Regeringens proposition
1998/99:30

Investerarskydd

Prop.
1998/99:30

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 november 1998

Göran Persson
Erik Åsbrink
(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en lag om investerarskydd införs. Den nya
lagen bygger på EG-direktivet 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system
för ersättning till investerare. Genom lagen införs ett skydd för
investerares finansiella instrument och likvida medel som handhas av
värdepappersinstitut i samband med tjänster som instituten utför. Skyddet
kan ses som en motsvarighet till den garanti som gäller för insättningar i
bank enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.
Investerarskyddet träder in om ett värdepappersinstitut försätts i
konkurs, eller om en utländsk myndighet förklarar att finansiella
instrument och likvida medel är indisponibla, och investeraren inte kan få
tillbaka sina tillgångar. Värdepappersinstitut är i regel skyldiga att hålla
finansiella instrument och likvida medel som tillhör investerare åtskilda
från sina egna tillgångar. Investerarna har därför normalt separationsrätt
till sina tillgångar om institutet går i konkurs. Först om tillgångarna
sammanblandats med institutets egna, eller om de på grund av brottslig
handling inte finns kvar, uppkommer en situation där investerarskyddet
kan behöva ersätta investerare. Medel som finns på konto hos ett
värdepappersinstitut täcks i dag av insättningsgarantin och kommer även
att göra det i fortsättningen.
Investerarskyddet skall enligt förslaget administreras av
Insättningsgarantinämnden dvs. den myndighet som har hand om
administrationen av insättningsgarantin och finansieras genom avgifter
av de institut som tillhör skyddet. Insättningsgarantinämnden skall
fastställa de närmare grunderna för hur avgifterna skall beräknas.
Sammantaget skall dock avgifterna motsvara vad som är nödvändigt för
en långsiktig finansiering av skyddet samt för att täcka nämndens
administrationskostnader.
Nämnden ges stor flexibilitet när det gäller valet av metod för att
säkerställa utbetalningar från investerarskyddet. Nämnden kan t.ex. välja
mellan att fondera de avgifter som betalas av instituten eller att teckna en
kollektiv försäkring. Vidare får nämnden en möjlighet att låna medel hos
Riksgäldskontoret.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om investerarskydd 6
2.2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617) 13
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse 16
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti 19
3 Ärendet och dess beredning 20
4 Bakgrund 22
4.1 EG-direktivet om skydd för investerare 22
4.2 Genomförandet av EG-direktivet om system för garanti
av insättningar 24
4.3 Befintliga säkerhetsarrangemang 25
4.3.1 Allmänt 25
4.3.2 Lagen om värdepappersrörelse 26
4.3.3 Aktiekontolagen 29
5 Ett svenskt investerskydd allmän inriktning 31
6 Administrationen av investerarskyddet 34
7 Investerarskyddets omfattning 39
7.1 Verksamheter som omfattas av investerarskyddet 39
7.2 Tillgångar som omfattas av skyddet 44
7.2.1 Finansiella instrument 44
7.2.2 Medel 47
7.2.3 Individuellt pensionssparande 48
7.3 Vilka investerare omfattas av skyddet? 50
7.4 När aktualiseras skyddet? 53
7.5 Förhållandet till utländska investerarskydd 54
7.5.1 Allmänt om filialer 54
7.5.2 Svenska värdepappersinstituts filialer
utomlands 55
7.5.3 Utländska värdepappersinstituts filialer i
Sverige 57
8 Ersättningens storlek 60
9 Insättningsgarantinämndens handläggning av investerarskyddet 65
9.1 Utredningen av krav 65
9.2 Utbetalning och återbetalning av ersättning 70
9.3 Övertagande av fordran 74
9.4 Sekretess 76
9.5 Överklagande 78
10 Värdepappersinstitutens skyldigheter 79
10.1 Värdepappersinstitutens informationsskyldighet 79
10.2 Värdepappersinstituts underlåtenhet att fullgöra sina
skyldigheter 80
11 Investerarskyddets finansiering 83
12 Ikraftträdande 91
13 Ekonomiska konsekvenser 92
14 Författningskommentar 93
14.1 Förslaget till lag om investerarskydd 93
14.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617) 107
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse 107
14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti. 108

Bilaga 1 Direktivet (97/9/EG) om system för ersättning till
investerare 109
Bilaga 2 Investerarskyddsutredningens sammanfattning av
betänkandet 134
Bilaga 3 Investerarskyddsutredningens lagförslag 137
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 152
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 153
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 166
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 5 november 1998 171
Rättsdatablad 172

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om investerarskydd,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och
4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om investerarskydd

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av in-
vesterares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut
(investerarskydd).
Frågor om investerarskyddet handläggs av Insättningsgarantinämnden.

Definitioner

2 § I denna lag betyder
1. värdepappersinstitut: detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse,
2. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av
en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,
3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första
stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om
värdepappersrörelse, 2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen
(1987:617) samt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument.

Investerarskyddets omfattning

3 § Investerarskyddet omfattar
1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt
värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till ett utländskt värdepap-
persinstitut förfogar över i samband med att en investeringstjänst utförs,
och
2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut eller en filial i Sverige
till ett utländskt värdepappersinstitut har tagit emot med
redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs.
Rätt till ersättning enligt denna lag föreligger inte om medlen kan er-
sättas enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

4 § Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Det svenska investerarskyddets nivå och om-
fattning överstiger i sådana fall inte det skydd som gäller i det landet.
Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt värdepap-
persinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta även
tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land utanför

EES.

5 § Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut besluta att institutets filial i Sverige skall tillhöra investe-
rarskyddet, om filialen inte tillhör ett investerarskydd i ett annat land som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.
När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
stycket avdrag göras för den ersättning en investerare som anlitat filialen
kan få från ett investerarskydd i institutets hemland.

6 § Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt värdepap-
persinstitut från ett land inom EES besluta att institutets filial i Sverige
skall tillhöra det svenska investerarskyddet som komplettering till det
skydd som gäller för institutet i hemlandet (kompletteringsskydd).
Detsamma gäller för ett utländskt värdepappersinstitut från ett land
utanför EES, om dess filial i Sverige tillhör ett skydd i hemlandet som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.
När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
och andra styckena avdrag göras för den ersättning en investerare som
anlitat filialen kan få från skyddet i institutets hemland.

Ersättning från investerarskyddet

7 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett
värdepappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och
investeraren inte från institutet kan få ut finansiella instrument eller
medel som avses i 3 §.
Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut tillhör
investerarskyddet, har investerare som anlitat filialen även rätt till
ersättning om en behörig myndighet i institutets hemland förklarat att
finansiella instrument och medel hos institutet inte är tillgängliga. Vad
som sägs i denna lag om konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på
motsvarande sätt.

8 § Ersättning för finansiella instrument skall lämnas med belopp som
motsvarar instrumentens marknadsvärde vid utgången av den dag kon-
kursbeslutet meddelas. Om instrumenten är föremål för kurssättning
skall, om inte annat framgår, marknadsvärdet anses uppgå till den senast
noterade betalkursen eller, om sådan inte finns, senast noterade
köpkursen.
Om rätt till ränta finns enligt lag eller avtal, skall ersättning för medel
även omfatta ränta till och med dagen för konkursbeslutet.
Finansiella instrument eller medel som är angivna i ett annat lands va-
luta skall räknas om till svenska kronor enligt den senaste köpkurs som
gällde dagen för konkursbeslutet.

9 § En investerare har rätt till ersättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut.
En investerare har inte rätt till ersättning från investerarskyddet till den
den del han erhållit utdelning i institutets konkurs, ersättning genom
institutets ansvarsförsäkring eller skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument, för en enligt denna
lag ersättningsgill förlust.

10 § Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut helt eller delvis för
någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till er-
sättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat
institutet.

11 § Om de finansiella instrument eller medel som ersättningen avser är
pantsatta, skall panthavaren ha panträtt i ersättningen.

Undantag från investerarskyddet

12 § Andelsägare i en värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder har inte rätt till ersättning för tillgångar som ingår i
fonden.
Investerarskyddet gäller inte heller för tillgångar som omfattas av
lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

13 § Ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet kan inte få
ersättning från detta.

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har
varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall
inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Utredning och utbetalning av ersättning

15 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall
framställa sitt krav till Insättningsgarantinämnden senast ett år från dagen
för konkursbeslutet. Har investeraren inte framställt sitt krav inom denna
tid är rätten till ersättning förlorad.
Om investeraren har varit förhindrad att framställa sitt krav inom den
tid som anges i första stycket, börjar tidsfristen i stället att löpa när
hindret upphör.

16 § Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts konkurs finner att en in-
vesterare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall
förvaltaren genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall
också lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden
behöver för att kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

17 § Insättningsgarantinämnden skall betala ut ersättning till en
investerare snarast möjligt och senast två veckor efter det att ersättningen
slutligt har fastställts.

18 § Om åtal har väckts för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §
brottsbalken avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången,
skall Insättningsgarantinämnden besluta att ersättning tills vidare inte
skall betalas ut.

Återbetalning av ersättning

19 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat
att ersättning betalats ut felaktigt eller med för högt belopp, skall
återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket tillsammans med
ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Återbetalning skall också ske om någon i annat fall har tagit emot
ersättning felaktigt eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett
detta. Ränta skall i sådana fall beräknas enligt 5 § räntelagen.
Beslut enligt första och andra styckena fattas av Insättningsgaranti-
nämnden och får verkställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.

Information

20 § Ett värdepappersinstitut skall informera sina kunder om
1. det skydd som gäller hos institutet för tillgångar som avses i 3 §,
2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.
Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första
stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
finns bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).

Övertagande av fordran

21 § I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet
träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet med
företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.
När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning
av att ett svenskt värdepappersinstitut försatts i konkurs, träder det ut-
ländska skyddssystemet in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet
med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

22 § Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring
som har tecknats av ett värdepappersinstitut och om ersättning har
betalats ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen
avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt ansvars-
försäkringen med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna
beloppet.
Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har
betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadeståndet
avser, träder staten in i investerarens rätt till ersättning enligt den lagen
med företrädesrätt framför investeraren intill det utgivna beloppet.

Ingripanden

23 § Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om
ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag.

24 § Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i institu-
tets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den tillsynsmyn-
digheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att institutet
fullgör sina skyldigheter.
Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter får nämnden förelägga
institutet att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet skall

erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet inte
fullgör sina skyldigheter. Har institutet inte vidtagit rättelse inom
föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för
filialen. Ett sådant beslut får meddelas endast om tillsynsmyndigheten i
institutets hemland har samtyckt till beslutet.

25 § Om en filial som avses i 6 § andra stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom
viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta
att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Sådant beslut får meddelas
först sedan tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats.

26 § Om ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett land utanför EES
tillhör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet inte
fullgör de skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, får
Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss
tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta att
skyddet inte längre skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att
skyddet inte längre skall gälla, skall nämnden underrätta
Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns
om beslutet.

27 § När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet
inte längre skall gälla för tillgångar hos ett värdepappersinstitut, skall
institutet informera berörda investerare om beslutet.

28 § Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett värdepap-
persinstitut inverkar inte på skyddet av de tillgångar som omfattades av
skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när Finansinspek-
tionen återkallat en oktroj eller ett tillstånd att driva värdepappersrörelse.

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 § De värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet skall betala
avgifter till Insättningsgarantinämnden.
Institutens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är
nödvändigt för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka
nämndens administrationskostnader. Vid beräkningen av avgiften skall
beaktas hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos institutet
jämfört med samtliga skyddade tillgångar.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Insättningsgaranti-
nämnden, får meddela föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

30 § Om skyddet för ett värdepappersinstitut börjar eller upphör att gälla
under ett löpande kalenderår får Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till
detta när avgiften för skyddet fastställs.

31 § Avgifter och andra medel som Insättningsgarantinämnden förvaltar
skall placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Medlen får en-
dast användas för utbetalning av ersättning enligt denna lag samt för att
täcka kostnader för tillhandahållande av investerarskyddet och nämndens
administrationskostnader för skyddet.
Om de medel som finns på konto hos Riksgäldskontoret inte räcker till
för att betala ut ersättningar eller om ersättningar inte kan betalas på
annat sätt, får Insättningsgarantinämnden låna medel i Riksgäldskontoret.

32 § Ett värdepappersinstitut som omfattas av investerarskyddet skall
lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver
för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt
denna lag.

Överklagande

33 § Insättningsgarantinämndens beslut enligt denna lag får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden
som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999 utom i fråga om 14 och 18 §§,
som träder i kraft den 1 juli 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4, 7 och 7 b §§ samt 7 kap. 18 § bank-
rörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).
Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som om-
fattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade
insättning.
Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller en-
ligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen får inte heller avse
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

7 §
Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas.
Underrättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra
stycket.
Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa struk-
tur eller finansiella situation, skall
Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäcknings-grad samt uppgift
om den insättningsgaranti som
gäller för insättare i banken.
Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa struk-
tur eller finansiella situation, skall
Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäcknings-grad samt uppgift
om den insättningsgaranti och det
investe-rarskydd som gäller för
bankens kunder.
När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.
Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall inspek-
tionen meddela beslut om det inom tre månader från det att underrättel-
sen mottogs.

7 b §
Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till Fi-
nansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats,
skall banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det
andra landet minst en månad innan ändringen genomförs.
Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall in-
spektionen meddela beslut om det inom en månad från det att under-
rättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra
landet skall genast underrättas om beslutet.
Om insättningsgarantin som av-
ses i 7 § andra stycket ändras, skall
Finansinspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.
Om insättningsgarantin eller in-
vesterarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall Finans-
inspektionen underrätta den behö-
riga myndigheten i det land där
filialen finns om ändringen

7 kap.
18 §
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva
bankverk-samhet, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller,
om det är tillräckligt, meddela varning.
Ett filialtillstånd skall också
återkallas om
- insättningar hos filialen om-
fattas av en utländsk garanti som
har en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti, eller
- ersättningen avser fler slag av
insättningar, eller
- betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.

Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen om insättningsgaranti och till-
stånd till filialetablering inte skulle
ha meddelats utan ett sådant
beslut, får inspektionen, om
bankföretaget inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen om
insättningsgaranti, förelägga
bankföretaget att vidta rättelse
med förklaring att filialtillståndet
annars skall återkallas. Har
bankföretaget inte vidtagit rättelse
inom ett år från föreläggandet, får
inspektionen återkalla tillståndet.
Om insättningar hos filialen om-
fattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket la-
gen (1995:1571) om
insättningsgaranti och tillstånd till
filialetablering inte skulle ha
meddelats utan ett sådant beslut,
får inspektionen, om bankföretaget
inte fullgör sina skyldigheter enligt
lagen om insättningsgaranti,
förelägga bankföretaget att vidta
rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall
återkallas. Har bankföretaget inte
vidtagit rättelse inom ett år från
föreläggandet, får inspektionen
återkalla tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där
bankföretaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av
denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 och 7 §§ samt 6 kap. 8 d och 9 §§ la-
gen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.
Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får med-
delas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse och institutet tillhör
ett investerarskydd som uppfyller
minst de krav som gäller inom
EES.

7 §
Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial.
Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om företaget står
under betryggande tillsyn av
myndighet eller något annat
behörigt organ i hemlandet och
den planerade verksamheten här i
landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse.
Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om
1. företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,
2. filialen tillhör ett inve-
sterarskydd som uppfyller minst
de krav som gäller inom EES, och
3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund värde-
pappersrörelse.

6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att dri-
va värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet
eller, om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.
Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 skall åter-
kallas av inspektionen om insätt-
ningar hos filialen omfattas av en
utländsk garanti som har en hög-
sta ersättningsnivå som överstiger
den som gäller enligt lagen
(1995:1571) om insättnings-
garanti, eller ersättningen avser
fler slag av insättningar eller be-
talas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.
Om insätttningar hos filialen
omfattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket
lagen om insättningsgaranti och
tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant
beslut, får inspektionen, om
värdepappersföretaget inte fullgör
sina skyldigheter enligt lagen om
insättningsgaranti, förelägga
värdepappersföretaget att vidta
rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall
återkallas. Har
värdepappersföretaget inte vidtagit
rättelse inom ett år från
föreläggandet, får inspektionen
återkalla tillståndet.

Om insättningar hos filialen
omfattas av garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra stycket
lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti eller
investerarskydd till följd av ett
beslut enligt 5 § lagen (1999:000)
om investerarskydd och tillstånd
till filialetablering inte skulle ha
meddelats utan ett sådant beslut,
får Finansinspektionen, om
värdepappersföretaget inte fullgör
sina skyldigheter enligt de
lagarna, förelägga
värdepappersföretaget att vidta
rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall åter-
kallas. Har värdepappersföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år
från föreläggandet, får
inspektionen återkalla tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas
tillämpas 9 a § andra och tredje
styckena.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där företa-
get har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna
paragraf.

9 §
Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om
1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan
förklarat sig avstå från tillståndet,
2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har dri-
vit sådan rörelse som tillståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som medde-
lats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att utöva så-
dan rörelse som tillståndet avser.
Ett värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av inspektio-
nen om bolaget inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaran-
ti, och inte vidtagit rättelse inom
ett år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med för-
klaring att värdepappersbolagets
tillstånd annars kan komma att
återkallas.
Ett svenskt
värdepappersinstituts tillstånd
skall återkallas av inspektionen
om bolaget inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1999:000) om investerarskydd,
och inte vidtagit rättelse inom ett
år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med
förklaring att
värdepappersbolagets tillstånd
annars kan komma att återkallas.
Detsamma gäller ett
värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 om bolaget inte fullgjort
sina skyldigheter enligt lagen
(1995:1571) om
insättningsgaranti.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:
1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5
kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller
2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör el-
ler dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.
I fall som avses i tredje stycket 2 får tillstånd återkallas bara om
Finansinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i
styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och
han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader
gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller
dennes ställföreträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Ut-
delning i institutets konkurs för
insättning som har ersatts enligt
garantin tillfaller staten intill detta
belopp.
När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i
anledning av att ett svenskt institut
försatts i konkurs inträder det
utländska garantisystemet i
insättarens rätt mot institutet.
Utdelning i institutets konkurs för
insättning som ersatts tillfaller det
utländska garantisystemet intill
detta belopp.
I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin träder staten in i
insättarens rätt mot institutet med
företrädesrätt framför insättaren
intill det utgivna beloppet.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning med
anledning av att ett svenskt institut
försatts i konkurs träder det
utländska garantisystemet in i
insättarens rätt mot institutet med
företrädesrätt framför insättaren
intill det utgivna beloppet.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Den 1 januari 1996 infördes lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
varigenom rådets direktiv 94/19/EEG av den 30 maj 1994 om system för
garanti av insättningar genomfördes. Insättningsgarantin skyddar de in-
sättningar som gjorts hos ett kreditinstitut, om institutet går i konkurs.
Ersättning kan dock utgå med högst 250 000 kronor per insättare och in-
stitut. Något liknande skyddssystem finns inte i Sverige för investeringar
i aktier och andra finansiella instument. Sådana system finns på sina håll
utomlands, bl.a. i vissa andra länder inom EU.
Frågan om att införa krav på investerarskydd i samtliga medlemsländer
har dock diskuterats en längre tid inom EG. I rådets direktiv 93/22/EEG
av den 10 maj 1993 om investeringstjänster (investeringstjänste-
direktivet) sägs att ett direktiv om investerarskydd skall övervägas. Ge-
nom investeringstjänstedirektivet har väsentliga förutsättningar för en
inre marknad för investeringstjänster skapats. Direktivet innebär att
värdepappersföretag som har auktorisation i ett land och står under
tillsyn där skall kunna erbjuda sina tjänster i övriga länder inom EU,
antingen genom att etablera en filial eller genom s.k. gränsöverskridande
verksamhet. En för-utsättning för att den inre marknaden skall få
genomslag i praktiken har ansetts vara att det införs i vart fall
minimiregler om investerarskydd i respektive medlemsland.
Mot denna bakgrund antog Europaparlamentet och rådet direktivet
97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare
(investerarskyddsdirektivet). Direktivet syftar till att skapa ett skydd för
investerares tillgångar i investeringsverksamhet om ett kreditinstitut eller
värdepappersföretag går i konkurs eller på annat liknande sätt sätts ur
stånd att fullgöra sina ekonomiska åtaganden. En förutsättning för att
skyddssystemet skall träda in är att en investerare inte kan återfå finansi-
ella instrument eller pengar som institutet innehaft för investerarens räk-
ning. Direktivet finns i bilaga 1.
Den 22 augusti 1996 bemyndigade regeringen chefen för Finansdepar-
tementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda hur ett svenskt sys-
tem för ersättning till investerare bör utformas. Utredningen antog
namnet Investerarskyddsutredningen. Utredningen redovisade sitt
uppdrag den 20 oktober 1997 genom att betänkandet Ett svenskt
investerarskydd (SOU 1997:125) överlämnades till Finansdepartementet.
Utredningens samman-fattning av sitt förslag finns i bilaga 2 och dess
lagförslag i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av
remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Fi 97/3083).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 september 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Lagrådets synpunkter behandlas under de avsnitt i propositionen som
de hänför sig till eller i författningskommentaren. Regeringen har i
propositionen i huvudsak följt Lagrådets yttrande. När det gäller frågan
om inbördes prioritet mellan en investerares eventuella restkrav och
investerarskyddets återkrav för utbetald ersättning till investeraren i
förhållande till annan ersättning utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs, ersättning ur institutetets ansvarsförsäkring eller skadestånd
enligt aktiekontolagen (1989:827), som föreslås ersättas av lagen om
kontoföring av finansiella instrument, har Lagrådets förslag följts
såtillvida att den inbördes prioriteten nu föreslås lösas på samma sätt i
alla situationer. Regeringen anser dock att staten bör ha företräde framför
investerarna. Detta innebär att regeringen har frångått sitt förslag i
lagrådsremissen att ge investeraren och staten lika inbördes rätt till
utdelning i institutets konkurs. Frågan behandlas i avsnitt 9.3. I
förhållande till lagrådsremissen har även vissa ändringar av redaktionellt
slag gjorts i lagtexten.

4 Bakgrund
4.1 EG-direktivet om skydd för investerare
Inledning

System som har till uppgift att ersätta investerare om det institut som in-
vesteraren anlitat för värdepappersaffärer inte kan återlämna värdepapper
eller pengar som tillhör denne (investerarskyddssystem) finns i några län-
der inom EU sedan flera år. Belgien och Storbritannien är exempel på
sådana länder. Som ett led i strävan att förbättra den inre marknaden för
värdepapperstjänster antogs Europaparlamentets och rådets direktiv av
den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare (97/9/EG,
investerarskyddsdirektivet), för att se till att liknande system skapades i
alla medlemsländer. Direktivet kan ses som ett komplement till rådets
direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom
värdepappersområdet (investeringstjänstedirektivet). En motsvarighet till
investerarskyddsdirektivet finns i rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj
1994 om system för garanti för insättningar
(insättningsgarantidirektivet), som skulle ha genomförts i
medlemsländerna senast den 1 juli 1995.
I huvudsak syftar investerarskyddsdirektivet till att i varje
medlemsland skapa ett system till skydd för investerare om ett institut
som fått en investerares finansiella instrument eller medel i sin vård
försätts i konkurs eller i en liknande situation och därvid inte förmår att
återställa instrumenten respektive medlen till investeraren.
Bestämmelserna i direktivet kan delas in i fyra områden: tillämp-
ningsområdet, investerarnas rättigheter, skyddet i filialverksamhet samt
vissa procedurfrågor. Den finansiella och administrativa uppbyggnaden
av ersättningssystemen i fråga regleras inte i direktivet utan har lämnats
åt medlemsländernas bestämmande. I direktivets ingress sägs dock att
kost-naden för systemen skall bäras av instituten själva och att systemens
fi-nansiella kapacitet skall stå i rimlig proportion till deras åtaganden.

Direktivets tillämpningsområde

Ersättningssystemen skall omfatta värdepappersföretag som är auktorise-
rade antingen som värdepappersföretag enligt artikel 3 i investerings-
tjänstedirektivet eller som kreditinstitut enligt första och andra
banksamordningsdirektiven, dvs. rådets direktiv 77/780/EEG av den 12
december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om
rätten att starta och bedriva verksamhet i kreditinstitut och rådets direktiv
89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och
andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG. Definitionerna
av begrepp som "värdepappersföretag", "investeringstjänst" och
"instrument" över-ensstämmer med definitionerna i
investeringstjänstedirektivet.
Direktivet omfattar i princip alla kategorier av investerare. I ingressen
talas dock om ett skydd för i första hand mindre investerare. Det är
därför möjligt för medlemsländerna att helt eller delvis undanta vissa
kategorier av investerare från det skydd som systemet tillhandahåller
(artikel 4.2 och bilaga 1). De investerare som kan undantas utgörs av dels
ett antal insti-tutionella och andra större investerare, dels sådana personer
och företag som har anknytning till värdepappersföretaget.

Investerarnas rättigheter

Investerarna har rätt till ersättning om det institut som fått hand om deras
finansiella instrument eller likvida medel har försatts i konkurs eller
drabbats av ett liknande beslut grundat på institutets finansiella ställning
(artikel 2.2). Ersättningen skall avse instrument eller likvida medel som
institutet inte förmår att återlämna respektive betala tillbaka till investera-
ren. Instrumenten skall värderas till marknadsvärdet per konkursdagen,
eller motsvarande, och i ersättningen för likvida medel kan ingå ränta
fram till den dagen (artikel 2.4).
Ersättningssystemet skall ge skydd upp till ett högsta belopp om minst
motsvarande 20 000 ecu per investerare och institut. Systemet får reduce-
ra ersättningen med en självrisk beräknad som en procentsats av det an-
nars ersättningsgilla beloppet. En sådan regel får inte vara mer långtgåen-
de än att minst 90 % av det annars ersättningsgilla beloppet kan erhållas
av investeraren, dvs. högst 10 % i självrisk (artikel 4.1 och 4.4). Om ett
medlemsland väljer högre ersättningsnivåer i systemet får självrisken
ock-så höjas.
Ett medlemsland får ha system som ger investerarna ett mer
fördelaktigt skydd än vad direktivet anger (artikel 4.3).
Utbetalning av ersättningen skall ske så snart som möjligt, dock senast
tre månader från fastställandet av det ersättningsbelopp som investeraren
har rätt till. Investerarna skall alltid ha möjlighet att få ersättningsfrågan
rättsligt prövad (artikel 9.2 och 13).

Filialverksamhet

Om ett företag hemmahörande i ett medlemsland (hemlandet) etablerar
en filial i ett annat medlemsland (värdlandet) gäller investerarskyddet i
hem-landet även filialens verksamhet. Hemlandsanslutningen är då ett
tillräck-ligt skydd även i värdlandet. Om värdlandets skyddssystem är
mer för-månligt för investerarna än systemet i filialens hemland, har
filialen rätt att ansluta sig även till värdlandets system (s.k. topping up).
Denna an-slutning ger en komplettering av skyddet upp till värdlandets
nivå. Skulle värdlandets skydd, å andra sidan, vara sämre för
investerarna, får filialen inte "ta med sig" mer av hemlandsskyddet än
upp till värdlandets nivå. Bestämmelsen utgör alltså ett exportförbud,
dvs. ett förbud mot att ta med sig sitt bättre hemlandsskydd till ett
värdland med sämre skydd. Be-stämmelsen gäller t.o.m. den 31
december 1999. Den skall till dess ha utvärderats, varefter dess fortsatta
giltighet skall övervägas (artikel 7.1).
När det gäller filialer från länder utanför EU och EES föreskriver
direktivet att medlemsländerna skall undersöka vilket skydd som gäller
för sådana filialer samt att länderna kan kräva anslutning till ett skydds-
system i värdlandet, om det skydd som åberopas inte når upp till vad som
gäller som minimikrav enligt direktivet. Det sägs inget om sådana
filialers rätt att kompletteringsansluta sig, för det fall att
hemlandsskyddet skulle vara acceptabelt eller vad som gäller om
hemlandsskyddet är bättre än det investerarskydd som gäller i värdlandet.
Inte heller sägs något om vad som gäller när ett företag från ett
medlemsland etablerar en filial utanför EES.

Procedurfrågor m.m.

Direktivet innehåller också regler om uteslutning av institut som inte be-
talar avgifter eller fullgör andra skyldigheter mot systemet. Uteslutning
får ske tidigast efter det att en frist på ett år löpt. Tillsynsmyndigheten
skall ge sitt samtycke dels innan varseltiden inleds, dels när denna löpt ut
och uteslutningen skall verkställas. Om det gäller en filial från ett annat
medlemsland skall hemlandsmyndigheten också delta i förfarandet
(artikel 5). Utöver uteslutningsreglerna finns även vissa förfaranderegler
som hör samman med regler som behandlats i det föregående,
exempelvis vad gäller skyldighet för institut och ersättningssystem att
lämna information till investerarna (artikel 9.1).
Tidsfristen för medlemsländerna att införliva direktivet med nationell
rätt är 18 månader från direktivets ikraftträdande, dvs. dagen för publice-
ringen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Publiceringen
skedde den 26 mars 1997, vilket innebär att fristen för att genomföra di-
rektivets bestämmelser i nationell lagstiftning löper ut den 26 september
1998.
4.2 Genomförandet av EG-direktivet om system för
garanti av insättningar
Med avseende på såväl struktur som innehåll påminner investerarskydds-
direktivet om insättningsgarantidirektivet. Av det direktivet följer att det i
varje medlemsland måste finnas åtminstone ett sådant system till vilket
kreditinstitut som tar emot insättningar skall vara anslutna.
Ett svenskt system för garanti av insättningar infördes den 1 januari
1996 genom lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Detta system
(insättningsgarantin) har till uppgift att ersätta den som har medel insatta
hos banker och vissa värdepappersbolag för den händelse institutet går i
konkurs och de insatta medlen inte kan återbetalas till insättaren. Ersätt-
ningsnivån uppgår till högst 250 000 kronor per insättare. Insättningar
hos instituten omfattas av garantin i och med att dessa får tillstånd att
bedriva verksamhet. Därmed blir instituten också skyldiga att betala
avgifter för garantins finansiering. Många av instituten bedriver också
värdepappers-rörelse och kommer därför att behöva ansluta sig även till
ett investe-rarskyddssystem. Insättningsgarantin administreras av en
särskild myn-dighet, Insättningsgarantinämnden.
4.3 Befintliga säkerhetsarrangemang
4.3.1 Allmänt
På flera håll i den svenska lagstiftningen finns regler som på olika sätt
skapar förutsättningar för handel med finansiella instrument. Dit hör
delar av den associationsrättsliga lagstiftningen och civilrätten i övrigt. I
denna redogörelse riktas intresset främst mot lagstiftning som syftar till
att ge marknadens aktörer förhållningsregler för deras verksamhet,
vanligtvis kompletterat med auktorisationstvång och tillsyn. Dessa regler
återfinns väsentligen i lagen (1991:980) om handel med finansiella
instrument, lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse samt, delvis, i bankrörelselagen
(1987:617). När man talar om säkerhetsarrangemang är emellertid även
vissa regler i aktiekontolagen (1989:827) av intresse.
Regleringen syftar dels till att säkerställa det finansiella systemets sta-
bilitet, dels till att utgöra ett skydd för konsumenter. Dessa två syften
hänger nära samman, och det är ofta svårt att hänföra enskilda bestäm-
melser till enbart ett av syftena. Regler som primärt syftar till att skydda
systemet har indirekt en skyddande effekt för investerarna och vice versa.
Lagen om handel med finansiella instrument innehåller framför allt
regler för handeln i allmänhet, såsom
krav på att upprätta prospekt vid vissa emissioner och erbjudanden,
regler för värdepapperslån samt
anmälningsskyldighet för förvärv som innebär att ett innehav uppnår
vissa nivåer (flaggningsskyldighet).
Lagen innehåller också definitioner som har betydelse för övrig lag-
stiftning på värdepappersmarknaden, nämligen när det gäller begreppen
finansiellt instrument och fondpapper.
Lagen om börs- och clearingverksamhet innehåller regler om auktori-
sation av och tillsyn över företag som yrkesmässigt bedriver verksamhet
som börs, auktoriserad marknadsplats eller clearingorganisation. Med
börs avses företag vars verksamhet syftar till att åstadkomma
regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten
anslutna medlemmar. En auktoriserad marknadsplats bedriver samma typ
av verk-samhet men utan krav på medlemsanslutning. I stället gäller fritt
tillträde att delta i handeln för dem som uppfyller de krav som ställs av
marknads-platsen. En clearingorganisation medverkar på olika sätt till
avvecklingen av förpliktelser mellan clearingmedlemmarna att leverera
finansiella in-strument eller att betala i svensk eller utländsk valuta.
Organisationens medverkan kan exempelvis bestå i att utföra avräkningar
av förpliktelser-na mot varandra eller i att inträda som part eller som
garant och därvid ta över ansvaret för att förpliktelserna fullgörs.
För de företag som skall omfattas av ett investerarskydd värdepap-
persinstituten är i första hand lagen om värdepappersrörelse av
intresse. De institut som omfattas av den lagen överensstämmer i stort
sett med de som omfattas av investeringstjänstedirektivet.
4.3.2 Lagen om värdepappersrörelse
Tillstånd

Enligt lagen om värdepappersrörelse krävs tillstånd för att bedriva sådan
verksamhet som omfattas av den lagen. Med begreppet värdepappersrö-
relse åsyftas vissa huvudverksamheter avseende finansiella instrument,
nämligen kommissionshandel, förmedling av kontakt mellan köpare och
säljare eller annan medverkan vid transaktioner, handel för egen räkning,
förvaltning åt annan samt garantigivning eller annan medverkan vid
emissioner.
Ett av kriterierna vid bedömningen av om ett företag skall lämnas till-
stånd att bedriva värdepappersrörelse är om den planerade verksamheten
kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse.
Sundhetsbegreppet återfinns även i övrig lagstiftning på det finansiella
området. I lagen om värdepappersrörelse har begreppet konkretiserats i
sju punkter, vilka bl.a. innebär att ett institut skall handla på ett ärligt och

rättvist sätt, att det skall handla med erforderlig skicklighet, omsorg och
skyndsamhet samt att det skall sörja för tillräcklig information till
kunder-na. Finansinspektionen har också meddelat föreskrifter som
preciserar vad sundhetskravet innebär för instituten (FFFS 1997:36). En
för investe-rarskyddet väsentlig bestämmelse i föreskrifterna är att
värdepappers-institut alltid skall se till att en kunds finansiella instrument
och penning-medel t.ex. affärslikvider, aktieutdelningar och
ränteutbetalningar hålls avskilda från institutets egna tillgångar. Hålls
investerarnas tillgång-ar avskilda har investeraren rätt att i en konkurs få
ut sina tillgångar med separationsrätt, dvs. utan konkurrens från
fordringsägarna, vilket normalt skall leda till att krav på ersättning från
investerarskyddet inte uppkommer.
Finansinspektionen skall bl.a. pröva att verksamheten kan antas
komma att uppfylla sundhetskraven och att personer som äger ett
kvalificerat innehav i företaget inte kan antas komma att motverka en
sund utveckling av verksamheten. Vidare ingår i prövningen att bedöma
om ledande befattningshavare i företaget har tillräckliga insikter och
erfarenheter samt i övrigt är lämpliga. Tillstånd får inte lämnas om det
kan antas att personer som tidigare åsidosatt sina skyldigheter i
ekonomiska angelägenheter eller som begått allvarlig brottslighet
kommer att ha ett kvalificerat innehav i företaget. I andra delar av lagen
eller i annan lagstiftning finns krav i olika hänseenden som skall följas,
exempelvis kapitalkrav och krav på ansvarsförsäkring.
Dessa allmänna krav utgör en väsentlig grund för säkerheten på vär-
depappersmarknaden. I de sammanhang där investerarskyddet kan aktu-
aliseras kan sundhetens olika aspekter bidra till att minska risken för att
ett institut kommer på obestånd samt, när så ändå sker, skapa förut-
sättningar för en ordnad och säker avveckling av verksamheten.

Tillsyn

Värdepappersinstituten står under tillsyn av Finansinspektionen. Även
när det gäller tillsynen ingår som en väsentlig del att se till att företagen
iakt-tar sundhetskravet. Tillsynen avser alltså delvis samma aspekter som
ingår i tillståndsprövningen. De befogenheter och andra redskap som står
in-spektionen till buds är till att börja med den upplysningsskyldighet
som åvilar instituten. Inspektionen har också en möjlighet att pröva
lämplig-heten av en delägare vars innehav uppgår till, eller överstiger,
vissa nivå-er. Finansinspektionen får förordna en särskild revisor att
tillsammans med övriga revisorer delta i revisionen av ett institut.
Inspektionen kan vidare kalla till styrelsesammanträde i ett institut, vid
vilket företrädare för inspektionen har närvarorätt. Sådan närvarorätt
föreligger generellt när institutet håller bolagsstämma.
Finansinspektionen har befogenhet att ingripa mot beslut från institutet
och mot olämplig verksamhet. Detta kan ske genom förelägganden som
får förenas med vite. Inspektionen kan också dela ut varning samt, i sista
hand, återkalla tillståndet att driva värdepappersrörelse.
För Finansinspektionens tillsyn över filialer i Sverige till utländska in-
stitut som hör hemme inom EES gäller särskilda regler, som i huvudsak
innebär att samarbete skall ske mellan hemlandets tillsynsmyndighet och
inspektionen.

Rörelseregler

Lagen om värdepappersrörelse innehåller bl.a. regler för hanteringen av
kunders likvida medel. Om likvida medel har tagits emot med redovis-
ningsskyldighet gäller att medlen genast skall avskiljas och sättas in på
räkning i bank. För det fall att institutet kommer på obestånd skall alltså
dessa medel vara skyddade från institutets fordringsägare genom att
kunderna har separationsrätt till dessa medel. Samma skydd gäller inte
likvida medel som tas emot för att innehas på konto hos institutet. För att
få ta emot medel på konto krävs också skriftligt avtal med kunden. För
värdepappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto gäller att en
med hänsyn till rörelsen art och omfattning tillräcklig
betalningsberedskap skall finnas. För kreditgivning finns regler för en
korrekt kreditprövning samt om kreditjäv för vissa närståendesituationer.
Rörelsereglerna syftar också till att begränsa institutets exponering för
risker inom annan verksamhet än sådan som tillståndet avser. Sålunda är
möjligheterna för instituten att äga kvalificerade innehav i andra företag
begränsade, liksom deras möjligheter att äga egendom som inte behövs i
värdepappersrörelsen. Vidare gäller begränsningar för deras möjligheter
att bedriva annan verksamhet än den som tillståndet avser, s.k. sidoverk-
samhet. Finansinspektionen kan dock ge tillstånd till vissa former av si-
doverksamhet, nämligen rådgivning, förvaring av värdepapper,
mottagan-de av kunders likvida medel med redovisningsskyldighet eller
på konto, kreditgivning med anknytning till värdepappersaffärer samt
valutaväxling. Om det föreligger särskilda skäl kan inspektionen även ge
tillstånd till annan sidoverksamhet. Som exempel kan nämnas att
inspektionen kan ge värdepappersinstitut tillstånd att vara
förvaringsinstitut för värdepappersfonder.

Kapitalkrav

Värdepappersinstitut skall ha ett visst kapital till skydd för insättare och
uppdragsgivare. Med kapitalkrav avses dels krav på ett visst kapital för
att få starta värdepappersrörelsen (startkapital), dels krav på ett visst
kapital i förhållande till de risker för bl.a. kreditförluster och
kursförändringar som värdepappersrörelse är förenad med
(kapitaltäckningskrav).
Regler om startkapital finns i lagen om värdepappersrörelse i form av
bestämmelser om ett minsta eget bundet kapital. Dessa bestämmelser va-
rierar beroende på vilken verksamhet institutet bedriver. I normalfallet
gäller ett krav på 125 000 ecu. Ägnar sig institutet åt handel för egen räk-
ning eller garantigivning och annan medverkan vid emissioner uppgår
kravet till 730 000 ecu. Ingår i institutets verksamhet att ta emot kunders
medel på konto gäller i stället ett krav på 5 miljoner ecu. Om institutet
enbart skall syssla med medverkan vid transaktioner som avser andelar i
svenska eller utländska värdepappersfonder gäller ett krav på 50 000 ecu
som minimum.
Regler om kapitaltäckningskrav finns i lagen (1994:2004) om kapital-
täckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.
Kapitaltäckningskrav åläggs instituten för kreditrisker och
marknadsrisker som instituten utsätts för i sin verksamhet.
Kapitaltäckningskravet för kreditrisker bestäms i förhållande till
institutets tillgångar och åtaganden. Enligt huvudregeln skall institutet ha
ett kapital som motsvarar minst 8 % av tillgångarna. Tillgångar som
bedöms vara mer säkra åsätts ett lägre kapitaltäckningskrav, eller inget
alls. Kapitaltäckningskrav för marknadsrisker dvs. risk för
prisförändringar beräknas på värdet av institutets tillgångar och
positioner i handelslagret. Med handelslager avses huvudsakligen
tillgångar och positioner som ett institutet innehar för att på kort sikt göra
en vinst.
Reglerna om stora exponeringar kompletterar kapitaltäckningsreglerna.
Med en stor exponering avses ett åtagande mot en viss kund eller
koncern som överstiger 10 % av institutets kapitalbas. Reglerna
begränsar storleken på ett åtagande gentemot en viss kund till maximalt
25 % av institutets kapitalbas.

Ansvarsförsäkring

Enligt 5 kap. 2 § lagen om värdepappersrörelse skall varje värdepap-
persbolag ha en ansvarsförsäkring för skadeståndsskyldighet som det kan
komma att ådra sig vid utförandet av tjänster i sin rörelse. Finansin-
spektionen har meddelat närmare bestämmelser om sådan försäkring i
sina föreskrifter (FFFS 1997:36) om handel och tjänster på värdepap-
persmarknaden. Vidare finns i Finansinspektionens allmänna råd (FFFS
1997:37) om ansökan om tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse rekommendationer om hur en
ansvarsförsäkring bör vara beskaffad.
Enligt föreskrifterna skall försäkringsavtalet ange vilket ersättningsbe-
lopp som kan utgå per skada och under ett år. Det krävs vidare av försäk-
ringen
1. att den gäller för skada som orsakats under den tid försäkringen varit
i kraft,
2. att den skadelidande kan kräva ersättning direkt från försäkrings-
givaren i den mån ersättning inte erhållits från institutet, och
3. att utbetalning skall ske direkt till den skadelidande utan avdrag för
självrisk.
Undantag från punkt 1 kan medges om det finns ett s.k. efterskydd vil-
ket innebär att skadeanmälan kan ske inom viss tid efter det att försäk-
ringen upphörde. Punkt 3 innebär att skadeersättning betalas ut till fullt
belopp åt investeraren medan institutet skall betala in självrisken till för-
säkringsgivaren.
Enligt de allmänna råden bör beloppen för möjlig ersättning per skada
uppgå till minst en miljon kronor och per år till minst fem miljoner kro-
nor, om verksamheten innefattar kommissionshandel. Avser verksamhe-
ten någon av de övriga tjänsterna bör motsvarande belopp uppgå till
minst två miljoner kronor respektive tio miljoner kronor.
En ansvarsförsäkring kan komma att omfatta delar av det område där
även investerarskyddet gäller. Exempelvis i de fall där ett uppsåtligt
handlande är orsak till att tillgångarna inte kan återställas torde dock in-
vesterarskyddet i allmänhet ensamt svara för skyddet.
4.3.3 Aktiekontolagen
Aktiekontolagen (1989:827) innehåller bestämmelser om kontoföring av
dematerialiserade finansiella instrument, dvs. sådana instrument som inte
är dokumentbaserade. Lagen innebär bl.a. att Värdepapperscentralen
VPC AB (VPC) har monopol på sådan kontoföring. Aktiekontolagen tar i
första hand sikte på aktier i s.k. avstämningsbolag, men har under hand
utvidgats till att avse i princip alla finansiella instrument som är föremål
för handel på värdepappersmarknaden. Enligt aktiekontolagen motsvaras
de civilrättsliga rättsverkningar som för dokumentbaserade värdepapper
följer av att dokumentet överlämnas av att registreringar i stället sker på
konton i s.k. avstämningsregister. Registreringsåtgärderna sköts av
konto-förande institut huvudsakligen värdepappersinstitut som VPC
har gett rätt att medverka i kontoföringen i sådan egenskap.
Vid kontoföringen hos VPC kan ägaren till ett finansiellt instrument
va-ra direktregistrerad för sitt innehav. Finansiella instrument kan
emellertid också vara förvaltarregistrerade, vilket innebär att de
finansiella instru-menten är registrerade på förvaltaren och inte på den
verklige ägaren. I sådana fall skall det finnas en notering i
avstämningsregistret om att akti-erna är förvaltarregistrerade. Vid
förvaltarregistrering framgår således de verkliga ägarförhållandena
endast av förvaltarens registrering i sitt eget system. De civilrättsliga
rättsverkningarna vid t.ex. en äganderättsöver-gång är i sådana fall
kopplade till att förvaltaren underrättas och inte till den registrering som
sker i avstämningsregistret.
Aktiekontolagen innehåller också bestämmelser om skadeståndsskyl-
dighet. VPC kan således bli skadeståndskyldig mot en ägare som förlorar
sin äganderätt till finansiella instrument till följd av att en förfalskad
överlåtelsehandling har använts (7 kap. 1 §). Om någon lider skada på
grund av felaktiga uppgifter i ett avstämningsregister eller på grund av
andra felaktigheter i samband med kontoföringen kan han också få
skade-stånd. I sådana fall svarar VPC respektive det kontoförande
institutet för sådana skador som kan hänföras till deras respektive
kontrollsfär. VPC är dock alltid solidariskt ansvarig med institutet upp
till ett belopp av fem miljoner kronor (7 kap. 2 §). Slutligen finns en
skadeståndsbestämmelse som avser de fall där VPC har rättat en felaktig
uppgift i ett avstämnings-register (7 kap. 3 §).
Enligt aktiekontolagen skall VPC ha en särskild nämnd Aktiekonto-
nämnden med uppgift att pröva tvister med anledning av beslut som
VPC eller ett kontoförande institut har meddelat med stöd av lagen.
Nämndens utlåtanden är endast rådgivande och ingenting hindrar att den
skadelidande även begär att tvisten prövas av domstol. Det kan nämnas
att nämnden endast har haft två fall uppe till prövning under de nästan tio
år som den varit verksam.
I maj 1998 lämnade regeringen en proposition till riksdagen med för-
slag till ändrad lagstiftning avseende kontoföring av finansiella
instrument (prop. 1997/98:160 Kontoföring av finansiella instrument och
kostnadsin-formation till fondandelsägare). Enligt förslaget skall
aktiekontolagen ersättas av en ny lag om kontoföring av finansiella
instrument. Den nya lagen innebär att VPC:s monopol på kontoföring av
sådana instrument upphävs. Grunddragen i den nya lagen motsvarar i
huvudsak vad som gäller enligt aktiekontolagen. Detta innebär bl.a. att
bestämmelserna om civilrättsliga verkningar av registreringar och om
skadestånd i stort sett behålls utan några mer genomgripande
förändringar. En ändring är emel-lertid att kravet på en särskild
aktiekontonämnd tas bort. I stället införs en ordning där VPC eller
andra auktoriserade s.k. centrala värdepappers-förvarare skall ha en
tillfredsställande organisation för att pröva ersätt-ningskrav från ägare till
finansiella instrument. Regeringen har föreslagit att den nya lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1999.

5 Ett svenskt investerskydd allmän inriktning
EG:s investerarskyddsdirektiv har utformats med inriktning på att få till
stånd ett för medlemsländerna gemensamt lägsta skydd för investerare
om ett värdepappersföretag inte kan fullgöra sina skyldigheter gentemot
des-sa. Skyddet är avsett att komplettera de verksamhets- och
tillsynsbestämmelser som finns i rådets direktiv 93/22/EEG av den 10
maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet
(investeringstjänste-direktivet) och rådets direktiv 93/6/EEG av den 15
mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut
(kapitalkravsdirektivet). Som betonas i investerarskyddsdirektivets
ingress kan inget tillsynssystem garantera fullständig säkerhet, särskilt
inte mot brottsliga förfaranden. En grundläggande tanke med skyddet är
att investerare med förlitande på att detta skydd finns, i större
utsträckning skall våga köpa investeringstjänster inte bara av inhemska
företag utan också av företag från andra länder inom EU. Härigenom
skapas också bättre förutsättningar för den inre marknaden.
Till skillnad från det skydd som föreskrivs i direktivet om
insättningsga-ranti torde det främst vara omfattande brottsliga
förfaranden eller hante-ringsfel som kan ge upphov till att
investerarskyddet aktualiseras. Att det är så beror på att ett
värdepappersföretag vid utförandet av en investe-ringstjänst i regel är
skyldigt att hålla kundens likvida medel och finansi-ella instrument
åtskilda från företagets egna tillgångar. Det innebär i sin tur att kundernas
tillgångar skall finnas i behåll även om företagets rörelse skulle gå dåligt
och att investerarna har separationsrätt till dessa. Ett kre-ditinstitut
däremot kan använda kundernas insatta medel i sin rörelse. Om rörelsen i
ett kreditinstitut går dåligt innebär det samtidigt att insättarnas medel
sätts i fara.
För att utforma ett ändamålsenligt system för ett investerarskydd behö-
ver man veta hur stora utbetalningar systemet skall vara dimensionerat
för. Flera faktorer komplicerar emellertid en sådan bedömning. Frågan är
beroende av dels frekvensen av konkurser bland värdepappersinstituten,
dels i vilken omfattning det förekommer situationer av försvagat sakrätts-
ligt skydd i hanteringen av kundernas tillgångar. Det skulle också vara av
intresse att veta om det i dessa avseenden är skillnad mellan olika
kategorier av institut, indelade efter kriterier som storlek eller verksam-
hetsinriktning.
Fallissemang av det slag som skulle ha kunnat omfattas av ett investe-
rarskydd enligt direktivet har hittills varit sällsynta i Sverige. Under över-
skådlig tid har det endast förekommit några enstaka konkurser i företag
som tillhandahållit värdepapperstjänster. Redan den omständigheten att
Sverige varit i det närmaste förskonat från konkurser bland sådana
företag gör det givetvis svårt att med någon grad av säkerhet bedöma den
framti-da förekomsten av konkurser. Det är omöjligt att göra en
godtagbar be-räkning på statistiska grunder. I försäkringssammanhang
skulle situatio-nen vara att hänföra till kategorin "sällanskador". Om det
är vanskligt att bedöma antalet framtida konkurser är det givetvis än
svårare att bedöma vilka ersättningsanspråk konkurserna kan ge upphov
till från företagets kunder av det slag som skall täckas av ett
investerarskydd som uppfyller direktivets minimikrav. Eftersom kunders
medel och finansiella instru-ment normalt skall hållas åtskilda från ett
värdepappersinstituts egna me-del och därmed kunna återställas till
kunderna vid en konkurs är det inte givet att en konkurs behöver
innebära att det uppstår krav på ersätt-ning från ett investerarskydd.
Värdepappersmarknaden har framför allt under den senaste tioårspe-
rioden undergått betydande förändringar. Handeln med värdepapper har
ökat kraftigt i omfattning och allt mer fått en internationell prägel. Det
har vidare tillkommit många nya typer av finansiella instrument och
tjänster. Sedan lagen om värdepappersrörelse infördes år 1991 har antalet
företag som fått tillstånd i Sverige att bedriva värdepappersrörelse stadigt
ökat och uppgår för närvarande till ca 190 stycken. Av dessa är dock
närmare 80 mindre sparbanker med begränsad värdepappersrörelse.
Härtill kom-mer en tilltagande konkurrens från utländska företag. En
ökad konkurrens kan leda till utslagning av en del institut och i sin tur
innebära att antalet konkurser blir mer frekventa än vad som hittills varit
fallet. Utredningen har utifrån ett sådant scenario gjort bedömningen att
under en tidsperiod på 20 30 år kan en konkursfrekvens på högst tre eller
fyra mindre värde-pappersinstitut och något enstaka större
värdepappersinstitut tänkas vara rimlig.
Även om ett svenskt investerarskydd i dagsläget inte finns innebär
detta inte att kunder hos värdepappersinstituten saknar varje form av
skyddsar-rangemang. Redan den omständigheten att den verksamhet som
värde-pappersinstitut bedriver är kringgärdad av regler samt föremål för
till-ståndsprövning och löpande tillsyn av Finansinspektionen innebär ett
visst skydd för institutens kunder, liksom för dess fordringsägare. Ett
huvud-syfte med regleringen och tillsynen är också att skydda kundernas
dvs. investerarnas och fordringsägarnas intressen.
Värdepappersinstituten är regelmässigt skyldiga att hantera
investerares egendom så att dessa har separationsrätt om institutet går i
konkurs. I un-dantagsfall kan det emellertid förekomma allvarliga fel
som medför att en investerare inte har separationsrätt till egendomen vid
en konkurs. Ett ex-empel kan vara att den egendom det är fråga om helt
enkelt inte finns i behåll. Detta kan ha orsakats av brottsliga förfaranden
antingen inom institutet eller från någon utomstående. En annan tänkbar
orsak kan vara att institutet hanterat egendomen oskickligt och brutit mot
gällande ruti-ner. Datasystem som havererar eller andra tekniska
missöden skulle också kunna orsaka en situation där det t.ex. inte går att
avgöra vem som är äga-re till vissa finansiella instrument.
Som framgått av tidigare beskrivningar finns även andra arrangemang
som ger skydd åt investerare (se avsnitt 4.3.1 3). Enligt
aktiekontolagens ersättningsbestämmelser kan investerare som
förorsakas skada till följd av fel vid hanteringen hos VPC få ersättning av
VPC eller ett kontoförande institut. En ytterligare skyddsanordning är
den ansvarsförsäkring som ett värdepappersinsitut måste ha för den
skadeståndsskyldighet som det kan komma att ådra sig vid utförande av
tjänster i sin värdepappersrörelse.
Utformningen av den infrastruktur som finns på värdepappersmarkna-
den utgör i sig också en viss garanti mot att investerare drabbas av för-
luster vid hanteringen av pengar eller finansiella instrument. I handeln
med finansiella instrument finns bl.a. olika arrangemang som syftar till
att förhindra obehöriga ingrepp (funktionssäkerhet) och att säkerställa att
affärerna avvecklas under betryggande former (leveranssäkerhet).
Med tanke på de olika typer av skyddsanordningar som således redan
finns för kunder hos värdepappersinstitut och den begränsade utsträck-
ning i vilken ekonomisk skada hittills uppkommit för kunderna vid falli-
semang i sådana institut kan det ifrågasättas om det utan investe-
rarskyddsdirektivet över huvud taget skulle ha funnits något behov av att
införa ett investerarskyddssystem i Sverige. Det finns emellertid inte nå-
gon sådan valmöjlighet. Mot bakgrund av nu nämnda förhållanden kan
det emellertid inte anses motiverat att införa ett ersättningssystem som
skulle gå nämnvärt utöver vad investerarskyddsdirektivet kräver som
lägsta skydd, vare sig i fråga om de situationer där ersättning kan bli
aktu-ell eller när det gäller ersättningsnivåerna. Ett svenskt
investerarskydd bör därför i sina grunddrag ansluta till den inriktning och
de nivåer som följer av direktivet. Skyddet får därmed huvudsakligen en
inriktning på små investerare.
För att det svenska investerarskyddet ges en omfattning och nivå som
anknyter till direktivets minimikrav talar även det förhållandet att insätt-
ningsgarantin utformats på sådant sätt. Det finns en rad praktiska fördelar
med att dessa båda skydd ges liknande huvuddrag, eftersom de vilket
kommer att framgå i det följande föreslås få flera viktiga berörings-
punkter.
I fråga om hur ett investerarskydd skall organiseras och hur det skall
fi-nansieras lämnar direktivet medlemsländerna stor frihet. Vad gäller
finan-sieringen sägs endast att kostnaden för skyddet skall bäras av
värdepap-persföretagen själva och att den finansiella kapaciteten hos ett
skydd skall stå i rimlig proportion till deras åtaganden. Dessa krav får
dock inte inne-bära att stabiliteten i det finansiella systemet i det
medlemsland där in-vesterarskyddet finns äventyras. Beträffandet
skyddets organisation sägs i direktivet egentligen inte mer än att det skall
vara fråga om system för ersättning till investerare. Hur ett svenskt
investerarskydd skall administ-reras och hur det skall finansieras är
givetvis centrala frågor. Dessa frågor behandlas nedan i avsnitt 6
respektive 11.
Den omständigheten att huvuddragen i regleringen av
insättningsgaran-tin respektive investerarskyddet kommer att vara
utformad på ett likartat sätt talar i och för sig för att man inför
bestämmelserna för de båda skyddssystemen i en för dessa gemensam
lag. Åtskilliga av bestämmel-serna kommer emellertid att avvika från
varandra mot bakgrund av de skillnader som finns, inte minst när det
gäller frågor om vad systemen omfattar, förutsättningar för rätt till
ersättning samt utredning av fram-ställda krav. Även med en gemensam
lag skulle det således bli nödvändigt med ett förhållandevis stort antal
särbestämmelser avseende respektive skyddssystem. Enligt regeringens
uppfattning blir därför regleringen av investerarskyddet tydligare om de
frågor som berör skyddet regleras i en separat lag.

6 Administrationen av investerarskyddet
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall administreras av Insätt-
ningsgarantinämnden.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerarskyddet skall
drivas i privat regi.
Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks av flera remissin-
stanser bl.a. Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen
och Insättningsgarantinämnden.
Flera remissinstanser, däribland Finansinspektionen, Konkurrensverket
och Konsumentverket, avstyrker förslaget och menar i första hand att in-
vesterarskyddet bör administreras av Insättningsgarantinämnden.
Riksgäldskontoret förordar en försäkringslösning, som innebär att in-
stituten åläggs att teckna en individuell försäkring.
Enligt Konkursförvaltarkollegiernas förening bör det utredas om kon-
kursförvaltarna kan ha hand om investerarskyddet.
Skälen för regeringens förslag: I investerarskyddsdirektivet finns
inga bestämmelser om hur ett investerarskydd skall vara organiserat eller
hur det skall administreras. Inte heller anges hur ett investerarskydd skall
vara organisatoriskt placerat i det finansiella systemet eller arten och
graden av regleringen. Dessa frågor måste därför bli föremål för
nationella övervä-ganden. Avseende bör därvid fästas vid de uppgifter
och befogenheter som ett sådant organ bör ha för att kunna ansvara för
investerarskyddet. Ett avgörande av frågan om var ansvaret för ett
svenskt investerarskydd skall placeras bör därför ske utifrån en
bedömning av vad som förefaller mest ändamålsenligt med hänsyn till ett
sådant skydds utformning och funktion.
Det kan redan inledningsvis slås fast att det är tveksamt om en
renodlad försäkringslösning som innebär att individuella försäkringar
tecknas av värdepappersinstituten uppfyller direktivets krav på att det
skall vara fråga om ett system för ersättning till investerare. Redan av den
anledningen är det enligt vår uppfattning inte aktuellt att överväga ett
sådant alternativ för ett svenskt investerarskydd. En annan sak är att
direktivet inte utesluter möjligheten att det i ett investerarskydd ingår en
"kollektiv" försäkring tecknad av den som svarar för organisationen av
skyddet. En sådan för-säkring skall då kunna ersätta kunder hos ett till
systemet anslutet värde-pappersföretag enligt de regler som gäller för
investerarskyddet.
Valet av administratör av den svenska insättningsgarantin har fallit på
en myndighet, nämligen Insättningsgarantinämnden. Som motiv för att
välja en myndighet som administratör av insättningsgarantin anfördes av
lagstiftaren tre aspekter av avgörande betydelse (prop. 1995/96:60 s. 38
och 39).
Garantisystemet skall ha en finansiell kapacitet som inte riskerar att
sättas i fråga.
Eftersom endast ett insättningsskydd skall finnas, skulle en annan
regi innebära att ett privat monopol infördes.
Större flexibilitet finns för den händelse systemet i framtiden skulle
ges utökade funktioner.
Investerarskyddsutredningen föreslår att investerarskyddet skall drivas
i privat regi. Utredningen bedömer att de frågor som är förknippade med
ett privat system inte är så svårlösta att man av den anledningen bör från-
gå detta alternativ, som anvisas som ett huvudalternativ i utredningens
direktiv. De fördelar som enligt utredningen talar för en sådan lösning är
bl.a. att det för investerarskyddet inte behöver ställas lika höga krav på
finansiell kapacitet och behov av kompletterande lånemöjlighet som för
insättningsgarantin. Vidare framhålls att ett privat system innebär att en
nära anknytning till marknaden kan uppnås, vilket av utredningen förmo-
das ge möjlighet att i högre grad ta till vara konkurrensen på en fri mark-
nad och förvalta systemets tillgångar på det mest lönsamma sättet. Av
stabilitetsskäl anser utredningen att endast ett skyddssystem bör finnas,
dvs. att det företag som driver systemet bör ges en monopolställning.
Samtidigt som Investerarskyddsutredningen föreslår ett privat system
pekar den på flera omständigheter som talar för att investerarskyddet bör
samordnas med insättningsgarantin och administreras av Insättningsga-
rantinämnden. Bland annat framhålls att det finns administrativa samord-
ningsvinster och att det skulle bli svårare att hantera
gränsdragningsfrågor mellan investerarskyddet och insättningsgarantin
om systemen har olika rättslig natur (privaträttslig respektive
offentligrättslig). Utredningen un-derstryker dessutom att, om en privat
regi väljs, det ändå framdeles bör övervägas att samordna de olika
garantisystemen. Utredningen har då också haft i åtanke det sedermera
föreslagna skyddet för försäkringstagare (se SOU 1998:22). Med tanke
på de tveksamheter utredningen trots sitt förslag har gett uttryck för
vad gäller ett investerarskydd i privat regi och då flera av
remissinstanserna anser att Insättningsgarantinämnden bör handha även
investerarskyddet, finns det anledning att närmare överväga frågan om
investerarskyddets administration.
Investerarskyddet är ett statligt åtagande i så måtto att det är staten som
åtagit sig gentemot EU och investerarna att införa ett investerarskydd.
Detta innebär dock inte att investerarskyddet också måste drivas i offent-
lig regi. En möjlig lösning är att staten genom lagstiftningsåtgärder ser
till att ett privat subjekt sköter investerarskyddet. Regeringen kan inte se
någ-ra principiella skäl som talar mot att investerarskyddet hanteras av
ett pri-vat organ. I allmänhet bör staten inte heller ta på sig nya uppgifter
som lika väl kan skötas av privata organ. Emellertid måste man vid
bedöm-ningen beakta att det i Insättningsgarantinämnden redan finns en
organi-sation som synes vara lämplig för att administrera även
investerarskyddet. En sådan ordning skulle innebära att kostnader för att
bygga upp och dri-va ytterligare en organisation kan undvikas.
De två systemen insättningsgarantin och det föreslagna investe-
rarskyddet har i sina huvuddrag likartade uppgifter. De skall samla in
medel i form av avgifter, förvalta dessa, försäkra sig om möjlighet till
extra resurser för större ersättningfall samt i händelse av konkurs i en
bank eller ett värdepappersbolag besluta om och betala ut ersättning.
Inget av systemen skall driva någon annan verksamhet vid sidan om. Un-
der perioder då hantering av ersättningsfall inte förekommer består göro-
målen i de båda systemen administrativa uppgifter. Med så likartad funk-
tion framstår en samordning av administrationen av systemen i ett enda
organ som en rationell lösning.
Härtill kommer att både banker som bedriver värdepappersrörelse och
värdepappersbolag med tillstånd till inlåning på konto kommer tillhöra
och betala avgifter till båda systemen. Vid en konkurs i ett sådant institut
aktualiseras båda systemen samtidigt, vilket leder till att flera av
institutets kunder kan tänkas ha krav på ersättning enligt båda systemen.
Även ur institutens och de ersättningsberättigades perspektiv synes
därför en sam-ordning av administrationen vara att föredra.
Den rättsliga regleringen av systemen skulle kunna göras mer enhetlig
vid en gemensam administration i myndighetsform. Regelverken om
tyst-nadsplikt, offentlighet och sekretess är olika för privata och
offentliga organ. Instansordningen vid överklaganden skiljer sig också åt.
Eftersom investerarskyddets och insättningsgarantins
tillämpningsområden i viss mån överlappar varandra är det av värde om
den rättsliga regleringen görs likformig. Det torde visserligen vara
möjligt att åstadkomma en rättslig reglering för ett privat organ som i
praktiken inte skiljer sig mycket från den som gäller för
insättningsgarantin men risken för omotiverade skill-nader vid
hanteringen av rättsliga frågor i de olika systemen skulle bli större.
Ett annat skäl som talar för att låta en myndighet administrera investe-
rarskyddet är att det i en framtid kan bli aktuellt att ge garantisystemen
en befogenhet att träda in redan innan en konkurs inträffar, om det
innebär att kostnaderna därigenom kan förväntas bli lägre för systemen.
Bank-lagskommittén (1995:86) överväger för närvarande lämpligheten
av en sådan ordning för insättningsgarantin. Detta skulle innebära att
systemen skulle kunna fatta beslut av direkt avgörande betydelse för
institutets framtid och få insyn i institutens affärsangelägenheter. Att låta
ett privat organ, där branschen i fråga är representerad, handha sådana
frågor fram-står som tveksamt. Ett sådant organ skulle behöva omgärdas
av omfattan-de bestämmelser i syfte att förhindra att misstankar uppstår
om att ovid-kommande hänsyn tas vid beslut om stödåtgärder från
systemets sida. Även ur konkurrenssynpunkt torde det vara olämpligt att
vissa mark-nadsaktörer får direkt inblick i andra aktörers
affärshemligheter.
Samordningsfördelarna med en gemensam administration av skydden i
myndighetsform är alltså tydliga. Endast om en privat lösning medför
andra fördelar som överväger dem som en gemensam administration i
Insättningsgarantinämnden för med sig, bör det komma i fråga att välja
en privat lösning.
Utredningen framhåller som skäl för ett privat system den nära anknyt-
ningen till marknaden som därigenom kan uppnås. Marknaden ges möj-
lighet att påverka utformningen och den framtida utvecklingen av syste-
men. Vidare anser utredningen att ett privat organ i högre grad bör kunna
ta till vara konkurrensen på en fri marknad för att driva systemet och för-
valta dess tillgångar på det mest lönsamma sättet.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen
framför liknande synpunkter. Föreningarna anser att utredningens förslag
om en administration i privat regi ger goda förutsättningar för ett
flexibelt, ef-fektivt och stabilt investerarskydd.
Om investerarskyddet drivs av instituten själva i någon form finns ett
givet incitament för dem att åstadkomma en kostnadseffektiv administra-
tion och finansiering av investerarskyddet. Om skyddet kan drivas till en
låg kostnad kan det få positiv effekt även för institutens kunder. Detta
skall dock ställas mot de besparingar som en sammanslagen administra-
tion av ersättningssystemen sannolikt för med sig. Det bör också påpekas
att valet av finansieringsform är en fråga som egentligen är oberoende av
vilken form av administration som väljs.
Att en privat administration av investerarskyddet skulle vara mer flexi-
bel än myndighetsalternativet är inte självklart. I vart fall bör möjligheten
till flexibilitet inte överdrivas. Ett privat subjekt med en uppgift som ad-
ministratör av investerarskyddet måste regleras tämligen ingående. Det är
här fråga om att enskilda subjekt, värdepappersinstitut, åläggs att
bekosta ett skydd för investerare, dvs. offentligrättsliga föreskrifter som
är betung-ande för enskilda. Sådana föreskrifter måste enligt
regeringsformen nor-malt ges i lag. Riksdagen har dock viss möjlighet att
delegera normgiv-ningskompetensen till regeringen som i sin tur kan
delegera den vidare till en myndighet. Enligt regeringsformen är det dock
inte möjligt att delegera normgivningskompetens till ett privat subjekt.
Därför måste alla regler som skall styra verksamheten ges i lag eller i
annan författning. Som normgivning räknas t.ex. bestämmelser om
avgiftssättning och taxor.
Insättningsgarantinämnden har framfört farhågor om att en gemensam
myndighet med garantiansvar för banker, värdepappersbolag och försäk-
ringsbolag skulle kunna ge intryck av att staten har som ambition att av-
lyfta i vart fall de mindre placerarna huvuddelen av riskerna på de
finansi-ella marknaderna, vilket i sin tur skulle kunna ge upphov till krav
på yt-terligare garantier på dessa och närliggande områden.
Investerarskyddet är en följd av ett EG-direktiv som Sverige skall
genomföra. När det gäller ekonomisk kapacitet blir investerarskyddet
väsentligt mindre omfattande än insättningsgarantin. Investerarskyddet
syftar inte heller till att skapa något skydd mot traditionella risker på
finansmarknaden, som t.ex. kre-ditrisker eller marknadsrisker.
Investerarskyddet skall träda in först då investeraren inte kan få tillbaka
finansiella instrument eller likvida medel som tillhör honom, vilket i
praktiken endast kan hända om brott begåtts eller administrativa fel gjorts
av institutet. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att hysa så
starka farhågor för att staten skulle få svårt att stå emot krav på
ytterligare garantier, om Insättningsgarantinämnden skulle anförtros att
administrera även investerarskyddet.
Det finns, som bl.a. Finansinspektionen påpekat, andra nackdelar med
en privat lösning enligt det mönster som utredningen föreslår. Även om
kravet på att tillhöra ett investerarskydd för att få bedriva verksamhet
som värdepappersinstitut borde vara tillräckligt för att branschen ser till
att ett investerarskydd kommer till stånd, finns ändå en viss risk för att
Finansin-spektionen, som skall ge tillstånd, anser att det skydd som
erbjuds inte uppfyller lagens krav. Brister kan också uppmärksammas på
ett senare stadium. Finansinspektionen har då möjlighet att återkalla
tillståndet. En sådan åtgärd kan dock leda till att det för en tid saknas en
administratör av skyddet med de komplikationer det kan föra med sig.
Det kan inte heller uteslutas att vissa institut anser att
investerarskyddsföretaget inte behandlar instituten på ett likvärdigt sätt,
utan vill ha ett eget system. En-ligt utredningens förslag skulle detta inte
tillåtas, vilket kan medföra slit-ningar mellan instituten och systemet.
Hur sådana tvister skall lösas är oklart. Andra problem kan uppstå vid
byte av investerarskyddsföretag. Det kan uppstå tveksamhet om vad som
skall ske med eventuella fonde-rade medel i en sådan situation.
Konkursförvaltarkollegiernas förenings förslag om att
administrationen av investerarskyddet skulle kunna handhas av
konkursförvaltarna kan sy-nas rationellt, eftersom förvaltarna har en
aktiv roll vid en ersättningsitua-tion. Eftersom det skall finnas ett system
som skall finansieras av institu-ten uppstår emellertid en administration
insamlande av avgifter, place-ring av medel, eventuellt tecknande av
försäkringar, uppföljning och kontroll, samarbete med utländska
garantisystem - som ligger utanför de uppgifter som ankommer på
konkursförvaltare. Det är därför inte lämpligt att låta investerarskyddet
hanteras av konkursförvaltarna.
Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot oli-
ka lösningar av investerarskyddets administration, anser regeringen att
investerarskyddet på samma sätt som insättningsgarantin bör drivas i
offentlig regi. Det ligger därvid närmast till hands att låta Insättningsga-
rantinämnden administrera även investerarskyddet.
Om hanteringen av investerarskyddet anförtros Insättningsgaranti-
nämnden kan det ifrågasättas om inte nämndens benämning bör ändras.
Nämnden kommer ju att efter de ändringar som nu föreslås hantera både
insättningsgarantin och investerarskyddet. Det finns emellertid skäl som
talar mot en namnändring. Till att börja med har nuvarande benämning
funnits en tid och den är väl känd bland marknadens aktörer. Av mer av-
görande betydelse är det faktum att nämndens huvudsakliga verksamhet
även efter införandet av ett investerarskydd torde komma att hänföra
sig till handläggningen av insättningsgarantin. Mot denna bakgrund anser
vi oss inte nu vara beredda att föreslå någon ändring av nämndens
benäm-ning.

7 Investerarskyddets omfattning
7.1 Verksamheter som omfattas av investerarskyddet
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall gälla när en investerare
anlitar ett värdepappersinstitut för att utföra en sådan tjänst som är
till-ståndspliktig enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller
när ett värdepappersinstitut tar emot värdepapper för förvaring, tar
emot medel med redovisningsskyldighet eller är förvaringsinstitut
enligt la-gen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen anser att det behöver klargöras vilka verksamheter i ban-
kerna som täcks av investerarskyddet.

Skälen för regeringens förslag:

Tjänster som omfattas av investerarskyddsdirektivet

Enligt investerarskyddsdirektivet skall värdepappersföretag och kreditin-
stitut som bedriver investeringsverksamhet vara anslutna till ett investe-
rarskydd. För att investeringsverksamhet skall anses föreligga krävs
enligt direktivet dels att värdepappersföretaget och kreditinstitutet är
auktoriserade enligt rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om
investeringstjänster inom värdepappersområdet
(investeringstjänstedirektivet) eller enligt första och andra
banksamordningsdirektiven, dvs. rådets direktiv 77/780/EEG av den 12
december 1977 om samordning av lagar och andra författningar om
rätten att starta och bedriva verksamhet i kreditinstitut samt rådets
direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar
och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG, dels att
auktorisationen omfattar någon av de tjänster som finns upptagna i
avsnitt A i bilagan till investeringstjänstedirektivet och något eller några
av de finansiella instrument som räknas upp i avsnitt B i samma bilaga.
De tjänster som omfattas av investeringstjänstedirektivets krav på auk-
torisation är följande.
1. Mottagande och förmedling av order från investerare samt verkstäl-
lande av sådan order.
2. Handel för egen räkning.
3. Diskretionär portföljförvaltning.
4. Placeringsgaranti vid emissioner och placering av emissioner.
Dessutom ingår även förvaring och förvaltning av finansiella instru-
ment (avsnitt C punkt 1 i samma bilaga) bland de tjänster som omfattas
av begreppet investeringsverksamhet. Definitionen av begreppet investe-
ringsverksamhet bestämmer alltså vilka tjänster som investerarskyddet
skall omfatta enligt direktivet. Tanken är att alla tjänster där kreditinstitut
och värdepappersföretag innehar finansiella tillgångar som tillhör
investe-rare skall omfattas av ett investerarskydd.

Tjänster som omfattas av lagen om värdepappersrörelse och
bankrörelselagen

Investerarskyddsdirektivets definition av begreppet investeringsverksam-
het inrymmer bl.a. de tjänster som avses med begreppet värdepappersrö-
relse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Dessa tjänster
framgår av 1 kap. 3 § samma lag, där de verksamheter som inte får bedri-
vas utan tillstånd från Finansinspektionen räknas upp (de s.k. huvud-
verksamheterna). I 3 kap. 4 § lagen om värdepappersrörelse anges de s.k.
sidoverksamheterna. Dessa verksamheter är inte i sig belagda med till-
ståndsplikt, men är tillståndspliktiga om de bedrivs av ett
värdepappersin-stitut. Dessa verksamheter kan således drivas även av
företag inom andra branscher, om inte andra regler utgör hinder.
Huvudverksamheterna enligt 1 kap. 3 § första stycket lagen om
värdepappersrörelse är följande.
1. Handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn:
Denna verksamheten består i genomförande av köp och försäljning av
värdepapper för annans räkning i eget namn, s.k. kommissionshandel.
Däri ingår att institutet för en kunds räkning förmedlar en affär utanför
en börs, om detta sker på ett sådant sätt att institutet gentemot motparten
formellt ikläder sig rollen som avtalspart. Den huvudsakliga delen av
denna verksamhet, särskilt såvitt är av intresse för investerarskyddet, be-
drivs dock genom börshandel. Verksamheten motsvaras av vad som i in-
vesteringstjänstedirektivet kallas för "verkställande av order för annans
räkning". Handel för annans räkning kan innebära att institutet tar befatt-
ning med kundens tillgångar. I samband med detta kan det uppkomma
situationer där kundens sakrättsliga skydd sätts i fara.
2. Förmedling av kontakt mellan köpare och säljare eller annan med-
verkan vid transaktioner med finansiella instrument: I sådan verksamhet
ingår ren mäklarverksamhet, bestående i att ett institut utan att själv gå in
som part förmedlar kontakten mellan köpare och säljare. Vidare ingår
annan medverkan vid olika transaktioner, såsom i samband med lån av
värdepapper för blankningsaffärer. Därvid kan det också förekomma att
institutet går in som part i ett mellanled. Enbart förmedlingsmomentet
torde normalt sett inte innebära risk för att kundens egendom sätts i fara
på grund av institutets obestånd. Arten av institutets medverkan vid en
affär kan dock, utan att för den skull komma att falla in under handel i
eget namn för annans räkning, variera och i vissa fall innebära att institu-
tet tillfälligtvis tar direkt befattning med likvid eller de finansiella instru-
ment som affären avser. I en del fall torde det ofta ligga nära till hands att
anse verksamheten utgöra ett gränsfall till kommissionshandel eller ett
tillfälligt förvaltningsuppdrag av enklare slag. De fall av enbart förmed-
ling eller annan medverkan där kundens egendom skulle kunna komma i
utsatt läge torde vara relativt ovanliga. Verksamheten enligt denna punkt
motsvarar i investeringstjänstedirektivet närmast mottagande och
förmed-ling för investerares räkning av order avseende finansiella
instrument.
3. Handel med finansiella instrument för egen räkning: Under denna
verksamhetsform inryms sådan handel ur eget lager som sker yrkesmäs-
sigt och där det primära är att tillhandahålla en tjänst åt kunderna. Af-
färsidén skall alltså huvudsakligen utgöras av själva handeln. Normal ka-
pitalförvaltning omfattas inte. I förhållande till kunderna innebär denna
form av handel att institutet uppträder som direkt avtalspart i affären. I de
fall där institutet förvärvar finansiella instrument direkt från en
investerare torde institutet normalt bli redovisningsskyldigt för medlen
när instru-menten registreras eller på annat sätt förs över på institutet.
Om institutet i stället säljer finansiella instrument från eget lager skall
dessa registreras på investeraren samtidigt som likviden tillförs institutet.
Några fordrings-rätter, dvs. krav från investeraren som i en konkurs inte
omfattas av sepa-rationsrätt torde därför normalt inte uppkomma
gentemot institutet. Punkten motsvaras av begreppet handel för egen
räkning enligt investe-ringstjänstedirektivet.
4. Förvaltning av annans finansiella instrument: Härmed avses sådana
fall i vilka institutet fått förtroende att efter mer eller mindre detaljerade
riktlinjer från investeraren bevaka och vidta förändringar i dennes värde-
pappersportfölj. Uppdraget har således ett betydande inslag av
syssloman-naskap. Graden av självständighet i förvaltningen kan dock
variera högst betydligt, från rena bevakningar av t.ex. utdelningar och
teckningsrätter till att innefatta uppdrag att göra omdispositioner i
portföljen. Vid inköps- eller försäljningsåtgärder uppträder en förvaltare i
huvudmannens namn, dvs. som ombud eller eventuellt som bud. En
kommissionär däremot agerar gentemot motparten i eget namn, dvs. som
om han vore part. För att transaktionerna inom ramen för
förvaltningsuppdraget skall kunna företas på ett rationellt sätt ingår
regelmässigt att institutet även förvarar de finansiella instrumenten, dvs.
har dem i depå, som regel tillsammans med någon form av
likvidhållning. Förvaltningsbegreppet motsvaras i investe-
ringstjänstedirektivet av såväl portföljförvaltning på diskretionär grund
som förvaltning i andra fall.
5. Garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av
fondpapper eller offentliga köp- och försäljningserbjudanden: Denna
verksamhet fyl-ler en betydelsefull funktion på värdepappersmarknaden.
En väsentlig del i dessa uppdrag består i att upprätta prospekt, vilka skall
kunna ligga till grund för marknadens bedömning av värdet av ett
erbjudande. Det ansvar som ett institut därmed ikläder sig kan dock inte
komma att avse egendom som institutet innehar för investerarens
räkning. Punkten kan därför läm-nas därhän i den vidare framställningen.
Verksamheten har i investe-ringstjänstedirektivet sin motsvarighet i
tjänsten placeringsgaranti vid emission eller placering av emission samt
sidotjänsten tjänster i samband med placeringsgaranti.
Samtliga nu nämnda tjänster omfattas alltså av begreppet investerings-
verksamhet enligt direktivet och skall således också omfattas av det
svenska investerarskyddet, i den mån övriga förutsättningar enligt
direkti-vet är uppfyllda.
Enligt 3 kap. 4 § första stycket lagen om värdepappersrörelse kan ett
värdepappersinstitut även få tillstånd att bedriva följande s.k. sidoverk-
samheter.
1. Rådgivning avseende finansiella frågor: Tjänsten motsvarar begrep-
pet investeringsrådgivning i investeringstjänstedirektivet. Det kan tänkas
att en investerare har rätt till skadestånd på grund av felaktig rådgivning
eller liknande. Investerarskyddet enligt investerarskyddsdirektivet omfat-
tar dock inte ersättning för sådana krav.
2. Förvaring av värdepapper: Häri ingår sådan verksamhet som inne-
bär att finansiella instrument förvaras hos institutet. Formellt ryms under
denna punkt endast hanteringen av fysiska värdepapper. Motsvarande
verksamhet för de kontobaserade värdepapperen utgörs av möjligheten
till förvaltarregistrering, som regleras i aktiekontolagen. Inom förvarings-
verksamheten kan uppkomma situationer i vilka en rättmätig innehavare
av finansiella instrument på grund av felaktig hantering hos institutet går
miste om sin sakrättsligt skyddade ställning och därmed riskerar att
förlo-ra sina värdepapper. Förvaring finns även med i investeringstjänste-
direktivets förteckning över investeringstjänster. En särskild slags förva-
ring är den som bedrivs av banker och andra kreditinstitut i egenskap av
förvaringsinstitut enligt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.
Sådan förvaring omfattas inte av förevarande punkt.
3. Mottagande av redovisningsmedel: Medel som tas emot med redo-
visningsskyldighet skall hållas avskilda från institutets tillgångar. Enligt
lagen om värdepappersrörelse gäller att medlens avskildhet skall vara
ordnad genom insättning på konto i bank (3 kap. 5 § första stycket). Nå-
got formellt krav ställs inte på att mottagandet av redovisningsmedel
skall vara på särskilt sätt förbundet med värdepappersrörelsen. Det är
emellertid en självklarhet att intresset av att ta emot sådana medel för
annat ändamål är begränsat. Eftersom verksamheten faktiskt innebär ett
handhavande av investerarnas egendom kan den medföra att egendomens
säkerhet sätts i fara om reglerna för hur medlen skall hanteras inte följs.
Mottagande av redovisningsmedel har ingen uttrycklig motsvarighet i
investeringstjänstedirektivet. Det framgår dock av ingressen till
direktivet att det förutsatts att det i verksamheten kan komma att ingå
handhavande av investerarnas penningmedel. Därvid sägs att sådana
medel, liksom annan kunden tillhörig egendom, bör hållas avskilda från
företagets egna tillgångar i syfte att skydda kunden.
4. Mottagande av kontomedel för att underlätta värdepappersrörelsen:
Denna form av likvidhållning innebär i praktiken att kunden lånar pengar
till institutet, som i sin tur får använda pengarna i sin rörelse. Medel som
motsvarar investerarens tillgodohavande skall visserligen finnas tillgäng-
liga för att investeraren skall kunna disponera medlen i enlighet med av-
talet, normalt sett utan uppsägning. Pengarna utgör emellertid en del av
institutets rörelsekapital, och investeraren har endast en oprioriterad ford-
ran om institutet skulle försättas i konkurs. Inte heller denna form av lik-
vidhållning har sin uttryckliga motsvarighet i investeringstjänste-
direktivet. Pengar som har lämnats till institutet på detta sätt riskeras vid
en konkurs. Tillstånd till mottagande av medel på konto får endast ges i
kombination med kreditgivning och medför då att institutet i EG-rättslig
mening blir ett kreditinstitut. Däremot gäller inte det omvända, vilket
innebär att kreditgivning kan förekomma även i institut som saknar
tillstånd att ta emot kontomedel. Medel som tas emot på konto omfattas
av insättningsgarantin.
5. Kreditgivning mot säkerhet i finansiella instrument för att
underlätta värdepappersrörelsen: Som exempel på när kreditgivning kan
underlätta värdepappersrörelsen kan nämnas det fallet att ett institut som
förmedlar kontakt mellan en säljare och en köpare kan erbjuda kredit för
köparens betalning för affären mot säkerhet i de instrument som affären
avser. Som nyss nämnts kan tillstånd till denna sidoverksamhet ges
antingen i kombi-nation med ett tillstånd att ta emot medel på konto eller
för sig. Kreditgiv-ningen motsvaras i investeringstjänstedirektivet av
"lämnande av kredit eller lån till en investerare för att denne skall kunna
genomföra en affär ... om företaget som ger krediten eller lånet
medverkar i affären". Kreditgiv-ning i sig innefattar inte något innehav
av kundens egendom för dennes räkning. Tjänsten behandlas därför inte
vidare i det följande.
6. Valutaväxling: Möjligheten till denna sidoverksamhet infördes år
1994 i samband med en allmän anpassning till investeringstjänstedirekti-
vet. Med valutaväxling avses verksamhet som består av köp och försälj-
ning av utländska sedlar och mynt samt resecheckar som är utställda i
utländsk valuta. Valutaväxling är inte heller någon tjänst som innebär
omhändertagande av kundernas medel.
Av sidoverksamheterna i lagen om värdepappersrörelse är det endast
förvaring av värdepapper som omfattas av begreppet investeringsverk-
samhet enligt investerarskyddsdirektivet.
Bankernas verksamhet regleras av bankrörelselagen (1987:617). I 2
kap. 2 § första stycket bankrörelselagen finns en uppräkning av de verk-
samheter en bank får bedriva. I punkt 16 i den paragrafen anges att en
bank får bedriva värdepappersrörelse under de förutsättningar som före-
skrivs i värdepappersrörelselagen. Begreppet värdepappersrörelse enligt
bankrörelselagen avser alltså de verksamheter som räknas upp i 1 kap. 3
§ lagen om värdepappersrörelse. Mottagande av värdepapper för
förvaring räknas, liksom i lagen om värdepappersrörelse och i direktivet,
som sär-skild verksamhet. Som en särskild verksamhet anges i
uppräkningen i bankrörelselagen även verksamheten att vara
förvaringsinstitut för värde-pappersfonder.

Tjänster som bör omfattas av ett investerarskydd

Det svenska investerarskyddet bör ansluta till direktivets
tillämpningsom-råde när det gäller frågan om i vilka verksamheter
investerarskyddet skall gälla. Detta innebär att alla de verksamheter som
utgör värdepappersrörel-se enligt lagen om värdepappersrörelse bör
omfattas av skyddet. Av sam-ma skäl bör den i såväl lagen om
värdepappersrörelse som bankrörelsela-gen upptagna sidoverksamheten
mottagande av värdepapper för förvaring, liksom den i bankrörelselagen
nämnda verksamheten att vara förva-ringsinstitut åt värdepappersfonder
omfattas. Sistnämnda verksamhet sak-nar uttrycklig motsvarighet i lagen
om värdepappersrörelse. Enligt lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder kan emellertid bank eller annat kre-ditinstitut vara
förvaringsinstitut. Värdepappersbolag anses därvid vara kreditinstitut i
den betydelse som begreppet har i den lagen och kan få
sidoverksamhetstillstånd för sådan verksamhet enligt den generella
regeln i 3 kap. 4 § tredje stycket lagen om värdepappersrörelse.
Beträffande andra tjänster som räknas upp i lagen om värdepappersrö-
relse respektive bankrörelselagen torde endast verksamheten att ta emot
medel med redovisningsskyldighet innebära att ett institut har tillgångar
som tillhör eller tillkommer investerare. Även om det inte finns någon
direkt motsvarighet till denna verksamhet i investeringstjänstedirektivet
får det anses motiverat att investerarskyddet täcker även dessa medel,
särskilt som medel på konto hos värdepappersbolag med kontotillstånd är
skyddade. Med tanke på att det finns begränsningar för vad ett värdepap-
persbolag får ägna sig åt är det inte troligt att sådana medel lämnas till
instituten i annan avsikt än att användas för investeringar.
Dokumentbaserade värdepapper, och pengar, kan finnas i bankfack
som instituten tillhandahåller sina kunder. I juridisk mening är det dock
bankfacksinnehavaren och inte institutet som är i besittning av tillgångar-
na i bankfacket. Någon sammanblandning av tillgångarna med institutets
tillgångar kan normalt inte ske utan ägarens medverkan. Därför bör in-
vesterarskyddet inte omfatta tillgångar i bankfack som kunderna dispone-
rar. Till detta kommer att instituten inte känner till innehållet i bankfack-
en, vilket gör att en rättvis avgiftssättning försvåras. Inte heller har denna
tjänst något direkt samband med den investeringsverksamhet som
direkti-vet är avsett att skapa ett skydd för.
Sammanfattningsvis bör alltså det svenska investerarskyddet i
huvudsak knyta an till de tjänster under definitionen av
investeringsverksamhet som enligt investerarskyddsdirektivet skall
omfattas av ett obligatoriskt system för ersättning till investerare.
Värdepappersrörelse är i detta sammanhang ett för smalt begrepp. För att
beteckna alla de verksamheter som omfattas av det svenska
investerarskyddet föreslår vi därför begreppet investeringstjänster.
7.2 Tillgångar som omfattas av skyddet
7.2.1 Finansiella instrument
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta finansiella in-
strument enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instru-
ment. Instrumenten omfattas av investerarskyddet om ett värdepap-
persinstitut tar befattning med dem i samband med att en investe-
ringstjänst utförs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt investerarskyddsdirektivet
skall skyddet omfatta följande finansiella instrument.
1. överlåtbara värdepapper samt andelar i företag för kollektiva
investe-ringar (värdepappersfonder),
2. penningmarknadsinstrument,
3. finansiella terminskontrakt (futures) och motsvarande instrument
med kontantavräkning,
4. ränteterminskontrakt (forward interest-rate agreements, FRA:s),
5. ränte- och valutaswappar samt swappar som avser aktier och aktiein-
dex och
6. köp- och säljoptioner avseende alla instrument som avses i de före-
gående punkterna, däri inbegripet motsvarande instrument med kon-
tantavräkning.
Dessa finansiella instrument är desamma som omfattas av EG:s
investe-ringstjänstedirektiv (93/22/EEG).
Det i den svenska finansiella lagstiftningen använda begreppet finansi-
ella instrument täcker alla de uppräknade finansiella instrumenten. Med
finansiella instrument avses nämligen enligt den svenska definitionen
fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse som är avsedd för
handel på värdepappersmarknaden (se 1 kap. 1 § lagen [1991:980] om
handel med finansiella instrument). Som fondpapper räknas enligt den
defini-tion som finns i samma lagrum aktie och obligation samt sådana
andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän
omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den
som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis).
Den svenska definitionen av finansiella instrument täcker emellertid inte
bara de finansiella instrument som enligt investerarskyddsdirektivet skall
skyddas. Den omfattar dessutom bl.a. derivatinstrument med råvaror som
underliggande tillgång, vilka inte omfattas av direktivets
tillämpningsområde. Det svens-ka begreppet finansiella instrument är
således vidare än vad som behövs för att täcka in de instrument som
enligt investerarskyddsdirektivet skall omfattas av ett investerarskydd.
Med hänsyn till att begreppet förekommer genomgående i den svenska
finansiella lagstiftningen är det lämpligt att använda sig av detta begrepp
även för att bestämma investerarskyddets tillämpningsområde. Den
omständigheten att investerarskyddet därigenom får en något vidare
omfattning än vad direktivet kräver som miniminivå får anses vara av
underordnad betydelse.
Den handel med finansiella instrument som äger rum i Sverige avser så
gott som uteslutande dematerialiserade instrument, dvs. instrumenten
finns inte i fysisk form utan består i stället av registreringar i ett centralt
kontobaserat register som administreras av VPC. Registreringsåtgärderna
i registret utförs hos VPC av kontoförande institut, dvs. i första hand vär-
depappersinstitut som VPC har gett rätt att aktivt delta i kontoföringen.
De rättsverkningar som vid fysisk hantering av värdepapper är kopplade
till själva innehavet av värdepapperet är i ett dematerialiserat system i
stället förenade med registreringen. Bestämmelserna om kontoföring av
finansiella instrument finns för närvarande i aktiekontolagen (1989:827).
Regeringen har emellertid föreslagit att den lagen upphävs vid årsskiftet
1998/99, och att den ersätts av en ny lag om kontoföring av finansiella
instrument (prop. 1997/98:160). Den nya lagen föreslås i allt väsentligt
motsvara aktiekontolagen, med den skillnaden att VPC:s monopol på
kontoföring av finansiella instrument tas bort.
Investerarskyddet torde normalt sakna betydelse i de fall där ägande-
rätten till finansiella instrument framgår direkt av VPC:s register
(direktregistrering). Endast det faktum att någon hos ett värdepappersin-
stitut som är kontoförande institut olovligt förfogar över de
registrera-de instrumenten innebär inte att ersättningsrätt föreligger enligt
investe-rarskyddet, eftersom en sådan händelse inte har något samband
med att en investeringstjänst utförs. I sådana fall torde emellertid en
investerare kunna vända sig till VPC med sitt krav enligt
ersättningsbestämmelserna i aktiekontolagen (1989:827). VPC är
nämligen solidariskt skadeståndsskyldig med institutet intill ett belopp av
5 miljoner kronor, om någon lider skada på grund av fel i samband med
förande av ett avstämningsregister (7 kap. 2 § aktiekontolagen).
Det kan emellertid tänkas att ett institut i samband med att en investe-
ringstjänst utförs förfogar över investerarens vp-konto på ett sådant sätt
att denne förlorar sin rätt till instrumenten. Ersättningsrätt kan då
föreligga både enligt aktiekontolagens bestämmelser och enligt
bestämmelserna om investerarskydd. Om en sådan situation uppkommer
bör investeraren kunna vända sig till Insättningsgarantinämnden för att få
ersättning. Om nämnden betalar ut ersättning bör dessutom nämnden
träda in i investera-rens ställe intill det belopp som har betalats ut.
Nämnden bör således kunna återkräva ersättningen från VPC, om
förutsättningarna i aktiekontolagen är uppfyllda. Har skadestånd redan
utbetalats bör dock investeraren inte ha rätt till ersättning från
investerarskyddet för en eventuellt överskjutande förlust (se avsnitt 8 och
9.3).
Finansiella instrument kan vara förvaltarregistrerade hos VPC. I
sådana fall framgår endast förvaltarens namn av registret med uppgift om
att instrumenten är förvaltarregistrerade. Vid förvaltarregistrering
framgår i stället äganderätten till de finansiella instrumenten av
förvaltarens eget register.
En förvaltare får inte ha egna innehav förvaltarregistrerade. Egna inne-
hav skall i stället vara direktregistrerade hos VPC (prop. 1987/88:108 s.
30). Någon sammanblandning skall således inte kunna ske av finansiella
instrument som är förvaltarregistrerade och sådana instrument som ingår
i institutets handelslager. Vid kommissionshandel följer detta även av 1
kap. 9 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse jämfört med 10 §
lagen (1914:45) om kommission. Dessutom skall ett värdepappersinstitut
enligt Finansinspektionens föreskrifter alltid se till att en kunds
finansiella instrument hålls avskilda från institutets tillgångar, om inte
annat över-enskommits och överenskommelsen inte strider mot lag eller
myndighets föreskrift (1 kap. 4 § i Finansinspektionens föreskrifter
[FFFS 1997:36] om handel och tjänster på värdepappersmarknaden).
Trots det nu sagda kan det ändå inträffa att ett värdepappersinstitut för-
fogar över förvaltarregistrerade finansiella instrument på ett sådant sätt
att en investerare inte har någon separationsrätt till instrumenten om
institutet går i konkurs. I sådana fall bör de investerare som lidit skada ha
rätt till ersättning från investerarskyddet och detta oavsett om institutet
obehörigen har registrerat om äganderätten till sitt eget handelslager eller
förfogat över instrumenten på annat sätt.
Det förekommer om än i begränsad omfattning fortfarande att vär-
depappersinstitut hanterar dokumentbaserade finansiella instrument för
investerares räkning. Även i de fallen gäller att investerarnas finansiella
instrument skall hållas avskilda från institutets egna instrument. Skulle
sådana instrument inte kunna återställas bör givetvis ersättning kunna
utgå om övriga förutsättningar är uppfyllda.
När det gäller värdepappersfonder måste man skilja på de underliggan-
de finansiella instrument som ingår i fonden och andelsägarnas fondan-
delar. Andelar i värdepappersfonder är ju också finansiella instument och
omfattas som sådana av investerarskyddsdirektivet. Som framgår av av-
snitt 7.3 är det fondbolaget som är att anse som investerare om de till-
gångar som ingår i fonden går förlorade. En fondandelsägare har därför
inte rätt till ersättning i sådana fall. Däremot kan fondandelsägaren ha rätt
till ersättning vid förlust av fondandelen, t.ex. om fondandelen är förval-
tarregistrerad och förvaltaren går i konkurs.
7.2.2 Medel
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta medel som ett
värdepappersinstitut har tagit emot av en investerare med redovis-
ningsskyldighet.
För medel som även omfattas av lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti skall i stället bestämmelserna i den lagen tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerarskyddet skall
omfatta dels finansiella instrument, dels medel som ett värdepappersin-
stitut utan tillstånd att ta emot kunders medel på konto innehar för inves-
terarens räkning. För värdepappersinstitut som har kontotillstånd föreslår
utredningen att all befattning med medel som tillhör investerare skall om-
fattas av insättningsgarantin.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Insättningsgarantinämnden anser att den före-
slagna gränsdragningen mellan insättningsgarantin och investerarskyddet
kan leda till konkurrenssnedvridningar men godtar ändå utredningens
förslag. Sveriges advokatsamfund anser det vara oklart om investe-
rarskyddet omfattar medel som ett institut tagit emot med redovisnings-
skyldighet men som institutet inte hunnit avskilja för investerarens räk-
ning. Enligt samfundet bör sådana medel omfattas av skyddet.
Skälen för regeringens förslag: Investerarskyddet skall enligt direkti-
vet omfatta även likvida medel som tillkommer eller tillhör investerare i
samband med investeringsverksamhet i ett institut. Det kan vara fråga om
pengar som anförtrotts institutet för att användas för köp av finansiella
instrument eller likvid efter en försäljning av sådana instrument. I värde-
pappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto sköts likvidhante-
ringen normalt över konto, vilket innebär att dessa medel i dag redan är
skyddade genom insättningsgarantin, som ju omfattar värdepappers-
institut med inlåning på konto.
Investerarskyddsdirektivets och insättningsgarantidirektivets tillämp-
ningsområden överlappar i viss mån varandra. I artikel 2.3 i investe-
rarskyddsdirektivet sägs att det i sådana fall skall vara upp till varje med-
lemsstat att hänföra kravet till endera av investerarskyddet eller insätt-
ningsgarantin, och att inget krav skall kunna ge ersättning mer än en
gång. Vid genomförandet av direktivet måste alltså klargöras till vilket
system likvida medel skall hänföras som omfattas av såväl insättnings-
garantins som investerarskyddets tillämpningsområde.
Även när det gäller pengar kan anmärkas att hanteringen i allt
väsentligt är kontobaserad och att det därför sällan torde vara aktuellt
med någon fysisk utväxling av likvider. Betalning och liknande sker i
stället normalt genom kreditering eller debitering av investerarens konto
oavsett om detta finns hos det värdepappersinstitut som genomfört
affären eller hos något annat institut. Om medlen sätts in på ett konto hos
det värdepappersinsti-tut som går i konkurs omfattas medlen av
insättningsgarantin. I sådana fall är det inte aktuellt med ersättning från
investerarskyddet. Värdepap-persinstitut kan ha tillstånd att som
sidoverksamhet ta emot medel med redovisningsskyldighet (3 kap. 4 §
första stycket 3 lagen om värdepap-persrörelse). I sådana fall är institutet
skyldigt att genast avskilja medlen och sätta in dem på räkning i ett
bankinstitut. Om värdepappersinstitutet går i konkurs har investeraren i
sådana fall normalt separationsrätt till medlen. Skulle separationsrätt inte
föreligga på grund av att institutet har hanterat medlen på ett felaktigt sätt
bör investeraren ha rätt till ersättning från investerarskyddet. Som
exempel kan nämnas det fallet att institutet inte avskiljt medlen utan
dröjsmål och att avskiljandet sker först sedan institutet hamnat på
obestånd.
Utredningen menar att en investerares fordran på köpeskilling när ett
värdepappersinstitut verkställer en säljorder mot eget lager inte täcks av
bestämmelserna i investerarskyddsdirektivet. Anledningen till denna be-
dömning är att pengarna inte som direktivet föreskriver innehas för
investerarens räkning (se artikel 2.2).
Regeringen ifrågasätter detta ställningstagande. När värdepappersinsti-
tutet omregistrerar de finansiella instrumenten till sitt eget handelslager
får det nämligen anses uppkomma en skyldighet för institutet att hantera
investerarens medel köpeskillingen i enlighet med de bestämmelser
som beskrivits i föregående avsnitt. Detta innebär att betalningen
omedel-bart skall krediteras investerarens konto hos
värdepappersinstitutet eller ett klientmedelskonto i ett bankinstitut. Även
om betalningen skall erläg-gas kontant till investeraren eller sättas in på
av denne anvisat konto hos annat institut föreligger det en skyldighet för
värdepappersinstitutet att hålla medlen avskilda från sina egna tillgångar.
Detta följer av 1 kap. 4 § i Finansinspektionen föreskrifter om handel och
tjänster på värdepappers-marknaden (FFFS 1997:36), där det sägs att
värdepappersbolag som inte har kontotillstånd alltid skall se till att en
kunds penningmedel, såsom affärslikvider, aktieutdelningar och
ränteutbetalningar, hålls avskilda från bolagets egna tillgångar. Även i
dessa fall är således institutet redovis-ningsskyldigt för medlen till dess
att de betalats till investeraren. Också dessa fall torde således komma att
omfattas av investerarskyddet utan att någon särreglering behövs.
7.2.3 Individuellt pensionssparande
Regeringens bedömning: Finansiella instrument eller penningmedel
som hanteras inom ramen för det individuella pensionssparandet
enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall inte
omfattas av investerarskyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Insättningsgarantinämnden hänvisar i
denna fråga till sin rapport till regeringen med förslag till ändrad
insättningsdefi-nition m.m. (dnr Fi 7/98), vari föreslås att definitionen av
begreppet in-sättningar ändras, vilket skulle få till följd att inlåning som
ingår i indivi-duellt pensionssparande (IPS) omfattas av
insättningsgarantin. Sveriges Aktiesparares Riksförbund och Sveriges
Bankkunders Riksförbund anser att även tillgångar som ingår i det
individuella pensionssparandet bör om-fattas av någon garantiordning.
Skälen för regeringens bedömning: Det individuella pensionssparan-
det regleras genom lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
IPS fungerar på så sätt att spararen sluter ett pensionssparavtal med ett
pensionssparinstitut, som står under tillsyn av Finansinspektionen. Till-
stånd kan ges till värdepappersinstitut. Spararen sätter in pengar på ett
pensionssparkonto hos institutet och anger hur pengarna skall placeras.
Placeringsalternativen är inlåning i svenskt eller utländskt bankföretag,
andel i värdepappersfond eller enskilda värdepapper noterade vid börs
som är öppen för allmänheten.
Uttag från IPS-konto kan endast ske i form av ålderspension, efterle-
vandepension eller för betalning av skatter, avgifter och kostnader för
transaktioner på kontot. Avkastningen är därför undantagen från normala
regler om skatt på inkomst av kapital (3 § 1 mom. lagen [1947:576] om
statlig inkomstskatt). I stället gäller särskilda regler om schablonbe-
skattning.
Eftersom IPS är en speciell tjänst som instituten tillhandahåller
omfattas inte den hantering av finansiella instrument som sker i instituten
av in-vesterarskyddsdirektivets tillämpningsområde. Ett eventuellt skydd
för tillgångar inom IPS kan alltså utformas efter nationella önskemål.
Vid sidan av insättningsgarantin och förslaget om investerarskydd
finns ett förslag om att inrätta ett garantisystem för försäkringar
(Försäkringsgaranti, SOU 1998:22). Detta förslag bygger till skillnad
från de andra garantisystemen inte på något EG-direktiv. Eftersom IPS är
ett pensionssparande som består av finansiella instrument och inlåning
upp-kommer frågan om i vilket system tillgångar i IPS eventuellt bör
skyddas.
Den delen av IPS som sker i form av inlåning i bank skyddas för
närva-rande inte av insättningsgarantin, eftersom dessa medel inte anses
upp-fylla kravet på att vara tillgängliga med kort varsel. I förarbetena till
lagen om insättningsgaranti uttalades att insättningar på inlåningskonto
inom IPS visserligen är likvida i den meningen att uttag kan göras men
endast för omplacering inom sparsystemet. IPS ansågs därmed ha
avgörande olikheter med sådana typer av insättningar som skulle
omfattas av insättningsgarantin (prop. 1995/96:60 s. 57). Det ansågs
också tveksamt att föreskriva att pensionsmedel på inlåningskonto skulle
garanteras samtidigt som pensionsmedel inom fondförsäkringssystemet
inte skulle åtnjuta något skydd.
Insättningsgarantinämnden har i en rapport till regeringen föreslagit att
definitionen av begreppet insättning i lagen om insättningsgaranti ändras
så att definitionen närmare motsvarar den som gäller i andra medlemslän-
der. Om förslaget genomförs får det till följd att inlåningsdelen i IPS
skyddas av insättningsgarantin.
Regeringens utgångspunkt är att tillgångar inom IPS i detta samman-
hang skall behandlas på ett konkurrensneutralt sätt. IPS är ett pensions-
sparande och för den enskilde ett alternativ främst till pensionförsäkring-
ar. Det bör därför ha ett skydd som motsvarar det skydd som andra lik-
nande pensionssparformer har. Därmed inte sagt att det är lämpligast att
tillgångar inom IPS skyddas av en försäkringsgaranti. Det finns, som på-
pekats av Försäkringsgarantiutredningen, administrativa nackdelar med
en sådan lösning (SOU 1998:22 s. 119 f.)
Enligt gällande regler har livförsäkringstagarna särskild förmånsrätt i
de tillgångar som registerförts till täckande av de försäkringstekniska
avsätt-ningarna. I Försäkringsgarantiutredningens betänkande föreslås ett
utökat skydd för bl.a. livförsäkringstagare i form av en garanti. Frågan
om skyd-det för livförsäkringstagare ligger dock utanför detta förslag.
Att låta IPS omfattas av insättningsgarantin och investerarskyddet skulle
i nuläget inte vara konkurrensneutralt gentemot andra
pensionssparformer. Det kan dessutom ifrågasättas om den högsta
ersättningsnivån inom investe-rarskyddet är tillräcklig för att skydda IPS-
tillgångar. Det är nämligen fråga om ett långsiktigt sparande där
behållningen kan uppgå till betydan-de belopp. Att införa en annan
ersättningsnivå för vissa tillgångar inom ett och samma system skulle
medföra komplikationer, särskilt vad gäller av-giftsberäkningen. Frågan
om skydd för IPS-tillgångar bör därför övervä-gas ytterligare.
7.3 Vilka investerare omfattas av skyddet?
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall omfatta alla investerare
utom värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet.
Fondandelsägare skall inte ha rätt till ersättning för tillgångar som
ingår i en värdepappersfond.

Utredningens förslag: Förslaget avviker från regeringens förslag ge-
nom att en större krets av företag m.m. undantas från investerarskyddet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att
investerarskyd-det bör omfatta samma krets av investerare som
insättningsgarantin. Om utredningens förslag godtas bör enligt
inspektionen motsvarande undan-tag göras även i insättningsgarantin för
att nå samstämmighet mellan ga-rantiordningarna. Sveriges
Aktiesparares Riksförbund och Sveriges Bank-kunders Riksförbund anser
att fondandelsägare bör ha rätt till ersättning för de tillgångar som ingår i
fonden.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.2 i
investerarskyddsdi-rektivet ges medlemsländerna möjlighet att undanta
vissa investerare, bl.a. professionella och institutionella investerare,
myndigheter, personer i le-dande ställning i de institut som är anslutna
till investerarskyddet och när-stående till dessa personer samt större
bolag.
Investerarskyddsutredningen föreslår att direktivets möjlighet till att
gö-ra undantag för vissa investerarkategorier skall utnyttjas på så sätt att
bl.a. institutionella investerare och andra större företag undantas från
investe-rarskyddet. Utredningen menar att vissa delar av
värdepappersmarknaden därigenom kommer att ha en jämförelsevis liten
betydelse för administra-tionen av skyddet, eftersom vissa delmarknader
domineras av institutio-nell handel och vissa värdepappersbolag utför
investeringstjänster huvud-sakligen åt institutionella investerare. Genom
att undanta institutionella investerare och andra större företag anser
utredningen att administrationen av investerarskyddet kan förenklas.
Skyldigheten för instituten att delta i garantisystemet är, som
utredning-en också påpekar, beroende av vilken typ av verksamhet de
bedriver. Vil-ken kategori av investerare institutet betjänar saknar därvid
betydelse. Den administrativa vinsten av att minimera den kategori av
investerare som omfattas av skyddet kan därför ifrågasättas. Tvärtom kan
i stället en sådan ordning leda till att administrationen ökar, eftersom man
då måste särskilja vissa kategorier vid ersättningsfall.
Eftersom kostnaderna för investerarskyddet torde komma att
övervältras på samtliga investerare kan det också hävdas att även stora
företag och institutionella investerare är med och betalar för skyddet och
att de därför också borde komma i åtnjutande av det, låt vara att
ersättningsbeloppet inte torde vara av någon större betydelse för dessa
typer av investerare. Till detta kan läggas att kostnaderna för
investerarskyddet vid en ersätt-ningssituation sannolikt inte kommer att
påverkas nämnvärt av att även större företag och institutionella placerare
omfattas, eftersom det rör sig om endast ett fåtal av den totala mängden
investerare.
När det gäller insättningsgarantin har de institut som omfattas av ga-
rantisystemet inte rätt till ersättning från detta. Enligt artikel 2 i insätt-
ningsgarantidirektivet skall nämligen insättningar som i eget namn och
för egen räkning gjorts av ett kreditinstitut inte omfattas av återbetalning
från garantisystemet. Undantaget i lagen om insättningsgaranti har
därutöver motiverats med att sådana institut inte kan anses lida brist på
information om bankernas finansiella tillstånd (se prop. 1995/96:60 sid.
58 och 59).
Investerarskyddsdirektivet innehåller inte någon motsvarande begräns-
ning när det gäller värdepappersföretags rätt till ersättning från investe-
rarskyddet. Enligt artikel 2 jämfört med i bilaga 1 punkt 1 i samma direk-
tiv får dock sådana företag undantas från skyddet. Mot bakgrund av att
investerarskyddet enligt regeringens uppfattning bör ha samma omfatt-
ning som insättningsgarantin finns det därför skäl att undanta banker,
vär-depappersbolag och utländska värdepappersinstitut som tillhör det
svens-ka skyddet från rätt till ersättning även när det gäller
investerarskyddet.
En fråga som infinner sig är vad som gäller om flera personer har gjort
en gemensam investering. Enligt investerarskyddsdirektivet (artikel 8.2)
skall varje investerares andel i en gemensam investeringsverksamhet tas
med i beräkningen av det skydd som skall gälla. Enligt andra stycket i
samma punkt kan dock medlemsstaterna besluta att krav som hänför sig
till gemensam investeringsverksamhet som flera personer är berättigade
till som medlemmar i kompanjonskap, sammanslutning eller gruppering
av liknande natur som inte är en juridisk person kan läggas samman
och behandlas som om de kom från en investering gjord av en enda in-
vesterare vid beräkningen av de beloppsgränser som gäller för skyddet.
Huvudregeln enligt direktivet är således att varje investerare räknas för
sig och att ersättningsnivån alltså gäller varje investerare oavsett om
investe-ringen har gjorts ensam eller tillsammans med andra.
Det mest naturliga synsättet torde vara att om två personer har gjort en
gemensam investering om 500 000 kronor, skall de ha rätt till samma
skydd som om de i stället gjort var sin investering om 250 000 kronor. I
regel torde detta synsätt inte heller leda till några problem, eftersom det
skall framgå av institutets uppgifter vem eller vilka personer som står
bakom investeringen eller är ägare till instrumenten. Finns ingen annan
grund att dela upp ersättningen på får det ske efter huvudtalet.
När det gäller fonder är det, enligt direktivet, företaget för de
kollektiva investeringarna, och inte fondandelsägarna, som är att anse
som investera-re avseende de tillgångar som fonden består av. Enligt
huvudregeln om gemensamma investeringar i artikel 8.3 i direktivet kan i
och för sig fon-dandelsägarna uppfattas som ersättningsberättigade, var
och en upp till det maximala ersättningsbeloppet, men genom ett
undantag i samma punkt är denna regel inte tillämplig på företag för
kollektiva investeringar. Det är alltså företaget som är berättigat till
ersättning, när det gäller till-gångar som innehas av ett förvaringsinstitut.
Med tillämpning på svenska förhållanden gäller således enligt
direktivet att ett fondbolag kan få ersättning om finansiella instrument i
ett förva-ringsinstitut inte skulle finnas kvar vid förvaringsinstitutets
konkurs. Fondbolaget har ju uppdragit åt förvaringsinstitutet en bank
eller ett värdepappersbolag att förvara instrumenten. Fondandelsägarna
har på grund av det nämnda undantaget i direktivet inte någon enskild
rätt till ersättning. Den ersättning som kan komma att betalas ut till
fondbolaget tillkommer fonden och därmed indirekt andelsägarna. Den
ersättningen är emellertid begränsad till maximibeloppet för en
investerare och därför av mindre betydelse om man slår ut det på
andelsägarna.
Sammanfattningsvis bör således fondbolaget kunna ha rätt till ersätt-
ning med högst 250 000 kronor om ett förvaringsinstitut går i konkurs.
Fondandelsägarna skall däremot inte kunna kräva ersättning av investe-
rarskyddet i sådana fall. Ersättningsanspråk med anledning av en konkurs
i fondbolaget skall inte heller omfattas av investerarskyddet. Om fondan-
delar är förvaltarregistrerade och förvaltaren går i konkurs kan ersättning
kunna utgå på samma sätt som vid förvaltarregistrering av andra slags
finansiella instrument.
7.4 När aktualiseras skyddet?
Regeringens förslag: En förutsättning för rätt till ersättning är att vär-
depappersinstitutet försatts i konkurs eller att en behörig utländsk
myndighet förklarat att investeringar hos ett utländskt värdepappersin-
stitut, vars filial i Sverige tillhör det svenska investerarskyddet, inte är
tillgängliga.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser dock
att rätt till ersättning från investerarskyddet skall kunna föreligga redan
om ett institut ställer in sina betalningar, eftersom det kan ta lång tid
mellan en betalningsinställelse och en konkurs.
Skälen för regeringens förslag: Investeringstjänstedirektivet anger
två alternativa situationer som medför att ersättning från
investerarskyddet kan komma i fråga (artikel 2.2). Det ena fallet är att
"de behöriga myndigheterna" har konstaterat att institutet inte verkar ha
förmåga att uppfylla sina förpliktelser mot investerarna och att
oförmågan inte bara är tillfällig. Med behörig myndighet förstås ett organ
med tillsynsuppgifter över institut som tillhandahåller
investeringstjänster. Det andra fallet i vilket ersättning kan komma att
utgå är att en rättslig myndighet, dvs. en domstol eller motsvarande, har
meddelat ett avgörande som medför att investerarens möjlighet att
framställa krav mot institutet tillfälligt upphävs. I båda alternativen
förutsätts att institutets oförmåga har direkt samband med dess finansiella
ställning.
Direktivtexten är närmast utformad efter den situationen att båda alter-
nativen finns som utlösande faktorer i ett lands investerarskydd. I artikeln
sägs att endera av alternativen utlöser skyddet "beroende på om
konstaterandet eller avgörandet inträffar först". En motsvarande artikel
finns även i insättningsgarantidirektivet. Vid införandet av den svenska
insättningsgarantin ansågs konkursbeslutet motsvara den rättsliga
myndighetens avgörande enligt direktivet.
Som anfördes när insättningsgarantin infördes är betalningsinställelse
en i princip oreglerad företeelse, en deklaration från ett företag att det
inte avser att betala enligt sina förpliktelser (prop. 1995/96:60 s. 70). Att
låta investerarskyddet utlösas av en betalningsinställelse skulle vara
betänkligt ur flera synpunter. Ett institut skulle ensidigt utan
myndighetskontroll kunna utlösa investerarskyddet. Vidare kan
förenligheten med direktivet, som synes utgå från att en
myndighetsprövning skall ske, diskuteras. Slut-ligen skulle det försvåra
hanteringen för Insättningsgarantinämnden om olika tidpunkter för
inträdet av investerarskyddet respektive insättningsga-rantin skulle gälla.
Flera institut kommer ju att vara anslutna till båda ga-rantiordningarna.
Även för investerarskyddet bör alltså konkursbeslutet föranleda att
skyddet träder in. Huruvida det i en konkurs finns krav som är av beskaf-
fenhet att kunna ersättas är däremot en fråga som får prövas särskilt för
varje enskild investerares krav.
När insättningsgarantin infördes diskuterades om också likvida-
tionsbeslut skall medföra att skyddet träder in. Det ansågs emellertid att
insättarna i ett likvidationsförfarande normalt sett förutsätts kunna få ut
sina insatta medel. Skulle detta inte kunna ske har insättarna, liksom and-
ra borgenärer, möjlighet att under likvidationsförfarandet begära
institutet i konkurs. Samma resonemang kan även tillämpas för
investerarskyddet.
Någon anledning att här beröra investerarskyddets förhållande till reg-
lerna om företagsrekonstruktion finns inte, eftersom dessa inte gäller för
banker och värdepappersbolag. För närvarande överväger emellertid
Ban-klagskommittén frågan om lagen (1996:764) om
företagsrekonstruktion skall gälla även för banker och
värdepappersbolag. Skulle det bli fallet kan det finnas anledning att se
över frågan om vid vilken tidpunkt skyd-den skall kunna träda in.
När det gäller utländska instituts filialer som finns här i landet och som
tillhör det svenska skyddet bör i princip samma förutsättningar gälla för
ersättning som för svenska institut. Denna frågan behandlas närmare i
avsnitt 7.5.3.
7.5 Förhållandet till utländska investerarskydd
7.5.1 Allmänt om filialer
I det följande behandlas frågor som har att göra med att ett institut kan
bedriva verksamhet dels i det land där institutet auktoriserats (hem-
landet), dels från en filial i ett annat land (värdlandet). Investerarskyddet
i hemlandet skall enligt investerarskyddsdirektivet i dessa fall gälla även
filialverksamheten i ett värdland inom EES. Investerarskyddet i ett land
skall alltså inte vara nationellt begränsat. Investerarskyddets koppling till
auktorisationslandet förhindrar att ett institut kan välja ett lands till-
synslagstiftning och ett annat lands investerarskydd, allt efter vad som är
mest fördelaktigt för institutet. Det bidrar också till ordning i tillsynsar-
betet. Ett institut bär således i princip med sig hemlandets
investerarskydd till sin filialverksamhet i andra länder. Detta gäller
oavsett varifrån filialens kunder kommer.
Konkurrensen skulle emellertid kunna snedvridas om ett generöst in-
vesterarskydd från en filials hemland kunde användas som konkurrens-
medel mot instituten i värdlandet. Investerarskyddsdirektivet tillåter att
investerarskydd i olika länder får ha olika utformning, även om
skyddssystemen skall uppfylla vissa minimikrav. Ingenting hindrar
således att ett lands investerarskydd har mer förmånliga regler för
investerare än in-vesterarskyddet i andra länder. Detta skulle kunna leda
till att den avsedda likheten i konkurrenshänseende uteblir eller att
institut skaffar sig auktorisation i ett visst land. Det s.k. exportförbudet i
artikel 7.1 andra stycket i investerarskyddsdirektivet skall ses mot
bakgrund av detta.
Exportförbudet innebär att filialen inte får omfattas av
hemlandsskyddet till den del detta i fråga om nivå eller omfattning är
bättre än det skydd som finns i värdlandet. Förbudet är tidsbegränsat och
gäller t.o.m. den 31 december 1999. Innan dess skall kommissionen
redovisa en utvärdering av exportförbudet, som också gäller motsvarande
regel i insättningsgarantidirektivet. Om det då bedöms lämpligt kan det
bli aktuellt att förlänga exportförbudet.
Exportförbudet tar alltså sikte på den situationen att hemlandsskyddet
är mer förmånligt för investerarna än värdlandets skydd. Om det i stället
förhåller sig tvärtom skulle detta kunna utgöra en konkurrensnackdel för
filialen gentemot värdlandets egna institut. En filial skall därför alltid ha
möjlighet att frivilligt ansluta sig till värdlandets investerarskydd för att
komplettera hemlandskyddet, s.k. topping up (artikel 7.1 tredje stycket).
Medlemsländerna har enligt artikel 11.1 i investerarskyddsdirektivet
ett gemensamt ansvar för att kontrollera vilket investerarskydd som
gäller för en filial till ett institut från ett land utanför gemenskapen. I den
mån skyd-det för en sådan filial understiger direktivets nivå kan
medlemsländerna införa obligatorisk anslutning till sina investerarskydd.
Med utgångspunkt från de regler i investerskyddsdirektivet som nu re-
dovisats kan anslutningen till ett svenskt investerarskydd delas upp i föl-
jande kategorier.
Hemlandsskydd: Ett svenskt värdepappersinstituts obligatoriska
skydd. Ett fullständigt skydd som gäller även för institutets filialer i
andra EES-länder.
Obligatoriskt värdlandsskydd: Ett skydd som gäller för en filial till
ett institut från ett land utanför EES som inte omfattas av ett godtagbart
hemlandsskydd som gäller i Sverige. Ett skydd som kan gälla antingen
inom hela EES eller bara inom Sverige. Skyddet måste inte finnas enligt
direktivet, utan Sverige kan för egen del bestämma om samma krav skall
ställas här i landet på investerarskydd när det gäller filialer från tredje
land som för filialer till institut från EES-länder. Om ett institut omfattas
av ett skydd men detta inte uppfyller kraven kan institutet välja att endast
"toppa upp" sitt skydd för filialen till den nivå som gäller inom EES.
Frivilligt värdlandsskydd: Ett kompletteringsskydd i det svenska in-
vesterarskyddet som gäller för en filial till ett företag från ett land inom
EES vars hemlandsskydd är sämre än det svenska skyddet.
Det är vidare förenligt med investerarskyddsdirektivet att filialer till
in-stitut från länder utanför EES har möjlighet att ansöka om ett
komplette-ringsskydd. Detta skulle avse de fall där det skydd som filialen
har i och för sig uppfyller minimikraven enligt direktivet men är mindre
generöst än det svenska skyddet.
7.5.2 Svenska värdepappersinstituts filialer utomlands
Regeringens förslag: Om ett svenskt värdepappersinstitut driver vär-
depappersrörelse från filial i ett annat EES-land gäller det svenska in-
vesterarskyddet även filialen. Investerarna hos filialen får dock inte ett
bättre skydd än vad som gäller enligt värdlandets investerarskydd. Om
ett svenskt institut driver värdepappersrörelse från filial i ett land
utan-för EES får institutet ansöka hos Insättningsgarantinämnden om
att in-vesterarskyddet skall gälla även filialens verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår emellertid att svenska värdepappersinstituts
filialer i länder utanför EES inte skall kunna omfattas av det svenska in-
vesterarskyddet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Det svenska investerarskyddet skall
även gälla för sådan verksamhet som tillhandahålls genom ett svenskt
värdepappersinstituts filial i en annan medlemsstat. Detta följer av inves-
terarskyddsdirektivet. Det åligger Sverige att i sin nationella lagstiftning
införa den begränsning av det svenska investerarskyddet som föranleds
av exportförbudet. Frågan huruvida även medlemsländernas filialer
utanför EES skall omfattas behandlas däremot inte i direktivet. Varje
land inom EES kan därför själv avgöra om verksamheten i sådana filialer
skall omfattas av hemlandsskyddet. Det är upp till varje medlemsland att
bestämma om investerarskyddets tillämpning på det egna landets instituts
verksamhet genom filial i länder utanför EES.
För insättningsgarantins del ansågs att någon automatisk anslutning till
investerarskyddet av sådan filialverksamhet inte borde ske, eftersom det
var ovisst hur det skulle komma att vara ställt med motsvarande skydd i
värdlandet och konkurrensnackdelar skulle kunna uppstå för svenska in-
stitut. Frågan löstes så att ett svenskt institut kan ansöka hos Insättnings-
garantinämnden om att den verksamhet som bedrivs genom en sådan
filial skall omfattas av insättningsgarantin (se prop. 1995/96:60 s. 46).
Av samma skäl som för insättningsgarantin finns det inte anledning att
låta det svenska investerarskyddet automatiskt omfatta ett svenskt
instituts verksamhet från en filial i ett land utanför EES. Förhållandena i
värdländerna kan vara mycket olika och administrationen skulle riskera
att tyngas i onödan av frågor angående dessa filialers verksamhet. För de
institut som bedriver filialverksamhet utanför EES skulle kanske inte
heller kostnaden för en obligatorisk anslutning av filialen alltid framstå
som motiverad.
Å andra sidan kan det vara en fördel för svenska filialer om de har
möjlighet att erbjuda investerare som anlitar filialen ett investerarskydd.
En ordning motsvarande den som gäller för insättningsgarantin, dvs. en
frivillig anslutning, synes därför vara lämplig för filialer i länder utanför
EES. I överensstämmelse med vad som gäller för insättningsgarantin bör
Insättningsgarantinämnden pröva frågan om investerarskyddet skall gälla
för en tredjelandsfilial efter ansökan av institutet i fråga.

7.5.3 Utländska värdepappersinstituts filialer i Sverige
Regeringens förslag: Värdepappersinstitut från länder inom EES
skall kunna ansöka om att en filial i Sverige skall tillhöra det svenska
in-vesterarskyddet som komplettering till det investerarskydd som de
till-hör i hemlandet.
Värdepappersinstitut från länder utanför EES med en filial i Sverige
skall vara skyldiga att ansöka om att en filial skall tillhöra det svenska
investerarskyddet, om den inte tillhör ett skydd som minst motsvarar
de krav som gäller inom EES. Vidare skall sådana institut kunna ansö-
ka om att en filial kompletteringsvis skall tillhöra det svenska
skyddet, om filialen omfattas av ett skydd som uppfyller kraven inom
EES, men som är sämre än det svenska investerarskyddet.
Etableringsförbudet för filialer till bankföretag från länder utanför
EES som har ett bättre hemlandsskydd än det skydd som gäller
inom EES tas bort
Regeringens bedömning: Det införs inte något förbud för värde-
pappersinstitut från länder utanför EES som omfattas av ett skydd
som är bättre än vad som gäller inom EES att etablera en filial i Sve-
rige.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen anser dock att filialer till värdepappersinstitut från
länder utanför EES som omfattas av ett hemlandsskydd som är mer för-
månligt än det svenska inte skall få etablera sig i Sverige.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag och bedömning:

Filialer till värdepappersföretag från annat EES-land

Om ett institut som hör hemma i ett annat EES-land driver värdepappers-
rörelse här i landet från en filial, skall filialens kunder få sitt grundskydd
från investerarskyddet i institutets hemland. Av artikel 7.1 i investe-
rarskyddsdirektivet (det s.k. exportförbudet) följer emellertid att filialens
skydd enligt systemet i hemlandet inte får vara bättre än det skydd som
följer av investerarskyddssystemet i värdlandet.
Om det däremot förhåller sig så att det svenska investerarskyddet ger
ett bättre skydd än motsvarande skydd i institutets hemland skall
institutet ges möjlighet att låta filialen i Sverige tillhöra det svenska
systemet som komplettering till hemlandsskyddet. De skillnader som kan
motivera att man kompletterar hemlandsskyddet är sådana som är
hänförliga till skill-nader i ersättningsreglerna. Det kan vara fråga om
skillnader i ersätt-ningsnivå och självrisk samt beträffande
undantagskretsen av investerare. Ett värdepappersföretag från ett annat
land inom EES bör i dessa fall ges möjlighet att ansöka hos
Insättningsgarantinämnden om att dess filial i Sverige kompletteringsvis
skall tillhöra det svenska investerarskyddet. Eftersom det svenska
investerarskyddet inte ger ett skydd som nämnvärt överstiger de
minimikrav som investerarskyddsdirektivet ställer upp kan det förväntas
att antalet fall av kompletteringsskydd kommera att bli be-gränsat.
Avgifterna för dessa filialer bör kunna fastställas efter generella riktlinjer
men på en lägre nivå än vad som gäller för institut som helt till-hör det
svenska skyddet. Att avgiften sätts i rimlig proportion till det yt-terligare
skydd som filialen därigenom uppnår bör ses som en del i strävan att
uppnå konkurrensneutralitet.
Det bör noteras att det för en och samma filial kan bli aktuellt med så-
väl begränsning av ersättningen från hemlandets investerarskydd som
kompletterande ersättning från det svenska investerarskyddet. Hemlands-
skyddet kan vara förmånligare än det svenska t.ex. vad gäller de
kategorier som skyddas, men mindre förmånligt genom att det innehåller
en själv-riskregel eller ett lägre tak för ersättningens storlek. För filialer
som kom-pletteringsvis tillhör det svenska skyddet får därför en
jämförelse ske för varje investerare för sig. I den mån ersättningen enligt
det svenska investerarskyddet skulle överstiga vad investeraren kan få
från hemlandsskyddet har denne rätt till mellanskillnaden från det
svenska skyddet.
För att kunna jämföra de olika ländernas investerarskydd och även i
öv-rigt förbereda organisationen för ersättningsfall som berör filialer,
kom-mer det att bli nödvändigt med ett samarbete mellan de olika
nationella systemen för investerarskydd. Arbetet med att upprätthålla
kontakten med administratörer av investerarskyddet i andra länder åvilar
Insättningsgarantinämnden.

Filialer till värdepappersföretag från länder utanför EES

Investerarskyddsdirektivet ställer krav på att medlemsstaterna skall kon-
trollera om en filial till ett företag från ett land utanför EES har ett skydd
som motsvarar det som krävs enligt direktivet. Om så inte är fallet får
man i nationell lagstiftning kräva att filialen skall tillhöra ett
investerarskydd i värdlandet. Detta kan således göras till en förutsättning
för att tillstånd skall ges att driva verksamhet genom filial (artikel 11.1).
De institut som verkar på en och samma marknad bör verka under
samma förutsättningar. Detta bör leda till att man ställer samma krav på
filialer från länder utanför EES som på EES-instituten. Om en filial till
ett institut från ett land utanför EES inte kan uppvisa att verksamheten
täcks av ett investerarskydd som uppfyller kraven i
investerarskyddsdirektivet bör därför tillståndet till verksamheten
förutsätta att institutet ansöker om att filialen skall tillhöra det svenska
investerarskyddet. Skyddet kommer dock i det fallet endast att omfatta
den verksamhet som bedrivs genom filialen. Om verksamheten redan
omfattas av ett skydd som i och för sig uppfyller kraven enligt direktivet
bör filialen dessutom ha samma möjlighet till kompletteringsanslutning
som gäller för filialer till institut från ett EES-land. Däremot bör institutet
i sådana fall inte vara skyldigt att ansöka om att filialen skall tillhöra det
svenska investerarskyddet.
Som nämnts får filialer till institut inom EES inte ta med sig sitt hem-
landsskydd till Sverige i den mån skyddet är bättre än det som gäller här.
Ansvaret för att genomföra detta s.k. exportförbud i den nationella lag-
stiftningen ligger på institutets hemland. Frågan är emellertid hur man
skall lösa motsvarande situation för filialer till institut som har sitt
hemvist utanför EES. Om dessa instituts bättre hemlandsskydd skulle
omfatta även tillgångar i en filial i Sverige skulle det innebära att dessa
institut ges en fördel i konkurrenshänseende i förhållande till övriga
värdepappersin-stitut i Sverige och de institut från andra EES-länder som
har filialer här. När det gäller insättningsgarantin har detta lösts på så sätt
att filialer från tredje land inte får etablera sig i Sverige, om de omfattas
av ett hemlands-skydd som är bättre än det svenska. Detta har motiverats
med att sådana filialer borde behandlas på samma sätt som filialer från
länder inom EES och att man därigenom undviker konkurrensnackdelar
för svenska banker och filialer i Sverige till banker i andra länder inom
EES (prop. 1995/96:60 s. 50).
Något exportförbud av hemlandsskyddet för filialer till institut utanför
EES finns inte i dag. Redan genom det faktum att ett svenskt investe-
rarskydd nu införs kommer således konkurrensnackdelarna för värdepap-
persinstitut med säte inom EES som är verksamma i Sverige att minska i
förhållande till nuvarande ordning. Utredningens förslag som bygger på
vad som gäller enligt insättningsgarantin innebär dessutom att tredje-
landsfilialer med ett bättre skydd än det svenska över huvud taget inte
skall få etableras i Sverige. Detta är en skillnad i förhållande till vad som
gäller för EES-filialer, som ju får etableras i Sverige men inte omfattas
av det bättre hemlandsskyddet här. Eftersom det exportförbud som gäller
inom EES är en angelägenhet för hemlandet är det inte möjligt att införa
en motsvarande reglering för tredjelandsfilialer. Det får emellertid anses
vara tveksamt att införa ett fullständigt etableringsförbud för dessa
filialer. Det kan nämligen tänkas att regleringen i hemlandet är sådan att
institutet inte har någon möjlighet att avsäga sig skyddet och därmed
påverka möj-ligheten att etablera en filial i Sverige. De kan tillägas att
exportförbudet i investerarskyddsdirektivet liksom motsvarande förbud
i insättningsga-rantidirektivet skall utvärderas före den 31 december
1999 (artikel 7.1).
Enligt regeringens uppfattning talar de skäl som nu anförts mot att det
införs ett etableringsförbud för tredjelandsfilialer innan en sådan utvärde-
ring som förutsätts i direktivet har gjorts. Av samma skäl bör också den
begränsning som finns för tredjelandsfilialer när det gäller insättningsga-
rantin tills vidare tas bort.

8 Ersättningens storlek
Regeringens förslag: En investerare skall kunna få ersättning från in-
vesterarskyddet med sammanlagt högst 250 000 kronor per institut.
Ingen självrisk tas ut vid ersättning.
Till den del investeraren erhållit utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs, betalning ur institutets ansvarsförsäkring eller skadestånd
enligt aktiekontolagen (1989:827), har han inte rätt till ersättning av
investerarskyddet, om det utbetalda beloppet avser en förlust som
omfattas av investerarskyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
de flesta remissinstanserna. Sveriges Bankkunders Riksförbund anser att
ta-ket på ersättningen bör vara 25 basbelopp eller ca 900 000 kronor.
Bland andra Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Bankföreningen
och Aktiefrämjandet anser att det bör införas en självrisk. Enligt dessa re-
missinstanser skulle en självrisk motivera investerarna att i högre grad
beakta att de institut som anlitas är välskötta och seriösa. Dessutom fram-
hålls att instituten skulle stimuleras ytterligare att utveckla och förbättra
sina system för intern kontroll.

Skälen för regeringens förslag:

Högsta belopp

Investerarskyddsdirektivet har utformats med tanke på de mindre
investerarna. Som minsta ersättning har, i likhet med
insättningsgarantidirektivet, ett belopp om 20 000 ecu (ca 190 000
kronor) föreskrivits. Medlemsländerna får införa högre gränser eller inga
gränser alls. För insättningsgarantin har det högsta ersättningsbeloppet
bestämts till 250 000 kronor. I propositionen om insättningsgaranti
anfördes angående ersättningsnivån bl.a. att en ersättning om 20 000 ecu
per person borde vara tillräcklig för att täcka inlåningen för den helt
dominerande delen av hushållen (1995/96:60 s. 60 f.). Det ansågs dock
inte tillräckligt för att täcka den dominerande delen av småföretagares
inlåning. Med hänsyn till detta an-sågs ersättningsnivån böra bestämmas
till ett belopp om högst 250 000 kronor (ca 28 000 ecu).
De argument som anförts till stöd för valet av högsta ersättningsnivå
in-om insättningsgarantin kan enligt regeringens mening i huvudsak gälla
även för investerarskyddet. En ersättning om 250 000 kronor synes vara
tillräcklig också för att det stora flertalet mindre investerare skall få ett
fullt skydd. Eftersom investerarna har separationsrätt till sina finansiella
instrument kan det tyckas att redan ett belopp motsvarande miniminivån
om 20 000 ecu skulle vara tillräckligt. Att ha olika nivåer på skyddet i de
olika garantiordningarna skulle emellertid kunna leda till omotiverade
skillnader i ersättning mellan investerare och insättare. Det kan uppfattas
som egendomligt om en likvid som uppburits vid en försäljning som re-
dovisningsmedel (investerarskyddet) inte skulle vara skyddad i samma
omfattning som en likvid som satts in på konto (insättningsgarantin).
Samma beloppsgräns, 250 000 kronor, bör därför gälla också för ersätt-
ning från investerarskyddet.
Enligt artikel 2.4 i investerarskyddsdirektivet skall de krav som ersätts
beräknas enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor som gällde vid
tiden för ersättningsrättens inträde. Ersättning för instrument som
institutet inte förmår att återlämna till investerarna skall beräknas med
utgångspunkt i marknadsvärdet på instrumenten.
Med den inriktning mot mindre investerare som investerarskyddet
föreslås få torde förekomsten av finansiella instrument som inte åsatts
något marknadsvärde att vara begränsad. Metoderna för värderingen av
sådana instrument får utvecklas i rättstillämpningen på samma sätt som
vid andra situationer där värderingar skall ligga till grund för olika
bedömningar. Den grundläggande principen om ett värde som kan
erhållas vid en verklig omsättning vid värderingstidpunkten bör dock
upprätthållas även här.
Även om utgångspunkten skall vara att ersättningen skall uppgå till det
värde som en omsättning skulle ha inbringat bör för enkelhetens skull
normalt sett ett noterat värde om instrumenten är föremål för kurssätt-
ning anses utgöra instrumentens marknadsvärde. Därvid bör i första
hand instrumentens senast noterade betalkurs vara avgörande. Om det
saknas en sådan kursangivelse kan i andra hand den senast noterade köp-
kursen, dvs. vad en köpare på marknaden varit beredd att betala för in-
strumentet, tjäna till ledning vid bedömningen. Det nu sagda blir tillämp-
ligt i samtliga de fall där instrumenten är föremål för regelbunden
omsättning och kurssättning, t.ex. vid en börs eller auktoriserad
marknadsplats. Även i de fall där handeln organiseras av ett
värdepappersinstitut kommer de kursangivelser institutet anger att bli
avgörande. Som exempel kan nämnas den handel som administreras av
InnovationsMarknaden (IM) och Aktietorget. Andra exempel är den
handel som sker genom Stockholms Börsinformation (SBI) och på den
s.k. Nya Marknaden samt de kurser som vissa värdepappersinstitut
offentliggör på sina hemsidor på Internet.
Även om investeraren kan påvisa att han hade kunnat genomföra en
försäljning av instrumentet till ett högre pris än det sålunda noterade vär-
det bör detta inte medföra att värderingen sätts högre än det noterade
värdet. Detsamma gäller om försäljningen skulle ha ingått som en del i
en större affär, i vilken för övrigt inte heller andra följdförluster kan
ersättas av investerarskyddet. Om det emellertid vid
värderingstidpunkten förelåg ett till allmänheten riktat erbjudande om
försäljning till ett högre värde än det noterade bör detta dock kunna
åberopas alternativt, om investeraren genom att acceptera erbjudandet
skulle ha fått försäljningen genomförd. Ett villkorat erbjudande som
senare inte genomförs bör däremot inte kunna åberopas.
I fråga om likvida medel bör beräkning av upplupen ränta ske per ett
visst datum, för att möjliggöra ett praktiskt förfarande i samband med
utbetalningar. Liksom beträffande insättningsgarantin bör därför ränta på
likvida medel ersättas till och med dagen då rätten till ersättning inträdde,
dvs. i praktiken dagen för konkursbeslutet. En förutsättning bör dock
vara att rätt till ränta föreligger enligt lag i första hand räntelagen
(1975:635) eller avtal. Behållning som är angiven i utländsk valuta får
omräknas till kronor enligt den senaste köpkurs som gäller vid
värderingstidpunkten. Med köpkurs bör därvid förstås den s.k. fixkurs för
köp som fastställs vid avistahandel med valuta den dag då
konkursbeslutet meddelades.
Om en investerare har investeringar i olika filialer i flera länder,
stadgar direktivet att investerararskyddet skall gälla investerarens
sammanlagda krav mot institutet (artikel 8.1). Det maximala beloppet en
investerare i sådana fall kan erhålla är således 250 000 kronor.

Självrisk

Artikel 4.4. i direktivet medger att en självrisk om högst 10 procent av
investerarens krav kan tas ut på ersättningsbelopp upp till 20 000 ecu.
Det bärande motivet för att införa en självrisk skulle vara att skydda de
incitament till internkontroll som instituten har i dag. Självrisken skulle
som påpekats av remissinstanserna kunna förmå investerarna att välja
institut med större omsorg och därigenom påverka instituten att förbättra
sin or-ganisation och verksamhet, framför allt när det gäller hanteringen
av de risker som kan orsaka ersättningsskyldighet från investerarskyddet.
Ett investerarskydd utan självrisk skulle kunna försvaga investerarnas
intresse för institutens riskhantering genom att investerarens förmögenhet
inte påverkas av en eventuell konkurs. Investeraren har då inget incita-
ment att välja ett säkrare institut framför ett osäkrare.
Investerarskyddet vänder sig främst till privatpersoner. Det stora flerta-
let av dessa kan förmodas ha svårt att göra en riktig bedömning av insti-
tutens inre organisation och annat som kan vara av betydelse för sanno-
likheten för att ett institut försätts i konkurs och tillgångar därvid inte kan
återfås med separationsrätt. Det kan här vara fråga om faktorer som in-
vesterare har mycket svårt att skaffa sig kunskap om, t.ex. felaktiga ruti-
ner och oegentligheter vid hanteringen av investerarnas tillgångar. Även
om investerarnas möjlighet till insikt är begränsad torde risken för inves-
teraren att själv få bära en del av förlusten kunna leda till ett något mer
medvetet val av institut. I en väl fungerande marknad skapas därmed in-
citament för instituten att förbättra sina interna säkerhetsrutiner. Detta
talar för att ersättningar från investerarskyddet bör reduceras med en
självrisk.
I fråga om andra kundgrupper än små investerare påverkas inte incita-
mentstrukturen nämnvärt av investerarskyddet. För dessa grupper
kommer det fortfarande att finnas skäl att bevaka institutens interna
säkerhetsrutiner. Bland dessa aktörer finns även kunder som är mycket
viktiga för instituten. Dessa aktörer torde även ha större möjlighet att
bevaka institutet. Mot denna bakgrund torde investerarskyddet endast
påverka institutens incitament till intern bevakning marginellt. Detta
medför att behovet av en självrisk i investerarskyddet minskar.
Därtill kommer att Finansinspektionen löpande övervakar institutens
interna riskhanteringsrutiner, t.ex. när det gäller hanteringen av kundtill-
gångar. Eftersom Finansinspektionen har bättre möjligheter till insyn än
enskilda aktörer torde det framför allt vara tillsynen som har en positiv
inverkan på säkerhetsrutinerna hos instituten.
En av insättningsgarantins viktigaste funktioner är att motverka risken
för panikuttag från bankerna vid oro på marknaden. En självrisk skulle
motverka denna funktion. Risken för motsvarande panikhandlingar på
värdepappersmarknaden är betydligt mindre. Av den anledning finns så-
ledes inte skäl att avstå från en självrisk.
Mot bakgrund av att institutens incitament att hålla en god nivå på sin
interna riskhantering kan antas inte påverkas av att investerarskyddet in-
förs, anser emellertid regeringen att likformighet med insättningsgarantin
är att föredra och att det således inte bör införas något självriskmoment i
investerarskyddet.

Investerarskyddets förhållande till ansvarsförsäkring och skadestånd
enligt aktiekontolagen

Ett värdepappersinstitut är enligt 5 kap. 2 § lagen om
värdepappersrörelse skyldigt att ha en försäkring för
skadeståndsskyldighet som institutet kan komma att ådra sig vid
utförande av tjänster i rörelsen (se avsnitt 4.3.2). Investerarskyddet skulle
kunna utformas så att en investerare som lidit skada i första hand skall
försöka få ersättning genom värdepappersinstitutets ansvarsförsäkring
och först om ersättning inte kan utgå ur den vara berättigad till ersättning
från investerarskyddet. En sådan ordning skulle emellertid tunna ut den
skyddsfunktion som investerarskyddet skall ha. För att skyddet skall bli
effektivt måste det utformas så att det blir enkelt för den enskilde
investeraren att ta till vara sin rätt. En lösning som innebär att
investeraren först måste driva sin sak mot försäkringsgivaren för att
sedan i den mån täckning för kravet inte kunnat erhållas ur
försäkringen behöva vända sig mot investerarskyddet är därför inte
acceptabel. Vid bedömningen av om rätt till ersättning från
investerarskyddet föreligger skall således inte ingå en prövning av om
investeraren haft möjlighet att erhålla ersättning från en
ansvarsförsäkring som tecknats av institutet. Detta utesluter dock inte att
Insättningsgarantinämnden på olika sätt kan agera för att
ansvarsförsäkringen tas i anspråk för utbetalning direkt till investeraren
för att på så sätt minska belastningen på investerarskyddets finansiella
kapacitet.
I den mån ersättning utgår från investerarskyddet för förlust som täcks
av en ansvarsförsäkring som värdepappersinstitutet har bör staten kunna
återkräva utbetalt belopp av försäkringsgivaren. Syftet med
investerarskyddet är ju att investeraren skall ha en garanti mot förluster.
Staten bör därför vid utbetalningar ha rätt att överta investerarens anspråk
mot försäkringsgivaren enligt de villkor som gäller för försäkringen i
fråga. Ur investerarens synvinkel innebär detta att
försäkringsersättningen minskas med ett belopp som motsvarar vad som
utbetalats från investerarskyddet eller, om försäkringsersättning redan
utbetalats, att ersättning inte utgår från investerarskyddet (se avsnitt 9.3).
Motsvarande bör gälla vid skadestånd enligt aktiekontolagen
(1989:827). Har investeraren erhållit ett skadestånd om 250 000 kronor
eller mer har han inte dessutom rätt till ersättning från investerarskyddet
för en eventuellt överskjutande förlust (se avsnitt 7.2.1 och 9.3).
Om utdelning, skadestånd eller försäkringsersättning avser annat krav
än sådant som omfattas av investerarskyddet bör dock ersättning från
investerarskyddet kunna utgå.

Beskattning av ersättning från investerarskyddet

Utgår ersättning från investerarskyddet för finansiella instrument uppstår
frågan hur ersättningen skall behandlas ur skattesynpunkt. Om skatt för
realisationsvinst inte tas ut kan det hävdas att investeraren försätts i en
gynnad situation i förhållande till om han i stället hade sålt instrumenten.
Å andra sidan är avhändandet av instrumenten inte frivilligt och om in-
vesteraren vill återköpa instrumenten för ersättningen blir denna
otillräck-lig efter en reavinstbeskattning.
Frågan om beskattning av ersättning från investerarskyddet tas upp i en
inom Finansdepartementet upprättad promemoria (Ds 1998:47 Skattefrå-
gor och investerarskydd). I promemorian föreslås att utbetald ersättning i
första hand skall anses utgöra ersättning för insatt kapitalbelopp, i andra
hand ersättning för upplupen ränta och i övrigt ersättning för finansiella
instrument. Vidare föreslås bl.a. bestämmelser om hur den skattemässiga
fördelningen mellan marknadsnoterade och ickemarknadsnoterade finan-
siella instrument skall ske. Regeringen avser att ta ställning till förslagen
i promemorian när remissbehandlingen är avslutad.

9 Insättningsgarantinämndens handläggning av
investerarskyddet
9.1 Utredningen av krav
Regeringens förslag: En investerare som vill ha ersättning från
investerarskyddet skall framställa sitt krav till
Insättningsgarantinämnden inom ett år från den dag då institutet
försattes i konkurs. Om en investerare varit förhindrad att framställa
krav, skall fristen räknas från den dag hindret upphörde.
Ansvaret för utredningen av investerarens krav skall ligga på Insätt-
ningsgarantinämnden. Förvaltaren i institutets konkurs skall
underrätta investerare, om han anser att det kan föreligga rätt till
ersättning från investerarskyddet. Vidare skall förvaltaren bistå
nämnden med uppgifter som behövs för utredningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen föreslår dock att det införs en möjlighet till dröjs-
målstalan om ett beslut i ersättningsfrågan inte har fattats inom sex
måna-der från det att investeraren framställt sitt krav.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
de flesta remissinstanserna. Svenska Fondhandlareföreningen och
Svenska Bankföreningen menar att det bör införas en bestämmelse som
ålägger konkursförvaltaren att informera investerarna, om det finns grund
för att framställa ett krav på ersättning från investerarskyddet.
Föreningarna anser vidare att det bör åvila Finansinspektionen att
bedöma frågan om ett ersättningsärende oskäligt uppehålls. Dessutom
anser föreningarna att det behövs en regel för att klargöra hur en brist
skall fördelas mellan investe-rare om det inte kan fastställas vilka av dem
som förlorat tillgångar. Vida-re anser föreningarna liksom
Kammarrätten i Stockholm att det bör klargöras i vilka fall hinder skall
anses föreligga mot att framföra ersätt-ningsanspråk. Sveriges
advokatsamfund anser att förslaget bör förtydligas så att det framgår att
det åligger en investerare att visa att denne är ersätt-ningsberättigad i
syfte att undvika missbruk av investerarskyddet.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänna överväganden

När en investerare framställer ett krav på ersättning från investerarskyd-
det inställer sig flera frågor: Är investeraren rättmätig innehavare till de
likvida medel eller de finansiella instrument som ligger till grund för
kravet? Har institutet anförtrotts egendomen, med därpå följande ansvar
för densamma? Har investeraren till någon del från konkursboet fått ut
sådan egendom som motsvarar kravet? Hur skall egendomen värderas?
Dessa och andra frågor är sådana som Insättningsgarantinämnden kan
behöva utreda och ta ställning till innan utbetalning sker. Härvid
föreligger en klar skillnad jämfört med insättningsgarantin, som i högre
grad gäller masshantering av ärenden. För investerarskyddet blir det
fråga om en mera individuell hantering av de krav som framställs. Flera
krav kan i och för sig behandlas tillsammans om de bygger på lika
förutsättningar, t.ex. är orsakade av samma brist i institutets hantering.
Det är Insättningsgarantinämnden som bör har ansvaret för att nödvän-
dig utredning sker. Konkursförvaltaren måste emellertid vara beredd att
bistå med det underlag som nämnden behöver för sin utredning av krav.
Någon utredningsskyldighet, utöver den som följer av bestämmelserna i
konkurslagen, bör dock inte åläggas konkursförvaltaren.

Begäran om ersättning

Enligt artikel 9.1 i investerarskyddsdirektivet får investerarskydds-
systemet fastställa den tidsfrist inom vilken investerare skall framställa
sina krav på ersättning. Denna frist får emellertid inte vara kortare än fem
månader från det att rätten till ersättning inträdde, dvs. från konkursbe-
slutet eller motsvarande. Dessutom får en investerare som varit oförmö-
gen att framställa sitt krav inom den bestämda tidsfristen inte vara
betagen möjligheten att få sin rätt prövad trots att tidsfristen löpt ut.
Vad gäller insättningsgarantin är det konkursförvaltaren som tar initia-
tivet till ersättningsärenden. Konkursförvaltaren lämnar ett underlag till
Insättningsgarantinämnden för en preliminär beräkning av vilka som är
berättigade till ersättning samt hur mycket var och en är berättigad till.
Varje insättare underrättas därefter om hur mycket han är berättigad till
enligt den preliminära beräkningen. Om en insättare invänder mot försla-
get till utbetalning får nämnden ta ställning till invändningen. I annat fall
sker utbetalning enligt förslaget (se Insättningsgarantinämndens rapport
om det praktiska arbetet vid ett ersättningsfall, Fi 97/790).
Insättningsgarantin träder in så snart det konstaterats att en viss person
har en insättning hos institutet och hur mycket den uppgår till. Samtliga
insättare tillhör kategorin oprioriterade borgenärer. Det kan därför med
fog antas att dessa väsentligen kommer att gå miste om sina insättningar
vid en konkurs. För investerarna gäller däremot som huvudregel att dessa
normalt kan få ut sina tillgångar på grund av separationsrätt. Även om en
konkurs inträffar i ett institut som omfattas av investerarskyddet skall
därför normalt sett investerarna inte behöva ta investerarskyddet i
anspråk. Bara om det förelegat speciella förhållanden i institutet kan det
bli aktuellt med ersättning. Denna skillnad gentemot insättningsgarantin
gör att det beträffande investerarskyddet framstår som mer
ändamålsenligt att in-vesteraren själv hos Insättningsgarantinämnden
begär ersättning. En sådan begäran bör kunna göras formlöst.
Konkursförvaltaren torde vara den som först upptäcker om finansiella
instrument och likvida medel saknas eller om det annars finns skäl för en
investerare att vända sig mot investerarskyddet. Det bör därför införas
en skyldighet för konkursförvaltaren att så snart denne får reda på
förhållanden som tyder på att rätt till ersättning kan finnas, underrätta
berörda investerare om att de kan framställa anspråk på ersättning hos
Insättningsgarantinämnden. Samma information bör också lämnas till
Insättningsgarantinämnden. Nämnden bör naturligtvis själv informera
investerare om att de har möjlighet att framställa krav på ersättning om
nämnden uppmärksammar att det finns anledning till det.
Möjligheten att sätta en tidsfrist för en investerares rätt att framställa
ersättningsanspråk motiveras av att en sådan frist behövs för en rationell
hantering av ersättningsärendena. Den minimitidsfrist om fem månader
som direktivet föreskriver framstår emellertid som väl kort. En frist på
t.ex. ett år ger ett större utrymme för en konkursförvaltare att ta ställning
till om investerarna kan få sina krav tillgodosedda inom konkurshante-
ringen. Samtidigt bör en så pass tilltagen frist inte komma att påverka
hanteringen av investerarskyddet negativt. En konkurs i ett institut som
bedriver finansiell verksamhet är regelmässigt av komplicerat slag och
medför bl.a. att en mängd olika fordringsförhållanden måste utredas.
Man kan därför utgå från att en konkurs i ett finansiellt institut inte har
hunnit avslutas inom ett år. En frist på ett år bör också kunna leda till ett
bättre underlag för att ta ställning till krav på ersättning från
investerarskyddet.
En investerare skall dock inte behöva gå miste om ersättning på grund
av att tidsfristen löpt ut om han varit förhindrad att framställa sina krav.
Det torde inte vara lämpligt eller möjligt att uttömmande ange i vilka
situationer hinder kan anses föreligga. Bedömningen bör dock vara
generös mot investeraren. Om de skäl som åberopas för att hinder
förelegat framstår som rimliga, bör således investeraren inte vara betagen
sin rätt att framställa anspråk på ersättning. Om exempelvis investeraren
anger en trovärdig anledning till att han inte känt till
värdepappersinstitutets konkurs bör hinder som regel anses ha förelegat.
Längre utlandsvistelse eller allvarlig sjukdom är omständigheter som kan
ha betydelse vid bedömningen.
Skulle någon göra anspråk på ersättning, ensam eller vid sidan av an-
nan, utan att vara antecknad i institutets register som berättigad, åligger
det denne att visa sin rätt till ersättning. Någon bestämmelse med denna
innebörd, som advokatsamfundet efterfrågar, synes dock inte vara nöd-
vändig att införa, utan detta torde följa av allmänna principer.

Utredningen

En fråga som inställer sig är i vilken utsträckning konkursförvaltaren
skall bidra till utredning av krav som framställts till
Insättningsgarantinämnden. Konkursförvaltaren har ju ensam tillgång till
uppgifter hos konkursgälde-nären, uppgifter som är nödvändiga för att
Insättningsgarantinämnden skall kunna ta ställning till krav och fatta
beslut om ersättning. Utgångs-punkten bör härvid vara att
konkursförvaltaren inte åläggs något ytterligare utredningsarbete vid
sidan av den utredningsskyldighet som åvilar honom enligt
konkurslagen. De kostnader i form av utredningsarbete som
investerarskyddet för med sig bör i första hand läggas på
Insättningsgarantinämnden. Kostnaderna för skyddet skall ju enligt
investerarskyddsdirektivet täckas av värdepappersinstituten. Skulle
utredningskostnaderna i stället åläggas förvaltaren, skulle det drabba
borgenärskollektivet eftersom utdelningen i konkursen skulle bli mindre.
Konkursförvaltaren har enligt konkurslagen viss utredningsskyldighet.
Han skall t.ex. upprätta bouppteckning och förvaltarberättelse. Han har
också en skyldighet att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i
konkursen. I 7 kap. 23 och 24 §§ konkurslagen behandlas redovisning av
medel till tredje man. Enligt dessa bestämmelser skall konkursförvaltaren
redovisa medel som konkursgäldenären innehar med redovisningsskyl-
dighet till redovisningsborgenären, t.ex. en kommittent.
Några allmänna regler som behandlar konkursförvaltarens skyldigheter
vid anspråk från tredje man att få ut egendom på grund av äganderätt,
dvs. med separationsrätt, finns inte. En konkursförvaltare är dock skyldig
att ta till vara borgenärskollektivets rätt och kan inte utan vidare lämna ut
egendom. Konkursförvaltaren måste således ta ställning till ett anspråk
från tredje man. För att kunna göra det torde krävas viss utredning.
Förvaltaren kan t.ex. behöva kontrollera uppgifterna med
konkursgäldenären och bokföringen. Kommer han fram till att anspråket
är berättigat kan han lämna ut egendomen. Han kan också komma fram
till att det inte går att lämna ut egendomen, antingen för att den inte finns
kvar eller för att han anser att pretendenten inte har rätt till den, vilket i
sin tur kan bero på att separationsrätten gått förlorad på grund av
sammanblandning eller på att anspråket saknar grund.
Konkursförvaltaren torde alltså i dessa situationer regelmässigt behöva
göra en utredning som sträcker sig så långt att han kan ta ställning till ett
anspråk om utfående av tillgångar. Det är inte avsikten att konkursförval-
taren skall åläggas någon ytterligare utredningsskyldighet i anledning av
investerarskyddet utöver den utredning han redan i dag måste företa för
att kunna ta ställning till anspråk från tredje man. Man kan dock förmoda
att den utredning som konkursförvaltaren gör på grund av anspråk från
tredje man ofta är tillräcklig för att Insättningsgarantinämnden skall
kunna ta ställning till krav mot investerarskyddet. Strikt skulle gången
vid ett ersättningsfall kunna beskrivas enligt följande.
Finner konkursförvaltaren att han inte kan lämna ut egendomen, och
detta inte bara gäller tillfälligt, samt att det finns möjlighet för investera-
ren att få ersättning från investerarskyddet, skall han underrätta
investeraren om detta. Investeraren kan därefter framställa krav på
ersättning hos Insättningsgarantinämnden. Insättningsgarantinämnden får
sedan kontrollera med förvaltaren anledningen till att denne inte lämnat
ut egendomen. Förvaltaren informerar nämnden om skälen för sin
bedömning, t.ex. att egendomen inte finns kvar och inte går att återfå. På
basis av detta material, och eventuellt andra uppgifter som finns
tillgängliga hos konkursförvaltaren som ägarförteckningar och köp- och
säljorder, får sedan Insättningsgarantinämnden ta ställning till
investerarens krav. Om nämnden anser att den behöver ytterligare
utredning för att kunna avgöra ersättningsfrågan åligger det nämnden att
se till att den görs. Nämnden kan naturligtvis uppdra åt
konkursförvaltaren att göra utredningen om den anser att det är
ändamålsenligt.
Normalt torde förvaltaren redan på ett tidigt stadium av praktiska skäl
ta kontakt med Insättningsgarantinämnden för att lämna de uppgifter som
nämnden kan behöva för att bedöma ersättningsärenden. Det synes vara
mer praktiskt för förvaltaren att så snart som han konstaterat t.ex. att fi-
nansiella instrument saknas meddela Insättningsgarantinämnden detta
och namnen på de investerare som är berörda, i stället för att invänta
varje investerares anspråk.
Om nämnden avslår begäran om ersättning kan investeraren överklaga
nämndens beslut. Alternativt kan han beroende på omständigheterna föra
talan mot konkursboet eller tredje man om skadestånd, utfående av eller
bättre rätt till egendomen.
En annan fråga som kan uppkomma för Insättningsgarantinämnden är
vad som skall fordras för att en investerare skall anses ha förlorat sin
egendom och därmed ha rätt till ersättning. Det kan hända att någon på
värdepappersinsitutet obehörigen har förfogat över investerarens finansi-
ella instrument genom att sälja dem till någon utomstående, som kan ha
gjort ett godtrosförvärv. Ett krav på att investeraren skall uttömma möj-
ligheterna att få tillbaka instrumenten från förvärvaren, t.ex. genom en
process om bättre rätt till instrumeten, skulle urholka investerarens skydd
i alltför hög grad. Det bör därför vara tillräckligt att Insättningsgaranti-
nämnden konstaterar att investeraren inte kan få ut sina tillgångar från
institutet. Insättningsgarantinämnden kan därefter regressvis söka ersätt-
ning av institutets ansvarsförsäkring eller i konkursen. Det kan också
vara så att två eller flera personer för fram krav till
Insättningsgarantinämnden gällande samma instrument eller medel.
Också i detta fall bör Insättnings-garantinämnden söka avgöra vem av
pretendenterna som är den rättmäti-ge ägaren. Om det inte går att
bedöma äganderättsförhållandena kan nämnden avslå samtliga anspråk
på ersättning. Den eller de personer som fått avslag kan överklaga
nämndens beslut. Oavsett vilket slut nämnden kommer fram till har dess
beslut givetvis inte någon prejudiciell verkan i en eventuell tvist om
bättre rätt till egendomen.
Direktivet innehåller inga regler om vilken tid ersättningssystemet har
på sig för att utreda de krav som framställs. En långsam utredning av in-
vesterarens rätt eller en alltför lång väntan på andra moment i
konkursförfarandet skulle urholka investerarens rätt, inte minst med
tanke på att en omfattande konkurs kan dra ut på tiden i flera år. Å andra
sidan är investeraren inte betjänt av en bristfällig utredning som leder till
ett felaktigt beslut, som sedan kan leda till återkrav eller behöva ändras
av domstol.
Utredningen har med utgångspunkt i sitt förslag om ett privat
investerarskyddsföretag föreslagit att det skall vara möjligt för
investerare att låta Insättningsgarantinämnden pröva om ärendet oskäligt
uppehålls, när sex månader har gått från det att investeraren framställde
krav mot investerarskyddsföretaget. Eftersom vårt förslag innebär att
Insättningsgarantinämnden prövar ersättningsärendena som första instans
kommer saken i ett annat läge. Det kan nämnas att någon möjlighet till
dröjsmålstalan inte finns när Insättningsgarantinämnden handlägger
ärenden som rör insättningsgarantin. I och för sig skulle det vara möjligt
att låta en domstol ta ställning till en fråga om onödigt uppehållande. En
sådan ordning skulle kunna verka för en effektiv handläggning av
förvaltningsärendena hos myndigheten. Insättningsgarantinämndens
administration skiljer sig emellertid åt från andra
förvaltningsmyndigheters på det sättet att myndigheten under långa
perioder inte kommer att ha några ersättningsfall alls att handlägga. När
en konkurs inträffar i ett institut kan det plötsligt innebära stora
påfrestningar på nämnden. Det är därför svårt att i förväg uppskatta
vilken kapacitet Insättningsgarantinämnden behöver ha. En anledning till
att dröjsmål kan uppkomma vid hanteringen av ersättningsärenden hos
nämnden kan vara att det är fråga om ett mycket stort institut som gått i
konkurs eller att det råder stor oreda i institutet i fråga. Dröjsmål kan
också tänkas uppstå på grund av inkörningsproblem. Gemensamt för
dessa orsaker till dröjsmål är att det inte är ett enskilt ärende som
försenas, utan flera. I en sådan situation skulle en klagorätt för en enskild
inte vara särskilt meningsfull. Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223)
finns dessutom ett allmänt krav på myndigheter att de skall handlägga
ärenden där någon enskild är part så enkelt, snabbt och billigt som
möjligt utan att säkerheten eftersätts. Enligt vår mening finns det mot
denna bakgrund inte tillräcklig anledning att införa en bestämmelse om
rätt till prövning av om ett ersättningsärende onödigt uppehålls. Någon
särskild tidsfrist för utredning av ett framställt krav bör således inte
införas.
Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska Bankföreningen tar upp
problemet att flera investerare har berättigade anspråk på t.ex. samman-
lagt 100 000 aktier, men endast 40 000 finns kvar i det konkursdrabbade
institutet. För att separationsrätt skall gälla torde det i och för sig vara
tillräckligt att investerarnas tillgångar hålls avskilda från institutets
tillgångar. Går det sedan inte att bestämma vilka tillgångar som
tillkommer respektive investerare, torde det följa av allmänna regler att
fördelning skall ske proportionellt i förhållande till kraven. Regeringen
anser således att det inte behövs någon särskild reglering i denna fråga.
9.2 Utbetalning och återbetalning av ersättning
Regeringens förslag: Utbetalning av ersättning skall ske snarast och
senast 14 dagar från det att ersättningen blivit slutligt fastställd.
Om ersättningskrav avser tillgångar som är pantsatta skall
panthava-ren ha panträtt i ersättningen.
Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat
att ersättning har betalats ut med för högt belopp, får
Insättningsgarantinämnden besluta att beloppet jämte ränta skall
betalas tillbaka. Nämnden får också besluta om återbetalning om
någon i annat fall har tagit emot ersättning med för högt belopp och
skäligen borde ha insett detta. Beslut om återbetalning får verkställas
enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får den återbetalningsskyldighet nämn-
den beslutat om efterges helt eller delvis.
Den som har dömts för häleri eller penninghäleri skall inte kunna få
ersättning från investerarskyddet, om investerarens krav gäller
tillgångar som kan härledas till någon transaktion som haft samband
med den eller de gärningar som domen avser. Om åtal har väckts för
ett sådant brott skall Insättningsgaranti-nämnden besluta att ersättning
tills vidare inte skall betalas ut.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att ersättning skall betalas
ut inom tre månader från det att ersättningen blivit slutligt fastställd.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund efterfrågar en re-
gel om vad som skall gälla om tillgångarna för vilka ersättning betalas ut
har pantsatts. Advokatsamfundet anser att panthavaren bör ha rätt till
pant i den ersättning som utbetalas och att denne bör få rätt att
intervenera i syfte att skydda panträtten.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänt om utbetalning

Enligt artikel 9.2 i investerarskyddsdirektivet skall utbetalning av ersätt-
ningen ske inom tre månader från det att det berättigade i kravet och ett
belopp har fastställts. Det är i och för sig möjligt att nationellt bestämma
en snävare tidsfrist. Fristen för utbetalning räknas således inte, som för
insättningsgarantin, från konkursdagen. Denna skillnad är naturlig med
tanke på att ärenden som rör investerarskyddet är mer komplicerade och
att den utredning som behövs kommer att vara mer omfattande än vid
ärenden om ersättning från insättningsgarantin. Det är därför inte realis-
tiskt med en tremånadersfrist för hela utredningen av kravet. Antingen så
skulle utredningen riskera att bli bristfällig eller så skulle möjligheten till
förlängning av fristen behöva bli så allmänt använd att detta snarare
skulle bli regel än undantag.
Tremånadersfristen i direktivet är avsedd för det arbete som behövs för
att verkställa utbetalningen. Enligt regeringens uppfattning får emellertid
fristen anses vara väl tilltagen. Normalt sett bör Insättningsgarantinämn-
den kunna verkställa utbetalningar inom några dagar från det att ett er-
sättningskrav bifallits. En frist på ett par veckor måste anses vara tillräck-
lig även under extraordinära förhållanden.

Utbetalning för pantsatt egendom

Sveriges advokatsamfund anser att det bör regleras vad som gäller om de
finansiella instrumenten eller medlen är pantsatta. Enligt samfundet bör i
sådana fall panthavaren ha rätt till pant i ersättningen från investerarskyd-
det. Vidare anser samfundet att panthavaren bör ha rätt att intervenera för
att skydda sin pant och att ersättning som trätt i stället för pantsatt egen-
dom inte bör betalas ut till investeraren.
Vad samfundet anfört överensstämmer i huvudsak med vad som enligt
54 och 58 §§ lagen (1927:77) om försäkringsavtal gäller vid utbetalning
av försäkringsersättning. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att en pantha-
vare har panträtt i försäkringsersättning avseende den egendom som för-
säkrats. Enligt regeringens uppfattning finns det starka skäl att välja en
liknande lösning när det gäller ersättning som betalas ut från investe-
rarskyddet. Visserligen kan hävdas att man bör avstå från att införa mate-
riella civilrättsliga regler i en skyddslagstiftning av det slag det nu är
fråga om. Å andra sidan skulle en sådan bestämmelse öka
förutsebarheten och på så sätt kunna förhindra tvister om vem som har
rätt till ersättningen. Det torde också vara mest förenligt med den
allmänna rättsuppfattningen om den som har panträtt i viss egendom
också får ersättning i surrogatet för det fall den pantsatta egendomen
skulle gå förlorad. Slutligen skulle det förenkla
Insättningsgarantinämndens handläggning av ersättningsä-renden om det
i förväg klargörs vad som gäller vid pantsättning av de till-gångar
ersättningen avser. Regeringen delar således advokatsamfundets
uppfattning att det bör införas en bestämmelse om att en panthavare får
panträtt i ersättning avseende den pantsatta egendomen. Med en sådan
regel torde det inte behövas någon uttrycklig bestämmelse om till vem
ersättningen skall betalas.
Ibland kan panthavaren vara att uppfatta som investerare. Ägaren till
finansiella instrument kan ha lämnat dessa direkt till en kreditgivare som
pant för ett lån, varefter kreditgivaren överlämnar instrumenten till ett
institut för förvaltning och förvaring av dessa. Panthavaren har då anför-
trott instrumenten åt institutet och skall därför anses vara investerare.
Detta följer också av definitionen av investerare i artikel 1.4 i investe-
rarskyddsdirektivet.

Återbetalning av ersättning

Det kan tänkas att investerare, medvetet eller omedvetet, vid ställande av
krav lämnar oriktiga uppgifter. Det kan också hända att felaktiga utbetal-
ningar görs. Insättningsgarantinämnden bör därför ha möjlighet att kräva
återbetalning av felaktiga utbetalningar. I de fall uppgiftslämnaren varit
medveten om felaktigheterna bör dröjsmålsränta utgå enligt 6 § räntela-
gen (1975:635) och annars avkastningsränta enligt 5 § samma lag. Mot-
svarande bestämmelser gäller för insättningsgarantin. Vid medvetet
felak-tiga uppgifter kan också bedrägeriansvar komma i fråga.
Insättningsga-rantinämndens beslut om återbetalning bör också kunna
verkställas enligt utsökningsbalken.
När det gäller insättningsgarantin har nämnden en möjlighet att efterge
återbetalningsskyldigheten, om det föreligger särskilda skäl. Denna möj-
lighet infördes för att det ansågs rimligt att återbetalningsskyldigheten i
vissa fall inte skulle vara absolut. Några exempel på när återbetalnings-
skyldigheten skulle kunna efterges anfördes emellertid inte i motiven till
lagen om insättningsgaranti, annat än att beloppet bör kunna efterges om
det är ringa (prop. 1995/96:60 s. 86 och 129).
Det får anses rimligt att införa en möjlighet till eftergift av återbetal-
ningsskyldigheten även när det gäller investerarskyddet.

Penningtvätt

Enligt artikel 3 i investerarskyddsdirektivet skall den som har dömts för
penningtvätt inte ha rätt till ersättning från investerarskyddet. Detta skall
dock endast gälla om kravet avser egendom som härrör från transaktioner
som haft samband med brottet. Med penningtvätt skall därvid förstås det-
samma som i rådets direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansi-
ella systemet används för tvättning av pengar (det s.k. penning-
tvättsdirektivet, 91/308/EEG). Vidare sägs i artikel 9.3 i
investerarskydds-direktivet att ersättningssystemet tillfälligt kan hålla
inne en utbetalning som rör ett krav från någon som är anklagad för
penningtvätt.
Förfaranden som innefattar penningtvätt kan i dag vara straffbara som
häleri eller häleriförseelse enligt bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§
brottsbalken. Regeringen har emellertid i prop. 1998/99:19 föreslagit att
de förfaranden som i dag regleras i 6 § första stycket punkterna 3 och 4
skall föras över till en ny paragraf genom vilken en ny straffbestämmelse
penninghäleri införs. Dessutom skall det enligt andra stycket i
nämnda paragraf bli straffbart att i annat fall otillbörligen medverka till
att bortföra, överlåta, omsätta, eller vidta annan sådan åtgärd med
egendom, om åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom
brottslig gärning. Det föreslås också en bestämmelse om ett ringa brott,
penninghäleriförseelse. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den
1 juli 1999.
Den som har dömts för penninghäleri bör inte ha rätt till ersättning från
investerarskyddet. För att den dömde skall vara utesluten från rätt till
ersättning bör dock krävas att domen har vunnit laga kraft. Nämnden bör
emellertid tills vidare kunna hålla inne en utbetalning, om det
framkommer att den som begärt ersättning är misstänkt för penninghäleri
men ännu inte har dömts. För att nämnden skall kunna hålla inne
ersättningen bör i sådana fall krävas att utredningen om brottet har
kommit så långt att man på goda grunder kan anta att den misstänkte kan
komma att dömas för den handling som läggs honom till last. Regeringen
anser därför att att nämnden skall kunna hålla inne en utbetalning först
sedan åtal har väckts.
Det kan naturligtvis många gånger vara svårt att fastställa om ett ersätt-
ningskrav har samband med en dom avseende häleri eller penninghäleri.
Investerarskyddsdirektivet uppställer emellertid ett krav på att ersättning
inte skall betalas ut för egendom som härrör från transaktioner som haft
samband med straffbar penningtvätt. Oavsett de tillämpningsproblem
som kan uppkomma bör det därför uttryckligen framgå av den nya lagen
att rätt till ersättning inte föreligger i nu avsedda fall.
Insättningsgarantinämnden bör ha möjlighet att få tillgång till uppgifter
för att kunna ta ställning till om rätt till ersättning föreligger eller inte.
Regeringen avser därför att genom en ändring i polisregisterkungörelsen
(1969:38) ge nämnden rätt att begära utdrag från Rikspolisstyrelsens po-
lisregister enligt den lagen.

9.3 Övertagande av fordran
Regeringens förslag: Har ersättning betalats ut från
investerarskyddet träder staten in framför investeraren i dennes rätt
mot värdepappersinstitutet, enligt institutets ansvarsförsäkring eller på
grund av skadestånd enligt aktiekontolagen (1989:827).
Om ersättning har betalats ut av ett utländskt
investerarskyddssystem skall detta ges samma ställning som den
staten har när Insättningsgarantinämnden har betalat ut ersättning.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investeraren och staten
skall ha samma inbördes prioritet vid utdelning i konkursen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran. Konkursförvaltarkollegiernas förening
anser att om avsikten är att statens regressfordran och investerarens
restfordran skall ha lika prioritet i konkursen bör det uttryckligen framgå
av lagtexten.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 12 i investerarskyddsdi-
rektivet skall ersättningssystemen ha rätt att träda i investerarens ställe
mot institutet intill ett belopp som motsvarar vad systemet har betalat ut
till investeraren. En motsvarande bestämmelse finns i insättningsgaranti-
direktivet (artikel 11). Inte i något av direktiven regleras hur
prioriteringen skall ske mellan garantisystemets regressrätt och
insättarens eller investerarens eventuella restanspråk om utdelning sker i
institutets konkurs. Samma fråga uppkommer beträffande
investerarskyddet även när det gäller rätt till ersättning ur ett instituts
ansvarsförsäkring och rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 §
aktiekontolagen (1989:827).
Prioriteringen kan ske på tre olika sätt. En första lösning skulle vara att
ge staten prioritet för vad Insättningsgarantinämnden har betalat ut. I så-
dana fall skulle investeraren få utdelning först sedan staten har fått full
täckning för sin fordran i konkursen. En fördel med detta alternativ
skulle kunna vara att kostnaderna för finansieringen av investerarskyddet
därigenom skulle minska. Ett andra alternativ skulle kunna vara att ge
staten och investeraren lika prioritet. Slutligen skulle man kunna tänka
sig att ge investeraren företräde och att staten får utdelning för sin
regressfordran först sedan investerarens restkrav har tillgodosetts.
Enligt 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti träder staten i frå-
ga om utbetalade ersättningar enligt garantin in i insättarens rätt mot in-
stitutet. Om de insättningar som ersatts omfattas av utdelning i
konkursen, skall det belopp som ersatts enligt garantin tillfalla staten.
Bestämmelsen har utformats efter förebild i 28 § lönegarantilagen
(1992:497). Den bestämmelsen fanns tidigare i 10 § lagen (1970:741) om
statlig lönegaranti vid konkurs. När den bestämmelsen infördes framhöll
Lagberedningen att det var oklart vilken förmånsrätt staten skulle ha för
sin regressfordran enligt lönegarantin. Departementschefen menade att
staten borde ha förmånsrätt före arbetstagaren, och paragrafen justerades
därför i syfte att klargöra detta (prop. 1970:201 s. 86 88).
När det gäller statens rätt till övertagande av fordran enligt lagen om
insättningsgaranti synes avsikten närmast ha varit att staten och
insättaren skall ha samma ställning i institutets konkurs (se prop.
1996/97:72 s. 36 38). Detta avviker således från vad som gäller enligt
lönegarantilagen.
Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit att den inbördes förmånsrätten
mellan investeraren och investerarskyddet bör regleras på samma sätt
oavsett om det gäller rätt mot konkursboet, rätt till betalning ur en
ansvarsförsäkring eller rätt till skadestånd enligt aktiekontolagen
(1989:827). Lagrådet har härvid föreslagit att staten och investeraren
skall ges samma inbördes prioritet inte bara i fråga om utdelning i
värdepappersinstitutets konkurs utan även i fråga om betalning ur
institutets ansvarsförsäkring och skadestånd enligt aktiekontolagen. En
sådan lösning skulle dock medföra en utvidgning och fördyring av
skyddet jämfört med regeringens förslag i lagrådsremissen och innebära
ett avvikelse från den allmänna inriktning på utformningen av skyddet
som föreslagits (se avsnitt 5). En lösning med samma inbördes prioritet
kan också innebära praktiska problem om investeraren skulle erhålla viss
ersättning i konkursen eller ur en ansvarsförsäkring innan han fått
ersättning från investerarskyddet. En utgångspunkt bör nämligen vara att
investeraren skall ha rätt till samma totala ersättning oavsett vilken
ersättning som det först beslutas om. En ordning med samma inbördes
rätt innebär att investerarskyddet och investeraren i slutändan delar på en
eventuell förlust i förhållande till storleken på respektive fordran. Detta
blir en naturlig följd om investeraren först erhåller ersättning från
investerarskyddet och sedan framställer krav på resterande del i annan
ordning samtidigt som Insättningsgarantinämnden bevakar statens
regressfordran. Om investeraren däremot först erhåller ersättning i annan
ordning och därefter begär ersättning av investerarskyddet måste
Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till hur stor del av investerarens
totala fordran som ersättning utgått för i annan ordning innan nämnden
kan besluta om ersättning. Har investeraren erhållit utdelning i
värdepappersinstitutets konkurs låter sig en sådan beräkning inte göras
förrän konkursen avslutats. En ordning där staten har företräde framför
investeraren förefaller enklare att administrera eftersom den leder till att
investeraren inte bör få någon ersättning från investerarskyddet om han
redan erhållit ersättning med minst 250 000 kronor i annan ordning.
Enligt regeringens mening talar alltså såväl principiella som praktiska
skäl för att ge staten företrädesrätt framför investeraren.
Regeringen anser således att det finns skäl att följa Lagrådets förslag
att den inbördes konkurrensen mellan investeraren och investerarskyddet
bör regleras på samma sätt i alla situationer, men att frågan bör lösas på
så sätt att staten ges företräde framför investeraren. Som en följd av detta
ställningstagande bör det också klargöras att en investerare inte har rätt
till ersättning av investerarskyddet till den del han redan har erhållit
ersättning av värdepappersinstitutet i konkurs, genom institutets
ansvarsförsäkring eller på grund av skadestånd enligt aktiekontolagen.
En förutsättning är naturligtvis att ersättningen utgått för en förlust som i
och för sig täcks av investerarskyddet. Regeringen anser vidare att frågan
bör regleras på samma sätt för insättningsgarantin. Frågan kan komma att
tas upp av Banklagskommittén (Fi 1995:09, dir. 1995:86) i sitt
kommande förslag. I avvaktan på det ställningstagande som
Banklagskommitténs eventuella förslag kan komma att föranleda bör
dock klargöras att staten har företräde framför investeraren för återkrav
mot institutet på grund av utbetald ersättning enligt insättningsgarantin.
Om en filial till ett svenskt kreditinstitut omfattas av ett
kompletteringsskydd hos ett utländskt garantisystem gäller enligt 19 §
andra stycket lagen om insättningsgaranti att det utländska systemet
inträder i insättarens rätt mot institutet, i den mån ersättning har betalats
ut. Det utländska garantisystemet ges således samma ställning som den
staten har när ersättning betalats ut av Insättningsgarantinämnden.
Motsvarande bör gälla när ersättning har betalats ut av ett utländskt
investerarskyddssystem.
Som närmare beskrivs i avsnitt 11 bör Insättningsgarantinämnden ges
stor flexibilitet när det gäller hur eventuella utbetalningar från investe-
rarskyddet skall säkerställas. Ett alternativ som anvisas är att nämnden
skall kunna teckna en kollektiv försäkring som täcker ersättningsfall. Om
så sker uppkommer frågan om vilka möjligheter en försäkringsgivare har
att framställa återkrav i institutets konkurs.
Enligt 25 § försäkringsavtalslagen (1927:77) har en försäkringsgivare
som huvudregel regressrätt mot en skadevållare, till den del
försäkringser-sättning har betalats ut. Detta gäller emellertid inte i de fall
där en arbets-givare är ersättningsskyldig på grund av sitt principalansvar
enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen. I de fall där investerarskyddet
aktualiseras torde det ofta vara fråga om att en arbetstagare har gjort sig
skyldig till brott i tjänsten och därigenom vållat investerare s.k. ren
förmögenhetsskada. Även i övriga situationer där ersättningsanspråk
föreligger enligt investe-rarskyddet torde anspråket mot
värdepappersinstitutet ofta vara att anse som grundat på institutets
principalansvar. Detta innebär att försäkrings-givaren inte automatiskt
kommer att ha någon regressrätt mot institutet. Enligt regeringens
uppfattning får det emellertid förutsättas att det bland
försäkringsvillkoren tas in en bestämmelse om att försäkringsgivaren in-
träder i statens regressrätt, i den mån försäkringen har tagits i anspråk.
Någon särskild bestämmelse om försäkringsgivares regressrätt torde
därför inte behövas i lagen om investerarskydd.
9.4 Sekretess
Regeringens bedömning: De sekretessbestämmelser som gäller vid
Insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden som rör insätt-
ningsgarantin gäller även när nämnden handlägger ärenden som rör
investerarskyddet.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det införs särskilda
sekretessregler för insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden
enligt investerarskyddet.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: I Insättningsgarantinämndens
verksamhet gäller sekretess enligt 8 kap. 24 § första stycket 1
sekretesslagen (1980:100) för uppgifter om affärs- och driftförhållanden
hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne
lider skada om uppgiften röjs. Dessutom gäller enligt första stycket 2 i
samma paragraf sekretess för uppgifter om ekonomiska eller personliga
förhål-landen för annan än den som myndighetens verksamhet avser, som
har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som
myndig-hetens verksamhet avser eller med ett utländskt institut med filial
i Sveri-ge som endast omfattas av ett utländskt garantisystem.
Eftersom investerarskyddet kommer att ingå i nämndens verksamhet
kommer sekretessen också att gälla för uppgifter som nämnden erhåller
vid sin handläggning av ärenden enligt investerarskyddet. Även de värde-
pappersinstitut och filialer till sådana institut som inte är anslutna till in-
sättningsgarantin kommer därför att omfattas av bestämmelsen. På mot-
svarande sätt kommer sekretessen för uppgift om ekonomiska eller per-
sonliga förhållanden för annan som trätt i affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som verksamheten avser framdeles att även gälla
investerare.
Enligt andra stycket i ovan nämnda paragraf gäller absolut sekretess
för uppgifter som nämnden erhållit på grund av avtal med utländska
garanti-system. Som regel torde krävas att regeringen enligt 10 kap. 3 §
rege-ringsformen ger nämnden ett bemyndigande att ingå sådant avtal.
En för-utsättning för sekretess är dessutom att regeringen föreskrivit att
sekretess skall gälla för uppgifterna. Bestämmelsen är betingad av att
nämnden ut-byter information med ersättningssystem i andra länder, t.ex.
angående filialer till svenska institut utomlands och filialer till utländska
institut i Sverige. Eftersom många länder har en absolut sekretess för
uppgifter om enskildas förhållanden som finns hos ersättningssystemen
underlättas in-formationsutbytet av att nämnden kan garantera absolut
sekretess för upp-gifter som den får del av genom avtal med sina
utländska motsvarigheter. Eftersom investerarskydd är ett slags
ersättningssystem är denna bestäm-melse även tillämplig på uppgifter
som härrör från andra investerarskydd.
Ett beslut av Insättningsgarantinämnden om ersättning från investe-
rarskyddet föreslås kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Sekretessen vid en domstolsprövning regleras i 8 kap. 17 §
sekretesslagen. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess i domstols
rättskipande eller rättsvårdande verksamhet för enskilds affärs- eller
driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider
avsevärd skada om uppgiften röjs. För uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst tjugo år.
De nu nämnda bestämmelserna blir således tillämpliga vid handlägg-
ningen av ärenden som rör investerarskyddet. Det behöver därför inte gö-
ras någon ändring i dem.

9.5 Överklagande
Regeringens förslag: Insättningsgarantinämndens beslut avseende in-
vesterarskyddet skall med undantag av normbeslut få överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas för
prövning i kammarrätten.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att investerare som är
missnöjda med investerarskyddsföretagets beslut om ersättning skall
kunna överklaga detta till Insättningsgarantinämnden. I övrigt
överensstämmer förslaget med regeringens med undantag av vad som
gäller för normbeslut.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att även andra beslut
än de som rör rätt till ersättning bör kunna överklagas. Sveriges advokat-
samfund anser att prövningstillstånd inte skall krävas för prövning i kam-
marrätt.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 13 i investerarskyddsdi-
rektivet skall det finnas möjlighet för investerarna att få sin rätt till
ersätt-
ning prövad i en rättslig process mot ersättningssystemet.
De beslut som Insättningsgarantinämnden fattar som administratör av
insättningsgarantin överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till
länsrätt i första instans. De frågor som nämnden ställs inför i anledning
av investerarskyddet torde i många avseenden likna dem som nämnden
hanterar i anledning av insättningsgarantin. Till stor del torde besluten
kännetecknas av myndighetsutövning, exempelvis bestämmande av
avgiftsuttag från institut och ersättning till investerare. Det är således
naturligt att överklaganden även beträffande investerarskyddet sker till
allmän förvaltningsdomstol när det gäller frågor som rör investerares och
instituts rätt.
För insättningsgarantin gäller i dag att prövningstillstånd krävs för
prövning i kammarrätten. Detta är vad som normalt gäller vid överkla-
ganden av ärenden av detta slag. Regeringen anser att det inte finns skäl
att göra en annan bedömning för överklaganden som rör investerarskyd-
det.
Så kallade normbeslut, dvs. beslut om föreskrifter som Insättningsga-
rantinämnden meddelar med stöd av bemyndiganden i lagen, bör
överklagas till regeringen i enlighet med vad som i allmänhet gäller vid
överklagande av sådana beslut (jfr prop. 1997/98:101 s. 112).

10 Värdepappersinstitutens skyldigheter
10.1 Värdepappersinstitutens informationsskyldighet
Regeringens förslag: Värdepappersinstitut som bedriver
investeringsverksamhäet skall informera sina kunder om det skydd
som gäller för finansiella instrument och likvida medel hos institutet,
den ersättningsnivå som gäller för skyddet samt formerna för
utbetalning av ersättning från skyddet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i investerarskydds-
direktivet skall medlemsstaterna se till att värdepappersföretag vidtar
lämpliga åtgärder för att investerare skall få tillgång till den information
som de behöver för att kunna avgöra vilket ersättningssystem som värde-
pappersföretaget är anslutet till. Enligt direktivet skall investerarna infor-
meras om bestämmelserna för det investerarskyddssystem som gäller in-
klusive nivån på och omfattningen av det skydd som systemet ger.
Vidare skall på begäran information lämnas om villkoren för ersättning
och om de formaliteter som måste uppfyllas för att ersättning skall
betalas ut. Av artikel 10.2 följer en skyldighet för filialer att hålla
informationen till-gänglig på värdlandets språk.
I artikel 10.3 sägs att medlemsstaterna skall införa regler som
begränsar användningen i marknadsföringssyfte av informationen för att
förhindra att den används på ett sätt som påverkar det finansiella
systemets stabilitet eller investerarnas förtroende.
Av den information som investerarna skall få bör framgå om och i vil-
ken utsträckning olika former av investeringar omfattas av investe-
rarskyddet. Eftersom investerarskyddet i första hand vänder sig till de
mindre investerarna är det väsentligt att eventuell osäkerhet om den aktu-
ella investeringen omfattas av skyddet undanröjs genom information från
institutets sida.
I Sverige skall endast ett skyddssystem för investerare införas.
Samtliga svenska institut kommer alltså att omfattas av detta system för
de investe-ringstjänster som de tillhandahåller. Det kommer därför inte
att innebära några konkurrensfördelar för svenska institut att tillhöra
investerarskyd-det. Möjligheter för värdepappersföretag från övriga EES-
länder att från filial erbjuda investerare här i Sverige ett bättre skydd för
investeringarna genom hemlandets investerarskydd än vad det svenska
investerarskyddet kan erbjuda kommer inte att föreligga, eftersom
direktivet förbjuder detta. Mot bakgrund härav torde särskilda
bestämmelser som begränsar institu-tens möjligheter att konkurrera
genom t.ex. marknadsföring med avseen-de på skyddssystemet inte
behövas.
Kontrollen av att instituten fullgör sin skyldighet att informera och av
institutens marknadsföring är en tillsynsuppgift som faller dels på Finan-
sinspektionen, dels på Konsumentombudsmannen som har en tillsynsroll
enligt marknadsföringslagen. Med stöd av marknadsföringslagen kan in-
stituten bl.a. åläggas att lämna information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt.
Svenska värdepappersinstitut som driver verksamhet i ett annat land
måste rätta sig efter bestämmelserna i det landet om marknadsföring av
investerarskydd. Några svenska regler behövs därför inte i den delen.
10.2 Värdepappersinstituts underlåtenhet att fullgöra sina
skyldigheter
Regeringens förslag: Värdepappersinstitut som är skyldiga att
tillhöra investerarskyddet men underlåter att fullgöra sina skyldigheter
enligt detta skall kunna förlora sitt tillstånd att driva
värdepappersrörelse. In-sättingsgarantinämnden kan besluta att filialer
utomlands till svenska institut och filialer i Sverige till utländska
institut som frivilligt tillhör investerarskyddet inte längre skall tillhöra
det svenska skyddet, om de underlåter att fullgöra sina skyldigheter.
De tillgångar som omfattades av skyddet när detta upphörde att
gälla skall vara skyddade även efter den tidpunkten

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen efterfrågar ett klarläggande av vem som skall besluta om
uteslutning ur systemet. Vidare anser föreningarna att det bör införas en
bestämmelse om skyldighet för ett institut som har uteslutits att
underrätta investerarna om detta.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 5 i investerarskyddsdi-
rektivet skall de behöriga myndigheterna se till att de
värdepappersföretag som är skyldiga att tillhöra ett system uppfyller sina
förpliktelser mot skyddssystemet. Förpliktelserna kan bestå i att lämna
uppgifter som är relevanta för avgiftssättningen och att betala avgifter.
För det ändamålet ger direktivet de behöriga myndigheterna rätt att i
samarbete med syste-men använda sig av sanktioner. Om ett
värdepappersföretag ändå inte uppfyller sina förpliktelser kan detta leda
till att det efter en frist av ett år utesluts ur systemet, om inte
värdepappersföretaget före uteslutningen vidtagit andra åtgärder för att
garantera investerarna ett åtminstone likvär-digt skydd. Om ett institut
som är skyldigt att tillhöra ett investerarskydds-system utesluts och inte
kan erbjuda motsvarande skydd genom ett annat system föreskriver
direktivet att värdepappersföretagets tillstånd skall återkallas.
Motsvarande regler gäller enligt artikel 7.2 för filialer till vär-
depappersföretag från andra medlemsländer som frivilligt tillhör ett sys-
tem. Här kan det dock inte bli fråga om återkallelse av tillståndet utan
som yttersta sanktion gäller i stället uteslutning från systemet. Direktivet
innehåller inte några regler beträffande filialer från länder utanför EES.
Liknande bestämmelser gäller för insättningsgarantin. Eftersom Insätt-
ningsgarantinämnden skall administrera även investerarskyddet och
efter-som många institut kommer att tillhöra båda systemen är det
lämpligt att sanktionsreglerna får en enhetlig utformning.
Enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti åligger det Insättnings-
garantinämnden att underrätta Finansinspektionen om missförhållanden
uppstår oavsett om det gäller institut som obligatoriskt eller frivilligt till-
hör insättningsgarantin, varefter inspektionen kan vidta lämpliga
åtgärder. Detsamma bör gälla om ett institut inte uppfyller sina
skyldigheter mot investerarskyddet.
Svenska värdepappersinstitut och filialer till utländska institut från län-
der utanför EES som saknar ett fullgott hemlandsskydd tillhör det
svenska investerarskyddet genom att de får tillstånd att bedriva
verksamhet i Sve-rige. Dessa institut står i dag under
Finansinspektionens tillsyn. När det gäller motsvarande institut enligt
insättningsgarantin ansågs lämpligast att knyta an till de möjligheter som
bankrörelselagen (1987:617) ger Finan-sinspektionen att ingripa mot
banker som inte fullgör sina skyldigheter enligt den lagen. I enlighet
härmed infördes ytterligare en grund för åter-kallelse i 7 kap. 16 §,
nämligen den att banken inte fullgör sina skyldig-heter mot
insättningsgarantin. Tillsynsbestämmelserna i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse har i stort sett samma utformning som i bankrö-
relselagen. Enligt 6 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse har Finansin-
spektionen möjlighet att ingripa, t.ex. genom att meddela förbud, föreläg-
gande eller varning. Dessutom kan inspektionen enligt 6 kap. 9 §
återkalla tillståndet. På motsvarande sätt som man vid genomförandet av
insätt-ningsgarantidirektivet i dessa frågor knutit an till
sanktionsbestämmelser-na i bankrörelselagen är det lämpligt att nu
anknyta till sanktionsbestäm-melserna i lagen om värdepappersrörelse.
På så sätt uppnås samstämmig-het i Finansinspektionens tillsynsarbete
och i Insättningsgarantinämndens förvaltning av skyddssystemen. Likaså
behålls ansvarsfördelningen mel-lan myndigheterna.
De grunder för återkallelse som finns i 6 kap. 9 § lagen om värdepap-
persrörelse bör alltså kompletteras med en punkt avseende institut som
inte fullgör sina skyldigheter mot investerarskyddet. Ett åsidosättande av
skyldigheten att lämna uppgifter för avgiftssättningen eller betala avgifter
bör efter föreläggande och utebliven rättelse kunna leda till att tillståndet
att driva värdepappersrörelse återkallas av Finansinspektionen.
Utländska filialer till institut från länder utanför EES som saknar full-
gott skydd i hemlandet och därför är helt eller delvis tillhör det svenska
systemet, bör i detta avseende behandlas på samma sätt som svenska in-
stitut, dvs. Finansinspektionen skall, som en sista åtgärd, efter det att in-
stitutet haft möjlighet att vidta rättelse, kunna återkalla tillståndet för
fili-
alen. Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i hemlandet om
de åtgärde som vidtas mot filialen.
Filialer till utländska institut med säte inom EES, filialer till utländska
institut med säte utanför EES och svenska instituts filialer utanför EES
kan efter ansökan hos Insättningsgarantinämnden tillhöra det svenska
investerarskyddet.
Filialer till institut från andra länder inom EES verkar i Sverige med
stöd av ett tillstånd från hemlandet. Någon möjlighet för Finansinspektio-
nen att återkalla tillståndet står inte till buds i de fallen. I stället
föreskrivs i artikel 7.2 i direktivet att dessa kan uteslutas ur systemet
genom beslut av ersättningssystemet och med samtycke av behörig
myndighet som ut-färdat tillståndet. Innan uteslutning får ske måste dock
institutet ha fått en möjlighet att vidta rättelse. Vidare sägs i direktivet att

ett institut inte får uteslutas förrän minst ett år har gått efter det att det
fått
besked om att tillståndet kan komma att återkallas på grund av att
institutet inte följt ti-digare förelägganden. Detta innebär alltså att
instituten först skall föreläg-gas att vidta rättelse och endast om rättelse
inte sker kan institutet med-delas att det riskerar uteslutning. Tidsfristen
om minst ett år börjar alltså löpa vid det senare meddelandet om
uteslutning.
Motsvarande bör gälla också beträffande filialer till institut från länder
utanför EES som efter beslut av Insättningsgarantinämnden endast om-
fattas av ett s.k. kompletteringsskydd, dvs. de tillhör redan ett skydd i
hemlandet som motsvarar EES-standarden. Också här bör Insättningsga-
rantinämnden kunna besluta om att det svenska investerarskyddet inte
längre skall gälla, på samma sätt som gäller för insättningsgarantin. Till
skillnad mot vad som gäller för filialer till institut inom EES behövs
inget samtycke från behörig myndighet i hemlandet. Den behöriga
myndigheten skall emellertid underrättas innan det fattas ett beslut om att
filialen inte längre skall tillhöra det svenska investerarskyddet.
För filialer till svenska banker i länder utanför EES gäller enligt insätt-
ningsgarantin att Insättningsgarantinämnden får besluta om att garantin
inte skall gälla för insättningar hos filialen, om banken inte fullgör sina
skyldigheter enligt insättningsgarantin. Även här bör motsvarande regler
gälla för investerarskyddet. För det fall ett värdepappersinstitut har en
filial som tillhör investerarskyddet och värdepappersinstitutet inte fullgör
sina skyldigheter med avseende på filialen bör alltså Insättningsgaranti-
nämnden kunna besluta att skyddet inte längre skall gälla för finansiella
instrument eller medel hos filialen.
Även om skyddet upphört att gälla för ett institut omfattas
investerarnas tillgångar som fanns i institutet vid den tidpunkt då skyddet
upphörde av skyddet. Detta är i enlighet med artikel 7.2 i direktivet.
Detta kan naturligtvis leda till tillämpningsproblem vid en
ersättningssituation när det gäller institut som tillhör skyddet
kompletteringsvis. Insättningsgaranti-nämnden måste då ta ställning till
om de instrument för vilka ersättning begärs fanns redan när skyddet
upphörde att gälla eller om de införskaf-fats senare. Institutet skall
informera investerarna om från vilket datum skyddet inte längre gäller.

11 Investerarskyddets finansiering
Regeringens förslag: Investerarskyddet skall finansieras genom av-
gifter från de institut som tillhör skyddet. De sammanlagda avgifterna
skall motsvara vad som är nödvändigt för en långsiktig finansiering av
investerarskyddet. Vidare skall avgifterna täcka Insättningsgaranti-
nämndens kostnader för administration av skyddet.
När avgifterna beräknas skall nämnden beakta storleken av de
tillgångar som är skyddade hos ett institut och göra en jämförelse med
samtliga tillgångar som omfattas av skyddet.
Insättningsgarantinämnden får genom föreskrifter fastställa de
närmare grunderna för hur avgiften skall beräknas.
Insättningsgarantinämnden ges stor valfrihet när det gäller utform-
ningen av investerarskyddet. Nämnden kan t.ex. fondera medel hos
Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare ges nämnden
möjlighet att låna medel hos Riksgäldskontoret.

Utredningens förslag: Överenstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Eftersom utredningen föreslår att investerarskyddet skall drivas i
privat regi, föreslår emellertid utredningen inte någon lånemöjlighet i
Riksgäldskontoret.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Fondhandlareföreningen och Svenska
Bankföreningen betonar att utformningen av systemet bör vara flexibel.
Aktiefrämjandet framför liknande synpunkter. Föreningarna menar dess-
utom att möjligheten att i framtiden relatera fördelningen av avgiften
mellan instituten till institutens individuella risk inte bör uteslutas. Även
Riksgäldskontoret anser att avgifterna bör riskrelateras.
Finansinspektionen anser att grunderna för beräkning av hur avgifterna
skall fördelas bör framgå av lag. Riksrevisionsverket är av delvis samma
uppfattning och menar att utredningens genomgång av finansieringsfrå-
gorna är otillräcklig. Verket anser att grunderna för beräkningen av hur
avgiften skall fördelas är oklara och att finansieringsfrågan bör vara för-
hållandevis strikt reglerad.

Skälen för regeringens förslag:

Allmänna utgångspunkter

Direktivet lämnar medlemsländerna stort utrymme att själva utforma in-
vesterarskyddet. Kostnaderna för systemet måste emellertid bäras av de
institut som är anslutna till systemet.
En grundläggande utgångspunkt är att investerarskyddet bör utformas
så att kostnaderna för skyddet på längre sikt blir så låga som möjligt sam-
tidigt som skyddet är effektivt. De marknader på vilka värdepappersinsti-
tuten verkar utvecklas och förändras ständigt. Vidare ökar kunskapen om
dessa marknader fortlöpande. Lösningar som i dag framstår som
optimala kan inom en snar framtid visa sig vara mindre ändamålsenliga.
Mot denna bakgrund bör lagstiftningen vara flexibel så att skyddet kan
utformas på det sätt som vid var tidpunkt framstår som mest lämpligt.
Den närmare utformningen av avgiftsuttaget liksom valet av lösningar
för att säkerställa eventuella utbetalningar bör anförtros Insättningsgaran-
tinämnden. Det är angeläget att nämnden tillförs resurser för att kunna
fullgöra denna uppgift på bästa sätt.
Nedan redogörs för några alternativ till utformning av skyddet. De al-
ternativ som förs fram är emellertid bara exempel på hur skyddet skulle
kunna utformas. De olika alternativen kan tillämpas var för sig eller kom-
bineras med varandra.

Avgifternas storlek

Utgångspunkten är att Insättningsgarantinämnden skall ha stor frihet att
välja hur skyddet skall utformas. Oavsett vilket alternativ nämnden väljer
skall finansieringen ske genom avgifter från värdepappersinstituten. De
avgifter som tas ut bör inte vara högre eller lägre än vad som krävs för
den långsiktiga finansieringen av systemet. Avgifterna bör fördelas
mellan instituten i enlighet med försäkringsmässiga principer. Storleken
på avgifterna och hur de fördelas mellan instituten avgiftssättningen
bör vara flexibel och kunna anpassas beroende på om avgifterna skall gå
till exempelvis försäkringspremier eller till fondering. Det är därför inte
lämpligt att detaljreglera avgiftsuttaget i lag. I stället bör det överlåtas
till
Insättningsgarantinämnden att fastställa de närmare grunderna för beräk-
ningen av avgiften inklusive hur denna skall fördelas mellan instituten.
Bestämmelser om för enskilda betungande avgifter är sådana föreskrif-
ter som enligt huvudregeln i regeringsformen måste meddelas i lag (RF
8:3). Normgivningskompetensen avseende avgifter kan emellertid
delegeras till regeringen eller, efter vidaredelegation, till
förvaltningsmyndighet (RF 8:9 andra stycket och 8:11). Det är med andra
ord möjligt att delegera avgiftssättningen till Insättningsgarantinämnden.
Trots detta kan det anföras skäl för att i vart fall de grundläggande pa-
rametrarna för avgiftssättningen anges i lag. Så har skett när det gäller
insättningsgarantin, där det i lagen sägs att den årliga avgiften för samtli-
ga institut skall fastställas till en viss procentsats satt i relation till de
in-
sättningar som omfattas av garantin (se 12 § lagen [1995:1571] om
insättningsgaranti). Dessutom har nämnden möjlighet att inom de ramar
lagen anger differentiera de avgifter instituten skall betala (13 § samma
lag). Fördelen med den lösning som valts för insättningsgarantin är att
den ökar förutsebarheten för instituten och att en eventuell
domstolsprövning vid ett överklagande av nämndens avgiftsbeslut
underlättas.
Förutsättningarna för insättningsgarantin och investerarskyddet är
emellertid inte helt likvärdiga. För insättningsgarantin är finansierings-
metoden, förskottsbetalda avgifter som placeras hos Riksgäldskontoret,
reglerad i lag. För investerarskyddet bör i stället gälla att Insättningsga-
rantinämnden skall ha stor frihet att välja hur skyddet skall utformas.
Detta kan exempelvis ske genom fondering hos Riksgäldskontoret eller
genom att det tecknas en kollektiv försäkring. Även andra utformningar
av skyddet kan tänkas. Det är därför svårt att i dag bedöma på vilken nivå
avgiftsuttaget skall ligga. Nämnden bör av det skälet kunna anpassa av-
giftssättningen efter utformningen av skyddet.
När det gäller fördelningen av avgifterna mellan instituten är det dess-
utom andra och mer komplicerade faktorer än för insättningsgarantin
som bör vara avgörande. Det bör exempelvis vara möjligt för nämnden
att grunda avgiftssättningen på institutens åtgärder och rutiner för att
begränsa de risker som kan utlösa ersättningsfall. Det kan mot nu
angiven bakgrund inte anses lämpligt att begränsa nämndens
handlingsutrymme genom att i lag ange samtliga faktorer som bör vara
avgörande för avgiftssättningen. Enligt regeringens uppfattning är det
lämpligare att låta nämnden meddela närmare föreskrifter för hur
avgiftssättningen skall ske.
Avgifterna skall förutom att utgöra finansiering av själva skyddet
även täcka kostnaderna för administrationen av systemet. Till administra-
tionen kan i första hand de löpande kostnaderna för nämndens egen be-
fattning med skyddet hänföras. Andra exempel på utgifter som kan
hänföras dit är ersättningar till externa förvaltare liksom eventuella
försäkrings-premier.
En utgångspunkt för att bestämma storleken på avgifterna bör vara att
de inte skall vara högre än vad som behövs för att bygga upp och löpande
finansiera systemet. Det följer redan av investerarskyddsdirektivet att
systemets finansiella kapacitet skall stå i rimlig proportion till institutens
åtaganden (se strecksats 22 i ingressen till investerarskyddsdirektivet).
Trots det som anförts ovan finns det därför skäl att i lagen understryka att
skyddet på lång sikt varken får över- eller underfinansieras.
De avgifter som tas ut av instituten bestämmer i stora stycken
systemets kapacitet. Flera faktorer komplicerar bedömningen av hur stora
utbetalningar systemet skall vara dimensionerat för. Risken för
ersättningsfall är främst beroende av i vilken omfattning det förekommer
situationer av försvagat sakrättsligt skydd vid hanteringen av kunders
egendom i värdepappersbolagen. Frekvensen av konkurser bland
värdepappersinstituten är också en viktig komponent i bedömningen.
Om en konkurs inträffat och det sakrättsliga skyddet brustit kommer
investerarskyddet att utlösas. Konkurs och bristande sakrättsligt skydd är
emellertid var för sig inte tillräckliga förutsättningar för att kunna
aktivera investerarskyddet. Hur orsaksambandet mellan konkurs och
bristande sakrättsligt skydd ser ut, och om ett sådant samband föreligger,
är dock centrala moment när de förväntade kostnaderna för systemet
skall upp-skattas.
En omständighet som försvårar uppskattningen av skyddets kapacitet
är förekomsten av ansvarsförsäkringar. Normalt torde gälla att sådana
försäkringar inte täcker skador som har orsakats genom brott, något som
kan vara fallet när investerarskyddet aktualiseras. I de situationerna
finansieras ersättningen genom investerarskyddet. I övriga skadefall
finns det skäl att anta att investeraren kan ha rätt till ersättning från både
investerarskyddet och ur en ansvarsförsäkring. Om investerarskyddet
betalar ut ersättning till investeraren skall staten ha regressrätt mot
försäkringsgivaren (se avsnitt 8). Kostnaderna för skyddssystemet
kommer i sådana situationer att inskränka sig till en räntekostnad
avseende tiden från det att ersättning betalas ut till investeraren till dess
att regresskravet infrias av försäkringsgivaren.
Ett utmärkande drag för investerarskyddet är att det under normala för-
hållanden inte skall behöva tas i anspråk när ett institut går i konkurs.
Samtidigt finns det skäl att anta att de faktorer som kan utlösa rätt till er-
sättning dvs. överträdelse av de regler som gäller för hanteringen av
kunders finansiella instrument och medel i högre grad förekommer i
institut som är i kris än i övriga institut.
Redan den omständigheten att Sverige varit i det närmaste befriat från
konkurser bland värdepappersinstitut gör det ytterligt svårt att med någon
högre grad av säkerhet bedöma den framtida förekomsten av
fallissemang hos sådana institut. Den enda avslutade konkursen i ett
värdepappersbolag i Sverige i modern tid är Orion Fondkommission AB,
som försattes i konkurs den 20 april 1993. Enligt konkursförvaltningen
fanns det bara något enstaka exempel på investerare som man inte
förmådde återställa finansiella instrument till på grund av att Orion brutit
mot gällande regler. Slutsatsen är att de samlade kostnaderna för ett
investerarskyddssystem skulle ha blivit mycket små, om det hade funnits
ett sådant system när Orion gick i konkurs.
I april 1998 förklarades Poncera Fondkommission AB i konkurs. Det
är emellertid för tidigt att i dag dra några slutsatser om hur ett investe-
rarskyddssystem skulle ha berörts av den konkursen.
Till grund för utredningens bedömning av kapacitetsbehovet i investe-
rarskyddet har legat en enkätundersökning av de fem största bankerna
och de fyra största värdepappersbolagen om antalet värdepappersdepåer
och storleken av dessa. Undersökningen avsåg första halvåret 1997. De
värden som skulle garanteras av investerarskyddet när enkäten gjordes
skulle för bankerna uppgå till i genomsnitt 3,4 miljarder kronor.
Motsvarande siffra för de undersökta värdepappersbolagen var 1,8
miljarder kronor.
Enligt uppgift är skillnaderna stora bland värdepappersbolagen som
grupp, även vad gäller dem som inte omfattades av undersökningen. Ut-
redningen antar mot denna bakgrund att de flesta värdepappersbolag
skulle hamna på siffror omkring 400 600 miljoner kronor.
Att på förhand uppskatta storleken av de brister som kan uppenbaras
vid en konkurs är näst intill omöjligt. Utredningen menar att om det inte
förekommit något större haveri eller brottslighet av mycket stor omfatt-
ning täcker en gissning på omkring en procent av det totala depåinnehål-
let in förluster med ganska god marginal. Ett antagande om en brist på
upp till fem procent torde, enligt utredningen, utgöra en tillräckligt
tilltagen marginal för att täcka även skador av mindre sannolik
omfattning. Ju större depåstocken är för ett institut, desto mindre
sannolikt är det att bristen skulle nå upp till femprocentsnivån.
Utredningen har emellertid inte beaktat den kostnadsreduktion som
uppkommer när ersättningsfall bekostas genom institutens ansvarsförsäk-
ring (se vidare avsnitt 8). Regeringen inser den grundläggande osäkerhet
som råder vid uppskattningen av skyddets omfattning och har ingen an-
ledning att ifrågasätta utredningens bedömning. Med dessa uppgifter och
antaganden som utgångspunkt skulle en obeståndssituation kunna
medföra en belastning på systemet för ett större värdepappersbolag
uppgående till 18 90 miljoner kronor och för en större bank till 34 170
miljoner kronor.
Utredningen har i belysning av utvecklingen på värdepappersmarkna-
derna utgått från en konkursfrekvens på högst 3-4 mindre
värdepappersinstitut samt något enstaka större institut i ett perspektiv av
ett par tre decennier (se betänkandet s. 112). Med dessa antaganden som
grund skulle den högsta beräknade årliga belastningen uppgå till omkring
18 miljoner kronor. Man kan också göra den uppskattningen att ett
system med en finansiell kapacitet på omkring 300 miljoner kronor på
kort sikt skulle klara av åtminstone ett större och ett par medelstora
ersättningsfall.
Det årliga avgiftsuttaget bör å ena sidan begränsas, bl.a. för att bidra
till ett kostnadsmedvetande hos Insättningsgarantinämnden. Å andra
sidan är det angeläget att systemet efter en tid skall kunna klara av
ersättningsfall i åtminstone ett större institut utan att behöva utnyttja
möjligheten att låna hos Riksgäldskontoret.
Beroende på den lösning som väljs för utformningen av skyddet kom-
mer kapaciteten att byggas upp på olika sätt. En fondering av hela belop-
pet över 10 år kostar instituten 30 miljoner kronor per år om hänsyn inte
tas till ränteeffekten.
Det bör understrykas att nämndens utgångspunkt vid fastställande av
avgifterna bör vara att de inte får vara högre än det valda systemet
kräver. De bör dock vara tillräckligt höga för att ett effektivt system skall
kunna skapas. Det är således en viktig uppgift för nämnden att få en
acceptabel nivå på de avgifter instituten betalar.
Avgiften skall i sin helhet täcka kostnaderna för administration och
tillhandahållande av skyddet. En viktig uppgift för
Insättningsgarantinämnden är därför att identifiera de kostnader som är
att hänföra till investerarskyddet. Det är också angeläget att fördelningen
av avgiften mellan instituten bygger på faktorer som gör att fördelningen
upplevs som rättvis i förhållande till det skydd som ges.
Principerna för fördelningen av avgifterna mellan instituten och för hur
avgiften debiteras är väsentlig eftersom den kan påverka institutens bete-
ende. En avgift som betalas innan ersättningsfallet inträffar kan ge andra
incitament för beteende än en avgift som betalas efter det att ett ersätt-
ningsfall har inträffat. I det förra fallet erlägger det institut som drabbas
av ersättningsfallet en del av kostnaden och kan därmed inte övervältra
hela riskkostnaden på sina konkurrenter. I det senare fallet får
konkurrenterna bära hela riskkostnaden. Detta gäller även om en
fondering görs och inga avgifter därefter tas ut. Institutets beteende
kommer i dessa fall inte att påverkas av avgiften.
En klarare beteendepåverkande effekt har en fördelning av avgifterna
som direkt påverkas av det individuella institutets riskbeteende. Fördelen
med en riskrelaterad avgift är att institutet får direkta incitament att mini-
mera sitt risktagande. För att en sådan avgiftssättning skall fylla sin funk-
tion är det viktigt att det är möjligt att kontrollera att de riskreducerande
åtgärderna upprätthålls även efter det att t.ex. ett försäkringskontrakt
tecknats och avgiften bestämts.
Endast när ett institut går i konkurs och det visar sig att det sakrättsliga
skyddet brustit kommer investerarskyddet att utlösas. Därmed kan man
identifiera tre komponenter som kan tillmätas betydelse när avgiften skall
fastställas för ett institut: sannolikheten för konkurs, sannolikheten för
bristande sakrättsligt skydd och den sannolika förlusten. En riskrelaterad
fördelning av avgifterna innebär en för varje institut i möjligaste mån in-
dividuell uppskattning av faktorer som påverkar de tre komponenterna.
Den sannolika storleken på investerarnas förluster hänger samman med
det maximala ersättningsanspråk som kan riktas mot investerarskyddet
när ett institut går i konkurs. Avgifterna bör därför relateras till de
tillgångar som omfattas av investerarskyddet. Värdet av investerarnas
skyddade finansiella instrument och medel torde vara en uppgift som är
relativt enkel för instituten att ta fram och relativt enkel för
Insättningsgarantinämnden att kontrollera.
En faktor som kan ha betydelse för bedömningen av sannolikheten för
konkurs är institutets kapitaltäckning. Om avgifterna relateras till kapital-
täckningsgraden skulle sannolikheten för konkurs återspeglas i fördel-
ningen av avgifterna. Det kan emellertid ifrågasättas om
kapitaltäckningsgraden alltid är en god riskmätare för de här aktuella
instituten. Kapitaltäckningen omfattar nämligen endast ett instituts egna
finansiella verksamhet. För de institut som inte bedriver finansiell
verksamhet för egen räkning eller som gör det endast i begränsad
omfattning är därför kapitaltäckningsgraden inte någon relevant
måttstock.
Sannolikheten för brist i det sakrättsliga skyddet är svårare att relatera
till någon känd, i det enskilda institutet, mätbar och kontrollerbar faktor.
Det kan emellertid noteras att ansvarsförsäkringen i stora stycken torde
täcka samma risker som de investerarskyddet täcker. En nedjustering av
avgiften med hänsyn till ansvarsförsäkringens omfattning torde därmed
kunna få två effekter. Avgiften till investerarskyddet reflekterar de risker
som återstår för investerarskyddet att täcka. Vidare ges instituten incita-
ment att teckna en bredare ansvarsförsäkring, t.ex. en som omfattar de
fall där ett uppsåtligt handlande är orsak till att tillgångarna inte kan
återställas.
Nämnden bör värdera i vilken mån de ovan nämnda riskfaktorerna är
relevanta för de här aktuella instituten. Nämnden bör även beakta att ett
system som vidare riskrelaterar avgifterna endast är lämpligt om de
administrativa kostnaderna inte blir oproportionerligt stora.
Om det skulle visa sig möjligt att konstruera ett lättadministrerat och
enkelt system för ytterligare riskrelatering av avgifterna, t.ex. genom att
utveckla en enkel modell för bedömning av institutens interna riskhante-
ringsrutiner, bör Insättningsgarantinämnden överväga att vidareutveckla
avgiftssättningen.

Utformningen av skyddet

Utredningen har i första hand övervägt huruvida det är lämpligt att avgif-
terna fonderas eller används till premiebetalning vid en försäkringslös-
ning. Som tidigare nämnts har utredningen uppskattat ett krav på
skyddets kapacitet till 300 miljoner kronor. Att helt fondera dessa medel
skulle innebära en lösning som motsvarar vad som gäller för
insättningsgarantin.
Huvudskälen för att insättningsgarantin skall säkras genom
uppbyggnad av reserver har emellertid ansetts vara att det är nödvändigt
med en spridning av systemets kostnader på längre sikt. Ett fallissemang
i en bank torde annars innebära betydande finansiella påfrestningar för
övriga banker i ett läge där de övriga bankernas finansiella tillstånd
sannolikt inte är tillfredsställande.
Ett fallissemang i ett värdepappersinstitut innebär däremot inte med
nödvändighet att investerarskyddet aktiveras. Endast om tillgångar har
gått förlorade blir det aktuellt med utbetalningar från systemet. Detta är
en risk som inte nödvändigtvis hänger samman med allmänt svåra
förhållanden i värdepappersinstituten eller på de finansiella marknaderna.
Det är därmed inte givet att övriga institut skulle komma att beröras av
samma svårigheter som det drabbade institutet.
Vidare uppskattas inte investerarskyddet vara av en sådan omfattning
att det är nödvändigt för det finansiella systemets stabilitet att medel
finns avsatta om ett ersättningsfall inträffar.
En fördel med ett fonderat system är att det institut som fallerar har va-
rit med och betalat. Därmed undviker man att instituten till fullo kan
övervältra bristande internkontroll på konkurrerande institut. En nackdel
med fondering är emellertid att kretsen av de institut som sett över en
längre period är aktiva på marknaden varierar. Institut som upphör med
sin verksamhet innan något ersättningsfall inträffat kommer därmed att
bära kostnader som är hänförliga till konkurrenter som ännu inte
omfattas av skyddet.
Om en fonderingslösning blir aktuell bör de fonderade medlen
förvaltas utan kreditrisk och med låg likviditetsrisk. Det är därför
lämpligt att medlen placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret.
För att få en effektiv förvaltning av medlen med en lämplig risknivå bör
nämnden ha möjlighet att uppdra åt externa kapitalförvaltare att inom de
ramar lagen anger placera medlen på bästa sätt, dvs. med utnyttjande av
möjligheten att genom Riksgäldskontorets kontoverksamhet placera
medel på olika löptider. En sådan modell tillämpas för närvarande när det
gäller insättningsgarantin. Avkastningen på medlen bör användas till att
sänka institutens kostnader för det samlade skyddet.
En annan lösning som diskuteras av utredningen är en försäkring vars
premie finansieras genom avgifterna. Under utredningsarbetet togs kon-
takt med företrädare för några internationella försäkringsgivare som till-
handahåller försäkringar inom det aktuella området. Enligt utredningen
har det därvid visat sig möjligt att upphandla ett försäkringsskydd som
skulle kunna utgöra ett komplement till en fond.
I sina kontakter med branschen har utredningen diskuterat ett skydd
begränsat till de 300 miljoner kronor som det maximala skadefallet upp-
skattats till. Sannolikt är det nödvändigt med någon sorts begränsning för
försäkringsskyddets omfattning. Det bör dock framhållas att dessa 300
miljoner kronor uppskattats utifrån de investeringar som nu omfattas av
skyddet och med beaktande av att ersättningsbeloppet bestäms till
maximalt 250 000 kronor per investerare. Ändras förutsättningarna kan
det därför finnas anledning att omvärdera skyddets beloppsmässiga om-
fattning.
Fördelarna med ett försäkringsskydd är flera. En försäkringslösning
har det gemensamt med en fondering att alla institut som omfattas av
skyddet är med och betalar. Nackdelen är att det till följd av
svårbedömda risker kan vara svårt att erhålla konkurrenskraftiga priser.
Världsmarknaden för försäkringar är dock en marknad med många
aktörer. Detta innebär att Insättningsgarantinämnden har möjligheter att
utnyttja konkurrensen mellan internationellt verksamma
försäkringsgivare för att få fram en kostnadseffektiv försäkringslösning.
Den förväntade årliga förlusten i systemet påverkas av ett mycket stort
antal faktorer. Endast en del av dessa är identifierbara. Vissa faktorer på-
verkar hur stora ersättningskrav som uppkommer om ett ersättningsfall
inträffar. Verksamhetens omfattning och antalet kunder i bolaget är para-
metrar som direkt påverkar systemets ersättningsnivå. Det är också
viktigt hur kundernas tillgångar är fördelade. Andra faktorer påverkar
risken för att ett ersättningsfall skall uppkomma. Bolagets interna rutiner
för riskhantering är t.ex. viktiga faktorer i det sammanhanget. En del av
faktorerna samverkar, ju sämre kontrollrutiner och ju större portföljer
som förvaltas, desto mindre blir risken för upptäckt samtidigt som
utsikten till vinst vid brottsligt förfarande ökar.
Det är därför angeläget att Insättningsgarantinämnden i den utsträck-
ning det är möjligt har översikt över vilka risker som påverkar sannolik-
heten för ersättningsfallen så att den har en god grund att stå på om
nämnden väljer att upphandla försäkringar på marknaden. I denna del är
det naturligt att Insättningsgarantinämnden tar hjälp av Finansinspektio-
nen.
En tredje finansieringsmetod skulle kunna vara att Insättningsgaranti-
nämnden vid ersättningsfall lånar medel i Riksgäldskontoret och att lånet
återbetalas genom avgifter från instituten. Enligt regeringens uppfattning
bör Insättningsgarantinämnden ha möjlighet att låna i Riksgäldskontoret.
Detta torde framför allt kunna bli aktuellt om det inträffar ett skadefall i
systemets uppbyggnadsskede och nämnden inte kan finansiera
utbetalning av ersättningar på annat sätt. Lånemöjligheten bör även
kunna utnyttjas om de medel nämnden förfogar över inte räcker till för
betalning av de anspråk som omfattas av skyddet.

12 Ikraftträdande
De nya lagförslagen föranleds av direktivet om system för skydd av in-
vesterare. Enligt artikel 15 i direktivet skall medlemsländerna ha genom-
fört direktivets bestämmelser senast 18 månader efter ikraftträdandet, vil-
ket innebär att genomförandet skall ha skett till den 27 september 1998.
De nya reglerna bör därför träda i kraft vid den tidigaste tidpunkt som är
möjlig med hänsyn till behandlingen av propositionen i riksdagen och till
Insättningsgarantinämndens förberedelsearbete. Ikraftträdandet föreslås
ske den 1 maj 1999.
Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna som gäller penningtvätt (14
och 18 §§) bör samordnas med de förslag som finns i den lagrådsremiss
regeringen beslutade den 3 september 1998. Lagändringarna enligt den
remissen har föreslagits träda i kraft den 1 juli 1999. 14 och 18 §§ lagen
om investerarskydd bör därför träda i kraft vid samma tidpunkt.
För att ett fungerande skyddssystem skall finnas på plats då lagarna
träder i kraft krävs att Insättningsgarantinämnden i god tid före
ikraftträdandedatumet bestämmer hur systemet skall finansieras och vilka
kriterier som skall läggas till grund för avgiftssättningen. Väljer
Insättningsgarantinämnden att teckna en försäkring bör en upphandling
påbörjas i god tid

13 Ekonomiska konsekvenser
Genom det föreslagna investerarskyddet kommer tillgångar som investe-
rare låter ett svenskt värdepappersinstitut eller en svensk filial till ett ut-
ländskt värdepappersinstitut förvalta att skyddas bättre jämfört med vad
som gäller i dag. Samtidigt kommer skyddet aktualiseras endast om vissa
mycket speciella omständigheter föreligger, nämligen att institutet har
gått i konkurs och att investeringar förlorats på grund av bristande rutiner
i institutet eller oegentligheter. Som diskuterats ovan är det mycket svårt
att uttala sig om i vilken grad skyddet för framför allt små investerare
kom-mer att förbättras, även om det står klart att de kommer att hamna i
ett bättre läge än i dag.
Investerarskyddet skall bekostas av de institut som tillhör systemet.
Av-gifterna skall täcka dels administrationskostnaderna hos
Insättningsgaran-tinämnden, dels kostnaderna för tillhandahållandet av
skyddet. Avgifterna kommer i hög grad att vara beroende av vilken
lösning Insättningsgaran-tinämnden väljer för att säkerställa
utbetalningar. Sannolikt kommer av-gifterna att vara högst i systemets
uppbyggnadsskede och efter uppkomna skadefall. Sammantaget kommer
förslaget att leda till ökade kostnader för instituten, men det är inte
möjligt att bedöma omfattningen av dessa kost-nader. Det kan inte
uteslutas att de ökade kostnaderna för instituten i nå-gon mån kommer att
återspeglas i de priser instituten erbjuder kunderna.
De medel som nämnden väljer att fondera skall placeras på räntebärade
konto hos Riksgäldskontoret. Insättningsgarantinämnden kan även un-
dantagsvis låna hos Riksgäldskontoret. Investerarskyddet kommer i dessa
delar att få en viss påverkan på statsskulden. Hur stor denna påverkan
blir beror ytterst på vilken finansieringslösning nämnden väljer.
En del av den avgift instituten betalar till Insättningsgarantinämnden
skall täcka administrationen av skyddet. Några kostnader för staten i an-
ledning av nämndens verksamhet kommer därför inte att uppkomma.
Förslaget bedöms inte leda till något ökat resursbehov för Finansin-
spektionen. För domstolsväsendets del görs samma bedömning som när
insättningsgarantin infördes (prop. 1995/96:60 s. 119). Domstolarna
kommer endast att beröras av investerarskyddet om
Insättningarantinämndens beslut överklagas. Detta innebär att
domstolarna kommer att påverkas endast i marginell omfattning.
Förslaget bedöms inte leda till något ökat resursbehov för
domstolsväsendet.

14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om investerarskydd
Inledande bestämmelser

1 §

Första stycket i paragrafen beskriver lagens huvudsakliga tillämpnings-
område. Av andra stycket framgår att administrationen av
investerarskyddet skall skötas av Insättningsgarantinämnden. I
administrationen ingår bl.a. att fastställa avgifter för de institut som
omfattas av skyddet och att i övrigt besluta i frågor som rör skyddets
utformning.

Definitioner

2 §

Paragrafen innehåller vissa definitioner som är av central betydelse för
bestämmelserna i lagen.
När det i lagen talas om investerare avses den som genom avtal med
institutet har intagit ställning av uppdragsgivare eller den person för vars
räkning uppdraget utförts. Begreppet investeringstjänst är också nytt i
den finansiella lagstiftningen och betecknar alla de verksamheter som
faller under investerarskyddets tillämpningsområde. Huvudsakligen
överensstämmer dock begreppet med de verksamheter som ett
värdepappersinstitut får bedriva efter tillstånd av Finansinspektionen.

Investerarskyddets omfattning

3 §

(Artikel 2.2)

Paragrafen behandlar investerarskyddets räckvidd i fråga om till-
gångsslag. Av första stycket framgår att skyddet gäller för finansiella in-
strument och likvida medel. Finansiella instrument omfattas av skyddet
endast om ett institut förfogar över dem i samband med att en investe-
ringstjänst utförs. Endast den omständigheten att ett kontoförande institut
obehörigen vidtar åtgärder på en investerares konto hos Värde-
papperscentralen VPC AB (VPC) är således inte en händelse som träffas
av investerarskyddet. I sådana fall kan dock skadeståndsreglerna i
aktiekontolagen (1989:827) vara tillämpliga (eller motsvarande
bestämmelse i den föreslagna lagen om kontoföring av finansiella
instrument som föreslås ersätta aktiekontolagen).
De regler som ett värdepappersinstitut skall rätta sig efter innebär att
institutet är skyldigt att avskilja pengar som tillhör investerare från sina
egna tillgångar. Detta gäller för samtliga de tjänster som omfattas av
investerarskyddet, såvida inte institutet har tillstånd att ta emot medel på
konto. Medel på konto omfattas emellertid av insättningsgarantin.
Instituten är med andra ord regelmässigt redovisningsskyldiga för medel
som de handhar i samband med de tjänster som omfattas av skyddet.
Fordringsrätter, t.ex. en fordran på skadestånd för felaktig rådgivning,
faller inte inom investerarskyddets tillämpningsområde.
Det kan tänkas uppkomma situationer där rätt till ersättning föreligger
enligt både investerarskyddet och insättningsgarantin. Direktivet
föreskriver att ersättning i sådana fall bara skall kunna betalas från ett av
systemen (artikel 2.3). I andra stycket sägs därför att insättningsgarantin
skall tillämpas vid konkurrens mellan ersättningssystemen.
Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 7.

4 §

Paragrafen behandlar investerarskyddets tillämpning på svenska värde-
pappersinstitut.
Första stycket kan ses som en upplysning. Svenska
värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet investerarnas tillgångar
är skyddade oavsett om institutet i fråga skulle bryta mot
bestämmelser, inte betala avgifter osv. Remediet mot
värdepappersinstitut som inte följer bestämmelserna är att deras tillstånd
att bedriva värdepappersrörelse kan återkallas. Skyddet fortsätter dock att
gälla för investerarnas tillgångar (se kommentaren till 28 §).
I andra stycket föreskrivs, i enlighet med investerarskyddsdirektivet,
att ett svenskt värdepappersinstituts tillhörighet till investerarskyddet här
i landet även skall omfatta investerare som anlitar institutets filialer i
andra EES-länder. Skyddet får i sådana fall inte vara bättre än det
investerarskydd som gäller i värdlandet (det s.k. exportförbudet).
Enligt tredje stycket skall svenska institut med filialer utanför EES
kun-na ansöka om att deras filialer skall tillhöra det svenska
investerarskyddet. Detta motsvarar vad som gäller för
insättningsgarantin.
En och samma investerare kan ha anlitat såväl värdepappersinstitutets
huvudverksamhet som dess filial, t.ex. en person som flyttar mellan olika
länder. Om filialen inte omfattas får en uppdelning ske beroende på vad
som kan vara hänförligt till huvudverksamheten respektive filialen. Frå-
gorna om svenska instituts filialer utomlands har behandlats närmare i
avsnitt 7.5.2.

5 §

(Artikel 7.1)

Paragrafen avser i praktiken endast filialer till institut från länder utanför
EES som inte omfattas av ett skydd som minst motsvarar det som gäller
inom EES. En sådan filial behöver ett särskilt filialtillstånd enligt 2 kap.
7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse för att få etablera sig i
Sverige. För tillstånd krävs bl.a. att filialen tillhör ett investerarskydd
som minst motsvarar de krav som gäller inom EES.
Enligt första stycket i förevarande paragraf kan utländska värdepap-
persinstitut ansöka hos insättningsgarantinämnden om att få tillhöra det
svenska investerarskyddet, och på så sätt få tillträde till den svenska
marknaden även om de inte har ett godtagbart hemlandsskydd.
Av andra stycket framgår att om sådana institut tillhör ett investe-
rarskydd i hemlandet som omfattar filialen i Sverige skall den ersättning
som investeraren får från institutets hemlandsskydd avräknas från ersätt-
ningen från det svenska skyddet.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.3.

6 §

(Artikel 7.1)

Paragrafen behandlar s.k. kompletteringsskydd för utländska instituts fili-
aler. Möjlighet till sådan komplettering finns dels för filialer till värde-
pappersinstitut från andra EES-länder (första stycket), dels för filialer till
värdepappersinstitut från länder utanför EES som har ett hemlandsskydd
som uppfyller de krav som gäller inom EES (andra stycket).
För kompletteringsanslutna filialer gäller att det är systemet i filialens
hemland som står för "bottenskyddet" vid ett ersättningsfall och att det
svenska investerarskyddet endast svarar för en kompletterande del (tredje
stycket). Den totala ersättningen får dock inte överstiga vad som
maximalt kan betalas ut enligt det svenska investerarskyddet.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7.5.3.

Ersättning från investerarskyddet

7 §

(Artikel 2.2)

Paragrafen behandlar investerarskyddets tillämpning i tiden och överens-
stämmer i huvudsak med 8 § lagen om insättningsgaranti.
I första stycket anges att ett beslut att försätta ett värdepappersinstitut i
konkurs är en förutsättning för att skyddet skall kunna tas i anspråk. En
annan förutsättning är att investeraren inte kan få ut sina finansiella in-
strument eller medel. Det är här inte fråga om endast ett tillfälligt hinder
för investeraren att få ut instrumenten, som kan bero på att konkursför-
valtaren är tvungen att utreda äganderättsfrågor m.m., utan om ett defini-
tivt konstaterande av att investeraren inte kan, och inte heller kommer att
kunna, få ut instrumenten från institutets konkursbo. I praktiken torde så
vara fallet endast när instrumenten inte finns kvar eller då separationsrätt
inte föreligger. Att investeraren inte skall behöva föra en process om
bättre rätt mot en eventuell förvärvare av tillgångarna innan han kan få
ersättning följer av lydelsen att investeraren från institutet inte kan få ut
tillgångarna (se vidare avsnitt 9.1). Detsamma bör, som Lagrådet
påpekat, gälla om investeraren nekas att utfå finansiella instrument av
konkursboet, under hänvisning till att tillgångarna hör till
konkursinstitutet på grund av att separationsrätten inte gäller. Om
Insättningsgarantinämnden är av en annan uppfattning än konkursboet i
en sådan fråga kan nämnden föra en process mot konkursboet om bättre
rätt till egendomen.
Enligt andra stycket kan dock investerarskyddet beträffande utländska
filialer i Sverige komma att aktualiseras vid en annan tidpunkt, nämligen
då investerarnas tillgångar blir indisponibla genom ett beslut av en ut-
ländsk myndighet. Bestämmelsen har sin bakgrund i att andra medlems-
länder har en annorlunda obeståndsrätt och andra rättsliga institut som
vid sidan av konkurs kan göra tillgångarna indisponibla, t.ex.
företagsrekonstruktion.
Vad som skall förstås med att tillgångarna inte är tillgängliga bör över-
lämnas till rättstillämpningen att avgöra. Begreppet kommer från investe-
rarskyddsdirektivet och vägledande motivuttalanden om dess tolkning
bör därför göras med försiktighet. Det är emellertid klart att varje beslut
som innebär att investeraren förlorar möjligheten att förfoga över sina
tillgångar inte behöver innebära att dessa inte är tillgängliga.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.4.

8 §

(Artikel 2.4)

I paragrafen regleras hur ersättningen skall bestämmas. Enligt första
stycket skall instrumenten värderas efter marknadsvärdet på konkursda-
gen. De flesta instrument som omfattas av skyddet torde normalt vara fö-
remål för kurssättning och regelbunden handel på värdepappersmarkna-
den, exempelvis vid Stockholms fondbörs. I sådana fall skall den senast
noterade betalkursen normalt anses motsvara marknadsvärdet. Detta gäl-
ler inte bara kurser vid handel som sker vid en börs eller auktoriserad
marknadsplats utan även de kursnoteringar som sker vid handel genom
värdepappersinstitut. Som exempel kan nämnas den handel som sker vid
InnovationsMarknaden (IM) och Aktietorget samt den kursinformation
som publiceras av Stockholms Börsinformation (SBI). Andra exempel är
den handel som sker på den s.k. Nya Marknaden i Fondbörsens handels-
system och de kursnoteringar som anges på vissa värdepappersinstituts
hemsidor på internet.
Enligt andra stycket skall ersättningen omfatta även rätt till ränta.
Detta förutsätter emellertid att rätt till ränta föreligger enligt lag eller
avtal. Om det föreligger rätt till ränta enligt räntelagen (1975:635) eller
om medlen skulle ha varit insatta på ett räntebärande klientmedelskonto
hos annat institut kan således ersättning utgå för ränta fram till dagen för
konkursbeslutet.
Av tredje stycket följer att instrument som är denominerade i annat
lands valuta skall räknas om till svenska kronor när ersättningen bestäms.
Detsamma gäller utländska medel. I sådana fall skall omräkningskursen
vara den senaste köpkursen enligt den fixkurs som fastställts vid avista-
handel med valuta den dag då konkursbeslutet meddelas.

9 §

(Artikel 4.1)

Första stycket begränsar den maximala ersättning som en investerare kan
få till 250 000 kronor per institut. Bestämmelsen behandlas närmare i
avsnitt 8.
I paragrafens andra stycke har som en följd av Lagrådets yttrande
tillkommit en bestämmelse som klargör investerarskyddets ställning i
förhållande till andra ersättningsformer. Ersättning från investerarskyddet
skall enligt bestämmelsen inte utgå om investeraren redan har erhållit
ersättning för sin förlust genom utdelning i konkursen eller på grund av
rätt till försäkringsersättning eller skadestånd. Skulle den erhållna
ersättningen vara lägre än 250 000 kronor och investeraren förlust inte
täckas helt och hållet, kan dock investeraren erhålla ersättning från
investerarskyddet upp till sammantaget 250 000 kronor. Vänder sig
investeraren först till investerarskyddet har han rätt till ersättning utan
avräkning för vad som kan tänkas utgå i annan form. Investerarskyddet
träder då in i investerarens rätt i förhållande till annan till den del
ersättning utgått (se avsnitt 9.3 och kommentaren till 21 och 22 §§).

10 §

(Artikel 8.3)

Om det framkommer att en investerare handlat på någon annans vägnar
och därför inte är den egentligen berättigade, skall detta ligga till grund
för bedömningen av ersättningsfrågan. Av 2 § framgår att även de för
vars räkning investeringen skett i sådana fall betraktas som investerare
enligt lagen. Det nu sagda gäller även när flera personer är delaktiga i en
gemensam investering. Att fondandelsägare inte kan åberopa denna
bestämmelse för att få ersättning från skyddet såvitt avser tillgångar i
fonden följer av undantaget i 12 §.

11 §

Paragrafen behandlar den situationen att de tillgångar ersättningen avser
har pantsatts. Enligt paragrafen skall panträtt i sådant fall gälla i den ut-
betalda ersättningen (s.k. surrogation). Detta får till följd att Insättnings-
garantinämnden inte skall betala ut ersättningen till investeraren. Det blir
i stället panthavaren som får bestämma till vem utbetalning skall ske.
Panträtt i medel som täcks av investerarskyddet torde vara sällsynt.
Kravet på att redovisningsmedel skall sättas in på konto i bank gör att
medlen normalt finns på ett konto hos ett annat institut och därför täcks
av insättningsgarantin.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

Undantag från investerarskyddet

12 §

(Artikel 8.3)

Av första stycket framgår att andelsägare i en värdepappersfond inte har
rätt till ersättning såvitt avser tillgångar i fonden. Detta gäller även an-
delsägare i s.k. nationella fonder enligt lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder. Rätten till ersättning tillkommer i dessa fall
fondbolaget.
Motsvarande gäller för s.k. fondförsäkring, där den försäkrade själv
kan välja i vilken värdepappersfond som försäkringspremien skall
placeras. I dessa fall är det försäkringsbolaget som formellt är
fondandelsägare och som därmed undantas från rätten till ersättning.
Lagrådet har efterfrågat bestämmelsens inverkan på tillgångar inom
premiepensionssystemet. Bestämmelsen tar sikte även på andelsägare
inom premiepensionssystemet. Enligt bestämmelserna i 8 kap. lagen
(1998:674) om inkomstgrundad ålderspension har den enskilde
pensionsspararen rätt att bestämma var medel motsvarande den för
pensionsspararen fastställda pensionsrätten för premiepension skall
placeras. Medlen får placeras i värdepappersfonder och hos utländska
fondföretag som har rätt att utöva fondverksamhet i Sverige enligt lagen
(1990:1114) om värdepappersfonder. Medlen får också placeras i
värdepappersfonder som förvaltas av ett för detta ändamål inrättat statligt
fondbolag. Premiepensionssystemet är utformat som ett
fondförsäkringssystem, vilket bl.a. innebär att det är
Premiepensionsmyndigheten som skall vara andelsägare i de
värdepappersfonder där medlen placeras. Därmed får myndigheten anses
vara den för vilken investeringen görs. Pensionsspararna har i sin tur
endast en fordran på staten och kan alltså inte göra anspråk på ersättning.
I dessa fall tar alltså den förevarande bestämmelsen i första hand sikte
på Premiepensionsmyndigheten, som således inte kan få ersättning
genom investerarskyddet om tillgångar i fonden skulle vara försvunna.
Fondbolaget i fråga kan dock få ersättning i sin egenskap av investerare,
dock med högst 250 000 kronor. Det kan i sammanhanget nämnas att en
pensionssparare har en självständig rätt att, vid sidan av
Premiepensionsmyndigheten, föra talan om skadestånd om fondandelar
som myndigheten förvärvat för hans räkning gått ned i värde (se 8 kap. 7
§ lagen om inkomstgrundad ålderspension).
Om pensionssparare inom premiepensionssystemet inte väljer någon
särskild förvaltare kommer pensionsmedlen att placeras i en särskild
fond, premiesparfonden, inom Allmänna pensionsfonden.
Premiesparfonden skall förvaltas av en ny sjunde fondstyrelse. Eftersom
placeringen i detta fall inte sker hos ett värdepappersinstitut omfattas
tillgångarna i inte av investerarskyddet.
Bestämmelsen, som är ett undantag till den regel som finns i 10 §, har
på Lagrådets förslag flyttats till från 10 § till 12 §. Den har behandlats
närmare i avsnitt 7.3.
Genom bestämmelsen i andra stycket utesluts tillgångar som ingår i in-
dividuellt pensionssparande från investerarskyddet. Bestämmelsen har
behandlats utförligt i avsnitt 7.2.3.

13 §

(Artikel 4.2 jämte bilaga I)

Genom paragrafen görs samma undantag från kretsen av ersättningsbe-
rättigade som för insättningsgarantin. Undantaget innebär att sådana in-
stitut som åtar sig att utföra investeringstjänster inte själva kan erhålla
ersättning om de anlitat ett annat institut för att utföra en investe-
ringstjänst. Detta gäller dock endast sådana institut som tillhör investe-
rarskyddet. Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.3.

14 §

(Artikel 3)

I paragrafen föreskrivs att rätt till ersättning inte skall finnas om en in-
vesterares krav avser tillgångar som varit föremål för häleribrott. Rege-
ringen har i prop. 1998/99:19 föreslagit att det införs ett nytt brott
penninghäleri i brottsbalken. Den nya brottsbestämmelsen tar sikte på
några av de gärningar som för närvarande är straffbelagda inom ramen
för brottsbalkens generella häleribestämmelse (9 kap. 6 § första stycket 3
och 4 brottsbalken). Brottsbestämmelsen innebär dock en viss utvidgning
jämfört med gällande rätt på så sätt att t.ex. brott varigenom skatt, tull
eller annan avgift undandras det allmänna skall kunna vara s.k. förbrott
till penninghäleri.
Hänvisning görs i paragrafen till såväl häleri och häleriförseelse som
de nya brotten penninghäleri och penninghäleriförseelse eftersom häleri i
vissa fall kan innefatta penninghäleri. Bestämmelsen tar endast sikte på
de tillgångar som varit föremål för häleribrott, dvs. har investeraren krav
som avser andra tillgångar kan han få ersättning för dessa. En
förutsättning för att paragrafen skall vara tillämplig är att det föreligger
en dom som har vunnit laga kraft. Nämnden kan i avvaktan på att det
föreligger en lagakraftvunnen dom besluta att ersättning tills vidare inte
skall betalas ut (18 §).
Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

Utredning och utbetalning av ersättning

15 §

(Artikel 9.1)

Paragrafens första stycke innehåller en preklusionsregel som innebär att
investeraren skall framställa sitt krav inom ett år från konkursen om han
inte skall förlora rätten till ersättning.
Andra stycket behandlar den situationen att investeraren inte har
kunnat framställa sitt krav inom den frist sin avses i första stycket. Om
det varit omöjligt för investeraren att framställa begäran om ersättning i
tid, skall den inte avvisas av den anledningen. Vad som utgör tillräckliga
omständigheter i detta avseende får avgöras i tillämpningen mot
bakgrund av liknande situationer på andra områden.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 9.1.

16 §

Paragrafen behandlar konkursförvaltarens arbetsuppgifter med anledning
av investerarskyddet. Konkursförvaltaren spelar en central roll i en
ersättningssituation. Vid en konkurs vänder sig investerarna sannolikt till
förvaltaren för att framställa krav på att få ut sina finansiella instrument
med separationsrätt. Det torde således normalt vara konkursförvaltaren
som först upptäcker om det finns anledning för investerare att vända sig
till investerarskyddet för att framställa anspråk på ersättning. Förvaltaren
åläggs därför att informera investerare när han upptäcker att dessa kan ha
rätt till ersättning. Förvaltaren kommer också att ha tillgång till uppgifter
som Insättningsgarantinämnden behöver. Det kan vara fråga om ägarför-
teckningar, köp- och säljnotor samt avtal med kunder. Sådan uppgifter
skall förvaltaren vara beredd att lämna till Insättningsgarantinämnden.
Konkursförvaltaren åläggs dock inte något särskilt utredningsansvar för
förhållanden som gäller de olika investerarnas krav. Det är endast me-
ningen att förvaltaren skall förmedla den information som han själv be-
sitter eller införskaffar för boutredningen och som har betydelse för in-
sättningsgarantinämndens ställningstagande till investerarnas anspråk
mot investerarskyddet.
I den mån det behövs en särskild utredning utöver vad som sker i kon-
kursärendet skall den göras av Insättningsgarantinämnden. Det kan gälla
förhållanden som är av intresse specifikt för tillämpningen av reglerna i
investerarskyddsärendet eller rättsliga frågor av annat slag. Förvaltaren är
därvid skyldig att bistå nämnden i dess utredning genom att
tillhandahålla uppgifter som efterfrågas och som är tillgängliga för
förvaltaren. Det kan inte uteslutas att förvaltaren i vissa fall kommer att
få delta i begränsad omfattning när sådana uppgifter eftersöks.
Sammanställningar, uträkningar eller liknande bearbetning av tillgängligt
material är förvaltaren dock inte skyldig att medverka till.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1.
17 §

(Artikel 9.2)

I bestämmelsen behandlas inom vilken tid nämnden skall betala ut ersätt-
ning. Paragrafen motsvaras av 9 § lagen om insättningsgaranti. Till skill-
nad mot vad som gäller för insättningsgarantin utgår fristen inte från kon-
kursbeslutet utan från när det berättigade i kravet och ett belopp slutligt
har fastställts. Beroende på hur lång tid det tar att utreda ett krav kan den
tid som löper från konkursdagen variera från fall till fall. I och med att
Insättningsgarantinämnden tagit ställning till investerarens krav börjar
emellertid fristen som uppgår till två veckor att löpa. Bestämmelsen
har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

18 §

(Artikel 9.3)

Ovan har behandlats det fallet att någon som begär ersättning från inves-
terarskyddet enligt en lagakraftvunnen dom har dömts för häleri eller
penninghäleri (se kommentaren under 14 §). I sådana fall skall nämnden
inte betala ut ersättning, om de tillgångar ersättningen skulle avse varit
föremål för brottet. Om det pågår en rättegång bör nämnden tills vidare
hålla inne en eventuell utbetalning. Ett beslut att tills vidare hålla inne en
utbetalning faller automatiskt om det meddelas en fällande dom och
domen vinner laga kraft. Om åtalet ogillas bör nämnden sedan tiden för
överklagande har gått ut betala ut ersättningen till investeraren. Det nu
nämnda överensstämmer med vad som föreskrivs i
investerarskyddsdirektivet (artikel 9.3).
Paragrafen har behandlats närmare i avsnitt 9.2.

Återbetalning av ersättning

19 §

Bestämmelsen har utformats efter förebild i 18 § lagen om insättnings-
garanti och 34 § lönegarantilagen (1992:497). Enligt första och andra
styckena kan den som lämnar oriktiga uppgifter eller på annat sätt tar
emot felaktig betalning eller betalning med för högt belopp bli
återbetalningsskyldig.
Enligt fjärde stycket kan återbetalningsskyldigheten efterges. Eftergift
kan ske antingen av återbetalningsskyldigheten som sådan eller av t.ex.
skyldigheten att betala ränta på kapitalbeloppet. Allmänt sett bör mindre
belopp i högre utsträckning kunna efterges, om inte omständigheterna är
försvårande eller det annars skulle vara stötande om
betalningsmottagaren undgår återbetalningsskyldighet.

Information

20 §

(Artikel 10.1)

Paragrafen har sin motsvarighet i 11 § lagen om insättningsgaranti. Av
första stycket följer ett åläggande för varje institut att informera sina
kunder om investerarskyddet. Informationen får anpassas efter
förhållandena i olika situationer. Normalt sett bör det vara tillräckligt att
kunderna på olika sätt uppmärksammas på att investerarskyddet finns.
Därutöver bör närmare information finnas lätt tillgänglig i form av
informationsbroschyrer eller liknande. Det får förutsättas att personal
som har hand om kunder är väl insatt i vad som gäller för
investerarskyddet och kan besvara direkta frågor. När ett nytt
kundförhållande upprättas med en investerare bör denne särskilt
uppmärksammas på skyddet.
Andra stycket innebär att information skall hållas tillgänglig på
svenska språket. Bestämmelsen torde ha störst betydelse när ett utländsk
värdepappersinstitut etablerar en filial i Sverige.
I tredje stycket upplyses att marknadsföringslagens bestämmelser
gäller i fråga om information som är av betydelse för konsumenter.
Stycket har utformats enligt Lagrådets förslag.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.1.

Övertagande av fordran

21 §

(Artikel 12)

I första stycket sägs att staten träder in framför investeraren i dennes rätt
mot värdepappersinstitutet när investerarskyddet har betalat ut ersättning.
Vid utdelning i institutets konkurs skall alltså statens regressfordran ha
företräde framför investerarens eventuella restfordran. Bestämmelsen tar
bara sikte på förhållandet mellan staten och investeraren. Den påverkar
således inte övriga oprioriterade borgenärers rätt till utdelning. Dessutom
torde den i regel bli tillämplig endast om investerarens krav mot institutet
överstiger 250 000 kronor, dvs. det maximala belopp som kan ersättas
enligt investerarskyddet. Som exempel kan nämnas att investerarens krav
uppgår till 1 000 000 kronor och att maximal ersättning betalats från
investerarskyddet. Vid en trettioprocentig utdelning för oprioriterade
fordringar i institutets konkurs får i sådana fall staten tillbaka hela det
utbetalda beloppet om 250 000 kronor och investeraren 50 000 kronor för
sin restfordran om 750 000 kronor. Investerarens totala ersättning blir
alltså i ett sådant fall 300 000 kronor oavsett investerarskyddet. Fördelen
för investeraren är dock att ersättningen från investerarskyddet ofta kan
utbetalas snabbare.
Andra stycket likställer utländska skyddssystem med det svenska in-
vesterarskyddet i detta avseende.
Paragrafen har omarbetats som en följd av Lagrådets yttrande och
behandlats i avsnitt 9.3.

22 §

I första stycket regleras statens regressrätt mot en eventuell
försäkringsgivare. Enligt 5 kap. 2 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse är alla värdepappersinstitut skyldiga att ha en
ansvarsförsäkring. Det är troligt att en stor del av de fall som täcks av
investerarskyddet också täcks av institutets ansvarsförsäkring. I sådana
fall har staten rätt att återkräva utbetalt belopp av försäkringsgivaren,
givetvis enligt de villkor som gäller för försäkringen. Staten har därvid
företräde för sin regressfordran framför investeraren. För investerarens
del innebär bestämmelsen att det belopp som har betalats ut från
investerarskyddet avräknas när en eventuell försäkringsersättning
fastställs.
Det kan även inträffa att rätt till ersättning föreligger enligt både den
föreslagna lagen om kontoföring av finansiella instrument, som är tänkt
att ersätta aktiekontolagen (1989:827), och investerarskyddet. Om
Insättningsgarantinämnden i sådana fall betalar ut ersättning skall staten
enligt andra stycket ha regressrätt mot den centrala
värdepappersförvararen eller det kontoförande institutet med företräde
framför investeraren.
Bestämmelserna har utformats enligt förslag från Lagrådet och har
behandlats i avsnitt 7.2.1, 8 och 9.3.

Ingripanden och uteslutning av institut

23 26 §§

(Artikel 5 och 7.2)

I huvudsak överensstämmer bestämmelserna med vad som gäller enligt
lagen om insättningsgaranti. Reglerna skiljer på värdepappersinstitut som
automatiskt tillhör investerarskyddet, genom att de beviljats tillstånd att
bedriva värdepappersrörelse, och sådana filialer till svenska eller utländ-
ska institut som omfattas av kompletteringsskydd.
För institut som tillhör skyddet obligatoriskt och som inte uppfyller
sina förpliktelser gäller enligt 23 § att Insättningsgarantinämnden skall
underrätta Finansinspektionen om detta, varvid inspektionen får vidta
åtgärder enligt de sanktionsregler som finns i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse. Underlåter ett sådant institut att betala avgifter leder
detta till att tillståndet att bedriva värdepappersrörelse kan dras in.
Övriga paragrafer behandlar filialer som anslutits frivilligt till det
svenska investerarskyddet. 24 § behandlar filialer till institut från andra
EES-länder. Dessa står under hemlandets auktorisation och tillsyn och
omfattas av ett investerarskydd där. Det kan därför inte i Sverige bli
fråga om att dra in tillståndet om det utländska institutet skulle försumma
sina förpliktelser. I stället kan det kompletterande skyddet från det
svenska investerarskyddet upphöra att gälla.
När det gäller filialer till utländska institut från länder utanför EES får
man skilja mellan filialer som har ett fullgott hemlandsskydd och filialer
som inte har ett sådant skydd. Filialer som inte omfattas av något skydd
eller av ett alltför dåligt skydd måste anslutas till det svenska investe-
rarskyddet för att får verka i Sverige. Dessa behandlas på samma sätt
som svenska institut, dvs. uppfyller de inte sina förpliktelser riskerar de
att filialtillståndet att driva värdepappersrörelse återkallas. Detta följer av
23 § i den föreslagna lagen om investerarskydd och 6 kap. 8 d § tredje
stycket lagen om värdepappersrörelse. För filialer som har ett fullgott
hemlandsskydd gäller enligt 25 § motsvarande som för filialer till institut
från andra EES-länder, dvs. skyddet kan upphöra att gälla. En skillnad är
dock att hemlandsmyndigheten inte behöver samtycka till åtgärden. I
26 § införs en motsvarande bestämmelse för svenska
värdepappersinstituts filialer i länder utanför EES som efter särskilt
beslut av Insättningsgarantinämnden omfattas av det svenska
investerarskyddet.
Bestämmelserna har behandlats närmare i avsnitt 10.2.

27 §

Paragrafen har sin motsvarighet i 22 § lagen om insättningsgaranti. I pa-
ragrafen anges att om Insättningsgarantinämnden har beslutat att skyddet
inte längre skall gälla hos ett värdepappersinstitut skall institutet under-
rätta sina investerare om beslutet. De fall där detta kan bli aktuellt är när
nämnden beslutat att ett kompletteringsskydd inte längre skall gälla för
en filial i tredje land till ett svenskt värdepappersinsitut eller att skyddet
inte längre skall gälla hos ett utländskt institut som frivilligt ansökt om
att dess filial i Sverige skall tillhöra det svenska skyddet.
I enlighet med vad som uttalades när Insättningsgarantin infördes får
det förutsättas att insättarna informeras om ett beslut med motsvarande
innebörd av Finansinspektionen (se prop. 1995/96:60 s. 131). Det finns
därför inte skäl att införa bestämmelser för sådana situationer i den nu
föreslagna lagen.

28 §

(Artikel 6)

Paragrafen behandlar frågan om vad som gäller när ett värdepappersin-
stitut efter beslut av Insättningsgarantinämnden inte längre tillhör
investerarskyddet eller förlorat sitt tillstånd att bedriva
värdepappersrörelse. Paragrafen, som har sin motsvarighet i 23 § lagen
om insättningsgaranti, stadgar att ett beslut som innebär att skyddet inte
längre skall gälla för tillgångar i ett institut, inte inverkar på skyddet av
de tillgångar som om-fattades av skyddet när beslutet meddelades.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.2

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 §

I första stycket anges att värdepappersinstituten skall bekosta investe-
rarskyddet genom att betala avgifter till Insättningsgarantinämnden.
Det som sägs i andra stycket första meningen innebär att
investerarskyddet varken skall underfinansieras eller överfinansieras.
Insättningsgarantinämnden skall bestämma avgifter som motsvarar de
uppskattade kostnaderna för att säkerställa eventuella utbetalningar och
nämndens administration. I ett inledningsskede kan det bli fråga om att
betala högre avgifter för att bygga upp en viss kapacitet. Andra meningen
behandlar avgiftssättningen i förhållande till instituten. En faktor som
skall ha betydelse vid avgiftssättningen är storleken av de tillgångar hos
institutet som omfattas av skyddet i relation till samtliga skyddade
tillgångar. Bestämmelsen hindrar inte att Insättninggarantinämnden tar
hänsyn också till andra faktorer vid avgiftssättningen. Vid fastställande
av avgifterna kan det t.ex. finnas skäl att premiera institut där
sannolikheten för att ersättningsfall uppstår är lägre. För att ett
ersättningfall skall uppstå krävs dels att ett institut skall ha gått i konkurs,

dels att investeraren inte kan få ut sin egendom. Att i förväg i
avgiftssättningen beakta sannolikheten för att dessa händelser skall
inträffa är svårt. Det kan dock inte uteslutas att
Insättningsgarantinämnden kan finna kriterier som kan läggas till grund
för en mera sofistikerad avgiftssättning.
Tredje stycket innehåller, på Lagrådets inrådan, ett bemyndigande till
regeringen eller, efter vidaredelegation, Insättningsgarantinämnden att
meddela föreskrifter för hur avgiftsberäkningen skall gå till. Genom att
avgiftssättningen delegeras kan denna anpassas på ett flexibelt sätt till
den metod nämnden väljer för att säkerställa utbetalningar.
Avgiftssättningen torde därigenom kunna bli effektivare och totalt sett
leda till lägre avgifter för instituten.
Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

30 §

Paragrafen behandlar den situationen att ett institut påbörjar eller avslutar
sin verksamhet under ett löpande kalenderår eller kompletteringsansluter
en filial under året. Med stöd av bestämmelsen kan nämnden ta hänsyn
till detta när avgifterna fastställs för institutet.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

31 §

I bestämmelsen behandlas hur Insättningsgarantinämnden skall förvalta
de medel nämnden förfogar över. I första stycket anges att medel som
nämnden förfogar över skall placeras på räntebärande konto hos Riks-
gäldskontoret, dvs. utan kreditrisk. Hur stor denna fondering skall vara är
beroende av hur nämnden väljer att säkerställa eventuella utbetalningar.
På Lagrådets inrådan sägs i andra meningen uttryckligen att medel på
konto även kan användas för kostnader för tillhandahållande av skyddet.
Av andra stycket framgår att nämnden har en möjlighet att låna medel i
Riksgäldskontoret. Denna möjlighet är viktig framför allt om ett ersätt-
ningsfall skulle inträffa och andra medel inte kan tas i anspråk för
utbetalning av eventuella ersättningsanspråk. Om nämnden utnyttjar
lånemöjligheten skall instituten stå för kostnaderna för lånet. Detta kan
ske genom en tillfällig avgiftshöjning eller på annat sätt.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 11.

32 §

Paragrafen motsvarar 16 § lagen om insättningsgaranti och behandlar den
uppgiftsskyldighet som värdepappersinstituten har gentemot Insättnings-
garantinämnden. För att kunna fastställa institutens avgifter är det nöd-
vändigt att nämnden får del av uppgifter om institutens verksamhet. In-
sättningsgarantinämnden kan också behöva uppgifter i samband med ett
ersättningsfall.

Överklagande

33 §

Enligt första stycket får Insättningsgarantinämndens beslut överklagas till
allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt i första instans. Detta gäller
emellertid inte s.k. normbeslut, dvs. föreskrifter som en myndighet har
meddelat med stöd av bemyndiganden i lag. Överklagande av normbeslut
som meddelats av Insättningsgarantinämnden skall ske till regeringen.
Detta följer av 35 § verksförordningen (1995:1322).
Andra stycket innebär att prövningstillstånd krävs för att kammarrätten
skall pröva ett beslut.

Ikraftträdandebestämmelser

Lagen träder i kraft den 1 maj 1999. När det gäller 14 och 18 §§ träder
emellertid dessa bestämmelser i kraft den 1 juli 1999, dvs. samma dag
som de ändringar regeringen föreslagit i lagrådsremissen den 3 septem-
ber 1998 med förslag till åtgärder mot s.k. penningtvätt (se avsnitt 9.2).
14.2 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen
(1987:617)

1 kap. 4 §

I enlighet med vad som bör gälla för investerarskyddet upphävs den be-
gränsning som finns i tredje stycket och som innebär ett
etableringsförbud för filialer till värdepappersföretag hemmahörande
utanför EES som omfattas av ett hemlandsskydd som är bättre än det
svenska skyddet (se vidare avsnitt 7.5.3).

1 kap. 7 och 7 b §§

Paragraferna behandlar bankaktiebolags underrättelseskyldighet
gentemot Finansinspektionen vid verksamhet genom filial i annat land
inom EES och Finansinspektionens skyldighet att vidarebefordra
uppgifter till den behöriga myndigheten i värdlandet. Genom ändringarna
införs en skyldighet för Finansinspektionen att upplysa om det
investerarskydd som gäller för bankens kunder, såväl vid nyetablering
som vid ändrade förhållanden beträffande investerarskyddet.

7 kap. 18 §

Som en följd av att etableringsförbudet för filialer som omfattas av ett
hemlandsskydd som är bättre än det svenska skyddet tas bort, upphävs
också återkallelsegrunden i förevarande paragraf. (Se kommentaren till
1 kap. 4 § och avsnitt 7.5.3).
14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse

2 kap. 6 §

Ändringen innebär att bankinstitut måste tillhöra ett investerarskydd som
minst motsvarar de krav som gäller inom EES för att kunna få tillstånd
att bedriva värdepappersrörelse. För svenska värdepappersinstitut medför
ett tillstånd att bedriva värdepappersrörelse automatiskt att de omfattas
av det svenska investerarskyddet och att de blir skyldiga att medverka
vid finansieringen av det. För utländska bankföretag innebär ändringen
att de kan få tillstånd till filialetablering i Sverige om de i hemlandet har
ett motsvarande skydd som även täcker den verksamhet som bedrivs
genom filialen. Utländska bankinstitut som saknar ett tillräckligt
hemlandsskydd kan ansöka om att få tillhöra det svenska skyddet, och på
så sätt få möjlighet till filialetablering i Sverige.
2 kap. 7 §

Genom ändringen tillkommer ytterligare ett villkor för att filialer till in-
stitut från ett land utanför EES skall kunna få tillstånd att bedriva värde-
pappersrörelse i Sverige, nämligen att filialen tillhör ett investerarskydd
som uppfyller de krav som gäller inom EES. Så kan vara fallet antingen
om hemlandsskyddet anses vara tillräckligt eller om institutet ansöker om
att filialen skall tillhöra det svenska investerarskyddet. Paragrafen har
också ändrats redaktionellt.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 7.5.3.

6 kap. 8 d §

Paragrafen behandlar ingripanden mot utländska företag. Eftersom förbu-
det mot etablering av en filial till ett utländskt värdepappersinstitut som
tillhör ett skydd som är bättre än de svenska skyddet tas bort, upphävs
andra stycket, som innehåller en motsvarande grund för återkallelse av
filialtillståndet. (se kommentaren till 1 kap. 4 § bankrörelselagen och av-
snitt 7.5.3).
Ändringen i tredje stycket (tidigare fjärde stycket) innebär att
tillståndet för filialer till värdepappersinstitut från länder utanför EES
skall återkallas om de inte fullgör sina skyldigheter mot
investerarskyddet. Detta överensstämmer med vad som gäller för
insättningsgarantin. Vidare har paragrafen ändrats redaktionellt.

6 kap. 9 §

I andra stycket har införts en ny grund för återkallelse av
värdepappersrörelsetillstånd, nämligen den att ett institut inte fullgör sina
skyldigheter gentemot investerarskyddet.
Bestämmelsen har behandlats närmare i avsnitt 10.2.
14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.

19 §

Paragrafen behandlar statens och utländska skyddssystems regressrätt
mot institutet för ersättning som har betalats ut från insättningsgarantin.
Bestämmelsen överensstämmer i sak med 21 § lagen om investerarskydd
och har, liksom den paragrafen, ändrats i sak i förhållande till förslaget i
lagrådsremissen, som en följd av Lagrådets yttrande. (se kommentaren
till 21 § lagen om investerarskydd och avsnitt 9.3).

Bilaga 1

Direktiv (97/9/EG) om system för ersättning
till investerare

Finns endast i tryckta upplaga

Investerarskyddsutredningens sammanfattning av
betänkandet
Tillkomsten av ett investerarskydd

Genom EG:s direktiv om system för ersättning till investerare (97/9/EG)
åligger det Sverige att införa ett investerarskydd. Banker med värdepap-
persrörelse samt värdepappersbolag och vissa utländska företag som
driver värdepappersrörelse från filial här i landet skall vara anslutna till
investerarskyddet. Investerarskyddet skall tillskapas enligt följande.
Finansieringen kan bygga på olika lösningar, exempelvis fonderingar av
egna medel, försäkringar eller garantier. Den finansiella kapaciteten bör
vara tillräcklig för att kunna klara även större förluster. I betänkandet har
behovet av kapacitet uppskattats till omkring 300 miljoner kronor i
normalfallet. Denna uppskattning inrymmer dock stor osäkerhet, bland
annat av det skälet att det inte finns något historiskt material att utgå från
för att värdera riskerna.
Finansinspektionen har att efter en prövning av ett föreslaget koncept
tilldela ett för ändamålet särskilt bildat företag, investerarskyddsföre-
taget, tillstånd att etablera och driva investerarskyddet. Valet av
företagsform och ägarkrets eller motsvarande, upprättande av intern
organisation för företaget samt att bestämma finansieringens omfattning
och utformning skall i första hand ligga på dem som åtar sig att starta
verksamheten. I alla avseenden skall dock en utförlig plan redovisas för
Finansinspektionen, som har att göra en bedömning av om helheten
bildar en tillfredsställande administrationsform.
Ambitionen bör vara att investerarskyddet skall drivas i nära
samverkan med de institut som kommer att vara anslutna till skyddet.
Detta innebär att instituten inte enbart bör stå i en traditionell
kundrelation till investerarskyddsföretaget utan att de mera påtagligt,
direkt eller indirekt, har ett visst inflytande över utformningen, driften
och utvecklingen av verksamheten.

Förhållandet till investerarna

I en lag om investerarskydd skall det regleras vilka rättigheter
investerarna har och hur deras rättigheter skall bevakas. Det skall således
framgå att investerarna har en direkt rätt till ersättning från
investerarskyddsföretaget. Rätten till ersättning inträder om ett institut
som är anslutet till investerarskyddet försätts i konkurs och det vid
avvecklingen av institutet inte går att betala likvida medel eller lämna ut
finansiella instrument till en investerare, dvs. en kund i institutets värde-
pappersrörelse. Skyddet gäller för egendom som innehafts av institutet
för investerarens räkning, främst i samband med ett förvaltningsuppdrag
eller som ett led i förmedlingen av en transaktion. Skyddet skall täcka
den förlorade egendomens marknadsvärde på dagen för konkursens
inträde. Ersättning betalas utan självrisk men med ett högsta belopp per
investerare och institut om 250 000 kronor.
Skyddet gäller inte för tillgångar som ingå i en fond enligt lagen om
värdepappersfonder. Däremot skyddas rätten till fondandelen i sig,
exempelvis om andelen varit förvaltarregistrerad. Skyddet gäller inte
heller för finansiella instrument som ingår i individuellt
pensionssparande. Sådana instrument bör i stället skyddas i ett
kommande garantisystem för försäkringsfordringar och annat långsiktigt
bundet sparande.
Investerarens rätt till ersättning från investerarskyddsföretaget är
beroende av att det finns en gällande fordran mot institutet. I den mån
investeraren fått ersättning utbetald från investerarskyddet övertar
investerarskyddsföretaget rätten gentemot institutet. Investeraren och
investerarskyddsföretaget blir därvid jämställda i prioritetsordningen mot
institutet.
Investeraren har att i första hand begära att få ut egendomen med
separationsrätt från konkursboet. Om konkursförvaltaren gör
bedömningen att detta krav inte går att tillgodose får investeraren begära
ersättning från investerarskyddsföretaget. Företaget har då att i mån av
behov utreda om investeraren har den påstådda rätten mot institutet,
värdera kravets storlek samt betala ut ersättningen. Om investeraren inte
är nöjd med företagets ställningstagande kan denne begära att
Insättningsgarantinämnden prövar kravet. Insättningsgarantinämndens
beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med början i
länsrätt. För prövning i kammarrätt fordras prövningstillstånd.

Driften av investerarskyddet

Under den pågående verksamheten i investerarskyddsföretaget skall
Finansinspektionen utöva fortlöpande tillsyn över verksamheten. Denna
bör inte vara lika detaljerad och omfattande som tillsynen över instituten
själva. Tillsynen bör i huvudsak vara inriktad på en bevakning av att
företaget följer de riktlinjer för finansieringen som fastlagts vid
tillståndsgivningen. Vid behov bör investerarskyddsföretaget eller
Finansinspektionen ta upp frågan om revidering av riktlinjerna för
finansieringen. Om driften av investerarskyddet på ett allvarligt sätt
missköts så att finansieringen riskeras bör detta också tas upp av in-
spektionen.
Formellt sett kan tillståndet att driva investerarskyddet dras in och i
stället lämnas till en annan aktör. Samtidigt bör det ligga i både
investerarskyddsföretagets och Finansinspektionens intresse att verksam-
heten kan drivas med långsiktighet och framförhållning.

Förhållandet till instituten

Förhållanden mellan investerarskyddsföretaget och instituten förutsätts i
princip regleras avtalsmässigt. Investerarskyddsföretaget skall dock inta
en konkurrensneutral hållning till förhållandena på marknaden, såväl när
det gäller befintliga institut som när det gäller möjligheten för nya
utländska eller inhemska institut att etablera sig i Sverige. I detta syfte
skall företaget ha fastlagda riktlinjer för fastställandet av avgifter för
anslutningen.
Rätten till företagets medel

I princip förutsätts företaget ha full rätt till de medel som kan komma att
ansamlas i företagets verksamhet. Detta kan få olika följder beroende
bland annat på vilken företagsform som valts. Verksamheten skall drivas
utan enskilt vinstintresse, vilket innebär att det ekonomiska resultatet inte
kan användas för utdelning åt eventuella aktieägare eller andelsägare. I
stället skall resultatet användas för konsolidering av företagets eget
kapital. Om verksamheten skall upphöra och det därvid finns ett
överskott skall i princip ägarna kunna tillgodogöra sig detta.
Finansinspektionen skall dock kunna frysa tillgångarna i avvaktan på att
ett nytt investerarskyddsföretag kommit till stånd med en tillfredsställan-
de finansiering. Om sådan finansiering finns saknas skäl att hindra en
utdelning till ägarna av överskottet i det avvecklade företaget. Det kan
dock antas att i vart fall delar av detta överskott skulle komma att på
frivillig väg föras till det nya företaget, eftersom detta skulle kunna hålla
nere avgifterna redan från inledningsskedet i det nya företaget.

Investerarskyddsutredningens lagförslag
Lag (1998:000) om investerarskydd

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om obligatoriskt skydd för
investerares tillgångar i värdepappersrörelse som drivs av värdepap-
persbolag och svenska banker samt, när det krävs enligt 5 kap. 5 § lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse, för investerares tillgångar i
värdepappersrörelse som drivs här i landet av filial till företag med säte i
ett land utanför EES.
Lagen innehåller också bestämmelser om frivilligt skydd för investera-
res tillgångar i värdepappersrörelse som drivs här i landet av filialer till
utländska företag (kompletteringsskydd).

2 § För den svenska värdepappersmarknaden skall det finnas ett gemen-
samt investerarskydd enligt denna lag.

Definitioner

3 § I denna lag betyder
1. institut: värdepappersbolag och svenska banker som enligt lagen om
värdepappersrörelse fått tillstånd att driva värdepappersrörelse samt
utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet,
2. investerare: den som anlitat ett institut för utförande av en tjänst i
värdepappersrörelsen,
3. finansiella instrument: fondpapper och andra rättigheter och
förpliktelser som avses i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument,
4. investerarskyddsföretag: det företag som fått tillstånd att till-
handahålla investerarskydd enligt denna lag,
5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Investerarens rätt till ersättning

4 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett
institut som är anslutet till skyddet försätts i konkurs och investeraren till
följd av detta inte kan få tillbaka sådana likvida medel eller finansiella
instrument från institutet som tillhör denne.
Rätten till ersättning gäller bara egendom som innehafts av institutet
som ett led i utförandet av en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § eller 3
kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

5 § Om en filial till ett utländskt företag är ansluten till det svenska
investerarskyddet, gäller vad som i 4 § sägs om konkurs om en
myndighet i institutets hemland meddelat ett beslut som är direkt
föranlett av institutets finansiella ställning och som medför att tillgångar
som institutet innehar är indisponibla.

6 § Ersättning för likvida medel skall även omfatta ränta till och med
dagen för konkursbeslutet.
Ersättning för finansiella instrument skall utgå med belopp som
motsvarar instrumentens marknadsvärde vid tidpunkten för konkurs-
beslutet. Om instrumentet är föremål för marknadsmässig omsättning
med regelbundna noteringar om avslut skall marknadsvärdet anses uppgå
till det vid tidpunkten för konkursbeslutet senast noterade värdet.
Ersättning för krav som är angivet i annat lands valuta skall omräknas
till svenska kronor enligt den kurs som gällde vid tidpunkten för
konkursbeslutet.

7 § Investeraren har rätt till ersättning för sina krav enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor för varje institut.

8 § Om investeraren anlitat institutet helt eller delvis för annans räkning,
skall rätten till ersättning tillkomma den för vars räkning detta har skett.
Rätten till ersättning skall i sådant fall prövas som om denna person själv
anlitat institutet.
Om det inte går att konstatera för vems räkning institutet anlitades, får
prövningen i stället ske som om investeraren anlitat institutet för egen
räkning.

9 § Om ett institut utesluts från investerarskyddet eller av annan
anledning inte längre är anslutet till skyddet, gäller detta ändå gentemot
investerarna till dess att förhållandet mellan institutet och investerarna
har avslutats.

Undantag från investerarskyddet

10 § För banker och för värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap 4 §
första stycket 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse att ta emot
kunders medel på konto omfattar investerarskyddet bara finansiella in-
strument. För sådana institut gäller i övrigt lagen (1995:1571) om in-
sättningsgaranti.
Investerarskyddet omfattar inte tillgångar som ingår i en fond enligt
lagen (1990:1114) om värdepappersfonder eller tillgångar som omfattas
av lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.

11 § Från investerarskyddet skall följande investerare vara undantagna,
nämligen
1. värdepappersbolag och utländska värdepappersföretag,
2. svenska banker och utländska bankföretag,
3. kreditmarknadsföretag,
4. försäkringsföretag,
5. pensionsstiftelser och andra fonder för pensionssparande,
6. statliga och kommunala myndigheter,
7. överstatliga organ,
8. företag som ingår i samma koncern som institutet, samt
9. företag som för det senast avslutade räkenskapsåret hade
a) en balansomslutning som översteg tjugofem miljoner kronor och
b) en nettoomsättning som översteg femtio miljoner kronor.

Svenska instituts filialer utomlands

12 § Ett svenskt instituts anslutning till investerarskyddet omfattar även
institutets verksamhet vid en filial i ett annat land inom EES.
En investerare som anlitar ett svenskt instituts filial i ett annat land
inom EES får inte ett förmånligare skydd än vad som skulle ha gällt
enligt ett motsvarande skyddssystem i det andra landet.

Utländska företags filialer i Sverige

13 § Ett företag från ett annat land inom EES som bedriver
värdepappersrörelse i Sverige från en filial har rätt att ansluta sin
verksamhet i filialen till det svenska investerarskyddet för komplette-
ringsskydd. Detsamma gäller filialer till företag från andra länder, om
filialen inte behöver vara ansluten till det svenska investerarskyddet för
att få bedriva värdepappersrörelse här i landet.
Investerarskyddsföretaget svarar inte för ersättning till investeraren till
den del ersättning kan utgå från investerarskyddet i institutets hemland.

Utbetalning av ersättning

14 § Investerarskyddsföretaget är ansvarigt mot investerarna för deras
rätt till ersättning från investerarskyddet. I den mån utbetalning skett
enligt denna lag övertar investerarskyddsföretaget investerarens fordran
mot institutet.

15 § Om ett institut försätts i konkurs skall investerarskyddsföretaget in-
formera investerarna om vad de har att iaktta för att ta tillvara sin rätt till
ersättning.

16 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall fram-
ställa sitt krav till investerarskyddsföretaget senast tolv månader från
dagen för konkursbeslutet. Investerare som inte framställt krav inom den
tiden förlorar sin rätt till ersättning.
För en investerare som varit förhindrad att framställa sitt krav inom
den tid som sägs i första stycket, börjar tidsfristen i stället löpa när
hindret upphör.
17 § Om ett institut har försatts i konkurs skall konkursförvaltaren lämna
de uppgifter till investerarskyddsföretaget som behövs för att företaget
skall kunna ta ställning till investerarnas krav på ersättning.

18 § Sedan investerarskyddsföretaget fattat beslut om ersättning till en
investerare får denne begära att även Insättningsgarantinämnden prövar
frågan. En sådan begäran skall ha getts in till nämnden inom en månad
från det att investeraren fick del av investerarskyddsföretagets beslut.
Om investerarskyddsföretaget inte har fattat något ersättningsbeslut
inom sex månader från den tidpunkt då kravet framställdes får
investeraren begära förklaring av Insättningsgarantinämnden att ärendet
onödigt uppehålls. Om investerarskyddsföretaget inte har meddelat beslut
inom tre månader från det att en sådan förklaring avgetts skall det anses
som om kravet har avslagits.

19 § Insättningsgarantinämndens beslut om rätt till ersättning får
verkställas enligt utsökningsbalken.
Beslutet får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings-
tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § Investerarskyddsföretaget skall betala ersättning till investerare så
snart som möjligt, dock senast tre månader efter det att ersättningen
slutligt har fastställts. Om investerarskyddsföretaget bara beslutat om
utbetalning av en del av det belopp som investeraren har begärt, skall
kravet i den delen anses slutligt fastställt genom investerarskyddsföre-
tagets beslut.
Insättningsgarantinämnden får medge att tidsfristen enligt första
stycket förlängs med högst tre månader om det föreligger synnerliga skäl.

21 § Om den som tagit emot ersättning genom oriktiga uppgifter eller på
annat sätt har orsakat att utbetalning skett obehörigt eller med för högt
belopp, skall återbetalning ske av vad som har betalats ut för mycket
tillsammans med ränta beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall har tagit
emot ersättning obehörigt eller med för högt belopp och skäligen borde
ha insett detta. Ränta skall i sådana fall beräknas enligt 5 § räntelagen.
Beslut om återbetalning enligt första och andra styckena fattas av
Insättningsgarantinämnden efter begäran från investerarskyddsföretaget
och får verkställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.

Tillstånd

22 § Investerarskydd enligt denna lag får tillhandhållas endast efter
tillstånd av Finansinspektionen. Tillstånd får lämnas om
investerarskyddet kan antas komma att uppfylla långsiktiga krav på en
tillfredsställande finansiering och en rimlig betalningsberedskap samt i
övrigt bedrivas i enlighet med denna lag.
Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd om investerarskyddsföre-
taget bryter mot denna lag.

23 § Till en ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamheten, särskilt avseende organisation, finansiering och hantering
av investerares krav på ersättning.

Tillsyn

24 § Investerarskyddsföretaget står under Finansinspektionens tillsyn.
Företaget skall lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed
sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

25 § Ett beslut om ändring i något av de förhållanden som legat till grund
för tillståndet till verksamheten får inte verkställas innan Finansinspek-
tionen har underrättats om ändringen.

Investerarskyddsföretagets verksamhet

26 § Varje institut skall kunna ansluta sig till investerarskyddet på villkor
som varken hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på
värdepappersmarknaden.

27 § Investerarskyddsföretaget skall ha en tillfredsställande finansiering
och en rimlig betalningsberedskap.

28 § Överskott i investerarskyddsföretagets verksamhet får endast
användas till att finansiera investerarskyddet.

29 § Investerarskyddsföretaget får inte driva annan verksamhet än sådan
som är av omedelbar betydelse för investerarskyddet. Företaget får
därvid inte tillhandahålla investerarskydd på andra villkor för
investerarna än vad som följer av denna lag.

30 § Varje institut skall informera sina investerare om investerarskyddet.

Avgifter

31 § Instituten skall bekosta investerarskyddsföretagets verksamhet
genom avgifter till företaget.
Avgifterna för instituten skall bestämmas efter verksamhetens
omfattning. Grunderna för beräkningen av avgifterna skall framgå av en
generellt utformad avgiftsplan som investerarskyddsföretaget upprättar.

32 § Investerarskyddsföretaget skall bekosta Finansinspektionens
verksamhet föranledd av denna lag genom avgifter enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar.

33 § Investerarskyddsföretaget skall bekosta Insättningsgarantinämndens
verksamhet som gäller investerarskyddet genom avgifter enligt före-
skrifter som regeringen meddelar.

Uteslutning av institut

34 § Om ett institut som är anslutet till investerarskyddet inte betalar
ålagd avgift till investerarskyddet eller i övrigt underlåter att fullgöra
sina skyldigheter mot investerarskyddsföretaget, skall företaget
underrätta Finansinspektionen om detta. Om det gäller en filial till ett
företag hemmahörande i ett annat land inom EES skall inspektionen
underrätta tillsynsmyndigheten i det landet.
Investerarskyddsföretaget får förelägga institutet att vidta rättelse. Om
föreläggandet inte följs får investerarskyddsföretaget, med Finansin-
spektionens medgivande, besluta om uteslutning av institutet från
investerarskyddet.
Ett sådant beslut får verkställas ett år från beslutet om uteslutning, om
institutet då fortfarande inte vidtagit rättelse och om Finansinspektionen
bekräftar sitt medgivande.

35 §Om investerarskyddsföretaget upphör med sin verksamhet gäller
företagets skyldigheter enligt denna lag ändå till dess att ett nytt investe-
rarskydd har anordnats.
Tillgångarna i det investerarskyddsföretag som upphör med verksam-
heten får inte utan Finansinspektionens tillstånd disponeras för andra
ändamål än nödvändiga kostnader för att upprätthålla investerarskyddet.
Tillstånd får ges när investerarskyddet är tillfredsställande anordnat i
annan form.

Bemyndiganden

36 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektio-
nen får meddela närmare föreskrifter om
1. vad en ansökan om tillstånd att bedriva investerarskyddsverksamhet
skall innehålla,
2. vad investerarskyddsföretaget har att iaktta på grund av 24 §,
3. utformningen av information enligt 15 och 30 §§ och
4. förhållanden till utländska investerarskydd.

Sekretess

37 § Investerarskyddsföretagets ställföreträdare eller anställda får inte
obehörigen röja förhållanden som rör enskilda investerares ekonomiska
eller personliga förhållanden.

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 september 1998

Lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap
7 §
Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§
får efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från
filial.
Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om företaget står
under betryggande tillsyn av
myndighet eller något annat
behörigt organ i hemlandet och
den planerade verksamheten här i
landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse.

Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om
1. företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,
2. filialen omfattas av inve-
sterarskydd enligt vad som anges i
5 kap. 5 §, och
3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse.
Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om filialen omfattas
av ett utländskt investerarskydd
med en ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt
lagen (1998:000) om
investerarskydd. Ersättningen från
ett sådant investerarskydd får inte
heller avse fler slag av tillgångar
eller betalas till andra investerare
än vad som anges i den lagen.

5 kap.

4 §
Svenska värdepappersinstitut skall
vara anslutna till ett inve-
sterarskydd enligt lagen
(1998:000) om investerarskydd.

5 §
Filial till företag som är hemma-
hörande i ett land utanför EES
som driver värdepappersrörelse
här i landet skall för denna
verksamhet vara ansluten till det
investerarskyddet som avses i 4 §,
om inte verksamheten redan
omfattas av ett motsvarande skydd
i ett annat land som ger filialens
kunder en rätt till ersättning som
minst motsvarar de krav som
gäller inom EES.
En filial som avses i första
stycket och som enligt vad där
sägs inte behöver vara ansluten
till det svenska investerarskyddet,
skall tillhandahålla information åt
kunderna om det skydd som gäller
för dem enligt skyddssystemet i det
andra landet.

5 §

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag
skall ha en försäkring för ska-
deståndsskyldighet som de kan
komma att ådra sig vid utförande
av tjänster i rörelsen. Närmare
föreskrifter om sådan försäkring
får meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
finansinspektionen.

6 §

Ett värdepappersbolag och ett
utländskt värdepappersföretag
skall ha en försäkring för ska-
deståndsskyldighet som de kan
komma att ådra sig vid utförande
av tjänster i rörelsen. Närmare
föreskrifter om sådan försäkring
får meddelas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
finansinspektionen.

6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att
driva värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtill-
ståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning.
Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.

Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 skall återkallas av
inspektionen om insättningar hos filialen omfattas av en utländsk garanti
som har en högsta ersättningsnivå som överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, eller ersättningen avser fler
slag av insättningar eller betalas till andra insättare än vad som anges i
den lagen.

Om filialen utesluts från
investerarskydd efter att ha varit
ansluten till detta enligt 1 § första
stycket lagen om investerarskydd,
får inspektionen återkalla
tillståndet.
Om filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra
stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till filialetablering inte
skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får inspektionen, om
värdepappersföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen om
insättningsgaranti, förelägga värdepappersföretaget att vidta rättelse med
förklaring att filialtillståndet annars skall återkallas. Har värdepappers-
företaget inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet får
inspektionen återkalla tillståndet.

Om filialtillståndet återkallas
gäller 9 a § andra och tredje
styckena i tillämpliga delar.

Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där
företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna
paragraf.

9 §
Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om:
1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan
förklarat sig avstå från tillståndet,
2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har
drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att
utöva sådan rörelse som tillståndet avser.

4. institutet inte längre är an-
slutet till ett sådant investerar-
skydd som avses i 5 kap. 4 §.
Ett värdepappersbolags tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5
skall återkallas av inspektionen om bolaget inte fullgjort sina skyldig-
heter enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, och inte vidtagit
rättelse inom ett år efter det att inspektionen har förelagt värdepappers-
bolaget att fullgöra sina skyldigheter med förklaring att värdepappers-
bolagets tillstånd annars kan komma att återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:
1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i 5
kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller
2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör
eller dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.
I fall som avses i tredje stycket 2 får tillstånd återkallas bara om
Finansinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i
styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och
han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader
gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller
dennes ställföreträdare.
______________

Bankrörelselagen (1987:617)

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
7 §
Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Under-
rättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket.
Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäckningsgrad samt uppgift
om den insättningsgaranti som
gäller för insättare i banken.

Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäckningsgrad samt uppgift
om den insättningsgaranti och, i
förekommande fall, det investe-
rarskydd som gäller för bankens
kunder.
När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.
Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall
inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att
underrättelsen mottogs.

7 b §
Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till
Finansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats,
skall banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det
andra landet minst en månad innan ändringarna genomförs.
Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall
inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att
underrättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det
andra landet skall genast underrättas om beslutet.
Om insättningsgarantin som
avses i 7 § andra stycket ändras,
skall Finansinspektionen under-
rätta den behöriga myndigheten i
det land där filialen finns om
ändringen.
Om insättningsgarantin eller
investerarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall
Finansinspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.
Lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag betyder
1. institut: en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett
svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har
tillstånd att ta emot kunders medel på konto,
2. insättare: den som har en insättning i ett institut,
3. insättning: nominellt be-
stämda tillgodohavanden som är
tillgängliga för insättaren med
kort varsel,

3. insättning: tillgodohavanden
som är nominellt bestämda och
tillgängliga för insättaren med
kort varsel samt, om fordringen
härrör från en tjänst inom
institutets värdepappersrörelse,
andra fordringar på likvida medel,
4. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Sekretesslagen (1980:100)
8 kap.

25 § Sekretess gäller i Insättningsgarantinämndens behandling av
ärenden enligt lagen (1998:000) om investerarskydd för uppgift om
1. affärs- eller driftförhållanden hos ett institut, om det kan antas att
institutet lider skada om uppgiften röjs,
2. ekonomiska eller personliga förhållanden för en investerare.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Lagen (1995:1592) om skatteregler för ersättning från
insättningsgaranti
Lagen (1995:1592) om skatteregler för ersättning från insättningsgaranti
och investerarskydd

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Ersättning som betalas ut av
Insättningsgarantinämnden enligt
lagen (1995:1571) om insätt-
ningsgaranti skall vid inkomstbe-
skattningen behandlas som om
ersättningen betalats av det institut
hos vilket insättningen finns.
Ersättningen skall i första hand
anses utgöra ersättning för insatt
kapitalbelopp. Till den del
ersättningen avser upplupen ränta,
skall den vid inkomst-
beskattningen behandlas som
inkomstränta.

Vid återbetalning av ersättning
enligt 18 § lagen om insättnings-
garanti skall den del av ett åter-
betalat belopp som inte avser
ersättning för det insatta kapital-
beloppet jämställas med ränteut-
gift.

Ersättning för insättningar och
andra likvida medel som betalas ut
av insättningsgarantinämnden
enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti eller av ett
investerarskyddsföretag enligt
lagen (1998:000) om investerar-
skydd skall vid inkomstbeskattning
behandlas som om ersättningen
betalats av det institut hos vilket
insättningen eller de likvida
medlen finns.
Ersättning som avses i första
stycket skall i första hand anses
utgöra ersättning för kapitalbe-
lopp. Till den del ersättningen
avser upplupen ränta skall den vid
inkomstbeskattningen behandlas
som inkomstränta.
Vid återbetalning av ersättning
enligt 18 § lagen om in-
sättningsgaranti eller 21 § lagen
om investerarskydd skall den del
av ett återbetalat belopp som inte
avser ersättning för det insatta
kapitalbeloppet jämställas med
ränteutgift.

Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet SOU 1997:125 Ett svenskt
investerarskydd avgetts av Riksbanken, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Riksgäldskontoret,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket,
Insättningsgarantinämnden, Konkurrensverket, Konsumentverket,
Aktiefrämjandet, Allmänna pensionsfonden, första-tredje fonstyrelserna,
Allmänna pensionsfonden, fjärde fondstyrelsen, Finansbolagen förening,
Fondbolagens förening, Fristående Sparbankers Riksförbund,
Konkursförvaltarkollegiernas förening, OM Stockholm AB, Stockholms
Fondbörs AB, Stockholms Handelskammare, Svenska Bankföreningen,
Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges
Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Bankkunders Riksförbund, Sveriges
Försäkringsförbund och Sveriges Industriförbund.

Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om investerarskydd
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning för förlust av
investerares finansiella instrument och medel hos ett värdepappersinstitut
(investerarskydd).
Frågor om investerarskyddet handläggs av Insättningsgarantinämnden.

Definitioner

2 § I denna lag betyder
1. värdepappersinstitut, värdepappersbolag och värdepappersrörelse:
detsamma som anges i 1 kap. 2 § lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse,
2. investerare: den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av
en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs,
3. investeringstjänst: en sådan tjänst som avses i 1 kap. 3 § första
stycket och 3 kap. 4 § första stycket 2 och 3 lagen om
värdepappersrörelse, 2 kap. 2 § första stycket 9 bankrörelselagen
(1987:617) samt 14 § lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
4. finansiella instrument: detsamma som anges i 1 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument.

Investerarskyddets omfattning

3 § Investerarskyddet omfattar
1. finansiella instrument som tillhör en investerare och som ett svenskt
värdepappersinstitut eller en filial i Sverige till ett utländskt
värdepappersinstitut förfogar över i samband med att en
investeringstjänst utförs, och
2. medel som ett svenskt värdepappersinstitut eller en filial i Sverige
till ett utländskt värdepappersinstitut har tagit emot med
redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs.
Rätt till ersättning enligt denna lag föreligger inte om medlen kan
ersättas enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

4 § Ett svenskt värdepappersinstitut tillhör investerarskyddet enligt denna
lag.
Investerarskyddet omfattar även tillgångar enligt 3 § hos ett svenskt
värdepappersinstituts filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Det svenska investerarskyddets nivå och
omfattning överstiger i sådana fall inte det skydd som gäller i det landet.
Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett svenskt
värdepappersinstitut besluta om att skyddet enligt denna lag skall omfatta
även tillgångar enligt 3 § som finns hos en filial till institutet i ett land
utanför EES.

5 § Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt
värdepappersinstitut besluta att institutets filial i Sverige skall tillhöra
investerarskyddet, om filialen inte tillhör ett investerarskydd i ett annat
land som minst motsvarar de krav som gäller inom EES.
När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
stycket avdrag göras för den ersättning en investerare som anlitat filialen
kan få från ett investerarskydd i institutets hemland.

6 § Insättningsgarantinämnden får på ansökan av ett utländskt
värdepappersinstitut från ett land inom EES besluta att institutets filial i
Sverige skall tillhöra det svenska investerarskyddet som komplettering
till det skydd som gäller för institutet i hemlandet (kompletteringsskydd).
Detsamma gäller för ett utländskt värdepappersinstitut från ett land
utanför EES, om dess filial i Sverige tillhör ett skydd i hemlandet som
uppfyller minst de krav som gäller inom EES.
När ersättning fastställs enligt denna lag skall i fall som avses i första
och andra styckena avdrag göras för den ersättning en investerare som
anlitat filialen kan få från skyddet i institutets hemland.

Ersättning från investerarskyddet

7 § En investerare har rätt till ersättning från investerarskyddet om ett
värdepappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och
investeraren inte från institutet kan få ut finansiella instrument eller
medel som avses i 3 §.
Om en filial till ett utländskt värdepappersinstitut tillhör
investerarskyddet, har investerare som anlitat filialen även rätt till
ersättning om en behörig myndighet i institutets hemland förklarat att
finansiella instrument och medel hos institutet inte är tillgängliga. Vad
som sägs i denna lag om konkursbeslut skall i sådana fall tillämpas på
motsvarande sätt.

8 § Ersättning för finansiella instrument skall lämnas med belopp som
motsvarar instrumentens marknadsvärde vid utgången av den dag
konkursbeslutet meddelas. Om instrumenten är föremål för kurssättning
skall, om inte annat framgår, marknadsvärdet anses uppgå till den senast
noterade betalkursen eller, om sådan inte finns, senast noterade
köpkursen.
Om rätt till ränta finns enligt lag eller avtal, skall ersättning för medel
även omfatta ränta till och med dagen för konkursbeslutet.
Finansiella instrument eller medel som är angivna i ett annat lands
valuta skall räknas om till svenska kronor enligt den senaste köpkurs som
gällde dagen för konkursbeslutet.

9 § En investerare har rätt till ersättning enligt denna lag med
sammanlagt högst 250 000 kronor för varje värdepappersinstitut.

10 § Om en person har anlitat ett värdepappersinstitut helt eller delvis för
någon annans räkning, skall denne ha rätten till ersättning. Rätten till
ersättning skall i sådant fall prövas som om den personen själv har anlitat
institutet.
Bestämmelserna i första stycket skall inte tillämpas på andelsägare i en
värdepappersfond enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

11 § Om de finansiella instrument eller medel som ersättningen avser är
pantsatta, skall panthavaren ha panträtt i ersättningen.

Undantag från investerarskyddet

12 § Investerarskyddet gäller inte för tillgångar som omfattas av lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande.

13 § Ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet kan inte få
ersättning från detta.

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har
varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §§ brottsbalken,
skall inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Utredning och utbetalning av ersättning

15 § En investerare som vill ha ersättning enligt denna lag skall
framställa sitt krav till Insättningsgarantinämnden senast ett år från dagen
för konkursbeslutet. Har investeraren inte framställt sitt krav inom denna
tid är rätten till ersättning förlorad.
Om investeraren har varit förhindrad att framställa sitt krav inom den
tid som anges i första stycket, börjar tidsfristen i stället att löpa när
hindret upphör.

16 § Om förvaltaren i ett värdepappersinstituts konkurs finner att en
investerare kan ha rätt till ersättning från investerarskyddet, skall
förvaltaren genast informera investeraren om detta. Förvaltaren skall
också lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden
behöver för att kunna ta ställning till en investerares ersättningskrav.

17 § Insättningsgarantinämnden skall betala ut ersättning till en
investerare snarast möjligt och senast två veckor efter det att ersättningen
slutligt har fastställts.

18 § Om åtal har väckts för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §§
avseende viss tillgång och ersättning begärs för tillgången, skall
Insättningsgarantinämnden besluta att ersättning tills vidare inte skall
betalas ut.

Återbetalning av ersättning

19 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat
att ersättning betalats ut med för högt belopp, skall återbetalning ske av
vad som har betalats ut för mycket tillsammans med ränta beräknad
enligt 6 § räntelagen (1975:635).
Återbetalning skall också ske om någon i annat fall har tagit emot
ersättning med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta. Ränta
skall i sådana fall betalas enligt 5 § räntelagen.
Beslut enligt första och andra styckena fattas av
Insättningsgarantinämnden och får verkställas enligt utsökningsbalken.
Om det finns särskilda skäl, får återbetalningsskyldighet enligt första
och andra styckena efterges helt eller delvis.

Information

20 § Ett värdepappersinstitut skall informera sina kunder om
1. det skydd som gäller hos institutet för tillgångar som avses i 3 §,
2. den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och
3. formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.
Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket.
I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första
stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt
gäller marknadsföringslagen (1995:450).

Övertagande av fordran

21 § I fråga om ersättningar som har betalats ut från investerarskyddet
träder staten in i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet. Vid
utdelning i institutets konkurs har statens och investerarens fordringar
inbördes lika rätt.
När ett utländskt skyddssystem har betalat ut ersättning med anledning
av att ett svenskt värdepappersinstitut försatts i konkurs, inträder det
utländska skyddssystemet i investerarens rätt mot värdepappersinstitutet.
Vid utdelning i institutets konkurs har det utländska skyddssystemets och
investerarens fordringar inbördes lika rätt.

22 § Om en investerare har rätt till ersättning enligt en ansvarsförsäkring
som har tecknats av ett värdepappersinstitut och om ersättning har
betalats ut enligt denna lag för de tillgångar som försäkringsersättningen
avser, inträder staten intill det utgivna beloppet i investerarens rätt till
ersättning enligt ansvarsförsäkringen.
Om en investerare har rätt till skadestånd enligt 7 kap. 2 § lagen
(1998:000) om kontoföring av finansiella instrument och ersättning har
betalats ut från investerarskyddet för de tillgångar som skadestånder
avser, inträder staten intill det utgivna beloppet i investerarens rätt till
ersättning enligt den lagen.

Ingripanden

23 § Insättningsgarantinämnden skall underrätta Finansinspektionen, om
ett värdepappersinstitut som tillhör investerarskyddet inte fullgör sina
skyldigheter enligt denna lag.

24 § Om en filial som avses i 6 § första stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
skall Insättningsgarantinämnden underrätta tillsynsmyndigheten i
institutets hemland om detta. Nämnden skall samarbeta med den
tillsynsmyndigheten i fråga om åtgärder som vidtas för att säkerställa att
institutet fullgör sina skyldigheter.
Om institutet ändå inte fullgör sina skyldigheter får nämnden förelägga
institutet att vidta rättelse inom viss tid, dock minst ett år. Institutet skall

erinras om att skyddet inte längre skall gälla för filialen, om institutet inte
fullgör sina skyldigheter. Har institutet inte vidtagit rättelse inom
föreskriven tid får nämnden besluta att skyddet inte längre skall gälla för
filialen. Ett sådant beslut får meddelas endast om tillsynsmyndigheten i
institutets hemland har samtyckt till beslutet.

25 § Om en filial som avses i 6 § andra stycket tillhör investerarskyddet
och värdepappersinstitutet inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag,
får Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom
viss tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta
att skyddet inte längre skall gälla för filialen. Sådant beslut får meddelas
först sedan tillsynsmyndigheten i institutets hemland har underrättats.

26 § Om ett svenskt värdepappersinstituts filial i ett land utanför EES
tillhör investerarskyddet enligt 4 § tredje stycket och institutet inte
fullgör de skyldigheter som enligt denna lag gäller för filialen, får
Insättningsgarantinämnden förelägga institutet att vidta rättelse inom viss
tid. Har rättelse inte skett inom föreskriven tid får nämnden besluta att
skyddet inte längre skall gälla för filialen. Har nämnden beslutat att
skyddet inte längre skall gälla, skall nämnden underrätta
Finansinspektionen och tillsynsmyndigheten i det land där filialen finns
om beslutet.

27 § När Insättningsgarantinämnden har beslutat att investerarskyddet
inte längre skall gälla för tillgångar hos ett värdepappersinstitut, skall
institutet informera berörda investerare om beslutet.

28 § Ett beslut om att skyddet inte längre skall gälla hos ett
värdepappersinstitut inverkar inte på skyddet av de tillgångar som
omfattades av skyddet när beslutet meddelades. Motsvarande gäller när
Finansinspektionen återkallat en oktroj eller ett tillstånd att driva
värdepappersrörelse.

Avgifter och säkerställande av utbetalningar

29 § De institut som tillhör investerarskyddet skall betala avgifter till
Insättningsgarantinämnden.
Institutens sammanlagda avgifter skall motsvara vad som är
nödvändigt för en långsiktig finansiering av skyddet och för att täcka
nämndens administrationskostnader.
Nämnden fastställer de närmare grunderna för hur avgiften skall
beräknas. Vid beräkningen skall nämnden beakta hur stor andel skyddade
tillgångar som finns hos institutet jämfört med samtliga skyddade
tillgångar.

30 § Om skyddet för ett institut börjar eller upphör att gälla under ett
löpande kalenderår får Insättningsgarantinämnden ta hänsyn till detta när
avgiften för skyddet fastställs.

31 § Avgifter och andra medel som Insättningsgarantinämnden förvaltar
skall placeras på räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Medlen får
endast användas för utbetalning av ersättning enligt denna lag och för att
täcka nämndens administrationskostnader för skyddet.
Om de medel som finns på konto hos Riksgäldskontoret inte räcker till
för att betala ut ersättningar eller om ersättningar inte kan betalas på
annat sätt, får Insättningsgarantinämnden låna medel i Riksgäldskontoret.

32 § Ett värdepappersinstitut som omfattas av investerarskyddet skall
lämna de uppgifter till Insättningsgarantinämnden som nämnden behöver
för att fastställa institutets avgift och i övrigt för sin verksamhet enligt
denna lag.

Överklagande

33 § Insättningsgarantinämndens beslut enligt denna lag får överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden
som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av
länsrättens avgörande.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999 utom i fråga om 14 och 18 §§,
som träder i kraft den 1 juli 1999.

Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4, 7 och 7 b §§ samt 7 kap. 18 § bank-
rörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen driva bankrörelse från filial eller
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva verksamhet, som
huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från
kontor eller annat fast driftställe (representationskontor).
Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 skall lämnas om
1. den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund bankverksamhet, och
2. insättningar hos filialen omfattas av garantin enligt lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti eller av en utländsk garanti som
omfattar insättningar som anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har
en högsta ersättningsnivå som inte understiger ett belopp motsvarande
20 000 ecu innan det i förekommande fall har gjorts avdrag för en
självrisk med högst 10 procent av en enskild insättares garanterade
insättning.
Tillstånd till filialetablering får
inte lämnas om insättningar hos
filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå
som överstiger den som gäller
enligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen får inte heller avse
fler slag av insättningar eller
betalas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det inte behövs någon
ytterligare bank.

7 §
Ett bankaktiebolag som avser att inrätta filial i ett annat land inom EES
skall underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Under-
rättelsen skall innehålla den information som anges i 6 § andra stycket.
Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäckningsgrad samt uppgift
om den insättningsgaranti som
gäller för insättare i banken.

Om det inte finns skäl att ifråga-
sätta bankens administrativa
struktur eller finansiella situation,
skall Finansinspektionen inom tre
månader från det att underrättelsen
mottogs vidarebefordra den till
den behöriga myndigheten i det
land där filialen skall inrättas. Till
underrättelsen skall inspektionen
foga uppgift om storleken av
bankens kapitalbas och
kapitaltäckningsgrad samt uppgift
om den insättningsgaranti och det
investerarskydd som gäller för
bankens kunder.
När Finansinspektionen vidarebefordrar underrättelsen enligt andra
stycket, skall inspektionen underrätta banken om detta.
Om Finansinspektionen finner att det inte finns förutsättningar för att
vidarebefordra den underrättelse som avses i andra stycket, skall
inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att
underrättelsen mottogs.

7 b §
Om något av de förhållanden som angetts i bankens underrättelse till
Finansinspektionen enligt 7 § skall ändras efter det att filialen inrättats,
skall banken underrätta inspektionen och den behöriga myndigheten i det
andra landet minst en månad innan ändringen genomförs.
Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göras, skall
inspektionen meddela beslut om det inom en månad från det att under-
rättelsen kom in till inspektionen. Den behöriga myndigheten i det andra
landet skall genast underrättas om beslutet.
Om insättningsgarantin som
avses i 7 § andra stycket ändras,
skall Finansinspektionen under-
rätta den behöriga myndigheten i
det land där filialen finns om
ändringen.

Om insättningsgarantin eller
investerarskyddet som avses i 7 §
andra stycket ändras, skall Finans-
inspektionen underrätta den
behöriga myndigheten i det land
där filialen finns om ändringen.

7 kap.
18 §
Om ett bankföretag, som är hemmahörande i ett land utanför EES, driver
bankrörelse från filial här i landet och därvid överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att utöva
bankverksamhet, får Finansinspektionen återkalla filialtillståndet eller,
om det är tillräckligt, meddela varning.
Ett filialtillstånd skall också
återkallas om
- insättningar hos filialen
omfattas av en utländsk garanti
som har en högsta ersättningsnivå
som överstiger den som gäller
enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti, eller
- ersättningen avser fler slag av
insättningar, eller
- betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.

Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut
enligt 3 § andra stycket lagen om insättningsgaranti och tillstånd till
filialetablering inte skulle ha meddelats utan ett sådant beslut, får
inspektionen, om bankföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen
om insättningsgaranti, förelägga bankföretaget att vidta rättelse med
förklaring att filialtillståndet annars skall återkallas. Har bankföretaget
inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får inspektionen
återkalla tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas gäller 16 § tredje och fjärde styckena i
tillämpliga delar.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där
bankföretaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av
denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 och 7 §§ samt 6 kap. 8 d och 9 §§
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får
meddelas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse.

Tillstånd för ett bankinstitut att
driva värdepappersrörelse får
meddelas endast om den planerade
verksamheten kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse och institutet
tillhör ett investerarskydd som
motsvarar minst de krav som
gäller inom EES.

7 §
Andra utländska företag än sådana som avses i 1 kap. 3 c och 3 d §§ får
efter tillstånd av Finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial.
Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om företaget står
under betryggande tillsyn av
myndighet eller något annat
behörigt organ i hemlandet och
den planerade verksamheten här i
landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse
Tillstånd till filialetablering
skall lämnas om
1. företaget står under be-
tryggande tillsyn av myndighet
eller något annat behörigt organ i
hemlandet,
2. filialen tillhör ett inve-
sterarskydd som minst motsvarar
de krav som gäller inom EES, och
3. den planerade verksamheten
här i landet kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund
värdepappersrörelse.

6 kap.
8 d §
Om ett utländskt företag, som är hemmahörande i ett land utanför EES,
driver värdepappersrörelse från filial här i landet och därvid överträder en
bestämmelse som avses i 7 § eller på annat sätt visar sig olämpligt att
driva värdepappersrörelse, får Finansinspektionen återkalla filialtill-
ståndet eller, om det är tillräckligt, meddela varning.
Ett tillstånd enligt 3 kap. 4 §
första stycket 4 och 5 skall
återkallas av inspektionen om
insättningar hos filialen omfattas
av en utländsk garanti som har en
högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt
lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti, eller ersättningen avser
fler slag av insättningar eller
betalas till andra insättare än vad
som anges i den lagen.
Om filialen omfattas av garanti
till följd av ett beslut enligt 3 §
andra stycket lagen om
insättningsgaranti och tillstånd till
filialetablering inte skulle ha
meddelats utan ett sådant beslut,
får inspektionen, om värdepap-
persföretaget inte fullgör sina
skyldigheter enligt lagen om
insättningsgaranti, förelägga
värdepappersföretaget att vidta
rättelse med förklaring att
filialtillståndet annars skall
återkallas. Har värdepappers-
företaget inte vidtagit rättelse inom
ett år från föreläggandet får
inspektionen återkalla tillståndet.

Om filialen omfattas av garanti
till följd av ett beslut enligt 3 §
andra stycket lagen om
insättningsgaranti eller
investerarskydd till följd av ett
beslut enligt 5 § lagen (1999:000)
om investerarskydd och tillstånd
till filialetablering inte skulle ha
meddelats utan ett sådant beslut,
får Finansinspektionen, om
värdepappersföretaget inte fullgör
sina skyldigheter enligt de
lagarna, förelägga värdepappers-
företaget att vidta rättelse med
förklaring att filialtillståndet
annars skall återkallas. Har
värdepappersföretaget inte vidtagit
rättelse inom ett år från före-
läggandet får inspektionen
återkalla tillståndet.
Om filialtillståndet återkallas
tillämpas 9 a § andra och tredje
styckena.
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i det land där
företaget har sitt säte om åtgärder som har vidtagits med stöd av denna
paragraf.

9 §
Tillstånd som enligt denna lag har lämnats ett svenskt värdepappersin-
stitut skall återkallas av Finansinspektionen om
1. institutet inte inom ett år från beviljande av tillstånd har börjat driva
sådan rörelse som tillståndet avser, eller om institutet dessförinnan
förklarat sig avstå från tillståndet,
2. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har
drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller
3. institutet genom att överträda denna lag eller föreskrift som
meddelats med stöd av lagen eller på annat sätt visat sig olämpligt att
utöva sådan rörelse som tillståndet avser.
Ett värdepappersbolags tillstånd
enligt 3 kap. 4 § första stycket 4
och 5 skall återkallas av
inspektionen om bolaget inte
fullgjort sina skyldigheter enligt
lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti, och inte
vidtagit rättelse inom ett år efter
det att inspektionen har förelagt
värdepappersbolaget att fullgöra
sina skyldigheter med förklaring
att värdepappersbolagets tillstånd
annars kan komma att återkallas.
Ett värdepappersbolags tillstånd
skall återkallas av inspektionen
om bolaget inte fullgjort sina
skyldigheter enligt lagen
(1999:000) om investerarskydd,
och inte vidtagit rättelse inom ett
år efter det att inspektionen har
förelagt värdepappersbolaget att
fullgöra sina skyldigheter med
förklaring att värdepappers-
bolagets tillstånd annars kan
komma att återkallas. Detsamma
gäller ett värdepappersbolags
tillstånd enligt 3 kap. 4 § första
stycket 4 och 5 om bolaget inte
fullgjort sina skyldigheter enligt
lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.
Ett värdepappersbolags tillstånd skall dessutom återkallas om:
1. bolagets kapitalbas understiger det minsta belopp som föreskrivs i
5 kap. 1 § andra stycket och bristen inte har täckts inom tre månader efter
det att den blev känd för bolaget, eller
2. någon som ingår i bolagets styrelse eller är verkställande direktör
eller dennes ställföreträdare inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 1 §
första stycket 4.
I fall som avses i tredje stycket 2 får tillstånd återkallas bara om
Finansinspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i
styrelsen eller är verkställande direktör eller dennes ställföreträdare och
han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid av högst tre månader
gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör eller
dennes ställföreträdare.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti
skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet.
Utdelning i institutets konkurs för
insättning som har ersatts enligt
garantin tillfaller staten intill detta
belopp.
När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i
anledning av att ett svenskt institut
försatts i konkurs inträder det
utländska garantisystemet i
insättarens rätt mot institutet.
Utdelning i institutets konkurs för
insättning som ersatts tillfaller det
utländska garantisystemet intill
detta belopp.
I fråga om utbetalade ersättningar
enligt garantin inträder staten i
insättarens rätt mot institutet. Vid
utdelning i institutets konkurs har
statens och investerarens
fordringar inbördes lika rätt.

När ett utländskt garantisystem
har betalat ut ersättning i
anledning av att ett svenskt institut
försatts i konkurs inträder det
utländska garantisystemet i
insättarens rätt mot institutet. Vid
utdelning i institutets konkurs har
det utländska skyddssystemets och
investerarens fordringar inbördes
lika rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-09-22

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 10 september 1998 (Finansdepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om investerarskydd,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Fredrik Ludwigs.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om investerarskydd

7 §

Enligt denna paragraf har en investerare rätt till ersättning om ett värde-
pappersinstitut försätts i konkurs och investeraren inte från institutet kan
få ut finansiella instrument eller medel som avses i 3 §.
Bestämmelsen rör ytterst frågan vilken typ av ansvar som ligger på
investerarskyddet. De beviskrav som kan ställas på investeraren för upp-
gifter om att han inte kan få ut instrumenten eller medlen från institutet
måste rimligen vara låga. Lagrådet noterar att enligt den allmänna mo-
tiveringen Insättningsgarantinämnden får kontrollera med konkursför-
valtaren anledningen till att denne inte lämnat ut egendomen och på
grundval av material och uppgifter som kan erhållas från förvaltaren göra
en egen bedömning. Det bör inte komma i fråga att investeraren för att få
ersättning från investerarskyddet tvingas föra en process med konkurs-
boet, om förvaltaren hävdar att separationsrätt inte föreligger.

10 och 12 §§

Att andelsägare i värdepappersfond inte har investerarskydd för sina an-
delar torde vara det i praktiken - med hänsyn till det stora antalet
fondsparare - viktigaste undantaget från skyddet. Det är från
informationssynpunkt viktigt att det återfinns under rubriken "Undantag
från investerarskyddet". Bestämmelsen i 10 § andra stycket bör därför
flyttas så att den placeras under nämnda rubrik. För att undvika
förskjutningar i paragrafindelningen kan den lämpligen placeras i samma
paragraf som undantaget för det individuella pensionssparandet, 12 §.

Vad som inte tas upp i lagrådsremissen är hur det föreslagna investerar-
skyddet förhåller sig till det premiepensionssystem som byggs upp inom
ramen för den nya inkomstgrundade ålderspensionen. Frågan om vad
som i detta hänseende skall gälla t.ex. beträffande Premiepensions-
myndigheten, Premiesparfonden och det statliga fondbolaget skulle enligt
Lagrådets mening behöva belysas. Skulle sådana överväganden, vilket
ligger nära till hands att anta, leda till att dessas verksamhet också skall
undantas bör diskuteras om detta inte skall komma till klart uttryck i
lagtexten.

20 §

Enligt sista stycket gäller marknadsföringslagen i fråga om bl.a. under-
låtelse att lämna information. Utformningen av stycket har hämtats från
motsvarande bestämmelse i lagen om insättningsgaranti som i sin tur har
som förebild 8 § konsumentkreditlagen. Avsikten är att genom hänvis-
ningen till marknadsföringslagen ge en möjlighet att med stöd av den
lagen tvinga fram information som i olika fall kan anses ha särskild bety-
delse från konsumentsynpunkt (prop. 1995/96:60 s. 72-74, 125-126).

Informationsfrågor faller därmed under Konsumentombudsmannens till-
syn, men kan också angripas av Finansinspektionen i fall då inspektionen
anser att den som omfattas av investerarskyddet inte fullgör sina skyldig-
heter enligt den nya lagen, t.ex. beträffande informationslämnande.

Visserligen har uttryckssättet i tredje stycket godtagits tidigare, men Lag-
rådet vill ändå väcka frågan om inte ordet "gäller" kan leda tanken till att
bestämmelserna i marknadsföringslagen exklusivt reglerar de sanktioner
som kan komma i fråga vid underlåtelse att lämna information m.m. För
att något mera tydliggöra att så inte är fallet skulle måhända ordet
"gäller" kunna bytas mot "finns bestämmelser i" marknadsföringslagen.

21 och 22 §§

I 21 och 22 §§ behandlas statens regressrätt när ersättning har betalats ut
från investerarskyddet. Enligt bestämmelserna inträder staten, sedan be-
talning skett, i investerarens rätt gentemot värdepappersinstitutet (21 §),
liksom i hans rätt till försäkringsersättning och skadestånd (22 §). Efter-
som ersättningen enligt lagen om investerarskydd är maximerad och det
därför inte är säkert, att investeraren får hela sin förlust täckt genom
detta, regleras också hur den inbördes konkurrensen mellan statens
regressfordran och investerarens resterande fordran skall lösas i ett fall
där värdepappersinstitutet, försäkringsgivaren eller annan ansvarig inte
kan, eller inte är skyldig att, ersätta den totala förlusten.

Såvitt avser rätten till utdelning i värdepappersinstitutets konkurs stadgas
i 21 § att statens och investerarens fordringar har inbördes lika rätt. Olika
lösningar kan i och för sig tänkas. En tillämpning av de principer som
framgår av reglerna i 5 kap. konkurslagen om utdelning för fordringar
med solidariskt betalningsansvar, vilka således gäller den inbördes rätten
till utdelning för en borgenär och en regressberättigad medgäldenär, t.ex.
en borgensman, med eller utan begränsat ansvar, som betalat en del av
skulden, skulle leda till att investeraren tillerkändes rätt till betalning ur
utdelningen före staten. Det kan här också nämnas att det, i det fall där en
skadevållare har en ansvarsförsäkring (jfr 22 § första stycket) och försäk-
ringsbeloppet inte räcker till att täcka både ett regresskrav från den
skadelidandes egen försäkringsgivare och den skadelidandes återstående
krav, anses att regresskravet bör få vika (se t.ex. Rodhe, Handbok i
sakrätt, 1985, s. 363, 484 och Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s.
286 f). I 28 § lönegarantilagen tillämpas en motsatt lösning, som ger
staten företräde. Lagrådet har ingen erinran mot den i lagrådsremissen
valda principen, som innebär att staten och investeraren vardera erhåller
utdelning i förhållande till storleken på sin fordran.

Den princip som kommer till uttryck i 22 § första stycket angående rätten
till ersättning enligt en ansvarsförsäkring, som har tecknats av ett värde-
pappersinstitut, harmonierar emellertid inte med den ståndpunkt som in-
tagits i 21 §. I 22 § har således en annan lösning valts beträffande kon-
kurrensen mellan staten och investeraren i en situation, där rätten till för-
säkringsersättning varit maximerad och investerarens totala förlust över-
stiger försäkringsbeloppet. Enligt motiven (avsnitt 8 och författnings-
kommentaren) synes tanken vara, att staten i detta fall skall tillerkännas
företrädesrätt framför investeraren. Lagtextens formulering ("inträder
staten intill det utgivna beloppet") är delvis hämtad från 28 § lönegaranti-
lagen och 19 § lagen om insättningsgaranti. Enligt Lagrådets mening kan
det i och för sig ifrågasättas om formuleringen är tillräckligt tydlig; även
formuleringen i lagen om insättningsgaranti har tidigare vållat uppenbara
tolkningssvårigheter (jfr t.ex. uttalandet angående företrädesrätten i prop.
1996/97:72 s. 37). Innebörden skulle bli klarare, om det angavs att staten
inträder "med företrädesrätt framför investeraren" intill det utgivna
beloppet. Frågan är emellertid, om det finns några bärande skäl som
motiverar en annan lösning beträffande rätten till försäkringsersättning
än den som valts beträffande rätten till utdelning i värdepappersinstitutets
konkurs. Det sagda gäller även rätten till skadestånd enligt 22 § andra
stycket, om full betalning i något fall inte skulle utgå. Frågan utvecklas
inte i motiven. Enligt Lagrådets mening bör rätten till ersättning
konstrueras på samma sätt i alla situationerna. Det synes härvid lämpligt
att följa den lösning som valts i 21 § beträffande rätten till utdelning i
värdepappersinstitutets konkurs.

Lagrådet föreslår därför, att orden "intill det utgivna beloppet" i 22 §
första och andra styckena stryks och att båda styckena i stället komplet-
teras med en mening som utsäger, att statens och investerarens fordringar
har inbördes lika rätt.

29 §

Enligt paragrafen skall Insättningsgaratinämnden fastställa de närmare
grunderna för hur avgiften till nämnden skall beräknas. Det är inte avsett
att nämnden skall begränsa sig till beslut i enskilda fall utan nämnden
skall utforma generella riktlinjer. Enligt den allmänna motiveringen är
det inte lämpligt att i lag ange samtliga faktorer som bör vara avgörande
för avgiftssättningen. Det synes därför inte heller vara fråga om verkstäl-
lighetsföreskrifter utan om normer som skall meddelas av nämnden. För
detta krävs ett bemyndigande av riksdagen enligt 8 kap. 9 § andra stycket
regeringsformen. Lagrådet förordar att ett sådant bemyndigande införs i
tredje stycket och ges följande lydelse: "Regeringen eller, efter regering-
ens bemyndigande, Insättningsgarantinämnden får meddela föreskrifter
om hur avgiften skall beräknas."

Andra meningen i tredje stycket bör i så fall inte avfattas med utgångs-
punkt i att det är nämnden som bestämmer grunderna för hur avgiften
skall beräknas. Meningen bör därför flyttas och tas upp som en ny andra
mening i andra stycket med följande lydelse. "Vid beräkningen av avgif-
ten skall beaktas hur stor andel skyddade tillgångar som finns hos ett in-
stitut jämfört med samtliga skyddade tillgångar."

31 §

Enligt första stycket första meningen skall avgifter och andra medel som
Insättningsgarantinämnden förvaltar placeras på räntebärande konto i
Riksgäldskontoret. Lagrådet kan självfallet inte ha synpunkter på detta i
sak men vill påpeka att vissa motivuttalanden är svårförenliga med lag-
textens lydelse. I sammanfattningen av lagrådsremissen sägs exempelvis
att nämnden ges stor flexibilitet när det gäller valet av metod för att
säkerställa utbetalningar från investerarskyddet och i den allmänna
motiveringen uttalas att nämnden bör ha möjlighet att - visserligen inom
de ramar lagen anger - uppdra åt "externa kapitaförvaltare" att placera
medlen på bästa sätt.

Oavsett hur det må förhålla sig i det nu angivna hänseendet står det klart
att nämnden skall kunna teckna en kollektiv försäkring för de med inves-
terarskyddet förenade riskerna. Enligt första stycket andra meningen i
förevarande paragraf får medlen - såvitt kan förstås på kontot i
Riksgäldskontoret - endast användas för utbetalning av ersättning enligt
lagen eller för att täcka nämndens administrationskostnader för skyddet.
Det senare synes syfta på kostnaderna för nämndens egen administration.
Avsikten är emellertid att nämnden också med medlen skall kunna betala
kostnaderna för en försäkring. Detta kan lämpligen uttryckas så att
medlen endast får användas för utbetalning av ersättning enligt lagen
"samt för att täcka kostnader för tillhandahållande av skyddet och
nämndens administrationskostnader för skyddet."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 1998

Närvarande: statsråden Hjelm-Wallén, ordförande, Freivalds, Åsbrink,
Schori, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,
Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Regeringen beslutar proposition 1998/99:30 Investerarskydd

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om investerarskydd
29 §
397L0009

Lag om ändring i
bankrörelselagen

397L0009

Lag om ändring i lagen
om värdepappersrörelse

Lag om ändring i lagen
om insättningsgaranti

397L0009

397L0009

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om
system för
ersättning till investerare (EGT nr L 84, 26.3.1997, s. 22, Celex 397L0009).
Senaste lydelse 1995:1594.
Senaste lydesle 1997:116.
Senaste lydelse 1997:116.
Senaste lydelse 1995:1594.
Senaste lydelse 1994:2015.
Senaste lydelse 1995:1597.
Senaste lydelse 1997:117.
Senaste lydelse 1997:119.
Senaste lydelse 1995:1594.
Senaste lydelse 1997:116.
Senaste lydelse 1997:116.
Senaste lydelse 1995:1594.
Senaste lydelse 1994:2015.
Senaste lydelse 1995:1597.
Senaste lydelse 1997:117.
Senaste lydelse 1997:119.
Prop. 1998/99:30

5

Prop. 1998/99:30

1

Prop. 1998/99:xx

5

1

Prop. 1998/99:30

12

6

Prop. 1998/99:xx

15

13

Prop. 1998/99:30

18

16

19

14

19

14

21

1

21

1

30

1

30

1

33

1

33

1

38

1

38

1

59

1

59

1

64

1

64

1

78

1

78

1

82

1

82

1

90

8

90

8

91

1

91

1

92

1

92

1

108

16

Prop. 1998/99:30
Bilaga 1

136

1

Prop. 1998/99:30
Bilaga 2

Prop. 1998/99:30
Bilaga 3

151

1

Prop. 1998/99:30
Bilaga 4

152

1

Prop. 1998/99:30
Bilaga 5

158

1

164

1

165

1

Prop. 1998/99:30
Bilaga 6

169

1

Prop. 1998/99:30

171

1

Prop. 1998/99:30

173

1