Regeringens proposition
1998/99:43

Drograttfylleri och sjöfylleri

Prop.
1998/99:43

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 17 december 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en nollgräns för narkotika i trafiken införs i
lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och i järnvägssäker-
hetslagen (1990:1157). Detta innebär att den som för ett motordrivet
fordon, ett tåg eller en spårvagn med ett narkotiskt ämne i blodet döms för
rattfylleri. Ett undantag från nollgränsen införs för den som intagit ett
narkotikaklassat läkemedel i enlighet med läkares ordination. Frågan om
dessa förare gjort sig skyldiga till rattfylleri skall bedömas enligt de regler
som gäller redan i dag.
I anledning av den skärpta trafiknykterhetslagstiftningen föreslås en ny
lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken. Den
innebär att en polisman ges rätt att genomföra ögonundersökning på förare
av motordrivna fordon och vissa andra som kan misstänkas för brott mot
bl.a. rattfylleribestämmelserna.
Propositionen innehåller vidare förslag om införandet av en gräns om
1,0 promille för alkohol i sjölagens bestämmelse om grovt sjöfylleri.
Regeringen uttalar också att frågan om införandet av en promillegräns i
bestämmelserna om s.k. enkelt sjöfylleri bör utredas ytterligare.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ögonundersökning vid misstanke om
vissa brott i trafiken 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott 7
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. 9
2.4 Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157) 10
2.5 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 12
3 Ärendet och dess beredning 13
4 Bakgrund 14
5 Drograttfylleri 16
5.1 Utgångspunkter för regeringens förslag 16
5.2 Det kliniska rattfylleriet 20
5.3 Gränsvärden för andra trafikfarliga medel än alkohol 21
5.4 Nollgräns för narkotika 22
5.5 Undantag från nollgränsen 28
5.6 Lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i
trafiken 31
5.7 Körkortsfrågor 36
6 Sjöfylleri 39
6.1 Utgångspunkter för regeringens förslag 39
6.2 Promillegräns för sjöfylleri 40
6.3 Promillegräns för grovt sjöfylleri 42
6.4 Straffvärderegeln i 20 kap. 4 § sjölagen 46
7 Ekonomiska konsekvenser 46
8 Ikraftträdande 47
9 Författningskommentarer 47
9.1 Förslag till lag om ögonundersökning vid misstanke om
vissa brott i trafiken 47
9.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott 49
9.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. 50
9.4 Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157) 50
9.5 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 50
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:131) 52
Bilaga 2 Kommitténs lagförslag 60
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:131) 62
Bilaga 4 Sammanfattning av betänkandet (1996:125) 63
Bilaga 5 Betänkandets lagförslag 71
Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna (SOU 1996:125) 80
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 81
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 88
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1998 90

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken
2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)
5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ögonundersökning vid misstanke
om vissa brott i trafiken
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser undersökning av en persons ögon och ögonrörelser i
syfte att ta reda på om personen är påverkad av något annat medel än
alkohol.

2 § En ögonundersökning enligt denna lag får göras på förare av ett
motordrivet fordon samt på förare av ett maskindrivet spårfordon på
järnväg, tunnelbana eller spårväg om det kan misstänkas att föraren gjort
sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) eller till något annat
brott på vilket fängelse kan följa och som har begåtts i samband med
framförandet av fordonet.
Undersökningen enligt första stycket får genomföras endast om den kan
ha betydelse för utredningen om brottet.

3 § En ögonundersökning enligt denna lag får endast omfatta yttre
iakttagelser av ögonens utseende och funktion. Som hjälpmedel vid
undersökningen får pupillometer, penna eller annat liknande föremål samt
mindre ljuskälla användas.

4 § En ögonundersökning enligt denna lag genomförs av en polisman.
Undersökningen skall göras på ett sätt som inte utsätter den som undersöks
för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl inte föranleder något annat,
skall undersökningen genomföras i ett täckt fordon eller inomhus i ett
avskilt rum. Om den undersökte begär det skall det föras ett protokoll vid
undersökningen och utfärdas ett bevis om utförd åtgärd.

5 § Vägrar den som skall genomgå en ögonundersökning att medverka
till detta får blodprov tas även om det inte finns förutsättningar för det
enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken.

6 § För ögonundersökning som avses i denna lag skall 28 kap. 13 §
rättegångsbalken inte gälla.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Den som för ett motordrivet
fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i
sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller
efter färden uppgår till minst 0,2
promille i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans
utandningsluft döms för rattfylleri
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som för ett motordrivet
fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i
så stor mängd att alkohol-
koncentrationen under eller efter
färden uppgår till minst 0,2
promille i blodet eller 0,10
milligram per liter i utandnings-
luften döms för rattfylleri till böter
eller fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en spår-
vagn efter att ha intagit narkotika
som avses i 8 § narkotikastraff-
lagen (1968:64) i så stor mängd
att det under eller efter färden
finns något narkotiskt ämne kvar i
blodet. Detta gäller dock inte om
narkotikan intagits i enlighet med
läkares eller annan behörig
receptutfärdares ordination.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra
fordonet. Detsamma gäller om
föraren är lika påverkad av något
annat medel.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en spår-
vagn och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han eller hon inte kan
framföra fordonet på ett
betryggande sätt. Detsamma gäller
om föraren är lika påverkad av
något annat medel.
Första stycket gäller inte förare
av motordrivet fordon, som är
avsett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller
inte förare av motordrivet fordon,
som är avsett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller
inte om förandet av fordonet ingår
som ett led i en vetenskaplig eller
därmed jämförlig undersökning till
vilken tillstånd har lämnats av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Första, andra och tredje
styckena gäller inte om förandet av
fordonet ingår som ett led i en
vetenskaplig eller därmed
jämförlig undersökning till vilken
tillstånd har lämnats av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

4 a §2
Är ett brott som avses i 4 §
första eller andra stycket att anse
som grovt, skall föraren dömas för
grovt rattfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
Är ett brott som avses i 4 §
första, andra eller tredje stycket
att anse som grovt, skall föraren
dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod
eller 0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott, 30 §
järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:1009) skall förklaras
förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller
andra medel som har trafikfarlig
påverkan, vilka påträffas hos den
som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:1009) skall förklaras
förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller berusningsmedel
påträffas hos den som medföljt vid
tillfället, om berusningsmedlen
kan antas ha varit avsedda även för
den som begått gärningen.
Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller medel påträffas hos
den som medföljt vid tillfället, om
medlen kan antas ha varit avsedda
även för den som begått
gärningen.
Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller
förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket
första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617) eller
med lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör, förklaras
förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma skall gälla
alkoholdrycker som påträffas hos den som förtär sådana drycker i strid
med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a § järnvägssäkerhetslagen.
Vad som sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker
som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i sällskap
med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att dryckerna
var avsedda även för den senare.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.4 Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157)
Härigenom föreskrivs att 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §1
Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgår till
minst 0,2 promille i hans blod
eller 0,10 milligram per liter i hans
utandningsluft döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i så stor
mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgår till
minst 0,2 promille i blodet eller
0,10 milligram per liter i
utandningsluften döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms också
den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha intagit
narkotika som avses i 8 §
narkotikastrafflagen (1968:64) i
så stor mängd att det under eller
efter färden finns något narkotiskt
ämne kvar i blodet. Detta gäller
dock inte om narkotikan intagits i
enlighet med läkares eller annan
behörig receptutfärdares ordina-
tion.
Till samma straff döms också
den som för ett sådant fordon och
då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra fordonet.
Detsamma gäller om föraren är
lika påverkad av något annat
medel.
Till samma straff döms också
den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana och då är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker att det
kan antas att han eller hon inte kan
framföra fordonet på ett
betryggande sätt. Detsamma gäller
om föraren är lika påverkad av
något annat medel.
Är ett brott som avses i första
eller andra stycket att anse som
grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om
Är ett brott som avses i första,
andra eller tredje stycket att anse
som grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod
eller 0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Den som utan att föra ett fordon
som avses i första stycket vid
järnväg eller tunnelbana fullgör
tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten
och då är så påverkad av alkohol
eller något annat medel att det kan
antas att han inte kan utföra dessa
uppgifter på ett betryggande sätt
döms till böter eller fängelse i
högst två år.
Den som utan att föra ett fordon
som avses i första stycket vid
järnväg eller tunnelbana fullgör
tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten
och då är så påverkad av alkohol
eller något annat medel att det kan
antas att han eller hon inte kan
utföra dessa uppgifter på ett
betryggande sätt döms till böter
eller fängelse i högst två år.
I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § sjölagen (1994:1009) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 kap.
5 §
Är ett brott som avses i 4 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om

1. gärningsmannen varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till
fartygets egenskaper eller andra
omständigheter, eller
3. framförandet av fartyget
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
Är ett brott som avses i 4 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. gärningsmannen har haft en
alkoholkoncentration som uppgått
till minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. gärningsmannen annars har
varit avsevärt påverkad av alkohol
eller något annat medel,
3. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till
fartygets egenskaper eller andra
omständigheter, eller
4. framförandet av fartyget har
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 19 december 1991 tillkallade
chefen för Justitiedepartementet en parlamentarisk kommitté med uppdrag
att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri samt frågan
om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss.
I december 1992 överlämnade kommittén, som antagit namnet Väg- och
sjöfyllerikommittén, sitt betänkande Grovt rattfylleri och Sjöfylleri (SOU
1992:131). I fråga om sjöfylleri föreslog utredningen dels att maximi-
straffet för grovt sjöfylleri skulle höjas från ett till två år, dels att en
promillegräns motsvarande den för grovt rattfylleri skulle införas för grovt
sjöfylleri. Vidare föreslogs att en särskild straffvärderegel skulle införas i
sjöfyllerilagstiftningen och att gärningsmannens syssla ombord på fartyget
skulle vara den omständighet som domstolarna först hade att beakta vid
bedömningen av om brottet var grovt. Endast om sysslan kunde sägas ha
ställt höga krav på gärningsmannen skulle brottet kunna bedömas som
grovt.
Kommitténs sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och
kommitténs lagförslag i nu aktuella delar i bilaga 2. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remiss-
yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 92/4881).
Betänkandet behandlades i sin helhet i propositionen 1993/94:44, Grovt
rattfylleri m.m. Regeringen föreslog bl.a. att riksdagen skulle besluta om
en lagändring innebärande en höjning av straffmaximum för grovt sjö-
fylleri. Ändringen infördes i samband med att sjölagen omarbetades (SFS
1994:1009). Den nya sjölagen trädde i kraft den 1 oktober 1994.
I fråga om införande av promillegränser till sjöss uttalade regeringen att
1991 års ändringar av sjöfyllerilagstiftningen ännu inte hade utvärderats
och att nya lagändringar på området därför borde avvaktas. Regeringen
gav Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra utvärderingen.
Brottsförebyggande rådet har redovisat sin utvärdering i PM 1996:1
Sjöfylleri, En utvärdering av 1991 års ändringar av bestämmelserna i
sjölagen om onykterhet till sjöss.
Lagutskottet har i sitt betänkande 1997/98:LU13 om sjöfylleri m.m.
förordat tillkännagivande om att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med ett förslag om promilleregler i sjötrafiken. Riksdagen har i
en skrivelse 1997/98:145 bifallit vad utskottet hemställt.
Efter beslut av regeringen den 9 november 1995 förordnades en särskild
utredare med uppgift att se över bestämmelserna om sådant rattfylleri och
grovt rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen), som avser påverkan av något annat medel än alkohol,
s.k. drograttfylleri. Utredaren fick i uppdrag att analysera vilka problem
som är förenade med den nuvarande lagstiftningen och att lämna förslag
till åtgärder som skulle medföra en effektivare bekämpning av brottstypen.
Utredningen, som arbetade under namnet Drograttfylleriutredningen, lade i
september 1996 fram betänkandet Droger i trafiken (SOU 1996:125). I
betänkandet föreslås bl.a. en skärpning av det s.k. kliniska rattfylleriet,
dvs. den bestämmelse i trafikbrottslagen som stadgar att den skall dömas
för rattfylleri som är så påverkad av alkohol eller annat medel att han eller
hon inte kan antas ha kunnat framföra sitt fordon på ett betryggande sätt.
Utredningen föreslog också en ändring i lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov, så att polisman ges rätt att rutinmässigt genomföra
s.k. ögonundersökning på förare av motordrivna fordon i syfte att fastställa
drogpåverkan.
Under ärendets behandling inom Justitiedepartementet har Social-
styrelsen och Läkemedelsverket beretts tillfälle att yttra sig.
Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4 och dess
lagförslag i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats och för-
teckningen över remissinstanserna återfinns i bilaga 6. En samman-
ställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju
96/3493).
Regeringen beslutade den 19 november 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 8. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen. Dock har
Lagrådet påpekat att förhållandet mellan ögonundersökning enligt den
föreslagna lagen om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i
trafiken och rättegångsbalkens bestämmelser i 28 kap. 13 § RB bör
förtydligas. Lagrådets synpunkter i denna del behandlas i avsnitt 5.6.
Lagrådet har också föreslagit vissa redaktionella ändringar av lagtexten.
Regeringen har följt Lagrådets förslag till sådana ändringar.
4 Bakgrund
Vägtrafiken ställer i dag höga krav på en förares omdöme och förmåga att
handha sitt fordon. Höga hastigheter på vägarna och ökad trafikintensitet
bidrar till detta. Intag av alkohol och andra trafikfarliga medel kan på ett
allvarligt sätt påverka en persons förmåga att framföra sitt fordon
trafiksäkert. Statistiken visar att vid en stor andel trafikolyckor med
personskador som följd har föraren varit påverkad av alkohol eller andra
trafikfarliga medel.
Den 9 oktober 1997 beslutade riksdagen att anta propositionen
Nollvisionen och det trafiksäkra samhället (prop. 1996/97:137, bet.
1997/98:TU4, rskr. 1997/98:11). Beslutet innebär att det långsiktiga målet
för trafiksäkerheten skall vara att ingen dödas eller skadas allvarligt till
följd av trafikolyckor inom vägtransportsystemet (nollvisionen) och att
vägtransportsystemets utformning och funktion anpassas till de krav som
följer av detta. Främjandet av nykterhet i trafiken utgör givetvis en viktig
del i arbetet för att minska antalet trafikolyckor och antalet personer som
dödas eller skadas i trafiken. I detta sammanhang bör också nämnas att ett
arbete med frågan om droger i trafiken har inletts inom EG.
Alkoholens inverkan på körförmågan är väl kända. Ett stort antal
vetenskapliga studier har visat att en ökad mängd alkohol i blodet hos en
förare leder till minskad förmåga att framföra ett fordon på ett säkert sätt i
trafiken. Denna insikt har lett till återkommande reformer av
bestämmelserna om rattfylleri i trafikbrottslagen. Det första svenska
straffbudet för rattfylleri infördes redan på 1920-talet. Rattfylleribrottet
kom därefter att bli föremål för överväganden i ett antal
lagstiftningsärenden. Genom ändringar år 1941 infördes de s.k.
promillebestämmelserna och brottet delades in i två olika svårhetsgrader.
Promillegränserna har, i takt med det ökande kravet på nykterhet i trafiken,
ändrats ett flertal gånger. Promillegränsen för enkelt rattfylleri ändrades
senast år 1990 då den sänktes från 0,5 till 0,2. År 1994 sänktes
promillegränsen för grovt rattfylleri från 1,5 till 1,0.
I en nyligen genomförd utvärdering av 1994 års reform konstaterar
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) bland annat att antalet anmälda
rattfylleribrott nästan har halverats under 1990-talet och att antalet
alkoholpåverkade förare som varit inblandade i trafikolyckor också har
halverats under samma period. BRÅ har studerat flera alternativa
förklaringar till nedgången och pekar därvid, utöver 1994 års reform, bl.a.
på polisens förändrade kontrollverksamhet och attitydförändringar hos
allmänheten på grund av informationskampanjer. Av BRÅ:s underlag
framgår att antalet utförda sållningsprov avseende alkoholhalt i
utandningsluften minskat relativt kraftigt sedan år 1994, vilket också
måste beaktas vid utvärderingen. BRÅ har emellertid kommit fram till att
det minskade antalet anmälda brott speglar en reell nedgång i
rattfylleribrottsligheten och att 1994 års reform synes ha bidragit till denna
utveckling.
De nu beskrivna reformerna har enbart tagit sikte på trafikfarlig
påverkan av alkohol. Trafikbrottslagens reglering av framförande av
fordon under påverkan av andra trafikfarliga medel än alkohol har i princip
varit oförändrad under lång tid. Det närmare sambandet mellan intag av
andra trafikfarliga medel än alkohol och förmågan att föra bil på ett
trafiksäkert sätt är inte lika väl klarlagt som beträffande alkohol. Det har
därför inte heller varit möjligt att fastställa några gränsvärden på
motsvarande sätt som för alkoholens del. I stället gäller den allmänna
bestämmelsen i trafikbrottslagen om straff för den som framför ett fordon
och då är så påverkad av alkohol eller annat medel att det kan antas att han
eller hon inte kan göra detta på ett betryggande sätt.
Det är svårt att närmare ange omfattningen av drogförekomsten i
trafiken. Enligt en rapport från BRÅ (PM 1998:3 Drograttfylleri;
omfattning, olycksrisker och bevisproblem) kan antalet personer i
åldersgruppen 18 74 år som använder trafikfarliga medel uppskattas till
cirka 10 procent (motsvarande 600 000 personer). Mellan år 1991 och år
1993 företogs en studie av omkomna eller skadade förare på vissa platser i
Sverige. Studien, som genomfördes som en del i BRÅ:s projekt om droger,
läkemedel och trafiksäkerhet, visade att cirka 6 procent av de skadade
förarna hade använt läkemedel och 7 procent hade använt narkotika.
Läkemedlen utgjordes i första hand av lugnande medel och narkotikan
främst av cannabis och centralstimulerande medel. Mot bakgrund härav är
det angeläget att analysera om det är möjligt att skärpa trafikbrottslagen
också när det gäller påverkan av andra trafikfarliga medel än alkohol.
Regeringen återkommer i det följande med ett förslag till en sådan
skärpning.
Även sjötrafiken ställer stora krav på dem som medverkar vid
framförande av ett fartyg. I sjölagen finns därför bestämmelser om straff
för den som framför ett fartyg eller i övrigt fullgör en uppgift av väsentlig
betydelse för sjösäkerheten ombord på ett fartyg och då är så påverkad av
alkohol eller annat medel att det kan antas att han eller hon inte på
betryggande sätt kan utföra sina åligganden.
Sjötrafiken skiljer sig emellertid från vägtrafiken på många sätt. Dels
omfattar sjötrafiken fartyg av vitt skilda slag, alltifrån roddbåtar till
oceangående skepp, dels varierar förhållandena kraftigt mellan mindre
vattendrag och öppna havet. Det är vidare vanligt att människor vistas till
sjöss uteslutande för rekreation och att fartyget därvid i lika stor
utsträckning utgör bostad som transportmedel.
Med hänsyn till de varierande förhållanden som alltså råder inom
sjötrafiken har det tidigare inte ansetts möjligt att i sjölagen införa
promillegränser för alkoholpåverkan motsvarande dem som gäller för
vägtrafiken. Det som på senare tid tjänat som utgångspunkt för
diskussionen om införande av promillegränser till sjöss har främst utgjorts
av den snabba utvecklingen av fritidsbåtstrafiken. Under de senaste 15
åren har antalet fritidsbåtar i Sverige fördubblats och överstiger numera en
miljon. Den omfattande ökningen av fritidsbåtar och den ökade
trafikintensiteten i våra farleder ställer krav på strängare nykterhetsregler
för sjötrafikens del. Liksom när det gäller vägtrafiken kan det dessutom
konstateras att alkoholpåverkan utgör en starkt bidragande orsak till
många olyckor till sjöss.
Även med beaktande av de gränsdragningsvårigheter som kan
uppkomma finns det därför anledning att överväga i vilken utsträckning
det är möjligt att skärpa sjölagens bestämmelser om sjöfylleri på
motsvarande sätt som skett i trafikbrottslagen. Regeringen behandlar
denna fråga i avsnitt 6 nedan.
5 Drograttfylleri
5.1 Utgångspunkter för regeringens förslag
Nuvarande reglering av rattfylleri
Bestämmelserna om rattfylleri återfinns i 4 § lagen (1951:649) om straff
för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). I dess första stycke föreskrivs att
den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under
eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10
milligram per liter i utandningsluften, skall dömas för rattfylleri till böter
eller fängelse i högst sex månader. Enligt paragrafens andra stycke skall
också den dömas för rattfylleri som för ett motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas
att han eller hon inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet (s.k. kliniskt
rattfylleri). Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat
medel.
Trafikbrottslagens uttryck annat medel omfattar samtliga medel som
kan ge en trafikfarlig påverkan. Hit hör exempelvis narkotika, olika
bedövningsmedel, smärtstillande medel, medel mot epilepsi, olika
psykofarmaka, medel mot allergier och andningssvårigheter samt vissa
hostmediciner. Dessutom inbegrips vissa lösningsmedel och även anabola
steroider. En mer utförlig redovisning av de medel som omfattas och deras
olika verkningarna finns i Drograttfylleriutredningens betänkande.
De allra flesta fallen av rattfylleri utgörs i dag av s.k. promille-
rattfylleri, vilket innebär att de bedöms enligt bestämmelserna i första
stycket i 4 §. Vid tillämpning av dessa bestämmelser behöver förarens
trafikfarlighet eller körförmåga inte prövas. Regeln bygger på antagandet
att de angivna promillegränserna generellt sett medför en påverkansgrad
av sådan art att föraren utgör en fara för trafiksäkerheten.
För att en förare skall fällas till ansvar enligt andra stycket krävs
däremot utredning och bevisning till grund för antagandet att föraren inte
kunnat framföra sitt fordon på ett betryggande sätt. Det fordras således en
viss kvalificerad påverkan som ofta uttrycks så att den skall i någon mån
vara iakttagbar.
I 4 a § trafikbrottslagen föreskrivs att om rattfylleribrottet är att anse
som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två
år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0
promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt skall domstolen ta
hänsyn till samtliga relevanta omständigheter vid brottet. Punkterna 1 3
anger sådana omständigheter som särskilt skall beaktas. I de fall där något
av dessa förhållanden föreligger bedöms brottet regelmässigt som grovt.
Om det samtidigt finns någon förmildrande omständighet kan det
emellertid innebära att brottet bedöms lindrigare.
Rekvisitet avsevärt påverkad i punkten 2 är främst avsett för fall där
den misstänkte har varit påverkad av något annat trafikfarligt medel än
alkohol eller där det inte föreligger någon bevisning om alkohol-
koncentrationen i förarens blod eller utandningsluft.
Förekomsten av droger i trafiken
Av svensk forskning framgår att var fjärde förare som är misstänkt för
rattfylleri har använt något annat trafikfarligt medel än alkohol (BRÅ PM
1998:3, Drograttfylleri; omfattning, olycksrisker och bevisproblem s. 35).
Det framgår vidare att de vanligaste drogerna som konstaterats hos
bilförare utgörs av amfetamin, cannabis och bensodiazepiner. I detta
sammanhang skall också anmärkas att ändringen år 1993 av 2 §
narkotikastrafflagen (1968:64), vilken innebar att fängelse fördes in i
straffskalan för olovligt eget bruk av narkotika, kan ha medfört att
drograttfylleriet uppmärksammats mer av polisen. Lagändringen innebar
att det blev möjligt att ta blodprover från kända narkotikamissbrukare i
samband med misstanke om drograttfylleri och/eller narkotikabrott. Detta
ledde till att antalet analyserade blodprov fördubblades från år 1993 till år
1994. Antalet positiva prover vad gäller illegal narkotika och
narkotikaklassade läkemedel utgjorde 80 procent av de analyserade
proverna. De positiva analysresultaten vad avser amfetamin fördubblades
och även analyser som indikerade intag av cannabis ökade markant.
En av förklaringarna till omfattningen av positiva analysresultat
utvisande narkotika ges i BRÅ:s ovan nämnda rapport. Det sägs att
narkotikamissbrukare är mer kända hos polisen än bilförare som använder
andra trafikfarliga medel än narkotika. Kända missbrukare stoppas troligen
oftare vid trafikkontroller och deras blodprover skickas oftare till
droganalys än prover från andra grupper av bilförare.
När det gäller narkotikaproblemets omfattning i samhället i stort kan
följande anföras. Det tunga missbruket av narkotika, dvs. injektions-
missbruk eller så gott som dagligt bruk av alla typer av narkotika, antas ha
ökat. I en undersökning år 1992 uppskattades antalet tunga missbrukare till
mellan 14 000 och 20 000. År 1979 uppskattades antalet till mellan 10 000
och 14 000 personer. Cannabis är det vanligast förekommande medlet.
Injektionsmissbruket domineras av amfetamin, vars användning har ökat
under 1990-talet. (Regeringens skrivelse 1997/98:172 En narkotikapolitisk
redogörelse s. 5 f.)
Behovet av en reform
Förekomsten av droger i trafiken innebär en fara för trafiksäkerheten.
Tillämpningen av bestämmelsen i 4 § trafikbrottslagen om det kliniska
rattfylleriet medför ofta en omfattande utredning och ställer höga krav på
åklagarens bevisning. I praktiken kommer straffansvar för drograttfylleri i
fråga först då effekterna av en drog är så starka att påverkan är synlig i det
enskilda fallet. Iakttagelser kan ha skett antingen av det sätt på vilket
fordonet framförts eller av förarens beteende i övrigt i samband med
körningen. Lagrådet har yttrat sig i anledning av förslagen i propositionen
1989/90:2 om trafiknykterhetsbrotten m.m. och uttalat att om straff skall
kunna ådömas för kliniskt rattfylleri krävs att det på grund av utredningen
är ställt utom allt rimligt tvivel att föraren vid det aktuella tillfället
faktiskt
varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker som krävs enligt
bestämmelsens andra stycke. Utredningen om förarens körsätt eller
beteende i övrigt skall således ge underlag för slutsatsen att denne inte
kunnat framföra fordonet på ett betryggande sätt. Vid domstolsprocessen
fordras i princip, förutom ett analysbesked som påvisar drogförekomst,
vittnesutsagor om körningen eller förarens beteende samt läkarens
bedömning av graden av påverkan.
Ytterligare ett problem i detta sammanhang är att bevisvärdet av ett
analysbesked från Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelningen ibland
kan vara svårt att bedöma för domstolen som inte har någon särskild
sakkunskap på området. Till detta kommer att undersökningar som utförs
vid misstanke om drograttfylleribrott ofta genomförs en viss tid efter det
att körningen ägt rum, vilket skapar bevissvårigheter avseende de förare
som tagit droger vars synliga effekt avklingar snabbt.
En annan nackdel med den nuvarande ordningen är att det med stor
sannolikhet kan antas att polisen endast upptäcker en del av de
drogpåverkade förarna. Detta kan delvis förklaras med att polisen saknar
tillräckligt effektiva metoder för att kunna upptäcka en sådan påverkan.
Omfattningen av drogpåverkade förare och de tillämpningssvårigheter
som är förenade med den nuvarande ordningen talar för att lagstiftningen
bör reformeras. Inriktningen bör därvid vara att finna en lösning som
innebär att det för straffbarhet inte skall behöva visas att föraren i det
enskilda fallet är så påverkad att han eller hon kan antas brista i förmågan
att föra fordonet på ett betryggande sätt. I stället bör ansvaret knytas till
något objektivt konstaterbart förhållande, motsvarande promillegränserna
för alkohol. Syftet bör alltså vara att underlätta möjligheten att styrka brott
när sådant intag av trafikfarligt medel förekommit som generellt sett kan
bedömas vara oförenligt med trafiksäkerhetens krav. Samtidigt måste en
ny reglering utformas så att den i möjligaste mån undviker att träffa sådan
förfaranden som har litet eller inget straffvärde.
Drograttfylleriutredningens förslag
Drograttfylleriutredningen har bedömt möjligheterna till att dels införa en
ordning med gränsvärden för andra trafikfarliga medel än alkohol, dels
införa en nollgräns antingen för samtliga sådana medel eller endast för
vissa av dem.
I fråga om införande av gränsvärden för sådana medel har utredningen
funnit att det för närvarande saknas tillräckligt vetenskapligt underlag för
att koppla en viss koncentration av en drog i blodet till en viss grad av
trafikfarlig påverkan. Utredningen anför att en sådan ordning skulle
innebära att varje medel, i den mån det alls är möjligt, skulle behöva
åsättas en särskild gräns.
När det gäller införandet av en absolut nollgräns, antingen beträffande
samtliga eller endast en del av de trafikfarliga medlen, anför utredningen
bl.a. att det måste finnas ett klart belägg för att en sådan gräns har effekt
på trafiksäkerheten, eftersom det finns förare som på grund av sjukdom är
beroende av läkemedel som omfattas av lagstiftningen. I avsaknad av
sådant underlag har utredningen avvisat tanken på ett totalförbud.
Utredningen föreslår i stället en skärpning av det s.k. kliniska ratt-
fylleriet på så sätt att den som under eller efter färd med motordrivet
fordon eller spårvagn har en sådan koncentration av annat medel i blodet
att han därmed kan antas vara typiskt sett påverkad, skall dömas för
rattfylleri. Regeringen kommer i det följande att ta ställning till förslaget.
5.2 Det kliniska rattfylleriet
Regeringens bedömning: Utredningens förslag om en skärpning av
det kliniska rattfylleriet är för närvarande inte möjligt att genomföra.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit en ändring av det
kliniska rattfylleriet innebärande att den gör sig skyldig till rattfylleri som
har så stor mängd trafikfarligt medel i blodet att han eller hon därmed kan
antas vara typiskt sett påverkad. Utlåtanden om påverkansgraden skall,
enligt utredningens förslag, lämnas av Rättsmedicinalverket. Utredningen
har vidare föreslagit att begreppet på ett betryggande sätt skall
utmönstras ur lagstiftningen och att det för straffbarhet skall räcka med att
föraren vid framförandet av fordonet varit påverkad av alkohol eller av
annat medel.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens
förslag om införande av rekvisitet typiskt sett påverkad men ett antal,
däribland Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren,
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, och Rättsmedicinalverket ställer sig
tveksamma till eller avstyrker förslaget. Rättsmedicinalverket anser bl.a.
att förslaget i praktiken innebär att verket måste arbeta med någon form av
gränsvärden för varje drog för att kunna fastställa om någon är typiskt sett
påverkad.
Flera av de remissinstanser som yttrat sig instämmer i förslagets andra
del. Linköpings tingsrätt anser emellertid, med hänsyn till rätts-
säkerhetsaspekter, att straffbarheten även fortsättningsvis skall knytas till
förarens förmåga att manövrera fordonet. Tingsrätten uppger vidare att
förslagets ordalydelse i denna del innebär att en lägre alkoholkoncentration
än 0,2 promille i blodet är straffbar. Rikspolisstyrelsen, som avstyrker
förslaget, drar slutsatsen att detta ger utrymme för en rättstillämpning som
i praktiken innebär en nollgräns för droger och alkohol i trafiken. Detta är
också Juridiska fakultetsnämndens vid Stockholms universitet uppfattning.
Sveriges domareförbund anser det tveksamt om straffansvar skall grundas
på en påverkan, som visserligen skall vara iakttagbar, men där någon
utredning om hur påverkansgraden har inverkat på körningen eller någon
uppgift om vad som orsakat påverkan inte krävs. Domstolsverket, Alingsås
och Umeå tingsrätter, Åklagarmyndigheterna i Västerås och Linköping
samt Landstingsförbundet vänder sig mot bestämmelsens utformning och
anser att det i lagtexten tydligt bör framgå vad som är straffbelagt.
Flertalet av dessa remissinstanser anser också att det av lagtexten måste
framgå vilken typ av kvalificerad påverkan som krävs för straffansvar.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningens förslag innebär bl.a.
att Rättsmedicinalverket skall lämna utlåtande om en enskild förare varit
typiskt sett påverkad av något trafikfarligt medel då han eller hon
framförde sitt fordon. Verkets analys skulle grundas på förekomsten och
koncentrationen av det trafikfarliga medlet i förarens blod.
Av Rättsmedicinalverkets remissyttrande framgår emellertid att verket
anser det föreligga svårigheter med att definiera begreppet typiskt sett
påverkad på ett vetenskapligt invändningsfritt sätt. Verket anser vidare att
förslaget i praktiken medför behov av fastställda gränsvärden, vilka det i
dag inte finns möjlighet att bestämma.
Regeringen delar verkets uppfattning om att förslaget i praktiken kräver
att någon form av gränsvärden för de droger som omfattas av
lagstiftningen införs. Såsom ytterligare kommer att utvecklas nedan
föreligger för närvarande inte förutsättningar att fastställa sådana
gränsvärden annat än för ett mycket begränsat antal droger. Mot bakgrund
härav gör regeringen bedömningen att utredningens förslag i denna del
inte kan genomföras.
Utredningen har också föreslagit att den som på grund av alkoholintag
eller bruk av andra trafikfarliga medel är påverkad då han eller hon
framför sitt fordon, skall kunna dömas för rattfylleri. Påverkansgraden
behöver, enligt utredningen, inte vara sådan att det kan antas att föraren
inte på ett betryggande sätt kan föra sitt fordon. Den skall dock vara
iakttagbar och ha betydelse för förmågan att framföra ett fordon.
I likhet med flera av remissinstanserna anser regeringen att ordet
påverkad kan ges en mycket vid betydelse. Det kan antas att det både för
enskilda som för rättsväsendet kan bli svårt att tolka och närmare definiera
begreppet. Varje påverkan behöver inte heller innebära att föraren är
olämplig. Den föreslagna regleringen kan också i praktiken sägas innebära
en nollgräns för såväl alkohol som för andra trafikfarliga medel. Som
framgår i det följande anser regeringen att det i dag saknas tillräckligt
vetenskapligt stöd för att det från trafiksäkerhetssynpunkt skall vara
motiverat att införa en nollgräns för samtliga trafikfarliga medel. Med
hänsyn härtill bör förslaget i denna del inte genomföras.
5.3 Gränsvärden för andra trafikfarliga medel än alkohol
Regeringens bedömning: Det är för närvarande inte möjligt att införa
en reglering med gränsvärden för andra trafikfarliga medel än alkohol.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna
fråga delar utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: En ordning med gränsvärden även
för andra trafikfarliga medel än alkohol skulle innebära flera fördelar. Den
stora vinsten skulle uppnås genom att förare som intagit något trafikfarligt
medel skulle kunna dömas för rattfylleri utan att det i det enskilda fallet
behövde styrkas att föraren, på grund av påverkan, inte kunnat föra sitt
fordon på ett betryggande sätt. Hanteringen av ärendena skulle i stor
utsträckning rationaliseras och ett sådant förslag skulle också innebära
förenklingar i bevishänseende. Vidare skulle trafiknykterhetslagstift-
ningen bli likartad för såväl alkohol som för andra trafikfarliga medel. Vad
som krävs är självfallet att de införda gränsvärdena kan motiveras från
trafiksäkerhetssynpunkt.
Det allt överskuggande problemet med en sådan reglering är emellertid
svårigheterna att genom vetenskapliga studier eller på annat sätt fastställa
sambandet mellan en viss påvisad koncentration av en drog i blodet och en
viss trafikfarlig påverkan. Sådana gränsvärden existerar för ett fåtal droger
och skulle eventuellt kunna utökas till att omfatta fler. Detta skulle dock
kräva omfattande undersökningar som skulle ta lång tid i anspråk. För en
del droger föreligger dessutom alldeles speciella problem. Vissa droger,
till exempel LSD, kan endast påvisas i urinen. Vidare kan det vid intag av
heroin vara svårt, med hänsyn till drogens snabba omvandling i kroppen,
att i praktiken fastställa ett samband mellan koncentration och grad av
påverkan. Dessa svårigheter föreligger också beträffande cannabis. När det
gäller illegal narkotika torde situationen inte heller komma att förändras,
eftersom det av etiska skäl är tveksamt om det bör genomföras försök på
människor med sådana droger.
Att begreppet annat medel inte heller kan ges en enkel och klar
definition medför, tillsammans med den omständigheten att det rör sig om
ett otal substanser och preparat, att det föreligger stora svårigheter med att
rent lagtekniskt införa ett system med gränsvärden. Varje drog skulle bli
åsatt, i den mån det är möjligt, ett specifikt gränsvärde och således bli
föremål för en särskild reglering. Detta förhållande i sig talar för att
tillämpningsproblem skulle uppkomma.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det för närvarande inte
föreligger någon möjlighet att införa gränsvärden för andra medel i
trafiklagstiftningen än de som redan finns för alkohol.
5.4 Nollgräns för narkotika
Regeringens förslag: Straffansvaret för rattfylleri skall utvidgas till att
avse också den som framför ett motordrivet fordon eller en spårvagn
efter att ha intagit narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64) i så stor mängd att det under eller efter färden finns något
narkotiskt ämne kvar i förarens blod. Motsvarande ändring skall göras i
järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

Utredningens bedömning: Utredningen har avvisat möjligheten att
införa en nollgräns. Utredningen har anfört bl.a. att det saknas konkret
vetenskapligt underlag till stöd för påståendet att varje förekomst av en
trafikfarlig substans i blodet kan sägas innebära en trafikfarlig påverkan.
En nollgräns beträffande samtliga trafikfarliga medel skulle således, enligt
utredningens bedömning, leda till en kriminalisering av beteenden som
kanske inte i varje enskilt fall kan motiveras från trafiksäkerhetssynpunkt.
Utredningen har anfört samma argument mot införandet av en nollgräns
avseende endast narkotika.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar utredningens
bedömning. Riksåklagaren förordar emellertid en nollgräns för illegal
narkotika med hänvisning till den pedagogiska effekten, till att brukande
av sådana droger är kriminaliserat och till att regleringen blir enkel och
tydlig. Åklagarmyndigheterna i Västerås, Linköping och Sundsvall
ansluter sig till denna bedömning. Rättsmedicinalverket föreslår en absolut
nollgräns för illegal narkotika och en principiell nollgräns för legalt
förskrivna medel med trafikfarlig effekt. Verket påpekar att detta kan
motivera en översyn av grunderna för triangelmärkning och ytterligare
vetenskapliga studier i fråga om drogers trafikfarlighet, hur länge effekten
kvarstår m.m. Även Vägverket förordar en nollgräns, företrädesvis med en
särreglering för illegala droger, om utredningens förslag i övrigt skulle
visa sig ogenomförbart. Motorförarnas Helnykterhetsförbund anser att en
principiell nollgräns bör införas för samtliga trafikfarliga medel och anför
att det i vart fall är uteslutet med något annat än en nollgräns för illegala
droger. Det anser också Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens
Främjande, vilken tillägger att detsamma skall gälla för personer som
illegalt använder legala läkemedel eller som överdoserar sitt eget
läkemedel.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande rattfylleri-
lagstiftningen omfattar endast de förare som är så påverkade av annat
medel att det kan antas att de inte kan framföra sitt fordon på ett
betryggande sätt. I enlighet med vad som diskuterats ovan föreligger det,
enligt regeringens bedömning, ett behov av att utöka det kriminaliserade
området så att de personer omfattas som har intagit ett trafikfarligt medel
och som är olämpliga som förare, trots att de inte uppvisar en så påtaglig
påverkan som krävs enligt gällande rätt.
Lagstiftningen om rattfylleri såvitt avser påverkan av andra medel än
alkohol behöver således reformeras. Som utredningen har funnit är det för
närvarande inte möjligt att införa en reglering med gränsvärden för andra
trafikfarliga medel än alkohol. Mot bakgrund härav finns anledning att i
stället överväga någon form av nollgräns för droger i trafiken.
Utredningen anför som grund för sin bedömning bl.a. följande. Det
måste, främst av hänsyn till de personer som på grund av sjukdom är
beroende av vissa läkemedel, finnas klart belägg för att en nollgräns har
sådan effekt på trafiksäkerheten att en straffrättslig reglering kan
motiveras. Det är tveksamt att straffbelägga ett handlande som inte med i
vart fall ett visst mått av säkerhet kan sägas utgöra en trafiksäkerhetsrisk.
Det existerande vetenskapliga underlaget kan inte sägas ge något klart stöd
åt påståendet att även en minsta substans av ett trafikfarligt läkemedel i
blodet på en förare kan innebära en risk i trafiksäkerhetshänseende. Den
pedagogiska effekten kan inte heller anses vara så stark i sig att den
motiverar en nollgräns. I princip skulle det också bli omöjligt att
kontrollera lagens efterlevnad.
Regeringen kan i stora delar instämma i utredningens bedömning såvitt
avser möjligheten att införa en nollgräns som omfattar samtliga
trafikfarliga medel. I likhet med bland andra Riksåklagaren,
Rättsmedicinalverket och Vägverket anser vi emellertid att det finns ett
flertal skäl för att ändå överväga en nollgräns i någon form. Som
Riksåklagaren har anfört torde det finnas goda möjligheter att utforma en
lagstiftning som på ett enkelt sätt skulle kunna tillgodose de
kriminalpolitiskt starka motiven för en reform på området och som
samtidigt rättspolitiskt är fullt godtagbar. Ett av de tyngst vägande skälen
är givetvis att man får en enkel och tydlig reglering. Riksåklagaren har i
sitt remissyttrande också hänvisat till utvärderingar från BRÅ, som visar
att lagstiftningen på rattfylleriområdet har betydande positiva effekter på
norm- och moralbildningen.
Utformningen av en nollgräns
Som regeringen närmare kommer att utveckla i det följande ter sig
utredningens argument som mindre starka om nollgränsen begränsas till
att avse en snävare krets medel, som i allmänhet ger upphov till en
påverkan av sådan art att den kan betecknas som trafikfarlig. Vad som
ligger närmast till hands är att använda samma avgränsning som i
narkotikastrafflagen. De medel som omfattas av den lagen är redan
föremål för en särreglering, bl.a. genom att olovligt bruk av narkotika är
kriminaliserat. Ett flertal av dessa medel är dessutom typiskt sett ägnade
att missbrukas.
Definitionen av narkotika ges i 8 § narkotikastrafflagen. Narkotika är
enligt bestämmelsen sådana läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt
vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till
varor med sådana egenskaper och som
på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell
överenskommelse som Sverige har biträtt, eller
av regeringen har förklarats skola anses som narkotika enligt lagen.
Vilka ämnen som utgör narkotika enligt lagen framgår av
Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över
narkotika med tillägg (LVFS 1997:15 och 1998:3).
I propositionen 1997/98:183 Kontroll av syntetiska droger m.m. föreslår
regeringen bl.a. att rekvisitet starkt vanebildande i 8 § narkotikastrafflagen
byts ut mot beroendeframkallande och att bestämmelsen utvidgas till att
omfatta läkemedel eller andra hälsofarliga varor med euforiserande
effekter. Propositionen har ännu inte behandlats av riksdagen.
Av de narkotiska medlen har vissa inget legalt användningsområde och
kallas därför ofta illegal narkotika. Ämnen som utgör eller ingår i sådana
medel finns upptagna i förteckning I till Läkemedelverkets föreskrifter.
Som exempel på substanser som upptagits i förteckning I kan nämnas
cannabis, heroin och LSD. I dagligt språkbruk kallas ofta även de i
förteckning II upptagna substanserna amfetamin och kokain för illegal
narkotika, eftersom de huvudsakligen används vid missbruk. Narkotiska
substanser som har ett legalt användningsområde, läkemedel, finns
upptagna i förteckningarna II V. De relativt vanligt förekommande
läkemedlen Sobril, Rohypnol, Valium och Imovane återfinns i dessa
förteckningar. Sammanlagt finns det för närvarande drygt 50 narkotika-
klassade läkemedel.
Definitionen av narkotika utgör enligt regeringens bedömning en
lämplig utgångspunkt vid överväganden av en nollgräns för droger i
trafiken.
Begränsningen till narkotika innebär givetvis att en mängd medel, som
kanske i samma utsträckning som narkotika ger upphov till trafikfarlig
påverkan, kommer att falla utanför. Dessa medel utgör emellertid inte en
lika homogen grupp som narkotika i fråga om verkningar och trafikfarliga
effekter. Det är därför förenat med betydande svårigheter att bland dem
försöka utskilja och definiera trafikfarliga medel som skulle kunna bli
föremål för en nollgräns. Såsom anförts inledningsvis skulle en nollgräns
avseende samtliga trafikfarliga medel också i relativt stor utsträckning
komma att omfatta beteenden som inte är klandervärda från
trafiksäkerhetssynpunkt. Regeringen anser därför att det inte föreligger
förutsättningar för att låta en nollgräns omfatta samtliga de substanser som
omfattas av begreppet annat medel.
Det kan naturligtvis hävdas att det inte finns vetenskapligt underlag för
att påstå att varje minsta koncentration av narkotika i blodet kan antas ge
upphov till en påverkan som är trafikfarlig. Rent allmänt, vilket också
framförts av utredningen, har emellertid narkotiska ämnen normalt sett
sådana verkningar att de inte är förenliga med framförande av fordon på
ett trafiksäkert sätt. Detta gäller i synnerhet om de intas i missbrukssyfte.
De centralstimulerande medlen, vilka bl.a. inkluderar amfetamin och
kokain, kan framkalla påtagligt höjt självförtroende i förening med
hyperaktivitet. Andra effekter är oförmåga att uppskatta tid och rum samt
förvirringstillstånd. Den som är påverkad av dessa medel förlorar ofta
förmågan att koncentrera sig och tänka klart. Ett annat narkotiskt medel,
cannabis, påverkar förmågan och viljan att ägna sin uppmärksamhet åt
flera saker samtidigt. För en bilförare kan detta innebära svårigheter med
att koncentrera sig på t.ex. trafiksignaler, eftersom föraren ägnar hela sin
uppmärksamhet åt att styra bilen. Opiater, som inkluderar bl.a. opium och
morfin, ger generellt långsamma effekter, dålig motorik samt tröga och
långsamma rörelser. Heroin, som är en halvsyntetisk opiat, ger samma
effekter. För den allt övervägande delen av de narkotikaklassade
läkemedlen uppstår också direkta effekter eller biverkningar som till sin
natur innebär fara för trafiksäkerheten. De vanligaste biverkningarna är
dåsighet eller omtöckningstillstånd, vilka innebär en sådan påverkan av
reaktionsförmågan att bilkörning normalt sett bör underlåtas. Samtliga
förpackningar av narkotikaklassade läkemedel är också märkta med en röd
varningstriangel, vilken signalerar att medlet har en negativ inverkan på
bl.a. körförmågan.
Som ovan nämnts är många av de narkotiska medlen typiskt sett
ägnade att missbrukas. Detta gäller såväl den illegala narkotikan som ett
flertal av de narkotikaklassade läkemedlen. De senare är också föremål för
en omfattande illegal försäljning och förekommer ofta vid blandmissbruk
av olika slag. Missbruket av dessa medel kan också sägas ske i syfte att
uppnå en viss påverkan som kan vara trafikfarlig.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att det från
trafiksäkerhetssynpunkt får anses motiverat att föreslå en nollgräns för
narkotika i trafiken.
Körkortsingripanden
En nollgräns för narkotika i trafiken skulle innebära att körkorts-
ingripanden blir möjliga i fler fall än i dag. Eftersom körkortet utgör ett
bevis om kompetens från trafiksäkerhetssynpunkt är det enligt regeringens
uppfattning rimligt att samhället i högre utsträckning ges möjligheter att
ingripa mot den som missbrukar narkotika och som därmed är olämplig
som förare. Se närmare avsnitt 5.7.
Förutsättningar att upptäcka bruk av narkotika
I dag finns väl utvecklade metoder för att påvisa narkotisk substans såväl i
urinen som i blodet. Det är emellertid endast så länge en drog befinner sig
i blodet som den normalt sett utövar någon påverkan av de psyko-
motoriska funktionerna och därmed förmågan att framföra fordon. När
drogen lämnat blodomloppet och utsöndrats i urinen har den nämligen
passerat de delar av kroppen där den kan ge en trafikfarlig påverkan. En
nollgräns för narkotika bör därför endast avse förekomsten av narkotiska
ämnen i blodet.
En sådan reglering kan visserligen medföra svårigheter när det gäller
vissa narkotiska substanser. Det finns droger, till exempel LSD, som för
närvarande inte kan spåras i blod utan endast i urin. När det gäller heroin
finns en annan komplikation. Denna drog omvandlas inom några timmar
till morfin. Problemet är att även andra ämnen som kodein och etylmorfin
omvandlas till morfin. Kodein ingår i vissa smärtstillande läkemedel och
etylmorfin ingår i vissa hostmediciner. Om morfin påträffas i blodet hos
en förare kan det alltså innebära att han eller hon har brukat heroin. Men
det kan också förklaras av att föraren intagit något annat medel som t.ex.
innehåller kodein. Både kodein (överstigande en viss halt) och etylmorfin
är visserligen narkotikaklassade medel, som skulle omfattas av
nollgränsen, men det kan alltså föreligga svårigheter att bestämma det
ursprungliga medel som föraren brukat. Nollgränsen bör därför utformas
så att den omfattar all förekomst av narkotikaklassade ämnen i blodet och
således inte kopplas till den narkotika som ursprungligen intagits.
LSD och heroin tillhör inte de vanligast förekommande drogerna i
missbrukssammanhang. Det mest utbredda missbruket av illegala droger i
Sverige avser i stället cannabis och amfetamin, som båda är möjliga att
spåra i blod. Regeringen anser med hänsyn härtill att den föreslagna
regleringen kommer att fylla en viktig funktion för trafiksäkerheten.
I Sverige sker analyserna i misstänkta drograttfylleriärenden vid
Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning. Avdelningen använder sig
av olika typer av droganalyser. En sådan är s.k. screening, som innebär
flera översiktliga analyser för att upptäcka så många droger som möjligt.
Efter indikation på en viss drog används en verifikationsanalys, som är
inriktad mot en eller flera substanser. I vissa fall används också riktade
analyser. Dessa utförs om det föreligger någon särskild misstanke om
intag av en drog, som inte skulle täckas av en screeninganalys.
Rättsmedicinalverket har i sitt remissyttrande förordat införandet av en
nollgräns för illegal narkotika och opiater. Om en sådan nollgräns skulle
genomföras har verket uppgett att det skulle göra ett säkerhetsavdrag,
baserat på analysmetodens inneboende mätosäkerhet vid mätområdets
nedre gräns. Vilka säkerhetsavdrag som skall göras är en fråga som
ytterst ankommer på Rättsmedicinalverket och domstolarna att bestämma.
Det är givetvis väsentligt att Rättsmedicinalverket i sitt utlåtande över
analysen också anger vilket säkerhetsavdrag som används.
Polisens kontrollmöjligheter
Den föreslagna bestämmelsen om en nollgräns medför också ett behov av
att se över polisens kontrollmöjligheter i syfte att öka upptäcktsrisken. För
närvarande finns det inte något instrument med vilket drogpåverkan enkelt
kan upptäckas. Polisen är i stället hänvisad till objektiva iakttagelser. I
praktiken har lagen om alkoholutandningsprov stor betydelse, eftersom
undersökningen av en förare, vid misstanke om påverkan eller vid en
rutinkontroll, alltid inleds med ett sådant prov. Vilket utslag
alkoholutandningsprovet sedan ger får betydelse för den fortsatta
utredningen om påverkan av annat medel. Se närmare avsnitt 5.6.
Undantag för medicinskt bruk
Såsom tidigare framgått anser regeringen att nollgränsen bör omfatta
också narkotikaklassade läkemedel. Ett flertal av dessa medel, som till
exempel Sobril och Rohypnol, förskrivs emellertid i relativt stor
omfattning. Dessa läkemedel behöver inte nödvändigtvis, om de tas i
förskriven, mindre dos, innebära någon trafikfarlig påverkan på föraren.
En sådan nollgräns som vi nu har skisserat skulle således också komma att
omfatta förare som på grund av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av
narkotikaklassade läkemedel men som efter sådant intag inte uppvisar
någon trafikfarlig påverkan. Enligt regeringens mening finns det anledning
att närmare diskutera hur denna konsekvens bör kunna undvikas. Se
närmare avsnitt 5.5.
Straffskala
Normalt torde ett bötesstraff komma i fråga för rattfylleri som inte är
grovt. Ett icke obetydligt antal ärenden torde därför lagföras genom
strafföreläggande. Vid flerfaldig brottslighet, försvårande omständigheter
och vid återfall kan dock fängelse komma i fråga även för rattfylleri som
inte är grovt. Regeringen ser inget skäl att göra någon ändring i
straffskalan med anledning av den nya bestämmelsen om drograttfylleri.
Det är emellertid viktigt att straffmätningen sker på ett nyanserat sätt och
med beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Det är givetvis en
uppgift för domstolarna att åstadkomma en sådan nyanserad praxis i
påföljds- och straffmätningshänseende i relation till den nya
bestämmelsen.
När domstolen skall avgöra frågan om rattfylleribrottet kan vara att anse
som grovt, skall hänsyn tas till samtliga omständigheter vid brottet. Ett av
de tre förhållanden som särskilt skall beaktas är om föraren varit avsevärt
påverkad av alkohol eller annat medel.
Lagrådet har uttalat att det mycket sällan torde inträffa att ett brott som
avses i 4 § andra stycket blir att bedöma som grovt. Lagrådet har
emellertid framhållit att man teoretiskt kan tänka sig att någon påträffas
med en mycket hög halt av narkotika i blodet utan att denna hunnit
påverka körningen och att ett sådant förhållande kan medföra att brottet
anses som grovt utan hinder av att vissa omständigheter som särskilt skall
beaktas räknas upp i paragrafen. Mot bakgrund härav anser Lagrådet att
det inte finns anledning att i 4 a § utesluta hänvisningen till andra stycket i
4 §.
Regeringen instämmer i denna bedömning. Som Lagrådet framhåller
kan emellertid tredje stycket i 4 § i stället bli tillämpligt i ett fall som det

beskrivna och detta brott sedan anses som grovt med beaktande särskilt av
om föraren varit avsevärt påverkad.
5.5 Undantag från nollgränsen
Regeringens förslag: Nollgränsen skall inte gälla för sådant intag av
narkotikaklassat läkemedel som skett i enlighet med läkares eller annan
behörig receptutfärdares ordination.

Utredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något förslag i
denna del.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har uttalat sig i frågan om
avgränsningen av en eventuell nollgräns för narkotika. Riksåklagaren
menar att ett totalförbud endast borde omfatta illegal narkotika.
Åklagarmyndigheterna i Linköping och Sundsvall ansluter sig till denna
bedömning. Rättsmedicinalverket föreslår en absolut nollgräns för illegal
narkotika och en principiell nollgräns för legalt förskrivna medel med
trafikfarlig effekt. Åklagarmyndigheten i Västerås anser att om en
nollgräns skall användas måste det tillåtas att läkemedel får brukas för
medicinskt ändamål i sådan mängd att någon påverkan inte uppnås. Även
Vägverket förordar en särreglering för illegal narkotika. Motorförarnas
Helnykterhetsförbund anser att frågan om hur man skall hantera de
terapeutiskt använda läkemedlen, för det fall en nollgräns är aktuell, bör
utredas vidare. Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande anser
att alla läkemedel som kan inverka på en persons sinnen på ett sådant sätt
att han eller hon utgör en risk för sig själv eller andra i trafiken skall
märkas på ett tydligt sätt. Föreningen pekar också på läkares och andras
informationsplikt beträffande trafikfarliga läkemedel.
Skäl för regeringens förslag: Som framgått i det föregående anser
regeringen att den föreslagna nollgränsen bör gälla för alla typer av
narkotikaklassade ämnen, dvs. även för narkotikaklassade läkemedel.
Nollgränsen skulle således komma att omfatta också förare som på grund
av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av sådana läkemedel.
Det är svårt att närmare bestämma omfattningen av denna förargrupp. I
en rapport från BRÅ (PM 1998:3 Drograttfylleri; omfattning, olycks-
risker och bevisproblem) uppskattas andelen personer som använder
trafikfarliga läkemedel till cirka tio procent av Sveriges befolkning i
åldersgruppen 18 74 år (motsvarande 600 000 personer). Av dessa tio
procent använder omkring tre procent lugnande medel och sömnmedel och
resterande sju procent andra trafikfarliga läkemedel. I en stor del av de
lugnande medlen ingår olika typer av bensodiazepiner, som är
narkotikaklassade. Dessa ämnen ingår bl.a. i de relativt vanligt före-
kommande läkemedlen Sobril och Valium. Härtill kommer också övriga
narkotikaklassade läkemedel. Detta innebär att ett inte obetydligt antal
förare skulle få sin rörelsefrihet begränsad om den föreslagna nollgränsen
skulle gälla undantagslöst. Det kan t.ex. handla om personer som är i
behov av en låg dos lugnande läkemedel för att fungera i vardagslivet. I
detta ärende saknas underlag för att ta ställning till vilka konsekvenser det
skulle medföra om nollgränsen skulle gälla också för dessa förare. Någon
form av undantag för medicinskt bruk av narkotikaklassade läkemedel bör
därför övervägas.
Det kan naturligtvis hävdas att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte
spelar någon roll varifrån den trafikfarliga påverkan kommer, dvs. om
föraren använder det trafikfarliga medlet legalt eller illegalt. Det väsentliga
i sammanhanget är om föraren på grund av användningen av medlet utgör
en fara i trafiken. Som regeringen angett i föregående avsnitt har samtliga
narkotiska ämnen generellt sett sådana egenskaper att de kan medföra en
trafikfarlig påverkan. Det finns emellertid knappast fog för att påstå att
varje enskild bilförare som använder narkotikaklassade läkemedel i
terapeutisk dos verkligen utgör en trafikfara. Den kliniska påverkan av ett
sådant medel beror på individuella faktorer som t.ex. ålder, kön, sjukdom,
kroppsvikt, nedbrytningsförmåga och andra fysiska betingelser. Även om
det för flertalet narkotikaklassade läkemedel finns angivna tider under
vilka medlet i normalfallet utövar någon form av klinisk påverkan kan
denna tid och också graden av påverkan variera mycket kraftigt mellan
enskilda individer. Till detta kommer patientens toleransutveckling för
olika läkemedel.
BRÅ har utfört en undersökning med bensodiazepiner, som ingår i några
av de vanligaste narkotikaklassade läkemedlen, och körsimulatorer (se
ovan angivna PM). Hälften av dem som testades, 20 personer, var
patienter som dagligen använde sig av detta medel. Den andra hälften
bestod av friska personer av samma kön och ålder som patientgruppen.
Resultaten av simulatortesterna visade inte några påtagliga skillnader
mellan de båda grupperna. Det framgick vidare att låga koncentrationer av
bensodiazepiner inte tycktes påverka förarens körprestation.
Det synes alltså främst vara vid lite högre koncentrationer av
bensodiazepiner som den trafikfarliga påverkan gör sig gällande. Risken
för att uppnå en trafikfarlig påverkan kan därför regelmässigt antas vara
större när medlen intas i missbrukssyfte än när de används i medicinskt
syfte, även om det givetvis förekommer att förare som intar narkotika-
klassade läkemedel enligt läkares ordination därigenom uppvisar en på-
verkan som inte är förenlig med trafiksäkerheten.
Det finns också en viss koppling mellan tidigare lagföringar och
drograttfylleri. BRÅ har företagit en undersökning av sambandet mellan
bl.a. trafikolyckor och kriminalitet (se ovan angivna PM). Efter en kontroll
av 453 personer som var misstänkta för drograttfylleri konstaterades att 75
procent av dessa förekom i kriminalregistret för brott där påföljden var
strängare än böter. Hälften av dem hade tidigare lagförts för rattfylleri och
en tredjedel för grovt rattfylleri. Två tredjedelar hade gjort sig skyldiga till

inbrottsstölder och tillgrepp av fordon. Cirka hälften av dem hade också
dömts för brott mot narkotikastrafflagen. De som ingick i denna grupp av
misstänkta för rattfylleri utgjorde således en hårt brottsbelastad grupp.
Även om dessa resultat inte utan vidare går att överföra till ett större
sammanhang indikerar de dock en eventuell missbruksproblematik hos
många av de förare som kör bil med narkotikaklassade ämnen i blodet.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser regeringen att intag av
narkotikaklassade läkemedel som sker i enlighet med läkares ordination
böra kunna undantas nollgränsen. Ett sådant undantag kommer i praktiken
inte att omfatta sådana droger som heroin, amfetamin eller cannabis,
eftersom dessa i princip inte ordineras av läkare.
En naturlig utgångspunkt för utformningen av ett undantag är att försöka
ange de fall där den terapeutiska dosen av de narkotikaklassade
läkemedlen inte skulle medföra någon trafikfarlig påverkan efter intag. Det
är emellertid inte möjligt att införa en sådan generell regel, eftersom
patientens personliga egenskaper i princip är bestämmande för medlets
verkningar.
Regeringen föreslår i stället att undantaget utformas så att det avser de
förare som i enlighet med läkares eller annan behörig receptutfärdares
(t.ex. tandläkares) ordination intagit läkemedel som omfattas av
nollgränsen.
Undantaget omfattar alltså inte dem som åtkommit läkemedlet illegalt
och inte heller dem som överdoserar. Av Rättsmedicinalverkets
remissyttrande har framgått att det normalt sett inte föreligger några
svårigheter för den rättskemiska avdelningen att haltbestämma
narkotikaklassade läkemedel i blodet och att ange om den undersöktes halt
legat över, inom eller under vedertagen terapeutisk nivå. Värdet av en
sådan analys får bedömas med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna i det enskilda fallet.
Med det föreslagna undantaget kommer således personer som intar
narkotikaklassade läkemedel enligt läkares ordination inte att omfattas av
nollgränsen. För denna grupp förare bör i stället den nuvarande
bestämmelsen om s.k. kliniskt rattfylleri fortsätta att tillämpas.
Bestämmelsen innebär, som tidigare redovisats, att den gör sig skyldig till
rattfylleri som framför fordon och då är så påverkad av trafikfarligt medel
att det kan antas att han eller hon inte kan föra fordonet på ett betryggande
sätt. Detta gäller även om föraren har följt en läkares ordination. Det
förhållande att någon ordinerats ett narkotikaklassat läkemedel, eller ett
annat läkemedel som kan ge trafikfarlig effekt, innebär alltså inte att
bilkörning kan ske utan vidare. Tvärtom måste föraren i samråd med
läkaren noggrant överväga om bilkörning helt eller delvis bör underlåtas
under behandlingstiden. Det är därför viktigt att den som ordinerats
behandling med narkotikaklassade och andra trafikfarliga läkemedel ges
klar och tydlig information om läkemedlets påverkan på bl.a.
körförmågan. Receptutfärdaren har en informationsplikt enligt 19 och
22 §§ läkemedelslagen (1992:859) gentemot patienten när läkemedel
skrivs ut. Beträffande trafikfarliga läkemedel föreskrivs särskilt i
Läkemedelsverkets författningssamling (40 § LVFS 1997:10) att
receptutfärdaren noga skall upplysa patienten om hur sådana läkemedel
kan påverka reaktionsförmågan och därmed körförmågan. Vidare är
apotekspersonalen skyldig att lämna viss information till patienten i
samband med att ett läkemedel utlämnas (22 § läkemedelslagen och 45 §
LVFS 1997:10). I detta sammanhang bör också nämnas läkares
anmälningsskyldighet enligt 10 kap. 2 § körkortslagen (1998:488). En
läkare, som vid en undersökning av en körkortshavare finner att denne av
medicinska skäl är uppenbart olämplig att ha körkort, skall anmäla
förhållandet till länsstyrelsen. En sådan anmälan behöver inte göras om det
finns anledning att anta att körkortshavaren kommer att följa läkarens
uppmaning att avstå från bilkörning.
Regeringen avser att ta initiativ för att ytterligare förbättra
informationen om vilka regler som gäller för bilkörning efter intag av
sådana medel. Vidare avser regeringen att noggrant följa utvecklingen på
detta område och, om det i framtiden visar sig möjligt, återkomma med ett
förslag till en snävare avgränsning av undantaget från den föreslagna
nollgränsen i trafiken.
5.6 Lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken
Regeringens förslag: En ny lag skall införas som ger polisman rätt att
företa en ögonundersökning på förare av motordrivet fordon, spårvagn
eller sådant maskindrivet fordon som avses i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157) om det kan misstänkas att föraren, i samband med förandet
av fordonet, gjort sig skyldig till brott på vilket fängelse kan följa.
Undersökningen skall endast få avse ögonens utseende och funktion.
Vid undersökningen skall polismannen få använda en pupillometer, en
penna eller annat liknande föremål och en mindre ljuskälla. Ögon-
undersökningen skall endast få genomföras om den kan ha betydelse
för utredningen om brottet
Regeringens bedömning: Den resterande delen av den s.k. DRE-
metoden bör inte införas.

Utredningens förslag: Stämmer i princip överens med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att ögonundersökningarna skall få
genomföras rutinmässigt och att de skall införas genom en ändring i lagen
(1976:1090) om alkoholutandningsprov.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
förklarar sig inte ha något att invända mot det. Rikspolisstyrelsen är positiv
till att DRE-metoden införs på försök, under förslagsvis ett år, som ett
komplement till de kliniska undersökningsresultat som för närvarande
läggs till grund för åtal i drograttfyllerimål. Ett antal remissinstanser har
emellertid invändningar mot förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland,
Nacka tingsrätt och Kammarrätten i Göteborg ställer sig tveksamma bl.a.
med hänsyn till att ögonundersökningar troligen skulle uppfattas som mer
integritetskränkande än alkoholutandningsprov. Riksåklagaren avstyrker
förslaget och pekar särskilt på avsaknaden av forskning om metodens
tillförlitlighet. Folkhälsoinstitutet understryker metodens osäkerhet. Flera
remissinstanser, däribland Kammarrätten i Göteborg och Sveriges
domareförbund, vänder sig också mot att en ögonundersökning skall få
utföras rutinmässigt, utan krav på föregående misstanke. Några
remissinstanser, däribland Sveriges domareförbund och Landsorganisa-
tionen i Sverige, anser att en försöksverksamhet bör genomföras om inte
metodens tillförlitlighet kan utredas på annat sätt.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Den föreslagna
nollgränsen aktualiserar frågan om polisens möjligheter att upptäcka och
beivra brott. När det gäller att undersöka om en person är drogpåverkad
saknas ännu sådana enkla instrument som finns att tillgå beträffande
alkohol. Polisen är därför hänvisad till objektiva iakttagelser för att
upptäcka drogpåverkan hos någon. Som framgått i det föregående
föreligger det ett behov av att se över polisens möjligheter att upptäcka
och beivra drograttfylleriet för att den föreslagna nollgränsen skall få
önskad effekt. Av Rikspolisstyrelsens remissyttrande framgår också att det
i polisorganisationen upplevs som otillfredsställande att möjligheterna att
beivra förekomst av andra droger än alkohol i trafiken många gånger är
begränsade.
Lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov
För att en polisman skall kunna kontrollera om en förare är drogpåverkad
torde det ofta krävas att någon form av tvångsåtgärd tillgrips; t.ex. att
föraren får underkasta sig blodprovstagning eller annan klinisk under-
sökning. I praktiken har lagen om alkoholutandningsprov stor betydelse
även vid misstanke om drogpåverkan, eftersom undersökningen av föraren
normalt sett alltid inleds med ett sådant prov. Det utslag som sållnings-
provet ger kan sedan få betydelse för den fortsatta utredningen om på-
verkan av annat medel än alkohol.
Lagens tillkomst har i första hand motiverats av intresset av att nå ökad
effekt i det brottsförebyggande och brottsbeivrande arbetet på trafik-
området.
Enligt lagen ges en polisman rätt att utföra alkoholutandningsprov på
den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa, om
provet kan ha betydelse för utredningen om brottet. En polisman får
dessutom ta sådana prov på förare av motordrivet fordon eller förare av
maskindrivet spårfordon utan att någon brottsmisstanke föreligger.
I lagen anges också att den som vägrar medverka till ett rutinmässigt
prov är skyldig att underkasta sig blodprovstagning, trots att detta normalt
sett endast får ske på den som är skäligen misstänkt för ett brott med
fängelse i straffskalan.
DRE-metoden
Drograttfylleriutredningen har redogjort för en metod, DRE-metoden
(Drug Recognition Expert Test), som har utvecklats av trafikpolisen i Los
Angeles, USA. Metoden används i syfte att dels fastställa om en förare är
påverkad av droger, dels bestämma vilken typ av drog det kan vara fråga
om.
DRE-metoden innebär inledningsvis att polismannen undersöker
förarens ögon dels okulärt, dels med hjälp av en penna eller annat liknande
föremål och dels med hjälp av en mindre ljuskälla. En utbildad polisman
kan efter en genomförd undersökning konstatera eventuell påverkan av ett
flertal grupper av droger. En person som är påverkad av centraldepressiva
medel har bl.a. svårt att korsa ögonen, vilket också gäller för någon som är
påverkad av inhalerade medel, PCP eller cannabis. Påverkan av
centralstimulantia och hallucinogener har dessutom det gemensamt att de
innebär förstorad pupillstorlek. Någon som är påverkad av naturliga eller
syntetiska opiater uppvisar ofta små pupiller och liten eller ingen reaktion
på ljus. Efter intag av centraldepressiva medel, inhalerade medel eller
centralstimulantia reagerar pupillen mycket långsamt på ljus.
Om den inledande undersökningen resulterar i någon misstanke om att
föraren är påverkad företar polismannen en förnyad ögonundersökning.
Därefter genomförs olika motoriska test, bl.a. balansprov och
koordinationsprov. Polismannen mäter sedan förarens puls, blodtryck och
kroppstemperatur, varefter den misstänktes mun och näsa kontrolleras.
Slutligen vidtar polismannen en kontroll av om föraren har injektions-
märken.
På uppdrag av regeringen har Rikspolisstyrelsen utvärderat metoden och
sammanfattningsvis funnit att den, anpassad till svenska förhållanden,
skulle utgöra ett värdefullt redskap för polisen när det gäller möjligheten
att upptäcka drogpåverkade förare. Rikspolisstyrelsen har därför föreslagit
att metoden i sin helhet genomförs i Sverige men att endast
ögonundersökningen får genomföras rutinmässigt. De resterande
momenten får genomföras först då polismannen kunnat konstatera skälig
misstanke om drograttfylleri eller annat brott på vilket fängelse kan följa.
Möjlighet att utföra ögonundersökning
Om DRE-metoden skulle genomföras i sin helhet, skulle detta
nödvändiggöra relativt omfattande författningsändringar. Metoden om-
fattar flera moment som är av så ingripande karaktär att de enligt
rättegångsbalkens bestämmelser endast får utföras av läkare. Även om den
fortsatta undersökningen enligt Rikspolisstyrelsens förslag får genomföras
först då skälig misstanke föreligger, måste det enligt regeringens mening
krävas att metoden är väl underbyggd och att den med ett visst mått av
säkerhet kan förväntas ge tillförlitliga resultat för att de nödvändiga
författningsändringarna skall kunna motiveras. Vidare bör DRE-metoden
framstå som så betydelsefull för bedömningen av ett drograttfylleriärende
att den kan motivera avsteg från kroppsbesiktningsreglerna i rättegångs-
balken.
Det material som Rikspolisstyrelsen har redovisat och det övriga
underlag som finns tillgängligt om DRE-metoden bygger på hur metoden
används i USA. För att den skall få användas där krävs initialt en viss grad
av misstanke riktad mot en individ. Metoden syftar också i huvudsak till
att bestämma vilken drog den undersökte kan vara påverkad av. De förare
som kan anses skäligen misstänkta för t.ex. drograttfylleri kommer
emellertid i Sverige att underkastas blodprovstagning enligt de regler som
gäller redan i dag. Detta innebär att ett flertal av de moment som ingår i
metoden blir överflödiga.
Regeringen anser därför att det för närvarande inte föreligger tillräckligt
starka skäl för att föreslå att metoden i sin helhet genomförs i Sverige. I
likhet med utredningen anser vi emellertid att en ögonundersökning utgör
en lämplig metod för att upptäcka och fastställa drogpåverkan. Regeringen
föreslår därför att en ny lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken skall införas.
Krav på misstanke
Såsom framgått i det föregående kan en ögonundersökning lämna åtskillig
information om en person är påverkad av droger och om vilken typ av
drog det gäller. Dessa ögonundersökningar skulle således utgöra ett viktigt
inslag i polisens arbete för trafiksäkerheten. Flera remissinstanser har
emellertid pekat på bristande forskning kring metoden och några
remissinstanser har föreslagit att polisens rätt att företa ögonundersökning
bör införas på prov genom en försöksverksamhet. Regeringen delar
uppfattningen att det kan föreligga en viss risk för felbedömningar, på
samma sätt som vid alkoholutandningsprov. Det finns individer, vars ögon
eller pupiller kan reagera på ett sätt som skulle kunna tyda på att de är
drogpåverkade, när de i själva verket inte är det. Risken för sådana
felbedömningar måste minimeras främst genom adekvat utbildning av
polismännen. Ögonundersökningen bör alltså endast få utföras av polis-
män som erhållit utbildning. I detta sammanhang bör också särskilt
framhållas att undersökningen endast används för att fastställa om skälig
misstanke om drogpåverkan föreligger. Vid en rättegång torde det vara
resultatet av den företagna blodundersökningen som i första hand är
relevant som bevis.
Ytterligare ett förhållande som måste beaktas är integritetsaspekten.
Lagen om alkoholutandningsprov har tillämpats i många år och
alkoholutandningsproven torde numera vara allmänt accepterade av
allmänheten som en nödvändig del av polisens trafikövervakning. Den
föreslagna regleringen om ögonundersökning får emellertid anses vara mer
integritetskränkande än utandningsproven. I viss mån torde man dock
kunna utgå från att allmänheten hyser förståelse för åtgärder som syftar till
att på ett påtagligt sätt öka trafiksäkerheten. Enligt regeringens bedömning
finns det heller inte någon anledning att befara att de enskilda polismännen
inte skulle kunna tillämpa regleringen med den urskiljning som följer av
allmänna principer för polisingripande.
Med hänsyn till den föreliggande risken för felbedömningar och mot
bakgrund av vad som ovan sagts om integritetsaspekterna anser emellertid
regeringen att det i lagen bör införas ett krav på att en viss grad av
misstanke om brott som skall föreligga för att en ögonundersökning skall
få företas. Således bör undersökningen få genomföras endast då det kan
misstänkas att föraren, i samband med framförandet av sitt fordon, har
gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott eller annat brott med fängelse i
straffskalan. Sådan misstanke kan baseras t.ex. på förarens sätt att
framföra sitt fordon, hans uppträdande eller att det annars föreligger
omständigheter som tyder på missbruk.
Mot bakgrund bl.a. av att användningen av metoden således begränsas
till fall där det föreligger en viss grad av misstanke om brott, anser
regeringen att det inte är nödvändigt att låta införandet föregås av en
försöksverksamhet.
Ögonundersökningen
Själva undersökningen skall avse förarens ögon och ögonrörelser och får
endast ske okulärt. Vid undersökningen bör polismannen få använda dels
en pupillometer, med vilken pupillens storlek kan uppskattas, dels en
penna eller annat liknande mindre föremål och slutligen en mindre
ljuskälla av något slag.
Pennan kan användas vid s.k. nystagmustester, vilka innebär en kontroll
av om den undersökte har ofrivilliga ryckningar i ögonen. Föremålet hålls
på ett avstånd om 25 till 30 centimeter från den undersöktes ögon och förs
sedan sakta åt vänster respektive höger varefter det hålls stilla i ytterlägena
några sekunder. En person som är påverkad av t.ex. ett centraldepressivt
medel har ofta svårt att smidigt och utan ryckningar följa föremålet med
blicken.
Den mindre ljuskällan används för att kontrollera pupillens reaktioner på
ljus. Normalt reagerar en pupill på ljus genom att inom en sekund dra ihop
sig. Som tidigare redovisats finns ett flertal droger som påverkar pupillens
förmåga i detta hänseende.
Om polismannens undersökning visar tecken på sådan påverkan att
skälig misstanke om rattfylleri föreligger får, enligt reglerna i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken, kroppsbesiktning äga rum och blodprov tas. Självfallet
kan skälig misstanke föreligga även om ingen ögonundersökning görs eller
om en företagen ögonundersökning inte ger någon klar och entydig
indikation. Föraren kan t.ex. lukta thinner eller uppträda på ett sådant sätt
att polismannen får grund för sin misstanke. De iakttagelser som polis-
mannen gör bör noggrant dokumenteras.
Undersökningen bör endast få genomföras om den kan ha betydelse för
utredningen av brottet.
Undersökningen, som skall utföras av en polisman, skall också göras på
ett sådant sätt att den undersökte inte blir föremål för allmän upp-
märksamhet. Den skall som regel utföras i täckt fordon eller i ett avskilt
rum. Den undersökte bör också få rätt att begära att protokoll skall föras
vid undersökningen och att bevis om utförd åtgärd utfärdas.
Om den som skall undersökas vägrar att medverka till detta bör, enligt
samma regler som gäller för alkoholutandningsprov, ett blodprov kunna
tas, trots att de förutsättningar som stadgas i 28 kap. 12 § rättegångsbalken
inte är uppfyllda.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kommer att
meddela verkställighetsföreskrifter till lagen om ögonundersökning vid
misstanke om vissa brott i trafiken.
Lagrådet har beträffande lagförslaget i lagrådsremissen anfört att det
med fog skulle kunna göras gällande att kroppsbesiktning i form av
ögonundersökning som avses i regeringens lagförslag regleras fullständigt
av denna lag med uteslutande av rättegångsbalkens bestämmelser.
Lagrådet har emellertid pekat på att tredje stycket i 28 kap. 13 §
rättegångsbalken innehåller en bestämmelse om att en sådan
kroppsbesiktning av en kvinna som enbart innebär att blodprov eller
alkoholutandningsprov tas får verkställas och bevittnas även av en man.
Lagrådet har anfört att det är inkonsekvent och ägnat att ge upphov till
missförstånd om alkoholutandningsprov men inte ögonundersökning enligt
lagförslaget omnämns i 28 kap. 13 §. Lagrådet har anfört att den enklaste
lösningen torde vara att ett tillägg görs till nämnda paragraf så att även
ögonundersökning enligt den föreslagna lagen omnämns.
Regeringen accepterar Lagrådets bedömning när det gäller risken för
missförstånd. Regeringen anser dock att ett förtydligande i stället bör föras
in i lagen om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken.
Det bör därför uttryckligen anges i lagen att 28 kap. 13 § inte gäller sådan
ögonundersökning som företas med stöd av den föreslagna lagen.
5.7 Körkortsfrågor
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte anledning att
föreslå någon ändring i körkortslagstiftningen.

Utredningens bedömning: Mot bakgrund av att 1994 års Körkorts-
utredning nyligen hade lämnat sitt betänkande En körkortsreform (SOU
1996:114) har utredningen inte funnit det meningsfullt att lägga fram
något författningsförslag rörande den då gällande körkortslagstiftningen.
Utredningen har emellertid redogjort för de förslag och bedömningar som
Körkortsutredningen gjort och därvid gjort vissa egna överväganden.
Remissinstanser: Endast en del av remissinstanserna berör frågan.
Nacka tingsrätt och Åklagarmyndigheten i Malmö har inga invändningar
mot utredningens synpunkter. Länsrätten i Västmanlands län anser det
angeläget att körkortslagstiftningen anpassas till rattfylleribrott på grund
av intag av droger. Kammarrätten i Göteborg menar att utredningens
lagförslag skulle kräva redaktionella ändringar i körkortslagstiftningen och
att ställning måste tas till det lagtekniska utrymmet för varning. Länsrätten
i Stockholms län anför bl.a. den utgår från att varningsinstitutet endast
undantagsvis kommer att användas vid drograttfylleri. Socialstyrelsen och
Länsstyrelsen i Örebro län framför vissa synpunkter på Körkorts-
utredningens förslag. Vägverket menar att körkortsfrågorna måste
penetreras närmare.
Skälen för regeringens bedömning: På grundval av Körkorts-
utredningens betänkande har regeringen framlagt propositionen
1997/98:124, Ny körkortslag m.m. Riksdagen beslutade i allt väsentligt i
enlighet med förslagen i propositionen (bet. 1997/98:TU11, rskr.
1997/98:260). Den nya körkortslagen (1998:488) trädde i kraft den
1 oktober 1998.
Bestämmelserna om återkallelse av körkort finns i 5 kap. 3 §
körkortslagen och har i sak oförändrade förts över från den äldre lagen.
Enligt 5 kap. 3 § 1 skall ett körkort återkallas bl.a. om körkortshavaren
brutit mot 4 eller 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
eller 30 § första, andra eller tredje stycket järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157). Återkallelse kan också ske om körkortshavaren på grund av
opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort eller om det med
hänsyn till annat brott som denne har gjort sig skyldig till kan antas att han
eller hon inte kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn,
omdöme och ansvar i trafiken. Vidare kan körkortet återkallas om
innehavaren på grund av sina personliga förhållanden i övrigt inte kan
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon (5 kap. 3 § 5 och 6 ). I
begreppet pålitlighet i nykterhetshänseende inbegrips även missbruk av
droger. Den som missbrukar narkotika kan således bli föremål för
körkortsingripande också på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende
eller på grund av allmän brottslighet, om lagakraftvunnen dom föreligger.
Brottsligheten skall emellertid ha varit i någon mån kvalificerad, t.ex.
genom att den bedrivits yrkesmässigt eller varit särskilt grov, för att denna
återkallelsegrund skall tillämpas.
Om ett körkort har återkallats enligt någon av de ovan angivna
grunderna bestäms en s.k. spärrtid, under vilken tid ett nytt körkort inte får
utfärdas. Spärrtiden skall vara lägst en månad och högst tre år. Om
körkortet återkallats enligt 5 kap. 3 § 1 och det är fråga om grovt brott
skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år. Bortsett från grova fall av bl.a.
rattfylleri saknas lagregler som bestämmer spärrtidens längd i det enskilda
fallet. Ledning får i stället hämtas från förarbetena (prop. 1975/76:151 s.
99 f.) där det framgår att spärrtiden skall bestämmas utifrån en nyanserad
avvägning. När det gäller opålitlighet i nykterhetshänseende bör spärrtiden
normalt inte vara längre än vad som fordras för att förarens skötsamhet
skall kunna bedömas, vilket i normalfallen ofta bör innebära ett år från
senast kända missbrukstillfälle. Vid allmän brottslighet är det viktigt att
spärrtiden, med beaktande av vad som är acceptabelt från
trafiksäkerhetssynpunkt, avpassas så att rehabiliteringsynpunkter till-
godoses. Normalt bör spärrtiden kunna bestämmas så att den löper ut
ungefär samtidigt med att den dömde friges villkorligt.
I sådana fall som avses i 5 kap. 3 § 2 6 kan körkortshavaren meddelas
varning i stället för att körkortet återkallas. Det krävs emellertid att
varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Om
körkortshavaren har gjort sig skyldig till rattfylleri, eller brutit mot
nykterhetsregeln i järnvägssäkerhetslagen, och alkoholkoncentrationen
under eller efter färden understigit 0,5 promille (eller motsvarande i
utandningsluften) kan, enligt 5 kap. 9 §, körkortsåterkallelse underlåtas
och varning i stället meddelas. De särskilda skäl som skall föreligga för att
varning skall kunna meddelas i stället för återkallelse kan vara att hänföra
antingen till omständigheterna vid en förseelse eller till körkortshavarens
personliga förhållanden, dvs. främst hans tidigare skötsamhet i trafiken.
Körkortshavarens behov av körkortet kan också vara av betydelse för
bedömningen.
I 5 kap. 10 § återfinns en generell regel som medger avvikelse från
reglerna om återkallelse i de fall då det föreligger synnerliga skäl därtill
och avvikelsen kan ske utan fara för trafiksäkerheten. Om återkallelse
underlåts på denna grund får i stället varning meddelas.
I 5 kap. 7 § finns bestämmelser om omhändertagande av körkort. Enligt
dessa skall ett körkort omhändertas bl.a. om körkortshavaren vid färd med
motordrivet fordon eller spårvagn visar tecken på påverkan av alkohol
eller annat medel eller om det föreligger sannolika skäl för att körkortet
kommer att återkallas på grund av brott mot 4 § trafikbrottslagen.
Som framgått i det föregående utgör körkortsåterkallelse huvudregeln
vid rattfylleribrott, även om varning kan meddelas i de fall då
promillehalten i blodet understiger 0,5 (eller motsvarande värde i
utandningsluften). Den som missbrukar narkotika kan emellertid bli
föremål för körkortsingripande även på andra grunder enligt vad som ovan
anförts. Den nu föreslagna ändringen i trafikbrottslagen får den
konsekvensen i körkortshänseende att återkallelse av körkortet kommer att
utgöra huvudregel vid alla de fall av drograttfylleri som den nya
kriminaliseringen omfattar. Det kan antas att detta kommer att leda till ett
högre antal körkortsingripanden än i dag mot dem som missbrukar droger
och ändå kör bil. Enligt regeringens mening är detta väl motiverat från
trafiksäkerhetssynpunkt.
Reglerna om körkortsingripande är föremål för en förnyad översyn. I
enlighet med ett regeringsbeslut den 5 mars 1998 har en särskild utredare
tillkallats för att bl.a. analysera och redovisa skälen för och emot ett
förfarande där frågan om körkortsingripande på grund av brott handläggs i
samma ordning som brottmålet. Utredaren skall vidare överväga om de
nuvarande ingripandena mot körkortsinnehav, återkallelse och varning, i
en straffrättslig processordning bör ersättas med en straffrättslig reaktion,
t.ex. körförbud eller pricksystem, och i så fall lägga fram förslag om detta
(dir. 1998:16).
Mot bakgrund härav, och med hänsyn till att körkortsåterkallelse således
kommer att bli huvudregel vid fall av drograttfylleri, anser regeringen att
det för närvarande saknas anledning att i körkortslagstiftningen föreslå
någon särreglering för de körkortshavare som gjort sig skyldiga till
rattfylleri genom att använda narkotika.
6 Sjöfylleri
6.1 Utgångspunkter för regeringens förslag
Nuvarande reglering av sjöfylleri
De nu gällande bestämmelserna om nykterhetsbrott till sjöss finns i
20 kap. 4 och 5 §§ sjölagen (1994:1009). Några gränsvärden för alkohol-
halt i blodet finns inte för sjötrafikens del. Enligt 4 § skall den dömas för
sjöfylleri som framfört fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort en uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då varit så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att denne
inte på ett betryggande sätt kunnat utföra sina åligganden. Straffet för sjö-
fylleri är böter eller fängelse i högst sex månader.
Om sjöfylleribrottet är grovt, omfattar straffskalan fängelse i högst två
år. Frågan om en gärning skall bedömas som grov skall avgöras med
beaktande av samtliga relevanta omständigheter. Enligt bestämmelsen
skall emellertid särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat
medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter
eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till
sjöss.
Uttrycket avsevärt påverkad bör enligt förarbetena (prop. 1990/91:128
s. 17) i princip förstås på samma sätt som motsvarande uttryck i andra
bestämmelser om trafiknykterhetsbrott.
Som nämnts finns det inte någon promillegräns i sjölagen. Detta innebär
emellertid inte att alkoholkoncentrationen skulle sakna betydelse vid
tillämpningen av bestämmelserna om sjöfylleri. I förarbetena (a. prop.)
framhölls att det är en fördel om det i förundersökningen finns tillgång till
analysbevis beträffande alkoholkoncentrationen i blod eller utandningsluft.
Vidare uttalades att i de fall då analysresultatet visar att alkoholhalten
uppgått till minst 1,5 promille i blodet respektive 0,75 milligram per liter
utandningsluft (vilket utgjorde den dåvarande promillegränsen för grovt
rattfylleri) får gärningsmannen i allmänhet, särskilt mot bakgrund av vad
som är känt om alkoholens inverkan på människan, anses ha varit avsevärt
påverkad (a. prop. s. 17 och bet. 1990/91: LU35 s. 9). Det framhölls också
att avsevärd påverkan kan föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer.
Behovet av en reform
Som tidigare angetts har främst fritidsbåtstrafiken ökat kraftigt under de
senaste åren. Antalet fritidsbåtar har under de senaste 15 åren fördubblats
och överstiger numera en miljon. Denna utveckling har inneburit att
trafiken i svenska farvatten har tätnat och att det dessutom finns ett större
inslag av båtar med i många fall kraftiga fartresurser. Detta medför att
högre krav på nykterhet måste ställas på dem som framför ett fartyg eller
som biträder vid framförandet.
Dessutom är de nu gällande bestämmelserna om sjöfylleri förknippade
med vissa tillämpningsproblem. För att straffansvar skall kunna komma i
fråga för sjöfylleri krävs bevisning om att gärningsmannen uppnått den
grad av påverkan som anges i bestämmelserna om sjöfylleri eller grovt
sjöfylleri. Detta ställer ganska höga krav på åklagarens bevisning i form av
utredningar med utandnings- eller blodprov, vittnesutsagor m.m.
Mot bakgrund av den snabba utvecklingen av sjötrafiken och med
hänsyn till de tillämpningsproblem som är förknippade med dagens
lagstiftning, anser regeringen att det finns anledning att överväga en
reformering av bestämmelserna om sjöfylleri.
Brottsförebyggande rådets reformutvärdering
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har, på regeringens uppdrag, utfört en
utvärdering av 1991 års ändringar i sjölagen, då brottet bland annat
delades in i två svårhetsgrader; ett enkelt och ett grovt brott (BRÅ PM
1996:1, Sjöfylleri). Underlaget för BRÅ:s bedömning har varit studier av
365 tingsrättsdomar avseende de aktuella brotten, varvid BRÅ kunnat
konstatera följande. Andelen fängelsedomar har mer än fördubblats efter
reformen och påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn har också
använts i större utsträckning. Andelen fall av sjöfylleri som upptäcks
genom tips från allmänheten överstiger vida det antal fall som upptäcks av
polisen, förutsatt att gärningsmannen inte varit inblandad i någon
sjöolycka. Vidare har BRÅ, efter en genomförd enkätundersökning hos
båtklubbar och båtsällskap samt sjöpolisen och Kustbevakningen i
Sverige, funnit att stödet för en promillegräns vid grovt sjöfylleri är
mycket utbrett. Drygt 80 procent av båtklubbsordförandena, alla
sjöpolisenheter utom en och över 90 procent av de som svarade hos
Kustbevakningen uttalade sitt stöd för införandet av en sådan gräns.
BRÅ har sammanfattningsvis dragit slutsatsen att lagändringarna år
1991 har medfört en förhöjd upptäcktsrisk men att de inte har varit
tillräckliga för att ha haft en avgörande betydelse för beteendet till sjöss.
Enligt BRÅ:s uppfattning utgör en förhöjd upptäcktsrisk antagligen det
effektivaste medlet för att förebygga brottsligheten.
6.2 Promillegräns för sjöfylleri
Regeringens bedömning: Det saknas för närvarande tillräckligt
underlag för att föreslå införandet av en promillegräns för sjöfylleri
som inte är grovt. En utredning bör tillsättas för att ytterligare
undersöka och analysera frågan om införande av en sådan gräns.

Kommitténs bedömning: Kommittén har avvisat möjligheten att med
en promillegräns för alkoholkoncentrationen i blodet eller
utandningsluften bestämma vad som skall bestraffas som enkelt sjöfylleri.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar kommitténs
bedömning eller lämnar den utan erinran. Några instanser, däribland
Regionåklagarmyndigheterna i Stockholm och Göteborg, Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Tull-Kust, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund (MHF), Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund,
Nykterhetsrörelsens Landsförbund och Riksförbundet Frivilliga
Samhällsarbetare, anser att ett gränsvärde för sjöfylleri som inte är grovt
bör införas. Flertalet av dessa förordar 0,2 promille som gräns men ett par
remissinstanser, Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund och
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, föreslår i stället 0,0 promille.
Regionåklagarmyndigheten i Göteborg anser att en promillegräns bör gälla
för förare eller de som assisterar vid ett fartygs framförande. Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet anser att en sådan gräns bör gälla
för den som framför fartyg.
Skälen för regeringens bedömning: En naturlig utgångspunkt för
överväganden om hur straffbestämmelserna om onykterhet till sjöss bör
vara utformade är den reglering som gäller för andra trafiknykterhetsbrott.
Frågan om att knyta straffbarheten vid sjöfylleri till promilleregler har
också fortlöpande hållits aktuell genom olika initiativ. Dessa har
emellertid inte lett till någon lagstiftning i frågan, vilket främst beror på de

svårigheter som är förknippade med införandet av promilleregler till sjöss.
Dessa svårigheter kan i sin tur, vilket framgått i det föregående, hänföras
till de särpräglade och mycket varierande förhållanden som råder inom
sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare
gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte omfattar
enbart den som framför ett fartyg utan även den som i övrigt fullgör en
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. För yrkessjöfarten
torde förhållandena mer kunna liknas vid vad som gäller inom arbetslivet i
allmänhet.
Det kan vidare konstateras att ett eventuellt behov av promilleregler på
sjön främst gör sig gällande inom vissa slag av sjötrafik. I första hand
gäller det nöjestrafiken med snabbgående motorbåtar och annan sjötrafik i
situationer som påminner om trafiken till lands. Också sjötrafik som
innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig last kan i
många fall hänföras till denna kategori. Sjölagens regler omfattar
emellertid all trafik på sjön från segelbrädor och kanoter till oceangående
fartyg av olika slag. Kravet på nykterhet för andras säkerhet kan aldrig
sägas vara lika stort för den som befinner sig i en roddbåt på en insjö som
för den som framför en snabbgående motorbåt i en väl trafikerad farled.
Ytterligare en komplikation ligger i att många båtar också utgör bostäder
under kortare eller längre tider. Den som förtöjt sin båt på kvällen och
därefter druckit alkohol till maten kan råka ut för situationer där båten t.ex.
måste förtöjas om på grund av ändrade väderleksförhållanden.
Bestämmelserna om sjöfylleri bör inte utformas så att enklare åtgärder av
detta slag onödigt försvåras.
I enlighet med vad som ovan anförts anser regeringen att kravet på
nykterhet till sjöss inte kan jämställas med vad som gäller för vägtrafikens
del. För vissa kategorier av sjöfarare kan det emellertid vara motiverat
med en strängare syn på nykterheten än den som i dag kommit till uttryck i
lagstiftningen. Regeringen konstaterar dock att det för närvarande saknas
tillräckligt underlag för att närmare bestämma och särskilja de situationer
där ett behov av promilleregler kan sägas föreligga från situationer där ett
sådant behov inte finns.
Regeringen anser därför att någon promillegräns för sjöfylleri för
närvarande inte bör införas, vare sig i form av en generell
straffbarhetsgräns eller i form av gränsvärden knutna till vissa slag av
fartyg eller knutna enbart till förare och den som biträder med denna syssla
eller liknande.
Regeringen avser att tillsätta en utredning med uppgift att närmare
överväga frågan om införande av en promillegräns för sjöfylleri som inte
är grovt. Utredningen skall bl.a. belysa hur en bestämmelse om en sådan
promillegräns skulle avgränsas och utformas. Även andra frågor, som t.ex.
gränsdragningsproblematiken beträffande rekvisiten den som framför ett
fartyg och sysslor av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss kan
behöva belysas. I utredningen bör också beaktas om den utvidgning av
straffansvaret för drograttfylleri som föreslagits i det föregående bör få
någon konsekvens för utformningen av bestämmelsen om sjöfylleri.
6.3 Promillegräns för grovt sjöfylleri
Regeringens förslag: Bestämmelsen om grovt sjöfylleri skall ändras
på så sätt att en av de omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt är om gärningsmannen under eller
efter färden haft en alkoholkoncentration om minst 1,0 promille i sitt
blod eller 0,50 milligram per liter i sin utandningsluft.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Kommittén har härutöver föreslagit att bestämmelsen ändras på det sättet
att en grundläggande förutsättning för bedömningen av om brottet är grovt
skall vara om den syssla gärningsmannen haft att utföra har ställt höga
krav på honom. Först därefter skall en bedömning göras efter den katalog
av särskilda omständigheter som räknas upp i paragrafen. I samband
därmed har kommittén föreslagit att den tredje särskilda omständigheten,
att framförandet av fartyget utgjort en påtaglig fara för säkerheten till
sjöss, skall få ett bredare tillämpningsområde genom att den utvidgas till
att avse fall då gärningsmannen fullgjort sin syssla på ett sätt som medfört
påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Remissinstanserna: Den allt övervägande delen av de remissinstanser
som yttrat sig i frågan, däribland, Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Socialstyrelsen, Vägverket,
Sveriges domareförbund, Kustbevakningen och Sjösäkerhetsrådet,
tillstyrker eller förklarar sig inte ha några invändningar mot förslaget. Ett
antal remissinstanser avstyrker dock eller har allvarliga invändningar mot
förslaget. Domstolsverket avstyrker kommitténs förslag i denna del. Verket
framhåller att de skäl kommittén åberopar mot att införa ett gränsvärde för
sjöfylleri av normalgraden även kan appliceras på förslaget om en
promillegräns för grovt sjöfylleri. Vidare anförs att bestämmelsen nyligen
ändrats och att praxis, som ännu inte har stabiliserat sig helt, är på väg mot
en skärpning. Göteborgs tingsrätt är på flera punkter kritisk till de
föreslagna ändringarna och betonar särskilt att förhållandena till sjöss är
väsentligen olika de som råder i vägtrafiken, varför de regler som gäller
rattfylleri inte utan vidare kan överföras till sjötrafiken. Tingsrätten anser
visserligen att en promilleregel bör införas i sjöfyllerilagstiftningen men
då som en gräns om 1,0 promille i bestämmelserna om enkelt sjöfylleri.
Länsrätten i Stockholms län avstyrker förslaget. Svenska Maskinbefäls-
förbundet anser att de nuvarande bestämmelserna fungerar tillfreds-
ställande för yrkessjöfartens del och att bestämmelserna därför bör vara
kvar oförändrade. Om det anses nödvändigt, får enligt förbundet en
särskild bestämmelse tillskapas som tar sikte på fritidsbåtar. Sjösportens
samarbetsdelegation avstyrker också kommitténs förslag. Delegationen
anser att man bör avvakta med en förändring till dess polismyndigheter
och domstolar kan redovisa erfarenheter av de lagändringar som trädde i
kraft år 1991. Delegationen anför vidare att kommittén inte kunnat
redovisa några erfarenheter av de nu gällande reglerna som kan läggas till
grund för en bedömning av behovet av revision.
När det gäller valet av gränsvärde för grovt sjöfylleri förordar
Regionåklagarmyndigheten i Stockholm att gränsvärdet bestäms till 1,2
promille.
Några remissinstanser kommenterar den föreslagna utformningen av
20 kap. 5 § sjölagen. Göteborgs tingsrätt anser att tillägget om höga
krav komplicerar gärningsbeskrivningen samt att uppbyggnaden av
paragrafen försvårar för domstolarna att göra en allsidig bedömning av
omständigheterna och motverkar möjligheten att fälla en person med hög
alkoholhalt för grovt brott. Straffrättskommittén anför att det kan och bör
komma till klarare uttryck i lagtexten att det föreslagna tillägget i
bestämmelsens andra mening är obligatoriskt för att grovt brott skall
föreligga och att det härutöver krävs ytterligare något rekvisit enligt den
exemplifierade uppräkningen i tredje meningen. Juridiska fakultets-
nämnden vid Lunds universitet hävdar att bestämmelsen om grovt
sjöfylleri bör utformas på likartat sätt som 4 a § trafikbrottslagen. Tull-
Kust anser att utformningen av den föreslagna bestämmelsen skulle
medföra att övervakande tjänsteman måste göra en rad svåra bedömningar.
Förbundet förordar därför att alkoholkoncentrationen i fösta hand skall
beaktas vid avgörande om brottet skall anses som grovt. IOGT-NTO-
rörelsen framför att den föreslagna utformningen är tveksam ur
rättssäkerhetssynpunkt. Också Sjösportens samarbetsdelegation är kritisk
mot den lagtekniska lösningen.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått i det föregående har
sjötrafiken och främst fritidsbåtstrafiken ökat kraftigt under de senaste 15
åren. Antalet fritidsbåtar har fördubblats under denna period och överstiger
nu en miljon. Den ökande trafikintensiteten innebär att högre krav måste
ställas på nykterheten till sjöss. Mot bakgrund härav och med hänsyn bl.a.
till de tillämpningsproblem som är förknippade med dagens lagstiftning
föreslog Väg- och sjöfyllerikommittén att en promillegräns om 1,0 för
grovt sjöfylleri skulle införas. Frågan behandlades av regeringen i
propositionen 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. Med hänsyn till att de
ändringar i sjöfylleribestämmelserna som hade införts under år 1991, vilka
innebar bl.a. att brottet delades in i två svårhetsgrader, inte hade
utvärderats avvaktade regeringen att ta ställning i fråga om införandet av
promillegränser till sjöss. Regeringen gav i stället BRÅ i uppdrag att
utvärdera den tidigare reformen. Av BRÅ:s utvärdering (BRÅ PM
1996:1, Sjöfylleri) framgår bl.a. att ändringarna medverkat till en strängare
bedömning av sjöfylleri och att andelen fängelsestraff mer än fördubblats.
BRÅ konstaterar vidare att även om reformen i någon mån påverkat
upptäcktsrisken och människors beteende till sjöss har den inte varit
tillräckligt substantiell för att ha haft någon avgörande betydelse i dessa
hänseenden. BRÅ har också genomfört en enkätundersökning hos vissa
båtklubbar, sjöpolisenheter, Kustbevakningen och lotsenheter, av vilken
framgår att stödet för en promillegräns för grovt sjöfylleri är mycket
utbrett.
Med hänsyn till vad som ovan anförts anser regeringen att det finns skäl
för att föreslå en promillegräns om 1,0 för grovt sjöfylleri.
De argument som anförts mot ett gränsvärde för sjöfylleri av
normalgraden kan givetvis i princip också åberopas mot att införa ett
gränsvärde för grova brott. Som Domstolsverket påpekat gäller detta även,
om än i mindre grad, kommitténs förslag till ett sådant gränsvärde. En
promillegräns för grovt sjöfylleri kan också medföra en inte obetydlig risk
för att andra omständigheter, t.ex. det sätt på vilket fartyget framförts, får
minskad betydelse vid bedömningen av om gärningen är att anse som
grov. Med de skiftande förhållanden som råder till sjöss måste en sådan
konsekvens framstå som otillfredsställande, inte minst med tanke på
sådana fall som bör bedömas som grova, trots att alkoholhalten hos
gärningsmannen varit lägre än det angivna gränsvärdet.
Mot detta kan emellertid anföras att domstolen, oavsett den föreslagna
promilleregeln, är skyldig att i sin bedömning av om brottet är att anse
som grovt, beakta samtliga relevanta omständigheter och då särskilt dem
som anges i bestämmelsens andra mening. En av dessa omständigheter är
om gärningsmannen varit avsevärt påverkad. Med de kunskaper vi i dag
har om alkoholens verkningar på människokroppen och de överväganden i
anledning därav som gjorts för vägtrafikens del, är det inte orimligt att
hävda att det finns ett klart samband mellan en alkoholkoncentration om
1,0 promille i blodet och en sådan grad av påverkan som i lagtexten
benämns avsevärd. En promillegräns av detta slag utesluter givetvis inte
heller att en gärningsman kan anses som avsevärt påverkad även om hans
alkoholhalt inte når upp till den angivna nivån.
Som framgått gäller sjölagen för skiftande typer av fartyg och för såväl
hav, som sjöar och mindre vattendrag. Detta innebär att kravet på
nykterhet kan variera ganska kraftigt och att det är viktigt att hänsyn tas
till förhållandena i det enskilda fallet vid bedömningen av om
sjösäkerheten satts i fara. Mot bakgrund av att domstolen har att beakta
samtliga relevanta omständigheter i sin bedömning kommer dessa skilda
situationer att behandlas var och en utifrån de krav som kan ställas på
gärningsmannen i det aktuella ögonblicket med hänsyn till fartyg, plats
och andra omständigheter. Domstolens allsidiga bedömning av
omständigheterna i varje enskilt fall tryggar också kravet på en rättvis och
för sjöfarten anpassad rättstillämpning.
Den föreslagna promillegränsen bör föras in i bestämmelsen som en
omständighet (av fyra), som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om
brottet är grovt.
Bestämmelsens konstruktion
Kommittén har vidare föreslagit att den omständigheten att
gärningsmannens syssla ställt höga krav på honom skall bli bestämmande
för om brottet kan bedömas som grovt. Förslaget innebär att detta rekvisit
skulle lyftas upp i bestämmelsens första stycke. Först om domstolen
kunnat konstatera att gärningsmannens syssla ställt stora krav på honom
skulle den därefter kunna gå vidare i sin bedömning av om brottet är grovt,
t.ex. genom att undersöka om gärningsmannen varit avsevärt påverkad.
Regeringen finner det dock svårt att bortse från att den föreslagna
konstruktionen skulle kunna medföra vissa tillämpningsproblem, t.ex. i
fråga om gränsdragningen mellan uppgifter som ställt höga krav på
gärningsmannen och andra uppgifter. Detta gränsdragningsproblem finns
visserligen redan i dag men med kommitténs förslag skulle beskaffen-
heten av gärningsmannens syssla spela en mer central roll än tidigare vid
bedömningen av om brottet är grovt.
Vidare är det inte osannolikt att utformningen av bestämmelsen skulle
kunna leda till att vissa gärningar som förtjänar att bedömas som grova
inte går att hänföra till sådant brott utan får bedömas enligt reglerna om
enkelt sjöfylleri i 20 kap. 4 §. Man kan t.ex. tänka sig fall då
gärningsmannen har haft hög eller till och med mycket hög alkoholhalt
men där uppgiftens beskaffenhet inte når upp till det angivna rekvisitet
höga krav utan hamnar strax nedanför. I sådana situationer, där alltså
den uppgift som gärningsmannen har utfört inte varit helt okomplicerad,
kan gärningen ändå i vissa fall ha inneburit förhållandevis stor fara för
andra på grund av den höga alkoholkoncentrationen. Detta kan i vart fall
inte uteslutas. Med den av kommittén föreslagna regleringen skulle det
dock inte vara möjligt att i ett sådant fall döma gärningsmannen för grovt
sjöfylleri, eftersom uppgiftens beskaffenhet enligt förslaget skall bedömas
fristående från övriga omständigheter och dessutom har erhållit en
avgörande betydelse för frågan om gärningen skall kunna hänföras till
sådant brott. Även om fängelse ingår i straffskalan också för normalgraden
av sjöfylleri, måste en sådan konsekvens betecknas som otillfredsställande.
I konsekvens härmed bör inte heller den av kommittén föreslagna
förändringen av 20 kap. 5 § första stycket 3 genomföras.
6.4 Straffvärderegeln i 20 kap. 4 § sjölagen
Regeringens bedömning: Någon särskild straffvärderegel bör inte
införas i lagstiftningen.

Utredningens förslag: Kommittén har föreslagit att en straffvärderegel
införs i 20 kap. 4 § sjölagen.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser ifrågasätter införandet av en
straffvärderegel på sätt som kommittén har föreslagit. Detta gäller
Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren, Regionåklagarmyndigheten i
Stockholm, Hovrätten för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt,
Härnösands tingsrätt, Straffsystemkommittén, Juridiska fakultets-
nämnden vid Lunds universitet och Sjösportens samarbetsdelegation.
Flertalet av dessa instanser anser att tillägget är onödigt. Vissa
remissinstanser hänvisar härvid till brottsbalkens straffvärderegler. Andra
hänvisar till att kommittén inte avsett att få någon ändring i sak till stånd.
Skälen för regeringens bedömning: I likhet med de flesta av
remissinstanserna anser regeringen att det saknas behov av det föreslagna
tillägget i bestämmelsen om sjöfylleri som inte är grovt. Brottets
straffvärde bedöms med beaktande av brottsbalkens straffvärde-
bestämmelser utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. De krav som
gärningsmannens syssla ställt på honom får redan i dag stor betydelse för
straffvärdet med hänsyn till att uppgiftens beskaffenhet påverkar i vad mån
sjösäkerheten åsidosatts eller satts i fara. En uttrycklig straffvärde-
bestämmelse som tar sikte endast på uppgiftens beskaffenhet kan också
innebära att andra viktiga utgångspunkter för straffvärdet inte får samma
betydelse.
7 Ekonomiska konsekvenser
De föreslagna ändringarna i trafikbrottslagen och de därmed
sammanhängande följdändringarna i övrig trafiklagstiftning kommer att i
någon mån innebära ökad arbetsbelastning för åklagarnas och
domstolarnas del i form av en ökad måltillströmning. Denna bör dock inte
vara större än att den kan rymmas inom ramen för den vanliga
verksamheten. Kostnadsökningen kommer också att till en del
kompenseras av att hanteringen av drograttfyllerimålen i många fall
förenklas, vilket får betydelse också för polisväsendet. Ett större antal
ärenden än i dag kommer sannolikt att kunna lagföras genom
strafföreläggande. Förslagen innebär också att vittnesinställelser vid
domstol inte torde behövas i samma utsträckning som tidigare. De totala
kostnadseffekterna är inte lätta att uppskatta men sammantaget torde de
inte leda till några större kostnadsökningar. De ökningar som kan komma i
fråga torde rymmas inom berörda myndigheters befintliga ramar.
Den föreslagna nya lagen om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken kommer att leda till ökade kostnader för polisen.
Rikspolisstyrelsen har beräknat kostnaden för utbildning, om hela DRE-
metoden skulle genomföras, till sammanlagt 3,27 miljoner kronor. Härtill
kommer kostnaderna för utrustning som pupillometer och mindre
pennlampa eller dylikt. Kostnaderna för uppföljning och utvärdering har
beräknats till 1 miljon kronor. Med det förslag regeringen nu lämnar blir
emellertid kostnaderna lägre. Vidare torde mindre resurser behöva tas i
anspråk för själva genomförandet av metoden.
Förslagen kommer i viss mån att leda till ökade kostnader för
Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning. Kostnaderna för blod-
analyser vid misstänkta fall av drograttfylleri finansieras av verkets anslag.
Under år 1997 genomfördes cirka 800 sådana analyser och efterföljande
utlåtanden till en kostnad om ungefär 2 800 kr per fall. Det är emellertid
inte möjligt att ange vilka ytterligare resurser som kommer att krävas,
eftersom det inte går att uppskatta i vilken utsträckning antalet ärenden
kommer att öka.
Regeringen bedömer emellertid att kostnadsökningen både vad avser
Rättsmedicinalverket och polisväsendet ryms inom de nuvarande anslagen.
Den föreslagna ändringen i sjölagen kan också i någon mån förväntas
leda till ökade kostnader för domstols- och åklagarväsendet i form av fler
mål. För sjöpolisens del kan eventuellt också ökade kostnader uppstå.
Kostnaderna bedöms emellertid rymmas i den normala verksamheten och
inom befintliga anslag för berörda myndigheter.
8 Ikraftträdande
De nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1999. Inga
övergångsbestämmelser är nödvändiga.
9 Författningskommentarer
9.1 Förslag till lag om ögonundersökning vid misstanke
om vissa brott i trafiken
1 §
I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Lagen syftar till att utgöra
en särreglering av vissa ögonundersökningar, som redan i dag kan företas
med stöd av bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Den är inte
avsedd att inskränka möjligheterna att utföra undersökningar med stöd av
RB:s bestämmelser. Den nya lagen gäller för undersökningar av en
persons ögon och ögonrörelser, som görs i syfte att ta reda på om denne är
påverkad av narkotika eller något annat medel förutom alkohol som avses i
4 § trafikbrottslagen. Lagen om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken är närmare behandlad i avsnitt 5.6.

2 §
Det är endast förare av motordrivet fordon eller maskindrivet spårfordon
på järnväg, tunnelbana eller spårväg som omfattas av bestämmelserna i
lagen. Det krävs att föraren kan misstänkas för brott mot nykterhets-
bestämmelserna i trafikbrottslagen eller järnvägssäkerhetslagen eller annat
brott på vilket fängelse kan följa, om brottet har begåtts i samband med
framförandet av fordonet. En sådan misstanke kan uppstå t.ex. genom det
sätt på vilket föraren framfört fordonet, hans beteende eller andra
omständigheter. Ögonundersökningen får genomföras inte bara vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott, som rattfylleri, utan också när föraren
kan misstänkas för andra brott som t.ex. grov vårdslöshet i trafik. Det
krävs dock att brottet har begåtts i samband med framförandet av ett
sådant fordon som avses i bestämmelsen.
Undersökningen får genomföras endast om den kan ha betydelse för
utredningen om brottet.

3 §
I paragrafen finns bestämmelser om själva undersökningen. Den får ske
endast genom en okulär besiktning och kan avse undersökning av
pupillens storlek, dess ljuskänslighet och en kontroll av ofrivilliga
ryckningar i ögonen. Som hjälpmedel vid undersökningen får en
pupillometer, en penna eller annat liknande föremål, samt en mindre
ljuskälla användas. Med hjälp av pupillometern kan pupillens storlek
uppskattas. Pennan eller det liknande mindre föremålet kommer till
användning vid s.k. nystagmustester, dvs. kontroll av om den undersökte
har ofrivilliga ryckningar i ögonen. Den mindre ljuskällan kan användas
för att kontrollera pupillens reaktion på ljus. Metoden är närmare
behandlad i avsnitt 5.6.

4 §
I paragrafen anges de övriga regler som gäller för ögonundersökning.
Dessa innebär att undersökningen, som skall utföras av en polisman, skall
göras på ett sådant sätt att den undersökte inte blir föremål för allmän
uppmärksamhet. Den skall som regel utföras i täckt fordon eller i ett
avskilt rum. Den undersökte har rätt att på begäran få bevis om att
undersökningen utförts. På dennes begäran skall vidare protokoll föras vid
undersökningen.
Bestämmelserna i denna del överensstämmer med vad som i tillämpliga
delar gäller för prov enligt lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kommer att
meddela verkställighetsföreskrifter till lagen om ögonundersökning vid
misstanke om vissa brott i trafiken.

5 §
Om föraren vägrar medverka till en ögonundersökning får blodprov tas,
även om förutsättningar för genomförande av kroppsbesiktning inte
föreligger.

6 §
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 5.6., syftar till att klargöra att
ögonundersökning enligt lagen om ögonundersökning vid misstanke om
vissa brott i trafiken inte omfattas av reglerna i 28 kap. 13 § RB.
9.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott
4 §
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 5.2. och 5.3., införs ett nytt andra
stycke, som innebär en utvidgning av det straffbara området till att avse
den som för motordrivet fordon eller spårvagn efter intag av narkotika som
anges i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) och som under eller efter färden
har ett sådant narkotiskt ämne kvar i blodet. I samma stycke införs ett
undantag från totalförbudet för de förare, som intagit narkotika som avses i
nämnda paragraf i narkotikastrafflagen, men där intaget skett i enlighet
med läkares eller annan behörig receptutfärdares ordination. I paragrafens
tredje stycke, tidigare andra stycket, har en redaktionell ändring skett.
Införandet av de nya styckena har också föranlett redaktionella ändringar i
förslagets fjärde och femte stycken.
Hänvisningen till 8 § narkotikastrafflagen i andra stycket innebär att
bestämmelsen omfattar såväl illegal narkotika som legal, dvs.
narkotikaklassade ämnen som ingår i läkemedel. Vissa typer av narkotika
omvandlas i kroppen och bildar metaboliter, en form av
nedbrytningsprodukter, som kan utgöra ett annat narkotikaklassat ämne än
det som ursprungligen intagits. Bestämmelsen har därför utformats så att
det narkotiska ämne som skall ha funnits i blodet under eller efter färden
skall omfattas av 8 § narkotikastrafflagen men behöver inte vara identiskt
med den narkotika som intagits. Andra stycket innehåller också ett
undantag för den som i enlighet med läkares eller annan behörig
receptutfärdares (t.ex. tandläkare) ordination intagit narkotika. Den som på
grund av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av narkotikaklassade
läkemedel och som använder medlet i enlighet med läkarens ordination
omfattas således inte av totalförbudet. För dessa förare gäller i stället
reglerna om s.k. kliniskt rattfylleri som efter den föreslagna ändringen
återfinns i paragrafens tredje stycke. Med begreppet ordination avses en
sakkunnig instruktion om viss behandling, i detta fall medicinering med
narkotikaklassat läkemedel av viss angiven dos. Illegal åtkomst av
narkotikaklassat läkemedel liksom bruk av illegal narkotika eller
överdosering av egna läkemedel faller således utanför undantaget och
omfattas av nollgränsen.
Föraren skall ha haft uppsåt till att narkotika intagits. Samtliga
narkotikaklassade läkemedel förskrivs på särskilda receptblanketter och
dess förpackningar är försedda med varningstriangel. I Läkemedelsverkets
föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över narkotika med tillägg
(LVFS 1998:3) och i den årliga utgåvan av Patient-Fass finns information
om vilka substanser som är narkotikaklassade.
Olovligt eget bruk av narkotika är kriminaliserat i narkotikastrafflagen.
Den som för ett fordon efter ett sådant intag av narkotika skall, om övriga
förutsättningar enligt denna paragraf är uppfyllda, dömas för rattfylleri.
Straffet för ringa narkotikabrott bestäms ofta till dagsböter. Straffet för
enkelt rattfylleri är normalt sett dagsböter.
Vid fall av ringa narkotikabrott och rattfylleri bör ansvar ådömas för
båda brotten. Om fråga är om grovt rattfylleri får detta brott anses
konsumera ett ringa narkotikabrott medan det bör dömas i konkurrens med
narkotikabrott som inte är ringa.

4 a §
Ändringarna i 4 § föranleder redaktionella och språkliga ändringar i
bestämmelsens första stycke. I paragrafen har tagits in en hänvisning till
det föreslagna andra stycket i 4 §. Denna ändring är närmare kommenterad
i avsnitt 5.4.
9.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
1 §
Ändringarna är av redaktionell karaktär och innebär endast en språklig
anpassning. Någon ändring i sak är således inte avsedd. I de förarbeten
som föregick lagens tillkomst (prop. 1958:80) finns uttalanden om att
varsamhet i tillämpningen är påkallad när det är fråga om andra medel än
alkoholhaltiga drycker. Medel som är avsedda för vederbörandes legitima
behov bör således inte tas i beslag.
9.4 Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157)
30 §
Förslaget innebär en anpassning till de föreslagna ändringarna i
trafikbrottslagen. Beträffande det närmare innehållet i dessa ändringar, se
författningskommentaren till 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen ovan samt
avsnitt 5.4. och 5.5.
9.5 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
20 kap.

5 §
En gräns om 1,0 promille alkohol i blodet eller motsvarande i
utandningsluften införs som en av de (fyra) särskilda omständigheter som
skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.
De grundläggande förutsättningarna för straffansvar för sjöfylleri enligt
20 kap. 4 § sjölagen gäller givetvis även om gärningsmannen har en
koncentration av alkohol i blodet uppgående till eller överstigande en
promille alkohol i blodet (och motsvarande värde i utandningsluften).
Först om det kunnat konstaterats att gärningsmannen fört fartyget eller i
övrigt haft en syssla av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då
varit så påverkad att det kunnat antas att dessa åligganden inte kunnat
utföras på ett betryggande sätt, kan domstolen gå vidare i sin bedömning
av om sjöfylleriet varit att anse som grovt brott. Den uppmätta
promillehalten (eller halten i utandningsluften) av alkohol utgör då en av
omständigheterna som särskilt skall beaktas vid denna bedömning. Men
domstolen skall givetvis göra en allsidig bedömning av de relevanta
omständigheterna i varje enskilt fall. Såsom nämnts i det föregående är det
av vikt att rättstillämpningen även fortsättningsvis är rättvis och anpassad
till de särpräglade förhållanden som gäller för sjöfarten. Ändringen
behandlas i avsnitt 6.1.

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:131)
Kommitténs uppdrag har avsett två huvudområden. Det ena gäller grovt
rattfylleri där uppdraget är inriktat på sänkt gränsvärde för alkoholkon-
centrationen i blodet eller utandningsluften, skärpta straff och ökad en-
hetlighet i rättstillämpningen. Det andra området gäller sjöfylleri där
uppdraget avser möjligheterna att införa gränsvärden för alkoholkoncent-
rationen i blodet eller utandningsluften även till sjöss.
Rattfylleridelen
Straffbestämmelserna i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(trafikbrottslagen) har främst till syfte att bekämpa de olyckor i trafiken,
vilkas uppkomst har samband med att föraren varit påverkad av alkohol
eller annat medel. Dessa bestämmelser utgör således ett led i trafiksäker-
hetsarbetet. Straffbestämmelserna verkar dels allmänpreventivt genom att
förmå människor i allmänhet att avhålla sig från trafiknykterhetsbrott,
dels individualpreventivt genom att förhindra återfall hos dem som tidi-
gare begått trafiknykterhetsbrott.
Kommittén föreslår en rad åtgärder för att nedbringa antalet trafiknyk-
terhetsbrott och de olyckor som betingas av onykter körning. Tillsam-
mans med de åtgärder som Trafikpolisutredningen föreslagit i sitt be-
tänkande "Trafikpolisen mer än dubbelt bättre" (SOU 1992:81) för att
göra polisens övervakning av trafiknykterheten effektivare, finns det nu
goda förutsättningar för att kampen mot trafiknykterhetsbrotten skall bli
framgångsrik.
Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i rattfylleridelen föl-
jande.

Gränsvärdet för grovt rattfylleri sänks från 1,5 promille alkohol i blodet
resp. 0,75 milligram alkohol per liter utandningsluft till 1,0 promille resp.
0,50 milligram per liter.

Vid grovt rattfylleri skall normalpåföljden vara fängelse. En icke fri-
hetsberövande påföljd skall kunna väljas endast om det föreligger sär-
skilda skäl. Villkorlig dom skall - i likhet med vad som gällde före 1990
års ändringar i trafikbrottslagen - användas med mycket stor
restriktivitet.

Fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar skall placeras på special-
anstalter och under verkställigheten av fängelsestraffet genomgå ett sär-
skilt, intensivt, kurs- eller behandlingsprogram.

Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs från ett till två års fängelse.
Motsvarande ändringar görs beträffande onykterhet till sjöss och trafik-
nykterhetsbrott som faller under järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande till
kroppsskada eller sjukdom ingår inte i kommitténs uppdrag. Dessa brott
förekommer emellertid inte sällan i samband med onykterhet i trafik.
Det kan ifrågasättas om inte nämnda vållandebrott bedöms mildare än
vad som kan anses rimligt. En strängare bedömning av dessa i egentlig
mening grova brott skulle kunna främjas om det i lagtexten angavs vilka
omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett så-
dant brott skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet
begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självför-
vållat rus angavs som en av dessa omständigheter.
Straffskalan för exempelvis grovt vållande till annans död omfattar
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Även om straffmaximum
kan överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott
- detta är ju fallet om gärningsmannen också gjort sig skyldig till trafik-
nykterhetsbrott - bör dessutom övervägas att höja straffmaximum för
brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada
eller sjukdom.

Yttrande från frivårdsmyndighet bör normalt tas in i mål om ansvar för
grovt rattfylleri om det inte står klart att annan påföljd än fängelse är ute-
sluten. Även i de fall där det står klart att ett fängelsestraff skall ådömas
bör yttrande emellertid inhämtas om det finns anledning anta att det
föreligger omständigheter som kan ha betydelse för fängelsestraffets
längd.

Handläggare inom frivården bör utbildas i användningen av test för att
diagnostisera alkohol- och drogmissbruk, exempelvis ADDIS eller
MACH. Sådant test bör utgöra ett normalt inslag i den personutredning
som frivårdsmyndigheten ombesörjer i mål om ansvar för trafiknykter-
hetsbrott.

Den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och därvid haft en alko-
holkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75
milligram per liter utandningsluft skall i dag till sin ansökan om körkort-
stillstånd foga ett särskilt utlåtande som styrker att kravet på ett nyktert
levnadssätt i körkortslagens (1977:477) mening är uppfyllt. Detta krav
utvidgas till att omfatta alla förare som dömts för rattfylleri eller grovt
rattfylleri.

Återkallelse av körkort vid trafiknykterhetsbrott skall få underlåtas
endast om synnerliga skäl föreligger och det kan ske utan fara för trafik-
säkerheten. Bestämmelsen om att varning skall meddelas vid alkohol-
koncentrationer under 0,5 promille i blodet eller motsvarande, om var-
ningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd, bör enligt
kommitténs mening avskaffas.
Gränsvärdet för grovt brott
Det nuvarande övre gränsvärdet - 1,5 promille alkohol i blodet eller 0,75
milligram alkohol per liter utandningsluft - framstår som alltför högt från
trafiksäkerhetssynpunkt. Redan vid betydligt lägre alkoholkoncentra-
tioner inträder en signifikant försämring av körförmågan. Det är också så
att gränsen mellan "normal" alkoholkonsumtion och sådana alkoholvanor
som tyder på alkoholproblem eller alkoholberoende går betydligt lägre än
vid 1,5 promille eller motsvarande alkoholkoncentration i utand-
ningsluften. Kommittén har därför funnit att gränsvärdet bör sänkas.
När det sedan gäller att bestämma vilket gränsvärde som bör leda till
att ett rattfylleribrott regelmässigt skall bedömas som grovt har kom-
mittén stannat för att föreslå 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per
liter utandningsluft. Avgörande för detta val har varit trafikfaresynpunk-
ter samt att redan alkoholhalter på denna nivå indicerar alkoholproblem.
De möjligheter till behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgär-
der som det straffrättsliga påföljdssystemet erbjuder - såväl inom an-
staltsvården som inom frivården - har därför ansetts böra kunna komma
till användning redan här.
Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri
Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott verkar som tidigare sagts dels
allmänpreventivt, dels individualpreventivt.
Efter 1990 års ändringar i trafikbrottslagen har användningen av fäng-
elsestraff minskat väsentligt samtidigt som användningen av villkorlig
dom har ökat markant. Vad gäller de tingsrättsdomar där grovt rattfylleri
utgjort huvudbrott har andelen fängelsestraff minskat från 72 procent år
1989 till 47 procent andra halvåret 1991 medan andelen villkorliga
domar har ökat från 5 procent till 23 procent under samma tid. Denna
utveckling är oroande både ur allmänpreventiv och individualpreventiv
synvinkel.
Dagens påföljdspraxis ter sig alltför mild från allmänpreventiv syn-
punkt. Onyktra förare utgör en stor trafiksäkerhetstara och varje år dödas
eller skadas enligt den officiella statistiken mellan 1 500 och 2 000 per-
soner i trafikolyckor där minst en av förarna misstänks ha varit alkohol-
påverkad. Det verkliga antalet torde vara betydligt större. Det finns där-
för all anledning att se strängt på denna typ av brott. Förändrade dryck-
esvanor och det europeiska integrationsarbetet kan för övrigt leda till att
den totala alkoholkonsumtionen i landet ökar, vilket gör det ännu mer
angeläget att betona att trafik och alkohol inte hör ihop. Enligt Trafiksä-
kerhetsverkets bedömningar finns det i dag dessutom en oroande tendens
till ökad onykter körning bland yngre män.
Dagens påföljdspraxis är olycklig även från individualpreventiv syn-
punkt. Personer som begår trafiknykterhetsbrott har nämligen i stor ut-
sträckning alkoholproblem och risken för återfall är stor bland dessa per-
soner. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det därför angeläget att söka
komma till rätta med eventuella alkoholproblem och hindra återfall hos
detta klientel. Detta kan ske inom såväl anstaltsvården som frivården.
Som framgått ovan är det kommitténs uppfattning att normalpåföljden
för grovt rattfylleri skall vara fängelse. För att en icke frihetsberövande
påföljd skall kunna tillämpas vid grovt rattfylleri bör krävas att särskilda
skäl talar för det. Villkorlig dom skall - liksom före 1990 års reform -
tillämpas endast i klara undantagsfall.
De riktlinjer för påföljdsvalet som kommittén förordar innebär en
skärpning jämfört med det synsätt som kom till uttryck i förarbetena till
1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Grovt rattfylleri ansågs då endast i
vissa fall vara så kvalificerat att man kunde hänvisa till brottets art som
skäl för fängelse.
Specialanstalter för trafiknykterhetsbrottslingar
Effektiva insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att anstaltsvis-
telsen ges ett mera meningsfullt och verksamt innehåll än i dag och att de
möjligheter som finns att - genom behandling och andra åtgärder - mot-
verka fortsatt brottslighet tas till vara även inom anstaltsvården.
Kommittén föreslår därför att specialanstalter inrättas för sådana tra-
fiknykterhetsbrottslingar som kan beräknas vistas på anstalt i högst om-
kring tre månader och som har ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott i
den aktuella domen. Under verkställighetstiden skall dessa klienter ge-
nomgå ett intensivt påverkansprogram.
Att en person gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott kan natur-
ligtvis inte automatiskt tas till intäkt för att han har alkoholproblem, även
om så ofta är fallet. Det föreslagna påverkansprogrammet bedöms emel-
lertid ha mycket att ge även sådana intagna som inte har alkoholproblem
och det kan anpassas särskilt till denna grupp.
Fördelarna med de föreslagna specialanstalterna är flera. Genom att
samla den aktuella klientgruppen på särskilda anstalter kan verksamheten
drivas rationellt och kan klientunderlaget bli tillräckligt stort för att
möjliggöra en viss differentiering av verksamheten beroende på verkstäl-
lighetstidens längd, graden av den intagnes eventuella alkoholproblem
och andra faktorer. Vidare tillåter en sådan ordning att verksamheten -
aktiv påverkan i alkoholfrågan - genomsyrar fängelsevistelsen.
Strävan bör vara att även sådana fängelsedömda trafiknykterhets-
brottslingar som inte lämpligen kan placeras på de föreslagna specialan-
stalterna skall bli föremål för påverkansprogram inom ramen för det tra-
ditionella anstaltssystemet.
Höjt straffmaximum för grovt rattfylleri m.m.
Grovt rattfylleri är ett brott som innebär fara för människors liv och
hälsa. Förarens agerande framstår som särskilt allvarligt därför att han
medvetet valt att utsätta andra trafikanter för de risker hans alkoholpå-
verkan innebär i trafiken. Man måste därför se strängt på dessa brott. För
de svåraste fallen av grovt rattfylleri bör det finnas möjlighet för dom-
stolarna att utdöma långvariga fängelsestraff. Det nuvarande maxi-
mistraffet, fängelse ett år, anser kommittén vara för lågt och föreslår där-
för att maximistraffet höjs till två års fängelse.
Genom en sådan höjning av straffmaximum kommer grovt rattfylleri
att få samma maximistraff som exempelvis brottet framkallande av fara
för annan.
Kommittén föreslår vidare att brotten vållande till annans död och
vållande till kroppsskada eller sjukdom - som inte sällan förekommer i
samband med onykterhet i trafik - ses över. Kommittén ifrågasätter om
bedömningen av dessa brott inte är mildare än vad som kan anses rimligt.
Särskild personutredning i mål om ansvar för grovt rattfylleri
Att domstolen har tillgång till en god personutredning är av vikt inte en-
dast för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet utan även för enhetlig-
heten i rättstillämpningen. Kommittén anser att yttrande från fri-
vårdsmyndighet normalt bör infordras i mål om ansvar för grovt rattfyl-
leri om inte annan påföljd än fängelse är utesluten. Även i fall där det står
klart att ett fängelsestraff skall ådömas bör yttrande emellertid inhämtas
om det finns anledning anta att det föreligger sådana omständigheter som
kan få betydelse för fängelsestraffets längd.
För att öka kvaliteten på personutredningarna och underlätta motiva-
tionsarbetet pekar kommittén på olika test för att diagnostisera missbruk
och beroende såsom det s.k. ADDIS-testet och MACH-testet, och före-
slår att frivårdens personal skall få utbildning i att använda sig av något
av dessa eller liknande test. Sådana test bör normalt ingå som en del av
den personutredning frivårdsmyndigheten ombesörjer när rätten begärt
myndighetens yttrande i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott.
Inte minst mot bakgrund av reglerna om utvidgad lämplighetspröv-
ning vid ansökan om körkortstillstånd (se nedan) bör den misstänkte re-
dan i samband med personutredningen ha ett betydande intresse av att
hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd för att komma
till rätta med dessa.
Omfattningen av den utvidgade lämplighetsprövningen
Den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen, som infördes år 1991, omfat-
tar i dag den som dömts för ett trafiknykterhetsbrott och som därvid haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller
0,75 milligram per liter utandningsluft.
Erfarenheterna av den utvidgade lämplighetsprövningen och av annan
liknande verksamhet som pågått under längre tid är goda.
Alkoholkoncentrationen vid provtagningstillfället står inte i någon gi-
ven relation till en persons alkoholvanor. Trafiknykterhetsbrott utgör
dock ofta ett tidigt tecken på att alkoholbruket inte är kontrollerat och det
är väl känt att en stor del av de trafiknykterhetsbrottslingar som vid
provtagningstillfället har under 1,5 eller 1,0 promille i många fall har
alkoholproblem. Från körkortssynpunkt anser kommittén därför att det
finns anledning att behandla alla förare som dömts för trafiknykterhets-
brott på samma sätt.
Visserligen torde andelen förare med alkoholproblem vara lägre vid
låga alkoholhalter än vid de riktigt höga. Trafiknykterhetsbrott utgör
emellertid, enligt kommitténs mening, ett så starkt tecken på olämplighet
från nykterhetssynpunkt att det är motiverat att låta alla förare som dömts
för trafiknykterhetsbrott underkastas den utvidgade lämplighetspröv-
ningen vid ansökan om körkortstillstånd.
Den utvidgade lämplighetsprövningen föreslås således omfatta alla
förare som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri; alltså även förare
beträffande vilka det saknas bevisning om alkoholkoncentrationen i blo-
det eller utandningsluften och förare som varit påverkade av annat medel
än alkohol.
Återkallelse av körkort på grund av trafiknykterhetsbrott
Även de trafiknykterhetsbrottslingar som vid provtagningstillfället har
relativt sett låga alkoholhalter utgör en fara i trafiken och även dessa
förare har ofta alkoholproblem.
Enligt kommitténs mening saknas därför anledning att från körkorts-
synpunkt särbehandla förare vars alkoholkoncentration understigit 0,5
promille eller motsvarande.
Bestämmelsen om att återkallelse skall underlåtas vid förhållandevis
låga alkoholhalter, om varning av särskilda skäl får anses vara en till-
räcklig åtgärd, bör därför utgå. För att varning skall få träda i stället för
återkallelse vid trafiknykterhetsbrott bör alltid krävas att det föreligger
synnerliga skäl och att det kan ske utan fara för trafiksäkerheten.
Sjöfylleridelen
Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i sjöfylleridelen föl-
jande.

Kommittén har prövat men underkänt tanken att med ett nedre gräns-
värde för alkoholhalten i gärningsmannens blod eller utandningsluft be-
stämma vad som skall straffas som enkelt sjöfylleri; straffbarheten får
som hittills prövas genom s.k. klinisk bedömning.

Det har däremot ansetts både möjligt och lämpligt att genom ett övre
gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri; detta
gränsvärde skall vara detsamma som för grovt rattfylleri. Men för att
brottet alls skall anses vara grovt måste det begås i en syssla som efter
omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.

Det förutsätts att det nedre gränsvärdet för straffbar alkoholpåverkan i
vägtrafiken - 0,2 promille eller motsvarande värde i utandningsluften -
kommer att få inflytande på den maritima straffrättskipningen.
Gränsvärdet för grovt brott
Gränsvärdet för alkoholkoncentrationen - 1,0 promille alkohol i blodet
eller 0,50 milligram per liter utandningsluft - införs bland de omständig-
heter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ett sjöfylleri är
grovt. En så hög alkoholhalt indicerar avsevärd påverkan hos envar.
Enligt kommitténs förslag skall vid bedömningen av om ett sådant
brott är grovt i första hand beaktas den uppgift gärningsmannen haft att
fullgöra och de krav uppgiftens beskaffenhet efter omständigheterna
ställt på gärningsmannen.
De uppgifter som utförs ombord på fartyg kan vara av många olika
slag och ställa olika höga krav. Ansvarsfulla uppgifter som är komplice-
rade och kräver koncentration och snabb reaktionsförmåga ställer natur-
ligtvis högre krav på nykterhet än enkla uppgifter som kan utföras mer
eller mindre mekaniskt. Hur höga krav en uppgift ställer på utövaren va-
rierar också med hänsyn till exempelvis fartygstyp, väderlek, farvatten,
trafikintensitet och den last som fartyget transporterar. Hårt väder och
svårnavigerade vatten kan medföra att annars tämligen enkla uppgifter
blir krävande och transport av farlig last ställer större krav på precision,
omdöme och reaktionssnabbhet än transport av annan last. Huruvida
uppgifter i det enskilda fallet ställt höga krav på gärningsmannen måste
beaktas innan man går in på de andra i bestämmelsen nämnda omstän-
digheterna som särskilt skall beaktas.
Har de aktuella uppgifterna efter omständigheterna ställt höga krav på
gärningsmannen skall särskilt beaktas vissa andra omständigheter. För-
utom en alkoholhalt som uppgått till 1,0 promille alkohol i blodet eller
0,50 milligram per liter utandningsluft nämns i kommitténs förslag annan
avsevärd påverkan av alkohol eller annat medel samt påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
Avsevärd påverkan kan, med hänsyn till de individuella variationer
som finns vad gäller den påverkan en viss alkoholkoncentration leder till,
i vissa fall föreligga även vid lägre alkoholkoncentrationer än 1,0 pro-
mille i blodet eller motsvarande i utandningsluften.
Lagens budskap blir således: För grovt sjöfylleri blir Du dömd på
samma bevis som fäller rattfylleristen.
Den nedre straffbarhetsgränsen
Kommittén har inte ansett sig böra föreslå införandet av något nedre
gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften.
Det antas att den nedre straffbarhetsgränsen för alkoholpåverkan i vägtra-
fiken - 0,2 promille alkohol i blodet eller motsvarande alkoholhalt i ut-
andningsluften - kommer att inverka på den maritima straffrättskip-
ningen. Det är nämligen uppenbart att framförande av fartyg i många fall
ställer minst lika höga krav på omdöme och precision som framförande
av motorfordon i vägtrafiken.
Det som är straffbar påverkan i vägtrafik bör vara det även i snarlika
fall till sjöss; låt vara att bevisföring som inskränkts till utredning om
alkoholhalt i blod eller utandningsluft kräver säkerhetsmarginal. De fall
kommittén här i första hand haft för ögonen är exempelvis de där den
tilltalade fört snabbgående motorbåt i livligt trafikerade vatten; likheten
med vägtrafik är då, liksom i vissa andra fall, slående. Även utan så tyd-
lig parallell till förhållandena inom vägtrafiken kan både uppgiften om-
bord och yttre omständigheter ställa så höga krav på den tilltalade att al-
koholhalter i närheten av det nedre gränsvärdet för rattfylleri bör tydas så
att toleranströskeln överskridits.
Det lätt förenklade budskap kommittén vill förmedla blir här detta: För
sjöfylleri kan Du komma att dömas på samma bevis som fäller rattfylle-
risten.

Kommitténs lagförslag
Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)
Härigenom föreskrivs att 325 och 325 a §§ sjölagen (1891:35 s. 1)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

325 §1
Den som framför fartyg eller i
övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något
annat medel, att det kan antas, att
han inte på ett betryggande sätt
kan utföra vad som därvid åligger
honom, döms för sjöfylleri till
böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som framför fartyg eller i
övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något
annat medel, att det kan antas, att
han inte på ett betryggande sätt
kan utföra vad som därvid åligger
honom, döms för sjöfylleri till
böter eller fängelse i högst sex
månader. Straffvärdet bedöms med
utgångspunkt i de krav som
uppgiftens beskaffenhet efter
omständigheterna ställt på
gärningsmannen.

325 a §2
Är ett brott som avses i 325 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
ett år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. gärningsmannen varit avse-
värt påverkad av alkohol eller
något annat medel,
2. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till
fartygets egenskaper eller andra
omständigheter eller
3. framförandet av fartyget
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
Är ett brott som avses i 325 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall främst
beaktas om uppgiftens
beskaffenhet efter omständig-
heterna ställt höga krav på
gärningsmannen. I sådant fall
skall därnäst särskilt beaktas om
gärningsmannen
1. har haft en alkoholkoncentra-
tion som uppgått till minst 0,50
milligram per liter i hans
utandningsluft eller 1,0 promille i
hans blod,
2. annars har varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. fullgjort uppgiften på ett sätt
som medfört påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.

Denna lag träder i kraft den

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1992:131)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande instanser:
Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren (RÅ), Rikspolisstyrelsen
(RPS), Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Domstolsverket (DV), Hovrätten
för Nedre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Härnösands tingsrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Fängelseutredningen (Ju 1992:06),
Straffsystemkommittén (Ju 1992:07), Kustbevakningen, Socialstyrelsen,
Statens järnvägar (SJ), Sjöfartsverket, Sjösäkerhetsrådet, Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svensk
trafikmedicinsk Förening, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande
(NTF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central-
organisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska
arbetsgivareförbundet (SAF), Svenska maskinbefälsförbundet,
Föreningen Sveriges polischefer, Motormännens riksförbund (MRF),
Motorförarnas Helnykterhetsförbund (MHF), Järnvägsanställdas
Helnykterhetsförbund, IOGT-NTO-rörelsen, Föreningen för
Minnesotamodellen i Sverige, Föreningen Kampen mot rattfylleriet
Angår Mig (KRAM), Provita AB.
Remissinstanser som ej svarat: Statens rättskemiska laboratorium,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Föreningen
Sveriges åklagare, Kungliga Automobilklubben (KAK),
Riksorganisationen mot brott i samhället, LP-stiftelsen.
Yttranden har dessutom inkommit från följande instanser: Sveriges
redareförening, Frälsningsarméns behandlingshem, Föreningen för
allmänna ombud i körkortsfrågor, Länsstyrelsen i Skaraborgs län,
Nykterhetsrörelsens Landsförbund, Föreningen Skyddsvärnet,
Norrköpings kommun, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän,
Rättsmedicinalverket, Skyddsvärnet i Göteborg, Norrköpings kommun,
Svenska Fångvårdssällskapet, Karolinska Institutet, Institutionen för
klinisk alkohol- och narkotikaforskning, Föreningen Skyddsvärnet i
Stockholm, Svenska Skyddsförbundet, Nationalföreningen för
Trafiksäkerhetens Främjande, Lennart Fogel, Rikspolisstyrelsen gm
Bertil Fredriksson PM angående beslag av fordon, Uppdrag till
Brottsförebyggande rådet att utvärdera 1991 års ändringar om
bestämmelserna i sjölagen (1891:35 s.1) om onykterhet till sjöss.

Sammanfattning av betänkandet (1996:125)
Uppdraget
Vi har haft i uppdrag att närmare analysera vilka problem som är
förknippade med den nuvarande regleringen av drograttfylleri, dvs.
rattfylleribrott på grund av påverkan från annat medel än alkohol, och att
lämna förslag till sådana författningsändringar som skapar förutsättningar
för effektivare ingripanden mot drogpåverkade förare. Vid utarbetandet
av förslagen skall vad som anförts i justitieutskottets betänkande
1994/95:JuU24 beaktas. Enligt våra direktiv skall syftet med reformen
vara att förbättra möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och en
tillräcklig kontroll över trafikanternas körförmåga.
Bakgrund
Brotten rattfylleri och grovt rattfylleri regleras i 4 och 4 a §§ lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). Dessa
straffbestämmelser gäller för både alkohol och samtliga andra medel som
kan påverka förmågan att framföra ett fordon på betryggande sätt.
Straffskalan för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader.
För grovt rattfylleri är påföljden fängelse i högst två år. Straffskalan är
densamma oavsett om påverkan beror på alkoholförtäring eller intag av
annat medel.
För rattfylleri på grund av alkoholförtäring gäller vissa fastställda
gränsvärden, de s.k. promillereglerna. En alkoholhalt i blodet om 0,2
promille eller en motsvarande koncentration i utandningsluften utgör den
nedre gränsen för straffbarhet. Uppmäts denna alkoholkoncentration hos
en förare och övriga förutsättningar för straffansvar föreligger döms han
för rattfylleri. Någon bevisning i fråga om förarens påverkansgrad krävs
således inte. På motsvarande sätt bedöms brottet som grovt om
alkoholkoncentrationen uppgår till minst 1,0 promille i blodet eller
motsvarande halt i utandningsluften.
När det gäller rattfylleribrott på grund av påverkan av andra medel än
alkohol saknas gränsvärden. I stället tillämpas regeln i 4 § andra stycket
trafikbrottslagen om s.k. kliniskt rattfylleri, som innebär att en förare gör
sig skyldig till rattfylleri om han är "så påverkad att det kan antas att han
inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet". I praktiken har denna
reglering kommit att tillämpas så att straffansvar kommer i fråga först då
effekterna av den drog som intagits är så starka att påverkan synbarligen
kunnat iakttas, antingen på det sätt varpå fordonet har framförts eller
genom förarens beteende i övrigt. Bestämmelsen om kliniskt rattfylleri är
givetvis tillämplig även vid alkoholpåverkan. Den används emellertid i
praktiken mycket sällan, huvudsakligen i fall då alkoholkoncentrationen i
blodet eller utandningsluften inte har kunnat fastställas. Vid
bedömningen av om brottet skall rubriceras som grovt rattfylleri anges i
4 a § trafikbrottslagen att det särskilt skall beaktas om föraren varit
avsevärt påverkad eller om framförandet inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Med begreppet annat medel avses som ovan nämnts samtliga medel
som kan påverka förmågan att framföra ett fordon på betryggande sätt.
Någon lista som upptar de förbjudna medlen finns således inte. I kapitel
3, som bl.a. innehåller olika definitioner, ges en redogörelse för de
vanligast förekommande substanser som omfattas av begreppet. Det skall
observeras att det inte är fråga om någon fullständig uppräkning utan
endast en exemplifiering.
De analysmetoder som används för att påvisa drogförekomst beskrivs i
kapitel 4. Påvisandet sker huvudsakligen genom analys av blod eller urin.
Mellan dessa båda metoder föreligger en betydelsefull skillnad. För att en
drog skall kunna utöva någon påverkan på de psykomotoriska
funktionerna och därmed förmågan att föra ett fordon på ett trafiksäkert
sätt måste den befinna sig i blodet. När drogen har lämnat blodomloppet
och utsöndrats i urinen har den passerat de delar av kroppen där den kan
utöva sådan påverkan. Ett påvisande i urin kan därför i princip visa
endast att ett brukande har skett.
För att en åtgärd som innebär kroppsbesiktning skall få genomföras
enligt reglerna i rättegångsbalken krävs att det föreligger skälig
misstanke om ett brott som kan föranleda fängelse.
Alkoholutandningsprov är en sådan åtgärd men genom en särskild lag,
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, har polisen givits rätt att
rutinmässigt och alltså utan misstanke genomföra sådana prov. Dessa
regler behandlas i kapitel 5. Där redogörs även för Rikspolisstyrelsens
delredovisning av uppdraget som styrelsen har fått av regeringen att
utveckla metoder för kontroll och upptäckt av andra droger än alkohol i
trafiken. Den metod som Rikspolisstyrelsen har angett som den enda
möjliga kallas DRE-metoden (Drug Recognition Expert Test) och har
utvecklats i USA. Metoden är uppdelad i olika steg och bygger på att
vissa symtom kan observeras hos dem som är påverkade av olika droger.
Rikspolisstyrelsens förslag går i huvudsak ut på att en polisman utan
föregående misstanke skall ha rätt att genomföra vissa undersökningar av
en förares ögon. Tyder resultatet av dessa ögonundersökningar på att
föraren är påverkad föreligger skälig misstanke om drograttfylleribrott
och förutsättningarna för blod- och urinprovstagning är därmed
uppfyllda. DRE-metoden innehåller också ett flertal
undersökningsmoment som, enligt Rikspolisstyrelsens förslag, en
polisman med särskild utbildning skall få genomföra sedan graden av
skälig misstanke har uppnåtts. Kapitlet innehåller vidare en redovisning
av vad som gäller beträffande den läkarundersökning, den s.k. kliniska
undersökningen, som syftar till att fastställa om den misstänkte är
alkohol- eller drogpåverkad. Denna undersökning genomförs numera i
princip endast vid misstänkt drograttfylleribrott.
Kapitel 6 innehåller en kortfattad redogörelse för olika studier och
vissa forskningsresultat som finns beträffande droger och trafiksäkerhet.
Hur drograttfylleribrott har reglerats i vissa andra länder, med
huvudsaklig inriktning på vad som gäller i Norden, finns redovisat i
kapitel 7.
Överväganden
Allmänna utgångspunkter och överväganden
Främst med beaktande av de tillämpningsproblem som föreligger i
bevishänseende med den nuvarande regleringen anser vi att det föreligger
ett klart behov av att reformera lagstiftningen angående drograttfylleri.
För våra förslag har vi haft bl.a. följande allmänna utgångspunkter. Den
reglering som vi föreslår skall vara utformad så att den främjar
trafiksäkerheten och förmedlar det pedagogiska budskapet att droger som
innebär en fara i trafikhänseende inte skall få förekomma i trafiken.
Vidare bör regleringen följa allmänna straffrättsliga principer, vilket bl.a.
innebär att endast gärningar som från trafiksäkerhetssynpunkt är till sin
natur skadliga eller farliga för enskilda eller samhället bör omfattas av
straffansvar. Regleringen bör vidare vara utformad så att brottet kan
indelas i ett lindrigare och ett grövre brott så att brottets straffvärde kan
avspegla sig i straffskalan. Om inte en absolut nollgräns bedöms vara den
mest lämpliga lösningen för vissa eller samtliga droger, bör en föreslagen
reglering innebära att samma påverkansnivå som är straffbar vid
rattfylleri på grund av alkoholpåverkan också är straffbar vid sådant brott
på grund av drogpåverkan. Det är också önskvärt av trafiksäkerhetsskäl
att regleringen om möjligt träffar samtliga droger som omfattas av
begreppet annat medel eftersom det framstår som egalt varifrån den
trafikfarliga påverkan kommer. Vi anser det också väsentligt att söka
föreslå en reglering som innebär en förenkling av hanteringen av
drograttfylleriärenden utan att rättssäkerheten för den skull försämras.
Gränsvärden
Vi har inledningsvis övervägt om det är möjligt att för drogernas del
införa någon form av gränsvärden motsvarande de promilleregler som
gäller för alkohol. En sådan reglering skulle medföra flera fördelar. Bl.a.
skulle bevissvårigheterna i mål om drograttfylleri minska och
trafiknykterhetslagstiftningen skulle bli densamma för alkohol och
droger. Emellertid har vetenskapen ännu inte kommit så långt att det
finns tillräckligt underlag för att säga att en viss påvisad koncentration i
blodet är kopplad till en viss påverkansgrad. Beträffande en del droger
torde ett sådant samband vara mycket svårt att fastställa på grund av
deras komplicerade metabolism (omvandling). Vissa droger kan vidare
för närvarande påvisas endast i urin vilket innebär att någon egentlig
koppling till påverkansgrad inte kan göras. Ytterligare en komplikation är
det stora antal gränsvärden det skulle bli fråga om eftersom varje drog
som omfattas av regleringen måste åsättas åtminstone ett nedre
gränsvärde. En annan nackdel med gränsvärden såvitt gäller narkotiska
preparat är att ett olovligt brukande av dessa är straffbart enligt
narkotikastrafflagen (1968:64) varför det framstår som olämpligt med en
reglering som tillåter framförande av motorfordon med en viss mängd
narkotika i kroppen. Med beaktande av bl.a. dessa omständigheter anser
vi att det för närvarande inte är möjligt att införa en reglering med
gränsvärden.
Absolut nollgräns
Vi har vidare övervägt möjligheten att införa en absolut nollgräns för
samtliga droger i trafiken. Om en sådan totalförbudsregel skall införas
bör den utformas som ett förbud att föra ett motordrivet fordon med
någon som helst trafikfarlig substans i blodet. För att det skall vara
lämpligt att införa en generell nollgräns krävs enligt vår mening klart
belägg för att en sådan gräns har en sådan effekt på trafiksäkerheten att
en straffrättslig reglering kan motiveras. I avsaknad av forskningsresultat
skulle man kunna hävda att redan varje förekomst av en trafikfarlig
substans kan medföra en påverkan som sätter ned körförmågan och
därmed utgöra en sådan abstrakt fara att ett straffbeläggande bör ske. Vi
ställer oss emellertid tveksamma till att straffbelägga ett handlande som
inte med i vart fall en viss säkerhet kan sägas utgöra en
trafiksäkerhetsrisk.
För införandet av en nollgräns talar vidare den pedagogiska effekt en
sådan reglering skulle kunna innebära. Vi menar dock att det krävs starka
skäl för att grunda en strafflagstiftning enbart på sådana indirekta
principer. Ett annat skäl som talar för en nollgräns är att flera av de
bevissvårigheter som i dag föreligger i mål om drograttfylleri troligen
skulle försvinna med en sådan ordning.
Emellertid torde andra tillämpningsproblem uppstå t.ex. vad gäller att
bevisa uppsåt hos föraren. Det skulle också kunna verka stötande på det
allmänna rättsmedvetandet om människor med olika sjukdomar som
kräver behandling med läkemedel får sin rörelsefrihet begränsad trots att
de inte bedöms utgöra någon trafikfara. Att motverka dessa oönskade
effekter genom att införa någon form av ansvarsfrihetsregel för ringa fall
anser vi inte vara lämpligt eftersom bedömningen av vad som utgör ringa
brott skulle kunna leda till olikheter i rättstillämpningen. Ytterligare skäl
mot att införa en nollgräns är att efterlevnaden av lagstiftningen inte
effektivt kan kontrolleras och att en sådan reglering skulle avvika från
vad som gäller vid rattfylleribrott på grund av alkoholpåverkan.
Eftersom vi således anser det olämpligt att införa en absolut nollgräns
för samtliga droger som omfattas av begreppet annat medel har vi
övervägt möjligheten att låta en nollgräns gälla endast för en viss grupp
av droger. En avgränsning som man eventuellt skulle kunna tänka sig är
att begränsa totalförbudet till narkotika , dvs. de preparat som upptas i
Läkemedelsverkets föreskrifter (1990:47) om förteckningar över
narkotika. Dock hör till denna grupp också narkotika som används som
läkemedel. På grund härav kan samma överväganden som gjorts ovan
göras även beträffande dessa medel, varför en sådan avgränsning inte kan
bedömas som lämplig.
Bör då en avgränsning ske till den s.k. illegala narkotikan
(Läkemedelsverkets förteckning I samt amfetamin och kokain), för
vilken delvis andra överväganden kan göras? Mot en sådan avgränsning
talar bl.a. att personer som olovligen brukar narkotika inte sällan intar
narkotikan i form av medicin, egen eller annans, vilken inte skulle
komma att omfattas av en sådan regel. Härtill kommer att de
överväganden som gjorts ovan om t.ex. otillräckligt forskningsunderlag
och bristande kontrollmöjligheter för lagens efterlevnad äger giltighet
även beträffande en reglering som begränsar sig till den illegala
narkotikan. Vi menar därför att inte heller en sådan avgränsning är
lämplig.
Ändring av det s.k. kliniska rattfylleriet
Vi har slutligen övervägt möjligheten att uppfylla reformens syfte,
nämligen att förbättra möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och
en tillräcklig kontroll över trafikanternas körförmåga, genom en ändring
av bestämmelsen om det kliniska rattfylleriet. En sådan lösning anser vi
har flera fördelar. Ett av de viktigaste skälen är att det blir möjligt att
anknyta straffbarheten till en påverkan som kan motiveras från
trafiksäkerhetssynpunkt. Att bestämma straffbarheten på detta sätt
innebär också att regleringen stämmer överens med vad som gäller för
rattfylleri på grund av alkoholpåverkan.
När bör då straffansvar inträda? Man kan urskilja två typsituationer.
Det ena fallet är då det framgår redan av en persons beteende vid
körningen eller i anslutning till denna att han är påverkad. Vi anser att
detta bör vara tillräckligt för straffansvar och att rekvisitet "kan antas att
han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet" bör utgå. Den som har
intagit droger i en sådan mängd att han uppfattas som påverkad bör
nämligen av trafiksäkerhetsskäl inte straffritt få framföra ett fordon. Den
andra typsituationen är den då föraren, med hänsyn till arten och
mängden av den eller de droger som påvisas vid analys av hans blod
typiskt sett kan antas vara påverkad. Detta överensstämmer med vad som
gäller för rattfylleri på grund av alkoholförtäring, där promillereglerna
bygger på att viss alkoholkoncentration typiskt sett innebär påverkan.
Även i dessa fall framstår det som högst motiverat att straffbelägga
framförandet av ett motordrivet fordon.
Att utforma regleringen på detta sätt innebär flera fördelar. Dagens
bevissvårigheter torde minska och möjlighet ges till en önskvärd
nyansering vid straffvärdebedömningen. Vidare kan regleringen omfatta
samtliga trafikfarliga medel och lagens efterlevnad blir möjlig att
kontrollera.
Den ordning som vi föreslår kommer att kräva att Rättsmedicinalverket
avger, förutom analysbevis, ett utlåtande om huruvida en viss påvisad
drogförekomst med hänsyn till arten och mängden av den eller de
påvisade drogerna typiskt sett kan antas ha medfört en påverkan.
Rättsmedicinalverket torde även i sina utlåtanden i många fall kunna
ange vilken grad - hög, måttlig eller låg - av påverkan som kan antas ha
förelegat. När det är fråga om illegal narkotika, som ju intas i syfte att nå
en påverkan, torde utlåtandet ofta komma att utmynna i slutsatsen att
drogen typiskt sett kan antas ha medfört en påverkan. Denna slutsats
torde också bli vanlig i de fall det är fråga om överdosering av legalt
förskrivna läkemedel. Mindre ofta torde en sådan slutsats kunna dras när
det är fråga om trafikfarliga läkemedel som påvisas i terapeutisk dos. Vi
vill i detta sammanhang starkt betona det ansvar som behandlande läkare
och apotekspersonal har för att patienter får en adekvat och fullständig
information om effekterna av förskrivna läkemedel och faran med
överdosering och överanvändning.
Med våra förslag torde Rättsmedicinalverkets utlåtanden bli det
viktigaste bevismedlet i mål om drograttfylleri. Även i fall när utlåtandet
inte mynnar ut i att föraren typiskt sett kan antas ha varit påverkad av den
påvisade drogförekomsten kan utlåtandet liksom analysbeskedet ha
betydelse som bevis. Också annan bevisning, t.ex. vittnesbevisning,
kommer givetvis att vara av stort värde även i framtiden.
Den ändring av det kliniska rattfylleriet som vi föreslår för drogernas
del kommer att gälla även för det mycket begränsade antalet fall av
rattfylleri på grund av alkoholpåverkan där bestämmelsen kommer till
användning.
Vi anser inte att det finns skäl att ändra den nuvarande bestämmelsen
att påverkan skall ha varit avsevärd för att brottet skall bedömas som
grovt. När det gäller frågan om ett kombinerat intag av alkohol och
droger skall vara en omständighet som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av brottets svårhet kan man konstatera att det inte går att
göra några generella uttalanden om att ett sådant kombinerat intag alltid
leder till en förstärkt påverkan och därmed en ökad trafiksäkerhetsrisk. I
de fall som det är fråga om förstärkningseffekter bör
Rättsmedicinalverket ange detta i sitt utlåtande och påverkan torde då
ofta bedömas som avsevärd, i vart fall när den uppmätta alkoholhalten
inte betydligt understiger gränsen för grovt brott. Även i fall när det är
fråga om en kombination av olika droger bör utlåtandet ange om och i
vilken mån de påvisade drogerna förstärker varandra.
Utvidgade upptäckts- och kontrollmöjligheter för polisen m.m.
För att den ändring av regleringen av drograttfylleribrottet som vi har
föreslagit skall kunna leda till ett mer effektivt ingripande mot
drogpåverkade förare krävs även att polisen har tillräckliga möjligheter
för upptäckt och kontroll. Det skulle enligt vår mening vara önskvärt med
en teknisk metod som snabbt och smidigt kunde ge besked om föraren
var drogpåverkad på samma sätt som kan ske beträffande alkohol. Då
någon sådan metod ännu inte finns att tillgå utgår vi från vad
Rikspolisstyrelsen har anfört i sin ovan nämnda delredovisning, nämligen
att DRE-metoden i dag är den enda framkomliga vägen att lösa
problemen.
Vi föreslår därför ändringar i lagen om alkoholutandningsprov som
innebär att den inledande delen av DRE-metoden, dvs.
ögonundersökningen, får genomföras rutinmässigt på samma sätt som
gäller vid alkoholutandningsprov. De invändningar som eventuellt kan
resas mot en sådan ordning från integritets- och rättssäkerhetssynpunkt
uppvägs enligt vår mening av den ökade trafiksäkerhet som en sådan
reglering torde komma att medföra. Vi förespråkar att denna
undersökning genomförs även om ett taget alkoholutandningsprov utfallit
positivt.
Den fortsatta delen av DRE-metoden, som enligt Rikspolisstyrelsens
förslag skall genomföras sedan skälig misstanke om drograttfylleribrott
föreligger, innehåller flera moment som är så ingripande att de enligt
rättegångsbalkens bestämmelser endast får utföras av en läkare. För att
den delen av metoden skall kunna genomföras krävs således
författningsändringar även i rättegångsbalken. Härför krävs enligt vår
mening att den delen av DRE-metoden är så betydelsefull att det kan
motivera ett avsteg från kroppsbesiktningsreglerna i rättegångsbalken.
Enligt vår mening är en till drogpåverkan anpassad klinisk undersökning
utförd av läkare att föredra framför detta senare led av DRE-metoden. Vi
kan därför inte tillstyrka ett införande av DRE-metoden i dess helhet utan
förordar i stället att den kliniska undersökningen anpassas till att avse
drogpåverkan och att läkarna ges en relevant utbildning för att känna igen
tecken på drogpåverkan.
Körkortsfrågor
I kapitel 13 behandlas de körkortsfrågor som har närmast anknytning till
bestämmelserna om straffansvar på grund av rattfylleri. Det gäller i första
hand frågor om återkallelse av körkort, men även frågor om
förutsättningarna för att över huvud taget erhålla körkort är av betydelse i
detta sammanhang. Med beaktande av att 1994 års körkortsutredning
nyligen har lämnat sitt betänkande En körkortsreform (SOU 1996:114)
har vi inte funnit det meningsfullt att lägga fram utarbetade
författningsförslag till ändring av den nu gällande körkortslagstiftningen.
Inte heller har vi funnit skäl att göra detta avseende 1994 års
körkortsutrednings förslag till författningstext. I stället gör vi vissa
allmänna överväganden om personliga förutsättningar för
körkortsinnehav, återkallelse, spärrtid, varning och omhändertagande av
körkort samt läkarnas anmälningsskyldighet.
Annan berörd lagstiftning
Vi har också övervägt ändringar i annan trafiklagstiftning som innehåller
bestämmelser om förbud mot och/eller ansvar för att utföra olika
uppgifter under påverkan av alkohol och droger. Detta har gjorts främst
för att se om det går att finna ett enhetligt påverkansbegrepp för
trafiklagstiftningen, vilket enligt vår mening skulle vara önskvärt ur
pedagogisk synvinkel. I den grundläggande bestämmelsen i vägtrafik-
kungörelsen (1972:603) stadgas bl.a. att ett fordon inte får föras av den
som på grund av påverkan av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande preparat inte kan föra fordonet på betryggande sätt. Vi
föreslår här, förutom en språklig anpassning, en ändring som innebär att
bestämningen av påverkansbegreppet överensstämmer med den
skärpning av begreppet som vi har föreslagit i 4 § trafikbrottslagen.
Motsvarande ändring föreslår vi också i den likalydande bestämmelsen i
terrängtrafikkungörelsen (1972:594). Vidare föreslår vi en anpassning av
järnvägssäkerhetslagens (1990:1157) bestämmelser om straffansvar för
förare av maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana vid
påverkan av alkohol eller droger till bestämmelserna i 4 och 4 a §§
trafikbrottslagen, sådana dessa utformas enligt våra förslag.
Bestämmelserna i sjölagen (1994:1009) om sjöfylleri respektive grovt
sjöfylleri omfattar även andra personkategorier än förare. I sjölagen
saknas vidare promilleregler. Vi anser emellertid inte att det ingår i vårt
uppdrag att genomföra det omfattande arbete som krävs för att kunna
göra meningsfulla överväganden om lämpligheten av ändringar i
sjölagen. Detsamma gäller berörda bestämmelser i luftfartslagen
(1957:297). Beträffande den lagen har regeringen dessutom nyligen
beslutat direktiv enligt vilka en översyn av luftfartslagstiftningen skall
ske. Slutligen föreslås en justering av vissa regler i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., i syfte att bättre anpassa
dessa regler till bl.a. trafikbrottslagens regler.
Kostnader och genomförande
De besparingar som våra förslag medför i form av en ökad trafiksäkerhet
bedömer vi överstiger de ökade kostnader som våra förslag kan komma
att innebära.
De föreslagna ändringarna bör kunna träda i kraft den 1 juli 1997.

Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Den som för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under
eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans utandningsluft döms för rattfylleri till böter
eller fängelse i högst sex månader.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra
fordonet. Detsamma gäller om
föraren är lika påverkad av något
annat medel.

Första stycket gäller inte förare
av motordrivet fordon, som är
avsett att föras av gående.

Första och andra styckena gäl-
ler inte om förandet av fordonet
ingår som ett led i en vetenskaplig
eller därmed jämförlig undersök-
ning till vilken tillstånd har
lämnats av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en
spårvagn efter att ha intagit annat
medel om medlet under eller efter
färden förekommer i hans blod i
sådan mängd att han typiskt sett
kan antas vara påverkad därav
eller av flera medel i förening.
För rattfylleri enligt första
stycket döms vidare den som för
ett motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är påverkad av
alkoholhaltiga drycker, av något
annat medel eller av flera medel i
förening.
Första och andra styckena
gäller inte förare av motordrivet
fordon, som är avsett att föras av
gående.
Första tredje stycket gäller inte
om förandet av fordonet ingår som
ett led i en vetenskaplig eller
därmed jämförlig undersökning till
vilken tillstånd har lämnats av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

4 a §2
Är ett brott som avses i 4 §
första eller andra stycket att anse
som grovt, skall föraren dömas för
grovt rattfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod eller
0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
2. föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har
inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Är ett brott som avses i 4 §
första tredje stycket att anse som
grovt, skall föraren dömas för
grovt rattfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod eller
0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
2. föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol, av
något annat medel eller av flera
medel i förening, eller
3. framförandet av fordonet har
inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157)
Härigenom föreskrivs att 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §1
Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana
efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2
promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft
döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms också
den som för ett sådant fordon och
då är så påverkad av alkohol-
haltiga drycker att det kan antas
att han inte på ett betryggande sätt
kan föra fordonet. Detsamma
gäller om föraren är lika påverkad
av något annat medel.

Är ett brott som avses i första
eller andra stycket att anse som
grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod eller
0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
2. föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol eller
något annat medel, eller

3. framförandet av fordonet har
inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Till samma straff döms också
den som för ett sådant fordon efter
att ha intagit annat medel om
medlet under eller efter färden
förekommer i hans blod i sådan
mängd att han typiskt sett kan
antas vara påverkad därav eller
av flera medel i förening.
Till samma straff döms vidare
den som för ett sådant fordon och
då är påverkad av alkoholhaltiga
drycker, av något annat medel
eller av flera medel i förening.
Är ett brott som avses i första
tredje stycket att anse som grovt,
skall föraren dömas till fängelse i
högst två år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod eller
0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
2. föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol, av
något annat medel eller av flera
medel i förening, eller
3. framförandet av fordonet har
inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Den som utan att föra fordon som avses i första stycket vid järnväg
eller tunnelbana fullgör tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig
betydelse för säkerheten och då är så påverkad av alkohol eller något
annat medel att det kan antas att han inte kan utföra dessa uppgifter på
betryggande sätt döms till böter eller fängelse i högst två år.
I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till förordning om ändring i vägtrafikkungörelsen
(1972:603)
Härigenom föreskrivs att 19 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
Fordon får ej föras av den som
på grund av sjukdom, uttröttning
eller påverkan av starka drycker
eller andra stimulerande eller
bedövande ämnen eller av annat
skäl ej kan föra fordonet på
betryggande sätt.
Fordon får inte föras av den som
är påverkad av alkoholhaltiga
drycker, något annat medel eller
flera medel i förening. Detsamma
gäller den som på grund av
sjukdom, uttröttning eller av annat
skäl inte kan föra fordonet på ett
betryggande sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till förordning om ändring i terrängtrafikkungörelsen
(1972:594)
Härigenom föreskrivs att 37 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

37 §
Fordon får ej föras av den som
på grund av sjukdom, uttröttning
eller påverkan av starka drycker
eller andra stimulerande eller
bedövande ämnen eller av annat
skäl ej kan föra fordonet på
betryggande sätt.
Fordon får inte föras av den som
är påverkad av alkoholhaltiga
drycker, något annat medel eller
flera medel i förening. Detsamma
gäller den som på grund av
sjukdom, uttröttning eller av annat
skäl inte kan föra fordonet på ett
betryggande sätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:1090) om
alkoholutandningsprov
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:1090) om alkoholutand-
ningsprov
dels att lagens rubrik skall ha följande lydelse,
dels att 2 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny 4 § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Lag (1976:1090) om alkoholut-
andningsprov
Lag (1976:1090) om alkoholut-
andningsprov m.m.

2 §1
Alkoholutandningsprov får även i andra fall än som avses i 1 § första
stycket tas på förare av motordrivet fordon samt på förare av
maskindrivet spårfordon på järnväg, tunnelbana eller spårväg. Prov enligt
denna paragraf får dock inte tas på förare av motordrivet fordon, som är
avsett att föras av gående.
Bestämmelserna i 1 § andra
stycket skall tillämpas vid
provtagning enligt denna paragraf.
Dessutom skall iakttas att prov får
tas endast på eller i nära anslutning
till den plats där föraren
kontrolleras eller ett polisin-
gripande mot föraren sker. För
proven får endast användas
instrument som kan brukas utan
dröjsmål och som bara anger om
eventuell alkoholkoncentration
överstiger visst gränsvärde.
Bestämmelserna i 1 § andra
stycket skall tillämpas vid
provtagning enligt denna paragraf.
Dessutom skall iakttas att prov får
tas endast på eller i nära anslutning
till den plats där föraren
kontrolleras eller ett polisin-
gripande mot föraren sker.
För prov enligt denna paragraf
får endast användas instrument
som kan brukas utan dröjsmål och
som bara anger om eventuell
alkoholkoncentration överstiger
visst gränsvärde
Om den undersökte begär det skall protokoll föras vid provtagningen
och bevis om utförd åtgärd utfärdas.

4 §

Vad som i 1 § , 2 § första, andra
och fjärde styckena och 3 § sägs
om alkoholutandningsprov gäller
också sådan undersökning av en
persons ögon och ögonrörelser
som företas i syfte att utröna om
denne är påverkad av annat medel
än alkohol. Sådan undersökning
får utgöras endast av yttre
iakttagelser av ögonens utseende
och funktion. Som hjälpmedel vid
undersökningen får användas
pupillometer, penna eller liknande
föremål samt mindre ljuskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott, 30 §
järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 § luftfarts-
lagen (1957:297) eller 20 kap. 4 §
eller 5 § sjölagen (1994:1009)
skall förklaras förverkade, om det
inte finns särskilda skäl mot det.

Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller berusningsmedel
påträffas hos den som medföljt vid
tillfället, om berusningsmedlen
kan antas ha varit avsedda även för
den som begått gärningen.
Alkoholhaltiga drycker eller
annat sådant medel som avses i
4 § lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott och som påträffas
hos den som brutit mot 4 § eller
4 a § lagen om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:1009) skall förklaras för-
verkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller medel påträffas hos
den som medföljt vid tillfället, om
medlen kan antas ha varit avsedda
även för den som begått
gärningen.
Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller
förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra
stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617)
eller med lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör,
förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma
skall gälla alkoholdrycker som påträffas hos den som förtär sådana
drycker i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a §
järnvägssäkerhetslagen.
Vad som har sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana
drycker som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var
i sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att
dryckerna var avsedda för den senare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

Förteckning över remissinstanserna (SOU 1996:125)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av följande instanser:
Riksdagens ombudsmän, Göta Hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland,
Nacka tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Alingsås
tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i
Stockholms län, Länsrätten i Västmanlands län, Justitiekanslern,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket,
Folkhälsoinstitutet, Apoteksbolaget AB, Statens järnvägar, Vägverket,
Statens väg- och transportforskningsinstitut, Riksrevisionsverket,
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Länsstyrelsen i Hallands
län, Länsstyrelsen i Örebro län, Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges advokat-
samfund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers
Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbets-
givareföreningen, Sveriges Domareförbund, Motorförarnas
Helnykterhetsförbund, Järnvägsanställdas Helnykterhetsförbund,
Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, Försäkrings-
förbundet.
Remissinstanser som ej svarat: Svenska Polisförbundet, Föreningen
Sveriges polischefer, Kampen mot rattfylleriet Angår Mig (KRAM)
Yttrande har dessutom inkommit från Riksförbundet narkotikafritt
Samhälle (RNS)

Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ögonundersökningar vid misstanke om vissa
brott i trafiken
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag avser undersökning av en persons ögon och ögonrörelser
i syfte att ta reda på om personen är påverkad av något annat medel än
alkohol.

2 § En ögonundersökning enligt denna lag får göras på förare av ett
motordrivet fordon samt på förare av ett maskindrivet spårfordon på
järnväg, tunnelbana eller spårväg om det kan misstänkas att föraren gjort
sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) eller till något annat
brott på vilket fängelse kan följa och som har begåtts i samband med
framförandet av fordonet.
Undersökningen enligt första stycket får genomföras endast om den
kan ha betydelse för utredningen om brottet.

3 § En ögonundersökning enligt denna lag får endast omfatta yttre
iakttagelser av ögonens utseende och funktion. Som hjälpmedel vid
undersökningen får pupillometer, penna eller annat liknande föremål
samt mindre ljuskälla användas.

4 § En ögonundersökning enligt denna lag genomförs av en polisman.
Undersökningen skall göras på ett sätt som inte utsätter den som
undersöks för allmän uppmärksamhet. Om särskilda skäl inte föranleder
något annat, skall undersökningen genomföras i ett täckt fordon eller
inomhus i ett avskilt rum. Om den undersökte begär det skall det föras ett
protokoll vid undersökningen och utfärdas ett bevis om utförd åtgärd.

5 § Vägrar den som skall genomgå en ögonundersökning att medverka
till detta får blodprov tas även om det inte finns förutsättningar för det
enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs att 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Den som för ett motordrivet
fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i
sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller
efter färden uppgår till minst 0,2
promille i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans
utandningsluft döms för rattfylleri
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Den som för ett motordrivet
fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i
så stor mängd att alkohol-
koncentrationen under eller efter
färden uppgår till minst 0,2
promille i blodet eller 0,10 milli-
gram per liter i utandningsluften
döms för rattfylleri till böter eller
fängelse i högst sex månader.

För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för
ett motordrivet fordon eller en
spårvagn efter att ha intagit något
preparat som avses i 8 §
narkotikastrafflagen (1968:64) i
så stor mängd att det under eller
efter färden finns något sådant
preparat kvar i blodet. Detta
gäller dock inte om preparatet
intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig recept-
utfärdares ordination.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra
fordonet. Detsamma gäller om
föraren är lika påverkad av något
annat medel.
För rattfylleri enligt första
stycket döms också den som för ett
motordrivet fordon eller en
spårvagn och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han eller hon inte kan
framföra fordonet på ett
betryggande sätt. Detsamma gäller
om föraren är lika påverkad av
något annat medel.
Första stycket gäller inte förare
av motordrivet fordon, som är
avsett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller
inte förare av motordrivet fordon,
som är avsett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller
inte om förandet av fordonet ingår
som ett led i en vetenskaplig eller
därmed jämförlig undersökning till
vilken tillstånd har lämnats av
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.
Första, andra och tredje
styckena gäller inte om förandet av
fordonet ingår som ett led i en
vetenskaplig eller därmed jäm-
förlig undersökning till vilken
tillstånd har lämnats av regeringen
eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

4 a §2
Är ett brott som avses i 4 §
första eller andra stycket att anse
som grovt, skall föraren dömas för
grovt rattfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
Är ett brott som avses i 4 §
första, andra eller tredje stycket
att anse som grovt, skall föraren
dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om

1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod
eller 0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel, vilka
påträffas hos den som brutit mot
4 § eller 4 a § lagen (1951:649)
om straff för vissa trafikbrott, 30 §
järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:1009) skall förklaras
förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Alkoholhaltiga drycker eller
andra medel som har trafikfarlig
påverkan, vilka påträffas hos den
som brutit mot 4 § eller 4 a § lagen
(1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, 30 § järnvägssäkerhets-
lagen (1990:1157), 13 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297) eller
20 kap. 4 § eller 5 § sjölagen
(1994:1009) skall förklaras
förverkade, om det inte finns
särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller berusningsmedel
påträffas hos den som medföljt vid
tillfället, om berusningsmedlen
kan antas ha varit avsedda även för
den som begått gärningen.
Detsamma skall gälla om sådana
drycker eller medel påträffas hos
den som medföljt vid tillfället, om
medlen kan antas ha varit avsedda
även för den som begått
gärningen.
Spritdrycker, vin eller starköl, som påträffas hos den som förtär eller
förvarar sådana drycker i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra
stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § ordningslagen (1993:1617)
eller med lokal ordningsföreskrift skall, oavsett vem dryckerna tillhör,
förklaras förverkade, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma
skall gälla alkoholdrycker som påträffas hos den som förtär sådana
drycker i strid med 4 kap. 4 § ordningslagen eller med 25 a §
järnvägssäkerhetslagen.
Vad som sagts i tredje stycket gäller också i fråga om sådana drycker
som avses där och som påträffas hos någon som vid tillfället var i
sällskap med den som bröt mot bestämmelsen, om det är sannolikt att
dryckerna var avsedda även för den senare.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157)
Härigenom föreskrivs att 30 § järnvägssäkerhetslagen (1990:1157)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §1
Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan
mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgår till
minst 0,2 promille i hans blod
eller 0,10 milligram per liter i hans
utandningsluft döms till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i så stor
mängd att alkoholkoncentrationen
under eller efter färden uppgår till
minst 0,2 promille i blodet eller
0,10 milligram per liter i
utandningsluften döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff döms också
den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana efter att ha intagit
något preparat som avses i 8 §
narkotikastrafflagen (1968:64) i
så stor mängd att det under eller
efter färden finns något sådant
preparat kvar i blodet. Detta
gäller dock inte om preparatet
intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig recept-
utfärdares ordination.
Till samma straff döms också
den som för ett sådant fordon och
då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker att det kan
antas att han inte på ett
betryggande sätt kan föra fordonet.
Detsamma gäller om föraren är
lika påverkad av något annat
medel.
Till samma straff döms också
den som för ett maskindrivet
spårfordon på järnväg eller
tunnelbana och då är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker att det
kan antas att han eller hon inte kan
framföra fordonet på ett
betryggande sätt. Detsamma gäller
om föraren är lika påverkad av
något annat medel.
Är ett brott som avses i första
eller andra stycket att anse som
grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om
Är ett brott som avses i första,
andra eller tredje stycket att anse
som grovt, skall föraren dömas till
fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i hans blod
eller 0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft,
1. föraren har haft en alkohol-
koncentration som uppgått till
minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten.
Den som utan att föra ett fordon
som avses i första stycket vid
järnväg eller tunnelbana fullgör
tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten
och då är så påverkad av alkohol
eller något annat medel att det kan
antas att han inte kan utföra dessa
uppgifter på ett betryggande sätt
döms till böter eller fängelse i
högst två år.
Den som utan att föra ett fordon
som avses i första stycket vid
järnväg eller tunnelbana fullgör
tjänst, i vilken ingår uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten
och då är så påverkad av alkohol
eller något annat medel att det kan
antas att han eller hon inte kan
utföra dessa uppgifter på ett
betryggande sätt döms till böter
eller fängelse i högst två år.
I fråga om den som för spårvagn finns bestämmelser i lagen
(1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § sjölagen (1994:1009) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 kap.
5 §
Är ett brott som avses i 4 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om

1. gärningsmannen varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något
annat medel,

2. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till
fartygets egenskaper eller andra
omständigheter, eller
3. framförandet av fartyget
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
Är ett brott som avses i 4 § att
anse som grovt, skall dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst
två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. gärningsmannen har haft en
alkoholkoncentration som uppgått
till minst 1,0 promille i blodet eller
0,50 milligram per liter i
utandningsluften,
2. gärningsmannen annars har
varit avsevärt påverkad av alkohol
eller något annat medel,

3. den uppgift som gärnings-
mannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till
fartygets egenskaper eller andra
omständigheter, eller
4. framförandet av fartyget har
inneburit en påtaglig fara för
säkerheten till sjöss.
___________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-07

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 19 november 1998 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i trafiken,
2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.,
4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157),
5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Maria Kelt.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i
trafiken

Ögonundersökning är en form av kroppsbesiktning. Vissa bestämmelser
om kroppsbesiktning finns i 28 kap. 13 § rättegångsbalken.

Det skulle med fog kunna göras gällande att kroppsbesiktning i form av
ögonundersökning som avses i denna lag regleras fullständigt av lagen
med uteslutande av rättegångsbalkens bestämmelser. Tredje stycket i 28
kap. 13 § rättegångsbalken innehåller emellertid en bestämmelse om att
kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov eller
alkoholutandningsprov tas får verkställas och bevittnas av en man. Det är
inkonsekvent och därmed också ägnat att ge upphov till missförstånd om
alkoholutandningsprov men inte ögonundersökning enligt förevarande
lag omnämns i 28 kap. 13 §. Den enklaste lösningen synes vara att ett
tillägg görs till nämnda paragraf så att däri också omnämns ögon-
undersökning enligt förevarande lag.

Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

4 §

Enligt det nya andra stycket skall den dömas för rattfylleri som för ett
angivet fordon efter att ha intagit något preparat som avses i 8 §
narkotikastrafflagen i så stor mängd att det under eller efter färden finns
något sådant preparat kvar i blodet. Det sista ledet i meningen syftar
emellertid snarare på den verksamma, narkotikaklassade substansen i ett
preparat än på den intagna drogen som sådan. Detta understryks också av
den i författningskommentaren framhållna omständigheten att vissa
narkotiska preparat kan omvandlas i kroppen och bilda andra produkter
(metaboliter) som likaledes kan vara narkotikaklassade. Lagrådet
förordar därför, att orden "sådant preparat" i senare delen av meningen
byts ut mot "narkotiskt ämne". Vidare föreslår Lagrådet att ordet
"preparat" i stycket i övrigt byts ut mot ordet "narkotika". Andra stycket
skulle då lyda: "För rattfylleri enligt första stycket döms också den som
för ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika
som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor mängd att det
under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta
gäller dock inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares eller annan
behörig receptutfärdares ordination."

4 a §

Enligt förslaget kan även brott som avses i det nu föreslagna andra
stycket i 4 § vara att anse som grovt. Fallet torde nästan aldrig komma att
inträffa i praktiken. Vid påverkan av narkotika kan tredje stycket i 4 § bli
tillämpligt och det är sedan detta brott som kan anses grovt med
beaktande särskilt av om föraren varit avsevärt påverkad. Teoretiskt kan
man emellertid tänka sig att någon påträffas med en mycket hög halt av
narkotika i blodet utan att denna hunnit påverka körningen. Att vissa
omständigheter som särskilt skall beaktas räknas upp hindrar inte att ett
sådant förhållande kan medföra att brottet anses grovt. Det finns därför
inte anledning att utesluta hänvisningen till andra stycket i 4 §.

Förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen

30 §

Vad som anförts om 4 och 4 a §§ lagen om straff för vissa trafikbrott
äger motsvarande tillämpning beträffande förevarande paragraf.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 december 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Rosengren, Larsson,
Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition Drograttfylleri och sjöfylleri

1 Senaste lydelse 1990:149.
2 Senaste lydelse 1993:1463.
1 Senaste lydelse 1994:1428.
1 Senaste lydelse 1993:1466.
1 Senaste lydelse 1991:668.
2 Senaste lydelse 1991:668.
1 Senaste lydelse 1990:149.
2 Senaste lydelse 1993:1463.
1 Senaste lydelse 1993:1466.
1 Senaste lydelse 1993:1465.
1 Senaste lydelse 1994:1428.
1 Senaste lydelse 1990:149.
2 Senaste lydelse 1993:1463.
1 Senaste lydelse 1994:1428.
1 Senaste lydelse 1993:1466.

Prop. 1998/99:43

51

1

Prop. 1998/99:43
Bilaga 1

61

Prop. 1998/99:43
Bilaga 1

60

Prop. 1998/99:43
Bilaga 2

Prop. 1998/99:43
Bilaga 2

1

Prop. 1998/99:43
Bilaga 3

62

Prop. 1998/99:43
Bilaga 4

70

Prop. 1998/99:43
Bilaga 4

63

Prop. 1998/99:43
Bilaga 5

79

Prop. 1998/99:43
Bilaga 5

71

89

Prop. 1998/99:43
Bilaga 6

88

Prop. 1998/99:43
Bilaga 7

Prop. 1998/99:43
Bilaga 7

Prop. 1998/99:43
Bilaga 8

Prop. 1998/99:43
Bilaga 8

1

Prop. 1998/99:43

90