Prop.
1998/99:41
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 28 januari 1999
Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i brottsskade-
lagen (1978:413). Förslag med anledning av Brottsofferutredningens
betänkande (SOU 1998:40) läggs inte fram nu utan i ett kommande
lagstiftningsärende.
Propositionen innehåller följande förslag.
- Ändringar i reglerna om förfarandet hos Brottsoffermyndigheten
som bl.a. innebär rätt till omprövning i Brottsoffermyndighetens nämnd
och rätt till muntlig förhandling där. Syftet med ändringarna är att
förstärka brottsoffrens ställning och säkerställa att prövningen uppfyller
de krav som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänsk-
liga rättigheterna, dvs. den artikel som behandlar rätten till domstols-
prövning.
- En ny bestämmelse om ansökningstid och preskription. Avsikten är
att ge brottsoffren längre tid på sig att söka brottsskadeersättning samt
att underlätta hanteringen hos Brottsoffermyndigheten.
- Utökade möjligheter att jämka brottsskadeersättning vid personska-
dor i de fall den skadelidande själv har ökat skaderisken, t.ex. genom
eget brottsligt beteende. Syftet är att undvika fall där det kan anses
stötande att staten betalar ut full ersättning.
Vidare behandlas frågan om sådana brottsskador som någon drabbats
av i sitt arbete skall undantas från brottsskadelagens tillämpnings-
område. Något förslag lämnas dock inte i detta avseende.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41
Prop. 1998/99:41
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3
2 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413)...............4
3 Ärendet och dess beredning..............................................................8
4 Brottsskadeersättning........................................................................8
5 Jämkning av brottsskadeersättning.................................................11
5.1 Framväxten av skadeståndslagens medvållanderegler 11
5.2 Nuvarande jämkningsregler i brottsskadelagen................13
5.2.1 Jämkning enligt 9 § första stycket..................13
5.2.2 Jämkning enligt 9 § andra stycket..................14
5.2.3 Brottsoffermyndighetens praxis.....................14
5.3 Europakonventionen om ersättning till offer för
våldsbrott..........................................................................15
5.4 Nya jämkningsregler i brottsskadelagen..........................16
5.4.1 Personskada....................................................16
5.4.2 Sakskada och ren förmögenhetsskada............18
6 Prövning av brottsskadeärenden.....................................................19
6.1 Brottsskadeersättning och rätten till domstolsprövning... 19
6.2 Brottsoffermyndighetens prövning och rätten till
domstolsprövning.............................................................20
6.3 Nya regler om omprövning..............................................24
6.4 Rätt till muntlig förhandling.............................................26
7 Ansökningstid.................................................................................28
7.1 Nuvarande bestämmelse om ansökningstid......................28
7.2 Ansökningstider i övriga Norden.....................................29
7.3 En ny bestämmelse om ansökningstid..............................30
8 Brottsskador som uppkommit i arbetet...........................................34
8.1 Försäkringsformer............................................................34
8.2 Brottsskadelagen och brottsskador som uppkommit i
arbetet...............................................................................37
9 Ekonomiska konsekvenser..............................................................40
10 Ikraftträdande m.m..........................................................................41
11 F örfattningskommentar...................................................................42
Bilaga 1 Promemorians lagförslag......................................................49
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna......................................52
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................53
Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................56
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1999.....58
Prop. 1998/99:41
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)
dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b,
14 a och 14 b §§, av följande lydelse.
Prop. 1998/99:41
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§
I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan
genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skade-
ståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till att den skadelidande
eller, om skadan har lett till döden,
den avlidne genom sitt uppträ-
dande i samband med brottet eller
på annat liknande sätt uppsåtligen
eller av oaktsamhet har ökat
skaderisken. Vid sakskada eller
ren förmögenhetsskada kan ersätt-
ningen också sättas ned eller falla
bort, om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till att den skade-
lidande genom underlåtenhet att
vidtaga sedvanliga försiktighets-
åtgärder uppsåtligen eller av akt-
samhet har ökat skaderisken.
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om det är skäligt med hänsyn till
att den skadelidande eller, om
skadan har lett till döden, den
avlidne genom sitt uppträdande i
samband med brottet eller på annat
liknande sätt uppsåtligen eller av
oaktsamhet har ökat skaderisken.
Vid sakskada eller ren förmögen-
hetsskada kan ersättningen också
sättas ned eller falla bort, om det
är skäligt med hänsyn till att den
skadelidande genom underlåtenhet
att vidta sedvanliga försiktighets-
åtgärder uppsåtligen eller av oakt-
samhet har ökat skaderisken.
13 §
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör ärenden
om brottsskadeersättning som är
av principiell betydelse eller
annars av större vikt.
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som skall avgöra
ärenden om brottsskadeersättning
som är av principiell betydelse
eller annars av större vikt.
Nämnden får avgöra även andra
ärenden om brottsskadeersättning.
Ordföranden och vice ordföran-
dena i nämnden skall vara lag-
farna och erfarna i domarvärv.
Nämnden utses av regeringen.
Ordföranden och vice ordföran- Prop. 1998/99:41
dena i nämnden skall vara eller ha
varit ordinarie domare.
13a§
Brottsoffermyndighetens nämnd
skall hålla muntlig förhandling,
om sökanden begär det och det
inte är uppenbart obehövligt.
13b§
Muntliga förhandlingar enligt
13 a § skall vara offentliga.
Om det kan antas att det vid en
förhandling kommer att lämnas
någon uppgift för vilken hos
Brottsoffermyndigheten gäller
sekretess som avses i sekretess-
lagen (1980:100), får ordföranden
vid förhandlingen besluta att
förhandlingen skall hållas inom
stängda dörrar.
Om sökanden är under femton
år eller lider av en psykisk stör-
ning, får ordföranden vid förhand-
lingen besluta att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar.
14 §
Ansökan om brottsskadeersätt-
ning skall göras inom två år från
det att brottet begicks. Föreligger
särskilda skäl kan ansökan prövas
även om den har kommit in för
sent.
Ansökan prövas endast om
brottet har anmälts till åklagare
eller polismyndighet eller om
sökanden visar giltig anledning till
Om allmänt åtal har väckts,
skall ansökan om brottsskade-
ersättning göras inom två år från
det att dom eller slutligt beslut har
vunnit laga kraft. Har allmänt åtal
inte väckts men förundersökning
inletts, skall ansökan göras inom
två år från det att förunder-
sökningen lagts ned eller avslu-
tats. I övriga fall skall ansökan
göras inom två år från det att
brottet begicks.
Om det finns synnerliga skäl kan
en ansökan prövas även om den
har kommit in för sent.
Ansökan prövas endast om
brottet har anmälts till åklagare
eller polismyndighet eller om
sökanden visar giltig anledning till
att sådan anmälan inte har gjorts.
att någon sådan anmälan inte har Prop. 1998/99:41
gjorts.
I fråga om preskription av en
fordran på brottsskadeersättning
gäller vad som föreskrivs i 3 §
preskriptionslagen (1981:130)
om preskription av en fordran på
skadestånd i anledning av brott.
14 a§
Finner Brottsoffermyndigheten
att ett beslut i ett ärende om
brottsskadeersättning är oriktigt
på grund av nya omständigheter
eller av någon annan anledning,
skall myndigheten ändra beslutet,
om det kan ske utan att det blir till
nackdel for sökanden.
14b§
Har ett beslut i ett ärende om
brottsskadeersättning fattats av
generaldirektören eller någon
annan tjänsteman skall ärendet
omprövas av nämnden, om sökan-
den begär det.
Ärendet behöver dock inte
omprövas av nämnden, om det är
uppenbart att beslutet skall ändras
i enlighet med sökandens begäran.
15 §
Kostnad för biträde eller utred-
ning i ärende om brottsskade-
ersättning kan ersättas av allmänna
medel, om särskilda skäl före-
ligger med hänsyn till sökandens
ekonomiska förhållanden och
övriga omständigheter.
Kostnader för biträde eller
utredning i ärenden om brotts-
skadeersättning kan ersättas av
allmänna medel, om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhåll-
anden och övriga omständigheter.
En sökande som har inställt sig
till en muntlig förhandling får av
Brottsoffermyndigheten beviljas
ersättning av allmänna medel for
kostnader för resa och uppehälle,
om myndigheten finner att sökan-
den skäligen bör ersättas för sin
inställelse. Myndigheten får be-
vilja förskott på sådan ersättning.
Närmare bestämmelser om ersätt-
ning och förskott meddelas av Prop. 1998/99:41
regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall
som har inträffat före ikraftträdandet.
I maj 1996 överlämnade Brottsoffermyndigheten en skrivelse till rege-
ringen med förslag på ändrade bestämmelser i brottsskadelagen när det
gäller inom vilken tid en ansökan om brottsskadeersättning skall göras.
I juni 1997 presenterades departementspromemorian Några frågor om
brottsskadeersättning (Ds 1997:45). I promemorian behandlas fyra frå-
gor i brottsskadelagen. Förutom reglerna om ansökningstid behandlas
frågan om jämkning av brottsskadeersättning när den skadelidande
genom eget uppträdande ökat skaderisken, frågan om handläggningen av
brottsskadeärenden i ljuset av artikel 6.1 i Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna samt frågan om undantag från lagens tillämp-
ningsområde för brottsskador som även är att betrakta som arbetsskador.
Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbe-
handlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju
96/3325).
På grundval av promemorian och remissinstansernas svar lägger
regeringen i denna proposition fram förslag till ändringar i brottsskade-
lagen.
Förslag med anledning av Brottsofferutredningens betänkande (SOU
1998:40) läggs inte fram nu utan i ett kommande lagstiftningsärende.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 26 november 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns
i bilaga 4. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar och regeringen har i
huvudsak följt förslagen. Vi återkommer till Lagrådets synpunkter i
avsnitt 5.4 och i författningskommentaren.
Prop. 1998/99:41
År 1948 togs det i statsbudgeten för första gången upp ett särskilt anslag
för statlig ersättning åt brottsoffer. Då gällde det enbart ersättning för
person- och sakskador som orsakades av personer som rymt från t.ex.
fängelser och ungdomsvårdsskolor. Så småningom kom Socialstyrelsen
att disponera över anslaget och vissa principer utvecklades för ersätt-
ningens bestämmande. I huvudsak kom skadeståndsrättsliga principer att
tillämpas, men avvikelser fanns.
År 1971 utfärdades kungörelsen (1971:505) om ersättning av allmänna
medel för personskada på grund av brott. Genom kungörelsen kunde den
som drabbats av en personskada på grund av brott fa ersättning av staten.
Ärendena prövades av regeringen. Ersättningen bestämdes efter en
behovsprövning. I övrigt tillämpades skadeståndsrättsliga principer. Det
fanns dock större möjligheter att jämka ersättningen än inom den all-
männa skadeståndsrätten.
I mitten av 1970-talet tillsattes en utredning för att bl.a. samordna Prop. 1998/99:41
reglerna om ersättning åt brottsoffer. Detta arbete ledde fram till den
nuvarande brottsskadelagen (1978:413). Lagen trädde i kraft den 1
oktober 1978.
Enligt brottsskadelagen har den som utsatts för brott i vissa fall rätt till
ersättning av staten för skador som uppkommit till följd av brottet. Lagen
tillämpas på brott som begåtts i Sverige. Vid personskador är lagen
dessutom i regel tillämplig om brottet begåtts utomlands mot någon som
hade hemvist i Sverige. Gärningsmannen behöver inte vara känd för att
brottsskadeersättning skall betalas ut, men det måste framgå av utred-
ningen att skadan har uppkommit till följd av ett brott.
Brottsskadeersättning betalas i första hand för personskador. Som
personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål
som den skadade bar på sig vid skadetillfället. Sedan den 1 juli 1988
jämställs även med personskada sådant lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat
ofredande som innefattar brott, s.k. kränkning.
Om brottet begåtts av någon som varit på permission eller rymt från en
kriminalvårdsanstalt, ett häkte eller något av vissa angivna hem för vård,
så betalas även ersättning for sakskada. Om det finns särskilda skäl, kan
dessutom ersättning för ren förmögenhetsskada betalas ut. Brottsskade-
ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada betalas också i andra
fall i den mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har
äventyrats genom skadan eller ersättningen annars framstår som särskilt
angelägen. Ersättningen bestäms i huvudsak enligt skadeståndsrättsliga
principer.
När brottsskadeersättning bestäms avräknas skadestånd som har beta-
lats eller bör kunna bli betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som
den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Vid bestämmande av
brottsskadeersättning för skada på egendom som inte varit försäkrad
avräknas också i vissa fall försäkringsersättning som skulle ha betalats,
om försäkring hade funnits.
När det gäller jämkning av ersättning på grund av medverkan genom
vållande på den skadelidandes sida hänvisar brottsskadelagen till bestäm-
melserna i 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Dessutom innehåller
brottsskadelagen vissa jämkningsregler som går längre än denna bestäm-
melse. Jämkning av brottsskadeersättning behandlas närmare i avsnitt 5.
Vid samtliga skadetyper avräknas ett självriskbelopp som för år 1998
uppgår till 1 000 kr. Är det fråga om ersättning för en rymlingsskada
avräknas dock ingen självrisk, om brottet begåtts i närheten av en anstalt
eller annan plats där skadevållaren var omhändertagen eller fick vård.
Självrisk avräknas inte heller om det i övrigt finns särskilda skäl mot det.
Sådana särskilda skäl anses finnas när barn eller unga har utsatts för
sexuella övergrepp, när den skadelidande har avlidit, när ersättning ges
på grund av att den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt
har äventyrats genom skadan samt när ersättningen annars framstår som
särskilt angelägen. Ersättning under 10 kr betalas inte ut.
Ersättning med anledning av personskada som fastställts i form av
engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger basbeloppet (728 000 kr år
1998). Ersättning som fastställts i form av livränta utgår för varje år med
högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms
(109 200 kr år 1998). Är det fråga om sakskada eller ren förmögenhets-
skada utgår ersättning med högst tio gånger basbeloppet (364 000 kr år
1998).
Frågor om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten.
Under år 1997 inleddes drygt 5 000 sådana ärenden. Hos Brottsoffermyn-
digheten finns en nämnd som avgör brottsskadeärenden som är av prin-
cipiell betydelse eller annars av större vikt. Regeringen har vissa möjlig-
heter att föreskriva att en annan myndighet skall pröva frågor om
brottsskadeersättning. Ett beslut av en sådan myndighet överklagas hos
Brottsoffermyndigheten. Någon föreskrift av detta slag finns dock för
närvarande inte.
Brottsoffermyndighetens beslut kan inte överklagas. Däremot är det
relativt vanligt att ärenden omprövas. Detta kan ske på begäran av
sökanden eller på myndighetens eget initiativ. Har den tidigare pröv-
ningen gjorts av en tjänsteman vid myndigheten, omprövar general-
direktören beslutet. Har generaldirektören prövat ärendet, omprövar
nämnden beslutet. Av det totala antalet ärenden begärs omprövning i ca
tre procent. I dessa fall får ärendet en ny fullständig prövning. Av de 290
omprövningsfall som Brottsoffermyndigheten hade år 1997 resulterade
endast 20 (6,9 procent) i att myndigheten ändrade sitt beslut med
hänvisning till att den tidigare bedömningen var felaktig. 1 16 fall (5,5
procent) ändrades det tidigare beslutet på grund av att nya omständig-
heter anförts.
Det är inte ovanligt att sökanden har allmän rättshjälp och biträds av en
advokat eller annan jurist. Det förekommer även att en sökande som inte
har beviljats rättshjälp anlitar juridiskt ombud eller ordnar med utredning
i ärendet. I regel får sökanden själv svara för sådana kostnader. Om det
finns särskilda skäl med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden
och övriga omständigheter kan dock Brottsoffermyndigheten bestämma
att kostnaderna för biträde eller utredning skall ersättas av allmänna
medel. Kostnadsersättning brukar regelmässigt betalas om Brottsoffer-
myndigheten begärt in utredning. Det förekommer också att ersättning
för biträdeskostnader beviljas i fall där arvodet annars skulle ta en
väsentlig del av brottsskadeersättningen i anspråk. Prövningen av brotts-
skadeärenden behandlas närmare i avsnitt 6.
En ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det
att brottet begicks. Om det finns särskilda skäl, kan en ansökan dock
prövas även om den inkommit senare. Ansökan skall göras på en särskild
blankett. För att en ansökan skall prövas krävs vidare att brottet har
anmälts till åklagare eller polismyndighet eller att sökanden kan ge ett
godtagbart skäl till varför så inte skett. Ansökningstiden behandlas
närmare i avsnitt 7.
Om brottsskadeersättning betalas ut, träder staten in i den skade-
lidandes rätt till skadestånd. Staten har således en möjlighet att regressvis
kräva tillbaka utbetald brottsskadeersättning från den som har vållat
skadan. Brottsoffermyndigheten, som företräder staten i fråga om sådana
fordringar, bedriver en aktiv regressverksamhet.
Prop. 1998/99:41
10
Tiden före år 1975
Sedan gammalt har gällt att skadestånd kan jämkas på grund av med-
verkan genom vållande på den skadelidandes sida. I 1864 års strafflag
fanns en jämkningsregel enligt vilken skadestånd vid medvållande kunde
jämkas efter vad som var skäligt. Vid prövningen hade i praktiken graden
av skuld på den skadevållandes och den skadelidandes sida den avgö-
rande betydelsen. Jämkningsregeln, som var tillämplig både vid person-
skada och vid egendomsskada, fördes med vissa mindre språkliga änd-
ringar över till skadeståndslagen. Regeln utvecklades vid en tid då rätt-
visa och billighet ansågs kräva att de ekonomiska följderna av en skada
skulle bäras av alla dem som uppsåtligen eller av oaktsamhet hade skuld
till skadan, den skadelidande inbegripen. Senare kom även andra argu-
ment att anföras till stöd för reglerna om jämkning. Det gjordes gällande
att en möjlighet till jämkning på grund av medvållande var värdefull från
preventionssynpunkt, dvs. att enskilda personer till följd av jämknings-
risken skulle vara försiktigare och att skador därmed skulle kunna und-
vikas. Vidare ansågs medvållandereglema ha vissa fördelar från rätts-
systematisk och rättsteknisk synpunkt. Medvållandereglema försvarades
också med hänvisning till det som brukar kallas det allmänna rättsmed-
vetandet.
Ändringarna år 1975
I förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen anlades ett annat
synsätt. Enligt detta synsätt borde skadeståndsreglerna vara utformade så
att de tillgodosåg socialt motiverade ersättningsbehov samtidigt som de
ledde till en samhällsekonomiskt rationell fördelning av de förluster som
uppkom genom skadefall (prop. 1975:12 s. 131). Detta nya synsätt hade
växt fram under slutet av 1960-talet och 1970-talets första hälft (se t.ex.
prop. 1968:25 s. 110 f., prop. 1972:5 s. 83, SOU 1974:87 s. 175, NJA
1971 s. 44, NJA 1972 s. 81, NJA 1973 s. 118, NJA 1974 s. 359).
För personskadornas del ansågs att en tillämpning av de dåvarande
medvållandereglema fick konsekvenser som inte var förenliga med det
nya betraktelsesättet. Det ansågs från sociala och humanitära synpunkter
inte rimligt att den som drabbades av en skada skulle bli lidande för all
framtid av en tillfällig oaktsamhet (prop. 1975:12 s. 131). Vad beträffar
fördelningen av de förluster som uppkom genom skadefall menade
departementschefen att tillgängliga ekonomiska resurser utnyttjades bäst
om skaderiskema i samhället slogs ut på så många händer som möjligt.
Om fullt skadestånd utgick skulle det, enligt departementschefen, ofta
leda till en acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i de flesta fall
skulle täckas av en ansvarsförsäkring; en jämkning av skadestånd på
grund av medvållande torde däremot i de flesta fall medföra att skadan
delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.
Prop. 1998/99:41
11
Vid denna tidpunkt ansågs argumentet att möjligheterna till jämkning
var av betydelse från preventionssynpunkt ha spelat ut sin roll såvitt
avsåg personskador. Vidare ansågs de rättssystematiska och rättstekniska
synpunkter som tidigare anförts till stöd för jämkning, liksom hänvis-
ningen till det allmänna rättsmedvetandet, sakna nämnvärd tyngd.
När det gällde sakskador och rena förmögenhetsskador ansåg departe-
mentschefen att en tillämpning av dåvarande jämkningsprinciper vid
medvållande inte var förenad med lika stora nackdelar. Sociala och
humanitära synpunkter ansågs inte med samma styrka tala för en
begränsning av jämkningsmöjlighetema. På sakskadeområdet fanns
enligt departementschefen goda möjligheter för den enskilde att skaffa
sig ett försäkringsskydd till rimliga kostnader. Enligt departementschefen
borde man därför inte överväga några mer ingripande förändringar för
sakskador och rena förmögenhetsskador (prop. 1975:12 s. 131 f.).
Mot denna bakgrund infördes den 1 januari 1975 nya regler om
jämkning vid medvållande i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt dessa
begränsades möjligheterna att jämka skadestånd vid personskada väsent-
ligt, medan möjligheterna att jämka skadestånd vid sakskada och ren
förmögenhetsskada bibehölls i stort sett oförändrade. Sverige fick häri-
genom medvållanderegler som från ett internationellt perspektiv måste
betraktas som mycket generösa mot dem som drabbats av en person-
skada.
Diskussion om gällande medvållanderegler
Utformningen av 6 kap. 1 § skadeståndslagen aktualiserades på nytt med
anledning av ett motionsyrkande vid riksdagsbehandlingen av prop.
1990/91:197 om produktansvar (mot. 1991/92:L2). Motionären yrkade
att bestämmelsen skulle ändras så att personskador skulle regleras på
samma sätt som sakskador och rena förmögenhetsskador. Riksdagen
avslog yrkandet (bet. 1991/92:LU14 s. 13, rskr. 1991/92:78), men
utskottets uttalanden fick till följd att skadeståndslagens regler om med-
vållande vid personskada togs upp i proposition 1993/94:88 om ändring i
lagen (1973:1199) om ersättning från den internationella oljeskade-
fonden, m.m. I propositionen redovisades en hearing som Justitiedeparte-
mentet höll i oktober 1993. Vad som framkom vid hearingen gav enligt
regeringen inte anledning att anta att det skulle finnas något praktiskt
behov av att ändra skadeståndslagens regler om medvållande vid person-
skada. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen (bet. 1993/94:LU27 s. 5).
Kommittén om ideell skada har också behandlat skadeståndslagens regler
om medvållande vid personskada utan att finna anledning att föreslå
någon ändring (SOU 1995:33 s. 403).
Prop. 1998/99:41
12
5.2.1 Jämkning enligt 9 § första stycket
Av 9 § första stycket brottsskadelagen framgår att 6 kap 1 § skadestånds-
lagen skall tillämpas i fråga om jämkning av brottsskadeersättning på
grund av medverkan genom vållande på den skadelidandes sida.
Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan skadestånd på
grund av personskada jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. Har en förare av
motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till trafikonykterhetsbrott
skadats, kan dock skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från
förarens sida. Om skadan har lett till döden jämkas skadeståndet till
efterlevande endast om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet, dvs. i praktiken vid självmord.
Att den skadelidande uppsåtligen medverkar till skada på sig själv
torde tillhöra ovanlighetema. I sådana fall finns det ofta ett samtycke till
skadan. Ett samtycke kan medföra att den skadevållande handlingen inte
medför skadeståndsskyldighet. Det gäller dock inte när någon går med på
att tillfogas svårare kroppsskada. Samtycket kan då i stället få betydelse
som jämkningsgrund.
För att en vårdslöshet skall betecknas som grov krävs att den är av
mycket allvarligt slag. Endast när den skadelidandes handling vittnar om
en betydande hänsynslöshet eller nonchalans, som medfört en avsevärd
risk även för andra än honom själv, eller när han visar uppenbar
likgiltighet för sitt eget liv eller sin hälsa kan det bli aktuellt att jämka
skadeståndet på denna grund. Handlingar av barn och psykiskt störda
torde praktiskt taget aldrig vara att betrakta som grovt vårdslösa.
Möjligheten att jämka skadeståndet vid grovt vårdslös medverkan från
den skadelidande innebär inte att jämkning ovillkorligen måste ske i ett
sådant fall. I varje särskild situation måste prövas om det är skäligt att
jämkning sker. Jämkningsmöjligheten vid grovt vårdslös medverkan från
den skadelidande anses ha mycket begränsad praktisk betydelse (prop.
1975:12 s. 133 och 173).
Jämkningsreglema för personskada gäller i princip också för kränk-
ningsersättning, dvs. ersättning för lidande som någon tillfogats genom
brott mot den personliga friheten eller liknande. Kommittén om ideell
skada uttalade dock i betänkandet Ersättning för kränkning genom brott
att det inte finns något utrymme för jämkning av sådan ersättning (SOU
1992:84 s. 263).
Vad beträffar sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet
enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen jämkas även om vållan-
de på den skadelidandes sida har medverkat till skadan genom vårdslös-
het. Jämkning kan alltså ske även vid vårdslöshet som inte är grov.
Såväl vid personskada som vid sakskada och ren förmögenhetsskada
skall jämkning ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av
vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
Prop. 1998/99:41
13
5.2.2 Jämkning enligt 9 § andra stycket
Brottsskadeersättning har inte bara en social funktion utan skall också ses
i ett kriminalpolitiskt sammanhang. Staten har ett ansvar för att skydda
medborgarna mot brott och när brottsoffret inte kan få ersättning för sina
brottsskador av gärningsmannen träder staten in och garanterar viss
ersättning. Det är därför rimligt att den som själv har deltagit i brottslig
eller på annat sätt klandervärd verksamhet far finna sig i en viss
reduktion av ersättningen, även om hans beteende inte skulle föranleda
jämkning enligt skadeståndslagens medvållanderegler. Detsamma gäller
om den skadelidande medvetet har provocerat skadevållaren men inte
kan anses ha varit grovt vårdslös. Ett annat exempel är att den skade-
lidande gett sig i lag med okända personer under sådana förhållanden
som typiskt innebär en risk för att skadas genom brott (jfr prop.
1977/78:126 s. 24 f., 100 f., 109).
Av sådana skäl finns i brottsskadelagen längre gående jämkningsmöj-
ligheter än vad som gäller enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Sålunda
föreskrivs i 9 § andra stycket brottsskadelagen att brottsskadeersättning
kan sättas ned eller helt falla bort, om det finns särskilda skäl med hän-
syn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med
brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat
skaderisken. Vid sakskada eller ren förmögenhetsskada kan ersättningen
också sättas ned eller falla bort, om det finns särskilda skäl med hänsyn
till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försik-
tighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.
Brottsskadeersättning kan alltså jämkas med stöd av denna bestäm-
melse i brottsskadelagen, inte bara vid sakskada och ren förmögenhets-
skada utan även vid personskada, redan om den skadelidande medverkat
till skadan genom oaktsamhet som inte är grov. Jämkning kan ske också i
vissa fall då medvållande i egentlig mening inte föreligger.
Reglerna i 9 § andra stycket om jämkning vid personskada är tillämp-
liga även vid kränkning. Jämkning av kränkningsersättning torde dock
inte förekomma särskilt ofta, eftersom ett sådant uppträdande som ökar
skaderisken normalt direkt påverkar graden av kränkning. Man kan emel-
lertid tänka sig fall där det riskökande uppträdandet inte påverkar graden
av kränkning men ändå motiverar att jämkning sker.
5.2.3 Brottsoffermyndighetens praxis
Jämkningsbestämmelsen i 6 kap. 1 § skadeståndslagen tillämpas mycket
sällan av Brottsoffermyndigheten. Jämkning av brottsskadeersättning
sker i stället med stöd av 9 § andra stycket brottsskadelagen. Även
bestämmelsen i 9 § andra stycket har dock tillämpats i begränsad
omfattning. Under år 1997 jämkades ersättningen vid personskada i 35
av 4 474 ärenden. Vid sakskada och ren förmögenhetsskada jämkades
ersättningen oftare.
I de fall Brottsoffermyndigheten jämkar brottsskadeersättning vid
personskada är anledningen i flertalet fall att den skadelidande uppträtt
provocerande. Det är oftast fråga om ömsesidig misshandel av inte alltför
Prop. 1998/99:41
14
allvarligt slag. Jämkning förekommer också i fall av uppgörelser i
kriminella kretsar i samband med narkotikahandel och liknande. Har den
skadelidande drabbats av en bestående skada med en invaliditetsgrad
överstigande tio procent, brukar dock ersättningen av sociala skäl ändå
inte jämkas. Av samma skäl brukar inte heller ersättning till dödsbo och
efterlevande jämkas. När myndigheten jämkar brottsskadeersättning är
det dessutom bara den ideella ersättningen som jämkas och inte den
ekonomiska ersättningen, dvs. ersättning för inkomstförlust och kost-
nader. I de fall jämkning förekommer sätts ersättningen vanligen ned till
hälften och inte till andra kvotdelar. I jämkningsfallen är omständig-
heterna i regel sådana att det inte kommer i fråga att lämna ersättning för
kränkning. Jämkning av sådan ersättning har förekommit endast undan-
tagsvis.
Flertalet fall av jämkning av brottsskadeersättning för sakskada gäller
tillgrepp av bilar där tändningsnyckeln suttit i låset eller funnits på någon
annan plats i bilen. När egendom stulits ur en olåst bil jämkas ersätt-
ningen efter omständigheterna med 50-100 procent. Pengar som stjäls i
en bostad ersätts intill det belopp som det anses försvarligt att förvara
hemma. Stränga krav ställs på affärer och andra företag i fråga om tillsyn
av kontanter och värdehandlingar. Brottsoffermyndigheten har jämkat
ersättningen till företag som inte försett dörrar med tillfredsställande
låsanordningar och därigenom ökat risken för skada. I dessa fall hämtas
ledning från de säkerhetsföreskrifter som gäller enligt försäkringsbola-
gens villkor, t.ex. i fråga om förvaring av stöldbegärlig egendom, om
stöldskydd på bilar och om låsning av dörrar och fönster.
Europakonventionen om ersättning till offer för våldsbrott ratificerades
av Sverige den 30 september 1988. Konventionen återges i promemorian.
Artikel 8 i konventionen behandlar jämkning på grund av den skade-
lidandes beteende i samband med brottet. Enligt konventionen kan ersätt-
ningen sättas ned eller helt falla bort med anledning av offrets uppträ-
dande före, under eller efter brottet. Jämkning kan också ske med anled-
ning av offrets uppträdande i förhållande till den uppkomna skadan.
Vidare kan ersättningen sättas ned eller helt falla bort med anledning av
offrets inblandning i organiserad brottslighet eller medlemskap i en orga-
nisation som ägnar sig åt våldsbrott. Slutligen kan ersättningen sättas ned
eller helt falla bort om beslutet om ersättning annars skulle stå i strid med
det allmänna rättsmedvetandet eller ”ordre public” .
Prop. 1998/99:41
15
5.4.1 Personskada
Regeringens förslag: Kravet att det skall finnas särskilda skäl för att
brottsskadeersättning skall kunna jämkas när den skadelidande uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken tas bort och ersätts av
en regel om en allmän skälighetsbedömning. Ändringen innebär att
jämkning vid personskada kan ske i något större utsträckning än enligt
nuvarande praxis.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksorganisa-
tionen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillstyrker eller har inte något
att erinra mot förslaget i sak. Enligt ROKS kan förslaget leda till orimliga
konsekvenser för kvinnor. ROKS menar att det i samhället finns en
utbredd uppfattning att kvinnor provocerar män till att utsätta dem för
vålds- och sexualbrott, varför de utökade jämkningsmöjlighetema kan
drabba utsatta kvinnor särskilt hårt.
Skälen for regeringens förslag: Som framgått tillämpas 9 § andra
stycket brottsskadelagen så att brottsskadeersättning vid personskada
jämkas i mycket begränsad utsträckning. Det finns också fall där det upp-
fattats som stötande med hänsyn till den skadelidandes uppträdande i
samband med brottet att staten betalat ut full brottsskadeersättning och
inte låtit denna bli jämkad. Som ett exempel kan nämnas att en person,
som deltog i ett slagsmål där båda var beväpnade med kniv, fick full
ersättning för ideell skada med hänsyn till att han ådrog sig svåra skador.
Ett annat exempel är ett fall där en person, som först angripit en annan
person genom att bl.a. sparka omkull och bulta dennes huvud mot
väggen, därefter misshandlades med knytnävsslag och fick full brotts-
skadeersättning för ideell skada.
Vid tillkomsten av brottsskadelagen ansågs jämkningsregeln i 9 §
andra stycket innebära en avsevärd utvidgning av jämkningsmöjlig-
hetema vid personskada i förhållande till vad som gäller enligt skade-
ståndslagen. Regelns språkliga utformning ger också ett väsentligt större
utrymme för jämkning än skadeståndslagen. Att jämkning ändå sker i så
begränsad utsträckning beror troligen på att man i förarbetena till brotts-
skadelagen förutsatte att sociala och humanitära synpunkter skulle få
stort genomslag även i fråga om brottsskadeersättning. Det var enligt
förarbetena inte meningen att den som utsatts för ett brott skulle under
hela sitt liv bli ekonomiskt lidande av att han genom en tillfällig oakt-
samhet satt sig i en sådan situation att han åsamkats skada genom brott
(prop. 1977/78:126 s. 25). Brottsoffermyndigheten och den tidigare
Brottsskadenämnden verkar dock ha varit mer restriktiva vid tillämp-
ningen av 9 § andra stycket än som krävts för att undvika resultat som
inte kan anses socialt eller humanitärt acceptabla.
Att Brottsoffermyndigheten och tidigare Brottsskadenämnden varit så
restriktiva med att ta tillvara jämkningsmöjlighetema i 9 § andra stycket
brottsskadelagen innebär att de kriminalpolitiska aspektema på brotts-
Prop. 1998/99:41
16
skadeersättning kommit alltför mycket i bakgrunden. Med en jämknings- Prop. 1998/99:41
regel som ger utrymme för en mer nyanserad bedömning skulle dessa
aspekter kunna beaktas i större utsträckning samtidigt som man skulle
kunna undgå resultat som kan uppfattas som stötande. Enligt regeringen
bör därför lagen ändras så att den ger möjlighet till att jämka ersättning
för personskador i något större omfattning än som sker i dag.
Enligt nuvarande praxis jämkas ersättning för personskada endast vid
lindrigare skador och då endast den del av ersättningen som avser den
ideella skadan. Eftersom ersättning för ideell skada typiskt sett inte är av
avgörande betydelse för den skadelidandes vård och försörjning, framstår
det normalt som rimligt att ersättningen för ideell skada jämkas när den
skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken. Det
gäller även i fall där skadorna är av allvarligare slag. Vidare kan det inte
anses befogat att i alla lägen underlåta jämkning av ersättning för ekono-
misk skada. I de fall där personskadan är av mindre allvarligt slag torde
ersättningen för den ekonomiska skadan normalt inte påverka den skade-
lidandes möjligheter till vård och inte heller hans framtida försörj-
ningsmöjligheter. När den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet
ökat skaderisken kan det därför vara motiverat att ersättningen för ekono-
misk skada jämkas, om personskadan är mindre allvarlig. I fall av allvar-
lig personskada finns dock anledning att även i fortsättningen ersätta den
ekonomiska förlusten fullt ut.
Jämkning bör självfallet även i fortsättningen ske på ett sådant sätt att
det inte uppkommer från social och humanitär synpunkt oacceptabla
resultat. För att man skall undvika sådana resultat bör jämkning inte ske
av ersättning som är av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård
och framtida försörjningsmöjligheter. I andra fall bör jämkningsfrågan
kunna prövas mer förutsättningslöst. Jämkning bör således ske i flera fall
där jämkning i dag inte sker.
Att jämkning bör ske i större utsträckning än enligt nuvarande praxis
bör komma till uttryck genom att kravet att det skall föreligga särskilda
skäl för att brottsskadeersättning skall kunna jämkas tas bort och ersätts
av ett allmänt skälighetsrekvisit. Jämkning bör kunna ske när den skade-
lidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat
liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet ökat skaderisken, om det i
det enskilda fallet är skäligt.
Med anledning av de synpunkter som ROKS framfört, nämligen att
förslaget skulle kunna leda till orimliga konsekvenser för kvinnor som
utsatts för vålds- och sexualbrott av män, vill vi framhålla att det aldrig
lär kunna anses skäligt att jämkning sker vid sexualbrott. I sådana fall när
män utsätter kvinnor för allvarliga våldsbrott lär det knappast heller
kunna anses skäligt att jämka ersättningen.
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41
5.4.2
Sakskada och ren förmögenhetsskada
Prop. 1998/99:41
Regeringens förslag: Även i fråga om sakskada och ren förmögen-
hetsskada tas kravet på särskilda skäl för jämkning av brottsskadeer-
sättning bort och ersätts av en regel om en allmän skälighetsbedöm-
ning. Därigenom kommer bestämmelsen att stämma överens med
nuvarande rättstillämpning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksorganisa-
tionen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillstyrker förslaget eller har
inget att erinra mot det.
Skälen för regeringens förslag: Med hänsyn till de kriminalpolitiska
aspekter som kan läggas på brottsskadeersättningen bör det även beträf-
fande sakskada och ren förmögenhetsskada vara möjligt att i större
utsträckning än enligt skadeståndslagen jämka ersättningen på grund av
den skadelidandes beteende. När det gäller dessa skadetyper måste
preventionshänsyn beaktas. Aktsamheten om den egna egendomen är en
viktig skadeförebyggande faktor.
Vid sakskada och ren förmögenhetsskada talar inte sociala synpunkter
med samma styrka som vid personskada för en begränsning av jämk-
ningsmöjligheten. Även i dessa fall bör dock jämkning ske med viss
försiktighet, så att inte en tillfällig oaktsamhet far ödesdigra konse-
kvenser för den skadelidande. I förarbetena till brottsskadelagen nämns
som exempel på ett sådant fall, att någon i knappa ekonomiska omstän-
digheter har berövats sparade medel eller annan egendom som han
behöver för sin försörjning (prop. 1977/78:126 s. 15).
Av Brottsoffermyndighetens praxis framgår att jämkning vid sakskada
och ren förmögenhetsskada sker i relativt stor utsträckning. Stränga krav
ställs på aktsamhet. Enligt regeringen finns ingen anledning att efter-
sträva en skärpt tillämpning för att ytterligare beakta de kriminalpolitiska
aspekterna eller för att undvika stötande resultat. I de fall där den skade-
lidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken jämkas
regelmässigt ersättningen, om inte den skadelidandes försörjningsmöjlig-
heter äventyras. Praxis stämmer således väl överens med den ordning
som har föreslagits beträffande personskada.
För att uppnå en bättre överensstämmelse mellan lagtexten och nuva-
rande praxis bör kravet på att det skall föreligga särskilda skäl för
jämkning tas bort och ersättas av ett allmänt skälighetsrekvisit. Om den
skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på
annat liknande sätt eller genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försik-
tighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken, bör
således jämkning kunna ske om det i det enskilda fallet framstår som
skäligt. Vad gäller ROKS invändningar hänvisas till föregående avsnitt.
18
Prop. 1998/99:41
Ärenden om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten.
Myndigheten bildades den 1 juli 1994 genom att den dåvarande Brotts-
skadenämnden tillfördes ytterligare uppgifter och omorganiserades.
Myndighetens övergripande uppgift är att främja brottsoffers rättigheter,
behov och intressen. Inom ramen för denna uppgift skall myndigheten,
utöver att pröva brottsskadeärenden, pröva frågor om bidrag från
brottsofferfonden, informera om möjligheterna till brottsskadeersättning
och till bidrag från brottsofferfonden samt företräda staten i fråga om
återkrav av brottsskadeersättning från skadevållaren.
För sådana brottsskadeärenden som är av principiell betydelse eller
annars är av större vikt finns hos Brottsoffermyndigheten en särskild
nämnd. Nämnden, som utses av regeringen, består av en ordförande, två
vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföran-
dena skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Tre till fem procent av
ärendena avgörs av nämnden. Svårbedömda ärenden och ärenden som
avser större belopp avgörs av generaldirektören, om de inte avgörs av
nämnden.
Enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen den 4 november 1950
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande frihe-
terna (Europakonventionen) gäller att var och en, vid prövning av hans
civila rättigheter och skyldigheter, skall vara berättigad till en rättvis och
offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk
domstol som upprättats enligt lag. Sedan den 1 januari 1995 gäller kon-
ventionen som svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
Artikel 6.1 i Europakonventionen gäller vid prövning av civila rättig-
heter och skyldigheter. För att artikeln skall vara tillämplig krävs att det
föreligger en verklig tvist mellan en enskild person och någon annan
person eller myndighet. Den tvist som föreligger måste vara ”reell” och
”seriös”. Vidare krävs att tvisten gäller en rättighet eller skyldighet som
har sin grund i den nationella rätten. Det krävs emellertid inte att den som
gör gällande en rättighet faktiskt har ett välgrundat anspråk, utan det är
tillräckligt att han på ”rimliga” grunder kan göra gällande att han har en
sådan rättighet. Dessutom krävs alltså att rättigheten eller skyldigheten är
civil.
Anspråk på brottsskadeersättning är enligt svensk rätt inte att betrakta
som ett civilrättsligt anspråk utan ett anspråk av offentligrättslig natur.
Hur en rättighet klassificeras enligt inhemsk rätt har dock inte avgörande
betydelse vid tolkningen av artikel 6.1 i Europakonventionen.
Vid tiden för Sveriges anslutning till Europakonventionen år 1952
förutsattes att uttrycket civila rättigheter och skyldigheter syftade på
sådant som traditionellt brukar räknas till civilrätten (prop. 1951:165
s. 12). Europadomstolen har emellertid senare i ett stort antal fall ansett
19
att även tillämpningen av vissa regler i den offentliga rätten som rör
förhållandet mellan enskilda personer och det allmänna gäller civila
rättigheter och skyldigheter i den mening som avses i konventionen.
Den 1 juli 1997 meddelade Europadomstolen dom i målet Rolf
Gustafson mot Sverige (MR 73/1994). Målet gällde om artikel 6.1 i
Europakonventionen var tillämplig i en tvist om rätt till brottsskade-
ersättning samt i så fall om prövningen hos den tidigare Brottsskade-
nämnden uppfyllde kraven i artikeln. Rolf Gustafson hade fått en
skadeståndstalan ogillad i en brottmålsrättegång därför att åtalet, som
avsåg människorov och grov utpressning, inte kunnat styrkas. Han
begärde ändå brottsskadeersättning och vidhöll påståendet att han varit
utsatt för de brott som omfattades av åtalet. Brottsskadenämnden avslog
dock hans begäran på den grunden att det inte var visat att han skadats till
följd av brott.
I sina klagomål till Europadomstolen gjorde Rolf Gustafson gällande
brott mot artikel 6.1 i konventionen, eftersom han inte haft möjlighet att
få sitt anspråk på brottsskadeersättning prövat av svensk domstol.
I sin dom konstaterade Europadomstolen att rätten till brottsskade-
ersätting är en civil rättighet som faller inom tillämpningsområdet för
artikel 6.1 och att det inte med säkerhet kunde sägas att den aktuella
tvisten inte var reell och seriös. Europadomstolen fann dock att Brotts-
skadenämndens prövning i ärendet uppfyllde kraven enligt artikel 6.1.
När det gällde proceduren inför Brottsskadenämnden hade visserligen
ingen muntlig förhandling hållits, men Europadomstolen konstaterade att
Rolf Gustafson inte hade begärt någon förhandling. Europadomstolen
fann enhälligt att det inte förelåg något brott mot artikeln.
Prop. 1998/99:41
Regeringens bedömning: Brottsoffermyndighetens prövning av
ärenden om brottsskadeersättning tillgodoser rätten till domstolspröv-
ning enligt Europakonventionen, om prövningen utförs av myndig-
hetens nämnd. Utförs prövningen av generaldirektören eller en annan
tjänsteman tillgodoses däremot inte denna rätt.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig i denna fråga
instämmer i eller har inget att erinra mot den bedömning som görs i
promemorian.
20
Skälen för regeringens bedömning
Kraven enligt artikel 6.1 i Europakonventionen
Att artikel 6.1 i Europakonventionen är tillämplig innebär bl.a. att den
som gör gällande en rättighet är berättigad till en prövning av en
oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.
Av Europadomstolens praxis framgår att det för bedömningen av om
ett organ är att betrakta som en domstol saknar betydelse hur det är
klassificerat enligt den nationella lagen. Det avgörande är dess funktion.
De krav som ställs för att ett organ skall betraktas som en domstol är att
det har en i lag grundad befogenhet att avgöra ärenden inom sitt
kompetensområde, att avgörandena är bindande för parterna och att
förfarandet styrs av bestämda regler (se t.ex. Campbell och Fell mot
Storbritannien, dom 1984-06-26, Ser. A Vol. 80, § 76 och Sramek mot
Österrike, dom 1984-10-22, Ser. A Vol. 84, § 36).
Att domstolen skall vara oavhängig innebär att den skall vara
självständig i förhållande till regering, myndigheter och parterna i målet.
Det är inte tillräckligt att den nationella lagen föreskriver att den skall
vara självständig. För att domstolen skall betraktas som självständig
måste man också kunna konstatera att den faktiskt är självständig när den
utövar sin funktion. Vid bedömningen av om en domstol är oavhängig
beaktas hur ledamöterna utses och för hur lång tid, om det finns garantier
mot påverkan utifrån samt om organet utåt ger ett intryck av att vara
självständigt (se Campbell och Fell mot Storbritannien, § 78).
Vad gäller kravet på opartiskhet har Europadomstolen urskilt två
element, nämligen dels kravet att varje domare faktiskt skall döma
opartiskt, dels kravet att det för en objektiv bedömare inte får finnas
några legitima tvivel om domstolens opartiskhet (Danelius, Mänskliga
rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 152). Vid bedömningen av om
kravet på objektiv opartiskhet är uppfyllt har domstolens sammansättning
varit av avgörande betydelse (se t.ex. Holm mot Sverige, dom 1993-11-
25, Ser. A Vol. 279, §§ 30-33).
Kravet att domstolen skall ha upprättats enligt lag syftar till att ge
skydd mot tillskapande av extraordinära domstolar för särskilda tvister
eller i akuta krislägen.
I det ovan behandlade målet Rolf Gustafson mot Sverige hade Europa-
domstolen inget att invända mot den dåvarande Brottsskadenämndens
opartiskhet och oavhängighet. I sin dom nöjde sig dock Europadomstolen
med att konstatera att dessa förhållanden inte hade ifrågasatts av Rolf
Gustafson (§ 46). Brottsskadenämnden bestod på sin tid av ordförande
och vice ordförande samt tre andra ledamöter. Ordföranden och vice
ordföranden skulle vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Brottsskade-
nämnden var beslutsför med fyra ledamöter.
Kraven för att betraktas som domstol
Brottsoffermyndighetens befogenhet att avgöra ärenden om brottsskade-
ersättning är fastlagd i brottsskadelagen. Avgörandena är bindande för
parterna. Förfarandet vid prövningen bestäms av reglerna i förvaltnings-
Prop. 1998/99:41
21
lagen (1986:223). Såvitt avser prövning av ärenden om brottsskadeersätt- Prop. 1998/99:41
ning torde således Brottsoffermyndigheten uppfylla de krav som ställs
för att den skall betraktas som en domstol enligt Europakonventionen.
Den omständigheten att myndigheten har flera funktioner utesluter inte
att myndigheten är att betrakta som en domstol vid utövandet av någon
av dessa (Jfr H mot Belgien, dom 1987-11-27, Ser. A Vol. 117, § 50).
Kravet på oavhängighet
Avgörande för om Brottsoffermyndigheten uppfyller kravet på oav-
hängighet är beslutsfattarnas självständighet, förekomsten av garantier
mot påverkan utifrån och det intryck myndigheten ger av att vara själv-
ständig.
Andra tjänstemän än generaldirektören som hos Brottsoffermyndig-
heten prövar brottsskadeärenden är anställda av myndigheten och har
vanliga anställningsavtal. En överordnad tjänsteman kan ta över ett
ärende eller ge instruktioner om hur det skall avgöras. Tjänstemännen har
således inte någon oberoende ställning i förhållande till myndigheten och
torde därför inte uppfylla de krav som ställs på självständighet hos
beslutsfattarna.
Generaldirektören har vid avgörande av enskilda ärenden en i hög grad
oberoende ställning i förhållande till regeringen. Det framgår inte minst
av att det i 11 kap. 7 § regeringsformen föreskrivs att ingen myndighet
får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall skall besluta
i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild. Vid en prövning
enligt Europakonventionen kan dock den omständigheten att general-
direktören är chef för ett organ som från ett helhetsperspektiv främst
uppfattas som en administrativ myndighet fa betydelse. I den egenskapen
lyder generaldirektören under regeringen. Det är möjligt att detta kan
medföra att Europadomstolen skulle kunna komma fram till att general-
direktören inte intar en tillräckligt självständig ställning.
Frågan är då om oavhängighetskravet kan anses uppfyllt när pröv-
ningen görs av Brottsoffermyndighetens nämnd. Denna nämnd har i stort
sett samma utformning som den tidigare Brottsskadenämnden. Nämnden
består av sex ledamöter. Ordföranden och de vice ordförandena skall
vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Ledamöterna förordnas av rege-
ringen för en begränsad tid. Någon bestämmelse som garanterar att leda-
möter inte entledigas under förordnandetiden finns inte. Ett entledigande
torde dock i praktiken inte komma i fråga annat än på begäran av den
förordnade. Avsaknaden av en bestämmelse som garanterar att ledamöter
inte entledigas under förordnandetiden torde inte i sig kunna betraktas
som ett hot mot ledamöternas självständighet när dessa prövar ärenden
om brottsskadeersättning (jfr Campbell och Fell mot Storbritannien,
§ 80). Nämndens ledamöter måste därför anses uppfylla kravet på
självständighet.
Vad därefter beträffar frågan om Brottsoffermyndigheten utåt ger ett
självständigt intryck i de fall nämnden prövar ärenden om brottsskade-
ersättning kan först konstateras att nämnden är etablerad i lag och att dess
22
ledamöter utses av regeringen. Vidare har nämnden en fristående ställ-
ning inom myndigheten. I förhållande till nämnden fungerar den övriga
myndigheten närmast som ett kansli.
Det måste dock även övervägas om intrycket av självständighet på-
verkas av att Brottsoffermyndigheten också har andra funktioner än att
pröva ärenden om brottsskadeersättning. Att ett organ har ett flertal funk-
tioner torde inte i sig innebära att det inte uppfyller kravet på oavhängig-
het. Däremot kan de andra funktionerna vara av sådan art att de kan
medföra att intrycket av organets självständighet blir svagare (Campbell
och Fell mot Storbritannien, § 81). Detta är dock knappast någon risk när
det gäller de funktioner som Brottsoffermyndigheten har vid sidan om att
pröva ärenden om brottsskadeersättning.
När nämnden prövar ärenden om brottsskadeersättning för myndig-
hetens räkning torde alltså Brottsoffermyndigheten även utåt ge ett
intryck av att vara självständig.
Mot bakgrund av det anförda får Brottsoffermyndigheten anses upp-
fylla Europakonventionens krav på oavhängighet i de fall nämnden prö-
var ärenden om brottsskadeersättning. Däremot uppfylls knappast
Europakonventionens krav när prövningen görs av en tjänsteman. Det
gäller möjligen även för generaldirektörens ärendeprövning.
Kravet på opartiskhet
Vad därefter beträffar kravet på opartiskhet finns här endast anledning att
bedöma myndighetens opartiskhet när nämnden prövar ärenden.
Nämnden består för närvarande av en ordförande och två vice ord-
förande vilka är domare, en professor i försäkringsrätt samt två riksdags-
män. Riksdagsmännen har till främsta uppgift att garantera allmänhetens
insyn i verksamheten. För varje ledamot utom ordföranden skall finnas
en ersättare. För närvarande finns fyra ersättare: en domare, en försäk-
ringsjurist och två riksdagsmän. Nämnden är beslutsför med fyra leda-
möter. Av dessa skall ordföranden eller en av vice ordförandena samt två
andra ledamöter eller ersättare för dem vara närvarande. Nämndens
sammansättning kan knappast föranleda några tvivel om Brottsoffer-
myndighetens opartiskhet när nämnden prövar ärenden om brottsskade-
ersättning.
Kravet på att vara upprättad enligt lag
Det finns inte som för vissa domstolsliknande nämnder någon särskild
lag om Brottsoffermyndigheten som reglerar dess uppgifter, dess
sammansättning vid prövning av ärenden eller förfarandet vid pröv-
ningen. Däremot föreskrivs i brottsskadelagen att ärenden om brotts-
skadeersättning skall prövas av Brottsoffermyndigheten. Det föreskrivs
vidare att Brottsoffermyndighetens nämnd skall finnas. Förfarandet vid
prövningen regleras också i lag, nämligen förvaltningslagen. Vidare tår
riksdagen anses ha tagit ställning till frågan om inrättandet av en
Brottsoffermyndighet vid behandlingen av prop. 1993/94:143. Med hän-
Prop. 1998/99:41
23
syn härtill och då syftet med kravet att en domstol skall ha upprättats
enligt lag är att ge skydd mot tillskapande av extraordinära domstolar för
särskilda tvister eller i akuta krislägen, finns inte anledning till annan
bedömning än att Brottsoffermyndigheten kan betraktas som upprättad
enligt lag i den mening som avses i Europakonventionen.
Prop. 1998/99:41
Regeringens förslag: En särskild omprövningsregel för avgöranden i
brottsskadeärenden införs i brottsskadelagen. Till skillnad från vad
som gäller enligt förvaltningslagen skall Brottsoffermyndigheten vara
skyldig att ändra ett beslut även om det inte är uppenbart oriktigt och
även om det inte kan göras snabbt och enkelt.
Dessutom skall beslut som fattats av en tjänsteman omprövas av
Brottsoffermyndighetens nämnd, om sökanden begär det. Ompröv-
ning skall dock inte behöva göras i nämnden, om det är uppenbart att
beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran. Nämnden
skall vidare ha möjlighet att direkt pröva även sådana ärenden om
brottsskadeersättning som inte är av principiell betydelse eller annars
av större vikt.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Promemorian innehåller dock inget förslag om att omprövning i
nämnden kan avvaras om det är uppenbart att beslutet skall ändras i
enlighet med sökandens begäran.
Remissinstanserna: Alla remissinstanser som yttrar sig i denna del,
utom Brottsoffermyndigheten, instämmer i promemorians förslag eller
har inget att erinra mot det. Brottsoffermyndigheten ifrågasätter endast
det absoluta krav på nämndprövning om sökanden begär det som skulle
bli följden av promemorians förslag. Enligt myndigheten är det onödigt
och tungrott med omprövning i nämnden om det är uppenbart att beslutet
skall ändras i enlighet med sökandens yrkanden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 § brottsskadelagen prövas
endast ärenden av principiell betydelse eller som annars är av större vikt
av Brottsoffermyndighetens nämnd. Bara tre till fem procent av ärendena
avgörs därför i nämnden. I övrigt görs prövningen av generaldirektören
eller andra tjänstemän. Någon rätt till nämndprövning finns inte, även om
en begäran om detta i praktiken alltid bifalles. I enlighet med den
bedömning som gjordes i förra avsnittet innebär detta att rätten till
domstolsprövning i Europakonventionen ofta inte tillgodoses genom
Brottsoffermyndighetens prövning. En sökande har inte heller någon
möjlighet att få sin rätt till domstolsprövning tillgodosedd genom att
ansöka om rättsprövning enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut.
Det bästa sättet att tillgodose rätten till domstolsprövning är enligt
regeringens mening att införa en omprövningsregel i brottsskadelagen
24
som innebär att sökanden alltid skall kunna få en prövning av
Brottsoffermyndighetens nämnd.
Förvaltningslagens omprövningsregler, som är tillämpliga på beslut
fattade av Brottsoffermyndigheten, förutsätter att avgörandet är
uppenbart oriktigt för att ändring skall ske (se 27 § förvaltningslagen
[1986:223]). En sådan begränsad prövning skulle sannolikt inte uppfylla
kraven på rätt till domstolsprövning. Därför bör det införas en särskild
omprövningsregel i brottsskadelagen, varvid det bör föreskrivas att
ändring skall ske så snart beslutet är oriktigt. Dessutom bör det - till
skillnad från vad som gäller enligt förvaltningslagen - inte krävas att
ändring kan ske snabbt och enkelt. Dessa regler om ändring bör gälla
även omprövning som inte sker i nämnden. I sammanhanget kan tilläggas
att förvaltningslagens omprövningsregler är föremål för översyn (se Ds
1998:42).
Som Brottsoffermyndigheten påpekar i sitt remissyttrande skulle dock
en ovillkorlig rätt till nämndprövning vara en tungrodd och överflödig
omgång, om myndigheten vid en omprövningssituation finner att
ansökningen skall bifallas. En ovillkorlig nämndprövning skulle dess-
utom i dessa situationer kunna leda till att en sökande får vänta på sin
ersättning, eftersom nämnden inte sammanträder så ofta. I de fall där
Brottsoffermyndigheten finner att det är uppenbart att beslutet skall
ändras i enlighet med sökandens begäran bör således nämndprövning
kunna avvaras. Om den sökande får vad han eller hon begär av myndig-
heten föreligger inte någon verklig tvist om anspråket. Ett undantag från
rätten till nämndprövning i detta fall kan därför inte anses strida mot
Europakonventionens krav på en rätt till domstolsprövning.
I de fall sökanden innan ärendet avgörs, t.ex. i sin ansökan, ger uttryck
för att han eller hon vill att nämnden skall pröva ansökan kan det vara
rationellt att nämnden direkt prövar ärendet. Därför bör det vidare öppnas
en möjlighet för nämnden att direkt avgöra även sådana ärenden som inte
är av principiell betydelse eller annars av större vikt.
I och för sig skulle andra lösningar än den här föreslagna vara tänkbara
för att uppfylla Europakonventionens krav. Brottsoffermyndighetens
nämnd skulle t.ex. kunna bli en självständig myndighet med uppgift att
pröva samtliga brottsskadeärenden. Det skulle också kunna införas en rätt
att överklaga Brottsoffermyndighetens beslut till domstol. Både ekono-
miska och praktiska skäl talar dock mot sådana lösningar. En rätt till
omprövning i nämnden gör dessutom att Brottsoffermyndigheten får
behålla sitt övergripande ansvar för brottsofferfrågoma. Detta ansågs vid
tillkomsten av Brottsoffermyndigheten ge förbättrade förutsättningar för
överblick, samordning och utveckling av detta verksamhetsområde.
Bildandet av Brottsoffermyndigheten bedömdes vidare som ett viktigt
steg för att lyfta fram de kriminalpolitiskt centrala brottsofferfrågoma
och därigenom ge stödet till personer som har utsatts för brott stadga och
kontinuitet på såväl kort som lång sikt. Dessa överväganden gör sig
minst lika starkt gällande i dag.
Prop. 1998/99:41
25
Prop. 1998/99:41
Regeringens förslag: En bestämmelse om muntlig förhandling införs
i brottsskadelagen. Enligt denna skall Brottsoffermyndighetens nämnd
hålla muntlig förhandling, om sökanden begär det och det inte är
uppenbart obehövligt att en sådan förhandling hålls. Det införs också
vissa bestämmelser om förfarandet vid muntlig förhandling.
Promemorians förslag innebär att regeln om muntlig förhandling
skall gälla hos hela myndigheten och inte bara i Brottsoffermyndighetens
nämnd.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inget
att erinra mot en bestämmelse om att Brottsoffermyndigheten skall hålla
muntlig förhandling om sökanden begär det och det inte är uppenbart
obehövligt. Ett par remissinstanser har dock synpunkter på förslaget
såvitt avser det närmare förfarandet vid Brottsoffermyndigheten.
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) anser att för-
handlingar som gäller kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella
övergrepp alltid skall hållas bakom stängda dörrar, om kvinnan begär
det. Sveriges Advokatsamfund anser att reglerna om ersättning för
inställelse av allmänna medel bör samordnas med motsvarande regler i
rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: En prövning inför domstol skall
enligt artikel 6.1 i Europakonventionen äga rum vid en rättvis och
offentlig förhandling inom skälig tid. I rätten till en rättvis förhandling
ligger att parten måste få möjlighet att på ett uttömmande sätt lägga fram
sin sak för domstolen och att förfarandet måste uppfylla högt ställda krav
på rättssäkerhet. I rätten till en rättvis förhandling ingår också ett krav på
förfarande där parterna får ta del av och bemöta varandras påståenden.
Partema skall vara likställda i processen, dvs. den ena parten får inte
gynnas procedurmässigt på den andras bekostnad.
Vad beträffar ärenden om brottsskadeersättning, som till sin karaktär är
enpartsärenden, torde det väsentliga när det gäller likställdheten i
processen vara att sökanden får del av alla handlingar i ärendet och av
eventuell utredning som nämnden inhämtat samt att sökanden får tillfälle
att yttra sig över allt som har tillförts ärendet av någon annan. I
förvaltningslagen finns bestämmelser som garanterar detta. Även i övrigt
uppfyller förfarandet vid prövning av rätten till brottsskadeersättning
kraven på en rättvis förhandling.
Vad gäller rätten att muntligen få lägga fram sin sak kan av
Europadomstolens praxis utläsas att en part - utom i vissa undantagsfall
- har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Om parten
avstår från muntlig förhandling, behöver dock någon sådan förhandling
inte hållas.
Brottsskadelagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om
handläggningsform. De handläggningsregler som gäller för Brottsoffer-
myndighetens prövning av ärenden om brottsskadeersättning finns i
förvaltningslagen. Enligt 14 § första stycket förvaltningslagen har sökan-
26
den rätt att lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighets-
utövning mot någon enskild, om det kan ske med hänsyn till arbetets
behöriga gång. Någon rätt till muntlig förhandling finns däremot inte
enligt förvaltningslagen. Från och med den 1 januari 1995 gäller dock
Europakonventionen som svensk lag, och den rätt som konventionen ger
bl.a. till en offentlig förhandling gäller alltså oavsett om det finns några
särskilda föreskrifter om detta för Brottsoffermyndigheten.
Som regeringen ser saken är det viktigt att det för brottsoffrens del
görs helt klart vilka möjligheter det finns att fa till stånd en muntlig
förhandling. Därför bör rätten till muntlig förhandling i ärenden om
brottsskadeersättning tas in i en särskild bestämmelse i brottsskadelagen.
I lagrådsremissen föreslogs en generell regel om muntlig förhandling hos
Brottsoffermyndigheten, dvs. en regel som innebar att muntlig förhand-
ling skulle hållas på begäran inte bara inför myndighetens nämnd utan
också i de fall en tjänsteman avgör ärendet. Som Lagrådet har påpekat
bör dock ett krav på förhandling hos Brottsoffermyndigheten bara gälla
för nämnden. Att införa muntlig förhandling som ett led i en prövning av
en tjänsteman gör inte förfarandet domstolslikt i konventionens mening.
Regeringen föreslår att den nya regeln om muntlig förhandling enbart
skall gälla för Brottsoffermyndighetens nämnd. I bestämmelsen bör före-
skrivas att nämnden skall hålla muntlig förhandling, om sökanden begär
det och det inte är uppenbart obehövligt. En bestämmelse utformad på
detta sätt överensstämmer med bestämmelsen i 3 a § lagen (1988:205)
om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Brottsoffermyndighetens
tjänstemän kan givetvis även i fortsättningen handlägga ärenden munt-
ligen enligt 14 § förvaltningslagen.
Skall förhandling hållas kan sökanden kallas att inställa sig personligen
eller genom ombud. Det följer av allmänna förvaltningsprocessuella
principer. Brottsoffermyndigheten bör inte ges någon möjlighet att
tillgripa tvångsmedel för att fa sökanden att inställa sig, eftersom
förhandlingen i första hand är till för att tillgodose sökandens intresse av
att muntligen få framföra sina argument i ärendet. Sökanden kan dock
utan särskilt lagstöd kallas vid påföljd av att hans utevaro inte hindrar
ärendets vidare handläggning och avgörande. Kallelse bör till undvikande
av missförstånd ske skriftligen. Något krav på delgivning bör dock inte
ställas upp.
De personer som skall avgöra ett brottsskadeärende bör naturligtvis
delta i förhandlingen. Några särskilda regler om hur förhandlingen skall
gå till behövs inte. Med hänsyn till ärendenas karaktär är det naturligt att
förhandlingen normalt går till så att nämndens ordförande inleder
förhandlingen med att kortfattat gå igenom framställda ersättnings-
anspråk och den utredning som är tillgänglig i ärendet samt att sökanden
därefter får tillfälle att lämna kompletterande upplysningar och att
argumentera i ärendet.
I likhet med vad som gäller för parts inställelse till en förhandling vid
allmän förvaltningsdomstol bör det finnas vissa möjligheter att ersätta
sökanden för dennes kostnader för inställelsen hos Brottsoffermyndig-
heten. I annat fall kan det uppkomma situationer där möjligheten att
utnyttja rätten till muntlig förhandling blir alltför begränsad. Eftersom
Prop. 1998/99:41
27
det här är fråga om förvaltningsbeslut, är det enligt regeringens mening Prop. 1998/99:41
lämpligare att utforma reglerna efter samma principer som i förvaltnings-
processlagen (1971:291) än - som Sveriges advokatsamfund föreslår -
efter vad som gäller enligt rättegångsbalken.
Förvaltningslagen innehåller inte några regler om offentlighet och
sekretess vid förhandlingar. Vissa sådana regler bör därför införas i
brottsskadelagen. Även dessa bestämmelser bör utformas i enlighet med
vad som gäller för förvaltningsprocessen. Vad beträffar ROKS synpunk-
ter (se ovan) anser vi det inte lämpligt att införa särskilda sekretess-
bestämmelser för vissa ärenden. Det är tillräckligt med en bestämmelse
om att en förhandling kan hållas inom stängda dörrar om det kan antas att
det kommer att förebringas en uppgift för vilken det hos myndigheten
gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100). I sammanhanget bör
också påminnas om att muntlig förhandling främst kommer att hållas på
sökandens egen begäran.
Enligt 14 § första stycket brottsskadelagen skall en ansökan om brotts-
skadeersättning göras inom två år från det att brottet begicks. Om det
finns särskilda skäl, kan dock Brottsoffermyndigheten pröva en ansökan
även om den har kommit in för sent.
Före brottsskadelagens tillkomst fanns inga regler om att en ansökan
om statlig ersättning för brottsskador skulle göras inom någon viss tid. I
förarbetena till brottsskadelagen påtalades dock att ordningsskäl talade
för att en bestämd ansökningstid skulle införas. En tid av två år ansågs då
lämplig från olika synpunkter. En fast tidsgräns ansågs samtidigt kunna
fa obilliga konsekvenser. Därför infördes regeln om att en ansökan i
vissa fall skulle kan prövas även om den kommit in senare än två år från
brottet, en s.k. ventilregel. Enligt motiven skall en ansökan som gjorts för
sent prövas, om förseningen framstår som ursäktlig och det är viktigt att
den skadelidande far sin förlust ersatt (prop. 1977/78:126 s. 53).
I praxis har förseningen ansetts ursäktlig, om skadans fulla omfattning
har stått klar först lång tid efter det att brottet begicks, om domstols-
förfarandet i skuld- och skadeståndsdelen har tagit lång tid, om den
skadelidande på grund av sjukdom varit förhindrad att ansöka om ersätt-
ning eller om den skadelidande inte har känt till systemet med
brottsskadeersättning. För att en ansökan skall tas upp till prövning har
dessutom krävts att det belopp som skulle ha utgått inte är lägre än 5 000
kr. I de fall där brottet begåtts långt tillbaka i tiden har ansökan i regel
inte tagits upp, såvida det inte varit fråga om mycket höga belopp.
Enligt Brottsoffermyndighetens praxis utgör vidare den allmänna
tioårspreskriptionen enligt 1 § preskriptionslagen (1981:130) en yttersta
tidsgräns. Den regel i 3 § preskriptionslagen som rör skadestånd på grund
av brott har inte ansetts tillämplig, eftersom brottsskadeersättning inte är
28
att betrakta som skadestånd. När mer än tio år förflutit från brottet utan Prop. 1998/99:41
att den skadelidande ansökt om brottsskadeersättning, förlorar han eller
hon därför rätten till ersättning, såvida inte någon preskriptionsavbrytan-
de åtgärd vidtagits. Myndigheten har dock som preskriptionsavbrytande
åtgärd godtagit krav som ställts till någon annan än myndigheten, såsom
gärningsmannen eller en försäkringsgivare. Myndigheten tillämpar den
allmänna preskriptionstiden även i omprövningsfall. Fristen räknas då
från dagen för myndighetens tidigare beslut i ärendet.
För att brottsskadeersättning skall lämnas krävs bl.a. att det står klart
att skadan uppkommit till följd av brott, att brottet - med visst undantag
- har anmälts till polis eller åklagare och att skadevållaren inte har för-
måga att själv ersätta den uppkomna skadan. En ansökan om brottsskade-
ersättning inges därför i regel inte förrän den rättsliga processen avslutats
och kronofogdemyndigheten misslyckats med att driva in ett utdömt
skadestånd. Detta förhållande har - med hänsyn till handläggningstiden
hos polis, åklagare och domstol - medfört att ansökningstiden i flera fall
framstått som alltför kort för att den skadelidande på ett tillfredsställande
sätt skall kunna ta till vara sin rätt till brottsskadeersättning. Det är inte
ovanligt att ansökningstiden har gått ut innan den rättsliga processen
avslutats. Prövningen av om en ansökan som kommit in för sent skall tas
upp till sakprövning har även i många fall visat sig resurskrävande för
Brottsoffermyndigheten. I en skrivelse till regeringen i maj 1996 föreslog
därför Brottsoffermyndigheten att regeln om ansökningstid skulle ändras.
Även i de övriga nordiska länderna finns en lagstadgad rätt till statlig
ersättning för skador på grund av brott. Det finns betydande likheter
mellan de nordiska länderna i detta avseende, men i vissa delar även
tämligen stora avvikelser. Samtliga länder utom Norge har särskilda
bestämmelser om att ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom
en viss tid. I Norge finns inga sådana begränsningar. En ansökan kan
således göras när som helst efter brottet.
I Danmark har man en likadan regel som i Sverige, dvs. ansökan skall
göras inom två år från brottet med möjlighet att pröva en ansökan som
kommit in senare om det finns särskilda skäl. Även i Island skall en
ansökan göras inom två år från brottet. Där ger lagen dock inga möjlig-
heter att pröva en ansökan som kommit in för sent. I Finland gällde
tidigare att en ansökan skulle göras inom två år från det att sökanden fick
kännedom om brottet, dock senast fem år efter det att brottet begicks. En
ansökan som kommit in för sent kunde vidare prövas om det fanns
särskilda skäl. Bestämmelsen ändrades emellertid år 1995. Ansöknings-
tiden förlängdes då till tio år från det att brottet begåtts. Det finns
fortfarande en ventilregel för särskilda skäl. Det huvudsakliga skälet till
att bestämmelsen ändrades i Finland var att det rättsliga förfarandet ofta
inte var avslutat när tvåårsfristen löpte ut. Anledningen till att man behöll
en ventilregel var framför allt att fånga upp vissa fall där barn utsatts för
sexuella övergrepp.
Prop. 1998/99:41
Regeringens förslag: I de fall där förundersökning har inletts skall en
ansökan om brottsskadeersättning göras inom två år från det att
förfarandet hos polis, åklagare och domstol avslutats. I de fall där
förundersökning inte har inletts skall ansökan göras inom två år från
brottet. Om det finns synnerliga skäl skall Brottsoffermyndigheten
kunna pröva en ansökan även om den har gjorts för sent. Som en
yttersta gräns för rätt till brottsskadeersättning skall dock gälla samma
preskriptionstid som för en fordran på skadestånd i anledning av
brottet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,
dock med det undantaget att promemorian inte innehåller någon ventil-
regel för synnerliga skäl eller någon särskild preskriptionsregel.
Remissinstanserna: Remissinstanserna delar bedömningen att regeln
om ansökningstid bör ges en ny utformning. Nästan alla remissinstanser
som yttrar sig om ansökningstiden riktar dock kritik mot den i prome-
morian föreslagna bestämmelsen.
Många remissinstanser - bl.a. Riksåklagaren, Justitiekanslern
Domstolsverket, Brottsofferutredningen och Brottsoffermyndigheten -
uppmärksammar särskilt konsekvensen av att den allmänna tioåriga
preskriptionstiden tillämpas som en yttersta tidsgräns för ansökan om
brottsskadeersättning. Vad de särskilt pekar på är behovet för vissa
brottsoffer att fa en ansökan om brottsskadeersättning prövad fast den
getts in senare än tio år från brottet och inget preskriptionsavbrott skett.
De brottsoffer som särskilt åsyftas är barn som utsatts för vissa
sexualbrott. I dessa fall gäller särskilda regler om åtalspreskription enligt
35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken som innebär att fristen inte räknas
från brottet utan från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15
år. Brottsofferutredningen anser att preskriptionstiden för brottsskade-
ersättning i princip skall vara densamma som för skadestånd i anledning
av brott.
Svea hovrätt och Sveriges Advokatsamfund tillhör de remissinstanser
som kritiserar förslaget om borttagande av ventilregeln. De pekar bl.a. på
att många brottsoffer kan behöva längre tid på sig för att söka
brottsskadeersättning än två år från att det rättsliga förfarandet avslutats.
Enligt Svea hovrätt gäller detta särskilt barn som utsatts för sexualbrott.
Hovrätten föreslår därför att en för sent inkommen ansökan skall tas upp
till prövning om det finns synnerliga skäl. Advokatsamfundet förordar i
första hand en tioårig preskriptionstid som löper från det att en dom
vunnit laga kraft eller åklagaren beslutat lägga ned förundersökningen. I
vart fall bör reglerna, enligt samfundet, stämma överens med det system
som gäller för försäkringsersättning. Brottsoffermyndigheten anser att
fristen skall vara tre i stället för två år.
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) tillhör också de
remissinstanser som motsätter sig ett slopande av ventilregeln. ROKS
menar att kvinnor som utsätts för våld av sina män oftast inte
3C
polisanmäler detta så länge de lever ihop. Därför kan dessa kvinnor ofta
ha anledning att söka brottsskadeersättning flera år efter brottet utan att
de har gjort någon polisanmälan. Enligt ROKS måste det finnas en
ventilregel för dessa fall.
Riksåklagaren hävdar att den i promemorian föreslagna regeln skulle
innebära att det i vissa fall kan vara oklart från vilken tidpunkt fristen
skall räknas. Vad som avses är att en åklagares beslut att lägga ned en
förundersökning inte vinner laga kraft. En förundersökning kan åter-
upptas och genomföras, t.ex. om nya omständigheter tillkommer. Enligt
Riksåklagaren kan därmed ordningen kringgås genom att en sökande
begär överprövning av åklagarens beslut i syfte att nå en ny frist. Vidare
anser Riksåklagaren att det ter sig föga motiverat att särbehandla beslut
om att inte inleda förundersökning. Enligt Riksåklagaren borde fristen
även i dessa fall i princip räknas från beslutet, dvs. att inte inleda
förundersökning, och inte från brottsdatum.
Skälen för regeringens förslag
Huvudregeln
I en stor del av de ärenden där ansökningen kommer in för sent finns
sådana omständigheter att förseningen anses ursäktlig enligt gällande
praxis vid Brottsoffermyndigheten. Som framgått tidigare innebär praxis
vidare att en för sent inkommen ansökan tas upp till prövning bara om
ersättningen skulle överstiga 5 000 kr. Det innebär att Brottsoffermyn-
digheten måste göra en preliminär prövning i sak för att avgöra om
ärendet skall tas upp. Relativt stora utredningsresurser läggs således ned i
ärenden som kanske senare avvisas på grund av att ansökningen kommit
in för sent. Vidare är det vanligt att enskilda som drabbats av en brotts-
skada som skulle ersättas med ett mindre belopp än 5 000 kr går miste
om brottsskadeersättning på grund av att förfarandet hos polis, åklagare
och domstol tar så lång tid i anspråk att ansökningstiden gått ut när det
finns ett lagakraftvunnet avgörande. Tvåårsfristen innebär dessutom att
många ansökningar görs i onödan. För att inte riskera att gå miste om
ersättning kommer nämligen många sökande in med sin ansökan strax
före ansökningstidens utgång, trots att möjligheterna att fa ersättning från
annat håll ännu inte är uttömda. Senare visar det sig många gånger att
sökanden har rätt till ersättning från annat håll.
Det kan således konstateras att den nuvarande regeln om ansökningstid
inte fungerar tillfredsställande. Med hänsyn till både brottsoffren och
resursanvändningen vid Brottsoffermyndigheten bör därför bestämmel-
sen ges en annan utformning. Denna bedömning delas också av remiss-
instanserna.
Brottsskadeersättning är ett särskilt åtagande från staten. Från utred-
nings- och resurssynpunkt är det vidare i de flesta fall angeläget att
ansökningarna kommer in i tämligen nära anslutning till brottet. Av dessa
skäl bör det även i fortsättningen finnas en bestämmelse om ansöknings-
tid som utgör ett incitament för att ansökningarna inte kommer in för
lång tid efter att brottet begåtts eller ett rättsligt förfarande har avslutats.
Prop. 1998/99:41
31
Som en annan utgångspunkt bör gälla att varje brottsoffer - efter det att
den rättsliga processen avslutats - skall ha rimlig tid att försöka driva in
sin fordran på skadestånd och undersöka möjligheterna att få ersättning
från egen eller annans försäkring. Samtidigt bör regeln om ansökningstid
vara så utformad att tillämpningen blir enkel. Det är också väsentligt att
regeln bidrar till att myndighetens prövning oftast kommer till stånd i
relativt nära anslutning till brottet.
Det som från de angivna utgångspunkterna framstår som mest ända-
målsenligt är enligt regeringens mening att - såsom föreslagits i prome-
morian - bibehålla den nuvarande ansökningstidens längd men låta den
utgå från den tidpunkt då förfarandet hos polis, åklagare och domstol
avslutats. Inleds ingen förundersökning är dock handläggningstiden hos
polisen normalt så kort att ansökningstiden även i fortsättningen kan
räknas från tidpunkten för brottet. De problem man pekat på från åklagar-
väsendets sida när det gäller att beräkna tiden från ett beslut som aldrig
vinner laga kraft måste enligt vår mening betraktas som små. En ny
tidsfrist bör börja löpa om en åklagare - efter att ha återupptagit en
förundersökning - fattar beslut om att förundersökningen skall läggas
ned en andra gång. Risken för att en sådan regel skulle missbrukas av
dem som utsatts för brott far antas vara försumbar.
Med en bestämmelse utformad på detta sätt kan en ansökan om
brottsskadeersättning i regel göras efter det att den rättsliga processen
avslutats utan risk för att ansökan kommer in för sent. Att ansöknings-
tiden är två år från det att förfarandet hos polis, åklagare och domstol
avslutats innebär att den skadelidande även ges tid att avvakta krono-
fogdemyndighetens redovisning av ett indrivningsärende och utreda om
det finns möjlighet att få ersättning från någon försäkring.
Problemet med att ansökningar kommer in för sent på grund av att den
rättsliga processen tagit lång tid kommer alltså att försvinna. Risken för
att ansökningar kommer in för sent för att den skadelidande på grund av
sjukdom varit förhindrad att ansöka om ersättning torde också bli mycket
liten, eftersom det sedan det rättsliga förfarandet avslutats i regel
kommer att finnas gott om tid för att ansöka om brottsskadeersättning.
Vidare kommer problemet med att ansökningar ges in för sent därför att
sökandena inte känner till systemet med brottsskadeersättning att minska
på grund av den informationsverksamhet som Brottsoffermyndigheten
bedriver. Om de fulla effekterna av en skada inte är kända vid ansök-
ningstidens utgång, kommer det i regel att ha gått så lång tid från det att
brottet begicks att det är lämpligt att en ansökan avseende den uppkomna
skadan ändå ges in.
Ventilregeln
I promemorian görs den bedömningen att om ansökningsregeln utformas
så att man alltid kan söka brottsskadeersättning inom två år från det att
det rättsliga förfarandet avslutats så behövs ingen s.k. ventilregel. Som
framgått är det flera remissinstanser som inte delar denna bedömning.
Prop. 1998/99:41
32
Den föreslagna ansökningsregeln, där tiden i stället räknas från det att
det rättsliga förfarandet avslutats, kommer generellt sett att innebära en
klar förbättring för de sökande även om den nuvarande ventilregeln
samtidigt slopas. De sökande far normalt sett längre tid på sig att göra en
ansökan. Sökandena kan avvakta att det rättsliga förfarandet avslutas och
därefter undersöka möjligheterna till försäkringsersättning. Likväl in-
stämmer regeringen i den bedömning som flera remissinstanser gjort om
behovet av en ventilregel. Även med en ansökningsregel med den
föreslagna utformningen kan det trots allt uppkomma fall där det kan
framstå som orimligt eller direkt stötande att den sökande inte far sitt
anspråk prövat på grund av att ansökningen kommit in för sent. Det är
främst fall där den sökande inte haft möjlighet att själv råda över sin
situation och därmed försuttit tidsfristen.
Vi anser sålunda att det även i fortsättningen bör finnas en möjlighet
att pröva ansökningar som gjorts för sent. Denna möjlighet bör dock be-
gränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Som Svea hovrätt föreslår
bör en för sent inkommen ansökan tas upp till prövning endast om det
finns synnerliga skäl. En sådan begränsad ventilregel torde knappast ge
upphov till en resurskrävande prövning hos Brottsoffermyndigheten. I
författningskommentaren återkommer vi till frågan vad som kan vara
synnerliga skäl.
Prop. 1998/99:41
Preskription
Många remissinstanser har uppehållit sig kring frågan om den allmänna
tioåriga preskriptionsregelns tillämpning i ärenden om brottsskadeersätt-
ning. Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio
år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Som
konstateras i promemorian har denna tioårsfrist i praxis ansetts utgöra en
yttersta tidsgräns för ansökan om brottsskadeersättning, varvid fristen
räknas från brottet. Brottsoffermyndigheten prövar inte en ansökan som
görs senare än tio år från brottet såvida inte preskriptionsavbrott skett.
Som nämnts har vissa konsekvenser av detta kritiserats av många
remissinstanser, bl.a. av Brottsoffermyndigheten själv.
Om det dröjer mer än tio år från brottet innan en ansökan om brotts-
skadeersättning görs, måste det vara mycket svårt för Brottsoffermyndig-
heten att konstatera en brottsskada utan en rättslig prövning av brottet. I
dessa fall torde därför inte den allmänna preskriptionsregelns tillämpning
kunna medföra några otillfredsställande resultat. Om det sker en rättslig
prövning av brottet kan det däremot finnas fall där det framstår som
angeläget att staten betalar ut brottskadeersättning. Det gäller särskilt fall
där barn utsatts för grova brott, t.ex. sexualbrott.
Sexuella övergrepp mot barn ger inte sällan upphov till svåra och
livsvariga psykiska skador. Ett barn som utsätts för sexuella övergrepp
förmår ofta av olika skäl inte berätta om vad det har varit utsatt för förrän
tidigast i tonåren. Dessa brott ger i regel inga synliga skador och
upptäcks ofta inte förrän lång tid förflutit. Av dessa skäl infördes år 1994
de särskilda reglerna om åtalspreskription i 35 kap. 4 § andra stycket
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41
brottsbalken (prop. 1994/95:2 s. 24). I 3 § preskriptionslagen finns Prop. 1998/99:41
särskilda bestämmelser för fordringar på skadestånd i anledning av brott.
Eftersom dessa bestämmelser hänvisar till reglerna om åtalspreskription
innebar ändringen av reglerna om åtalspreskription också att preskrip-
tionstiden för skadestånd kan bli längre än tio år räknat från brottet.
Enligt regeringens mening bör de barn som utsatts för sexuella övergrepp
och som omfattas av dessa preskriptionsregler även kunna fa brottsskade-
ersättning utan att den allmänna tioåriga preskriptionen lägger hinder i
vägen.
Vi delar således den uppfattning som flera remissinstanser intagit, att
den allmänna preskriptionsregelns tillämpning kan leda till otillfredsstäl-
lande resultat. Som tidigare nämnts föreslår Brottsofferutredningen i sitt
remissyttrande att preskriptionstiden för brottsskadeersättning i princip
skall vara densamma som vid skadestånd i anledning av brott. Även vi
anser att detta är en lämplig ordning i fråga om preskription. Det kan
tilläggas att Brottsoffermyndigheten i sin praxis godtar att preskription
avbryts bl.a. genom att brottsoffret kräver gärningsmannen på ersättning.
Vi föreslår alltså att vad som i 3 § preskriptionslagen föreskrivs om
preskription av skadestånd i anledning av brott även skall gälla i fråga
om brottsskadeersättning. För att regleringen skall bli så tydlig som
möjligt bör en sådan bestämmelse tas in i brottsskadelagen.
Allmänt
Alla som förvärvsarbetar är försäkrade för skador i arbetet genom lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Ersättning vid arbetsskador utgår
också enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Arbetskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen har komplette-
rats med en rad försäkringsförmåner som finns inskrivna i avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Privatanställda vars anställning regleras av
kollektivavtal mellan LO och SAF har bl.a. vid arbetsskada rätt till
ersättning enligt Avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS. Motsvarande för-
säkringar finns för kommun- och landstingsanställda, AGS-KL. Privat-
anställda tjänstemän och statligt anställda omfattas dock inte av någon
avtalsgruppsjukförsäkring. Dessa grupper har däremot enligt gällande
löneavtal rätt till sjuklön.
Vidare har privatanställda som drabbas av en arbetsskada rätt till
ersättning enligt Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA. För
anställda inom kooperationen och för kommun- och landstingsanställda
finns motsvarande försäkringar, TFA-KP respektive TFA-KL. Statligt
anställda har rätt till ersättning enligt Statens personskadeavtal, PSA.
Undantagsvis kan s.k. kombinerade företagsförsäkringar innehålla
villkor som ger den anställde rätt till ersättning för personskada som
uppkommit i samband med rån eller överfall.
34
Om den som drabbats av en brottsskada i arbetet genom nämnda
ersättningsanordningar sammantaget med vad som utgår från andra
försäkringar och från skadevållaren inte far lika stor ersättning som
skulle ha utgått enligt skadeståndsrättsliga regler, kan den skadade fa
ersättning från staten enligt brottsskadelagen. Under år 1997 betalade
Brottsoffermyndigheten ut ersättning för brottskador som samtidigt var
arbetsskador i 816 ärenden. Det totalt utbetalda beloppet för arbetsskador
uppgick till 7,2 miljoner kr, vilket innebar en ökning med 1,2 miljoner kr
i förhållande till året innan. I 84 procent av fallen avsåg brottsskade-
ersättningen ersättning för kränkning.
Arbetsskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen
Samtliga som förvärvsarbetar i Sverige är försäkrade för arbetsskada
enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Andra förvärvsarbetande än
arbetstagare är försäkrade om de är bosatta i Sverige. Försäkringen gäller
även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad
med särskild risk för arbetsskada.
Med arbetsskada avses skada till följd av olycksfall eller annan skadlig
inverkan av arbetet. Begreppet omfattar bl.a. skada som har föranletts av
brott som en arbetstagare har utsatts för i arbetet. Olycksfall vid färd till
eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föran-
leddes av och stod i nära samband med arbetet.
För den som är sjukförsäkrad enligt lagen om allmän försäkring
ersätter arbetsskadeförsäkringen under sjukperioden numera endast
kostnader för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel.
Ersättning för kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjuk-
husvård och läkemedel samt sjukpenning erhålls i stället genom den
allmänna sjukförsäkringen. Sjukpenning utgår i regel fr.o.m. den fem-
tonde dagen i sjukperioden. Under de 14 första dagarna, med undantag
för första dagen som är s.k. karensdag, utges sjuklön av arbetsgivaren
enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.
Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av arbetsskada
har den skadade rätt till livränta från arbetsskadeförsäkringen, om han
fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst
en femtondel och den årliga inkomstförlusten uppgår till minst en
fjärdedel av basbeloppet (9 100 kr för år 1998).
När någon avlidit till följd av en arbetsskada utgår enligt arbets-
skadeförsäkringen begravningshjälp med ett belopp motsvarande
30 procent av basbeloppet, efterlevandelivränta till barn och i allmänhet
en tidsbegränsad omställningslivränta till make.
Någon ersättning för ideell skada utgår inte från arbetsskadeförsäk-
ringen eller den allmänna försäkringen.
Prop. 1998/99:41
A vtalsgruppsjukförsäkringama
Enligt avtalsgruppsjukförsäkringama AGS och AGS-KL ges komplette-
rande ersättning för inkomstförlust vid sjukdom och arbetsskador. För att
35
en anställd skall vara berättigad till ersättning från dessa försäkringar
krävs att han eller hon har en av försäkringskassan fastställd sjuk-
penninggrundande inkomst, att anställningen varat minst 90 dagar och att
den anställde sedan minst en vecka är arbetsför till minst 25 procent.
Ersättning enligt AGS lämnas fr.o.m den femtonde t.o.m. den trehundra-
sextionde dagen i sjukperioden samt under sjukbidrags- och förtids-
pensionstid. Ersättning enligt AGS-KL lämnas dock bara t.o.m. den
nittionde dagen.
Privattjänstemän och statligt anställda - som inte omfattas av någon
avtalsgruppsjukförsäkring - samt de flesta kommunal- och landstings-
anställda får enligt gällande löneavtal viss sjuklön. Vid sjukbidrag eller
förtidspension utgår sjukpension från avtalsgruppsjukförsäkringama eller
liknade i vart fall för anställda som omfattas av kollektivavtal. De
kommun- och landstingsanställda som enligt sina löneavtal har rätt till
sjuklön får ingen ersättning från avtalsgruppsjukförsäkringen under
sjukskri vningstid.
Enligt kollektivavtalet mellan SAF och LO samt enligt kollektivavtal
på de kooperativa, kommunala och landstingskommunala avtalsområ-
dena är arbetsgivarna skyldiga att teckna avtalsgruppsjukförsäkring. Om
arbetsgivaren försummar detta garanteras ändå de anställda ersättning i
samma utsträckning som om försäkring tecknats.
Trygghetsförsäkringama och Statens personskadeavtal
Trygghetsförsäkringama (TFA, TFA-KP, TFA-KL) och Statens person-
skadeavtal (PSA) ger en anställd som drabbas av en personskada som är
att anse som en arbetsskada rätt till ersättning. På det privata området
omfattas även företagaren av trygghetsförsäkringen. Även företagare
utan anställda kan teckna TFA. Arbetsskadebegreppet i trygghetsför-
säkringama och i PSA är detsamma som det i lagen om arbetsskade-
försäkring.
Arbetsgivarna är enligt gällande kollektivavtal skyldiga att teckna
trygghetsförsäkring. Om arbetsgivaren försummar detta, garanteras ändå
de anställda ersättning i samma utsträckning som om försäkring tecknats.
PSA gäller flertalet statliga arbetstagare för vilka Arbetsgivarverket har
rätt att sluta kollektivavtal. De statliga arbetstagare som faller utanför
PSA:s tillämpningsområde har rätt till motsvarande ersättning enligt
andra avtal. Detta innebär att samtliga förvärvsarbetande som omfattas av
kollektivavtal har rätt till förmåner enligt trygghetsförsäkringen, PSA
eller motsvarande avtal.
Enligt trygghetsförsäkringama och PSA ges ersättning för bl.a.
inkomstförlust. Omfattningen och formerna för denna ersättning skiljer
sig dock något åt mellan de olika försäkringstypema.
Trygghetsförsäkringama och PSA ger vidare under sjukperioden den
som drabbats av arbetsskada alltid rätt till ersättning för sådana läkar-
och sjukvårdskostnader som skadan medfört, liksom ersättning för skada-
de kläder, glasögon m.m. och ersättning för sveda och värk. Ersättningen
för sveda och värk bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. Varken
Prop. 1998/99:41
36
någon av trygghetsförsäkringama eller PSA ger rätt till ersättning för
kränkning.
Om den skadade vid bestående invaliditet har fått sin förmåga att
skaffa sig inkomst nedsatt, kan trygghetsförsäkringama och PSA under
vissa förutsättningar lämna kompensation i form av livränta. Vid be-
stående invaliditet utgår även ersättning för lyte och men samt olägen-
heter i övrigt till följd av skadan. Denna ersättning understiger inte vad
som skulle ha utgått enligt skadeståndsrättsliga regler. Vid dödsfall läm-
nas ersättning för begravningskostnad och förlust av underhåll till
efterlevande.
Från den ersättning som utgår genom trygghetsförsäkringama och PSA
avräknas enligt s.k. samordningsregler i stort sett all annan ersättning
som den skadade kan få på grund av skadan, t.ex. sjuklön, sjukpenning,
ersättning från arbetsskadeförsäkring och skadestånd. Eventuell rätt till
brottsskadeersättning avräknas dock inte.
Prop. 1998/99:41
Regeringens bedömning: Brottsskador som uppkommit i arbetet bör
tills vidare inte undantas från brottsskadelagens tillämpningsområde.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har i och för sig något
att invända mot att brottsskador som uppkommit i arbetet tills vidare inte
undantas från brottsskadelagens område.
De flesta remissinstanser som yttrar sig i denna del delar uppfattningen
i promemorian att den lämpligaste lösningen är att trygghetsförsäkringen
och Statens personskadeavtal (PSA) kompletteras så att ersättningen från
dessa försäkringar inte understiger den ersättning som kan utgå enligt
brottsskadelagen. De delar också uppfattningen att arbetsgivare vars
anställda inte omfattas av sådant skydd bör skaffa sig ett försäkrings-
skydd som täcker brottsskador som uppstår i verksamheten. Tre remiss-
instanser är dock av annan uppfattning, nämligen Arbetsgivarverket,
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Försäkringsförbundet.
Arbetsgivarverket hänvisar bl.a. till att brottsbekämpning är en central
uppgift för samhället och att staten bör ta hand om konsekvenserna av
skador som förorsakats av brott även om skadan uppkommit i arbetet.
SAF menar att arbetsgivaren inte kan åläggas skyldighet att ansvara för
kostnader som hänför sig till ersättning för kränkning genom brott.
Försäkringsförbundet påpekar att samordnade förfaranden om vilket
försäkringsskydd som skall tillhandahållas inte förekommer längre mot
bakgrund av konkurrenslagen men också av själva marknadsför-
hållandena.
Skälen for regeringens bedömning: Den som på grund av brott
drabbas av en personskada bör av sociala och humanitära skäl garanteras
37
4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 41
kompensation för den uppkomna skadan. Ersättning för kränkning som
någon tillfogas genom brott mot den personliga friheten eller genom
annat ofredande som innefattar brott bör också garanteras den skade-
lidande.
En stor del av ersättningsbehovet för sådana brottsskador som upp-
kommer i arbetet täcks av den allmänna försäkringen och arbetsskade-
försäkringen. Beträffande frågan om vem som bör vara ansvarig för att
det resterande ersättningsbehovet täcks är det tveklöst så att verksam-
heten i många branscher framkallar en risk för brottsliga angrepp. Om
skador uppstår är det därför rimligt att kostnaderna för att ersätta den
skadelidande för uppkomna skador belastar verksamheten. En arbets-
givare kan också i många fall påverka risken för brottsligt angrepp. Ett
ekonomiskt ansvar för anställdas brottsskador ger därför arbetsgivaren ett
incitament att vidta olika åtgärder för att minska denna risk. Dessa
omständigheter talar för att arbetsgivarna bör ansvara för att de som
utsätts för brott i sitt arbete far ersättning för den uppkomna skadan till
den del skadan inte ersätts ur den allmänna försäkringen eller arbets-
skadeförsäkringen.
Genom avtalsgruppsjukförsäkringama, trygghetsförsäkringama, PSA
och vissa löneavtal bär arbetsgivarna redan ett ansvar för brottsskador
som uppkommit i arbetet. Dessa ersättningsanordningar omfattar dock
inte ersättning för kränkning och endast i vissa fall full ersättning för
inkomstförlust.
Det finns för närvarande inga kända planer på att utvidga rätten till
ersättning i nu angivna hänseenden. Under remissbehandlingen av
promemorian har man från arbetsgivarhåll hävdat att ersättning för
brottsskador som skadevållaren inte kan betala av principiella skäl bör
bäras av samhället. Enligt arbetsgivarna är brottsbekämpning en central
uppgift för samhället och kostnaderna för brottsskador bör därför inte
bäras av arbetsgivarna, i vart fall inte när det gäller kränkningsersättning.
Mot detta skall anföras att vissa kollektiva försäkringar redan i dag ger
ett mer omfattande skydd för brottsskador som uppkommit i arbetet än
för flertalet andra arbetsskador. Vissa banker har dessutom före-
tagsförsäkringar som ger anställda som utsatts för rån eller överfall full
ersättning för inkomstförlust och även ersättning för kränkning. Arbets-
givarna har således redan funnit skäl att låta den angivna principiella
inställningen vika på vissa områden där arbetstagarna löper särskilt stor
risk att skadas genom brott. Dessutom måste rimligen arbetsgivarna vara
intresserade av att arbetstagarna kompenseras för de brottsskador som
drabbar dem i den verksamhet som arbetsgivarna bedriver. Kostnaderna
för att ge arbetstagare som drabbats av brott den ytterligare ersättning
som krävs för att de skall få ersättning i samma omfattning som enligt
skadeståndslagen torde dessutom vara relativt små.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det i och för sig skulle vara
rimligt att arbetsgivarna - och inte staten genom brottsskadeersättning -
ansvarade för att den som utsätts för brott i sitt arbete far ersättning för
den uppkomna skadan i den mån skadan inte ersätts ur den allmänna
försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen.
Prop. 1998/99:41
38
I dag motsvarar emellertid inte förmånerna enligt trygghetsförsäk-
ringama och PSA den ersättning som kan utgå enligt brottsskadelagen.
Vidare står mellan 300 000 och 500 000 personer utanför kollektivavtal.
Flertalet av dessa omfattas varken av trygghetsförsäkringama eller av
PSA. Det är fråga om egna företagare, personer med arbetsgivare-
ställning och arbetstagare vars arbetsgivare inte tecknat kollektivavtal.
Bland de förstnämnda finns ett stort antal butiksägare som löper
förhållandevis stor risk att drabbas av brottsskador i samband med rån.
Även om förmånerna enligt trygghetsförsäkringama skulle utvidgas så
att de som omfattas av en sådan försäkring far full ersättning för
brottsskador som uppkommit i arbetet, skulle man således inte helt kunna
undanta arbetsskador från brottsskadelagens tillämpningsområde utan att
riskera att vissa som utsatts för brott inte far kompensation för person-
skada och kränkning. Att somliga blir utan sådan kompensation är inte
acceptabelt.
För att det skall vara möjligt att i någon större utsträckning undanta
arbetsskador från brottsskadelagens tillämpningsområde måste därför
arbetsgivarna bli skyldiga att i samma utsträckning som föreskrivs i
brottsskadelagen utge ersättning för sådana brottsskador som är att be-
döma som arbetsskador enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. I prak-
tiken skulle det innebära en skyldighet för arbetsgivarna att försäkra
arbetstagarna mot de aktuella skadetypema. Även om en sådan skyldig-
het infördes kan det inte uteslutas att vissa arbetsgivare skulle underlåta
att teckna försäkring. Bland dessa kan det finnas ett antal som i fall av
allvarlig brottslighet inte skulle kunna bära den ersättning som den
drabbade har rätt till. Ett undantag från rätten till ersättning för arbets-
skador måste därför utformas så, att den skadelidande kan få ersättning
från staten i de fa fall då arbetsgivaren inte har förmåga att fullgöra sin
skyldighet. För att ett sådant undantag inte skulle minska arbetsgivarnas
intresse av att teckna försäkring borde ersättning utges endast om det
kunde visas att arbetsgivaren inte kan betala den aktuella ersättningen.
En sådan ordning skulle dock medföra praktiska olägenheter för de
skadelidande.
Regeringen instämmer således i den bedömning som görs i prome-
morian, att den lämpligaste lösningen är att arbetsmarknadens parter ser
till att trygghetsförsäkringama och PSA kompletteras så att ersättningen
från dessa inte understiger den ersättning som kan utgå enligt brotts-
skadelagen. För att ett tillfredsställande skydd skall uppkomma krävs
vidare att de arbetsgivare vars anställda inte omfattas av någon av
trygghetsförsäkringama eller PSA, på samma sätt som vissa banker,
frivilligt skaffar sig ett försäkringsskydd som täcker brottsskador som
uppkommer i verksamheten. Brottsskadelagen skulle då inte behöva
ändras och några olägenheter skulle inte uppkomma för de skadelidande.
Enligt vår mening bör det således inte göras något undantag i
brottsskadelagen för arbetsskador. Inte heller bör det nu införas någon
utvidgad ersättningsskyldighet för arbetsgivarna. I stället bör utveck-
lingen beträffande kollektiva och privata försäkringar avvaktas. Om
någon frivillig lösning inte kommer till stånd kan det vara skäl att åter ta
upp frågan om lagstiftning.
Prop. 1998/99:41
39
Det kan i detta sammanhang tilläggas att regeringen avser att besluta
direktiv för en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över reglerna
om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från
offentlig och privat försäkring och ersättning av annat slag.
Prop. 1998/99:41
Regeringens bedömning: Förslagen leder sammantaget inte till några
kostnadsökningar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Enligt Brottsoffermyndigheten kommer en högre
frekvens av nämndsammanträden till följd av den nya omprövnings-
regeln att medföra ökade kostnader och kräva ett ökat anslag. Brotts-
offermyndigheten menar att även om samtliga ledamöter och ersättare
kallas till nämndens sammanträden i dag så inställer sig inte samtliga.
Det betyder, enligt myndigheten, att nämnden redan i dag sammanträder
utan överskott av ledamöter och att inga besparingar kan göras genom att
man endast kallar så många ledamöter som krävs för beslutsförhet.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att ta bort kravet på
särskilda skäl för jämkning av brottsskadeersättning i de fall den skade-
lidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken leder till att
jämkning vid personskada kommer att ske i något större utsträckning än
enligt nuvarande praxis. Den besparing detta medför har av Brotts-
offermyndigheten tidigare uppskattats till 500 000 kr per år.
Förslagen som rör handläggningen av brottsskadeärenden medför
sannolikt att antalet ärenden som prövas av nämnden kommer att öka.
Det kan leda till att nämnden måste sammanträda oftare än tidigare. De
ytterligare ärenden som tas upp i nämnden kommer dock i regel att ha
beretts tidigare, varför prövningen kan ske förhållandevis snabbt och
enkelt. Även om antalet avgöranden som ändras kan komma att öka
något, torde förslagen innebära att storleken av den sammanlagda ersätt-
ning som utgår efter omprövning blir i stort sett oförändrad. Möjligheten
att begära muntlig förhandling kommer med hänsyn till ärendenas karak-
tär troligen inte att utnyttjas särskilt ofta. Sammantaget torde förslagen
som rör handläggningen medföra mycket begränsade kostnadsökningar.
Förslaget till ny bestämmelse om ansökningstid kommer sannolikt att
leda till att fler ärenden tas upp till prövning. Det kommer dock knappast
att bli fråga om något stort antal ärenden. Den ytterligare utredning som
krävs i dessa ärenden utöver den utredning som enligt nuvarande ordning
krävs för avvisning torde dessutom i de flesta fall vara marginell.
I de ärenden som avvisats på grund av att ansökan inkommit för sent
begär sökanden ofta omprövning. Dessa omprövningsärenden kommer i
allt väsentligt att upphöra med en ändrad regel om ansökningstid, liksom
sådana ärenden som initieras av att ansökningar om brottsskadeersättning
4C
görs för säkerhets skull strax innan ansökningstiden går ut. En viss
utredningskapacitet bör därför frigöras. Denna kapacitet kan användas till
att i än högre grad än som nu sker utreda försäkringsförhållandena i de
enskilda ärendena. Brottsoffermyndigheten har tidigare funnit att en ökad
satsning i den delen av utredningsarbetet kan leda till besparingar på
300 000-500 000 kr per år.
Det sagda medför att de ökade kostnader som förslagen angående
handläggningen och om ansökningstid leder till inte lär bli större än den
besparing som följer av förslaget att ändra jämkningsregeln. Regeringen
gör sammanfattningsvis den bedömningen att de nu framlagda förslagen
sammantaget inte leder till några kostnadsökningar. Förslagen bör
genomföras inom ramen för befintliga resurser för Brottsoffermyndig-
heten.
Prop. 1998/99:41
Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i kraft
den 1 juli 1999, vilket innebär att de nya bestämmelserna skall
tillämpas såväl i ärenden som inletts före som i ärenden som inletts
efter ikraftträdandet. I en övergångsbestämmelse klargörs att den äldre
jämkningsregeln skall tillämpas på skadefall som inträffat före
ikraftträdandet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,
dock med ett tidigare ikraftträdande och utan att någon särskild över-
gångsbestämmelse föreslås.
Remissinstanserna: Svea hovrätt framhåller att om inte bestämmelsen
om ansökningstid kompletteras med en ventilregel kan rättsförluster
uppkomma för sökandena.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör
kunna träda i kraft den 1 juli 1999.
Den nya jämkningsregeln bör endast tillämpas på skadefall som
inträffat efter ikraftträdandet. Eftersom lagändringen kan medföra för-
sämringar för den skadelidande, är det rimligt att den äldre regeln
tillämpas på skadefall som inträffat dessförinnan. Av allmänna civil-
rättsliga grundsatser torde visserligen följa att äldre lag om skadestånd är
tillämplig på skadefall som inträffat före ikraftträdandet. För tydlighetens
skull bör det dock klargöras i en övergångsbestämmelse att jämkning av
brottsskadeersättning, som avser ett offentligrättsligt anspråk, skall göras
enligt äldre lag när det gäller skadefall som inträffat före ikraftträdandet.
Den nya regeln om ansökningstid - som har en ventil för synnerliga
skäl - torde i praktiken inte kunna leda till försämrade möjligheter för
någon att fa brottsskadeersättning. Denna regel bör därför kunna tilläm-
pas såväl i ärenden som inletts före som i ärenden som inletts efter
ikraftträdandet. Detta gäller även övriga handläggningsregler som före-
41
slås i propositionen. I dessa avseenden krävs därför inga särskilda
övergångsbestämmelser.
Den särskilda preskriptionsregeln medför inga nackdelar för skade-
lidande. Den behöver därför inte förses med någon övergångsbestäm-
melse.
Prop. 1998/99:41
9 § I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan
genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 § skade-
ståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning kan även i fall då det inte följer av första stycket
sättas ned eller falla bort, om det är skäligt med hänsyn till att den
skadelidande eller, om skadan har lett till döden, den avlidne genom sitt
uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt
uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Vid sakskada eller
ren förmögenhetsskada kan ersättningen också sättas ned eller falla bort,
om det är skäligt med hänsyn till att den skadelidande genom
underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller
av oaktsamhet har ökat skaderisken.
Paragrafen innehåller regler om jämkning av brottsskadeersättning vid
medvållande och i andra fall när den skadelidande genom sitt uppträ-
dande eller på annat liknande sätt eller - om det är fråga om sakskada
eller ren förmögenhetsskada - genom sin underlåtenhet att vidta sedvan-
liga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skade-
risken (jfr avsnitt 4.4). Paragrafens första stycke är oförändrat.
I paragrafens andra stycke har kravet på att det skall föreligga särskilda
skäl för jämkning ersatts med en allmän skälighetsregel. Jämkning kan
sålunda ske om det är skäligt.
Beträffande personskada innebär ändringen att jämkning avses ske i
större utsträckning och på ett friare sätt än tidigare. Som framgått i
avsnitt 4.2 har det utvecklats en restriktiv praxis särskilt när det gäller
jämkning av ersättning för inkomstförlust. Vid allvarliga personskador
har inte heller ersättning för ideell skada jämkats. Med det allmänna
skälighetsrekvisitet kan tillämpningen bli mer nyanserad. I de fall där den
skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på
annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken
kan det ofta finnas skäl att jämka ersättningen. Det gäller i varje fall om
inte ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes vård och
försörjning. Samtliga relevanta omständigheter måste dock vägas in vid
jämkningsbedömningen. Den skadelidandes beteende i det enskilda fallet
bör därvid tillmätas betydande vikt och hans eller hennes uppsåt eller
grad av oaktsamhet är viktiga omständigheter.
Jämkning bör inte heller i fortsättningen ske om oaktsamheten är ringa
och bör inte ske på ett sådant sätt att socialt oacceptabla resultat
uppkommer.
42
Med en mer nyanserad tillämpning kan ersättningen oftare än tidigare
komma att jämkas till andra kvotdelar än hälften.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har anfört att det
vore lämpligt om skälighetsvärderingen i lagtexten uttryckligen tog
hänsyn till hur svår den skada är som den skadelidande drabbats av.
Bestämmelsen är dock så konstruerad att den bara anger den grund-
läggande förutsättningen för jämkning, nämligen att den skadelidande
har betett sig på ett visst sätt. Den har hittills inte innehållit något om hur
jämkningsbedömningen närmare bestämt skall göras. Regeringen har
bedömt att det inte finns tillräckliga skäl att nu utforma bestämmelsen
annorlunda i detta hänseende.
När det gäller sakskada och ren förmögenhetsskada innebär den före-
slagna ändringen en anpassning till rådande praxis. Som framgått av
avsnitt 4.4.2 stämmer praxis vid sakskada och ren förmögenhetsskada väl
överens med lagtextens nya lydelse.
13 § Hos Brottsoffermyndigheten finns en nämnd som skall avgöra
ärenden om brottsskadeersättning som är av principiell betydelse eller
annars av större vikt. Nämnden får avgöra även andra ärenden om
brottsskadeersättning.
Ordföranden och vice ordförandena i nämnden skall vara eller ha varit
ordinarie domare.
Nämnden utses av regeringen.
Paragrafen innehåller regler om Brottsoffermyndighetens nämnd.
I paragrafens första stycke har intagits en ny bestämmelse som innebär
att nämnden far pröva en ansökan om brottsskadeersättning även om
ärendet inte är av principiell betydelse eller annars av större vikt (jfr
avsnitt 5.3). Avsikten med bestämmelsen är att en tjänsteman inte i
onödan skall pröva sådana ärenden där sökanden innan ärendet avgjorts
har begärt nämndprövning. Enligt 14 a § skall nämligen nämnden på
begäran av sökanden ompröva ett beslut i ett ärende om brotts-
skadeersättning som fattats av en tjänsteman. Om sökanden innan ärendet
har avgjorts begär nämndprövning, torde det många gånger vara mest
rationellt att nämnden direkt prövar ansökningen eftersom sökanden i
dessa fall kan förväntas begära omprövning om beslutet går honom emot.
Om det är uppenbart att ansökan skall bifallas, saknas däremot i regel
anledning för nämnden att pröva ärendet.
Andra stycket har anpassats till modem terminologi. Någon ändring i
sak är inte avsedd (jfr bet. 1993/94:JuU25).
13 a § Brottsoffermyndighetens nämnd skall hålla muntlig förhandling,
om sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt.
Paragrafen är ny och behandlar rätten till muntlig förhandling i ärenden
om brottsskadeersättning som handläggs inför Brottsoffermyndighetens
nämnd (jfr avsnitt 5.4).
Enligt paragrafen skall muntlig förhandling hållas hos nämnden, om
sökanden begär det och det inte är uppenbart obehövligt att förhandling
hålls. En begäran om muntlig förhandling kan framställas ända fram till
dess att ärendet har avgjorts. Frågan huruvida en muntlig förhandling är
uppenbart obehövlig eller inte kan avgöras med ledning av
Prop. 1998/99:41
43
Europadomstolens praxis. Som exempel på fall där en förhandling skulle
vara uppenbart obehövlig kan nämnas att ärendet inte skall prövas i sak
eller att avgörandet inte kommer att gå emot sökanden. Nämnden far
hålla förhandling även om sökanden inte begärt det.
Bestämmelsen gäller enbart handläggning vid Brottsoffermyndighetens
nämnd och ger inte tjänstemän skyldighet eller möjlighet att hålla munt-
lig förhandling. I stället kan bestämmelsen om muntlig handläggning i
14 § förvaltningslagen (1986:223) vara tillämplig.
13 b § Muntliga förhandlingar enligt 13 a § skall vara offentliga.
Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas någon
uppgift för vilken hos Brottsoffermyndigheten gäller sekretess som avses
i sekretesslagen (1980:100), får ordföranden vid förhandlingen besluta
att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar.
Öm sökanden är under femton år eller lider av en psykisk störning, får
ordföranden vid förhandlingen besluta att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar.
Paragrafen är ny och innehåller regler om offentlighet vid muntlig
förhandling vid Brottsoffermyndigheten (jfr avsnitt 5.4).
Paragrafens första stycke föreskriver att muntliga förhandlingar hos
Brottsoffermyndighetens nämnd är offentliga. Nämnden far dock enligt
andra stycket förordna att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar,
om det kan det antas att det vid förhandlingen kommer att läggas fram en
uppgift för vilken det gäller sekretess hos myndigheten enligt någon
bestämmelse i sekretesslagen. I likhet med 16 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) ställs inte upp något krav på att det bedöms vara av synnerlig
vikt att uppgiften inte röjs. Sekretess torde i praktiken endast gälla på
grund av bestämmelsen i 7 kap. 30 § sekretesslagen. Beslut i fråga om
stängda dörrar fattas av ordföranden vid förhandlingen.
Enligt paragrafens tredje stycke far förhandlingen hållas inom stängda
dörrar även i fall när sökanden är under femton år eller lider av en
psykisk störning.
14 § Om allmänt åtal har väckts, skall ansökan om brottsskadeersättning
göras inom två år från det att dom eller slutligt beslut har vunnit laga
kraft. Har allmänt åtal inte väckts men förundersökning inletts, skall
ansökan göras inom två år från det att förundersökningen lagts ned eller
avslutats. I övriga fall skall ansökan göras inom två år från det att
brottet begicks.
Om det finns synnerliga skäl kan en ansökan prövas även om den har
kommit in för sent.
Ansökan prövas endast om brottet har anmälts till åklagare eller
polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till att någon
sådan anmälan inte har gjorts.
I fråga om preskription av en fordran på brottsskadeersättning gäller
vad som föreskrivs i 3 § preskriptionslagen (1981:130) om preskription
av en fordran på skadestånd i anledning av brott.
I paragrafen behandlas den tid inom vilken en ansökan om brottsskade-
ersättning skall göras, sökandens skyldighet att anmäla brottet till åkla-
gare eller polismyndighet samt preskription av fordran på brottsskade-
ersättning (jfr avsnitt 6.3). Paragrafen innehåller fyra stycken mot tidi-
Prop. 1998/99:41
44
gare två. Det tredje stycket, som behandlar sökandens skyldighet att Prop. 1998/99:41
anmäla brottet, är detsamma som det tidigare andra stycket.
Innebörden av första stycket är att en ansökan om brottsskadeersättning
i de fall förundersökning inletts skall göras inom två år från det att
förfarandet hos polis, åklagare och domstol har avslutats. Ansöknings-
tiden räknas från de i stycket angivna tidpunkterna även om polisanmälan
görs senare än två år från det att brottet begicks. Brottsoffer som polis-
anmäler brott som de varit utsatta för under många år kan därför fa
ersättning för de brott de utsatts för under hela den aktuella tidsperioden.
En förutsättning är dock att åtalspreskription inte har inträtt när polis-
anmälan görs. I så fall inleds normalt inte någon förundersökning, varför
ansökningstiden räknas från brottet enligt tredje meningen.
Har en förundersökning inte inletts men väcks ändå allmänt åtal (jfr
23 kap. 22 § rättegångsbalken), räknas tiden från det att dom eller slutligt
beslut vunnit laga kraft. Om en förundersökning inletts men allmänt åtal
inte väcks, räknas ansökningstiden från det att förundersökningen lagts
ned eller avslutats. Att ett enskilt åtal väcks påverkar inte den tidpunkt
från vilken ansökningstiden räknas. Om en åklagare återupptar en för-
undersökning som lagts ned, kommer en ny tidsfrist att löpa. Desamma
gäller om ett beslut att lägga ned en förundersökning ändras efter över-
prövning så att förundersökningen genomförs. Ändras däremot inte
nedläggningsbeslutet, räknas tiden från detta beslut.
Ansökningstiden räknas från tidpunkten för brottet i de fall brottet inte
polisanmälts eller polisanmälan inte leder till förundersökning. Om
exempelvis en sådan undersökning som avses i 31 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inleds men ingen
förundersökning, skall således ansökan om brottsskadeersättning göras
inom två år från det att brottet begicks.
Paragrafen gäller även om brottet har begåtts utomlands. Motsvarig-
heten till förundersökning och åtal i det land där brottet begåtts bör vid
tillämpningen kunna jämställas med förundersökning och åtal enligt
svensk rätt.
I andra stycket har intagits en ny s.k. ventilregel avseende ansöknings-
tiden. Om det finns synnerliga skäl skall en ansökan kunna prövas även
om den har kommit in för sent.
Den nya ventilregeln är avsedd att tillämpas endast i ett fåtal undan-
tagsfall. För att det skall anses finnas synnerliga skäl bör det framstå som
orimligt eller stötande att kräva att den sökande skulle ha gjort sin
ansökan i tid. Tillämpning av regeln torde bli aktuell främst i fall där den
sökande av något skäl inte själv kunnat råda över sin situation och därför
inte förmått komma in med en ansökan innan tiden gick ut. Ett fall där
synnerliga skäl kan finnas är att ett litet barn utsatts för misshandel eller
sexuella övergrepp och en rättegång hålls i nära anslutning till brottet. I
det läget blir barnet helt beroende av att någon vuxen ansöker om
brottsskadeersättning inom två år från att det rättsliga förfarandet av-
slutats. När barnet blivit lite äldre och behovet av ersättningen kanske
gjort sig mer gällande, kan det framstå som orimligt att ansökan inte kan
prövas med hänsyn till tidsfristen i första stycket. Synnerliga skäl kan
även finnas när brottsoffret drabbats av en allvarlig sjukdom och på
5 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 41
grund av sjukdomen varit förhindrad att själv ta vara på sin rätt och Prop. 1998/99:41
ansöka om brottsskadeersättning inom föreskriven tid.
Till skillnad från tidigare praxis bör det inte vara avgörande vilken
ersättning Brottsoffermyndigheten skulle betala ut om ansökningen togs
upp. Att den sökande saknat kännedom om systemet med brottsskade-
ersättning bör inte i sig kunna utgöra synnerliga skäl.
I fjärde stycket har intagits en särskild bestämmelse om preskription av
en fordran på brottsskadeersättning. Preskriptionstiden gäller som en
yttersta tidsgräns för rätt till brottsskadeersättning oavsett vad som sägs
om ansökningstiden i första och andra styckena. Enligt fjärde stycket
preskriberas en fordran på brottsskadeersättning enligt samma regler som
en fordran på skadestånd i anledning av brottet.
Särskilda regler om preskription av skadestånd i anledning av brott
finns i 3 § preskriptionslagen. Dessa preskriptionsregler innebär bl.a. att
en fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas tidigast tio år
efter brottet men att tiden förlängs i vissa fall. Bestämmelsen i 3 §
preskriptionslagen anknyter nämligen till brottsbalkens regler om åtals-
preskription. Det har betydelse i de fall då tiden för åtalspreskription är
tio år eller längre. I dessa fall kan preskriptionstiden för skadestånd för-
längas och samma sak skall alltså enligt fjärde stycket gälla för brotts-
skadeersättning.
Hänvisningen till reglerna om preskription av skadestånd i anledning
av brott far särskild betydelse för de brott som omfattas av bestämmelsen
i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, dvs. vissa sexuella övergrepp på
barn. Tiden för åtalspreskription börjar i dessa fall löpa först när måls-
äganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Det medför att dessa brottsoffer
i regel kan ansöka om brottsskadeersättning inom två år från att det
rättsliga förfarandet avslutats utan att de riskerar att deras rätt till
brottsskadeersättning preskriberas dessförinnan.
14 a § Finner Brottsoffermyndigheten att ett beslut i ett ärende om
brottsskadeersättning är oriktigt på grund av nya omständigheter eller
av någon annan anledning skall myndigheten ändra beslutet, om det kan
ske utan att det blir till nackdel for sökanden.
Paragrafen är ny och innehåller en omprövningsregel som avviker från
27 § förvaltningslagen. I paragrafen anges de allmänna förutsättningarna
för ändring av tidigare beslut efter omprövning. För att Brottsoffer-
myndigheten skall vara skyldig att ändra ett beslut om brottsskade-
ersättning krävs inte som i förvaltningslagen att det är uppenbart oriktigt
eller att ändringen kan ske snabbt och enkelt. Det är tillräckligt att
beslutet är oriktigt och att en ändring inte är till nackdel för sökanden.
Prövningen skall sålunda göras förutsättningslös och utan någon
preliminär bedömning av huruvida det tidigare beslutet är oriktigt eller
inte. Myndigheten far dock inte tillerkänna sökanden en lägre ersättning
än som gjorts tidigare.
14 b § Har ett beslut i ett ärende om brottsskadeersättning fattats av
generaldirektören eller någon annan tjänsteman skall ärendet omprövas
av nämnden, om sökanden begär det.
Ärendet behöver dock inte omprövas av nämnden, om det är uppenbart Prop. 1998/99:41
att beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran.
Paragrafen är ny och innebär att en sökande på begäran kan fa sin
ansökan om brottsskadeersättning omprövad av Brottsoffermyndighetens
nämnd. I lagrådsremissen utgjorde denna bestämmelse ett andra stycke
till omprövningsregeln i 14 a §. På förslag av Lagrådet har bestämmelsen
i klargörande syfte placerats i en särskild paragraf. Paragrafen har
utformats efter Lagrådets förslag. Dock har regeringen inte följt förslaget
att även denna paragraf skall föreskriva att beslutet inte far ändras till
sökandens nackdel. Detta framgår redan av 14 a §, vilken anger de
allmänna förutsättningarna för ändring av tidigare beslut efter ompröv-
ning.
Om det är uppenbart att beslutet skall ändras i enlighet med sökandens
begäran, är det inte obligatoriskt att omprövningen sker i nämnden. Då
kan den alltså göras av generaldirektören eller någon annan tjänsteman.
Det förekommer att en sökande begär ”skälig ersättning” utan att ange
ett bestämt belopp. Om den sökande i ett sådant fall inte beviljats någon
ersättning och det senare visar sig uppenbart att viss ersättning skall utgå,
bör omprövningen inte behöva ske i nämnden. Detsamma gäller om den
sökande i ett sådant fall fått viss ersättning och det är uppenbart att den
sökande skall ha ytterligare ersättning.
Paragrafen innebär inte någon begränsning av nämndens möjlighet att
ompröva ärenden i vilka sökanden inte begärt omprövning.
15 § Kostnader för biträde eller utredning i ärenden om brottsskade-
ersättning kan ersättas av allmänna medel, om det finns särskilda skäl
med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter.
En sökande som har inställt sig till en muntlig förhandling får av
Brottsoffermyndigheten beviljas ersättning av allmänna meael för
kostnader för resa och uppehälle, om myndigheten finner att sökanden
skäligen bör ersättas för sin inställelse. Myndigheten får bevilja förskott
på sadan ersättning. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.
Paragrafen innehåller regler om ersättning av allmänna medel för kost-
nader som uppkommer i brottsskadeärenden (jfr avsnitt 5.4). Första
stycket är i sak oförändrat.
I andra stycket har införts en möjlighet för sökanden att få ersättning
för resa och uppehälle. För att ersättning skall utgå krävs att Brottsoffer-
myndigheten finner det skäligt. Motsvarande regel finns bl.a. i 15 §
förvaltningsprocesslagen. Om sökanden begär att muntlig förhandling
skall hållas och Brottsoffermyndigheten bedömer att en muntlig förhand-
ling kan få betydelse för prövningen av rätten till brottsskadeersättning,
bör parten i regel få ersättning för sin inställelse, i vart fall om inte
kostnaden för inställelsen är helt obetydlig. Skulle Brottsoffermyn-
digheten själv ta initiativ till muntlig förhandling, bör sökandens
inställelsekostnad också ersättas. Även i övrigt finns det ett visst
utrymme för att ersätta kostnaderna för inställelsen, om detta framstår
som skäligt med hänsyn till sökandens ekonomiska förhållanden,
ärendets karaktär och övriga omständigheter. I flertalet fall torde det
47
dock vara tillräckligt att sökanden framställer sina synpunkter skriftligen
eller muntligen per telefon. I sådana fall bör ersättning för inställelse inte
utgå av allmänna medel. Genom att begära förskott kan sökanden fa
besked om hur Brottsoffermyndigheten ser på ersättningsfrågan.
Storleken av den ersättning som utges framgår av förordningen
(1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. Genom
hänvisningen till de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen
blir förordningen tillämplig.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall som
har inträffat före ikraftträdandet.
Enligt första punkten träder den nya lagen i kraft den 1 juli 1999. Det
innebär att de nya handläggningsreglema, den nya regeln om ansök-
ningstid och den särskilda preskriptionsregeln skall börja tillämpas denna
dag oavsett när brottet begåtts eller ett ärende kommit in till Brotts-
offermyndigheten.
I andra punkten klargörs att den äldre lydelsen av jämkningsbestäm-
melsen i 9 § skall tillämpas vid bestämmande av ersättning för skadefall
som inträffat före ikraftträdandet.
Prop. 1998/99:41
48
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)
dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 13 a, 13 b och
14 a §§, av följande lydelse.
Prop. 1998/99:41
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§
I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan
genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till att den skadelidande
eller, om skadan har lett till döden,
den avlidne genom sitt uppträ-
dande i samband med brottet eller
på annat liknande sätt uppsåtligen
eller av oaktsamhet har ökat
skaderisken. Vid sakskada eller
ren förmögenhetsskada kan ersätt-
ningen också sättas ned eller falla
bort, om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till att den skade-
lidande genom underlåtenhet att
vidtaga sedvanliga försiktighets-
åtgärder uppsåtligen eller av akt-
samhet har ökat skaderisken.
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om det är skäligt med hänsyn till
att den skadelidande eller, om
skadan har lett till döden, den
avlidne genom sitt uppträdande i
samband med brottet eller på annat
liknande sätt uppsåtligen eller av
oaktsamhet har ökat skaderisken.
Vid sakskada eller ren för-
mögenhetsskada kan ersättningen
också sättas ned eller falla bort,
om det är skäligt med hänsyn till
att den skadelidande genom under-
låtenhet att vidtaga sedvanliga
försiktighetsåtgärder uppsåtligen
eller av oaktsamhet har ökat
skaderisken.
13
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör ärenden
om brottsskadeersättning som är
av principiell betydelse eller
annars av större vikt.
Ordföranden och vice
ordförandena i nämnden skall vara
lagfarna och erfarna i domarvärv.
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som skall avgöra
ärenden om brottsskadeersättning
som är av principiell betydelse
eller annars av större vikt.
Nämnden får avgöra även andra
ärenden om brottsskadeersättning.
Ordföranden och vice
ordförandena i nämnden skall vara
lagfarna och vara eller ha varit
ordinarie domare.
49
Nämnden utses av regeringen.
13a§
Brottsoffermyndigheten skall
hålla muntlig förhandling, om
sökanden begär det och det inte är
uppenbart obehövligt.
13b§
Muntliga förhandlingar vid
Brottsoffermyndigheten skall vara
offentliga.
Kan det antas att det vid en
förhandling kommer att före-
bringas någon uppgift för vilken
hos Brottsoffermyndigheten gäller
sekretess som avses i sekre-
tesslagen (1980:100), får ordfö-
randen vid förhandlingen besluta
att förhandlingen skall hållas inom
stängda dörrar.
Ar sökanden under femton år
eller lider han av en psykisk stör-
ning, får ordföranden vid förhand-
lingen besluta att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar.
Prop. 1998/99:41
Bilaga 1
14 §
Ansökan om brottsskadeersätt-
ning skall göras inom två år från
det att brottet begicks. Föreligger
särskilda skäl kan ansökan prövas
även om den har kommit in for
sent
Ansökan om brottsskadeersätt-
ning skall, om allmänt åtal väckts,
göras inom två år från det att dom
eller slutligt beslut har vunnit laga
kraft. Har allmänt åtal inte väckts
men förundersökning inletts, skall
ansökan göras inom två år från
det att förundersökningen lagts
ned eller avslutats. I övriga fall
skall ansökan göras inom två år
från det att brottet begicks
Ansökan prövas endast om brottet har anmälts till åklagare eller
polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till att sådan
anmälan inte har gjorts.
14 a §
Finner Brottsoffermyndigheten
att ett beslut i ett ärende om
brottsskadeersättning är oriktigt
på grund av nya omständigheter
eller av någon annan anledning,
50
skall myndigheten ändra beslutet,
om det kan ske utan att det blir till
nackdel för sökanden (ompröv-
ning).
Har beslutet fattats av general-
direktören eller någon annan
tjänsteman, skall det omprövas av
nämnden, om sökanden begär det
Prop. 1998/99:41
Bilaga 1
15 §
Kostnad för biträde eller
utredning i ärende om brottsskade-
ersättning kan ersättas av allmänna
medel, om särskilda skäl före-
ligger med hänsyn till sökandens
ekonomiska förhållanden och
övriga omständigheter.
Kostnader för biträde eller
utredning i ärenden om brotts-
skadeersättning kan ersättas av
allmänna medel, om särskilda skäl
föreligger med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhållan-
den och övriga omständigheter.
En sökande som har inställt sig
till en muntlig förhandling får av
Brottsoffermyndigheten beviljas
ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle,
om myndigheten finner att
sökanden skäligen bör ersättas för
sin inställelse
Myndigheten får bevilja förskott
på sådan ersättning. Närmare
bestämmelser om ersättning och
förskott meddelas av regeringen
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
51
Departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning - Ds
1997:45 - har remitterats till Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslem,
Svea hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet,
Brottsoffermyndigheten, Brottsofferutredningen, Riksskatteverket,
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbetsgivarverket,
Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF), Barnens rätt i samhället (BRIS),
Brottsoffeijouremas Riksförbund (BOJ), Landstingsförbundet,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Riksorganisationen för kvinnojourer
i Sverige (ROKS), Svenska kommunförbundet, Sveriges advokat-
samfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Försäkringsförbund samt
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).
Riksåklagaren har lämnat in yttranden från Åklagarmyndigheterna i
Stockholm och Malmö. AMF, BRIS, TCO och Svenska Kommun-
förbundet har avstått från att yttra sig.
Prop. 1998/99:41
Bilaga 2
52
Prop. 1998/99:41
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (1978:413)
dels att 9, 13, 14 och 15 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas tre nya paragrafer, 13 a, 13 b och 14 a §§, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9§
I fråga om jämkning av brottsskadeersättning på grund av medverkan
genom vållande på den skadelidandes sida tillämpas 6 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207).
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till att den skadelidande
eller, om skadan har lett till döden,
den avlidne genom sitt uppträ-
dande i samband med brottet eller
på annat liknande sätt uppsåtligen
eller av oaktsamhet har ökat
skaderisken. Vid sakskada eller
ren förmögenhetsskada kan ersätt-
ningen också sättas ned eller falla
bort, om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till att den skade-
lidande genom underlåtenhet att
vidtaga sedvanliga försiktighets-
åtgärder uppsåtligen eller av akt-
samhet har ökat skaderisken.
13 §
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som avgör ärenden
om brottsskadeersättning som är
av principiell betydelse eller
annars av större vikt.
Ordföranden och vice
ordförandena i nämnden skall vara
lagfarna och erfarna i domarvärv.
Nämnden utses av regeringen.
Brottsskadeersättning kan även i
fall då det inte följer av första
stycket sättas ned eller falla bort,
om det är skäligt med hänsyn till
att den skadelidande eller, om
skadan har lett till döden, den
avlidne genom sitt uppträdande i
samband med brottet eller på annat
liknande sätt uppsåtligen eller av
oaktsamhet har ökat skaderisken.
Vid sakskada eller ren förmögen-
hetsskada kan ersätt-ningen också
sättas ned eller falla bort, om det
är skäligt med hänsyn till att den
skadelidande genom underlåtenhet
att vidta sedvanliga försiktighets-
åtgärder uppsåtligen eller av oakt-
samhet har ökat skaderisken.
Hos Brottsoffermyndigheten
finns en nämnd som skall avgöra
ärenden om brottsskadeersättning
som är av principiell betydelse
eller annars av större vikt.
Nämnden får avgöra även andra
ärenden om brottsskade-
ersättning.
Ordföranden och vice
ordförandena i nämnden skall vara
eller ha varit ordinarie domare.
53
13 a § Prop. 1998/99:41
Brottsoffermyndigheten skall Bilaga 3
hålla muntlig förhandling, om
sökanden begär det och det inte är
uppenbart obehövligt.
13b§
Muntliga förhandlingar vid
Brottsoffermyndigheten skall vara
offentliga.
Kan det antas att det vid en
förhandling kommer att lämnas
någon uppgift för vilken hos
Brottsoffermyndigheten gäller
sekretess som avses i sekretess-
lagen (1980:100), får ordföranden
vid förhandlingen besluta att
förhandlingen skall hållas inom
stängda dörrar.
Om sökanden är under femton
år eller lider av en psykisk stör-
ning, får ordföranden vid förhand-
lingen besluta att förhandlingen
skall hållas inom stängda dörrar.
14 §
Ansökan om brottsskade-
ersättning skall göras inom två år
från det att brottet begicks.
Föreligger särskilda skäl kan
ansökan prövas även om den har
kommit in för sent.
Ansökan prövas endast om
brottet har anmälts till åklagare
eller polismyndighet eller om
sökanden visar giltig anledning till
att sådan anmälan inte har gjorts.
Om allmänt åtal har väckts,
skall ansökan om brotsskade-
ersättning göras inom två år från
det att dom eller slutligt beslut har
vunnit laga kraft. Har allmänt åtal
inte väckts men förundersökning
inletts, skall ansökan göras inom
två år från det att förunder-
sökningen lagts ned eller
avslutats. I övriga fall skall
ansökan göras inom två år från
det att brottet begicks.
Om det finns synnerliga skäl kan
en ansökan prövas även om den
har kommit in för sent.
Ansökan prövas endast om
brottet har anmälts till åklagare
eller polismyndighet eller om
sökanden visar giltig anledning till
att någon sådan anmälan inte här
gjorts.
I fråga om preskription av en
fordran på brottsskadeersättning
54
gäller vad som föreskrivs i 3 § Prop. 1998/99:41
preskriptionslagen (1981:130) Bilaga 3
om preskription av en fordran på
skadestånd i anledning av brott.
14a§
Finner Brottsoffermyndigheten
att ett beslut i ett ärende om
brottsskadeersättning är oriktigt
på grund av nya omständigheter
eller av någon annan anledning,
skall myndigheten ändra beslutet,
om det kan ske utan att det blir till
nackdel för sökanden.
Har ett beslut fattats av
generaldirektören eller någon
annan tjänsteman skall det
omprövas av nämnden, om
sökanden begär det. Omprövning
behöver dock inte göras i
nämnden, om det är uppenbart att
beslutet skall ändras i enlighet
med sökandens begäran.
15 §
Kostnad för biträde eller
utredning i ärende om
brottsskadeersättning kan ersättas
av allmänna medel, om särskilda
skäl föreligger med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhåll-
anden och övriga omständigheter.
Kostnader för biträde eller
utredning i ärenden om
brottsskadeersättning kan ersättas
av allmänna medel, om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
sökandens ekonomiska förhåll-
anden och övriga omständigheter.
En sökande som har inställt sig
till en muntlig förhandling får av
Brottsoffermyndigheten beviljas
ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle,
om myndigheten finner att
sökanden skäligen bör ersättas för
sin inställelse. Myndigheten får
bevilja förskott på sådan
ersättning. Närmare bestämmelser
om ersättning och förskott
meddelas av regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Den äldre lydelsen av 9 § skall tillämpas när det gäller skadefall
som har inträffat före ikraftträdandet.
55
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-12-15
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 26 november 1998 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anders
Dereborg.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.
13 a §
I syfte att uppfylla kraven i Europakonventionen införs nu en möjlighet
till muntlig förhandling som sträcker sig längre än vad förvaltningslagens
regler i detta hänseende medger. För att nå syftet bör emellertid också
övriga förutsättningar i 6.1 i konventionen vara uppfyllda, dvs. Brotts-
offermyndigheten bör vid muntlig förhandling ha den sammansättning i
form av nämnd som ansetts tillgodose rätten till domstolsprövning. En
muntlig förhandling skulle därmed alltid hållas inför nämnden. Att så
skulle vara fallet kan möjligen utläsas av att bestämmelserna om muntlig
förhandling placerats efter 13 § som reglerar ärenden som behandlas av
nämnden. Emellertid finns uttalanden i den allmänna motiveringen och i
författningskommentaren till 13 b § som tyder på att avsikten är att
muntlig förhandling också skulle kunna hållas i de fall en tjänsteman
skall avgöra ärendet. En prövning av tjänsteman eller generaldirektör kan
inte fylla konventionens krav på domstolsprövning och ett införande av
muntlig förhandling som ett led i deras prövning kan inte göra
förfarandet domstolslikt i konventionens mening. Mot bakgrund härav
bör i vart fall 13 a § förtydligas så att det framgår att muntlig förhandling
skall hållas inför nämnden.
Eftersom en prövning av Brottsoffermyndighetens nämnd har ansetts
uppfylla kraven i 6.1 i konventionen torde det ligga i sakens natur att
nämnden också i övrigt agerar domstolsenligt i den meningen att de som
har deltagit i en muntlig förhandling också deltar i avgörandet av ärendet.
Någon särskild bestämmelse härom synes inte erforderlig.
14 a §
Förhållandet mellan första och andra stycket är oklart. Ordalydelsen
föranleder närmast tolkningen, att myndigheten skall finna att ett beslut
är oriktigt och att om så är fallet omprövningen skall göras av nämnden
om sökanden begär detta. Är meningen emellertid att sökanden alltid
skall kunna få en prövning av nämnden därför att Europakonventionen
kräver att prövningen skall göras av en "oavhängig och opartisk
domstol", måste en sådan prövning kunna göras förutsättningslös och
utan alla preliminära bedömningar av huruvida det tidigare beslutet är
oriktigt eller inte. Det enda förbehållet, som bör göras med hänsyn till
Prop. 1998/99:41
Bilaga 4
56
allmänna rättsgrundsatser, är att nämnden inte får tillerkänna sökanden
en lägre ersättning än myndigheten har gjort tidigare.
För att det sagda skall bli tydligt bör bestämmelserna i andra stycket
placeras i en särskild paragraf, 14 b §, och ges förslagsvis följande
lydelse:
"14 b § Har ett beslut fattats av generaldirektören eller någon annan
tjänsteman skall ärendet omprövas av nämnden, om sökanden begär det.
Nämnden får inte ändra det tidigare beslutet till sökandens nackdel.
Ärendet behöver dock inte omprövas av nämnden, om det är uppenbart
att det tidigare beslutet skall ändras i enlighet med sökandens begäran."
Ändringen föranleder en ändring också av ingressen.
Prop. 1998/99:41
Bilaga 4
57
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 januari 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin,
von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Wämersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Freivalds
Prop. 1998/99:41
Regeringen beslutar proposition 1998/99:41 Ändringar i brottsskade-
lagen.
58
Eländers Gotab 57687, Stockholm 1999