Regeringens proposition
1998/99:35

Ny lag om skiljeförfarande

Prop.
1998/99:35

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 12 november 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om skiljeförfarande som ersätter lagen
(1929:145) om skiljemän och lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal
och skiljedomar. Lagen är tillämplig på skiljeförfaranden som äger rum i
Sverige, även om förfarandet har internationell anknytning.
Den föreslagna lagen vilar på samma grundprinciper som gällande rätt
och betonar grundsatsen om parternas rätt till självbestämmande. Lagens
bestämmelser, som på många punkter är dispositiva, är utformade så att
handläggningen av skiljetvister skall kunna ske ändamålsenligt, säkert
och snabbt och för att i möjligaste mån förhindra obstruktion under
skiljeförfarandet.
Lagen om skiljeförfarande föreslås bli tillämplig på tvister som
parterna kan träffa förlikning om. Förbudet mot skiljeavtal i
konsumenttvister utvidgas. I lagen föreslås också en uttrycklig regel om
att skiljemännen skall få pröva konkurrensrättens civilrättsliga
verkningar mellan parterna.
Några formella krav på vilka personer som kan utses till skiljemän,
utöver att de skall råda över sig själva och sin egendom, ställs inte upp.
De egentliga jävsreglerna föreslås få en utformning som gör bestäm-
melserna självständiga i förhållande till rättegångsbalkens jävsregler.
Själva begreppet jäv utmönstras ur lagen. Förslaget innehåller vidare
särskilda regler för prövning av jäv under skiljeförfarandet. Tingsrätten
föreslås få en allmän skyldighet att utse skiljeman om parterna har träffat
ett avtal om det.

I propositionen föreslås regler för hur en begäran om skiljedom skall
gå till och vad den skall innehålla. Parterna föreslås få vidsträckta
möjligheter att ändra och komplettera sin talan inom ramen för
skiljeavtalet. Möjligheterna till vad som vid domstol betecknas som
genkäromål regleras. Enligt förslaget skall en part ha rätt till en muntlig
förhandling, om han begär det. Parterna skall vidare bestämma platsen
för förfarandet och svara för bevisningen. I anslutning till reglerna om
bevisupptagning inför tingsrätt föreslås ett förstärkt sekretesskydd för
uppgifter som framkommer i sådana sammanhang.
Den legala tidsfristen om sex månader, inom vilken en skiljedom skall
meddelas, slopas. Skiljemännen ges möjlighet att rätta, tolka och
komplettera en skiljedom.
Den nuvarande uppdelningen mellan fel som, utan att särskild talan
behöver föras, innebär att en skiljedom är helt eller delvis ogiltig och
sådana fel som innebär att skiljedomen kan upphävas på talan av part,
behålls i den nya lagen. En skiljedom skall vara ogiltig om den omfattar
en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän, om den inte
uppfyller kraven på skriftlighet och undertecknande eller om den är
uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige. De
föreslagna klandergrunderna motsvarar i stort klandergrunderna i
skiljemannalagen. Det föreslås dock att brister i skiljeavtalets giltighet
skall hänföras till klandergrunderna.
Domstol ges möjlighet att vilandeförklara ett mål vid rätten för att ge
skiljemännen tillfälle att återuppta förfarandet eller vidta någon annan
åtgärd som enligt deras mening undanröjer grunden för ogiltighet eller
upphävande. Vidare föreslås en möjlighet för parterna att utesluta eller
begränsa tillämpligheten av den svenska lagens grunder för upphävande
av en skiljedom, s.k. undantagsavtal. En förutsättning härför är att båda
parterna saknar anknytning till Sverige.
I propositionen föreslås nya forum- och instansordningsregler. En talan
om ogiltighet eller klander av en skiljedom skall enligt förslaget tas upp
av hovrätten inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum.
Hovrättens avgörande skall inte kunna överklagas. Hovrätten skall dock i
fall av prejudikatintresse kunna tillåta att avgörandet överklagas, s.k.
ventil.
Reglerna om verkställighet av en svensk skiljedom renodlas. Krono-
fogdemyndigheten skall inte längre pröva om en skiljedom kan hävas
efter klander. Om kronofogdemyndigheten finner anledning att anta att
en skiljedom är ogiltig skall myndigheten förelägga sökanden att väcka
talan vid domstol om skiljedomens giltighet. Kronofogdemyndigheten
skall i dessa fall verkställa skiljedomen enligt de regler som gäller för
underrättsdomar som inte vunnit laga kraft.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 7
2 Lagtext 8
2.1 Förslag till lag om skiljeförfarande 8
2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 21
2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken 22
2.4 Förslag till lag om ändring i jordabalken 26
2.5 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) 28
2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 29
2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 30
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning 31
3 Ärendet och dess beredning 32
4 Bakgrund och utgångspunkter 33
4.1 Översikt över svensk skiljedomsrätt 33
4.1.1 Kort historik över lagstiftningen 33
4.1.2 Skiljemannalagens struktur och bakomliggande
principer 34
4.1.3 Skiljedomsinstitut 35
4.1.4 Skiljeförfarandets omfattning 36
4.1.5 Annan lagstiftning i huvuddrag 37
4.2 Skiljedomsrätten i ett internationellt perspektiv 37
4.3 Utgångspunkter för ny lagstiftning 40
4.3.1 Skiljeförfarandets funktion 40
4.3.2 Behovet av en rättslig reglering av
skiljeförfarandet 41
4.3.3 Reformbehov och allmän inriktning 43
4.3.4 Lagstiftning för nationella och internationella
tvister 44
5 Skiljeavtalet 48
5.1 Inledning 48
5.2 Skiljedomsmässighet 48
5.2.1 Dispositiva tvistemål 48
5.2.2 Skydd för ekonomiskt svaga parter 50
5.2.3 Särskilt om konkurrensrätten 54
5.3 Faktiska förhållanden och komplettering 60
5.4 Testamenten och bolagsordningar m.m. 63
5.5 Partssuccession 64
5.6 Skiljeavtalets form 67
5.7 Rättegångshinder m.m. 68
5.8 Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder 72
5.9 Särskiljbarhet och behörighetskompetens 75
6 Skiljemännen jävsfrågor 78
6.1 Gällande rätt 78
6.1.1 Jävsgrunderna 78
6.1.2 Prövningen av jäv 80
6.2 Överväganden 80
6.2.1 Allmänna behörighetsgrunder 80
6.2.2 Krav på opartiskhet 82
6.2.3 Prövning av jävsinvändning under förfarande 85
7 Skiljemännen, övriga frågor 90
7.1 Utgångspunkter partsautonomin 90
7.2 Antalet skiljemän 91
7.3 Utseende av skiljemän 91
7.4 Skiljemans avgång 93
7.5 Förfarandet i tingsrätten 96
7.6 Skiljeförfarande med fler än två parter 97
7.7 Skiljemannauppdragets upphörande 99
8 Förfarandet 100
8.1 Begäran om skiljeförfarande 100
8.2 Rättegång som hinder för skiljeförfarande 104
8.3 Genkäromål, kvittning och ändring av talan 105
8.4 Procedurregler 109
8.4.1 Gällande rätt 109
8.4.2 Skiljemännens handläggning m.m 110
8.5 Platsen för förfarandet 113
8.6 Bevisning 114
8.7 Materiell processledning 120
9 Avgörandet 122
9.1 Rättsliga premisser för tvistens avgörande 122
9.2 Begreppen skiljedom och beslut 123
9.3 Frist för meddelande av skiljedom 124
9.4 Omröstningsregler 127
9.5 Rätten till dom vid återkallelse 129
9.6 Deldom och mellandom 130
9.7 Stadfästning av förlikning 132
9.8 Skiljedomens utformning och innehåll 133
9.9 Rättelse, tolkning och komplettering 135
10 Skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom 138
10.1 Uppdelningen mellan ogiltighet och klander 138
10.2 Skiljedomens ogiltighet 140
10.3 Klander av skiljedom 143
10.3.1 Gällande rätt 143
10.3.2 Överväganden 144
10.4 Resningsgrunder för upphävande av skiljedom 150
10.5 Skiljemännens möjligheter att åtgärda påstådda brister 152
10.6 Prövning av skiljedomar om avvisning eller avskrivning 154
10.7 Undantagsavtal 155
11 Skiljedomskostnader 159
11.1 Ersättningen till skiljemännen 159
11.1.1 Gällande rätt 159
11.1.2 Överväganden 160
11.2 Fördelning av kostnader m.m. 166
11.3 Domstolsprövning av kostnaderna 167
12 Domstolsfrågor och talefrister 169
12.1 Forum- och handläggningsfrågor, instansordningen 169
12.1.1 Gällande rätt 169
12.1.2 Överväganden 171
12.2 Preklusionfrister 176
13 Verkställighet av svensk skiljedom 177
13.1 Svensk eller utländsk skiljedom 177
13.2 Förfarandet 178
13.2.1 Gällande rätt 178
13.2.2 Överväganden 180
13.3 Säkerhetsåtgärder 185
14 Internationella förhållanden 186
14.1 Inledning 186
14.2 Svensk domsrätt 187
14.3 När får skiljeförfarande äga rum i Sverige? 188
14.4 På skiljeavtalet tillämplig lag m.m. 190
14.5 Internationella skiljeavtal som rättegångshinder 195
14.6 Bevisupptagning vid skiljeförfaranden utom riket m.m 197
15 Verkställighet av utländsk skiljedom 198
15.1 Utländsk skiljedom 198
15.2 Ansökan om verkställighet 199
15.3 Prövning av ansökan om verkställighet 199
15.3.1 Skiljedomen skall vara bindande för
parterna 200
15.3.2 Utan verkan-rekvisitet 201
15.3.3 Uppdragsöverskridande 201
15.3.4 Uppskov 202
15.4 Förfarandet 203
15.5 Säkerhetsåtgärder 204
15.6 Deldomar 205
16 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 206
16.1 Lagen om skiljeförfarande 206
16.2 Utsökningsbalken 208
17 Följdändringar m.m. 209
17.1 Allmänt 209
17.2 Jordabalken 210
17.3 Konkurslagen 210
18 Ekonomiska konsekvenser 211
19 Författningskommentar 212
19.1 Förslaget till lag om skiljeförfarande 212
19.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 248
19.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken 249
19.4 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 251
19.5 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385) 252
19.6 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 252
19.7 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 253
19.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning 253
Bilaga 1 Betänkandets lagförslag 255
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Skiljedomsutredningens delbetänkande Ny lag om
skiljeförfarande (SOU 1994:81) 277
Bilaga 3 Förteckning över utländska experter som har yttrat sig över
Skiljedomsutredningens förslag till ny lag om skiljeförfarande
(The Draft New Swedish Arbitration Act) 278
Bilaga 4 Slutbetänkandets lagförslag 279
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Skiljedomsutredningens slutbetänkande Näringslivets
tvistlösning (SOU 1995:65) 285
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 286
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 309
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 november
1998 317

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om skiljeförfarande,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i jordabalken,
5. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
8. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om skiljeförfarande
Härigenom föreskrivs följande.
Skiljeavtalet
1 § Tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om får genom avtal
lämnas till avgörande av en eller flera skiljemän. Ett sådant avtal kan
avse framtida tvister om ett rättsförhållande som är angivet i avtalet.
Tvisten får avse förekomsten av en viss omständighet.
Parterna får låta skiljemännen komplettera avtal utöver vad som följer
av tolkning av avtal.
Skiljemän får pröva konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan
parterna.

2 § Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta
hindrar inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens
avgörande.
Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är
behöriga att avgöra tvisten är deras beslut inte bindande. I fråga om talan
mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller
bestämmelserna i 34 och 36 §§.

3 § När giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett annat avtal
skall bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, skall
skiljeavtalet anses som ett särskilt avtal.

4 § En domstol får inte mot en parts bestridande pröva en fråga som
enligt ett skiljeavtal skall prövas av skiljemän.
En invändning om skiljeavtal skall framställas första gången en part
skall föra talan i saken vid rätten. Invändningar som framställs senare är
utan verkan om inte parten har haft laga förfall och framställt
invändningen så snart förfallet upphörde. En invändning om skiljeavtal
skall beaktas även om den part som gör invändningen låtit en fråga som
omfattas av skiljeavtalet prövas av kronofogdemyndighet i ett mål om
betalningsföreläggande eller handräckning.
Under tiden tvisten behandlas av skiljemän eller innan dess får en
domstol oberoende av skiljeavtalet meddela sådana beslut om
säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela.

5 § En part förlorar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för
rättegång, om parten
1. har bestritt en begäran om skiljedom,
2. låter bli att i rätt tid utse skiljeman, eller
3. inte i rätt tid ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till
skiljemännen.

6 § Rör en tvist mellan en näringsidkare och en konsument en vara, en
tjänst eller någon annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk, får ett skiljeavtal inte göras gällande, om det träffats innan
tvisten uppstod. Dock gäller sådana avtal i hyres- eller arrende-
förhållanden, om genom dem en hyres- eller arrendenämnd utsetts till
skiljenämnd och något annat inte följer av bestämmelserna i 8 kap. 28 §
eller 12 kap. 66 § jordabalken.
Första stycket gäller inte om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen.
Första stycket gäller inte heller om annat följer av Sveriges inter-
nationella förpliktelser.
Skiljemännen
7 § Var och en som råder över sig själv och sin egendom kan vara
skiljeman.

8 § En skiljeman skall vara opartisk.
En skiljeman skall på yrkande av en part skiljas från sitt uppdrag, om
det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skilje-
mannens opartiskhet. En sådan omständighet skall alltid anses föreligga
1. om skiljemannen själv eller någon närstående till skiljemannen är
part eller annars kan vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens
utgång,
2. om skiljemannen eller någon närstående till skiljemannen är ledamot
av styrelsen för ett bolag eller någon annan sammanslutning som är part
eller annars är ställföreträdare för en part eller för någon annan som kan
vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång,
3. om skiljemannen som sakkunnig eller annars har tagit ställning i
tvisten eller hjälpt en part att förbereda eller utföra sin talan i tvisten,
eller
4. om skiljemannen har mottagit eller förbehållit sig ersättning i strid
med 39 § andra stycket.

9 § Den som ombeds att åta sig ett uppdrag som skiljeman skall genast
uppge alla omständigheter som enligt 7 eller 8 § kan tänkas hindra den
vidtalade från att vara skiljeman. En skiljeman skall upplysa parterna och
övriga skiljemän om sådana omständigheter så snart alla skiljemän har
utsetts och därefter under skiljeförfarandet så snart skiljemannen har fått
kännedom om någon ny omständighet.

10 § Ett yrkande om att en skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag på
grund av en omständighet som anges i 8 § skall framställas inom femton
dagar från det att parten fick kännedom såväl om att skiljemannen har
utsetts som om omständigheten. Yrkandet prövas av skiljemännen, om
parterna inte har bestämt att det skall prövas av någon annan.
Bifalls yrkandet får beslutet inte angripas.
En part som är missnöjd med ett beslut genom vilket ett yrkande
ogillats eller avvisats som för sent framställt, får hos tingsrätten ansöka
om att skiljemannen skall skiljas från uppdraget. Ansökan skall göras
inom trettio dagar från den dag då parten fick del av beslutet.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på tingsrättens
avgörande.

11 § Parterna får bestämma att ett yrkande som anges i 10 § första
stycket skall prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

12 § Parterna får bestämma hur många skiljemännen skall vara och hur
de skall utses.
Om parterna inte har bestämt något annat gäller 13 16 §§.
Tingsrätten skall utse skiljemän även i andra fall än som anges i 14
17 §§, om parterna har bestämt det och någon av parterna ansöker om
det.

13 § Skiljemännen skall vara tre. Vardera parten väljer en skiljeman och
de valda utser den tredje.

14 § Skall parterna var för sig välja skiljeman och har den ena parten i en
begäran om skiljedom enligt 19 § underrättat motparten om sitt val av
skiljeman, är motparten skyldig att inom trettio dagar från mottagandet
av underrättelsen skriftligen underrätta den första parten om sitt val av
skiljeman.
En part som på detta sätt har underrättat motparten om sitt val av
skiljeman får inte utan motpartens samtycke återkalla valet.
Låter motparten bli att utse skiljeman inom den angivna tiden, skall
tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman.

15 § Skall en skiljeman utses av andra skiljemän men låter de bli att göra
det inom trettio dagar från det att den sista av dem blev vald, skall
tingsrätten på ansökan av en part utse skiljemannen.
Skall en skiljeman utses av någon annan än en part eller skiljemän,
men görs inte det inom trettio dagar från det att en part som önskar att
skiljeman utses uppmanat den som skall utse skiljeman att göra det, skall
tingsrätten på ansökan av en part utse skiljemannen. Detsamma gäller,
om en skiljeman skall utses av parterna gemensamt men de inte har enats
inom trettio dagar från det att frågan väckts genom att den ena parten
mottagit en underrättelse från motparten.

16 § Om en skiljeman avgår eller skiljs från uppdraget, skall tingsrätten
på ansökan av en part utse en ny skiljeman. Om skiljemannen inte kan
fullgöra uppdraget på grund av omständigheter som uppkommit efter
valet, skall i stället den som ursprungligen haft att göra valet utse en ny
skiljeman. Vid detta val tillämpas 14 och 15 §§. Tiden för att utse en ny
skiljeman är även för den part som begärt skiljedomen trettio dagar och
räknas för alla från det att den som skall utse skiljemannen har fått
kännedom om det.

17 § Har en skiljeman försenat förfarandet skall tingsrätten på ansökan
av en part skilja skiljemannen från uppdraget och utse en annan
skiljeman. Parterna får bestämma att en sådan begäran i stället skall
prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

18 § När en part har ansökt om att tingsrätten skall utse en skiljeman
enligt 12 § tredje stycket eller 14 17 §§ får domstolen endast om det är
uppenbart avslå ansökan på den grunden att lagliga förutsättningar för
skiljeförfarande saknas.
Förfarandet
19 § Har parterna inte bestämt något annat inleds skiljeförfarandet när en
part tar emot en begäran om skiljedom enligt andra stycket.
En begäran om skiljedom skall vara skriftlig och innehålla
1. en uttrycklig och villkorslös begäran om skiljedom,
2. uppgift om den fråga som omfattas av skiljeavtalet och som
skiljemännen skall pröva, och
3. uppgift om partens val när parten skall utse skiljeman.

20 § Är skiljemännen flera skall en av dem utses till ordförande. Har
parterna eller skiljemännen inte bestämt annat, skall den skiljeman vara
ordförande som de andra skiljemännen eller, i deras ställe, tingsrätten har
utsett.

21 § Skiljemännen skall handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och
snabbt. De skall därvid följa vad parterna har bestämt, om det inte finns
något hinder mot det.

22 § Parterna bestämmer platsen för förfarandet. Annars bestämmer
skiljemännen platsen för förfarandet.
Skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller
utomlands om inte parterna har bestämt något annat.

23 § Den part som begär skiljedom skall inom den tid som skiljemännen
bestämmer ange sina yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om
skiljedom och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem.
Motparten skall därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer ange
sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten
åberopar till stöd för den.
Den part som begär skiljedom får framställa nya yrkanden och
motparten egna yrkanden, om yrkandena omfattas av skiljeavtalet och
skiljemännen inte med hänsyn till den tidpunkt då de framställs eller
andra omständigheter anser det olämpligt att de prövas. Under samma
förutsättningar får var och en av parterna under skiljeförfarandet ändra
eller komplettera tidigare framställda yrkanden och åberopa nya
omständigheter till stöd för sin talan.
Första och andra styckena gäller inte om parterna har bestämt något
annat.

24 § Skiljemännen skall ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning
utföra sin talan skriftligt eller muntligt. Inför avgörandet av en till
skiljemännen överlämnad fråga skall muntlig förhandling hållas, om en
part begär det och parterna inte har bestämt något annat.
En part skall ges möjlighet att ta del av alla handlingar och allt annat
material som rör tvisten och som tillförs skiljemännen från motparten
eller någon annan.
Om en part utan giltigt skäl uteblir från en förhandling eller låter bli att
i något annat hänseende iaktta ett föreläggande av skiljemännen, är detta
inte hinder mot att handläggningen fortsätter och att tvisten avgörs på det
material som finns.

25 § Parterna skall svara för bevisningen. Skiljemännen får dock utse
sakkunniga, om inte båda parterna motsätter sig detta.
Skiljemännen får avvisa erbjuden bevisning, om den uppenbart saknar
betydelse i tvisten eller om det är motiverat med hänsyn till den tidpunkt
då bevisningen åberopas.
Skiljemännen får inte ta upp ed eller sanningsförsäkran. De får inte
heller förelägga vite eller annars använda tvångsmedel för att skaffa in
begärd bevisning.
Om inte parterna har överenskommit något annat får skiljemännen på
begäran av en part bestämma att motparten under förfarandets gång skall
vidta en viss åtgärd för att säkerställa det anspråk som skall prövas av
skiljemännen. Skiljemännen får föreskriva att den part som begär
åtgärden skall ställa skälig säkerhet för den skada som kan tillfogas
motparten genom åtgärden.

26 § Om en part vill att ett vittne eller en sakkunnig skall höras under ed
eller en part höras under sanningsförsäkran, får parten efter tillstånd av
skiljemännen göra ansökan om det hos tingsrätten. Detsamma gäller om
en part vill att det skall föreläggas en part eller någon annan att som bevis
tillhandahålla en skriftlig handling eller ett föremål. Anser skiljemännen
att åtgärden är befogad med hänsyn till utredningen, skall de lämna
tillstånd till ansökan. Finns det lagliga förutsättningar för åtgärden, skall
tingsrätten bifalla ansökan.
Reglerna i rättegångsbalken tillämpas i fråga om en åtgärd som avses i
första stycket. Skiljemännen skall kallas till ett förhör med ett vittne, en
sakkunnig eller en part och ges tillfälle att ställa frågor. Om en skiljeman
uteblir från förhöret utgör detta inte hinder för att förhöret genomförs.
Skiljedomen
27 § De frågor som har lämnats till skiljemännen avgörs genom
skiljedom. Avslutar skiljemännen skiljeförfarandet utan att avgöra dessa
frågor sker det också genom skiljedom.
Om parterna förliks får skiljemännen på deras begäran stadfästa
förlikningen i en skiljedom.
Andra avgöranden, som inte tas in i en skiljedom, betecknas beslut.
Skiljemännens uppdrag anses slutfört när de har meddelat slutlig
skiljedom, om inte annat följer av 32 eller 35 §.

28 § Återkallar ena parten ett yrkande skall skiljemännen avskriva tvisten
i denna del om inte motparten begär att skiljemännen skall pröva
yrkandet.

29 § En del av tvisten eller en viss fråga av betydelse för tvistens
bedömning får avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parterna
motsätter sig det. En fordran som åberopas till kvittning skall dock
prövas i samma skiljedom som huvudfordringen.
Har en part helt eller delvis medgett ett yrkande får särskild skiljedom
meddelas över det som har medgetts.

30 § Om en skiljeman utan giltigt skäl låter bli att delta i skiljenämndens
prövning av en fråga, är detta inte något hinder mot att övriga skiljemän
avgör frågan.
Har parterna inte bestämt något annat, skall som skiljenämndens
mening gälla den mening som flertalet av de skiljemän som deltar i
avgörandet enas om. Uppnås inte majoritet för någon mening, skall den
mening gälla som ordföranden företräder.

31 § En skiljedom skall vara skriftlig och undertecknas av skiljemännen.
Det är tillräckligt att domen är undertecknad av flertalet skiljemän om
orsaken till att inte samtliga skiljemän undertecknat skiljedomen är
angiven i denna. Parterna får bestämma att skiljenämndens ordförande
ensam undertecknar skiljedomen.
I skiljedomen skall dagen för dess meddelande och platsen för skilje-
förfarandet anges.
Skiljedomen skall genast tillställas parterna.

32 § Om skiljemännen finner att en skiljedom innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av skiljemännens eller någon annans skrivfel, räknefel
eller liknande förbiseende eller om skiljemännen av förbiseende inte har
avgjort en fråga som skulle ha behandlats i skiljedomen, får de inom
trettio dagar från dagen för skiljedomens meddelande besluta om rättelse
eller komplettera domen. De får också rätta eller komplettera en
skiljedom eller tolka domslutet i en skiljedom om någon av parterna
begär det inom trettio dagar från det att parten har fått del av domen.
Om skiljemännen på någon av parternas begäran beslutar om rättelse
eller om tolkning av domslutet i en skiljedom, skall det ske inom trettio
dagar från det att skiljemännen tog emot en parts begäran om det. Om
skiljemännen beslutar att komplettera domen, skall det ske inom sextio
dagar.
Innan skiljemännen fattar ett beslut enligt denna paragraf, bör parterna
ges tillfälle att yttra sig över åtgärden.
Skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom
33 § En skiljedom är ogiltig
1. om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte
får avgöras av skiljemän,
2. om skiljedomen eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är
uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige, eller
3. om skiljedomen inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första stycket.
Ogiltigheten kan gälla en viss del av skiljedomen.

34 § En skiljedom som inte kan angripas enligt 36 § skall efter klander
helt eller delvis upphävas på talan av en part
1. om den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,
2. om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som
parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag,
3. om skiljeförfarande enligt 47 § inte borde ha ägt rum i Sverige,
4. om en skiljeman har utsetts i strid med parternas överenskommelse
eller denna lag,
5. om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 7
eller 8 § har varit obehörig, eller
6. om det annars, utan partens vållande, i handläggningen har före-
kommit något fel som sannolikt har inverkat på utgången.
En part har inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att
delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått
från att göra gällande. Enbart genom att parten har utsett skiljeman skall
han inte anses ha godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den
hänskjutna frågan. Att en part kan ha förlorat rätten enligt första stycket 5
att åberopa en omständighet som anges i 8 § följer av 10 och 11 §§.
Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten fick del av
skiljedomen eller, om rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 §
har ägt rum, inom tre månader från den dag då parten fick del av
skiljedomen i dess slutliga lydelse. En part får efter fristens utgång inte
åberopa en ny klandergrund till stöd för sin talan.

35 § En domstol får under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller
upphävandet,
1. om domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena
parten har begärt uppskov, eller
2. om båda parter har begärt uppskov.
Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får en part inom den tid som
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av
den första skiljedomen.
Fortsatt huvudförhandling får oberoende av 43 kap. 11 § andra stycket
rättegångsbalken hållas även om uppskovstiden uppgår till mer än
femton dagar.

36 § En skiljedom som innebär att skiljemännen avslutat förfarandet utan
att pröva de frågor som lämnats till avgörande av dem får helt eller delvis
ändras på talan av en part. Talan skall väckas inom tre månader från den
dag då parten fick del av domen eller, om rättelse, komplettering eller
tolkning enligt 32 § har ägt rum, inom tre månader från den dag då parten
fick del av skiljedomen i dess slutliga lydelse. Skiljedomen skall
innehålla en tydlig hänvisning om vad en part som vill angripa domen
skall göra.
En talan enligt första stycket som enbart rör en fråga som avses i 42 §
är tillåten om skiljedomen innebär att skiljemännen har ansett sig vara
obehöriga att pröva tvisten. Om skiljedomen innebär något annat, får en
part som vill angripa beslutet klandra skiljedomen enligt bestämmelserna
i 34 §.
Skiljedomskostnaderna
37 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen
för arbete och utlägg. Har skiljemännen i skiljedomen förklarat att de är
obehöriga att pröva tvisten, är dock den part som inte begärde skiljedom
betalningsansvarig endast i den mån det föranleds av särskilda
omständigheter.
Skiljemännen får i en slutlig skiljedom förplikta parterna att betala
ersättningen till dem samt ränta från den dag som infaller en månad efter
den dag då skiljedomen meddelades. Ersättningen skall anges särskilt för
varje skiljeman.

38 § Skiljemännen får begära säkerhet för ersättningen. De får fastställa
särskilda säkerheter för skilda yrkanden. Har en part inte inom den tid
som skiljemännen bestämt ställt sin andel av begärd säkerhet, får
motparten ställa hela säkerheten. Ställs inte begärd säkerhet, får
skiljemännen helt eller delvis avsluta förfarandet.
Skiljemännen får under förfarandet besluta att ta säkerheten i anspråk
för att täcka utlägg. Sedan skiljemännens ersättning har bestämts i en
slutlig skiljedom och domen i den delen har blivit verkställbar, får
skiljemännen tillgodogöra sig betalning ur säkerheten, om parterna inte
fullgör sin betalningsskyldighet enligt domen. Säkerhetsrätten omfattar
även egendomens avkastning.

39 § Bestämmelserna i 37 och 38 §§ gäller inte om något annat har
bestämts av parterna gemensamt på ett sätt som är bindande för
skiljemännen.
Avtal om ersättningen till skiljemännen som inte träffas med parterna
gemensamt är ogiltiga. Har ena parten ställt hela säkerheten, får parten
dock ensam medge att skiljemännen tar säkerheten i anspråk för att täcka
ersättning för utfört arbete.

40 § Skiljemännen får inte hålla inne skiljedomen i avvaktan på att
ersättningen till dem betalas.

41 § En part eller en skiljeman får hos tingsrätten föra talan mot
skiljedomen om ersättning till skiljemännen. Talan skall väckas av en
part inom tre månader från den dag då parten fick del av domen och av
en skiljeman inom samma tid från skiljedomens meddelande. Har
rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 § ägt rum, skall talan
väckas av en part inom tre månader från den dag då parten fick del av
skiljedomen i dess slutliga lydelse och av en skiljeman inom samma tid
från den dag då skiljedomen fick sin slutliga lydelse. Skiljedomen skall
innehålla en tydlig hänvisning om vad en part som vill föra talan mot
domen i denna del skall göra.
Dom, varigenom ersättningen till en skiljeman sätts ned, gäller även
för den part som inte fört talan.

42 § Om inte parterna har överenskommit något annat, får skiljemännen
på begäran av en part förplikta motparten att betala ersättning för partens
kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall
fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta
ränta, om parten har yrkat det.
Forumfrågor och talefrister
43 § Talan mot en skiljedom enligt 33, 34 och 36 §§ tas upp av hovrätten
inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Är platsen för skilje-
förfarandet inte angiven i skiljedomen får talan väckas hos Svea hovrätt.
Hovrättens avgörande får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att
avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämp-
ningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen.
Talan beträffande ersättningen till en skiljeman tas upp av tingsrätten
på platsen för skiljeförfarandet. Är platsen för skiljeförfarandet inte
angiven i skiljedomen får talan väckas hos Stockholms tingsrätt.

44 § Ansökningsärenden om att utse en skiljeman eller att skilja en
skiljeman från uppdraget tas upp av tingsrätten i den ort där någon av
parterna har sitt hemvist eller av tingsrätten på platsen för skilje-
förfarandet. Ansökan får även tas upp av Stockholms tingsrätt. Motparten
skall om möjligt ges tillfälle att yttra sig innan ansökan bifalls. Avser
ansökan en skiljemans skiljande från uppdraget bör även skiljemannen
höras.
Ansökan om bevisupptagning enligt 26 § tas upp av den tingsrätt som
skiljemännen har bestämt. Saknas ett sådant beslut tas ansökan upp av
Stockholms tingsrätt.
Har tingsrätten bifallit en ansökan om att utse en skiljeman eller att
skilja en skiljeman från uppdraget, får beslutet inte överklagas. Inte heller
annars får tingsrättens avgörande enligt 10 § tredje stycket överklagas.

45 § Skall enligt lag eller avtal en parts talan väckas inom viss tid men
omfattas talan av ett skiljeavtal, skall parten inom den angivna tiden
begära skiljedom enligt 19 §.
Har skiljedom begärts i rätt tid men avslutas skiljeförfarandet utan att
den fråga som lämnats till skiljemännen rättskraftigt avgörs och beror
detta inte på partens vållande, skall talan anses väckt i rätt tid, om parten
begär skiljedom eller väcker talan vid domstol inom trettio dagar från
den dag då parten fick del av skiljedomen eller, om skiljedomen blivit
upphävd eller förklarad ogiltig eller talan mot skiljedomen enligt 36 §
lämnats utan bifall, från det att domen härom vunnit laga kraft.
Internationella förhållanden
46 § Denna lag tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige
även om tvisten har internationell anknytning.

47 § Ett skiljeförfarande enligt denna lag får inledas i Sverige, om
skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum i Sverige eller
skiljemännen eller ett skiljedomsinstitut i enlighet med avtalet har
bestämt att förfarandet skall äga rum i Sverige eller motparten annars
samtycker till det.
Ett skiljeförfarande enligt denna lag får också inledas i Sverige mot en
part som har hemvist här eller annars skulle kunna sökas i tvisten vid
svensk domstol, om inte skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga
rum utomlands.
I andra fall får skiljeförfaranden enligt denna lag inte äga rum i
Sverige.

48 § Har ett skiljeavtal internationell anknytning, skall den lag som
parterna kommit överens om tillämpas på avtalet. Har parterna inte
träffat någon sådan överenskommelse tillämpas lagen i det land där
förfarandet med stöd av parternas avtal har ägt rum eller skall äga rum.
Första stycket tillämpas inte på frågan, huruvida en part var behörig att
ingå skiljeavtalet eller var behörigen företrädd.

49 § Skall utländsk rätt tillämpas på skiljeavtalet gäller 4 § beträffande en
fråga som omfattas av avtalet, utom när
1. avtalet enligt tillämplig lag är ogiltigt, utan verkan eller ogenom-
förbart, eller
2. tvisten enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän.
Att en domstol utan hinder av skiljeavtalet kan meddela sådana beslut
om säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela
framgår av 4 § tredje stycket.

50 § Vad som sägs i 26 och 44 §§ om bevisupptagning under skilje-
förfarande i Sverige gäller även beträffande skiljeförfaranden som äger
rum utomlands, om förfarandet grundar sig på ett skiljeavtal och den
fråga som lämnats till skiljemännen enligt svensk lag får avgöras av
skiljemän.

51 § Har inte någon av parterna hemvist eller driftställe i Sverige, får de i
ett kommersiellt förhållande genom en uttrycklig skriftlig överens-
kommelse utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för
upphävande av en skiljedom som anges i 34 §.
En skiljedom som omfattas av en sådan överenskommelse erkänns och
verkställs i Sverige enligt de regler som gäller för en utländsk skiljedom.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m.
52 § En skiljedom som meddelas utomlands anses som utländsk.
Vid tillämpning av denna lag anses en skiljedom vara meddelad i det
land där platsen för förfarandet är belägen.

53 § En utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal erkänns
och verkställs i Sverige, om inte annat följer av 54 60 §§.

54 § En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte i Sverige, om den
part mot vilken skiljedomen åberopas visar
1. att parterna enligt tillämplig lag saknade behörighet att ingå
skiljeavtalet eller inte var behörigen företrädda eller att skiljeavtalet är
ogiltigt enligt den lag som enligt parternas överenskommelse skall
tillämpas eller, i avsaknad av varje anvisning i sådant hänseende, enligt
lagen i det land där skiljedomen har meddelats,
2. att den part, mot vilken skiljedomen åberopas, inte i vederbörlig
ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skilje-
förfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan,
3. att skiljedomen behandlar en tvist som inte avsetts med eller
omfattas av parternas begäran om skiljedom, eller att skiljedomen
innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet, dock skall,
om beslut i en fråga som omfattas av uppdraget kan skiljas från beslut
som faller utanför uppdraget, den del av skiljedomen som omfattas av
uppdraget erkännas och verkställas,
4. att skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller
skiljeförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal om detta
saknas, mot lagen i det land där förfarandet har ägt rum, eller
5. att skiljedomen ännu inte blivit bindande för parterna eller att den
undanröjts eller dess verkställighet skjutits upp av behörig myndighet i
det land där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.

55 § En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte heller, om
domstolen finner
1. att skiljedomen innefattar prövning av en fråga, som enligt svensk
lag inte får avgöras av skiljemän, eller
2. att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för
rättsordningen i Sverige att erkänna eller verkställa skiljedomen.

56 § Ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom görs hos Svea
hovrätt.
Till ansökan skall skiljedomen fogas i original eller styrkt kopia. Om
hovrätten inte bestämmer annat skall även en styrkt översättning av hela
domen till svenska språket ges in.

57 § Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har
getts tillfälle att yttra sig.

58 § Invänder motparten att skiljeavtal inte träffats, skall sökanden ge in
skiljeavtalet i original eller styrkt kopia samt, om hovrätten inte
bestämmer annat, styrkt översättning till svenska språket, eller på annat
sätt visa att skiljeavtal ingåtts.
Invänder motparten att framställning gjorts om undanröjande av
skiljedomen eller om uppskov med dess verkställighet hos myndighet
som avses i 54 § 5, får hovrätten skjuta upp avgörandet samt, om
sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid
påföljd att beslut om verkställighet annars kan komma att meddelas.

59 § Bifaller hovrätten ansökan, verkställs skiljedomen som en svensk
domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen efter
överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

60 § Har en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats,
skall vid tillämpning av 7 § samma kapitel med talans väckande
jämställas en begäran om skiljedom utomlands som kan leda till en
skiljedom som erkänns och kan verkställas här.
Sedan ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom gjorts
ankommer det på hovrätten att pröva en begäran om säkerhetsåtgärd eller
om upphävande av ett sådant beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999, då lagen (1929:145) om
skiljemän och lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar
upphör att gälla.
2. Den äldre lagen tillämpas om skiljeförfarandet har inletts före
ikraftträdandet eller, såvitt angår verkställighet av en utländsk skiljedom,
om ansökan om verkställighet har gjorts före ikraftträdandet.
3. Har ett skiljeavtal slutits före ikraftträdandet, gäller 18 § andra
stycket, 21 § första stycket 1 och 26 § andra och tredje styckena lagen
(1929:145) om skiljemän fortfarande, såvitt avser tid för meddelande av
skiljedom, i förfaranden som har inletts inom två år från den nya lagens
ikraftträdande.
4. Parterna kan i fall som anges i 2 och 3 bestämma att endast den nya
lagen skall gälla.
5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagen
(1929:145) om skiljemän, tillämpas i stället den nya lagen.

2.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 10 kap. 18 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 10 kap. 17 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 kap.

17 a §

I lagen (1999:000) om
skiljeförfarande finns särskilda
bestämmelser om hinder mot rätte-
gång. Dessa skall beaktas endast
efter invändning av en part.

18 §
Är rätten av annan grund än i
17 § sägs obehörig att upptaga
tvist, som där väckes, skall tvisten
dock anses väckt vid rätt domstol,
om ej svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens be-
hörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen
är skriftlig, underlåtit att inkomma
med svaromål. Har svaranden
uteblivit eller underlåtit att in-
komma med svaromål, skall
kärandens uppgift om de om-
ständigheter, som betinga dom-
stolens behörighet, tagas för god,
om svaranden erhållit del därav
och anledning ej förekommer, att
den är oriktig.
Är rätten av annan grund än i
17 eller 17 a § sägs obehörig att
upptaga tvist, som där väckes,
skall tvisten dock anses väckt vid
rätt domstol, om ej svaranden i rätt
tid gjort invändning om dom-
stolens behörighet eller uteblivit
från första inställelsen eller, då
förberedelsen är skriftlig, under-
låtit att inkomma med svaromål.
Har svaranden uteblivit eller
underlåtit att inkomma med
svaromål, skall kärandens uppgift
om de omständigheter, som
betinga domstolens behörighet,
tagas för god, om svaranden
erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 24 §, 3 kap. 15 18 §§ och 18 kap. 5 §
utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
24 §
Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket
föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas
av en tingsrätt i den region där kronofogdemyndigheten finns, om ej
annat följer av andra stycket.
Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 21, 22 eller 26 § i fall
då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångs-
balken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.
Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller
9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i
allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra
stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den
tingsrätt som anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken och annars av en
tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns.

Har ett föreläggande meddelats
enligt 3 kap. 16 § gäller om dom-
stols behörighet vad som sägs i
43 § första stycket lagen
(1999:000) om skiljeförfarande.
I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan i första hand bör
väckas.

3 kap.
15 §
Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om
1. skiljeavtalet ej innehåller
förbehåll om rätt för part att
klandra domen,
1. skiljeavtalet inte innehåller
något förbehåll om rätt för part att
föra talan mot domen eller, när ett
sådant förbehåll finns, tiden för
parts talan har gått ut utan att
talan har förts, och
2. omständighet ej föreligger
som gör domen ogiltig, även om
talan ej förs mot domen, och

3. det ej heller görs sannolikt att
domen kan hävas enligt 21 § lagen
(1929:145) om skiljemän
2. domen uppfyller före-
skrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första
stycket lagen (1999:000) om
skiljeförfarande.
I fråga om ersättning till
skiljeman får skiljedomen verk-
ställas, om tiden för parts talan
mot domen i denna del har gått till
ända utan att sådan talan har
väckts och det ej föreligger om-
ständighet som avses i första
stycket 2.
I fråga om ersättning till
skiljeman får skiljedomen verk-
ställas, om

1. tiden för parts talan mot
domen i denna del har gått ut utan
att talan har väckts och
2. domen uppfyller föreskrifter-
na om skriftlighet och under-
tecknande i 31 § första stycket
lagen (1999:000) om skilje-
förfarande.
Svaranden skall alltid ges
tillfälle att yttra sig innan verk-
ställighet sker.
Om verkställighet av en skilje-
dom som omfattas av en sådan
överenskommelse om inskränkning
i parternas rätt att föra talan mot
skiljedomen som anges i 51 §
lagen (1999:000) om skilje-
förfarande gäller vad som
föreskrivs där.

16 §

Finns det anledning att anta att
en skiljedom som enligt 15 § får
verkställas är ogiltig och pågår
inte redan rättegång om detta,
skall kronofogdemyndigheten före-
lägga sökanden att inom en månad
från det att föreläggandet delgavs
sökanden väcka talan i saken mot
svaranden.

16 §
17 §
Bestämmelserna i 15 § första
stycket 2 och 3 samt andra stycket
tillämpas också på skiljedom som,
utan att skiljeavtal föreligger, med
stöd av bestämmelse i lag har
meddelats enligt lagen (1929:145)
om skiljemän.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§
gäller i tillämpliga delar en skilje-
dom som, utan att skiljeavtal
föreligger, med stöd av bestäm-
melse i lag har meddelats med
tillämpning av lagen (1999:000)
om skiljeförfarande.

17 §

Möter ej på grund av bestäm-
melserna i 15 eller 16 § hinder
mot verkställighet av skiljedom,
skall kronofogdemyndigheten med-
dela särskilt beslut härom. Innan
sådant beslut meddelas, skall
svaranden beredas tillfälle att
yttra sig.

18 §
Sedan beslut som avses i 17 §
har meddelats, verkställs skilje-
domen såsom lagakraftägande
dom, om ej annat förordnas av
domstol där talan mot skiljedomen
är anhängig.
Finns inte på grund av bestäm-
melserna i 15 eller 17 § hinder
mot verkställighet av skiljedomen,
verkställs den som lagakraft-
ägande dom, om inte annat för-
ordnas av den domstol där talan
mot skiljedomen förs.
Har sökanden förelagts att
väcka talan enligt 16 § får skilje-
domen dock verkställas endast i
fall och under villkor som gäller
för icke lagakraftägande under-
rättsdomar. Sedan talan om
skiljedomens giltighet väckts av
sökanden eller svaranden får dom-
stolen bestämma om verkställig-
heten. Väcks inte talan inom den
angivna tiden eller avslutas målet
utan prövning i sak skall vid
tillämpning av 22 § anses som om
skiljedomen hade upphävts.

18 kap.
5 §
Följande beslut får inte överklagas:
1. ett beslut genom vilket begäran om rättelse av utmätning enligt
4 kap. 33 eller 34 § eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall,
2. ett beslut genom vilket en rättighet inte har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket,
3. ett beslut genom vilket en förrättningsman har förklarats jävig,
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket.
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket,

5. ett beslut i en sådan fråga om
verkställighet av en skiljedom som
avses i 3 kap. 16 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande en ansökan om
verkställighet som gjorts före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande vid tillämpningen av 12 §
lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken.

2.4 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 28 § och 12 kap. 66 § jordabalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
28 §
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att fram-
tida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, ej göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller
13 § eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet ej såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestäm-
melse meddelats om skiljemän-
nens antal, sättet för deras ut-
seende eller förfarandet vid skilje-
nämnden. I berörda hänseenden
skall lagen (1929:145) om skilje-
män tillämpas. Vad som sagts nu
utgör dock ej hinder för att i
skiljeavtalet utse arrendenämnden
till skiljenämnd eller bestämma
kortare tid för skiljemanna-
åtgärdens avslutande än den tid
om sex månader som anges i
nämnda lag.
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att fram-
tida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, inte göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller
13 § eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller skilje-
avtalet inte såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestäm-
melse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hän-
seenden skall lagen (1999:000) om
skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock inte
hinder för att i skiljeavtalet utse
arrendenämnden till skiljenämnd
eller bestämma viss tid för
meddelande av skiljedom.

12 kap.
66 §
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får ej göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet ej såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1929:145) om
skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse hyres-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skilje-
mannaåtgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får inte göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet inte såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1999:000) om
skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock inte
hinder för att i skiljeavtalet utse
hyresnämnden till skiljenämnd
eller bestämma viss tid för
meddelande av skiljedomen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 43 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
43 §
Ett förbehåll i bolagsordningen att tvister mellan bolaget och styrelsen,
en styrelseledamot, den verkställande direktören, en likvidator eller en
aktieägare skall hänskjutas till skiljemän har samma verkan som ett
skiljeavtal.
Om styrelsen begär skiljeförfarande mot bolaget, tillämpas 42 §. Är det
fråga om klandertalan av styrelsen mot bolagsstämmans beslut, är rätten
till talan inte förlorad enligt 40 § första stycket, om styrelsen inom där
angiven tid har kallat till stämma enligt 42 §.
Om bolaget är ett publikt aktie-
bolag, gäller inte 23 § första
stycket och andra stycket första
meningen lagen (1929:145) om
skiljemän. I stället skall bolaget
svara för ersättningen till skilje-
männen. Skiljemännen får dock på
yrkande av bolaget förplikta
bolagets motpart att helt eller
delvis ersätta bolaget för dessa
kostnader, om det finns särskilda
skäl för det.
Om bolaget är ett publikt
aktiebolag, skall bolaget svara för
ersättningen till skiljemännen.
Skiljemännen får dock på yrkande
av bolaget förplikta bolagets
motpart att helt eller delvis ersätta
bolaget för dessa kostnader, om
det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
17 §
Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens
rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets
eller enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. I mål eller ärenden
enligt 13 § tredje stycket, 23 § andra stycket, 60 och 63 §§ kon-
kurrenslagen (1993:20) gäller dock sekretess för uppgift om sådana
förhållanden redan om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada
om uppgiften röjs.
Första stycket tillämpas inte, om annan sekretessbestämmelse till
skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär att
sekretess inte skall gälla.

För uppgifter som avses i första
stycket och som lämnas vid ett
förhör enligt 26 § eller 50 § lagen
(1999:000) om skiljeförfarande
gäller sekretess hos domstol, om
en part begär det och det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att den som uppgiften rör lider
skada.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller av
kronofogdemyndighet med stöd av lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning, skall detta godtas som stöd för
behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har
vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att
avgörandet inte får verkställas.
En fordran som har fastställts
genom skiljedom skall också god-
tas, om skiljedomen får verkställas
enligt 3 kap. 15 eller 16 §
utsökningsbalken och en domstol
inte har meddelat ett sådant
förordnande som avses i 18 § i
samma kapitel.
En fordran som har fastställts
genom en giltig skiljedom skall
också godtas, om skiljedomen får
verkställas enligt 3 kap. 15 eller
17 § utsökningsbalken och en
domstol inte efter talan mot
skiljedomen har bestämt annat.
I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall
borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning
Härigenom föreskrivs att 33 och 38 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

33 §
Om svaranden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning bestrider ansökningen i rätt tid, skall sökanden genast
underrättas om det. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han
begära att målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet,
målet i den bestridda delen skall överlämnas till tingsrätt.
Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad
som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§.

En invändning om skiljeavtal
skall behandlas som ett be-
stridande.

38 §
Om det behövs, skall sökanden få tillfälle att yttra sig över vad
svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för
kostnader som uppkommit efter ansökningen, skall han ange detta i ett
sådant yttrande.
Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling
i målet.

En invändning om skiljeavtal
hindrar inte att ansökningen
prövas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Den 27 februari 1992 beslutade regeringen att tillsätta en särskild
utredare för att se över skiljemannalagstiftningen, främst lagen
(1929:145) om skiljemän. Enligt direktiven (dir. 1992:22) skulle
utredaren även undersöka om förekomsten av skiljeklausuler i vissa avtal
på grund av de kostnader som är förenade med skiljeförfarandet medför
att vissa anspråk inte görs gällande eller att enskilda parter inte har
ekonomiska möjligheter att göra sina anspråk gällande. Utredaren skulle
även överväga om förfarandereglerna i allmän domstol kunde ändras i
syfte att göra rättegång i domstol till ett mera slagkraftigt alternativ till
skiljeförfarande när det gäller slitande av förmögenhetsrättsliga tvister på
näringslivets område.
Utredaren överlämnade i juni 1994 delbetänkandet Ny lag om
skiljeförfarande (SOU 1994:81), innefattande en översyn av skilje-
mannalagstiftningen. Betänkandet har remissbehandlats. En samman-
ställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr
94/2395). De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 1. En
förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 2.
Betänkandets lagförslag jämte en kortfattad presentation har
publicerats på engelska under titeln The Draft New Swedish Arbitration
Act. Denna version har genom Stockholms Handelskammares Skilje-
domsinstituts försorg sänts ut till ett antal utländska skiljedomsexperter.
En sammanställning av deras yttranden finns tillgängliga i ärendet (dnr
94/2395). En förteckning över experterna finns i bilaga 3.
Utredarens slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65)
överlämnades i augusti 1995. Även detta betänkande har remiss-
behandlats. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
95/3110). Betänkandets lagförslag, i nu aktuella delar, finns i bilaga 4.
Remissinstanserna redovisas i bilaga 5.
I denna proposition tar regeringen upp dels utredningens förslag om en
ny lag om skiljeförfarande och övriga förslag i delbetänkandet, dels vissa
därmed sammanhängande frågor som behandlats i slutbetänkandet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 1 oktober 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga
7.
Lagrådet har föreslagit vissa ändringar. Främst är det fråga om rena
förtydliganden. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. De
fall där regeringen har en annan uppfattning än Lagrådet behandlas i
avsnitt 5.8, 5.9, 6.2.3 och 13.3. I övrigt kommenteras Lagrådets
synpunkter i de delar av övervägandena och författningskommentaren
där de hör hemma. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i lagtexten
jämfört med lagrådsremissen.
4 Bakgrund och utgångspunkter
4.1 Översikt över svensk skiljedomsrätt
4.1.1 Kort historik över lagstiftningen
Skiljeförfarandet i Sverige har gamla anor. Ett stadgande som handlar om
avtal där parterna enas om att låta en mellan dem uppkommen tvist
avgöras av betrodda män förekommer redan i Visby stadslag från 1300-
talet. I 1734 års lag finns i 4:15 utsökningsbalken en bestämmelse av
innebörd att för det fall parterna avsagt sig rätten att klandra gode männens
avgörande kunde verkställighet ske. Några andra bestämmelser angående
skiljeförfarande gavs inte.
Ett förslag till lagstiftning om skiljeförfarande framlades 1826.
Lagkommitténs förslag till allmän civillag innehöll nämligen ett kapitel om
skiljesmän . I motiven talas om att tvistande parter för att slita tvister
utsåg personer som de hade förtroende för. Detta förfarande borde enligt
kommitténs mening inskränkas till dispositiva tvister. Vidare innehöll
förslaget en bestämmelse av innebörd att om parterna inte förbehållit sig
rätt att klandra avgörandet skulle det anses att de hade utfäst sig att godta
skiljemännens avgörande. En nästan likalydande bestämmelse återfinns i
2 § första stycket skiljemannalagen. Lagkommitténs förslag upptogs i stort
oförändrat i lagberedningens förslag till rättegångsbalk av år 1849. I
motiven talas om att det fanns åtskilliga stadganden om att tvister som
rörde allmänna inrättningar, verk eller bolag skulle avgöras av skiljemän.
De framlagda förslagen ledde dock inte till lagstiftning.
Frågan om en legal reglering av skiljeförfarandet upptogs i det s.k.
principbetänkandet angående rättegångsväsendets ombildning som nya
lagberedningen presenterade 1884. Lagberedningen ansåg att rättegångs-
lagen borde innehålla regler om skiljemannaförfarande som grundades på
frivilliga överenskommelser. Den 28 oktober 1887 utfärdades lagen om
skiljemän (se NJA II 1887 nr 4).
Lagen innehöll bestämmelser om skiljeavtalets föremål och dess verkan
som rättegångshinder. Bland annat upptogs det grundläggande stadgandet
att parterna skulle anses ha utfäst sig att nöja sig med skiljedomen om
skiljeavtalet inte innehöll förbehåll om rätt för parterna att överklaga
skiljedomen. Överexekutor gavs befogenhet att i vissa fall utse skiljeman.
Slutligen gavs föreskrifter om förfarandet och om skiljedomens form.
Stadgandena om verkställighet av skiljedom i 46 § utsökningslagen
anpassades till den nya lagens bestämmelser.
Redan vid riksdagsbehandlingen av 1887 års skiljemannalag uttalades
farhågor för att lagens bestämmelser skulle lämna möjlighet till obstruktion
från en part som ville hindra eller försvåra tvistens prövning av skiljemän.
En motion om revision eller ändring i skiljemannalagen väcktes 1918.
Lagutskottet uttalade sig över motionen och anförde bl.a. att erfarenheten
hade visat att de förväntningar, som vid lagens tillkomst ställdes på
skiljemännen, inte gått i uppfyllelse och att de möjligheter lagen erbjöd en
part att i samråd med en av honom till skiljeman utsedd person hindra eller
fördröja förfarandet hade utnyttjats i stor utsträckning. Bristerna i för-
farandet kunde enligt utskottets mening avhjälpas endast genom en allmän
omarbetning av lagen.
Med anledning av en framställning från riksdagen om en fullständig
revision av 1887 års skiljemannalag framlades 1919 ett förslag till ändring
i skiljemannalagen. Det ansågs nämligen föreligga ett trängande behov att
undanröja de möjligheter till obstruktion som lagen erbjöd och man ville
tillgodose detta behov genom vissa detaljändringar i lagen. Lagutskottet
tillstyrkte förslaget men framhöll att denna partiella reform inte fick
undanskjuta den revision av lagen i dess helhet som riksdagen hade begärt.
Förslaget godtogs av riksdagen och skiljemannalagen ändrades 1919.
Riksdagen framhöll 1926 på nytt att det förelåg behov av en fullständig
omarbetning av skiljemannalagen. En utredning i syfte att åstadkomma en
revision av lagen inleddes 1927 inom Justitiedepartementet. Utrednings-
arbetet utmynnade i lagen (1929:145) om skiljemän och medförde ändrad
lydelse av 46 § utsökningslagen. Lagen har härefter inte ändrats på något
mera genomgripande sätt. Så föranledde införandet av nya rätte-
gångsbalken 1948 endast några smärre justeringar i 15 §.
Under 1920-talet antog Nationernas Förbund två överenskommelser
angående det internationella skiljedomsväsendet. År 1923 tillkom sålunda
det s.k. Genèveprotokollet angående skiljedomsklausuler och år 1927 en
konvention om verkställighet av utländska skiljedomar (Genèvekonven-
tionen). Överenskommelserna går ut på att utländska skiljeavtal och
skiljedomar under vissa förutsättningar skall erkännas i de fördrags-
slutande staterna. I samband med Sveriges anslutning tillkom lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK).
I början av 1950-talet inleddes ett arbete inom Förenta Nationerna i syfte
att åstadkomma en ny internationell reglering på området. Arbetet ledde till
1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av
skiljedomar. Konventionen har ett vidare tillämpningsområde än
Genèvekonventionen. En utländsk skiljedom skall enligt New Yorkkon-
ventionen i princip kunna verkställas vare sig den meddelats i en kon-
ventionsstat eller ej och oavsett vilken stats jurisdiktion parterna är under-
kastade. Det finns dock möjlighet att göra förbehåll i två hänseenden. En
stat kan enligt artikel I(3) begränsa tillämpningsområdet till skiljedomar
som meddelats i en annan fördragsslutande stat eller till rättsliga för-
hållanden som anses som kommersiella enligt det fördragsslutande landets
lag. Konventionen innehåller skärpta bestämmelser för att motverka
obstruktion från en part som motsätter sig verkställighet av skiljedomen.
Konventionen har tillträtts av omkring etthundratio stater över hela
världen. Sverige ratificerade New Yorkkonventionen den 28 januari 1972.
Något förbehåll som begränsade konventionens tillämpningsområde
gjordes inte. I samband med tillträdet företogs vissa ändringar i LUSK.
4.1.2 Skiljemannalagens struktur och bakomliggande principer
Staten har inte något självständigt intresse av att alla tvister skall prövas
av allmän domstol. Staten har därför inte ansetts ha anledning att
motsätta sig att parter ingår skiljeavtal beträffande frågor som de kan
träffa förlikning om. Principen om att avtal skall hållas gäller sålunda
även beträffande skiljeavtal. En annan sak är att bristen på prejudikat på
det förmögenhetsrättsliga området gör det önskvärt att fler tvister skall
avgöras av domstol i stället för av skiljenämnd. Denna fråga, som blivit
föremål för utredningens överväganden i slutbetänkandet Näringslivets
tvistlösning (SOU 1995:65), behandlas dock inte i detta lagstiftnings-
ärende.
Lagstiftningen ger enligt förarbetena (NJA II 1929 s. 5) framför allt i tre
hänseenden rättsverkan åt skiljeavtal. Avtalet har verkan som process-
hinder. Om part gör en befogad invändning vid domstol om att parterna har
träffat ett skiljeavtal beträffande tvisten skall domstolen inte befatta sig
med denna. Part ges vidare möjlighet att framtvinga fullgörelse av ett
skiljeavtal och lagstiftningen försöker dessutom så långt möjligt motverka
obstruktion under förfarandet. Slutligen tillerkänner lagstiftningen rätts-
verkan åt en skiljedom. Denna kan verkställas genom en exekutiv
myndighets försorg, och allmän domstol får inte mot en parts bestridande
göra en ny prövning av tvisten.
Av detta synsätt framhålls det i förarbetena följer emellertid att
staten inte har något direkt ansvar för skiljedomars riktighet eller för det
kloka i att ingå ett skiljeavtal. Ansvaret för skiljemännens sakkunskap och
oväld vilar i första hand på parterna själva. Det har dock ansetts vara ett
statsintresse att försöka tillgodose objektiviteten i skiljeförfarandet utan att

för den skull låta staten få det direkta ansvaret för förfarandet och utan att
därigenom beröva den enskilde den frihet som han med fog kan göra
anspråk på. Vidare har det ansetts rimligt och riktigt att staten uppställer
vissa formella krav och, så långt det kan ske utan ett otillbörligt
begränsande av parternas avtalsfrihet, försöker bereda möjligheter för
materiellt riktiga avgöranden.
Skiljemannalagens bestämmelser är uppdelade i olika grupper under
rubrikerna skiljeavtalet, skiljemännen och huru de utses, förfarandet,
skiljedoms ogiltighet och klander av skiljedom, skiljedomskostnaderna
samt särskilda bestämmelser. I motiven anges att lagen är tvingande för
parter och skiljemän om inte annat anges.
Skiljemannalagen reglerar i första hand skiljeförfarande som grundar sig
på avtal mellan parterna, s.k. konventionellt skiljeförfarande. Det före-
kommer i vissa fall att det i lag föreskrivs att en tvist skall avgöras av
skiljemän. Man brukar då tala om legalt skiljeförfarande. I de flesta fall
hänvisar bestämmelsen till skiljemannalagens regler, se t.ex. 14 kap. 31 §
andra stycket aktiebolagslagen (1975:1385). Det finns emellertid i äldre
författningar några fall då ett legalt skiljeförfarande inte skall ske enligt
skiljemannalagen, se t.ex. 9 12 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän
flottled.
4.1.3 Skiljedomsinstitut
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, som är ett bransch-
övergripande institut, etablerades 1917 och under 1920- och 1930-talen
inrättades skiljedomsinstitutioner vid samtliga svenska handelskamrar.
Under de senaste decennierna har dock verksamheten koncentrerats till
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Det finns även
skiljedomsinstitut av branschanknuten karaktär, t.ex. Sveriges Skilje-
nämnd för Spannmåls- och Foderämneshandeln och Sveriges Tekniskt-
Industriella Skiljedomsinstitut (STIS). Dessa spelar dock inte längre en
lika framträdande roll som tidigare.
Skiljedomsinstitutioner skiljer sig både i organisatorisk uppbyggnad och
erbjuden service. Det finns dock gemensamma drag. Flertalet institutioner
har en styrelse och ett sekretariat samt stadgar eller motsvarande som
reglerar både organisationen och förfarandet i skiljemål som handläggs vid
institutionen ifråga. En huvuduppgift är ofta att medverka vid utseende av
skiljemän och handlägga frågor i anslutning därtill, exempelvis jävsfrågor.
Flera institutioner biträder också vid administration av skiljemål.
4.1.4 Skiljeförfarandets omfattning
Skiljeförfarandet försiggår i allmänhet utan offentlig insyn. Någon
registrering av meddelade skiljedomar sker inte. Det är därför svårt att
mer precist ange i vilken omfattning som skiljeförfarande förekommer.
Utredningen har i sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU
1995:65) undersökt frekvensen av skiljeförfarande. Undersökningen ger
vid handen att antalet skiljeförfaranden som administrerades av
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstut under år 1993 uppgick till
111. Av dessa hade 89 ärenden internationell anknytning, dvs. minst en av
parterna var inte svensk. Motsvarande siffror för år 1994 var 99 (89), år
1995 97 (77), år 1996 100 (86) och år 1997 110 (88). Bland ärendena ingår
även sådana som avslutats utan ytterligare åtgärd än att en part påkallat
skiljeförfarande. Undersökningen visar vidare att det totalt årligen
förekommer som mest 300 400 konventionella skiljeförfaranden i Sverige.
I denna siffra är inte arvodesprövningar enligt advokatsamfundets stadgar
inräknade. Omfattningen av de legala skiljeförfarandena framgår inte av
undersökningen.
Resultatet av undersökningen ger fog för påståendet att en inte obetydlig
del av näringslivets tvister löses genom skiljeförfarande. Det kan dock
konstateras att den utbredda användningen av skiljeklausuler inte åter-
speglar den faktiska omfattningen av skiljeförfaranden. Många standard-
avtal innehåller skiljeklausul. Skiljeklausuler är mycket frekventa t.ex. i
avtal om entreprenader och om anläggnings- och maskinleveranser. Även i
avtal som upprättas särskilt intas ofta en skiljeklausul. Så sker exempelvis i
avtal om företags- och aktieöverlåtelser. Legalt skiljeförfarande med
anledning av aktieinlösen är vanligt förekommande och gäller ekonomiskt
betydande värden.
Samhällsutvecklingen har gått i riktning mot allt snabbare kommunika-
tioner mellan människor. Detta har lett till att kravet på att uppkommande
tvister skall biläggas så snabbt som möjligt har accentuerats. Denna
samhällsutveckling torde ha ökat skiljeförfarandets användning.
Skiljeförfarande har särskilt stor betydelse i internationella relationer.
Skiljedomar erkänns och kan verkställas i mycket större utsträckning
utanför det land där domen meddelats än vad som är fallet med
domstolsdomar, låt vara att Brysselkonventionen och Luganokonventionen
medfört att domstolsdomar numera i stor utsträckning kan verkställas inom
Europa.
4.1.5 Annan lagstiftning i huvuddrag
Föreskrifter rörande skiljeförfarande finns i skiljemannalagen, lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt i rättegångs-
balken och utsökningsbalken. Därutöver finns emellertid föreskrifter
angående skiljeförfarande i många olika sammanhang. Det kan gälla allt
från att skiljeförfarande påbjuds som tvistlösningsmetod till att skilje-
avtal inte får ingås förrän tvist uppkommit eller att skiljeförfarande helt
förbjuds. Som exempel på lagstiftning som innehåller regler om legalt
skiljeförfarande kan nämnas kyrkolagen (1992:300), lagen (1975:417)
om sambruksföreningar och aktiebolagslagen (1975:1385). Exempel på
lagar som innehåller begränsningar i rätten att träffa skiljeavtal är
luftfartslagen (1957:297), lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister,
jordabalken och järnvägstrafiklagen (1985:192).
4.2 Skiljedomsrätten i ett internationellt perspektiv
I ett internationellt perspektiv föreligger i modern tid på skilje-
domsrättens område två parallella och delvis motsägelsefulla utveck-
lingstendenser: å ena sidan en starkt tilltagande internationalisering och å
andra sidan en klart markerad nationell profilering. Det kan i detta
lagstiftningsärende finnas anledning att något belysa dessa tendenser.
Lagen om skiljemän tillkom år 1929, samma år som Genèveprotokollet
av år 1923 och Genèvekonventionen av år 1927 ratificerades av Sverige.
Dessa konventioner utgjorde ett genombrott för idén att skiljeavtal och
skiljedomar i internationella affärsangelägenheter skulle få internationell
giltighet i en långt större utsträckning än som då gällde och för närvarande
gäller nationella domstolsavgöranden. Dessa överenskommelser kom att
återspeglas i den ursprungliga lydelsen av lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar.
Genèvekonventionen och Genèveprotokollet ersattes år 1958 av New
Yorkkonventionen om erkännande och verkställighet av utländska skilje-
domar (New Yorkkonventionen.) Konventionen innehåller de två
principerna att, med starkt avgränsade undantag (se Artikel II och V),
skiljeavtal och skiljedomar skall erkännas och verkställas i alla med-
lemsstater, och konventionen har vunnit en i det närmaste universell
anslutning. Sverige ratificerade New Yorkkonventionen år 1972 och
ändrade i samband därmed lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och
skiljedomar i syfte att bringa denna lag i överensstämmelse med
konventionen. Sverige har, som tidigare nämnts, inte gjort någon av de två
möjliga reservationerna avseende begränsning till skiljedomar rörande
kommersiella förhållanden respektive tilllämpning enbart i förhållande till
andra medlemsstater.
Sverige tillträdde år 1966 Washingtonkonventionen om erkännande och
verkställighet av skiljedomar i vissa internationella investeringstvister
mellan en stat och en medborgare i en annan stat (även kallad ICSID-
konventionen). Denna anslutning skedde i form av lag (1966:735) om
erkännande och verkställighet av skiljedomar i vissa internationella
investeringstvister, genom vilken en skiljedom som meddelats enligt
konventionen är giltig i Sverige. Om det är fråga om en förpliktelse att utge
pengar verkställs skiljedomen direkt som svensk domstols lagakraftägande
dom, om inte uppskov med verkställigheten beslutas enligt konventionens
föreskrifter.
Under 1970-talet upptogs skiljedomsfrågor till behandling av Förenta
Nationernas handelsrättskommission, UNCITRAL. Efter omfattande
förberedelser resulterade dess arbete i ett skiljedomsreglemente,
UNCITRAL Arbitration Rules (nedan kallade UNCITRAL-reglerna),
vilket av Förenta Nationernas Generalförsamling i december 1976
rekommenderades som ett utfyllande normsystem i privata skiljeavtal.
UNCITRAL-reglerna har vunnit vidsträckt acceptans i internationella
affärsrelationer och blivit ett naturligt referensmaterial vid utarbetandet av
liknande regelsystem.
Under 1980-talet initierade UNCITRAL det mer ambitiösa projektet att,
med utgångspunkt i UNCITRAL-reglerna, skapa en förebild till lag om
internationella skiljeförfaranden. Efter synnerligen omfattande för-
beredelser, innefattande bl.a. ett flertal konferenser med stor internationell
anslutning, blev resultatet år 1985 den s.k. UNCITRAL Model Law on
International Commercial Arbitration (nedan kallad modellagen).
Förarbetena till modellagen är vidlyftiga och utförligt dokumenterade.
Även om ambitionen hos upphovsmännen till modellagen inledningsvis
var att denna skulle få karaktären av uniform nationell lagstiftning blev det
slutliga resultatet tillkomsten av ett lagstiftningsinstrument ägnat att antas
dels av industriellt och ekonomiskt väl utvecklade stater där skilje-
förfarande historiskt sett har spelat en undanskymd roll som metod för
privaträttslig konfliktlösning och dels av i nämnda hänseenden mindre
utvecklade stater vilka i avsaknad av ett tillfredsställande regelverk inte
tidigare kunnat göra gällande i sig berättigade anspråk på att komma ifråga
som fora för skiljeförfaranden i sina affärsrelationer med omvärlden.
Modellagens tillkomst har medfört ett betydelsefullt genombrott för en
nationell användning av skiljeförfaranden som konfliktlösningsmetod i
länder där sådana tidigare har varit sällsynta. Modellagen har, med smärre
modifikationer, införts i ett flertal stater i det brittiska samväldet, såsom,
Australien, Kanada, Nigeria, Skottland samt Bermuda. Lagstiftning
grundad på modellagen har därjämte införts i Bulgarien, på Cypern, i
Tunisien, Ryssland och Mexiko. Tyskland har sedan den 1 januari 1996 en
ny lag om skiljeförfarande som anknyter mycket nära till modellagen.
Skiljedomsrätten tillhör inte de rättsområden som berörs av integrationen
inom Europeiska unionen. Sålunda undantas uttryckligen skiljedomar från
bestämmelserna i konventionen om domstols behörighet och om verk-
ställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen), se
Artikel 1 punkt 4. I ett viktigt avgörande av EG-domstolen, det s.k.
Atlantic Emperor-fallet år 1991 (mål C-190/89, Marc Rich and Co. AG
mot Società Italiana Impianti PA, ECR 25 juli 1991 s. I-3855), fastslogs att
inte heller judiciella förfaranden i anslutning till skiljeförfaranden omfattas
av konventionens bestämmelser. Motsvarande undantag återfinns i den i
huvudsak likalydande Luganokonventionen, som gäller mellan EU:s
medlemsstater samt Island, Norge och Schweiz. Sverige har tillträtt
Luganokonventionen genom lagen (1992:794) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen. Sverige har numera beslutat att också
tillträda Brysselkonventionen (prop. 1997/98:102, bet. 1997/98:LU24, rskr.
1997/98:231, SFS 1998:358-364). Konventionen träder för Sveriges del i
kraft den 1 januari 1999.
Parallellt med den internationalisering av skiljedomsrätten som blivit en
direkt följd av den världsomfattande anslutningen till New York-
konventionen, den vitt utbredda acceptansen av UNCITRAL-reglerna som
normgivande mönster för skiljeavtal respektive de landvinningar som
gjorts av modellagen kan en annan utvecklingstendens skönjas. I de oss
närliggande kulturländer där, liksom i Sverige, skiljeförfaranden sedan
lång tid har utgjort en vedertagen och allmänt tillämpad metod för
tvistlösning på det kommersiella området har nationella särdrag kommit att
prägla den legislativa utvecklingen. Det är värt att notera att de europeiska
länder som infört ny lagstiftning om skiljedom under 1980-talet valt att
inte anpassa denna till modellagen utan i stället stiftat lagar för
internationella förfaranden utformade på grundval av inhemsk tradition och
historiskt präglat nationellt synsätt. Så har varit fallet i Frankrike (1981),
Nederländerna (1986) och Schweiz (1987) och detsamma gäller i Belgien
(1985) och Spanien (1988). Finland har infört en ny lag om skiljemän som
väsentligen utgör en inhemsk produkt, även om många av lagens
bestämmelser har inspirerats av stadgandena i modellagen. Detsamma kan
sägas om England (inkl. Wales och Nordirland), där det under 1996 antogs
en ny lag om skiljeförfarande. Den tyska lagen anknyter som ovan nämnts
mycket nära till modellagen.
Utvecklingen i fråga om användning av skiljedomsinstitut har i
huvudsak varit densamma i flertalet länder i övriga Europa som i Sverige.
Även utanför Europa har etablerats åtskilliga skiljedomsinstitutioner,
framför allt under den senaste tioårsperioden.
Medan skiljedomsinstitutionernas verksamhet under 1900-talets första
hälft och tidigare huvudsakligen var begränsad till en region eller ett land,
har den internationella handelns expansion under de senaste decennierna
inneburit att flera institutioner också medverkar vid internationella skilje-
förfaranden. Vissa institutioner handlägger enbart sådana skiljeförfaranden.
International Court of Arbitration of the International Chamber of
Commerce och London Court of International Arbitration är exempel på
mer betydande institutioner som endast handlägger internationella
skiljeförfaranden, medan exempelvis American Arbitration Association
och Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut är exempel på
institutioner som både har en omfattande internationell verksamhet och
medverkar vid nationella skiljeförfaranden.
Sverige har tagit aktiv del i det arbete som föregick och resulterade i
New Yorkkonventionen, UNCITRAL-reglerna och modellagen. Alltsedan
senare hälften av 1970-talet har Sverige i tilltagande utsträckning valts som
forum för skiljeförfaranden i avtal mellan utländska parter vilka saknar
varje anknytning till vårt land. Ursprungligen var detta fallet i inter-
nationella kontrakt ingångna av sovjetiska handelsorganisationer och andra
organ med utländska bolag och andra rättssubjekt. Sedermera har en
motsvarande praxis vunnit utbredning i Folkrepubliken Kina. Såvitt är känt
har ett mycket stort antal avtal träffats av f.d. sovjetiska, resp. av
kinesiska,
parter, innehållande föreskrifter om skiljeförfaranden i Stockholm, oftast
enligt reglerna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut eller
med angivande av Institutet eller Handelskammaren som s.k. appointing
authority . I sammanhanget kan också nämnas trepartsavtalet US-Russian
Optional Clause Agreement av år 1992 som innebär att Stockholms
Handelskammare är appointing authority enligt särskilda skiljeklausuler
som används av parter i USA och Ryssland. Stockholm föreskrivs vidare
inte sällan som plats för skiljeförfaranden i klausuler som hänvisar till ex-
empelvis reglerna för Internationella Handelskammarens Internationella
Skiljedomstol.
4.3 Utgångspunkter för ny lagstiftning
4.3.1 Skiljeförfarandets funktion
Det på avtal grundade skiljeförfarandet, sådant det uppfattas i vårt land
och jämförbara stater, är en form av privat rättskipning på förmögen-
hetsrättens område. Det kan, summariskt uttryckt, sägas syfta till ett
snabbt och slutligt avgörande av tvister utan insyn utifrån. Även om det i
samhället förekommer andra mekanismer för tvistlösning, t.ex. genom
medverkan av olika nämnder, är det skiljeförfarandet som framstår som
det egentliga alternativet till tvistlösning genom domstolsdom när det
gäller tvister om stora värden. Det är endast avgöranden av domstolar
och skiljemän som kan verkställas genom exekutiva myndigheters
försorg.
Att staten sålunda gör ett undantag från sitt monopol på rättskipning kan,
åtminstone med ett nutida synsätt, föras tillbaka på den i västerländska
rättssamhällen rådande principen om avtalsfrihet mellan enskilda. Om
rättsordningen godtar parters överenskommelser om hur deras mellan-
havanden skall regleras, är det konsekvent att också acceptera deras avtal
att låta någon utomstående slita en tvist dem emellan. Avtalsfriheten är av
grundläggande betydelse för en marknadsekonomi. Det är betecknande att
skiljeförfarande har sin absoluta tyngdpunkt på handelstvister och andra
kommersiella tvister, dvs. tvister mellan näringsidkare. På detta område
spelar denna tvistlösningsform en mycket betydande roll.
I mångt och mycket kan fördelarna med skiljeförfarande föras tillbaka på
att det ger underlag för större förtroende för dem som dömer, för
förfarandet och mellan parterna.
I skiljeförfarande kan sålunda parterna välja skiljedomare som de hyser
förtroende för. De kan beakta olika kandidaters allmänna juridiska
kompetens, deras förtrogenhet med vissa rättsområden och deras special-
kunskaper på ett fackområde. Utses rätt personer till skiljenämnden kan
förfarandet påskyndas, kostnaderna bli lägre och resultatet mer
tillfredsställande.
Som en särskild fördel med skiljeförfarandet brukar framhållas att
tvisten löses snabbt. Detta sammanhänger inte minst med att skilje-
förfarandet är ett eninstansförfarande. Speciellt inom näringslivet är det
ofta angeläget att skyndsamt få en tvist ur världen för att eventuellt kunna
fortsätta affärsförbindelsen mellan parterna och i övrigt undvika störningar
i verksamheten. Snabbheten kan i vissa lägen också ge kostnadsvinster i
processen trots att parterna själva bekostar skiljemännen.
Skiljemän är inte bundna av processprinciperna om koncentration,
omedelbarhet och muntlighet. Skiljeförfarande ger bl.a. därigenom möjlig-
het till en särskilt smidig handläggning, avpassad efter sakens beskaffenhet
och parternas önskemål. Så kan tvisten t.ex. behandlas i former som gör
det lättare för parterna att för framtiden behålla den inbördes affärs-
relationen.
Till att mildra motsättningarna mellan parterna bidrar också att
skiljeförfarandet och skiljedomen inte är offentliga. Att en part driver
saken till en offentlig process uppfattas lätt som en ovänlig handling av
motparten, som kan leda till en bestående brytning mellan parterna.
Frånvaron av offentlighet hindrar för övrigt en ofta ovälkommen insyn från
konkurrenter och andra utomstående i parternas ekonomiska förhållanden
och en besvärande uppmärksamhet från massmediernas sida.
Skiljeförfarande fyller en särskild funktion i internationella tvister. Inte
sällan är vardera parten i ett avtalsförhållande skeptisk till en dom-
stolsprövning i motpartens hemland. Skiljeavtal ger möjlighet att, t.ex.
genom förmedling av ett skiljedomsinstitut, hänskjuta uppkommande
tvister till en skiljenämnd som uppfattas som neutral och som båda parter
kan hysa förtroende för. Suveränitets- och immunitetssynpunkter, som kan
hindra en stat och andra offentliga organ att vara part vid en domstol i en
främmande stat, utgör inte något hinder för att skiljeförfarande skall kunna
anlitas. Till fördelarna hör också att parterna förfogar över språket i
förfarandet och att tvisten kan handläggas enligt en i förväg för båda parter
känd procedur. Vidare kan skiljedomar erkännas och verkställas i främ-
mande länder i stor omfattning; skiljedomars försteg i Sverige i denna del
framför domstolsdomar har emellertid minskat inom Europa sedan Sverige
år 1992 tillträdde Luganokonventionen om domstols behörighet och om
verkställighet av domar på privaträttens område.
4.3.2 Behovet av en rättslig reglering av skiljeförfarandet
Med utgångspunkten att skiljeförfarandet har sin grund i parternas rätt att
bestämma över sina inbördes relationer kan det finnas anledning att fråga
sig i vad mån staten genom lagstiftning skall befatta sig med förfarandet
och domstolarna utöva kontroll över detta. Det står emellertid klart att
rättsordningen måste innehålla skrivna eller oskrivna regler som
innebär att skiljeavtal och skiljedomar respekteras. En domstol skall på
begäran avvisa en tvist som omfattas av ett skiljeavtal. Finns det en
skiljedom bör den i det väsentliga ha samma juridiska relevans som en
domstolsdom. Ett viktigt inslag i regleringen är föreskrifter som medger
verkställighet av skiljedomar. Allt detta förutsätter att avgränsningar görs
i lagstiftning och i rättstillämpning. Av elementär betydelse är att dom-
stol kan pröva om en viss tvist verkligen faller in under ett avtal mellan
parterna om skiljedom.
Att rättsordningen respekterar skiljeavtal innebär inte att det görs
reservationslöst. Särskilda skäl allmänna samhällsintressen eller hän-
synen till svagare parter kan leda till undantag från eller modifikationer i
de allmänna reglerna om bundenhet av skiljeavtal.
Regeringen vill i detta sammanhang framhålla att det finns risk för
negativa konsekvenser i och med valet av skiljeförfarande framför en
process i allmän domstol. Den frihet för parter och skiljemän att arrangera
skiljeförfarandet som uppfattas som ett särskilt positivt drag kan medföra
en försvagning av rättssäkerheten. För att rättsordningen skall kunna ge sitt
erkännande åt skiljeavtal och skiljedomar måste därför i vart fall skilje-
proceduren omgärdas med vissa regler. Den måste uppfylla grundläggande
krav av den art som allmänt upprätthålls i rättsstatliga processordningar.
Lagstiftningen bör t.ex. sörja för att skiljemännen är opartiska och att
parterna får lägga fram sin sak inför skiljenämnden. Man kan inte heller
undvara en domstolskontroll av att skiljedomar i dessa och vissa andra
hänseenden är godtagbara. En sådan reglering och en sådan kontroll som
nu har nämnts kan i och för sig tänkas försvaga skiljeförfarandets
attraktionskraft. Å andra sidan bör man inte förbise att regleringen och
kontrollen har en förebyggande effekt och kan medverka till en god
kvalitativ standard inom denna tvistlösningsform.
Lagregler om skiljeförfarande i vidsträckt mening fyller också en
annan uppgift än att förebygga avarter o.d. i proceduren. Parter och
skiljemän erbjuds genom dem en handläggningsordning som underlättar
förfarandet och ger det en stadga. Parternas rörelsefrihet kan tillgodoses
genom att reglerna i betydande omfattning görs dispositiva.
Den ovan nämnda domstolskontrollen av skiljedomar har på sitt sätt en
negativ inriktning visavi skiljeförfarandet. Domstolarna behöver emellertid
också tas i anspråk för att mera direkt främja ett skiljeförfarande. Deras
medverkan kan t.ex. krävas för att en skiljenämnd skall komma till stånd
och fungera. Lagstiftningen tillhandahåller på så sätt medel att hindra en
part som är bunden av ett skiljeavtal att direkt eller indirekt sabotera
förfarandet och därigenom frigöra sig från skiljeavtalet.

4.3.3 Reformbehov och allmän inriktning
Regeringens bedömning: En ny lag om skiljeförfarande bör vila på
samma grundprinciper som gällande rätt. Grundsatsen om parternas rätt
till självbestämmande bör stå i fokus. Lagstiftningen skall vara modern
och uppfylla kraven på snabbhet, säkerhet och smidighet i förfarandet,
samtidigt som grundläggande krav på rättssäkerhet skall beaktas.
Lagstiftningsarbetet bör inriktas på att finna lösningar på problem som
erfarenhetsmässigt kan uppstå i samband med skiljeförfaranden. Den
internationella utvecklingen bör i inte ringa utsträckning prägla den nya
lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i bedöm-
ningen.
Skälen för regeringens bedömning: Skiljemannalagen från 1929 får
anses ha fungerat väl. Det är emellertid inte att förvåna att en så gammal
lag i vissa hänseenden inte fullt ut svarar mot moderna krav på en lag om
skiljeförfarande. Värt att notera är att den genomgripande reform av svensk
processrätt som införandet av den nya rättegångsbalken år 1948 innebar
inte nämnvärt påverkade innehållet i skiljemannalagen. Åtskilliga problem
har också under senare år gjort sig gällande som kräver en lösning. Till
detta kommer behovet av att beakta utvecklingen inom skiljedomsrätten på
det internationella planet.
Mot bakgrund av de slutsatser och förslag som redovisas i betänkandet
anser regeringen att den övergripande målsättningen för en reformering av
lagstiftningen på skiljedomsområdet bör vara att skapa en modern lag-
stiftning som tillgodoser kravet på snabbhet, säkerhet och smidighet i
förfarandet. Lagstiftningen bör alltså bland annat innehålla de komponen-
ter som traditionellt brukar åberopas till stöd för att skiljeförfarandet är ett

så attraktivt instrument för tvistlösning. Regeringen anser, i likhet med
utredningen, att ett pragmatiskt synsätt bör anläggas i syfte att finna
användbara lösningar på de problem som erfarenhetsmässigt har gjort sig
gällande i den praktiska tillämpningen av skiljedomsinstitutet. Det också
angeläget att slå vakt om och om möjligt ytterligare befrämja Sveriges
starka ställning som internationellt forum i handelstvister.
Regeringen anser att den nya lagstiftningen bör vila på samma grund-
principer som gällande rätt. Sålunda bör grundsatsen om partsautonomin
behållas och det kan övervägas om denna centrala ingrediens i lagstift-
ningen bör förstärkas. Vidare bör en ny lagstiftning utformas på ett sådant
sätt att obstruktion i förfarandet motverkas och att ingångna skiljeavtal kan
fullföljas. Det är också angeläget att lagstiftningen i möjligaste mån
befrämjar en skiljedoms slutlighet.
Tillämpliga grundprinciper innebär att en lagstiftning på området måste
tillgodose grundläggande krav på rättssäkerhet. Detta innebär ingen nyhet.
Sålunda bör lagstiftningen omfatta vissa grundläggande bestämmelser som
hänför sig till domstolarnas och de verkställande myndigheternas roll.
Vidare bör en ny lagstiftning på skiljedomsrättens område uppmärksamma
rättsskyddsaspekten för ekonomiskt svaga parter. I detta sammanhang bör
enligt regeringens mening konsumenters rättsskydd särskilt framhållas.
Det är internationellt erkänt att lagstiftning om skiljeförfarande inte skall
inriktas på någon fullständig reglering av skiljeförfarandet. Denna ut-
gångspunkt bör gälla också för svensk rätts del. Åtskilliga frågor bör alltså
överlämnas till parternas eller skiljemännens bedömning eller lösas i
rättstillämpningen. Ett riktmärke bör vara att lagen inte skall uppta
handlingsregler som kan sättas åt sidan utan några konsekvenser. Vidare
bör beaktas å ena sidan det praktiska behovet av att lagen kan ge besked i
en tillämpningsfråga, å andra sidan svårigheten att åstadkomma en
klargörande reglering av inte alltför omständligt slag.
I förarbetena till skiljemannalagen uttalades att alla dess bestämmelser är
tvingande för parter och skiljemän när inte annat anges (NJA II 1929 s. 8).
I enlighet med vad utredningen anfört bör den nya lagen inte konstrueras
på det sättet. Den omständigheten att det i lagen på åtskilliga ställen görs
förbehåll för avvikelser som parterna kan ha kommit överens om skall
alltså inte motsatsvis tolkas så att övriga bestämmelser är tvingande i den
meningen att parterna saknar möjlighet att disponera över förfarandet. Hur
långt deras dispositionsrätt sträcker sig får bli beroende av flera
omständigheter, såsom bestämmelsens art, avvikelsens innebörd och den
tidpunkt vid vilken avvikelsen har kommit till.
4.3.4 Lagstiftning för nationella och internationella tvister
Regeringens förslag: En ny svensk lag om skiljeförfarande ersätter
lagen (1929:145) om skiljemän och lagen (1929:147) om utländska
skiljeavtal och skiljedomar. Lagen skall omfatta såväl nationella som
internationella skiljeförfaranden. Den av FN:s handelsrättskommission,
UNCITRAL, utarbetade modellagen skall inte tjäna som förebild för den
nya lagen. Däremot skall i varje delfråga modellagens bestämmelser
beaktas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser framför dock att en ny
svensk lag om skiljeförfarande bör, med så få tillägg och ändringar som
möjligt, ansluta till modellagen. Flera remissinstanser anser att parter i
internationella tvister skall kunna komma överens om att modellagen
skall tillämpas.
Flera av de utländska skiljedomsexperterna har i olika utsträckning
förordat en närmare anslutning till modellagen.
Skälen för regeringens förslag: Med tanke på den fortgående
integreringen av den ekonomiska marknaden i Västeuropa och den även i
övrigt expanderande ekonomiska samfärdseln över gränserna kan man på
goda grunder räkna med att antalet kommersiella tvister med inter-
nationella inslag efter hand kommer att öka. De problem som uppstår kring
skiljeförfarande är i stor utsträckning gemensamma för olika länder, och
den juridiska forskningen på området har en klar internationell inriktning.
Ett drag värt att uppmärksamma är att skiljemännen i internationella
skiljetvister inte sällan hämtas från skilda länder, något som ger
skiljenämnden en i viss mån mellanstatlig karaktär. Det är inte ägnat att
förvåna att olika regelsystem för internationella skiljetvister har arbetats
fram med anspråk på internationell tillämpning. Särskilt intresse tilldrar sig
den av FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL) utarbetade modellagen
(se avsnitt 4.2).
Utredningen har funnit det självklart att nu nämnda förhållanden måste
tillmätas stor vikt vid utarbetandet av en ny svensk lagstiftning på
skiljedomsrättens område. Enligt utredningen måste särskild hänsyn tas till
den omständigheten att det finns ett stort antal löpande skiljeavtal mellan
utländska parter där Sverige utpekas som forum, inte minst därför att de
underliggande kommersiella transaktionerna stundom har en varaktighet
som sträcker sig över decennier. Regeringen har inte någon annan upp-
fattning. Det måste anses angeläget att sörja för att de avtalsslutande
parternas förväntningar på den svenska skiljemannarättsliga lagstiftningens
innehåll och effektivitet infrias.
Utredningen har i detta sammanhang identifierat två frågor där ett vägval
måste göras på ett inledande stadium. Den första gäller om vi i Sverige bör
ha olika lagar om skiljeförfarande, en för inhemska förfaranden och en
annan för internationella förhållanden. Den andra gäller huruvida
modellagen bör läggas till grund för en reviderad svensk lagstiftning.
Av 4 § skiljemannalagen och 4 § LUSK framgår när skiljeförfarande får
äga rum i vårt land i tvister med internationell anknytning. Regleringen
innebär att sådana tvister i betydande omfattning kan falla under svensk
lagstiftning om skiljeförfarande. I så fall skall även för de internationella
tvisterna tillämpas reglerna i skiljemannalagen (se dock 18 § andra
stycket). Förfaranderegleringen är med andra ord enhetlig; LUSK inne-
håller inte föreskrifter om själva skiljeförfarandet i internationella tvister.
Detta talar för en sammanhållen lagstiftning.
I vissa länder har man valt att införa särskild lagstiftning för inter-
nationella förhållanden, såsom Frankrike och Schweiz samt de nationer
som stiftat lagar grundade på modellagen. I dessa länder synes emellertid
skälet för detta ha varit förekomsten av lokala rättsregler som är klart
olämpliga för internationellt bruk och som av hänsyn till traditionen eller
till landets konstitution inte har ansetts kunna eller böra ändras. Något
sådant skäl föreligger inte för Sveriges del. Som utredningen har framhållit
är det också förenat med uppenbara nackdelar att hantera två sidoordnade
regelsystem inom samma rättsordning. Bland annat uppkommer i åtskilliga
situationer besvärliga gränsdragningsproblem.
Som sagts förut kan det antas att tvister med internationella inslag blir
allt fler på det kommersiella området. Till bilden hör att företagen både i
Sverige och i länder med vilka vi har täta ekonomiska förbindelser i högre
grad internationaliseras. Det skulle strida mot denna utveckling att införa
skilda regler eller regelkomplex för interna svenska och internationella
skiljetvister. Regeringen noterar särskilt att utredningen vid sin genomgång
av de olika ämnesavsnitten i en tilltänkt lag inte heller mer än på någon
enstaka punkt funnit anledning att föreslå en särskild regel för tvister med
internationella inslag och att dessa särregler utan olägenhet kan föras in i
ett särskilt avsnitt i en i princip enhetlig lag om skiljeförfarande.
Utredningen har mot bakgrund av de nu redovisade omständigheterna
ställt sig avvisande till en ordning med separata lagar för nationella och
internationella skiljeförfaranden. Utredningens ståndpunkt har vunnit
gehör hos remissinstanserna. Regeringen ansluter sig till utredningens
bedömning. Regeringen föreslår således att en ny lagstiftning på skilje-
domsrättens område tas in i en gemensam ny lag. Lagen kan lämpligen
rubriceras lag om skiljeförfarande.
Vad därefter gäller den andra frågan, den om modellagens betydelse för
den svenska lagrevisionen, konstaterar regeringen att det givetvis är också
ett svenskt intresse att regleringen av skiljeförfarande i olika länder följer
enhetliga riktlinjer. Modellagen fyller här en viktig funktion. Den har redan
vunnit beaktansvärda framgångar i nationella lagstiftningsprojekt och torde
även för framtiden få stor betydelse när en stat överväger ny skilje-
mannalagstiftning.
Regeringen är emellertid, som ovan angetts, av den uppfattningen att en
svensk lagstiftning på skiljedomsrättens område bör vara enhetlig och
sålunda tillämplig på såväl inhemska som internationella skiljeförfaranden.
Modellagen är utformad uteslutande för internationella förhållanden.
Redan av denna anledning är det uteslutet att utan vidare införliva model-
lagen med svensk rätt. Frågan blir i stället hur och i vilken omfattning en
svensk lag om skiljeförfarande bör närma sig modellagen.
Med utgångspunkten att olika lagar för inhemska och internationella
skiljeförfaranden inte lämpar sig för en svensk lagstiftning på området
finns det egentligen tre alternativa förhållningssätt visavi modellagen. Det
ena är att låta modellagen, innehållsmässigt och redaktionellt, bilda
mönster för en ny svensk lag. Det andra är ett friare förhållningssätt som
innebär att man i varje delfråga beaktar modellagens bestämmelser. Ett
tredje alternativ är att låta parterna avtalsvägen bestämma att modellagen i
stället för den svenska lagen helt eller delvis skall gälla vid en tvist.
Det sistnämnda alternativet kan vid en första betraktelse framstå som ett
enkelt och smidigt sätt att, med bibehållande av en enhetlig svensk lag om
skiljeföfarande, tillgodose önskemålet om en uniform internationell
reglering. En möjlighet med en opt in-klausul i den svenska lagstift-
ningen skulle kanske också inverka positivt på möjligheterna att attrahera
internationella skiljeförfaranden till Sverige. Konsekvenserna av en sådan
ordning är emellertid ganska långtgående. Regeringen är heller inte helt
övertygad om att det föreligger något större behov av att låta parterna i ett
internationellt förfarande komma överens om att tillämpa modellagen. Om
en svensk lag om skiljeförfarande i tillräcklig utsträckning beaktar
modellagens regler och undviker att i allt för hög grad präglas av national
peculiarities torde behovet av denna möjlighet starkt reduceras. I vart fall
ter det sig nästan omöjligt att i dag bestämt uttala sig i frågan. Däremot bör
man framgent, med erfarenheterna av den nya lagstiftningen i ryggen, på
nytt kunna överväga detta alternativ om utvecklingen ger anledning till det.
Tills vidare anser regeringen emellertid att någon möjlighet att avtalsvägen
bestämma att modellagen skall vara tillämplig i internationella skilje-
förfaranden inte bör införas i den svenska lagstiftningen.
Nästa fråga blir då om och i så fall i vilken utsträckning den svenska
lagstiftningen skall ansluta sig redaktionellt och innehållsmässigt till
modellagen.
Som utredningen framhållit avviker modellagen i fråga om disposition
av innehållet och utförlighet i regleringen en hel del från strukturen i den
nuvarande skiljemannalagen. Vidare avviker modellagen också i den
sakliga regleringen av vissa rättsfrågor från de lösningar som man av olika
skäl kan tycka vara de lämpligaste med beaktande av svensk tradition och
rättsuppfattning. Modellagen saknar vidare regler om vissa rättsfrågor som
av svensk hävd eller andra skäl bör innefattas i en modern svensk
skiljeförfarandelag. Som exempel kan nämnas regler om skiljedoms-
kostnaderna. Dessa dilemman kan man naturligtvis försöka komma till
rätta med antingen genom att avstå från den bästa lösningen till förmån
för modellagen eller genom att göra åtskilliga ändringar i och tillägg till
modellagen. Utredningen har ställt sig negativ till en sådan lösning.
Mot det sagda skall vägas det nämnda intresset av att genom nära
anslutning till modellagen få till stånd en uniformitet mellan olika rätts-
system på skiljedomsrättens område. Förverkligande av en i realistisk
mening uniform rätt är emellertid dessvärre svårt att åstadkomma eftersom
flera europeiska länder med utvecklad tradition inom skiljedomsområdet
har valt att bygga vidare på inhemsk grund och avvisat modellagen som
mönster. En svensk variant av modellagen skulle sannolikt också innebära
så många avvikelser från själva modellen att värdet med tanke på strävan
efter enhetlighet skulle bli begränsat.
Utredningen har kommit till slutsatsen att modellagen inte bör läggas
direkt till grund för den nya svenska lagstiftningen vare sig dispositions-
eller innehållsmässigt. Regeringen ansluter sig till denna bedömning. Detta
är emellertid, som utredningen framhållit, inte liktydigt med att
modellagen skulle frånkännas betydelse vid revideringen. Tvärtom anser
regeringen det angeläget att i varje delfråga beakta modellagens bestäm-
melser. Att en viss lösning har stöd i modellagen bör tillmätas stor
betydelse och ha ett betydande egenvärde. Sålunda bör man i anslutning till
varje enskild bestämmelse i den nya lagen om skiljeförfarande överväga i
vilken omfattning bestämmelsen kan ansluta sig till modellagen.
Den intagna ståndpunkten innebär alltså att utländska parter, ombud och
skiljemän även fortsättningsvis har anledning att sätta sig in i den svenska
lagstiftningen om skiljeförfarande. Det finns därför anledning att göra
lagen i några hänseenden mera informativ än om den endast skulle ha en
inhemsk läsekrets. En med detta sammanhängande strävan bör vara att
avstå från att direkt eller indirekt hänvisa till den svenska rättegångs-
balkens regler; en ny lag bör kunna tillämpas fristående. Att rättegångs-
balken i olika hänseenden får spela en roll vid utformningen av innehållet i
skiljemannalagen är en annan sak, men i åtskilliga frågor finns skäl att
frigöra sig från balkens lösningar.
LUSK, alltså 1929 års lag om utländska skiljeavtal och skiljedomar,
innehåller väsentligen bestämmelser om utländska skiljeavtal och om
erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Utredningen har
ansett att det ligger nära till hands att föra samman denna materia med
skiljedomslagstiftningen i övrigt. Enligt utredningen borde det inte minst
för en utländsk publik vara en fördel att i en enda rättsakt kunna ta del av
huvudparten av den svenska regleringen på skiljedomsrättens område.
Regeringen är av samma uppfattning. Regeringen föreslår därför att
bestämmelserna i nuvarande LUSK får ingå i en särskild avdelning
beträffande internationella förhållanden i en ny svensk lag om skilje-
förfarande.
Bestämmelserna i LUSK omarbetades år 1971 som följd av att Sverige
ratificerade 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verk-
ställighet av utländska skiljedomar. Utrymmet för ändringar är därför
begränsat. Enligt regeringens mening finns det dock anledning att överväga
behovet av vissa förenklingar, klargöranden och preciseringar i förhållande
till gällande reglering.
5 Skiljeavtalet
5.1 Inledning
Till grund för ett skiljeförfarande ligger i allmänhet ett skiljeavtal. Ur
detta härleder skiljemännen sin behörighet att avgöra tvisten. Som antytts
kan skiljemännen visserligen grunda sin behörighet på annat än ett
skiljeavtal. Ett exempel på en sådan reglering är 14 kap. 31 § andra
stycket aktiebolagslagen (1975:1385) som föreskriver att vissa tvister i
samband med inlösen av minoritetsaktier skall avgöras av skiljemän. De
frågeställningar som nu skall behandlas tar emellertid enbart sikte på
skiljeförfaranden som grundas på ett skiljeavtal eller en därmed jämställd
rättshandling, t.ex. testamente eller gåvobrev.
Skiljeavtalet kan beskrivas som ett blandat avtal med både process-
rättsliga och civilrättsliga inslag. För att avtalet skall få avsedd verkan
krävs att parterna är rättskapabla. Vidare måste avtalet röra en fråga som
kan överlämnas till skiljemän. Skiljeavtalets giltighet prövas i princip
med utgångspunkt i allmänna avtalsrättsliga regler, däribland den
allmänna jämkningsregeln i 36 § avtalslagen (1915:218).
Skiljeavtalet anger gränserna för vilka frågor som kan överlämnas till
avgörande av skiljemän. Eftersom skiljeavtalet sålunda utgör den yttersta
grunden för skiljemännens behörighet att avgöra tvisten är det viktigt att
ett skiljeavtal utformas med sådan eftertanke att det klart framgår vilka
frågor som skiljemännen är behöriga att pröva
5.2 Skiljedomsmässighet
5.2.1 Dispositiva tvistemål
Regeringens förslag: Grundregeln att parterna kan ingå skiljeavtal
beträffande sådana frågor som de kan träffa förlikning om behålls.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslagen
eller lämnar dem utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Utgångspunkten i dag är att
skiljeavtal kan ingås beträffande frågor som parterna kan träffa förlikning
om. Härmed avses s.k. dispositiva frågor till skillnad från indispositiva.
Det kan gälla frågor som kan avgöras i en rättegång, men även andra
frågor (se avsnitt 5.3) kan hänskjutas till avgörande av skiljemän.
Frågan är om det skiljedomsmässiga området nu bör bestämmas
annorlunda mot vad som gäller i dag. Jämför man med andra rätts-
ordningar kan man konstatera att i t.ex. Frankrike anses alla tvister som
inte gäller ordre public vara skiljedomsmässiga. I Tyskland är alla tvister
som rör vermögensrechtlicher anspruch skiljedomsmässiga. I den tyska
lagstiftningen anges dock uttryckligen att även andra tvister är
skiljedomsmässiga under förutsättning att tvistefrågan är dispositiv. Mot
denna bakgrund kan man fråga sig om det finns skäl att i en ny svensk
lag om skiljeförfarande utvidga det skiljedomsmässiga området. Vår
nuvarande bestämmelse innebär nämligen att man från det skilje-
domsmässiga området ofta utestänger tvister där ett allmänt intresse gör
sig mera märkbart gällande.
Grunden för skiljeförfarandet är skiljeavtalet. Detta avtal bygger på
parternas förfoganderätt över tvisteföremålet. Enligt regeringens mening
framstår det därför som mest följdriktigt att hålla sig inom gränserna för
den fria avtalsrätten. Gör man det kan parterna ges ganska stor frihet att
själva bestämma över förfarandet. Partsautonomins princip kan således få
gälla i de flesta frågor. Om skiljemän även skulle pröva tvister där
parterna inte fritt disponerade över processföremålet skulle det kunna bli
svårt att undvika ett större mått av kontroll i efterhand av domstol. Enligt
utredningen har det också visat sig svårt att hitta en annan någorlunda
klar avgränsningsregel, särskilt som vårt ordre public-begrepp inte har
något närmare preciserat innehåll.
Med hänvisning till det sagda och då något reformbehov inte har
aktualiserats under utredningsarbetet finner regeringen inte skäl att ändra
den nuvarande grundregeln. Regeringen föreslår därför att huvudregeln
alltjämt skall vara att skiljeavtal skall kunna ingås beträffande sådana
frågor som parterna kan träffa förlikning om.
Att det på ett visst område finns vad som vanligtvis betecknas som
tvingande bestämmelser medför inte automatiskt att tvister på området
inte är skiljedomsmässiga. Avtalslagens regler om rättshandlingars
ogiltighet anses tvingande på så sätt att en part inte på förhand med
bindande verkan kan avstå från att åberopa dem. Detsamma gäller de
tvingande bestämmelserna inom konsumenträtten. När tvist uppkommer
står det emellertid en part fritt att bestämma sin talan så att dessa s.k.
tvingande bestämmelser inte blir tillämpliga. Tvister som involverar
tillämpningen av denna typ av tvingande bestämmelser får anses vara i
princip skiljedomsmässiga enligt huvudregeln.
Av särskild betydelse för internationella tvister är räckvidden av den
lagstiftning vars tvingande inslag skulle kunna göra tvisten indispositiv.
Det får från fall till fall avgöras, om motsvarande främmande tillämpliga
lag är av sådant slag att förlikning inför svensk domstol inte skulle
godtas. När det gäller statusfrågor, t.ex. vårdnad om barn, torde det
svenska synsättet gälla även om tvisten saknar anknytning till Sverige.
Gäller det däremot en ekonomisk-politisk reglering i främmande stat
saknas ofta anledning att låta de tvingande reglerna påverka förliknings-
möjligheten i Sverige och därmed skiljedomsmässigheten enligt svensk
rätt. Detta synsätt överensstämmer med en tendens på det internationella
planet att godta att en internationell tvist löses genom skiljeförfarande
även om en likadan nationell tvist skulle falla utanför det skilje-
domsmässiga området.
Av huvudregeln följer alltså att indispositiva tvister inte är
skiljedomsmässiga. Vilka frågor som är, respektive inte är, förlik-
ningsbara bestäms med ledning av de materiella bestämmelserna i andra
lagar än lagen om skiljeförfarande. Det finns emellertid också vissa i sig
dispositiva tvister som uttryckligen är undantagna från det skilje-
domsmässiga området. Detta gäller enligt 1 kap. 3 § lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister vissa tvister rörande kollektivavtals giltighet
eller befrielse från sådant avtal (31 § första och tredje styckena lagen
[1976:580] om medbestämmande i arbetslivet). Härifrån bör man skilja
de områden där skiljeavtal avseende framtida tvister inte godtas. Så är
fallet enligt 3 a § skiljemannalagen i konsumentförhållanden, om tvisten
kan prövas som s.k. småmål enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken (se
avsnitt 5.2.2). Vidare får framtida hyrestvister enligt 12 kap. 66 § jorda-
balken i allmänhet inte göras till föremål för skiljeavtal. På samma sätt
förhåller det sig med skiljeavtal angående arrendatorns rätt eller
skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället enligt 8 kap. 28 §
jordabalken. I de nämnda fallen föreligger dock inte hinder mot att träffa
skiljeavtal angående en uppkommen tvist.
I detta lagstiftningsärende reserveras termen skiljedomsmässig för
tvister som kan lämnas till avgörande av skiljemän antingen på förhand
eller sedan de uppkommit. En tvist som betecknas som icke skilje-
domsmässig kan alltså inte alls lämnas till avgörande av skiljemän.
5.2.2 Skydd för ekonomiskt svaga parter
Regeringens förslag: Den nuvarande inskränkningen i rätten att träffa
skiljeavtal angående framtida tvister mellan näringsidkare och
konsument utvidgas till att avse i princip samtliga framtida tvister mellan
sådana parter oavsett tvisteföremålets värde.
Regeringens bedömning: Någon särskild kostnadsregel som begränsar
en ekonomiskt underlägsen parts ansvar för ersättningen till
skiljemännen bör inte införas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens, såvitt avser
förbudet mot skiljeavtal i konsumentrelationer. Utredningen har därut-
över föreslagit en särskild kostnadsregel som begränsar en ekonomiskt
underlägsen parts ansvar för ersättningen till skiljemännen till ett
basbelopp. I denna del har två särskilda yttranden avgetts i utredningen.
Remissinstanserna: Nästan samtliga remissinstanser tillstyrker
förslaget om förbud mot skiljeavtal avseende framtida tvister mellan
näringsidkare och konsument. En mycket stor majoritet avstyrker
utredningens förslag om en särskild kostnadsregel.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Utredningen har i
sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65) behandlat
frågan om ett förstärkt rättsskydd för en ekonomiskt underlägsen part.
Frågan har sin bakgrund i påståendet att det förekommer att parter i ett
skiljeavtal av kostnadsskäl avstår från att hävda sin rätt i större
utsträckning än när saken skall prövas av allmän domstol. Utredningen
har bekräftat att så är fallet. Utredningen har i detta sammanhang bl.a.
belyst tillämpningen av 36 § avtalslagen på skiljeavtal och kommit fram
till att vid en sådan prövning står sig i regel skiljeklausuler i avtal mellan
näringsidkare medan motsatsen gäller i avtal mellan näringsidkare och
konsument. Vad avser skiljeklausuler som varit intagna i anställnings-
avtal har, enligt utredningen, Arbetsdomstolen i flertalet fall inte bedömt
dessa vara oskäliga. I de flesta fallen har Arbetsdomstolen ansett att
skälig ersättning till skiljemännen i aktuell tvist inte skulle uppgå till så
betydande belopp att enbart den risk som arbetstagaren löper att helt eller
delvis behöva svara för denna kostnad innebar att tillämpning av
skiljeklausulen var att bedöma som oskäligt mot arbetstagaren.
När det gäller frågan om en generell begränsning av skiljeförfarande
med hänsyn till rättsskyddsintresset har utredningen behandlat om en
ekonomiskt underlägsen parts behov av rättsskydd tillgodoses genom en
utökning av det område inom vilket skiljeavtal inte alls godtas eller
genom generella regler om förbud mot skiljeavtal avseende framtida
tvister. Utredningen har vidare diskuterat om det nuvarande förbudet mot
skiljeavtal i konsumentrelationer innan tvist uppkommit bör utvidgas till
att avse i princip samtliga tvister mellan sådana parter. Regeringen tar nu
upp dessa frågor till behandling.
Skiljemannalagen innehåller i 3 a § ett allmänt förbud mot att i vissa
fall träffa skiljeavtal innan tvist uppkommit. Förbudet gäller tvister
mellan näringsidkare och konsumenter som kan prövas enligt 1 kap. 3
d § rättegångsbalken, s.k. småmål. I dessa mål finns bl.a. särskilda regler
om en parts rätt till ersättning för rättegångskostnader. En part har t.ex.
inte rätt till ersättning för ombudsarvode. Sålunda garanteras en kon-
sument genom 3 a § i skiljemannalagen tillgång till ett billigt rätte-
gångsförfarande vid allmän domstol utan hinder av en skiljeklausul. En
konsument behöver alltså i dessa fall inte av kostnadsskäl avstå från att
få sin sak prövad. När tvist väl har uppkommit finns det emellertid inget
hinder för konsumenten att ingå skiljeavtal.
Inskränkningar i rätten att träffa skiljeavtal angående framtida tvister
syftar till att skydda en underlägsen part. Förutom den ovan angivna
regeln i skiljemannalagen återfinns sådana inskränkande regler i t.ex.
sjölagen (1994:1009), järnvägstrafiklagen (1985:192), lagen om
befordran med luftfartyg (1937:73) och jordabalken. Dessa utgör ett
effektivt skydd var och en inom sitt område.
Frågan är då om det finns något behov av att införa motsvarande
inskränkningar för andra typer av avtal utöver dem som finns i dag.
Varken resultatet av en enkätundersökning som utredningen genomfört
eller annat underlag som funnits tillgängligt för utredningen pekar på att
det beträffande vissa andra avtalstyper finns sådana starka skyddsbehov
som motiverar ett förbud mot skiljeavtal avseende framtida tvister. Mot
bakgrund härav och då sådana inskränkningar måste övervägas med
beaktande av de materiella reglerna inom respektive tillämpningsområde
anser regeringen att det saknas skäl att vidare överväga denna typ av
begränsningar. Denna bedömning överensstämmer med utredningens.
Ett skiljeavtal mellan ojämbördiga parter kan innehålla en föreskrift
som innebär att den starkare parten står för hela eller större delen av
kostnaderna för förfarandet oavsett utgången i målet. I den mån kost-
nadsfördelningen medför att även den svagare parten anser sig ha
möjlighet att göra sin rätt gällande i ett skiljeförfarande finns det inte skäl
att förbjuda ett sådant skiljeavtal även om det avser framtida tvister (se
vidare avsnitt 11.1.2). Att föreskriva ett generellt förbud mot skiljeavtal
avseende framtida tvister mellan ojämbördiga parter låter sig därför inte
göras. Utredningen har kommit till samma slutsats.
Regeringen delar även utredningens uppfattning att ett allmänt förbud
mot skiljeavtal avseende framtida tvister inte är en framkomlig metod för
att mera generellt skydda en part i ett förmögenhetsrättsligt avtal, vilket
som helst. Det finns, som utredningen framhåller, egentligen endast en
typ av allmänna förmögenhetsrättsliga avtal där det kan föreligga
tillräckliga skäl för ett generellt förbud mot skiljeavtal avseende framtida
tvister och det är i relationen mellan näringsidkare och konsument. I
dessa fall är utgångspunkten redan i dag vid tillämpningen av 36 §
avtalslagen att skiljeklausuler inte står sig.
Tillämpningen kan dock sägas vara oklar på vissa områden. Det gäller
t.ex. skiljeklausuler i konsumentförsäkringar. Även genomförandet av
EG:s direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden genom
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan noteras
i sammanhanget. Det är i någon mån oklart i vad mån skiljeavtal i
konsumentförhållanden i dag anses oskäliga (se prop. 1994:95:17 s. 98).
Det finns således ett behov av en klar och generell reglering.
Det finns enligt regeringens mening inget som tyder på att det i dag
skulle föreligga ett behov av att kunna träffa skiljeavtal med en kon-
sument redan innan tvist har uppkommit. Försäkringsförbundets på-
pekande under remissomgången om ett eventuellt framtida behov av
skiljeklasuler i konsumentförsäkringsavtal kan i detta sammanhang inte
tillmätas någon avgörande betydelse. Den risk för rättsförluster som
följer av att en konsument kan känna sig tvingad att avstå från att hävda
sin rätt när han är bunden av ett skiljeavtal bör därför undanröjas med en
generell reglering. Regeringen föreslår således att det i lagen om
skiljeförfarande tas in en bestämmelse om förbud mot skiljeavtal avseen-
de framtida tvister mellan näringsidkare och konsument oavsett
tvisteföremålets värde. Från förbudet bör, liksom i dag, undantas vissa
kollektiva försäkringar och de fall där annat följer av Sveriges inter-
nationella förpliktelser.
Som ovan anförts har utredningen även föreslagit en särskild
kostnadsregel som begränsar en underlägsen parts ansvar för ersättningen
till skiljemännen till ett basbelopp. Förslaget skall ses i belysning av att
utredningen inte funnit det lämpligt att införa särskilda regler för att
minska kostnaderna för skiljeförfarandet. Utgångspunkten för utred-
ningens förslag är att skiljeavtalet får anses vara tillkommet i den
starkare partens intresse och att det därför är rimligt att en del av
kostnaderna övervältras på denne oavsett utgången i tvisten.
Utredningens förslag tar sikte på fall där ena parten intar en under-
lägsen ställning och det med fog kan antas att han inte kan ta den
kostnadsrisk som skiljeförfarandet medför. Regeln, som utformats med
36 § andra stycket avtalslagen som förebild, är tänkt att kunna tillämpas
på såväl förhållandet mellan näringsidkare och konsument (skiljeavtal
som träffats sedan tvist uppkommit) som i de fallen båda parterna är
näringsidkare. Även en arbetstagare som har en skiljeklausul i sitt
anställningsavtal kan ingå i den kategori av typiskt sett svagare parter
som utredningens förslag tar sikte på. Endast ersättningen till skilje-
männen omfattas av bestämmelsen. Enligt utredningen skall det
ankomma på skiljemännen att, på basis av en helhetsbedömning av
samtliga omständigheter, varvid vissa omständigheter särskilt skall
beaktas, besluta om den särskilda kostnadsregeln skall tillämpas i det
enskilda fallet.
Utredningens förslag har fått ett mycket negativt bemötande av
remissinstanserna. Endast ett fåtal tillstyrker förslaget i denna del. Även
en majoritet av utredningens experter har ställt sig avvisande till
förslaget. Kritiken som riktas mot utredningens förslag består bl.a. av ett
ifrågasättande av den analys som ligger till grund för det av utredningen
fastslagna behovet av lagstiftningsåtgärder. Därvid har särskilt fram-
hållits att utredningens jämförelse av kostnaderna för att genomföra ett
skiljeförfarande och en domstolsprocess är bristfällig och missvisande
och att den inte i tillräcklig utsträckning beaktar den i sammanhanget
mycket väsentliga tidsfaktorn. Den nackdel som från kostnadssynpunkt
och ur andra aspekter vidlåder domstolsförfarande på grund av tids-
faktorn har uppgetts vara av avgörande betydelse i sammanhanget.
Därutöver har framställts invändningar av principiell natur med
hänvisning till att bestämmelsen inkräktar på parternas avtalsfrihet och
skiljeförfarandets självständighet i förhållande till domstolarna. Det har
även gjorts gällande att den föreslagna bestämmelsen innebär tillämp-
nings- och gränsdragningsproblem och att förutsebarheten i vissa fall blir
mycket låg. Även andra invändningar har framförts.
Enligt regeringens mening kan den remisskritik som framförts och det
som sägs i de särskilda yttrandena inte negligeras. Kritiken visar att
frågan hur man bäst tillgodoser kravet på att en ekonomiskt underlägsen
part i ett skiljeavtal skall kunna hävda sin rätt behöver övervägas
ytterligare. Regeringen anser således att utredningens förslag i denna del
inte bör genomföras.
Det kan sägas att en del av den framförda kritiken ansluter till utred-
ningens egna resonemang. Sålunda har utredningen framhållit att dessa
invändningar kan resas mot förslaget. Utredningen har dock funnit
alternativen med en utvidgning av 36 § avtalslagen eller en särskild
jämkningsregel för skiljeavtal vara mindre tilltalande. Regeringen delar
utredningens bedömning att inget av dessa alternativ framstår som någon
lyckad lösning på problemet. Frågan är då vilka andra möjligheter som
står till buds. Av intresse är här den utveckling som skett de senaste åren
när det gäller alternativa former för skiljeförfarande. Regeringen avser
här de olika förenklade skiljeförfaranden som vuxit fram. Så har t.ex.
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut numera helt nya regler
för förenklade förfaranden där kostnaderna blir förhållandevis låga och
kan beräknas i förhand. Även den s.k. Göteborgsmodellen för medling
och skiljeförfarande bör nämnas i sammanhanget. Dessa förfaranden
innebär väsentligt lägre kostnader än annars, inte minst därför att tvisten
avgörs av en ensam skiljeman.
Det kan enligt regeringens mening numera finnas anledning att
överväga om det är endast genom lagstiftning som det aktuella problemet
kan lösas. Den ovan beskrivna utvecklingen, som alltjämt pågår, är ett
exempel på en form av självreglering som nu får anses inledd. Ett annat
utslag av denna utveckling är den kontraktspraxis som växer fram och
som innebär att tvisteföremålets värde avgör huruvida tvisten skall slitas
i allmän domstol eller av skiljemän. Även fördelningen av kostnaderna
för ersättningen till skiljemännen, innebärande t.ex. att den ekonomiskt
underlägsna partens kostnadsansvar begränsas oavsett utgången i målet,
bör kunna uppmärksammas i sådana sammanhang.
Det vore önskvärt att den nu beskrivna utvecklingen leder till en
förbättring av en underlägsen parts ställning utan att frågan behöver bli
föremål för lagstiftning. Förutsättningarna härför borde enligt rege-
ringens mening finnas, särskilt med beaktande av att alternativet är en
tvingande reglering som kan framstå som mindre attraktiv för många
aktörer inom näringslivet. Regeringen anser att näringslivets intresse av
effektiva, flexibla och säkra metoder för att lösa tvister borde tala för att
den ovan nämnda självregleringen utvecklas i olika branscher i sådan
utsträckning att ekonomiskt svaga parter inte av kostnadshänsyn skall
behöva avstå från att få sin sak rättsligt prövad.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser regeringen att det inte finns
anledning att införa tvingande regler i ämnet. En viss förändring av
rättsläget kommer ändå att följa av förslaget om förbud mot skiljeavtal
avseende framtida tvister i konsumentrelationer. I övriga fall kommer 36
§ avtalslagen alltjämt att utgöra det yttersta remediet för oskäliga
skiljeklausuler. Regeringen avser att noga följa utvecklingen när det
gäller skiljeavtal mellan ojämbördiga parter. Detta gäller inte minst
skiljeklausulers utformning och tillämpning i anställningsavtal. För det
fall regeringens förväntningar om en självreglering på detta och andra
områden inte infrias avser regeringen att återkomma i ämnet.
5.2.3 Särskilt om konkurrensrätten
Regeringens förslag: Skiljemännen skall kunna pröva konkurrensrättens
civilrättsliga verkningar mellan parterna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Stockholms tingsrätt anser att man
inte bör lagstifta om skiljemännens befogenhet att pröva de civilrättsliga
frågorna så länge rättsläget för den allmänna civilprocessen, bl.a. vad
gäller om en domstol självmant skall beakta ogiltighetsregler i kon-
kurrenslagstiftningen, är osäkert. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet anser att frågan om prövning av konkurrensrättens verkningar
bör övervägas ytterligare.
De flesta utländska skiljedomsexperterna lämnar förslaget i denna del
utan erinran. Några framhåller vikten av att befogenheten att pröva
konkurrensrättens verkningar inte får leda till motsatsslut beträffande
andra offentligrättsliga regler som kan aktualiseras i ett skiljeförfarande.
Skälen för regeringens förslag: På konkurrensrättens område gäller
numera dels konkurrenslagen (1993:20) för konkurrensbegränsningar
som berör den svenska marknaden, dels EG:s regler för konkurrens-
begränsningar som kan påverka handeln mellan EG-länderna. Därutöver
gäller genom EES-avtalet EG:s regler för konkurrensbegränsningar i
handeln mellan Norge, Island respektive Lichtenstein och EG.
Den nya konkurrenslagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Den skiljer sig
på avgörande punkter från äldre rätt. Medan tidigare konkurrens-
lagstiftning i huvudsak byggde på den s.k. missbruksprincipen som grund
för ingripande mot konkurrensbegränsningar bygger den nya lagen på
den s.k. förbudsprincipen. Det finns ett förbud mot samarbete mellan
företag som har till syfte att begränsa konkurrensen på den svenska
marknaden eller som ger detta resultat (6 § jfr med 3 §). Från förbudet
kan undantag medges av Konkurrensverket (8 §). Avtal eller avtalsvillkor
som är förbjudna enligt 6 § är ogiltiga (7 §). Det är vidare förbjudet för
ett företag att missbruka en dominerande ställning på den svenska
marknaden (19 §). En överträdelse av förbuden kan medföra skade-
ståndsskyldighet (33 §). Det finns slutligen bestämmelser om vites-
åläggande, konkurrensskadeavgift och om kontroll av företagsförvärv.
Utredningen har studerat i vilken mån ett skiljeavtal bör ge skiljemän
rätt eller rent av skyldighet att tillämpa de nämnda bestämmelserna i
konkurrenslagen och därmed avskära allmän domstols behörighet.
Utredningen har också övervägt om det finns anledning att behandla
EG:s konkurrensrättsliga regler på annat sätt.
Den behörighet som konkurrenslagen ger Konkurrensverket och
Stockholms tingsrätt att vidta vissa åtgärder kan inte inskränkas genom
skiljeavtal mellan enskilda parter. Skiljemän kan t.ex. inte besluta om
undantag enligt 8 §, pröva en talan om konkurrensskadeavgift eller en
talan om förbud mot företagsförvärv.
Konkurrensverket får ålägga ett företag att upphöra med överträdelser
av förbuden i 6 § och 19 §. Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar
att inte meddela ett sådant åläggande, kan ett enskilt företag väcka talan
vid Marknadsdomstolen och begära att domstolen utfärdar ett åläggande.
Företagets talan handläggs enligt reglerna för indispositiva tvistemål
(64 § första stycket 1). Marknadsdomstolen är exklusivt behörig att som
första och enda instans pröva en sådan talan (23 § andra stycket). Tvisten
kan sålunda inte göras till föremål för ett skiljeavtal vare sig enligt nu
gällande rätt eller enligt den huvudregel om skiljedomsmässighet som
regeringen nu föreslår.
Enligt de allmänna forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken an-
kommer det på allmän domstol att pröva konkurrenslagens verkningar i
civilrättsligt hänseende. Varken i konkurrenslagen eller dess förarbeten
ges något uttryckligt besked, om dessa tvister skall följa reglerna för
dispositiva eller indispositiva tvistemål. Avsaknaden av sådant besked
kan tydas som att tvisterna skall följa de dispositiva reglerna. Detta
skulle då gälla frågor om ogiltighet enligt 7 § av ett avtal eller
avtalsvillkor och frågor om skadestånd enligt 33 §. Ser man enbart till det
sagda borde tvister som rör konkurrenslagens verkningar i civilrättsligt
hänseende kunna prövas av skiljemän.
Konkurrenslagens regler överensstämmer i princip med EG:s regler på
området, dvs. Romfördragets artiklar 85 och 86. EG-rätten skyddar den
mellanstatliga konkurrensen inom EG medan den nationella rätten
skyddar den inomstatliga. Syftet med att ge konkurrenslagen samma
innehåll som EG-rätten är bl.a. att åstadkomma en harmonisering med
EG-rätten. Detta talar med styrka för att reglerna i den nationella
konkurrenslagen skall tillämpas på samma sätt som konkurrensreglerna
inom EG.
Frågan blir då, om en domstol även utan yrkande av en part skall
tillämpa t.ex. de ogiltighetsregler som finns i artikel 85 i Romfördraget
och därmed också i enlighet med vad som nyss sagts de motsvarande
regler som är upptagna i 7 § konkurrenslagen. I så fall skulle skilje-
domsmässighet inte föreligga beträffande tvister som rör konkurrens-
rättens civilrättsliga verkningar mellan parterna eftersom den huvudregel
som regeringen tidigare föreslagit i detta ärende innebär att tvisten, för att
vara skiljedomsmässig, skall vara förlikningsbar.
Ett uttalande av innebörd att en domstol självmant torde ha att beakta
ogiltighetsregeln i EES-avtalet gjordes i förarbetena till EES-lagen (se
prop. 1991/92:170 s. 168).
EG-kommissionen har i ett tillkännagivande den 13 februari 1993
behandlat frågor om hur nationella domstolar kan samarbeta med
kommissionen vid tillämpning av artiklarna 85 och 86 i Romfördraget.
De formuleringar som används i tillkännagivandet ger närmast vid
handen att den nationella domstolen får på yrkande av en part eller på
eget inititativ tillämpa Romfördragets konkurrensregler. Kommissionens
tillkännagivande ger således inte ett otvetydigt stöd för uppfattningen att
domstolar och för den delen skiljemän självmant måste beakta den
konkurrensrättsliga ogiltighetsregeln i Romfördraget.
Generellt sett gäller att Romfördragets konkurrensbestämmelser visser-
ligen har direkt effekt i medlemsländerna, men att de skall tillämpas
inom ramen för de processuella regler som gäller i varje land. Det
framstår därför som tveksamt om man ens indirekt av Romfördraget kan
härleda en skyldighet för svenska domstolar att självmant beakta den
ogiltighetsregel som där finns och som har sin interna motsvarighet i 7 §
konkurrenslagen.
Frågan har också blivit föremål för EG-domstolens prövning med
anledning av en begäran om förhandsbesked från en holländsk domstol
(målen C-430/93 och C-431/93, van Schijndel och van Veen mot
Stichting Pensioenfonds voor Fysiotherapeuten, ECR 14 december 1995
s. I-4728). Domstolen uttalade bl.a. att i de fall de nationella domstolarna
enligt nationell rätt ex officio skall tillämpa en tvingande intern
bestämmelse, finns en sådan skyldighet även beträffande tvingande
gemenskapsbestämmelser (punkt 13). Detsamma gäller enligt domstolen
då nationell rätt ger den nationella domstolen möjlighet att ex officio
tillämpa den tvingande rättsregeln (punkt 14). Domstolens utslag kan
därför närmast ses som en hänvisning till de processuella regler som
gäller nationellt. Det är därför svårt att dra några säkra slutsatser vad
gäller frågan om konkurrensrättsmål skall behandlas som dispositiva
eller indispositiva tvister.
Till förmån för att domstol inte skall agera ex officio i ett tvistemål
talar att det allmänna intresset av att slå vakt om konkurrensfriheten på
ett effektivt sätt kan bevakas genom Konkurrensverkets försorg i
avseende på nationella förhållanden och dessutom genom EG-
kommissionen inom EG.
En sammanfattning av det nu anförda ger vid handen att det i och för
sig kan anföras skäl såväl för att domstolarna skall beakta ogiltig-
hetsbestämmelserna oberoende av invändning som för att tvistemålet helt
skall följa de dispositiva reglerna. Det mesta talar dock enligt regeringens
mening för den sistnämnda uppfattningen. Det ligger inte inom ramen för
detta lagstiftningsarbete att reglera frågan i sitt allmänna sammanhang.
Frågan om ogiltighetsreglerna skall beaktas självmant av domstolarna får
därför lösas i praxis.
Den ovan redovisade osäkerheten beträffande handläggningen av
konkurrensrätten inom den allmänna civilprocessen innebär att den
föreslagna huvudregeln för vad som är skiljedomsmässigt inte ger ett
säkert besked om tvister som rör de civilrättsliga verkningarna av
konkurrensregleringen skulle vara skiljedomsmässiga. Även om mycket
talar för att så skulle vara fallet finns det alltså en osäkerhet på denna
punkt. Det finns emellertid otvivelaktigt ett stort praktiskt behov av att
låta skiljemän fullt ut pröva konkurrensrättens civilrättsliga verkningar.
Anta att skiljemän inte fick pröva om ett avtal eller avtalsvillkor var
ogiltigt enligt de konkurrensrättsliga reglerna. En part skulle då med
lätthet kunna obstruera förfarandet genom att med större eller mindre
fog påstå att avtalet var ogiltigt enligt dessa regler. Skiljeförfarandet
skulle därigenom tappa en stor del av sin effektivitet och därmed också
sin attraktionskraft som tvistlösningsmekanism för näringslivets tvister.
En reglering som innebär att skiljemännen kan pröva konkurrensrättsliga
frågor skulle också ligga i linje med utvecklingen i andra europeiska
länder.
Oberoende av de allmänna intressen som gör sig gällande inom
konkurrensrätten och till vilka regeringen strax återkommer bör, som
utredningen föreslagit, de civilrättsliga verkningarna kunna prövas i ett
skiljeförfarande. Detta bör gälla oavsett om konkurrensfrågan är huvud-
frågan i tvisten eller bara utgör en delfråga. Det finns inte heller skäl att
begränsa möjligheten till tvistlösning genom skiljeförfarande till enbart
internationella tvister, utan samma möjlighet bör finnas även i rent
nationella tvister. Då det är osäkert om skiljemännens rätt att pröva
konkurrensrättens verkningar mellan parterna är förenlig med den
föreslagna avgränsningen av det skiljedomsmässiga området måste
klarhet skapas genom att en särskild regel i ämnet införs i lagen om
skiljeförfarande.
Regeringen föreslår sålunda att skiljemännen skall få pröva
konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan parterna.
Nästa fråga blir då om skiljemännen ex officio skall pröva konkurrens-
rättens civilrättsliga verkningar mellan parterna eller om en sådan
prövning skall ske först sedan någon av parterna fört in frågan i
skiljeförfarandet. Som nämnts gör sig ett allmänt intresse att upprätthålla
konkurrensen gällande, särskilt i förhållande till andra medlemsländer i
EG. Det har utomlands gjorts gällande att skiljemän självmant skall
beakta EG:s konkurrensregler. Utgångspunkten i ett svenskt skilje-
förfarande är emellertid att skiljemän är bundna av parternas yrkanden
och åberopanden. De kan således inte gå utanför den ram som bestämts
av parterna och t.ex. lägga andra omständigheter till grund för avgörandet
än sådana som åberopats av parterna. Det skulle leda till svår-
överskådliga konsekvenser om man övergav denna princip i fråga om
konkurrensrättsliga tvister. Principen bör därför behållas i den nya lagen.
Även om konkurrensrättsliga tvister i domstol skulle komma att anses i
någon utsträckning indispositiva bör det därför inte komma i fråga att
skiljemännen utanför parternas åberopanden ingår i saklig prövning av
konkurrensrättsliga spörsmål. Här bör man också beakta att det finns
särskilda myndigheter som skall tillvarata det allmänna intresset av en
fungerande konkurrens. Dessa har till sitt förfogande regler som gör det
möjligt att effektivt bevaka att konkurrensrättens regler inte kränks.
Regeringen vill i detta sammanhang peka på att den nu behandlade och
hithörande frågor för närvarande är föremål för EG-domstolens prövning
(mål C-126/97, Eco Swiss China Time Ltd mot Benetton International
N.V.). Frågorna, som har aktualiserats efter en begäran om förhands-
avgörande från en holländsk domstol, gäller bl.a. skiljemäns skyldighet
att ex officio tillämpa gemenskapsrättsliga konkurrensregler. Målet rör
även de gemenskapsrättsliga konkurrensreglernas inverkan på nationella
regler för ogiltighet eller klander av en skiljedom. EG-domstolen har
hållit muntlig förhandling och en dom kan förväntas under våren 1999.
Det är inte uteslutet att domen kan få betydelse för det förslag som
regeringen nu lägger fram. Om så skulle visa sig vara fallet kommer
regeringen att återkomma i frågan.
Den omständigheten att skiljemännen inte skall pröva konkurrens-
frågor ex officio kan tänkas leda till en skiljedom som står i strid med
konkurrensrätten. Detsamma kan bli följden av felbedömningar av
skiljemännen inom ramen för vad som får prövas. Utomlands kan en
sådan skiljedom anses vara ogiltig, antingen såsom stridande mot
intern ordre public om den kränker den nationella konkurrensrätten
eller, när det gäller en kränkning av EG-rätten, såsom stridande mot vad
som ibland kallas europeisk ordre public. I det följande (se avsnitt
10.2) föreslås en ordre public-regel bli införd bland reglerna om
skiljedoms ogiltighet. Denna regel kan någon gång tänkas bli tillämplig
på de nämnda skiljedomarna. En faktor som kan tala för att en skiljedom
strider mot ordre public är att Konkurrensverket eller en domstol har
slagit fast att ett visst förfarande, som en tillämpning av skiljedomen
skulle innebära, inte är tillåtet. Finns det inte något sådant avgörande
torde det endast i uppenbara fall kunna konstateras att en skiljedom på
grund av en kränkning av konkurrensrätten strider mot ordre public och
följaktligen är ogiltig.
Att det finns en, låt vara ganska avlägsen, risk för ogiltighet av en
skiljedom som strider mot konkurrensrätten leder över till frågan hur
skiljemännen bör agera om de finner att en blivande skiljedom, som
meddelas på grundval av parternas talan, riskerar att betraktas som
ogiltig. Skiljemännen får i och för sig anses bundna av parternas
yrkanden och åberopanden även i detta fall. Däremot bör skiljemännen i
ett sådant läge vara berättigade att avsluta förfarandet, hellre än att
meddela en ogiltig skiljedom. I de flesta fall torde det vara mycket
vanskligt att bedöma t.ex. om de konkurrensrättsliga ogiltighetsreglerna
är tillämpliga. Det bör dock vara möjligt för skiljemännen att inom ramen
för sin allmänna processledning aktualisera frågan.
Konkurrenslagens blandning av civilrättsliga och offentligrättsliga
regler som prövas i var sin ordning medför som antytts att det finns risk
för motstridiga avgöranden. Det finns i lagen inte någon bestämmelse
som anger vad som gäller i sådana fall. Man kan konstatera att Kon-
kurrensverket inte blir bundet av en domstolsdom i ett civilmål eller en
skiljedom som innefattar prövning av en konkurrensrättslig fråga. Å
andra sidan är inte heller verkets beslut i allmänhet direkt bindande för
skiljemännen. Ett beslut om undantag enligt 8 § är dock bindande för
såväl skiljemän som en allmän domstol. Och skulle Konkurrensverket
eller en domstol i ett lagakraftvunnet avgörande enligt 23 § kon-
kurrenslagen ha ålagt en part att upphöra med viss verksamhet finns det i
praktiken knappast utrymme för skiljemän att, utan att någon ny
omständighet tillkommit, meddela en giltig skiljedom som innebär att en
part skulle överträda åläggandet.
Som tidigare nämnts kan ett lagakraftvunnet avgörande av Kon-
kurrensverket som inte går att förena med en dessförinnan eller efteråt
meddelad skiljedom medföra att skiljedomen anses strida mot ordre
public. Det bör dock framhållas att det inte finns någon automatisk
koppling mellan konkurrensrättens offentligrättsliga och dess civil-
rättsliga verkningar som medför att civilrättsliga domars verkan är direkt
beroende av det offentligrättsliga avgörandet. Det bör också uppmärk-
sammas att skiljedomar som kränker konkurrensrätten utanför EG inte
omfattas av den svenska lagstiftningens ordre public-begrepp.
Det är givetvis önskvärt att så långt möjligt undvika att det meddelas
motstridiga beslut av skiljemän och t.ex. Konkurrensverket. Skiljemän
har visserligen inte som en domstol möjlighet att med stöd av bestäm-
melser i rättegångsbalken begära yttrande från Konkurrensverket. Detta
innebär dock inte att det skulle saknas instrument för att undvika
motstridiga beslut. Parterna kan vända sig till Konkurrensverket och
begära förklaring att ett avtal eller förfarande inte omfattas av något av
förbuden i 6 eller 19 § konkurrenslagen (20 § konkurrenslagen). Det
finns också möjlighet för parterna att enligt 8 § konkurrenslagen begära
undantag från förbudet i 6 § (9 § konkurrenslagen). Dessutom skall
verket svara på frågor inom ramen för den allmänna serviceskyldighet
som åvilar statliga myndigheter. Genom upplysningar från Konkurrens-
verket som begärs av parterna direkt eller genom skiljemännens för-
medling kan parter och skiljemän få värdefull information om verkets
ståndpunkt även om de inte är formellt bundna av den. Man bör sålunda
med enkla och informella medel kunna förebygga att det meddelas
motstridiga avgöranden på det konkurrensrättsliga området.
Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att konkurrenslagens upp-
byggnad med såväl civilrättsliga som offentligrättsliga regler medför en
viss risk för motstridiga avgöranden. Denna risk finns oberoende av om
den civilrättsliga tvisten prövas av en allmän domstol eller av skiljemän
och kan inte åberopas för att föreskriva att skiljemän inte får pröva
konkurrenslagens civilrättsliga verkningar. Som utredningen framhållit
ligger nog risken för motstridiga avgöranden mera på det teoretiska än
det praktiska planet.
5.3 Faktiska förhållanden och komplettering
Regeringens förslag: Skiljemännen skall kunna avgöra förekomsten av
en viss omständighet. Skiljemännen får också komplettera avtal utöver
vad som följer av tolkning av avtal, om parterna har gett skiljemännen en
sådan behörighet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen har använt lokutionen utfylla i stället för komplettera .
Remisstanserna: Samtliga remissinstanser, med ett undantag, till-
styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet menar att förslaget om en uttrycklig rätt
för skiljemännen att avgöra existensen av en viss omständighet inte bör
genomföras innan de processuella konsekvenserna närmare utretts.
Fakultetsnämnden ifrågasätter också behovet av den av utredningen
föreslagna regeln om utfyllnad av avtal.
Skälen för regeringens förslag: Det är en allmän uppfattning att
skiljemännens kompetens att pröva olika frågor av tvistemåls beskaffen-
het sträcker sig längre än domstolarnas. En sådan uppfattning vinner
också stöd av praxis och doktrin.
Det anses att skiljemän kan pröva existensen och beskaffenheten av ett
visst faktiskt förhållande. En förutsättning härför är, enligt vad som
anges i doktrinen, att prövningen sker med hänsyn till det prövade
faktumets betydelse för bedömande av en fråga, som i det enskilda fallet
skulle kunna göras till processföremål i ett civilmål. Skiljemännen anses
däremot inte kunna uttala sig om existensen och beskaffenheten av ett
helt fristående faktum. Som motivering härför anförs att ett sådant
uttalande skulle få karaktären av en vittnesutsaga eller ett sak-
kunnigutlåtande.
I ytterligare ett avseende anses skiljemännens kompetens vara vidare
än domstolarnas, nämligen vad avser frågan om skiljemän får fylla ut ett
avtal. I doktrinen anges att det inte bör föreligga något hinder mot att
avtala att en köpeskilling eller annan ersättning skall utgå efter vad som
är skäligt och att det bör kunna uppdras åt skiljemän att i händelse av
tvist bestämma vad som är skäligt. Uppfattningen bygger på synsättet att
det inte föreligger någon reell skillnad mellan detta fall och fall då
skiljemännen lämnas ett blankt uppdrag att bestämma en köpeskilling.
Principen om partsautonomi innebär att parterna har rätt att hänskjuta
olika typer av tvistefrågor till skiljemän så långt som avtalsfriheten
sträcker sig. Lagstiftaren bör inte i onödan begränsa denna rätt. Detta
talar för att parterna bör ha möjlighet att få frågor om fakta prövade av
skiljemän om inte särskilda skäl talar däremot. Detsamma gäller, uttryckt
i enlighet med den av Lagrådet förordade terminologin, frågor om
komplettering av avtal, dvs. frågor om utfyllnad av avtal utöver vad som
följer av möjligheten att fylla ut avtal inom ramen för traditionell
avtalstolkning i vid bemärkelse. De komplikationer som då måste beaktas
är något olika i de båda fallen.
Om en part begär skiljedom över existensen av ett faktum eller
förekomsten av en händelse är det av vikt för båda parter att veta vad
tvisten rör, vilka värden som står på spel och vilka konsekvenser domen
kan få. Slår skiljemännen fast att ett faktum existerar måste domen ges
positiv rättskraft. Det innebär att den skall läggas till grund för senare
avgöranden där faktafrågan är av prejudiciell betydelse. Parterna kan
kanske inte alltid förutse för vilka olika tänkbara framtida rättstvister en
skiljedom kan få betydelse. Av detta skäl skulle man kunna kräva att den
påkallande parten visar att bedömningen av tvistefrågan kan få betydelse
för en viss sak som kan bli föremål för en separat civilprocess mellan
samma parter.
Även om den part som begär skiljedom kan ange en sådan rättsfråga
måste en skiljedom rörande ett faktum få rättskraft för andra tänkbara
rättstvister där domen är av prejudiciell betydelse. Av bl.a. systematiska
skäl kan domen inte ges rättskraft enbart i vissa sammanhang, men inte i
andra. Man kan därför fråga sig om man kan avvara kravet på att
bedömningen av en faktafråga skall ha betydelse för en rättsfråga varom
talan kan föras särskilt, t.ex. genom fastställelsetalan. Detta tilläggs-
rekvisit kan också ha ett annat syfte och uppställas för att utesluta
skiljemännens kompetens rörande frågor som saknar rättslig betydelse,
dvs. utesluta behörigheten där bedömningen av en skiljetvist inte fyller
någon rimlig funktion.
Man kan emellertid fråga sig om det inte är tillräckligt att frågan om en
påstådd faktisk omständighets existens faller under det avtal vari
skiljeklausulen intagits. Om en sådan omständighets förekomst förnekas
av motparten har parten nog i allmänhet ett rättsligt intresse av att få den
fastställd. Anser motparten att påkallelsen uppdrar alldeles för snäva
gränser för prövningen och att påkallelsen medför möjlighet till en alltför
långtgående uppsplittring av tvistefrågorna kan han framställa egna
yrkanden i förfarandet (se vidare härom avsnitt 8.3).
En svårighet som kan uppstå om man tillåter en talan rörande
fristående faktiska omständigheter är vidare att det kan vara svårt att
avgöra vilken part som bär bevisbördan om man inte vet vilka olika
regler eller avtalsklausuler som kan bli tillämpliga på de fakta skilje-
männen skall uttala sig om. Svårigheten att göra en sådan förutsägelse
ökar om de med yrkandet avsedda faktiska omständigheterna i förening
med andra okända fakta kan leda till vitt skilda rättsföljder enligt olika
regler. Det anses emellertid att det ankommer på skiljemännen att avgöra
olika materiella frågor, varvid man inkluderar bevisbördefrågor och
beviskravsfrågor. Ofta måste bevisbördan läggas på den som påstår att en
viss händelse inträffat och inte på den part som påstår att händelsen inte
inträffat. Ibland kan det dock krävas att svaranden åberopar och bevisar
det alternativa händelseförlopp som inträffat enligt svarandens mening.
Utredningen har funnit att skiljemännen bör kunna anförtros bedöm-
ningen av dessa frågor om bevisning. Regeringen är av samma upp-
fattning och menar att även andra processuella frågor som kan tänkas
uppkomma i detta sammanhang kan överlämnas till skiljemännens
bedömning. Anser svaranden att bedömningarna kan bli alltför vanskliga
med hänsyn till att käranden inte angivit vilka rättsföljder som kan
inträda, bör svaranden utvidga ramen för tvistens prövning. Detta innebär
att en prövning begränsad till ett fristående faktum endast kan komma till
stånd med båda parters medgivande. Med denna utgångspunkt anser
regeringen att det föreligger tillräckliga skäl för att en talan av angiven
art skall kunna föras.
Regeringen föreslår således att skiljemän skall få uttala sig om
förekomsten av sådana fakta som faller under det materiella avtalet. Det
kan dock vara svårt att avgöra om en faktafråga är av sådan beskaffenhet.
Det synes rimligt att även denna fråga får överlåtas till skiljemännens
bedömande.
Regeringen föreslår vidare att skiljemännen skall ha behörighet att
avgöra frågor om hur omständigheter skall kvalificeras rättsligen.
Skiljemännen kan sålunda uttala att vissa bevisade omständigheter utgör
force majeure eller reklamation (jfr rättsfallet NJA 1966 s. 94).
Det är uppenbart att skiljemän har kompetens att pröva avtals-
tolkningstvister. Till denna kategori får hänföras alla tvister som enligt
tillämplig lag aktualiserar frågor som anses som avtalstolkning. Dit hör
enligt svensk rätt även viss utfyllnad av avtalsinnehållet. Skiljemännens
kompetens bör emellertid lämpligen sträcka sig längre och innefatta rätt
att komplettera avtal i sådana avseenden där det saknas underlag för hur
bedömningarna skall göras och detta oberoende av om uppdraget kan
betecknas som rättskipning. Principen om avtalsfrihet bör genomföras så
långt det är möjligt. Parterna bör därför kunna ge skiljemän rätt att
komplettera avtal utöver vad som följer av avtalstolkning i vid be-
märkelse, t.ex. bestämma priset eller andra avtalsvillkor i ett långtids-
kontrakt. Skiljemännens befogenheter i detta avseende bör enligt
regeringens mening klart framgå av lag.
Under remissbehandlingen har en remissinstans framhållit att även en
domstol kan bestämma ett pris när inget pris har avtalats. Denna
remissynpunkt aktualiserar bl.a. frågan om gränserna för avtalstolkning i
vid mening inom ramen för den allmänna civilprocessen. Fråge-
ställningen är komplex och kan inte behandlas i detta lagstiftningsärende.
Regeringen konstaterar dock att syftet med den nu föreslagna regleringen
är att ge skiljemännen en vidare kompetens än vad som tillkommer en
allmän domstol.
Skiljemännens behörighet att komplettera avtal i nu redovisat
hänseende kan följa direkt av skiljeavtalet. Parterna kan även ge
skiljemännen denna behörighet sedan tvisten uppstått. Har parterna inte
gjort det och avtalet inte lämnar åtminstone indirekt stöd för att
skiljemännen har rätt att komplettera avtal, bör de inte ha denna
behörighet. Annars skulle man införa en möjlighet för skiljemän att
avgöra tvister mera fritt efter billighet. Man måste hålla fast vid att
tvisterna i princip skall avgöras med ledning av tillämplig rätt. Skulle
skiljemännen utan något stöd i avtal ta sig före att komplettera ett avtal
på ena partens begäran kan det föreligga ett sådant kompetens-
överskridande som medför att domen på talan av den andra parten kan
upphävas av en domstol.
Regeringen föreslår således att skiljemännen skall få komplettera avtal
utöver vad som följer av sedvanlig avtalstolkning, om parterna har gett
skiljemännen behörighet att göra det.
5.4 Testamenten och bolagsordningar m.m.
Regeringens bedömning: Någon uttrycklig reglering om att vissa
bestämmelser i t.ex. testamenten och bolagsordningar jämställs med
skiljeavtal behövs inte i den nya lagen om skiljeförfarande.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot utredningens
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Med skiljeavtal bör liksom
tidigare jämställas bestämmelser om skiljeförfarande som ingår i
testamente eller gåvobrev (se NJA II 1929 s. 9). I den finska lagen finns
ett särskilt stadgande (4 §) om att sådana föreskrifter skall jämställa med
skiljeavtal. Det har tidigare inte ansetts erforderligt med ett motsvarande
stadgande för svensk del. Enligt utredningen har det heller inte under den
tid nuvarande lag varit i kraft framkommit något behov av lagstiftning på
området. Lika med utredningen anser regeringen att möjligheten att i
ensidiga handlingar som gåvobrev och testamenten ta in bestämmelser
som kan få verkan som skiljeavtal inte har sådan betydelse att det enbart
ur upplysningssynpunkt bör intas ett stadgande om denna möjlighet i
lagen om skiljeförfarande. Någon särskild bestämmelse härom föreslås
följaktligen inte inflyta i den nya lagen.
Det finns i aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar bestämmelser som gäller skiljeförfarande. Ett
förbehåll i en bolagsordning att tvister mellan bolaget och styrelsen,
styrelseledamot m.fl. skall hänskjutas till skiljemän har samma verkan
som ett skiljeavtal, se 9 kap. 18 § andra stycket aktiebolagslagen
(1975:1385) och motsvarande bestämmelse i 7 kap. 18 § andra stycket
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. En dom, varigenom
bolagsstämmans beslut upphävs eller ändras, gäller även för de
aktieägare som inte har väckt talan. Detta gäller oavsett om klanderfrågan
har avgjorts av allmän domstol eller genom skiljedom (se 9 kap. 17 §
femte stycket aktiebolagslagen samt prop. 1997/98:99 s. 129 f.) Dessa
specialbestämmelser gäller framför de mera allmänna stadgandena i
lagen om skiljeförfarande och kräver inte något särskilt omnämnande i
denna (jfr NJA II 1929 s. 13).
Utanför ovannämnda reglering faller de ideella föreningarna. Det är
inte ovanligt att det i stadgarna för sådana finns en bestämmelse om att
tvister mellan föreningen och en medlem eller mellan medlemmar
rörande föreningens angelägenheter skall avgöras genom skiljedom. En
bestämmelse som säger att tvister skall avgöras av något av föreningens
organ kan vara utan processrättslig verkan på den grund att avgörandet
närmast får karaktären av en självdom och inte som ett avgörande av
oberoende skiljemän. En sådan bestämmelse utgör således inte hinder för
rättegång. Om stadgandet inte har sistnämnda karaktär kan det vara att
betrakta som ett skiljeavtal. Detta förutsätter dock bl.a. att skiljeklausulen
utformats på ett sådant sätt att den inte är oskälig enligt 36 § avtalslagen.
De nu nämnda klausulernas giltighet och tillämplighet bedöms med hjälp
av allmänna avtalsrättsliga regler på i huvudsak samma sätt som vanliga
skiljeavtal. Någon särskild erinran om ideella föreningars möjlighet att ta
in en skiljeklausul i sina stadgar har tidigare inte ansetts erforderlig. Mot
bakgrund av den bedömning som har gjorts beträffande gåvobrev och
testamenten finner regeringen inte skäl att nu ta in en sådan erinran i
lagen om skiljeförfarande.
5.5 Partssuccession
Regeringens bedömning: Någon regel om ett skiljeavtals fortsatta
giltighet vid singularsuccession eller vid borgens- eller garantiåtaganden
bör inte införas i den nya lagen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ett skiljeavtal skall
gälla efter singularsuccession endast om den nya och den kvarstående
parten kan anses ha kommit överens om det. Vid borgens- och
garantiförhållanden föreslås att en motsvarande överenskommelse skall
krävas för att ett skiljeavtal skall gälla mellan borgenär och borgensman
och mellan borgensman och huvudgäldenär.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna avstyrker
förslaget. Somliga förordar en lagreglering av motsatt innehåll. Några
remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
En majoritet av de utländska skiljedomsexperterna avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt utredningen är det osäkert vad
som skall anses gälla vid olika fall av singularsuccession med avseende
på bundenheten till en skiljeklausul. Utredningen anser att man därför
bör skapa klarhet i rättsläget genom lagstiftning. En sådan bestämmelse
bör enligt utredningen ge besked om vad som skall gälla i de fall då
parterna inte genom sitt handlande eller annars får anses ha bestämt
något annat. Det framhålls dock att en sådan regel med nödvändighet blir
något stel och inte alltid anvisar den i varje läge bästa lösningen.
Utredningen har diskuterat tre lösningar på hur en regel av ifråga-
varande slag skulle kunna utformas. Den första går ut på att skiljeavtalet
skall anses bindande fullt ut i den nya avtalsrelationen, dvs. såväl
förvärvaren som den kvarstående parten blir bundna av skiljeavtalet. En
andra lösning innebär att den kvarvarande parten får välja mellan
skiljeförfarande eller rättegång medan den nya parten är bunden av
skiljeavtalet, s.k. haltande bundenhet. Det tredje alternativet som
utredningen diskuterar består i att skiljeavtalet alls inte gäller i den nya
avtalsrelationen.
I sin analys avvisar utredningen de två första alternativa lösningarna.
Utredningens anser i stället att en bestämmelse bör bygga på att
skiljeavtalet mellan de ursprungliga parterna inte gäller mellan de nya
utan en överenskommelse dessa emellan.
Utredningens förslag har kritiserats av de flesta remissinstanserna.
Dessa har bl.a. framhållit att föreslaget rimmar illa med den i det
praktiska rättslivet vanligast förekommande uppfattningen. Om frågan
över huvud taget skall regleras bör den enligt remissinstanserna lösas på
motsatt sätt, dvs. skiljeavtalet skall gälla mellan förvärvaren och den
kvarstående parten om de inte kommit överens om något annat. Härvid
har särskilt framhållits att förslaget framstår som synnerligen kontro-
versiellt i ett internationellt perspektiv och att det, mot bakgrund av den
utomlands förhärskande uppfattningen, skulle kunna leda till över-
raskande resultat för utländska parter med besvärande konsekvenser om
förslaget genomförs.
Utredningens förslag i denna del har även fått kritik på en rad andra
punkter. Så har det t.ex. anförts att det skulle kunna innebära en
betydande nackdel för den kvarvarande parten om skiljeavtalet upphörde
vid en överlåtelse, även om det finns möjlighet för part att gardera sig
mot detta i det ursprungliga avtalet. Den kvarvarande parten får ju antas
ha ett intresse av att få en tvist prövad av skiljemän även efter en
överlåtelse. Det har också ifrågasatts om det är rimligt att ena parten
genom att helt sonika överlåta sina rättigheter skall kunna frigöra sig från
skiljeavtalet. Detta skulle kunna leda till, har det sagts, att en part i
praktiken fick möjlighet att välja mellan rättegång och skiljeförfarande.
Regeringen delar utredningens bedömning att det vore en fördel om
rättsläget på denna punkt kunde klarläggas genom lagstiftning. Utred-
ningens förslag till reglering har emellertid mött sådant motstånd att det
med fog kan ifrågasättas om en sådan bestämmelse svarar mot de behov
som finns i det praktiska rättslivet något som regeringen tidigare anfört
bör utgöra en av grundvalarna för den nya lagen om skiljeförfarande.
Tvärtom framgår det av remissomgången att för det fall en bestämmelse i
ämnet skall tas in i lagen bör den snarare ges motsatt innehåll. Det är
dock ingen utbredd uppfattning att frågan bör bli föremål för lagstiftning.
Regeringen kan i stora delar ansluta sig till remissinstansernas syn-
punkter, även om det också finns argument som talar för utredningens
förslag. Det finns således enligt regeringens mening mycket som talar för
att ett skiljeavtal bör ges fortsatt giltighet efter en överlåtelse i vidare
utsträckning än vad utredningen har föreslagit. Detta synsätt vinner stöd
av ett relativt nytt avgörande av Högsta domstolen (NJA 1997 s. 866).
Det kan emellertid starkt ifrågasättas om frågan lämpar sig för lag-
stiftning. Situationerna kan nämligen till den grad variera att det
svårligen låter sig göras att finna en gemensam regel för alla tänkbara
fall. Detta illustreras också av det ovan nämnda avgörandet från Högsta
domstolen, där det anges att det kan föreligga särskilda omständigheter
som talar för att den kvarvarande parten inte skall vara bunden av en
skiljeklausul. Någon motsvarande bestämmelse finns inte heller i model-
lagen.
Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att någon
bestämmelse om skiljeavtalets giltighet vid singularsuccession inte bör
tas in i den nya lagen om skiljeförfarande. Frågan bör även framgent
överlämnas åt rättstillämpningen.
Vad sedan avser frågan om skiljeavtalets giltighet vid en borgens-
förbindelse eller ett annat garantiåtagande anser utredningen att ett skilje-
avtal mellan en borgenär och en borgensman inte bör kunna komma till
stånd utan en överenskommelse mellan dessa parter. Utredningen anser
vidare att detsamma bör gälla i relationen mellan borgensmannen och
huvudgäldenären. En regresstalan bör alltså inte omfattas av skiljeavtal
bara därför att huvudförbindelsen gör det. För att bryta med gällande
praxis har utredningen föreslagit att en särskild bestämmelse med nu
angivet innehåll tas in i den nya lagen och att bestämmelsen även skall
omfatta den som på annat sätt än genom borgen garanterar fullgörelse av
ett avtal.
Även i denna del har förslaget mött omfattande kritik. Därvid har
framförts delvis samma synpunkter som beträffande förslaget om skilje-
avtals giltighet vid singularsuccession. Så har t.ex. flera remissinstanser
anfört att huvudregeln bör vara den motsatta, dvs. någon överens-
kommelse skall inte krävas för att skiljeavtalet skall fortsätta att gälla.
Vidare har pekats på att förslaget inte överensstämmer med vad som
anses gälla utomlands. En remissinstans har framhållit att förslaget
öppnar en möjlighet för borgenären att spekulera i tvisteform samt att det
knappast låter sig göras att finna en regel som passar de vitt skilda
situationer som kan uppstå vid borgens- och garantiåtaganden.
Även regeringen finner det tveksamt om en reglering i enlighet med
förslaget är den bästa lösningen. Regeringen anser, i likhet med flera
remissinstanser, att det kan ifrågasättas om inte en bestämmelse, om
lagstiftning alls skall ske, bör ha ett annat innehåll än det utredningen
föreslår. Vidare måste det anses olämpligt med en reglering som får till
följd att borgenären ges möjlighet att välja mellan skiljeförfarande mot
huvudgäldenären och rättegång mot borgensmannen. Det är också viktigt
även i detta fall att svensk lagstiftning på området inte i alltför hög grad
avviker från vad som gäller internationellt.
Det nu anförda talar alltså emot att utredningens förslag genomförs.
Frågan blir då om det är möjligt att med beaktande av de framförda
synpunkterna ge bestämmelsen en annorlunda utformning. Regeringen
har dock svårt att se hur en sådan regel lämpligen bör konstrueras. Som
anförts under remissomgången kan både borgens- och garantiåtaganden
utformas på vitt skilda sätt. Det ter sig närmast ogörligt att en gång för
alla lagreglera sådana åtagandens skiljedomsrättsliga verkningar på ett
sätt som kan anses fullt tillfredställande. Mot bakgrund härav anser
regeringen att ingen regel alls bör införas i lagen om skiljeförfarande.
Frågan får i stället överlämnas till rättstillämpningen.
5.6 Skiljeavtalets form
Regeringens bedömning: Något krav på att skiljeavtalet skall ha viss
form bör inte finnas.

Utredningens bedömning överenstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i bedöm-
ningen eller lämnar den utan erinran.
Några utländska experter har påtalat att det i modellagen och vissa
nationella lagstiftningar krävs att skiljeavtal ingås skriftligen samt pekat
på att det i detta sammanhang kan uppstå problem med verkställighet
enligt New Yorkkonventionen.
Skälen för regeringens bedömning: I skiljemannalagen finns inget
krav på att skiljeavtalet skall ha en viss form. Lagen innehåller endast ett
stadgande om hur ett skiljeavtal kan träffas. I 11 § andra stycket sägs att
parterna genom överenskommelse inför skiljemännen kan hänskjuta viss
fråga till avgörande av dem.
I modellagen och den finska lagen om skiljeförfarande föreskrivs att
skiljeavtalet skall ha skriftlig form. Detta krav är dock inte strängare än
att det anses uppfyllt t.ex. genom utväxlande av telegram eller
teleprintermeddelanden.
Enligt New Yorkkonventionen om erkännande och verkställighet av
utländska skiljedomar skall en konventionsstat erkänna skriftliga
skiljeavtal (artikel II). Med skriftliga avtal avses i konventionen en
skiljedomsklausul i ett kontrakt eller ett skiljeavtal, som undertecknats av
parterna eller finns i brev- eller telegramväxling. Bestämmelsen har i
samband med Sveriges tillträde till konventionen tolkats så att en
konventionsstat inte får ställa upp strängare formkrav än som anges i
konventionen (se NJA II 1971 s. 570 f).
Utredningen har framhållit att de skiljeavtal som förekommer nästan
undantagslöst dokumenteras i skrift. Detta sker t.ex. genom att parterna
använder en blankett som innehåller en förtryckt skiljeklausul eller
genom att de i det skriftliga avtalet hänvisar till allmänna avtalsvillkor
som innehåller en skiljeklausul.
Enligt regeringens mening kan behovet av ett formkrav ifrågasättas.
Visserligen framstår det från bevissynpunkt som välbetänkt att doku-
mentera ett skiljeavtal, vilket också framhållits av remissinstanserna,
men ur lagstiftarens synvinkel finns det inte anledning att kräva skriftlig
form som en förutsättning för ett giltigt skiljeavtal. Mot bakgrund härav
och med beaktande av den ovan redovisade tolkningen av New
Yorkkonventionen föreslår regeringen att den nuvarande ordningen som
inte tillmäter formen någon betydelse behålls för svensk del.
5.7 Rättegångshinder m.m.
Regeringens förslag: Skiljeavtalets verkan som rättegångshinder
lagfästs. En invändning om skiljeavtal skall framställas första gången en
part skall föra talan i saken vid rätten. En sådan invändning skall beaktas
även om den part som gör invändningen låtit en fråga som omfattas av
skiljeavtalet prövas av kronofogdemyndigheten i mål om betal-
ningsföreläggande eller handräckning. En part förlorar sin rätt att åberopa
skiljeavtalet som rättegångshinder om parten bestritt en begäran om
skiljedom eller om parten underlåter att i rätt tid utse skiljeman.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Vissa lagtekniska synpunkter har framförts.
Skälen för regeringens förslag: Det finns inga regler, vare sig i
skiljemannalagen eller rättegångsbalken, som direkt talar om ett skilje-
avtals verkan som rättegångshinder. Den praxis som utvecklats bygger på
rättegångsbalkens regler om domstols behörighet.
En domstol prövar inte självmant om en fråga som är föremål för dess
bedömning omfattas av ett giltigt skiljeavtal. Däremot skall en domstol,
enligt 10 kap. 17 § rättegångsbalken, utan yrkande från en part pröva om
dess behörighet har inskränkts genom att tvisten enligt lag eller för-
fattning omedelbart skall prövas av skiljemän. Det är således först efter
invändning från en part som domstolen prövar om dess behörighet har
inskränkts genom ett skiljeavtal. Skiljeavtalet utgör alltså ett dispositivt
rättegångshinder. För att en sådan invändning skall beaktas måste den
framställas inom den i 34 kap. 2 § rättegångsbalken föreskrivna tiden,
dvs. första gången då parten skall föra talan i målet. I annat fall har
parten förlorat sin rätt att framställa en invändning om rättegångshinder
på grund av skiljeavtalet. Denna regel har dock i äldre praxis inte ansetts
tillämplig då svaranden kvittningsvis gjort gällande en fordran som
omfattas av ett skiljeavtal (se rättsfallet NJA 1945 s. 425). Käranden
ansågs i detta fall bibehållen sin rätt att framställa en invändning om
rättegångshinder beträffande svarandens kvittningsyrkande trots att
käranden gjorde detta först vid tredje rättegångstillfället efter det att
kvittningsyrkandet först framställts. Det får numera anses tveksamt om
nämnda rättsfall alltjämt skall betraktas som vägledande.
Utredningen har funnit den praxis som utvecklats när det gäller
skiljeavtalets verkan som rättegångshinder välgrundad men att det saknas
skäl att låta kärandeparten vara bibehållen sin rätt att åberopa skilje-
avtalet som rättegångshinder vid kvittningsyrkanden i större utsträckning
än vad som gäller för huvudkäromålet. Enligt utredningen bör en part i
samtliga fall vara skyldig att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder
första gången han skall yttra sig i saken, vid påföljd att hans rätt att göra
det annars går förlorad.
Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Skiljeavtalets
verkan som rättegångshinder bör nu lagfästas. Som framförts av någon
remissinstans, och även av utredningen, kan det finnas visst fog för att en
sådan regel tas in i rättegångsbalken. Det skulle emellertid innebära att
lagen om skiljeförfarande förlorar i överskådlighet och tydlighet. På sätt
som anförts i avsnitt 4.3.4 är det inte minst för internationella förfaranden
väsentligt att det tillämpliga regelverket, så långt det är möjligt, finns
samlat i en rättsakt. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
ifrågavarande regel bör inflyta i lagen om skiljeförfarande. Härutöver
bör, för fullständighetens skull, en hänvisning till bestämmelsen tas in i
rättegångsbalken.
Regeringen föreslår således att det i lagen om skiljeförfarande tas in
dels en bestämmelse om skiljeavtalets verkan som hinder för rättegång,
dels en bestämmelse om en parts skyldighet att framställa en invändning
om skiljeavtal första gången parten skall föra talan i saken vid rätten.
En särskild fråga som enligt utredningen måste uppmärksammas är
skiljeavtalets betydelse i den summariska processen. Hur påverkar en
parts deltagande i en summarisk process möjligheten att senare i en
rättegång åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder? Det är främst tre
frågeställningar som måste övervägas. Den första gäller huruvida
svaranden bör kunna hindra en summarisk process genom att åberopa ett
skiljeavtal. Den andra gäller den omständigheten att en part underlåter att
i den summariska processen åberopa skiljeavtalet. Bör han då vara
bibehållen den rätten i en efterföljande rättegång, t.ex. efter återvinning
av ett utslag? Slutligen bör man överväga om sökanden skall förlora sin
rätt att åberopa ett skiljeavtal redan genom att ansöka om ett summariskt
förfarande.
I fall då målet vid domstolen inletts genom en ansökan om betal-
ningsföreläggande eller lagsökning enligt den tidigare gällande lagsök-
ningslagen har svaranden ansetts vara bibehållen sin rätt att göra invänd-
ning om rättegångshinder ända tills han första gången vid rätten skall
föra talan i det återvunna eller hänskjutna målet (se rättsfallen NJA 1972
s. 331 och 1982 s. 711). Däremot har sökanden ansetts förlora sin rätt att
åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder redan genom att han ansökt
om lagsökning (se rättsfallen NJA 1964 s. 2 och 1972 s. 458). Den
omständigheten att en ansökan om betalningsföreläggande sedan år 1992
ges in till och behandlas av kronofogdemyndigheten torde inte, i vart fall
för svaranden, innebära någon förändring av gällande praxis. Svaranden
torde sålunda alltjämt kunna göra en invändning om rättegångshinder
först i tvistemålet.
Utgångspunkten för de nu behandlade spörsmålen bör vara att
underlätta för parterna att använda sig av den summariska processen,
särskilt när det gäller ostridiga anspråk. I ett sådant fall kanske sökanden
bara vill försäkra sig om en exekutionstitel på ett för båda parterna så
enkelt och billigt sätt som möjligt. Parterna kan visserligen enas om att
ostridiga betalningsanspråk skall undantas från skiljeklausulens tillämp-
ningsområde men i de allra flesta fall har någon sådan överenskommelse
inte träffats. I dessa situationer bör parterna inte tvingas att välja mellan
skiljeförfarande och summarisk process utan den summariska processen,
med de vinster som den innebär, bör i möjligaste mån stå till parternas
förfogande.
Enligt regeringens mening framstår det som rimligt att en invändning
om skiljeavtal uppfattas som ett bestridande av en ansökan om
betalningsföreläggande (jfr prop. 1989/90:85 s. 114 f). Sökanden kan då
antingen låta sig nöja med detta varvid målet avskrivs vid kronofogde-
myndigheten eller begära att målet överlämnas till tingsrätt. Svaranden
bör alltså på detta sätt kunna hindra en summarisk process. Vidare bör
svaranden, liksom för närvarande, vara bibehållen rätten att göra
invändning om skiljeavtal senast första gången han vid rätten skall föra
talan i det återvunna eller överlämnade målet. Om svaranden begär
återvinning av ett utslag behöver han sålunda inte redan i ansökan om
återvinning åberopa skiljeavtalet.
När det sedan gäller sökanden kan den nuvarande ordningen medföra
rättsförluster för en oförsiktig borgenär. Om han inleder en summarisk
process beträffande ett rättsförhållande som i och för sig omfattas av en
skiljeklausul men som han tror är ostridigt och så inte visar sig vara fallet
har hans rätt till skiljeförfarande prekluderats. För övrigt kan svaranden
bestrida utan att ange skäl och utan att saken är i egentlig mening tvistig.
Detta förhållande kan få till följd att en försiktig borgenär för säkerhets
skull anlitar skiljeförfarande i vad som visar sig vara ett otvistigt fall.
Detta är enligt regeringens mening inte önskvärt.
Det framstår inte som befogat att en part, som vill skaffa sig en
exekutionstitel för ett anspråk som han inte tror kommer att bestridas,
förlorar rätten att åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder om det visar
sig att motparten bestrider ansökan och i ett senare skede väcker talan vid
domstol, kanske om ett annat anspråk som omfattas av skiljeavtalet. Av
samma skäl bör sökanden i de fall då motparten begär återvinning av ett
utslag ha rätt att framställa invändning om rättegångshinder första
gången han skall svara i det återvunna målet. Skulle sökanden däremot,
sedan motparten bestritt ansökan, begära att målet överlämnas till tings-
rätt bör hans rätt att göra gällande skiljeavtalet som rättegångshinder gå
förlorad. Oavsett om motparten bestritt ansökan under åberopande av
skiljeavtalet eller inte måste det nämligen vid denna tidpunkt stå klart för
sökanden att det föreligger en tvist.
Regeringen föreslår alltså att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
bestämmelse av innebörd att sökanden och svaranden skall kunna
åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder trots att tvisten varit föremål
för en prövning inom den summariska processen.
Det förslag som regeringen nu lägger fram lämpar sig för betalnings-
föreläggande och vanlig handräckning. Vad gäller särskild handräckning
är förhållandena annorlunda. Särskild handräckning avser främst fall då
sökandens besittning har rubbats olovligen eller annan liknande åtgärd
har inkräktat på sökandens rätt. Det framstår inte som rimligt att hand-
räckning på denna grund skall stoppas genom hänvisning till ett
skiljeavtal som omfattar det bakomliggande rättsförhållandet. Det är
tveksamt om sökanden har något fullgott alternativ i reglerna i 15 kap.
rättegångsbalken om säkerhetsåtgärder. Det bör också framhållas att
prövningen hos kronofogdemyndigheten av ett yrkande om återställande
av en besittningsrubbning eller någon annan olovlig åtgärd görs med
bortseende från det bakomliggande rättsförhållandet, utom i alldeles
speciella fall, och att utslagen i mål om särskild handräckning inte vinner
rättskraft (se 65 § lagen [1990:746] om betalningsföreläggande och hand-
räckning). Särskild handräckning bör av anförda skäl behandlas på
samma sätt som säkerhetsåtgärder (se om dessa avsnitt 5.8), dvs. särskild
handräckning bör få beslutas utan hinder av skiljeavtalet, samtidigt som
det står varje part fritt att åberopa skiljeavtalet om motparten i efterhand
väcker talan i saken vid domstol.
Regeringen vill framhålla att de regler som sålunda föreslås inte skall
ses som ett avståndstagande från den praxis som innebär att den som
inleder rättegång anses ha avstått från rätten att åberopa skiljeavtalet (jfr
nedan om verkan av att en part motsätter sig skiljeförfarande). Enligt
förslaget skall det i lagen om skiljeförfarande slås fast att en part inte
enbart genom att ansöka om betalningsföreläggande eller handräckning
anses ha avstått från att åberopa skiljeavtalet. Däremot är det inte
uteslutet att en part av andra orsaker än enbart en ansökan om t.ex.
betalningsföreläggande bör anses ha avstått från att åberopa skiljeavtalet.
Som tidigare nämnts begränsas rätten att göra invändning om skilje-
avtal som rättegångshinder genom att en sådan invändning måste
framställas på ett tidigt stadium i rättegången. Det har därutöver ansetts
befogat att en part som bestritt tillämpning av ett skiljeavtal förlorar sin
rätt att, om motparten väljer att föra talan vid domstol, göra invändning
om rättegångshinder på grund av skiljeavtalet. Regeringen delar utred-
ningens bedömning att en sådan ordning är rimlig och föreslår att den
behålls.
Skiljemannalagen innehåller en motsvarande bestämmelse för det fall
att en part inte fullgjort sin skyldighet att utse skiljeman. Enligt utred-
ningen bör motparten, liksom för närvarande, ha möjlighet att välja om
han vill fortsätta skiljeförfarandet genom att hos domstol eller annat i
skiljeavtalet utsett organ begära utseende av en skiljeman eller om han
vill föra talan vid domstol. Regeringen har samma uppfattning. Det kan
visserligen hävdas att det bör vara tillräckligt att motparten kan begära
utseende av skiljeman. Om ena parten redan i detta tidiga skede av
förfarandet inte följer spelreglerna innebär det emellertid en rimlig
avvägning av parternas intressen att det står öppet för den lojala parten
att välja ett domstolsförfarande utan hinder av skiljeavtalet.
Regeringen föreslår således att den nuvarande ordningen behålls, dvs.
att en part förlorar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för
rättegång om han har bestritt en begäran om skiljedom eller om han
underlåter att i rätt tid utse skiljeman.
Utredningen har pekat på att skiljeavtalets verkan som rättegångs-
hinder i vissa fall kan få den kanske opraktiska konsekvensen att en tvist
till viss del skall avgöras av skiljemän och till en annan del av allmän
domstol. Detta är fallet när en tvist bara delvis är omfattad av ett
skiljeavtal. Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 1982 s. 738 och 1984
s. 229 dragit upp riktlinjer för hur man praktiskt skall hantera fall då en
tvist kan behöva prövas till viss del av skiljemän och till viss del av
domstol.
Man skulle kunna hävda att en regel som antingen lät domstol pröva
hela tvisten eller gav skiljemännen sådan behörighet vore praktisk. Det
skulle emellertid föra alldeles för långt att föreskriva att skiljeavtalet i ett

sådant fall förfaller eller att en part skulle tvingas in i ett skiljeförfarande

utan stöd i ett skiljeavtal som omfattar hela tvisten. Dessutom torde det
krävas någon form av skönsmässig bedömning av lämpligheten av en
sammanläggning i varje enskilt fall.
Regeringen delar utredningens uppfattning att den uppdelning mellan
skiljeförfarande och rättegång som kan bli följden av att en tvist endast
delvis omfattas av ett skiljeavtal inte lämpligen kan lösas genom en
sammanläggningsbestämmelse. Konflikten mellan skiljemäns behörighet
och allmän domstols behörighet får liksom hittills i stället lösas i rätts-
tillämpningen.
Regeringen vill i detta avsnitt avslutningsvis beröra en fråga av
mestadels juridisk-teknisk karaktär. Frågan gäller huruvida en bestäm-
melse motsvarande 2 § i skiljemannalagen behövs i den nya lagen. Enligt
första stycket i denna paragraf skall parterna anses ha utfäst sig att godta
skiljedomen om de inte i skiljeavtalet gjort ett förbehåll om rätt att
klandra densamma. Enligt andra stycket är lagen vid ett sådant
förbehåll inte tillämplig. Utredningen har funnit att en motsvarande
bestämmelse inte behöver tas in i en ny lag om skiljeförfarande. Som
skäl för denna ståndpunkt anför utredningen att det redan av lagens
konstruktion står klart att ett skiljeavtal som inte innehåller något
förbehåll om rätt till materiell överprövning också innebär att det är
uteslutet att angripa skiljedomen annat än med stöd av reglerna i lagen
om skiljeförfarande. Vidare anser utredningen att, även om den nya lagen
i första hand bör ta sikte på skiljeavtal utan förbehåll av nu aktuellt slag,
det saknas skäl att lagen om skiljeförfarande, i tillämpliga delar, inte
skulle kunna användas på skiljeavtal med sådant förbehåll.
Regeringen delar utredningens bedömning. Även om det nog kommer
att bli ytterst sällsynt kan man tänka sig ett överskiljeförfarande där det
t.ex. kan bli aktuellt att ansöka om att tingsrätten skall utse en skiljeman.
En sådan möjlighet bör alltså finnas. Det sagda innebär emellertid inte att
det finns något behov av en bestämmelse som motsvarar 2 § i
skiljemannalagen. Regeringen lägger därför inte fram något sådant
förslag.
5.8 Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder
Regeringens förslag: Beslut om kvarstad och andra verkställbara
säkerhetsåtgärder skall endast kunna fattas av domstol. Det införs en
uttrycklig regel om att beslut om interimistiska säkerhetsåtgärder som
skall vidtas av någon av parterna och som inte är verkställbara skall
kunna fattas av skiljemän. Skiljemännen skall även ha möjlighet att
begära säkerhet för en sådan åtgärd.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Någon remissinstans ifrågasätter
lämpligheten av en lagreglering i denna del. En remissinstans anser att
regleringen bör utvidgas.
Skälen för regeringens förslag: En part anses enligt gällande rätt
kunna ansöka om interimistiska säkerhetsåtgärder som t.ex. kvarstad hos
domstol även om ansökan grundas på ett rättsförhållande som omfattas
av ett giltigt skiljeavtal. Detta följer inte av några uttryckliga bestäm-
melser i skiljemannalagen utan framgår bl.a. av regleringen i 15 kap.
rättegångsbalken. Där anges som förutsättning för t.ex. kvarstad att
anspråket är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i
annan liknande ordning. Med uttrycket prövning i annan liknande
ordning avses bl.a. skiljeförfarande (se prop. 1980/81: 84 s. 227).
Utredningen har diskuterat möjligheten att ge skiljenämnder befogen-
het att besluta om verkställbara säkerhetsåtgärder, i första hand om
kvarstad. Enligt utredningen stöter emellertid en sådan reglering på en
del svårigheter. Regeringen delar utredningens bedömning att det
knappast låter sig göras att tillåta verkställighet av ett skiljenämndsbeslut
om säkerhetsåtgärd utan någon möjlighet till domstolskontroll, särskilt i
betraktande av att det inte krävs att någon jurist skall ingå i nämnden. En
sådan ordning skulle med all sannolikhet kräva att det infördes en
motsvarighet till möjligheten att klandra en skiljedom. Detta gäller även
om man begränsade skiljenämndens kompetens till att med bindande
verkan avgöra om tillräckliga skäl för det materiella anspråket förelåg.
En annan fråga som utredningen pekat på gäller om både domstol och
skiljenämnd skulle ha kompetens att förordna om säkerhetsåtgärd. I vart
fall för tiden innan skiljeförfarande har påkallats måste sådan behörighet
tillkomma domstolen.
Som utredningen har framhållit går nu angivna och andra svårigheter
naturligtvis att bemästra. Något starkare behov av att ändra nuvarande
ordning har emellertid inte framkommit under utredningsarbetet. Det kan
noteras att New Yorkkonventionen om verkställighet av utländska skilje-
domar inte inbegriper beslut om säkerhetsåtgärder. I någon mån kan
behovet av att utan dröjsmål säkra den påkallande partens rätt tillgodoses
genom att skiljenämnden meddelar deldom.
Regeringen anser, mot bakgrund av det ovan anförda, att den
nuvarande ordningen med ensamkompetens för domstol att besluta om
verkställbara säkerhetsåtgärder bör behållas. Med hänsyn till att
skiljeavtalets verkan som rättegångshinder nu föreslås bli lagfäst bör
även den begränsning i skiljeavtalets verkan som det sagda innebär
komma till uttryck i lagen om skiljeförfarande. En motsvarande
bestämmelse återfinns t.ex. i den finska lagen och i modellagen.
En part bör således inte kunna hindra domstolen att företa en
säkerhetsåtgärd genom att åberopa skiljeavtalet och den som ansöker om
förordnandet bör inte därigenom förlora rätten att åberopa skiljeavtalet
som rättegångshinder beträffande huvudfrågan. Detta bör gälla alla typer
av interimistiska säkerhetsåtgärder. Härunder faller de olika åtgärder som
kan beslutas enligt 15 kap. rättegångsbalken, men även andra typer av
säkerhetsåtgärder som t.ex. förbud att verkställa bolagsstämmas beslut
enligt aktiebolagslagen (1975:1385).
Modellagen innehåller en särskild bestämmelse som anger att skilje-
männen har rätt att besluta om interimistiska säkerhetsåtgärder som skall
vidtas av någon av parterna (artikel 17). Detta förutsätter dock att en part
begär det och att parterna inte har inskränkt skiljemännens behörighet.
Vidare ger bestämmelsen skiljemännen möjlighet att begära säkerhet för
en sådan åtgärd. Denna typ av beslut blir inte exigibla. De kan ändå få
betydelse t.ex. när det gäller att bestämma ett skadestånds storlek.
Det torde redan enligt gällande rätt vara möjligt för skiljemän att
meddela sådana beslut. Av det skälet har en remissinstans ifrågasatt
behovet av en icke sanktionerad regel av ifrågavarande slag. Även
Lagrådet har ifrågasatt om en regel av detta slag, trots modellagen, bör
tas in i lagen om skiljeförfarande. Lagrådet har framhållit att det är
tveksamt om det finns något problem som löses med den föreslagna
regeln mot bakgrund av att domstol enligt förslaget skall kunna besluta
om säkerhetsåtgärder. Vidare framhåller Lagrådet att det finns en risk att
skiljemännens auktoritet undergrävs om de försöker tillämpa regeln,
eftersom de saknar maktmedel att driva igenom sitt beslut.
Regeringen kan i så måtto ansluta sig till Lagrådets synsätt att det
naturligtvis kan diskuteras hur stort behovet är av en bestämmelse av nu
aktuellt slag. Den omständigheten att skiljemännen även utan en
uttrycklig regel härom anses kunna meddela beslut om interimistiska
säkerhetsåtgärder samt möjligheten för domstol att meddela exigibla
beslut i detta avseende talar för att man skulle kunna undvara bestäm-
melsen. Detta utgör dock inte något hinder mot att frågan regleras
uttryckligen i lagen. Här som på många andra ställen måste nyttan av att
lagen ger besked i en viss fråga vägas mot önskemålet att lagen inte i
onödan tyngs med regler som framstår som mindre viktiga. I detta
sammanhang får modellagens motsvarande regel en särskild betydelse.
Det finns en risk att frånvaron av en bestämmelse om skiljemännens
behörighet i aktuellt avseende skapar osäkerhet om hur det förhåller sig
enligt den svenska lagen. En sådan osäkerhet bör undvikas. Den
omständigheten att skiljemännen saknar maktmedel att genomdriva sina
beslut utgör enligt regeringens mening inte heller något avgörande skäl
mot att bestämmelsen tas in i lagen. Skiljemännen har naturligtvis att
efter eget omdöme tillämpa bestämmelsen med de begränsningar som
följer av att den inte är sanktionerad. Viss försiktighet i tillämpningen
kan säkert vara påkallad i en del fall men skiljemännens auktoritet bör i
praktiken inte vara i fara även om en part vägrar att följa ett sådant
beslut. Mot bakgrund härav och av vad som ovan anförts anser rege-
ringen att det även i den nya svenska lagen bör införas en bestämmelse i
ämnet. Denna bör lämpligen ges samma omfattning som motsvarande
regel i modellagen.
Regeringen föreslår att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
bestämmelse som motsvarar regleringen i artikel 17 i modellagen.
5.9 Särskiljbarhet och behörighetskompetens
Regeringens förslag: Principerna om särskiljbarhet (separability) och
behörighetskompetens (Kompetenz-Kompetenz) lagfästs.
En part skall inte enbart genom att utse skiljeman anses ha godtagit
skiljemännens behörighet att handlägga tvisten.
Den omständigheten att skiljemännen får pröva sin egen behörighet
skall inte utgöra hinder för en domstol att på yrkande av en part pröva
frågan. Skiljemännen skall kunna fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på
domstolens avgörande. Skiljemännens beslut under förfarandet att de är
behöriga att avgöra tvisten skall inte vinna rättskraft.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslagen
eller lämnar dem utan erinran. En remissinstans anser dock att
domstolsprövningen av ett skiljeavtals giltighet bör begränsas till en
instans.
Några utländska experter har anfört att domstolens roll bör vara mindre
framträdande.
Skälen för regeringens förslag: Ett skiljeavtal förekommer vanligast i
form av en skiljeklausul i ett avtal. Skiljemännens behörighet grundar sig
på skiljeklausulen. Om en part hävdar att något bindande avtal över
huvud taget inte har kommit till stånd eller att det senare har blivit
ogiltigt skulle det kunna hävdas att skiljemännen inte var behöriga att
pröva denna fråga. En förutsättning härför är ju att parterna kommit
överens om det.
Den nu presenterade problemställningen sönderfaller i två delar. Den
första gäller frågan om särskiljbarhet (separability), dvs. om skilje-
klausulen skall bedömas som ett separat avtal som står fritt från avtalet i
övrigt. För att skiljemännen skall kunna komma fram till att avtalet i sin
materiella del är ogiltigt eller av annan anledning inte bindande för
parterna, utan att skiljemännen därigenom rycker undan grunden för sin
egen behörighet att avgöra frågan, måste skiljeklausulen betraktas som
ett fristående avtal. Med ett sådant synsätt blir ett avtal som innehåller en
skiljeklausul i själva verket inte ett utan två avtal.
Den andra delen avser frågan huruvida skiljemännen själva skall kunna
pröva en invändning om att de inte är behöriga, t.ex. när det påstås att det
inte föreligger ett giltigt skiljeavtal. Denna frågeställning brukar sägas
gälla Kompetenz-Kompetenz. Här används i stället uttrycket behörighets-
kompetens.
Skiljemannalagen innehåller inga direkta regler på området. Högsta
domstolen har dock prövat hur ett påstående om att bindande avtal inte
kommit till stånd påverkar en skiljeklausul. Högsta domstolen ansåg inte
att en skiljeklausuls giltighet var direkt avhängig av om avtalet i övrigt
var bindande (se rättsfallen NJA 1936 s. 521 och 1976 s. 125).
Skiljeavtalets giltighet och tillämplighet kan prövas av allmän domstol.
I 18 § andra stycket skiljemannalagen anges att tidpunkten för
meddelande av skiljedom kan skjutas upp om en part anhängiggjort talan
om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet vid domstol. Härav framgår
att talan om skiljeavtalets giltighet och tillämplighet kan anhängiggöras
vid domstol även medan skiljeförfarandet pågår. Slutligen framgår av
20 § första stycket 1 p. skiljemannalagen att en skiljedom är ogiltig om
det inte förelegat något giltigt skiljeavtal. En talan härom kan prövas
sedan skiljedom har meddelats.
Principerna om särskiljbarhet och behörighetskompetens har vunnit vid
acceptans internationellt. Modellagen har i artikel 16 en bestämmelse
som reglerar skiljemännens kompetens att själva avgöra sin behörighet
att handlägga tvisten. I denna artikel sägs att skiljeklausulen skall
betraktas som ett från huvudavtalet fristående avtal. Enligt artikeln kan
skiljemännen avgöra sin behörighet inte bara i skiljedomen utan också
genom ett särskilt beslut under förfarandet. Den finska lagen saknar dock
sådana bestämmelser.
Enligt utredningen får principen om särskiljbarhet anses godtagen i
svensk rätt. Detta gäller enligt utredningen såväl när huvudavtalet i
efterhand påstås ha upphört att gälla som när det hävdas att något avtal
aldrig slutits eller att avtalet är ogiltigt från början. Enligt utredningen
bör principen lagfästas.
Regeringen delar utredningens bedömning. Regeringen föreslår därför
att det i lagen om skiljeförfarande tas in en regel som slår fast att
skiljeavtalet skall betraktas som ett särskilt avtal när giltigheten av det
avtalet skall bedömas vid prövning av skiljemännens behörighet.
Utredningen har vidare ansett att även principen om behörighets-
kompetens bör lagfästas. Regeringen är av samma uppfattning. Behörig-
hetsfrågan gäller här inte endast skiljeavtalets giltighet utan också dess
räckvidd och tillämplighet på den aktuella tvisten. I likhet med vad som
gäller enligt modellagen bör skiljemännen även under förfarandet kunna
fatta beslut om att de är behöriga. Regeringen återkommer strax till den
närmare innebörden av detta. Regeringen vill dock redan här slå fast den
viktiga inskränkningen i behörighetskompetensen som innebär att en
möjlighet i princip alltid måste finnas att underställa en domstol frågan
om skiljemännens behörighet i en viss tvist.
Regeringen föreslår sålunda att skiljemännen skall kunna pröva sin
egen behörighet att avgöra tvisten. Detta skall inte hindra en domstol från
att på begäran av en part pröva frågan.
Av artikel 16 i modellagen framgår vidare att en part skall framställa
en invändning mot skiljemännens behörighet senast när han avger
svaromål och att en part inte enbart genom att utse skiljeman skall anses
ha godtagit skiljemännens behörighet att handlägga tvisten. Ett beslut
under förfarandet, varigenom skiljemännen funnit sig behöriga, kan inom
viss tid, på yrkande av en part, överprövas av domstol. Domstolens
beslut kan inte överprövas.
Utredningen har diskuterat huruvida även en bestämmelse som
motsvarar artikel 16 i denna del bör införas i den svenska lagen. Utred-
ningen har därvid stannat för att det i lagen bör tas in en bestämmelse
som innebär att en part inte redan genom att utse skiljeman skall anses ha
godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den hänskjutna frågan.
Utredningen har däremot avvisat tanken på en eninstansprövning i
domstol. Enligt utredningen är det inte heller befogat att ge skiljemännen
möjlighet att under förfarandet genom ett särskilt beslut, som vinner
rättskraft om det inte angrips inom viss tid, förklara sig behöriga att
handlägga tvisten. Enligt utredningen räcker det med en allmän
bestämmelse som säger att skiljemännen får pröva sin egen behörighet
och att det införs en regel som uttrycker att en part också kan vända sig
till domstol för att få en sådan fråga prövad. Det bör, framhålls det,
ankomma på skiljemännen att avgöra om förfarandet skall vila medan
domstolen prövar frågan.
Lika med utredningen anser regeringen att den omständigheten att en
part lojalt utser skiljeman inte bör få till följd att han därigenom skall
anses ha godtagit skiljemännens behörighet. Regeringen föreslår därför
att en regel om detta tas in i den nya lagen.
Vad sedan avser frågan om skiljemännens behörighet skall kunna
slutligt avgöras av en domstol under förfarandets gång är regeringen av
den uppfattningen att det saknas tillräckliga skäl för att här införa ett
eninstansförfarande.
Nästa fråga blir då om ett beslut av skiljemännen under förfarandets
gång att de är behöriga att pröva tvisten ändå skall kunna vinna rättskraft,
om det inte angrips vid domstol inom viss tid. Regeringen anser att en
sådan ordning inte behövs. Regeringen har nämligen för avsikt att föreslå
att ett ogiltigt skiljeavtal inte skall utgöra en absolut ogiltighetsgrund
utan i stället en s.k. klandergrund samt att det även fortsättningsvis skall
finnas en preklusionsregel (se avsnitt 10.2 och 10.3.2). Dessa regler i
kombination innebär att den som utan invändning deltar i ett skilje-
förfarande i allmänhet får anses ha accepterat att det föreligger ett giltigt
skiljeavtal. En parts rätt att på denna grund angripa skiljedomen får
sålunda anses vara prekluderad. Detsamma får anses gälla en parts
deltagande i skiljeförfarandet efter det att skiljemännen förklarat sig
behöriga.
Kvar står då att parterna kan vilja få skiljeavtalets giltighet och
tillämplighet prövad redan innan skiljedom har meddelats. För detta
krävs dock ingen lagändring. Vardera part kan redan med dagens regler
när som helst väcka en fastställelsetalan som rättskraftigt avgör frågan.
En lagakraftägande dom är nämligen bindande för skiljemännen. Det
förefaller lämpligast att även i fortsättningen låta parterna bestämma om
de vill föra en sådan talan under förfarandets gång eller vänta tills
skiljedom meddelats. Som framgått av det ovan anförda krävs dock att en
part inte förhåller sig så passiv i anledning av ett beslut att hans möjlighet
till talan häremot får anses prekluderad.
Lagrådet har anfört att om skiljemännen meddelar skiljedom medan
frågan om skiljemännens behörighet prövas av domstol kan den
situationen uppstå att en klandertalan (se avsnitt 10) kanske måste
avvisas på grund av lis pendens med hänsyn till den första processen. För
att undvika detta har Lagrådet förordat att skiljemännen inte skall få
meddela skiljedom innan domstolen avgjort frågan.
Enligt regeringens mening bör det ankomma på skiljemännen att
bestämma om de vill låta skiljeförfarandet vila i avvaktan på domstolens
avgörande. Om denna bestämmanderätt skulle begränsas på det sätt som
Lagrådet förordar skulle en av de viktigaste fördelarna med skilje-
förfarande, nämligen snabbheten, allvarligt äventyras. Det kan inte
uteslutas att en skiljedom skulle kunna komma att försenas, kanske i flera
år, om skiljemännen var tvungna att avvakta ett domstolsförfarande.
Risken för detta måste ses i belysning av att en nu aktuell fråga kan
komma att prövas av tre instanser. Ett förbud att meddela skiljedom
under pågående rättegång öppnar också upp för obstruktion i syfte att
förhala skiljeförfarandet, något som den nya lagen har som ett av sina
huvudsyften att motverka. Regeringen konstaterar vidare att en begräns-
ning av den typ som Lagrådet föreslagit saknas i modellagen.
Den omständigheten att en klandertalan grundar sig på samma invänd-
ning som en pågående domstolsprocess behöver inte innebära att
hovrätten skall avvisa talan på grund av lis pendens. Snarare framstår det
som rimligt att hovrätten i ett sådant fall vilandeförklarar klandermålet
tills frågan avgjorts i det första domstolsförfarandet. Risken för att
hovrätten i praktiken skulle behöva fatta ett sådant beslut framstår dock
som mycket liten. I de fall skiljemännen anser att det finns möjlighet att
en pågående talan om bristande behörighet kan vinna framgång torde de i
allmänhet inte meddela skiljedom innan frågan avgjorts av domstolen.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår regeringen att skiljemännen i
avvaktan på domstolens avgörande skall kunna fortsätta skiljeförfarandet
och också kunna meddela skiljedom.
6 Skiljemännen jävsfrågor
6.1 Gällande rätt
6.1.1 Jävsgrunderna
Jävsreglerna återfinns i skiljemannalagen i 5 § och inleds med ett
stadgande om att den som är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken inte får vara skiljeman. Även om bestämmelsen
upptagits under jävsreglerna är de angivna förutsättningarna närmast att
anse som allmänna behörighetsvillkor för skiljeman. Det bör uppmärk-
sammas att den som är i konkurs inte på grund härav är jävig som
skiljeman men väl obehörig som domare enligt rättegångsbalken.
Vidare gäller jäv för den som i egenskap av domare eller annars på
tjänstens vägnar prövat den fråga som det begärs skiljedom om. Detta
stadgande torde tolkas inskränkt på så sätt att jäv uppkommer endast om
själva saken prövats och att inte varje befattning med målet grundar jäv
(jfr 4 kap. 13 § 7 p. rättegångsbalken). En domare blir således inte enligt
denna bestämmelse jävig som skiljeman om han deltagit i ett avgörande
där domstolen förklarat sig obehörig på grund av skiljeavtalet.
Den som vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig i tvistefrågan
är jävig. Denna jävsgrund omfattar utlåtanden av sakkunnig oavsett om
dessa avgetts utom rättegång eller inför rätta.
Den som själv äger del i saken eller som kan vänta synnerlig nytta eller
skada därav är jävig som skiljeman. Jäv gäller också för skiljeman, om
någon som till honom är i den skyldskap eller det svågerlag som utgör
jäv mot domare äger del i saken eller kan därav vänta synnerlig nytta
eller skada . Motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken upptar,
förutom ovannämnda skyldskap och svågerlag, även den som är på
liknande sätt närstående , t.ex. sambo.
Jäv gäller för den som är part i en lika sak. Härmed avses att
skiljemannen är part, t.ex. i en rättegång eller ett annat skiljeförfarandet,
rörande en likadan fråga som den som skall behandlas i skiljeförfarandet.
Rättegångsbalken innehåller numera inte uttryckligen någon motsvarande
jävsgrund för domare, men situationen omfattas enligt processlag-
beredningen av generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 p. rättegångsbalken.
Den som är släkt med en part på ett sådant sätt att det utgör jäv mot
domare är jävig som skiljeman. Även i denna del saknas hänvisning till
rättegångsbalkens jäv för den som är på liknande sätt närstående till part.
Jäv gäller för den som är parts vederdeloman eller uppenbara ovän .
Stadgandet omfattar dock inte de fall då någon sökt sak med skilje-
mannen för att göra honom jävig eller tillfogat skiljemannen något med
ord eller gärning i samma syfte.
Den som av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll är jävig.
Denna bestämmelse inskränks dock på så sätt att den som åtnjuter lön
eller underhåll av staten inte är jävig även om staten är part, såvida han
inte är anställd hos eller under den myndighet vars verksamhet saken
angår. Vidare är den som står under någondera partens förmanskap jävig.
Jäv gäller för den som varit part behjälplig med att förbereda eller
utföra hans talan i saken. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av
skiljemannalagens ståndpunkt att en skiljeman skall vara opartisk och
inte vara företrädare för den part som utsett honom.
Den som mottagit eller betingat sig ersättning i strid mot vad som sägs
i 23 § är jävig. Denna bestämmelse avser att ge ytterligare garantier för
en skiljemans opartiskhet.
I skiljemannalagen finns även en generalklausul enligt vilken
skiljeman är jävig om annan särskild omständighet föreligger som är
ägnad att minska förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet.
Fråga är i vilken mån de regler om jäv som återfinns i rättegångsbalken
återverkar på bedömningen av vad som kan utgöra särskild omständighet
som är ägnad att minska förtroendet för skiljemans opartiskhet. Högsta
domstolen konstaterade i rättsfallet NJA 1981 s. 1205 att en skiljeman
otvivelaktigt skulle ha varit jävig enligt rättegångsbalkens regler.
Majoriteten (tre justitieråd) noterade att reglerna om jäv för skiljemän
visserligen är annorlunda utformade än reglerna om domarjäv men ansåg
likväl att det inte borde komma ifråga att i förevarande hänseende
tillämpa jävsbestämmelserna i lagen om skiljemän så, att ett förhållande
som undantagslöst grundar jäv enligt rättegångsbalken inte skulle
diskvalificera en skiljeman. Minoriteten menade att enbart det för-
hållande att skiljemannen varit jävig som domare enligt 4 kap. 13 § 4 p.
rättegångsbalken inte grundade jäv enligt skiljemannalagens regler
eftersom det inte finns någon motsvarande regel i sistnämnda lag.
Det ligger nära till hands att uppfatta rättsfallet så att i de fall då
vederbörande skiljeman är jävig enligt rättegångsbalkens regler om jäv
för domare, skiljemannen skall anses jävig med tillämpning av
skiljemannalagens generalklausul. Rättsläget är emellertid knappast helt
klart.
Slutligen är skiljeman jävig om det mot uppdragets utförande för
honom möter hinder som kan antas bli långvarigt. Stadgandet är avsett att
motverka obstruktion i skiljeförfarandet.
Det har inte tagits in någon bestämmelse om jäv i skiljemannalagen
som motsvarar regleringen i 12 kap. 4 § rättegångsbalken beträffande
förhållandet mellan skiljeman och partsombud. Enligt rättegångsbalkens
regler är det ombudet som i detta läge skall lämna sitt uppdrag.
Påföljden om en skiljeman varit jävig är att skiljedomen enligt 21 §
första stycket 3 p. skiljemannalagen på talan av en part kan hävas av
domstol. Sådan talan (klander) skall instämmas inom sextio dagar från
det parten fått del av skiljedomen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Försitter parten denna tid är rätten att klandra domen förverkad.
6.1.2 Prövningen av jäv
En part kan göra en invändning om jäv. Någon särskild tid för
framställande av en sådan invändning finns inte. I 21 § andra stycket
skiljemannalagen finns en allmän bestämmelse av innehåll att ett fel inte
får göras gällande av en part där parten genom att utan gensaga inlåta sig
på förhandling eller annorledes bör anses ha avstått från att åberopa felet.
Denna bestämmelse är tillämplig på jävsfrågan (se 21 § första stycket 3).
Har en part således haft kännedom om en jävsgrund och tillfälle att
framställa en invändning om den men underlåtit det, är hans rätt att göra
invändningen prekluderad.
Det finns inte några regler i skiljemannalagen om hur en jävs-
invändning skall handläggas. Man kan tänka sig att invändningen i första
hand prövas av den jävade skiljemannen och, om skiljemannen inte
finner skäl att frånträda uppdraget, av skiljenämnden i dess helhet. Det
finns emellertid inte något sanktionssystem i skiljemannalagen som gör
det möjligt för skiljenämndens majoritet att avsätta en skiljeman på grund
av jäv om han inte godvilligt frånträder uppdraget.
Sedan skiljedom meddelats kan en part genom att klandra skiljedomen
få en jävsinvändning prövad av domstol. Det saknas emellertid möjlighet
att hänskjuta en jävsfråga till domstol under förfarandets gång.
6.2 Överväganden
6.2.1 Allmänna behörighetsgrunder
Regeringens förslag: Var och en som råder över sig själv och sin
egendom skall kunna vara skiljeman.

Utredningens föreslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser anser dock att en
bestämmelse av ifrågavarande slag inte bör tas in i den nya lagen. Härvid
har framförts bl.a. att den framstår som egendomlig i ett internationellt
perspektiv.
Två utländska experter har haft synpunkter på förslaget, såvitt avser
skiljemäns rådighet över sin egendom.
Skälen för regeringens förslag: De regler i skiljemannalagen som nu
är av intresse kan delas in i två grupper. Den ena gruppen rör skilje-
mannens allmänna behörighet. Den andra gruppen handlar om för-
hållanden som i rättegångsbalken betecknas som jäv, nämligen skilje-
mannens relation till parterna och den fråga som skall prövas.
Vad gäller frågan om skiljemannens behörighet konstaterar regeringen
inledningsvis att det i linje med regeringens intentioner att framhålla
partsautonomin bör tillkomma parterna att inom mycket vida ramar
kunna bestämma vem som skall vara skiljeman. Om man ser till
modellagen finns där ingen begränsning. Modellagen anger endast att en
persons nationalitet inte får hindra att han utses till skiljeman. Denna
bestämmelse är dessutom dispositiv. Däremot förekommer det i flera
europeiska lagar en begränsning till personer som är fullt rättskapabla.
Med detta som utgångspunkt blir frågan om man över huvud taget
behöver ställa upp några kriterier för tänkbara skiljemän. Om så ändå är
fallet, kan man då inskränka sig till vissa minimikrav?
En ordning som innebär att vissa personer utesluts från kategorin
tänkbara skiljemän kan vid en första betraktelse verka onödig. Behovet
av en sådan reglering har också ifrågasatts under remissomgången. Man
bör dock hålla i minnet att en behörighetsregels främsta funktion skulle
vara den av en skyddsregel. Beroende på hur den utformas kan den
skydda parterna om skiljemannen blir obehörig under förfarandets gång.
Enligt regeringens mening finns det mycket som talar för att skiljemän
bör vara rättskapabla i den meningen att de kan ta hand om sig själva och
sin egendom. Den som på grund av låg ålder eller bristande mental hälsa
inte klarar detta är inte lämplig att vara skiljeman. Denna kategori bör
således uteslutas från kretsen av tänkbara skiljemän. En regel härom
återfinns också, som ovan nämnts, i flera andra europeiska lagar
När det sedan gäller den som är på obestånd är situationen delvis en
annan. En sådan person kan på grund av ekonomiska omständigheter
med fog misstänkas för att vara lättare att påverka än annars. Det rör sig
alltså om en omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för
skiljemannens opartiskhet, vilket måste särskiljas från ovan angivna
förhållanden. Det kan i linje härmed tyckas att en konkurs inte med
nödvändighet skulle behöva diskvalificera en skiljeman.
Den nya lagen bör inte utgöra hinder för att även utländska med-
borgare utses till skiljemän i svenska skiljeförfaranden. På grund härav
måste en behörighetsregel utformas på ett generellt sätt för att kunna
fånga upp motsvarande inskränkningar i utländska lagar. En sådan
generell regel bör ta sikte på den som inte själv kan råda över sig och sin
egendom. Den kommer därmed även att träffa den som är i konkurs. Som
nyss nämnts kan det diskuteras om en konkurs bör diskvalificera en
skiljeman. Det finns å andra sidan inte något större praktiskt behov av ett
undantag för just detta fall. Övervägande skäl talar för att regeln utformas
så allmänt som sagts och att konkurs därmed utgör ett absolut hinder att
vara skiljeman.
Några remissinstanser har anfört att en allmän behörighetsregel av nu
angivet slag framstår som svårförståelig och märklig för utländska läsare
och kan leda till oväntade konsekvenser och problem när den skall
tillämpas på utländska medborgare. Regeringen delar uppfattningen att
en reglering måste vara lättillgänglig för utländska läsare och lättilläm-
pad även i internationella förhållanden men menar att de av remiss-
instanserna framförda farhågorna inte bör överdrivas. Som tidigare
nämnts finns det behörighetsregler i en rad andra europeiska lagar om
skiljeförfarande. En allmän behörighetsregel i en svensk lag om
skiljeförfarande bör enligt regeringens mening kunna utformas på ett
enkelt och för utländska läsare lättfattligt sätt.
Regeringen föreslår sålunda att den som råder över sig själv och sin
egendom skall kunna vara skiljeman.
Det bör sedan stå parterna fritt att bestämma de ytterligare
kvalifikationer som de kräver av skiljemännen. De kan t.ex. vilja ha viss
sakkunskap representerad bland dem. Denna rätt för parterna bör inte
begränsas.
Som redan antytts avses behörighetskraven vara absoluta i den
meningen att de gäller oavsett tvistefråga och parter. De bör också
självmant iakttas av skiljemännen. Frågan om en brist i behörigheten
skall utgöra grund för skiljedomens ogiltighet behandlas i avsnitt 10.3.
6.2.2 Krav på opartiskhet
Regeringens förslag: En skiljeman skall vara opartisk. Skiljemannen
skall på yrkande av en part skiljas från uppdraget om det finns
omständigheter som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet.
Sådana omständigheter skall i vissa fall alltid anses föreligga, t.ex. då
skiljemannen själv eller någon honom närstående är part eller annars kan
vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att begreppet jäv bör
behållas i lagtexten. Vissa remissinstanser har anfört kritiska synpunkter
på reglernas lagtekniska utformning. På några punkter efterlyses
klargörande motivuttalanden.
Skälen för regeringens förslag: Jävsreglerna i skiljemannalagen
överensstämde vid sin tillkomst i stort med de regler som då gällde för
domare. I samband med att jävsreglerna i rättegångsbalken ändrats har
emellertid motsvarande ändringar inte gjorts i skiljemannalagen. Det är
därför naturligt att vid en översyn särskilt beakta motsvarande regler i
rättegångsbalken.
Ett alternativ till den nuvarande regleringen vore att likt modellagen
allmänt hänvisa till omständigheter som är ägnade att ge befogad
anledning att betvivla skiljemannens opartiskhet eller oavhängighet. En
annan möjlighet vore att, som t.ex. de belgiska och spanska lagarna,
hänvisa till de nationella jävsreglerna för domare.
Den svenska skiljemannalagstiftningen vilar på grundsatsen att
samtliga skiljemän, även de partsutsedda, skall vara opartiska. Syftet med
jävsregler är att så långt som möjligt garantera skiljemännens opartisk-
het. När det gäller att skapa en funktionell reglering bör särskilt beaktas
att det inte krävs några juridiska insikter för att vara skiljeman. Reglerna
skall dessutom kunna tillämpas av utländska skiljemän. Det närmare
innehållet i reglerna bör därför, som också utredningen framhållit, inte
bestämmas genom hänvisningar till den interna regleringen i rätte-
gångsbalken.
Någon direkt motsvarighet till termen jäv återfinns inte i modellagen. I
stället talas om omständigheter hänförliga till skiljemannens opartiskhet
och oavhängighet. Utredningen har framhållit att en användning av
begreppet jäv på skiljeförfarandets område för tankarna närmast till de
regler om jäv som återfinns i rättegångsbalken. Enligt utredningen kan
det emellertid finnas omständigheter som för ena kategorin utgör hinder
att avgöra en fråga medan samma omständigheter för den andra kategorin
inte innebär några begränsningar i den funktionen. Utredningen har
därför i sitt förslag till ny lag om skiljeförfarande utmönstrat begreppet
jäv.
Regeringen kan i allt väsentligt ansluta sig till vad utredningen anfört.
Den omständigheten att någon motsvarighet till termen jäv inte återfinns
i modellagen talar också för utredningens förslag. Regeringen anser
sålunda att begreppet jäv inte bör användas i den nya lagen, oakttat att
termen som sådan får anses vara väl förankrad i det allmänna rätts-
medvetandet. I stället anser regeringen att det i linje med modellagen är
mer ändamålsenligt att tala om omständigheter som kan rubba för-
troendet för skiljemannens opartiskhet. Vad sedan gäller det faktum att
modellagen därutöver även talar om skiljemannens oavhängighet
konstaterar regeringen att detta begrepp torde sakna självständig
betydelse i sammanhanget. I de fall då det föreligger en omständighet
som gör att man med fog kan betvivla skiljemannens oavhängighet torde
nämligen denna omständighet i sig även kunna rubba förtroendet för
skiljemannens opartiskhet. Ett omnämnande av en skiljemans oavhängig-
het kan därför undvaras. Däremot är det viktigt att försöka ge en viss
ledning för tolkningen av ett så obestämt begrepp som opartiskhet.
Från pedagogisk synpunkt framstår det som lämpligast att stadgandet i
lagen om skiljeförfarande inleds med huvudregeln som säger att en
skiljeman skall vara opartisk och att skiljemannen på ansökan av en part
skall skiljas från sitt uppdrag om det finns någon särskild omständighet
som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet. Därefter bör
ges några typexempel på omständigheter som alltid skall anses kunna
rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet.
Som första punkt bör nämnas det ganska självklara fallet att skilje-
mannen själv är part eller att skiljemannen annars kan räkna med en viss
nytta eller skada av tvistens utgång. Det kan naturligtvis ifrågasättas om
det är nödvändigt att i lagen ange det förstnämnda men enligt regeringens
mening vinner förslaget i tydlighet om man gör det. I nuvarande lag
anges att en skiljeman som kan vänta synnerlig nytta eller skada av
sakens utgång är jävig. Denna regel bör skärpas så att redan en mindre
grad av nytta eller skada anses tillräcklig för att rubba förtroendet för
skiljemannens opartiskhet. Det förhållandet att en skiljeman t.ex. äger
andelar i en aktiefond bör visserligen inte medföra att han enbart
därigenom är förhindrad att vara skiljeman, om något av de bolag som
fonden äger aktier i är part. Å andra sidan kan redan ett litet aktieinnehav
i ett bolag som skall inlösas utgöra hinder att vara skiljeman vid prövning
av en tvist om lösenbeloppet.
Det finns i nuvarande skiljemannalag genom hänvisningar till rätte-
gångsbalkens regler för domare flera uppräkningar av jävsgrundande
släktrelationer. I rättegångsbalken har sedermera tillagts jäv för den som
är på liknande sätt närstående till en part. Enligt utredningen visar detta
att det inte går att uttömmande ange vilka relationer som bör medföra
hinder att vara skiljeman. Regeringen delar den bedömningen. Det
framstår vidare som obefogat att särskilt framhäva släktbanden. Större
vikt bör läggas vid den faktiska relationen i det enskilda fallet. Det kan ju
föreligga en nära relation mellan skiljemannen och en part utan att de ens
behöver vara släkt. Regeringen anser därför att man i lagen om skilje-
förfarande endast bör använda begreppet närstående för att beskriva
sådana jävsgrundande relationer. I den valda formuleringen inkluderas,
förutom makar och nära släktingar, bl.a. sambor och andra som står i
parrelation till varandra. Av sakens natur följer att det ligger närmare till
hands att anta en sådan förtroendeskadlig relation mellan nära släktingar
än mellan andra. Utanför det närståendebegrepp som används här faller
en relation till en juridisk person.
Ett praktiskt exempel som särskilt bör nämnas är att den som ingår
t.ex. i en juridisk persons styrelse inte får vara skiljeman då den juridiska
personen är part. I detta sammanhang bör anges att inte heller andra
ställföreträdare såsom t.ex. föräldrar för underåriga och förvaltare
enligt föräldrabalken får vara skiljemän när den de företräder är part.
Vidare har de sakliga skäl som motiverar vittnes- och sakkunnigjävet
alltjämt bärkraft. Att en person som har uttalat sig som vittne i saken
skulle kunna komma ifråga som skiljeman framstår dock som ett så
opraktiskt fall att en uttrycklig bestämmelse härom kan undvaras.
Däremot visar det andra exemplet på en viktig princip. Det bör därvid
framhållas att den som uttalat en mening i tvisten bör vara förhindrad att
vara skiljeman oavsett om han gjort uttalandet som sakkunnig eller inte.
Däremot bör den som i doktrinen eller annars uttalat en viss mening i en
särskild rättsfråga som kan aktualiseras i tvisten inte endast av den
omständigheten vara förhindrad att vara skiljeman.
Stadgandet som behandlar den som varit part behjälplig att förbereda
eller utföra sin talan i saken är viktigt och det bör behållas som ett uttryck
för lagstiftarens intention att skiljemannen inte skall ha solidariserat sig
med den part som utsett honom.
Slutligen ger den bestämmelse som talar om att skiljemannen har tagit
emot eller betingat sig ersättning för sitt uppdrag i strid med reglerna i
lagen om skiljeförfarande ett viktigt exempel på när en skiljemans
opartiskhet och omutlighet med fog kan ifrågasättas.
För att obstruktion i görligaste mån skall motverkas bör en skiljeman
kunna entledigas om han på grund av hinder som kan antas bli långvarigt
inte kan utföra sitt uppdrag. En sådan bestämmelse finns emellertid redan
bland de regler som behandlar hur skiljemännen utses. Den hör också
närmast till det området varför den inte bör behandlas i detta sam-
manhang (se avsnitt 7.4).
Det finns anledning att i detta sammanhang även uppmärksamma
förhållandet mellan ett ombud och en skiljeman. Denna situation är inte
reglerad i skiljemannalagen men väl i rättegångsbalken. Av bestäm-
melserna i rättegångsbalken följer att om domaren och ombudet är på
visst sätt varandra närstående får ombudet inte användas i målet.
Den nu behandlade problematiken löses i praktiken regelmässigt på så
sätt att en tilltänkt skiljeman som står i en närmare relation till något av
de befintliga ombuden inte åtar sig uppdraget. En lösning skulle kunna
vara en regel som utpekar den av de två som sist har utsetts till skiljeman
respektive ombud som den person som får vika. Frågan är emellertid
komplicerad och knappast lämpad för lösning lagstiftningsvägen. Utred-
ningen har av det skälet avstått från att lämna något förslag till reglering.
Regeringen föreslår därför inte någon särskild regel som behandlar
relationen mellan skiljeman och partsombud.
Den som åtnjuter lön eller underhåll av part är jävig enligt skilje-
mannalagen. Ett uttryckligt undantag görs dock för den som är anställd
av kronan . Härigenom är t.ex. domare inte generellt uteslutna som
skiljemän i förfaranden där staten är part. Inte någon av dessa bestäm-
melser föreslås inflyta i den nya lagen. Det bör dock framhållas att
avsikten härmed inte är att åstadkomma någon förändrad bedömning på
denna punkt.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i lagen om skilje-
förfarande tas in en bestämmelse, varav framgår att en skiljeman skall
vara opartisk och att skiljemannen på yrkande av en part skall skiljas från
sitt uppdrag om det föreligger omständigheter som kan rubba förtroendet
för skiljemannens opartiskhet. Vidare föreslås att det i den bestämmelsen
görs en icke uttömmande uppräkning av några fall där sådana omständig-
heter alltid skall anses föreligga.
6.2.3 Prövning av jävsinvändning under förfarande
Regeringens förslag: Den som ombeds att åta sig uppdrag som
skiljeman skall genast upplysa om omständigheter som kan tänkas utgöra
hinder för personen att vara skiljeman.
Ett yrkande om att en skiljeman skall skiljas från uppdraget prövas av
skiljenämnden, om parterna inte bestämt något annat. Bifalls ett sådant
yrkande får beslutet inte angripas. Ogillas eller avvisas yrkandet får en
part ansöka hos tingsrätten om att skiljemannen skall skiljas från
uppdraget. Tingsrättens avgörande får inte överklagas. Skiljenämnden
skall kunna fortsätta förfarandet i avvaktan på tingsrättens avgörande.
Parterna skall kunna komma överens om att en jävsfråga skall prövas
slutligt av ett skiljedomsinstitut.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna, med ett undantag, tillstyrker
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Svea hovrätt avstyrker förslaget
i den del som gäller jävsprövningen.
Några utländska experter har ifrågasatt det lämpliga i att låta
skiljenämnden först pröva en jävsinvändning.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare har nämnts saknar
skiljemannalagen bestämmelser om hur jävsprövningen skall gå till.
Detta är, som utredningen konstaterat, uppenbarligen en brist som bör
åtgärdas när en ny lag om skiljeförfarande skall antas.
Det framstår som naturligt att den som har anmodats att bli skiljeman
själv rannsakar sig om han vet någon omständighet som kan rubba
förtroendet för hans opartiskhet (jfr 4 kap. 14 § första stycket rätte-
gångsbalken). Regler om skyldighet för en skiljeman att upplysa om
sådana omständigheter återfinns bl.a. i modellagen och den finska lagen.
Även den svenska lagen bör förses med en bestämmelse som ålägger den
som ombeds att åta sig uppdrag som skiljeman att upplysa om om-
ständigheter som kan tänkas utgöra hinder för honom att vara skiljeman.
Skyldigheten att upplysa bör utsträckas till att även omfatta omständig-
heter som skiljemannen får kännedom om först sedan förfarandet har
inletts. Regeringen föreslår sålunda att regler av angivet innehåll tas in i
lagen om skiljeförfarande.
En part kan enligt skiljemannalagen låta bli att göra en jävsgrund
gällande. En part kan också med bindande verkan förklara sig avstå från
att åberopa en känd jävsgrund. Det finns inte anledning att föreslå någon
ändring på denna punkt. Prövningen av om det finns någon omständighet
som kan rubba förtroendet för en skiljemans opartiskhet aktualiseras
således enbart om en part yrkar att skiljemannen skall skiljas från sitt
uppdrag. Att en part därvid inte kan begära att en av honom utsedd
skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag på grund av omständigheter som
parten kände till när han utsåg skiljemannen är självklart och behöver
inte komma till särskilt uttryck i lagen.
Det sagda öppnar möjlighet för parterna att komma överens om att utse
partiska skiljemän. Detta förutsätter dock som nämnts att parterna är
medvetna om vari jävet består. Som utredningen har framhållit är
nämligen jävsreglerna såtillvida tvingande som det förutsätts att en part
inte på förhand abstrakt kan avstå från att åberopa jäv eller någon annan
kategori av grund för klander mot en blivande skiljedom. Endast med
tillämpning för rent internationella tvister kan en sådan längre gående
möjlighet till undantagsavtal övervägas (se vidare avsnitt 10.7).
Utredningen har föreslagit att det bör åligga skiljenämnden att pröva
en parts yrkande om att skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag. Svea
hovrätt har i denna del framhållit att den föreslagna ordningen kan leda
till mindre lämpliga resultat, t.ex. i de fallen då skiljenämnden består av
en ensam skiljeman (som tidigare vägrat avgå) och då det är skilje-
nämndens ordförande som påstås vara jävig. I sistnämnda fallet har
hovrätten pekat på att ordföranden har utslagsröst även i frågan om
huruvida han själv är jävig, vilket innebär att situationen kan bli
densamma som i det första fallet. Hovrätten har vidare framhållit att det
kan antas att två skiljemän i någon mån skulle dra sig för att öppet finna
en tredje kollega jävig. Liknande synpunkter har framförts från
internationellt håll. Även risken för tidsutdräkt har nämnts av några
utländska experter. Hovrätten har föreslagit att jävsfrågor endast skall
prövas av allmän domstol.
Regeringen konstaterar inledningsvis att utredningens förslag stämmer
överens med modellagens bestämmelser. I linje med vad som tidigare
anförts talar denna omständighet i sig med viss styrka för utredningens
förslag. Vad sedan gäller synpunkten att utredningens förslag medför risk
för onödigt tidsutdräkt och därmed risk för att en illojal part ges
möjlighet att obstruera under förfarande vill regeringen ifrågasätta om
det verkligen förhåller sig på det sättet. I de fall där jävsinvändningen
bifalles kan man nog snarare förvänta sig en snabbare handläggning av
skiljenämnden än om frågan prövas i allmän domstol. Om yrkandet
ogillas eller avvisas beror en eventuell försening på huruvida det står
skiljemännen fritt att välja om de vill låta förfarandet fortsätta eller vila i
avvaktan på tingsrättens beslut. Regeringen avser att låta skiljemännen få
en sådan valrätt (se nedan). Inte heller i det fallet behöver det därför bli
fråga om några tempoförluster. Det torde nog snarare vara de av
hovrätten framförda omständigheterna som kan stämma till eftertanke.
Även om berörda skiljemän med all säkerhet kan skilja mellan sak och
person kan det inte uteslutas att det, med den av utredningen föreslagna
ordningen, i den praktiska tillämpningen kan uppstå situationer som
framstår som mindre önskvärda. Detta problem bör dock enligt rege-
ringens mening inte överdrivas. Man måste hålla i minnet att parterna
faktiskt givit skiljenämnden förtroendet att slita tvisten i fråga. I den
belysningen bör skiljenämnden även kunna anförtros att pröva jävs-
frågor. Mot dennas bakgrund anser regeringen att utredningens förslag
bör genomföras.
Regeringen föreslår sålunda att en invändning om jäv skall prövas först
av skiljenämnden.
Frågor om jäv kan idag om än inte slutligt prövas t.ex. av ett
skiljedomsinstitut i stället för av skiljemännen. På detta sätt förhåller det
sig enligt reglerna för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut
(§ 7). Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att det även
enligt lagen om skiljeförfarande bör stå parterna fritt att bestämma att ett
yrkande om en skiljemans skiljande från uppdraget på grund av jäv skall
prövas av någon annan än skiljemännen. Ett sådant beslut bör då få
samma rättsverkan som motsvarande beslut av skiljemännen.
Om ett yrkande att en skiljeman skall anses vara jävig och därmed
skiljas från uppdraget vinner bifall bör beslutet vara slutligt. Om
yrkandet däremot ogillas uppkommer frågan hur denna situation skall
behandlas rent processuellt. Som utredningen framhållit kan det anföras
processekonomiska skäl för att en missnöjd part direkt skall få angripa
beslutet vid domstol i stället för att som i dag vänta tills förfarandet är
avslutat och då väcka en klandertalan. I det fall skiljeförfarandet varit
omfattande och kostsamt är nackdelarna med den nuvaranden ordningen
uppenbara. Å andra sidan finns det en risk för att en reglering som tillåter
en särskild talan under förfarandet öppnar upp för ageranden i
förhalningssyften. Vidare kan konsekvensen bli att ett domstols-
förfarande framtvingas eftersom en part som avstår från att angripa ett
ogillande beslut förlorar sitt rätt att senare göra gällande invändningen.
Det finns av den anledningen en betydande risk för att en part fullföljer
en talan som med hänsyn till utgången av skiljeförfarandet kan framstå
som onödig. Det finns alltså skäl som talar i båda riktningarna.
Modellagen (artikel 13(3)) innehåller en bestämmelse som innebär att
en part kan få en ogillad jävsinvändning prövad under förfarandet.
Bestämmelsen anvisar en instans en domstol eller en annan myndighet
som slutligt prövar om skiljemannen skall skiljas från sitt uppdrag.
Enligt den finska lagen kan dock en ogillad jävsinvändning inte prövas
slutligt av domstol under förfarandet.
Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning att en förut-
sättning för att välja metoden med särskild talan under förfarandet är att
prövningen i domstol huruvida skiljemannen skall skiljas från sitt
uppdrag endast sker i en instans. En ordning med tre domstolsinstanser
skulle allvarligt äventyra skiljeförfarandets snabbhet.
Vidare är det av stor betydelse hur skiljeförfarandet påverkas under
tiden domstolen handlägger en av skiljenämnden ogillad jävsinvändning.
Lagrådet har, på samma sätt och av samma skäl som redovisats under
avsnitt 5.9, förordat att skiljemännen skall kunna fortsätta förfarandet i
avvaktan på domstolens avgörande men med den begränsningen att
skiljemännen inte skall få meddela skiljedom. Regeringen är emellertid
av samma uppfattning i detta fall som när det gäller en domstolsprövning
angående skiljemännens behörighet, trots att det i förevarande fall rör sig
om en eninstansprövning. Även här anser regeringen således att den av
Lagrådet förordade begränsningen skulle innebära en försämring när det
gäller skiljeförfarandets effektivitet. Modellagen innehåller heller inte
någon sådan begränsning. Om man ger skiljenämnden möjlighet att
fortsätta skiljeförfarandet, inklusive rätten att meddela skiljedom, bör
detta i viss mån kunna hindra okynnesinvändningar i förhalningssyfte.
Denna möjlighet i kombination med att det står skiljemännen fritt att
förklara skiljeförfarandet vilande framstår som en ändamålsenlig
reglering för att få svåra jävsfrågor rättskraftigt avgjorda på ett process-
ekonomiskt fördelaktigt sätt, samtidigt som möjligheterna till obstruktion
minimeras.
Regeringen föreslår sålunda att det i lagen om skiljeförfarande införs
en möjlighet för en part att under förfarandets gång hos allmän domstol
angripa ett beslut av skiljenämnd eller annan, varigenom en invändning
om jäv ogillats. Frågan bör prövas slutligt av tingsrätten. Regeringen
föreslår vidare att skiljemännen skall kunna fortsätta förfarandet i
avvaktan på tingsrättens avgörande. Skiljemännen bör härvid även kunna
meddela skiljedom.
En parts talerätt bör vara inskränkt i tiden. Denna tid kan liksom enligt
modellagen sättas till trettio dagar. En part som underlåter att angripa
skiljemännens beslut inom den angivna tidsfristen bör därigenom förlora
sin rätt att senare åberopa de omständigheter som han framfört till stöd
för sitt yrkande. Härigenom tvingas en part att inom nämnda tid slutligt
bestämma sig för om han vill driva frågan vidare. Som tidigare nämnts
kan en parts rätt att åberopa en jävsgrund bortfalla innan ovannämnda tid
gått till ända genom att han uttryckligen avstår från att åberopa
omständigheten.
Den nuvarande regleringen i 21 § första stycket 3 p. jämförd med
andra stycket skiljemannalagen innebär att en part som haft kännedom
om en jävsgrund och tillfälle att framställa invändning om den men
underlåtit det inte längre kan anföra klander mot skiljedomen under
åberopande av jävet. Enligt såväl modellagen som den finska lagen anges
i stället en bestämd frist, nämligen femton dagar från det att parten fått
kännedom om att skiljemännen tillsatts och att omständigheten före-
ligger. Utredningen har framhållit att den allmänna preklusionsgrunden i
skiljemannalagen framstår som oprecis i detta sammanhang och att den
för nu diskuterat fall därför bör kompletteras med en viss i lagen angiven
frist. Enligt utredningen bör tidsfristen sättas till trettio dagar.
Regeringen delar utredningens bedömning att det av lagen om
skiljeförfarande bör framgå inom vilken tid en jävsinvändning skall göras
gällande. Fristen bör dock, i enlighet med bl.a. modellagens bestäm-
melse, sättas till femton dagar.
Av utredningen framgår att Skiljedomsinstitutet har föreslagit att en
jävsfråga under förfarandets gång skall kunna på ett bindande sätt
avgöras av ett skiljedomsinstitut, om parterna överenskommit detta. För-
delen med att låta ett institut pröva jävsfrågor skulle bl.a. vara att
förfarandet sker utan offentlig insyn. Detta kunde i sin tur göra skiljemän
mera benägna att stå på sig när deras opartiskhet ifrågasätts.
Som tidigare nämnts är det viktigt att jävsfrågor kan på ett bindande
sätt avgöras så snart som möjligt. För att tillgodose detta intresse har
regeringen föreslagit att den särskilda domstolsprövningen skall in-
skränkas till en instans. Denna lösning tillgodoser dock med nuvarande
lagstiftning inte parternas önskan om att tvisten undandras offentlig
insyn. Regeringen avser inte att föreslå någon allmän regel om sekretess i
ärenden med anknytning till skiljeförfarande (se vidare avsnitt 8.6). Det
bör likväl i vart fall när det gäller en jävsprövning under förfarandets
gång vara möjligt för parterna att överlåta prövningen åt någon annan
än domstol, under förutsättning att det sker under för rättssäkerheten
betryggande former.
Två frågor är då att besvara, nämligen vilka krav som bör ställas på
parternas överenskommelse och åt vem prövningen bör kunna överlåtas.
Enligt utredningen går det inte att bortse från att en part som överlåter
åt någon annan än domstol att slutligt pröva en jävsinvändning under
förfarandet inte kan ges samma garantier för ett rättssäkert avgörande.
Regeringen delar i princip detta synsätt, även om det naturligtvis är
beroende av åt vem prövningen överlämnas. Med hänsyn till de risker
som en part sålunda kan löpa bör det krävas att avståendet är tydligt. I
likhet med utredningen finner dock regeringen att det skulle föra alltför
långt att i detta sammanhang ställa upp krav på skriftlig form. Avtalet bör
givetvis kunna träffas i samband med att en part framställer en
jävsinvändning. Hinder bör emellertid inte föreligga mot att parterna
redan i skiljeavtalet träffar överenskommelse om slutlig jävsprövning av
någon annan än domstol, eventuellt genom hänvisning till ett skilje-
domsreglemente.
Prövningen bör kunna överlåtas åt ett skiljedomsinstitut. Denna
definition ger visserligen inte några egentliga garantier för kompetensen
hos en sådant organ. För att uppnå detta blev det nödvändigt med någon
form av auktorisation. Detta vore att gå för långt. Större formella krav än
att det skall röra sig om ett institut som verkar enligt antagna stadgar bör
därför inte ställas. Man får inte heller underskatta parternas egen förmåga
att göra urskillnad. Däremot bör parterna inte kunna bestämma att något
annat organ eller någon annan person skall slutligt pröva jävs-
invändningen. Det går nämligen inte att med någon rimlig grad av
säkerhet förutse vilka konsekvenser en så vidsträckt möjlighet att ersätta
domstolsprövningen skulle kunna få för rättssäkerheten.
Parterna bör alltså kunna bestämma att ett yrkande om att en skiljeman
skall skiljas från sitt uppdrag skall prövas slutligt av ett skilje-
domsinstitut. Det är vad regeringen föreslår.
När det slutligen gäller att bestämma vid vilken domstol nu behandlade
frågor skall handläggas bör denna frågeställning tas upp i samband med
en allmän diskussion i anknytning till bestämmelserna om laga domstol i
skiljedomsfrågor (se avsnitt 12).
7 Skiljemännen, övriga frågor
7.1 Utgångspunkter partsautonomin
Regeringens förslag: Parterna skall själva kunna bestämma antalet
skiljemän och hur dessa skall utses. Detta kan ske genom att parterna
hänvisar till ett skiljedomsinstituts regler.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen bygger på
principen att parterna har möjlighet att i skiljeavtalet eller genom annan
överenskommelse bestämma hur många skiljemän som skall delta i
tvistens avgörande och hur dessa skall utses. Enligt regeringens mening
saknas det skäl att genom lagstiftning inskränka denna avtalsfrihet. De
regler om antalet skiljemän och sättet för deras utseende som upptas i
lagen om skiljeförfarande bör därför vara dispositiva.
Det bör dock framhållas att avtalsfriheten inte sträcker sig hur långt
som helst. Av rättsfallet NJA 1974 s. 573 framgår att en som skilje-
klausul åberopad bestämmelse inte kan godtas som rättegångshinder om
flertalet skiljemän fritt skall utses av ena parten. Den nya lagen är inte
avsedd att medföra någon annan bedömning.
Parternas överenskommelse kan vara mer eller mindre fullständig. De
kan t.ex. bestämma att tvisten skall avgöras av skiljemän enligt ett
skiljedomsinstituts regler. Institutets regler tar då över de dispositiva
stadgandena i lagen om skiljeförfarande. De närmare formerna för hur
skiljemännen skall utses och vad som händer om någon av dem blir
förhindrad att delta i tvistens avgörande bestäms i sådant fall av
institutets regler. Vad som nedan sägs om antalet skiljemän, hur dessa
skall utses och skiljemans avgång bör således gälla endast i den mån
parterna inte har bestämt något annat.
7.2 Antalet skiljemän
Regeringens förslag: Antalet skiljemän skall vara tre, om inte parterna
har bestämt något annat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen föreskriver att
skiljemännen till antalet skall vara tre. Av dessa väljer parterna vardera
en och de på detta sätt valda utser den tredje. Denna regel har gammal
hävd i svensk rättstradition.
Som redan nämnts i kapitlet om skiljeavtalet är det dock möjligt för
parterna att bestämma att en fråga lämnas till avgörande av en skiljeman.
Ur kostnadssynpunkt kan en skiljeman vara att föredra. Dessutom kan
själva förfarandet bli smidigare och gå snabbare om endast en person
skall avgöra frågan.
Det finns sålunda flera omständigheter som kan sägas tala för att den
dispositiva regeln bör ange att frågan skall avgöras av en ensam
skiljeman. Å andra sidan är det generellt sett svårare för en ensam
skiljeman att avgöra frågor med mycket muntlig bevisning där till-
trosproblem kan uppkomma. Vidare kan en diskussion mellan flera
skiljemän vara till gagn för sakens behandling. Enligt såväl modellagen
som de tyska, belgiska, finska och spanska lagarna skall skiljemännen
vara tre om parterna inte bestämt annorlunda, medan enligt fransk och
nederländsk lag en domstolsföreträdare bestämmer antalet skiljemän i
brist på partsöverenskommelse. Med hänsyn till att den dispositiva regeln
bör vara sådan att alla typer av tvister skall kunna behandlas på ett säkert
sätt anser regeringen att huvudregeln alltjämt bör vara tre skiljemän.
7.3 Utseende av skiljemän
Regeringens förslag: Vardera parten skall utse en skiljeman. Dessa skall
i sin tur utse den tredje skiljemannen. En part skall med bindande verkan
skriftligen underrätta motparten om sitt val. Underlåter en part att utse
skiljeman skall motparten kunna begära att domstolen utser skiljeman.
Skall skiljeman utses av någon annan men kommer något val inte till
stånd skall tingsrätten på en parts begäran utse skiljemannen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans framför någon erinran mot
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Är skiljemännen redan utsedda
antingen i skiljeavtalet eller genom annan överenskommelse mellan
parterna behövs inte något särskilt förfarande för att välja skiljemän.
Skall skiljemännen utses av någon annan än parterna, t.ex. ett skilje-
domsinstitut, bör institutet underrättas om tvisten enligt de regler som
gäller för institutet.
Om parterna inte har bestämt något annat gäller enligt 7 8 §§
skiljemannalagen följande. Vardera parten skall utse en skiljeman. Part
skall underrätta motparten skriftligen om sitt val. Motparten är skyldig att
i sin tur lämna den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val av
skiljeman inom fjorton dagar därefter. Sedan underrättelse lämnats får en
part inte utan den andra partens samtycke återkalla sitt val av skiljeman.
Den part som inte inom rätt tid lämnar motparten meddelande om sitt
val av skiljeman riskerar att drabbas av vissa påföljder. Motparten kan
antingen begära att tingsrätten skall utse skiljeman eller välja att föra
talan vid domstol i stället för att fortsätta skiljeförfarandet (om sist-
nämnda möjlighet, se även avsnitt 5.7).
Om det åvilar skiljemännen att utse skiljeman skall detta ske inom
skälig tid. I annat fall kan skiljeman på ansökan av en part utses av
tingsrätten. Skall skiljeman väljas av annan än skiljemän eller part är
påföljden för att detta inte görs inom skälig tid att skiljeavtalet förfaller
såvitt avser den tvist som är i fråga. Denna skillnad i påföljd beror på att
det ansågs att parterna hade anförtrott valet åt t.ex. ett skiljedomsinstitut
för att institutet enligt parternas uppfattning besatt särskild sakkunskap
eller annars särskilda förutsättningar för att välja skiljeman. Mot denna
bakgrund borde avtalet inte fullständigas med en bestämmelse som lät
valrätten övergå till en myndighet (se NJA II 1929 s. 25).
Enligt utredningen synes den nuvarande regleringen i skiljemanna-
lagen ha fungerat väl. Utredningen menar att den därför i huvudsak kan
behållas. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning. Som
utredningen framhållit bör dock, av skäl som regeringen kommer att
utveckla i det följande, den part som begär skiljedom redan i sin begäran
ange sitt val av skiljeman (se vidare avsnitt 7.4 och 8.1). När det gäller
den tidsfrist inom vilken en part skall utse skiljeman delar regeringen
utredningens bedömning att denna är i kortaste laget även för nationella
tvister. Den tidsfristen bör därför utsträckas till trettio dagar. Detta
överensstämmer också med vad som gäller enligt modellagen och t.ex.
den finska och den belgiska lagen.
Det bör av lagen om skiljeförfarande framgå att en part blir bunden av
sitt val av skiljeman först då han lämnat motparten en sådan skriftlig
underrättelse som krävs av honom. Den nuvarande lagen antyder att även
en underrättelse som inte uppfyller formkravet binder parten till det val
han underrättat motparten om. Enligt regeringens mening framstår det
inte som befogat att knyta denna rättsföljd till någon annan underrättelse
än en sådan som uppfyller formkravet i lagen.
Vad sedan gäller påföljden för underlåtenhet att utse skiljeman menar
utredningen att den bör vara densamma oavsett om det är skiljemän eller
någon annan som skall utse skiljeman. Visserligen kan det hävdas, anför
utredningen, att om parterna i skiljeavtalet överlämnat åt en viss
institution att utse skiljemän så har de gjort det just för den sakkunskap
som institutionen men kanske inte en domstol besitter men å andra
sidan anser åtminstone en av parterna att domstolen har tillräcklig
kompetens om han ansöker att den skall utse skiljeman. Vidare, fortsätter
utredningen, finns i de allra flesta fall inte anledning att anta att parterna
ansett denna fråga så viktig att den utgjort en förutsättning för själva
skiljeavtalet. Alternativet är ju att skiljeavtalet förfaller. Utgångspunkten
bör därför enligt utredningen vara, även när någon annan än en part eller
skiljemän har underlåtit att i rätt tid utse skiljeman, att parterna var för
sig har rätt att vända sig till domstol med begäran om att rätten skall utse
skiljeman.
Regeringen finner de av utredningen anförda motiven övertygande.
Den föreslagna regleringen överensstämmer också med vad som anges i
modellagen och de moderna europeiska lagarna. Regeringen föreslår
således att parterna var för sig skall kunna begära att domstolen utser
skiljeman även i det fallet när någon annan än en part eller skiljemän
underlåtit att i rätt tid utse skiljeman.
I de fall då någon annan än parterna skall utse skiljeman anges i
skiljemannalagen att detta skall ske inom skälig tid. Det kan te sig
mindre lyckat att använda ett obestämt begrepp som skälig tid. Särskilt
med hänsyn till att tiden för parterna föreslås bli längre än vad som
gällde tidigare bör dessa frister nu kunna samordnas och bli lika långa,
dvs. trettio dagar. Så har också skett enligt t.ex. den finska lagen, medan
modellagen inte innehåller någon bestämd frist när någon annan än en
part eller skiljemän skall utse skiljeman. Det bör uppmärksammas att
bestämmelsen är dispositiv. Det är därför möjligt för t.ex. ett skilje-
domsinstitut att i sina regler föreskriva en annan tid. Om parterna har
hänvisat till institutets regler blir den tidsfrist som anges i dessa gällande
i stället för lagens.
Slutligen bör för tydlighetens skull anges att en trettiodagarsfrist skall
gälla även för det fall att skiljemannen skall utses av parterna
gemensamt. Tiden bör i detta fall räknas med utgångspunkt i när en part
har mottagit underrättelse från motparten om att de skall utse skiljeman.
7.4 Skiljemans avgång
Regeringens förslag: Om en skiljeman inte kan fullgöra sitt uppdrag på
grund av omständigheter som uppkommit efter valet av skiljeman, skall
en ny skiljeman utses på samma sätt som den ursprungliga. Är en
skiljeman av annan anledning förhindrad att fullgöra uppdraget skall
tingsrätten på ansökan av en part utse en ersättare. Har en skiljeman
försenat förfarandet skall tingsrätten på ansökan av en part skilja honom
från uppdraget och utse en ny skiljeman. Parterna skall kunna bestämma
att en sådan begäran i stället skall prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att det alltid skall
tillkomma den eller dem som har utsett den avgångna skiljemannen att
välja ersättare. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med
regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med ett undantag,
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran. Svea hovrätt avstyrker
förslaget att en ny skiljeman alltid skall utses av den som har haft att utse
den ursprunglige skiljemannen, oavsett anledningen till att denne inte kan
fullgöra uppdraget. Några remissinstanser har anfört lagtekniska
synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om när en
skiljeman inte kan fullgöra sitt uppdrag återfinns i 9 och 10 §§ i
skiljemannalagen. Följden av skiljemannens förhinder beror i första hand
på hur skiljemannen har utsetts.
Om en skiljeman som utsetts i skiljeavtalet avlider förfaller skilje-
avtalet. Kan skiljemannen av någon annan anledning inte fullgöra
uppdraget förfaller skiljeavtalet avseende den tvist som är i fråga. Det har
ansetts mest förenligt med den genomsnittliga partsviljan att personvalet,
i de fall då parterna i skiljeavtalet utsett den som skall avgöra frågan, haft
så stor betydelse att det utgjort en förutsättning för själva skiljeavtalet.
Om parterna i skiljeavtalet har utpekat en viss person till skiljeman och
sedan hänvisat till reglerna för ett skiljedomsinstitut torde därigenom
institutets regler för vad som skall ske när en skiljeman får förhinder bli
tillämpliga i stället för de dispositiva reglerna i skiljemannalagen.
Utgångspunkten är en annan när skiljemannen inte är utsedd i
skiljeavtalet. En sådan skiljeman, som inte kan fullgöra sitt uppdrag på
grund av jäv eller laga förfall, uppkommet efter valet, eller som avlidit,
skall ersättas med en skiljeman som utses på samma sätt som den
ursprunglige. Vid detta val äger den bestämmelse om tid och sätt för
meddelande till motparten som återgetts under 7.3 motsvarande tillämp-
ning. Beror hindret på annat än som nu sagts skall tingsrätten på ansökan
av part utse annan skiljeman. Detta undantag har tillkommit för att
förhindra obstruktion. En part kunde i annat fall gång på gång utse en
skiljeman som av någon anledning var hindrad att fullgöra sitt uppdrag
och fick bytas ut.
Enligt utredningen har den nuvarande regleringen när skiljemannen
inte är utsedd i skiljeavtalet goda skäl för sig. Utredningen pekar dock på
det faktum att den skillnad som görs beroende på orsaken till
skiljemannens avgång är okänd för modellagen och flertalet moderna
lagar om skiljeförfarande. Utredningen framhåller vidare att den
nuvarande regleringen kan ge upphov till tveksamheter och att den form
av obstruktion som regeln är avsedd att förhindra sällan förekommer i
praktiken. Mot bakgrund härav anser utredningen att det alltid bör
tillkomma den eller dem som utsett den ursprungliga skiljemannen att
välja ersättare, oavsett skälen till skiljemannens avgång.
Svea hovrätt har avstyrkt utredningens förslag och i stället föreslagit
att nuvarande reglering behålls till den del den gör skillnad mellan
anledningarna till skiljemannens förhinder. Hovrätten anser inte den
omständigheten att man i modellagen och flertalet utländska skilje-
mannalagar valt en annan lösning är tillräckligt skäl för att slopa en regel
som enligt hovrätten är materiellt bättre än den utredningen föreslår.
Hovrätten framhåller att tanken bakom den nuvarande regeln att
förhindra obstruktion genom att en part gång efter annan utser en skilje-
man som inte kan fullgöra sitt uppdrag har mycket starka skäl för sig.
Den ger enligt hovrätten en part ett kraftigt incitament att redan från
början utse en skiljeman som kan fullgöra sitt uppdrag. Vet parten att han
bara har en chans att utse skiljeman kommer valet att ske med betydligt
större omsorg än om han hade flera chanser. Enligt hovrättens mening
kan det hållas för troligt att det är på grund av denna regel som
obstruktion av nu aktuellt slag är så sällan förekommande.
Som regeringen tidigare framfört är det önskvärt att en svensk lag om
skiljeförfarande väl harmonierar med övriga internationella regelverk på
området. Modellagen är här av särskild betydelse. Denna omständighet
motiverar dock inte självständigt att man slopar en väl fungerande
materiell regel. Det gäller särskilt när regeln i fråga är ägnad att motverka
obstruktion mot skiljeförfarandet från en illojal part. Tvärtom ser rege-
ringen det som en övergripande målsättning att utforma en ny svensk lag
om skiljeförfarande på ett sådant sätt att obstruktion i olika avseenden
motverkas så långt det är möjligt. Den nuvarande regeln som gör skillnad
mellan om hindret att fullgöra skiljemannauppdraget har uppkommit före
eller efter att skiljemannen utsetts har i detta hänseende klara fördelar.
Att den av internationella tillämpare kan komma att betraktas som en
national peculiarity kan i och för sig inte uteslutas även om den, vilket
framhållits under remissomgången, också har rönt uppskattning
utomlands. Det bör dock uppmärksammas att regeln är dispositiv. Inget
hindrar att t.ex. ett skiljedomsinstitut har avvikande regler i sitt
skiljedomsreglemente.
På grund av nu angivna skäl anser regeringen att den nuvarande regeln
bör behållas. Utredningens förslag i denna del bör alltså inte genomföras.
När det gäller skiljemän som utsetts i skiljeavtalet är det, som
utredningen anfört, tveksamt om personvalet bör tillmätas så stor vikt att
skiljeavtalet vid förhinder för skiljemannen skall förfalla. En reglering
motsvarande skiljemannalagens gällde tidigare i Finland. I den nya finska
lagen har man i stället infört bestämmelser om hur en annan skiljeman
skall utses om den som utsetts i skiljeavtalet inte fullgör uppdraget. Detta
gäller dock enligt ett uttryckligt stadgande endast om parterna inte
kommit överens om att skiljeavtalet skall förfalla i ett sådant fall.
Liknande regler återfinns såväl i modellagen som i de flesta andra
moderna europeiska lagarna. Undantaget härifrån är den belgiska lagen.
Om en i skiljeavtalet utsedd skiljeman inte fullgör uppdraget förfaller
skiljeavtalet enligt denna lag.
Enligt utredningen bör även Sverige lämpligen välja att i lagen om
skiljeförfarande införa en regel som utpekar en väg att utse en annan
skiljeman om en i skiljeavtalet utsedd skiljeman inte fullgör uppdraget.
Regeringen delar utredningens bedömning. En sådan regel bör givetvis
endast gälla om parterna inte har kommit överens om något annat, t.ex.
att skiljeavtalet skall förfalla eller att något annat organ skall utse
skiljeman. Den närmare regleringen bör vara samma som gäller
beträffande sådana skiljemän som inte utsetts i skiljeavtalet. Om inte
något annat följer av skiljeavtalet innebär detta att det i enlighet med
huvudregeln åvilar parterna att komma överens om hur skiljemannen
skall utses eller vem som skall utses till skiljeman. Kan de inte göra det
utser domstol på ansökan av part skiljeman.
Slutligen finns i skiljemannalagen bestämmelser för det fall att en
skiljeman inte befattar sig med arbetet på det sätt som krävs för dess
vederbörliga fortgång. Tingsrätten kan då på ansökan av en part skilja
honom från uppdraget. Om en skiljeman som på detta sätt skiljs från sitt
uppdrag är utsedd i skiljeavtalet skall tingsrätten förklara avtalet förfallet.
Har skiljemannen valts på annat sätt skall tingsrätten i stället utse en
annan skiljeman.
En liknande reglering är alltjämt nödvändig för att motverka
obstruktion. Bestämmelsen bör utformas så att det räcker att en skiljeman
försenat förfarandet för att han skall kunna skiljas från sitt uppdrag. Det
bör således inte krävas att en part visar att skiljemannen har varit
försumlig eller medvetet obstruerat förfarandet. Tingsrätten bör i detta
fall utse en annan skiljeman, om parterna inte kommit överens om något
annat. Detta gäller även när den ursprungliga skiljemannen var utsedd i
skiljeavtalet.
Prövningen bör liksom enligt skiljemannalagen ankomma på tings-
rätten. De skäl som anförts för att ett skiljedomsinstitut skall kunna
slutligt pröva jävsfrågor under skiljeförfarandets gång har emellertid
bärkraft även när det gäller att skilja en skiljeman från uppdraget av nu
behandlade orsak. Det bör därför finnas möjlighet för parterna att i stället
överlämna åt ett skiljedomsinstitut att bedöma dessa frågor på samma
sätt som sagts beträffande jäv (se avsnitt 6.2.3).
7.5 Förfarandet i tingsrätten
Regeringens förslag: En ansökan om att tingsrätten skall utse en
skiljeman får avslås av domstolen på grund av att lagliga förutsättningar
för skiljeförfarande saknas endast om detta är uppenbart.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Ansökan om utseende av skiljeman
eller hans skiljande från uppdraget görs enligt skiljemannalagen hos en
tingsrätt. Tingsrättens avgörande att utse skiljeman, skilja honom från
uppdraget eller att förklara skiljeavtalet förfallet kan inte överklagas. Har
tingsrätten avvisat eller avslagit en ansökan som nu angetts får talan föras
mot beslutet.
När en part har ansökt att tingsrätten skall utse skiljeman är det inte
ovanligt att motparten gör gällande att det inte föreligger något giltigt
skiljeavtal eller att det skiljeavtal som parterna ingått inte gäller den fråga
som det begärts skiljedom om. Tingsrätten tvingas då att ta ställning till
skiljeavtalets giltighet och tillämplighet. Oavsett vilket ställningstagande
som tingsrätten kommer fram till är frågan om skiljeavtalets giltighet och
tillämplighet därmed inte slutligt avgjord. Ett uttryckligt stadgande
härom infördes i skiljemannalagstiftningen genom en lagändring 1919. I
förslaget till 1929 års lag om skiljemän ansågs bestämmelsen självklar
och fick utgå (se NJA II 1929 s. 60 f.).
En part kan enligt skiljemannalagen när som helst väcka talan om
skiljeavtalets giltighet och tillämplighet. Denna möjlighet föreslås inte bli
inskränkt (se avsnitt 5.9). Den bristande rättskraften i ett ansöknings-
ärende medför därför inte någon större olägenhet för en part som vill få
frågan rättskraftigt avgjord. En part som väljer att inte väcka en fast-
ställelsetalan under förfarandets gång men som öppet deklarerar sin
ståndpunkt till skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet är bibehållen
möjligheten att angripa skiljedomen på grund av brister i skiljeavtalet.
Utseende av skiljeman är en typ av ärende som skall handläggas
skyndsamt. Om domstolen skall göra en fullständig prövning av
skiljeavtalets giltighet och tillämplighet innebär detta att förfarandet vid
rätten kan komma att ta ganska lång tid. Trots detta kommer domstolens
beslut inte att rättskraftigt avgöra skiljeavtalets giltighet och
tillämplighet. Det finns därför skäl att begränsa domstolens prövning av
skiljeavtalet. Mot bakgrund härav föreslår regeringen att domstolens
prövning av skiljeavtalets giltighet och tillämplighet inskränks så att
rätten får avslå ansökan på grund av brister i skiljeavtalet endast om det
är uppenbart att lagliga förutsättningar för skiljeförfarande saknas. Det
har i den finska lagen intagits en motsvarande bestämmelse.
Lagliga förutsättningar för skiljeförfarande saknas t.ex. när domstolen
kan konstatera att den fråga som hänskjutits till skiljemännen inte är
dispositiv. Det kan också röra sig om att det skiljeavtal som åberopas inte
alls gäller den fråga som hänskjutits till skiljemännen. Likaså kan det
framkomma omständigheter som medför att skiljeavtalet inte kan anses
bindande för parterna. För att ansökan skall få avslås skall det dock vara
uppenbart att förutsättningar för skiljeförfarande inte föreligger.
Beslut varigenom en skiljeman har utsetts eller skilts från uppdraget
bör även fortsättningsvis vara slutligt och inte kunna överklagas. Frågan
om vid vilken domstol nu diskuterade ansökningsärenden skall
handläggas behandlas i samband med bestämmelserna om laga domstol i
skiljedomsfrågor (se avsnitt 12).
7.6 Skiljeförfarande med fler än två parter
Regeringens förslag: Tingsrätten skall på begäran av part kunna utse
skiljeman även i andra fall än som anges i lagen om parterna har träffat
en särskild överenskommelse om det.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den föreslagna regleringen tar
liksom skiljemannalagen sikte på ett skiljeförfarande mellan två parter.
Det är dock inte ovanligt med skiljeförfaranden där fler än två parter
deltar. Sådana förfaranden ger upphov till problem i framför allt två
hänseenden: för det första när det gäller förening (konsolidering) av flera
tvister till ett förfarande och för det andra när det gäller utseende av
skiljemän.
Konsolideringsfrågan är särskilt komplicerad. För rättegångs-
förfarandets del regleras denna i 14 kap. rättegångsbalken. Där behandlas
förening av mål och tredje mans rätt att inträda i en rättegång.
Regleringen syftar till att processmaterialet bara skall behöva framläggas
en gång och att bedömningen av materialet skall bli likformig. Även när
dessa fördelar inte står att vinna avses bestämmelserna leda till en
besparing av kostnader och besvär för domstolen och parterna. I den
nederländska lagen om skiljeförfarande finns en konsoliderings-
bestämmelse som ger presidenten för den lokala domstolen i Amsterdam
en diskretionär möjlighet att på begäran av part beordra konsolidering
helt eller delvis av flera förfaranden. De flesta andra skiljemannalagar
saknar en sådan bestämmelse.
För svenskt vidkommande ger vid s.k. nödvändig processgemenskap
de materiella reglerna på området lösning på problemet. Som exempel
kan nämnas en talan som riktas mot flera parter angående av dem samägd
egendom. Kan de inte enas om utseende av skiljeman kan envar av dem
med stöd av 3 § lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt begära att god
man skall förordnas. Det ankommer därefter på gode mannen att utse
skiljeman och företräda parterna i processen (se rättsfallet NJA 1975
s. 611).
Föreligger inte nödvändig processgemenskap är utgångspunkten i dag
att en part inte utan stöd i avtal kan tvingas in i ett förfarande med fler än
två parter. Även om man skulle kunna uppnå processekonomiska fördelar
skulle det föra alldeles för långt att i lagen om skiljeförfarande reglera
olika konsolideringssituationer t.ex. med rättegångsbalken som förebild
eller att överlämna åt domstol att mera skönsmässigt bestämma när
konsolidering skall ske. En sådan reglering skulle dessutom riskera att
komma i konflikt med partsautonomin. Det bör därför liksom för
närvarande ankomma på parterna att t.ex. i skiljeavtalet ange vad som
skall gälla.
Det andra problemet som kommer upp vid flerpartsförfaranden gäller
utseende av skiljemän. Även denna komplikation bör det ankomma på
parterna att lösa. Närmast till hands för dem kan ligga att låta någon
utomstående såsom tingsrätten utse samtliga skiljemän på begäran av
någon part. Parterna kan emellertid med dagens bestämmelser inte vara
säkra på att tingsrätten kommer att utse skiljemän. En domstol anses
nämligen inte utan stöd i författning vara skyldig att vidta en sådan
åtgärd. Enligt regeringens mening bör man därför tillskapa en allmän
befogenhet för tingsrätt att utse skiljeman när parterna har träffat särskild
överenskommelse om det. Det är vad regeringen föreslår.
Det närmare innehållet i en överenskommelse av nu aktuellt slag bör
det helt överlämnas åt parterna att bestämma. De kan t.ex. ange att först
om de själva inte kan enas om skiljemän skall tingsrätten på begäran av
någon av parterna utse samtliga skiljemän.
7.7 Skiljemannauppdragets upphörande
Regeringens förslag: Skiljemännens uppdrag skall anses slutfört när de
har meddelat slutlig skiljedom.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannauppdraget anses i
allmänhet vara slutfört när skiljemännen har meddelat slutlig skiljedom.
Det finns dock inga uttryckliga bestämmelser om detta i skilje-
mannalagen.
I den finska lagen anges att skiljemännens uppdrag anses slutfört när
de har avgjort saken genom skiljedom eller meddelat beslut om att
skiljeförfarandet skall avslutas. Undantag från denna huvudregel görs för
rättelse, tolkning och komplettering av en skiljedom. Vidare görs
undantag för fall då skiljemännen av domstol ges möjlighet att undanröja
en grund för ogiltighet eller upphävande av skiljedomen. Modellagen har
i artikel 32(3) en motsvarande reglering.
Regeringen kommer att föreslå lagfästa möjligheter för skiljemännen
att rätta, tolka och komplettera en skiljedom (se avsnitt 9.9). Vidare
kommer regeringen att föreslå att det öppnas en möjlighet för
skiljemännen att läka vissa brister i samband med att en part för talan
mot skiljedomen (se avsnitt 10.5). Med hänsyn till dessa förslag bör det i
lagen anges när skiljemannauppdraget i allmänhet anses slutfört.
Utgångspunkten bör vara att uppdraget upphör när en slutlig skiljedom
har meddelats. (Att förfarandet alltid skall avslutas genom skiljedom
framgår av avsnitt 9.2). Detta medför att skiljemännen inte utan särskilt
stöd i lagen eller i parternas avtal är behöriga att befatta sig med tvisten
sedan slutlig skiljedom har meddelats. Uttryckliga undantag från denna
huvudregel bör gälla för de i lagen reglerade möjligheterna till rättelse,
tolkning, komplettering och återförvisning.
En skiljedom bör liksom hittills i vissa fall kunna upphävas på talan av
en part (se avsnitt 10.3 och 10.6). Genom domstolsdomen upphävs
skiljedomen utan att frågan på något sätt hänvisas till förnyad prövning
av skiljemän. Om skiljeavtalet fortfarande gäller måste någon part på nytt
påkalla skiljedom för att ett skiljeförfarande skall starta. Redan av denna
orsak bör de skiljemän som meddelade den upphävda skiljedomen inte
automatiskt bli behöriga att handlägga tvisten vid ett nytt skilje-
förfarande. Till detta kommer att man kan tänka sig flera fall där det med
hänsyn till jävsreglerna kan vara olämpligt med samma skiljemän. Det
finns inte anledning att behandla skiljemannauppdraget på annat sätt när
det gäller en ogiltig skiljedom. Detta hindrar inte i och för sig att en part
kan välja att utse samma skiljeman som tidigare.
Mera tveksam blir den angivna ståndpunkten i de fall skiljemännen
förklarat sig inte behöriga att handlägga tvisten men en domstol efter
talan av en part funnit att de varit behöriga. Det kunde i detta fall te sig
naturligt att de ursprungliga skiljemännen fortsatte handläggningen av
tvisten. De torde i de flesta fall ännu inte ha tagit ställning i tvisten innan
de prövat sin egen behörighet. Ett beslut om upphävande av skiljedomen
medför emellertid inte heller i detta fall att tvisten automatiskt återgår till
prövning av skiljemän. För detta fordras att någon part framställer en ny
begäran om skiljedom. Även om parterna i de flesta fall kommer att
hänskjuta tvisten till avgörande av skiljemän efter domstolens ställnings-
tagande kan tvistefrågan i en del fall vara överspelad. Parterna kan rent
av ha förlikts i tvisten. Det kan också tänkas att skiljemännens
bedömning av skiljeavtalet har ett så nära samband med själva tvisten att
de av denna anledning inte bör få pröva tvisten. Vad som här sagts har
till viss del bärkraft också avseende skiljedomar som innebär att
skiljemännen av annan orsak avslutat skiljeförfarandet utan att pröva
tvistefrågan.
Den tänkta regeln bör vara så enkel och lättillämpad som möjligt utan
att för den skull ge avkall på syftet att vara funktionell. Närmast till
hands ligger att utforma den generellt så att skiljemännens uppdrag
upphör när de har meddelat en slutlig skiljedom, med de tidigare nämnda
undantagen. Detta överensstämmer också med modellagens och den
finska lagens lösning. Blir den meddelade skiljedomen av någon anled-
ning inte ståndande och gäller fortfarande skiljeavtalet, bör det tillkomma
parterna att utse skiljemän i det nya förfarandet, liksom det ankommer på
parterna att bestämma om ett nytt förfarande skall inledas.
Regeringen föreslår således att skiljemannauppdraget skall anses
slutfört när skiljemännen har meddelat slutlig skiljedom. Detta gäller
dock inte när skiljemännen beslutar att rätta, tolka eller komplettera en
skiljedom eller när domstolen återförvisar tvisten.
Den nu föreslagna regeln innefattar endast ett typfall av skilje-
mannauppdragets avslutande om än det vanligaste. Bestämmelsen inne-
bär alltså inte någon uttömmande reglering av när skiljemannauppdraget
upphör. Skiljemannauppdraget kan upphöra på andra sätt än genom
meddelande av slutlig skiljedom, t.ex. genom att parterna gemensamt
byter ut en skiljeman eller genom att skiljemannen skiljs från uppdraget
på grund av jäv.
8 Förfarandet
8.1 Begäran om skiljeförfarande
Regeringens förslag: Skiljeförfarandet inleds när en part tar emot en
begäran om skiljedom, om parterna inte har bestämt något annat. En
begäran om skiljedom skall vara skriftlig och innehålla:
1. en uttrycklig och villkorslös begäran om skiljedom,
2. uppgift om tvistefrågan och
3. uppgift om partens val av skiljeman.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans föreslår att
svaranden inte skall behöva utse skiljeman förrän den påkallande parten
har angett ett bestämt yrkande.
Skälen för regeringens förslag: Förfarandet i en skiljetvist inleds
enligt 11 § skiljemannalagen genom att en part begär tillämpning av
skiljeavtalet eller, mera allmänt uttryckt, påkallar skiljedom. Vem som
helst av parterna kan genom meddelande till motparten begära skiljedom
beträffande en fråga som omfattas av skiljeavtalet.
Den begäran som inleder skiljeförfarandet måste inte vara skriftlig men
av praktiska skäl torde den nästan alltid vara det. I de flesta fall måste
nämligen den påkallande parten skriftligen underrätta motparten om
vilken eller vilka frågor som han begär skiljedom om. Undantagen
härifrån är två.
Om skiljeavtalet avser en uppkommen tvist och är skriftligen upprättat
med tydligt angivande av tvistefrågan, behöver inte motparten därutöver
underrättas skriftligen. Eftersom ett skiljeavtal vanligtvis ingås med
tanke på framtida tvister är denna situation inte särskilt vanlig.
Det andra undantaget avser det fall att parterna inför skiljemännen
träffar ett avtal om att hänskjuta en viss fråga till deras avgörande. Det
behövs då över huvud taget inte något särskilt påkallande för att
skiljemännen skall kunna pröva frågan.
I allmänhet måste således den part som begär skiljedom skriftligen
meddela motparten vilken eller vilka frågor som han begär skiljedom om.
Genom denna underrättelse bestäms föremålet för skiljemännens
prövning. För det fall att motparten för sin del vill få andra frågor som
omfattas av skiljeavtalet prövade är det omstritt både i doktrin och i
praxis om han i sin tur måste begära tillämpning av skiljeavtalet med
angivande av dessa frågor.
Påkallelsen skall innehålla en uttrycklig och villkorslös begäran om
skiljedom. Det finns dock inte något krav på att en part skall ange sina
yrkanden och de omständigheter som han åberopar till stöd för sin talan
redan i detta inledningsskede. Inte heller måste den påkallande parten i
samband med att han begär skiljedom meddela motparten sitt val av
skiljeman.
I praxis synes man ha ställt ganska låga krav på påkallelsen i vissa
avseenden, se t.ex. rättsfallet NJA 1955 s. 224. I nämnda rättsfall godtogs
att en part i ett brev framställt krav och, sedan motparten avböjt kravet, i
ett senare brev hänskjutit saken till skiljedom, utan att i det senare brevet
upprepa den precisering av tvistefrågan som gjorts i det första brevet.
De nuvaranden bestämmelserna om hur ett skiljeförfarande inleds
framstår enligt utredningen som ändamålsenliga. Regeringen ansluter sig
till denna bedömning och anser att de i huvudsak kan behållas. De
överensstämmer också i stort med modellagen och övriga europeiska
lagar på området. Det finns dock, som utredningen framhållit, skäl att
överväga om en part redan då han begär skiljedom skall behöva ange ett
bestämt yrkande och grunderna för det samt sitt val av skiljeman.
Förfarandet inleds enligt modellagen samt de tyska, belgiska, finska,
franska och nederländska lagarna genom att den part som begär
skiljedom anger tvistefrågan, utan krav på att parten samtidigt skall ange
yrkande och grunder.
Enligt utredningen bör de krav som kan ställas på en parts begäran om
skiljedom inte vara större än att det klart framgår att parten villkorslöst
begär skiljedom samt att han i förekommande fall samtidigt anger den
eller de frågor som han begär skiljedom om. Enligt regeringens mening
skulle man i och för sig kunna tänka sig att kräva att den påkallande
parten preciserade sig ytterligare. Det skulle onekligen kunna vara till
god nytta för svaranden och förfarandet i stort om det på ett tidigt
stadium kunde klargöras vilka yrkanden och grunder som kom att
åberopas. Med hänsyn till bland annat de förslag om rätt till ändring av
talan och till att genkära som regeringen kommer att föreslå (se avsnitt
8.3) kan det emellertid ifrågasättas om vinsterna av en sådan ordning
uppväger nackdelarna. Ett problem i sammanhanget är också att det på
detta tidiga stadium saknas skiljemän som kan utöva någon materiell
processledning. Vem skall se till att yrkandena och grunderna härför
preciseras på ett tillräckligt sätt? Mot bakgrund av det nu anförda
framstår det snarare som mer ändamålsenligt att i ett första inledande
skede inte ställa alltför höga krav på den påkallande parten. Enligt
regeringens mening bör det alltså inte krävas att den påkallande parten i
en begäran om skiljedom anger yrkande och grunder.
Nästa fråga blir då om man som i den finska lagen bör ställa krav på att
den part som begär skiljedom samtidigt skall ange sitt val av skiljeman.
Liknande regler finns i de franska och belgiska lagarna.
Enligt de nuvarande reglerna i 7 § första stycket i skiljemannalagen har
var och en av parterna möjlighet att meddela motparten sitt val av
skiljeman. Därigenom blir motparten skyldig att inom fjorton dagar
lämna en skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman. Underlåter han
det kan den part som utsett skiljeman antingen begära att rätten utser
skiljeman i stället för motparten eller väcka talan vid domstol.
Det skulle onekligen från praktisk synpunkt innebära effektivitets-
vinster om den som begärde skiljedom samtidigt hade att ange sitt val av
skiljeman. En sådan förpliktelse kan inte gärna anses särskilt betungande.
Den påkallande parten bör i de flesta fall ha bäst kännedom om vad
tvisten kommer att handla om, vilket talar för att han skall utse skiljeman
före motparten.
Om part skall tvingas att ange sitt val av skiljeman redan då han begär
skiljedom bör, som utredningen funnit, denna förpliktelse kombineras
med någon form av påföljd. Det är emellertid väsentligt att denna påföljd
inte blir så ingripande att den kan medföra någon egentlig risk för
rättsförluster för den part som begär skiljedom. En ordning som innebär
att underlåtenhet att ange val av skiljeman ger motparten rätt att väcka
talan vid domstol eller begära att rätten utser skiljeman i stället för parten
kan därför inte komma i fråga. En sådan lösning måste avvisas, vilket
också är utredningens slutsats. Utredningen har i stället övervägt om man
kan nöja sig med att låta en i nu aktuellt hänseende bristfällig begäran om
skiljedom sakna verkan som påkallelse. En sådan reglering skulle
innebära följande.
Tidpunkten för när en part skall anses ha påkallat skiljedom har
betydelse för avbrytande av preskription enligt 5 § 3 p. preskriptions-
lagen (1981:130). Vidare avbryter påkallelsen vissa frister enligt 27 §
första stycket skiljemannalagen, en ordning som torde få behållas också i
fortsättningen (se nedan och avsnitt 12.2). Om det föreskrivs att en
begäran om skiljedom även skall innehålla den påkallande partens val av
skiljeman, kan dessa frister inte anses ha avbrutits förrän motparten fått
del av såväl en begäran om skiljedom som den påkallande partens val av
skiljeman. En giltig begäran om skiljedom kan nämligen inte anses ha
skett förrän vid den senare tidpunkt då motparten fått del av
kompletteringen (jfr det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1955 s. 224).
En i berört hänseende bristfällig begäran om skiljedom skulle sålunda
inte få preskriptionsbrytande verkan i egenskap av en begäran om
skiljedom förrän den kompletterats. Den påkallande parten kan därför
löpa risk att fordringen preskriberas. Risken skall dock inte överdrivas.
Preskription avbryts nämligen enligt 5 § 2 p. preskriptionslagen även
genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om
fordringen från borgenären. Endast i det fall den bristfälliga begäran om
skiljedom inte uppfyller kriterierna enligt sistnämnda lagrum uteblir den
preskriptionsbrytande verkan.
Vad sedan gäller den situation som avses i 27 § första stycket rör det
sig här om fall då en talan enligt lag skall anhängiggöras inom viss tid
men talan omfattas av ett skiljeavtal. I de fallen skall en part begära
skiljedom inom den angivna tiden. Sådana preklusionsregler som
bestämmelsen hänvisar till finns på flera områden, t.ex. avseende
fordringsanspråk på grund av arrendeförhållande (8 kap. 26 § jorda-
balken), klander av syn (9 kap. 28 § jordabalken) och klander av bolags-
stämmobeslut (9 kap. 17 § aktiebolagslagen). Ifrågavarande frister bryts
när motparten får del av en begäran om skiljedom.
Med en regel som innebär att en bristfällig begäran om skiljedom
saknar verkan som påkallelse kommer alltså något preskriptionsavbrott i
allmänhet inte att ske om framställningen saknar den påkallande partens
val av skiljeman. Det föreligger sålunda viss risk för rättsförluster för den
påkallande parten om han inte känner till att han samtidigt med begäran
om skiljedom skall ange sitt val av skiljeman. Betydelsen av denna risk
är dock säkert begränsad. När t.ex. arrendenämnd (8 kap. 28 § jorda-
balken) eller hyresnämnd (12 kap. 66 § jordabalken) utsetts till skilje-
nämnd skall parterna över huvud taget inte utse skiljemän. Vidare
behöver en part i den typ av tvister vi nu talar om i de allra flesta fall
anlita biträde av ett juridiskt skolat ombud för att kunna utföra sin talan.
Man behöver därför inte på grund av talefristfallen avstå från att kräva att
den påkallande parten i sin begäran om skiljedom också anger sitt val av
skiljeman.
Om man i enlighet med det nu anförda inskränker påföljden för en
parts underlåtenhet att samtidigt med en begäran om skiljedom ange vem
han utsett till skiljeman bör man kunna utvidga den påkallande partens
skyldigheter i nu anfört hänseende. Denna förpliktelse bör enbart gälla då
en part ensam skall utse skiljeman.
Regeringen föreslår att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
dispositiv regel av innebörd att en begäran om skiljedom skall vara
skriftlig och förutom en uttrycklig begäran om skiljeförfarande och
uppgift om tvistefrågan även innehålla uppgift om val av skiljeman. En
bristfällig begäran om skiljedom föreslås sakna verkan som påkallelse
om parterna inte bestämt något annat.
8.2 Rättegång som hinder för skiljeförfarande
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om rättegång
som hinder för skiljeförfarande bör inte tas in i lagen om skilje-
förfarande.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i bedöm-
ningen eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemän får enligt 1 § andra stycket
skiljemannalagen inte ta upp en fråga som det pågår rättegång om. Redan
när talan har återkallats vid domstolen får dock skiljemän ta upp frågan.
Denna reglering bygger på tanken att skiljemän, liksom allmän
domstol, inte skall få ta upp en tvist som redan är anhängig vid domstol
(se NJA II 1929 s. 10). En sådan lis pendens-regel ger emellertid en part
tillfälle att tills vidare blockera motpartens möjlighet att få till stånd ett
skiljeförfarande, låt vara att man torde kunna bortse från en talan vid
domstol som har väckts i obstruktionssyfte. Detta utrymme minskar inte i
internationella förhållanden. Om regeln behålls bör den nämligen
tillämpas även beträffande vissa utländska rättegångar. Om det vid en
utländsk domstol förs en talan som en part begär skiljedom om här i
landet borde denna rättegång i princip utgöra hinder för skiljeförfarande
om domstolens dom är verkställbar i Sverige. Även om domstolsdomen
inte blir verkställbar i Sverige är det möjligt att skiljedomen blir
verkställbar i domstolslandet. Vilken betydelse som i så fall skall
tillmätas detta faktum i den mån det går att fastställa den blivande
skiljedomens verkställbarhet redan när skiljeförfarandet startar är i
sammanhanget något osäkert.
En grundtanke i vår skiljemannalagstiftning är att skiljeavtalet utgör ett
dispositivt rättegångshinder (se avsnitt 5.7). Det krävs således
invändning från en part för att en domstol skall beakta skiljeavtalet. Från
denna utgångspunkt framstår det inte som befogat att en pågående
rättegång utgör ett absolut hinder mot skiljeförfarande.
Det är också självklart att den part som har begärt skiljedom även har
gjort invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtalet vid
domstolen. I annat fall får parten anses ha avstått från att åberopa
skiljeavtalet och han bör då inte mot andra partens bestridande kunna
hävda skiljeavtalet. Domstolen skall pröva om skiljeavtalet utgör hinder
mot rättegången. Anser skiljemännen att den part som väckt talan vid
domstol har rimligt fog för sin ståndpunkt vilken måste vara att det inte
föreligger något giltigt skiljeavtal kommer de med all sannolikhet,
oberoende av en lis pendens-regel, att avvakta prövningen vid domstolen
av behörighetsfrågan.
Principen om lis pendens-verkan bör upprätthållas även för framtiden.
Den torde emellertid, som framgått av det sagda, sällan ställas på sin
spets rättsligt. Det bereder också svårigheter att precisera tillämpnings-
området för en regel om lis pendens och regelns närmare innebörd i
skilda hänseenden. Det saknas t.ex. skäl att generellt förbjuda skilje-
männen att inleda och fortsätta skiljeförfarande innan domstolen har
beslutat i frågan om skiljeavtalet är hinder mot rättegång. På detta
stadium bör inte heller en domstol vara förhindrad att medverka till att
skiljeförfarande genomförs. Vidare bör, liksom för närvarande (se 20 §
första stycket 3 skiljemannalagen), gälla att en skiljedom som har
meddelats sedan rättegången har lagts ner står sig även om
skiljeförfarandet hade tagits upp medan ännu rättegången pågick. Sådana
frågor bör kunna få sin lösning i rättspraxis. Det kan noteras att en
rättegång inte utgör hinder mot skiljeförfarande enligt artikel 8(2) i
modellagen och att frågan har lämnats oreglerad i moderna europeiska
lagar. I svensk rätt har inte heller en närliggande fråga, nämligen den om
res judicata-verkan i skiljeförfarande av en domstolsdom eller en
skiljedom, lagreglerats.
Med hänvisning till det sagda gör regeringen den bedömningen att den
nya lagen inte bör innehålla någon särskild regel om rättegång som
hinder för skiljeförfarande.
8.3 Genkäromål, kvittning och ändring av talan
Regeringens förslag: Den påkallande parten skall inom den tid som
skiljemännen bestämmer ange sina yrkanden och grunderna härför.
Därefter skall svaranden inom tid som skiljemännen bestämmer ange sin
inställning och de omständigheter som han åberopar till stöd för denna.
Den påkallande parten skall kunna framställa nya yrkanden och
motparten egna yrkanden, om yrkandena omfattas av skiljeavtalet och
skiljemännen inte anser det olämpligt med hänsyn till den tidpunkt då de
framställs eller andra omständigheter. Vardera parten skall under samma
förutsättningar kunna ändra eller komplettera sina yrkanden och åberopa
nya omständigheter till stöd för sin talan. Den nu föreslagna regleringen
skall vara dispositiv.

Utredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit en något annorlunda lagteknisk lösning.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslagen eller lämnar dem utan erinran. Några har pekat på frågan om
rättskraftens betydelse i sammanhanget.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har tidigare föreslagit att
den part som påkallar skiljeförfarandet inte skall behöva ange yrkande
och grunder när han begär skiljedom. Det innebär att skiljemännen under
förfarandet i många fall kommer att behöva klargöra båda parters
yrkanden och vilka grunder som de åberopar till stöd för sin talan. Det
sistnämda innebär inte någon nyhet.
Någon motsvarighet till genstämning regleras inte i skiljemannalagen.
Vill motparten få en annan fråga prövad än den som den påkallande
parten begärt skiljedom om är det som tidigare nämnts omstritt om
motparten för egen del måste begära skiljedom enligt samma regler som
den part som först begärde skiljedom. Omfattas båda frågorna av
skiljeavtalet är det tänkbart, men inte säkert, att frågorna kan komma att
prövas i samma skiljeförfarande. Alternativet till gemensam handlägg-
ning är att de båda frågorna prövas var för sig. Det är möjligt att ena
parten invänder att han valt skiljeman helt utifrån den första frågan och
därför motsätter sig att den andra frågan prövas av samma skiljemän.
Inte heller en parts möjlighet att yrka kvittning eller ändra sin talan
regleras i skiljemannalagen.
Som utredningen har framhållit framstår det som en brist att frågorna
om genkäromål, kvittning och ändring av talan inte regleras i den
svenska skiljemannalagstiftningen. Högsta domstolen har också nyligen
givit uttryck för denna uppfattning (se rättsfallet NJA 1998 s. 189).
Skiljedomsinstitutet har enligt betänkandet framhållit att frågorna är
mycket betydelsefulla och att det föreligger ett stort behov av lagstiftning
på området. Regleringen bör enligt institutet utformas så att den ger
större möjligheter till flexibilitet i skiljeförfarande än vad som är möjligt
i en rättegång. I en ny lag om skiljeförfarande bör alltså denna brist
åtgärdas. Utredningen har i detta syfte belyst hur motsvarande frågor har
lösts i såväl rättegångsbalken som i andra länders skiljemannalagar.
Frågorna regleras i huvudsak på följande sätt i rättegångsbalken.
Svaranden har rätt att till gemensam handläggning väcka genkäromål
beträffande samma sak eller en sak som har gemenskap med denna samt
rörande en fordran som kan gå i avräkning mot kärandens (14 kap. 3 §).
Väcks genkäromålet sedan huvudförhandlingen påbörjats eller huvud-
käromålet på annat sätt företagits till avgörande, får rätten handlägga
målen var för sig, om de inte utan olägenhet kan handläggas i samma
rättegång (14 kap. 7 § andra stycket). Rätten att yrka kvittning begränsas
endast på så sätt att ett sådant yrkande som framställs först i hovrätten får
avvisas om det inte utan olägenhet kan prövas i målet (50 kap. 25 § tredje
stycket).
Huvudregeln är att en väckt talan inte får ändras (13 kap. 3 §). Som
ändring av talan anses dock inte att käranden beträffande samma sak
inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständig-
het till stöd för sin talan (13 kap. 3 § tredje stycket). Det finns vidare
flera undantag från huvudregeln om förbud mot ändring av talan.
Käranden får kräva annan fullgörelse på grund av omständighet som
inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom (13 kap.
3 § första stycket 1 p.). Käranden får vidare yrka fastställelse av ett
rättsförhållande som har prejudiciell betydelse i målet (13 kap. 3 § första
stycket 2 p.). Käranden får också kräva ränta eller annan tilläggs-
förpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen, och även i övrigt fram-
ställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund
(13 kap. 3 § första stycket 3 p.). Framställs ett yrkande enligt 2 eller 3 p.
sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till
avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan
prövas i målet. Ett sådant yrkande är över huvud taget inte tillåtet i högre
rätt (13 kap. 3 § andra stycket).
I rättegångsbalken finns också vissa regler enligt vilka både kärandens
och svarandens rätt att åberopa bl.a. nya omständigheter till stöd för talan
går förlorad, prekluderas. Enligt 42 kap. 15 § kan sålunda rätten före-
lägga en part att inom viss utsatt tid slutligt bestämma sin talan; man talar
om stupstocksföreläggande . Omständighet som åberopas efter tidens
utgång får i princip inte beaktas. I 43 kap. 10 § finns ett allmänt förbud
att först under huvudförhandlingen föra fram bl.a. nya omständigheter,
om det kan antas att parten har handlat i otillbörligt syfte eller av grov
vårdslöshet.
Modellagen (artikel 23(2)) har löst frågan på följande sätt. Om parterna
inte har överenskommit något annat får de ändra eller komplettera sina
yrkanden och grunder under skiljeförfarandet såvida inte skiljemännen
anser det olämpligt med hänsyn till dröjsmålet. Häri inbegrips också
rätten att väcka genkäromål och yrka kvittning.
Enligt den finska lagen får en part under skiljeförfarandet ändra eller
komplettera sina yrkanden och grunderna för dem samt väcka
genkäromål eller yrka kvittning, om inte avgörandet av saken fördröjs
oskäligt på grund av detta. Denna regel gäller dock endast om parterna
inte har kommit överens om något annat.
De flesta andra moderna europeiska lagarna på området har inte
reglerat dessa frågor.
De vanligast förekommande skiljeavtalen avser framtida tvister
angående ett visst rättsförhållande. I den mån flera frågor i rätts-
förhållandet är föremål för tvist föreligger ofta ett sådant samband mellan
tvistefrågorna att det finns gemensamt processmaterial. Handläggs
frågorna i ett och samma förfarande behöver det för tvisterna gemen-
samma processmaterialet presenteras endast en gång. Vidare ger
gemensam handläggning den effekten att materialet blir lika bedömt i de
olika tvistefrågorna. Gemensam handläggning är också en förutsättning
för att en part skall kunna yrka kvittning. Såväl parternas egna kostnader
som kostnaderna för förfarandet bör i de flesta fall kunna bli lägre vid
gemensam handläggning. Som utredningen funnit talar det anförda med
styrka för att tvistefrågorna bör prövas i ett sammanhang.
En annan följd av gemensam handläggning är visserligen att samma
skiljemän måste pröva samtliga frågor. Det intresse som en enskild part
kan ha av att känna till omfattningen av tvisten redan när han utser
skiljeman bör emellertid i detta sammanhang få vika för de mera
allmängiltiga processekonomiska skälen. Det bör också beaktas att för att
skiljemännen skall vara behöriga att pröva en ny tvistefråga måste denna
omfattas av skiljeavtalet. Denna begränsning kan ge en part viss ledning
för att bedöma vilka frågor som skiljemännen kan komma att pröva. När
ena parten begär skiljedom torde det dessutom vara känt för parterna
vilka ytterligare frågor som kan tänkas bli aktuella som tvistefrågor.
Det är ofta mindre angeläget att framställa nya yrkanden och att ändra
talan under skiljeförfarandet när skiljeavtalet har upprättats i anledning
av en uppkommen tvist. Enligt utredningen saknas det dock anledning att
i lagen göra någon skillnad mellan fall där skiljeavtalet har upprättats i
anledning av en uppkommen tvist och andra fall. Regeringen är av
samma uppfattning.
Enligt regeringens mening bör en part således ha möjlighet att även
utan motpartens samtycke få ytterligare frågor prövade i ett redan inlett
skiljeförfarande. Detta förutsätter dock som nämnts att frågorna omfattas
av skiljeavtalet. Det framstår därvid som en onödig omgång att en part
skall behöva iaktta någon särskild procedur.
Den möjlighet som en part bör ha att framställa nya yrkanden och att
åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan kan naturligtvis inte
vara obegränsad. Frågan blir då hur avgränsningen skall ske och om det
är möjligt och ändamålsenligt att mera precist ange en för alla fall
tillämplig regel.
Under inledningen av förfarandet bör parterna frikostigt medges att
framställa nya yrkanden och åberopa nya omständigheter. Skiljemännen
bör emellertid inte vägra en part att även på ett senare stadium framställa
t.ex. ett kvittningsyrkande. Över huvud taget kan det vara lämpligt att
skiljemännen i första hand genom fördelning av kostnaderna beaktar den
olägenhet som kan uppstå genom att en part sedan förfarandet har pågått
en tid framställer nya yrkanden eller annars ändrar sin talan. Gäller det
nya omständigheter till stöd för en viss talan måste beaktas verkningarna
av en vägran med hänsyn till den blivande skiljedomens rättskraft. Om en
åberopad omständighet skulle prekluderas genom den blivande skilje-
domen måste det till starka skäl för att vägra en part att få omständig-
heten prövad. I andra fall kan det framstå som befogat att avvisa nya eller
ändrade yrkanden eller åberopande av nya rättsfakta. Skiljenämnden kan
t.ex. ha fått en sådan speciell sammansättning att det av den anledningen
är olämpligt att den tar upp frågor utanför sin kompetens. Det kan också
vara så att parterna bestämt en viss frist för skiljedomens meddelande
och att skiljenämnden inte inom denna tid som ena parten vägrar
förlänga hinner behandla t.ex. ett nytt yrkande. Det nu anförda belyser
svårigheterna med en precis regel som skall kunna tillämpas på alla fall.
Några remissinstanser har särskilt pekat på frågan om rättskraftens
betydelse för en bestämmelse om taleändring. En remissinstans menar att
rättskraftens preklusionsverkan bör ingå som ett särskilt rekvisit i en
sådan regel. Regeringen kan för sin del se det positiva i en sådan regel,
även om den säkert skulle bereda skiljemän som inte är jurister stora
problem. Det skulle naturligtvis vara önskvärt att frågan fick en entydig
lösning. Hur en sådan regel borde utformas är dock inte självklart. Som
nyss nämnts måste det till starka skäl för att skiljemännen skall kunna
avvisa en ny omständighet om skiljedomens rättskraft innebär att
omständigheten prekluderas. Någon ovillkorlig rätt för part att åberopa
omständigheten kan det dock knappast bli tal om. Ett alternativ är att
begränsa avvisningsmöjligheterna till fall av grov vårdslöshet eller då
part har ett otillbörliga syfte. Det är dock tveksamt om man vinner så
mycket med en sådan regel. Dessutom måste man då införa en möjlighet
att klandra domen på denna grund. Det väsentliga torde i stället vara att
skiljemännen vid sin bedömning särskilt beaktar konsekvenserna av
rättskraftens preklusionsverkan. Detta bör kunna uppnås även inom
ramen för en mer generell reglering. Regeringen är av den uppfattningen
att det i vidsträckt omfattning bör kunna anförtros åt skiljemännen att
bedöma om parterna skall få framställa nya yrkanden eller ändra sin
talan. Några mer precisa anvisningar om vilka omständigheter som
skiljemännen därvid skall beakta bör emellertid inte inflyta i lagen om
skiljeförfarande.
Regeringen föreslår således att parterna skall kunna framställa nya
yrkanden inom ramen för skiljeavtalet om inte skiljemännen, med hänsyn
till den tidpunkt då de framställdes eller andra omständigheter, anser det
olämpligt. Regeringen föreslår vidare att parterna under samma
förutsättningar även skall kunna komplettera sina yrkanden och åberopa
nya omständigheter. Vad nu sagts gäller dock inte om parterna bestämt
något annat.
Som tidigare nämnts bestäms den yttersta gränsen för parternas
möjligheter att framställa nya yrkanden av skiljeavtalet. Man måste dock
notera att denna gräns kan utvidgas genom att ena parten framställer ett
yrkande som går utöver skiljeavtalet samtidigt som motparten inte gör
invändning häremot (se vidare avsnitt 10.3 om preklusionsregeln).
Ramen för förfarandet kan också vidgas genom att parterna träffar ett
nytt skiljeavtal inför skiljemännen eller genom att de enas om att ett nytt
yrkande skall få framställas. Detta innebär emellertid att parterna lämnar
ett nytt uppdrag till skiljemännen som dessa i vissa fall är fria att
förkasta.
8.4 Procedurregler
8.4.1 Gällande rätt
Om skiljenämnden består av fler än en ledamot skall en av dem utses till
ordförande. Det tillkommer i första hand parterna att bestämma vem som
skall vara ordförande. I andra hand får skiljemännen utse någon inom sin
krets till ordförande. För det fall att varken parter eller skiljemän utsett
ordförande utpekar 12 § första stycket skiljemannalagen den skiljeman
till ordförande som utsetts av andra skiljemän eller av tingsrätten
förordnats i sådan skiljemans ställe.
Det sägs vidare i 12 § andra stycket skiljemannalagen att ordföranden
skall bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde,
ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhand-
lingen.
Skiljemannalagens huvudstadgande om förfarandet återfinns i 13 §.
Härav framgår att de få regler om förfarandet som lagen innehåller är
tvingande, i den mån något annat inte sägs. Med iakttagande av dessa
regler skall skiljemännen så långt möjligt följa vad parterna bestämt om
förfarandet. Föreligger hinder av rättslig eller faktisk art behöver skilje-
männen inte tillämpa vad parterna kommit överens om. Slutligen anges i
bestämmelsen att skiljemännen i övrigt har att handlägga saken opartiskt,
ändamålsenligt och skyndsamt. Enligt motiven följer av kravet på
opartiskhet att båda parter skall kallas till sammanträden för muntlig
förhandling (se NJA II 1929 s. 33).
Enligt 14 § skiljemannalagen skall parterna beredas erforderlig tillgång
att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Om part utan giltigt
förhinder underlåter att utnyttja denna möjlighet anges i samma
stadgande att skiljemännen får avgöra tvisten på den föreliggande
utredningen. Skiljemännen får däremot inte meddela tredskodom eller
avskriva tvisten på grund av en parts utevaro från en förhandling eller
underlåtenhet att utföra sin talan.
8.4.2 Skiljemännens handläggning m.m
Regeringens förslag: Parterna skall utse ordförande. Om så inte sker
skall skiljemännen göra det. Har parterna eller skiljemännen inte utsett
ordförande skall den skiljeman som de andra skiljemännen eller, i deras
ställe, tingsrätten utsett till skiljeman vara ordförande.
Skiljemännen skall handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och
snabbt. De skall i sin handläggning iaktta vad parterna har bestämt om
det inte finns något hinder mot det.
En part skall beredas tillfälle att i behövlig omfattning utföra sin talan.
Om en part begär det och parterna inte har bestämt något annat skall en
part ha rätt till muntlig förhandling.
En part skall beredas tillfälle att ta del av alla handlingar och allt övrigt
material som gäller själva tvisten och som tillförts skiljenämnden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit ett uttryckligt undantag från kommu-
nikationsprincipen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen
eller lämnar dem utan erinran. En remissinstans har avstyrkt
utredningens förslag om parts rätt till muntlig förhandling.
Flera utländska experter har avstyrkt förslaget om ett uttryckligt
undantag från kommunikationsprincipen.
Skälen för regeringens förslag: Den praktiska processledningen
måste utövas av skiljemännen. De skall därvid följa lagens regler om
förfarandet. Samtidigt bör, som utredningen framhållit, utgångspunkten
vara att parterna kan bestämma förfarandets närmare utformning.
Skiljemännen bör därför åläggas att följa vad parterna kan ha avtalat om
förfarandet. Det är givet att de inte är tvingade att följa en partsföreskrift
som är olaglig eller som rent praktiskt visar sig omöjlig att genomföra.
Det bör påpekas att en part som är missnöjd med handläggningen inte bör
kunna vända sig till domstol och begära att domstolen ålägger
skiljemännen att vidta någon viss åtgärd. En domstol får nämligen inte
agera utan lagstöd och någon bestämmelse som ger domstol en allmän
behörighet att föreskriva hur ett skiljeförfarande skall utformas avser
regeringen inte att föreslå.
Den självklara utgångspunkten, som alltjämt bör framgå av lagen, är
att skiljemännen skall handlägga saken opartiskt och inte uppträda som
representanter för den part som utsett dem. Vidare bör det framgå att
förfarandet skall syfta till en ändamålsenlig och snabb handläggning av
tvisten. Hur snabbt en tvist kan handläggas blir dock naturligtvis
beroende av tvistens svårighetsgrad och omfattning.
För att arbetet i en skiljenämnd som består av flera skiljemän skall
organiseras på ett ändamålsenligt sätt bör det i lagen anges att en av
skiljemännen skall vara ordförande. Det bör i första hand, liksom enligt
gällande rätt, ankomma på parterna att bestämma vem som skall vara
ordförande. Denna bestämmanderätt kan utövas t.ex. genom att parterna
avtalar att skiljeförfarande skall ske enligt ett skiljedomsinstituts regler.
Institutets regler om utseende av ordförande blir då tillämpliga. Har
parterna inte utnyttjat sin rätt att bestämma ordförande bör skiljemännen
inom sig kunna utse en ordförande. Även detta stämmer överens med vad
som gäller i dag. För det fall att ordförande inte utses på något av dessa
sätt bör det i lagen finnas en subsidiär regel som utpekar någon av
skiljemännen till ordförande. Den nuvarande bestämmelsen utpekar som
nämnts till ordförande den skiljeman som utsetts av andra skiljemän eller
av tingsrätten förordnats i sådan skiljemans ställe. Lika med utredningen
finner regeringen inte skäl att föreslå någon annan regel i denna del.
Redan av benämningen ordförande följer att han leder förhandlingen
vid skiljenämndens sammanträden. Vidare får han även utan uttryckligt
stöd i lag anses ha befogenhet att utföra vissa typer av expeditions-
göromål. Det ligger också nära till hands att ordföranden tar vissa
initiativ, t.ex. för att upprätta en tidsplan för förfarandet och ordna lokaler
för förhandlingen. Om ordföranden skall erhålla längre gående befogen-
heter bör detta ske genom en överenskommelse mellan parterna och
övriga skiljemän. En bestämmelse som ger ordföranden några särskilda
befogenheter bör därför inte införas i lagen om skiljeförfarande.
Enligt utredningen bör det även i fortsättningen markeras att parterna
skall beredas tillfälle att i behövlig utsträckning utföra sin talan. Rege-
ringen delar uppfattningen att denna rättighet uttryckligen bör framgå av
den nya lagen. Detta innebär inte en oavvislig rätt för parterna att få
förebringa ytterligare utredning. En sådan rättighet skulle nämligen
kunna leda till att en part ges möjlighet att förhala förfarandet t.ex.
genom att begära uppskov för ovidkommande utredningar eller genom
att begära att få införa processmaterial som inte hör till saken eller som
uppenbart skulle bli utan verkan.
Rätten till muntlig förhandling i enlighet med artikel 6 i Europa-
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna intar en central roll i svensk rättspraxis. Även
om parterna genom skiljeavtalet anses ha avstått från sin konventions-
enliga rätt till domstolsprövning, bör i detta sammanhang övervägas om
en parts rätt till muntlig förhandling skall närmare regleras.
Enligt modellagen (artikel 24) bestämmer i första hand parterna om det
skall hållas någon muntlig förhandling. I brist på sådan överens-
kommelse får skiljemännen avgöra om muntlig förhandling skall före-
komma. Har parterna överenskommit att muntlig förhandling inte skall
förekomma är skiljemännen bundna av detta avtal. I annat fall skall på
begäran av en part muntlig förhandling hållas.
Den tyska lagens reglering överensstämmer med modellagens. Den
belgiska lagen anger att muntlig förhandling skall förekomma medan den
nederländska lagen nöjer sig med att föreskriva att muntlig förhandling
skall hållas på begäran av en part. Den finska lagen liksom den svenska
skiljemannalagen innehåller endast en allmän bestämmelse om att
parterna skall beredas erforderlig tillgång att utföra sin talan.
Utredningen har föreslagit att en part skall ha rätt att erhålla muntlig
förhandling om han begär det. Utredningens förslag innebär en
obetingade rätt till en förhandling inför avgörandet av huvudsaken, alltså
närmast en motsvarighet till huvudförhandling enligt rättegångsbalken.
När förhandlingen skall hållas och hur den närmare skall utformas bör
enligt utredningen bestämmas av skiljemännen, om parterna inte kan
enas.
Någon remissinstans har avstyrkt förslaget i denna del och framhållit
att artikel 6 i Europakonventionen inte innebär en oavvislig rätt till
muntlig förhandling. En begäran därom skall vara någorlunda väl-
grundad. Samma remissinstans har också pekat på de olägenheter, både i
praktiskt hänseende och från kostnadssynpunkt, som skulle följa av en
sådan obetingad rätt, särskilt i internationella skiljeförfaranden.
Som nyss nämnts kan man alltså i såväl svensk rättspraxis som på det
internationella planet skönja en utveckling som innebär ökade möjlig-
heter till muntlig förhandling. Enligt regeringens mening finns det
anledning att beakta denna utveckling även när en ny svensk lag om
skiljeförfarande skall utformas. Utredningens förslag innebär att en part
inte kan förvägras en muntlig förhandling i huvudsaken, om han begär
det. I förslaget ligger den viktiga begränsningen att en part inte kan
begära muntlig förhandling i t.ex. procesuella frågor eller andra frågor
som inte kan betecknas som huvudsaken. Denna begränsning reducerar
risken för förhalningar i förfarandet. Några utländska experter har också
berört just denna frågeställning. Vidare är det enligt regeringens mening
av stor betydelse att utredningens förslag lämnar öppet för parterna att i
skiljeavtalet med bindande verkan avtala bort rätten till muntlig för-
handling. I så motto lämnas alltså partsautonomin orörd. Med hänsyn till
det nu sagda och då utredningens förslag överensstämmer med
modellagens reglering finner regeringen att övervägande skäl talar för
utredningens förslag.
Regeringen föreslår således att en part skall ha rätt till en muntlig
förhandling i huvudsaken om han begär det. Parterna skall dock kunna
komma överens om att förfarandet uteslutande skall vara skriftligt.
Om en part har beretts tillfälle att utföra sin talan, men utan giltigt skäl
underlåtit att använda sig av denna möjlighet, bör skiljemännen få avgöra
tvisten på det material som har presenterats för dem. Bedömer skilje-
männen att parten haft giltigt hinder skall de ge honom en ny möjlighet
att utföra sin talan. Det finns däremot inte skäl att ge skiljemännen
möjlighet att meddela en tredskodom eller att avskriva tvisten på grund
av att en part underlåter att utföra sin talan. Utredningen har inte heller
föreslagit några sådana bestämmelser.
Nära samband med rätten att utföra talan har kommunikations-
principen. Den har kommit till uttryck i modellagen (artikel 24(3)) och
bör lagfästas i den nya lagen om skiljeförfarande. Principens innebörd
kan beskrivas så att allt material som gäller själva tvisten och som tillförs
skiljenämnden skall komma parterna till handa. Dit hör först och främst
handlingar som ena parten ger in till skiljemännen, men också utlåtanden
av sakkunniga och annat bevismaterial.
Det kan dock ifrågasättas om kommunikationsprincipen bör upprätt-
hållas även för de fall en part uteblir från en förhandling utan giltigt skäl.
Måste material som presenteras vid en sådan förhandling tillställas den
uteblivna parten? Något alldeles entydigt svar på denna fråga torde
knappast kunna ges och det är frågan om det ens är önskvärt. I stället
borde skiljemännen kunna beakta omständigheterna i det enskilda fallet
och agera på grundval härav. Mot denna bakgrund bör man enligt
regeringens mening inte ställa upp generella regler. Regeringen anser
därför att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras och att det
bör ankomma på skiljemännen att bestämma i vad mån de anser att de i
en situation som den nu beskrivna kan göra ett undantag från
kommunikationsprincipen.
8.5 Platsen för förfarandet
Regeringens förslag: Parterna bestämmer platsen för skiljeförfarandet.
Har så inte skett bestämmer skiljemännen platsen för förfarandet.
Skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats om parterna inte har
bestämt något annat.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Två remissinstanser anser att den föreslagna
bestämmelsen kan förtydligas.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen kommer att föreslå att
uppdelningen mellan svensk och utländsk skiljedom skall behållas (se
avsnitt 13.1). Gränsdragningen bör enligt vad som utvecklas i avsnitt
15.1 ske efter var platsen för förfarandet är belägen. Platsen för för-
farandet är vidare av stor betydelse för en rad andra frågor, bland annat
avseende lagval. Av dessa anledningar bör skiljedomen innehålla uppgift
om platsen för förfarandet. Den nya lagen bör således innehålla bestäm-
melser om hur denna plats bestäms.
Regeringen konstaterar att det i första hand är parterna som bör
bestämma platsen för skiljeförfarandet. De kan göra detta genom att i
skiljeavtalet ange var förfarandet skall äga rum. De kan också hänvisa till
ett skiljedomsinstituts regler som kan utpeka institutet som bestämmande
i denna fråga. Har parterna inte bestämt något bör skiljemännen bestäm-
ma platsen för förfarandet.
Utredningen har framhållit att den angivna regeln inte bör vara så
rigorös att den lägger hinder i vägen för att i ett svenskt förfarande t.ex.
hålla muntlig förhandling, höra vittne eller hålla syn på annan plats inom
eller utom riket. Regeringen delar den uppfattningen. Inte heller bör
skiljemännen vara förhindrade att överlägga på utrikes ort. Som
utredningen påpekat kan, särskilt i internationella tvister, förfarandet ha
inslag som anknyter till flera olika länder utan att ha någon starkare
förankring till en plats inom riket. Förfarandet skall dock på något sätt
vara anknutet till den bestämda platsen. Visserligen kan man tänka sig
gränsfall där tveksamhet kan råda om var förfarandet bör anses ha ägt
rum. Det bör dock i första hand ligga på skiljemännen att ange var
förfarandet enligt deras mening har ägt rum. Denna uppgift bör lämnas i
skiljedomen och presumeras vara riktig. Saknar skiljedomen sådan
uppgift men anges den vara meddelad på viss ort bör man kunna utgå
från att denna ort är platsen för förfarandet. Regeringen återkommer till
denna fråga i författningskommentaren. Regeringen vill dock i samman-
hanget framhålla att skiljemännen, till följd av parternas överens-
kommelse, kan se sig tvingade att t.ex. hålla muntlig förhandling på den
ort som parterna angett som platsen för förfarandet.
Regeringen föreslår således att det i den nya lagen tas in en bestäm-
melse, av vilken framgår att det i första hand är parterna som bestämmer
platsen för förfarandet och i andra hand skiljemännen. Vidare föreslås att
skiljemännens rätt att hålla sammanträde på annan plats, om parterna inte
bestämt något annat, skall framgå av bestämmelsen.
8.6 Bevisning
Regeringens förslag: Parterna skall svara för bevisningen. Skiljemännen
skall dock kunna utse sakkunnig, om inte båda parterna motsätter sig
detta. Skiljemännen skall kunna avvisa erbjuden bevisning om den
uppenbart saknar betydelse eller åberopas för sent.
Skiljemännen skall inte få ta upp ed eller sanningsförsäkran och inte
heller förelägga vite eller annars använda tvångsmedel för att skaffa in
begärd bevisning. Däremot skall skiljemännen kunna lämna tillstånd till
en ansökan om en sådan åtgärd inför tingsrätten. Därvid skall rättegångs-
balkens regler om bevisupptagning utom huvudförhandling tillämpas.
Skiljemännen skall beredas tillfälle att ställa frågor under förhöret.
För uppgifter vid domstolsförhör i anslutning till skiljeförfarande
föreslås en ny regel om förstärkt sekretess.
Skiljemännen bestämmer vid vilken tingsrätt en ansökan om
bevisupptagning skall tas upp. Om skiljemännen inte har fattat ett sådant
beslut skall ansökan tas upp av Stockholms tingsrätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen
eller lämnar dem utan erinran. Viss kritik riktas mot förslaget att
skiljemännen skall kunna utse sakkunniga om inte båda parterna är emot
detta. Några remissinstanser menar att skiljemännen bör få administrera
förhör under ed och sanningsförsäkran samt att det bör övervägas om
skiljemännen skall få använda tvångsmedel.
Flera utländska experter framför åsikten att skiljemännen bör kunna
hålla förhör under ed och sanningsförsäkran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt får skiljemännen,
om parterna inte har bestämt något annat, enligt 15 § första stycket
skiljemannalagen initiera förhör med parter och andra samt anmoda part
och annan att som bevis tillhandahålla föremål eller handling.
Skiljemännen får dock inte förelägga vite eller uppta ed eller sannings-
försäkran.
Vidare kan en part vända sig till domstol och begära att domstolen
skall uppta muntlig bevisning eller förelägga någon att som bevis förete
handling eller föremål. Skiljemännen skall pröva om åtgärden är nödig .
Om skiljemännen inte anser att så är fallet är domstolen förhindrad att
tillmötesgå sökanden. I annat fall skall domstolen vidta den begärda
åtgärden om erforderlig utredning tillhandahålls domstolen och det inte
föreligger något hinder mot åtgärden. Det finns i rättegångsbalken flera
tvingande bestämmelser om de olika bevismedlen som domstolen skall
beakta vid sin prövning av om det föreligger hinder mot att bevilja den
sökta åtgärden. Så får t.ex. vittnesförhör enligt 36 kap. 5 § rättegångs-
balken inte utan vidare äga rum med advokater. Reglerna om bevis-
upptagning i rättegång utom huvudförhandling är tillämpliga på
förfarandet i domstolen.
Enligt rättegångsbalkens regler skall parterna sörja för bevisningen i
dispositiva tvistemål (35 kap. 6 §). Rätten kan dock förordna om syn eller
anlitande av sakkunnig och besluta om parts hörande. Häri ligger även en
befogenhet att förordna att föremål skall tillhandahållas för syn eller för
besiktning. Rätten torde också kunna av egen kraft infordra en offentlig
handling från annan myndighet.
Vid utformningen av modellagen diskuterades en regel som
uttryckligen ålade part att bevisa de omständigheter som han åberopade
till stöd för sin talan. Detta ansågs vara en allmänt erkänd princip, men
man befarade att en uttrycklig bestämmelse härom kunde komma i
konflikt med andra artiklar i modellagen. Det inflöt därför inte någon
bestämmelse som närmast skulle ha tagit sikte på bevisbördan i
modellagen. Enligt såväl den finska lagen som t.ex. den spanska lagen
har skiljemännen möjlighet att av egen kraft införskaffa bevisning.
Det är en viktig princip för skiljeförfarandet att parterna disponerar
över tvisten på så sätt att de bestämmer hur deras talan skall utformas och
vilka omständigheter som de skall åberopa (se avsnitt 10.3.2). Ett annat
utflöde av denna princip bör rimligen vara att parterna skall svara för
bevisningen. Om skiljemännen självständigt skulle vidta åtgärder för att
förebringa bevis som inte åberopats av någon part skulle dessutom deras
opartiskhet inte utan fog kunna ifrågasättas. Enligt regeringens
mening bör det därför komma till klart uttryck i lagen om skilje-
förfarande att med en modifikation som strax skall behandlas det är
enbart parterna som skall svara för bevisningen.
Som utredningen framhållit tar den tänkta bestämmelsen i och för sig
inte sikte på de praktiska arrangemangen, såsom t.ex. utfärdande av
kallelser till vittnen. I allmänhet ser dock en part själv till att hans vittnen

infinner sig till förhandling inför skiljemännen. Detta leder emellertid
inte automatiskt till att parten tvingas avstå från ett vittnesförhör om det
av honom åberopade vittnet inte inställer sig. Konsekvensen av att ett
vittne inte kan nås eller av annan orsak inte kan höras får bedömas från
fall till fall av skiljemännen.
Det kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om att någon lagfäst
koncentrationsprincip eller princip om bevisomedelbarhet inte gäller för
skiljeförfarande. Uteblir ett vittne kan förhandlingen ändå genomföras
och de närvarande vittnena höras, medan det uteblivna vittnet hörs vid ett
senare tillfälle. Man kan också använda sig av skriftliga vittnesberättelser
och förhör via telefon eller tv-monitor. De yttersta gränserna sätts, som
utredningen uttrycker det, inte av några lagregler utan av den tillgängliga
tekniken.
Utredningen har föreslagit att skiljemännen skall få anlita sakkunnig
för att yttra sig angående viss fråga, om parterna inte motsätter sig detta.
Som utredningen nämnt är väl kravet på speciell kunskap i och för sig
ofta tillgodosett genom valet av skiljemän men regeringen delar
uppfattningen att det ändå kan finnas goda skäl att skiljemännen får
anlita en sakkunnig i en viss fråga som de inte anser sig behärska.
Regeringen ser inte att det skulle strida mot partsautonomin att skilje-
männen utser sakkunnig mot ena partens vilja, vilket har hävdats av
någon remissinstans. Inte heller kan regeringen dela remisskritiken att en
regel härom skulle te sig främmande i internationella förhållanden eller
framstå som orättvis. Det bör i detta sammanhang särskilt framhållas att
en bestämmelse av samma materiella innehåll och med samma
begränsning finns intagen i modellagen. Anser skiljemännen att de, trots
den bevisning som parterna åberopat, behöver anlita en sakkunnig
beträffande en viss fråga bör de sålunda ha denna möjlighet. Lika med
utredningen anser regeringen dock att det i första hand bör ankomma på
parterna att också initiera sakkunnigbevisning.
Regeringen förslår alltså att skiljemännen skall kunna utse sakkunniga
om inte båda parterna motsätter sig det samt att parternas skyldighet att
svara för bevisningen skall framgå av lagen.
Enligt utredningen bör parternas bestämmanderätt över bevisningen
inte sträcka sig så långt att skiljemännen tvingas ta upp bevisning som
saknar betydelse i tvisten. Utredningen anför vidare att det även måste
finnas en spärr mot att en part kanske i förhalningssyfte åberopar ny
bevisning på ett sent stadium av förfarandet. Regeringen delar utred-
ningens bedömning och föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse
härom.
Nästa fråga är om skiljemännen bör få uppta ed eller sanningsförsäkran
samt förelägga vite eller använda annat tvångsmedel.
Vad först gäller frågan om rätt att uppta ed kan det konstateras att den
finska lagens bestämmelser överensstämmer med vad som nu gäller i
Sverige enligt skiljemannalagen. Någon sådan rätt för skiljemännen finns
alltså inte. Modellagen innehåller inte heller några stadganden som ger
skiljemännen rätt att ta upp ed. Enligt den franska lagen skall vittnen
höras utan ed medan den nederländska lagen ger skiljemännen rätt att
höra vittnen och parter under ed respektive försäkran. Skiljemännen får
dessutom enligt sistnämnda lag beordra parter att inställa sig personligen
inför skiljenämnden.
Regeringen finner det naturligt, när nu frågan övervägs för svensk rätts
del, att utgå från att det vid ett förhör under ed inför skiljemän skall
iakttas samma regler som gäller vid vittnesförhör inför domstol. Det
finns nämligen i rättegångsbalken tvingande regler som bl.a. avser att
skydda tredje man och vars iakttagande ett vittne således inte själv kan
avstå från. De starka sekretessönskemål som föranlett regleringen i bl.a.
36 kap. 5 § rättegångsbalken har bärkraft även i ett skiljeförfarande.
Genom nämnda paragraf begränsas möjligheten att ställa frågor till ett
vittne i speciella fall. Vidare finns i 36 kap. 6 § rättegångsbalken regler
om när ett vittne får vägra att yttra sig. Det åligger enligt 36 kap. 14 §
rättegångsbalken rätten att erinra vittnet om de angivna reglerna.
Vittnesförhör vid domstol omgärdas alltså av flera regler som är
avsedda att tillvarata såväl vittnets som tredje mans intressen vid för-
höret. Dessa regler är inte okomplicerade och kan i många fall vara svåra
att tillämpa. En första förutsättning för att kunna tillämpa dem är förstås
närmare kunskap om reglernas innebörd. Som tidigare nämnts ställs
emellertid inte krav på att skiljemän skall ha några juridiska insikter,
även om så ofta kan tänkas bli fallet. Det finns därför inte några garantier
för att den som utsetts till skiljeman känner till reglerna och därmed är
risken för att de inte kommer att tillämpas betydande. Detta förhållande
talar med styrka för att skiljemännen inte bör ges möjlighet att uppta ed.
Annorlunda förhåller det sig om skiljenämndens ordförande har till-
räckliga kunskaper och t.ex. utövar domarämbetet eller är advokat. Det
framstår dock inte som befogat att försöka skapa olika regler beroende på
skiljenämndens sammansättning.
Det kan vara mera befogat att skiljemännen ges rätt att höra part eller
ställföreträdare för part under sanningsförsäkran. Parterna har nämligen
genom skiljeavtalet överlämnat viss bestämmanderätt till skiljemännen.
Det vore också rimligt att de därmed får anses ha frivilligt godtagit att bli
hörda under sanningsförsäkran. Vid ett sådant förhör inför skiljemännen
borde emellertid iakttas samma regler som gäller vid ett förhör under
sanningsförsäkran vid domstol. Detta innebär att t.ex. 36 kap. 5 och 6 §§
rättegångsbalken skall tillämpas. Därmed har de skäl som anförts mot att
låta skiljemän få ta upp ed bärkraft även när det gäller att höra en part
eller en ställföreträdare för en part under sanningsförsäkran.
Det kan naturligtvis hävdas att skickliga skiljemän borde kunna
bemästra de nu beskrivna situationerna. Särskilt en del av de utländska
experterna menar att erfarenheter från utländska rättsordningar talar för
det. Regeringen vill heller inte utesluta att en sådan ordning skulle kunna
medföra fördelar vad gäller att göra förfarandet snabbare och smidigare.
Det borde inte heller vara omöjligt att utforma relevanta bestämmelser på
ett för svenska förhållanden godtagbart sätt. Frågan är emellertid inte
okomplicerad och för att konsekvenserna av en sådan reglering skall
kunna överblickas torde det krävas underlag utöver vad som finns
tillgängligt i detta ärende. Regeringen vill därför inte nu föreslå regler
som ger skiljemännen dessa befogenheter. Detta ställningstagande vinner
också stöd av remissutfallet.
Regeringen föreslår således att skiljemännen inte skall få ta upp ed
eller sanningsförsäkran. Även i fortsättningen bör förhör inför skilje-
männen bygga på frivillighet.
Också i fråga om användningen av tvångsmedel finns det flera
tvingande regler som måste iakttas. Dessa begränsar rätten att använda
tvångsmedel av hänsyn både till den som t.ex. ett editionsföreläggande
riktar sig mot och till tredje man. Samma resonemang som ovan anförts
om skiljemännens rätt att ta upp ed och sanningsförsäkran kan anföras
här. Tvångsmedlen bör därför vara förbehållna ett förfarande inför
allmän domstol med de rättssäkerhetsgarantier som detta ger. På angivna
skäl föreslår regeringen att skiljemännen inte skall kunna förelägga vite
eller annars använda tvångsmedel.
När det gäller rätten för en part att begära bevisupptagning vid domstol
bör denna rätt alltjämt begränsas och göras beroende av att skiljemännen
lämnar tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd bör lämnas om åtgärden är
befogad med hänsyn till utredningen. Om skiljemännen finner att ett
förhör är utan betydelse som bevis skall de givetvis inte lämna tillstånd
till att förhöret äger rum vid domstol under ed eller försäkran. Förutom
att ett förhör har betydelse som bevis bör det krävas att parten anger
något skäl för att förhöret just skall ske under ed eller försäkran.
Skiljemännen bör dock kunna vara ganska generösa vid sin bedömning,
om en part åberopar trovärdighetsskäl och anför åtminstone något stöd
för sin uppfattning. Regeln bör lämpligen utformas så att skiljemännens
tillstånd görs till en förutsättning för att en part skall få ansöka om
bevisupptagning vid domstol. Det bör sedan åligga domstolen att enbart
bedöma om det föreligger något lagligt hinder mot att bevilja åtgärden.
Samma förhållande bör gälla vid begäran om editionsföreläggande.
I ett skiljeförfarande kan förhör komma att äga rum vid domstol med
flera personer. Med dagens regler kan förhören därvid komma att ske vid
flera olika tingsrätter. Detta förhållande framstår både med hänsyn till
bevisvärdering och processekonomi som mindre lämpligt. Utredningen
har föreslagit att det liksom vid huvudförhandling inför domstol bör vara
möjligt att ta upp den muntliga bevisningen vid ett tillfälle och att det
lämpligen bör överlämnas åt skiljemännen att bestämma om bevis-
upptagning skall ske vid en eller flera tingsrätter. Utredningen föreslår
vidare att det bör ankomma på skiljemännen att närmare ange till vilken
eller vilka tingsrätter som ansökan skall göras. Regeringen ansluter sig
till utredningens bedömning.
Utredningen har i sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning (SOU
1995:65) behandlat frågan om offentlighet och sekretess i mål och
ärenden med anknytning till skiljeförfarandet i domstol (se vidare avsnitt
6 i bet.). Utredningen har stannat för att inte föreslå någon allmän för-
stärkning av sekretessen i dessa fall. Däremot föreslås en särskild
sekretessregel avseende ärenden i domstol som gäller bevisupptagning åt
skiljemän.
Som tidigare nämnts kan en part yrka på förhör med vittne eller
sakkunnig vid domstol. En part kan också ansöka om att domstolen håller
förhör under sanningsförsäkran. En part kan också få till stånd ett
editionsföreläggande. Under vissa i 15 § skiljemannalagen närmare
angivna förutsättningar biträder domstolen genom att hålla förhöret eller
meddela föreläggandet. Motsvarande regler gäller enligt 12 § LUSK då
skiljeförfarandet äger rum utomlands.
Allmän domstols handläggning av ärenden om bevisupptagning skiljer
sig från andra former av biträde som domstolen ger åt skiljeförfaranden.
Det utmärkande är att uppgifter hänförliga till den materiella tvisten tas
upp inför rätten i en helt annan utsträckning än vid t.ex. utseende av en
skiljeman. Själva syftet med bevisupptagningen är ju att ge skiljemännen
tillgång till bevisfakta i den tvist som de skall slita. Domstolens befatt-
ning med dessa bevisfakta är dock närmast av formell natur. De skall inte
utgöra underlag för något rättens beslut. Det som annars bär upp intresset
av insyn i domstolarnas verksamhet saknas således i stor utsträckning.
Det finns därför ett större utrymme för att föreskriva sekretess för upp-
gifterna än vad som normalt gäller uppgift i domstol.
Vad gäller editionsföreläggande bör skiljemännen kunna påverka ut-
lämnandet av själva handlingen, t.ex. på det sättet att handlingen lämnas
ut direkt till skiljemännen. Härigenom kommer mängden uppgifter som
blir offentliga i domstolsförfarandet att kraftigt kunna begränsas. Mot
denna bakgrund har utredningen inte funnit det motiverat att föreslå en
starkare sekretess i ärenden som gäller editionsförelägganden. Rege-
ringen saknar anledning att göra någon annan bedömning.
När det gäller förhör är däremot situationen en annan. Förhören sker
vid domstolssammanträden som i princip är offentliga. Rätten är skyldig
att dokumentera förhören, vilket vanligtvis sker genom inspelning på
band. Ofta är det svårt att förutse vilka uppgifter som kommer att lämnas.
Det kan inte uteslutas att offentligheten avhåller parter och skiljemän från
att ställa vissa frågor till förhörspersonerna.
Som utredningen framhållit är visserligen antalet ärenden i domstol
som gäller förhör i skiljeförfaranden ganska litet. Det innebär att
mängden känsliga uppgifter som kommer fram i domstolen är begränsad,
vilket talar mot att föreskriva en strängare sekretess. Å andra sidan kan
en strängare sekretess förbättra rättssäkerheten i form av materiellt
riktiga avgöranden i skiljeförfaranden genom att skiljemännen får ett
säkrare underlag att döma på. En strängare sekretess innebär också att
skiljeförfarandets attraktionskraft ökar. Mot denna bakgrund och då det,
som ovan nämnts, i förevarande fall inte finns samma behov av insyn
från allmänhetens sida anser regeringen att det är motiverat att införa en
sekretessföreskrift för uppgifter vid domstolsförhör i anslutning till
skiljeförfaranden. Denna slutsats vinner också stöd av samtliga remiss-
instanser.
En föreskrift om sekretess i nu aktuellt avseende bör ta sikte enbart på
uppgift om affärs- eller driftsförhållanden. Sekretessen bör också
begränsas till att avse sådana uppgifter vars röjande kan leda till skada
för den enskilde. Med hänsyn till domstolens begränsade befattning med
sakfrågorna i tvisten bör en förutsättning för sekretess vara att en part
begär det. Har en part begärt sekretess bör emellertid ett omvänt
skaderekvisit gälla.
Regeringen föreslår att en reglering med angivet innehåll tas in i
sekretesslagen (1980:100). Regeringen återkommer i författningskom-
mentaren till hur den föreslagna sekretessregeln förhåller sig till
bestämmelser om sekretess i övrigt.
Den bevisupptagning som sker vid domstol syftar till att ge
skiljemännen ett bättre beslutsunderlag. I många fall då det blir fråga om
förhör under ed eller sanningsförsäkran är förhörspersonens till-
förlitlighet eller trovärdighet ifrågasatt. För att riktigt kunna bedöma
dessa frågor är det viktigt att inte bara lyssna på ljudupptagningar från
förhören utan också att iaktta och kanske ställa frågor till förhörs-
personerna. Skiljemännen bör därför kallas till bevisupptagningen och
beredas tillfälle att ställa frågor till förhörspersonerna.
Domstolen skall bevaka att ett förhör följer rättegångsbalkens regler
om bl.a. en förhörspersons rätt att vägra uttala sig. Vidare skall
domstolen se till att de tidigare omnämnda skyddsreglerna för tredje
mans intresse iakttas vid förhöret. Däremot blir det knappast aktuellt för
rätten att sköta förhöret; detta blir en uppgift för parterna och, vid behov,
skiljemännen.
Regeringen föreslår alltså, utöver förslaget om förstärkt sekretess, att
en part, efter tillstånd av skiljemännen, skall kunna ansöka om
bevisupptagning eller editionsföreläggande vid domstol. Regeringen
föreslår vidare att skiljemännen skall kallas till förhöret och beredas
möjlighet att ställa frågor till den som hörs.
8.7 Materiell processledning
Regeringens bedömning: Någon regel om hur långt skiljemännens
materiella processledning får sträcka sig bör inte införas i lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Utredningens bedömning lämnas utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns i skiljemannalagen inte
några direkta anvisningar till skiljemännen om hur de bör leda
förfarandet. Utgångspunkten är, som alltid, att skiljemännen skall iaktta
vad parterna har bestämt. Handläggningen skall vidare vara opartisk,
ändamålsenlig och snabb. Dessa hållpunkter ger emellertid inte några
mera precisa svar. Frågan blir då om det i den nya lagen närmare bör
preciseras hur långt skiljemännens materiella processledning bör sträcka
sig.
En viktig fråga är hur bundna skiljemännen är till de omständigheter
som parterna åberopar (se härom avsnitt 10.3.2). Menar parterna att
skiljemännen inte får grunda avgörandet på annat än sådana omständig-
heter som parterna åberopat till stöd för sin talan bör skiljemännens
processledning anpassas därefter. De bör då på samma sätt som en
domare i allmän domstol agera för att parterna skall precisera sina
yrkanden och vilka omständigheter som de åberopar till stöd för sin talan.
Vidare bör skiljemännen inrikta sig på att få fram vilken bevisning som
parterna åberopar och vad de vill styrka. I övrigt bör de inskränka sig till
att ställa frågor beträffande sådana punkter där parterna är otydliga eller
ofullständiga. Anser skiljemännen att en rättsregel som inte har åberopats
av parterna kan vara aktuell bör de fästa parternas uppmärksamhet på
regeln. När det gäller bevisningen bör skiljemännen vara oförhindrade att
säga till en part att han måste räkna med att förebringa bevisning för ett
påstående för att detta skall godtas av skiljemännen. Graden av aktivitet
från skiljemännens sida bör variera med hänsyn till bl.a. parterna och
sakens beskaffenhet.
Inte minst det förhållandet att tvisten är internationell kan påverka
sättet att leda processen. I en sådan tvist kan parterna t.ex. ha avgränsat
skiljemännens uppdrag på annat sätt än som följer av en analogi från
rättegångsbalkens regler. Skiljemännen kan t.ex. vara tvungna att hålla
sig inte bara till de rättsfakta som parterna har åberopat utan också vara
bundna till de bevisfakta och de rättsregler som parterna angett. Det är
givet att skiljemännen i det senare fallet inte bör uppmana parterna att
uttala sig om en rättsregel som skiljemännen anser tillämplig men som
parterna inte har åberopat.
Det förekommer förfaranden där skiljemännen efter vad parterna har
förutsatt mera fritt avgör tvisten efter skälighet. I dessa fall har
skiljemännen en betydligt friare ställning och kan i större utsträckning
agera obundna av parternas åberopanden av omständigheter och
rättsregler. Detta bör återspeglas i deras ledning av förfarandet, som
därigenom blir friare. Det bör i dessa tvister stå öppet för skiljemännen
att begära parternas synpunkter på omständigheter och regler som
parterna inte har åberopat till stöd för sin talan.
Man kan även tillmäta parternas val av skiljemän viss betydelse för
processledningen. Har parterna i en tvist mellan svenska parter där
rättsfrågor dominerar utsett jurister till skiljemän, kan man utgå från att
dessas processledning inte bör vara längre gående än den som hade
tillkommit en domare om tvisten handlagts vid allmän domstol. Har
parterna å andra sidan utsett specialister till skiljemän i en rent teknisk
tvist, kan detta tas till intäkt för att de inte ansett det självklart att
skiljeförfarandet skall handläggas strikt efter de principer som styr en
rättegång vid allmän domstol.
Förfarandet inför skiljemän kan sålunda som antytts formaliseras på
olika sätt. Det är parternas uttryckliga eller underförstådda mening som
bör bli avgörande. Viss ledning kan hämtas från tvistens karaktär och
parternas val av skiljemän. Det framstår dock som en viktig
processledningsfråga att skiljemännen gör klart för sig och parterna bl.a.
hur aktivt skiljemännen skall leda förfarandet.
Det finns emellertid tvister där bara ena parten uppträder. Man kan i
dessa förfaranden därför inte inleda med att inhämta parternas
synpunkter på processledningen. Dessa tvister intar en särställning också
av en annan orsak. De avgörs nämligen inte som motsvarande tvister vid
domstol genom en tredskodom som meddelas efter en summarisk
prövning av ena partens talan. Skiljemännen skall även i detta fall
meddela en skiljedom efter att ha prövat tvisten i sak.
När bara ena parten uppträder i tvisten är det inte möjligt för
skiljemännen att välja en viss nivå på processledningen och sedan agera
därefter i båda parters intresse. Om skiljemännen driver processledningen
för långt kan de därmed liksom för övrigt i andra situationer ge
anvisningar till ena parten om vad som krävs för att han skall vinna
målet. Därigenom kan deras opartiskhet ifrågasättas. Å andra sidan bör
det förhållande att ena parten underlåter att delta aktivt i förfarandet inte
medföra att skiljemännen i mindre mån begär preciseringar från käranden
än vad som vore fallet i en vanlig tvåpartsprocess. En lämplig
utgångspunkt bör vara att skiljemännen skall verka för att kärandeparten
preciserar sina yrkanden och grunder samt anger den bevisning som han
åberopar. Skiljemännen bör kunna ställa frågor beträffande otydliga eller
ofullständiga punkter i kärandens talan. De bör också kunna påpeka för
käranden att han måste leda ett visst påstående i bevis.
Skiljemännens materiella processledning måste sålunda bli beroende
av flera faktorer. Det är därför inte möjligt att genom en regel i den nya
lagen om skiljeförfarande på ett meningsfullt sätt närmare precisera hur
långt deras processledning bör sträcka sig. Regeringen lämnar därför
inget förslag till en sådan regel.
9 Avgörandet
9.1 Rättsliga premisser för tvistens avgörande
Regeringens bedömning: Någon regel om på vilka rättsliga premisser
som skiljemännen skall avgöra tvisten bör inte tas in i lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon erinran mot
utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Skiljemannalagen innehåller
inga bestämmelser om vilka materiella regler som skiljemännen skall
tillämpa när de avgör tvisten. Den allmänna uppfattningen bland
praktiker torde idag vara att skiljemän skall döma enligt gällande lag, om
parterna inte kommit överens om något annat. Parterna kan således
bestämma att skiljemännen skall avgöra tvisten med tillämpning av ett
visst lands lag eller mera fritt efter billighet, även om den senare typen av
överenskommelse torde vara sällsynt.
Modellagen har i artikel 28 reglerat frågan om vilka materiella regler
som skiljemännen skall tillämpa för att avgöra tvisten enligt följande. I
första hand skall skiljemännen tillämpa de regler som parterna kommit
överens om. Parterna kan bestämma att olika lagar skall tillämpas på
olika delar av avtalet. Skiljemännen kan också ges behörighet att avgöra
tvisten efter billighet om parterna uttryckligen har bestämt så. Om
parterna inte har avtalat något skall skiljemännen använda den lag som
utpekas av de lagvalsregler som skiljemännen anser tillämpliga.
Skiljemännen skall slutligen alltid avgöra tvisten i överensstämmelse
med avtalets villkor och med beaktande av handelsbruk.
Den finska lagen anger att skiljemännen skall grunda sin dom på lag.
Parterna har dock rätt att bestämma att en viss stats lag skall användas
eller att skiljemännen skall avgöra tvisten efter vad de anser skäligt.
Flera andra moderna europeiska lagar har liknande regleringar medan
t.ex. den belgiska lagen saknar bestämmelser på området.
Utredningen har pekat på de problem som kan uppstå när man skall ta
ställning till verkningarna av bestämmelser som utpekar materiella regler
efter vilka skiljemännen skall avgöra tvisten. Förutom svåra gräns-
dragningsproblem påtalar utredningen att en möjlighet till klandertalan
bör följa på en sådan reglering. Utredningen menar vidare att parterna
genom sitt val av skiljemän kan bestämma med vilken grad av juridisk
korrekthet de vill ha sin sak prövad.
I Sverige torde råda enighet om att skiljemännen i första hand skall
grunda sin dom på gällande rätt om parterna inte kan anses ha bestämt
något annat. Detta talar för att en regel av nu aktuellt slag kan undvaras.
Vidare bör på en bestämmelse om vilka materiella regler som
skiljemännen skall tillämpa följa en möjlighet för parterna att klandra
domen om de anser att skiljemännen tillämpat fel regelsystem. Som
regeringen inledningsvis framhållit är det emellertid önskvärt att man
inskränker möjligheterna till klander till förmån för en skiljedoms
slutlighet. Mot denna bakgrund menar regeringen att övervägande skäl
talar för att det inte bör införas någon bestämmelse om på vilka rättsliga
premisser skiljemännen skall avgöra tvisten. Detta hindrar dock inte att
parterna kan träffa avtal om att tvisten skall prövas enligt ett visst lands
lag eller att skiljemännen skall avgöra tvisten efter skälighet. Framgår det
att skiljemännen, i strid med en sådan överenskommelse, har tillämpat ett
annat lands lag, kan skiljedomen efter talan vid domstol komma att hävas
på den grund att skiljemännen överskridit sitt uppdrag. Däremot bör
domstolen vid en klandertalan givetvis inte pröva om skiljemännen
felaktigt tillämpat den lag som parterna enats om. Det kan ju ändå inte
föranleda att skiljedomen hävs.
9.2 Begreppen skiljedom och beslut
Regeringens förslag: Begreppen skiljedom och beslut definieras i den
nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Den närmare innebörden av
begreppet skiljedom, till skillnad från andra beslut som skiljemännen
fattar, är inte angiven i skiljemannalagen. Enligt utredningen föreligger
det bland praktiker olika uppfattningar t.ex. om skiljemännen som en
preliminär fråga kan pröva sin egen behörighet i en skiljedom. Utred-
ningen anser därför att det i lagen närmare bör anges vad som avses med
en skiljedom. Regeringen delar den uppfattningen.
Modellagen har till viss del reglerat frågan bl.a. i artikel 32, men den
saknar en övergripande bestämmelse. Den finska lagen saknar också en
bestämmelse som uttryckligen reder ut begreppen.
För rättegångsbalkens del definieras begreppen dom och beslut i
17 kap. 1 § på följande sätt. Avgörandet av saken sker genom dom. Häri
inbegrips avgörande av såväl hela saken som delar av saken genom
deldom eller mellandom samt stadfästelse av förlikning. Alla andra
avgöranden träffas genom beslut. Skiljer rätten sig från saken på annat
sätt än genom dom sker det genom ett slutligt beslut.
Eftersom det inte finns någon internationellt vedertagen begrepps-
bildning kunde det ligga nära till hands att knyta an till rättegångsbalkens
reglering. En mycket viktig aspekt av skiljeförfarandet är emellertid att
skiljedomar i stor utsträckning kan verkställas utomlands. Detta för-
hållande grundar sig på New Yorkkonventionen om erkännande och
verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen behandlar bara
skiljedomar. Den innehåller emellertid inte någon närmare definition av
begreppet skiljedom. Om man i Sverige ger uttrycket skiljedom en snäv
avgränsning, efter förebild från rättegångsbalkens domsbegrepp, kan det
leda till att avgöranden meddelade i Sverige enligt vår lagstiftning
kommer att kunna verkställas i mindre mån än avgöranden enligt andra
länders lagstiftning. Det kan därför finnas anledning att ge skiljedom en
mera vidsträckt innebörd. Detta medför å andra sidan att vissa såsom
skiljedom betecknade avgöranden kanske inte blir att betrakta som
skiljedomar enligt New Yorkkonventionen.
Ett avgörande av tvistefrågan bör givetvis betecknas som skiljedom.
Detta bör gälla oavsett om hela eller delar av tvistefrågan avgörs. Vidare
bör även andra avgöranden som avslutar förfarandet motsvarigheter till
avskrivning och avvisning vid domstol betecknas skiljedom. Andra
avgöranden bör betecknas beslut. Dessa avgöranden vinner inte rättskraft
och kan när som helst ändras av skiljemännen, om inte annat följer av
den nya lagen. Enligt vad som har föreslagits tidigare (avsnitt 6.2.3)
gäller undantaget beslut varigenom en skiljeman skilts från sitt uppdrag
på grund av jäv. Ett sådant beslut kan inte ändras av skiljemännen.
Av den skisserade regleringen följer att i den mån parterna inte särskilt
hänskjutit frågan om skiljeavtalets giltighet och tillämplighet till
avgörande av skiljemännen får skiljemännens avgörande av sin egen
behörighet formen av ett beslut, om de finner sig behöriga. Om
skiljemännen i stället inte anser sig behöriga avslutas förfarandet genom
skiljedom. Med den föreslagna regleringen vinner det senare avgörandet
rättskraft om det inte angrips genom talan vid domstol. Det förstnämnda
beslutet får som tidigare nämnts (se avsnitt 5.9) inte sådan verkan.
9.3 Frist för meddelande av skiljedom
Regeringens bedömning: Någon särskild tidsfrist för meddelande av
skiljedom bör inte föreskrivas i lagen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar utredningens
bedömning. Några remissinstanser anser dock att en tidsfrist, om än
något längre än enligt gällande rätt, är att föredra. En remissinstans anser
att det bör övervägas att ge domstol möjlighet att förlänga en mellan
parterna avtalad frist.
Skälen för regeringens förslag: Parterna kan enligt 18 § skilje-
mannalagen bestämma viss tid, inom vilken en skiljedom skall meddelas.
Har parterna inte avtalat viss tid skall en skiljedom med vissa undantag
meddelas inom sex månader från påkallelsen. Följden av att en dom inte
meddelas inom angiven tid blir i båda fallen att skiljeavtalet förfaller, om
tiden inte förlängs genom en överenskommelse mellan parterna eller, i
det senare fallet, genom ett beslut av tingsrätt. Den nu beskrivna
regleringen gäller dock inte om parterna eller en av dem har hemvist
utom riket.
Varken modellagen eller den finska lagen innehåller någon mot-
svarande bestämmelse. Regleringen i andra länder visar flera olika
lösningar. Enligt den belgiska lagen kan parterna bestämma viss tid inom
vilken en skiljedom skall meddelas. Har de inte bestämt någon sådan tid
kan endera av dem begära att domstol sätter ut en frist, dock först sedan
sex månader förflutit från att skiljemännen blev utsedda. I Frankrike
gäller en frist om sex månader. Denna frist kan förlängas av domstol.
Även om parterna bestämt en viss frist kan domstol förlänga denna. Den
nederländska lagen anger att skiljemännen får bestämma inom vilken tid
en skiljedom skall meddelas. En betydligt kärvare inställning har den
spanska lagen, som anger att en skiljedom i princip skall meddelas inom
sex månader från att skiljemännen blev utsedda. Denna frist kan
förlängas endast genom överenskommelse mellan parterna.
Det kan ifrågasättas om en i lag bestämd frist verkligen har så stor
betydelse som den i vissa fall tillmäts. Praxis när det gäller att förlänga
fristen torde nämligen vara generös. Vidare framstår det som en trubbig
reglering att ha samma frist oberoende av tvistens omfattning och
karaktär. Det är ganska givet att en realistisk frist måste bestämmas med
utgångspunkt i den aktuella tvisten. Fristen kunde visserligen, vilket
också framförts under remissomgången, ha betydelse för att motverka
långsamhet från parter och skiljemän samt obstruktion från framför allt
partsutsedda skiljemän. Denna betydelse borde emellertid i så fall vara
minst lika stor i internationella tvister. Dessa tvister är sedan ganska
många år undantagna från fristregeln i skiljemannalagen. Detta har
emellertid veterligen inte lett till några problem i form av utdragna
förfaranden, trots att de internationella tvisterna torde vara mera svår-
bemästrade än de inhemska. Det finns enligt regeringens mening inte
anledning att tro att något annat skulle inträffa, om den lagstipulerade
fristen avskaffades även för inhemska skiljeförfaranden. För övrigt står
det parterna fritt att komma överens om en tidsfrist, om de anser att en
sådan skulle vara till nytta. Oberoende av en tidsfrist har skiljemännen i
de stupstocksförelägganden som har omtalats i avsnittet om förfarandet
(avsnitt 8.3) instrument som kan användas mot en trilskande eller
försumlig part.
Förekomsten av tidsfristen kan rent av ha vissa direkt negativa
verkningar. En frist sätter ett extra vapen i händerna på en svarandepart
som genom att dra ut på förfarandet tills slutdagen är nära kan hota att
omintetgöra skiljeförfarandet. Vidare blir en obligatorisk frist en
komplikationsfaktor i lagregleringen. Regeringen har t.ex. i det före-
gående föreslagit liberala möjligheter att efter en begäran om skiljedom
få till stånd prövning av nya yrkanden inom ramen för ett och samma
förfarande. En ordning där man beräknar skilda frister för olika yrkanden
synes mindre lämplig.
Om fristen tas bort utan att någon annan regel införs, t.ex. möjlighet
för domstol att sätta en frist, kommer en parts bundenhet vid skiljeavtalet
inte att upphöra även om förfarandet drar ut på tiden. Däremot har en part
enligt förslaget möjlighet att få en skiljeman utbytt om denne försenar
förfarandet. Vidare kan ena parten begära skiljedom beträffande tvisten
även om motparten återkallar sin talan (se vidare avsnitt 9.5). Genom att
använda sig av den föreslagna regleringen kommer således varje part att
kunna framtvinga en skiljedom.
Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att den nya lagen om
skiljeförfarande inte bör innehålla någon dispositiv regel om tidsfrist för
skiljedoms meddelande. Lagen kommer därmed att överensstämma med
modellagen och den finska lagen på denna punkt.
Frågan är då om det i stället för den lagstadgade fristen bör införas en
möjlighet för en part att vända sig till domstol för att domstolen skall
sätta ut en frist för meddelande av dom. En sådan ordning skulle
emellertid kunna medföra att förfarandet drog ut på tiden. Domstolen
skulle nämligen inte kunna fatta ett beslut utan en noggrann prövning av
tvisten, sådan den såg ut vid den tidpunkt då domstolen prövar frågan om
fristen. Mot denna bakgrund framstår det som mindre lyckat att ge en
part rätt att vända sig till domstol i ett sådant ärende. Parterna får i stället

genom möjligheten att få skiljeman utbytt och sin rätt att kräva dom i
tvisten anses vara tillräckligt tillgodosedda.
Det kan dock finnas skäl att överväga behovet av en fristregel för vissa
typer av avtal. Det finns t.ex. i 12 kap. 66 § jordabalken en regel som
säger att parterna i ett hyresförhållande i vissa fall får avtala kortare frist
för meddelande av skiljedom än sex månader men inte längre tid. Denna
typ av särregler bör införas bland de materiella reglerna på området.
Detta kräver emellertid särskilda överväganden som inte skall göras vid
genomgången av de generella regler som bör införas i den nya lagen om
skiljeförfarande. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 17.
Det bör som nämnts även i fortsättningen stå parterna fritt att i
skiljeavtalet eller genom annan överenskommelse bestämma viss tid för
en skiljedoms meddelande. Det kan ifrågasättas om det i lagen behövs en
regel som, liksom den franska lagen, ger domstol möjlighet att förlänga
en av parterna bestämd frist. Grunden för skiljeförfarandet är emellertid
parternas avtal. Vad parterna avtalat om förfarandet bör inte utan starkt
vägande skäl sättas åt sidan. Visserligen kan man hävda att om ena
parten avsiktligt fördröjt förfarandet borde andra parten ges rätt att vända
sig till domstol och begära förlängning av den avtalade fristen för
meddelande av skiljedom. Å andra sidan kan det hävdas att part genom
att träffa avtal om en viss frist har avsagt sig denna möjlighet.
Sammantaget anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl att
genom en lagregel sätta partsautonomin ur spel på denna punkt.

9.4 Omröstningsregler
Regeringens förslag: Omröstningsreglerna utformas så att tvisten alltid
avgörs. Om majoritet för en mening inte kan uppnås skall ordföranden ha
utslagsröst. Om en skiljeman underlåter att delta i överläggningen skall
övriga skiljemän kunna avgöra frågan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Samtliga skiljemän skall enligt 16 §
skiljemannalagen delta i avgörandet av en tvist. Vid omröstning skall
enligt samma stadgande den mening gälla som majoriteten av skiljemän
företräder. Uppnås inte majoritet för någon mening förfaller skiljeavtalet
beträffande den fråga som skiljemännen prövat, om inte parterna har
bestämt något annat.
Modellagen kräver enligt artikel 29 majoritet för alla typer av beslut.
Parterna kan dock komma överens om något annat. En ordförande kan
ensam fatta beslut om förfarandet om han givits sådan behörighet av
parterna eller av alla skiljemän. Modellagen innehåller inte någon regel
som säger att alla skiljemän skall ha deltagit i skiljemännens överlägg-
ning, men det är underförstått att alla skiljemän skall ha haft möjlighet att
delta vid överläggningen.
Den belgiska lagen föreskriver att skiljedom skall meddelas efter
överläggning som alla skiljemän skall delta i. Omröstningsreglerna
överensstämmer i denna lag liksom i den finska lagen i stort med dem
som gäller enligt rättegångsbalken (se nedan). Enligt fransk och
nederländsk lag skall skiljedom ges i enlighet med majoritetens mening
medan den spanska liksom den schweiziska lagen tillerkänner
ordföranden utslagsröst.
Enligt rättegångsbalkens omröstningsregler gäller följande. Enligt
16 kap. 3 § skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften av
rösterna. Om någon mening erhållit hälften av rösterna och ordförandens
röst är bland dem skall den meningen gälla. Finns fler än två meningar
och skall ingen av dem gälla enligt vad som tidigare sagts skall man se på
vad målet rör (4 §). Är det fråga om pengar eller annat, som utgör viss
myckenhet, skall rösterna för den större myckenheten sammanläggas
med rösterna för den närmast mindre och, om det erfordras, samman-
läggningen fortsätta efter samma grund, till dess någon mening skall
gälla. Rör målet något annat skall den mening gälla som fått flest röster
eller, om flera meningar fått lika många röster, den mening som biträtts
av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.
Det kan hävdas att det inte på samma sätt som i tvistemål vid domstol
är nödvändigt att skiljemännen skall komma fram till ett avgörande. Å
andra sidan bygger skiljemannauppdraget på tanken att skiljemännen
skall avgöra en tvist som parterna inte kan lösa själva, kanske därför att
den är mycket komplicerad. Utgångspunkten bör därför vara att parterna
haft för avsikt att skiljemännen alltid skall komma fram till ett
avgörande. Det bör dock stå parterna fritt att bestämma annorlunda.
De dispositiva omröstningsreglerna bör således utformas så att tvisten
blir avgjord, om parterna inte har bestämt något annat. Den självklara
utgångspunkten är att en majoritet av skiljemännen bestämmer utgången.
När en majoritet inte kan uppnås finns i princip två vägar att välja. Man
kan, som i den schweiziska lagen, låta ordförandens röst vara utslags-
givande oavsett vad tvisten rör. Den andra lösningen överensstämmer i
huvudsak med rättegångsbalkens reglering, dvs. om det rör sig om viss
myckenhet sammanläggs rösterna för en större myckenhet med rösterna
för närmast mindre myckenhet, tills en majoritet uppnås.
De båda nu diskuterade reglerna ger olika resultat i vissa fall. Det kan i
och för sig göras gällande att det leder till ett mer tillfredsställande
resultat om sammanjämkning sker när skiljemännen är oense endast om
t.ex. ett visst belopp. Man kan även hävda att ordförandens ställning i
vissa fall blir alltför stark om han alltid skall ha utslagsröst. Å andra
sidan är sammanjämkning ett tämligen okänt begrepp på det inter-
nationella planet. För svensk del bör därför lämpligen väljas en modell
som ger ordföranden utslagsröst. Remissutfallet ger också stöd för denna
lösning.
Regeringen föreslår att om parterna inte har bestämt något annat skall
den mening gälla som majoriteten av skiljemännen enas om. Om
majoritet inte uppnås föreslår regeringen att ordföranden skall ha
utslagsröst.
Enligt utredningens uppfattning bör lagen om skiljeförfarande inte
innehålla regler om hur olika omröstningsteman skall ställas upp. Denna
ståndpunkt har mött kritik från en remissinstans som framhållit att det i
lagen bör anges vad som skall gälla i denna fråga. Regeringen anser dock
att det saknas tillräckliga skäl för en sådan reglering. Enligt regeringens
mening kan frågan helt överlämnas till skiljemännen att bedöma. Kan
skiljemännen inte enas får de rösta i frågan.
Slutligen skall frågan om en skiljemans deltagande i överläggning till
skiljedom beröras. I nuvarande lag anges att samtliga skiljemän skall
delta i avgörandet av en tvist. Detta innebär att en skiljeman kan för-
hindra en dom genom att inte inställa sig till eller delta i överläggningen.
Frågan är av särskilt intresse då det har framhållits att det särskilt i
internationella tvister förekommer att en skiljeman saboterar eller för-
halar förfarandet genom att inte delta vid förhandling eller överläggning
eller genom att på annat sätt förhindra eller fördröja meddelande av en
dom. Enligt regeringens mening måste det anses väsentligt att en
skiljenämnd kan fatta beslut, om en skiljeman uteblir utan giltigt skäl.
Som tidigare nämnts är det enligt modellagen tillräckligt att samtliga
skiljemän ges möjlighet att delta vid överläggningen. Har samtliga
skiljemän beretts tillfälle att delta, men uteblir likväl någon skiljeman
utan giltig orsak, kan de övriga skiljemännen besluta dom. Om man för
svensk del valde en sådan regel, som då bör komma till klart uttryck i
lagen, skulle, med ett undantag som dock endast torde vara av teoretiskt
intresse, med de föreslagna omröstningsreglerna resultatet bli att två
skiljemän av tre kan meddela dom oavsett om de är eniga eller inte. Det
finns vid denna omröstning inte skäl att på något sätt beakta den
uteblivne skiljemannens röst. För det fall att en part angriper en sådan
skiljedom vid domstol och domstolen finner att parten har fog för ett
påstående att samtliga skiljemän inte har beretts tillfälle att delta i
avgörandet, bör domstolen kunna nöja sig med att bereda skiljemännen
tid att hålla en ny överläggning, som undanröjer grunden för upphävande
av skiljedomen (se vidare avsnitt 10.5). Deltar den tidigare uteblivne
skiljemannen inte heller vid en sådan överläggning utan att ha giltigt
hinder torde saken därmed vara överspelad.
Lösningen för svensk del bör alltså bli den som ovan redovisats. Även
om problemet kanske främst förekommer i internationella tvister finns
det inte skäl att begränsa lösningen till denna typ av tvister. Regeringen
föreslår därför att det i lagen tas in en bestämmelse om att skiljemans
underlåtenhet att delta i avgörandet av en fråga inte utgör hinder mot att
frågan prövas. Genom den valda regleringen tillses att samtliga skiljemän
får möjlighet att delta i tvistens avgörande samtidigt som en skiljeman
inte ges någon mera vidsträckt möjlighet att utnyttja sin rätt att delta vid
överläggningen till att förhala tvistens avgörande. Den valda modellen
ger inte något utrymme för missbruk på så sätt att t.ex. en ensam
skiljeman kan meddela dom under åberopande av att de andra båda
skiljemännen uteblivit från överläggningen. Det kan nämligen förutses
att de två skiljemän som i exemplet inte deltagit i överläggningen inte
heller kommer att underteckna skiljedomen. En sådan skiljedom kommer
därmed inte att uppfylla formkravet på en skiljedom, se vidare avsnitt
9.8.
9.5 Rätten till dom vid återkallelse
Regeringens förslag: Återkallar ena parten ett yrkande skall motparten
kunna begära att skiljemännen prövar yrkandet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Olika meningar av mer eller mindre långtgående
natur framförs dock i denna fråga. En remissinstans föreslår att regeln
utformas efter mönster av 13 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken.
Skälen för regeringens förslag: Om den part som påkallar ett
skiljeförfarande återkallar sin talan har motparten inte rätt till dom enligt
någon uttrycklig bestämmelse i skiljemannalagen. Enligt modellagen kan
däremot motparten framtvinga en skiljedom under förutsättning att han
har ett befogat intresse av att få tvisten prövad. Även den finska skilje-
mannalagen har en motsvarande bestämmelse. Enligt rättegångsbalken
har svaranden i ett dispositivt tvistemål alltid rätt till dom om käranden
återkallar sin talan. Detta förutsätter dock att svaranden har ingått i
svaromål (13 kap. 5 § första stycket).
Frågan är nu hur den angivna situationen bör regleras i en ny lag om
skiljeförfarande.
Regeringen kan konstatera att motiven till ifrågavarande reglering i
rättegångsbalken främst består i att en part inte skall kunna återkomma
med samma talan gång på gång. Motsvarande synsätt bör gälla även i
skiljeförfaranden. Därutöver får regeringens förslag om att en part skall
kunna framställa nya yrkanden (se avsnitt 8.3) betydelse i samman-
hanget. Det synsätt som ligger bakom denna reglering talar för att en part
också bör ha rätt att kräva dom beträffande ett yrkande som motparten
återkallar. Då det enligt förslaget ankommer på skiljemännen att bedöma
lämpligheten av att nya yrkanden förs in i skiljeförfarandet bör det inte
därutöver krävas att den part som begär skiljedom över ett återkallat
yrkande har ingått i svaromål. Av samma skäl bör inte rätten till dom
göras beroende av en prövning huruvida en part har ett befogat intresse
av att få tvisten prövad, sedan ett yrkande väl tagits upp till prövning i
skiljeförfarandet.
Såvitt avser den under remissomgången framförda tanken om en parts
möjlighet att vid återkallelse kunna välja mellan skiljedom, tredskodom
eller fortsatt handläggning konstaterar regeringen att konsekvenserna av
en sådan ordning är svåra att överblicka. Särskilt när det gäller inter-
nationella förfaranden framstår en reglering i enlighet med det sagda som
ytterst tveksam. Så skulle t.ex. verställighetsfrågorna få en helt ny
dimension om det vore möjligt för skiljemännen att meddela tredskodom.
Man kan också fråga sig i vad mån det finns något behov av en sådan
regel. Någon motsvarighet härtill återfinns, såvitt regeringen känner till,
inte heller i några andra länders lagstiftningar. Mot bakgrund av det
anförda anser regeringen att det saknas skäl att nu penetrera frågan
vidare.
Regeringen föreslår således att om en part återkallar ett yrkande skall
motparten ha en oavvislig rätt att få yrkandet prövat av skiljemännen.
9.6 Deldom och mellandom
Regeringens förslag: Skiljemännen skall kunna meddela särskild
skiljedom. Huvudfordran och fordran som åberopas till kvittning skall
dock avgöras i samma skiljedom.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 19 § skiljemannalagen får
deldom ges om det kan ske utan förfång för part. Vidare kan skilje-
männen meddela särskild dom på medgivande.
Modellagen har inte något särskilt stadgande om deldom och mellan-
dom. Det framgår dock av artikel 32(1), där det talas om final award ,
att det är förutsatt att skiljemännen skall kunna avgöra delar av tvisten i
en skiljedom. En motsvarande bestämmelse finns i den tyska lagen. I den
nederländska och den schweiziska lagen ges skiljemännen uttryckligen
möjlighet att meddela dom beträffande delar av tvisten. Parterna kan
enligt den sistnämnda lagen inskränka denna möjlighet.
Den finska lagen ger skiljemännen möjlighet att meddela deldom i
huvudsak på samma sätt som skiljemannalagen. Det anges dock att över
en fordran och ett mot den framställt kvittningsyrkande skall dömas i ett
sammanhang. Vidare regleras i den finska lagen möjligheten att meddela
mellandom på så sätt att detta förutsätter att parterna är ense om det.
Enligt utredningen har Stockholms Handelskammares Skiljedoms-
institut uppgett att det för närvarande råder en besvärande osäkerhet när
det gäller möjligheterna att vid skiljeförfarande enligt skiljemannalagen
meddela särskild skiljedom, dvs. i första hand deldom och mellandom.
Institutet anser att det framför allt av processekonomiska skäl bör finnas
tämligen vida möjligheter att meddela sådan särskild skiljedom. Det bör
dock enligt institutet övervägas att föreskriva viss begränsning för det
fall att någon av parterna motsätter sig särskild skiljedom.
Utredningen har dragit slutsatsen att det inte finns skäl att föreslå
någon begränsning av möjligheten att meddela deldom jämfört med vad
som gäller enligt skiljemannalagen. Regeringen delar den bedömningen.
Liksom enligt nuvarande lag bör skiljemän således kunna meddela
deldom när en part helt eller delvis medgett ett yrkande. För annan
deldom förutsätts enligt skiljemannalagen att den skall kunna ges utan
förfång för en part. Bakom denna inskränkning ligger samma tankegång
som kommit till uttryck i 17 kap. 4 § rättegångsbalken, nämligen att det
skall dömas i ett sammanhang över en huvudfordran och en fordran som
åberopas till kvittning. En part som får framgång med ett kvittnings-
yrkande kunde annars inte använda sin fordran till avräkning och en
skiljedom i den delen skulle kanske sedan inte kunna verkställas.
Regeringen anser att det i den nya lagen bör anges att i de fall motparten
åberopat en motfordran skall båda fordringarna avgöras i samma
skiljedom. Med en sådan reglering behövs det inte några ytterligare
begränsningar av möjligheten att meddela deldom.
Det finns i dag bestämmelser om mellandom i 17 kap. 5 § rättegångs-
balken. Parterna har enligt detta stadgande inte något uttryckligt
inflytande över frågan om mellandom skall meddelas, även om deras
ståndpunkt givetvis är viktig.
Ett exempel på när det kan vara praktiskt att avgöra en tvist i skilda
domar är när tvisten gäller både om skadeståndsskyldighet föreligger och
i så fall hur skadeståndet skall beräknas. En mellandom har här
huvudsakligen en processekonomisk funktion. Frågan om skadeståndets
storlek som kanske kräver en vidlyftig utredning blir ju aldrig aktuell
om det i mellandomen konstateras att någon skadeståndsskyldighet inte
föreligger. En mellandom av sådant innehåll innebär att tvisten slutligen
löses med åtföljande fördelar för båda parterna. Det finns även andra fall,
som strax skall beröras, då det är lämpligt att mellandom kan meddelas.
De skäl som talar för att domstolen skall kunna meddela mellandom i
en rättegång har bärkraft även beträffande skiljeförfarandet. Enligt
regeringens mening bör det därför i skiljeförfarandet finnas minst lika
stora möjligheter att meddela mellandom som det finns i en rättegång.
Mellandom bör sålunda kunna ges om skyldigheten att prestera något
innan skiljemännen, vid bifallande dom, bestämmer prestationens storlek.
Vidare bör det vara möjligt att ge mellandom t.ex. beträffande en
invändning om att preskription inträtt. Den senare typen av invändning
kan ofta prövas utan vidlyftig utredning, och vid bifall avgörs praktiskt
sett hela målet. Även i de fall då käranden grundar sitt anspråk på
alternativa grunder kan det finnas skäl att pröva en av grunderna i en
mellandom. Vid bifall behöver nämligen övriga grunder inte prövas.
Möjligheten att meddela mellandom bör emellertid även kunna avse
andra frågor angående saken som skiljemännen anser lämpliga att bryta
ut till separat behandling. Det kan t.o.m. tänkas fall då skiljemännen
avgör själva tvisten genom en särskild skiljedom för att sedan besluta om
kostnaderna för sig i den slutliga skiljedomen. Några närmare anvis-
ningar till skiljemännen som begränsar deras möjligheter att meddela
mellandom eller, med skiljemannalagens beteckning, särskild skiljedom,
bör inte infogas i lagen.
Om båda parter vill ha en viss fråga prövad i en särskild skiljedom
eller, omvänt, om de båda motsätter sig en sådan dom, bör skiljemännen
ha att rätta sig efter deras inställning. En enskild part bör däremot inte ha
möjlighet att förhindra skiljemännen att avgöra målet på ett
processekonomiskt riktigt sätt. Skiljemännen bör därför, om man bortser
från kvittningsfallet, ha rätt att meddela en särskild skiljedom mot ena
partens bestridande. De skäl som parten stöder sitt motstånd på får alltså
bedömas av skiljemännen i det enskilda fallet.
Regeringen föreslår således att skiljemännen skall kunna meddela
särskild skiljedom om inte båda parterna motsätter sig det med den
begränsningen att en huvudfordran och en fordran som åberopas till
kvittning alltid skall avgöras i samma skiljedom. För enkelhetens skull
bör båda typerna av nu aktuella domar kunna betecknas särskild
skiljedom.
9.7 Stadfästning av förlikning
Regeringens förslag: Skiljemännen skall på parternas begäran kunna
stadfästa en förlikning i en skiljedom.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen innehåller inga
regler som säger att skiljemännen kan fastställa en förlikning genom
skiljedom. Skiljemännen anses trots detta ändå ha en sådan möjlighet.
Enligt modellagen artikel 30 får skiljemännen på parternas begäran
stadfästa en förlikning genom skiljedom. Den finska, tyska och neder-
ländska lagen innehåller motsvarande reglering. I samtliga fall krävs
enighet mellan parterna. Skiljemännen anses dock under vissa förutsätt-
ningar kunna vägra stadfästelse.
Förliks parterna i en rättegång får domstolen enligt 17 kap 6 § rätte-
gångsbalken stadfästa förlikningen i en dom. Även i detta fall skall
parterna begära stadfästelse. Det anses att rätten har en viss möjlighet att
vägra stadfästelse, t.ex. om förlikningen strider mot lag eller god sed.
En förlikning som parterna träffat är i sig inte verkställbar. Om
skiljemännen ges möjlighet att i en skiljedom stadfästa en förlikning får
detta till följd att förlikningen blir exigibel. Skiljedomen kan således
verkställas både inom och utom Sverige. Fördelarna med en sådan
ordning är uppenbara. Regeringen föreslår därför att det i lagen om
skiljeförfarande införs en bestämmelse om att skiljemän kan stadfästa en
mellan parterna träffad förlikning i en skiljedom. Som en första förut-
sättning för stadfästelse bör det krävas att parterna är eniga om att
förlikningen skall stadfästas. Vidare bör skiljemännen ges möjlighet att
vägra stadfästelse. Detta bör kunna ske t.ex. om skiljedomen skulle strida
mot grunderna för rättsordningen här i riket eller parternas överens-
kommelse syftar till att bedra någon. Utrymmet för att vägra fastställelse
blir som synes inte särskilt stort, men det bör ändå finnas. Den svenska
lagstiftningen kommer genom den nu föreslagna regleringen att stå i
samklang med modellagen och de ovan angivna lagarna.
9.8 Skiljedomens utformning och innehåll
Regeringens förslag: Skiljedomen skall vara skriftlig. Den skall
underteckas av skiljemännen eller en majoritet av dem. I sistnämnda fall
skall orsaken till att samtliga skiljemän inte undertecknat domen anges.
Parterna får bestämma att endast ordföranden skall underteckna
skiljedomen.
Dagen för skiljedomens meddelande och platsen för förfarandet skall
anges i skiljedomen.
Skiljedomen skall genast tillställas parterna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att det i
lagen bör införas ett krav på att skiljedomen skall motiveras, eventuellt
med möjlighet för parterna att i vissa fall bestämma annorlunda.
En utländsk expert har, för det fall som någon majoritet för en viss
mening inte kan uppnås och ordförandens mening sålunda blir gällande,
ifrågasatt bestämmelsen såvitt gäller undertecknande.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen uppställer följande
krav på en skiljedoms utformning och innehåll. Enligt 17 § skall skilje-
domen avfattas skriftligen och undertecknas av skiljemännen. Skilje-
domen bör innehålla uppgift om ort och dag för meddelandet. Vidare bör
skiljemännen underrätta parterna om när och var skiljedomen finns
tillgänglig. Om skiljedomen inte är avfattad skriftligen och undertecknad
av skiljemännen är den enligt 20 § första stycket 1 p. ogiltig. Undantag
härifrån görs om skiljedomen är undertecknad av flertalet skiljemän och
de på domen har intygat att den skiljeman som inte skrivit under domen
har deltagit i tvistens avgörande.
Modellagens bestämmelser om skiljedomens utformning och innehåll
återfinns i artikel 31. Den överensstämmer i stort med skiljemannalagens
bestämmelse. Till skillnad från den svenska lagen uppställer modellagen
dessutom krav på att skiljemännen skall motivera sitt avgörande. Vidare
skall enligt modellagen i domen anges den plats som bestämts för
förfarandet och den dag domen getts. Enligt en uttrycklig bestämmelse
skall domen anses given på den plats som sålunda anges på domen.
Slutligen stadgas att ett exemplar av domen undertecknad av skilje-
männen på sätt som sagts ovan skall sändas till varje part.
Den finska lagen har samma krav på form som modellagen. Den
föreskriver vidare att domen skall tillställas parterna på ett bevisligt sätt.
Däremot behöver skiljemännen inte motivera sitt avgörande.
De flesta andra moderna europeiska lagarna kräver skriftlig form samt
motivering av domen.
Frågan om en reglering av skiljedomens utformning och innehåll bör
ses i belysning av de allmänna överväganden avseende graden av statlig
inblandning i skiljeförfaranden som regeringen inledningsvis givit
uttryck för. Regeringen har sålunda konstaterat att det saknas anledning
att genom lagstiftning i alltför hög grad reglera parternas mellan-
havanden. Partsautonomin skall ges en centrala ställning. De krav som en
part kan ställa på en skiljedoms utformning och innehåll behöver därför
inte nödvändigtvis resultera i uttryckliga bestämmelser i lagen om
skiljeförfarande.
Vad nu sagts innebär inte att man kan avstå från bestämmelser som
gäller skiljedomens form och innehåll. Tvärtom framstår det som mycket
angeläget att vissa frågor får sin reglering. Dessa bör dock kunna
begränsas så att man i lagen om skiljeförfarande endast anger de mini-
mikrav som från samhällets sida bör ställas för att en skiljedom skall
verkställas. Härutöver bör naturligtvis modellagens och utländska skilje-
mannalagars bestämmelser på området beaktas.
Med utgångspunkt i det nu sagda bör skiljedomen vara dokumenterad i
skrift. Vidare bör skiljemännen ha undertecknat domen. Är domen inte
undertecknad av alla skiljemän bör det liksom för närvarande vara
tillräckligt att flertalet av skiljemännen undertecknat den och samtidigt
angett varför inte alla skiljemän undertecknat skiljedomen. Särskilt i
förfaranden med skiljemän från olika länder kan det ta tid att skicka runt
skiljedomen för att den skall undertecknas av samtliga skiljemän.
Parterna kan ha en befogat intresse av att snabbt få reda på utgången. Det
bör därför lämnas möjlighet för parterna att föreskriva att det är
tillräckligt att domen undertecknas av skiljenämndens ordförande. Något
praktiskt behov av ett undantag från vad nu sagts för det fall skiljedomen
ger uttryck endast för ordförandens mening torde inte föreligga.
Som tidigare nämnts (avsnitt 8.5) bör, på samma sätt som i t.ex.
modellagen, platsen för skiljeförfarandet anges i skiljedomen. Denna
plats har betydelse då det gäller att avgöra om det är fråga om en svensk
skiljedom. Däremot finns det inte någon anledning att i lagen om
skiljeförfarande ta in en motsvarighet till modellagens bestämmelse om
att en skiljedom skall anses meddelad på platsen för förfarandet. En
sådan regel skulle i nationella förfaranden helt sakna betydelse. Slutligen
bör dagen för domens meddelande anges eftersom den bildar
utgångspunkt för vissa frister.
Nästa fråga är huruvida det i lagen bör införas en bestämmelse om att
skiljemännen skall motivera domen. Det finns skäl både för och emot en
sådan ordning. För ett krav på ett motiverat avgörande talar den om-
ständigheten att modellagen och flera utländska lagar om skiljeförfarande
har en sådan bestämmelse. Vidare kan man anta att parterna är
intresserade av det resonemang som ligger till grund för avgörandet. En
motivering kan även få betydelse för tolkningen av domslutet och
rättskraftsfrågorna. Med ett lagstadgat krav på motivering följer emeller-
tid den nackdelen att man i det fallet motiveringen uteblir måste ge part
möjlighet att klandra domen. Som regeringen tidigare framhållit är det
angeläget att till förmån för en skiljedoms slutlighet begränsa möjlig-
heterna till klander. Detta talar mot ett krav på motivering av skilje-
domen. Vidare kan det, även om det vid en första betraktelse verkar
långsökt, med ett motiveringskrav ifrågasättas vilka kvalitativa normer
som bör gälla för motiveringen. De skäl som ovan angetts för nyttan med
en motiverad dom innebär nämligen att kraven på motiveringens kvalitet
inte kan sättas alltför lågt. Det finns också andra argument mot ett krav
på motivering. Särskilda problem skulle uppstå i de skiljeförfaranden
som närmast gäller kvalitetsbedömningar, sk. sniff and look arbitration.
Även kostnadsaspekten måste beaktas. En skriftlig domsmotivering
innebär ökade kostnader som parterna får bära.
Det finns alltså beaktansvärda skäl både för och emot ett lagstadgat
krav på motivering av skiljedom. Ingendera lösningen framstår som
självklar. Frågans betydelse skall dock inte överdrivas. Svenska skilje-
domar är enligt praxis försedda med motivering. Något krav på doms-
motivering behöver inte införas i lagen för att säkerställa att skiljedomen
skall kunna verkställas. Mot bakgrund härav framstår en ordning som
innebär att parterna fritt får bestämma om de vill att skiljedomen skall
vara motiverad som en lämplig avvägning. Remissutfallet ger också stöd
för denna lösning. Regeringen anser därför att något krav på motivering
av domen inte bör införas i lagen om skiljeförfarande.
Det nu sagda utesluter inte att parterna kan bestämma ytterligare krav
på skiljedomens utformning och innehåll utöver vad som stadgas i lagen.
Parterna bör t.ex., förutom att kunna kräva en domsmotivering, utan
vidare kunna uppställa krav på att eventuella skiljaktiga meningar skall
motiveras och bifogas domen.
9.9 Rättelse, tolkning och komplettering
Regeringens förslag: Skiljemännen skall ha möjlighet att rätta, tolka och
komplettera en skiljedom. Rättelse får endast avse uppenbara oriktigheter
till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende. Komplettering
får ske i de fall då skiljemännen av förbiseende underlåtit att avgöra en
fråga som hänskjutits till dem. Tolkning får endast avse domslutet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. En remissinstans avstyrker förslaget i den
del som gäller tolkning av skiljedom. Två remissinstanser anser att det
bör krävas en partsöverenskommelse för att skiljemännen skall kunna
tolka en skiljedom.
Några utländska experter menar att de föreslagna tidsfristerna är alltför
snålt tilltagna. Någon expert uttrycker tvekan till bestämmelsen att
skiljemännen skall kunna tolka en skiljedom.
Skälen för regeringens förslag: Det finns inte någon bestämmelse i
skiljemannalagen som ger skiljemännen möjlighet att rätta, tolka eller
komplettera ett avgörande. Det är emellertid en allmän uppfattning att
skiljemän kan rätta skiljedomar i analogi med vad som gäller för
domstols domar enligt 17 kap. 15 § rättegångsbalken.
Om en domstol finner att en dom eller ett beslut i ett tvistemål
innehåller någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får domstolen
besluta om rättelse (17 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken). Vidare
kan en domstol komplettera ett sådant avgörande om rätten av
förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som skulle ha meddelats i
samband med en dom eller ett slutligt beslut (17 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken). Sistnämnda möjlighet är inskränkt till två veckor från
det att avgörandet meddelades, medan rättelseinstitutet inte är inskränkt i
tiden.
Modellagen innehåller i artikel 33 en bestämmelse som ger skilje-
männen möjlighet att besluta om rättelse och att komplettera sitt
avgörande. Liknande bestämmelser återfinns i den tyska, finska och
nederländska lagen. Modellagens stadgande, liksom den tyska regle-
ringen, medger dessutom skiljemännen att tolka en skiljedom, om
parterna har kommit överens om det. Sådant avtal kan träffas i förväg
eller när behov av tolkning uppkommer.
Utredningen har föreslagit att det i lagen om skiljeförfarande skall tas
in bestämmelser som ger skiljemännen möjlighet att rätta, tolka och
komplettera en skiljedom. Enligt utredningen bör bestämmelserna i
huvudsak kunna utformas med modellagen som förebild.
Vad först gäller möjligheten att rätta en skiljedom delar regeringen
utredningens bedömning. Enligt regeringens mening bör rättelse-
möjligheten, liksom enligt rättegångsbalken, vara begränsad till fel som
har karaktär av klara, lapsusbetonade förbiseenden och inte få omfatta
oriktigheter som kan föras tillbaka på felaktigheter i rättstillämpningen
eller egentliga tankefel o.d. Skiljemännen bör ges möjlighet att av egen
kraft rätta ett avgörande. Vidare bör skiljemännen ha möjlighet att rätta
ett avgörande om en part begär det.
Vad sedan gäller frågan om möjligheten att komplettera en skiljedom
ansluter sig regeringen även på denna punkt till utredningens bedömning.
Skiljemännen bör således få meddela ett tilläggsbeslut beträffande en
fråga som hänskjutits till dem, men som de inte uttalat sig om i
avgörandet. Liksom vid rättelse bör skiljemännen ges möjlighet att
komplettera en skiljedom både av egen kraft och på begäran av en part.
Vid utformningen av modellagen ansågs det att skiljedomens
slutgiltighet kunde ifrågasättas om skiljemännen gavs möjlighet att tolka
domen. Vidare menade man att en sådan bestämmelse skulle kunna
öppna möjlighet för parterna att ansätta skiljemännen med ogrundade
framställningar om tolkning på olika punkter. Däremot ansågs det inte
föreligga hinder för parterna att genom avtal ge skiljemännen behörighet
att tolka en skiljedom.
Det skulle onekligen innebära en stor fördel om skiljemännen gavs
möjlighet att tolka domslutet i en skiljedom. Härigenom skulle de på ett
praktiskt sätt kunna undanröja sådana oklarheter som t.ex. medför hinder
för verkställighet. I annat fall skulle den vinnande parten vara hänvisad
till att väcka talan vid domstol med alla de olägenheter som det innebär.
Regeringen anser att skiljemännen bör ha möjlighet att tolka domslutet i
en skiljedom.
Nästa fråga blir då om det skall krävas en partsöverenskommelse för
att tolkning skall kunna ske. Det kan dock direkt sägas att det framstår
som svårförståeligt varför man skall uppställa krav på partsöverens-
kommelse när det gäller tolkning men inte ha motsvarande krav
beträffande rättelse och komplettering av en skiljedom. Parterna funderar
säkert inte närmare på behovet av tolkning förrän de får en oklar
skiljedom i sin hand. I den situationen har i allmänhet en av parterna inte
intresse av ett klargörande. Det ter sig klart olämpligt att tolkning då inte
skulle kunna äga rum. Vad sedan gäller de betänkligheter som
framfördes under utarbetandet av modellagen anser regeringen att dessa
borde kunna undanröjas om regleringen utformas med sagda invänd-
ningar i åtanke. Regeringen återkommer strax till detta. Den svenska
regeln bör mot bakgrund av det nu anförda utformas så att tolkning inte
förutsätter att parterna har gett skiljemännen sådan behörighet.
Regeringen föreslår således att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
bestämmelse av vilken framgår att skiljemännen skall ha möjlighet att
tolka domslutet i en skiljedom. Det bör av lagen framgå att det enbart är
domslutet som kan bli föremål för tolkning.
Bestämmelserna bör utformas så att skiljemännen ges rätt men inte
skyldighet att rätta, komplettera eller tolka avgörandet. Det bör över-
låtas till skiljemännen att närmare avgöra om det föreligger förutsätt-
ningar för rättelse, komplettering respektive tolkning. Med en sådan
ordning undviker man att en skiljedoms slutlighet äventyras samtidigt
som riskerna för förhalningar minimeras. Några närmare anvisningar till
skiljemännen bör inte ges i lagen.
Det ligger i sakens natur att den part som begär tolkning noga
specificerar vad han menar är oklart. Han kan annars inte räkna med att
skiljemännen kommer att gå med på hans begäran. Någon särskild
bestämmelse härom torde inte behövas.
Om skiljemännen överväger att meddela ett beslut om rättelse,
komplettering eller tolkning bör parterna i allmänhet få yttra sig över
frågan. Det kan dock tänkas uppkomma fall då en sådan åtgärd framstår
som obehövlig med hänsyn till åtgärdens karaktär. Vidare kan en part
visa sig vara svår att nå inom rimlig tid. Skiljemännen bör därför ges ett
visst utrymme att underlåta kommunikation.
Slutligen vill regeringen ta upp frågan om vilka tidsfrister som skall
gälla för parter och skiljemän när det blir aktuellt att rätta, tolka eller
komplettera en skiljedom. Utredningen har här föreslagit att skilje-
männen skall ha 30 dagar på sig från dagen för skiljedomens meddelande
för att av egen kraft rätta eller komplettera ett avgörande. I de fall en part
begär en sådan åtgärd eller att skiljemännen skall tolka en skiljedom
skall, enligt utredningen, en parts begäran framställas inom 30 dagar från
delfåendet av domen.
De av utredningen förordade tidsfristerna överensstämmer i huvudsak
med motsvarande frister i modellagen. De kan dock tyckas något snålt
tilltagna, särskilt i de fall då skiljemännen är bosatta i olika länder. Det är
emellertid av största intresse att minimera tidsfristerna för ifrågavarande
åtgärder sedan en skiljedom väl givits. Parternas berättigade intresse av
att snabbt erhålla skiljemännens slutliga avgörande måste få väga tungt i
sammanhanget. Mot denna bakgrund anser regeringen att de nu angivna
fristerna är väl avvägda.
Regeringen föreslår således att i de fall skiljemännen av egen kraft
rättar eller kompletterar en skiljedom detta skall ske inom 30 dagar från
dagen för skiljedomens meddelande. Regeringen föreslår vidare att parts
begäran om sådan åtgärd eller om tolkning skall ske inom 30 dagar från
delfåendet av domen.
Med denna reglering återstår det att klargöra vilken tidsfrist som skall
gälla för skiljemännen sedan parterna begärt en åtgärd av ifrågavarande
slag. Enligt modellagen har skiljemännen 30 dagar på sig från
mottagandet av en begäran om rättelse eller tolkning. Avser begäran en
komplettering av skiljedomen utsträcks tidsfristen enligt modellagen till
60 dagar. Enligt modellagen kan skiljemännen förlänga de nu angivna
tidsfristerna.
De tidsfrister som intagits i modellagen i nu aktuellt avseende framstår
som ändamålsenliga. Däremot kan det ifrågasättas om det finns något
behov av en möjlighet till förlängning av fristen. I den tyska lagen, vars
bestämmelser om tidsfrister motsvarar modellagens, saknas en sådan
möjlighet. Regeringen har svårt att se något större behov av en möjlighet
till förlängning utöver de 30 respektive 60 dagar som följer av den tyska
lagens och modellagens bestämmelser. Regeringen föreslår därför att
dessa frister skall gälla enligt den nya lagen om skiljeförfarande.
10 Skiljedoms ogiltighet och upphävande av
skiljedom
10.1 Uppdelningen mellan ogiltighet och klander
Regeringens bedömning: Uppdelningen mellan grunder som gör
skiljedomen ogiltig och sådana som inom viss tid måste åberopas av en
part inför rätten bör behållas.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i bedöm-
ningen eller lämnar den utan erinran. Några anser dock att uppdelningen
bör slopas och att lagen endast bör innehålla klandergrunder.
Flera utländska experter menar att lagen endast bör innehålla klander-
grunder.
Skälen för regeringens bedömning: Det ligger i själva skiljeavtalet
att parterna härigenom har avsagt sig möjligheten att vid domstol få en
skiljedom överprövad på materiell grund. Om det däremot förekommit
något formellt fel vid handläggningen eller om det annars finns anledning
att ifrågasätta om förfarandet skett på ett korrekt sätt har parterna ett
berättigat intresse av att kunna angripa domen. I sådana fall finns det
även andra intressen som skulle kunna motivera att en skiljedom kan
angripas. Så t.ex. kan hänsynen till allmänna intressen och till tredje man
motivera en domstolskontroll av skiljedomar. Särskilt den omständig-
heten att rättsväsendet medverkar vid exekution av en skiljedom talar för
detta. Å andra sidan är det väsentligt att ett skiljeförfarande kan genom-
föras snabbt och att tvisten i och med skiljedomen avgörs slutligt. Det
finns också i många fall ett intresse av att bibehålla sekretessen. Även
kostnadsaspekten kommer in i bilden. Det nu sagda innebär att man
måste göra en avvägning mellan de olika intressen som ovan angetts när
man skall reglera i vilken utsträckning en skiljedom skall kunna bli
föremål för kontroll vid domstol. Som antytts inledningsvis kan det dock
aldrig bli tal om en materiell överprövning, vare sig i fråga om bevisning
eller den rättsliga bedömningen.
I skiljemannalagen finns bestämmelser om när en skiljedom är ogiltig
även om den inte angrips av någon part (20 §). Lagen innehåller även
regler om klandertalan, dvs. att en skiljedom inom viss tid och på vissa
grunder kan angripas av en part (21 §). Ogiltighetspåföljden är betingad
av hänsyn till tredje mans eller något allmänt intresse medan klander-
grunderna främst är avsedda att ge parterna möjlighet att angripa skilje-
domen om endast deras intressen träds för när.
Det kan ifrågasättas och har också ifrågasatts av flera remissinstanser
om den nu angivna uppdelningen mellan ogiltighets- och klandergrunder
är ändamålsenlig. Ett alternativ härtill vore att alltid låta det vara upp till
parterna att avgöra om någon av dem vill angripa skiljedomen. Med en
sådan ordning skulle ogiltighetsbegreppet kunna utmönstras ur lag-
stiftningen.
Modellagen liksom t.ex. den belgiska lagen innehåller enbart klander-
grunder. Å andra sidan skall det enligt modellagen ske en ny prövning
enligt dessa grunder vid begäran om verkställighet. Och enligt den
belgiska lagen finns ingen preklusionsfrist om part vill föra talan mot
skiljedomen under åberopande av att den strider mot ordre public eller att
tvisten inte kunde hänskjutas till avgörande av skiljemän. Den finska
lagen skiljer mellan grunder för en skiljedoms ogiltighet och grunder
som kan åberopas av en part endast om talan förs mot skiljedomen inom
viss tid.
En utländsk skiljedom gäller enligt 7 § första stycket lagen (1929:147)
om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) inte om den mot vilken
skiljedomen riktar sig visar att vissa omständigheter förelegat. Vidare
anges i 7 § andra stycket att en utländsk skiljedom inte heller gäller om
den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte kan
avgöras av skiljemän eller om tillämpning av skiljedomen skulle vara
uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket (ordre
public). En utländsk skiljedoms giltighet enligt 7 § andra stycket prövas
oberoende av invändning. Dessa bestämmelser har utformats i nära
anslutning till artikel V i New Yorkkonventionen om erkännande och
verkställighet av utländska skiljedomar (se vidare prop. 1971:131). Av
bestämmelserna framgår således att konventionen behandlar grunderna
om skiljedomsmässighet och ordre public på annat sätt än andra grunder
som kan hindra erkännande och verkställighet. Som närmare behandlas
framför allt i avsnitt 15.3 föreslår utredningen att den svenska lagen i
ännu högre grad skall anknyta till konventionens bestämmelser.
Av den gjorda genomgången framgår att reglerna om en skiljedoms
giltighet med hänsyn till ordre public och skiljedomsmässighet behandlas
på särskilt sätt i New Yorkkonventionen samt i t.ex. belgisk och finsk
lagstiftning. Vidare framgår det att en förnyad prövning av bl.a. dessa
grunder skall ske vid begäran om verkställighet enligt modellagen. Enligt
regeringens mening är det uppenbart att en skiljedom som behandlar
frågor om t.ex. vårdnad och faderskap oavsett parternas agerande inte
kan tillerkännas rättsverkan. Det framstår därvid som tydligast om
lagstiftningen direkt anger att en skiljedom som innehåller denna typ av
brister inte kan tillerkännas verkan. (Angående en viss modifikation av
denna princip hänvisas till avsnitt 13.2.2 om verkställighet av skiljedom.)
Regeringen ansluter sig därför till utredningens bedömning att uppdel-
ningen mellan grunder som gör skiljedomen ogiltig och sådana som inom
viss tid måste åberopas av en part som för talan mot skiljedomen bör
behållas, oakttat modellagens reglering.
10.2 Skiljedomens ogiltighet
Regeringens förslag: En skiljedom skall vara ogiltig
1. om den innefattar prövning av en fråga som inte kan hänskjutas till
skiljemän,
2. om den eller det sätt på vilket den tillkommit är uppenbart oförenligt
med grunderna för rättsordningen i Sverige (ordre public) eller
3. om den inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och under-
tecknande.
Ogiltigheten skall kunna gälla endast en viss del av domen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som tillstyrkt eller godtagit
uppdelningen mellan ogiltighetsregler och klanderregler tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om en skiljedoms
ogiltighet finns i 20 § skiljemannalagen. En skiljedom är enligt första
stycket ogiltig dels om något giltigt skiljeavtal inte förelegat, dels om
skiljedomen inte är avfattad skriftligen och undertecknad av skilje-
männen. Vidare är en skiljedom ogiltig i den mån skiljemännen dömt
angående en fråga som enligt lag inte får hänskjutas till avgörande av
skiljemän eller om, då domen meddelades, mot skiljemannaförfarandet
förelåg sådant hinder, varom sägs i 1 § andra stycket, dvs. att det pågick
rättegång om frågan.
Om en skiljemans underskrift saknas är skiljedomen enligt andra
stycket ändå inte ogiltig om den är undertecknad av de flesta skilje-
männen och de har intygat att den skiljeman, vars underskrift saknas,
deltagit i tvistens avgörande. Slutligen sägs i tredje stycket att om
skiljedomen är ogiltig i någon del och detta medför att den inte kan
verkställas är hela domen ogiltig.
Det finns i 22 § skiljemannalagen en bestämmelse som talar om en
skiljedoms verkan som rättegångshinder när domen inte kan verkställas.
Där sägs att om kronofogdemyndighet finner en skiljedom så mörk, att
verkställighet inte kan meddelas, utgör skiljedomen inte hinder för en
part att till domstol instämma den fråga som skiljemännen prövat.
Den närmare innebörden av 22 § är emellertid oklar. En tolkning av
stadgandet är att en part kan välja mellan att påkalla ett nytt skilje-
förfarande och att föra talan vid domstol. Om ett nytt skiljeförfarande
initieras är det osäkert om de gamla skiljemännen behåller sin behörighet
eller om nya skiljemän skall utses. Paragrafen kan också ges den
innebörden att skiljeavtalet har konsumerats genom skiljedomen och att
en part därför endast kan vända sig till domstol.
När man i en ny lag om skiljeförfarande skall slå fast i vilka fall en
skiljedom skall drabbas av ogiltighet bör man utgå från det synsätt som
berörts i föregående avsnitt, nämligen att ogiltighet endast bör följa av att
en skiljedom står i konflikt med det allmännas eller tredje mans intresse.
Vidare bör en så ingripande påföljd som ogiltighet inte ges ett större
tillämpningsområde än vad som är nödvändigt. Eftersom denna påföljd
inte bör inskränkas till viss tid kan nämligen rättsförhållanden som varat
länge komma att rubbas. Det är också önskvärt att uttömmande reglera i
vilka fall en skiljedom skall vara ogiltig.
Tvister som inte är dispositiva kan inte bli föremål för skiljeförfarande.
Skiljedomar som innefattar prövning av frågor som inte kan hänskjutas
till avgörande av skiljemän bör inte heller tillerkännas giltighet. Frågan
om skiljedomsmässighet har behandlats i avsnitt 5.2.
Som utredningen framhållit finns det frågor som visserligen inte kan
sägas vara i vanlig mening indispositiva men som en allmän domstol
ändå inte skulle befatta sig med. I första hand tänker man på anspråk som
grundas på spel eller kriminella handlingar, t.ex. förpliktande att betala
en avtalad muta. Parterna kan ha ett intresse av att lösa tvister som
emanerar ur sådana förhållanden. På samma sätt som domstolarna inte
befattar sig med denna typ av tvister bör emellertid i princip inte heller
samhällets verkställande myndigheter kunna anlitas av parterna även om
en sådan tvist prövats av skiljemän. Skiljedomar av denna typ kan sägas
vara uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen här i riket
(ordre public).
Under ordre public-begreppet faller även skiljedomar där någon
förpliktats till en prestation som är förbjuden i lag. En skiljedom kan
vidare ha en sådan karaktär av straff att den inte kan anses godtagbar.
Man kan också tänka sig fall då en skiljedom anses strida mot ordre
public därför att skiljemännen avgjort en tvist utan att iaktta en rättsregel
som är tvingande med tanke på tredje man eller ett allmänt intresse. Det
är givet att det inte kan vara fråga om en underlåtelse att iaktta annat än
en särskilt viktig rättsnorm. Slutligen bör en skiljedom som tillkommit
efter brott, t.ex. hot mot eller bestickning av skiljeman, kunna falla in
under ordre public-begreppet. Detta täcker alltså grundläggande rätts-
principer inte bara av materiell utan också av procedurmässig art.
Man bör uppmärksamma att gränserna mellan ordre public och
skiljedomsmässighet inte är klara. När det t.ex. gäller fordringar som
grundar sig på spel eller kriminella handlingar kan det påstås att,
eftersom en domstol inte godtar denna typ av anspråk, en sådan
skiljedom faller på att den inte rör en fråga som kan hänskjutas till
skiljemän. Detsamma kan sägas när vissa tvingande bestämmelser är
tillämpliga. Att klassificeringen sålunda kan diskuteras i vissa fall torde
dock sakna praktisk betydelse.
En användning av begreppet ordre public som ogiltighetsgrund skulle
medföra att denna grund inte enbart drabbar utländska skiljedomar utan
även svenska. Ordalydelsen av ordre public-begreppet den i svensk rätt
vedertagna visar att det endast omfattar höggradigt stötande fall och
därför knappast medför någon osäkerhet om vad som gäller i allmänhet.
Införs ordre public som ogiltighetsgrund leder det också till att lagens
uppräkning av ogiltighetsgrunder kan göras uttömmande.
Det bör påpekas att skiljedomar som rör någon som inte varit part i
skiljeförfarandet inte är bindande för denne. Principen att domens
rättskraft är begränsad till att gälla mellan parterna följer emellertid av
allmänna regler och behöver inte omnämnas i lagen om skiljeförfarande.
För att en skiljedom över huvud taget skall vara en skiljedom måste
den uppfylla vissa kriterier. Om det av domslutet tolkat mot bakgrund
av domskälen inte framgår hur skiljemännen avgjort tvisten kan domen
av lätt insedda skäl inte tillerkännas någon rättsverkan. Det behövs
egentligen ingen motsvarighet till nuvarande 22 § för att konstatera detta.
Man bör emellertid uppmärksamma att det enligt förslaget finns viss
möjlighet för skiljemännen att inom viss tid tolka eller rätta en oklar
skiljedom, se vidare avsnitt 9.9.
Lika med utredningen anser regeringens att kravet på att skiljedomen
är skriftlig och vederbörligen undertecknad för att den skall vara giltig
bör behållas. Kraven på att den skall vara daterad och ange platsen för
skiljeförfarandet är dock inte så väsentliga att skiljedomens giltighet bör
göras beroende av att även dessa formföreskrifter uppfylls.
En skiljedom är enligt skiljemannalagen ogiltig om det inte förelegat
något giltigt skiljeavtal. Denna grund för ogiltighet är emellertid, till
skillnad från övriga grunder, inte betingad av tredje mans intresse eller av
något allmänt intresse. Det är redan med dagens regler möjligt för
parterna att träffa ett nytt skiljeavtal under förfarandet och på så sätt läka
eventuella brister i det gamla skiljeavtalet. I analogi härmed bör en part
även genom sitt handlande under förfarandet eller genom underlåtenhet
att angripa skiljedomen kunna förlora rätten att åberopa brister i
skiljeavtalet. Följaktligen bör denna grund inte längre medföra att skilje-
domen blir ogiltig. Förslaget överensstämmer i denna del med vad som
ursprungligen föreslogs av lagrådet, se NJA II 1929 s. 50 f.
Regeringen föreslår att de tre nu angivna grunderna för ogiltighet
brist i skiljedomsmässighet, konflikt med ordre public och formfel tas
in i lagen om skiljeförfarande och att denna uppräkning av ogiltighets-
grunderna skall vara uttömmande.
10.3 Klander av skiljedom
10.3.1 Gällande rätt
En skiljedom skall enligt 21 § första stycket skiljemannalagen hävas på
talan av en part
i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag eller meddelat dom
efter utgången av den därför bestämda tiden,
om skiljemännen dömt i fall, där skiljemannaförfarande inte bort äga
rum här i riket,
om skiljeman var jävig eller inte utsedd i behörig ordning eller
om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling
förelupit annat fel, som med sannolikhet kan antas ha inverkat på
utgången.
Den första klandergrunden anger till en början att skiljemännens
uppdrag kan begränsas såväl innehållsmässigt som i tiden. Även om man
i första hand tänker på den tid för skiljedoms meddelande som anges i
18 § skiljemannalagen så omfattar stadgandet också det fall att parterna
avtalat viss tid för skiljedoms meddelande. Skiljemännen kan överskrida
sitt uppdrag genom att pröva en fråga som inte har hänskjutits till deras
prövning. Ligger frågan helt utom ramen för skiljeavtalet blir skilje-
domen ogiltig på grund av att det inte förelegat något skiljeavtal. Vidare
kan överskridande ske genom att skiljemännen bryter mot en parts-
föreskrift. Om skiljemännens avgörande grundar sig på en omständighet
som inte åberopats av part är det omstritt om skiljemännen därigenom
har överskridit sitt uppdrag. Om skiljemännen går utöver parternas
yrkanden har de utan tvivel överskridit sitt uppdrag.
Skiljeförfarande får i två fall inte äga rum i riket. Det ena fallet omtalas
i 4 § skiljemannalagen och tar sikte på en part som inte har hemvist i
riket. Det andra fallet regleras i 4 § LUSK och rör utländska skiljeavtal.
Har skiljedom meddelats i strid med dessa bestämmelser skall
skiljedomen hävas på talan av en part.
När det gäller den tredje klandergrunden bör det uppmärksammas att
begreppet jäv i skiljemannalagen inte bara omfattar vad som i andra
sammanhang anses utgöra jäv utan även brister i de allmänna behörig-
hetsgrunderna, t.ex. att en skiljeman inte får vara underårig. Vidare faller
under denna punkt att skiljeman av annan orsak varit obehörig. Härmed
torde inte endast avses brister beträffande vem som utsett honom utan
även att skiljemannen saknat sådana kvalifikationer som kan ha före-
skrivits av parterna.
Till sista punkten hänförs bl.a. åsidosättande av skiljemannalagens
bestämmelser eller av parternas föreskrifter beträffande förfarandet. Det
framhålls i motiven (NJA II 1929 s. 48 f.) att det inte går att uttömmande
ange de fel som bör medföra att skiljedomen kan upphävas, utan domstol
bör få pröva felets betydelse i varje enskilt fall.
Möjligheten att klandra en skiljedom inskränks genom en pre-
klusionsregel i 21 § andra stycket skiljemannalagen. En part får enligt
denna bestämmelse inte göra gällande ett fel som parten, genom att utan
anmärkning inlåta sig på förhandling eller på annat sätt, bör anses ha
avstått från att åberopa. Om en part t.ex. utser en person till skiljeman
som han vet är jävig bör han därmed anses ha avstått från sin rätt att
åberopa felet. En part kan uttryckligen avstå från att åberopa ett fel, men
han kan också genom att delta i förfarandet utan att anmärka mot felet
anses ha avstått från sin rätt att åberopa felet. En part kan även på ett
senare stadium godkänna ett fel. Vilken verkan som skall tillmätas en
parts agerande under förfarandet får bedömas från fall till fall.
Slutligen stadgas i 21 § tredje stycket skiljemannalagen att klander
skall instämmas inom sextio dagar från det parten fått del av domen i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Försitter parten denna tid, är hans rätt
att klandra domen förverkad. Enligt ett avgörande av Högsta domstolen
(NJA 1996 s. 751) får en part inte åberopa en ny grund för sin talan i ett
anhängiggjort mål sedan klanderfristen löpt ut.
En skiljedom kan inte angripas genom klagan över domvilla eller
resning (se rättsfallet NJA 1986 s. 620).
10.3.2 Överväganden
Regeringens förslag: På talan av en part (klandertalan) skall en
skiljedom helt eller delvis upphävas
1. om tvisten avgjorts utan att det förelegat ett giltigt och på tvisten
tillämpligt skiljeavtal,
2. om skiljemännen överskridit sitt uppdrag,
3. om skiljeförfarandet inte borde ha ägt rum i Sverige,
4. om en skiljeman utsetts i strid med parternas avtal eller lagen om
skiljeförfarande,
5. om skiljemannen har varit obehörig eller om det förelegat
omständighet som kunnat rubba förtroendet för hans opartiskhet eller
6. om det utan partens vållande förekommit sådant annat procedurfel
som sannolikt har påverkat målets utgång.
Klandertalan skall väckas inom tre månader från den dag parten fick
del av skiljedomen. En part får inte åberopa en ny klandergrund sedan
tidsfristen löpt ut.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. En remissinstans anser att det av
lagen bör framgå att skiljemännen inte får grunda sitt avgörande på
omständigheter som inte åberopats av parterna och inte heller på skäl
som kan antas (helt) överraska en part. Några remissinstanser har
framfört synpunkter av mestadels lagteknisk natur.
Några utländska experter har uttalat kritik mot förslaget såvitt gäller
möjligheten att föra klandertalan på grund av annat fel (p. 6). En expert
har också avstyrkt klandergrunden att förfarandet inte borde ha ägt rum i
Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemännens behörighet att avgöra
en tvist grundar sig ytterst på ett skiljeavtal. Har skiljemän avgjort en
tvist utan att det förelegat något giltigt och på tvisten tillämpligt skilje-
avtal mellan parterna måste skiljedomen givetvis kunna hävas på talan av
en part.
En skiljedom bör vidare kunna hävas om skiljemännen överskrider sitt
uppdrag. Ett överskridande av uppdraget kan ha skett genom att
skiljemännen gått utöver parternas yrkanden.
Utredningen har behandlat frågan om skiljemännen skall anses ha
överskridit sitt uppdrag om de lagt en omständighet som inte åberopats
till grund för sitt avgörande. Enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken får
domstol inte grunda sitt avgörande i ett dispositivt mål på en omständig-
het (rättsfaktum) som inte åberopats av en part till stöd för hans talan.
Lika med utredningen anser regeringen att utgångspunkten måste vara
att skiljemännen är bundna att avgöra tvisten med stöd av de omständig-
heter som parterna har åberopat till grund för sin talan. Gäller det en tvist
mellan svenska parter ter det sig normalt särskilt naturligt att luta sig mot
rättegångsbalkens regler och begrepp; parterna kan antas utgå från detta.
Om skiljemännen grundar sitt avgörande på ett rättsfaktum som inte
åberopats av en part bör de således anses ha överskridit sitt uppdrag.
Större försiktighet är påkallad i internationella tvister. Man kan här inte
räkna med en bundenhet till den svenska processuella begreppsapparaten.
Parterna kan dra upp gränserna för sin talan på ett sätt som ger både
större och mindre rörelsefrihet för skiljemännen än om rättegångsbalken
hade följts. Så t.ex. kan de tänkas disponera också över vilka bevisfakta
som får dras in i tvisten. Om skiljemännen missat något sådant kan det
dock, som Lagrådet framhållit, ifrågasättas om detta skall betraktas som
ett uppdragsöverskridande eller utgöra ett annat fel enligt punkt 6 (se
nedan). Som utredningen framhållit förskjuts problemet till del till att bli
en fråga om hur skiljemännen skall leda processen, en fråga som har
behandlats under avsnitt 8.7. Under alla förhållanden kan det inte heller i
dessa tvister komma i fråga att skiljemännen skulle få döma över en
grund eller en invändning som över huvud taget inte har förts på tal
under förfarandet.
En särställning intar de tvister som skiljemännen skall avgöra mera
fritt efter skälighet. Parterna torde här inte själva tillmäta sina
åberopanden av olika omständigheter samma betydelse som enligt
rättegångsbalken.
En besläktad fråga är om skiljemännen för att anses ha hållit sig inom
uppdraget är låsta av parternas rättsliga argumentering. I svensk
processrätt anses gälla principen jura novit curia , dvs. domstolen skall
självständigt finna vilka rättsregler som är tillämpliga på de av parterna
åberopade rättsfakta. Det förefaller givet att skiljemännen t.ex. vid
tolkningen av ett lagrum fritt kan söka efter ledning i förarbeten, doktrin
och praxis. Även i övrigt får det in dubio förutsättas att skiljemännen i
vart fall i inhemska tvister än så länge följer samma princip som
domstolarna. Detta innebär alltså att en skiljedom inte med framgång kan
klandras t.ex. därför att skiljemännen har tillämpat en viss rättsregel på
de av parten som grund för talan åberopade omständigheterna, trots att
parten inte har hänfört sig till rättsregeln i fråga. (Det saknar aktualitet att

klandra en skiljedom på den grund att skiljemännen har underlåtit att
tillämpa en viss, ej åberopad rättsregel.) Å andra sidan står det klart att
det i skiljeförfarande är i parternas makt att begränsa den rättsliga
prövningen till att gälla tillämpningen av ett visst lagrum på sakför-
hållandena i tvisten eller att på annat sätt disponera över rätts-
användningen. Detta kan tänkas ske också konkludent. Gäller tvisten
utländska parter måste beaktas att dessa kan vara knutna till rättssystem
där tesen jura novit curia inte hyllas på samma sätt som i vårt land; detta
måste beaktas när man har att fixera skiljemännens uppdrag.
Det ovan anförda illustrerar svårigheterna med att formulera en för alla
fall tillämplig regel som mer precist anger skiljemännens behörighet i nu
aktuellt avseende. Även denna fråga har visst samband med den om
skiljemännens materiella processledning (avsnitt 8.7). I sistnämnda fall
har regeringen avstått från att föreslå någon uttrycklig regel. Regeringen
gör motsvarande bedömning nu. Regeringen vill dock framhålla vikten
av en tydlig processledning med avseende på de rättsliga åberopandena.
Skiljemännen bör lägga sig vinn om att ge parterna sådana upplysningar
om rättsanvändningen att överraskningseffekter undviks.
Till ett uppdragsöverskridande hör också att skiljemännen har med-
delat dom efter utgången av den tid som parterna har bestämt.
Tidsöverdrag får, med hänsyn till att den legala fristen för meddelande av
skiljedom föreslås bli borttagen, inte så stor betydelse i fortsättningen.
Regeringen anser dock, i likhet med utredningen, att denna form av
uppdragsöverskridande uttryckligen bör anges i lagen om skilje-
förfarande.
Vad sedan gäller bestämmelsen som ger part rätt att få en skiljedom
hävd om den har meddelats i ett fall när skiljeförfarande inte borde ha ägt
rum i riket anser utredningen att den bör behållas. Denna klandergrund
skall ses i belysning av reglerna om svensk domsrätt och svensk
domstols behörighet (se vidare avsnitt 14.2). Regeringen ansluter sig till
utredningens bedömning.
Om en skiljeman har utsetts på annat sätt än som följer av lagen om
skiljeförfarande eller parternas överenskommelse bör en part ha rätt att få
skiljedomen upphävd. Har parterna bestämt att en skiljeman skall ha viss
kvalifikation, t.ex. vara lagfaren domare eller tekniker av visst slag, bör
underlåtenhet att följa en sådan bestämmelse också falla under samma
klandergrund. Även det förhållandet att en skiljeman utsetts för sent bör
omfattas av bestämmelsen. Med hänsyn till att stadgandet sålunda bör
omfatta mera än vad dess nuvarande motsvarighet enligt ordalydelsen ger
vid handen bör det lämpligen ange att en skiljedom skall hävas på talan
av en part om en skiljeman utsetts i strid med vad som gäller enligt
parternas avtal eller lagen om skiljeförfarande.
En skiljedom bör kunna angripas dels om skiljemannen varit obehörig,
dels om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet till en
skiljemans opartiskhet. Det senare förutsätter dock att en part inte redan
har förlorat sin rätt att åberopa förhållandet enligt de särskilda frister som
gäller för framställande av en sådan invändning, se vidare avsnitt 6.2.3.
Utredningen har framhållit att det också bör finnas viss möjlighet att
angripa en skiljedom om det förekommit något annat fel under för-
farandet. Regeringen delar den uppfattningen. Enligt skiljemannalagens
bestämmelse (21 § första stycket 4 p.) måste en part visa att ett
processuellt fel förekommit och att detta fel med sannolikhet kan antas
ha inverkat på utgången. En sådan regel medför emellertid att det i
domstol kan behöva föras en omfattande bevisning som tar sikte på både
förekomsten av ett fel och dess betydelse för utgången. Framför allt det
sista ledet kan medföra att material som skiljemännen har prövat behöver
tas upp. Man bör därför, som utredningen framhållit, överväga om det
finns andra och bättre lösningar.
Det kan finnas anledning att betrakta hur problemet lösts på annat håll.
Enligt New Yorkkonventionen får erkännande och verkställighet av en
utländsk skiljedom vägras om en part visar att skiljeförfarandet stått i
strid med parternas överenskommelse eller, i avsaknad av sådan
överenskommelse, med lagen i det land där förfarandet ägt rum (artikel V
1 d). Denna bestämmelse återspeglas i 7 § första stycket 4 p. LUSK. Där
sägs att en utländsk skiljedom inte gäller här i riket bl.a. om den mot
vilken skiljedomen åberopas visar att skiljemannaförfarandet strider mot
vad parterna avtalat eller, om avtal härom saknas, mot lagen i den stat där
förfarandet ägt rum och skiljedomen av sådan anledning är utan verkan i
den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.
Modellagen (artikel 34(2)(a)(iv)) innehåller en grund för hävande av en
skiljedom som i stort motsvarar konventionsbestämmelsen. En skiljedom
får enligt bestämmelsen hävas om förfarandet inte överensstämt med
parternas avtal eller, om avtal saknats, inte följt modellagens regler. För
att parternas avtal skall vara relevant erfordras uttryckligen att det inte
strider mot en tvingade regel i modellagen. Den belgiska lagen kräver
bl.a. att ett fel skall ha haft inverkan på skiljedomen för att denna skall
kunna hävas. Enligt de andra moderna europeiska lagarna krävs inte
något sådant samband mellan ett begånget fel och utgången för att en
skiljedom skall kunna hävas. Den finska lagen innehåller förutom
ogiltighetsgrunderna fyra grunder för att angripa en skiljedom,
nämligen att skiljemännen överskridit sin befogenhet, att en skiljeman
inte har blivit utsedd i behörig ordning, att en skiljeman varit jävig och
att skiljemännen inte berett parterna erforderlig möjlighet att föra sin
talan.
Det ter sig naturligt att i första hand överväga modellagens lösning.
Denna har emellertid sina brister. Å ena sidan kan varje avvikelse från
parternas avtal eller lagens regler bli relevant. Å andra sidan faller
åtskilliga fel utanför regleringen, trots att den vid en första betraktelse
kan verka heltäckande. Som exempel kan nämnas att en part inte var
behörigen företrädd i skiljeförfarandet. Man kan vidare tänka på fall då
skiljemännen grovt har missuppfattat en processhandling eller non-
chalerat erbjudande av viss bevisning. Regeringen delar utredningens
bedömning att det i dessa eller liknande fall inte är ändamålsenligt att
luta sig mot en uttänjd ordre public-regel. Av samma skäl bör inte heller
den finska lösningen att endast ta upp brott mot den kontradiktoriska
principen väljas.
För att uppfylla kraven på en mera restriktiv regel som ändå ger
utrymme för parterna att reagera mot vad som framstår som oacceptabla
missgrepp i förfarandet bör man söka en annan lösning. Bestämmelsen
måste med nödvändighet vara ganska allmänt hållen, men ändå
inskränkas till att avse mera kvalificerade fel. Det är emellertid svårt att
bedöma ett fels väsentlighet i ett skiljeförfarande utan att samtidigt
snegla på dess betydelse för utgången. Det går knappast att hävda att ett
fel som har inverkat på utgången skulle vara oangripbart. De procedurfel
som har inverkat på utgången bör således i princip kunna föranleda
upphävande, helt eller delvis.
Nästa fråga blir om det finns skäl att ge parterna möjlighet att få en
skiljedom upphävd även i det fall att felet inte har inverkat på utgången.
Med hänsyn särskilt till skiljeförfarandets klara inriktning mot att snabbt
komma fram till ett slutligt avgörande av tvisten bör frågan besvaras
nekande. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande bestämmelsens
principiella uppbyggnad trots allt som den bästa avvägningen mellan
intresset av att kunna angripa väsentliga fel och av att skiljedomen blir
slutlig. En ny bestämmelse bör dock utformas på ett sådant sätt att den
relativa restriktivitet med vilken den skall tillämpas tydligt framgår.
Det nuvarande kravet att felet med sannolikhet kan antagas ha
inverkat på utgången är något dubbeltydigt och kan ge intryck att redan
en beaktansvärd möjlighet att utgången skulle ha blivit en annan är
tillräcklig för att skiljedomen skall hävas. För ett hävande bör emellertid
sambandet mellan felet och utgången framstå som mera påtagligt. Man
bör därför kräva att det förekommit ett fel som sannolikt har påverkat
målets utgång för att upphävande skall komma i fråga. Det är därvid
viktigt att notera att skiljedomen dock inte skall upphävas i andra delar
än felet föranleder.
Den uttryckliga inskränkningen att felet skall ha uppkommit utan
partens vållande bör behållas. Den som förorsakar ett fel bör inte kunna
dra nytta av förhållandet i en klanderprocess. Om exempelvis skilje-
männen har uppfattat en parts rättshandling felaktigt bör alltså skilje-
domen inte hävas i de fall parten har bidragit till felet genom att uttrycka
sig oklart.
Enligt utredningen har den preklusionsbestämmelse som finns i 21 §
andra stycket skiljemannalagen fungerat väl och utredningen anser därför
att den bör stå kvar. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning.
Regeln visar att en part har möjlighet att uttryckligen avstå från att
åberopa en viss omständighet som i och för sig utgör grund för hävande
av en skiljedom. Bestämmelsen ger dock inte en part möjlighet att avstå
från att åberopa omständigheter som han inte känner till, t.ex. att avstå
från att åberopa betämmelserna om opartisk skiljeman innan han känner
till vem som utsetts till skiljeman och de omständigheter som utgör grund
för att ifrågasätta skiljemannens opartiskhet. Frågan om parterna i vidare
utsträckning kan avtala bort tillämpningen av ogiltighets- eller klander-
reglerna, s.k. undantagsavtal, behandlas i avsnitt 10.7.
I och med att brister beträffande skiljeavtalet föreslås bli klandergrund
kommer preklusionsregeln även att omfatta dessa fall. Har det inte
förelegat något giltigt och tillämpligt skiljeavtal kommer sålunda en parts
medverkan i skiljeförfarandet att kunna få till följd att han inte får
åberopa felet i en klanderprocess. En part kan dock inte anses ha avstått
från att åberopa att skiljeavtalet var ogiltigt om det inte visas att han har
deltagit i skiljeförfarandet med kännedom om att avtalet var ogiltigt. En
part kan nämligen inte anses ha avstått från att åberopa något han inte
känt till.
Modellagen liksom de flesta andra moderna europeiska lagarna har en
frist om tre månader för att angripa skiljedomen. Klanderfristen sänktes
vid skiljemannalagens tillkomst från nittio dagar till sextio dagar på
utskottets initiativ, se NJA II 1929 s. 52. Fristen bör bestämmas så att
den kan passa såväl för nationella som internationella förfaranden. Den
kan lämpligen sättas till tre månader från delfående av skiljedomen.
Lagrådet har anfört att i de fall rättelse, komplettering eller tolkning
har ägt rum bör klanderfristen löpa från den dag då parten fick del av
skiljedomen i dess slutliga lydelse. Enligt Lagrådet bör fristen inte
påverkas av huruvida rättelsen m.m. har någon betydelse för parten.
Regeringen ansluter sig till vad Lagrådet anfört.
Enligt utredningen bör en part inte kunna åberopa en ny grund för
klander sedan klanderfristen löpt ut, oaktat klandertalan dessförinnan är
anhängiggjord i domstol. Utredningen har i detta sammang anfört
följande. Parter som träffar skiljeavtal gör det bl.a. för att snabbt nå ett
slutligt avgörande på en tvist. Om en part klandrar en skiljedom är det
inte möjligt för domstolen att materiellt överpröva avgörandet utan
endast att kontrollera om det förekommit något förfarandefel. Det är mot
denna bakgrund som man bör se klanderprocessen. Inom ramen för
skiljemannalagstiftningen finns förutom talefristen också andra regler
t.ex. den allmänna preklusionsbestämmelsen som gör att en part kan gå
förlustig sin rätt att åberopa ett fel. Ändamålet med dessa regler är att
snabbt nå ett slutligt avgörande. Detta ändamål motverkas om en part har
möjlighet att åberopa nya grunder i en klanderprocess sedan talefristen
gått till ända.
Den nu aktuella frågan har, som tidigare nämnts, blivit föremål för
prövning av Högsta domstolen. I ett relativt färskt avgörande (NJA 1996
s. 751) uttalar domstolen att en part inte får åberopa en ny grund för
klander sedan klanderfristen löpt ut. Högsta domstolens avgörande ligger
alltså helt i linje med vad utredningen förordat. Även regeringen ansluter
sig till det synsätt som rättsfallet ger uttryck för. Enligt regeringens
mening bör principen lagfästas i den nya lagen om skiljeförfarande.
En bestämmelse i ämnet bör kunna utformas med användande av
begreppet klandergrund. Med klandergrund avses då inte de skilda
punkterna i lagen utan fråga är om rättsfaktum för klanderverkan. Har en
part klandrat skiljedomen under åberopande av att en skiljeman var
partisk bör han inte efter talefristens utgång få åberopa att även en annan
skiljeman var partisk. Däremot bör han få justera sin talan inom ett visst
saksammanhang. Har t.ex. parten anfört att skiljemannens opartiskhet
kan ifrågasättas eftersom han är systerson till motparten bör han även
efter talefristens utgång få ändra påståendet till att skiljemannen är son
till motparten. Däremot bör han inte få åberopa ett helt annat
saksammanhang, t.ex. att motparten och skiljemannen gemensamt äger
ett bolag.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen således att bestämmelser om
en parts rätt att klandra en skiljedom i enlighet med vad som nu anförts
tas in i lagen om skiljeförfarande, att det i lagen tas in en preklusions-
bestämmelse som i huvudsak motsvarar den som gäller i dag samt att
förbudet att efter klanderfristen åberopa en ny klandergrund lagfästs.
10.4 Resningsgrunder för upphävande av skiljedom
Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om att en skiljedom skall
kunna upphävas på talan av en part på grund av falskt bevis bör inte
införas i lagen om skiljeförfarande.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en skiljedom
skall kunna upphävas på talan av en part om en handling som åberopats
till bevis har varit förfalskad eller förvanskad eller om någon annan än en
part eller en ställföreträdare för en part har avgett en medvetet osann
utsaga, samt handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på målets
utgång.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser
avstyrker förslaget och några ställer sig tveksamma till det.
Några utländska experter ifrågasätter utredningens förslag i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns i skiljemannalagen inte
någon särskild grund som ger en part möjlighet att genom klander eller
på annat sätt angripa en skiljedom som grundats på ett falskt bevis eller
åstadkommits genom att skiljemännen hotats eller tagit emot otillbörliga
ersättningar. Inte heller står resningsmöjligheten till buds. Enligt utred-
ningen framstår detta som en brist i lagstiftningen. Utredningen fram-
håller dock att frågan inte har någon större praktisk betydelse.
Det finns inte några uttryckliga regler i modellagen som omfattar de
ovannämnda situationerna. Enligt utredningen torde dock dessa
situationer innefattas i det ordre public-begrepp som modellagen och
även New Yorkkonventionen använder. Enligt den belgiska lagen kan en
skiljedom angripas efter den vanliga fristens utgång om den uppnåtts
genom brott eller grundats på ett falskt bevis eller om det framkommit
något nytt bevis som undanhållits av motparten. Det finns liknande
bestämmelser i den nederländska lagen medan t.ex. den finska lagen
saknar en sådan reglering.
Om en skiljeman utsatts för hot, mutats eller på något liknande
otillbörligt sätt utsatts för en påverkan som kan antas ha inverkat på
avgörandet bör skiljedomen anses strida mot ordre public och därmed
vara ogiltig. Dessa situationer omfattas således redan av de förslag som
regeringen lägger fram i detta lagstiftningsärende. Det kan nämnas att
denna tolkning av ordre public-begreppet i viss mån överlappar
jävsbestämmelsen som säger att en skiljeman är obehörig om han utan
stöd i ett avtal med parterna gemensamt mottagit eller förbehållit sig
ersättning utöver vad som tillkommer honom enligt lagen om skilje-
förfarande. Den sistnämnda bestämmelsen kan emellertid åberopas som
klandergrund endast inom den vanliga klanderfristen.
Frågan blir då om en skiljedom bör kunna hävas om en handling som
åberopats som bevis visar sig vara förfalskad eller förvanskad eller om
någon som hörts som vittne eller sakkunnig medvetet avgett en falsk
utsaga.
Utredningen har funnit att en reglering motsvarande rättegångsbalkens
regler om resning skulle föra för långt. Enligt utredningen bör
möjligheterna att få en skiljedom upphävd i nu aktuella fall i stället
inskränka sig till sådana flagranta fall där avsaknaden av klander-
möjligheter ter sig höggradigt stötande. Utredningens förslag innebär att
falska utsagor av vittnen och sakkunniga skall kunna leda till att en
skiljedom upphävs under förutsättning att utsagan kan antas ha inverkat
på målets utgång. Enligt förslaget skall under samma förutsättning en
falsk eller förvanskad handling som åberopats som bevis kunna leda till
samma resultat.
Det är naturligtvis av största intresse att skiljedomar blir materiellt
riktiga. Samtidigt innebär den omständigheten att parterna genom
skiljeavtalet avsäger sig möjligheten att få en tvist materiellt överprövad
en större risk för materiellt felaktiga avgöranden. Mot detta skall vägas
parternas intresse att få sin tvist prövad snabbt. Som regeringen anfört
upprepade gånger är en av de viktigaste aspekterna vid utformandet av en
ny lag om skiljeförfarande att det nya regelverket i största möjliga
utsträckning tillgodoser parternas krav på en snabb och effektiv hand-
läggning och garanterar en skiljedoms slutlighet. I detta syfte är det
särskilt angeläget att undvika regler som genom sin konstruktion och
bredd inbjuder till klandertalan och under lång tid skapar osäkerhet om
skiljedomens giltighet.
Vad nu anförts talar mot att man skulle införa en regel i enlighet med
utredningens förslag. Som utredningen framhållit kan man också
förvänta sig vissa bevissvårigheter i det fallet en falsk utsaga avgetts
inför skiljemännen. Likväl skulle en sådan regel vara motiverad om det
kunde slås fast att den svarade mot ett praktiskt behov. Något sådant
behov har emellertid, frånsett ett fall, enligt regeringens mening inte
kunnat påvisas, vare sig under utredningsarbetet, remissomgången eller
det därefter vidtagna beredningsarbetet. Snarare synes det, som inled-
ningsvis anförts, som om det även för utredningen har framstått som
tveksamt huruvida en regel av aktuellt slag svarar mot ett reellt behov.
Den nu diskuterade frågeställningen var aktuell även i det finska
lagstiftningsarbetet med en ny lag om skiljeförfarande. Med hänsyn
framför allt till att en motsvarande bestämmelse inte finns i modellagen
(vid vars utarbetande frågan diskuterades) och då åtminstone något större
praktiskt behov av en sådan regel inte ansågs föreligga beslöt man att inte
ta in någon sådan bestämmelse i den finska lagen.
Regeringen konstaterar att någon regel motsvarande den som utred-
ningen föreslagit inte finns i skiljemannalagen. Regeringen anser sig inte
ha något underlag för att påstå att det föreligger ett verkligt behov av en
sådan bestämmelse. På grund härav bör de skäl som beskrivits ovan när
det gäller det önskvärda i ett regelverk som befrämjar snabbhet i skilje-
förfarandet och en skiljedoms slutgiltighet tillmätas avgörande betydelse.
Regeringen gör därför den bedömningen att utredningens förslag i denna
del inte bör genomföras.
10.5 Skiljemännens möjligheter att åtgärda påstådda
brister
Regeringens förslag: En domstol skall i ett mål om ogiltighet eller
klander kunna skjuta upp handläggningen av målet i syfte att bereda
skiljemännen tillfälle att återuppta förfarandet eller vidta någon annan
åtgärd som undanröjer grunden för ogiltighet eller klander. Om båda
parterna begär uppskov skall domstolen besluta i enlighet med parternas
begäran. Om ena parten begärt uppskov kan domstolen meddela ett
sådant beslut endast om domstolen finner att talan i målet skall bifallas.
Meddelar skiljemännen en ny dom skall den kunna klandras av en part.
Domstolen skall kunna hålla fortsatt huvudförhandling även om
uppskovstiden överstiger femton dagar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med ett undantag,
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa synpunkter av
lagteknisk natur och på bestämmelsens närmare utformning har fram-
förts.
Skälen för regeringens förslag: En domstol kan enligt skiljemanna-
lagen inte ändra i en skiljedom. Även om en påtalad brist lätt hade kunnat
botas blir påföljden i stället att skiljedomen förklaras ogiltig eller att den
upphävs. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte kan anses
rimligt att en skiljedom, som getts efter ett kostsamt skiljeförfarande,
förklaras ogiltig om det t.ex. saknas en underskrift av någon skiljeman. I
ett sådant fall borde skiljedomen i första hand kunna kompletteras med
den saknade underskriften.
Modellagen innehåller en bestämmelse som ger domstol möjlighet att
på begäran av en part skjuta upp ett mål om en skiljedoms giltighet under
viss tid för att ge skiljemännen tillfälle att återuppta skiljeförfarandet
eller vidta någon annan åtgärd som enligt skiljemännens mening undan-
röjer grunden för ogiltigheten eller upphävandet (artikel 34(4)). Med
modellagen som förebild har i den finska lagen tagits in ett motsvarande
stadgande.
En domstol bör inte heller framgent kunna ändra det materiella
innehållet i en skiljedom. Däremot anser regeringen att det, med
modellagen som förebild, i lagen om skiljeförfarande bör tas in en
bestämmelse som gör det möjligt för skiljemännen att läka vissa brister
som alternativ till att skiljedomen upphävs eller förklaras ogiltig. Det bör
framhållas att en sådan reglering inte får innebära att det öppnas en
bakväg till omprövning av skiljedomar på materiell grund.
En grundförutsättning för att skiljemännen skall ges möjlighet att
återuppta förfarandet eller vidta någon annan åtgärd som enligt deras
mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller upphävandet (i det
följande talas endast om återupptagande) bör vara att en part yrkar det.
Vidare bör domstolen ges en diskretionär prövningsrätt. I de fall då
domstolen anser att en part inte har fog för sin talan mot en skiljedom bör
skiljemännen givetvis inte få återuppta förfarandet. Har domstolen
konstaterat att det föreligger grund för upphävande eller ogiltighet kan
det däremot i många fall vara lämpligt att skiljemännen ges möjlighet att
återuppta förfarandet. Även i de fall då det framstår som oklart om
käranden har fog för sin talan, men där båda parter yrkar att skiljemännen
skall få återuppta förfarandet och skiljemännen på ett relativt enkelt sätt
kan åtgärda den påstådda bristen, kan det vara en smidig lösning att låta
skiljemännen återuppta förfarandet. Mot ena partens bestridande bör det
dock inte vara möjligt att besluta om återupptagande förrän domstolen
har konstaterat att det föreligger grund för upphävande eller ogiltighet.
Som utredningen anfört bör domstolen, i samband med ett åter-
upptagande, inte lämna skiljemännen några anvisningar. Det kommer
ändå i de allra flesta fall att ganska klart framgå av domstolens beslut
eller parternas talan vilka åtgärder som kan komma ifråga.
Skiljemännen bör i de flesta fall meddela en ny skiljedom. Det är
visserligen inte säkert att skiljemännen delar den uppfattning som ligger
bakom domstolens beslut. I sådana fall kan skiljemännen nöja sig med att
förklara att deras ställningstagande kvarstår oförändrat. Det torde dock i
de flesta fall uppkomma ytterligare kostnader. Eftersom det endast är
genom en skiljedom som skiljemännen kan förplikta parterna att betala
kostnader och fördela kostnadsansvaret mellan parterna inbördes bör
skiljemännen i de flesta fall utfärda en ny skiljedom som inkluderar
återupptagandet och som träder i den gamla skiljedomens ställe. De bör
dock kunna underlåta att meddela en ny skiljedom om de inte vidtar
någon åtgärd och det inte heller uppkommer några ytterligare kostnader.
En part bör alltid kunna framställa invändningar vid domstolen
beträffande fel som förekommit under det återupptagna förfarandet, om
hans rätt att göra detta inte har prekluderats. Det kan emellertid vara så
att den part som enligt den klandrade skiljedomen vunnit tvisten menar
att det förekommit något fel under det ursprungliga förfarandet; han kan
t.ex. ha nekats muntlig förhandling. Med hänsyn till utgången hade han
dock inte skäl att anföra klander. Ändras domen efter återupptagande, bör
han ha möjlighet att till stöd för klandertalan åberopa sådana omständig-
heter som han i och för sig skulle kunna ha anfört om han väckt talan
inom den ursprungliga fristen. Har skiljedomen sålunda ändrats efter
återupptagandet och ersatts med en ny skiljedom bör en part, som
ändringen gått emot, få framställa klanderyrkande, även om grunden
hänför sig till det första förfarandet. Sannolikheten för att ett gammalt
fel på så sätt dras upp i efterhand torde emellertid, som utredningen
framhållit, inte vara stor.
Domstolen bör sätta en frist för parterna att framställa nya klander-
yrkanden och anföra nya omständigheter. Det ankommer sedan på
domstolen att bedöma tillåtligheten av parternas nya talan.
Om skiljemännens åtgärder medför att talan återkallas kan domstolen
avskriva målet. I annat fall måste domstolen pröva tvisten och har då att
antingen bifalla eller ogilla den förda talan. Det är därvid inte möjligt att
pröva annat än den skiljedom som skiljemännen slutligen har stannat för.
Ett beslut om att skiljemännen skall ges möjlighet att återuppta
förfarandet bör, om parterna är överens, kunna fattas under målets
handläggning av en domare. I andra fall måste målet företas till huvud-
förhandling för att domstolen skall kunna avgöra om grund för ogiltighet
eller hävning är styrkt. Sedan skiljemännen vidtagit de åtgärder som de
ansett erforderliga, bör domstolen i allmänhet efter en fortsatt huvud-
förhandling kunna avgöra målet genom dom, om inte talan återkallas.
Detta bör gälla även om en viss ytterligare förberedelse krävs innan
målet kan slutföras. En förutsättning är givetvis att samma domare sitter i
rätten. Härvid bör en längre uppskovstid medges än vad som följer av
43 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.
Domstolens beslut att ge skiljemännen möjlighet att läka en brist bör
inte kunna överklagas. Detta skulle nämligen kunna föranleda att tvisten
prövades i flera instanser vid olika tillfällen. En konsekvens av detta
ställningstagande blir att en skiljedom som ändrats av skiljemännen
sedan en domstol ansett att det förelegat grund för upphävande kommer
att bli gällande även om det i själva verket inte förelåg en sådan grund.
Regeringen föreslår alltså att det i lagen om skiljeförfarande införs en
bestämmelse med nu angivet innehåll. Den föreslagna bestämmelsen
innebär en nyhet för svenska förhållanden, vilken inledningsvis kan
medföra vissa svårigheter i rättstillämpningen. Det är nämligen svårt att
ange närmare riktlinjer för när en domstol skall använda sig av
möjligheten till återförvisning. Man bör dock hålla i minnet att regeln har
en processekonomisk funktion. Stor vikt bör också läggas vid parternas
ståndpunkter och de skäl som de anför till stöd för sin inställning. De
tillämpningsproblem som bestämmelsen kan föranleda måste vägas mot
skiljemannalagens enda alternativ, dvs. upphävande, med den sannolika
konsekvensen att en helt ny process får genomföras.
10.6 Prövning av skiljedomar om avvisning eller
avskrivning
Regeringens förslag: En part skall kunna angripa en skiljedom som
innebär att tvisten avvisas eller avskrivs. Talan skall väckas inom tre
månader från den dag parten fick del av domen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att förslaget måste
förtydligas.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagens regler om
ogiltighet och klander talar uttryckligen endast om skiljedomar. I
rättspraxis har emellertid slagits fast att reglerna om klander kan
tillämpas analogiskt på en skiljenämnds beslut att avsluta förfarandet
utan att pröva tvisten (se rättsfallen NJA 1975 s. 536 och 1990 s. 419).
Domstolen kan därvid pröva såväl bedömningen av den processuella
frågan om förfarandets avslutande som handläggningen av denna. En
skiljenämnds beslut att avvisa eller avskriva en tvist och som innebär att
de frågor som hänskjutits till skiljemännen inte avgörs, kan alltså prövas
materiellt av domstolen. Om någon materiell prövning av de till
skiljemännen hänskjutna frågorna är det naturligtvis inte fråga.
Enligt utredningen finns det goda skäl för den rättstillämpning som
rättsfallen ger uttryck åt. Regeringen delar den bedömningen. Detta
innebär att sådana skiljedomar som utgörs av s.k. avskrivnings- och
avvisningsbeslut bör kunna omprövas i sak av domstol. Det är vad
regeringen föreslår. Om ingen av parterna väcker talan inom viss tid bör
avgörandena däremot tillerkännas rättskraft.
Har skiljemännen i en skiljedom avvisat tvisten på grund av att de
funnit sig obehöriga att pröva densamma är det ganska klart att även
deras beslut om fördelningen av kostnader parterna emellan bör kunna
prövas i sak av domstol, även separat, givetvis efter yrkande i den delen.
Omprövningsmöjligheten bör däremot inte utsträckas till beslut om
kostnadsfördelningen i en skiljedom varigenom tvisten har avskrivits. Ett
sådant beslut bör liksom för närvarande kunna angripas endast i den mån
klanderreglerna medger det. Här saknar ju skiljemännen inte besluts-
legitimitet. Ett förbehåll måste dock göras för fall då själva avskriv-
ningsbeslutet upphävs; som en konsekvens härav måste också fördel-
ningsbeslutet kunna upphävas. Det kan tilläggas att beslut om ersättning
till skiljemännen liksom hittills förutsätts bli överklagat i särskild
ordning (se vidare avsnitt 11.3).
10.7 Undantagsavtal
Regeringens förslag: Om skiljeavtalet avser ett förhållande mellan
näringsidkare i deras näringsverksamhet och ingendera parten har
hemvist eller driftsställe i Sverige, skall de genom en uttrycklig skriftlig
överenskommelse kunna utesluta eller begränsa tillämpligheten av lagens
grunder för upphävande av skiljedomen (undantagsavtal). En skiljedom
som omfattas av en sådan överenskommelse skall erkännas och
verkställas i Sverige enligt de regler som gäller för en utländsk skilje-
dom.

Utredningens föreslag överensstämmer med regeringens. Betän-
kandet innehåller två särskilda yttranden i denna fråga. Enligt det ena bör
undantagsavtal tillåtas även i nationella förfaranden. Det andra yttrandet
ger uttryck för motsatt uppfattning, nämligen att undantagsavtal över
huvud taget inte bör tillåtas.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Av de remissinstanser
som uttryckligen yttrat sig i denna fråga ansluter sig en majoritet till det
särskilda yttrande som förordar tillåtligheten av undantagsavtal även i
svenska skiljeförfaranden. Många remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. En remissinstans instämmer i det särskilda yttrandet om förbud
mot undantagsavtal.
Även bland de utländska skiljedomsexperterna går meningarna isär i
denna fråga.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen innehåller både
dispositiva och indispositiva regler. Vad avser reglerna om ogiltighet och
klander är utgångspunkten att dessa är bindande, dvs. att parterna inte på
förhand kan avtala bort deras tillämpning. Högsta domstolen har emeller-
tid i rättsfallet NJA 1989 s. 143 angett att för parter som saknar anknyt-
ning till Sverige får det anses möjligt att även innan tvist uppkommit
träffa avtal som begränsar möjligheterna att inför svensk domstol angripa
skiljedomen på grund av formella brister. Frågan är nu om och i så fall i
vilken utsträckning som den nya lagen om skiljeförfarande bör tillåta
sådana s.k. undantagsavtal.
Skiljeförfarandet som institut vilar bl.a. på principen om parternas rätt
att träffa bindande avtal. Partsautonomin utgör själva grunden för de
regler som omgärdar skiljeförfarandet. Som tidigare nämnts bör detta
synsätt i hög grad prägla också en ny lag om skiljeförfarande.
Det sagda kan dock inte gälla reservationslöst. Skiljeförfarandet måste
omgärdas av vissa minimiregler för att tillgodse grundläggande rätts-
säkerhetskrav, bl.a. därför att staten inte står helt utanför denna form av
tvistlösning. Inte minst den omständigheten att exekutionsväsendet ställs
till parternas (och skiljemännens) förfogande innebär att ett rättssäkert
regelverk måste omgärda vissa delar av skiljeförfarandet.
En grundförutsättning för att tillåta undantagsavtal bör vara att man
kan konstatera ett legitimt intresse för parterna i detta avseende. Vad
avser de ogiltighetsgrunder som föreslås i den nya lagen har tidigare
konstaterats att dessa är uppställda för att primärt skydda andra intressen
än parternas. Redan av den anledningen bör man alltså inte tillåta
undantagsavtal som innebär att man begränsar domstols möjlighet att
pröva frågor om ogiltighet.
Annorlunda förhåller det sig med klandergrunderna. Parterna har getts
dispositionsrätt över dem och det skulle således kunna hävdas att
parterna inte borde vara betagna rätten att avtala bort deras tillämpning.
Å andra sidan är det en stor skillnad mellan att avstå från att klandra en
skiljedom när man väl erhållit domen och att på förhand, utan kännedom
om hur skiljeförfarandet kommer att utveckla sig, med bindande verkan
göra ett sådant avstående.
Klandergrunderna är i huvudsak avsedda att garantera parterna ett
opartiskt och i övrigt korrekt förfarande. Med tanke på detta syfte kan
man hysa stora betänkligheter mot undantagsavtal. I det förslag som
regeringen nu lägger fram har klandergrunderna getts en restriktiv
utformning, utan att grova fel och brister i proceduren för den skull
lämnats utanför. Egentligen kan man hävda att dessa grunder endast ger
en viss minimistandard i fråga om rättsskydd. Det bör därför krävas
starka skäl för att parterna i förväg skall ges möjlighet att avstå från detta
rättsskydd.
Om undantagsavtal skulle tillåtas finns det en särskild risk att en
starkare part förmår en underlägsen part att träffa en sådan överens-
kommelse. Visserligen kan det sägas att en undantagsklausul kan komma
att lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen på grund
av ena partens underlägsna ställning. Också senare inträffade för-
hållanden kan utgöra grund för att bortse från en undantagsklausul. Hit
bör kanske räknas omständigheter som inträffat under skiljeförfarandet. I
vart fall aktualiseras emellertid ett åberopande av undantagsklausulens
ogiltighet knappast förrän skiljedomen har meddelats och klandertiden
börjat löpa. Vill en missnöjd part angripa skiljedomen kan han inte
invänta utgången av en fristående tvist om giltigheten av undantags-
klausulen. Klanderfristen kommer nämligen då att gå ut. Han måste i
stället väcka klandertalan och aktualisera tillämpningen av 36 § avtals-
lagen i klanderprocessen. Detta kan lätt förbises. Särskilt om efter-
följande omständigheter åberopas i klanderprocessen till stöd för undan-
tagsklausulens ogiltighet har man å andra sidan därmed kommit i ett läge
där syftet med undantagsklausulen i stort sett har gått förlorad. Detta
gäller även om man tänker sig att invändningen om ogiltighet på grund
av 36 § avtalslagen underkänns och klandertalan därmed avvisas. Syftet
med en undantagsklausul är ju att skiljedomen inte skall kunna angripas
genom klander.
Delvis andra synpunkter gör sig gällande i internationella tvister. Här
tillkommer särskilt ett förhållande av betydelse. I de flesta länder sker
nämligen vid verkställighet av utländska skiljedomar precis som i
Sverige en prövning i huvudsaklig överensstämmelse med New York-
konventionens regler. Härigenom kommer en viss prövning till stånd,
även om parterna har träffat ett undantagsavtal. Denna prövnings-
möjlighet står visserligen inte öppen beträffande ogillande skiljedomar
eller bifallande fastställelsedomar. Sådana domar kommer inte att kunna
angripas i det land där skiljeförfarandet ägt rum, och någon verkställighet
blir det ju inte fråga om. Vidare kommer en bifallande skiljedom som
vägras verkställighet i ett annat land att behålla sin rättskraft i för-
farandelandet. Trots detta minskar onekligen den utländska verkställig-
hetsprövningen betänkligheterna mot att parterna är bundna vid att avstå
från klandertalan.
Bifalls talan i skiljedomen ges den förlorande parten å andra sidan, om
undantagsavtal saknas eller frånkänns verkan, viss chans att obstruera
genom att åberopa en klandergrund dels i förfarandestaten, dels också,
om denna talan inte har framgång, i verkställighetslandet. Visserligen
vore den bästa lösningen säkerligen att prövning endast skedde i en
ordning och då lämpligen i det land där förfarandet ägt rum. Härigenom
kunde såväl käranden som svaranden få sitt befogade intresse av
rättsskydd tillgodosett. Man borde således avstå från en prövning på
verkställighetsstadiet. En sådan lösning kan emellertid inte ensidigt
uppnås inom ramen för en svensk lag om skiljeförfarande. Lösningen av
internationella tvister genom skiljeförfarande i ett neutralt land kan i
stället underlättas genom att undantagsavtal godtas i dessa fall.
Det nu anförda talar för att undantagsavtal i vart fall skulle kunna
godtas i internationella kommersiella tvister. Denna ståndpunkt ligger
också i linje med Högsta domstolens tidigare nämnda avgörande. För en
sådan ordning talar också den omständigheten att endast en remissinstans
har avstyrkt utredningens förslag. Remissutfallet och särskilt då de
remissvar som avgivits av företrädare för näringslivet ger stöd för
uppfattningen att det finns ett behov av att kunna träffa undantagsavtal.
På grund härav och då det inte kan anses föreligga några avgörande
hinder mot en sådan reglering, anser regeringen att det i internationella
kommersiella tvister bör finnas möjlighet för parterna att avtala om en
begränsning av tillämpningen av lagens klandergrunder. Regeringen
återkommer strax till hur reglerna om detta närmare bör utformas.
Nästa fråga blir då om undantagsavtal bör tillåtas även i nationella
skiljeförfaranden. Det bör direkt sägas att det behov av sådana avtal som
remissutfallet ger uttryck för inte enligt remissinstanserna är begränsat
till internationella skiljeförfaranden.
Det främsta skälet till att man kan godta undantagsavtal i inter-
nationella förfaranden att det sker en prövning på verkställighetsstadiet
kan emellertid inte åberopas såvitt avser rent inhemska förfaranden där
verkställighet skall ske i Sverige. Reglerna i utsökningsbalken (3 kap.
15 §) ger inte en part möjlighet att åberopa klanderskäl på verk-
ställighetsstadiet om rätten till hävning vid domstol är stängd. Rege-
ringen avser heller inte att föreslå ändringar i den riktningen. Tvärtom
kommer regeringen föreslå att klanderskäl inte alls skall beaktas av
kronofogdemyndigheten vid verkställighet (se avsnitt 13.2.2). Om man
skulle godta undantagsavtal i inhemska förfaranden skulle alltså varje
form av prövning av klandergrunderna vara utesluten. En sådan ordning
är enligt regeringens mening inte godtagbar.
Ett alternativ skulle möjligen vara att, såsom vid utländska skilje-
domar, låta den part som vill ha verkställighet ansöka om verkställighets-
förklaring hos Svea hovrätt. I den prövningen skulle då motparten kunna
framställa invändningar som i stort motsvarar våra klandergrunder.
Frågan är emellertid vad man då vunnit. Hovrättens prövning blir ju i
princip densamma som vid en klanderprövning.
Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att undantagsavtal
inte bör tillåtas i interna tvister.
Även om undantagsavtal inte bör tillåtas i inhemska skiljeförfaranden
bör alltså, enligt vad regeringen tidigare gett uttryck för, det motsatta
gälla för internationella förfaranden. De närmare bestämmelserna härom
bör utformas enligt följande.
Undantagsavtal bör kunna godtas i tvister mellan parter som, när
avtalet ingås, saknar hemvist, fast bostad eller driftsställe i Sverige. Det
förhållandet att en part har utmätningsbar egendom eller dotterbolag med
driftställe här i riket bör inte diskvalificera parten från möjligheten att
träffa undantagsavtal.
Det saknas anledning att begränsa en parts möjlighet att träffa
undantagsavtal till enbart vissa klandergrunder. Det bör också vara
möjligt att inta en undantagsklausul i ett skiljeavtal som avser framtida
tvister, lika väl som parterna i samband med tvistens uppkomst eller
senare bör kunna träffa ett särskilt undantagsavtal. Däremot bör det med
hänsyn till de risker för rättsförluster som parterna löper krävas ett tydligt
och uttryckligt avstående från klanderrätten. Det bör också krävas
skriftlig form. Det är viktigt att en part inte går miste om klanderrätten
bara genom en hänvisning till ett skiljedomsreglemente som kanske
parten ovetande innehåller en undantagsklausul. Även om en allmän
hänvisning således sker till ett skiljedomsreglemente med en klart
formulerad undantagsklausul bör detta inte godtas som ett verksamt
undantagsavtal.
Utgångspunkten för förslaget är sålunda att skiljedomen inte skall
verkställas i Sverige. Saknar parterna anknytning hit saknas i regel den
grundläggande förutsättningen egendom i landet för verkställighet.
Det kan dock tänkas gå viss tid från det avtalet ingicks tills det blir
aktuellt att verkställa en skiljedom. Det förhållandet att en part under
tiden fram till tidpunkten för ett skiljeförfarande har fått anknytning till
Sverige bör enligt regeringens mening inte få till följd att undantags-
avtalet förlorar sin verkan. Vid en verkställighet här borde krono-
fogdemyndigheten kunna beakta om skiljedomen var ogiltig t.ex. på
grund av att den stred mot ordre public. Sådana fall torde emellertid vara
utomordentligt få. Denna prövning framstår också som ett otillräckligt
korrektiv. Ett avgörande motiv för att godta undantagsavtal beträffande
internationella tvister är ju att skiljedomar meddelade i sådana tvister
antas genomgå en exekvaturprövning i verkställighetslandet. Man bör
därför i konsekvensens namn underkasta dessa domar exekvaturprövning
även i Sverige om de skall verkställas här. Härigenom skapas en viss
kontroll. Sannolikt kommer det att röra sig om ett mycket litet antal fall.
Denna exekvaturprövning bör kunna ske enligt de regler som föreslås
gälla för utländska skiljedomar (se avsnitt 15).
Man skulle kunna hävda att i de fall då endast någon eller några av
klandergrunderna har undantagits borde verkställighetsprövningen in-
skränkas till att avse dessa grunder. En sådan uppdelning kan dock i
många fall vara svår att göra. Parternas avtal kan t.ex. knyta an till delar
av en viss eller flera olika klandergrunder. Tillämpningsproblem skulle
uppstå och göra prövningen onödigt komplicerad. Har parterna i något
hänseende ingått ett undantagsavtal bör således en fullständig prövning
kunna ske i exekvaturförfarandet.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i lagen om skilje-
förfarande tas in regler som ger utländska parter möjlighet att i ett
kommersiellt förhållande träffa undantagsavtal. En skiljedom som
omfattas av ett sådant avtal skall erkännas och verkställas i Sverige enligt
de regler som gäller för en utländsk skiljedom.
11 Skiljedomskostnader
11.1 Ersättningen till skiljemännen
11.1.1 Gällande rätt
Skiljemännens rätt till ersättning av parterna regleras i 23 § skilje-
mannalagen. Utgångspunkten är att parterna och skiljemännen genom
avtal kan bestämma ersättningen till skiljemännen. Har något avtal inte
träffats skall parterna solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen
för deras arbete och omkostnader.
Parterna kan t.ex. i skiljeavtalet begränsa ansvaret för ersättningen till
skiljemännen. Parterna kan också hänvisa till ett skiljedomsinstituts
regler. Åtar sig skiljemännen uppdraget med insikt om en sådan överens-
kommelse mellan parterna får de därigenom anses ha godtagit vad
parterna avtalat. I sistnämnda fall blir institutets regler för hur ersätt-
ningen till skiljemännen skall bestämmas tillämpliga.
Skiljemännen får i en slutlig skiljedom men inte i t.ex. en deldom
fastställa ersättningens belopp särskilt för varje skiljeman och förplikta
parterna att betala.
Enligt 23 § tredje stycket skiljemannalagen är skiljemännen förbjudna
att utöva retentionsrätt i skiljedomen.
Skiljeförfarandet kan avslutas utan att tvistefrågan avgörs av
skiljemännen. Parterna kanske förliks eller talan återkallas. Vidare kan
skiljemännen finna att de inte är behöriga att pröva tvisten. Även i dessa
fall kan skiljemännen ha välgrundade krav på ersättning för arbete och
utlägg. Det är dock något osäkert om de har möjlighet att fastställa
ersättningen i ett exigibelt avgörande. Kan parterna och skiljemännen
inte enas i frågan, har skiljemännen alltid möjlighet att föra talan om
ersättningen vid domstol.
I 23 § första stycket skiljemannalagen finns en inskränkning i parternas
avtalsfrihet. Där anges att en skiljeman inte får motta eller betinga sig
ersättning av ena parten, med mindre lika förmån tillkommer honom
från andra parten . Ett avtal som strider mot stadgandet är ogiltigt och
skiljemannen är skyldig att betala tillbaka vad han mottagit. Dessutom är
en skiljeman som mottagit eller betingat sig ersättning i strid med 23 §
skiljemannalagen jävig enligt 5 § första stycket 3 p. samma lag.
Utredningen har tolkat regeln i 23 § första stycket skiljemannalagen så
att ett avtal mellan en part och skiljemän angående ersättningen till
skiljemännen för sin giltighet förutsätter att även den andra parten åtagit
sig lika förpliktelser mot samma skiljeman. Utredningen pekar dock på
att Högsta domstolen har godtagit en skiljeklausul i ett avtal mellan en
näringsidkare och konsumenter som innebar att konsumenternas kost-
nadsansvar begränsades såväl parterna emellan som mot skiljemännen
(NJA 1983 s. 510).
Slutligen bör nämnas att det inte finns några särskilda bestämmelser i
skiljemannalagen som behandlar frågor om förskott på ersättningen eller
säkerhet för den.
11.1.2 Överväganden
Regeringens förslag: Parter och skiljemän skall genom avtal kunna
bestämma skiljemännens ersättning. Ett avtal som inte träffats med
parterna gemensamt skall vara ogiltigt. Om något avtal om ersättning inte
träffats skall parterna solidariskt betala skiljemännen skälig ersättning för
arbete och utlägg.
Skiljemännen skall i en slutlig skiljedom få fastställa ersättningens
belopp och ålägga parterna betalningsskyldighet. Skiljemännen skall inte
få utöva retentionsrätt i skiljedomen.
Skiljemännen skall kunna begära säkerhet för ersättningen. Särskilda
säkerheter skall kunna fastställas för skilda yrkanden. Om parterna inte
ställer begärd säkerhet skall skiljemännen kunna avsluta förfarandet eller
avstå från att ta upp ifrågavarande yrkande. Om ena parten underlåter att
ställa sin del av säkerheten får den andra parten ställa ytterligare säkerhet
eller, i stället för att fortsatta skiljeförfarandet, väcka talan vid domstol.
En part som inte fullgör sin skyldighet att ställa säkerhet kan inte åberopa
skiljeavtalet som rättegångshinder.
Säkerheten skall kunna tas i anspråk för att täcka större utlägg.
Skiljemännen skall inte mot parternas vilja, eller utan godkännande från
den part som ställt hela säkerheten, kunna tillgodogöra sig säkerheten
såsom förskott för redan utfört arbete.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker i
huvudsak de föreslagna bestämmelserna eller lämnar dem utan erinran.
Svea hovrätt ifrågasätter om inte mer genomgripande förändringar bör
göras dels när det gäller skiljemännens rätt att fastställa sin egen ersätt-
ning, dels såvitt avser förbudet för skiljemännen att utöva retentionsrätt i
skiljedomen. Hovrätten anser att dessa två regleringar bör slopas. Några
remissinstanser anser att skiljemännen skall få ta säkerheten i anspråk
genast sedan ersättningen fastställts i en skiljedom. En remissinstans
anser att skiljemännen även skall kunna kräva säkerhet för att tillgodose
ena partens intressen. Internationella Handelskammarens Svenska
Nationalkommitté menar att förslaget att den part som inte ställer sin del
av begärd säkerhet inte skall kunna åberopa skiljeavtalet som hinder för
rättegång kommer att påverka valet av Sverige som forum för inter-
nationella skiljeförfaranden i negativ riktning.
En utländsk expert har förordat en mindre detaljerad reglering med
större frihet för skiljemännen att bestämma på detta område. En annan
har ifrågasatt förbuden att kräva förskott på ersättning för utfört arbete
och att utöva retentionsrätt i skiljedomen.
Skälen för regeringens förslag: Modellagen innehåller inte några
bestämmelser om ersättning till skiljemännen. Särskilda bestämmelser
om ersättningen till skiljemännen finns inte i lagstiftningen i t.ex.
Belgien, Frankrike, Nederländerna eller Schweiz. Däremot har man i den
finska lagen reglerat ersättningen till skiljemännen på följande sätt. Om
inte något annat har överenskommits eller bestämts är parterna
solidariskt skyldiga att betala ersättning till skiljemännen för deras arbete
och kostnader. Ersättningen till skiljemännen skall vara skälig med
beaktande av den tid uppdraget krävt, sakens svårighetsgrad och andra på
saken inverkande omständigheter. Skiljemännen har rätt att av parterna
kräva förskott på ersättningen eller säkerhet för den. Om inte något annat
har bestämts på ett sätt som är bindande för skiljemännen får de i
skiljedomen fastställa ersättningens belopp särskilt för var och en av dem
samt ålägga parterna betalningsskyldighet.
Lagen om skiljeförfarande skall bygga på partsautonomins princip.
Regeringen delar utredningens ståndpunkt att man även när det gäller
ersättningen till skiljemännen bör utgå från denna princip. Parter och
skiljemän bör således i första hand genom avtal få bestämma ersätt-
ningens storlek eller hur den skall fastställas.
Som ovan redovisats är parternas avtalsfrihet i dag begränsad genom
bestämmelsen i 23 § första stycket skiljemannalagen. Av Högsta
domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1983 s. 510 framgår dock att
denna inskränkning i avtalsfriheten inte är absolut. Enligt utredningen
bör man som också Högsta domstolen fann i det nu nämnda rättsfallet
i viss utsräckning kunna godta skiljeavtal mellan näringsidkare och
konsumenter som innebär att näringsidkaren helt eller delvis står för
ersättningen till skiljemännen. Regeringen delar utredningens uppfatt-
ning. Lagstiftningen bör alltså inte lägga hinder i vägen för sådana avtal.
Den omständigheten att regeringen i detta lagstiftningsärende föreslår ett
totalförbud mot skiljeklausuler i konsumentrelationer såvitt avser fram-
tida tvister föranleder ingen annan bedömning. En konsument är ju
oförhindrad att ingå skiljeavtal sedan tvist väl har uppkommit.
Följaktligen bör lagen om skiljeförfarande inte innehålla en regel som
förbjuder denna kostnadsfördelning. Som utredningen framhållit får dock
detta självfallet inte tas till intäkt för att det alltid är fritt fram att
begränsa kostnadsansvaret. Ett avtal härom mellan ojämbördiga parter
kan fortfarande anses oskäligt.
Av 23 § första stycket skiljemannalagen följer att ena parten ensam
inte får träffa ett separat avtal med en eller flera skiljemän. Ett sådant
avtal kan i högsta grad rubba förtroendet för opartiskheten hos den eller
de skiljemän som ingått avtalet. Enligt regeringens mening bör den
nuvarande bestämmelsen modifieras så att den enbart träffar denna typ av
ensidiga avtal. Inget bör alltså hindra att parternas kostnadsansvar mot
skiljemännen är olika, men parterna måste vara överens om det.
En skiljeman som ingår den nämnda typen av ensidiga avtal bör på
begäran av motparten kunna skiljas från uppdraget på den grund att det
föreligger en omständighet som kan rubba förtroendet för hans opartisk-
het. Detta bör framgå av en uttrycklig jävsbestämmelse som tar sikte på
det fallet att en skiljeman mottar eller betingar sig ersättning i strid med
förbudet att träffa ett separat avtal angående ersättningen med en av
parterna. Ett sådant avtal bör också anses vara ogiltigt. Regeringen
föreslår alltså att regler härom tas in i den nya lagen.
Enligt utredningen är det ovanligt att avtalsfriheten beträffande ersätt-
ningen till skiljemännen utnyttjas av parterna. De fall som förekommer i
praktiken består för det mesta i att parterna i skiljeavtalet hänvisar till ett
skiljedomsinstituts regler eller begränsar den underlägsna partens ansvar
för skiljemännens ersättning. Skiljemän som åtar sig uppdraget med
insikt om klausulens innehåll anses som tidigare nämnts därmed ha
godtagit avtalet. För det fall parterna inte träffat någon särskild överens-
kommlse om ersättningen till skiljemännen bör det i lagen om skilje-
förfarande tas in bestämmelser härom. Som utredningen framhållit synes
ifrågavarande bestämmelser i skiljemannalagen ha fungerat väl och man
bör därför kunna utgå från dessa. Regeringen delar också utredningens
bedömning att den praktiskt viktiga frågan om skiljemännens rätt till
förskott och säkerhet bör behandlas. Det bör än en gång framhållas att de
regler som strax skall behandlas med ett undantag inte kan avtalas
bort genom en överenskommelse mellan endast en part och en eller flera
skiljemän.
Enligt utredningen bör parterna, liksom i dag, vara solidariskt
ansvariga för skiljemännens ersättning. Regeringen saknar anledning att
göra någon annan bedömning. Undantag från denna huvudregel bör göras
i de fall då skiljemännen avslutar förfarandet därför att de anser sig
obehöriga att pröva tvisten. Annars skulle en svarande som hela tiden
hävdat att parterna aldrig ingått ett skiljeavtal bli solidariskt ansvarig med
den påkallande parten även om skiljemännen skulle dela svarandens
uppfattning. Om den påkallande parten sedan inte kunde betala
ersättningen till skiljemännen blev det med ett strikt solidariskt ansvar
svaranden som fick betala hela beloppet och sedan kanske stå med en
värdelös fordran på motparten. I de flesta av dessa fall bör således den
påkallande parten ensam åläggas ansvar för ersättningen. Bedömningen
kan dock bli annorlunda i vissa fall, t.ex. om skiljemännen anser sig
obehöriga av den anledningen att tvisten inte är skiljedomsmässig eller
om svaranden genom vårdslös processföring orsakat kostnader. Rege-
ringen föreslår att det i lagen om skiljeförfarande tas in en särskild
bestämmelse i enlighet med det nu sagda.
Skiljemännen har enligt skiljemannalagen rätt till skälig ersättning för
arbete och omkostnader. Som utredningen anfört är det svårt att finna ett
bättre uttryck än skälig och de nuvarande reglerna synes ha fungerat
tillfredsställande. Regeringen föreslår därför att begreppet skälig behålls
som norm för bestämmande av ersättningen till skiljemännen.
Ersättningen bör även i fortsättningen avse arbete och utlägg. När det
gäller större utlägg bör parternas inställning ha stor betydelse vid
skälighetsbedömningen. Gäller det t.ex. att anlita en rättsbildad sekrete-
rare bör parternas samtycke inhämtas, medan det mera ligger i sakens
natur att använda en tolk när det behövs.
När det gäller sättet att fastställa ersättningens storlek går utredningens
förslag i princip ut på att nuvarande ordning behålls. Svea hovrätt har,
som ovan nämnts, föreslagit att den slopas. Hovrätten har till stöd härför
bl.a. anfört att då skiljemännen numera regelmässigt kräver och får
säkerhet av parterna för sina kommande anspråk och då utredningen
föreslår att skiljemännens rätt till säkerhet lagfästs, finns det strängt taget
ingen anledning att låta dem döma i egen sak längre. Skiljemännen kan ju
ta betalt genom att ta säkerheten i anspråk.
Det kan naturligtvis diskuteras hur stort behovet är av att skiljemännen
själva skall kunna fastställa sina ersättningar. Skiljemännens möjligheter
att begära säkerhet talar onekligen för att behovet kanske inte är så stort.
Vidare kan det, som hovrätten framhåller, ifrågasättas varför just
skiljemän till skillnad från andra uppdragstagare skall ha fördelen av att
kunna skapa sig sin egen exekutionstitel. Det framstår dock för
regeringen som tveksamt om denna skiljemännens möjlighet medför
någon egentlig nackdel för parterna. Alternativet är ju att den skiljeman
som inte har tillräcklig säkerhet ur vilken han kan göra sig betald får
väcka talan vid domstol i vanlig ordning. En sådan ordning framstår
knappast som mer ändamålsenlig än att låta skiljemännens beslut om
ersättning kunna bli föremål för en materiell prövning av domstol på
talan av en part. Sammanfattningsvis anser regeringen att övervägande
skäl talar för att den nuvarande ordningen behålls. Denna uppfattning
vinner också stöd av remissutfallet.
Regeringen föreslår således att skiljemännen bör få ange ersättningens
belopp i skiljedomen och ålägga parterna betalningsskyldighet. Det skall
därvid anges ett särskilt belopp för varje skiljeman. Med hänsyn till de
regler om förskott och säkerhet som regeringen ämnar föreslå (se nedan)
finns det inte skäl att låta skiljemännen fastställa ersättningen i princip
annat än i en slutlig skiljedom. Den ändrade användningen av begreppet
skiljedom (se avsnitt 9.2 och 10.6) medför att skiljemännen alltid kan
bestämma ersättningens storlek i en skiljedom, även om förfarandet
avslutas utan prövning av den hänskjutna tvisten.
Vad sedan gäller frågan om skiljemännen skall kunna utöva retentions-
rätt i skiljedomen hänger denna samman med skiljemännens rätt att
själva fastställa sin egen ersättning i skiljedomen. Eftersom skiljemännen
anvisas detta sätt att fastställa sin ersättning saknas det enligt regeringens
mening skäl att låta dem innehålla skiljedomen tills ersättningen betalats.
Beträffande frågan om skiljemän bör ha rätt att begära säkerhet för sin
ersättning innebär utredningens förslag en kodifiering av gällande praxis.
Även regeringen anser att rätten att kräva säkerhet bör lagfästas. Som
utredningen funnit bör det, även om skiljemännens begäran grundar sig
på ena partens bristande betalningsförmåga, inte utan stöd i avtal mellan
parterna och skiljemännen komma ifråga att skiljemännen begär säkerhet
av bara ena parten. Skiljemännens opartiskhet skulle då inte utan fog
kunna ifrågasättas. Har parterna och skiljemännen inte bestämt annat bör
alltså skiljemännens begäran om säkerhet rikta sig till båda parter med
hälften vardera.
Skiljemännens beslut att begära säkerhet syftar till att säkerställa att
ersättningen till dem betalas. En remissinstans har föreslagit att skilje-
männen även skall kunna begära säkerhet i ena partens intresse. Frågan,
som har diskuterats av utredningen, aktualiseras i det fallet skiljemännen,
kanske därför att ena parten är solvent, avstår helt eller delvis från att
begära säkerhet för att säkerställa att ersättningen till dem betalas. Den
solvente parten har emellertid ett betydande intresse av att inte behöva
delta i ett kostsamt skiljeförfarande där han, oavsett utgången i huvud-
saken, kommer att slutligt få stå för ersättningen till skiljemännen. Ett
sätt för honom att skydda sig skulle kunna vara att vända sig till
skiljemännen för att de skulle begära in säkerhet för ersättningen från
båda parter.
Utredningen har emellertid av flera skäl avvisat såväl en tvingande
regel för skiljemännen i detta hänseende som en fakultativ sådan. Enligt
utredningen skall säkerheten endast syfta till att tillgodose skiljemännens
egna intressen och den part som ingår ett skiljeavtal får i det samman-
hanget beakta risken av att motparten är eller kan komma att bli
insolvent.
Regeringen inser naturligtvis det olyckliga i att det kan uppkomma
tvister där det blir den vinnande parten som de facto får stå kostnaderna
för skiljeförfarandet (och de egna rättegångskostnaderna). Denna kon-
sekvens torde dock vara svår att undvika och regeringen saknar underlag
för en bedömning av frågan i dess helhet. Regeringen avstår därför från
att penetrera frågan vidare i detta lagstiftningsärende.
Parterna föreslås enligt den nya lagen om skiljeförfarande få vid-
sträckta möjligheter att framställa nya yrkanden. Det finns därför anled-
ning att beakta den situationen att flera tvister mellan parterna handläggs
gemensamt. I dessa förfaranden bör det vara möjligt för skiljemännen att
fastställa särskilda säkerhetsbelopp för varje yrkande. Härigenom hindras
t.ex. en svarande att uppehålla kärandens talan genom att framställa egna
yrkanden och sedan underlåta att ställa säkerhet (se nedan). Däremot bör
något särskilt belopp inte få fastställas beträffande invändningar. Detta
bör gälla även för kvittningsinvändningar.
Ställer parterna inte säkerhet i enlighet med skiljemännens begäran bör
skiljemännen kunna avsluta förfarandet, respektive inte ta upp yrkandet
till prövning. Det kan emellertid tänkas att det bara är ena parten som inte
vill eller kan fullgöra den begärda prestationen. Sedan ena partens
bristande fullgörelse har konstaterats bör det vara andra parten obetaget
att ställa ytterligare säkerhet för att skiljeförfarandet skall kunna genom-
föras. Det är nämligen inte rimligt att ena parten skall kunna frigöra sig
från skiljeavtalet genom att vägra ställa säkerhet. Å andra sidan bör en
lojal part inte vara skyldig att ställa säkerhet mer än för egen del. Han bör
därför vara oförhindrad att, i stället för att fortsätta skiljeförfarandet,
väcka talan vid domstol. En part som inte fullgör sin skyldighet att ställa
säkerhet bör följaktligen förlora sin rätt att åberopa skiljeavtalet som
rättegångshinder. Vad som anförts under remissomgången i denna del
föranleder inte regeringen att göra någon annan bedömning.
Utredningens förslag innebär vidare att skiljemännen bör få ta
säkerheten i anspråk för att betala större utlägg såsom resekostnader.
Regeringen är inte av någon annan uppfattning. Däremot bör skilje-
männen inte under förfarandet utan båda parternas godkännande få
tillgodogöra sig säkerheten som ersättning för redan utfört arbete. Ett
undantag från denna regel är dock befogat i de fall då ena parten ställt
hela säkerheten. Den part som själv tvingats ställa hela säkerheten bör
nämligen, i analogi med vad som gäller för parterna gemensamt när de
tillsammans ställt säkerhet, kunna medge att skiljemännen får tillgodo-
göra sig säkerheten som ersättning för utfört arbete. Några bärande skäl
till att skiljemännen mot parternas vilja skulle få ta säkerheten i anspråk
genast sedan skiljedom meddelats, vilket några remissinstanser ansett,
kan regeringen emellertid inte se. Skiljemännen bör dock kunna förordna
om ränta på ersättningen.
Det bör i sammanhanget framhållas att skiljemännen alltid skall
fastställa hela sin ersättning i den slutliga skiljedomen, således även den
del som de redan fått täckt genom säkerheten.
11.2 Fördelning av kostnader m.m.
Regeringens förslag: Om parterna inte har bestämt annorlunda får
skiljemännen på yrkande av en part förplikta motparten att betala
ersättning för partens kostnader och bestämma hur skiljemännens
ersättning skall fördelas. Skiljemännen skall kunna förordna om ränta på
kostnadsersättningen om en part yrkar det.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. En remissinstans anser dock att skiljemännen
bör vara oförhindrade att döma ut processränta även utan yrkande härom.
Skälen för regeringens förslag: Parterna skall alltså solidariskt betala
skiljemännen skälig ersättning för uppdraget. För parterna tillkommer
därutöver kostnader för att utföra talan, t.ex. ombudsarvode och
ersättning till förhörspersoner.
Regleringen i 24 § skiljemannalagen ger parterna möjlighet att komma
överens om hur kostnaderna skall bäras dem emellan. De kan t.ex.
bestämma att vardera parten skall stå sin kostnad eller att kostnader upp
till ett visst belopp inte skall vara ersättningsgilla. Har sådan överens-
kommelse inte träffats får skiljemännen på yrkande av en part pröva om
och i vilken mån motparten skall förpliktas att betala ersättning för dessa
kostnader. Lagen utgår sålunda från att parterna genom skiljeavtalet
avsett att lämna även denna fråga till avgörande av skiljemännen, om
kostnadsfördelningen inte särskilt undantagits.
När det gäller att bestämma vilka kostnader som är ersättningsgilla och
hur de skall fördelas mellan parterna anför utredningen att praxis torde
överensstämma med hur domstolarna tillämpar reglerna i 18 kap.
rättegångsbalken. Utredningen har särskilt framhållit rättsfallet NJA
1989 s. 247, där skiljemän ansetts kunna förordna om ränta på part
tillerkänd kostnadsersättning utan särskilt yrkande på samma sätt som
allmän domstol (se 18 kap 8 § andra stycket rättegångsbalken). Utred-
ningen har övervägt att reglera dessa frågor närmare i den nya lagen om
skiljeförfarande men avstått från detta, bl.a. på grund av att införandet av
en ny klandergrund då ansetts nödvändig. Utredningen har dock velat
framhålla vikten av att skiljemännen inte går utöver parternas yrkanden
ens när det gäller ränta på kostnadsersättningen. Med hänsyn till den
ståndpunkt som Högsta domstolen intagit har utredningen föreslagit att
det i lagen om skiljeförfarande tas in en regel av innebörd att ränta på
kostnadsersättningen får dömas ut endast när sådan har yrkats av en part.
I övrigt har utredningen föreslagit att den nuvarande kortfattade
regleringen, som man funnit fungera ganska väl, behålls.
Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Regeringen kan, i
motsats till den remissinstans som förordar en reglering i enlighet med 18
kap 8 § andra stycket rättegångsbalken, inte se att det skulle finnas några
särskilda skäl för att skiljemännen skulle tillåtas att gå utöver parternas
yrkanden just när det gäller ränta på kostnadsersättningen. Regeringen
föreslår således att den nuvarande ordningen behålls och att kravet på
yrkande om ränta kommer till uttryck i lagen.
11.3 Domstolsprövning av kostnaderna
Regeringens förslag: En part eller en skiljeman skall hos domstol kunna
begära en materiell prövning av skiljemännens beslut beträffande ersätt-
ningen till skiljemännen. Skiljedomen skall innehålla tydliga anvisningar
om vad en part som vill begära rättens prövning i denna del skall göra.
En dom, varigenom ersättningen till skiljeman sätts ned, gäller även
för part som inte fört talan.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som godtagit förslaget
att skiljemännen skall få fastställa sin egen ersättning i skiljedomen
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt föreslår en
något försvagad form av regeln att nedsättning av skiljemannens arvode
på talan av ena parten även skall gälla för motparten. Någon remiss-
instans har invänt mot bestämmelsens språkliga utformning.
Skälen för regeringens förslag: En part kan enligt 25 § skilje-
mannalagen inom viss tid väcka talan vid domstol mot beslutet om
ersättning till skiljemännen. En part kan välja om han vill väcka talan
mot samtliga skiljemän eller nöja sig med att väcka talan mot någon eller
några av dem. Domstolen kan sedan på materiell grund överpröva ersätt-
ningsbeslutet. Det är alltså här fråga om en prövning i sak. Däremot kan
skiljemännens beslut om hur kostnaderna skall fördelas parterna emellan
inte omprövas av domstol.
Endera eller båda parter kan föra talan mot beslutet om ersättning.
Dessutom kan en skiljeman som inte tillerkänts den ersättning han begärt
väcka talan. Dessa mål kan företas till gemensam handläggning.
Om domstolen ändrar skiljemännens beslut på talan av en part gäller
domen inte utan vidare till förmån för andra parten (se rättsfallet NJA
1956 s. 87). Någon särskild bestämmelse om vad som gäller i detta fall
finns inte i skiljemannalagen.
Skiljemannalagen föreskriver slutligen att skiljemännen i skiljedomen
skall lämna tydlig hänvisning om vad en part som vill föra talan mot
beslutet om ersättning skall göra.
Enligt den finska lagen kan en part inom viss tid överklaga beslutet om
ersättning till skiljemännen till domstol. I förarbetena (prop. 202/1991)
sägs att en nedsättning av ersättningen på talan av en part inte nöd-
vändigtvis inverkar på den betalningsskyldighet som i skiljedomen ålagts
andra parter. Domstolen omprövar beslutet om ersättning på materiell
grund. Däremot kan skiljemännens beslut om hur kostnaderna skall
fördelas mellan parterna inte omprövas av domstolen.
Enligt utredningen innefattar den nuvarande regleringen en lämplig
avvägning mellan parternas och skiljemännens intressen. Utredningen
har mot denna bakgrund föreslagit att befintliga bestämmelser, med en
mindre justering av tidsfristerna för väckande av talan, behålls.
Regeringen delar utredningens bedömning. Regeringen föreslår därför att
den nuvarande bestämmelsen, med den av utredningen gjorda juste-
ringen, och med beaktande av Lagrådets synpunkter för det fall rättelse,
komplettering eller tolkning har ägt rum, tas in i lagen om skilje-
förfarande.
Däremot är det, som utredningen framhållit, otillfredsställande att det i
lagen inte regleras hur en nedsättning av ersättningen till en eller flera
skiljemän på talan av ena parten inverkar på andra partens betalnings-
skyldighet. Följande exempel kan användas för att beskriva situationen.
Skiljemännen bestämmer sin ersättning till 50.000 kr och att parterna sig
emellan skall svara för hälften var. Ena parten accepterar skiljedomen
och betalar hela beloppet. Andra parten väcker talan mot skiljemännen
och får ersättningen nedsatt till 30.000 kr. Den part som inte överklagat
skiljedomen kan nu inte kräva mer än hälften av 30.000 kr regressvis av
motparten. Hans betalningsskyldighet har alltså ökat med 10.000 kr om
han inte tillgodoräknas någon nedsättning och detta trots att han inte
deltagit i domstolsförfarandet.
Enligt regeringens mening är det inte acceptabelt att en part som
accepterar skiljedomen och betalar hela ersättningen, inte regressvis skall
kunna kräva motparten på halva beloppet därför att denne fått ersätt-
ningen nedsatt av domstolen. Frågan är hur man bäst löser problemet.
Utredningen har föreslagit en regel som innebär att man låter ena
partens talan gälla även för andra parten. En sådan regel gynnar mot-
parten om talan är framgångsrik och lämnar honom i annat fall oberörd.
Mot en sådan bestämmelse kan invändas att den onödigt gynnar en
passiv part denne behöver inte vidkännas några kostnader eller något
besvär för att få skiljemannens ersättning nedsatt men får ändå
tillgodoräkna sig ett positivt utfall. Alternativet, som föreslagits av Svea
hovrätt, skulle i stället vara en regel som innebär att en part inte skall
komma i ett sämre läge än om talan inte förts.
Enligt regeringens mening finns det goda skäl för båda modellerna.
Den ena kan knappast sägas vara mer ändamålsenliga än den andra även
om man med utredningens förslag kan sägas uppnå en större enhetlighet.
Förslaget innebär att endast ett ersättningsbelopp skulle gälla gentemot
parterna i stället för två för parterna olika belopp. Det kan dock
ifrågasättas varför en passiv part skall få åka snålskjuts på motpartens
bekostnad. Samtidigt är det inte omöjligt att ena partens passivitet kan
bero på just vetskapen om att motparten har överklagat domen. Med den
av utredningen föreslagna lösningen skulle parterna till och med kunna
komma överens om att bara ena parten överklagar. Även om sådana
överenskommelser inte torde bli särskilt frekventa anser regeringen att
övervägande skäl talar för den av utredningen förordade modellen.
Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen tas in en bestämmelse
som innebär att om ersättningen till skiljeman sätts ned på talan av en
parten skall domen gälla även i förhållande till den part som inte fört
talan.
Som tidigare nämnts kan skiljemännens beslut om fördelning av
kostnaderna parterna emellan inte överprövas av domstol på materiell
grund. Det synsätt som ligger bakom regleringen har alltjämt bärkraft.
Emellertid kommer förfarandet enligt den nya lagen alltid att avslutas
med en skiljedom, dvs. även i de fall då skiljemännen avslutat för-
farandet för att de inte ansett sig behöriga att pröva den hänskjutna
tvisten i sak. Regeringen har föreslagit att en sådan skiljedom skall kunna
överprövas av allmän domstol (se vidare avsnitt 10.6). Domstolen bör
även kunna pröva fördelningen i skiljedomen av kostnaderna mellan
parterna. Har förfarandet avslutats utan att skiljemännen prövat den
hänskjutna tvisten i sak av annan anledning än att de varit obehöriga bör
någon materiell överprövning av domstol däremot inte kunna ske av
beslutet om fördelning av kostnaderna parterna emellan, bortsett från det
fallet att själva beslutet att avsluta förfarandet ändras.
Skiljemännen bör åläggas att lämna fullföljdshänvisning i skilje-
domen beträffande de frågor som domstol kan överpröva på materiell
grund. Detta gäller alltid beträffande ersättningen till skiljemännen.
Det bör avslutningsvis framhållas att de regler om rätten att föra talan
mot en skiljedom angående ersättning till skiljemännen som regeringen
nu föreslår endast tar sikte på beslut om ersättning till skiljemän som
dessa själva har fattat. Har som fallet är i ett av Internationella
Handelskammaren i Paris (ICC) administrerat skiljeförfarande ett
beslut om ersättning till skiljemännen som har fattats av någon annan
instans än skiljemännen tagits in i domen, omfattas detta beslut inte av de
föreslagna reglerna. Detta behöver dock enligt regeringens mening inte
uttryckligen framgå av lagtexten.
12 Domstolsfrågor och talefrister
12.1 Forum- och handläggningsfrågor, instansordningen
12.1.1 Gällande rätt
Regler om forum för klander och för talan mot ett beslut om ersättning
till en skiljeman finns i 26 § första stycket skiljemannalagen. Någon
bestämmelse om forum för en talan rörande en skiljedoms ogiltighet
finns inte i skiljemannalagen.
Klander av skiljedom tas upp av den tingsrätt som svaranden lyder
under i tvistemål som rör hans person. Denna bestämmelse får förstås så
att talan skall instämmas till svarandens hemvistforum enligt 10 kap. 1
och 2 §§ rättegångsbalken.
När det gäller en talan angående ersättningen till en skiljeman är
domstolen i den ort där skiljedomen meddelats behörig. Om en part är
missnöjd t.ex. beträffande ersättningens storlek till varje skiljeman ges
han därigenom möjlighet att vid en och samma domstol väcka talan mot
samtliga skiljemän.
Om det inte finns forum enligt de angivna reglerna tas målet upp av
Stockholms tingsrätt. Det får betraktas som osäkert om denna regel om
reservforum kan användas för det fall att skiljedomen inte innehåller
uppgift om var den meddelats.
Som tidigare nämnts finns det inte någon forumbestämmelse i skilje-
mannalagen för talan om en skiljedoms ogiltighet. Högsta domstolen har
emellertid i rättsfallet NJA 1989 s. 143 fastslagit att 26 § första stycket
skiljemannalagen är analogiskt tillämpbar beträffande en sådan talan.
Ansökningsärenden enligt skiljemannalagen tas upp av tingsrätten i
den ort där endera av parterna har sitt hemvist. Det kan t.ex. gälla
utseende av en skiljeman eller hans skiljande från uppdraget samt för-
längning av tid för meddelande av skiljedom. Eftersom mer än en
tingsrätt är behörig kan flera ansökningar göras beträffande samma fråga.
Har så skett är den tingsrätt hos vilken ansökan först gjordes behörig.
Meddelas beslut av en annan tingsrätt är det beslutet ogiltigt. Har
ingendera parten hemvist i Sverige upptas ansökan av Stockholms
tingsrätt. Det nu anförda framgår av bestämmelser i 26 § andra stycket
skiljemannalagen.
Ansökan handläggs vid tingsrätten enligt bestämmelserna i lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Dessutom ges i följande två fall sär-
skilda anvisningar i 26 § andra stycket skiljemannalagen. Ansökan får
inte bifallas utan att sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig.
Avser ansökan skiljemans skiljande från uppdraget bör även skilje-
mannen höras. Sistnämnda bestämmelse är som synes inte under alla
omständigheter tvingande.
Talan om klander och ogiltighet instäms till domstol på samma sätt
som en vanlig civilrättslig tvist. Målet kan fullföljas till hovrätt och
Högsta domstolen, med de inskränkningar som följer av rättegångs-
balkens regler. Talan kan sålunda komma att prövas i tre instanser.
När det gäller frågor som skall prövas av domstol efter ansökan finns
det i 26 § tredje stycket skiljemannalagen regler som inskränker parternas
rätt att föra talan mot tingsrättens beslut. Har tingsrätten efter ansökan
utsett en skiljeman eller skilt en skiljeman från uppdraget eller förklarat
skiljeavtalet förfallet får talan inte föras mot beslutet. Vidare får talan
inte heller föras mot ett beslut angående förlängning av tiden för
meddelande av skiljedom. Har tingsrätten däremot avslagit en ansökan
om utseende av skiljeman eller om hans skiljande från uppdraget får en
part föra talan mot beslutet enligt rättegångsbalkens regler. Detsamma
gäller om tingsrätten avvisat en ansökan om förlängning av tiden för
meddelande av skiljedom.

12.1.2 Överväganden
Regeringens förslag: Talan om ogiltighet och klander av en skiljedom
skall tas upp av hovrätten inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt
rum. Detsamma skall gälla talan mot en skiljedom varigenom skilje-
männen avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som hänskjutits till
dem. Om platsen för skiljeförfarandet inte finns angiven i skiljedomen
skall talan kunna väckas hos Svea hovrätt.
Hovrättens avgörande skall inte kunna överklagas. Hovrätten skall
dock för frågor av särskilt prejudikatintresse kunna tillåta att avgörandet
överklagas, s.k. ventil.
Talan beträffande ersättningen till en skiljeman skall tas upp av
tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet. Stockholms tingsrätt skall
vara reservforum för det fall platsen för skiljeförfarandet inte finns
angiven i skiljedomen.
Ansökningsärenden som avser utseende av skiljeman eller hans
skiljande från uppdraget skall tas upp av tingsrätten i den ort där någon
av parterna har sin hemvist eller av tingsrätten på platsen för
skiljeförfarandet. Ansökan skall även kunna tas upp av Stockholms
tingsrätt.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att talan mot en
skiljedom skall tas upp av tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet och
att den nuvarande ordningen som innebär att tingsrättens dom kan
överklagas till hovrätt och Högsta domstolen enligt rättegångsbalkens
tvistemålsregler behålls. I övriga delar överensstämmer utredningens
förslag med regeringens.
En expert i utredningen har i ett särskilt yttrande anfört att Svea hovrätt
bör vara första och enda instans i internationella mål om bl.a. ogiltighet
och klander. Övriga ogiltighets- och klandermål bör enligt yttrandet
handläggas av någon av rikets hovrätter.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En knapp majoritet
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Många remissinstanser
särskilt de som representerar näringslivet ansluter sig till det särskilda
yttrandet.
Flera utländska experter instämmer i det särskilda yttrandet.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med en skiljedomslagstiftning
i såväl ett nationellt som ett internationellt perspektiv är att tillhandahålla
ett regelverk för en alternativ form av tvistlösning. En grundläggande
tanke bakom sådana regler är att tillgodose bl.a. näringslivets krav på en
snabb och effektiv handläggning som resulterar i en slutlig skiljedom.
Det är ingen överdrift att påstå att just möjligheterna till en effektiv
handläggning och snabbt avgörande av tvisten är ett av de viktigaste
skälen för att parter skall välja denna tvistlösningsform. Det finns fog för
påståendet att dessa faktorer är av så avgörande betydelse att för det fall
handläggningstiderna för skiljeförfaranden skulle motsvara dem i allmän
domstol skulle skiljeförfarandet förlora en väsentlig del av sin
attraktionskraft. Vad nu anförts bör enligt regeringens mening tillmätas
stor betydelse när man överväger olika forum- och instansordningsfrågor
med avseende på skiljeförfarande.
Det finns alltså, på samma sätt som för tvistemål i allmänhet, ett behov
av en expedit handläggning av olika skiljedomsfrågor i domstol. Detta
gör sig särskilt gällande såvitt avser prövningar om ogiltighet och
klander av skiljedomar. Det har hävdats att det på senare år blivit
vanligare med klandertalan i syfte endast att fördröja verkställigheten och
skapa oreda i de rättsliga efterverkningarna av skiljedomen. Som
regeringen tidigare nämnt är det av yttersta vikt att parterna så långt det
är möjligt kan förlita sig på en skiljedoms slutlighet. Detta parternas
intresse kan tillgodoses bl.a. genom att reglerna om ogiltighet och
klander ges en ändamålsenlig utformning. En annan faktor av mycket
stor betydelse är naturligtvis forumfrågan och möjligheterna att få talan
prövad i flera instanser.
När det gäller en parts möjlighet att föra talan mot en skiljedom eller få
den överprövad i de fall skiljemännen avslutat förfarandet utan att slita
tvistefrågorna skulle det onekligen innebära en avsevärd tempovinst om
domstolens prövning kunde inskränkas till en instans. Skiljeförfarandets
attraktionskraft skulle vidare sannolikt öka om t.ex. en klandertalan
kunde anhängiggöras direkt i hovrätt eller till och med en enda hovrätt.
Frågan är om det möter några särskilda hinder att särbehandla vissa
skiljedomsfrågor på detta sätt.
En ordning som innebär en domstolsprövning i endast en instans skulle
inte innebära en fullständig innovation. Parter har redan med dagens
regler möjlighet att begränsa prövningen på detta sätt. De kan nämligen
enligt 49 kap. 2 § rättegångsbalken avtala att inte överklaga tingsrättens
dom. Sådana avtal torde dock inte vara särskilt frekventa. Detta kan
möjligen tolkas så att behovet av en eninstansprövning i tingsrätt inte är
särskilt stort.
Enligt regeringens mening finns det knappast några avgörande
invändningar mot att man skulle kunna ta hänsyn till skiljeförfarandets
speciella karaktär och således begränsa möjligheten att få en talan prövad
i flera instanser. Den omständigheten att någon sådan begränsning inte
bör finnas vid en prövning av skiljeavtalets giltighet och tillämplighet i
ett tidigare skede av förfarandet förändrar inte detta synsätt. De nu
aktuella fallen tar sikte på en talan i domstol sedan skiljemännen
meddelat en skiljedom. Det är i dessa fall som argumentet om det
angelägna i att verka för en skiljedoms slutlighet gör sig gällande med
särskild styrka.
Det är således en rimlig utgångspunkt att en talan mot en skiljedom
inte skall kunna prövas av flera instanser. Frågan blir då var prövningen
bör äga rum. Regeringen har i olika sammanhang framhållit det
angelägna i att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans.
Detta talar för att prövningen bör ske i en, flera eller alla tingsrätter. Å
andra sidan kan man fråga sig om resonemanget om tyngdpunkten i
första instans till alla delar är relevant då man redan från början vet att
instanskedjan inte står till parternas förfogande. Det resonemanget utgår
bl.a. från att hovrätterna skall ha en kontrollerande och korrigerande
funktion, t.ex. såvitt avser tingsrätternas avgörande i materiellt
hänseende. Det kan alltså bli fråga om en överprövning i sak. Om någon
sådan prövning är det inte fråga när en skiljedom skall prövas.
Skiljedomen kan i princip inte bli föremål för prövning på materiell
grund. Mot denna bakgrund bör den allmänna principen om att
tyngdpunkten i civilmål skall ligga i första instans inte utesluta vidare
överväganden i frågan om i vilken instans en prövning av en skiljedom
bör äga rum.
Den omständigheten att principen om tingsrätten som första instans
inte medför att prövningar av t.ex. ogiltighet och klander måste ske där
innebär å andra sidan inte att en sådan ordning skulle vara utesluten. Det
kan dock ifrågasättas om det är lämpligt att låta sådana prövningar ske
vid alla tingsrätter i landet. Förutom att sådana mål torde bli mycket
ovanliga på sina håll, med de nackdelar som följer härav, skulle det bli
svårt att upprätthålla en enhetlig praxis. Alternativet skulle då vara att
samla målen till en eller några större tingsrätter.
Det skulle onekligen innebära en rad fördelar att samla samtliga mål
till ett begränsat antal större domstolar. Dessa domstolar skulle kunna
specialdestinera målen till en eller flera avdelningar, vilka skulle utveckla
ett expertkunnande i ämnet. En sådan specialisering skulle med all
säkerhet befrämja en snabb handläggning. Förutsättningarna skulle
således bli de bästa för att garantera domstolsavgöranden på en hög-
kvalitativ nivå inom rimlig tid. Vidare skulle man på detta sätt skapa
förutsättningar för en mer enhetlig rättstillämpning. Regeringen anser att
en ordning i enlighet med vad som nu skisserats väl skulle svara mot
skiljeförfarandelagstiftningens grundläggande syften.
Utländska skiljedomar genomgår i dag ett exekvaturförfarande innan
de kan verkställas av kronofogdemyndigheten. En ansökan om
verkställighet av en utländsk skiljedom görs hos Svea hovrätt. Hovrättens
prövning huruvida en utländsk skiljedom skall kunna verkställas som en
svensk domstols lagakraftägande dom sker enligt bestämmelserna i lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK). Bestäm-
melserna överensstämmer med New Yorkkonventions regler.
Det nu anförda innebär att Svea hovrätt redan i dag gör en prövning av
utländska skiljedomar som i stora stycken motsvarar den domstols-
prövning som skall ske vid talan om ogiltighet eller klander av en
skiljedom. Denna ordning har fungerat väl och utredningen har inte
föreslagit någon förändring härvidlag. Enligt regeringens mening bör
ansökningar om verkställighet av utländska skiljedomar även framgent
tas upp av Svea hovrätt. Man skulle i och för sig även kunna överväga
om inte denna hovrätt borde utgöra exklusivt forum också för frågor om
ogiltighet och klander av en skiljedom, liksom vid prövningar då
skiljemännen meddelat en skiljedom utan att avgöra tvistefrågorna. För
en sådan koncentration av målen talar den nyss nämnda omständigheten
att hovrätten redan i dag har att handlägga liknande frågor. Hovrätten har
vidare möjlighet att administrera målen på ett sådant sätt att de tidigare
redovisade fördelarna med prövningar i en enda domstol skulle kunna
uppnås. Över huvud taget kan det framså som en fördel i ett
eninstansförfarande att såväl svenska som utländska skiljedomar prövas
av samma domstol, även om grunderna för prövningen skiljer sig åt
något.
Mot en ordning med Svea hovrätt som exklusivt forum talar emellertid
regeringens tidigare ställningstagande att sätta principen om parts-
autonomin i högsäte. Det kan onekligen ifrågasättas om det kan anses
förenligt med den genomsnittliga partsviljan att samtliga klandermål
skall avgöras av Svea hovrätt, t.ex. i de fall parterna valt att förlägga
skiljeförfarandet till Norrland eller Skåne. Om i en internationell tvist
mellan t.ex. en svensk och en dansk part dessa valt att förlägga
förfarandet till Malmö framstår det som egendomligt att förlägga
klanderprocessen till Stockholm.
Det finns enligt regeringens mening starka skäl för att låta parterna, på
sätt som ovan angivits, disponera över forumfrågan. En prövning i
hovrätt framstår därvid som mer ändamålsenlig än att förelägga målen till
vissa tingsrätter. Med en ordning som innebär att talan om ogiltighet och
klander skall prövas av den hovrätt inom vars domkrets förfarandet äger
rum, kommer en stor del av målen ändå att avgöras av Svea hovrätt.
Beträffande de internationella skiljeförfarandena kommer detta för-
hållande att bli än tydligare. Man uppnår därmed flera av de fördelar som
ovan redovisats. Behovet av en särskild regel för internationella skilje-
tvister ter sig i denna belysning inte nödvändig.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser regeringen att övervägande
skäl talar för att en talan om ogiltighet eller klander av en skiljedom bör
väckas vid den hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum.
Detsamma bör gälla en talan mot en skiljedom där skiljemännen inte
prövat de tvistefrågor som hänskjutits till dem.
Med det förslag som nu skisserats kommer hovrätternas avgöranden att
bilda praxis. Det kan dock uppkomma situationer där intresset av att
erhålla ett prejudikat gör sig gällande med särskild styrka. Det bör därför
finnas en möjlighet för hovrätten att i dessa fall tillåta att avgörandet
överklagas. På så sätt kommer skiljedomsfrågor av särskilt prejudikat-
intresse att kunna prövas av Högsta domstolen.
Regeringen föreslår således att en talan mot en skiljedom som avser
ogiltighet eller klander eller de fall där skiljemännen inte prövat de
tvistefrågor som hänskjutits till dem skall tas upp av hovrätten inom vars
domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Är platsen för förfarandet inte
angiven i skiljedomen föreslås att talan skall kunna väckas vid Svea
hovrätt. Hovrättens avgörande skall inte kunna överklagas. Hovrätten
skall dock kunna tillåta att avgörandet överklagas när det gäller frågor av
särskilt prejudikatintresse.
Det bör för tydlighetens skull framhållas att regeringens förslag inte
innebär att några specialdomstolar inrättas. Hovrätterna skall tillämpa
rättegångsbalkens regler om förberedelse och huvudförhandling (se
53 kap. 1 § rättegångsbalken). Några särskilda förfarande- eller samman-
sättningsregler föreslås alltså inte.
Vad avser talan beträffande ersättningen till en skiljeman saknas det
enligt regeringens mening sådana bärande skäl som skulle motivera att
dessa mål omfattades av den nu föreslagna ordningen. Fördelen med att
kunna föra talan mot olika beslut i en skiljedom uppstår inte i dessa fall,
då partsställningen i en ersättningstvist inte är densamma som i själva
klandermålet. Någon gemensam handläggning i egentlig mening torde
inte bli aktuell. Regeringen föreslår därför att en talan beträffande
ersättningen till en skiljeman tas upp av tingsrätten på platsen för
skiljeförfarandet. Är platsen för förfarandet inte angiven i skiljedomen
föreslås Stockholms tingsrätt som reservforum.
De skäl som framförts för att motivera en särskild lösning för frågor
om framför allt ogiltighet och klander gör sig heller inte gällande i
samma utsträckning för andra skiljedomsfrågor av mer ärendekaraktär,
t.ex. utseende av skiljeman eller dennes skiljande från uppdraget.
Ärenden som avser ansökan om att en skiljeman skall skiljas från
uppdraget på grund av jäv bör i stället slutligt avgöras av tingsrätten.
Vidare bör tingsrättens beslut vara slutligt när en skiljeman har utsetts
eller skilts från sitt uppdrag. I övrigt bör allmänna regler gälla. Det
innebär att talan liksom för närvarande får föras mot ett beslut varigenom
tingsrätten har avslagit en begäran om utseende av skiljeman eller utom
i jävsfallet om en skiljemans skiljande från uppdraget. Vidare får talan
föras mot tingsrättens beslut att avvisa en ansökan.
Ansökningsärendena bör alltjämt tas upp av tingsrätten i den domkrets
där någon av parterna har sitt hemvist. Det finns dock starka
lämplighetsskäl som talar för att domstolen på den plats där förfarandet
har ägt rum bör kunna pröva målet. Parterna bör därför kunna vända sig
även till den domstolen. Det kan emellertid i inledningen av förfarandet
vara svårt att ange platsen för förfarandet. Om inte någon av parterna har
hemvist i Sverige blir det vanskligt att ange vilken domstol som är
behörig. Det bör därför finnas ett reservforum.
Ärenden om utseende av skiljeman och dennes skiljande från
uppdraget bör även i fortsättningen handläggas i huvudsak enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Rätten har i dessa fall att självmant
kontrollera sin behörighet enligt 8 § nämnda lag. Skyldigheten att under
alla omständigheter bereda motparten tillfälle att yttra sig kan medföra
tidsutdräkt och särskilt i fall med en motpart som håller sig undan i
vissa fall visa sig omöjlig att genomföra. Rätten bör därför inte ha en
absolut skyldighet att höra motparten för att kunna bifalla en ansökan.
Däremot bör ansträngningar alltid göras för att ge motparten tillfälle att
yttra sig. En uppmaning att höra skiljemannen när ärendet gäller hans
skiljande från uppdraget bör behållas.

12.2 Preklusionfrister
Regeringens förslag: Skiljemannalagens regler om påkallande av
skiljedom i de fall det framgår av lag att en talan skall väckas inom viss
tid (legala tidsfrister) kompletteras att omfatta även avtalade frister om
talans väckande. Har skiljedom begärts inom rätt tid men avslutas
förfarandet utan att den hänskjutna frågan rättskraftigt avgörs, skall talan
anses väckt i rätt tid, om en part på nytt begär skiljedom eller väcker
talan vid domstol inom 30 dagar från det han fick del av skiljedomen
eller, om skiljedomen blivit upphävd eller förklarad ogiltig eller en talan
enligt 36 § lämnats utan bifall, från det att domen i denna del vunnit laga
kraft.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: I vissa fall skall en part enligt lag
väcka talan inom viss tid för att hans rätt att föra talan inte skall
prekluderas. Omfattas talan av ett skiljeavtal skall parten enligt 27 §
första stycket skiljemannalagen i stället begära skiljedom inom den
angivna tiden. Preklusionsregler av detta slag finns på flera områden.
Exempelvis skall jordägare eller arrendator som vill framställa fordrings-
anspråk på grund av arrendeförhållande göra detta inom två år från det att
arrendatorn avträdde arrendestället (8 kap. 26 § jordabalken). Vidare
skall en part som vill klandra en syn väcka talan inom en månad från det
att synehandlingen delgavs honom (9 kap. 28 § jordabalken). Slutligen
kan nämnas den frist om tre månader som gäller för klander av
bolagsstämmobeslut (9 kap. 17 § aktiebolagslagen).
Det kan hända att ett i rätt tid inlett skiljeförfarande inte leder till att
det meddelas en giltig skiljedom. Enligt skiljemannalagens bestämmelser
kan detta inträffa om en i skiljeavtalet utsedd skiljeman avlider eller
avsäger sig uppdraget. Vidare kan skiljemännen misslyckas med att ena
sig eller med att meddela skiljedom inom den därför bestämda tiden.
Slutligen kan skiljedomen vara behäftad med ett fel som gör att den är
ogiltig eller att den kan hävas efter klandertalan. Sker detta utan
förvållande av parten är han enligt 27 § andra stycket skiljemannalagen
bibehållen vid sin rätt om han väcker talan vid domstol inom sextio dagar
från det han fick kännedom om hindret eller, om skiljedomen klandrats
och blivit hävd, från det hävningsdomen vunnit laga kraft. Med hinder
jämställs att motparten bestrider tillämpning av skiljeavtalet eller inte
utser skiljeman i rätt tid, dvs. de fall som omtalas i 3 § skiljemannalagen.
Lagstiftaren har i vissa fall ansett det befogat att i lag ange att talan
skall väckas inom viss tid för att rätten att föra talan skall vara
bibehållen. Det är rimligt att samma frist skall tillämpas när en sådan
talan omfattas av ett skiljeavtal. En part som vill föra talan bör därför i
dessa fall vara tvungen att begära skiljedom enligt den nya lagens
bestämmelser inom den angivna tiden. Detta innebär i stort sett samma
reglering som enligt skiljemannalagen. Att det enligt förslaget ställs
större krav på en giltig begäran om skiljedom har berörts i avsnitt 8.1.
Särskilt med tanke på de bestämmelser som regeringen strax skall beröra
finns det anledning att jämställa avtalade frister om talans väckande med
de legala.
Det kan även enligt den föreslagna lagen inträffa att ett inlett
förfarande avslutas utan att tvistefrågan blir rättskraftigt avgjord. I de
flesta fall kommer emellertid lagens konstruktion att medföra att för-
farandet avslutas genom en skiljedom, som dock inte alltid innehåller ett
avgörande av tvistefrågan. Undantagsvis kommer en begäran om skilje-
dom inte ens att leda så långt att skiljedom meddelas. Detta gäller t.ex.
om motparten inte utser skiljeman eller bestrider ett yrkande om
tillämpning av skiljeavtalet och den påkallande parten därför väljer att
vända sig till domstol. Oavsett den formella skillnad mot vad som gäller i
dag som ligger i att en tvist kan avslutas genom skiljedom utan
sakprövning bör det även i fortsättningen vara möjligt för en part att
bevara sin rätt om situationen uppkommit utan hans vållande. Detta bör
ske genom att parten påkallar ett nytt skiljeförfarande om skiljeavtalet
fortfarande gäller och i annat fall genom att han väcker talan vid domstol,
allt inom viss tid. Har tvisten prövats i skiljedomen men upphävs denna
eller förklaras den ogiltig, bör tiden räknas från den dag då domstols-
avgörandet vann laga kraft. Detsamma bör, som Lagrådet framhållit,
gälla det fall att den påkallande parten fört talan mot en skiljedom, som
innebär att hans talan avvisats, utan att domstolen upphävt skiljedomen.
Innehåller skiljedomen inte ett avgörande i tvistefrågan bör utgångs-
punkten för fristen annars vara den dag då part fick del av skiljedomen. I
vissa fall kommer förfarandet att avstanna innan skiljenämnden
konstituerats och skiljedom således inte meddelas. Det kan t.ex. gälla fall
då motparten motsatt sig skiljeförfarande eller underlåtit att utse
skiljeman. Fristen bör då räknas från den tidpunkt då part fick kännedom
om omständigheten. Med hänsyn till att en part redan kan ha inlett ett
rättsligt förfarande när han får kännedom om det hinder som föranleder
honom att begära skiljedom eller väcka talan bör det vara tillräckligt att
använda den i lagen om skiljeförfarande i andra sammanhang före-
kommande tidsfristen om trettio dagar.
13 Verkställighet av svensk skiljedom
13.1 Svensk eller utländsk skiljedom
Regeringens förslag: En skiljedom skall anses som svensk om den
meddelas i Sverige. En skiljedom som meddelas utomlands skall anses
som utländsk. Platsen för skiljeförfarandet skall vara avgörande för var
en skiljedom skall anses meddelad.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon erinran mot
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § första stycket lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) är en
skiljedom utländsk om den är meddelad på utländsk ort. Skiljedomen
skall därvid enligt andra stycket anses meddelad i den stat där
skiljemannaförfarandet ägt rum. Motsatsvis följer att en skiljedom är
svensk om skiljemannaförfarandet ägt rum i Sverige.
Verkställighetsreglerna är olika för svenska och utländska skiljedomar.
En svensk skiljedom verkställs efter ansökan direkt hos kronofogde-
myndighet enligt bestämmelser i 3 kap. 15 18 §§ utsökningsbalken. En
utländsk skiljedom däremot är verkställbar först efter prövning av Svea
hovrätt enligt närmare regler i LUSK (jfr 3 kap. 2 § utsökningsbalken).
Om kronofogdemyndigheten respektive Svea hovrätt bifaller ansökan
verkställs skiljedomen i båda fallen som svensk domstols lagakraft-
ägande dom.
Den nu redovisade uppdelningen mellan svensk och utländsk
skiljedom har av utredningen bedömts som ändamålsenlig. Regeringen
delar den bedömningen. Platsen för förfarandet bör således vara
avgörande för om domen direkt är verkställbar eller om det krävs en
särskild prövning av domstol. Regeringen föreslår därför, i enlighet med
vad som kommer att utvecklas vidare i avsnitt 15, att den nuvarande
uppdelningen behålls.
13.2 Förfarandet
13.2.1 Gällande rätt
Bestämmelserna i utsökningsbalken avser såväl skiljedom vilken
grundats på skiljeavtal konventionell skiljedom som skiljedom vilken
meddelats på grund av bestämmelse i lag legal skiljedom. Bland den
senare typen av skiljedomar är de flesta meddelade enligt skilje-
mannalagens föreskrifter i tillämpliga delar. Det finns dock ett fåtal
bestämmelser som föreskriver skiljemannaförfarande utan att skilje-
mannalagen skall tillämpas, se t.ex. 10 12 §§ lagen (1919:426) om
flottning i allmän flottled.
Det anses att kronofogdemyndigheten kan förklara en fråga om
verkställighet vara så tvistig att den inte bör avgöras i ett utsökningsmål.
Därigenom hänvisas part att få frågan prövad efter stämning vid allmän
domstol. Följaktligen kan en part också utan föregående prövning av
kronofogdemyndigheten anhängiggöra en sådan talan vid domstol.
För att en skiljedom som grundas på skiljeavtal skall få verkställas
krävs enligt 3 kap. 15 § utsökningsbalken att tre villkor uppfylls. Skilje-
avtalet får inte innehålla förbehåll om rätt för part att klandra domen.
Här avses alltså en rätt till materiell överprövning av skiljedomen. Vidare
får det inte föreligga någon omständighet som gör domen ogiltig, även
om talan inte förs mot denna. Dessa båda villkor prövar kronofogde-
myndigheten utan invändning av part. Slutligen får det inte göras
sannolikt att domen kan hävas enligt 21 § skiljemannalagen (se avsnitt
10.3.1). Det åvilar svaranden i utsökningsmålet att göra sannolikt att
domen kan hävas. Om klanderfristen gått till ända utan att svaranden
väckt talan kan han inte längre göra sannolikt att domen kan hävas efter
klandertalan. Däremot behöver klandertalan inte ha väckts för att
invändning skall kunna göras i utsökningsmålet. Det bör påpekas att
förbehåll i bolagsordning eller föreningsstadgar om att tvist skall hän-
skjutas till skiljemän liksom bestämmelser om skiljeförfarande som ingår
i testamente eller gåvobrev även i detta sammanhang jämställs med
skiljeavtal.
I fråga om ersättningen till skiljemännen får skiljedomen verkställas,
enligt 3 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken, om tiden för parts
talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan har
väckts och det inte föreligger någon omständighet som gör domen
ogiltig, även om talan inte förs mot denna. Det förutsätts även i detta fall
att skiljeavtalet inte innehåller förbehåll om rätt för part att överklaga
skiljedomen.
Det görs sålunda skillnad mellan det fall att en part söker verkställighet
mot andra parten och det fall att en skiljeman begär verkställighet
beträffande den ersättning som en part förpliktats betala till honom. I det
sistnämnda fallet får verkställighet inte ske förrän tiden för partens rätt
att föra talan mot skiljedomen i denna del gått ut. Detta hänger samman
med att domstol får materiellt överpröva och i sak ändra beslutet om
ersättning till skiljemännen.
För verkställighet av en legal skiljedom som är meddelad enligt
skiljemannalagens bestämmelser gäller samma principer som för en
konventionell skiljedom (3 kap. 16 § utsökningsbalken). Eftersom en
sådan skiljedom inte grundar sig på ett skiljeavtal bortfaller kravet på att
undersöka om parterna genom avtal förbehållit sig rätt att klandra domen
på materiell grund. Innehåller den bestämmelse som ligger till grund för
skiljemannaförfarandet sådant förbehåll utgör det emellertid inte hinder
mot verkställighet sedan klandertiden har gått till ända utan att talan har
väckts.
När det gäller verkställighet av legala skiljedomar som inte har
meddelats enligt skiljemannalagens föreskrifter finns det bestämmelser i
12 § lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken. Där sägs att
annan skiljedom som enligt lag skall lända till efterrättelse än sådan som
avses i 3 kap. 15 eller 16 § i balken får verkställas, om det inte föreligger
någon omständighet som gör domen ogiltig, även om talan inte förs mot
domen. I fråga om verkställigheten hänvisas till 3 kap. 17 och 18 §§ i
balken. Legala skiljedomar av den nu behandlade typen torde vara
mycket få.
Finns det inte hinder mot verkställighet av skiljedomen på grund av
bestämmelserna i 3 kap. 15 eller 16 § skall kronofogdemyndigheten
meddela ett särskilt beslut, s.k. verkställighetsförklaring (3 kap. 17 §
utsökningsbalken). Innan sådant beslut meddelas skall svaranden beredas
tillfälle att yttra sig. Beslutet kan överklagas till tingsrätt och därefter
till
hovrätt och Högsta domstolen. Det får emellertid tillämpas redan innan
det vunnit laga kraft (2 kap. 19 § utsökningsbalken).
Bifaller kronofogdemyndigheten ansökan verkställs skiljedomen
därefter som lagakraftägande dom, om inte annat förordnas av domstol
där talan mot skiljedomen är anhängig (3 kap. 18 § utsökningsbalken).
Har talan väckts mot skiljedomen kan domstolen med stöd av nämnda
bestämmelse förordna att domen över huvud taget inte får verkställas
eller, t.ex. i fråga om betalningsskyldighet, bestämma att utmätning men
inte någon ytterligare åtgärd får äga rum. Däremot kan svaranden inte
stoppa verkställigheten genom att ställa säkerhet.
Bifaller kronofogdemyndigheten inte ansökan om verkställighet skall
myndigheten meddela ett avslagsbeslut. Detta beslut kan överklagas till
tingsrätt och därefter till hovrätt och Högsta domstolen.
13.2.2 Överväganden
Regeringens förslag: En skiljedom skall kunna verkställas om
skiljeavtalet inte innehåller förbehåll om rätt för part att angripa domen
på materiell grund eller om tiden för sådan talan har löpt ut och domen
uppfyller kraven på skriftlighet och undertecknande. Svaranden skall
alltid beredas tillfälle att yttra sig innan verkställighet sker.
Om kronofogdemyndigheten finner anledning att anta att skiljedomen
är ogiltig skall myndigheten förelägga sökanden att väcka talan i saken
om det inte redan pågår rättegång härom. Kronofogdemyndigheten skall
däremot inte pröva om skiljedomen kan hävas efter klander.
En skiljedom som antas vara ogiltig får verkställas endast i enlighet
med vad som gäller för underrättsdomar som inte vunnit laga kraft. Har
talan väckts vid domstol om skiljedomens upphävande eller ogiltighet
ankommer det på domstolen att bestämma om verkställigheten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet bland de remissinstanser som
yttrat sig över förslaget i denna del är blandat. Riksskatteverket och
Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget. Tingsrätten ifrågasätter dock
om inte verkställighet av en skiljedom i vissa fall skall kunna fortgå utan
att gäldenären hörs. Kronofogdemyndigheterna i Göteborgs och Bohus
län respektive Malmöhus län anser att myndigheterna skall kunna vägra
att verkställa en ogiltig skiljedom. Detsamma anförs av Malmö tingsrätt
för de fall saken är uppenbar.
Skälen för regeringens förslag: Andra länders lagstiftning på
skiljedomsområdet förutsätter i allmänhet ett domstolsbeslut för att en
skiljedom skall kunna verkställas. Så är fallet t.ex. i Finland. Som utred-
ningen framhållit framstår det emellertid som smidigare att kunna vända
sig direkt till den verkställande myndigheten. Endast i de fall då en
skiljedoms giltighet med fog kan ifrågasättas eller när en verklig tvist om
skiljedomens bestånd föreligger finns det anledning att koppla in dom-
stol. Detta bör enligt regeringens mening bilda utgångspunkt för
utformningen av verkställighetsregler i den nya lagen om skilje-
förfarande.
Den prövning som kronofogdemyndigheten i dag skall göra är många
gånger komplicerad. Svårigheterna gäller framför allt bedömningen av
om det har gjorts sannolikt att domen kan hävas efter klander.
Kronofogdemyndigheten har visserligen möjlighet att, i stället för att
meddela eller vägra verkställighetsförklaring, hänvisa parterna till att
efter stämning få frågan prövad i domstol. Denna utväg bör dock väljas
endast i rena undantagsfall.
Det material som kronofogdemyndigheten skall göra sin klander-
prövning på måste även presenteras i domstol för att prövas där. En
absolut förutsättning för att en skiljedom skall kunna hävas efter klander
är ju att någon part verkligen väcker talan mot skiljedomen, och inte bara
framställer invändningar vid kronofogdemyndigheten för att hindra eller
försena verkställigheten. Detta tillsammans med den ovan berörda
komplexiteten i prövningen talar för att enbart domstol borde bedöma en
parts möjlighet till framgång i en klanderprocess. I enlighet härmed finns
det goda skäl för att kronofogdemyndigheten vid sin verkställighets-
prövning borde bortse från en parts utsikter till framgång i en
klanderprocess.
En part som vill klandra skiljedomen måste väcka talan vid domstol
inom viss tid. Även om verkställighetsförklaring meddelats av krono-
fogdemyndigheten kan domstolen, enligt 3 kap. 18 § utsökningsbalken,
förordna att vidare åtgärd för verkställighet av skiljedomen inte får vidtas
eller att endast vissa åtgärder får äga rum. En missnöjd part anvisas här
ett sätt att hindra eller begränsa verkställigheten av en skiljedom som
enligt partens mening är klanderbar. Det framstår inte som befogat att
parten t.ex. genom att överklaga ett beslut om verkställighet i särskild
ordning till tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen skall kunna få i
princip samma fråga prövad i mer än en process.
Innan kronofogdemyndigheten beslutar om verkställighet skall, enligt
dagens ordning, motparten alltid ges tillfälle att yttra sig. Lika med
utredningen anser regeringen att denna regel bör behållas fastän den går
längre än vad som annars gäller t.ex. vid utmätning (se bl.a. 4 kap. 12 §
utsökningsbalken). Genom en sådan bestämmelse får nämligen mot-
parten ett incitament att agera om han motsätter sig verkställighet, och
det skapas samtidigt en garanti för att motparten får del av skiljedomen
innan kronofogdemyndigheten vidtar åtgärd för verkställighet.
Som tidigare antytts anser regeringen att kronofogdemyndigheten inte
bör pröva en parts förutsättningar att efter talan vid domstol få skilje-
domen hävd efter klander. Vad gäller prövningen av huruvida en skilje-
dom är ogiltig är situationen dock en annan. Denna bedömning skall ske
oavsett parternas inställning och kan därför inte göras beroende av att en
part väcker talan vid domstol. Regeringen delar därför utredningens
uppfattning att kronofogdemyndigheten måste ha ett ansvar för att
skiljedomen inte verkställs om den är ogiltig.
Frågan blir då hur omfattande detta ansvar bör vara och hur reglerna
härom närmare bör utformas.
Självfallet måste kronofogdemyndigheten till en början konstatera att
den över huvud taget har att göra med en svensk skiljedom och inte t.ex.
en utländsk skiljedom eller en s.k. självdom (se avsnitt 5.4). Är
skiljedomen inte avfattad skriftligt eller saknar den helt underskrift, bör
det ankomma på kronofogdemyndigheten att vägra verkställighet. Även
om det kan krävas viss utredning avseende skiljedomens undertecknande
bör det ankomma på kronofogdemyndigheten att pröva om domen
uppfyller de krav som lagen om skiljeförfarande uppställer härvidlag. Är
domen undertecknad bara av skiljenämndens ordförande bör detta
godtas, om sökanden uppger att parterna träffat överenskommelse härom
och motparten inte gör någon erinran mot påståendet. I annat fall bör
sökanden ha att styrka sitt påstående inför kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten bör vidare kontrollera om skiljeavtalet inne-
håller förbehåll om rätt för parterna att föra talan mot skiljedomen på
materiell grund. Ett sådant förbehåll bör dock inte utan vidare leda till att
verkställighet av skiljedomen vägras. Har tiden för talan mot domen gått
till ända utan att sådan talan har förts bör skiljedomen kunna verkställas.
I annat fall bör verkställighet inte medges.
Enligt vad som tidigare har föreslagits bör parterna ges möjlighet att i
vissa fall träffa avtal som utesluter eller begränsar tillämpligheten av de
s.k. klandergrunderna (se avsnitt 10.7). Skiljedomar som omfattas av ett
sådant avtal kommer, med hänsyn till att det i allmänhet rör sig om parter
med liten anknytning till Sverige, sällan att verkställas här i landet, men
det är inte uteslutet att så kommer att ske. För det fall skiljedomen
omfattas av ett sådant avtal har regeringen föreslagit att domen skall vara
verkställbar enligt de regler som gäller för utländska skiljedomar. Även i
detta fall bör kronofogdemyndigheten vägra verkställighet.
Vad nu sagts innebär att kronofogdemyndigheten skall gör en grund-
läggande kontroll av de skiljedomar som begärs verkställda. Ingen
remissinstans har invänt mot förslaget i denna del. Kritiken mot utred-
ningens förslag gäller den del som innebär att kronofogdemyndigheten
åtminstone delvis skall verkställa en skiljedom även i de fall som det
kan antas att domen är ogiltig på grund av brister i skiljedoms-
mässigheten eller såsom stridande mot ordre public.
Det är naturligt att hävda att ogiltiga skiljedomar aldrig skall kunna
verkställas. Om det på verkställighetsstadiet skulle kunna fastställas med
säkerhet när en skiljedom är ogiltig framstår en reglering i enlighet
härmed som ganska självklar. Det är emellertid ofta förenat med
betydande svårigheter att avgöra om de ogiltighetsanledningar som hän-
för sig till skiljedomsmässigheten och hänsynen till ordre public
föreligger i ett visst fall. Prövningarna kan i vissa fall förväntas bli
synnerligen omfattande. Sådana prövningar bör enligt regeringens
mening inte göras av de verkställande myndigheterna utan bör ske i
vanlig rättegång. Den omständigheten att det inom kronofogdemyndig-
heterna finns en mycket hög juridisk kompetens föranleder ingen annan
bedömning.
Det kan naturligtvis diskuteras att låta en viss begränsad prövning ske
på verkställighetsstadiet. Man skulle, som en remissinstans givit uttryck
för, t.ex. kunna laborera med ett uppenbarhetsrekvisit. Krononofogde-
myndigheten skulle alltså få vägra verkställighet om det för myndigheten
framstod som uppenbart att skiljedomen var ogiltig såsom stridande mot
ordre public eller på grund av brister i skiljedomsmässigheten. Vidare
skulle man kunna tänka sig prövningar av mindre omfattning. Frågan är
dock om sådana regler skulle föra saken framåt. Bestämmelserna skulle
med säkerhet medföra gränsdragningsproblem och det kan ifrågasättas
vilken praktisk betydelse reglerna skulle få. Behovet av bestämmelser
med nu angivet innehåll framstår för regeringen som tveksamt. De skäl
som ovan anförts för en exklusiv prövning av domstol gör sig för övrigt
gällande till viss del även här.
Regeringen anser således att de ogiltighetsgrunder som hänför sig till
skiljedomsmässighet och ordre public inte bör bli föremål för sådan
prövning hos kronofogdemyndigheterna som leder till att verkställighet
vägras helt. Däremot måste kronofogdemyndigheterna på något sätt
uppmärksamma frågorna. Annars blir ogiltighetsreglerna ineffektiva.
Enligt regeringens mening skulle en rimlig avvägning mellan sökandens
intresse av verkställighet och kravet på upprätthållande av ogiltighets-
reglerna kunna uppnås om kronofogdemyndigheten i dessa fall medger
en begränsad verkställighet men samtidigt förelägger sökanden att inom
viss tid väcka talan vid domstol om domens giltighet.
Den begränsade verkställigheten skulle kunna knyta an till de regler
som gäller för verkställighet av icke lagakraftägande underrättsdomar.
Detta innebär, när det gäller en dom på betalningsskyldighet, att
svaranden kan hindra verkställighet genom att på visst sätt ställa säkerhet
(3 kap. 6 § utsökningsbalken). Gör han inte det kan utmätning ske, men
egendomen får i princip inte säljas utan svarandens samtycke (8 kap. 4 §
utsökningsbalken). Vidare kan en dom som avser utgivande av lös
egendom verkställas om sökanden ställer säkerhet (3 kap. 8 § utsök-
ningsbalken).
Sedan talan väckts bör det uteslutande ankomma på domstolen att
bestämma om verkställigheten skall fortsätta, avbrytas eller återgå.
Parterna bör då inte längre ha en absolut rätt att hindra respektive få
verkställighet genom att ställa säkerhet, men det bör vara möjligt för
domstolen att föreskriva säkerhet för att t.ex. medge respektive hindra
vidare verkställighet. Det bör också ligga i domstolens skön att besluta
om återgång av redan vidtagna åtgärder. De fall som kan tänkas dyka upp
i domstol är så disparata att några särskilda begränsningar i domstolens
möjlighet att bestämma vad som skall gälla i fråga om verkställigheten
inte bör anges i lagen.
Väcker inte någon av parterna talan inom den förelagda tiden bör det
fortsatta förfarandet hos kronofogdemyndigheten ske på samma sätt som
när en exekutionstitel upphävs. Förutom att sökt verkställighet skall
inställas och vidtagen åtgärd skall återgå blir sökanden skyldig att ersätta
skada som svaranden har lidit genom verkställigheten. Att talan inte
väcks bör emellertid inte få till följd att det därigenom fastslås att
skiljedomen är ogiltig. Det fall att talan har väckts i rätt tid men målet vid
domstolen avslutas utan prövning i sak t.ex. på grund av att talan
återkallas bör behandlas på samma sätt som när talan inte alls har
väckts.
Kronofogdemyndighetens prövning av en ansökan om verkställighet
av en skiljedom kan föranleda avslag om domen inte uppfyller
formkraven, om den omfattas av ett avtal som inskränker parternas rätt
att klandra domen eller om tiden för talan mot domen inte har gått ut. Ett
sådant beslut bör liksom i dag kunna överklagas. Ansökan kan emellertid
i stället leda till begränsad verkställighet i förening med föreläggande för
sökanden att väcka talan mot svaranden om skiljedomens giltighet. Som
tidigare nämnts beträffande klander framstår det inte som befogat att en
part skall kunna få i princip samma talan prövad i mer än en process.
Denna ståndpunkt gäller även prövningen av om tvisten var skilje-
domsmässig och av skiljedomens förhållande till ordre public. Ett beslut i
fråga om föreläggande bör därför inte få överklagas.
Om det inte finns några hinder kan kronofogdemyndigheten verkställa
skiljedomen utan någon inskränkning. En part som i detta fall menar att
skiljedomen behandlar en fråga som inte är skiljedomsmässig eller att
domen strider mot ordre public bör kunna angripa verkställigheten på
denna grund endast genom att väcka talan vid domstol. I målet kan parten
sedan begära att domstolen förordnar t.ex. att vidare åtgärd för
verkställighet inte får vidtas.
Det regelverk som regeringen nu föreslår innebär att kronofogde-
myndighetens bedömning av skiljedomens giltighet görs direkt i ett
beslut angående vidtagande av en exekutiv åtgärd, t.ex. utmätning. Något
separat verkställighetsbeslut behövs alltså inte. Endast i det fåtal fall då
skiljedomen visserligen får verkställas enligt huvudregeln men det enligt
kronofogdemyndighetens mening finns anledning att anta att den är
ogiltig, kommer det enligt förslaget att fattas ett särskilt beslut, nämligen
om föreläggande att väcka talan. Detta beslut kan dock, som tidigare
nämnts, inte överklagas.
De ogiltighetsregler som finns i den nya lagen om skiljeförfarande
syftar till att bevaka intressen som parterna inte förfogar över. När talan
om en skiljedoms bestånd och giltighet prövas vid allmän domstol ligger
det därför i sakens natur att rätten skall beakta ogiltighetsreglerna även
utan yrkande av en part. Detta överensstämmer för övrigt med vad som i
dag gäller beträffande utländska skiljedomar enligt 7 § andra stycket
lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) och
som föreslås gälla även i framtiden enligt den föreslagna lagen om
skiljeförfarande (se avsnitt 15).
Vad som anförts i detta avsnitt om verkställighetsförfarandet innebär
sammanfattningsvis att regeringen föreslår att en skiljedom skall kunna
verkställas om skiljeavtalet inte innehåller förbehåll om rätt för parterna
att föra talan mot domen eller tiden för sådan talan har löpt ut och domen
uppfyller kraven på skriftlighet och undertecknande. Svaranden skall
alltid ges tillfälle att yttra sig innan verkställighet sker. Regeringen
föreslår vidare att om kronofogdemyndigheten finner anledning att anta
att skiljedomen är ogiltig skall myndigheten förelägga sökanden att
väcka talan om det inte redan pågår rättegång härom. Kronofogde-
myndigheten skall dock inte pröva om skiljedomen kan hävas efter
klander. Enligt förslaget får skiljedomen i ett sådant fall endast
verkställas i enlighet med vad som gäller för underrättsdomar som inte
vunnit laga kraft. Slutligen föreslår regeringen att det ankommer på
domstolen att bestämma om verkställigheten sedan talan väckts vid
domstol om skiljedomens upphävande eller ogiltighet.

13.3 Säkerhetsåtgärder
Regeringens bedömning: En part kan enligt reglerna i 15 kap.
rättegångsbalken ansöka om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd för att
få sina anspråk enligt en skiljedom säkerställda. Någon särskild regel om
kvarstad m.m. behöver därför inte tas in i lagen om skiljeförfarande.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har redovisat någon annan
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Det föreligger en i vissa fall
betydelsefull skillnad mellan verkställighet av en svensk skiljedom och
en svensk domstols dom. Innan åtgärd för verkställighet av en skiljedom
får vidtas måste motparten ges tillfälle att yttra sig (3 kap. 17 §
utsökningsbalken). Regeringen har föreslagit att denna regel behålls
(avsnitt 13.2.2). När det gäller verkställighet av en domstolsdom kan
däremot utmätning ske utan att motparten underrättas, om det föreligger
risk att han skaffar undan eller förstör egendom eller saken annars är
brådskande (4 kap. 12 § andra stycket utsökningsbalken). Med hänsyn till
denna skillnad kan det för den vinnande parten i ett skiljeförfarande
föreligga ett behov av att få sitt anspråk säkerställt t.ex. genom
interimistisk kvarstad.
Ett sådant behov av att kunna få säkerställt ett anspråk innan verk-
ställighet kan ske föreligger också t.ex. när det gäller verkställighet av en
utländsk domstolsdom. För domar som omfattas av Bryssel- och Lugano-
konventionerna finns särskilda bestämmelser. Enligt konventionernas
artikel 34 skall en ansökan om verkställighet i ett inledande skede prövas
utan att motparten ges tillfälle att yttra sig. Meddelas ett beslut om
verkställighet får säkerhetsåtgärder vidtas utan hinder av att motparten
har möjlighet att begära ändring i beslutet (artikel 39). I 8 § lagen
(1998:358) om domstols internationella behörighet och om verkställighet
av utländska domar enligt Brysselkonventionen (prop. 1997/98:102, bet.
1997/98:LU24, rskr. 1997/98:231) sägs uttryckligen att om hovrätten
bifaller en ansökan om verkställighet skall beslutet anses innefatta ett
beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångs-
balken. Motsvarande gäller för Luganokonventionen, se lagen
(1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.
Utanför Luganokonventionens område har Högsta domstolen prövat
hithörande frågor i rättsfallet NJA 1983 s. 814. Domstolen fastslog att
kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt bestämmelserna i 15 kap.
rättegångsbalken kan beviljas även i fråga om anspråk som skall prövas
av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas i Sverige.
Vidare ansågs att den vars anspråk hade prövats i domen uppenbarligen
kunde ha behov av att i Sverige erhålla kvarstad eller annan säker-
hetsåtgärd även sedan dom meddelats i den utländska rättegången men
innan domen kunde verkställas här. Högsta domstolen förklarade att en
part med stöd av den utländska domstolsdomen kunde vända sig till
tingsrätt och begära kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt 15 kap.
rättegångsbalken.
Högsta domstolen har i ett tidigare rättsfall NJA 1979 s. 698
klarlagt att svaranden i ett mål om klander av skiljedom kan få prövad en
begäran om kvarstad som grundar sig på skiljedomen. Domstolens
avgörande inleds med ett konstaterande av att en part som fått ett
fordringsanspråk utdömt genom skiljedom kan ha behov av att få
anspråket säkerställt genom kvarstad just därför att en ansökan om
verkställighet av skiljedomen inte får bifallas utan att motparten fått
tillfälle att yttra sig.
Som tidigare nämnts föreslår regeringen inte någon ändring av
bestämmelsen att motparten alltid skall ges tillfälle att yttra sig innan
verkställighet av en svensk skiljedom får ske. Med hänsyn härtill bör det
enligt regeringens mening finnas möjlighet för den vinnande parten att få
sitt anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. De
anförda rättsfallen torde visa att det redan med dagens bestämmelser
finns möjlighet för den vinnande parten att utverka säkerhetsåtgärder
enligt 15 kap. rättegångsbalken.
Lagrådet har ifrågasatt om inte, mot bakgrund av att andra fall av
säkerhetsåtgärder är reglerade i den föreslagna lagen (se 4 § tredje
stycket och 60 §), en uttrycklig bestämmelse bör tas in i lagen även i nu
berört avseende. Lagrådets förslag tar sikte på beslut om säkerhets-
åtgärder i mål om en skiljedoms ogiltighet eller om upphävande av en
skiljedom.
Rättspraxis på området ger enligt regeringens mening utrymme för den
vinnande parten att begära beslut om säkerhetsåtgärder inte bara när en
talan om ogiltighet och klander är anhängiggjord i domstol utan också
före en begäran om verkställighet. Som regeringen tidigare framhållit är
det en avvägningsfråga i vilken omfattning olika regler uttryckligen skall
framgå av lagen. Regeringen har i avsnitt 5.8 redovisat skälen till att
lagen om skiljeförfarande bör innehålla en allmän regel om säker-
hetsåtgärder före och under skiljeförfarandet. Regeringen har också i det
föregående (se avsnitt 4.3.4) utvecklat skälen till varför lagen bör vara
särskilt informativ när det gäller frågor med avseende på internationella
skiljeförfaranden. Dessa skäl gör sig inte gällande i nu aktuellt fall.
Regeringen anser att det inte finns något tillräckligt behov av en
uttrycklig regel i ämnet. Regeringen föreslår därför inte att en särskild
bestämmelse om kvarstad m.m. tas in i lagen om skiljeförfarande.
14 Internationella förhållanden
14.1 Inledning
Möjligheten att träffa s.k. undantagsavtal i internationella tvister har
behandlats i avsnitt 10.7. Bestämmelser rörande erkännande och verk-
ställighet av utländska skiljedomar kommer att tas upp i avsnitt 15. I
detta avsnitt tar regeringen upp övriga internationella frågor. De regler
som kommer att behandlas återfinns i dag i 4 § skiljemannalagen samt i
1 4 och 12 13 §§ LUSK.
För samtliga frågor gäller att de nuvarande reglerna har utformats med
hänsyn till Sveriges internationella åtaganden enligt 1923 års Genève-
protokoll, 1927 års Genèvekonvention och New Yorkkonventionen. De
båda Genèveöverenskommelserna gäller fortfarande i förhållande till
vissa stater. Samtliga överenskommelser måste således fortfarande
beaktas.
14.2 Svensk domsrätt
Regeringens bedömning: Några regler om svensk domstols behörighet
att pröva en talan mot en skiljedom behöver inte tas in i lagen om
skiljeförfarande.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har redovisat någon annan
bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: För att svenska domstolar skall
vara behöriga att befatta sig med en tvist fordras att det skall föreligga ett
svenskt rättskipningsintresse. På vissa områden finns regler som direkt
handlar om svenska domstolars behörighet. Luganokonventionen och
inom kort även Brysselkonventionen har medfört en viktig reglering av
svensk domsrätt. Finns inte en särskild domsrättsregel brukar man söka
vägledning i de svenska forumreglerna.
På skiljedomsrättens område finns inte några särskilda domsrättsregler
när det gäller talan mot en skiljedom. Bryssel- och Luganokon-
ventionerna är inte tillämpliga på skiljeförfarande. Detta undantag anses
inbegripa talan om ogiltighet och klander. Högsta domstolen har
emellertid i rättsfallet NJA 1989 s. 143 (Ugandamålet) funnit att det i ett
mål om klander och ogiltighet av en svensk skiljedom föreligger svensk
domsrätt, fastän båda parter saknade anknytning hit. I 26 § första stycket
skiljemannalagen sägs att rätt domstol i mål angående ersättningen till
skiljeman är tingsrätten i den ort där skiljedomen meddelats. Bestäm-
melsen bör förstås så att den grundar svensk domsrätt. Slutligen talar de
nuvarande reglerna i 4 § skiljemannalagen och 4 § LUSK explicit om när
ett skiljeförfarande får äga rum i Sverige. Härav framgår när svensk
domstol är behörig att på begäran av en part t.ex. utse skiljeman. Av
denna reglering får emellertid även anses följa att det i dessa fall
föreligger ett svenskt rättskipningsintresse som medför att det då också är
möjligt för en part att väcka talan vid svensk domstol om skiljeavtalets
giltighet. Saknas annat forum bör bestämmelserna om Stockholms
tingsrätt som reservforum vara tillämpliga.
Den omfattning av svensk domsrätt som sålunda får anses föreligga är
välgrundad och bör behållas. Talan mot en svensk skiljedom oavsett
om den gäller t.ex. klander, ogiltighet eller ersättning till skiljemännen
bör alltid kunna föras vid svensk domstol. En viss förändring av svensk
domstols behörighet följer dock av de ändringar som föreslås beträffande
när ett skiljeförfarande får äga rum i Sverige (se vidare avsnitt 14.3).
Enligt utredningen bör man även i framtiden kunna avstå från särskilda
lagregler när det gäller svensk domstols behörighet att pröva talan mot en
skiljedom. Regeringen ansluter sig till den bedömningen.
14.3 När får skiljeförfarande äga rum i Sverige?
Regeringens förslag: Den nuvarande uppdelningen mellan svenska och
utländska skiljeavtal slopas. Skiljeförfarande skall kunna inledas i
Sverige om
1. skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum i Sverige eller,
2. skiljemännen eller ett skiljedomsinstitut i enlighet med avtalet har
bestämt att förfarandet skall äga rum här eller,
3. motparten annars samtycker till det.
Ett skiljeförfarande skall också kunna inledas i Sverige mot en part
som har hemvist här eller annars är skyldig att svara i saken vid svensk
domstol, om inte skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum
utomlands.
Ett skiljeförfarande får inte äga rum i Sverige i andra fall än de nu
redovisade.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Skiljemannalagen reglerar två fall då
det föreligger hinder mot att inleda skiljeförfarande i Sverige. Det första
fallet, att det pågår rättegång om samma fråga som avses med
skiljeförfarandet, har behandlats i avsnitt 8.2. Här skall det andra fallet,
som regleras i 4 §, tas upp. Vidare skall det hinder mot skiljeförfarande
som anges i 4 § LUSK behandlas.
Bestämmelserna i 4 § skiljemannalagen och 4 § LUSK sätter gränser
för när en part mot andra partens bestridande med hjälp av svensk
domstol kan framtvinga ett skiljeförfarande här i riket. Dessa regler anger
sålunda när ett skiljeförfarande får äga rum i Sverige.
Skiljemannalagen hänvisar beträffande tillämpningen av utländska
skiljeavtal och skiljedomar till reglerna i LUSK (28 §). I 1 § första
stycket LUSK anges att ett skiljeavtal som innebär att skiljeförfarandet
skall äga rum utom riket är att anse som utländskt. Vidare skall enligt
andra stycket ett skiljeavtal som inte utmärker om skiljeförfarandet skall
äga rum inom eller utom riket anses som utländskt om båda parterna
hade hemvist utom riket när avtalet ingicks. Lagen innehåller dock inte
någon precisering av vilka avtal som skall anses som svenska. Av
regleringen i 1 § LUSK får emellertid motsatsvis anses framgå att ett
skiljeavtal är svenskt om avtalet innebär att skiljeförfarandet skall äga
rum i Sverige eller om någon av parterna hade hemvist i Sverige och
avtalet inte innebär att skiljeförfarandet skall äga rum utom riket.
Skiljemannalagen är i princip tillämplig på svenska skiljeavtal. 4 §
skiljemannalagen begränsar dock lagens tillämplighet mot en part som
har hemvist utom riket. Skiljeförfarande får inte inledas i Sverige mot en
sådan part om han inte skulle vara skyldig att svara i saken vid svensk
domstol. Skiljeförfarande får dock inledas om skiljeavtalet innebär att
förfarandet skall äga rum här i riket eller skiljemännen eller skilje-
domsinstitution i enlighet med avtalet har bestämt att förfarandet skall
äga rum i Sverige. Skiljeförfarande får också inledas om parten sam-
tycker till det.
Skiljeförfarande kan med stöd av 4 § LUSK äga rum i Sverige trots att
skiljeavtalet är utländskt. Detta gäller om skiljemännen eller skilje-
domsinstitution i enlighet med avtalet bestämt att förfarandet skall äga
rum här. Vidare kan skiljeförfarande inledas mot en part som efter
avtalets tillkomst har bosatt sig i Sverige. I dessa fall skall skilje-
mannalagen tillämpas på förfarandet. I 4 § LUSK omnämns inte det fall
att en part samtycker till att förfarandet äger rum i Sverige. Samtycket
anses nämligen innebära att skiljeavtalet förlorar sin karaktär av
utländskt.
En skiljedom som meddelas i strid mot 4 § skiljemannalagen eller 4 §
LUSK kan efter klandertalan hävas av domstol (21 § första stycket 2 p.
skiljemannalagen). Detta förutsätter dock att en part väcker en sådan
talan inom viss tid och att hans rätt att åberopa felet inte gått förlorad
enligt 21 § andra stycket skiljemannalagen.
De nu redovisade bestämmelserna grundar sig inte på någon uttrycklig
förpliktelse enligt Genèveöverenskommelserna eller New York-
konventionen. De står dock i överensstämmelse med principerna i
Genèveprotokollets punkt 1.
Skiljemannalagen och LUSK bygger på den grundläggande värde-
ringen att svensk myndighet som regel inte bör medverka till att
skiljeförfarande anordnas utan samtycke av en part som inte skulle vara
skyldig att svara i saken inför svensk domstol. Har däremot parterna
själva direkt eller indirekt t.ex. genom beslut av skiljemännen eller
skiljedomsinstitut bestämt att förfarandet skall äga rum i Sverige har
det inte ansetts befogat att vägra dem myndighetsassistans.
Den nuvarande uppdelningen mellan svenska och utländska
skiljeavtal kan te sig förvirrande. Ett svenskt skiljeavtal kan leda till en
utländsk skiljedom och ett utländskt skiljeavtal kan leda till en svensk
skiljedom. Förhållandena kan t.o.m. vara sådana att skiljeförfarande med
stöd av ett svenskt skiljeavtal inte kan framtvingas i Sverige. Detta kan
gälla t.ex. om inte någon av parterna längre har forum i Sverige när
skiljeförfarandet aktualiseras.
Det finns, som utredningen framhållit, inte ur pedagogisk synpunkt
eller annars något egenvärde i att försöka skapa särskilda begrepp
beträffande olika skiljeavtal. Frågan om när ett skiljeförfarande får äga
rum i Sverige besvaras för närvarande i huvudsak på samma sätt oavsett
beteckning. Enligt regeringens mening bör man därför försöka utforma
reglerna utan någon särskild uppdelning mellan utländska och
svenska skiljeavtal.
De nuvarande reglerna gör som antytts på en punkt skillnad mellan
svenska och utländska skiljeavtal. Detta gäller beträffande en part som
inte är bosatt här men som ändock skulle kunna sökas i saken vid svensk
domstol. Gäller det ett svenskt skiljeavtal kan ett skiljeförfarande komma
till stånd i Sverige utan hans medverkan. Däremot kan det inte ske om
skiljeavtalet är att beteckna som utländskt. Enligt utredningen torde den
nu angivna skillnaden bero mera på att skiljemannalagen och LUSK
utarbetats var för sig än på några överväganden i sak.
Som utredningen funnit bör man skapa en enhetlig reglering som kan
gälla för alla skiljeavtal. Denna bör enligt regeringens mening bygga på
samma grundläggande värderingar som nuvarande bestämmelser i 4 §
skiljemannalagen och 4 § LUSK. Den enda ändring i sak som därvid
behöver göras är att tillskapa en möjlighet som innebär att skilje-
förfarande alltid kan inledas i Sverige mot en part, som är skyldig att
svara i saken vid svensk domstol, utan dennes medverkan. Den begräns-
ningen måste dock finnas att det inte av skiljeavtalet följer att skilje-
förfarandet skall äga rum utom riket. Det är vad regeringen föreslår. Den
föreslagna harmoniseringen innebär sålunda en försiktig utökning av vad
som i dag gäller enligt 4 § LUSK.
Det bör framhållas att Bryssel- och Luganokonventionernas bestäm-
melser om behörig domstol i detta hänseende har betydelse för skilje-
förfaranden. När det gäller att bestämma om en part som omfattas av
konventionen är skyldig att svara i saken vid svensk domstol kommer
nämligen dess bestämmelser att vara tillämpliga.
14.4 På skiljeavtalet tillämplig lag m.m.
Regeringens förslag: Av lagen om skiljeförfarande skall uttryckligen
framgå att den är tillämplig på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige.
Det införs en bestämmelse, varav framgår att parterna, om skiljeavtalet
har en internationell anknytning, skall kunna träffa avtal om vilket lands
lag som skall tillämpas på skiljeavtalet. Om parterna inte har träffat ett
sådant avtal skall lagen i det land där förfarandet med stöd av parternas
avtal har ägt rum eller skall äga rum tillämpas på skiljeavtalet.
Bestämmelsen skall inte omfatta frågorna om part var behörig att ingå
skiljeavtal eller behörigen företrädd.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar förslaget utan
erinran. Flera remissinstanser efterlyser dock en lagvalsbestämmelse som
klargör hur den på tvisten tillämpliga materiella rätten skall bestämmas.
Även flera utländska experter förordar att det i lagen tas in en lag-
valsbestämmelse avseende den tillämpliga materiella rätten.
Skälen för regeringens förslag: Vid erkännande och verkställighet
här i riket av utländska skiljedomar finns det i 7 § första stycket 1 p.
LUSK bestämmelser som reglerar vilken lag som skall tillämpas på
skiljeavtalet. Regleringen överensstämmer med artikel V första stycket a)
i New Yorkkonventionen. Vad som gäller när man innan någon
skiljedom har meddelats skall bedöma giltigheten och rättsverkningarna
av ett utländskt skiljeavtal är däremot osäkert.
Innebär ett skiljeavtal att skiljeförfarandet skall äga rum i en viss
främmande stat skall enligt 2 § LUSK lagen i den staten äga tillämpning
på avtalet. Nämnda regel aktualiseras vid domstol framför allt när en part
gör invändning om att den instämda frågan är föremål för ett utländskt
skiljeavtal. Trots att innebörden av detta stadgande kan tyckas klart har
utredningen konstaterat att den närmare innebörden och räckvidden av
2 § LUSK måste anses som osäker. Utredningen har härvid berört några
aspekter av frågan som tas upp i det följande.
Parters behörighet att ingå ett skiljeavtal bör i enlighet med New
Yorkkonventionen artikel V första stycket a) och 7 § första stycket 1 p.
LUSK bestämmas enligt den för dem tillämpliga lagen. Därmed torde
enligt svensk rätt avses deras personalstatut. Bedömningen av en parts
behörighet att ingå skiljeavtal och frågan om han var behörigen företrädd
torde inte ha varit avsedd att falla inom ramen för 2 § LUSK.
Bedömningen av om en skiljedom innefattar avgörande av en fråga
som inte kan lämnas till avgörande av skiljemän, dvs. av skiljedom-
smässigheten, görs enligt New Yorkkonventionen artikel V andra stycket
a) med tillämpning av lagen i det land där verkställighet söks. I enlighet
härmed görs bedömningen vid ansökan om verkställighet i Sverige enligt
svensk lag (7 § andra stycket 1 p. LUSK).
Det nu sagda gäller även när ett skiljeavtal åberopas som rätte-
gångshinder (3 § LUSK). Förutom att frågan då skall vara skilje-
domsmässig enligt svensk lag krävs enligt sistnämnda bestämmelse att
den skall vara det även enligt den främmande lag som är tillämplig på
avtalet. För bestämmande av sistnämnda lag torde 2 § LUSK vara
tillämplig. Bestämmelserna innebär att det skiljedomsmässiga området
väl kan inskränkas men inte utvidgas jämfört med vad som gäller enligt
svensk lag. Vidare anger 2 § LUSK jämförd med 3 § samma lag enligt
vilken lag som avtalets formella och materiella giltighet i övrigt skall
prövas när det gäller att bedöma ett skiljeavtals verkan som rättegångs-
hinder. Det kan enligt den främmande lagen t.ex. uppställas krav på att
avtalet skall ha viss form.
Denna tolkning bör dock ställas mot New Yorkkonventionen artikel V
första stycket a) och 7 § första stycket 1 p. LUSK där det anges att
skiljeavtalets giltighet skall prövas enligt den lag som enligt parternas
överenskommelse skall tillämpas på avtalet. Först om varje anvisning
därom saknas skall avtalets giltighet prövas enligt lagen i det land där
skiljedomen meddelats.
Konventionen poängterar sålunda partsautonomin beträffande tillämp-
lig lag medan 2 § LUSK inte säger något om parternas möjlighet att
träffa avtal beträffande tillämplig lag. Visserligen uttalade departe-
mentschefen vid Sveriges tillträde till New Yorkkonventionen att
principerna i konventionen måste bli vägledande när det gäller att innan
någon skiljedom har meddelats bedöma giltigheten och rättsverkningarna
av ett utländskt skiljeavtal. Lagen ändrades emellertid inte på denna
punkt. Uttalandet synes inte heller ha något stöd i lydelsen av 2 § LUSK
eller dess förarbeten.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats menar regeringen, i likhet
med utredningen, att den närmare innebörden och räckvidden av 2 §
LUSK får anses osäker.
När det då gäller frågan vilket lands lag som skall tillämpas på ett
skiljeavtal konstaterar regeringen att denna kan avse skilda komplex av
rättsregler. Flertalet torde i vid mening gälla skiljeavtalets giltighet. Hit
hör bestämmelser om formkrav och om själva mekanismen för avtalets
tillkomst. Vidare är att beakta grunder för ett avtals ogiltighet, såsom
tvång, svek och oskälighet. Ett skiljeavtal kan vara ogiltigt redan av den
anledningen att det gäller en tvist som med tanke på dess art inte får slitas
skiljedomsvägen; den är alltså inte skiljedomsmässig. Också regler om
avtals upphörande kan aktualiseras. En annan grupp av regler gäller
parters behörighet att ingå skiljeavtal. Slutligen kan nämnas att frågan
om tillämplig lag har betydelse för tolkning av skiljeavtalet.
Som framgått kan frågor om tillämplig lag på skiljeavtalet uppkomma i
olika sammanhang. De kan aktualiseras t.ex. när ett internationellt
skiljeavtal åberopas som rättegångshinder här i landet, när ett skiljeavtal
skall bedömas i ett svenskt skiljeförfarande eller vid klandertalan mot en
svensk skiljedom samt när verkställighet begärs i Sverige av en utländsk
skiljedom.
I det följande kommer regeringen först att mer allmänt behandla frågan
om tillämplig lag på skiljeavtal. Därefter diskuteras de särskilda
frågeställningarna som hänför sig skiljedomsmässigheten och parts-
behörigheten.
Det är fortfarande svårt att utforma och överblicka konsekvenserna av
en för alla fall uttalad regel om tillämplig lag på skiljeavtal. Enligt
regeringens mening bör dock lagstiftningen, så långt det är möjligt, ge
besked även i denna fråga. Genom att tillträda New Yorkkonventionen
har Sverige accepterat en uttalad lagvalsregel, låt vara bara när det gäller
verkställighet av en utländsk skiljedom. Som utredningen framhållit
framstår denna begränsning som inkonsekvent. Ett skiljeavtals giltighet
bör bedömas efter samma regler oberoende av om det aktualiseras utan
samband med ett verkställighetsärende. För att uppnå detta syfte bör den
nuvarande bestämmelsen i 2 § LUSK utgå. Enligt ordalydelsen synes den
nämligen hindra att man låter konventionens lagvalsregel vara väg-
ledande. Med denna utgångspunkt bör man försöka finna en regel som,
låt vara inte uttömmande, kan reglera problemet.
En första fråga är i vilka fall parter bör få träffa avtal om vilket lands
lag som skall vara tillämplig på skiljeavtalet. I ett avtalsförhållande
mellan svenska parter utan internationell anknytning bör det inte vara
möjligt att på förhand avstå från t.ex. avtalslagens regler om rätts-
handlingars ogiltighet. Ett generellt lagval bör därför godtas endast om
skiljeavtalet har internationell anknytning. Den internationella anknyt-
ningen kan t.ex. bestå i att parterna, eller någon av dem, hade hemvist
utom riket eller att tvisten har uppkommit på grund av verksamhet
utomlands. Det bör påpekas att det nu sagda endast handlar om parters
rätt att välja avtalsstatut, inte om deras behörighet att träffa avtal om
avvikelser från dispositiva regler.
Man bör sedan överväga vilka krav som bör ställas på en parts-
överenskommelse om lagval. New Yorkkonventionen talar beträffande
erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom om att
(skilje)avtalet icke är giltigt enligt den lag som enligt parternas
överenskommelse skall tillämpas på avtalet, eller i avsaknad av varje
anvisning därom, enligt lagen i det land, där skiljedomen meddelats
(artikel V första stycket a)). Utredningen har ställt sig frågan vad som bör
gälla vid en verkställighetsprövning i Sverige av en tysk skiljedom, om
parterna överenskommit t.ex. att schweizisk lag skall tillämpas på avtalet
utan att skillnad gjorts mellan den materiella delen och skiljeklausulen,
men i skiljeklausulen föreskrivit skiljeförfarande i Tyskland.
Den förhärskande uppfattningen torde enligt utredningen vara att
lagvalet vid tillämpning av konventionen explicit måste avse skilje-
avtalet. Detta innebär att det i ovannämnda exempel skall tillämpas tysk
rätt när det gäller att bedöma skiljeavtalets giltighet, medan schweizisk
rätt är tillämplig på avtalet i övrigt. Man skulle också kunna uppfatta
exemplet så att parterna genom att hänvisa till skiljeförfarande i Tyskland
har gjort ett implicit lagval.
Regeringen anser att det också för tillämpning av den ovan skisserade
allmänna regeln om tillämplig lag på skiljeavtal bör krävas att parternas
överenskommelse om lagval avser just skiljeavtalet.
Regeringen föreslår sålunda att i de fall skiljeavtalet har internationell
anknytning skall parterna kunna träffa en överenskommelse om vilken
lag som skall tillämpas på skiljeavtalet.
Finns det inte någon sådan överenskommelse om tillämplig lag på
skiljeavtalet bör dess giltighet bedömas enligt lagen i det land där
skiljeförfarandet enligt parternas avtal har ägt rum eller skall äga rum.
Parterna kan i skiljeavtalet ha valt en plats för skiljeförfarandet. I andra
fall kan ett skiljeförfarande ha inletts och ett val av plats för förfarandet i
enlighet med skiljeavtalet ha gjorts av skiljemännen eller ett skilje-
domsinstitut. Även i dessa fall skall alltså förfarandelandet anses ha valts
med stöd av parternas avtal. Var båda parterna hemmahörande i ett visst
land och har tvisten ingen internationell anknytning kan man i avsaknad
av andra tolkningsdata utgå från att parterna avsett att förfarandet skall
äga rum i hemlandet.
Äger förfarandet rum i Sverige kommer sålunda svensk rätt normalt att
vara tillämplig på skiljeavtalet om parterna inte särskilt överenskommit
att annan lag skall tillämpas.
Vad sedan gäller skiljedomsmässigheten har det hävdats att bristande
sådan faller utanför det ogiltighetsbegrepp som används i New
Yorkkonventionen artikel V första stycket a). Utredningen har framhållit
det motsägelsefulla i, för det fall ett avtal är ogiltigt enligt ett visst lands

lag när det rör en viss fråga, att bortse från just denna ogiltighets-
anledning när man bedömer avtalets giltighet enligt det landets lag.
Den bestämmelse om tillämplig lag på skiljeavtalet som nu övervägs
kommer som nämnts att bli aktuell bl.a. när en part gör invändning om
rättegångshinder. Det går inte att i detta sammanhang bortse från att det
åberopade skiljeavtalet enligt tillämplig lag är ogiltigt på grund av att
tvistefrågan inte är skiljedomsmässig. En part lär nämligen inte med stöd
av ett sådant avtal kunna få till stånd ett skiljeförfarande mot andra
partens bestridande. Detta gäller inte minst därför att den på skiljeavtalet
tillämpliga lagen i allmänhet är lagen där skiljeförfarandet är avsett att
äga rum.
Den ovan angivna tolkningen av konventionen bör inte hindra att man
vid utformningen av en svensk lagvalsregel som inte direkt omfattas av
New Yorkkonventionens bestämmelser även beaktar om tvisten är
skiljedomsmässig enligt den tillämpliga lagen när det gäller att bedöma
skiljeavtalets giltighet. Bristande skiljedomsmässighet enligt tillämplig
lag bör således beaktas när den diskuterade lagvalsregeln är tillämplig,
t.ex. när ett skiljeavtal åberopas som rättegångshinder eller vid
klandertalan mot en svensk skiljedom.
Följden för en svensk skiljedoms del blir att bristande skiljedoms-
mässighet enligt tillämplig utländsk lag och därmed skiljeavtalets
ogiltighet utgör en klandergrund som måste åberopas inom viss tid och
som kan prekluderas. Brister det i skiljedomsmässighet enligt svensk lag
blir själva skiljedomen som sådan ogiltig enligt de regler som har
föreslagits i det föregående (avsnitt 10.2).
Vad sedan gäller frågorna om en parts behörighet att ingå avtalet och
om han var behörigen företrädd anser utredningen att dessa bör falla
utanför den diskuterade lagvalsregeln. Ett sådant synsätt är i överens-
stämmelse med utformningen av New Yorkkonventionens artikel V
första stycket a) och den nuvarande regleringen i 7 § första stycket
LUSK. I allmänhet bör dessa frågor bedömas enligt personalstatutet,
bestämt enligt svensk internationell privaträtt. En avvikelse från denna
huvudregel kan dock vara befogad, t.ex. när det gäller att avgöra om en
stat eller ett statskontrollerat företag haft rätt att ingå skiljeavtal.
Regeringen föreslår därför inte någon uttrycklig regel som anger enligt
vilken lag som en parts behörighet att ingå avtalet och frågan om han var
behörigen företrädd skall bedömas. Dessa frågor bör i stället överlämnas
åt rättstillämpningen.
Den nu berörda frågeställningen om tillämplig lag i olika hänseenden
på skiljeavtalet måste hållas isär från spörsmålen om vilken lag som skall
tillämpas på själva tvistefrågan och vilken lag som själva förfarandet
skall följa. Vad avser den sistnämnda frågan menar utredningen att det av
lagen uttryckligen bör framgå att beträffande förfaranden som äger rum i
Sverige skall lagen om skiljeförfarande gälla, även när tvisten har inter-
nationell anknytning. Regeringen delar utredningens uppfattning. Rege-
ringen föreslår således att en uttrycklig regel härom tas in i lagen.
Vad sedan gäller frågan om lagval avseende den tillämpliga materiella
rätten sönderfaller den i två delar. Den ena tar sikte på uttryckliga
bestämmelser i lag som t.ex. skulle kunna ange att skiljemännen skall
tillämpa lagen i det land som tvisten har närmast anknytning till. Några
sådana regler kan inte tas in i lagen om skiljeförfarande. Den andra och
mer aktuella delen tar sikte på en bestämmelse som anger hur den
tillämpliga materiella rätten skall fastställas, dvs en regel som omfattar
själva hanteringen av lagvalsproblematiken. Flera remissinstanser har,
som tidigare nämnts, framhållit det önskvärda i att i internationella
skiljeförfaranden kunna fastställa den tillämpliga materiella rätten på ett
enkelt och tydligt sätt. Även frågan om skiljemännens rätt att döma efter
skälighet och billighet har berörts i sammanhanget.
Modellagen innehåller i artikel 28 regler som är av intresse i detta
sammanhang. Av dessa framgår att skiljemännen skall tillämpa i första
hand de regler som parterna väljer och i andra hand de regler som de
anser är tillämpliga enligt gällande internationell privaträtt. Av artikeln
framgår också att skiljemännen skall döma efter skälighet och billighet
endast om parterna uttryckligen går med på det och att skiljemännen
alltid skall tillämpa avtalet och ta hänsyn till handelsbruk.
Regeringen ifrågasätter inte att det kan finnas ett behov av regler mot-
svaranden dem som finns i artikel 28 i modellagen, även om regeringen
saknar möjlighet att bedöma hur stort behovet är. Utredningen har
emellertid inte lämnat något förslag i denna fråga och den tas inte upp i
betänkandet. Något underlag för de överväganden som med nöd-
vändighet måste göras innan ett förslag kan presenteras finns alltså inte
tillgängligt i detta ärende. Regeringen lägger därför inte fram något
förslag i ämnet. Skulle det visa sig att frånvaron av en uttrycklig regel i
lagen om skiljeförfarande av nu angivet slag medför problem i den
praktiska tillämpningen kan det finnas anledning för regeringen att
återkomma med ett förslag till en sådan bestämmelse.
14.5 Internationella skiljeavtal som rättegångshinder
Regeringens förslag: En ny bestämmelse om internationella skiljeavtals
verkan som rättegångshinder tas in i lagen. Enligt bestämmelsen skall ett
sådant skiljeavtal utgöra rättegångshinder utom i de fall skiljeavtalet
enligt tillämplig lag är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart. Hinder
för rättegång skall inte heller föreligga när tvisten enligt svensk lag inte
är skiljedomsmässig.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelsen om ett utländskt
skiljeavtals verkan som rättegångshinder återfinns i 3 § LUSK. Som
tidigare nämnts anges i 1 § LUSK vilka skiljeavtal som skall anses vara
utländska. Som utländska anses skiljeavtal som innebär att skilje-
förfarandet skall äga rum utom riket. Vidare anses ett skiljeavtal vara
utländskt om det inte utmärker om skiljeförfarandet skall äga rum inom
eller utom riket och båda parterna hade hemvist utom riket när avtalet
ingicks.
En tvistefråga som är föremål för ett utländskt skiljeavtal får inte mot
en parts bestridande prövas av svensk domstol. Denna huvudregel
förutsätter dock enligt 3 § att avtalet är giltigt enligt den främmande lag
som äger tillämpning på det och att tvisten även enligt svensk lag kan
hänskjutas till skiljemän.
Bestämmelsen står i huvudsaklig överensstämmelse med principerna i
Genèveprotokollets punkt 4 och Genèvekonventionens artikel 1 andra
stycket b). I New Yorkkonventionen återfinns motsvarande principer i
artikel II tredje stycket och artikel V andra stycket a). I enlighet med
sistnämnda bestämmelse föreskrivs i 7 § andra stycket 1 p. LUSK att en
utländsk skiljedom inte gäller i Sverige om skiljedomen innefattar
prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän.
Utredningen har framhållit att det kan uppstå viss tveksamhet om vad
det förbehåll som följer av att frågan även enligt svensk lag skall kunna
hänskjutas till skiljemän innebär. Vissa frågor kan, t.ex. enligt 3a §
skiljemannalagen, inte göras till föremål för skiljeavtal innan tvist
uppkommit. Enligt utredningen bör dock förbehållet förstås på det sättet
att frågan vid någon tidpunkt skall kunna hänskjutas till skiljemän.
Inskränkningar i svensk lag av typ att skiljeavtal inte får ingås förrän
tvist uppkommit bör således inte innebära att frågan faller utanför det
skiljedomsmässiga området.
Den nya lagen är avsedd att precis som skiljemannalagen vara
tillämplig på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige. Den allmänna
bestämmelse om ett skiljeavtals verkan som rättegångshinder som
regeringen föreslår är utformad med hänsyn till detta tillämpnings-
område.
För att ett skiljeavtal skall utgöra hinder för rättegång bör det krävas att
en part med hjälp av avtalet kan få sin sak prövad. I annat fall kommer ett
sådant skiljeavtal att kunna hindra en part från att väcka talan vid svensk
domstol samtidigt som han inte kan få sin sak prövad av skiljemän enligt
skiljeavtalet. Denna grundsyn överensstämmer med New York-
konventionens inställning. Detta uttrycks i konventionen artikel II tredje
stycket så att ett skiljeavtal inte utgör hinder för rättegång om domstolen
finner att avtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart .
Bedömningen av om skiljeavtalet skall kunna ligga till grund för en
prövning kompliceras givetvis av att skiljeförfarandet kan komma att äga
rum utom riket. Är annan lag än svensk tillämplig på skiljeavtalet bör det
krävas att skiljeavtalet är giltigt och verksamt enligt denna lag. Detta
gäller oavsett om det rör sig om en ursprunglig brist eller om skiljeavtalet
sedermera upphört att gälla. I första fallet kan det t.ex. vara så att ena
parten inte var behörigen representerad vid avtalets ingående eller att den
fråga som rättegången avser inte är skiljedomsmässig enligt tillämplig
lag. I andra fallet kan avtalets verkan ha upphört sedan en tidsfrist för
meddelande av skiljedom löpt ut. De anförda fallen har det gemensamt
att en part inte kan framtvinga en prövning i enlighet med det åberopade
avtalet. Med dessa fall bör man jämställa att skiljeavtalet av någon annan
anledning kanske av mera praktisk art inte går att genomföra. Precis
som i dag bör det också krävas att tvisten enligt svensk lag kan avgöras
av skiljemän. Annars kommer den blivande skiljedomen nämligen inte
att erkännas och kunna verkställas här.
En bestämmelse om skiljeavtal som rättegångshinder behövs för att
Sverige skall uppfylla sina konventionsåtaganden om att erkänna
utländska skiljeavtal. Den nuvarande bestämmelsen ger inte klart besked
om de bakomliggande syftena. New Yorkkonventionens formulering
visar tydligare vad det rör sig om. En ny bestämmelse bör därför ut-
formas i närmare anslutning till konventionens lydelse.
Regeringen föreslår sålunda att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
ny bestämmelse om internationella skiljeavtals verkan som rättegångs-
hinder i enlighet med vad som har angetts i det föregående.
14.6 Bevisupptagning vid skiljeförfaranden utom riket
m.m
Regeringens förslag: Bevisupptagning vid svensk domstol skall kunna
ske enligt samma regler som gäller för ett svenskt skiljeförfarande när
skiljeförfarandet äger rum utomlands. Det innebär att bestämmelsen i
12 § LUSK behålls.
Regeringens bedömning: Någon regel motsvarande 13 § LUSK om
möjlighet att förelägga en part att föra bevisning om innehållet i
främmande rätt behövs inte i den nya lagen om skiljeförfarande.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar såväl förslaget
som bedömningen utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Bevisupptagning vid svensk domstol
under skiljeförfarande som äger rum utom riket får ske enligt samma
regler som gäller för ett skiljeförfarande som äger rum i Sverige. Det
förutsätts dock i 12 § LUSK att förfarandet grundar sig på ett skiljeavtal
och att tvisten också enligt svensk lag kan hänskjutas till avgörande av
skiljemän.
Stadgandet grundar sig på Genèveprotokollets punkt 2 som anger att
fördragsslutande stat skall underlätta de processuella åtgärder som skall
äga rum i staten på grund av ett skiljeförfarande som pågår i en annan
fördragsslutande stat. Bestämmelsen har dock utsträckts till att gälla
oavsett i vilken stat som förfarandet pågår. Den enda inskränkning som
gäller är att tvisten även enligt svensk lag skall kunna hänskjutas till
avgörande av skiljemän.
Bestämmelsen speglar väl Sveriges allmänt sett positiva attityd till
rättsligt samarbete, också i de fall andra stater inte gjort motsvarande
åtaganden. Det finns enligt regeringens mening all anledning att från
svensk sida bistå skiljenämnder i andra länder genom att ge samma
möjlighet till bevisupptagning som vid ett förfarande i Sverige.
Regeringen föreslår därför att bestämmelsen behålls.
Enligt 13 § LUSK kan domstol eller annan myndighet som skall
tillämpa främmande lag i mål eller ärende rörande främmande skiljeavtal
eller skiljedom förelägga en part att föra bevisning därom. Bestämmelsen
motsvarar stadgandet i 35 kap. 2 § andra stycket andra meningen
rättegångsbalken. Eftersom inte någon annan myndighet än domstol
numera kan komma att tillämpa främmande lag i mål eller ärende rörande
främmande skiljeavtal eller skiljedom behövs inte längre någon annan
bestämmelsen än den som återfinns i rättegångsbalken. Bestämmelsen i
LUSK kan därför slopas.
15 Verkställighet av utländsk skiljedom
15.1 Utländsk skiljedom
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 5 § LUSK, av vilken framgår att
en skiljedom skall anses som utländsk om den meddelas utomlands,
behålls.

Utredningens föslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § första stycket lagen
(1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar (LUSK) är en
skiljedom utländsk om den är meddelad på utländsk ort. Skiljedomen
skall därvid enligt andra stycket anses meddelad i den stat där skilje-
mannaförfarandet ägt rum. Motsatsvis följer att en skiljedom är svensk
om skiljemannaförfarandet ägt rum i Sverige.
När det gäller att närmare ange gränsdragningen mellan utländska
och inländska skiljedomar kan man tänka sig olika metoder. Sålunda
skulle såsom inländsk alltid kunna anses en skiljedom mellan svenska
parter, även om skiljedomen meddelats utomlands. Det vore också
möjligt att anse alla skiljedomar som tillkommit enligt skiljemannalagens
regler som svenska. Sverige har emellertid definierat skillnaden på
territoriell bas liksom New Yorkkonventionen och drar gränsen
beroende på var domen har meddelats. Modellagen bygger på samma
princip.
Tillägget i 5 § andra stycket LUSK, att en skiljedom skall anses
meddelad i den stat där skiljemannaförfarandet ägt rum, tillkom efter
hemställan av riksdagens justitieutskott i samband med de lagändringar
som vidtogs när Sverige tillträdde New Yorkkonventionen. I lag-
stiftningsärendet rådde enighet om att det avgörande för skiljedomens
nationalitet borde vara i vilken stat förfarandet ägt rum. En skiljedom
som skrevs under i Sverige efter ett förfarande utomlands borde således
inte kunna betecknas som inländsk.
Enligt regeringens mening saknas det anledning att nu överväga en
annorlunda gränsdragning än den som finns i 5 § LUSK. Den nuvarande
uppdelningen mellan en svensk och en utländsk skiljedom bör därför
behållas, oakttat modellagens något annorlunda tekniska konstruktion.
Avgörande för frågan om en skiljedom skall betraktas som svensk bör
således, liksom för närvarande, vara om förfarandet har ägt rum i
Sverige. Bestämmelserna om platsen för förfarandet, som har behandlats
i avsnitt 8.5, har getts en utformning som medger att en del av ett svenskt
förfarande kan äga rum utom riket. Har förfarandet enligt denna
bestämmelse ägt rum i Sverige bör domen alltid anses vara svensk. På
motsvarande sätt bör en skiljedom anses vara utländsk om det har
bestämts att förfarandet skall äga rum på en ort utom riket även om en
del av förfarandet ägt rum i Sverige.
Har skiljemännen i skiljedomen angett var förfarandet har ägt rum bör
denna uppgift i allmänhet kunna godtas utan någon närmare kontroll.
Menar en part att uppgiften är felaktig måste han bevisa det.
15.2 Ansökan om verkställighet
Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 8 § LUSK behålls.
En ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom skall alltså göras
hos Svea hovrätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En utländsk skiljedom får i dag inte
verkställas i Sverige utan föregående prövning av svensk domstol. En
ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom skall enligt 8 §
LUSK göras hos Svea hovrätt.
Regeringen har i avsnitt 12.1.2 föreslagit att talan mot en skiljedom
skall tas upp av hovrätten på platsen för förfarandet. Förslaget innebär att
Svea hovrätt kommer att få en framträdande roll i sammanhanget, inte
minst i klandermål som hänför sig till internationella skiljetvister. Svea
hovrätt har också föreslagits som reservforum i de fall platsen för
skiljeförfarandet inte angivits i skiljedomen. Mot denna bakgrund och då
det saknas skäl att överväga en annan ordning föreslår regeringen att den
nuvarande regeln i 8 § LUSK tas in i lagen om skiljeförfarande.
15.3 Prövning av ansökan om verkställighet
Utgångspunkten är att en utländsk skiljedom gäller här i riket (6 §
LUSK). Domstolen skall dock förvissa sig om att skiljedomen endast
omfattar enligt svensk lag skiljedomsmässiga frågor och att tillämpning
av skiljedomen inte är uppenbart oförenlig med grunderna för
rättsordningen här i riket (7 § andra stycket LUSK). Vidare kan en part
förhindra bifall till ansökan om verkställighet genom att visa att någon av
de i 7 § första stycket LUSK uppräknade omständigheterna föreligger.
De inskränkningar som anges i 7 § LUSK motsvarar bestämmelser i
New Yorkkonventionen. De olika punkterna har utformats i nära
anslutning till konventionens lydelse. Det saknas därför skäl att överväga
några större förändringar. På vissa ställen avviker dock bestämmelserna i
LUSK från New Yorkkonventionen. Det är endast i dessa fall som det
finns anledning att närmare granska på vilka grunder som en ansökan om
verkställighet kan avslås. I det följande tar regeringen upp de nu angivna
fallen.
15.3.1 Skiljedomen skall vara bindande för parterna
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 § första stycket 5 p. LUSK om
en parts möjlighet att hindra bifall till en ansökan om verkställighet
formuleras så att den helt stämmer överens med ordalydelsen i New
Yorkkonventionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En part kan enligt 7 § första stycket
5 p. LUSK hindra bifall till en ansökan om verkställighet genom att visa
att skiljedomen ännu inte blivit verkställbar eller eljest bindande för
parterna i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats
eller att den undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig
myndighet i sådan stat. I New Yorkkonventionen talas endast om att
skiljedomen . . . ännu icke blivit bindande . . . . Orden verkställbar
eller eljest tillades i lagtexten på initiativ av Lagrådet. Av lagens
förarbeten framgår att någon saklig ändring i förhållande till kon-
ventionstexten inte åsyftades (prop. 1971:131 s. 13, 69 f. och 71).
Avsikten med att välja ordet bindande i konventionen har varit att ta
avstånd från kravet på dubbel exekvatur. Sökanden skall således inte
behöva förete bevis om att domen är verkställbar även i den stat där den
tillkommit. Bedömningen av när domen blivit bindande skall göras enligt
den för domen tillämpliga lagen. Normalt får en skiljedom anses
bindande om part inte kan få den överprövad i sak, t.ex. genom ett
överskiljeförfarande. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1979 s. 527
gett bestämmelsen en tolkning i linje med det sagda.
Utredningen har framhållit att man inte utan starka skäl bör göra tillägg
eller ändringar i lagtext som syftar till införlivande av en konventions-
text. Regeringen instämmer i det. Avsikten i det här fallet har varit att
förtydliga begreppet bindande för parterna . Det tillägg som gjorts ger
dock snarast intryck av att sökanden skulle behöva dubbelt exekvatur.
Detta är just vad bestämmelsen syftar till att undvika.
Utredningen har vidare framhållit följande. Man bör särskilt beakta att
lagens bestämmelser ger viktig information till utländska parter som
söker verkställighet i Sverige. När de upptäcker att lagens ordalydelse
inte överensstämmer med konventionens ligger det nära till hands för
dem att anta att en avvikelse i sak avses. Detta gäller inte minst då andra
bestämmelser i 7 § LUSK utformats i nära anslutning till konventionens
ordalydelse. Övervägande skäl talar för att lagtexten på denna punkt
utformas helt i enlighet med konventionen.
Regeringen ansluter sig till vad utredningen anfört. Regeringen föreslår
sålunda att den nu aktuella bestämmelsen ges samma ordalydelse som
återfinns i konventionen.
15.3.2 Utan verkan-rekvisitet
Regeringens förslag: Förbehållet i 7 § första stycket 3 och 4 p. LUSK
att skiljedomen skall vara utan verkan i den stat där den meddelats eller
enligt vars lag den meddelats slopas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Vid Sveriges tillträde till New
Yorkkonventionen ändrades 7 § LUSK i syfte att uppfylla konventions-
åtagandena. Såvitt avser reglerna i 7 § första stycket 3 och 4 p., om att
skiljemännen överskridit sitt uppdrag och att felaktigheter förekommit
vid tillsättandet av skiljemännen eller vid skiljemannaförfarandet, följer
ändringarna New Yorkkonventionens reglering i sak. Förbehållet att
skiljedomen skall vara utan verkan i den stat där den meddelats eller
enligt vars lag den meddelats följer dock inte av New Yorkkonventionen.
Det tillägg som gjordes i 3 och 4 p. i förhållande till New York-
konventionen motiverades av en önskan att inte tynga verkställig-
hetsprövningen i Sverige med sådana invändningar som borde prövas i
det land där skiljedomen meddelas. Detta synsätt gör sig fortfarande
gällande. Frågan är då om det aktuella tillägget bör tas in i lagen om
skiljeförfarande.
Regeringen har tidigare givit uttryck för principen att man inte utan
starka skäl skall göra tillägg eller ändringar i en lagtext som svarar mot
en konventionstext. Inte heller i detta fall (jfr 15.3.1) anser regeringen att
det föreligger tillräckliga skäl för att avvika från konventionens
bestämmelse. Regeringen föreslår därför att det nu aktuella förbehållet
utmönstras ur lagtexten.
15.3.3 Uppdragsöverskridande
Regeringens förslag: Regeln i 7 § första stycket 3 p. LUSK om
uppdragsöverskridande utformas i närmare anslutning till New
Yorkkonventionens lydelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Om det visas att skiljemännen
överskridit sitt uppdrag gäller skiljedomen enligt 7 § första stycket. 3 p.
LUSK inte här i riket. Bestämmelsen motsvarar artikel V första stycket
c) i New Yorkkonventionen. Den svenska regeln har dock en annan
ordalydelse än konventionstexten. Bland annat nämns inte det fallet att
endast en del av skiljedomen drabbas av bristen och att resten av
skiljedomen kan särskiljas från den icke verkställbara delen. Någon
avvikelse i sak avsågs dock inte (se prop. 1971:131 s. 39).
Enligt regeringens mening bör den nya bestämmelsen i lagen om
skiljeförfarande utformas i närmare anslutning till konventionens lydelse.
Härvid bör bl.a. den ovan nämnda diskrepansen åtgärdas. Regeringen
föreslår sålunda en bestämmelse vars ordalydelse mycket nära ansluter
till motsvarande bestämmelse i New Yorkkonventionen.
15.3.4 Uppskov
Regeringens förslag: Bestämmelsen om uppskov med ett avgörande om
verkställighet i 9 § andra stycket LUSK tas in i lagen om skiljeförfarande
i oförändrat skick.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 7 § första stycket 5 p. LUSK
gäller en skiljedom inte här i riket om den mot vilken skiljedomen
åberopas visar att den undanröjts eller dess verkställighet skjutits upp av
behörig myndighet i den stat där den meddelats eller enligt vars lag den
meddelats. Det fordras enligt bestämmelsen att den utländska myn-
digheten efter särskild prövning beslutat att skjuta upp skiljedomens
verkställighet. Att skiljedomens verkställighet automatiskt skjuts upp när
talan mot skiljedomen anhängiggörs i en sådan stat faller inte in under
den nämnda regeln i LUSK och New Yorkkonventionen.
Det finns emellertid enligt 9 § andra stycket LUSK viss möjlighet att
skjuta upp avgörandet om verkställighet i Sverige. Enligt lagrummet kan
avgörandet skjutas upp om en part invänder att han hos myndighet som
avses i 7 § första stycket 5 p. gjort en framställning om undanröjande av
domen eller uppskov med dess verkställighet. Om sökanden begär det
kan motparten åläggas att ställa skälig säkerhet. Denna reglering bygger
på artikel VI i New Yorkkonventionen.
Bestämmelsen ger domstolen en diskretionär möjlighet att skjuta upp
sitt avgörande. Syftet anges i förarbetena vara bl.a. att skydda den som
åberopar skiljedomen mot obefogade invändningar vars syfte är att
fördröja ett beslut om verkställighet (se prop. 1971:131 s. 42).
Högsta domstolen har i två rättsfall (NJA 1979 s. 527 och 1992 s. 733)
haft anledning att pröva en begäran om uppskov. Båda rättsfallen ger
uttryck för en restriktiv syn när det gäller att bevilja uppskov med
verkställighet av utländska skiljedomar. Det allmänna intresset av att
underlätta sådan verkställighet har av Högsta domstolen tillmätts
avgörande betydelse.
Enligt regeringens mening bör, vilket också framgår av det ovan
nämnda rättsfallen, uppskovsmöjligheten användas med iakttagande av
en vinnande parts intresse av att verkställigheten inte förhalas genom en
talan som bara syftar till att skjuta upp verkställigheten. Man måste
emellertid även ta tillvara en förlorande parts rättmätiga intresse av att få
sin talan mot skiljedomen prövad. I de svenska förarbetena omnämns
endast verkställighetssökandens intresse. Detta hindrar givetvis inte att
svarandens intresse beaktas.
Regeringen anser att uppskov bör kunna beviljas om domstolen finner
att talan mot skiljedomen inte syftar till att förhala verkställigheten, utan
att en part har fog för sin talan. En part som åberopar bestämmelsen bör
således vara tvungen att visa det befogade i sin talan mot skiljedomen.
Som ovan nämnts betonar de angivna rättsfallen sökandens intresse av
verkställighet. Varken rättsfallen eller lydelsen av 9 § andra stycket
LUSK hindrar dock att även svarandens intresse beaktas. På grund härav
och då bestämmelsen är utformad i enlighet med konventionen föreslår
regeringen att den tas in i lagen om skiljeförfarande i oförändrat skick.
15.4 Förfarandet
Regeringens förslag: Invänder motparten att något skiljeavtal inte har
träffats skall sökanden ge in skiljeavtalet i original eller styrkt kopia samt
en styrkt översättning till svenska, eller på annat sätt visa att ett
skiljeavtal har ingåtts.
Hovrätten skall kunna bestämma att en skiljedom inte behöver
översättas.
Reglerna i 9 § första och tredje styckena i LUSK, att motparten skall
ges tillfälle att yttra sig samt om verkställighet av en skiljedom som en
svensk domstols lagakraftägande dom, behålls.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Till en ansökan om verkställighet
skall skiljedomen fogas i huvudskrift eller styrkt avskrift samt styrkt
översättning till svenska språket (8 § andra stycket LUSK). Förutom de
krav som anges i 8 § andra stycket skall en part enligt artikel IV i New
Yorkkonventionen förete skiljeavtalet i huvudskrift eller styrkt avskrift
samt styrkt översättning till verkställighetslandets språk.
Enligt vissa rättsordningar godtas i princip muntliga skiljeavtal. Är en
sådan rättsordning tillämplig på skiljeavtalet kan det inträffa att kravet på
företeende av skiljeavtalet inte kan uppfyllas. En sådan bestämmelse
inflöt därför inte i LUSK. Det ankommer likväl på den som åberopar ett
skiljeavtal att vid bestridande visa att ett skiljeavtal verkligen träffats (se
prop. 1971:131 s. 41). Denna princip bygger på New Yorkkonventionens
reglering och framstår som riktig. Enligt regeringens mening bör dock
denna skyldighet framgå direkt av lag. Regeringen föreslår därför att en
uttrycklig regel härom tas in i lagen om skiljeförfarande.
Lagtexten antyder inte annat än att kravet på översättning är absolut.
Av förarbetena framgår emellertid att handlingar avfattade på danska och
norska inte behöver översättas. Det kan dessutom ifrågasättas om t.ex. en
skiljedom som avfattats på engelska alltid behöver översättas. Behovet av
översättning kan naturligtvis vara beroende bl.a. av om någon närmare
prövning skall göras. Det bör finnas en generell och diskretionär
möjlighet för hovrätten att lagligen avstå från översättning. Regeringen
föreslår att en bestämmelse med angivet innehåll tas in i den nya lagen.
Ansökan om verkställighet får enligt 9 § första stycket LUSK inte
bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig. Bifalls ansökan
verkställs skiljedomen som svensk domstols lagakraftägande dom, om
inte Högsta domstolen, efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat
(9 § tredje stycket LUSK). Regeringen föreslår att dessa bestämmelser
behålls.
15.5 Säkerhetsåtgärder
Regeringens förslag: Av lagen om skiljeförfarande skall framgå att
svensk domstol kan meddela säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångs-
balken, även i en fråga om ett anspråk som skall prövas av skiljemän där
förfarandet äger rum utomlands, under förutsättning att skiljedomen får
verkställas i Sverige. Härvid skall, vid tillämpningen av 15 kap. 7 §
rättegångsbalken, med talans väckande jämställas påkallande av
skiljeförfarande utomlands som kan leda till en skiljedom som erkänns
och kan verkställas här.
En begäran om säkerhetsåtgärd eller om upphävande av ett sådant
beslut prövas av Svea hovrätt, om ansökan om verkställighet har gjorts.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med ett undantag,
lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd
enligt bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken har i rättsfallet NJA
1983 s. 814 ansetts kunna meddelas även i fråga om ett anspråk som skall
prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas här
i riket. En sådan åtgärd ansågs i rättsfallet däremot inte kunna meddelas
av Svea hovrätt i ett ärende, vari ansökan gjorts om verkställighet här i
riket enligt 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som
meddelats i Schweiz.
För skiljedomsrättens område bör man kunna dra två slutsatser av
Högsta domstolens avgörande. Det bör för det första vara möjligt att
meddela beslut om säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken
även i fråga om ett anspråk som skall prövas av skiljemän i ett förfarande
som äger rum utom riket, om skiljedomen får verkställas i Sverige. För
det andra bör Svea hovrätt inte utan stöd i t.ex. LUSK kunna meddela
beslut om säkerhetsåtgärd i ett verkställighetsärende. LUSK saknar en
sådan bestämmelse.
Den nämnda möjligheten att utverka beslut om säkerhetsåtgärder bör
bestå. Det finns i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område en särskild bestämmelse som
gäller säkerhetsåtgärder (18 §). Där sägs bl.a. att om en säkerhetsåtgärd
enligt 15 kap. rättegångsbalken har beviljats, skall vid tillämpning av 7 §
i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas
talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången
kan leda till en dom som enligt lagen kan verkställas här. Det bör intas en
motsvarande bestämmelse i den nya lagen om skiljeförfarande angående
påkallande av skiljeförfarande utom riket.
För att en i Österrike meddelad dom skall bli verkställbar i Sverige
enligt den tidigare nämnda lagen krävs ett ansökningsförfarande mot-
svarande vad som gäller för en utländsk skiljedom. I ett sådant för-
farande, som sker hos Svea hovrätt, har hovrätten enligt en uttrycklig
bestämmelse möjlighet att fatta beslut om säkerhetsåtgärder och att
upphäva redan fattade beslut om sådana åtgärder. Det framstår som
välbefogat att införa en motsvarande reglering vid ansökan om verk-
ställighet av en utländsk skiljedom. Sedan en ansökan om verkställighet
gjorts bör det uteslutande ankomma på hovrätten att fatta sådana beslut.
Regeringen föreslår således att det i lagen om skiljeförfarande tas in en
bestämmelse av vilken framgår att svensk domstol kan meddela
säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken, även i en fråga om ett
anspråk som skall prövas av skiljemän där förfarandet äger rum
utomlands, under förutsättning att skiljedomen får verkställas i Sverige.
Härvid skall enligt förslaget, vid tillämpningen av 15 kap. 7 § rätte-
gångsbalken, med talans väckande jämställas påkallande av skilje-
förfarande utomlands som kan leda till en skiljedom som erkänns och
kan verkställas här. Vidare föreslås att en begäran om säkerhetsåtgärd
eller om upphävande av ett sådant beslut skall prövas av Svea hovrätt,
om ansökan om verkställighet har gjorts.
15.6 Deldomar
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse om deldomar vid
ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom behövs inte i den nya
lagen om skiljeförfarande.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar bedömningen utan
erinran.
Skälen för regeringens bedömning: I 10 § LUSK regleras det fall att
skiljemännen har meddelat deldom. Har flera yrkanden framställts i den
sak skiljedomen avser och innefattar skiljedomen inte prövning av dem
alla, kan hovrätten, när det är skäl till det, förelägga sökanden att ställa
säkerhet för återbetalning av belopp, som kan komma att frångå
sökanden på grund av senare beslut av skiljemännen. Ställer sökanden
inte säkerhet, som godkänns av hovrätten, skall ansökan avslås.
Bestämmelsen tillkom ursprungligen på initiativ av lagrådet (se NJA II
1929 s. 96). Det finns en liknande bestämmelse i Genèvekonventionen
artikel 2 andra stycket. I New Yorkkonventionen däremot finns ingen
sådan regel. Vid Sveriges tillträde till New Yorkkonventionen ansågs
dock innehållet i 10 § LUSK inte komma i konflikt med konventionen
(se prop 1971:131 s. 42 f.).
Genèvekonventionens artikel ger fördragsslutande stat en rätt att i vissa
fall vägra verkställighet. Någon skyldighet att upprätthålla en sådan regel
föreligger dock inte. New Yorkkonventionen är å andra sidan avsedd att
uttömmande ange de fall då erkännande och verkställighet får vägras. Så
kan t.ex. verkställighet av en ofullständig dom vägras om domens
verkställighet har skjutits upp av behörig myndighet i det land där den
meddelats eller enligt vars lag den meddelats (artikel V första stycket e)
och 7 § första stycket 5 p. LUSK). Någon särskild regel för att vägra
verkställighet av deldomar finns som nämnts inte.
Eftersom den svenska regleringen av deldomar inte har någon direkt
motsvarighet i New Yorkkonventionen bör det krävas starka skäl för att
behålla denna särreglering. Som antytts finns det möjlighet att med stöd
av andra bestämmelser hindra verkställighet av en skiljedom som inte
följer den tillämpliga lagens regler om deldomar. Det föreligger enligt
regeringens mening inte tillräckliga skäl att därutöver ha någon särskild
bestämmelse om deldomar. Bestämmelsen bör därför inte tas med i den
nya lagen.
16 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
16.1 Lagen om skiljeförfarande
Regeringens förslag: Lagen om skiljeförfarande träder i kraft den 1 april
1999, varvid lagen om skiljemän och lagen om utländska skiljeavtal och
skiljedomar upphör att gälla.
När ett skiljeförfarande har inletts eller en ansökan om verkställighet
av en utländsk skiljedom har gjorts före ikraftträdandet, skall den äldre
lagen tillämpas, om inte parterna bestämmer att endast den nya lagen
skall gälla.
Äldre bestämmelser om legal tidsfrist för meddelande av skiljedom
skall tillämpas beträffande skiljeavtal som slutits före ikraftträdandet i
förfaranden som inletts inom två år från ikraftträdandet och parterna inte
bestämt annorlunda.

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser överensstämmer i
sak med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, med undantag för Svea
hovrätt, lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: När ny lagstiftning träder i kraft får,
med vissa modifikationer, lagar av processrättslig karaktär omedelbar
verkan. Anledningen till detta torde bottna i en föreställning att
processuella bestämmelser är neutrala till sin natur och inte gynnar en
viss part framför den andre. Annorlunda förhåller det sig med lagar som
påverkar det materiella innehållet i bestående avtal. Dessa brukar inte ges
retroaktiv verkan.
Som utredningen framhållit kan den beskrivna uppdelningen inte utan
vidare användas vid utformningen av övergångsregler till den nya lagen
om skiljeförfarande. Det beror på att skiljeavtalet är så beroende av vad
parterna avtalar eller, annorlunda uttryckt, att skiljeavtalet är ett blandat
avtal med både processrättsliga och civilrättsliga inslag.
Utredningen har anfört att tillämpningen av två parallella regelkomplex
är ägnat att skapa förvirring och bädda för allvarliga misstag, kanske
under lång tid. Mot detta har Svea hovrätt invänt att det inte finns belägg
för att så skulle bli fallet, då de flesta skiljeavtal inte är särskilt gamla.
Hovrätten har dock fört fram tanken på en yttersta gräns om fem år för
tillämpningen av äldre lag.
Det kan naturligtvis diskuteras vilka olägenheter som kan bli följden
av att skiljemannalagen skulle tillämpas under många år jämsides med
den nya lagen. Det är inte alldeles lätt att förutse vilka komplikationer
som skulle kunna uppstå. Det måste dock anses eftersträvansvärt att så
fort som möjligt uppnå en enhetlig reglering och tillämpning av de
svenska bestämmelserna på skiljedomsrättens området. Inte minst för
utländska parter skulle det bereda extra svårigheter om två parallella
lagstiftningar samtidigt var tillämpbara. Regeringen anser därför att
övergångsbestämmelserna i möjligaste mån bör utformas på ett sådant
sätt att lagen om skiljeförfarande kan göras tillämplig även på skiljeavtal
som träffats före ikraftträdandet.
Förfaranderegler som parterna normalt inte fäster avseende vid när
skiljeavtalet ingås bör enligt regeringens uppfattning ges giltighet även
avseende redan ingångna skiljeavtal. Har skiljeförfarande inletts innan
lagen träder i kraft bör dock de gamla bestämmelserna gälla. I annat fall
kunde parterna mitt i ett pågående förfarande t.ex. ges rätt att framställa
nya yrkanden med stöd av de föreslagna bestämmelserna. Denna
begränsning bör gälla även angående bestämmelserna om verkställighet
av utländska skiljedomar. Har en ansökan om verkställighet gjorts innan
den nya lagen träder i kraft bör reglerna i LUSK gälla. I båda fallen bör
parterna ges möjlighet att bestämma att endast den nya lagen skall
tillämpas.
Utredningen har vid sin genomgång av den nya lagens konsekvenser
för redan ingångna skiljeavtal, med ett undantag som saknar intresse här,
funnit en enda punkt där allvarliga invändningar kan resas mot att lagen
görs tillämplig på sådana skiljeavtal. Det gäller slopandet av den legala
tidsfristen för meddelande av skiljedom. Enligt utredningen kan parternas
tystnad i skiljeavtalet på denna punkt mycket väl innebära att man
medvetet valt den legala regleringen. I dessa fall skulle borttagande av
fristregeln kunna få till följd att skiljeavtalet ändrades på ett väsentligt
sätt. Mot denna bakgrund har utredningen stannat för att låta den legala
tidsfristen gälla under två år beträffande skiljeavtal som ingåtts före
ikraftträdandet om inte parterna bestämmer annat.
Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning beträffande
behovet av att låta äldre bestämmelser gälla efter ikraftträdandet. Två-
årsregeln utgör enligt regeringens mening en lämplig avvägning under
vilken tid parterna antingen kan träffa avtal om en särskild frist eller
bestämma att den nya lagen skall gälla.
Regeringen föreslår sålunda att övergångsbestämmelserna till lagen om
skiljeförfarande utformas i enlighet med det ovan anförda.
Svea hovrätt har hävdat att förslaget kommer att medföra en stor
osäkerhet beträffande äldre skiljeavtal där parterna hänvisar t.ex. till
svensk lag om skiljemän eller lagen (1929:145) om skiljemän) .
Osäkerheten skulle gälla vilken lag som hänvisningen avser. Regeringen
anser att farhågorna härför inte bör överdrivas. Hänvisningar av nu
aktuellt slag torde i allmänhet avse den lag som gäller vid avtalsslutet.
Om det finns anledning att anta att hänvisningen skall ges en annan
innebörd får denna fråga lösas i praxis.
16.2 Utsökningsbalken
Regeringens förslag: De nya bestämmelserna i utsökningsbalken skall
tillämpas beträffande en ansökan om verkställighet som görs efter
ikraftträdandet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran. Riksskatteverket och Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och
Bohus län ifrågasätter om de föreslagna reglerna i utsökningsbalken skall
gälla samtliga ansökningar om verkställighet som görs efter ikraft-
trädandet.
Skälen för regeringens förslag: Ändringarna i utsökningsbalken och
lagen om skiljeförfarande bör träda i kraft samtidigt. Utgångspunkten bör
vara att ändringarna i utsökningsbalken skall behandlas på samma sätt
som bestämmelserna om verkställighet av utländska skiljedomar. Har
ansökan om verkställighet gjorts före ikraftträdandet bör i enlighet här-
med äldre bestämmelser tillämpas. I övriga fall bör de nya reglerna gälla.
Konsekvensen härav blir att de verkställande myndigheterna kan komma
att tillämpa de nya mer generösa verkställighetsreglerna även på skilje-
domar som tillkommit enligt lagen om skiljemän. Två remissinstanser
har ifrågasatt om detta är lämpligt.
Det ovan skisserade lösningen kan förvisso leda till verkställighet av
äldre skiljedomar som enligt nuvarande bestämmelser över huvud taget
inte kan verkställas. Det är emellertid svårt att se hur man skall kunna
undvika detta. Om en ansökan om verkställighet av en skiljedom som
meddelats enligt lagen om skiljemän alltid skulle följa äldre bestäm-
melser i utsökningsbalken, även sedan lagen om skiljeförfarande trätt i
kraft, skulle detta kräva att även lagen om skiljemän tillämpas. Detta
låter sig knappast göras och det har heller inte föreslagits av någon. För
övrigt kan man fråga sig om olägenheterna med den ordning som
regeringen förordar är särskilt stora. Regeringen tror inte det. Fördelarna
torde under alla omständigheter överväga nackdelarna. Regeringen
föreslår därför att äldre bestämmelser i utsökningsbalken endast skall
tillämpas på ansökningar om verkställighet som gjorts före ikraft-
trädandet.
Lagrådet har påpekat att 12 § lagen (1981:775) om införande av
utsökningsbalken inte stämmer överens med de nya reglerna i utsök-
ningsbalken. Bestämmelsen avser verkställighet av legala skiljedomar
som inte har meddelats enligt skiljemannalagens föreskrifter. I
paragrafen anges att annan skiljedom som enligt lag skall lända till
efterrättelse än sådan som avses i 3 kap. 15 eller 16 § i balken får
verkställas, om det inte föreligger någon omständighet som gör domen
ogiltig, även om talan inte förs mot domen. I fråga om verkställigheten
hänvisas till 3 kap. 17 och 18 §§ i balken.
Innebörden av ogiltighetsbegreppet i den föreslagna lagen om
skiljeförfarande skiljer sig från den i skiljemannalagen. Dessutom skall
enligt de nya reglerna i utsökningsbalken ogiltigheten beaktas på ett
annorlunda sätt. Det är svårt att överblicka vilka konsekvenser detta får
för den nu aktuella paragrafen. Dessutom är bedömningen av hur
paragrafen lämpligen bör utformas beroende bl.a. av andra regler som
behandlar ett sådant legalt skiljeförfarande som paragrafen avser.
Regeringen saknar i detta lagstiftningsärende det underlag som behövs
för en bedömning av frågan. Mot denna bakgrund och då legala
skiljedomar av den nu behandlade typen torde vara mycket få föreslår
regeringen att äldre bestämmelser skall gälla vid tillämpningen av 12 §
lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken.
17 Följdändringar m.m.
17.1 Allmänt
Regeringens förslag: En hänvisning i lag eller annan författning till
lagen (1929:145) om skiljemän skall avse lagen om skiljeförfarande.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har framfört någon erinran
mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Det finns ett flertal författningar som
innehåller hänvisningar till lagen (1929:145) om skiljemän. Genom ett
generellt stadgande i övergångsbestämmelserna (5 p.) föreslås den nya
lagen bli tillämplig i stället. Hänvisningarna kan efter hand ändras till att
avse den nya lagen om skiljeförfarande. Förslaget till ny lag om
skiljeförfarande innehåller inte någon bestämmelse om legal tidsfrist för
meddelande av skiljedom. Därigenom kommer sådana bestämmelser om
undantag från fristregeln som bl.a. finns i 14 kap. 31 § andra stycket
aktiebolagslagen (1975:1385) att bli överflödiga.
Som tidigare framgått finns det en rad författningar som innehåller
föreskrifter om legalt skiljeförfarande. Regeringen tar i detta lagstift-
ningsärende inte upp frågan om för- respektive nackdelarna med en
sådan föreskrift i varje enskilt fall.
Det finns i detta lagstiftningsärende inte underlag för en grundligare
genomgång av samtliga författningar som påverkas av regeringens
förslag. Nedan kommer regeringen därför endast att beröra några fall där
särskilda överväganden bör göras eller där andra ändringar påkallas av
förslagen.
17.2 Jordabalken
Regeringens förslag: Parterna skall i ett skiljeavtal som omfattas av
bestämmelserna i 8 kap. 28 § och 12 kap. 66 § jordabalken kunna
bestämma viss tid för meddelande av skiljedom.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen erinran framförs mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 8 kap. 28 § och
12 kap. 66 § jordabalken innehåller begränsningar bl.a. i rätten att träffa
avtal om avvikelser från skiljemannalagens procedurregler. Det framhålls
dock att parterna får avtala kortare tid för skiljedoms meddelande än den
tid om sex månader som föreskrivs i skiljemannalagen.
Regeringen har tidigare föreslagit att den nya lagen om skilje-
förfarande inte skall innehålla någon bestämmelse som föreskriver viss
tid för meddelande av skiljedom (se avsnitt 9.3). Om de nämnda
bestämmelserna i jordabalken skall behålla sitt nuvarande innehåll måste
det i denna lag införas särskilda bestämmelser om tid för meddelande av
skiljedom och om hur en sådan frist skall kunna förlängas.
De skäl som anförs i avsnitt 9.3 för slopande av tidsfristen synes ha
bärkraft även beträffande de tvister som regleringen i jordabalken
omfattar. Det bör därför vara möjligt att underlåta en särreglering för just
dessa tvister. Det bör dock vara parterna obetaget att bestämma viss tid
för meddelande av skiljedom. Regeringen föreslår att ifrågavarande
bestämmelser i jordabalken ändras i enlighet med det nu sagda.
17.3 Konkurslagen
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2 kap. 6 § konkurslagen om
behörighet att begära en gäldenär i konkurs på grund av en fordran som
fastställts genom skiljedom anpassas till de nya verkställighetsreglerna i
utsökningsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen erinran framförs mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En fordran som har fastställts genom
skiljedom skall enligt 2 kap. 6 § andra stycket konkurslagen godtas som
stöd för behörighet att begära gäldenären i konkurs. Detta gäller under
förutsättning att skiljedomen får verkställas enligt 3 kap. 15 eller 16 §
utsökningsbalken och att en domstol inte har meddelat beslut om
inhibition enligt 18 § i samma kapitel.
Regeringen har föreslagit att en skiljedom som kan antas vara ogiltig i
vissa fall ändå skall kunna medföra viss verkställighet (se avsnitt 13.2.2).
Den slutliga prövningen av om en sådan skiljedom är ogiltig tillkommer
allmän domstol. När det gäller behörighet att söka någon i konkurs bör
domstolens prövning avse om skiljedomen är ogiltig eller ej, inte om det
finns anledning att anta att så är fallet. En fordran som fastställts genom
skiljedom bör sålunda godtas som stöd för behörighet att begära
gäldenären i konkurs om skiljedomen är giltig och får verkställas enligt
de föreslagna reglerna i utsökningsbalken. Det är vad regeringen föreslår.
18 Ekonomiska konsekvenser
Själva idén med ett skiljeförfarande är att parterna tar i anspråk en
tvistlösningsmekanism som i princip ligger utanför det allmännas
verksamhet. Domstolarna och de verkställande myndigheterna kan dock
bistå parterna under själva förfarandet respektive möjliggöra att
skiljedomens verkan som exekutionstitel får betydelse. Den revidering av
gällande rätt som i detta lagstiftningsärende mynnar ut i en ny lag om
skiljeförfarande vilar i allt väsentligt på samma grundprinciper som
nuvarande bestämmelser. Även i systematiskt hänseende ansluter den
nya lagen ganska nära till gällande rätt. Det innebär att de ekonomiska
konsekvenserna av rättsväsendets medverkan i skiljeförfaranden inte
ändras i nämnvärd utsträckning. De flesta förslagen innebär således
varken ökade kostnader eller några besparingar för staten. En väsentlig
förändring är emellertid den nya instansordningen i mål om klander och
ogiltighet av en skiljedom. Den medför att domstolsprövningarna blir
färre och bör således innebära besparingar för det allmänna. Å andra
sidan medför regeringens förslag om ett eninstansförfarande i hovrätt att
prövningarna blir dyrare än vad som är fallet i dag om tingsrättens
avgörande inte överklagas. Det låter sig knappast göras att uppskatta om
förslagen i denna del sammantaget innebär någon besparing för staten,
särskilt som det torde röra sig om relativt få mål och någon tillförlitlig
statistik inte finns tillgänglig. Under alla förhållanden är det rimligt att
utgå från att det rör sig om marginella belopp.
Av de övriga förslagen bör slopandet av den legala tidsfristen, inne-
bärande att tingsrätterna inte kommer att handlägga ärenden om
förlängning av en sådan frist, medföra en i någon mån minskad belast-
ning på tingsrätterna. Så bör även bli fallet till följd av att tingsrätterna
enligt förslaget i ärenden om utseende av skiljeman inte behöver göra en
lika ingående prövning av skiljeavtalets giltighet som enligt gällande rätt.
Det bör dock framhållas att de nu nämnda ärendetyperna är av helt
marginell betydelse för tingsrätternas arbetsbelastning i stort. Dessutom
innebär införandet av en möjlighet till jävsprövning under skilje-
förfarandet en mindre men dock ökad belastning på tingsrätterna. I
sistnämnda fall blir dock prövningen inskränkt till en instans.
Sammanfattningsvis är regeringen av den uppfattningen att de bespa-
ringar som förslagen i detta lagstiftningsärende kan komma att leda till
vägs upp av motsvarande kostnadsökningar. Förslagen innebär således
inte några ökade kostnader för staten och inte heller några besparingar.
19 Författningskommentar
19.1 Förslaget till lag om skiljeförfarande
Skiljeavtalet
1 §
Bestämmelsen, som i stort motsvarar 1 § första stycket skiljemannalagen,
anger det skiljedomsmässiga området. Det har behandlats i avsnitt 5.
Tredje stycket saknar motsvarighet i skiljemannalagen (se avsnitt 5.2.3).
I första stycket anges att parterna kan låta skiljemän pröva s.k.
dispositiva tvister mellan parterna genom skiljeförfarande. Ordet tvist
innebär inte att ett medgivet krav faller utanför skiljemännens behörighet.
Gränsdragningen mellan dispositiva och indispositiva frågor har be-
handlats i avsnitt 5.2.1. De närmare gränserna mellan dispositiva och
indispositiva frågor följer av den materiella rätten och regleras följakt-
ligen inte inom ramen för de processuella bestämmelserna.
Lagen talar genomgående om skiljemän. Av paragrafen framgår
emellertid att parterna är oförhindrade att lämna tvisten till avgörande av
en ensam skiljeman.
Paragrafen innehåller inte något krav på att skiljeavtalet skall ha viss
form. Ett skiljeavtal kan således träffas muntligen. Bestämmelser i t.ex.
testamenten och bolagsordningar får anses vara att jämställa med skilje-
avtal (se avsnitt 5.4).
Den vanligaste typen av skiljeavtal är sådana som avser framtida
tvister med anknytning till ett visst rättsförhållande. Det går däremot
liksom hittills inte att träffa skiljeavtal beträffande alla framtida tvister
parterna emellan. Skiljeavtalet måste konkretiseras till ett visst rätts-
förhållande.
I tredje meningen slås fast att den tvistefråga som prövas av skilje-
männen kan avse förekomsten av en viss omständighet. Ämnet har
behandlats i avsnitt 5.3. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om en
omständighet som har omedelbar betydelse för utgången, ett s.k.
rättsfaktum. Någon stoppgräns mot bevisfaktum åsyftas alltså inte. Även
rättsligt kvalificerade fakta kan göras till föremål för en skiljetvist, t.ex.
huruvida fel i sålt gods föreligger eller om reklamation har skett i rätt tid.
Den omtvistade omständigheten måste givetvis falla under det rätts-
förhållande som omfattas av skiljeavtalet. Däremot behövs inget särskilt
stöd i skiljeavtalet för att just ett yrkande som avser existensen av ett
faktum skall få prövas i skiljeförfarande.
Det förhåller sig annorlunda med regeln i andra stycket, som också den
har behandlats i avsnitt 5.3. Regeln anger att parterna kan ge skilje-
männen behörighet att komplettera avtal utöver vad som följer av allmän
avtalstolkning. Ordet komplettera har använts efter förslag av Lagrådet
för att markera att skiljemännen ges en längre gående möjlighet att pröva
tvistefrågor än vad som tillkommer allmän domstol inom ramen för
utfyllnad av avtal i vanlig mening. Skiljemännens behörighet in detta
avseende kan följa direkt av skiljeavtalet. Skiljemännen bör emellertid ha
behörighet att fylla ut luckor i avtal inte bara när skiljeklausulen
uttryckligen föreskriver detta utan också då de materiella avtals-
klausulerna i ett avtal med skiljeklausul är skrivna så att en efterföljande
komplettering förutsätts. Parterna kan naturligtvis också ge skiljemännen
denna behörighet sedan tvisten uppstått. Det krävs alltså ett direkt eller
indirekt stöd för att skiljemännen getts en sådan behörighet.
Av tredje stycket framgår att skiljemän får pröva konkurrensrättens
civilrättsliga verkningar mellan parterna och detta oavsett om en tvist
härom vid domstol skall anses till någon del indispositiv. Bestämmelsens
ordalydelse innebär inte att skiljemännen är fria att välja mellan att pröva
t.ex. en invändning som hänför sig till konkurrensrätten i nu aktuellt
avseende och att låta bli att göra det. Om en part framställer en sådan
invändning måste skiljemännen pröva den. Omvänt gäller att skilje-
männen inte ex officio skall pröva konkurrensrättens civilrättsliga verk-
ningar mellan parterna. Bestämmelsen innebär inte heller motsatsvis en
begränsning av skiljemännens möjligheter att pröva andra offentlig-
rättsliga frågor. Att en skiljedom som kränker konkurrensrätten undan-
tagsvis kan vara ogiltig har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt
5.2.3).
Lagen om skiljeförfarande tar sikte på tvister mellan två parter som
inte förbehållit sig rätt att få skiljedomen överprövad på materiell grund.
Lagen är emellertid avsedd att användas i tillämpliga delar även på
förfaranden där dessa förutsättningar inte är för handen. Har parterna
förbehållit sig rätt till överprövning i sak av skiljedomen inom viss tid
hos en överskiljenämnd bör sålunda skiljeavtalet ändå utgöra hinder
för en primär rättegång och reglerna om utseende av skiljeman vara
tillämpliga. Däremot kan t.ex. reglerna om rätt för parterna att framställa
nya yrkanden inte utan vidare användas i ett överskiljeförfarande. Om
parternas förbehåll om materiell överprövning i stället innebär att en
domstol skall pröva tvisten bör likaledes skiljeavtalet utgöra rätte-
gångshinder. När en skiljedom har meddelats står det sedan parterna fritt
att inom den tid som parterna bestämt väcka talan i vanlig ordning vid
tingsrätten. Tingsrättens prövning av tvisten sker då utan beaktande av
skiljedomen och reglerna i lagen om skiljeförfarande är inte tillämpliga.
Skiljeavtal med förbehåll om materiell överprövning har behandlats i
avsnitt 5.7. Skiljeförfarande med fler än två parter har behandlats i
avsnitt 7.6.

2 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen.
Av första stycket första meningen framgår att skiljemännen får pröva
sin egen behörighet. Skiljemännen kan sålunda själva pröva t.ex. en
invändning om att skiljeavtalet är ogiltigt eller att det inte är tillämpligt
på tvisten eller om att tvistefrågan inte är skiljedomsmässig. Skilje-
männen kan också pröva en invändning av en part att han endast
övertagit vissa rättigheter eller skyldigheter utan att inträda som part i
skiljeavtalet (se avsnitt 5.5). Skiljemännens kompetens är inte inskränkt
till vissa invändningar beträffande skiljeavtalets giltighet utan gäller
oavsett om påståendet avser en ursprunglig eller en efterföljande
ogiltighet, dvs. att avtalet aldrig varit giltigt respektive att det sedermera
upphört att gälla. Av bestämmelsen följer inte någon skyldighet för
skiljemännen att utan ett yrkande av en part pröva sin egen behörighet.
Skiljemännen bör dock oberoende av yrkande pröva om tvisten är
skiljedomsmässig eller om skiljedomen kommer att bli ogiltig såsom
stridande mot ordre public. Skiljemännens prövning av sin egen behörig-
het förändras inte av om den omfattas av ett s.k. undantagsavtal (se 51 §).
Principen om behörighetskompetens har behandlats närmare i avsnitt 5.9.
Av andra meningen framgår att en part är oförhindrad att vända sig till
domstol för att få skiljemännens behörighet prövad. Uppkommer en fråga
om ett skiljeavtals giltighet allmänt eller med avseende på en viss tvist
utan att det pågår ett skiljeförfarande kan talan om skiljeavtalets
giltighet väckas vid allmän domstol. Pågår ett skiljeförfarande som om-
fattas av det ifrågasatta skiljeavtalet, kan en part framställa en invändning
beträffande behörigheten direkt till skiljemännen. Det är först om
skiljemännen inte delar partens uppfattning som det normalt sett finns
anledning att föra frågan till domstol. En part är emellertid oförhindrad
att direkt vända sig till allmän domstol även under skiljeförfarandets
gång. Väcks talan vid allmän domstol får skiljemännen enligt tredje
meningen fortsätta med skiljeförfarandet. En part kan således inte
automatiskt fördröja skiljeförfarandet genom att väcka talan vid domstol
om skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet. Å andra sidan har skilje-
männen möjlighet att förklara förfarandet vilande i avvaktan på dom-
stolens avgörande. Ett sådant beslut medför dock inte någon automatisk
förlängning av en av parterna bestämd tid för meddelande av skiljedom.
Skiljemännen är, utan att det uttryckligen sägs, i princip bundna av
parternas överenskommelse angående handläggningsordningen (se 21 §).
Skiljemännen kan redan under förfarandets gång antingen finna sig
behöriga eller obehöriga att pröva tvisten. I det första fallet utmynnar
deras prövning i ett beslut och inte i en skiljedom. Vid motsatt bedöm-
ning avslutar de förfarandet genom en skiljedom (se 27 §). Av andra
stycket första meningen framgår att skiljemännens beslut att de är
behöriga inte vinner rättskraft. En part som är missnöjd med beslutet
behöver således inte väcka talan mot beslutet för att vara bibehållen sin
rätt att klandra skiljedomen under åberopande av att det inte funnits
något giltigt och tillämpligt skiljeavtal. Däremot kommer en part att
drabbas av den allmänna preklusionsregeln i 34 § andra stycket, om han,
efter att ha fått del av skiljemännens beslut, genom sitt agerande eller
brist på sådant får anses ha avstått från sin klanderrätt. Skiljemännens
beslut i kombination med viss passivitet kan sålunda medföra att en part i
realiteten går förlustig möjligheten att få skiljeavtalets giltighet och
tillämplighet prövad av allmän domstol. Domstolen kommer i ett sådant
fall att ogilla klandertalan utan att gå in på skiljemännens bedömning av
behörighetsfrågan. Det sagda gäller inte en invändning om bristande
skiljedomsmässighet, eftersom en sådan brist är en ogiltighetsanledning
och inte underkastad passivitetsverkan (se 33 §). Prövningen av ett
skiljeavtals giltighet har behandlats i avsnitt 5.9.
Paragrafen tar inte sikte på den speciella situationen att ett särskilt
skiljeavtal har träffats mellan parterna i just behörighetsfrågan. Ett sådant
skiljeavtal kan dock inte få avse frågan om huvudtvistens skiljedoms-
mässighet.
Eftersom skiljemännens beslut om att de är behöriga inte vinner rätts-
kraft är de inte heller själva bundna av det. Om det under skilje-
förfarandets gång kommer fram nya omständigheter som medför att
skiljemännen gör en annan bedömning av sin behörighet är de alltså
oförhindrade att förklara sig obehöriga.
Har skiljemännen funnit sig obehöriga att pröva tvisten får deras
avgörande som nämnts formen av en skiljedom. Skiljemännen kan i en
slutlig skiljedom också finna sig behöriga att pröva tvisten. I andra
meningen erinras om att skiljedomen kan behöva angripas för att inte
frågan skall bli slutligt avgjord. Har skiljemännen i skiljedomen funnit
sig obehöriga, t.ex. därför att skiljeavtalet bedömts vara ogiltigt, kommer
skiljeavtalets giltighet att slutligt avgöras av skiljemännen om skilje-
domen inte angrips inom rätt tid. Även en skiljedom som säger att tvisten
inte är skiljedomsmässig vinner rättskraft om den inte angrips inom viss
tid (se 36 §).
När domstol i samband med en klandertalan prövar skiljeavtalets
giltighet och tillämplighet sker detta bl.a. med beaktande av preklusions-
regeln i 34 § andra stycket. Denna preklusionsregel är avsedd att vara en
materiell regel och är därmed tillämplig även när en part väcker en
separat talan utan samband med talan mot en skiljedom.

3 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 5.9.
Paragrafen lagfäster doktrinen om särskiljbarhet (separability).
Härigenom ges skiljemännen möjlighet att förklara ett materiellt avtal
ogiltigt utan att samtidigt förlora sin egen behörighet att pröva tvisten.

4 §
Paragrafen, som saknar motsvarighet i skiljemannalagen, behandlar
skiljeavtalets verkan som rättegångshinder m.m. Den har behandlats i
bl.a avsnitt 5.7.
Av första stycket framgår att ett skiljeavtal hindrar att ett anspråk som
omfattas av avtalet mot en parts bestridande prövas av domstol. Det
krävs sålunda invändning för att domstolen skall pröva om dess
behörighet har inskränkts genom ett skiljeavtal. En outtalad förutsättning
för att domstolen skall vara obehörig att pröva tvisten är givetvis att
skiljeavtalet är giltigt, att det avser en skiljedomsmässig fråga, att ingen
särskild begränsningsregel av den typ som finns i 6 § är tillämplig och att
en part inte har förlorat sin rätt att åberopa skiljeavtalet enligt 5 §.
Avtalets giltighet kan alltså behöva prövas t.ex. med tillämpning av 36 §
avtalslagen. Domstolen skall självmant pröva att det rör sig om en
skiljedomsmässig fråga medan andra omständigheter måste åberopas av
en part för att domstolen skall pröva dem.
Andra stycket reglerar när en invändning skall framställas för att
beaktas av domstol. Huvudregeln är att en part skall framställa en
invändning om skiljeavtal första gången han skall föra talan i saken vid
domstolen. Detta innebär att en invändning som framställs t.ex. i ett
svaromål som kommer in för sent inte beaktas. Undantag görs i de fall en
part haft laga förfall och han framställt invändningen så snart förfallet
upphörde. Av bestämmelsen följer också att en part måste framställa en
invändning om skiljeavtal första gången han skall svara på en kvitt-
ningsinvändning för att domstolen skall pröva om kvittningsinvänd-
ningen omfattas av ett skiljeavtal och därför inte kan tas upp till prövning
i sak.
Av tredje meningen framgår att en invändning om skiljeavtal inte
prekluderas i rättegång därför att en part har anlitat summarisk process
eller underlåtit att åberopa skiljeavtalet i den summariska processen.
Denna fråga liksom hur skiljeavtalets verkan som rättegångshinder
påverkas av en parts eget agerande i vissa situationer har närmare
diskuterats i avsnitt 5.7.
Av tredje stycket framgår att ett skiljeavtal inte hindrar en part att
begära domstols beslut om säkerhetsåtgärder (se avsnitt 5.8). Härav följer
också att en sådan begäran inte medför att en part förlorar rätten att
åberopa skiljeavtalet som rättegångshinder. Som säkerhetsåtgärder
räknas beslut som regleras i 15 kap. rättegångsbalken men även t.ex.
förbud att verkställa bolagsstämmas beslut (9 kap. 17 § fjärde stycket
aktiebolagslagen [1975:1385]).
Det finns i 60 § första stycket vissa bestämmelser om säker-
hetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken när det gäller ett anspråk
som är föremål för eller skall prövas i ett skiljeförfarande utomlands.
Möjligheten att få till stånd säkerhetsåtgärder sedan skiljedom har
meddelats har diskuterats i avsnitt 13.3. Att skiljemännen själva kan
besluta att en part skall vidta en viss säkerhetsåtgärd följer av 25 § fjärde
stycket.
En erinran om regleringen i bl.a. denna paragraf har tagits in i 10 kap.
17 a § rättegångsbalken. Vidare finns nya särskilda bestämmelser om
skiljeavtalets verkan i den summariska processen i 33 och 38 §§ lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Det finns i
1 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister särskilda
bestämmelser om skiljeavtal när det gäller arbetstvister.

5 §
Punkterna 1 och 2 motsvarar 3 § i skiljemannalagen. De har behandlats i
avsnitt 5.7. Om, i fall som avses i punkt 2, motparten har ansökt om att
tingsrätten skall utse skiljeman (se 14 §), får han anses ha avstått från sin
rätt att välja rättegångsvägen.
Punkt 3 saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Skiljemännens rätt att
kräva säkerhet regleras i 38 §. Säkerhet skall normalt sett begäras med
hälften från vardera parten. Om ena parten inte ställer sin del av begärd
säkerhet får motparten ställa hela säkerheten själv. Ställs inte begärd
säkerhet får skiljemännen avsluta förfarandet. Vill eller kan ena parten
inte ställa sin andel av begärd säkerhet ges genom punkt 3 motparten
möjlighet att, i stället för att fortsätta skiljeförfarandet, vända sig till
allmän domstol (se avsnitt 11.1.2).

6 §
Paragrafen innebär en utvidgning av förbudet i 3 a § skiljemannalagen
mot skiljeavtal avseende framtida tvister mellan näringsidkare och
konsument. Den har behandlats i avsnitt 5.2.2.
Av första stycket framgår att förbudet mot skiljeavtal avseende
framtida tvister i princip är absolut när det är fråga om en konsument-
tvist. Den äldre bestämmelsen i skiljemannalagen som innebar att ett
skiljeavtal inte fick göras gällande om tvisten kunde handläggas vid
domstol enligt reglerna för s.k. småmål har alltså tagits bort. Bort-
tagandet av hänvisningen till reglerna för småmål får till följd att även
tvister som skall handläggas av en tingsrätt i särskild sammansättning,
t.ex. i egenskap av fastighetsdomstol, omfattas av förbudet. Ett undantag
från förbudet har gjorts för tvister som hyres- och arrendenämnd kan
pröva och där hyres- eller arrendenämnden i skiljeavtalet utsetts till
skiljenämnd.
Av andra stycket följer att förbudet inte omfattar vissa kollektiva
försäkringar och inte heller de fall där annat följer av Sveriges
internationella förpliktelser. Bestämmelsen motsvarar i denna del 3 a §
andra stycket skiljemannalagen.
Skiljemännen
7 §
I paragrafen anges de allmänna behörighetskrav som lagen ställer på en
skiljeman (se avsnitt 6.2.1). För att vara skiljeman måste man vara fullt
rättskapabel. En skiljeman skall sålunda vara myndig och inte ha
förvaltare enligt föräldrabalkens regler. Vidare får skiljemannen inte
heller vara i konkurs. Däremot uppställs inte krav på t.ex. svenskt
medborgarskap. Stadgandet innehåller endast minimivillkor och hindrar
inte parterna från att kräva ytterligare kvalifikationer av skiljemännen.
De i paragrafen givna behörighetsvillkoren skall iakttas självmant av
skiljemännen. Skulle en obehörig skiljeman stanna kvar i skiljenämnden,
leder det emellertid inte till att skiljedomen bli ogiltig. För att domen
skall bli upphävd fordras att en part inom föreskriven tid väcker
klandertalan och att partens rätt att åberopa förhållandet inte har
prekluderats enligt 34 § andra stycket.

8 §
Paragrafen behandlar skiljemannens relation både till tvisteföremålet och
parterna. Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt 6.2.2.
Begreppet jäv används inte i lagen. I stället anges i första och andra
styckena att en skiljeman skall vara opartisk och att han är diskvalificerad
om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för hans
opartiskhet. Detta är den grundläggande jävsregeln. Kravet på opartiskhet
gäller samtliga skiljemän, således även sådana som utsetts av parterna.
Det krävs yrkande av en part för att en skiljeman skall kunna skiljas från
sitt uppdrag med stöd av bestämmelsen. Däremot är en skiljeman enligt
9 § skyldig att utan särskild begäran lämna upplysningar om omständig-
heter som kan utgöra hinder för honom att vara skiljeman.
Det bör framhållas att det kan uppkomma situationer där paragrafen i
sig inte diskvalificerar en skiljeman från ett uppdrag men där denna av
andra skäl måste avböja. Det kan t.ex. väl tänkas att en advokat inte skall
anses jävig enligt 8 § men att omständigheterna likväl är sådana att det
skulle strida mot god advokatsed att åta sig eller behålla uppdraget som
skiljeman i en viss tvist. Bland annat torde en advokat enligt reglerna om
god advokatsed inte kunna åberopa sig på att en part har avstått från att
göra gällande en jävsgrund.
I andra stycket anges några omständigheter som alltid skall anses
kunna rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet. Denna upp-
räkning gör inte anspråk på att vara uttömmande utan är bara
exemplifierande. De särskilda punkterna skall inte heller tolkas mot-
satsvis.
Punkt 1 upptar det givna fallet att skiljemannen själv är part i
skiljeförfarandet. Vidare anges det förhållandet att skiljemannen kan
vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång. Det krävs alltså
inte att det skall vara fråga om synnerlig nytta eller skada. Redan en lägre
grad av nytta eller skada är tillräcklig.
Det är inte ovanligt att det råder ekonomisk intressegemenskap mellan
en tilltänkt skiljeman och ena parten utan att man kan säga att skilje-
mannen skulle ha nämnvärd nytta eller skada av hur det går i tvisten.
Betydelsen av intressegemenskapen får bedömas enligt den grund-
läggande jävsregeln och torde mycket ofta mynna ut i att jäv föreligger.
Med part jämställs i punkten närstående till parten. Med begreppet
närstående förstås såväl vissa släktingar som t.ex. sambor, men utanför
begreppet faller en relation till en juridisk person. Stor vikt skall läggas
vid den faktiska relationen i det enskilda fallet. Därigenom tonas
betydelsen av släktskapet ned.
I punkten 2 behandlas fall av ställföreträdarskap. Ledamot av styrelse
för juridisk person som är part är jävig, även om han inte är
ställföreträdare för den juridiska personen.
Punkt 3 tar upp en motsvarighet till sakkunnigjäv men sträcker sig
längre. Den som utåt har röjt en mening i tvisten kan knappast sägas vara
opartisk. Bestämmelsen riktar sig inte mot någon som endast har gett
uttryck för en uppfattning i en rättsfråga som kan bli aktuell i målet,
genom uttalanden i litteraturen eller genom ställningstagande som
domare i något annat mål. Självfallet drabbas inte en skiljeman av jäv
därför att han har beslutat mellandom eller deldom (se 29 §) eller annars
deltagit i något avgörande under pågående skiljeförfarande. Punkten tar
vidare upp ett närliggande fall där det typiskt sett föreligger en stor risk
att skiljemannen kan ha solidariserat sig med parten, nämligen om han
hjälpt honom att förbereda eller utföra sin talan i tvisten.
Slutligen tas i punkt 4 upp det mycket viktiga fallet att det föreligger en
hemlig ekonomisk relation mellan en skiljeman och endast ena parten
avseende ersättningen för uppdraget.

9 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen (se avsnitt 6.2.3).
Bestämmelsen innefattar en vidsträckt skyldighet för den som ombeds
att åta sig uppdrag som skiljeman och för den nyutsedde skiljemannen att
upplysa om omständigheter som kan tänkas utgöra hinder för honom att
vara skiljeman. Bestämmelsen syftar såväl på de allmänna behörig-
hetsvillkoren i 7 § som på jävsomständigheter. Vidare skall en skiljeman
under skiljeförfarandet upplysa parterna och övriga skiljemän så snart
han får kännedom om någon sådan omständighet som han inte tidigare
tillkännagett.
Bestämmelsen har inte direkt sanktionerats med någon påföljd för den
som underlåter att lämna erforderliga upplysningar. Om det är tveksamt
huruvida en viss omständighet utgör jäv, kan det förhållandet att
skiljemannen har förtigit omständigheten bli den tillkommande faktor
som gör att frågan besvaras jakande. Att skiljemannen har brustit i sin
upplysningsplikt kan vidare komma att påverka hans rätt till ersättning
för uppdraget och t.o.m. leda till skadeståndsskyldighet för honom.

10 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den reglerar när en
begäran om en skiljemans skiljande från uppdraget senast skall fram-
ställas och hur den skall prövas. Paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.3.
Paragrafen är inte aktuell när en skiljedom har meddelats. En
jävsinvändning får då göras gällande genom klander, enligt vad som
föreskrivs i 34 §.
En part kan låta bli att begära att en skiljeman skall skiljas från
uppdraget även om det föreligger en omständighet som kan rubba för-
troendet för skiljemannens opartiskhet. En part kan också med bindande
verkan avstå från att göra en känd omständighet gällande. En part kan i
konsekvens med detta inte begära att en av honom utsedd skiljeman skall
skiljas från uppdraget på grund av en omständighet som parten kände till
när han utsåg skiljemannen.
När domstol i samband med en klandertalan prövar om en skiljedom
skall hävas sker detta bl.a. med beaktande av preklusionsregeln i 34 §
andra stycket. Denna preklusionsregel kompletteras i första stycket första
meningen med en bestämmelse som ger en part femton dagar på sig att
framställa ett yrkande om en skiljemans skiljande från uppdraget. Gör en
part inte detta har han också förlorat sin rätt att göra gällande
omständigheten i en klanderprocess. En erinran om detta förhållande har
tagits in i 34 § andra stycket.
Enligt andra meningen skall ett yrkande om en skiljemans skiljande
från uppdraget prövas av skiljemännen. Härmed avses samtliga skilje-
män, sålunda även den eller de skiljemän som begärs entledigade från
uppdraget. Består skiljenämnden endast av en skiljeman får han följakt-
ligen själv pröva yrkandet. Parterna ges dock möjlighet att överlämna åt
någon annan att pröva frågan. Det är möjligt att de t.ex. har hänvisat till
ett skiljedomsinstituts regler och att det enligt dessa regler åvilar
institutet att pröva sådana frågor. Lagen innehåller inte någon begräns-
ning i fråga om åt vem prövningen kan överlämnas. En sådan överens-
kommelse kan träffas när som helst och behöver således inte ha ingåtts
innan frågan aktualiseras.
Av andra stycket framgår att om ett yrkandet bifalls har frågan
därigenom slutligt avgjorts. Den ersättning som skiljemannen kan vara
berättigad till fastställs senare i den slutliga skiljedomen.
Av tredje stycket följer att en part som är missnöjd med ett ogillande
beslut får ansöka hos tingsrätten om att skiljemannen skall skiljas från
uppdraget. Detsamma gäller om en parts yrkande har avvisats såsom för
sent framställt. Ansökan skall göras inom viss tid och kan hänföra sig till
både ett beslut av skiljemännen och ett beslut av någon som enligt
parternas överenskommelse skall göra prövningen. I det senare fallet kan
dock enligt 11 § talerätten vara avskuren, om det är ett skiljedomsinstitut
som har fattat beslutet. I en rent internationell tvist kan även därutöver
talerätten vara utesluten. Har parterna enligt 51 § bestämt att en
skiljemans opartiskhet över huvud taget inte skall kunna prövas av
domstol genom klandertalan mot skiljedomen får de nämligen därmed
också anses ha med giltig verkan avtalat bort möjligheten till en prövning
enligt 10 § tredje stycket.
En ansökan enligt tredje stycket skall göras inom trettio dagar från den
dag då parten fick del av skiljemännens beslut. Bestämmelsens
utformning innebär inte något krav på delgivning enligt delgivningslagen
(1970:428).
Om ingen ansökan görs inom angiven tid, har frågan slutligt avgjorts
och kan inte bli föremål för prövning i en klanderprocess. Annars avgör
tingsrätten slutligt frågan (se 44 § tredje stycket). Tingsrättens avgörande
kan inte bli föremål för ny prövning i en klanderprocess. Det överlämnas
åt skiljemännen att besluta om skiljeförfarandet skall fortsätta eller vila
medan domstolen prövar om en skiljeman skall skiljas från uppdraget.

11 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 6.2.3.
Bestämmelsen ger parterna möjlighet att bestämma att frågor om en
skiljemans opartiskhet som kommer upp under förfarandets gång slutligt
skall prövas av ett skiljedomsinstitut i stället för av allmän domstol.
Detta innebär att institutets prövning inte kan komma att överprövas vare
sig genom en särskild talan eller i samband med en klandertalan.
En part kan binda sig för att avstå från att dra en jävsfråga inför
domstol (se kommentaren till 10 §). Detta förutsätter dock att jävs-
grunden är känd. Denna paragraf ger emellertid stöd för att redan på ett
tidigare stadium, t.ex. när skiljeavtalet ingås, avtala bort domstols-
prövningen till förmån för en prövning av ett skiljedomsinstitut. Att i
internationella tvister en än längre gående möjlighet finns för parterna att
i förväg avtala bort domstolskontrollen följer av 51 §.
Det måste av parternas eget avtal eller av det skiljedomsreglemente till
vilket avtalet hänvisar tydligt framgå att det är en slutlig prövning som
skall göras av skiljedomsinstitutet. I tveksamma fall bör man utgå från att
prövningen inte är slutlig. Begreppet skiljedomsinstitut är vagt men
ställer krav på att det skall röra sig om ett institut som verkar enligt
antagna stadgar.
Om en part i strid mot parternas avtal vänder sig till domstol i en
jävsfråga som skall prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut får av
allmänna processrättsliga principer för dispositiva ärenden anses följa att
det krävs en invändning av motparten för att domstolen skall pröva om
dess behörighet har inskränkts genom parternas avtal.

12 §
Av paragrafen framgår att de följande bestämmelserna är dispositiva och
således bara gäller om och i den mån parterna inte har bestämt något
annat. Härav följer dock inte att avtalsfriheten är obegränsad. Paragrafen
har behandlats i avsnitt 7.
I tredje stycket ges det författningsstöd som krävs för att domstolen
skall ha en generell skyldighet att utse skiljemän. Härvid skall lagen
(1996:242) om domstolsärenden tillämpas. Bestämmelsen är emellertid
tillämplig endast om parterna har avtalat att en skiljeman eller skiljemän i
ett visst fall skall utses av tingsrätten. Bestämmelsen kan vara särskilt
användbar i ett skiljeförfarande mellan fler än två parter. Parterna kan
t.ex. ha bestämt att tingsrätten skall utse samtliga skiljemän om andra
avtalslösningar visar sig inte fungera. Hur många skiljemännen skall vara
får antas följa av avtalet; i annat fall torde man kunna falla tillbaka på
föreskriften i 13 § att antalet är tre. Har parterna inte träffat något särskilt

avtal om hur skiljemännen skall utses kan lagens dispositiva bestäm-
melser i och för sig vara tillämpliga, men dessa är utformade med tanke
på ett tvåpartsförfarande och torde endast i begränsad utsträckning kunna
användas om fler än två parter uppträder i tvisten.

13 §
Paragrafen överensstämmer med 6 § skiljemannalagen (se avsnitt 7.2 och
7.3).

14 §
Paragrafen motsvarar i stort 7 § och 8 § första stycket skiljemannalagen.
Den har behandlats i bl.a. avsnitt 7.3.
Tidsfristen i första stycket har förlängts från fjorton till trettio dagar.
Något krav på delgivning ställs inte upp.
Av 19 § följer att en begäran om skiljedom och därmed den inledande
underrättelsen om valet av skiljeman skall vara skriftlig. Om ett initiativ
från en part till skiljeförfarande saknar uppgift om skiljeman, är det inte
att anse som en begäran om skiljedom i lagens mening. Svarar andra
parten med att skriftligen meddela sitt val av skiljeman, kan den parten
inte utan vidare ha anspråk på att tingsrätten skall utse skiljeman för den
första parten, om denne förhåller sig passiv på meddelandet (se vidare
avsnitt 8.1.).
Av andra stycket framgår att endast skriftlig underrättelse medför att
parten inte längre får återkalla sitt val av skiljeman. En muntlig
underrättelse får således inte denna verkan. Ett faxmeddelande får anses
uppfylla skriftlighetskravet.
Om motparten inte utser skiljeman inom den angivna tiden kan den
påkallande parten antingen begära att tingsrätten utser skiljeman enligt
tredje stycket eller, utan hinder av skiljeavtalet, väcka talan vid domstol
(5 § 2 p.).

15 §
Paragrafen reglerar olika fall då den eller de som skall utse skiljeman inte
gör det. Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.
Första stycket tar upp det fall att skiljemän skall utse ytterligare en
skiljeman. Fristen börjar löpa när den siste av de skiljemän som skall
förrätta valet har blivit utsedd. Det spelar inte någon roll för påföljden
om skiljemännen inte kan enas om valet eller om deras underlåtenhet har
andra orsaker.
Andra stycket första meningen reglerar det fall att en skiljeman skall
utses av någon annan än en part eller skiljemän men något val inte
kommer till stånd. I enlighet med vad Lagrådet föreslagit börjar fristen
löpa när den som vill att en skiljeman skall utses har uppmanat den som
skall utse skiljemannen att göra det. Det räcker att ett allvarligt försök har
gjorts att nå den som skall utse skiljemannen. Underlåtenhet att utse
skiljeman medför inte att skiljeavtalet helt eller delvis förfaller. Endera
parten kan i stället begära att tingsrätten skall utse skiljeman. Om det i
skiljeavtalet avsedda organet angetts på ett felaktigt sätt får man försöka
sluta sig till vilket organ som avsetts och rikta uppmaningen dit. I de fall
detta inte är möjligt eller om det avsedda organet inte existerar kan parten
vända sig direkt till tingsrätten.
Skall en skiljeman utses av parterna gemensamt men kan de inte enas
om valet skall enligt andra meningen tingsrätten på ansökan av en part
utse skiljeman.
I samtliga fall som behandlas i denna paragraf kan en part vända sig till
tingsrätten och begära att domstolen utser skiljeman. Till skillnad från
vad som gäller när en part själv skall utse skiljeman (5 §) ges i de nu
behandlade fallen en part inte möjlighet att i stället väcka talan vid
domstol.

16 §
Paragrafen, som är dispositiv, motsvarar i stora drag 10 § första och
andra stycket i skiljemannalagen. Den har behandlats i avsnitt 7.4. Den
huvudsakliga förändringen i förhållande till äldre rätt består i att
skiljeavtalet i de av paragrafen berörda fallen inte förfaller, även om
skiljemannen har utsetts i skiljeavtalet.
En skiljeman kan skiljas från uppdraget t.ex. för att det föreligger
någon omständighet som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet.
Parterna gemensamt kan också skilja en skiljeman från uppdraget. Detta
gäller även om någon annan har utsett honom. En skiljeman kan själv
begära att få lämna sitt uppdrag av flera skäl. I jävsfallet kan han vilja
avgå redan på begäran av ena parten eller utan att någon av parterna har
begärt det. Skiljemannen kan också begära att få avgå t.ex. på grund av
försämrad hälsa eller för att han av annan anledning anser sig förhindrad
att befatta sig med arbetet i tillräcklig omfattning.
Av paragrafen framgår att formerna för att utse en ny skiljeman beror
på vid vilken tidpunkt hindret att fullgöra uppdraget uppstod. Om
skiljemannen inte kan fullfölja sitt uppdrag på grund av en omständighet
som förelåg redan då han utsågs, skall tingsrätten på begäran av en part
utse en ny skiljeman. Däremot skall den som ursprungligen haft att utse
skiljemannen kunna utse en ny, i de fall hindret uppstod efter valet av
skiljemannen. Vid valet av en ny skiljeman skall 14 och 15 §§ tillämpas.
Om det ankommit på någon annan än parterna att utse skiljemannen,
bör parterna underrätta den eller dem som skall utse en ny skiljeman.
Tidsfristen löper från den tidpunkt då den som har utsett den avgångne
skiljemannen fått kännedom om att han skall utse ny skiljeman.
Bestämmelsen har, såvitt avser tidsfristen, utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Skall skiljemannen utses av ena parten kan underlåtenhet att göra detta
inom rätt tid medföra att motparten väcker talan vid domstol (5 § 2 p.).
Parterna kan under förfarandet framställa nya yrkanden och åberopa
nya omständigheter som på ett påtagligt sätt förändrar föremålet för
skiljemännens prövning. Parterna kan också träffa ett nytt skiljeavtal
inför skiljemännen. Även i dessa fall får skiljemännen dock anses
utsedda genom det första valet.

17 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.4.
Första meningen motsvarar stadgandena i 9 § andra stycket och 10 §
tredje stycket skiljemannalagen. Påföljden är dock oberoende av hur
skiljemannen har utsetts.
En skiljeman kan inte med hjälp av tvångsmedel förmås att fullgöra sitt
uppdrag. Däremot kan han med stöd av denna bestämmelse skiljas från
uppdraget. Det räcker att skiljemannen har försenat förfarandet. Det
krävs alltså inte att det visas att han obstruerar eller är försumlig. Vad
som är försening får ses i ljuset av vad parterna har avtalat eller förutsatt
angående tidsplanen för förfarandet.
Bestämmelsen omfattar inte den situationen att en skiljeman avgår
frivilligt sedan en part ansökt om att han skall skiljas från uppdraget. I
sådant fall tillämpas i stället huvudregeln i 16 §. Bestämmelsen omfattar
inte heller den i 15 § första stycket angivna situationen.
Bestämmelsen är inte dispositiv enligt 12 §. Detta hindrar emellertid
inte tillämpningen av avtalsbaserade bestämmelser om att en skiljeman
skall skiljas från sitt uppdrag. Parterna kan t.ex. hänvisa till ett
skiljedomsreglemente som innehåller föreskrifter om att ett skiljedoms-
institut kan skilja en skiljeman från uppdraget under vissa förutsätt-
ningar. Ett sådan föreskrift är fullt verksam. Parterna kan visserligen inte
föreskriva att 17 § inte skall vara tillämplig. De kan däremot med stöd av
andra meningen bestämma att prövningen enligt 17 § slutligt skall göras
av ett skiljedomsinstitut i stället för av en domstol. Om institutet
entledigar en skiljeman skall institutet också utse en annan skiljeman.
Om en part i strid mot parternas avtal, att prövningen slutligt skall
göras av ett skiljedomsinstitut, vänder sig till domstol får av allmänna
processrättsliga principer för dispositiva ärenden anses följa att det krävs
en invändning för att domstolen skall pröva om dess behörighet har
inskränkts genom parternas avtal.

18 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 7.5.
Lagliga förutsättningar för skiljeförfarande saknas om det inte finns ett
giltigt och tillämpligt skiljeavtal eller om tvistefrågan inte är skilje-
domsmässig. Att det förhåller sig på detta sätt skall vara uppenbart. Det
är således inte tillräckligt att det är antagligt eller troligt att så är
fallet.
Tingsrättens prövning begränsas sålunda beträffande dessa frågor.
Uppenbarhetsrekvisitet gäller både den bevismässiga och den rättsliga
sidan av saken.
Bestämmelsen är inte tillämplig på andra typer av invändningar än
sådana som hänför sig till de lagliga förutsättningarna för skilje-
förfarande.
Förfarandet
19 §
Paragrafen motsvarar närmast 11 § i skiljemannalagen. Den har be-
handlats i avsnitt 8.1.
Första stycket klargör att skiljeförfarandet inleds när motparten får del
av en begäran om skiljedom som uppfyller kraven i andra stycket. Skall
talan väckas inom viss tid är denna tidpunkt relevant för bedömningen av
om så har skett. Regleringen är dock dispositiv. Parterna kan avtala att
talan väcks t.ex. genom att en begäran om skiljedom ges in till ett skilje-
domsinstitut. Av bestämmelsens dispositiva natur följer också att en part
kan konkludent acceptera en begäran om skiljedom som i och för sig inte
uppfyller lagens formkrav. Någon särskild begäran om skiljedom krävs
inte heller om parterna inför skiljemännen kommer överens om ett nytt
eller utvidgat skiljeavtal.
I andra stycket regleras hur en begäran om skiljedom skall utformas
och vad den skall innehålla. En begäran om skiljedom skall vara skriftlig.
Den skall enligt punkt 1 innehålla en uttrycklig och villkorslös begäran
om skiljedom. Det är viktigt att en part som begär skiljedom på ett klart
och tydligt sätt ger sin begäran till känna för motparten. En begäran om
skiljedom skall vidare enligt punkt 2, vilken utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, innehålla uppgift om den eller de frågor som skilje-
männen skall pröva. Frågan skall omfattas av skiljeavtalet. Slutligen
framgår det av punkt 3 att den part som begär skiljedom skall ange vem
han utsett till skiljeman (se också kommentaren till 14 §). Denna punkt är
givetvis endast tillämplig när den part som begär skiljedom ensam skall
utse en eller flera skiljemän. Det förutsätts att den nämnde skiljemannen
har accepterat uppdraget. En följd av punkt 3 blir att den part som begär
skiljedom i normalfallet måste utse en skiljeman för att en giltig begäran
skall anses ha skett, även om han sedermera vill verka för att tvisten
avgörs av en ensam skiljeman.
En parts rätt att framställa yrkanden och åberopa omständigheter till
stöd för sin talan regleras i 23 §.

20 §
Paragrafen motsvarar 12 § första stycket i skiljemannalagen och har
behandlats i avsnitt 8.4.2.
Om den tredje skiljemannen enligt skiljeavtalet skall utses av någon
annan än parterna eller andra skiljemän, får av avtalet anses följa att den
tredje skiljemannen skall vara ordförande.

21 §
Paragrafen motsvarar 13 § i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 8.4.2.

22 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Platsen för skilje-
förfarandet avgör enligt 52 § skiljedomens nationalitet och har enligt 43
och 44 §§ betydelse för vissa forumfrågor. Bestämmelsen har behandlats
i avsnitt 8.5.
Av första stycket första meningen framgår att det i första hand är
parterna som bestämmer platsen för förfarandet. Har parterna inte gjort
detta, antingen i skiljeavtalet eller senare, är det enligt andra meningen
upp till skiljemännen att bestämma platsen för förfarandet. Platsen för
förfarandet skall anges i skiljedomen enligt 31 § andra stycket och
uppgiften härom får presumeras vara korrekt. Saknar skiljedomen sådan
uppgift men anges den vara meddelad på viss ort bör man kunna utgå
från att denna ort utgör platsen för skiljeförfarandet.
Skiljeförfarandets anknytning till platsen för förfarandet kan vara av
mer eller mindre påtaglig karaktär. Det kan vara så att såväl parter som
skiljemän finns på denna plats. Men det kan även vara så att tvisten
handläggs enbart genom skriftväxling och att endast skiljenämndens
ordförande har någon anknytning till platsen. Platsen för förfarandet har
således närmast en juridisk-teknisk karaktär. Det måste dock finnas
någon anknytning till platsen för förfarandet.
Andra stycket klargör att skiljemännen har vidsträckta möjligheter att
anpassa handläggningen till vad som är mest praktiskt utan att detta
påverkar platsen för förfarandet. De kan ha förhandling, hålla förhör,
förrätta syn och överlägga på annan ort än platsen för förfarandet . Det
bör dock uppmärksammas att denna frihet kan ha inskränkts av parterna.
Det blir en tolkningsfråga vilken frihet för skiljemännen som parterna har
åsyftat när de har pekat ut viss ort som plats för skiljeförfarandet. Även
om det då ligger närmast till hands att parterna har förutsatt att
förhandlingar skall äga rum just på den orten, kan de givetvis även
passivt godta att ett sammanträde likväl hålls på annan ort. Att parterna
skulle ha velat hindra skiljemännen att överlägga någon annanstans än på
platsen för förfarandet kan knappast antas.

23 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 8.3.
En begäran om skiljedom behöver, när det gäller själva inställningen i
tvisten, enligt 19 § andra stycket 2 p. endast innehålla uppgift om den
fråga som skiljemännen skall pröva. I första stycket anges hur parterna
närmare kan åläggas att precisera sin talan. Den part som begär skiljedom
har enligt första meningen skyldighet men också en rätt att inom
utsatt tid framställa yrkanden och åberopa omständigheter till stöd för sin
talan inom ramen för den fråga som angetts i begäran. Försummar han
detta, får han nöja sig med den befogenhet som andra stycket kan ge.
Motparten skall på motsvarande sätt enligt andra meningen inom en viss
frist helt eller delvis medge eller bestrida den första partens yrkanden och
åberopa de omständigheter till stöd för sin inställning som han önskar.
I första stycket förutsätts alltså parterna hålla sig inom ramen för den
eller de frågor som väckts genom påkallelsen. Andra stycket reglerar
parternas möjligheter att utöver vad som följer av första stycket fram-
ställa yrkanden och åberopa omständigheter i såväl inledningen av
förfarandet som senare. Först nämns möjligheten att framställa yrkanden.
Den part som begär skiljedom kan framställa nya yrkanden, men också
motparten kan å sin sida få framställa yrkanden, vid en eller flera
tidpunkter. Av särskilt intresse är kvittningsyrkanden, men också gen-
käromål kan tillåtas. Andra stycket omfattar emellertid vidare alla fall av
taleändringar, oavsett från vilken part de kommer. Det kan sammantaget
röra sig om allt från en mindre justering av ett redan framställt yrkande
till en utvidgning av tvisten till en annan fråga än den som togs upp i
begäran om skiljedom. Samtliga frågor skall visserligen omfattas av
skiljeavtalet. Det är emellertid möjligt att ena parten framställer ett
yrkande som inte omfattas av skiljeavtalet. Gör motparten inte någon
invändning kan hans underlåtenhet komma att medföra att han inte kan
åberopa felet i en klanderprocess. Skiljemännens prövning kommer då att
utsträckas utöver det ursprungliga skiljeavtalet. Parterna kan naturligtvis
också komma överens om att vidga skiljeavtalet. Att skiljemännen inte
utan vidare är skyldiga att acceptera en sådan utvidgning av sitt uppdrag
är en annan sak.
Presumtionen kan sägas vara att skiljemännen skall vara generösa när
det gäller att tillåta nya yrkanden och åberopanden, som håller sig inom
ramen för skiljeavtalet. Skiljemännen kan dock neka en part prövning av
yrkandet eller omständigheten, om skiljemännen anser det olämpligt att
de prövas.
Tidsaspekten nämns uttryckligen i lagtexten. Det är särskilt angeläget
att sätta stopp för obstruktionsmässiga åtgärder. Bland annat för det
ändamålet kan det vara lämpligt att bestämma en frist, efter vars utgång
nya yrkanden eller åberopanden i princip inte beaktas. I och med att en
slutförhandling har hållits bör också förfarandet i allmänhet kunna anses
som avslutat. Har parterna bestämt att skiljedom skall meddelas inom
viss tid kan skiljemännen behöva vägra en part att utöka tvisten med
hänvisning till att tvisten i så fall inte hinner behandlas inom den
föreskrivna tiden. I åtskilliga andra fall bör emellertid skiljemännen
kunna visa tillmötesgående och genom fördelning av kostnader beakta
den olägenhet som kan uppstå på grund av att en part dröjt med att agera.
Också andra faktorer än tidsaspekten kan ge skiljemännen anledning
att avböja en ändring eller utvidgning av talan. Skiljemännen kan vara
utsedda med tanke på sin expertis inom ett visst sakområde. Om ena
parten då vill framställa ett yrkande som innebär att skiljemännen skall
göra bedömningar inom ett helt annat område kan det framstå som
lämpligt att de inte tar upp yrkandet.
Skiljemännen måste också ta hänsyn till en parts intresse av att få sitt
yrkande eller åberopande prövat. Det bör krävas mycket starka skäl för
att vägra en motpart att göra en kvittningsinvändning eller att motsätta
sig att en part till stöd för en talan åberopar en omständighet som skulle
prekluderas som res judicata genom den blivande skiljedomen.
Tredje stycket ger parterna möjlighet att avtala om andra regler för
förfarandets inledande och för taleändring än som framgår av första och
andra stycket. Parterna kan t.ex. hänvisa till ett skiljedomsreglemente
som har en annan reglering. De kan också nöja sig med att exempelvis
reglera hur långa frister som respektive part skall ha på sig att precisera
sin talan enligt första stycket.

24 §
Paragrafen motsvarar till del 14 § i skiljemannalagen. Den har behandlats
i avsnitt 8.4.2.
Första stycket första meningen fastslår att parterna skall få möjlighet
att lägga fram sin sak. I detta ligger också att de skall ges tillfälle att
bemöta vad motparten har anfört. Parternas rätt begränsas av att de
endast i behövlig utsträckning skall beredas tillfälle att utföra sin talan.
En part skall således inte tillåtas att förhala förfarandet genom uppskov
för ovidkommande utredningar eller genom att införa uppenbart onödigt
processmaterial. Skiljemännen är oförhindrade att förelägga parterna en
frist inom vilken deras talan, beträffande hela tvisten eller delfråga, skall
vara avslutad. I detta inbegrips den rättsliga argumenteringen. En part
kan enligt första meningen ha rätt till flera muntliga förhandlingar; det
kan t.ex. finnas behov av att hålla muntlig förhandling såväl i behörig-
hetsfrågan som i den hänskjutna tvisten. Enligt andra meningen är en
part emellertid tillförsäkrad en muntlig förhandling inför varje avgörande
av en hänskjuten fråga även om detta strängt taget inte skulle vara
behövligt enligt första meningen. Skiljemännen bör kunna begära att
parterna påkallar muntlig förhandling inom viss tid, vid risk att dessa
annars får anses ha avstått från en sådan. Av andra meningen framgår
vidare att om parterna har avtalat att tvisten skall avgöras utan muntlig
förhandling är skiljemännen bundna av parternas överenskommelse. En
part kan emellertid inte på förhand avstå från rätten att i behövlig
omfattning utföra sin talan. Bestämmelsen har i denna del utformats i
enlighet med vad Lagrådet föreslagit.
Andra stycket ger uttryck för kommunikationsprincipen. Stadgandet är
en minimibestämmelse, och det kan vara lämpligt att tillställa motparten
material utan att det direkt krävs av bestämmelsen. Det förutsätts att alla
handlingar från en part skall komma motparten till del, om de kan sägas
röra själva tvisten. Som regel bör handlingen sändas till motparten. Något
krav på delgivning finns inte. Bestämmelsen utesluter inte att skrym-
mande material hålls tillgängligt t.ex. hos skiljenämndens ordförande och
att parten i fråga underrättas om detta. Att inlagor skall sändas till
motparten är inte liktydigt med att denne alltid skall beredas en särskild
frist att yttra sig. Detta är obehövligt, t.ex. om inlagan innehåller upp-
gifter som inte skall beaktas därför att en preklusionsfrist har över-
skridits. Vad som har sagts om parternas inlagor gäller också process-
material som tillförs handläggningen utifrån, t.ex. yttranden av sak-
kunniga och skriftliga vittnesutsagor. Skiljenämnden är däremot inte
skyldig att låta parterna få del av handlingar som har kommit till endast
som ett led i nämndens egna överväganden.
Av tredje stycket framgår att skiljemännen inte kan meddela
tredskodom utan måste avgöra tvisten i sak även om ena parten inte
uppträder i tvisten.
Lagen innehåller inte några bestämmelser som handlar om materiell
processledning. Dessa frågor har dock diskuterats i avsnitt 8.7.

25 §
Paragrafens första och andra stycke saknar motsvarighet i skilje-
mannalagen (se avsnitt 8.6). Fjärde stycket har behandlats i avsnitt 5.8.
Första stycket första meningen fastslår att det är parterna och inte
skiljemännen som skall svara för bevisningen. Skiljemännen bör visser-
ligen vara oförhindrade att påpeka för en part att han har bevisbördan för
ett visst påstående men parten måste själv avgöra vilken bevisning som
skall åberopas. Ett undantag från denna princip behandlas i andra
meningen som ger skiljemännen rätt att utse sakkunniga, om inte båda
parter motsätter sig detta. Parterna kan av framför allt två skäl vilja
motsätta sig att en sakkunnig utses, nämligen att det medför ökade
kostnader och att en utomstående dras in i ett förfarande som inte är
offentligt. Dessa aspekter bör skiljemännen väga in vid sin bedömning av
om en sakkunnig bör utses mot en parts bestridande.
Andra stycket begränsar i viss mån parternas bestämmanderätt över
bevisningen. Lika litet som en part utan vidare bör få åberopa nya
omständigheter på ett sent stadium av förfarandet bör han få föra in ny
bevisning. Skiljemännen bör kunna ge en part ett stupstocksföre-
läggande också i fråga om bevisningen, med verkan att efter fristen
begärd bevisning inte tillåts, bortsett från speciella situationer. Ny
bevisning som åberopas efter preklusionsfristens utgång bör sålunda
godtas t.ex. om en part haft laga förfall eller om begäran föranleds av att
motparten åberopat en ny grund eller ny bevisning.
Tredje stycket motsvarar 15 § första stycket andra meningen i skilje-
mannalagen.
Av fjärde stycket framgår att skiljemännen får meddela beslut om
säkerhetsåtgärder, om inte parterna har kommit överens om något annat.
Dessa beslut blir dock inte exigibla. Bestämmelsen syftar till att peka på
möjligheten för skiljemän att begära att en part vidtar vissa åtgärder
under förfarandet. Den är däremot inte avsedd att innebära en avgräns-
ning av vilka åtgärder som skiljemännen kan besluta om. Skiljemännen
får således anses ha vidsträckta möjligheter att meddela såväl beslut som
direkt tar sikte på att säkerställa verkställigheten av en blivande
skiljedom som t.ex. beslut om att en part skall bevara visst bevismaterial.

26 §
Paragrafen motsvarar i stort 15 § andra stycket i skiljemannalagen. Den
har behandlats i avsnitt 8.6.
Av första stycket första och andra meningen framgår att en part först
skall vända sig till skiljemännen för att få deras tillstånd till åtgärden.
Tredje meningen reglerar förutsättningarna för att skiljemännen skall
lämna tillstånd till de tidigare nämnda åtgärderna. I första hand bör
skiljemännen kräva att åtgärden har betydelse som bevis. Om det gäller
ett förhör bör parten vidare kunna ange något godtagbart skäl till varför
förhöret skall äga rum vid domstol under ed eller sanningsförsäkran.
Tingsrättens prövning skall enligt fjärde meningen inskränka sig till om
det finns lagliga hinder mot åtgärden. Tingsrätten skall alltså inte pröva
om åtgärden kan anses befogad eller liknande.
Av 44 § andra stycket framgår att det överlämnas åt skiljemännen att
bestämma hos vilken tingsrätt som ansökan skall göras. Detta innebär att
samtliga förhörspersoner kan höras vid en domstol i ett sammanhang.
Regeln hindrar dock inte skiljemännen från att bestämma olika tingsrätter
för olika förhörspersoner. Däremot kan tingsrätten inte med stöd av 35
kap. 8 § rättegångsbalken bestämma att bevisupptagningen skall ske vid
någon annan tingsrätt.
Andra stycket första och andra meningarna har i sak utformats i
enlighet med Lagrådets förslag. Hänvisningen i första meningen till
rättegångsbalkens regler innebär att balkens regler om bevisupptagning
utom huvudförhandling skall tillämpas beträffande förhör. I fråga om
editionsföreläggande eller föreläggande om tillhandahållande av föremål
skall bl.a. 38 kap. 2 och 5 §§ samt 39 kap. 5 § rättegångsbalken tillämpas
men däremot inte bestämmelserna om bevisupptagning utom huvud-
förhandling i 38 kap. 6 § och 39 kap. 2 §. Av andra meningen framgår att
skiljemännen skall kallas till domstolens förhör och få tillfälle att ställa
frågor. Tingsrättens roll bör inskränka sig till att se till att rätte-
gångsbalkens regler iakttas. Den närmare utfrågningen av förhörs-
personerna ankommer på parterna och skiljemännen. Tredje meningen
klargör att en eller flera skiljemäns utevaro inte hindrar att förhöret
genomförs.
Skiljedomen
27 §
Bestämmelserna i paragrafen saknar direkt motsvarighet i skiljemanna-
lagen. De har behandlats i avsnitt 9.2 och 7.7.
I första stycket definieras begreppet skiljedom. Ett avgörande av en
fråga om saken, dvs. en tvistefråga som har överlämnats till skiljemännen
(jfr 1 §), sker alltid i en skiljedom. Att en sådan kan ha karaktär av
deldom eller mellandom, enligt rättegångsbalkens terminologi, framgår
av 29 §. Skiljedomsbegreppet används emellertid också för ett avgörande
varigenom skiljemännen utan att döma i sak avslutar skiljeförfarandet
i dess helhet. En sådan skiljedom kan innebära att skiljemännen avvisar
eller avskriver tvisten. Avvisningen kan t.ex. bero på att något giltigt och
tillämpligt skiljeavtal inte visats föreligga eller på att saken är res
judicata eller föremål för lis pendens. Den vanligaste orsaken till att en
tvist avskrivs från vidare handläggning är att talan har återkallats.
Skiljemännen kan också utan sakprövning skilja sig från tvisten t.ex.
därför att en av parterna bestämd tidsfrist för avgörande av sakfrågan har
gått ut eller därför att parterna inte har ställt begärd säkerhet (38 § första
stycket). En skiljedom varigenom talan avvisas eller skrivs av och
förfarandet sålunda avslutas kan inte innehålla beslut i andra frågor, utom
när dessa avser ersättningen till skiljemännen och fördelningen mellan
parterna av uppkomna kostnader för förfarandet. Angående möjlig-
heterna att föra talan mot en sådan skiljedom hänvisas till 36 §.
Skiljemännen får enligt andra stycket stadfästa en förlikning i en
skiljedom. Bestämmelsen ger ett visst utrymme för skiljemännen att
vägra fastställelse. En förlikning som träffats för att bedra någon eller
som annars strider mot goda seder bör skiljemännen vägra att stadfästa.
Vidare bör skiljemännen vägra att stadfästa förlikningar som tar upp
frågor som inte är skiljedomsmässiga. En stadfästelse förutsätter en
begäran från parterna gemensamt. Parterna måste således vara ense såväl
om förlikningens materiella innehåll som om att denna skall stadfästas.
Andra avgöranden än de som nämns i första och andra styckena skall
enligt tredje stycket betecknas som beslut. Som exempel på sådana beslut
kan nämnas avgöranden i jävsfrågor, avgöranden varigenom skilje-
männen ogillar en invändning om bristande behörighet att handlägga
tvisten och förelägganden av olika slag för parterna i fråga om hand-
läggningen. Dit hör också partiell avvisning eller avskrivning av den
talan som förs inför skiljemännen. Ett sådant avskrivnings- eller avvis-
ningsbeslut kan angripas endast genom talan mot den slutliga skilje-
domen.
I skiljedomsreglementen kan förekomma en terminologi som avviker
från den i denna paragraf fastslagna, även om det givetvis är önskvärt att
en anpassning kommer till stånd i svenska regler. Även i övrigt får man
räkna med att lagens termer inte alltid kommer till korrekt användning.
Detta kan självfallet inte bilda grund för angrepp mot ett visst avgörande.
En annan sak är att parterna inte redan genom att använda andra begrepp
kan åstadkomma andra rättsverkningar än om lagens termer hade
tillämpats. Vid tillämpning av lagens regler måste parternas termer
översättas till lagens beteckningar.
Fjärde stycket anger ett viktigt huvudfall när skiljemannauppdraget
anses slutfört. Av bestämmelsen följer att skiljemännens behörighet
upphör när den slutliga skiljedomen har meddelats. Härifrån görs dock
undantag för fall av rättelse, tolkning och komplettering av skiljedomen
(se 32 §). Vidare är skiljemännen behöriga att vidta vissa åtgärder för att
undanröja en grund för ogiltighet eller upphävande av skiljedomen (se
35 §). Om den meddelade skiljedomen är ogiltig eller upphävs av
domstol är skiljemännen sålunda inte automatiskt behöriga att på nytt
pröva tvisten. Detta gäller oavsett om domen inneburit ett avgörande av
tvistefrågan eller inte. Om skiljeavtalet fortfarande gäller måste en part
som på nytt vill få till stånd en prövning av skiljemän i vanlig ordning
begära skiljedom. Det bör framhållas att lagen inte uttömmande anger
när skiljemännens uppdrag upphör.

28 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 9.5.
Av paragrafen följer att en part har en oavvislig rätt att begära pröv-
ning i sak av ett yrkande som motparten vill återkalla. Begär motparten
inte prövning och innebär återkallelsen att det inte återstår någon del av
den hänskjutna tvisten avslutas skiljeförfarandet genom skiljedom. En
sådan skiljedom kan överprövas av domstol enligt 36 §. I annat fall
avskrivs yrkandet i ett beslut. Mot beslutet kan en part inte föra särskild
talan. En part kan under förfarandet på nytt begära att skiljemännen
prövar yrkandet. En sådan begäran prövas av skiljemännen enligt 23 §
andra stycket.

29 §
Paragrafen saknar delvis motsvarighet i skiljemannalagen. Den har
behandlats i avsnitt 9.6.
Skiljemännen ges enligt första stycket första meningen vidsträckta
möjligheter att meddela särskild skiljedom. Av 1 § följer att en särskild
skiljedom kan gälla förekomsten av en viss omständighet. Det finns
endast två begränsningar som gäller för skiljemännens rätt att meddela
särskild skiljedom. Parterna kan gemensamt motsätta sig att en särskild
skiljedom meddelas. Vidare måste en huvudfordran och en fordran som
åberopas till kvittning enligt andra meningen avgöras i samma skiljedom,
under förutsättning att parterna inte har bestämt något annat. Begräns-
ningen i fråga om kvittning syftar dock endast på det fall att båda
yrkandena har fått framställas (jfr 23 §). Begär båda parter särskild
skiljedom bör sådan meddelas (jfr 21 §).
Andra stycket motsvarar närmast 19 § andra meningen i skiljemanna-
lagen.

30 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen (jfr dock 16 §). Den
har behandlats i avsnitt 9.4.
Av första stycket framgår att det inte är nödvändigt att alla skiljemän
deltar i avgörandet. Samtliga skiljemän måste dock självfallet ha beretts
tillfälle att göra det. Har en skiljeman inte deltagit i överläggningen och
har han varit hindrad att göra det t.ex. på grund av sjukdom, är övriga
skiljemän inte beslutskompetenta, även om den frånvarande har varit
kallad. Regeln är tillämplig inte bara vid överläggning till dom utan
också vid prövning inför ett beslut under förfarandet, t.ex. en jävs-
prövning. Å andra sidan får den inte konsekvenser annat än för det
aktuella beslutstillfället. Regeln syftar till att omintetgöra möjligheten för
en part att med hjälp av en tredskande skiljeman förhindra att skiljedom
eller beslut meddelas. Motparten kan visserligen med stöd av 17 § begära
att en sådan skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag. Denna utväg ter sig
dock inte särskilt attraktiv, t.ex. om endast skiljemännens överläggning
till dom återstår av skiljeförfarandet. Bestämmelserna i 31 § första
stycket utgör en garanti mot missbruk av regeln.
Lagen innehåller inte några regler om hur olika omröstningsteman
skall ställas upp. Detta får skiljemännen bestämma. Omröstningsregeln i
andra stycket har konstruerats så att tvisten alltid kommer att avgöras.
Av första meningen framgår att regeln är dispositiv. Parterna kan således
bestämma t.ex. att rättegångsbalkens sammanjämkningsregel vid oenig-
het om en viss myckenhet skall tillämpas. Deltar inte samtliga skiljemän i
avgörandet skall den uteblivnes röst inte räknas. Av andra meningen
framgår att om majoritet för någon mening inte uppnås har ordföranden
utslagsröst.

31 §
Paragrafen, som har sin motsvarighet i 17 § i skiljemannalagen, inne-
håller de formella minimikraven på en skiljedom. Den har behandlats i
avsnitt 9.8.
Enligt första stycket första meningen skall en skiljedom vara skriftlig
och undertecknas av skiljemännen. Andra meningen inskränker kravet på
samtliga skiljemäns namnteckningar till att avse flertalet av dem. Denna
bestämmelse bör ses tillsammans med 30 § första stycket som gör det
möjligt att besluta dom utan samtliga skiljemäns deltagande. Bestäm-
melsen är emellertid tillämplig även när en skiljeman som har deltagit i
avgörandet har avlidit eller t.ex. på grund av sjukdom är förhindrad att
underteckna skiljedomen. Enligt tredje meningen kan parterna avtala att
det är tillräckligt med ordförandens underskrift. Befinner sig skilje-
männen på olika orter eller kanske rent av i olika länder kan detta vara en
praktisk lösning för att snabbare kunna meddela skiljedom. Uppfyller
skiljedomen inte angivna krav på skriftlighet och undertecknande är den
enligt 33 § första stycket 3 p. ogiltig. Brister i detta hänseende bör dock i
allmänhet kunna läkas av skiljemännen (jfr 35 §). Det kan nämnas att det
från bevissynpunkt är lämpligt att även återge skiljeavtalet i skiljedomen.
Skiljedomen skall enligt andra stycket innehålla uppgift om dagen för
skiljedomens meddelande och platsen för skiljeförfarandet. Hur platsen
för skiljeförfarandet bestäms framgår av 22 §. Var skiljedomen under-
tecknas saknar således i detta sammanhang betydelse. De i andra stycket
angivna kraven är inte sanktionerade. En skiljedom som saknar någon
eller båda uppgifterna frånkänns således inte verkan. Innehåller skilje-
domen uppgift om var den har meddelats, utan att platsen för förfarandet
har angetts, får meddelandeorten antas vara platsen för förfarandet.
En skiljedom skall enligt tredje stycket genast tillställas parterna. Har
skiljemännen fastställt sin ersättning i skiljedomen ligger det i deras
intresse att se till att parterna får del av skiljedomen för att tidsfristen för

att angripa ersättningsbeslutet skall börja löpa (se 41 §). Även den
vinnande parten kan ha intresse av att motparten får del av skiljedomen
för att tiden för att angripa skiljedomen enligt 34 och 36 §§ (se också 32
§) skall inledas. Lagen uppställer dock inte krav på att skiljemännen skall
delge parterna skiljedomen; det räcker alltså att domen sänds i vanligt
brev. Det kan förekomma regler i ett skiljedomsreglemente som innebär
att ett skiljedomsinstitut får hålla inne skiljedomen. Om parterna har
hänvisat till reglementet får de anses bundna härav.
Det står parterna fritt att ställa ytterligare krav på en skiljedom. De kan
t.ex. ha bestämt att såväl skiljedomen som eventuella skiljaktiga
meningar skall vara motiverade.

32 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i skiljemannalagen och reglerar
skiljemännens möjligheter att rätta eller komplettera en av dem meddelad
skiljedom eller tolka domslutet i en sådan skiljedom. Den har behandlats
i avsnitt 9.9.
Första stycket första meningen ger skiljemännen rätt att utan yrkande
av en part rätta eller komplettera en skiljedom. Andra meningen
behandlar skiljemäns möjligheter att på begäran av en part rätta eller
komplettera en skiljedom eller tolka domslutet i en skiljedom. Båda
stadgandena är fakultativa och ålägger inte skiljemännen någon skyldig-
het i detta avseende.
Om parterna har avtalat en viss tid för skiljedomens meddelande bör
skiljemännen likväl vara oförhindrade att rätta en skiljedom eller tolka ett
domslut även efter utgången av denna tid. De bör i allmänhet också
kunna komplettera skiljedomen sedan en sådan frist gått ut.
Den tekniska konstruktionen innebär att rättelse, komplettering eller
tolkning hänför sig till den ursprungliga domen. Någon ny dom skall
alltså inte meddelas i detta fall (jfr däremot 35 §). Redan i detta ligger en
begränsning av de åtgärder som kan komma i fråga. Enligt 34 § gäller en
tidsfrist om tre månader för klander av en skiljedom som, i enlighet med
vad Lagrådet föreslagit, i detta fall räknas från den dag då parten fick del
av skiljedomen i dess slutliga lydelse. Detsamma gäller fristerna i 36 och
41 §§.
I andra stycket anges de tidsfrister inom vilka skiljemännen skall vidta
de aktuella åtgärderna.
För en åtgärd av nu aktuellt slag är 31 § tillämplig. Rättelsen,
kompletteringen eller tolkningen kan lämpligen tecknas på skiljedomen.
Av tredje stycket framgår att skiljemännen bör höra parterna innan de
vidtar någon åtgärd. Har skiljemännen själva väckt frågan bör de
precisera vad rättelsen eller kompletteringen gäller och låta parterna yttra
sig över den föreslagna åtgärden. Rör det sig om ett partsinititativ bör
motparten få yttra sig över vad parten har anfört. Skiljemännen bör kunna
underlåta kommunikation t.ex. om felet endast består i ett felaktigt
angivet person- eller organisationsnummer på en part. Hur stora
ansträngningar som bör göras i det enskilda fallet för att bereda parterna
tillfälle att yttra sig är beroende av åtgärdens art och betydelse samt hur
svårt det är att få tag i parterna.
Skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom
33 §
Paragrafen motsvarar 20 § skiljemannalagen. Den har behandlats i avsnitt
10.2.
Första stycket reglerar uttömmande när en skiljedom är ogiltig. Det
förutsätts dock att man alls kan tala om en skiljedom. En s.k. självdom
kan inte räknas dit. Ogiltighetsreglerna är uppställda för att tillvarata
andra intressen än parternas. De skall därför beaktas av domstol även
utan yrkande av en part.
Av punkt 1 framgår att frågor som enligt svensk lag inte är skilje-
domsmässiga inte kan avgöras av skiljemän. Vilka frågor som kan
överlämnas till avgörande av skiljemän har diskuterats i avsnitt 5.2 och
5.3 och framgår i första hand av 1 §. Det kan av särskilda lagregler följa
att en tvist i en viss fråga inte får lämnas till skiljeförfarande. En
skiljedom i strid med en sådan bestämmelse är ogiltig. Om en lag-
bestämmelse däremot i och för sig medger skiljeförfarande i en angiven
fråga men förbjuder skiljeavtal avseende framtida tvister, kan punkt 1
inte anses tillämplig. En skiljedom som baseras på ett sådant otillåtet
skiljeavtal kan emellertid klandras med stöd av 34 § första stycket 1 p. På
samma sätt behandlas bristande skiljedomsmässighet enligt tillämplig
utländsk lag. Frågor om bristande skiljedomsmässighet när utländsk lag
är tillämplig har behandlats närmare i avsnitt 14.4.
Punkt 2 är en ordre public-regel och riktar sig mot skiljedomar där
elementära rättsprinciper av materiell eller procedurmässig art har blivit
åsidosatta. Har en skiljeman genom hot eller muta förmåtts att meddela
en viss skiljedom är stadgandet tillämpligt. Förpliktas någon att utföra en
prestation som enligt svensk rättsåskådning inte lagligen bör kunna
framtvingas bör skiljedomen falla in under bestämmelsen. I vårt land ges
av hävd ordre public-regler en snäv tillämpning. Denna punkt torde
därför ytterst sällan bli aktuell. Att en skiljedom som kränker kon-
kurrensrätten i Sverige eller inom EG kan tänkas strida mot ordre public
framgår av avsnitt 5.2.3.
Punkt 3 hänför sig till kravet på att en skiljedom enligt 31 § första
stycket skall vara skriftlig. Muntligen avkunnade skiljedomar gäller
således inte. En skiljedom skall vidare enligt samma bestämmelse vara
undertecknad på ett visst sätt. Är skiljedomen bara undertecknad av en
person, bör man, såvitt inte annat framgår eller en part gör invändning,
kunna utgå från att det är ordförandens underskrift och att parterna har
avtalat att denna påskrift är tillräcklig.
Andra stycket klargör att ogiltighet inte nödvändigtvis smittar av sig på
de delar av skiljedomen som inte är behäftade med någon ogiltighets-
anledning. Har skiljemännen t.ex. avgjort en fråga som inte är skilje-
domsmässig och samtidigt avgjort andra tvistefrågor drabbar ogiltigheten
endast den del av skiljedomen som behandlar den icke skiljedoms-
mässiga frågan. Detta förutsätter dock att den icke skiljedomsmässiga
frågan kan särskiljas från övriga frågor som behandlas i skiljedomen.

34 §
Paragrafen motsvarar 21 § i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 10.3.
I paragrafen anges ett antal fall då en skiljedom skall hävas på talan av
en part (klander). En skiljedom kan också upphävas med stöd av 36 §. I
detta fall används dock inte termen klander. Att en klandertalan
anhängiggörs innebär inte i sig att skiljedomens bindande verkan upphör.
Inledningen av första stycket pekar på tre viktiga faktorer vid
tillämpningen av detta stycke. Det krävs för det första ett yrkande av en
part. Vidare skall skiljedomen hävas om det föreligger förutsättningar för
det. Domstolen har således inte något utrymme att vägra hävande om
villkoren i och för sig är uppfyllda. Att domstolen under vissa förut-
sättningar dock först kan ge skiljemännen möjlighet att läka bristen följer
av 35 §. Slutligen erinras om att inte hela skiljedomen nödvändigtvis
måste upphävas. Har ett fel i handläggningen påverkat endast en mindre
del av skiljedomen kan det vara tillräckligt att denna del av skiljedomen
hävs.
Punkt 1 är tillämplig om parterna inte alls har träffat något skiljeavtal.
Den är också tillämplig om skiljemännen har prövat en fråga som faller
utanför ett i och för sig giltigt skiljeavtal. Gränsdragningen mot fall av
uppdragsöverskridande (punkt 2) kan vara osäker men torde sakna
praktisk betydelse. Slutligen aktualiseras en tillämpning av bestämmelsen
när en part påstår att ett i och för sig ingånget skiljeavtal inte gäller. Det
kan vara fråga om såväl en ursprunglig ogiltighet som ett påstående om
att avtalet sedermera har blivit ogiltigt. En part kan t.ex. göra gällande att
avtalet är oskäligt enligt 36 § avtalslagen. Ogiltigheten kan följa av en
särskild lagregel som i fråga om visst slag av tvister endast godtar
skiljeavtal som har ingåtts sedan tvisten uppkom eller av att tvistefrågan
enligt tillämplig utländsk lag inte är skiljedomsmässig (se kommentaren
till 33 §).
Punkt 2 motsvarar 21 § första stycket 1 p. skiljemannalagen med den
förändring som följer av att den legala fristen för meddelande av
skiljedom har tagits bort. Skiljemännen kan inte anses ha överskridit sitt
uppdrag genom att efter utgången av en tidsfrist meddela en skiljedom
varigenom tvisten avskrivs. En sådan dom är för övrigt redan genom
förbehållet i inledningen till 34 § för fall enligt 36 § i princip avskuren
från klandertalan.
Punkt 3 motsvarar 21 § första stycket 2 p. skiljemannalagen och har
endast fått en språklig justering.
Punkt 4 hänför sig bl.a. till det fall parterna har bestämt att en skilje-
man skall ha en viss kvalifikation. En avvikelse härifrån faller under
denna bestämmelse. Även det fall att en skiljeman har utsetts efter den
tid som parterna har bestämt innefattas i bestämmelsen. Däremot utgör
formella fel som tingsrätten kan ha begått vid utseende av skiljeman inte
någon klandergrund.
En tillämpning av punkt 5 förutsätter att det finns något förhållande
som omtalas i 7 eller 8 §. Vidare får en parts rätt att åberopa detta
förhållande inte ha gått förlorad, en fråga som när det gäller jäv är
särskilt reglerad (se vidare kommentaren till 10 §). En part får inte heller
ha träffat ett avtal enligt 11 eller ett undantagsavtal enligt 51 §.
Punkt 6 motsvarar 21 § första stycket 4 p. i skiljemannalagen. Den
innebär i förhållande till äldre rätt en viss skärpning av kravet på
samband mellan felet och utgången. Bestämmelsen omfattar även det
fallet att skiljemännen meddelat en skiljedom i själva saken när de
rätteligen borde ha avvisat tvisten, t.ex. på grund av att lis pendens
förelåg.
Andra stycket första meningen motsvarar 21 § andra stycket i
skiljemannalagen och upptar den allmänna preklusionsregeln. En parts
underlåtenhet att under förfarandet inlägga protest mot ett visst beslut
eller en viss procedur medför inte utan vidare att han har förlorat sin
klanderrätt. För detta behövs ett konstaterande att passiviteten är att
uppfatta som ett avstående, ett konstaterande som dock ofta ligger nära
till hands. I linje med detta ligger bestämmelsen i andra meningen när
det gäller en parts utseende av skiljeman. Härav får man inte dra
slutsatsen att det förhållandet att en part utser skiljeman skulle från-
kännas betydelse vid tolkningen av parts agerande. Tillsammans med
andra omständigheter kan en parts utseende av skiljeman innebära att han
anses ha avstått från att göra invändning t.ex. beträffande skiljeavtalets
giltighet. Generellt sett får det antas att en part som deltar i förfarandet
utan att genast göra invändning mot skiljemännens behörighet har
godtagit deras behörighet att avgöra tvisten. I tredje meningen erinras om
den särskilda preklusionsregeln i 10 § angående jäv och om att en part
enligt 11 § redan på förhand kan ha avstått från domstolsprövning i
jävsfrågor.
En talan om upphävande av en skiljedom med stöd av denna paragraf
måste enligt tredje stycket första meningen väckas inom viss tid.
Paragrafen har i denna del utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Klanderfristen räknas separat för en särskild skiljedom . Utgångs-
punkten för beräkning av fristen är när en part får del av skiljedomen. För
att en domstol skall göra någon prövning av om talan har väckts inom
rätt tid krävs en invändning av motparten (se vidare kommentaren till 10
kap. 17 a § rättegångsbalken). I andra meningen begränsas en parts
möjligheter att åberopa en ny klandergrund (se avsnitt 10.3.2 in fine).
Frågan, om en klandergrund är prekluderad, skall behandlas på samma
sätt som frågan, om klandertalan över huvud taget har väckts i rätt tid (jfr
utgången i rättsfallen NJA 1988 s. 580 och 1990 s. 633).

35 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 10.5.
Domstolen får enligt första stycket skjuta upp sin prövning av en
ogiltighetstalan respektive en talan om skiljedomens upphävande. Syftet
med uppskovet är att skiljemännen skall ges tillfälle att återuppta
förfarandet eller vidta någon annan åtgärd som undanröjer grunden för
ogiltigheten eller upphävandet. Härav följer att skiljemännens uppdrag
hänför sig till de vid domstolen åberopade grunderna. Skiljemännen får
således inte göra en allmän omprövning av sitt ställningstagande.
Skiljemännen är dock inte skyldiga att vidta någon åtgärd. Domstolen
bör självständigt bedöma om uppskov för ändamålet skall medges, utan
att i någon form höra skiljemännen i förväg.
För uppskov fordras att en part begärt det. Har bara ena parten begärt
uppskov måste domstolen konstatera att den parten har sådan grund för
sin talan att en prövning i sak skulle leda till att skiljedomen helt eller
delvis förklarades ogiltig eller upphävdes. Om så inte kan ske torde det
vara nödvändigt att påbörja en huvudförhandling i målet och ta upp
bevisning innan domstolen kan ta ställning till om talan kan komma att
bifallas. Vidare förutsätts att domstolen inte begagnar sig av möjligheten
att skjuta upp handläggningen annat än när det finns förutsättningar för
skiljemännen att läka bristen. Består bristen t.ex. i att tvisten inte är
skiljedomsmässig eller att det saknas ett giltigt skiljeavtal bör domstolen
avgöra målet utan onödig omgång.
Särskilda problem uppkommer när parterna har avtalat en viss tid för
skiljedomens meddelande. Domstolen bör i och för sig vara oförhindrad
att ge skiljemännen möjlighet att läka en brist även efter fristens utgång,
om den ursprungliga skiljedomen har meddelats inom rätt tid. Det måste
emellertid göras en avvägning mellan bevekelsegrunderna för och
längden av den bestämda tidsfristen och den tid som kan beräknas åtgå
för att läka en brist.
Är båda parter överens om uppskov kan ett sådant beslut fattas utan
konstaterande av att talan skall bifallas. Inte heller i denna situation är
emellertid rätten tvingad att medge uppskov.
Skiljemännens handläggning bör i de flesta fall resultera i en ny
skiljedom. Även om skiljemännen inte vidtar någon ändring av domslutet
i själva saken uppkommer nämligen i allmänhet ytterligare kostnader. En
ny skiljedom påverkar dock inte ett beslut i den första skiljedomen om
ersättning till skiljemännen. Ett sådant beslut skall nämligen överklagas i
särskild ordning enligt 41 §.
Inte sällan torde skiljemännens ingripande leda till att talan i målet
återkallas. Sker inte det och har en ny skiljedom meddelats, blir det
denna som domstolen skall bedöma. Den nya domen kan emellertid ställa
saken i ett nytt läge. Det kan sålunda under det återupptagna förfarandet
ha förekommit fel som en part vill åberopa. Den första skiljedomen kan
också ha ändrats på sådant sätt att en part som inte angripit den
skiljedomen bör få åberopa fel som är hänförliga till det första för-
farandet. Enligt andra stycket skall domstolen där målet handläggs sätta
ut en särskild frist för klander. Denna ersätter alltså fristen enligt 34 §
tredje stycket. Den ursprunglige käranden kan i och för sig åberopa en
annan klandergrund än den som talan från början grundades på, förutsatt
att det är motiverat av det nya förfarandet eller av ändring av skilje-
domen. Under samma förutsättningar kan den ursprunglige svaranden
utan stämningsansökan klandra skiljedomen. Det är lämpligt att
domstolen inhämtar parternas synpunkter innan fristen fastställs.
Domstolens prövning av den nya skiljedomen kan med stöd av tredje
stycket ske vid en fortsatt huvudförhandling även om uppskovstiden
uppgår till mer än de femton dagar som anges i 43 kap. 11 § andra
stycket rättegångsbalken.
36 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 10.6.
Avgöranden som innebär avskrivning respektive avvisning kommer
enligt 27 § att betecknas skiljedomar. Dessa domar kommer inte att
innehålla något avgörande beträffande den hänskjutna frågan. En part
kan enligt första stycket första meningen begära att domstolen omprövar
skiljemännens avgörande. Domstolen kan pröva såväl bedömningen av
själva den processuella huvudfrågan som handläggningen av denna.
Domstolen kan också, efter yrkande, pröva beslutet om fördelning av
kostnader parterna emellan. Prövningen av beslut om ersättning till
skiljemännen omfattas däremot inte av denna paragraf. En omprövning
kan i avvisningsfallet få avse enbart kostnadsfördelningen (se andra
stycket). Till skillnad mot vad som i allmänhet gäller beträffande en
domstols prövning av en skiljedom kan domstolen enligt denna bestäm-
melse ändra skiljedomen. Såvitt gäller huvudfrågan om avvisning eller
avskrivning kan domstolens ändring endast bestå i ett upphävande av
skiljemännens avgörande. Har skiljemännen emellertid förklarat sig
obehöriga t.ex. på grund av att det inte förelegat ett giltigt och tillämpligt
skiljeavtal kommer ett upphävande från domstolens sida att innebära att
det rättskraftigt slås fast att det föreligger ett på tvisten tillämpligt
skiljeavtal. Den i andra meningen angivna talefristen är lika lång som för
klandertalan. Vid rättelse, komplettering eller tolkning skall, på sätt som
Lagrådet föreslagit, talefristen räknas från den dag då parten fick del av
skiljedomen i dess slutliga lydelse. Till skillnad från vad som gäller
beträffande klandertalan skall skiljemännen enligt tredje meningen erinra
parterna om deras möjlighet att få skiljedomen prövad i sak av domstol.
Har parterna slutit ett skiljeavtal med avseende på frågan om ett annat
skiljeavtals giltighet och tillämplighet, kommer skiljemännens avgörande
av det sistnämnda avtalets giltighet och tillämplighet inte att kunna
prövas av domstol med stöd av denna bestämmelse. En sådan skiljedom
kommer nämligen att innehålla ett avgörande beträffande en hänskjuten
fråga.
Om skiljemännen under förfarandet har avvisat en del av tvisten är
36 § inte tillämplig. Beslutet kan angripas endast genom klander av den
slutliga skiljedomen.
Av andra stycket, som har utformats på sätt som Lagrådet föreslagit,
framgår att någon separat omprövning av ett beslut om parternas
inbördes kostnadsansvar som ingår i en skiljedom varigenom tvisten
avskrivs inte kan komma till stånd; endast klandertalan står till buds.
Upphävs själva avskrivningsbeslutet bör däremot givetvis också kost-
nadsbeslutet hävas.
Skiljedomskostnaderna
37 §
Paragrafen har sin motsvarighet i 23 § andra stycket i skiljemannalagen.
Den har behandlats i avsnitt 11.1.2.
Skiljemännen har enligt första stycket första meningen rätt till skälig
ersättning för arbete och utlägg. Parterna är solidariskt betalnings-
skyldiga för denna ersättning. Även om det inte har förelegat något giltigt
och tillämpligt skiljeavtal eller tvisten inte har varit skiljedomsmässig
kommer förfarandet att avslutas genom skiljedom. För den ersättning
som fastställs i en sådan skiljedom är parterna enligt andra meningen
som huvudregel inte solidariskt betalningsansvariga. Utgångspunkten är i
stället att den part som begär skiljedom ensam skall stå för ersättningen.
Även motparten kan emellertid åläggas betalningsansvar, t.ex. i fråga om
kostnader som han har orsakat genom vårdslös processföring. Är det en
brist i skiljedomsmässigheten som har föranlett avvisningen kan det
också ibland finnas skäl att låta betalningsansvaret vara solidariskt.
Motparten kan givetvis gentemot skiljemännen ha åtagit sig fullt
betalningsansvar (se 39 § första stycket).
Andra stycket första meningen ger skiljemännen rätt att fastställa
ersättningen direkt i skiljedomen. Om en slutlig skiljedom följs av ett
beslut enligt 32 § om tolkning eller komplettering bör ersättning kunna
fastställas också i samband härmed. Skiljemännen kan genom att i
skiljedomen fastställa ersättning åstadkomma en exekutionstitel. Väljer
de att inte fastställa ersättning går de emellertid inte därmed förlustiga sin
rätt till ersättning; denna får då vid behov utkrävas i vanlig processuell
ordning.
Första meningen i andra stycket innehåller också en specialregel om
ränta på ersättningsbeloppet. Bestämmelsen skall ses i belysning av
reglerna i 41 § om talan mot beslut om ersättning, i 38 § om rätt att ta
ställd säkerhet i anspråk och i 3 kap. 15 § utsökningsbalken om verkställ-
barhet av ersättningsbeslutet. Dessa regler medför att det i vissa fall kan
dröja ganska länge innan skiljemännen får betalt. Frågan om räntefoten
lämnas öppen. För rent svenska förhållanden ligger det närmast till hands
att tillämpa 6 § första meningen räntelagen (1975: 635). I internationella
förhållanden kan emellertid räntan komma att bestämmas på annat sätt.
Ytterst får frågan avgöras av domstol.
Ersättningen skall enligt andra meningen fastställas särskilt för varje
skiljeman.

38 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 11.1.2.
Skiljemännen får enligt första stycket första meningen begära säkerhet
för ersättningen. En begäran om säkerhet skall vara beslutad av
skiljenämnden. En enskild skiljeman i en skiljenämnd har däremot inte
rätt att begära säkerhet. Rättigheten att begära ersättning innebär inte att
skiljemännen har någon skyldighet att göra det. Bestämmelsen är upp-
ställd enbart för att tillvarata skiljemännens intressen. Säkerhet kan
begäras före eller under förfarandet, och ytterligare säkerhet kan begäras.
En begäran om säkerhet skall i allmänhet rikta sig till båda parter med
lika andelar. Undantag härifrån skall göras när parterna har avtalat om
annan kostnadsfördelning sig emellan. Skiljemännen kan välja hur noga
de vill precisera sin begäran. De kan nöja sig med att ange att de kräver
säkerhet som svarar mot ett visst belopp. De kan också precisera sin
begäran till att avse t.ex. ett visst kontantbelopp. När en part ställt
säkerhet får skiljemännen själva bedöma om denna är godtagbar eller
inte.
Andra meningen ger skiljemännen möjlighet att bestämma skilda
säkerheter för skilda yrkanden. Bestämmelsen är avsedd att hindra en
part från att uppehålla eller hindra prövningen av ett yrkande som
framställts av motparten genom att framställa ett eget yrkande och sedan
inte betala det säkerhetsbelopp som hänför sig till detta yrkande.
Särskilda säkerheter får dock inte fastställas beträffande invändningar.
Detta gäller även kvittningsinvändningar.
Av tredje meningen framgår att skiljemännen kan bestämma en viss tid
inom vilken parterna skall ställa den begärda säkerheten. Vidare får en
part ställa hela säkerheten om motparten inte kan eller inte vill ställa sin
andel av säkerheten. Han kan i denna situation annars välja att med stöd
av 5 § 3 p. utan hinder av skiljeavtalet väcka talan vid domstol.
Av fjärde meningen framgår att skiljemännen får avsluta skilje-
förfarandet om parterna inte ställer begärd säkerhet. Om särskild säkerhet
har begärts med tanke på det arbete som gäller ett visst yrkande, medför
underlåtenhet att ställa denna säkerhet rätt att avvisa prövningen av just
det yrkandet. Har skiljemännen accepterat att en av parterna helt eller
delvis skall slippa betala ersättning till skiljemännen (se 39 § första
stycket), kan i motsvarande mån underlåtenhet från den partens sida att
ställa säkerhet inte berättiga skiljemännen att avsluta förfarandet.
I andra stycket regleras skiljemännens möjligheter att ta säkerheten i
anspråk. Lagen utgår från att skiljemännen skall hålla säkerheten avskild
och intakt. Penningmedel skall givetvis göras räntebärande. I enlighet
med Lagrådets förslag anges att säkerheten omfattar också avkastningen.
Bestämmelsen har i denna del fått en lagteknisk utformning som något
avviker från Lagrådets förslag.
Ett beslut att ta säkerheten i anspråk för att täcka utlägg skall fattas av
hela skiljenämnden.

39 §
Paragrafen saknar en direkt motsvarighet i skiljemannalagen. Den har
behandlats i avsnitt 11.1.2.
Av första stycket framgår att parter och skiljemän kan träffa avtal som
helt eller delvis ersätter reglerna om ersättning och säkerhet i 37 och
38 §§. Avvikelsen kan innebära att ersättning eller säkerhet skall bestäm-
mas av ett skiljedomsinstitut, att särskild säkerhet får fastställas för ett
rent kvittningsanspråk eller att ställd säkerhet får tas i anspråk under
förfarandets gång för upplupna arvoden. Vidare kan avtalet t.ex. gå ut på
att den ekonomiskt starkare parten ensam eller till större delen skall svara
för ersättningen till skiljemännen. Åtar sig skiljemännen uppdraget med
insikt om att parterna har träffat ett särskilt avtal angående ersättningen
blir skiljemännen bundna av avtalet (se rättsfallet NJA 1983 s. 510).
Parterna kan dock inte binda skiljemännen vid ett avtal som skiljemännen
inte kände till när de åtog sig uppdraget. I allmänhet får skiljemännen
antas känna till innehållet i skiljeavtalet när de åtar sig uppdraget.
Innebär avtalet att ersättningen skall fastställas på något annat sätt än
som sägs i 37 § andra stycket kommer beslutet inte att bli exigibelt.
Andra stycket första meningen fastslår att en skiljeman inte kan träffa
ett separat avtal med endast ena parten. Ett sådant avtal är ogiltigt och
kan föranleda att skiljemannen entledigas från sitt uppdrag (8 § andra
styclet 4 p.) eller att skiljedomen hävs (34 § första stycket 5 p.). Däremot
föreligger inte hinder mot att parterna gemensamt träffar ett separat avtal
med enbart en skiljeman. Parterna kan som nämnts medge skiljemännen
att ta säkerheten i anspråk för att täcka upplupna arvoden. Enligt andra
meningen kan ena parten ensam lämna ett sådant medgivande när han
själv har ställt hela säkerheten.

40 §
Paragrafen motsvarar 23 § tredje stycket i skiljemannalagen. Den har
behandlats i avsnitt 11.1.2.
Har parterna hänvisat till ett skiljedomsreglemente som säger att
skiljedomsinstitutet får hålla inne skiljedomen får de anses bundna härav.

41 §
Paragrafens första stycke motsvarar i stort 25 § i skiljemannalagen.
Paragrafen har behandlats i avsnitt 11.3.
Har ersättningen bestämts i samband med ett beslut om tolkning av
domslutet i en skiljedom eller rättelse eller komplettering av en skilje-
dom, skall tiden för överklagande, i enlighet med vad Lagrådet före-
slagit, räknas från delfåendet respektive meddelandet av skiljedomen i
dess slutliga lydelse (jfr kommentaren till 32 §).
Om endast ena parten för talan om nedsättning av ersättningen till en
skiljeman gäller en dom som helt eller delvis bifaller en sådan talan
enligt andra stycket även till förmån för den part som inte fört talan. Om
i stället en skiljeman för talan mot endast en av parterna kommer en dom
inte att gälla mot den andra parten.
Det är viktigt att en missnöjd part gör klart för sig vilket kostnads-
beslut som han vill angripa. När det gäller fördelningen av kostnaderna
parterna emellan skall talan riktas mot andra parten i skiljeförfarandet (se
34 och 36 §§), medan en talan beträffande ersättningen till skiljemännen
skall riktas mot en eller flera skiljemän. En dom som efter talan mot
andra parten upphäver skiljedomen medför inte att beslutet om ersättning
till skiljemännen undanröjs.
Har som fallet är i ett av Internationella Handelskammaren i Paris
(ICC) administrerat skiljeförfarande beslut om ersättning till skilje-
männen som har fattats av annan instans än skiljemännen tagits in i
domen, omfattas detta beslut inte av reglerna i 41 §.

42 §
Paragrafen motsvarar till del 24 § i skiljemannalagen. Den har behandlats
i avsnitt 11.2.
Till en parts kostnader räknas, förutom naturligtvis arvode till ombud
eller biträde, bl.a. gottgörelse för eget arbete och tidsförlust samt
kostnader för bevisning och för uppdrag till särskilt organ för utseende av
skiljeman. Skiljemännens beslut angående kostnadsfördelningen, in-
begripet kostnadens storlek, kan inte överprövas materiellt (se dock
kommentaren till 36 §).
Forumfrågor och talefrister
43 §
Paragrafen innehåller forumregler för talan om ogiltighet och klander av
en skiljedom (jfr 26 § första stycket skiljemannalagen). Den reglerar
också forumfrågan för en talan enligt 36 §. Bestämmelsen omfattar även
en forumregel beträffande en talan mot en skiljedom om ersättningen till
en skiljeman. Paragrafen har behandlats i avsnitt 12.1.2.
Av första stycket första meningen framgår att talan mot en skiljedom
skall tas upp av den hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet äger
rum eller har ägt rum. Platsen för skiljeförfarandet har behandlats i
avsnitt 8.5. I 31 § andra stycket stadgas att platsen för förfarandet skall
vara angiven i skiljedomen. I andra meningen anges ett reservforum för
det fall så inte har skett. En part är dock oförhindrad att i stället väcka
talan vid hovrätten på den plats som borde varit angiven i skiljedomen.
Innehåller skiljedomen uppgift om att den meddelats på viss ort kan man
utgå från att denna utgör platsen för förfarandet.
Av andra stycket framgår att hovrättens avgörande inte får överklagas
men att hovrätten, i frågor av särskilt prejudikatintresse, kan tillåta ett
sådant överklagande.
Talan beträffande ersättningen till en skiljeman skall enligt tredje
stycket tas upp av tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet. Stockholms
tingsrätt utpekas här som reservforum. Om skiljedomen saknar uppgift
om platsen för förfarandet kan en part i stället väcka talan vid tingsrätten
på den plats som borde varit angiven i domen.
Om ett skiljeavtal innebär att skiljeförfarandet skall äga rum i Sverige
och det saknas annat forum här i riket bör regeln om reservforum i tredje
stycket analogt kunna tillämpas på en talan om avtalets giltighet (se
avsnitt 14.2).
Bestämmelserna gäller givetvis även när en part väcker talan till följd
av ett föreläggande enligt 3 kap. 16 § utsökningsbalken. En erinran
härom har tagits in i 2 kap. 24 § fjärde stycket utsökningsbalken.
De behandlade reglerna är exklusiva men samtidigt dispositiva. Det
krävs således enligt 10 kap. 18 § rättegångsbalken en invändning av en
part för att en domstol skall avvisa en talan som väckts i strid med dessa
forumregler. Vidare kan parterna med stöd av reglerna i rättegångsbalken
genom ett skriftligt avtal utpeka en annan domstol som behörig.

44 §
Paragrafens första stycket motsvarar 26 § andra stycket i skiljemanna-
lagen och har behandlats i avsnitt 12.1.2. Andra stycket, som brutits ut
från 15 § skiljemannalagen, har behandlats i avsnitt 8.6. Tredje stycket
motsvarar 26 § tredje stycket skiljemannalagen. Det har behandlats i
avsnitt 12.1.2.
En part kan i ansökningsärenden vända sig till endera partens
hemvistforum eller till tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet enligt
första stycket första meningen. En part kan enligt andra meningen även
vända sig till Stockholms tingsrätt. Denna bestämmelse förutsätter inte
att det annars saknas forum men den pekar också ut ett reservforum. I det
fallet båda parter har hemvist utom riket och platsen för förfarandet inte
kan fastställas kan således en part vända sig till Stockholms tingsrätt.
Någon särskild regel har inte tagits upp för det fall att ansökan ges in till
skilda domstolar. Denna situation torde bli mycket sällsynt och kan
hanteras med stöd av allmänna principer om lis pendens.
En ansökan handläggs enligt närmare bestämmelser i lagen (1996:242)
om domstolsärenden. I två hänseenden kompletteras dessa bestämmelser.
Enligt tredje meningen skall motparten om möjligt beredas tillfälle att
yttra sig innan en ansökan bifalls. Det normala bör alltjämt vara att
ansökan delges motparten och att han ges tillfälle att yttra sig. Något
absolut krav på kommunicering ställs dock inte upp för att en ansökan
skall få avslås eller avvisas. Slutligen bör enligt fjärde meningen även
skiljemannen höras. Visar det sig svårt att nå skiljemannen inom rimlig
tid kan han entledigas utan att ha blivit bevisligen delgiven ansökan.
Lagen ställer sålunda större krav på motpartens hörande än på
skiljemannens hörande.
Andra stycket innehåller särskilda forumregler för en begäran om
bevisupptagning enligt 26 §. Skiljemännen bestämmer var ansökan skall
tas upp. Det kan, när det gäller förhör, i många fall vara lämpligt att höra
samtliga personer vid en domstol. Det kan också förekomma fall där en
eller flera personer hörs vid någon annan domstol än de andra. Vad som
är lämpligast får bedömas av skiljemännen. Har skiljemännen inte fattat
något beslut i frågan tas ansökan upp av Stockholms tingsrätt.
Av tredje stycket framgår bl.a. att tingsrättens beslut, varigenom
skiljemännens avgörande av en jävsfråga överprövas, aldrig kan över-
klagas, alltså inte heller när tingsrätten har ogillat jävsyrkandet. Förbudet
att överklaga omfattar givetvis även beslutet om ersättning för rätte-
gångskostnader.

45 §
Paragrafen har till stor del sin motsvarighet i 27 § i skiljemannalagen.
Den har behandlats i avsnitt 12.2 (se även avsnitt 8.1).
Av första stycket framgår att såväl legala som avtalade frister omfattas
av bestämmelsen.
I andra stycket anges att om skiljeavtalet fortfarande gäller skall en
part på nytt begära skiljedom. Det är först om skiljeavtalet förfallit eller
ansetts ogiltigt som parten skall vända sig till domstol. En part som med
stöd av 5 § väljer att föra sin talan vid domstol i stället för att fortsätta
skiljeförfarandet skall inte i paragrafens mening anses ha vållat att
tvistefrågan inte avgörs i skiljeförfarandet.
Internationella förhållanden
46 §
Bestämmelsen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har
behandlats i avsnitt 14.4.
Av paragrafen följer att lagen alltid är tillämplig på skiljeförfaranden
som äger rum i Sverige. Det innebär att parterna inte generellt kan avtala
att skiljeförfarande som äger rum här skall följa utländsk rätt såvitt avser
själva förfarandet. Däremot är parterna oförhindrade att på de punkter
lagen inte är tvingande komma överens om andra regler, vilka
naturligtvis kan hämtas från utländsk rätt.

47 §
Paragrafen motsvarar 4 § skiljemannalagen och 4 § LUSK. Den har
behandlats i avsnitt 14.3.
Första stycket motsvarar helt 4 § skiljemannalagen och 4 § LUSK.
Av andra stycket framgår att skiljeförfarande alltid får inledas i
Sverige mot part som skulle kunna sökas i tvisten vid svensk domstol,
om inte skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum utom riket.
Gäller tvisten t.ex. faktiska förhållanden eller utfyllnad av ett avtal skall
frågan, om tvisten kunnat tas upp vid svensk domstol, bedömas med
bortseende från huruvida allmän domstol anses kunna pröva en sådan
tvist (jfr avsnitt 5.3).
Tredje stycket anger att skiljeförfarande inte får äga rum i Sverige i
andra fall än dem som anges i första och andra styckena. Innebörden är
att en svensk myndighet i dessa fall inte hjälper till att framtvinga ett
förfarande i Sverige, dvs. domstol medverkar inte till att utse skiljeman.
Vidare kan en skiljedom som meddelats efter ett skiljeförfarande i strid
med denna bestämmelse upphävas efter klandertalan (se 34 § första
stycket 3 p.). När en part begär att domstol skall utse skiljeman skall
domstolen pröva om den är behörig enligt bestämmelserna i denna
paragraf. Detta gäller oberoende av om motparten gör invändning eller är
passiv.
Bestämmelsen får också anses ange gränserna för när det föreligger
svensk domsrätt i mera vidsträckt betydelse. Har parterna träffat ett
skiljeavtal som innebär att skiljeförfarandet skall äga rum i Sverige bör
det således alltid vara möjligt för envar av parterna att föra talan vid
svensk domstol om skiljeavtalets giltighet (se avsnitt 14.2 och kom-
mentaren till 43 §).

48 §
Paragrafen saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 14.4.
Enligt första stycket första meningen krävs att skiljeavtalet har
internationell anknytning för att parterna skall få träffa ett särskilt avtal
om tillämplig lag. Denna anknytning kan bestå i att parterna eller någon
av dem hade hemvist utom riket när avtalet ingicks. Även om båda parter
har hemvist i Sverige kan tvisten ha uppkommit vid verksamhet utom
riket. Därmed finns en tillräcklig internationell anknytning för att
bestämmelsen skall bli tillämplig. Enligt den tillämpliga lagen prövas om
ett skiljeavtal över huvud taget har kommit till stånd och om det är giltigt
till formen. Vidare bedöms enligt denna lag om skiljeavtalet i övrigt är
giltigt, med beaktande även av om tvisten enligt denna lag är skilje-
domsmässig, och om skiljeavtalet har upphört att gälla. I frågan om ett
skiljeavtal är giltigt inkluderas t.ex. om det tillkommit genom tvång eller
om det är behäftat med någon annan ogiltighetsanledning. Avtalet tolkas
även enligt denna lag. Slutligen bör frågan om lagvalsavtalets civil-
rättsliga giltighet prövas enligt den valda lagen. Detta överensstämmer
med vad som gäller enligt 3 § andra stycket i lagen (1964:528) om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Däremot
prövas frågan om parterna med rättslig verkan får välja tillämplig lag
enligt svensk internationell privaträtt. Trots att förutsättningarna för att
parterna enligt 48 § första stycket skall få välja tillämplig lag är uppfyllda
kan lagvalsavtalet i undantagsfall komma att underkännas enligt
allmänna rättsgrundsatser inom svensk internationell privaträtt. Detta
gäller t.ex. avtal där parterna har valt lag för att kringgå en tvingande
lagstiftning.
Bestämmelsen i andra meningen i första stycket kan sägas utgöra den
egentliga huvudregeln. Har parterna inte gjort ett lagval som direkt tar
sikte på själva skiljeavtalet skall forumlandets lag tillämpas. Har
förfarandet inte inletts skall lagen i det land där förfarandet avses äga
rum tillämpas. Kan någon sådan avsikt inte fastställas ger bestämmelsen
inte någon ledning, utan tillämplig lag får fastställas med hjälp av svensk
internationell privaträtt.
Enligt andra stycket faller frågorna om en part var behörig att ingå
skiljeavtalet eller var behörigen företrädd utanför bestämmelserna i första
stycket. Dessa frågor bör i allmänhet bedömas enligt personalstatutet
fastställt enligt svensk internationell privaträtt. Man kan dock tänka sig
avsteg från denna huvudregel. Så bör t.ex. en stat eller ett stats-
kontrollerat företag inte utan vidare få åberopa sin egen lagstiftning när
det gäller att bedöma dess behörighet att träffa skiljeavtal. Det kan
tilläggas att redan avgränsningen i första stycket lämnar vissa andra fall
utanför bestämmelserna; även i dessa fall får tillämplig lag bestämmas
genom avgöranden i praxis.

49 §
Paragrafen motsvarar 3 § LUSK. Den har behandlats i avsnitt 14.5.
Huvudregeln om ett skiljeavtals verkan som rättegångshinder finns i
4 §. Denna bestämmelse är emellertid utformad med tanke på interna
förfaranden där endast svensk rätt aktualiseras.
Första stycket kompletterar huvudregeln med tanke på de fall då
utländsk rätt är tillämplig på skiljeavtalet. För att skiljeavtalet skall ha
verkan som rättegångshinder krävs då att frågan skall vara skilje-
domsmässig enligt såväl den tillämpliga lagen som enligt svensk lag.
Vidare får skiljeavtalet enligt tillämplig lag inte heller av någon annan
anledning än bristande skiljedomsmässighet vara ogiltigt, utan verkan
eller ogenomförbart. Kan skiljeavtalet sålunda inte antas kunna komma
att leda till ett rättskraftigt avgörande av tvisten utgör det inte hinder för
rättegång. Däremot bortfaller inte skiljeavtalets verkan som rättegångs-
hinder på grund av bristande skiljedomsmässighet i en stat vars
materiella regler tillämpas på tvisten eller där verkställighet kan antas
ske.
Av andra stycket framgår att skiljeavtalet enligt en uttrycklig bestäm-
melse i 4 § inte utgör hinder för en domstol att besluta om säkerhets-
åtgärder.

50 §
Bestämmelsen motsvarar 12 § LUSK. Den har behandlats i avsnitt 14.6.

51 §
Paragrafen, som reglerar parternas möjligheter att träffa s.k. undan-
tagsavtal, saknar motsvarighet i skiljemannalagen. Den har behandlats i
avsnitt 10.7.
Parterna kan under vissa förutsättningar med bindande verkan på
förhand avtala bort lagens regler om upphävande av en skiljedom. I
första stycket anges de närmare förutsättningarna för att parterna skall
kunna träffa ett sådant avtal.
Med hemvist avses det begrepp som används i 10 kap. rätte-
gångsbalken. Äger ett utländskt bolag dotterbolag i Sverige utgör detta
inte hinder för moderbolaget att träffa undantagsavtal. Med kommersiellt
förhållande avses ett förhållande mellan näringsidkare i deras närings-
verksamhet.
Överenskommelsen måste ha skriftlig form och vara uttrycklig. Det
går således inte att träffa undantagsavtal genom en allmänt hållen
hänvisning till ett skiljedomsreglemente som innehåller en sådan bestäm-
melse.
Avtalet kan antingen helt utesluta tillämpningen av bestämmelserna i
34 § eller bara avse vissa delar, t.ex. jävsregeln. Har parterna undantagit
jävsregeln bortfaller även rätten till jävsprövning enligt 10 § tredje
stycket under förfarandet (se även kommentaren till detta lagrum).
Väcker en part talan mot skiljedomen i strid mot ett undantagsavtal
skall domstolen på invändning av motparten avvisa talan. För att dom-
stolen skall beakta en sådan invändning måste den framställas första
gången parten skall föra talan i målet enligt 34 kap. 2 § rättegångsbalken.
Gör käranden gällande att undantagsavtalet inte är giltigt har domstolen
att ta ställning till påståendet. Finner domstolen att undantagsavtalet inte
är verksamt kan domstolen pröva talan mot skiljedomen i sak, annars
skall talan avvisas.
Gör en part inför skiljemännen en invändning om att skiljeavtalet inte
är giltigt och tillämpligt är det utan betydelse för skiljemännens prövning
om parterna har träffat ett undantagsavtal som gäller denna fråga.
Skiljemännen skall pröva sin egen behörighet på samma sätt oavsett om
denna omfattas av ett undantagsavtal eller inte.
Det bör uppmärksammas att bestämmelsen inte påverkar en parts
möjlighet att föra en fastställelsetalan vid allmän domstol om skilje-
avtalets giltighet (se vidare kommentaren till 2 §).
Enligt andra stycket verkställs en skiljedom som omfattas av ett
undantagsavtal enligt de regler som gäller för utländska skiljedomar. En
part som vill få till stånd verkställighet i enlighet med skiljedomen måste
således göra ansökan därom till Svea hovrätt. Även om undantagsavtalet
endast avser t.ex. jävsbestämmelsen kommer det att ske en prövning helt
enligt de regler som gäller för utländska skiljedomar. Det kommer
således att stå motparten fritt att åberopa såväl jävsomständigheter som
andra omständigheter till stöd för att hovrätten skall avslå ansökan. Har
en part däremot klandrat skiljedomen (i en del som inte omfattas av
undantagsavtalet) och en domstol efter sakprövning ogillat talan har
domen rättskraft även såvitt avser exekvaturförfarandet. Hovrätten kan i
verkställighetsärendet förordna om t.ex. kvarstad enligt 60 § andra
stycket.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m.
52 §
Bestämmelsen motsvarar 5 § LUSK. Den har behandlats i avsnitt 15.1
(jfr även 22 §).

53 §
Bestämmelsen motsvarar 6 § LUSK.

54 §
Bestämmelsen motsvarar 7 § första stycket LUSK. Den har behandlats i
avsnitt 15.3.
Punkt 1 innehåller endast språkliga ändringar (se om tillämplig lag
även avsnitt 14.4 och kommentaren till 48 §).
Punkt 2 har fått en smärre språklig justering.
Punkterna 3 och 4 har fått en annan lydelse (se avsnitt 15.3.2 och
15.3.3). Rekvisitet att skiljedomen skall vara utan verkan i den stat där
den meddelats eller enligt vars lag den meddelats har tagits bort. I övrigt
har någon ändring i sak inte gjorts. Punkt 3 har utformats med såväl den
engelska som den franska versionen av New Yorkkonventionen som
förebilder. Dessa är nämligen inte likalydande.
Punkt 5 har fått en språklig justering som inte innebär någon ändring i
sak (se avsnitt 15.3.1).

55 §
Bestämmelsen motsvarar 7 § andra stycket LUSK. Den har behandlats i
avsnitt 15.3 och innehåller endast språkliga ändringar.

56 §
Första stycket motsvarar helt 8 § första stycket LUSK och har behandlats
i avsnitt 15.2.
Andra stycket motsvarar 8 § andra stycket LUSK och har behandlats i
avsnitt 15.4. Första meningen innebär inte någon förändring gentemot
äldre rätt. Andra meningen är ny och ger hovrätten möjlighet att avstå
från översättning av skiljedomen. Hovrätten får efter eget skön bestämma
om och i vilken utsträckning som översättning kan underlåtas.

57 §
Bestämmelsen motsvarar helt 9 § första stycket LUSK. Den har
behandlats i avsnitt 15.4.

58 §
Första stycket är nytt och har behandlats i avsnitt 15.4. Det innebär
endast en kodifiering av vad som tidigare ansågs gälla. Sista ledet är en
följd av att även muntliga skiljeavtal accepteras enligt svensk rätt.
Andra stycket motsvarar 9 § andra stycket LUSK med vissa språkliga
justeringar.

59 §
Bestämmelsen motsvarar helt 9 § tredje stycket LUSK.

60 §
Bestämmelserna är nya. De har behandlats i avsnitt 15.5.
Första stycket klargör att med talans väckande enligt 15 kap. 7 §
rättegångsbalken jämställs inte bara att en part begär skiljedom i Sverige
utan även att en part påkallar skiljeförfarande utomlands. För att ett
skiljeförfarande utom riket skall jämställas med att en part väcker talan
förutsätts att förfarandet kan leda till en skiljedom som erkänns och kan
verkställas i Sverige.
Andra stycket ger Svea hovrätt möjlighet att besluta om säker-
hetsåtgärder i ett ärende om verkställighet av en utländsk skiljedom.
Hovrätten kan t.ex. fatta beslut om interimistisk kvarstad enligt de regler
som finns i 15 kap. rättegångsbalken. Har en tingsrätt tidigare fattat
beslut om t.ex. kvarstad övergår beslutanderätten till Svea hovrätt i och
med att exekvaturärendet blir anhängigt där. Hovrättens beslut enligt
detta stycke får överklagas särskilt.
Övergångsbestämmelser
Övergångsbestämmelserna har behandlats i avsnitt 16.1 och 17.1.
Punkterna 2 och 3 har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
19.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
10 kap.
17 a §
Paragrafen är ny. Den anger att det i lagen om skiljeförfarande finns
regler om hinder mot rättegång. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.7.
Lagen om skiljeförfarande innehåller bestämmelser om ett skiljeavtals
verkan som rättegångshinder (4, 5 och 49 §§). Parterna kan vidare genom
ett s.k. undantagsavtal enligt 51 § ha uteslutit eller begränsat tillämp-
ligheten av vissa grunder för upphävande av en skiljedom. Slutligen finns
det flera frister i lagen som t.ex. anger inom vilken tid som en talan mot
en skiljedom skall väckas. Det finns också ett förbud i 34 § mot att efter
fristens utgång åberopa en ny klandergrund. Samtliga frister skall beaktas
först efter invändning av en part. I lagen om skiljeförfarande anges när en
invändning om rättegångshinder på grund av ett skiljeavtal skall fram-
ställas (4 § andra stycket). Denna bestämmelse överensstämmer i sak
med vad som annars gäller enligt 34 kap. 2 § rättegångsbalken.

18 §
I paragrafen har den nya 17 a § lagts till eftersom någon prövning av
forumfrågan inte skall ske i fall som omfattas av lagen om skilje-
förfarande (se ovan).
19.3 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
2 kap.
24 §
I paragrafen har införts ett nytt fjärde stycke. Innebörden är att
forumreglerna i lagen om skiljeförfarande skall gälla även när talan väcks
till följd av ett föreläggande enligt 3 kap. 16 § utsökningsbalken.

3 kap.
15 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 13.2.2.
Av första stycket punkt 1 framgår att även om skiljeavtalet innehåller
förbehåll om rätt för en part att på materiell grund föra talan mot
skiljedomen får skiljedomen verkställas när tiden för sådan talan har gått
ut utan att talan har förts. Också i det fall talan förs inom rätt tid men
sedermera återkallas får skiljedomen verkställas. Innehåller skiljeavtalet
rätt för en part att påkalla ett överskiljeförfarande som inte kan
angripas materiellt blir en skiljedom som meddelas efter ett sådant skilje-
förfarande genast verkställbar.
Kronofogdemyndigheten skall enligt punkt 2 kontrollera att skilje-
domen uppfyller de krav på skriftlighet och undertecknande som finns i
31 § första stycket lagen om skiljeförfarande. Är domen undertecknad
endast av skiljenämndens ordförande bör kronofogdemyndigheten kunna
nöja sig med sökandens påstående att parterna har träffat en särskild
överenskommelse om att det är tillräckligt att ordföranden undertecknar
skiljedomen. Bestrider svaranden att sådan överenskommelse har träffats
har sökanden att styrka sitt påstående inför kronofogdemyndigheten.
Kronofogdemyndigheten skall inte göra någon prövning av om en part
efter klander kan få skiljedomen upphävd. Av 3 kap. 16 § framgår hur
det skall förfaras när myndigheten finner anledning att anta att en
skiljedom är ogiltig i något annat hänseende än som nyss har berörts.
I andra stycket regleras verkställighet av beslutet om ersättning till
skiljemännen.
Tredje stycket finns i dag i 3 kap. 17 § andra meningen utsök-
ningsbalken. Den omständigheten att ansökan alltid skall delges
motparten kan medföra viss tidsutdräkt. En part som anser att han har
behov av omedelbar säkerhetsåtgärd har dock möjlighet att t.ex. ansöka
om interimistisk kvarstad (se avsnitt 13.3 samt rättsfallen NJA 1979 s.
698 och 1983 s. 814).
Reglerna om verkställighet av skiljedomar i utsökningsbalken är inte
tillämpliga på utländska skiljedomar (se 3 kap. 2 § utsökningsbalken).
Lagen om skiljeförfarande innehåller i 51 § en bestämmelse som möjlig-
gör för parterna att i vissa fall träffa avtal som inskränker parternas rätt
att klandra skiljedomen. Skiljedomar som omfattas av ett sådant avtal
skall enligt 51 § andra stycket genomgå samma ansökningsförfarande
som gäller för utländska domar för att bli verkställbara i Sverige. I fjärde
stycket erinras om att en sådan skiljedom inte skall verkställas enligt de
regler som annars gäller för svenska skiljedomar. Det räcker att parterna i
något avseende har inskränkt rätten att klandra skiljedomen för att
verkställigheten skall följa samma procedur som utländska skiljedomar.
Finner kronofogdemyndigheten att det föreligger hinder mot verk-
ställighet enligt första, andra eller fjärde stycket skall en begäran om
verkställighet avslås. Mot ett sådant beslut får en part föra talan enligt de
allmänna reglerna i utsökningsbalken. Något särskilt beslut om verk-
ställbarhet skall däremot aldrig meddelas.

3 kap.
16 §
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 13.2.2.
En skiljedom kan vara ogiltig därför att den behandlar en fråga som
inte är skiljedomsmässig eller därför att skiljedomen är uppenbart
oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, dvs. stridande mot
ordre public. Kronofogdemyndigheten skall i dessa fall inte vägra
verkställighet utan förelägga sökanden att väcka talan i saken mot
svaranden. Vid en sådan talan skall 43 § tillämpas. För att meddela ett
föreläggande enligt denna paragraf är det tillräckligt att kronofogde-
myndigheten anser att det finns anledning att anta att skiljedomen av
angivna skäl är ogiltig. Kronofogdemyndigheten behöver således inte
konstatera att så är fallet. Att en part inte kan föra talan mot ett beslut om
föreläggande enligt denna bestämmelse anges i 18 kap. 5 § utsöknings-
balken.

3 kap.
17 §
Paragrafen motsvarar tidigare 16 §.
Av paragrafen framgår att en skiljedom som meddelats efter ett legalt
skiljeförfarande med tillämpning av lagen om skiljeförfarande skall
verkställas på samma sätt som en skiljedom som grundar sig på ett
skiljeavtal. Eftersom ett legalt skiljeförfarande inte grundar sig på något
skiljeavtal finns det heller inte något skiljeavtal som kan innehålla
förbehåll om rätt för part att föra talan mot domen. Den bestämmelse
som ligger till grund för skiljeförfarandet kan emellertid ge part rätt att
på materiell grund överklaga skiljedomen. Detta hindrar inte verk-
ställighet sedan tiden att fullfölja talan gått ut, på motsvarande sätt som
sagts beträffande skiljeavtal med förbehåll om rätt till materiell
överprövning.

3 kap.
18 §
Paragrafen är delvis ny. Den har behandlats i avsnitt 13.2.2.
Första stycket motsvarar i stort den tidigare paragrafen. Kronofogde-
myndigheten skall dock inte fatta något särskilt beslut om verkställ-
barhet.
Andra stycket reglerar vad som skall gälla när kronofogdemyndigheten
har utfärdat ett föreläggande enligt 16 §. I sådant fall får endast en
begränsad verkställighet ske innan talan har väckts. Regleringen är
densamma som gäller för icke lagakraftägande underrättsdomar. Gäller
skiljedomen betalningsskyldighet kan svaranden hindra verkställighet
genom att på visst sätt ställa säkerhet (3 kap. 6 § utsökningsbalken). Gör
han inte det kan utmätning ske, men egendomen får i princip inte säljas
utan svarandens samtycke (8 kap. 4 § utsökningsbalken). Gäller skilje-
domen utgivande av lös egendom kan den verkställas om sökanden
ställer säkerhet (3 kap. 8 § utsökningsbalken). Sedan talan väckts an-
kommer det på domstolen att bestämma om verkställigheten. Domstolen
ges här en vidsträckt möjlighet att bestämma om verkställigheten skall
avbrytas, återgå eller fortsätta. Domstolen kan också ställa krav på
säkerhet som villkor för ett visst beslut om verkställighet.
Följer sökanden inte föreläggandet att väcka talan eller återkallas talan
utan att domstolen prövar målet i sak tillämpas de regler i 22 § som anger
vad som gäller när en exekutionstitel har upphävts. Att en part som har
laga förfall kan få ny tid utsatt följer av 2 kap. 9 § andra stycket
utsökningsbalken.

18 kap.
5 §
Punkten 5 är ny. Av bestämmelsen framgår att ett beslut om föreläggande
enligt 3 kap. 16 § inte kan överklagas.
Övergångsbestämmelser
De nya bestämmelserna i utsökningsbalken träder i kraft samma dag som
lagen om skiljeförfarande. Äldre bestämmelser tillämpas på ansökningar
om verkställighet som görs dessförinnan. Detsamma gäller tillämpningen
av 12 § lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken. Den
paragrafen skall naturligtvis inte tillämpas på skiljedomar som meddelats
enligt lagen om skiljeförfarande (se avsnitt 16.2).
19.4 Förslaget till lag om ändring i jordabalken
8 kap.
28 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 17.2.
Bestämmelsen ger parterna rätt att avvika från regleringen i lagen om
skiljeförfarande genom att avtala viss tid för meddelande av skiljedom.
Den har fått sin utformning mot bakgrund av att lagen om skilje-
förfarande inte innehåller någon regel om legal tidsfrist i detta hän-
seende.

12 kap.
66 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 17.2 (se kommentaren till 8 kap.
28 §).
19.5 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
(1975:1385)
9 kap.
43 §
I tredje stycket har hänvisningen till 23 § skiljemannalagen (1929:145)
tagits bort. Bestämmelsen gäller således framför de dispositiva reglerna
om ersättning till skiljemännen i lagen om skiljeförfarande.
19.6 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
8 kap.
17 §
Tredje stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 8.6.
Tredje stycket omfattar samma typ av uppgifter som anges i första
stycket men ger ett starkare skydd än vad som följer av den regleringen.
Bestämmelsen innebär även en utvidgning av tillämpningsområdet för 5
kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken om förhandling inom stängda
dörrar. På Lagrådets inrådan har för tydlighetens skull en hänvisning
gjorts även till 50 § som handlar om bevisupptagning under skilje-
förfarande utomlands.
Den sekretess som avses i bestämmelsen omfattar sådana uppgifter
som kommer fram vid förhöret. Härmed avses främst förhörspersonens
utsaga men även uppgifter om affärs- eller driftförhållanden som ingår i
frågorna till denna. Det finns inte något krav på att uppgifterna skall vara
korrekta. Bedömningen av uppgifternas bevisvärde görs av skiljemännen.
Sekretessen enligt bestämmelsen omfattar inte andra uppgifter som
kommer fram i domstolen vid handläggningen av ansökan om förhöret.
Detsamma gäller uppgifter i anledning av tingsrättens beslut om tvångs-
medel och andra beslut med anledning av förhöret. För sådana uppgifter
blir paragrafens första stycke tillämplig.
En förutsättning för sekretess är att en part begär det. En förhörsperson
kan inte begära sekretess (jfr dock 36 kap. 6 § rättegångsbalken). Partens
begäran måste framställas innan förhöret hålls. Förhöret kommer annars
att hållas vid en offentlig förhandling, varefter uppgifterna enligt 12 kap.
3 § inte längre är föremål för sekretess. Om en part begär sekretess,
vilket även kan ske genom att parten begär att förhöret skall hållas inom
stängda dörrar (jfr 5 kap. 1 § rättegångsbalken), gäller sekretess om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider
skada. Bestämmelsen innefattar således ett omvänt skaderekvisit.
19.7 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672)
2 kap.
6 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 17.3.
Enligt andra stycket skall rätten själv pröva om skiljedomen får
åberopas, dvs om den är ogiltig eller inte samt om den annars är verk-
ställbar. Därvid är domstolen inte bunden av ett beslut av krono-
ogdemyndigheten t.ex. att förelägga sökanden att väcka talan om
skiljedomens giltighet enligt 3 kap. 16 § utsökningsbalken. Domstolen
skall däremot inte bedöma om skiljedomen kan hävas t.ex. efter klander.
En part som gör gällande detta måste väcka talan mot skiljedomen och
begära att den domstol som handlägger talan mot skiljedomen beslutar
om förbud mot vidare verkställighet av skiljedomen.
19.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning
33 §
I paragrafen har införts ett nytt tredje stycke. Det har behandlats i avsnitt
5.7.
Tredje stycket i paragrafen tydliggör att en invändning om skiljeavtal
inte skall prövas och kunna föranleda avvisning. Påstår gäldenären att
borgenärens anspråk omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna skall
invändningen behandlas som ett bestridande.
Enligt 4 § andra stycket lagen om skiljeförfarande förlorar en part inte
sin rätt att göra gällande ett skiljeavtal redan genom att inge en ansökan
om betalningsföreläggande som omfattas av skiljeavtalet. Begär
borgenären däremot att ett bestritt mål överlämnas till tingsrätt får han
anses ha avstått från skiljeavtalet.

38 §
Tredje stycket är nytt. Det har behandlats i avsnitt 5.7.
Tredje stycket anger att en invändning om skiljeavtal inte hindrar
kronofogdemyndigheten att pröva en ansökan om särskild handräckning.
Detta innebär att särskild handräckning liksom säkerhetsåtgärder t.ex.
enligt 15 kap. rättegångsbalken (se 4 § tredje stycket lagen om skilje-
förfarande och avsnitt 5.8) kan utverkas utan hinder av ett skiljeavtal.
Sökanden förlorar inte sin rätt att åberopa skiljeavtalet genom att ansöka
om särskild handräckning. Detta överensstämmer med vad som gäller
beträffande säkerhetsåtgärder.

Betänkandets lagförslag
1 Förslag till lag (1995:000) om skiljeförfarande
1 §
Tvist i en fråga som parterna kan träffa förlikning om får genom avtal
lämnas till avgörande av en eller flera skiljemän. Ett sådant avtal kan
avse framtida tvister angående ett rättsförhållande som är angivet i
avtalet. Tvisten får avse existensen av en viss omständighet.
Till avgörande av skiljemän får också lämnas att utfylla avtal utöver
vad som följer av tolkning av avtal.
Skiljemän får pröva konkurrensrättens verkningar mellan parterna.

2 §
Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta
hindrar inte domstol från att på begäran av part pröva en sådan fråga.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens
avgörande.
Har skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de själva är
behöriga att avgöra tvisten är beslutet inte bindande. Om talan mot en
skiljedom som innefattar ett avgörande beträffande behörigheten gäller
vad som föreskrivs i 34 och 37 §§.

3 §
När giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett annat avtal skall
bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, skall skiljeavtalet
anses som ett särskilt avtal.
Överlåter en part i ett skiljeavtal rättigheter eller skyldigheter som är
föremål för skiljeavtalet, gäller skiljeavtalet mellan den kvarstående och
den nya parten endast om dessa kan anses ha kommit överens om det. En
motsvarande överenskommelse krävs när någon har ingått borgen eller
på liknande sätt åtagit sig att svara för annans skyldighet som är föremål
för ett skiljeavtal.

4 §
En domstol får inte mot parts bestridande pröva en fråga som enligt ett
skiljeavtal skall prövas av skiljemän.
En invändning om skiljeavtal skall framställas första gången part skall
föra talan i huvudsaken vid rätten. Invändning som framställs senare är
utan verkan om inte parten har haft laga förfall och framställt
invändningen så snart förfallet upphörde. En invändning om skiljeavtal
skall beaktas även om frågan tidigare har behandlats vid en annan
myndighet i summarisk ordning.
En domstol kan medan tvisten behandlas av skiljemän eller dess-
förinnan oberoende av skiljeavtalet meddela sådana beslut om säker-
hetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela.
5 §
En part förlorar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för rättegång
1. om han har bestritt ett yrkande om tillämpning av skiljeavtalet,
2. om han underlåter att i rätt tid utse skiljeman eller
3. om han inte i rätt tid ställer sin andel av begärd säkerhet för
ersättningen till skiljemännen.

6 §
Kan en tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och
rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för
huvudsakligen enskilt bruk, får ett före tvistens uppkomst träffat avtal att
tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att
klandra skiljedomen göras gällande endast om 1 kap. 3 d § första stycket
rättegångsbalken inte skulle vara tillämpligt vid prövning av tvisten i
tingsrätt.
Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej
heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.
Skiljemännen
7 §
Var och en som råder över sig själv och sin egendom kan vara skiljeman.

8 §
En skiljeman skall vara opartisk. Han skall på yrkande av part skiljas från
sitt uppdrag, om det finns någon omständighet som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet.
Sådan omständighet skall alltid anses föreligga
1. om skiljemannen själv eller någon honom närstående är part eller
annars kan vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång,
2. om han eller någon honom närstående är ledamot av styrelsen för
bolag eller annan sammanslutning som är part eller annars är ställ-
företrädare för part eller för annan som kan vänta beaktansvärd nytta
eller skada av tvistens utgång,
3. om han som sakkunnig eller annars har tagit ställning i tvisten eller
hjälpt part att förbereda eller utföra sin talan i tvisten, eller
4. om han har mottagit eller förbehållit sig ersättning i strid med 40 §
andra stycket.

9 §
Den som ombeds att åta sig uppdrag som skiljeman skall genast uppge
alla omständigheter som enligt 7 § eller 8 § kan tänkas utgöra hinder för
honom att vara skiljeman. En skiljeman skall upplysa parterna och övriga
skiljemän om sådana omständigheter så snart alla skiljemän har utsetts
och därefter under skiljeförfarandet så snart han har fått kännedom om
någon ny omständighet.
10 §
Ett yrkande om att en skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag på grund
av en omständighet som anges i 8 § skall framställas inom trettio dagar
från det att parten fick kännedom såväl om att skiljemannen har utsetts
som om att omständigheten föreligger. Yrkandet prövas av skiljemännen,
om parterna inte har bestämt att prövningen skall ankomma på någon
annan.
Bifalls yrkandet får talan inte föras mot beslutet.
Ogillas yrkandet eller avvisas det som för sent framställt får part föra
talan mot beslutet. Talan skall föras särskilt genom ansökan hos
tingsrätten inom trettio dagar från den dag då parten fick del av beslutet.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på tingsrättens
avgörande.

11 §
Parterna får bestämma att ett yrkande som anges i 10 § första stycket
skall prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

12 §
Parterna får bestämma hur många skiljemännen skall vara och hur de
skall utses.
Om parterna inte har bestämt något annat gäller 1316 §§.
Tingsrätten skall utse skiljeman även i andra fall än som anges i 14, 15
och 17 §§, om parterna har bestämt det.

13 §
Skiljemännen skall vara tre. Vardera parten väljer en skiljeman och de
sålunda valda utser den tredje.

14 §
Skall parterna var för sig välja skiljeman och har ena parten i en
påkallelse enligt 19 § underrättat motparten om sitt val av skiljeman, är
motparten skyldig att inom trettio dagar från mottagandet lämna den
första parten skriftlig underrättelse om sitt val av skiljeman.
Part som på detta sätt har underrättat motparten om sitt val av
skiljeman får inte utan motpartens samtycke återkalla valet.
Underlåter motparten att utse skiljeman inom den angivna tiden, skall
tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman.

15 §
Skall en skiljeman utses av andra skiljemän men underlåter de att göra
det inom trettio dagar från det att den siste av dem blev vald, skall
tingsrätten på ansökan av part utse skiljemannen.
Skall en skiljeman utses av någon annan än part eller skiljemän men
kommer något val inte till stånd inom trettio dagar från det att anmodan
har gjorts, skall tingsrätten på ansökan av part utse skiljemannen.
Detsamma gäller, om en skiljeman skall utses av parterna gemensamt
men de inte har enats inom trettio dagar från det att ena parten mottog
underrättelse från motparten varigenom frågan väcktes.
16 §
Om en skiljeman avlider, avgår eller skiljs från uppdraget skall den som
ursprungligen haft att göra valet utse en ny skiljeman. Vid detta val
tillämpas 14 och 15 §§. Tiden för att utse ny skiljeman skall dock räknas
från det att den som skall utse skiljemannen har fått kännedom härom.

17 §
Har en skiljeman försenat förfarandet skall tingsrätten på ansökan av en
part skilja honom från uppdraget och utse en annan skiljeman. Parterna
får bestämma att en sådan begäran i stället skall prövas slutligt av ett
skiljedomsinstitut.

18 §
När en part har ansökt om att tingsrätten skall utse en skiljeman enligt
12 § tredje stycket, 14, 15 eller 17 § får domstolen avslå ansökan på
grund av att lagliga förutsättningar för skiljeförfarande saknas endast om
detta är uppenbart.
Förfarandet
19 §
Har parterna inte bestämt något annat inleds skiljeförfarandet när part tar
emot en påkallelse enligt andra stycket.
Påkallelsen skall vara skriftlig och innehålla
1. en uttrycklig och villkorslös begäran om skiljedom,
2. uppgift om fråga som skiljemännen skall pröva och som omfattas av
skiljeavtalet samt
3. uppgift om partens val när han har att utse skiljeman.

20 §
Är skiljemännen flera skall en av dem utses till ordförande. Har parterna
eller skiljemännen inte bestämt annat skall den skiljeman vara ordförande
som de andra skiljemännen eller, i deras ställe, tingsrätten har utsett.

21 §
Skiljemännen skall handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och
snabbt. De skall därvid iaktta vad parterna har bestämt i den mån hinder
inte möter.

22 §
Skiljemännen bestämmer platsen för förfarandet. Skiljemännen får hålla
sammanträde på annan plats inom eller utom riket.
Första stycket gäller inte om parterna har bestämt annat.

23 §
Påkallande part skall inom den tid som skiljemännen bestämmer ange
sina yrkanden i fråga som har uppgetts i påkallelsen och de omständig-
heter som han åberopar till stöd för dessa. Motparten skall därefter inom
den tid som skiljemännen bestämmer ange sin inställning till den
påkallande partens yrkanden och de omständigheter som han åberopar till
stöd för denna.
Påkallande part får framställa nya yrkanden och motparten egna
yrkanden, om yrkandena omfattas av skiljeavtalet och det inte med
hänsyn till den tidpunkt då de framställs eller andra omständigheter kan
anses olämpligt att de prövas. Under samma förutsättningar får var och
en av parterna under skiljeförfarandet ändra eller komplettera tidigare
framställda yrkanden och åberopa nya omständigheter till stöd för sin
talan.
Första och andra styckena gäller inte om parterna har bestämt något
annat.

24 §
Skiljemännen skall bereda parterna tillfälle att i all behövlig omfattning
utföra sin talan skriftligt eller muntligt. Inför avgörande av en hänskjuten
fråga skall muntlig förhandling hållas, om part begär det.
En part skall ges möjlighet att ta del av alla handlingar och allt annat
material som rör tvisten och som tillförs skiljemännen från motparten
eller någon annan.
Om en part utan giltigt skäl uteblir från en förhandling eller underlåter
att i något annat hänseende iaktta föreläggande av skiljemännen är detta
inte hinder mot att handläggningen fortsätter och tvisten avgörs på
föreliggande material. Material som har lagts fram vid förhandlingen
behöver inte tillställas den uteblivna parten.

25 §
Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Skiljemännen får
dock utse sakkunnig, om inte båda parter motsätter sig detta.
Skiljemännen får avvisa erbjuden bevisning, om den uppenbart saknar
betydelse i tvisten eller om det är motiverat med hänsyn till den tidpunkt
då bevisningen åberopas.
Skiljemännen får inte uppta ed eller sanningsförsäkran. De får inte
heller förelägga vite eller annars använda tvångsmedel för att skaffa in
begärd bevisning.

26 §
Om en part vill att vittne eller sakkunnig skall höras under ed eller part
höras under sanningsförsäkran får han efter tillstånd av skiljemännen
göra ansökan om det hos tingsrätten. Detsamma gäller om en part vill att
föreläggande skall meddelas part eller annan att som bevis tillhandahålla
skriftlig handling eller föremål. Anser skiljemännen att åtgärden är
befogad med hänsyn till utredningen, skall de lämna tillstånd till
ansökan. Finns det lagliga förutsättningar för åtgärden skall tingsrätten
bifalla ansökan.
Reglerna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvudför-
handling gäller i tillämpliga delar åtgärd som nu har angetts. Skilje-
männen skall kallas till förhöret och beredas tillfälle att ställa frågor.
Skiljemans utevaro utgör dock inte hinder för att genomföra förhöret.
Skiljedomen
27 §
Skiljemännen avgör genom skiljedom de frågor som har lämnats till dem.
Avslutar de skiljeförfarandet utan att avgöra dessa frågor sker det också
genom skiljedom.
Om parterna förliks får skiljemännen på deras begäran stadfästa
förlikningen i en skiljedom.
Andra avgöranden, som inte intas i en skiljedom, betecknas beslut.
Skiljemännens uppdrag anses slutfört när de har meddelat slutlig
skiljedom, om inte annat följer av 32 § eller 36 §.

28 §
Underlåter en skiljeman utan giltigt skäl att delta i skiljenämndens
prövning av en fråga, är hans underlåtenhet inte något hinder mot att
övriga skiljemän avgör frågan.
Har parterna inte bestämt något annat skall som skiljenämndens
mening gälla den mening som flertalet av de skiljemän som deltar i
avgörandet enas om. Uppnås inte majoritet för någon mening skall den
mening gälla som ordföranden företräder.

29 §
Återkallar ena parten ett yrkande skall skiljemännen avskriva tvisten i
denna del om inte motparten begär att skiljemännen skall pröva yrkan
det.

30 §
Del av tvisten eller viss fråga av betydelse för tvistens bedömning får
avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parterna motsätter sig
det. Huvudfordran och fordran som åberopas till kvittning skall dock
avgöras i samma skiljedom.
Har en part helt eller delvis medgett ett yrkande får särskild skiljedom
meddelas över det som har medgetts.
Om inte parterna har överenskommit något annat får skiljemännen på
begäran av part bestämma att motparten under förfarandets gång skall
vidta en viss åtgärd för att säkerställa det anspråk som skall prövas av
skiljemännen. Skiljemännen får föreskriva att part som begär åtgärden
skall ställa skälig säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten.

31 §
En skiljedom skall avfattas skriftligt och undertecknas av skiljemännen.
Det är tillräckligt att domen är undertecknad av flertalet skiljemän om
orsaken till att inte samtliga skiljemän undertecknat skiljedomen är
angiven på denna. Parterna får bestämma att skiljenämndens ordförande
ensam undertecknar skiljedomen.
I skiljedomen skall anges dagen för dess meddelande och platsen för
skiljeförfarandet.
Skiljedomen skall genast tillställas parterna.

32 §
Om skiljemännen finner att en skiljedom innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av skiljemännens eller någon annans skrivfel, räknefel
eller liknande förbiseende eller om skiljemännen av förbiseende har
underlåtit att avgöra en fråga som skulle ha behandlats i skiljedomen, får
de inom trettio dagar från dagen för skiljedomens meddelande besluta om
rättelse eller komplettera domen. De får också rätta, komplettera eller
tolka en skiljedom om någon av parterna begär det inom trettio dagar
från det att han har fått del av domen.
Innan skiljemännen fattar beslut enligt denna paragraf bör parterna
beredas tillfälle att yttra sig över åtgärden.
Skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom
33 §
En skiljedom är ogiltig
1. om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte
får avgöras av skiljemän,
2. om den är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i
Sverige eller
3. om den inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första stycket.
Ogiltigheten kan gälla endast en viss del av skiljedomen.

34 §
En skiljedom som inte kan angripas enligt 37 § skall efter klander helt
eller delvis upphävas på talan av part
1. om den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,
2. om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som
parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag,
3. om skiljeförfarande enligt 48 § inte borde ha ägt rum här i riket,
4. om en skiljeman har utsetts i strid med parternas överenskommelse
eller denna lag,
5. om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 7
eller 8 § har varit obehörig eller
6. om det annars, utan partens vållande, i handläggningen har före-
kommit något fel som sannolikt har inverkat på utgången.
En part har inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att
delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått
från att göra gällande. Enbart genom att parten har utsett skiljeman skall
han inte anses ha godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den
hänskjutna frågan. Att en part kan ha förlorat rätten enligt 5 att åberopa
en omständighet som anges i 8 § följer av 10 och 11 §§.
Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten fick del av
skiljedomen. Part får efter fristens utgång inte åberopa en ny klander-
grund till stöd för sin talan.

35 §
En skiljedom skall också upphävas på talan av part, om en handling som
har åberopats till bevis har varit förfalskad eller getts ett medvetet
oriktigt innehåll eller om någon annan än part eller ställföreträdare för
part har avgett en medvetet osann utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antas ha inverkat på utgången.
Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten fick
kännedom om förhållandet. Talan får dock inte väckas senare än tre år
från den dag då parten fick del av skiljedomen.

36 §
En domstol får under viss tid uppskjuta ett mål om skiljedoms ogiltighet
eller om upphävande av skiljedom för att bereda skiljemännen tillfälle att
återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som enligt
skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller
upphävandet, om
1. domstolen har funnit att talan i målet är styrkt och ena parten har
begärt uppskov eller
2. båda parter har begärt uppskov.
Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får part inom tid som
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av ändring av den
första skiljedomen.
Fortsatt huvudförhandling får oberoende av 43 kap. 11 § andra stycket
rättegångsbalken hållas även om uppskovstiden uppgår till mer än
femton dagar.

37 §
Har skiljemännen avslutat förfarandet genom skiljedom utan att avgöra
de frågor som hänskjutits till dem får part överklaga domen hos
tingsrätten. Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten
fick del av domen. Skiljedomen skall innehålla tydlig hänvisning om vad
part som vill överklaga domen skall göra.
Första stycket medför rätt att föra särskild talan mot beslut i fråga som
anges i 43 § endast om den skiljedom i vilken beslutet har tagits in
innebär att skiljemännen har ansett sig obehöriga att pröva tvisten.
Skiljedomskostnaderna
38 §
Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen för
arbete och utlägg. Har skiljemännen i skiljedomen förklarat att de är
obehöriga att pröva tvisten är dock den part som inte påkallade
skiljeförfarandet betalningsansvarig endast i den mån det föranleds av
särskilda omständigheter.
Skiljemännen får i slutlig skiljedom förplikta parterna att betala
ersättningen till dem jämte ränta från den dag som infaller en månad efter
den dag då skiljedomen meddelades. Ersättningen skall anges särskilt för
varje skiljeman.

39 §
Skiljemännen får begära säkerhet för ersättningen. De får fastställa
särskilda säkerheter för skilda yrkanden. Har en part inte inom den tid
som skiljemännen bestämt ställt sin andel av begärd säkerhet får
motparten ställa hela säkerheten. Ställs inte begärd säkerhet får skilje-
männen helt eller delvis avsluta förfarandet.
Skiljemännen får under förfarandet besluta att ta säkerheten i anspråk
för att täcka utlägg. Sedan skiljemännens ersättning har bestämts i en
slutlig skiljedom och domen i den delen har blivit verkställbar, får
skiljemännen tillgodogöra sig betalning ur säkerheten jämte avkastningen
av denna, om parterna inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt domen.

40 §
Bestämmelserna i 38 och 39 §§ gäller inte om något annat har bestämts
av parterna gemensamt på ett sätt som är bindande för skiljemännen.
Avtal angående ersättningen till skiljemännen som inte träffas med
parterna gemensamt är ogiltigt. Har ena parten ställt hela säkerheten får
han dock ensam medge att skiljemännen tar säkerheten i anspråk för att
täcka upplupen ersättning för arbete.

41 §
Skiljemännen får inte innehålla skiljedomen i avvaktan på att ersätt-
ningen till dem betalas.

42 §
En part och en skiljeman får hos tingsrätten överklaga skiljedomen
beträffande ersättning till skiljemännen. Talan skall av part väckas inom
tre månader från den dag då han fick del av domen och av skiljeman
inom samma tid från skiljedomens meddelande. Skiljedomen skall
innehålla tydlig hänvisning om vad part som vill överklaga domen i
denna del skall göra.
Dom, varigenom ersättningen till skiljeman sätts ned, gäller även för
part som ej fört talan.

43 §
Om inte parterna har överenskommit något annat får skiljemännen på
begäran av part förplikta motparten att betala ersättning för hans
kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall
fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta
ränta om part har yrkat det.

Forumfrågor och talefrister
44 §
Talan mot en skiljedom tas upp av tingsrätten på platsen för
skiljeförfarandet. Detta gäller även talan beträffande ersättningen till en
skiljeman. Är platsen för skiljeförfarandet inte angiven i skiljedomen får
talan väckas vid Stockholms tingsrätt.

45 §
Ansökningsärenden angående utseende av skiljeman eller hans skiljande
från uppdraget tas upp av tingsrätten i den ort där någon av parterna har
sitt hemvist eller av tingsrätten på platsen för skiljeförfarandet. Ansökan
får även tas upp av Stockholms tingsrätt. Motparten skall om möjligt
beredas tillfälle att yttra sig innan ansökan bifalls. Avser ansökan
skiljemans skiljande från uppdraget bör även skiljemannen höras.
Ansökan om bevisupptagning enligt 26 § tas upp av den tingsrätt som
skiljemännen har bestämt. Saknas sådant beslut tas ansökan upp av
Stockholms tingsrätt.
Har tingsrätten bifallit en ansökan om utseende av skiljeman eller hans
skiljande från uppdraget får talan inte föras mot beslutet. Inte heller
annars får talan föras mot tingsrättens beslut enligt 10 § tredje stycket.

46 §
Skall enligt lag eller avtal en parts talan väckas inom viss tid men
omfattas talan av ett skiljeavtal, skall part inom den angivna tiden påkalla
skiljedom enligt 19 §.
Har skiljedom påkallats i rätt tid men avslutas skiljeförfarandet utan att
den hänskjutna frågan rättskraftigt avgörs och beror detta inte på partens
vållande, skall talan anses väckt i rätt tid, om parten påkallar skiljedom
eller väcker talan vid domstol inom trettio dagar från den dag då han fick
del av skiljedomen eller, om skiljedomen blivit upphävd eller förklarad
ogiltig från det att domen härom vunnit laga kraft.
Internationella förhållanden
47 §
Denna lag tillämpas på skiljeförfarande som äger rum i Sverige även om
tvisten har internationell anknytning.

48 §
Skiljeförfarande enligt denna lag får inledas i Sverige om skiljeavtalet
innebär att förfarandet skall äga rum i Sverige eller skiljemännen eller
skiljedomsinstitut i enlighet med avtalet har bestämt att förfarandet skall
äga rum i Sverige eller om motparten annars samtycker till det.
Skiljeförfarande enligt denna lag får också inledas i Sverige mot part
som har hemvist här eller annars skulle kunna sökas i tvisten vid svensk
domstol, om inte skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum utom
riket.
I andra fall får skiljeförfarande enligt denna lag inte äga rum i Sverige.
49 §
Har skiljeavtalet internationell anknytning skall på detta avtal tillämpas
den lag som parterna kommit överens om. Har parterna inte träffat någon
sådan överenskommelse tillämpas lagen i det land där förfarandet med
stöd av parternas avtal har ägt rum eller skall äga rum.
Första stycket tillämpas inte på fråga, huruvida part var behörig att
ingå skiljeavtalet eller var behörigen företrädd.

50 §
Skall utländsk rätt tillämpas på skiljeavtalet gäller 4 § beträffande ett
anspråk som omfattas av avtalet utom när
1. avtalet enligt tillämplig lag är ogiltigt, utan verkan eller ogenom-
förbart, eller
2. anspråket enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän.
Att en domstol utan hinder av skiljeavtalet kan meddela sådana beslut
om säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela
framgår av 4 § tredje stycket.

51 §
Vad som sägs i 26 och 45 §§ om bevisupptagning under skiljeförfarande
i Sverige gäller även beträffande skiljeförfarande som äger rum utom
riket, om förfarandet grundar sig på skiljeavtal och den hänskjutna frågan
enligt svensk lag får avgöras av skiljemän.

52 §
Har inte någon av parterna hemvist eller driftställe i Sverige får de i ett
kommersiellt förhållande genom en uttrycklig skriftlig överenskommelse
utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för upphävande av
en skiljedom som anges i 34 och 35 §§.
En skiljedom som omfattas av sådan överenskommelse erkänns och
verkställs här i riket enligt de regler som gäller för en utländsk skiljedom.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m.
53 §
En skiljedom som meddelas utom riket anses som utländsk.
Vid tillämpning av denna lag anses en skiljedom vara meddelad i den
stat där platsen för förfarandet är belägen.

54 §
En utländsk skiljedom som grundar sig på skiljeavtal erkänns och
verkställs i Sverige, om inte annat följer av 55 61 §§.

55 §
En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte i Sverige, om den mot
vilken skiljedomen åberopas visar
1. att part enligt tillämplig lag saknade behörighet att ingå skiljeavtalet
eller inte var behörigen företrädd eller att skiljeavtalet är ogiltigt enligt
den lag som enligt parternas överenskommelse skall tillämpas eller, i
avsaknad av varje anvisning i sådant hänseende, lagen i den stat där
skiljedomen har meddelats,
2. att han ej i vederbörlig ordning har underrättats om tillsättandet av
skiljeman eller om skiljeförfarandet eller att han av annan orsak inte varit
i stånd att utföra sin talan,
3. att skiljedomen behandlar en tvist som inte avsetts med eller
omfattas av parternas begäran om skiljedom eller att skiljedomen
innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet; dock skall,
om beslut i en fråga som omfattas av uppdraget kan skiljas från beslut
som faller utanför uppdraget, den del av skiljedomen som omfattas av
uppdraget erkännas och verkställas,
4. att skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller
skiljeförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal härom
saknas, mot lagen i den stat där förfarandet har ägt rum, eller
5. att skiljedomen ännu inte blivit bindande för parterna eller att den
undanröjts eller dess verkställighet uppskjutits av behörig myndighet i
den stat där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.

56 §
En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte heller, om domstolen
finner
1. att skiljedomen innefattar prövning av en fråga, som enligt svensk
lag inte får avgöras av skiljemän, eller
2. att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rätts-
ordningen i Sverige att erkänna eller verkställa skiljedomen.

57 §
Ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom görs hos Svea
hovrätt.
Till ansökan skall skiljedomen bifogas i original eller styrkt kopia. Om
hovrätten inte bestämmer annat skall även en styrkt översättning av hela
domen till svenska språket inges.

58 §
Ansökan får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra
sig.

59 §
Invänder motparten att skiljeavtal inte träffats skall sökanden inge
skiljeavtalet i original eller styrkt kopia samt styrkt översättning till
svenska språket eller på annat sätt visa att skiljeavtal ingåtts.
Invänder motparten att han gjort framställning om undanröjande av
skiljedomen eller uppskov med dess verkställighet hos myndighet som
avses i 55 § 5, får hovrätten uppskjuta avgörandet samt, om sökanden
begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid påföljd att beslut
om verkställighet annars kan komma att meddelas.

60 §
Bifaller hovrätten ansökningen, verkställs skiljedomen som svensk
domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen efter talan mot
hovrättens beslut bestämmer något annat.

61 §
Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, skall vid
tillämpning av 7 § samma kapitel med talans väckande jämställas
påkallande av ett skiljeförfarande utom riket som kan leda till en
skiljedom som erkänns och kan verkställas här.
Sedan ansökan om verkställighet av utländsk skiljedom gjorts
ankommer det på hovrätten att pröva en begäran om säkerhetsåtgärd eller
om upphävande av sådant beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 då lagen (1929:145) om
skiljemän och lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar
upphör att gälla.
2. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om skiljeförfaranden där
skiljeavtalets tillämpning har påkallats före ikraftträdandet och
beträffande ansökningar om verkställighet av utländska skiljedomar som
gjorts före ikraftträdandet.
3. Bestämmelsen i 3 § andra stycket gäller inte rättshandling som
företagits före ikraftträdandet.
4. Har skiljeavtal slutits före ikraftträdandet gäller 18 § andra stycket,
21 § första stycket 1 och 26 § andra och tredje styckena lagen (1929:
145) om skiljemän fortfarande, såvitt avser tid för meddelande av
skiljedom, i förfaranden där skiljeavtalets tillämpning har påkallats inom
två år från den nya lagens ikraftträdande.
5. Parterna kan i fall som anges i 2 och 4 bestämma att endast den nya
lagen skall gälla.
6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagen
(1929:145) om skiljemän tillämpas i stället den nya lagen.

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 34 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

34 kap. Om rättegångshinder
1 §
Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så
snart anledning förekommer därtill.
Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är
stadgat.

I lagen (1995:000) om skilje-
förfarande finns särskilda bestäm-
melser om hinder mot rättegång.
Dessa skall beaktas endast efter
invändning av part

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 24 §, 3 kap. 15 18 §§ och 18 kap. 5 §
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten
24 §
Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket
föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas
av en tingsrätt i den region där kronofogdemyndigheten finns, om ej
annat följer av andra stycket.
Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 21, 22 eller 26 § i fall
då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 §
rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.
Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller
9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i
allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra
stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den
tingsrätt som anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken och annars av en
tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns.

Har föreläggande meddelats
enligt 3 kap. 16 § gäller om dom-
stols behörighet vad som sägs i
44 § lagen (1995:000) om skilje-
förfarande.
I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan i första hand bör
väckas.

3 kap. Exekutionstitlar

Skiljedom
15 §
Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om
1. skiljeavtalet ej innehåller
förbehåll om rätt för part att
klandra domen,
1. skiljeavtalet ej innehåller
förbehåll om rätt för part att föra
talan mot domen eller, när sådant
förbehåll finns, tiden för parts
talan har gått ut utan att talan har
förts och
2. omständighet ej föreligger
som gör domen ogiltig, även om
talan ej förs mot domen, och

3. det ej heller görs sannolikt att
domen kan hävas enligt 21 § lagen
(1929:145) om skiljemän.
2. domen uppfyller före-
skrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första
stycket lagen (1995:000) om
skiljeförfarande.
I fråga om ersättning till skilje-
man får skiljedomen verkställas,
om tiden för parts talan mot
domen i denna del har gått till
ända utan att sådan talan har
väckts och det ej föreligger
omständighet som avses i första
stycket 2.
I fråga om ersättning till
skiljeman får skiljedomen verk-
ställas, om

1. tiden för parts talan mot
domen i denna del har gått ut utan
att talan har väckts och
2. domen uppfylle föreskrifterna
om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första
stycket lagen (1995:000) om
skiljeförfarande.
Svaranden skall alltid beredas
tillfälle att yttra sig innan verk-
ställighet sker.
Om verkställighet av skiljedom
som omfattas av en sådan
överenkommelse om inskränkning
i parts rätt att föra talan mot
skiljedomen som anges i 52 §
lagen (1995:000) om skilje-
förfarande gäller vad som före-
skrivs där.

16 §

Finns anledning att anta att en
skiljedom som enligt 15 § får
verkställas är ogiltig och pågår
inte redan rättegång om detta,
skall kronofogdemyndigheten före-
lägga sökanden att inom en månad
från det att föreläggandet delgavs
honom väcka talan i saken mot
svaranden.

16 §
17 §
Bestämmelserna i 15 § första
stycket 2 och 3 samt andra stycket
tillämpas också på skiljedom som,
utan att skiljeavtal föreligger,
medstöd av bestämmelse i lag har
meddelats enligt lagen (1929:145)
om skiljemän.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§
gäller i tillämpliga delar skilje-
dom som, utan att skiljeavtal före-
ligger, medstöd av bestämmelse i
lag har meddelats med tillämpning
av lagen (1995:000) om skilje-
förfarande..

17 §

Möter ej på grund av bestäm-
melserna i 15 eller 16 § hinder
mot verkställighet av skiljedom,
skall kronofogdemyndigheten med-
dela särskilt beslut härom. Innan
sådant beslut meddelas, skall
svaranden beredas tillfälle att
yttra sig.

18 §
Sedan beslut som avses i 17 §
har meddelats, verkställs skilje-
domen såsom lagakraftägande
dom, om ej annat förordnas av
domstol där talan mot skiljedomen
är anhängig.
Möter inte på grund av
bestämmelserna i 15 eller 17 §
hinder mot verkställighet av
skiljedomen, verkställs den som
lagakraftägande dom, om inte
annat förordnas av domstol där
talan mot skiljedomen förs.
Har sökanden förelagts att
väcka talan enligt 16 § får
skiljedomen dock verkställas
endast i fall och under villkor som
gäller för icke lagakraftägande
underrättsdomar. Sedan talan om
skiljedomens giltighet väckts av
sökanden eller svaranden får
domstolen bestämma om verk-
ställigheten. Väcks inte talan inom
den angivna tiden eller avslutas
målet utan prövning i sak skall vid
tillämpning av 22 § anses som om
skiljedomen hade upphävts.

18 kap. Besvär
5 §
Följande beslut får inte överklagas:
1. ett beslut genom vilket begäran om rättelse av utmätning enligt
4 kap. 33 eller 34 § eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall,
2. ett beslut genom vilket en rättighet inte har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket,
3. ett beslut genom vilket en förrättningsman har förklarats jävig,
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket.
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket,

5. ett beslut i sådan fråga om
verkställighet av skiljedom som
avses i 3 kap. 16 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande en ansökan om
verkställighet som gjorts före ikraftträdandet.

4 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 28 § och 12 kap. 66 § jordabalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap. Arrende i allmänhet
28 §
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att fram-
tida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, ej göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller 13
§ eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet ej såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestäm-
melse meddelats om skiljemän-
nens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1929:145) om
skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse arrende-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skilje-
mannaåtgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att fram-
tida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, ej göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller 13
§ eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet ej såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestäm-
melse meddelats om skiljemän-
nens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1995:000) om
skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock ej hinder
för att i skiljeavtalet utse arrende-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma viss tid för meddelande
av skiljedom.

12 kap. Hyra
66 §
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får ej göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet ej såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1929:145) om
skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse hyres-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skilje-
mannaåtgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får ej göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet ej såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1995:000) om
skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock ej hinder
för att i skiljeavtalet utse hyres-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma viss tid för meddelande
av skiljedomen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

5 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap. Konkursansökan och konkursbeslut
6 §
Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller av kronofogde-
myndighet med stöd av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning, skall detta godtas som stöd för behörighet att begära
gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har vunnit laga kraft.
Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att avgörandet inte
får verkställas.
En fordran som har fastställts
genom skiljedom skall också god-
tas, om skiljedomen får verkställas
enligt 3 kap. 15 eller 16 § utsök-
ningsbalken och en domstol inte
har meddelat ett sådant förord-
nande som avses i 18 § i samma
kapitel.
En fordran som har fastställts
genom en giltig skiljedom skall
också godtas, om skiljedomen får
verkställas enligt 3 kap. 15 eller
17 § utsökningsbalken och en
domstol inte efter talan mot skilje-
domen har bestämt annorlunda.
I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall
borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning
Härigenom föreskrivs att 33 och 38 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

33 §
Om svaranden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning bestrider ansökningen i rätt tid, skall sökanden genast
underrättas om det. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han
begära att målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet,
målet i den bestridda delen skall överlämnas till tingsrätt.
Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad
som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§.

En invändning om skiljeavtal
skall behandlas som ett be-
stridande.

38 §
Om det behövs, skall sökanden få tillfälle att yttra sig över vad
svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för
kostnader som uppkommit efter ansökningen, skall han ange detta i ett
sådant yttrande.
Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling
i målet.

En invändning om skiljeavtal
hindrar inte att ansökningen
prövas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över Skiljedomsutredningens delbetänkande Ny lag
om skiljeförfarande (SOU 1994:81)
Yttranden över Skiljedomsutredningens delbetänkande (SOU 1994:81)
Ny lag om skiljeförfarande har till Justitiedepartementet avgetts av Svea
hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö
tingsrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Riks-
revisionsverket, Statskontoret, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet, Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Stockholms län,
Stockholms Handelskammare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Domareförbund, Internationella Handelskammarens Svenska National-
kommitté, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Verkstadsindustrier, Sveriges Redareförening, Företagarnas
Riksorganisation, Entreprenörföreningen, Sveriges Köpmannaförbund,
Svenska Franchiseföreningen, Franchisetagarna, Sveriges Redovisnings-
konsulters Förbund och Kooperativa Förbundet.
Riksskatteverket har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheterna i
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län.
Yttrande har också kommit in från Konkurrensverket.
Följande instanser har beretts tillfälle att yttra sig men avstått:
Kommerskollegium, Aktiebolagskommittén, Sydsvenska Handels-
kammaren, Västsvenska Handelskammaren, Föreningen Auktoriserade
Revisorer (FAR) och Sveriges Försäkringsförbund.

Förteckning över utländska experter som har yttrat sig
över Skiljedomsutredningens förslag till ny lag om
skiljeförfarande (The Draft New Swedish Arbitration
Act)
Följande utländska experter har avgett yttrande: Mr Stefano Azzali
(Italien), Mr Piero Bernardini (Italien), Dr Robert Briner (Schweiz), Mr
Georges R Delaume (USA), Me Yves Derains, (Frankrike), Mr Hiroshi
Hattori (Japan), Mr Martin Hunter (England) gemensamt med Mr Jan
Paulsson (Frankrike), Dr Pierre A Karrer (Schweiz), Mr Guy Keutgen
(Belgien), Dr Klaus Lionnet (Tyskland), Justitierådet Gustaf Möller
(Finland), Professor Allan Philip (Danmark), Professor W M Reisman
(USA), Mr Eric A Schwartz (Frankrike), Mr José Luis Siqueiros
(Mexico), Professor Hans Smit (USA), Professor Dr Zhivko Stalev
(Bulgarien), Dr habil Tadeusz Szurski (Polen), V V Veeder QC
(England).

Slutbetänkandets lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap. Om offentlighet och ordning vid domstol
1 §
Förhandling vid domstol skall vara offentlig.
Kan det antagas att vid förhand-
ling kommer att förebringas upp-
gift, för vilken hos domstolen
gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100), må
rätten, om det bedömes vara av
synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i
vad den angår uppgiften skall
hållas inom stängda dörrar. Även i
annat fall må förhandling hållas
inom stängda dörrar, om sekre-
tessen gäller enligt 7 kap. 22 §,
8 kap. 17 § eller 9 kap. 15 eller
16 § sekretesslagen eller, i vad
avser domstolsförhandling under
förundersökning i brottmål eller
därmed likställt mål eller ärende,
enligt 5 kap. 1 § eller 9 kap. 17 §
samma lag. Förhandling skall
alltid hållas inom stängda dörrar,
om sekretessen gäller enligt 9 kap.
3 § andra stycket samma lag och
det skulle strida mot avtal som
avses där att uppgiften röjes vid
förhandlingen.
Kan det antagas att vid förhand-
ling kommer att förebringas
uppgift, för vilken hos domstolen
gäller sekretess som avses i
sekretesslagen (1980:100), må
rätten, om det bedömes vara av
synnerlig vikt att uppgiften ej
röjes, förordna att förhandlingen i
vad den angår uppgiften skall
hållas inom stängda dörrar. Även i
annat fall må förhandling hållas
inom stängda dörrar, om sekre-
tessen gäller enligt 7 kap. 22 §,
8 kap. 17 eller 24 § eller 9 kap. 15
eller 16 § sekretesslagen eller, i
vad avser domstolsförhandling
under förundersökning i brottmål
eller därmed likställt mål eller
ärende, enligt 5 kap. 1 § eller 9
kap. 17 § samma lag. Förhandling
skall alltid hållas inom stängda
dörrar, om sekretessen gäller
enligt 9 kap. 3 § andra stycket
samma lag och det skulle strida
mot avtal som avses där att
uppgiften röjes vid förhandlingen.
Förhör med den som är under femton år eller lider av en psykisk
störning får hållas inom stängda dörrar.
Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom
stängda dörrar, vare det gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1955:000) om
skiljeförfarande
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:000) om skiljeförfarande
att 6, 37, 38, 40 och 43 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 §
Kan en tvist mellan närings-
idkare och konsument prövas av
tingsrätt och rör tvisten vara,
tjänst eller annan nyttighet som
tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk, får ett före tvistens
uppkomst träffat avtal att tvist
skall hänskjutas till skiljemän utan
förbehåll om rätt för parterna att
klandra skiljedomen göras gällan-
de endast om 1 kap. 3 d § första
stycket rättegångsbalken inte
skulle vara tillämpligt vid pröv-
ning av tvisten i tingsrätt.
Rör en tvist mellan närings-
idkare och konsument vara, tjänst
eller annan nyttighet som till-
handahållits för huvudsakligen en-
skilt bruk, får ett före tvistens
uppkomst träffat skiljeavtal inte
göras gällande. Dock gäller
sådana avtal i hyres- eller
arrendeförhållanden om däri-
genom hyres- eller arrendenämnd
utsetts till skiljenämnd och annat
inte följer av bestämmelserna i 8
kap. 28 § eller 12 kap. 66 §
jordabalken.
Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen och ej
heller om annat följer av Sveriges internationella förpliktelser.

37 §
Har skiljemännen avslutat förfarandet genom skiljedom utan att avgöra
de frågor som hänskjutits till dem får part överklaga domen hos
tingsrätten. Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten
fick del av domen. Skiljedomen skall innehålla tydlig hänvisning om vad
part som vill överklaga domen skall göra.
Första stycket medför rätt att
föra särskild talan mot beslut i
fråga som anges i 43 § endast om
den skiljedom i vilken beslutet har
tagits in innebär att skiljemännen
har ansett sig obehöriga att pröva
tvisten.
Första stycket medför rätt att
föra särskild talan mot beslut i
fråga som anges i 43 § utan att
gälla tillämpning av andra stycket
i nämnda § endast om den
skiljedom i vilken beslutet har
tagits in innebär att skiljemännen
har ansett sig obehöriga att pröva
tvisten

38 §
Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen för
arbete och utlägg. Har skiljemännen i skiljedomen förklarat att de är
obehöriga att pröva tvisten är dock den part som inte påkallade
skiljeförfarandet betalningsansvarig endast i den mån det föranleds av
särskilda omständigheter.
Skiljemännen får i slutlig skiljedom förplikta parterna att betala
ersättning till dem jämte ränta från den dag som infaller en månad efter
den dag då skiljedomen meddelades. Ersättningen skall anges särskilt för
varje skiljeman.

Om en part i egenskap av
konsument eller annars intar en
underlägsen ställning i förhållande
till motparten är han dock inte
skyldig att betala högre belopp än
som motsvarar ett basbelopp enligt
lagen (1962:381) om allmän för-
säkring vid tidpunkten för skilje-
förfarandets inledande. Detta
gäller inte om tvisten rör parts
näringsverksamhet och parten
skäligen kan bära kostnaden. Vid
denna bedömning skall särskilt
beaktas antalet anställda i rörelsen
samt dess omsättning och balans-
omslutning.
Tredje stycket tillämpas endast
om part begär det.

40 §
Bestämmelserna i 38 och 39 §§
gäller inte om något annat har
bestämts av parterna gemensamt
på ett sätt som är bindande för
skiljemän.
Bestämmelserna i 38 första och
andra styckena samt 39 §§ gäller
inte om något annat har bestämts
av parterna gemensamt på ett sätt
som är bindande för skiljemän.
Avtal angående ersättningen till skiljemännen som inte träffas med
parterna gemensamt är ogiltigt. Har ena parten ställt hela säkerheten får
han dock ensam medge att skiljemännen tar säkerheten i anspråk för att
täcka upplupen ersättning för arbete.

43 §
Om inte parterna har överenskommit något annat får skiljemännen på
begäran av part förplikta motparten att betala ersättning för hans
kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall
fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta
ränta om part har yrkat det.

Om en part i egenskap av
konsument eller annars intar en
underlägsen ställning i förhållande
till motparten skall han inte bära
högre belopp av ersättningen till
skiljemännen än som motsvarar ett
basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring vid tid-
punkten för skiljeförfarandets
inledande. Detta gäller dock inte
om tvisten rör parts närings-
verksamhet och parten skäligen
kan bära kostnaden. Vid denna
bedömning skall särskilt beaktas
antalet anställda i rörelsen samt
dess omsättning och balansomslut-
ning.
Andra stycket tillämpas endast
om part begär det.
Skiljedomen får av part över-
klagas hos tingsrätten såvitt gäller
tillämpningen av andra stycket.
Därvid gäller 42 § första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
De nya bestämmelserna tillämpas även om skiljeavtalet ingåtts före
ikraftträdandet. Äldre bestämmelserna gäller dock om skiljeavtalets
tillämpning har påkallats före ikraftträdandet.

3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att i sekretesslagen (1980:100) skall införas en
ny paragraf, 8 kap. 24 §, av följande lydelse.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds
ekonomiska förhållanden

24 §
Sekretess gäller hos domstol för uppgift om enskilds affär- elelr
driftförhållanden som framkommer vid förhör enligt 26 § lagen
(1995:000) om skiljeförfarande, om part begär det och det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider skada.
För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över Skiljedomsutredningens slutbetänkande
Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65)
Yttranden över Skiljedomsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:65)
Näringslivets tvistlösning har till Justitiedepartementet avgetts av Högsta
domstolens ledamöter, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Kristianstads tingsrätt,
Malmö tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Umeå
tingsrätt, Hyres- och arrendenämnden i Stockholm, Domstolsverket,
Riksrevisionsverket, Statskontoret, Finansinspektionen, Konsument-
verket, Allmänna reklamationsnämnden, Juridiska fakultetsnämnden i
Uppsala, Juridiska fakultetsnämnden i Lund, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Domareförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisation i Sverige,
Kommerskollegiet, Svenska Bankföreningen, Internationella Handels-
kammarens Svenska Nationalkommitté, Sveriges Industriförbund,
Sveriges Verkstadsindustrier, Sveriges Redareförening, Finansbolagens
förening, Byggentreprenörerna, Sveriges Redovisningskonsulters
Förbund, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa Förbundet,
Företagarnas Riksorganisation, Sveriges Försäkringsförbund, Föreningen
auktoriserade revisorer, Svenska Arbetsgivareföreningen.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om skiljeförfarande
Härigenom föreskrivs följande.
Skiljeavtalet
1 § Tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om får genom avtal
lämnas till avgörande av en eller flera skiljemän. Ett sådant avtal kan
avse framtida tvister om ett rättsförhållande som är angivet i avtalet.
Tvisten får avse förekomsten av en viss omständighet.
Parterna får låta skiljemännen fylla ut avtal utöver vad som följer av
tolkning av avtal.
Skiljemän får pröva konkurrensrättens civilrättsliga verkningar mellan
parterna.

2 § Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta
hindrar inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens
avgörande.
Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är
behöriga att avgöra tvisten är deras beslut inte bindande. I fråga om talan
mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller
bestämmelserna i 34 och 36 §§.

3 § När giltigheten av ett skiljeavtal som utgör en del av ett annat avtal
skall bedömas vid prövningen av skiljemännens behörighet, skall
skiljeavtalet anses som ett särskilt avtal.

4 § En domstol får inte mot en parts bestridande pröva en fråga som
enligt ett skiljeavtal skall prövas av skiljemän.
En invändning om skiljeavtal skall framställas första gången en part
skall föra talan i saken vid rätten. Invändningar som framställs senare är
utan verkan om inte parten har haft laga förfall och framställt
invändningen så snart förfallet upphörde. En invändning om skiljeavtal
skall beaktas även om den part som gör invändningen låtit en fråga som
omfattas av skiljeavtalet prövas av kronofogdemyndighet i ett mål om
betalningsföreläggande eller handräckning.
Under tiden tvisten behandlas av skiljemän eller innan dess får en
domstol oberoende av skiljeavtalet meddela sådana beslut om
säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela.

5 § En part förlorar sin rätt att åberopa skiljeavtalet som hinder för
rättegång, om parten
1. har bestritt en begäran om skiljedom,
2. låter bli att i rätt tid utse skiljeman, eller
3. inte i rätt tid ställer sin andel av begärd säkerhet för ersättningen till
skiljemännen.

6 § Rör en tvist mellan en näringsidkare och en konsument en vara, en
tjänst eller någon annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk, får ett skiljeavtal inte göras gällande, om det träffats innan
tvisten uppstod. Dock gäller sådana avtal i hyres- eller arrende-
förhållanden, om genom dem en hyres- eller arrendenämnd utsetts till
skiljenämnd och något annat inte följer av bestämmelserna i 8 kap. 28 §
eller 12 kap. 66 § jordabalken.
Första stycket gäller inte om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare om försäkring som grundas på kollektivavtal eller
som grundas på gruppavtal och handhas av företrädare för gruppen.
Första stycket gäller inte heller om annat följer av Sveriges inter-
nationella förpliktelser.
Skiljemännen
7 § Var och en som råder över sig själv och sin egendom kan vara
skiljeman.

8 § En skiljeman skall vara opartisk.
En skiljeman skall på yrkande av en part skiljas från sitt uppdrag, om
det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skilje-
mannens opartiskhet. En sådan omständighet skall alltid anses föreligga
1. om skiljemannen själv eller någon närstående till skiljemannen är
part eller annars kan vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens
utgång,
2. om skiljemannen eller någon närstående till skiljemannen är ledamot
av styrelsen för ett bolag eller någon annan sammanslutning som är part
eller annars är ställföreträdare för en part eller för någon annan som kan
vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång,
3. om skiljemannen som sakkunnig eller annars har tagit ställning i
tvisten eller hjälpt en part att förbereda eller utföra sin talan i tvisten,
eller
4. om skiljemannen har mottagit eller förbehållit sig ersättning i strid
med 39 § andra stycket.

9 § Den som ombeds att åta sig ett uppdrag som skiljeman skall genast
uppge alla omständigheter som enligt 7 eller 8 § kan tänkas hindra den
vidtalade från att vara skiljeman. En skiljeman skall upplysa parterna och
övriga skiljemän om sådana omständigheter så snart alla skiljemän har
utsetts och därefter under skiljeförfarandet så snart skiljemannen har fått
kännedom om någon ny omständighet.

10 § Ett yrkande om att en skiljeman skall skiljas från sitt uppdrag på
grund av en omständighet som anges i 8 § skall framställas inom femton
dagar från det att parten fick kännedom såväl om att skiljemannen har
utsetts som om omständigheten. Yrkandet prövas av skiljemännen, om
parterna inte har bestämt att det skall prövas av någon annan.
Bifalls yrkandet får beslutet inte angripas.
En part som är missnöjd med ett beslut genom vilket ett yrkande
ogillats eller avvisats som för sent framställt, får hos tingsrätten ansöka
om att skiljemannen skall skiljas från uppdraget. Ansökan skall göras
inom trettio dagar från den dag då parten fick del av beslutet.
Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på tingsrättens
avgörande.

11 § Parterna får bestämma att ett yrkande som anges i 10 § första
stycket skall prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

12 § Parterna får bestämma hur många skiljemännen skall vara och hur
de skall utses.
Om parterna inte har bestämt något annat gäller 13 16 §§.
Tingsrätten skall utse skiljemän även i andra fall än som anges i 14
17 §§, om parterna har bestämt det och någon av parterna ansöker om
det.

13 § Skiljemännen skall vara tre. Vardera parten väljer en skiljeman och
de valda utser den tredje.

14 § Skall parterna var för sig välja skiljeman och har den ena parten i en
begäran om skiljedom enligt 19 § underrättat motparten om sitt val av
skiljeman, är motparten skyldig att inom trettio dagar från mottagandet
av underrättelsen skriftligen underrätta den första parten om sitt val av
skiljeman.
En part som på detta sätt har underrättat motparten om sitt val av
skiljeman får inte utan motpartens samtycke återkalla valet.
Låter motparten bli att utse skiljeman inom den angivna tiden, skall
tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman.

15 § Skall en skiljeman utses av andra skiljemän men låter de bli att göra
det inom trettio dagar från det att den sista av dem blev vald, skall
tingsrätten på ansökan av en part utse skiljemannen.
Skall en skiljeman utses av någon annan än en part eller skiljemän,
men görs inte det inom trettio dagar från en uppmaning att utse
skiljeman, skall tingsrätten på ansökan av en part utse skiljemannen.
Detsamma gäller, om en skiljeman skall utses av parterna gemensamt
men de inte har enats inom trettio dagar från det att frågan väckts genom
att den ena parten mottagit en underrättelse från motparten.

16 § Om en skiljeman avgår eller skiljs från uppdraget, skall tingsrätten
på ansökan av en part utse en ny skiljeman. Om skiljemannen inte kan
fullgöra uppdraget på grund av omständigheter som uppkommit efter
valet, skall i stället den som ursprungligen haft att göra valet utse en ny
skiljeman. Vid detta val tillämpas 14 och 15 §§. Tiden för att utse en ny
skiljeman skall dock räknas från det att den som skall utse skiljemannen
har fått kännedom om det.

17 § Har en skiljeman försenat förfarandet skall tingsrätten på ansökan
av en part skilja skiljemannen från uppdraget och utse en annan
skiljeman. Parterna får bestämma att en sådan begäran i stället skall
prövas slutligt av ett skiljedomsinstitut.

18 § När en part har ansökt om att tingsrätten skall utse en skiljeman
enligt 12 § tredje stycket eller 14 17 §§ får domstolen endast om det är
uppenbart avslå ansökan på den grunden att lagliga förutsättningar för
skiljeförfarande saknas.
Förfarandet
19 § Har parterna inte bestämt något annat inleds skiljeförfarandet när en
part tar emot en begäran om skiljedom enligt andra stycket.
En begäran om skiljedom skall vara skriftlig och innehålla
1. en uttrycklig och villkorslös begäran om skiljedom,
2. uppgift om den fråga som skiljemännen skall pröva och som
omfattas av skiljeavtalet, och
3. uppgift om partens val när parten skall utse skiljeman.

20 § Är skiljemännen flera skall en av dem utses till ordförande. Har
parterna eller skiljemännen inte bestämt annat, skall den skiljeman vara
ordförande som de andra skiljemännen eller, i deras ställe, tingsrätten har
utsett.

21 § Skiljemännen skall handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och
snabbt. De skall därvid följa vad parterna har bestämt, om det inte finns
något hinder mot det.

22 § Parterna bestämmer platsen för förfarandet. Annars bestämmer
skiljemännen platsen för förfarandet.
Skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller
utomlands om inte parterna har bestämt något annat.

23 § Den part som begär skiljedom skall inom den tid som skiljemännen
bestämmer ange sina yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om
skiljedom och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem.
Motparten skall därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer ange
sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten
åberopar till stöd för den.
Den part som begär skiljedom får framställa nya yrkanden och
motparten egna yrkanden, om yrkandena omfattas av skiljeavtalet och
skiljemännen inte med hänsyn till den tidpunkt då de framställs eller
andra omständigheter anser det olämpligt att de prövas. Under samma
förutsättningar får var och en av parterna under skiljeförfarandet ändra
eller komplettera tidigare framställda yrkanden och åberopa nya
omständigheter till stöd för sin talan.
Första och andra styckena gäller inte om parterna har bestämt något
annat.

24 § Skiljemännen skall ge parterna tillfälle att i all behövlig omfattning
utföra sin talan skriftligt eller muntligt. Inför avgörandet av en till
skiljemännen överlämnad fråga skall muntlig förhandling hållas, om en
part begär det.
En part skall ges möjlighet att ta del av alla handlingar och allt annat
material som rör tvisten och som tillförs skiljemännen från motparten
eller någon annan.
Om en part utan giltigt skäl uteblir från en förhandling eller låter bli att
i något annat hänseende iaktta ett föreläggande av skiljemännen, är detta
inte hinder mot att handläggningen fortsätter och att tvisten avgörs på det
material som finns.

25 § Parterna skall svara för bevisningen. Skiljemännen får dock utse
sakkunniga, om inte båda parterna motsätter sig detta.
Skiljemännen får avvisa erbjuden bevisning, om den uppenbart saknar
betydelse i tvisten eller om det är motiverat med hänsyn till den tidpunkt
då bevisningen åberopas.
Skiljemännen får inte ta upp ed eller sanningsförsäkran. De får inte
heller förelägga vite eller annars använda tvångsmedel för att skaffa in
begärd bevisning.

26 § Om en part vill att ett vittne eller en sakkunnig skall höras under ed
eller en part höras under sanningsförsäkran, får parten efter tillstånd av
skiljemännen göra ansökan om det hos tingsrätten. Detsamma gäller om
en part vill att det skall föreläggas en part eller någon annan att som bevis
tillhandahålla en skriftlig handling eller ett föremål. Anser skiljemännen
att åtgärden är befogad med hänsyn till utredningen, skall de lämna
tillstånd till ansökan. Finns det lagliga förutsättningar för åtgärden, skall
tingsrätten bifalla ansökan.
Reglerna i rättegångsbalken om bevisupptagning utom huvud-
förhandling gäller för en sådan åtgärd. Skiljemännen skall kallas till
förhöret och ges tillfälle att ställa frågor. Om en skiljeman uteblir från
förhöret utgör detta inte hinder för att förhöret genomförs.
Skiljedomen
27 § De frågor som har lämnats till skiljemännen avgörs genom
skiljedom. Avslutar skiljemännen skiljeförfarandet utan att avgöra dessa
frågor sker det också genom skiljedom.
Om parterna förliks får skiljemännen på deras begäran stadfästa
förlikningen i en skiljedom.
Andra avgöranden, som inte tas in i en skiljedom, betecknas beslut.
Skiljemännens uppdrag anses slutfört när de har meddelat slutlig
skiljedom, om inte annat följer av 32 eller 35 §.

28 § Återkallar ena parten ett yrkande skall skiljemännen avskriva tvisten
i denna del om inte motparten begär att skiljemännen skall pröva
yrkandet.

29 § En del av tvisten eller en viss fråga av betydelse för tvistens
bedömning får avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parterna
motsätter sig det. En fordran som åberopas till kvittning skall dock
prövas i samma skiljedom som huvudfordringen.
Har en part helt eller delvis medgett ett yrkande får särskild skiljedom
meddelas över det som har medgetts.
Om inte parterna har överenskommit något annat får skiljemännen på
begäran av en part bestämma att motparten under förfarandets gång skall
vidta en viss åtgärd för att säkerställa det anspråk som skall prövas av
skiljemännen. Skiljemännen får föreskriva att den part som begär
åtgärden skall ställa skälig säkerhet för den skada som kan tillfogas
motparten genom åtgärden.

30 § Om en skiljeman utan giltigt skäl låter bli att delta i skiljenämndens
prövning av en fråga, är detta inte något hinder mot att övriga skiljemän
avgör frågan.
Har parterna inte bestämt något annat, skall som skiljenämndens
mening gälla den mening som flertalet av de skiljemän som deltar i
avgörandet enas om. Uppnås inte majoritet för någon mening, skall den
mening gälla som ordföranden företräder.

31 § En skiljedom skall vara skriftlig och undertecknas av skiljemännen.
Det är tillräckligt att domen är undertecknad av flertalet skiljemän om
orsaken till att inte samtliga skiljemän undertecknat skiljedomen är
angiven i denna. Parterna får bestämma att skiljenämndens ordförande
ensam undertecknar skiljedomen.
I skiljedomen skall dagen för dess meddelande och platsen för skilje-
förfarandet anges.
Skiljedomen skall genast tillställas parterna.

32 § Om skiljemännen finner att en skiljedom innehåller någon uppenbar
oriktighet till följd av skiljemännens eller någon annans skrivfel, räknefel
eller liknande förbiseende eller om skiljemännen av förbiseende inte har
avgjort en fråga som skulle ha behandlats i skiljedomen, får de inom
trettio dagar från dagen för skiljedomens meddelande besluta om rättelse
eller komplettera domen. De får också rätta eller komplettera en
skiljedom eller tolka domslutet i en skiljedom om någon av parterna
begär det inom trettio dagar från det att parten har fått del av domen.
Om skiljemännen på någon av parternas begäran beslutar om rättelse
eller om tolkning av domslutet i en skiljedom, skall det ske inom trettio
dagar från det att skiljemännen tog emot en parts begäran om det. Om
skiljemännen beslutar att komplettera domen, skall det ske inom sextio
dagar.
Innan skiljemännen fattar ett beslut enligt denna paragraf, bör parterna
ges tillfälle att yttra sig över åtgärden.
Skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom
33 § En skiljedom är ogiltig
1. om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte
får avgöras av skiljemän,
2. om den eller det sätt på vilket den tillkommit är uppenbart oförenligt
med grunderna för rättsordningen i Sverige, eller
3. om den inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första stycket.
Ogiltigheten kan gälla en viss del av skiljedomen.

34 § En skiljedom som inte kan angripas enligt 36 § skall efter klander
helt eller delvis upphävas på talan av en part
1. om den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,
2. om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som
parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag,
3. om skiljeförfarande enligt 47 § inte borde ha ägt rum i Sverige,
4. om en skiljeman har utsetts i strid med parternas överenskommelse
eller denna lag,
5. om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 7
eller 8 § har varit obehörig, eller
6. om det annars, utan partens vållande, i handläggningen har före-
kommit något fel som sannolikt har inverkat på utgången.
En part har inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att
delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått
från att göra gällande. Enbart genom att parten har utsett skiljeman skall
han inte anses ha godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den
hänskjutna frågan. Att en part kan ha förlorat rätten enligt första stycket 5
att åberopa en omständighet som anges i 8 § följer av 10 och 11 §§.
Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten fick del av
skiljedomen. En part får efter fristens utgång inte åberopa en ny
klandergrund till stöd för sin talan.

35 § En domstol får under viss tid skjuta upp ett mål om en skiljedoms
ogiltighet eller om upphävande av en skiljedom för att ge skiljemännen
tillfälle att återuppta skiljeförfarandet eller vidta någon annan åtgärd som
enligt skiljemännens mening undanröjer grunden för ogiltigheten eller
upphävandet, om
1. domstolen har funnit att talan i målet skall bifallas och ena parten
har begärt uppskov, eller
2. båda parter har begärt uppskov.
Meddelar skiljemännen en ny skiljedom, får en part inom den tid som
domstolen bestämmer utan stämningsansökan klandra skiljedomen i den
mån det föranleds av det återupptagna förfarandet eller av en ändring av
den första skiljedomen.
Fortsatt huvudförhandling får oberoende av 43 kap. 11 § andra stycket
rättegångsbalken hållas även om uppskovstiden uppgår till mer än
femton dagar.

36 § En skiljedom som innebär att skiljemännen avslutat förfarandet utan
att pröva de frågor som lämnats till avgörande av dem får helt eller delvis
ändras på talan av en part. Talan skall väckas inom tre månader från den
dag då parten fick del av domen. Skiljedomen skall innehålla en tydlig
hänvisning om vad en part som vill angripa domen skall göra.
En talan enligt första stycket mot ett beslut i en fråga som avses i 42 §
är tillåten endast om skiljedomen innebär att skiljemännen har ansett sig
vara obehöriga att pröva tvisten. Om skiljedomen innebär något annat,
får en part som vill angripa beslutet klandra skiljedomen enligt
bestämmelserna i 34 §.
Skiljedomskostnaderna
37 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till skiljemännen
för arbete och utlägg. Har skiljemännen i skiljedomen förklarat att de är
obehöriga att pröva tvisten, är dock den part som inte begärde skiljedom
betalningsansvarig endast i den mån det föranleds av särskilda
omständigheter.
Skiljemännen får i en slutlig skiljedom förplikta parterna att betala
ersättningen till dem samt ränta från den dag som infaller en månad efter
den dag då skiljedomen meddelades. Ersättningen skall anges särskilt för
varje skiljeman.

38 § Skiljemännen får begära säkerhet för ersättningen. De får fastställa
särskilda säkerheter för skilda yrkanden. Har en part inte inom den tid
som skiljemännen bestämt ställt sin andel av begärd säkerhet, får
motparten ställa hela säkerheten. Ställs inte begärd säkerhet, får
skiljemännen helt eller delvis avsluta förfarandet.
Skiljemännen får under förfarandet besluta att ta säkerheten i anspråk
för att täcka utlägg. Sedan skiljemännens ersättning har bestämts i en
slutlig skiljedom och domen i den delen har blivit verkställbar, får
skiljemännen tillgodogöra sig betalning ur säkerheten samt avkastningen
av denna, om parterna inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt domen.

39 § Bestämmelserna i 37 och 38 §§ gäller inte om något annat har
bestämts av parterna gemensamt på ett sätt som är bindande för
skiljemännen.
Avtal om ersättningen till skiljemännen som inte träffas med parterna
gemensamt är ogiltiga. Har ena parten ställt hela säkerheten, får parten
dock ensam medge att skiljemännen tar säkerheten i anspråk för att täcka
ersättning för utfört arbete.

40 § Skiljemännen får inte hålla inne skiljedomen i avvaktan på att
ersättningen till dem betalas.

41 § En part eller en skiljeman får hos tingsrätten föra talan mot
skiljedomen om ersättning till skiljemännen. Talan skall väckas av en
part inom tre månader från den dag då parten fick del av domen och av
en skiljeman inom samma tid från skiljedomens meddelande.
Skiljedomen skall innehålla en tydlig hänvisning om vad en part som vill
föra talan mot domen i denna del skall göra.
Dom, varigenom ersättningen till en skiljeman sätts ned, gäller även
för den part som inte fört talan.

42 § Om inte parterna har överenskommit något annat, får skiljemännen
på begäran av en part förplikta motparten att betala ersättning för partens
kostnader och bestämma hur ersättningen till skiljemännen slutligt skall
fördelas mellan parterna. Skiljemännens förordnande får även omfatta
ränta, om parten har yrkat det.
Forumfrågor och talefrister
43 § Talan mot en skiljedom enligt 33, 34 och 36 §§ tas upp av hovrätten
inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Är platsen för skilje-
förfarandet inte angiven i skiljedomen får talan väckas hos Svea hovrätt.
Hovrättens avgörande får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att
avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämp-
ningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen.
Talan beträffande ersättningen till en skiljeman tas upp av tingsrätten
på platsen för skiljeförfarandet. Är platsen för skiljeförfarandet inte
angiven i skiljedomen får talan väckas hos Stockholms tingsrätt.

44 § Ansökningsärenden om att utse en skiljeman eller att skilja en
skiljeman från uppdraget tas upp av tingsrätten i den ort där någon av
parterna har sitt hemvist eller av tingsrätten på platsen för skilje-
förfarandet. Ansökan får även tas upp av Stockholms tingsrätt. Motparten
skall om möjligt ges tillfälle att yttra sig innan ansökan bifalls. Avser
ansökan en skiljemans skiljande från uppdraget bör även skiljemannen
höras.
Ansökan om bevisupptagning enligt 26 § tas upp av den tingsrätt som
skiljemännen har bestämt. Saknas ett sådant beslut tas ansökan upp av
Stockholms tingsrätt.
Har tingsrätten bifallit en ansökan om att utse en skiljeman eller att
skilja en skiljeman från uppdraget, får beslutet inte överklagas. Inte heller
annars får tingsrättens avgörande enligt 10 § tredje stycket överklagas.

45 § Skall enligt lag eller avtal en parts talan väckas inom viss tid men
omfattas talan av ett skiljeavtal, skall parten inom den angivna tiden
begära skiljedom enligt 19 §.
Har skiljedom begärts i rätt tid men avslutas skiljeförfarandet utan att
den fråga som lämnats till skiljemännen rättskraftigt avgörs och beror
detta inte på partens vållande, skall talan anses väckt i rätt tid, om parten
begär skiljedom eller väcker talan vid domstol inom trettio dagar från
den dag då parten fick del av skiljedomen eller, om skiljedomen blivit
upphävd eller förklarad ogiltig, från det att domen härom vunnit laga
kraft.
Internationella förhållanden
46 § Denna lag tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige
även om tvisten har internationell anknytning.

47 § Ett skiljeförfarande enligt denna lag får inledas i Sverige, om
skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga rum i Sverige eller
skiljemännen eller ett skiljedomsinstitut i enlighet med avtalet har
bestämt att förfarandet skall äga rum i Sverige eller motparten annars
samtycker till det.
Ett skiljeförfarande enligt denna lag får också inledas i Sverige mot en
part som har hemvist här eller annars skulle kunna sökas i tvisten vid
svensk domstol, om inte skiljeavtalet innebär att förfarandet skall äga
rum utomlands.
I andra fall får skiljeförfaranden enligt denna lag inte äga rum i
Sverige.

48 § Har ett skiljeavtal internationell anknytning, skall den lag som
parterna kommit överens om tillämpas på avtalet. Har parterna inte
träffat någon sådan överenskommelse tillämpas lagen i det land där
förfarandet med stöd av parternas avtal har ägt rum eller skall äga rum.
Första stycket tillämpas inte på frågan, huruvida en part var behörig att
ingå skiljeavtalet eller var behörigen företrädd.

49 § Skall utländsk rätt tillämpas på skiljeavtalet gäller 4 § beträffande
ett anspråk som omfattas av avtalet, utom när
1. avtalet enligt tillämplig lag är ogiltigt, utan verkan eller ogenom-
förbart, eller
2. tvisten enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän.
Att en domstol utan hinder av skiljeavtalet kan meddela sådana beslut
om säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela
framgår av 4 § tredje stycket.

50 § Vad som sägs i 26 och 44 §§ om bevisupptagning under skilje-
förfarande i Sverige gäller även beträffande skiljeförfaranden som äger
rum utomlands, om förfarandet grundar sig på ett skiljeavtal och den
fråga som lämnats till skiljemännen enligt svensk lag får avgöras av
skiljemän.

51 § Har inte någon av parterna hemvist eller driftställe i Sverige, får de i
ett kommersiellt förhållande genom en uttrycklig skriftlig överens-
kommelse utesluta eller begränsa tillämpligheten av de grunder för
upphävande av en skiljedom som anges i 34 §.
En skiljedom som omfattas av en sådan överenskommelse erkänns och
verkställs i Sverige enligt de regler som gäller för en utländsk skiljedom.
Erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m.
52 § En skiljedom som meddelas utomlands anses som utländsk.
Vid tillämpning av denna lag anses en skiljedom vara meddelad i det
land där platsen för förfarandet är belägen.

53 § En utländsk skiljedom som grundar sig på ett skiljeavtal erkänns
och verkställs i Sverige, om inte annat följer av 54 60 §§.

54 § En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte i Sverige, om den
part mot vilken skiljedomen åberopas visar
1. att parterna enligt tillämplig lag saknade behörighet att ingå
skiljeavtalet eller inte var behörigen företrädda eller att skiljeavtalet är
ogiltigt enligt den lag som enligt parternas överenskommelse skall
tillämpas eller, i avsaknad av varje anvisning i sådant hänseende, enligt
lagen i det land där skiljedomen har meddelats,
2. att den part, mot vilken skiljedomen åberopas, inte i vederbörlig
ordning har underrättats om tillsättandet av skiljeman eller om skilje-
förfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan,
3. att skiljedomen behandlar en tvist som inte avsetts med eller
omfattas av parternas begäran om skiljedom, eller att skiljedomen
innehåller beslut i en fråga som faller utanför skiljeavtalet, dock skall,
om beslut i en fråga som omfattas av uppdraget kan skiljas från beslut
som faller utanför uppdraget, den del av skiljedomen som omfattas av
uppdraget erkännas och verkställas,
4. att skiljenämndens tillsättande eller dess sammansättning eller
skiljeförfarandet strider mot vad parterna avtalat eller, om avtal om detta
saknas, mot lagen i det land där förfarandet har ägt rum, eller
5. att skiljedomen ännu inte blivit bindande för parterna eller att den
undanröjts eller dess verkställighet skjutits upp av behörig myndighet i
det land där den meddelats eller enligt vars lag den meddelats.

55 § En utländsk skiljedom erkänns och verkställs inte heller, om
domstolen finner
1. att skiljedomen innefattar prövning av en fråga, som enligt svensk
lag inte får avgöras av skiljemän, eller
2. att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för
rättsordningen i Sverige att erkänna eller verkställa skiljedomen.

56 § Ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom görs hos Svea
hovrätt.
Till ansökan skall skiljedomen fogas i original eller styrkt kopia. Om
hovrätten inte bestämmer annat skall även en styrkt översättning av hela
domen till svenska språket ges in.

57 § Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har
getts tillfälle att yttra sig.

58 § Invänder motparten att skiljeavtal inte träffats, skall sökanden ge in
skiljeavtalet i original eller styrkt kopia samt styrkt översättning till
svenska språket, eller på annat sätt visa att skiljeavtal ingåtts.
Invänder motparten att framställning gjorts om undanröjande av
skiljedomen eller om uppskov med dess verkställighet hos myndighet
som avses i 54 § 5, får hovrätten skjuta upp avgörandet samt, om
sökanden begär det, ålägga motparten att ställa skälig säkerhet vid
påföljd att beslut om verkställighet annars kan komma att meddelas.

59 § Bifaller hovrätten ansökan, verkställs skiljedomen som en svensk
domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen efter
överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

60 § Har en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats,
skall vid tillämpning av 7 § samma kapitel med talans väckande
jämställas en begäran om skiljedom utomlands som kan leda till en
skiljedom som erkänns och kan verkställas här.
Sedan ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom gjorts
ankommer det på hovrätten att pröva en begäran om säkerhetsåtgärd eller
om upphävande av ett sådant beslut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999, då lagen (1929:145) om
skiljemän och lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar
upphör att gälla.
2. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om skiljeförfaranden där
begäran om skiljedom har skett före ikraftträdandet och beträffande
ansökningar om verkställighet av utländska skiljedomar som gjorts före
ikraftträdandet.
3. Har ett skiljeavtal slutits före ikraftträdandet, gäller 18 § andra
stycket, 21 § första stycket 1 och 26 § andra och tredje styckena lagen
(1929:145) om skiljemän fortfarande, såvitt avser tid för meddelande av
skiljedom, i förfaranden där skiljedom har begärts inom två år från den
nya lagens ikraftträdande.
4. Parterna kan i fall som anges i 2 och 3 bestämma att endast den nya
lagen skall gälla.
5. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagen
(1929:145) om skiljemän, tillämpas i stället den nya lagen.

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 10 kap. 18 § skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas en ny paragraf, 10 kap. 17 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 kap.

17 a §

I lagen (1999:000) om
skiljeförfarande finns särskilda
bestämmelser om hinder mot
rättegång. Dessa skall beaktas
endast efter invändning av en part.

18 §
Är rätten av annan grund än i
17 § sägs obehörig att upptaga
tvist, som där väckes, skall tvisten
dock anses väckt vid rätt domstol,
om ej svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens be-
hörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen
är skriftlig, underlåtit att inkomma
med svaromål. Har svaranden
uteblivit eller underlåtit att in-
komma med svaromål, skall
kärandens uppgift om de om-
ständigheter, som betinga dom-
stolens behörighet, tagas för god,
om svaranden erhållit del därav
och anledning ej förekommer, att
den är oriktig.
Är rätten av annan grund än i
17 eller 17 a § sägs obehörig att
upptaga tvist, som där väckes,
skall tvisten dock anses väckt vid
rätt domstol, om ej svaranden i rätt
tid gjort invändning om dom-
stolens behörighet eller uteblivit
från första inställelsen eller, då
förberedelsen är skriftlig, under-
låtit att inkomma med svaromål.
Har svaranden uteblivit eller
underlåtit att inkomma med
svaromål, skall kärandens uppgift
om de omständigheter, som
betinga domstolens behörighet,
tagas för god, om svaranden
erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

3 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 24 §, 3 kap. 15 18 §§ och 18 kap. 5 §
utsökningsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
24 §
Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket
föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas
av en tingsrätt i den region där kronofogdemyndigheten finns, om ej
annat följer av andra stycket.
Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 21, 22 eller 26 § i fall
då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångs-
balken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.
Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller
9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i
allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra
stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den
tingsrätt som anges i 10 kap. 10 § rättegångsbalken och annars av en
tingsrätt i det län där kronofogdemyndigheten finns.

Har ett föreläggande meddelats
enligt 3 kap. 16 § gäller om dom-
stols behörighet vad som sägs i
43 § lagen (1999:000) om skilje-
förfarande.
I föreläggande skall anges vid vilken domstol talan i första hand bör
väckas.

3 kap.
15 §
Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om
1. skiljeavtalet ej innehåller
förbehåll om rätt för part att
klandra domen,
1. skiljeavtalet inte innehåller
något förbehåll om rätt för part att
föra talan mot domen eller, när ett
sådant förbehåll finns, tiden för
parts talan har gått ut utan att
talan har förts, och
2. omständighet ej föreligger
som gör domen ogiltig, även om
talan ej förs mot domen, och

3. det ej heller görs sannolikt att
domen kan hävas enligt 21 § lagen
(1929:145) om skiljemän
2. domen uppfyller före-
skrifterna om skriftlighet och
undertecknande i 31 § första
stycket lagen (1999:000) om
skiljeförfarande.
I fråga om ersättning till
skiljeman får skiljedomen verk-
ställas, om tiden för parts talan
mot domen i denna del har gått till
ända utan att sådan talan har
väckts och det ej föreligger om-
ständighet som avses i första
stycket 2.
I fråga om ersättning till
skiljeman får skiljedomen verk-
ställas, om

1. tiden för parts talan mot
domen i denna del har gått ut utan
att talan har väckts och
2. domen uppfyller föreskrifter-
na om skriftlighet och under-
tecknande i 31 § första stycket
lagen (1999:000) om skilje-
förfarande.
Svaranden skall alltid ges
tillfälle att yttra sig innan verk-
ställighet sker.
Om verkställighet av en skilje-
dom som omfattas av en sådan
överenskommelse om inskränkning
i parternas rätt att föra talan mot
skiljedomen som anges i 51 §
lagen (1999:000) om skilje-
förfarande gäller vad som
föreskrivs där.

16 §

Finns det anledning att anta att
en skiljedom som enligt 15 § får
verkställas är ogiltig och pågår
inte redan rättegång om detta,
skall kronofogdemyndigheten före-
lägga sökanden att inom en månad
från det att föreläggandet delgavs
sökanden väcka talan i saken mot
svaranden.

16 §
17 §
Bestämmelserna i 15 § första
stycket 2 och 3 samt andra stycket
tillämpas också på skiljedom som,
utan att skiljeavtal föreligger,
medstöd av bestämmelse i lag har
meddelats enligt lagen (1929:145)
om skiljemän.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§
gäller i tillämpliga delar en skilje-
dom som, utan att skiljeavtal
föreligger, med stöd av bestäm-
melse i lag har meddelats med
tillämpning av lagen (1999:000)
om skiljeförfarande.

17 §

Möter ej på grund av bestäm-
melserna i 15 eller 16 § hinder
mot verkställighet av skiljedom,
skall kronofogdemyndigheten med-
dela särskilt beslut härom. Innan
sådant beslut meddelas, skall
svaranden beredas tillfälle att
yttra sig.

18 §
Sedan beslut som avses i 17 §
har meddelats, verkställs skilje-
domen såsom lagakraftägande
dom, om ej annat förordnas av
domstol där talan mot skiljedomen
är anhängig.
Finns inte på grund av bestäm-
melserna i 15 eller 17 § hinder
mot verkställighet av skiljedomen,
verkställs den som lagakraft-
ägande dom, om inte annat för-
ordnas av den domstol där talan
mot skiljedomen förs.
Har sökanden förelagts att
väcka talan enligt 16 § får skilje-
domen dock verkställas endast i
fall och under villkor som gäller
för icke lagakraftägande under-
rättsdomar. Sedan talan om
skiljedomens giltighet väckts av
sökanden eller svaranden får dom-
stolen bestämma om verkställig-
heten. Väcks inte talan inom den
angivna tiden eller avslutas målet
utan prövning i sak skall vid
tillämpning av 22 § anses som om
skiljedomen hade upphävts.

18 kap.
5 §
Följande beslut får inte överklagas:
1. ett beslut genom vilket begäran om rättelse av utmätning enligt
4 kap. 33 eller 34 § eller av kvarstad för fordran enligt 16 kap. 13 § har
lämnats utan bifall,
2. ett beslut genom vilket en rättighet inte har förbehållits enligt
12 kap. 33 § andra stycket,
3. ett beslut genom vilket en förrättningsman har förklarats jävig,
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket.
4. ett beslut i en fråga som avses
i 17 kap. 4 § första stycket,

5. ett beslut i en sådan fråga om
verkställighet av en skiljedom som
avses i 3 kap. 16 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande en ansökan om
verkställighet som gjorts före ikraftträdandet.

4 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 28 § och 12 kap. 66 § jordabalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
28 §
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att
framtida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, ej göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller
13 § eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet ej såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestäm-
melse meddelats om skiljemän-
nens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hän-
seenden skall lagen (1929:145) om
skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse arrende-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skilje-
mannaåtgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.
Vid jordbruksarrende och
bostadsarrende får avtal mellan
jordägare och arrendator, att
framtida tvist med anledning av
arrendeförhållandet skall hän-
skjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för parterna
att klandra skiljedomen, inte göras
gällande i fråga om arrendatorns
rätt eller skyldighet att tillträda
eller kvarsitta på arrendestället,
fastställande av arrendevillkor i
fall som avses i 9 kap. 12 eller 13
§ eller 10 kap. 6 a § eller
bestämmande av ersättning enligt
9 kap. 14 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet inte såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om
skiljemännens antal, sättet för
deras utseende eller förfarandet
vid skiljenämnden. I berörda
hänseenden skall lagen (1999:000)
om skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock inte
hinder för att i skiljeavtalet utse
arrendenämnden till skiljenämnd
eller bestämma viss tid för
meddelande av skiljedom.

12 kap.
66 §
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får ej göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet ej såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1929:145) om
skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse hyres-
nämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skilje-
mannaåtgärdens avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.
Avtal mellan hyresvärd och
hyresgäst, att framtida tvist med
anledning av hyresförhållandet
skall hänskjutas till avgörande av
skiljemän utan förbehåll om rätt
för parterna att klandra skilje-
domen, får inte göras gällande i
fråga om hyresgästens rätt eller
skyldighet att tillträda eller behålla
lägenheten, fastställande av hyres-
villkor i fall som avses i 51, 52
eller 55 §, återbetalning av hyra
och fastställande av hyra enligt
55 d § eller bestämmande av
ersättning enligt 58 b §. I övrigt
gäller skiljeavtalet inte såvitt
därigenom skiljemän utsetts eller
bestämmelse meddelats om skilje-
männens antal, sättet för deras
utseende eller förfarandet vid
skiljenämnden. I berörda hänseen-
den skall lagen (1999:000) om
skiljeförfarande tillämpas. Vad
som sagts nu utgör dock inte
hinder för att i skiljeavtalet utse
hyresnämnden till skiljenämnd
eller bestämma viss tid för
meddelande av skiljedomen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

5 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 43 § aktiebolagslagen (1975:1385)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 kap.
43 §
Ett förbehåll i bolagsordningen att tvister mellan bolaget och styrelsen,
en styrelseledamot, den verkställande direktören, en likvidator eller en
aktieägare skall hänskjutas till skiljemän har samma verkan som ett
skiljeavtal.
Om styrelsen begär skiljeförfarande mot bolaget, tillämpas 42 §. Är det
fråga om klandertalan av styrelsen mot bolagsstämmans beslut, är rätten
till talan inte förlorad enligt 40 § första stycket, om styrelsen inom där
angiven tid har kallat till stämma enligt 42 §.
Om bolaget är ett publikt
aktiebolag, gäller inte 23 § första
stycket och andra stycket första
meningen lagen (1929:145) om
skiljemän. I stället skall bolaget
svara för ersättningen till
skiljemännen. Skiljemännen får
dock på yrkande av bolaget
förplikta bolagets motpart att helt
eller delvis ersätta bolaget för
dessa kostnader, om det finns
särskilda skäl för det.
Om bolaget är ett publikt
aktiebolag, skall bolaget svara för
ersättningen till skiljemännen.
Skiljemännen får dock på yrkande
av bolaget förplikta bolagets
motpart att helt eller delvis ersätta
bolaget för dessa kostnader, om
det finns särskilda skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

6 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 kap.
17 §
Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens
rättsskipande eller rättsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets
eller enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. I mål eller ärenden
enligt 13 § tredje stycket, 23 § andra stycket, 60 och 63 §§
konkurrenslagen (1993:20) gäller dock sekretess för uppgift om sådana
förhållanden redan om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada
om uppgiften röjs.
Första stycket tillämpas inte, om annan sekretessbestämmelse till
skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär att
sekretess inte skall gälla.

För uppgifter som avses i första
stycket och som lämnas vid ett
förhör enligt 26 § lagen
(1999:000) om skiljeförfarande
gäller sekretess hos domstol om en
part begär det och det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att den som uppgiften rör lider
skada.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § konkurslagen (1987:672) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
Har en borgenärs fordran fastställts av domstol eller av
kronofogdemyndighet med stöd av lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning, skall detta godtas som stöd för
behörighet att begära gäldenären i konkurs, även om avgörandet inte har
vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte, om en domstol har förordnat att
avgörandet inte får verkställas.
En fordran som har fastställts
genom skiljedom skall också
godtas, om skiljedomen får verk-
ställas enligt 3 kap. 15 eller 16 §
utsökningsbalken och en domstol
inte har meddelat ett sådant
förordnande som avses i 18 § i
samma kapitel.
En fordran som har fastställts
genom en giltig skiljedom skall
också godtas, om skiljedomen får
verkställas enligt 3 kap. 15 eller
17 § utsökningsbalken och en
domstol inte efter talan mot
skiljedomen har bestämt annat.
I andra fall än de som avses i första och andra styckena skall
borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

8 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning
Härigenom föreskrivs att 33 och 38 §§ lagen (1990:746) om betal-
ningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

33 §
Om svaranden i ett mål om betalningsföreläggande eller vanlig
handräckning bestrider ansökningen i rätt tid, skall sökanden genast
underrättas om det. Om sökanden vill vidhålla sitt yrkande, kan han
begära att målet eller, om bestridandet avser endast en del av yrkandet,
målet i den bestridda delen skall överlämnas till tingsrätt.
Underrättelse enligt första stycket skall innehålla upplysning om vad
som sägs där samt i 34, 35 och 37 §§.

En invändning om skiljeavtal
skall behandlas som ett be-
stridande.

38 §
Om det behövs, skall sökanden få tillfälle att yttra sig över vad
svaranden har anfört i bestridandet. Begär sökanden ersättning för
kostnader som uppkommit efter ansökningen, skall han ange detta i ett
sådant yttrande.
Kronofogdemyndigheten får inte förordna om ytterligare skriftväxling
i målet.

En invändning om skiljeavtal
hindrar inte att ansökningen
prövas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.

Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-10-22

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 1 oktober 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om skiljeförfarande,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i jordabalken,
5. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
8. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Johan Kvart.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Det måste hälsas med tillfredsställelse att förslag nu läggs fram till en ny
lag om skiljeförfarande. Skiljemannalagen har sedan länge varit mogen
för en översyn. Sverige har en framskjuten plats bland stater dit parter
förlägger sina skiljetvister i kommersiella förhållanden med inter-
nationell anknytning. Det är då av vikt även om parterna ofta i den
enskilda tvisten hänvisar till ett skiljedomsinstituts reglemente att den
svenska skiljedomslagstiftningen är så utformad att den utgör en god
grund för ett effektivt skiljedomsväsende som kan tillvinna sig
internationella parters förtroende.
Det remitterade förslaget har också fått en sådan utformning i fråga om
sakligt innehåll och begriplighet att lagen bör kunna fylla det angivna
syftet. Genom att vid utarbetandet UNCITRAL:s modellag fått tjäna till
ledning för innehållet i ett stort antal enskilda bestämmelser kommer
också parter med internationell anknytning att lätt känna igen regleringen
i den nya lagen. Förslagets förtjänster torde inte minst kunna tillskrivas
den höga kvalitén på det utredningsarbete som ligger till grund för
förslaget.
Grundläggande för den nya lagen är och måste vara respekten för
partsautonomin. Denna medför att man på många punkter har att göra ett
val mellan att helt överlämna frågor till parternas och skiljemännens
bedömande eller införa uttryckliga men i så fall dispositiva bestäm-
melser. Frågorna är sådana att det i allmänhet inte går att ge något
oomtvistligt svar på om de bör regleras eller ej. Lagrådets uppfattning är
att de val som träffats i det remitterade förslaget nästan alltid framstår
som rimliga.
Till lagförslagen har också knutits såväl i den allmänna motiveringen
som i författningskommentaren utförliga synpunkter på hur de
föreslagna bestämmelserna skall tolkas. I regel är dessa väl genomtänkta
och kan tjäna till god ledning för skiljemän, domstolar och andra som
kommer att tillämpa lagen. Undantagsvis kan uttalandena ifrågasättas.
Lagrådet går dock i allmänhet inte in på sådana frågor utan dessa får som
alltid när det gäller användningen av förarbetsuttalanden lämnas till
rättstillämpningen.
Förslaget till lag om skiljeförfarande
1 §
I andra stycket anges, att parterna får låta skiljemännen fylla ut avtal
utöver vad som följer av tolkning av avtal. Med uttrycket fylla ut avses
inte utfyllning i vanlig mening, utan något som går utöver vad som följer
av allmänna regler; begreppet avtalstolkning ges den vidsträckta inne-
börd som innefattar både tolkning i inskränkt bemärkelse och utfyllning
(motiven avsnitt 5.3). Enligt Lagrådets mening blir under sådana
omständigheter lokutionen fylla ut förvillande. Lagrådet föreslår i
stället ordet komplettera , vilket används som synonym till utfyllning
(se t.ex. Adlercreutz, Avtalsrätt II, 4 uppl. 1996, s. 10-12), men saknar
terminologisk belastning.
En av de föreslagna bestämmelser vars existensberättigande man
skulle kunna ifrågasätta återfinns i paragrafens tredje stycke, vari
föreskrivs att skiljemän får pröva konkurrensrättens civilrättsliga verk-
ningar mellan parterna. Bakgrunden till tveksamheten är att det inte är
klart hur det förhåller sig med frågan vare sig i de svenska domstolarnas
prövning av tvistemål eller tills vidare enligt EG-domstolens bedöm-
ning. För en utomstående betraktare kan det synas som om frågan har
övervägande teoretiskt intresse. Det har emellertid sagts att det finns ett
stort praktiskt behov av att låta skiljemän fullt ut pröva konkurrensrättens
civilrättsliga verkningar. Med hänsyn härtill vill Lagrådet inte motsätta
sig den föreslagna bestämmelsen.

2 §
Enligt första stycket tredje meningen i paragrafen får, när frågan om
skiljemännens behörighet prövas av domstol, skiljemännen fortsätta
skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande. Skulle
skiljemännen dessutom meddela skiljedom kunde det uppstå problem
med en klandertalan, som kanske måste avvisas på grund av lis pendens
med hänsyn till den första processen. Detta bör undvikas. Lagrådet
förordar att meningen ges följande lydelse: Skiljemännen får i avvaktan
på domstolens avgörande fortsätta skiljeförfarandet, dock utan att
meddela skiljedom.

10 §
Enligt tredje stycket tredje meningen får skiljemännen, i avvaktan på
tingsrättens avgörande i en rättegång om en jävsfråga, fortsätta
handläggningen. I överensstämmelse med vad som sägs under 2 §
förordar Lagrådet att meningen ges följande lydelse: Skiljemännen får i
avvaktan på tingsrättens avgörande fortsätta skiljeförfarandet, dock utan
att meddela skiljedom.

15 §
Enligt andra stycket första meningen skall tingsrätten utse skiljeman, om
det inte görs av någon annan än en part eller skiljemän, inom trettio
dagar från en uppmaning att utse skiljeman . Motsvarande gäller enligt
andra meningen, när en skiljeman skall utses av parterna gemensamt, om
de inte enats inom trettio dagar från det att frågan väcktes genom att den
ena parten mottagit en underrättelse från motparten. Medan det
beträffande det andra fallet klart framgår av lagtexten att parten skall ha
mottagit underrättelsen sägs det i författningskommentaren beträffande
det första fallet att det är tillräckligt att ett allvarligt försök gjorts att

den som skall utse skiljeman. Å andra sidan sägs det att en orsak till att
ett val inte kommer till stånd kan vara att det angivna organet inte
existerar. Av lagtexten bör framgå att tidsfristen räknas från den tidpunkt
då uppmaningen gjorts, förslagsvis genom följande lydelse: ... inom
trettio dagar från det att en part som önskar att skiljeman utses uppmanat
den som skall utse skiljeman att göra det, . Det fallet att det avsedda
organet inte existerar torde kunna lämnas därhän. Av bestämmelsen bör
kunna slutas att parten i så fall omedelbart kan vända sig till tingsrätten.

16 §
När ny skiljeman skall utses i stället för en tidigare tillämpas enligt tredje
meningen 14 och 15 §§. Denna hänvisning gör det dock inte tydligt inom
vilken tidsfrist den påkallande parten, för vilken ingen tidsfrist gäller
enligt 14 §, skall utse skiljemannen. Avsikten torde vara att så skall ske
inom trettio dagar från det att han fått kännedom om att ny skiljeman
skall utses. Sista meningen kan därför ges följande lydelse. Tiden för att
utse ny skiljeman är även för den part som begärt skiljedomen trettio
dagar och räknas för alla från det att den som skall utse skiljemannen har
fått kännedom om det.

19 §
Andra stycket 2 skulle bli mer lättläst om punkten gavs lydelsen uppgift
om den fråga som omfattas av skiljeavtalet och som skiljemännen skall
pröva .

24 §
Enligt första stycket andra meningen i paragrafen skall inför avgörandet
av en till skiljenämnden överlämnad fråga muntlig förhandling hållas, om
part begär det. Enligt såväl den allmänna motiveringen som författ-
ningskommentaren till paragrafen har parterna möjlighet att avtala bort
denna rätt med bindande verkan för skiljemännen. Det är dock inte
självklart att denna bestämmelse är dispositiv. I författningskommentaren
står att en part inte kan på förhand avstå från rätten att i behövlig
omfattning utföra sin talan vilket framstår som rimligt och man kan
fråga sig om inte detta skall gälla också rätten till muntlig förhandling.
I olika bestämmelser anges att det ena eller det andra gäller, om inte
parterna har bestämt något annat. Under föredragningen har upplysts att
det beträffande vissa bestämmelser har befunnits svårt att ange något om
dispositiviteten, eftersom frågan kan vara att bedöma på olika sätt allt
efter omständigheterna. Detta må vara sant. De frekventa hänvisningarna
till partsviljan medför dock en viss presumtion för att bestämmelserna är
tvingande om inte annat sägs.
Mot bakgrund av det anförda synes det lämpligt att till förebyggande
av tvekan ange att den diskuterade bestämmelsen är dispositiv. Detta kan
ske genom att till meningen läggs: och parterna inte har bestämt något
annat.

26 §
I andra stycket torde avsikten vara att reglerna om bevisupptagning utom
huvudförhandling skall tillämpas beträffande förhör medan i fråga om
editionsföreläggande eller föreläggande om tillhandahållande av föremål
bl.a. 38 kap. 2 och 5 §§ samt 39 kap. 5 § rättegångsbalken skall tillämpas
men däremot ej bestämmelserna om bevisupptagning utom huvud-
förhandling i 38 kap. 6 § och 39 kap. 2 §. Första och andra meningarna
bör därför ges följande lydelse: Reglerna i rättegångsbalken tillämpas i
fråga om en åtgärd som avses i första stycket. Till förhör med vittne,
sakkunnig eller part skall skiljemännen kallas och ges tillfälle att ställa
frågor.

29 §
I tredje stycket ges bestämmelser om säkerhetsåtgärder som skilje-
männen kan besluta om. Här kommer olika principer som sagts ligga till
grund för valet av vad som skall regleras i lagen i strid med varandra. I
den allmänna motiveringen sägs att lagstiftningsarbetet bör inriktas på att
söka lösningar på problem som erfarenhetsmässigt kan uppstå i samband
med skiljeförfarandet. Det är tveksamt om här över huvud taget
föreligger något problem, mot bakgrund av bestämmelsen i 4 § tredje
stycket om beslut av domstol angående säkerhetsåtgärder. Vidare anförs
att ett riktmärke bör vara att lagen inte skall uppta handlingsregler som
kan sättas åt sidan utan några konsekvenser. I förevarande fall saknar
skiljemännen maktmedel att driva igenom sina beslut. Risken är stor att
skiljemännens auktoritet skulle undergrävas om de försökte tillämpa
bestämmelsen. Motsvarande stadgande finns i modellagen (artikel 17)
vilket talar för att frågan regleras. På grund av det anförda vill Lagrådet
ifrågasätta om en sådan bestämmelse, trots modellagen, bör tas in i den
svenska lagen. Om så ändå sker hör den hemma bland bestämmelserna
om förfarandet.

32 §
I paragrafen regleras skiljemännens möjligheter att rätta eller komplettera
en skiljedom eller tolka domslutet i en skiljedom. En ny skiljedom skall i
sådant fall inte meddelas utan rättelse, komplettering och tolkning skall
hänföra sig till den ursprungliga domen. I författningskommentaren sägs
att enligt 34 § gäller en tidsfrist för klander av en skiljedom som räknas
från den dag då part fick del av skiljedomen. Vidare anges att denna
föreskrift bör tolkas så att fristen räknas från kännedom om skiljedomens
slutliga lydelse, i den mån denna har någon betydelse för den talan som
en part för. Den omständigheten att avsikten är att tidsfristen för klander
av en skiljedom skall räknas från det att den fått sin slutliga utformning
har inte kommit till uttryck i 34 § (och inte heller i 36 och 41 §§, som
också innehåller föreskrifter om tidsfrister). Enligt Lagrådets mening är
det väsentligt för undvikande av missförstånd att tid för talans väckande
anges så klart och otvetydigt som möjligt i själva lagtexten. Paragraferna
34, 36 och 41 §§ bör därför kompletteras i angivet hänseende. Någon
reservation i frågan om vilken betydelse rättelsen m.m. har för parten bör
då inte göras.

34 §
Av den allmänna motiveringen synes den slutsatsen kunna dras att
regeringen anser att skiljemännen överskridit sin behörighet om de lagt
en omständighet som inte åberopats av part till grund för sitt avgörande.
Att märka är emellertid att ordet omständighet har olika betydelse i
skilda bestämmelser i rättegångsbalken (se t.ex. 16 kap. 2 § andra
stycket, jfr Ekelöf, Rättegång I, 7 uppl. 1990 s. 32). I de fall då med
omständighet avses endast ett bevisfaktum måste ståndpunkten ifråga-
sättas. En part som vill obstruera kan lusläsa skiljedomen för att se om
inte skiljemännen missat något som han åberopat. Har inte ett sådant fel
sannolikt inverkat på utgången ligger det enligt Lagrådets mening
närmare till hands att tillämpa sjätte punkten i paragrafen. Frågan är
emellertid utpräglat av den art där förarbetsuttalanden blir föga styrande
och som därför får överlämnas till rättstillämpningen.
Enligt andra stycket första meningen har en part inte rätt att åberopa en
omständighet som han genom att delta i förfarandet utan invändning eller
på annat sätt får anses ha avstått från att göra gällande. Det finns skäl att
understryka uttalandet i författningskommentaren att en parts under-
låtenhet att under förfarandet inlägga protest mot ett visst beslut eller en
viss procedur inte utan vidare medför att han har förlorat sin klanderrätt.
Mot bakgrund härav kan ifrågasättas uttalanden i den allmänna
motiveringen och författningskommentaren till 2 § att en part för att vara
bevarad vid sin klanderrätt måste reservera sig mot ett beslut av
skiljemännen under förfarandet varigenom dessa funnit skiljeavtalet
giltigt. Det förefaller naturligt att en part som inför ett sådant beslut med
skärpa hävdat att avtalet är ogiltigt inte omedelbart efter beslutet skall
behöva förklara att han reserverar sig. För att utan vidare tillämpa en
sådan ordning utan risk för rättsförluster skulle det behövas en
formalisering med krav på missnöjesanmälan och en erinran därom från
skiljemännens sida, något som knappast torde vara önskvärt. Som sägs i
författningskommentaren måste man kunna konstatera att passiviteten är
att uppfatta som ett avstående. Frågan kan liksom andra överlämnas till
rättstillämpningen.
Såsom Lagrådet har anfört under 32 § bör första meningen i sista
stycket kompletteras förslagsvis enligt följande. Talan skall väckas
inom tre månader från den dag då parten fick del av skiljedomen eller,
om rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 § har ägt rum, inom tre
månader från den dag då parten fick del av skiljedomen i dess slutliga
lydelse.

35 §
I 4 § tredje stycket regleras det fallet att säkerhetsåtgärd begärs under
tiden tvisten behandlas av skiljemän eller dessförinnan. I 60 § finns
bestämmelser om säkerhetsåtgärder i anslutning till en skiljetvist
utomlands (första stycket) eller exekvaturprocessen i hovrätten (andra
stycket). I den allmänna motiveringen omnämns ett rättsfall (NJA 1979 s.
698) varigenom klarlagts att svaranden i ett mål om klander av skiljedom
kan få prövad en begäran om kvarstad som grundar sig på skiljedomen.
Vidare anförs att med hänsyn till att motparten alltid skall ges tillfälle att
yttra sig innan verkställighet av en svensk skiljedom får ske, det enligt
regeringens mening bör finnas möjlighet för vinnande part att få sitt
anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Under
hänvisning till rättspraxis anser regeringen inte någon uttrycklig bestäm-
melse i ämnet behövlig. Lagrådet vill dock ifrågasätta om inte, mot
bakgrund av att andra fall av säkerhetsåtgärder är reglerade i den före-
slagna lagen, en uttrycklig bestämmelse för nu avsett fall borde tas in i
lagen. Det torde i så fall inte finnas anledning att behandla talan om
ogiltighet annorlunda än klander. En bestämmelse skulle lämpligen
kunna föras in som ett fjärde stycke i förevarande paragraf och ges
lydelsen: I ett mål om en skiljedoms ogiltighet eller om upphävande av
en skiljedom får domstolen meddela sådana beslut om säkerhetsåtgärder
som domstolen enligt lag är behörig att meddela.

36 §
Andra meningen i första stycket om talans väckande kan utformas på sätt
som Lagrådet förordat under 34 §.
Andra stycket första meningen avser en talan som enbart rör
fördelningen av kostnaderna parterna emellan. Detta skulle komma fram
tydligare med följande formulering: En talan enligt första stycket som
enbart rör en fråga som avses i 42 § är tillåten om skiljedomen innebär att
skiljemännen har ansett sig vara obehöriga att pröva tvisten.

38 §
I andra stycket aktualiseras principerna om en säkerhetshavares rätt till
avkastningen av det objekt som säkerhetsrätten avser; objektet torde i
förevarande sammanhang utgöras av bankmedel eller andra rättigheter
(civil avkastning). Det har brukat anses att panträtt till sådana objekt
enligt allmänna regler inte utan avtal omfattar avkastningen av egen-
domen, i vidare mån än att panthavaren vid realisation kan ta betalt även
ur avkastning som inte uppburits av pantsättaren, liksom han successivt
kan använda avkastningen till att täcka ersättningsgilla omkostnader. (Se
hänvisningar hos Lennander, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om
lös egendom, 1977, s. 111 116 och s. 305. Jfr Walin, Panträtt, 2 uppl.
1998, s. 252-253, som rekommenderar ett annat synsätt, där utgångs-
punkten är att avkastningen generellt omfattas av panträtten.) Det sagda
innebär emellertid att föreskriften i andra stycket, att säkerhetshavaren
får tillgodogöra sig betalning ur säkerheten samt avkastningen av
denna , i och för sig inte ger någon upplysning om vad som gäller
beträffande rätten till avkastningen under tiden fram till dess att han får ta
säkerheten i anspråk. Frågan kan t.ex. uppkomma, om panthavaren under
den tiden är skyldig att på begäran av pantsättaren lämna ut avkastning
som förfallit. Om avsikten är att rätten till avkastningen skall vara lika
omfattande som rätten till själva objektet bör detta anges. Detta skulle
t.ex. kunna ske genom att det till sista stycket fogas meningen Har
parterna inte överenskommit något annat omfattar säkerhetsrätten även
egendomens avkastning . Orden samt avkastningen av denna i den
nuvarande sista meningen i paragrafen bör då samtidigt utgå.

41 §
Som har utvecklats under 32 § bör bestämmelsen om talans väckande
kompletteras med regler om tidsfrister då rättelse eller komplettering av
domen eller tolkning av domslutet har ägt rum. Detta kan ske genom att
en ny tredje mening förs in i första stycket. Den kan ha t.ex. följande
lydelse. Har rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 § ägt rum,
skall talan väckas av en part inom tre månader från den dag då parten
fick del av skiljedomen i dess slutliga lydelse och av en skiljeman inom
samma tid från den dag då skiljedomen fick sin slutliga lydelse.

45 §
Enligt andra stycket inträder inte preklusion på grund av att part försuttit
tid för väckande av talan, om parten efter ett skiljeförfarande begär
skiljedom eller väcker talan vid domstol inom trettio dagar från den dag
då parten fick del av skiljedomen eller, om skiljedomen blivit upphävd
eller förklarad ogiltig, från det att domen härom vunnit laga kraft. Den
föreslagna bestämmelsen omfattar inte det fallet att den påkallande
parten fört talan enligt 36 § mot en skiljedom, som innebär att hans talan
avvisats, utan att domstolen upphävt skiljedomen. Även i detta fall bör
hans talerätt vara bevarad om han väcker talan inom trettio dagar från det
att domen vunnit laga kraft; han skall naturligtvis inte samtidigt både föra
talan enligt 36 § och väcka talan i själva saken vid domstol. Det kan ske
genom att i satsen om skiljedomen blivit upphävd eller förklarad
ogiltig läggs till eller talan mot skiljedomen enligt 36 § lämnats utan
bifall .
Övergångsbestämmelserna
Äldre bestämmelser skall enligt punkten 2 tillämpas i fråga om
skiljeförfarande som inletts före ikraftträdandet. Såvitt Lagrådet förstår
skall inte några bestämmelser i den nya lagen tillämpas i det angivna
fallet. Ordet skiljeförfaranden är dock ägnat att framkalla tvekan om
huruvida punkten 2 omfattar även det fortsatta förfarandet i domstol.
Detta är dock avsikten.
Avgörande för frågan om ny eller äldre lag skall tillämpas bör vara när
skiljeförfarandet inletts. Enligt 19 § anses skiljeförfarande inlett när
motparten tar emot påkallelseskriften men bestämmelsen är dispositiv.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att punkten 2 ges följande
lydelse: Den äldre lagen tillämpas om skiljeförfarandet har inletts före
ikraftträdandet eller, såvitt angår verkställighet av en utländsk skiljedom,
om ansökan om verkställighet har gjorts före ikraftträdandet.
I överensstämmelse härmed bör i punkten 3 orden förfaranden där
skiljedom har begärts bytas ut mot förfaranden som har inletts .
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
8 kap. 17 §
Det synes lämpligt att för större tydlighets skull i det nya tredje stycket
föra in en hänvisning inte endast till 26 § lagen om skiljeförfarande utan
också till 50 § som handlar om bevisupptagning under skiljeförfarande
utomlands.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken
Enligt 12 § i denna lag, som ej föreslås ändrad i lagrådsremissen, får
vissa där avsedda domar verkställas, om det inte finns någon omstän-
dighet som gör domen ogiltig även om talan ej förs mot domen.
Bestämmelsen stämmer inte överens med de nya reglerna i utsöknings-
balken om beaktande av ogiltighet. Dessutom har begreppet ogiltighet
olika innebörd i lagen om skiljemän och den föreslagna lagen om
skiljeförfarande. I bestämmelsen hänvisas till 3 kap. 15, 16, 17 och 18 §§
utsökningsbalken. Paragrafnumreringen av olika bestämmelser i dessa
paragrafer har förskjutits, vilket måste beaktas.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 november 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Sundström, Lindh,
Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Wärnersson, Lejon

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1998/99:35 Ny lag om skiljeförfarande.

Senaste lydelse 1996:1438.
Senaste lydelse 1994:1983.
Senaste lydelse 1979:371.
Senaste lydelse 1994:817.
Senaste lydelse 1998:760.
Senaste lydelse 1998:650.
Senaste lydelse 1991:857.
Senaste lydelse 1996:1438.
Senaste lydelse 1994:1983.
Senaste lydelse 1979:371.
Senaste lydelse 1994:817.
Senaste lydelse 1998:760.
Senaste lydelse 1998:650.
Senaste lydelse 1991:857.

Prop. 1998/99:35

6

1

Prop. 1998/99:35

Prop. 1998/99:35

278

1

Prop. 1998/99:35
Bilaga 1

Prop. 1998/99:35
Bilaga 2

Prop. 1998/99:35
Bilaga 3

Prop. 1998/99:35
Bilaga 4

Prop. 1998/99:00

3

Prop. 1998/99:35
Bilaga 5

285

Prop. 1998/99:35
Bilaga 6

297

Prop. 1998/99:35
Bilaga 6

298

Prop. 1998/99:35
Bilaga 6

307

1

308

1

Prop. 1998/99:35
Bilaga 7

317

1

Prop. 1998/99:35