Regeringens proposition
1998/99:30

Investerarskydd

Prop.

1998/99:30

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 november 1998

Göran Persson

ErikÅsbrink

(F inansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en lag om investerarskydd införs. Den nya
lagen bygger på EG-direktivet 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för
ersättning till investerare. Genom lagen införs ett skydd för investerares
finansiella instrument och likvida medel som handhas av värdepappersin-
stitut i samband med tjänster som instituten utför. Skyddet kan ses som en
motsvarighet till den garanti som gäller för insättningar i bank enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti.

Investerarskyddet träder in om ett värdepappersinstitut försätts i kon-
kurs, eller om en utländsk myndighet förklarar att finansiella instrument
och likvida medel är indisponibla, och investeraren inte kan få tillbaka
sina tillgångar. Värdepappersinstitut är i regel skyldiga att hålla finansiella
instrument och likvida medel som tillhör investerare åtskilda från sina
egna tillgångar. Investerarna har därför normalt separationsrätt till sina
tillgångar om institutet går i konkurs. Först om tillgångarna sammanblan-
dats med institutets egna, eller om de på grund av brottslig handling inte
finns kvar, uppkommer en situation där investerarskyddet kan behöva
ersätta investerare. Medel som finns på konto hos ett värdepappersinstitut
täcks i dag av insättningsgarantin och kommer även att göra det i fortsätt-
ningen.

Investerarskyddet skall enligt förslaget administreras av Insättningsga-
rantinämnden - dvs. den myndighet som har hand om administrationen av
insättningsgarantin - och finansieras genom avgifter av de institut som
tillhör skyddet. Insättningsgarantinämnden skall fastställa de närmare
grunderna för hur avgifterna skall beräknas. Sammantaget skall dock av-

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 30

giftema motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig finansiering av Prop. 1998/99:30
skyddet samt för att täcka nämndens administrationskostnader.

Nämnden ges stor flexibilitet när det gäller valet av metod för att säker-
ställa utbetalningar från investerarskyddet. Nämnden kan t.ex. välja mel-
lan att fondera de avgifter som betalas av instituten eller att teckna en
kollektiv försäkring. Vidare far nämnden en möjlighet att låna medel hos
Riksgäldskontoret.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 1999.

Innehållsförteckning

Prop. 1998/99:30

1    Förslag till riksdagsbeslut..................................................................5

2   Lagtext...............................................................................................6

2.1      Förslag till lag om investerarskydd......................................6

2.2     Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen

(1987:617).........................................................................13

2.3      Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse...........................................................16

2.4     Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti...............................................................19

3   Ärendet och dess beredning.............................................................20

4   Bakgrund.........................................................................................22

4.1      EG-direktivet om skydd för investerare.............................22

4.2     Genomförandet av EG-direktivet om system för garanti

av insättningar...................................................................24

4.3     Befintliga säkerhetsarrangemang......................................25

4.3.1      Allmänt............................................................25

4.3.2     Lagen om värdepappersrörelse.......................26

4.3.3      Aktiekontolagen..............................................29

5   Ett svenskt investerskydd - allmän inriktning..................................31

6   Administrationen av investerarskyddet............................................34

7   Investerarskyddets omfattning.........................................................39

7.1     Verksamheter som omfattas av investerarskyddet.............39

7.2     Tillgångar som omfattas av skyddet..................................44

7.2.1      Finansiella instrument.....................................44

7.2.2     Medel..............................................................47

7.2.3      Individuellt pensionssparande.........................49

7.3     Vilka investerare omfattas av skyddet?.............................50

7.4     När aktualiseras skyddet?..................................................53

7.5     Förhållandet till utländska investerarskydd.......................54

7.5.1      Allmänt om filialer..........................................54

7.5.2      Svenska värdepappersinstituts filialer

utomlands........................................................55

7.5.3      Utländska värdepappersinstituts filialer i

Sverige............................................................57

8   Ersättningens storlek........................................................................60

9   Insättningsgarantinämndens handläggning av investerarskyddet.....65

9.1     Utredningen av krav..........................................................65

9.2     Utbetalning och återbetalning av ersättning......................70

9.3     Övertagande av fordran.....................................................74

9.4     Sekretess............................................................................76

9.5     Överklagande....................................................................78

10  Värdepappersinstitutens skyldigheter...............................................79

10.1    Värdepappersinstitutens informationsskyldighet...............79

10.2 Värdepappersinstituts underlåtenhet att fullgöra sina          Prop. 1998/99:30

skyldigheter.......................................................................80

11  Investerarskyddets finansiering........................................................83

12  Ikraftträdande...................................................................................91

13  Ekonomiska konsekvenser...............................................................92

14  Författningskommentar....................................................................93

14.1    Förslaget till lag om investerarskydd.................................93

14.2    Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen

(1987:617).......................................................................107

14.3    Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om

värdepappersrörelse.........................................................107

14.4    Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.............................................................108

Bilaga 1     Direktivet (97/9/EG) om system för ersättning till

investerare.......................................................................109

Bilaga 2     Investerarskyddsutredningens sammanfattning av

betänkandet.....................................................................134

Bilaga 3     Investerarskyddsutredningens lagförslag.........................137

Bilaga 4     Förteckning över remissinstanserna................................152

Bilaga 5     Lagrådsremissens lagförslag...........................................153

Bilaga 6     Lagrådets yttrande...........................................................166

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1998.....171

Rättsdatablad..........................................................................................172

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om investerarskydd,

2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och

4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Prop. 1998/99:30

2       Lagtext                                           ProP 1998/99:30

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1      Förslag till lag om investerarskydd

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av in-
vesterares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut
(investerarskydd).

Frågor om investerarskyddet handläggs av Insättningsgarantinämnden.

Definitioner

2 § I denna lag betyder

1. värdepappersinstitut: detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse,

2. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av
en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,

3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första styck-
et och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse, 2
kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen (1987:617) samt 14 § lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,

4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument.

Investerarskyddets omfattning

3 § Investerarskyddet omfattar

1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt
värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till ett utländskt värdepap-
persinstitut förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs,
och

2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till
ett utländskt värdepappersinstitut har tagit emot med redovisningsskyldig-
het i samband med att en investeringstjänst utförs.

Rätt till ersättning enligt denna lag föreligger inte om medlen kan er-
sättas enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för
ersättning till investerare (EGT nr L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009).

4 § Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna Prop. 1998/99:30
lag.

Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Det svenska investerarskyddets nivå och om-
fattning överstiger i sådana fall inte det skydd som gäller i det landet.

Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett svenskt värdepap-
persinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även till-
gångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför
EES.

5 § Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut besluta att institutets filial i Sverige skall tillhöra investe-
rarskyddet, om filialen inte tillhör ett investerarskydd i ett annat land som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.

När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
stycket avdrag göras för den ersättning en investerare som anlitat filialen
kan fa från ett investerarskydd i institutets hemland.

6 § Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut från ett land inom EES besluta att institutets filial i Sverige
skall tillhöra det svenska investerarskyddet som komplettering till det
skydd som gäller för institutet i hemlandet (kompletteringsskydd).

Detsamma gäller för ett utländskt värdepappersinstitut från ett land
utanför EES, om dess filial i Sverige tillhör ett skydd i hemlandet som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.

När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
och andra styckena avdrag göras for den ersättning en investerare som
anlitat filialen kan fa från skyddet i institutets hemland.

Ersättning från investerarskyddet

7 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett vär-
depappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren
inte från institutet kan fa ut finansiella instrument eller medel som avses i
3§.

Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyd-
det, har investerare som anlitat filialen även rätt till ersättning om en be-
hörig myndighet i institutets hemland förklarat att finansiella instrument
och medel hos institutet inte är tillgängliga. Vad som sägs i denna lag om
konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på motsvarande sätt.

8 § Ersättning för finansiella instrument skall lämnas med belopp som
motsvarar instrumentens marknadsvärde vid utgången av den dag kon-
kursbeslutet meddelas. Om instrumenten är föremål för kurssättning skall,
om inte annat framgår, marknadsvärdet anses uppgå till den senast note-
rade betalkursen eller, om sådan inte finns, senast noterade köpkursen.

Om rätt till ränta finns enligt lag eller avtal, skall ersättning för medel
även omfatta ränta till och med dagen för konkursbeslutet.

Finansiella instrument eller medel som är angivna i ett annat lands va-
luta skall räknas om till svenska kronor enligt den senaste köpkurs som
gällde dagen för konkursbeslutet.

9 § En investerare har rätt till ersättning enligt denna lag med sammanlagt
högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut.

En investerare har inte rätt till ersättning från investerarskyddet till den
den del han erhållit utdelning i institutets konkurs, ersättning genom in-
stitutets ansvarsförsäkring eller skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument, för en enligt denna
lag ersättningsgill förlust.

10 § Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut helt eller delvis för
någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till er-
sättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat
institutet.

11 § Om de finansiella instrument eller medel som ersättningen avser är
pantsatta, skall panthavaren ha panträtt i ersättningen.

Undantag från investerarskyddet

12 § Andelsägare i en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder har inte rätt till ersättning för tillgångar som ingår i
fonden.

Investerarskyddet gäller inte heller för tillgångar som omfattas av lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande.

13 § Ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet kan inte få
ersättning från detta.

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har
varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall
inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Utredning och utbetalning av ersättning

15 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall framställa
sitt krav till Insättningsgarantinämnden senast ett år från dagen för kon-
kursbeslutet. Har investeraren inte framställt sitt krav inom denna tid är
rätten till ersättning förlorad.

Om investeraren har varit förhindrad att framställa sitt krav inom den
tid som anges i första stycket, börjar tidsfristen i stället att löpa när hindret
upphör.

Prop. 1998/99:30

16 § Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts konkurs finner att en in- Prop. 1998/99:30
vesterare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall förvaltaren

genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall också lämna de
uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att
kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

17 § Insättningsgarantinämnden skall betala ut ersättning till en investera-
re snarast möjligt och senast två veckor efter det att ersättningen slutligt
har fastställts.

18 § Om åtal har väckts för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brotts-
balken avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången, skall
Insättningsgarantinämnden besluta att ersättning tills vidare inte skall be-
talas ut.

Återbetalning av ersättning

19 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat att
ersättning betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, skall återbetal-
ning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med ränta
beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).

Återbetalning skall också ske om någon i annat fall har tagit emot er-
sättning felaktigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta. Ränta skall i sådana fall beräknas enligt 5 § räntelagen.

Beslut enligt första och andra styckena fattas av Insättningsgaranti-
nämnden och far verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, far återbetalningsskyldighet enligt första

och andra styckena efterges helt eller delvis.

Information

20 § Ett värdepappersinstitut skall informera sina kunder om

1. det skydd som gäller hos institutet för tillgångar som avses i 3 §,

2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket.

I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket
eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt finns
bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).

Övertagande av fordran

21 § I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet
träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet med företrä-
desrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning Prop. 1998/99:30
av att ett svenskt värdepappersinstitut försatts i konkurs, träder det ut-
ländska skyddssystemet in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet
med företrädesrätt framfor investeraren intill det utgivna beloppet.

22 § Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring
som har tecknats av ett värdepappersinstitut och om ersättning har betalats
ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen avser,
träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt ansvars-
försäkringen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna
beloppet.

Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har
betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadeståndet avser,
träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt den lagen med fö-
reträdesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Ingripanden

23 § Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om
ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag.

24 § Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i institu-
tets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den tillsynsmyn-
digheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att institutet
fullgör sina skyldigheter.

Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter far nämnden förelägga
institutet att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet skall
erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet inte
fullgör sina skyldigheter. Har institutet inte vidtagit rättelse inom föreskri-
ven tid far nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för filialen.
Ett sådant beslut far meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets
hemland har samtyckt till beslutet.

25 § Om en filial som avses i 6 § andra stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom
viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid far nämnden besluta
att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Sådant beslut får meddelas
först sedan tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats.

26 § Om ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett land utanför EES till-
hör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet inte fullgör de
skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, får Insättningsgaran-
tinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss tid. Har rättelse

10

inte skett inom föreskriven tid far nämnden besluta att skyddet inte längre
skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att skyddet inte längre skall
gälla, skall nämnden underrätta Finansinspektionen och tillsynsmyndig-
heten i det land där filialen finns om beslutet.

27 § När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet inte
längre skall gälla for tillgångar hos ett värdepappersinstitut, skall institutet
informera berörda investerare om beslutet.

28 § Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett värdepap-
persinstitut inverkar inte på skyddet av de tillgångar som omfattades av
skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när Finansinspek-
tionen återkallat en oktroj eller ett tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 § De värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet skall betala
avgifter till Insättningsgarantinämnden.

Institutens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är nödvändigt
för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka nämndens ad-
ministrationskostnader. Vid beräkningen av avgiften skall beaktas hur stor
andel skyddade tillgångar som finns hos institutet jämfört med samtliga
skyddade tillgångar.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Insättningsgaranti-
nämnden, får meddela föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

30 § Om skyddet för ett värdepappersinstitut börjar eller upphör att gälla
under ett löpande kalenderår får Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till
detta när avgiften för skyddet fastställs.

31 § Avgifter och andra medel som Insättningsgarantinämnden förvaltar
skall placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Medlen får en-
dast användas för utbetalning av ersättning enligt denna lag samt för att
täcka kostnader för tillhandahållande av investerarskyddet och nämndens
administrationskostnader for skyddet.

Om de medel som finns på konto hos Riksgäldskontoret inte räcker till
för att betala ut ersättningar eller om ersättningar inte kan betalas på annat
sätt, får Insättningsgarantinämnden låna medel i Riksgäldskontoret.

32 § Ett värdepappersinstitut som omfattas av investerarskyddet skall
lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver
för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt
denna lag.

Prop. 1998/99:30

11

Överklagande

Prop. 1998/99:30

33 § Insättningsgarantinämndens beslut enligt denna lag far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden
som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999 utom i fråga om 14 och 18 §§,
som träder i kraft den 1 juli 1999.

12

22 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

Prop. 1998/99:30

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4, 7 och 7 b §§ samt 7 kap. 18 § bank-
rörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §’

Ett utländskt bankföretag far

1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller

2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).

Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om

1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet, och

2.  insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som om-
fattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en själv-
risk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning.

Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller en-
ligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen far inte heller avse
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.

Tillstånd far inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.

2

Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Under-
rättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifraga-
sätta bankens administrativa struk-
tur eller finansiella situation, skall
Finansinspektionen inom tre må-
nader från det att underrättelsen

Om det inte finns skäl att ifraga-
sätta bankens administrativa struk-
tur eller finansiella situation, skall
Finansinspektionen inom tre må-
nader från det att underrättelsen

Senaste lydelse 1995:1594.

Senaste lydesle 1997:116.

13

mottogs vidarebefordra den till den
behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-
derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den insätt-
ningsgaranti som gäller för insätta-
re i banken.

mottogs vidarebefordra den till den Prop. 1998/99:xx
behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-
derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den insätt-
ningsgaranti och det investe-
rarskydd som gäller för bankens
kunder.

När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspek-
tionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättel-

sen mottogs.

7b§3

Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till Fi-
nansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats, skall
banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra
landet minst en månad innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte far göras, skall in-
spektionen meddela beslut om det inom en månad från det att under-
rättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra
landet skall genast underrättas om beslutet.

Om insättningsgarantin som av-
ses i 7 § andra stycket ändras, skall
Finansinspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.

Om insättningsgarantin eller in-
vesterarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall Finans-
inspektionen underrätta den behö-
riga myndigheten i det land där
filialen finns om ändringen

7 kap.

18 §4

Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverk-
samhet, far Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är
tillräckligt, meddela varning.

Ett filialtillstånd skall också

återkallas om

- insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som
har en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt

Senaste lydelse 1997:116.

Senaste lydelse 1995:1594.

14

lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti, eller

- ersättningen avser fler slag av
insättningar, eller

- betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.

Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen om insättningsgaranti och till-
stånd till filialetablering inte skulle
ha meddelats utan ett sådant beslut,
far inspektionen, om bankföretaget
inte fullgör sina skyldigheter enligt
lagen om insättningsgaranti, före-
lägga bankföretaget att vidta rättel-
se med förklaring att filialtillstån-
det annars skall återkallas. Har
bankföretaget inte vidtagit rättelse
inom ett år från föreläggandet, får
inspektionen återkalla tillståndet.

Prop. 1998/99:xx

Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen (1995:1571) om insättningsga-
ranti och tillstånd till filialetable-
ring inte skulle ha meddelats utan
ett sådant beslut, får inspektionen,
om bankföretaget inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen om in-
sättningsgaranti, förelägga bankfö-
retaget att vidta rättelse med för-
klaring att filialtillståndet annars
skall återkallas. Har bankföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet, far inspektio-
nen återkalla tillståndet.

Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bankfö-
retaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna pa-
ragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

15

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 och 7 §§ samt 6 kap. 8 d och 9 §§ la-
gen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:30

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse far med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse far med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse och institutet tillhör
ett investerarskydd som uppfyller
minst de krav som gäller inom
EES.

Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial.

Tillstand till filialetablering skall
lämnas om företaget står under
betryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verk-
samheten här i landet kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om

1.  företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,

2.  filialen tillhör ett inve-
sterarskydd som uppfyller minst
de krav som gäller inom EES, och

3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

6 kap.

8 d §2

Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att dri-
va värdepappersrörelse, far Finansinspektionen återkalla filialtillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas

1 Senaste lydelse 1994:2015.

2 Senaste lydelse 1995:1597.

16

gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.

Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 skall åter-
kallas av inspektionen om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en hög-
sta ersättningsnivå som överstiger
den som gäller enligt lagen
(1995:1571) om insättnings-
garanti, eller ersättningen avser
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad

Prop. 1998/99:30

som anges i den lagen.

Om insätttningar hos filialen
omfattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen om insättningsgaranti och till-
stånd till filialetablering inte skulle
ha meddelats utan ett sådant beslut,
far inspektionen, om värdepappers-
företaget inte fullgör sina skyldig-
heter enligt lagen om insättnings-
garanti, förelägga värdepappersfö-
retaget att vidta rättelse med för-
klaring att filialtillståndet annars
skall återkallas. Har värdepappers-
företaget inte vidtagit rättelse inom
ett år från föreläggandet, får in-
spektionen återkalla tillståndet.

Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen (1995:1571) om insättningsga-
ranti eller investerarskydd till följd
av ett beslut enligt 5 § lagen
(1999:000) om investerarskydd
och tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant
beslut, får Finansinspektionen, om
värdepappersföretaget inte fullgör
sina skyldigheter enligt de lagama,
förelägga värdepappersföretaget att
vidta rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall åter-
kallas. Har värdepappersföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet, får inspektio-
nen återkalla tillståndet.

Om filialtillståndet återkallas
tillämpas 9 a § andra och tredje
styckena.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företa-
get har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

3

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om

1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan förkla-
rat sig avstå från tillståndet,

2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har dri-
vit sådan rörelse som tillståndet avser, eller

3 Senaste lydelse 1997:117.

17

3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva så-
dan rörelse som tillståndet avser.

Prop. 1998/99:30

Ett värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av inspektio-
nen om bolaget inte föllgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaran-
ti, och inte vidtagit rättelse inom ett
år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med för-
klaring att värdepappersbolagets
tillstånd annars kan komma att
återkallas.

Ett svenskt värdepappersinstituts
tillstånd skall återkallas av inspek-
tionen om bolaget inte föllgjort
sina skyldigheter enligt lagen
(1999:000) om investerarskydd,
och inte vidtagit rättelse inom ett år
efter det att inspektionen har före-
lagt värdepappersbolaget att full-
göra sina skyldigheter med förkla-
ring att värdepappersbolagets till-
stånd annars kan komma att åter-
kallas. Detsamma gäller ett värde-
pappersbolags tillstånd enligt 3
kap. 4 § första stycket 4 och 5 om
bolaget inte föllgjort sina skyldig-
heter enligt lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti.

Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:

1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5
kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller

2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör el-
ler dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.

I fall som avses i tredje stycket 2 far tillstånd återkallas bara om Finans-
inspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen
eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och han eller

hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader gått, fort-
farande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes
ställföreträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

18

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

19 § 1

Prop. 1998/99:30

I fraga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Ut-
delning i institutets konkurs för
insättning som har ersatts enligt
garantin tillfaller staten intill detta
belopp.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i anledning
av att ett svenskt institut försatts i
konkurs inträder det utländska ga-
rantisystemet i insättarens rätt mot
institutet. Utdelning i institutets
konkurs för insättning som ersatts
tillfaller det utländska garantisys-
temet intill detta belopp.

I fraga om utbetalade ersättningar
enligt garantin träder staten in i
insättarens rätt mot institutet med
företrädesrätt framför insättaren
intill det utgivna beloppet.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning med an-
ledning av att ett svenskt institut
försatts i konkurs träder det utländ-
ska garantisystemet in i insättarens
rätt mot institutet med företrädes-
rätt framför insättaren intill det
utgivna beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj

1999.

Senaste lydelse 1997:119.

19

3 Ärendet och dess beredning

Den 1 januari 1996 infördes lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
varigenom rådets direktiv 94/19/EEG av den 30 maj 1994 om system för
garanti av insättningar genomfördes. Insättningsgarantin skyddar de in-
sättningar som gjorts hos ett kreditinstitut, om institutet går i konkurs.
Ersättning kan dock utgå med högst 250 000 kronor per insättare och in-
stitut. Något liknande skyddssystem finns inte i Sverige för investeringar i
aktier och andra finansiella instument. Sådana system finns på sina håll
utomlands, bl.a. i vissa andra länder inom EU.

Frågan om att införa krav på investerarskydd i samtliga medlemsländer
har dock diskuterats en längre tid inom EG. I rådets direktiv 93/22/EEG
av den 10 maj 1993 om investeringstjänster (investeringstjänste-
direktivet) sägs att ett direktiv om investerarskydd skall övervägas. Ge-
nom investeringstjänstedirektivet har väsentliga förutsättningar för en inre
marknad för investeringstjänster skapats. Direktivet innebär att värdepap-
persföretag som har auktorisation i ett land och står under tillsyn där skall
kunna erbjuda sina tjänster i övriga länder inom EU, antingen genom att
etablera en filial eller genom s.k. gränsöverskridande verksamhet. En för-
utsättning för att den inre marknaden skall få genomslag i praktiken har
ansetts vara att det införs i vart fall minimiregler om investerarskydd i
respektive medlemsland.

Mot denna bakgrund antog Europaparlamentet och rådet direktivet
97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare
(investerarskyddsdirektivet). Direktivet syftar till att skapa ett skydd för
investerares tillgångar i investeringsverksamhet om ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag går i konkurs eller på annat liknande sätt sätts ur
stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden. En förutsättning för att
skyddssystemet skall träda in är att en investerare inte kan återfå finansi-
ella instrument eller pengar som institutet innehaft för investerarens räk-
ning. Direktivet finns i bilaga 1.

Den 22 augusti 1996 bemyndigade regeringen chefen för Finansdepar-
tementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda hur ett svenskt sys-
tem för ersättning till investerare bör utformas. Utredningen antog namnet
Investerarskyddsutredningen. Utredningen redovisade sitt uppdrag den 20
oktober 1997 genom att betänkandet Ett svenskt investerarskydd (SOU
1997:125) överlämnades till Finansdepartementet. Utredningens samman-
fattning av sitt förslag finns i bilaga 2 och dess lagförslag i bilaga 3. Be-
tänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna
finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig
i lagstiftningsärendet (dnr Fi 97/3083).

Lagrådet

Prop. 1998/99:30

Regeringen beslutade den 10 september 1998 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som finns i bilaga 5.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

20

Lagrådets synpunkter behandlas under de avsnitt i propositionen som
de hänför sig till eller i författningskommentaren. Regeringen har i propo-
sitionen i huvudsak följt Lagrådets yttrande. När det gäller frågan om in-
bördes prioritet mellan en investerares eventuella restkrav och investe-
rarskyddets återkrav för utbetald ersättning till investeraren i förhållande
till annan ersättning - utdelning i värdepappersinstitutets konkurs, ersätt-
ning ur institutetets ansvarsförsäkring eller skadestånd enligt aktiekonto-
lagen (1989:827), som föreslås ersättas av lagen om kontoföring av finan-
siella instrument, - har Lagrådets forslag följts såtillvida att den inbördes
prioriteten nu föreslås lösas på samma sätt i alla situationer. Regeringen
anser dock att staten bör ha företräde framför investerarna. Detta innebär
att regeringen har frångått sitt förslag i lagrådsremissen att ge investeraren
och staten lika inbördes rätt till utdelning i institutets konkurs. Frågan
behandlas i avsnitt 9.3. I förhållande till lagrådsremissen har även vissa
ändringar av redaktionellt slag gjorts i lagtexten.

Prop. 1998/99:30

21

4.1

Inledning

Bakgrund

EG-direktivet om skydd för investerare

Prop. 1998/99:30

System som har till uppgift att ersätta investerare om det institut som in-
vesteraren anlitat för värdepappersaffarer inte kan återlämna värdepapper
eller pengar som tillhör denne (investerarskyddssystem) finns i några län-
der inom EU sedan flera år. Belgien och Storbritannien är exempel på
sådana länder. Som ett led i strävan att förbättra den inre marknaden for
värdepapperstjänster antogs Europaparlamentets och rådets direktiv av
den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (97/9/EG, in-
vesterarskyddsdirektivet), for att se till att liknande system skapades i alla
medlemsländer. Direktivet kan ses som ett komplement till rådets direktiv
93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepap-
persområdet (investeringstjänstedirektivet). En motsvarighet till investe-
rarskyddsdirektivet finns i rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994
om system for garanti för insättningar (insättningsgarantidirektivet), som
skulle ha genomforts i medlemsländerna senast den 1 juli 1995.

I huvudsak syftar investerarskyddsdirektivet till att i varje medlemsland
skapa ett system till skydd för investerare om ett institut som fatt en in-
vesterares finansiella instrument eller medel i sin vård försätts i konkurs
eller i en liknande situation och därvid inte förmår att återställa instru-
menten respektive medlen till investeraren.

Bestämmelserna i direktivet kan delas in i fyra områden: tillämp-
ningsområdet, investerarnas rättigheter, skyddet i filialverksamhet samt
vissa procedurfrågor. Den finansiella och administrativa uppbyggnaden av
ersättningssystemen i fråga regleras inte i direktivet utan har lämnats åt
medlemsländernas bestämmande. I direktivets ingress sägs dock att kost-
naden för systemen skall bäras av instituten själva och att systemens fi-
nansiella kapacitet skall stå i rimlig proportion till deras åtaganden.

Direktivets tillämpningsområde

Ersättningssystemen skall omfatta värdepappersföretag som är auktorise-
rade antingen som värdepappersföretag enligt artikel 3 i investerings-
tjänstedirektivet eller som kreditinstitut enligt första och andra banksam-
ordningsdirektiven, dvs. rådets direktiv 77/780/EEG av den 12 december
1977 om samordning av lagar och andra forfattningar om rätten att starta
och bedriva verksamhet i kreditinstitut och rådets direktiv 89/646/EEG av
den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar
om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med änd-
ring av direktiv 77/780/EEG. Definitionerna av begrepp som
"värdepappersföretag", "investeringstjänst" och "instrument" över-
ensstämmer med definitionerna i investeringstjänstedirektivet.

Direktivet omfattar i princip alla kategorier av investerare. I ingressen
talas dock om ett skydd för i första hand mindre investerare. Det är därför

22

möjligt för medlemsländerna att helt eller delvis undanta vissa kategorier
av investerare från det skydd som systemet tillhandahåller (artikel 4.2 och
bilaga 1). De investerare som kan undantas utgörs av dels ett antal insti-
tutionella och andra större investerare, dels sådana personer och företag
som har anknytning till värdepappersföretaget.

Investerarnas rättigheter

Investerarna har rätt till ersättning om det institut som fatt hand om deras
finansiella instrument eller likvida medel har försatts i konkurs eller drab-
bats av ett liknande beslut grundat på institutets finansiella ställning
(artikel 2.2). Ersättningen skall avse instrument eller likvida medel som
institutet inte förmår att återlämna respektive betala tillbaka till investera-
ren. Instrumenten skall värderas till marknadsvärdet per konkursdagen,
eller motsvarande, och i ersättningen för likvida medel kan ingå ränta
fram till den dagen (artikel 2.4).

Ersättningssystemet skall ge skydd upp till ett högsta belopp om minst
motsvarande 20 000 ecu per investerare och institut. Systemet far reduce-
ra ersättningen med en självrisk beräknad som en procentsats av det an-
nars ersättningsgilla beloppet. En sådan regel far inte vara mer långtgåen-
de än att minst 90 % av det annars ersättningsgilla beloppet kan erhållas
av investeraren, dvs. högst 10 % i självrisk (artikel 4.1 och 4.4). Om ett
medlemsland väljer högre ersättningsnivåer i systemet far självrisken ock-
så höjas.

Ett medlemsland får ha system som ger investerarna ett mer fördelaktigt
skydd än vad direktivet anger (artikel 4.3).

Utbetalning av ersättningen skall ske så snart som möjligt, dock senast
tre månader från fastställandet av det ersättningsbelopp som investeraren
har rätt till. Investerarna skall alltid ha möjlighet att fa ersättningsfrågan
rättsligt prövad (artikel 9.2 och 13).

Filialverksamhet

Om ett företag hemmahörande i ett medlemsland (hemlandet) etablerar en
filial i ett annat medlemsland (värdlandet) gäller investerarskyddet i hem-
landet även filialens verksamhet. Hemlandsanslutningen är då ett tillräck-
ligt skydd även i värdlandet. Om värdlandets skyddssystem är mer för-
månligt för investerarna än systemet i filialens hemland, har filialen rätt
att ansluta sig även till värdlandets system (s.k. topping up). Denna an-
slutning ger en komplettering av skyddet upp till värdlandets nivå. Skulle
värdlandets skydd, å andra sidan, vara sämre för investerarna, far filialen
inte "ta med sig" mer av hemlandsskyddet än upp till värdlandets nivå.
Bestämmelsen utgör alltså ett exportförbud, dvs. ett förbud mot att ta med
sig sitt bättre hemlandsskydd till ett värdland med sämre skydd. Be-
stämmelsen gäller t.o.m. den 31 december 1999. Den skall till dess ha
utvärderats, varefter dess fortsatta giltighet skall övervägas (artikel 7.1).

Prop. 1998/99:30

23

När det gäller filialer från länder utanför EU - och EES - föreskriver
direktivet att medlemsländerna skall undersöka vilket skydd som gäller
för sådana filialer samt att länderna kan kräva anslutning till ett skydds-
system i värdlandet, om det skydd som åberopas inte når upp till vad som
gäller som minimikrav enligt direktivet. Det sägs inget om sådana filialers
rätt att kompletteringsansluta sig, för det fall att hemlandsskyddet skulle
vara acceptabelt eller vad som gäller om hemlandsskyddet är bättre än det
investerarskydd som gäller i värdlandet. Inte heller sägs något om vad
som gäller när ett företag från ett medlemsland etablerar en filial utanför
EES.

Procedurfrågor m.m.

Direktivet innehåller också regler om uteslutning av institut som inte be-
talar avgifter eller fullgör andra skyldigheter mot systemet. Uteslutning far
ske tidigast efter det att en frist på ett år löpt. Tillsynsmyndigheten skall ge
sitt samtycke dels innan varseltiden inleds, dels när denna löpt ut och ute-
slutningen skall verkställas. Om det gäller en filial från ett annat medlem-
sland skall hemlandsmyndigheten också delta i förfarandet (artikel 5).
Utöver uteslutningsreglema finns även vissa förfaranderegler som hör
samman med regler som behandlats i det föregående, exempelvis vad
gäller skyldighet for institut och ersättningssystem att lämna information
till investerarna (artikel 9.1).

Tidsfristen för medlemsländerna att införliva direktivet med nationell
rätt är 18 månader från direktivets ikraftträdande, dvs. dagen för publice-
ringen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Publiceringen
skedde den 26 mars 1997, vilket innebär att fristen för att genomföra di-
rektivets bestämmelser i nationell lagstiftning löper ut den 26 september
1998.

4.2 Genomförandet av EG-direktivet om system för
garanti av insättningar

Med avseende på såväl struktur som innehåll påminner investerarskydds-
direktivet om insättningsgarantidirektivet. Av det direktivet följer att det i
varje medlemsland måste finnas åtminstone ett sådant system till vilket
kreditinstitut som tar emot insättningar skall vara anslutna.

Ett svenskt system for garanti av insättningar infördes den 1 januari
1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Detta system
(insättningsgarantin) har till uppgift att ersätta den som har medel insatta
hos banker och vissa värdepappersbolag for den händelse institutet går i
konkurs och de insatta medlen inte kan återbetalas till insättaren. Ersätt-
ningsnivån uppgår till högst 250 000 kronor per insättare. Insättningar hos
instituten omfattas av garantin i och med att dessa far tillstånd att bedriva
verksamhet. Därmed blir instituten också skyldiga att betala avgifter för
garantins finansiering. Många av instituten bedriver också värdepappers-
rörelse och kommer därför att behöva ansluta sig även till ett investe-

Prop. 1998/99:30

24

rarskyddssystem. Insättningsgarantin administreras av en särskild myn- Prop. 1998/99:30
dighet, Insättningsgarantinämnden.

4.3      Befintliga säkerhetsarrangemang

4.3.1     Allmänt

På flera håll i den svenska lagstiftningen finns regler som på olika sätt
skapar förutsättningar för handel med finansiella instrument. Dit hör delar
av den associationsrättsliga lagstiftningen och civilrätten i övrigt. I denna
redogörelse riktas intresset främst mot lagstiftning som syftar till att ge
marknadens aktörer förhållningsregler för deras verksamhet, vanligtvis
kompletterat med auktorisationstvång och tillsyn. Dessa regler återfinns
väsentligen i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, la-
gen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse samt, delvis, i bankrörelselagen (1987:617). När man
talar om säkerhetsarrangemang är emellertid även vissa regler i aktiekon-
tolagen (1989:827) av intresse.

Regleringen syftar dels till att säkerställa det finansiella systemets sta-
bilitet, dels till att utgöra ett skydd för konsumenter. Dessa två syften
hänger nära samman, och det är ofta svårt att hänföra enskilda bestäm-
melser till enbart ett av syftena. Regler som primärt syftar till att skydda
systemet har indirekt en skyddande effekt för investerarna och vice versa.

Lagen om handel med finansiella instrument innehåller framför allt
regler för handeln i allmänhet, såsom

- krav på att upprätta prospekt vid vissa emissioner och erbjudanden,

- regler för värdepapperslån samt

- anmälningsskyldighet för förvärv som innebär att ett innehav uppnår
vissa nivåer (flaggningsskyldighet).

Lagen innehåller också definitioner som har betydelse för övrig lag-
stiftning på värdepappersmarknaden, nämligen när det gäller begreppen
finansiellt instrument och fondpapper.

Lagen om börs- och clearingverksamhet innehåller regler om auktori-
sation av och tillsyn över företag som yrkesmässigt bedriver verksamhet
som börs, auktoriserad marknadsplats eller clearingorganisation. Med
börs avses företag vars verksamhet syftar till att åstadkomma regelbunden
handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anslutna
medlemmar. En auktoriserad marknadsplats bedriver samma typ av verk-
samhet men utan krav på medlemsanslutning. I stället gäller fritt tillträde
att delta i handeln för dem som uppfyller de krav som ställs av marknads-
platsen. En clearingorganisation medverkar på olika sätt till avvecklingen
av förpliktelser mellan clearingmedlemmama att leverera finansiella in-
strument eller att betala i svensk eller utländsk valuta. Organisationens
medverkan kan exempelvis bestå i att utföra avräkningar av förpliktelser-
na mot varandra eller i att inträda som part eller som garant och därvid ta
över ansvaret för att förpliktelserna fullgörs.

För de företag som skall omfattas av ett investerarskydd - värdepap-
persinstituten - är i första hand lagen om värdepappersrörelse av intresse.

25

De institut som omfattas av den lagen överensstämmer i stort sett med de Prop. 1998/99:30
som omfattas av investeringstjänstedirektivet.

4.3.2 Lagen om värdepappersrörelse

Tillstånd

Enligt lagen om värdepappersrörelse krävs tillstånd för att bedriva sådan
verksamhet som omfattas av den lagen. Med begreppet värdepappersrö-
relse åsyftas vissa huvudverksamheter avseende finansiella instrument,
nämligen kommissionshandel, formedling av kontakt mellan köpare och
säljare eller annan medverkan vid transaktioner, handel för egen räkning,
förvaltning åt annan samt garantigivning eller annan medverkan vid emis-
sioner.

Ett av kriterierna vid bedömningen av om ett foretag skall lämnas till-
stånd att bedriva värdepappersrörelse är om den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse.
Sundhetsbegreppet återfinns även i övrig lagstiftning på det finansiella
området. I lagen om värdepappersrörelse har begreppet konkretiserats i
sju punkter, vilka bl.a. innebär att ett institut skall handla på ett ärligt och
rättvist sätt, att det skall handla med erforderlig skicklighet, omsorg och
skyndsamhet samt att det skall sörja för tillräcklig information till kunder-
na. Finansinspektionen har också meddelat föreskrifter som preciserar vad
sundhetskravet innebär for instituten (FFFS 1997:36). En för investe-
rarskyddet väsentlig bestämmelse i föreskrifterna är att värdepappers-
institut alltid skall se till att en kunds finansiella instrument och penning-
medel - t.ex. affärslikvider, aktieutdelningar och ränteutbetalningar -
hålls avskilda från institutets egna tillgångar. Hålls investerarnas tillgång-
ar avskilda har investeraren rätt att i en konkurs fa ut sina tillgångar med
separationsrätt, dvs. utan konkurrens från fordringsägarna, vilket normalt
skall leda till att krav på ersättning från investerarskyddet inte uppkom-
mer.

Finansinspektionen skall bl.a. pröva att verksamheten kan antas komma
att uppfylla sundhetskraven och att personer som äger ett kvalificerat in-
nehav i företaget inte kan antas komma att motverka en sund utveckling
av verksamheten. Vidare ingår i prövningen att bedöma om ledande be-
fattningshavare i företaget har tillräckliga insikter och erfarenheter samt i
övrigt är lämpliga. Tillstånd får inte lämnas om det kan antas att personer
som tidigare åsidosatt sina skyldigheter i ekonomiska angelägenheter eller
som begått allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i
företaget. I andra delar av lagen eller i annan lagstiftning finns krav i olika
hänseenden som skall följas, exempelvis kapitalkrav och krav på ansvars-
försäkring.

Dessa allmänna krav utgör en väsentlig grund för säkerheten på vär-
depappersmarknaden. I de sammanhang där investerarskyddet kan aktu-
aliseras kan sundhetens olika aspekter bidra till att minska risken for att
ett institut kommer på obestånd samt, när så ändå sker, skapa förut-
sättningar för en ordnad och säker avveckling av verksamheten.

26

Tillsyn

Prop. 1998/99:30

Värdepappersinstituten står under tillsyn av Finansinspektionen. Även när
det gäller tillsynen ingår som en väsentlig del att se till att företagen iakt-
tar sundhetskravet. Tillsynen avser alltså delvis samma aspekter som ingår
i tillståndsprövningen. De befogenheter och andra redskap som står in-
spektionen till buds är till att börja med den upplysningsskyldighet som
åvilar instituten. Inspektionen har också en möjlighet att pröva lämplig-
heten av en delägare vars innehav uppgår till, eller överstiger, vissa nivå-
er. Finansinspektionen får förordna en särskild revisor att tillsammans
med övriga revisorer delta i revisionen av ett institut. Inspektionen kan
vidare kalla till styrelsesammanträde i ett institut, vid vilket företrädare för
inspektionen har närvarorätt. Sådan närvarorätt föreligger generellt när
institutet håller bolagsstämma.

Finansinspektionen har befogenhet att ingripa mot beslut från institutet
och mot olämplig verksamhet. Detta kan ske genom förelägganden som
får förenas med vite. Inspektionen kan också dela ut varning samt, i sista
hand, återkalla tillståndet att driva värdepappersrörelse.

För Finansinspektionens tillsyn över filialer i Sverige till utländska in-
stitut som hör hemme inom EES gäller särskilda regler, som i huvudsak
innebär att samarbete skall ske mellan hemlandets tillsynsmyndighet och
inspektionen.

Rörelseregler

Lagen om värdepappersrörelse innehåller bl.a. regler för hanteringen av
kunders likvida medel. Om likvida medel har tagits emot med redovis-
ningsskyldighet gäller att medlen genast skall avskiljas och sättas in på
räkning i bank. För det fall att institutet kommer på obestånd skall alltså
dessa medel vara skyddade från institutets fordringsägare genom att kun-
derna har separationsrätt till dessa medel. Samma skydd gäller inte likvida
medel som tas emot för att innehas på konto hos institutet. För att fa ta
emot medel på konto krävs också skriftligt avtal med kunden. För värde-
pappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto gäller att en med
hänsyn till rörelsen art och omfattning tillräcklig betalningsberedskap
skall finnas. För kreditgivning finns regler för en korrekt kreditprövning
samt om kreditjäv for vissa närståendesituationer.

Rörelsereglema syftar också till att begränsa institutets exponering för
risker inom annan verksamhet än sådan som tillståndet avser. Sålunda är
möjligheterna för instituten att äga kvalificerade innehav i andra företag
begränsade, liksom deras möjligheter att äga egendom som inte behövs i
värdepappersrörelsen. Vidare gäller begränsningar för deras möjligheter
att bedriva annan verksamhet än den som tillståndet avser, s.k. sidoverk-
samhet. Finansinspektionen kan dock ge tillstånd till vissa former av si-
doverksamhet, nämligen rådgivning, förvaring av värdepapper, mottagan-
de av kunders likvida medel med redovisningsskyldighet eller på konto,
kreditgivning med anknytning till värdepappersaffarer samt valutaväxling.
Om det föreligger särskilda skäl kan inspektionen även ge tillstånd till

27

annan sidoverksamhet. Som exempel kan nämnas att inspektionen kan ge
värdepappersinstitut tillstånd att vara förvaringsinstitut för värdepappers-
fonder.

Kapitalkrav

Värdepappersinstitut skall ha ett visst kapital till skydd för insättare och
uppdragsgivare. Med kapitalkrav avses dels krav på ett visst kapital for att
få starta värdepappersrörelsen (startkapital), dels krav på ett visst kapital i
förhållande till de risker för bl.a. kreditförluster och kursförändringar som
värdepappersrörelse är förenad med (kapitaltäckningskrav).

Regler om startkapital finns i lagen om värdepappersrörelse i form av
bestämmelser om ett minsta eget bundet kapital. Dessa bestämmelser va-
rierar beroende på vilken verksamhet institutet bedriver. I normalfallet
gäller ett krav på 125 000 ecu. Ägnar sig institutet åt handel för egen räk-
ning eller garantigivning och annan medverkan vid emissioner uppgår
kravet till 730 000 ecu. Ingår i institutets verksamhet att ta emot kunders
medel på konto gäller i stället ett krav på 5 miljoner ecu. Om institutet
enbart skall syssla med medverkan vid transaktioner som avser andelar i
svenska eller utländska värdepappersfonder gäller ett krav på 50 000 ecu
som minimum.

Regler om kapitaltäckningskrav finns i lagen (1994:2004) om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Kapitaltäckningskrav åläggs instituten för kreditrisker och marknadsrisker
som instituten utsätts för i sin verksamhet. Kapitaltäckningskravet för
kreditrisker bestäms i förhållande till institutets tillgångar och åtaganden.
Enligt huvudregeln skall institutet ha ett kapital som motsvarar minst 8 %
av tillgångarna. Tillgångar som bedöms vara mer säkra åsätts ett lägre
kapitaltäckningskrav, eller inget alls. Kapitaltäckningskrav för marknads-
risker - dvs. risk för prisförändringar - beräknas på värdet av institutets
tillgångar och positioner i handelslagret. Med handelslager avses huvud-
sakligen tillgångar och positioner som ett institutet innehar för att på kort
sikt göra en vinst.

Reglerna om stora exponeringar kompletterar kapitaltäckningsreglema.
Med en stor exponering avses ett åtagande mot en viss kund eller koncern
som överstiger 10 % av institutets kapitalbas. Reglerna begränsar storle-
ken på ett åtagande gentemot en viss kund till maximalt 25 % av institu-
tets kapitalbas.

Ansvarsförsäkring

Enligt 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse skall varje värdepap-
persbolag ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som det kan
komma att ådra sig vid utförandet av tjänster i sin rörelse. Finansin-
spektionen har meddelat närmare bestämmelser om sådan försäkring i
sina föreskrifter (FFFS 1997:36) om handel och tjänster på värdepap-
persmarknaden. Vidare finns i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS

Prop. 1998/99:30

28

1997:37) om ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt Prop. 1998/99:30
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse rekommendationer om hur en
ansvarsförsäkring bör vara beskaffad.

Enligt föreskrifterna skall försäkringsavtalet ange vilket ersättningsbe-
lopp som kan utgå per skada och under ett år. Det krävs vidare av försäk-
ringen

1. att den gäller för skada som orsakats under den tid försäkringen varit

i kraft,

2. att den skadelidande kan kräva ersättning direkt från försäkrings-
givaren i den mån ersättning inte erhållits från institutet, och

3. att utbetalning skall ske direkt till den skadelidande utan avdrag för
självrisk.

Undantag från punkt 1 kan medges om det finns ett s.k. efterskydd vil-
ket innebär att skadeanmälan kan ske inom viss tid efter det att försäk-
ringen upphörde. Punkt 3 innebär att skadeersättning betalas ut till fullt
belopp åt investeraren medan institutet skall betala in självrisken till för-
säkringsgivaren.

Enligt de allmänna råden bör beloppen för möjlig ersättning per skada
uppgå till minst en miljon kronor och per år till minst fem miljoner kro-
nor, om verksamheten innefattar kommissionshandel. Avser verksamhe-
ten någon av de övriga tjänsterna bör motsvarande belopp uppgå till minst
två miljoner kronor respektive tio miljoner kronor.

En ansvarsförsäkring kan komma att omfatta delar av det område där
även investerarskyddet gäller. Exempelvis i de fall där ett uppsåtligt
handlande är orsak till att tillgångarna inte kan återställas torde dock in-
vesterarskyddet i allmänhet ensamt svara för skyddet.

4.3,3 Aktiekontolagen

Aktiekontolagen (1989:827) innehåller bestämmelser om kontoföring av
dematerialiserade finansiella instrument, dvs. sådana instrument som inte
är dokumentbaserade. Lagen innebär bl. a. att Värdepapperscentralen VPC
AB (VPC) har monopol på sådan kontoföring. Aktiekontolagen tar i
första hand sikte på aktier i s.k. avstämningsbolag, men har under hand
utvidgats till att avse i princip alla finansiella instrument som är föremål
för handel på värdepappersmarknaden. Enligt aktiekontolagen motsvaras
de civilrättsliga rättsverkningar som för dokumentbaserade värdepapper
följer av att dokumentet överlämnas av att registreringar i stället sker på
konton i s.k. avstämningsregister. Registreringsåtgärdema sköts av konto-
förande institut - huvudsakligen värdepappersinstitut - som VPC har gett
rätt att medverka i kontoföringen i sådan egenskap.

Vid kontoföringen hos VPC kan ägaren till ett finansiellt instrument va-
ra direktregistrerad för sitt innehav. Finansiella instrument kan emellertid
också vara förvaltarregistrerade, vilket innebär att de finansiella instru-
menten är registrerade på förvaltaren och inte på den verklige ägaren. I
sådana fall skall det finnas en notering i avstämningsregistret om att akti-
erna är förvaltarregistrerade. Vid förvaltarregistrering framgår således de
verkliga ägarförhållandena endast av förvaltarens registrering i sitt eget
system. De civilrättsliga rättsverkningarna vid t.ex. en äganderättsöver-

29

gång är i sådana fall kopplade till att förvaltaren underrättas och inte till Prop. 1998/99:30
den registrering som sker i avstämningsregistret.

Aktiekontolagen innehåller också bestämmelser om skadeståndsskyl-
dighet. VPC kan således bli skadeståndskyldig mot en ägare som förlorar
sin äganderätt till finansiella instrument till följd av att en förfalskad
överlåtelsehandling har använts (7 kap. 1 §). Om någon lider skada på
grund av felaktiga uppgifter i ett avstämningsregister eller på grund av
andra felaktigheter i samband med kontoföringen kan han också få skade-
stånd. I sådana fall svarar VPC respektive det kontoförande institutet för
sådana skador som kan hänföras till deras respektive kontrollsfär. VPC är
dock alltid solidariskt ansvarig med institutet upp till ett belopp av fem
miljoner kronor (7 kap. 2 §). Slutligen finns en skadeståndsbestämmelse
som avser de fall där VPC har rättat en felaktig uppgift i ett avstämnings-
register (7 kap. 3 §).

Enligt aktiekontolagen skall VPC ha en särskild nämnd - Aktiekonto-
nämnden - med uppgift att pröva tvister med anledning av beslut som
VPC eller ett kontoförande institut har meddelat med stöd av lagen.
Nämndens utlåtanden är endast rådgivande och ingenting hindrar att den
skadelidande även begär att tvisten prövas av domstol. Det kan nämnas att
nämnden endast har haft två fall uppe till prövning under de nästan tio år
som den varit verksam.

I maj 1998 lämnade regeringen en proposition till riksdagen med för-
slag till ändrad lagstiftning avseende kontoföring av finansiella instrument
(prop. 1997/98:160 Kontoföring av finansiella instrument och kostnadsin-
formation till fondandelsägare). Enligt förslaget skall aktiekontolagen
ersättas av en ny lag om kontoföring av finansiella instrument. Den nya
lagen innebär att VPC:s monopol på kontoföring av sådana instrument
upphävs. Grunddragen i den nya lagen motsvarar i huvudsak vad som
gäller enligt aktiekontolagen. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna om
civilrättsliga verkningar av registreringar och om skadestånd i stort sett
behålls utan några mer genomgripande förändringar. En ändring är emel-
lertid att kravet på en särskild aktiekontonämnd tas bort. I stället införs en
ordning där VPC - eller andra auktoriserade s.k. centrala värdepappers-
förvarare - skall ha en tillfredsställande organisation för att pröva ersätt-
ningskrav från ägare till finansiella instrument. Regeringen har föreslagit
att den nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1999.

30

Ett svenskt investerskydd - allmän inriktning ProP 1998/99:30

EG:s investerarskyddsdirektiv har utformats med inriktning på att få till
stånd ett för medlemsländerna gemensamt lägsta skydd för investerare om
ett värdepappersföretag inte kan fullgöra sina skyldigheter gentemot des-
sa. Skyddet är avsett att komplettera de verksamhets- och tillsynsbestäm-
melser som finns i rådets direktiv 93/22ZEEG av den 10 maj 1993 om in-
vesteringstjänster inom värdepappersområdet (investeringstjänste-
direktivet) och rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapital-
krav för värdepappersföretag och kreditinstitut (kapitalkravsdirektivet).
Som betonas i investerarskyddsdirektivets ingress kan inget tillsynssystem
garantera fullständig säkerhet, särskilt inte mot brottsliga förfaranden. En
grundläggande tanke med skyddet är att investerare med förlitande på att
detta skydd finns, i större utsträckning skall våga köpa investeringstjänster
inte bara av inhemska företag utan också av företag från andra länder in-
om EU. Härigenom skapas också bättre förutsättningar för den inre mark-
naden.

Till skillnad från det skydd som föreskrivs i direktivet om insättningsga-
ranti torde det främst vara omfattande brottsliga förfaranden eller hante-
ringsfel som kan ge upphov till att investerarskyddet aktualiseras. Att det
är så beror på att ett värdepappersföretag vid utförandet av en investe-
ringstjänst i regel är skyldigt att hålla kundens likvida medel och finansi-
ella instrument åtskilda från företagets egna tillgångar. Det innebär i sin
tur att kundernas tillgångar skall finnas i behåll även om företagets rörelse
skulle gå dåligt och att investerarna har separationsrätt till dessa. Ett kre-
ditinstitut däremot kan använda kundernas insatta medel i sin rörelse. Om
rörelsen i ett kreditinstitut går dåligt innebär det samtidigt att insättamas
medel sätts i fara.

För att utforma ett ändamålsenligt system för ett investerarskydd behö-
ver man veta hur stora utbetalningar systemet skall vara dimensionerat
för. Flera faktorer komplicerar emellertid en sådan bedömning. Frågan är
beroende av dels frekvensen av konkurser bland värdepappersinstituten,
dels i vilken omfattning det förekommer situationer av försvagat sakrätts-
ligt skydd i hanteringen av kundernas tillgångar. Det skulle också vara av
intresse att veta om det i dessa avseenden är skillnad mellan olika katego-
rier av institut, indelade efter kriterier som storlek eller verksam-
hetsinriktning.

Fallissemang av det slag som skulle ha kunnat omfattas av ett investe-
rarskydd enligt direktivet har hittills varit sällsynta i Sverige. Under över-
skådlig tid har det endast förekommit några enstaka konkurser i företag
som tillhandahållit värdepapperstjänster. Redan den omständigheten att
Sverige varit i det närmaste förskonat från konkurser bland sådana företag
gör det givetvis svårt att med någon grad av säkerhet bedöma den framti-
da förekomsten av konkurser. Det är omöjligt att göra en godtagbar be-
räkning på statistiska grunder. I försäkringssammanhang skulle situatio-
nen vara att hänföra till kategorin "sällanskador". Om det är vanskligt att
bedöma antalet framtida konkurser är det givetvis än svårare att bedöma
vilka ersättningsanspråk konkurserna kan ge upphov till från företagets
kunder av det slag som skall täckas av ett investerarskydd som uppfyller

31

direktivets minimikrav. Eftersom kunders medel och finansiella instru-
ment normalt skall hållas åtskilda från ett värdepappersinstituts egna me-
del — och därmed kunna återställas till kunderna vid en konkurs - är det
inte givet att en konkurs behöver innebära att det uppstår krav på ersätt-
ning från ett investerarskydd.

Värdepappersmarknaden har - framfor allt under den senaste tioårspe-
rioden - undergått betydande förändringar. Handeln med värdepapper har
ökat kraftigt i omfattning och allt mer fatt en internationell prägel. Det har
vidare tillkommit många nya typer av finansiella instrument och tjänster.
Sedan lagen om värdepappersrörelse infördes år 1991 har antalet företag
som fatt tillstånd i Sverige att bedriva värdepappersrörelse stadigt ökat
och uppgår for närvarande till ca 190 stycken. Av dessa är dock närmare
80 mindre sparbanker med begränsad värdepappersrörelse. Härtill kom-
mer en tilltagande konkurrens från utländska företag. En ökad konkurrens
kan leda till utslagning av en del institut och i sin tur innebära att antalet
konkurser blir mer frekventa än vad som hittills varit fallet. Utredningen
har utifrån ett sådant scenario gjort bedömningen att under en tidsperiod
på 20-30 år kan en konkursfrekvens på högst tre eller fyra mindre värde-
pappersinstitut och något enstaka större värdepappersinstitut tänkas vara
rimlig.

Även om ett svenskt investerarskydd i dagsläget inte finns innebär detta
inte att kunder hos värdepappersinstituten saknar varje form av skyddsar-
rangemang. Redan den omständigheten att den verksamhet som värde-
pappersinstitut bedriver är kringgärdad av regler samt föremål för till-
ståndsprövning och löpande tillsyn av Finansinspektionen innebär ett visst
skydd för institutens kunder, liksom för dess fordringsägare. Ett huvud-
syfte med regleringen och tillsynen är också att skydda kundernas - dvs.
investerarnas - och fordringsägarnas intressen.

Värdepappersinstituten är regelmässigt skyldiga att hantera investerares
egendom så att dessa har separationsrätt om institutet går i konkurs. I un-
dantagsfall kan det emellertid förekomma allvarliga fel som medför att en
investerare inte har separationsrätt till egendomen vid en konkurs. Ett ex-
empel kan vara att den egendom det är fråga om helt enkelt inte finns i
behåll. Detta kan ha orsakats av brottsliga förfaranden antingen inom
institutet eller från någon utomstående. En annan tänkbar orsak kan vara
att institutet hanterat egendomen oskickligt och brutit mot gällande ruti-
ner. Datasystem som havererar eller andra tekniska missöden skulle också
kunna orsaka en situation där det t. ex. inte går att avgöra vem som är äga-
re till vissa finansiella instrument.

Som framgått av tidigare beskrivningar finns även andra arrangemang
som ger skydd åt investerare (se avsnitt 4.3.1- 3). Enligt aktiekontolagens
ersättningsbestämmelser kan investerare som förorsakas skada till följd av
fel vid hanteringen hos VPC fa ersättning av VPC eller ett kontoförande
institut. En ytterligare skyddsanordning är den ansvarsförsäkring som ett
värdepappersinsitut måste ha för den skadeståndsskyldighet som det kan
komma att ådra sig vid utförande av tjänster i sin värdepappersrörelse.

Utformningen av den infrastruktur som finns på värdepappersmarkna-
den utgör i sig också en viss garanti mot att investerare drabbas av för-
luster vid hanteringen av pengar eller finansiella instrument. I handeln

Prop. 1998/99:30

32

med finansiella instrument finns bl.a. olika arrangemang som syftar till att Prop. 1998/99:30
förhindra obehöriga ingrepp (funktionssäkerhet) och att säkerställa att
affärerna avvecklas under betryggande former (leveranssäkerhet).

Med tanke på de olika typer av skyddsanordningar som således redan
finns för kunder hos värdepappersinstitut och den begränsade utsträck-
ning i vilken ekonomisk skada hittills uppkommit för kunderna vid falli-
semang i sådana institut kan det ifrågasättas om det utan investe-
rarskyddsdirektivet över huvud taget skulle ha funnits något behov av att
införa ett investerarskyddssystem i Sverige. Det finns emellertid inte nå-
gon sådan valmöjlighet. Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden kan
det emellertid inte anses motiverat att införa ett ersättningssystem som
skulle gå nämnvärt utöver vad investerarskyddsdirektivet kräver som
lägsta skydd, vare sig i fråga om de situationer där ersättning kan bli aktu-
ell eller när det gäller ersättningsnivåerna. Ett svenskt investerarskydd bör
därför i sina grunddrag ansluta till den inriktning och de nivåer som följer
av direktivet. Skyddet far därmed huvudsakligen en inriktning på små
investerare.

För att det svenska investerarskyddet ges en omfattning och nivå som
anknyter till direktivets minimikrav talar även det förhållandet att insätt-
ningsgarantin utformats på sådant sätt. Det finns en rad praktiska fördelar
med att dessa båda skydd ges liknande huvuddrag, eftersom de - vilket
kommer att framgå i det följande - föreslås fa flera viktiga berörings-
punkter.

I fråga om hur ett investerarskydd skall organiseras och hur det skall fi-
nansieras lämnar direktivet medlemsländerna stor frihet. Vad gäller finan-
sieringen sägs endast att kostnaden för skyddet skall bäras av värdepap-
persföretagen själva och att den finansiella kapaciteten hos ett skydd skall
stå i rimlig proportion till deras åtaganden. Dessa krav far dock inte inne-
bära att stabiliteten i det finansiella systemet i det medlemsland där in-
vesterarskyddet finns äventyras. Beträffandet skyddets organisation sägs i
direktivet egentligen inte mer än att det skall vara fråga om system för
ersättning till investerare. Hur ett svenskt investerarskydd skall administ-
reras och hur det skall finansieras är givetvis centrala frågor. Dessa frågor
behandlas nedan i avsnitt 6 respektive 11.

Den omständigheten att huvuddragen i regleringen av insättningsgaran-
tin respektive investerarskyddet kommer att vara utformad på ett likartat
sätt talar i och för sig för att man inför bestämmelserna för de båda
skyddssystemen i en för dessa gemensam lag. Åtskilliga av bestämmel-
serna kommer emellertid att avvika från varandra mot bakgrund av de
skillnader som finns, inte minst när det gäller frågor om vad systemen
omfattar, förutsättningar för rätt till ersättning samt utredning av fram-
ställda krav. Även med en gemensam lag skulle det således bli nödvändigt
med ett förhållandevis stort antal särbestämmelser avseende respektive
skyddssystem. Enligt regeringens uppfattning blir därför regleringen av
investerarskyddet tydligare om de frågor som berör skyddet regleras i en
separat lag.

33

2 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 30

Administrationen av investerarskyddet

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall administreras av Insätt-
ningsgarantinämnden.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerarskyddet skall
drivas i privat regi.

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flera remissin-
stanser bl.a. Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen
och Insättningsgarantinämnden.

Flera remissinstanser, däribland Finansinspektionen, Konkurrensverket
och Konsumentverket, avstyrker förslaget och menar i första hand att in-
vesterarskyddet bör administreras av Insättningsgarantinämnden.

Riksgäldskontoret förordar en försäkringslösning, som innebär att in-
stituten åläggs att teckna en individuell försäkring.

Enligt Konkursförvaltarkollegiemas förening bör det utredas om kon-
kursförvaltama kan ha hand om investerarskyddet.

Skälen för regeringens förslag: I investerarskyddsdirektivet finns inga
bestämmelser om hur ett investerarskydd skall vara organiserat eller hur
det skall administreras. Inte heller anges hur ett investerarskydd skall vara
organisatoriskt placerat i det finansiella systemet eller arten och graden av
regleringen. Dessa frågor måste därför bli föremål för nationella övervä-
ganden. Avseende bör därvid fastas vid de uppgifter och befogenheter
som ett sådant organ bör ha för att kunna ansvara för investerarskyddet.
Ett avgörande av frågan om var ansvaret för ett svenskt investerarskydd
skall placeras bör därför ske utifrån en bedömning av vad som förefaller
mest ändamålsenligt med hänsyn till ett sådant skydds utformning och
funktion.

Det kan redan inledningsvis slås fast att det är tveksamt om en renodlad
försäkringslösning som innebär att individuella försäkringar tecknas av
värdepappersinstituten uppfyller direktivets krav på att det skall vara fråga
om ett system för ersättning till investerare. Redan av den anledningen är
det enligt vår uppfattning inte aktuellt att överväga ett sådant alternativ för
ett svenskt investerarskydd. En annan sak är att direktivet inte utesluter
möjligheten att det i ett investerarskydd ingår en "kollektiv" försäkring
tecknad av den som svarar för organisationen av skyddet. En sådan för-
säkring skall då kunna ersätta kunder hos ett till systemet anslutet värde-
pappersföretag enligt de regler som gäller för investerarskyddet.

Valet av administratör av den svenska insättningsgarantin har fallit på
en myndighet, nämligen Insättningsgarantinämnden. Som motiv för att
välja en myndighet som administratör av insättningsgarantin anfördes av
lagstiftaren tre aspekter av avgörande betydelse (prop. 1995/96:60 s. 38
och 39).

- Garantisystemet skall ha en finansiell kapacitet som inte riskerar att
sättas i fråga.

- Eftersom endast ett insättningsskydd skall finnas, skulle en annan regi
innebära att ett privat monopol infördes.

34

- Större flexibilitet finns för den händelse systemet i framtiden skulle
ges utökade funktioner.

Investerarskyddsutredningen föreslår att investerarskyddet skall drivas i
privat regi. Utredningen bedömer att de frågor som är förknippade med
ett privat system inte är så svårlösta att man av den anledningen bör från-
gå detta alternativ, som anvisas som ett huvudalternativ i utredningens
direktiv. De fördelar som enligt utredningen talar för en sådan lösning är
bl.a. att det för investerarskyddet inte behöver ställas lika höga krav på
finansiell kapacitet och behov av kompletterande lånemöjlighet som för
insättningsgarantin. Vidare framhålls att ett privat system innebär att en
nära anknytning till marknaden kan uppnås, vilket av utredningen förmo-
das ge möjlighet att i högre grad ta till vara konkurrensen på en fri mark-
nad och förvalta systemets tillgångar på det mest lönsamma sättet. Av
stabilitetsskäl anser utredningen att endast ett skyddssystem bör finnas,
dvs. att det företag som driver systemet bör ges en monopolställning.

Samtidigt som Investerarskyddsutredningen föreslår ett privat system
pekar den på flera omständigheter som talar för att investerarskyddet bör
samordnas med insättningsgarantin och administreras av Insättningsga-
rantinämnden. Bland annat framhålls att det finns administrativa samord-
ningsvinster och att det skulle bli svårare att hantera gränsdragningsfrågor
mellan investerarskyddet och insättningsgarantin om systemen har olika
rättslig natur (privaträttslig respektive offentligrättslig). Utredningen un-
derstryker dessutom att, om en privat regi väljs, det ändå framdeles bör
övervägas att samordna de olika garantisystemen. Utredningen har då
också haft i åtanke det sedermera föreslagna skyddet för försäkringstagare
(se SOU 1998:22). Med tanke på de tveksamheter utredningen - trots sitt
förslag - har gett uttryck för vad gäller ett investerarskydd i privat regi
och då flera av remissinstanserna anser att Insättningsgarantinämnden bör
handha även investerarskyddet, finns det anledning att närmare överväga
frågan om investerarskyddets administration.

Investerarskyddet är ett statligt åtagande i så måtto att det är staten som
åtagit sig gentemot EU - och investerarna - att införa ett investerarskydd.
Detta innebär dock inte att investerarskyddet också måste drivas i offent-
lig regi. En möjlig lösning är att staten genom lagstiftningsåtgärder ser till
att ett privat subjekt sköter investerarskyddet. Regeringen kan inte se någ-
ra principiella skäl som talar mot att investerarskyddet hanteras av ett pri-
vat organ. I allmänhet bör staten inte heller ta på sig nya uppgifter som
lika väl kan skötas av privata organ. Emellertid måste man vid bedöm-
ningen beakta att det i Insättningsgarantinämnden redan finns en organi-
sation som synes vara lämplig för att administrera även investerarskyddet.
En sådan ordning skulle innebära att kostnader för att bygga upp och dri-
va ytterligare en organisation kan undvikas.

De två systemen - insättningsgarantin och det föreslagna investe-
rarskyddet - har i sina huvuddrag likartade uppgifter. De skall samla in
medel i form av avgifter, förvalta dessa, försäkra sig om möjlighet till
extra resurser för större ersättningfall samt - i händelse av konkurs i en
bank eller ett värdepappersbolag - besluta om och betala ut ersättning.
Inget av systemen skall driva någon annan verksamhet vid sidan om. Un-
der perioder då hantering av ersättningsfall inte förekommer består göro-

Prop. 1998/99:30

35

målen i de båda systemen administrativa uppgifter. Med så likartad funk- Prop. 1998/99:30
tion framstår en samordning av administrationen av systemen i ett enda
organ som en rationell lösning.

Härtill kommer att både banker som bedriver värdepappersrörelse och
värdepappersbolag med tillstånd till inlåning på konto kommer tillhöra
och betala avgifter till båda systemen. Vid en konkurs i ett sådant institut
aktualiseras båda systemen samtidigt, vilket leder till att flera av institutets
kunder kan tänkas ha krav på ersättning enligt båda systemen. Även ur
institutens och de ersättningsberättigades perspektiv synes därför en sam-
ordning av administrationen vara att föredra.

Den rättsliga regleringen av systemen skulle kunna göras mer enhetlig
vid en gemensam administration i myndighetsform. Regelverken om tyst-
nadsplikt, offentlighet och sekretess är olika för privata och offentliga
organ. Instansordningen vid överklaganden skiljer sig också åt. Eftersom
investerarskyddets och insättningsgarantins tillämpningsområden i viss
mån överlappar varandra är det av värde om den rättsliga regleringen görs
likformig. Det torde visserligen vara möjligt att åstadkomma en rättslig
reglering för ett privat organ som i praktiken inte skiljer sig mycket från
den som gäller för insättningsgarantin men risken for omotiverade skill-
nader vid hanteringen av rättsliga frågor i de olika systemen skulle bli
större.

Ett annat skäl som talar för att låta en myndighet administrera investe-
rarskyddet är att det i en framtid kan bli aktuellt att ge garantisystemen en
befogenhet att träda in redan innan en konkurs inträffar, om det innebär
att kostnaderna därigenom kan förväntas bli lägre för systemen. Bank-
lagskommittén (1995:86) överväger för närvarande lämpligheten av en
sådan ordning för insättningsgarantin. Detta skulle innebära att systemen
skulle kunna fatta beslut av direkt avgörande betydelse för institutets
framtid och fa insyn i institutens affärsangelägenheter. Att låta ett privat
organ, där branschen i fråga är representerad, handha sådana frågor fram-
står som tveksamt. Ett sådant organ skulle behöva omgärdas av omfattan-
de bestämmelser i syfte att förhindra att misstankar uppstår om att ovid-
kommande hänsyn tas vid beslut om stödåtgärder från systemets sida.
Även ur konkurrenssynpunkt torde det vara olämpligt att vissa mark-
nadsaktörer får direkt inblick i andra aktörers affärshemligheter.

Samordningsfördelarna med en gemensam administration av skydden i
myndighetsform är alltså tydliga. Endast om en privat lösning medför
andra fördelar som överväger dem som en gemensam administration i
Insättningsgarantinämnden för med sig, bör det komma i fråga att välja en
privat lösning.

Utredningen framhåller som skäl för ett privat system den nära anknyt-
ningen till marknaden som därigenom kan uppnås. Marknaden ges möj-
lighet att påverka utformningen och den framtida utvecklingen av syste-
men. Vidare anser utredningen att ett privat organ i högre grad bör kunna
ta till vara konkurrensen på en fri marknad för att driva systemet och för-
valta dess tillgångar på det mest lönsamma sättet.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen framför
liknande synpunkter. Föreningarna anser att utredningens förslag om en

36

administration i privat regi ger goda förutsättningar for ett flexibelt, ef-
fektivt och stabilt investerarskydd.

Om investerarskyddet drivs av instituten själva i någon form finns ett
givet incitament för dem att åstadkomma en kostnadseffektiv administra-
tion och finansiering av investerarskyddet. Om skyddet kan drivas till en
låg kostnad kan det få positiv effekt även för institutens kunder. Detta
skall dock ställas mot de besparingar som en sammanslagen administra-
tion av ersättningssystemen sannolikt för med sig. Det bör också påpekas
att valet av finansieringsform är en fråga som egentligen är oberoende av
vilken form av administration som väljs.

Att en privat administration av investerarskyddet skulle vara mer flexi-
bel än myndighetsaltemativet är inte självklart. I vart fall bör möjligheten
till flexibilitet inte överdrivas. Ett privat subjekt med en uppgift som ad-
ministratör av investerarskyddet måste regleras tämligen ingående. Det är
här fråga om att enskilda subjekt, värdepappersinstitut, åläggs att bekosta
ett skydd för investerare, dvs. offentligrättsliga föreskrifter som är betung-
ande för enskilda. Sådana föreskrifter måste enligt regeringsformen nor-
malt ges i lag. Riksdagen har dock viss möjlighet att delegera normgiv-
ningskompetensen till regeringen som i sin tur kan delegera den vidare till
en myndighet. Enligt regeringsformen är det dock inte möjligt att delegera
normgivningskompetens till ett privat subjekt. Därför måste alla regler
som skall styra verksamheten ges i lag eller i annan författning. Som
normgivning räknas t.ex. bestämmelser om avgifitssättning och taxor.

Insättningsgarantinämnden har framfört farhågor om att en gemensam
myndighet med garantiansvar för banker, värdepappersbolag och försäk-
ringsbolag skulle kunna ge intryck av att staten har som ambition att av-
lyfta i vart fall de mindre placerarna huvuddelen av riskerna på de finansi-
ella marknaderna, vilket i sin tur skulle kunna ge upphov till krav på yt-
terligare garantier på dessa och närliggande områden. Investerarskyddet är
en följd av ett EG-direktiv som Sverige skall genomföra. När det gäller
ekonomisk kapacitet blir investerarskyddet väsentligt mindre omfattande
än insättningsgarantin. Investerarskyddet syftar inte heller till att skapa
något skydd mot traditionella risker på finansmarknaden, som t.ex. kre-
ditrisker eller marknadsrisker. Investerarskyddet skall träda in först då
investeraren inte kan få tillbaka finansiella instrument eller likvida medel
som tillhör honom, vilket i praktiken endast kan hända om brott begåtts
eller administrativa fel gjorts av institutet. Regeringen anser därför att det
inte finns skäl att hysa så starka farhågor för att staten skulle få svårt att
stå emot krav på ytterligare garantier, om Insättningsgarantinämnden
skulle anförtros att administrera även investerarskyddet.

Det finns, som bl.a. Finansinspektionen påpekat, andra nackdelar med
en privat lösning enligt det mönster som utredningen föreslår. Även om
kravet på att tillhöra ett investerarskydd för att få bedriva verksamhet som
värdepappersinstitut borde vara tillräckligt för att branschen ser till att ett
investerarskydd kommer till stånd, finns ändå en viss risk för att Finansin-
spektionen, som skall ge tillstånd, anser att det skydd som erbjuds inte
uppfyller lagens krav. Brister kan också uppmärksammas på ett senare
stadium. Finansinspektionen har då möjlighet att återkalla tillståndet. En
sådan åtgärd kan dock leda till att det för en tid saknas en administratör

Prop. 1998/99:30

37

av skyddet med de komplikationer det kan föra med sig. Det kan inte
heller uteslutas att vissa institut anser att investerarskyddsföretaget inte
behandlar instituten på ett likvärdigt sätt, utan vill ha ett eget system. En-
ligt utredningens förslag skulle detta inte tillåtas, vilket kan medföra slit-
ningar mellan instituten och systemet. Hur sådana tvister skall lösas är
oklart. Andra problem kan uppstå vid byte av investerarskyddsföretag.
Det kan uppstå tveksamhet om vad som skall ske med eventuella fonde-
rade medel i en sådan situation.

Konkursförvaltarkollegiemas förenings förslag om att administrationen
av investerarskyddet skulle kunna handhas av konkursförvaltama kan sy-
nas rationellt, eftersom förvaltarna har en aktiv roll vid en ersättningsitua-
tion. Eftersom det skall finnas ett system som skall finansieras av institu-
ten uppstår emellertid en administration - insamlande av avgifter, place-
ring av medel, eventuellt tecknande av försäkringar, uppföljning och
kontroll, samarbete med utländska garantisystem — som ligger utanför de
uppgifter som ankommer på konkursförvaltare. Det är därför inte lämpligt
att låta investerarskyddet hanteras av konkursförvaltama.

Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot oli-
ka lösningar av investerarskyddets administration, anser regeringen att
investerarskyddet - på samma sätt som insättningsgarantin - bör drivas i
offentlig regi. Det ligger därvid närmast till hands att låta Insättningsga-
rantinämnden administrera även investerarskyddet.

Om hanteringen av investerarskyddet anförtros Insättningsgaranti-
nämnden kan det ifrågasättas om inte nämndens benämning bör ändras.
Nämnden kommer ju att efter de ändringar som nu föreslås hantera både
insättningsgarantin och investerarskyddet. Det finns emellertid skäl som
talar mot en namnändring. Till att börja med har nuvarande benämning
funnits en tid och den är väl känd bland marknadens aktörer. Av mer av-
görande betydelse är det faktum att nämndens huvudsakliga verksamhet -
även efter införandet av ett investerarskydd - torde komma att hänföra sig
till handläggningen av insättningsgarantin. Mot denna bakgrund anser vi
oss inte nu vara beredda att föreslå någon ändring av nämndens benäm-
ning.

Prop. 1998/99:30

38

7.1

Investerarskyddets omfattning

Verksamheter som omfattas av investerarskyddet

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall gälla när en investerare
anlitar ett värdepappersinstitut för att utföra en sådan tjänst som är till-
ståndspliktig enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller när
ett värdepappersinstitut tar emot värdepapper för förvaring, tar emot
medel med redovisningsskyldighet eller är förvaringsinstitut enligt la-
gen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen anser att det behöver klargöras vilka verksamheter i ban-
kerna som täcks av investerarskyddet.

Skälen för regeringens förslag:

Tjänster som omfattas av investerarskyddsdirektivet

Enligt investerarskyddsdirektivet skall värdepappersföretag och kreditin-
stitut som bedriver investeringsverksamhet vara anslutna till ett investe-
rarskydd. För att investeringsverksamhet skall anses föreligga krävs enligt
direktivet dels att värdepappersföretaget och kreditinstitutet är auktorise-
rade enligt rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investe-
ringstjänster inom värdepappersområdet (investeringstjänstedirektivet)
eller enligt första och andra banksamordningsdirektiven, dvs. rådets di-
rektiv 77/780/EEG av den 12 december 1977 om samordning av lagar
och andra författningar om rätten att starta och bedriva verksamhet i kre-
ditinstitut samt rådets direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om
samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva
verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG,
dels att auktorisationen omfattar någon av de tjänster som finns upptagna
i avsnitt A i bilagan till investeringstjänstedirektivet och något eller några
av de finansiella instrument som räknas upp i avsnitt B i samma bilaga.

De tjänster som omfattas av investeringstjänstedirektivets krav på auk-
torisation är följande.

1. Mottagande och förmedling av order från investerare samt verkstäl-
lande av sådan order.

2. Handel för egen räkning.

3. Diskretionär portföljförvaltning.

4. Placeringsgaranti vid emissioner och placering av emissioner.

Dessutom ingår även förvaring och förvaltning av finansiella instru-
ment (avsnitt C punkt 1 i samma bilaga) bland de tjänster som omfattas av
begreppet investeringsverksamhet. Definitionen av begreppet investe-

39

ringsverksamhet bestämmer alltså vilka tjänster som investerarskyddet
skall omfatta enligt direktivet. Tanken är att alla tjänster där kreditinstitut
och värdepappersföretag innehar finansiella tillgångar som tillhör investe-
rare skall omfattas av ett investerarskydd.

Tjänster som omfattas av lagen om värdepappersrörelse och
bankrörelselagen

Investerarskyddsdirektivets definition av begreppet investeringsverksam-
het inrymmer bl.a. de tjänster som avses med begreppet värdepappersrö-
relse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Dessa tjänster
framgår av 1 kap. 3 § samma lag, där de verksamheter som inte far bedri-
vas utan tillstånd från Finansinspektionen räknas upp (de s.k. huvud-
verksamheterna). I 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse anges de s.k.
sidoverksamhetema. Dessa verksamheter är inte i sig belagda med till-
ståndsplikt, men är tillståndspliktiga om de bedrivs av ett värdepappersin-
stitut. Dessa verksamheter kan således drivas även av företag inom andra
branscher, om inte andra regler utgör hinder. Huvudverksamheterna enligt
1 kap. 3 § första stycket lagen om värdepappersrörelse är följande.

1. Handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn :
Denna verksamheten består i genomförande av köp och försäljning av
värdepapper för annans räkning i eget namn, s.k. kommissionshandel.
Däri ingår att institutet för en kunds räkning förmedlar en affär utanför en
börs, om detta sker på ett sådant sätt att institutet gentemot motparten
formellt ikläder sig rollen som avtalspart. Den huvudsakliga delen av
denna verksamhet, särskilt såvitt är av intresse för investerarskyddet, be-
drivs dock genom börshandel. Verksamheten motsvaras av vad som i in-
vesteringstjänstedirektivet kallas för "verkställande av order för annans
räkning". Handel för annans räkning kan innebära att institutet tar befatt-
ning med kundens tillgångar. I samband med detta kan det uppkomma
situationer där kundens sakrättsliga skydd sätts i fara.

2. Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare eller annan med-
verkan vid transaktioner med finansiella instrument: I sådan verksamhet
ingår ren mäklarverksamhet, bestående i att ett institut utan att själv gå in
som part förmedlar kontakten mellan köpare och säljare. Vidare ingår
annan medverkan vid olika transaktioner, såsom i samband med lån av
värdepapper för blankningsaffärer. Därvid kan det också förekomma att
institutet går in som part i ett mellanled. Enbart förmedlingsmomentet
torde normalt sett inte innebära risk för att kundens egendom sätts i fara
på grund av institutets obestånd. Arten av institutets medverkan vid en
affär kan dock, utan att för den skull komma att falla in under handel i
eget namn för annans räkning, variera och i vissa fall innebära att institu-
tet tillfälligtvis tar direkt befattning med likvid eller de finansiella instru-
ment som affären avser. I en del fall torde det ofta ligga nära till hands att
anse verksamheten utgöra ett gränsfall till kommissionshandel eller ett
tillfälligt förvaltningsuppdrag av enklare slag. De fall av enbart förmed-
ling eller annan medverkan där kundens egendom skulle kunna komma i
utsatt läge torde vara relativt ovanliga. Verksamheten enligt denna punkt

Prop. 1998/99:30

40

motsvarar i investeringstjänstedirektivet närmast mottagande och förmed-
ling för investerares räkning av order avseende finansiella instrument.

3. Handel med finansiella instrument för egen räkning: Under denna
verksamhetsform inryms sådan handel ur eget lager som sker yrkesmäs-
sigt och där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt kunderna. Af-
färsidén skall alltså huvudsakligen utgöras av själva handeln. Normal ka-
pitalförvaltning omfattas inte. I förhållande till kunderna innebär denna
form av handel att institutet uppträder som direkt avtalspart i affären. I de
fall där institutet förvärvar finansiella instrument direkt från en investerare
torde institutet normalt bli redovisningsskyldigt för medlen när instru-
menten registreras eller på annat sätt förs över på institutet. Om institutet i
stället säljer finansiella instrument från eget lager skall dessa registreras
på investeraren samtidigt som likviden tillförs institutet. Några fordrings-
rätter, dvs. krav från investeraren som i en konkurs inte omfattas av sepa-
rationsrätt torde därför normalt inte uppkomma gentemot institutet.
Punkten motsvaras av begreppet handel för egen räkning enligt investe-
ringstj änstedirektivet.

4. Förvaltning av annans finansiella instrument: Härmed avses sådana
fall i vilka institutet fatt förtroende att efter mer eller mindre detaljerade
riktlinjer från investeraren bevaka och vidta förändringar i dennes värde-
pappersportfölj. Uppdraget har således ett betydande inslag av syssloman-
naskap. Graden av självständighet i förvaltningen kan dock variera högst
betydligt, från rena bevakningar av t.ex. utdelningar och teckningsrätter
till att innefatta uppdrag att göra omdispositioner i portföljen. Vid inköps-
eller försäljningsåtgärder uppträder en förvaltare i huvudmannens namn,
dvs. som ombud eller eventuellt som bud. En kommissionär däremot age-
rar gentemot motparten i eget namn, dvs. som om han vore part. För att
transaktionerna inom ramen för förvaltningsuppdraget skall kunna företas
på ett rationellt sätt ingår regelmässigt att institutet även förvarar de finan-
siella instrumenten, dvs. har dem i depå, som regel tillsammans med nå-
gon form av likvidhållning. Förvaltningsbegreppet motsvaras i investe-
ringstjänstedirektivet av såväl portfölj förvaltning på diskretionär grund
som förvaltning i andra fall.

5. Garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper
eller offentliga köp- och försäljningserbjudanden: Denna verksamhet fyl-
ler en betydelsefull funktion på värdepappersmarknaden. En väsentlig del
i dessa uppdrag består i att upprätta prospekt, vilka skall kunna ligga till
grund för marknadens bedömning av värdet av ett erbjudande. Det ansvar
som ett institut därmed ikläder sig kan dock inte komma att avse egendom
som institutet innehar för investerarens räkning. Punkten kan därför läm-
nas därhän i den vidare framställningen. Verksamheten har i investe-
ringstjänstedirektivet sin motsvarighet i tjänsten placeringsgaranti vid
emission eller placering av emission samt sidotjänsten tjänster i samband
med placeringsgaranti.

Samtliga nu nämnda tjänster omfattas alltså av begreppet investerings-
verksamhet enligt direktivet och skall således också omfattas av det
svenska investerarskyddet, i den mån övriga förutsättningar enligt direkti-
vet är uppfyllda.

Prop. 1998/99:30

41

Enligt 3 kap. 4 § första stycket lagen om värdepappersrörelse kan ett Prop. 1998/99:30
värdepappersinstitut även få tillstånd att bedriva följande s.k. sidoverk-
samheter.

1. Rådgivning avseende finansiella frågor: Tjänsten motsvarar begrep-
pet investeringsrådgivning i investeringstjänstedirektivet. Det kan tänkas
att en investerare har rätt till skadestånd på grund av felaktig rådgivning
eller liknande. Investerarskyddet enligt investerarskyddsdirektivet omfat-
tar dock inte ersättning för sådana krav.

2. Förvaring av värdepapper: Häri ingår sådan verksamhet som inne-
bär att finansiella instrument förvaras hos institutet. Formellt ryms under
denna punkt endast hanteringen av fysiska värdepapper. Motsvarande
verksamhet för de kontobaserade värdepapperen utgörs av möjligheten till
förvaltarregistrering, som regleras i aktiekontolagen. Inom förvarings-
verksamheten kan uppkomma situationer i vilka en rättmätig innehavare
av finansiella instrument på grund av felaktig hantering hos institutet går
miste om sin sakrättsligt skyddade ställning och därmed riskerar att förlo-
ra sina värdepapper. Förvaring finns även med i investeringstjänste-
direktivets förteckning över investeringstjänster. En särskild slags förva-
ring är den som bedrivs av banker och andra kreditinstitut i egenskap av
förvaringsinstitut enligt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Sådan förvaring omfattas inte av förevarande punkt.

3. Mottagande av redovisningsmedel: Medel som tas emot med redo-
visningsskyldighet skall hållas avskilda från institutets tillgångar. Enligt
lagen om värdepappersrörelse gäller att medlens avskildhet skall vara
ordnad genom insättning på konto i bank (3 kap. 5 § första stycket). Nå-
got formellt krav ställs inte på att mottagandet av redovisningsmedel skall
vara på särskilt sätt förbundet med värdepappersrörelsen. Det är emeller-
tid en självklarhet att intresset av att ta emot sådana medel för annat än-
damål är begränsat. Eftersom verksamheten faktiskt innebär ett handha-
vande av investerarnas egendom kan den medföra att egendomens säker-
het sätts i fara om reglerna för hur medlen skall hanteras inte följs. Motta-
gande av redovisningsmedel har ingen uttrycklig motsvarighet i investe-
ringstjänstedirektivet. Det framgår dock av ingressen till direktivet att det
förutsatts att det i verksamheten kan komma att ingå handhavande av in-
vesterarnas penningmedel. Därvid sägs att sådana medel, liksom annan
kunden tillhörig egendom, bör hållas avskilda från företagets egna till-
gångar i syfte att skydda kunden.

4. Mottagande av kontomedel för att underlätta värdepappersrörelsen:
Denna form av likvidhållning innebär i praktiken att kunden lånar pengar
till institutet, som i sin tur får använda pengarna i sin rörelse. Medel som
motsvarar investerarens tillgodohavande skall visserligen finnas tillgäng-
liga för att investeraren skall kunna disponera medlen i enlighet med av-
talet, normalt sett utan uppsägning. Pengarna utgör emellertid en del av
institutets rörelsekapital, och investeraren har endast en oprioriterad ford-
ran om institutet skulle försättas i konkurs. Inte heller denna form av lik-
vidhållning har sin uttryckliga motsvarighet i investeringstjänste-
direktivet. Pengar som har lämnats till institutet på detta sätt riskeras vid
en konkurs. Tillstånd till mottagande av medel på konto får endast ges i
kombination med kreditgivning och medför då att institutet i EG-rättslig

42

mening blir ett kreditinstitut. Däremot gäller inte det omvända, vilket in-
nebär att kreditgivning kan förekomma även i institut som saknar tillstånd
att ta emot kontomedel. Medel som tas emot på konto omfattas av insätt-
ningsgarantin.

5. Kreditgivning mot säkerhet i finansiella instrument for att underlätta
värdepappersrörelsen: Som exempel på när kreditgivning kan underlätta
värdepappersrörelsen kan nämnas det fallet att ett institut som förmedlar
kontakt mellan en säljare och en köpare kan erbjuda kredit för köparens
betalning för affären mot säkerhet i de instrument som affären avser. Som
nyss nämnts kan tillstånd till denna sidoverksamhet ges antingen i kombi-
nation med ett tillstånd att ta emot medel på konto eller för sig. Kreditgiv-
ningen motsvaras i investeringstjänstedirektivet av "lämnande av kredit
eller lån till en investerare för att denne skall kunna genomföra en affär ...
om företaget som ger krediten eller lånet medverkar i affären". Kreditgiv-
ning i sig innefattar inte något innehav av kundens egendom för dennes
räkning. Tjänsten behandlas därför inte vidare i det följande.

6. Valutaväxling. Möjligheten till denna sidoverksamhet infördes år
1994 i samband med en allmän anpassning till investeringstjänstedirekti-
vet. Med valutaväxling avses verksamhet som består av köp och försälj-
ning av utländska sedlar och mynt samt resecheckar som är utställda i
utländsk valuta. Valutaväxling är inte heller någon tjänst som innebär
omhändertagande av kundernas medel.

Av sidoverksamhetema i lagen om värdepappersrörelse är det endast
förvaring av värdepapper som omfattas av begreppet investeringsverk-
samhet enligt investerarskyddsdirektivet.

Bankernas verksamhet regleras av bankrörelselagen (1987:617). I 2
kap. 2 § första stycket bankrörelselagen finns en uppräkning av de verk-
samheter en bank far bedriva. I punkt 16 i den paragrafen anges att en
bank får bedriva värdepappersrörelse under de förutsättningar som före-
skrivs i värdepappersrörelselagen. Begreppet värdepappersrörelse enligt
bankrörelselagen avser alltså de verksamheter som räknas upp i 1 kap. 3 §
lagen om värdepappersrörelse. Mottagande av värdepapper för förvaring
räknas, liksom i lagen om värdepappersrörelse och i direktivet, som sär-
skild verksamhet. Som en särskild verksamhet anges i uppräkningen i
bankrörelselagen även verksamheten att vara förvaringsinstitut för värde-
pappersfonder.

Tjänster som bör omfattas av ett investerarskydd

Det svenska investerarskyddet bör ansluta till direktivets tillämpningsom-
råde när det gäller frågan om i vilka verksamheter investerarskyddet skall
gälla. Detta innebär att alla de verksamheter som utgör värdepappersrörel-
se enligt lagen om värdepappersrörelse bör omfattas av skyddet. Av sam-
ma skäl bör den i såväl lagen om värdepappersrörelse som bankrörelsela-
gen upptagna sidoverksamheten mottagande av värdepapper för förvaring,
liksom den i bankrörelselagen nämnda verksamheten att vara förva-
ringsinstitut åt värdepappersfonder omfattas. Sistnämnda verksamhet sak-
nar uttrycklig motsvarighet i lagen om värdepappersrörelse. Enligt lagen

Prop. 1998/99:30

43

(1990:1114) om värdepappersfonder kan emellertid bank eller annat kre- Prop. 1998/99:30
ditinstitut vara förvaringsinstitut. Värdepappersbolag anses därvid vara
kreditinstitut i den betydelse som begreppet har i den lagen och kan få
sidoverksamhetstillstånd för sådan verksamhet enligt den generella regeln

i 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse.

Beträffande andra tjänster som räknas upp i lagen om värdepappersrö-
relse respektive bankrörelselagen torde endast verksamheten att ta emot
medel med redovisningsskyldighet innebära att ett institut har tillgångar
som tillhör eller tillkommer investerare. Även om det inte finns någon
direkt motsvarighet till denna verksamhet i investeringstjänstedirektivet
får det anses motiverat att investerarskyddet täcker även dessa medel, sär-
skilt som medel på konto hos värdepappersbolag med kontotillstånd är
skyddade. Med tanke på att det finns begränsningar för vad ett värdepap-
persbolag får ägna sig åt är det inte troligt att sådana medel lämnas till
instituten i annan avsikt än att användas för investeringar.

Dokumentbaserade värdepapper, och pengar, kan finnas i bankfack
som instituten tillhandahåller sina kunder. I juridisk mening är det dock
bankfacksinnehavaren och inte institutet som är i besittning av tillgångar-
na i bankfacket. Någon sammanblandning av tillgångarna med institutets
tillgångar kan normalt inte ske utan ägarens medverkan. Därför bör in-
vesterarskyddet inte omfatta tillgångar i bankfack som kunderna dispone-
rar. Till detta kommer att instituten inte känner till innehållet i bankfack-
en, vilket gör att en rättvis avgiftssättning försvåras. Inte heller har denna
tjänst något direkt samband med den investeringsverksamhet som direkti-
vet är avsett att skapa ett skydd för.

Sammanfattningsvis bör alltså det svenska investerarskyddet i huvudsak
knyta an till de tjänster under definitionen av investeringsverksamhet som
enligt investerarskyddsdirektivet skall omfattas av ett obligatoriskt system
för ersättning till investerare. Värdepappersrörelse är i detta sammanhang
ett för smalt begrepp. För att beteckna alla de verksamheter som omfattas
av det svenska investerarskyddet föreslår vi därför begreppet investe-
ringstjänster.

7.2 Tillgångar som omfattas av skyddet

7.2.1 Finansiella instrument

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta finansiella in-
strument enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instru-
ment. Instrumenten omfattas av investerarskyddet om ett värdepap-
persinstitut tar befattning med dem i samband med att en investe-
ringstjänst utförs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.

44

Skälen för regeringens förslag: Enligt investerarskyddsdirektivet skall Prop. 1998/99:30
skyddet omfatta följande finansiella instrument.

1. överlåtbara värdepapper samt andelar i företag för kollektiva investe-
ringar (värdepappersfonder),

2. penningmarknadsinstrument,

3. finansiella terminskontrakt (futures) och motsvarande instrument
med kontantavräkning,

4. ränteterminskontrakt (forward interest-rate agreements, FRA:s),

5. ränte- och valutaswappar samt swappar som avser aktier och aktiein-
dex och

6. köp- och säljoptioner avseende alla instrument som avses i de före-
gående punkterna, däri inbegripet motsvarande instrument med kon-
tantavräkning.

Dessa finansiella instrument är desamma som omfattas av EG:s investe-
ringstjänstedirektiv (93/22/EEG).

Det i den svenska finansiella lagstiftningen använda begreppet finansi-
ella instrument täcker alla de uppräknade finansiella instrumenten. Med
finansiella instrument avses nämligen enligt den svenska definitionen
fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse som är avsedd för handel
på värdepappersmarknaden (se 1 kap. 1 § lagen [1991:980] om handel
med finansiella instrument). Som fondpapper räknas - enligt den defini-
tion som finns i samma lagrum - aktie och obligation samt sådana andra
delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning,
andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans
räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). Den svenska
definitionen av finansiella instrument täcker emellertid inte bara de finan-
siella instrument som enligt investerarskyddsdirektivet skall skyddas. Den
omfattar dessutom bl.a. derivatinstrument med råvaror som underliggande
tillgång, vilka inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det svens-
ka begreppet finansiella instrument är således vidare än vad som behövs
för att täcka in de instmment som enligt investerarskyddsdirektivet skall
omfattas av ett investerarskydd. Med hänsyn till att begreppet förekommer
genomgående i den svenska finansiella lagstiftningen är det lämpligt att
använda sig av detta begrepp även för att bestämma investerarskyddets
tillämpningsområde. Den omständigheten att investerarskyddet därigenom
får en något vidare omfattning än vad direktivet kräver som miniminivå
far anses vara av underordnad betydelse.

Den handel med finansiella instrument som äger rum i Sverige avser så
gott som uteslutande dematerialiserade instrument, dvs. instrumenten
finns inte i fysisk form utan består i stället av registreringar i ett centralt
kontobaserat register som administreras av VPC. Registreringsåtgärdema
i registret utförs hos VPC av kontoförande institut, dvs. i första hand vär-
depappersinstitut som VPC har gett rätt att aktivt delta i kontoföringen.
De rättsverkningar som vid fysisk hantering av värdepapper är kopplade
till själva innehavet av värdepapperet är i ett dematerialiserat system i
stället förenade med registreringen. Bestämmelserna om kontoföring av
finansiella instrument finns för närvarande i aktiekontolagen (1989:827).
Regeringen har emellertid föreslagit att den lagen upphävs vid årsskiftet
1998/99, och att den ersätts av en ny lag om kontoföring av finansiella

45

instrument (prop. 1997/98:160). Den nya lagen föreslås i allt väsentligt
motsvara aktiekontolagen, med den skillnaden att VPC:s monopol på
kontoföring av finansiella instrument tas bort.

Investerarskyddet torde normalt sakna betydelse i de fall där ägande-
rätten till finansiella instrument framgår direkt av VPC:s register
(direktregistrering). Endast det faktum att någon hos ett värdepappersin-
stitut - som är kontoförande institut - olovligt förfogar över de registrera-
de instrumenten innebär inte att ersättningsrätt föreligger enligt investe-
rarskyddet, eftersom en sådan händelse inte har något samband med att en
investeringstjänst utförs. I sådana fall torde emellertid en investerare kun-
na vända sig till VPC med sitt krav enligt ersättningsbestämmelserna i
aktiekontolagen (1989:827). VPC är nämligen solidariskt skadestånds-
skyldig med institutet intill ett belopp av 5 miljoner kronor, om någon
lider skada på grund av fel i samband med förande av ett avstämningsre-
gister (7 kap. 2 § aktiekontolagen).

Det kan emellertid tänkas att ett institut i samband med att en investe-
ringstjänst utförs förfogar över investerarens vp-konto på ett sådant sätt att
denne förlorar sin rätt till instrumenten. Ersättningsrätt kan då föreligga
både enligt aktiekontolagens bestämmelser och enligt bestämmelserna om
investerarskydd. Om en sådan situation uppkommer bör investeraren kun-
na vända sig till Insättningsgarantinämnden för att få ersättning. Om
nämnden betalar ut ersättning bör dessutom nämnden träda in i investera-
rens ställe intill det belopp som har betalats ut. Nämnden bör således kun-
na återkräva ersättningen från VPC, om förutsättningarna i aktiekontola-
gen är uppfyllda. Har skadestånd redan utbetalats bör dock investeraren
inte ha rätt till ersättning från investerarskyddet för en eventuellt över-
skjutande förlust (se avsnitt 8 och 9.3).

Finansiella instrument kan vara förvaltarregistrerade hos VPC. I sådana
fall framgår endast förvaltarens namn av registret med uppgift om att in-
strumenten är förvaltarregistrerade. Vid förvaltarregistrering framgår i
stället äganderätten till de finansiella instrumenten av förvaltarens eget
register.

En förvaltare får inte ha egna innehav förvaltarregistrerade. Egna inne-
hav skall i stället vara direktregistrerade hos VPC (prop. 1987/88:108 s.
30). Någon sammanblandning skall således inte kunna ske av finansiella
instrument som är förvaltarregistrerade och sådana instrument som ingår i
institutets handelslager. Vid kommissionshandel följer detta även av 1
kap. 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse jämfört med 10 § lagen
(1914:45) om kommission. Dessutom skall ett värdepappersinstitut enligt
Finansinspektionens föreskrifter alltid se till att en kunds finansiella in-
strument hålls avskilda från institutets tillgångar, om inte annat över-
enskommits och överenskommelsen inte strider mot lag eller myndighets
föreskrift (1 kap. 4 § i Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 1997:36]
om handel och tjänster på värdepappersmarknaden).

Trots det nu sagda kan det ändå inträffa att ett värdepappersinstitut för-
fogar över förvaltarregistrerade finansiella instrument på ett sådant sätt att
en investerare inte har någon separationsrätt till instrumenten om institutet
går i konkurs. I sådana fall bör de investerare som lidit skada ha rätt till
ersättning från investerarskyddet och detta oavsett om institutet obehöri-

Prop. 1998/99:30

46

gen har registrerat om äganderätten till sitt eget handelslager eller förfogat
över instrumenten på annat sätt.

Det förekommer — om än i begränsad omfattning - fortfarande att vär-
depappersinstitut hanterar dokumentbaserade finansiella instrument för
investerares räkning. Även i de fallen gäller att investerarnas finansiella
instrument skall hållas avskilda från institutets egna instrument. Skulle
sådana instrument inte kunna återställas bör givetvis ersättning kunna utgå
om övriga förutsättningar är uppfyllda.

När det gäller värdepappersfonder måste man skilja på de underliggan-
de finansiella instrument som ingår i fonden och andelsägarnas fondan-
delar. Andelar i värdepappersfonder är ju också finansiella instument och
omfattas som sådana av investerarskyddsdirektivet. Som framgår av av-
snitt 7.3 är det fondbolaget som är att anse som investerare om de till-
gångar som ingår i fonden går förlorade. En fondandelsägare har därför
inte rätt till ersättning i sådana fall. Däremot kan fondandelsägaren ha rätt
till ersättning vid förlust av fondandelen, t.ex. om fondandelen är förval-
tarregistrerad och förvaltaren går i konkurs.

Prop. 1998/99:30

7.2.2 Medel

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta medel som ett
värdepappersinstitut har tagit emot av en investerare med redovis-
ningsskyldighet.

För medel som även omfattas av lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti skall i stället bestämmelserna i den lagen tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerarskyddet skall
omfatta dels finansiella instrument, dels medel som ett värdepappersin-
stitut utan tillstånd att ta emot kunders medel på konto innehar för inves-
terarens räkning. För värdepappersinstitut som har kontoti 11 stånd föreslår
utredningen att all befattning med medel som tillhör investerare skall om-
fattas av insättningsgarantin.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Insättningsgarantinämnden anser att den före-
slagna gränsdragningen mellan insättningsgarantin och investerarskyddet
kan leda till konkurrenssnedvridningar men godtar ändå utredningens
förslag. Sveriges advokatsamfund anser det vara oklart om investe-
rarskyddet omfattar medel som ett institut tagit emot med redovisnings-
skyldighet men som institutet inte hunnit avskilja för investerarens räk-
ning. Enligt samfundet bör sådana medel omfattas av skyddet.

Skälen för regeringens förslag: Investerarskyddet skall enligt direkti-
vet omfatta även likvida medel som tillkommer eller tillhör investerare i
samband med investeringsverksamhet i ett institut. Det kan vara fråga om
pengar som anförtrotts institutet för att användas för köp av finansiella
instrument eller likvid efter en försäljning av sådana instrument. I värde-
pappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto sköts likvidhante-
ringen normalt över konto, vilket innebär att dessa medel i dag redan är

47

skyddade genom insättningsgarantin, som ju omfattar värdepappers- Prop. 1998/99:30
institut med inlåning på konto.

Investerarskyddsdirektivets och insättningsgarantidirektivets tillämp-
ningsområden överlappar i viss mån varandra. I artikel 2.3 i investe-
rarskyddsdirektivet sägs att det i sådana fall skall vara upp till varje med-
lemsstat att hänföra kravet till endera av investerarskyddet eller insätt-
ningsgarantin, och att inget krav skall kunna ge ersättning mer än en
gång. Vid genomförandet av direktivet måste alltså klargöras till vilket
system likvida medel skall hänföras som omfattas av såväl insättnings-
garantins som investerarskyddets tillämpningsområde.

Även när det gäller pengar kan anmärkas att hanteringen i allt väsentligt
är kontobaserad och att det därför sällan torde vara aktuellt med någon
fysisk utväxling av likvider. Betalning och liknande sker i stället normalt
genom kreditering eller debitering av investerarens konto oavsett om detta
finns hos det värdepappersinstitut som genomfört affären eller hos något
annat institut. Om medlen sätts in på ett konto hos det värdepappersinsti-
tut som går i konkurs omfattas medlen av insättningsgarantin. I sådana
fall är det inte aktuellt med ersättning från investerarskyddet. Värdepap-
persinstitut kan ha tillstånd att som sidoverksamhet ta emot medel med
redovisningsskyldighet (3 kap. 4 § första stycket 3 lagen om värdepap-
persrörelse). I sådana fall är institutet skyldigt att genast avskilja medlen
och sätta in dem på räkning i ett bankinstitut. Om värdepappersinstitutet
går i konkurs har investeraren i sådana fall normalt separationsrätt till
medlen. Skulle separationsrätt inte föreligga på grund av att institutet har
hanterat medlen på ett felaktigt sätt bör investeraren ha rätt till ersättning
från investerarskyddet. Som exempel kan nämnas det fallet att institutet
inte avskiljt medlen utan dröjsmål och att avskiljandet sker först sedan
institutet hamnat på obestånd.

Utredningen menar att en investerares fordran på köpeskilling när ett
värdepappersinstitut verkställer en sälj order mot eget lager inte täcks av
bestämmelserna i investerarskyddsdirektivet. Anledningen till denna be-
dömning är att pengarna inte - som direktivet föreskriver - innehas för
investerarens räkning (se artikel 2.2).

Regeringen ifrågasätter detta ställningstagande. När värdepappersinsti-
tutet omregistrerar de finansiella instrumenten till sitt eget handelslager
far det nämligen anses uppkomma en skyldighet för institutet att hantera
investerarens medel - köpeskillingen - i enlighet med de bestämmelser
som beskrivits i föregående avsnitt. Detta innebär att betalningen omedel-
bart skall krediteras investerarens konto hos värdepappersinstitutet eller
ett klientmedelskonto i ett bankinstitut. Även om betalningen skall erläg-
gas kontant till investeraren eller sättas in på av denne anvisat konto hos
annat institut föreligger det en skyldighet för värdepappersinstitutet att
hålla medlen avskilda från sina egna tillgångar. Detta följer av 1 kap. 4 § i
Finansinspektionen föreskrifter om handel och tjänster på värdepappers-
marknaden (FFFS 1997:36), där det sägs att värdepappersbolag som inte
har kontotillstånd alltid skall se till att en kunds penningmedel, såsom
affarslikvider, aktieutdelningar och ränteutbetalningar, hålls avskilda från
bolagets egna tillgångar. Även i dessa fall är således institutet redovis-
ningsskyldigt för medlen till dess att de betalats till investeraren. Också

48

dessa fall torde således komma att omfattas av investerarskyddet utan att Prop. 1998/99:30
någon särreglering behövs.

7.2.3 Individuellt pensionssparande

Regeringens bedömning: Finansiella instrument eller penningmedel
som hanteras inom ramen för det individuella pensionssparandet enligt
lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall inte omfattas
av investerarskyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Insättningsgarantinämnden hänvisar i denna
fråga till sin rapport till regeringen med förslag till ändrad insättningsdefi-
nition m.m. (dnr Fi 7/98), vari föreslås att definitionen av begreppet in-
sättningar ändras, vilket skulle få till följd att inlåning som ingår i indivi-
duellt pensionssparande (IPS) omfattas av insättningsgarantin. Sveriges
Aktiesparares Riksförbund och Sveriges Bankkunders Riksförbund anser
att även tillgångar som ingår i det individuella pensionssparandet bör om-
fattas av någon garantiordning.

Skälen för regeringens bedömning: Det individuella pensionssparan-
det regleras genom lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
IPS fungerar på så sätt att spararen sluter ett pensionssparavtal med ett
pensionssparinstitut, som står under tillsyn av Finansinspektionen. Till-
stånd kan ges till värdepappersinstitut. Spararen sätter in pengar på ett
pensionssparkonto hos institutet och anger hur pengarna skall placeras.
Placeringsaltemativen är inlåning i svenskt eller utländskt bankföretag,
andel i värdepappersfond eller enskilda värdepapper noterade vid börs
som är öppen för allmänheten.

Uttag från IPS-konto kan endast ske i form av ålderspension, efterle-
vandepension eller för betalning av skatter, avgifter och kostnader för
transaktioner på kontot. Avkastningen är därför undantagen från normala
regler om skatt på inkomst av kapital (3 § 1 mom. lagen [1947:576] om
statlig inkomstskatt). I stället gäller särskilda regler om schablonbe-
skattning.

Eftersom IPS är en speciell tjänst som instituten tillhandahåller omfattas
inte den hantering av finansiella instrument som sker i instituten av in-
vesterarskyddsdirektivets tillämpningsområde. Ett eventuellt skydd för
tillgångar inom IPS kan alltså utformas efter nationella önskemål.

Vid sidan av insättningsgarantin och förslaget om investerarskydd finns
ett förslag om att inrätta ett garantisystem för försäkringar
(Försäkringsgaranti, SOU 1998:22). Detta förslag bygger till skillnad från
de andra garantisystemen inte på något EG-direktiv. Eftersom IPS är ett
pensionssparande som består av finansiella instrument och inlåning upp-
kommer frågan om i vilket system tillgångar i IPS eventuellt bör skyddas.

Den delen av IPS som sker i form av inlåning i bank skyddas för närva-
rande inte av insättningsgarantin, eftersom dessa medel inte anses upp-
fylla kravet på att vara tillgängliga med kort varsel. I förarbetena till lagen

49

om insättningsgaranti uttalades att insättningar på inlåningskonto inom
IPS visserligen är likvida i den meningen att uttag kan göras men endast
för omplacering inom sparsystemet. IPS ansågs därmed ha avgörande
olikheter med sådana typer av insättningar som skulle omfattas av insätt-
ningsgarantin (prop. 1995/96:60 s. 57). Det ansågs också tveksamt att
föreskriva att pensionsmedel på inlåningskonto skulle garanteras samti-
digt som pensionsmedel inom fondförsäkringssystemet inte skulle åtnjuta
något skydd.

Insättningsgarantinämnden har i en rapport till regeringen föreslagit att
definitionen av begreppet insättning i lagen om insättningsgaranti ändras
så att definitionen närmare motsvarar den som gäller i andra medlemslän-
der. Om förslaget genomförs får det till följd att inlåningsdelen i IPS
skyddas av insättningsgarantin.

Regeringens utgångspunkt är att tillgångar inom IPS i detta samman-
hang skall behandlas på ett konkurrensneutralt sätt. IPS är ett pensions-
sparande och för den enskilde ett alternativ främst till pensionförsäkring-
ar. Det bör därför ha ett skydd som motsvarar det skydd som andra lik-
nande pensionssparformer har. Därmed inte sagt att det är lämpligast att
tillgångar inom IPS skyddas av en försäkringsgaranti. Det finns, som på-
pekats av Försäkringsgarantiutredningen, administrativa nackdelar med
en sådan lösning (SOU 1998:22 s. 119 f.)

Enligt gällande regler har livförsäkringstagama särskild förmånsrätt i de
tillgångar som registerförts till täckande av de försäkringstekniska avsätt-
ningarna. I Försäkringsgarantiutredningens betänkande föreslås ett utökat
skydd för bl.a. livförsäkringstagare i form av en garanti. Frågan om skyd-
det för livförsäkringstagare ligger dock utanför detta förslag. Att låta IPS
omfattas av insättningsgarantin och investerarskyddet skulle i nuläget inte
vara konkurrensneutralt gentemot andra pensionssparformer. Det kan
dessutom ifrågasättas om den högsta ersättningsnivån inom investe-
rarskyddet är tillräcklig för att skydda IPS-tillgångar. Det är nämligen
fråga om ett långsiktigt sparande där behållningen kan uppgå till betydan-
de belopp. Att infora en annan ersättningsnivå för vissa tillgångar inom ett
och samma system skulle medföra komplikationer, särskilt vad gäller av-
giftsberäkningen. Frågan om skydd för IPS-tillgångar bör därför övervä-
gas ytterligare.

7.3 Vilka investerare omfattas av skyddet?

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta alla investerare
utom värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet.

Fondandelsägare skall inte ha rätt till ersättning för tillgångar som
ingår i en värdepappersfond.

Utredningens förslag: Förslaget avviker från regeringens förslag ge-
nom att en större krets av företag m.m. undantas från investerarskyddet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att investerarskyd-
det bör omfatta samma krets av investerare som insättningsgarantin. Om

Prop. 1998/99:30

50

utredningens förslag godtas bör enligt inspektionen motsvarande undan-
tag göras även i insättningsgarantin för att nå samstämmighet mellan ga-
rantiordningama. Sveriges Aktiesparares Riksförbund och Sveriges Bank-
kunders Riksförbund anser att fondandelsägare bör ha rätt till ersättning
för de tillgångar som ingår i fonden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.2 i investerarskyddsdi-
rektivet ges medlemsländerna möjlighet att undanta vissa investerare, bl.a.
professionella och institutionella investerare, myndigheter, personer i le-
dande ställning i de institut som är anslutna till investerarskyddet och när-
stående till dessa personer samt större bolag.

Investerarskyddsutredningen föreslår att direktivets möjlighet till att gö-
ra undantag för vissa investerarkategorier skall utnyttjas på så sätt att bl.a.
institutionella investerare och andra större företag undantas från investe-
rarskyddet. Utredningen menar att vissa delar av värdepappersmarknaden
därigenom kommer att ha en jämförelsevis liten betydelse för administra-
tionen av skyddet, eftersom vissa delmarknader domineras av institutio-
nell handel och vissa värdepappersbolag utför investeringstjänster huvud-
sakligen åt institutionella investerare. Genom att undanta institutionella
investerare och andra större företag anser utredningen att administrationen
av investerarskyddet kan förenklas.

Skyldigheten för instituten att delta i garantisystemet är, som utredning-
en också påpekar, beroende av vilken typ av verksamhet de bedriver. Vil-
ken kategori av investerare institutet betjänar saknar därvid betydelse.
Den administrativa vinsten av att minimera den kategori av investerare
som omfattas av skyddet kan därför ifrågasättas. Tvärtom kan i stället en
sådan ordning leda till att administrationen ökar, eftersom man då måste
särskilja vissa kategorier vid ersättningsfall.

Eftersom kostnaderna för investerarskyddet torde komma att övervältras
på samtliga investerare kan det också hävdas att även stora företag och
institutionella investerare är med och betalar för skyddet och att de därför
också borde komma i åtnjutande av det, låt vara att ersättningsbeloppet
inte torde vara av någon större betydelse för dessa typer av investerare.
Till detta kan läggas att kostnaderna för investerarskyddet vid en ersätt-
ningssituation sannolikt inte kommer att påverkas nämnvärt av att även
större företag och institutionella placerare omfattas, eftersom det rör sig
om endast ett fatal av den totala mängden investerare.

När det gäller insättningsgarantin har de institut som omfattas av ga-
rantisystemet inte rätt till ersättning från detta. Enligt artikel 2 i insätt-
ningsgarantidirektivet skall nämligen insättningar som i eget namn och för
egen räkning gjorts av ett kreditinstitut inte omfattas av återbetalning från
garantisystemet. Undantaget i lagen om insättningsgaranti har därutöver
motiverats med att sådana institut inte kan anses lida brist på information
om bankernas finansiella tillstånd (se prop. 1995/96:60 sid. 58 och 59).

Investerarskyddsdirektivet innehåller inte någon motsvarande begräns-
ning när det gäller värdepappersföretags rätt till ersättning från investe-
rarskyddet. Enligt artikel 2 jämfört med i bilaga 1 punkt 1 i samma direk-
tiv far dock sådana företag undantas från skyddet. Mot bakgrund av att
investerarskyddet enligt regeringens uppfattning bör ha samma omfatt-
ning som insättningsgarantin finns det därför skäl att undanta banker, vär-

Prop. 1998/99:30

51

depappersbolag och utländska värdepappersinstitut som tillhör det svens-
ka skyddet från rätt till ersättning även när det gäller investerarskyddet.

En fråga som infinner sig är vad som gäller om flera personer har gjort
en gemensam investering. Enligt investerarskyddsdirektivet (artikel 8.2)
skall varje investerares andel i en gemensam investeringsverksamhet tas
med i beräkningen av det skydd som skall gälla. Enligt andra stycket i
samma punkt kan dock medlemsstaterna besluta att krav som hänför sig
till gemensam investeringsverksamhet som flera personer är berättigade
till som medlemmar i kompanjonskap, sammanslutning eller gruppering
av liknande natur - som inte är en juridisk person - kan läggas samman
och behandlas som om de kom från en investering gjord av en enda in-
vesterare vid beräkningen av de beloppsgränser som gäller för skyddet.
Huvudregeln enligt direktivet är således att varje investerare räknas för sig
och att ersättningsnivån alltså gäller varje investerare oavsett om investe-
ringen har gjorts ensam eller tillsammans med andra.

Det mest naturliga synsättet torde vara att om två personer har gjort en
gemensam investering om 500 000 kronor, skall de ha rätt till samma
skydd som om de i stället gjort var sin investering om 250 000 kronor. I
regel torde detta synsätt inte heller leda till några problem, eftersom det
skall framgå av institutets uppgifter vem eller vilka personer som står
bakom investeringen eller är ägare till instrumenten. Finns ingen annan
grund att dela upp ersättningen på får det ske efter huvudtalet.

När det gäller fonder är det, enligt direktivet, företaget för de kollektiva
investeringarna, och inte fondandelsägama, som är att anse som investera-
re avseende de tillgångar som fonden består av. Enligt huvudregeln om
gemensamma investeringar i artikel 8.3 i direktivet kan i och för sig fon-
dandelsägama uppfattas som ersättningsberättigade, var och en upp till
det maximala ersättningsbeloppet, men genom ett undantag i samma
punkt är denna regel inte tillämplig på företag för kollektiva investeringar.
Det är alltså företaget som är berättigat till ersättning, när det gäller till-
gångar som innehas av ett förvaringsinstitut.

Med tillämpning på svenska förhållanden gäller således enligt direktivet
att ett fondbolag kan få ersättning om finansiella instrument i ett förva-
ringsinstitut inte skulle finnas kvar vid förvaringsinstitutets konkurs.
Fondbolaget har ju uppdragit åt förvaringsinstitutet - en bank eller ett
värdepappersbolag - att förvara instrumenten. Fondandelsägama har på
grund av det nämnda undantaget i direktivet inte någon enskild rätt till
ersättning. Den ersättning som kan komma att betalas ut till fondbolaget
tillkommer fonden och därmed indirekt andelsägarna. Den ersättningen är
emellertid begränsad till maximibeloppet för en investerare och därför av
mindre betydelse om man slår ut det på andelsägarna.

Sammanfattningsvis bör således fondbolaget kunna ha rätt till ersätt-
ning med högst 250 000 kronor om ett förvaringsinstitut går i konkurs.
Fondandelsägama skall däremot inte kunna kräva ersättning av investe-
rarskyddet i sådana fall. Ersättningsanspråk med anledning av en konkurs
i fondbolaget skall inte heller omfattas av investerarskyddet. Om fondan-
delar är förvaltarregistrerade och förvaltaren går i konkurs kan ersättning
kunna utgå på samma sätt som vid förvaltarregistrering av andra slags
finansiella instrument.

Prop. 1998/99:30

52

7.4

När aktualiseras skyddet?

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: En förutsättning för rätt till ersättning är att vär-
depappersinstitutet försatts i konkurs eller att en behörig utländsk
myndighet förklarat att investeringar hos ett utländskt värdepappersin-
stitut, vars filial i Sverige tillhör det svenska investerarskyddet, inte är
tillgängliga.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser dock att
rätt till ersättning från investerarskyddet skall kunna föreligga redan om
ett institut ställer in sina betalningar, eftersom det kan ta lång tid mellan
en betalningsinställelse och en konkurs.

Skälen för regeringens förslag: Investeringstjänstedirektivet anger två
alternativa situationer som medför att ersättning från investerarskyddet
kan komma i fråga (artikel 2.2). Det ena fallet är att "de behöriga myndig-
heterna" har konstaterat att institutet inte verkar ha förmåga att uppfylla
sina förpliktelser mot investerarna och att oförmågan inte bara är tillfällig.
Med behörig myndighet förstås ett organ med tillsynsuppgifter över insti-
tut som tillhandahåller investeringstjänster. Det andra fallet i vilket ersätt-
ning kan komma att utgå är att en rättslig myndighet, dvs. en domstol eller
motsvarande, har meddelat ett avgörande som medför att investerarens
möjlighet att framställa krav mot institutet tillfälligt upphävs. I båda alter-
nativen förutsätts att institutets oförmåga har direkt samband med dess
finansiella ställning.

Direktivtexten är närmast utformad efter den situationen att båda alter-
nativen finns som utlösande faktorer i ett lands investerarskydd. I artikeln
sägs att endera av alternativen utlöser skyddet "beroende på om konstate-
randet eller avgörandet inträffar först". En motsvarande artikel finns även
i insättningsgarantidirektivet. Vid införandet av den svenska insättnings-
garantin ansågs konkursbeslutet motsvara den rättsliga myndighetens av-
görande enligt direktivet.

Som anfördes när insättningsgarantin infördes är betalningsinställelse
en i princip oreglerad företeelse, en deklaration från ett företag att det inte
avser att betala enligt sina förpliktelser (prop. 1995/96:60 s. 70). Att låta
investerarskyddet utlösas av en betalningsinställelse skulle vara betänkligt
ur flera synpunter. Ett institut skulle ensidigt - utan myndighetskontroll -
kunna utlösa investerarskyddet. Vidare kan förenligheten med direktivet,
som synes utgå från att en myndighetsprövning skall ske, diskuteras. Slut-
ligen skulle det försvåra hanteringen för Insättningsgarantinämnden om
olika tidpunkter för inträdet av investerarskyddet respektive insättningsga-
rantin skulle gälla. Flera institut kommer ju att vara anslutna till båda ga-
rantiordningama.

Även för investerarskyddet bör alltså konkursbeslutet föranleda att
skyddet träder in. Huruvida det i en konkurs finns krav som är av beskaf-
fenhet att kunna ersättas är däremot en fråga som far prövas särskilt för
varje enskild investerares krav.

53

När insättningsgarantin infördes diskuterades om också likvida- Prop. 1998/99:30
tionsbeslut skall medföra att skyddet träder in. Det ansågs emellertid att
insättama i ett likvidationsförfarande normalt sett förutsätts kunna få ut
sina insatta medel. Skulle detta inte kunna ske har insättama, liksom and-
ra borgenärer, möjlighet att under likvidationsförfarandet begära institutet
i konkurs. Samma resonemang kan även tillämpas för investerarskyddet.

Någon anledning att här beröra investerarskyddets förhållande till reg-
lerna om företagsrekonstruktion finns inte, eftersom dessa inte gäller för
banker och värdepappersbolag. För närvarande överväger emellertid Ban-
klagskommittén frågan om lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion
skall gälla även för banker och värdepappersbolag. Skulle det bli fallet
kan det finnas anledning att se över frågan om vid vilken tidpunkt skyd-
den skall kunna träda in.

När det gäller utländska instituts filialer som finns här i landet och som
tillhör det svenska skyddet bör i princip samma förutsättningar gälla för
ersättning som för svenska institut. Denna frågan behandlas närmare i
avsnitt 7.5.3.

7.5      Förhållandet till utländska investerarskydd

7.5.1      Allmänt om filialer

I det följande behandlas frågor som har att göra med att ett institut kan
bedriva verksamhet dels i det land där institutet auktoriserats (hem-
landet), dels från en filial i ett annat land (värdlandet). Investerarskyddet i
hemlandet skall enligt investerarskyddsdirektivet i dessa fall gälla även
filialverksamheten i ett värdland inom EES. Investerarskyddet i ett land
skall alltså inte vara nationellt begränsat. Investerarskyddets koppling till
auktorisationslandet förhindrar att ett institut kan välja ett lands till-
synslagstiftning och ett annat lands investerarskydd, allt efter vad som är
mest fördelaktigt för institutet. Det bidrar också till ordning i tillsynsar-
betet. Ett institut bär således i princip med sig hemlandets investerarskydd
till sin filialverksamhet i andra länder. Detta gäller oavsett varifrån filia-
lens kunder kommer.

Konkurrensen skulle emellertid kunna snedvridas om ett generöst in-
vesterarskydd från en filials hemland kunde användas som konkurrens-
medel mot instituten i värdlandet. Investerarskyddsdirektivet tillåter att
investerarskydd i olika länder far ha olika utformning, även om skydds-
systemen skall uppfylla vissa minimikrav. Ingenting hindrar således att ett
lands investerarskydd har mer förmånliga regler för investerare än in-
vesterarskyddet i andra länder. Detta skulle kunna leda till att den avsedda
likheten i konkurrenshänseende uteblir eller att institut skaffar sig auktori-
sation i ett visst land. Det s.k. exportförbudet i artikel 7.1 andra stycket i
investerarskyddsdirektivet skall ses mot bakgrund av detta.

Exportförbudet innebär att filialen inte far omfattas av hemlandsskyddet
till den del detta i fråga om nivå eller omfattning är bättre än det skydd
som finns i värdlandet. Förbudet är tidsbegränsat och gäller t.o.m. den 31
december 1999. Innan dess skall kommissionen redovisa en utvärdering
av exportförbudet, som också gäller motsvarande regel i insättningsga-

54

rantidirektivet. Om det då bedöms lämpligt kan det bli aktuellt att för-
länga exportförbudet.

Exportförbudet tar alltså sikte på den situationen att hemlandsskyddet är
mer förmånligt för investerarna än värdlandets skydd. Om det i stället
förhåller sig tvärtom skulle detta kunna utgöra en konkurrensnackdel för
filialen gentemot värdlandets egna institut. En filial skall därför alltid ha
möjlighet att frivilligt ansluta sig till värdlandets investerarskydd för att
komplettera hemlandskyddet, s.k. topping up (artikel 7.1 tredje stycket).

Medlemsländerna har enligt artikel 11.1 i investerarskyddsdirektivet ett
gemensamt ansvar för att kontrollera vilket investerarskydd som gäller för
en filial till ett institut från ett land utanför gemenskapen. I den mån skyd-
det för en sådan filial understiger direktivets nivå kan medlemsländerna
införa obligatorisk anslutning till sina investerarskydd.

Med utgångspunkt från de regler i investerskyddsdirektivet som nu re-
dovisats kan anslutningen till ett svenskt investerarskydd delas upp i föl-
jande kategorier.

- Hemlandsskydd'. Ett svenskt värdepappersinstituts obligatoriska
skydd. Ett fullständigt skydd som gäller även för institutets filialer i andra
EES-länder.

- Obligatoriskt värdlandsskydd'. Ett skydd som gäller för en filial till ett
institut från ett land utanför EES som inte omfattas av ett godtagbart
hemlandsskydd som gäller i Sverige. Ett skydd som kan gälla antingen
inom hela EES eller bara inom Sverige. Skyddet måste inte finnas enligt
direktivet, utan Sverige kan för egen del bestämma om samma krav skall
ställas här i landet på investerarskydd när det gäller filialer från tredje land
som för filialer till institut från EES-länder. Om ett institut omfattas av ett
skydd men detta inte uppfyller kraven kan institutet välja att endast "toppa
upp" sitt skydd för filialen till den nivå som gäller inom EES.

- Frivilligt värdlandsskydd. Ett kompletteringsskydd i det svenska in-
vesterarskyddet som gäller för en filial till ett företag från ett land inom
EES vars hemlandsskydd är sämre än det svenska skyddet.

Det är vidare förenligt med investerarskyddsdirektivet att filialer till in-
stitut från länder utanför EES har möjlighet att ansöka om ett komplette-
ringsskydd. Detta skulle avse de fall där det skydd som filialen har i och
för sig uppfyller minimikraven enligt direktivet men är mindre generöst än
det svenska skyddet.

7.5.2 Svenska värdepappersinstituts filialer utomlands

Regeringens förslag: Om ett svenskt värdepappersinstitut driver vär-
depappersrörelse från filial i ett annat EES-land gäller det svenska in-
vesterarskyddet även filialen. Investerarna hos filialen får dock inte ett
bättre skydd än vad som gäller enligt värdlandets investerarskydd. Om
ett svenskt institut driver värdepappersrörelse från filial i ett land utan-
för EES far institutet ansöka hos Insättningsgarantinämnden om att in-
vesterarskyddet skall gälla även filialens verksamhet.

Prop. 1998/99:30

55

Utredningens forslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens Prop. 1998/99:30
förslag. Utredningen föreslår emellertid att svenska värdepappersinstituts
filialer i länder utanför EES inte skall kunna omfattas av det svenska in-
vesterarskyddet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar

det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Det svenska investerarskyddet skall
även gälla för sådan verksamhet som tillhandahålls genom ett svenskt
värdepappersinstituts filial i en annan medlemsstat. Detta följer av inves-
terarskyddsdirektivet. Det åligger Sverige att i sin nationella lagstiftning
införa den begränsning av det svenska investerarskyddet som föranleds av
exportförbudet. Frågan huruvida även medlemsländernas filialer utanför
EES skall omfattas behandlas däremot inte i direktivet. Varje land inom
EES kan därför själv avgöra om verksamheten i sådana filialer skall om-
fattas av hemlandsskyddet. Det är upp till vaije medlemsland att bestäm-
ma om investerarskyddets tillämpning på det egna landets instituts verk-
samhet genom filial i länder utanför EES.

För insättningsgarantins del ansågs att någon automatisk anslutning till
investerarskyddet av sådan filialverksamhet inte borde ske, eftersom det
var ovisst hur det skulle komma att vara ställt med motsvarande skydd i
värdlandet och konkurrensnackdelar skulle kunna uppstå för svenska in-
stitut. Frågan löstes så att ett svenskt institut kan ansöka hos Insättnings-
garantinämnden om att den verksamhet som bedrivs genom en sådan filial
skall omfattas av insättningsgarantin (se prop. 1995/96:60 s. 46).

Av samma skäl som för insättningsgarantin finns det inte anledning att
låta det svenska investerarskyddet automatiskt omfatta ett svenskt instituts
verksamhet från en filial i ett land utanför EES. Förhållandena i värdlän-
derna kan vara mycket olika och administrationen skulle riskera att tyngas
i onödan av frågor angående dessa filialers verksamhet. För de institut
som bedriver filialverksamhet utanför EES skulle kanske inte heller kost-
naden för en obligatorisk anslutning av filialen alltid framstå som motive-
rad.

Å andra sidan kan det vara en fördel för svenska filialer om de har
möjlighet att erbjuda investerare som anlitar filialen ett investerarskydd.
En ordning motsvarande den som gäller för insättningsgarantin, dvs. en
frivillig anslutning, synes därför vara lämplig för filialer i länder utanför
EES. I överensstämmelse med vad som gäller för insättningsgarantin bör
Insättningsgarantinämnden pröva frågan om investerarskyddet skall gälla
för en tredjelandsfilial efter ansökan av institutet i fråga.

56

7.5.3

Utländska värdepappersinstituts filialer i Sverige

Prop. 1998/99:30

Regeringens forslag: Värdepappersinstitut från länder inom EES skall
kunna ansöka om att en filial i Sverige skall tillhöra det svenska in-
vesterarskyddet som komplettering till det investerarskydd som de till-
hör i hemlandet.

Värdepappersinstitut från länder utanför EES med en filial i Sverige
skall vara skyldiga att ansöka om att en filial skall tillhöra det svenska
investerarskyddet, om den inte tillhör ett skydd som minst motsvarar
de krav som gäller inom EES. Vidare skall sådana institut kunna ansö-
ka om att en filial kompletteringsvis skall tillhöra det svenska skyddet,
om filialen omfattas av ett skydd som uppfyller kraven inom EES, men
som är sämre än det svenska investerarskyddet.

Etableringsförbudet för filialer till bankföretag från länder utanför
EES - som har ett bättre hemlandsskydd än det skydd som gäller inom
EES - tas bort

Regeringens bedömning: Det införs inte något förbud för värde-
pappersinstitut från länder utanför EES - som omfattas av ett skydd
som är bättre än vad som gäller inom EES - att etablera en filial i Sve-
rige.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen anser dock att filialer till värdepappersinstitut från
länder utanför EES som omfattas av ett hemlandsskydd som är mer för-
månligt än det svenska inte skall fa etablera sig i Sverige.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag och bedömning:

Filialer till värdepappersföretagfrån annat EES-land

Om ett institut som hör hemma i ett annat EES-land driver värdepappers-
rörelse här i landet från en filial, skall filialens kunder fa sitt grundskydd
från investerarskyddet i institutets hemland. Av artikel 7.1 i investe-
rarskyddsdirektivet (det s.k. exportförbudet) följer emellertid att filialens
skydd enligt systemet i hemlandet inte far vara bättre än det skydd som
följer av investerarskyddssystemet i värdlandet.

Om det däremot förhåller sig så att det svenska investerarskyddet ger ett
bättre skydd än motsvarande skydd i institutets hemland skall institutet
ges möjlighet att låta filialen i Sverige tillhöra det svenska systemet som
komplettering till hemlandsskyddet. De skillnader som kan motivera att
man kompletterar hemlandsskyddet är sådana som är hänförliga till skill-
nader i ersättningsreglerna. Det kan vara fråga om skillnader i ersätt-
ningsnivå och självrisk samt beträffande undantagskretsen av investerare.
Ett värdepappersföretag från ett annat land inom EES bör i dessa fall ges
möjlighet att ansöka hos Insättningsgarantinämnden om att dess filial i
Sverige kompletteringsvis skall tillhöra det svenska investerarskyddet.

57

Eftersom det svenska investerarskyddet inte ger ett skydd som nämnvärt Prop. 1998/99:30
överstiger de minimikrav som investerarskyddsdirektivet ställer upp kan
det forväntas att antalet fall av kompletteringsskydd kommera att bli be-
gränsat. Avgifterna för dessa filialer bör kunna fastställas efter generella
riktlinjer men på en lägre nivå än vad som gäller för institut som helt till-
hör det svenska skyddet. Att avgiften sätts i rimlig proportion till det yt-
terligare skydd som filialen därigenom uppnår bör ses som en del i strävan
att uppnå konkurrensneutralitet.

Det bör noteras att det för en och samma filial kan bli aktuellt med så-
väl begränsning av ersättningen från hemlandets investerarskydd som
kompletterande ersättning från det svenska investerarskyddet. Hemlands-
skyddet kan vara förmånligare än det svenska t.ex. vad gäller de kategori-
er som skyddas, men mindre förmånligt genom att det innehåller en själv-
riskregel eller ett lägre tak för ersättningens storlek. För filialer som kom-
pletteringsvis tillhör det svenska skyddet far därför en jämförelse ske för
varje investerare för sig. I den mån ersättningen enligt det svenska inves-
terarskyddet skulle överstiga vad investeraren kan fa från hemlandsskyd-
det har denne rätt till mellanskillnaden från det svenska skyddet.

För att kunna jämföra de olika ländernas investerarskydd och även i öv-
rigt förbereda organisationen för ersättningsfall som berör filialer, kom-
mer det att bli nödvändigt med ett samarbete mellan de olika nationella
systemen för investerarskydd. Arbetet med att upprätthålla kontakten med
administratörer av investerarskyddet i andra länder åvilar Insättningsga-
rantinämnden.

Filialer till värdepappersföretag från länder utanför EES

Investerarskyddsdirektivet ställer krav på att medlemsstaterna skall kon-
trollera om en filial till ett företag från ett land utanför EES har ett skydd
som motsvarar det som krävs enligt direktivet. Om så inte är fallet får man
i nationell lagstiftning kräva att filialen skall tillhöra ett investerarskydd i
värdlandet. Detta kan således göras till en förutsättning för att tillstånd
skall ges att driva verksamhet genom filial (artikel 11.1).

De institut som verkar på en och samma marknad bör verka under
samma förutsättningar. Detta bör leda till att man ställer samma krav på
filialer från länder utanför EES som på EES-instituten. Om en filial till ett
institut från ett land utanför EES inte kan uppvisa att verksamheten täcks
av ett investerarskydd som uppfyller kraven i investerarskyddsdirektivet
bör därför tillståndet till verksamheten förutsätta att institutet ansöker om
att filialen skall tillhöra det svenska investerarskyddet. Skyddet kommer
dock i det fallet endast att omfatta den verksamhet som bedrivs genom
filialen. Om verksamheten redan omfattas av ett skydd som i och för sig
uppfyller kraven enligt direktivet bör filialen dessutom ha samma möjlig-
het till kompletteringsanslutning som gäller för filialer till institut från ett
EES-land. Däremot bör institutet i sådana fall inte vara skyldigt att ansöka
om att filialen skall tillhöra det svenska investerarskyddet.

Som nämnts får filialer till institut inom EES inte ta med sig sitt hem-
landsskydd till Sverige i den mån skyddet är bättre än det som gäller här.

58

Ansvaret för att genomfora detta s.k. exportförbud i den nationella lag- Prop. 1998/99:30
stiftningen ligger på institutets hemland. Frågan är emellertid hur man
skall lösa motsvarande situation för filialer till institut som har sitt hemvist
utanför EES. Om dessa instituts bättre hemlandsskydd skulle omfatta
även tillgångar i en filial i Sverige skulle det innebära att dessa institut ges
en fördel i konkurrenshänseende i förhållande till övriga värdepappersin-
stitut i Sverige och de institut från andra EES-länder som har filialer här.
När det gäller insättningsgarantin har detta lösts på så sätt att filialer från
tredje land inte far etablera sig i Sverige, om de omfattas av ett hemlands-
skydd som är bättre än det svenska. Detta har motiverats med att sådana
filialer borde behandlas på samma sätt som filialer från länder inom EES
och att man därigenom undviker konkurrensnackdelar för svenska banker
och filialer i Sverige till banker i andra länder inom EES (prop.

1995/96:60 s. 50).

Något exportförbud av hemlandsskyddet för filialer till institut utanför
EES finns inte i dag. Redan genom det faktum att ett svenskt investe-
rarskydd nu införs kommer således konkurrensnackdelarna för värdepap-
persinstitut med säte inom EES som är verksamma i Sverige att minska i
förhållande till nuvarande ordning. Utredningens förslag - som bygger på
vad som gäller enligt insättningsgarantin - innebär dessutom att tredje-
landsfilialer med ett bättre skydd än det svenska över huvud taget inte
skall fa etableras i Sverige. Detta är en skillnad i förhållande till vad som
gäller för EES-filialer, som ju far etableras i Sverige men inte omfattas av
det bättre hemlandsskyddet här. Eftersom det exportförbud som gäller
inom EES är en angelägenhet för hemlandet är det inte möjligt att införa
en motsvarande reglering för tredjelandsfilialer. Det får emellertid anses
vara tveksamt att införa ett fullständigt etableringsförbud för dessa filialer.
Det kan nämligen tänkas att regleringen i hemlandet är sådan att institutet
inte har någon möjlighet att avsäga sig skyddet och därmed påverka möj-
ligheten att etablera en filial i Sverige. De kan tillägas att exportförbudet i
investerarskyddsdirektivet - liksom motsvarande förbud i insättningsga-
rantidirektivet - skall utvärderas före den 31 december 1999 (artikel 7.1).

Enligt regeringens uppfattning talar de skäl som nu anförts mot att det
införs ett etableringsförbud för tredjelandsfilialer innan en sådan utvärde-
ring som förutsätts i direktivet har gjorts. Av samma skäl bör också den
begränsning som finns för tredjelandsfilialer när det gäller insättningsga-
rantin tills vidare tas bort.

59

Ersättningens storlek

Regeringens förslag: En investerare skall kunna få ersättning från in-
vesterarskyddet med sammanlagt högst 250 000 kronor per institut.
Ingen självrisk tas ut vid ersättning.

Till den del investeraren erhållit utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs, betalning ur institutets ansvarsförsäkring eller skadestånd en-
ligt aktiekontolagen (1989:827), har han inte rätt till ersättning av in-
vesterarskyddet, om det utbetalda beloppet avser en förlust som om-
fattas av investerarskyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser att ta-
ket på ersättningen bör vara 25 basbelopp eller ca 900 000 kronor. Bland
andra Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen och
Aktiefrämjandet anser att det bör införas en självrisk. Enligt dessa re-
missinstanser skulle en självrisk motivera investerarna att i högre grad
beakta att de institut som anlitas är välskötta och seriösa. Dessutom fram-
hålls att instituten skulle stimuleras ytterligare att utveckla och förbättra
sina system för intern kontroll.

Skälen för regeringens förslag:

Högsta belopp

Investerarskyddsdirektivet har utformats med tanke på de mindre investe-
rarna. Som minsta ersättning har, i likhet med insättningsgarantidirektivet,
ett belopp om 20 000 ecu (ca 190 000 kronor) föreskrivits. Medlemslän-
derna får införa högre gränser eller inga gränser alls. För insättningsga-
rantin har det högsta ersättningsbeloppet bestämts till 250 000 kronor. I
propositionen om insättningsgaranti anfördes angående ersättningsnivån
bl.a. att en ersättning om 20 000 ecu per person borde vara tillräcklig för
att täcka inlåningen för den helt dominerande delen av hushållen
(1995/96:60 s. 60 f ). Det ansågs dock inte tillräckligt för att täcka den
dominerande delen av småföretagares inlåning. Med hänsyn till detta an-
sågs ersättningsnivån böra bestämmas till ett belopp om högst 250 000
kronor (ca 28 000 ecu).

De argument som anförts till stöd för valet av högsta ersättningsnivå in-
om insättningsgarantin kan enligt regeringens mening i huvudsak gälla
även för investerarskyddet. En ersättning om 250 000 kronor synes vara
tillräcklig också för att det stora flertalet mindre investerare skall få ett
fullt skydd. Eftersom investerarna har separationsrätt till sina finansiella
instrument kan det tyckas att redan ett belopp motsvarande miniminivån
om 20 000 ecu skulle vara tillräckligt. Att ha olika nivåer på skyddet i de
olika garantiordningama skulle emellertid kunna leda till omotiverade

Prop. 1998/99:30

60

skillnader i ersättning mellan investerare och insättare. Det kan uppfattas Prop. 1998/99:30
som egendomligt om en likvid som uppburits vid en försäljning som re-
dovisningsmedel (investerarskyddet) inte skulle vara skyddad i samma
omfattning som en likvid som satts in på konto (insättningsgarantin).
Samma beloppsgräns, 250 000 kronor, bör därför gälla också för ersätt-
ning från investerarskyddet.

Enligt artikel 2.4 i investerarskyddsdirektivet skall de krav som ersätts
beräknas enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som gällde vid tiden
för ersättningsrättens inträde. Ersättning för instrument som institutet inte
förmår att återlämna till investerarna skall beräknas med utgångspunkt i
marknadsvärdet på instrumenten.

Med den inriktning mot mindre investerare som investerarskyddet före-
slås fa torde förekomsten av finansiella instrument som inte åsatts något
marknadsvärde att vara begränsad. Metoderna för värderingen av sådana
instrument far utvecklas i rättstillämpningen på samma sätt som vid andra
situationer där värderingar skall ligga till grund för olika bedömningar.
Den grundläggande principen om ett värde som kan erhållas vid en verk-
lig omsättning vid värderingstidpunkten bör dock upprätthållas även här.

Även om utgångspunkten skall vara att ersättningen skall uppgå till det
värde som en omsättning skulle ha inbringat bör för enkelhetens skull
normalt sett ett noterat värde — om instrumenten är föremål för kurssätt-
ning - anses utgöra instrumentens marknadsvärde. Därvid bör i första
hand instrumentens senast noterade betalkurs vara avgörande. Om det
saknas en sådan kursangivelse kan i andra hand den senast noterade köp-
kursen, dvs. vad en köpare på marknaden varit beredd att betala för in-
strumentet, tjäna till ledning vid bedömningen. Det nu sagda blir tillämp-
ligt i samtliga de fall där instrumenten är föremål för regelbunden omsätt-
ning och kurssättning, t.ex. vid en börs eller auktoriserad marknadsplats.
Även i de fall där handeln organiseras av ett värdepappersinstitut kommer
de kursangivelser institutet anger att bli avgörande. Som exempel kan
nämnas den handel som administreras av InnovationsMarknaden (IM)
och Aktietorget. Andra exempel är den handel som sker genom Stock-
holms Börsinformation (SBI) och på den s.k. Nya Marknaden samt de
kurser som vissa värdepappersinstitut offentliggör på sina hemsidor på
Internet.

Även om investeraren kan påvisa att han hade kunnat genomföra en
försäljning av instrumentet till ett högre pris än det sålunda noterade vär-
det bör detta inte medföra att värderingen sätts högre än det noterade vär-
det. Detsamma gäller om försäljningen skulle ha ingått som en del i en
större affär, i vilken för övrigt inte heller andra följ dförluster kan ersättas
av investerarskyddet. Om det emellertid vid värderingstidpunkten förelåg
ett till allmänheten riktat erbjudande om försäljning till ett högre värde än
det noterade bör detta dock kunna åberopas alternativt, om investeraren
genom att acceptera erbjudandet skulle ha fatt försäljningen genomförd.
Ett villkorat erbjudande som senare inte genomförs bör däremot inte kun-
na åberopas.

I fråga om likvida medel bör beräkning av upplupen ränta ske per ett
visst datum, för att möjliggöra ett praktiskt förfarande i samband med
utbetalningar. Liksom beträffande insättningsgarantin bör därför ränta på

61

likvida medel ersättas till och med dagen då rätten till ersättning inträdde,
dvs. i praktiken dagen för konkursbeslutet. En förutsättning bör dock vara
att rätt till ränta föreligger enligt lag - i första hand räntelagen (1975:635)
- eller avtal. Behållning som är angiven i utländsk valuta far omräknas till
kronor enligt den senaste köpkurs som gäller vid värderingstidpunkten.
Med köpkurs bör därvid förstås den s.k. fixkurs för köp som fastställs vid
avistahandel med valuta den dag då konkursbeslutet meddelades.

Om en investerare har investeringar i olika filialer i flera länder, stadgar
direktivet att investerararskyddet skall gälla investerarens sammanlagda
krav mot institutet (artikel 8.1). Det maximala beloppet en investerare i
sådana fall kan erhålla är således 250 000 kronor.

Självrisk

Artikel 4.4. i direktivet medger att en självrisk om högst 10 procent av
investerarens krav kan tas ut på ersättningsbelopp upp till 20 000 ecu. Det
bärande motivet för att införa en självrisk skulle vara att skydda de inci-
tament till intemkontroll som instituten har i dag. Självrisken skulle - som
påpekats av remissinstanserna - kunna förmå investerarna att välja institut
med större omsorg och därigenom påverka instituten att förbättra sin or-
ganisation och verksamhet, framför allt när det gäller hanteringen av de
risker som kan orsaka ersättningsskyldighet från investerarskyddet.

Ett investerarskydd utan självrisk skulle kunna försvaga investerarnas
intresse för institutens riskhantering genom att investerarens förmögenhet
inte påverkas av en eventuell konkurs. Investeraren har då inget incita-
ment att välja ett säkrare institut framför ett osäkrare.

Investerarskyddet vänder sig främst till privatpersoner. Det stora flerta-
let av dessa kan förmodas ha svårt att göra en riktig bedömning av insti-
tutens inre organisation och annat som kan vara av betydelse för sanno-
likheten för att ett institut försätts i konkurs och tillgångar därvid inte kan
återfås med separationsrätt. Det kan här vara fråga om faktorer som in-
vesterare har mycket svårt att skaffa sig kunskap om, t.ex. felaktiga ruti-
ner och oegentligheter vid hanteringen av investerarnas tillgångar. Även
om investerarnas möjlighet till insikt är begränsad torde risken för inves-
teraren att själv få bära en del av förlusten kunna leda till ett något mer
medvetet val av institut. I en väl fungerande marknad skapas därmed in-
citament för instituten att förbättra sina interna säkerhetsrutiner. Detta
talar för att ersättningar från investerarskyddet bör reduceras med en själv-
risk.

I fråga om andra kundgrupper än små investerare påverkas inte incita-
mentstrukturen nämnvärt av investerarskyddet. För dessa grupper kommer
det fortfarande att finnas skäl att bevaka institutens interna säkerhetsruti-
ner. Bland dessa aktörer finns även kunder som är mycket viktiga för in-
stituten. Dessa aktörer torde även ha större möjlighet att bevaka institutet.
Mot denna bakgrund torde investerarskyddet endast påverka institutens
incitament till intern bevakning marginellt. Detta medför att behovet av en
självrisk i investerarskyddet minskar.

Prop. 1998/99:30

62

Därtill kommer att Finansinspektionen löpande övervakar institutens
interna riskhanteringsrutiner, t.ex. när det gäller hanteringen av kundtill-
gångar. Eftersom Finansinspektionen har bättre möjligheter till insyn än
enskilda aktörer torde det framför allt vara tillsynen som har en positiv
inverkan på säkerhetsrutinerna hos instituten.

En av insättningsgarantins viktigaste funktioner är att motverka risken
för panikuttag från bankerna vid oro på marknaden. En självrisk skulle
motverka denna funktion. Risken för motsvarande panikhandlingar på
värdepappersmarknaden är betydligt mindre. Av den anledning finns så-
ledes inte skäl att avstå från en självrisk.

Mot bakgrund av att institutens incitament att hålla en god nivå på sin
interna riskhantering kan antas inte påverkas av att investerarskyddet in-
förs, anser emellertid regeringen att likformighet med insättningsgarantin
är att föredra och att det således inte bör införas något självriskmoment i
investerarskyddet.

Investerarskyddets förhållande till ansvarsförsäkring och skadestånd
enligt aktiekontolagen

Ett värdepappersinstitut är enligt 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse
skyldigt att ha en försäkring för skadeståndsskyldighet som institutet kan
komma att ådra sig vid utförande av tjänster i rörelsen (se avsnitt 4.3.2).
Investerarskyddet skulle kunna utformas så att en investerare som lidit
skada i första hand skall försöka få ersättning genom värdepappersinsti-
tutets ansvarsförsäkring och först om ersättning inte kan utgå ur den vara
berättigad till ersättning från investerarskyddet. En sådan ordning skulle
emellertid tunna ut den skyddsfunktion som investerarskyddet skall ha.
För att skyddet skall bli effektivt måste det utformas så att det blir enkelt
för den enskilde investeraren att ta till vara sin rätt. En lösning som inne-
bär att investeraren först måste driva sin sak mot försäkringsgivaren för att
sedan - i den mån täckning för kravet inte kunnat erhållas ur försäkringen
- behöva vända sig mot investerarskyddet är därför inte acceptabel. Vid
bedömningen av om rätt till ersättning från investerarskyddet föreligger
skall således inte ingå en prövning av om investeraren haft möjlighet att
erhålla ersättning från en ansvarsförsäkring som tecknats av institutet.
Detta utesluter dock inte att Insättningsgarantinämnden på olika sätt kan
agera för att ansvarsförsäkringen tas i anspråk för utbetalning direkt till
investeraren för att på så sätt minska belastningen på investerarskyddets
finansiella kapacitet.

I den mån ersättning utgår från investerarskyddet för förlust som täcks
av en ansvarsförsäkring som värdepappersinstitutet har bör staten kunna
återkräva utbetalt belopp av försäkringsgivaren. Syftet med investe-
rarskyddet är ju att investeraren skall ha en garanti mot förluster. Staten
bör därför vid utbetalningar ha rätt att överta investerarens anspråk mot
försäkringsgivaren enligt de villkor som gäller för försäkringen i fråga. Ur
investerarens synvinkel innebär detta att försäkringsersättningen minskas
med ett belopp som motsvarar vad som utbetalats från investerarskyddet

Prop. 1998/99:30

63

eller, om försäkringsersättning redan utbetalats, att ersättning inte utgår
från investerarskyddet (se avsnitt 9.3).

Motsvarande bör gälla vid skadestånd enligt aktiekontolagen
(1989:827). Har investeraren erhållit ett skadestånd om 250 000 kronor
eller mer har han inte dessutom rätt till ersättning från investerarskyddet
för en eventuellt överskjutande förlust (se avsnitt 7.2.1 och 9.3).

Om utdelning, skadestånd eller försäkringsersättning avser annat krav
än sådant som omfattas av investerarskyddet bör dock ersättning från in-
vesterarskyddet kunna utgå.

Beskattning av ersättning från investerarskyddet

Utgår ersättning från investerarskyddet för finansiella instrument uppstår
frågan hur ersättningen skall behandlas ur skattesynpunkt. Om skatt för
realisationsvinst inte tas ut kan det hävdas att investeraren försätts i en
gynnad situation i förhållande till om han i stället hade sålt instrumenten.
Å andra sidan är avhändandet av instrumenten inte frivilligt och om in-
vesteraren vill återköpa instrumenten för ersättningen blir denna otillräck-
lig efter en reavinstbeskattning.

Frågan om beskattning av ersättning från investerarskyddet tas upp i en
inom Finansdepartementet upprättad promemoria (Ds 1998:47 Skattefrå-
gor och investerarskydd). I promemorian föreslås att utbetald ersättning i
första hand skall anses utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp, i andra
hand ersättning för upplupen ränta och i övrigt ersättning för finansiella
instrument. Vidare föreslås bl.a. bestämmelser om hur den skattemässiga
fördelningen mellan marknadsnoterade och ickemarknadsnoterade finan-
siella instrument skall ske. Regeringen avser att ta ställning till förslagen i
promemorian när remissbehandlingen är avslutad.

Prop. 1998/99:30

64

9.1

Insättningsgarantinämndens handläggning av Pr°P 1998/99 30
investerarskyddet

Utredningen av krav

Regeringens förslag: En investerare som vill ha ersättning från in-
vesterarskyddet skall framställa sitt krav till Insättningsgarantinämnden
inom ett år från den dag då institutet försattes i konkurs. Om en inves-
terare varit förhindrad att framställa krav, skall fristen räknas från den
dag hindret upphörde.

Ansvaret för utredningen av investerarens krav skall ligga på Insätt-
ningsgarantinämnden. Förvaltaren i institutets konkurs skall underrätta
investerare, om han anser att det kan föreligga rätt till ersättning från
investerarskyddet. Vidare skall förvaltaren bistå nämnden med upp-
gifter som behövs för utredningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att det införs en möjlighet till dröjs-
målstalan om ett beslut i ersättningsfrågan inte har fattats inom sex måna-
der från det att investeraren framställt sitt krav.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen menar att det bör införas en bestämmelse som ålägger
konkursförvaltaren att informera investerarna, om det finns grund för att
framställa ett krav på ersättning från investerarskyddet. Föreningarna
anser vidare att det bör åvila Finansinspektionen att bedöma frågan om ett
ersättningsärende oskäligt uppehålls. Dessutom anser föreningarna att det
behövs en regel för att klargöra hur en brist skall fördelas mellan investe-
rare om det inte kan fastställas vilka av dem som förlorat tillgångar. Vida-
re anser föreningarna - liksom Kammarrätten i Stockholm - att det bör
klargöras i vilka fall hinder skall anses föreligga mot att framföra ersätt-
ningsanspråk. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget bör förtydligas
så att det framgår att det åligger en investerare att visa att denne är ersätt-
ningsberättigad i syfte att undvika missbruk av investerarskyddet.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänna överväganden

När en investerare framställer ett krav på ersättning från investerarskyd-
det inställer sig flera frågor: Är investeraren rättmätig innehavare till de
likvida medel eller de finansiella instrument som ligger till grund för kra-
vet? Har institutet anförtrotts egendomen, med därpå följande ansvar för
densamma? Har investeraren till någon del från konkursboet fatt ut sådan
egendom som motsvarar kravet? Hur skall egendomen värderas? Dessa
och andra frågor är sådana som Insättningsgarantinämnden kan behöva
utreda och ta ställning till innan utbetalning sker. Härvid föreligger en

65

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 30

klar skillnad jämfört med insättningsgarantin, som i högre grad gäller
masshantering av ärenden. För investerarskyddet blir det fråga om en me-
ra individuell hantering av de krav som framställs. Flera krav kan i och för
sig behandlas tillsammans om de bygger på lika förutsättningar, t.ex. är
orsakade av samma brist i institutets hantering.

Det är Insättningsgarantinämnden som bör har ansvaret för att nödvän-
dig utredning sker. Konkursförvaltaren måste emellertid vara beredd att
bistå med det underlag som nämnden behöver för sin utredning av krav.
Någon utredningsskyldighet, utöver den som följer av bestämmelserna i
konkurslagen, bör dock inte åläggas konkursförvaltaren.

Begäran om ersättning

Enligt artikel 9.1 i investerarskyddsdirektivet far investerarskydds-
systemet fastställa den tidsfrist inom vilken investerare skall framställa
sina krav på ersättning. Denna frist far emellertid inte vara kortare än fem
månader från det att rätten till ersättning inträdde, dvs. från konkursbe-
slutet eller motsvarande. Dessutom får en investerare som varit oförmö-
gen att framställa sitt krav inom den bestämda tidsfristen inte vara betagen
möjligheten att fa sin rätt prövad trots att tidsfristen löpt ut.

Vad gäller insättningsgarantin är det konkursförvaltaren som tar initia-
tivet till ersättningsärenden. Konkursförvaltaren lämnar ett underlag till
Insättningsgarantinämnden för en preliminär beräkning av vilka som är
berättigade till ersättning samt hur mycket var och en är berättigad till.
Varje insättare underrättas därefter om hur mycket han är berättigad till
enligt den preliminära beräkningen. Om en insättare invänder mot försla-
get till utbetalning far nämnden ta ställning till invändningen. I annat fall
sker utbetalning enligt förslaget (se Insättningsgarantinämndens rapport
om det praktiska arbetet vid ett ersättningsfall, Fi 97/790).

Insättningsgarantin träder in så snart det konstaterats att en viss person
har en insättning hos institutet och hur mycket den uppgår till. Samtliga
insättare tillhör kategorin oprioriterade borgenärer. Det kan därför med
fog antas att dessa väsentligen kommer att gå miste om sina insättningar
vid en konkurs. För investerarna gäller däremot som huvudregel att dessa
normalt kan få ut sina tillgångar på grund av separationsrätt. Även om en
konkurs inträffar i ett institut som omfattas av investerarskyddet skall där-
för normalt sett investerarna inte behöva ta investerarskyddet i anspråk.
Bara om det förelegat speciella förhållanden i institutet kan det bli aktuellt
med ersättning. Denna skillnad gentemot insättningsgarantin gör att det
beträffande investerarskyddet framstår som mer ändamålsenligt att in-
vesteraren själv hos Insättningsgarantinämnden begär ersättning. En sådan
begäran bör kunna göras formlöst.

Konkursförvaltaren torde vara den som först upptäcker om finansiella
instrument och likvida medel saknas eller om det annars finns skäl för en
investerare att vända sig mot investerarskyddet. Det bör därför införas en
skyldighet för konkursförvaltaren att så snart denne far reda på förhållan-
den som tyder på att rätt till ersättning kan finnas, underrätta berörda in-
vesterare om att de kan framställa anspråk på ersättning hos Insättnings-

Prop. 1998/99:30

66

garantinämnden. Samma information bör också lämnas till Insättningsga- Prop. 1998/99:30
rantinämnden. Nämnden bör naturligtvis själv informera investerare om
att de har möjlighet att framställa krav på ersättning om nämnden upp-
märksammar att det finns anledning till det.

Möjligheten att sätta en tidsfrist för en investerares rätt att framställa er-
sättningsanspråk motiveras av att en sådan frist behövs för en rationell
hantering av ersättningsärendena. Den minimitidsfrist om fem månader
som direktivet föreskriver framstår emellertid som väl kort. En frist på
t.ex. ett år ger ett större utrymme för en konkursförvaltare att ta ställning
till om investerarna kan få sina krav tillgodosedda inom konkurshante-
ringen. Samtidigt bör en så pass tilltagen frist inte komma att påverka
hanteringen av investerarskyddet negativt. En konkurs i ett institut som
bedriver finansiell verksamhet är regelmässigt av komplicerat slag och
medför bl.a. att en mängd olika fordringsförhållanden måste utredas. Man
kan därför utgå från att en konkurs i ett finansiellt institut inte har hunnit
avslutas inom ett år. En frist på ett år bör också kunna leda till ett bättre
underlag för att ta ställning till krav på ersättning från investerarskyddet.

En investerare skall dock inte behöva gå miste om ersättning på grund
av att tidsfristen löpt ut om han varit förhindrad att framställa sina krav.
Det torde inte vara lämpligt eller möjligt att uttömmande ange i vilka situ-
ationer hinder kan anses föreligga. Bedömningen bör dock vara generös
mot investeraren. Om de skäl som åberopas för att hinder förelegat fram-
står som rimliga, bör således investeraren inte vara betagen sin rätt att
framställa anspråk på ersättning. Om exempelvis investeraren anger en
trovärdig anledning till att han inte känt till värdepappersinstitutets kon-
kurs bör hinder som regel anses ha förelegat. Längre utlandsvistelse eller
allvarlig sjukdom är omständigheter som kan ha betydelse vid bedöm-
ningen.

Skulle någon göra anspråk på ersättning, ensam eller vid sidan av an-
nan, utan att vara antecknad i institutets register som berättigad, åligger
det denne att visa sin rätt till ersättning. Någon bestämmelse med denna
innebörd, som advokatsamfundet efterfrågar, synes dock inte vara nöd-
vändig att införa, utan detta torde följa av allmänna principer.

Utredningen

En fråga som inställer sig är i vilken utsträckning konkursförvaltaren skall
bidra till utredning av krav som framställts till Insättningsgarantinämnden.
Konkursförvaltaren har ju ensam tillgång till uppgifter hos konkursgälde-
nären, uppgifter som är nödvändiga för att Insättningsgarantinämnden
skall kunna ta ställning till krav och fatta beslut om ersättning. Utgångs-
punkten bör härvid vara att konkursförvaltaren inte åläggs något ytterliga-
re utredningsarbete vid sidan av den utredningsskyldighet som åvilar ho-
nom enligt konkurslagen. De kostnader i form av utredningsarbete som
investerarskyddet för med sig bör i första hand läggas på Insättningsga-
rantinämnden. Kostnaderna för skyddet skall ju enligt investerarskyddsdi-
rektivet täckas av värdepappersinstituten. Skulle utredningskostnadema i

67

stället åläggas förvaltaren, skulle det drabba borgenärskollektivet eftersom Prop. 1998/99:30
utdelningen i konkursen skulle bli mindre.

Konkursförvaltaren har enligt konkurslagen viss utredningsskyldighet.
Han skall t.ex. upprätta bouppteckning och förvaltarberättelse. Han har
också en skyldighet att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i
konkursen. I 7 kap. 23 och 24 §§ konkurslagen behandlas redovisning av
medel till tredje man. Enligt dessa bestämmelser skall konkursförvaltaren
redovisa medel som konkursgäldenären innehar med redovisningsskyl-
dighet till redovisningsborgenären, t.ex. en kommittent.

Några allmänna regler som behandlar konkursförvaltarens skyldigheter
vid anspråk från tredje man att fa ut egendom på grund av äganderätt, dvs.
med separationsrätt, finns inte. En konkursförvaltare är dock skyldig att ta
till vara borgenärskollektivets rätt och kan inte utan vidare lämna ut egen-
dom. Konkursförvaltaren måste således ta ställning till ett anspråk från
tredje man. För att kunna göra det torde krävas viss utredning. Förvaltaren
kan t.ex. behöva kontrollera uppgifterna med konkursgäldenären och bok-
föringen. Kommer han fram till att anspråket är berättigat kan han lämna
ut egendomen. Han kan också komma fram till att det inte går att lämna ut
egendomen, antingen för att den inte finns kvar eller för att han anser att
pretendenten inte har rätt till den, vilket i sin tur kan bero på att separa-
tionsrätten gått förlorad på grund av sammanblandning eller på att an-
språket saknar grund.

Konkursförvaltaren torde alltså i dessa situationer regelmässigt behöva
göra en utredning som sträcker sig så långt att han kan ta ställning till ett
anspråk om utfående av tillgångar. Det är inte avsikten att konkursförval-
taren skall åläggas någon ytterligare utredningsskyldighet i anledning av
investerarskyddet utöver den utredning han redan i dag måste företa för
att kunna ta ställning till anspråk från tredje man. Man kan dock förmoda
att den utredning som konkursförvaltaren gör på grund av anspråk från
tredje man ofta är tillräcklig för att Insättningsgarantinämnden skall kunna
ta ställning till krav mot investerarskyddet. Strikt skulle gången vid ett
ersättningsfall kunna beskrivas enligt följande.

Finner konkursförvaltaren att han inte kan lämna ut egendomen, och
detta inte bara gäller tillfälligt, samt att det finns möjlighet för investera-
ren att få ersättning från investerarskyddet, skall han underrätta investera-
ren om detta. Investeraren kan därefter framställa krav på ersättning hos
Insättningsgarantinämnden. Insättningsgarantinämnden får sedan kon-
trollera med förvaltaren anledningen till att denne inte lämnat ut egendo-
men. Förvaltaren informerar nämnden om skälen för sin bedömning, t.ex.
att egendomen inte finns kvar och inte går att återfå. På basis av detta
material, och eventuellt andra uppgifter som finns tillgängliga hos kon-
kursförvaltaren som ägarförteckningar och köp- och sälj order, far sedan
Insättningsgarantinämnden ta ställning till investerarens krav. Om nämn-
den anser att den behöver ytterligare utredning för att kunna avgöra er-
sättningsfrågan åligger det nämnden att se till att den görs. Nämnden kan
naturligtvis uppdra åt konkursförvaltaren att göra utredningen om den
anser att det är ändamålsenligt.

Normalt torde förvaltaren redan på ett tidigt stadium av praktiska skäl
ta kontakt med Insättningsgarantinämnden for att lämna de uppgifter som

68

nämnden kan behöva for att bedöma ersättningsärenden. Det synes vara Prop. 1998/99:30
mer praktiskt för förvaltaren att så snart som han konstaterat t.ex. att fi-
nansiella instrument saknas meddela Insättningsgarantinämnden detta och
namnen på de investerare som är berörda, i stället för att invänta varje
investerares anspråk.

Om nämnden avslår begäran om ersättning kan investeraren överklaga
nämndens beslut. Alternativt kan han beroende på omständigheterna föra
talan mot konkursboet eller tredje man om skadestånd, utfående av eller
bättre rätt till egendomen.

En annan fråga som kan uppkomma för Insättningsgarantinämnden är
vad som skall fordras för att en investerare skall anses ha förlorat sin
egendom och därmed ha rätt till ersättning. Det kan hända att någon på
värdepappersinsitutet obehörigen har förfogat över investerarens finansi-
ella instrument genom att sälja dem till någon utomstående, som kan ha
gjort ett godtrosförvärv. Ett krav på att investeraren skall uttömma möj-
ligheterna att få tillbaka instrumenten från förvärvaren, t.ex. genom en
process om bättre rätt till instrumeten, skulle urholka investerarens skydd i
alltför hög grad. Det bör därför vara tillräckligt att Insättningsgaranti-
nämnden konstaterar att investeraren inte kan få ut sina tillgångar från
institutet. Insättningsgarantinämnden kan därefter regressvis söka ersätt-
ning av institutets ansvarsförsäkring eller i konkursen. Det kan också vara
så att två eller flera personer för fram krav till Insättningsgarantinämnden
gällande samma instrument eller medel. Också i detta fall bör Insättnings-
garantinämnden söka avgöra vem av pretendenterna som är den rättmäti-
ge ägaren. Om det inte går att bedöma äganderättsförhållandena kan
nämnden avslå samtliga anspråk på ersättning. Den eller de personer som
fatt avslag kan överklaga nämndens beslut. Oavsett vilket slut nämnden
kommer fram till har dess beslut givetvis inte någon prejudiciell verkan i
en eventuell tvist om bättre rätt till egendomen.

Direktivet innehåller inga regler om vilken tid ersättningssystemet har
på sig för att utreda de krav som framställs. En långsam utredning av in-
vesterarens rätt eller en alltför lång väntan på andra moment i konkursför-
farandet skulle urholka investerarens rätt, inte minst med tanke på att en
omfattande konkurs kan dra ut på tiden i flera år. Å andra sidan är inves-
teraren inte betjänt av en bristfällig utredning som leder till ett felaktigt
beslut, som sedan kan leda till återkrav eller behöva ändras av domstol.

Utredningen har - med utgångspunkt i sitt förslag om ett privat investe-
rarskyddsföretag - föreslagit att det skall vara möjligt för investerare att
låta Insättningsgarantinämnden pröva om ärendet oskäligt uppehålls, när
sex månader har gått från det att investeraren framställde krav mot inves-
terarskyddsföretaget. Eftersom vårt förslag innebär att Insättningsgaranti-
nämnden prövar ersättningsärendena som första instans kommer saken i
ett annat läge. Det kan nämnas att någon möjlighet till dröjsmålstalan inte
finns när Insättningsgarantinämnden handlägger ärenden som rör insätt-
ningsgarantin. I och för sig skulle det vara möjligt att låta en domstol ta
ställning till en fråga om onödigt uppehållande. En sådan ordning skulle
kunna verka för en effektiv handläggning av förvaltningsärendena hos
myndigheten. Insättningsgarantinämndens administration skiljer sig
emellertid åt från andra förvaltningsmyndigheters på det sättet att myn-

69

digheten under långa perioder inte kommer att ha några ersättningsfall alls Prop. 1998/99:30
att handlägga. När en konkurs inträffar i ett institut kan det plötsligt inne-
bära stora påfrestningar på nämnden. Det är därför svårt att i förväg upp-
skatta vilken kapacitet Insättningsgarantinämnden behöver ha. En anled-
ning till att dröjsmål kan uppkomma vid hanteringen av ersättningsären-
den hos nämnden kan vara att det är fråga om ett mycket stort institut som
gått i konkurs eller att det råder stor oreda i institutet i fråga. Dröjsmål kan
också tänkas uppstå på grund av inkömingsproblem. Gemensamt för des-
sa orsaker till dröjsmål är att det inte är ett enskilt ärende som försenas,
utan flera. I en sådan situation skulle en klagorätt för en enskild inte vara
särskilt meningsfull. Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) finns dess-
utom ett allmänt krav på myndigheter att de skall handlägga ärenden där
någon enskild är part så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att
säkerheten eftersätts. Enligt vår mening finns det mot denna bakgrund
inte tillräcklig anledning att införa en bestämmelse om rätt till prövning av
om ett ersättningsärende onödigt uppehålls. Någon särskild tidsfrist för
utredning av ett framställt krav bör således inte inforas.

Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen tar upp
problemet att flera investerare har berättigade anspråk på t.ex. samman-
lagt 100 000 aktier, men endast 40 000 finns kvar i det konkursdrabbade
institutet. För att separationsrätt skall gälla torde det i och för sig vara till-
räckligt att investerarnas tillgångar hålls avskilda från institutets tillgång-
ar. Går det sedan inte att bestämma vilka tillgångar som tillkommer re-
spektive investerare, torde det följa av allmänna regler att fördelning skall
ske proportionellt i förhållande till kraven. Regeringen anser således att
det inte behövs någon särskild reglering i denna fråga.

9.2 Utbetalning och återbetalning av ersättning

Regeringens förslag: Utbetalning av ersättning skall ske snarast och
senast 14 dagar från det att ersättningen blivit slutligt fastställd.

Om ersättningskrav avser tillgångar som är pantsatta skall panthava-
ren ha panträtt i ersättningen.

Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat
att ersättning har betalats ut med för högt belopp, far Insättningsgaran-
tinämnden besluta att beloppet jämte ränta skall betalas tillbaka.
Nämnden får också besluta om återbetalning om någon i annat fall har
tagit emot ersättning med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta. Beslut om återbetalning far verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, far den återbetalningsskyldighet nämn-
den beslutat om efterges helt eller delvis.

Den som har dömts för häleri eller penninghäleri skall inte kunna få
ersättning från investerarskyddet, om investerarens krav gäller till-
gångar som kan härledas till någon transaktion som haft samband med
den eller de gärningar som domen avser. Om åtal har väckts för ett så-
dant brott skall Insättningsgaranti-nämnden besluta att ersättning tills
vidare inte skall betalas ut.

70

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ersättning skall betalas Prop. 1998/99:30
ut inom tre månader från det att ersättningen blivit slutligt fastställd.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfiind efterfrågar en re-
gel om vad som skall gälla om tillgångarna för vilka ersättning betalas ut
har pantsatts. Advokatsamfundet anser att panthavaren bör ha rätt till pant
i den ersättning som utbetalas och att denne bör få rätt att intervenera i
syfte att skydda panträtten.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänt om utbetalning

Enligt artikel 9.2 i investerarskyddsdirektivet skall utbetalning av ersätt-
ningen ske inom tre månader från det att det berättigade i kravet och ett
belopp har fastställts. Det är i och för sig möjligt att nationellt bestämma
en snävare tidsfrist. Fristen för utbetalning räknas således inte, som för
insättningsgarantin, från konkursdagen. Denna skillnad är naturlig med
tanke på att ärenden som rör investerarskyddet är mer komplicerade och
att den utredning som behövs kommer att vara mer omfattande än vid
ärenden om ersättning från insättningsgarantin. Det är därför inte realis-
tiskt med en tremånadersfrist för hela utredningen av kravet. Antingen så
skulle utredningen riskera att bli bristfällig eller så skulle möjligheten till
förlängning av fristen behöva bli så allmänt använd att detta snarare skulle
bli regel än undantag.

Tremånadersffisten i direktivet är avsedd för det arbete som behövs för
att verkställa utbetalningen. Enligt regeringens uppfattning far emellertid
fristen anses vara väl tilltagen. Normalt sett bör Insättningsgarantinämn-
den kunna verkställa utbetalningar inom några dagar från det att ett er-
sättningskrav bifallits. En frist på ett par veckor måste anses vara tillräck-
lig även under extraordinära förhållanden.

Utbetalning för pantsatt egendom

Sveriges advokatsamfund anser att det bör regleras vad som gäller om de
finansiella instrumenten eller medlen är pantsatta. Enligt samfundet bör i
sådana fall panthavaren ha rätt till pant i ersättningen från investerarskyd-
det. Vidare anser samfundet att panthavaren bör ha rätt att intervenera för
att skydda sin pant och att ersättning som trätt i stället för pantsatt egen-
dom inte bör betalas ut till investeraren.

Vad samfundet anfört överensstämmer i huvudsak med vad som enligt
54 och 58 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller vid utbetalning
av försäkringsersättning. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att en pantha-
vare har panträtt i försäkringsersättning avseende den egendom som för-
säkrats. Enligt regeringens uppfattning finns det starka skäl att välja en
liknande lösning när det gäller ersättning som betalas ut från investe-
rarskyddet. Visserligen kan hävdas att man bör avstå från att införa mate-

71

riella civilrättsliga regler i en skyddslagstiftning av det slag det nu är fråga
om. Å andra sidan skulle en sådan bestämmelse öka förutsebarheten och
på så sätt kunna förhindra tvister om vem som har rätt till ersättningen.
Det torde också vara mest förenligt med den allmänna rättsuppfattningen
om den som har panträtt i viss egendom också far ersättning i surrogatet
för det fall den pantsatta egendomen skulle gå forlorad. Slutligen skulle
det förenkla Insättningsgarantinämndens handläggning av ersättningsä-
renden om det i förväg klargörs vad som gäller vid pantsättning av de till-
gångar ersättningen avser. Regeringen delar således advokatsamfundets
uppfattning att det bör inforas en bestämmelse om att en panthavare får
panträtt i ersättning avseende den pantsatta egendomen. Med en sådan
regel torde det inte behövas någon uttrycklig bestämmelse om till vem
ersättningen skall betalas.

Ibland kan panthavaren vara att uppfatta som investerare. Ägaren till fi-
nansiella instrument kan ha lämnat dessa direkt till en kreditgivare som
pant för ett lån, varefter kreditgivaren överlämnar instrumenten till ett
institut för förvaltning och förvaring av dessa. Panthavaren har då anför-
trott instrumenten åt institutet och skall därför anses vara investerare.
Detta följer också av definitionen av investerare i artikel 1.4 i investe-
rarskyddsdirektivet.

Återbetalning av ersättning

Det kan tänkas att investerare, medvetet eller omedvetet, vid ställande av
krav lämnar oriktiga uppgifter. Det kan också hända att felaktiga utbetal-
ningar görs. Insättningsgarantinämnden bör därför ha möjlighet att kräva
återbetalning av felaktiga utbetalningar. I de fall uppgiftslämnaren varit
medveten om felaktigheterna bör dröjsmålsränta utgå enligt 6 § räntela-
gen (1975:635) och annars avkastningsränta enligt 5 § samma lag. Mot-
svarande bestämmelser gäller for insättningsgarantin. Vid medvetet felak-
tiga uppgifter kan också bedrägeriansvar komma i fråga. Insättningsga-
rantinämndens beslut om återbetalning bör också kunna verkställas enligt
utsökningsbalken.

När det gäller insättningsgarantin har nämnden en möjlighet att efterge
återbetalningsskyldigheten, om det föreligger särskilda skäl. Denna möj-
lighet infördes för att det ansågs rimligt att återbetalningsskyldigheten i
vissa fall inte skulle vara absolut. Några exempel på när återbetalnings-
skyldigheten skulle kunna efterges anfördes emellertid inte i motiven till
lagen om insättningsgaranti, annat än att beloppet bör kunna efterges om
det är ringa (prop. 1995/96:60 s. 86 och 129).

Det får anses rimligt att införa en möjlighet till eftergift av återbetal-
ningsskyldigheten även när det gäller investerarskyddet.

Penningtvätt

Enligt artikel 3 i investerarskyddsdirektivet skall den som har dömts för
penningtvätt inte ha rätt till ersättning från investerarskyddet. Detta skall

Prop. 1998/99:30

72

dock endast gälla om kravet avser egendom som härrör från transaktioner Prop. 1998/99:30
som haft samband med brottet. Med penningtvätt skall därvid förstås det-
samma som i rådets direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansi-
ella systemet används för tvättning av pengar (det s.k. penning-
tvättsdirektivet, 91/308/EEG). Vidare sägs i artikel 9.3 i investerarskydds-
direktivet att ersättningssystemet tillfälligt kan hålla inne en utbetalning
som rör ett krav från någon som är anklagad för penningtvätt.

Förfaranden som innefattar penningtvätt kan i dag vara straffbara som
häleri eller häleriförseelse enligt bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken. Regeringen har emellertid i prop. 1998/99:19 föreslagit att
de förfaranden som i dag regleras i 6 § första stycket punkterna 3 och 4
skall föras över till en ny paragraf genom vilken en ny straffbestämmelse
- penninghäleri - införs. Dessutom skall det enligt andra stycket i nämnda
paragraf bli straffbart att i annat fall otillbörligen medverka till att bortfö-
ra, överlåta, omsätta, eller vidta annan sådan åtgärd med egendom, om
åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gär-
ning. Det föreslås också en bestämmelse om ett ringa brott, penninghäle-
riförseelse. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1999.

Den som har dömts för penninghäleri bör inte ha rätt till ersättning från
investerarskyddet. För att den dömde skall vara utesluten från rätt till er-
sättning bör dock krävas att domen har vunnit laga kraft. Nämnden bör
emellertid tills vidare kunna hålla inne en utbetalning, om det framkom-
mer att den som begärt ersättning är misstänkt för penninghäleri men än-
nu inte har dömts. För att nämnden skall kunna hålla inne ersättningen
bör i sådana fall krävas att utredningen om brottet har kommit så långt att
man på goda grunder kan anta att den misstänkte kan komma att dömas
för den handling som läggs honom till last. Regeringen anser därför att att
nämnden skall kunna hålla inne en utbetalning först sedan åtal har väckts.

Det kan naturligtvis många gånger vara svårt att fastställa om ett ersätt-
ningskrav har samband med en dom avseende häleri eller penninghäleri.
Investerarskyddsdirektivet uppställer emellertid ett krav på att ersättning
inte skall betalas ut för egendom som härrör från transaktioner som haft
samband med straffbar penningtvätt. Oavsett de tillämpningsproblem som
kan uppkomma bör det därför uttryckligen framgå av den nya lagen att
rätt till ersättning inte föreligger i nu avsedda fall.

Insättningsgarantinämnden bör ha möjlighet att få tillgång till uppgifter
för att kunna ta ställning till om rätt till ersättning föreligger eller inte.
Regeringen avser därför att genom en ändring i polisregisterkungörelsen
(1969:38) ge nämnden rätt att begära utdrag från Rikspolisstyrelsens po-
lisregister enligt den lagen.

73

9.3

Övertagande av fordran

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: Har ersättning betalats ut från investerarskyddet
träder staten in framfor investeraren i dennes rätt mot värdepappersin-
stitutet, enligt institutets ansvarsförsäkring eller på grund av skade-
stånd enligt aktiekontolagen (1989:827).

Om ersättning har betalats ut av ett utländskt investerarskyddssystem
skall detta ges samma ställning som den staten har när Insättningsga-
rantinämnden har betalat ut ersättning.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investeraren och staten
skall ha samma inbördes prioritet vid utdelning i konkursen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Konkursförvaltarkollegiemas förening anser
att om avsikten är att statens regressfordran och investerarens restfordran
skall ha lika prioritet i konkursen bör det uttryckligen framgå av lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 12 i investerarskyddsdi-
rektivet skall ersättningssystemen ha rätt att träda i investerarens ställe
mot institutet intill ett belopp som motsvarar vad systemet har betalat ut
till investeraren. En motsvarande bestämmelse finns i insättningsgaranti-
direktivet (artikel 11). Inte i något av direktiven regleras hur prioriteringen
skall ske mellan garantisystemets regressrätt och insättarens eller investe-
rarens eventuella restanspråk om utdelning sker i institutets konkurs.
Samma fråga uppkommer beträffande investerarskyddet även när det gäl-
ler rätt till ersättning ur ett instituts ansvarsförsäkring och rätt till skade-
stånd enligt 7 kap. 2 § aktiekontolagen (1989:827).

Prioriteringen kan ske på tre olika sätt. En första lösning skulle vara att
ge staten prioritet för vad Insättningsgarantinämnden har betalat ut. I så-
dana fall skulle investeraren få utdelning först sedan staten har fått full
täckning för sin fordran i konkursen. En fördel med detta alternativ skulle
kunna vara att kostnaderna för finansieringen av investerarskyddet däri-
genom skulle minska. Ett andra alternativ skulle kunna vara att ge staten
och investeraren lika prioritet. Slutligen skulle man kunna tänka sig att ge
investeraren företräde och att staten får utdelning för sin regressfordran
först sedan investerarens restkrav har tillgodosetts.

Enligt 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti träder staten i frå-
ga om utbetalade ersättningar enligt garantin in i insättarens rätt mot in-
stitutet. Om de insättningar som ersatts omfattas av utdelning i konkursen,
skall det belopp som ersatts enligt garantin tillfalla staten. Bestämmelsen
har utformats efter förebild i 28 § lönegarantilagen (1992:497). Den be-
stämmelsen fanns tidigare i 10 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs. När den bestämmelsen infördes framhöll Lagberedningen att
det var oklart vilken förmånsrätt staten skulle ha för sin regressfordran
enligt lönegarantin. Departementschefen menade att staten borde ha för-
månsrätt före arbetstagaren, och paragrafen justerades därför i syfte att
klargöra detta (prop. 1970:201 s. 86-88).

När det gäller statens rätt till övertagande av fordran enligt lagen om in-
sättningsgaranti synes avsikten närmast ha varit att staten och insättaren

74

skall ha samma ställning i institutets konkurs (se prop. 1996/97:72 s. 36- Prop. 1998/99:30
38). Detta avviker således från vad som gäller enligt lönegarantilagen.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att den inbördes förmånsrätten
mellan investeraren och investerarskyddet bör regleras på samma sätt oav-
sett om det gäller rätt mot konkursboet, rätt till betalning ur en ansvarsför-
säkring eller rätt till skadestånd enligt aktiekontolagen (1989:827). Lagrå-
det har härvid föreslagit att staten och investeraren skall ges samma in-
bördes prioritet inte bara i fråga om utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs utan även i fråga om betalning ur institutets ansvarsförsäkring
och skadestånd enligt aktiekontolagen. En sådan lösning skulle dock
medföra en utvidgning och fördyring av skyddet jämfört med regeringens
förslag i lagrådsremissen och innebära ett avvikelse från den allmänna
inriktning på utformningen av skyddet som föreslagits (se avsnitt 5). En
lösning med samma inbördes prioritet kan också innebära praktiska pro-
blem om investeraren skulle erhålla viss ersättning i konkursen eller ur en
ansvarsförsäkring innan han fått ersättning från investerarskyddet. En ut-
gångspunkt bör nämligen vara att investeraren skall ha rätt till samma
totala ersättning oavsett vilken ersättning som det först beslutas om. En
ordning med samma inbördes rätt innebär att investerarskyddet och in-
vesteraren i slutändan delar på en eventuell förlust i förhållande till storle-
ken på respektive fordran. Detta blir en naturlig följd om investeraren
först erhåller ersättning från investerarskyddet och sedan framställer krav
på resterande del i annan ordning samtidigt som Insättningsgarantinämn-
den bevakar statens regressfordran. Om investeraren däremot först erhål-
ler ersättning i annan ordning och därefter begär ersättning av investe-
rarskyddet måste Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till hur stor del av
investerarens totala fordran som ersättning utgått för i annan ordning in-
nan nämnden kan besluta om ersättning. Har investeraren erhållit utdel-
ning i värdepappersinstitutets konkurs låter sig en sådan beräkning inte
göras förrän konkursen avslutats. En ordning där staten har företräde
framför investeraren förefaller enklare att administrera eftersom den leder
till att investeraren inte bör få någon ersättning från investerarskyddet om
han redan erhållit ersättning med minst 250 000 kronor i annan ordning.
Enligt regeringens mening talar alltså såväl principiella som praktiska skäl
för att ge staten företrädesrätt framför investeraren.

Regeringen anser således att det finns skäl att följa Lagrådets förslag att
den inbördes konkurrensen mellan investeraren och investerarskyddet bör
regleras på samma sätt i alla situationer, men att frågan bör lösas på så sätt
att staten ges företräde framför investeraren. Som en följd av detta ställ-
ningstagande bör det också klargöras att en investerare inte har rätt till
ersättning av investerarskyddet till den del han redan har erhållit ersätt-
ning av värdepappersinstitutet i konkurs, genom institutets ansvarsförsäk-
ring eller på grund av skadestånd enligt aktiekontolagen. En förutsättning
är naturligtvis att ersättningen utgått för en förlust som i och för sig täcks
av investerarskyddet. Regeringen anser vidare att frågan bör regleras på
samma sätt för insättningsgarantin. Frågan kan komma att tas upp av
Banklagskommittén (Fi 1995:09, dir. 1995:86) i sitt kommande förslag. I
avvaktan på det ställningstagande som Banklagskommitténs eventuella
förslag kan komma att föranleda bör dock klargöras att staten har företrä-

75

de framför investeraren för återkrav mot institutet på grund av utbetald Prop. 1998/99:30
ersättning enligt insättningsgarantin.

Om en filial till ett svenskt kreditinstitut omfattas av ett kompletterings-
skydd hos ett utländskt garantisystem gäller enligt 19 § andra stycket la-
gen om insättningsgaranti att det utländska systemet inträder i insättarens
rätt mot institutet, i den mån ersättning har betalats ut. Det utländska ga-
rantisystemet ges således samma ställning som den staten har när ersätt-
ning betalats ut av Insättningsgarantinämnden. Motsvarande bör gälla när
ersättning har betalats ut av ett utländskt investerarskyddssystem.

Som närmare beskrivs i avsnitt 11 bör Insättningsgarantinämnden ges
stor flexibilitet när det gäller hur eventuella utbetalningar från investe-
rarskyddet skall säkerställas. Ett alternativ som anvisas är att nämnden
skall kunna teckna en kollektiv försäkring som täcker ersättningsfall. Om
så sker uppkommer frågan om vilka möjligheter en försäkringsgivare har
att framställa återkrav i institutets konkurs.

Enligt 25 § försäkringsavtalslagen (1927:77) har en försäkringsgivare
som huvudregel regressrätt mot en skadevållare, till den del försäkringser-
sättning har betalats ut. Detta gäller emellertid inte i de fall där en arbets-
givare är ersättningsskyldig på grund av sitt principalansvar enligt 3 kap.
1 § skadeståndslagen. I de fall där investerarskyddet aktualiseras torde det
ofta vara fråga om att en arbetstagare har gjort sig skyldig till brott i
tjänsten och därigenom vållat investerare s.k. ren förmögenhetsskada.
Även i övriga situationer där ersättningsanspråk föreligger enligt investe-
rarskyddet torde anspråket mot värdepappersinstitutet ofta vara att anse
som grundat på institutets principalansvar. Detta innebär att försäkrings-
givaren inte automatiskt kommer att ha någon regressrätt mot institutet.
Enligt regeringens uppfattning far det emellertid förutsättas att det bland
försäkringsvillkoren tas in en bestämmelse om att försäkringsgivaren in-
träder i statens regressrätt, i den mån försäkringen har tagits i anspråk.
Någon särskild bestämmelse om försäkringsgivares regressrätt torde där-
för inte behövas i lagen om investerarskydd.

9.4

Sekretess

Regeringens bedömning: De sekretessbestämmelser som gäller vid
Insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden som rör insätt-
ningsgarantin gäller även när nämnden handlägger ärenden som rör
investerarskyddet.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det införs särskilda
sekretessregler för insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden
enligt investerarskyddet.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar
det utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: I Insättningsgarantinämndens
verksamhet gäller sekretess enligt 8 kap. 24 § första stycket 1 sekretessla-
gen (1980:100) för uppgifter om affars- och driftförhållanden hos den
som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider

76

skada om uppgiften röjs. Dessutom gäller enligt första stycket 2 i samma
paragraf sekretess för uppgifter om ekonomiska eller personliga förhål-
landen för annan än den som myndighetens verksamhet avser, som har
trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndig-
hetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial i Sveri-
ge som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.

Eftersom investerarskyddet kommer att ingå i nämndens verksamhet
kommer sekretessen också att gälla för uppgifter som nämnden erhåller
vid sin handläggning av ärenden enligt investerarskyddet. Även de värde-
pappersinstitut och filialer till sådana institut som inte är anslutna till in-
sättningsgarantin kommer därför att omfattas av bestämmelsen. På mot-
svarande sätt kommer sekretessen för uppgift om ekonomiska eller per-
sonliga förhållanden för annan som trätt i affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som verksamheten avser framdeles att även gälla
investerare.

Enligt andra stycket i ovan nämnda paragraf gäller absolut sekretess for
uppgifter som nämnden erhållit på grund av avtal med utländska garanti-
system. Som regel torde krävas att regeringen enligt 10 kap. 3 § rege-
ringsformen ger nämnden ett bemyndigande att ingå sådant avtal. En för-
utsättning för sekretess är dessutom att regeringen föreskrivit att sekretess
skall gälla för uppgifterna. Bestämmelsen är betingad av att nämnden ut-
byter information med ersättningssystem i andra länder, t.ex. angående
filialer till svenska institut utomlands och filialer till utländska institut i
Sverige. Eftersom många länder har en absolut sekretess för uppgifter om
enskildas förhållanden som finns hos ersättningssystemen underlättas in-
formationsutbytet av att nämnden kan garantera absolut sekretess för upp-
gifter som den får del av genom avtal med sina utländska motsvarigheter.
Eftersom investerarskydd är ett slags ersättningssystem är denna bestäm-
melse även tillämplig på uppgifter som härrör från andra investerarskydd.

Ett beslut av Insättningsgarantinämnden om ersättning från investe-
rarskyddet föreslås kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Sek-
retessen vid en domstolsprövning regleras i 8 kap. 17 § sekretesslagen.
Enligt den bestämmelsen gäller sekretess i domstols rättskipande eller
rättsvårdande verksamhet för enskilds affärs- eller driftförhållanden, om
det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften
röjs. För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

De nu nämnda bestämmelserna blir således tillämpliga vid handlägg-
ningen av ärenden som rör investerarskyddet. Det behöver därför inte gö-
ras någon ändring i dem.

Prop. 1998/99:30

77

9.5 Överklagande

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: Insättningsgarantinämndens beslut avseende in-
vesterarskyddet skall - med undantag av normbeslut - fa överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas för
prövning i kammarrätten.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerare som är
missnöjda med investerarskyddsföretagets beslut om ersättning skall kun-
na överklaga detta till Insättningsgarantinämnden. I övrigt överensstäm-
mer förslaget med regeringens med undantag av vad som gäller för norm-
beslut.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att även andra beslut
än de som rör rätt till ersättning bör kunna överklagas. Sveriges advokat-
samfund anser att prövningstillstånd inte skall krävas för prövning i kam-
marrätt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 13 i investerarskyddsdi-
rektivet skall det finnas möjlighet för investerarna att få sin rätt till ersätt-
ning prövad i en rättslig process mot ersättningssystemet.

De beslut som Insättningsgarantinämnden fattar som administratör av
insättningsgarantin överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till
länsrätt i första instans. De frågor som nämnden ställs inför i anledning av
investerarskyddet torde i många avseenden likna dem som nämnden han-
terar i anledning av insättningsgarantin. Till stor del torde besluten kän-
netecknas av myndighetsutövning, exempelvis bestämmande av avgifts-
uttag från institut och ersättning till investerare. Det är således naturligt att
överklaganden även beträffande investerarskyddet sker till allmän förvalt-
ningsdomstol när det gäller frågor som rör investerares och instituts rätt.

För insättningsgarantin gäller i dag att prövningstillstånd krävs för
prövning i kammarrätten. Detta är vad som normalt gäller vid överkla-
ganden av ärenden av detta slag. Regeringen anser att det inte finns skäl
att göra en annan bedömning för överklaganden som rör investerarskyd-
det.

Så kallade normbeslut, dvs. beslut om föreskrifter som Insättningsga-
rantinämnden meddelar med stöd av bemyndiganden i lagen, bör överkla-
gas till regeringen i enlighet med vad som i allmänhet gäller vid överkla-
gande av sådana beslut (jfr prop. 1997/98:101 s. 112).

78

10      Värdepappersinstitutens skyldigheter          Pr°P 1998/99:30

10.1     Värdepappersinstitutens informationsskyldighet

Regeringens förslag: Värdepappersinstitut som bedriver investerings-
verksamhäet skall informera sina kunder om det skydd som gäller för
finansiella instrument och likvida medel hos institutet, den ersättnings-
nivå som gäller för skyddet samt formerna för utbetalning av ersättning
från skyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i investerarskydds-
direktivet skall medlemsstaterna se till att värdepappersföretag vidtar
lämpliga åtgärder för att investerare skall fa tillgång till den information
som de behöver för att kunna avgöra vilket ersättningssystem som värde-
pappersföretaget är anslutet till. Enligt direktivet skall investerarna infor-
meras om bestämmelserna för det investerarskyddssystem som gäller in-
klusive nivån på och omfattningen av det skydd som systemet ger. Vidare
skall på begäran information lämnas om villkoren för ersättning och om
de formaliteter som måste uppfyllas för att ersättning skall betalas ut. Av
artikel 10.2 följer en skyldighet för filialer att hålla informationen till-
gänglig på värdlandets språk.

I artikel 10.3 sägs att medlemsstaterna skall införa regler som begränsar
användningen i marknadsföringssyfte av informationen för att förhindra
att den används på ett sätt som påverkar det finansiella systemets stabilitet
eller investerarnas förtroende.

Av den information som investerarna skall få bör framgå om och i vil-
ken utsträckning olika former av investeringar omfattas av investe-
rarskyddet. Eftersom investerarskyddet i första hand vänder sig till de
mindre investerarna är det väsentligt att eventuell osäkerhet om den aktu-
ella investeringen omfattas av skyddet undanröjs genom information från
institutets sida.

I Sverige skall endast ett skyddssystem för investerare införas. Samtliga
svenska institut kommer alltså att omfattas av detta system för de investe-
ringstjänster som de tillhandahåller. Det kommer därför inte att innebära
några konkurrensfördelar för svenska institut att tillhöra investerarskyd-
det. Möjligheter för värdepappersföretag från övriga EES-länder att från
filial erbjuda investerare här i Sverige ett bättre skydd för investeringarna
genom hemlandets investerarskydd än vad det svenska investerarskyddet
kan erbjuda kommer inte att föreligga, eftersom direktivet förbjuder detta.
Mot bakgrund härav torde särskilda bestämmelser som begränsar institu-
tens möjligheter att konkurrera genom t.ex. marknadsföring med avseen-
de på skyddssystemet inte behövas.

Kontrollen av att instituten fullgör sin skyldighet att informera och av
institutens marknadsföring är en tillsynsuppgift som faller dels på Finan-

79

sinspektionen, dels på Konsumentombudsmannen som har en tillsynsroll Prop. 1998/99:30
enligt marknadsföringslagen. Med stöd av marknadsföringslagen kan in-
stituten bl.a. åläggas att lämna information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt.

Svenska värdepappersinstitut som driver verksamhet i ett annat land
måste rätta sig efter bestämmelserna i det landet om marknadsföring av
investerarskydd. Några svenska regler behövs därför inte i den delen.

10.2 Värdepappersinstituts underlåtenhet att fullgöra sina
skyldigheter

Regeringens förslag: Värdepappersinstitut som är skyldiga att tillhöra
investerarskyddet men underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt
detta skall kunna förlora sitt tillstånd att driva värdepappersrörelse. In-
sättingsgarantinämnden kan besluta att filialer utomlands till svenska
institut och filialer i Sverige till utländska institut som frivilligt tillhör
investerarskyddet inte längre skall tillhöra det svenska skyddet, om de
underlåter att fullgöra sina skyldigheter.

De tillgångar som omfattades av skyddet när detta upphörde att gälla
skall vara skyddade även efter den tidpunkten

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker forslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlare föreningen och Svenska
Bankföreningen efterfrågar ett klarläggande av vem som skall besluta om
uteslutning ur systemet. Vidare anser föreningarna att det bör inforas en
bestämmelse om skyldighet för ett institut som har uteslutits att underrätta
investerarna om detta.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 i investerarskyddsdi-
rektivet skall de behöriga myndigheterna se till att de värdepappersföretag
som är skyldiga att tillhöra ett system uppfyller sina förpliktelser mot
skyddssystemet. Förpliktelserna kan bestå i att lämna uppgifter som är
relevanta för avgiftssättningen och att betala avgifter. För det ändamålet
ger direktivet de behöriga myndigheterna rätt att i samarbete med syste-
men använda sig av sanktioner. Om ett värdepappersföretag ändå inte
uppfyller sina förpliktelser kan detta leda till att det efter en frist av ett år
utesluts ur systemet, om inte värdepappersföretaget före uteslutningen
vidtagit andra åtgärder för att garantera investerarna ett åtminstone likvär-
digt skydd. Om ett institut som är skyldigt att tillhöra ett investerarskydds-
system utesluts och inte kan erbjuda motsvarande skydd genom ett annat
system föreskriver direktivet att värdepappersföretagets tillstånd skall
återkallas. Motsvarande regler gäller enligt artikel 7.2 för filialer till vär-
depappersföretag från andra medlemsländer som frivilligt tillhör ett sys-
tem. Här kan det dock inte bli fråga om återkallelse av tillståndet utan
som yttersta sanktion gäller i stället uteslutning från systemet. Direktivet
innehåller inte några regler beträffande filialer från länder utanför EES.

80

Liknande bestämmelser gäller för insättningsgarantin. Eftersom Insätt-
ningsgarantinämnden skall administrera även investerarskyddet och efter-
som många institut kommer att tillhöra båda systemen är det lämpligt att
sanktionsreglema far en enhetlig utformning.

Enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti åligger det Insättnings-
garantinämnden att underrätta Finansinspektionen om missförhållanden
uppstår oavsett om det gäller institut som obligatoriskt eller frivilligt till-
hör insättningsgarantin, varefter inspektionen kan vidta lämpliga åtgärder.
Detsamma bör gälla om ett institut inte uppfyller sina skyldigheter mot
investerarskyddet.

Svenska värdepappersinstitut och filialer till utländska institut från län-
der utanför EES som saknar ett fullgott hemlandsskydd tillhör det svenska
investerarskyddet genom att de far tillstånd att bedriva verksamhet i Sve-
rige. Dessa institut står i dag under Finansinspektionens tillsyn. När det
gäller motsvarande institut enligt insättningsgarantin ansågs lämpligast att
knyta an till de möjligheter som bankrörelselagen (1987:617) ger Finan-
sinspektionen att ingripa mot banker som inte fullgör sina skyldigheter
enligt den lagen. I enlighet härmed infördes ytterligare en grund för åter-
kallelse i 7 kap. 16 §, nämligen den att banken inte fullgör sina skyldig-
heter mot insättningsgarantin. Tillsynsbestämmelsema i lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse har i stort sett samma utformning som i bankrö-
relselagen. Enligt 6 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse har Finansin-
spektionen möjlighet att ingripa, t.ex. genom att meddela förbud, föreläg-
gande eller varning. Dessutom kan inspektionen enligt 6 kap. 9 § återkalla
tillståndet. På motsvarande sätt som man vid genomförandet av insätt-
ningsgarantidirektivet i dessa frågor knutit an till sanktionsbestämmelser-
na i bankrörelselagen är det lämpligt att nu anknyta till sanktionsbestäm-
melsema i lagen om värdepappersrörelse. På så sätt uppnås samstämmig-
het i Finansinspektionens tillsynsarbete och i Insättningsgarantinämndens
förvaltning av skyddssystemen. Likaså behålls ansvarsfördelningen mel-
lan myndigheterna.

De grunder för återkallelse som finns i 6 kap. 9 § lagen om värdepap-
persrörelse bör alltså kompletteras med en punkt avseende institut som
inte fullgör sina skyldigheter mot investerarskyddet. Ett åsidosättande av
skyldigheten att lämna uppgifter för avgiftssättningen eller betala avgifter
bör efter föreläggande och utebliven rättelse kunna leda till att tillståndet
att driva värdepappersrörelse återkallas av Finansinspektionen.

Utländska filialer till institut från länder utanför EES som saknar full-
gott skydd i hemlandet och därför är helt eller delvis tillhör det svenska
systemet, bör i detta avseende behandlas på samma sätt som svenska in-
stitut, dvs. Finansinspektionen skall, som en sista åtgärd, efter det att in-
stitutet haft möjlighet att vidta rättelse, kunna återkalla tillståndet för fili-
alen. Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet om de
åtgärde som vidtas mot filialen.

Filialer till utländska institut med säte inom EES, filialer till utländska
institut med säte utanför EES och svenska instituts filialer utanför EES
kan efter ansökan hos Insättningsgarantinämnden tillhöra det svenska
investerarskyddet.

Prop. 1998/99:30

81

Filialer till institut från andra länder inom EES verkar i Sverige med
stöd av ett tillstånd från hemlandet. Någon möjlighet för Finansinspektio-
nen att återkalla tillståndet står inte till buds i de fallen. I stället föreskrivs
i artikel 7.2 i direktivet att dessa kan uteslutas ur systemet genom beslut
av ersättningssystemet och med samtycke av behörig myndighet som ut-
färdat tillståndet. Innan uteslutning far ske måste dock institutet ha fatt en
möjlighet att vidta rättelse. Vidare sägs i direktivet att ett institut inte far
uteslutas förrän minst ett år har gått efter det att det fått besked om att
tillståndet kan komma att återkallas på grund av att institutet inte följt ti-
digare förelägganden. Detta innebär alltså att instituten först skall föreläg-
gas att vidta rättelse och endast om rättelse inte sker kan institutet med-
delas att det riskerar uteslutning. Tidsfristen om minst ett år börjar alltså
löpa vid det senare meddelandet om uteslutning.

Motsvarande bör gälla också beträffande filialer till institut från länder
utanför EES som efter beslut av Insättningsgarantinämnden endast om-
fattas av ett s.k. kompletteringsskydd, dvs. de tillhör redan ett skydd i
hemlandet som motsvarar EES-standarden. Också här bör Insättningsga-
rantinämnden kunna besluta om att det svenska investerarskyddet inte
längre skall gälla, på samma sätt som gäller för insättningsgarantin. Till
skillnad mot vad som gäller för filialer till institut inom EES behövs inget
samtycke från behörig myndighet i hemlandet. Den behöriga myndigheten
skall emellertid underrättas innan det fattas ett beslut om att filialen inte
längre skall tillhöra det svenska investerarskyddet.

För filialer till svenska banker i länder utanför EES gäller enligt insätt-
ningsgarantin att Insättningsgarantinämnden far besluta om att garantin
inte skall gälla för insättningar hos filialen, om banken inte fullgör sina
skyldigheter enligt insättningsgarantin. Även här bör motsvarande regler
gälla för investerarskyddet. För det fall ett värdepappersinstitut har en
filial som tillhör investerarskyddet och värdepappersinstitutet inte fullgör
sina skyldigheter med avseende på filialen bör alltså Insättningsgaranti-
nämnden kunna besluta att skyddet inte längre skall gälla för finansiella
instrument eller medel hos filialen.

Även om skyddet upphört att gälla för ett institut omfattas investerarnas
tillgångar som fanns i institutet vid den tidpunkt då skyddet upphörde av
skyddet. Detta är i enlighet med artikel 7.2 i direktivet. Detta kan natur-
ligtvis leda till tillämpningsproblem vid en ersättningssituation när det
gäller institut som tillhör skyddet kompletteringsvis. Insättningsgaranti-
nämnden måste då ta ställning till om de instrument för vilka ersättning
begärs fanns redan när skyddet upphörde att gälla eller om de införskaf-
fats senare. Institutet skall informera investerarna om från vilket datum
skyddet inte längre gäller.

Prop. 1998/99:30

82

11 Investerarskyddets finansiering

Prop. 1998/99:30

Regeringens förslag: Investerarskyddet skall finansieras genom av-
gifter från de institut som tillhör skyddet. De sammanlagda avgifterna
skall motsvara vad som är nödvändigt for en långsiktig finansiering av
investerarskyddet. Vidare skall avgifterna täcka Insättningsgaranti-
nämndens kostnader för administration av skyddet.

När avgifterna beräknas skall nämnden beakta storleken av de till-
gångar som är skyddade hos ett institut och göra en jämförelse med
samtliga tillgångar som omfattas av skyddet. Insättningsgarantinämn-
den far genom föreskrifter fastställa de närmare grunderna for hur av-
giften skall beräknas.

Insättningsgarantinämnden ges stor valfrihet när det gäller utform-
ningen av investerarskyddet. Nämnden kan t.ex. fondera medel hos
Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare ges nämnden
möjlighet att låna medel hos Riksgäldskontoret.

Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Eftersom utredningen föreslår att investerarskyddet skall drivas i
privat regi, föreslår emellertid utredningen inte någon lånemöjlighet i
Riksgäldskontoret.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen betonar att utformningen av systemet bör vara flexibel.
Aktiefrämjandet framför liknande synpunkter. Föreningarna menar dess-
utom att möjligheten att i framtiden relatera fördelningen av avgiften
mellan instituten till institutens individuella risk inte bör uteslutas. Även
Riksgäldskontoret anser att avgifterna bör riskrelateras.

Finansinspektionen anser att grunderna för beräkning av hur avgifterna
skall fördelas bör framgå av lag. Riksrevisionsverket är av delvis samma
uppfattning och menar att utredningens genomgång av finansieringsfrå-
gorna är otillräcklig. Verket anser att grunderna för beräkningen av hur
avgiften skall fördelas är oklara och att finansieringsfrågan bör vara för-
hållandevis strikt reglerad.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänna utgångspunkter

Direktivet lämnar medlemsländerna stort utrymme att själva utforma in-
vesterarskyddet. Kostnaderna för systemet måste emellertid bäras av de
institut som är anslutna till systemet.

En grundläggande utgångspunkt är att investerarskyddet bör utformas
så att kostnaderna för skyddet på längre sikt blir så låga som möjligt sam-
tidigt som skyddet är effektivt. De marknader på vilka värdepappersinsti-
tuten verkar utvecklas och förändras ständigt. Vidare ökar kunskapen om
dessa marknader fortlöpande. Lösningar som i dag framstår som optimala

83

kan inom en snar framtid visa sig vara mindre ändamålsenliga. Mot denna
bakgrund bör lagstiftningen vara flexibel så att skyddet kan utformas på
det sätt som vid var tidpunkt framstår som mest lämpligt.

Den närmare utformningen av avgiftsuttaget liksom valet av lösningar
för att säkerställa eventuella utbetalningar bör anförtros Insättningsgaran-
tinämnden. Det är angeläget att nämnden tillförs resurser för att kunna
fullgöra denna uppgift på bästa sätt.

Nedan redogörs för några alternativ till utformning av skyddet. De al-
ternativ som förs fram är emellertid bara exempel på hur skyddet skulle
kunna utformas. De olika alternativen kan tillämpas var för sig eller kom-
bineras med varandra.

Avgifternas storlek

Utgångspunkten är att Insättningsgarantinämnden skall ha stor frihet att
välja hur skyddet skall utformas. Oavsett vilket alternativ nämnden väljer
skall finansieringen ske genom avgifter från värdepappersinstituten. De
avgifter som tas ut bör inte vara högre eller lägre än vad som krävs för
den långsiktiga finansieringen av systemet. Avgifterna bör fördelas mellan
instituten i enlighet med försäkringsmässiga principer. Storleken på av-
gifterna och hur de fördelas mellan instituten - avgiftssättningen - bör
vara flexibel och kunna anpassas beroende på om avgifterna skall gå till
exempelvis försäkringspremier eller till fondering. Det är därför inte
lämpligt att detaljreglera avgiftsuttaget i lag. I stället bör det överlåtas till
Insättningsgarantinämnden att fastställa de närmare grunderna för beräk-
ningen av avgiften inklusive hur denna skall fördelas mellan instituten.

Bestämmelser om för enskilda betungande avgifter är sådana föreskrif-
ter som enligt huvudregeln i regeringsformen måste meddelas i lag (RF
8:3). Normgivningskompetensen avseende avgifter kan emellertid delege-
ras till regeringen eller, efter vidaredelegation, till förvaltningsmyndighet
(RF 8:9 andra stycket och 8:11). Det är med andra ord möjligt att delegera
avgiftssättningen till Insättningsgarantinämnden.

Trots detta kan det anföras skäl för att i vart fall de grundläggande pa-
rametrarna för avgiftssättningen anges i lag. Så har skett när det gäller
insättningsgarantin, där det i lagen sägs att den årliga avgiften för samtli-
ga institut skall fastställas till en viss procentsats satt i relation till de in-
sättningar som omfattas av garantin (se 12 § lagen [1995:1571] om insätt-
ningsgaranti). Dessutom har nämnden möjlighet att inom de ramar lagen
anger differentiera de avgifter instituten skall betala (13 § samma lag).
Fördelen med den lösning som valts för insättningsgarantin är att den ökar
förutsebarheten för instituten och att en eventuell domstolsprövning vid
ett överklagande av nämndens avgiftsbeslut underlättas.

Förutsättningarna för insättningsgarantin och investerarskyddet är
emellertid inte helt likvärdiga. För insättningsgarantin är finansierings-
metoden, förskottsbetalda avgifter som placeras hos Riksgäldskontoret,
reglerad i lag. För investerarskyddet bör i stället gälla att Insättningsga-
rantinämnden skall ha stor frihet att välja hur skyddet skall utformas.
Detta kan exempelvis ske genom fondering hos Riksgäldskontoret eller

Prop. 1998/99:30

84

genom att det tecknas en kollektiv försäkring. Även andra utformningar Prop. 1998/99:30
av skyddet kan tänkas. Det är därför svårt att i dag bedöma på vilken nivå
avgiftsuttaget skall ligga. Nämnden bör av det skälet kunna anpassa av-
giftssättningen efter utformningen av skyddet.

När det gäller fördelningen av avgifterna mellan instituten är det dess-
utom andra och mer komplicerade faktorer än för insättningsgarantin som
bör vara avgörande. Det bör exempelvis vara möjligt för nämnden att
grunda avgiftssättningen på institutens åtgärder och rutiner för att begrän-
sa de risker som kan utlösa ersättningsfall. Det kan mot nu angiven bak-
grund inte anses lämpligt att begränsa nämndens handlingsutrymme ge-
nom att i lag ange samtliga faktorer som bör vara avgörande för avgifts-
sättningen. Enligt regeringens uppfattning är det lämpligare att låta nämn-
den meddela närmare föreskrifter för hur avgiftssättningen skall ske.

Avgifterna skall - förutom att utgöra finansiering av själva skyddet -
även täcka kostnaderna för administrationen av systemet. Till administra-
tionen kan i första hand de löpande kostnaderna för nämndens egen be-
fattning med skyddet hänföras. Andra exempel på utgifter som kan hänfö-
ras dit är ersättningar till externa förvaltare liksom eventuella försäkrings-
premier.

En utgångspunkt för att bestämma storleken på avgifterna bör vara att
de inte skall vara högre än vad som behövs för att bygga upp och löpande
finansiera systemet. Det följer redan av investerarskyddsdirektivet att sys-
temets finansiella kapacitet skall stå i rimlig proportion till institutens åta-
ganden (se strecksats 22 i ingressen till investerarskyddsdirektivet). Trots
det som anförts ovan finns det därför skäl att i lagen understryka att skyd-
det på lång sikt varken far över- eller underfmansieras.

De avgifter som tas ut av instituten bestämmer i stora stycken systemets
kapacitet. Flera faktorer komplicerar bedömningen av hur stora utbetal-
ningar systemet skall vara dimensionerat för. Risken för ersättningsfall är
främst beroende av i vilken omfattning det förekommer situationer av
försvagat sakrättsligt skydd vid hanteringen av kunders egendom i värde-
pappersbolagen. Frekvensen av konkurser bland värdepappersinstituten är
också en viktig komponent i bedömningen.

Om en konkurs inträffat och det sakrättsliga skyddet brustit kommer in-
vesterarskyddet att utlösas. Konkurs och bristande sakrättsligt skydd är
emellertid var för sig inte tillräckliga förutsättningar för att kunna aktivera
investerarskyddet. Hur orsaksambandet mellan konkurs och bristande
sakrättsligt skydd ser ut, och om ett sådant samband föreligger, är dock
centrala moment när de förväntade kostnaderna för systemet skall upp-
skattas.

En omständighet som försvårar uppskattningen av skyddets kapacitet är
förekomsten av ansvarsförsäkringar. Normalt torde gälla att sådana för-
säkringar inte täcker skador som har orsakats genom brott, något som kan
vara fallet när investerarskyddet aktualiseras. I de situationerna finansieras
ersättningen genom investerarskyddet. I övriga skadefall finns det skäl att
anta att investeraren kan ha rätt till ersättning från både investerarskyddet
och ur en ansvarsförsäkring. Om investerarskyddet betalar ut ersättning
till investeraren skall staten ha regressrätt mot försäkringsgivaren (se av-
snitt 8). Kostnaderna för skyddssystemet kommer i sådana situationer att

85

inskränka sig till en räntekostnad avseende tiden från det att ersättning
betalas ut till investeraren till dess att regresskravet infrias av försäkrings-
givaren.

Ett utmärkande drag för investerarskyddet är att det under normala för-
hållanden inte skall behöva tas i anspråk när ett institut går i konkurs.
Samtidigt finns det skäl att anta att de faktorer som kan utlösa rätt till er-
sättning - dvs. överträdelse av de regler som gäller för hanteringen av
kunders finansiella instrument och medel - i högre grad förekommer i
institut som är i kris än i övriga institut.

Redan den omständigheten att Sverige varit i det närmaste befriat från
konkurser bland värdepappersinstitut gör det ytterligt svårt att med någon
högre grad av säkerhet bedöma den framtida förekomsten av fallissemang
hos sådana institut. Den enda avslutade konkursen i ett värdepappersbolag
i Sverige i modem tid är Orion Fondkommission AB, som försattes i kon-
kurs den 20 april 1993. Enligt konkursförvaltningen fanns det bara något
enstaka exempel på investerare som man inte förmådde återställa finansi-
ella instrument till på grund av att Orion brutit mot gällande regler. Slut-
satsen är att de samlade kostnaderna för ett investerarskyddssystem skulle
ha blivit mycket små, om det hade funnits ett sådant system när Orion
gick i konkurs.

I april 1998 förklarades Poncera Fondkommission AB i konkurs. Det är
emellertid för tidigt att i dag dra några slutsatser om hur ett investe-
rarskyddssystem skulle ha berörts av den konkursen.

Till grund för utredningens bedömning av kapacitetsbehovet i investe-
rarskyddet har legat en enkätundersökning av de fem största bankerna och
de fyra största värdepappersbolagen om antalet värdepappersdepåer och
storleken av dessa. Undersökningen avsåg första halvåret 1997. De vär-
den som skulle garanteras av investerarskyddet när enkäten gjordes skulle
för bankerna uppgå till i genomsnitt 3,4 miljarder kronor. Motsvarande
siffra för de undersökta värdepappersbolagen var 1,8 miljarder kronor.

Enligt uppgift är skillnaderna stora bland värdepappersbolagen som
grupp, även vad gäller dem som inte omfattades av undersökningen. Ut-
redningen antar mot denna bakgrund att de flesta värdepappersbolag
skulle hamna på siffror omkring 400-600 miljoner kronor.

Att på förhand uppskatta storleken av de brister som kan uppenbaras
vid en konkurs är näst intill omöjligt. Utredningen menar att om det inte
förekommit något större haveri eller brottslighet av mycket stor omfatt-
ning täcker en gissning på omkring en procent av det totala depåinnehål-
let in förluster med ganska god marginal. Ett antagande om en brist på
upp till fem procent torde, enligt utredningen, utgöra en tillräckligt tillta-
gen marginal för att täcka även skador av mindre sannolik omfattning. Ju
större depåstocken är för ett institut, desto mindre sannolikt är det att
bristen skulle nå upp till femprocentsnivån.

Utredningen har emellertid inte beaktat den kostnadsreduktion som
uppkommer när ersättningsfall bekostas genom institutens ansvarsförsäk-
ring (se vidare avsnitt 8). Regeringen inser den grundläggande osäkerhet
som råder vid uppskattningen av skyddets omfattning och har ingen an-
ledning att ifrågasätta utredningens bedömning. Med dessa uppgifter och
antaganden som utgångspunkt skulle en obeståndssituation kunna medfö-

Prop. 1998/99:30

86

ra en belastning på systemet för ett större värdepappersbolag uppgående
till 18-90 miljoner kronor och för en större bank till 34-170 miljoner
kronor.

Utredningen har i belysning av utvecklingen på värdepappersmarkna-
dema utgått från en konkursfrekvens på högst 3-4 mindre värdepappersin-
stitut samt något enstaka större institut i ett perspektiv av ett par tre de-
cennier (se betänkandet s. 112). Med dessa antaganden som grund skulle
den högsta beräknade årliga belastningen uppgå till omkring 18 miljoner
kronor. Man kan också göra den uppskattningen att ett system med en
finansiell kapacitet på omkring 300 miljoner kronor på kort sikt skulle
klara av åtminstone ett större och ett par medelstora ersättningsfall.

Det årliga avgiftsuttaget bör å ena sidan begränsas, bl.a. för att bidra till
ett kostnadsmedvetande hos Insättningsgarantinämnden. Å andra sidan är
det angeläget att systemet efter en tid skall kunna klara av ersättningsfall i
åtminstone ett större institut utan att behöva utnyttja möjligheten att låna
hos Riksgäldskontoret.

Beroende på den lösning som väljs för utformningen av skyddet kom-
mer kapaciteten att byggas upp på olika sätt. En fondering av hela belop-
pet över 10 år kostar instituten 30 miljoner kronor per år om hänsyn inte
tas till ränteeffekten.

Det bör understrykas att nämndens utgångspunkt vid fastställande av
avgifterna bör vara att de inte far vara högre än det valda systemet kräver.
De bör dock vara tillräckligt höga för att ett effektivt system skall kunna
skapas. Det är således en viktig uppgift för nämnden att fa en acceptabel
nivå på de avgifter instituten betalar.

Avgiften skall i sin helhet täcka kostnaderna för administration och till-
handahållande av skyddet. En viktig uppgift för Insättningsgarantinämn-
den är därför att identifiera de kostnader som är att hänföra till investe-
rarskyddet. Det är också angeläget att fördelningen av avgiften mellan
instituten bygger på faktorer som gör att fördelningen upplevs som rättvis
i förhållande till det skydd som ges.

Principerna för fördelningen av avgifterna mellan instituten och för hur
avgiften debiteras är väsentlig eftersom den kan påverka institutens bete-
ende. En avgift som betalas innan ersättningsfallet inträffar kan ge andra
incitament för beteende än en avgift som betalas efter det att ett ersätt-
ningsfall har inträffat. I det förra fallet erlägger det institut som drabbas av
ersättningsfallet en del av kostnaden och kan därmed inte övervältra hela
riskkostnaden på sina konkurrenter. I det senare fallet får konkurrenterna
bära hela riskkostnaden. Detta gäller även om en fondering görs och inga
avgifter därefter tas ut. Institutets beteende kommer i dessa fall inte att
påverkas av avgiften.

En klarare beteendepåverkande effekt har en fördelning av avgifterna
som direkt påverkas av det individuella institutets riskbeteende. Fördelen
med en riskrelaterad avgift är att institutet får direkta incitament att mini-
mera sitt risktagande. För att en sådan avgiftssättning skall fylla sin funk-
tion är det viktigt att det är möjligt att kontrollera att de riskreducerande
åtgärderna upprätthålls även efter det att t.ex. ett försäkringskontrakt
tecknats och avgiften bestämts.

Prop. 1998/99:30

87

Endast när ett institut går i konkurs och det visar sig att det sakrättsliga Prop. 1998/99:30
skyddet brustit kommer investerarskyddet att utlösas. Därmed kan man
identifiera tre komponenter som kan tillmätas betydelse när avgiften skall
fastställas för ett institut: sannolikheten för konkurs, sannolikheten for
bristande sakrättsligt skydd och den sannolika förlusten. En riskrelaterad
fördelning av avgifterna innebär en för varje institut i möjligaste mån in-
dividuell uppskattning av faktorer som påverkar de tre komponenterna.

Den sannolika storleken på investerarnas förluster hänger samman med
det maximala ersättningsanspråk som kan riktas mot investerarskyddet när
ett institut går i konkurs. Avgifterna bör därför relateras till de tillgångar
som omfattas av investerarskyddet. Värdet av investerarnas skyddade fi-
nansiella instrument och medel torde vara en uppgift som är relativt enkel
för instituten att ta fram och relativt enkel för Insättningsgarantinämnden
att kontrollera.

En faktor som kan ha betydelse för bedömningen av sannolikheten för
konkurs är institutets kapitaltäckning. Om avgifterna relateras till kapital-
täckningsgraden skulle sannolikheten for konkurs återspeglas i fördel-
ningen av avgifterna. Det kan emellertid ifrågasättas om kapitaltäcknings-
graden alltid är en god riskmätare for de här aktuella instituten. Kapital-
täckningen omfattar nämligen endast ett instituts egna finansiella verk-
samhet. För de institut som inte bedriver finansiell verksamhet för egen
räkning eller som gör det endast i begränsad omfattning är därför kapital-
täckningsgraden inte någon relevant måttstock.

Sannolikheten för brist i det sakrättsliga skyddet är svårare att relatera
till någon känd, i det enskilda institutet, mätbar och kontrollerbar faktor.
Det kan emellertid noteras att ansvarsförsäkringen i stora stycken torde
täcka samma risker som de investerarskyddet täcker. En nedjustering av
avgiften med hänsyn till ansvarsförsäkringens omfattning torde därmed
kunna fa två effekter. Avgiften till investerarskyddet reflekterar de risker
som återstår för investerarskyddet att täcka. Vidare ges instituten incita-
ment att teckna en bredare ansvarsförsäkring, t.ex. en som omfattar de fall
där ett uppsåtligt handlande är orsak till att tillgångarna inte kan återstäl-
las.

Nämnden bör värdera i vilken mån de ovan nämnda riskfaktorerna är
relevanta för de här aktuella instituten. Nämnden bör även beakta att ett
system som vidare riskrelaterar avgifterna endast är lämpligt om de admi-
nistrativa kostnaderna inte blir oproportionerligt stora.

Om det skulle visa sig möjligt att konstruera ett lättadministrerat och
enkelt system för ytterligare riskrelatering av avgifterna, t.ex. genom att
utveckla en enkel modell för bedömning av institutens interna riskhante-
ringsrutiner, bör Insättningsgarantinämnden överväga att vidareutveckla
avgiftssättningen.

Utformningen av skyddet

Utredningen har i första hand övervägt huruvida det är lämpligt att avgif-
terna fonderas eller används till premiebetalning vid en försäkringslös-
ning. Som tidigare nämnts har utredningen uppskattat ett krav på skyddets

kapacitet till 300 miljoner kronor. Att helt fondera dessa medel skulle Prop. 1998/99:30
innebära en lösning som motsvarar vad som gäller för insättningsgarantin.

Huvudskälen för att insättningsgarantin skall säkras genom uppbyggnad
av reserver har emellertid ansetts vara att det är nödvändigt med en sprid-
ning av systemets kostnader på längre sikt. Ett fallissemang i en bank tor-
de annars innebära betydande finansiella påfrestningar för övriga banker i
ett läge där de övriga bankernas finansiella tillstånd sannolikt inte är till-
fredsställande.

Ett fallissemang i ett värdepappersinstitut innebär däremot inte med
nödvändighet att investerarskyddet aktiveras. Endast om tillgångar har
gått förlorade blir det aktuellt med utbetalningar från systemet. Detta är en
risk som inte nödvändigtvis hänger samman med allmänt svåra förhållan-
den i värdepappersinstituten eller på de finansiella marknaderna. Det är
därmed inte givet att övriga institut skulle komma att beröras av samma
svårigheter som det drabbade institutet.

Vidare uppskattas inte investerarskyddet vara av en sådan omfattning
att det är nödvändigt för det finansiella systemets stabilitet att medel finns
avsatta om ett ersättningsfall inträffar.

En fördel med ett fonderat system är att det institut som fallerar har va-
rit med och betalat. Därmed undviker man att instituten till fullo kan
övervältra bristande intemkontroll på konkurrerande institut. En nackdel
med fondering är emellertid att kretsen av de institut som sett över en
längre period är aktiva på marknaden varierar. Institut som upphör med
sin verksamhet innan något ersättningsfall inträffat kommer därmed att
bära kostnader som är hänförliga till konkurrenter som ännu inte omfattas
av skyddet.

Om en fonderingslösning blir aktuell bör de fonderade medlen förvaltas
utan kreditrisk och med låg likviditetsrisk. Det är därför lämpligt att
medlen placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. För att fa en
effektiv förvaltning av medlen med en lämplig risknivå bör nämnden ha
möjlighet att uppdra åt externa kapitalförvaltare att inom de ramar lagen
anger placera medlen på bästa sätt, dvs. med utnyttjande av möjligheten
att genom Riksgäldskontorets kontoverksamhet placera medel på olika
löptider. En sådan modell tillämpas för närvarande när det gäller insätt-
ningsgarantin. Avkastningen på medlen bör användas till att sänka insti-
tutens kostnader för det samlade skyddet.

En annan lösning som diskuteras av utredningen är en försäkring vars
premie finansieras genom avgifterna. Under utredningsarbetet togs kon-
takt med företrädare för några internationella försäkringsgivare som till-
handahåller försäkringar inom det aktuella området. Enligt utredningen
har det därvid visat sig möjligt att upphandla ett försäkringsskydd som
skulle kunna utgöra ett komplement till en fond.

I sina kontakter med branschen har utredningen diskuterat ett skydd be-
gränsat till de 300 miljoner kronor som det maximala skadefallet upp-
skattats till. Sannolikt är det nödvändigt med någon sorts begränsning för
försäkringsskyddets omfattning. Det bör dock framhållas att dessa 300
miljoner kronor uppskattats utifrån de investeringar som nu omfattas av
skyddet och med beaktande av att ersättningsbeloppet bestäms till maxi-
malt 250 000 kronor per investerare. Ändras förutsättningarna kan det

89

därför finnas anledning att omvärdera skyddets beloppsmässiga om-
fattning.

Fördelarna med ett försäkringsskydd är flera. En försäkringslösning har
det gemensamt med en fondering att alla institut som omfattas av skyddet
är med och betalar. Nackdelen är att det till följd av svårbedömda risker
kan vara svårt att erhålla konkurrenskraftiga priser. Världsmarknaden för
försäkringar är dock en marknad med många aktörer. Detta innebär att
Insättningsgarantinämnden har möjligheter att utnyttja konkurrensen
mellan internationellt verksamma försäkringsgivare för att få fram en
kostnadseffektiv försäkringslösning.

Den förväntade årliga förlusten i systemet påverkas av ett mycket stort
antal faktorer. Endast en del av dessa är identifierbara. Vissa faktorer på-
verkar hur stora ersättningskrav som uppkommer om ett ersättningsfall
inträffar. Verksamhetens omfattning och antalet kunder i bolaget är para-
metrar som direkt påverkar systemets ersättningsnivå. Det är också viktigt
hur kundernas tillgångar är fördelade. Andra faktorer påverkar risken för
att ett ersättningsfall skall uppkomma. Bolagets interna rutiner för risk-
hantering är t.ex. viktiga faktorer i det sammanhanget. En del av faktorer-
na samverkar, ju sämre kontrollrutiner och ju större portföljer som för-
valtas, desto mindre blir risken för upptäckt samtidigt som utsikten till
vinst vid brottsligt förfarande ökar.

Det är därför angeläget att Insättningsgarantinämnden i den utsträck-
ning det är möjligt har översikt över vilka risker som påverkar sannolik-
heten för ersättningsfallen så att den har en god grund att stå på om
nämnden väljer att upphandla försäkringar på marknaden. I denna del är
det naturligt att Insättningsgarantinämnden tar hjälp av Finansinspektio-
nen.

En tredje finansieringsmetod skulle kunna vara att Insättningsgaranti-
nämnden vid ersättningsfall lånar medel i Riksgäldskontoret och att lånet
återbetalas genom avgifter från instituten. Enligt regeringens uppfattning
bör Insättningsgarantinämnden ha möjlighet att låna i Riksgäldskontoret.
Detta torde framför allt kunna bli aktuellt om det inträffar ett skadefall i
systemets uppbyggnadsskede och nämnden inte kan finansiera utbetalning
av ersättningar på annat sätt. Lånemöjligheten bör även kunna utnyttjas
om de medel nämnden förfogar över inte räcker till för betalning av de
anspråk som omfattas av skyddet.

Prop. 1998/99:30

90

12

Ikraftträdande

Prop. 1998/99:30

De nya lagförslagen föranleds av direktivet om system för skydd av in-
vesterare. Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsländerna ha genom-
fört direktivets bestämmelser senast 18 månader efter ikraftträdandet, vil-
ket innebär att genomförandet skall ha skett till den 27 september 1998.
De nya reglerna bör därför träda i kraft vid den tidigaste tidpunkt som är
möjlig med hänsyn till behandlingen av propositionen i riksdagen och till
Insättningsgarantinämndens förberedelsearbete. Ikraftträdandet föreslås
ske den 1 maj 1999.

Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna som gäller penningtvätt (14
och 18 §§) bör samordnas med de förslag som finns i den lagrådsremiss
regeringen beslutade den 3 september 1998. Lagändringarna enligt den
remissen har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1999. 14 och 18 §§ lagen
om investerarskydd bör därför träda i kraft vid samma tidpunkt.

För att ett fungerande skyddssystem skall finnas på plats då lagarna trä-
der i kraft krävs att Insättningsgarantinämnden i god tid före ikraftträdan-
dedatumet bestämmer hur systemet skall finansieras och vilka kriterier
som skall läggas till grund för avgiftssättningen. Väljer Insättningsgaran-
tinämnden att teckna en försäkring bör en upphandling påbörjas i god tid.

91

13

Ekonomiska konsekvenser

Prop. 1998/99:30

Genom det föreslagna investerarskyddet kommer tillgångar som investe-
rare låter ett svenskt värdepappersinstitut eller en svensk filial till ett ut-
ländskt värdepappersinstitut förvalta att skyddas bättre jämfört med vad
som gäller i dag. Samtidigt kommer skyddet aktualiseras endast om vissa
mycket speciella omständigheter föreligger, nämligen att institutet har gått
i konkurs och att investeringar förlorats på grund av bristande rutiner i
institutet eller oegentligheter. Som diskuterats ovan är det mycket svårt att
uttala sig om i vilken grad skyddet för framför allt små investerare kom-
mer att förbättras, även om det står klart att de kommer att hamna i ett
bättre läge än i dag.

Investerarskyddet skall bekostas av de institut som tillhör systemet. Av-
gifterna skall täcka dels administrationskostnaderna hos Insättningsgaran-
tinämnden, dels kostnaderna för tillhandahållandet av skyddet. Avgifterna
kommer i hög grad att vara beroende av vilken lösning Insättningsgaran-
tinämnden väljer för att säkerställa utbetalningar. Sannolikt kommer av-
gifterna att vara högst i systemets uppbyggnadsskede och efter uppkomna
skadefall. Sammantaget kommer förslaget att leda till ökade kostnader för
instituten, men det är inte möjligt att bedöma omfattningen av dessa kost-
nader. Det kan inte uteslutas att de ökade kostnaderna för instituten i nå-
gon mån kommer att återspeglas i de priser instituten erbjuder kunderna.

De medel som nämnden väljer att fondera skall placeras på räntebärade
konto hos Riksgäldskontoret. Insättningsgarantinämnden kan även un-
dantagsvis låna hos Riksgäldskontoret. Investerarskyddet kommer i dessa
delar att få en viss påverkan på statsskulden. Hur stor denna påverkan blir
beror ytterst på vilken finansieringslösning nämnden väljer.

En del av den avgift instituten betalar till Insättningsgarantinämnden
skall täcka administrationen av skyddet. Några kostnader för staten i an-
ledning av nämndens verksamhet kommer därför inte att uppkomma.

Förslaget bedöms inte leda till något ökat resursbehov för Finansin-
spektionen. För domstolsväsendets del görs samma bedömning som när
insättningsgarantin infördes (prop. 1995/96:60 s. 119). Domstolarna
kommer endast att beröras av investerarskyddet om Insättningarantinämn-
dens beslut överklagas. Detta innebär att domstolarna kommer att påver-
kas endast i marginell omfattning. Förslaget bedöms inte leda till något
ökat resursbehov för domstolsväsendet.

92

14

Författningskommentar

Prop. 1998/99:30

14.1

Förslaget till lag om investerarskydd

Inledande bestämmelser

Första stycket i paragrafen beskriver lagens huvudsakliga tillämpnings-
område. Av andra stycket framgår att administrationen av investerarskyd-
det skall skötas av Insättningsgarantinämnden. I administrationen ingår
bl.a. att fastställa avgifter för de institut som omfattas av skyddet och att i
övrigt besluta i frågor som rör skyddets utformning.

Definitioner

Paragrafen innehåller vissa definitioner som är av central betydelse för
bestämmelserna i lagen.

När det i lagen talas om investerare avses den som genom avtal med in-
stitutet har intagit ställning av uppdragsgivare eller den person for vars
räkning uppdraget utförts. Begreppet investeringstjänst är också nytt i den
finansiella lagstiftningen och betecknar alla de verksamheter som faller
under investerarskyddets tillämpningsområde. Huvudsakligen överens-
stämmer dock begreppet med de verksamheter som ett värdepappersin-
stitut får bedriva efter tillstånd av Finansinspektionen.

Investerarskyddets omfattning

(Artikel 2.2)

Paragrafen behandlar investerarskyddets räckvidd i fråga om till-
gångsslag. Av första stycket framgår att skyddet gäller för finansiella in-
strument och likvida medel. Finansiella instrument omfattas av skyddet
endast om ett institut förfogar över dem i samband med att en investe-
ringstjänst utförs. Endast den omständigheten att ett kontoförande institut
obehörigen vidtar åtgärder på en investerares konto hos Värde-
papperscentralen VPC AB (VPC) är således inte en händelse som träffas
av investerarskyddet. I sådana fall kan dock skadeståndsreglerna i aktie-
kontolagen (1989:827) vara tillämpliga (eller motsvarande bestämmelse i
den föreslagna lagen om kontoföring av finansiella instrument som före-
slås ersätta aktiekontolagen).

De regler som ett värdepappersinstitut skall rätta sig efter innebär att in-
stitutet är skyldigt att avskilja pengar som tillhör investerare från sina egna

93

tillgångar. Detta gäller för samtliga de tjänster som omfattas av investe-
rarskyddet, såvida inte institutet har tillstånd att ta emot medel på konto.
Medel på konto omfattas emellertid av insättningsgarantin. Instituten är
med andra ord regelmässigt redovisningsskyldiga för medel som de hand-
har i samband med de tjänster som omfattas av skyddet.

Fordringsrätter, t.ex. en fordran på skadestånd för felaktig rådgivning,
faller inte inom investerarskyddets tillämpningsområde.

Det kan tänkas uppkomma situationer där rätt till ersättning föreligger
enligt både investerarskyddet och insättningsgarantin. Direktivet föreskri-
ver att ersättning i sådana fall bara skall kunna betalas från ett av syste-
men (artikel 2.3). I andra stycket sägs därför att insättningsgarantin skall
tillämpas vid konkurrens mellan ersättningssystemen.

Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 7.

Paragrafen behandlar investerarskyddets tillämpning på svenska värde-
pappersinstitut.

Första stycket kan ses som en upplysning. Svenska värdepappersinstitut
tillhör investerarskyddet - investerarnas tillgångar är skyddade - oavsett
om institutet i fråga skulle bryta mot bestämmelser, inte betala avgifter
osv. Remediet mot värdepappersinstitut som inte följer bestämmelserna är
att deras tillstånd att bedriva värdepappersrörelse kan återkallas. Skyddet
fortsätter dock att gälla för investerarnas tillgångar (se kommentaren till
28 §).

I andra stycket föreskrivs, i enlighet med investerarskyddsdirektivet, att
ett svenskt värdepappersinstituts tillhörighet till investerarskyddet här i
landet även skall omfatta investerare som anlitar institutets filialer i andra
EES-länder. Skyddet far i sådana fall inte vara bättre än det investe-
rarskydd som gäller i värdlandet (det s.k. exportförbudet).

Enligt tredje stycket skall svenska institut med filialer utanför EES kun-
na ansöka om att deras filialer skall tillhöra det svenska investerarskyddet.
Detta motsvarar vad som gäller för insättningsgarantin.

En och samma investerare kan ha anlitat såväl värdepappersinstitutets
huvudverksamhet som dess filial, t.ex. en person som flyttar mellan olika
länder. Om filialen inte omfattas far en uppdelning ske beroende på vad
som kan vara hänförligt till huvudverksamheten respektive filialen. Frå-
gorna om svenska instituts filialer utomlands har behandlats närmare i
avsnitt 7.5.2.

(Artikel 7.1)

Paragrafen avser i praktiken endast filialer till institut från länder utanför
EES som inte omfattas av ett skydd som minst motsvarar det som gäller
inom EES. En sådan filial behöver ett särskilt filialtillstånd enligt 2 kap.

Prop. 1998/99:30

94

7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse för att få etablera sig i Sve- Prop. 1998/99:30
rige. För tillstånd krävs bl.a. att filialen tillhör ett investerarskydd som
minst motsvarar de krav som gäller inom EES.

Enligt första stycket i förevarande paragraf kan utländska värdepap-
persinstitut ansöka hos insättningsgarantinämnden om att få tillhöra det
svenska investerarskyddet, och på så sätt få tillträde till den svenska
marknaden även om de inte har ett godtagbart hemlandsskydd.

Av andra stycket framgår att om sådana institut tillhör ett investe-
rarskydd i hemlandet som omfattar filialen i Sverige skall den ersättning
som investeraren får från institutets hemlandsskydd avräknas från ersätt-
ningen från det svenska skyddet.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.3.

(Artikel 7.1)

Paragrafen behandlar s.k. kompletteringsskydd för utländska instituts fili-
aler. Möjlighet till sådan komplettering finns dels för filialer till värde-
pappersinstitut från andra EES-länder (första stycket), dels för filialer till
värdepappersinstitut från länder utanför EES som har ett hemlandsskydd
som uppfyller de krav som gäller inom EES (andra stycket).

För kompletteringsanslutna filialer gäller att det är systemet i filialens
hemland som står för "bottenskyddet" vid ett ersättningsfall och att det
svenska investerarskyddet endast svarar för en kompletterande del (tredje
stycket). Den totala ersättningen får dock inte överstiga vad som maximalt
kan betalas ut enligt det svenska investerarskyddet.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.3.

Ersättning från investerarskyddet

(Artikel 2.2)

Paragrafen behandlar investerarskyddets tillämpning i tiden och överens-
stämmer i huvudsak med 8 § lagen om insättningsgaranti.

I första stycket anges att ett beslut att försätta ett värdepappersinstitut i
konkurs är en förutsättning för att skyddet skall kunna tas i anspråk. En
annan förutsättning är att investeraren inte kan få ut sina finansiella in-
strument eller medel. Det är här inte fråga om endast ett tillfälligt hinder
för investeraren att få ut instrumenten, som kan bero på att konkursför-
valtaren är tvungen att utreda äganderättsfrågor m.m., utan om ett defini-
tivt konstaterande av att investeraren inte kan, och inte heller kommer att
kunna, få ut instrumenten från institutets konkursbo. I praktiken torde så
vara fallet endast när instrumenten inte finns kvar eller då separationsrätt
inte föreligger. Att investeraren inte skall behöva föra en process om bätt-

95

re rätt mot en eventuell förvärvare av tillgångarna innan han kan få ersätt- Prop. 1998/99:30
ning följer av lydelsen att investeraren från institutet inte kan få ut till-
gångarna (se vidare avsnitt 9.1). Detsamma bör, som Lagrådet påpekat,
gälla om investeraren nekas att utfå finansiella instrument av konkursboet,
under hänvisning till att tillgångarna hör till konkursinstitutet på grund av
att separationsrätten inte gäller. Om Insättningsgarantinämnden är av en
annan uppfattning än konkursboet i en sådan fråga kan nämnden föra en
process mot konkursboet om bättre rätt till egendomen.

Enligt andra stycket kan dock investerarskyddet beträffande utländska
filialer i Sverige komma att aktualiseras vid en annan tidpunkt, nämligen
då investerarnas tillgångar blir indisponibla genom ett beslut av en ut-
ländsk myndighet. Bestämmelsen har sin bakgrund i att andra medlems-
länder har en annorlunda obeståndsrätt och andra rättsliga institut som vid
sidan av konkurs kan göra tillgångarna indisponibla, t.ex. företagsrekon-
struktion.

Vad som skall förstås med att tillgångarna inte är tillgängliga bör över-
lämnas till rättstillämpningen att avgöra. Begreppet kommer från investe-
rarskyddsdirektivet och vägledande motivuttalanden om dess tolkning bör
därför göras med försiktighet. Det är emellertid klart att varje beslut som
innebär att investeraren förlorar möjligheten att förfoga över sina tillgång-
ar inte behöver innebära att dessa inte är tillgängliga.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.4.

(Artikel 2.4)

I paragrafen regleras hur ersättningen skall bestämmas. Enligt första
stycket skall instrumenten värderas efter marknadsvärdet på konkursda-
gen. De flesta instrument som omfattas av skyddet torde normalt vara fö-
remål för kurssättning och regelbunden handel på värdepappersmarkna-
den, exempelvis vid Stockholms fondbörs. I sådana fall skall den senast
noterade betalkursen normalt anses motsvara marknadsvärdet. Detta gäl-
ler inte bara kurser vid handel som sker vid en börs eller auktoriserad
marknadsplats utan även de kursnoteringar som sker vid handel genom
värdepappersinstitut. Som exempel kan nämnas den handel som sker vid
InnovationsMarknaden (IM) och Aktietorget samt den kursinformation
som publiceras av Stockholms Börsinformation (SBI). Andra exempel är
den handel som sker på den s.k. Nya Marknaden i Fondbörsens handels-
system och de kursnoteringar som anges på vissa värdepappersinstituts
hemsidor på internet.

Enligt andra stycket skall ersättningen omfatta även rätt till ränta. Detta
förutsätter emellertid att rätt till ränta föreligger enligt lag eller avtal. Om
det föreligger rätt till ränta enligt räntelagen (1975:635) eller om medlen
skulle ha varit insatta på ett räntebärande klientmedelskonto hos annat
institut kan således ersättning utgå för ränta fram till dagen för konkurs-
beslutet.

96

Av tredje stycket följer att instrument som är denominerade i annat Prop. 1998/99:30
lands valuta skall räknas om till svenska kronor när ersättningen bestäms.
Detsamma gäller utländska medel. I sådana fall skall omräkningskursen
vara den senaste köpkursen enligt den fixkurs som fastställts vid avista-
handel med valuta den dag då konkursbeslutet meddelas.

(Artikel 4.1)

Första stycket begränsar den maximala ersättning som en investerare kan
få till 250 000 kronor per institut. Bestämmelsen behandlas närmare i av-
snitt 8.

I paragrafens andra stycke har som en följd av Lagrådets yttrande till-
kommit en bestämmelse som klargör investerarskyddets ställning i för-
hållande till andra ersättningsformer. Ersättning från investerarskyddet
skall enligt bestämmelsen inte utgå om investeraren redan har erhållit er-
sättning för sin förlust genom utdelning i konkursen eller på grund av rätt
till försäkringsersättning eller skadestånd. Skulle den erhållna ersättning-
en vara lägre än 250 000 kronor och investeraren förlust inte täckas helt
och hållet, kan dock investeraren erhålla ersättning från investerarskyddet
upp till sammantaget 250 000 kronor. Vänder sig investeraren först till
investerarskyddet har han rätt till ersättning utan avräkning för vad som
kan tänkas utgå i annan form. Investerarskyddet träder då in i investera-
rens rätt i förhållande till annan till den del ersättning utgått (se avsnitt 9.3
och kommentaren till 21 och 22 § §).

10 §

(Artikel 8.3)

Om det framkommer att en investerare handlat på någon annans vägnar
och därför inte är den egentligen berättigade, skall detta ligga till grund
för bedömningen av ersättningsfrågan. Av 2 § framgår att även de för vars
räkning investeringen skett i sådana fall betraktas som investerare enligt
lagen. Det nu sagda gäller även när flera personer är delaktiga i en ge-
mensam investering. Att fondandelsägare inte kan åberopa denna be-
stämmelse för att få ersättning från skyddet såvitt avser tillgångar i fonden
följer av undantaget i 12 §.

11 §

Paragrafen behandlar den situationen att de tillgångar ersättningen avser
har pantsatts. Enligt paragrafen skall panträtt i sådant fall gälla i den ut-
betalda ersättningen (s.k. surrogation). Detta får till följd att Insättnings-

4 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 30

garantinämnden inte skall betala ut ersättningen till investeraren. Det blir i Prop. 1998/99:30
stället panthavaren som får bestämma till vem utbetalning skall ske.

Panträtt i medel som täcks av investerarskyddet torde vara sällsynt.
Kravet på att redovisningsmedel skall sättas in på konto i bank gör att
medlen normalt finns på ett konto hos ett annat institut och därför täcks av
insättningsgarantin.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

Undantag från investerarskyddet

12 §

(Artikel 8.3)

Av första stycket framgår att andelsägare i en värdepappersfond inte har
rätt till ersättning såvitt avser tillgångar i fonden. Detta gäller även an-
delsägare i s.k. nationella fonder enligt lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder. Rätten till ersättning tillkommer i dessa fall fondbolaget.

Motsvarande gäller för s.k. fondförsäkring, där den försäkrade själv kan
välja i vilken värdepappersfond som försäkringspremien skall placeras. I
dessa fall är det försäkringsbolaget som formellt är fondandelsägare och
som därmed undantas från rätten till ersättning.

Lagrådet har efterfrågat bestämmelsens inverkan på tillgångar inom
premiepensionssystemet. Bestämmelsen tar sikte även på andelsägare in-
om premiepensionssystemet. Enligt bestämmelserna i 8 kap. lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension har den enskilde pensions-
spararen rätt att bestämma var medel motsvarande den för pensionsspara-
ren fastställda pensionsrätten för premiepension skall placeras. Medlen far
placeras i värdepappersfonder och hos utländska fondföretag som har rätt
att utöva fondverksamhet i Sverige enligt lagen (1990:1114) om värde-
pappersfonder. Medlen får också placeras i värdepappersfonder som för-
valtas av ett för detta ändamål inrättat statligt fondbolag. Premiepensions-
systemet är utformat som ett fondförsäkringssystem, vilket bl.a. innebär
att det är Premiepensionsmyndigheten som skall vara andelsägare i de
värdepappersfonder där medlen placeras. Därmed får myndigheten anses
vara den för vilken investeringen görs. Pensionsspararna har i sin tur en-
dast en fordran på staten och kan alltså inte göra anspråk på ersättning.

I dessa fall tar alltså den förevarande bestämmelsen i första hand sikte
på Premiepensionsmyndigheten, som således inte kan få ersättning genom
investerarskyddet om tillgångar i fonden skulle vara försvunna. Fondbo-
laget i fråga kan dock få ersättning i sin egenskap av investerare, dock
med högst 250 000 kronor. Det kan i sammanhanget nämnas att en pen-
sionssparare har en självständig rätt att, vid sidan av Premiepensionsmyn-
digheten, föra talan om skadestånd om fondandelar som myndigheten
förvärvat för hans räkning gått ned i värde (se 8 kap. 7 § lagen om in-
komstgrundad ålderspension).

Om pensionssparare inom premiepensionssystemet inte väljer någon
särskild förvaltare kommer pensionsmedlen att placeras i en särskild fond,

98

premiesparfonden, inom Allmänna pensionsfonden. Premiesparfonden Prop. 1998/99:30
skall förvaltas av en ny sjunde fondstyrelse. Eftersom placeringen i detta
fall inte sker hos ett värdepappersinstitut omfattas tillgångarna i inte av
investerarskyddet.

Bestämmelsen, som är ett undantag till den regel som finns i 10 §, har
på Lagrådets förslag flyttats till från 10 § till 12 §. Den har behandlats
närmare i avsnitt 7.3.

Genom bestämmelsen i andra stycket utesluts tillgångar som ingår i in-
dividuellt pensionssparande från investerarskyddet. Bestämmelsen har
behandlats utförligt i avsnitt 7.2.3.

13 §

(Artikel 4.2 jämte bilaga I)

Genom paragrafen görs samma undantag från kretsen av ersättningsbe-
rättigade som för insättningsgarantin. Undantaget innebär att sådana in-
stitut som åtar sig att utföra investeringstjänster inte själva kan erhålla
ersättning om de anlitat ett annat institut för att utföra en investe-
ringstjänst Detta gäller dock endast sådana institut som tillhör investe-
rarskyddet. Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.3.

14 §

(Artikel 3)

I paragrafen föreskrivs att rätt till ersättning inte skall finnas om en in-
vesterares krav avser tillgångar som varit föremål för häleribrott. Rege-
ringen har i prop. 1998/99:19 föreslagit att det införs ett nytt brott - pen-
ninghäleri - i brottsbalken. Den nya brottsbestämmelsen tar sikte på några
av de gärningar som för närvarande är straffbelagda inom ramen för
brottsbalkens generella häleribestämmelse (9 kap. 6 § första stycket 3 och
4 brottsbalken). Brottsbestämmelsen innebär dock en viss utvidgning jäm-
fört med gällande rätt på så sätt att t.ex. brott varigenom skatt, tull eller
annan avgift undandras det allmänna skall kunna vara s.k. förbrott till
penninghäleri.

Hänvisning görs i paragrafen till såväl häleri och häleriförseelse som de
nya brotten penninghäleri och penninghäleriförseelse eftersom häleri i
vissa fall kan innefatta penninghäleri. Bestämmelsen tar endast sikte på de
tillgångar som varit föremål för häleribrott, dvs. har investeraren krav som
avser andra tillgångar kan han fa ersättning för dessa. En förutsättning för
att paragrafen skall vara tillämplig är att det föreligger en dom som har
vunnit laga kraft. Nämnden kan i avvaktan på att det föreligger en laga-
kraftvunnen dom besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut
(18 §).

Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

99

Utredning och utbetalning av ersättning

Prop. 1998/99:30

15 §

(Artikel 9.1)

Paragrafens forsta stycke innehåller en preklusionsregel som innebär att
investeraren skall framställa sitt krav inom ett år från konkursen om han
inte skall förlora rätten till ersättning.

Andra stycket behandlar den situationen att investeraren inte har kunnat
framställa sitt krav inom den frist sin avses i första stycket. Om det varit
omöjligt för investeraren att framställa begäran om ersättning i tid, skall
den inte avvisas av den anledningen. Vad som utgör tillräckliga omstän-
digheter i detta avseende får avgöras i tillämpningen mot bakgrund av
liknande situationer på andra områden.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 9.1.

16 §

Paragrafen behandlar konkursförvaltarens arbetsuppgifter med anledning
av investerarskyddet. Konkursförvaltaren spelar en central roll i en ersätt-
ningssituation. Vid en konkurs vänder sig investerarna sannolikt till för-
valtaren för att framställa krav på att fa ut sina finansiella instrument med
separationsrätt. Det torde således normalt vara konkursförvaltaren som
först upptäcker om det finns anledning för investerare att vända sig till
investerarskyddet för att framställa anspråk på ersättning. Förvaltaren
åläggs därför att informera investerare när han upptäcker att dessa kan ha
rätt till ersättning. Förvaltaren kommer också att ha tillgång till uppgifter
som Insättningsgarantinämnden behöver. Det kan vara fråga om ägarför-
teckningar, köp- och säljnotor samt avtal med kunder. Sådan uppgifter
skall förvaltaren vara beredd att lämna till Insättningsgarantinämnden.
Konkursförvaltaren åläggs dock inte något särskilt utredningsansvar för
förhållanden som gäller de olika investerarnas krav. Det är endast me-
ningen att förvaltaren skall förmedla den information som han själv be-
sitter eller införskaffar för boutredningen och som har betydelse för in-
sättningsgarantinämndens ställningstagande till investerarnas anspråk mot
investerarskyddet.

I den mån det behövs en särskild utredning utöver vad som sker i kon-
kursärendet skall den göras av Insättningsgarantinämnden. Det kan gälla
förhållanden som är av intresse specifikt för tillämpningen av reglerna i
investerarskyddsärendet eller rättsliga frågor av annat slag. Förvaltaren är
därvid skyldig att bistå nämnden i dess utredning genom att tillhandahålla
uppgifter som efterfrågas och som är tillgängliga för förvaltaren. Det kan
inte uteslutas att förvaltaren i vissa fall kommer att få delta i begränsad
omfattning när sådana uppgifter eftersöks. Sammanställningar, uträkning-
ar eller liknande bearbetning av tillgängligt material är förvaltaren dock
inte skyldig att medverka till.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1

100

17 §

(Artikel 9.2)

I bestämmelsen behandlas inom vilken tid nämnden skall betala ut ersätt-
ning. Paragrafen motsvaras av 9 § lagen om insättningsgaranti. Till skill-
nad mot vad som gäller för insättningsgarantin utgår fristen inte från kon-
kursbeslutet utan från när det berättigade i kravet och ett belopp slutligt
har fastställts. Beroende på hur lång tid det tar att utreda ett krav kan den
tid som löper från konkursdagen variera från fall till fall. I och med att
Insättningsgarantinämnden tagit ställning till investerarens krav börjar
emellertid fristen - som uppgår till två veckor - att löpa. Bestämmelsen
har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

18 §

(Artikel 9.3)

Ovan har behandlats det fallet att någon som begär ersättning från inves-
terarskyddet enligt en lagakraftvunnen dom har dömts för häleri eller pen-
ninghäleri (se kommentaren under 14 §). I sådana fall skall nämnden inte
betala ut ersättning, om de tillgångar ersättningen skulle avse varit före-
mål för brottet. Om det pågår en rättegång bör nämnden tills vidare hålla
inne en eventuell utbetalning. Ett beslut att tills vidare hålla inne en utbe-
talning faller automatiskt om det meddelas en fallande dom och domen
vinner laga kraft. Om åtalet ogillas bör nämnden - sedan tiden för över-
klagande har gått ut - betala ut ersättningen till investeraren. Det nu
nämnda överensstämmer med vad som föreskrivs i investerarskyddsdi-
rektivet (artikel 9.3).

Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

Återbetalning av ersättning

19 §

Bestämmelsen har utformats efter förebild i 18 § lagen om insättnings-
garanti och 34 § lönegarantilagen (1992:497). Enligt första och andra
styckena kan den som lämnar oriktiga uppgifter eller på annat sätt tar
emot felaktig betalning eller betalning med för högt belopp bli återbetal-
ningsskyldig.

Enligt föärde stycket kan återbetalningsskyldigheten efterges. Eftergift
kan ske antingen av återbetalningsskyldigheten som sådan eller av t.ex.
skyldigheten att betala ränta på kapitalbeloppet. Allmänt sett bör mindre
belopp i högre utsträckning kunna efterges, om inte omständigheterna är
försvårande eller det annars skulle vara stötande om betalningsmottagaren
undgår återbetalningsskyldighet.

Prop. 1998/99:30

101

Information

Prop. 1998/99:30

20 §

(Artikel 10.1)

Paragrafen har sin motsvarighet i 11 § lagen om insättningsgaranti. Av
första stycket följer ett åläggande för varje institut att informera sina kun-
der om investerarskyddet. Informationen får anpassas efter förhållandena i
olika situationer. Normalt sett bör det vara tillräckligt att kunderna på oli-
ka sätt uppmärksammas på att investerarskyddet finns. Därutöver bör
närmare information finnas lätt tillgänglig i form av informationsbroschy-
rer eller liknande. Det får förutsättas att personal som har hand om kunder
är väl insatt i vad som gäller för investerarskyddet och kan besvara direkta
frågor. När ett nytt kundförhållande upprättas med en investerare bör den-
ne särskilt uppmärksammas på skyddet.

Andra stycket innebär att information skall hållas tillgänglig på svenska
språket. Bestämmelsen torde ha störst betydelse när ett utländsk värde-
pappersinstitut etablerar en filial i Sverige.

I tredje stycket upplyses att marknadsföringslagens bestämmelser gäller
i fråga om information som är av betydelse för konsumenter. Stycket har
utformats enligt Lagrådets förslag.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.1.

Övertagande av fordran

21 §

(Artikel 12)

I första stycket sägs att staten träder in framför investeraren i dennes rätt
mot värdepappersinstitutet när investerarskyddet har betalat ut ersättning.
Vid utdelning i institutets konkurs skall alltså statens regressfordran ha
företräde framför investerarens eventuella restfordran. Bestämmelsen tar
bara sikte på förhållandet mellan staten och investeraren. Den påverkar
således inte övriga oprioriterade borgenärers rätt till utdelning. Dessutom
torde den i regel bli tillämplig endast om investerarens krav mot institutet
överstiger 250 000 kronor, dvs. det maximala belopp som kan ersättas
enligt investerarskyddet. Som exempel kan nämnas att investerarens krav
uppgår till 1 000 000 kronor och att maximal ersättning betalats från in-
vesterarskyddet. Vid en trettioprocentig utdelning för oprioriterade ford-
ringar i institutets konkurs far i sådana fall staten tillbaka hela det utbetal-
da beloppet om 250 000 kronor och investeraren 50 000 kronor för sin
restfordran om 750 000 kronor. Investerarens totala ersättning blir alltså i
ett sådant fall 300 000 kronor oavsett investerarskyddet. Fördelen för in-
vesteraren är dock att ersättningen från investerarskyddet ofta kan utbeta-
las snabbare.

102

Andra stycket likställer utländska skyddssystem med det svenska in-
vesterarskyddet i detta avseende.

Paragrafen har omarbetats som en följd av Lagrådets yttrande och be-
handlats i avsnitt 9.3.

22 §

Iförsta stycket regleras statens regressrätt mot en eventuell försäkringsgi-
vare. Enligt 5 kap. 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse är alla
värdepappersinstitut skyldiga att ha en ansvarsförsäkring. Det är troligt att
en stor del av de fall som täcks av investerarskyddet också täcks av insti-
tutets ansvarsförsäkring. I sådana fall har staten rätt att återkräva utbetalt
belopp av försäkringsgivaren, givetvis enligt de villkor som gäller för för-
säkringen. Staten har därvid företräde för sin regressfordran framför in-
vesteraren. För investerarens del innebär bestämmelsen att det belopp som
har betalats ut från investerarskyddet avräknas när en eventuell försäk-
ringsersättning fastställs.

Det kan även inträffa att rätt till ersättning föreligger enligt både den fö-
reslagna lagen om kontoföring av finansiella instrument, som är tänkt att
ersätta aktiekontolagen (1989:827), och investerarskyddet. Om Insätt-
ningsgarantinämnden i sådana fall betalar ut ersättning skall staten enligt
andra stycket ha regressrätt mot den centrala värdepappersförvararen eller
det kontoförande institutet med företräde framför investeraren.

Bestämmelserna har utformats enligt förslag från Lagrådet och har be-
handlats i avsnitt 7.2.1, 8 och 9.3.

Ingripanden och uteslutning av institut

23-26 §§

(Artikel 5 och 7.2)

I huvudsak överensstämmer bestämmelserna med vad som gäller enligt
lagen om insättningsgaranti. Reglerna skiljer på värdepappersinstitut som
automatiskt tillhör investerarskyddet, genom att de beviljats tillstånd att
bedriva värdepappersrörelse, och sådana filialer till svenska eller utländ-
ska institut som omfattas av kompletteringsskydd.

För institut som tillhör skyddet obligatoriskt och som inte uppfyller sina
förpliktelser gäller enligt 23 § att Insättningsgarantinämnden skall under-
rätta Finansinspektionen om detta, varvid inspektionen får vidta åtgärder
enligt de sanktionsregler som finns i lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse. Underlåter ett sådant institut att betala avgifter leder detta till att
tillståndet att bedriva värdepappersrörelse kan dras in.

Övriga paragrafer behandlar filialer som anslutits frivilligt till det
svenska investerarskyddet. 24 § behandlar filialer till institut från andra
EES-länder. Dessa står under hemlandets auktorisation och tillsyn och
omfattas av ett investerarskydd där. Det kan därför inte i Sverige bli fråga

Prop. 1998/99:30

103

om att dra in tillståndet om det utländska institutet skulle försumma sina
förpliktelser. I stället kan det kompletterande skyddet från det svenska
investerarskyddet upphöra att gälla.

När det gäller filialer till utländska institut från länder utanför EES får
man skilja mellan filialer som har ett fullgott hemlandsskydd och filialer
som inte har ett sådant skydd. Filialer som inte omfattas av något skydd
eller av ett alltför dåligt skydd måste anslutas till det svenska investe-
rarskyddet för att far verka i Sverige. Dessa behandlas på samma sätt som
svenska institut, dvs. uppfyller de inte sina förpliktelser riskerar de att
filialtillståndet att driva värdepappersrörelse återkallas. Detta följer av 23
§ i den föreslagna lagen om investerarskydd och 6 kap. 8 d § tredje styck-
et lagen om värdepappersrörelse. För filialer som har ett fullgott hem-
landsskydd gäller enligt 25 § motsvarande som för filialer till institut från
andra EES-länder, dvs. skyddet kan upphöra att gälla. En skillnad är dock
att hemlandsmyndigheten inte behöver samtycka till åtgärden. 1 26 § in-
förs en motsvarande bestämmelse för svenska värdepappersinstituts filia-
ler i länder utanför EES som efter särskilt beslut av Insättningsgaranti-
nämnden omfattas av det svenska investerarskyddet.

Bestämmelserna har behandlats närmare i avsnitt 10.2.

27 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 22 § lagen om insättningsgaranti. I pa-
ragrafen anges att om Insättningsgarantinämnden har beslutat att skyddet
inte längre skall gälla hos ett värdepappersinstitut skall institutet under-
rätta sina investerare om beslutet. De fall där detta kan bli aktuellt är när
nämnden beslutat att ett kompletteringsskydd inte längre skall gälla för en
filial i tredje land till ett svenskt värdepappersinsitut eller att skyddet inte
längre skall gälla hos ett utländskt institut som frivilligt ansökt om att dess
filial i Sverige skall tillhöra det svenska skyddet.

I enlighet med vad som uttalades när Insättningsgarantin infördes far
det förutsättas att insättama informeras om ett beslut med motsvarande
innebörd av Finansinspektionen (se prop. 1995/96:60 s. 131). Det finns
därför inte skäl att införa bestämmelser för sådana situationer i den nu
föreslagna lagen.

28 §

(Artikel 6)

Paragrafen behandlar frågan om vad som gäller när ett värdepappersin-
stitut efter beslut av Insättningsgarantinämnden inte längre tillhör investe-
rarskyddet eller förlorat sitt tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Pa-
ragrafen, som har sin motsvarighet i 23 § lagen om insättningsgaranti,
stadgar att ett beslut som innebär att skyddet inte längre skall gälla för
tillgångar i ett institut, inte inverkar på skyddet av de tillgångar som om-
fattades av skyddet när beslutet meddelades.

Prop. 1998/99:30

104

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.2

Prop. 1998/99:30

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 §

I första stycket anges att värdepappersinstituten skall bekosta investe-
rarskyddet genom att betala avgifter till Insättningsgarantinämnden.

Det som sägs i andra stycket första meningen innebär att investe-
rarskyddet varken skall underfinansieras eller överfinansieras. Insätt-
ningsgarantinämnden skall bestämma avgifter som motsvarar de upp-
skattade kostnaderna för att säkerställa eventuella utbetalningar och
nämndens administration. I ett inledningsskede kan det bli fråga om att
betala högre avgifter för att bygga upp en viss kapacitet. Andra meningen
behandlar avgiftssättningen i förhållande till instituten. En faktor som
skall ha betydelse vid avgiftssättningen är storleken av de tillgångar hos
institutet som omfattas av skyddet i relation till samtliga skyddade till-
gångar. Bestämmelsen hindrar inte att Insättninggarantinämnden tar hän-
syn också till andra faktorer vid avgiftssättningen. Vid fastställande av
avgifterna kan det t.ex. finnas skäl att premiera institut där sannolikheten
för att ersättningsfall uppstår är lägre. För att ett ersättningfall skall uppstå
krävs dels att ett institut skall ha gått i konkurs, dels att investeraren inte
kan få ut sin egendom. Att i förväg i avgiftssättningen beakta sannolikhe-
ten för att dessa händelser skall inträffa är svårt. Det kan dock inte ute-
slutas att Insättningsgarantinämnden kan finna kriterier som kan läggas
till grund för en mera sofistikerad avgiftssättning.

Tredje stycket innehåller, på Lagrådets inrådan, ett bemyndigande till
regeringen eller, efter vidaredelegation, Insättningsgarantinämnden att
meddela föreskrifter för hur avgiftsberäkningen skall gå till Genom att
avgiftssättningen delegeras kan denna anpassas på ett flexibelt sätt till den
metod nämnden väljer för att säkerställa utbetalningar. Avgiftssättningen
torde därigenom kunna bli effektivare och totalt sett leda till lägre avgifter
för instituten.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

30 §

Paragrafen behandlar den situationen att ett institut påbörjar eller avslutar
sin verksamhet under ett löpande kalenderår eller kompletteringsansluter
en filial under året. Med stöd av bestämmelsen kan nämnden ta hänsyn till
detta när avgifterna fastställs för institutet.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

105

31 §

Prop. 1998/99:30

I bestämmelsen behandlas hur Insättningsgarantinämnden skall förvalta
de medel nämnden förfogar över. I första stycket anges att medel som
nämnden förfogar över skall placeras på räntebärande konto hos Riks-
gäldskontoret, dvs. utan kreditrisk. Hur stor denna fondering skall vara är
beroende av hur nämnden väljer att säkerställa eventuella utbetalningar.
På Lagrådets inrådan sägs i andra meningen uttryckligen att medel på
konto även kan användas för kostnader för tillhandahållande av skyddet.

Av andra stycket framgår att nämnden har en möjlighet att låna medel i
Riksgäldskontoret. Denna möjlighet är viktig framför allt om ett ersätt-
ningsfall skulle inträffa och andra medel inte kan tas i anspråk för utbetal-
ning av eventuella ersättningsanspråk. Om nämnden utnyttjar lånemöjlig-
heten skall instituten stå för kostnaderna för lånet. Detta kan ske genom
en tillfällig avgiftshöjning eller på annat sätt.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

32 §

Paragrafen motsvarar 16 § lagen om insättningsgaranti och behandlar den
uppgiftsskyldighet som värdepappersinstituten har gentemot Insättnings-
garantinämnden. För att kunna fastställa institutens avgifter är det nöd-
vändigt att nämnden får del av uppgifter om institutens verksamhet. In-
sättningsgarantinämnden kan också behöva uppgifter i samband med ett
ersättningsfall.

Överklagande

33 §

Enligt första stycket får Insättningsgarantinämndens beslut överklagas till
allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt i första instans. Detta gäller
emellertid inte s.k. normbeslut, dvs. föreskrifter som en myndighet har
meddelat med stöd av bemyndiganden i lag. Överklagande av normbeslut
som meddelats av Insättningsgarantinämnden skall ske till regeringen.
Detta följer av 35 § verksförordningen (1995:1322).

Andra stycket innebär att prövningstillstånd krävs for att kammarrätten
skall pröva ett beslut.

Ikraftträdandebestämmelser

Lagen träder i kraft den 1 maj 1999. När det gäller 14 och 18 §§ träder
emellertid dessa bestämmelser i kraft den 1 juli 1999, dvs. samma dag
som de ändringar regeringen föreslagit i lagrådsremissen den 3 septem-
ber 1998 med förslag till åtgärder mot s.k. penningtvätt (se avsnitt 9.2).

106

14.2     Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

1 kap. 4 §

I enlighet med vad som bör gälla för investerarskyddet upphävs den be-
gränsning som finns i tredje stycket och som innebär ett etableringsförbud
för filialer till värdepappersföretag hemmahörande utanför EES som om-
fattas av ett hemlandsskydd som är bättre än det svenska skyddet (se vida-
re avsnitt 7.5.3).

1 kap. 7 och 7 b §§

Paragraferna behandlar bankaktiebolags underrättelseskyldighet gentemot
Finansinspektionen vid verksamhet genom filial i annat land inom EES
och Finansinspektionens skyldighet att vidarebefordra uppgifter till den
behöriga myndigheten i värdlandet. Genom ändringarna införs en skyl-
dighet för Finansinspektionen att upplysa om det investerarskydd som
gäller för bankens kunder, såväl vid nyetablering som vid ändrade förhål-
landen beträffande investerarskyddet.

7 kap. 18 §

Som en följd av att etableringsförbudet för filialer som omfattas av ett
hemlandsskydd som är bättre än det svenska skyddet tas bort, upphävs
också återkallelsegrunden i förevarande paragraf. (Se kommentaren till

1 kap. 4 § och avsnitt 7.5.3).

14.3     Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse

2 kap. 6 §

Ändringen innebär att bankinstitut måste tillhöra ett investerarskydd som
minst motsvarar de krav som gäller inom EES för att kunna få tillstånd att
bedriva värdepappersrörelse. För svenska värdepappersinstitut medför ett
tillstånd att bedriva värdepappersrörelse automatiskt att de omfattas av det
svenska investerarskyddet och att de blir skyldiga att medverka vid finan-
sieringen av det. För utländska bankföretag innebär ändringen att de kan
få tillstånd till filialetablering i Sverige om de i hemlandet har ett motsva-
rande skydd som även täcker den verksamhet som bedrivs genom filialen.
Utländska bankinstitut som saknar ett tillräckligt hemlandsskydd kan an-
söka om att få tillhöra det svenska skyddet, och på så sätt få möjlighet till
filialetablering i Sverige.

Prop. 1998/99:30

107

2 kap. 7 §

Prop. 1998/99:30

Genom ändringen tillkommer ytterligare ett villkor för att filialer till in-
stitut från ett land utanför EES skall kunna få tillstånd att bedriva värde-
pappersrörelse i Sverige, nämligen att filialen tillhör ett investerarskydd
som uppfyller de krav som gäller inom EES. Så kan vara fallet antingen
om hemlandsskyddet anses vara tillräckligt eller om institutet ansöker om
att filialen skall tillhöra det svenska investerarskyddet. Paragrafen har
också ändrats redaktionellt.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.5.3.

6 kap. 8 d §

Paragrafen behandlar ingripanden mot utländska företag. Eftersom förbu-
det mot etablering av en filial till ett utländskt värdepappersinstitut som
tillhör ett skydd som är bättre än de svenska skyddet tas bort, upphävs
andra stycket, som innehåller en motsvarande grund för återkallelse av
filialtillståndet, (se kommentaren till 1 kap. 4 § bankrörelselagen och av-
snitt 7.5.3).

Ändringen i tredje stycket (tidigare fjärde stycket) innebär att tillståndet
för filialer till värdepappersinstitut från länder utanför EES skall återkallas
om de inte fullgör sina skyldigheter mot investerarskyddet. Detta överens-
stämmer med vad som gäller för insättningsgarantin. Vidare har paragra-
fen ändrats redaktionellt.

6 kap. 9 §

I andra stycket har införts en ny grund för återkallelse av värdepappersrö-
relsetillstånd, nämligen den att ett institut inte fullgör sina skyldigheter
gentemot investerarskyddet.

Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.2.

14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.

19 §

Paragrafen behandlar statens och utländska skyddssystems regressrätt mot
institutet för ersättning som har betalats ut från insättningsgarantin. Be-
stämmelsen överensstämmer i sak med 21 § lagen om investerarskydd och
har, liksom den paragrafen, ändrats i sak i förhållande till förslaget i lag-
rådsremissen, som en följd av Lagrådets yttrande, (se kommentaren till
21 § lagen om investerarskydd och avsnitt 9.3).

108

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS

DIREKTIV NR 97/9/EG

av den 3 mars 1997

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

Bilaga 1

om system för ersättning till investerare

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA

DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 i
detta,

med beaktande av kommissionens förslagC),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande!2),

med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande!3),

i enlighet med det i artikel 189b i fördraget angivna förfarandet!4), och mot bakgrund av det den 18
december 1996 av förlikningskommittén godkända gemensamma utkastet,

(’) EGT nr C 321, 27.11.1993, s. 15 och EGT nr C 382, 31.12.1994, s. 27.

f2) EGT nr C 127, 7.5.1994, s. 1.

(3)  Yttrandet avgivet den 28 juli 1995.

(4)  Europaparlamentets yttrande av den 19 april 1994 (EGT nr C 128, 9.5.1994, s. 85), rådets
gemensamma ståndpunkt av den 23 oktober 1995 (EGT nr C 320, 30.11.1995, s. 9) och
Europaparlamentets beslut av den 12 mars 1996 (EGT nr C 96, 1.4.1996, s.28). Rådets beslut av den 17
februari 1997 och Europaparlamentets beslut av den 19 februari 1997 (ännu inte offentliggjort i
officiella tidningen).

109

med beaktande av följande:

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

1.  Rådet antog den 10 maj 1993 direktiv 93/22/EEG om investeringstjänster inom
värdepappersområdet (’). Detta direktiv utgör ett viktigt verktyg för att förverkliga den inre
marknaden för värdepappersföretag.

2.  I direktiv 93/22/EEG fastställs de försiktighetsregler som värdepappersföretag ständigt måste
iaktta, i synnerhet de regler som syftar till att i största möjliga utsträckning skydda
investerarnas rättigheter vad avser deras medel eller instrument.

3.  Inget tillsynssystem kan dock garantera fullständig säkerhet, i synnerhet inte när det är fråga
om bedrägerier.

4.  Skyddet för investerare och ett fortsatt förtroende för det finansiella systemet är viktiga
beståndsdelar för att den inre marknaden på det här området skall fullbordas och fungera på ett
riktigt sätt. Därför är det nödvändigt att varje medlemsstat förfogar över ett system för
ersättning till investerare som garanterar en lägsta gemensam skyddsnivå, åtminstone för små
investerare, om ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att fullgöra sina skyldigheter
gentemot sina investeringskunder.

5.  Små investerare skulle då kunna köpa investeringstjänster från värdepappersföretagens filialer
inom gemenskapen, eller genom att anlita gränsöverskridande tjänster, med samma förtroende
som om de anlitade inhemska värdepappersföretag, i vetskap om att de skulle vara berättigade
till en lägsta gemensam skyddsnivå om ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att
fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder.

(1) EGT nr L 141, 11.6.1993, s.27.

110

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

6.  I avsaknad av en lägsta gemensam skyddsnivå och för att kunna ge investerarna ett gott skydd,
kan en värdmedlemsstat anse sig ha goda skäl att tvinga värdepappersföretag inom
gemenskapen som bedriver verksamhet genom en filial eller genom att tillhandahålla tjänster i
värdlandet att ansluta sig till värdlandets ersättningssystem, om dessa företag inte är anslutna
till ett ersättningssystem för investerare i hemlandet, eller om detta system inte anses erbjuda
ett likvärdigt skydd. Ett sådant krav skulle kunna inverka menligt på den inre marknadens
funktion.

7.  Även om de flesta medlemsstater för närvarande har system för ersättning till investerare
omfattar dessa som regel inte alla värdepappersföretag med en enda auktorisation enligt
direktiv 93/22/EEG.

8.  Alla medlemsstater bör därför så snart som möjligt åläggas att inrätta ett eller flera system för
ersättning till investerare som alla värdepappersföretag i fråga skall vara anslutna till. Varje
system måste omfatta de medel eller instrument som ett värdepappersföretag förfogar över med
avseende på en investerares investeringstransaktioner och som, om företaget inte skulle vara i
stånd att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder, inte kan återställas till
investeraren. Detta påverkar inte på något sätt de regler och förfaranden som är tillämpliga i
varje medlemsstat vad gäller de beslut som skall fattas i händelse av obestånd eller när ett
värdepappersföretag träder i likvidation.

111

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

9.  Definitionen på ett värdepappersföretag innefattar de kreditinstitut som är auktoriserade att
tillhandahålla investeringstjänster. Dessa kreditinstitut bör också vara skyldiga att ansluta sig
till ett system för ersättning till investerare med avseende på sin investeringsverksamhet. Men
det är likväl inte nödvändigt att föreskriva att dessa kreditinstitut skall ansluta sig till två
system, om ett av systemen uppfyller kraven såväl i detta direktiv som i Europaparlamentets
och rådets direktiv 94/19/EGC) av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar. För
de värdepappersföretag som också är kreditinstitut kan det dock i vissa fall vara svårt att
upprätthålla en skillnad mellan de insättningar som omfattas av direktiv 94/19/EG och de
medel som innehas i samband med investeringsverksamheten. Medlemsstaterna bör därför ges
möjlighet att bestämma vilket av de två direktiven som skall tillämpas.

10. I direktiv 94/19/EG ges medlemsstaterna rätt att undanta kreditinstitut från skyldigheten att
tillhöra ett system för garanti av insättningar när kreditinstitutet tillhör ett system som skyddar
själva kreditinstitutet, och särskilt garanterar dess solvens. När ett kreditinstitut som tillhör ett
sådant system också är ett värdepappersföretag bör medlemsstaterna även ha rätt att på vissa
villkor befria företaget från skyldigheten att vara anslutet till ett system för ersättning till
investerare.

11. En harmoniserad miniminivå för ersättningen på 20 000 ecu per investerare bör vara tillräcklig
för att skydda små investerares intressen om ett värdepappersföretag inte skulle vara i stånd att
fullgöra sina skyldigheter gentemot sina investeringskunder. Det förefaller därför rimligt att
fastställa den harmoniserade miniminivån till 20 000 ecu. Emellertid kan det bli nödvändigt
med begränsade övergångsbestämmelser, liksom i direktiv 94/19/EG, i syfte att göra det
möjligt för systemen för ersättning att inrätta sig efter denna nivå eftersom denna också skall
gälla i de medlemsstater vilka, när detta direktiv antas, inte har tillgång till något sådant system.

(’) EGT nr L 135, 31.5.1994, s. 5.

112

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

12. Samma nivå har fastställts i direktiv 94/19/EG.

13. För att stimulera investeraren att välja värdepappersföretag med urskillning bör
medlemsstaterna tillåtas att ställa krav på att investeraren själv bär en del av den förlust han har
gjort. Skyddet för investeraren bör dock under alla omständigheter uppgå till minst 90 % av en
förlust så länge som den utgivna ersättningens nivå inte når upp till miniminivån inom
gemenskapen.

14. Vissa medlemsstaters system erbjuder en högre skyddsnivå än den lägsta gemensamma
skyddsnivån i detta direktiv, men det förefaller inte lämpligt att kräva en ändring av dessa
system på denna punkt.

15. Om system som erbjuder investerarna en högre skyddsnivå än den harmoniserade miniminivån
behålls inom gemenskapen kan detta, inom samma territorium, leda till skillnader i ersättning
och ojämlika konkurrensvillkor mellan de inhemska värdepappersföretagen och filialer från
andra medlemsstater. I syfte att råda bot på dessa olägenheter bör filialer tillåtas att ansluta sig
till sin värdmedlemsstats system så att de kan erbjuda sina investerare samma skydd som
systemen i de länder i vilka de är belägna. Därför bör kommissionen i sin rapport om
tillämpningen av detta direktiv ange i vilken utsträckning filialerna har använt sig av denna
möjlighet, liksom vilka eventuella problem de kan ha haft eller eventuella problem som har
uppstått i systemen för ersättning till investerare när bestämmelserna genomförs. Möjligheten
att låta hemländernas system erbjuda kompletterande skydd av denna typ på de villkor som
systemet ställer bör dock inte uteslutas.

113

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

16. Störningar på marknaden kan uppstå om filialer till vissa värdepappersföretag som har sitt säte i
en annan medlemsstat än i hemlandet erbjuder en högre skyddsnivå än de värdepappersföretag
som är auktoriserade i värdmedlemsstaten. Det är inte lämpligt att nivån på eller omfattningen
av skyddet i systemet för ersättning blir ett konkurrensmedel. Därför är det nödvändigt att,
åtminstone inledningsvis, slå fast att varken nivån på eller omfattningen av det skydd som
erbjuds av ett hemlands system till de investerare som har anlitat filialer i en annan
medlemsstat får överstiga vare sig den högsta nivå eller den största omfattning som erbjuds av
motsvarande system i värdmedlemsstaten. Eventuella störningar på marknaden skall utredas på
ett tidigt stadium med utgångspunkt från den erfarenhet som förvärvats och mot bakgrund av
utvecklingen i finanssektom.

17. Om en medlemsstat anser att vissa typer av investeringar eller särskilt angivna investerare inte
har behov av något särskilt skydd, bör den ha möjlighet att undanta dessa från skydd enligt
systemen för ersättning till investerare.

18. Flera medlemsstater har system för ersättning till investerare som hanteras av särskilda
professionella organisationer, medan andra medlemsstaters system har upprättats och
administreras med hjälp av lagstiftning. Denna skillnad i rättslig ställning ger problem endast i
ett avseende, och det är den obligatoriska anslutningen till och uteslutningen från systemen.
Därför är det nödvändigt att vidta åtgärder för att begränsa de befogenheter som ryms inom
systemen i detta avseende.

19. Investerare bör ersättas utan onödigt dröjsmål så snart det konstaterats att kravet är berättigat.
Det måste inom själva systemet finnas möjlighet att fastställa vad som är en rimlig frist inom
vilken krav skall framställas. Att denna frist har löpt ut bör dock inte anföras som skäl mot en
investerare som haft giltig anledning att inte i tid göra sina krav gällande.

114

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

20. Information till investerarna om metoderna för ersättning är ett väsentligt inslag i skyddet.
Enligt artikel 12 i direktiv 93/22/EEG är värdepappersföretag skyldiga att, innan de gör några
affärer med investerarna, informera dem om en eventuell tillämpning av ett ersättningssystem.
Därför skall det i detta direktiv fastställas regler om information till personer som avser att göra
investeringar om de ersättningssystem som gäller för deras investeringstransaktioner.

21. En oreglerad användning i marknadsföringssyfte av uppgifter om belopp och omfattning i
ersättningssystemet skulle kunna påverka stabiliteten i det finansiella systemet eller
investerarnas förtroende, och medlemsstaterna bör därför fastställa regler som begränsar
användningen av sådana uppgifter.

22. I princip åläggs genom detta direktiv alla värdepappersföretag att ansluta sig till ett system för
ersättning till investerare. Emellertid har medlemsstaterna rätt att, enligt de direktiv som
handlar om anslutningen av värdepappersföretag vilka har sina huvudkontor i tredje land,
särskilt enligt direktiv 93/22/EEG, avgöra huruvida och på vilka villkor filialer till
värdepappersföretag skall få utöva sin verksamhet på deras territorier. Sådana filialer har dock
inte rätt att fritt tillhandahålla tjänster i enlighet med artikel 59 andra stycket i fördraget, inte
heller kan de få tillstånd att etablera sig i andra medlemsstater än dem i vilka de redan är
etablerade. Följaktligen skall en medlemsstat som har givit sådana filialer tillträde avgöra hur
principerna i detta direktiv skall tillämpas på filialerna i enlighet med artikel 5 i direktiv
93/22/EEG, i syfte att skydda investerarna och upprätthålla det finansiella systemets integritet.
Det är mycket viktigt att investerare som anlitar sådana filialer har full kännedom om vilka
metoder för ersättning som gäller för dem.

23. Det är inte nödvändigt att i detta direktiv harmonisera finansieringsmetoderna för systemen för
ersättning till investerare, under förutsättning dels att kostnaden för dessa system i princip bärs
av värdepappersföretagen själva, dels att den finansiella kapaciteten hos systemen står i rimlig
proportion till deras åtaganden. Detta får dock inte innebära att stabiliteten i det finansiella
systemet i medlemsstaten i fråga äventyras.

115

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

24. Detta direktiv innebär inte att medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter görs ansvariga
gentemot investerarna, under förutsättning att ett eller flera system för ersättning till eller skydd
av investerare har upprättats och officiellt blivit godkända i enlighet med de villkor som anges i
detta direktiv.

25. Sammanfattningsvis förefaller det nödvändigt med en harmoniserad miniminivå för ersättning
till investerare för fullbordandet av den inre marknaden beträffande värdepappersföretag,
eftersom detta gör det möjligt för investerare att med större förtroende göra affärer med
värdepappersföretag, särskilt vad avser företag vilkas hemland är en annan medlemsstat och att
undvika de svårigheter som kan uppstå till följd av tillämpningen av värdländernas inhemska
bestämmelser om skydd för investerare, vilka inte är samordnade på gemenskapsnivå. Ett
bindande gemenskapsdirektiv är därför den enda lämpliga metoden för att nå det uppsatta
målet, i den allmänna avsaknaden av system för ersättning till investerare som motsvarar den
nivå som anges i direktiv 93/22/EEG. I detta direktiv anges dock bara den harmoniserade
miniminivå som krävs, och medlemsstaterna ges frihet att föreskriva större omfattning av eller
högre nivå på skyddet om de så önskar och ges även behövlig frihet vad gäller organiserandet
och finansieringen av systemen för ersättning till investerare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE:

116

Artikel 1

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

I detta direktiv avses med

1.  värdepappersföretag-. ett värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i

direktiv 93/22/EEG, som är

- auktoriserat i enlighet med artikel 3 i direktiv 93/22/EEG, eller

- auktoriserat som kreditinstitut i enlighet med direktiv 77/780/EEG(') och direktiv
89/646/EEG(2) och vars auktorisation omfattar en eller flera investeringstjänster upptagna i
avsnitt A i bilagan till direktiv 93/22/EEG.

2.  investeringsverksamhet: varje investeringstjänst såsom detta begrepp definieras i artikel 1.1 i
direktiv 93/22 EEG samt den tjänst som avses i punkt 1 i avsnitt C i bilagan till det direktivet.

3.  instrument: de instrument som är upptagna i avsnitt B i bilagan till direktiv 93/22/EEG.

4.  investerare: varje person som har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrument i
samband med en investeringstjänst.

(’) Rådets första direktiv (77/780/EEG) av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut. (EGT nr L 322, 17.12.1977, s.
30). Direktivet senast ändrat genom direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1).

(2) Rådets andra direktiv (89/646/EEG) av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut ,samt med ändring av direktiv
77/780/EEG. (EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 92/30/EEG
(EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52).

117

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

5.  filial', ett driftställe som är en rättsligt osjälvständig del av ett värdepappersföretag och som
tillhandahåller investeringstjänster som värdepappersföretaget har auktorisation att
tillhandahålla. Alla driftställen som har inrättats i samma medlemsstat av ett
värdepappersföretag med huvudkontor i en annan medlemsstat skall betraktas som en enda
filial.

6.  gemensam investeringsverksamhet', en investeringsverksamhet som utförs för två eller flera
personers räkning eller som två eller flera personer har rättigheter till och som tecknas av en
eller flera av dessa personer.

7.  behöriga myndigheter, de myndigheter som definieras i artikel 22 i direktiv 93/22/EEG. Dessa
myndigheter får, i förekommande fall, vara de som definieras i artikel 1 i rådets direktiv
92/30/EEG av den 6 april 1992 om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut/1).

Artikel 2

1. Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera system för ersättning till investerare införs
och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i
andra stycket och i artikel 5.3, får inget värdepappersföretag som är auktoriserat i medlemsstaten
bedriva investeringsverksamhet om det inte är anslutet till ett sådant system.

En medlemsstat kan dock undanta ett kreditinstitut som omfattas av detta direktiv från skyldigheten
att vara anslutet till ett system för ersättning till investerare, då kreditinstitutet enligt artikel 3.1 i
direktiv 94/19/EEG redan är undantaget från skyldigheten att vara anslutet till ett system för garanti
av insättningar, under förutsättning att det skydd och den information som ges till insättare också
ges investerare på samma villkor och investerare därmed åtnjuter ett skydd som åtminstone är
likvärdigt med det skydd som ges enligt ett system för ersättning till investerare.

118

(’) EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52.

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

En medlemsstat som utnyttjar denna möjlighet skall informera kommissionen om detta. Den skall
särskilt lämna information om dessa skyddssystems egenskaper och vilka kreditinstitut som
omfattas av dem med avseende på syftet med detta direktiv samt om senare ändringar i den
information som har tillhandahållits. Kommissionen skall informera rådet om detta.

2. Ett system skall tillhandahålla skydd för investerare enligt artikel 4 antingen om

- de behöriga myndigheterna har konstaterat att ett värdepappersföretag, enligt deras uppfattning,
för närvarande och av skäl som direkt hör samman med dess finansiella ställning, verkar sakna
förmåga att kunna uppfylla sina förpliktelser med anledning av investerares krav och att denna
oförmåga inte endast är tillfällig, eller

- en rättslig myndighet av orsaker som direkt hör samman med ett värdepappersföretags finansiella
ställning har meddelat ett avgörande som innebär att investerares möjlighet att framställa krav
mot företaget tillfälligt upphävs,

beroende på om konstaterandet eller avgörandet inträffar först.

Skydd skall tillhandahållas för krav som uppkommer på grund av ett värdepappersföretags
oförmåga att

- betala tillbaka pengar som tillkommer eller tillhör investerare och som innehas för deras räkning i
samband med investeringsverksamhet, eller

- till investerare lämna tillbaka finansiella instrument som tillhör dem och som innehas, handhas
eller förvaltas för deras räkning i samband med investeringsverksamhet,

enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga.

119

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

3. Sådana krav på kreditinstitut som avses i punkt 2 som i en viss medlemsstat skulle omfattas av
både detta direktiv och direktiv 94/19/EG skall av den medlemsstaten hänföras till ett system enligt
något av dessa direktiv efter vad den staten finner lämpligt. Inget krav skall kunna ge ersättning
mer än en gång enligt dessa direktiv.

4. Storleken av en investerares krav skall beräknas enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor,
särskilda sådana som behandlar kvittning och motkrav som berättigar till ersättning som, vid
tidpunkten för det konstaterande eller det avgörande som avses i punkt 2, gäller för uppskattningen
av penningbeloppet eller värdet, där så är möjligt, fastställt i förhållande till marknadsvärdet på
instrumenten som tillhör investeraren och som värdepappersföretaget inte förmår betala tillbaka
eller återlämna.

Artikel 3

Krav som härrör från transaktioner i samband med något för vilket en fällande dom för
penningtvätt har meddelats, enligt definitionen i artikel 1 i rådets direktiv 91/308/EEG av den 10
juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av
pengarC), skall uteslutas från all ersättning enligt system för ersättning till investerare.

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att systemet tillhandahåller ett skydd som uppgår till minst

20 000 ecu per investerare vad gäller krav som avses i artikel 2.2.

120

(') EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

Till och med den 31 december 1999 får medlemsstater i vilka skyddet, när detta direktiv antas, är
lägre än 20 000 ecu, behålla denna lägre skyddsnivå, under förutsättning att den inte är lägre än
15 000 ecu. Denna möjlighet skall också ges medlemsstater på vilka övergångsbestämmelserna i
artikel 7.1 andra stycket i direktiv 94/19/EG är tillämpliga.

2. En medlemsstat kan föreskriva att vissa investerare skall vara undantagna från det skydd som
systemet tillhandahåller eller skall ges en lägre skyddsnivå. Dessa undantag finns angivna i bilaga I.

3. Denna artikel skall inte hindra att bestämmelser som ger ett större eller mer omfattande skydd för
investerare bibehålls eller antas.

4. En medlemsstat kan begränsa det skydd som anges i punkt 1 eller det som avses i punkt 3 till en
bestämd procentsats av en investerares krav. Den skyddade procentsatsen skall dock uppgå till eller
överstiga 90 % av kravet till dess det belopp som skall betalas ut enligt systemet uppgår till

20 000 ecu.

Artikel 5

1. Om ett värdepappersföretag som enligt artikel 2.1 är skyldigt att vara anslutet till ett system inte
uppfyller de förpliktelser som åligger det såsom anslutet till detta system, skall de behöriga
myndigheter som har utfärdat dess auktorisation underrättas och, i samarbete med
ersättningssystemet, vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive användande av sanktioner, för att
säkerställa att värdepappersföretaget uppfyller sina förpliktelser.

121

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

2. Om dessa åtgärder inte leder till att värdepappersföretaget uppfyller sina förpliktelser, kan
systemet, om nationell lagstiftning tillåter uteslutning av en medlem, med de behöriga
myndigheternas uttryckliga samtycke och med minst tolv månaders frist, meddela att det ämnar
utesluta värdepappersföretaget från medlemskap i systemet. Skyddet enligt artikel 2.2 andra stycket
skall fortsätta att gälla för investeringsverksamhet som utförts under denna period. Om
värdepappersföretaget vid fristens utgång inte har uppfyllt sina förpliktelser kan
ersättningssystemet, efter att återigen ha inhämtat de behöriga myndigheternas uttryckliga
samtycke, genomföra uteslutningen.

3. Om nationell lagstiftning tillåter, och med uttryckligt samtycke från de behöriga myndigheter
som har utfärdat värdepappersföretagets auktorisation, får ett värdepappersföretag som har uteslutits
från ett system för ersättning till investerare fortsätta att tillhandahålla investeringstjänster om
företaget, innan det uteslöts, hade vidtagit andra åtgärder för att garantera ett skydd för investerare
som är åtminstone likvärdigt med det officiellt erkända systemet och har egenskaper som motsvarar
det systemets.

4. Om ett värdepappersföretag som har föreslagits för uteslutning enligt punkt 2 inte kan vidta andra
åtgärder som uppfyller de villkor som anges i punkt 3, skall de behöriga myndigheter som utfärdade
dess auktorisation omedelbart återkalla den.

Artikel 6

Skyddet enligt artikel 2.2 andra stycket skall fortsätta att gälla efter det att värdepappersföretagets
auktorisation återkallats för investeringsverksamhet som utförts fram till tidpunkten för
återkallandet.

122

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

Artikel 7

1. System för ersättning till investerare som enligt artikel 2.1 har införts och officiellt erkänts i en
medlemsstat skall också omfatta investerare hos värdepappersföretagets filialer i andra
medlemsstater.

Till och med den 31 december 1999 får varken nivån på eller omfattningen, inklusive procentsatsen,
av skyddet överstiga den maximala nivån eller den maximala omfattningen av det skydd som
motsvarande system inom värdmedlemsstatens territorium ger. Före detta datum skall
kommissionen utarbeta en rapport på grundval av de erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen
av detta stycke och av artikel 4.1 i direktiv 94/19/EG till vilket hänvisas ovan och bedöma om dessa
bestämmelser behöver behållas. Kommissionen skall, om det är lämpligt, överlämna ett förslag till
direktiv till Europaparlamentet och rådet i syfte att förlänga bestämmelsernas giltighetstid.

När nivån på eller omfattningen, inklusive procentsatsen, av det skydd som värdmedlemsstatens
system för ersättning till investerare ger överstiger nivån på eller omfattningen av det skydd som
ges i den medlemsstat i vilken ett värdepappersföretag är auktoriserat, skall värdmedlemsstaten
säkerställa att det finns ett officiellt erkänt system inom dess territorium som en filial frivilligt kan
ansluta sig till för att komplettera det skydd som dess investerare redan har genom filialens
anslutning till systemet i hemlandet.

Det system som filialen ansluter sig till skall omfatta den kategori av institut som den tillhör eller
närmast motsvarar i värdmedlemsstaten.

Medlemsstaterna skall säkerställa att objektiva och allmänt tillämpade villkor upprättas för filialers
medlemsskap i alla investerarskyddssystem. Tillträde skall ske på villkor att de relevanta
förpliktelserna vad avser anslutning är uppfyllda, särskilt vad avser betalning av bidrag och andra
avgifter. Medlemsstaterna skall vid genomförandet av denna punkt följa de övergripande riktlinjer
som anges i bilaga II.

123

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

2. Om en filial som enligt punkt 1 frivilligt har anslutit sig till ett system för ersättning till
investerare inte uppfyller de förpliktelser som åligger den såsom ansluten till systemet, skall de
behöriga myndigheter som utfärdade auktorisationen underrättas och, i samarbete med
ersättningssystemet, vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att ovannämnda förpliktelser
uppfylls.

Om filialen trots dessa åtgärder inte uppfyller de förpliktelser som anges i denna artikel kan
ersättningssystemet efter en lämplig frist på minst tolv månader och med samtycke från de behöriga
myndigheter som utfärdade auktorisationen, utesluta filialen. Investeringsverksamhet som utförts
före dagen för uteslutningen skall fortsätta att vara skyddade av det frivilliga systemet efter denna
dag. Investerare skall informeras om att det kompletterande skyddet har återkallats och från vilket
datum detta gäller.

Artikel 8

1. Det skydd som avses i artikel 4.1, 4.3 och 4.4 skall tillämpas på investerarens sammanlagda krav
på samma värdepappersföretag enligt detta direktiv, oavsett antalet konton, valuta och lokalisering
inom gemenskapen.

Medlemsstaterna får dock föreskriva att medel i andra valutor än medlemsstaternas och ecun skall
vara uteslutna från skyddet eller ges ett lägre skydd. Denna möjlighet skall inte gälla instrument.

2. Varje investerares andel i en gemensam investeringsverksamhet skall tas med i beräkningen av
det skydd som avses i artikel 4.1, 4.3 och 4.4.

Om särskilda bestämmelser saknas, skall krav fördelas lika mellan investerarna.

124

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

Medlemsstaterna kan besluta att krav som hänför sig till en gemensam investeringsverksamhet som
två eller flera personer är berättigade till som medlemmar i ett kompanjonskap, en sammanslutning
eller en gruppering av liknande natur, som inte är en juridisk person, kan läggas samman och
behandlas som om de kom från en investering gjord av en enda investerare vid beräkning av de
beloppsgränser som anges i artikel 4.1, 4.3 och 4.4.

3. Om inte investeraren är faktiskt berättigad till de innehavda medlen eller värdepapperen, skall
den person som är faktiskt berättigad erhålla ersättningen, förutsatt att den personen har blivit
identifierad eller kan identifieras före dagen för det konstaterande eller det avgörande som avses i
artikel 2.2.

Om flera personer är faktiskt berättigade skall, då de beloppsgränser som anges i artikel 4.1,4.3
och 4.4 beräknas, hänsyn tas till vars och ens andel enligt de för förvaltningen av medlen eller
värdepapperen gällande arrangemangen.

Denna bestämmelse skall inte vara tillämplig på företag för kollektiva investeringar.

Artikel 9

1.1 ersättningssystemet skall lämpliga åtgärder vidtas för att informera investerare om det
konstaterande eller det avgörande som avses i artikel 2.2 och, om de skall få ersättning, betala ut
denna till, dem så snart som möjligt. Det får fastställa en tidsfrist inom vilken investerare skall
inkomma med sina krav. Denna period får inte vara kortare än fem månader från dagen för
ovannämnda konstaterande eller avgörande eller från dagen när konstaterandet eller avgörandet
offentliggörs.

Att en sådan tidsfrist har löpt ut får dock inte åberopas av systemet i syfte att vägra en investerare
skydd, när denne varit oförmögen att i tid framföra sina anspråk.

125

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

2.1 systemet skall ersättning med anledning av investerares krav kunna betalas ut så fort som
möjligt och senast inom tre månader från det att det berättigade i kravet och ett belopp har
fastställts.

Under extraordinära omständigheter och i särskilda fall kan genom ersättningssystemet hos den
behöriga myndigheten ansökas om en förlängning av tidsfristen. Ingen sådan förlängning får
överstiga tre månader.

3. Om en investerare eller en annan person som är berättigad till eller har ett intresse i en
investeringsverksamhet har anklagats för en lagöverträdelse som har samband med penningtvätt
enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 91/308/EEG, kan ersättningssystemet tillfälligt inhibera alla
betalningar i väntan på domstolens dom, oavsett den tidsfrist som fastställs i punkt 2.

Artikel 10

1. Medlemsstaterna skall säkerställa att varje värdepappersföretag vidtar lämpliga åtgärder för att ge
personer som redan har gjort eller avser att göra investeringar tillgång till den information som de
behöver för att avgöra vilket system för ersättning till investerare som värdepappersföretaget och
dess filialer är anslutna till inom gemenskapen eller vilka andra alternativa åtgärder som har
vidtagits enligt artikel 2.1 andra stycket eller artikel 5.3. Investerarna skall informeras om
bestämmelserna för investerarskyddssystemet eller andra alternativa åtgärder som har vidtagits,
inklusive nivån på och omfattningen av det skydd som ersättningssystemet ger och andra
bestämmelser som medlemsstaterna fastställt enligt artikel 2.3. Informationen skall göras tillgänglig
på ett lättförståeligt sätt.

På begäran skall information också ges om villkoren för ersättning och de formaliteter som skall
uppfyllas för att ersättning skall erhållas.

2. Den information som avses i punkt 1 skall på det sätt som anges i nationell lagstiftning göras
tillgänglig på det officiella språket eller språken i den medlemsstat där en filial är etablerad.

126

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

3. Medlemsstaterna skall införa regler som begränsar användningen i marknadsföringssyfte av den
information som avses i punkt 1 för att förhindra att en sådan användning påverkar det finansiella
systemets stabilitet eller investerarnas förtroende. Medlemsstaterna kan särskilt begränsa sådan
marknadsföring till en saklig hänvisning till det system som värdepappersföretaget är anslutet till.

Artikel 11

1. Medlemsstaterna skall kontrollera om filialer som har inrättats av ett värdepappersföretag som
har sitt huvudkontor utanför gemenskapen har ett skydd som motsvarar det som föreskrivs i detta
direktiv. Om så inte är fallet kan medlemsstaterna, om inte annat följer av artikel 5 i

direktiv 93/22/EEG, kräva att de filialer som har inrättats av ett värdepappersföretag som har sitt
huvudkontor utanför gemenskapen skall ansluta sig till ett existerande system för ersättning till
investerare inom deras territorium.

2. Värdepappersföretag som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen skall åt investerare som
redan är kunder eller avser att bli sådana hos deras filialer tillhandahålla all relevant information om
de åtgärder som har vidtagits för att skydda deras investeringar.

3. Den information som avses i punkt 2 skall på det sätt som anges i nationell lagstiftning göras
tillgänglig på det officiella språket eller språken i den medlemsstat där en filial inrättas.
Informationen skall vara avfattad på ett klart och förståeligt sätt.

Artikel 12

Utan att det påverkar eventuella andra rättigheter enligt nationell lagstiftning skall system som
betalar ut ersättning till investerare vara berättigade att vid likvidationsförfaranden träda i
investerarnas ställe avseende rätten till ett belopp motsvararande det som betalas ut.

127

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

Artikel 13

Medlemsstaterna skall säkerställa att en investerares rätt till ersättning skall kunna bli föremål för en
rättslig process mot ersättningssystemet.

Artikel 14

Senast den 31 december 1999 skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet framlägga en
rapport om tillämpningen av detta direktiv, i förekommande fall åtföljd av ett förslag till översyn.

Artikel 15

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa

detta direktiv senast den..........('). De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv
eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen
skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till väsentliga bestämmelser i
nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

(’) Arton månader efter ikraftträdandet av detta direktiv.

128

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

Artikel 16

Artikel 12 i direktiv 93/22/EEG skall upphöra att gälla från och med det datum som avses i
artikel 15.1.

Artikel 17

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.

Artikel 18

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar
Ordförande

På rådets vägnar
Ordförande

129

5 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 30

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

BILAGA I

FÖRTECKNING ÖVER DE UNDANTAG SOM AVSES T ARTIKEL 4.2.

1.   Professionella och institutionella investerare såsom

- värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 1.2 i direktiv 93/22/EEG,

- kreditinstitut enligt definitionen i artikel 1 första strecksatsen i rådets direktiv 77/780/EEG,

- finansiella institut enligt definitionen i artikel 1.6 i rådets direktiv 89/646/EEG,

- försäkringsföretag,

- företag för kollektiva investeringar,

- pensionsfonder.

Andra professionella och institutionella investerare.

2.   Överstatliga institutioner, statliga och centrala administrativa myndigheter.

3.  Provinsiella, regionala, lokala eller kommunala myndigheter.

4.  Styrelseledamöter, andra medlemmar i värdepappersföretagets ledning och bolagsmän som
personligen svarar för värdepappersföretagets skulder, personer som äger minst 5 % av
värdepappersföretagets kapital, personer med ansvar att utföra i lag föreskriven revision av
värdepappersföretagets bokföring och investerare med liknande ställning i andra företag inom
samma grupp som ett sådant företag .

5.  Nära släktingar och tredje man som handlar för de investerares räkning som avses i 4.

130

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

6.  Andra företag inom samma grupp.

7.   Investerare som är ansvariga för eller har dragit fördel av vissa förhållanden som är hänförliga
till värdepappersföretaget och som ligger till grund för värdepappersföretagets finansiella
svårigheter eller som har medverkat till att förvärra dess finansiella ställning.

8.   Bolag som är av sådan storlek att de inte får att upprätta en balansräkning i förkortad form
enligt artikel 11 i rådets fjärde direktiv (78/660/EEG) av den 25 juli 1978 grundat på artikel

54.3 g) i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolagC).

(’) EGT nr L 222 av den 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom direktiv 94/8/EG (EGT nr L 82,
25.3.1994, s. 33).

131

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

BILAGA IT

ÖVERGRIPANDE RIKTLINJER

(SOM AVSES I ARTIKEL 7.1 FEMTE STYCKET)

Om en filial ansöker om att få ansluta sig till en värdmedlemsstats system för kompletterande
skydd, skall värdmedlemsstatens system bilateralt med systemet i den medlemsstat som är filialens
hemland införa lämpliga regler och förfaranden för utbetalning av ersättning till filialens
investerare. Följande principer skall vara tillämpliga på både utarbetandet av dessa förfaranden och
fastställandet av de villkor för anslutning som är tillämpliga på en sådan filial (som avses i artikel
7.1):

a)  Värdmedlemsstatens system skall behålla full rätt att ålägga de anslutna värdepappersföretagen
sina objektiva och allmänt tillämpade regler. Det skall kunna kräva tillhandahållande av
relevant information och ha rätt att kontrollera sådan information hos de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat som är värdepappersföretagets hemland.

b)  Värdmedlemsstatens system skall tillmötesgå krav på kompletterande ersättning efter det att de
behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland har lämnat information om ett
sådant avgörande eller konstaterande som avses i artikel 2.2. Värdmedlemsstatens system skall
ha fortsatt oinskränkt rätt att, innan utbetalning av en kompletterande ersättning sker enligt
systemets egna normer och förfaranden, pröva om en investerare har rätt att få en sådan
ersättning.

c)  Systemen i de medlemsstater som är värdland respektive hemland skall ha ett nära samarbete
för att säkerställa att investerare snabbt får en korrekt ersättning. De skall särskilt komma
överens om hur förekomsten av motkrav som kan komma att ge upphov till kvittning enligt
endera systemet kommer att påverka den ersättning som varje system skall betala ut till
investeraren.

132

Prop. 1998/99:30

Bilaga 1

d) Värdmedlemsstatens system skall vara berättigat att kräva bidrag av filialer för kompletterande
skydd på en lämplig grundval som tar hänsyn till det skydd som systemet i den medlemsstat
som är hemland ger. För att underlätta inkrävandet av sådana bidrag skall värdmedlemsstatens
system vara berättigat att anta att dess åtagande under alla omständigheter är begränsat till det
belopp med vilket det skydd det ger överstiger det skydd som hemlandet ger, oavsett om
hemlandet faktiskt betalar ersättning till investerare inom värdmedlemsstatens territorium.

133

6 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 30

Investerarskyddsutredningens sammanfattning av
betänkandet

Tillkomsten av ett investerarskydd

Genom EG:s direktiv om system för ersättning till investerare (97/9/EG)
åligger det Sverige att införa ett investerarskydd. Banker med värdepap-
persrörelse samt värdepappersbolag och vissa utländska företag som
driver värdepappersrörelse från filial här i landet skall vara anslutna till
investerarskyddet. Investerarskyddet skall tillskapas enligt följande.
Finansieringen kan bygga på olika lösningar, exempelvis fonderingar av
egna medel, försäkringar eller garantier. Den finansiella kapaciteten bör
vara tillräcklig för att kunna klara även större förluster. I betänkandet har
behovet av kapacitet uppskattats till omkring 300 miljoner kronor i
normalfallet. Denna uppskattning inrymmer dock stor osäkerhet, bland
annat av det skälet att det inte finns något historiskt material att utgå från
för att värdera riskerna.

Finansinspektionen har att efter en prövning av ett föreslaget koncept
tilldela ett för ändamålet särskilt bildat företag, investerarskyddsföretaget,
tillstånd att etablera och driva investerarskyddet. Valet av företagsform
och ägarkrets eller motsvarande, upprättande av intern organisation för
företaget samt att bestämma finansieringens omfattning och utformning
skall i första hand ligga på dem som åtar sig att starta verksamheten. I alla
avseenden skall dock en utförlig plan redovisas för Finansinspektionen,
som har att göra en bedömning av om helheten bildar en tillfredsställande
administrationsform.

Ambitionen bör vara att investerarskyddet skall drivas i nära samverkan
med de institut som kommer att vara anslutna till skyddet. Detta innebär
att instituten inte enbart bör stå i en traditionell kundrelation till
investerarskyddsföretaget utan att de mera påtagligt, direkt eller indirekt,
har ett visst inflytande över utformningen, driften och utvecklingen av
verksamheten.

Förhållandet till investerarna

I en lag om investerarskydd skall det regleras vilka rättigheter investerarna
har och hur deras rättigheter skall bevakas. Det skall således framgå att
investerarna har en direkt rätt till ersättning från
investerarskyddsföretaget. Rätten till ersättning inträder om ett institut
som är anslutet till investerarskyddet försätts i konkurs och det vid
avvecklingen av institutet inte går att betala likvida medel eller lämna ut
finansiella instrument till en investerare, dvs. en kund i institutets värde-
pappersrörelse. Skyddet gäller för egendom som innehafts av institutet för
investerarens räkning, främst i samband med ett förvaltningsuppdrag
eller som ett led i förmedlingen av en transaktion. Skyddet skall täcka den
förlorade egendomens marknadsvärde på dagen för konkursens inträde.
Ersättning betalas utan självrisk men med ett högsta belopp per investe-
rare och institut om 250 000 kronor.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 2

134

Skyddet gäller inte för tillgångar som ingå i en fond enligt lagen om
värdepappersfonder. Däremot skyddas rätten till fondandelen i sig,
exempelvis om andelen varit förvaltarregistrerad. Skyddet gäller inte
heller för finansiella instrument som ingår i individuellt pensionssparande.
Sådana instrument bör i stället skyddas i ett kommande garantisystem för
försäkringsfordringar och annat långsiktigt bundet sparande.

Investerarens rätt till ersättning från investerarskyddsföretaget är
beroende av att det finns en gällande fordran mot institutet. I den mån
investeraren fått ersättning utbetald från investerarskyddet övertar investe-
rarskyddsföretaget rätten gentemot institutet. Investeraren och investerar-
skyddsföretaget blir därvid jämställda i prioritetsordningen mot institutet.

Investeraren har att i första hand begära att få ut egendomen med
separationsrätt från konkursboet. Om konkursförvaltaren gör
bedömningen att detta krav inte går att tillgodose får investeraren begära
ersättning från investerarskyddsföretaget. Företaget har då att i mån av
behov utreda om investeraren har den påstådda rätten mot institutet,
värdera kravets storlek samt betala ut ersättningen. Om investeraren inte
är nöjd med företagets ställningstagande kan denne begära att
Insättningsgarantinämnden prövar kravet. Insättningsgarantinämndens
beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med början i
länsrätt. För prövning i kammarrätt fordras prövningstillstånd.

Driften av investerarskyddet

Under den pågående verksamheten i investerarskyddsföretaget skall
Finansinspektionen utöva fortlöpande tillsyn över verksamheten. Denna
bör inte vara lika detaljerad och omfattande som tillsynen över instituten
själva. Tillsynen bör i huvudsak vara inriktad på en bevakning av att
företaget följer de riktlinjer för finansieringen som fastlagts vid tillstånds-
givningen. Vid behov bör investerarskyddsföretaget eller Finansin-
spektionen ta upp frågan om revidering av riktlinjerna för finansieringen.
Om driften av investerarskyddet på ett allvarligt sätt missköts så att
finansieringen riskeras bör detta också tas upp av inspektionen.

Formellt sett kan tillståndet att driva investerarskyddet dras in och i
stället lämnas till en annan aktör. Samtidigt bör det ligga i både
investerarskyddsföretagets och Finansinspektionens intresse att verksam-
heten kan drivas med långsiktighet och framförhållning.

Förhållandet till instituten

Förhållanden mellan investerarskyddsföretaget och instituten förutsätts i
princip regleras avtalsmässigt. Investerarskyddsföretaget skall dock inta
en konkurrensneutral hållning till förhållandena på marknaden, såväl när
det gäller befintliga institut som när det gäller möjligheten för nya
utländska eller inhemska institut att etablera sig i Sverige. I detta syfte
skall företaget ha fastlagda riktlinjer för fastställandet av avgifter för
anslutningen.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 2

135

Rätten till företagets medel

I princip förutsätts företaget ha föll rätt till de medel som kan komma att
ansamlas i företagets verksamhet. Detta kan fa olika följder beroende
bland annat på vilken företagsform som valts. Verksamheten skall drivas
utan enskilt vinstintresse, vilket innebär att det ekonomiska resultatet inte
kan användas för utdelning åt eventuella aktieägare eller andelsägare. I
stället skall resultatet användas för konsolidering av företagets eget
kapital. Om verksamheten skall upphöra och det därvid finns ett överskott
skall i princip ägarna kunna tillgodogöra sig detta. Finansinspektionen
skall dock kunna frysa tillgångarna i avvaktan på att ett nytt
investerarskyddsföretag kommit till stånd med en tillfredsställande
finansiering. Om sådan finansiering finns saknas skäl att hindra en
utdelning till ägarna av överskottet i det avvecklade företaget. Det kan
dock antas att i vart fall delar av detta överskott skulle komma att på
frivillig väg föras till det nya företaget, eftersom detta skulle kunna hålla
nere avgifterna redan från inledningsskedet i det nya företaget.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 2

136

Investerarskyddsutredningens lagförslag

Lag (1998:000) om investerarskydd

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om obligatoriskt skydd för inves-
terares tillgångar i värdepappersrörelse som drivs av värdepappersbolag
och svenska banker samt, när det krävs enligt 5 kap. 5 § lagen (1991:981)
om värdepappersrörelse, för investerares tillgångar i värdepappersrörelse
som drivs här i landet av filial till företag med säte i ett land utanför EES.

Lagen innehåller också bestämmelser om frivilligt skydd för investera-
res tillgångar i värdepappersrörelse som drivs här i landet av filialer till
utländska företag (kompletteringsskydd).

2 § För den svenska värdepappersmarknaden skall det finnas ett gemen-
samt investerarskydd enligt denna lag.

Definitioner

3 § I denna lag betyder

1. institut: värdepappersbolag och svenska banker som enligt lagen om
värdepappersrörelse fått tillstånd att driva värdepappersrörelse samt ut-
ländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet,

2. investerare: den som anlitat ett institut för utförande av en tjänst i
värdepappersrörel sen,

3. finansiella instrument: fondpapper och andra rättigheter och förplik-
telser som avses i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument,

4. investerarskyddsföretag: det företag som fått tillstånd att tillhandahål-
la investerarskydd enligt denna lag,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Investerarens rätt till ersättning

4 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett
institut som är anslutet till skyddet försätts i konkurs och investeraren till
följd av detta inte kan fa tillbaka sådana likvida medel eller finansiella
instrument från institutet som tillhör denne.

Rätten till ersättning gäller bara egendom som innehafts av institutet
som ett led i utförandet av en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § eller 3
kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

5 § Om en filial till ett utländskt företag är ansluten till det svenska in-
vesterarskyddet, gäller vad som i 4 § sägs om konkurs om en myndighet i

137

institutets hemland meddelat ett beslut som är direkt föranlett av institu-
tets finansiella ställning och som medför att tillgångar som institutet inne-
har är indisponibla.

6 § Ersättning för likvida medel skall även omfatta ränta till och med da-
gen för konkursbeslutet.

Ersättning för finansiella instrument skall utgå med belopp som mot-
svarar instrumentens marknadsvärde vid tidpunkten för konkursbeslutet.
Om instrumentet är föremål för marknadsmässig omsättning med regel-
bundna noteringar om avslut skall marknadsvärdet anses uppgå till det vid
tidpunkten för konkursbeslutet senast noterade värdet.

Ersättning för krav som är angivet i annat lands valuta skall omräknas
till svenska kronor enligt den kurs som gällde vid tidpunkten för konkurs-
beslutet.

7 § Investeraren har rätt till ersättning för sina krav enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut.

8 § Om investeraren anlitat institutet helt eller delvis för annans räkning,
skall rätten till ersättning tillkomma den för vars räkning detta har skett.
Rätten till ersättning skall i sådant fall prövas som om denna person själv
anlitat institutet.

Om det inte går att konstatera för vems räkning institutet anlitades, får
prövningen i stället ske som om investeraren anlitat institutet för egen
räkning.

9 § Om ett institut utesluts från investerarskyddet eller av annan anledning
inte längre är anslutet till skyddet, gäller detta ändå gentemot investerarna
till dess att förhållandet mellan institutet och investerarna har avslutats.

Undantag från investerarskyddet

10 § För banker och för värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap 4 §
första stycket 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse att ta emot kun-
ders medel på konto omfattar investerarskyddet bara finansiella in-
strument. För sådana institut gäller i övrigt lagen (1995:1571) om in-
sättningsgaranti.

Investerarskyddet omfattar inte tillgångar som ingår i en fond enligt la-
gen (1990:1114) om värdepappersfonder eller tillgångar som omfattas av
lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

11 § Från investerarskyddet skall följande investerare vara undantagna,
nämligen

1. värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag,

2. svenska banker och utländska bankföretag,

3. kreditmarknadsföretag,

4. försäkringsföretag,

5. pensionsstiftelser och andra fonder för pensionssparande,

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

138

6. statliga och kommunala myndigheter,

7. överstatliga organ,

8. företag som ingår i samma koncern som institutet, samt

9. företag som för det senast avslutade räkenskapsåret hade

a) en balansomslutning som översteg tjugofem miljoner kronor och

b) en nettoomsättning som översteg femtio miljoner kronor.

Svenska instituts filialer utomlands

12 § Ett svenskt instituts anslutning till investerarskyddet omfattar även
institutets verksamhet vid en filial i ett annat land inom EES.

En investerare som anlitar ett svenskt instituts filial i ett annat land in-
om EES far inte ett förmånligare skydd än vad som skulle ha gällt enligt
ett motsvarande skyddssystem i det andra landet.

Utländska företags filialer i Sverige

13 § Ett företag från ett annat land inom EES som bedriver värdepappers-
rörelse i Sverige från en filial har rätt att ansluta sin verksamhet i filialen
till det svenska investerarskyddet för kompletteringsskydd. Detsamma
gäller filialer till företag från andra länder, om filialen inte behöver vara
ansluten till det svenska investerarskyddet för att få bedriva värdepappers-
rörelse här i landet.

Investerarskyddsföretaget svarar inte för ersättning till investeraren till
den del ersättning kan utgå från investerarskyddet i institutets hemland.

Utbetalning av ersättning

14 § Investerarskyddsföretaget är ansvarigt mot investerarna för deras rätt
till ersättning från investerarskyddet. I den mån utbetalning skett enligt
denna lag övertar investerarskyddsföretaget investerarens fordran mot
institutet.

15 § Om ett institut försätts i konkurs skall investerarskyddsföretaget in-
formera investerarna om vad de har att iaktta för att ta tillvara sin rätt till
ersättning.

16 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall framställa
sitt krav till investerarskyddsföretaget senast tolv månader från dagen för
konkursbeslutet. Investerare som inte framställt krav inom den tiden förlo-
rar sin rätt till ersättning.

För en investerare som varit förhindrad att framställa sitt krav inom den
tid som sägs i första stycket, börjar tidsfristen i stället löpa när hindret
upphör.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

139

17 § Om ett institut har försatts i konkurs skall konkursförvaltaren lämna
de uppgifter till investerarskyddsföretaget som behövs for att företaget
skall kunna ta ställning till investerarnas krav på ersättning.

18 § Sedan investerarskyddsföretaget fattat beslut om ersättning till en
investerare far denne begära att även Insättningsgarantinämnden prövar
frågan. En sådan begäran skall ha getts in till nämnden inom en månad
från det att investeraren fick del av investerarskyddsföretagets beslut.

Om investerarskyddsföretaget inte har fattat något ersättningsbeslut in-
om sex månader från den tidpunkt då kravet framställdes far investeraren
begära förklaring av Insättningsgarantinämnden att ärendet onödigt uppe-
hålls. Om investerarskyddsföretaget inte har meddelat beslut inom tre må-
nader från det att en sådan förklaring avgetts skall det anses som om kra-
vet har avslagits.

19 § Insättningsgarantinämndens beslut om rätt till ersättning far verkstäl-
las enligt utsökningsbalken.

Beslutet far överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § Investerarskyddsföretaget skall betala ersättning till investerare så
snart som möjligt, dock senast tre månader efter det att ersättningen slut-
ligt har fastställts. Om investerarskyddsföretaget bara beslutat om utbetal-
ning av en del av det belopp som investeraren har begärt, skall kravet i
den delen anses slutligt fastställt genom investerarskyddsföretagets beslut.

Insättningsgarantinämnden får medge att tidsfristen enligt första stycket
förlängs med högst tre månader om det föreligger synnerliga skäl.

21 § Om den som tagit emot ersättning genom oriktiga uppgifter eller på
annat sätt har orsakat att utbetalning skett obehörigt eller med for högt
belopp, skall återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket till-
sammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).

Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit emot
ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha in-
sett detta. Ränta skall i sådana fall beräknas enligt 5 § räntelagen.

Beslut om återbetalning enligt första och andra styckena fattas av In-
sättningsgarantinämnden efter begäran från investerarskyddsföretaget och
far verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, far återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

140

Tillstånd

22 § Investerarskydd enligt denna lag far tillhandhållas endast efter till-
stånd av Finansinspektionen. Tillstånd far lämnas om investerarskyddet -
kan antas komma att uppfylla långsiktiga krav på en tillfredsställande fi-
nansiering och en rimlig betalningsberedskap samt i övrigt bedrivas i en-
lighet med denna lag.

Finansinspektionen far återkalla ett tillstånd om investerarskyddsföre-
taget bryter mot denna lag.

23 § Till en ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten, särskilt avseende organisation, finansiering och hantering
av investerares krav på ersättning.

Tillsyn

24 § Investerarskyddsföretaget står under Finansinspektionens tillsyn.
Företaget skall lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

25 § Ett beslut om ändring i något av de förhållanden som legat till grund
för tillståndet till verksamheten far inte verkställas innan Finansinspek-
tionen har underrättats om ändringen.

Investerarskyddsföretagets verksamhet

26 § Varje institut skall kunna ansluta sig till investerarskyddet på villkor
som varken hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på värde-
pappersmarknaden.

27 § Investerarskyddsföretaget skall ha en tillfredsställande finansiering
och en rimlig betalningsberedskap.

28 § Överskott i investerarskyddsföretagets verksamhet far endast använ-
das till att finansiera investerarskyddet.

29 § Investerarskyddsföretaget far inte driva annan verksamhet än sådan
som är av omedelbar betydelse för investerarskyddet. Företaget far därvid
inte tillhandahålla investerarskydd på andra villkor för investerarna än vad
som följer av denna lag.

30 § Varje institut skall informera sina investerare om investerarskyddet.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

141

7 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 30

Avgifter

31 § Instituten skall bekosta investerarskyddsföretagets verksamhet ge-
nom avgifter till företaget.

Avgifterna för instituten skall bestämmas efter verksamhetens omfatt-
ning. Grunderna för beräkningen av avgifterna skall framgå av en gene-
rellt utformad avgiftsplan som investerarskyddsföretaget upprättar.

32 § Investerarskyddsföretaget skall bekosta Finansinspektionens verk-
samhet föranledd av denna lag genom avgifter enligt de närmare före-
skrifter som regeringen meddelar.

33 § Investerarskyddsföretaget skall bekosta Insättningsgarantinämndens
verksamhet som gäller investerarskyddet genom avgifter enligt före-
skrifter som regeringen meddelar.

Uteslutning av institut

34 § Om ett institut som är anslutet till investerarskyddet inte betalar ålagd
avgift till investerarskyddet eller i övrigt underlåter att fullgöra sina skyl-
digheter mot investerarskyddsföretaget, skall företaget underrätta Finan-
sinspektionen om detta. Om det gäller en filial till ett företag hemmahö-
rande i ett annat land inom EES skall inspektionen underrätta till-
synsmyndigheten i det landet.

Investerarskyddsföretaget får förelägga institutet att vidta rättelse. Om
föreläggandet inte följs far investerarskyddsföretaget, med Finansin-
spektionens medgivande, besluta om uteslutning av institutet från investe-
rarskyddet.

Ett sådant beslut får verkställas ett år från beslutet om uteslutning, om
institutet då fortfarande inte vidtagit rättelse och om Finansinspektionen
bekräftar sitt medgivande.

35 §Om investerarskyddsföretaget upphör med sin verksamhet gäller fö-
retagets skyldigheter enligt denna lag ändå till dess att ett nytt investe-
rarskydd har anordnats.

Tillgångarna i det investerarskyddsföretag som upphör med verksam-
heten får inte utan Finansinspektionens tillstånd disponeras för andra än-
damål än nödvändiga kostnader för att upprätthålla investerarskyddet.
Tillstånd får ges när investerarskyddet är tillfredsställande anordnat i an-
nan form.

Bemyndiganden

36 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio-
nen får meddela närmare föreskrifter om

1. vad en ansökan om tillstånd att bedriva investerarskyddsverksamhet
skall innehålla,

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

142

2. vad investerarskyddsföretaget har att iaktta på grund av 24 §,

3. utformningen av information enligt 15 och 30 §§ och

4. förhållanden till utländska investerarskydd.

Sekretess

37 § Investerarskyddsföretagets ställföreträdare eller anställda får inte
obehörigen röja förhållanden som rör enskilda investerares ekonomiska
eller personliga förhållanden.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 1 september 1998

143

Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

2 kap

Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial.

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verk-
samheten här i landet kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om

1.  företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,

2. filialen omfattas av inve-
sterarskydd enligt vad som anges i
5 kap. 5 £ och

3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

Tillstånd till filialetablering far
inte lämnas om filialen omfattas av
ett utländskt investerarskydd med
en ersättningsnivå som överstiger
den som gäller enligt lagen
(1998:000) om investerarskydd.
Ersättningen från ett sådant in-
vesterarskydd far inte heller avse
fler slag av tillgångar eller betalas
till andra investerare än vad som
anges i den lagen.

5 kap.

Svenska värdepappersinstitut skall
vara anslutna till ett inve-
sterarskydd enligt lagen
(1998:000) om investerarskydd.

Filial till företag som är hemma-
hörande i ett land utanför EES
som driver värdepappersrörelse
här i landet skall för denna verk-
samhet vara ansluten till det in-

144

vesterarskyddet som avses i 4 §,
om inte verksamheten redan om-
fattas av ett motsvarande skydd i
ett annat land som ger filialens
kunder en rätt till ersättning som
minst motsvarar de krav som gäl-
ler inom EES.

En filial som avses i första
stycket och som enligt vad där sägs
inte behöver vara ansluten till det
svenska investerarskyddet, skall
tillhandahålla information åt kun-
derna om det skydd som gäller för
dem enligt skyddssystemet i det
andra landet.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Ett värdepappersbolag och ett ut-
ländskt värdepappersföretag skall
ha en försäkring för ska-
deståndsskyldighet som de kan
komma att ådra sig vid utförande
av tjänster i rörelsen. Närmare fö-
reskrifter om sådan försäkring får
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, finan-
sinspektionen.

Ett värdepappersbolag och ett ut-
ländskt värdepappersföretag skall
ha en försäkring för ska-
deståndsskyldighet som de kan
komma att ådra sig vid utförande
av tjänster i rörelsen. Närmare fö-
reskrifter om sådan försäkring får
meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, finan-
sinspektionen.

6 kap.

8 d §

Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att dri-
va värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.

Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 skall återkallas av
inspektionen om insättningar hos filialen omfattas av en utländsk garanti
som har en högsta ersättningsnivå som överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, eller ersättningen avser fler slag
av insättningar eller betalas till andra insättare än vad som anges i den
lagen.

145

Om filialen utesluts från investe-
rarskydd efter att ha varit ansluten
till detta enligt 1 § första stycket
lagen om investerarskydd, far in-
spektionen återkalla tillståndet.

Om filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra
stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, far inspektionen, om värdepap-
persföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om insättnings-
garanti, förelägga värdepappersföretaget att vidta rättelse med förklaring
att filialtillståndet annars skall återkallas. Har värdepappersföretaget inte
vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet får inspektionen återkalla
tillståndet.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företa-
get har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om:

1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan förkla-
rat sig avstå från tillståndet,

2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har dri-
vit sådan rörelse som tillståndet avser, eller

3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva så-
dan rörelse som tillståndet avser.

4. institutet inte längre är an-
slutet till ett sådant investerarskyd-
d som avses i 5 kap. 4 §.

Ett värdepappersbolags tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5
skall återkallas av inspektionen om bolaget inte fullgjort sina skyldigheter
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, och inte vidtagit rättelse
inom ett år efter det att inspektionen har förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med förklaring att värdepappersbolagets till-
stånd annars kan komma att återkallas.

Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:

1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5
kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller

2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör el-
ler dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.

I fall som avses i tredje stycket 2 far tillstånd återkallas bara om Finan-
sinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen
eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och han eller

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

146

hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader gått, fort- Prop. 1998/99:30
farande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes Bilaga 3
ställföreträdare.

147

Bankrörelselagen (1987:617)

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Under-
rättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifraga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till den
behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-

Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till den
behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-

derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den in-
sättningsgaranti som gäller for in-
sättare i banken.

derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den in-
sättningsgaranti och, i förekom-
mande fall, det investerarskydd
som gäller for bankens kunder.

När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar for att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspek-
tionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättelsen

mottogs.

7b§

Om något av de forhållanden som angetts i bankens underrättelse till
Finansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats,
skall banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det
andra landet minst en månad innan ändringarna genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte far göras, skall in-
spektionen meddela beslut om det inom en månad från det att underrättel-
sen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra landet
skall genast underrättas om beslutet.

Om insättningsgarantin som av-
ses i 7 § andra stycket ändras, skall
Finansinspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.

Om insättningsgarantin eller in-
vesterarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall Finan-
sinspektionen underrätta den behö-
riga myndigheten i det land där
filialen finns om ändringen.

148

Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I denna lag betyder

1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett
svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har
tillstånd att ta emot kunders medel på konto,

2. insättare: den som har en insättning i ett institut,

3. insättning: nominellt be-
stämda tillgodohavanden som är
tillgängliga för insättaren med kort
varsel,

3. insättning: tillgodohavanden
som är nominellt bestämda och
tillgängliga för insättaren med kort
varsel samt, om fordringen härrör
från en tjänst inom institutets vär-
depappersrörelse, andra fordring-
ar på likvida medel,

4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

149

Sekretesslagen (1980:100)

8 kap.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

25 § Sekretess gäller i Insättningsgarantinämndens behandling av ärenden
enligt lagen (1998:000) om investerarskydd för uppgift om

1. affars- eller driftförhållanden hos ett institut, om det kan antas att in-
stitutet lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för en investerare.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

150

Lagen (1995:1592) om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti

Lagen (1995:1592) om skatteregler för ersättning från insättningsgaranti
och investerarskydd

Prop. 1998/99:30

Bilaga 3

Nuvarande lydelse

Ersättning som betalas ut av In-
sättningsgarantinämnden enligt
lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti skall vid inkomstbe-
skattningen behandlas som om
ersättningen betalats av det institut
hos vilket insättningen finns. Er-
sättningen skall i första hand anses
utgöra ersättning för insatt kapital-
belopp. Till den del ersättningen
avser upplupen ränta, skall den vid
inkomstbeskattningen behandlas
som inkomstränta.

Vid återbetalning av ersättning
enligt 18 § lagen om insättnings-
garanti skall den del av ett åter-
betalat belopp som inte avser er-
sättning för det insatta kapital-
beloppet jämställas med ränteut-
gift.

Föreslagen lydelse

Ersättning for insättningar och
andra likvida medel som betalas ut
av insättningsgarantinämnden en-
ligt lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti eller av ett investe-
rarskyddsföretag enligt lagen
(1998:000) om investerarskydd
skall vid inkomstbeskattning be-
handlas som om ersättningen be-
talats av det institut hos vilket in-
sättningen eller de likvida medlen
finns.

Ersättning som avses i första
stycket skall i första hand anses
utgöra ersättning för kapitalbelopp.
Till den del ersättningen avser
upplupen ränta skall den vid in-
komstbeskattningen behandlas som
inkomstränta.

Vid återbetalning av ersättning
enligt 18   § lagen om in-

sättningsgaranti eller 21 § lagen
om investerarskydd skall den del
av ett återbetalat belopp som inte
avser ersättning for det insatta ka-
pitalbeloppet jämställas med rän-
teutgift.

151

Förteckning över remissinstanser

Efter remiss har yttrande över betänkandet SOU 1997:125 Ett svenskt
investerarskydd avgetts av Riksbanken, Hovrätten över Skåne och Ble-
kinge, Kammarrätten i Stockholm, Riksgäldskontoret, Finansinspektio-
nen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Insättningsgarantinämnden,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Aktiefrämjandet, Allmänna pen-
sionsfonden, första-tredje fonstyrelsema, Allmänna pensionsfonden, fjär-
de fondstyrelsen, Finansbolagen förening, Fondbolagens förening, Fristå-
ende Sparbankers Riksförbund, Konkursförvaltarkollegiemas förening,
OM Stockholm AB, Stockholms Fondbörs AB, Stockholms Handels-
kammare, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen,
Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges
Bankkunders Riksförbund, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges
Industriförbund.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 4

152

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om investerarskydd

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av in-
vesterares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut
(investerarskydd).

Frågor om investerarskyddet handläggs av Insättningsgarantinämnden.

Definitioner

2 § I denna lag betyder

1. värdepappersinstitut, värdepappersbolag och värdepappersrörelse:
detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörel-
se,

2. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av
en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,

3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första styck-
et och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om värdepappersrörelse,

2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen (1987:617) samt 14 § lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder,

4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument.

Investerarskyddets omfattning

3 § Investerarskyddet omfattar

1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt
värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till ett utländskt värdepap-
persinstitut förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs,
och

2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till
ett utländskt värdepappersinstitut har tagit emot med redovisningsskyldig-
het i samband med att en investeringstjänst utförs.

Rätt till ersättning enligt denna lag föreligger inte om medlen kan er-
sättas enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

4 § Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

153

Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Det svenska investerarskyddets nivå och om-
fattning överstiger i sådana fall inte det skydd som gäller i det landet.

Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett svenskt värdepap-
persinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även till-
gångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför
EES.

5 § Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut besluta att institutets filial i Sverige skall tillhöra investe-
rarskyddet, om filialen inte tillhör ett investerarskydd i ett annat land som
minst motsvarar de krav som gäller inom EES.

När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
stycket avdrag göras för den ersättning en investerare som anlitat filialen
kan fa från ett investerarskydd i institutets hemland.

6 § Insättningsgarantinämnden far på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut från ett land inom EES besluta att institutets filial i Sverige
skall tillhöra det svenska investerarskyddet som komplettering till det
skydd som gäller för institutet i hemlandet (kompletteringsskydd).

Detsamma gäller för ett utländskt värdepappersinstitut från ett land
utanför EES, om dess filial i Sverige tillhör ett skydd i hemlandet som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.

När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
och andra styckena avdrag göras för den ersättning en investerare som
anlitat filialen kan fa från skyddet i institutets hemland.

Ersättning från investerarskyddet

7 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett vär-
depappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren
inte från institutet kan få ut finansiella instrument eller medel som avses i
3§.

Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyd-
det, har investerare som anlitat filialen även rätt till ersättning om en be-
hörig myndighet i institutets hemland förklarat att finansiella instrument
och medel hos institutet inte är tillgängliga. Vad som sägs i denna lag om
konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på motsvarande sätt.

8 § Ersättning för finansiella instrument skall lämnas med belopp som
motsvarar instrumentens marknadsvärde vid utgången av den dag kon-
kursbeslutet meddelas. Om instrumenten är föremål för kurssättning skall,
om inte annat framgår, marknadsvärdet anses uppgå till den senast note-
rade betalkursen eller, om sådan inte finns, senast noterade köpkursen.

Om rätt till ränta finns enligt lag eller avtal, skall ersättning för medel
även omfatta ränta till och med dagen för konkursbeslutet.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

154

Finansiella instrument eller medel som är angivna i ett annat lands va-
luta skall räknas om till svenska kronor enligt den senaste köpkurs som
gällde dagen för konkursbeslutet.

9 § En investerare har rätt till ersättning enligt denna lag med sammanlagt
högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut.

10 § Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut helt eller delvis för
någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till er-
sättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat
institutet.

Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas på andelsägare i en
värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

11 § Om de finansiella instrument eller medel som ersättningen avser är
pantsatta, skall panthavaren ha panträtt i ersättningen.

Undantag från investerarskyddet

12 § Investerarskyddet gäller inte för tillgångar som omfattas av lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande.

13 § Ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet kan inte fa
ersättning från detta.

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har
varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §§ brottsbalken, skall
inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Utredning och utbetalning av ersättning

15 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall framställa
sitt krav till Insättningsgarantinämnden senast ett år från dagen för kon-
kursbeslutet. Har investeraren inte framställt sitt krav inom denna tid är
rätten till ersättning förlorad.

Om investeraren har varit förhindrad att framställa sitt krav inom den
tid som anges i första stycket, börjar tidsfristen i stället att löpa när hindret
upphör.

16 § Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts konkurs finner att en in-
vesterare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall förvaltaren
genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall också lämna de
uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver för att
kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

155

17 § Insättningsgarantinämnden skall betala ut ersättning till en investera- Prop. 1998/99:30
re snarast möjligt och senast två veckor efter det att ersättningen slutligt Bilaga 5

har fastställts.

18 § Om åtal har väckts for brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §§ avse-
ende viss tillgång och ersättning begärs for tillgången, skall Insättningsga-
rantinämnden besluta att ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Återbetalning av ersättning

19 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat att
ersättning betalats ut med for högt belopp, skall återbetalning ske av vad
som har betalats ut for mycket tillsammans med ränta beräknad enligt 6 §
räntelagen (1975:635).

Återbetalning skall också ske om någon i annat fall har tagit emot er-
sättning med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta. Ränta
skall i sådana fall betalas enligt 5 § räntelagen.

Beslut enligt första och andra styckena fattas av Insättningsgaranti-
nämnden och far verkställas enligt utsökningsbalken.

Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.

Information

20 § Ett värdepappersinstitut skall informera sina kunder om

1. det skydd som gäller hos institutet för tillgångar som avses i 3 §,

2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket.

I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket
eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt gäller
marknadsföringslagen (1995:450).

Övertagande av fordran

21 § I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet
träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet. Vid utdel-
ning i institutets konkurs har statens och investerarens fordringar inbördes
lika rätt.

När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning
av att ett svenskt värdepappersinstitut försatts i konkurs, inträder det ut-
ländska skyddssystemet i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet.
Vid utdelning i institutets konkurs har det utländska skyddssystemets och
investerarens fordringar inbördes lika rätt.

156

22 § Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring
som har tecknats av ett värdepappersinstitut och om ersättning har betalats
ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen avser,
inträder staten intill det utgivna beloppet i investerarens rätt till ersättning
enligt ansvarsförsäkringen.

Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har
betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadestånder av-
ser, inträder staten intill det utgivna beloppet i investerarens rätt till ersätt-
ning enligt den lagen.

Ingripanden

23 § Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om
ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag.

24 § Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i institu-
tets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den tillsynsmyn-
digheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att institutet
fullgör sina skyldigheter.

Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter får nämnden förelägga
institutet att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet skall
erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet inte
fullgör sina skyldigheter. Har institutet inte vidtagit rättelse inom föreskri-
ven tid far nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för filialen.
Ett sådant beslut far meddelas endast om tillsynsmyndigheten i institutets
hemland har samtyckt till beslutet.

25 § Om en filial som avses i 6 § andra stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom
viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta
att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Sådant beslut far meddelas
först sedan tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats.

26 § Om ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett land utanför EES till-
hör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet inte fullgör de
skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, far Insättningsgaran-
tinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss tid. Har rättelse
inte skett inom föreskriven tid far nämnden besluta att skyddet inte längre
skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att skyddet inte längre skall
gälla, skall nämnden underrätta Finansinspektionen och tillsynsmyndig-
heten i det land där filialen finns om beslutet.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

157

27 § När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet inte
längre skall gälla för tillgångar hos ett värdepappersinstitut, skall institutet
informera berörda investerare om beslutet.

28 § Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett värdepap-
persinstitut inverkar inte på skyddet av de tillgångar som omfattades av
skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när Finansinspek-
tionen återkallat en oktroj eller ett tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 § De institut som tillhör investerarskyddet skall betala avgifter till In-
sättningsgarantinämnden.

Institutens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är nödvändigt
för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka nämndens ad-
ministrationskostnader.

Nämnden fastställer de närmare grunderna för hur avgiften skall beräk-
nas. Vid beräkningen skall nämnden beakta hur stor andel skyddade till-
gångar som finns hos institutet jämfört med samtliga skyddade tillgångar.

30 § Om skyddet for ett institut börjar eller upphör att gälla under ett lö-
pande kalenderår far Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till detta när
avgiften for skyddet fastställs.

31 § Avgifter och andra medel som Insättningsgarantinämnden förvaltar
skall placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Medlen får en-
dast användas for utbetalning av ersättning enligt denna lag och för att
täcka nämndens administrationskostnader för skyddet.

Om de medel som finns på konto hos Riksgäldskontoret inte räcker till
for att betala ut ersättningar eller om ersättningar inte kan betalas på annat
sätt, far Insättningsgarantinämnden låna medel i Riksgäldskontoret.

32 § Ett värdepappersinstitut som omfattas av investerarskyddet skall
lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver
för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt
denna lag.

Överklagande

33 § Insättningsgarantinämndens beslut enligt denna lag far överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden
som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av länsrät-
tens avgörande.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999 utom i fråga om 14 och 18 §§,
som träder i kraft den 1 juli 1999.

158

Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4, 7 och 7 b §§ samt 7 kap. 18 § bank-
rörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.
4§’
Ett utländskt bankföretag far

1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller

2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).

Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om

1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet, och

2.  insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som om-
fattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en själv-
risk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning.

Tillstånd till filialetablering far
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller en-
ligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen far inte heller avse
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon ytter-
ligare bank.

Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Under-
rättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket.

Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa

Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa

struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till den

struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till den

Senaste lydelse 1995:1594.

Senaste lydelse 1997:116.

159

behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-
derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den in-
sättningsgaranti som gäller för in-
sättare i banken.

behöriga myndigheten i det land
där filialen skall inrättas. Till un-
derrättelsen skall inspektionen foga
uppgift om storleken av bankens
kapitalbas och kapitaltäcknings-
grad samt uppgift om den in-
sättningsgaranti och det investe-
rarskydd som gäller för bankens
kunder.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.

Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspek-
tionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättelsen

mottogs.

7b§3

Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till Fi-
nansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats, skall
banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det andra
landet minst en månad innan ändringen genomförs.

Om Finansinspektionen finner att ändringen inte far göras, skall in-
spektionen meddela beslut om det inom en månad från det att under-
rättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra
landet skall genast underrättas om beslutet.

Om insättningsgarantin som av-
ses i 7 § andra stycket ändras, skall
Finansinspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.

Om insättningsgarantin eller in-
vesterarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall Finans-
inspektionen underrätta den behö-
riga myndigheten i det land där
filialen finns om ändringen.

7 kap.

18 §4

Om ett bankforetag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva bankverk-
samhet, far Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller, om det är
tillräckligt, meddela varning.

Ett filialtillstånd skall också

återkallas om

- insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som
har en högsta ersättningsnivå som

3 Senaste lydelse 1997:116.

4 Senaste lydelse 1995:1594.

160

överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti, eller

- ersättningen avser fler slag av
insättningar, eller

- betalas till andra insättare än

vad som anges i den lagen.

Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut
enligt 3 § andra stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filia-
letablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektio-
nen, om bankföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om in-
sättningsgaranti, förelägga bankföretaget att vidta rättelse med förklaring
att filialtillståndet annars skall återkallas. Har bankföretaget inte vidtagit
rättelse inom ett år från föreläggandet, far inspektionen återkalla tillstån-
det.

Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där bankfö-
retaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna pa-
ragraf

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

161

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 och 7 §§ samt 6 kap. 8 d och 9 §§ la-
gen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

kap.

Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse och institutet tillhör
ett investerarskydd som motsvarar
minst de krav som gäller inom
EES.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

5

Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial.

Tillstand till filialetablering skall
lämnas om företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verk-
samheten här i landet kan antas
komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse

Tillstånd till filialetablering skall
lämnas om

7. företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,

2.  filialen tillhör ett inve-
sterarskydd som minst motsvarar
de krav som gäller inom EES, och

3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

6 kap.

8d§6

Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att dri-
va värdepappersrörelse, far Finansinspektionen återkalla filialtillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.

Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 §

jorsta stycket 4 och 5 skall åter-

5 Senaste lydelse 1994:2015.

6 Senaste lydelse 1995:1597.

162

kallas av inspektionen om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en hög-
sta ersättningsnivå som överstiger
den som gäller enligt lagen
(1995:1571) om insättnings-
garanti, eller ersättningen avser
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.

Om filialen omfattas av garanti
till följd av ett beslut enligt 3 §
andra stycket lagen om insätt-
ningsgaranti och tillstånd till filia-
letablering inte skulle ha meddelats
utan ett sådant beslut, far inspek-
tionen, om värdepappersföretaget
inte fullgör sina skyldigheter enligt
lagen om insättningsgaranti, före-
lägga värdepappersföretaget att
vidta rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall åter-
kallas. Har värdepappersföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet far inspektionen
återkalla tillståndet.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

Om filialen omfattas av garanti
till följd av ett beslut enligt 3 §
andra stycket lagen om insätt-
ningsgaranti eller investerarskydd
till följd av ett beslut enligt 5 §
lagen (1999:000) om investe-
rarskydd och tillstånd till filiale-
tablering inte skulle ha meddelats
utan ett sådant beslut, far Finans-
inspektionen, om värdepap-
persföretaget inte fullgör sina skyl-
digheter enligt de lagarna, före-
lägga värdepappersföretaget att
vidta rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall åter-
kallas. Har värdepappersföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet far inspektionen
återkalla tillståndet.

Om filialtillståndet återkallas
tillämpas 9 a§ andra och tredje
styckena.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företa-
get har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

7

Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om

1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan förkla-
rat sig avstå från tillståndet,

2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har dri-
vit sådan rörelse som tillståndet avser, eller

3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva så-
dan rörelse som tillståndet avser.

Ett värdepappersbolags tillstånd Ett värdepappersbolags tillstånd

7 Senaste lydelse 1997:117.

163

enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av inspektio-
nen om bolaget inte fiillgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaran-
ti, och inte vidtagit rättelse inom ett
år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med för-
klaring att värdepappersbolagets
tillstånd annars kan komma att
återkallas.

skall återkallas av inspektionen om
bolaget inte jullgjort sina skyldig-
heter enligt lagen (1999:000) om
investerarskydd, och inte vidtagit
rättelse inom ett år efter det att in-
spektionen har förelagt värdepap-
persbolaget att fullgöra sina skyl-
digheter med förklaring att värde-
pappersbolagets tillstånd annars
kan komma att återkallas. Det-
samma gäller ett värdepappers-
bolags tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 om bolaget
inte jullgjort sina skyldigheter en-
ligt lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:

1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i
5 kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller

2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör el-
ler dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.

I fall som avses i tredje stycket 2 far tillstånd återkallas bara om Finan-
sinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen

eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och han eller

hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader gått, fort-
farande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes
ställföreträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

164

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse

Prop. 1998/99:30

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Ut-
delning i institutets konkurs för
insättning som har ersatts enligt
garantin tillfaller staten intill detta
belopp.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i anledning
av att ett svenskt institut försatts i
konkurs inträder det utländska ga-
rantisystemet i insättarens rätt mot
institutet. Utdelning i institutets
konkurs för insättning som ersatts
tillfaller det utländska garantisys-
temet intill detta belopp.

Föreslagen lydelse

19 §’

I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Vid
utdelning i institutets konkurs har
statens och investerarens fordring-
ar inbördes lika rätt.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i anledning
av att ett svenskt institut försatts i
konkurs inträder det utländska ga-
rantisystemet i insättarens rätt mot
institutet. Vid utdelning i institutets
konkurs har det utländska skydds-
systemets och investerarens ford-
ringar inbördes lika rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

Senaste lydelse 1997:119.

165

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-09-22

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 10 september 1998 (Finansdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om investerarskydd,

2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Fredrik Ludwigs.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om investerarskydd

Enligt denna paragraf har en investerare rätt till ersättning om ett värde-
pappersinstitut försätts i konkurs och investeraren inte från institutet kan
få ut finansiella instrument eller medel som avses i 3 §.

Bestämmelsen rör ytterst frågan vilken typ av ansvar som ligger på
investerarskyddet. De beviskrav som kan ställas på investeraren för upp-
gifter om att han inte kan få ut instrumenten eller medlen från institutet
måste rimligen vara låga. Lagrådet noterar att enligt den allmänna mo-
tiveringen Insättningsgarantinämnden får kontrollera med konkursför-
valtaren anledningen till att denne inte lämnat ut egendomen och på
grundval av material och uppgifter som kan erhållas från förvaltaren göra
en egen bedömning. Det bör inte komma i fråga att investeraren för att få
ersättning från investerarskyddet tvingas föra en process med konkurs-
boet, om förvaltaren hävdar att separationsrätt inte föreligger.

10 och 12 §§

Att andelsägare i värdepappersfond inte har investerarskydd för sina an-
delar torde vara det i praktiken - med hänsyn till det stora antalet fondspa-
rare - viktigaste undantaget från skyddet. Det är från informationssyn-
punkt viktigt att det återfinns under rubriken "Undantag från inves-
terarskyddet". Bestämmelsen i 10 § andra stycket bör därför flyttas så att
den placeras under nämnda rubrik. För att undvika förskjutningar i para-
grafindelningen kan den lämpligen placeras i samma paragraf som un-
dantaget för det individuella pensionssparandet, 12 §.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 6

166

Vad som inte tas upp i lagrådsremissen är hur det föreslagna investerar-
skyddet förhåller sig till det premiepensionssystem som byggs upp inom
ramen för den nya inkomstgrundade ålderspensionen. Frågan om vad som
i detta hänseende skall gälla t.ex. beträffande Premiepensions-
myndigheten, Premiesparfonden och det statliga fondbolaget skulle enligt
Lagrådets mening behöva belysas. Skulle sådana överväganden, vilket
ligger nära till hands att anta, leda till att dessas verksamhet också skall
undantas bör diskuteras om detta inte skall komma till klart uttryck i
lagtexten.

20 §

Enligt sista stycket gäller marknadsföringslagen i fråga om bl.a. under-
låtelse att lämna information. Utformningen av stycket har hämtats från
motsvarande bestämmelse i lagen om insättningsgaranti som i sin tur har
som förebild 8 § konsumentkreditlagen. Avsikten är att genom hänvis-
ningen till marknadsföringslagen ge en möjlighet att med stöd av den
lagen tvinga fram information som i olika fall kan anses ha särskild bety-
delse från konsumentsynpunkt (prop. 1995/96:60 s. 72-74, 125-126).

Informationsfrågor faller därmed under Konsumentombudsmannens till-
syn, men kan också angripas av Finansinspektionen i fall då inspektionen
anser att den som omfattas av investerarskyddet inte fullgör sina skyldig-
heter enligt den nya lagen, t.ex. beträffande informationslämnande.

Visserligen har uttryckssättet i tredje stycket godtagits tidigare, men Lag-
rådet vill ändå väcka frågan om inte ordet "gäller" kan leda tanken till att
bestämmelserna i marknadsföringslagen exklusivt reglerar de sanktioner
som kan komma i fråga vid underlåtelse att lämna information m.m. För
att något mera tydliggöra att så inte är fallet skulle måhända ordet "gäller"
kunna bytas mot "finns bestämmelser i" marknadsföringslagen.

21 och 22 §§

121 och 22 §§ behandlas statens regressrätt när ersättning har betalats ut
från investerarskyddet. Enligt bestämmelserna inträder staten, sedan be-
talning skett, i investerarens rätt gentemot värdepappersinstitutet (21 §),
liksom i hans rätt till försäkringsersättning och skadestånd (22 §). Efter-
som ersättningen enligt lagen om investerarskydd är maximerad och det
därför inte är säkert, att investeraren får hela sin forlust täckt genom detta,
regleras också hur den inbördes konkurrensen mellan statens regressford-
ran och investerarens resterande fordran skall lösas i ett fall där värdepap-
persinstitutet, försäkringsgivaren eller annan ansvarig inte kan, eller inte
är skyldig att, ersätta den totala förlusten.

Såvitt avser rätten till utdelning i värdepappersinstitutets konkurs stadgas i
21 § att statens och investerarens fordringar har inbördes lika rätt. Olika
lösningar kan i och för sig tänkas. En tillämpning av de principer som
framgår av reglerna i 5 kap. konkurslagen om utdelning för fordringar

Prop. 1998/99:30

Bilaga 6

167

med solidariskt betalningsansvar, vilka således gäller den inbördes rätten
till utdelning för en borgenär och en regressberättigad medgäldenär, t.ex.
en borgensman, med eller utan begränsat ansvar, som betalat en del av
skulden, skulle leda till att investeraren tillerkändes rätt till betalning ur
utdelningen före staten. Det kan här också nämnas att det, i det fall där en
skadevållare har en ansvarsförsäkring (jfr 22 § första stycket) och försäk-
ringsbeloppet inte räcker till att täcka både ett regresskrav från den skade-
lidandes egen försäkringsgivare och den skadelidandes återstående krav,
anses att regresskravet bör fa vika (se t.ex. Rodhe, Handbok i sakrätt,
1985, s. 363, 484 och Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 286 f). I
28 § lönegarantilagen tillämpas en motsatt lösning, som ger staten före-
träde. Lagrådet har ingen erinran mot den i lagrådsremissen valda princi-
pen, som innebär att staten och investeraren vardera erhåller utdelning i
förhållande till storleken på sin fordran.

Den princip som kommer till uttryck i 22 § första stycket angående rätten
till ersättning enligt en ansvarsförsäkring, som har tecknats av ett värde-
pappersinstitut, harmonierar emellertid inte med den ståndpunkt som in-
tagits i 21 §. I 22 § har således en annan lösning valts beträffande kon-
kurrensen mellan staten och investeraren i en situation, där rätten till för-
säkringsersättning varit maximerad och investerarens totala förlust över-
stiger försäkringsbeloppet. Enligt motiven (avsnitt 8 och författnings-
kommentaren) synes tanken vara, att staten i detta fall skall tillerkännas
företrädesrätt framför investeraren. Lagtextens formulering ("inträder
staten intill det utgivna beloppet") är delvis hämtad från 28 § lönegaranti-
lagen och 19 § lagen om insättningsgaranti. Enligt Lagrådets mening kan
det i och för sig ifrågasättas om formuleringen är tillräckligt tydlig; även
formuleringen i lagen om insättningsgaranti har tidigare vållat uppenbara
tolkningssvårigheter (jfr t.ex. uttalandet angående företrädesrätten i prop.
1996/97:72 s. 37). Innebörden skulle bli klarare, om det angavs att staten
inträder "med företrädesrätt framför investeraren" intill det utgivna belop-
pet. Frågan är emellertid, om det finns några bärande skäl som motiverar
en annan lösning beträffande rätten till försäkringsersättning än den som
valts beträffande rätten till utdelning i värdepappersinstitutets konkurs.
Det sagda gäller även rätten till skadestånd enligt 22 § andra stycket, om
full betalning i något fall inte skulle utgå. Frågan utvecklas inte i motiven.
Enligt Lagrådets mening bör rätten till ersättning konstrueras på samma
sätt i alla situationerna. Det synes härvid lämpligt att följa den lösning
som valts i 21 § beträffande rätten till utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs.

Lagrådet föreslår därför, att orden "intill det utgivna beloppet" i 22 §
första och andra styckena stryks och att båda styckena i stället komplet-
teras med en mening som utsäger, att statens och investerarens fordringar
har inbördes lika rätt.

Prop. 1998/99:30

Bilaga 6

168

29 §

Enligt paragrafen skall Insättningsgaratinämnden fastställa de närmare
grunderna för hur avgiften till nämnden skall beräknas. Det är inte avsett
att nämnden skall begränsa sig till beslut i enskilda fall utan nämnden
skall utforma generella riktlinjer. Enligt den allmänna motiveringen är det
inte lämpligt att i lag ange samtliga faktorer som bör vara avgörande för
avgiftssättningen. Det synes därför inte heller vara fråga om verkstäl-
lighetsföreskrifter utan om normer som skall meddelas av nämnden. För
detta krävs ett bemyndigande av riksdagen enligt 8 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen. Lagrådet förordar att ett sådant bemyndigande införs i
tredje stycket och ges följande lydelse: "Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Insättningsgarantinämnden får meddela föreskrifter
om hur avgiften skall beräknas."

Andra meningen i tredje stycket bör i så fall inte avfattas med utgångs-
punkt i att det är nämnden som bestämmer grunderna för hur avgiften
skall beräknas. Meningen bör därför flyttas och tas upp som en ny andra
mening i andra stycket med följande lydelse. "Vid beräkningen av avgif-
ten skall beaktas hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos ett in-
stitutjämfört med samtliga skyddade tillgångar."

31 §

Enligt första stycket första meningen skall avgifter och andra medel som
Insättningsgarantinämnden förvaltar placeras på räntebärande konto i
Riksgäldskontoret. Lagrådet kan självfallet inte ha synpunkter på detta i
sak men vill påpeka att vissa motivuttalanden är svårförenliga med lag-
textens lydelse. I sammanfattningen av lagrådsremissen sägs exempelvis
att nämnden ges stor flexibilitet när det gäller valet av metod för att säker-
ställa utbetalningar från investerarskyddet och i den allmänna motive-
ringen uttalas att nämnden bör ha möjlighet att - visserligen inom de ra-
mar lagen anger - uppdra åt "externa kapitaförvaltare" att placera medlen
på bästa sätt.

Oavsett hur det må förhålla sig i det nu angivna hänseendet står det klart
att nämnden skall kunna teckna en kollektiv försäkring för de med inves-
terarskyddet förenade riskerna. Enligt första stycket andra meningen i
förevarande paragraf far medlen - såvitt kan förstås på kontot i Riksgälds-
kontoret - endast användas för utbetalning av ersättning enligt lagen eller
för att täcka nämndens administrationskostnader för skyddet. Det senare
synes syfta på kostnaderna för nämndens egen administration. Avsikten är
emellertid att nämnden också med medlen skall kunna betala kostnaderna
för en försäkring. Detta kan lämpligen uttryckas så att medlen endast far
användas för utbetalning av ersättning enligt lagen "samt för att täcka
kostnader för tillhandahållande av skyddet och nämndens administra-
tionskostnader för skyddet."

Prop. 1998/99:30

Bilaga 6

169

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

170

Prop. 1998/99:30

Bilaga 6

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 1998

Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, Freivalds, Åsbrink,

Schori, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,

Engqvist, Rosengren, Larsson, Wämersson

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Prop. 1998/99:30

Regeringen beslutar proposition 1998/99:30 Investerarskydd

171

Rättsdatablad

Prop. 1998/99:30

Författningsrubrik       Bestämmelser som

inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande

Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om investerarskydd    29 §

397L0009

Lag om ändring i
bankrörelselagen

397L0009

Lag om ändring i lagen
om värdepappersrörelse

397L0009

Lag om ändring i lagen
om insättningsgaranti

397L0009

Eländers Gotab 57152, Stockholm 1998

172