Regeringens proposition
1998/99:79

Tullagens överklaganderegler, m.m.

Prop.
1998/99:79

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 1999

Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Under våren 1999 kommer Tullverket att genomgå en omorganisation.
Tullverket utgörs i dag av Generaltullstyrelsen, som är chefsmyndighet,
samt sex regionala tullmyndigheter. Omorganisationen innebär att
Tullverket kommer att bestå av en enda myndighet med en central
ledning och sex tullregioner. Den nya organisationen är tänkt att gälla
från den 1 juli 1999.
Propositionen innehåller förslag till nya bestämmelser om
överklagande i tullagen samt ändringar i ett antal andra lagar med
anledning av omorganisationen. Förslaget är begränsat till vad som är
nödvändigt för att Tullverkets nya organisation skall kunna genomföras.
I propositionen föreslås sålunda att Generaltullstyrelsen avskaffas som
överklagandeinstans. Enligt huvudregeln skall beslut av Tullverket
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i administrativa
ärenden och normgivningsärenden skall överklagas hos regeringen.
Vidare föreslås att bestämmelserna om överklagande utformas på så sätt
att det klarare framgår att dessa även gäller beslut beträffande annan skatt
än tull och avgift som skall tas ut vid import. Det föreslås också att frågor
om utdömande av vite skall prövas av allmän förvaltningsdomstol.
I propositionen gör regeringen vidare den bedömningen att det
allmänna ombudet skall behållas i tullagen och att Tullagsutredningens
förslag om att införa bestämmelser om dröjsmålstalan i tullagen inte skall
genomföras nu.
I propositionen föreslås vidare att Tullverket skall få möjlighet att
vägra att lämna ut en vara som omhändertagits med stöd av lagen om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen (inregränslagen), om varan inte får föras in i eller ut
ur landet eller om särskilda villkor för införseln eller utförseln inte är
uppfyllda. Om den som för in eller för ut varan inte inom viss tid uppfyllt
villkoren för införseln eller utförseln eller, vid införsel, återutfört varan
skall denna kunna förverkas efter beslut av Tullverket. Detta beslut,
liksom övriga beslut enligt de nya bestämmelserna, skall kunna
överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
I propositionen lämnas också förslag till vissa ändringar av
bestämmelserna om ledsagardokument i lagarna om tobaks- och
alkoholskatt. Bakgrunden till förändringarna är att man på
gemenskapsnivå har kommit överens om att införa ett varningssystem för
snabbt informationsutbyte avseende transporter av sprit och cigaretter
och att svenska myndigheter redan från starten bör ha den information
om avgående transporter som är nödvändig för att systemet skall fungera.
Ändringarna innebär att föreskrifter om antal exemplar av
ledsagardokument m.m. flyttas över till förordningarna om alkohol- och
tobaksskatt. Även på energiområdet görs ändringar på motsvarande sätt i
lagen och förordningen. Samtidigt görs den bedömningen att det i
nämnda förordningar bör införas föreskrifter om att upplagshavare i vissa
fall skall upprätta ledsagardokument i fem exemplar och sända in ett
exemplar till ansvarig myndighet.
I propositionen föreslås även en ändring i vägavgiftslagen. Ändringen
innebär att om en förare av ett vägavgiftspliktigt svenskt fordon inte kan
visa upp ett vägavgiftsbevis vid kontroll på grund av att beviset inte
tillställts ägaren, är föraren skyldig att i stället visa upp kvitto på betald
vägavgift.
Slutligen föreslås att lagen om fordonsskatt på utländska fordon skall
upphävas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Lagtext 8
2.1 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 8
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1918:163) med
vissa bestämmelser om sjöfynd 9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling 10
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker 13
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om
straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m. 14
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga 15
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam 16
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag 17
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av införselreg
lerade varor, m.m. 18
2.10 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 19
2.11 Förslag till lag om ändring i containerlagen (1980:152) 22
2.12 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343) 23
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:000) om
ändring i skatteregisterlagen (1980:343) 24
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods 25
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter 26
2.16 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen
(1986:617) 27
2.17 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49) 28
2.18 Förslag till lag om upphävande av lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon 29
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank 30
2.20 Förslag till lag om ändring i karantänslagen (1989:290) 31
2.21 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137) 32
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika 34
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering 35
2.24 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684) 36
2.25 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200) 37
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet 38
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m. 39
2.28 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550) 40
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m. 49
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1552) om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m. 50
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 51
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 54
2.33 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 57
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 58
2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under
krig eller krigsfara m.m. 60
2.36 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 61
2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen 62
2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet 66
2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon 68
2.40 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490) 69
2.41 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter 70
2.42 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:527) om
det statliga personadressregistret 71
3 Ärendet och dess beredning 72
4 Tullagens överklaganderegler 74
4.1 Bakgrund 74
4.2 Bestämmelser om överklagande 74
4.3 Dröjsmålstalan 80
4.4 Beslut beträffande annan skatt än tull 83
4.5 Utdömande av vite 84
4.6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 85
5 Tullen får möjlighet att vägra att lämna ut varor som
omhändertagits i den EU-interna trafiken 85
6 Informationsutbyte om transporter av sprit och cigaretter 87
7 Ändring i vägavgiftslagen 90
8 Upphävande av lagen om fordonsskatt på utländska fordon 91
9 Ekonomiska konsekvenser 92
10 Författningskommentar 92
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling 92
10.2 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137) 93
10.3 Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550) 93
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt 97
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt 98
10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt
på energi 99
10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen 99
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet 101
10.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon 102
10.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkohol
varor, tobaksvaror och mineraloljeprodukter 102
10.11 Övriga förslag till lagändringar 102
Bilaga 1 Utredningens författningsförslag 103
Bilaga 2 Departementspromemorians författningsförslag
avseende 17 § inregränslagen 111
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över SOU 1998:127 Tullagens överklaganderegler m.m.
vid en omorganisation av Tullverket 112
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som har fått tillfälle att
yttra sig över departementspromemorian Ny smugglings
lag (Ds 1998:53) 113
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 114
Bilaga 6 LAGRÅDET 128
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1999 130
Rättsdatablad 131

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i utsökningsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om
sjöfynd,
3. lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
4. lag om ändring i lagen (1960:419) om förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker,
5. lag om ändring i lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktigt
ursprungsintyg m.m,
6. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga,
7. lag om ändring i lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam,
8. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag,
9. lag om ändring i lagen (1973:980) om transport, förvaring och för-
störing av införselreglerade varor, m.m.,
10. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
11. lag om ändring i containerlagen (1980:152),
12. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
13. lag om ändring i lagen (1999:000) om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343),
14. lag om ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt gods,
15. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter,
16. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617),
17. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
18. lag om upphävande av lagen (1988:328) om fordonsskatt på
utländska fordon,
19. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
20. lag om ändring i karantänslagen (1989:290),
21. lag om ändring i tullregisterlagen (1990:137),
22. lag om ändring i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika,
23. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
24. lag om ändring i postlagen (1993:1684),
25. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200),
26. lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i
beskattningsförfarandet,
27. lag om ändring i lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.,
28. lag om ändring i tullagen (1994:1550),
29. lag om ändring i lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import,
m.m.,
30. lag om ändring i lagen (1994:1552) om tullkontroll av varumärkes-
intrång m.m.,
31. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt,
32. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt,
33. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
34. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi,
35. lag om ändring i lagen (1995:439) om beskattning, förtullning och
folkbokföring under krig eller krigsfara m.m,
36. lag om ändring i vapenlagen (1996:67),
37. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
38. lag om ändring i lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet,
39. lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga
fordon,
40. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1998:490),
41. lag om ändring i lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter,
42. lag om ändring i lagen (1998:527) om det statliga personadress-
registret.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att i 6 kap. 10 a § utsökningsbalken ordet
"tullmyndigheten" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1918:163) med
vissa bestämmelser om sjöfynd
Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1918:163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd ordet "generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot
"Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling
dels att i 22 § ordet "generaltullstyrelsen" och i 4, 25 och 26 §§ ordet
"tullmyndighet" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket"
samt att i 24 § ordet Generaltullstyrelsen skall bytas ut mot verket ,
dels att 13 och 19 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

13 §
Förundersökning rörande brott,
som avses i denna lag, må inledas
av tullmyndighet. Har den inletts
av tullmyndighet, skall beträffande
myndigheten gälla vad i
rättegångsbalken är stadgat om
undersökningsledare. Är saken ej
av enkel beskaffenhet, skall
ledningen övertagas av åklagaren,
så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren
skall ock eljest övertaga ledningen,
när det finnes påkallat av särskilda
skäl.
Åklagaren äge, då undersökning
ledes av tullmyndighet, meddela
anvisningar rörande
undersökningens bedrivande.
Då undersökning ledes av
åklagaren, äge han vid
undersökningens verkställande
anlita biträde av tullmyndighet, så
ock uppdraga åt tulltjänsteman att
vidtaga särskild till
undersökningen hörande åtgärd,
om dess beskaffenhet tillåter det.
Förundersökning rörande brott,
som avses i denna lag, må inledas
av Tullverket. Har den inletts av
Tullverket, skall beträffande verket
gälla vad i rättegångsbalken är
stadgat om undersökningsledare.
Är saken ej av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertagas av
åklagaren, så snart någon skäligen
kan misstänkas för brottet.
Åklagaren skall ock eljest övertaga
ledningen, när det finnes påkallat
av särskilda skäl.
Åklagaren äge, då undersökning
ledes av Tullverket, meddela an-
visningar rörande undersökningens
bedrivande.
Då undersökning ledes av
åklagaren, äge han vid
undersökningens verkställande
anlita biträde av Tullverket, så ock
uppdraga åt tulltjänsteman att
vidtaga särskild till
undersökningen hörande åtgärd,
om dess beskaffenhet tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna
paragraf chef för distriktstull-
kammare, gränstullkammare och
tullkammare eller annan
befattningshavare i tullverket som
generaltullstyrelsen förordnar att
fullgöra vad som enligt paragrafen
ankommer på tullmyndighet.

19 §
Om det finns anledning att anta
att någon, som anträffas vid en
gräns- eller kustort eller
ankommer till en plats, med
förbindelse till utlandet, har på sig
gods som enligt denna lag är
underkastat beslag, får
tulltjänstemän eller tjänstemän vid
Kustbevakningen för att söka efter
sådant gods hos honom utföra
kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning samt ta
urinprov. Ingen får dock hållas
kvar för urinprovstagning. Om
vederbörande chef för tulldistrikt
finner att skärpning av
tullkontrollen av persontrafiken till
eller från utlandet med viss
lägenhet eller för viss tidrymd på
någon plats är oundgängligen
nödvändig, får efter
myndighetschefens beslut
kroppsvisitation utföras på var och
en som med lägenheten eller under
tidrymden ankommer till platsen
från utlandet eller avreser från
platsen till utlandet. Sådant beslut
skall ofördröjligen underställas
Generaltullstyrelsens prövning
men skall likväl genast verkställas.
Om det finns anledning att anta
att någon, som anträffas vid en
gräns- eller kustort eller
ankommer till en plats, med
förbindelse till utlandet, har på sig
gods som enligt denna lag är
underkastat beslag, får
tulltjänstemän eller tjänstemän vid
Kustbevakningen för att söka efter
sådant gods hos honom utföra
kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning samt ta
urinprov. Ingen får dock hållas
kvar för urinprovstagning. Om
chefen för en tullregion finner att
skärpning av tullkontrollen av
persontrafiken till eller från
utlandet med viss lägenhet eller
för viss tidrymd på någon plats är
oundgängligen nödvändig, får
efter regionchefens beslut
kroppsvisitation utföras på var och
en som med lägenheten eller under
tidrymden ankommer till platsen
från utlandet eller avreser från
platsen till utlandet. Sådant beslut
får verkställas omedelbart men
skall snarast prövas av Tullverkets
chef eller den han sätter i sitt
ställe.
Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, ytlig
kroppsbesiktning samt urinprovstagning skall verkställas inomhus i
avskilt rum eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om undersökningsman
eller den undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i
vittnens närvaro. Kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning och
urinprovstagning beträffande kvinnor får inte verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Protokoll behöver inte föras och bevis om utförd kroppsvisitation, ytlig
kroppsbesiktning eller urinprovstagning behöver inte utfärdas om inte
den undersökte begär det eller föremål som påträffas tas i beslag.
Bestämmelser om rätt för
tullmyndighet att undersöka
handresgods samt resväskor och
liknande som medförs av resande
finns även i tullagen (1987:1065).
Bestämmelser om rätt för
Tullverket att undersöka
handresgods samt resväskor och
liknande som medförs av resande
finns även i tullagen (1994:1550).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:419) om
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker
Härigenom föreskrivs att i 1 § 3 mom. och 2 § 2 mom. lagen
(1960:419) om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker ordet
"generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:120) om
straff i vissa fall för oriktigt ursprungsintyg m.m.
Härigenom föreskrivs att i 4 § lagen (1962:120) om straff i vissa fall
för oriktigt ursprungsintyg m.m. ordet "generaltullstyrelsen" skall bytas
ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:200) om
uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller
pålaga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969:200) om uttagande av
utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga att i 3 § ordet
"Generaltullstyrelsen" samt i 2 och 3 §§ orden en tullmyndighet skall
bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:266) om
skatt på annonser och reklam
Härigenom föreskrivs att i 26 § lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam ordet "tullmyndigheten" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag
Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag ordet "generaltullstyrelsen" skall
bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:980) om
transport, förvaring och förstöring av
införselreglerade varor, m.m.
Härigenom föreskrivs att i 2 och 3 §§ lagen (1973:980) om transport,
förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m. ordet
"tullmyndighet" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket" i
motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.10 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets,
polismyndighets,
skattemyndighets, tullmyndighets
eller kustbevakningens verksamhet
i övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott, eller
4. åklagarmyndighets,
polismyndighets,
skattemyndighets, Tullverkets eller
Kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott, eller
5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument,
om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som
avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till
Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot
rikets säkerhet eller förebygga terrorism gäller sekretess, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda
åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma
gäller uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som
avses i 2 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid
skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar.
Sekretess enligt första och andra
styckena gäller i annan verksamhet
hos myndighet för att biträda
åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om
att en gäldenär har begått brott
som avses i 11 kap. brottsbalken
eller annat brott som har samband
med gäldenärens
näringsverksamhet.
Sekretess enligt första och andra
styckena gäller i annan verksamhet
hos myndighet för att biträda
åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
Tullverket eller Kustbevakningen
med att uppdaga, utreda eller
beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om
att en gäldenär har begått brott
som avses i 11 kap. brottsbalken
eller annat brott som har samband
med gäldenärens
näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan
underrättelseverksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i
högst sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller
sekretessen i högst fyrtio år.

9 kap.
17 §
Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden, om inte annat följer av 18 §
1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild
personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets,
polismyndighets,
skattemyndighets, Statens
kriminaltekniska laboratoriums,
tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
4. i åklagarmyndighets,
polismyndighets,
skattemyndighets, Statens
kriminaltekniska laboratoriums,
Tullverkets eller
Kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän
åklagare eller polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen
(1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt lagen (1999:90) om
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i
brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad
som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare och
i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i
denna lag. Utan hinder av sekretessen får uppgift vidare lämnas ut enligt
vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister,
polisdatalagen (1998:622) och lagen (1999:90) om behandling av
personuppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar
samt i förordningar som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.11 Förslag till lag om ändring i containerlagen
(1980:152)
Härigenom föreskrivs att i 9 § containerlagen (1980:152) ordet
"tullmyndighet" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.12 Förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen
(1980:343)
Härigenom föreskrivs att i 7 § skatteregisterlagen (1980:343) ordet
"Generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tullverket" och ordet "tull-
myndigheter mot verket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:000) om
ändring i skatteregisterlagen (1980:343)
Härigenom föreskrivs att i 7 § skatteregisterlagen (1980:343) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1999:000) om ändring i nämnda lag
ordet "Generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tullverket" och ordet
"tullmyndigheter mot verket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:821) om
transport av farligt gods
Härigenom föreskrivs att i 16 a § lagen (1982:821) om transport av
farligt gods orden "en tullmyndighet" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om
punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter ordet "tullmyndighet" skall bytas ut mot "Tull-
verket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.16 Förslag till lag om ändring i utsökningsregisterlagen
(1986:617)
Härigenom föreskrivs att i 8 § utsökningsregisterlagen (1986:617)
ordet "Generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tullverket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.17 Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49)
Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (1988:49) att i
10 kap. 11 § ordet "tullmyndigheter" och i 11 kap. 3 § ordet tullmyn-
digheten skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.18 Förslag till lag om upphävande av lagen (1988:328)
om fordonsskatt på utländska fordon
Härigenom föreskrivs att lagen (1988:328) om fordonsskatt på
utländska fordon skall upphöra att gälla den 1 juli 1999.

2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om
Sveriges riksbank
Härigenom föreskrivs att i 7 kap. 8 § lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank ordet "tullmyndigheter" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.20 Förslag till lag om ändring i karantänslagen
(1989:290)
Härigenom föreskrivs i fråga om karantänslagen (1989:290) att i 9 och
16 §§ ordet "tullmyndigheten" skall bytas ut mot "Tullverket" samt att i
9 § ordet den skall bytas ut mot verket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.21 Förslag till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullregisterlagen (1990:137)
dels att i 2 och 3 §§ ordet "tullmyndighet" i olika böjningsformer skall
bytas ut mot "Tullverket" eller i förekommande fall Tullverkets samt
att i 3 § ordet Generaltullstyrelsen skall bytas ut mot Tullverket ,
dels att 1, 2 a och 6 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
För de ändamål som anges i 2 §
får ett för tullmyndigheterna
gemensamt tullregister föras med
hjälp av automatisk
databehandling.
För de ändamål som anges i 2 §
får Tullverket föra ett tullregister
med hjälp av automatisk
databehandling.

Bestämmelserna i denna lag gäller inte de register som Tullverket för
med stöd av lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet och inte heller register som regleras i
annan lag eller förordning.
Bestämmelser om förfarandet vid import och export finns i rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av
en tullkodex för gemenskapen och i kommissionens förordning (EEG) nr
2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets
förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen och i tullagen (1994:1550).

2 a §
Generaltullstyrelsen är
registeransvarig för tullregistret.
Andra tullmyndigheter är
registeransvariga när det gäller
uppgifter i tullärenden som
handläggs hos myndigheten.
Tullverket är registeransvarigt
för tullregistret.

6 §
Samtliga tullmyndigheter får ha
terminalåtkomst till tullregistret.
Annan tullmyndighet än
Generaltullstyrelsen får dock
endast ta del av de uppgifter som
behövs i myndighetens
verksamhet.
Tullverket har terminalåtkomst
till tullregistret. En tullregion får
dock endast ta del av de uppgifter
som behövs i regionens
verksamhet.
Riksskatteverket får ha terminalåtkomst till uppgifter om kontroll och
beslut enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter
m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter.
Skattemyndighet som regeringen bestämmer får för ändamål som
avses i 2 § andra stycket ha terminalåtkomst till uppgifter som avses i
andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:860) om
kontroll av narkotika
Härigenom föreskrivs att i 12 och 14 §§ lagen (1992:860) om kontroll
av narkotika ordet "Generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tull-
verket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om
valuta- och kreditreglering
Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 7 § lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering ordet "tullmyndigheterna" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.24 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684)
Härigenom föreskrivs att i 20 a § postlagen (1993:1684) orden "en
tullmyndighet" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.25 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
(1994:200)
Härigenom föreskrivs att i 7 kap. 9 och 10 §§ samt 8 kap. 4 §
mervärdesskattelagen (1994:200) ordet "tullmyndigheten" skall bytas ut
mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet
Härigenom föreskrivs att i 21 § lagen (1994:466) om särskilda
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet ordet "tullmyndighet" skall
bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1547) om
tullfrihet m.m.
Härigenom föreskrivs att i 6 § lagen (1994:1547) om tullfrihet m.m.
ordet "tullmyndigheten" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.28 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att i 31, 67 och 119 §§ ordet Generaltullstyrelsen samt i 7, 9 16,
19, 20, 22, 23, 25, 26, 37, 38, 40, 41, 44, 47, 48, 52, 55 57 a, 58 62, 66,
67 a 71, 74, 75, 77, 78, 94, 96, 98, 99 a, 111, 113 och 118 §§ ordet
tullmyndighet i olika böjningsformer skall bytas ut mot Tullverket
eller i förekommande fall Tullverkets ,
dels att i 13 och 78 §§ ordet myndigheten samt i 66 § orden denna
myndighet skall bytas ut mot verket ,
dels att 107 § skall upphöra att gälla,
dels att 2, 21, 57 b, 57 d, 64, 91, 99, 100 105 och 108 110 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
I denna lag förstås med
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt
luftrummet däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullklarering: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till godkänd
tullbehandling,
förtullning: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
deklarerats för övergång till fri
omsättning.
tullklarering: Tullverkets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till godkänd
tullbehandling,

förtullning: Tullverkets åtgärder
i fråga om en vara som deklarerats
för övergång till fri omsättning.
I övrigt har uttryck som används i denna lag samma innebörd som i
förordning (EEG) nr 2913/92.
Vid tillämpning av
tullagstiftningen förstås med
tullmyndighet Generaltullstyrelsen
och underställda myndigheter.
Med tullagstiftningen förstås såväl
EG:s bestämmelser som svenska
tullförfattningar.
Med tullagstiftningen förstås
såväl EG:s bestämmelser som
svenska tullförfattningar.

21 §
Den tullmyndighet som fattat
beslut om tull som första instans
skall ompröva beslutet i en fråga
som kan ha betydelse för
tulltaxeringen om den tullskyldige
begär det eller om det finns andra
skäl. Ytterligare regler om
omprövning av tull finns i
förordningarna (EEG) nr 2913/92
och 2454/93.
Tullverket skall ompröva ett
beslut i en fråga som kan ha
betydelse för tulltaxeringen om
den tullskyldige begär det eller om
det finns andra skäl. Ytterligare
regler om omprövning av tull finns
i förordningarna (EEG) nr 2913/92
och 2454/93.
Bestämmelserna i denna lag och i tullagstiftningen i övrigt om
omprövning av beslut om tull gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt samt
beslut om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning av sådana
beslut skall ske om de överklagats framgår av 104 och 106 §§.

57 b §
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller efter
dennes förordnande av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen.

57 d §
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från tredje land, skall hållas kvar
av postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullregion besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från tredje land, skall hållas kvar
av postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Förutsättningarna för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av
Generaltullstyrelsen.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef
eller av verkets chefsjurist.

64 §
Om det finns anledning att anta
att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får
tullmyndigheten anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.
En tullmyndighet får, med
Generaltullstyrelsens medgivande,
anlita särskild sakkunnig även när
en uppmaning att lämna uppgift
eller handling rörande en vara inte
har följts. Den som rätteligen
skulle ha lämnat uppgiften eller
handlingen skall stå för kostnaden,
om styrelsen inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, skall
denne enligt beslut av
tullmyndighet ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 37 § om
indrivning av tull skall gälla även
sådan ersättning.
Om det finns anledning att anta
att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får
Tullverket anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.

Tullverket får anlita särskild
sakkunnig även när en uppmaning
att lämna uppgift eller handling
rörande en vara inte har följts. Den
som rätteligen skulle ha lämnat
uppgiften eller handlingen skall stå
för kostnaden, om verket inte
beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, skall
denne enligt beslut av Tullverket
ersätta staten dess kostnad. Vad
som sägs i 37 § om indrivning av
tull skall gälla även sådan
ersättning.

91 §
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av
tullmyndigheten. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av det allmänna ombudet
som avses i 100 §, frågor om
tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan
talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas
inom ett år från utgången av den
månad då domen eller det slutliga
beslutet i målet har vunnit laga
kraft.
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av
Tullverket. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av det allmänna ombudet
som avses i 100 §, frågor om
tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan
talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas
inom ett år från utgången av den
månad då domen eller det slutliga
beslutet i målet har vunnit laga
kraft.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Den tullskyldiges yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall utan hinder
av vad som annars gäller om
överklagande prövas, om beslutet
om den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till
förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol,
kan domstolen förordna att det
skall tas upp och vidare
handläggas av tullmyndigheten.

Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift
skall den tullskyldige om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att
tullmyndigheten överväger att
påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom
överföring av elektroniskt
dokument.
Underrättelse om att Tullverket
överväger att påföra tulltillägg
eller förseningsavgift får ske
genom överföring av elektroniskt
dokument.

99 §
När en tullmyndighet med stöd
av tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas. Finns det
anledning att anta att den
tullskyldige eller, om den
tullskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den
tullskyldige har begått brott, får
den tullskyldige inte föreläggas
enligt 68 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.
När Tullverket med stöd av
tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas. Finns det
anledning att anta att den
tullskyldige eller, om den
tullskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den
tullskyldige har begått brott, får
den tullskyldige inte föreläggas
enligt 68 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra
skyldighet som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite
prövas av Generaltullstyrelsen.

Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i
lagen (1985:206) om viten.

100 §
Hos Generaltullstyrelsen skall
finnas ett allmänt ombud som för
det allmännas talan i mål och
ärenden som avses i 107 § första
stycket utom sådana mål och
ärenden som gäller eller har
samband med inskränkning i
rätten att förfoga över varor. Det
allmänna ombudet får föra talan
även till förmån för den
tullskyldige eller annan enskild
part. Ombudet har då samma
behörighet som den enskilde
parten.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer förordnar
det allmänna ombudet och
ersättare för denne.
Hos Tullverket skall finnas ett
allmänt ombud. Det allmänna
ombudet får överklaga Tullverkets
beslut i sådana ärenden som avses
i 102 och 106 §§.

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer förordnar
det allmänna ombudet och
ersättare för denne.

101 §
Beslut, som någon annan
tullmyndighet än
Generaltullstyrelsen har meddelat
enligt denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt, får
överklagas hos
Generaltullstyrelsen.

Tullmyndighets beslut om
revision enligt 70 § får inte
överklagas.
Ett beslut av Tullverket enligt
denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt, får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Tullverkets beslut om revision
enligt 70 § får inte överklagas.

Föreskrifter om överklagande
av Tullverkets beslut om
föreskrifter med stöd av ett
bemyndigande enligt denna lag
meddelas av regeringen.
102 §
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull skall
överklagandet ha kommit in till
den myndighet som meddelat
beslutet inom tre år från den dag
då tullskyldig-heten uppkom. Om
tulltaxeringsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom får överklagandet dock,
om tiden för överklagande
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
beslutet.

Om beslut som avses i första
stycket omprövats får även
omprövningsbeslutet överklagas
inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom, får överklagandet dock,
om tiden för överklagande
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
omprövningsbeslutet.

Den tullskyldige får överklaga
ett tulltaxeringsbeslut även om det
inte gått honom emot.
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull eller beslut om
fastställelse av annan skatt än tull
samt avgift enligt 10 § andra
stycket, skall överklagandet ha
kommit in till Tullverket inom tre
år från den dag då tullskyldigheten
eller den anmälningsskyldighet
som anges i 9 § uppkom. Om
beslutet meddelats senare än två
och ett halvt år efter den dag då
tullskyldigheten eller
anmälningsskyldigheten uppkom
får överklagandet dock, om tiden
för överklagande därigenom blir
längre, komma in inom två
månader från den dag då den
tullskyldige eller
anmälningsskyldige fick del av
beslutet.
Om beslut som avses i första
stycket omprövats får även
omprövningsbeslutet överklagas
inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten eller
anmälningsskyldigheten uppkom,
får överklagandet dock, om tiden
för överklagande därigenom blir
längre, komma in inom två
månader från den dag då den
tullskyldige eller
anmälningsskyldige fick del av
omprövningsbeslutet.
En tullskyldigs eller
anmälningsskyldigs yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall prövas,
oavsett tidsfristerna i första och
andra styckena, om beslutet om
den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till
förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol,
kan domstolen besluta att det skall
tas upp och handläggas av
Tullverket.
En tullskyldig eller anmäl-
ningsskyldig får överklaga ett
beslut som avses i första och
andra styckena även om det inte
gått honom emot.

103 §
Beslutsmyndighet som avses i
102 § skall pröva om den
tullskyldiges överklagande har
kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa det, om
inte annat följer av andra eller
tredje stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att beslutsmyndigheten har lämnat
den tullskyldige en felaktig
underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
en annan tullmyndighet än den
som fattat beslutet. Överklagandet
skall då omedelbart översändas till
den tullmyndighet som fattat
beslutet med uppgift om den dag
då handlingen kom in till
tullmyndigheten.
Tullverket skall pröva om den
tullskyldiges eller
anmälningsskyldiges överklagande
har kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall Tullverket avvisa det, om inte
annat följer av andra eller tredje
stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att Tullverket har lämnat en
felaktig underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
allmän förvaltningsdomstol.
Överklagandet skall då omedelbart
översändas till Tullverket med
uppgift om den dag då handlingen
kom in till domstolen.

104 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall
beslutsmyndigheten snarast
ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om
tullmyndigheten ändrar beslutet så
som den tullskyldige begär.

Om myndigheten ändrar beslutet
på annat sätt än den tullskyldige
begär, skall överklagandet anses
omfatta det nya beslutet. Finns
skäl för det, får myndigheten
lämna den tullskyldige tillfälle att
återkalla överklagandet.
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall Tullverket
snarast ompröva det överklagade
beslutet.
Ett överklagande förfaller, om
Tullverket ändrar beslutet så som
den tullskyldige eller
anmälningsskyldige begär.
Om Tullverket ändrar beslutet på
annat sätt än den tullskyldige eller
anmälningsskyldige begär, skall
överklagandet anses omfatta det
nya beslutet. Finns skäl för det, får
Tullverket lämna den tullskyldige
eller anmälningsskyldige tillfälle
att återkalla överklagandet.

105 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 § eller förfaller enligt
104 §, skall tullmyndigheten över-
lämna överklagandet, sitt
omprövningsbeslut och övriga
handlingar i ärendet till
Generaltullstyrelsen. Om det finns
särskilda skäl får överklagandet
överlämnas till
Generaltullstyrelsen utan
föregående omprövning.
Ett överklagande som inte
avvisas enligt 103 § eller förfaller
enligt 104 § skall tillsammans med
handlingarna i ärendet
överlämnas till den domstol som
skall pröva överklagandet. Om det
finns särskilda skäl får
överklagandet överlämnas utan
föregående omprövning.

108 §
Om en part har överklagat ett
beslut i ett sådant mål eller ärende
vari enligt 100 § det allmännas
talan skall föras av ett allmänt
ombud, får också motparten
överklaga beslutet, även om den
för honom föreskrivna tiden för
överklagande har gått ut.
Motpartens skrivelse skall ha
kommit in till den myndighet som
meddelade beslutet inom två
månader, om överklagande görs
enligt 102 § eller 106 §, inom en
vecka i mål om bindande
klassificeringsbesked och i övrigt
inom två veckor från den dag då
han fick del av den först ingivna
skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fick del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Om en part har överklagat
Tullverkets beslut i ett sådant
ärende som avses i 102 eller 106 §,
får också motparten överklaga
beslutet, även om den för honom
föreskrivna tiden för överklagande
har gått ut. Motpartens skrivelse
skall ha kommit in till Tullverket
inom två månader från den dag då
han fick del av den först ingivna
skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fick del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

109 §
Bestämmelserna i 6 kap. 13 och
18-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar vid överklagande av beslut
som avses i 102 och 106 §§. Vad
som i nämnda bestämmelser sägs
om Riksskatteverket skall gälla det
allmänna ombudet och vad som
sägs om länsrätten
Generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 6 kap.
9 15 §§, 16 § andra och tredje
styckena samt 17 24 §§ taxerings-
lagen (1990:324) gäller i
tillämpliga delar vid överklagande
av beslut som avses i 102 och
106 §§. Vad som i nämnda
bestämmelser sägs om
Riksskatteverket skall gälla det
allmänna ombudet och vad som
sägs om skattemyndighet
Tullverket.

110 §
Beslut enligt 20, 21, 23 och
24 §§ samt beslut om tulltillägg
och förseningsavgift skall gälla
omedelbart. Detsamma gäller
annat beslut av tullmyndighet, som
meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats
med stöd av lagen och som inte
innebär att målet eller ärendet
avgörs.
I artiklarna 7 och 244 i
förordningen (EEG) nr 2913/92
finns bestämmelser om
verkställighet av beslut som
överklagas.

Beslut om skönstulltaxering,
tulltillägg och förseningsavgift
samt beslut om annan skatt än tull
skall gälla omedelbart. Detsamma
gäller annat beslut av Tullverket
som meddelats enligt
tullagstiftningen eller enligt
föreskrifter som utfärdats med
stöd av tullagstiftningen och som
inte innebär att målet eller ärendet
avgörs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller
dock beträffande överklaganden som före ikraftträdandet kommit in till
den myndighet som fattat det överklagade beslutet. Beslut som före
ikraftträdandet överklagats hos Generaltullstyrelsen skall efter
ikraftträdandet prövas av Tullverkets chef eller den som han sätter i sitt
ställe.

2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1551) om
frihet från skatt vid import, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1551) om frihet från
skatt vid import, m.m. att i 2 kap. 5, 10 och 12 §§ och 3 kap. 1 och 2 §§
ordet "tullmyndighet" i olika böjningsformer samt i 2 kap. 8 §, 3 kap. 5 §
och 4 kap. 4 § ordet Generaltullstyrelsen skall bytas ut mot
"Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1552) om
tullkontroll av varumärkesintrång m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1552) om tullkontroll av
varumärkesintrång m.m. att i 2, 5 och 6 §§ ordet "Generaltullstyrelsen" i
olika böjningsformer skall bytas ut mot Tullverket i motsvarande form,
att i 3 och 4 §§ ordet "tullmyndighet" i olika böjningsformer skall bytas
ut mot "Tullverket" samt att i 2 § ordet tullmyndighet skall bytas ut
mot myndighet .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1563) om tobaksskatt
dels att i 19 och 41 §§ ordet tullmyndigheten skall bytas ut mot
Tullverket ,
dels att 24 och 25 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 9, 23, 23 a och 26 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 10 § eller den som i
Sverige yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 13 eller 14 §,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 15 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 16 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till
Sverige för in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall
användas för annat än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor.
Skattskyldighet föreligger inte
för varor som förs in till Sverige
under sådana omständigheter att
förutsättningar skulle finnas att
medge återbetalning av skatten
enligt 31 a §.
Skattskyldighet föreligger inte
för varor som förs in till Sverige
under sådana omständigheter att
förutsättningar skulle finnas att
medge återbetalning av skatten
enligt 31 d §.

23 §
Vid transport av obeskattade
varor mellan Sverige och ett annat
EG-land skall upplagshavaren
upprätta ett ledsagardokument i
fyra exemplar. Upplagshavaren
skall även upprätta ett sådant
dokument vid transport av
obeskattade varor till en
upplagshavare i Sverige om
transporten sker via ett annat EG-
land samt då obeskattade varor
levereras till mottagare i ett annat
EG-land enligt 21 § första stycket
e. Tre exemplar av dokumentet
skall åtfölja varorna under
transport. Vid transport till
mottagare som avses i 21 § första
stycket e skall varorna under
transporten även åtföljas av ett
intyg om att skattefrihet gäller för
varorna i det andra EG-landet. Av
dokumentets exemplar skall ett
(returexemplaret) undertecknas av
mottagaren och återsändas till
avsändaren senast 15 dagar efter
utgången av den kalendermånad
under vilken varorna har
mottagits.
Har en upplagshavare sålt
obeskattade varor till en
näringsidkare i ett annat EG-land
och har upplagshavaren inte inom
två månader efter utgången av den
kalendermånad under vilken
varorna avsänts erhållit
returexemlaret av
ledsagardokumentet, skall han
utan dröjsmål underrätta
beskattningsmyndigheten om
förhållandet.
Upplagshavare skall upprätta
ledsagardokument,
1. vid transport av obeskattade
varor mellan Sverige och ett annat
EG-land,
2. vid transport av obeskattade
varor till en upplagshavare i
Sverige om transporten sker via ett
annat EG-land,
3. vid transport av obeskattade
varor till mottagare i ett annat EG-
land enligt 21 § första stycket e,
4. vid export till tredje land av
obeskattade varor, och
5. vid transport av varor som
förtullats enligt tullagen
(1994:1550).

Ledsagardokument som avses i
första stycket skall åtfölja varorna
under transport i enlighet med vad
regeringen föreskriver.

Vid transport till mottagare som
avses i 21 § första stycket e skall
varorna under transporten även
åtföljas av ett intyg om att
skattefrihet gäller för varorna i det
andra EG-landet.
Skyldigheten att upprätta
ledsagardokument enligt första
stycket 5 gäller även registrerad
varumottagare.
Har upplagshavaren sålt obeskattade varor till en oregistrerad
varumottagare, skall varorna under transporten även åtföljas av
dokumentation som visar att sådan säkerhet som avses i 14 § ställts för
skatten i destinationslandet.
Regeringen får meddela
föreskrifter om förfarandet vid
ändring och tillägg av uppgifter i
ledsagardokumentet.

23 a §

Upplagshavare eller
varumottagare som tar emot varor
från ett annat EG-land skall senast
15 dagar efter utgången av den
kalendermånad under vilken
varorna tagits emot underteckna
ett exemplar av
ledsagardokumentet
(returexemplaret) och skicka
tillbaka det till avsändaren i det
andra EG-landet.
Beskattningsmyndigheten skall på returexemplaret av
ledsagardokumentet attestera andra förluster än sådana som avses i 21 §
första stycket a och 32 § b, under förutsättning att förlusterna uppkommit
under transport inom EG och konstaterats i Sverige.
Om obeskattade varor transporteras från ett skatteupplag i ett annat
EG-land till Sverige och andra förluster än sådana som avses i 21 § första
stycket a och 32 § b under transporten uppkommit i ett annat EG-land,
skall beskattningsmyndigheten vid varornas ankomst till Sverige ange i
vilken omfattning beskattning skall ske av de förlorade varumängderna
samt hur skatten skall beräknas. Beskattningsmyndigheten skall skicka
en kopia av returexemplaret till behörig myndighet i det EG-land där
förlusten konstaterats.

26 §
När skattepliktiga varor för
vilka skatt enligt denna lag har
tagits ut skall levereras till ett
annat EG-land, skall den som
ansvarar för transporten upprätta
ett förenklat ledsagardokument i
tre exemplar. Två exemplar av
dokumentet skall åtfölja varorna
under transporten. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid försäljning som avses i 28 §.
När skattepliktiga varor för
vilka skatt enligt denna lag har
tagits ut skall levereras till ett
annat EG-land, skall den som
ansvarar för transporten upprätta
ett förenklat ledsagardokument.
Ledsagardokumentet skall åtfölja
varorna under transporten i
enlighet med vad regeringen
föreskriver. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid försäljning som avses i 28 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1564) om alkoholskatt
dels att i 18 § ordet tullmyndigheten skall bytas ut mot Tullverket ,
dels att 23 och 24 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 8, 22, 22 a, och 25 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Skyldig att betala skatt (skattskyldig) är den som
1. har godkänts som upplagshavare enligt 9 § eller den som i Sverige
yrkesmässigt tillverkar skattepliktiga varor,
2. yrkesmässigt från ett annat EG-land tar emot skattepliktiga varor
enligt 12 och 13 §§,
3. har godkänts som skatterepresentant enligt 14 §,
4. säljer skattepliktiga varor till Sverige genom distansförsäljning
enligt 15 §,
5. i annat fall än som avses i 1 3, från ett annat EG-land till Sverige för
in eller tar emot skattepliktiga varor, om varorna skall användas för annat
än privat bruk,
6. från tredje land importerar skattepliktiga varor,
7. annars i Sverige tillverkar etylalkohol.
Skattskyldighet föreligger inte
för varor som förs in till Sverige
under sådana omständigheter att
förutsättningar skulle finnas att
medge återbetalning av skatten
enligt 31 a §.
Skattskyldighet föreligger inte
för varor som förs in till Sverige
under sådana omständigheter att
förutsättningar skulle finnas att
medge återbetalning av skatten
enligt 31 d §.

22 §
Vid transport av obeskattade
varor mellan Sverige och ett annat
EG-land skall upplagshavaren
upprätta ett ledsagardokument i
fyra exemplar. Upplagshavaren
skall även upprätta ett sådant
dokument vid transport av
obeskattade varor till en
upplagshavare i Sverige om
transporten sker via ett annat EG-
land samt då obeskattade varor
levereras till mottagare i ett annat
EG-land enligt 20 § första stycket
m. Tre exemplar av dokumentet
skall åtfölja varorna under
transport. Vid transport till
mottagare som avses i 20 § första
stycket m skall varorna under
transporten även åtföljas av ett
intyg om att skattefrihet gäller för
varorna i det andra EG-landet. Av
dokumentets exemplar skall ett
(returexemplaret) undertecknas av
mottagaren och återsändas till
avsändaren senast 15 dagar efter
utgången av den kalendermånad
under vilken varorna har
mottagits.
Har en upplagshavare sålt
obeskattade varor till en
näringsidkare i ett annat EG-land
och har upplagshavaren inte inom
två månader efter utgången av den
kalendermånad under vilken
varorna avsänts erhållit
returexemplaret av
ledsagardokumentet, skall han
utan dröjsmål underrätta
beskattningsmyndigheten om
förhållandet.
Upplagshavare skall upprätta
ledsagardokument
1. vid transport av obeskattade
varor mellan Sverige och ett annat
EG-land,
2. vid transport av obeskattade
varor till en upplagshavare i
Sverige om transporten sker via ett
annat EG-land,
3. vid transport av obeskattade
varor till mottagare i ett annat EG-
land enligt 20 § första stycket m,
4. vid export till tredje land av
obeskattade varor, och
5. vid transport av varor som
förtullats enligt tullagen
(1994:1550).

Ledsagardokument som avses i
första stycket skall åtfölja varorna
under transport i enlighet med vad
regeringen föreskriver.

Vid transport till mottagare som
avses i 20 § första stycket m skall
varorna under transporten även
åtföljas av ett intyg om att
skattefrihet gäller för varorna i det
andra EG-landet.
Skyldigheten att upprätta
ledsagardokument enligt första
stycket 5 gäller även registrerad
varumottagare.
Har upplagshavaren sålt obeskattade varor till en oregistrerad
varumottagare, skall varorna under transporten även åtföljas av
dokumentation som visar att sådan säkerhet som avses i 13 § ställts för
skatten i destinationslandet.
Regeringen får meddela
föreskrifter om förfarandet vid
ändring och tillägg av uppgifter i
ledsagardokumentet.

22 a §

Upplagshavare eller
varumottagare som tar emot varor
från ett annat EG-land skall senast
15 dagar efter utgången av den
kalendermånad under vilken
varorna tagits emot underteckna
ett exemplar av
ledsagardokumentet
(returexemplaret) och skicka
tillbaka det till avsändaren i det
andra EG-landet.
Beskattningsmyndigheten skall på returexemplaret av
ledsagardokumentet attestera andra förluster än sådana som avses i 20 §
första stycket a och 32 § b, under förutsättning att förlusterna uppkommit
under transport inom EG och konstaterats i Sverige.
Om obeskattade varor transporteras från ett skatteupplag i ett annat
EG-land till Sverige och andra förluster än sådana som avses i 20 § första
stycket a och 32 § b under transporten uppkommit i ett annat EG-land,
skall beskattningsmyndigheten vid varornas ankomst till Sverige ange i
vilken omfattning beskattning skall ske av de förlorade varumängderna
samt hur skatten skall beräknas. Beskattningsmyndigheten skall skicka
en kopia av returexemplaret till behörig myndighet i det EG-land där
förlusten konstaterats.

25 §
När skattepliktiga varor för
vilka skatt enligt denna lag har
tagits ut skall levereras till ett
annat EG-land, skall den som
ansvarar för transporten upprätta
ett förenklat ledsagardokument i
tre exemplar. Två exemplar av
dokumentet skall åtfölja varorna
under transporten. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid försäljning som avses i 27 §.
När skattepliktiga varor för
vilka skatt enligt denna lag har
tagits ut skall levereras till ett
annat EG-land, skall den som
ansvarar för transporten upprätta
ett förenklat ledsagardokument.
Ledsagardokumentet skall åtfölja
varorna under transporten i
enlighet med vad regeringen
föreskriver. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid försäljning som avses i 27 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.33 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att i 11 kap. 4 § samt 12 kap. 8 och 8 a §§
alkohollagen (1994:1738) ordet "tullmyndighet" skall bytas ut mot
"Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1776) om skatt på
energi
dels att i 2 kap. 8 § och 10 kap. 9 § ordet "tullmyndighet" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket",
dels att 6 kap. 5 och 6 §§ skall upphör att gälla,
dels att 6 kap. 3, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
3 §
Upplagshavare skall upprätta ett
ledsagardokument i fyra exemplar
när han transporterar bränsle, för
vilket skattskyldighet inte har
inträtt, till en upplagshavare i
Sverige om transporten sker via ett
annat EG-land eller till en
upplagshavare eller en
varumottagare i ett annat EG-land.
Upplagshavaren skall behålla ett
exemplar av dokumentet. De
övriga tre exemplaren av
dokumentet skall följa bränslet
under transporten.

Ledsagardokument enligt första
stycket skall även upprättas när en
upplagshavare transporterar bräns-
le för vilket skattskyldighet inte
har inträtt till en mottagare i ett
annat EG-land enligt 2 kap. 11 §
första stycket 5. I detta fall skall
bränslet under transporten även
åtföljas av ett intyg om att
skattefrihet gäller för bränslet i det
andra EG-landet.
Om en upplagshavare inte inom
två månader efter utgången av den
kalendermånad under vilken
bränsle förts ut ur landet fått ett
undertecknat returexemplar av
ledsagardokumentet, skall han
utan dröjsmål underrätta
beskattningsmyndigheten om detta.
Regeringen får meddela
föreskrifter om förfarandet vid
ändring och tillägg av uppgifter i
ledsagardokumentet.
Upplagshavare skall upprätta
ledsagardokument,
1. vid transport av bränsle, för
vilket skattskyldighet inte har
inträtt, till en upplagshavare eller
en varumottagare i ett annat EG-
land,
2. vid transport av bränsle, för
vilket skattskyldighet inte har
inträtt, till en upplagshavare i
Sverige om transporten sker via ett
annat EG-land,
3. vid transport av bränsle, för
vilket skattskyldighet inte har
inträtt, till en mottagare i ett annat
EG-land enligt 2 kap. 11 § första
stycket 5,
4. vid export till tredje land av
obeskattat bränsle som avses i
1 kap. 3 a §, och
5. vid transport av bränsle som
avses i 1 kap. 3 a § och som
förtullats enligt tullagen
(1994:1550).
Ledsagardokument som avses i
första stycket skall följa bränslet
under transporten i enlighet med
vad regeringen föreskriver.

Vid transport till mottagare som
avses i 2 kap. 11 § första stycket 5
skall bränslet under transporten
även åtföljas av ett intyg om att
skattefrihet gäller för bränslet i det
andra EG-landet.

7 §
Bränsle för vilket
skattskyldighet inte inträtt och som
av en upplagshavare levereras till
en oregistrerad varumottagare i ett
annat EG-land skall under
leveransen följas av dokument
som visar att säkerhet enligt 4 kap.
4 § har ställts för skattens
betalning.
Bränsle för vilket
skattskyldighet inte inträtt och som
av en upplagshavare levereras till
en oregistrerad varumottagare i ett
annat EG-land skall under
leveransen följas av dokument
som visar att säkerhet enligt 4 kap.
7 § har ställts för skattens
betalning.

8 §
Den som ansvarar för
transporten av beskattat bränsle
enligt 1 kap. 3 a § till en mottagare
i ett annat EG-land skall upprätta
ett förenklat ledsagardokument i
tre exemplar. Två exemplar av
dokumentet skall följa bränslet
under transporten. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid distansförsäljning enligt 9 §.
Den som ansvarar för
transporten av beskattat bränsle
enligt 1 kap. 3 a § till en mottagare
i ett annat EG-land skall upprätta
ett förenklat ledsagardokument.
Ledsagardokumentet skall följa
bränslet under transporten i
enlighet med vad regeringen
föreskriver. Sådant
ledsagardokument krävs dock inte
vid distansförsäljning enligt 9 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.35 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:439) om
beskattning, förtullning och folkbokföring under krig
eller krigsfara m.m.
Härigenom föreskrivs att i 12 14 §§ lagen (1995:439) om beskattning,
förtullning och folkbokföring under krig eller krigsfara m.m. ordet
"Generaltullstyrelsen" skall bytas ut mot "Tullverket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.36 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 15 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.

2 kap.
15 §
Skjutvapen eller ammunition,
som en resande fört med till
Sverige för personligt bruk men
inte haft rätt att föra in, får åter
föras ut, om egendomen anmälts i
behörig ordning för
tullmyndigheten. Vapnen och
ammunitionen tillfaller staten om
egendomen inte förs ut inom
antingen fyra månader efter en
sådan anmälan eller den längre tid
därefter som Generaltullstyrelsen
eller, efter styrelsens
bestämmande, en annan
tullmyndighet i det enskilda fallet
bestämmer. I ett sådant fall skall
egendomen behandlas som om den
hade förklarats förverkad.
Skjutvapen eller ammunition,
som en resande fört med till
Sverige för personligt bruk men
inte haft rätt att föra in, får åter
föras ut, om egendomen anmälts i
behörig ordning för Tullverket.
Vapnen och ammunitionen
tillfaller staten om egendomen inte
förs ut inom antingen fyra
månader efter en sådan anmälan
eller den längre tid därefter som
Tullverket i det enskilda fallet
bestämmer. I ett sådant fall skall
egendomen behandlas som om den
hade förklarats förverkad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen
dels att i 4 och 14 §§ ordet Generaltullstyrelsen samt i 8, 13, 15 18
och 21 §§ ordet tullmyndighet i olika böjningsformer skall bytas ut
mot Tullverket ,
dels att 9, 11, 12 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 17 a 17 d §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller efter
dennes förordnande av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen.

11 §
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från ett annat EU-land, skall hållas
kvar av postbefordringsföretaget
när försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullregion besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från ett annat EU-land, skall hållas
kvar av postbefordringsföretaget
när försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Förutsättningarna för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av
Generaltullstyrelsen.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef
eller av verkets chefsjurist.

12 §
Polisen och Kustbevakningen är
skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag. Vad som sägs i 5 7 och 13 §§
om en tullmyndighet och en
tulltjänsteman gäller vid sådan
medverkan också
polismyndigheten och
Kustbevakningen samt en
polisman och en tjänsteman vid
Kustbevakningen.
Ett postbefordringsföretag som
regeringen bestämmer är skyldigt
att, på begäran av tullmyndigheten,
till denna myndighet överlämna en
försändelse som kvarhållits enligt
11 §.
Polisen och Kustbevakningen är
skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag. Vad som sägs i 5 7 och 13 §§
om Tullverket och en
tulltjänsteman gäller vid sådan
medverkan också
polismyndigheten och
Kustbevakningen samt en
polisman och en tjänsteman vid
Kustbevakningen.

Ett postbefordringsföretag som
regeringen bestämmer är skyldigt
att, på begäran av Tullverket, till
verket överlämna en försändelse
som kvarhållits enligt 11 §.
Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket om
det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse
innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

17 a §
Varor som avses i 3 § 1, 3 8,
10, 13 och 14, och som har
omhändertagits enligt 17 §, får
inte lämnas ut om
1. en sådan vara enligt lag eller
annan författning inte får föras in i
eller ut ur landet, eller
2. ett särskilt föreskrivet villkor
för att varan skall få föras in i
eller ut ur landet inte är uppfyllt.
Om förutsättningarna i första
stycket 2 inte är uppfyllda skall
den som för in eller för ut varan,
eller varans ägare, ges möjlighet
att uppfylla förutsättningarna
eller, vid införsel, att återutföra
varan.

17 b §
Ett beslut enligt 17 a § om att
en vara inte får lämnas ut skall
upphävas, om
1. det inte längre finns grund för
ett sådant beslut,
2. ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller enligt
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas
beträffande varan,
3. varan förklaras förverkad
enligt 17 c §, eller
4. det är oskäligt att inte lämna
ut varan.
Den som gör anspråk på en
vara som har varit omhändertagen
svarar för att varan hämtas.

17 c §
Tullverket får besluta att varor
som avses i 3 § 1, 3 8, 10, 13 och
14, och som har omhändertagits
enligt 17 §, skall förklaras
förverkade om ett beslut enligt 17
a § att en sådan vara inte får
lämnas ut har vunnit laga kraft
och ägaren, eller den som för in
eller för ut varan, inte har uppfyllt
förutsättningarna för in- eller
utförseln eller, vid införsel,
återutfört varan inom en månad
från den dag då beslutet vann laga
kraft.
Tullverket får även besluta att
en vara som avses i första stycket
skall förverkas om ett tidigare
beslut om omhändertagande har
upphävts enligt 17 b § och
1. ägaren inte har gjort anspråk
på varan inom tre månader från
den dag då beslutet om att varan
inte får lämnas ut upphävdes, eller
2. ägaren, om han har gjort
sådant anspråk, inte har hämtat
varan inom tre månader från den
dag då anspråket framställdes.
Om det finns särskilda skäl får
Tullverket medge en förlängning
av de tidsfrister som anges i första
och andra styckena.

17 d §
När ett beslut om förverkande
enligt denna lag vunnit laga kraft
skall varan förstöras genom
Tullverkets försorg. I fråga om
alkoholvaror gäller dock lagen
(1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. i
tillämpliga delar.

22 §
Beslut enligt 13 15 och 17 §§
får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut enligt 13 15 och 17
17 d §§ får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten.
Övriga beslut enligt denna lag får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Bestämmelserna i 17 a 17 d §§ skall inte tillämpas i fråga om varor
som omhändertagits före ikraftträdandet.

2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:1058) om register i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
dels att i 12 § ordet Generaltullstyrelsen samt i 4, 13, 14 och 17 §§
ordet "tullmyndighet" skall bytas ut mot "Tullverket",
dels att 1, 6, 10, 15 och 24 §§ skall ha följande lydelse.

1 §
För de ändamål som anges i
denna lag får register föras med
hjälp av automatisk
databehandling för
tullmyndigheternas
brottsbekämpande verksamhet i
form av
1. register i
underrättelseverksamhet bestående
dels av ett gemensamt
underrättelseregister, dels av
analysregister, och
2. ett gemensamt
spaningsregister.
För de ändamål som anges i
denna lag får register föras med
hjälp av automatisk
databehandling för Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet i
form av
1. register i
underrättelseverksamhet bestående
dels av ett gemensamt
underrättelseregister, dels av
analysregister, och
2. ett gemensamt
spaningsregister.
Tullverket är registeransvarigt
för registren enligt denna lag.

6 §
Underrättelseregistret får
inrättas av Generaltullstyrelsen
och föras som ett gemensamt
register för tullmyndigheternas
underrättelseverksamhet.
Generaltullstyrelsen är
registeransvarig för
underrättelseregistret.
Underrättelseregistret får
inrättas av Tullverket och föras
som ett gemensamt register för
verkets underrättelseverksamhet.

10 §
En tullmyndighet får inrätta och
föra analysregister när en särskild
undersökning har inletts och det
finns anledning att anta att
allvarlig brottslig verksamhet har
ut- övats eller kan komma att
utövas. Tullmyndigheten är
registeransvarig för
analysregistret.
Inom Tullverket får Tullverkets
huvudkontor eller en tullregion
inrätta och föra analysregister när
en särskild undersökning har
inletts och det finns anledning att
anta att allvarlig brottslig
verksamhet har utövats eller kan
komma att utövas.

15 §
Spaningsregistret får inrättas av
Generaltullstyrelsen och föras som
ett gemensamt register för
tullmyndigheternas spanings- och
kontrollverksamhet.
Generaltullstyrelsen är
registeransvarig för
spaningsregistret.
Spaningsregistret får inrättas av
Tullverket och föras som ett
gemensamt register för verkets
spanings- och kontrollverksamhet.

24 §
Om någon som i tjänsten tar
befattning med en uppgift som har
lämnats ur register finner
anledning att anta att uppgiften är
oriktig, skall han genast anmäla
detta till Generaltullstyrelsen eller
till registeransvarig tullmyndighet.
Om någon som i tjänsten tar
befattning med en uppgift som har
lämnats ur register finner
anledning att anta att uppgiften är
oriktig, skall han genast anmäla
detta till Tullverket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa
tunga fordon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

27 §
Ägaren av ett fordon är skyldig att se till att fordonet inte brukas i strid
mot bestämmelserna i denna lag eller bestämmelser som har meddelats
med stöd av denna lag.
Föraren av ett avgiftspliktigt
fordon skall, vid färd på
avgiftsbelagd väg, medföra beviset
om betald vägavgift. Beviset skall
på begäran av polismyndighet
visas upp vid kontroll.
Föraren av ett avgiftspliktigt
fordon skall, vid färd på
avgiftsbelagd väg, medföra
beviset om betald vägavgift.
Beviset skall på begäran av
polismyndighet visas upp vid
kontroll. Är vägavgiften för ett
svenskt fordon betald men har
ägaren inte tillställts beviset är
föraren skyldig att i stället visa
upp kvitto på betald vägavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.40 Förslag till lag om ändring i yrkestrafiklagen
(1998:490)
Härigenom föreskrivs i fråga om yrkestrafiklagen (1998:490) att i
4 kap. 6 § och 7 kap. 5 § ordet "Generaltullstyrelsen" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket" i motsvarande form samt
att i 6 kap. 8 § orden en tullmyndighet skall bytas ut mot Tullverket .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.41 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av alkholvaror, tobaksvaror och
mineraloljeprodukter
dels att i 2 kap. 1 7, 11 13 och 22 §§, 3 kap. 1, 4, 5 och 9 §§ och
4 kap. 2, 6, 7, 9, 10, 13 och 15 §§ ordet "tullmyndighet" i olika
böjningsformer skall bytas ut mot "Tullverket" eller i förekommande fall
Tullverkets samt att i 2 kap. 2 och 12 §§ ordet myndigheten skall
bytas ut mot verket ,
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse.

3 kap.
2 §
Beslut om att öppna brev och
andra sådana försändelser som kan
antas innehålla förtroliga
meddelanden får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller, efter
dennes förordnande, av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om att öppna brev och
andra sådana försändelser som kan
antas innehålla förtroliga
meddelanden får fattas endast av
chefen för en tullregion eller, efter
dennes förordnande, av någon
annan tjänsteman vid regionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.42 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:527) om det
statliga personadressregistret
Härigenom föreskrivs att i 7 § lagen (1998:527) om det statliga per-
sonadressregistret ordet "tullmyndigheter" skall bytas ut mot "Tull-
verket".

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 19 december 1996
tillkallade det statsråd som har ansvar för tullväsendet en särskild
utredare med uppdrag att göra en översyn av den tullagstiftning som
faller inom Finansdepartementets ansvarsområde (dir. 1996:103). I
uppdraget ingår bl.a. att överväga om det finns skäl att se över
bestämmelserna om överklagande i tullagen (1994:1550). Utredaren har
antagit namnet Tullagsutredningen (Fi 1997:03).
Den 30 januari 1998 redovisade Utredningen om utvärdering av EU-
medlemskapets effekter för Tullverkets dimensionering och organisation
sitt slutbetänkande En gräns - en myndighet? (SOU 1998:18). I
betänkandet konstaterar utredningen att Generaltullstyrelsens roll som
strategiskt ledningsorgan för hela Tullverket behöver utvecklas. Vidare
anmärks att den nuvarande ordningen för överklagande av beslut i
tullärenden hämmar styrelsens möjligheter att mer aktivt påverka
beslutsprocessen. I betänkandet föreslås därför att Tullagsutredningen
bör göra en översyn av bestämmelserna om överklagande och därvid
överväga möjligheten att avskaffa den nuvarande ordningen, där
regionala tullmyndigheters beslut överklagas till Generaltullstyrelsen, till
förmån för en ordning där överklagandet sker direkt till allmän
förvaltningsdomstol.
Med hänvisning till utredningens slutsatser hemställde
Generaltullstyrelsen i en skrivelse till regeringen den 14 september 1998
att regeringen skulle vidta de åtgärder som behövs för att Tullverket
skulle kunna omorganiseras från den nuvarande formen med en
chefsmyndighet och tolv regionala tullmyndigheter till att utgöras av en
myndighet. Inom den nya myndigheten skulle det finnas en central och
en regional nivå. Styrelsen pekade särskilt på behovet av att ändra
bestämmelserna om överklagande så att beslut fattade på regional nivå
inte längre skulle överklagas till det centrala organet inom myndigheten.
Tullverkets omorganisation är tänkt att genomföras under våren 1999.
Från den 1 mars 1999 består Tullverkets regionala organisation av sex
tullmyndigheter.
Tullagsutredningen fick i tilläggsdirektiv (dir. 1998:86) den 1 oktober
1998 i uppdrag att lämna förslag till nya bestämmelser om överklagande
i tullagen. Bestämmelserna skulle utformas utifrån förutsättningen att
Tullverkets organisation ändras så att verket utgör en enda myndighet.
Vidare skulle utredningen lämna förslag till andra lagändringar som är
nödvändiga för att en sådan omorganisation skall kunna genomföras.
I slutet av oktober 1998 avlämnade Tullagsutredningen delbetänkandet
Tullagens överklaganderegler m.m. vid en omorganisation av Tullverket
(SOU 1998:127). Utredningens lagförslag finns i bilaga 1. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i
bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i
Finansdepartementet (dnr Fi98/2946).
I betänkandet har Tullagsutredningen lämnat förslag till nya
bestämmelser om överklagande i tullagen. Vidare föreslås att institutet
dröjsmålstalan skall införas i tullagen medan institutet allmänt ombud
skall mönstras ut. Utredningen föreslår också att det klarare skall komma
till uttryck i överklagandebestämmelserna att dessa även gäller
beträffande beslut om annan skatt än tull och avgift som skall tas ut vid
import. Slutligen föreslås att frågor om utdömande av vite skall prövas
av allmän förvaltningsdomstol.
En arbetsgrupp inom Finansdepartementet har i
departementspromemorian Ny smugglingslag (Ds 1998:53) lämnat
förslag till en ny smugg-lingslagstiftning. Promemorian, som har
remissbehandlats, kommer att beredas vidare för att sedermera resultera i
ett förslag till en ny lagstiftning. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 4. I promemorian lämnas även förslag till vissa ändringar i
lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen). Sålunda föreslås
bl.a. att Tullverket skall få möjlighet att vägra att lämna ut en vara som
omhändertagits enligt lagen, om varan inte får föras in i eller ut ur landet
eller om särskilda villkor för införseln eller utförseln inte är uppfyllda.
Enligt den nuvarande ordningen kan Tullverket endast ta hand om en
vara för att utföra vissa kontroller, såvida det inte föreligger misstanke
om varusmugglingsbrott, då ett omhändertagande enligt inregränslagen
kan ersättas med ett beslag med stöd av bestämmelserna i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling. Någon annan grund för
omhändertagande anges inte. Detta är en brist som det kan finnas skäl att
åtgärda omgående.
I propositionen lämnas också förslag till vissa förändringar av
bestämmelserna om ledsagardokument i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt och lagen (1994:1776)
om skatt på energi. Utformningen av författningsförslagen har skett i
samråd med Riksskatteverket och Generaltullstyrelsen. Någon annan
beredning i denna del har inte ansetts nödvändig.
Slutligen föreslås, efter påpekande från Riksskatteverket och
Vägverket, en ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga
fordon. Ändringen har utarbetats i samråd med Riksskatteverket. Någon
annan beredning i denna del har inte ansetts nödvändig.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 februari 1999 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 6. Regeringen har följt Lagrådets förslag. I ett fall har dock
Lagrådets synpunkter endast föranlett en redaktionell ändring.
Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkter i
författningskommentaren.
4 Tullagens överklaganderegler
4.1 Bakgrund
Tullagens regler om överklagande innebär att ett beslut av en regional
tullmyndighet överklagas hos Generaltullstyrelsen. Vissa beslut av
Generaltullstyrelsen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol medan
övriga beslut överklagas hos regeringen, om inte annat är särskilt
föreskrivet. Lagen innehåller också bestämmelser om tullmyndighets
skyldighet att ompröva ett överklagat beslut.
Tullagen trädde i kraft den 1 januari 1995 som en direkt följd av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Den dåvarande svenska
tullagstiftningen kom till stora delar att ersättas av
gemenskapsförordningar som blev direkt gällande i Sverige. Viktigast
bland dessa förordningar är rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den
12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen
(tullkodexen) och kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2
juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr
2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för
gemenskapen (tillämpningskodexen).
Vid tillkomsten av tullagen uttalades att bl.a. rättssystematiska skäl
talade för att en ordning liknande den som genomförts för omprövning
och överklagande på hela området för den inrikes beskattningen
genomfördes beträffande tulltaxeringsbeslut i samband med att
tullkodexens omprövningsregler blev gällande för tull. Som förebild för
bestämmelserna användes lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter eftersom den i likhet med tullagen reglerar ett
förfarande med allmänt ombud (prop. 1994/95:34, s. 109).
Ordningen för överklagande enligt tullagen skiljer sig från den ordning
som gäller enligt 22 § lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges
gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen) bl.a.
så tillvida att ett beslut av en regional tullmyndighet enligt den
paragrafen skall överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och inte hos
Generaltullstyrelsen. Enligt Lagrådets mening var det inte
tillfredsställande att ordningen för överklagande inte är likartad i de två
lagarna. Lagrådet förutsatte att denna fråga togs upp i samband med en
kommande översyn av tullagen (prop. 1995/96:166, s. 159).
4.2 Bestämmelser om överklagande
Regeringens förslag: Generaltullstyrelsen avskaffas som
överklagandeinstans. Enligt huvudregeln skall beslut av Tullverket
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det allmänna ombudet
behålls i tullagen. Ombudet får överklaga Tullverkets beslut i sådana
ärenden som gäller eller har samband med tulltaxering. Det allmännas
talan i allmän förvaltningsdomstol förs då av ombudet. Om en
tullskyldig överklagar förs det allmännas talan av Tullverket.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår i likhet med regeringen
att Generaltullstyrelsen avskaffas som överklagandeinstans och att beslut
av Tullverket enligt huvudregeln skall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Vidare föreslår utredningen att det allmänna
ombudet avskaffas samt att en central enhet inom Tullverket skall ha
möjlighet att överklaga en regional tullenhets beslut.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller godtar
förslaget. Ett antal remissinstanser kritiserar dock delar av förslaget.
Kammarrätten i Stockholm menar att förslaget att Tullverket skall kunna
överklaga sina egna beslut framstår som en egenartad konstruktion. Det
vore att föredra att Tullverkets möjligheter att ompröva sina egna beslut i
stället utvecklades. Kammarrätten i Sundsvall ställer sig tveksam till om
den föreslagna ordningen uppfyller kravet på tvåstegsförfarande i
tullkodexen. Enligt kammarrätten skulle det stämma bättre överens med
innehållet i artiklarna 243 och 244 om den enskilde, efter ett obligatoriskt
omprövningsförfarande, hade rätt att överklaga omprövningsbeslutet till
allmän förvaltningsdomstol. Länsrätten i Stockholms län påpekar att
förslaget att Tullverket skall ha rätt att överklaga sina egna beslut strider
mot hittills gällande principer inom förvaltningsrätten. Däremot bör
Tullverket ha möjlighet att ompröva sina egna beslut på samma sätt som
skattemyndigheterna har enligt 4 kap. taxeringslagen (1990:324).
Länsrätten i Skåne län föreslår att det i det fortsatta utredningsarbetet bör
övervägas om det obligatoriska omprövningsbeslutet skall vara
självständigt överklagbart såsom föreslås bli förvaltningslagens
huvudregel enligt promemorian Effektivare omprövning av
förvaltningsbeslut (Ds 1998:42). Sveriges Domareförbund anser att
artikel 243 i tullkodexen ger klart uttryck för att hinder föreligger mot att
låta beslut av regional tull- enhet överklagas till länsrätt som första
instans. Att Tullverket är skyldigt att ompröva sina beslut föranleder
ingen annan bedömning eftersom omprövningen inte utgör ett sådant
självständigt led som enligt artikel 243 förutsätts föregå
domstolsprocessen. Ett sådant självständigt förfarande kan dock uppnås
om det är först omprövningsbeslutet som kan överklagas på sätt som
föreslås i promemorian Effektivare omprövning av förvaltningsbeslut.

Skälen för regeringens förslag

Instansordningen

Grundläggande för tullagens bestämmelser om överklagande är artikel
243 i tullkodexen. Enligt punkt 1 skall varje person ha rätt att överklaga
beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av
tulllagstiftningen och som berör denne direkt och personligen. I punkt 2
sägs att överklagandet sker i första instans hos de tullmyndigheter som
utsetts för detta av medlemsstaterna och i andra instans hos ett organ som
kan vara en rättslig myndighet eller ett motsvarande organ enligt gällande
bestämmelser i medlemsstaterna. Enligt artikel 245 skall de närmare
bestämmelserna om överklagande fastställas av medlemsstaterna.
Ordalydelsen i artikel 243 tycks ge vid handen att
förstainstansprövningen skall ske hos en därtill utsedd tullmyndighet.
Tullkodexen är en EG-förordning och som sådan gällande i Sverige.
Nuvarande 101 § tullagen överensstämmer med artikel 243;
Generaltullstyrelsen är första instans vid överklagande av en regional
tullmyndighets beslut. Däremot är det tveksamt om 107 § är förenlig med
artikeln; Generaltullstyrelsens beslut överklagas i vissa, särskilt angivna
fall hos allmän förvaltningsdomstol och i övrigt hos regeringen.
Vid en omorganisation av Tullverket från en chefsmyndighet och sex
självständiga regionala myndigheter till en enda myndighet ligger det i
sakens natur att den nuvarande ordningen för överklagande inte kan
behållas. Besluten fattas av Tullverket som en myndighet och det går inte
att utse en tullmyndighet till överklagandeinstans. Det torde inte heller
vara möjligt att tilldela en central enhet inom Tullverket en sådan
funktion, eftersom det hela tiden är fråga om samma myndighet. Frågan
blir då om den föreslagna omorganisationen av Tullverket går att förena
med bestämmelserna i artikel 243.2 tullkodexen där det sägs att
överklagandet sker i första instans hos de tullmyndigheter som utsetts för
detta av medlemsstaterna.
Vad först gäller avfattningen av artikel 243.2 kan det ifrågasättas om
artikeln skall ges en så strikt tolkning som ordalydelsen ger vid handen.
Som utredningen redogjort för har de engelska, franska och tyska
språkversionerna en mer fakultativ karaktär än den svenska. Eftersom det
här är fråga om EG-rättsliga bestämmelser saknas förarbeten eller
motsvarande dokumentation att tillgå som visar skälen för bestämmelsen.
Av tillgängligt material kan det inte med säkerhet avgöras om artikel
243.2 i tullkodexen innebär att ett överklagande undantagslöst skall ske
hos en bestämd tullmyndighet som första instans. Det bör i detta
sammanhang emellertid observeras att tullkodexen inte säger något om
hur de nationella tulladministrationerna skall vara organiserade. I artikel
4.3 sägs endast att med beteckningen tullmyndigheter i kodexen förstås
myndigheter som bl.a. har ansvar för tillämpningen av tullagstiftningen.
Klart är att bestämmelsen i artikel 243.2 förutsätter att det skall finnas ett
tvåstegsförfarande för prövningen av en tullmyndighets överklagade
beslut. Hur tvåstegsförfarandet utformas bör dock medlemsländerna
själva kunna bestämma med stöd av artikel 245. Det viktiga måste vara
att den tullskyldige tillförsäkras en prövning i två instanser varav i vart
fall den ena är ett i förhållande till tullmyndigheterna oberoende organ.
Regeringen menar därför att en ordning som innebär att Tullverkets
beslut överklagas hos allmän förvatlningsdomstol med skyldighet för
verket att först ompröva det överklagade beslutet får anses vara förenlig
med grundtankarna i tullkodexen. En sådan ordning stämmer också
överens med den allmänna regel om överklagande av förvaltningsbeslut
som kommer till uttryck i 22 a § förvaltningslagen (1986:223).
Härigenom skulle vidare undanröjas det, som Lagrådet påpekade,
otillfredsställande i att tullagen och inregränslagen har olika regler för
överklagande.
Som redogjorts för ovan har ett antal remissinstanser påpekat att ett
mer självständigt omprövningsförfarande, i likhet med det som föreslås
bli förvaltningslagens huvudregel enligt promemorian Effektivare
omprövning av förvaltningsbeslut, skulle lämpa sig bättre i Tullverkets
nya organisation. Det framhålls att ett sådant förfarande i högre grad än
det nuvarande skulle överensstämma med de krav som uppställs i artikel
243 i tullkodexen. Den aktuella promemorian har remissbehandlats.
Ärendet bereds nu i Regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta
arbete framstår det som lämpligast att tills vidare behålla det nuvarande
förfarandet för omprövning i tullagen. Regeringen avser att återkomma
till frågan sedan Tullagsutredningen lämnat sitt slutbetänkande.
Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår regeringen således
beträffande instansordningen sådana ändringar i tullagens
överklaganderegler som innebär att förstainstansprövningen vid ett
överklagande av ett beslut av Tullverket som meddelas enligt
tullagstiftningen skall ske hos allmän förvaltningsdomstol.

Kompetensfördelningen allmän förvaltningsdomstol regeringen

Enligt 107 § tullagen skall vissa särskilt angivna beslut av
Generaltullstyrelsen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Övriga
beslut överklagas hos regeringen, om inte annat är särskilt föreskrivet.
Den ovan nämnda regeln i 22 a § förvaltningslagen skall gälla endast
när något annat inte är särskilt föreskrivet beträffande överklagande.
Bestämmelsen är inte avsedd att ersätta de föreskrifter om överklagande
till allmän förvaltningsdomstol som finns i den förvaltningsrättsliga
lagstiftningen, dvs. när föreskriften tagits in i lag. Särskilda regler om
överklagande till förvaltningsdomstol bör därför behållas och även i
fortsättningen föras in i ny förvaltningsrättslig lagstiftning. Däremot
innebär den nya regeln att det i författning måste anges i vilka fall talan
mot ett beslut hos allmän förvaltningsdomstol skall vara utesluten på
grund av överklagandeförbud eller i vilka fall beslutet i stället skall
överklagas hos regeringen.
I tullagstiftningen finns särskilda bestämmelser om överklagande. Den
nya regeln i förvaltningslagen gäller därför inte där. Det finns dock skäl
att vid en ändring av tullagens överklagandebestämmelser beakta de
principer som ligger till grund för den nya regeln. Det kan därvid
konstateras att det beträffande tullärenden vanligtvis inte finns några skäl
att låta en överprövning ske hos regeringen. Det är här inte fråga om
ärenden som kräver någon politisk bedömning eller annan
lämplighetsbedömning från statsmaktens sida. Huvudregeln beträffande
tullärenden bör därför vara att överprövningen sker hos allmän
förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i tullkodexen torde inte lägga
hinder i vägen för en sådan regel. Tvärtom kan det lämpliga i att behålla
den nuvarande ordningen, enligt vilken vissa beslut får överklagas till
domstol och övriga till regeringen, ifrågasättas. I artikel 243.2 b i
tullkodexen stadgas att överklagandet i andra instans sker hos ett
oberoende organ som kan vara en rättslig myndighet eller ett
motsvarande specialiserat organ enligt gällande bestämmelser i
medlemsstaterna. Domstol är givetvis en rättslig myndighet. Däremot
kan regeringen inte anses vara ett sådant organ eller en sådan myndighet
som åsyftas i bestämmelsen. Artikel 243.2 b synes därför kräva att alla
överklaganden av Tullverkets beslut som meddelas enligt
tullagstiftningen skall prövas av allmän förvaltningsdomstol.
Regeringen föreslår därför att beslut enligt tullagstiftningen skall
överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut i administrativa
ärenden och normgivningsärenden bör dock liksom för närvarande
överklagas hos regeringen.

Överklagande av det allmänna

Enligt 100 § tullagen skall det hos Generaltullstyrelsen finnas ett allmänt
ombud som för det allmännas talan i mål och ärenden som avses i 107 §
första stycket, dvs. där Generaltullstyrelsens beslut överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Undantag görs dock för sådana mål och ärenden
som gäller eller har samband med inskränkning i rätten att förfoga över
varor. Det allmänna ombudet bedömer enligt 13 § förordningen
(1991:1524) med instruktion för Tullverket om beslut av någon annan
tullmyndighet än Generaltullstyrelsen skall överklagas.
Utredningen har föreslagit att det allmänna ombudet avskaffas och att i
stället en central enhet inom Tullverket skall ha möjlighet att för det
allmännas räkning överklaga en regional tullenhets beslut. Den
föreslagna ordningen är hämtad från 6 kap. 1 § taxeringslagen där det
anges att Riksskatteverket får överklaga en skattemyndighets
taxeringsbeslut hos länsrätten. Den tänkta omorganisationen av
Tullverket innebär emellertid att verket kommer att bestå av en enda
myndighet varför det inte kommer att finnas någon självständig
chefsmyndighet motsvarande Riksskatteverket som kan överklaga beslut
fattade på regional nivå. Utredningen har därför föreslagit en ordning
som innebär att en central enhet inom Tullverket skall kunna överklaga
en regional enhets beslut.
Några remissinstanser har kritiserat förslaget och därvid anfört bl.a. att
konstruktionen, som innebär att en myndighet överklagar sitt eget beslut,
strider mot hittills gällande principer inom förvaltningsrätten. Regeringen
instämmer i den kritiken. Det är tveksamt om det alls är möjligt att införa
en ordning som den föreslagna. Regeringen anser därför att utredningens
förslag i denna del inte skall genomföras.
Om Tullverket således inte kommer att kunna överklaga sina egna
beslut samtidigt som det allmänna ombudet avskaffas, blir följden att det
allmänna kommer att sakna möjlighet att överklaga beslut fattade av
Tullverket. Detta är i och för sig ett förhållande som inte är ovanligt inom
den statliga förvaltningen. I många fall saknar det allmänna möjlighet att
överklaga en statlig myndighets beslut. I andra fall har man valt att ge ett
statligt eller kommunalt organ möjlighet att överklaga. Skillnaderna har
samband med att behovet av att samhället agerar aktivt växlar i styrka
från rättsområde till rättsområde. På områden där höga krav ställs på en
enhetlig rättstillämpning är det naturligtvis önskvärt att det allmänna har
en möjlighet att överklaga i prejudikatbildande syfte. Ett exempel på ett
sådant område är den inrikes beskattningen där Riksskatteverket
vanligtvis har möjlighet att överklaga beslut fattade av regionala
skattemyndigheter.
Enligt statistik från Generaltullstyrelsen avseende åren 1985 - 1998 har
det allmänna ombudet överklagat beslut fattade av en regional
tullmyndighet vid fem tillfällen och beslut fattade av Generaltullstyrelsen
vid tre tillfällen. Beträffande de regionala tullmyndigheternas beslut
överklagades två av dessa 1985 och de övriga tre, som alla överklagades
anslutningsvis, 1988. Vad gäller Generaltullstyrelsens beslut
överklagades ett 1988 avseende tulltillägg, ett 1991 avseende
eftertulltaxering och ett 1992 gällande tulltillägg.
Den redovisade statistiken visar att det är sällsynt att det allmänna
ombudet överklagar beslut fattade av tullmyndigheterna. Det skulle
därför kunna hävdas att det inte föreligger något större behov för det
allmänna att ha en sådan möjlighet. Här måste emellertid beaktas att tull
är att anse som en skatt. På skatteområdet i övrigt har det allmänna i stort
sett undantagslöst förbehållits rätten att överklaga beslut fattade av
beskattningsmyndigheterna. Vidare är Tullverket beslutsmyndighet i
fråga om ett flertal skatter som tas ut i samband med införsel av varor.
När det t.ex. gäller mervärdesskatt vid import är Tullverket
beslutsmyndighet. Samma sak gäller tobaks-, alkohol- och
energiskatterna i vissa fall i samband med import. I samtliga dessa fall är
tullagens förfaranderegler tillämpliga. Det skulle enligt regeringens
mening inte vara tillfredsställande med en ordning som innebar att det
allmänna saknade möjlighet att överklaga beskattningsbeslut fattade i
samband med import, när en sådan möjlighet finns beträffande
motsvarande beslut på den inrikes beskattningens område. Vidare bör
beaktas att frågorna kring beskattning i samband med varuinförsel blivit
mer komplicerade i och med att Sverige numera även har att tillämpa de
gemenskapsrättsliga bestämmelserna på området. Även om det allmänna
ombudet sällan utnyttjar möjligheten att överklaga, går det inte att bortse
från situationer där det kan finnas behov av få till stånd ett vägledande
domstolsavgörande.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser regeringen att det även
fortsättningsvis måste finnas en möjlighet för det allmänna att överklaga
vissa av Tullverkets beslut. Den tänkta omorganisationen av Tullverket
medför att det inte kommer att finnas någon överordnad myndighet med
en sådan funktion. Det bör därför även fortsättningsvis i tullagen finnas
ett allmänt ombud som har möjlighet att överklaga beslut för det
allmännas räkning.
Även om det allmänna ombudet sålunda behålls i tullagen, finns det
skäl att överväga dels i vilka fall ombudet skall ha rätt att överklaga
Tullverkets beslut, dels om ombudet, såsom förhållandet är i dag, alltid
skall företräda det allmänna i förvaltningsdomstolarna.
Enligt nuvarande bestämmelser skall det allmänna ombudet föra det
allmännas talan i mål och ärenden som avses i 107 § första stycket, dvs.
där Generaltullstyrelsens beslut överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Bestämmelsen innebär att det allmänna ombudet,
utöver beslut som har samband med tulltaxering, får överklaga beslut om
temporär import, restitution av tull, ränta, föreläggande m.m. Enligt
regeringens mening finns det inget behov för det allmänna att ha
möjlighet att överklaga andra beslut än sådana som gäller eller har
samband med tulltaxering eller motsvarande förfarande avseende annan
skatt än tull. Det allmänna ombudets möjlighet att överklaga Tullverkets
beslut bör därför begränsas till sådana beslut som avses i 102 och 106 §§
tullagen, dvs. taxeringsbeslut samt beslut om dröjsmålsavgift, tulltillägg
och förseningsavgift.
Enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall om en enskild
överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, den myndighet som först
beslutade i saken vara den enskildes motpart i domstolen. Samma
ordning gäller om en skattskyldig överklagar en skattemyndighets
taxeringsbeslut enligt taxeringslagen. Skattemyndigheten blir då den
skattskyldiges motpart i länsrätten och kammarrätten. Det finns enligt
regeringens mening inte skäl att ha någon annan ordning i fråga om
tullmålen. Således bör Tullverket vara den tullskyldiges motpart efter ett
överklagande av denne medan det allmännas talan förs av det allmänna
ombudet i de fall då det är ombudet som har överklagat. Därutöver bör,
enligt mönster från taxeringslagen, det allmänna ombudet ha samma
möjlighet som Riksskatteverket att ta över uppgiften att föra det
allmännas talan i allmän förvaltningsdomstol. Den föreslagna ordningen
genomförs tills vidare lämpligast genom införande av ytterligare
hänvisningar i 109 § tull- lagen till bestämmelser i 6 kap. taxeringslagen.
Metoden att hänvisa till annan lag är inte tillfredsställande. I en ny tullag
bör de relevanta bestämmelserna föras in direkt i lagen.
4.3 Dröjsmålstalan
Regeringens bedömning: Några bestämmelser om dröjsmålstalan
införs inte nu i tullagen. Regeringen avser att återkomma till frågan
sedan Tullagsutredningen lämnat sitt slutbetänkande.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att bestämmelser om
dröjsmålstalan införs i tullagen. Enligt förslaget skall en framställning
som väckts skriftligen anses ha avslagits om Tullverket inte fattat beslut
inom sex månader. Rätt till överklagande skall då föreligga.
Bestämmelserna i tullkodexen är direkt tillämpliga i medlemsstaterna.
Eftersom tullkodexen innehåller en bestämmelse om dröjsmålstalan finns
redan en sådan rätt i Sverige enligt utredningen. En annan sak är att
bestämmelsen är omöjlig att tillämpa här eftersom det i den svenska
tullagstiftningen saknas regler om inom vilken tid ett beslut skall ha
fattats. Utredningens slutsats är att även om ordalydelsen i artikel 6.2
andra stycket tullkodexen inte direkt ger vid handen att en tidsfrist för
beslutsfattande måste finnas, kan det dock antas att detta är
bestämmelsens innebörd. Den föreslagna tidsramen på sex månader har
hämtats från motsvarande bestämmelser i bankrörelselagen (1987:617)
m.fl.
Remissinstanserna: Hälften av remissinstanserna har berört förslaget
om dröjsmålstalan särskilt. Av dessa är hälften positiva medan övriga
avstyrker förslaget. Svenska Handelskammarförbundet och Sveriges
Industriförbund tillstyrker förslaget med hänvisning till de långa
handläggningstider som kan förekomma hos tullen, särskilt vad avser
tullprocedurerna aktiv och passiv förädling. Svea hovrätt, Domstolsverket
och Kommerskollegium ser positivt på förlaget. Sveriges Domareförbund
ansluter sig till utredningens ställningstagande att det av tullkodexens
bestämmelser följer att det måste finnas en rätt till överklagande om ett
beslut inte har meddelats inom viss tid och att en sådan tidsfrist måste
anges i den nationella lagstiftningen. Förbundet menar dock att
rättsverkan av underlåtenhet att meddela beslut borde innebära bifall och
inte avslag på gjord framställning. Justitieombudsmannen, Kammarrätten
i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län,
Länsrätten i Skåne län och Riksskatteverket avstyrker förlaget.
Justitieombudsmannen menar att Tullanpassningsutredningens
bedömning 1994 att det aktuella stadgandet i tullkodexen inte är
tillämpligt i Sverige var riktig. Det kan knappast anses vara klarlagt att
det är nödvändigt att införa en rätt till dröjsmålstalan. Med hänsyn härtill
och då behovet av en sådan rätt överhuvudtaget inte belysts bör
utredningens förslag inte läggas till grund för lagstiftning. Kammarrätten
i Stockholm anför bl.a. att invändningar kan riktas mot att länsrätten skall
träda in och avgöra ärenden i stället för Tullverket när beslut inte
meddelats inom tidsramen. För det fall ett ärende av godtagbara skäl inte
varit klart för avgörande av Tullverket, kommer ärendet inte heller vara
klart för avgörande av länsrätten. Det enda den enskilde uppnått med sin
dröjsmålstalan är att han gått miste om en instans. Kammarrätten i
Sundsvall menar att den föreslagna ordningen, att en enskilds
framställning skall anses avslagen om inte beslut fattats inom viss tid,
kan komma att motverka att tullärenden avgörs snabbt. Den enskilde får
inte heller ett motiverat avslagsbeslut som han kan anknyta till vid
angivande av grunderna för ett överklagande. De aktuella artiklarna i
tullkodexen förefaller inte kräva en regel av denna innebörd. Länsrätten i
Skåne län anser att institutet dröjsmålstalan är en fråga som berör hela
förvaltningsrätten och inte endast tullrätten. Svensk förvaltningsrätt ger
för närvarande inte någon generell möjlighet att överklaga myndigheters
passivitet. En grundläggande förutsättning för att införa en sådan rätt är
att det verkligen finns behov av ett sådant institut. Vidare skulle ett
förfarande med dröjsmålstalan innebära att länsrätten skulle överta den
passiva myndighetens utredningsskyldighet och fatta beslut i sak i
myndighetens ställe. Myndighetens förstainstansprövning går i dessa fall
förlorad.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Någon generell rätt att föra
talan mot myndigheters passivitet finns inte i den svenska
förvaltningsrätten. Däremot har det i vissa lagar på det finansiella
området införts bestämmelser om att en sökande efter viss tid kan begära
förklaring hos kammarrätten att ett ärende onödigt uppehålls. Avger
kammarrätten sådan förklaring skall ansökan anses ha avslagits om det
beslutande organet inte meddelat beslut inom viss angiven tid. Vidare
finns i konkurrenslagen (1993:20) en bestämmelse som innebär att om
Konkurrensverket inte har fattat beslut med anledning av en anmälan om
undantag från förbudet mot konkurrensbegränsningar inom tre månader,
skall undantag anses beviljat.
Frågan om talan mot myndighets passivitet behandlades av Fri- och
rättighetskommittén i sitt slutbetänkande Domstolsprövning av
förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Här benämndes institutet
dröjsmålstalan. Kommittén föreslog att enskild part skulle ha en generell
möjlighet till dröjsmålstalan i sådana förvaltningsärenden som hade
väckts av parten och som avsåg myndighetsutövning. Om myndigheten
inte hade avgjort det aktuella ärendet inom sex månader från det att det
väcktes, skulle parten få begära att allmän förvaltningsdomstol prövade
om ärendet onödigt uppehållits. Om domstolen fann att så var fallet,
skulle den förelägga myndigheten att avgöra ärendet inom en bestämd
tid. Om myndigheten inte följde föreläggandet, skulle domstolen på
begäran av parten få förordna att ärendet överlämnades för avgörande till
den myndighet som skulle ha prövat ett överklagande av beslutet. Om
sådan överinstans saknades, fick domstolen själv överta ärendet eller
förordna om annan prövning av ärendet.
Fri- och rättighetskommitténs förslag i denna del har inte lett till
lagstiftning. Flera betydelsefulla remissinstanser avstyrkte förslaget. I
lagstiftningsärendet (prop.1995/96:133) ställde sig regeringen tveksam
till om handläggningstiderna totalt sett skulle bli kortare om det gavs en
rätt till dröjsmålstalan. Tvärtom var det regeringens uppfattning att det
skulle kunna resultera i längre handläggningstider både hos
förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som skulle pröva
dröjsmålstalan. Med hänsyn bl.a. härtill samt till det negativa
remissutfallet ansåg regeringen att kommitténs förslag om dröjsmålstalan
inte borde genomföras.
Enligt artikel 243.1 andra stycket i tullkodexen skall varje person som
gjort en framställning om ett beslut i fråga om tillämpningen av
tullagstiftningen ha rätt att överklaga, om beslut inte fattas inom den tid
som avses i artikel 6.2. I artikel 6.2 anges bl.a. att beslut skall fattas så
snart som möjligt och, om framställningen görs skriftligen, senast inom
en tid som fastställs enligt gällande bestämmelser. Tiden får överskridas
om tullmyndigheterna inte kan fullgöra sina uppgifter inom denna tid. I
så fall skall myndigheterna underrätta sökanden om detta innan tiden gått
ut, ange de skäl som berättigar till överskridandet och ange den
ytterligare tid som de bedömer nödvändig för att kunna fatta ett beslut
rörande framställningen.
Inför det svenska EU-medlemskapet anförde Tullanpassnings-
utredningen i sitt betänkande SOU 1994:89 Tullagstiftningen och EG
(s. 152) följande beträffande institutet dröjsmålstalan.

Svensk förvaltningsrätt tillhandahåller inte någon möjlighet att
överklaga myndigheters passivitet, och har aldrig gjort det. Den
som är missnöjd med en myndighets passivitet är hänvisad till att
framföra sina klagomål t.ex. till en överordnad myndighet eller till
Justitieombudsmannen eller ge offentlighet på annat sätt åt sin
uppfattning
Vad ett sådant överklagande skulle gå ut på, om den
överordnade instansen skall fatta ett beslut i sak i den passiva
myndighetens ställe, eller vilket annat beslut som den överordnade
instansen skulle fatta kan vi inte utläsa ur gemenskapsreglerna.
Sannolikt finns det regler om detta i nationell förvaltningsrätt i
vissa av de nuvarande medlemsstaterna.
Vi föreslår inga nationella bestämmelser med anledning av
nyssnämnda regel i tullkodexen. Om rättsfiguren överklagande av
myndighets underlåtenhet att fatta beslut skall införas i svensk rätt
är en fråga som berör hela förvaltningsrätten och inte endast
tullrätten. Att utreda den frågan anser vi ligga utanför ramarna för
våra direktiv. Vårt ställningstagande kan även formellt försvaras
med att de återgivna artiklarna sammantaget innebär att beslut
skall fattas inom en tid som fastställs enligt gällande
bestämmelser för att underlåtenheten att fatta beslutet inom den
tiden skall vara överklagbart. Vi känner emellertid inte till några
sådana gällande bestämmelser på tullverksamhetens område,
varken gemenskapsbestämmelser eller svenska bestämmelser.
Denna del av artikel 6.2 kommer därför att sakna tillämpning i
Sverige.

I prop. 1994/95:34 sägs i denna del endast (s. 110) att regeringen
liksom utredningen inte finner det lämpligt eller nödvändigt att införa
rättsfiguren överklagande av myndighets underlåtelse att fatta beslut .
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har således tidigare
gjort bedömningen att det inte är lämpligt eller nödvändigt att införa
bestämmelser om dröjsmålstalan i den svenska tullagstiftningen. Den av
utredningen nu föreslagna ordningen har ingen motsvarighet i svensk rätt
och skiljer sig också från vad som föreslogs beträffande dröjsmålstalan
av Fri- och rättighetskommittén. Det kan enligt regeringens mening, och
såsom ett flertal remissinstanser har påpekat, med den föreslagna
ordningen föreligga en risk att outredda ärenden hamnar i domstol och att
handläggningstiderna därigenom blir ännu längre. Från näringslivshåll
har påpekats att handläggningen av vissa typer av tullärenden kan dra ut
oacceptabelt långt på tiden. Härutöver saknas utredning om huruvida det
verkligen föreligger ett behov av att införa en rätt till dröjsmålstalan i den
svenska tullagstiftningen.
Innan regeringen tar ställning till om en rätt till dröjsmålstalan bör
införas i den svenska tullagstiftningen bör behovet och utformningen av
en sådan bestämmelse utredas närmare. Med hänsyn till föreliggande
lagstiftningsärendes brådskande beskaffenhet saknar regeringen
möjlighet att nu göra en sådan utredning. Regeringen avser därför att
återkomma till frågan sedan Tullagsutredningen lämnat sitt
slutbetänkande.
4.4 Beslut beträffande annan skatt än tull
Regeringens förslag: Bestämmelserna om överklagande utformas på
så sätt att det framgår att 102-105 §§ tullagen gäller också vid
överklagande av beslut om taxering i fall som avses i 10 § andra
stycket tullagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser berör frågan.
Dessa tillstyrker förslaget. Kammarrätten i Sundsvall menar dock att
överklagandebestämmelserna borde utformas så att det tydligare framgår
att tulltaxering täcker såväl tull som andra skatter och avgifter varom
beslut fattas samtidigt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 9 § första stycket första
meningen tullagen är den, som till landet för in eller låter föra in en vara
från ett område som ligger inom EG:s tullområde men utanför EG:s
skatteområde, skyldig att anmäla införseln till tullmyndigheten. I vissa
fall skall skatten betalas till tullmyndigheten. Enligt 10 § första stycket
tullagen är den som är tullskyldig även skyldig att betala annan skatt eller
avgift som skall tas ut vid import eller export. Vidare är enligt
paragrafens andra stycke den som lämnar anmälan eller bort lämna
anmälan enligt 9 § skyldig att betala annan skatt eller avgift som skall tas
ut vid in- eller utförsel. Skatt och avgift enligt 10 § skall fastställas och
betalas i den ordning som gäller för tull, om inte annat föreskrivits. Det
är således Tullverket som skall fatta taxeringsbeslut i dessa fall, trots att
tulltaxering inte alltid skall ske. Avsikten torde vara att samtliga dessa
taxeringsbeslut skall kunna överklagas i den ordning som gäller enligt
101-110 §§.
I 102 § tullagen stadgas om en treårsfrist för överklagande när det
gäller beslut vid tulltaxering i en fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull. Beslut enligt 10 § andra stycket är inte att anse som
tulltaxeringsbeslut och det skulle därför kunna ifrågasättas om dessa
beslut omfattas av bestämmelserna i 102 §. Besluten skulle i så fall
överklagas senast tre veckor efter delfåendet, dvs. i enlighet med 23 §
förvaltningslagen. Skattebetalningslagen (1997:483) och lagen om
punktskatter och prisregleringsavgifter är inte tillämpliga på skatter och
avgifter som skall betalas till Tullverket. En sådan extremt kort tidsfrist
jämfört med fristen för överklagande av tulltaxeringsbeslut och beslut
enligt skattebetal- ningslagen och lagen om punktskatter och
prisregleringsavgifter är naturligtvis inte rimlig.
För att undanröja den osäkerhet som kan råda beträffande
omfattningen av 102 § tullagen föreslår regeringen därför att
bestämmelsen utformas på så sätt att det framgår att den gäller också vid
överklagande av beslut om taxering i fall som avses i 10 § andra stycket
tullagen.
4.5 Utdömande av vite
Regeringens förslag: Frågor om utdömande av viten skall prövas av
länsrätt enligt huvudregeln i lagen om viten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon erinran mot
förslaget. De instanser som berör förslaget särskilt tillstyrker det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 99 § fjärde stycket tullagen
skall frågor om utdömande av viten prövas av Generaltullstyrelsen. Detta
innebär en avvikelse från lagen (1985:206) om viten. Enligt 6 § denna
lag är huvudregeln att frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt. I
och med den tänkta omorganisationen av Tullverket och regeringens
förslag att det inte längre skall finnas någon överklagandeinstans inom
verket, framstår det inte längre som lämpligt att ha en annan ordning än
den som gäller enligt lagen om viten. Regeringen föreslår därför att
frågor om utdömande av viten skall prövas enligt huvudregeln i lagen om
viten.
4.6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Tullverkets omorganisation är tänkt att genomföras under våren 1999. De
nya bestämmelserna i tullagen bör träda i kraft den 1 juli 1999.
När den föreslagna ordningen för överklagande träder i kraft kommer
det att hos Generaltullstyrelsen finnas ett antal överklagade ärenden som
ännu inte har avgjorts. Lämpligast är att dessa prövas av Tullverkets chef
eller efter dennes förordnande av annan tjänsteman hos Tullverkets
ledning. När det gäller ärenden som redan handläggs hos regeringen bör
inte heller dessa överlämnas till allmän förvaltningsdomstol. De äldre
bestämmelserna om överklagande bör därför gälla för beslut som
överklagats före ikraftträdandet. Har ett beslut meddelats före
ikraftträdandet, men överklagandet kommit in till den myndighet som
fattat beslutet först efter ikraftträdandet, kommer de nya bestämmelserna
att gälla.
Det finns ett stort antal författningar där hänvisning sker till
Generaltullstyrelsen eller till tullmyndighet. Förslaget om ändring i
tullagen medför följdändringar i dessa författningar huvudsakligen av
innebörden att orden Generaltullstyrelsen och tullmyndighet ersätts med
ordet Tullverket.
5 Tullen får möjlighet att vägra att lämna ut
varor som omhändertagits i den EU-interna
trafiken
Regeringens förslag: En vara som med stöd av 17 § inregränslagen
omhändertagits av tullen får inte lämnas ut om varan enligt gällande
bestämmelser inte får föras in i eller ut ur landet eller om gällande
villkor för in- eller utförsel av varan inte är uppfyllda. Ägaren, eller
den som för in eller för ut varan, skall ges möjlighet att inom viss tid
uppfylla villkoren för in- eller utförseln alternativt, vid införsel, att
återutföra varan. Om så inte sker får Tullverket besluta att varan skall
förverkas. När ett beslut om förverkande vunnit laga kraft skall varan
förstöras eller, såvitt avser alkoholvaror, försäljas. Beslut som fattas
med stöd av de nya bestämmelserna får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens.
Remissinstanserna: Endast Alkoholinspektionen och Systembolaget
har yttrat sig över förslaget till ändring i bestämmelserna om
omhändertagande i inregränslagen. Alkoholinspektionen tycker att
förslaget är särskilt tillfredsställande, eftersom det ger tullen en möjlighet
att omhänderta och i vissa fall förstöra en alkoholvara. Dessa åtgärder
innebär, enligt Inspektionen, ett skydd som är viktigt för genomförandet
av den svenska alkoholpolitiken och förstärker även möjligheterna att
ingripa mot den organiserade brottsligheten. Även Systembolaget ser
mycket positivt på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I samband med EU-inträdet fick
tullen befogenheter att vid inre gräns kontrollera illegal införsel av vissa
uppräknade varor. Av tidsskäl ansågs det inte möjligt att genomföra en
självständig reglering avseende kontrollen vid inre gräns i samband med
de ändringar i tullagstiftningen som beslutades inför EU-medlemskapet.
Som en provisorisk lösning infördes därför regleringen i
övergångsbestämmelserna till tullagen (prop. 1994/95:34, bet.
1994/95:SkU8). Bestämmelserna, som under våren 1995 kompletterades
med vissa ytterligare kontrollbefogenheter (prop. 1994/95:173, bet.
1994/95:SkU39), fördes sedan över till en särskild lag om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen, inregränslagen (prop. 1995/96:166, bet. 1995/96:SkU23). Lagen
trädde i kraft den 1 juli 1996 och omfattar samma varuslag som
övergångsbestämmelserna, dvs. krigsmateriel, narkotika, vapen och
ammunition, injektionssprutor och kanyler, dopningsmedel, s.k.
gatustridsvapen, vissa kulturföremål, hundar och katter, spritdrycker, vin,
starköl och teknisk sprit samt tobaksvaror vid kontroll av gällande
åldersgräns. Vidare ges i lagen tullmyndigheterna befogenhet att
kontrollera införsel av nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och
reptiler samt djurtransporter vid misstanke om smittsam sjukdom. Sedan
den 1 januari 1999 ingår även barnpornografi bland de varor som får
kontrolleras vid inre gräns (prop. 1997/98:43, bet. 1998/99:KU4). Från
och med den 1 april 1999 får tullen möjlighet att också kontrollera varor
som avses i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor
(prop. 1997/98:183, bet. 1998/99:SoU5). Denna ändring har beaktats i
det föreliggande lagförslaget.
Inregränslagen bygger på en anmälningsskyldighet till Tullverket för
de nämnda varuslagen, vilka räknas upp i 3 §. Enligt lagen får Tullverket
kontrollera att anmälningsskyldigheten fullgjorts och att villkoren för in-
eller utförsel är uppfyllda. I 17 § föreskrivs att en tullmyndighet får ta
hand om varor, om det behövs för att genomföra en kontroll enligt lagen.
Någon annan grund för omhändertagande anges inte. När kontrollen är
genomförd finns alltså inte något lagligt stöd för ett fortsatt
omhändertagande, såvida det inte föreligger misstanke om
varusmugglingsbrott, då ett omhändertagande enligt inregränslagen kan
ersättas med ett beslag med stöd av bestämmelserna i lagen om straff för
varusmuggling. För att åtgärda den här bristen föreslås Tullverket få
möjlighet att vägra att lämna ut en vara på den grunden att varan inte får
föras in i eller ut ur landet eller att särskilda villkor för införseln eller
utförseln inte är uppfyllda. Vidare föreslås att den som för in eller för ut
en vara, eller varans ägare, skall ges möjlighet att inom viss tid uppfylla
de villkor som gäller för att varan skall få föras in i eller ut ur landet,
alternativt att, vid införsel, återutföra varan. Om så inte sker får
Tullverket besluta att varan skall förverkas. Detta beslut, liksom övriga
beslut enligt de nya reglerna, får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. När ett beslut om förverkande vunnit laga kraft
skall varan förstöras eller, såvitt avser alkoholvaror, försäljas.
De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
6 Informationsutbyte om transporter av sprit
och cigaretter
Regeringens bedömning: När det gemensamma varningssystemet för
snabbt informationsutbyte avseende transporter av sprit och cigaretter
startar bör svenska myndigheter ha den information om avgående
transporter som är nödvändig för att systemet skall fungera. För att
uppnå detta bör det föreskrivas att ledsagardokument i vissa fall skall
upprättas i fem exemplar och att ett exemplar skall sändas in till
ansvarig myndighet.
Regeringens förslag: Föreskrifterna om i hur många exemplar ett
ledsagardokument skall upprättas och hur dessa skall hanteras i
lagarna om alkohol- och tobaksskatt flyttas till respektive lags
förordning. För enhetlighets skull föreslås motsvarande förändring i
lagen om skatt på energi.

Bakgrunden till regeringens förslag: Den 26 mars 1997 beslutade
generaldirektörerna för tull- och skattemyndigheterna inom EU att inrätta
en högnivågrupp under kommissionens ordförandeskap. Högnivågruppen
har haft i uppgift att sammanställa en rapport om bedrägerier inom
tobaks- och alkoholområdet. Rapporten publicerades i april 1998. I
rapporten behandlas arten och omfattningen av bedrägerierna samt
svagheter i kontrollsystemen. Högnivågruppen föreslår också vissa
åtgärder för att komma till rätta med kontrollproblemen.
När det gäller transporter av alkohol- och tobaksvaror inom EU anser
Högnivågruppen att det grundläggande kontrollproblemet är att de
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna saknar information om de
transporter som äger rum vid ett visst givet tillfälle. Denna brist gör det
svårt att genom riskanalyser rikta kontrollerna mot kontrollvärda
transporter, vilket i sin tur försvårar kontrollen av varor under transport.
För att åtgärda detta anser Högnivågruppen att det är nödvändigt att
införa ett datoriserat transport- och kontrollsystem för transporter av
alkohol- och tobaksvaror inom EU. Ett sådant system kan dock inte
införas inom en snar framtid. Högnivågruppen rekommenderar därför
medlemsstaterna att i avvaktan på det datoriserade systemet införa ett
varningssystem som syftar till ett snabbt informationsutbyte (early
warning system). Enligt Högnivågruppen kan detta ske förhållandevis
snabbt eftersom medlemsstaterna kan komma överens om att föreskriva
att upplagshavare skall upprätta ett femte exemplar av
ledsagardokumentet för avgående transporter och sända kopian till
behörig myndighet. Den legala grunden för detta finns i artikel 19 i
rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler
för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning
av sådana varor (EGT nr L 076, 23.3.1992 s. 1, Celex 392L0012).
Den 19 maj 1998 antog Europeiska unionens råd för ekonomiska och
finansiella frågor vissa slutsatser med anledning av Högnivågruppens
rapport. I en av slutsatserna betonar rådet, med förbehåll för resultatet av
den genomförbarhetsstudie som föreslagits av kommissionen, vikten av
ett datoriserat kontrollsystem som ett mål på lång sikt och åtar sig att
under tiden arbeta för ett skyndsamt genomförande av ett effektivt och
snabbt varningssystem som skall användas selektivt.
Vilka uppgifter det pappersbaserade systemet skall innehålla har
därefter diskuterats i Europeiska unionens kommitté för punktskatter dels
den 29 och 30 juni, dels den 1 och 2 oktober 1998. Den 16 december
1998 presenterade kommissionen ett förslag till pappersbaserat system
för generaldirektörerna för tull- och skattemyndigheterna inom EU.
Förslaget bygger på att medlemsstaten från vilka varorna avsänds har
information om avgående transporter, dvs. att varje medlemsstat utnyttjar
möjligheten att genom en femte kopia av ledsagardokument kräva in
information om sådana transporter. Detta är en förutsättning för att
uppgifter om s.k. högrisktransporter skall kunna lämnas till övriga
medlemsstater. Hur informationen samlas in är dock enligt förslaget en
fråga för respektive medlemsstat. Det föreslagna systemet skall
inledningsvis endast omfatta sprit och cigaretter. Systemet skall dock inte
bara omfatta EU-interna transporter utan även export. Information om
avgående transporter skall utbytas via fax eller AFIS-mail. Vidare skall
enligt förslaget insamlandet och utbytet av information begränsas till de
uppgifter som anges på ledsagardokumentet. Generaldirektörerna har
ställt sig bakom förslaget. Ordföranden i Europeiska unionens kommitté
för punktskatter hänvisade på kommitténs möte den 18 och 19 januari
1999 till att generaldirektörerna godkänt förslaget och uttalade att det nu
var upp till medlemsstaterna att snarast möjligt få detta system att
fungera.
Skälen för regeringens förslag: Varningssystemet skall möjliggöra
riskanalyser vilket i sin tur gör det möjligt att rikta kontrollerna mot s.k.
högrisktransporter. Tullmyndighetens kontroller enligt lagen (1998:506)
om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror
och mineraloljeprodukter blir effektivare om myndigheten får tillgång till
förhandsinformation om s.k. högrisktransporter. Detsamma gäller tullens
övriga kontrollverksamhet. Ett förstärkt informationsutbyte mellan
medlemsstaterna effektiviserar även beskattningsmyndighetens
kontrollverksamhet. Mot den nu angivna bakgrunden välkomnar
regeringen att det införs ett varningssystem på gemenskapsnivå. För att
systemet skall fungera krävs det att avsändarmedlemsstaten har
information om avgående transporter. Regeringen anser därför att det bör
införas bestämmelser som ger ansvarig myndighet den information om
avgående transporter som är nödvändig för att systemet skall fungera.
Enligt 23 § lagen (1994:1563) om tobaksskatt och 22 § lagen
(1994:1564) om alkoholskatt skall en upplagshavare vid transport av
obeskattade varor mellan Sverige och ett annat EU-land upprätta ett
ledsagardokument i fyra exemplar. Tre exemplar skall åtfölja varorna
under transport. Enligt 25 § lagen om tobaksskatt och 24 § lagen om
alkoholskatt skall upplagshavare vid export av obeskattade varor upprätta
ett ledsagardokument i fyra exemplar. Tre exemplar av dokumentet skall
åtfölja varorna under transport. Utfartstullkontoret skall attestera att
varorna har lämnat gemenskapen och till avsändaren återsända det
attesterade exemplaret av ledsagardokumentet inom 15 dagar. Dessa
bestämmelser grundar sig på artiklarna 18 och 19 i rådets direktiv
92/12/EEG. Enligt artikel 19 i nämnda direktiv får de behöriga
myndigheterna i varje avsändarmedlemsstat föreskriva att ytterligare ett
exemplar av dokumentet skall upprättas och tillställas
avsändarmedlemsstatens behöriga myndighet. Sverige har inte utnyttjat
denna möjlighet. Det är dock lämpligt att nu utnyttja denna möjligt för att
säkerställa att Sverige kan lämna uppgifter om avgående transporter av
obeskattade varor både vid transport till annat EU-land och vid export.
Föreskrifter om att ledsagardokumentet i vissa fall skall upprättas i fem
exemplar bör lämpligen meddelas i förordning. Eftersom man på
gemenskapsnivå har valt att begränsa systemet till sprit och cigaretter
kommer föreskrifterna endast att omfatta dessa varor och meddelas i
förordningen (1994:1614) om alkoholskatt respektive förordningen
(1994:1613) om tobaksskatt. I förordningarna kommer också att tas in
föreskrifter om till vilken myndighet exemplaret skall skickas och när
detta senast ske.
Som redogjorts för ovan innehåller nuvarande bestämmelser om
ledsagardokument i lagarna om alkohol- och tobaksskatt föreskrifter om
att dokumentet skall upprättas i fyra exemplar och att tre exemplar skall
åtfölja transporten. Fråga uppkommer då om det är lämpligt att ha vissa
föreskrifter om antalet exemplar i lagarna och andra i förordningarna.
Från konstitutionell synpunkt finns det inget som hindrar att nyss
nämnda föreskrifter i lag i stället meddelas genom förordning. Att samla
föreskrifterna om i hur många exemplar ett ledsagardokument skall
upprättas och hur dessa skall hanteras i en författning skulle öka
överskådligheten. Med hänsyn härtill och till att det rör sig om
föreskrifter av förordningskaraktär anser regeringen att föreskrifter om
antalet exemplar m.m. bör samlas i förordningarna om alkohol- och
tobaksskatt. I samband därmed bör även föreskriften om att
beskattningsmyndigheten skall underrättas i fall en upplagshavare inte
fått tillbaka returexemplaret inom viss tid föras över till förordningarna.
Detta föranleder ändringar i 22 § lagen om alkoholskatt och 23 § lagen
om tobaksskatt. Föreskrifterna om att ledsagardokument skall upprättas
vid export i 24 § lagen om alkoholskatt och i 25 § lagen om tobaksskatt
bör föras samman med föreskrifterna om ledsagardokument i de i
föregående mening nämnda paragraferna. Därmed kan 24 § lagen om
alkoholskatt och 25 § lagen om tobaksskatt upphävas. De nu redovisade
förändringarna föreslås även beträffande föreskrifterna om
ledsagardokument vid transport av varor som förtullats utan att beskattas
och vid transport av beskattade varor till annat EU-land (se 24 och 26 §§
tobaksskattelagen samt 23 och 25 §§ alkoholskattelagen). I syfte att
upprätthålla en enhetlig lagstiftning för de harmoniserade punktskatterna
föreslås motsvarande förändringar i lagen (1994:1776) om skatt på energi
vad gäller mineraloljeprodukter. Detta innebär att 6 kap. 5 och 6 §§ lagen
om skatt på energi upphävs och att ändringar görs i 6 kap. 3 och 8 §§
samma lag.
De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
7 Ändring i vägavgiftslagen
Regeringens förslag: Om föraren av ett vägavgiftspliktigt fordon inte
kan visa upp ett vägavgiftsbevis vid kontroll på grund av att beviset
inte har tillställts ägaren är föraren skyldig att i stället visa upp kvitto
på betald vägavgift.

Bakgrunden till regeringens förslag: Sverige är sedan den 1 januari
1998 anslutet till ett samarbetsavtal om uttag av en vägavgift för tunga
godstransporter, det s.k. Eurovinjettsystemet. I Sverige regleras
vägavgiften i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon. Det
kan noteras att enligt proposition 1997/98:12 om vägavgift för vissa
tunga fordon är vägavgiften för utländska fordon att anse som en avgift
medan den för svenska fordon är en skatt.
I samarbetsavtalet anges att fordonets förare skall medföra ett väg-
avgiftsbevis när han använder de avgiftspliktiga vägarna samt att han
på uppmaning skall kunna visa upp beviset. En bestämmelse har därför
införts i den svenska vägavgiftslagen om att vägavgiftsbeviset skall
medföras i fordonet vid färd på de avgiftsbelagda vägarna och kunna
uppvisas vid kontroll. Vidare anges i samarbetsavtalet att de
avtalsslutande parterna skall vidta åtgärder för att bestraffa
överträdelser av skyldigheten att medföra bevis. Det har därför också i
den svenska vägavgiftslagen införts en bestämmelse om att föraren kan
dömas till penningböter om han inte vid färd medför giltigt
vägavgiftsbevis.
Sverige har valt att beträffande svenska fordon i allt väsentligt bygga
på regelsystemet för fordonsskatt och därmed uppnå administrativa
fördelar. Detta innebär bl.a. att vägavgiften skall administreras av
Vägverket. Nuvarande ordning avseende administrationen av
vägavgiftsbevisen innebär att när ägaren anmäler ett avgiftspliktigt
fordon till bilregistret skickar Vägverket ett inbetalningskort till
fordonsägaren. När fordonsägaren betalat vägavgiften och betalningen
registrerats skickar Vägverket ett vägavgiftsbevis till fordonsägaren.
Förfarandet från det att fordonsägaren begärt att fordonet skall
registreras i bilregistret till att han får ett vägavgiftsbevis kan ta upp till
10 dagar enligt Riksskatteverket. Motsvarande fördröjning uppstår inte
för fordonsägare i övriga länder som är med i samarbetet eftersom
fordonsägaren får beviset direkt vid betalning.
I skrivelser från Svenska åkeriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund
och Bilindustriföreningen anförs att det är oskäligt att en fordonsägare
kan bötfällas trots att han har betalat vägavgiften om han använder sitt
fordon innan han har fått ett vägavgiftsbevis. Det anförs vidare i
skrivelserna att de fordon som används för begränsat arbete eller
enstaka transporter drabbas särskilt eftersom dessa uppdrag ofta ges
under förutsättning att de kan utföras omgående. Det har också anförts
att det är orimligt att en köpare av ett vägavgiftspliktigt fordon inte kan
förflytta fordonet förrän han har fått ett vägavgiftsbevis.
Skälen för regeringens förslag: Avsikten med bestämmelsen att väg-
avgiftsbevis måste medföras vid färd med vägavgiftspliktigt fordon är att
det skall vara möjligt att kontrollera om vägavgiften har betalats. Det
borde emellertid även vara möjligt att kontrollera om vägavgiften har
betalats genom att föraren visar upp kvitto. Genom en ändring av
bestämmelsen på så sätt att föraren av ett vägavgiftspliktigt fordon vid
kontroll är skyldig att visa upp kvitto på att avgiften är betald kan den
fördröjning som uppstår vid administrationen av vägavgiftsbevisen
undvikas. Enligt samarbetsavtalet skall dock vägavgiftsbeviset medföras
vid färd med fordonet. En ändring på sätt som beskrivits kan emellertid
motiveras med att Sverige har valt att låta en central myndighet
administrera bevisen och därför kan bevisen inte lämnas ut lika snabbt
som vid en direkt försäljning av avgiftsbevis. En sådana ändring får
dock inte innebära att fordonsägaren alltid undgår böter när han betalat
vägavgiften men saknar vägavgiftsbevis, eftersom detta skulle kunna
uppfattas som ett kringgående av bestämmelsen i samarbetsavtalet om att
vägavgiftsbeviset skall medföras vid färd. Användandet av ett
vägavgiftspliktigt fordon utan att medföra ett vägavgiftsbevis bör därför
begränsas till när det vid kontroll framkommer att föraren visserligen
saknar avgiftsbevis, men att detta beror på att ägaren ännu inte tillställts
beviset. Vidare bör en tillåtelse att använda ett vägavgiftspliktigt fordon
utan att medföra ett vägavgiftsbevis begränsas till svenska fordon
eftersom utländska fordon får ett vägavgiftsbevis direkt vid betalning.
Mot bakgrund härav föreslås att om föraren av ett vägavgiftspliktigt
fordon inte kan visa upp ett vägavgiftsbevis vid kontroll på grund av att
ägaren inte har tillställts beviset är föraren skyldig att i stället visa upp
kvitto på betald vägavgift. Den föreslagna ändringen berör endast trafik
med vägavgiftspliktigt fordon i Sverige. Vid internationell trafik måste
ett vägavgiftsbevis medföras.
8 Upphävande av lagen om fordonsskatt på
utländska fordon
Regeringens förslag: Lagen om fordonsskatt på utländska fordon
upphör att gälla den 1 juli 1999.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska fordon skall lastbilar, bussar och andra
släpvagnar än påhängsvagnar som dras av lastbilar eller bussar med en
totalvikt över 6 000 kilogram betala fordonsskatt om fordonen har förts
in till Sverige för tillfälligt brukande och inte är registrerade här. Lagen
trädde i kraft den 1 januari 1989 och syftet med lagen var att förenkla
beskattningen av utländska fordon som tillfälligt används i Sverige.
Utländska fordon är dock undantagna från fordonsskatt under en viss
tid om de inte används för persontransport mot betalning eller för
transport av varor för industri eller handel. Även om utländska fordon
skulle användas för persontransport mot betalning eller för transport av
varor för industri eller handel skall de undantas från fordonsskatt i vissa
särskilt uppräknade fall. Detta gäller bl.a. för sådana lastbilar och bussar
som är registrerade i länder där svenska lastbilar och bussar undantas
från fordonsskatt, dvs. när det föreligger en ömsesidig skattebefrielse.
Lagen är därför tillämplig i mycket liten utsträckning och uppbörden är
obetydlig, cirka 22 000 kronor under 1998. Administrationskostnaderna
står inte heller i proportion till skatteintäkterna. Till viss del har lagen
dessutom ersatts av den vägavgift som tas ut enligt vägavgiftslagen
(1997:1137) när utländska lastbilar använder det svenska vägnätet. Lagen
om fordonsskatt på utländska fordon får därför anses ha en så marginell
betydelse att lagen bör upphöra.
9 Ekonomiska konsekvenser
En ny instansordning som innebär att beslut i tullärenden överklagas
direkt till allmän förvaltningsdomstol medför givetvis en viss ökning i
ärendemängden hos länsrätterna. Samma sak gäller förslaget att
länsrätten i stället för Tullverket skall pröva frågor om utdömande vite.
En av tankarna bakom omorganisationen av Tullverket är att främja en
enhetligare rättstillämpning inom verket. Det torde på sikt leda till att
antalet överklaganden minskar. Det går dock inte att nu närmare bedöma
i vilken utsträckning arbetsbördan kommer att öka för länsrätterna.
Regeringen avser att följa frågans fortsatta utveckling.
Förslaget som avser en förändring av
omhändertagandebestämmelserna i inregränslagen bedöms inte få några
beaktansvärda statsfinansiella konsekvenser.
10 Författningskommentar
10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling
13 §
Förutom att Tullverket ersätter tullmyndighet utgår det nuvarande
fjärde stycket där det regleras vad som i paragrafen skall avses med
tullmyndighet. Ändringen innebär att det i fortsättningen ankommer på
Tullverket att förordna vilka befattningshavare som skall fullgöra
Tullverkets uppgifter enligt paragrafen.

19 §
Paragrafens första stycke innehåller bl.a. bestämmelser om s.k. skärpt
tullkontroll. Enligt den nuvarande lydelsen får chefen för en
tullmyndighet besluta om sådan kontroll. Ett sådant beslut skall
ofördröjligen underställas Generaltullstyrelsens prövning. Ändringen
innebär att beslut om skärpt tullkontroll skall fattas av chefen för en
tullregion och att beslutet snarast skall prövas av Tullverkets chef eller
den han sätter i sitt ställe.
10.2 Förslaget till lag om ändring i tullregisterlagen
(1990:137)
1 §
Ändringen är föranledd av Tullverkets omorganisation.

2 a §
I paragrafen regleras registeransvaret. I den nuvarande lydelsen är
ansvaret fördelat mellan Generaltullstyrelsen och övriga tullmyndigheter.
Registeransvaret i det allmännas verksamhet har varit kopplat till
myndighetsbegreppet. I och med att Tullverket kommer att utgöras av en
enda myndighet måste sålunda Tullverket vara registeransvarigt för
samtliga uppgifter i tullregistret. Av den nya lydelsen av paragrafen
framgår att Tullverket är registeransvarigt för tullregistret.

6 §
Ändringen i paragrafens första stycke är föranledd av Tullverkets
omorganisation. Enligt den nuvarande lydelsen får samtliga
tullmyndigheter ha terminalåtkomst till tullregistret. För en regional
tullmyndighet gäller dock den begränsningen att myndigheten endast får
ta del av de uppgifter som behövs i myndighetens verksamhet.
Ändringen innebär att nämnda begränsning skall gälla för en tullregion.
10.3 Förslaget till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
7, 9 16, 19, 20, 21 23, 25, 26, 31, 37, 38, 40, 41, 44, 47, 48, 52, 55 57 b,
58-62, 64, 66-71, 74, 75, 77, 78, 94, 96, 98, 99 a, 111, 113, 118 och
119 §§.
Ändringarna är föranledda av Tullverkets omorganisation.

2 §
Förutom att Tullverket ersätter en tullmyndighet i definitionerna av
tullklarering och förtullning utgår definitionen av tullmyndighet.
Tullmyndigheter är enligt artikel 4.3 i tullkodexen myndigheter som bl.a.
har ansvar för tillämpningen av tullagstiftningen. Tullverket har på såväl
central som regional nivå givetvis ansvar för tillämpningen av
tullagstiftningen. Detsamma gäller regeringen, som enligt RF är en
myndighet, dock inte en förvaltningsmyndighet. Regeringen får efter
bemyndigande av riksdagen genom förordning meddela föreskrifter om
tull på införsel av vara (8 kap. 9 § RF).

57 d §
Ändringarna är föranledda av Tullverkets omorganisation. Enligt
nuvarande bestämmelser skall, sedan ett beslut om kvarhållande fattats,
beslutet snarast prövas av Generaltullstyrelsen. Enligt den nya lydelsen
skall prövningen i stället göras av Tullverkets chef eller av verkets
chefsjurist.

91 §
Bestämmelsen i det nuvarande tredje stycket är en
överklagandebestämmelse; den flyttas till 102 §.

99 §
Paragrafens nuvarande fjärde stycke utgår. Huvudregeln i 6 § viteslagen
att vite utdöms av länsrätt blir då tillämplig. Även paragrafens sista
stycke utgår. Viteslagens övriga bestämmelser blir tillämpliga utan att det
behöver anges här.

100 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om det allmänna ombudet. Skälen
för att behålla det allmänna ombudet har redogjorts för i avsnitt 4.2.
I första stycket anges att det allmänna ombudet får överklaga
Tullverkets beslut i sådana ärenden som avses i 102 och 106 §§, dvs.
huvudsakligen taxeringsbeslut samt beslut om dröjsmålsavgift, tulltillägg
och förseningsavgift. Ändringen innebär att det allmänna ombudets
möjligheter att överklaga beslut inskränks i förhållande till vad som
tidigare angavs i 107 § första stycket. Vidare tas föreskriften om att det
allmänna ombudet får föra talan även till förmån för den tullskyldige
eller annan bort. Genom en hänvisning i 109 § till 6 kap. 17 §
taxeringslagen följer att ombudet får föra sådan talan.

101 §
Skälen till den föreslagna ordningen för överklagande har utvecklats i
avsnitt 4.2. Enligt paragrafens första stycke skall som huvudregel beslut
enligt tullagstiftningen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Ändringen innebär en anpassning till vad som under en längre tid varit en
oskriven huvudregel inom förvaltningsrätten och som genom införandet
av den nya 22 a § i förvaltningslagen blev generell lagregel från den 1
oktober 1998. Den nya regeln kan bl.a. ses som ett uttryck för en princip
om att den rättsliga kontrollen av förvaltningsbeslut bör ske vid domstol.
Med den nu föreslagna ordningen för överklagande behövs ingen
motsvarighet till 107 § utöver vad som sägs om prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätten. Den bestämmelsen har förts in i
paragrafens andra stycke.
I ett nytt fjärde stycke erinras om att regeringen meddelar föreskrifter
om överklagande av Tullverkets beslut om föreskrifter. Stycket har
införts i enlighet med Lagrådets förslag.

102 §
De nuvarande bestämmelserna i 102 § om tidsfristen för överklagande får
anses vara förenliga med såväl tullkodexens bestämmelser som det
system för överklagande som gäller beträffande den inrikes
beskattningen. Paragrafens första och andra stycke ändras därför endast
så att överklagandetiden blir densamma för tulltaxeringsbeslut och beslut
som inte avser tulltaxering enligt 10 § andra stycket. Skälen härför har
redovisats i avsnitt 4.5. I enlighet med Lagrådets förslag har den tidigare
lydelsen av andra stycket behållits i stort sett oförändrad.
I tredje stycket har de bestämmelser om yrkande beträffande tulltillägg
och förseningsavgift som i dag finns i 91 § tredje stycket tagits in.
I övrigt är ändringarna endast redaktionella.

103 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 103 § med vissa redaktionella ändringar
och följdändring i anledning av förslaget till 102 §.

104 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om omprövning av beslut i samband
med ett överklagande. Utredningens förslag att omprövningen skall göras
av en central enhet inom Tullverket när beslutet rör en fråga av prin-
cipiell betydelse eller annars är av större vikt har fått viss remisskritik
och har inte genomförts. Det får i stället ankomma på Tullverket att
meddela närmare föreskrifter om hur omprövningen skall göras inom
verket.
Paragrafen motsvarar i övrigt nuvarande 104 § med vissa redaktionella
ändringar och följdändringar i anledning av förslaget till 102 §.

105 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 105 § men har med vissa redaktionella
ändringar utformats i överensstämmelse med vad som föreslagits i 102
och 104 §§.

108 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om anslutningsöverklagande. I
paragrafens nuvarande lydelse regleras förfarandet för
anslutningsöverklagande beträffande såväl tullmyndighets,
Generaltullstyrelsens som allmän förvaltningsdomstols beslut. Genom
ändringen begränsas paragrafens tillämpningsområde till att gälla endast
anslutningsöverklagande av Tullverkets beslut. Som en följd av
ändringen i 100 §, avseende det allmänna ombudets möjlighet att
överklaga Tullverkets beslut, kan anslutningsöverklagande endast ske i
fråga om sådana beslut som avses i 102 och 106 §§. När det gäller beslut
av allmän förvaltningsdomstol regleras förfarandet för
anslutningsöverklagande genom en hänvisning i 109 § till 6 kap. 14 §
taxeringslagen.

109 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 109 §, men vissa ytterligare
hänvisningar till bestämmelser i taxeringslagen har gjorts.
I 6 kap. taxeringslagen finns bestämmelser om överklagande. Genom
en hänvisning i den nuvarande 109 § tullagen har vissa av dessa
bestämmelser gjorts tillämpliga vid överklagande enligt tullagen,
nämligen bestämmelsen om tid för överklagande av länsrätts eller
kammarrätts beslut i 6 kap. 13 § samt bestämmelserna om handläggning
vid domstol i 6 kap. 18-24 §§ taxeringslagen.
I den nya lydelsen av paragrafen görs även hänvisning till 6 kap.
9 12 §§, 14 och 15 §§, 16 § andra och tredje styckena samt 17 §
taxeringslagen. Liksom tidigare skall vad som i de aktuella paragraferna i
taxeringslagen sägs om Riksskatteverket gälla det allmänna ombudet.
Vad som sägs om skattemyndighet skall dock i fortsättningen gälla
Tullverket. Ändringarna innebär att i stort sett samma principer som
gäller för överklagande av skatteärenden kommer att gälla på
tullområdet.
Hänvisningen till 6 kap. 9 § taxeringslagen får till följd att om det
allmänna ombudet har överklagat ett taxeringsbeslut enligt tullagen, skall
därav föranledd talan om särskild avgift föras samtidigt.
Hänvisningen till 6 kap. 10 § taxeringslagen medför att länsrättens
beslut avseende Tullverkets beslut att avvisa en begäran om omprövning
såsom för sent inkommen inte får överklagas.
Genom hänvisningen till 6 kap. 12 § taxeringslagen följer att det
allmänna ombudet får överklaga ett beslut av länsrätten eller
kammarrätten även om ombudet inte tidigare har fört det allmännas talan
i målet.
I 6 kap. 14 § taxeringslagen finns bestämmelser om
anslutningsöverklagande efter beslut av länsrätt eller kammarrätt. Genom
hänvisningen blir bestämmelserna tillämpliga även beträffande tullmålen.
När det gäller beslut av Tullverket regleras förfarandet för
anslutningsöverklagande i 108 § tullagen.
I 6 kap. 15 och 16 §§ taxeringslagen finns bestämmelser om det
allmännas företrädare i allmän förvaltningsdomstol. Av hänvisningen till
15 § följer att det allmännas talan i länsrätten och kammarrätten förs av
Tullverket när den enskilde har överklagat, och av det allmänna ombudet
när ombudet har överklagat. I Regeringsrätten förs det allmännas talan av
det allmänna ombudet. Hänvisningen till 16 § andra och tredje styckena
innebär att det allmänna ombudet får ta över uppgiften att i allmän
förvaltningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en
viss grupp av ärenden samt att ombudet får uppdra åt en tjänsteman vid
Tullverket att företräda ombudet i allmän förvaltningsdomstol.
Av hänvisningen till 6 kap. 17 § taxeringslagen följer att det allmänna
ombudet får föra talan till den tullskyldiges förmån. En motsvarande
bestämmelse fanns tidigare i 100 § tullagen.

110 §
Syftet med nuvarande 110 § är att täcka in beslut som inte omfattas av
tullkodexen (prop. 1994/95:34 s.163). 20, 21, 23 och 24 §§, till vilka
hänvisas i 110 §, avser beslut om tulltaxering, omprövning av sådana
beslut och skönstulltaxering.
Tulltaxerings- och omprövningsbeslut omfattas av artiklarna 7 och 244
i tullkodexen och bör därför inte regleras i tullagen; en hänvisning till de
artiklarna synes dock lämplig. I paragrafens första stycke erinras således
om bestämmelserna i tullkodex.
Instituten skönstulltaxering, tulltillägg och förseningsavgift finns inte i
tullkodexen. Samma sak gäller beslut beträffande annan skatt än tull. De
behandlas därför i andra stycket.

Övergångsbestämmelser
De nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1999. Äldre
bestämmelser skall dock gälla för överklaganden som före ikraftträdandet
kommit in till den myndighet som fattat det överklagade beslutet. Har ett
överklagande kommit in efter ikraftträdandet skall de nya
bestämmelserna gälla. Ärenden som före ikraftträdandet överklagats hos
Generaltullstyrelsen kommer efter ikraftträdandet att prövas av
Tullverkets chef eller den som han sätter i sitt ställe.
10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1563) om
tobaksskatt
9 §
Ändringen är föranledd av att 31 a § numera betecknas 31 d § (se prop.
1998/99:18, bet. 1998/99:SkU6, rskr. 1998/99:68, SFS 1998:1678).

23 §
Ändringen innebär i huvudsak att vissa föreskrifter om i hur många
exemplar ett ledsagardokument skall upprättas och hur exemplaren skall
hanteras flyttas över till förordningen (1994:1613) om tobaksskatt.
Föreskrifterna i första stycket 4 och 5 har flyttats över till förevarande
paragraf från 25 § respektive 24 §. Övriga föreskrifter i nämnda
paragrafer flyttas över till förordningen om tobaksskatt. Enligt 19 § gäller
att om skattepliktiga varor importeras från tredje land av någon som inte
är upplagshavare eller registrerade varumottagare skall skatten betalas till
tullmyndigheten. I nuvarande lydelse av 24 § föreskrivs att vid
förtullning enligt tullagen skall, om beskattning av varorna inte skett
enligt 19 §, vid transport av obeskattade varor upprättas
ledsagardokument. Bestämmelsen är alltså endast tillämplig om
beskattning inte skett, vilket innebär att det är upplagshavare och
registrerade varumottagare som är skyldiga att upprätta
ledsagardokument. Eftersom detta uttryckligen framgår av föreslagen
lydelse av första stycket 5 och fjärde stycket förevarande paragraf kan
uttrycket om beskattning av varorna inte skett enligt 19 § slopas.
Enligt andra stycket föreligger en skyldighet för upplagshavaren att se
till att ledsagardokument åtföljer varorna under transport i enlighet med
vad regeringen föreskriver. Skyldigheten att se till att ledsagardokument
medföljer varorna under transport följer alltså direkt av förevarande lag.
Hur många exemplar som skall åtfölja transporten kommer däremot
enligt vad som föreskrivs i lagen att regleras i förordningen om
tobaksskatt. Enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
(LPK) får tullmyndigheten omhänderta punktskattepliktiga varor bl.a. om
det finns anledning att anta att transporten inte åtföljs av
ledsagardokument i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om
tobaksskatt. Den föreslagna ändringen i förevarande paragraf påverkar
inte bedömningen av om förutsättningarna för omhändertagande i LPK är
uppfyllda utan innebär endast att tullen även måste beakta vad som
föreskrivs i förordningen. Detsamma gäller beträffande förutsättningarna
för att påföra transporttillägg med stöd av LPK.
I det nya fjärde stycket föreskrivs att även registrerade varumottagare
är skyldiga att upprätta ledsagardokument vid transport av varor som
förtullats enligt tullagen. Detta stämmer överens med vad som redan i
dag gäller enligt 24 §. Eftersom sistnämnda paragraf enligt förslaget skall
upphävas flyttas skyldigheten i fråga över till förevarande paragraf. Se
även kommentaren till första stycket.
Regeringen får anses ha kompetens utan bemyndigande från riksdagen
att meddela föreskrifter om förfarandet vid ändring och tillägg av
uppgifter i ledsagardokumentet. Det nuvarande fjärde stycket kan därför
slopas.

23 a §
Det nya första stycket har utformats med ledning av 6 kap. 4 § första
stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi och överensstämmer i sak
med vad som gäller enligt 23 § första stycket sista meningen nuvarande
lydelse av lagen om tobaksskatt. Syftet med flytta över nämnda föreskrift
till förevarande paragraf är att öka överskådligheten genom att samla alla
föreskrifter om returexemplaret av ledsagardokumentet i en paragraf.

26 §
Ändringen innebär i huvudsak att föreskrifterna om i hur många
exemplar ett förenklat ledsagardokument skall upprättas och hur
exemplaren skall hanteras flyttas över till förordningen om tobaksskatt.
Se även kommentaren till 23 § andra stycket.
10.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1564) om
alkoholskatt
8 §
Ändringen är föranledd av att 31 a § numer betecknas 31 d § (se prop.
1998/99:18, bet. 1998/99:SkU6, rskr. 1998/99:68, SFS 1998:1679).

22 §
Se kommentaren till 23 § tobaksskattelagen.

22 a §
Se kommentaren till 23 a § tobaksskattelagen.

25 §
Se kommentaren till 26 § tobaksskattelagen.
10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi
6 kap. 3 §
Se kommentaren till 23 § tobaksskattelagen.

6 kap. 7 §
Genom ändringen korrigeras en felaktig hänvisning.

6 kap 8 §
Se kommentaren till 26 § tobaksskattelagen.
10.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen

4, 8, 9, 11 18, 21 och 22 §§
Ändringarna är föranledda av Tullverkets omorganisation.

17 a §
I paragrafens första stycke finns en bestämmelse om att tullen får vägra
att lämna ut en vara som omhändertagits för kontroll enligt 17 §. För att
bestämmelsen skall bli tillämplig krävs att det vid kontrollen visar sig att
det är fråga om en vara som inte får föras in i eller ut ur landet eller att ett

särskilt villkor som gäller för in- eller utförseln inte är uppfyllt.
I andra stycket ges den som för in eller för ut varan, eller ägaren av
denna, möjlighet att, när det gäller varor som är belagda med införsel-
eller utförselrestriktioner, antingen uppfylla de förutsättningar som gäller
för in- eller utförseln eller, vid införsel, att återutföra varan. Ingen av
dessa möjligheter föreligger när det gäller varor som över huvud taget
inte får föras in i eller ut ur landet.
När det gäller varor som avses i 3 § 9, 11 och 12, dvs. hundar och
katter, nötkreatur, svin, får, getter, fjäderfän, fisk och reptiler samt
djurtransporter vid misstanke om smittsam sjukdom är bestämmelserna i
förordningen (1994:1830) om införsel av djur m.m. tillämpliga. Detta
innebär inte någon skillnad i förhållande till vad som gäller i dag. Om en
införsel av djur har hindrats, t.ex. på grund av att villkoren för införseln
inte är uppfyllda, skall sålunda Statens jordbruksverk (SJV) bestämma
vad som skall göras med djuren. Till dess SJV fattat sitt beslut får djuren
inte lossas eller lämnas ut. I avvaktan på SJV:s beslut får en officiell
veterinär (dvs. en av SJV anställd distriktsveterinär) bestämma hur
djuren skall tas om hand.

17 b §
I paragrafen regleras när ett beslut om att vägra att lämna ut en vara som
omhändertagits för kontroll skall upphävas.
Av första stycket 1 framgår att beslutet skall upphävas om det inte
längre finns grund för Tullverket att vägra att lämna ut en vara som
omhändertagits med stöd av 17 §. Bestämmelsen bör läsas tillsammans
med 17 a § som reglerar förutsättningarna för att Tullverket skall få fatta
ett beslut om att inte lämna ut en omhändertagen vara. Ett sådant beslut
skall sålunda upphävas om den som för in eller för ut varan, eller ägaren
av denna, har uppfyllt de förutsättningar som gäller för in- eller utförseln,
eller om han, vid införsel, bestämmer att varan skall återutföras.
Enligt första stycket 2 skall beslutet upphävas om ett beslut om beslag
enligt 27 kap. rättegångsbalken eller enligt varusmugglingslagen
meddelas beträffande varan.
Av första stycket 3 framgår att beslutet skall upphävas om varan
förklaras förverkad. Förutsättningarna för förverkande regleras i 17 c §.
I första stycket 4 föreskrivs att ett beslut enligt 17 a § skall upphävas
om det är oskäligt att låta omhändertagandet bestå. Bestämmelsen skall
ses som en säkerhetsventil som skall göra det möjligt att upphäva ett
beslut om att inte lämna ut en vara även om inte någon av de övriga
förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda.
I andra stycket finns en bestämmelse om att den som gör anspråk på en
vara som har varit omhändertagen själv får hämta varan. I samband med
att ägaren enligt 21 § förvaltningslagen underrättas om innehållet i
beslutet om upphävande bör en upplysning lämnas om innehållet i andra
stycket.

17 c §
I paragrafen anges i vilka fall en omhändertagen vara får förverkas och
att det är Tullverket som får besluta om att ett sådant förverkande skall
ske. Den omredigering som gjorts av paragrafen har föranletts av den
synpunkt som Lagrådet lämnat.
Enligt första stycket får förverkande ske om ett beslut om att varan inte
får lämnas ut har vunnit laga kraft och ägaren, eller den som för in eller
för ut varan, inte inom en månad från den dag då beslutet vann laga kraft
antingen har uppfyllt de förutsättningar som gäller för att varan skall få
föras in i eller ut ur landet eller, vid införsel, återutfört varan.
Enligt andra stycket får förverkande äga rum om ägaren inte har gjort
anspråk på varan inom tre månader från den dag då omhändertagandet
upphävdes enligt 17 b § eller, om han har gjort sådant anspråk, inte
hämtat varan inom tre månader från den dag då anspråket på varan
framställdes.
I samband med att ägaren av en vara enligt 21 § förvaltningslagen
underrättas om innehållet i ett beslut om upphävande av
omhändertagandet bör en upplysning lämnas även om innehållet i första
och andra styckena.
Enligt tredje stycket får Tullverket, om det finns särskilda skäl, medge
att de tidsfrister som nämns i första och andra styckena förlängs.

17 d §
I paragrafen finns regler om förstöring av en vara som förverkats. Det är
här fråga om åtgärder som får vidtas först sedan ett lagakraftägande
beslut om förverkande föreligger. Eftersom det så gott som uteslutande
rör sig om egendom som på grund av gällande regleringar inte fritt kan
saluföras blir det i praktiken bara tal om att förstöra varan i fråga. Endast
när det gäller alkohol skulle det kunna bli aktuellt med en försäljning.
Med anledning härav föreskrivs i andra meningen i paragrafen att i fråga
om alkoholvaror gäller lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. i tillämpliga delar. Detta innebär att sådan
vara får förstöras endast om dess värde är ringa eller om det av någon
annan anledning är försvarligt att förstöra varan. I annat fall får varan
försäljas.

22 §
I paragrafen införs en möjlighet att överklaga även sådana beslut som
fattats med stöd av 17 a - d §§.

Övergångsbestämmelserna
Bestämmelserna har införts på inrådan av Lagrådet.
10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
1 §
Enligt nuvarande 6 och 15 §§ är Generaltullstyrelsen registeransvarigt för
underrättelseregistret och spaningsregistret. Enligt 10 § är den
tullmyndighet som inrättar ett analysregister registeransvarigt för detta.
Registeransvaret i det allmännas verksamhet har varit kopplat till
myndighetsbegreppet. I och med att Tullverket kommer att utgöras av en
enda myndighet måste sålunda Tullverket vara registeransvarigt för
samtliga register enligt lagen. I ett nytt andra stycke anges därför att
Tullverket är registeransvarigt för de register som nämns i paragrafens
första stycke.

6 §
Bestämmelsen om registeransvaret har flyttats till ett nytt andra stycke i
1 §. Ändringarna i övrigt är föranledda av Tullverkets omorganisation.

10 §
I paragrafen regleras förutsättningarna för inrättande och förande av
analysregister. Enligt nuvarande lydelse får sådant register inrättas och
föras av en tullmyndighet. Med tullmyndighet avses här även
Generaltullstyrelsen. Syftet är således att ett analysregister inte skall
föras gemensamt för Tullverket. I paragrafens nya lydelse vidmakthålls
angivna syfte genom att det anges att analysregister får inrättas och föras
av Tullverkets huvudkontor eller av en tullregion.
Bestämmelsen om registeransvaret har flyttats till ett nytt andra stycke
i 1 §.

15 §
Ändringarna motsvarar de i 6 §.

24 §
Ändringen i paragrafen är föranledd av att Tullverket kommer att vara
registeransvarigt för samtliga register enligt lagen.
10.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
27 §
Den föreslagna ändringen av lagrummet innebär att om föraren av ett
vägavgiftspliktigt svenskt fordon inte kan visa upp ett vägavgiftsbevis
vid kontroll på grund av att beviset inte tillställts ägaren, är föraren
skyldig att i stället visa upp kvitto på betald vägavgift.
10.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om
punktskattekontroll av transporter m.m. av
alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter
3 kap. 2 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om kontroll av postförsändelser och
avser i första hand försändelser som erfarenhetsmässigt kan antas
innehålla förtroliga meddelanden. Ändringen innebär att ett beslut om
öppnande av en sådan försändelse får fattas endast av chefen för en
tullregion eller, efter dennes förordnande, annan tjänsteman vid regionen.
10.11 Övriga förslag till lagändringar
Ändringarna är föranledda av Tullverkets omorganisation och innebär i
huvudsak att orden Generaltullstyrelsen och tullmyndighet byts ut
mot Tullverket .

Utredningens författningsförslag
Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs beträffande tullagen (1994:1550)
dels att vad som sägs om Generaltullstyrelsen och tullmyndighet i 7,
9 16, 19 21, 23, 25, 26, 31, 37, 40, 41, 47, 48, 52, 55 57a, 58-62, 66 71,
75, 77, 78, 94, 96, 98, 111, 113, 118 och 119 §§ skall gälla Tullverket,
dels att 100 och 107 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2, 57 b, 57 d, 64, 91, 99, 101 105 och 108 110 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
I denna lag förstås med
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt
luftrummet däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga,
tullklarering: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till en godkänd
tullbehandling,
förtullning: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
deklarerats för övergång till fri
omsättning.
tullklarering: Tullverkets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till en godkänd
tullbehandling,

förtullning: Tullverkets åtgärder
i fråga om en vara som deklarerats
för övergång till fri omsättning.
I övrigt har uttryck som används i denna lag samma innebörd som i
förordning (EEG) nr 2913/92.
Vid tillämpning av
tullagstiftningen förstås med
tullmyndighet Generaltullstyrelsen
och underställda myndigheter.
Med tullagstiftningen förstås såväl
EG:s bestämmelser som svenska
tullförfattningar.
Med tullagstiftningen förstås
såväl EG:s bestämmelser som
svenska tullförfattningar.

57 b §
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller efter
dennes förordnande av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av den regionala
tullenhetens chef eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullenheten.

57 d §
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss post- anstalt, och som
kommer från tredje land, skall
hållas kvar av
postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en regional tullenhet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från tredje land, skall hållas kvar
av postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till post-
anstalten. Ett beslut skall meddelas
att gälla viss angiven, kortare
tidsrymd.
Förutsättningarna för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling,
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av
Generaltullstyrelsen.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart, men skall
snarast prövas av en central enhet
inom Tullverket.

64 §
Om det finns anledning att anta att
en uppgift som lämnats enligt tull-
lagstiftningen inte är riktig, får
tullmyndigheten anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.
En tullmyndighet får, med
Generaltullstyrelsens medgivande,
anlita särskild sak- kunnig även
när en uppmaning att lämna
uppgift eller handling rörande en
vara inte har följts. Den som
rätteligen skulle ha lämnat
uppgiften eller handlingen skall stå
för kostnaden, om styrelsen inte
beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, skall
denne enligt beslut av
tullmyndighet ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 37 § om
indrivning av tull skall gälla även
sådan ersättning.
Om det finns anledning att anta att
en uppgift som lämnats enligt tull-
lagstiftningen inte är riktig, får
Tullverket anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.

Tullverket får anlita särskild
sakkunnig även när en uppmaning
att lämna uppgift eller handling
rörande en vara inte har följts. Den
som rätteligen skulle ha lämnat
uppgiften eller handlingen skall stå
för kostnaden, om verket inte
beslutar annat.

Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, får
verket besluta att denne skall
ersätta staten dess kostnad. Vad
som sägs i 37 § om indrivning av
tull skall gälla även sådan
ersättning.

91 §
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av
tullmyndigheten. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av det allmänna ombudet
som avses i 100 §, frågor om
tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan
talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas
inom ett år från utgången av den
månad då domen eller det slutliga
beslutet i målet har vunnit laga
kraft.
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av den
regionala tullenheten. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av en central enhet inom
Tullverket, frågor om tulltillägg på
grund av oriktiga uppgifter i mål
om tull. Sådan talan får föras, om
den oriktiga uppgiften inte har
godtagits efter prövning i sak eller
inte har prövats i målet. Talan
skall väckas inom ett år från
utgången av den månad då domen
eller det slutliga beslutet i målet
har vunnit laga kraft.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Den tullskyldiges yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall utan hinder
av vad som annars gäller om
överklagande prövas, om beslutet
om den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till
förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol,
kan domstolen förordna att det
skall tas upp och vidare
handläggas av tullmyndigheten.

Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift
skall den tullskyldige om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att
tullmyndigheten överväger att
påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom
överföring av elektroniskt
dokument.
Underrättelse om att Tull verket
överväger att påföra tulltillägg
eller förseningsavgift får ske
genom överföring av elektroniskt
dokument.

99 §
När en tullmyndighet med stöd
av tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tull- klarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas.
När Tullverket med stöd av
tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra
skyldighet som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite
prövas av Generaltullstyrelsen.

Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om viten.

101 §
Beslut, som någon annan
tullmyndighet än General-
tullstyrelsen har meddelat enligt
denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt, får
överklagas hos
Generaltullstyrelsen.
Tullmyndighets beslut om
revision enligt 70 § får inte
överklagas.
Ett beslut av Tullverket enligt
tullagstiftningen eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av tullagstiftningen får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Beslut i administrativa ärenden
och i ärenden som avses i 20 §
första stycket 5 förvaltningslagen
(1986:223) överklagas dock hos
regeringen.
Tullverkets beslut om revision
enligt 70 § får inte överklagas.
Har Tullverket i ett ärende som
har väckts skriftligen av en enskild
inte meddelat beslut inom sex
månader från det att ärendet
väckts eller inom den tid som
avses i artikel 6.2 tredje stycket i
förordning (EEG) nr 2913/92,
skall det anses som att
framställningen har avslagits. Rätt
till överklagande föreligger då
enligt första stycket.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

102 §
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull skall
överklagandet ha kommit in till
den myndighet som meddelat
beslutet inom tre år från den dag
då tullskyldig- heten uppkom. Om
tulltaxeringsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom får överklagandet dock,
om tiden för överklagandet
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
beslutet.

Om beslut som avses i första
stycket omprövats får även
omprövningsbeslutet överklagas
inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom, får överklagandet dock,
om tiden för överklagande
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
omprövningsbeslutet.

Den tullskyldige får överklaga
ett tulltaxeringsbeslut även om det
inte gått honom emot.
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull eller beslut om
fastställelse av annan skatt än tull
samt avgift enligt 10 § andra
stycket, skall överklagandet ha
kommit in till den tullenhet som
meddelat beslutet inom tre år från
den dag då tullskyldigheten eller
anmälningskyldigheten uppkom.
Om tulltaxeringsbeslutet eller
beslutet enligt 10 § andra stycket
har meddelats senare än två och
ett halvt år efter den dag då
tullskyldigheten eller
anmälningsskyldigheten uppkom,
får överklagandet dock, om tiden
för överklagande därigenom blir
längre, komma in inom två
månader från den dag då den
tullskyldige eller anmäl-
ningskyldige fick del av beslutet.
Om beslut som avses i första
stycket har omprövats, gäller de
där angivna tidsfristerna även för
överklagande av omprövnings-
beslutet

Den tullskyldiges eller
anmälningsskyldiges yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall, oavsett
tidsfristerna i första och andra
styckena, prövas, om beslutet om
den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om Tullverket framställt ett
sådant yrkande till förmån för den
tullskyldige. Om yrkandet
framställs först i domstol, kan
domstolen förordna att det skall
tas upp och vidare handläggas av
Tullverket.
En tullskyldig eller anmäl-
ningsskyldig får överklaga ett
beslut som avses i första och andra
styckena även om det inte gått
denne emot.

103 §
Beslutsmyndighet som avses i
102 § skall pröva om den
tullskyldiges överklagande har
kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa det, om
inte annat följer av andra eller
tredje stycket.

Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att beslutsmyndigheten har lämnat
den tullskyldige en felaktig
underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
en annan tullmyndighet än den
som fattat beslutet. Överklagandet
skall då omedelbart översändas till
den tullmyndighet som fattat
beslutet med uppgift om den dag
då handlingen kom in till
tullmyndigheten.
Tullenhet som avses i 102 §
skall pröva om den tullskyldiges
eller den anmälningsskyldiges
överklagande har kommit in i rätt
tid. Har överklagandet kommit in
för sent, skall enheten avvisa det,
om inte annat följer av andra eller
tredje stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att tullenheten har lämnat en
felaktig underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
en annan tullenhet än den som
fattat beslutet eller till allmän
förvaltningsdomstol.
Överklagandet skall då omedelbart
översändas till den tullenhet som
meddelat beslutet med uppgift om
den dag då handlingen kom in till
tullenheten eller domstolen.

104 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall
beslutsmyndigheten snarast
ompröva det överklagade beslutet.

Ett överklagande förfaller, om
tullmyndigheten ändrar beslutet så
som den tullskyldige begär.

Om myndigheten ändrar
beslutet på annat sätt än den
tullskyldige begär, skall
överklagandet anses omfatta det
nya beslutet. Finns skäl för det, får
myndigheten lämna den
tullskyldige tillfälle att återkalla
överklagandet.
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall den tullenhet
som meddelat beslutet snarast
ompröva det överklagade beslutet.
Har beslutet fattats av en regional
tullenhet och rör det en fråga av
principiell betydelse eller annars
av större vikt, skall omprövningen
göras av en central enhet inom
Tullverket.
Ett överklagande förfaller, om
beslutet vid omprövningen ändras
så som den tullskyldige eller
anmälningsskyldige begär.
Om beslutet ändras på annat sätt
än vad som begärts, skall
överklagandet anses omfatta det
nya beslutet. Finns skäl för det, får
den tullskyldige eller anmälnings-
skyldige lämnas tillfälle att
återkalla överklagandet.

105 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 § eller förfaller enligt
104 §, skall tullmyndigheten
överlämna överklagandet, sitt
omprövningsbeslut och övriga
handlingar i ärendet till
Generaltullstyrelsen. Om det finns
särskilda skäl får överklagandet
överlämnas till
Generaltullstyrelsen utan
föregående omprövning.
Ett överklagande som inte
avvisas enligt 103 § eller förfaller
enligt 104 § skall tillsammans med
handlingarna i ärendet överlämnas
till behörig allmän förvaltnings-
domstol. Om det finns särskilda
skäl, får överklagandet överlämnas
utan föregående omprövning.
108 §
Om en part har överklagat ett
beslut i ett sådant mål eller ärende
vari enligt 100 § det allmännas
talan skall föras av ett allmänt
ombud, får också motparten
överklaga beslutet, även om den
för honom föreskrivna tiden för
överklagande har gått ut.
Motpartens skrivelse skall ha
kommit in till den myndighet som
meddelade beslutet inom två
månader, om överklagande görs
enligt 102 § eller 106 §, inom en
vecka i mål om bindande
klassificeringsbesked och i övrigt
inom två veckor från den dag då
han fick del av den först ingivna
skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fick del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Om en part har överklagat ett
beslut enligt 101 § första stycket
får också motparten, utom i mål
som gäller eller har samband med
inskränkning i rätten att förfoga
över varor, överklaga beslutet,
även om den för motparten
föreskrivna tiden för överklagande
har gått ut. Motpartens skrivelse
skall ha kommit in till den
tullenhet som meddelade beslutet
1. inom två månader om
överklagandet görs enligt 102
eller 106 §,
2. inom en vecka i mål om
bindande klassificeringsbesked
och
3. i övrigt inom två veckor
från den dag då motparten fick
del av den först ingivna skrivelsen
med överklagande eller, om
motparten inte fått del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

109 §
Bestämmelserna i 6 kap. 13 och
18-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar vid överklagande av beslut
som avses i 102 och 106 §§. Vad
som i nämnda bestämmelser sägs
om Riksskatteverket skall gälla det
allmänna ombudet och vad som
sägs om länsrätten
Generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 6 kap. 1, 9-10,
12-13 och 15-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar vid överklagande av beslut
som avses i 102 och 106 §§. Vad
som i nämnda bestämmelser sägs
om Riksskatteverket skall gälla en
central enhet inom Tullverket och
vad som sägs om skattemyndighet
skall gälla regional tullenhet.

110 §
Beslut enligt 20, 21, 23 och 24
§§ samt beslut om tulltillägg och
förseningsavgift skall gälla
omedelbart. Detsamma gäller
annat beslut av tullmyndighet, som
meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats
med stöd av lagen och som inte
innebär att målet eller ärendet
avgörs.
Enligt artiklarna 7 och 244
första stycket i förordningen
(EEG) nr 2913/92 skall ett
överklagande inte medföra att
verkställigheten av det ifrågasatta
beslutet uppskjuts. Av artikel 244
andra stycket framgår dock att
tullmyndigheterna i vissa fall skall
uppskjuta verkställigheten helt
eller delvis.
Beslut om skönstulltaxering,
tulltillägg och förseningsavgift
skall gälla omedelbart. Detsamma
gäller annat beslut av Tullverket
som meddelats enligt
tullagstiftningen eller enligt
föreskrifter som utfärdats med
stöd av tullagstiftningen och som
inte innebär att målet eller ärendet
avgörs.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den ---. Äldre bestämmelser gäller dock
beträffande överklaganden som kommit in till Generaltullstyrelsen före
ikraftträdandet. Överklagande som har kommit in till Generaltullstyrelsen
skall handläggas av den centrala enhet inom Tullverket som avses i 91 §.
Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till
Generaltullstyrelsen eller tullmyndighet, skall hänvisningen i stället gälla
Tullverket.

Departementspromemorians författningsförslag
avseende 17 § inregränslagen
17 §
Om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag, får en tullmyndighet ta
hand om en vara. Varan får därvid
läggas upp på lager för tillfällig
förvaring. De kostnader som
Tullverket haft för varans
uppläggning och förvaring skall
ersättas av den som för in eller för
ut varan.

En tullmyndighet får ta hand om
en vara om det behövs för att
genomföra en kontroll enligt
denna lag. Vidare får en
tullmyndighet ta hand om en vara
som enligt lag eller särskild
författning inte får föras in i eller
ut ur landet och en vara för vilken
särskilt föreskrivet villkor för
införsel eller utförsel inte är
uppfyllt. De kostnader som
Tullverket haft för varans upplägg-
ning och förvaring skall ersättas av
den som för in eller för ut varan.
Tullmyndigheten kan besluta att varan inte får tas ut från lagret förrän
kostnaderna ersatts eller säkerhet ställts för dem.
Tullmyndigheten får besluta om befrielse helt eller delvis från
ersättningsskyldigheten, om det finns särskilda skäl.

En vara som har omhänder-
tagits enligt första stycket får även
förstöras under kontroll av en
tullmyndighet eller annan som
denna godkänner eller återutföras
eller överlåtas till staten.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över SOU 1998:127 Tullagens överklaganderegler
m.m. vid en omorganisation av Tullverket
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i
Skåne län, Länsrätten i Norrbottens län, Justitiekanslern, Domstolsverket,
Riksåklagaren, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riksrevisionsverket,
Riksskatteverket, Kommerskollegium, Svenska
Handelskammarförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Industriförbund, Svensk Handel, Sveriges Redareförening, Svenska
åkeriförbundet, Sveriges Transportindustriförbund, Sveriges
Domareförbund, Stockholms universitet.

Förteckning över remissinstanser som har fått tillfälle
att yttra sig över departementspromemorian Ny
smugglingslag (Ds 1998:53)
Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Justitiekanslern , Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Brottsförebyggande rådet,
Statens invandrarverk, Inspektionen för strategiska produkter,
Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Alkoholinspektionen,
Läkemedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Statens Järnvägar, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket, Posten AB, Statskontoret, Generaltullstyrelsen,
Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Statens Jordbruksverk, Statens
Livsmedelsverk, Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet,
Kommerskollegium, Svenska Handelskammarförbundet, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra
Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Statens Naturvårdsverk,
Göteborgs kommun, Haparanda kommun, Helsingborgs kommun,
Malmö kommun, Norrköpings kommun, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Industriförbund, Svensk Handel, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges
Redareförening, Scandinavian Airlines System, Svenska åkeriförbundet,
Sveriges Transportindustriförbund, Systembolaget AB, Vin & Sprit AB,
Sveriges Domareförbund, Uppsala universitet, TULL-KUST.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (1994:1550)
dels att i 31, 67 och 119 §§ ordet Generaltullstyrelsen samt i 7, 9 16,
19, 20, 22, 23, 25, 26, 37, 38, 40, 41, 44, 47, 48, 52, 55 57 a, 58 62, 66,
67 a 71, 74, 75, 77, 78, 94, 96, 98, 99 a, 111, 113 och 118 §§ ordet
tullmyndighet i olika böjningsformer skall bytas ut mot Tullverket ,
eller i förekommande fall Tullverkets
dels att i 13 och 78 §§ ordet myndigheten samt i 66 § orden denna
myndighet skall bytas ut mot verket ,
dels att 107 § skall upphöra att gälla,
dels att 2, 21, 57 b, 57 d, 64, 91, 99, 100 105 och 108 110 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
I denna lag förstås med
det svenska tullområdet: Sveriges landområde och sjöterritorium samt
luftrummet däröver,
EG:s tullområde: de områden som anges i artikel 3 i förordning (EEG)
nr 2913/92,
EG:s skatteområde: det område inom vilket gemenskapens
bestämmelser om en viss skatt är tillämpliga,
tredje land: område som inte omfattas av EG:s tullområde,
tullklarering: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till godkänd
tullbehandling,
förtullning: en tullmyndighets
åtgärder i fråga om en vara som
deklarerats för övergång till fri
omsättning.
tullklarering: Tullverkets
åtgärder i fråga om en vara som
angetts till godkänd
tullbehandling,

förtullning: Tullverkets åtgärder
i fråga om en vara som deklarerats
för övergång till fri omsättning.
I övrigt har uttryck som används i denna lag samma innebörd som i
förordning (EEG) nr 2913/92.
Vid tillämpning av
tullagstiftningen förstås med
tullmyndighet Generaltullstyrelsen
och underställda myndigheter.
Med tullagstiftningen förstås såväl
EG:s bestämmelser som svenska
tullförfattningar.
Med tullagstiftningen förstås
såväl EG:s bestämmelser som
svenska tullförfattningar.

21 §
Den tullmyndighet som fattat
beslut om tull som första instans
skall ompröva beslutet i en fråga
som kan ha betydelse för
tulltaxeringen om den tullskyldige
begär det eller om det finns andra
skäl. Ytterligare regler om
omprövning av tull finns i
förordningarna (EEG) nr 2913/92
och 2454/93.
Tullverket skall ompröva ett
beslut i en fråga som kan ha
betydelse för tulltaxeringen om
den tullskyldige begär det eller om
det finns andra skäl. Ytterligare
regler om omprövning av tull finns
i förordningarna (EEG) nr 2913/92
och 2454/93.
Bestämmelserna i denna lag och i tullagstiftningen i övrigt om
omprövning av beslut om tull gäller även tulltaxeringsbeslut i övrigt samt
beslut om tulltillägg och förseningsavgift. Att omprövning av sådana
beslut skall ske om de överklagats framgår av 104 och 106 §§.

57 b §
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller efter
dennes förordnande av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om öppnande med stöd
av 57 a § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen.

57 d §
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från tredje land, skall hållas kvar
av postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullregion besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från tredje land, skall hållas kvar
av postbefordringsföretaget när
försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Förutsättningarna för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av
Generaltullstyrelsen.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef
eller av verkets chefsjurist.

64 §
Om det finns anledning att anta
att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får
tullmyndigheten anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.
En tullmyndighet får, med
Generaltullstyrelsens medgivande,
anlita särskild sakkunnig även när
en uppmaning att lämna uppgift
eller handling rörande en vara inte
har följts. Den som rätteligen
skulle ha lämnat uppgiften eller
handlingen skall stå för kostnaden,
om styrelsen inte beslutar annat.
Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, skall
denne enligt beslut av
tullmyndighet ersätta staten dess
kostnad. Vad som sägs i 37 § om
indrivning av tull skall gälla även
sådan ersättning.
Om det finns anledning att anta
att en uppgift som lämnats enligt
tullagstiftningen inte är riktig, får
Tullverket anlita särskild
sakkunnig för att få fram den
upplysning som behövs. Om
uppgiften visas vara oriktig, är den
som lämnat uppgiften skyldig att
stå för kostnaden för den
sakkunnige. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om den
oriktiga uppgiften avser varans
tull- eller skattepliktiga värde och
det slutligen fastställda värdet inte
överstiger det uppgivna med mer
än tio procent.

Tullverket får anlita särskild
sakkunnig även när en uppmaning
att lämna uppgift eller handling
rörande en vara inte har följts. Den
som rätteligen skulle ha lämnat
uppgiften eller handlingen skall stå
för kostnaden, om verket inte
beslutar annat.

Om Tullverket haft kostnad som
enligt första eller andra stycket
någon annan skall stå för, skall
denna enligt beslut av Tullverket
ersätta staten dess kostnad. Vad
som sägs i 37 § om indrivning av
tull skall gälla även sådan
ersättning.

91 §
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av
tullmyndigheten. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av det allmänna ombudet
som avses i 100 §, frågor om
tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan
talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas
inom ett år från utgången av den
månad då domen eller det slutliga
beslutet i målet har vunnit laga
kraft.
Frågor om tulltillägg och
förseningsavgift prövas av
Tullverket. Allmän
förvaltningsdomstol prövar dock,
på talan av det allmänna ombudet
som avses i 100 §, frågor om
tulltillägg på grund av oriktiga
uppgifter i mål om tull. Sådan
talan får föras, om den oriktiga
uppgiften inte har godtagits efter
prövning i sak eller inte har
prövats i målet. Talan skall väckas
inom ett år från utgången av den
månad då domen eller det slutliga
beslutet i målet har vunnit laga
kraft.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Den tullskyldiges yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall utan hinder
av vad som annars gäller om
överklagande prövas, om beslutet
om den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till
förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol,
kan domstolen förordna att det
skall tas upp och vidare
handläggas av tullmyndigheten.

Innan beslut fattas om påföring av tulltillägg eller förseningsavgift
skall den tullskyldige om möjligt ges tillfälle att yttra sig.
Underrättelse om att
tullmyndigheten överväger att
påföra tulltillägg eller
förseningsavgift får ske genom
överföring av elektroniskt
dokument.
Underrättelse om att Tullverket
överväger att påföra tulltillägg
eller förseningsavgift får ske
genom överföring av elektroniskt
dokument.

99 §
När en tullmyndighet med stöd
av tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas. Finns det
anledning att anta att den
tullskyldige eller, om den
tullskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den
tullskyldige har begått brott, får
den tullskyldige inte föreläggas
enligt 68 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.
När Tullverket med stöd av
tullagstiftningen förelägger
tullskyldig eller annan att vidta
åtgärd som behövs för förtullning
eller annan tullklarering eller för
Tullverkets kontrollverksamhet,
kan vite föreläggas. Finns det
anledning att anta att den
tullskyldige eller, om den
tullskyldige är juridisk person,
ställföreträdare för den
tullskyldige har begått brott, får
den tullskyldige inte föreläggas
enligt 68 § vid vite att medverka i
utredningen av en fråga som har
samband med den gärning som
brottsmisstanken avser.
Vite kan även föreläggas, om någon underlåtit att lämna uppgift eller
inge handling enligt föreskrift i tullagstiftningen eller att fullgöra
skyldighet som föreskrivs i 62 § eller med stöd av 65 §.
Vite får inte fastställas till lägre belopp än femhundra kronor eller
högre än femtusen kronor.
Frågor om utdömande av vite
prövas av Generaltullstyrelsen.

Bestämmelsen i 36 § tillämpas även i fråga om viten.
I övrigt gäller bestämmelserna i
lagen (1985:206) om viten.

100 §
Hos Generaltullstyrelsen skall
finnas ett allmänt ombud som för
det allmännas talan i mål och
ärenden som avses i 107 § första
stycket utom sådana mål och
ärenden som gäller eller har
samband med inskränkning i
rätten att förfoga över varor. Det
allmänna ombudet får föra talan
även till förmån för den
tullskyldige eller annan enskild
part. Ombudet har då samma
behörighet som den enskilde
parten.
Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer förordnar
det allmänna ombudet och
ersättare för denne.
Hos Tullverket skall finnas ett
allmänt ombud. Det allmänna
ombudet får överklaga Tullverkets
beslut i sådana ärenden som avses
i 102 och 106 §§.

Regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer förordnar
det allmänna ombudet och
ersättare för denne.

101 §
Beslut, som någon annan
tullmyndighet än
Generaltullstyrelsen har meddelat
enligt denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt, får
överklagas hos
Generaltullstyrelsen.

Tullmyndighets beslut om
revision enligt 70 § får inte
överklagas.
Ett beslut av Tullverket enligt
denna lag eller enligt
bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen eller enligt
tullagstiftningen i övrigt, får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Tullverkets beslut om revision
enligt 70 § får inte överklagas.

102 §
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull skall
överklagandet ha kommit in till
den myndighet som meddelat
beslutet inom tre år från den dag
då tullskyldig-heten uppkom. Om
tulltaxeringsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom får överklagandet dock,
om tiden för överklagande
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
beslutet.

Om beslut som avses i första
stycket omprövats får även
omprövningsbeslutet överklagas
inom där angiven treårsfrist. Om
omprövningsbeslutet meddelats
senare än två och ett halvt år efter
den dag då tullskyldigheten
uppkom, får överklagandet dock,
om tiden för överklagande
därigenom blir längre, komma in
inom två månader från den dag då
den tullskyldige fick del av
omprövningsbeslutet.

Den tullskyldige får överklaga
ett tulltaxeringsbeslut även om det
inte gått honom emot.
Om överklagande enligt 101 §
gäller beslut vid tulltaxering i en
fråga som kan ha betydelse för
fastställelse av tull eller beslut om
fastställelse av annan skatt än tull
samt avgift enligt 10 § andra
stycket, skall överklagandet ha
kommit in till Tullverket inom tre
år från den dag då tullskyldigheten
eller den anmälningsskyldighet
som anges i 9 § uppkom. Om
beslutet meddelats senare än två
och ett halvt år efter den dag då
tullskyldigheten eller
anmälningsskyldigheten uppkom
får överklagandet dock, om tiden
för överklagande därigenom blir
längre, komma in inom två
månader från den dag då den
tullskyldige eller
anmälningsskyldige fick del av
beslutet.
Om beslut som avses i första
stycket har omprövats, gäller de
där angivna tidsfristerna även för
överklagande av
omprövningsbeslutet.

Den tullskyldiges eller
anmälningsskyldiges yrkande i
fråga om tulltillägg eller
förseningsavgift skall prövas,
oavsett tidsfristerna i första och
andra styckena, om beslutet om
den tull som tulltillägget eller
förseningsavgiften avser inte har
vunnit laga kraft. Detsamma
gäller, om det allmänna ombudet
framställt ett sådant yrkande till
förmån för den tullskyldige. Om
yrkandet framställs först i domstol,
kan domstolen besluta att det skall
tas upp och handläggas av
Tullverket.
En tullskyldig eller anmäl-
ningsskyldig får överklaga ett
beslut som avses i första och
andra styckena även om det inte
gått honom emot.

103 §
Beslutsmyndighet som avses i
102 § skall pröva om den
tullskyldiges överklagande har
kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall myndigheten avvisa det, om
inte annat följer av andra eller
tredje stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att beslutsmyndigheten har lämnat
den tullskyldige en felaktig
underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
en annan tullmyndighet än den
som fattat beslutet. Överklagandet
skall då omedelbart översändas till
den tullmyndighet som fattat
beslutet med uppgift om den dag
då handlingen kom in till
tullmyndigheten.
Tullverket skall pröva om den
tullskyldiges eller
anmälningsskyldiges överklagande
har kommit in i rätt tid. Har
överklagandet kommit in för sent,
skall Tullverket avvisa det, om inte
annat följer av andra eller tredje
stycket.
Överklagandet skall inte
avvisas, om förseningen beror på
att Tullverket har lämnat en
felaktig underrättelse om hur man
överklagar.
Överklagandet skall inte heller
avvisas, om det inom
överklagandetiden kommit in till
allmän förvaltningsdomstol.
Överklagandet skall då omedelbart
översändas till Tullverket med
uppgift om den dag då handlingen
kom in till domstolen.

104 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall
beslutsmyndigheten snarast
ompröva det överklagade beslutet.
Ett överklagande förfaller, om
tullmyndigheten ändrar beslutet så
som den tullskyldige begär.

Om myndigheten ändrar beslutet
på annat sätt än den tullskyldige
begär, skall överklagandet anses
omfatta det nya beslutet. Finns
skäl för det, får myndigheten
lämna den tullskyldige tillfälle att
återkalla överklagandet.
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 §, skall Tullverket
snarast ompröva det överklagade
beslutet.
Ett överklagande förfaller, om
Tullverket ändrar beslutet så som
den tullskyldige eller
anmälningsskyldige begär.
Om Tullverket ändrar beslutet på
annat sätt än den tullskyldige eller
anmälningsskyldige begär, skall
överklagandet anses omfatta det
nya beslutet. Finns skäl för det, får
Tullverket lämna den tullskyldige
eller anmälningsskyldige tillfälle
att återkalla överklagandet.

105 §
Om överklagandet inte avvisas
enligt 103 § eller förfaller enligt
104 §, skall tullmyndigheten
överlämna överklagandet, sitt
omprövningsbeslut och övriga
handlingar i ärendet till
Generaltullstyrelsen. Om det finns
särskilda skäl får överklagandet
överlämnas till
Generaltullstyrelsen utan
föregående omprövning.
Ett överklagande som inte
avvisas enligt 103 § eller förfaller
enligt 104 § skall tillsammans med
handlingarna i ärendet
överlämnas till den domstol som
skall pröva överklagandet. Om det
finns särskilda skäl får
överklagandet överlämnas utan
föregående omprövning.

108 §
Om en part har överklagat ett
beslut i ett sådant mål eller ärende
vari enligt 100 § det allmännas
talan skall föras av ett allmänt
ombud, får också motparten
överklaga beslutet, även om den
för honom föreskrivna tiden för
överklagande har gått ut.
Motpartens skrivelse skall ha
kommit in till den myndighet som
meddelade beslutet inom två
månader, om överklagande görs
enligt 102 § eller 106 §, inom en
vecka i mål om bindande
klassificeringsbesked och i övrigt
inom två veckor från den dag då
han fick del av den först ingivna
skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fick del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Om en part har överklagat
Tullverkets beslut i ett sådant
ärende som avses i 102 eller 106 §,
får också motparten överklaga
beslutet, även om den för honom
föreskrivna tiden för överklagande
har gått ut. Motpartens skrivelse
skall ha kommit in till Tullverket
inom två månader från den dag då
han fick del av den först ingivna
skrivelsen med överklagande eller,
om han inte fick del av den före
utgången av den tid inom vilken
den senast skulle ha kommit in,
från utgången av denna tid.
Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även
det senare överklagandet förfallet.

109 §
Bestämmelserna i 6 kap. 13 och
18-24 §§ taxeringslagen
(1990:324) gäller i tillämpliga
delar vid överklagande av beslut
som avses i 102 och 106 §§. Vad
som i nämnda bestämmelser sägs
om Riksskatteverket skall gälla det
allmänna ombudet och vad som
sägs om länsrätten
Generaltullstyrelsen.
Bestämmelserna i 6 kap.
9 15 §§, 16 § andra och tredje
styckena samt 17 24 §§ taxerings-
lagen (1990:324) gäller i
tillämpliga delar vid överklagande
av beslut som avses i 102 och
106 §§. Vad som i nämnda
bestämmelser sägs om
Riksskatteverket skall gälla det
allmänna ombudet och vad som
sägs om skattemyndighet
Tullverket.

110 §
Beslut enligt 20, 21, 23 och
24 §§ samt beslut om tulltillägg
och förseningsavgift skall gälla
omedelbart. Detsamma gäller
annat beslut av tullmyndighet, som
meddelats enligt denna lag eller
enligt föreskrifter som utfärdats
med stöd av lagen och som inte
innebär att målet eller ärendet
avgörs.
I artiklarna 7 och 244 i
förordningen (EEG) nr 2913/92
finns bestämmelser om
verkställighet av beslut som
överklagas.

Beslut om skönstulltaxering,
tulltillägg och förseningsavgift
samt beslut om annan skatt än tull
skall gälla omedelbart. Detsamma
gäller annat beslut av Tullverket
som meddelats enligt
tullagstiftningen eller enligt
föreskrifter som utfärdats med
stöd av tullagstiftningen och som
inte innebär att målet eller ärendet
avgörs.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
2. Beslut som före ikraftträdandet överklagats hos Generaltullstyrelsen
skall efter ikraftträdandet prövas av Tullverkets chef eller den som han
sätter i sitt ställe.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett
annat land inom Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska
unionen
dels att i 4 och 14 §§ ordet Generaltullstyrelsen samt i 8, 13, 15-18
och 21 §§ ordet en tullmyndighet i olika böjningsformer skall bytas ut
mot Tullverket ,
dels att 9, 11, 12 och 22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 17 a - 17 d §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av
tullmyndighetens chef eller efter
dennes förordnande av någon
annan tjänsteman vid
myndigheten.
Beslut om öppnande med stöd
av 8 § av brev och andra sådana
försändelser som kan antas
innehålla förtroliga meddelanden
får fattas endast av chefen för en
tullregion eller efter dennes
förordnande av någon annan
tjänsteman vid tullregionen.

11 §
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullmyndighet besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från ett annat EU-land, skall hållas
kvar av postbefordringsföretaget
när försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Under de förutsättningar som
anges i andra stycket får chefen för
en tullregion besluta att
postförsändelse som väntas till
viss postanstalt, och som kommer
från ett annat EU-land, skall hållas
kvar av postbefordringsföretaget
när försändelsen kommer in till
postanstalten. Ett beslut skall
meddelas att gälla viss angiven,
kortare tidsrymd.
Förutsättningarna för ett beslut om kvarhållande är
1. att det finns anledning anta att sådan postförsändelse innehåller
narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling, samt
2. att ett sådant beslut är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall
uppnås.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av
Generaltullstyrelsen.
Ett beslut om kvarhållande får
verkställas omedelbart men skall
snarast prövas av Tullverkets chef
eller av verkets chefsjurist.

12 §
Polisen och Kustbevakningen är
skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag. Vad som sägs i 5-7 och 13 §§
om en tullmyndighet och en
tulltjänsteman gäller vid sådan
medverkan också
polismyndigheten och
Kustbevakningen samt en
polisman och en tjänsteman vid
Kustbevakningen.
Ett postbefordringsföretag som
regeringen bestämmer är skyldigt
att, på begäran av tullmyndigheten,
till denna myndighet överlämna en
försändelse som kvarhållits enligt
11 §.
Polisen och Kustbevakningen är
skyldiga att medverka i
kontrollverksamheten enligt denna
lag. Vad som sägs i 5-7 och 13 §§
om Tullverket och en
tulltjänsteman gäller vid sådan
medverkan också
polismyndigheten och
Kustbevakningen samt en
polisman och en tjänsteman vid
Kustbevakningen.

Ett postbefordringsföretag som
regeringen bestämmer är skyldigt
att, på begäran av Tullverket, till
verket överlämna en försändelse
som kvarhållits enligt 11 §.
Ett befordringsföretag är skyldigt att göra anmälan till Tullverket om
det i företagets verksamhet uppkommer misstanke om att en försändelse
innehåller narkotika som kan tas i beslag enligt lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling.

17 a §

Varor som avses i 3 § 1, 3 8, 10
och 13, och som har
omhändertagits enligt 17 §, får
inte lämnas ut om
1. en sådan vara enligt lag eller
annan författning inte får föras in i
eller ut ur landet, eller
2. ett särskilt föreskrivet villkor
för att varan skall få föras in i
eller ut ur landet inte är uppfyllt.
Om förutsättningarna i första
stycket 2 inte är uppfyllda skall
den som för in eller för ut varan,
eller varans ägare, ges möjlighet
att uppfylla förutsättningarna
eller, vid införsel, att återutföra
varan.
För varor som avses i 3 § 9, 11
och 12 gäller bestämmelserna i
förordningen (1994:1830) om
införsel av djur m.m. i tillämpliga
delar.

17 b §
Ett beslut enligt 17 a § om att
en vara inte får lämnas ut skall
upphävas, om
1. det inte längre finns grund för
ett sådant beslut,
2. ett beslut om beslag enligt 27
kap. rättegångsbalken eller enligt
lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling meddelas
beträffande varan,
3. varan förklaras förverkad
enligt 17 c §, eller
4. det är oskäligt att inte lämna
ut varan.
Den som gör anspråk på en
vara som har varit omhändertagen
svarar för att varan hämtas.

17 c §

Tullverket får besluta att varor
som avses i 3 § 1, 3 8, 10 och 13,
och som har omhändertagits enligt
17 §, skall förklaras förverkade
om
1. ett beslut enligt 17 a § att en
sådan vara inte får lämnas ut har
vunnit laga kraft och ägaren, eller
den som för in eller för ut varan,
inte har uppfyllt förutsättningarna
för in- eller utförseln eller, vid
införsel, återutfört varan inom en
månad från den dag då beslutet
vann laga kraft, eller
2. ägaren inte har gjort anspråk
på varan inom tre månader från
den dag då beslutet om att varan
inte får lämnas ut upphävdes, eller
3. ägaren, om han har gjort
sådant anspråk, inte har hämtat
varan inom tre månader från den
dag då anspråket framställdes.
Om det finns särskilda skäl får
Tullverket medge en förlängning
av de tidsfrister som anges i första
stycket.

17 d §

När ett beslut om förverkande
enligt denna lag vunnit laga kraft
skall varan förstöras genom
Tullverkets försorg. I fråga om
alkoholvaror gäller dock lagen
(1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. i
tillämpliga delar.

22 §
Beslut enligt 13-15 och 17 §§
får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Beslut enligt 13-15 och 17-
17 d §§ får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten.
Övriga beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om
vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa
tunga fordon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

27 §
Ägaren av ett fordon är skyldig att se till att fordonet inte brukas i strid
med bestämmelserna i denna lag eller bestämmelser som har meddelats
med stöd av denna lag.
Föraren av ett avgiftspliktigt
fordon skall, vid färd på
avgiftsbelagd väg, medföra beviset
om betald vägavgift. Beviset skall
på begäran av polismyndighet
visas upp vid kontroll.
Föraren av ett avgiftspliktigt
fordon skall, vid färd på
avgiftsbelagd väg, medföra
beviset om betald vägavgift.
Beviset skall på begäran av
polismyndighet visas upp vid
kontroll. Är vägavgiften för ett
svenskt fordon betald men har
ägaren inte tillställts beviset är
föraren skyldig att i stället visa
upp kvitto på betald vägavgift.

Denna ändring träder i kraft den 1 juli 1999

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-03-08

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 11 februari 1999 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i tullagen (1994:1550),
2. lag om ändring i lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen,
3. lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga
fordon.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Hans
Levén, kanslirådet Johan Montelius och departementssekreteraren Jan
Larsson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i tullagen

101 §
Enligt 119 § får Regeringen bemyndiga Tullverket att meddela
föreskrifter i ett stort antal där angivna ämnen. Tullverkets beslut om
sådana föreskrifter skall inte överklagas till förvaltningsdomstol utan
torde komma att överklagas till regeringen enligt regler i den förordning
där regeringen överlämnar normgivningskompetensen till Tullverket. En
erinran härom kan lämpligen tas in i tullagen, förslagsvis som ett nytt
sista stycke i förevarande paragraf, med följande lydelse: "Föreskrifter
om överklagande av Tullverkets beslut om föreskrifter med stöd av ett
bemyndigande enligt denna lag meddelas av regeringen."

102 §
Enligt Lagrådets mening är det inte alldeles lätt att ur den nya lydelsen av
andra stycket utläsa vilka frister som gäller för överklagande i
omprövningsfallen. Nu gällande lydelse är i det hänseendet tydligare.
Lagrådet förordar att den tidigare lydelsen behålls, med tillägg av orden
"eller anmälningsskyldigheten" och "eller anmälningsskyldige".

Förslaget till lag om ändring i lagen om Tullverkets befogenheter vid
Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen

17 a §
Hänvisningar i lag till förordningar bör undvikas, eftersom förordningar
kan ändras eller upphävas utan riksdagens medverkan. Lagrådet förordar
att tredje stycket i paragrafen får utgå. Den information som stycket
lämnar kan fås av motiveringen.

17 c §
Bestämmelserna om förverkande enligt första stycket 2 och 3 kan inte bli
tillämpliga om varan förklaras förverkad enligt punkten 1. Punkten 2 bör
därför inledas med orden "ägaren i annat fall inte har gjort anspråk på
varan".

Övergångsbestämmelse

Ehuru fallet troligen är opraktiskt torde ändå böra anges att
bestämmelserna i 17 a 17 d §§ inte tillämpas i fråga om varor som
omhändertagits före ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i lagen om vägavgift för vissa tunga
fordon

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: Erik Åsbrink

Regeringen beslutar proposition Tullens överklaganderegler, m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om upphävande av
lagen (1988:328) om
fordonsskatt på utländska
fordon

8 §

Lag om ändring i lagen
(1994:1563) om
tobaksskatt
23 §

Lag om ändring i lagen
(1994:1564) om
alkoholskatt

22 §

Lag om ändring i lagen
(1994:1776) om skatt på
energi
6 kap. 3 §

Senaste lydelse av 6 kap. 10 a § 1988:385.
Senaste lydelse av 7 § 1988:439.
Senaste lydelse av
4 § 1987:1067
22 § 1974:1070
24 § 1994:1417.
Senaste lydelse 1981:1079.
3 Senaste lydelse 1993:1409.
Senaste lydelse av 2 § 2 mom. 1984:416.
Senaste lydelse av 4 § 1984:418.
Senaste lydelse av
2 § 1994:1554
3 § 1994:1554.
Senaste lydelse av 26 § 1998:597.
Senaste lydelse av 2 § 1991:436.
Senaste lydelse av 2 § 1994:1556.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1999:93.
Senaste lydelse 1999:94.
Lagen omtryckt 1983:143.
Senaste lydelse av 7 § 1998:1609.
Lagen omtryckt 1983:143.
Lydelse enligt prop. 1998/99:38.
Senaste lydelse av 16 a § 1992:593.
Senaste lydelse av 8 § 1995:441.
Senaste lydelse av 10 kap. 11 § 1990:511.
Lagen omtryckt 1999:19.
Senaste lydelse av
2 § 1998:510
3 § 1998:510.
Senaste lydelse 1997:1061.
Senaste lydelse 1991:159.
Senaste lydelse 1998:510.
Senaste lydelse av
12 § 1993:361
14 § 1995:91.
Senaste lydelse av 20 a § 1996:705.
Senaste lydelse av
7 kap. 10 § 1994:1798
8 kap. 4 § 1994:1798.
Senaste lydelse av 21 § 1997:503.
Senaste lydelse av 67 a § 1996:703 75 § 1997:505
9 a § 1996:703 67 b § 1996:703 99 a § 1996:703
38 § 1997:1046 69 § 1997:505 118 § 1997:1063.
57 a § 1996:703 71 § 1997:505
66 § 1996:703 74 § 1997:1031

Senaste lydelse 1996:703.
Senaste lydelse 1996:703.
Senaste lydelse 1997:1031.
Senaste lydelse av
2 § 1995:763
4 § 1998:1685.
Senaste lydelse av 25 § 1995:612.
Senaste lydelse 1995:612.
Senaste lydelse 1995:612.
Senaste lydelse 1995:612.
Senaste lydelse av 24 § 1995:613.
Senaste lydelse 1995:613.
Senaste lydelse 1995:613.
Senaste lydelse 1995:613.
Senaste lydelse av 12 kap. 8 a § 1998:511.
Senaste lydelse av
6 kap. 5 § 1995:611
6 kap. 6 § 1995:611
10 kap. 9 § 1995:912.
Senaste lydelse 1995:611.
Senaste lydelse 1995:611.
Senaste lydelse av 4 § 1999:57.
Senaste lydelse 1996:703.
Senaste lydelse 1996:703.
Senaste lydelse 1997:1031.

Prop. 1998/99:79

130

1

Bilaga 4

130

112

130

Prop. 1998/99:79
Bilaga 1

Prop. 1998/99:79
Bilaga 2

Prop. 1998/99:79
Bilaga 3

Prop. 1998/99:79
Bilaga 5

129

Prop. 1998/99:79
Bilaga 4

128

Prop. 1998/99:79
Bilaga 5

Prop. 1998/99:79
Bilaga 6

Prop. 1998/99:79

Prop. 1998/99:79

131

130