Regeringens proposition
1998/99:86

Ändrade skatteregler med anledning av att
taxfreeförsäljningen inom EU upphör

Prop.
1998/99:86

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 april 1999

Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen gör regeringen bedömningen att den skattefria
försäljningen inom EU kommer att upphöra den 1 juli 1999.
Skattefriheten för konsumtion ombord kan dock behållas. I propositionen
föreslås att tobaksskattelagen, alkoholskattelagen och
mervärdesskattelagen anpassas till den nya situationen.
När det gäller tobaks- och alkoholskattelagarna föreslås att
upplagshavare skall få göra avdrag för skatt på varor som tagits emot för
förbrukning ombord på fartyg eller luftfartyg på resa till annat EU-land
av någon som fått tillstånd av Tullverket att ta ombord varorna för detta
ändamål. Den som på detta sätt tagit ombord obeskattade varor blir själv
skattskyldig om varorna används för annat än avsett ändamål.
Beträffande proviantering av fartyg och luftfartyg i trafik till tredje land
medges avdrag även för varor som tagits emot för försäljning ombord.
För att t.ex. rederier och flygbolag skall kunna få varor levererade direkt
från en utländsk upplagshavare föreslås att de, som registrerade
varumottagare, skall kunna göra avdrag vartefter varorna förbrukas
ombord.
När det gäller mervärdesskatt föreslås i fråga om EU-trafiken att den
nuvarande skattefriheten för försäljningen ombord på fartyg eller flyg
slopas. Skattefri proviantering får ske av varor avsedda för bruk ombord.
Skattefri proviantering får även ske av sådana matvaror som inte är
punktskattepliktiga oavsett om varan faktiskt konsumeras ombord eller
används för försäljning ombord. Skattefriheten för proviantering till
fartyg i trafik mellan Sverige och Norge eller Sverige och Åland
begränsas tills vidare i enlighet med vad som följer av den nordiska
provianteringsöverenskommelsen.
I propositionen föreslås också att reglerna om exportbutiker i
tullagstiftningen förs över till en ny lag om exportbutiker. I likhet med
vad som gäller i dag skall regeringen meddela tillstånd att inrätta
exportbutik på flygplats. Sådant tillstånd kan endast meddelas
flygplatshållaren. Försäljningen i exportbutikerna skall endast få ske till
resande till tredje land och endast avse obeskattade gemenskapsvaror.
Den som bedriver verksamhet i en exportbutik skall vara godkänd
upplagshavare enligt alkohol- och tobaksskattelagarna och exportbutiken
ett godkänt skatteupplag enligt nämnda lagar. En sådan upplagshavare får
göra avdrag för skatt på varor som levererats till resande till tredje land.
Avdrag medges dock endast för vissa kvantiteter per resenär.
Slutligen föreslås att en ny lag om proviantering av fartyg och
luftfartyg införs. Lagen ersätter den nuvarande
provianteringsförordningen. I den nya lagen anges bl.a. under vilka
förutsättningar obeskattade gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror
får provianteras. Proviantering med obeskattade alkoholdrycker och
tobaksvaror samt icke-gemenskapsvaror får endast ske om tillstånd har
beviljats och skall inte medges i större omfattning än vad som är skäligt
med hänsyn till resans art och varaktighet samt det antal personer som
beräknas följa med transportmedlet. Tullverket meddelar tillstånd till
proviantering. Tullverket skall också utöva tillsyn enligt den nya lagen.
Ett tillstånd till proviantering får återkallas om förutsättningarna för att
meddela tillstånd inte längre finns eller om tillståndshavaren använder
varorna för andra ändamål än vad som anges i tillståndet.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om exportbutiker 7
2.2 Förslag till lag om proviantering av fartyg och luftfartyg 9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 13
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 18
2.5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550) 24
2.6 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 26
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 30
2.8 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 31
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:283) med vissa
bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems
flygpassagerarterminal i Malmö 33
3 Ärendet och dess beredning 34
4 Inledning 35
4.1 Allmänt 35
4.2 Cirkulationsdirektivet 36
4.2.1 Några centrala begrepp 36
4.2.2 Huvudprinciper för beskattningsförfarandet 37
4.2.3 Framställning, bearbetning och lagring av
skattepliktiga varor 37
4.2.4 Krav på dokument 38
4.2.5 Avvikelser från suspensionsordningen 38
4.2.6 Förflyttning av varor som släppts för
konsumtion 38
4.2.7 Införsel för privat bruk 39
4.3 Huvuddragen i de svenska lagarna om skatt på alkohol
och tobak 39
4.3.1 Allmänt 39
4.3.2 Upplagshavare 39
4.3.3 Varumottagare 40
4.3.4 Skatterepresentant 41
4.3.5 Yrkesmässig införsel av varor som släppts
för konsumtion i annat EU-land 41
4.3.6 Införsel för privat bruk 41
4.3.7 Förfarande och kontroll 42
4.4 Taxfree inom punktskatteområdet 43
4.4.1 Importerade varor 43
4.4.2 Varor från ett annat EU-land 44
4.4.3 Leveranser från upplagshavare till
provianteringslager eller exportbutik 44
4.5 Taxfree inom mervärdesskatteområdet 45
4.5.1 Försäljning ombord 45
4.5.2 Försäljning i exportbutik 47
4.5.3 Taxfreeförsäljning till resenärer bosatta i
tredje land 47
4.5.4 Proviantering 48
4.5.5 Privat införsel 50
4.6 Allmänna regler om proviantering och exportbutiker 50
4.6.1 Den nordiska provianteringsöverens-
kommelsen 50
4.6.2 Förordningen om viss proviantering m.m. 51
4.6.3 Proviantering av flygplan från s.k.
proviantlokaler 51
4.6.4 Hanteringen i exportbutiker 51
5 Utgångspunkter för regeringens förslag 52
5.1 Den skattefria försäljningen inom EU upphör den 1 juli
1999 52
5.2 Vilka resor är att betrakta som EU-interna 53
5.3 När och var skall skatt betalas för de varor som säljs
ombord 55
6 Ändrade skatteregler med anledning av att taxfreeförsäljningen
inom EU upphör 58
6.1 Förslag till ändringar i alkohol- och tobaksskattelagarna 58
6.1.1 Proviantering av fartyg och flygplan i EU-
intern trafik 58
6.1.2 Proviantering av fartyg och flygplan i trafik
till tredje land 63
6.1.3 Försäljning av beskattade varor på fartyg och
luftfartyg 65
6.1.4 Exportbutiker 66
6.2 Förslag till ändringar på mervärdesskattens område 70
7 Förslag till ny lag om exportbutiker 73
8 Förslag till ny lag om proviantering av fartyg och luftfartyg 76
8.1 Nordiska provianteringsöverenskommelsen bör sägas
upp 76
8.2 En ny lag om proviantering införs 77
8.3 Generella förutsättningar för proviantering 78
8.4 Vilka fartyg och luftfartyg som skall få proviantera
obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror 79
8.5 Tillstånd till proviantering 80
8.6 Tillsyn 82
8.7 Återkallelse av tillstånd 83
8.8 Överklagande 85
9 Införsel av alkoholdrycker i vissa fall 86
10 Ekonomiska konsekvenser 88
11 Författningskommentar 89
11.1 Förslaget till lag om exportbutiker 89
11.2 Förslaget till lag om proviantering av fartyg och
luftfartyg 90
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 94
11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 98
11.5 Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550) 99
11.6 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 99
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 101
11.8 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738) 101
11.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:283) med
vissa bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems
flygpassagerarterminal i Malmö 102
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Beskattning utan taxfree 103
Bilaga 2 Utredningens författningsförslag 108
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser beträffande betänkandet
Beskattning utan taxfree 129
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 130
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 157
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 1999 160

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om exportbutiker,
2. lag om proviantering av fartyg och luftfartyg,
3. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
4. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550),
6. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
7. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
m.m.,
8. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
9. lag om ändring i lagen (1984:283) med vissa bestämmelser för
Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om exportbutiker
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §, säljas till flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde. Annan försäljning får inte ske i en
exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen
(1994:1564) om alkoholskatt.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte har beskattats i Sverige, och
b) varor som har beskattats i Sverige men där avdrag för skatten
medgivits eller skatten har återbetalats,
gemenskapsvaror: varor som anges i artikel 4.7 i rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen1,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.

3 § Försäljningen får endast avse följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor till varje resande:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
två liter vin,
två liter starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.2 Förslag till lag om proviantering av fartyg och
luftfartyg
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om proviantering med icke-
gemenskapsvaror och med obeskattade gemenskapsvaror för förbrukning
eller försäljning ombord på fartyg eller luftfartyg vid resa till utländsk
ort.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte har beskattats i Sverige, och
b) varor som har beskattats i Sverige men där avdrag för skatten
medgivits eller skatten har återbetalats,
gemenskapsvaror: varor som anges i artikel 4.7 i rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen1,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.
Proviantering
3 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror får ske för
försäljning ombord vid resa till en plats utanför EG:s skatteområde och
för förbrukning ombord vid resa till utländsk ort.
Såvitt avser mervärdesskatt får proviantering ske i de fall som avses i
5 kap. 9 § första stycket 4 och 4 a mervärdesskattelagen (1994:200).

4 § Vid resa till en plats utanför EG:s tullområde får proviantering ske
med obeskattade gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror för
försäljning och förbrukning ombord.
Särskilt om vissa fartygslinjer
5 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med icke-
gemenskapsvaror för försäljning från kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och Norge
eller Sverige och Åland får endast avse spritdrycker, vin, starköl, öl,
tobaksvaror, parfymer, kosmetiska preparat, toalettmedel samt choklad-
och konfektyrvaror.

6 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med icke-
gemenskapsvaror får inte avse spritdrycker, vin eller starköl på
fartygslinje mellan svensk hamn från norska gränsen i norr till och med
Lysekil i söder och norsk hamn från och med Risör i väster till svenska
gränsen i öster.
På en sådan fartygslinje får obeskattad försäljning inte överstiga 20
cigaretter eller 10 cigariller eller cigarrer eller 50 gram andra tobaksvaror
per passagerare.
Tillstånd
7 § Proviantering med obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror samt
icke-gemenskapsvaror får endast ske om tillstånd har beviljats. Tillstånd
till proviantering skall beviljas den som bedriver verksamheten på
fartyget eller luftfartyget om denne med hänsyn till sina ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt bör beviljas sådant tillstånd.
Tillstånd enligt första stycket beviljas för viss tid eller för varje tillfälle
som proviantering sker. Tillstånd för viss tid får beviljas den som
bedriver reguljär trafik eller liknande verksamhet.

8 § Proviantering enligt 7 § får ske endast till
1. luftfartyg som har en högsta tillåtna startvikt som överstiger 5 700
kilogram och som är destinerat till en utländsk flygplats för att lämna
eller hämta passagerare eller last,
2. fartyg som går i yrkesmässig trafik, dock inte fiskefartyg, och vars
bruttodräktighet är minst 75 och som skall anlöpa utländsk hamn för att
lämna eller hämta passagerare eller last eller som skall företa kryssning i
mer avlägsna farvatten som turistfartyg, eller
3. fartyg och luftfartyg som disponeras av Försvarsmakten.
Om det finns särskilda skäl får Tullverket bevilja dispens från kraven
på lägsta startvikt respektive bruttodräktighet i första stycket 1 och 2.

9 § Proviantering enligt 7 § får inte ske i större omfattning än vad som är
skäligt med hänsyn till
1. resans art och varaktighet,
2. det antal personer som kan beräknas följa med transportmedlet,
3. de begränsningar för omsättningen på transportmedlet som kan
finnas, och
4. det förråd av varor som redan finns ombord.

10 § Tillstånd till proviantering beviljas av Tullverket.
Tillsyn
11 § Tillsyn över att denna lag följs utövas av Tullverket.

12 § Bokföring för den som beviljats tillstånd skall vara utformad så att
kontroll av verksamheten är möjlig.

13 § Om Tullverket begär det skall tillståndshavaren tillhandahålla
bokföringshandlingar och övriga handlingar som rör verksamheten.
Tillståndshavaren skall också lämna tillträde till utrymmen som används
i verksamheten.
Bestämmelserna om handlingar och uppgifter som skall undantas i
3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller i motsvarande mån handlingar och uppgifter
som skall tillhandahållas enligt denna lag.
Återkallelse av tillstånd
14 § Tullverket får återkalla ett tillstånd till proviantering om
1. förutsättningarna för att bevilja tillstånd inte längre finns,
2. tillståndshavaren använder varorna för andra ändamål än som anges
i tillståndet,
3. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 eller 13 §,
eller
4. tillståndshavaren inte samverkar vid skatterevision enligt lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
skattebetalningslagen (1997:484).
Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat beslutas.
Uppgiftsskyldighet
15 § Uppgifter som en myndighet förfogar över och som behövs för
prövning och tillsyn enligt denna lag skall på Tullverkets begäran lämnas
till verket.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller
3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till vilken det
hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse, föreligger uppgiftsskyldighet endast
om regeringen på ansökan av Tullverket beslutar att uppgiften skall
lämnas ut.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för tillståndshavare.
Överklagande
17 § Beslut enligt 13 § första stycket får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att 9, 10, 20, 22, 32, 33, 38, 39 och 40 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 e §, samt närmast
före 31 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 10 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 13 eller 14 §,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 15 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 16 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar
skattepliktiga varor.
6. från tredje land importerar
skattepliktiga varor,

7. använder varor som
förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.
Att varor används för annat än
avsett ändamål skall i denna lag
likställas med att de går förlorade.
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

10 §
Som upplagshavare får godkännas den som
1. i Sverige avser att yrkesmässigt tillverka eller bearbeta skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land, eller
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land,
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor, eller
4. avser att bedriva verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker,
om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är lämplig som upplagshavare.
Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av skattepliktiga
tobaksvaror skall äga rum i godkänt skatteupplag.
Frågor om godkännande av upplagshavare och av skatteupplag prövas
av beskattningsmyndigheten på särskild ansökan.

20 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 15 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 16 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt
9 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige.

6. den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 5, när de
skattepliktiga varorna förs in till
Sverige,
7. den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 7, när varorna
används för annat än avsett
ändamål.
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 10 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

22 §2
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 14 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt
9 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till
Sverige. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 5 skall lämna
deklaration när skattepliktiga varor
förs till Sverige. Deklarationen
skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara upplagshavare
skall lämna deklaration när varorna tillverkas. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter den dag
då varorna tillverkades.
Den som enligt 16 § femte stycket överför en skattepliktig vara skall
lämna en deklaration för varje avsänd leverans. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter
avsändandet av varorna.

Den som, utan att vara
registrerad varumottagare enligt
13 §, är skattskyldig enligt 9 §
första stycket 7 skall lämna
deklaration när skattepliktiga
varor använts för annat än avsett
ändamål. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då
varorna användes för annat än
avsett ändamål.

Inköp av varor utan skatt

31 e §
Den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg får, i enlighet med vad
som anges i tillståndet, från en
upplagshavare köpa tobaksvaror
utan skatt
1. för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
utländsk ort, eller
2. för försäljning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
tredje land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 10 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje land eller förts till frizon eller frilager
för annat ändamål än att förbrukas där,
e) som har lagts upp på tullager
som inrättats för förvaring av
proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
e) som har tagits emot för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till utländsk
ort av någon som har tillstånd
enligt lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg, eller
f) som har tagits emot för
försäljning ombord på fartyg eller
luftfartyg på resa till tredje land
av någon som har tillstånd enligt
lagen om proviantering av fartyg
och luftfartyg.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till tredje
land. Avdrag medges dock högst
med vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 13 och 14 §§ eller en skatterepresentant enligt 15 §
får avdrag göras för skatt på tobaksvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare, som
har tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg och luftfartyg, får utöver
vad som anges i första stycket
göra avdrag för skatt på
tobaksvaror
1. som förbrukats ombord på
resa till utländsk ort, eller
2. som sålts ombord på resa till
tredje land.

38 §
Skattskyldig är den som
1. i Sverige yrkesmässigt tillverkar snus eller tuggtobak,
2. från ett annat EG-land
yrkesmässigt för in eller tar emot
snus eller tuggtobak, eller
3. från tredje land importerar
snus eller tuggtobak.

2. från ett annat EG-land
yrkesmässigt för in eller tar emot
snus eller tuggtobak,
3. från tredje land importerar
snus eller tuggtobak,
4. säljer snus eller tuggtobak i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, eller
5. använder snus eller tuggtobak
som förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.

39 §
Den som är skattskyldig enligt 38 § 1 skall vara registrerad hos
beskattningsmyndigheten.
Den som är skattskyldig enligt
38 § 2 eller 3 får efter ansökan
registreras, om verksamheten är av
större omfattning eller om det
annars finns särskilda skäl.
Den som är skattskyldig enligt
38 § 2, 3 eller 4 får efter ansökan
registreras, om verksamheten är av
större omfattning eller om det
annars finns särskilda skäl.

40 §
Skattskyldigheten för den som är registrerad inträder när snus och
tuggtobak levereras till en köpare som inte är registrerad, tas i anspråk
för annat ändamål än försäljning eller ingår i den skattskyldiges lager vid
avregistrering.
För den som är skattskyldig enligt 38 § 2, och som inte är registrerad
enligt 39 §, inträder skattskyldigheten när de skattepliktiga varorna förs
in till Sverige. Därvid skall de redovisningsregler som anges i 22 § andra
stycket tillämpas.

För den som är skattskyldig
enligt 38 § 5 inträder
skattskyldigheten när varorna
används för annat än avsett
ändamål. Därvid skall de
redovisningsregler som anges i 22
§ femte stycket tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om varor som har lagts upp på tullager som inrättats för
förvaring av proviant eller levererats för försäljning i exportbutik före
ikraftträdandet gäller 32 § första stycket e och f i sin äldre lydelse.
3. Den som har förvärvat varor utan skatt före ikraftträdandet är
skyldig att betala skatt om varorna efter ikraftträdandet används för andra
ändamål än som anges i 32 § första stycket e och f samt andra stycket.
Därvid gäller 20 § första stycket 7 och 22 § femte stycket.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att 8, 9, 19, 20, 21, 31 e, 32 och 33 §§ samt rubriken närmast före
31 e § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 f §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 9 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 12 och 13 §§,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 14 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 15 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,
7. annars i Sverige tillverkar
etylalkohol.
7. annars i Sverige tillverkar
etylalkohol,

8. använder varor som
förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.
Att varor används för annat än
avsett ändamål skall i denna lag
likställas med att de går förlorade.
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

9 §
Som upplagshavare får godkännas den som
1. i Sverige avser att yrkesmässigt tillverka eller bearbeta skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land, eller
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land,
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor, eller
4. avser att bedriva verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker,
om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är lämplig som upplagshavare.
Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av skattepliktiga
varor skall äga rum i godkänt skatteupplag.
Frågor om godkännande av upplagshavare och av skatteupplag prövas
av beskattningsmyndigheten på särskild ansökan.

19 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 14 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 15 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt
8 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige.
6. den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 5, när de
skattepliktiga varorna förs in till
Sverige,
7. den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 8, när varorna
används för annat än avsett
ändamål.
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 9 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

20 §2
Skattskyldighet för upplagshavare enligt 19 § första stycket 1 inträder
inte för varor som
a) till följd av varornas karaktär förstörts under
framställning,bearbetning, lagring eller transport,
b) har förstörts under tillsyn av beskattningsmyndigheten,
c) har återanvänts vid tillverkning,
d) uteslutande använts för provning av varornas kvalitet i
skatteupplaget,
e) används för framställning av vinäger som hänförs till KN-nr 2209,
f) används för framställning av läkemedel,
g) används för att framställa smakämnen för tillverkning av livsmedel
och drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent,
h) direkt eller som ingrediens används i halvfabrikat för framställning
av livsmedel, eller som fyllning, förutsatt att alkoholinnehållet vid varje
tillfälle inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram
chokladprodukter, och 5 liter ren alkohol per 100 kilogram av andra
produkter,
i) används vid tillverkning av en vara som inte är avsedd för
konsumtion, under förutsättning att ingående alkohol är denaturerad i
enlighet med någon EG-medlemsstats krav,
j) används i en tillverkningsprocess förutsatt att slutprodukten
inte innehåller alkohol,
k) säljs i enlighet med
bestämmelsen i 31 b § för däri
angivna ändamål,
k) säljs i enlighet med
bestämmelsen i 31 e § för däri
angivna ändamål,
l) används för vetenskapligt ändamål eller är avsedda att levereras till
annan användare för vetenskapligt ändamål eller till sjukhus eller apotek
för medicinskt ändamål, eller
m) levererats till en mottagare i ett annat EG-land under villkor som
anges i 3 kap. 30 a § första stycket 3 och 4 mervärdesskattelagen
(1994:200), i den omfattning som skattefrihet gäller i det EG-landet.
Vad som sägs i första stycket a gäller även varumottagare enligt 12 och
13 §§ och skatterepresentant enligt 14 § för varor som till följd av
varornas karaktär förstörts under transport till denne.
Om skattepliktiga varor har
levererats utan skatt enligt första
stycket l, och varorna används för
annat ändamål än som där anges,
skall den till vilken varorna
levererats svara för skatten.
Beskattning skall därvid ske i den
ordning som föreskrivs för
skattskyldig enligt 8 § första
stycket 7.

21 §
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 13 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag när varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt
8 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till
Sverige. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 5 skall lämna
deklaration när skattepliktiga varor
förs till Sverige. Deklarationen
skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara godkänd
upplagshavare skall lämna deklaration när varorna tillverkas.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna tillverkades.

Den som, utan att vara
registrerad varumottagare enligt
12 §, är skattskyldig enligt 8 §
första stycket 8 skall lämna
deklaration när skattepliktiga
varor använts för annat än avsett
ändamål. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då
varorna användes för annat än
avsett ändamål.

Inköp mot försäkran m.m.
Inköp av varor utan skatt

31 e §3
Den som har tillstånd från Läkemedelsverket enligt lagen (1961:181)
om försäljning av teknisk sprit m. m. att inköpa minst 25 kilogram
alkohol under ett kalenderår, får från en upplagshavare köpa sådan
alkohol som anges i tillståndet utan alkoholskatt mot att han lämnar en
försäkran till denne om att alkoholen skall användas för sådant ändamål
som anges i 20 § första stycket e j.
Om skattepliktiga varor har
levererats utan skatt enligt första
stycket och varorna används för
annat ändamål än som anges där,
skall den som lämnat försäkran
svara för skatten. Beskattning
skall därvid ske i den ordning som
föreskrivs för skattskyldig enligt
8 § första stycket 7.

31 f §
Den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg får, i enlighet med vad
som anges i tillståndet, från en
upplagshavare köpa alkoholvaror
utan skatt
1. för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
utländsk ort, eller
2. för försäljning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
tredje land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 9 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje land eller förts till frizon eller frilager
för annat ändamål än att förbrukas där,
e) som har lagts upp på tullager
som inrättats för förvaring av
proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
e) som har tagits emot för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till utländsk
ort av någon som har tillstånd
enligt lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg, eller
f) som har tagits emot för
försäljning ombord på fartyg eller
luftfartyg på resa till tredje land
av någon som har tillstånd enligt
lagen om proviantering av fartyg
och luftfartyg.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till tredje
land. Avdrag medges dock högst
med vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 12 och 13 §§ eller en skatterepresentant enligt 14 §
får avdrag göras för skatt på alkoholvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare, som
har tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering
avfartyg och luftfartyg, får utöver
vad som anges i första stycket
göra avdrag för skatt på
alkoholvaror
1. som förbrukats ombord på
resa till utländsk ort, eller
2. som sålts ombord på resa till
tredje land.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om varor som har lagts upp på tullager som inrättats för
förvaring av proviant eller levererats för försäljning i exportbutik före
ikraftträdandet gäller 32 § första stycket e och f i sin äldre lydelse.
3. Den som har förvärvat varor utan skatt före ikraftträdandet är
skyldig att betala skatt om varorna efter ikrafträdandet används för andra
ändamål än som anges i 32 § första stycket e och f samt andra stycket.
Därvid gäller 19 § första stycket 7 och 21 § fjärde stycket.

2.5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att 51§ skall upphöra att gälla,
dels att 45, 46, 52, 57 och 117 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

45 §
Bestämmelser om tillfälliga lager, tullager, transitering samt frizoner
och frilager finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och
kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93. Regeringen får meddela
föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av dessa bestämmelser.
För försäljning av oförtullade
eller obeskattade varor till
flygpassagerare som avreser till
utlandet får inrättas butik på
flygplats (exportbutik). Om det
finns särskilda skäl, får
exportbutik inrättas även på någon
annan plats.

46 §
Tillstånd att inrätta frizon,
frilager eller exportbutik meddelas
av regeringen.
Tillstånd att inrätta frizon eller
frilager meddelas av regeringen.

52 §1
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager samt
exportbutiker är underkastade
tullmyndigheternas övervakning
och kontroll.
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager är
underkastade tullmyndigheternas
övervakning och kontroll.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.

57 §2
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner, frilager och
exportbutiker, flygplatser och
bangårdar, där varor som står
under tullkontroll förvaras, och
även lokaler inom sådana
områden, samt
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner och frilager,
flygplatser och bangårdar, där
varor som står under tullkontroll
förvaras, och även lokaler inom
sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som kan anmanas stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 §
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

117 §
Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för
1. tillstånd till
betalningsanstånd,
2. utfärdande av särskild
tullräkning, och
3. tillstånd att inneha
exportbutik.
1. tillstånd till
betalningsanstånd, och
2. utfärdande av särskild
tullräkning.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt första
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 3 kap. 30 c §1 skall upphöra att gälla,
dels att 5 kap. 9 §, 7 kap. 5 § och 10 kap. 11 och 12 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §2
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en
omsättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,

4 a. varan levereras till ett
fartyg eller luftfartyg i de fall som
avses i 2 b § för försäljning
ombord och avser sådana
livsmedel eller livsmedelstillsatser
som anges i livsmedelslagen
(1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor,
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för försäljning
i exportbutik enligt 45 § tullagen
(1994:1550),
6. varan levereras för försäljning
eller försäljs i en sådan butik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker,
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning
att
a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om
1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör
en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt
enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och
2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in
varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning
eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
Om en gemenskapsvara
levereras för försäljning från kiosk
eller liknande försäljningsställe
ombord på fartyg på linjer mellan
Sverige och Norge och leveransen
görs till fartyget, gäller första
stycket endast om varan består av
spritdrycker, vin, starköl, öl,
tobaksvaror, parfymer, kosmetiska
preparat, toalettmedel eller
choklad- eller konfektyrvaror.
En leverans av varor till fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
eller mellan Sverige och Åland
skall anses som en omsättning
utomlands endast om leveransen
begränsas på det sätt som anges
för proviantering i 5 och 6 §§
lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg.

En leverans som avses i första
stycket 4 av punktskattepliktiga
varor skall anses som en
omsättning utomlands endast om
leveransen uppfyller de villkor
som gäller för proviantering i 7 9
§§ lagen om proviantering av
fartyg och luftfartyg.
En försäljning som avses i
första stycket 6 skall anses som en
omsättning utomlands endast om
försäljningen uppfyller de villkor
som gäller enligt 3 § lagen om
exportbutiker.

7 kap.
5 §3
Vid uttag av sådana tjänster gällande fastigheter som avses i 2 kap. 7
eller 8 § utgörs beskattningsunderlaget av
1. de nedlagda kostnaderna,
2. beräknad ränta på kapital, annat än lånat, som är nedlagt i sådant
varulager eller sådana andra tillgångar än omsättningstillgångar som
används för tjänsterna, samt
3. värdet av arbete som den skattskyldige personligen utfört.
Vid uttag av tjänster som avses i 2 kap. 8 § utgörs
beskattningsunderlaget, om den skattskyldige begär det, i stället av
lönekostnaderna, inräknat skatter och avgifter som grundas på dessa
kostnader.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
av andra varor än sådana som
uppräknas i 5 kap. 9 § tredje
stycket utgörs
beskattningsunderlaget av inköps-
värdet.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
eller Sverige och Åland av andra
varor än sådana som avses i 5 §
lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg och
luftfartyg utgörs
beskattningsunderlaget av inköps-
värdet

10 kap.
11 §4
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 c
§, 30 e §, 32 § eller enligt 9 c kap.
1 §.
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 e
§, 32 § eller enligt 9 c kap. 1 §.
Rätten till återbetalning av ingående skatt hänförlig till sådan
omsättning som avses i 3 kap. 9 § utom tredje stycket 2, 10 § samt 23 §
1, gäller endast under förutsättning att den som förvärvar varan eller
tjänsten bedriver verksamhet utanför EG eller att tjänsten har direkt
samband med varor som exporteras till ett land som inte är medlem i EG.
Rätt till återbetalning föreligger också för ingående skatt som hänför
sig till förvärv av varor och tjänster som skall anses omsatta i ett annat
EG-land. Rätten till återbetalning gäller under förutsättning att
avdragsrätt eller återbetalningsrätt för den ingående skatten skulle ha
förelegat om varan eller tjänsten hade ansetts omsatt här i landet.

12 §5
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4, 30 c § eller 30 e
§.
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4 eller 30 e §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Bestämmelser om frihet från
skatt för varor vilka såsom
förnödenheter och proviant förs
ombord på fartyg eller luftfartyg i
internationell trafik finns i
mervärdesskattelagen (1994:200).
Frihet från mervärdesskatt vid
import skall medges för
1. varor som levereras till fartyg
eller luftfartyg i utrikes trafik för
sådana ändamål som medför att
skatt inte skall tas ut enligt 5 kap.
9 § första stycket 4, 4 a och 5
mervärdesskattelagen (1994:200),
och
2. varor som levereras för
försäljning i en sådan butik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.8 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 och 5 §§ alkohollagen (1994:1738)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §1
Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den som
har tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
föras in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på
transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller
familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes
familjs personliga bruk,
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,
4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk, och
5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk.
4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,
5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,
6. av den som godkänts som
upplagshavare enligt 9 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och
som bedriver verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, och
7. av den som registrerats som
varumottagare enligt 12 § lagen
om alkoholskatt och som har
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för
servering av passagerare under tågets färd inom landet.

5 §
Den som är berättigad att
bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för
motsvarande varor och till den
som har meddelats
serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt
tillstånd till inköp av varorna som
avses i 4 §.
Den som är berättigad att
bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för
motsvarande varor och till den
som har meddelats
serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt
tillstånd till inköp av varorna som
avses i 4 §. Försäljning får även
ske till den som bedriver
verksamhet i exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker och till den som har
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka
eller buteljera varorna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:283) med
vissa bestämmelser för Scandinavian Airlines
Systems flygpassagerarterminal i Malmö
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1984:283) med vissa bestämmelser
för Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1999.

3 Ärendet och dess beredning
En särskild utredare fick den 18 december 1997 bl.a. i uppdrag att lägga
fram förslag till åtgärder för kontroll av proviantering för skattefri
försäljning och förbrukning ombord på fartyg och luftfartyg och i det
sammanhanget göra en allmän översyn av förordningen (1994:1694) om
viss proviantering m.m. samt analysera EG:s regler på taxfreeområdet
och bestämmelserna i den nordiska provianteringsöverenskommelsen.
Vidare skulle utredaren med anledning av att taxfreeförsäljningen i EU-
intern trafik kommer att upphöra den 1 juli 1999 lägga fram förslag till
hur försäljningen av beskattade varor ombord på fartyg och luftfartyg
skall hanteras skattemässigt. Utredningen arbetar under namnet 1998 års
punktskatteutredning.
I oktober 1998 avlämnade utredaren delbetänkandet Beskattning utan
taxfree (SOU 1998:126). Utredningens sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1. Utredningens författningsförslag finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr
Fi1998/2939).
Ett flertal remissinstanser redogör för vilka konsekvenser ett
avskaffande av taxfreeförsäljningen inom EU får vad gäller
sysselsättning, konkurrensförhållanden m.m. Utredningens uppdrag har
dock inte omfattat dessa frågor utan i utredningens uppdrag har endast
ingått att lägga fram förslag till hur försäljningen av beskattade varor
ombord på fartyg och luftfartyg skall hanteras skattemässigt när
taxfreeförsäljningen inom EU slopas den 1 juli 1999. Rådets beslut att
avskaffa taxfreeförsäljningen har dock diskuterats av Europeiska
unionens råd för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofin) den 18
januari och den 15 mars 1999. Remissinstansernas synpunkter på beslutet
att avskaffa taxfree-försäljningen har beaktats vid beredningen av
Sveriges ståndpunkt inför nämnda möten. Kommissionen har inte lagt
fram något förslag om att ändra rådets beslut från 1991 om att avskaffa
taxfreeförsäljningen. Regeringen utgår därför tills vidare från att
taxfreeförsäljningen kommer att upphöra den 1 juli 1999 och avser nu att
ta upp förslagen i betänkandet Beskattning utan taxfree. Vi återkommer
till vår bedömning att taxfreeförsäljningen kommer att upphöra den 1 juli
1999 i avsnitt 5.1.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 18 mars 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5. Regeringens lagförslag avviker i två fall från vad Lagrådet
förordat. Vi återkommer till detta och de övriga synpunkter som Lagrådet
fört fram i det följande. I förhållande till lagrådsremissen har också gjorts
vissa ändringar i lagtexten av redaktionell karaktär.
4 Inledning
4.1 Allmänt
Inom EU finns gemenskapsregler för mervärdesskatt och för vissa
punktskatter. För punktskatter på alkohol- och tobaksvaror samt
mineraloljeprodukter har gemensamma förfaranderegler införts genom
rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler
för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning
av sådana varor (EGT nr L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012), det
s.k. cirkulationsdirektivet. Den gemensamma beskattningsordningen för
mervärdesskatt regleras i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17
maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande
omsättningsskatter Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig
beräkningsgrund (EGT nr L 145, 13.6.1977, s. 1, Celex 377L0388), det
s.k. sjätte direktivet.
När det gäller alkohol- och tobaksvaror ombord på fartyg och flygplan
skiljer cirkulationsdirektivet på varor som medtas i det personliga
bagaget av den resande och varor som konsumeras ombord.
Fram till den 1 juli 1999 får medlemsstaterna befria från punktskatt
sådana varor som tillhandahålls av taxfreebutiker och som tas med i den
resandes personliga bagage vid flyg- eller sjöresa från en medlemsstat till
en annan. Detsamma gäller varor som tillhandahålls ombord på ett
flygplan eller ett fartyg i passagerartrafik inom gemenskapen. Befrielsen
omfattar dock endast vissa kvantiteter, nämligen de kvantiteter som kan
föras in från tredje land utan att tull skall betalas. Medlemsstaterna skall
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att undantaget tillämpas
korrekt och utan krångel och för att förebygga skatteundandragande,
skattefusk eller missbruk.
Detta undantag för medlemsstaterna upphör enligt rådets beslut den 1
juli 1999. Skattefri försäljning av varor som tas med i bagaget kan därför
inte ske i taxfreebutiker och ombord på fartyg och luftfartyg efter detta
datum.
För förbrukning ombord gäller andra regler. Till dess att rådet på
kommissionens förslag har infört gemenskapsbestämmelser om
proviantering får medlemsstaterna enligt cirkulationsdirektivet behålla
sina nationella bestämmelser i detta ämne. För förbrukning ombord finns
således inte något krav på att varorna efter den 30 juni 1999 skall vara
beskattade.
Försäljning och förbrukning ombord vid resa till eller från tredje land
kommer även fortsättningsvis att kunna ske med punktskattebefriade
varor.
Fram till och med den 30 juni 1999 får medlemsstaterna undanta viss
försäljning från mervärdesskatt. Det gäller omsättning av varor som säljs
i taxfreebutiker för att tas med i det personliga bagaget hos resenärer som
flyger eller åker båt mellan medlemsstaterna. En värdegräns tillämpas för
mervärdesskattefriheten.
I likhet med vad som gäller på punktskatteområdet kommer försäljning
och förbrukning ombord vid resa till eller från tredje land även
fortsättningsvis att kunna ske med mervärdesskattebefriade varor.
Med EG eller EG-land avses i punktskatte- och
mervärdesskattesammanhang de områden som tillhör EG:s skatteområde.
Cirkulationsdirektivet och sjätte direktivet skall enligt huvudregeln
tillämpas på gemenskapens territorium, såsom detta territorium
definieras i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska
gemenskapen och då särskilt artikel 227 i fördraget.
Från denna huvudregel har dock dessa områden undantagits:
Danmark: Grönland och Färöarna,
Tyskland: ön Helgoland och området Büsingen,
Italien: Livigno, Campione d Italia och de italienska delarna av
Luganosjön,
Spanien: Ceuta, Melilla och Kanarieöarna,
Storbritannien: Kanalöarna och Gibraltar,
Finland: Åland, och
Frankrikes utomeuropeiska departement.
Försäljning och förbrukning ombord vid resa mellan Sverige och
Åland kommer alltså även i fortsättningen att kunna ske med
skattebefriade varor.
4.2 Cirkulationsdirektivet
4.2.1 Några centrala begrepp
I direktivet definieras inledningsvis vissa begrepp som är centrala för
förståelsen av förfarandereglerna. Dessa begrepp är
a) godkänd lagerhavare: fysisk eller juridisk person som av en
medlemsstats behöriga myndigheter fått tillstånd att tillverka, bearbeta,
förvara, ta emot och avsända punktskattebelagda varor inom ramen för
sin affärsverksamhet, varvid punktskatten är vilande enligt
uppskovsreglerna för skatteupplag,
b) skatteupplag: en plats där varor som är belagda med punktskatt
tillverkas, bearbetas, förvaras, mottas eller avsänds enligt
uppskovsreglerna av en godkänd lagerhavare inom ramen för hans
affärsverksamhet, under de särskilda villkor som fastställts av de
behöriga myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget,
c) uppskovsregler: en skatteordning som tillämpas på tillverkning,
bearbetning, förvaring och flyttning av varor, varvid punktskatten är
vilande (suspensionsordningen),
d) näringsidkare med punktskatteregistrering: fysisk eller juridisk
person utan ställning som godkänd lagerhavare, som av behöriga
myndigheter i en medlemsstat fått tillstånd att, inom ramen för sin
affärsverksamhet, ta emot punktskattebelagda varor från en annan
medlemsstat enligt uppskovsreglerna; denna typ av näringsidkare skall
ställa säkerhet för skatten och får varken förvara eller avsända sådana
punktskattebelagda varor enligt uppskovsreglerna,
e) näringsidkare utan punktskatteregistrering: fysisk eller juridisk
person utan ställning som godkänd lagerhavare, som har rätt att inom
ramen för sin affärsverksamhet tillfälligtvis ta emot punktskattebelagda
varor från en annan medlemsstat enligt uppskovsreglerna; denna typ av
näringsidkare får varken förvara eller avsända sådana varor enligt
uppskovsreglerna och måste garantera betalningen av punktskatt till
skattemyndigheterna i destinationsmedlemsstaterna innan varorna
avsänds.
4.2.2 Huvudprinciper för beskattningsförfarandet
Förfarandereglerna i cirkulationsdirektivet innebär i princip att
punktskattepliktiga varor kan cirkulera fritt (dvs. utan gränskontroller),
att beskattningskonsekvenserna skjuts upp tills varorna når den
slutgiltiga konsumenten och att beskattningen skall ske i
konsumtionslandet.
Syftet med suspensionsordningen är att varorna, trots att de är
skattepliktiga, skall kunna bearbetas, lagras och förflyttas mellan
medlemsländerna i tidigare led än detaljistledet utan att
beskattningskonsekvenser inträder. Skatten förfaller med andra ord inte
till betalning under den tid varorna befinner sig inom
suspensionsordningen. Betalningsskyldighet för punktskatt inträder först
när varan blir tillgänglig för konsumtion, vilket den anses vara när den
upphör att omfattas av suspensionsordningen. För punktskattepliktiga
varor, som inte omfattas av suspensionsordningen, gäller att punktskatten
förfaller till betalning i samband med att varan framställs eller importeras
från land utanför gemenskapen. Omfattas varorna av något
gemenskapens tullförfarande vid införandet till EU anses dock importen
äga rum först när varorna lämnar tullförfarandet.
4.2.3 Framställning, bearbetning och lagring av skattepliktiga
varor
Framställning, bearbetning och lagring av skattepliktiga varor skall i
princip alltid ske i skatteupplag om skatten inte är betald. Flyttning av
punktskattepliktiga varor under skatteuppskov skall enligt huvudregeln
ske från ett skatteupplag till ett annat. De risker som är förknippade med
sådan flyttning skall täckas av en säkerhet för punktskattens betalning.
Säkerheten skall ställas av den avsändande godkända lagerhavaren.
En godkänd lagerhavare i ett medlemsland kan alltså sända
skattepliktiga varor till ett skatteupplag i ett annat medlemsland eller till
ett annat skatteupplag i det egna landet utan att det får några
beskattningskonsekvenser.
Mottagaren av skattepliktiga varor som sänds från ett skatteupplag
under skatteuppskov är dock inte alltid en godkänd lagerhavare.
Mottagaren kan också vara en näringsidkare med eller utan
punktskatteregistrering i ett annat EU-land. Sådana näringsidkare skall
alltid ställa säkerhet för skattens betalning och detta skall ske innan
leveransen påbörjas. Skatten förfaller till betalning när varorna tas emot.
Mottagaren kan också vara en av den avsändande upplagshavaren utsedd
skatterepresentant. En skatterepresentant måste vara etablerad i
destinationsmedlemsstaten och vara godkänd av skattemyndigheterna
där. Han skall i upplagshavarens ställe garantera betalningen av
punktskatt på de villkor som bestäms av skattemyndigheterna i
destinationsmedlemsstaten. Vidare skall han betala punktskatten i
destinationsmedlemsstaten när varorna mottagits.
4.2.4 Krav på dokument
Vid förflyttning mellan medlemsstater av skattepliktiga varor, som
omfattas av suspensionsordningen, skall varorna åtföljas av ett
ledsagardokument som upprättas av avsändaren. Syftet med dokumentet
är att underlätta skattekontrollen och det för en effektiv kontroll
nödvändiga samarbetet mellan medlemsländerna. Ledsagardokumentet
skall upprättas i fyra exemplar, varav ett skall behållas av avsändaren och
resten skall medfölja under transporten. Efter leverans skall ett exemplar
behållas av mottagaren och ett, returexemplaret, återsändas till
avsändaren.
4.2.5 Avvikelser från suspensionsordningen
Avvikelser från de bestämmelser som gäller under den tid som
skattepliktiga varor omfattas av suspensionsordningen innebär att
varorna upphör att omfattas av ordningen, dvs. att de anses släppta för
konsumtion. Detta innebär i sin tur att skatten omedelbart förfaller till
betalning. Skatten skall därvid betalas i det land där överträdelsen har
skett av den som har ställt säkerhet för betalning av skatten. Om det inte
går att fastställa var överträdelsen har skett, anses den ha skett i den
medlemsstat där felaktigheten konstaterades. Om en punktskattepliktig
vara inte når fram till mottagaren och det inte är möjligt att fastställa var
varan finns, skall skatten betalas i det land varifrån varan levererades.
4.2.6 Förflyttning av varor som släppts för konsumtion
Varor anses släppta för konsumtion när de lämnar suspensionsordningen.
Det saknar betydelse om detta sker genom överträdelser av
uppskovsreglerna eller genom att varorna levereras till detaljistledet.
Då punktskattepliktiga varor som redan släppts för konsumtion i en
medlemsstat förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat
skall punktskatt tas ut i den medlemsstat där varorna förvaras. Detta
innebär att då varor som redan släppts för konsumtion flyttas till en
annan medlemsstat för kommersiella ändamål skall punktskatt tas ut i
denna andra medlemsstat. Beroende på omständigheterna skall skatten
betalas av den som utför leveransen eller innehar de varor som är
avsedda för leverans eller av den som tar emot varorna för användning.
När varor som släppts för konsumtion flyttas mellan olika medlemsstater
skall de åtföljas av ett förenklat ledsagardokument. Den som skall betala
skatten på varorna skall innan varorna avsänds lämna en deklaration till
skattemyndigheterna i destinationsmedlemsstaten och ställa säkerhet för
betalning av skatten. Han skall vidare samtycka till varje kontroll som
gör det möjligt för destinationsmedlemsstatens myndigheter att förvissa
sig om att varorna faktiskt har mottagits och att utgående punktskatt har
betalats. Den punktskatt som betalats i den första medlemsstaten skall
återbetalas.
4.2.7 Införsel för privat bruk
För skattepliktiga varor, som privatpersoner medför för eget bruk från ett
EU-land till ett annat och som transporterats av dem själva, gäller att
skatten skall betalas i det land där varorna anskaffades. Att varorna måste
transporteras av privatpersonerna själva framgår av EG-domstolens dom
i det s.k. Man in Black-fallet (C-296/95). Vid bedömningen av om de
varor som en privatperson medför skall anses vara avsedda för eget bruk
skall hänsyn tas till bl.a. mängden varor. Medlemsländerna får utfärda
vägledande anvisningar om vilken mängd som därvid bör godtas. Det
förhållandet att en person medför större mängder än vad som anges i
anvisningarna får emellertid inte ensamt medföra att varorna anses
avsedda för annat än eget bruk. Andra omständigheter som talar för
motsatsen skall alltså beaktas. Mängdangivelserna i sådana eventuella
vägledande anvisningar får inte understiga 800 cigaretter, 400 cigariller,
200 cigarrer, 1 kg röktobak, 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin
(inklusive högst 60 liter mousserande vin) samt 110 liter öl.
4.3 Huvuddragen i de svenska lagarna om skatt på
alkohol och tobak
4.3.1 Allmänt
Cirkulationsdirektivets bestämmelser införlivades med svensk
lagstiftning genom lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564)
om alkoholskatt och lagen (1994:1776) om skatt på energi. Begreppet
suspensionsordning har dock inte förts in i lagarna.
Suspensionsordningen har dock i praktiken införlivats med de svenska
lagarna t.ex. genom att skattskyldighet inte inträder i vissa fall.
I lagarna om skatt på tobak, alkohol och energi används termen
upplagshavare i stället för lagerhavare. Termerna registrerad och
oregistrerad varumottagare används i stället för näringsidkare med eller
utan punktskatteregistrering.
Beskattningsmyndighet för punktskatter är Skattemyndigheten i Gävle.
4.3.2 Upplagshavare
Upplagshavare skall vara godkända av beskattningsmyndigheten.
Godkänd som upplagshavare kan den bli som avser att yrkesmässigt
tillverka eller bearbeta skattepliktiga varor, bedriva yrkesmässig
försäljning av skattepliktiga varor till näringsidkare eller yrkesmässigt i
större omfattning lagra skattepliktiga varor. Dessutom krävs att sökanden
med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt är lämplig som upplagshavare. Även skatteupplagen måste
godkännas av beskattningsmyndigheten. Upplagshavares tillverkning,
bearbetning och lagring av skattepliktiga varor skall äga rum i ett
godkänt skatteupplag.
Upplagshavare skall ställa säkerhet för betalning av skatt i samband
med transport av obeskattade varor. Det skall dessutom finnas en
säkerhet för de varor som förvaras i skatteupplaget. Säkerheternas storlek
beräknas enligt schablonregler. Vid transporter skall säkerheten motsvara
den skatt som i medeltal belöper på de obeskattade varor som
upplagshavaren transporterar under ett dygn. För varor i skatteupplag
skall säkerheten motsvara tio procent av skatten på de varor som i
medeltal förvaras i upplaget.
Godkännande av upplagshavare eller av skatteupplag får återkallas om
förutsättningar för godkännande inte längre finns. Godkännande av
upplagshavare får också återkallas om ställd säkerhet inte längre är
godtagbar.
En upplagshavare kan leverera skattepliktiga varor till en
upplagshavare i Sverige eller till en upplagshavare eller registrerad eller
oregistrerad varumottagare i ett annat EU-land utan att skattskyldighet
inträder. Om varor tas ut ur skatteupplaget av annan anledning utan att
föras till något annat skatteupplag inträder dock skattskyldighet.
Vid transport av obeskattade varor mellan Sverige och ett annat EU-
land skall upplagshavaren upprätta ett ledsagardokument i fyra exemplar.
Tre exemplar av dokumentet skall åtfölja varorna under transport. Har en
upplagshavare inte inom två månader efter utgången av den
kalendermånad under vilken varorna avsänts fått tillbaka returexemplaret
skall han utan dröjsmål underrätta beskattningsmyndigheten. Om varorna
inte når den mottagare som angetts i ledsagardokumentet skall varorna
beskattas i Sverige om varorna finns här eller kan antas ha konsumerats
här. Detsamma gäller om det inte kan utredas var varorna finns eller har
konsumerats. I sådana fall är den som ställt säkerhet för transporten
skattskyldig.
4.3.3 Varumottagare
Den som yrkesmässigt tar emot skattepliktiga varor från en godkänd
upplagshavare i ett annat EU-land eller som yrkesmässigt från tredje land
importerar skattepliktiga varor och som inte själv är godkänd som
upplagshavare, kan hos beskattningsmyndigheten ansöka om registrering
som varumottagare. En registrerad varumottagare skall ställa säkerhet för
betalning av skatten på de varor som han tar emot. Säkerheten skall
uppgå till tio procent av den beräknade årliga skatten på varorna.
Registreringen kan återkallas om säkerheten inte längre är godtagbar.
För oregistrerade varumottagare gäller delvis andra regler vad gäller
ställandet av säkerhet. En oregistrerad varumottagare är dessutom
skyldig att innan varorna transporteras från det andra EU-landet anmäla
leveransen till beskattningsmyndigheten.
För varumottagare inträder skattskyldigheten vid mottagandet av
varorna. Skillnaden mellan en registrerad och en oregistrerad
varumottagare är att den som regelbundet tar emot punktskattepliktiga
varor kan ansöka om att bli registrerad.
4.3.4 Skatterepresentant
Upplagshavare som är registrerade i ett annat EU-land och som levererar
varor till varumottagare i Sverige får utse en skatterepresentant här i
landet. Skatterepresentanten skall godkännas av
beskattningsmyndigheten och är, i stället för varumottagaren,
skattskyldig för de varor som den utländske upplagshavaren levererar till
varumottagare i Sverige. Han skall vidare ställa säkerhet för betalning av
skatten på de varor för vilka han är skyldig att betala skatt. Säkerheten
skall uppgå till ett belopp som motsvarar tio procent av den beräknade
årliga skatten på varorna. Ett godkännande av skatterepresentant får
återkallas om säkerheten inte längre är godtagbar.
4.3.5 Yrkesmässig införsel av varor som släppts för konsumtion
i annat EU-land
Den som utan att vara upplagshavare eller varumottagare från ett annat
EU-land till Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor skall betala
skatt i Sverige om varorna skall användas för annat än privat bruk. Den
som är skattskyldig i sådana fall skall innan varorna transporteras från
det andra EU-landet, anmäla varorna till beskattningsmyndigheten och
ställa säkerhet för skattens betalning. Skattskyldigheten inträder vid
införseln till Sverige.
4.3.6 Införsel för privat bruk
Sverige fick vid anslutningen till EU ett undantag från huvudregeln i
cirkulationsdirektivet att privatpersoners inköp av alkohol- och
tobaksvaror endast skall beskattas i inköpslandet. Undantaget innebär att
Sverige får beskatta privat införsel över vissa angivna kvantiteter. Dessa
kvantiteter är: 1 liter spritdryck eller 3 liter starkvin, 5 liter vin, 15 liter

starköl, 300 cigaretter eller 150 cigariller eller 75 cigarrer eller 400 gram
röktobak. Enligt rådets direktiv 96/99/EG får Sverige, till och med den
30 juni 2000 och underkastat en översyn, fortsätta att tillämpa dessa
kvantitativa begränsningar. Sveriges uppfattning är att undantaget
förlängs automatiskt såvida inte ett enigt rådsbeslut om motsatsen fattas.
Enligt nämnda direktiv får Sverige utföra nödvändiga kontroller med
avseende på de varor som omfattas av direktivet. Bestämmelser
beträffande beskattningen av resandes införsel för privat bruk av
alkoholdrycker och tobaksvaror och vilka kvantiteter som får föras in i
landet utan att punktskatt skall betalas finns i lagen (1994:1565) om
beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land
som är medlem i Europeiska unionen (privatinförsellagen).
I samma direktiv regleras också undantag för Danmark och Finland.
Dessa medlemsländers begränsningar gäller till och med den 31
december 2003 och skall enligt direktivet successivt avskaffas. För
Finland handlar det om samma kvantitativa begränsningar som för
Sverige förutom att man efter en lagändring numera får föra in 1 liter
sprit och 3 liter starkvin. De danska begränsningarna är lika vad beträffar
tobaksvaror men gäller på alkoholsidan endast 1,5 liter sprit. I
rådsprotokollet finns en anteckning om att rådet anser att för det fall
Sverige vid sin omförhandling ges ett gynnsammare datum än Danmark
och Finland skall detta datum även gälla dem.
4.3.7 Förfarande och kontroll
Bestämmelser om förfarandet vid uttag av punktskatter finns i lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP). Kontrollen
av punktskatter sker liksom annan skattekontroll genom
deklarationsgranskning, kontrollbesök och revision. Deklarationerna
innehåller endast ett fåtal uppgifter. En djupare kontroll förutsätter därför
normalt revision eller fördjupad skrivbordsgranskning.
Enligt LPP får beskattningsmyndigheten besluta om skatterevision för
att kontrollera att deklarations- och uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt
och fullständigt eller att förutsättningar finns att fullgöra
uppgiftsskyldighet som kan antas uppkomma. Skatterevision får göras
hos den som är eller kan antas vara bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen (1976:125) och hos annan juridisk person än dödsbo. En
skatterevision skall bedrivas i samverkan med den reviderade och på ett
sådant sätt att den inte onödigt hindrar verksamheten. Revisionen får
verkställas hos den reviderade om han medger det. Vid skatterevision får
räkenskapsmaterial och andra handlingar som rör verksamheten
granskas. Revisorn får ta prov på varor som används, säljs eller
tillhandahålls på annat sätt i verksamheten. Vidare får han inventera
kassan, granska varulager, inventarier, fordon, särskild räknarapparatur,
mätapparatur och tillverkningsprocesser. Revisorn får också prova
särskild räknarapparatur och mätapparatur. Den reviderade skall
tillhandahålla revisorn de handlingar och lämna de upplysningar som
behövs för revisionen. Den reviderade skall också lämna tillträde till
utrymmen som huvudsakligen används i verksamheten för granskning av
varulager m.m. För de fall den reviderade inte samverkar finns
bestämmelser om vite och om andra tvångsåtgärder i lagen (1994:466)
om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.
Genom lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m.
av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter har tullen getts
befogenheter att kontrollera vägtransporter och postförsändelser som kan
innehålla alkohol- och tobaksvaror. Enligt lagen får tullen omhänderta
skattepliktiga varor för att utreda om skatt skall betalas i Sverige. Tullen
kan besluta om skatt på de omhändertagna varorna och varorna kan
förverkas om skatten inte betalas.
Vidare har tullen enligt privatinförsellagen möjlighet att omhänderta
alkoholdrycker och tobaksvaror om det finns påtaglig risk att den
skattskyldige inte kommer att betala skatten. Om skatten inte betalas kan
varorna förverkas.
4.4 Taxfree inom punktskatteområdet
4.4.1 Importerade varor
Enligt artikel 5.1 i cirkulationsdirektivet blir de varor som direktivet
omfattar skattepliktiga när de tillverkas inom gemenskapens territorium
eller importeras dit. I alkohol- och tobaksskattelagarna har detta uttryckts
genom att skatt skall betalas för varor som tillverkas i Sverige, som förs
in eller tas emot från ett annat EU-land eller som importeras från tredje
land.
Om varan omfattas av något gemenskapens tullförfarande vid
införandet till gemenskapens territorium skall importen dock anses äga
rum när varan lämnar gemenskapens tullförfarande (artikel 5.1 i
direktivet).
Till tullförfarande räknas enligt artikel 4.16 i rådets förordning (EEG)
nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (EGT nr L 302, 19.10.1992, s. 1, Celex 392R2913), den
s.k. tullkodexen, bl.a. övergång till fri omsättning, lagring i tullager och
transitering.
Alkohol- och tobaksvaror som kommer från tredje land, men som t.ex.
lagras i tullager, anses således inte importerade till gemenskapen och
omfattas därför inte heller av cirkulationsdirektivets bestämmelser.
Om en vara lämnar gemenskapens tullförfarande genom förfarandet
övergång till fri omsättning skall tull betalas och varan blir därmed en
gemenskapsvara. Enligt cirkulationsdirektivets bestämmelser är varan då
att anse som importerad, vilket i sin tur innebär att varan är skattepliktig.
När skattepliktiga varor importeras från tredje land av någon som inte
är upplagshavare eller registrerad varumottagare skall skatt betalas till
Tullverket. Vid sådan import tillämpas tullagen (18 § alkoholskattelagen
och 19 § tobaksskattelagen).
Enligt 10 § tullagen (1994:1550) är den som är skyldig att betala
import- eller exporttull för en vara, eller skulle ha varit det om varan varit
tullbelagd (den tullskyldige), skyldig att betala annan skatt eller avgift
som skall tas ut för varan vid import eller export. Skatt och avgift skall
fastställas och betalas i den ordning som gäller för tull.
Någon särskild regel för när skattskyldigheten inträder för den som
inte är upplagshavare eller registrerad varumottagare finns inte i alkohol-
och tobaksskattelagarna utan detta regleras i tullagen. Enligt tullagen
inträder skattskyldigheten samtidigt med att varorna övergår till fri
omsättning.
För den registrerade varumottagaren innebär tullförfarandet övergång
till fri omsättning inte i sig att skattskyldigheten inträder. I stället
inträder
skattskyldigheten när han tar emot varorna (19 § första stycket 2
alkoholskattelagen och 20 § första stycket 2 tobaksskattelagen).
Redovisningen av skatten sker enligt reglerna i LPP. Upplagshavare skall
inte heller betala skatt till Tullverket vid import. Om varorna efter att de
övergått till fri omsättning förs till upplagshavarens skatteupplag kan
varorna lagras där utan att någon skattskyldighet uppkommer (19 §
alkoholskattelagen och 20 § tobaksskattelagen). Det är alltså endast
upplagshavare som kan importera varor från tredje land och lagra varorna
utan beskattningskonsekvenser.
4.4.2 Varor från ett annat EU-land
En upplagshavare kan leverera varor under skattesuspension till en
varumottagare i Sverige. För varumottagaren inträder dock
skattskyldigheten när han tar emot varorna (20 § tobaksskattelagen och
19 § alkoholskattelagen). Däremot kan en upplagshavare i Sverige ta
emot varor från en upplagshavare i ett annat EU-land utan att
skattskyldighet inträder. Så länge upplagshavaren förvarar varorna i sitt
skatteupplag inträder ingen skattskyldighet (20 § tobaksskattelagen och
19 § alkoholskattelagen). I likhet med vad som gäller vid import från
tredje land är det alltså endast upplagshavare som kan ta emot varor från
ett annat EU-land och lagra varorna utan beskattningskonsekvenser.
4.4.3 Leveranser från upplagshavare till provianteringslager
eller exportbutik
Enligt artikel 6 i cirkulationsdirektivet inträder skattskyldighet när varan
blir tillgänglig för konsumtion. Med tillgänglig för konsumtion avses att
varan upphör att omfattas av suspensionsordningen, att varan framställs
utanför suspensionsordningen eller att varan importeras till EU.
Skattskyldigheten för import gäller dock inte om varan i samband med
importen underställs suspensionsordningen, t.ex. genom att föras till ett
skatteupplag. En vara upphör att omfattas av suspensionsordningen när
den tas ut från ett skatteupplag och av upplagshavaren levereras till
köpare som inte har rätt att ta emot varan under suspension av skatten.
Vid försäljning inom Sverige innebär det att skattskyldighet inträder när
leverans sker till en köpare som inte själv är godkänd upplagshavare här i
landet. Detta har också kommit till uttryck i alkohol- och
tobaksskattelagarna där det föreskrivs att skattskyldigheten inträder när
upplagshavaren levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som
inte är upplagshavare. Leveranser till andra än upplagshavare är alltså
skattepliktiga.
Skattefriheten för proviantering av fartyg och flygplan i alkohol- och
tobaksskattelagarna uppnås genom att upplagshavare får göra avdrag för
skatt på varor som har lagts upp på tullager som inrättats för förvaring av
proviant, s.k. provianteringslager (32 § e i både alkoholskattelagen och
tobaksskattelagen). Någon motsvarande avdragsrätt finns inte för
varumottagare. Avdragsrätten för proviantering inträder när de
formaliteter som kringgärdar förfarandet lagts upp på tullager
avslutats. För att provianteringen skall kunna ske utan att skatt tas ut
krävs alltså att varorna levereras från en upplagshavare till ett
provianteringslager för att därifrån levereras vidare till fartyget eller
flygplanet. Detta innebär att en upplagshavare inte kan leverera varorna
direkt till fartyget eller flygplanet och få avdrag för skatten utan varorna
måste för att avdrag skall medges ta vägen via ett provianteringslager.
Det nu beskrivna reglerna gäller för gemenskapsvaror och tillämpas för
såväl den EU-interna trafiken som för trafiken till tredje land. Icke-
gemenskapsvaror, dvs. varor från tredje land som inte genomgått
förfarandet för övergång till fri omsättning utan i stället omfattas av
något tulluppskovsförande som t.ex. lagring i tullager, kan leveras direkt
till ett fartyg eller flygplan i trafik till tredje land. Eftersom varorna
aldrig
övergår till fri omsättning inträder inga beskattningskonsekvenser.
Skattefriheten för varor som säljs i exportbutiker uppnås genom en
liknande konstruktion. Upplagshavare får göra avdrag för skatt på
alkohol- och tobaksvaror som levereras till exportbutiker. I likhet med
vad som gäller för proviantering finns det ingen möjlighet för
varumottagare att göra avdrag för leveranser till exportbutiker.
Gemenskapsvaror som skall säljas i en exportbutik utan skatt måste alltså
levereras av en upplagshavare. I exportbutiker kan även icke-
gemenskapsvaror säljas. Exportbutikerna kan ta emot sådana varor utan
beskattningskonsekvenser eftersom butikerna har status som tullager.
Icke-gemenskapsvaror får dock endast säljas till passagerare som skall
avresa direkt till tredje land.
4.5 Taxfree inom mervärdesskatteområdet
4.5.1 Försäljning ombord
För mervärdesbeskattningen gäller att skatteplikt föreligger för alla
omsättningar som görs i yrkesmässig verksamhet och som inte
uttryckligen undantagits. Det följer av 1 kap. 1 § mervärdesskattelagen
(1994:200, ML). Motsvarande princip gäller i sjätte direktivet. En
beskattning i Sverige förutsätter dock att omsättningen sker inom landet,
dvs. att Sverige är beskattningsland. I vilka fall en omsättning skall anses
undantagen framgår av 3 kap. ML. I vilka fall omsättningen skall anses
ha gjorts inom landet framgår av 5 kap. ML.
När det gäller försäljning ombord på transportmedel skall skiljas
mellan sådan försäljning som sker ombord i EU-trafik och sådan som
sker i tredjelandstrafik.
Försäljning i EU-trafik
Beträffande försäljning ombord på fartyg, flyg eller tåg i EU-trafik är
Sverige beskattningsland i de fall som anges i 5 kap. 2 b § ML
(motsvarar artikel 8.1.c i sjätte direktivet). Således är Sverige
beskattningsland för omsättning som görs under passagerartransport på
fartyg, flyg eller tåg om avreseorten är belägen i Sverige och
ankomstorten är belägen i ett annat EU-land.
Det förutsätts att transporten mellan avreseort och ankomstort sker
utan något uppehåll utanför EU.
Med avreseort belägen i Sverige avses att första orten för påstigning av
passagerare finns i Sverige beträffande den del av resan som görs inom
EU. Detta gäller även om en del av transporten dessförinnan utförts
utanför EU.
Med ankomstort inom EU avses sista orten för avstigning av
passagerare inom EU i fråga om passagerare som steg på inom EU. Detta
gäller även om resan fortsätter utanför EU.
För en resa tur och retur gäller att återresan skall anses som en
fristående transport.
Huvudregeln är att försäljningen skall beskattas. Ett par undantag finns
dock från denna huvudregel.
För det första är viss omsättning ombord inte skattepliktig eftersom
den är särskilt undantagen i 3 kap. 30 c § ML. Undantaget gäller vid
försäljning av vissa varor på flyg- och båtlinjer där Sverige skall anses
som beskattningsland enligt 5 kap. 2 b § ML och varan skall tas med i
resenärens bagage för hans personliga bruk. Skattefriheten avser
försäljning av 1 liter starksprit eller 2 liter starkvin eller 2 liter
mousserande vin och 2 liter vin och 2 liter starköl, 200 cigarretter m.m.,
50 gram parfym och 0,25 l luktvatten samt andra varor upp till maximalt
800 kr. Detta undantag, som baserar sig på artikel 28k i sjätte direktivet,
gäller endast fram till den 1 juli 1999.
Undantaget är kvalificerat, dvs. återbetalning medges för ingående
skatt hänförlig till verksamheten, se 10 kap. 11 § ML.
Beträffande rutter mellan Sverige och Danmark eller Finland har de
kvantitativa begränsningarna i 3 kap. 30 c § ML begränsats ytterligare.
Detta framgår av 6 och 7 §§ provianteringsförordningen.
Begränsningarna bygger på bemyndigandet i 3 kap. 30 c § sista stycket.
För det andra anses en omsättning ombord på fartyg eller flyg i EU-
trafik som en omsättning utomlands och är därmed skattefri om varan
omsatts för konsumtion ombord. Detta framgår av 5 kap. 9 § första
stycket 5 ML. Denna skattefrihet baserar sig på artikel 8.1 sista stycket.
Det kan i sammanhanget uppmärksammas att möjligheten i artikel 8.1
sista stycket för ett medlemsland att undanta omsättning av varor avsedda
för konsumtion ombord på EU-resor har tidsbegränsats. Tidsfristen löpte
ut den 31 december 1993. Enligt artikel 8.1 fjärde stycket skulle dock
kommissionen senast den 30 juni 1993 ha lämnat en rapport till rådet,
eventuellt med förslag till nya regler beträffande beskattningsland för
varor som omsätts för konsumtion ombord inklusive restaurangtjänster.
Så har emellertid inte skett.
Det kan även noteras att EG-domstolen i en dom från maj 1996 (C-
231/94 Faaborg-Gelting linien A/S v. Finanzamt Flensburg) konstaterat
att transaktioner i restaurangverksamhet skall anses som omsättning av
tjänster vilka skall beskattas med stöd av artikel 9.1, dvs. i det land där
den som tillhandahåller tjänsten har sitt fasta driftställe.
Försäljning i tredjelandstrafik
All försäljning ombord på fartyg och flyg i tredjelandstrafik är skattefri.
Det gäller oavsett om försäljningen avser varor som skall konsumeras
ombord eller avser varor som skall tas med av resenären. Att så är fallet
framgår av 5 kap. 1 § tredje stycket ML som anger att omsättning på
fartyg eller flyg i utrikes trafik i andra fall än som avses i 5 kap. 2 b §
aldrig räknas som omsättning inom landet. En beloppsmässig
begränsning för vad en resande skattefritt får föra in från tredje land finns
dock i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, m.m. (se avsnitt
4.5.4).
En omsättning ombord på fartyg, flyg och tåg i passagerartrafik mellan
Sverige och ett annat EU-land kan anses som en omsättning utomlands
och därmed vara skattefri om vid resan uppehåll gjorts i tredje land.
Detta följer av 5 kap. 1 § sista stycket ML och 5 kap. 2 b § ML.
4.5.2 Försäljning i exportbutik
För försäljning av oförtullade eller obeskattade varor till flygpassagerare
som avreser till utlandet får inrättas butik på flygplats (exportbutik). Om
det finns särskilda skäl, får exportbutik inrättas även på någon annan
plats. Detta framgår av 45 § tullagen. Vad som får säljas och till vilka
mängder har dock begränsats i 45 § tullförordningen (1994:1558). De
varor som kan komma i fråga är alkoholdrycker, tobaksvaror, kosmetiska
preparat och choklad- och konfektyrvaror.
För resenärer med resmål inom EG:s tullområde (således även Åland)
gäller i princip samma kvantitativa begränsningar som finns för den
skattefria varuförsäljningen ombord enligt 3 kap. 30 c § ML.
För resande med bestämmelseort i Norge får enligt tullförordningen
försäljning från exportbutik inte ske till större mängder än vad resande
får tullfritt införa dit.
För resande med bestämmelseort i annat tredje land än Norge gäller i
princip fri försäljning från exportbutik av sådana varor som särskilt
räknas upp i 45 § tullförordningen. I praktiken kan försäljningen vara
begränsad till vad som tullfritt får införas till respektive land.
Mervärdesskattefriheten för försäljningar från exportbutik till EU-
resenärer finns i sjätte direktivet i artikel 28k.1 första stycket.
Beträffande försäljningar till tredjelandsresenärer följer skattefriheten av
undantaget för exportomsättningar i artikel 15.2.
4.5.3 Taxfreeförsäljning till resenärer bosatta i tredje land
I 5 kap. 9 § första stycket 9 finns regler enligt vilka varuförsäljningar till
personer bosatta i ett land utanför EU under vissa förutsättningar i
efterhand får räknas som omsättning utomlands (exportomsättning).
Förutsättningarna är att ersättningen utgör minst 200 kr (inkl. moms), att
säljaren kan visa att varan förts ut ur EU och att detta skett före utgången
av tredje månaden efter den månad varan levererades. För att styrka
uppgifterna skall säljaren i sina räkenskaper ha antingen intyg från en av
skattemyndigheten godkänd intygsgivare (f.n. Sweden Tax Free
Shopping AB) om att köparen medfört varan till en plats utanför EG eller
en handling påstämplad av det tullkontor där varan lämnat EG. Till grund
för bestämmelsen ligger artikel 15.2 sjätte direktivet i dess lydelse enligt
rådets direktiv 95/7/EG (det s.k. andra förenklingsdirektivet).
För personer bosatta i Norge och på Åland gäller enligt 5 kap. 9 §
andra stycket ML särskilda regler. Försäljning till sådana personer får i
efterhand behandlas som exportomsättning om ersättningen utgör minst
1000 kr (exkl. moms), om det kan visas att varan i nära anslutning till
leveransen (14 dagar) har införts till Norge eller Åland och att
mervärdesskatt erlagts i hemlandet. Detta förutsätter att säljaren får en
kopia av tullräkning eller motsvarande handling från köparen.
4.5.4 Proviantering
Med proviantering avses här varuleveranser till fartyg eller flyg.
Nedan följer en redogörelse för i vilken omfattning proviantering kan
ske mervärdesskattefritt med varor som säljs i Sverige. Om proviantering
i stället avser varor från ett annat EU-land gäller reglerna om s.k.
gemenskapsinterna förvärv, vilket innebär att förvärvet är skattepliktigt i
Sverige om motsvarande omsättning skulle ha varit det, se 3 kap. 1 §
tredje stycket ML. Att proviantering också kan ske skattefritt med varor
som importeras från tredje land framgår av 2 kap. 4 § lagen om frihet
från skatt vid import, m.m. Skattefri proviantering kan slutligen ske med
varor som överförts från en egen verksamhet i ett annat EU-land, se 2
a kap. 7 § andra stycket 1 ML.
Huvudregeln är att provianteringen är mervärdesskattefri om
försäljningen är det. Proviantering av varor inhandlade i Sverige kan
således ske utan mervärdesskatt i följande situationer.
Till att börja med gäller skattefrihet för proviantering av varor som
skall försäljas ombord på fartyg eller flyg i passagerartrafik mellan
Sverige och annat EU-land om försäljningen är undantagen enligt 3 kap.
30 c § ML. Att provianteringen är skattefri framgår inte direkt av
mervärdesskattelagen utan av 3 § 3 provianteringsförordningen. Jfr även
artikel 28k punkten 4 i sjätte direktivet.
Proviantering utan mervärdesskatt får vidare ske av varor som skall
brukas ombord på fartyg eller flyg i utrikes trafik, dvs. som trafikerar
annat EU-land eller tredje land. Detta framgår av 5 kap. 9 § första stycket
4 första ledet ML. Med varor avsedda för bruk ombord förstås varor som
skall brukas (konsumeras) såväl för fartygets eget behov som försäljning
av varor som en resande konsumerar ombord. Regeln korresponderar
med 3 § 1 och 2 provianteringsförordningen enligt vilken proviantering
får ske med obeskattade varor för förbrukning ombord vid resa till plats
utanför EG eller till en utländsk ort inom EG. Jämför även 7 § andra
stycket provianteringsförordningen där möjligheten att proviantera
skattefritt på vissa fartygslinjer mellan svensk och dansk hamn har
begränsats.
Slutligen får mervärdesskattefri proviantering ske av varor avsedda för
försäljning på fartyg eller flygplan i tredjelandstrafik. Det följer av 5 kap.
9 § första stycket 4 andra ledet jämförd med 5 kap. 1 § tredje stycket ML.
Provianteringen kan bli skattefri även i de fall där varan levereras till
fartyg eller flyg i EU-trafik om en mellanlandning görs i tredje land.
Mellanlandningen medför att omsättningens karaktär av EU-intern går
förlorad, se 5 kap. 2 b § ML. Regeln korresponderar med 3 § 1
provianteringsförordningen.
Vissa begränsningar i skattefriheten för proviantering avseende
tredjelandstrafik finns för leveranser till fartygslinjer i norsk trafik. Enligt

6 § provianteringsförordningen får proviantering av obeskattade varor för
försäljning på vissa fartygslinjer mellan svensk och norsk hamn endast
ske med vissa angivna kvantiteter. Vidare finns i 5 kap. 9 § tredje stycket
ML begränsningar i skattefriheten för leveranser av varor avsedda för
försäljning från kiosk eller liknande försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge. Den skattefria provianteringen får
här endast avse spritdrycker, vin, starköl, tobaksvaror, parfymer,
kosmetiska preparat, toalettmedel eller choklad- eller konfektyrvaror. Till
denna bestämmelse hör en särskild avdragsbegränsning i 8 kap. 9 § första
stycket 3 ML och en särskild regel i 7 kap. 5 § andra stycket ML
avseende beräkning av beskattningsunderlaget vid uttag i dessa fall.
Innebörden av bestämmelserna beskrivs enklast med hjälp av ett
exempel:
En leverantör säljer dels spritdrycker, vin och öl, dels kameror,
livsmedel, tröjor och läskedrycker till en färja som går mellan Sverige
och Norge för kioskförsäljning ombord. Den förstnämnda varukategorin
kan levereras mervärdesskattefritt till rederiet med stöd av 9 kap. första
stycket 4 andra ledet ML jämförd med 5 kap. 9 § tredje stycket ML och
leverantören får återbetalning av den ingående skatten enligt de allmänna
reglerna i 10 kap. 12 § ML om återbetalning vid export. Rederiet i sin tur
skall inte ta ut mervärdesskatt vid kioskförsäljningen eftersom den avser
omsättning på fartyg i tredjelandstrafik (jfr 5 kap. 1 § tredje stycket ML).
Beträffande den andra varukategorin skall leverantören däremot debitera
mervärdesskatt vid leveransen till fartyget eftersom det är fråga om varor
som inte omfattas av det särskilda undantaget i 5 kap. 9 § tredje stycket
ML. Rederiet får i dessa fall inte göra avdrag för den ingående
mervärdesskatten enligt 8 kap. 9 § första stycket 3 ML. Därmed kan
beskattning sägas ske vid leveransen till fartyget.
Om leverantören i stället säljer varor av de angivna slagen för
konsumtion ombord kan han göra detta mervärdesskattefritt med stöd av
5 kap. 9 § första stycket 4 första ledet ML och får återbetalningsrätt med
stöd av 10 kap. 12 § ML. Rederiet i sin tur skall inte ta ut mervärdesskatt
vid försäljningen för konsumtion eftersom den utgör en omsättning på
fartyg i tredjelandstrafik (jfr 5 kap. 1 § tredje stycket ML). Om rederiet
inte använder alla på detta sätt inköpta varor för konsumtion ombord utan
i stället använder varorna för skattepliktig försäljning i kiosken skall, om
varorna är av det slag som inte får provianteras mervärdesskattefritt för
försäljning från kiosk, uttagsbeskattning ske med stöd av de allmänna
bestämmelserna i 2 kap. ML. Beskattningsunderlaget utgörs i dessa fall
av varans inköpsvärde, se 7 kap. 5 § sista stycket ML. Det kan t.ex. vara
fråga om mineralvatten som sålts utan mervärdesskatt till fartygets
restaurang men som tagits ut därifrån för att i stället försäljas i fartygets
kiosk. Genom uttagsbeskattningen i dessa fall blir
mervärdesskattebelastningen i princip densamma som om rederiet betalat
skatt redan vid förvärvet.
I sammanhanget skall slutligen nämnas att varor också kan levereras
skattefritt för försäljning i exportbutik. Detta framgår av 5 kap. 9 § första
stycket 6 ML.
4.5.5 Privat införsel
Införsel från ett annat EU-land av tobaksvaror och alkoholdrycker som
exempelvis köpts skattefritt i en exportbutik eller på linjer i EU-trafik
mervärdesbeskattas inte. Dock tas punktskatter ut med stöd av
privatinförsellagen.
När det gäller varor som förs in från tredje land är importen fri från
mervärdesskatt upp till vissa kvantiteter och belopp som regleras i 3 kap.
4-6 §§ lagen om frihet från skatt vid import, m.m. jämförd med 3 kap.
30 § ML. Begränsningarna motsvarar i princip den begränsning som
finns för skattefri försäljning ombord i 3 kap. 30 c § ML. Dessutom finns
i lagen om frihet från skatt vid import, m.m. ett krav på att inresan skall
ha skett med luftfartyg i yrkesmässig trafik eller att utlandsvistelsen varat
längre än 20 timmar eller att varorna beskattats på Åland eller i Norge. I
sammanhanget kan även noteras den EG-regel i lagens 3 kap. 5 § som
anger att privatinförsel av varor från tredje land inte får ske
mervärdesskattefritt med större belopp än 175 ecu.
4.6 Allmänna regler om proviantering och exportbutiker
4.6.1 Den nordiska provianteringsöverenskommelsen
Den nordiska provianteringsöverenskommelsen mellan Danmark,
Finland, Norge och Sverige har gällt sedan år 1969. Syftet är att förenkla
tullkontrollen av resandetrafiken med passagerarfartyg i trafik mellan
hamnar i länderna utan att effektiviteten i tullkontrollen eftersätts, samt
att effektivt kunna kontrollera försäljningen och serveringen av
obeskattade varor på passagerarfartyg.
Överenskommelsen gäller passagerarfartyg, som i utrikes trafik
uteslutande går mellan hamnar i Danmark, Finland, Norge och Sverige
(artikel 2). Eftersom överenskommelsen uteslutande gäller trafik mellan
nordiska hamnar torde reglerna i överenskommelsen inte kunna göras
gällande på en rutt som går t.ex. Sverige Estland Finland. Beträffande
EU-medlemskapets betydelse, se avsnitt 8.1.
Överenskommelsen innehåller mycket detaljerade bestämmelser om
vad som får provianteras, vilka mängder som får provianteras, var och till
vem försäljning får ske ombord, vilka turer som får proviantera
obeskattade varor. Vidare finns det bestämmelser om redovisning och
sanktioner. Överenskommelsen innehåller också bestämmelser om
samråd och informationsutbyte mellan länderna.
4.6.2 Förordningen om viss proviantering m.m.
I förordningen finns bestämmelser om proviantering med varor som inte
är gemenskapsvaror och med obeskattade varor för förbrukning eller
försäljning ombord på transportmedel. Förordningen innehåller vidare
bestämmelser om begränsningar i det undantag från skatteplikt vid viss
omsättning på fartyg och luftfartyg som anges i 3 kap. 30 c § ML. Den
nu angivna bestämmelsen i mervärdesskattelagen finns beskriven i
avsnitt 4.5.1.
I förordningen regleras som sagt i vilka fall proviantering får ske med
obeskattade gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror. Vilka mängder
som får provianteras bestäms av tullmyndigheten. Därvid gäller att
proviantering av obeskattade varor från tullager (s.k. provianteringslager)
eller skatteupplag inte skall medges i större omfattning än vad som är
skäligt med hänsyn till resans art och varaktighet samt det antal personer
som beräknas kunna komma att medfölja transportmedlet. Proviantering
från tullager eller skatteupplag får inte heller ske utan medgivande från
en tullmyndighet. I förordningen finns vidare vissa begränsningar i rätten
till proviantering som hänger samman med den nordiska
provianteringsöverenskommelsen. Dessutom är det endast fartyg och
luftfartyg med en viss lägsta bruttodräktighet respektive startvikt som får
proviantera obeskattade gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror.
4.6.3 Proviantering av flygplan från s.k. proviantlokaler
Proviantering av obeskattade varor sker så gott som uteslutande via s.k.
proviantlokaler. Reglerna för dessa lokaler liksom för
provianteringslagren återfinns i 13 kap. tullordningen (TFS 1994:45).
Tullordningen är föreskrifter som getts ut av Generaltullstyrelsen.
Proviantlokalerna är inte skatteupplag. Däremot anses de enligt
tullordningen som tullager som inrättats för förvaring av proviant. En
leverans av alkohol- och tobaksvaror kan således ske skattefritt till en
sådan lokal eftersom en upplagshavare får göra ett avdrag i sin
deklaration för det som levererats (se avsnitt 4.4.3). Enligt tullordningen
får proviantlokal inrättas på flygplats. I praktiken har dock
proviantlokaler tillåtits att ligga mycket långt från flygplatser.
I proviantlokalerna förpackas varor för varje flygning i särskilda
vagnar och det är olika vagnar för det som skall säljas ombord och det
som skall serveras under flygningen. Varorna antecknas på en
provianteringsanmälan som ges in till tullen. När planet återvänder
fraktas de varor som finns kvar tillbaka till proviantlokalen och dessa
varor skall också anmälas till tullen. Vid transporterna är såväl lastbilar
som vagnar plomberade.
4.6.4 Hanteringen i exportbutiker
De grundläggande reglerna för försäljningen i exportbutiker finns i
tullagen och tullförordningen. Det är regler om att exportbutiker får
inrättas och vem som ger tillstånd till detta. Vidare regleras vad, till vem
och vilka kvantiteter som får säljas.
Inte heller exportbutikerna är skatteupplag. Ett tillstånd att inrätta en
exportbutik anses dock enligt tullordningen som tillstånd att inneha ett
tullager.
Oförtullade varor får enligt tullförordningen säljas utan tull endast till
passagerare som avreser direkt till tredje land. Representanter för
exportbutiker har dock uppgett att butikerna i praktiken uteslutande
innehåller gemenskapsvaror. Huvudorsaken till detta är att varorna
nästan alltid är tillverkade inom EU och därmed automatiskt är
gemenskapsvaror. För den mycket begränsade mängd varor som kommer
utanför EU enligt uppgift ca 1 procent anser butikerna att det inte är
rationellt att särskilja varornas tullstatus för att kunna sälja dem tullfritt.
När leveranser sker till exportbutikerna av det som ursprungligen varit
icke-gemenskapsvaror har leverantören därför redan betalat den tull som
belöper på varorna. Det rör sig i flertalet fall om små tullbelopp.
5 Utgångspunkter för regeringens förslag
5.1 Den skattefria försäljningen inom EU upphör den
1 juli 1999
Regeringens bedömning: Den skattefria försäljningen inom EU
kommer att upphöra den 1 juli 1999. Skattefriheten för konsumtion
ombord kan dock behållas.

Utredningens bedömning: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Som redogjorts för i avsnitt 4.1
får medlemsstaterna fram till den 1 juli 1999 skattebefria varor som
tillhandahålls i taxfreebutiker och som tas med i den resandes personliga
bagage vid flyg- eller sjöresa från en medlemsstat till en annan.
Detsamma gäller varor som tillhandahålls ombord på ett flygplan eller ett
fartyg i passagerartrafik inom gemenskapen.
Cirkulationsdirektivet och sjätte direktivet är utformade så att denna
möjlighet upphör automatiskt den 1 juli 1999. En fortsatt möjlighet till
skattebefrielse skulle kräva dels ett förslag från kommissionen om att
förlänga taxfreeförsäljningen, dels att medlemsstaterna fattade ett
enhälligt beslut med detta innehåll.
Rådets beslut att avskaffa taxfreeförsäljningen diskuterades på
regeringschefsmötet i Wien den 11-12 december 1998. Enligt
ordförandeskapets slutsatser fick kommissionen och rådet (Ekofin) i
uppdrag av europeiska rådet att utreda vilka konsekvenser slopandet av
taxfree-försäljningen kan få för sysselsättningen och att föreslå åtgärder
för att lösa problemet. Enligt ordförandeskapets slutsatser inkluderar det
en möjlighet att föreslå att slopandet av taxfreeförsäljningen skjuts upp
för en begränsad tid.
Den 17 februari 1999 redovisade kommissionen uppdraget genom att
presentera en rapport (KOM [1999] 65) om vilka konsekvenser
avskaffandet av taxfreeförsäljningen får på sysselsättningen. Enligt
kommissionen kommer slopandet av taxfreeförsäljningen att påverka
sysselsättningen i vissa sektorer negativt under en övergångsperiod.
Detta kan dock mycket väl på lång sikt komma att uppvägas av ökad
sysselsättning i andra sektorer, som t.ex. detaljhandeln. Kommissionen
anser vidare att en förlängning av taxfreeförsäljningen riskerar att
underminera gemenskapens trovärdighet vad gäller åtagandet att
bekämpa skadlig skattekonkurrens och dolda subventioner.
Kommissionen anser därför att effekterna på sysselsättningen inte
motiverar en förlängning av taxfree-försäljningen och lägger därför inte
fram något förslag om förlängning. I stället bör problemen lösas genom
att berörda branscher och regioner utnyttjar gemenskapens olika
stödformer. Om nuvarande stödformer inte visar sig tillräckliga är
kommissionen beredd att föreslå stödåtgärder som tar direkt sikte på
slopandet av taxfreeförsäljningen.
Den 4 mars 1999 presenterade det tyska ordförandeskapet ett
kompromissförslag som går ut på att rådet skall uppmana kommissionen
att så snart som möjligt lägga fram ett förslag om att förlänga taxfree-
försäljningen avseende punktskatter till den 31 december år 2001.
Mervärdesskatt skulle alltså som beslutat börja tas ut den 1 juli 1999.
Rådets beslut att avskaffa taxfreeförsäljningen diskuterades på Ekofin
den 15 mars 1999. Kommissionen och ett flertal medlemsstater motsatte
sig då en förlängning av taxfreeförsäljningen. Regeringen anser därför att
utgångspunkten bör vara att den skattefria försäljningen inom EU
kommer att upphöra den 1 juli 1999.
Det bör dock påpekas att för försäljning i exportbutiker eller på fartyg
och flygplan till resenärer till tredje land innebär den 1 juli 1999 ingen
förändring. Även efter den 30 juni 1999 kan således i dessa fall skattefri
försäljning ske.
Till skillnad från försäljning i exportbutiker och ombord på fartyg och
flygplan finns för förbrukning ombord inga gemenskapsbestämmelser
som innebär att förbrukningen skall ske med beskattade varor. För
punktskatternas vidkommande är cirkulationsdirektivet klart på denna
punkt (artikel 23.5). Denna slutsats har även kommissionen dragit. Sjätte
direktivet är något mer oklart utformat genom att upphörandet av den
skattefria konsumtionen är kopplat till att kommissionen skulle ha lämnat
en rapport i frågan (artikel 8.1).
5.2 Vilka resor är att betrakta som EU-interna
Regeringens bedömning: Varje resa till sjöss eller i luften som börjar
i en medlemsstat och där den faktiska ankomstplatsen är belägen i en
annan medlemsstat är att betrakta som EU-intern resa.

Utredningens bedömning: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: SAF och Sveriges Industriförbund instämmer i
utredningens bedömning. Övriga remissinstanser har inget att erinra mot
bedömningen eller berör den inte.
Skälen för regeringens bedömning: Försäljning i exportbutiker eller
på fartyg och flygplan till resenärer till tredje land kommer även i
fortsättningen att vara skattefri. Det kan därför förväntas att färjerederier
och flygbolag i vissa fall kommer att ändra sina rutter så att de kan
betraktas som tredjelandsresor. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att
ta ställning till vilka resor som skall betraktas som EU-interna.
För mervärdesskattens del finns redan definierat vad som skall anses
som en resa inom unionen. Definitionen finns i artikel 8.1.c i sjätte
direktivet. I ML finns definitionen i 5 kap. 2 b §.
Nämnda bestämmelse i ML säger att en vara som omsätts på fartyg,
luftfartyg eller tåg under del av en passagerartransport mellan EU-länder,
skall anses omsatt i Sverige om avreseorten är belägen i Sverige.
Den definition som finns i sjätte direktivet stämmer också överens med
hur kommissionen ser på vad som är en EU-intern resa när det gäller
punktskatter. Kommissionen har i ett pressmeddelande den 2 oktober
1998 (IP/98/858) redogjort för sin uppfattning. Enligt kommissionen är
en resa som börjar i en medlemsstat och slutar i en annan medlemsstat en
EU-intern resa. Om en passagerare tar en färja från Storbritannien till
Frankrike eller från Tyskland till Danmark blir det inte möjligt att köpa
obeskattade varor för privat bruk även om färjan måste passera
internationellt vatten på vägen till destinationsmedlemsstaten. Enligt
gemenskapsrätten måste varje resa till sjöss eller i luften som börjar i en
medlemsstat och där den faktiska ankomstplatsen är belägen i en annan
medlemsstat betraktas som en EU-intern resa.
Beträffande den skattemässiga behandlingen av varor som lastas
ombord under en mellanlandning i tredje land eller på det fria havet anför
kommissionen följande. Om en färja eller ett plan som går mellan två
medlemsstater (t.ex. från Sverige till Finland) gör en mellanlandning i ett
tredje land (t.ex. Estland) eller i ett område utanför EG:s skatteområde
(t.ex. Åland) kommer reglerna för resenärer till och från tredje land att
gälla (dvs. de kvantitativa och värdemässiga begränsningarna såsom 1
liter sprit och 200 cigaretter). Detta gäller dock bara när passagerarna har
en möjlighet att både gå i land och gå ombord igen vid uppehållet i dessa
tredje länder eller områden utanför EG:s skatteområde. Denna möjlighet
är inte tillämplig om vistelsen i tredje land är av rent symbolisk natur.
Varor inköpta på Åland eller ombord på färjan kommer att bli föremål
för de kvantitativa och värdemässiga begränsningar som gäller köp i
länder utanför EG:s tullområde, vilket innebär att tullagstiftningens
kontrollregler måste tillämpas. Varor som köpts av passagerare som reser
från Sverige till Finland under normala skatteregler före resan beskattas
inte vid ankomst till Finland förutsatt att resenären kan visa varornas EU-
status. Beträffande gällande införselbegränsningar se avsnitten 4.3.6 och
4.5.5.
Om icke-gemenskapsvaror lastats ombord på en färja i regelmässig
trafik mellan två gemenskapshamnar medan färjan är utanför EU:s
territorialvatten, kommer dessa varor att bli föremål för samma
mervärdesskatt, punktskatt och tull som gäller för all import till
gemenskapens territorium från tredje land. Eftersom passagerarna har
gått ombord på färjan i ett EU-land får de inte tillämpa reglerna om
skatte- och tullfri införsel för resenärer från tredje land och kan därför
inte dra nytta av något skatte- eller tullundantag.
Flertalet medlemsländer, däribland Sverige, har accepterat den
tolkning som kommissionen gett uttryck för i sitt pressmeddelande.
Regeringen delar alltså kommissionens bedömning av vilka resor som
skall betraktas som EU-interna.
5.3 När och var skall skatt betalas för de varor som säljs
ombord
Regeringens bedömning: Varor som säljs till resenärer ombord på
fartyg och luftfartyg inom EU efter den 30 juni skall i fråga om
punktskatt beskattas i den medlemsstat där varorna tas ut från
skatteupplaget och lastas ombord. Denna medlemsstat måste vara en
medlemsstat som omfattas av färje- eller flygrutten. Varor som tagits
ombord i ett annat medlemsland och som finns ombord utan att bjudas
ut till försäljning på svenskt territorium skall inte beskattas i Sverige.

Utredningens bedömning: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att utredningens
bedömning grundar sig på en extensiv tolkning av artikel 7 i
cirkulationsdirektivet men accepterar bedömningen. SAS anser att det
behövs ett förtydligande av vad som avses med svenskt territorium och
utgår från att det är tillräckligt att ingen försäljning av varor,
provianterade i ett annat EU-land, säljs ombord på flygplanet så länge det
befinner sig på svensk mark. Övriga remissinstanser har inget att erinra
mot bedömningen eller berör den inte.
Skälen för regeringens bedömning: För resor, som går direkt mellan
EU-länder utan att tredje land eller område som står utanför EG:s
punktskatteområde är inblandade, får efter den 30 juni 1999 försäljning
av alkoholdrycker och tobaksvaror endast ske med beskattade varor.
Enligt cirkulationsdirektivet inträder skattskyldighet för de varor som
direktivet omfattar när varorna släpps för konsumtion. Varorna anses
släppta för konsumtion när de lämnar suspensionsordningen, vilket i
normalfallet är när de levereras till detaljistledet. I alkohol- och
tobaksskattelagarna motsvaras detta av att skattskyldigheten inträder för
en upplagshavare när varorna levereras till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare. När alkohol- och tobaksvaror levereras från ett
skatteupplag till ett fartyg eller ett flygplan i EU-intern trafik skall alltså
skatt tas ut. Det innebär att ett fartyg eller flygplan som köper alkohol-
eller tobaksvaror i Sverige gör det med svensk punktskatt på varorna.
Frågan är då vad som händer när fartyget kommer till ett annat EU-land
och vad som händer när det återvänder till Sverige. Om försäljning sker
under hela resan är det klart att följande gäller enligt artikel 7 i
cirkulationsdirektivet.
Då punktskattepliktiga varor som redan släppts för konsumtion i en
medlemsstat förvaras för kommersiella ändamål i en annan medlemsstat
skall punktskatt tas ut i den medlemsstat där varorna förvaras. Detta
innebär att då varor som redan släppts för konsumtion flyttas till en
annan medlemsstat för kommersiella ändamål skall punktskatt tas ut i
denna andra medlemsstat. Beroende på omständigheterna skall skatten
betalas av den som utför leveransen eller innehar de varor som är
avsedda för leverans eller av den som tar emot varorna för användning.
När varor som släppts för konsumtion flyttas mellan olika medlemsstater
skall de åtföljas av ett förenklat ledsagardokument. Den som skall betala
skatten på varorna skall innan varorna avsänds lämna en deklaration till
skattemyndigheten i destinationsmedlemsstaten och ställa säkerhet för
betalning av skatten. Han skall vidare samtycka till varje kontroll som
gör det möjligt för destinationsmedlemsstatens myndigheter att förvissa
sig om att varorna faktiskt har mottagits och att utgående punktskatt har
betalats.
Den punktskatt som betalats i den första medlemsstaten skall
återbetalas enligt reglerna i artikel 22 i cirkulationsdirektivet. Dessa
regler förutsätter att en ansökan om återbetalning görs innan varorna förs
ut ur den första medlemsstaten. Bevis krävs också om att skatt tagits ut.
Vidare skall returexemplaret av det förenklade ledsagardokument som
skall åtfölja varorna under transporten ges in till myndigheten
undertecknat av mottagaren. Slutligen skall den som ansöker om
återbetalning förete ett dokument som visar att skatten har betalats eller
att säkerhet ställts för skatten i mottagarlandet.
Artiklarna 7 och 22 i cirkulationsdirektivet har införlivats i svensk rätt
genom bestämmelser i lagarna om alkohol- och tobaksskatt. En strikt
tillämpning av dessa bestämmelser skulle få följande konsekvenser för en
färjelinje som trafikerar Sverige-Tyskland.
Rederiet köper alkohol- och tobaksvaror i Sverige. Svensk skatt tas då
ut på varorna. En del av varorna kommer också att finnas kvar ombord
när färjan kommer till Tyskland. Rederiet skall därför innan resan från
Sverige påbörjas lämna en deklaration till de tyska myndigheterna, ställa
säkerhet för betalning av skatten i Tyskland och upprätta ett s.k. förenklat
ledsagardokument som skall åtfölja varorna. Rederiet skall således redan
när resan startar veta hur stora mängder som kommer att föras in till
Tyskland.
Samtidigt skall rederiet innan varorna förs ut ur Sverige ansöka om
återbetalning av den skatt som påförts i Sverige och visa att skatt betalats
för varorna i Sverige. Återbetalningen sker först när rederiet gett in
dokument som visar att skatt betalats för varorna i Tyskland eller att
säkerhet ställts för den tyska skatten. Vidare krävs för återbetalning att
ett av mottagaren undertecknat exemplar av det förenklade
ledsagardokumentet (returexemplaret) ges in.
Innan återresan till Sverige köper rederiet ytterligare varor, nu med
tysk skatt. Även här kommer en del av varorna att föras in till Sverige
och en liknande procedur tar vid med begäran om återbetalning av skatt i
Tyskland, ställande av säkerhet för svensk skatt osv. Proceduren omfattar
inte bara de varor som köpts i Tyskland utan också de som inhandlats i
Sverige men som på grund av att de förts in till Tyskland belagts med
tysk skatt. När färjan kommer till Sverige skall rederiet deklarera och
betala skatt för de alkohol- och tobaksvaror som finns ombord inom fem
dagar. Mycket talar för att vissa av dessa varor redan behandlas av
beskattnings-myndigheten, nämligen med anledning av den ansökan om
återbetalning som rederiet gjorde innan färjan avgick till Tyskland.
I likhet med utredningen anser regeringen att exemplet talar för sig
självt eller med andra ord att en strikt tillämpning av bestämmelserna
skulle leda till ohanterliga konsekvenser för såväl färjerederier som
myndigheter. För att artikel 7 skall vara tillämplig krävs dock att varorna
förvaras för kommersiella ändamål i annan medlemsstat än där de
släpptes för konsumtion, dvs. togs ombord. Frågan är då vad som menas
med att varorna förvaras för kommersiella ändamål. Kommissionen har
uttalat att varorna inte kan anses förvaras för kommersiella ändamål om
en färja som går mellan två medlemsstater stänger butikerna i den stat där
man inte har provianterat varorna. Ett tänkbart exempel är en färjelinje
mellan Tyskland och Sverige, där provianteringen av varor för
försäljning med all sannolikhet kommer att ske i Tyskland eftersom de
tyska punktskatterna är betydligt lägre än de svenska. Om varorna inte
säljs under den tid färjan befinner sig på svenskt territorium skulle enligt
kommissionens tolkning inte heller svensk skatt komma i fråga.
Rådet och kommissionen har i en protokollsanteckning till bl.a. artikel
7 förklarat att flyttning av varor inom gemenskapen för kommersiella
ändamål i allmänhet kommer att ske mellan skatteupplag. Inom ramen
för den inre marknaden bör emellertid flyttning inom gemenskapen för
kommersiella ändamål kunna ske av produkter som redan släppts för
konsumtion. I sådana fall kommer kommersiella förfaranden som
innefattar punktskattepliktiga varor och som sker för kommersiella
ändamål att ge upphov till betalning av punktskatt i destinationslandet.
Artikel 7 reglerar skatteuttaget för dessa fall.
Regeringen anser att begreppet förvaras för kommersiella ändamål
måste tolkas utifrån vad som är syftet med bestämmelsen i artikel 7.
Syftet med artikel 7 bör enligt regeringens mening vara att även om en
vara släppts för konsumtion i ett land skall den kunna säljas till
konsumenter i ett annat medlemsland under samma skattemässiga
förutsättningar som om varan släppts för konsumtion i det landet.
Utgångspunkten för artikel 7 bör således ha varit att reglera det
förhållandet att varan faktiskt skall säljas i destinationslandet. En annan
tolkning av artikeln skulle leda till en omfattande administrativ hantering
vid alla transporter som sker inom EU av redan beskattade varor.
Regeringen ställer sig därför bakom den tolkning som kommissionen
gjort.
Således bör varor som tagits ombord i ett annat medlemsland och som
endast finns ombord utan att försäljning sker på svenskt territorium inte
bli föremål för beskattning i Sverige när de förs in hit. Detta gäller dock
endast för varor som tagits ombord i ett EU-land som omfattas av färje-
eller flygplansrutten. Om varorna tagits ombord i ett annat EU-land än
avgångslandet och därefter förs till avgångslandet för att där börja
försäljas ombord kommer de att förvaras för kommersiella ändamål i
avgångslandet och därför skall avgångslandets skatt gälla i enlighet med
artikel 7 i cirkulationsdirektivet. En liknande situation gäller för det fall
varorna tagits ombord i ett tredje land. Då blir varorna skattepliktiga i
och med att de förs in till EU. För ett flygplan som provianterat varor i
Norge och går via Sverige till Danmark innebär införseln till Sverige att
svensk skatt skall tas ut på varorna.
För rederier och flygbolag som bedriver EU-intern trafik finns således
två alternativ att välja mellan. Om försäljning sker endast i det land där
varorna tagits ombord eller på territorium som inte omfattas av någon
annan medlemsstat, kan försäljning ske till den skatt som gäller i landet
för ombordtagandet. För flygtrafiken bör det räcka med att försäljning
inte sker på destinationslandets territorium. Alternativet är att försäljning
sker på hela resan. I så fall gäller reglerna i artikel 7 och det tidigare
beskrivna förfarandet med ställande av säkerhet, ansökning om
återbetalning m.m. måste tillämpas.
Det senare alternativet är naturligtvis mycket besvärligt för rederier
och flygbolag att hantera. Mot detta står dock att det likställer dem med
andra näringsidkare på en väsentlig punkt, nämligen att svensk skatt skall
betalas när varor säljs i Sverige.
När det gäller mervärdesskatt finns det redan klara regler för när en
försäljning ombord på ett fartyg eller luftfartyg skall beskattas i Sverige
(se avsnitt 4.5.1). Av 5 kap. 2 b § ML framgår att beskattning skall ske i
Sverige för omsättning på fartyg, luftfartyg eller tåg under passagerar-
transport mellan EU-länder utan uppehåll i tredje land om avreseorten är
belägen i Sverige och ankomstorten är belägen inom EU.
Det är således avreseorten som styr vilket lands mervärdesskatt som
skall tas ut på omsättningen och till vilket land som skatten skall
redovisas. Även för varor som tagits ombord i ett annat EU-land men
som säljs på resa från Sverige gäller svensk mervärdesskatt för
omsättningen ombord. Det motsvarande gäller för varor som tagits
ombord i Sverige men som säljs på en resa från ett annat medlemsland
till Sverige. Detta innebär att rederier och flygbolag i många fall måste
registrera sig som skattskyldiga för mervärdesskatt i ett flertal
medlemsländer.
6 Ändrade skatteregler med anledning av att
taxfreeförsäljningen inom EU upphör
6.1 Förslag till ändringar i alkohol- och
tobaksskattelagarna
6.1.1 Proviantering av fartyg och flygplan i EU-intern trafik
Regeringens förslag: Skattefriheten för proviantering av fartyg och
flygplan skall inte längre omfatta varor som säljs ombord utan endast
varor som förbrukas ombord.
Det nuvarande avdraget för varor som levereras till ett tullager
slopas. Upplagshavare och den som är registrerad som skattskyldig
för snus och tuggtobak får i stället göra avdrag för punktskatt på varor
som tagits emot för förbrukning ombord av någon som har tillstånd
enligt den nya lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg. Om
den som köpt varorna från upplagshavaren använder dem för annat
ändamål än förbrukning ombord skall han betala skatt för varorna.
Ett nytt avdrag införs för rederier och flygbolag som innebär att de
som registrerade varumottagare får göra avdrag för skatten vartefter
varorna förbrukas ombord.

Utredningens förslag: Skiljer sig delvis från regeringens. Vårt förslag
omfattar till skillnad från utredningens även tobaksvarorna snus och
tuggtobak. En annan skillnad är att regeringen inte föreslår att det skall
införas krav på säkerhet för transporter mellan upplagshavare och den
som har tillstånd enligt den nya lagen om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Remissinstanserna: Riksskatteverket har vissa invändningar mot
kravet på säkerhet. Övriga remissinstanser berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1999 upphör möjligheten
för medlemsstaterna att skattebefria varor som säljs ombord på fartyg
eller flygplan i EU-intern trafik. Däremot kan förbrukningen ombord
även i fortsättningen vara skattefri. Skattefriheten för proviantering av
fartyg och flygplan kan därför inte längre omfatta varor som säljs
ombord utan måste begränsas till varor som förbrukas ombord.
Punktskattefrihet för varor som förbrukas ombord på fartyg och
flygplan i EU-intern trafik kan uppnås på åtminstone tre olika sätt. Ett
sätt är att medge återbetalning av skatten på varor som förbrukats
ombord. Rederier och flygbolag skulle alltså få köpa beskattade varor
och sedan medges återbetalning av skatten vartefter varorna förbrukas
ombord. Problemet med en sådan lösning är att rederier och flygbolag
skulle få ligga ute med mycket stora belopp i väntan på att skatten
återbetalas. Även om återbetalning skulle ske varje månad skulle
likviditetsproblemen bli betydande. Detta skulle också med stor
sannolikhet få till följd att proviantering för förbrukning ombord skulle
upphöra i Sverige. Ett system med återbetalning är därför inte lämpligt.
Ett annat sätt att uppnå skattefrihet är att öppna en möjlighet för
rederier och flygbolag att som upplagshavare få avdrag för varor som
förbrukats ombord. En sådan lösning kräver dock att det finns godkända
skatteupplag ombord på fartygen och flygplanen. Ett skatteupplag är
enligt artikel 4 i cirkulationsdirektivet en plats där upplagshavaren, utan
att skatten förfaller till betalning, inom ramen för sin näringsverksamhet
tillverkar, bearbetar, förvarar, mottar eller avsänder varor som är belagda
med punktskatt under de särskilda villkor som fastställts av de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget.
Kommissionen och flertalet medlemsstater anser att det inte är möjligt att
inrätta skatteupplag ombord på fartyg och flygplan eftersom fartyg och
flygplan inte kan anses som sådana platser som avses i artikel 4 i
cirkulationsdirektivet (se mötesprotokoll från den 10 december 1998,
XXI/C/4/-HJ). Ett system som bygger på att det skall finnas skatteupplag
ombord på fartyg och flygplan är därför inte heller någon lämplig
lösning.
Slutligen kan skattefrihet uppnås genom att upplagshavare får göra
avdrag för varor som levereras för förbrukning ombord på fartyg och
flygplan i EU-intern trafik. Denna konstruktion används i dag och
regeringen anser med hänsyn till nackdelarna med övriga alternativ att
denna konstruktion även bör användas i fortsättningen.
Även om dagens konstruktion bör behållas finns det skäl att åtgärda
vissa brister. Skattefriheten för proviantering av fartyg och flygplan i
alkohol- och tobaksskattelagarna uppnås i dag genom att upplagshavare
får göra avdrag för skatt på varor som har lagts upp på tullager som
inrättats för förvaring av proviant, s.k. provianteringslager (32 § e i både
alkoholskattelagen och tobaksskattelagen). För att proviantering skall
kunna ske utan att skatt tas ut krävs alltså att varorna levereras från en
upplagshavare till ett provianteringslager för att därifrån levereras vidare
till fartyget eller flygplanet. Detta innebär att en upplagshavare inte kan
leverera varorna direkt till fartyget eller flygplanet och få avdrag för
skatten utan varorna måste för att avdrag skall medges ta vägen via ett
provianteringslager. Detta är en onödigt krånglig ordning. Ett annat
problem med nuvarande ordning är att det i provianteringslagren finns
stora mängder gemenskapsvaror. Eftersom provianteringslagren är
tullager, och därmed avsedda för icke-gemenskapsvaror, kan det
ifrågasättas om detta är lämpligt med hänsyn till EU:s tullagstiftning.
Några skäl för nuvarande ordning redovisas inte i förarbetena till
alkohol- och tobaksskattelagarna utan konstruktionen synes ha tagits över
från den lagstiftning som gällde innan Sveriges inträde i EU.
De brister som redogjorts för i föregående stycke bör åtgärdas genom
att rågången mellan gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror görs
tydligare och att det skapas möjlighet för upplagshavare att leverera varor
utan skatt direkt till fartyg och flygplan. För gemenskapsvaror innebär
det att reglerna om beskattning bör finnas i alkohol- och
tobaksskattelagarna utan den inblandning av tullagstiftning som
nuvarande avdragsregel innebär. Härigenom blir också
ansvarsfördelningen mellan Tullverket och beskattningsmyndigheten
tydligare. Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att
nuvarande regel om att upplagshavare får göra avdrag för skatt på varor
som levererats till ett tullager bör tas bort och ersättas med en regel om
att upplagshavare får göra avdrag för skatt på varor som tagits emot för
förbrukning ombord av någon som enligt den nya lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg fått tillstånd att ta ombord varorna för detta
ändamål (se avsnitt 8.5). Den nu föreslagna avdragsbestämmelsen får till
följd att de proviantlokaler som i dag betjänar flygtrafiken måste innehas
av godkända upplagshavare och att lokalerna måste vara godkända
skatteupplag.
Cirkulationsdirektivet omfattar inte snus och tuggtobak. Reglerna om
beskattning av snus och tuggtobak skiljer sig därför från de regler som
gäller för beskattningen av cigaretter och andra tobaksvaror som omfattas
av cirkulationsdirektivet. En skillnad är att det inte finns några
upplagshavare vad gäller snus och tuggtobak. Den som tillverkar snus
och tuggtobak skall emellertid vara registrerad som skattskyldig. För den
som yrkesmässigt för in varor från annat EU-land eller tredje land finns
möjlighet att bli registrerad som skattskyldig. Den som är registrerad som
skattskyldig för snus och tuggtobak får enligt nuvarande regler göra
avdrag för skatt på varor som levererats till ett provianteringslager, dvs.
samma avdragsrätt som upplagshavare i dag har vad gäller cigaretter
m.m. I stycket ovan föreslår regeringen att nuvarande regel om att
upplagshavare får göra avdrag för skatt på varor som levererats till ett
provianteringslager ersätts med en regel om att upplagshavare får göra
avdrag för skatt på varor som tagits emot för förbrukning ombord av
någon som enligt den nya lagen om proviantering fått tillstånd att ta
ombord varorna för detta ändamål. Motsvarande ändring föreslås även
för de som är registrerade som skattskyldiga för snus och tuggtobak.
I sitt fortsatta arbete skall 1998 års punktskatteutredning bl.a. i ett
större sammanhang lägga fram förslag till en utvidgning av kravet på
säkerhet för betalning av skatt i alkohol- och tobaksskattelagarna
(Dir. 1997:152). I samband därmed bör utredaren på nytt överväga om
det bör införas krav på säkerhet för transporter mellan upplagshavare och
innehavare av provianteringstillstånd.
Eftersom skattefriheten endast skall gälla för varor som förbrukas
ombord på fartyg och luftfartyg måste det finnas möjlighet att påföra
skatt i fall varorna används för annat än förbrukning. Det skall t.ex. gå att
ta ut skatt om varorna säljs i en butik ombord eller stjäls från
tillståndshavarens lager. Ansvaret för detta kan emellertid inte läggas på
upplagshavaren, eller i fråga om snus och tuggtobak den som är
registrerad som skattskyldig, utan bör ligga på den som förvärvat varorna
utan skatt, dvs. tillståndshavaren. En regel bör därför införas som innebär
att den som förvärvat varorna utan skatt blir skyldig att betala skatt för
varorna om de används för annat än förbrukning ombord. Det innebär att
skattskyldighet skall uppkomma vid varje situation som inte täcks av det
skattefria ändamålet. Att varor säljs till resande i en butik ombord
innebär således att skattskyldighet uppkommer men bestämmelsen skall
även omfatta svinn, stöld eller att varorna förstörs. Skattskyldigheten
skall inträda samtidigt med att varorna används för annat än avsett
ändamål.
Lagrådet har förordat en lydelse av den nya bestämmelsen som
innebär att skatt inte skall tas ut i fall varorna förstörs genom
olyckshändelse eller force majeur.
Enligt cirkulationsdirektivet skall skatt inte tas ut i fall varor som
omfattas av den s.k. supensionsordningen förstörs genom olyckshändelse
eller force majeur. Det innebär att skatt inte tas ut för varor som förstörts
på nämnda sätt om varorna finns i ett skatteupplag eller transporteras
under skattesuspension. Något motsvarande undantag för varor som
lämnat suspensionsordningen, dvs. släppts för konsumtion, finns inte.
Detta återspeglas i den svenska lagstiftningen på så sätt att befrielse från
skatt till följd av olyckshändelser eller force majeur endast medges för
varor som omfattas av suspensionsordningen, dvs. lagras i ett
skatteupplag eller transporteras under skatteuppskov. Varor som en
tillståndshavare köper utan skatt är enligt cirkulationsdirektivet att
betrakta som släppta för konsumtion och har alltså lämnat
suspensionsordningen trots att skatt inte har tagits ut. Mot bakgrund av
nu angivna förhållanden är regeringen inte beredd att utforma den nya
bestämmelsen helt i enlighet med vad Lagrådet förordat.
Det bör i det här sammanhanget noteras att enligt 9 kap. 4 § LPP kan
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i särskilda
fall medge nedsättning av eller befrielse från skatt, liksom återbetalning
helt eller delvis av skatt, om det föreligger synnerliga skäl.
En tillståndshavare som provianterat varor för förbrukning ombord
men som i stället säljer varorna kommer enligt regeringens förslag att bli
skyldig att betala skatt. Det finns därför skäl att något beröra
gränsdragningen mellan förbrukning och försäljning. Vid bedömningen
av om det är fråga om förbrukning eller försäljning är det av underordnad
betydelse var och hur varorna tillhandahålls. I stället skall syftet med
tillhandahållandet vara avgörande för bedömningen. Det innebär att
skattefrihet inte föreligger enbart av den anledningen att varorna
tillhandahålls i restauranger eller liknande serveringsställen ombord. Det
är alltså inte möjligt att t.ex. sälja hela cigarettlimpor i restaurangen utan
skatt eftersom syftet med en sådan försäljningen inte kan vara något
annat än att ge passagerarna möjlighet att ta med sig varorna i sitt
bagage. Å andra sidan föreligger inte skattskyldighet för ett paket
cigaretter som säljs i restaurangen ombord men som resenären inte
hinner röka upp och därför tar med sig i land. Exakt var gränsen går är
självfallet svårt att ange men de tillståndshavare som vill försäkra sig om
att inte påföras skatt bör endast tillhandahålla ett paket cigaretter per
resenär för förbrukning ombord. Det nu förda resonemanget gäller även
alkoholdrycker. Det innebär att servering av alkoholdrycker är
skattepliktig om syftet med serveringen är att ge passagerarna möjlighet
att ta med sig varorna i sitt bagage. Så kan t.ex. vara fallet om
alkoholdrycker säljs i flaskor som inte öppnas av serveringspersonalen.
Vad gäller frågan om när skatten skall redovisas anser regeringen att
redovisningen bör ske i nära anslutning till att skattskyldigheten inträder.
För oregistrerade varumottagare, den som för in eller tar emot varor från
annat EU-land utan att vara upplagshavare eller registrerad
varumottagare samt för den som tillverkar alkohol- eller tobaksvaror utan
att vara godkänd upplagshavare, finns i dag en regel som säger att
redovisning av skatten skall ske senast fem dagar efter den skattepliktiga
händelsen. Regeringen anser att denna femdagarsregel även bör omfatta
det nu aktuella fallet.
Den nu föreslagna avdragsrätten för upplagshavare kan endast
utnyttjas av svenska upplagshavare. Det är något osäkert om, och i så fall
i vilken utsträckning, rederier och flygbolag önskar att få varor
levererade direkt från en utländsk upplagshavare. En möjlighet bör dock
öppnas för detta för att inte utländska upplagshavare skall missgynnas.
Detta kan ske genom att rederier och flygbolag, som registrerade
varumottagare, får göra avdrag vartefter varorna förbrukas ombord. En
annan lösning vore att låta rederier och flygbolag få avdrag som
skatterepresentant. Rederier och flygbolag kan dock inte själva välja att
bli skatterepresentanter utan måste utses till representant av en utländsk
upplagshavare. Att använda bestämmelserna om skatterepresentant för att
uppnå skattefrihet i nu aktuella fall skulle dessutom kräva att rederier och
flygbolag utsågs till skatterepresentanter av samtliga utländska
upplagshavare som de vill köpa varor från. Med hänsyn till dessa
omständigheter väljer regeringen att föreslå att rederier och flygbolag får
avdrag som registrerade varumottagare.
Som framgår av avsnitt 4.3.3 inträder skattskyldigheten för en
registrerad varumottagare när han tar emot varorna. Han behöver dock
betala skatten först i och med att den skall deklareras. För den
registrerade varumottagaren innebär detta att de varor han tar emot en
månad skall redovisas och betalas den tjugonde månaden efter. Det som
under redovisningsperioden har förbrukats ombord får dras av i
deklarationen. Det kan naturligtvis tänkas att varorna inte hinner
förbrukas under samma redovisningsperiod som de tagits emot från den
utländske upplagshavaren. Avdrag för skatt på sådana varor kan dock
medges för senare redovisningsperioder, givetvis under förutsättning att
de förbrukats under den period som avdraget avser. Överstiger avdragen
för en redovisningsperiod skattens bruttobelopp för perioden, skall det
överskjutande beloppet återbetalas. Det nu sagda innebär att en
registrerad varumottagare förr eller senare kommer att få dra av skatten
på samtliga varor som förbrukats ombord. Reglerna för deklaration,
betalning och återbetalning av skatt finns i 2 kap. och 5 kap. LPP.
Skälet till att avdragsrätten endast föreslås gälla för registrerade
varumottagare är att beskattningsmyndigheten har möjlighet att
avregistrera den som har åsidosatt vad som åligger honom enligt gällande
föreskrifter. Någon motsvarande möjlighet finns självfallet inte för den
oregistrerade varumottagaren. Den registrerade varumottagaren är
dessutom skyldig att varje månad lämna en deklaration, vilket inte gäller
för den oregistrerade. Med tanke på de stora skattebelopp som det kan
röra sig om bör därför den föreslagna avdragsrätten bara komma i fråga
för den som är registrerad varumottagare. Som förutsättning för avdrag
bör gälla att varumottagaren har tillstånd enligt den nya lagen om
proviantering av fartyg och luftfartyg.
Förslagen föranleder ändringar i 9, 20, 22, 32, 33, 38 och 40 §§ lagen
om tobaksskatt samt i 8, 19, 20, 21, 31 e, 32 och 33 §§ lagen om
alkoholskatt.
6.1.2 Proviantering av fartyg och flygplan i trafik till tredje
land
Regeringens förslag: Upplagshavare och den som är registrerad som
skattskyldig för snus och tuggtobak får göra avdrag för skatt på varor
som tagits emot för förbrukning eller försäljning ombord av någon
som har tillstånd enligt den nya lagen om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Ett nytt avdrag införs för rederier och flygbolag som innebär att de
som registrerade varumottagare får göra avdrag för skatten vartefter
varorna förbrukas eller säljs ombord.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga särskilda regler för
proviantering av fartyg och flygplan i trafik till tredje land utan anser att
för sådan proviantering gäller den nuvarande regeln för upplagshavare
om avdrag för skatt på varor som exporteras. En annan skillnad i
förhållande till regeringens förslag är att utredningen inte har tagit
hänsyn till att det finns särskilda beskattningsregler för snus och
tuggtobak.
Remissinstanserna: Riksskatteverket och Generaltullstyrelsen anser
att avdrag för skatt vid proviantering av fartyg och flygplan i trafik till
tredje land endast bör medges om köparen har meddelats
provianteringstillstånd. Övriga remissinstanser tillstyrker eller berör inte
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt alkohol- och
tobaksskattelagarna får upplagshavare göra avdrag för varor som har
lagts upp på tullager som inrättats för förvaring av proviant. När det
gäller snus och tuggtobak, som inte omfattas av cirkulationsdirektivet, får
avdrag i stället göras av den som är registrerad som skattskyldig. Denna
avdragsrätt används dels vid proviantering av fartyg och flygplan i EU-
intern trafik, dels vid proviantering av fartyg och flygplan i trafik till
tredje land. Regeringen föreslår i avsnitt 6.1.1 att den nuvarande regeln
om avdrag för skatt på varor som har levererats till ett tullager tas bort.
Skälen för denna förändring är även giltiga för fartyg och flygplan i trafik
till tredje land som provianterar med gemenskapsvaror. Upplagshavare
bör alltså kunna leverera sådana varor utan skatt direkt till fartyg och
flygplan i trafik till tredje land. För den EU-interna trafiken föreslås att
upplagshavare skall få göra avdrag för skatt på alkohol- och tobaksvaror
som har tagits emot för förbrukning ombord på t.ex. en färja av någon
som har tillstånd enligt den nya lagen om proviantering. Även när det
gäller fartyg och flygplan i trafik till tredje land bör det finnas en
koppling mellan kravet på tillstånd och rätten till avdrag i alkohol- och
tobaksskattelagarna. Om tillstånd till proviantering inte är en
förutsättning för att rederier och flygbolag skall få proviantera med
obeskattade alkohol- och tobaksvaror finns det risk för att vissa rederier
och flygbolag helt enkelt struntar i att ansöka om tillstånd. Det skulle
innebära att kontrollbefogenheterna och möjligheten att återkalla tillstånd
enligt den föreslagna lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg inte
skulle få avsedd effekt, dvs. kontrollmöjligheterna skulle försämras. Med
hänsyn härtill anser regeringen att för avdrag för alkohol- och tobaksskatt
vid proviantering av fartyg och flygplan i trafik till tredje land skall
krävas att köparen har meddelats provianteringstillstånd. En bestämmelse
härom förs in i 32 § tobaksskattelagen och 32 § alkoholskattelagen.
I likhet med vad som föreslås beträffande EU-trafiken bör det öppnas
en möjlighet för rederier och flygbolag att som registrerade
varumottagare få avdrag för skatt på varor som förbrukats ombord.
Eftersom det här är fråga om tredjelandstrafik skall avdragsrätten även
omfatta varor som säljs ombord. Detta uppnås genom ändringar i 33 §
tobaksskattelagen och 33 § alkoholskattelagen.
6.1.3 Försäljning av beskattade varor på fartyg och luftfartyg
Regeringens bedömning: Någon ändring i alkohol- och
tobaksskattelagarna krävs inte med anledning av att försäljningen
ombord efter den 30 juni 1999 skall ske med beskattade varor på EU-
interna resor.

Utredningens bedömning: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Berör inte bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.3 har regeringen
redogjort för hur cirkulationsdirektivets bestämmelser bör tolkas om
alkohol- och tobaksvaror säljs ombord på fartyg och luftfartyg efter den
30 juni 1999. I korthet innebär tolkningen att för varor som tas ombord i
Sverige utgår svensk skatt. För varor som tas ombord i ett annat med-
lemsland gäller det landets skatt. Om varorna i det senare fallet säljs på
svenskt territorium skall svensk skatt tas ut men om sådan försäljning
inte sker utlöses ingen beskattning i Sverige. Sistnämnda slutsats bygger
på en tolkning av artikel 7 i cirkulationsdirektivet.
De bestämmelser som motsvarar artikel 7 i cirkulationsdirektivet är 8 §
första stycket 5 alkoholskattelagen och 9 § första stycket 5
tobaksskattelagen. Där stadgas att den som från ett annat EU-land för in
eller tar emot skattepliktiga varor är skyldig att betala skatt om varorna
skall användas för annat än privat bruk. I de fall varor, som tagits ombord
i ett annat medlemsland, säljs i Sverige är det ingen tvekan om att regeln
blir tillämplig. När varorna inte säljs skulle uttrycket om varorna skall
användas för annat än privat bruk möjligen kunna tolkas som att
beskattning skall ske. Regeringen anser dock att bestämmelsen måste
läsas i ljuset av cirkulationsdirektivets artikel 7 som talar om att varor
förvaras för kommersiella ändamål. Om varorna inte bjuds ut till
försäljning kan de varken anses förvaras för kommersiella ändamål eller
användas för annat än privat bruk. Slutsaten blir således att någon
förändring av den nuvarande lydelsen inte krävs.
Även om försäljning inte sker i destinationslandet innebär
förflyttningen av varorna ett krav på att ledsagardokument skall
upprättas. Av punkten 7 i artikel 7 framgår nämligen att när
punktskattepliktiga varor som redan frisläppts för konsumtion i en
medlemsstat skall flyttas till en bestämmelseort i samma medlemsstat via
en annan medlemsstats territorium skall de åtföljas av ett förenklat
ledsagardokument. I punkten 8 finns ytterligare krav för sådana
leveranser.
Emellertid finns i punkten 9 en möjlighet att underlätta hanteringen i
nu angivna fall. Där föreskrivs att om punktskattepliktiga varor ofta och
regelbundet flyttas på det sätt som anges i punkten 7 kan
medlemsstaterna, genom bilaterala avtal, tillåta förenklingar som avviker
från punkterna 7 och 8. Regeringen avser att överväga denna möjlighet
och ta kontakt med i vart fall de medlemsländer dit en mer omfattande
trafik förekommer för att diskutera sådana avtal.
6.1.4 Exportbutiker
Regeringens förslag: Försäljning i exportbutiker får endast ske till
resande till tredje land och endast avse obeskattade gemenskapsvaror.
Innehavarna av exportbutiker får kompensation för att de inte har
möjlighet att sälja varor tullfritt genom att den nuvarande avgiften
som betalas till Tullverket slopas.
Den nuvarande avdragsregeln för leveranser till exportbutiker
slopas. I stället förutsätts innehavarna av exportbutiker vara godkända
upplagshavare och exportbutikerna godkända skatteupplag. Den som
bedriver verksamhet i en exportbutik skall kunna godkännas som
upplagshavare och registreras som skattskyldig för snus och
tuggtobak.
Avdrag för skatt medges för den försäljning som sker till resande
till tredje land. Avdrag medges dock högst med vad som enligt den
nya lagen om exportbutiker får säljas till varje resande.

Utredningens förslag: Regeringen har till skillnad från utredningen
tagit hänsyn till att det finns särskilda beskattningsregler för snus och
tuggtobak. En annan skillnad är att regeringen föreslår en uttrycklig
bestämmelse om att den som bedriver verksamhet i en exportbutik skall
kunna godkännas som upplagshavare.
Remissinstanserna: Luftfartsverket, SAS och Svensk Handel anser att
även beskattade varor skall få säljas i exportbutiker. SAS motsätter sig att
den skattefria försäljningen i exportbutiker begränsas till vissa
kvantiteter. Övriga remissinstanser tillstyrker eller berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den 1 juli 1999 upphör möjligheterna
till skattefri försäljning i exportbutiker till den som reser inom EU.
Däremot kommer resenärer till tredje land fortfarande att ha möjlighet att
köpa obeskattade varor. Enligt alkohollagen (1994:1738) gäller ett
detaljhandelsmonopol i Sverige såvitt avser spritdrycker, vin och starköl,
dvs. detaljhandel med dessa varor får endast bedrivas av Systembolaget
(se 5 kap. alkohollagen). Från denna regel finns ett undantag när det
gäller exportbutiker. Enligt 3 kap. 2 § alkohollagen inskränker nämligen
inte lagen exportbutikernas rätt till försäljning av obeskattade varor. Att
skattefri försäljning inte kan ske till resande inom EU efter den 30 juni
1999 innebär således också att det enligt alkohollagen blir förbjudet att
sälja till dessa resande i exportbutik.
I 45 § tullagen anges att för försäljning av oförtullade eller obeskattade
varor till flygpassagerare som avreser till utlandet får inrättas butik på
flygplats (exportbutik). Även i tullagstiftningen förutsätts således att
exportbutikerna endast skall sälja obeskattade eller oförtullade varor.
Som regelverket ser ut i dag blir varorna befriade från punktskatt
genom att upplagshavaren får avdrag när han levererar varor till en
exportbutik. För vad som därefter händer med varorna finns inga regler i
alkohol- och tobaksskattelagarna utan tullagstiftningen tar vid.
En exportbutik har behov av att kunna lagra och ta emot obeskattade
alkohol- och tobaksvaror. Detta kan antingen ske som i dag genom att
butiken är tullager eller genom att butiken är skatteupplag. Som
regeringen tidigare uttalat beträffande proviantering av fartyg och
flygplan (avsnitt 6.1.1) bör rågången så långt möjligt vara klar mellan
varor som är gemenskapsvaror, och därmed omfattas av
cirkulationsdirektivets regler, och varor som inte är gemenskapsvaror och
således inte heller faller inom ramen för direktivet. Denna rågång
upprätthålls inte i dag eftersom det i exportbutikerna, som har status som
tullager, är tillåtet att lagra både icke-gemenskapvaror och
gemenskapsvaror. Av avsnitt 4.6.4 framgår dock att innehavarna av
exportbutiker inte ansett sig ha haft anledning att hålla isär olika varors
tullstatus. Även det som en gång varit icke-gemenskapsvaror har av
praktiska skäl förtullats. Detta innebär att det i exportbutikerna i
praktiken bara finns gemenskapsvaror. Enligt EG:s tullagstiftning är
möjligheten att lagra gemenskapsvaror i tullager i princip begränsad till
s.k. exportbidragsgods. För icke-gemenskapsvaror finns det inga sådana
begränsningar. Förfarandet lagring i tullager tar alltså främst sikte på
icke-gemenskapsvaror. Det bör vidare framhållas att det inte är förenligt
med cirkulationsdirektivets bestämmelser att lagra icke-gemenskapsvaror
i ett skatteupplag. Att skapa ett system som tillåter lagring av både
gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror i tullager eller i
skatteupplag är alltså inte lämpligt. Även kontrollskäl talar mot en sådan
ordning. Det skulle nämligen försvåra kontrollerna avsevärt om varorna i
butiken inte omfattades av samma regler, dvs. att gemenskapsvarorna
omfattades av ett regelverk (cirkulationsdirektivet) och icke-
gemenskapsvarorna av ett annat (EG:s tullagstiftning). Mot bakgrund av
nu angivna förhållanden och med hänsyn till att ett nytt regelsystem för
exportbutiker i första hand bör vara anpassat för gemenskapsvaror anser
regeringen att grunderna i ett sådant system bör vara att exportbutikerna
förutsätts vara skatteupplag och att endast gemenskapsvaror skall få
säljas i butikerna.
Vissa remissinstanser anser att beskattade varor bör få säljas i
exportbutik. Eftersom exportbutikerna förutsätts vara skatteupplag är det
ingen lämplig ordning. Det beror på att ett skatteupplag enligt
cirkulationsdirektivet är avsett för lagring av obeskattade
gemenskapsvaror. Det skulle vidare leda till att olika regler skulle gälla
för varorna i upplaget. Obeskattade alkohol- och tobaksvaror som lagras i
skatteupplag skall t.ex. omfattas av en säkerhet för skattens betalning.
Något sådant krav finns självfallet inte för beskattade varor. För att
kontrollen skall fungera skulle det dessutom vara nödvändigt att skapa ett
system som gör det möjligt att i skatteupplaget hålla obeskattade och
beskattade varor åtskilda. Även med ett sådant system skulle dock
kontrollerna försvåras jämfört med om det endast vore tillåtet att sälja
obeskattade varor i exportbutiker. För att beskattade alkoholdrycker skall
få säljas i exportbutiker krävs vidare en ändring i alkohollagen som
skulle inskränka det statliga detaljhandelsmonopolet på alkoholdrycker.
Att överväga detaljhandels-monopolets omfattning enbart av den
anledningen att den skattefria försäljningen inom EU upphör kan inte
anses motiverat. Mot bakgrund av nu redovisade skäl anser regeringen att
endast obeskattade varor skall få säljas i exportbutiker. Detta stämmer
också överens med vad skatteutskottet har uttalat i frågan (bet.
1998/99:SkU13, s.31) Det bör tilläggas att det med undantag för
alkoholdrycker inte finns några legala hinder mot att beskattade varor
säljs i andra butiker på flygplatserna än exportbutikerna.
Regeringen föreslår alltså ett nytt regelsystem för exportbutiker som
innebär att butikerna förutsätts vara skatteupplag och att endast
obeskattade gemenskapsvaror skall få säljas i butikerna. Den nu
föreslagna ordningen innebär att det nuvarande avdraget för leveranser
till exportbutiker kan slopas. För leveranser till exportbutiker gäller i
stället de vanliga reglerna om leveranser mellan upplagshavare, dvs.
leveranserna utlöser ingen beskattning. Det kan här vara värt att nämna
att skattskyldighet inträder för en upplagshavare om varorna tas ut ur
skatteupplaget utan att föras till ett annat godkänt skatteupplag. Detta
innebär att t.ex. svinn utlöser beskattning.
Eftersom snus och tuggtobak inte omfattas av cirkulationsdirektivet
finns det inga skatteupplag för dessa varor. Däremot kan den som är
registrerad som skattskyldig för snus och tuggtobak ta emot och lagra
varor utan beskattningskonsekvenser. Om snus och tuggtobak skall säljas
skattefritt i en exportbutik måste därför den som bedriver verksamheten
även vara registrerad som skattskyldig för snus och tuggtobak. Det bör
därför öppnas en möjlighet för den som bedriver verksamhet i en
exportbutik att bli registrerad som skattskyldig för nämnda varor.
Det finns enligt regeringens bedömning ingen möjlighet att med den
nuvarande EG-lagstiftningen omvandla en icke-gemenskapsvara till en
gemenskapsvara och samtidigt medge tullfrihet för varan bara av det
skälet att varan skall säljas i en exportbutik. Att inte längre tillåta
försäljning av icke-gemenskapsvaror i exportbutikerna innebär därför
ökade kostnader för de som driver butikerna. Som framgår av avsnitt
4.6.4 är det dock en mycket liten andel, ca 1 procent, av exportbutikernas
varor som inte redan från början är gemenskapsvaror. Den tull det är
fråga om uppgår som regel till små belopp. Exempelvis är tullen för en
liter amerikansk whisky mindre än 1 kr och för vin i genomsnitt ca 1:50
kr per liter. Tullen för tobaksvaror är högre och kan för en limpa
cigaretter beräknas till ca 40 kr. Att det införs en regel som innebär att
endast gemenskapsvaror får säljas i butikerna bör således inte medföra
alltför negativa konsekvenser för butiksinnehavarna. Det förtjänar att
påpekas att nämnda regel inte innebär att det blir förbjudet att sälja varor
som tillverkats utanför EU i butikerna. Varor från tredje land måste dock
enligt regeln förtullas, dvs. omvandlas till gemenskapsvaror, innan de
säljs i butiken.
I tullagen och tullförordningen finns regler om avgifter för innehavarna
av exportbutiker. Enligt 78 § tullförordningen skall innehavare av
exportbutik på flygplats betala en årlig avgift till Tullverket om 75 000 kr
för en butik som under närmast föregående kalenderår hade en
omsättning av minst 10 miljoner kronor. För att kompensera innehavarna
av exportbutikerna för att de legala möjligheterna att sälja icke-
gemenskapsvaror utan tull försvinner, föreslår regeringen att denna avgift
tas bort. Enligt uppgift från Generaltullstyrelsen inbringade avgiften
1 125 000 kr år 1997.
För exportbutikerna som skatteupplag behövs en avdragsregel som tar
sikte på det specifika syftet med butikerna. Efter den 30 juni 1999 är
syftet att skattefria varor skall kunna säljas till resenärer till tredje land.
En sådan regel bör utformas så att en upplagshavare, som bedriver sin
verksamhet i en exportbutik, får göra avdrag för skatt på varor som
levererats till resenär som kan uppvisa en färdhandling för resa till plats
utanför EG:s punktskatteområde. Denna avdragsrätt föreslås även gälla
för den som är registrerad som skattskyldig för snus och tuggtobak och
som bedriver verksamhet i en exportbutik.
Om försäljningen till resenärer till tredje land får ske utan
begränsningar kommer det inte att vara möjligt att i efterhand kontrollera
om all försäljning som skett i en exportbutik är avdragsgill. Med
begränsningar är det dock möjligt att stämma av antalet sålda varor under
en period med antalet resenärer till tredje land under samma period. En
sådan avstämning skulle åtminstone ge beskattningsmyndigheten en
uppfattning om yrkat avdrag är rimligt. Vidare torde flertalet länder, om
inte samtliga, tillämpa importrestriktioner för i vart fall alkohol- och
tobaksvaror. Regeringen anser därför att försäljningen i exportbutik bör
begränsas. De begränsningar som i dag finns i 45 § tullförordningen
beträffande resenärer inom EU bör gälla som en gräns för avdragsrätten
enligt alkohol- och tobaksskattelagarna men nu avse resande till tredje
land. Själva begränsningen förs in i den nya lagen om exportbutiker.
Dessa begränsningar är för alkohol en liter spritdryck eller två liter
starkvin, två liter vin och två liter starköl och för tobak 200 cigaretter
eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram röktobak eller en
proportionell blandning av dessa tobaksvaror.
Vidare bör från 45 § tullförordningen till den nya lagen om
exportbutiker också föras över den begränsning som gäller försäljning till
resenärer till Norge, nämligen att inte större mängder får säljas än vad
resande får föra in tullfritt till Norge. Det innebär att avdragsrätten för
skatt på varor som sålts till resenärer till Norge begränsas i motsvarande
mån.
Förslagen föranleder ändringar i 10, 32, 38, 39 och 40 §§
tobaksskattelagen samt 9 och 32 §§ alkoholskattelagen. Vi återkommer i
avsnitt 7 till den nya lagen om exportbutiker.

6.2 Förslag till ändringar på mervärdesskattens område
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 30 c § ML om skattefri
försäljning ombord på fartyg eller flyg i EU-trafik upphävs.
Den nuvarande skattefriheten för proviantering av varor avsedda för
bruk ombord på fartyg eller luftfartyg i EU-trafik bibehålls.
Proviantering av sådana matvaror som inte är punktskattepliktiga får
alltid ske skattefritt oavsett om varan faktiskt konsumeras ombord
eller används för försäljning ombord.
Justeringar görs i ML och lagen om frihet från skatt vid import med
anledning av den föreslagna lagen om exportbutiker.
Skattefri proviantering till fartyg i linjetrafik mellan Sverige och
Norge eller Åland får endast ske om provianteringen begränsas på det
sätt som anges i den föreslagna lagen om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Skattefriheten för proviantering av punktskattepliktiga varor
kopplas till den föreslagna provianteringslagens bestämmelser om
tillstånd m.m.

Utredningens förslag: Stämmer överens med vårt med den skillnaden
att utredningen föreslagit en generell skattebefrielse för proviantering.
Remissinstanserna: Riksskatteverket tillstyrker förslaget att utvidga
skattefriheten för proviantering. Verket anser dock att det i likhet med
vad som föreslås för punktskatterna bör införas en koppling mellan
kravet på provianteringstillstånd enligt den nya lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg och skattereglerna i ML. SAF och Sveriges
Industriförbund tillstyrker förslaget. Sveriges Skeppshandlareförbund
anser att skattefriheten för butiksförsäljning ombord på fartyg och
flygplan i utrikes trafik skall åstadkommas genom att butikerna ombord
betecknas som exportbutiker. Övriga remissinstanser har inga
invändningar mot förslaget eller berör det inte.
Skälen för regeringens förslag: I 3 kap. 30 c § ML finns vissa
kvantitativa begränsningar för hur mycket som får säljas skattefritt
ombord på resor i EU-trafik. Eftersom möjligheten till skattefri
försäljning upphör efter den 30 juni 1999 skall bestämmelsen upphävas.
Ändringen kräver följdändringar i 10 kap. 11 och 12 §§ ML.
Enligt vad regeringen erfarit har nuvarande mervärdesskatteregler för
proviantering av fartyg och flygplan inneburit tillämpningsproblem för
skeppshandeln. Sveriges Skeppshandlareförbund har i en skrivelse till
Finansdepartementet den 11 april 1996 framhållit att det är mycket svårt
för skeppshandlare att vid beställning av en vara veta om den skall
användas för skattepliktigt eller skattefritt ändamål och därmed levereras
med eller utan mervärdesskatt. I vissa fall uppges konsekvenserna bli
särskilt besvärande, exempelvis i fråga om varor som kan säljas
mervärdesskattefritt i fartygets restaurang men som säljs med
mervärdesskatt i fartygets butiker och kiosker.
I sjätte direktivet finns i artikel 15.4 och 15.7 regler som undantar
proviantering från beskattning. Skattefriheten omfattar leverans av varor
avsedda som bränsle eller proviantering dels för fartyg som används on
the high seas (utanför territorialgränsen) för passagerarbefordran mot
betalning, dels för luftfartyg som används av flygföretag som mot
betalning flyger på huvudsakligen utrikes trafik.
Medlemsstaterna har rätt att inskränka undantaget avseende fartyg till
dess att gemenskapsregler antagits som specificerar tillämpningsområdet
för och de praktiska arrangemangen kring undantaget.
Direktivets bestämmelser har i Sverige tillämpats så att med varor
avsedda för proviantering endast avsetts varor som skall användas för
bruk ombord på fartyg eller flygplan.
För att lösa de tillämpningsproblem som Sveriges
Skeppshandlareförbund pekat på föreslog utredningen ett generellt
undantag för leveranser av varor som skall användas för bruk eller
försäljning ombord på fartyg och flygplan i utrikes trafik. Samtidigt
framhölls att ett undantag av detta slag kunde anses principiellt tveksamt
även om det inte direkt strider mot ordalydelsen i direktivet. Undantaget
ansågs därför inte som en på sikt hållbar lösning.
Diskussioner rörande frågan om skattefrihet för proviantering har
nyligen påbörjats i EG:s mervärdesskattekommitté. Kommissionens
tjänstemän har därvid förespråkat en strikt tolkning av direktivet
såtillvida att endast proviantering för fartygets eller flygets behov skulle
avses. Ett flertal länder har dock preliminärt uttalat sig för en mer
generös tolkning. Något slutligt ställningstagande i frågan har ännu inte
uppnåtts.
När det gäller den skattemässiga behandlingen av proviantering till
fartyg och flygplan i EU-trafik väljer regeringen att lägga fram ett förslag
som innebär att den nuvarande skattefriheten för proviantering av varor
avsedda för bruk ombord bibehålls. Mot bakgrund av de
tillämpningsproblem som den nuvarande lagstiftningen leder till och som
kvarstår även när taxfreehandeln avskaffats anser regeringen att
skattefriheten dessutom bör omfatta proviantering av matvaror avsedda
för försäljning ombord. Skattefriheten för sådana varor gäller således
oavsett om varan faktiskt konsumeras ombord eller används för
försäljning ombord.
Beträffande proviantering av alkohol- och tobaksvaror gäller undantag
för punktskatt endast om varorna är avsedda för förbrukning ombord.
Undantaget för mervärdesskatt bör av praktiska skäl få motsvarande
tillämpning.
Regeringen har vid utformningen av undantaget för proviantering till
fartyg och luftfartyg i EU-trafik beaktat den restriktiva hållning som man
intagit från kommissionens sida samtidigt som hänsyn tagits till att de
länder som svensk skeppshandel konkurrerar med kan komma att ge
direktivet en mer vidsträckt tolkning. En utvidgning av undantagsregeln
för proviantering till att även avse kapitalvaror, kläder m.m. för
försäljning ombord strider mot den grundläggande principen om
beskattning av varje led i varuhandeln. Det kan ifrågasättas om detta varit
avsikten när undantaget för proviantering infördes i sjätte direktivet. En
samsyn på EU-nivå torde dock på sikt vara nödvändig. Den slutliga
lösningen på denna fråga måste därför hållas öppen.
Avslutningsvis kan konstateras att det enligt den föreslagna
provianteringslagen krävs särskilt tillstånd till proviantering. För
proviantering med obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror föreslås
avdragsrätten för punktskatt bli beroende av att provianteringen sker till
någon som har ett sådant tillstånd. Vidare får proviantering endast ske i
skälig omfattning och endast till fartyg eller luftfartyg av viss minsta
storlek. Regeringen anser att samma villkor bör gälla för att
proviantering av alkoholdrycker och tobaksvaror skall få ske utan
mervärdesskatt. Ett förslag av denna innebörd lämnas i 5 kap. 9 § ML.
I 5 kap. 9 § tredje stycket ML finns i dag en bestämmelse som innebär
att om en gemenskapsvara levereras för försäljning från kiosk eller
liknande försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och
Norge och leveransen görs till fartyget, skall omsättningen anses som en
omsättning utomlands endast om varan består av spritdrycker, vin,
starköl, öl, tobaksvaror, parfymer, kosmetiska preparat, toalettmedel eller
choklad- eller konfektyrvaror. Med andra ord kan skattefri försäljning på
resor mellan Sverige och Norge endast ske i begränsad omfattning.
Bestämmelserna härrör från den numer upphävda förordningen
(1968:591) om mervärdeskatt i vissa fall vid utförsel, som i sin tur
baseras på artikel 3 i den nordiska provianteringsöverenskommelsen.
Enligt regeringens uppfattning bör det i samband med att den nordiska
provianteringsöverenskommelsen omförhandlas kunna övervägas att
slopa detta tämligen komplicerade regelsystem och eventuellt ersätta det
med annan reglering (se avsnitt 8.1). I avvaktan på ett sådant
ställningstagande bör bestämmelsen lämpligen kopplas till den
föreslagna lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg och
skattefriheten vara betingad av att provianteringsbegränsningarna
uppfylls. Samtidigt krävs en följdändring i 7 kap. 5 § ML. Som framgår
av avsnitt 8.1 föreslår regeringen att begränsningarna i artikel 3 i
provianteringsöverenskommelsen tills vidare också skall upprätthållas
gentemot Åland. Den föreslagna provianteringslagen innehåller vidare en
bestämmelse i 6 § som begränsar provianteringen på vissa fartygslinjer
mellan Sverige och Norge. Även här bör mervärdesskattefriheten för
proviantering vara betingad av att reglerna i provianterings-lagen
uppfylls.
Som framgår av avsnitt 6.1.4 och 7 föreslår regeringen i en ny lag om
exportbutiker att försäljning i exportbutiker endast skall få omfatta
gemenskapsvaror för försäljning till tredjelandsresenärer. Eftersom detta
innebär att varorna måste förtullas gäller att mervärdesskatt måste betalas
vid förtullningen om inte undantag görs i lagen (1994:1551) om frihet
från skatt vid import, m.m. För att inte försvåra för exportbutikerna att ha
importerade varor i sina butiker bör en ändring göras i nämnda lag så att
frihet från mervärdesskatt medges vid import av varor som levereras för
försäljning i en exportbutik. Det kan i detta sammanhang nämnas att
motsvarande problem inte uppstår på punktskattesidan eftersom
innehavarna av exportbutiker skall vara godkända upplagshavare.
Därmed kan de importera punktskattepliktiga varor utan att skatt tas ut
vid själva importen. Att inte bara leverans för försäljning i en exportbutik
utan även själva försäljningen i exportbutiker till tredjelandsresenärer
skall ske mervärdesskattefritt bör framgå klart av ML. Regeringen
föreslår därför en justering av 5 kap. 9 § första stycket 6 ML i enlighet
härmed. Av den nya lagen om exportbutiker framgår att försäljningen i
exportbutik är begränsad till vissa varor och vissa angivna kvantiteter.
Mervärdesskattefriheten för försäljningen i exportbutiker bör vara
betingad av att dessa regler uppfylls.
Den särskilda taxfreeförsäljningen till resenärer bosatta i tredje land
(se avsnitt 4.5.3) är i dag EG-reglerad. Särregleringen i 5 kap. 9 § andra
stycket ML för personer bosatta i Norge och på Åland grundar sig på en
nordisk överenskommelse av den 26 mars 1980 (SÖ 1980:81, senast
ändrad genom SÖ 1988:34) om beskattning av resgods i resetrafiken
mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige samt om skattefri
försäljning till den som är bosatt i ett annat nordiskt land.
Överenskommelsen går ut på att skattefri försäljning till den som är
bosatt i ett annat nordiskt land endast skall kunna ske om det visas att
skatt betalas i hemlandet. Regeringen anser att kontakt bör ske med
berörda länder för att undersöka lämpligheten av att bibehålla denna
särreglering.
7 Förslag till ny lag om exportbutiker
Regeringens förslag: En ny lag om exportbutiker införs. Den nya
lagen skall reglera frågan om tillstånd att inrätta en exportbutik och
vilka varor som får säljas i butiken. Den nya lagen ersätter
motsvarande regler som i dag finns i tullagstiftningen.

Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Göta Hovrätt anför att beslut i frågor om tillstånd
att inrätta exportbutik bör anses röra en sådan civil rättighet som medför
en rättighet för sökande till domstolsprövning av besluten.
Generaltullstyrelsen anser att det finns skäl att överväga om det i lagen
bör tas in särskilda bestämmelser om kontroll. Alkoholinspektionen anser
att förslaget bör kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt
att återkalla tillstånd och att det bör klargöras vilken myndighet som skall
kontrollera att tillståndshavaren följer alkohollagens regler. Övriga
remissinstanser tillstyrker eller berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen föreslår i avsnitt 6.1.4 att
endast obeskattade gemenskapsvaror skall få säljas i exportbutikerna. I
och med detta kommer verksamheten i exportbutikerna inte att ha någon
anknytning till tullagstiftningen. Det finns därför inte heller någon
anledning att ha kvar några regler om exportbutiker i den lagstiftningen. I
stället anser regeringen att frågan om tillstånd att inrätta exportbutiker
och vad som skall få säljas där bör regleras i en särskild lag. Det innebär
att bestämmelserna om exportbutiker i tullagen kan upphävas.
I dag är det regeringen som ger tillstånd till att inrätta exportbutiker.
Denna tillståndsgivning är i huvudsak av näringspolitisk art och en
central myndighet bör därför avgöra var det i landet är lämpligt att inrätta
sådana butiker. Det rör sig alltså i huvudsak om en näringspolitisk
lämplighetsbedömning. Det bör därför även i fortsättningen ankomma på
regeringen att pröva ansökningar om att få inrätta exportbutik.
Göta Hovrätt synes mena att det bör införas en rätt till
domstolsprövning av regeringens beslut i ärenden om tillstånd att inrätta
exportbutik. Som nämnts i föregående stycke är tillståndsgivningen av
näringspolitisk art och beslut skall fattas efter lämplighetsbedömning. En
enskild kan därför inte på rimliga grunder påstå att han har en rätt enligt
svensk lag att erhålla tillstånd att inrätta exportbutik. Detta leder i sin tur
till att artikel 6 (1) i Europakonventionen inte är tillämplig och till
slutsatsen att det inte är nödvändigt med en möjlighet till
domstolsprövning.
Regeringen har på senare tid meddelat tillstånd till flygplatshållaren.
Detta framstår som den naturliga lösningen och den bör regleras i lag.
Regeringen föreslår således att tillstånd att inrätta exportbutik skall ges
till flygplatshållaren. Det betyder inte att det är flygplatshållaren som
måste bedriva själva verksamheten i butiken utan verksamheten kan t.ex.
upplåtas efter en offentlig upphandling. Vidare avser regeringen att följa
sin nuvarande praxis och tidsbegränsa tillstånden. Tillstånden kommer
som regel att förlängas om inte sådana omständigheter inträffar som
medför att flygplatsen inte skall ha tillstånd. Det kan t.ex. vara fallet när
det på flygplatsen inte längre förekommer trafik till tredje land.
Enligt nuvarande lydelse av 45 § tullagen får exportbutiker inrättas på
flygplats men även, om det finns särskilda skäl, på någon annan plats. I
praktiken finns bara ett fall där en exportbutik finns på annan plats än
flygplats och det är SAS flygpassagerarterminal i Malmö. Regeringen
kan inte se några skäl till att tillåta exportbutiker på andra platser än på
flygplatser med internationell lufttrafik. De rutiner som gäller på sådana
flygplatser talar nämligen för att varor som köps i exportbutiker förs ut ur
landet. Att tillåta sådana butiker på andra platser bör rimligen leda till
betydande kontrollproblem. I den nya lagen om exportbutiker saknas
därför möjligheten att inrätta exportbutiker på annan plats än flygplats.
Det bör påpekas att SAS flygpassagerarterminal i Malmö är klassad som
internationell flygplats. Samtliga tillstånd till exportbutiker löper
emellertid ut den 30 juni 1999. Det blir alltså regeringen som får bedöma
om den terminalen även fortsättningsvis skall få ha en exportbutik.
Alkoholinspektionen och Generaltullstyrelsen berör frågan om hur
verksamheten i en exportbutik skall kontrolleras. Alkoholinspektionen
anser också att lagen bör kompletteras med en bestämmelse som gör det
möjligt att återkalla tillstånd.
Verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare. Kontrollen av verksamheten bör inriktas på den som
driver verksamheten och inte flygplatshållaren i egenskap av
tillståndshavare. När det gäller skattekontrollen kommer den att ske med
stöd av bestämmelserna om revision m.m. i LPP och, vad gäller
mervärdesskatt, skattebetalningslagen (1997:484). Vidare kan en
upplagshavare som inte sköter sig på ett tillfredsställande sätt få sitt
godkännande återkallat. Det innebär i praktiken att han inte kan fortsätta
att driva exportbutiken och att flygplatshållaren måste se sig om efter en
ny samarbetspartner. Regeringen förutsätter därför att flygplatshållarna,
vid utformningen av avtalen med de som skall bedriva verksamheten,
villkorar avtalen med att ett godkännande som upplagshavare kommer att
erhållas och att avtalet upphör att gälla om godkännandet återkallas. När
det gäller kontrollen av alkohollagens regler är det främst
bestämmelserna om att spritdrycker, vin och starköl inte får säljas eller
lämnas ut till den som inte har fyllt 20 år och inte heller till den som är
märkbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel som kan bli
aktuella. Den som bryter mot dessa bestämmelser kan dock straffas med
böter eller fängelse i högst sex månader för olovlig dryckeshantering.
Eftersom det finns straffrättsliga sanktioner bör det i första hand vara en
fråga för polisen att förebygga och beivra brott mot bestämmelserna i
fråga. Det finns vidare inget som tyder på att dagens exportbutiker utgör
ett problem vad gäller försäljning till minderåriga och berusade personer.
Vid angivna förhållanden anser regeringen att de kontrollbefogenheter
som följer av förslaget är tillräckliga.
Exportbutikerna kommer att drivas av någon annan än
flygplatshållaren, dvs. tillståndshavaren. Om verksamheten inte bedrivs
enligt gällande regler bör åtgärder vidtas mot den som bedriver
verksamheten. Som nämnts i föregående stycke skall den som bedriver
verksamheten vara godkänd upplagshavare. Där har även nämnts att en
upplagshavare som inte följer gällande regler riskerar att få sitt
godkännande återkallat, vilket t.ex. innebär att brott mot alkohollagen
kan leda till att godkännandet återkallas. Med hänsyn till nu angivna
förhållanden anser regeringen att möjligheten att kunna återkalla ett
godkännande som upplagshavare är tillräckligt från kontrollsynpunkt.
Det behövs därför ingen särskild bestämmelse om återkallelse i den nya
lagen om exportbutiker.
I 45 § tullförordningen finns vissa begränsningar när det gäller vilka
varor som får säljas i en exportbutik. För resenärer med bestämmelseort
inom EG:s tullområde gäller dessutom vissa kvantitativa restriktioner.
Varusortimentet är, förutom alkohol- och tobaksvaror, bl.a. parfymer och
chokladvaror, alltså sådana varor som enligt äldre punktskattelagar varit
belagda med s.k. lyxskatt. Regeringen anser att de begränsningar av
varusortimentet som gäller i dag även bör gälla i fortsättningen. De
nuvarande reglerna i tullförordningen förs därför över till den nya lagen
om exportbutiker. I fråga om resande till tredje land står det
medlemsstaterna fritt att föreskriva om begränsningar. Regeringen har i
avsnitt 6.1.4 motiverat varför denna möjlighet bör utnyttjas. Den nya
lagen om exportbutiker kommer alltså att innehålla kvantitativa gränser
för försäljningen till resande till tredje land.

8 Förslag till ny lag om proviantering av fartyg
och luftfartyg
8.1 Nordiska provianteringsöverenskommelsen bör sägas
upp
Regeringens bedömning: Avskaffandet av den skattefria
försäljningen på EU-interna resor innebär att den nordiska
provianteringsöverenskommelsen har spelat ut sin roll när det gäller
att begränsa den skattefria försäljningen på resor mellan å ena sidan
Sverige och Danmark och å andra sidan Sverige och Finland. De
begränsningar i förhållande till Norge och Åland som följer av
överenskommelsen bör dock föras över till den nya lagen om
proviantering av fartyg och luftfartyg.
Den nordiska provianteringsöverenskommelsen bör på sikt sägas
upp och ersättas med en ny överenskommelse.

Utredningens bedömning: Stämmer överens med regeringens utom i
fråga om Ålandstrafiken.
Remissinstanserna: Har inga invändningar.
Skälen för regeringens bedömning: Huvudsyftet med den nordiska
provianteringsöverenskommelsen är att effektivisera kontrollen av
försäljningen av obeskattade varor på passagerarfartyg.
Av artikel 3 i överenskommelsen framgår bl.a. att proviantering får ske
med obeskattade varor för försäljning ombord på andra rutter än sådana
som betecknas som korta om provianteringen avser spritdrycker, vin, öl,
tobaksvaror, cigarrettpapper, choklad- och konfektyrvaror, parfymer,
kosmetiska preparat och toalettmedel. I övrigt får proviantering för
försäljning endast ske med beskattade varor.
Eftersom någon försäljning av obeskattade varor inte får ske i trafiken
mellan de tre nordiska länder som ingår i EU efter den 30 juni 1999
måste överenskommelsen i detta avseende i praktiken anses ha spelat ut
sin roll. Överenskommelsen har däremot fortfarande aktualitet såvitt
avser trafik till Norge, men också vad gäller Åland, eftersom detta
landskap ligger utanför EG:s skatteområde. Överenskommelsen
upprätthålls också i princip av Finland gentemot Ålandstrafiken. Enligt
de finska mervärdesskatteregler som rör Åland beskattas, i den
utsträckning som framgår av de finska skattereglerna för proviantering,
överlåtelse av varor för försäljning till passagerare på fartyg i trafik dels
mellan Åland och Sverige, Norge eller Danmark, dels mellan övriga
Finland och Sverige, Norge eller Danmark om fartyget gör uppehåll i
Åland. Av den finska provianteringsskattelagstiftningen framgår att skatt
inte skall tas ut för den mängd alkoholdrycker, öl, tobaksvaror, choklad
och andra sötsaker, parfymvaror, kosmetika och toalettmedel som
motsvarar fartygspassagerarnas behov och inte heller för den mängd
andra varor som motsvarar passagerarnas behov om varans pris per enhet
vid leveransen till fartyget inte överstiger 385 mark. De finska reglerna
motsvarar således såvitt avser alkohol, öl, tobaksvaror m.m. artikel 3 i
den nordiska provianteringsöverenskommelsen för vad som får
provianteras obeskattat. I fråga om övriga varor får som tidigare nämnts
proviantering för försäljning endast ske med beskattade varor. Någon
möjlighet enligt överenskommelsen att skattefritt proviantera varor av
visst lägre värde på det sätt som anges i den finska lagstiftningen finns
således inte enligt överenskommelsen.
När det gäller Norge och Åland föranleder inte avskaffandet av tax-
freeförsäljningen inom EU att de begränsningar som följer av
överenskommelsen är överspelade. Detta medför dock inte tillräckliga
skäl för att på sikt behålla överenskommelsen i nuvarande form. I stället
bör förhandlingar mellan de nordiska länderna inledas för att se över
vilka regler som bör gälla i framtiden. Även från dansk och finsk sida har
framförts önskemål om att länderna skall diskutera vad som skall gälla
när taxfreeförsäljningen upphört. I avvaktan på vad som kan komma ut
av dessa förhandlingar bör Sverige fortsätta att hålla sig till
överenskommelsen när det gäller fartygstrafiken till Norge och Åland.
Regeringen föreslår därför att de begränsningar som följer av
överenskommelsen förs över till den nya lagen om proviantering av
fartyg och luftfartyg (se avsnitt 8.2). Begränsningarna i förhållande till
Ålandstrafiken gäller även i de fall fartygets destination är finska
fastlandet men en mellanlandning görs på Åland och resan därför
karaktäriseras som en tredjelandsresa.
8.2 En ny lag om proviantering införs
Regeringens förslag: En ny lag om proviantering av fartyg och
luftfartyg införs och ersätter den nuvarande
provianteringsförordningen. I den nya lagen anges bl.a. under vilka
förutsättningar proviantering får ske med obeskattade
gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror. Vidare ges i
provianteringslagen vissa regler som tar sikte på speciella situationer
kring fartygslinjer mellan Sverige och Norge eller Åland.

Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens utom i fråga
om Ålandstrafiken.
Remissinstanserna: Riksskatteverket ifrågasätter behovet och
lämpligheten av att tillåta proviantering med obeskattade tobaksvaror för
förbrukning ombord vid EU-interna resor.
Skälen för regeringens förslag: Provianteringsförordningen
innehåller bl.a. regler om vad som får tas ombord i obeskattat skick,
tillståndsregler, överklaganderegler men också rena ordningsregler (se
vidare avsnitt 4.6.2). En stor del av dessa bestämmelser är av en sådan
ingripande karaktär att de bör ges i lag.
Flertalet av de bestämmelser som finns i förordningen bör därför föras
över till en ny lag om proviantering av fartyg och luftfartyg. Det gäller
vad som får provianteras och av vem, vem som skall ge tillstånd till
provianteringen och hur kontrollen skall vara utformad. Även
bestämmelser om när tillstånd får återkallas och regler för överklagande
av beslut m.m. bör finnas i den nya lagen.
När det gäller proviantering för förbrukning ombord i EU-intern trafik
får medlemsstaterna enligt cirkulationsdirektivet behålla sina nationella
bestämmelser till dess att rådet på kommissionens förslag har infört
gemenskapsbestämmelser. Sverige skulle alltså kunna välja att inte tillåta
proviantering med obeskattade tobaksvaror för förbrukning ombord. För
att ett sådant förbud skall få avsedd effekt krävs dock att de
medlemsstater med vilka Sverige har flyg- och färjeförbindelser också
inför ett sådant förbud eftersom proviantering med obeskattade
tobaksvaror annars kan ske i dessa länder. En ensidig åtgärd från
Sveriges sida skulle alltså inte leda till att mängden obeskattade
tobaksvaror på flygplanen och färjorna minskade. Dessutom skulle
kontrollen försvåras om provianteringen flyttade till andra EU-länder.
Vidare föreslås i avsnitt 8.5 att proviantering inte får ske i större
omfattning än vad som är skäligt med hänsyn till resans art och
varaktighet samt det antal personer som kan beräknas medfölja
transportmedlet. Tullverket, som är den myndighet som föreslås bevilja
tillstånd till proviantering, kan alltså genom beslut begränsa
provianteringen av obeskattade tobaksvaror till vad som får anses rimligt
i varje enskilt fall. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden anser
regeringen att det inte är motiverat att införa ett generellt förbud mot
proviantering med obeskattade tobaksvaror för förbrukning ombord i
EU-intern trafik.
En utgångspunkt för förslaget till den nya lagen är att den nordiska
provianteringsöverenskommelsen delvis har spelat ut sin roll och därför
på sikt bör sägas upp (se avsnitt 8.1). Detta innebär att nuvarande regler
om proviantering för försäljning ombord på vissa särskilda rutter mellan
Sverige och Danmark inte förs över till den nya lagen. Däremot återfinns
den bestämmelse som gäller vissa korta rutter mellan Sverige och Norge
i den nya lagen och, som framgår av avsnitt 6.2, även en regel om
mervärdesbeskattning för fartygslinjer mellan Sverige och Norge eller
Åland kopplad till ML. Enligt vad som föreslås i avsnitt 6.1.1 kommer en
upplagshavares avdrag att kopplas till att Tullverket beviljat tillstånd till
proviantering. En viktig anledning att införa regler om sådana tillstånd är
således att stärka den fiskala kontrollen över provianteringen.
8.3 Generella förutsättningar för proviantering
Regeringens förslag: Proviantering med obeskattade
gemenskapsvaror skall få ske för försäljning vid resa till plats utanför
EG:s skatteområde och för förbrukning ombord vid resa till utländsk
ort. När det gäller mervärdesskatt får proviantering ske i de fall som
avses i mervärdesskattelagen.
Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och icke-
gemenskapsvaror skall få ske för försäljning och förbrukning ombord
vid resa till plats utanför EG:s tullområde.

Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Godtar eller berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna för proviantering skall
spegla de skatte- och tullrättsliga möjligheterna till försäljning och
förbrukning ombord av obeskattade varor och icke-gemenskapsvaror.
När det gäller obeskattade gemenskapsvaror måste man efter den 30
juni 1999 skilja på försäljning och förbrukning ombord. Den skattefria
försäljningen upphör när det gäller resor inom EU men kvarstår vid resa
till tredje land. Förbrukning ombord kommer dock även fortsättningsvis
att kunna ske med obeskattade varor. Således får, när det gäller varor
som skall säljas ombord, proviantering med obeskattade
gemenskapsvaror endast ske vid resor till platser utanför EG:s
skatteområde. När det gäller mervärdesskatt föreslår regeringen att
proviantering skall få ske i de fall som avses i mervärdesskattelagen (se
vidare avsnitt 6.2).
För icke-gemenskapsvaror bör gälla att sådana får provianteras endast
om resan sker till plats utanför EG:s tullområde. Detta oavsett om
varorna är avsedda för försäljning eller förbrukning. För förbrukning
ombord på EU-interna resor gäller visserligen att den kan ske med varor
som är tullfria. Detta bör dock inte ske genom att icke-gemenskapsvaror
får tas ombord utan genom den möjlighet till tullfri proviantering som
regleras i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m. och förordningen
(1994:1605) om tullfrihet m.m.
8.4 Vilka fartyg och luftfartyg som skall få proviantera
obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror
Regeringens förslag: De nuvarande begränsningarna att endast vissa
fartyg och luftfartyg får proviantera obeskattade alkoholdrycker och
tobaksvaror samt icke-gemenskapsvaror behålls till stora delar i den
nya lagen. Dock skall endast provianteringen tillåtas för fartyg i
yrkesmässig trafik, utom fiskefartyg, och inte som i dag kunna ske till
fritidsfartyg. Tullverket skall kunna medge dispens från kraven på
lägsta startvikt respektive bruttodräktighet.
Provianteringen av Försvarsmaktens fartyg och luftfartyg skall
regleras direkt i lagen.

Utredningens förslag: Regeringen föreslår till skillnad från
utredningen att Tullverket skall kunna medge dispens från kravet på
lägsta startvikt respektive bruttodräktighet.
Remissinstanserna: Har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Proviantering av obeskattade
alkoholdrycker och tobaksvaror får enligt 8 § provianteringsförordningen
ske endast till luftfartyg som har en högsta tillåtna startvikt som
överstiger 5 700 kilogram och som är destinerat till utländsk flygplats för
att lämna eller hämta passagerare eller last, fritidsfartyg vars
bruttodräktighet inte understiger 75 och som skall avgå till utländsk
hamn i annat land än Danmark, Finland eller Norge och annat fartyg som
inte är fiskefartyg och vars bruttodräktighet är minst 75 som skall anlöpa
utländsk hamn för att lämna eller hämta passagerare eller last, eller som
skall företa kryssning i mer avlägsna farvatten som turistfartyg. Enligt
förordningen får dessutom proviantering av dessa varor ske, i enlighet
med särskilda bestämmelser, till fartyg som disponeras av
Försvarsmakten.
Med tanke på den risk för skattefusk som alltid föreligger när det gäller
obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror bör endast fartyg och
luftfartyg av viss storlek komma i fråga för proviantering av sådana
varor. Regeringen anser att det saknas skäl att frångå de begränsningar i
detta hänseende som gäller i dag. Risken för skattefusk är dock skäl att
göra en förändring mot dagens regler på så sätt att fritidsfartyg inte bör få
proviantera de nu aktuella varorna obeskattade. Enligt regeringens
mening bör därför provianteringen begränsas till fartyg som går i
yrkesmässig trafik.
Strikta krav på lägsta startvikt respektive bruttodräktighet för att få
proviantera kan leda till olämpliga konsekvenser i vissa fall. Så kan t.ex.
vara fallet om ett flygplan i reguljär linjetrafik till skillnad från
konkurrenternas plan inte uppfyller kravet på lägsta startvikt. Det får
självfallet anses som en konkurrensnackdel att inte kunna proviantera
med obeskattade varor om konkurrerande flygbolag har denna möjlighet.
Tullverket bör därför kunna medge dispens från kraven på lägsta startvikt
respektive bruttodräktighet om det finns särskilda skäl. Sådana skäl får
bl.a. anses föreligga om fartyget eller flygfartyget trafikerar reguljära
passagerarlinjer.
Det bör framgå direkt av den nya lagen att Försvarsmaktens fartyg och
luftfartyg skall få proviantera obeskattade alkoholdrycker och
tobaksvaror. För dessa fartyg synes några begränsningar till viss storlek
inte vara nödvändig.
8.5 Tillstånd till proviantering
Regeringens förslag: Proviantering med obeskattade alkoholdrycker
och tobaksvaror samt icke-gemenskapsvaror får endast ske om
tillstånd har beviljats. Tillstånd till proviantering skall beviljas den
som bedriver verksamheten på fartyget eller luftfartyget om han med
hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt bör beviljas sådant tillstånd. Tillstånd skall beviljas för viss tid
eller för varje tillfälle som proviantering sker.
Proviantering, som kräver tillstånd, skall inte medges i större
omfattning än vad som är skäligt med hänsyn till resans art och
varaktighet samt det antal personer som kan beräknas medfölja
transportmedlet.
Tillstånd till proviantering beviljas av Tullverket.

Utredningens förslag: Regeringen föreslår till skillnad från
utredningen att kravet på tillstånd begränsas till proviantering med
obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror samt icke-gemenskapsvaror.
Remissinstanserna: Länsrätten i Skåne län efterlyser en precisering
av grunderna för tillståndsprövningen. Övriga remissinstanser har inga
invändningar mot för slaget.
Skälen för regeringens förslag: Även om försäljning av obeskattade
varor inte skall förekomma vid resor inom EU kommer avsevärda
mängder obeskattade varor att tas ombord för förbrukning ombord. Vid
resor till tredje land tillkommer varor för försäljning. Det är således klart
att det måste ställas stora krav på den som på detta sätt får hantera
obeskattade varor. Den som får ett tillstånd till proviantering är i mycket
att jämställa med den som är upplagshavare enligt alkohol- och
tobaksskattelagarna. I dessa lagar finns krav på att endast den, som med
hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
är lämplig, får godkännas som upplagshavare. Samma krav bör gälla för
den som skall ges tillstånd till proviantering.
Utredningen föreslår att det skall införas ett generellt krav på tillstånd
för att få proviantera. Det skulle innebära att även proviantering med
livsmedel skulle kräva tillstånd. Den som enbart provianterar livsmedel
går dock inte att jämställa med den som är upplagshavare enligt alkohol-
och tobaksskattelagarna. När det gäller obeskattade gemenskapsvaror kan
det därför ifrågasättas om det är rimligt med ett generellt krav på tillstånd
för att få proviantera. Enligt nuvarande regler har Tullverket endast
möjlighet att begränsa proviantering som sker från skatteupplag och
tullager. Det innebär att provianteringen med obeskattade alkoholdrycker
och tobaksvaror kan begränsas men att det inte finns någon sådan
möjlighet vad gäller andra obeskattade gemenskapsvaror. Ett generellt
krav på tillstånd skulle därför leda till att Tullverket blev tvunget att ta
ställning till all slags proviantering och inte som i dag enbart den som
sker från skatteupplag och tullager. Detta skulle otvivelaktigt leda till en
ökad arbetsbelastning för verket. En ökning som sannolikt inte kan
motiveras vare sig av kontrollskäl eller andra skäl. Mot bakgrund av nu
angivna förhållanden anser regeringen att tillstånd till proviantering med
obeskattade gemenskapsvaror endast skall krävas när fråga är om
alkoholdrycker och tobaksvaror. Dessutom bör, i likhet med vad som
gäller i dag, proviantering med icke-gemenskapsvaror inte få ske utan
Tullverkets medgivande. Även i dessa fall skall det alltså krävas tillstånd.
Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till proviantering bör
sökandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt ses i
ljuset av att det i flertalet fall rör sig om proviantering av varor på vilka
det i vanliga fall utgår betydande skattebelopp. De risker som är
förknippade med den skattefria provianteringen skall alltså beaktas vid
bedömningen av vilka krav som skall ställas på den som ansöker om
tillstånd. Det innebär bl.a. att sökanden måste kunna uppvisa ett skötsamt
förflutet. Vid prövningen bör därför Tullverket ta hänsyn till om
sökanden är restförd för skatt och om han har gjort sig skyldig till brott
med koppling till den verksamhet som tillståndet avser. Sådana brott är
bl.a. skattebrott, bokföringsbrott, brott mot alkohol- eller tobakslagen
samt varusmuggling.
Tillstånd till proviantering bör kunna vara av mer permanent art eller
gälla endast för varje proviantering. Att kräva att t.ex. ett rederi som
bedriver reguljär färjetrafik skall ansöka om tillstånd för varje
proviantering skulle leda till en omfattande administrativ hantering. I
andra fall, t.ex. lastfartyg som endast enstaka gånger angör svenska
hamnar, är det däremot rimligt att tillstånd ges för varje proviantering.
Således bör både tillstånd för viss tid och tillstånd för varje proviantering
förekomma. Tillstånd för viss tid bör endast komma i fråga för den som
bedriver reguljär trafik eller liknande verksamhet.
Proviantering med obeskattade alkohol- och tobaksvaror och icke-
gemenskapsvaror bör inte få ske i större omfattning än nödvändigt.
Därför bör, liksom i dag, proviantering inte få ske i större omfattning än
vad som är skäligt men hänsyn till resans art och varaktighet. Hänsyn
skall också tas till hur många passagerare som kan beräknas medfölja
transportmedlet.
Tillstånd till proviantering meddelas i dag av tullmyndigheten. Inte
minst tullens närvaro vid flygplatser och hamnar, vilket i sig ger större
möjligheter att upptäcka missförhållanden, talar för att tullen bör behålla
denna funktion i den nya lagen. Under våren 1999 genomgår Tullverket
en omorganisation. Tullverket utgörs i dag av Generaltullstyrelsen, som
är chefsmyndighet, samt sex regionala tullmyndigheter.
Omorganisationen innebär att Tullverket kommer att bestå av en enda
myndighet med en central ledning och sex tullregioner. Den nya
organisationen är tänkt att gälla från den 1 juli 1999 (se prop.
1998/99:79). Det nu sagda innebär att Tullverket bör vara
tillståndsmyndighet enligt den nya lagen.
8.6 Tillsyn
Regeringens förslag: Tullverket skall utöva tillsyn enligt den nya
lagen.
Tillståndshavarens bokföring skall var utformad så att kontroll av
verksamheten är möjlig.
Tillståndshavaren skall på Tullverkets begäran tillhandahålla
bokföringshandlingar och övriga handlingar som rör verksamheten
samt lämna tillträde till utrymmen som används i verksamheten.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall få
meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för tillståndshavare.

Utredningens förslag: Regeringen föreslår till skillnad från
utredningen att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer skall få meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för
tillståndshavare.
Remissinstanserna: Riksskatteverket anser att förslaget är tveksamt
från rättssäkerhetssynpunkt och att kontrollbestämmelserna i stället bör
utformas med ledning av skatte- och tullrevisionsreglerna. De andra
remissinstanserna godtar eller berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Av samma skäl som Tullverket bör
vara tillståndsmyndighet bör verket även vara tillsynsmyndighet enligt
den nya lagen. För att kontrollen skall kunna genomföras på ett
meningsfullt sätt krävs att tillståndshavarens bokföring är utformad så att
kontrollen är möjlig. Exempelvis bör en lagerbokföring finnas som gör
det möjligt att kontrollera vad som tagits ombord på olika platser samt
vad som förbrukats ombord och vad som eventuellt har använts för
försäljning ombord. De närmare föreskrifterna om hur denna bokföring
skall vara utformad kan i enlighet med vad Lagrådet yttrat meddelas i
förordning genom verkställighetsföreskrifter. När det gäller
verkställighetsföreskrifter kan regeringen i förordning uppdra åt
myndighet att meddela sådana föreskrifter i ämnet.
Därutöver krävs för en fungerande kontroll att Tullverket har möjlighet
att rent fysiskt kontrollera verksamheten. Tillståndshavaren skall därför
vara tvungen att lämna tillträde till utrymmen som han använder i sin
verksamhet.
När det gäller den kritik som Riksskatteverket riktat mot förslaget bör
det påpekas att tullen enligt förslaget inte skall utföra några
skattekontroller. Syftet med tullens tillsynsverksamhet är att kontrollera
att de som meddelats provianteringstillstånd följer reglerna i den nya
lagen om proviantering. Det är vanligt att myndigheter i lag åläggs att
utöva tillsyn över reglerade verksamheter. Ett sådant tillsynsansvar
brukar förenas med en rätt för myndigheten att på begäran få tillträde till
lokaler m.m. och få se handlingar m.m. Det kan t.ex. nämnas att enligt
tobakslagen (1993:581), alkohollagen m.fl. lagar har
tillsynsmyndigheterna sådana befogenheter. Med hänsyn till det nu sagda
och då främst till att fråga inte är om skattekontroll anser regeringen att
det saknas skäl att utforma kontrollbestämmelserna med ledning av
revisionsreglerna.
För att tillsynen och tillståndsgivningen skall fungera behöver
Tullverket regelbundet få information från tillståndshavarna. Det kan
t.ex. röra sig om uppgifter om antalet passagerare per tur. Sådana
uppgifter behövs bl.a. vid prövningen av i vilken omfattning
proviantering skall få ske. Det är inte rimligt att Tullverket skall vara
hänvisade till att begära in uppgifter som regelmässigt behövs för
tillsynen eller tillståndsgivningen. Det bör därför införas bestämmelser
om uppgiftsskyldighet för tillståndshavare. Bestämmelser härom kan
meddelas i förordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om
uppgiftsskyldighet för tillståndshavare.
För att tillsynen skall bli effektiv bör Tullverket ha tillgång till
uppgifter från andra myndigheter. I den nya lagen föreslås därför att en
uppgift som en myndighet förfogar över och som behövs för tillsynen på
begäran skall tillhandahållas Tullverket.
8.7 Återkallelse av tillstånd
Regeringens förslag: Tullverket får återkalla ett tillstånd till
proviantering om förutsättningarna för att bevilja tillstånd inte längre
finns eller om tillståndshavaren använder varorna för andra ändamål
än vad som anges i tillståndet. Vidare får tillståndet återkallas om
tillståndshavarens bokföring inte är utformad på ett tillfredsställande
sätt eller om han inte medverkar vid kontrollen av verksamheten. Ett
beslut om återkallelse skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Länsrätten i Skåne län efterlyser en precisering
av grunderna för återkallelse och en bättre överensstämmelse mellan
återkallelsegrunderna. Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan om ett
beslut om återkallelse skall gälla omedelbart bör belysas närmare. Övriga
remissinstanser berör inte förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Återkallelse av tillstånd bör som
regel bli aktuellt vid tillstånd som gäller för viss tid, även om det inte kan
uteslutas att det även kan förekomma när tillstånd getts för ett enstaka
tillfälle.
En första återkallelsegrund bör vara att förutsättningarna för att
meddela tillstånd inte längre finns. Detta innebär att tillståndet skall
återkallas om tillståndshavarens ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är sådana att tillstånd inte skulle ha medgivits.
I avsnitt 8.5 redogörs för vilka krav som bör ställas på en sökande och
därmed även på den som redan meddelats tillstånd.
Tillståndet bör också återkallas om varorna används på annat sätt än
vad som gäller enligt tillståndet, t.ex. om varor som provianterats för
förbrukning ombord säljs på en EU-intern resa. Härvid bör dock
Tullverket ta hänsyn till om den som fått tillståndet deklarerat sin
försäljning. Är så fallet och det rör sig om inte allt för omfattande
försäljning vid enstaka tillfällen bör återkallelse inte tillgripas. Om
däremot en mer regelmässig försäljning sker bör tillståndet återkallas
eftersom proviantering i sådana fall skall ske med beskattade varor.
Detsamma gäller vid omfattande svinn.
Vidare bör återkallelse ske när tillståndshavaren inte uppfyller kraven
på hur bokföringen skall vara utformad eller om han försöker försvåra
kontrollen av verksamheten. Denna återkallelsegrund kan alltså tillämpas
i fall tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt den nya lagen
om proviantering.
Med tanke på de stora skattebelopp som kan belöpa på varorna bör
återkallelse även komma i fråga om tillståndshavaren inte medverkar vid
skattemyndigheternas kontroll, dvs. vid revision eller annan kontroll. Att
återkallelse kan ske i sådana fall är nödvändigt för att skattekontrollen
skall fungera, inte minst mot bakgrund av att det annars kan bli svårt för
beskattningsmyndigheten att få tillgång till utländskt bokföringsmaterial.
Lagrådet har förordat att nyss nämnda återkallelsegrund bör utgå och
därvid yttrat att svårigheten att få tillgång till utländskt
bokföringsmaterial bör kunna lösas enbart med tillämpning av lagen om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet.
Skattefrihet för försäljning och förbrukning ombord på fartyg och
luftfartyg kan, som redogjorts för i avsnitt 6.1.1., uppnås på flera sätt. Ett
sätt är att medge rederier och flygbolag återbetalning av skatt på varor
som förbrukats eller sålts ombord. Rederier och flygbolag skulle alltså få
köpa beskattade varor och sedan medges återbetalning av skatten
vartefter varorna förbrukas eller säljs ombord. Regeringen har avvisat ett
återbetalningssystem med hänvisning till att det skulle föra med sig stora
likviditetsproblem för rederier och flygbolag. Regeringen föreslår i stället
att rederier och flygbolag som har tillstånd enligt den nya lagen om
proviantering skall få köpa varorna utan skatt men att de skall bli
skyldiga att betala skatt om varorna används för något ändamål som inte
är befriat från skatt. Regeringens förslag innebär alltså att obeskattade
alkoholdrycker och tobaksvaror får hanteras skattefritt utanför den s.k.
suspensionsordningen. För att ett sådant system skall vara fiskalt
försvarbart måste det innehålla goda kontrollmöjligheter, inte minst mot
bakgrund av att det är fråga om s.k. högriskprodukter. Det måste vidare
var möjligt att vägra rederier och flygbolag fortsatt tillträde till systemet i
fall de inte samverkar vid kontroll. Från fiskal synpunkt är det inte
acceptabelt att den som motsätter sig en kontroll skall kunna fortsätta att
köpa obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror. Kontrollmöjligheterna
och möjligheten att återkalla tillstånd till proviantering i fall
tillståndshavaren inte samverkar vid kontroll bör vidare ses i ljuset av att
rederier och flygbolag får rätt att köpa alkohol- och tobaksvaror utan
skatt. Det är därför rimligt att kräva av de rederier och flygbolag som vill
utnyttja systemet att de samverkar vid såväl Tullverkets som
skattemyndighetens kontroller. Även remissinstanserna förefaller anse att
detta är rimligt. Det finns i vart fall ingen remissinstans som har motsatt
sig att ett tillstånd till proviantering skall kunna återkallas om
tillståndshavaren inte samverkar vid en skatterevision. Med hänsyn till
det nu sagda vidhåller regeringen att ett tillstånd till proviantering skall
kunna återkallas om tillståndshavaren inte samverkar vid en
skatterevision.
Ett tillstånd till proviantering ger i praktiken tillståndshavaren rätt att
skattefritt köpa alkoholdrycker och tobaksvaror. Med hänsyn till den risk
för skattefusk som alltid föreligger när det gäller obeskattade
alkoholdrycker och tobaksvaror bör ett beslut om återkallelse av tillstånd
gälla omedelbart, om inte annat förordnas.
8.8 Överklagande
Regeringens förslag: Beslut om att utföra kontroll skall inte få
överklagas. Övriga beslut skall överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd skall krävas för överklagande till kammarrätten.

Utredningens förslag: Regeringen har till skillnad från utredningen
kunnat anpassa sitt förslag till att Tullverket från och med den 1 juli
kommer att bestå av en enda myndighet och till vad som med anledning
därav föreslås i prop. 1998/99:79 Tullagens överklaganderegler, m.m.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att frågan om
prövningstillstånd skall krävas för överklagande till kammarrätten bör
belysas närmare.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande överklagas beslut om
proviantering till Generaltullstyrelsen, vars beslut kan överklagas till
regeringen. Numera förekommer i mycket ringa utsträckning att ärenden
överklagas till regeringen. Vidare är det numera också i få fall som
förvaltningsärenden inte överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Som redogjorts för i avsnitt 8.5 kommer Tullverket att omorganiseras till
en enda myndighet med en central ledning och sex tullregioner. I prop.
1998/99:79 Tullagens överklaganderegler, m.m. föreslås med anledning
av omorganisationen att Generaltullstyrelsen avskaffas som
överklagandeinstans. Enligt den nya huvudregeln skall beslut av
Tullverket överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vidare krävs det
med hänsyn till artikel 6 (1) i Europakonventionen att enskilda har
möjlighet att erhålla domstolsprövning av Tullverkets beslut i
tillståndsfrågor. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden anser
regeringen att Tullverkets beslut enligt den nya provianteringslagen skall
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Av avsnitt 8.6 framgår att Tullverket får genomföra kontroller utan att
det föreligger någon misstanke om oegentligheter. En möjlighet för
tillståndshavarna att överklaga Tullverkets beslut att kontrollera en
tillståndshavares verksamhet ter sig därför obefogad.
I samband med instansordningsreformen 1994 infördes regler om
prövningstillstånd i kammarrätten. Sådant tillstånd får meddelas om det
är av vikt för ledningen av rättstillämpningen, om anledning förekommer
att ändra länsrättens beslut eller om det finns synnerliga skäl att ändå
pröva överklagandet. Regler om när prövningstillstånd krävs finns i de
materiella författningarna.
Krav på prövningstillstånd får numera betraktas som huvudregel.
Enligt regeringens mening saknas det skäl att frångå denna huvudregel.
Prövningstillstånd skall därför krävas vid överklagande till
kammarrätten.
9 Införsel av alkoholdrycker i vissa fall
Regeringens förslag: Den som har godkänts som upplagshavare
enligt alkoholskattelagen och som bedriver verksamhet i en
exportbutik enligt lagen om exportbutiker skall ha möjlighet att till
landet föra in spritdrycker, vin och starköl. Detsamma skall gälla den
som har registrerats som varumottagare enligt alkoholskattelagen och
meddelats tillstånd till proviantering enligt lagen om proviantering av
fartyg och luftfartyg.
I förtydligande syfte föreskrivs att den som har partihandelstillstånd
får sälja spritdrycker, vin och starköl till exportbutiker och till fartyg
och luftfartyg för proviantering.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga förändringar av
införselreglerna i alkohollagen.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7 föreslås att verksamheten i
en exportbutik skall bedrivas av en godkänd upplagshavare (se även
avsnitt 6.1.4). Det innebär att den som bedriver verksamheten kan ta
emot alkoholdrycker utan beskattningskonsekvenser från såväl svenska
som utländska upplagshavare. Vidare föreslås i avsnitten 6.1.1 och 6.1.2
att rederier och flygbolag, som registrerade varumottagare, skall få göra
avdrag för skatt på alkoholdrycker som förbrukats eller sålts ombord.
Syftet med denna avdragsrätt är att göra det möjligt för rederier och
flygbolag att köpa alkoholdrycker direkt från utländska upplagshavare.
Enligt alkohollagen är det endast innehavare av tillverknings- eller
partihandelstillstånd som får föra in spritdrycker, vin och starköl till
landet. Utöver denna huvudregel får personer som har fyllt 20 år föra in
sådana varor bl.a. som resandeinförsel eller som arv- eller flyttgods. Det
finns också särskilda bestämmelser för fartyg, flygplan eller tåg i
internationell trafik. Försäljning till Systembolaget, innehavare av
serverings- eller inköpstillstånd eller andra partihandlare benämns
partihandel, och får endast bedrivas av den som har meddelats
tillverknings- eller partihandelstillstånd av Alkoholinspektionen. Den
som har meddelats tillverknings- eller partihandelstillstånd får även
exportera spritdrycker, vin och starköl.
För att innehavare av exportbutiker och rederier och flygbolag som
registrerats som varumottagare skall få föra in spritdrycker, vin och
starköl till landet krävs alltså att de meddelas partihandelstillstånd.
Nämnda aktörer kommer emellertid inte att bedriva partihandel utan
försäljning i exportbutik respektive försäljning eller servering ombord på
fartyg eller luftfartyg. De legala grunderna för dessa verksamheter finns i
3 kap. 2 och 3 §§ alkohollagen. När det gäller verksamheten i
exportbutiker kommer det att krävas att flygplatshållaren har meddelats
tillstånd av regeringen att inrätta en sådan butik och att den som driver
butiken har godkänts som upplagshavare av skattemyndigheten. Den som
bedriver försäljning eller serveringsverksamhet ombord på t.ex. en färja
skall om han vill utnyttja möjligheten att köpa varor från utländska
upplagshavare dels ha registrerats som varumottagare av
skattemyndigheten, dels ha meddelats tillstånd till proviantering av
Tullverket. Därutöver skulle det alltså enligt gällande alkohollagstiftning
krävas partihandelstillstånd för att möjliggöra inköp från utländska
upplagshavare. Det är inte rimligt att det skall behövas tre olika tillstånd
från tre olika myndigheter för att en näringsidkare skall kunna bedriva
sin verksamhet. Dessutom har nu aktuella näringsidkare endast behov av
den införselrätt som följer med ett partihandelstillstånd enligt
alkohollagen. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden anser regeringen
att det bör införas en särskild införselrätt för godkända upplagshavare
som bedriver verksamhet i en exportbutik enligt den nya lagen om
exportbutiker. Även för registrerade varumottagare som meddelats
tillstånd till proviantering enligt den nya lagen om proviantering av
fartyg och luftfartyg bör en sådan rätt införas. Detta uppnås genom en
ändring i 4 kap. 2 § alkohollagen. Det bör avslutningsvis påpekas att det
inte finns något som hindrar att nu aktuella näringsidkare ansöker om
partihandelstillstånd, och om de uppfyller förutsättningarna meddelas
sådant tillstånd.
Det bör i det här sammanhanget nämnas att Alkoholutredningen i sitt
delbetänkande Alkoholpolitikens medel (SOU 1998:156) föreslår att de
särskilda partihandelstillstånden avskaffas och i alkohollagen ersätts med
en koppling till vissa begrepp i lagen om alkoholskatt. En automatisk rätt
att bedriva partihandel med (och import av) spritdrycker, vin och starköl
införs därmed för dem som har godkänts av skattemyndigheten som
upplagshavare eller registrerad varumottagare enligt bestämmelserna i
lagen om alkoholskatt. Om Alkoholutredningens förslag leder till
lagstiftning kan alltså de nu föreslagna ändringarna av införselreglerna i
4 kap. 2 § alkohollagen upphävas.
I förtydligande syfte föreslås att 4 kap. 5 § ändras så att det klart
framgår att den som har partihandelstillstånd får sälja spritdrycker, vin
och starköl till exportbutiker och till fartyg och luftfartyg för
proviantering.
10 Ekonomiska konsekvenser
Regeringens förslag innebär att en klar rågång skapas mellan
gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror. För gemenskapsvaror
gäller skattelagstiftningen och skattemyndigheten ansvarar för kontroll
m.m. För icke-gemenskapsvaror gäller tullagstiftningen och dessa varor
är Tullverkets ansvarsområde. Den sammanblandning av dessa båda
regelverk som i dag finns när det gäller proviantering och exportbutiker
och därmed också oklarheten beträffande ansvarsfördelningen mellan
myndigheterna bör därför försvinna. Härigenom bör också kontrollen av
verksamheten underlättas. Även för de företag som bedriver verksamhet
kring proviantering bör förslagen innebära större klarhet och därmed
underlätta t.ex. redovisningen.
Mycket talar för att fartyg och luftfartyg i större utsträckning kommer
att proviantera varor avsedda för försäljning i länder med lägre
punktskatter. Detta gäller främst flygtrafiken men också den färjetrafik
som går till Tyskland och Storbritannien. För färjetrafiken på Östersjön
bör däremot situationen bli i stort sett som i dag, eftersom rederierna med
all sannolikhet kommer att anpassa sina rutter så att de blir att betrakta
som tredjelandsresor. Punktskatterna i Finland och Sverige ligger också
ungefär på samma nivå. De skeppshandlare som provianterar fartyg som
går till Tyskland och Storbritannien samt de som provianterar luftfartyg
kommer dock att få konkurrensnackdelar i förhållande till motsvarande
aktörer i länder med lägre punktskatter. Detta är emellertid inte en
konsekvens av förslagen utan en konsekvens av hur reglerna inom EU är
utformade och av att Sverige har betydligt högre punktskatter än flertalet
andra medlemsländer.
Redan i dag gäller att Tullverket skall ge tillstånd till proviantering.
Den föreslagna lagen om proviantering får dock anses innebära att
Tullverkets tillsynsansvar utvidgas något. Eventuellt ökade kostnader
skall finansieras inom befintliga ramar för Tullverket.
Den nya lagen om proviantering innebär att de allmänna
förvaltningsdomstolarna får en ny måltyp. Enligt regeringens bedömning
kommer dock endast ett mycket begränsat antal mål att prövas i domstol.
Den nya måltypen förväntas därför endast leda till en ytterst marginell
ökning av arbetsbelastningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Eventuellt ökade kostnader för domstolarna skall finansieras inom
befintliga ramar för Domstolsväsendet.
Förlaget till ny lag om exportbutiker innebär att
beskattningsmyndigheten i stället för Tullverket skall ansvara för
kontrollen av verksamheten. Med hänsyn till de fåtal butiker det rör sig
om bör denna nya uppgift inte påverka myndighetens kostnader mer än
marginellt. De eventuella kostnader som det utökade kontrollansvaret
innebär, skall finansieras inom befintliga ramar för skattemyndigheterna.
Förslaget om att slopa den nuvarande avgiften för exportbutiker har
mycket ringa finansiell effekt, i storleksordningen 1 miljon kr. Detta
intäktsbortfall kan dock komma att uppvägas av att exportbutikerna inte
längre skall få sälja oförtullade varor.
Slutligen kan det faktum att taxfreeförsäljningen inom EU upphör leda
till att intäkterna från alkohol- och tobaksskatterna ökar något. Detta är
dock osäkert och beror ytterst på hur konsumenterna kommer att agera
när taxfreeförsäljningen upphör. Vidare kommer den försäljning som
sker på EU-resor med Sverige som avgångsland att mervärdesbeskattas i
Sverige, vilket kan leda till ökade skatteintäkter. Även här är det dock
svårt att bedöma om det blir någon ökning och i så fall hur stor den blir.
Sammanfattningsvis anser regeringen att förslagen inte medför några
statsfinansiella konsekvenser.
11 Författningskommentar
11.1 Förslaget till lag om exportbutiker
1 §
Tillstånd att inrätta exportbutik på flygplats skall enligt första stycket
liksom i dag beviljas av regeringen. Tillstånd kan bara ges till
flygplatshållaren. Detta överensstämmer med den praxis som regeringen
i dag tillämpar.
Andra stycket innebär bl.a. att endast obeskattade gemenskapsvaror får
säljas i exportbutikerna. Beskattade varor och icke-gemenskapsvaror får
alltså inte säljas i butikerna. Mot bakgrund av att den skattefria
försäljningen upphör för resande inom EU får försäljning bara ske till
den som reser till tredje land. Se vidare avsnitt 6.1.4.
I tredje stycket föreskrivs att verksamheten i en exportbutik skall
bedrivas av en som är godkänd som upplagshavare enligt alkohol- och
tobaksskattelagarna.

2 §
Paragrafen innehåller definitioner av vad som enligt lagen skall avses
med obeskattade varor, gemenskapsvaror EG:s skatteområde och EG:s
tullområde. Med obeskattade varor avses varor som inte belastats med
punktskatt och/eller mervärdesskatt. Dit hör också varor som i ett tidigare
led belastats med sådan skatt men där varorna sedan blivit skattebefriade
genom ett avdrags- eller återbetalningsförfarande.
EG:s skatteområde för mervärdeskatt anges i 1 a §
mervärdesskattförordningen (1994:223) och för punktskatt i
förordningen (1994:1785) om Europeiska gemenskapens
punktskatteområde. Bestämmelserna grundar sig på artikel 3 i sjätte
direktivet respektive artikel 2 i cirkulationsdirektivet. I princip är det
medlemsstaternas territorier som utgör skatteområdena. I direktiven
undantas dock vissa delar av medlemsstaternas territorier. Dessutom
finns det avtal som stadgar att vissa områden inte skall tillhöra
skatteområdena, dvs. det framgår inte av direktiven att områden i fråga
inte tillhör EG:s skatteområde. Åland ligger t.ex. utanför EG:s
skatteområde, vilket varken framgår av sjätte direktivet eller
cirkulationsdirektivet men väl av ett särskilt protokoll till det finländska
accessionsavtalet. Se även avsnitt 4.1.

3 §
I exportbutikerna får endast vissa varor säljas. Dessutom finns det vissa
kvantitativa begränsningar per resenär vad gäller alkoholdrycker och
tobaksvaror. Detta regleras i första och andra stycket. Se vidare avsnitt
6.1.4. En försäljning av andra varor eller utöver angivna kvantiteter är
alltså inte tillåten och en sådan försäljning innebär också att
mervärdesskatt och punktskatt skall tas ut (se föreslagna ändringar i 32 §
tobaksskattelagen och 32 § alkoholskattelagen samt det nya femte stycket
i 5 kap. 9 § ML).
I tredje stycket ges definitioner av vad som enligt lagen skall avses
med vissa alkoholdrycker och tobaksvaror. Definitionerna motsvarar dem
som anges i lagen om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker
och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen.
11.2 Förslaget till lag om proviantering av fartyg och
luftfartyg
1 §
Lagen är avsedd att reglera provianteringen av obeskattade varor och
icke-gemenskapsvaror för förbrukning och försäljning ombord på fartyg
och luftfartyg i trafik till utländsk ort.

2 §
Paragrafen innehåller definitioner av vad som enligt lagen skall avses
med obeskattade varor, gemenskapsvaror och EG:s skatteområde. Med
obeskattade varor avses varor som inte belastats med punktskatt och/eller
mervärdesskatt. Dit hör också varor som i ett tidigare led belastats med
sådan skatt men där varorna sedan blivit skattebefriade genom ett
avdrags- eller återbetalningsförfarande. Sådana skattefria varor omfattas
av provianteringslagen.
EG:s skatteområde för mervärdeskatt anges i 1 a §
mervärdesskattförordningen (1994:223) och för punktskatt i
förordningen (1994:1785) om Europeiska gemenskapens
punktskatteområde. Bestämmelserna grundar sig på artikel 3 i sjätte
direktivet respektive artikel 2 i cirkulationsdirektivet. I princip är det
medlemsstaternas territorier som utgör skatteområdena. I direktiven
undantas dock vissa delar av medlemsstaternas territorier. Dessutom
finns det avtal som stadgar att vissa områden inte skall tillhöra
skatteområdena, dvs. det framgår inte av direktiven att områden i fråga
inte tillhör EG:s skatteområde. Åland ligger t.ex. utanför EG:s
skatteområde, vilket varken framgår av sjätte direktivet eller
cirkulationsdirektivet men väl av ett särskilt protokoll till det finländska
accessionsavtalet. Se även avsnitt 4.1.

3 §
Första stycket reglerar proviantering av obeskattade gemenskapsvaror för
försäljning vid resa till plats utanför EG:s skatteområde och för
förbrukning ombord vid resa till utländsk ort. Vad som gäller för
mervärdesskatt framgår av andra stycket.
Eftersom den skattefria försäljningen upphör vid resor inom EU skall
någon proviantering av obeskattade varor inte förekomma för detta
ändamål utan sådan proviantering får bara ske med beskattade varor.
Förbrukningen ombord kan dock även fortsättningsvis ske med
obeskattade varor vilket innebär att även proviantering kan ske med
sådana varor. Här bör dock särskilt uppmärksammas att icke-
gemenskapsvaror inte får provianteras för förbrukning vid resa till plats
inom EG:s tullområde. Varor som kommer från tredje land måste således
förtullas innan de kan tas ombord. Provianteringen kan dock ske tullfritt
enligt reglerna i lagen om tullfrihet m.m. och förordningen om tullfrihet
m.m.
I paragrafens andra stycke lämnas en upplysning om när proviantering
får ske utan mervärdesskatt genom att en hänvisning görs till de
materiella bestämmelserna i ML.

4 §
När det gäller resa till plats utanför EG:s tullområde kan proviantering
ske med såväl obeskattade gemenskapsvaror som icke-gemenskapsvaror
och avse såväl försäljning som förbrukning ombord.

5 och 6 §§
I 5 och 6 §§ ges särskilda regler som tar sikte på fartygslinjer mellan
Sverige och Norge eller Åland och som bygger på överenskommelser
mellan länderna. I paragraferna begränsas det varusortiment som får
provianteras på sådana linjer. I 6 § andra stycket finns också en
begränsning av hur mycket som får säljas ombord på vissa linjer mellan
Sverige och Norge.
De begränsningar som ges i dessa paragrafer korresponderar med ML
på så sätt att provianteringen är skattefri endast om den håller sig inom
angivna gränser.

7 §
Enligt första stycket får proviantering med obeskattade alkoholdrycker
och tobaksvaror samt icke-gemenskapsvaror endast ske om tillstånd har
beviljats. Med alkoholdryck förstås dryck som avses i 1 kap. 3 §
alkohollagen och med tobaksvara vara som avses 1 § tobaksskattelagen.
Huruvida varorna är obeskattade skall bedömas med ledning av 2 §.
Tillstånd till proviantering skall ges till den som bedriver verksamheten
på fartyget eller luftfartyget om han med hänsyn till sina ekonomiska
förhållanden och omständigheterna i övrigt bör meddelas tillstånd.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 8.5.
Tillstånd till proviantering skall, som nämnts i föregående stycke, ges
till den som bedriver verksamheten på fartyget eller luftfartyget. I avsnitt
6.1.1 föreslås att upplagshavare skall få göra avdrag för skatt på varor
som tagits emot för förbrukning ombord på fartyg eller luftfartyg på resa
till annat EU-land av någon som har meddelats tillstånd till proviantering
enligt förevarande lag. Är det fråga om resor till tredje land medges även
avdrag för varor som tagits emot för försäljning ombord. Upplagshavare
kan alltså endast leverera varor utan skatt till den som har
provianteringstillstånd. Rederier och flygbolag bör därför noggrant
överväga vem som skall ansöka om tillstånd i fall de inte själva tänker
bedriva verksamheten. Om verksamheten bedrivs av någon annan än
tillståndshavaren kan upplagshavarna inte leverera varor utan skatt till
den som bedriver verksamheten. I sådana fall bör alltså den som bedriver
verksamheten ombord på fartyget eller luftfartyget ansöka om tillstånd
till proviantering.
Tillstånd skall enligt andra stycket kunna ges för viss tid eller endast
för varje proviantering. Tillstånd för viss tid får beviljas den som
bedriver reguljär trafik eller liknande verksamhet. Med reguljär trafik
förstås trafik som bedrivs enligt en i förväg känd turlista. Liknande
verksamhet är regelbunden trafik som inte bedrivs enligt turlista. Som
exempel kan nämnas ett lastfartyg som regelbundet anlöper en viss
hamn.

8 §
Paragrafen överensstämmer i stort med motsvarande bestämmelse i den
nuvarande provianteringsförordningen. Paragrafen riktar sig både till
Tullverket vid dess tillståndsgivning och till den som getts tillstånd till
proviantering.
En skillnad mot nuvarande ordning är att fritidsfartyg inte får
proviantera med obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror samt icke-
gemenskapsvaror. I fortsättningen får alltså endast fartyg i yrkesmässig
trafik proviantera med sådana varor. Vidare regleras nu direkt i lagen att
Försvarsmaktens fartyg och luftfartyg kan proviantera obeskattade
alkoholdrycker och tobaksvaror samt icke gemenskapsvaror.
I andra stycket införs en möjlighet för Tullverket att bevilja dispens
från kraven på lägsta startvikt respektive bruttodräktighet i första stycket
1 och 2. Dispens skall medges om det finns särskilda skäl. Sådana skäl
får bl.a. anses föreligga om fartyget eller luftfartyget trafikerar reguljära
passagerarlinjer. Bestämmelsen kommenteras även i avsnitt 8.4.

9 §
Bestämmelsen innebär att proviantering enligt 7 § inte får ske i större
omfattning än vad som kan anses behövas för resan. Bestämmelsen riktar
sig både till Tullverket vid dess tillståndsgivning och till den som getts
tillstånd till proviantering.
I den EU-interna trafiken får proviantering med obeskattade varor
endast ske för konsumtion ombord. Det innebär alltså att Tullverket
måste göra en bedömning av hur mycket som kan antas konsumeras
ombord. En sådan bedömning bör i vissa fall leda till att provianteringen
begränsas kraftigt. Det kan bl.a. röra sig om färjelinjer med
förhållandevis kort restid. Det säger sig självt att rökarna bland
passagerna på en färja med en restid på cirka 30 minuter endast hinner
röka ett fåtal cigaretter. Liknande resonemang kan givetvis föras
beträffande alkoholdrycker. När det gäller flyglinjer och färjelinjer med
rökförbud finns det skäl att helt vägra proviantering med obeskattade
tobaksvaror eftersom någon konsumtion av cigaretter inte får förekomma
ombord.

10 och 11 §§
I paragraferna föreskrivs att Tullverket skall vara såväl tillstånds- som
tillsynsmyndighet.

12 §
Enligt paragrafen skall tillståndshavarens bokföring vara utformad så att
kontroll av verksamheten är möjlig. Det kan t.ex. innebära att det klart
skall gå att skilja vad som förbrukats ombord från det som sålts på annat
sätt. Vidare bör det också framgå vad som provianterats i andra länder.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med vad Lagrådet yttrat (se
avsnitt 8.6).

13 §
För att Tullverket skall kunna utöva sin tillsyn på ett tillfredsställande
sätt föreskrivs i första stycket att tillståndshavaren på begäran av
Tullverket skall tillhandahålla bokföring och andra handlingar som rör
verksamheten och lämna tillträden till utrymmen som används i
verksamheten.
I 3 kap. 15 15 d §§ LPP finns bestämmelser om handlingar och
uppgifter som skall undantas vid revision och föreläggande enligt den
lagen. Enligt andra stycket skall LPP:s regler i denna del gälla också de
handlingar och uppgifter som skall tillhandahållas enligt den nu
föreslagna lagen. Om någon begär undantag av handling skall det prövas
i den ordning som anges i LPP. Så länge domstolsprövningen är aktuell
kan tillståndet inte återkallas enligt 14 § första stycket 3.

14 §
I första stycket anges fyra situationer då ett tillstånd får återkallas.
Enligt första punkten får tillståndet återkallas om förutsättningarna för
att bevilja tillstånd inte längre finns. Det är således fråga om att de
ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt för den som fått
tillstånd förändrats på ett sådant sätt att han inte skulle ha beviljats
tillstånd vid tidpunkten för återkallandet. Det kan också vara så att
tillståndshavaren inte längre bedriver trafik till utländsk ort. I avsnitt 8.5
redogörs för vilka krav som bör ställas på en sökande och därmed även
på den som redan meddelats tillstånd.
I andra punkten anges att tillståndet får återkallas om varorna används
för annat ändamål än vad som anges i tillståndet. Om exempelvis varor
provianterats för förbrukning ombord men säljs i en butik på en färja i
EU-intern trafik kan alltså tillståndet återkallas. Gränsdragningen mellan
förbrukning och försäljning behandlas i avsnitt 6.1.1. I fall försäljningen
inte har deklarerats på sätt som anges i alkohol- och tobaksskattelagarna
bör tillståndet som regel återkallas. Även i fall deklaration har lämnats
bör återkallelse ske om försäljning har skett i större omfattning. Detta
mot bakgrund av att provianteringen för försäljning ombord skall ske
med beskattade varor. Detsamma gäller vid omfattande svinn.
Bestämmelsen kommenteras även i avsnitt 8.7.
Återkallelse får också ske enligt tredje punkten om tillståndshavaren
inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 eller 13 §, dvs. om hans bokföring
inte är utformad så att kontroll är möjlig eller han inte tillhandahåller
begärda handlingar eller lämnar tillträde till utrymmen.
Slutligen utgör det faktum att tillståndshavaren inte samverkar vid en
eventuell revision av verksamheten grund för att återkalla tillståndet
enligt fjärde punkten. Huruvida tillståndshavaren samverkar eller inte får
bedömas mot bakgrund av de skyldigheter som en reviderad har enligt
LPP och skattebetalningslagen.
Enligt andra stycket gäller ett beslut om återkallelse omedelbart, dvs.
även om återkallelsebeslutet överklagas.

15 §
Bestämmelsen har utformats med ledning av 3 kap. 6 a § LPP.

16 §
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för
tillståndshavare.

17 §
I första stycket första meningen anges att beslut enligt 13 § första stycket
inte får överklagas, alltså beslut om att begära tillgång till handlingar
eller tillträde till utrymmen. Övriga beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Eftersom inget särskilt föreskrivs skall
beslut enligt denna lag överklagas enligt förvaltningslagens (1986:223)
bestämmelser. Av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att
när en enskild överklagar ett beslut är Tullverket den enskildes motpart.
11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
9 §
Den nya punkten 7 första stycket innebär att den som förvärvat
tobaksvaror utan skatt på grund av att de skall användas för ett skattefritt
ändamål blir skattskyldig om varorna används för ett annat ändamål.
Bestämmelsen har en generell lydelse men kommer för tobaksskattens
del för närvarande endast att gälla den som provianterat varor efter
tillstånd enligt den nya lagen om proviantering, jämför kommentaren till
31 e §.
Skattskyldigheten gäller om varorna använts för annat ändamål än det
som var förutsättningen för att varorna fick köpas utan skatt. Det innebär
att skattskyldighet uppkommer vid varje situation som inte täcks av det
skattefria ändamålet. För den EU-interna trafiken innebär det att
skattskyldighet uppkommer om tobaksvaror används för annat ändamål
än förbrukning ombord, t.ex. försäljning ombord. Gränsdragningen
mellan förbrukning och försäljning behandlas i avsnitt 6.1.1. När det
gäller fartyg och flygplan i trafik till tredje land uppkommer
skattskyldighet om tobaksvarorna används för annat ändamål än
förbrukning eller försäljning ombord. Oavsett om det rör sig om EU-
intern trafik eller trafik till tredje land utlöser stöld och svinn beskattning.

Detsamma gäller om varorna förstörs. Det är den som förvärvat varorna
utan skatt som blir skattskyldig om varorna används för annat än avsett
ändamål. Detta gäller undantagslöst, dvs. förvärvaren kan inte komma
från skattskyldigheten genom att invända att t.ex. varorna sålts utan hans
vetskap eller att det inte var han som stal varorna. Efter påpekande från
Lagrådet har detta förtydligats på så sätt att det i ett nytt andra stycke
uttryckligen föreskrivs att med att varor används för annat än avsett
ändamål likställas i förevarande lag att de går förlorade. Bestämmelsen
skall alltså även tillämpas för att bedöma om skattskyldighet föreligger
enligt 38 § 5.
I avsnitt 4.6.3 finns en beskrivning av hur provianteringen av flygplan
går till från de s.k. proviantlokalerna. I proviantlokalerna, som med
regeringens förslag måste vara skatteupplag, packas varor för
förbrukning ombord i särskilda vagnar. När planet återvänder fraktas de
varor som finns kvar tillbaka till proviantlokalen. Om varorna förs
tillbaka till skatteupplaget i direkt anslutning till att flygplanet återvänder
skall inte skattskyldighet enligt den nya punkten uppkomma.

10 §
Den nya punkten 4 är föranledd av att det i den nya lagen om
exportbutiker föreskrivs att verksamheten i en sådan butik skall bedrivas
av en godkänd upplagshavare. Den som avser att bedriva verksamhet i
exportbutik kan genom ändringen godkännas som upplagshavare under
förutsättning att han uppfyller övriga krav. Enligt den nya punktens
lydelse kan beskattningsmyndigheten besluta om godkännande innan
verksamheten startat. Detta är nödvändigt eftersom det endast är
godkända upplagshavare som får bedriva verksamhet i en exportbutik.

20 §
Ändringen i punkten 6 första stycket är föranledd av att 9 § numer har två
stycken. Hänvisningen ändras därför till 9 § första stycket 5. Den nya
punkten 7 i första stycket reglerar när skattskyldigheten skall anses
inträda i de fall som regleras i 9 § första stycket 7. Skattskyldigheten
inträder när varorna används för annat ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten, dvs. för annat än avsett ändamål.
En registrerad varumottagare som har tillstånd enligt den nya lagen om
proviantering kommer enligt föreslagen ändring av 33 § att få göra
avdrag för skatt på varor som förbrukats ombord och, om fråga är om
trafik till tredje land, även för varor som sålts ombord. Denna avdragsrätt
är tillämplig på varor som varumottagaren förvärvar från upplagshavare i
andra EU-länder. En registrerad varumottagare med
provianteringstillstånd kan självfallet också köpa varor utan skatt från
svenska upplagshavare. I sådana fall uppnås dock skattefriheten genom
att upplagshavaren får göra avdrag för skatten, se kommentaren till 32 §.
Om varumottagaren använder varorna för annat ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten blir han skattskyldig enligt 9 § första
stycket 7. Enligt den nya punkten 7 i första stycket förevarande paragraf
inträder skattskyldigheten när varorna används för annat än avsett
ändamål. I sistnämnda fall är alltså en registrerad varumottagare inte
skattskyldig enligt 9 § första stycket 2 eftersom han inte yrkesmässigt har
tagit emot tobaksvaror från en utländsk upplagshavare, vilket i sin tur
innebär att skattskyldighetens inträde skall bedömas enligt den nya
punkten 7 första stycket i förevarande paragraf och inte enligt punkten 2 i
samma stycke. En registrering som varumottagare gäller nämligen enbart
i förhållande till upplagshavare i andra EU-länder.

22 §
Ändringen i andra stycket är föranledd av att 9 § numer har två stycken.
Hänvisningen ändras därför till 9 § första stycket 5.
Det nya femte stycket innebär som huvudregel att om skattskyldighet
föreligger enligt 9 § första stycket 7 skall deklaration lämnas och därmed
även betalning av skatten ske senast fem dagar efter skattskyldighetens
inträde. Detta gäller dock inte den som är registrerad varumottagare. Av
förslaget till 33 § framgår att den som fått tillstånd till proviantering
enligt lagen om proviantering kan göra avdrag som registrerad
varumottagare för skatt på tobaksvaror vartefter de förbrukas. Är det
fråga om trafik till tredje land omfattar avdragsrätten även varor som
säljs ombord. Om en registrerad varumottagare med
provianteringstillstånd även blir skattskyldig enligt 9 § första stycket 7
behöver han inte deklarera den skattepliktiga händelsen separat inom fem
dagar utan redovisningen skall i stället göras i deklarationen för den
ordinarie redovisningsperioden.

31 e §
Bestämmelsen är i huvudsak av upplysande karaktär och anger att den
som fått tillstånd till proviantering enligt den nya lagen om proviantering
av fartyg och luftfartyg har möjlighet att köpa varor utan skatt i enlighet
med vad som anges i tillståndet.

32 § första stycket
För närvarande uppnås skattefrihet vid all proviantering genom att
avdrag medges för varor som lagts upp på tullager som inrättats för
förvaring av proviant, första stycket e. Denna regel slopas och ersätts,
vad gäller förbrukning ombord, med en regel om att upplagshavare får
göra avdrag för skatt på varor som tagits emot för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till utländsk ort av någon som har tillstånd
enligt den nya lagen om proviantering. Uttrycket utländsk ort innebär att
avdragsrätten omfattar varor som tagits emot för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till såväl annat EU-land som till tredje land.
I den nya lydelsen av första stycket f regleras avdragsrätten för
proviantering för försäljning ombord. Denna avdragsrätt omfattar endast
varor som tagits emot för försäljning ombord på fartyg eller luftfartyg på
resa till tredje land, och alltså inte på resa till annat EU-land. Någon
skattefri försäljning ombord på fartyg och luftfartyg i EU-intern trafik får
ju inte förekomma efter den 30 juni 1999.
För att rätt till avdrag skall föreligga krävs att tillståndshavaren tagit
emot varorna. Rätten till avdrag inträder i samma stund som
tillståndshavaren tar varorna i sin besittning. Avdrag kan alltså inte
medges om varorna av någon anledning försvinner under transporten till
tillståndshavaren.

32 § andra stycket
Avdrag enligt andra stycket kan göras för varor som levererats till den
som uppvisar en färdhandling för resa till plats utanför EG:s
punktskatteområde. Även om försäljning sker till en resenär till tredje
land medges avdrag bara upp till vissa kvantiteter. Dessa kvantiteter
återfinns i lagen om exportbutiker.

33 §
Regeln i det nya andra stycket är avsedd för att den som har tillstånd
enligt den nya lagen om proviantering skall kunna köpa sina varor direkt
från en utländsk upplagshavare. Skattskyldigheten för en registrerad
varumottagare inträder när varorna tas emot. Med den nu föreslagna
regeln kan avdrag göras för dessa varor vartefter de förbrukas ombord på
resa till utländsk ort eller säljs ombord på resa till tredje land.
Bestämmelsen kommenteras även i avsnitt 6.1.1 och 6.1.2.

38 §
Genom den nya punkten 4 blir det möjligt för den som bedriver
verksamhet i en exportbutik att registreras som skattskyldig för snus och
tuggtobak. Utan registrering kan den som bedriver verksamheten inte
köpa snus och tuggtobak utan skatt från andra som är registrerade och
inte heller få avdrag för skatt på varor som levererats till resande till
tredje land (se 32 § andra stycket, 40 § första stycket och 41 § andra
stycket). Registrering som skattskyldig är alltså en förutsättning för att
snus och tuggtobak skall kunna säljas skattefritt i en exportbutik.
I 41 § andra stycket föreskrivs att 32 § även gäller den som är
registrerad som skattskyldig för snus och tuggtobak. Det innebär att
avdrag medges för varor som tagits emot för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till utländsk ort av någon som har tillstånd
enligt den nya lagen om proviantering. Är det fråga om en resa till tredje
land medges avdrag även för varor som tagits emot för försäljning
ombord. Den nya punkten 5 innebär att den som köpt varor utan skatt i
nu aktuella fall blir skyldig att betala skatt om varorna används för annat
ändamål än det som var förutsättningen för skattefriheten. Se även
kommentaren till 9 §.

39 §
Ändringen innebär att den som bedriver verksamhet i exportbutik efter
ansökan kan registreras som skattskyldig om verksamheten är av större
omfattning eller om det annars finns särskilda skäl. Eftersom registrering
är en förutsättning för att snus och tuggtobak skall kunna säljas skattefritt
i en exportbutik och den som bedriver verksamheten skall vara godkänd
upplagshavare får det regelmässigt anses föreligga särskilda skäl.

40 §
I det nya tredje stycket införs en bestämmelse om när skattskyldigheten
inträder i de fall som regleras i 38 § 5. Bestämmelsen har samma lydelse
som den nya punkten 7 i 20 § första stycket. Hänvisning till 22 § femte
stycket innebär att om skattskyldighet föreligger enligt 38 § 5 skall
deklaration lämnas och därmed även betalning av skatt ske senast fem
dagar efter skattskyldighetens inträde. Eftersom det inte finns några
registrerade varumottagare för snus och tuggtobak kommer 22 § att vara
generellt tillämplig i fråga om nämnda varor.

Övergångsbestämmelserna
I punkten 2 föreskrivs att avdragsreglerna i 32 § första stycket e och f
skall gälla i sin äldre lydelse om förutsättningarna för avdrag uppfyllts
före ikraftträdandet. Det innebär att en upplagshavare som levererar varor
för försäljning till en exportbutik i juni får yrka avdrag för leveransen i
den deklaration som skall lämnas den 20 juli.
När de nya reglerna träder i kraft den 1 juli 1999 kommer det bl.a. hos
rederier och flygbolag att finnas varor som har levererats utan skatt. Om
dessa varor används för något ändamål som inte är undantaget från skatt
enligt de nya reglerna skall skatt tas ut. Detta uppnås genom en
hänvisning till 32 § första stycket e och f samt andra stycket. Obeskattade
varor som levererats före ikraftträdandet kan endast användas skattefritt
för i nämnda bestämmelser angivna ändamål. Skattskyldig är den som
använder varorna för annat ändamål. När skattskyldigheten inträder och
hur skatten skall redovisas regleras genom en hänvisning till 20 § första
stycket 7 och 22 § femte stycket.
11.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
8 §
Den nya punkten 8 i första stycket motsvaras av 9 § första stycket 7 i
tobaksskattelagen. Den kommer för alkoholskattens del inte enbart att
omfatta den som fått tillstånd att proviantera enligt lagen om
proviantering av fartyg och luftfartyg. Bestämmelsen skall nämligen
också tillämpas i fall alkoholvaror förvärvats utan skatt med stöd av 31 e
eller 20 § första stycket l. I övrigt hänvisas till kommentaren till 9 §
tobaksskattelagen.

9 §
Se kommentaren till 10 § tobaksskattelagen.

19 §
Se kommentaren till 20 § tobaksskattelagen.

20 §
Ändringen i första stycket k) är föranledd av att 31 b § numer betecknas
31 e § (se prop. 1998/99:18, bet. 1998/99SkU6, rskr 1998/99:68, SFS
1998:1679).
I nuvarande tredje stycket regleras skattskyldigheten för den som köpt
alkohol utan skatt med stöd av första stycket l p.g.a. att alkoholen skall
användas för medicinskt ändamål. Denna bestämmelse ersätts nu av den
generella regeln i 8 § första stycket 8. Det är emellertid inte fråga om
någon ändring i sak.

21 §
Se kommentaren till 22 § tobaksskattelagen.

31 e §
I nuvarande andra stycket regleras skattskyldigheten för den som köpt
alkohol utan skatt mot försäkran men använder varorna för annat än
avsett ändamål. Denna bestämmelse ersätts nu av den generella regeln i 8
§ första stycket 8. Det är emellertid inte fråga om någon ändring i sak.

31 f §
Se kommentaren till 31 e § tobaksskattelagen.

32 §
Se kommentaren till 32 § tobaksskattelagen.

33 §
Se kommentaren till 33 § tobaksskattelagen.

Övergångsbestämmelserna
Se kommentaren till övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om
ändring i lagen om tobaksskatt.
11.5 Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Samtliga ändringar är föranledda av att exportbutikerna föreslås regleras
i en särskild lag.
Beträffande övergången till de nya reglerna kan nämnas att samtliga
tillstånd som getts med stöd av tullagen har tidsbegränsats så att de löper
ut den 30 juni 1999.
11.6 Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
3 kap.
30 c §
Av avsnitt 6.2 framgår att paragrafen skall upphöra att gälla.

5 kap.
9 §
I första stycket har i en ny punkt 4 a införts en särskild bestämmelse om
skattefrihet för proviantering av varor som är avsedda att säljas ombord
på fartyg eller luftfartyg i EU-trafik. Skattefriheten avser endast varor
som är avsedda att konsumeras. Härmed avses sådana livsmedel och
livsmedelstillsatser som anges i 1 § livsmedelslagen (1971:511). Det kan
noteras att röktobak inte omfattas av livsmedelsbegreppet (prop. 1971:61
s. 32 och 182). Däremot omfattas tuggtobak och snus liksom
alkoholdrycker. Regeringen har av praktiska skäl ansett att i fråga om
punktskattepliktiga varor, dvs. alkoholdrycker och tobaksvaror så skall
skattefriheten för mervärdesskatt inte vara vidare än den som gäller för
punktskatt (jfr avsnitt 6.2). Mervärdesskattefriheten för proviantering av
punktskattepliktiga varor i EU-trafik omfattar därför endast sådana varor
som är avsedda för förbrukning ombord. Genom hänvisningen till
livsmedelsbegreppet kommer skattefriheten för proviantering inte att
avse kapitalvaror, kläder och andra sådana varor som förekommer för
försäljning ombord på fartyg och flygplan. Att skattefriheten också
omfattar proviantering av varor som är avsedda för fartygets eller
luftfartygets eget behov eller för konsumtion ombord framgår av första
stycket 4. Bestämmelsen gäller såväl EU-trafik som tredjelandstrafik. I
punkt 4 finns också en bestämmelse som gör det möjligt att skattefritt
proviantera alla typer av varor som är avsedda att försäljas ombord på
fartyg eller luftfartyg i tredjelandstrafik.
Återbetalningsrätten för ingående skatt hänförlig till skattefri
proviantering enligt första stycket 4 och 4 a eller skattefri omsättning
enligt första stycket 5 följer i fråga om fartyg i EU-trafik av 10 kap. 11 §
tredje stycket ML och i fråga om fartyg i tredjelandstrafik av 10 kap. 12
§ ML.
Den omständigheten att den skattskyldige, vid förvärv av livsmedel
m.m. för skattepliktig försäljning ombord, inte har haft någon ingående
skatt att göra avdrag för, skall inte medföra att uttag som han gör för
privat bruk skall undgå beskattning med stöd av 2 kap. 2 § ML.
Av den nya lydelsen av första stycket 6 framgår att såväl leveranser av
varor för försäljning i exportbutiker som den försäljning som äger rum
där kan ske utan mervärdesskatt.
Beträffande ändringarna i tredje stycket och de nya fjärde och femte
styckena hänvisas till motiven i avsnitt 6.2.

7 kap.

Ändringen i tredje stycket är föranledd av ändringen i 5 kap. 9 § tredje
stycket.

10 kap.
11 och 12 §§
Ändringarna utgör följdändringar med anledning av att 3 kap. 30 c §
föreslås upphävd.
11.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
2 kap.
4 §
I sin nuvarande lydelse hänvisar 2 kap. 4 § till att det i ML finns
bestämmelser om frihet från skatt för varor vilka såsom förnödenheter
och proviant förs ombord på fartyg eller luftfartyg. Bestämmelser om
frihet från mervärdesskatt vid proviantering finns i 5 kap. 9 § ML.
Bestämmelser om frihet från mervärdesskatt vid import finns i 3 kap. 30
§ ML. Enligt det lagrummet skall från skatteplikt undantas sådan import
som medför frihet från skatt enligt lagen om frihet från skatt vid import.
Genom ändringen i den nu förslagna första punkten införs en klar
materiell bestämmelse om frihet från importskatt vid proviantering
samtidigt som sambandet mellan lagarna tydliggörs. Bestämmelsen har
vidare fått en ordalydelse som bättre överensstämmer med den
terminologi som använts i 5 kap. 9 § ML.
Eftersom det inte skall vara tillåtet att sälja icke-gemenskapsvaror i
exportbutiker måste varor som importeras för försäljning i sådan butik
förtullas. För att mervärdesskatt inte skall behöva tas ut vid denna
förtullning ges i andra punkten en möjlighet att importera dessa varor
utan att importskatt tas ut vid förtullningen.
De föreslagna ändringarna behandlas även i motiven, avsnitt 6.2.
11.8 Förslaget till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
4 kap.
2 §
Den nya punkten 6 i andra stycket innebär att en godkänd upplagshavare
som bedriver verksamhet i en exportbutik som omfattas av den nya lagen
om exportbutiker får föra in spritdrycker, vin och starköl till Sverige.
Verksamheten skall alltså bedrivas i en butik som flygplatshållaren fått
tillstånd av regeringen att inrätta. Den nya punkten 7 i samma stycke
innebär att en registrerad varumottagare som meddelats tillstånd till
proviantering enligt den nya lagen om proviantering får föra in
spritdrycker, vin och starköl till landet.

5 §
Ändringen i första stycket görs för att förtydliga att den som har
partihandelstillstånd får sälja spritdrycker, vin och starköl till
exportbutiker och till fartyg och luftfartyg för proviantering.
11.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:283) med
vissa bestämmelser för Scandinavian Airlines
Systems flygpassagerarterminal i Malmö
2 §
Flygpassagerarterminalen är klassad som internationell flygplats och
omfattas därför av den nya lagen om exportbutiker. Förevarande paragraf
kan därför upphävas.

Sammanfattning av betänkandet Beskattning utan
taxfree
Utredningens uppdrag
Utredningens huvuduppgift är att se över förfarandereglerna för
punktskatter m.m. och översynen skall koncentreras till förfarandet för de
harmoniserade punktskatterna. Den första etapp av arbetet som enligt
direktiven redovisas med förtur i detta delbetänkande rör främst frågor
som aktualiseras den 1 juli 1999 då taxfreehandeln i EU-intern trafik
upphör.
I denna första del har ingått att lägga fram förslag till hur försäljningen
av beskattade varor ombord på transportmedel skall hanteras
skattemässigt när taxfreehandeln upphör. Utredningens uppgift har också
varit att överväga åtgärder för kontroll av proviantering för skattefri
försäljning och förbrukning ombord på transportmedel och i det
sammanhanget göra en allmän översyn av den s.k.
provianteringsförordningen samt analysera EG:s regler på
taxfreeområdet och bestämmelserna i den nordiska
provianteringsöverenskommelsen.
Allmänna utgångspunkter
En grundläggande utgångspunkt för utredningens arbete har varit att
taxfreeförsäljningen kommer att upphöra på resor inom EU efter den 30
juni 1999. Däremot inträffar inga förändringar när det gäller sådan
försäljning på resor till tredje land. Som resor till tredje land räknas också
resor till områden som inte ingår i EG:s skatteområde, t.ex. Åland och
Kanarieöarna.
En annan utgångspunkt har varit att förbrukningen ombord på resor
inom EU även efter den 30 juni 1999 kommer att kunna ske med
obeskattade varor.
EU-interna resor
Avgörande för om skattefri försäljning skall få ske ombord är om resan
skall anses som EU-intern eller inte. Om resan går direkt mellan ett
medlemsland och ett tredje land är den självklart inte att anse som en
EU-intern resa. Lika klart är att en resa som går direkt mellan två
medlemsländer är att anse som EU-intern.
Situationen kan dock bli annorlunda om, vid en resa mellan två
medlemsländer, färjan går in i hamn eller flygplanet mellanlandar, i ett
tredje land. Även dessa resor kan bli att betrakta såsom icke EU-interna.
Detta förutsätter dock att passagerarna har en faktisk möjlighet att göra
inköp i det landet. Det får således inte vara fråga om endast en symbolisk
visit i landet.
Följande situationer bör kunna uppkomma vid färjetrafik i Östersjön.
Om exemplen, som gäller både mervärdesskatt och punktskatt, skall
appliceras på flygtrafiken kan Åland bytas ut mot t.ex. Kanarieöarna och
Estland mot t.ex. Schweiz.

Resan Sverige-Finland är en EU-intern resa där skattefri försäljning
ombord inte kan förekomma. Detsamma gäller för en returresa med
samma sträckning.
Resan Sverige-Åland-Finland är i sin helhet en tredjelandsresa varför
skattefri försäljning kan förekomma. Detsamma gäller för en returresa
med samma sträckning.
Resan Sverige-Estland är en tredjelandsresa och skattefri försäljning är
tillåten och detta gäller även vid returresan.
Resan Sverige-Finland-Estland är en EU-intern resa första sträckan
men blir en tredjelandsresa mellan Finland och Estland. Detta innebär att
skattefri försäljning inte kan ske på första sträckan men väl på den andra.
Resan Estland-Finland-Sverige är en tredjelandsresa från Estland till
Finland men en EU-intern på resan från Finland och Sverige. Skattefri
försäljning kan alltså ske på första sträckan men inte på den andra.
Resan Sverige-Estland-Finland är i sin helhet en tredjelandsresa.

Enligt utredningens bedömning innebär inte folkrättsliga regler att
försäljning som sker på det fria havet vid en EU-intern resa skulle vara
undantagen från reglerna om beskattning.
Försäljning av beskattade varor på fartyg eller luftfartyg
Beträffande mervärdesskatten finns redan EG-regler som talar om hur
beskattningen skall gå till. Det är i avgångslandet som varan anses
omsatt. Således gäller svensk mervärdesskatt för varor som säljs på en
EU-intern resa som avgår från Sverige och den skall betalas till svenska
skattemyndigheter.
För punktskatternas del är den legala situationen inte lika klar.
Utredningen anser dock att beskattning skall ske senast när varorna tas
ombord på ett fartyg eller luftfartyg. För varor som provianteras i Sverige
gäller således svensk punktskatt. I det s.k. cirkulationsdirektivet finns
regler om att skatt skall återbetalas om varorna för kommersiella ändamål
förs till ett annat land. Dessa regler förutsätter emellertid en mycket
omfattande administrativ hantering både för myndigheterna och
företagen. Kommissionen har tillsammans med medlemsländerna
kommit överens om en tolkning av direktivet som kan underlätta för de
inblandade parterna. Enligt kommissionen skall varor som säljs till
resenärer ombord på fartyg och luftfartyg inom EU beskattas med den
punktskatt som gäller i den medlemsstat där varorna tas ut från
skatteupplag och lastas ombord på färjan eller flygplanet. Om en
passagerare tar en färja från Storbritannien till Frankrike eller från
Tyskland till Danmark blir det inte möjligt att köpa obeskattade varor för
privat bruk även om färjan måste passera internationellt vatten på rutten
till destinationsmedlemsstaten. Enligt gemenskapsrätten måste varje resa
till sjöss eller i luften som börjar i en medlemsstat och där den faktiska
ankomstplatsen är belägen i en annan medlemsstat betraktas som en EU-
intern resa.
Beträffande den skattemässiga behandlingen av varor som lastas
ombord under en mellanlandning i tredje land eller på det fria havet anför
kommissionen följande. Om en färja eller ett plan som går mellan två
medlemsstater (t.ex. från Sverige till Finland) gör en mellanlandning i ett
tredje land (t.ex. Estland) eller i ett område utanför EG:s skatteområden
(t.ex. Åland) kommer reglerna för resenärer till och från tredje land att
fortsätta att gälla (dvs. de kvantitativa och värdemässiga begränsningarna
såsom 1 liter sprit och 200 cigaretter). Varor inköpta på Åland eller
ombord på färjan kommer att bli föremål för de kvantitativa och
värdemässiga begränsningar som gäller köp i länder utanför EG:s
tullområde, vilket innebär att tullagstiftningens kontrollregler måste
tillämpas.
Om obeskattade tredjelandsvaror lastat ombord på en färja i
regelmässig trafik mellan två gemenskapshamnar medan färjan är utanför
EU:s territorialvatten, kommer dessa varor att bli föremål för samma
mervärdesskatt, punktskatt och tull som gäller för all import till
gemenskapens territorium från tredje land. Detta gäller t.ex. om
obeskattade varor av polskt ursprung lastas ombord på en färja som går
från Lübeck till Helsingfors under dess passage över internationellt
vatten. Under sådana omständigheter kan mervärdesskatt, punktskatt och
tull tas ut av både passageraren som köpt dessa produkter ombord på
färjan och rederiet. Eftersom passagerarna i sådan fall har gått ombord på
skeppet i Tyskland (och inte i ett tredje land) får de inte tillämpa reglerna
om skatte- och tullfri införsel för resenärer från tredje land och kan
därför inte dra nytta av något skatte- eller tullundantag.
Utredningen gör samma bedömning som kommissionen när det gäller
tolkningen av de gällande bestämmelserna. Däremot har utredningen
svårt att instämma i kommissionens samtidigt gjorda uttalande att
systemet är klart, enkelt och lätt att tillämpa. Behovet av långtgående
förenklingar framstår som stort men utredningen kan endast konstatera
att det saknas utrymme för Sverige att nu ensidigt förändra regelsystemet
så att det blir enklare att tillämpa. I fråga om de grundläggande reglerna
för den skattemässiga hanteringen av försäljningen av beskattade varor
på transportmedel redovisas således inga direkta förslag. Däremot lämnar
utredningen förslag på främst provianteringsområdet som tillgodoser
högt ställda krav på enkla och moderna regler.
Utredningens förslag
Ändringar i alkohol- och tobaksskattelagarna samt mervärdesskattelagen
avseende proviantering av fartyg och luftfartyg
För resor inom EU föreslår utredningen att det införs en avdragsrätt för
upplagshavaren för varor som levererats för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg till någon som fått tillstånd av tullmyndigheten att
ta ombord varorna för detta ändamål. Den som på detta sätt tagit ombord
obeskattade varor blir själv skattskyldig om varorna kommit att användas
för annat ändamål. För att t.ex. rederier och flygbolag skall kunna få
varor levererade direkt från en utländsk upplagshavare föreslås att de,
som registrerade varumottagare, skall kunna göra avdrag vartefter
varorna förbrukas ombord.
Beträffande proviantering av fartyg och luftfartyg i trafik till tredje
land införs inte några särskilda regler. För den situationen finns redan i
dag regler i alkohol- och tobaksskattelagarna om att upplagshavaren får
göra avdrag när varor levereras för export.
Som en konsekvens av att taxfreeförsäljningen upphör skall
bestämmelsen i 3 kap. 30 c § mervärdesskattelagen upphävas.
Skattefriheten för proviantering utvidgas till att även avse leverans av
varor som skall användas för försäljning ombord på fartyg eller flygplan i
EU-trafik.
Exportbutiker
En ny lag om exportbutiker föreslås ersätta motsvarande regler som i dag
finns i tullagstiftningen. Regeringen skall enligt förslaget även
fortsättningsvis meddela tillstånd som bara kan ges till flygplatshållaren.
Försäljningen i exportbutikerna skall endast få ske till resande till tredje
land och endast avse obeskattade gemenskapsvaror.
Den som bedriver verksamheten i en exportbutik skall vara godkänd
upplagshavare och exportbutiken ett godkänt skatteupplag. Avdrag skall
för dessa upplagshavare medges för den försäljning som sker till resande
till tredje land men försäljningen får bara avse vissa varor och vissa
kvantiteter av dessa varor.
Smärre justeringar föreslås också i mervärdesskattelagen och lagen om
frihet från skatt vid import m.m. med anledning av den nya lagen om
exportbutiker.
Ny lag om proviantering av fartyg och luftfartyg
En ny lag om proviantering av fartyg och luftfartyg bör införas och
ersätta den nuvarande provianteringsförordningen. I den nya lagen anges
bl.a. under vilka förutsättningar som tullen får medge att obeskattade
varor eller varor som inte är gemenskapsvaror får provianteras och vilka
särskilda krav på redovisning som skall ställas på den som har varorna
ombord. Vidare ges i provianteringslagen vissa beskattningsregler som
tar sikte på speciella situationer kring fartygslinjer mellan Sverige och
Norge och som inte bör tynga mervärdesskattelagen.
Proviantering av obeskattade varor skall få ske för försäljning vid resa
till plats utanför EG:s skatteområde och för förbrukning ombord vid resa
till utländsk ort. Varor som inte är gemenskapsvaror skall få provianteras
för försäljning och förbrukning ombord vid resa till plats utanför EG:s
tullområde. Proviantering skall inte medges i större omfattning än vad
som är skäligt med hänsyn till resans art och varaktighet samt det antal
personer som beräknas kunna komma att medfölja transportmedlet.
Tullmyndigheten skall vara den myndighet som meddelar tillstånd.
Tullmyndigheten skall också utöva tillsyn enligt den nya lagen.
Tillståndshavarens bokföring skall var utformad så att kontroll av
verksamheten är möjlig. Regeringen skall få bemyndiga
Generaltullstyrelsen att i samråd med Riksskatteverket meddela
föreskrifter om hur bokföringen skall vara utformad. Tillståndshavaren
skall på tullmyndighetens begäran tillhandahålla bokföringshandlingar
och övriga handlingar som rör verksamheten samt lämna tillträde till
utrymmen som används i verksamheten.
Ett tillstånd till proviantering får återkallas om förutsättningarna för att
meddela tillstånd inte längre finns eller om tillståndshavaren använder
varorna för andra ändamål än vad som anges i tillståndet. Vidare får
tillståndet återkallas om tillståndshavarens bokföring inte är utformad på
ett tillfredsställande sätt eller om han inte medverkar vid kontrollen av
verksamheten.
Nordiska provianteringsöverenskommelsen bör sägas upp
När det gäller den nordiska provianteringsöverenskommelsen och
förhållandet mellan Danmark, Finland och Sverige är det utredningens
bedömning att i vart fall de regler som gäller försäljningen ombord inte
har någon giltighet efter det att taxfreeförsäljningen upphör för resor
inom EU. Överenskommelsen får anses ha spelat ut sin roll och Sverige
bör därför säga upp den.
För resor mellan Sverige och Norge föranleder inte beslutet inom EU
att de begränsningar som följer av överenskommelsen är överspelade.
Detta medför dock inte tillräckliga skäl att inte säga upp
överenskommelsen. I stället bör även förhandlingar med Norge inledas
för att se över vilka regler som bör gälla i framtiden. I avvaktan på vad
som kan komma ut av dessa förhandlingar bör dock Sverige fortsätta att i
praktiken hålla sig till överenskommelsen när det gäller fartygstrafiken
till Norge.

Utredningens författningsförslag
Förslag till lag om exportbutiker
Härigenom föreskrivs följande

1 § För försäljning av obeskattade gemenskapsvaror till flygpassagerare
som avreser till plats utanför EG:s skatteområde får inrättats butik på
flygplats (exportbutik).
Tillstånd att inrätta exportbutik meddelas av regeringen och kan endast
ges till flygplatshållaren.
Verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen
(1994:1564) om alkoholskatt.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte varit föremål för någon beskattning i Sverige, eller
b) varor som visserligen varit föremål för beskattning men för vilka
avdrag medgivits eller återbetalning skett så att varorna i praktiken inte
är belastade med skatt,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.

3 § Försäljningen får endast ske till den som avreser till plats utanför
EG:s skatteområde och endast avse följande varor och i angivna fall
kvantiteter av dessa varor:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
två liter vin,
två liter starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om proviantering av fartyg och luftfartyg
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om proviantering med varor som inte
är gemenskapsvaror och med obeskattade varor för förbrukning eller
försäljning ombord på fartyg eller luftfartyg vid resa till utländsk ort samt
tillstånd till sådan proviantering. I lagen finns också bestämmelser om
försäljning av obeskattade varor på fartygslinjer mellan Sverige och
Norge.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte varit föremål för någon beskattning i Sverige,
b) varor som visserligen varit föremål för beskattning men för vilka
avdrag medgivits eller återbetalning skett så att varorna i praktiken inte
är belastade med skatt,
gemenskapsvara:
a) vara som i sin helhet framställts inom gemenskapens tullområde
enligt villkoren i artikel 23 i förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12
oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen och inte
innefattar varor som importerats från länder eller territorier som inte
utgör en del av EG:s tullområde,
b) vara som importerats från länder eller territorier som inte utgör en
del av EG:s tullområde och som övergått till fri omsättning,
c) vara som har framställts inom EG:s tullområde, antingen endast av
varor enligt a eller av varor enligt a och b,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.
Proviantering
3 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror får ske för
försäljning vid resa till plats utanför EG:s skatteområde och för
förbrukning ombord vid resa till utländsk ort.
Såvitt avser mervärdesskatt får proviantering med obeskattade
gemenskapsvaror även ske för försäljning vid resa till plats inom EG:s
skatteområde.

4 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med varor som
inte är gemenskapsvaror får ske för försäljning och förbrukning ombord
vid resa till plats utanför EG:s tullområde.

5 § Proviantering enligt denna lag med alkoholdrycker och tobaksvaror
får ske endast till
1. luftfartyg som har en högsta tillåtna startvikt som överstiger 5 700
kilogram och som är destinerat till utländsk flygplats för att lämna eller
hämta passagerare eller last,
2. fartyg som går i yrkesmässig trafik, dock inte fiskefartyg, och vars
bruttodräktighet är minst 75 och som skall anlöpa utländsk hamn för att
lämna eller hämta passagerare eller last eller som skall företa kryssning i
mer avlägsna farvatten som turistfartyg, eller
3. fartyg och luftfartyg som disponeras av Försvarsmakten.
Särskilt om linjer mellan Sverige och Norge
6 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med varor som
inte är gemenskapsvaror för försäljning från kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och Norge
får endast avse spritdrycker, vin, starköl, öl, tobaksvaror, parfymer,
kosmetiska preparat, toalettmedel eller choklad- eller konfektyrvaror.

7 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med varor som
inte är gemenskapsvaror får inte avse spritdrycker, vin eller starköl på
fartygslinje mellan svensk hamn från norska gränsen i norr till och med
Lysekil i söder och norsk hamn från och med Risör i väster till svenska
gränsen i öster.
På sådan fartygslinje får obeskattad försäljning inte överstiga 20
cigaretter eller 10 cigariller eller cigarrer eller 50 gram tobaksvaror per
passagerare.
Tillstånd
8 § Tillstånd till proviantering skall meddelas den som bedriver
verksamheten på fartyget eller luftfartyget om han med hänsyn till sina
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bör meddelas
sådant tillstånd.
Tillstånd enligt första stycket meddelas för viss tid eller för varje
tillfälle som proviantering sker. Tillstånd för viss tid får meddelas den
som bedriver reguljär trafik eller liknande verksamhet.

9 § Proviantering får inte ske i större omfattning än vad som är skäligt
med hänsyn till resans art och varaktighet samt det antal personer som
beräknas kunna komma att medfölja transportmedlet. Därvid skall
beaktas de begränsningar avseende omsättning på färdmedlet som kan
föreligga och det förråd som redan finns ombord av dylika varor.

10 § Tillstånd till proviantering meddelas av tullmyndigheten.
Tillsyn
11 § Tillsyn över denna lag utövas av tullmyndigheten.

12 § Bokföring för den som meddelats tillstånd skall vara utformad så att
kontroll av verksamheten är möjlig.
Regeringen får bemyndiga Generaltullstyrelsen att i samråd med
Riksskatteverket meddela föreskrifter om hur bokföring enligt första
stycket skall vara utformad.

13 § Om tullmyndigheten begär det skall tillståndshavaren tillhandahålla
bokföringshandlingar och övriga handlingar som rör verksamheten.
Tillståndshavaren skall också lämna tillträde till utrymmen som används
i verksamheten.
Bestämmelserna om handlingar och uppgifter som skall undantas i
3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller i motsvarande mån handlingar och uppgifter
som skall tillhandahållas enligt denna lag.
Återkallande av tillstånd
14 § Tullmyndigheten får återkalla ett tillstånd till proviantering om,
1. förutsättningarna för att meddela tillstånd inte längre finns,
2. tillståndshavaren använder varorna för andra ändamål än vad som
anges i tillståndet,
3. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 eller 13 §,
eller
4. tillståndshavaren inte medverkar vid skatterevision enligt lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
skattebetalningslagen (1997:484).
Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat förordnas.
Uppgiftsskyldighet
15 § Uppgifter som en myndighet förfogar över och som behövs för
prövning och tillsyn enligt denna lag skall på tullmyndighetens begäran
tillhandahållas denna.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3
kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till vilken
hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse föreligger uppgiftsskyldighet endast
om regeringen på ansökan av tullmyndigheten beslutar att uppgiften skall
lämnas ut.
Överklagande
16 § Beslut enligt 13 § första stycket får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Generaltullstyrelsen får överklaga beslut som avses i första stycket
andra meningen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

17 § Generaltullstyrelsen får från tullmyndigheten ta över uppgiften att i
allmän förvaltningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende
eller en viss grupp av ärenden. Generaltullstyrelsen för det allmännas
talan i Regeringsrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att 9, 11, 20, 22, 32 och 33 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 b § samt närmast
före 31 b § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 10 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 13 eller 14 §,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 15 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 16 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,

7. förvärvat varor för vilka
ingen skatt skall tas ut när varorna
används för visst ändamål, om
varorna kommit att användas för
annat ändamål än det som var
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt.
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

11 §2
Upplagshavare i Sverige som säljer obeskattade varor till annan svensk
upplagshavare eller till näringsidkare i ett annat EG-land skall hos
beskattningsmyndigheten ställa säkerhet för betalning av den skatt som
kan påföras honom i Sverige eller annat EG-land, innan leverans av
skattepliktiga varor påbörjas. Säkerheten skall uppgå till ett belopp som
motsvarar den skatt som i medeltal belöper på de obeskattade varor som
upplagshavaren transporterar under ett dygn. Vid beräkningen av
medeltalet skall hänsyn endast tas till de dygn under ett år då tran-sport
av obeskattade varor sker.
Upplagshavare skall även ställa säkerhet för betalning av skatten i
samband med tillverkning, bearbetning eller lagring av skattepliktiga
varor. Säkerheten skall uppgå till ett belopp som motsvarar tio procent av
skatten på de varor som upplagshavaren i medeltal förvarar i
skatteupplaget under ett år.

Den säkerhet som anges i första
stycket skall också omfatta
transporter i samband med sådana
leveranser som avses i 32 § första
stycket e.

20 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 15 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 16 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt 9 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige,

7. den som är skattskyldig enligt
9 § 7, när varorna används för
annat ändamål än det som var
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt.
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 10 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

22 §3
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 14 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt 9 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till Sverige. Deklarationen skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara upplagshavare
skall lämna deklaration när varorna tillverkas. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter den dag
då varorna tillverkades.
Den som enligt 16 § femte stycket överför en skattepliktig vara skall
lämna en deklaration för varje avsänd leverans. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter
avsändandet av varorna.

Den som är skattskyldig enligt 9
§ 7, och som inte är registrerad
varumottagare enligt 13 §, skall
lämna deklaration när
skattepliktiga varor använts för
annat ändamål än det som var
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt. Deklarationen
skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna
användes för annat ändamål.

Inköp av varor utan skatt

31 b §
Den som har tillstånd från
tullmyndigheten enligt lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg och luftfartyg får, i enlighet
med vad som anges i tillståndet,
från en upplagshavare köpa
tobaksvaror utan skatt för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till annat
EG-land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 10 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje
land eller förts till frizon eller
frilager för annat ändamål än att
förbrukas där,
e) som har lagts upp på
tulllager som inrättats för
förvaring av proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
d) som har exporterats till tredje
land eller förts till frizon eller
frilager för annat ändamål än att
förbrukas där, eller
e) som har levererats för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till annat
EG-land till någon som fått
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering av fartyg och
luftfartyg att ta ombord varorna
för detta ändamål.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till plats
utanför EG:s punktskatteområde.
Avdrag medges dock högst med
vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 13 och 14 §§ eller en skatterepresentant enligt 15 §
får avdrag göras för skatt på tobaksvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare får
utöver vad som anges i första
stycket göra avdrag för
tobaksvaror som förbrukats
ombord på fartyg eller luftfartyg
på resa till annat EG-land, om han
fått tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg och luftfartyg att ta ombord
varorna för detta ändamål.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
2. Skatt enligt denna lag skall betalas för obeskattade tobaksvaror som
förvärvats före den 1 juli 1999 och som säljs i Sverige för annat ändamål
än förbrukning ombord till resande på fartyg eller luftfartyg på resa till
annat EU-land efter denna tidpunkt.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att 8, 10, 19, 21, 31 b, 32 och 33 §§ samt rubriken närmast före
31 b § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 c §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 9 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 12 och 13 §§,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 14 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 15 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,
7. annars i Sverige tillverkar etylalkohol,

8. förvärvat varor för vilka
ingen skatt skall tas ut när varorna
används för visst ändamål, om
varorna kommit att användas för
annat ändamål än det som varit
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

10 §2
Upplagshavare i Sverige som säljer obeskattade varor till annan svensk
upplagshavare eller till näringsidkare i ett annat EG-land skall hos
beskattningsmyndigheten ställa säkerhet för betalning av den skatt som
kan påföras honom i Sverige eller annat EG-land, innan leverans av
skattepliktiga varor påbörjas. Säkerheten skall uppgå till ett belopp som
motsvarar den skatt som i medeltal belöper på de obeskattade varor som
upplagshavaren transporterar under ett dygn. Vid beräkningen av
medeltalet skall hänsyn endast tas till de dygn under ett år då tran-sport
av obeskattade varor sker.
Upplagshavare skall även ställa säkerhet för betalning av skatten i
samband med tillverkning, bearbetning eller lagring av skattepliktiga
varor. Säkerheten skall uppgå till ett belopp som motsvarar tio procent av
skatten på de varor som upplagshavaren i medeltal förvarar i
skatteupplaget under ett år.

Den säkerhet som anges i första
stycket skall också omfatta
transporter i samband med sådana
leveranser som avses i 32 § första
stycket e.

19 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 14 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 15 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt 8 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige,

7. den som är skattskyldig enligt
8 § 8, när varorna används för
annat ändamål än det som varit
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 9 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

21 §
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 13 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag när varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt 8 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till Sverige. Deklarationen skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara godkänd
upplagshavare skall lämna deklaration när varorna tillverkas.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna tillverkades.

Den som är skattskyldig enligt
8 § 8, och som inte är registrerad
varumottagare enligt 12 §, skall
lämna deklaration när
skattepliktiga varor använts för
annat ändamål än det som varit
förutsättningen för att varorna
köptes utan skatt. Deklarationen
skall ha kommit in senast fem
dagar efter den dag då varorna
användes för annat ändamål.

Inköp mot försäkran m.m.
Inköp av varor utan skatt

31 b §3
Den som har tillstånd från Läkemedelsverket enligt lagen (1961:181)
om försäljning av teknisk sprit m. m. att inköpa minst 25 kilogram
alkohol under ett kalenderår, får från en upplagshavare köpa sådan
alkohol som anges i tillståndet utan alkoholskatt mot att han lämnar en
försäkran till denne om att alkoholen skall användas för sådant ändamål
som anges i 20 § första stycket e j.

Om skattepliktiga varor har
levererats utan skatt enligt första
stycket och varorna används för
annat ändamål än som anges där,
skall den som lämnat försäkran
svara för skatten. Beskattning
skall därvid ske i den ordning som
föreskrivs för skattskyldig enligt
8 § första stycket 7.

31 c §
Den som har tillstånd från
tullmyndigheten enligt lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg och luftfartyg får, i enlighet
med vad som anges i tillståndet,
från en upplagshavare köpa
alkoholvaror utan skatt för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till annat
EG-land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 9 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje
land eller förts till frizon eller
frilager för annat ändamål än att
förbrukas där,
e) som har lagts upp på
tulllager som inrättats för
förvaring av proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
d) som har exporterats till tredje
land eller förts till frizon eller
frilager för annat ändamål än att
förbrukas där, eller
e) som har levererats för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till annat
EG-land till någon som fått
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering av fartyg och
luftfartyg att ta ombord varorna
för detta ändamål.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till plats
utanför EG:s punktskatteområde.
Avdrag medges dock högst med
vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 12 och 13 §§ eller en skatterepresentant enligt 14 §
får avdrag göras för skatt på alkoholvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare får
utöver vad som anges i första
stycket göra avdrag för
alkoholvaror som förbrukats
ombord på fartyg eller luftfartyg
på resa till annat EG-land, om han
fått tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg och luftfartyg att ta ombord
varorna för detta ändamål.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.
2. Skatt enligt denna lag skall betalas för obeskattade alkoholvaror som
förvärvats före den 1 juli 1999 och som säljs i Sverige för annat ändamål
än förbrukning ombord till resande på fartyg eller luftfartyg på resa till
annat EU-land efter denna tidpunkt.

Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att 51§ skall upphöra att gälla,
dels att 45, 46, 52, 57 och 117 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

45 §
Bestämmelser om tillfälliga lager, tullager, transitering samt frizoner
och frilager finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och
kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93. Regeringen får meddela
föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av dessa bestämmelser.
För försäljning av oförtullade
eller obeskattade varor till
flygpassagerare som avreser till
utlandet får inrättas butik på
flygplats (exportbutik). Om det
finns särskilda skäl, får
exportbutik inrättas även på någon
annan plats.

46 §
Tillstånd att inrätta frizon,
frilager eller exportbutik meddelas
av regeringen.
Tillstånd att inrätta frizon eller
frilager meddelas av regeringen.

52 §
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager samt
exportbutiker är underkastade
tullmyndigheternas övervakning
och kontroll.
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager är
underkastade tullmyndigheternas
övervakning och kontroll.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.

57 §
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner, frilager och
exportbutiker, flygplatser och
bangårdar, där varor som står
under tullkontroll förvaras, och
även lokaler inom sådana
områden, samt
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner och frilager,
flygplatser och bangårdar, där
varor som står under tullkontroll
förvaras, och även lokaler inom
sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som kan anmanas stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 §
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

117 §
Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för
1. tillstånd till
betalningsanstånd,
2. utfärdande av särskild
tullräkning, och
3. tillstånd att inneha
exportbutik.
1. tillstånd till
betalningsanstånd, och
2. utfärdande av särskild
tullräkning.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt första
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskriv i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 3 kap. 30 c §1 skall upphöra att gälla,
dels att 5 kap. 9 §, 7 kap. 5 § och 10 kap. 11 och 12 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §2
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en
omsättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg
eller ett luftfartyg i utrikes trafik
för bruk ombord på ett sådant
fartyg eller luftfartyg eller för
sådan omsättning som anges i 1 §
tredje stycket,
5. varan omsätts på fartyg eller
luftfartyg i de fall som avses i 2 b
§ för konsumtion ombord,
6. varan levereras för försäljning
i exportbutik enligt 45 § tullagen
(1994:1550),

7. varan är en personbil eller
motorcykel som vid leveransen är
införd i exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan
utländsk företagares räkning som
inte är skattskyldig för
omsättningen och leveransen görs
inom ramen för ett garantiåtagande
som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet
till en fysisk person som är bosatt
eller stadigvarande vistas i ett
annat land än ett EG-land, under
förutsättning att
a. ersättningen utgör minst 200
kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen
har medfört varan vid resa till en
plats utanför EG före utgången av
tredje månaden efter den månad
under vilken leveransen av varan
gjordes.
4. varan levereras till ett fartyg
eller ett luftfartyg i utrikes trafik
för bruk eller omsättning ombord
på ett sådant fartyg eller
luftfartyg,

5. varan levereras för försäljning
till eller försäljs i sådan butik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker,
6. varan är en personbil eller
motorcykel som vid leveransen är
införd i exportvagnförteckning,
7. varan levereras för en sådan
utländsk företagares räkning som
inte är skattskyldig för
omsättningen och leveransen görs
inom ramen för ett garantiåtagande
som företagaren gjort, eller
8. varan levereras här i landet
till en fysisk person som är bosatt
eller stadigvarande vistas i ett
annat land än ett EG-land, under
förutsättning att
a. ersättningen utgör minst 200
kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen
har medfört varan vid resa till en
plats utanför EG före utgången av
tredje månaden efter den månad
under vilken leveransen av varan
gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om
1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör
en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt
enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och
2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in
varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning
eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
Om en gemenskapsvara
levereras för försäljning från kiosk
eller liknande försäljningsställe
ombord på fartyg på linjer mellan
Sverige och Norge och leveransen
görs till fartyget, gäller första
stycket endast om varan består av
spritdrycker, vin, starköl, öl,
tobaksvaror, parfymer, kosmetiska
preparat, toalettmedel eller
choklad- eller konfektyrvaror.
Leverans av varor till fartyg på
linjer mellan Sverige och Norge
för försäljning från kiosk eller
liknande försäljningsställe ombord
anses som en omsättning
utomlands endast i de fall som
avses i 6 och 7 §§ lagen
(1999:000) om proviantering av
fartyg eller luftfartyg.

7 kap.
5 §3
Vid uttag av sådana tjänster gällande fastigheter som avses i 2 kap. 7
eller 8 § utgörs beskattningsunderlaget av
1. de nedlagda kostnaderna,
2. beräknad ränta på kapital, annat än lånat, som är nedlagt i sådant
varulager eller sådana andra tillgångar än omsättningstillgångar som
används för tjänsterna, samt
3. värdet av arbete som den skattskyldige personligen utfört.
Vid uttag av tjänster som avses i 2 kap. 8 § utgörs
beskattningsunderlaget, om den skattskyldige begär det, i stället av
lönekostnaderna, inräknat skatter och avgifter som grundas på dessa
kostnader.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
av andra varor än sådana som
uppräknas i 5 kap. 9 § tredje
stycket utgörs
beskattningsunderlaget av
inköpsvärdet.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
av andra varor än sådana som
avses i 6 § lagen (1999:000) om
proviantering av fartyg eller
luftfartyg utgörs
beskattningsunderlaget av
inköpsvärdet

10 kap.
11 §4
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 c
§, 30 e §, 32 § eller enligt 9 c kap.
1 §.
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 e
§, 32 § eller enligt 9 c kap. 1 §.
Rätten till återbetalning av ingående skatt hänförlig till sådan
omsättning som avses i 3 kap. 9 § utom tredje stycket 2, 10 § samt 23 §
1, gäller endast under förutsättning att den som förvärvar varan eller
tjänsten bedriver verksamhet utanför EG eller att tjänsten har direkt
samband med varor som exporteras till ett land som inte är medlem i EG.
Rätt till återbetalning föreligger också för ingående skatt som hänför
sig till förvärv av varor och tjänster som skall anses omsatta i ett annat
EG-land. Rätten till återbetalning gäller under förutsättning att
avdragsrätt eller återbetalningsrätt för den ingående skatten skulle ha
förelegat om varan eller tjänsten hade ansetts omsatt här i landet.

12 §5
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4, 30 c § eller 30 e
§.
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4 eller 30 e §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Bestämmelser om frihet från
skatt för varor vilka såsom
förnödenheter och proviant förs
ombord på fartyg eller luftfartyg i
internationell trafik finns i
mervärdesskattelagen (1994:200).
Frihet från mervärdesskatt vid
import skall medges för
1. varor vilka såsom
förnödenheter och proviant förs
ombord på fartyg eller luftfartyg i
internationell trafik för sådana
ändamål som medför att skatt inte
skall tas ut enligt
mervärdesskattelagen (1994:200),
och
2. för varor som förs in för
försäljning till eller som försäljs i
en sådan butik som avses i lagen
(1999:000) om exportbutiker

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förteckning över remissinstanser beträffande
betänkandet Beskattning utan taxfree
Efter remiss har följande lämnat yttrande över utredningens förslag:
Kommerskollegium, Göta Hovrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Skåne län, Länsrätten i Dalarnas
län, Sjöfartverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen,
Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Jordbruksverket,
Konkurrensverket, Alkoholinspektionen, SAF, Föreningen Sveriges Fria
Bryggerier, Sprit & Vinleverantörernas Förening, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Redarförening, Sveriges
Skeppshandlarförbund, Swedish Duty Free Association, Svensk Handel
och Tjänsteföretagen, Svenska Bryggareföreningen, Swedish Match AB
och SAS.
Yttrande har också inkommit från SEKO.
LO, SACO och TCO har avstått från att yttra sig.
Svenska Flygbranschens Riksförbund, Vin & Sprit AB, Nova Airlines
och Brittania Airways har inte hörsammat remissen.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om exportbutiker
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Regeringen får bevilja flygplatshållare tillstånd att inrätta exportbutik
på flygplats.
I en exportbutik får obeskattade gemenskapsvaror, med de
begränsningar som anges i 3 §, säljas till flygpassagerare som reser till en
plats utanför EG:s skatteområde. Annan försäljning får inte ske i en
exportbutik.
Verksamheten i en exportbutik skall bedrivas av en godkänd
upplagshavare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen
(1994:1564) om alkoholskatt.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte har beskattats i Sverige, och
b) varor som har beskattats i Sverige men där avdrag för skatten
medgivits eller skatten har återbetalats,
gemenskapsvaror: varor som anges i artikel 4.7 i rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen1,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.

3 § Försäljningen får endast avse följande varor och i angivna fall
följande kvantiteter av dessa varor:
1. 200 cigaretter eller 100 cigariller eller 50 cigarrer eller 250 gram
röktobak eller en proportionell blandning av dessa tobaksvaror,
2. en liter spritdryck eller två liter starkvin,
två liter vin,
två liter starköl, och
3. parfym, luktvatten och andra kosmetiska preparat samt choklad- och
konfektyrvaror och andra tobaksvaror än sådana som anges ovan.
Till den som avreser med bestämmelseort i Norge får försäljning inte
ske till större mängder än vad resande får införa tullfritt till det landet.
Vid tillämpning av första stycket förstås med
spritdryck: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 22
volymprocent,
starkvin: alkoholdryck med en alkoholhalt som överstiger 15 men inte
22 volymprocent, samt mousserande vin,
vin: annat vin än starkvin samt annan alkoholdryck med en alkoholhalt
som överstiger 3,5 men inte 15 volymprocent och som inte är starköl,
starköl: öl med en alkoholhalt som överstiger 3,5 volymprocent,
cigarill: cigarrer med en högsta vikt av 3 gram per styck.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2 Förslag till lag om proviantering
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om proviantering med icke-
gemenskapsvaror och med obeskattade gemenskapsvaror för förbrukning
eller försäljning ombord på fartyg eller luftfartyg vid resa till utländsk
ort.

2 § I denna lag förstås med
obeskattade varor:
a) varor som inte har beskattats i Sverige, och
b) varor som har beskattats i Sverige men där avdrag för skatten
medgivits eller skatten har återbetalats,
gemenskapsvaror: varor som anges i artikel 4.7 i rådets förordning
(EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex
för gemenskapen1,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga.
Proviantering
3 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror får ske för
försäljning ombord vid resa till en plats utanför EG:s skatteområde och
för förbrukning ombord vid resa till utländsk ort.
Såvitt avser mervärdesskatt får proviantering ske i de fall som avses i 5
kap. 9 § första stycket 4 och 4 a mervärdesskattelagen (1994:200).

4 § Vid resa till en plats utanför EG:s tullområde får proviantering ske
med obeskattade gemenskapsvaror och icke-gemenskapsvaror för
försäljning och förbrukning ombord.

5 § Proviantering enligt denna lag med alkoholdrycker och tobaksvaror
får ske endast till
1. luftfartyg som har en högsta tillåtna startvikt som överstiger 5 700
kilogram och som är destinerat till en utländsk flygplats för att lämna
eller hämta passagerare eller last,
2. fartyg som går i yrkesmässig trafik, dock inte fiskefartyg, och vars
bruttodräktighet är minst 75 och som skall anlöpa utländsk hamn för att
lämna eller hämta passagerare eller last eller som skall företa kryssning i
mer avlägsna farvatten som turistfartyg, eller
3. fartyg och luftfartyg som disponeras av Försvarsmakten.
Om det finns särskilda skäl får Tullverket bevilja dispens från kraven
på lägsta startvikt respektive bruttodräktighet i första stycket 1 och 2.
Särskilt om vissa fartygslinjer
6 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med icke-
gemenskapsvaror för försäljning från kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg på linjer mellan Sverige och Norge
får endast avse spritdrycker, vin, starköl, öl, tobaksvaror, parfymer,
kosmetiska preparat, toalettmedel samt choklad- och konfektyrvaror.

7 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror och med icke-
gemenskapsvaror får inte avse spritdrycker, vin eller starköl på
fartygslinje mellan svensk hamn från norska gränsen i norr till och med
Lysekil i söder och norsk hamn från och med Risör i väster till svenska
gränsen i öster.
På en sådan fartygslinje får obeskattad försäljning inte överstiga 20
cigaretter eller 10 cigariller eller cigarrer eller 50 gram andra tobaksvaror
per passagerare.

8 § Proviantering med obeskattade gemenskapsvaror för förbrukning
ombord på fartygslinjer mellan Sverige och Danmark får inte avse
tobaksvaror.
Tillstånd
9 § Proviantering med obeskattade alkoholdrycker och tobaksvaror samt
icke-gemenskapsvaror får endast ske om tillstånd har beviljats. Tillstånd
till proviantering skall meddelas den som bedriver verksamheten på
fartyget eller luftfartyget om han eller hon med hänsyn till sina
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt bör meddelas
sådant tillstånd.
Tillstånd enligt första stycket beviljas för viss tid eller för varje tillfälle
som proviantering sker. Tillstånd för viss tid får meddelas den som
bedriver reguljär trafik eller liknande verksamhet.

10 § Proviantering enligt 9 § får inte ske i större omfattning än vad som
är skäligt med hänsyn till
1. resans art och varaktighet,
2. det antal personer som kan beräknas följa med transportmedlet,
3. de begränsningar för omsättningen på transportmedlet som kan
finnas, och
4. det förråd av varor som redan finns ombord.

11 § Tillstånd till proviantering beviljas av Tullverket.
Tillsyn
12 § Tillsyn över att denna lag följs utövas av Tullverket.

13 § Bokföring för den som beviljats tillstånd skall vara utformad så att
kontroll av verksamheten är möjlig.
Regeringen får bemyndiga Tullverket att i samråd med
Riksskatteverket meddela föreskrifter om hur bokföring enligt första
stycket skall vara utformad.

14 § Om Tullverket begär det skall tillståndshavaren tillhandahålla
bokföringshandlingar och övriga handlingar som rör verksamheten.
Tillståndshavaren skall också lämna tillträde till utrymmen som används
i verksamheten.
Bestämmelserna om handlingar och uppgifter som skall undantas i
3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter gäller i motsvarande mån handlingar och uppgifter
som skall tillhandahållas enligt denna lag.
Återkallelse av tillstånd
15 § Tullverket får återkalla ett tillstånd till proviantering om
1. förutsättningarna för att meddela tillstånd inte längre finns,
2. tillståndshavaren använder varorna för andra ändamål än vad som
anges i tillståndet,
3. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt 13 eller 14 §,
eller
4. tillståndshavaren inte samverkar vid skatterevision enligt lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter eller
skattebetalningslagen (1997:484).
Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat beslutas.
Uppgiftsskyldighet
16 § Uppgifter som en myndighet förfogar över och som behövs för
prövning och tillsyn enligt denna lag skall på Tullverkets begäran lämnas
till verket.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger dock inte i fråga om
uppgifter för vilka sekretess gäller till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller
3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) eller en bestämmelse till vilken
hänvisas i någon av de nämnda paragraferna.
Om sekretess gäller för uppgift enligt någon annan bestämmelse i
sekretesslagen och ett utlämnande skulle medföra synnerligt men för
något enskilt eller allmänt intresse föreligger uppgiftsskyldighet endast
om regeringen på ansökan av Tullverket beslutar att uppgiften skall
lämnas ut.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för tillståndshavare.
Överklagande
18 § Beslut enligt 14 § första stycket får inte överklagas. Övriga beslut
enligt denna lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att 9, 10, 20, 22, 32, 33, 38, 39 och 40 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 e §, samt närmast
före 31 e § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 10 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 13 eller 14 §,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 15 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 16 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,

7. använder varor som
förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

10 §
Som upplagshavare får godkännas den som
1. i Sverige avser att yrkesmässigt tillverka eller bearbeta skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land, eller
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning till
näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land,
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor, eller
4. avser att bedriva verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker,
om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är lämplig som upplagshavare.
Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av skattepliktiga
tobaksvaror skall äga rum i godkänt skatteupplag.
Frågor om godkännande av upplagshavare och av skatteupplag prövas
av beskattningsmyndigheten på särskild ansökan.

20 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 15 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 16 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt
9 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige,

6. den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 5, när de
skattepliktiga varorna förs in till
Sverige,
7. den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 7, när varorna
används för annat än avsett
ändamål.
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 10 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

22 §2
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 14 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt
9 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till
Sverige. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som är skattskyldig enligt
9 § första stycket 5 skall lämna
deklaration när skattepliktiga varor
förs till Sverige. Deklarationen
skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara upplagshavare
skall lämna deklaration när varorna tillverkas. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter den dag
då varorna tillverkades.
Den som enligt 16 § femte stycket överför en skattepliktig vara skall
lämna en deklaration för varje avsänd leverans. Deklarationen skall ha
kommit in till beskattningsmyndigheten senast fem dagar efter
avsändandet av varorna.

Den som, utan att vara
registrerad varumottagare enligt
13 §, är skattskyldig enligt 9 §
första stycket 7 skall lämna
deklaration när skattepliktiga
varor använts för annat än avsett
ändamål. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då
varorna användes för annat än
avsett ändamål.

Inköp av varor utan skatt

31 e §
Den som har tillstånd enligt
lagen (1999:000) om
proviantering får, i enlighet med
vad som anges i tillståndet, från en
upplagshavare köpa tobaksvaror
utan skatt
1. för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
utländsk ort, eller
2. för försäljning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
tredje land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 10 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje land eller förts till frizon eller frilager
för annat ändamål än att förbrukas där,
e) som har lagts upp på tullager
som inrättats för förvaring av
proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
e) som har tagits emot för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till utländsk
ort av någon som har tillstånd
enligt lagen (1999:000) om
proviantering, eller
f) som har tagits emot för
försäljning ombord på fartyg eller
luftfartyg på resa till tredje land
av någon som har tillstånd enligt
lagen om proviantering.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till tredje
land. Avdrag medges dock högst
med vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 13 och 14 §§ eller en skatterepresentant enligt 15 §
får avdrag göras för skatt på tobaksvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare, som
har tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering, får
utöver vad som anges i första
stycket göra avdrag för skatt på
varor
1. som förbrukats ombord på
resa tillutländsk ort, eller
2. som sålts ombord på resa till
tredje land.

38 §
Skattskyldig är den som
1. i Sverige yrkesmässigt tillverkar snus eller tuggtobak,
2. från ett annat EG-land
yrkesmässigt för in eller tar emot
snus eller tuggtobak, eller
3. från tredje land importerar
snus eller tuggtobak.
2. från ett annat EG-land
yrkesmässigt för in eller tar emot
snus eller tuggtobak,
3. från tredje land importerar
snus eller tuggtobak,
4. bedriver verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, eller
5. använder varor som
förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.

39 §
Den som är skattskyldig enligt 38 § 1 skall vara registrerad hos
beskattningsmyndigheten.
Den som är skattskyldig enligt
38 § 2 eller 3 får efter ansökan
registreras, om verksamheten är av
större omfattning eller om det
annars finns särskilda skäl.
Den som är skattskyldig enligt
38 § 2, 3 eller 4 får efter ansökan
registreras, om verksamheten är av
större omfattning eller om det
annars finns särskilda skäl.

40 §
Skattskyldigheten för den som är registrerad inträder när snus och
tuggtobak levereras till en köpare som inte är registrerad, tas i anspråk
för annat ändamål än försäljning eller ingår i den skattskyldiges lager vid
avregistrering.
För den som är skattskyldig enligt 38 § 2, och som inte är registrerad
enligt 39 §, inträder skattskyldigheten när de skattepliktiga varorna förs
in till Sverige. Därvid skall de redovisningsregler som anges i 22 § andra
stycket tillämpas

För den som är skattskyldig
enligt 38 § 5 inträder
skattskyldigheten när varorna
används för annat än avsett
ändamål. Därvid skall de
redovisningsregler som anges i 22
§ femte stycket tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om varor som har lagts upp på tullager som inrättats för
förvaring av proviant eller levererats för försäljning i exportbutik före
ikraftträdandet gäller 32 § första stycket e och f i sin äldre lydelse.
3. Den som har förvärvat varor utan skatt före ikraftträdandet är
skyldig att betala skatt om varorna efter ikraftträdandet säljs används för
andra ändamål än som anges i 32 § första stycket e och f samt andra
stycket. Därvid gäller 20 § första stycket 7 och 22 § femte stycket.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att 8, 9, 19, 20, 21, 31 e, 32 och 33 §§ samt rubriken närmast före
31 e § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 31 f §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §1
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 9 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 12 och 13 §§,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 14 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 15 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,
7. annars i Sverige tillverkar etylalkohol,

8. använder varor som
förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var
förutsättningen för skattefriheten.
Skattskyldighet föreligger inte för varor som förs in till Sverige under
sådana omständigheter att förutsättningar skulle finnas att medge
återbetalning av skatten enligt 31 a §.

9 §
Som upplagshavare får godkännas den som
1. i Sverige avser att yrkesmässigt tillverka eller bearbeta skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land, eller
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor,
2. för yrkesmässig försäljning
till näringsidkare tar emot
skattepliktiga varor från ett annat
EG-land eller från en annan
upplagshavare i Sverige eller vid
import från tredje land,
3. yrkesmässigt i större
omfattning lagrar skattepliktiga
varor, eller
4. avser att bedriva verksamhet i
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker,
om han med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är lämplig som upplagshavare.
Upplagshavares tillverkning, bearbetning och lagring av skattepliktiga
varor skall äga rum i godkänt skatteupplag.
Frågor om godkännande av upplagshavare och av skatteupplag prövas
av beskattningsmyndigheten på särskild ansökan.

19 §
Skattskyldigheten inträder för
1. den som är upplagshavare när
a) denne levererar skattepliktiga varor till en köpare i Sverige som inte
är upplagshavare eller till en köpare i ett annat EG-land som inte är
upplagshavare eller registrerad eller oregistrerad varumottagare eller
exporterar skattepliktiga varor till en köpare i tredje land,
b) denne tar i anspråk skattepliktiga varor för annat ändamål än
försäljning eller när varorna annars tas ut ur skatteupplaget utan att föras
till något annat godkänt skatteupplag,
c) denne avregistreras, och omfattar de varor som då ingår i hans lager
och som inte redan har beskattats,
2. den som är registrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
3. den som är oregistrerad varumottagare, vid mottagandet av
skattepliktiga varor,
4. den som är godkänd som skatterepresentant enligt 14 §, vid
mottagandet av skattepliktiga varor,
5. den som är säljare vid distansförsäljning enligt 15 §, när leverans
sker,
6. den som är skattskyldig enligt
8 § 5, när de skattepliktiga varorna
förs in till Sverige,
6. den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 5, när de
skattepliktiga varorna förs in till
Sverige,
7. den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 8, när varorna
används för annat än avsett
ändamål.
Skattskyldigheten inträder för den, som utan att vara upplagshavare
enligt 9 §, tillverkar skattepliktiga varor, när varorna tillverkas.

20 §2
Skattskyldighet för upplagshavare enligt 19 § första stycket 1 inträder
inte för varor som
a) till följd av varornas karaktär förstörts under
framställning,bearbetning, lagring eller transport,
b) har förstörts under tillsyn av beskattningsmyndigheten,
c) har återanvänts vid tillverkning,
d) uteslutande använts för provning av varornas kvalitet i
skatteupplaget,
e) används för framställning av vinäger som hänförs till KN-nr 2209,
f) används för framställning av läkemedel,
g) används för att framställa smakämnen för tillverkning av livsmedel
och drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2volymprocent,
h) direkt eller som ingrediens används i halvfabrikat för framställning
av livsmedel, eller som fyllning, förutsatt att alkoholinnehållet vid varje
tillfälle inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram
chokladprodukter, och 5 liter ren alkohol per 100 kilogram av andra
produkter,
i) används vid tillverkning av en vara som inte är avsedd för
konsumtion, under förutsättning att ingående alkohol är denaturerad i
enlighet med någon EG-medlemsstats krav,
j) används i en tillverkningsprocess förutsatt att slutprodukten
inte innehåller alkohol,
k) säljs i enlighet med bestämmelsen i 31 b § för däri angivna ändamål,
l) används för vetenskapligt ändamål eller är avsedda att levereras till
annan användare för vetenskapligt ändamål eller till sjukhus eller apotek
för medicinskt ändamål, eller
m) levererats till en mottagare i ett annat EG-land under villkor som
anges i 3 kap. 30 a § första stycket 3 och 4 mervärdesskattelagen
(1994:200), i den omfattning som skattefrihet gäller i det EG-landet.
Vad som sägs i första stycket a gäller även varumottagare enligt 12 och
13 §§ och skatterepresentant enligt 14 § för varor som till följd av
varornas karaktär förstörts under transport till denne.
Om skattepliktiga varor har
levererats utan skatt enligt första
stycket l, och varorna används för
annat ändamål än som där anges,
skall den till vilken varorna
levererats svara för skatten.
Beskattning skall därvid ske i den
ordning som föreskrivs för
skattskyldig enligt 8 § första
stycket 7.

21 §
Den som är oregistrerad varumottagare enligt 13 § skall lämna
deklaration för varje mottagen leverans av skattepliktiga varor.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag när varorna togs emot.
Den som är skattskyldig enligt
8 § 5 skall lämna deklaration när
skattepliktiga varor förs till
Sverige. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som är skattskyldig enligt
8 § första stycket 5 skall lämna
deklaration när skattepliktiga varor
förs till Sverige. Deklarationen
skall ha kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter införseln.
Den som tillverkar skattepliktiga varor utan att vara godkänd
upplagshavare skall lämna deklaration när varorna tillverkas.
Deklarationen skall ha kommit in till beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då varorna tillverkades.

Den som, utan att vara
registrerad varumottagare enligt
12 §, är skattskyldig enligt 8 §
första stycket 8 skall lämna
deklaration när skattepliktiga
varor använts för annat än avsett
ändamål. Deklarationen skall ha
kommit in till
beskattningsmyndigheten senast
fem dagar efter den dag då
varorna användes för annat än
avsett ändamål.

Inköp mot försäkran m.m.
Inköp av varor utan skatt

31 e §3
Den som har tillstånd från Läkemedelsverket enligt lagen (1961:181)
om försäljning av teknisk sprit m. m. att inköpa minst 25 kilogram
alkohol under ett kalenderår, får från en upplagshavare köpa sådan
alkohol som anges i tillståndet utan alkoholskatt mot att han lämnar en
försäkran till denne om att alkoholen skall användas för sådant ändamål
som anges i 20 § första stycket e j.
Om skattepliktiga varor har
levererats utan skatt enligt första
stycket och varorna används för
annat ändamål än som anges där,
skall den som lämnat försäkran
svara för skatten. Beskattning
skall därvid ske i den ordning som
föreskrivs för skattskyldig enligt
8 § första stycket 7.

31 f §
Den som har enligt lagen
(1999:000) om proviantering får, i
enlighet med vad som anges i
tillståndet, från en upplagshavare
köpa alkoholvaror utan skatt
1. för förbrukning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
utländsk ort, eller
2. för försäljning ombord på
fartyg eller luftfartyg på resa till
tredje land.

32 §
I deklaration som lämnas av upplagshavare som avses i 9 § får avdrag
göras för skatt på varor
a) som har återtagits i samband med återgång av köp,
b) som har förstörts genom olyckshändelse eller force majeure,
c) för vilka skattskyldighet enligt denna lag tidigare inträtt,
d) som har exporterats till tredje land eller förts till frizon eller frilager
för annat ändamål än att förbrukas där,
e) som har lagts upp på tullager
som inrättats för förvaring av
proviant, eller
f) som har levererats för
försäljning i exportbutik.
e) som har tagits emot för
förbrukning ombord på fartyg
eller luftfartyg på resa till utländsk
ort av någon som har tillstånd
enligt lagen (1999:000) om
proviantering, eller
f) som har tagits emot för
försäljning ombord på fartyg eller
luftfartyg på resa till tredje land
av någon som har tillstånd enligt
lagen om proviantering.
Upplagshavare, som bedriver
verksamhet i exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker, får utöver vad som
anges i första stycket göra avdrag
för skatt på varor som levererats
till resande som kan uppvisa en
färdhandling för resa till tredje
land. Avdrag medges dock högst
med vad som enligt 3 § lagen om
exportbutiker får säljas till varje
resande.

33 §
I deklaration som lämnas av en registrerad eller oregistrerad
varumottagare enligt 12 och 13 §§ eller en skatterepresentant enligt 14 §
får avdrag göras för skatt på alkoholvaror som förstörts under transporten
till varumottagaren genom olyckshändelse eller force majeure.

Registrerad varumottagare, som
har tillstånd enligt lagen
(1999:000) om proviantering av,
får utöver vad som anges i första
stycket göra avdrag för skatt på
varor
1. som förbrukats ombord på
resa till tredje land, eller
2. som sålts ombord på resa till
tredje land.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. I fråga om varor som har lagts upp på tullager som inrättats för
förvaring av proviant eller levererats för försäljning i exportbutik före
ikraftträdandet gäller 32 § första stycket e och f i sin äldre lydelse.
3. Den som har förvärvat varor utan skatt före ikraftträdandet är
skyldig att betala skatt om varorna efter ikrafträdandet används för andra
ändamål än som anges i 32 § första stycket e och f samt andra stycket.
Därvid gäller 19 § första stycket 7 och 21 § fjärde stycket.

5 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att 51§ skall upphöra att gälla,
dels att 45, 46, 52, 57 och 117 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

45 §
Bestämmelser om tillfälliga lager, tullager, transitering samt frizoner
och frilager finns i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 och
kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93. Regeringen får meddela
föreskrifter till utfyllnad och verkställighet av dessa bestämmelser.
För försäljning av oförtullade
eller obeskattade varor till
flygpassagerare som avreser till
utlandet får inrättas butik på
flygplats (exportbutik). Om det
finns särskilda skäl, får
exportbutik inrättas även på någon
annan plats.

46 §
Tillstånd att inrätta frizon,
frilager eller exportbutik meddelas
av regeringen.
Tillstånd att inrätta frizon eller
frilager meddelas av regeringen.

52 §1
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager samt
exportbutiker är underkastade
tullmyndigheternas övervakning
och kontroll.
Tillfälliga lager, tullager,
frizoner och frilager är
underkastade tullmyndigheternas
övervakning och kontroll.
Regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighet i fråga
om varor som förvaras på sådana platser.

57 §2
För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt
tullagstiftningen har fullgjorts riktigt och fullständigt får tullmyndigheten
undersöka
1. transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan
förvaras,
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner, frilager och
exportbutiker, flygplatser och
bangårdar, där varor som står
under tullkontroll förvaras, och
även lokaler inom sådana
områden, samt
2. områden för tillfälligt lager,
tullager, frizoner och frilager,
flygplatser och bangårdar, där
varor som står under tullkontroll
förvaras, och även lokaler inom
sådana områden, samt
3. handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och
liknande som medförs av resande vid inresa till eller utresa från EG:s
tullområde eller av person som kan anmanas stanna enligt 58 §.
Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 19 §
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

117 §
Regeringen får föreskriva att avgifter skall betalas för
1. tillstånd till
betalningsanstånd,
2. utfärdande av särskild
tullräkning, och
3. tillstånd att inneha
exportbutik.
1. tillstånd till
betalningsanstånd, och
2. utfärdande av särskild
tullräkning.
Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om avgifter enligt första
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

6 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs i fråga om mervärdesskattelagen (1994:200)
dels att 3 kap. 30 c §1 skall upphöra att gälla,
dels att 5 kap. 9 §, 7 kap. 5 § och 10 kap. 11 och 12 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
9 §2
En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en
omsättning utomlands, om
1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,
2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en
speditör eller fraktförare,
3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet
och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,
4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för
bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan
omsättning som anges i 1 § tredje stycket,

4 a. varan levereras till ett
fartyg eller luftfartyg i de fall som
avses i 2 b § för försäljning
ombord och avser sådana
livsmedel eller livsmedelstillsatser
som anges i livsmedelslagen
(1971:511), dock inte
punktskattepliktiga varor.
5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för
konsumtion ombord,
6. varan levereras för försäljning
i exportbutik enligt 45 § tullagen
(1994:1550),
6. varan levereras för försäljning
till eller försäljs i sådan butik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker,
7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är införd i
exportvagnförteckning,
8. varan levereras för en sådan utländsk företagares räkning som inte är
skattskyldig för omsättningen och leveransen görs inom ramen för ett
garantiåtagande som företagaren gjort, eller
9. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller
stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning
att
a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och
b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till en plats
utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under
vilken leveransen av varan gjordes.
Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt
i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands
endast om
1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör
en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt
enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och
2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in
varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning
eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.
Om en gemenskapsvara
levereras för försäljning från kiosk
eller liknande försäljningsställe
ombord på fartyg på linjer mellan
Sverige och Norge och leveransen
görs till fartyget, gäller första
stycket endast om varan består av
spritdrycker, vin, starköl, öl,
tobaksvaror, parfymer, kosmetiska
preparat, toalettmedel eller
choklad- eller konfektyrvaror.
En leverans av varor till fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
eller mellan Sverige och Danmark
skall anses som en omsättning
utomlands endast om leveransen
begränsas på det sätt som anges i
för proviantering enligt 6 8 lagen
(1999:000) om proviantering.

En leverans som avses i första
stycket 4 av punktskattepliktiga
varor skall anses som en
omsättning utomlands endast om
leveransen uppfyller de villkor
som gäller för proviantering i 5, 9
och 10 §§ lagen om proviantering.

7 kap.
5 §3
Vid uttag av sådana tjänster gällande fastigheter som avses i 2 kap. 7
eller 8 § utgörs beskattningsunderlaget av
1. de nedlagda kostnaderna,
2. beräknad ränta på kapital, annat än lånat, som är nedlagt i sådant
varulager eller sådana andra tillgångar än omsättningstillgångar som
används för tjänsterna, samt
3. värdet av arbete som den skattskyldige personligen utfört.
Vid uttag av tjänster som avses i 2 kap. 8 § utgörs
beskattningsunderlaget, om den skattskyldige begär det, i stället av
lönekostnaderna, inräknat skatter och avgifter som grundas på dessa
kostnader.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
av andra varor än sådana som
uppräknas i 5 kap. 9 § tredje
stycket utgörs
beskattningsunderlaget av
inköpsvärdet.
Vid uttag för försäljning från
kiosk eller liknande
försäljningsställe ombord på fartyg
på linjer mellan Sverige och Norge
av andra varor än sådana som
avses i 6 § lagen (1999:000) om
proviantering utgörs
beskattningsunderlaget av
inköpsvärdet

10 kap.
11 §4
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 c
§, 30 e §, 32 § eller enligt 9 c kap.
1 §.
Den som i en yrkesmässig
verksamhet omsätter varor eller
tjänster inom landet har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen är undantagen från
skatteplikt enligt 3 kap. 9 § utom
tredje stycket 2, 10 §, 19 § första
stycket 2, 21 §, 21 a §, 22 §, 23 §
1, 2, 4 eller 7, 26 a §, 30 a §, 30 e
§, 32 § eller enligt 9 c kap. 1 §.
Rätten till återbetalning av ingående skatt hänförlig till sådan
omsättning som avses i 3 kap. 9 § utom tredje stycket 2, 10 § samt 23 §
1, gäller endast under förutsättning att den som förvärvar varan eller
tjänsten bedriver verksamhet utanför EG eller att tjänsten har direkt
samband med varor som exporteras till ett land som inte är medlem i EG.
Rätt till återbetalning föreligger också för ingående skatt som hänför
sig till förvärv av varor och tjänster som skall anses omsatta i ett annat
EG-land. Rätten till återbetalning gäller under förutsättning att
avdragsrätt eller återbetalningsrätt för den ingående skatten skulle ha
förelegat om varan eller tjänsten hade ansetts omsatt här i landet.

12 §5
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4, 30 c § eller 30 e
§.
Den som omsätter varor eller
tjänster genom export har rätt till
återbetalning av ingående skatt för
vilken han saknar rätt till avdrag
enligt 8 kap. på grund av att
omsättningen sker utanför EG.
Rätten till återbetalning gäller
under förutsättning att
omsättningen är skattepliktig eller
undantagen från skatteplikt enligt
3 kap. 9 § utom tredje stycket 2,
10 §, 19 § första stycket 2, 21 §,
23 § 1, 2 eller 4 eller 30 e §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet
från skatt vid import, m.m
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
4 §
Bestämmelser om frihet från
skatt för varor vilka såsom
förnödenheter och proviant förs
ombord på fartyg eller luftfartyg i
internationell trafik finns i
mervärdesskattelagen (1994:200).
Frihet från mervärdesskatt vid
import skall medges för
1. varor vilka levereras till
fartyg eller luftfartyg i utrikes
trafik för sådana ändamål som
medför att skatt inte skall tas ut
enligt 5 kap. 9 § första stycket 4 a
och 5 mervärdesskattelagen
(1994:200), och
2. för varor som förs in för
försäljning till en sådan butik som
avses i lagen (1999:000) om
exportbutiker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

8 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 och 5 §§ alkohollagen (1994:1738)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 kap.
2 §1
Spritdrycker, vin och starköl får föras in till landet endast av den som
har tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor.
Utöver vad som anges i första stycket får spritdrycker, vin och starköl
föras in
1. av den som har rätt till tullfrihet enligt 4 § lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.,
2. av resande som har fyllt 20 år eller person, som utför arbete på
transportmedel och som har uppnått nämnda ålder, för eget eller
familjens bruk eller som gåva till närstående för dennes eller dennes
familjs personliga bruk,
3. som proviant på fartyg eller luftfartyg enligt särskilda bestämmelser,
4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk, och
5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk.
4. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som flyttar till Sverige, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,
5. av en enskild person eller i
yrkesmässig befordran för en
enskild person som har fyllt 20 år
och som har förvärvat dryckerna
genom arv eller testamente, om
dryckerna är avsedda för dennes
eller dennes familjs personliga
bruk,
6. av den som godkänts som
upplagshavare enligt 9 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt och
som bedriver verksamhet i en
exportbutik enligt lagen
(1999:000) om exportbutiker, och
7. av den som registrerats som
varumottagare enligt 12 § lagen
om alkoholskatt och som har
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering.
Spritdrycker, vin och starköl som medförs som proviant på järnvägståg
i internationell trafik, får föras in i den utsträckning som krävs för
servering av passagerare under tågets färd inom landet.

5 §
Den som är berättigad att
bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för
motsvarande varor och till den
som har meddelats
serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt
tillstånd till inköp av varorna som
avses i 4 §.
Den som är berättigad att
bedriva partihandel får sälja
varorna till detaljhandelsbolaget,
till den som har tillverknings- eller
partihandelstillstånd för
motsvarande varor och till den
som har meddelats
serveringstillstånd för sådana
varor. Tillståndshavaren får också
exportera varorna eller sälja dem
till den som fått sådant särskilt
tillstånd till inköp av varorna som
avses i 4 §. Försäljning får även
ske till den som bedriver
verksamhet i en exportbutik enligt
lagen (1999:000) om
exportbutiker och till den som har
tillstånd enligt lagen (1999:000)
om proviantering av fartyg och
luftfartyg.
Endast den som är berättigad att bedriva partihandel får omförpacka
eller buteljera varorna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:283) med vissa
bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems
flygpassagerarterminal i Malmö
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1984:283) med vissa
bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal
i Malmö skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1999.

Lagrådets yttrand

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-03-29

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 18 mars 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om exportbutiker,
2. lag om proviantering av fartyg och luftfartyg,
3. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
4. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
5. lag om ändring i tullagen (1994:1550),
6. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
7. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
m.m.
8. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
9. lag om ändring i lagen (1984:283) med vissa bestämmelser f`r
Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn
Petter Classon och kanslirådet Marianne Svanberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om proviantering
Lagens rubrik
Den föreslagna lagen har rubricerats "lag om proviantering". Uppen-
barligen har den i ett tidigare skede benämnts "lag om proviantering av
fartyg och luftfartyg", eftersom regeringen har beslutat inhämta Lag-
rådets yttrande över en lag med denna beteckning. Med hänsyn till att det
är önskvärt att man redan av en lags rubrik bör kunna utläsa något av
innehållet i den, framstår den kortare rubriken till lagen som väl lakonisk.
Även om det är svårt att finna en lämplig formulering - och en riktig
preposition - förordar Lagrådet en återgång till den längre rubriken till
lagen.

13 ''''
Med den utformning som getts andra stycket i paragrafen kan detta inte
innebära något annat än en - från konstitutionella synpunkter obeh`vlig -
erinran om att regeringen kan uppdra åt Tullverket att meddela
verkställighetsföreskrifter om hur bokföring enligt första stycket skall
vara utformad. Sådana föreskrifter kan inte tillföra regleringen något
väsentligt nytt utöver vad som följer av lag.

15 ''''
Enligt punkten 4 får Tullverket återkalla ett tillstånd till proviantering om
tillståndshavaren inte samverkar vid skatterevision enligt lagen om
punktskatter och prisregleringsavgifter eller enligt skattebetalningslagen.
Enligt dessa lagar finns, för det fall den reviderade inte samverkar vid
revisionen, bestämmelser om vite och om andra tvångsåtgärder i lagen
om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. En process kan
alltså drivas enligt den sistnämnda lagen i fråga om rätten att få ut
handlingar. Att, som nu föreslås, också Tullverket skall gå in och pröva
om den reviderade på lämpligt sätt har "samverkat" framstår som
främmande. Det kan inte uteslutas att den reviderade haft goda skäl att
vägra samverka och vinner en process enligt den tidigare nämnda lagen.
Det kan då inte vara rimligt att han drabbas av sanktionen av ett mistat
tillstånd till följd av att Tullverket gjort bedömningen att han inte
"samverkat".
Bestämmelsen har i remissen angetts vara nödvändig för att skatte-
kontrollen skall fungera, inte minst mot bakgrund av att det annars kan
bli svårt för beskattningsmyndigheten att få tillgång till utländskt
bokföringsmaterial. Dessa svårigheter bör enligt Lagrådets mening lösas
enbart med tillämpning av lagen om särskilda tvångsåtgärder i
beskattningsförfarandet. Lagrådet förordar att punkten 4 utgår.
F`rslaget till lag om @ndring i lagen om tobaksskatt
9 ''''
Enligt den nya punkten 7 i första stycket av paragrafen är den
skattskyldig som använder varor som förvärvats skattefritt för annat
ändamål än det som var förutsättningen för skattefrihet. Bestämmelsen
kommer för tobaksskattens del - för alkoholskatten tillkommer ytterligare
två situationer där bestämmelsen kan tillämpas - endast att gälla den som
har provianterat varor efter tillstånd enligt den föreslagna lagen om
proviantering. För att gälla en så speciell situation har bestämmelsen fått
en mycket generell formulering och det kan ifrågasättas om det går att
förutse i vilka situationer den kan bli tillämplig. Principiellt förefaller den
föreslagna bestämmelsen riktig. Den skall dock omfatta även stölder,
vilket inte kan anses falla under ordalydelsen "använder varor". Det är
svårt att finna en adekvat beskrivning av stöldfallet som ger möjlighet att
även ange tidpunkten för skattskyldighetens inträdande. Ett problem är
också att uttrycket att varorna används för annat än avsett ändamål åter-
kommer på flera ställen i lagen och att en mer utförlig bestämmelse på
varje ställe skulle göra lagtexten tung. Enligt Lagrådets mening skulle
dock innebörden av lagen på denna punkt bli tydligare om till
förevarande punkt efter ett semikolon lades texten: "med att varorna
används för annat än avsett ändamål likställs i denna lag att de går
förlorade på annat sätt än genom olyckshändelse eller force majeur".
Sistnämnda förbehåll är hämtat från 32 '''' första stycket b. Med en sådan
lydelse skulle övriga bestämmelser i ämnet inte behöva ändras.
F`rslaget till lag om @ndring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
8 ''''
I likhet med vad som föreslagits under 9 '''' förslaget till lag om ändring i
lagen om tobaksskatt förordar Lagrådet att första stycket 8 i förevarande
paragraf efter semikolon avslutas med texten: "med att varorna används
för annat än avsett ändamål likställs i denna lag att de går förlorade på
annat sätt än genom olyckshändelse eller force majeur".
_vriga lagf`rslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Regeringen beslutar proposition 1998/99:86 Ändrade skatteregler med
anledning av att taxfreeförsäljningen inom EU upphör

1 EGT nr L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 392R2913)
1 EGT nr L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 392R2913)
1 Senaste lydelse 1995:612. Paragrafen föreslås också ändrad i prop 1998/99:79.
2 Senaste lydelse 1998:512.
1 Senaste lydelse 1995:613. Paragrafen föreslås också ändrad i prop 1998/99:79.
2 Senaste lydelse 1995:613.
3 Senaste lydelse 1995:613.
1 Paragrafen föreslås också ändrad i prop. 1998/99:79.
2 Paragrafen föreslås också ändrad i prop. 1998/99:79.

1 Senaste lydelse 1996:1174.
2 Senaste lydelse 1997:331.

3 Senaste lydelse 1994:1798.

4 Senaste lydelse 1996:1320.
5 Senaste lydelse 1995:1364.
1 Senaste lydelse 1998:511.
1 Senaste lydelse 1995:612
2 Senaste lydelse 1997:357
3 Senaste lydelse 1998:512
1 Senaste lydelse 1995:613
2 Senaste lydelse 1997:358
3 Senaste lydelse 1995:613
1 Senaste lydelse 1996:1174
2 Senaste lydelse 1997:331
3 Senaste lydelse 1994:1798
4 Senaste lydelse 1996:1320
5 Senaste lydelse 1995:1364
1 EGT nr L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 392R2913)
1 EGT nr L 302, 19.10.1992, s. 1 (Celex 392R2913)
1 Senaste lydelse 1995:612.
2 Senaste lydelse 1998:512.
1 Senaste lydelse 1995:613.
2 Senaste lydelse 1995:613.
3 Senaste lydelse 1995:613.
1 Paragrafen föreslås också ändrad i prop. 1998/99:79
2 Paragrafen föreslås också ändrad i prop. 1998/99:79

1 Senaste lydelse 1996:1174
2 Senaste lydelse 1997:331

3 Senaste lydelse 1994:1798

4 Senaste lydelse 1996:1320
5 Senaste lydelse 1995:1364
1 Senaste lydelse 1998:511

Prop. 1998/99:86

102

1

1

1

Prop. 1998/99:86
Bilaga 1

1

1

Prop. 1998/99:86
Bilaga 2

1

1

Prop. 1998/99:86
Bilaga 3

1

1

Prop. 1998/99:86
Bilaga 4

1

1

Prop. 1998/99:86
Bilaga 5

160

1

Prop. 1998/99:86