Prop.
1998/99:88
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 mars 1999
Göran Persson
Mona Sahlin
(Jordbruksdepartementet)
I propositionen föreslås en ny epizootilag och en särskild zoonoslag med
bestämmelser om förebyggande åtgärder, kontroll och bekämpning av
smittsamma djursjukdomar. De båda lagarna föreslås kompletterade med
vissa bestämmelser i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
En ny epizootilag föreslås ersätta den nu gällande epizootilagen
(1980:369). Den nya lagen skall gälla sådana allvarliga djursjukdomar
som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa.
Lagen innehåller bestämmelser om förebyggande åtgärder, bekämpning,
tillsyn och ersättning. Lagen skall omfatta allvarliga djursjukdomar som
normalt inte finns i Sverige. Vid ett sjukdomsutbrott skall samhällets
åtgärder syfta till att utrota sjukdomen i landet. De epizootiska sjukdo-
marna skall anges i verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.
En ny zoonoslag föreslås som innehåller bestämmelser om sådana
sjukdomar eller smittämnen hos djur som kan spridas naturligt genom
smitta från djur till människa men som inte är av den karaktären att de
faller under epizootilagen. Lagen, som ersätter den nuvarande lagen
(1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur, innehåller bestäm-
melser om kontroll, förebyggande åtgärder, bekämpning och tillsyn. La-
gen skall omfatta sådana djursjukdomar eller smittämnen om vilka det
finns tillräckliga kunskaper för effektiva kontroll- och bekämpningsåt-
gärder. Sjukdomen eller smittämnet finns normalt i Sverige och det sak-
nas realistiska möjligheter till utrotning. Samhällets åtgärder enligt lagen
skall syfta till att förebygga och begränsa förekomsten av de sjukdomar
eller smittämnen som omfattas av lagen. Även zoonosema skall anges i
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 88
verkställighetsföreskrifter av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Slutligen föreslås vissa ändringar i lagen om provtagning på djur, m.m.
Syftet med dessa ändringar är att lagen skall utgöra ett komplement till
epizootilagen och zoonoslagen. Lagens tillämpningsområde vidgas till att
omfatta inte bara smittsamma djursjukdomar utan även sådana smittäm-
nen hos djur som inte ger upphov till sjukdom hos djur, men väl hos
människa. I lagen införs även nya bestämmelser om möjlighet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om anmälningsskyldighet för veterinärer rn.fl. samt att meddela
föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om förebyggande åtgärder.
Ändringarna tar sikte på sjukdomar om vilka kunskaperna är alltför brist-
fälliga för att en mer systematisk bekämpning skall kunna genomföras.
När tillräcklig kunskap erhållits kan sjukdomen eller smittämnet om detta
anses lämpligt föras in under endera epizootilagen eller zoonoslagen.
De nya lagarna och ändringarna i provtagningslagen föreslås träda i
kraft den 1 oktober 1999.
Prop. 1998/99:88
Prop. 1998/99:88
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4
2 Lagtext...............................................................................................4
2.1 Förslag till epizootilag........................................................4
2.2 Förslag till zoonoslag..........................................................9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur, m.m..................................................12
3 Ärendet och dess beredning............................................................14
4 En ny epizootilag.............................................................................15
4.1 Lagens tillämpningsområde..............................................15
4.2 Sj ukdomama.....................................................................17
4.3 Bekämpningsåtgärder och tillsyn.....................................19
4.4 Ersättningsregler...............................................................23
4.5 Straffbestämmelse.............................................................30
5 En ny zoonoslag..............................................................................31
5.1 Lagens tillämpningsområde..............................................31
5.2 Sj ukdomama.....................................................................35
5.3 Förebyggande åtgärder och bekämpningsåtgärder...........36
5.4 Ersättningsregler...............................................................39
5.5 Straffbestämmelse.............................................................42
6 Ändringar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m........43
7 Ekonomiska konsekvenser..............................................................44
8 F örfattningskommentar...................................................................44
8.1 Förslag till epizootilag......................................................44
8.2 Förslag till zoonoslag........................................................52
8.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om
provtagning på djur m.m...................................................56
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanserna......................................57
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna......................................58
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................59
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................69
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999...........74
Rättsdatablad...........................................................................................75
Prop. 1998/99:88
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. epizootilag,
2. zoonoslag,
3. lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan spri-
das genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska
sjukdomar).
Med allmänfarliga sjukdomar avses i denna lag sådana sjukdomar som
kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medfö-
ra stora ekonomiska förluster för samhället.
De epizootiska sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Om bekämpning av salmonella och vissa andra zoonoser hos djur finns
bestämmelser i zoonoslagen (0000:000).
2 § Den som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom har
drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla detta till distriktsveteri-
nären eller annan veterinär.
Till dess ett besked av en veterinär föranleder något annat, skall den
som har djuren i sin vård göra vad som rimligen kan begäras för att för-
hindra eller begränsa smittspridning. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den enskilde
skall göra.
3 § Om en veterinär har anledning misstänka att ett fall av epizootisk
sjukdom har inträffat, skall han omedelbart göra en undersökning för att
fastställa sjukdomens art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att
förhindra att smitta sprids. Den som har djuren i sin vård är skyldig att
tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som
behövs för undersökningen. Om det är nödvändigt för undersökningen,
far ett djur som misstänks vara smittat avlivas utan ägarens samtycke.
Veterinären skall skyndsamt underrätta Statens jordbruksverk och
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall utan dröjsmål underrätta Statens vete-
rinärmedicinska anstalt, distriktsveterinären och den eller de kommunala
nämnder som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Om
det är fråga om en epizootisk sjukdom hos fisk, skall också Fiskeriverket
underrättas, och om misstanken gäller sådan epizootisk sjukdom som kan
överföras till människor även Statens livsmedelsverk, Smittskyddsinsti-
tutet och smittskyddsläkaren.
Det som sägs om veterinär i andra stycket gäller också den som är an-
svarig för det laboratorium där ett fall av epizootisk sjukdom konstate-
rats.
4 § Om en veterinär har grundad anledning att anta att ett fall av epizoo-
tisk sjukdom har inträffat, skall veterinären, i den utsträckning som be-
hövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka
eller lämna eller utföra transporter till eller från det område där sjuk-
domsfallet inträffat eller där smitta annars kan antas förekomma
(spärrförklaring).
Ett sådant beslut skall snarast underställas den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Myndigheten skall snarast pröva om beslutet skall
fortsätta att gälla.
5 § Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat,
skall den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud enligt
4 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar
i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för
att motverka smittspridning (smittförklaring).
Under samma förutsättningar skall regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet be-
sluta om
1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områ-
den som gränsar till områden där smitta förekommer eller om andra be-
gränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande
områden, och
2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där
djur hålls (tillträdesförbud).
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i 4 och 5 §§.
7 § Beslut enligt 4 eller 5 §§ skall upphävas av den myndighet som rege-
ringen bestämmer så snart det blivit klarlagt att det inte längre finns för-
utsättningar för beslutet.
Prop. 1998/99:88
8 § För att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar får regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter
eller i det enskilda fallet besluta om
1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smit-
tade eller kan sprida smitta,
2. slakt eller annan avlivning av andra djur,
3. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt av avfall
och annat material som kan sprida smitta,
4. smittrening,
5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,
6. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,
7. djurhållning,
8. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur,
9. transporter av djur och varor,
10. joumalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtranspor-
ter,
11. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,
12. metoder för provtagning och analys.
9 § Efter beslut av den myndighet som regeringen bestämmer skall
1. innehavare av sådana slakteriinrättningar eller bearbetningsanlägg-
ningar som är ställda under offentlig kontroll ställa lokaler och utrustning
till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 8 § 1 och 2 eller
för sådant oskadliggörande som avses i 8 § 3,
2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen
behövs för att förebygga eller bekämpa en epizootisk sjukdom tillhanda-
hålla utrustningen,
3. personal vid slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som
avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 delta i
förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt denna lag.
10 § Om det blivit klarlagt att en epizootisk sjukdom inte längre kan
bekämpas med rimliga insatser, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta att bekämpningen skall upphöra.
11 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och före-
skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jord-
bruksverket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
12 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områ-
den, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där
besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s in-
stitutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.
Prop. 1998/99:88
Prop. 1998/99:88
13 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud
som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har med-
delats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller
förbud får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggan-
de, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.
14 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna
lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
15 § Staten skall ersätta den som på grund av föreskrifter eller beslut
som har meddelats med stöd av lagen drabbas av
1. förlust på grund av att husdjur avlivas eller dör till följd av skydds-
ympning eller annan behandling,
2. kostnader på grund av saneringsåtgärder,
3. produktionsbortfall,
4. annan inkomstförlust än som avses i 3.
Ersättning för produktionsbortfall lämnas med femtio procent av den
kostnad eller förlust som bortfallet medför. I övrigt lämnas full ersätt-
ning.
Full ersättning för produktionsbortfall lämnas vid utbrott av sådana
särskilt allvarliga epizootiska sjukdomar som anges i föreskrifter med-
delade av regeringen.
16 § Ersättning enligt denna lag kan jämkas om den ersättningsberätti-
gade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostna-
den eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade väg-
rar att rätta sig efter en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med
stöd av lagen.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö-
reskriva att
1. ersättning inte lämnas för kontrollåtgärder eller förebyggande åtgär-
der som vidtas enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrif-
ter,
2. till grund för ersättning för sådan förlust eller kostnad som anges i
15 § första stycket 1 eller 2 skall läggas ett visst högsta värde på husdjur
eller annan egendom som skall ersättas,
3. ersättning för kostnad eller förlust med anledning av saneringsåtgär-
der eller produktionsbortfall får lämnas enligt viss angiven schablon.
18 § Den som har deltagit i förebyggande åtgärder eller bekämpning Prop. 1998/99:88
enligt denna lag har rätt till ersättning av staten för arbete och tidsspillan
samt för resa och uppehälle.
Den som har ställt lokal eller utrustning till förfogande för de ändamål
som anges i första stycket har rätt till ersättning av staten för sina kostna-
der och för förlorad avkastning eller nytta.
19 § Ansökan om ersättning skall göras hos Jordbruksverket inom sex
månader från den dag då anspråket uppkom. Görs inte ansökan inom den
angivna tiden är rätten till ersättning förlorad, om det inte finns särskilda
skäl.
20 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 2 §,
2. bryter mot ett beslut enligt 4 § eller mot en föreskrift eller ett beslut
som har meddelats med stöd av 5 eller 8 §.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt
13 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.
Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur
eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är up-
penbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förver-
kat.
21 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. En
veterinärs beslut enligt 4 § får dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 då epizootilagen
(1980:369) skall upphöra att gälla.
2. Den äldre lagen gäller dock fortfarande i de fall där beslut enligt 4 §
i den lagen har fattats före den 1 oktober 1999.
Prop. 1998/99:88
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spri-
das naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte är sådana
epizootiska sjukdomar som omfattas av epizootilagen (0000:000). Lagen
gäller dock endast sådana zoonoser som det finns tillräckliga kunskaper
om för effektiv kontroll och bekämpning.
Zoonosema anges i verkställighetsföreskrifter som meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I fråga om andra zoonoser än sådana som omfattas av denna lag finns
bestämmelser om kontroll och förebyggande åtgärder i lagen
(1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Särskilda föreskrifter finns om ersättning för kostnader och förluster
med anledning av åtgärder enligt denna lag.
2 § Den som yrkesmässigt håller djur skall, enligt föreskrifter som med-
delas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för
att zoonoser skall kunna förebyggas och bekämpas
1. låta utföra och bekosta undersökningar av djur,
2. föra anteckningar och lämna uppgifter om verksamheten.
3 § Om en veterinär har anledning misstänka att ett fall av zoonos har
inträffat, skall han omedelbart göra en undersökning för att fastställa
sjukdomens eller smittämnets art och i övrigt göra vad som är nödvändigt
för att förhindra att smitta sprids. Den som har djuren i sin vård är skyl-
dig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den
hjälp som behövs för undersökningen.
Veterinären skall skyndsamt underrätta Statens jordbruksverk och
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall utan dröjsmål underrätta smitt-
skyddsläkaren.
Om ett fall av zoonos konstateras, skall länsstyrelsen skyndsamt under-
rätta Statens veterinärmedicinska anstalt, Statens livsmedelsverk, Smitt-
skyddsinstitutet, smittskyddsläkaren, den eller de kommunala nämnder
som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt distriks-
veterinären.
Det som sägs om veterinär i andra stycket gäller också den som är an-
svarig för det laboratorium där ett fall av zoonos konstaterats.
4 § För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får den Prop. 1998/99:88
myndighet som regeringen bestämmer besluta om provtagning eller un-
dersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan
bära på smitta.
5 § För att förebygga eller bekämpa zoonoser far regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det
enskilda fallet besluta om
1. slakt eller annan avlivning av djur,
2. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt avfall och
annat material som kan sprida smitta,
3. smittrening,
4. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,
5. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,
6. djurhållning,
7. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller
produkter av djur och andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur
och människor,
8. transporter av djur och varor,
9. joumalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtransporter,
10. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,
11. metoder för provtagning och analys samt vad den som är ansvarig
för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med anledning av
genomförda analyser,
12. andra åtgärder som är nödvändiga.
6 § Ett beslut i ett enskilt fall skall upphävas så snart det har konstaterats
att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.
7 § Den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta åt en veteri-
när att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.
8 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och före-
skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen utövas av Jord-
bruksverket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Tillsynen över efterlevnaden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 §
far också utövas av en veterinär som utses av Jordbruksverket eller läns-
styrelsen.
9 § För tillsynen har den som utövar tillsyn rätt att få tillträde till områ-
den, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen for att där
besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s in-
stitutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.
10
10 § Tillsynsmyndigheten far meddela de förelägganden eller förbud
som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har med-
delats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller
förbud far tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggan-
de, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.
11 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna
lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen
skall efterlevas.
Prop. 1998/99:88
12 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,
2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd
av 5 §,
3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga
uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd
med straff enligt brottsbalken.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt
10 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.
Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur
eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är up-
penbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förver-
kat.
13 § Beslut av en enskild veterinär far överklagas hos Jordbruksverket.
Andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har medde-
lats med stöd av lagen far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 då lagen (1983:738) om
bekämpande av salmonella hos djur upphör att gälla.
2. Den äldre lagen gäller dock fortfarande i de fall där sådant beslut om
bekämpning som avses i 1 § i den lagen har fattats före den 1 oktober
1999.
11
Prop. 1998/99:88
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.
dels att 1,4 a och 11 § § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Denna lag avser
1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,
2. kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter,
3. märkning och registrering av djur,
4. åtgärder för att hindra sprid-
ning av smittsamma djursjukdo-
mar.
För att hindra spridning av
smittsamma djursjukdomar far
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
dela föreskrifter eller i det enskilda
fallet besluta om avlivning av djur,
isolering av djur eller andra be-
gränsningar i hanteringen av djur.
1 Senaste lydelse 1998:127.
2 Senaste lydelse 1995:552.
4. åtgärder för att förebygga och
hindra spridning av smittsamma
djursjukdomar.
Vad som sägs i denna lag om
djursjukdomar gäller även före-
komsten av smittämnen hos djur.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad en
veterinär eller den som är ansva-
rig för ett laboratorium skall
iaktta i fråga om skyldighet att
anmäla och rapportera misstänkta
eller inträffade fall av smittsamma
djursjukdomar.
§2
För att förebygga och hindra
spridning av smittsamma djur-
sjukdomar far regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer meddela föreskrifter eller
i det enskilda fallet besluta om
1. avlivning av djur,
2. isolering av djur,
12
3. begränsningar eller andra Prop. 1998/99:88
villkor vad gäller hanteringen av
djur eller produkter av djur och
andra varor eller såvitt avser
kontakter mellan djur och männi-
skor.
Om bekämpning av epizootiska Om bekämpning av epizootiska
sjukdomar och salmonella finns sjukdomar och vissa zoonoser
särskilda bestämmelser. finns särskilda bestämmelser.
11 §3
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall med-
delat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av la-
gen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall
gälla omedelbart, om inte något
annat beslutas.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.
3 Senaste lydelse 1995:552.
13
Prop. 1998/99:88
Epizootilagen (1980:369) trädde i kraft den 1 juli 1980. Den har därefter
ändrats tre gånger, senast år 1994 och 1996. Bakgrunden till ändringen år
1994 var EES-avtalet som förutsatte att stora delar av EG:s bestämmelser
om bekämpning av epizootier införlivades i svensk lagstiftning. Änd-
ringarna år 1996 avsåg en anpassning till de nya reglerna om en obligato-
risk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen.
Lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur trädde i
kraft den 1 januari 1984. Den har därefter ändrats tre gånger, senast år
1995 och 1998. År 1995 infördes den obligatoriska salmonellaprovtag-
ningen för värphönsbesättningar och Statens jordbruksverk gavs möjlig-
het att delegera till en veterinär att besluta om bekämpningsåtgärder en-
ligt lagen. Ändringarna år 1998 var en följd av de nya reglerna om en
obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen.
Sveriges medlemskap i EU har inneburit att handeln med djur över
gränserna har ökat samtidigt som möjligheterna till gränskontroller har
minskat. Detta kan innebära en ökad risk för att smittsamma djursjukdo-
mar kommer in i landet.
Regeringen beslutade den 19 juni 1996 att ge Jordbruksverket i upp-
drag att i samråd med Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet göra en
översyn av epizootilagstiftningen. Uppdraget omfattade en utvärdering
av hur epizootilagstiftningen i alla dess delar fungerar i dag och en redo-
visning av de regler som gäller i övriga EU-länder, särskilt vad gäller
frågan om ersättning vid sjukdomsutbrott. I uppdraget ingick även att
utreda vilka djursjukdomar som bör omfattas av epizootilagen, vilka
regler om bekämpning vid eventuella sjukdomsutbrott det finns behov av
samt olika ersättningsfrågor.
Regeringen beslutade därefter den 4 december 1997 att ge Jordbruks-
verket i uppdrag att efter samråd med Socialstyrelsen och Smittskyddsin-
stitutet även utreda frågan om en särskild lagstiftning för zoonotiska
sjukdomar hos djur och att i samband därmed göra en översyn av salmo-
nellalagstifitningen. I uppdraget ingick även att utreda olika kostnadsfrå-
gor.
Jordbruksverket har redovisat uppdragen i två rapporter Översyn av
epizootilagstiftningen och Salmonella och andra zoonoser hos djur.
Förslagen i Jordbruksverkets rapporter har remissbehandlats. Förteck-
ningar över remissinstanserna finns i bilaga 1 och 2. En sammanställning
av remissyttrandena finns i Jordbruksdepartementet (dnr Jo97/1214 och
Jo98/1564).
I de delar regeringens förslag skiljer sig från vad som föreslagits i
Jordbruksverkets rapporter har synpunkter på förslagen inhämtats från
Jordbruksverket, Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket och Statens vete-
rinärmedicinska anstalt.
14
Regeringen beslutade den 4 februari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Lagrådet har på anförda skäl funnit förslaget att ersättning enligt epi-
zootilagen i vissa fall skall kunna lämnas enligt schablon otillräckligt
berett och därför avstyrkt detsamma. Lagrådets uppfattning på den
punkten delas inte av regeringen. I övrigt ansluter sig regeringen till Lag-
rådets förslag och synpunkter. Utöver vissa andra ändringar har i anled-
ning av Lagrådets påpekanden 11 § i det remitterade förslaget till epi-
zootilag och 6 § första stycket i det remitterade förslaget till zoonoslag
strukits. Den befogenhet regeringen ges i de nämnda bestämmelserna
följer redan av regeringens restkompetens. Dessutom har vissa redaktio-
nella ändringar gjorts i lagtexten.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 4.4 samt i
författningskommentarerna.
Regeringens förslag: En ny epizootilag införs. Den nya lagen skall
omfatta sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom
smitta bland djur eller från djur till människa. Sjukdomen skall vara
allmänfarlig i den meningen att den kan utgöra ett allvarligt hot mot
människors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster
för samhället. Samhällets åtgärder med anledning av ett sjukdomsut-
brott skall syfta till att befria landet från sjukdomen.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer i princip med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har ingen erinran mot försla-
get. En remissinstans ifrågasätter emellertid om inte lagens bestämmelser
om anmälningsskyldighet även borde omfatta djur i vilt tillstånd.
Skälen för regeringens förslag: Gällande bestämmelser om bekämp-
ning av smittsamma djursjukdomar finns i epizootilagen (1980:369) och
epizootiförordningen (1980:371) samt i lagen (1983:738) om bekämpan-
de av salmonella hos djur och förordningen (1984:306) om bekämpande
av salmonella hos djur.
Epizootilagstiftningen är avsedd för de allra allvarligaste djursjukdo-
marna. De befogenheter som myndigheterna far genom lagen är mycket
långtgående och syftar till snabba och effektiva åtgärder. Sjukdomarna
finns normalt inte i landet. Samhällets åtgärder med anledning av ett
sjukdomsutbrott skall syfta till att befria landet från sjukdomen.
Prop. 1998/99:88
15
Med begreppet epizootisk sjukdom förstås enligt förarbetena till den
nuvarande epizootilagen (prop. 1979/80:61) sådan allmänfarlig djursjuk-
dom som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till männi-
ska. I begreppet ligger också att det ingår ett visst överraskningsmoment.
De djursjukdomar som omfattas av lagen är allmänfarliga i den meningen
att de kan få stor utbredning om de inte bekämpas i tid.
Denna beskrivning framstår som något ofullständig mot bakgrund av
den erfarenhet som vunnits under lagens tillämpningstid. Till de epizoo-
tiska sjukdomarna bör inte bara hänföras sjukdomar som kan få en stor
utbredning, närmast genom att de är i hög grad smittsamma. Som epi-
zootisk sjukdom bör också räknas sjukdomar som är allmänfarliga inte
bara i den meningen att de kan medföra stora ekonomiska förluster för
samhället utan också genom att de kan utgöra ett allvarligt hot mot män-
niskors eller djurs hälsa. Ett exempel på sådana sjukdomar är de olika
formerna av transmissibel spongiform encephalopati (TSE) som bl.a.
omfattar scrapie hos får och bovin spongiform encephalopati (BSE) hos
nötkreatur.
Liksom hittills bör det ankomma på regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att i verkställighetsföreskrifter ange vilka
sjukdomar som omfattas av lagen.
Dagens epizootilag liksom den nu föreslagna omfattar alla djurslag,
tama som vilda djur. Lagen gäller i tillämpliga delar för djur i vilt till-
stånd. Av förklarliga skäl kan dock inte de bestämmelser som är beroen-
de av att djurets ägare kan identifieras tillämpas på sådana djur, t.ex. be-
stämmelsen om anmälningsplikt för djurägare vid misstanke om epizoo-
tisk sjukdom.
Svenska jägareförbundet ifrågasätter dock om inte lagens bestämmel-
ser om anmälningsskyldighet även borde gälla djur i vilt tillstånd. Även
Statens veterinärmedicinska anstalt har påpekat betydelsen av en skyl-
dighet att rapportera misstanke om epizootisk sjukdom hos vilda djur.
Som exempel anges att rabies och svinpest är sjukdomar som drabbar
djur i vilt tillstånd och som kan spridas till animalieproducerande djur
eller människa och att det därför är viktigt att snabbt få information om
misstanke om sjukdom hos dessa djur. Regeringen delar uppfattningen
att det är viktigt att snabbt få information om misstanke om sjukdom
även hos djur i vilt tillstånd. Det är emellertid svårt att på ett entydigt sätt
bestämma vilka personer som skulle åläggas en skyldighet att lämna så-
dan information. För att bli effektiv borde regeln lämpligen gälla också
andra än enbart den som i egenskap av jägare kommer i kontakt med
djur. Det skulle å andra sidan föra för långt att införa en anmälningsskyl-
dighet för alla och envar. Med hänsyn sålunda till svårigheten att avgrän-
sa en straffsanktionerad bestämmelse om skyldighet att anmäla epizoo-
tisk sjukdom hos djur i vilt tillstånd avstår regeringen från att föreslå en
utvidgad rapporteringsskyldighet. Klart är emellertid att en veterinär som
misstänker att ett viltlevande djur har drabbats av en epizootisk sjukdom
har en anmälningsplikt. I 36 § jaktförordningen (1987:905) finns även en
bestämmelse om att djur av viss art som påträffas dött skall anmälas till
närmaste polismyndighet.
Prop. 1998/99:88
16
De bestämmelser som föreslås i det följande innebär en skärpning av
såväl den enskildes skyldigheter som samhällets möjligheter att vidta
effektiva åtgärder för att förebygga och bekämpa epizootiska sjukdomar.
Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att föreslå att den nuva-
rande lagen ersätts med en helt ny lag.
De djursjukdomar som är betingade av smittämnen som kan överföras
från djur till människa eller tvärtom benämns zoonoser. Epizootilagen
omfattar vissa av dessa sjukdomar, t. ex. mjältbrand och rabies. Vissa
zoonoser finns dock normalt i landet och går inte att utrota helt, t.ex.
salmonella. Dessa zoonoser ger ofta inte några allvarligare symptom hos
djur men väl hos människa. I dag regleras salmonella i lagen om bekäm-
pande av salmonella hos djur och i förordningen om bekämpande av
salmonella hos djur. I lagstiftningsärendet föreslås att en ny lag skall
införas som skall omfatta vissa zoonoser med undantag för de sjukdomar
som omfattas av den nya epizootilagen.
Prop. 1998/99:88
Regeringens bedömning: Den nya lagen bör omfatta i huvudsak
samma sjukdomar som nuvarande lag.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remisssinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller har ingen erinran mot det.
Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna av la-
gens tillämpningsområde föranleder i princip ingen förändring vad gäller
vilka sjukdomar som skall omfattas av lagen. De sjukdomar som omfat-
tas av den nuvarande epizootilagen bör, med några få undantag, även
fortsättningsvis regleras i epizootilagstiftningen. Flertalet sjukdomar som
i dag omfattas av lagstiftningen är till sin karaktär sådana att de med
självklarhet måste kategoriseras som epizootiska sjukdomar. Det är fråga
om sjukdomar som är utomordentligt allvarliga, ofta smittsamma, och
som kan medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser. Det rör sig till
stora delar om sjukdomar för vilka EG har en tvingande bekämpnings-
lagstiftning, exempelvis klassisk svinpest och mul- och klövsjuka. I dessa
fall måste också Sverige ha tydliga bekämpningsregler. Det finns emel-
lertid en rad allvarliga djursjukdomar som är allmänt förekommande in-
om EU och som därför inte omfattas av EG:s tvingande bekämpnings-
regler. Dessa sjukdomar bör ändå omfattas av den svenska epizootilagen
eftersom sjukdomarna inte finns i Sverige. En god vägledning till vilka
sjukdomar som i princip bör omfattas av epizootilagen är den A-lista som
upprättas av Office International des Epizooties (OIE). Sjukdomarna i
OIE:s A-lista definieras som sådana smittsamma djursjukdomar som har
förmåga till omfattande och snabb spridning utan hänsyn till nationsgrän-
ser och som medför allvarliga konsekvenser från socioekonomisk syn-
punkt eller folkhälsosynpunkt.
17
En viktig omständighet att beakta vid bedömningen av om en sjukdom
skall omfattas av epizootilagen är också om Sverige ansökt om eller be-
viljats tilläggsgarantier för sjukdomen. Enligt EG:s bestämmelser kan ett
medlemsland, som kan visa att det är fritt från en viss inom EU oreglerad
sjukdom, beviljas tilläggsgarantier för denna. Dessa garantier innebär att
landet vid införsel av djur från ett annat EU-land kan ställa krav på att
djuren skall vara testade för och ha befunnits fria från sjukdomen. Sveri-
ge har vid förhandlingarna om medlemskap i EU ansökt om tilläggsga-
rantier för en rad sjukdomar omfattande djurslagen nötkreatur, svin, far,
get, fjäderfä och fisk. Sverige har beviljats tilläggsgarantier för sjukdo-
marna spring viraemia of carp (SVC), egg drop syndrome (EDS-76),
Aujeszkys sjukdom och infektion med bovint herpesvirus 1. I övrigt har
kommissionen ännu inte tagit ställning till Sveriges ansökan. I avvaktan
på kommissionens prövning har Sverige kvar de bestämmelser som gäll-
de före medlemskapet i EU, omfattande bl.a. krav på karantän vid inför-
sel.
För vissa sjukdomar kan medlemsländerna ansöka om status som fria
från sjukdomen i fråga. En sådan status innebär fördelar från handels-
och smittskyddssynpunkt. Sverige har beviljats frihetsstatus för sjukdo-
marna bovin tuberkulos, bovin brucellos och Newcastlesjukan.
För att fa behålla beviljade tilläggsgarantier eller en frihetsstatus och
för att kunna beviljas de tilläggsgarantier kommissionen ännu inte tagit
ställning till måste, om någon av de aktuella sjukdomarna konstateras i
Sverige, omedelbara bekämpningsåtgärder vidtas så att Sverige så snart
som möjligt kan visa att sjukdomen ånyo är utrotad. Det är därför av stor
vikt att sjukdomarna omfattas av epizootilagens kraftfulla och effektiva
bekämpningsmöjligheter och krav på djurägare och veterinär att omedel-
bart anmäla misstanke om sjukdomsfall och vidta nödvändiga åtgärder
för att förhindra spridning.
Trots att en sjukdom uppfyller kriterierna för att omfattas av lagen kan
det finnas särskilda omständigheter som medför att sjukdomen ändå bör
lämnas utanför lagstiftningen. En sådan omständighet är att sjukdomen
lyckats få fåste i landet och bedömningen görs att smittämnet inte kan
utrotas. Epizootilagstiftningen är i många avseenden till karaktären en
katastroflagstiftning som vid ett sjukdomsutbrott skall användas för att
effektivt bekämpa sjukdomen så att landet snarast helt blir fritt från den-
na. Har en sjukdom emellertid fått permanent fäste i landet förfelar reg-
lerna sin verkan. Sjukdomen bör då inte omfattas av lagen. Detta även
om sjukdomen är allvarlig, smittsam och från samhällets synpunkt kost-
sam. En sjukdom som av nyss angivna skäl inte bör omfattas av epizoo-
tilagen är infektiös laryngotrakeit (ILT) hos fjäderfä.
Exempel på sjukdomar som bör införas och som uppfyller de kriterier
som föreslås gälla for sjukdomar i epizootilagstiftningen är bovin spongi-
form encephalopati (BSE), Aujeszkys sjukdom och porcine reproducive
and respiratory syndrome (PRRS). Orsakerna till varför dessa sjukdomar
bör ingå är dock sinsemellan helt olika.
Många frågor kring sjukdomen BSE är fortfarande obesvarade, varav
den viktigaste torde vara huruvida BSE kan överföras till människa.
Eventuella fall av BSE i Sverige skulle snabbt uppmärksammas. De di-
Prop. 1998/99:88
18
rekta kostnaderna för sjukdomen är små medan de indirekta kostnaderna
i form av köpmotstånd och exportsvårigheter kan bli betydande. Krav
skulle ställas på ett snabbt ingrepp i form av bl.a. smittspåming och ut-
slaktning. BSE finns inte upptagen på OIE:s A-lista men omfattas av ett
stort antal regleringar inom EU, framför allt vad gäller handel och krav
på förebyggande åtgärder.
Aujeszkys sjukdom är en sjukdom som främst drabbar svin och hos
unga grisar är dödligheten mycket hög. Sjukdomen kan orsaka stora eko-
nomiska förluster för enskilda djurägare, näringen och samhället. I Sve-
rige har ett utrotningsprogram genomförts, vilket kostat ca 100 miljoner
kronor, och sedan den 1 december 1996 är Sverige av EU friförklarat
från Aujeszkys sjukdom. I samband med EU:s friförklaring har Sverige
förbundit sig att fortsätta med serologiska undersökningar. Om smittade
djur påvisas måste omedelbara bekämpningsåtgärder vidtas för att inte
friförklaringen skall gå förlorad.
Kontroll och bekämpning av PRRS är besvärlig och inget land som har
drabbats av sjukdomen har lyckats utrota den. Sverige är fritt från sjuk-
domen och har ansökt om tilläggsgarantier. Ansökan har ännu inte prö-
vats av kommissionen. PRRS är en sjukdom hos svin som orsakas av ett
virus som ännu inte har karaktäriserats helt. I smågrisproducerande be-
sättningar yttrar sig sjukdomen främst som förhöjd dödlighet hos smågri-
sar före avvänjning och en ökad förekomst av dödfödda grisar. Även
suggor kan insjukna. Ett utbrott av PRRS i Sverige skulle sannolikt leda
till snabb spridning om inte omedelbara insatser görs.
Enligt nuvarande lag ankommer det på regeringen att fastställa vilka
sjukdomar som skall omfattas av lagen. Jordbruksverket har dessutom
möjlighet att genom föreskrifter bestämmma att även andra sjukdomar
skall omfattas av lagen. Så skedde t.ex. våren 1998 beträffande fjäder-
fäsjukdomen swollen-head syndrome (SHS). Även om flertalet sjukdo-
mar som omfattas av epizootilagstiftningen är givna genom sin speciella
karaktär kan behov finnas att med kort varsel föra en sjukdom från eller
till lagens tillämpningsområde. Detta är en förutsättning för att lagen i en
ständigt föränderlig värld skall vara effektiv och kunna fungera på det
sätt som är nödvändig för att undvika spridning av allvarliga sjukdomar.
För att detta skall kunna ske bör uppgiften att i verkställighetsföreskrifter
peka ut de sjukdomar som skall omfattas av den nya lagen lämpligen
delegeras till Jordbruksverket.
Prop. 1998/99:88
Regeringens förslag: Epizootilagens bestämmelser om djurägarens
eller djurskötarens skyldigheter vid misstanke om epizootisk sjukdom
skärps. Även veterinärens skyldigheter och handlingsmöjligheter ut-
vidgas och en bestämmelse om anmälningsskyldighet för den ansvari-
ge vid ett laboratorium införs.
Bestämmelserna om beslut om spärr- och smittförklaring förtydli-
gas.
19
Bemyndigandet att meddela föreskrifter om olika bekämpningsåt-
gärder vidgas till att gälla också beslut i enskilda fall.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges
möjlighet att avbryta en påböljad bekämpning.
De befogenheter som i dag tillkommer länsstyrelsen i egenskap av
tillsynsmyndighet inom länet skall även tillkomma Jordbruksverket
såsom central tillsynsmyndighet.
Prop. 1998/99:88
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har ingen erinran mot det.
Skälen för regeringens förslag: Ett av lagstiftningens främsta syften
är att åstadkomma en effektiv bekämpning av epizootiska sjukdomar. En
sådan bekämpning uppnås genom en rad samverkande faktorer. De nuva-
rande reglerna behöver kompletteras i vissa avseenden för att åstadkom-
ma en bättre måluppfyllelse.
Vid utbrott av en smittsam djursjukdom är ofta tidsfaktorn av största
betydelse. En observant djurägare som i ett tidigt skede upptäcker
symptom på en djursjukdom och då omedelbart vidtar åtgärder för att
hindra fortsatt spridning kan många gånger förhindra ett mer omfattande
utbrott av sjukdomen. Detta gör att ägaren eller den som annars har dju-
ren i sin vård är mycket betydelsefull när det gäller att upptäcka och för-
hindra spridning av en epizootisk sjukdom. Ägaren och vårdaren bör där-
för åläggas ett större ansvar i detta avseende. Detta överensstämmer
dessutom väl med synen på djurägarens och vårdarens ansvar inom EU.
Av rådets direktiv 92/119/EEG av den 17 december 1992 om införande
av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar
och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka framgår att den som äger
eller sköter djur som misstänks ha drabbats av sjukdom skall göra allt
som rimligen kan begäras för att säkerställa att vissa grundläggande åt-
gärder vidtas.
Med hänsyn till vad som nu anförts föreslår regeringen att bestämmel-
ser om den enskildes ansvar vid misstanke om djursjukdom skall finnas i
epizootilagen. De närmare bestämmelserna om vad den enskilde djuräga-
ren har att iaktta bör med stöd av ett bemyndigande i lagen fastställas i
föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer.
Anmälningsskyldighet för veterinärer vid misstanke om epizootisk el-
ler annan smittsam djursjukdom regleras i förordningen (1971:810) med
allmän veterinärinstruktion. De regler som rör de epizootiska sjukdomar-
na bör dock enligt regeringens uppfattning återfinnas i epizootilagen.
Regeringen föreslår att en veterinärs anmälningsskyldighet vid misstanke
om epizootisk sjukdom begränsas så att anmälan endast skall göras till
Jordbruksverket och länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därefter skynd-
samt underrätta Statens veterinärmedicinska anstalt, distriktsveterinären
och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö-
och hälsoskyddsområdet samt Fiskeriverket, om det är fråga om en epi-
20
zootisk sjukdom hos fisk. Detta eftersom länsstyrelsen har bättre möjlig-
heter än en enskild veterinär att sköta den nödvändiga informationen till
berörda myndigheter. När länsstyrelsen erhållit anmälan från en veterinär
om en epizootisk sjukdom som kan överföras till människor är det av
största vikt att även andra myndigheter snabbt far information. Därför
föreslås att vid sådana fall länsstyrelsen skyndsamt skall underrätta även
Statens livsmedelsverk, Smittskyddsinstitutet och smittskyddsläkaren.
Anmälningsplikten bör därtill avse även annan än veterinär. Den som
är ansvarig för ett laboratorium och som i sin verksamhet där konstaterar
att djur smittats av en epizootisk sjukdom bör rimligen åläggas en mot-
svarande anmälningsplikt som gäller för en veterinär.
Regeringen föreslår vidare att en veterinär, om det är nödvändigt för
utredning av en misstänkt epizootisk sjukdom, far låta avliva ett djur som
misstänks vara smittat. Det är alltså tillräckligt att veterinären har anled-
ning misstänka sådan sjukdom. Detta är en utvidgning av veterinärens
befogenheter i förhållande till nuvarande lag. Syftet med bestämmelsen
är att ge veterinären möjlighet att genomföra patologisk-anatomiska un-
dersökningar och att fa tillgång till material för bakteriologisk eller viro-
logisk analys, vilket kan vara av avgörande betydelse för utredningen.
En veterinär som har grundad anledning anta att ett utbrott av en epi-
zootisk sjukdom har inträffat skall spärrförklara det område där smitta
kan förekomma. En sådan spärrförklaring är för enskilda en mycket in-
gripande åtgärd som kan medföra stora kostnader och därmed ersätt-
ningskrav mot staten. Det kan i praktiken ta lång tid, i vissa fall flera må-
nader, innan ett prov med säkerhet utvisar om sjukdom föreligger eller
inte. Under denna tid gäller normalt en av veterinären beslutad spärrför-
klaring, vilket beslut enligt gällande lag kan upphävas endast av dist-
riktsveterinär. Med hänsyn till konsekvenserna av en spärrförklaring bör
den myndighet som ansvarar för bekämpningen tidigt fa möjlighet att
pröva huruvida veterinärens beslut skall fortsätta att gälla. Myndigheten
kan därvid utöka, inskränka eller upphäva veterinärens beslut. Mot bak-
grund härav föreslås att en veterinärs beslut om spärrförklaring till skill-
nad mot vad som nu gäller skall underställas den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Regeringen föreslår vidare att det i lagen införs en möjlighet för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela före-
skrifter om undantag från bestämmelserna om spärrförklaring, smittför-
klaring, förbud mot transporter och tillträdesförbud. Ett sådant undantag
kan behövas för veterinärer som tjänstgör på laboratorier och som där
upptäcker smitta. Det är inte rimligt att dessa veterinärer skall vara skyl-
diga att inleda undersökningar ute på fältet och besluta om spärrförkla-
ring.
I samband med bekämpning anges i nuvarande lag att fastigheter skall
spärrförklaras respektive smittförklaras. Formuleringen har kunnat upp-
fattats som om endast hela fastigheter avses. Denna tolkning måste anses
alltför snäv. Detta inte minst som det kan förekomma behov av att spärr-
och smittförklara ett område som bara utgör en del av en fastighet. Mot
bakgrund härav föreslås att ”fastighet” ersätts med ”område”.
Prop. 1998/99:88
21
För att på ett effektivt sätt kunna förebygga epizootiska sjukdomar och
för att vid sjukdomsutbrott få till stånd en väl fungerande bekämpning
krävs att myndigheters befogenheter också innefattar en rätt att inte bara
meddela föreskrifter utan även fatta beslut i enskilda fall.
En myndighet får enligt nuvarande bestämmelser meddela föreskrifter
om oskadliggörande av döda djur och produkter av djur. Det kan emel-
lertid vara nödvändigt att oskadliggöra även annat, såsom avfall och an-
nat material som kan sprida smitta. Direktiv 92/119/EEG innehåller i
artikel 5.1 punkt b en bestämmelse om att allt material eller avfall såsom
djurfoder, strö, gödsel eller slam som kan tänkas vara smittbärande skall
destrueras eller behandlas på lämpligt sätt. Epizootilagstiftningen bör
kompletteras i detta avseende.
Enligt gällande lag får föreskrifter meddelas om djurhållning. Det finns
emellertid behov av att kunna besluta även om begränsningar i hante-
ringen av djur. Som exempel kan nämnas att det under utbrottet av
Newcastlesjukan hösten 1995 hade funnits behov av att kunna hindra
utställnings- och tävlingsverksamhet med fåglar. Det bör följaktligen
finnas en möjlighet att kunna föreskriva eller besluta om begränsning i
hanteringen av djur.
Enligt regeringens mening bör Jordbruksverket behålla sin centrala och
ledande roll i arbetet med att förebygga och bekämpa epizootiska sjuk-
domar. Regeringen anser att det är av stor vikt att den centrala myndig-
heten har ett övergripande ansvar i detta arbete. Detta inte minst för att
uppnå en enhetlig bekämpning över landet. Huvudregeln skall därför
vara att det är Jordbruksverkets uppgift att meddela nödvändiga före-
skrifter och beslut. Det bör, med iakttagande av restriktivitet, vara möj-
ligt för Jordbruksverket att delegera beslutsfattande till länsstyrelsen.
Någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag föreslås således in-
te.
Vid ett utbrott av en epizootisk sjukdom syftar bekämpningen till att
utrota sjukdomen i landet. Avsikten är alltså att bekämpningen skall pågå
till dess så har skett. Även EG:s lagstiftning har beträffande vissa sjuk-
domar samma inriktning. I de fallen kan självfallet en påbörjad bekämp-
ning under inga omständigheter avbrytas, om inte beslut om ett sådant
avbrott fattas inom EU. För de enbart nationellt reglerade sjukdomarna
kan emellertid den situationen uppkomma, trots ambitiösa och omfattan-
de bekämpningsåtgärder, att det bedöms uteslutet att utrota sjukdomen i
landet. Under sådana omständigheter bör det i lagen finns en möjlighet
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att av-
bryta bekämpningen. Ett sådant avbrott skall inte komma i fråga i andra
fall än när alla rimliga möjligheter till en effektiv bekämpning har ut-
tömts.
En viktig förutsättning för en effektiv bekämpning är en väl fungeran-
de tillsyn. Enligt epizootilagen ankommer det på Jordbruksverket att ut-
öva den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen, medan länsstyrel-
sen utövar tillsynen inom länet. Tillsynsmyndigheten har därvid rätt att få
tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen för att där göra under-
sökningar och ta prover. Länsstyrelsen har därtill rätt att meddela före-
läggande eller förbud som uppenbart behövs och får i samband därmed
Prop. 1998/99:88
22
sätta ut vite. Länsstyrelsen kan vidare forordna om rättelse på den enskil-
des bekostnad. Regeringen anser att även Jordbruksverket i sin egenskap
av central tillsynsmyndighet skall få de befogenheter som i dag endast
tillkommer länsstyrelsen.
Prop. 1998/99:88
Regeringens förslag: Den enskilde djurägaren och jordbruksnäringen
får ta ett större ekonomiskt ansvar för sjukdomsbekämpningen än vad
som följer av gällande bestämmelser.
Staten skall ersätta den som drabbas av kostnad eller förlust på
grund av beslut enligt lagen. Full ersättning skall lämnas för förlust på
grund av att husdjur avlivas eller dör till följd av skyddsympning eller
annan behandling, för kostnader på grund av saneringsåtgärder och
för inkomstförlust. Ersättning för produktionsbortfall skall lämnas
med femtio procent av kostnaden eller förlusten.
Full ersättning skall dock lämnas för produktionsbortfall vid utbrott
av sådana särskilt allvarliga sjukdomar som anges i föreskrifter med-
delade av regeringen.
Det skall vara möjligt att jämka ersättningen om djurägaren avsikt-
ligt eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller
förlusten eller om djurägaren inte följer föreskrifter eller beslut som
meddelats med stöd av lagen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om att ersättning inte lämnas för kontrollåtgärder
eller förebyggande åtgärder, att ett visst högsta ersättningsgrundande
värde skall gälla för avlivade djur och att vissa ersättningar far lämnas
enligt angiven schablon.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer delvis med re-
geringens förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker förslaget eller har
inte någon erinran mot det. Ett flertal remissinstanser kan acceptera att
full ersättning inte lämnas, men de har synpunkter på ersättningens stor-
lek. Flera remissinstanser anser att det är viktigt att ersättningen även i
fortsättningen ligger på en sådan nivå att incitamentet för att anmäla
misstanke om smittsam djursjukdom inte minskar. Många remissinstan-
ser anser att vissa djurägare med riskbeteende inte bör få full ersättning
vid sjukdomsfall. Statskontorets principiella inställning är att jord-
bruksnäringen ensam bör stå för alla kostnader i samband med sjuk-
domsbekämpningen. Naturvårdsverket anser att full ersättning bör läm-
nas till djurägama. Många remissinstanser är tveksamma till om det
kommer att finnas möjligheter till försäkringslösningar. Försäkringsbola-
get Agria har bedömt det som mycket svårt att i ett frivilligt försäkrings-
system kunna erbjuda en försäkringslösning mot epizootiska sjukdomar.
Detta på grund av sjukdomarnas oöverblickbara konsekvenser och svå-
righeterna med att kunna köpa återförsäkring. Lantbrukarnas riksförbund
23
(LRF), Slakteriförbudet och Svenska faravelförbundet har invändningar
mot förslaget att vissa förebyggande åtgärder och kontrollåtgärder skall
kunna vidtas utan möjlighet till ersättning för de drabbade. De kräver att
samråd med näringen sker i denna fråga. Kammarrätten i Jönköping har
ifrågasatt ersättningsreglernas förenlighet med Europakonventionen och
Europadomstolens praxis att full ersättning i princip skall lämnas vid
berövande av egendom.
Skälen för regeringens förslag: Enligt epizootilagen lämnas ersätt-
ning av statsmedel till den som, på grund av beslut enligt lagen eller en-
ligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen, drabbats av kostnad eller
förlust genom intrång i näringsverksamhet eller av kostnad eller förlust i
annat fall genom att husdjur avlivas eller dör till följd av skyddsympning
eller annan behandling. Även inkomstförlust ersätts. Ersättning lämnas
för hela den faktiska kostnaden eller förlusten. Statens kostnader för be-
kämpning av epizootiska sjukdomar uppgick under budgetåret 1998 till
drygt 70 miljoner kronor.
Att sjukdomsbekämpningen till stor del finansieras med skattemedel är
rimligt eftersom konsumenterna har nytta av att Sverige har ett gott djur-
hälsoläge och därmed en hög kvalitet på livsmedlen. Ett gott djurhälsolä-
ge bidrar även till ökade möjligheter till export. Men även de enskilda
djurproducentema och jordbruksnäringen som sådan har nytta av sjuk-
domsbekämpningen. Den enskilde producenten blir fri från sjukdomen
genom statliga åtgärder och genom den ersättning som lämnas ställs han
efter bekämpningen i princip i samma ekonomiska situation som före
myndighetsingripandet. För jordbruksnäringens del medför sjukdomsfri-
het ett goodwillvärde för alla producenter och möjligheterna till försälj-
ning ökar. Det finns följaktligen skäl som talar för att producenterna och
näringen finansiellt skall bidra till bekämpningen av de epizootiska sjuk-
domarna. Den ökade risk för introduktion av sjukdomar genom införsel
av djur från andra EU-länder och den storleksmässigt och geografiskt
alltmer koncentrerade produktionen talar också för att dessa grupper bör
ta ett större ekonomiskt ansvar. Det bör också anmärkas att Sverige vid
en internationell jämförelse har ett mycket generöst ersättningssystem.
Sverige är t. ex. ett av mycket fa länder som överhuvudtaget ersätter pro-
duktionsbortfall. Regeringen delar därför Jordbruksverkets uppfattning
att även den enskilde producenten och näringen bör bidra till finansie-
ringen av kostnaderna vid ett sjukdomsutbrott.
Jordbruksverkets förslag innebär att en självrisk skall införas i ersätt-
ningssystemet. Ersättning föreslås lämnas med nittio, sjuttio eller femtio
procent. Självriskens storlek är beroende av vilken sjukdom som har
drabbat djuren samt av om djurägaren har anslutit sin besättning till ett
kontrollprogram.
Regeringen anser emellertid att Jordbruksverkets förslag kan medföra
svårigheter för den enskilde producenten att förutse vilka kostnader som
kan komma att drabba honom vid ett eventuellt sjukdomsutbrott. En
enklare och mer lättöverskådlig modell är enligt regeringen att som idag
lämna full ersättning för avlivade djur, saneringskostnader och inkomst-
förlust medan ersättningen för produktionsbortfall reduceras till 50 pro-
Prop. 1998/99:88
24
cent. Denna modell överensstämmer dessutom i sina huvuddrag med den
ersättningstradition som gäller i de flesta övriga EU-länder.
Såsom remissinstanserna påpekat får en sänkt ersättningsnivå inte
medföra att incitamentet att anmäla misstänkta fall av epizootisk sjuk-
dom minskar. En sådan eventuell risk kan emellertid kompenseras genom
andra åtgärder. Enligt regeringens förslag bör lagen innehålla bestäm-
melser om att ersättningen kan jämkas om den ersättningsberättigade
avsiktligt eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller
förlusten. Det kan även innebära ett straffrättsligt ansvar att inte omedel-
bart anmäla misstanke om epizootisk sjukdom. I dag innehåller straff-
skalan enbart böter. För att markera att det är av mycket stor betydelse att
misstanke om epizootisk sjukdom omedelbart anmäls anser regerigen att
även fängelse bör kunna följa för brott mot lagen eller mot föreskrifter
eller beslut som meddelats med stöd av lagen.
Den del av kostnaden som inte finansieras med statsmedel bör produ-
centen själv kunna täcka genom att teckna en försäkring. Med regering-
ens ställningstagande att den enskilde djurägaren och jordbruksnäringen
skall ta ett större ekonomiskt ansvar för sjukdomsbekämpningen följer att
dessa grupper även bör ta ett ansvar för att åstadkomma en försäkrings-
lösning. Den ersättningsmodell som regeringen föreslår bör i väsentlig
grad minska de problem som kan vara förknippade med att utforma en
lämplig försäkring.
Det bör emellertid finnas en möjlighet för regeringen att för vissa sär-
skilt allvarliga sjukdomar föreskriva att full ersättning skall lämnas även
för produktionsbortfall. Det bör vara fråga om ett fåtal mycket allvarliga
sjukdomar som Sverige överhuvudtaget inte kan riskera att de far sprid-
ning i landet, t. ex. sjukdomar i gruppen transmissibel spongiform ence-
falopati (TSE) och mul- och klövsjuka.
Ersättningen bör liksom hittills bestämmas av Jordbruksverket.
Principer för ersättningen
Ersättning skall även i fortsättningen lämnas enligt allmänna skade-
ståndsrättsliga principer. Ersättning skall lämnas enbart för kostnader
eller förluster som föranleds av en myndighets beslut enligt lagen. Kost-
nader eller förluster som uppkommer enbart på grund av sjukdomen skall
alltså inte ersättas. Endast den som direkt och primärt drabbas av ett be-
slut skall ha rätt till ersättning. Ersättning till tredje man på grund av
följdskador skall därför inte lämnas. Ett sjukdomsutbrott hos en djuräga-
re kan t.ex. innebära svårigheter för en annan djurägare i närheten av det
sjukdomsdrabbade området att fa avsättning för sina produkter, trots att
sjukdomen inte direkt drabbat honom. Inte heller den producent som li-
der förlust p.g.a. att utlovad leverans uteblir har rätt till ersättning.
Ersättning skall lämnas för förlust på grund av att husdjur avlivas eller
dör till följd av skyddsympning eller annan behandling. Djuret skall vär-
deras till det verkliga värde det har vid värderingstillfallet. Ett djur som
på grund av den aktuella epizootiska sjukdomen eller annan sjukdom har
magrat betingar därför normalt ett lägre värde än ett fullt friskt djur. Där-
Prop. 1998/99:88
25
emot bör den marknadseffekt som sjukdomen medför inte leda till lägre
ersättning. Ett djur utan kliniska symptom kan vara mindre värt på
marknaden på grund av vetskapen om att besättningen är sjukdomsdrab-
bad. Denna värdeminskning skall inte påverka ersättningens storlek, utan
ersättning skall lämnas som för ett friskt djur.
Ersättning skall lämnas för produktionsbortfall till följd av beslut en-
ligt epizootilagen, t. ex när meddelade beslut leder till att det normala
arbetet på den sjukdomsdrabbade gården inte kan utföras eller till att
framställda produkter inte kan föras ut från gården. Ersättningen för pro-
duktionsbortfall skall motsvara den ersättning som enligt den nuvarande
lagen lämnas för intrång i näringsverksamhet. Ersättning skall som hit-
tills lämnas enligt en nettoprincip, eftersom vissa kostnader i verksam-
heten försvinner om t. ex. djur avlivas.
Bestämmande av ersättning för produktionsbortfall kan innebära svåra
gränsdragningar när det gäller bedömningen av vad som är en direkt följd
av en myndighets beslut enligt epizootilagstiftningen. Att ersättning skall
lämnas för stillestånd i verksamheten under den tid saneringsarbetet på-
går är självklart. Svårare blir bedömningen av påstådda förluster som
sträcker sig långt fram i tiden. Det naturliga sambandet mellan beslut och
förlust blir svagare med tiden och når så småningom en punkt där ett så-
dant samband framstår som orimligt. Det torde höra till ovanligheten att
produktionsbortfall kan anses bero på en myndighets beslut under längre
tid än två år från det att de statliga ingreppen i verksamheten upphörde.
Vissa undantag kan dock förekomma, t. ex. vad gäller fiskodlingar.
Annan inkomstförlust än den som följer genom intrång i verksamhet
skall också ersättas. Det som avses är sådan inkomstförlust som uppstår
till följd av att annat arbete än sådant som är direkt hänförligt till pro-
duktionen inte kan utföras på grund av att ett område har spärrats av.
Som exempel kan nämnas att djurägarens familjemedlemmar på grund av
en spärrförklaring inte får lämna fastigheten för att åka till sina arbets-
platser.
För närvarande lämnas ersättning också för kostnad med anledning av
saneringsåtgärder enligt bestämmelserna om intrång i näringsverksamhet.
I den nya lagen kommer denna ersättningspost att anges särskilt. Sådan
ersättning kan komma att gälla också embryon, sperma och ägg avsedda
för reproduktion som förstörs vid saneringen.
Jämkning
Enligt gällande epizootilag kan ersättning jämkas om den ersättningsbe-
rättigade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till
kostnaden eller förlusten. Bestämmelsen är ett viktigt styrmedel när det
gäller den enskildes allmänna agerande i samband med ett sjukdomsut-
brott. I detta sammanhang bör djurägarens riskbeteende också kunna vä-
gas in. Exempel på riskbeteende kan vara en djurägare som tar in djur
från sjukdomsdrabbade områden utan nödvändiga intyg. Ett typiskt risk-
beteende har även den djurägare som trots återkommande utbrott av epi-
zootiska sjukdomar inte ändrar en riskfylld djurhållning. För att ytterliga-
Prop. 1998/99:88
26
re markera vikten av ett korrekt och lojalt beteende från enskilda vid ett
sjukdomsutbrott anser regeringen att det bör räcka med vanlig vårdslös-
het hos den enskilde för att möjlighet till jämkning skall finnas.
Det är även av stort värde att ge den enskilde djurägaren ekonomiska
incitament att aktivt medverka till en snabb och effektiv bekämpning av
epizootiska sjukdomar. Genom att inte följa beslut om avlivning av djur
eller transportförbud m.m. kan den enskilde förvärra smittspridningen
och förlänga det kostsamma bekämpningsarbetet. Det bör därför införas
en möjlighet att jämka ersättningen även för det fall att den ersättnings-
berättigade underlåter att följa ett beslut enligt lagen eller med stöd av
lagen meddelade föreskrifter. Denna möjlighet inverkar inte på den en-
skildes rätt att överklaga sådana beslut eller att begära inhibition.
Andra begränsningar i rätten till ersättning
Dagens epizootilagstiftning ger regeringen eller Jordbruksverket möjlig-
het att föreskriva om förebyggande åtgärder och kontrollåtgärder. Dessa
åtgärder kan bli mycket kostsamma för staten och har därför använts med
stor försiktighet.
Som tidigare har anförts bör näringen och den enskilde producenten få
ta en större del av ansvaret än tidigare för bekämpningen av epizootiska
sjukdomar. En viktig del av detta ansvar är att vidta förebyggande åtgär-
der i syfte att undvika introduktion av sjukdomar eller att hindra att sådan
sjukdom sprids. Ju fler djurägare som vidtar förebyggande åtgärder,
desto mindre blir risken för att sjukdomarna introduceras i landet eller att
de sprids i stor omfattning.
Även kontrollåtgärder som vidtas med stöd av epizootilagen kan bli
mycket kostsamma för staten. EG:s regler om regionalisering innebär att
mycket stora landområden kan beläggas med olika typer av restriktioner,
t. ex. utställningsförbud. Vid fall av mycket smittsam sjukdom kan det
även bli aktuellt med restriktioner för t. ex. offentliga sammankomster.
Med tanke på det antal människor och företag som kan komma att drab-
bas av transportförbud, utställningsförbud, trafikrestriktioner m.m. kan
sådana restriktioner bli mycket omfattande och den ersättningsberättiga-
de kretsen kan komma att omfatta tusentals människor och företag. De
tvångsåtgärder som planeras för vilthägn som inte ansluts till kontroll-
programmet för tuberkulos hos hjort är också en form av kontrollåtgärd.
De åtgärder som beskrivits ovan är enligt regeringen av den karaktären
att näringen och den enskilde producenten bör ta ett ekonomiskt ansvar
för de förebyggande åtgärderna, medan medborgarna i allmänhet bör fa
tåla ett visst intrång i handlingsfriheten när kontrollåtgärder behöver
vidtas. Möjligheten bör därför finnas att föreskriva att viss sådan åtgärd,
som alltså kan avse generella förebyggande åtgärder eller kontrollåtgär-
der i form av restriktioner inom en viss region eller liknande, inte berätti-
gar till ersättning. En bedömning av sjukdomen och typen och omfatt-
ningen av restriktionerna blir avgörande faktorer för frågan om ersätt-
ning. Det kan naturligtvis finnas exempel på sådana åtgärder där staten
alltjämt bör ta det ekonomiska ansvaret, medan det i andra fall framstår
Prop. 1998/99:88
27
som rimligt att den enskilde producenten eller näringen får svara för fi-
nansieringen. Frågan om huruvida ersättning skall lämnas, avgörs lämp-
ligen genom föreskrifter av Jordbruksverket i samband med att före-
skrifter om åtgärden meddelas. LRF, Slakteriförbundet och Svenska far-
avelförbundet hävdar i sina remissyttranden att samråd måste ske med
berörda företag och organisationer innan en sådan åtgärd kan vidtas. Re-
geringen anser också i princip att det är önskvärt med ett sådant samråd.
Mot bakgrund av att dessa åtgärder med nödvändighet ofta måste vidtas
med mycket kort varsel kommer emellertid ett sådant samråd sällan att
kunna äga rum. Regeringen anser att en snabb begränsning av smitt-
spridningen är det viktigaste i detta sammanhang och vill därför inte fö-
reslå att samråd med nödvändighet skall ske innan åtgärderna vidtas. Re-
geringen förutsätter dock att åtgärderna vidtas med försiktighet och om-
döme. Om möjligt innan och i vart fall efter det att åtgärderna vidtagits
och medan de pågår bör dock enligt regeringens mening ett fortlöpande
samråd ske med berörda företag och organisationer så långt detta är
praktiskt genomförbart. Risken att kontrollåtgärderna inte kommer att
respekteras vid utebliven eller reducerad ersättning far motverkas genom
information och tillsyn.
Vissa djur inom animalieproduktionen betingar mycket höga värden,
t.ex. den ovanliga nötkreaturrasen Blonde d'Aquitaine. Kostnaderna för
staten vid avlivning av dessa djur kan bli orimligt höga. Det är dessutom
svårt att fastställa ett rimligt marknadspris eftersom det saknas tillräckli-
ga möjligheter till jämförelser. Regeringen eller den myndighet som re-
geringen bestämmer bör därför fa besluta om en maximering av det er-
sättningsgrundande värdet på ett avlivat djur. Detta högsta belopp skall
betydligt överstiga de normalt förekommande marknadsvärdena för de
mer vanliga djurtypema. Det kan bli aktuellt att maximera också ersätt-
ningen för saneringskostnader, såvitt dessa avser förstörda embryon och
ägg avsedda för reproduktion och förstörd sperma.
Hanteringen av ersättningsärenden måste för närvarande utan undantag
ske enligt principen om individuell prövning. Detta medför att prövning-
en, särskilt av ärenden som inbegriper produktionsbortfall, tar mycket
lång tid och ofta ger upphov till svåra tolkningstvister. Detta leder i sin
tur till sena utbetalningar vilket är till stor nackdel för den drabbade pro-
ducenten.
Regeringen delar därför Jordbruksverkets uppfattning att ersättning för
produktionsbortfall med fördel bör kunna beräknas med hjälp av en
schablon. De sjukdomar som omfattas av ett kontrollprogram bör lämpa
sig särskilt väl för en sådan schablonisering, men även andra sjukdomar
bör enligt regeringens mening kunna komma i fråga. En förutsättning
torde dock vara att sjukdomen fatt en viss spridning i landet så att antalet
jämförbara ersättningsfall inte blir för litet. Schabloniseringen kan exem-
pelvis grunda sig på djurvärdet, ett system som tillämpas i Danmark.
Även kostnader för sanering kan lämpligen beräknas enligt en scha-
blon. En sådan beräkning kan fastställas med utgångspunkt från vad det
kostar att sanera en lokal som är normalt utrustad för sitt användnings-
område och som är normalt underhållen. Djurägare vars lokaler uppfyller
Prop. 1998/99:88
28
normal standard far därmed generellt sett inte en lägre ersättning på
grund av schablonen.
Enligt Lagrådet borde förslaget att schablonisera ersättningen ha ana-
lyserats mer ingående och frågan om i vad mån den enskildes rätt åsido-
sätts ha övervägts närmare. Med anledning av vad Lagrådet anfört finns
det anledning att klargöra hur det är tänkt att ett system med schabloner
skall tillämpas.
Syftet med schablonen är att få en snabb och enkel hantering av de er-
sättningsärenden som rör de mest frekventa sjukdomarna. Detta enbart
för att snarast kunna utbetala ersättningen till drabbade producenter, som
annars inte sällan riskerar att komma i ekonomiska svårigheter efter mer
omfattande sjukdomsutbrott. Beräkningen syftar inte till att generellt
ändra nivån på ersättningen i förhållande till en individuell prövning.
Den djurägare som anser att schablonberäkningen medför en för ho-
nom alltför ogynnsam ersättningsnivå kan enligt allmänna förvaltnings-
regler begära en omprövning av ersättningsbeslutet. Vid en sådan om-
prövning sker en ordinär, individuell prövning. Jordbruksverket kan ock-
så på eget initiativ frångå schablonen i vissa fall där denna visar sig ge ett
oriktigt resultat.
Med hänsyn till det anförda kan det inte anses finnas några hinder av
det slag Lagrådet pekat på mot att i den föreslagna lagen ta in en be-
stämmelse som gör det möjligt att tillämpa schabloner vid bestämmande
av ersättning.
Den exakta utformningen av en schablon är beroende av sjukdomen i
fråga och den aktuella produktionens struktur, varför det är svårt att i
förväg närmare presentera ett sådant system. Den föreslagna schablonen
avses dock vara både sjukdoms- och djurspecifik. Rätten att meddela
sådana föreskrifter bör delegeras till Jordbruksverket.
Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt förslagets förenlighet med
Europakonventionen och Europadomstolens praxis. I detta sammanhang
finns det anledning att först behandla de föreslagna bestämmelsernas
förenlighet med regeringsformen. 12 kap. 18 § RE stadgas att varje med-
borgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin
egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation
eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker an-
vändningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller annat
sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad er-
sättning för förlusten. Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den
för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad
på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastig-
heten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i för-
hållande till värdet på denna del av fastigheten. Genom den nya epizoo-
tilagen införs bestämmelser enligt vilka staten ges rätt att förstöra en-
skilds egendom genom t. ex. avlivningsbeslut och att inskränka använd-
ningen av mark genom beslut om t. ex. spärrförklaring och sanering. Be-
stämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket första meningen RF lär dock inte
vara tillämplig vid förstöring av egendom av smittskyddsskäl (se prop.
1982/83:172 s. 27). Inte heller är 2 kap. 18 § andra stycket andra me-
Prop. 1998/99:88
29
ningen RF tillämplig i det aktuella sammanhanget (se prop. 1993/94:117
s. 49). Europakonventionens bestämmelser och Europadomstolens praxis
utgör inte heller något hinder häremot. Mot bakgrund härav finner rege-
ringen att varken bestämmelserna i regeringsformen eller Europakon-
ventionen utgör något hinder mot att den enskildes kostnader och förlus-
ter med anledning av statens ingripanden enligt den nya epizootilagen
inte ersätts fullt ut.
Ersättning från EG
Sveriges medlemskap i EU har inneburit en förändring vad gäller de
ekonomiska villkoren för kontroll och bekämpning av smittsamma djur-
sjukdomar. Enligt rådets beslut 90/424/EEG av den 26 juni 1990 om ut-
gifter inom veterinärområdet kan ersättning lämnas dels för kontroll- och
bekämpningsprogram för vissa sjukdomar, dels för akuta bekämpnings-
åtgärder avseende de sjukdomar för vilka EG föreskriver om bekämp-
ning.
För ett antal av de sjukdomar som i dag omfattas av epizootilagstift-
ningen lämnar EG ekonomiskt stöd för kontroll- och bekämpningspro-
gram. För det fall en sådan sjukdom introduceras i Sverige och blir så
utbredd att generella åtgärder måste vidtas kan Sverige således få EG-
bidrag. Bidraget uppgår vanligtvis till 50 procent av de statliga utgifterna.
De sjukdomar för vilka EG för närvarande betalar ut ekonomiskt stöd
för kontroll- och bekämpningsprogram är bl. a. tuberkulos hos nötkrea-
tur, mjältbrand, klassisk svinpest, rabies och BSE.
EG lämnar vidare ekonomiskt stöd för bekämpningsåtgärder som vid-
tas mot de sjukdomar som omfattas av EG:s egen bekämpningslagstift-
ning (jfr. avsnitt 4.2). Ersättning lämnas för de statliga kostnader som
uppkommit i samband med avlivning av djur, för saneringskostnader och
för destruktion av fodermedel. Ersättning lämnas i allmänhet med 50
procent av de statliga utgifterna. För mul- och klövsjuka lämnas dock
vanligen ersättning med 70 procent. Ersättning lämnas inte för statliga
utbetalningar som avser ersättning för produktionsbortfall. I vissa fall,
t. ex. bekämpningen av klassisk svinpest i Tyskland och BSE i Storbri-
tannien, har särskilda stöd lämnats med annan finansiering.
De sjukdomar för vilka EG för närvarande betalar ut ekonomiskt stöd
avseende akuta bekämpningsåtgärder är bl.a. mul- och klövsjuka, bo-
skapspest och klassisk svinpest.
Prop. 1998/99:88
Regeringens förslag: Den som bryter mot lagen eller mot föreskrifter
eller beslut meddelade med stöd av lagen kan dömas till böter eller
fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Skälen för regeringens förslag: I gällande epizootilag finns en straff-
bestämmelse som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet
30
bryter mot vissa bestämmelser i lagen eller mot föreskrifter eller beslut
meddelade med stöd av lagen döms till böter.
För de flesta fall av överträdelse av den föreslagna lagens bestämmel-
ser framstår böter som den mest adekvata påföljden. Det finns således
inte någon anledning att utvidga straffskalan i syfte att åstadkomma en
allmänt strängare bedömning av brott mot lagen. Lagen innehåller emel-
lertid en rad bestämmelser som är av stor betydelse inte bara för djurens
välbefinnande, utan även för människors hälsa och för tillgången på sun-
da livsmedel. Bl.a. mot bakgrund av den s.k. BSE-krisen (bovin spongi-
form encefalopati) framstår efterlevnaden av lagens bestämmelser som
utomordentligt viktig.
Underlåtenhet att göra anmälan när det finns anledning att misstänka
epizootisk sjukdom eller att vägra följa föreskrifter eller beslut enligt
lagen kan innebära att sjukdomen snabbt far stor spridning i landet med
allvarliga konsekvenser för jordbruksnäringen och de människor eller
djur som drabbas. För fall där någon genom att bryta mot lagen utsätter
människor eller djur för sådana risker eller bryter mot lagen systematiskt
eller i stor skala för egen vinning skull framstår den nuvarande straff-
skalan som otillräcklig. I sammanhanget kan nämnas att såväl lagen
(1985:295) om foder som djurskyddslagen (1988:534) innehåller straff-
bestämmelser som innefattar fängelse.
För att de allvarligaste överträdelserna mot lagen skall kunna föranleda
tillräckligt straff och för att nå överensstämmelse med andra lagar vars
syfte också är att värna människors och djurs hälsa bör brott mot epizoo-
tilagen eller mot föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen
också kunna medföra ett fängelsestraff. Ett ringa brott skall inte medföra
straffansvar.
Prop. 1998/99:88
Regeringens förslag: Den nya zoonoslagen skall omfatta sådana
sjukdomar eller smittämnen hos djur som kan spridas naturligt genom
smitta från djur till människa och som inte omfattas av den nya epi-
zootilagen. De smittämnen som avses behöver inte ge upphov till
sjukdom hos djur, men väl hos människa. Sjukdomarna eller smittäm-
nena finns i Sverige och det saknas i princip realistiska möjligheter till
utrotning. Endast de sjukdomar eller smittämnen om vilka det finns
tillräckliga kunskaper för en effektiv kontroll och bekämpning skall
omfattas av lagen. Samhällets åtgärder med anledning av sjukdomen
eller smittämnet skall syfta till att förebygga och begränsa förekoms-
ten av de sjukdomar eller smittämnen som omfattas av lagen.
31
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer till sitt syfte Prop. 1998/99:88
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till för-
slaget. Många remissinstanser har efterfrågat en tydlig gränsdragning
mellan de lagar som reglerar de zoonotiska sjukdomarna, särskilt har
framhållits att livsmedelslagen (1971:511) bör anpassas till en ny zoo-
noslag. Naturvårdsverket har ställt sig frågande till vad som gäller beträf-
fande vilda djur som hålls i fångenskap.
Skäl för regeringens förslag: Gällande bestämmelser om bekämpning
av zoonotiska sjukdomar hos djur finns i epizootilagen (1980:369) och
epizootiförordningen (1980:371) samt i lagen (1983:738) om bekämpan-
de av salmonella hos djur och förordningen (1984:306) om bekämpande
av salmonella hos djur. Lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
innehåller bestämmelser om kartläggning och kontroll av smittsamma
djursjukdomar samt bestämmelser om åtgärder för att hindra spridning
av sådana sjukdomar.
Även smittskyddslagen (1988:1472) ger rätt att vidta åtgärder med av-
seende på djur.
Epizootilagstiftningen är avsedd för de allmänfarliga djursjukdomar
som normalt inte finns i landet och som i allmänhet innebär svår sjukdom
för det drabbade djuret. Samhällets åtgärder med anledning av ett utbrott
av någon av dessa sjukdomar skall syfta till att utrota sjukdomen.
Salmonellalagstiftningen är enbart avsedd för kontroll och bekämpning
av salmonella. En salmonellainfektion ger oftast inte någon sjukdom hos
djur men innebär nästan alltid sjukdom hos människa.
Provtagningslagen omfattar alla smittsamma djursjukdomar.
Med zoonos menas en sjukdom eller ett smittämne som naturligt kan
överföras från djur till människa. De smittämnen som avses behöver inte
ge upphov till sjukdom hos djur. Zoonotiska sjukdomar eller smittämnen
kan även överföras från människa till djur.
Zoonoser orsakas av skilda smittämnen, t. ex. virus, bakterier och pa-
rasiter. Smittämnena kan överföras från djur till människa på olika sätt,
beroende på smittämne. En av de vanligaste smittvägarna är livsmedel
som kött, mjölk och ägg som inte är tillräckligt upphettade. Även andra
livsmedel, t. ex. grönsaker och kryddor, som kontaminerats av smittäm-
nen via orena knivar och skärbrädor m.m. utgör en vanlig smittkälla. Nä-
ra kontakt med infekterade djur eller sekret samt gödsel och urin från
sådana djur är också en viktig smittkälla. Överföring av smittämnen fö-
rekommer även via indirekt kontakt, t. ex. genom angrepp av insekter
som primärt smittats av däggdjur. Även förorenat vatten kan utgöra en
smittkälla.
Av våra vanliga husdjur kan samtliga djurarter överföra sjukdomar till
människa. Zoonoser kan även förekomma i den vilda faunan och hos djur
i djurparker.
Apor intar en särställning vad gäller zoonoser. På grund av människans
släktskap med apor har människor och apor många gemensamma smitt-
ämnen. Aporna kan vara infekterade med smittämnen som är relativt
harmlösa för apoma, men som kan vara dödliga för människan. Även det
omvända förhållandet förekommer.
I ett globalt perspektiv utgör zoonosema en viktig orsak till en försäm- Prop. 1998/99:88
rad folkhälsa. Världshälsoorganisationen WHO uppskattar att livsme-
delsbuma sjukdomar, varav en del är zoonoser, är de mest vitt spridda
sjukdomarna i världen.
Förekomsten av zoonoser är inte något statiskt tillstånd. Nya zoonoser
uppstår hela tiden, antingen genom att smittämnen ändrar karaktär eller
genom att kända smittämnen sprids till nya områden eller finner nya
värddjur. Normalt uppstår mellan två och fem nya zoonoser under en
tioårsperiod.
En del zoonotiska sjukdomar är allmänfarliga och bekämpas därför
enligt epizootilagen, t. ex. rabies, tuberkulos och mjältbrand.
Det finns emellertid också andra allvarliga zoonoser som förekommer i
Sverige, t. ex. salmonella, kampylobakter och enterohaerrmorhagisk E.
Coli (EHEC). De smittämnen som ger upphov till dessa sjukdomar inne-
bär inte någon sjukdom hos djuret, men väl hos människan. Djuret är
således enbart bärare av smittan. Dessa zoonoser finns normalt i landet
och det saknas realistiska möjligheter att utrota dem. De omfattas därför
inte av epizootilagen.
Inom EU regleras rapportering av och information om zoonoser av rå-
dets direktiv 92/117/EEG av den 17 december 1992 om skyddsåtgärder
mot specifika zoonoser och zoonotiska agens hos djur och animaliska
produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsbuma infektioner och
förgiftningar. Anmälningspliktiga sjukdomar enligt direktivet är tuber-
kulos, brucellos, salmonella och trikinos. Det finns därtill en överens-
kommelse inom EU att även anmäla smittämnet EHEC.
År 1997 rapporterades i Sverige 585 fall av salmonella, 1829 fall av
kampylobakter och 116 fall av EHEC serotyp 0157 hos människa.
Samtliga fall avser människor som smittats inom landet. Totalt, dvs. in-
klusive de svenskar som smittats utomlands, drabbades år 1997 i Sverige
drygt 10 000 människor av de zoonoser som är rapporteringspliktiga in-
om EU.
De zoonotiska sjukdomarna innebär kostnader för såväl samhället som
för de drabbade. För de drabbade djurägama uppstår kostnader för pro-
duktionsförluster, minskad avsättning för produkter på grund av konsu-
mentreaktioner eller minskad export, veterinärbesök, avlivning m.m. För
de insjuknande människorna uppstår kostnader för sjukhusvård, medicin,
inkomstförlust m. m. Djurens och människomas lidande i samband med
sjukdom bör också beaktas. Bekämpning och kontroll av zoonotiska
sjukdomar minskar dessa kostnader och leder därmed också till en eko-
nomisk vinst för samhället.
Jordbruksverket har i sin rapport funnit att de nu redovisade omstän-
digheterna visar på ett behov av att de ansvariga myndigheterna ges möj-
lighet att förebygga, kontrollera och bekämpa zoonotiska sjukdomar och
smittämnen. Regeringen delar i alla delar denna bedömning.
Gällande lagstiftning om djursjukdomar medger dock inte allmänt fö-
rebyggande åtgärder eller kontroll och bekämpning beträffande sådana
zoonotiska smittämnen som inte orsakar sjukdom hos djur, men väl hos
människa. Jordbruksverket har därför föreslagit en ny lag om zoonoser
hos djur som skall omfatta alla djurslag och typer av djurhållning. Lagen
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 88
föreslås vara uppdelad i två delar. En allmän del föreslås innehålla all-
männa, förebyggande åtgärder som avser att reglera sådana riskbeteen-
den i djurhållningen som typiskt sett ökar risken för smitta mellan djur
eller från djur till människa. Denna del föreslås inte vara hänförlig till
vissa angivna sjukdomar eller smittämnen, utan motiveras av förekoms-
ten av zoonoser generellt. En särskild del föreslås uppta de egentliga
kontroll- och bekämpningsåtgärdema samt regler om obligatoriska och
frivilliga kontrollprogram. För att en sjukdom eller ett smittämne skall
omfattas av denna del av lagen bör det enligt Jordbruksverkets mening
finnas en mer långsiktig strategi från samhällets sida avseende kontroll
och bekämpning. De zoonoser som skall omfattas av denna del av lagen
föreslås därför vara särskilt angivna. Enligt Jordbruksverket skall tills
vidare enbart salmonella omfattas av lagens särskilda del. Lagen om be-
kämpande av salmonella föreslås upphävas i och med tillkomsten av den
nya lagen.
Regeringen delar Jordbruksverkets uppfattning att det finns behov av
att mer generellt kunna föreskriva eller besluta om allmänt förebyggande
åtgärder eller kontroll och bekämpning beträffande sådana zoonotiska
smittämnen som inte orsakar sjukdom hos djur, men väl hos människa.
Detta behov har blivit allt tydligare i och med dagens djurintensiva upp-
födningsmetoder och de täta kontakter mellan djur och människor som
förekommer ute på gårdar och i djurparker.
Regeringen är dock tveksam till Jordbruksverkets förslag till lösning.
Att ha en lag som delvis är tillämplig på vissa angivna zoonoser och del-
vis på alla kända zoonoser skapar enligt regeringens mening osäkerhet
om lagens tillämpningsområde.
Regeringen föreslår istället att en renodlad lag för zoonotiska sjukdo-
mar och smittämnen, som omfattar såväl allmänna förebyggande åtgärder
som kontroll- och bekämpningsåtgärder, införs. Lagen skall omfatta de
zoonotiska sjukdomar eller smittämnen som regeringen eller Jordbruks-
verket bestämmer. För att en sjukdom eller ett smittämne skall omfattas
av lagen bör det finnas en mer långsiktig strategi från samhällets sida
avseende kontroll och bekämpning. Det innebär att det måste finnas en
viss grundläggande kunskap om sjukdomen eller smittämnet. Lagen skall
omfatta alla djurslag och alla typer av djurhållning, dvs. även vilda djur,
såväl ute i naturen som i fangenskap. Vissa bestämmelser i lagen kan
dock av naturliga skäl enbart bli tillämpliga på djur som har en ägare.
Frågan om djur i vilt tillstånd diskuteras även i samband med epizootila-
gens tillämpningsområde (se avsnitt 4.1).
Regeringen anser att den nu föreslagna zoonoslagen inte behöver inne-
bära några gränsdragningsproblem gentemot andra lagar inom samma
ämnesområde, t. ex smittskyddslagen. Smittskyddslagen medger visserli-
gen åtgärder med avseende på djur generellt sett. Detta innebär emellertid
inte att zoonoslagens tillämpningsområde bör begränsas i något avseen-
de. Vilket regelverk som blir tillämpligt torde relativt enkelt kunna avgö-
ras med hänsyn till forhållandena i det enskilda fallet. Smittskyddslagen
är för närvarande föremål för en översyn av 1996 års Smittskyddskom-
mitté.
Prop. 1998/99:88
34
Det kan dock finnas anledning att se över livsmedelslagen i detta hän-
seende för att försäkra sig om att problemen med zoonotiska sjukdomar
uppmärksammas även inom livsmedelssektorn. Regeringen har för avsikt
att återkomma till riksdagen med en proposition om livsmedelstillsynen.
I samband därmed avser regeringen att redovisa de överväganden som
görs i denna fråga.
Vad slutligen angår smittskyddsaspekten i foderlagstiftningen anser
regeringen att de nu gällande bestämmelserna om förebyggande åtgärder,
egenkontroll och anmälningsplikt är tillräckliga för att garantera frihet
från salmonella. Regeringen förutsätter att motsvarande åtgärder kommer
att vidtas även beträffande andra zoonoser om behov därav uppkommer.
Den nya lagen skall i sin utformning motsvara epizootilagen.
Med den utformning lagen föreslås få kommer många sjukdomar och
smittämnen att falla utanför lagens tillämpningsområde. Även om kun-
skaperna om smittspridning och bekämpning är ofullständiga är det
emellertid angeläget att åtgärder vidtas för att så långt möjligt skydda
samhället mot sjukdomsangrepp. Vissa bestämmelser om kartläggning
och förebyggande åtgärder bör följaktligen finnas med tillämpning på
andra förekommande djursjukdomar och smittämnen hos djur. Sådana
bestämmelser bör enligt regeringens mening finnas i lagen om provtag-
ning på djur, m.m.
Prop. 1998/99:88
Regeringens bedömning: Den nya lagen bör tills vidare gälla enbart
salmonella.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller har ingen erinran mot det. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att
EHEC tas med från böljan. Lantbrukarnas riksförbund delar Jordbruks-
verkets förslag att EHEC och kampylobakterios inte skall omfattas av
lagen inledningsvis. Förbundet framhåller samtidigt att det inte får ställas
för höga krav på kunskap för att dessa sjukdomar skall kunna omfattas av
lagen.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns en mängd sjukdomar
som faller under beteckningen zoonos, dvs en sjukdom som smittar från
djur till människor och tvärtom. Till dessa sjukdomar hör bl.a. kampylo-
bakterios, leptospiros och borrelios samt, den kanske mest kända, sal-
monella. Även smittämnet EHEC är en zoonos. Gemensamt för de flesta
av zoonosema är att djuren sällan påverkas i någon högre grad, medan
konsekvenserna för smittade människor är desto allvarligare. En del zoo-
noser kan t.o.m. vara livshotande för människor. Zoonosema är sinse-
mellan mycket olika. Vissa av zoonosema överförs enbart från vilda djur
t.ex. borrelios via fästingar. Svårigheterna med bekämpning och kontroll
är uppenbara beträffande sådana zoonoser. Andra zoonoser som framför
35
allt finns hos lantbrukets djur kan vara enklare att komma till rätta med.
Vissa zoonoser anses också vara epizootiska sjukdomar. För närvarande
finns en speciell lagstiftning för salmonella, nämligen lagen om bekäm-
pande av salmonella hos djur. Som tidigare nämnts anser regeringen
emellertid att det finns behov av en allmän zoonoslag som möjliggör in-
satser även mot andra zoonoser. Regeringen delar dock Jordbruksverkets
uppfattning att till dess mer kunskap har samlats om zoonoser hos djur,
endast salmonella skall omfattas av zoonoslagen. Målsättningen är dock
att EHEC så snart som möjligt också skall omfattas av den nya lagens
tillämpningsområde. EHEC är ett samlingsbegrepp för vissa typer av E.
Colibakterier. EHEC kan ge upphov till allvarlig sjukdom hos människa
och är ett ökande problem världen över. Det saknas i dag tillräcklig kun-
skap om smittans epidemiologi för att effektivt kunna bekämpa den på
besättningsnivå. Regeringen anser därför att EHEC inte i nuläget kan bli
föremål för specifika kontroll- och bekämpningsåtgärder enligt zoo-
noslagen. Det är självfallet angeläget att den nödvändiga kunskapsnivån
uppnås så snart som möjligt.
Liksom vad gäller epizootiska sjukdomar finns beträffande zoonoser
behov av att utan onödig tidsutdräkt kunna anpassa den förteckning av
sjukdomar som lagen skall omfatta. Framför allt kan behov finnas att
utöka listan med kort varsel. För att göra lagen så effektiv som möjligt
bör sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter av Jordbruksverket.
Regeringens förslag: Med stöd av zoonoslagen skall föreskrifter
kunna meddelas om obligatorisk provtagning och om skyldighet för
djurägare att föra anteckningar och lämna uppgifter om verksamheten.
Lagen skall innehålla bestämmelser om skyldighet för veterinärer
att anmäla misstänkta sjukdomsfall och i görligaste mån förhindra
smittspridning samt om anmälningsskyldighet för den som är ansvarig
för ett laboratorium.
Lagen skall också innehålla bemyndiganden för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter
eller beslut i enskilda fall för att förhindra vissa riskbeteenden och för
att förebygga och bekämpa de sjukdomar som omfattas av lagen. Vis-
sa beslut skall också kunna fattas av en enskild veterinär.
Jordbruksverket skall ha den centrala tillsynen medan länsstyrelsen
skall utöva tillsynen inom länet. Möjlighet skall finnas att överlåta
viss tillsyn till veterinär.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer delvis med re-
geringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
har ingen erinran mot det.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad mot epizootiska sjuk-
domar, där regelverket har till syfte att ge verktyg för att helt befria lan-
Prop. 1998/99:88
36
det från sjukdomen, kan zoonoser sällan helt utrotas. Det rör sig i de Prop. 1998/99:88
flesta fall om sjukdomar och smittämnen som finns i naturen hos levande
djur. Exempel på detta är salmonella hos vilda fåglar. Vidare finns zoo-
noser hos våra vanligaste husdjur, t.ex. EHEC hos nötkreatur. Inte desto
mindre är kontroll och bekämpningsåtgärder av den allra största betydel-
se för att begränsa och hindra smittspridning. Zoonosema utgör ofta ett
allvarligt hot mot folkhälsan och det är därför viktigt med förebyggande
åtgärder för att skydda människor mot sjukdom. Den nya zoonoslagen
föreslås innehålla en rad bestämmelser som har till syfte att förebygga
eller bekämpa de zoonoser som omfattas av lagen.
Enligt nuvarande lag om bekämpande av salmonella hos djur ges rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att föreskriva
att den som yrkesmässigt håller fjäderfä skall låta utföra och bekosta un-
dersökning av djuren i fråga om salmonella. Jordbruksverket har med
stöd av denna bestämmelse genom föreskrifter infört den s.k. obligatoris-
ka salmonellakontrollen. Vidare ges regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer rätt att föreskriva om att den som driver verksam-
het för kläckning av ägg eller yrkesmässigt håller fjäderfa för produktion
av ägg är skyldig att föra anteckningar och lämna uppgifter om verksam-
heten. Bestämmelser med möjlighet till motsvarande åtgärder föreslås i
den nya zoonoslagen för att på så sätt på sikt möjliggöra detaljerade före-
skrifter på området även för andra zoonoser och djurslag. Föreskrifter om
frivilliga kontrollprogram kan meddelas med stöd av lagen (1985:342)
om kontroll av husdjur m.m.
Anmälningsskyldighet för veterinärer vid misstanke om sjukdom hos
djur återfinns i förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion.
Beträffande de zoonoser som skall omfattas av zoonoslagen bör anmäl-
ningsplikten för veterinärer i stället följa av den lagen. Regeringen anser
att en veterinär som har anledning misstänka en zoonos skall anmäla
detta till Jordbruksverket och länsstyrelsen. Det bör därefter åligga läns-
styrelsen att utan dröjsmål underrätta smittskyddsläkaren. Om en zoonos
konstaterats skall länsstyrelsen skyndsamt underrätta Statens veterinär-
medicinska anstalt, Statens livsmedelsverk, Smittskyddsinstitutet, smitt-
skyddsläkaren, den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt distriktsveterinären. Att in-
formation förs vidare till en större krets endast i de fall där smitta påvi-
sats, har till syfte att undvika att misstankar som visar sig obefogade får
stor spridning. Det är viktigt att en kontakt etableras mellan länsveterinä-
ren och smittskyddsläkaren på ett tidigt stadium, eftersom dessa tillsam-
mans med Jordbruksverket har en central och betydelsefull roll vid be-
kämpning av zoonoser. Veterinären skall även göra vad som är nödvän-
digt för att hindra att smittan sprids.
Anmälningsplikten bör gälla också andra än veterinärer. Den som är
ansvarig för ett laboratorium och som i sin verksamhet där konstaterar att
djur smittats av en zoonos bör rimligen åläggas en motsvarande anmäl-
ningsplikt som den som skall gälla för en veterinär.
För att fastställa förekomst av eller frihet från de zoonoser som omfat-
tas av lagen är det viktigt att den myndighet som regeringen bestämmer
kan besluta om provtagning eller annan undersökning. Detta för att på ett
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 88
tillförlitligt sätt kunna utföra erforderliga smittutredningar. Smittutred-
ningens syfte skall vara att konstatera huruvida ett visst djur eller en viss
besättning är bärare av smittan eller inte. För att en sådan smittutredning
skall vara effektiv räcker det inte enbart med att djuren kan underkastas
provtagning och undersökning. Beslut måste även kunna omfatta djur-
produkter och andra föremål som kan bära smitta. En bestämmelse med
ett sådant innehåll föreslås därför i lagen.
Det bör finnas möjlighet för den myndighet som regeringen bestämmer
att överlåta åt en enskild veterinär att i särskilt fall fatta beslut om prov-
tagning. Bestämmelsen om provtagning och undersökning föreslås inte
vara knuten till någon ersättningsbestämmelse till förmån för den enskil-
de djurägaren. Kostnader för provtagning och undersökning bör dock
utgå av statsmedel.
Flera av zoonosema utgör, som sagts i det föregående, ett allvarligt hot
mot folkhälsan. Det är därför av största vikt att ansvariga myndigheter
ges effektiva verktyg i form av bemyndiganden att vidta åtgärder som för
enskilda kan vara i hög grad ingripande. Det är nödvändigt att i den nya
zoonoslagen införa ett långtgående bemyndigande for regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer motsvarande det i epizootila-
gen. Bemyndigandet föreslås omfatta beslut eller föreskrifter om bl.a.
slakt eller annan avlivning av djur och isolering av djur eller andra be-
gränsningar i djurhanteringen. Det skall vara möjligt att överlåta åt en
enskild veterinär att fatta beslut i särskilda fall.
Spridningen av zoonoser mellan djur och från djur till människa kan
inte sällan med tämligen enkla medel förhindras eller begränsas. Genom
att den som har djur i sin vård och andra iakttar försiktighet vid hante-
ringen av djur, djurprodukter och andra varor samt vid kontakter mellan
djur och människor kan risken för smittspridning minskas. Bemyndigan-
det bör därför även ge möjlighet att meddela föreskrifter i avsikt att be-
gränsa sådana riskbeteenden. Exempel på sådana föreskrifter kan vara
villkor för spridning av gödsel på vall och förbud mot att hålla djur i an-
slutning till badsjöar och badplatser vid kusten. Föreskrifterna kan vid
behov kompletteras med beslut i enskilda fall. Ett sådant beslut skall
även kunna fattas av en enskild veterinär. Avsikten är inte att sådana fö-
reskrifter eller beslut skall föranleda någon ersättning från samhällets
sida till den enskilde djurägaren.
För att kunna uppfylla de förpliktelser som framgår av rådets direktiv
92/117/EEG av den 17 december 1992 angående insamling av uppgifter
om vissa zoonotiska agens behöver Jordbruksverket regelbundet material
från laboratorier angående genomförda analyser. En sådan rapportering
kommer därtill att underlätta tillsynen av obligatoriska och frivilliga
provtagningsprogram. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
sådan rapportering bör därför tas in i lagen.
Enligt den nuvarande salmonellalagstiftningen har Jordbruksverket en
central roll. Jordbruksverket skall därvid genom föreskrifter eller beslut
leda bekämpningen av salmonella. Dock finns en möjlighet för Jord-
bruksverket att delegera sin befogenhet till länsstyrelsen och i viss ut-
sträckning också till veterinär. Denna möjlighet har Jordbruksverket en-
dast i begränsad omfattning utnyttjat. Jordbruksverket har i sin rapport
Prop. 1998/99:88
38
föreslagit att zoonoslagen i allt väsentligt skall administreras av länssty-
relserna. Som skäl för detta anger verket att länsstyrelserna, i praktiken
länsveterinärerna, har ett väl upparbetat nätverk för informationsutbyte
och att smittskyddsläkaren arbetar på motsvarande sätt regionalt. Därtill
anges att länsstyrelserna förfogar över kompetens på livsmedelsområdet
och att det är en fördel om besluten fattas på en nivå nära djurägama och
där beslutsfattaren besitter viss lokalkännedom.
Enligt regeringens mening bör dock Jordbruksverket behålla sin cent-
rala och ledande roll i arbetet med att förebygga och bekämpa inte bara
salmonella utan även andra zoonoser. Regeringen anser att det är av stor
vikt att den centrala myndigheten har ett övergripande ansvar i detta ar-
bete. Detta inte minst för att uppnå en enhetlig bekämpning över landet.
Huvudregeln skall därför vara att Jordbruksverket meddelar nödvändiga
föreskrifter och beslut. Någon förändring i förhållande till den nuvarande
salmonellalagstiftningen föreslås således inte.
För att beslut och föreskrifter enligt lagen skall fa önskad effekt och
utgöra ett gott skydd för folkhälsan är det viktigt med en väl fungerande
offentlig tillsyn. Regeringen anser att det är lämpligt att tillsynen över
efterlevnaden av zoonoslagen i huvudsak överensstämmer med vad som
föreslås gälla enligt epizootilagen. Den centrala tillsynen bör utövas av
Jordbruksverket medan länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet. Det är
här liksom vid bekämpning viktigt att betona betydelsen av ett gott och
aktivt samarbete mellan framför allt länsveterinär och smittskyddsläkare.
Detta är viktigt för att kunna utarbeta en gemensam strategi när det gäller
zoonoser. Vad gäller tillsynen över efterlevnaden av vissa beslut i enskil-
da fall bör även enskild veterinär kunna utöva tillsyn på det sätt som i
dag gäller enligt lagen om bekämpande av salmonella hos djur. Veterinä-
ren bör utses av Jordbruksverket eller av länsstyrelsen.
För att säkerställa efterlevnaden av lagen och de föreskrifter och beslut
i enskilda fall som meddelas med stöd av lagen är det enligt regeringens
uppfattning nödvändigt att lagen möjliggör att tillämpa tvångsmedel.
Därför bör rätten införas att meddela nödvändiga förelägganden och för-
bud samt att i samband därmed sätta ut vite. Det bör vidare införas en
möjlighet att, för det fall någon underlåter att fullgöra vad som åligger
honom, förordna om rättelse på hans bekostnad. Slutligen bör polismyn-
dighet åläggas skyldighet att lämna den handräckning som behövs för att
lagen skall efterlevas.
Regeringens bedömning: Bestämmelser om ersättning till den som
drabbats av kostnader eller förluster med anledning av statens åtgärder
enligt lagen bör tas in i en förordning.
Jordbruksverkets förslag: Förslaget överensstämmer med regering-
ens bedömning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker förslaget eller har
inte någon erinran emot det. Några remissinstanser, bl. a. Lantbrukarnas
Prop. 1998/99:88
39
riksförbund och Svensk Mjölk anser att staten måste bära det ekonomis-
ka huvudansvaret för bekämpning och kontroll och stödjer principen
med ett system som stimulerar anslutning till förebyggande djurhälso-
vård. Statskontoret anser att bekämpning av djursjukdomar inte skall vara
ett offentligt åtagande i första hand, utan anser att kostnader och förluster
med anledning av bekämpningen bör täckas genom försäkringar. Flerta-
let remissinstanser har synpunkter på ersättningsnivåerna och de olika
ersättningskategoriema.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgått ovan (avsnitt 5.1)
anser regeringen att kontroll och bekämpning av salmonella och andra
framtida zoonoser är en statlig angelägenhet.
I den nu gällande lagen om bekämpande av salmonella hos djur finns
inte några bestämmelser om ersättning till den som drabbats av kostnader
eller förluster med anledning av statens åtgärder enligt lagen. Ersätt-
ningsbestämmelserna återfinns i förordningen om bekämpande av sal-
monella hos djur. Frågan om ersättningsbestämmelsernas placering be-
rörs i förarbetena till lagen. Departementschefen uttalade därvid att be-
stämmelserna i dåvarande salmonellaförordningen inte kan anses innebä-
ra ett fastslående av att staten i princip skulle vara skyldig att på skade-
ståndsrättslig eller annan grund svara för kostnader eller förluster som
drabbar djurägaren vid myndighetsingripande med stöd av förordningen.
Han anförde vidare: Avsikten med dessa regler är endast att i skälig om-
fattning mildra de ekonomiska konsekvenser som en salmonellainfektion
kan innebära för de enskilda djurägama. Reglerna är alltså att betrakta
som offentligrättsliga bestämmelser till förmån för enskilda. Huruvida
reglerna om ersättning ges i form av lag eller i annan ordning kan inte
anses inverka på deras rättsliga innebörd (Prop. 1982/83:172 s. 8)
Regeringen ser ingen anledning att i dag göra en annan bedömning än
den som gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet. Det kan också tilläg-
gas att ersättningsreglerna är relativt omfattande och detaljerade. Rege-
ringen gör därför den bedömningen att bestämmelser om ersättning med
anledning av kontroll och bekämpning enligt zoonoslagen bör tas in i en
förordning med angivande av att ersättning far lämnas i vissa angivna
fall.
Principen för ersättning enligt zoonoslagen skiljer sig från den princip
som valts för den föreslagna epizootilagen, enligt vilken en rätt till er-
sättning föreligger. Skillnaden motiveras av att åtgärder enligt epizooti-
lagen kan bli mycket omfattande på grund av oväntade och ibland ka-
tastrofartade sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som t. ex. salmonella
är däremot något som den enskilde djurägaren måste ta hänsyn till som
en beaktansvärd risk ingående i företagarrisken, eftersom salmonella-
smitta alltid finns i den omgivande miljön.
Ersättningen skall även fortsättningsvis vara bunden till de direkta
ekonomiska följderna av åtgärder som staten vidtar med anledning av
kontroll och bekämpning av zoonoser. Ekonomiska följder av enbart
sjukdomen i sig är alltså inte ersättningsgilla.
Som framgått ovan (avsnitt 5.2) föreslår regeringen att endast salmo-
nella skall omfattas av zoonoslagen inledningsvis. Principerna för ersätt-
ning som redovisas nedan är därför utformade främst med tanke på sal-
Prop. 1998/99:88
40
monella. För det fall att någon annan zoonos i framtiden kommer att om-
fattas av zoonoslagen och därmed ersättningsreglerna, bör dessa ses över.
Detta beror på att det kan förekomma skillnader i bl.a. riskgrupper och
bekämpningsmetoder beroende på sjukdom eller smittämne.
Enligt gällande bestämmelser är det Jordbruksverket som beslutar om
ersättningen. Regeringen finner inte någon anledning att ändra denna
ordning.
Regeringen anser vidare att staten, den enskilde djurägaren och jord-
bruksnäringen bör dela på det ekonomiska ansvaret för kontroll och be-
kämpning enligt zoonoslagen. Detta på grund av att såväl skattebetalar-
kollektivet som den enskilde djurägaren och näringen gynnas av be-
kämpningen.
Salmonella måste anses utgöra en beaktansvärd risk for varje djurägare
och han kan genom olika förebyggande åtgärder påtagligt minska denna
risk. Detta skiljer salmonella från de epizootiska sjukdomarna, vilka
drabbar överraskande och utan större möjlighet för den enskilde djuräga-
ren att förebygga utbrottet. Denna skillnad motiverar enligt regeringens
mening att kostnader och förluster med anledning av bekämpning enligt
epizootilagen gottgörs med en hög ersättning medan salmonellabekämp-
ningen enligt den nya zoonoslagen inte föranleder gottgörelse i samma
utsträckning. Eftersom förebyggande åtgärder kan vidtas utgör valet av
en lägre ersättning för salmonella dessutom ett ekonomiskt incitament för
den enskilde djurägaren att vidta sådana åtgärder.
Ersättningen enligt den nu gällande salmonellaförordningen bygger re-
dan på ett system för reducering av ersättningen, ett system med självris-
ker. Ersättningsnivåerna varierar från ingen ersättning alls till ersättning
motsvarande 70 procent av de ersättningsgilla kostnaderna och förluster-
na. Dessa bestämmelser har i stor utsträckning medverkat till att det finns
ett väl fungerande försäkringssystem för salmonella.
Ersättningsnivåerna skall även fortsättningsvis grundas på djurslag,
produktionens omfattning och produktionsformen. Liksom hittills skall
vidare ersättningens storlek i vissa fall göras beroende av anslutning till
kontrollprogram. Hur stor andel av de ersättningsgilla kostnaderna och
förlusterna som skall ersättas bör enligt regeringen vara beroende av den
risk för salmonella som djurägaren tar i sin produktion. Om produktionen
innebär att risken är stor för att smitta förs in i besättningen eller att in-
troducerad smitta sprids till många djurenheter, bör ersättningen vara låg.
Även det förhållandet att en produktionsform typiskt sett kan medföra
särskilt stora kostnader för staten med anledning av ett salmonellautbrott
bör återverka på ersättningsnivån.
Regeringen anser vidare att, som för närvarande, vissa produktions-
former helt skall undantas från möjlighet till ersättning av statsmedel.
Regeringen delar Jordbruksverkets ställningstagande att det inte finns
skäl att frångå vad som i dag gäller beträffande vilka kostnader och för-
luster som far ersättas. Vissa justeringar i förhållande till den nuvarande
lydelsen av förordningstexten bör dock göras i förtydligande syfte. Er-
sättning far lämnas för kostnad eller förlust genom att djur avlivas eller
djur och djurprodukter samt avfall och annat material oskadliggörs. Vida-
re ersätts kostnader för smittrening utöver normal rengöring och kostna-
Prop. 1998/99:88
41
der på grund av särskilda åtgärder i samband med slakt. Även produk-
tionsbortfall och, om det finns särskilda skäl, andra förluster ersätts. Er-
sättning far även fortsättningsvis lämnas för egen arbetsinsats och för
anställda. För hundar och katter far ersättning lämnas endast vid yrkes-
mässig uppfödning.
Beräkningsgrunderna för de olika ersättningspostema bör enligt rege-
ringen vara desamma som enligt epizootilagen (se avsnitt 4.4). Liksom
enligt epizootilagen bör Jordbruksverket bemyndigas att meddela före-
skrifter om en maximering av ersättningen för ett avlivat djur. Detsamma
bör gälla saneringskostnader när det gäller ersättning för embryon, sper-
ma och ägg för reproduktion. På samma sätt som enligt den föreslagna
epizootilagen bör viss ersättning kunna beräknas enligt en schablon.
Möjlighet till jämkning bör också finnas i förordningen, liksom be-
stämmelser om preskription och överklagande. Bestämmelser om detta
återfinns nu i salmonellaförordningen. Jämkningsbestämmelsen bör dock
utvidgas till att omfatta en möjlighet till jämkning avseende alla beslut
och föreskrifter enligt lagen och till att omfatta också den som uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet har medverkat till kostnaden eller förlusten. En-
ligt gällande förordning kan ersättningen jämkas bara om djurägaren inte
följer vissa beslut enligt lagen.
Prop. 1998/99:88
Regeringens förslag: Den som bryter mot lagen eller mot föreskrifter
eller beslut meddelade med stöd av lagen kan dömas till böter eller
fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Skälen för regeringens förslag: I gällande lag om bekämpande av
salmonella hos djur finns en straffbestämmelse som innebär att den som
med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser i lagen eller
mot föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen döms till böter.
Liksom är fallet med brott mot epizootilagstiftningen är i de flesta fall
böter den lämpligaste påföljden för överträdelser av den nu aktuella la-
gen. Lagen innehåller emellertid en rad bestämmelser som är av stor be-
tydelse för människors hälsa och för tillgången på sunda livsmedel. In-
ledningsvis kommer lagens bestämmelser att gälla enbart salmonella,
men så fort tillräcklig kunskap erhålls om andra sjukdomar eller smitt-
ämnen kommer de att omfattas av lagen. Således kan det antas att t.ex.
det för människan mycket allvarliga smittämnet EHEC inom en snar
framtid kommer att omfattas av lagen. Mot bakgrund härav framstår ef-
terlevnaden av lagens bestämmelser som utomordentligt viktig.
Mot den angivna bakgrunden bör brott mot zoonoslagen, på samma
sätt som föreslås i fråga om epizootilagen, kunna medföra ett fängelse-
straff. Ringa brott undantas från straffansvar.
42
Regeringens förslag: Provtagningslagen skall omfatta inte bara djur-
sjukdomar utan även sådana smittämnen hos djur som inte ger upphov
till sjukdom hos djur, men väl hos människa. Provtagningslagen skall
även innehålla bestämmelser som gör det möjligt att meddela före-
skrifter om anmälningsskyldighet för veterinärer m.fl. och att före-
skriva eller besluta om förebyggande åtgärder.
Skälen för regeringens förslag: Provtagningslagen innehåller i dag
bestämmelser om kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdo-
mar samt bestämmelser om åtgärder för att hindra spridning av smitt-
samma djursjukdomar. Som ett komplement till de nu föreslagna epizoo-
ti- och zoonoslagama bör en ändring i provtagningslagen göras. Provtag-
ningslagen bör utvidgas till att kunna tillämpas även på de smittämnen
hos djur som inte ger upphov till sjukdom hos djur, men väl hos männi-
ska. Det främsta syftet med denna ändring är att lagen skall kunna göra
det möjligt att kartlägga och erhålla kunskap om dessa smittämnen för att
de så småningom eventuellt skall kunna omfattas av zoonoslagens be-
stämmelser om kontroll- och bekämpningsåtgärder. Lagen kan med den-
na ändring användas för serologiska undersökningar i form av stickprov i
hela populationer. Med hjälp av sådana undersökningar erhålls kunskap
och information som kan utgöra ett viktigt beslutsunderlag för framtiden.
Regeringen anser vidare att det är av yttersta vikt att vissa allmänna fö-
rebyggande åtgärder vidtas i fråga om de sjukdomar och smittämnen som
kommer att omfattas av provtagningslagen. Det är viktigt att risken för
att människor smittas av zoonoser minimeras. Sådana riskbeteenden i
djurhållningen som typiskt sett ökar risken för smitta mellan djur eller
från djur till människa bör kunna regleras. En sådan reglering motiveras
av förekomsten av zoonoser generellt. Det bemyndigande som redan
finns i lagen att föreskriva eller besluta om åtgärder för att hindra smitt-
spridning bör byggas ut till att gälla åtgärder som särskilt tar sikte på att
förebygga smittspridning till människor. Därför föreslås att det i prov-
tagningslagen införs en bestämmelse om att regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det en-
skilda fallet besluta om förebyggande åtgärder. För att uppnå överens-
stämmelse med epizooti- och zoonoslagen bör det också i provtagnings-
lagen finnas en bestämmelse om anmälnings- och rapporteringsskyldig-
het för en veterinär eller den som är ansvarig for det laboratorium där
sjukdom eller smittämne hos djur konstaterats. Eftersom en sådan skyl-
dighet inte lämpligen kan åläggas beträffande alla djursjukdomar på vilka
lagen tillämpas bör det ankomma på regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om när och hur skyldig-
heten skall iakttas.
43
Prop. 1998/99:88
Den föreslagna epizootilagen innebär att staten inte längre kommer att
lämna full ersättning till den som på grund av myndighets beslut enligt
lagen drabbats av produktionsbortfall. Med avseende på flertalet av de
sjukdomar som omfattas av lagen kommer hälften av produktionsbort-
fallet att ersättas. Ytterligare ett antal regler införs som kan leda till be-
gränsningar i statens ersättningsåtagande. Lagen ger även möjlighet att
avbryta en påbörjad bekämpning under vissa förutsättningar.
Det förhållandet att ersättning i vissa fall kommer att lämnas med ett
reducerat belopp innebär att djurägama får bära en större del av kost-
nadsansvaret för bekämpningen jämfört med vad fallet är i dag. Möjlig-
heten att avbryta en bekämpning innebär att myndigheterna efter ett så-
dant beslut inte längre kan fatta några ersättningsgrundande beslut enligt
lagen.
I zoonoslagen föreslås att vissa nya arbetsuppgifter tillförs främst
Jordbruksverket och i viss mindre mån även länsstyrelserna. Det är bl.a.
fråga om nya tillsynsuppgifter. Detta kan komma att innebära ett ökat
resursbehov för främst Jordbruksverket. Verkets arbetsbörda kan å andra
sidan tänkas minska i den mån schabloner kan tillämpas vid bestämman-
de av ersättning enligt den föreslagna epizootilagen.
Inledande bestämmelser
1 §
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde genom en allmän beskriv-
ning av de sjukdomar lagen gäller. Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § i
den nuvarande epizootilagen med det undantaget att i den nya lydelsen
preciseras när en djursjukdom skall anses vara allmänfarlig. Som framgår
av den allmänna motiveringen vidgas tillämpningsområdet något i den
nya lagen. De sjukdomar som avses anges i verkställighetsföreskrifter.
De sjukdomar för vilka EG har en tvingande bekämpningslagstiftning
bör omfattas av epizootilagen.
Med undantag för bestämmelser som särskilt tar sikte på husdjur eller
djur i fångenskap gäller lagen alla djur, även djur i vilt tillstånd.
2§
Paragrafen anger vad den enskilde har att göra om han har anledning
misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans vård.
44
Paragrafen motsvarar 2 § i den nuvarande lagen vad avser anmälnings- Prop. 1998/99:88
skyldigheten.
I andra stycket har införts en skyldighet för den som har djuren i sin
vård att göra vad som rimligen kan begäras för att förhindra eller begrän-
sa smittspridning. Denna skyldighet åligger den enskilde endast inled-
ningsvis, till dess ett besked av en veterinär föranleder något annat. Ge-
nom bestämmelsen genomförs artikel 4.3 i rådets direktiv 92/119/EEG
av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder
för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot ve-
sikulär svinsjuka. De åtgärder som kan bli aktuella är isolering av djur
och liknande åtgärder som inte kan vänta. Föreskrifter får meddelas som
preciserar skyldigheterna.
3§
Paragrafen anger vad en veterinär har att göra när han har anledning
misstänka att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat.
Paragrafens första stycke motsvarar 3 § i den nuvarande epizootilagen
vad gäller veterinärens skyldighet att omedelbart göra en undersökning
för att fastställa sjukdomens art. Även bestämmelsen att den som har dju-
ren i sin vård är skyldig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder
samt lämna den hjälp som behövs för undersökningen har sin motsvarig-
het i nuvarande 3 § första stycket. Bestämmelsen i nuvarande lag om att
insjuknat djur får avlivas utan ägarens samtycke har vidgats till att gälla
djur som misstänks vara smittat. I första stycket finns också en bestäm-
melse om att veterinären utöver att göra en undersökning skall göra vad
som är nödvändigt för att förhindra att smitta sprids.
Bestämmelserna i andra stycket om veterinärens underrättelseskyldig-
het ersätter, såvitt avser epizootiska sjukdomar, de bestämmelser som i
dag finns i förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion.
I tredje stycket klargörs att även den som är ansvarig för ett laboratori-
um, där ett fall av epizootisk sjukdom konstaterats, är skyldig att anmäla
detta. Anmälningsplikten omfattar således inte misstänkta fall. Bestäm-
melsen är tänkt att täcka de fall där analysarbetet vid ett laboratorium
utförs av annan än en veterinär.
4§
I paragrafen regleras vad en veterinär skall göra när han har grundad an-
ledning anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat. En motsva-
rande bestämmelse finns i 4 § i nu gällande epizootilag.
Av första stycket följer att en veterinär skall besluta om spärrförkla-
ring.
I andra stycket anges att ett beslut som fattas av en veterinär snarast
skall underställas den myndighet som regeringen bestämmer. Myndig-
heten förutsätts vid sin prövning överväga i vad mån motstående intres-
sen bör ges företräde framför åtgärder som förhindrar smittspridning.
Genom en sådan kontroll av veterinärens beslut kan onödiga kostnader
på grund av alltför omfattande spärrbeslut minskas och rättssäkerheten
för den enskilde ökar. Med en sådan ordning finns inte behov av att en
veterinärs beslut om spärrförklaring skall kunna överklagas.
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 88
Prop. 1998/99:88
5§
Paragrafen motsvarar 5 § i gällande lag.
Första stycket reglerar vad myndigheten skall göra när det är klarlagt
att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat. De åtgärder som skall
vidtas motsvarar de som en veterinär skall vidta enligt 4 §. Myndigheten
kan även besluta om andra begränsningar i hanteringen av djur eller va-
ror.
Enligt andra stycket 1 skall regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer även föreskriva eller besluta om åtgärder inom områ-
den som gränsar till områden där smitta förekommer. Genom bestäm-
melsen uppnås överensstämmelse med de EG-direktiv på området som
innehåller bestämmelser om att s.k. skydds- och övervakningszoner skall
inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av epizootisk sjukdom.
På inrådan av Lagrådet har paragrafens andra stycke utformats så att
nödvändiga åtgärder kan genomföras med hjälp av såväl normföreskrifter
som förvaltningsbeslut.
6§
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag.
Paragrafen ger regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från bestämmel-
serna i 4 och 5 §§.
Bemyndigandet gör det möjligt att i viss utsträckning anpassa de åt-
gärder som måste vidtas till den aktuella smittorisken. Det blir också
möjligt att undanta en viss grupp av veterinärer från skyldigheten att
spärrförklara områden om grundad anledning finns att anta att ett fall av
epizootisk sjukdom har inträffat. Det kan t. ex. gälla laboratoriepersonal
som vid sitt arbete med analyser gör iakttagelser som tyder på att ett
sjukdomsfall har inträffat. Det är inte rimligt att sådana veterinärer skall
vara skyldiga att besluta om spärrförklaring. Det bör vara tillräckligt att
den ansvarige för laboratoriet är skyldig att underrätta Jordbruksverket
och länsstyrelsen enligt 3 §.
7§
Paragrafen motsvarar 6 § i nuvarande lag.
Enligt första stycket skall beslut enligt 4 och 5 §§ upphävas av den
myndighet som regeringen bestämmer så snart det blivit klarlagt att det
inte längre finns förutsättningar för beslutet. Enligt gällande lag är det
distriktsveterinären som skall upphäva beslut enligt 4 § och den myndig-
het som regeringen bestämmer som skall upphäva beslut enligt 5 §. Ef-
tersom beslut enligt 4 § skall underställas en myndighets prövning blir
det möjligt för myndigheten att samtidigt som man beslutar om smittför-
klaring upphäva spärrförklaringen. På så sätt undviks att de två besluten
gäller samtidigt, vilket kan medföra oklarheter för den enskilde djuräga-
ren.
8§
Paragrafen motsvarar delvis 7 § i gällande lag.
46
I paragrafen anges vilka åtgärder regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskriva eller i det enskilda fallet besluta om
för att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar.
De föreskrifter eller beslut som kan meddelas med stöd av bestämmel-
sen gäller inte bara åtgärder när ett fall av epizootisk sjukdom har kon-
staterats. Föreskrifterna kan också gälla åtgärder i förebyggande syfte.
Punkterna 1 och 3 är åtgärder som syftar till att fa bort djur och annat
som kan sprida smitta. Det är följaktligen fråga om smittrening i vid me-
ning. Punkten 4 tar sikte på vad man vanligen avser med uttrycket smitt-
rening. Det är fråga om bl.a. rengöring och desinficering av djurstallar
och andra utrymmen som kan utgöra smitthärdar.
Punkten 2 avser friska djur. För att hindra att dessa djur bidrar till att
smitta sprids kan slakt eller avlivning ske exempelvis i besättningar runt
en smittad gård. Att köttet används för konsumtion är inte någon förut-
sättning för att slakt eller annan avlivning skall fa ske.
Enligt punkten 3 far föreskrifter eller beslut meddelas om oskadliggö-
rande av döda djur och produkter av djur samt avfall och annat material
som kan sprida smitta. Bestämmelsen innebär en utvidgning av nuvaran-
de bemyndigande så till vida att avfall och annat material som kan sprida
smitta har tillkommit. Oskadliggörande av produkter av djur avser inte
bara destruktion utan även oskadliggörande genom kokning och liknande
åtgärder.
Punkten 7 omfattar djurhållning. Det kan vara fråga om att hundar
skall hållas kopplade eller att djur inte far vistas ute utan tillsyn.
Punkten 8 avser begränsningar eller andra villkor vad gäller hantering-
en av djur. Möjligheten att i föreskrifter eller i ett enskilt fall besluta om
begränsningar i eller villkor för hanteringen av djur är en nyhet i förhål-
lande till nuvarande lag. Det kan t.ex. bli fråga om förbud mot eller vill-
kor för att delta i utställnings- och tävlingsverksamhet.
Punkten 11 avser främst oskadliggörande av insekter. Även annan ska-
dedjursbekämpning i och kring djurutrymmen kan bli aktuell som en åt-
gärd för att hindra smittspridning. Det kan t.ex. gälla bekämpning av
råttor.
Genom punkterna 6, 10, 11 och 12 uppnås överensstämmelse med de
EG-direktiv som finns på området.
9§
Paragrafen motsvarar i huvudsak 8 § i gällande lag.
Paragrafen anger vilka som efter beslut av myndighet som regeringen
bestämmer skall ställa lokal, redskap och annan utrustning samt arbets-
kraft till förfogande för att förebygga och bekämpa epizootiska sjukdo-
mar. Den materiel som främst kommer att behövas är grävmaskiner och
utrustning för smittrening.
Begreppet epizootislakt används inte längre. Innehavare av slakteriin-
rättning är skyldig att utföra slakt eller annan avlivning också av djur
som är eller misstänks vara smittade. I dag gäller skyldigheten bara friska
djur. Vissa djursjukdomar, t.ex. BSE, innebär att djuren inte kan avlivas
vid vanliga slakterier utan måste destrueras vid särskilda anläggningar.
Av det skälet har den skyldighet som i dag åvilar innehavare av slakterier
Prop. 1998/99:88
47
vidgats till att gälla också innehavare av bearbetningsanläggningar. Para- Prop. 1998/99:88
grafen har utformats efter förslag av Lagrådet.
10 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande epizootilag.
Paragrafen ger regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer en möjlighet att besluta att bekämpningen skall upphöra om det
blivit klarlagt att en epizootisk sjukdom inte längre kan bekämpas med
rimliga insatser.
Bekämpningsreglema i epizootilagen syftar till att utrota sjukdomen i
landet. Sålunda skall bekämpningen pågå till dess landet är fritt från
sjukdomen. För de fall där det trots stora bekämpningsinsatser står klart
att det målet inte kan nås bör en möjlighet finnas att avbryta bekämp-
ningen. Omfattas sjukdomen av EG:s bekämpningslagstiftning kan dock
inte en svensk myndighet besluta om ett sådant avbrott, om inte ett mot-
svarande beslut först fattas inom EU.
Tillsyn
11 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § i gällande lag.
Tillsynsbestämmelsen har utformats med hänsyn till att bemyndigan-
dena i 8 § inte bara avser föreskrifter utan också beslut i enskilda fall.
12 §
Paragrafen motsvarar delvis 9 § i gällande lag.
Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens rättigheter vid tillsynen. De
befogenheter som tillkommer tillsynsmyndigheterna tillkommer också
EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och exper-
ter. Bestämmelsen behövs för att genomföra de EG-direktiv som finns på
området.
13 §
Paragrafen motsvarar delvis 9 § i gällande lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens möjlig-
heter att meddela förelägganden eller förbud som behövs för att lagen
eller föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen skall efterle-
vas. Tillsynsmyndigheten får dessutom möjlighet att sätta ut vite och
besluta om rättelse på bekostnad av den som inte fullgör sina skyldighe-
ter. Enligt gällande lag tillkommer dessa befogenheter enbart länsstyrel-
sen.
14 §
Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande lagen.
48
Prop. 1998/99:88
Ersättning
15 §
Gällande bestämmelser om rätt till ersättning finns i 10 § epizootilagen.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om den ersättning
som lämnas till den som på grund av föreskrifter eller beslut drabbats av
kostnader eller förluster. Efter påpekande av Lagrådet har paragrafen
formulerats så att det framgår att grund för ersättning kan vara en före-
skrift meddelad med stöd av lagen eller ett beslut enligt en sådan före-
skrift eller enligt lagen.
I första stycket finns en uppräkning av de kostnader och förluster som
staten lämnar ersättning för. Uttrycket kostnad eller förlust genom in-
trång i näringsverksamhet i gällande lag har ersatts med begreppen pro-
duktionsbortfall och kostnader på grund av saneringsåtgärder. Någon
ändring i sak är inte avsedd. I förhållande till nuvarande lag har ett för-
tydligande skett i och med att det nu uttryckligen anges att ersättning
lämnas för kostnader för saneringsåtgärder. Beträffande principerna för
att bestämma vad som skall vara ersättningsgillt hänvisas till den allmän-
na motiveringen.
Andra stycket anger ersättningens storlek.
Tredje stycket innehåller en möjlighet för regeringen att föreskriva om
full ersättning för produktionsbortfall vid utbrott av särskilt allvarliga
epizootiska sjukdomar.
16 §
Bestämmelser om jämkning av ersättningen återfinns i 10 § i den nu gäl-
lande lagen.
Bestämmelsen anger i vilka fall det finns anledning till jämkning. För
att markera vikten av att omedelbart anmäla misstanke om en epizootisk
sjukdom kan jämkning ske om den ersättningsberättigade avsiktligt eller
genom vårdslöshet, som inte behöver vara grov, själv har medverkat till
kostnaden eller förlusten.
För att skapa ett ekonomiskt incitament för den enskilde djurägaren att
samarbeta med myndigheterna vid bekämpning av en epizootisk sjukdom
har ytterligare en grund för jämkning införts. Ersättningen kan jämkas
även för det fall den ersättningsberättigade vägrar att efterkomma ett be-
slut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. De be-
slut som avses är t. ex. beslut om avlivning av djur och beslut om trans-
portförbud. Bestämmelsen inverkar inte på den enskildes rätt att överkla-
ga beslut och begära inhibition.
17 §
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndi-
gas att meddela ersättningsföreskrifter i tre avseenden.
49
Enligt punkt 1 far föreskrifter meddelas om att ersättning inte lämnas
för kontrollåtgärder eller förebyggande åtgärder som vidtas enligt lagen
eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. De förebyggande åtgär-
der som avses kan vara generella åtgärder som syftar till att hindra ett
utbrott av epizootiska sjukdomar i landet eller som hindrar spridning av
en redan inträffad sjukdom. Det kan avse förbud mot utfodring av djur
med matavfall som härrör från internationella transporter eller mot besök
i djurbesättningar av personer som kommer direkt från ett område där
epizootisk smitta förekommer. För vissa sjukdomar kan åtgärder av mer
ingripande natur bli aktuella, såsom regler för livdjurshandeln. Det rör
sig om sådana sjukdomar där spridningstakten är något lägre och där ge-
nerella åtgärder i form av kontrollprogram är av stort värde för att kunna
bekämpa sjukdomen. De sjukdomar som avses saknar därtill normalt
internationell reglering och Sveriges möjligheter att skydda sig mot sjuk-
domen genom gränsskydd och liknande är mycket begränsade. Det finns
därmed en beaktansvärd risk för att sjukdomen förs in i landet genom
import av djur eller djurprodukter och att den inhemska handeln bidrar
till att smittan sprids.
De kontrollåtgärder som avses är främst sådana som framgår av EG:s
regler om regionalisering och zonindelning. Genom sådana åtgärder far
medborgarna tåla viss inskränkning i rörelsefriheten. Det kan bl.a. gälla
restriktioner för handeln liksom för utställnings- och tävlingsverksamhe-
ten.
Bestämmelsen ger regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer möjlighet att för vaije åtgärd bestämma om den eller de som
beslutet riktar sig mot skall ges ersättning för sina kostnader eller förlus-
ter. Frågan om en förebyggande åtgärd eller kontrollåtgärd skall berättiga
till full ersättning, viss ersättning eller ingen ersättning alls får avgöras
efter en bedömning av åtgärdens syfte och det intrång i den enskildes
verksamhet som blir följden.
Enligt punkt 2 får föreskrifter meddelas om visst högsta ersättnings-
grundande värde för avlivade husdjur eller för husdjur som dött till följd
av skyddsympning eller annan behandling. Vissa djur betingar mycket
höga värden, t. ex djur av vissa ovanliga raser. Avlivning av sådana djur
medför mycket stora kostnader för staten och det är ofta svårt att på ett
rättvist sätt värdera djuret. En föreskrift som meddelas med stöd av be-
myndigandet skall således ange det högsta värde som kan läggas till
grund for den ersättning som lämnas för nötkreatur, svin o.s.v. Före-
skrifter om visst högsta ersättningsgrundande värde får också avse kost-
nad med anledning av saneringsåtgärder. Det blir därigenom möjligt att
begränsa ersättningen för embryon, sperma och ägg avsedda för repro-
duktion som förstörts vid sanering. På samma sätt som djur av vissa raser
kan sådana ägg och sperma representera mycket höga värden. Bestäm-
melsen har formulerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt punkt 3 får det föreskrivas att ersättning för kostnad med anled-
ning av saneringsåtgärder och för produktionsbortfall får lämnas enligt
en viss angiven schablon. Bestämmelsen har tillkommit för att möjliggö-
ra en förenkling av den administrativa hanteringen av ersättningsärende-
na enligt lagen. En schablonberäkning skall komma i fråga endast när
Prop. 1998/99:88
50
det är fråga om hantering av ett stort antal ersättningsanspråk. Effektivi-
tet i hanteringen uppnås därmed och snabbare utbetalningar av ersätt-
ningsbeloppen kan ske. Schablonens närmare utformning far avgöras
med hänsyn till den berörda produktionen och sjukdomens karaktär. Frå-
gan om bestämmande av ersättning enligt en schablon har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4).
18 §
Paragrafen motsvarar tredje och fjärde styckena i 10 § gällande epizooti-
lag.
19 §
Paragrafen motsvarar 11 § gällande lag.
Straff
20 §
Bestämmelser om straff finns i 12 § gällande lag.
Paragrafen har fatt sin slutliga utformning efter påpekanden från Lag-
rådet.
Straffskalan har vidgats till att förutom böter också omfatta fängelse i
högst ett år. En skärpning är motiverad av att det är av synnerlig vikt att
lagstiftningens bestämmelser till fullo följs. Konsekvenserna vid utbrott
av en epizootisk sjukdom är mycket allvarliga och kostsamma. Avsikten
med straffskärpningen är inte att åstadkomma en allmänt strängare be-
dömning av brott mot bestämmelserna, utan att skapa utrymme för att vid
straffmätning och påfölj dsbestämning fullt ut kunna beakta försvårande
omständigheter. Ringa fall skall inte längre leda till straffansvar.
Överklagande
21 §
Bestämmelser om överklagande finns i 14 § gällande lag.
De åtgärder som en veterinär vidtar med stöd av 3 § utgör s.k. faktiska
handlingar. Några förvaltningsbeslut fattas inte med stöd av paragrafen.
Följaktligen omfattas bestämmelserna i 3 § inte av överklaganderegeln i
förevarande paragraf. Veterinärens beslut enligt 4 § blir utan något över-
klagande föremål för överprövning. På inrådan av Lagrådet har för tyd-
lighets skull i paragrafen införts en regel om att en veterinärs beslut en-
ligt 4 § inte kan överklagas.
Övergångsbestämmelser
Enligt punkt 2 skall den äldre lagen tillämpas om en bekämpning har
inletts med stöd av den lagen innan den nya lagen har trätt i kraft. Om
man före den 1 oktober 1999 har beslutat att spärrförklara en gård med
stöd av 4 § i den nuvarande epizootilagen skall den lagens bekämpnings-
och ersättningsregler tillämpas såvitt gäller den ifrågavarande gården.
Prop. 1998/99:88
51
Prop. 1998/99:88
Inledande bestämmelser
1 §
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Lagen föreslås omfatta sjukdomar och smittämnen hos djur. Gemen-
samt för sjukdomarna och smittämnena är att de är zoonoser, dvs. de
skall på ett naturligt sätt kunna överföras från djur till människa eller
tvärtom. Sjukdomar eller smittämnen som kan överföras till människa
enbart på experimentell väg omfattas således inte. De sjukdomar och
smittämnen som avses orsakar i allmänhet sjukdom hos människa. Lagen
omfattar inte sådana zoonoser som hör till de epizootiska sjukdomarna.
En zoonos är en sjukdom eller ett smittämne som normalt finns i landet
och det saknas i princip realistiska möjligheter till utrotning. Samhällets
åtgärder skall syfta till att förebygga och begränsa förekomsten av de
zoonoser som omfattas av lagen.
Endast de sjukdomar eller smittämnen om vilka det finns tillräckliga
kunskaper för en effektiv kontroll och bekämpning skall omfattas av la-
gen. Zoonosema skall anges i verkställighetsföreskrifter av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I fråga om zoonoser för vilka det ännu inte finns tillräckliga kunskaper
för effektiva kontroll- och bekämpningsåtgärder finns bestämmelser om
kontroll och förebyggande åtgärder i lagen (1992:1683) om provtagning
på djur m.m.
I paragrafen har efter förslag av Lagrådet införts en erinran om att det
finns särskilda föreskrifter om ersättning. Avsikten är att sådana före-
skrifter skall meddelas i form av en regeringsförordning.
Förebyggande åtgärder och bekämpning
2§
Paragrafen, som fatt sin slutliga utformning efter förslag av Lagrådet,
motsvarar 2 § lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur.
Syftet med bestämmelsen om obligatorisk provtagning är att förhindra
att sjukdomar eller smittämnen får fäste i djurbesättningar. Genom kon-
troller i olika led blir det möjligt att följa utvecklingen och vidta de be-
kämpningsåtgärder som behövs för att hindra att smitta överförs till
människa.
I förhållande till lagen om bekämpande av salmonella hos djur har be-
stämmelsen utökats till att kunna omfatta också annan sjukdom eller an-
nat smittämne än salmonella. Bestämmelsen omfattar dessutom alla
djurslag.
3§
Paragrafen anger vad en veterinär har att göra när han har anledning
misstänka att ett fall av zoonos har inträffat.
52
Bestämmelser om veterinärs anmälningsplikt finns i dag i förordning-
en(l971:810) med allmän veterinärinstruktion.
Paragrafens första stycke överensstämmer i huvudsak med 3 § första
stycket i förslaget till ny epizootilag.
I andra och tredje styckena anges vilka myndigheter och andra som en
veterinär skyndsamt skall underrätta. Först om ett fall av zoonos konsta-
terats skall en större krets underrättas. Detta i syfte att undvika att ännu
inte bekräftade misstankar får stor spridning.
I fjärde stycket klargörs att även den som är ansvarig för ett laboratori-
um, där ett fall av zoonos konstaterats, är skyldig att anmäla sjukdoms-
fallet. Anmälningsplikten omfattar således inte misstänkta fall. Bestäm-
melsen är tänkt att täcka de fall där analysarbetet vid ett laboratorium
utförs av annan än en veterinär.
4§
Paragrafen saknar motsvarighet i lagen om bekämpande av salmonella
hos djur.
Paragrafen innehåller bemyndigande för den myndighet som regering-
en bestämmer att genomföra smittutredningar för att klarlägga huruvida
djur är bärare av smitta eller inte. Smittutredningens syfte är att på gårds-
nivå fastställa smitta eller smittfrihet hos djur för att därigenom fastställa
på vilka vägar som en smitta har spridits. Bestämmelsen saknar koppling
till de egentliga kontroll- och bekämpningsåtgärdema. Paragrafen gör det
möjligt att även undersöka gödsel, ägg, mjölk, eller andra djurprodukter
samt andra föremål som kan bära på smitta. Som exempel på sådana and-
ra föremål kan nämnas inventarier i och omkring djurutrymmena samt
fasta installationer som t. ex. vattenbrunnar och fodersilor.
5§
Paragrafen motsvarar delvis 1 § lagen om bekämpande av salmonella hos
djur.
I paragrafen anges vilka åtgärder regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer kan föreskriva eller i det enskilda fallet besluta om
för att förebygga eller bekämpa zoonoser. De åtgärder som kan vidtas
överensstämmer i huvudsak med bestämmelserna i förslaget till ny epi-
zootilag.
Punkterna 1-2 anger de åtgärder som får vidtas med avseende på djur
samt på djurprodukter, avfall och annat material som kan sprida smitta.
Som en följd av Lagrådets synpunkter på bestämmelsen i punkt 1 har
denna utformats så att någon annan begränsning inte skall gälla än att
djur får slaktas eller på annat sätt avlivas i de fall det behövs för att före-
bygga eller bekämpa zoonoser. Därmed kommer bestämmelsen att över-
ensstämma med formuleringen i lagen om bekämpande av salmonella.
Oskadliggörande av produkter av djur avser inte bara destruktion utan
även oskadliggörande i form av kokning och liknande åtgärder.
Enligt punkt 6 kan föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet gälla
djurhållningen. Ett exempel kan vara att reglera djurhållningen genom att
förbjuda att djur hålls i anslutning till badsjöar eller badplatser vid kusten
för att förhindra att människor smittas av förorenat vatten.
Prop. 1998/99:88
53
Punkt 7 avser föreskrifter eller beslut om begränsningar i eller villkor
för hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor.
”Produkter av djur” har lagts till i förtydligande syfte efter påpekande av
Lagrådet. Som exempel på sådana föreskrifter kan nämnas bestämmelser
som reglerar eller uppställer villkor för spridning av gödsel på vall i syfte
att förhindra att djur smittas av kontaminerad gödsel.
Punkt 7 omfattar också åtgärder om begränsningar i eller villkor för
kontakter mellan djur och människor. Som exempel kan nämnas be-
stämmelser som förbjuder eller ställer upp villkor för djurparker eller
liknande anläggningar att låta människor ha direkt kontakt med apor eller
andra djur.
Punkt 10 avser oskadliggörande av skadedjur, varvid främst avses åt-
gärder med avseende på insekter. Även annan skadedj ursbekämpning i
och kring djurutrymmen kan bli aktuell.
Enligt punkt 11 far föreskrifter eller beslut meddelas om vad den som
är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med
anledning av genomförda analyser. Det som avses är regelbundna sam-
manställningar av analyser avseende vissa zoonotiska agenser. Bestäm-
melsen genomför artikel 4 d i rådets direktiv 92/117/EEG av den 17 de-
cember 1992 om skyddsåtgärder mot specifika zoonoser och zoonotiska
agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra utbrott av
livsmedelsbuma infektioner och förgiftningar.
Punkt 12 ger möjlighet att föreskriva eller meddela beslut om andra åt-
gärder som är nödvändiga för att effektivt kunna förebygga och bekämpa
zoonoser. Denna bestämmelse motiveras av svårigheterna att beträffande
olika sjukdomar eller smittämnen veta vilka åtgärder som kan bli nöd-
vändiga att vidta. En möjlighet till viss nödvändig flexibilitet måste där-
för finnas.
6-7 §§
Paragraferna motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 5 § lagen om be-
kämpande av salmonella hos djur.
Med stöd av bemyndigandena kan Jordbruksverket föreskriva eller be-
sluta om att det skall ankomma på främst länsstyrelsen och, i viss be-
gränsad utsträckning, enskilda veterinärer att besluta om åtgärder för att
förebygga, kontrollera eller bekämpa en zoonos.
Tillsyn
8§
Bestämmelser om tillsyn finns i 3-5 §§ lagen om bekämpande av salmo-
nella hos djur. Enligt den lagen utövas tillsynen över efterlevnaden av
beslut av en veterinär.
Enligt zoonoslagen är huvudregeln att tillsynen skall utövas av Jord-
bruksverket och länsstyrelserna. Enligt förevarande paragraf blir det
möjligt för Jordbruksverket att överlåta viss tillsyn till en veterinär.
Prop. 1998/99:88
54
Prop. 1998/99:88
9§
Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens rättigheter vid tillsynen. För att
genomföra EG:s zoonosdirektiv ges EG:s institutioner och av institutio-
nerna utsedda inspektörer och experter samma befogenheter som till-
synsmyndigheterna.
10 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 § lagen om bekämpande av salmo-
nella hos djur.
H §
Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket lagen om bekämpande av salmo-
nella hos djur.
Ära#
12 §
Bestämmelser om straff finns i 6 § lagen om bekämpande av salmonella
hos djur.
Straffskalan har vidgats till att förutom böter också omfatta fängelse i
högst ett år. Skärpningen är motiverad av att det är av synnerlig vikt att
lagstiftningens bestämmelser till fullo följs. Konsekvenserna vid en zoo-
nos kan vara mycket allvarliga och kostsamma samt innebära ett stort
lidande för de människor som drabbas av sjukdom. Ringa fall skall inte
leda till straffansvar.
Överklagande
13 §
Bestämmelser om överklagande finns i 7 § lagen om bekämpande av
salmonella hos djur.
Tredje stycket har införts efter påpekande från Lagrådet.
Övergångsbestämmelser
Bestämmelsen i punkten 2 innebär att lagen om bekämpande av salmo-
nella hos djur skall tillämpas också efter ikraftträdandet av zoonoslagen
om bekämpningen har inletts med stöd av den äldre lagen (se författ-
ningskommentaren till övergångsbestämmelserna till epizootilagen).
55
Prop. 1998/99:88
1 §
Genom ändringen i paragrafens första stycke har lagens tillämpningsom-
råde utvidgats till att omfatta även åtgärder för att förebygga spridning av
smittsamma djursjukdomar.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke är ny och har tillkommit för
att i lagen inledningsvis förklara att vad som sägs i lagen om djursjuk-
domar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur. Bestämmelsen
har utformats efter förslag av Lagrådet. De smittämnen som avses är de
som inte ger upphov till sjukdom hos djur, men väl hos människa.
3a§
Regler om anmälningsskyldighet för veterinärer finns i dag i förordning-
en (1971:810) med allmän veterinärinstruktion.
Paragrafen är ny och innehåller ett bemyndigande att meddela före-
skrifter om anmälnings- och rapporteringsskyldighet för veterinärer och
ansvariga för laboratorier. Rapporteringsskyldigheten, som införts efter
påpekande från Lagrådet, avser regelbundna sammanställningar av ana-
lyser av zoonotiska agenser. Bestämmelsen gör det möjligt att genomföra
artikel 4 d i rådets direktiv 92/117/EEG såvitt avser zoonoser som inte
omfattas av den föreslagna zoonoslagen. Bestämmelser om anmälnings-
skyldighet för den som håller djur finns i 4 §.
4a§
Bemyndigandet i paragrafen har vidgats till att omfatta föreskrifter och
beslut som syftar till att förebygga spridning av smittsamma djursjukdo-
mar. Bemyndigandet skall också kunna avse föreskrifter eller beslut om
villkor för hantering av djur eller djurprodukter och kontakter mellan djur
och människor.
Som exempel på föreskrifter med avseende på begränsningar i eller
villkor för hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor
kan nämnas bestämmelser som reglerar hanteringen av gödsel i syfte att
förhindra att djur smittas av kontaminerad gödsel. Ett annat exempel kan
vara att förbjuda att djur hålls i anslutning till badsjöar eller badplatser
vid kusten i syfte att förhindra att människor smittas genom att stränder
eller vattnet blir förorenat.
Som exempel på begränsningar i eller villkor för kontakter mellan djur
och människor kan nämnas bestämmelser som förbjuder eller uppställer
villkor för djurparker eller liknande anläggningar att låta människor ha
direkt kontakt med apor eller andra djur.
H §
En upplysning om ett besluts omedelbara verkan har tagits in i paragra-
fen.
56
Efter remiss har yttranden över Statens jordbruksverks rapport 1997:11
om översyn av epizootilagstiftningen avgetts av Hovrätten för västra
Sverige, Kammarrätten i Jönköping, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrel-
sen, Folkhälsoinstitutet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statens vete-
rinärmedicinska anstalt, Statens livsmedelsverk, Fiskeriverket, Sveriges
lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i
Kalmar län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Dalamas län, Na-
turvårdsverket, Svenska kommunförbundet, Svenska jägareförbundet,
Lantbrukarnas riksförbund, Fiskhälsan AB, Fåravelsförbundet, smitt-
skyddskommittén (S 1996:07), Svensk Fågel, Svenska Djurhälsovården,
Svenska Kennelklubben, Svenska lantarbetarförbundet, Sveriges veteri-
närförbund, Slakteriförbundet, Mejerierna (numera Svensk Mjölk), Vat-
tenbrukamas riksförbund.
Familj ej ordbrukamas riksförbund, Föreningen Gutefåret, Jägarnas
riksförbund, Svensk fjäderfäskötsel, Svensk husdjursskötsel, Svenska
djurparksföreningen och Svenska livsmedelsarbetareförbundet har avstått
från att avge yttrande.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 1
57
Prop. 1998/99:88
Bilaga 2
Efter remiss har yttranden över Statens jordbruksverks rapport 1998:10
om salmonella och andra zoonoser hos djur avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Kammarrätten i Jönköping, Smittskyddsinstitutet, Folk-
hälsoinstitutet, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statens veterinärmedi-
cinska anstalt, Sveriges lantbruksuniversitet, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Hallands län, Läns-
styrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Naturvårdsverket,
Göteborgs kommun, Skövde kommun, Falu kommun, Svenska kommun-
förbundet, Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Fåravelsför-
bundet, Smittskyddskommittén (S 1996:07), Svensk Fågel, Svenska
Djurhälsovården, Svenska Kennelklubben, Sveriges veterinärförbund,
Slakteriförbundet, Mejerierna (numera Svensk Mjölk).
Dessutom har yttrande inkommit från försäkringsbolaget AGRIA.
Socialstyrelsen, Statens livsmedelsverk, Helsingborgs kommun, Sö-
derhamns kommun, Svenska jägareförbundet, Fiskhälsan AB, Blandras-
föreningen BLANDIS riksförbund och Vattenbrukamas riksförbund har
avstått från att avge yttrande.
58
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sådana allmänfarliga djursjukdomar som kan spri-
das genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska
sjukdomar).
Med allmänfarliga sjukdomar avses i denna lag sådana sjukdomar som
kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medfö-
ra stora ekonomiska förluster för samhället.
De epizootiska sjukdomarna anges i verkställighetsföreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Om bekämpning av salmonella och vissa andra zoonoser hos djur finns
bestämmelser i zoonoslagen (0000:000).
2 § Den som har anledning misstänka att en epizootisk sjukdom har
drabbat djur i hans vård skall omedelbart anmäla detta till distriktsveteri-
nären eller annan veterinär.
Till dess ett besked av en veterinär föranleder något annat, skall den
som har djuren i sin vård göra vad som rimligen kan begäras för att för-
hindra eller begränsa smittspridning. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far meddela föreskrifter om vad den enskilde
skall göra.
3 § Om en veterinär har anledning misstänka att ett fall av epizootisk
sjukdom har inträffat, skall han omedelbart göra en undersökning för att
fastställa sjukdomens art och i övrigt göra vad som är nödvändigt för att
förhindra att smitta sprids. Den som har djuren i sin vård är skyldig att
tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den hjälp som
behövs för undersökningen. Om det är nödvändigt för undersökningen,
får ett djur som misstänks vara smittat avlivas utan ägarens samtycke.
Veterinären skall skyndsamt underrätta Statens jordbruksverk och
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall utan dröjsmål underrätta Statens vete-
rinärmedicinska anstalt, distriktsveterinären och den eller de kommunala
nämnder som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Om
det är fråga om en epizootisk sjukdom hos fisk, skall också Fiskeriverket
underrättas och om misstanken gäller sådan epizootisk sjukdom som kan
överföras till människor även Statens livsmedelsverk, Smittskyddsinsti-
tutet och smittskyddsläkaren.
59
Det som sägs om veterinär i andra stycket gäller också den som är an-
svarig för det laboratorium där ett fall av epizootisk sjukdom konstate-
rats.
4 § Om en veterinär har grundad anledning att anta att ett fall av epizoo-
tisk sjukdom har inträffat, skall veterinären, i den utsträckning som be-
hövs för att motverka smittspridning, besluta om förbud mot att besöka
eller lämna eller utföra transporter till eller från det område där sjuk-
domsfallet inträffat eller där smitta annars kan antas förekomma
(spärrförklaring).
Ett sådant beslut skall snarast underställas den myndighet som rege-
ringen bestämmer. Myndigheten skall snarast pröva om beslutet skall
fortsätta att gälla.
5 § Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat,
skall den myndighet som regeringen bestämmer besluta om förbud enligt
4 § för de områden där smitta förekommer, eller om andra begränsningar
i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för
att motverka smittspridning (smittförklaring).
Under samma förutsättningar skall regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta om
1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områ-
den som gränsar till områden där smitta förekommer eller om andra be-
gränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande
områden, och
2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där
djur hålls (tillträdesförbud).
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far
meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i 4 och 5 §§.
7 § Beslut enligt 4 eller 5 § § skall upphävas av den myndighet som rege-
ringen bestämmer så snart det blivit klarlagt att det inte längre finns för-
utsättningar för beslutet.
8 § För att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar far regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter
eller i det enskilda fallet besluta om
1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smit-
tade eller kan sprida smitta,
2. slakt eller annan avlivning av andra djur,
3. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt av avfall
och annat material som kan sprida smitta,
4. smittrening,
5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,
6. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte,
7. djurhållning,
8. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur,
9. transporter av djur och varor,
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
60
10. joumalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtranspor-
ter,
11. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,
12. metoder för provtagning och analys.
9 § Efter beslut av den myndighet som regeringen bestämmer skall
1. innehavare av sådana slakteriinrättningar eller bearbetningsanlägg-
ningar som är ställda under offentlig kontroll ställa lokaler och utrustning
till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 8 § 1 och 2,
2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen
behövs för att förebygga eller bekämpa en epizootisk sjukdom tillhanda-
hålla utrustningen,
3. personal vid slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som
avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 delta i
förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt denna lag.
10 § Om det blivit klarlagt att en epizootisk sjukdom inte längre kan
bekämpas med rimliga insatser, far regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta att bekämpningen skall upphöra.
11 § Regeringen får bemyndiga Jordbruksverket att i föreskrifter be-
stämma vilken myndighet som
1. beslut enligt 4 § skall underställas,
2. skall fatta beslut enligt 5 och 7-9 §§.
12 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter eller beslut utövas av Jordbruksver-
ket. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
13 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att fa tillträde till områ-
den, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen för att där
besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s in-
stitutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.
14 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud
som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud
får tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggan-
de, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
61
15 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna
lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och beslut skall efter-
levas.
16 § Staten skall ersätta den som på grund av beslut enligt denna lag eller
med stöd av lagen meddelade föreskrifter drabbas av
1. förlust på grund av att husdjur avlivas eller dör till följd av skydd-
sympning eller annan behandling,
2. kostnader på grund av saneringsåtgärder,
3. produktionsbortfall,
4. annan inkomstförlust än som avses i 3.
Ersättning för produktionsbortfall lämnas med femtio procent av den
kostnad eller förlust som bortfallet medför. I övrigt lämnas full ersätt-
ning.
Full ersättning för produktionsbortfall lämnas vid utbrott av sådana
särskilt allvarliga epizootiska sjukdomar som anges i föreskrifter med-
delade av regeringen.
17 § Ersättning enligt denna lag kan jämkas om den ersättningsberätti-
gade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostna-
den eller förlusten. Detsamma gäller om den ersättningsberättigade väg-
rar att rätta sig efter en föreskrift eller ett beslut som har meddelats med
stöd av lagen.
18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fö-
reskriva att
1. ersättning inte lämnas för kontrollåtgärder eller förebyggande åtgär-
der som vidtas enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrif-
ter,
2. till grund för ersättning för sådan förlust eller kostnad som anges i
16 § första stycket 1 eller 2 skall läggas ett visst högsta värde,
3. ersättning för kostnad eller förlust med anledning av saneringsåtgär-
der eller produktionsbortfall far lämnas enligt viss angiven schablon.
19 § Den som har deltagit i förebyggande åtgärder eller bekämpning
enligt denna lag har rätt till ersättning av staten för arbete och tidsspillan
samt för resa och uppehälle.
Den som har ställt lokal eller utrustning till förfogande för de ändamål
som anges i första stycket har rätt till ersättning av staten för sina kostna-
der och för förlorad avkastning eller nytta.
20 § Ansökan om ersättning skall göras hos Jordbruksverket inom sex
månader från den dag då anspråket uppkom. Görs inte ansökan inom den
angivna tiden är rätten till ersättning förlorad, om det inte finns särskilda
skäl.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
62
21 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. inte anmäler misstanke om epizootisk sjukdom enligt 2 § eller bryter
mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,
2. bryter mot ett beslut enligt 4 eller 5 § eller mot en föreskrift eller ett
beslut som har meddelats med stöd av 8 §.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt
14 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.
Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur
eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är up-
penbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förver-
kat.
22 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av
lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 då epizootilagen
(1980:369) skall upphöra att gälla.
2. Den äldre lagen gäller dock fortfarande i de fall där beslut enligt 4 §
i den lagen har fattats före den 1 oktober 1999.
63
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spri-
das naturligt från djur till människa och som inte är sådana epizootiska
sjukdomar som omfattas av epizootilagen (0000:000) (zoonoser).
Lagen gäller dock endast sådana zoonoser som det finns tillräckliga
kunskaper om för effektiv kontroll och bekämpning.
Zoonosema anges i verkställighetsföreskrifter som meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
I fråga om andra zoonoser än sådana som omfattas av denna lag, finns
bestämmelser om kontroll och förebyggande åtgärder i lagen
(1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
2 § Den som yrkesmässigt håller djur skall, enligt föreskrifter som med-
delas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i
fråga om zoonoser
1. låta utföra och bekosta undersökningar av djur,
2. föra anteckningar och lämna uppgifter om verksamheten.
3 § Om en veterinär har anledning misstänka att ett fall av zoonos har
inträffat, skall han omedelbart göra en undersökning för att fastställa
sjukdomens eller smittämnets art och i övrigt göra vad som är nödvändigt
för att förhindra att smitta sprids. Den som har djuren i sin vård är skyl-
dig att tåla det intrång och underkasta sig de åtgärder samt lämna den
hjälp som behövs för undersökningen.
Veterinären skall skyndsamt underrätta Statens jordbruksverk och
länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall utan dröjsmål underrätta smitt-
skyddsläkaren.
Om ett fall av zoonos konstateras, skall länsstyrelsen skyndsamt under-
rätta Statens veterinärmedicinska anstalt, Statens livsmedelsverk, Smitt-
skyddsinstitutet, smittskyddsläkaren, den eller de kommunala nämnder
som utför uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt distriks-
veterinären.
Det som sägs om veterinär i andra stycket gäller också den som är an-
svarig för det laboratorium där ett fall av zoonos konstaterats.
4 § För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos får den
myndighet som regeringen bestämmer besluta om provtagning eller un-
dersökning av djur och av djurprodukter eller andra föremål som kan
bära på smitta.
5 § För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det
enskilda fallet besluta om
1. slakt eller annan avlivning av djur som kan sprida smitta,
2. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt avfall och
annat material som kan sprida smitta,
3. smittrening,
4. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,
5. undersökning av djur eller produkter av djur i kontrollsyfte,
6. djurhållning,
7. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller
varor eller såvitt avser kontakter mellan djur och människor,
8. transporter av djur och varor,
9. joumalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtransporter,
10. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta,
11. metoder för provtagning och analys samt vad den som är ansvarig
för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med anledning av
genomförda analyser,
12. andra åtgärder som är nödvändiga.
6 § Regeringen far bemyndiga Jordbruksverket att i föreskrifter be-
stämma vilken myndighet som skall fatta beslut enligt 4 och 5 § §.
Ett beslut i ett enskilt fall skall upphävas så snart det har konstaterats
att det inte längre finns förutsättningar för beslutet.
7 § Den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta åt en veteri-
när att besluta i enskilda ärenden enligt 4 och 5 §§.
8 § Den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd
av lagen meddelade föreskrifter eller beslut utövas av Jordbruksverket.
Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.
Tillsynen över efterlevnaden av beslut i enskilda fall enligt 4 eller 5 §
får också utövas av en veterinär som utses av Jordbruksverket eller läns-
styrelsen.
9 § För tillsynen har den som utövar tillsyn rätt att få tillträde till områ-
den, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen for att besik-
tiga djuren, göra undersökningar och ta prover.
Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s in-
stitutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
65
10 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden eller förbud
som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut meddelade
med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud
far tillsynsmyndigheten sätta ut vite.
Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggan-
de, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.
11 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna
lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och beslut skall efter-
levas.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
12 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt
eller av oaktsamhet
1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,
2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som meddelats med stöd av
5§,
3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga
uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd
med straff enligt brottsbalken.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt
10 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.
Innefattar ett brott som avses i första stycket 3 olovlig transport av djur
eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är up-
penbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förver-
kat.
13 § Beslut av en enskild veterinär får överklagas hos Jordbruksverket.
Andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har medde-
lats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999 då lagen (1983:738) om
bekämpande av salmonella hos djur upphör att gälla.
2. Den äldre lagen gäller dock fortfarande i de fall där sådant beslut om
bekämpning som avses i 1 § i den lagen har fattats före den 1 oktober
1999.
66
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1683) om provtagning på
djur, m.m.
dels att 1, 4 a och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydel-
se.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §'
Denna lag avser
1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,
2. kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter,
3. märkning och registrering av djur,
4. åtgärder för att hindra sprid-
ning av smittsamma djursjukdo-
mar.
För att hindra spridning av
smittsamma djursjukdomar får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
dela föreskrifter eller i det enskilda
fallet besluta om avlivning av djur,
isolering av djur eller andra be-
gränsningar i hanteringen av djur.
4. åtgärder för att förebygga och
hindra spridning av smittsamma
djursjukdomar.
Med djursjukdomar förstås i
denna lag även smittämnen hos
djur.
a §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad en
veterinär eller den som är ansva-
rig för ett laboratorium skall
iaktta i fråga om skyldighet att
anmäla misstänkta eller inträffade
sjukdomsfall hos djur.
a§2
För att förebygga och hindra
spridning av smittsamma djur-
sjukdomar får regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer meddela föreskrifter eller
i det enskilda fallet besluta om
1. avlivning av djur,
2. isolering av djur,
3. begränsningar eller andra
1 Senaste lydelse 1998:127.
2 Senaste lydelse 1995:552.
67
villkor vad gäller hanteringen av
djur eller djurprodukter eller så-
vitt avser kontakter mellan djur
och människor.
Om bekämpning av epizootiska Om bekämpning av epizootiska
sjukdomar och salmonella finns sjukdomar och vissa zoonoser
särskilda bestämmelser. finns särskilda bestämmelser.
11 §3
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter
som meddelats med stöd av lagen far överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall med-
delat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av la-
gen far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen skall
gälla omedelbart, om inte något
annat beslutas.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1999.
3 Senaste lydelse 1995:552.
68
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-02-25
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Len-
nander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 4 februari 1999 (Jordbruksdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. epizootilag,
2. zoonoslag,
3. lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ylva
Myhrberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
5§
Det framstår i de fall som avses i andra stycket för Lagrådet som oklart,
om man alltid kan genomföra nödvändiga åtgärder med hjälp av förval t-
ningsbeslut eller om - med tanke på de mer vidsträckta områden det här
är fråga om - man ibland kan behöva meddela normforeskrifter. Skulle
det senare vara fallet bör inledningen till andra stycket avslutas med or-
den: ”meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om”. Skulle
bestämmelsen ändras i sådan riktning föranleder det en omformulering
av ansvarsbestämmelserna i 21 § första stycket 2.
9§
Åtminstone bearbetningsanläggningar kan måhända behöva anlitas för att
medverka vid sådant oskadliggörande av döda djur m.m. som avses i 8 §
3. Ett sådant behov kan tillgodoses genom ett tillägg till punkten 1 i pa-
ragrafen av förslagsvis följande lydelse: ”eller sådant oskadliggörande
som avses i 8 § 3”.
11 §
Bestämmelsen faller helt inom regeringens restkompetens. Det är i prin-
cip fel att belasta en lag med sådana bestämmelser, såvida de inte i sär-
skilda fall fyller något praktiskt behov (jfr 1 § tredje stycket). Någon så-
dan funktion synes förevarande paragraf inte ha. Trots att den nyligen
inforts - år 1994 i samband med ändringar i EES-avtalet - förordar Lag-
rådet att den inte tas med i den nya lagen.
16 och 18 §§
Lagrådet delar, av flera skäl, uppfattningen att ersättningsbestämmelser-
na i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen inte är tillämpliga på er-
sättning enligt epizootilagen. Viktigast är härvid att bestämmelserna om
avstående av egendom genom expropriation eller annat sådant förfogan-
Prop. 1998/99:88
Bilaga 4
69
de inte kan anses avse annan tvångsavhändelse än tvångsövertagande -
här bortses från 19 § andra stycket i förslaget - t.ex. förstörelse av egen-
dom på grund av risk för smitta (Holmberg-Stjemquist, Grundlagarna, s.
136). Inte desto mindre har ersättning enligt epizootilagen - något oklart
på vilken grund - kommit att betraktas som en laglig rättighet för den
enskilde. Genom förslaget införs nu en viktig begränsning av denna rätt,
genom att produktionsbortfall som huvudregel föreslås bli ersatt endast
till hälften. Enligt upplysningar i lagrådsremissen blir ersättningen där-
med i vart fall inte sämre än vad som i allmänhet tillämpas i Europa i
övrigt. Eftersom proportionalitetsregeln i artikel 1 andra stycket i första
tilläggsprotokollet till Europakonventionen tar sikte på en avvägning
mellan enskilda och allmänna intressen torde mot bakgrund av en sådan
europeisk praxis erinringar inte heller kunna riktas mot förslaget ur kon-
ventionens synvinkel. Även i övrigt framstår förslaget som rimligt. Bak-
grunden till förlusten är i första hand sjukdomen, inte det allmännas åt-
gärder, och sjukdomen är en del av företagarrisken. Det sagda kan anfö-
ras också om andra begränsningar i rätten till ersättning, såsom i fråga
om särskilt värdefulla djur.
Däremot finner sig Lagrådet inte övertygat om lämpligheten av försla-
get att schablonisera ersättningen i vissa hänseenden. Lagrådet är väl
medvetet om att det för många ersättningsberättigade är bättre att få
snabb ersättning än en ersättning som till alla delar är rättvis. Såvitt angår
schablonisering av ersättning för saneringsåtgärder har också vissa sak-
skäl anförts för den föreslagna regleringen. När det däremot gäller för-
slaget om ersättning för produktionsbortfall - som dessutom lämnats mot
bakgrund av en annan ersättningsreglering än den regeringsförslaget in-
nehåller - saknas varje underlag för en bedömning. Det sägs i Jordbruks-
verkets rapport att den exakta utformningen av en schablon är beroende
av sjukdomen i fråga och den aktuella produktionens natur, varför den
närmare utformningen av ett sådant system inte kan presenteras i förväg.
Mer ingående analyser än så borde dock ha varit möjliga. Ersättningen
har som nyss antytts kommit att betraktas som en laglig rättighet. Det
måste då vara fråga om en rättighet för den enskilde. Låt vara att kollek-
tivet inte förlorar så kan dock den enskilde företagarens rätt bli åsidosatt.
Även denna principfråga borde ha övervägts närmare. Mot bakgrund av
det nu anförda finner Lagrådet förslaget om ersättning enligt schablon
vara otillräckligt berett och avstyrker därför detsamma.
Enligt första stycket i 16 § skall staten ersätta den som ”på grund av
beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter”
drabbas av närmare angiven skada. Med en sådan formulering framgår
inte, huruvida det senare ledet i citatet åsyftar ”beslut enligt föreskrifter
som har meddelats med stöd av lagen” eller skada som har uppstått ”på
grund av sådana föreskrifter” eller möjligen båda alternativen. Hur det
förhåller sig bör klargöras i lagtexten.
För att punkten 2 i 18 § skall bli begriplig bör anges vad det är som
skall åsättas ett högsta värde, t.ex. ”ett visst högsta värde på husdjur eller
annan egendom som skall ersättas”.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 4
70
17 §
Vissa uttalanden i författningskommentaren till denna bestämmelse
skulle kunna tolkas så att jämkning av ersättning skulle kunna användas
som sanktion för bristande medverkan från den skadelidandes sida. Här
är emellertid fråga om en medvållanderegel vars tillämpning förutsätter
kausalitet mellan den skadelidandes handlande och skadans omfattning.
Annat kan inte heller utläsas av den föreslagna lagtexten, som Lagrådet
lämnar utan erinran.
21 §
I första stycket 1 stadgas straff för bland andra den som av oaktsamhet
inte anmäler misstanke om epizootisk sjukdom enligt 2 §. Formuleringen
antyder närmast, att det är oaktsam underlåtenhet att anmäla en faktisk
misstanke som åsyftas. Anmälningsskyldigheten enligt 2 § avser emel-
lertid även den som ”har anledning misstänka” sådan sjukdom; den an-
mälningspliktige kan alltså göra sig skyldig till oaktsamhet redan genom
att inte fatta en sådan misstanke som han har anledning till. Av den lydel-
se som motsvarande bestämmelse har i 1980 års epizootilag framgår, att
även sistnämnda fall omfattas av straffansvaret (jfr prop. 1979/80:61 s.
20) Vid lagrådsföredragningen har upplysts, att detsamma är avsett att
gälla enligt den föreslagna lagen. Lagrådet förordar därför, att den nuva-
rande formuleringen behålls. Det första ledet i punkten 1 skulle då lyda:
”1. underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller---”.
22 §
Enligt första stycket far beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. I författningskommentaren sägs bl.a. att de åtgärder som en ve-
terinär vidtar med stöd av 3 § inte utgör förvaltningsbeslut och att en ve-
terinärs beslut enligt 4 § blir föremål för överprövning, varför bestäm-
melserna i dessa båda paragrafer inte omfattas av överklaganderegeln.
Bestämmelsen i 4 § om veterinärs beslut om spärrförklaring har emel-
lertid en sådan utformning att tvivel kan uppkomma om ett sådant beslut
är överklagbart eller ej. Då det är av vikt att regler om överklagande är så
tydliga som möjligt, förordar Lagrådet att det görs ett uttryckligt undan-
tag i 22 § för veterinärs beslut om spärrförklaring.
2§
För att tydligare avgränsa den enskildes skyldigheter enligt paragrafen
synes i stället för orden ”i fråga om zoonoser” böra användas ”för att
zoonoser skall kunna förebyggas och bekämpas” eller liknande uttryck.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 4
5§
Punkten 1. Om det är avsett att inte bara djur som konstaterats vara
smittbärande utan också djur som misstänks vara smittbärande skall kun-
71
na avlivas bör detta tydligt anges, förslagsvis med orden ”som kan eller
misstänks kunna sprida smitta”.
Punkten 7. Enligt denna punkt får föreskrifter eller beslut meddelas om
begränsningar eller andra villkor vid hanteringen av djur eller varor eller
såvitt avser kontakter mellan djur och människor. Även frånsett frågan
om kontakter mellan djur och människor, som angetts vara av särskild
betydelse vid zoonoser, har bestämmelserna i denna och motsvarande
punkter formulerats olika i vart och ett av de tre remitterade lagförslagen.
Under föredragningen har upplysts att i förevarande sammanhang är det
framför allt gödseln som är av intresse. Detsamma har sagts gälla om
lagen om provtagning på djur, m.m. I epizootilagen synes det vara ordet
”avfall” som skall omfatta gödseln. Det förefaller mindre naturligt att i
förevarande sammanhang kalla gödsel för ”vara” medan däremot ordet
”djurprodukt” kanske kan användas. I vart fall bör en enhetlig terminolo-
gi eftersträvas.
Punkten 11. I författningskommentaren till denna punkt sägs att be-
stämmelsen genomför artikel 4 d i rådets direktiv 92/117/EEG. Eftersom
lagen är avsedd att t.v. tillämpas endast på salmonella medan direktivet
omfattar också andra zoonoser, krävs bestämmelser även i andra författ-
ningar för att direktivet skall genomföras i förevarande hänseende.
6§
I likhet med föreskrifterna i 11 § i förslaget till epizootilag omfattas be-
stämmelsen i första stycket i förevarande paragraf av regeringens rest-
kompetens och bör därför utgå.
13 §
Också enligt förevarande paragraf torde prövningstillstånd böra krävas
vid överklagande till kammarrätten.
Ersättningsfrågor
När Lagrådet behandlade förslaget till nu gällande lag om bekämpande
av salmonella hos djur tog Lagrådet upp frågan om inte bestämmelser om
ersättning borde finnas med i själva lagen (prop. 1982/83:172 s. 27 f).
Frågan kvarstår. Detta hänger samman med att ersättningsfrågorna före-
slås skola - liksom hittills - regleras i epizootilagen där rätten till ersätt-
ning framstår som en laglig rättighet. Även om skillnaderna mellan epi-
zootier och en zoonos som salmonella är betydande är det dock frågan
om skillnader mera till graden än till arten, skillnader som kan motsvaras
av mer restriktiva ersättningsregler. Möjligen förhåller det sig dock så att
ersättning behandlas som en laglig rättighet enligt epizootilagen mer av
praktiska skäl - därför att ersättningsmöjlighetema skapar motiv för en
allmän uppslutning bakom målet att snabbt upptäcka och effektivt be-
kämpa epizootier - än av strikt rättsliga skäl. Ersättningen vid salmonel-
labekämpning har en mer renodlad karaktär av näringsstöd och det kan
leda för långt att behandla den som en laglig rättighet, när inte principi-
ella skäl tvingar till det. Frågan är om denna inställning kan vidhållas när
Prop. 1998/99:88
Bilaga 4
72
lagen kommer att omfatta andra zoonoser - t.ex. EHEC - där möjlighe-
terna att förebygga är mindre och det därför framstår som en slump om
smittan drabbar den ena eller andra djurhållaren, samtidigt som riskerna
för allmänheten är stora och ett snabbt uppdagande av smittkällan är
nödvändigt.
När nu båda områdena behandlas i samma lagstiftningsärende framstår
i vart fall den nuvarande och i lagförslagen bevarade ordningen som olo-
gisk. Skillnaden mellan epizootilagen och zoonoslagen i förevarande
hänseende skulle bli mindre iögonfallande om i zoonoslagen tas in en
erinran om ersättningsmöjlighetema. Självfallet måste en sådan utformas
så att den inte kan ges en konstitutionell innebörd, eftersom regeringens
rätt att betala ersättning grundar sig på finansmakten och inte på bemyn-
digande enligt 8 kap. regeringsformen. Lagrådet förordar att en erinran
tas in som ett nytt sista stycke i 1 § och ges förslagsvis följande lydelse:
”Särskilda föreskrifter finns om ersättning för kostnader och förluster
med anledning av åtgärder enligt denna lag.”
1§
Det föreslagna nya andra stycket har måhända fått en mindre lämplig
utformning. Även om det hade varit att föredra att ange också
”smittämnen hos djur” i de paragrafer som innehåller ”djursjukdomar”,
kan det på sina håll onödigt betunga reglerna och försvåra läsningen.
Dock skulle bestämmelsen i andra stycket kunna formuleras på följande
sätt: ”Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även före-
komsten av smittämnen hos djur.”
4a§
Beträffande punkten 3 erinras om vad som anförts om 5 § 7 förslaget till
zoonoslag.
Prop. 1998/99:88
Bilaga 4
73
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren, Lars-
son, Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Sahlin
Prop. 1998/99:88
Regeringen beslutar proposition 1998/99:88 Bekämpning av smittsamma
djursjukdomar.
74
Prop. 1998/99:88
Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för bak-
omliggande EG-regler
Epizootilag 2, 5, 6, 8, 15, 17
Zoonoslag
2, 5
Celex 377L0391
Celex 378L0052
Celex 380L0215
Celex 380L0217
Celex 380L1095
Celex 385L0511
Celex 390L0667
Celex 392L0035
Celex 392L0119
Celex 390L0667
Celex 392L0117
Lag om ändring i lagen 3 a, 4 a
(1992:1683) om provtag-
ning på djur m.m.
75
Eländers Gotab 57783, Stockholm 1999