Regeringens proposition
1998/99:42

Ändringar i trafikskadelagen

Prop.
1998/99:42

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 25 februari 1999

Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till ändringar i trafikskadelagen
(1975:1410). Regeringen föreslår ändringar i bestämmelserna om trafik-
försäkringsavgifter och om preskription samt i bestämmelsen om jämk-
ning av skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och på
egendom som transporterats med fordonet.
När det gäller trafikförsäkringsavgifter föreslås att trafikskadelagens
bestämmelser skall anpassas till vissa tidigare gjorda ändringar i trafik-
försäkringsförordningen i fråga om riskklassindelning m.m. Avgiften får
enligt förslaget med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för
fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det
oförsäkrade fordonet. Dessutom föreslås att den lägsta trafikförsäkrings-
avgift som Trafikförsäkringsföreningen alltid har rätt att ta ut skall höjas
från 50 till 200 kronor.
Preskriptionsbestämmelsen anpassas till vad som gäller för preskrip-
tion enligt konsumentförsäkringslagen. Det innebär att den som vill kräva
försäkringsersättning alltid skall ha sex månader på sig att väcka talan
efter det att försäkringsgivaren förklarat att slutlig ställning har tagits i
ersättningsfrågan.
Ändringen av bestämmelsen om jämkning av skadestånd innebär att
det inte längre skall vara en huvudregel att skadeståndet skall jämkas när
motorfordon i trafik eller egendom som transporteras med ett sådant
fordon skadas. Enligt förslaget skall skadeståndet kunna jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på
ömse sidor, de särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken har
inneburit och omständigheterna i övrigt.
I propositionen behandlar regeringen dessutom några andra frågor. Det
gäller frågor om trafikförsäkringsgivarnas skyldighet att meddela
trafikförsäkring (kontraheringsplikt) samt frågor om återkravsrätt för
Trafikförsäkringsföreningen vid skada orsakad av ett oförsäkrat fordon
och vid skada orsakad vid olovligt brukande av ett oförsäkrat fordon. I
dessa delar föreslås inga lagändringar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) 6
3 Ärendet och dess beredning 9
4 Nuvarande förhållanden 10
4.1 Trafikförsäkring 10
4.1.1 Försäkringsplikt 10
4.1.2 Skyldighet att meddela försäkring 11
4.1.3 Premiesättning 11
4.2 Trafikförsäkringsavgift 12
4.2.1 Rätt till och beräkning av
trafikförsäkringsavgift 12
4.2.2 Minimiavgift 13
4.3 Trafikskadeersättning 13
4.3.1 Utbetalning av trafikskadeersättning 13
4.3.2 Rätt till återkrav 14
4.3.3 Självrisk 14
4.3.4 Rätt till återkrav vid skada orsakad av
oförsäkrat fordon 15
4.3.5 Rätt till återkrav vid olovligt brukande av
oförsäkrat fordon 15
4.3.6 Preskription 16
4.4 Jämkning av skadestånd med anledning av skada på
motordrivet fordon 17
5 Behovet av ändringar i trafikskadelagen 17
5.1 Skyldighet att meddela försäkring 17
5.2 Trafikförsäkringsavgift 19
5.2.1 Beräkning av trafikförsäkringsavgift 19
5.2.2 Minimiavgift 21
5.3 Trafikskadeersättning 22
5.3.1 Rätt till återkrav vid skada orsakad av
oförsäkrat fordon 22
5.3.2 Rätt till återkrav vid olovligt brukande av
oförsäkrat fordon 24
5.3.3 Preskription 26
5.4 Jämkning av skadestånd 28
6 Ikraftträdande m.m. 39
7 Kostnader och resursbehov 39
8 Författningskommentar 40
Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian Jämkning av
skadestånd enligt trafikskadelagen, trafikförsäkringsavgifter
m.m. (Ds 1996:25) 45
Bilaga 2 Promemorians lagförslag 46
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 49
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 50
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1999 55

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 18, 28 och 31 §§ trafikskadelagen
(1975:1410) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
Utan hinder av att trafikskade-
ersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik
med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som
gäller därom. Har den skade-
lidandes rätt till trafikskadeer-
sättning helt eller delvis fallit bort
på grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han endast om särskilda skäl före-
ligger berättigad till skadestånd i
den delen.
Den som drabbas av en skada i
följd av trafik med ett motordrivet
fordon får, trots att han kan få
trafikskadeersättning, i stället krä-
va skadestånd enligt vad som gäl-
ler om detta. Har den skadelidan-
des rätt till trafikskadeersättning
helt eller delvis fallit bort på
grund av en omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han berättigad till skadestånd i
den delen endast om det finns
särskilda skäl.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Skadestånd med anledning av
en skada på ett motordrivet fordon
i trafik eller på egendom som
transporterats med det får jämkas
efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som
har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som
motorfordonstrafiken har inne-
burit och omständigheterna i
övrigt.

28 §
Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordrings-
rätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom
tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande
och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras
gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Har den som vill kräva trafik-
skadeersättning anmält skadan till
försäkringsgivaren inom den tid
som anges i första stycket, har han
alltid sex månader på sig att väcka
talan mot försäkringsgivaren
sedan denne har förklarat att
slutlig ställning har tagits till
ersättningsfrågan.
Vad som sägs i andra stycket om
försäkringsgivaren skall i fall som
avses i 15 § gälla den myndighet
som handlägger ersättningsären-
det och i fall som avses i 16 §
gälla trafikförsäkringsföreningen.
Förbehåll om kortare tid för
väckande av talan än som anges i
första stycket är utan verkan mot
den som har anspråk på trafik-
skadeersättning.
Förbehåll om kortare tid för att
väcka talan än som anges i denna
paragraf är utan verkan mot den
som har anspråk på trafikskade-
ersättning.

31 §
Saknas föreskriven trafikför-
säkring för motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
ej är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Saknas föreskriven trafikförsäk-
ring för ett motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
inte är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Trafikförsäkringsavgift bestäm-
mes på grundval av de årspremier
för trafikförsäkring som har
tillämpats här i landet under den
tid trafikförsäkring har saknats.
Avgiften får med tio procent
överstiga högsta försäkrings-
premie för fordon av samma
beskaffenhet och med samma
användningssätt och geografiska
anknytning som det oförsäkrade
fordonet. Förhöjning av premie på
grund av omständigheter som ger
anledning till antagande att
fordonet med hänsyn till inne-
havarens person utgör särskild
risk i trafiken får dock beaktas
endast om sådana omständigheter
föreligger i det särskilda fallet.
Trafikförsäkringsavgift bestäms
på grundval av de årspremier för
trafikförsäkring som har tilläm-
pats här i landet under den tid
trafikförsäkring har saknats. Av-
giften får med tio procent över-
stiga högsta försäkringspremie för
fordon av samma fordonsslag och
med samma användningssätt som
det oförsäkrade fordonet. Med
fordonsslag avses personbil, last-
bil, buss, motorcykel, traktor,
motorredskap, moped och
terrängmotorfordon. Förhöjning
av premien på grund av
omständigheter som ger anledning
att anta att fordonet med hänsyn
till innehavarens person utgör en
särskild risk i trafiken får dock
beaktas endast om det finns
sådana omständigheter i det sär-
skilda fallet.
Utan hinder av andra stycket får
trafikförsäkringsavgift tagas ut
med femtio kronor för tid till dess
trafikförsäkring tecknas eller
försäkringsplikten upphör.
Trots vad som sägs i andra
stycket får trafikförsäkringsavgift
tas ut med tvåhundra kronor för
tid till dess trafikförsäkring teck-
nas eller försäkringsplikten upp-
hör.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgift, om särskilda
skäl föreligger. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift äger 28 § första stycket
motsvarande tillämpning.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgiften, om det finns
särskilda skäl. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift tillämpas 28 § första
stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena tillämpas även på
fordringar som har uppkommit före ikraftträdandet och som vid
ikraftträdandet inte är preskriberade enligt äldre bestämmelser.
3. Äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift tillämpas även efter
ikraftträdandet i ärenden som inte är avslutade hos trafikförsäkrings-
föreningen när lagen träder i kraft.

3 Ärendet och dess beredning
Trafikförsäkringsföreningen har i skrivelser till Justitiedepartementet
tagit upp vissa frågor i trafikskadelagen (1975:1410) och trafikförsäk-
ringsförordningen (1976:359). Frågorna avser bl.a. beräkningen av tra-
fikförsäkringsavgifter enligt 31 § trafikskadelagen, dvs. de avgifter som
föreningen har rätt att ta ut för den tid då ett motorfordon är oförsäkrat i
strid mot lagen, det minsta belopp som föreningen har rätt att ta ut samt
försäkringsgivarnas rätt enligt 24 § till återkrav av utbetalad trafikskade-
ersättning när skador orsakas av oförsäkrade fordon.
Vid genomförandet av EG:s tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiv
föreslog regeringen vissa ändringar i bl.a. trafikskadelagen (prop.
1994/95:184). Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1995. I samband
med dessa ändringar upphävde regeringen bestämmelserna i trafikförsäk-
ringsförordningen om s.k. riskklassindelning. Upphävandet av bestäm-
melserna medför ett behov av att ändra den bestämmelse i trafikskade-
lagen som reglerar hur trafikförsäkringsavgiften bestäms.
Försäkringsutredningen har i sitt slutbetänkande Försäkringsrörelse i
förändring 3 (SOU 1995:87) föreslagit att den s.k. skälighetsprincipen i
försäkringsrörelselagen 19 kap. 5 § skall upphävas. Utredningen har även
konstaterat att bestämmelsen om premieskälighet i 2 § trafikförsäkrings-
förordningen kan upphävas. Mellan skälighetsprincipen och trafik-
försäkringsgivarnas skyldighet att meddela trafikförsäkring (kontra-
heringsplikten) finns ett klart samband. Främst med anledning härav
aktualiserades frågan om kontraheringsplikten borde avskaffas.
Preskriptionsreglerna i trafikskadelagen fick vid tillkomsten en lydelse
som överensstämde med preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen
(1927:77). Sedan dess har konsumentförsäkringslagen (1980:38) till-
kommit. Enligt den lagen har den som vill kräva försäkringsersättning
alltid sex månader på sig att väcka talan efter det att försäkringsbolaget
tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. Det har diskuterats om inte
motsvarande regel borde införas i trafikskadelagen.
Trafikskadelagen innehåller en bestämmelse om jämkning av skade-
stånd för skada på motordrivet fordon i trafik eller på därmed befordrad
egendom (18 § andra stycket). Enligt bestämmelsen skall skadeståndet
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Bestämmelsen och dess tillämpning har varit föremål för kritik och
ingående diskussioner i bl.a. den juridiska doktrinen. I en proposition
(1992/93:8) föreslog regeringen att bestämmelsen skulle ändras så att
förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadeståndsskyldige skulle
beaktas vid bedömningen av om jämkning skall ske. Riksdagen antog
emellertid inte förslaget utan anslöt sig till ett uttalande av lagutskottet
(bet. 1992/93:LU 35 s. 8) om att förslaget inte borde genomföras utan att
mer ingående överväganden först kommit till stånd. Bestämmelsen har
därefter diskuterats vid överläggningar i Justitiedepartementet med del-
tagande av företrädare för Arbetarskyddsstyrelsen, Brottsskadenämnden,
Finansinspektionen, Justitiekanslern, Kammarkollegiet, Kommittén om
ideell skada, Konsumentverket, Socialstyrelsen, Trafikskadenämnden,
Svea hovrätt, Juridiska fakulteterna vid Stockholms och Uppsala
universitet, Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd, Folksam, Industri-
förbundet, Företagarnas riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund,
Grossistförbundet, LRF, LO, SAF, TCO, Sveriges Advokatsamfund och
Sveriges Domareförbund.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats promemorian Jämkning av
skadestånd enligt trafikskadelagen, trafikförsäkringsavgifter m.m.
(Ds 1996:25). I promemorian behandlas ovanstående frågor och föreslås
ändringar i trafikskadelagen.
En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. Promemorians
lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissamman-
ställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju96/1491).
Under remissbehandlingen samt i skrivelser inkomna till Justitie-
departementet därefter har bl.a. Trafikförsäkringsföreningen och
Sveriges Försäkringsförbund tagit upp ytterligare frågor som rör trafik-
skadelagen och trafikförsäkringsförordningen. Det gäller bl.a. jämkning
av personskadeersättning vid rattfylleri. Dessa frågor kommer att beredas
senare.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 november 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar och lämnat andra synpunkter. Regeringen har följt Lagrådets
förslag utom på en punkt. Regeringen återkommer i avsnitten 5.2.1 och
5.4 till Lagrådets synpunkter.
4 Nuvarande förhållanden
4.1 Trafikförsäkring
4.1.1 Försäkringsplikt
Trafikförsäkring skall finnas för motordrivna fordon som är registrerade i
bilregistret och inte är avställda samt för andra motordrivna fordon som
brukas i trafik här i landet. Denna försäkringsplikt framgår av 2 § trafik-
skadelagen. Av samma paragraf framgår att försäkringsplikten enligt
huvudregeln fullgörs av fordonets ägare. Om fordonet innehas på grund
av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller om det innehas med
nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år, är det i stället inne-
havaren som fullgör försäkringsplikten.
4.1.2 Skyldighet att meddela försäkring
Trafikförsäkring får enligt 5 § första stycket trafikskadelagen meddelas
av en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen och av
en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen
(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. En
försäkringsgivare som får meddela trafikförsäkring är enligt 5 § andra
stycket skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. Försäkrings-
givarna har alltså en kontraheringsplikt. Den enda tillåtna inskränkningen
i kontraheringsplikten är att regeringen i tillståndet kan begränsa skyldig-
heten att meddela trafikförsäkring till att gälla försäkring åt personer som
tillhör en viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett
visst område.
Kontraheringsplikten sammanhänger med att trafikförsäkringen är
obligatorisk. Alla som är skyldiga att teckna trafikförsäkring skall också
ha en möjlighet att göra det.
4.1.3 Premiesättning
Skälighet och tidigare bestämmelser om riskklassindelning
Försäkringsgivarna bestämmer själva vilka premiesatser som skall tilläm-
pas för trafikförsäkring. Det finns inte något krav på att premiesättningen
skall godkännas. I försäkringsrörelselagen (1982:713) finns dock i dag en
bestämmelse som för skadeförsäkringsrörelse i allmänhet fastställer en
princip om premie- och kostnadsskälighet (se 19 kap. 5 §). Principen
gäller också för svenska trafikförsäkringsgivares verksamhet. Därutöver
tillämpas för trafikförsäkringsrörelse vissa bestämmelser i
trafikförsäkringsförordningen (1976:359) samt Finansinspektionens före-
skrifter. Premien för en trafikförsäkring får enligt 2 § trafikförsäkrings-
förordningen inte bestämmas till högre belopp än som med erforderlig
säkerhet kan anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka
med tillägg för nödvändiga omkostnader. Anskaffningskostnader som
föranleds av konkurrensskäl får inte belasta trafikförsäkringsrörelsen.
Före den 1 juli 1995 gällde att ett försäkringsbolag innan det började
driva trafikförsäkringsrörelse måste lämna uppgift till Finansinspek-
tionen om de premiesatser som bolaget avsåg att tillämpa. Finans-
inspektionen skulle även informeras om ändringar i anmälda premie-
satser. Anledningen till ändringen skulle då anges. Finansinspektionen
övervakade att premiesättningen var skälig och meddelade föreskrifter
om riskklassindelning och premieberäkning (se 1, 2 och 7 §§ trafik-
försäkringsförordningen i dess lydelse före den 1 juli 1995). Riskklass-
indelningen innebar till att börja med att fordonen indelades i olika
fordonsklasser, t.ex. personbil som inte används i yrkesmässig trafik,
personbil som används i yrkesmässig trafik, buss, moped samt olika
typer av motorcyklar och lastbilar. Inom varje fordonsklass fick man
sedan göra en indelning i olika undergrupper med hänsyn till riskskill-
nader inom klassen. För varje fordonsklass beaktades därefter i viss mån
skilda förhållanden som riskpremien var beroende av. För personbil
avsedd för privat bruk var riskpremien beroende av fyra förhållanden,
nämligen geografisk zon, årlig körsträcka, bilmärke (där bilmärken,
biltyper och årsmodeller inplacerades efter den risk de bedömdes
representera i trafikförsäkringshänseende) och bonus för skadefria år.
Av 31 § andra stycket trafikskadelagen framgår att beräkningen av
trafikförsäkringsavgifter grundar sig på denna riskklassindelning (se
avsnitt 4.2.1).
Upphävandet av riskklassindelningen
Enligt EG-direktiven på försäkringsområdet gäller en princip om pro-
duktfrihet, vilken innebär att försäkringsgivarna i sin utveckling av för-
säkringsavtal inte skall hindras av detaljerade föreskrifter i den nationella
regleringen. Försäkringsutredningen anförde i sitt delbetänkande Försäk-
ringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108 s. 118) att kraven på risk-
klassindelning och premieberäkning i gällande föreskrifter för trafik-
försäkringsanstalterna strider mot denna princip och därför borde slopas.
I proposition 1994/95:184 instämde regeringen i Försäkringsutred-
ningens bedömning att bestämmelserna om riskklassindelning och
premieberäkning borde upphävas. För att åstadkomma detta krävdes
ändringar i trafikförsäkringsförordningen. Däremot behövdes enligt rege-
ringens uppfattning inga lagändringar. Regeringen ändrade trafikför-
säkringsförordningen i samband med att propositionens lagändringar
genomfördes. Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 1995.
Det anförda innebär att den enda bestämmelsen om premiesättning för
trafikförsäkringsgivarna, förutom den allmänna skälighetsprincipen i
försäkringsrörelselagen (som för övrigt föreslås upphävd i lagråds-
remissen Ändrade försäkringsrörelseregler), numera är skälighetsregeln i
2 § trafikförsäkringsförordningen.
4.2 Trafikförsäkringsavgift
4.2.1 Rätt till och beräkning av trafikförsäkringsavgift
Trafikförsäkringsföreningen är en förening där alla försäkringsgivare
som meddelar trafikförsäkring är medlemmar (16 och 30 §§ trafik-
skadelagen). Även de utländska bolag som är verksamma i Sverige är
med. Trafikförsäkringsföreningen företräder försäkringsbolagen i vissa
ärenden om trafikskadeersättning och återkrav av utgiven sådan ersätt-
ning. Regeringen fastställer föreningens stadgar. Enligt stadgarna står
föreningen under Finansinspektionens tillsyn.
En fordonsägare, som försummar att betala trafikförsäkringspremien
för sitt fordon, får först en påminnelse som i regel också gäller som upp-
sägning av avtalet. Om premien ändå inte betalas, upphör försäkrings-
avtalet att gälla fr.o.m. dagen efter den sista betalningsdagen som är
angiven i påminnelsen. Försäkringsgivaren skall enligt 16 § andra stycket
trafikförsäkringsförordningen anmäla till Vägverket när ett försäkrings-
avtal upphör att gälla. Det är Vägverket som för bilregistret, se 2 §
bilregisterkungörelsen (1972:399). Saknas föreskriven trafikförsäkring
för ett motordrivet fordon som är registrerat i bilregistret och som inte är
avställt, skall Vägverket enligt 83 § tredje stycket bilregisterkungörelsen
underrätta Trafikförsäkringsföreningen om detta. Trafikförsäkringsföre-
ningen har då rätt till gottgörelse av den försäkringspliktige i form av en
trafikförsäkringsavgift. Denna rätt framgår av 31 § trafikskadelagen, som
också innehåller föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.
Trafikförsäkringsavgiften bestäms på grundval av de årspremier för
trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikför-
säkring har saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta försäk-
ringspremie för fordon av samma beskaffenhet och med samma använd-
ningssätt och geografiska anknytning som det oförsäkrade fordonet.
Trafikförsäkringsavgiften fastställs av Trafikförsäkringsföreningen.
Beräkningsmetoden är genom föreskrifterna i 31 § andra stycket knuten
till Finansinspektionens tidigare föreskrifter om indelning i riskklasser.
(En redogörelse för klassindelningen enligt föreskrifterna och skälen för
att den upphävts har lämnats i avsnitt 4.1.3.) Varje fordon klassas av
Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen fastställer fordonsklasser som i
sin tur indelas i avgiftsklasser och geografisk zon. Trafikförsäkrings-
föreningen har en klassningslista där bilmodellerna hänförs till olika
avgiftsklasser. Listan aktualiseras fortlöpande med nytillkomna bil-
modeller.
4.2.2 Minimiavgift
Trafikförsäkringsföreningen har rätt att kräva trafikförsäkringsavgift för
varje dag som ett fordon är lagstridigt oförsäkrat. I förarbetena till trafik-
skadelagen sägs att det givetvis inte är någon mening med att ta ut alltför
låga avgifter. Samtidigt sägs att det kan finnas anledning att låta även den
som har haft sitt fordon oförsäkrat endast en kortare tid drabbas av något
slags förseningsavgift. I 31 § tredje stycket trafikskadelagen finns därför
en bestämmelse som innebär att trafikförsäkringsavgift alltid får tas ut
med 50 kr, även om avgiften enligt beräkningsmetoden för uttagande av
avgift skulle uppgå till ett lägre belopp. Minimiavgiften har varit oför-
ändrad sedan den infördes år 1978.
4.3 Trafikskadeersättning
4.3.1 Utbetalning av trafikskadeersättning
Trafikskadeersättning utgår enligt 8 § trafikskadelagen för person- eller
sakskada som uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon här i
landet. Ersättning enligt 8 § utgår även i vissa andra fall, om fordonet var
registrerat här i landet eller tillhörde svenska staten.
Ersättning för personskada betalas oberoende av hur eller av vem
skadan har vållats. Den skadelidande, även föraren, har därför en själv-
ständig rätt att få sin ersättning direkt från trafikförsäkringen, se 10 och
11 §§. Ersättningen kan enligt 12 § första stycket jämkas i vissa fall, bl.a.
om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Det är den försäkringsgivare som har meddelat
trafikförsäkring för fordonet som skall betala ersättningen. Vid en
kollision mellan flera fordon betalas ersättningen från försäkringen för
det fordon som den skadade befann sig i. Den slutliga fördelningen
mellan försäkringarna bestäms enligt 22 § med hänsyn till bl.a. om
vållande har förekommit på någondera sidan eller båda sidorna. Om
någon som inte suttit i fordonet drabbas, kan denne vända sig mot den
försäkringsgivare som meddelat det påkörande fordonets försäkring.
Beträffande sakskada gäller i huvudsak följande. Om ett motordrivet
fordon eller egendom som transporteras med ett sådant fordon skadas,
betalas trafikskadeersättning endast om skadan uppkommit i följd av
trafik med ett annat motorfordon. Skadan skall dessutom ha orsakats
genom vållande i samband med förande av det andra fordonet eller
genom bristfällighet på det fordonet, se 10 § andra stycket. Ersättningen
betalas från trafikförsäkringen för det andra fordonet. Om någon annan
sakskada än en skada på ett motordrivet fordon eller egendom som
befordras med ett sådant fordon uppkommer på grund av trafik med ett
motordrivet fordon, betalas ersättningen från trafikförsäkringen för
fordonet. Ersättningen kan enligt 12 § andra stycket jämkas, om vållande
på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
För det fall ett försäkringspliktigt fordon saknar försäkring kan den
skadelidande vända sig mot Trafikförsäkringsföreningen. Samtliga för-
säkringsgivare som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela tra-
fikförsäkring svarar enligt 16 § i dessa fall solidariskt för den trafik-
skadeersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits. Om det
är fråga om en sakskada som tillfogats den försäkringspliktige, gäller
ansvaret dock endast i fall då fordonet brukades olovligen av någon
annan och antingen inte var registrerat i bilregistret eller var avställt.
4.3.2 Rätt till återkrav
När en försäkringsgivare har betalat trafikskadeersättning, har försäk-
ringsgivaren i vissa fall rätt att kräva skadevållaren på beloppet. Det
framgår av 20 § trafikskadelagen. En sådan återkravsrätt föreligger dels
om skadan har vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, dels om
skadan har vållats genom vanlig vårdslöshet av en förare som gjort sig
skyldig till trafiknykterhetsbrott. För skador som omfattas av produkt-
ansvarslagen (1992:18) och skador till följd av spårdrift som järnväg
eller spårväg är ansvariga för enligt järnvägstrafiklagen (1985:192) eller
annan författning finns bestämmelser om återkrav i 20 § andra och tredje
styckena.
4.3.3 Självrisk
Förutom den rätt till återkrav som framgår av 20 § trafikskadelagen finns
enligt 21 § en möjlighet att i avtal om trafikförsäkring göra förbehåll om
rätt för försäkringsgivaren att ta ut en självrisk från försäkringstagaren.
Självriskbeloppet får för varje skadehändelse uppgå till högst en tiondel
av basbeloppet.
Bakgrunden till bestämmelsen om självrisk är följande. Trafikskade-
utredningen, vars betänkande Trafikskadeersättning (SOU 1974:87) i
stora delar låg till grund för trafikskadelagen, räknade med att införandet
av trafikskadelagen kunde komma att medföra att bonussystemet i
trafikförsäkringsavtalen avvecklades och ersattes med ett system med
generella självriskklausuler. För att försäkringsgivarna utan hinder av
kontraheringsplikten skulle kunna genomdriva självriskklausuler även
mot försäkringstagarnas vilja krävdes enligt utredningen att en uttrycklig
bestämmelse meddelades. Vid remissbehandlingen av utredningens för-
slag förordade företrädare för såväl trafikförsäkringsgivarna som motor-
fordonsägarna att bonussystemet skulle behållas även inom ramen för
den nya lagstiftningen. Trafikförsäkringsföreningen yttrade att det var
tänkbart att den nya ersättningsordningen för trafikskador borde föran-
leda en översyn av bonussystemet, även om systemet behölls. Det kunde
därför, enligt föreningen, vara värdefullt att öppna en möjlighet att införa
självrisk. I propositionen 1975/76:15 med förslag till trafikskadelag m.m.
uttalades att den starka opinionen för ett bibehållande av bonussystemet
talade för att systemet skulle komma att bestå. I propositionen föreslogs
ändå att det i lagen skulle föras in bestämmelser som gjorde det möjligt
för försäkringsgivarna att ta ut en viss självrisk. Som skäl anfördes att det
var önskvärt att parterna fick en möjlighet att överväga ett system med
självrisk.
4.3.4 Rätt till återkrav vid skada orsakad av oförsäkrat fordon
Enligt 24 § andra stycket trafikskadelagen får trafikskadeersättning som
har utgetts enligt 16 § andra stycket, på grund av trafikskada orsakad av
ett i strid mot lagen oförsäkrat fordon, intill en tiondel av basbeloppet
krävas åter från den som var skyldig att ha trafikförsäkring. Ett undantag
görs för de fall då fordonet brukats olovligen av någon annan och
antingen inte var registrerat i bilregistret eller var avställt.
Bestämmelsen om rätt till återkrav vad gäller oförsäkrat fordon hänger
samman med den ovan beskrivna rätten att i försäkringsavtalet göra
förbehåll om självrisk. Eftersom det inte föreligger något trafikförsäk-
ringsavtal för ett oförsäkrat fordon, kan något självriskbelopp inte tas ut
av fordonsägaren i dessa fall. Enligt förarbetena till trafikskadelagen bör
ägaren av ett oförsäkrat fordon inte i detta hänseende vara bättre ställd än
den lojale fordonsägaren.
4.3.5 Rätt till återkrav vid olovligt brukande av oförsäkrat
fordon
Rätten till återkrav av trafikskadeersättning enligt 24 § andra stycket
trafikskadelagen från den som varit skyldig att ha trafikförsäkring har
som sagt ett undantag. Ersättningen får inte krävas åter, om fordonet vid
skadetillfället brukades olovligen av någon annan och antingen inte var
registrerat i Sverige eller var avställt. I förarbetena till bestämmelsen
uttalades att ett fordon i en sådan situation bara är försäkringspliktigt när
det används här i trafik och att ett olovligt brukande då inte bör gå ut
över den försäkringspliktige.
Det finns inte någon regel om rätt till återkrav mot den som olovligen
brukat fordonet.
Regressreglerna i trafikskadelagen är tvingande på så sätt att det krävs
ett åtagande av någon annan än försäkringstagaren för att ersättning skall
få återkrävas i vidare mån än som sägs i lagen (26 §). Trafikskade-
ersättning som utgivits för ett fordon som har brukats olovligen av någon
annan och därigenom blivit försäkringspliktigt får alltså inte krävas åter
av den försäkringspliktige men inte heller av den som olovligt brukat
fordonet.
4.3.6 Preskription
Rätt till ersättning enligt trafikskadelagen eller fordringsrätt i övrigt på
grund av avtal om trafikförsäkring preskriberas enligt bestämmelserna i
28 § trafikskadelagen. Den som vill bevaka en sådan rätt skall väcka
talan inom tre år från det han eller hon fick kännedom om att fordringen
kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det att fordringen
tidigast hade kunnat göras gällande. Om talan inte väcks inom dessa
tider, är ersättningsrätten förlorad. Enligt 28 § andra stycket är förbehåll
om kortare tid utan verkan mot den som har anspråk på trafik-
skadeersättning.
Preskriptionsbestämmelserna i trafikskadelagen är hämtade från 29 §
försäkringsavtalslagen (1927:77). I propositionen till trafikskadelagen
framhölls att man i avvaktan på den nya lagstiftning om preskription i
allmänhet som då var aktuell inte borde genomföra några mera långt-
gående ändringar i de preskriptionsregler som gällde på trafikskade-
området. Den tvååriga preskriptionstid som då föreskrevs i bilansvarig-
hetslagen (1916:312) ansågs dock vara för kort. I stället anknöt man till
försäkringsavtalslagens bestämmelser om preskription av fordringsrätt på
grund av försäkringsavtal och införde en treårig preskriptionstid.
En särskild konsumentförsäkringslag (1980:38) gäller sedan år 1981. I
den finns i 39 § preskriptionsbestämmelser som till att börja med inne-
håller samma tidsfrister som i försäkringsavtalslagen och trafikskade-
lagen, dvs. tre respektive tio år. Utöver dessa frister har dock den som
vill kräva försäkringsersättning enligt konsumentförsäkringslagen alltid
sex månader på sig att väcka talan efter det att försäkringsgivaren
förklarat att den har tagit slutlig ställning i ersättningsfrågan. Avsikten
med sexmånadersfristen är att undvika rättsförlust för den som vill kräva
ut försäkringsersättning och som har anmält skadan till försäkrings-
givaren i rätt tid men fått slutligt besked från försäkringsgivaren först när
tre- eller tioårsgränsen är nära förestående eller har passerats.
4.4 Jämkning av skadestånd med anledning av skada på
motordrivet fordon
Av 18 § trafikskadelagen framgår att den som drabbats av skada i följd
av trafik med motordrivet fordon får, utan hinder av att trafikskade-
ersättning kan utgå, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller
därom. Regeln gäller även för skador på motorfordon och på egendom
som transporteras i ett sådant fordon. För sådana skador finns emellertid
en särskild regel. I 18 § andra stycket sägs att skadestånd med anledning
av skada på motordrivet fordon eller på därmed befordrad egendom
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
I praxis har denna jämkningsregel kommit att innebära att, när en
utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet
som regel jämkats till hälften. Undantag härifrån har ansetts möjligt när
det förelegat särskilda omständigheter, såsom att vållandet antingen varit
ringa eller mera allvarligt (se NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s. 749 och
NJA 1990 s. 569; rättsfallen behandlas i avsnitt 5.4).
5 Behovet av ändringar i trafikskadelagen
5.1 Skyldighet att meddela försäkring
Regeringens bedömning: Kontraheringsplikten för trafikförsäkrings-
givare bör tills vidare behållas.

Promemorians bedömning: I promemorian görs ingen annan bedöm-
ning. Det uttalas att frågan om kontraheringsplikten skall behållas bör
prövas slutgiltigt först i samband med de överväganden som skall göras
med anledning av Försäkringsutredningens förslag om att slopa den s.k.
skälighetsprincipen för försäkringsavtal (se promemorian s. 27 f.) .
Remissinstanserna: Promemorians bedömning delas av de remiss-
instanser som uttalar sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: En försäkringsgivare som har
fått regeringens tillstånd att meddela trafikförsäkring är skyldig att på
begäran meddela sådan försäkring. Detsamma gäller försäkringsgivare
som är verksamma här i landet enligt den särskilda regeln om EES-
försäkringsgivare. Denna kontraheringsplikt sammanhänger med att
trafikförsäkring är obligatorisk.
Det kan ifrågasättas om skyldigheten för en försäkringsgivare att med-
dela trafikförsäkring innebär någon reell skyldighet när riskklassindel-
ningen och den reglerade premiesättningen för trafikförsäkringar har
upphävts (se avsnitt 4.1.3). Det kan finnas en risk att försäkringsgivarna
väljer att inte försäkra högriskkunder genom att sätta premierna så högt
att det är orealistiskt för försäkringstagaren att teckna försäkring. Vissa
begränsningar för en sådan premiesättning finns emellertid. Förutom den
allmänna skälighetsprincipen i 19 kap. 5 § försäkringsrörelselagen finns i
2 § trafikförsäkringsförordningen en bestämmelse som syftar till att
säkerställa att försäkringsgivarna bestämmer skäliga premier för trafik-
försäkringarna (se avsnitt 4.1.3). Finansinspektionen har tillsyn över
försäkringsgivarna och skall bl.a. kontrollera att de följer lagar och
föreskrifter. Den förhandskontroll och de bestämmelser om riskklass-
indelning och premieberäkning som har upphävts kan i stor utsträckning
ersättas av en efterhandskontroll av premier. Det finns alltså fortfarande
möjlighet till kontroll av att trafikförsäkringspremier är skäliga. Det torde
dessutom vara så att trafikförsäkringsgivarnas premier ofta undersöks
och jämförs av journalister och konsumentorganisationer.
I delbetänkandet Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108)
behandlade Försäkringsutredningen bl.a. trafikförsäkringsgivarnas kon-
traheringsplikt och anförde att för en sådan plikt även fortsättningsvis
talar att antalet oförsäkrade motordrivna fordon kan befaras öka om en
trafikförsäkringsgivare kan vägra ingå avtal om trafikförsäkring. Utred-
ningen menade emellertid att kontraheringsplikten står i strid mot
synsättet att privat försäkringsverksamhet skall drivas på marknads-
mässiga villkor. Vidare konstaterade utredningen att kontraheringsplikten
förlorar i betydelse med en friare premiesättning eftersom ett försäk-
ringsbolag av en oönskad kund kan begära en så väl tilltagen premie att
kunden avstår från avtalet. Försäkringsutredningen anförde att frågan om
ett slopande av kontraheringsplikten eventuellt skulle komma att
behandlas vidare i utredningens slutbetänkande. Emellertid innehåller
slutbetänkandet, Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87), inte
något förslag angående kontraheringsplikten.
I departementspromemorian Reformerade försäkringsrörelseregler (Ds
1998:45) föreslås att skälighetsprincipen i 19 kap. 5 § försäkrings-
rörelselagen skall upphävas. De huvudsakliga skälen härför är att skälig-
hetsprincipen anses dels hämma konkurrensen, dels vara oförenlig med
en marknadsanpassad lagstiftning. Promemorian, som har utarbetats i
Finansdepartementet, bygger på bl.a. Försäkringsutredningens slut-
betänkande. Till skillnad från Försäkringsutredningens bedömning i
utredningens delbetänkande föreslås i promemorian inte att bestäm-
melsen om premieskälighet i 2 § trafikförsäkringsförordningen skall
slopas. Tvärtom konstateras att för den obligatoriska trafikförsäkringen
är förhållandena speciella och att frågan om skälighetsprincipen för
sådana försäkringar kräver ytterligare överväganden. På grundval av
förslagen i promemorian beslutade regeringen den 28 januari 1999
lagrådsremiss Ändrade försäkringsrörelseregler.
Som framgått finns det ett klart samband mellan kontraheringsplikten
och skälighetsprincipen. Fick försäkringsgivarna bestämma premierna
för trafikförsäkringar helt och hållet utifrån marknadsöverväganden,
skulle de kunna kringgå en skyldighet att meddela försäkring genom att
kräva mycket höga premier för sådana försäkringar som de helst inte vill
erbjuda. Så länge bestämmelsen om premieskälighet i trafikförsäkrings-
förordningen finns kvar kan kontraheringsplikten dock enligt regeringens
mening bl.a. fylla den viktiga uppgiften att medverka till att endast få
fordon är oförsäkrade och att vissa personer eller grupper inte diskri-
mineras när det gäller rätten att teckna försäkring.
Med hänvisning till det anförda gör regeringen bedömningen att
trafikförsäkringsgivarnas kontraheringsplikt tills vidare bör behållas. Det
bör tilläggas att det inte har framkommit något som föranleder slutsatsen
att kontraheringsplikten står i strid med EG-rätten.
5.2 Trafikförsäkringsavgift
5.2.1 Beräkning av trafikförsäkringsavgift
Regeringens förslag: Trafikförsäkringsavgiften skall bestämmas på
grundval av de årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i
landet under den tid trafikförsäkring har saknats. Avgiften får med tio
procent överstiga högsta försäkringspremien för fordon av samma
fordonsslag och med samma användningssätt som det oförsäkrade
fordonet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
promemorian s. 30 f.).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan invänd-
ningar av samtliga remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag: Trafikförsäkringsavgiften kan efter
de av regeringen den 1 juli 1995 genomförda ändringarna i trafikförsäk-
ringsförordningen inte bestämmas på grundval av Finansinspektionens
föreskrifter om riskklassindelning. Försäkringsgivarna är inte heller
längre skyldiga att på förhand informera Finansinspektionen om de
premier som tillämpas. Bestämmelserna i 31 § andra stycket trafikskade-
lagen kan i och för sig tillämpas i en ny situation så som de är utformade.
Det gäller även om premierna bestäms enbart utifrån t.ex. fordonets
beskaffenhet. Eftersom 31 § andra stycket i dag bygger på en riskklass-
indelning, bör bestämmelserna emellertid övervägas utifrån de ändrade
förutsättningar som föreligger i och med att riskklassindelningen har
avskaffats.
Trafikförsäkringsföreningen har föreslagit att trafikförsäkringsavgiften
skall bestämmas med utgångspunkt enbart från premierna för de
fordonsslag som finns noterade i bilregistret. Av bilregisterkungörelsen
(1972:599) framgår vilka motordrivna fordon som skall vara registrerade.
De olika fordonsslagen i registret är personbil, lastbil, buss, motorcykel,
traktor, motorredskap, terrängmotorfordon och, vilket har påpekats av
Lagrådet, sedan den 1 november 1998 även moped klass I. Enligt
förslaget bör en högsta avgift per fordonsslag fastställas av en av
föreningen utsedd arbetsgrupp med representanter för några av bolagen
och föreningen. För att avgifterna inte skall bli orimligt höga inom ett
fordonsslag på grund av att vissa fordon är särskilt kostsamma, t.ex.
taxibilar, bör enligt förslaget ytterligare differentieringar inom
fordonsslagen kunna göras. Trafikförsäkringsföreningen avser att efter en
eventuell lagändring tillämpa en tabell där varje fordonsslag kan bestå av
flera avgiftsgrupper. Det skall t.ex. för personbilarna göras en indelning
som är beroende av om de används för olika typer av yrkesmässig trafik
eller är enbart för privat bruk. Lastbilarna kommer enligt föreningens
tabell att indelas efter totalvikt samt efter om de används för yrkesmässig
eller privat trafik. Även motorcyklarna kommer enligt tabellen att delas
in i avgiftsgrupper.
Den grupp som har arbetat fram Trafikförsäkringsföreningens förslag
har sålunda inte hittat någon metod att behålla den följsamhet till
premien som finns i dagens system. Det föreslagna beräkningssättet
innebär i stället ett större mått av schablonisering än det som tillämpas i
dag. Det blir fallet genom att fordonets fabrikat och årsmodell enligt
förslaget inte längre skall påverka avgiften. Detsamma gäller fordons-
ägarens bosättningsort.
Det kan konstateras att den föreslagna schabloniseringen medför
betydligt högre trafikförsäkringsavgifter för många fall. I vissa situa-
tioner kan beräkningssättet leda till avgifter som är flera gånger högre än
den premie som den försumlige försummat att betala. Det kan i och för
sig på goda grunder sättas i fråga om det är rimligt t.ex. att en person som
har en låg försäkringspremie för sin bil skall betala samma höga
trafikförsäkringsavgift som den som på grund av bilens art, bostadsorten
m.m. får en mycket hög premie.
Emellertid talar flera omständigheter enligt regeringen för en ökad
schablonisering i beräkningen. Det nuvarande beräkningssättet är krång-
ligt och resurskrävande, medan det föreslagna systemet skulle bli enklare
och därmed billigare. Trafikförsäkringsavgiften bör inte i första hand ses
som ett alternativ till den premie som skulle ha erlagts utan som en
sanktion mot dem som inte lojalt bidrar till det skydd för trafikanterna
som systemet med en obligatorisk trafikförsäkring ger. Det finns inte skäl
för en långtgående differentiering på den grunden att det skulle finnas
något omedelbart samband mellan å ena sidan trafikförsäkringspremien
för ett visst fordon och å andra sidan de kostnader som det ifrågavarande
fordonet orsakar som oförsäkrat. Fordon med låga försäkringspremier
kan förorsaka lika höga kostnader relativt sett för Trafikförsäkrings-
föreningen som fordon med höga premier. Administrationskostnaderna
för ett oförsäkrat fordon är sålunda lika höga oavsett premien för
fordonet. Varje sådant ärende förorsakar dessutom mer arbete och där-
med högre kostnader för föreningen än ett ärende hos en försäk-
ringsgivare där det endast är fråga om att rutinmässigt infordra premie
för en ny försäkringsperiod. Något förmodat samband mellan den
individuella försäkringspremien och de kostnader fordonet orsakar
Trafikförsäkringsföreningen synes för övrigt inte alls ha legat till grund
för det nuvarande avgiftssystemet. De som av förbiseende eller glömska
försummat att betala premien har som i dag möjlighet att undgå trafik-
försäkringsavgift genom att försäkringsavtalet enligt vad som anförts i
avsnitt 4.2.1 upphör att gälla först efter det att en påminnelse har skickats
ut samt den i påminnelsen angivna betalningstiden löpt ut. Det innebär att
en avgiftshöjning inte behöver slå onödigt hårt mot försäkringstagarna.
I likhet med remissinstanserna kommer regeringen således fram till att
den föreslagna förenklingen bör godtas. I lagtexten bör markeras den
differentiering utifrån användningssätt som Trafikförsäkringsföreningen
förutsatt i sitt förslag.
För beräkning av trafikförsäkringsavgiften bör förhandsinformationen
från försäkringsgivarna till Finansinspektionen om premiesättningen
kunna ersättas av efterhandsinformation till Trafikförsäkringsföreningen.
Det bör också kunna lämnas till föreningen att indela de olika fordons-
slagen i avgiftsgrupper, en indelning som bör kunna ske i huvudsak som
föreningen föreslagit.
5.2.2 Minimiavgift
Regeringens förslag: Trafikförsäkringsavgift för tid till dess trafik-
försäkring tecknas eller försäkringsplikten upphör skall alltid få tas ut
med ett belopp om 200 kronor.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att minimiavgiften
skall vara knuten till basbeloppet (se promemorian s. 34 f.).
Remissinstanserna: Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan
invändningar av remissinstanserna. Professor Anders Agell förordar dock
att minimiavgiften inte knyts till basbeloppet utan bestäms till ett belopp
i kronor.
Skälen för regeringens förslag: Av 31 § tredje stycket trafikskade-
lagen framgår att trafikförsäkringsavgift alltid får tas ut med 50 kr även
om en beräkning enligt 31 § andra stycket skulle ge ett lägre belopp (se
avsnitt 4.2.2).
Trafikförsäkringsföreningen har föreslagit att minimiavgiften höjs från
50 kr till en halv procent av basbeloppet eller till ett kronbelopp på mot-
svarande nivå. Anledningen till föreningens hemställan är dels att utveck-
lingen när det gäller utbetalningar för skador förorsakade av oförsäkrade
och okända fordon har ökat, dels att penningvärdet har försämrats.
Minimiavgiften har varit oförändrad sedan systemet med trafikförsäk-
ringsavgifter infördes år 1978. Med hänsyn till penningvärdeförsäm-
ringen och till ökningen av skadeutbetalningarna har de intäkter som
Trafikförsäkringsföreningen får genom minimiavgifterna minskat avse-
värt i betydelse. Under år 1979 uppgick skadeutbetalningarna för skador
orsakade av oförsäkrade fordon till 10 606 000 kr. Motsvarande siffra för
år 1986 var knappt 27 864 000 kr. Skadeutbetalningarna för den perioden
ökade alltså med cirka 160 procent. Under åren 1987 1997 har
skadeutbetalningarna ökat med drygt 200 procent. Minimiavgifterna
torde visserligen aldrig kunna svara för någon större del av intäkterna i
systemet, men de bör i vart fall vara så höga att de täcker större delen av
administrationskostnaderna för ärendena. Ett annat syfte med minimi-
avgifterna är att de skall fungera som en förseningsavgift och påverka
fordonsägarna att betala trafikförsäkringspremierna i tid. Därigenom
minskar föreningens arbete med att kräva avgifter för kortare perioder.
Detta syfte tillgodoses inte om avgiften är för låg.
I promemorian föreslås en höjning av minimiavgiften till en halv
procent av basbeloppet. I så fall skulle med de nya avgifter som följer
av regeringens förslag om beräkning av trafikförsäkringsavgifter (avsnitt
5.2.1) en försenad inbetalning av premien för de fordon som har den
lägsta dagavgiften alltid innebära att man kunde ta ut en trafikförsäk-
ringsavgift motsvarande cirka en månads premie.
Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att höja minimiavgiften
eller lämnar detta utan invändningar. Regeringen delar uppfattningen att
minimiavgiften bör höjas.
Fördelen med att knyta avgiften till basbeloppet är att lagen inte
behöver justeras för att penningvärdet förändras. Som Anders Agell
påpekar framstår det dock som onödigt komplicerat att indexreglera en så
låg avgift som det här är fråga om, och regeringen instämmer i att
bestämmelsen blir mer lättillgänglig om minimiavgiften anges som ett
belopp i kronor i stället för till en viss andel av basbeloppet. Den i
promemorian föreslagna storleken av avgiften, en halv procent av
basbeloppet, motsvarar ungefär förhållandet mellan basbeloppet och
minimiavgiften då denna infördes år 1978. Med ett sådant beräkningssätt
skulle minimiavgiften i dag uppgå till 182 kr. Det framstår som rimligt
att minimiavgiften höjs till ett belopp på den nivån.
Regeringen föreslår med hänsyn till det anförda att minimiavgiften
bestäms till 200 kr.
5.3 Trafikskadeersättning
5.3.1 Rätt till återkrav vid skada orsakad av oförsäkrat fordon
Regeringens bedömning: Rätten för Trafikförsäkringsföreningen att
kräva tillbaka utbetald trafikskadeersättning intill en tiondel av
basbeloppet från den som varit skyldig att ha trafikförsäkring men
saknat sådan bör finnas kvar. Någon lagändring är inte nödvändig.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se promemorian s. 36 f.).
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i frågan
instämmer i promemorians bedömning.
Skälen för bedömningen: Enligt bestämmelsen i 24 § andra stycket
trafikskadelagen får trafikskadeersättning som har utgetts enligt 16 §
andra stycket, dvs. i fråga om fordon som är försäkringspliktigt men
saknar trafikförsäkring, krävas åter intill en tiondel av basbeloppet från
den som var skyldig att ha trafikförsäkring. I avsnitt 4.3.4 har redogjorts
för bakgrunden till bestämmelsen. Den infördes samtidigt som försäk-
ringsgivarna gavs möjlighet att i avtal om trafikförsäkring göra förbehåll
om rätt att kräva försäkringstagaren på självrisk, se 21 §. Anledningen
var att en ägare av ett oförsäkrat fordon inte borde vara bättre ställd än en
lojal fordonsägare som kunde drabbas av självrisk.
Som sagts tidigare kan alla fordonsägare krävas på en trafikförsäk-
ringsavgift för den tid under vilken ett fordon har varit oförsäkrat (se
avsnitten 4.2.1 och 5.2.1). Avgiften bestäms inom ramen för föreskriften
i 31 § andra stycket. Den regeln föreslås ändrad, se avsnitt 5.2.1.
I en skrivelse till Justitiedepartementet har Trafikförsäkringsföreningen
tagit upp föreningens regressrätt mot ägaren av ett oförsäkrat fordon.
Föreningen anför att det synes vara något oklart om lagstiftaren avsett att
regressrätten skulle kunna utnyttjas även om självriskklausuler i trafik-
försäkringsavtal inte blev allmänt förekommande. Dessutom innebär,
påpekar föreningen, systemet med trafikförsäkringsavgifter att fordons-
ägaren numera i princip alltid retroaktivt får betala trafikförsäkrings-
premien för sitt fordon. Systemet med trafikförsäkringsavgifter har
införts senare än regressregeln, som funnits sedan lagens tillkomst år
1975, och beaktades således inte i lagstiftningsarbetet. Med hänsyn till
dessa omständigheter har Trafikförsäkringsföreningen, enligt skrivelsen,
hittills inte utnyttjat den möjlighet som ges i 24 § andra stycket att utöva
regress mot den försäkringspliktige vid skador orsakade av oförsäkrade
fordon. Föreningen överväger emellertid att börja utöva regress. Som ett
särskilt skäl för detta anger föreningen att den lojale försäkringstagaren
vid inträffad skada drabbas av bonusförlust, vilket den oförsäkrade
undgår. Föreningen önskar få ett uttalande från lagstiftaren till stöd för
att föreningen även under nuvarande förhållanden har rätt att utnyttja den
möjligheten.
Trafikförsäkringsföreningens skrivelse aktualiserar frågan om det är
rimligt att den försumlige fordonsägaren förutom trafikförsäkrings-
avgiften skall kunna åläggas att till försäkringsbolaget betala upp till en
tiondels basbelopp vid inträffad skada. Bestämmelsen i 24 § andra
stycket ger alltså redan i dag trafikförsäkringsbolagen en sådan möjlig-
het. Om betalningsskyldigheten inte bör kunna utnyttjas, bör bestäm-
melsen upphävas.
Reglerna i dag är sådana att den fordonsägare som fullgör sin
skyldighet vad gäller trafikförsäkring dels betalar försäkringspremier,
dels drabbas av en bonusnedsättning om en skada inträffar för vilken
fordonsägarens försäkringsbolag får betala ersättning. En fordonsägare
som inte fullgör denna skyldighet får i stället betala en trafikförsäkrings-
avgift som med tio procent får överstiga den högsta premien för fordon
av samma beskaffenhet och med samma användningssätt och geografiska
anknytning som det oförsäkrade fordonet. Någon ytterligare kostnad
drabbas den fordonsägaren inte av. Självrisksystemet för trafikför-
säkringsavtal tillämpas alltså inte. Trafikskadeutredningen tog i sitt
betänkande Trafikskadeersättning (SOU 1974:87 s. 331) upp möjligheten
för Trafikförsäkringsföreningen att göra återkrav gällande mot en ägare
av ett oförsäkrat fordon även om självrisksystemet inte skulle införas.
Enligt utredningen torde det utan vidare kunna överlämnas åt föreningen
att bestämma hur man skulle förfara i ett sådant läge. Det kunde i vart
fall inte enligt utredningen inge några betänkligheter att ett oförsäkrat
fordons ägare vid sidan av straffpåföljd (till stor del borttagen år 1978) i
vissa fall skulle drabbas av en mindre ekonomisk sanktion i form av en
självrisk, oavsett om denna eller en liknande påföljd i form av bonus-
förlust i motsvarande situation drabbar den lojale försäkringstagaren.
Införandet av systemet med trafikförsäkringsavgifter har inneburit att
Trafikförsäkringsföreningen har rätt till gottgörelse av den försäkrings-
pliktige i den mån föreskriven trafikförsäkring saknas. Avgifterna är
högre än trafikförsäkringspremierna. Viss del av trafikförsäkrings-
avgiften används för administration av avgiftssystemet och i övrigt är
syftet med avgiften att förmå fordonsägare att betala sina trafikförsäk-
ringspremier i rätt tid. Avgiften bör motsvara den premie som den lojale
fordonsägaren betalar med tillägg för de nackdelar som Trafikförsäk-
ringsföreningen har genom att föreningen under den tid fordonet står
oförsäkrat får stå fordonsägarens risk. Att den lojale fordonsägaren
drabbas av bonusförlust vid inträffad skada bör såsom konstateras i
promemorian kunna motivera att även den som inte försäkrat sitt fordon
kan drabbas av en kostnad genom att föreningen utnyttjar sin regressrätt
enligt 24 § andra stycket. Remissinstanserna ger inte uttryck för någon
annan bedömning. Att självrisksystemet för trafikförsäkringsavtal inte
tillämpas bör inte vara något hinder, även om bestämmelsen om regress
infördes som ett komplement till denna regel.
Det bör alltså enligt regeringens mening även fortsättningsvis vara
möjligt för Trafikförsäkringsföreningen att återkräva utbetald ersättning
upp till en tiondel av basbeloppet. Det finns därför inte skäl att göra
någon ändring i bestämmelsen, utan denna bör behållas som i dag.
5.3.2 Rätt till återkrav vid olovligt brukande av oförsäkrat
fordon
Regeringens bedömning: Det finns inte något så angeläget lagstift-
ningsbehov att det finns anledning att föregripa de överväganden som
skall göras i utredningen om samordning mellan skadestånd, försäk-
ringar och andra ersättningsformer.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning (se promemorian s. 39 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser instämmer i prome-
morians bedömning eller lämnar den utan invändningar.
Skälen för bedömningen: Som framgår av redogörelsen i avsnitt
4.3.5 har rätten till återkrav av trafikskadeersättning från den som varit
skyldig att ha trafikförsäkring ett undantag. Ersättningen får inte krävas
åter, om fordonet vid skadetillfället brukades olovligen av någon annan
och antingen inte var registrerat i Sverige eller var avställt (24 § andra
stycket andra meningen trafikskadelagen). Regeln är tvingande. Det
följer av 26 § som föreskriver att ersättning som har utgetts enligt lagen
får, utöver vad som följer av bestämmelserna i trafikskadelagen, krävas
åter endast på grund av åtagande av någon annan än försäkringstagaren.
Bestämmelsen i 24 § andra stycket andra meningen handlar alltså om
t.ex. den situationen att en tjuv ur ett garage stjäl en oförsäkrad moped
eller en bil som är avställd och därför inte försäkringspliktig. Om tjuven
under färd orsakar en skada, kan Trafikförsäkringsföreningen inte utöva
regress mot fordonsägaren. Bestämmelsen i 26 § innebär att försäkrings-
bolaget inte heller kan vända sig mot den olovlige brukaren med
regresskrav annat än i de fall då den olovlige brukaren vållat en skada
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller genom vårdslöshet i
samband med rattonykterhetsbrott och därigenom ansvarar enligt den
allmänna bestämmelsen i 20 § första stycket.
Trafikförsäkringsföreningen har väckt frågan om det bör införas en
regel som tillåter att återkrav riktas mot den olovlige brukaren. En sådan
regel har dock inget samband med frågan om självrisk eller inte i ett
försäkringsavtal. Det är inte heller fråga om att se till att en fordonsägare
som betalar sin trafikförsäkring inte kommer i ett sämre läge än den som
inte betalar. En regressrätt mot den olovlige brukaren kan inte grundas på
en skyldighet för denne att teckna trafikförsäkring, utan ett ansvar skulle
i stället bygga på att försäkringsgivaren av andra skäl borde ha en
regressrätt mot denne.
I Trafikskadeutredningens betänkande fördes en allmän diskussion
angående återkrav mot försäkringstagare och mot en skadeståndsskyldig
tredje man (SOU 1974:87 s. 218 f.). Utredningen hänvisade till den då
arbetande skadeståndskommitténs direktiv, vilka bl.a. innehöll att ut-
gångspunkten när det gäller regressrätt vid skadeförsäkring borde vara att
regresskrav skall tillåtas bara när detta kan anses nödvändigt av tungt
vägande ekonomiska hänsyn eller andra särskilda skäl. Enligt Trafik-
skadeutredningen borde dessa synpunkter vara vägledande även när det
gällde trafikförsäkringsgivares återkravsrätt. Utredningen framhöll dock
det angelägna i att trafiksäkerheten främjas med de medel som står till
buds och som kan antas vara ändamålsenliga till förebyggande av
trafikskador. Detta kunde enligt utredningen föranleda att preven-
tionssynpunkter tillmäts särskild betydelse på detta område eller med
andra ord att sådana synpunkter anses utgöra särskilda skäl att medge
regressrätt. Utredningen ansåg att eftersom ekonomiska hänsyn skulle
spela en dominerande roll i övervägandena det var av intresse att ha
kunskap om vilken ekonomisk betydelse de dåvarande återkravs-
möjligheterna hade. Resultatet av gjorda undersökningar visade att trafik-
försäkringsanstalternas regressinkomster med dåvarande regressregler
och praxis så gott som helt saknade ekonomisk betydelse för trafik-
försäkringstagarkollektivet. Enligt utredningen måste därför frågan om
regressrättens omfattning avgöras uteslutande med hänsyn till allmänna
riskfördelningssynpunkter och preventionssynpunkter. Utredningen an-
förde vidare att regressrätt är ett olämpligt och godtyckligt verkande
korrektiv såväl mot bristande fullgörande av avtalsförpliktelser som mot
straffbara förfaranden eller andra överträdelser av offentligrättsliga före-
skrifter och att detta gäller även vid sådana förseelser som olovlig
körning eller tillåtande av olovlig körning. Inte heller vid olovligt
brukande eller användande av motorfordon som hjälpmedel vid brottslig
gärning bör regressrätt ifrågakomma, ansåg utredningen.
Trafikskadeutredningen kom slutligen fram till att återkrav inte borde
komma i fråga vare sig mot försäkringstagare, fordonsägare som för-
summat sin försäkringsplikt, brukare eller förare av motorfordon, i andra
fall än då dessa har varit vållande till skadan och på den grunden kan
göras ansvariga enligt skadeståndsrättsliga regler. Den ansvarige skulle
dessutom vara ersättningsskyldig endast då han handlat uppsåtligen eller
grovt vårdslöst. Departementschefen delade utredningens uppfattning
och föreslog i propositionen (1975/76:15) en sådan bestämmelse i 20 §
första stycket trafikskadelagen. Efter lagutskottets hemställan (bet.
1975/76:LU3), som bifölls av riksdagen (rskr. 1975/76:113), komplet-
terades bestämmelsen på det sättet att ersättningsskyldighet även skulle
föreligga om skadan vållats genom vårdslöshet av förare som gjort sig
skyldig till trafiknykterhetsbrott.
Av det anförda framgår att frågan om en utvidgad regressrätt för
försäkringsbolagen rör grundläggande frågor om skadeståndets funktion
och om förhållandet mellan skadestånd och försäkring. De svar på dessa
frågor som lagstiftaren lämnade under 1970-talet har i viss mån
ifrågasatts under senare år. Regeringen avser att besluta om direktiv för
en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över reglerna om
samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från
offentlig försäkring och ersättning från försäkringar av annat slag. En av
kommitténs huvuduppgifter kommer att bli att lämna förslag om hur
reglerna i framtiden skall vara utformade när det gäller vilken rätt som
offentliga och privata försäkringsgivare skall ha att kräva utbetalade
försäkringsbelopp åter av den som är ansvarig för skadan. I kommitténs
uppdrag kommer alltså att ingå att behandla frågan om
försäkringsbolagens regressrätt mot den som vållat en skada. I denna del
skall kommittén gå utanför personskadeområdet och även behandla
frågan om försäkringsgivares regressrätt vid skadeförsäkring. Kom-
mitténs överväganden skall inrymma också regressreglerna i trafikskade-
lagen.
I fråga om den regel som Trafikförsäkringsföreningen har aktualiserat
finns enligt regeringens bedömning inte något så angeläget lagstiftnings-
behov att det finns anledning att föregripa de överväganden som skall
göras i utredningen om samordning mellan skadestånd, försäkringar och
andra ersättningsformer.
5.3.3 Preskription
Regeringens förslag: Den som vill kräva trafikskadeersättning skall
alltid ha sex månader på sig att väcka talan efter det att försäk-
ringsgivaren, eller i tillämpliga fall staten eller Trafikförsäkrings-
föreningen, har förklarat att slutlig ställning har tagits i ersättnings-
frågan.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag
(se promemorian s. 43 f.).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändningar. Ett par remissinstanser
anser dock att lagtexten i vissa avseenden bör förtydligas.
Skälen för förslaget: Av 28 § trafikskadelagen framgår att den som
vill bevaka en rätt till trafikskadeersättning eller fordringsrätt i övrigt på
grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det
att han eller hon fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande
och i varje fall inom tio år från det att fordringen tidigast hade kunnat
göras gällande. I avsnitt 4.3.6 har en redogörelse lämnats för bakgrunden
till bestämmelsen. I samma avsnitt omtalas också bestämmelsen i 39 §
konsumentförsäkringslagen. Den bestämmelsen innehåller förutom de
nyss nämnda tre- och tioårsfristerna en sexmånadersfrist som innebär att
den som vill kräva försäkringsersättning alltid har sex månader på sig att
väcka talan efter det att försäkringsgivaren har förklarat att slutlig ställ-
ning har tagits i ersättningsfrågan. Sexmånadersfristen har införts för att
undvika rättsförlust för den som vill kräva ut försäkringsersättning och
som har anmält skadan till försäkringsgivaren i rätt tid men fått slutligt
besked från försäkringsgivaren först när tre- eller tioårsgränsen är nära
förestående eller har passerats. De flesta trafikförsäkringsgivare tillämpar
redan i dag bestämmelsen även för trafikförsäkringar, i vart fall i
personskadefallen.
Regeringen delar promemorians uppfattning att det inte finns någon
anledning att ha olika preskriptionsbestämmelser för ersättning enligt
konsumentförsäkringslagen å ena sidan och ersättning enligt trafik-
skadelagen eller i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring å andra
sidan. Även remissinstanserna instämmer i denna uppfattning. En regel
som motsvarar sexmånadersfristen i 39 § konsumentförsäkringslagen bör
alltså införas i 28 § trafikskadelagen.
Såsom f.d. justitierådet Bertil Bengtsson påpekar kan man i de aktuella
fallen tänka sig mer än en svarande: inte bara försäkringsbolaget utan
också Trafikförsäkringsföreningen. Om anspråk avböjs av den ene, kan
talan väckas mot den andre. Tänkbara exempel är att försäkringsbolaget
avböjer ersättningskravet eftersom det är ovisst om dess
försäkringstagare varit inblandad i olyckan eller att föreningen avböjer
kravet på den grunden att det sedermera utretts vilket fordon som
orsakade skadan. I båda fallen preskriberas ersättningskravet endast mot
den som avböjt detta, ett förhållande som bör framgå av lagtexten.
Sexmånadersfristen bör, som f.d. justitierådet Ulf Nordenson fram-
håller, gälla även i de fallen då någon trafikförsäkring inte finns men
staten svarar för trafikskadeersättningen. Fristen bör i sådana fall börja
löpa när den myndighet som handlägger ersättningsärendet har förklarat
att slutlig ställning har tagits i ärendet.
Det kan övervägas om man som Ulf Nordenson förordar borde låta
sexmånadersfristen börja löpa först sedan försäkringsgivaren i ett skrift-
ligt meddelande uttryckligen förklarat att slutlig ställning har tagits i
ersättningsfrågan. Det åvilar emellertid ändå försäkringsgivaren att klar-
göra för den som kräver ersättning att slutlig ställning har tagits, och det
ligger således närmast i försäkringsgivarens intresse att säkra bevisning
om att så har skett. Sannolikt sker detta vanligtvis genom att försäkrings-
givaren i brev meddelar den som kräver ersättning att kravet avböjs.
Enligt regeringen finns det inte tillräckliga skäl att föreslå en annan
utformning av preskriptionsregeln i trafikskadelagen än som nu gäller
enligt konsumentförsäkringslagen. Ett skriftligt meddelande bör således
inte vara en förutsättning för att sexmånadersfristen skall börja löpa, utan
det bör i likhet med vad som gäller enligt konsumentförsäkringslagen
stå försäkringsgivaren fritt att meddela sitt ställningstagande även på
annat sätt. Som flera remissinstanser framhåller kan det dock finnas
anledning att allmänt se över preskriptionsreglerna på försäkringsavtals-
området. Frågan aktualiseras i det pågående arbetet med en ny försäk-
ringsavtalslag.
5.4 Jämkning av skadestånd
Regeringens förslag: Skadestånd med anledning av skada på motor-
drivet fordon eller på egendom som transporterats med sådant fordon
skall i fortsättningen få jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, de särskilda
risker för skador som motorfordonstrafiken har inneburit och
omständigheterna i övrigt. Det innebär att jämkning föreslås ske i
mindre omfattning än hittills.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag (se
promemorian s. 44 f.).
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. I stort sett samtliga
remissinstanser anser dock att bestämmelsen bör ändras och att utgångs-
punkten därvid bör vara att jämkning i fortsättningen skall ske i färre
situationer än enligt rådande praxis.
Hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Rikspolisstyrelsen,
Finansinspektionen, Konsumentverket, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändningar.
Justitiekanslern efterlyser en närmare analys av frågan om det finns
särskilda skäl att behålla en särreglering för jämkning av skadestånd för
vissa sakskador vid trafikolyckor men tillstyrker att jämkningsbestäm-
melsen ändras och att ändringen sker i huvudsak enligt de utgångs-
punkter och med den inriktning som föreslås i promemorian.
Motormännens riksförbund ser positivt på att ändra jämkningsbestäm-
melsen men anser att jämkning inte skall förekomma utöver vad som
följer av skadeståndslagens medvållandebestämmelser. Även Sveriges
Motorcyklisters Centralorganisation anser att jämkning bör kunna ske
endast då föraren har varit medvållande.
Professor Anders Agell anser att den föreslagna ändringen bör till-
godose behovet av ändrad rättstillämpning. Han menar dock att lagtexten
bör utformas utförligare så att olika hänsyn systematiseras tydligare.
F.d. justitierådet Ulf Nordenson anser det varken erforderligt eller
lämpligt med en uttrycklig hänvisning till de särskilda risker som finns
vid trafik med motorfordon. Att jämkningen skall ske med beaktande av
på vilket sätt och i vad mån de särskilda riskerna har realiserats i
händelseförloppet och haft betydelse för uppkomsten och omfattningen
av skadorna, kommer enligt honom tillräckligt klart till uttryck genom att
hänsyn skall tas till den medverkan som har förekommit på fordonets
sida.
Professor emeritus Jan Hellner anser att promemorian saknar prin-
cipiella resonemang och därför inte lämpar sig för lagstiftning. Han av-
styrker dock inte förslaget utan föreslår i stället, i likhet med Ulf
Nordenson, att hänvisningen till de särskilda risker för skador som finns
vid trafik med motordrivet fordon stryks.
Vägverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Sveriges Försäkringsförbund, Trafikförsäkringsföreningen och Sveriges
Advokatsamfund är negativa till förslaget. Vägverket anser att den
nuvarande ordningen är lämplig eftersom en normalt aktsam bilist med
fog kan antas i de flesta fall kunna undvika skador i vägbanan vid sitt
framförande av fordonet. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet föreslår att 18 § andra stycket trafikskadelagen upphävs utan
att ersättas av nya lagregler. Sveriges Försäkringsförbund och Trafikför-
säkringsföreningen förordar att i de fall den skadelidande inte själv har
varit vårdslös skall oreducerad ersättning utgå i den mån skadevållaren
har en ansvarsförsäkring som täcker skadan. Sveriges Advokatsamfund
anser tvärtom att det är felaktigt att tillmäta förekomsten av ansvarsför-
säkring avgörande betydelse.
Bakgrunden till förslaget: I 2 § bilansvarighetslagen (1916:312)
fanns en bestämmelse om presumtionsansvar för ägare och förare av bil,
i vissa fall även för brukare. Ansvaret gällde för skada som i följd av
trafik tillfogades någon annan person än föraren eller sådan egendom
som inte transporterades i bilen. Presumtionsansvaret innebar att bilens
förare och ägaren var ansvariga för skadan oavsett vållande, om det inte
av omständigheterna framgick att skadan varken förorsakats av brist-
fällighet på bilen eller vållande av föraren. Om den skadelidande genom
eget vållande medverkat till skadan skulle, enligt samma bestämmelse,
rätten göra en skälighetsprövning av om och i sådant fall till vilket
belopp skadestånd skulle utgå.
Enligt förarbetena till 18 § andra stycket trafikskadelagen hade det i
rättspraxis ansetts följa analogivis av 2 § bilansvarighetslagen att den
som led skada i en situation där han själv bar trafikansvar enligt 2 §
måste räkna med att hans anspråk mot skadevållare kunde sättas ned.
Sådan jämkning kunde sålunda enligt förarbetena ifrågakomma t.ex. när
en fotgängare eller väghållare varit vållande till en trafikolycka som med-
fört att föraren eller förarens bil blivit skadad (prop. 1975/76:15 s. 22 f.).
Presumtionsansvaret togs bort när bilansvarighetslagen ersattes med
trafikskadelagen. Numera kan ägare, brukare och förare av motorfordon
göras personligen ansvariga för trafikskada bara enligt allmänna skade-
ståndsrättsliga regler, i första hand skadeståndslagens bestämmelser om
ansvar på grund av vållande.
Några särskilda jämkningsregler i fråga om skadestånd för person-
skada har inte tagits upp i trafikskadelagen. Det anses att av sociala skäl
ersättning för sådan skada bör kunna jämkas endast i de fall som anges i
6 kap. 1 § skadeståndslagen.
Enligt 18 § andra stycket trafikskadelagen skall skadestånd för sak-
skada på motordrivet fordon i trafik eller på därmed befordrad egendom
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
Trafikskadeutredningen hade föreslagit att jämkning skulle kunna ske om
styrkt vållande eller bristfällighet förelåg på ägarens, brukarens eller
förarens sida. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag framhöll
en remissinstans, Försäkringsjuridiska föreningen, att de föreslagna
reglerna om rätt till trafikskadeersättning på objektiv grund innebar att
biltrafiken belastades med vad som inom skadeståndsrätten brukade
kallas rent strikt ansvar och att det då framstod som följdriktigt att
jämkning kunde ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning
för sakskada oavsett om det förekommit något vållande på deras sida
eller någon bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15 s. 201).
Departementschefen delade denna uppfattning och föreslog den regel
som nu gäller, dvs. att skadestånd med anledning av skada på motor-
fordon eller därmed befordrad egendom skall jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständigheterna. Departementschefen hänvisade
bl.a. till att det inom skadeståndsrätten torde vara en allmän princip att
den som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär
ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående redan på denna
grund får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot utom-
stående .
Mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena ansåg Högsta
domstolen i NJA 1985 s. 309 att lagrummet måste uppfattas som en regel
om att skadeståndet normalt skall jämkas vid sådana skadefall som
nämnts i förarbetena. Målet gällde en sammanstötning mellan en cykel
och en bil där cyklisten var ensam vållande och där bilägaren yrkade
skadestånd för de skador som uppkom på bilen. Högsta domstolen fann
att det var rimligt att jämka skadeståndet till hälften i en sådan situation
när den utomstående var ensam vållande och särskilda omständigheter
inte talade för annat, såsom att vållandet var ringa eller mera allvarligt.
Genom detta rättsfall och några andra som följer samma princip (se bl.a.
NJA 1987 s. 749 och NJA 1990 s. 569) har en fast praxis etablerats när
det gäller tillämpning av 18 § andra stycket trafikskadelagen. Denna
praxis innebär att skadeståndet till bilens ägare, brukare eller förare som
regel jämkas till hälften när en utomstående ensam har vållat skadan men
att undantag från den principen görs när det föreligger särskilda omstän-
digheter. Rättsfallet NJA 1987 s. 749 gällde en sammanstötning mellan
en buss och en hjullastare. Föraren av hjullastaren var ensam vållande till
sammanstötningen. Motorredskap omfattades inte vid den tidpunkten av
trafikskadelagen. Högsta domstolen tog hänsyn till den relativa trafik-
farlighet som utmärker hjullastare och ansåg denna vara en grund för
avvikelse från den i 1985 års avgörande antagna principen om jämkning
till hälften. Högsta domstolen instämde i hovrättens bedömning att
jämkningsgraden skulle bestämmas till tre fjärdedelar. Rättsfallet NJA
1990 s. 569 gällde statens ansvar som väghållare. En sammanstötning
mellan två bilar hade föranletts av en grop i vägen. Staten genom Väg-
verket ansågs vara ensam vållande till den skada som uppstod på ett av
fordonen. Högsta domstolen hänvisade till 1985 års avgörande och fann
att vållandet inte kunde anses ha varit ringa eller mera allvarligt.
Skadeståndet jämkades till hälften.
I prop. 1992/93:8 föreslog regeringen på grundval av ett förslag i
departementspromemorian Den svenska trafikskadelagens anpassning till
EG:s regelverk m.m. (Ds 1992:9) att reglerna om jämkning skulle
ändras så att förekomsten av ansvarsförsäkring hos den skadestånds-
skyldige skulle beaktas vid bedömning av om jämkning skulle ske.
Lagutskottet fann att det föreliggande förslaget inte borde genomföras
utan att mera ingående överväganden kom till stånd. Lagutskottet yttrade
följande (se bet. 1992/93:LU35 s. 8).

Utskottet har förståelse för de motiv som ligger bakom förslaget i propositionen

att undanröja den känsla av obillighet som många bilägare upplever med den
nuvarande ordningen. Det är naturligt att den bilist som uppträtt oklanderligt
men
till följd av t.ex. en cyklists eller väghållares vårdslöshet fått sin bil
skadad har svårt
att acceptera att endast få en del av sin skada ersatt. Som påpekats av
Televerket kan
förslaget om det genomförs emellertid leda till nya situationer som på
motsvarande
sätt skulle upplevas som orättvisa bland skadelidande bilister. En bilägare som
råkar
ut för oförsäkrade skadevållare skulle genom den föreslagna bestämmelsen komma
att uppfatta sig som missgynnad i förhållande till den som får sin bil skadad av
en
försäkrad. Frågan hur trafikansvaret skall förhålla sig till det allmänna
vållandeansvaret inrymmer, såsom också framhålls i propositionen, många
komplicerade inslag och har varit föremål för debatt i den juridiska
litteraturen (se
bl.a. Juridisk Tidskrift nr 2 1991/92 s. 252).
Det anförda leder utskottet till den slutsatsen att det föreliggande förslaget
inte
bör genomföras utan att mera ingående överväganden kommer till stånd. Enligt
utskottets mening bör därvid prövas om inte en möjlighet att underlåta jämkning
även i andra fall än där den skadeståndsskyldige har någon ansvarsförsäkring
skulle
kunna införas. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang göra
dessa överväganden.

Riksdagen gav regeringen som sin mening till känna vad utskottet hade
anfört (se rskr. 1992/93:307).
Olika uppfattningar om vilka möjligheter till jämkning som bör finnas
i de aktuella situationerna har framförts i litteraturen.
Sålunda har Jan Hellner i sin uppsats Medverkan till skada vid strikt
ansvar (Juridisk Tidskrift 1991 92 s. 252 274) behandlat frågan
vilken hänsyn man skall ta inte bara till medvållande på den skadelidan-
des sida utan också till om den skadelidande har strikt ansvar för skador
som han själv i motsvarande situation skulle orsaka. Hans slutsats är att
ingen hänsyn bör tas till karaktären av det ansvar som åvilar den skade-
lidande eller den skadeståndsskyldige, utöver vad som följer av att enligt
lagtexten hänsyn skall tas till omständigheterna (6 kap. 1 § tredje
stycket skadeståndslagen och 18 § andra stycket trafikskadelagen). Till
stöd härför talar enligt Hellner ordalydelsen i de relevanta lagreglerna,
utvecklingen fram till den nuvarande situationen, rättspolitiska skäl och
inte minst hänsyn till att rättssystemet inte bör kompliceras i onödan.
Yttrandet i den tidigare nämnda propositionen att det torde vara en
allmän princip i skadeståndsrätten att den som utövar en riskfylld
verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersättnings-
ansvar gentemot utomstående redan på denna grund får finna sig i
jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående har enligt Hellner
endast svaga belägg. Det bygger på ett uttalande av Trafikskadeutred-
ningen som bortser från större delen av tidigare rättspraxis. Tanken att
sätta ett rent strikt ansvar på den skadeståndsskyldiges sida i en sär-
ställning, på grund av att farlig verksamhet fordrar ett särskilt strängt
ansvar, räknas till den ideologi som enligt Hellner bör kastas över bord.
Rent strikt ansvar, annat skärpt ansvar och culpaansvar tillgodoser
allmänt sett samma ändamål. Hellner anser att det kan diskuteras vilken
form av ansvar som bäst tillgodoser de särskilda syften som man vill
uppnå genom skadeståndsregler men att det till stor del är praktiska skäl
som blir avgörande. Till realiteten hör i första hand att ta hänsyn till
försäkringsförhållandena. Den skadeståndsskyldiges möjlighet att utge
skadestånd till den bilist som han vållat sakskada beror främst av om han
har ansvarsförsäkring. Finns en sådan täcker den regelmässigt skadan på
bilen, med undantag för självrisk. Regeln om jämkning av skadeståndet
på grund av den skadelidande bilistens form av ansvar är, menar Hellner,
alltså i första hand en fråga om reduktion av den ersättning som utgår ur
den culpaansvariges ansvarsförsäkring. Skadeståndets normala funktion
att ge ersättning till dem som skadats genom andras vållande och att
pulvrisera skadan tillgodoses bäst genom den enkla regeln att den som
vållat sakskada för en bilist som inte själv är vållande blir skyldig att utge
ojämkat skadestånd till bilisten. Bestämmelsen i 18 § andra stycket
trafikskadelagen bör sålunda enligt Hellner tillämpas utan att strikt
ansvar på den skadelidandes sida tilläggs någon relevans.
Anders Agell har i en artikel (Skada i följd av trafik som ersättnings-
och jämkningsgrund, Festskrift till Kurt Grönfors, 1991) behandlat
samma ämne. Han framför där bl.a. att utgångspunkten när en skade-
lidande bär strikt ansvar är densamma som när en skadelidande är
medvållande till sin egen skada, dvs. att den skadelidande i och för sig
får skada sig själv eller sin egendom så mycket han vill. Om han
emellertid genom skadeståndskrav mot någon annan vill övervältra
kostnaden för en skada, bör skadeståndsanspråket kunna jämkas om hans
egen skada beror på samma risker, som ligger bakom det skärpta ansvar
som han själv bär, om han skulle orsaka en skada för skadegöraren. För
tillämpning av 18 § andra stycket måste enligt Agell fordras att den
aktuella skadan kan anses utgöra en skada i följd av trafik. Allmänt sett
bör man enligt Agell vara försiktig med att jämka skadestånd till bilägare
eller lastägare, när bilen förts klanderfritt, om skadan ligger i utkanten av
vad som kan betraktas som skada i följd av trafik. Som exempel nämner
han fallet att den bil som påkörts av cykeln i 1985 års fall skulle ha stått
stilla i vägkorsningen på grund av motorstopp. Skadan på bilen skulle då
i så övervägande grad ha berott på farligheten i cyklistens färdsätt och i
så liten grad på trafikfaran hos bilen att bilistens skadestånd inte borde ha
jämkats alls. Även i en del fall när bilen förts med mycket låg hastighet
kan det enligt Agell nog vara rimligast att inte jämka skadeståndet.
Håkan Andersson har i sin doktorsavhandling Skyddsändamål och
adekvans. Om skadeståndsansvarets gränser. bl.a. behandlat frågan om
riskmedverkan utan medvållande (följande sammanfattande synpunkter
är hämtade från Anderssons artikel i Juridisk Tidskrift 1994 1995 s.
392 414). Man kan enligt honom säga att rättsordningen genom att (i
vissa fall) ålägga bilägaren strikt ansvar har placerat riskerna av biltrafik
på denne. Man kan alltså iaktta en värdering att de riskfaktorer som har
att göra med bilens förande i trafik placeras inom bilägarens riskområde.
Dessa riskfaktorer kan aktualiseras även i de fall en utomstående
ickebilist, t.ex. en cyklist, vållar skada på bilen. I det fallet är alltså
bilisten skadelidande, men riskfaktorer på hans sida (t.ex. fartmomentet
som i sig utsätter honom för diverse skaderisker) kan ha medverkat till
skadan. Inom ramen för skyddsändamålsläran kan man på detta vis, i
stället för att bara förkasta Högsta domstolens praxis, enligt Andersson
bygga upp en förklaringsram som kan skänka förståelse för de
värderingar om riskplacering som rätten uppvisar. Genom att förklara
väldokumenterad praxis från Högsta domstolen utifrån riskbärarsyn-
punkten får man dessutom enligt honom riktlinjer för en differentiering
så att nackdelarna med den använda schablonmässiga hälftendelningen
kan undvikas.
Bill Dufwa har i en artikel (Vår komplicerade trafikskaderätt och
framtiden, i Svensk Juristtidning 1979 s. 401 f.) bl.a. ifrågasatt om den i
motiven till 18 § andra stycket angivna principen att den som utövar en
riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersätt-
ningsansvar gentemot utomstående redan på denna grund får finna sig i
en jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående verkligen
existerar i den allmänna skadeståndsrätten. Han har senare (i JT 1990
1991 s. 456 f.) med utgångspunkt i NJA 1990 s. 569 på nytt tagit upp
denna fråga till diskussion. Dufwa har funnit att rättstilllämpningen är väl
förenlig både med tidigare praxis och motivuttalandena som gjordes
beträffande 18 § andra stycket samt att den går att försvara med åtskilliga
skäl, inte minst att den utmärks av konsekvens och principfasthet. Dufwa
anser emellertid att denna rättstillämpning kan från en framtida lag-
stiftningssynpunkt ifrågasättas. Man kan, menar han, mycket väl finna
det rättvist att det utvidgade ansvar som bilisterna har enligt trafikskade-
lagen skulle kompenseras genom ett mindre strängt personligt ansvar
som skadelidande. Detta skulle vara så mycket mera rimligt, om skade-
ståndsansvaret är täckt av en ansvarsförsäkring eller åvilar en själv-
försäkrare.
Även Bertil Bengtsson har behandlat det tidigare nämnda uttalandet i
propositionen angående en allmän skadeståndsrättslig princip om jämk-
ning när den skadelidande har ett strikt ansvar (Om jämkning av skade-
stånd, 1982 s. 161 f.). De argument som kan anföras för en sådan jämk-
ning är enligt honom att verksamheten typiskt sett anses vara särskilt
bärkraftig, att verksamheten är farlig, att det finns ett rättssystematiskt
argument eller att preventionshänsyn kan åberopas. Bengtsson finner att
varje argument i och för sig inte verkar så överväldigande starkt men att
det ändå kan synas vara den naturligaste och lämpligaste lösningen att
jämka i dessa medverkansfall, vilket också är i överensstämmelse med
trafikskadelagens motiv. Det finns dock menar Bengtson anledning att
hålla i minnet att det ofta är huvudsakligen rättssystematiska skäl som
talar för att sätta ned ersättningen och att dessa i brist på klart lagstöd
ibland kan framstå som otillräckliga för att man skulle beröva den
skadelidande hans ersättning (jfr även SvJT 1993 s. 774 f. där Bengtsson
bl.a. förordat att också försäkringsförhållandena skall beaktas i enlighet
med prop. 1992/93:8).
Vid överläggningar i Justitiedepartementet den 22 oktober 1993 (se
avsnitt 3) diskuterades bl.a. jämkningsbestämmelsen i 18 § andra stycket.
Meningarna om hur en regel borde vara utformad var delade och det var
därför inte möjligt att komma fram till någon gemensam rekommenda-
tion.
Skälen för regeringens förslag: Motorfordonsägare vars fordon
skadas i de ovan beskrivna fallen har svårt att förstå och acceptera att
deras skadestånd skall jämkas när de inte själva på något sätt varit
oaktsamma. I likhet med i stort sett samtliga remissinstanser ställer sig
regeringen bakom bedömningen att jämkningsregeln i 18 § andra stycket
trafikskadelagen bör ändras så att jämkning i fortsättningen sker i mindre
omfattning än i dag. Den lösning som föreslogs i prop. 1992/93:8 att
reglerna om jämkning skulle ändras så att förekomsten av ansvars-
försäkring hos den skadeståndsskyldige skulle beaktas vid bedömningen
av jämkningsfrågan har inte ansetts vara godtagbar, särskilt som den
kunde leda till nya situationer som skulle upplevas som orättvisa bland
skadelidande bilister. Med anledning av vad lagutskottet uttalat bör det
därför särskilt prövas om det bör införas en möjlighet att underlåta
jämkning även i andra fall.
Frågan om jämkning i de situationer som nu diskuterats är kompli-
cerad, och det finns vägande argument i olika riktningar. Motorfordon för
med sig större risker i trafiken än de som följer med exempelvis gång-
eller cykeltrafik. Det har att göra med motorfordonens farlighet på grund
av bl.a. fart och tyngd men även med deras ekonomiska värde. Det är
rimligt att dessa särskilda risker påverkar skadeståndsbedömningen.
Ägaren av motorfordonet har också i de flesta fall en möjlighet att
gardera sig mot att själv behöva stå för kostnaderna genom att teckna
helförsäkring för fordonet.
En grundläggande fråga är om jämkningsregeln bör utgå från någon
form av allmän princip för hur jämkning skall ske när den som drabbas
av skada själv bär ett skärpt skadeståndsansvar. Dagens regel bygger på
ett antagande om existensen av en sådan allmän princip i svensk rätt,
nämligen att den som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna
anledning bär ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående redan
på denna grund får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot
utomstående. I doktrinen har diskuterats i vad mån en sådan allmän
princip verkligen kan anses gälla. Ett alternativ är att jämkningsregeln
utformas utan hänvisning till någon viss princip från utgångspunkten
att den skall ge rimliga resultat och i övrigt fungera väl för just de
skadesituationer som den skall reglera.
Det finns inte några svenska lagbestämmelser i övrigt som kan sägas
ge uttryck för samma princip som trafikskadelagens regel. Däremot finns
exempel från rättspraxis där en motsvarande princip tillämpats utanför
trafikskadeområdet (se NJA 1988 s. 495 som handlade om det strikta
ansvar en hundägare har enligt 6 § lagen [1943:459] om tillsyn över
hundar och katter för skador som hunden orsakat och där det strikta
ansvaret ansågs vara en grund för jämkning av skadeståndet). Såsom
anförs i promemorian kan dock knappast hävdas att principen vuxit sig så
stark att den alltid skall läggas till grund för jämkningsbedömningen när
den skadelidande bär ett särskilt strängt ansvar.
Regler om ett särskilt strängt skadeståndsansvar finns förutom i
trafikskadelagen bl.a. i 32 kap. miljöbalken, i järnvägstrafiklagen
(1985:192), se särskilt 5 kap. 1 §, i ellagen (1997:857), se 10 kap., och i
den tidigare nämnda lagen om tillsyn över hundar och katter. Det är
uppenbart att det rör sig om vitt skilda typer av situationer och att
betydande olikheter finns. När det t.ex. gäller ansvaret för hundägare är
det hundägaren personligen som har det strikta ansvaret, medan det för
fordonsägaren inte finns något sådant personligt strikt ansvar enligt
trafikskadelagen. Det är i stället biltrafiken som sådan som kan sägas ha
det skärpta ansvaret genom den obligatoriska trafikförsäkringen.
Den omständigheten att situationerna är så olika talar i viss mån mot
att en genomgående princip skulle kunna gälla vid jämkningsbedöm-
ningen. Man kan i fråga om motorfordonstrafiken inte heller bortse från
att denna i dag är en företeelse som på många sätt är nödvändig för
samhället. En cyklist, fotgängare eller väghållare är för det mesta väl
medveten om trafikens farlighet och anpassar därför sin vistelse i trafiken
eller skötseln av vägarna efter detta. Det är naturligt att det kan uppfattas
som oskäligt att skadeståndet i normalfallet jämkas till hälften trots att
den skadelidande inte på något sätt varit vållande till skadan.
Enligt regeringens mening bör frågan om jämkning av skadestånd vid
olika former av skärpt ansvar för den skadelidande inte behandlas efter
en generell formel. Som bl.a. Justitiekanslern framhåller bör man i stället
försöka hitta en lösning som framstår som rimlig för just trafikskadorna.
Såväl principiella som praktiska synpunkter kan då beaktas liksom
önskemålet om en avvägning mellan enkelhet och förutsägbarhet å den
ena sidan och rättvisa och flexibilitet å den andra sidan.
Regeringen instämmer i bedömningen att det bör finnas utrymme för
en relativt fri prövning av jämkningsfrågan och att jämkning skall ske på
ett mer nyanserat sätt än i dag. Enligt regeringens mening bör man inte
bortse från de särskilda risker som motorfordonstrafiken medför, utan
dessa bör även fortsättningsvis påverka skadeståndsbedömningen och i
vissa fall läggas till grund för jämkning när någon som inte är motor-
fordonstrafikant är vållande till skadan. Regeringen anser således, till
skillnad från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, att
trafikskadelagen bör innehålla en särreglering om jämkning av skade-
stånd med anledning av skador på motorfordon och egendom som
transporterats med fordonet.
Frågan är då hur de mer nyanserade bedömningarna närmare bestämt
bör ske.
Om man inledningsvis bortser från försäkringsförhållandena bör
utgångspunkten vara att någon jämkning inte skall ske om någon som
inte är motorfordonstrafikant ensam har vållat en olycka som inte alls har
samband med de särskilda riskerna med motorfordonstrafiken. En sådan
situation kan vara att en bil står stilla på ett sätt som inte i sig är
trafikfarligt och en cyklist kör på och skadar bilen med sin cykel. Andra
situationer kan vara att sprängningsarbeten medför att en sprängsten
skadar en förbipasserande bil eller att ett motorfordon skadas enbart på
grund av att väghållaren brustit i underhållet av vägen och därigenom
vållat skadan. Att jämka skadeståndet i dessa fall är knappast motiverat
om föraren av motorfordonet har uppfyllt de stränga krav på uppmärk-
samhet och försiktighet som alltid åvilar en förare av motorfordon. Även
i många andra situationer där något medvållande inte finns på den
skadelidandes sida bör ett ojämkat skadestånd utges. Har föraren av
motorfordonet varit så uppmärksam och förutseende som trafiklagstift-
ningen kräver och därigenom gjort vad som ankommer på honom eller
henne för att undvika skadan, bör fordonsägaren normalt endast om det
föranleds av försäkringsförhållandena få sitt skadestånd jämkat. Om
emellertid vållandet på den ansvariges sida inte står i proportion till den
inträffade skadan, kan det i vissa fall även utan medvållande från
bilföraren vara rimligt att jämka det skadestånd som bilägaren har rätt att
få. Det kan vara fallet t.ex. om det uppkommer mycket kostsamma
skador.
Som nämnts har den skadevållande i allmänhet en ansvarsförsäkring.
Sveriges Försäkringsförbund och Trafikförsäkringsföreningen förordar
att i de fall den skadelidande inte själv har varit vårdslös, oreducerad
ersättning skall utgå i den mån skadevållaren har en ansvarsförsäkring
som täcker skadan. I prop. 1992/93:8 föreslogs att den omständigheten
att skadevållaren har en ansvarsförsäkring skulle beaktas särskilt vid
bedömning av ansvarsfrågan. Förslaget kritiserades dock och genom-
fördes inte. Om förekomsten av en ansvarsförsäkring inte blir den enda
grunden för att underlåta jämkning, anser regeringen att saken kommer i
ett annat läge. Det är i och för sig riktigt att hänsynstagande till ansvars-
försäkring skulle kunna leda till att en bilägare som råkar ut för en
oförsäkrad skadevållare känner sig missgynnad i förhållande till den som
får sin bil skadad av någon med försäkring. Regeringen anser emellertid
att det knappast av den anledningen är rimligt att underlåta att beakta
förekomsten av en försäkring. I andra sammanhang, bl.a. när det gäller
barns skadeståndsskyldighet, har det ansetts att en ansvarsförsäkring på
skadevållarens (barnets) sida skall kunna påverka ersättningsskyldig-
heten (se 2 kap. 2 § skadeståndslagen). Förekomsten av en ansvars-
försäkring bör dock inte alltid vara av avgörande betydelse för jämk-
ningsfrågan. Medvållande av den skadelidande kan motivera att skade-
ståndet jämkas trots att skadevållaren har en ansvarsförsäkring som i och
för sig täcker skadan. Även när de särskilda riskerna med motorfordons-
trafik har haft betydelse för skadan bör det, oavsett förekomsten av en
ansvarsförsäkring, i vissa fall kunna vara motiverat att jämka skade-
ståndet. I fall proportionen mellan vållandet och skadan är sådan att
skadeståndet i och för sig bör kunna jämkas, bör dock en eventuell
försäkring på skadevållarens sida normalt kunna utnyttjas i första hand.
Om skadevållaren saknar försäkring, finns det däremot större skäl att
jämka skadeståndet. Men även i sådana fall bör jämkning många gånger
underlåtas. Här skall beaktas att den som drabbas oskäligt hårt av
skyldigheten att utge skadestånd har en möjlighet att få skadeståndet
jämkat enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen.
Det är dock inte bara försäkringsförhållandena på skadevållarens sida
som bör beaktas när jämkningsfrågan bedöms. Som nämnts ovan har
ägare av motorfordon möjlighet att gardera sig mot att behöva betala
kostnader för skador på det egna fordonet genom att teckna vagnskade-
försäkring. I de fall den skadelidande har en sådan försäkring och den
som vållat skadan saknar ansvarsförsäkring, är det naturligt att vagn-
skadeförsäkringen så långt det är möjligt utnyttjas för att täcka
kostnaderna för skadan. Vidare bör beaktas om den skadelidande har
tagit en risk genom att utsätta ett dyrbart motorfordon för trafikens
skaderisker utan att ha fordonet helförsäkrat. I sådana fall kan det ofta
vara rimligt att jämka skadeståndet även om den skadelidande inte har
varit medvållande till skadan.
Motorfordonstrafikens risker bör, som tidigare framhållits, kunna
inverka på jämkningsbedömningen. Men som utgångspunkt bör dessa
risker påverka skadeståndet endast om de haft någon betydelse i det
enskilda skadefallet.
Även omständigheter som hänför sig till skadevållarens person bör
kunna medföra att ett skadestånd jämkas. Förutom sådana omständig-
heter som anges i 2 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen, dvs. ungdom och
psykiska störningar, bör sålunda andra individuella omständigheter
kunna påverka bedömningen. Det kan t.ex. finnas situationer där man
inte kan ställa samma krav på en äldre människa som på en yngre att
reagera snabbt för förändringar i trafiksituationen.
Det kan förekomma situationer då den skadevållande bär ett objektivt
ansvar på grund av någon bestämmelse utanför trafikskadelagen. Ett
exempel är att en fordonsförare tvingas väja för att undgå att köra på en
lösspringande hund. Om skador uppkommer på bilen, är hundägaren
enligt 6 § lagen om tillsyn över hundar och katter oavsett vållande
skyldig att ersätta fordonsägaren för skadorna. Med den nuvarande
jämkningsbestämmelsen torde det objektiva ersättningsansvaret på båda
sidor leda till att skadeståndet jämkas till hälften när något vållande inte
föreligger (jfr Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977, s. 267). Detta
framstår fortfarande som en rimlig utgångspunkt för åtminstone situa-
tioner där parterna saknar försäkringsskydd. Men även här finns det skäl
att göra en nyanserad bedömning där alla relevanta omständigheter vägs
in.
Den nuvarande regeln i 18 § andra stycket bör i enlighet med det
anförda skrivas om så att den närmare ansluter till allmänna principer om
jämkning vid medvållande och samtidigt ger möjlighet att beakta de
särskilda riskerna med motorfordon i trafiken.
Vid den närmare utformningen av bestämmelsen finns det skäl att
beakta jämkningsreglerna i 12 §. Den paragrafen reglerar frågan om
jämkning av trafikskadeersättning. Där anges att jämkning skall ske efter
vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit
på ömse sidor och omständigheterna i övrigt . Därvid inryms vållande i
medverkansbegreppet. Även de fall när en teknisk bristfällighet på ett
motorfordon har inverkat på skadeförloppet och medverkat till uppkomna
skador, utan att ägaren eller föraren kan lastas härför och anses med-
vållande, ryms i begreppet medverkan. Det är naturligt att utforma
jämkningsbestämmelsen i 18 § i nära anslutning till 12 §, vilken för
övrigt ligger nära 6 kap. 1 § skadeståndslagen.
Regeln bör ge uttrymme för en fri bedömning av jämkningsfrågan med
hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.
I lagrådsremissen föreslogs att skadeståndet skulle få jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på
ömse sidor, de särskilda risker för skador som finns vid trafik med
motordrivet fordon och omständigheterna i övrigt . Lagrådet har förordat
att uttrycket de särskilda risker för skador som finns vid trafik med
motordrivet fordon får utgå. Lagrådet har anfört att ett hänsyntagande
till de särskilda skaderiskerna vid trafiken kan sägas i princip ingå redan i
bedömningen av den medverkan som har förekommit och har framhållit
att formuleringen blivit missvisande eftersom uttrycket närmast för
tanken till en abstrakt värdering av riskerna i allmänhet för skador till
följd av motortrafik. Lagrådet har också ifrågasatt om den avgränsning
som görs till de särskilda riskerna vid trafik med motordrivet fordon
blir möjlig att upprätthålla i praktiken.
Enligt regeringens mening är de särskilda skaderisker som motor-
fordonstrafiken innebär av så stor betydelse att det är motiverat att nämna
dem uttryckligen i lagtexten som en omständighet att ta hänsyn till vid
jämkningsprövningen. Härtill kommer att dessa risker ofta är sådana att
de inte naturligen kan hänföras till parternas egen medverkan.
Som Lagrådet har framhållit kan emellertid uttrycket de särskilda
risker för skador som finns vid trafik med motordrivet fordon ge intryck
av att en abstrakt riskvärdering skall göras. Bestämmelsen bör därför få
en annan utformning, så att det klart framgår att avsikten är att
jämkningen skall ske med beaktande av den betydelse som motor-
fordonstrafikens risker har haft i det enskilda fallet.
Regeringen föreslår att skadeståndet skall få jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse
sidor, de särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken har
inneburit och omständigheterna i övrigt. I författningskommentaren
utvecklas närmare hur olika omständigheter därvid kan beaktas.
Den nuvarande bestämmelsen i 18 § andra stycket gäller bara sak-
skada. Enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen är förutsättningarna för jämk-
ning betydligt snävare vid personskada än vid sakskada och ren
förmögenhetsskada. Det finns inte anledning att nu ändra detta synsätt
(jfr prop. 1993/94:88 s. 10 f.). Även fortsättningsvis bör trafikskade-
lagens jämkningsregel begränsas till att gälla sakskada.
Jämkningsregeln innebär vidare att den som transporterar egendom
med fordonet och som varken är fordonets ägare, brukare eller förare
ändå får tåla att ett eventuellt skadestånd jämkas på samma sätt som för
ägaren, brukaren eller föraren. Skälen för en sådan identifikation är enligt
förarbetena till trafikskadelagen (prop. 1975/76:15 s. 84) bl.a. att det från
en utomstående skadeståndsskyldigs synpunkt är helt ovidkommande i
vilket förhållande ägare, brukare och förare samt lastägare står till
varandra. Inte heller detta synsätt finns det skäl att nu ändra.

6 Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: Lagändringarna skall träda i kraft den 1 juli
1999. Den nya jämkningsbestämmelsen skall tillämpas på skadefall
som inträffar efter ikraftträdandet. Den nya sexmånadersfristen i
preskriptionsbestämmelserna skall kunna utnyttjas för skadefall som
har inträffat före ikraftträdandet och som inte då är preskriberade. I de
ärenden som vid ikraftträdandet inte har avslutats hos Trafikför-
säkringsföreningen skall äldre bestämmelser om trafikförsäkrings-
avgift tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag utom
i fråga om ikraftträdandetidpunkt (se promemorian s. 60).
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har några invänd-
ningar mot promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: De nya reglerna bör kunna träda i
kraft den 1 juli 1999.
Några särskilda övergångsbestämmelser är inte påkallade såvitt avser
den föreslagna ändringen av bestämmelsen om jämkning av skadestånd i
18 § andra stycket trafikskadelagen. Det betyder att den nya regeln
kommer att tillämpas på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet (jfr
prop. 1972:5 s. 593).
Den föreslagna bestämmelsen om en sexmånadersfrist för preskription
i 28 § andra och tredje styckena bör förses med en övergångsbestäm-
melse enligt vilken fristen kan tillämpas även på fordringar som har
uppkommit före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet inte är pre-
skriberade, jfr punkt 6 i ikraftträdandebestämmelserna till konsument-
försäkringslagen (1980:38).
Även de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om beräkning av
trafikförsäkringsavgift samt minimiavgift bör förses med övergångsbe-
stämmelser. Om ett ärende om trafikförsäkringsavgift fortfarande pågår
hos Trafikförsäkringsföreningen när de föreslagna ändringarna träder i
kraft, bör ändringarna inte tillämpas i det ärendet.
7 Kostnader och resursbehov
Den föreslagna schabloniseringen av trafikförsäkringsavgifterna är en
följd av att bestämmelserna angående försäkringsgivarnas premiesättning
tidigare har ändrats för att skapa bättre konkurrens mellan försäkrings-
givarna. Schabloniseringen bedöms inte medföra några ökade kostnader
för det allmänna. Förslaget om höjning av minimiavgiften innebär att de
som saknar trafikförsäkring för sina fordon får bära en större del av
försäkringsgivarnas kostnader för dessa oförsäkrade fordon.
Den ändring som föreslås i jämkningsregeln i 18 § andra stycket
trafikskadelagen innebär endast att ansvarsfördelningen mellan den
skadelidande och den skadevållande ändras, så att den skadelidande i
många fall får sina skador ersatta av den skadevållande i en större
omfattning än i dag.
8 Författningskommentar
18 § Den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet
fordon får, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva
skadestånd enligt vad som gäller om detta. Har den skadelidandes rätt till
trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av en
omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han berättigad till
skadestånd i den delen endast om det finns särskilda skäl.
Skadestånd med anledning av en skada på ett motordrivet fordon i
trafik eller på egendom som transporterats med det får jämkas efter vad
som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på
ömse sidor, de särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken har
inneburit och omständigheterna i övrigt.

Paragrafen reglerar rätten till skadestånd vid trafik med motorfordon.
Andra stycket har ändrats i sak, medan första stycket har justerats endast
språkligt. Ändringarna i andra stycket har behandlats i avsnitt 5.4.
Bestämmelsen i andra stycket är en regel om jämkning av skadestånd
med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller på egendom
som transporteras med ett sådant fordon. Regeln ersätter för sådana
skadefall jämkningsbestämmelsen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Bestäm-
melsen är tillämplig också på skador som har uppkommit när två
motordrivna fordon har kolliderat. Den har emellertid praktisk betydelse
främst i de fall när någon som inte är motorfordonstrafikant har vållat en
olycka. Bestämmelsen har ändrats för att bättre anpassas till vad som
allmänt uppfattas som rimligt. Avsikten är att jämkning i fortsättningen
skall ske i mindre omfattning än enligt rådande praxis.
Enligt den nya bestämmelsen får skadestånd jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse
sidor, de särskilda risker för skador som motorfordonstrafiken har
inneburit och omständigheterna i övrigt.
Avsikten med bestämmelsen i dess nya lydelse är att det inte längre
skall vara en huvudregel att skadeståndet skall jämkas när motorfordon i
trafik eller egendom som transporteras med ett sådant fordon skadas.
Skadeståndet får jämkas i de fall och i den omfattning det framstår som
skäligt. Avsikten är att bestämmelsen skall ge utrymme för en relativt fri
bedömning av jämkningsfrågan med hänsyn tagen till omständigheterna i
det enskilda fallet.
I bestämmelsen nämns tre omständigheter som man vid en samlad
bedömning skall ta hänsyn till.
Vid bedömningen skall hänsyn tas till den medverkan som har
förekommit på ömse sidor. Att jämkning kan ske på grund av med-
vållande på den skadelidandes sida framgår alltså nu direkt av bestäm-
melsen. Utgångspunkten bör i sådana fall vara att jämkningen sker enligt
vanliga skadeståndsrättsliga grunder. Även annan medverkan än med-
vållande på den skadelidandes sida kan innebära att jämkning av
skadeståndet bör ske. Således bör jämkning kunna ske t.ex. i de fall när
en teknisk bristfällighet på ett motorfordon har inverkat på skade-
förloppet och medverkat till uppkomna skador, även om inte ägaren eller
föraren kan lastas för detta (jfr 12 §). Det bör normalt inte spela någon
roll att fordonsägaren kan sägas ha ett skärpt ansvar enligt trafik-
skadelagen, om inte grunderna för detta skärpta ansvar har relevans i det
enskilda fallet.
Även graden av vållande eller annan medverkan hos den som orsakat
skadan får betydelse vid jämkningsprövningen. En särskild komplikation
uppkommer när denne har ett objektivt ersättningsansvar. Även då måste
omständigheterna i det enskilda fallet tillåtas spela in. Det bör exempel-
vis tillmätas betydelse i vad mån grunderna för det skärpta ansvaret haft
relevans för skadan.
Vidare skall hänsyn tas till de särskilda risker som
motorfordonstrafiken har inneburit. Avsikten är därvid att frågan om
jämkning skall bedömas med hänsyn till hur och i vilken mån de
särskilda riskerna har påverkat händelseförloppet och haft betydelse för
uppkomsten och omfattningen av skadorna. En abstrakt värdering av
riskerna i allmänhet för skador till följd av motorfordonstrafik är således
inte avsedd. Som exempel på ett fall där motorfordonstrafikens farlighet
kan motivera att skadeståndet jämkas trots att den skadelidande inte har
varit medvållande kan nämnas en olycka som inträffar därför att en
cyklist manövrerar fel i en besvärlig trafiksituation där cyklisten
distraheras av omgivande tung biltrafik.
I avsnitt 5.4 nämns några exempel på situationer där olyckan inte har
något samband med motorfordonets farlighet och där det får anses
omotiverat att skadeståndet jämkas om det inte finns andra omständig-
heter som gör det befogat. Ett exempel är att en cyklist kör på en bil när
bilen står stilla på ett sätt som inte är trafikfarligt (för att bestämmelsen
över huvud taget skall bli tillämplig måste bilen dock vara i trafik ).
Andra exempel är att sprängningsarbeten medför att sprängsten skadar en
förbipasserande bil eller att ett motorfordon skadas enbart på grund av att
väghållaren brustit i underhållet av vägen och därigenom vållat skadan.
Vid en samlad bedömning av jämkningsfrågan skall hänsyn tas också
till omständigheterna i övrigt. Självfallet skall därvid endast omständig-
heter beaktas som framstår som adekvata för jämkningsfrågan.
Anledning till jämkning på grund av omständigheterna i övrigt kan
finnas t.ex. om den inträffade skadan inte står i proportion till graden av
vållande. Här får det betydelse att motorfordonstrafik är en verksamhet
som medför särskilda skaderisker med ofta mycket höga kostnader. Den
omständigheten att den skadelidande har underlåtit att helförsäkra ett
dyrbart fordon bör t.ex. många gånger kunna innebära att det finns
anledning att jämka skadeståndet.
Bland omständigheterna i övrigt bör särskilt beaktas om den som vållat
skadan har en ansvarsförsäkring som täcker skadorna. Finns en sådan
försäkring, torde skadeståndet till en skadelidande som inte varit med-
vållande till sin skada som regel inte böra jämkas. I de fall försäkringen
täcker endast en del av skadorna bör frågan om jämkning beträffande det
överskjutande beloppet därvid bedömas som om någon försäkring inte
fanns. En samlad skälighetsbedömning skall alltid göras. Varken före-
komsten eller frånvaron av ansvarsförsäkring är därvid avsedd att vara
helt avgörande. Även övriga omständigheter skall beaktas. Har den
skadevållande, t.ex. staten eller en stor kommun, på grund av sina
ekonomiska förhållanden funnit det onödigt att försäkra sig (s.k. själv-
försäkring), bör detta likställas med att den skadevållande har en
ansvarsförsäkring.
I varje fall om skadevållaren saknar ansvarsförsäkring bör det ofta
också beaktas om den skadelidande har en vagnskadeförsäkring som
täcker kostnaderna för skadan. Om den skadelidande har en sådan
försäkring, är det naturligt att denna utnyttjas för att täcka kostnaderna
för skadan. I sådana fall finns det därför ofta anledning att jämka
skadeståndet, om den skadelidande trots försäkringen väljer att kräva full
ersättning av en skadevållande som saknar ansvarsförsäkring.
Dessutom kan vissa personliga omständigheter beaktas vid skälighets-
bedömningen. I avsnitt 5.4 har nämnts det fallet att man inte kan ställa
samma krav på en äldre människa som på en yngre att reagera snabbt för
förändringar i trafiksituationen. Även sådana omständigheter kan alltså
rymmas under uttrycket omständigheterna i övrigt. Avsikten är emel-
lertid inte att sådana personliga omständigheter som ryms under 6 kap.
2 § skadeståndslagen skall beaktas särskilt vid jämkningsbedömningen
enligt trafikskadelagen. Enligt den bestämmelsen, som gäller vid sidan av
trafikskadelagens särskilda regel, kan den som drabbas oskäligt hårt av
skyldigheten att utge skadestånd få skadeståndet jämkat efter vad som är
skäligt.
Bestämmelsen innebär, liksom tidigare, att det föreligger en fullständig
identifikation mellan alla dem som på motorfordonssidan har rätt till
skadestånd, dvs. ägare, brukare, förare och andra som transporterar egen-
dom med fordonet. Så t.ex. får lastägaren finna sig i att det skadestånd
som han kan ha rätt att få av tredje man jämkas på grund av bilförarens
vållande i samband med förandet av fordonet.

28 § Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller
fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka
talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde
göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast
hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.
Har den som vill kräva trafikskadeersättning anmält skadan till
försäkringsgivaren inom den tid som anges i första stycket, har han alltid
sex månader på sig att väcka talan mot försäkringsgivaren sedan denne
har förklarat att slutlig ställning har tagits till ersättningsfrågan.
Vad som sägs i andra stycket om försäkringsgivaren skall i fall som
avses i 15 § gälla den myndighet som handlägger ersättningsärendet och
i fall som avses i 16 § gälla trafikförsäkringsföreningen.
Förbehåll om kortare tid för att väcka talan än som anges i denna
paragraf är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskade-
ersättning.

Bestämmelsen reglerar frågan om preskription av rätten att kräva ut
trafikskadeersättning. Den har behandlats i avsnitt 5.3.3. Det nya andra
stycket är utformat i överensstämmelse med 39 § andra stycket
konsumentförsäkringslagen. Tillägget innebär att samma bestämmelser
nu gäller för preskription av rätten att kräva ut trafikskadeersättning som
för rätten att kräva ut försäkringsersättning enligt konsument-
försäkringslagen. Trafikskadelagen gäller inte enbart för konsument-
förhållanden utan för alla typer av trafikförsäkringar och trafik-
skadeersättningar. Det betyder att sexmånadersfristen kommer att gälla
även när andra än konsumenter vill kräva trafikskadeersättning.
Det nya tredje stycket innebär att en skadelidande som riktar sitt
ersättningsanspråk enligt 16 § mot Trafikförsäkringsföreningen kan göra
preskriptionsavbrott hos föreningen. Vidare får utgångspunkten för
sexmånadersfristen i andra stycket räknas från den tidpunkt då den
skadelidande fått del av Trafikförsäkringsföreningens slutliga ställnings-
tagande. För de fall där staten enligt 15 § svarar för trafikskade-
ersättningen klargörs att sexmånadersfristen räknas från det att den
ansvariga myndigheten förklarat att den tagit slutlig ställning till
ersättningsfrågan.
Den som vill kräva trafikskadeersättning har givetvis rätt att hålla sig
till tre- eller tioårsgränsen, om denna löper ut senare än sexmånaders-
fristen (jfr prop. 1979/80:9 s. 165). Det har överlämnats till rättstillämp-
ningen att ta ställning till den närmare innebörden av begreppen anmält
skadan och ersättningsfrågan .

31 § Saknas föreskriven trafikförsäkring för ett motordrivet fordon som
är registrerat i bilregistret och inte är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörelse (trafikförsäkringsavgift) av den för-
säkringspliktige för den tid denne har underlåtit att fullgöra sin för-
säkringsplikt.
Trafikförsäkringsavgift bestäms på grundval av de årspremier för tra-
fikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikför-
säkring har saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta
försäkringspremie för fordon av samma fordonsslag och med samma
användningssätt som det oförsäkrade fordonet. Med fordonsslag avses
personbil, lastbil, buss, motorcykel, traktor, motorredskap, moped och
terrängmotorfordon. Förhöjning av premien på grund av omständigheter
som ger anledning att anta att fordonet med hänsyn till innehavarens
person utgör en särskild risk i trafiken får dock beaktas endast om det
finns sådana omständigheter i det särskilda fallet.
Trots vad som sägs i andra stycket får trafikförsäkringsavgift tas ut
med tvåhundra kronor för tid till dess trafikförsäkring tecknas eller
försäkringsplikten upphör.
Domstol kan sätta ned trafikförsäkringsavgiften, om det finns särskilda
skäl. I fråga om preskription av trafikförsäkringsavgift tillämpas 28 §
första stycket.

Paragrafen reglerar systemet för uttagande av trafikförsäkringsavgifter.
Den har behandlats i avsnitt 5.2.
Ändringen i andra stycket är en anpassning till att bestämmelsen om
riskklassindelning i trafikförsäkringsförordningen har upphävts. Den
innebär att Trafikförsäkringsföreningen vid bestämmandet av trafikför-
säkringsavgiftens storlek endast skall ta hänsyn till vilket fordonsslag det
oförsäkrade fordonet tillhör och till vilket användningssätt fordonet har.
Indelningen i olika fordonsslag följer den indelning som görs i 4 §
bilregisterkungörelsen (1972:599). I kungörelsen anges vilka uppgifter
som skall föras in i registret. Med dessa uppgifter som grund kan
Trafikförsäkringsföreningen, för att avgifterna inte skall bli oskäligt höga
för vissa fordon, indela de olika fordonsslagen i avgiftsgrupper efter
användningssätt. Det bör t.ex. vara högre trafikförsäkringsavgifter för
oförsäkrade personbilar som används för taxiverksamhet än för oför-
säkrade personbilar som används för privat bruk. Avgifterna kan bestäm-
mas genom att försäkringsgivarna i efterhand lämnar uppgifter till
Trafikförsäkringsföreningen om den premiesättning de tillämpar. Sådan
information bör även kunna erhållas från utländska försäkringsgivare
med verksamhet i Sverige. De är liksom svenska försäkringsgivare med-
lemmar i Trafikförsäkringsföreningen och därigenom bundna av före-
ningens stadgar och beslut.
Någon differentiering med hänsyn till fabrikat, årsmodell och geogra-
fisk zon skall inte längre göras.
Genom den ändrade lydelsen av tredje stycket höjs minimiavgiften till
200 kronor.
I övrigt har språkliga ändringar av bestämmelsen gjorts.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena tillämpas även på
fordringar som har uppkommit före ikraftträdandet och som vid
ikraftträdandet inte är preskriberade enligt äldre bestämmelser.
3. Äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift tillämpas även efter
ikraftträdandet i ärenden som inte är avslutade hos trafikförsäkrings-
föreningen när lagen träder i kraft.

Den nya sexmånadersfristen i preskriptionsbestämmelserna (28 §) skall
enligt punkt 2 tillämpas även på fordringar som har uppkommit före
ikraftträdandet och som inte vid ikraftträdandet var preskriberade enligt
äldre bestämmelser.
Enligt punkt 3 skall äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift
tillämpas i de ärenden hos Trafikförsäkringsföreningen som inte är
avslutade vid ikraftträdandet. Ett ärende avslutas hos föreningen när den
väcker talan om avgift för en viss tidsperiod. Det innebär att om ett
fordon är lagstridigt oförsäkrat när ändringarna träder i kraft och
Trafikförsäkringsföreningen därefter väcker talan om avgift för perioden
fram till ikraftträdandet, äldre bestämmelser skall tillämpas i det ärendet.
Bestämmelserna om riskklassindelning i trafikförsäkringsförordningen
upphävdes redan den 1 juli 1995. Som framgår av vad som anförts i
avsnitt 5.2.1 kan 31 § andra stycket trafikskadelagen i dess äldre lydelse
tillämpas även i den situationen. Om fordonet fortsätter att vara oförsäk-
rat även efter det att talan har väckts, läggs ett nytt ärende upp i vilket de
nya bestämmelserna skall tillämpas.
Minimiavgiften på 50 kr enligt 31 § tredje stycket kommer med den
angivna övergångsbestämmelsen att gälla för alla de ärenden som inte
har avslutats när lagen träder i kraft.

Sammanfattning av departementspromemorian
Jämkning av skadestånd enligt trafikskadelagen,
trafikförsäkringsavgifter m.m. (Ds 1996:25)
Denna promemoria behandlar några frågor som rör trafikskadelagen
(1975:1410).
Det föreslås vissa ändringar i bestämmelserna om trafikförsäkrings-
avgifter och om preskription samt i bestämmelsen om jämkning av
skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon och därmed
befordrad egendom.
När det gäller trafikförsäkringsavgifter föreslås att trafikskadelagens
bestämmelser skall anpassas till vissa nyligen gjorda ändringar i trafik-
försäkringsförordningen angående riskklassindelning m.m. Avgiften får
enligt förslaget med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för
fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det
oförsäkrade fordonet. Dessutom föreslås att den lägsta trafikförsäkrings-
avgift som Trafikförsäkringsföreningen alltid har rätt att ta ut skall höjas
så att den får motsvara en halv procent av basbeloppet enligt lagen om
allmän försäkring.
Preskriptionsbestämmelsen anpassas enligt förslaget till vad som gäller
för preskription enligt konsumentförsäkringslagen. Det innebär att den
som vill kräva försäkringsersättning alltid skall ha sex månader på sig att
väcka talan efter det att försäkringsgivaren förklarat att han tagit slutlig
ställning i ersättningsfrågan.
Förslaget angående ändring av bestämmelsen om jämkning av skade-
stånd innebär att det inte längre skall vara en huvudregel att skadeståndet
skall jämkas när motorfordon i trafik eller egendom som befordras med
sådan egendom skadas. I stället skall, enligt förslaget, skadeståndet
kunna jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan
som har förekommit på ömse sidor, de särskilda risker för skador som
finns vid trafik med motordrivet fordon och omständigheterna i övrigt .
Promemorian behandlar dessutom några andra frågor som aktualiserats
dels på grund av EG:s tredje skade och livförsäkringsdirektiv, dels med
anledning av skrivelser från Trafikförsäkringsföreningen. Det gäller
frågor om trafikförsäkringsanstalternas skyldighet att meddela trafikför-
säkring (kontraheringsplikt) samt frågor om återkravsrätt för Trafikför-
säkringsföreningen vid skada orsakad av oförsäkrat fordon och vid skada
orsakad vid olovligt brukande av oförsäkrat fordon. I dessa delar föreslås
inga lagändringar.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1997.

Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 18, 28 och 31 §§ trafikskadelagen
(1975:1410) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
Utan hinder av att trafikskade-
ersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik
med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som
gäller därom. Har den skade-
lidandes rätt till trafikskadeer-
sättning helt eller delvis fallit bort
på grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han endast om särskilda skäl före-
ligger berättigad till skadestånd i
den delen.
Den som drabbas av en skada i
följd av trafik med ett motordrivet
fordon får, trots att han kan få
trafikskadeersättning, i stället krä-
va skadestånd enligt vad som gäl-
ler om detta. Har den skadelidan-
des rätt till trafikskadeersättning
helt eller delvis fallit bort på
grund av en omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han endast om det finns särskilda
skäl berättigad till skadestånd i
den delen.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Skadestånd med anledning av
en skada på ett motordrivet fordon
i trafik eller på egendom som
transporterats med det får jämkas
efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som
har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som
finns vid trafik med motordrivet
fordon och omständigheterna i
övrigt.

28 §
Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller
fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka
talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde
göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast
hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.
Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som anges i första
stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.

Har den som vill kräva trafik-
skadeersättning anmält skadan till
försäkringsgivaren inom den tid
som anges i första stycket, har
han alltid sex månader på sig att
väcka talan sedan försäkrings-
givaren har förklarat att slutlig
ställning har tagits till ersätt-
ningsfrågan. Vad som sägs i
tredje stycket om försäkrings-
givaren skall gälla trafikförsäk-
ringsföreningen i fall som avses i
16 §.

31 §
Saknas föreskriven trafikför-
säkring för motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
ej är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Saknas föreskriven trafikförsäk-
ring för ett motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
inte avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Trafikförsäkringsavgift bestäm-
mes på grundval av de årspremier
för trafikförsäkring som har
tillämpats här i landet under den
tid trafikförsäkring har saknats.
Avgiften får med tio procent
överstiga högsta försäkrings-
premie för fordon av samma
beskaffenhet och med samma
användningssätt och geografiska
anknytning som det oförsäkrade
fordonet. Förhöjning av premie på
grund av omständigheter som ger
anledning till antagande att
fordonet med hänsyn till
innehavarens person utgör
särskild risk i trafiken får dock
beaktas endast om sådana
omständigheter föreligger i det
särskilda fallet.
Trafikförsäkringsavgift bestäms
på grundval av de årspremier för
trafikförsäkring som har tilläm-
pats här i landet under den tid
trafikförsäkring har saknats. Av-
giften får med tio procent över-
stiga högsta försäkringspremie för
fordon av samma fordonsslag och
med samma användningssätt som
det oförsäkrade fordonet. Med
fordonsslag avses personbil, last-
bil, buss, motorcykel, traktor,
motorredskap och terrängfordon.
Förhöjning av en premie på grund
av en omständighet som ger
anledning till antagandet att
fordonet med hänsyn till
innehavarens person utgör
särskild risk i trafiken får dock
beaktas endast om det finns
sådana omständigheter i det
särskilda fallet.
Utan hinder av andra stycket får
trafikförsäkringsavgift tagas ut
med femtio kronor för tid till dess
trafikförsäkring tecknas eller
försäkringsplikten upphör.
Trots vad som sägs i andra
stycket får trafikförsäkringsavgift
för tid till dess trafikförsäkring
tecknas eller försäkringsplikten
upphör tas ut med en halv procent
av det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
som gällde vid avgiftsperiodens
början.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgift, om särskilda
skäl föreligger. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift äger 28 § första stycket
motsvarande tillämpning.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgift, om det finns
särskilda skäl. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift tillämpas 28 § första
stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.
2. Bestämmelsen i 28 § tredje stycket tillämpas även på fordran som
har uppkommit före ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet inte är
preskriberad enligt äldre bestämmelser.
3. Äldre föreskrifter om trafikförsäkringsavgift tillämpas även efter
ikraftträdandet i ärenden som inte är avslutade hos trafikförsäkrings-
föreningen när lagen träder i kraft.

Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten över
Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,
Finansinspektionen, Konsumentverket, Vägverket, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges Försäkringsförbund, Trafikförsäk-
ringsföreningen, Cykelfrämjandet, Sveriges Motorcyklisters Central-
organisation, Kungl. Automobilklubben, Motormännens riksförbund,
professor Anders Agell, f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, professor
emeritus Jan Hellner, och f.d. justitierådet Ulf Nordenson.
Telia AB, Försäkringsjuridiska föreningen, Svenska motorcykel-
förbundet, Motorbranschens riksförbund och Svenska kommunförbundet
har avstått från att yttra sig.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)

Härigenom föreskrivs att 18, 28 och 31 §§ trafikskadelagen
(1975:1410) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §
Utan hinder av att trafikskade-
ersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik
med motordrivet fordon i stället
kräva skadestånd enligt vad som
gäller därom. Har den skade-
lidandes rätt till trafikskadeer-
sättning helt eller delvis fallit bort
på grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han endast om särskilda skäl före-
ligger berättigad till skadestånd i
den delen.
Den som drabbas av en skada i
följd av trafik med ett motordrivet
fordon får, trots att han kan få
trafikskadeersättning, i stället krä-
va skadestånd enligt vad som gäl-
ler om detta. Har den skadelidan-
des rätt till trafikskadeersättning
helt eller delvis fallit bort på
grund av en omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen, är
han berättigad till skadestånd i
den delen endast om det finns
särskilda skäl.
Skadestånd med anledning av
skada på motordrivet fordon i
trafik eller på därmed befordrad
egendom jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Skadestånd med anledning av
en skada på ett motordrivet fordon
i trafik eller på egendom som
transporterats med det får jämkas
efter vad som är skäligt med
hänsyn till den medverkan som
har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som
finns vid trafik med motordrivet
fordon och omständigheterna i
övrigt.

28 §
Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordrings-
rätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom
tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande
och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras
gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Har den som vill kräva trafik-
skadeersättning anmält skadan till
försäkringsgivaren inom den tid
som anges i första stycket, har han
alltid sex månader på sig att väcka
talan mot försäkringsgivaren
sedan denne har förklarat att
slutlig ställning har tagits till
ersättningsfrågan.
Vad som sägs i andra stycket om
försäkringsgivaren skall i fall som
avses i 15 § gälla den myndighet
som handlägger ersättningsären-
det och i fall som avses i 16 §
gälla trafikförsäkringsföreningen.
Förbehåll om kortare tid för
väckande av talan än som anges i
första stycket är utan verkan mot
den som har anspråk på trafik-
skadeersättning.
Förbehåll om kortare tid för att
väcka talan än som anges i denna
paragraf är utan verkan mot den
som har anspråk på trafikskade-
ersättning.

31 §
Saknas föreskriven trafikför-
säkring för motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
ej är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Saknas föreskriven trafikförsäk-
ring för ett motordrivet fordon
som är registrerat i bilregistret och
inte är avställt, har trafikförsäk-
ringsföreningen rätt till gottgörel-
se (trafikförsäkringsavgift) av den
försäkringspliktige för den tid
denne har underlåtit att fullgöra
sin försäkringsplikt.
Trafikförsäkringsavgift bestäm-
mes på grundval av de årspremier
för trafikförsäkring som har
tillämpats här i landet under den
tid trafikförsäkring har saknats.
Avgiften får med tio procent
överstiga högsta försäkrings-
premie för fordon av samma
beskaffenhet och med samma
användningssätt och geografiska
anknytning som det oförsäkrade
fordonet. Förhöjning av premie på
grund av omständigheter som ger
anledning till antagande att
fordonet med hänsyn till inne-
havarens person utgör särskild
risk i trafiken får dock beaktas
endast om sådana omständigheter
föreligger i det särskilda fallet.
Trafikförsäkringsavgift bestäms
på grundval av de årspremier för
trafikförsäkring som har tilläm-
pats här i landet under den tid
trafikförsäkring har saknats. Av-
giften får med tio procent över-
stiga högsta försäkringspremie för
fordon av samma fordonsslag och
med samma användningssätt som
det oförsäkrade fordonet. Med
fordonsslag avses personbil, last-
bil, buss, motorcykel, traktor,
motorredskap och terrängfordon.
Förhöjning av premien på grund
av omständigheter som ger anled-
ning att anta att fordonet med
hänsyn till innehavarens person
utgör en särskild risk i trafiken får
dock beaktas endast om det finns
sådana omständigheter i det sär-
skilda fallet.
Utan hinder av andra stycket får
trafikförsäkringsavgift tagas ut
med femtio kronor för tid till dess
trafikförsäkring tecknas eller
försäkringsplikten upphör.
Trots vad som sägs i andra
stycket får trafikförsäkringsavgift
tas ut med tvåhundra kronor för
tid till dess trafikförsäkring teck-
nas eller försäkringsplikten upp-
hör.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgift, om särskilda
skäl föreligger. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift äger 28 § första stycket
motsvarande tillämpning.
Domstol kan sätta ned trafik-
försäkringsavgiften, om det finns
särskilda skäl. I fråga om pre-
skription av trafikförsäkrings-
avgift tillämpas 28 § första
stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Bestämmelserna i 28 § andra och tredje styckena tillämpas även på
fordringar som har uppkommit före ikraftträdandet och som vid
ikraftträdandet inte är preskriberade enligt äldre bestämmelser.
3. Äldre bestämmelser om trafikförsäkringsavgift tillämpas även efter
ikraftträdandet i ärenden som inte är avslutade hos trafikförsäkrings-
föreningen när lagen träder i kraft.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-15

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 26 november 1998 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anne
Mellqvist.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

18 §
Paragrafens andra stycke aktualiserar den kontroversiella frågan, om
jämkning av skadestånd i anledning av sakskada skall kunna ske enbart
på grund av den typ av ansvar som åvilar den skadelidande. Diskussionen
i motiven hänför sig dock inte till det principiella problemet som sådant
i avsnitt 5.4 framhålls åsikten, att frågan om jämkning av skadestånd vid
olika former av skärpt ansvar för den skadelidande inte bör behandlas
efter en generell formel utan tar endast sikte på den situation som
omfattas av bestämmelsen.
Syftet med den ändring som föreslås i andra stycket är att frångå den i
doktrinen kritiserade praxis som utvecklats av Högsta domstolen i anslut-
ning till ett uttalande i propositionen till 1975 års trafikskadelag.
Lagrådsremissen tar således avstånd från uppfattningen att den som äger,
brukar eller kör en bil, redan på grund av det objektiva (rent strikta)
ersättningsansvar gentemot utomstående som föreligger genom den
obligatoriska trafikförsäkringen, skall få finna sig i att hans egna
skadeståndskrav mot utomstående jämkas. Den nya lydelsen av bestäm-
melsen skall i stället ge utrymme för en fri bedömning av jämknings-
frågan med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.
Härvid skall bland annat de särskilda risker som ett motorfordon fört med
sig i trafiken beaktas. I författningskommentaren anges, att frågan om
jämkning skall bedömas med hänsyn till hur och i vilken mån de
särskilda riskerna har påverkat händelseförloppet och haft betydelse för
uppkomsten och omfattningen av skadorna. Tanken är sammanfatt-
ningsvis, att jämkning i fortsättningen skall ske i mindre omfattning än
hittills.
Enligt bestämmelsen i dess föreslagna utformning "får" skadeståndet
"jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har
förekommit på ömse sidor, de särskilda risker för skador som finns vid
trafik med motordrivet fordon och omständigheterna i övrigt".
Ett hänsynstagande till de särskilda skaderiskerna vid trafiken kan
sägas i princip ingå redan i bedömningen av den medverkan som har
förekommit. -Formuleringen har dessutom blivit missvisande. Uttrycket
"de särskilda risker för skador som finns vid trafik med motordrivet
fordon" för närmast tanken till en abstrakt värdering av riskerna i
allmänhet för skador till följd av motortrafik. Som framgått är avsikten,
att jämkningen skall ske med beaktande av den betydelse som mo-
tortrafikens risker har haft i det enskilda fallet. Lagrådet ifrågasätter
vidare, om den avgränsning som görs till de särskilda riskerna vid trafik
"med motordrivet fordon" blir möjlig att upprätthålla i praktiken. Det är
svårt att finna en formulering som korrekt återger avsikten med det ci-
terade uttrycket. Enligt Lagrådets mening täcks denna avsikt av hän-
visningen till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och till
omständigheterna i övrigt. Lagrådet förordar därför att det angivna
uttrycket får utgå.

31 §
Enligt förevarande paragraf skall trafikförsäkringsavgift betalas för ett
oförsäkrat motordrivet fordon som är registrerat i bilregistret och inte är
avställt. I författningskommentaren anges att indelningen enligt pa-
ragrafen i olika fordonsslag, som skall beaktas när trafikförsäkrings-
avgiften bestäms, följer den indelning som görs i 4 § bilregister-
kungörelsen. Enligt sistnämnda paragraf hör till kategorin motorfordon
utöver bilar och motorcyklar även mopeder. I 8 § bilregisterkungörelsen i
dess lydelse efter utgången av oktober 1998 (SFS 1998:1262) föreskrivs
att bl.a. moped klass I skall vara registerad för att få brukas. Även moped
bör därför tas in i uppräkningen av fordonsslag i förevarande paragraf.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 februari 1999

Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, Freivalds, Åsbrink,
Schori, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Östros, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1998/99:42 Ändringar i trafikskadelagen

Prop. 1998/99:42

4

1

Prop. 1998/99:42
Bilaga 1

Prop. 1998/99:42
Bilaga 2

48

Prop. 1998/99:42
Bilaga 2

46

Prop. 1998/99:42
Bilaga 3

49

Prop. 1998/99:42
Bilaga 4

55

44

Prop. 1998/99:42
Bilaga 5

Prop. 1998/99:42