Regeringens proposition
1998/99:36

Vapenregister

Prop.
1998/99:36

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 10 december 1998

Göran Persson
Britta Lejon
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lagreglering av vapenregistren. Förslaget
innebär att varje polismyndighet skall föra ett lokalt vapenregister över
tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen (1996:67).
Vidare skall Rikspolisstyrelsen föra separata centrala register över
vapeninnehavare, registrerade skjutvapen och vapenhandlare.
Vapenregistren skall ha till ändamål dels att ge information om sådana
uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott med
anknytning till skjutvapen, dels att underlätta handläggningen av frågor
om tillstånd enligt vapenlagen.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 4
3 Ärendet och dess beredning 8
4 Nuvarande lagstiftning 8
4.1 Antalet vapen 8
4.2 Vapenlagen 8
4.3 1995 års vapenutredning 9
4.4 Nuvarande vapenregister 9
5 Utgångspunkter för förslaget 11
5.1 Den nya datalagstiftningen 11
5.1.1 Personuppgiftslagen 11
5.1.2 Polisdatalagen 12
5.2 Behovet av en ny vapenregisterlagstiftning 12
6 Lokala vapenregister 13
7 Centrala vapenregister 14
7.1 Centrala vapenregister inrättas 14
7.2 Tre separata register inrättas 18
8 Vapenregistrens ändamål 20
9 Hemvärnsmän 21
10 Närmare bestämmelser om registren 22
11 Sekretess 25
12 Rättelse och skadestånd 25
13 Kostnader och ikraftträdande 26
14 Författningskommentar 27
Bilaga 1 Promemorian Vapenregister 30
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser 54
Bilaga 3 Lagrådets yttrande 55
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 december 1998 56
Rättsdatablad 57

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).

2 Förslag till lag om ändring i vapenlagen
(1996:67)
Härigenom föreskrivs i fråga om vapenlagen (1996:67)
dels att 1 kap. 8 §, 2 kap. 17 § och 11 kap. 2 § samt rubriken före
2 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 kap. 18 21 §§,
samt närmast före 2 kap. 18, 20 och 21 §§ nya rubriker av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
8 §
Denna lag gäller inte skjutvapen
och ammunition som innehas av
staten.
I fråga om skjutvapen som
innehas av staten gäller endast
bestämmelserna i 2 kap. 17 21 §§.
Lagen gäller inte ammunition som
innehas av staten.

2 kap.

Register över vapeninnehav och
beslut

Lokala vapenregister
17 §
Polismyndigheten skall föra
register över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt
denna lag.
Varje polismyndighet skall med
hjälp av automatiserad behandling
föra ett lokalt register över
tillståndspliktiga vapeninnehav
och beslut enligt denna lag.
Registret skall även innehålla
uppgifter om personer som är
hemvärnsmän och som av
Försvarsmakten tilldelats skjut-
vapen för förvaring i bostaden.
Uppgifter om vilka vapen som
tilldelats får inte registreras.
Ett lokalt register får inte
användas för att göra automati-
serade sammanställningar över
hemvärnsmän.

Centrala vapenregister

18 §

Rikspolisstyrelsen skall med
hjälp av automatiserad behandling
föra separata centrala register
över
1. personer och organisationer
som enligt denna lag har
meddelats tillstånd att inneha
skjutvapen eller ammunition
samt personer som är
hemvärnsmän och som av
Försvarsmakten tilldelats
skjutvapen för förvaring i
bostaden (vapeninnehavar-
registret),
2. de skjutvapen för vilka tillstånd
till innehav har meddelats
enligt denna lag samt
skjutvapen som upphittats eller
anmälts stulna eller försvunna
(vapenregistret) och
3. personer och organisationer
som har meddelats tillstånd
enligt denna lag att bedriva
handel med skjutvapen eller att
ta emot skjutvapen för översyn,
reparation eller skrotning
(vapenhandlarregistret).
Det får av vapeninnehavar-
registret inte framgå att en
registrerad person är hemvärns-
man.

19 §

De centrala vapenregistren får
inte samköras med varandra.

Vapenregistrens ändamål

20 §

Vapenregistren skall ha till
ändamål att
1. ge information om sådana
uppgifter som behövs för att
förebygga, upptäcka och utreda
brott med anknytning till
skjutvapen,
2. underlätta handläggningen av
frågor om tillstånd enligt denna
lag.

Rättelse och skadestånd

21 §

Bestämmelserna i personupp-
giftslagen (1998:204) om rättelse
och skadestånd gäller vid
behandling av personuppgifter
enligt 17 20 §§ eller enligt
föreskrifter som har meddelats
med stöd av 11 kap. 2 § j.

11 kap.
2 §
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signal-
vapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars för-
varing av andra vapen än effektbegränsade vapen och på skyttesamman-
slutningars förvaring av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige,
h) förutsättningar för och
förfaringssätt vid medgivande av
att personer bosatta i Sverige skall
få tillstånd att förvärva skjutvapen
i ett annat land, och
i) krav på att den som förvärvat
ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall
underrätta den staten om förvärvet.

h) förutsättningar för och
förfaringssätt vid medgivande av
att personer bosatta i Sverige skall
få tillstånd att förvärva skjutvapen
i ett annat land,
i) krav på att den som förvärvat
ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall
underrätta den staten om förvärvet,
och
j) förande av vapenregister enligt
2 kap. 17 19 §§.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till Justitiedepartementet hemställt
om att få inrätta ett nationellt vapenregister i enlighet med en till
skrivelsen fogad rapport från en projektgrupp inom styrelsen. Rapporten
innehåller en översiktlig beskrivning av ett nytt nationellt
vapenregistersystem innefattande regionala och centrala vapenregister.
Skrivelsen jämte rapporten har remitterats till Försvarsmakten och
Datainspektionen, vilka har kommit in med yttranden. Inom
Justitiedepartementet har det härefter upprättats en promemoria med
förslag till reglering av vapenregistren. Promemorian bifogas
lagrådsremissen som bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En
förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 2. Remissyttrandena finns
tillgängliga i ärendet (Ju 96:1670).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 november 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1996:67).
Lagrådsremissens lagförslag överensstämmer med propositionens.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran, se bilaga 3.

4 Nuvarande lagstiftning
4.1 Antalet vapen
Det finns i Sverige ungefär 2,1 miljoner skjutvapen som innehas med
stöd av tillstånd enligt vapenlagen (1996:67). Dessa fördelar sig på
750 000 innehavare, huvudsakligen privatpersoner. Dessutom finns
omkring 70 000 skjutvapen utdelade av Försvarsmakten till hemvärns-
män för förvaring i hemmet.
4.2 Vapenlagen
Enskildas och organisationers befattning med civila skjutvapen och
ammunition regleras i vapenlagen (1996:67). Lagen är inte tillämplig på
skjutvapen och ammunition som innehas av staten. I vapenlagen
föreskrivs krav på tillstånd för innehav av i princip samtliga typer av
skjutvapen. Där finns även bestämmelser om krav på tillstånd för
innehav av ammunition. Att bedriva handel med skjutvapen kräver
särskilt tillstånd. Också införsel av skjutvapen och ammunition till
Sverige kräver tillstånd enligt lagen. Vapenlagen kompletteras av mer
detaljerade bestämmelser i vapenförordningen (1996:70) och av
föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Rikspolisstyrelsen.
Den nuvarande vapenlagstiftningen trädde i kraft den 1 april 1996.
Innehållsmässigt överensstämmer den i stora delar med motsvarande
äldre författningar. Såväl lagen som förordningen har emellertid i
förhållande till dessa omarbetats språkligt och systematiskt samt
anpassats för att uppfylla de krav som ställs i EG:s direktiv den 18 juni
1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG).
Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om att medlemsländerna skall
underrätta varandra om överföringar av skjutvapen och ammunition
mellan respektive territorier. För detta ändamål skall enligt direktivet ett
nätverk bildas. Svensk kontaktpunkt i detta sammanhang är
Rikspolisstyrelsen.
4.3 1995 års vapenutredning
I maj 1995 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att göra en
genomgripande översyn av vapenlagen med inriktning på att förebygga
våldsbrott (dir. 1995:39). Utredningen, som antog namnet 1995 års
vapenutredning, har lämnat sitt slutbetänkande En samlad
vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Betänkandet har remissbehandlats och
bereds för närvarande inom Regeringskansliet. I utredningens uppdrag
har inte ingått att överväga nu aktuella frågor om vapenregister.
Betänkandet innehåller därför inte något förslag i den delen.
4.4 Nuvarande vapenregister
Enligt 2 kap. 17 § vapenlagen skall polismyndigheten föra register över
tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. För
närvarande finns 115 sådana register, i princip motsvarande ett i varje
polisdistrikt i polisväsendets tidigare organisation. De förs med hjälp av
automatisk databehandling med tillstånd från Datainspektionen. I dessa
register lagras uppgifter om samtliga personer som är folkbokförda inom
respektive polisområde och som har tillstånd enligt vapenlagen att inneha
skjutvapen eller ammunition. Uppgifterna består i namn, personnummer
och hemvist samt vilka vapen som personen har beviljats tillstånd att
inneha. För varje vapen anges typ, fabrikat, modell, kaliber samt
tillverkningsnummer. Saknas tillverkningsnummer skall annan uppgift
som tillåter identifiering anges. Vidare registreras vilket ändamål som
tillståndet att inneha vapnen avser samt eventuella villkor för tillståndet.
Sådana villkor kan bl.a. avse hur vapnet skall förvaras (särskild
förvaringsföreskrift) eller att tillståndet är knutet till innehav av viss
tjänst, t.ex. såsom väktare. Om tillståndet är tidsbegränsat anges även
detta.
Någon samordning mellan de olika registerenheterna finns inte. De
datoriserade registren är lokala s.k. enanvändarsystem. Det innebär att de
inte är hopkopplade i något nätverk och att endast en person åt gången
kan arbeta i systemet. Det är möjligt att i ett register söka efter en viss
vapeninnehavare både med ledning av personuppgifter och med ledning
av uppgifter om ett visst vapen. Eftersom de olika registren inte är
samordnade är de endast sökbara var för sig. Det kan därför vara
nödvändigt att söka i ett stort antal register för att kunna få reda på om
tillstånd för innehav av ett visst vapen, som t.ex. har förekommit i
brottsligt sammanhang, har utfärdats.
Närmare bestämmelser om hur vapenregister skall föras finns i
Rikspolisstyrelsens föreskrifter om utfärdande av tillståndsbevis för och
registerföring av vapen hos polismyndighet (RPS FS 1987:4, FAP 551-
5). Dessa föreskrifter har emellertid inte anpassats till datoriseringen och
får till viss del anses vara obsoleta.
Uppgifterna i vapenregistret om vapeninnehavare uppdaterades fram
till den 1 juli 1998 genom avisering från folkbokföringsregistret. Om en
vapeninnehavare bytte adress eller avled sände Riksskatteverket ett
registerkort med uppgift om det till polismyndigheten. De nya
uppgifterna fördes sedan manuellt in i vapenregistren. Riksskatteverkets
aviseringar skedde på grundval av en s.k. V-markering i
folkbokföringsregistret. Samtliga i Sverige bosatta personer med tillstånd
enligt vapenlagen att inneha skjutvapen var markerade med ett V i
folkbokföringsregistret. En sådan markering gjordes efter underrättelse
från polismyndigheten om vilka personer som förekommer i
vapenregister.
Riksskatteverket upphörde med aviseringen den 1 juli 1998.
Rikspolisstyrelsen har därför fått Datainspektionens tillstånd att föra ett
temporärt centralt register över vapeninnehavare som uppdateras från
Rikspolisstyrelsens namn och adressregister. Ändamålet med det
temporära registret är att förse de lokala registerenheterna med den
information om adressändringar, namnändringar, dödsfall etc. som
tidigare erhölls från Riksskatteverket.
Andra beslut än sådana som rör tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition registreras inte i de datoriserade registren. Således förs t.ex.
register över beslut om tillstånd att bedriva handel med skjutvapen
manuellt.
5 Utgångspunkter för förslaget
5.1 Den nya datalagstiftningen
5.1.1 Personuppgiftslagen
Den 24 oktober 1998 trädde personuppgiftslagen (1998:204) i kraft.
Personuppgiftslagen ersätter den tidigare datalagen (1973:289) och
genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 94/46/EG av den 24
oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter
(dataskyddsdirektivet). Personuppgiftslagen är, precis som den
nuvarande datalagen, tänkt att få en generell räckvidd. Särbestämmelser
som behövs på olika områden förutsätts få sin plats i särskilda
registerförfattningar. Sådana bestämmelser kommer att gälla framför
personuppgiftslagen.
Personuppgiftslagen gäller all behandling av personuppgifter som är
helt eller delvis automatiserad. Lagen omfattar även manuell behandling
av personuppgifter om dessa ingår i eller avses ingå i en strukturerad
samling av personuppgifter. Personuppgiftslagen är således teknikneutral
och samma regler gäller oberoende av om ett register förs manuellt eller
automatiserat.
Personuppgiftslagen innehåller vissa grundläggande krav på
behandlingen av personuppgifter. Personuppgifter skall enligt dessa
behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed. Uppgifter får
samlas in endast för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade
ändamål och får inte sedan behandlas för något ändamål som är
oförenligt med det ursprungliga. Behandling av personuppgifter för
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall dock aldrig anses
oförenliga med de ursprungliga ändamålen. De personuppgifter som
behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålet.
Fler uppgifter än som är nödvändiga med hänsyn till ändamålet får inte
behandlas. Känsliga personuppgifter, dvs. uppgifter som avslöjar en
persons ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiös eller
filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller uppgifter
som rör en persons hälsa eller sexualliv, får bara behandlas under vissa
angivna förutsättningar. De personuppgifter som behandlas skall vidare
vara riktiga och aktuella. Alla rimliga åtgärder skall vidtas för att rätta,
blockera eller utplåna felaktiga eller ofullständiga uppgifter.
Personuppgifter skall inte heller få bevaras under längre tid än vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. För
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall dock
personuppgifter få bevaras under en längre tid.
Personuppgiftslagen innehåller en uppräkning av när behandlingen av
personuppgifter är tillåten. Som huvudregel får personuppgifter
behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till
behandlingen. Lagen anger härutöver vissa andra fall när personuppgifter
får behandlas, t.ex. för att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall
kunna utföras eller i samband med att en arbetsuppgift som innebär
myndighetsutövning skall utföras.
5.1.2 Polisdatalagen
Personuppgiftslagen innehåller som nämnts generella bestämmelser för
behandling av personuppgifter. De särbestämmelser som är nödvändiga
för polisens verksamhet regleras i en särskild lag, polisdatalagen
(1998:622).
Polisdatalagens bestämmelser innebär att en särreglering i förhållande
till personuppgiftslagen görs dels såvitt avser behandling av känsliga
uppgifter, såsom etniskt ursprung, politiska eller religiösa åsikter m.m.,
dels såvitt avser behandling av uppgifter av underrättelsekaraktär och
kvarstående misstankar. Polisdatalagen innehåller vidare särskilda
bestämmelser om vissa register. Polisdatalagen innehåller inte någon
bestämd dag för ikraftträdandet. Avsikten är dock att lagen skall kunna
träda i kraft under våren 1999.
I förarbetena till polisdatalagen (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276) görs bedömningen att några särregler
i förhållande till personuppgiftslagen inte behövs för handläggning av
polismyndighetsärenden eller för polisens interna administration.
Polisdatalagen gäller därför inte för den delen av polisens verksamhet (jfr
1 § polisdatalagen).
Polisdatalagen kommer således inte att gälla för
vapenärendehanteringen. Däremot kommer polisdatalagens allmänna
bestämmelser i och för sig att gälla för behandling av personuppgifter i
vapenregister i den mån dessa kommer att föras för att förebygga,
upptäcka och utreda brott.
5.2 Behovet av en ny vapenregisterlagstiftning
Regeringens förslag: Förande av vapenregister skall regleras i lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En projektgrupp inom Rikspolis-
styrelsen arbetar sedan ett par år tillbaka med att utarbeta ett nytt
vapenärendehanteringssystem. Syftet med detta är att effektivisera
handläggningen av ärenden enligt vapenlagen genom ett utökat och
förbättrat datorstöd. I det planerade systemet ingår även nya
vapenregister. Dagens vapenregister är ålderdomliga och inte anpassade
till polisväsendets nya organisation. För att polisen skall kunna arbeta
effektivt och leva upp till statsmakternas krav måste den få möjlighet att
använda modern informationsteknik.
Vapenregistren behövs för att handlägga ärenden enligt vapenlagen,
t.ex. ansökningar om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition,
uppföljning av meddelade tillstånd samt frågor om återkallelse av
tillstånd. Vapenregistren fyller också en viktig funktion i det allmänna
polisarbetet, t.ex. för att identifiera innehavare av vapen som kan ha
använts för brott eller för att spåra upphittade vapen. Vapenregistren har
även stor betydelse i det operativa polisarbetet genom att polisen via
dessa kan få uppgift om eventuellt vapeninnehav innan man gör ett
ingripande i en bostad. De vapenregister som för närvarande förs
tillgodoser endast i begränsad utsträckning dessa behov.
Personuppgiftslagens bestämmelser innebär i och för sig att polisen
kan behandla uppgifter helt eller delvis automatiserat om det är
nödvändigt för att uppgifter av ett allmänt intresse skall kunna utföras
eller för att arbetsuppgifter i samband med myndighetsutövning skall
kunna utövas. Datoriserade vapenregister skulle alltså kunna föras enbart
med stöd av personuppgiftslagens bestämmelser. De senaste årens
målsättning har dock varit att myndighetsregister med ett stort antal
registrerade personer och ett särskilt känsligt innehåll skall lagregleras
(prop. 1990/91:60 s. 50, bet. 1990/91:Ku11 s.11). I förarbetena till
personuppgiftslagen uttalas att det inte finns någon anledning att avvika
från denna målsättning (prop. 1997/98:44 s. 41). Vid behandlingen av
propositionen Polisens register erinrade också konstitutionsutskottet i sitt
yttrande till justitieutskottet om denna målsättning (bet. 1997/98:JuU20).
I vart fall de centrala vapenregistren bör därför lagregleras. De lokala
vapenregistren utvidgas med det system som föreslås i det följande och
bildar större enheter. Tillgången till dessa register ökar också i viss mån
genom övergången till moderna datorsystem. Även de lokala
vapenregistren bör därför lagregleras.
6 Lokala vapenregister
Regeringens förslag: Varje polismyndighet skall föra ett lokalt register
över tillståndspliktiga vapeninnhav och beslut enligt vapenlagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: För närvarande finns det drygt hundra
lokala vapenregister. Såsom dessa system för närvarande är uppbyggda
kan endast en person åt gången arbeta i respektive register. Som tidigare
nämnts är någon samordning mellan de olika vapenregistren inte heller
möjlig. Denna ordning för registrering av tillståndspliktiga skjutvapen
och beslut enligt vapenlagen (1996:67) uppfyller inte rimliga krav på
effektivitet. Det finns numera endast en polismyndighet i varje län. Det
finns därför inte något skäl att dela upp registerföringen geografiskt på
mindre delar av länet. Tvärt om motverkar en sådan uppdelning att
vapenärendena kan hanteras på ett rationellt sett t.ex. genom att vissa
eller samtliga delar av handläggningen sker centralt för hela länet.
Med polisens nuvarande organisation är det naturligt att varje
polismyndighet endast för ett vapenregister över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. Detta medför i och för sig att
fler uppgifter om vapen och vapeninnehavare samlas på ett och samma
ställe vilket naturligtvis ökar sårbarheten vid obehörigt intrång i
registren. Denna ökade risk måste emellertid vägas mot de
effektivitetsvinster som kan göras genom sammanslagningen. I vart fall
när det gäller att skapa länsvisa register, som alltså bättre
överensstämmer med den nya polisorganisationen, måste
effektivitetshänsyn anses väga tyngre. Detta är inte enbart en fråga om att
hushålla med resurser. En effektivisering av hanteringen av uppgifter i
vapenregister kan också medverka till att vapenlagstiftningens
brottsförebyggande funktion förstärks. Intresset att motverka obehörigt
intrång i registren får i stället tillgodoses genom att dessa skyddas med
behörighetsregler etc. Det bör ankomma på regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att utfärda sådana föreskrifter.
7 Centrala vapenregister
7.1 Centrala vapenregister inrättas
Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen skall föra centrala vapenregister.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Datainspektionen förutsätter dock att lagen kompletteras med
säkerhetsbestämmelser på förordningsnivå. Svenska Jägareförbundet
anser att de centrala vapenregistrens roll i förebyggande verksamhet
brottslighet och psykisk sjukdom bör bli föremål för särskild utredning.

Skälen för regeringens förslag
Centrala register effektiviserar polisens arbete och kan användas för att
förebygga brott
De vapenregister som för närvarande förs fyller en viktig funktion i det
allmänna polisarbetet, t.ex. för att identifiera innehavare av vapen som
kan ha använts för brott eller för att spåra upphittade vapen.
Vapenregistren har också stor betydelse i det operativa polisarbetet
genom att polisen via dessa kan få uppgift om eventuellt vapeninnehav
innan man gör ett ingripande i en bostad. Som framgått av föregående
avsnitt uppfyller dock inte de nuvarande vapenregistren de krav man bör
kunna ställa från effektivitetssynpunkt.
Att varje polismyndighet endast skall föra ett vapenregister gör det
visserligen lättare att över hela riket söka efter ett visst registrerat vapen
eller få överblick över vilka vapeninnehav som är registrerade.
Fortfarande krävs emellertid slagning i 21 olika register för att göra
sökningen fullständig. Om ett skjutvapen har hittats eller beslagtagits i en
brottsutredning krävs det alltså en betydande arbetsinsats för att säkert
kunna avgöra om vapnet finns registrerat i något av de lokala registren.
Samma svårighet uppkommer om en förfrågan görs från en myndighet i
ett annat land angående ett visst skjutvapen, t.ex. inom ramen för
samarbetet inom Interpol eller Europol. Centrala register över samtliga
registrerade skjutvapen och samtliga vapeninnehavare skulle påtagligt
underlätta genomförande av sådan efterforskningar som nu nämnts och
därmed effektivisera polisens arbete. Detta är av stor betydelse ur ett
brottsförebyggande perspektiv.
En från brottsförebyggande synpunkt betydelsefull del av
polismyndigheternas hantering av uppgifterna i vapenregistret är vidare
att följa upp meddelade vapentillstånd och, när det finns anledning till
det, aktualisera frågan om återkallelse av ett tillstånd. Detta kräver
emellertid att polismyndigheten får uppgift om sådana omständigheter
som kan ligga till grund för ett beslut om återkallelse. Till viss del kan
behovet av sådana uppgifter tillgodoses genom underrättelser från
domstolar. Om en domstol har funnit att någon är skyldig till ett brott
mot vapenlagen eller vapenförordningen, eller till ett annat brott vid
vilket skjutvapen använts, skall en kopia av domen eller beslutet sändas
till polismyndigheten i den ort där den dömde är folkbokförd (17 kap. 3 §
vapenförordningen). I fråga om den som driver handel med skjutvapen
eller ammunition, ingår i styrelse för skyttesammanslutning eller
företräder huvudman för museum skall enligt bestämmelsen underrättelse
även sändas till polismyndigheten i den ort där rörelsen bedrivs, styrelsen
har sitt säte eller museet är beläget.
Motsvarande underrättelseskyldighet gäller när en domstol lämnat ett
yrkande om förverkande enligt vapenlagen helt eller delvis utan bifall.
Genom domstolarnas underrättelser uppmärksammas den
polismyndighet hos vilken ett vapeninnehav är registrerat på vissa av de
omständigheter som kan föranleda att ett tillstånd enligt vapenlagen
återkallas. Skyldigheten att underrätta omfattar emellertid inte samtliga
uppgifter som är relevanta för detta ändamål. Det finns till exempel inte
någon skyldighet för domstolarna att underrätta polismyndigheten om att
en person dömts för något annat våldsbrott än ett sådant där skjutvapen
använts.
Ett centralt register över samtliga vapeninnehavare skulle kunna
användas för att från andra register, t.ex. från det register som förs enligt
lagen (1998:620) om belastningsregister eller det register som förs enligt
lagen (1998:621) om misstankeregister, hämta in uppgifter om att det
föreligger sådana omständigheter som kan utgöra grund för ett beslut om
återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition eller för att
omhänderta skjutvapen och ammunition i avvaktan på ett sådant beslut.
Centrala register skulle således effektivisera polisens arbete och vara
av stor betydelse för polisens verksamhet att förebygga, upptäcka och
utreda brott.
Svenska Jägareförbundet anser att de centrala vapenregistrens roll i
förebyggande verksamhet brottslighet och psykisk sjukdom bör bli
föremål för särskild utredning. Som framgått av det nyss sagda är ett
syfte med att inrätta centrala vapenregister att underlätta polisens
brottsutredande verksamhet. Regeringen delar i och för sig förbundets
uppfattning att det är angeläget att hitta en lösning för att få uppgifter om
personer som är psykiskt sjuka och på grund av sjukdomen är olämpliga
att inneha vapen. Frågan behandlas av 1995 års vapenutredning som
föreslår att läkarnas anmälningsplikt skall utökas. Vapenutredningens
förslag är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Frågan om
vapenregistrens roll för att förhindra att personer som på grund av
psykisk sjukdom är olämpliga som vapeninnehavare bör lämpligen
beredas i samband med detta förslag. Regeringen är därför inte beredd att
i samband med förevarande lagstiftningsärende ta ställning till Svenska
Jägareförbundets förslag.
Centrala register behövs för uppdatering av de lokala registren
De lokala vapenregistren uppdaterades tidigare genom aviseringar från
folkbokföringsregistret. Som framgått av avsnitt 3.4 upphörde
Riksskatteverket med aviseringen den 1 juli 1998 och Rikspolisstyrelsen
har sedan dess Datainspektionens tillstånd att föra ett temporärt centralt
vapeninnehavareregister som uppdateras från Rikspolisstyrelsens namn
och adressregister. Ändamålet med det temporära registret är att
tillgodose de lokala registerenheterna med den information om
adressändringar, namnändringar, dödsfall etc. som tidigare erhölls från
Riksskatteverket.
Det är viktigt att det även i framtiden finns en fungerande uppdatering
av de lokala registren. Det är naturligtvis möjligt att uppdatera varje
lokalt vapenregister genom samkörning med Rikspolisstyrelsens namn
och adressregister. Det mest rationella systemet synes dock vara att de
lokala vapenregistren även i fortsättningen uppdateras från ett centralt
vapeninnehavarregister.
Utländska medborgare
Tidigare har det i princip varit ett ovillkorligt krav för att tillstånd att
inneha skjutvapen i Sverige skall kunna beviljas att sökande är fast bosatt
i Sverige och således folkbokförd på en bestämd adress inom landet. I
och med den ökade rörligheten av personer över gränserna främst inom
den europeiska unionen kan inte detta krav längre upprätthållas lika
strikt. Det måste t.ex. vara möjligt för en person, som är bosatt i ett annat
land och som vill förvärva ett skjutvapen för att inneha det under viss tid
i Sverige och därefter föra det med sig till sitt hemland, att söka och
beviljas tillstånd till innehavet. I sådana fall är det emellertid inte möjligt
att knyta registreringen av vapeninnehavet till folkbokföringsadressen.
En polismyndighet som tar emot en ansökan om tillstånd kan därför ha
svårt att kontrollera om sökanden redan tidigare av en annan
polismyndighet har beviljats tillstånd att inneha andra skjutvapen. Ett
centralt register över samtliga vapeninnehavare skulle väsentligt
underlätta en sådan kontroll.
Kontroll av vapenhandlare
Den som vill bedriva handel med vapen måste ha tillstånd enligt
vapenlagen. Tillstånd får meddelas den som har rätt att driva handel i
allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig
(2 kap. 10 § vapenlagen). Det är naturligtvis angeläget att handeln med
skjutvapen och ammunition underkastas en sträng kontroll. Om
vapenhandlarna registrerades i ett centralt register skulle polisen vid
handläggning av vapenärenden där en vapenhandlare anges som
överlåtare direkt kunna kontrollera att denne har ett giltigt tillstånd till
handel med skjutvapen. Ett centralt register skulle även kunna användas
för att registrera uppgifter av betydelse för tillståndsfrågan, t.ex.
uppgifter om konkurs, likvidation etc.
Integritets- och säkerhetsaspekter
Åtskilliga skäl talar alltså för inrättandet av centrala vapenregister.
Centrala vapenregister skulle effektivisera polisens arbete och minska
administrationskostnaderna samtidigt som rättssäkerheten skulle
förstärkas. Centrala register skulle även få stor betydelse för såväl den
brottsutredande som den brottsförebyggande verksamhet polisen
bedriver.
All automatiserad behandling av personuppgifter kan i och för sig ses
som ett intrång i den enskildes personliga integritet. Behovet av
inrättande av register och annan automatiserad behandling måste därför
alltid noga övervägas. Vid utformandet av de regler som skall gälla för
automatiserad behandling av personuppgifter måste integritetsfrågorna
alltid ställas i förgrunden. En utgångspunkt är härvid bestämmelserna i
2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen om att en person i den
utsträckning som föreskrivs i lag skall skyddas mot att den personliga
integriteten kränks genom att uppgifter om honom registreras med hjälp
av automatisk databehandling. Generella bestämmelser om tillåten
behandling av personuppgifter finns som redan nämnts i
personuppgiftslagen (1998:204). Som framgått av avsnitt 4.1.1 skulle
inrättandet av vapenregister i och för sig vara möjligt redan med stöd av
personuppgiftslagen. Med hänsyn härtill och med hänsyn till de fördelar
centrala vapenregister medför kan det från integritetssynpunkt knappast
finnas några betänkligheter mot att inrätta centrala vapenregister.
Vad som främst talar emot att inrätta centrala vapenregister är i stället
säkerhetsaspekten. Som redan anförts beträffande de lokala registren
medför en ökad koncentration av uppgifter om vapen och
vapeninnhavare en ökad sårbarhet för obehörigt intrång i registren.
Datainspektionen, som godtar förslaget som det nu är utformat, varnade
i sitt remissyttrande över Rikspolisstyrelsens skrivelse för att ett centralt
vapenregister skulle kunna få ödesdigra konsekvenser om uppgifterna
kom i orätta händer, t.ex. genom att den organiserade brottsligheten
eller utländska organisationer med intresse av att identifiera
vapeninnehavare fick tillgång till dem.
Dessa farhågor är i och för sig berättigade. De bör dock inte
överdrivas. Uppgifter om vilka personer som är vapeninnehavare har
under lång tid varit registrerade centralt i folkbokföringsregistret genom
de s.k. v-markeringarna. Självklart förutsätter inrättandet av centrala
vapenregister att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas
för att skydda uppgifterna. I sammanhanget måste också erinras om att
det av 31 § personuppgiftslagen följer att den personuppgiftsansvarige
skall vidta de åtgärder som är lämpliga bl.a. med beaktande av de
särskilda risker som finns med behandlingen av uppgifterna. Det kan
t.ex. gälla åtgärder för åtkomstskydd, behörighetskontroller eller
loggning för att i efterhand kontrollera vem som har haft åtkomst till
uppgifterna, tidpunkten för åtkomsten och vilka uppgifter åtkomsten
gällt. Som framgår av avsnitt 10 kommer närmare föreskrifter om
förandet av vapenregistren att utfärdas av regeringen.
Sammanfattningsvis talar således övervägande skäl för att centrala
vapenregister bör inrättas.
7.2 Tre separata register inrättas
Regeringens förslag: De centrala registren skall vara tre till antalet, ett
över vapeninnehavare, ett över vapen och ett över vapenhandlare. Dessa
tre register skall föras separat och de får inte samköras med varandra.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Riksåklagaren framhåller dock att det från åklagar- och
brottsutredningssynpunkt skulle vara värdefullt om det fanns möjlighet
till samkörning av de centrala registren under speciella förhållanden.
Inspektionen för strategiska produkter påpekar att vapenhandlarregistret
inte kommer att omfatta handel med skjutvapen som regleras av lagen
(1992:1300) om krigsmateriel.
Skälen för regeringens förslag: För att minska risken för sårbarhet
bör uppgifter om vapeninnehavare och uppgifter om vapen inte
registreras i samma register. I stället bör, såsom Rikspolisstyrelsen
föreslagit, tre separata centrala vapenregister inrättas. Det bör således
finnas ett register över vapeninnehavare, ett över vapen och ett över
vapenhandlare.
Vapeninnehavarregistret bör innehålla uppgifter om personer eller
organisationer som har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition. Registret bör utöver personuppgifter om vapeninnehavaren
endast innehålla en hänvisning till det lokala register där tillståndet finns
registrerat.
Vapenregistret bör innehålla uppgifter om sådana vapen för vilka
tillstånd till innehav har meddelats enligt vapenlagen. Vapenregistret bör
dessutom innehålla uppgifter om vapen som upphittats eller anmälts
stulna eller försvunna.
Vapenhandlarregistret bör innehålla uppgifter om personer och
organisationer som meddelats tillstånd att bedriva handel med skjutvapen
eller att ta emot skjutvapen för översyn, reparation eller skrotning. Såsom
Inspektionen för strategiska produkter påpekat kommer registret inte att
omfatta den som driver handel med skjutvapen enligt lagen (1992:1300)
om krigsmateriel. Det är heller inte syftet med detta lagstiftningsärende.
Uppdelningen på tre separata register innebär att det inte är möjligt att
ur de centrala registren utläsa närmare vilka slags vapen en viss person
eller organisation har rätt att inneha. Dessa uppgifter skall endast finnas i
de lokala registren. För att ytterligare minska risken att registrerad
information kommer i orätta händer och kan sammanställas på ett sätt
som utgör ett hot, t.ex. för registrerade vapeninnehavare, bör de centrala
registren inte få samköras med varandra. Regeringen kan visserligen
instämma i Riksåklagarens påpekande att det i vissa situationer från
utredningssynpunkt skulle vara värdefullt att få samköra de centrala
registren t.ex. vid misstanke om särskilt grova brott eller om det är av
synnerlig vikt för utredningen. Inrättandet av centrala vapenregister och
sammanslagningen av de lokala vapenregistren medför dock stora
effektivitetsvinster för den brottsutredande verksamheten i förhållande
till vad som gäller för närvarande. Regeringen gör bedömningen att
säkerhetsaspekterna överväger intresset av den ytterligare
effektivitetsvinst det skulle innebära att i speciella situationer få samköra
de centrala vapenregistren.

8 Vapenregistrens ändamål
Regeringens förslag: Vapenregistren skall ha till ändamål att
1. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga,
upptäcka och utreda brott och
2. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Av förgående avsnitt har framgått att
det finns många olika skäl att inrätta vapenregister. Vapenregister fyller
en viktig funktion i polisens brottsutredande och brottsförebyggande
verksamhet. Vapenregister behövs också för att effektivisera
vapenärendehandläggningen. En utgångspunkt för personuppgiftslagen
(1998:204) är att behandlingen av personuppgifter skall ske för ett visst
ändamål. Den personuppgiftsansvarige skall bl.a. se till att uppgifter bara
samlas in för uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte
behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket
uppgifterna samlades in samt att de uppgifter som behandlas är adekvata
och relevanta i förhållande till ändamålet med behandlingen (9 §).
Avgränsningen av registrens ändamål är således av stor betydelse för hur
ett register skall kunna användas. Det ligger samtidigt i sakens natur att
en ändamålsbestämmelse inte kan bli allt för preciserad.
Med hänsyn till vad som i föregående avsnitt anförts om behovet av
vapenregister bör såväl de lokala som de centrala vapenregistren ha till
ändamål att
1. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga,
upptäcka och utreda brott,
2. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen.
Vapenregistren kommer således att föras bl.a. för att förebygga,
upptäcka och utreda brott. Polisdatalagens (1998:622) allmänna
bestämmelser kommer därför i och för sig att gälla för vapenregistren.
Eftersom det knappast kan bli aktuellt att behandla s.k. känsliga
personuppgifter i vapenregistren får detta inte annan följd än att
polisdatalagens bestämmelser om utlämnande av uppgifter blir
tillämpliga för uppgifter i vapenregistret. Det innebär att uppgifter som
är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall lämnas till den
myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik (6 §). Uppgifter
får vidare lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig
organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt
(7 § första stycket). Dessutom får regeringen meddela föreskrifter om att
uppgifter på begäran får lämnas ut till polis- eller åklagarmyndighet i en
stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att myndigheten eller
organisationen skall kunna förebygga, upptäcka eller utreda brott (7 §
andra stycket) eller att uppgifter får lämnas ut även i andra fall (8 §).
9 Hemvärnsmän
Regeringens förslag: Hemvärnsmän som tilldelats skjutvapen för
förvaring i bostaden skall registreras såsom vapeninnehavare såväl i det
lokala vapenregistret som i det centrala vapeninnehavarregistret.
Av det centrala vapeninnehavarregistret får det inte framgå om
personen är hemvärnsman eller innehar vapen med stöd av tillstånd enligt
vapenlagen. Uppgifter om vilka vapen hemvärnsmännen innehar skall
inte heller registreras.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Försvarsmaktens högkvarter föreslår dock att det av lagen bör framgå att
det inte skall var möjligt att ta fram sammanställningar över
hemvärnsmän.
Skälen för regeringens förslag: Hemvärnet har till uppgift att skydda
viktiga totalförsvarsanläggningar i hembygden och att skydda en
myndighets eller ett företags egna anläggningar och verksamhet (1 §
hemvärnsförordningen [1997:146]). Vid ett överraskande angrepp mot
Sverige skall hemvärnet ta upp försvaret till dess mobiliserade styrkor
kan överta uppgiften. De flesta av Sveriges ca. 70 000 hemvärnsmän har
därför tilldelats militära skjutvapen som förvaras i deras bostäder.
Enligt 17 § förordningen (1996:31) om statliga myndigheters
skjutvapen m.m. skall Försvarsmakten informera berörd lokal
polismyndighet om sådana militära skjutvapen som har tilldelats
hemvärnspersonal och som förvaras i bostäder. Informationen skall avse
vapentyp samt namn och adress i fråga om den som har vapnet.
Rikspolisstyrelsen framhåller i sin skrivelse att det är nödvändigt att
finna ett enkelt datoriserat system för överföring av informationen för att
undvika resurskrävande manuella rutiner. Rikspolisstyrelsen föreslår
därför att uppgifterna skall registreras såväl i det lokala vapenregistret
som i det centrala vapeninnehavarregistret.
Försvarsmakten uttryckte i sitt yttrande över Rikspolisstyrelsens
skrivelse vissa farhågor kring Rikspolisstyrelsens förslag att registrera
uppgifter om hemvärnsmän i det centrala vapenregistret. Försvarsmakten
pekade på att förslaget innebar att alla uppgifter om hemvärnets hela
tillgängliga krigsorganisation skulle komma att finnas tillgänglig i det
centrala register som Rikspolisstyrelsen föreslog och att uppgifterna i
orätta händer kunde komma att reducera effekten av hemvärnet. I sitt
yttrande över Rikspolisstyrelsens förslag framhöll Försvarsmakten vidare
vikten av att värna om säkerheten för hemvärnsmännen och deras
familjer.
Under ärendets fortsatta beredning förklarade sig Försvarsmakten och
Rikspolisstyrelsen vara eniga om det system som föreslås i promemorian.
Det innebär att respektive försvarsområde inom Försvarsmakten löpande
förser motsvarande polismyndighet med uppgifter om de hemvärnsmän
som tilldelats vapen för förvaring i bostaden. Uppgifterna registreras i det
lokala vapenregistret. Uppgifter om vilka vapen hemvärnsmännen
tilldelats får däremot inte registreras. Dessa uppgifter kan polisen endast
få efter kontakt med respektive försvarsområde. En spärr läggs in i
systemet så att det inte går att ta fram sammanställningar över
hemvärnsmän. Uppgifterna om vapeninnehavaren överförs från det
lokala vapenregistret till det centrala vapeninnehavarregistret. I det
centrala vapenregistret sker registreringen på ett sådant sätt att det inte
framgår huruvida vapeninnehavaren har tillstånd enligt vapenlagen att
inneha skjutvapen eller är hemvärnsman.
För att inte syftet med att införa ett centralt register över
vapeninnehavare skall gå förlorat är det viktigt att alla vapeninnehavare
också registreras. Även hemvärnsmännen bör därför registreras i
registret. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att skydda hemvärnet så att
det inte går att få fram uppgifter som, i orätta händer, skulle kunna
sabotera hemvärnets organisation eller skada enskilda hemvärnsmän och
deras familjer. Promemorians förslag bygger som nämnts på den lösning
Rikspolisstyrelsen och Försvarsmakten kommit fram till. Förslaget synes
väl avvägt. Ingen remissinstans har heller framställt några erinringar mot
det. Förslaget bör därför genomföras. Försvarsmakten har emellertid
föreslagit att det redan av lagen bör framgå att det inte skall vara möjligt
att ta fram sammanställningar över hemvärnsmän i de lokala registren.
Regeringen finner ingen anledning att motsätta sig Försvarsmaktens
önskemål. Det bör således i lagen anges att det lokala registret inte får
användas för att göra automatiserade sammanställningar över
hemvärnsmän.
10 Närmare bestämmelser om registren
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer bemyndigas att utfärda föreskrifter om förandet av
vapenregistren.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Datainspektionen anser att promemorian lämnar
många frågor obesvarade, såsom vilka närmare uppgifter vapenregistren
skall innehålla om de registrerade, vilka som skall ha åtkomst till
registren och hur det är tänkt att fungera rent praktiskt.
Skälen för regeringens förslag: I lag bör endast anges vilka register
som får föras och för vilket ändamål det får ske. Det krävs naturligtvis
mer detaljerade bestämmelser om registrens innehåll, samkörning med
andra register, behörighetsbegränsningar etc. Sådana bestämmelser är
dock av den karaktären att de inte bör ges lagform. Det bör i stället
ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att
utfärda närmare föreskrifter om förandet av vapenregistren.
Datainspektionen har efterlyst en närmare precisering av registrens
innehåll, vem som skall ha tillgång till dem etc. Regeringen instämmer i
Datainspektionens uppfattning att det kan vara av värde för riksdagen att
få information även om sådant som inte bör lagregleras. I det följande
lämnas en närmare redogörelse för hur vapenregistersystemet är tänkt
fungera.
Lokala vapenregister
De lokala vapenregistren skall innehålla all information som krävs för
polismyndighetens vapenärendehantering. Det innebär att alla uppgifter
av intresse för ett vapenärende skall registreras i det lokala
vapenregistret, såsom ansökan, uppgifter som kommer fram under
handläggningen och polismyndighetens beslut. Av vapenförordningen
(1996:70) framgår vilka uppgifter en ansökan skall innehålla. En ansökan
om tillstånd att inneha skjutvapen skall t.ex. innehålla uppgifter om
sökandens namn, personnummer och hemvist samt vapnets typ, fabrikat,
modell och kaliber. Vidare skall uppgifter om överlåtarens eller
upplåtarens namn, person- eller organisationsnummer och hemvist samt
vapnets tillverkningsnummer anges. Om vapnet saknar
tillverkningsnummer skall annan uppgift som tillåter identifiering anges.
I ansökan skall dessutom anges antal och slag av skjutvapen som
sökanden redan innehar samt uppgift om ändamålet med innehavet och
vilka omständigheter sökanden vill åberopa till stöd för sin ansökan.
Samtliga dessa uppgifter kommer att registreras i registret.
Av Försvarsmakten får polismyndigheterna löpande uppgifter om
personnummer, namn och adress för aktuella hemvärnsmän. Dessa
uppgifter skall, som framgått av avsnitt 8, också registreras i de lokala
vapenregistren.
När ändringar görs i ett lokalt vapenregister är systemet så uppbyggt
att motsvarande ändring automatiserat görs i det centrala registret. När en
ny vapeninnehavare registreras i ett lokalt vapenregister överförs således
uppgifter om vapeninnehavaren till det centrala vapeninnehavarregistret
och uppgifter om vapnet till det centrala vapenregistret.
Vapeninnehavarregistret
Det centrala vapeninnehavarregistret skall innehålla uppgifter om
polismyndighetskoder, polisområdeskoder samt namn, personnummer
och adress på de personer som meddelats tillstånd att inneha vapen eller
ammunition enligt vapenlagen. Registret skall även innehålla
motsvarande uppgifter om personer som är hemvärnsmän och tilldelats
militära skjutvapen för förvaring i bostaden.
Uppgifter om nya vapeninnehavare och hemvärnsmän överförs
automatiserat från de lokala vapenregistren till vapeninnehavarregistret,
utan att det framgår om vederbörande person är hemvärnsman eller
annan vapeninnehavare. Vapeninnehavarregistret uppdateras från
Rikspolisstyrelsens namn och adressregister med information om
adressändringar, dödsfall, emigrationer etc. Som tidigare framgått (se
avsnitt 6.1) skall det centrala vapeninnehavarregistret användas bl.a. för
att automatiserat uppdatera de lokala vapenregistren. Registret skall
också, som närmare utvecklats tidigare, användas i brottsförebyggande
syfte. Det bör därför kunna samköras med andra register som förs av
polisen, t.ex. misstankeregistret och belastningsregistret.
Personuppgiftslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om
samkörning. Personuppgiftslagen innehåller emellertid ett förbud mot att
behandla uppgifter för något ändamål som är oförenligt med det ändamål
för vilket uppgifterna samlades in. Eftersom misstankeregistret och
belastningsregistret också har till ändamål att ge information om sådana
uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott behövs
inga särskilda bestämmelser om samkörning.
Centrala vapenregistret
Det centrala vapenregistret skall innehålla uppgifter om vapnen, såsom
tillståndsnummer, tillståndstyp, tillståndets giltighetstid, vapentyp,
fabrikat, modell, kaliber, tillverkningsnummer, ammunitionsklass, EU-
kategori, kombinationstyp, piptyp, automattyp etc. Det centrala
vapenregistret skall, som framgått av avsnitt 6.2, även innehålla uppgifter
om vapen som upphittats eller anmälts stulna eller försvunna. Det
centrala vapenregistret skall uppdateras automatiserat genom de lokala
vapenregistren och genom polisens datasystem för brottsanmälningar
(RAR). Om ett vapen övergår till en ny ägare ändras tillståndsnumret.
Om ett vapen anmäls stulet registreras det.
Vapenhandlarregistret
I det centrala vapenhandlarregistret registreras uppgifter om
organisationsnummer, namn, adress, tillståndsnummer etc. på de fysiska
eller juridiska personer som har tillstånd att driva handel med skjutvapen.
Registret skall även innehålla uppgifter om likvidation, konkurs och
ackord. När handläggaren i ett ärende om vapentillstånd registrerar en
ansökan i det lokala vapenregistret skall som nämnts även överlåtaren
anges. Om en vapenhandlare anges som överlåtare sker en automatiserad
koppling till vapenhandlarregistret, vilket innebär en kontroll av om
giltigt handlartillstånd finns.
Uppgifter om nya vapenhandlare erhålls automatiserat från det lokala
vapenregistret hos den polismyndighet som beviljar tillståndet. Uppgifter
om företag som upphört genom konkurs etc. erhålls genom avisering från
Patent- och registreringsverket.
Säkerhet
Som framgått kommer vapenregistersystemet att innebära att uppgifter
aviseras till de olika registren automatiserat. Det ställer naturligtvis stora
krav på att säkerhetsåtgärder utvecklas och byggs in i systemen, t.ex. i
form av kryptering och behörighetskontroller. Det bör i detta
sammanhang framhållas att den personuppgiftsansvarige enligt 31 §
personuppgiftslagen är skyldig att vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska åtgärder för att skydda de uppgifter som behandlas.
Det bör naturligtvis inte heller komma i fråga att andra än de som
behöver uppgifterna i sin tjänst får tillgång till vapenregistren. Närmare
föreskrifter om säkerhet, såsom åtgärder för åtkomstskydd, föreskrifter
om behörighet, loggningsrutiner för att i efterhand kontrollera vem som
har haft tillgång till registren etc. kommer att meddelas i författningar av
lägre valör än lag.
11 Sekretess
Regeringens bedömning: Någon ändring i sekretesslagen (1980:100)
bör inte göras. Gällande sekretessbestämmelser tillgodoser behovet av
sekretess för uppgifter i vapenregister.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte framfört några erinringar mot
bedömningen. Svenska Jägareförbundet anser att samtliga handlingar i
anledning av en ansökan om tillstånd att inneha vapen skall omfattas av
sekretess.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen
(1980:100) gäller sekretess hos polismyndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts
registret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att
vapen eller ammunition kommer till brottslig användning. Under samma
förutsättning gäller från den 1 juli 1998 sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för de uppgifter som hänför sig till vapenregister (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276, SFS 1998:624).
För uppgifter om hemvärnsmän och deras beväpning gäller enligt
2 kap. 2 § sekretesslagen sekretess om det kan antas att det skadar landets
försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgifterna
röjs.
Gällande sekretessregler tillgodoser behovet av sekretess även för de
centrala vapenregister som nu föreslås. Någon ändring i sekretesslagen
behöver således inte göras. Regeringen har i detta lagstiftningsärende inte
underlag för att överväga att införa nya sekretessbestämmelser för
ansökningshandlingar i vapenärendet.
12 Rättelse och skadestånd
Regeringens förslag: Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse av
felaktiga uppgifter och om skadestånd skall gälla för behandling av
uppgifter i vapenregistren. En hänvisning till personuppgiftslagens regler
om rättelse och skadestånd görs.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den personuppgiftsansvarige är
enligt personuppgiftslagen (1998:204) skyldig att på begäran av den
registrerade rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte
har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som
har utfärdats med stöd av lagen (28 §). Sker rättelse skall de tredje män
till vilka uppgifter lämnats ut underrättas om rättelsen.
Av personuppgiftslagen följer vidare att den personuppgiftsansvarige
skall ersätta den registrerade för den skada och den kränkning av den
personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med
lagen orsakat (48 §).
Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd gäller
även för polisens behandling av uppgifter enligt 9 § polisdatalagen
(1998:622). Dessa bestämmelser bör även gälla vid behandling av
uppgifter i vapenregister. Såsom bestämmelserna i personuppgiftslagen
och polisdatalagen är utformade måste en hänvisning till
personuppgiftslagen dock göras.
13 Kostnader och ikraftträdande
Den tekniska uppbyggnaden av den nya registerstrukturen är naturligtvis
förenad med kostnader. Det nya systemet medför dock stora operativa
och resursmässiga förtjänster. Systemet ersätter även vissa rutiner som
för närvarande utförs manuellt. De centrala registren effektiviserar
arbetet avsevärt. Att varje polismyndighet endast skall föra ett lokalt
vapenregister innebär också att handläggningen kan centraliseras och
effektiviseras. Rikspolisstyrelsen har uppskattat besparingarna till
omkring tre miljoner kronor årligen.
Även om uppbyggnaden av den nya registerstrukturen är förenad med
kostnader bör dessa inledningsvis, med hänsyn till de besparingar
registren medför, kunna rymmas inom polisens anslag. På sikt bör
systemet, som Rikspolisstyrelsen anfört, leda till besparingar.
Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 april 1999.
Datainspektionen har anfört att det bör klargöras om den nya
lagstiftningen skall omfatta de vapenregister som för närvarande förs
med Datainspektionens tillstånd. Enligt övergångsbestämmelserna till
personuppgiftslagen får register som förs med Datainspektionens
tillstånd föras till och med den 30 september 2001. Avsikten med detta
lagstiftningsärende är, som torde ha framgått, att de register som för
närvarande förs med Datainspektionens tillstånd skall ersättas av ett
lokalt vapenregister per polismyndighet. Det är dock troligt att alla
uppgifter i de gamla vapenregistren inte hinner föras över förrän en tid
efter ikraftträdandet. Med hänsyn till att personuppgiftslagens
övergångsbestämmelser innebär att register som förs med
Datainspektionens tillstånd får föras ännu en tid krävs enligt regeringens
bedömning inte några särskilda övergångsbestämmelser för att låta de
gamla registren föras parallellt med de nya under en övergångstid.

14 Författningskommentar
Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
1 kap.

8 §

Paragrafen innehåller för närvarande en bestämmelse om att vapenlagen
inte gäller skjutvapen och ammunition som innehas av staten. Ändringen
innebär att bestämmelserna om vapenregister i tillämpliga delar också
kommer att gälla skjutvapen som innehas av staten.
Ändringen innebär att hemvärnsmän som av Försvarsmakten tilldelats
vapen för förvaring i bostaden kommer att registreras som
vapeninnehavare. Ändringen medför vidare att statliga vapen som
upphittats eller anmälts stulna eller försvunna skall registreras i det
centrala vapenregistret.

2 kap.

17 §

Paragrafen, som motiveras i avsnitt 6, innehåller bestämmelser om lokala
vapenregister. Första stycket motsvarar i princip vad som gäller för
närvarande. Det klargörs dock att varje polismyndighet endast skall föra
ett vapenregister. De lokala registren skall innehålla den information som
behövs för hanteringen av vapenärenden, såsom vapen-, person- och
tillståndsuppgifter.
Registret skall även innehålla uppgifter om personer som är
hemvärnsmän och tilldelats militära skjutvapen som förvaras i bostaden.
I övrigt skall innehav av statliga vapen inte registreras eftersom statliga
vapen inte heller i fortsättningen kommer att omfattas av till-
ståndsplikten i 2 kap. 2 §.
Av säkerhetsskäl får uppgifter om hemvärnsmännens vapeninnehav
inte förekomma i registret. Detta utvecklas närmare i avsnitt 9.
Paragrafens tredje stycke innehåller ett förbud mot att använda ett
lokalt register för att göra automatiserade sammanställningar över
hemvärnsmän. Av 31 § personuppgiftslagen (1998:204) följer att den
personuppgiftsansvarige skall vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som
behandlas. Det innebär att det ankommer på den personuppgiftsansvarige
att lägga in tekniska spärrar eller på annat sätt vidta åtgärder som
förhindrar att registret används i strid mot förbudet.

18 §

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7 och 9, innehåller bestämmelser om
centrala vapenregister. Bestämmelserna innebär att Rikspolisstyrelsen
skall föra tre separata register över vapeninnehavare, vapen och
vapenhandlare.
Vapeninnehavarregistret skall innehålla uppgifter om personer och
organisationer som har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition. Med organisationer avses i denna paragraf, såväl
skytteförbund, skyttekretsar eller skytteföreningar, som huvudmän för
museer och auktoriserade bevakningsföretag, oavsett i vilken
associationsrättslig form dessa bedriver sin verksamhet.
Vapeninnehavarregistret skall vidare innehålla uppgifter om personer
som är hemvärnsmän och tilldelats skjutvapen för förvaring i bostaden. I
övrigt skall innehav av statliga vapen inte registreras eftersom statliga
vapen enligt 1 kap. 8 § inte omfattas av tillståndsplikten i 2 kap. 2 §. Det
får av registret inte framgå om en person är hemvärnsman eller innehar
vapen enligt vapenlagen. Skälet till det framgår av avsnitt 9.
Det centrala vapenregistret skall innehålla uppgifter om sådana
skjutvapen för vilka tillstånd till innehav har meddelats enligt
vapenlagen. Exempel på sådana uppgifter kan vara vapentyp, fabrikat,
modell, kaliber, tillverkningsnummer etc. Registret skall vidare innehålla
uppgifter om vapen som upphittats eller som anmälts stulna eller
försvunna.
Som nämnts omfattas statliga vapen inte av lagens tillståndsplikt. Det
innebär att hemvärnsmännens vapen inte skall registreras i det centrala
vapenregistret. Av paragrafen framgår dock att staliga vapen som
upphittats eller anmälts stulna eller försvunna skall antecknas i registret.
Vapenhandlarregistret skall innehålla uppgifter om personer eller
organisationer som har meddelats tillstånd enligt vapenlagen att bedriva
handel med skjutvapen eller att ta emot skjutvapen för översyn,
reparation eller skrotning. I registret kan t.ex. antecknas uppgifter om
organisationsnummer, namn och adress samt andra uppgifter av
betydelse för tillståndsfrågan, t.ex. uppgifter om eventuell konkurs,
likvidation etc.

19 §

Paragrafen innehåller ett förbud mot samkörning av de centrala registren.
Av personuppgiftslagen (1998:204) framgår att personuppgifter inte får
behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket
uppgifterna samlades in. Personuppgiftslagen innehåller dock inte något
förbud mot samkörning av uppgifter.
De uppgifter som behandlas i de centrala vapenregistren är inhämtade
för samma ändamål. Trots detta bör de, som framgår av avsnitt 7.2, av
säkerhetsskäl inte få samköras med varandra. Paragrafen innehåller
därför ett förbud mot samkörning.

20 §

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 8, innehåller bestämmelser om
vapenregistrens ändamål. Ändamålsbestämmelsen är gemensam för de
lokala och de centrala vapenregistren.
Vapenregistren skall för det första ha till ändamål att ge information
om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda
brott med anknytning till skjutvapen. I detta ligger även att förebygga,
upptäcka eller utreda brott i andra länder. Av 1 kap. 3 § tredje stycket
sekretesslagen (1980:100) och 7 och 8 §§ polisdatalagen (1998:622)
framgår under vilka förutsättningar uppgifter ur ett vapenregister får
lämnas ut till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation.
Vapenregistren skall för det andra ha till ändamål att underlätta
handläggningen av frågor om tillstånd, t.ex. genom att möjliggöra
kontroll av tidigare vapeninnehav och uppdatering av registrerade
folkbokföringsuppgifter.

21 §

Paragrafen behandlar rättelse och skadestånd och hänvisar till
personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser.

11 kap.

2 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter om
förandet av vapenregister. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse registrens
närmare innehåll, samkörning med andra register, vem som skall ha rätt
att registrera eller ta del av uppgifter etc. Bemyndigandet avser såväl de
centrala vapenregistren som de lokala.

Promemorian Vapenregister

Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har följande instanser yttrat sig över promemorians förslag .
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Inspektionen för
strategiska produkter, Försvarsmaktens högkvarter, Svenska jägare-
förbundet, Frivilliga Skytterörelsen och Svenska Pistolskytteförbundet.
Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens jägare och Svenska sportskytte-
förbundet har beretts tillfälle att inkomma med yttrande men har inte hört
av sig.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-11-24

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 19 november 1998 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag
om ändring i vapenlagen (1996:67).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika
Lowén.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 december 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson,
Lejon, Lövdén

Föredragande: Britta Lejon

Regeringen beslutar proposition Vapenregister

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Vapenlagen (1996:67)
11 kap. 2 §

Promemorian

Vapenregister

Promemorians huvudsakliga innehåll
I promemorian föreslås en lagreglering av vapenregistren. Förslaget
innebär att varje polismyndighet skall föra ett lokalt vapenregister över
tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen (1996:67).
Vidare skall Rikspolisstyrelsen föra separata centrala register över
vapeninnehavare, registrerade skjutvapen och vapenhandlare.
Vapenregistren skall ha till ändamål dels att ge information om sådana
uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda brott med
anknytning till skjutvapen, dels att underlätta handläggningen av frågor
om tillstånd enligt vapenlagen.

Innehållsförteckning

1 Lagtext 61
2 Ärendet och dess beredning 65
3 Nuvarande lagstiftning 65
3.1 Antalet vapen 65
3.2 Vapenlagen 65
3.3 1995 års vapenutredning 66
3.4 Nuvarande vapenregister 66
4 Utgångspunkter för förslaget 67
4.1 Den nya datalagstiftningen 67
4.1.1 Personuppgiftslagen 67
4.1.2 Poli sdatalagen 68
4.2 Behovet av en ny vapenregisterlagstiftning 69
5 Lokala vapenregister 70
6 Centrala vapenregister 71
6.1 Centrala vapenregister inrättas 71
6.2 Tre separata register inrättas 75
7 Vapenregistrens ändamål 75
8 Närmare bestämmelser om registren 76
9 Hemvärnsmän 77
10 Sekretess 78
11 Rättelse och skadestånd 79
12 Kostnader och ikraftträdande 79
13 Författningskommentar 80

15 Lagtext
Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs ifråga om vapenlagen (1996:67)
dels att 1 kap. 8 §. 2 kap. 17 § och 11 kap. 2 § samt rubriken före 2
kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 2 kap. 18 21 §§,
samt närmast före 2 kap. 18, 20 och 21 §§ nya rubriker av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
8 §
Denna lag gäller inte skjutvapen
och ammunition som innehas av
staten.
I fråga om skjutvapen och
ammunition som innehas av staten
gäller endast bestämmelserna i 2
kap. 17 21 §§.

2 kap.

Register över vapeninnehav och
beslut

Lokala vapenregister
17 §

Polismyndigheten skall föra
register över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt
denna lag.
Varje polismyndighet skall föra
ett lokalt register över tillstånds-
pliktiga vapeninnehav och beslut
enligt denna lag.
Registret skall även innehålla
uppgifter om personer som är
hemvärnsmän och som av
Försvarsmakten tilldelats skjut-
vapen för förvaring i bostaden.
Uppgifter om vilka vapen som
tilldelats får inte registreras.

Centrala vapenregister

18 §

Rikspolisstyrelsen skall föra
separata centrala register över
1. personer och organisationer
som enligt denna lag har
meddelats tillstånd att inneha
skjutvapen eller ammunition
samt personer som är
hemvärnsmän och som av
Försvarsmakten tilldelats
militära skjutvapen för
förvaring i bostaden
(vapeninnehavareregistret),
2. de skjutvapen för vilka tillstånd
till innehav har meddelats
enligt denna lag samt
skjutvapen som upphittats eller
anmälts stulna eller försvunna
(vapenregistret) och
3. personer och organisationer
som har meddelats tillstånd
enligt denna lag att bedriva
handel med skjutvapen eller att
ta emot skjutvapen för översyn,
reparation eller skrotning
(vapenhandlareregistret).
Det får av vapeninnehavare-
registret inte framgå om en
registrerad person är
hemvärnsman.

19 §

De centrala vapenregistren får
inte samköras med varandra.

Vapenregistrens ändamål

20 §

Vapenregistren skall ha till
ändamål att
1. ge information om sådana
uppgifter som behövs för att
förebygga, upptäcka och utreda
brott med anknytning till
skjutvapen,
2. underlätta handläggningen av
frågor om tillstånd enligt denna
lag.

Rättelse och skadestånd

21 §

Personuppgiftslagens
(1998:204) bestämmelser om
rättelse och skadestånd gäller vid
behandling av personuppgifter
enligt 2 kap. 17 20 §§ eller enligt
föreskrifter som har meddelats
med stöd av 11 kap. 2 § j).

11 kap.
2 §

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
a) undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller signal-
vapen,
b) krav på skjutskicklighet, utbildning, ålder och de förutsättningar i
övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd till innehav av skjutvapen,
c) krav på kunskap för att få tillstånd att driva handel med skjutvapen
och vad som i övrigt skall gälla vid sådan handel,
d) vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 4 kap. vid ändring,
reparation och skrotning av skjutvapen,
e) krav på vapenhandlares, museers och skyttesammanslutningars för-
varing av andra vapen än effektbegränsade vapen och på skyttesamman-
slutningars förvaring av ammunition,
f) de förutsättningar i övrigt som skall vara uppfyllda för tillstånd
enligt denna lag,
g) utfärdande av europeiska skjutvapenpass till dem som har tillstånd
att inneha skjutvapen i Sverige,
h) förutsättningar för och
förfaringssätt vid medgivande av
att personer bosatta i Sverige skall
få tillstånd att förvärva skjutvapen
i ett annat land, och
i) krav på att den som förvärvat
ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall
underrätta den staten om förvärvet.

h) förutsättningar för och
förfaringssätt vid medgivande av
att personer bosatta i Sverige skall
få tillstånd att förvärva skjutvapen
i ett annat land,
i) krav på att den som förvärvat
ett skjutvapen i Sverige och som är
bosatt i ett främmande land skall
underrätta den staten om förvärvet
och
j) förande av vapenregister enligt
2 kap. 17 19 §§.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

16 Ärendet och dess beredning

Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till Justitiedepartementet hemställt
om att få inrätta ett nationellt vapenregister i enlighet med en till
skrivelsen fogad rapport från en projektgrupp inom styrelsen. Rapporten
innehåller en översiktlig beskrivning av ett nytt nationellt
vapenregistersystem innefattande regionala och centrala vapenregister.
Rikspolisstyrelsens skrivelse finns i bilaga 1. Skrivelsen jämte rapporten
har remitterats till Försvarsmakten och Datainspektionen, vilka har
kommit in med yttranden. Yttrandena finns tillgängliga i ärendet (dnr Ju
96/1670). I promemorian behandlas Rikspolisstyrelsens förslag.
17 Nuvarande lagstiftning
17.1 Antalet vapen
Det finns i Sverige ungefär 2,1 miljoner skjutvapen som innehas med
stöd av tillstånd enligt vapenlagen (1996:67). Dessa fördelar sig på
750 000 innehavare, huvudsakligen privatpersoner. Dessutom finns
omkring 70 000 skjutvapen utdelade av Försvarsmakten till
hemvärnsmän för förvaring i hemmet.
17.2 Vapenlagen
Enskildas och organisationers befattning med civila skjutvapen och
ammunition regleras i vapenlagen (1996:67). Lagen är inte tillämplig på
skjutvapen och ammunition som innehas av staten. I vapenlagen
föreskrivs krav på tillstånd för innehav av i princip samtliga typer av
skjutvapen. Där finns även bestämmelser om krav på tillstånd för
innehav av ammunition. Att bedriva handel med skjutvapen kräver
särskilt tillstånd. Också införsel av skjutvapen och ammunition till
Sverige kräver tillstånd enligt lagen. Vapenlagen kompletteras av mer
detaljerade bestämmelser i vapenförordningen (1996:70) och av
föreskrifter och allmänna råd som utfärdas av Rikspolisstyrelsen.
Den nuvarande vapenlagstiftningen trädde i kraft den 1 april 1996.
Innehållsmässigt överensstämmer den i stora delar med motsvarande
äldre författningar. Såväl lagen som förordningen har emellertid i
förhållande till dessa omarbetats språkligt och systematiskt samt
anpassats för att uppfylla de krav som ställs i EG:s direktiv den 18 juni
1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen (91/477/EEG).
Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om att medlemsländerna skall
underrätta varandra om överföringar av skjutvapen och ammunition
mellan respektive territorier. För detta ändamål skall enligt direktivet ett
nätverk bildas. Svensk kontaktpunkt i detta sammanhang är
Rikspolisstyrelsen.
17.3 1995 års vapenutredning
I maj 1995 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att göra en
genomgripande översyn av vapenlagen med inriktning på att förebygga
våldsbrott (dir. 1995:39). Utredningen, som antog namnet 1995 års
vapenutredning, har nyligen lämnat sitt slutbetänkande En samlad
vapenlagstiftning (SOU 1998:44). Betänkandet har remissbehandlats och
bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. I utredningens
uppdrag har inte ingått att överväga nu aktuella frågor om vapenregister.
Betänkandet innehåller därför inte något förslag i den delen.

17.4 Nuvarande vapenregister

Enligt 2 kap. 17 § vapenlagen skall polismyndigheten föra register över
tillståndspliktiga vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. För
närvarande finns 115 sådana register, i princip motsvarande ett i varje
polisdistrikt i polisväsendets tidigare organisation. De förs på automatisk
databehandling med tillstånd från Datainspektionen. I dessa register
lagras uppgifter om samtliga personer som är folkbokförda inom
respektive polisområde och som har tillstånd enligt vapenlagen att inneha
skjutvapen eller ammunition. Uppgifterna består i namn, personnummer
och hemvist samt vilka vapen som personen har beviljats tillstånd att
inneha. För varje vapen anges typ, fabrikat, modell, kaliber samt
tillverkningsnummer. Saknas tillverkningsnummer skall annan uppgift
som tillåter identifiering anges. Vidare registreras vilket ändamål som
tillståndet att inneha vapnen avser samt eventuella villkor för tillståndet.
Sådana villkor kan bl.a. avse hur vapnet skall förvaras (särskild
förvaringsföreskrift) eller att tillståndet är knutet till innehav av viss
tjänst, t.ex. såsom väktare. Om tillståndet är tidsbegränsat anges även
detta.
Någon samordning mellan de olika registerenheterna finns inte. De
datoriserade registren är lokala s.k. enanvändarsystem. Det innebär att de
inte är hopkopplade i något nätverk och att endast en person åt gången
kan arbeta i systemet. Det är möjligt att i ett register söka efter ett en viss
vapeninnehavare både med ledning av personuppgifter och med ledning
av uppgifter om ett visst vapen. Eftersom de olika registren inte är
samordnade är de endast sökbara var för sig. Det kan därför vara
nödvändigt att söka i ett stort antal register för att kunna får reda på om
tillstånd för innehav av ett visst vapen, som t.ex. har förekommit i
brottsligt sammanhang, har utfärdats.
Närmare bestämmelser om hur vapenregister skall föras finns i
Rikspolisstyrelsens föreskrifter om utfärdande av tillståndsbevis för och
registerföring av vapen hos polismyndighet (RPS FS 1987:4, FAP 551-
5). Dessa föreskrifter har emellertid inte anpassats till datoriseringen och
får till viss del anses vara obsoleta.
Uppgifterna i vapenregistret om vapeninnehavare uppdaterades fram
till 1 juli i år genom avisering från folkbokföringsregistret. Om en
vapeninnehavare böt adress eller avled sände Riksskatteverket ett
registerkort med uppgift om det till polismyndigheten. De nya
uppgifterna fördes sedan manuellt in i vapenregistren. Riksskatterverkets
aviseringar skedde på grundval av en s.k. V-markering i
folkbokföringsregistret. Samtliga i Sverige bosatta personer med tillstånd
enligt vapenlagen att inneha skjutvapen var markerade med ett V i
folkbokföringsregistret. En sådan markering gjordes efter underrättelse
från polismyndigheten om vilka personer som förekommer i
vapenregister.
Riksskatteverket upphörde med aviseringen den 1 juli 1998.
Rikspolisstyrelsen har därför fått Datainspektionens tillstånd att föra ett
temporärt centralt register över vapeninnehavare som uppdateras från
Rikspolisstyrelsens namn och adressregister. Ändamålet med det
temporära registret är att tillgodose de lokala registerenheterna med den
information om adressändringar, namnändringar, dödsfall etc. som
tidigare erhölls från Riksskatteverket.
Andra beslut än sådan som rör tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition registreras inte i de datoriserade registren. Således förs t.ex.
register över beslut om tillstånd att bedriva handel med skjutvapen
manuellt.

18 Utgångspunkter för förslaget
18.1 Den nya datalagstiftningen
18.1.1 Personuppgiftslagen
Den 22 oktober 1998 träder personuppgiftslagen (1998:204) i kraft.
Personuppgiftslagen ersätter den nuvarande datalagen (1973:289) och
genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 94/46/EG av den 24
oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter
(dataskyddsdirektivet). Personuppgiftslagen är, precis som den
nuvarande datalagen, tänkt att få en generell räckvidd. Särbestämmelser
som behövs på olika områden förutsätts få sin plats i särskilda
registerförfattningar. Sådana bestämmelser kommer att gälla framför
personuppgiftslagen.
Personuppgiftslagen skall gälla all behandling av personuppgifter som
är helt eller delvis automatiserad. Lagen skall även omfatta manuell
behandling av personuppgifter om dessa ingår i eller avses ingå i en
strukturerad samling av personuppgifter. Personuppgiftslagen är således
teknikneutral och samma regler kommer att gälla oberoende av om ett
register förs manuellt eller automatiserat.
Personuppgiftslagen innehåller vissa grundläggande krav på
behandlingen av personuppgifter. Personuppgifter skall enligt dessa
behandlas på ett korrekt sätt och i enlighet med god sed. Uppgifter får
samlas in endast för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade
ändamål och får inte sedan behandlas för något ändamål som är
oförenligt med det ursprungliga. Behandling av personuppgifter för
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall dock aldrig anses
oförenliga med de ursprungliga ändamålen. De personuppgifter som
behandlas skall vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålet.
Fler uppgifter än som är nödvändiga med hänsyn till ändamålet får inte
behandlas. Känsliga personuppgifter, dvs. uppgifter som avslöjar en
persons ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiös eller
filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller uppgifter
som rör en persons hälsa eller sexualliv, får bara behandlas under vissa
angivna förutsättningar. De personuppgifter som behandlas skall vidare
vara riktiga och aktuella. Alla rimliga åtgärder skall vidtas för att rätta,
blockera eller utplåna felaktiga eller ofullständiga uppgifter.
Personuppgifter skall inte heller få bevaras under längre tid än vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. För
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall dock
personuppgifter få bevaras under en längre tid.
Personuppgiftslagen innehåller en uppräkning av när behandlingen av
personuppgifter är tillåten. Som huvudregel får personuppgifter
behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till
behandlingen. Lagen anger härutöver vissa andra fall när personuppgifter
får behandlas, t.ex. för att en arbetsuppgift av allmänt intresse skall
kunna utföras eller i samband med att en arbetsuppgift som innebär
myndighetsutövning skall utföras.
18.1.2 Poli sdatalagen
Personuppgiftslagen innehåller som nämnts generella bestämmelser för
behandling av personuppgifter. De särbestämmelser som är nödvändiga
för polisens verksamhet regleras i en särskild lag, polisdatalagen
(1998:622).
Polisdatalagens bestämmelser innebär att en särreglering i förhållande
till personuppgiftslagen görs dels såvitt avser behandling av känsliga
uppgifter, såsom etniskt ursprung, politiska eller religiösa åsikter m.m.,
dels såvitt avser behandling av uppgifter av underrättelsekaraktär och
kvarstående misstankar. Polisdatalagen innehåller vidare särskilda
bestämmelser om vissa register. Polisdatalagen innehåller inte någon
bestämd dag för ikraftträdandet. Avsikten är dock att lagen skall kunna
träda i kraft under våren 1999.
I förarbetena till polisdatalagen (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98:JuU20, rskr. 1997/98:276) görs bedömningen att några
särregler i förhållande till personuppgiftslagen inte behövs för
handläggning av polismyndighetsärenden eller för polisens interna
administration. Polisdatalagen gäller därför inte för den delen av polisens
verksamhet (jfr 1 § polisdatalagen).
Polisdatalagen kommer således inte att gälla för
vapendeärendehanteringen. Däremot kommer polisdatalagens allmänna
bestämmelser i och för sig att gälla för behandling av personuppgifter i
vapenregister i den mån dessa kommer att föras för att förebygga,
upptäcka och utreda brott.
18.2 Behovet av en ny vapenregisterlagstiftning
Förslag: Förande av vapenregister regleras i lag.

Rikspolisstyrelsens förslag: Överensstämmer med promemorians.
Datainspektionen och Försvarsmakten tillstyrker förslaget.
Skälen för förslaget: En projektgrupp inom Rikspolisstyrelsen arbetar
sedan ett par år tillbaka med att utarbeta ett nytt
vapenärendehanteringssystem. Syftet med detta är att effektivisera
handläggningen av ärenden enligt vapenlagen genom ett utökat och
förbättrat datorstöd. I det planerade systemet ingår även nya
vapenregister. Dagens vapenregister är ålderdomliga och inte anpassade
till polisväsendets nya organisation. För att polisen skall kunna arbeta
effektivt och leva upp till statsmakternas krav måste den få möjlighet att
använda modern informationsteknik.
Vapenregistren behövs för att handlägga ärenden enligt vapenlagen
t.ex. ansökningar om tillstånd till innehav av skjutvapen och ammunition,
uppföljningen av meddelade tillstånd samt frågor om återkallelse av
tillstånd. Vapenregistren fyller också en viktig funktion i det allmänna
polisarbetet, t.ex. för att identifiera innehavare av vapen som kan ha
använts för brott eller för att spåra upphittade vapen. Vapenregistren har
även stor betydelse i det operativa polisarbetet genom att polisen via
dessa kan få uppgift om eventuellt vapeninnehav innan man gör ett
ingripande i en bostad. De vapenregistren som för närvarande förs
tillgodoser endast i begränsad utsträckning dessa behov.
Personuppgiftslagens bestämmelser innebär i och för sig att polisen
kan behandla uppgifter helt eller delvis automatiserat om det är
nödvändigt för att uppgifter av ett allmänt intresse skall kunna utföras
eller för att arbetsuppgifter i samband med myndighetsutövning skall
kunna utövas. Datoriserade vapenregister skulle alltså kunna föras enbart
med stöd av personuppgiftslagens bestämmelser. De senaste årens
målsättning har dock varit att myndighetsregister med ett stort antal
registrerade personer och ett särskilt känsligt innehåll skall lagregleras
(prop. 1990/91:60 s. 50, bet. 1990/91:Ku11 s.11). I förarbetena till
personuppgiftslagen uttalas att det inte finns någon anledning att avvika
från denna målsättning (prop. 1997/98:44 s. 41). Vid behandlingen av
propositionen Polisens register erinrade också konstitutionsutskottet i sitt
yttrande till justitieutskottet om denna målsättningen (bet.
1997/98:JuU20). I vart fall de centrala vapenregistren bör därför
lagregleras. De lokala vapenregistren utvidgas med det system som
föreslås i det följande och bildar större enheter. Tillgången till dessa
register ökar också i viss mån genom övergången till moderna
datorsystem. Även de lokala vapenregistren bör därför lagregleras.

19 Lokala vapenregister

Förslag: Varje polismyndighet skall föra ett lokalt register över
tillståndspliktiga vapeninnhav och beslut enligt vapenlagen.

Rikspolisstyrelsens förslag: Överensstämmer med promemorians
förslag.
Datainspektionen och Försvarsmakten har inget att erinra mot
förslaget.
Skälen för förslaget: För närvarande finns det drygt hundra lokala
vapenregister. Såsom dessa system för närvarande är uppbyggda kan
endast en person åt gången arbeta i respektive register. Som tidigare
nämnts är någon samordning mellan de olika vapenregistren inte heller
möjlig. Denna ordning för registrering av tillståndspliktiga skjutvapen
och beslut enligt vapenlagen (1996:67) uppfyller inte rimliga krav på
effektivitet. Det finns numera endast en polismyndighet i varje län. Det
finns därför inte något skäl att dela upp registerföringen geografiskt på
mindre delar av länet. Tvärt om motverkar en sådan uppdelning att
vapenärendena kan hanteras på ett rationellt sett t.ex. genom att vissa
eller samtliga delar av handläggningen sker centralt för hela länet.
Med polisens nuvarande organisation är det naturligt att varje
polismyndighet endast för ett vapenregister över tillståndspliktiga
vapeninnehav och beslut enligt vapenlagen. Detta medför i och för sig att
fler uppgifter om vapen och vapeninnehavare samlas på ett och samma
ställe vilket naturligtvis ökar sårbarheten vid obehörigt intrång i
registren. Denna ökade risk måste emellertid vägas mot de
effektivitetsvinster som kan göras genom sammanslagningen. I vart fall
när det gäller att skapa länsvisa register, som alltså bättre
överensstämmer med den nya polisorganisationen, måste
effektivitetshänsyn anses väga tyngre. Detta är inte enbart en fråga om att
hushålla med resurser. En effektivisering av hanteringen av uppgifter i
vapenregister kan också medverka till att vapenlagstiftningens
brottsförebyggande funktion förstärks. Intresset att motverka obehörigt
intrång i registren får i stället tillgodoses genom att dessa skyddas med
behörighetsregler etc. Det bör ankomma på regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att utfärda sådana föreskrifter.
20 Centrala vapenregister
20.1 Centrala vapenregister inrättas

Förslag: Rikspolisstyrelsen skall föra centrala vapenregister.

Rikspolisstyrelsens förslag: Överensstämmer med promemorians.
Datainspektionen ifrågasätter förslaget med hänsyn till risken att
registrerad information kommer till brottslig användning.
Försvarsmakten har inget att erinra mot att centrala register inrättas
beträffande civila vapen.

Skälen för förslaget
Centrala register effektiviserar polisens arbete och kan användas för att
förebygga brott
De vapenregister som för närvarande förs fyller en viktig funktion i det
allmänna polisarbetet, t.ex. för att identifiera innehavare av vapen som
kan ha använts för brott eller för att spåra upphittade vapen.
Vapenregistren har också stor betydelse i det operativa polisarbetet
genom att polisen via dessa kan få uppgift om eventuellt vapeninnehav
innan man gör ett ingripande i en bostad. Som framgått av förgående
avsnitt är uppfyller dock inte nuvarande vapenregistren de krav man bör
kunna ställa från effektivitetssynpunkt.
Att varje polismyndighet endast skall föra ett vapenregister gör det
visserligen lättare att över hela riket söka efter ett visst registrerat vapen
eller få överblick över vilka vapeninnehav som är registrerade.
Fortfarande krävs emellertid slagning i 21 olika register för att göra
sökningen fullständig. Om ett skjutvapen har hittats eller beslagtagits i en
brottsutredning krävs det alltså en betydande arbetsinsats för att säkert
kunna avgöra om vapnet finns registrerat i något av de lokala registren.
Samma svårighet uppkommer om en förfrågan görs från en myndighet i
ett annat land angående ett visst skjutvapen, t.ex. inom ramen för
samarbetet inom Interpol eller Europol. Centrala register över samtliga
registrerade skjutvapen och samtliga vapeninnehavare skulle påtagligt
underlätta genomförande av sådan efterforskningar som nu nämnts och
därmed effektivisera polisens arbete. Detta är av stor betydelse ur ett
brottsförebyggande perspektiv.
En från brottsförebyggande synpunkt betydelsefull del av
polismyndigheternas hantering av uppgifterna i vapenregistret är vidare
att följa upp meddelade vapentillstånd och, när det finns anledning till
det, aktualisera frågan om återkallades av ett tillstånd. Detta kräver
emellertid att polismyndigheten får uppgift om sådana omständigheter
som kan ligga till grund före ett beslut om återkallelse. Till viss del kan
behovet av sådana uppgifter tillgodoses genom underrättelser från
domstolar. Om en domstol har funnit att någon är skyldig till ett brott
mot vapenlagen eller vapenförordningen, eller till ett annat brott vid
vilket skjutvapen använts, skall en kopia av domen eller beslutet sändas
till polismyndigheten i den ort där den dömde är folkbokförd (17 kap. 3 §
vapenförordningen) I fråga om den som driver handel med skjutvapen
eller ammunition, ingår i styrelse för skyttesammanslutning eller
företräder huvudman för museum skall enligt bestämmelsen underrättelse
även sändas till polismyndigheten i den ort där rörelsen bedrivs, styrelsen
har sitt säte eller museet är beläget.
Motsvarande underrättelseskyldighet gäller när en domstol lämnat ett
yrkande om förverkande enligt vapenlagen helt eller delvis utan bifall.
Genom domstolarnas underrättelser uppmärksammas den
polismyndighet hos vilken ett vapeninnehav är registret på vissa av de
omständigheter som kan föranleda att ett tillstånd enligt vapenlagen
återkallas. Skyldigheten att underrätta omfattar emellertid inte samtliga
uppgifter som är relevanta för detta ändamål. Det finns till exempel inte
någon skyldighet för domstolarna att underrätta polismyndigheten om att
en person dömts för något annat våldsbrott än ett sådant där skjutvapen
använts.
Ett centralt register över samtliga vapeninnehavare skulle kunna
användas för att från andra register, t.ex. från det register som förs enligt
lagen (1998:620) om belastningsregister eller det register som förs enligt
lagen (1998:621) om misstankeregister, hämta in uppgifter om att det
föreligger sådana omständigheter som kan utgöra grund för ett beslut om
återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen och ammunition eller för att
omhänderta skjutvapen och ammunition i avvaktan på ett sådant beslut.
Centrala register skulle således effektivisera polisens arbete och vara
av stor betydelse för polisens verksamhet att förebygga, upptäcka och
utreda brott.
Centrala register behövs för uppdatering av de lokala registren
De lokala vapenregistren uppdaterades tidigare genom aviseringar från
folkbokföringsregistret. Som framgått av avsnitt 3.4 upphörde
Rikskatteverket med aviseringen den 1 juli 1998 och Rikspolisstyrelsen
har sedan dess Datainspektionens tillstånd att föra ett temporärt centralt
vapeninnehavareregister som uppdateras från Rikspolisstyrelsens namn
och adressregister. Ändamålet med det temporära registret är att
tillgodose de lokala registerenheterna med den information om
adressändringar, namnändringar, dödsfall etc. som tidigare erhölls av
Riksskatteverket.
Det är viktigt att det även i framtiden finns en fungerande uppdatering
av de lokala registren. Det är naturligtvis möjligt att uppdatera varje
lokalt vapenregister genom samkörning med Rikspolisstyrelsens namn
och adressregister. Det mest rationella systemet synes dock vara att de
lokala vapenregistren även i fortsättningen uppdateras från ett centralt
vapeninnehavarregister.
Utländska medborgare
Tidigare har det i princip varit ett ovillkorligt krav för att tillstånd att
inneha skjutvapen i Sverige skall kunna beviljas att sökande är fast bosatt
i Sverige och således folkbokförd på en bestämd adress inom landet. I
och med den ökade rörligheten av personer över gränserna främst inom
den europeiska unionen kan inte detta krav längre upprätthållas lika
strikt. Det måste t.ex. vara möjligt för en person som är bosatt i ett annat
land och som vill förvärva ett skjutvapen för att inneha det under viss tid
i Sverige och därefter för det med sig till sitt hemland, att söka och
beviljas tillstånd till innehavet. I sådana fall är det emellertid inte
möjlighet att knyta registreringen av vapeninnhavet till
folkbokföringsadressen. En polismyndighet som tar emot en ansökan om
tillstånd kan därför ha svårt att kontrollera om sökanden redan tidigare
av en annan polismyndighet har beviljats tillstånd att inneha andra
skjutvapen. Ett centralt register över samtliga vapeninnehavare skulle
väsentligt underlätta en sådan kontroll.
Kontroll av vapenhandlare
Den som vill bedriva handel med vapen måste ha tillstånd enligt
vapenlagen. Tillstånd får meddelas den som har rätt att driva handel i
allmänhet, har de kunskaper som behövs samt är ordentlig och pålitlig (2
kap. 10 § vapenlagen). Det är naturligtvis angeläget att handeln med
skjutvapen och ammunition underkastas en sträng kontroll. Om
vapenhandlarna registrerades i ett centralt register skulle polisen vid
handläggning av vapenärenden där en vapenhandlare anges som
överlåtare direkt kunde kontrollera att denne har ett giltigt tillstånd till
handel med skjutvapen. Ett centralt register skulle även kunna användas
för att registrera uppgifter av betydelse för tillståndsfrågan, t.ex.
uppgifter om konkurs, likvidation etc.
Integritets- och säkerhetsaspekter
Åtskilliga skäl talar således för inrättandet av centrala vapenregister.
Centrala vapenregister skulle effektivisera polisens arbete och minska
administrationskostnaderna samtidigt som rättssäkerheten skulle
förstärkas. Centrala register skulle vidare få stor betydelse för såväl den
brottsutredande som den brottsförebyggande verksamhet polisen
bedriver.
All automatiserad behandling av personuppgifter kan i och för sig ses
som ett intrång i den enskildes personliga integritet. Behovet av
inrättande av register och annan automatiserad behandling måste därför
alltid noga övervägas. Vid utformandet av de regler som skall gälla för
automatiserad behandling av personuppgifter måste integritetsfrågorna
alltid ställas i förgrunden. En utgångspunkt är härvid bestämmelserna i 2
kap. 3 § andra stycket regeringsformen om att en person i den
utsträckning som föreskrivs i lag skall skyddas mot att den personliga
integriteten kränks genom att uppgifter om honom registreras med hjälp
av automatisk databehandling. Generella bestämmelser om tillåten
behandling av personuppgifter finns som redan nämnts i
personuppgiftslagen (1998:204). Som framgått av avsnitt 4.1.1 skulle
inrättandet av vapenregister i och för sig vara möjligt redan med stöd av
personuppgiftslagen (1998:204). Med hänsyn härtill och med hänsyn till
de fördelar centrala vapenregister medför kan det ur integritetssynpunkt
knappast finnas några betänkligheter mot att inrätta centrala
vapenregister.
Vad som främst talar emot att inrätta centrala vapenregister är i stället
säkerhetsaspekten. Som redan anförts beträffande de lokala registren
medför en ökad koncentration av uppgifter om vapen och
vapeninnhavare en ökad sårbarhet för obehörigt intrång i registren.
Datainspektionen har i sitt remissvar anfört att ett centralt vapenregister
kan få ödesdigra konsekvenser för enskilda även om sekretess i viss
omfattning gäller för registrerade uppgifter. Inspektionen menar att
organiserad brottslighet och utländska organisationer med intresse av att
identifiera vapeninnehavare utgör ett hot mot samtliga innehavare av
vapen och att det finns en beaktansvärd risk för att sådana grupper
kommer över registrerad information.
Dessa farhågor är i och för sig berättigade. De bör dock inte
överdrivas. Uppgifter om vilka personer som är vapeninnehavare har
under lång tid varit registrerade centralt i folkbokföringsregistret genom
de s.k. v-markeringarna. Självklart förutsätter inrättandet av centrala
vapenregister att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas
för att skydda uppgifterna. I sammanhanget måste också erinras om att
det av 31 § personuppgiftslagen följer att den personuppgiftsansvarige
skall vidta de åtgärder som är lämpliga bl.a. med beaktande av de
särskilda risker som finns med behandlingen av uppgifterna. Det kan
t.ex. gälla åtgärder för åtkomstskydd, behörighetskontroller eller
loggning för att i efterhand kontrollera vem som har haft åtkomst till
uppgifterna, tidpunkten för åtkomsten och vilka uppgifter åtkomsten
gällt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan
dessutom med stöd av 50 § personuppgiftslagen meddela föreskrifter om
vilka krav som skall ställas på den personuppgiftsansvarige vid
behandlingen av uppgifter.
Sammanfattningsvis talar således övervägande skäl för att centrala
vapenregister bör inrättas.
20.2 Tre separata register inrättas
Förslag: Rikspolisstyrelsen skall föra separata centrala register över
vapeninnehavare, vapen och vapenhandlare. Registren får inte samköras
med varandra.

Rikspolisstyrelsens förslag överensstämmer med promemorians.
Skälen för förslaget: För att minska risken för sårbarhet bör uppgifter
om vapeninnehavare och uppgifter om vapen inte registreras i samma
register. I stället bör, såsom Rikspolisstyrelsen föreslagit, tre separata
centrala vapenregister inrättas. Det bör således finnas ett register över
vapeninnehavare, ett över vapen och ett över vapenhandlare.
Vapeninnehavareregistret bör innehålla uppgifter om personer eller
organisationer som har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition. Registret bör endast innehålla en hänvisning till det lokala
register där tillståndet finns registrerat.
Vapenregistret bör innehålla uppgifter om sådana vapen för vilka
tillstånd till innehav har meddelats enligt vapenlagen. Vapenregistret bör
dessutom innehålla uppgifter om vapen som upphittats eller anmälts
stulna eller försvunna.
Vapenhandlareregistret bör innehålla uppgifter om personer och
organisationer som meddelats tillstånd att bedriva handel med skjutvapen
eller att ta emot skjutvapen för översyn, reparation eller skrotning.
Uppdelningen på tre separata register innebär att det inte är möjligt att
ur de centrala registren utläsa närmare vilka slags vapen en viss person
eller organisation har rätt att inneha. Dessa uppgifter skall endast finnas i
de lokala registren. För att ytterligare minska risken att registrerad
information kommer i orätta händer och kan sammanställas på ett sätt
som utgör ett hot, t.ex. för registrerade vapeninnehavare, bör de centrala
registren inte få samköras med varandra.

21 Vapenregistrens ändamål
Förslag: Vapenregistren skall ha till ändamål att
1. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga,
upptäcka och utreda brott och
2. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen

Skälen för förslaget: Av förgående avsnitt har framgått att det finns
många olika skäl att inrätta vapenregister. Vapenregister fyller en viktig
funktion i polisens brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet.
Vapenregister behövs också för att effektivisera vapenärende-
handläggningen. En utgångspunkt för personuppgiftslagen (1998:204) är
att behandlingen av personuppgifter skall ske för ett visst ändamål. Den
personuppgiftsansvarige skall bl.a. se till att uppgifter bara samlas in för
uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte behandlas för något
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in
samt att de uppgifter som behandlas är adekvata och relevanta i
förhållande till ändamålet med behandlingen (9 §). Avgränsningen av
registrens ändamål är således av stor betydelse för hur ett register skall
kunna användas. Det ligger samtidigt i sakens natur att en
ändamålsbestämmelse inte kan bli allt för preciserad.
Med hänsyn till vad som i förgående avsnitt anförts om behovet av
vapenregister bör såväl de lokala som de centrala vapenregistren ha till
ändamål att
1. ge information om sådana uppgifter som behövs för att förebygga,
upptäcka och utreda brott,
2. underlätta handläggningen av frågor om tillstånd enligt vapenlagen.
Vapenregistren kommer således att föras bl.a. för att förebygga,
upptäcka och utreda brott. Polisdatalagens (1998:622) allmänna
bestämmelser kommer därför i och för sig att gälla för vapenregistren.
Eftersom det knappast kan bli aktuellt att behandla s.k. känsliga
personuppgifter i vapenregistren får detta inte annan följd än att
polisdatalagens bestämmelser om utlämnande av uppgifter blir
tillämpliga för uppgifter i vapenregistret. Det innebär att uppgifter som
är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall lämnas till den
myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik (6 §). Uppgifter
får vidare lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig
organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt
(7 § första stycket). Dessutom får regeringen meddela föreskrifter om att
uppgifter på begäran får lämnas ut till polis- eller åklagarmyndighet i en
stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att myndigheten eller
organisationen skall kunna förebygga, upptäcka eller utreda brott (7 §
andra stycket) eller att uppgifter får lämnas ut även i andra fall (8 §).
22 Närmare bestämmelser om registren
Förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
bemyndigas att utfärda föreskrifter om förandet av vapenregistren.

Rikspolisstyrelsens förslag går inte in på lagtekniska frågor.
Skälen för förslaget: I lag bör endast anges vilka register som får
föras och för vilket ändamål det får ske. Det krävs naturligtvis mer
detaljerade bestämmelser om registrens innehåll, samkörning med andra
register, behörighetsbegränsningar etc. Sådana bestämmelser är dock av
den karaktären att de inte bör ges lagform. Det bör i stället ankomma på
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att utfärda
närmare föreskrifter om förandet av vapenregistren.
23 Hemvärnsmän

Förslag: Hemvärnsmän som tilldelats skjutvapen för förvaring i
bostaden skall registreras såsom vapeninnehavare såväl i det lokala
vapenregistret som i det centrala vapeninnehavareregistret.
Av det centrala vapeninnehavareregistret får det inte framgå om
personen är hemvärnsman eller innehar vapen med stöd av tillstånd enligt
vapenlagen. Uppgifter om vilka vapen hemvärnsmännen innehar skall
inte heller registreras.

Rikspolisstyrelsens förslag: Hemvärnsmän registreras såsom
vapeninnehavare.
Försvarsmakten motsatte sig i sitt remissvar Rikspolisstyrelsens
förslag men har under ärendets fortsatta beredning förklarat att de, under
de förutsättningar som nu föreslås, godtar att hemvärnsmän registreras
såsom vapeninnehavare.
Skälen för förslaget: Hemvärnet har till uppgift att skydda viktiga
totalförsvarsanläggningar i hembygden och att skydda en myndighets
eller ett företags egna anläggningar och verksamhet (1 §
hemvärnsförordningen, 1997:146). Vid ett överraskande angrepp mot
Sverige skall hemvärnet ta upp försvaret till dess mobiliserade styrkor
kan överta uppgiften. De flesta av Sveriges ca. 70 000 hemvärnsmän har
därför tilldelats militära skjutvapen som förvaras i deras bostäder.
Enligt 17 § förordningen (1996:31) om statliga myndigheters
skjutvapen m.m. skall Försvarsmakten informera berörd lokal
polismyndighet om sådana militära skjutvapen som har tilldelats
hemvärnspersonal och som förvaras i bostäder. Informationen skall avse
vapentyp samt namn och adress i fråga om den som har vapnet.
Rikspolisstyrelsen framhåller i sin skrivelse att det är nödvändigt att
finna ett enkelt datoriserat system för överföring av informationen för att
undvika resurskrävande manuella rutiner. Rikspolisstyrelsen föreslår
därför att uppgifterna skall registreras såväl i det lokala vapenregistret
som i det centrala vapeninnehavareregistret.
Försvarsmakten har uttryckt vissa farhågor kring Rikspolisstyrelsens
förslag. Försvarsmakten har pekat på att uppgifter om hemvärnets hela
tillgängliga krigsorganisation kommer att finnas tillgänglig i det centrala
register som föreslås och att uppgifterna i orätta händer kan komma att
reducera effekten av hemvärnet. Försvarsmakten har vidare framhållit
vikten av att värna om säkerheten för hemvärnsmännen och deras
familjer.
Under ärendets fortsatta beredning har Försvarsmakten och
Rikspolisstyrelsen förklarat sig vara eniga om ett system som innebär att
respektive försvarsområde inom Försvarsmakten löpande förser
motsvarande polismyndighet med uppgifter om de hemvärnsmän som
tilldelats vapen för förvaring i bostaden. Uppgifterna registreras i det
lokala vapenregistret. Uppgifter om vilka vapen hemvärnsmännen
tilldelats får däremot inte registreras. Dessa uppgifter kan polisen endast
få efter kontakt med respektive försvarsområde. En spärr läggs in i
systemet så att det inte går att ta fram sammanställningar över
hemvärnsmän. Uppgifterna om vapeninnehavaren överförs från det
lokala vapenregistret till det centrala vapeninnehavareregistret. I det
centrala vapenregistret sker registreringen på ett sådant sätt att det inte
framgår huruvida vapeninnehavaren har tillstånd enligt vapenlagen att
inneha skjutvapen eller är hemvärnsman.
För att inte syftet med att införa ett centralt register över
vapeninnehavare skall gå förlorat är det viktigt att alla vapeninnehavare
också registreras. Även hemvärnsmännen bör därför registreras i
registret. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att skydda hemvärnet så att
det inte går att få fram uppgifter som, i orätta händer, skulle kunna
sabotera hemvärnets organisation eller skada enskilda hemvärnsmän och
deras familjer. Den lösning Rikspolisstyrelsen och Försvarsmakten
kommit fram till synes väl avvägd och bör därför genomföras.

24 Sekretess

Bedömning: Någon ändring i sekretesslagen (1980:100) bör inte göras.
Gällande sekretessbestämmelser tillgodoser behovet av sekretess för
uppgifter i vapenregister.

Skälen för bedömningen: Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)
gäller sekretess hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret, om inte
det står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen eller
ammunition kommer till brottslig användning. Under samma
förutsättning gäller från den 1 juli 1998 sekretess hos Rikspolisstyrelsen
för de uppgift som hänför sig till vapenregister (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98JuU20, rskr. 1997/98:276, SFS 1998:624).
För uppgifter om hemvärnsmän och deras beväpning gäller enligt 2
kap. 2 § sekretesslagen sekretess om det kan antas att det skadar landets
försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgifterna
röjs.
Gällande sekretessregler tillgodoser behovet av sekretess även för de
centrala vapenregister som nu föreslås. Någon ändring i sekretesslagen
behöver således inte göras.

25 Rättelse och skadestånd
Förslag: Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse av felaktiga
uppgifter och om skadestånd skall gälla för behandling av uppgifter i
vapenregistren. En hänvisning till personuppgiftslagens regler om
rättelse och skadestånd görs.

Skälen för förslaget: Den personuppgiftsansvarige är enligt
personuppgiftslagen (1998:204) skyldig att på begäran av den
registrerade rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte
har behandlats i enlighet med personuppgiftslagen eller föreskrifter som
har utfärdats med stöd av lagen (28 §). Sker rättelse skall de tredje män
till vilka uppgifter lämnats ut underrättas om rättelsen.
Av personuppgiftslagen följer vidare att den personuppgiftsansvarige
skall ersätta den registrerade för den skada och den kränkning av den
personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med
lagen orsakat (48 §).
Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd gäller
även för polisens behandling av uppgifter enligt 9 § polisdatalagen
(1998:622). Dessa bestämmelser bör även gälla vid behandling av
uppgifter i vapenregister. Såsom bestämmelserna i personuppgiftslagen
och polisdatalagen är utformade måste en hänvisning till
personuppgiftslagen dock göras.

26 Kostnader och ikraftträdande
Den tekniska uppbyggnaden av den nya registerstrukturen är naturligtvis
förenad med kostnader. Det nya systemet medför dock stora operativa
och resursmässiga förtjänster. Systemet ersätter även vissa rutiner som
för närvarande utförs manuellt. De centrala registren effektiviserar
arbetet avsevärt. Att varje polismyndighet endast skall föra ett lokalt
vapenregister innebär också att handläggningen kan centraliseras och
effektiviseras. Rikspolisstyrelsen har uppskattat besparingarna till
omkring tre miljoner kronor årligen.
Även om uppbyggnaden av den nya registerstrukturen således är förenad
med kostnader bör dessa med hänsyn till de besparingar de medför kunna
rymmas inom polisens anslag.
Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 april 1998.

27 Författningskommentar
Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
1 kap.

8 §

Paragrafen innehåller för närvarande en bestämmelse om att vapenlagen
inte gäller skjutvapen och ammunition som innehas av staten. Ändringen
innebär att bestämmelserna om vapenregister i tillämpliga delar också
kommer att gälla skjutvapen som innehas av staten.
Ändringen är en följd av att hemvärnsmän som av Försvarsmakten
tilldelats vapen för förvaring i bostaden skall registreras som
vapeninnehavare. Den innebär vidare att statliga vapen som upphittats
eller anmälts stulna eller försvunna kommer att kunna registreras i
vapenregistret.

2 kap.

17 §

Paragrafen, som motiveras i avsnitt 5, innehåller bestämmelser om lokala
vapenregister. Första stycket motsvarar i princip vad som gäller för
närvarande. Det klargörs dock att varje polismyndighet endast skall föra
ett vapenregister. De lokala registren skall innehålla den information som
behövs för hanteringen av vapenärenden, såsom vapen-, person- och
tillståndsuppgifter.
Registret skall även innehålla uppgifter om personer som är
hemvärnsmän och tilldelats militära skjutvapen som förvaras i bostaden.
Av säkerhetsskäl får däremot inte uppgifter om hemvärnsmännens
vapeninnehav förekomma i registret. Detta utvecklas närmare i avsnitt 9.
Att registren får föras med hjälp av automatiserad behandling anges
inte uttryckligen men framgår av personuppgiftslagen (1998:204) som
till skillnad mot datalagen (1973:289) är teknikneutral. Samma
bestämmelser gäller således för behandling av uppgifter i ett register
oavsett om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller manuell
(se 5 § personuppgiftslagen).

18 §

Paragrafen, som motiveras i avsnitt 6, innehåller bestämmelser om
centrala vapenregister. Bestämmelserna innebär att Rikspolisstyrelsen
skall föra tre separata register över vapeninnehavare, vapen och
vapenhandlare.
Vapeninnehavareregistret skall innehålla uppgifter om personer och
organisationer som har meddelats tillstånd att inneha skjutvapen eller
ammunition samt om personer som är hemvärnsmän och tilldelats
skjutvapen som förvaras i bostaden. Av registret får inte framgå om en
person är hemvärnsman eller innehar vapen enligt vapenlagen. Skälet till
det framgår av avsnitt 9.
Vapenregistret skall innehålla uppgifter om sådana skjutvapen för
vilka tillstånd till innehav har meddelats enligt vapenlagen. Exempel på
sådana uppgifter kan vara vapentyp, fabrikat, modell, kaliber,
tillverkningsnummer etc. Vapenregistret skall vidare innehålla uppgifter
om vapen som upphittats eller som anmälts stulna eller försvunna.
Hemvärnsmännens vapen skall alltså inte registreras i vapenregistret.
Om ett hemvärnsvapen stöldanmäls skall detta däremot antecknas i
registret.
Vapenhandlareregistret skall innehålla uppgifter om personer eller
organisationer som har meddelats tillstånd enligt vapenlagen att bedriva
handel med skjutvapen eller att ta emot skjutvapen för översyn,
reparation eller skrotning. I registret kan t.ex. antecknas uppgifter om
organisationsnummer, namn och adress samt andra uppgifter av
betydelse för tillståndsfrågan, t.ex. uppgifter om eventuell konkurs,
likvidation etc.

19 §

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7, innehåller bestämmelser om
vapenregistrens ändamål. Ändamålsbestämmelsen är gemensam för de
lokala och de centrala vapenregistren.
Vapenregistren skall för det första ha till ändamål att ge information
om sådana uppgifter som behövs för att förebygga, upptäcka och utreda
brott med anknytning till skjutvapen. I detta ligger även att förebygga,
upptäcka eller utreda brott i andra länder. Av 1 kap. 3 § tredje stycket
sekretesslagen (1980:100) och 7 och 8 §§ polisdatalagen (1988:622)
framgår under vilka förutsättningar uppgifter ur ett vapenregister får
lämnas ut till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation.
Vapenregistren skall för det andra ha till ändamål att underlätta
handläggningen av frågor om tillstånd., t.ex. genom att möjliggöra
kontroll av tidigare vapeninnehav och uppdatering av registrerade
folkbokföringsuppgifter.

20 §

Paragrafen innehåller ett förbud mot samkörning av de centrala registren.
Av personuppgiftslagen (1998:204) framgår att personuppgifter inte får
behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket
uppgifterna samlades in. Personuppgiftslagen innehåller dock inte något
förbud mot samkörning av uppgifter.
De uppgifter som behandlas i de centrala vapenregistren är inhämtade
för samma ändamål. Trots detta bör de, som framgår av avsnitt 6.2., av
säkerhetsskäl inte få samköras med varandra. Paragrafen innehåller
därför ett förbud mot samkörning.

21 §

Paragrafen behandlar rättelse och skadestånd och hänvisar till
personuppgiftslagens (1998:204) bestämmelser.

11 kap.

2 §

Paragrafen innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter om
förandet av vapenregister. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse registrens
närmare innehåll, samkörning med andra register, vem som skall ha rätt
att registrera eller ta del av uppgifter etc. Bemyndigandet avser såväl de
centrala vapenregistren som de lokala.

Prop. 1998/99:36

53

1

Prop. 1998/99:36
Bilaga 1

Prop. 1998/99:36
Bilaga 1

Prop. 1998/99:36
Bilaga 2

Prop. 1998/99:36
Bilaga 3

26

Prop. 1998/99:36

56

82

Prop. 1998/99:36

57