Prop.
1998/99:3
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 10 september 1998
Göran Persson
Margot Wallström
(Socialdepartementet)
I propositionen föreslås att bruket av dopningsmedel kriminaliseras. En
ändring av denna innebörd föreslås bli införd i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel. I vissa fall skall enligt förslaget kunna
dömas för grovt dopningsbrott till fängelse högst fyra år. Vid
bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har
utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd eller annars varit av särskilt
farlig eller hänsynslös art. Kriterierna för när ett brott skall bedömas som
ringa anges uttryckligen i dopningslagen. Definitionen av dopning i
dopningslagen ändras inte.
Innehav av läkemedel i uppenbart syfte att olovligen sälja dem föreslås
bli kriminaliserat. En bestämmelse med denna innebörd införs därför i
lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. För sådan hantering
som sker yrkesmässigt, avser betydande mängd eller värde, eller annars
är av särskilt farlig art föreslås en särskild straffskala.
I propositionen redovisas också regeringens bedömning i fråga om
förebyggande insatser, åtgärder för att begränsa tillgången på
dopningsmedel, vård och behandling av dem som missbrukar
dopningsmedel samt behovet av utbildning och forskning. I
socialtjänstlagen (1980:620) föreslås ett förtydligande av socialtjänstens
ansvar för att förebygga och motverka missbruk av dopningsmedel bland
barn och ungdomar. Ändringar föreslås vidare i ett antal lagar för att
1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 3
underlätta förverkande av dopningsmedel som påträffas på Prop. 1998/99:3
kriminalvårdsanstalter och olika vårdinstitutioner.
Prop. 1998/99:3
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5
2 Lagtext..............................................................................................6
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel........................................................6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel
med läkemedel m.m................................................................8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt...............................................................9
2.4 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).... 10
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:12) om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus..................................................12
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall..........................................................13
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.............................................15
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård...........................................................17
3 Ärendet och dess beredning...........................................................19
4 Bruket av dopningsmedel inom och utanför idrotten.....................20
4.1 Inledning................................................................................20
4.2 Den svenska idrottsrörelsens åtgärder mot dopning.............20
4.2.1 Riksidrottsförbundets verksamhet...........................20
4.2.2 Kontrollverksamheten.............................................21
4.3 Den nuvarande rättsliga regleringen och dess tillämpning... 22
4.3.1 Lagar som reglerar dopningsmedel m.m.................22
4.3.2 Tillämpningen av dopningslagen.............................26
4.4 Anabola steroider och tillväxthormon...................................27
4.4.1 Anabola androgena steroider (AAS).......................27
4.4.2 Tillväxthormon........................................................30
4.5 Missbruket av dopningsmedel i Sverige - omfattning,
orsaker och karaktär..............................................................31
4.5.1 Missbrukets omfattning...........................................31
4.5.2 Missbrukets orsaker och karaktär............................33
4.5.3 Samband med social situation och missbruk av andra
droger.......................................................................34
4.5.4 Samband mellan bruk av anabola steroider och
kriminalitet...............................................................34
4.6 Dopningsfrågoma i ett internationellt perspektiv.................35
4.6.1 Regleringen av dopningsmedel i andra länder.........35
4.6.2 Det internationella arbetet mot dopning..................36
4.7 Behovet av ändringar i dopningslagen och andra åtgärder
mot dopning...........................................................................38
5 ”Dopning” eller ”doping”?.............................................................39
6 Åtgärder för att förebygga missbruk och begränsa tillgången på
dopningsmedel................................................................................40
6.1 F örebyggande åtgärder..........................................................40
6.2 Åtgärder för att begränsa tillgången på dopningsmedel........49
7 Medel som bör omfattas av dopningslagen....................................53
8 Kriminalisering av bruket av dopningsmedel................................61
9 Andra ändringar i dopningslagen....................................................73
10 Vissa andra lagstiftningsfrågor.......................................................77
11 Vård och behandling.......................................................................85
12 Utbildning och forskning................................................................90
13 T illsynsfrågor..................................................................................92
14 Kostnader........................................................................................93
15 Ikraftträdande.................................................................................94
16 F örfattningskommentar..................................................................94
16.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel......................................................94
16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel
med läkemedel m.m..............................................................96
16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt.............................................................97
16.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620). 97
16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:12) om kontroll
av berusningsmedel på sjukhus.............................................97
16.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall..........................................................98
16.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.............................................98
16.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård...........................................................98
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet SOU 1996:126
Doping i folkhälsoperspektiv................................................99
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
(SOU 1996:126) Doping i folkhälsoperspektiv..................102
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag...............................................103
Bilaga 4 Lagrådets yttrande...............................................................116
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
10 september 1998.................................................................................120
Prop. 1998/99:3
Prop. 1998/99:3
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
2. lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
5. lag om ändring i lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på
sjukhus,
6. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall,
7. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
8. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Prop. 1998/99:3
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel
dels att 2-4 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall föras in en ny paragraf, 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§
Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning, eller 5. bjudas ut till försäljning,
6. innehas. 6. innehas, eller
7. brukas.
Den som uppsåtligen bryter mot
2 § 2-6 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första
stycket att anse som ringa, döms
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om straff för olovlig införsel
(1960:418) om straff för varusmuggling.
3§
Den som uppsåtligen bryter mot
2 § 2-7 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är ett brott som avses i första
stycket med hänsyn till mängden
dopningsmedel samt övriga
omständigheter att anse som ringa,
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader.
m.m. finns bestämmelser i lagen
Är ett brott som avses i 3 § första
stycket att anse som grovt döms
för grovt dopningsbrott till
föngelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömningen av
om brottet är grovt skall det
särskilt beaktas om det har utgjort
led i en verksamhet som har
För försök eller förberedelse till
sådant dopningsbrott som inte är
att anse som ringa döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken, om
gärningen gäller annan befattning
än som avses i 2 § 6.
Om flera har medverkat till brott
och 5 §§ brottsbalken tillämpas.
bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor
mängd dopningsmedel eller
annars varit av särskilt farlig eller
hänsynslös art.
4§
För försök eller förberedelse till
sådant dopningsbrott som inte är
att anse som ringa döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken, om
gärningen gäller annan befattning
än som avses i 2 § 6 eller 7.
som avses i 2 § 2-5, skall 23 kap. 4
Prop. 1998/99:3
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1999.
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1996:1152) om handel med
läkemedel m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3, 4 eller
5 § döms till böter eller fängelse i
högst ett år, om gärningen inte är
belagd med straff enligt
brottsbalken.
11 §
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3, 4 eller
5 § eller innehar läkemedel i
uppenbart syfte att olovligen sälja
dem döms till böter eller fängelse i
högst ett år, om gärningen inte är
belagd med straff enligt
brottsbalken.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Om en uppsåtlig gärning som
avses i första stycket har begåtts
yrkesmässigt, avsett betydande
mängd eller värde eller annars
varit av särskilt farlig art, döms
till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Prop. 1998/99:3
Härigenom föreskrivs att 63 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel eller sådana
varor som omfattas av lagen
(1998:000) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor får omhändertas,
Föreslagen lydelse
63 §2
Alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, sådana varor
som omfattas av lagen (1998:000)
om förbud mot vissa hälsofarliga
varor eller sådana medel som
avses i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel
får omhändertas,
1. om de påträffas hos en intagen,
2. om en intagen får dem sig tillsända,
3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt, eller
4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd
ägare till dem.
Den lokala kriminalvårdsmyndigheten skall låta förstöra eller sälja den
omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas även i fråga om
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i
människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade
att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom,
tillfaller staten.
Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med
vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall
omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar
skall genom den lokala kriminalvårdsmyndighetens försorg göras
räntebärande men får inte disponeras av den intagne förrän vid
anstaltsvistelsens slut, om det inte finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
2 Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ socialtjänstlagen (1980:620)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka
missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel.
H§
Socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka
missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel.
Insatser för barn och ungdom bör
därvid ägnas särskild
uppmärksamhet.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och
enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om
skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns.
Socialnämnden skall aktivt söija för att den enskilde missbrukaren får
den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket.
Nämnden skall i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och
vården och noga bevaka att planen fullföljs.
12 §2
Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos
bam och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
aktivt arbeta for att förebygga
och motverka missbruk bland bam
och ungdom av alkoholhaltiga
drycker, andra
beroendeframkallande medel samt
dopningsmedel,
i nära samarbete med hemmen söija för att bam och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt
1 Lagen omtryckt 1988:871.
2 Senaste lydelse 1998:323.
10
i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det särskilda behov av
stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad,
boende, umgänge eller adoption har avgjorts.
Prop. 1998/99:3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
11
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:12) om
kontroll av berusningsmedel på sjukhus
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1985:12) om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
Den som är intagen för vård får
inte inneha alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel eller
sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor. Han får
inte heller inneha injektionssprutor
eller kanyler som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
2§‘
Den som är intagen för vård får
inte inneha alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel, sådana
varor som omfattas av lagen
(1998:000) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor eller något
sådant medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel. Han får inte heller
inneha injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
4§2
Sådana berusningsmedel, varor Sådana berusningsmedel, varor,
och föremål som anges i 2 § får dopningsmedel och föremål som
omhändertas anges i 2 § får omhändertas
1. om de påträffas hos en intagen,
2. om en intagen får dem sig tillsända, eller
3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.
Verksamhetschefen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna
egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.
Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
12
Härigenom föreskrivs att 31 och 36 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem far inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika,
flyktiga lösningsmedel eller
sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Han far inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom som nu angetts, får den
omhändertas.
Föreslagen lydelse
31 §'
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem får inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika,
flyktiga lösningsmedel, sådana
varor som omfattas av lagen
(1998:000) om förbud mot vissa
hälsofarliga varor eller sådana
medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Han får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom som nu angetts, får den
omhändertas.
36 §2
Har alkoholhaltiga drycker,
narkotika, flyktiga lösningsmedel,
sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor eller
sådana medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel omhändertagits
enligt 31 eller 35 § eller påträffats
inom ett LVM-hem utan att det
finns någon känd ägare till dem,
skall den som förestår vården vid
hemmet låta förstöra eller försälja
egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1
Har alkoholhaltiga drycker,
narkotika, flyktiga lösningsmedel
eller sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor
omhändertagits enligt 31 eller 35 §
eller påträffats inom ett LVM-hem
utan att det finns någon känd ägare
till dem, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra
eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
1 Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
2 Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
13
Belopp som erhålls vid försäljning första stycket lagen (1958:205) om Prop. 1998/99:3
tillfaller staten. förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Belopp som erhålls
vid försäljning tillfaller staten.
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
14
Härigenom föreskrivs att 16 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som omfattas av
bestämmelserna i 15 § får inte
inneha narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Den unge får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom hos den unge, får den
omhändertas.
Föreslagen lydelse
16 §'
Den som omfattas av
bestämmelserna i 15 § får inte
inneha narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel,
sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor eller
sådana medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Den unge får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom hos den unge, får den
omhändertas.
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor
omhändertagits enligt 16 eller 19 §
eller har sådan egendom påträffats
inom ett hem för särskilt noggrann
tillsyn utan att det finns någon
känd ägare till egendomen, skall
den som förestår vården vid
hemmet låta förstöra eller försälja
egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958:205) om
20 §2
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel,
sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor eller
sådana medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel omhändertagits
enligt 16 eller 19 § eller har sådan
egendom påträffats inom ett hem
för särskilt noggrann tillsyn utan
att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra
eller försälja egendomen enligt
1 Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
2 Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
15
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. Belopp som har
erhållits vid försäljning tillfaller
staten.
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Belopp som har erhållits vid
försäljning tillfaller staten.
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.
Prop. 1998/99:3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
16
Härigenom föreskrivs att 21 och 24 §§ lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
21 §'
En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller
sådana varor som omfattas av lagen (1998:000) om förbud mot vissa
häsofarliga varor,
2. injektionssprutor eller
kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt
2. sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel,
3. injektionssprutor eller
kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen,
4. andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika, eller
4. annan egendom som kan
skada honom själv eller någon
annan eller vara till men för
vården eller ordningen på
vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som
omhändertas.
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika, eller
5. annan egendom som kan
skada honom själv eller någon
annan eller vara till men för
vården eller ordningen på
vårdinrättningen.
avses i första stycket, far den
24 §2
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel,
sådana varor som omfattas av
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana varor som omfattas av
lagen (1998:000) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor
omhändertagits enligt 21 eller 22 §
eller har sådan egendom påträffats
där patienter intagits för
tvångsvård utan att det finns någon
känd ägare till egendomen, skall
chefsöverläkaren låta förstöra eller
sälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
lagen (1998:000) om hälsofarliga
varor eller sådana medel som
avses i lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel
omhändertagits enligt 21 eller 22 §
eller har sådan egendom påträffats
där patienter intagits för
tvångsvård utan att det finns någon
känd ägare till egendomen, skall
chefsöverläkaren låta förstöra eller
sälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
Lydelse enligt prop. 1997/98:183.
17
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Detsamma gäller i fråga om
injektionssprutor eller kanyler,
som kan användas för insprutning
i människokroppen, och i fråga om
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Detsamma gäller i fråga om
injektionssprutor eller kanyler,
som kan användas för insprutning
i människokroppen, och i fråga om
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
Prop. 1998/99:3
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
18
Regeringen beslutade i juli 1994 att bemyndiga dåvarande chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift
att göra en allsidig översyn av dopningsproblemets omfattning och
karaktär, följder av missbruk på kort och lång sikt samt behovet av olika
insatser; Utredningen om dopning.
Utredningen om dopning lade i augusti 1996 fram betänkandet Doping
i folkhälsoperspektiv (SOU 1996:126). I betänkandet görs en översyn av
dopningsproblemet i ett folkhälsoperspektiv. Lagändringar och andra
åtgärder för att motverka missbruket av dopningsmedel föreslås. En
sammanfattning av innehållet i betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning över
remissinstanserna. En sammanställning över remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S96/5972/S).
Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som behandlats i
betänkandet.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 juni 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga
4.
Regeringen har i propositionen följt de förslag som Lagrådet lämnat
utom vad gäller förslaget om att ordet ”dopning” skall bytas mot ordet
”doping”. Vi återkommer till Lagrådets yttrande i avsnitt 5 och 8 samt i
författningskommentarerna till de lagrum vilkas utformning Lagrådet
lämnat synpunkter på.
Efter Lagrådets granskning har även vissa smärre ändringar skett i
lagtexten genom att de ändringar som föreslås i regeringens proposition
1997/98:183 Kontroll av syntetiska droger m.m. har beaktats.
Prop. 1998/99:3
19
Dopning innebär i princip att en idrottsutövare på ett onaturligt sätt
förbättrar sin prestationsförmåga. Internationella Olympiska Kommittén
(IOK) har antagit en definition som innebär att med dopning avses
användande av de medel och metoder som enligt en av IOK fastställd
lista är förbjudna.
Frågan om dopning uppmärksammades först inom tävlingsidrotten.
Kampen mot denna företeelse inleddes på allvar inom idrottsrörelsen
under 1960-talet.
Under 1980-talet visade det sig att bruket av dopningsmedel även hade
böljat att spridas utanför den organiserade idrotten. Denna utveckling
ledde till antagandet av lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel, som trädde i kraft den 1 juli 1992. Här benämns lagen i
fortsättningen ”dopningslagen”.
Från att ha varit ett problem endast för idrotten har dopningsproblemet
under senare år böljat ses i ett folkhälsoperspektiv. Förebyggande
åtgärder bedrivs även utanför idrotten, ofta av olika myndigheter och
organisationer i samverkan.
I jämförelse med andra former av missbruk (alkohol, narkotika) är
dock problemet med missbruket av dopningsmedel av begränsad
omfattning. Narkotikamissbruket far med hänsyn till både sin utbredning
och sina konsekvenser anses vara ett betydligt allvarligare
samhällsproblem.
I det följande ges en beskrivning av den nuvarande situationen när det
gäller bruket av dopningsmedel i Sverige. Tyngdpunkten ligger på de
dopningsmedel som omfattas av dopningslagen, främst anabola steroider.
Missbruket av dessa medel utgör, med hänsyn till hälsorisker och brukets
utbredning, fortfarande det största problemet när det gäller dopning.
Riksidrottsförbundet (RF) är huvudorganisation för idrottsföreningarna i
Sverige. RF består av ett flertal specialidrottsförbund. Svenska
Kroppskulturförbundet, som organiserar kroppsbyggarföreningama i
Sverige, står dock utanför RF.
Enligt RF:s stadgar är dopning i samband med all idrottsutövning
förbjudet. Enligt stadgarna avses med dopning dels bruk av medel, dels
bruk av metoder som av IOK, eller av internationella
specialidrottsförbund därutöver, ansetts vara dopning. Om något
specialidrottsförbund har ytterligare förbjudna medel gäller detta för de
idrottsgrenar som organiseras inom detta förbund.
20
Det övergripande ansvaret för arbetet mot dopning åligger Prop. 1998/99:3
Riksidrottsstyrelsen, som är RF:s verkställande organ.
Riksidrottsstyrelsen tillsatte år 1977 den s.k. Dopingkommissionen, som
har till uppgift att leda antidopningsarbetet och att fungera som åklagare i
bestraffningsärenden. Dopingkommissionen består av såväl juridisk som
medicinsk expertis. På RF:s kansli finns även en Antidopinggrupp som
sköter det praktiska arbetet.
Arbetet mot dopning är uppdelat i dels den juridiska och
kontrollerande verksamheten, som kortfattat beskrivs nedan, dels
förebyggande verksamhet avseende utbildning, information och
samverkan med andra organisationer och myndigheter. Den senare
verksamheten behandlas i avsnitt 6.1 om förebyggande åtgärder och i
avsnitt 4.6.2 om internationellt samarbete inom idrottsrörelsen.
Den juridiska grunden för idrottsrörelsens möjligheter att genomföra
kontroller och bestraffa förseelser är att den enskilde idrottsutövaren
genom sitt medlemskap accepterat att följa de stadgar som finns för
idrottsrörelsen.
Dopingforseelse föreligger enligt RF:s stadgar då idrottsutövaren
intagit förbjudet medel eller använt förbjuden metod eller vägrat att delta
i dopningskontroll eller försökt dölja att han eller hon använt förbjudna
medel eller metoder samt om idrottsutövaren på annat sätt försvårar
dopningskontrollen. Möjlighet till dispens finns i vissa fall.
Dopingforseelse bestraffas med diskvalifikation i upp till två år.
Diskvalifikation innebär att idrottsutövaren inte far delta i tävling eller
uppvisning och inte heller utöva uppdrag inom idrottsrörelsen. Alla
idrottsgrenar som bedrivs inom de specialförbund som är anslutna till RF
omfattas av beslutet. Två års diskvalifikation används vid grov
dopingforseelse, till vilken användandet av anabola steroider och annan
hormondopning räknas, vid vägran att genomgå dopningskontroll och vid
återfall. Vid ”lättare” dopning, som t.ex. bruk av efedrin, bestäms
diskvalifikationen till mellan en och sex månader.
Andelen dopningsprov som ledde till bestraffning var enligt uppgift
från Antidopinggruppen 1 % 1995 och 1,3 % 1996. Andelen positiva
analyser var större, bl.a. på grund av att vissa ärenden utreds med flera
prov och andra avskrivs på grund av medicinsk dispens etc.
Vid dopningskontroller sker urvalet av kontrollpersoner huvudsakligen
genom lottning. Vid större tävlingar brukar dock även medaljörerna
kontrolleras. Vid kontrollen skall idrottsutövaren avlämna ett urinprov
som delas upp på två flaskor, ett A-prov och ett B-prov. Om A-provet
visar sig vara negativt anses idrottsutövaren inte vara dopad. Om
analyssvaret är positivt har idrottsutövaren möjlighet att begära analys av
B-provet. Om han eller hon inte gör det eller om även B-provet visar sig
vara positivt anmäls idrottsutövaren av Dopingkommissionen till
vederbörande specialförbund.
21
Dopingkommissionen fungerar som åklagare i bestraffningsärendet. Prop. 1998/99:3
Dopingkommissionen gör en första prövning av huruvida skäl finns till
anmälan, dvs. beaktar de formella kraven och eventuell dispens. Beslutet
om bestraffning fattas emellertid av det specialförbund idrottsutövaren
tillhör. Specialförbundets beslut kan överklagas av såväl den fällde som
av Dopingkommissionen. Beslutet prövas då av Riksidrottsnämnden,
RIN, som är idrottsrörelsens högsta dömande instans. RIN:s ledamöter,
bland vilka lagfarna domare ingår, utses av RF-stämman (RF:s högsta
beslutande organ) men är i övrigt fristående från RF.
De lagar varigenom olika dopningsmedel (i begreppets vida bemärkelse)
huvudsakligen regleras är förutom dopningslagen också läkemedelslagen
(1992:859), lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m., lagen
(1992:860) om kontroll av narkotika, narkotikastrafflagen (1968:64),
livsmedelslagen (1971:511) samt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling (varusmugglingslagen). En ny lag om hälsofarliga varor
föreslås i regeringens proposition 1997/98:183 Kontroll av syntetiska
droger m.m. Den skall dock inte tillämpas på sådana medel som omfattas
av dopningslagen. De grundläggande reglerna om hanteringen av
läkemedel finns i läkemedelslagen och lagen om handel med läkemedel
m.m. Såväl narkotikalagstiftningen som dopningslagen har tillkommit
som en följd av att lagstiftaren har ansett att de problem som förelegat
inte på ett tillräckligt effektivt sätt kunnat motverkas genom de regler
som gäller för hanteringen av läkemedel. Som huvudregel gäller dock,
enligt 1 § tredje stycket läkemedelslagen, att läkemedelslagens regler
även gäller för läkemedel som också är narkotika eller omfattas av
dopningslagen. I den mån narkotikalagstiftningens eller dopningslagens
bestämmelser avviker från läkemedelslagen gäller de särskilda
bestämmelserna i respektive lag. Straffbestämmelserna för olovlig
införsel av de medel som omfattas av de aktuella lagarna återfinns i
varusmugglingslagen.
Innehållet i läkemedelslagstiftningen berörs kortfattat i avsnitt 10 i
samband med att regeringen föreslår vissa ändringar i denna lagstiftning.
Vissa andra lagar av betydelse för bland annat vård och behandling av
dopningsmissbrukare behandlas också i senare avsnitt. Den rättsliga
regleringen av möjligheterna till provtagning tas upp i avsnitt 8 i
samband med regeringens förslag om att kriminalisera bruket av
dopningsmedel.
Dopningslagen
Av 1 § dopningslagen framgår att lagen gäller syntetiska anabola
steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska
22
substanser som ökar produktion och frigörelse av testosteron och dess
derivat eller av tillväxthormon. Med derivat avses en kemisk förening
framställd ur en annan förening med liknande struktur och också ofta
med likartad effekt. Dopningslagen omfattar angivna kemiska substanser
oavsett om substansen förekommer i någon beredningsform eller ej.
Såväl bruksfärdiga som icke bruksfårdiga beredningar, som innehåller
någon mängd av en angiven substans, omfattas.
Vilka gärningar som är förbjudna framgår av 2 §. Där föreskrivs
sålunda att de medel som anges i 1 § inte annat än för medicinskt eller
vetenskapligt ändamål får införas till landet, överlåtas, framställas,
förvärvas i överlåtelsesyfte, utbjudas till försäljning eller innehas.
Förbudet mot innehav omfattar även innehav för eget bruk.
Konsumtionen eller bruket i sig av medlen är däremot inte förbjudet.
Enligt 3 § är de gärningar som anges i 2 § straffbara. I paragrafens första
stycke anges att den som uppsåtligen bryter mot 2 § döms för
dopningsbrott. Påföljden är fängelse i högst två år. Av andra stycket
framgår att brott som avses i första stycket men som är att anse som ringa
kan föranleda böter eller fängelse i högst sex månader. Slutligen anges i
paragrafens tredje stycke att bestämmelser om straff för olovlig införsel
m.m. finns i varusmugglingslagen. Något oaktsamhetsbrott finns inte i
dopningslagen till skillnad mot narkotikastrafflagen.
Med undantag för innehav är även försök eller förberedelse till
dopningsbrott, som inte är att anse som ringa, straffbart enligt 4 §. I
motsvarande utsträckning skall i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken
föreskrivna bestämmelser om medverkansansvar tillämpas då flera
medverkat till dopningsbrott.
I 5 och 6 §§ dopningslagen finns bestämmelser om förverkande
respektive beslag.
Livsmedelslagen
I 1 § livsmedelslagen definieras livsmedel som matvara, dryckesvara,
njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor
med uttryckligt undantag för vara för vilken läkemedelslagen är
tillämplig. I livsmedelslagen och livsmedelsförordningen (1971:807)
regleras sådant som livsmedels beskaffenhet och hantering, märkning
och saluhållande samt personalhygien och krav på lokalers utformning
vid livsmedelshantering. Närmare bestämmelser framgår av föreskrifter
som beslutas av Statens Livsmedelsverk medan den regionala tillsynen
utövas av länsstyrelserna och den lokala av kommunala nämnder. Av
livsmedelslagen följer att livsmedel inte får saluhållas bl.a. om de kan
vara skadliga att förtära, smittförande eller eljest otjänliga som
människoföda samt att de inte får innehålla andra livsmedelstillsatser än
sådana som godkänts av Statens Livsmedelsverk. Livsmedelslagen
innehåller även straffbestämmelser. Många kosttillskott av olika slag,
som används av idrottsutövare och andra, omfattas av
livsmedelslagstiftningen.
Prop. 1998/99:3
23
Narkotikalagstiftningen
Narkotika regleras huvudsakligen genom lagen om kontroll av narkotika
och narkotikastrafflagen. Detaljföreskrifter finns i förordningen
(1992:1554) om kontroll av narkotika och i de särskilda föreskrifter som
beslutas av Läkemedelsverket.
Vad som är narkotika definieras i 8 § narkotikastrafflagen till vilken
lagen om kontroll av narkotika hänvisar. I denna paragraf stadgas att med
narkotika förstås läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt
vanebildande egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till
sådana varor, och som
1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt internationella
överenskommelser eller
2. genom beslut av regeringen förklarats vara narkotika.
I propositionen 1997/98:183 Kontroll av syntetiska droger m.m. föreslås
en viss förändring av narkotikadefinitionen för att den klart skall täcka
alla de varor som i dag anses som narkotika. Enligt förslaget ersätts
uttrycket ”starkt vanebildande egenskaper” med ”beroendeframkallande
egenskaper eller euforiserande effekter”.
Regeringen har i förordningen om kontroll av narkotika angett vilka
substanser som skall anses som narkotika enligt narkotikastrafflagen.
Läkemedelsverket skall upprätta och kungöra förteckningar över
narkotika. Syftet med lagstiftningen är att begränsa användningen av
narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål.
Lagen om kontroll av narkotika reglerar den legala hanteringen, såsom
import, export, tillverkning, handel med och innehav av narkotika.
Tillstånd krävs i regel. I lagen om kontroll av narkotika ges också, i
enlighet med Sveriges åtaganden i internationella överenskommelser,
bestämmelser om kontrollen av hanteringen av vissa kemiska ämnen som
kan användas vid olaglig tillverkning av narkotika, s.k. prekursorer.
Hantering i strid mot bestämmelserna i lagen om kontroll av narkotika,
såvitt dessa avser narkotika, straffbeläggs i huvudsak genom
narkotikastrafflagen eller varusmugglingslagen. Vissa kompletterande
ansvarsregler finns i lagen om kontroll av narkotika.
Narkotikastrafflagen innehåller straffbestämmelser avseende olovlig
befattning med narkotika. Huruvida befattningen är olovlig eller inte
framgår av bestämmelserna i lagen om kontroll av narkotika. I 1 §
narkotikastrafflagen finns en katalog över de hanteringsformer som utgör
straffbara gärningar. Således straffbeläggs överlåtelse och förvärv i
överlåtelsesyfte av narkotika samt framställande av narkotika som är
avsedd för missbruk. Vidare straffbeläggs vissa åtgärder som typiskt sett
är ägnade att främja den mer organiserade eller eljest grova
narkotikabrottsligheten. Härvid avses dels åtgärder som är ägnade att
främja handel med narkotika, t.ex. utbjudande till försäljning eller
kontaktförmedling, dels vissa kvalificerade fall av befattning med
narkotika som inte är avsedd för eget bruk, t.ex. förpackning eller
transport. Slutligen straffbeläggs i 1 § innehav, bruk eller annan
befattning med narkotika. Bestämmelser om olovlig införsel till riket av
narkotika finns i varusmugglingslagen.
Prop. 1998/99:3
24
Narkotikabrotten är graderade i tre nivåer. För ringa narkotikabrott är
föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader (2 §) och för
narkotikabrott av ”normalgraden” fängelse i högst tre år (1 § ). Påföljden
för grovt narkotikabrott är enligt 3 § fängelse i lägst två och högst tio år.
En gärning som begås av grov oaktsamhet kan enligt 3 a §
narkotikastrafflagen föranleda ansvar för vårdslöshet med narkotika. I
ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Påföljden för vårdslöshet med
narkotika är böter eller fängelse i högst ett år.
Varusmugglingslagen
Som framgått ovan samlas ansvarsreglema för bl.a. olovlig införsel i
varusmugglingslagen. För varusmuggling döms enligt 1 § denna lag bl.a.
den som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods för vilket tull, annan skatt eller avgift
skall erläggas till staten eller som enligt stadganden i lag eller annan
författning inte får införas eller utföras. Lagen straffbelägger även viss
annan hantering som har samband med införsel respektive utförsel. Såväl
uppsåtliga gärningar som sådana begångna av grov oaktsamhet
bestraffas.
Varusmugglingslagen innehåller två straffskalor varav den ena - den
strängare - avser hantering av narkotika. Vid olovlig införsel av
narkotika överensstämmer straffskalan helt med straffskalan enligt
narkotikastrafflagen utom beträffande oaktsamhetsbrott. För gärningar
som begåtts av grov oaktsamhet är straffet, oavsett om det rör sig om
narkotika eller inte, böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall skall
inte dömas till ansvar. Straffskalan för uppsåtliga brott som inte avser
narkotika är för ringa brott penningböter och för brott av normalgraden
böter eller fängelse högst två år. För grova brott stadgas fängelse lägst
sex månader och högst sex år.
Förslaget till lag om hälsofarliga varor
Regeringen föreslår i propositionen 1997/98:183 Kontroll av syntetiska
droger m.m. att en ny lag, lagen om hälsofarliga varor, införs i syfte att
åstadkomma ett effektivare kontrollförfarande för nya droger. Enligt 1 §
gäller lagen varor som på grund av sina inneboende egenskaper medför
fara för människors liv eller hälsa och som används eller kan antas
användas i syfte att uppnå berusning eller annan påverkan. Vilka varor
lagen skall tillämpas på föreskrivs av regeringen. Av den föreslagna
lagens 2 § framgår att lagen inte skall tillämpas på bl.a. varor som är
narkotika enligt narkotikastrafflagen eller på sådana dopningsmedel som
omfattas av dopningslagen.
Prop. 1998/99:3
25
Utifrån ett femtiotal domar från tiden den 1 juli 1992 till juli 1995 kan
sägas att straffen generellt sett varit lägre än vad som utdöms för
hantering av narkotika. Det saknas en fast linje i domstolarnas
bedömning av dopningsbrotten och de straff som har utdömts varierar
mellan de olika domarna även beträffande likartade gärningar.
Mängden dopningsmedel har i de flesta fall varit den avgörande
omständigheten vid bedömningen av gärningen. Medlens farlighet tycks
inte ha särskilt uppmärksammats och de olika preparaten synes i stort sett
ha jämställts i detta hänseende. I många fall synes dock domstolarna ha
gjort en i övrigt mer allsidig bedömning av gärningen varvid praxis för
narkotikabrotten använts som förebild.
Många av problemen vid tillämpningen torde till stor del ha sin
förklaring i att dopningslagen varit i kraft en förhållandevis kort tid.
Under våren 1995 kom dock de första prejudicerande avgörandena från
HD som rörde tillämpningen av dopningslagen (NJA 1995 s. 89). I det
första målet dömdes A för olovlig befattning med smuggelgods, brott
mot läkemedelsförordningen, dopningsbrott och varusmuggling under
tiden våren 1991 - januari månad 1993. A hade hanterat en större mängd
dopningsmedel, ca 9 000 tabletter och 215 ampuller syntetiska anabola
steroider och ca 2 000 enheter (ampuller, sprutor och kapslar) av
testosteronpreparat och tillväxthormon. Härutöver förekom vissa andra
läkemedel, såsom efedrin. Av preparaten hade A överlåtit över 2 000
tabletter ”ryssfemmor” samt 160 tabletter och ampuller av andra
dopningsmedel. I det andra målet dömdes H för förvärv i
överlåtelsesyfte, innehav och överlåtelse av 5 000 tabletter
”ryssfemmor”. Förvärvet ägde rum någon gång efter den 1 juli 1992 och
tabletterna överläts i december månad 1992. I domskälen fastslog HD
bl.a. att dopningsbrott som inte är ringa och som innefattar överlåtelse
och annan medverkan till spridning av mera betydande kvantiteter
dopningsmedel skall anses utgöra en brottslighet av sådan art att fängelse
normalt bör följa som påföljd. Särskilda skäl, hänförliga till
omständigheterna vid brottet eller gärningsmannens person, bör dock
enligt HD kunna föranleda en annan bedömning. HD fortsätter: ”Vad
som har sagts nu får också anses ha avseende på förvärv och innehav i
överlåtelsesyfte, medan innehav eller annan befattning som uteslutande
är inriktad på det egna bruket bör kunna föranleda en mildare
bedömning”.
I båda målen kom HD fram till att brottsligheten avsett befattning med
sådana kvantiteter dopningspreparat att fängelse normalt skall utdömas
och att det inte fanns sådana särskilda skäl som med styrka talade för en
annan påföljd. HD:s avgöranden innebär således att man beträffande
hantering av mera betydande kvantiteter anlagt ett liknande synsätt på
påföljdsvalet vid dopningsbrott som vid narkotikabrott. Någon direkt
vägledning beträffande vad som avses med mera betydande kvantiteter
ges inte. Emellertid, som noterats ovan, ansåg HD att överlåtelse av
5 000 tabletter var en sådan mängd att fängelse skulle ådömas.
Prop. 1998/99:3
26
Statistik över antalet anmälda brott avseende dopningsmedel under
perioden 1993-1997 återges i tabell 1. Uppgifter om lagföringar for
dopningsbrott år 1992-1996 finns i tabell 2.
Prop. 1998/99:3
Tabell 1 Antalet anmälda brott avseende dopningsmedel 1993-1997
|
"S?----------- |
Dopningsbrott |
Brott mot |
|
1993 |
564 |
105 |
|
1994 |
412 |
24 |
|
1995 |
288 |
46 |
|
1996 |
320 |
26 |
|
1997 |
338 |
37 |
Källa: BRÅ
Anm. Uppgifterna för 1997 är preliminära.
Tabell 2 Antalet lagföringar där dopningsbrott ingått i
brottsligheten 1992-1996
|
År |
Åtalsunder- |
Strafföre- |
Domar |
Summa |
Därav |
|
1992 |
5 |
- |
11 |
16 |
9 |
|
1993 |
17 |
21 |
192 |
230 |
119 |
|
1994 |
16 |
25 |
173 |
214 |
93 |
|
1995 |
17 |
16 |
163 |
196 |
101 |
|
1996 |
12 |
33 |
151 |
196 |
95 |
Källa: BRÅ
Här ges en redogörelse for vad som för närvarande är känt om de fysiska
och psykiska effekterna av anabola androgena steroider (AAS) och
tillväxthormon, eftersom det främst är dessa medel som omfattas av
dopningslagen. Andra dopningsmedel diskuteras i avsnitt 7 i samband
med regeringens överväganden rörande vilka medel som skall omfattas
av dopningslagen. En utförlig genomgång av olika dopningsmedel finns i
betänkandets bilagedel.
Begreppet anabola androgena steroider (AAS) inkluderar hormonet
testosteron och syntetiskt framställda kemiska föreningar härledda ur
detta. Testosteron har bl.a. förmanligande (androgena) och
vävnadsuppbyggande (anabola) effekter, vilka också finns hos de
syntetiskt framställda anabola steroiderna, även om man vid
framställningen av dessa försökt att så långt möjligt renodla den anabola
effekten.
27
AAS används i relativt liten utsträckning inom sjukvården. Prop. 1998/99:3
Indikationerna för den anabola steroiden Deca-Durabol (nandrolon)
anges vara benskörhet och blodbrist vid njursjukdom.
Testosteronpreparat kan användas for att stimulera könsmognad för unga
män med testosteronbrist, vid behandling av vissa former av bröstcancer
hos kvinnor och för transsexuella kvinnor i syfte att förmanliga kroppen.
Studier har också genomförts där man undersökt möjligheterna att
använda testosteronpreparat som preventivmedel för män. AAS har även
använts vid behandling av depressioner.
AAS som dopningsmedel
Tillsammans med en riktig kost och intensiv träning kan utifrån tillförda
AAS öka kroppsvikt, muskelmassa och muskelstyrka. AAS tillförs
främst som tabletter (oralt) och i injektionsform, men tillförsel kan också
ske genom plåster, nässpray och tabletter lagda under tungan. Bland
kroppsbyggare intas AAS vanligen i cykler eller kurer av varierande
längd och ofta enligt komplicerade scheman. Doseringarna varierar
mycket, men överstiger ofta kraftigt de kliniskt använda doserna.
Fysiska bieffekter
Det finns ett stort antal fallrapporter i vilka man kopplat ihop medicinskt
bruk eller missbruk av AAS med olika bieffekter. Det finns dock inte så
många kontrollerade studier på detta område. Av bl.a. etiska skäl har det
varit svårt att studera effekterna av dessa medel.
Bland bieffekterna märks bl.a. acne, som kan vara svårartad,
bristningar i huden, gynekomasti (kvinnlig bröstkörteltillväxt hos män)
och minskad testikelstorlek på grund av minskad testosteronproduktion.
AAS-missbruk leder vidare till infertilitet på grund av inverkan på
spermieproduktionen. De personer som injicerar AAS riskerar att fa
infektioner av orena sprutor, exempelvis HIV.
När det gäller effekter på hjärta och blodkärl finns fallrapporter om
bl.a. akut hjärtinfarkt och i vissa fall plötslig hjärtdöd hos AAS-
missbrukande kroppsbyggare. Med nu tillgängliga kunskaper kan man
dock inte dra den generella slutsatsen att AAS-användning ökar
förekomsten av betydande och bestående störningar i hjärtat, blodkärlen
eller i blodet.
AAS som intas i tablettform passerar alltid levern och utsätts då för
kemiska modifikationer och kan även utöva effekt på leverns funktioner.
De AAS som injiceras i t.ex. muskulatur passerar i avsevärt lägre
utsträckning levern, vilket innebär att de påverkar levern mindre och i sin
tur påverkas mindre av levern. Ett stort antal fall av
gallgångsförträngning, gulsot och blodfyllda levercystor (peliosis
hepatis, leverpelios) på grund av AAS har rapporterats. Leverpelios tycks
dock vara vanligare hos patienter som behandlas med AAS än hos friska
personer som av någon anledning använder AAS. Den största risken med
leverpelios tycks vara bristning med inre blödning som följd. Det är
28
också klarlagt att AAS-medicinering leder till ökad risk för godartade,
men inte helt ofarliga levertumörer. Det finns inga vetenskapliga bevis
vare sig för eller emot att levercancer skulle vara vanlig hos dem som
använder AAS.
Slutligen bör nämnas att intag av AAS medför risk för avstannande
längdtillväxt hos bam och ungdomar som inte har växt färdigt.
Det finns mycket få studier av hur intag av AAS påverkar kvinnor,
men bieffekter som t. ex. mörkare röst, ökad ansikts- och kroppsbehåring
m.m. har rapporterats. Kunskaperna om effekten av kraftigt förhöjda
koncentrationer av AAS på foster är bristfälliga, men risken för påverkan
torde vara störst för kvinnliga foster.
Psykiska effekter
Under det senaste decenniet har det inträffat ett antal grova våldsbrott
som fått stor uppmärksamhet och där det bl.a. i massmedia påståtts
föreligga ett samband mellan gärningarna och missbruk av anabola
steroider. I några fall uppgav gärningsmännen själva att de hade
konsumerat AAS. Utredningens genomgång av sex sådana fall visar dock
att psykiska störningar och påverkan av alkohol var vanligt
förekommande hos gärningsmännen.
Frågan om ett orsakssamband mellan AAS och våldsbeteende är av
stor betydelse för synen på missbruket av dessa medel. Det är dock av
främst etiska skäl mycket svårt att genomföra studier på detta område.
Utöver fallrapporter finns ett fåtal kontrollerade systematiska studier
som starkt stödjer att intag av AAS i höga doser hos en del friska
försökspersoner kan ge sannolikt övergående psykiska effekter såsom
hypomani/mani, ökad aggressivitet/ilska som tar sig verbala uttryck och
ej uttryck i fysiskt våld, ändringar i sexuell lust och förmåga samt
utvecklande av depression efter avslutad kur. Det är dock inte klarlagt
om det finns ett orsakssamband mellan AAS-missbruk och våldsamt
beteende.
I vissa fallrapporter hävdas att AAS-missbruk hos friska kan leda till
våldshandlingar eller hot om våld eller beroendeliknande effekter.
Avsevärda svårigheter föreligger vad gäller tolkningen av dessa enskilda
fallrapporter. Det går ej att bedöma i vilken mån en person är benägen att
utveckla ett avvikande beteende även utan AAS-missbruk. I många fall
använder AAS-missbrukaren en rad andra droger (amfetamin, alkohol,
cannabis etc.) vilka i sig eller eventuellt tillsammans med AAS kan
påverka beteendet. Det är slutligen av stor betydelse att skilja på
orsakssamband/kausalitet (”A leder till B”) och ren
association/korrelation (”A förekommer ofta samtidigt som B”).
Ökad aggressivitet kan vara en önskad följd av AAS-missbruket. Det
är svårt att bedöma i vilken mån psykiska effekter influeras av
förväntningar eller förhoppningar om verkningarna av AAS.
De depressioner som ofta drabbar missbrukaren vid avslutandet av en
kur kan bero på kroppsfixering som leder till en identitetskris när
muskelvolymen eller styrkan minskar. De kan dock också till viss del
Prop. 1998/99:3
29
bero på oerhört låg koncentration av testosteron på grund av hämmad
egenproduktion efter en tids AAS-missbruk. Det finns obestyrkta fall där
självmord har satts i samband med AAS-missbruk.
Beroende kan förenklat definieras som förlust av kontrollen över
drogintaget trots negativa verkningar. Dessutom karakteriseras beroende
av toleransutveckling (ökande doser krävs för effekt) och
abstinenssymptom (ångest, irritabilitet, sömnsvårigheter, illamående,
ökad kroppstemperatur, ökad puls och blodtryck). Det har diskuterats om
en beroendeutveckling kan förekomma hos en del av dem som
missbrukar AAS. Forskarna är inte eniga om hur det förhåller sig på
denna punkt. Det finns ett antal fallbeskrivningar i vilka sedvanliga
kriterier för beroende uppfylls. Det saknas dock prospektiva
(framåtblickande) studier på människa som stödjer dessa iakttagelser.
Det är vidare svårt att i dag skilja ut om ett eventuellt beroende i så fall
har att göra med fysiologiska effekter av substansen på hjärnan eller med
att AAS-missbrukaren är fixerad vid de önskade fysiologiska effekterna
(muskelmasseökning, minskad fettmängd etc.) Vid Institutionen för
farmaceutisk biovetenskap, avdelningen för biologisk beroendeforskning
vid Uppsala universitet, pågår för närvarande forskning avseende anabola
steroiders beroendeframkallande effekt. Där anser man att bl.a. resultaten
av de djurstudier (på råtta) som hittills genomförts pekar på att anabola
steroider kan ha en euforiserande effekt vid intag av de höga doser som
missbrukarna använder sig av samt att anabola steroider tycks kunna öka
känsligheten för andra droger.
Det finns dessutom indikationer på att olika typer av AAS ger psykiska
bieffekter i varierande grad, att AAS som injiceras vanligtvis har
lindrigare effekt på psyket än de som tillförs genom munnen och att ett
dos-effektsamband skulle kunna råda vad gäller psykiska bieffekter. Det
senare skulle innebära att AAS i hög dos oftare ger psykiska bieffekter än
AAS i lägre dos.
I avsnitt 12, om utbildning och forskning, diskuteras bl.a. behovet av
ytterligare studier av de psykiska effekterna av AAS.
Tillväxthormon, även benämnt somatotropin, human growth hormone
(hGH) eller growth hormone (GH), kan ges både till bam och vuxna.
Bam med brist på tillväxthormon får detta hormon tills de vuxit färdigt.
Vuxna med brist på tillväxthormon har bl.a. ökad risk för hjärt- och
kärlsjukdomar, ökad mängd kroppsfett, minskad mängd vätska mellan
cellerna, lägre benmineraltäthet samt minskat välbefinnande. Brist på
tillväxthormoner och andra hormoner anses av en del forskare kunna
påskynda åldrandet.
Det är en vanligt förekommande uppfattning bland
dopningsmissbrukare att tillförsel av tillväxthormon ökar muskelmassa
och muskelstyrka samt stärker senor och ligament. Tillväxthormon som
tillförts utifrån kan för närvarande inte detekteras eller särskiljas från det
kroppsegna tillväxthormonet i dopningstester. Detta tillsammans med
Prop. 1998/99:3
30
den utbredda uppfattningen att det saknar bieffekter bidrar till ett stort
intresse för tillväxthormon som dopningsmedel trots att det är mycket
dyrt jämfört med anabola steroider.
Hos patienter med tillväxthormonbrist står det klart att behandling med
tillväxthormon minskar fettmassa, ökar muskelmassa och ibland
muskelstyrka. Det finns inte vetenskapligt stöd för att muskelstyrkan
ökar mer hos friska personer om tillväxthormon används tillsammans
med styrketräning. De få studier som gjorts på friska personer visar dock
att tillväxthormontillförsel kan ge en ökning av den fettfria delen av
kroppsmassan, främst på grund av ökad vätskeansamling i kroppen.
Bieffekter
Vid tillväxthormonbehandling av bam och vuxna förekommer en rad
bieffekter, varav de flesta synes vara av relativt godartad karaktär och
övergående vid avslutande av behandlingen. Det förekommer dock
rapporter om bieffekter av mer allvarlig karaktär (leukemi, ökat
vätsketryck i kraniet) där ett samband med tillväxthormonbehandling i
dag varken kan bekräftas eller definitivt uteslutas. Vuxna patienter med
onormalt stor ffisättning av tillväxthormon (akromegalipatienter) dör
oftare i olika former av cancer eller hjärt- och kärlsjukdomar än
åldersmatchade kontroller.
Vid användning av höga doser med tillväxthormon i samband med
dopning föreligger det särskilda svårigheter att bedöma vilka bieffekter
som kan uppträda. Missbrukare kan t.ex. kombinera tillväxthormon med
en mängd andra preparat (anabola steroider, vitaminer, stimulantia) i
höga doser, varvid de olika medlen kan interagera på svårförutsägbara
sätt. Att injicera tillväxthormon som utvunnits från avlidna eller att
använda orena sprutor innebär en uppenbar risk för infektioner,
exempelvis HIV/AIDS och hepatit. Vid behandling med tillväxthormon
utvunnet ur hypofysextrakt finns risk för utvecklandet av den allvarliga
neurologiska sjukdomen Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.
Några negativa psykiska eller sociala bieffekter är inte kända.
Långtidseffekterna är okända.
Information om missbrukets omfattning fås framför allt genom olika
frågeundersökningar. Resultatet av dessa påverkas dock alltid av olika
metodologiska osäkerhetsmoment som bl.a. hänför sig till urvalet av dem
som skall intervjuas, bortfallet bland de tillfrågade och tillförlitligheten i
svaren. Undersökningarna kan dock ändå ge en uppfattning om
storleksordningen på konsumtionen.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)
genomför regelbundet undersökningar angående befolkningens drog- och
Prop. 1998/99:3
31
missbruksvanor. Sedan 1993 har frågor om dopningsmedel ingått i
undersökningarna. Frågorna har främst gällt erfarenheterna av anabola
steroider och tillväxthormon. CAN:s enkätundersökningar om drogvanor
bland ungdomar i årskurs 9 visar att andelen av pojkarna i denna grupp
som prövat anabola steroider är liten. Den senaste undersökningen
avseende 1997 visade att 1 % hade erfarenhet av anabola steroider.
Erfarenheten av tillväxthormon är marginell. Erfarenheten bland flickor
av samtliga dessa medel är också obetydlig. Några större förändringar
har inte skett under de år som frågorna ställts. Som jämförelse kan
nämnas att andelen som prövat anabola steroider varit 1 % under alla de
år som frågorna ställts utom 1995 då den var 0. Fr.o.m. 1995 avser
uppgifterna dock enbart dem som uppgett injektionsmissbruk.
CAN har även sedan 1994 ställt frågor om anabola steroider och
tillväxthormon i sina drogvaneundersökningar bland mönstrande pojkar.
I den undersökning som genomfördes 1996 uppgav 1,1 % att de hade
erfarenhet av anabola steroider. Förändringen jämfört med tidigare år var
obetydlig (1,4 % år 1994 och 1,2 % år 1995).
Liknande siffror har framkommit vid regionala och lokala
undersökningar, där dock vissa variationer mellan olika orter
konstaterats. Undersökningarna visar genomgående att andelen
ungdomar som har erfarenhet av narkotika är betydligt större än andelen
som har prövat anabola steroider eller tillväxthormon.
Undersökningar som TEMO utförde på CAN:s uppdrag 1993 och 1994
bland befolkningen i åldrarna 15-75 år tyder på att andelen missbrukare
över 30 år är liten. Undersökningarna omfattade vardera året 1 000
personer och genomfördes som besöksintervjuer. Av dem som var över
50 år och bland kvinnorna i undersökningarna uppgav sig inte någon ha
prövat anabola steroider. Inte heller hade någon i undersökningarna
prövat tillväxthormon.
Utredningen uppdrog 1995 åt TEMO att göra en intervjuundersökning.
Under augusti 1995 genomförde TEMO telefonintervjuer med 10 000
män i åldrarna 18-30 år. I undersökningen ställdes frågor bl.a. om
intervjupersonernas erfarenhet av anabola steroider och tillväxthormon,
frågor om idrott/styrketräning och om erfarenheten av narkotika och
alkohol. 110 män (1,1 %) uppgav att de någon gång hade prövat anabola
steroider. Av de intervjuade svarade 27 personer (0,3 %) att de hade
prövat tillväxthormon vid något tillfälle. Det visade sig dock att ett antal
av uppgivna preparat inte kunde hänföras till tillväxthormon utan
utgjorde t.ex. kosttillskott. Endast åtta av de tillfrågade hade med
säkerhet använt preparat som innehöll tillväxthormon. Andelen
intervjuade som hade prövat narkotika uppgick till 11%. Majoriteten av
dem som uppgav att de hade prövat anabola steroider hade enligt egen
uppgift gjort detta för över två år sedan. Av undersökningen framgick att
bruket är spritt över hela landet, även om vissa regionala skillnader
förelåg.
Sammanfattningsvis kan de undersökningar som genomförts sägas
peka på att missbruket stabiliserats på en relativt låg nivå. Bland män
synes erfarenheten av anabola steroider generellt ligga i
storleksordningen 1-2 % medan erfarenheterna hos den kvinnliga delen
Prop. 1998/99:3
32
av befolkningen synes vara försumbar. Förekomsten av missbruk av Prop. 1998/99:3
tillväxthormon förefaller att vara marginell. Det är vidare främst bland de
yngre männen, upp till 25 år, som missbruket förekommer.
Utredningen om dopning hämtade sin information om orsakerna bakom
bruket av dopningsmedel och brukets karaktär från olika enkäter och
studier som grundats på djupintervjuer med missbrukare. Utredningen lät
också psykologen Stig Helling genomföra en intervjuundersökning där
drygt 60 s.k. nyckelpersoner intervjuades, dvs. personer som i sitt yrke
eller genom ideellt arbete kommit i kontakt med dopningsmissbrukare
och därför besitter kunskaper om frågor kring missbruket.
Av utredningens material framgår att missbruket har en stark koppling
till styrketräning och kroppsbygge samt kroppsfixering. I utredningens
omfattningsundersökning uppgav 3 % av dem som styrketränade
regelbundet, dvs. dagligen eller 2-3 gånger i veckan, att de hade prövat
anabola steroider. Två tredjedelar av dem som hade erfarenhet av anabola
steroider hade också styrketränat. Liknande resultat framkom i en
undersökning CAN genomförde 1994 i ett antal gymnasieskolor. Bland
dem som styrketränade var andelen som hade prövat anabola steroider
5 %. Motsvarande andel bland dem som inte tränade över huvud taget
var mindre än 0,5 %.
Bland motiven till att börja med kroppsbygge kan finnas ett behov av
ett ”projekt”, påverkan av rådande mansideal, bristande självförtroende
eller ett behov av en identitet. Ett begränsat utbud av andra
sysselsättningar kan också vara en bidragande faktor. Gymmet får ofta en
central funktion för kroppsbyggaren och de värderingar och normer som
gäller på gymmet blir styrande. Ofta sker introduktionen till anabola
steroider på gymmet.
Många upplever under bruket av anabola steroider en markant
förändring av kroppsvolymen. Olika fysiska eller psykiska bieffekter är
vanliga. Många känner ett psykiskt välbefinnande som dock kan vara en
indirekt effekt som uppstår då kroppen växer och kroppsbyggaren når sitt
mål. Vid fortsatt bruk sker i många fall en förändring till det sämre och
stressymptom, depressioner, sexuella störningar och aggressioner kan
uppkomma. Samtidigt blir kroppsbyggaren ofta sårbar och får svårt att
tolerera motgångar, som att t.ex. hindras i sin träning eller tappa vikt.
Orsaker till att man upphör med bruket av anabola steroider varierar, men
som exempel kan nämnas medicinska skäl och rädsla för bieffekter, att
man sakta mognar från sin livsföring eller att yttre förändringar inträffar,
som t.ex. familjebildning, som ger alternativa värden. För vissa
missbrukare går dock denna livsstil före allt annat och de fortsätter trots
negativa konsekvenser.
I en intervjuundersökning med ett begränsat antal män som använde
anabola steroider framkom att de intervjuade upplevde en känsla av
välbefinnande som påminde om den effekt som erhålls vid intag av
amfetamin. Enligt utredningens nyckelpersonsundersökning hade endast
2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 3
ett fåtal intervjuade kännedom om att anabola steroider används som Prop. 1998/99:3
psykoaktiv drog, dvs. för att nå ett allmänt välbefinnande eller ökat
självförtroende. De intervjuades uppfattning var att ett sådant bruk
närmast är av experimentell art och troligen äger rum främst inom en
snäv krets av kriminellt belastade unga män.
I utredningens nyckelpersonsundersökning framkom att såväl
kraftsporter som missbruk av dopningsmedel i och för sig förekommer
inom alla socialgrupper men att missbrukarna främst synes komma från
de resurssvagare samhällsgrupperna. Bland de extrema missbrukarna i
åldrarna 20-30 år är många lågutbildade och verksamma i s.k.
lågstatusyrken. De har sällan längre anställningar och är ofta arbetslösa.
I den undersökning av missbrukets omfattning som utredningen lät
genomföra var andelen som hade prövat anabola steroider bland de
arbetslösa 3 % och bland dem med enbart grundskoleutbildning 2 %.
Totalt var det, som tidigare nämnts, endast 1,1 % av de intervjuade som
hade erfarenhet av anabola steroider. Samma tendens avseende
utbildning har framkommit också i andra undersökningar.
I såväl utredningens omfattningsundersökning som CAN:s
undersökningar bland skolelever och mönstrande pojkar har det framgått
att en betydligt större andel av dem som har prövat anabola steroider
också har prövat narkotika än vad som gäller för samtliga tillfrågade. I
utredningens omfattningsundersökning hade t.ex. nära nog var tredje av
dem som hade prövat anabola steroider också någon gång prövat
narkotika jämfört med 11 % av samtliga intervjuade.
Någon skillnad i konsumtion av alkohol mellan dem som hade
erfarenhet av anabola steroider och dem som inte hade sådan erfarenhet
framgick inte i utredningens omfattningsundersökning. CAN.s
undersökningar har däremot uppvisat en mer omfattande
alkoholkonsumtion bland dem som uppgav sig ha använt anabola
steroider.
Enligt de intervjuade i utredningens nyckelpersonsundersökning
kombineras bruket av anabola steroider regelmässigt med andra droger
eller läkemedel. Det förekommer att narkotiska preparat används för att
höja prestationsförmågan och på så sätt öka träningskapaciteten.
Narkotiska medel och alkohol används som rekreationsmedel, dvs. för att
underlätta avkoppling mellan träningspassen. Olika läkemedel används
för att dämpa bieffekterna av anabola steroider och den hårda träningen.
Olika medel för muskeluppbyggnad kombineras också.
Den eventuella kopplingen mellan bruk av anabola steroider och
kriminalitet, utöver den som redan föreligger vid otillåten hantering av
34
dessa dopningsmedel, är ett område där kunskaperna fortfarande är
bristfälliga.
En omdiskuterad fråga är om det föreligger ett orsakssamband mellan
bruket av anabola steroider och våldsbrott. I ett tidigare avsnitt har
redogjorts för de psykiska effekter som man känner till är förknippade
med intag av anabola steroider. Ökad aggressivitet är en sådan effekt,
men det är inte klarlagt om denna ökade aggressivitet verkligen har
resulterat i våldshandlingar. Även om bruk av anabola steroider
förekommer i samband med våldsbrott är det mycket svårt att fastställa
om det är just intaget av anabola steroider som orsakat det våldsamma
beteendet.
En annan fråga är hur utbrett missbruket av dopningsmedel (framför
allt anabola steroider) är bland kriminellt belastade personer. En viss
uppfattning om detta skulle möjligen kunna fas från
Kriminalvårdsstyrelsens statistik över beslag av dopningsmedel på
kriminalvårdsanstalter. Dessa uppgifter är i regel ganska osäkra och
antalet beslag för litet för att man skall kunna se några tendenser till
förändring i någon riktning. De beslag som görs är i regel mycket små,
men görs något större beslag kan det kraftigt påverka statistiken. Vad
man kan utläsa av statistiken är att missbruk av anabola steroider
förekommer bland dem som är kriminellt belastade. Uppgifterna kan
däremot inte svara på hur omfattande missbruket av dopningsmedel är
bland de intagna.
Ett annat faktum som pekar på en koppling mellan anabola steroider
och kriminalitet är att polisens beslag av dessa medel ofta görs i samband
med utredning av annan brottslighet. I sådana fall kan dock medlen vara
avsedda att säljas vidare och inte för egen konsumtion.
Utanför Sverige är det mindre vanligt att dopning regleras i en särskild
lag. I Danmark har man dock en dopningslag, vars innehåll motsvarar
vad som gäller enligt den svenska dopningslagen.
De dopningsmedel som är narkotiska preparat omfattas i regel av
narkotikalagstiftningen i respektive land. Andra medel kan omfattas av
landets läkemedelslagstiftning eller särskilda föreskrifter som rör
läkemedel. Anabola steroider är oftast receptbelagda enligt
läkemedelsbestämmelser. I en del fall finns särskilda straffbestämmelser
som gäller viss hantering, t.ex. överlåtelse, av anabola steroider. I
Belgien och Frankrike finns lagar som förbjuder dopning vid
idrottstävlingar. Överträdelse av lagens bestämmelser eller, i Frankrike,
av sanktioner som meddelats med stöd av lagen kan bestraffas med
fängelse.
Det är sällsynt att själva bruket av dopningsmedel är kriminaliserat. I
några delstater/territorier i Australien samt undantagsvis i USA:s
delstater har man dock valt att kriminalisera även konsumtionen av
Prop. 1998/99:3
35
anabola steroider. I många länder är inte heller innehav för eget bruk av Prop. 1998/99:3
anabola steroider straffbelagt.
Det internationella arbetet mot dopning har till stora delar ägt rum inom
de internationella idrottsorganisationema och inneburit åligganden för de
nationella idrottsorganisationema. Även i övrigt har arbetet främst avsett
åtgärder för att förhindra dopning inom idrotten och bruket av
dopningsmedel har endast i begränsad omfattning behandlats i ett
folkhälsoperspektiv.
Bland FN-organen har WHO och UNESCO engagerat sig i arbetet mot
dopning och bl.a. utarbetat rapporter och anordnat konferenser.
Bland internationella överenskommelser på området kan nämnas ett
avtal om internationellt samarbete mot dopning på idrottsområdet kallat
The International Anti-Doping Arrangement (IADA) som nyligen
undertecknades av Sverige och därmed blev omedelbart gällande mot
Sverige. Avtalet hade tidigare undertecknats av företrädare för
regeringarna i Australien, Kanada, Nya Zeeland, Norge och
Storbritannien.
Det förekommer även samarbete mellan polis- och tullmyndigheter i
olika länder. De nordiska länderna samarbetar sedan några år tillbaka i
det Nordiska dopingproj ektet, som berörs kortfattat under rubriken
Nordiskt samarbete.
Europeiskt samarbete
Inom EU har ett stort antal direktiv antagits som rör
läkemedelskontrollen. Reglerna syftar till att harmonisera frågor om bl.a.
tillverkning och försäljning. Angående dopning inom idrotten antog
Europeiska gemenskapernas råd och medlemsländerna 1992 ett antal
förhållningsregler i en resolution (Code of Conduct Against Doping in
Sport). I resolutionen uppmanas Europakommissionen och
medlemsländerna att tillämpa denna kodex i kampen mot dopning. År
1994 antog Europaparlamentet en resolution om idrott och dopning, vars
rekommendationer när det gäller dopningsfrågoma i huvudsak
överensstämmer med vad som gäller inom Europarådets konvention mot
dopning (se nästa stycke). Europakommissionen har bland annat
medverkat till framställning av utbildnings- och informationsmaterial
samt finansiering av forskningsprojekt.
Europarådets konvention mot dopning öppnades för undertecknande
1989. Konventionen är öppen för Europarådets medlemmar samt vissa i
konventionen angivna stater. Emellertid kan även andra stater ansluta sig
efter inbjudan. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den 1 augusti
1990. Konventionen tar sikte främst på dopning som ett idrottsproblem
och syftet är att minska och slutligen avskaffa dopningen inom idrotten.
För bl.a. övervakning och tillämpning av konventionen och beslut
rörande konventionen har en särskild övervakningsgrupp tillsatts. Utöver
36
att vissa åtgärder krävs för att minska tillgången på dopningsmedel
berörs inte i konventionen frågor om dopning som ett folkhälsoproblem i
sig. Vad som skall utgöra dopningsmedel enligt konventionen bestäms i
en särskild lista med utgångspunkt i IOK:s lista. Konventionen upptar en
rad åtgärder för uppnående av ovan angivna syften och
konventionsstatema åtar sig att, inom ramen för statens konstitutionella
befogenheter, verka för dessa syften. Parterna skall bl.a. genom
lagstiftningsåtgärder eller administrativa åtgärder begränsa tillgången på
och bruket av förbjudna dopningsmedel och dopningsmetoder, i
synnerhet anabola steroider.
Vid övervakningsgruppens sammanträde i maj 1996 beslutades att
även folkhälsoperspektivet skall aktualiseras för eventuella åtgärder inom
Europarådet. Europarådets ministerkommitté beslutade nyligen att
studier skall genomföras av missbruket av dopningsmedel utanför
idrotten. Sverige kommer att medverka i detta arbete.
Nordiskt samarbete
Nordiska rådet antog 1994 en rekommendation avseende
hormondopning. Nordiska rådet rekommenderade därvid Nordiska
Ministerrådet att undersöka förutsättningarna för ett utvidgat nordiskt
samarbete i syfte att bekämpa missbruket av anabola steroider och andra
dopningspreparat. I rekommendationen anmanas även de nordiska
ländernas regeringar att på den europeiska dagordningen föra upp
problemet med anabola steroider utanför idrotten samt att verka för att
alla medlemmar av Europarådet ratificerar Europarådets konvention mot
dopning. Nordiska rådet har även gett ekonomiskt stöd till nordiska
konferenser om dopning samt verkat för att fa till stånd samverkan med
bl.a. de baltiska staterna.
På myndighetsnivå samarbetar de nordiska tull- och
polismyndigheterna genom det Nordiska dopingproj ektet. Huvudsyftet
med projektet har varit att utbyta information av såväl praktisk som
teoretisk art samt att sammanställa statistik över beslagen. Projektet har
sedan 1995 legat inom ramen för det s.k. PTN-samarbetet (Polis och tull
i Norden) som sedan en längre tid funnits för narkotikabekämpningen.
Internationellt samarbete inom idrottsrörelsen
Många av de svenska specialidrottsförbunden är även medlemmar i
internationella och i en del fall också europeiska specialförbund.
Specialförbund med olympiska idrottsgrenar ingår i nationella olympiska
kommittéer. Därutöver finns fristående internationella organisationer.
För de internationella specialförbunden utgör General Association of
International Sports Federation (GAISF) ett samlingsförbund. I den
olympiska rörelsen, som bl.a. består av internationella specialförbund
och de olika nationella olympiska kommittéerna, är IOK det ledande
organet. Dessa organisationer samt bl.a. Internationella
friidrottsförbundet (IAAF) har länge agerat mycket aktivt för att
Prop. 1998/99:3
37
bekämpa dopningen inom idrotten. Något samstämmigt regelsystem
finns inte mellan de olika nationella idrottsförbunden, även om de flesta
grundar sina regler om vilka medel som är förbjudna på den av IOK
upprättade listan. Den bristande samstämmigheten har skapat problem
och harmoniseringsfrågor har därför fått en stor betydelse i det
internationella arbetet.
Både GAISF och IOK har antagit resolutioner och urkunder i vilka tas
upp principer och regler för arbetet mot dopning. Sedan 1988 har ett
antal världskonferenser hållits rörande dopning inom idrotten. Syftet med
konferenserna, som kallas för den permanenta världskonferensen mot
dopning inom idrotten, är att utbyta information samt diskutera
samarbete och åtgärder mot dopning. I viss utsträckning pågår samarbete
med de nationella specialförbunden när det gäller t.ex. möjligheterna att
genomföra kontroller av idrottsutövare.
RF samarbetar med och ger service till vissa nationella och
internationella idrottsförbund i fråga om dopningskontroller. RF
medverkar även i övervakningsgruppen och arbetsgrupperna för
Europarådets konvention mot dopning. För att bl.a. harmonisera
dopningsreglema och möjliggöra kontroller av varandras idrottsutövare
har RF och de nordiska idrottsförbunden haft samverkansavtal sedan
1987. Det senaste avtalet, Nordic Anti-Doping Agreement, trädde i kraft
1994 och är öppet även för idrottsförbund utanför de nordiska länderna.
De nordiska länderna ger även stöd till idrotten i de baltiska staterna när
det gäller dopningsfrågan. Det kan också nämnas att RF har ingått ett
avtal med Kinas olympiska kommitté som omfattar bl.a. expertutbyte,
utbyte av informationsmaterial och ömsesidiga dopningskontroller.
Missbruket av dopningsmedel tycks inte öka i omfattning, utan tycks
snarare ha stagnerat. Det är dock fortfarande ett problem främst med
hänsyn till de hälsorisker missbruket medför. Fortfarande är kunskaperna
otillräckliga på många områden. Det gäller dopningsmedlens effekter
fysiskt och psykiskt, eventuella orsakssamband mellan bruket av AAS
och våldsbrott, dopningsbrottslighetens karaktär och samband med annan
brottslighet samt vilken vård och behandling man skall ge missbrukarna.
Det är också oroande att de som missbrukar dopningsmedel i så stor
utsträckning är ungdomar. Därför krävs åtgärder på många olika plan för
att missbruket av dopningsmedel skall kunna motverkas på ett effektivt
sätt. Det krävs både lagstiftning och satsningar på dels förebyggande
åtgärder, dels utbildning och forskning.
Domstolarnas tillämpning av dopningslagen och det faktum att vissa
dopningsbrott avser mycket stora mängder dopningsmedel talar för att en
strängare straffskala för de grövsta brotten bör övervägas. Behovet av att
samhället på ett konsekvent sätt tar avstånd från allt bruk av
dopningsmedel som inte sker i medicinskt eller vetenskapligt syfte talar
för att även bruket av de dopningsmedel som omfattas av dopningslagen
Prop. 1998/99:3
38
bör kriminaliseras. När det gäller dopningsmedel som inte omfattas av
dopningslagen kan en skärpning av läkemedelslagstifitningen vara
motiverad.
Regeringen redovisar i följande avsnitt sina överväganden och förslag
rörande åtgärder för att komma till rätta med problemet med missbruk av
dopningsmedel.
Prop. 1998/99:3
Regeringens bedömning: Ordet ”dopning” bör även fortsättningsvis
användas i berörda lagar.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår en övergång till ordet
”doping”.
Remissinstanserna: Med undantag för Kammarrätten i Göteborg,
som välkomnar utredningens förslag, är det inga remissinstanser som
särskilt kommenterar denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: När dopningslagen infördes
beslutades att uttrycket ”dopning” skulle användas. Detta uttryck
förefaller hittills inte ha slagit i genom i praktiken vare sig inom
idrottsrörelsen eller i den allmänna debatten. Dopning av det slag som nu
förekommer är dock en förhållandevis modem företeelse. Dopningslagen
har varit i kraft i cirka sex år, vilket är en relativt kort tid. I t.ex. Svenska
Akademiens ordlista över det svenska språket anges ”dopning” som
förstahandsaltemativ. Mot bakgrund av vad som nu sagts anser
regeringen att detta ord bör användas även fortsättningsvis.
Lagrådet förordar i sitt yttrande ett byte till ordet ”doping”. Enligt
Lagrådets uppfattning har ordet ”doping” blivit fast etablerat såväl hos
allmänheten som hos massmedia och inom idrottsrörelsen. I och för sig
anser Lagrådet att det kan vara naturligt att det i böljan, när en företeelse
är ny, råder osäkerhet om den rätta benämningen. Man anser dock att det
nu har gått så lång tid utan att uttrycket ”dopning” fått fäste att det
allvarligt bör övervägas om inte en övergång till ordet ”doping” bör
genomföras för att fa en överensstämmelse med det allmänna
språkbruket.
Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkter, men anser att det
inte kan uteslutas att ordet ”dopning” kan få en mera utbredd användning
i framtiden. Med hänsyn främst till att ordet ”dopning” är mera förenligt
med det svenska språksystemet bör detta ord behållas i lagstiftningen och
på så sätt ges möjlighet att få ett större genomslag. Regeringen har fått
stöd för denna uppfattning genom yttranden från bl.a. Svenska
Akademien, Svenska språknämnden och Svenska Läkaresällskapets
kommitté för medicinsk språkvård.
39
Regeringens bedömning: Åtgärder för att motverka missbruket av
dopningsmedel bör vidtas på flera plan. Förebyggande åtgärder har en
central roll. Särskilda insatser bör riktas till ungdomar. Skolans ansvar
när det gäller att informera om dopning bör klargöras. Det
förebyggande arbetet bör även inriktas på att hålla gymanläggningama
fria från dopningsmedel. I detta arbete har kommunerna en nyckelroll.
Några ändringar vad gäller kommunernas rättsliga befogenheter att
införa direkta dopningsförbud och genomföra dopningskontroller
riktade mot enskilda bör dock inte göras.
Prop. 1998/99:3
Utredningens bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer
med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till
en satsning på förebyggande åtgärder. Folkhälsoinstitutet anser att
marknadsföringen av kosttillskott är en fråga som bör ges större tyngd i
samband med förebyggande åtgärder. Svenska Kommunförbundet anser
att det måste vara möjligt att kräva testning mot dopning av dem som
besöker kommunalt drivna gymanläggningar. Om sådan testning befinns
strida mot grundlagen kräver förbundet lagändringar. Även
Landstingsförbundet tar upp denna fråga.
Förebyggande arbete
Viktiga aktörer i det förebyggande arbetet är idrottsrörelsen,
myndigheter, kommuner, landsting, skolor och gymanläggningar. Till
dem som informerar om dopning hör också bl.a. polisen och apoteken.
På nationell nivå verkar Folkhälsoinstitutet, en central myndighet med
uppgift att förebygga sjukdomar och annan ohälsa och främja en god
hälsa för alla. Huvudlinjerna i Folkhälsoinstitutets arbete mot dopning är
att ta fram ny kunskap inom ett nytt missbruksområde och att sprida
kunskaper om dopningsmissbrukets risker och konsekvenser till
strategiskt viktiga personer och grupper. Ansvaret för det preventiva
arbetet ligger därvid på lokal nivå. Det är vidare på Folkhälsoinstitutets
uppdrag som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
(CAN) genomför sina kontinuerliga kartläggningar av brukets
omfattning. På nationell nivå har Folkhälsoinstitutet ansvar för den s.k.
samordningsgruppen som består av ett tjugotal myndigheter och
organisationer som har möjlighet att medverka till att förebygga
missbruket av dopningsmedel.
Folkhälsoinstitutet har tidigare ekonomiskt svarat för Dopingj ouren
vid Huddinge sjukhus. Dopingjouren är en telefonjour som är öppen för
40
allmänheten i hela landet och dit allmänheten kan vända sig med frågor
som rör bruket av dopningsmedel. Folkhälsoinstitutets ekonomiska
engagemang i Dopingjouren har nu upphört. Dopingjourens verksamhet
finansieras för närvarande av Pharmacia & Upjohn.
Riksidrottsförbundets arbete
Riksidrottsförbundets (RF:s) roll i det förebyggande arbetet har främst
varit att stimulera special förbunden och distriktsförbunden till lokala
insatser. RF följer aktivt utvecklingen inom dopningsområdet och
initierar egna utvecklingsprojekt för att söka ny kunskap samt
upprätthåller genom Dopingkommissionen och Antidopinggruppen på
RF:s kansli en hög kompetens.
Ett nätverk av kontaktpersoner som aktivt följer dopningsfrågan och
för vidare information har byggts upp i special- och distriktsförbunden.
RF producerar också informations- och utbildningsmaterial samt
genomför utbildning av dopningskontrollanter, informatörer och
förbundsläkare.
RF deltar också i olika samverkansgrupper, bl.a. den centrala
samordningsgrupp i Folkhälsoinstitutets regi som nämns ovan.
Förebyggande arbete i kommuner och landsting
Genom en enkät tillfrågade Svenska Kommunförbundet våren 1995
landets kommuner om deras aktiviteter mot missbruk av dopningsmedel.
Enkäten besvarades av 208 kommuner, varav 63 % bedrev någon
aktivitet mot dopning. Aktiviteterna var dels sådana som var direkt
inriktade mot gymverksamheten, dels andra förebyggande åtgärder.
Insatserna riktade sig ofta till ungdomar. I många kommuner fanns
samrådsgrupper där myndigheter och organisationer deltog.
Någon motsvarande kartläggning av landstingens aktiviteter har inte
gjorts. Som exempel på förebyggande aktiviteter kan dock nämnas att
Värmlands läns landsting medverkar i en länsgrupp mot dopning med
representanter också från tull, polis, idrott, kommunförbund och
länsstyrelse. Länsgruppen ägnar sig bl.a. åt information och
enkätundersökningar.
Skolan
År 1994 antog regeringen nya läro- och kursplaner för grund- och
gymnasieskolan. I läroplanen för grundskolan (Lpo 94) ges rektorerna ett
särskilt ansvar för att ämnesövergripande kunskapsområden integreras i
undervisningen i olika ämnen. Dit hör bland annat frågor om riskerna
med tobak, alkohol, narkotika och andra droger (den s.k. ANT-
undervisningen). Även i läroplanen för gymnasieskolan (Lpf 94) ges
rektorerna ett särskilt ansvar för att eleverna far kunskaper på detta
område.
Prop. 1998/99:3
41
Frågor om dopningsmedel anses av Skolverket ingå i begreppet ”andra
droger”. Skolverket utarbetar för närvarande ett referensmaterial
avseende ANT-undervisningen. Syftet är att ge ett diskussionsunderlag
som stöd och hjälp för rektorer och lärare i utformandet av
undervisningen. Dopning behandlas särskilt i kursplanerna för ämnet
”Idrott och hälsa”, ett ämne som är obligatoriskt för samtliga
gymnasieprogram.
Riksförbundet Hem och Skola har också enligt sitt remissyttrande
informerat skolor och Hem och Skolaföreningar/föräldraföreningar om
undervisningsmaterial och föreläsare i ämnet.
Värnpliktiga och anställda inom försvaret
Enligt försvarsmaktens policy beträffande alkohol, narkotika och anabola
steroider från 1996 skall all personal inom Försvarsmakten avhålla sig
från all icke-medicinsk användning av bl.a. anabola steroider. Inom
försvarsmakten har Arméns Idrottscentrum (AIC) till uppgift att utbilda
försvarsmaktens idrottsledare och att utveckla idrotten inom
försvarsmakten i enlighet med krigsbefattningens fysiska krav och i
enlighet med friskvårdande principer. AIC har i samarbete med marinen
och flygvapnet utarbetat riktlinjer och råd för försvarsmaktens arbete mot
dopning inom idrotten.
Åtgärder med inriktning på gymverksamheten
Gymverksamhet kan ha olika inriktning. Den kan vara helt inriktad på
styrketräning o.dyl. eller erbjuda även andra aktiviteter. Någon
gemensam branschorganisation eller intresseförening för samtliga gym
finns för närvarande inte. Vissa kommersiella kedjor finns i vilka
enskilda gym ingår och en del gym ingår i något av de samarbetsprojekt
som förekommer.
Enligt en inventering utförd av RF:s Antidopinggrupp 1993 fanns det
ca 600 gym i Sverige. Inventeringen omfattade inte kommunala gym,
gym som var inhysta på olika företag och arbetsplatser samt lokaler där
verksamheten avsåg enbart rehabilitering. Av dessa 600 gym drevs 199
av föreningar inom RF och 401 var privata gym.
RF:s distriktsförbund har i många fall varit initiativtagare till
antidopningsarbetet på gymmen. Arbetet har i stor utsträckning bestått i
att medverka till avtal om förbud mot användande av dopningsmedel och
om möjligheter till kontrollverksamhet m.m. Härutöver har även skriftlig
information och föreläsningar erbjudits.
På kommunal och landstingsnivå har kampanjer och åtgärder mot
dopning företagits på ett flertal platser i landet. Enligt den tidigare
nämnda enkäten från Svenska Kommunförbundet hade 79 av 146
svarande kommuner fattat ett politiskt beslut om dopningsförbud i
kommunala lokaler. Kommunerna har även genomfört informations- och
utbildningsaktiviteter med speciell inriktning på gymmen.
Prop. 1998/99:3
42
I vissa län och kommuner har man lyckats få med ett stort antal gym i
det förebyggande arbetet. På andra håll har det varit svårare att engagera
gymmen. Utbildnings- och informationsåtgärder har förekommit men
främst har samarbetet avsett olika former av avtal med gymmen om
dopningsffia miljöer där dopningskontroller ofta varit ett betydelsefullt
inslag.
Information och samverkan
Förebyggande åtgärder måste vidtas på flera plan och bygga på
kontinuitet och samverkan mellan myndigheter och frivilliga
organisationer. Arbetet måste även bli föremål för fortlöpande
utvärdering.
Informations- och utbildningsinsatser är mycket viktiga åtgärder när
det gäller att påverka människors attityder och beteenden och därigenom
förhindra en spridning av missbruket av dopningsmedel. För såväl
allmänheten i stort som för de grupper där risken för missbruk är störst är
det väsentligt att informationen är saklig och korrekt. Anabola steroider
och övriga dopningsmedel som dopningslagen är tillämplig på bör
självfallet omfattas av informationsinsatserna. Även exempelvis preparat
som marknadsförs som kosttillskott och uppges ha prestationshöjande
eller muskeluppbyggande effekt bör dock uppmärksammas.
Kommunernas förebyggande insatser har till stor del bestått av
informationskampanjer och samarbetsprojekt under en begränsad tid.
Sådana åtgärder fyller en viktig funktion, men bör främst fungera som
komplement till mera kontinuerliga och långsiktigt inriktade åtgärder.
Ungdomar och personer med anknytning till gymverksamheten är
målgrupper av central betydelse när det gäller förebyggande åtgärder,
men information bör även ges till föräldrar och andra vuxna i
ungdomarnas omgivning. Lärare och andra vuxna som arbetar med
ungdomar, även de som arbetar på ideell basis, behöver kunskaper om
problematiken rörande missbruket av dopningsmedel. Regeringens
bedömning i fråga om behovet av utbildning för olika yrkeskategorier
redovisas i avsnitt 12.
Det är viktigt att det förebyggande arbetet bygger på regelbunden
samverkan mellan olika myndigheter och organisationer. Det finns redan
i dag ett flertal lokala samarbetsorgan där det ingår representanter från
bl.a. polis- och tullmyndigheter, sociala myndigheter, skolor och
idrottsföreningar. Regeringen anser att sådan samverkan bör utvecklas
även på andra håll. Ett effektivt förebyggande arbete kräver att
myndigheter och organisationer med olika kompetens samverkar. Någon
bestämd modell för hur en sådan samverkan bör se ut kan dock inte
anges av regeringen, utan här måste bl.a. lokala förhållanden bli
avgörande.
Det är väsentligt att olika projekt utvärderas. Utvärderingar krävs dels
för utvecklingen av metoder i det förebyggande arbetet, dels för
bedömningen av kostnadskonsekvenser av olika åtgärder.
Prop. 1998/99:3
43
Folkhälsoinstitutet och Dopingjouren
RF anser att Folkhälsoinstitutet bör få ett klart uttalat ansvar för
antidopningsarbetet i samhället och att myndigheten bör tillföras resurser
för att utveckla samverkansgruppen. Regeringen bedömer det som
angeläget att Folkhälsoinstitutet även fortsättningsvis följer utvecklingen
när det gäller dopningsmissbruket i samhället. För närvarande finns det
dock inte skäl att ålägga Folkhälsoinstitutet ytterligare uppgifter
avseende denna fråga.
Beträffande Dopingjouren framför bl.a. RF att jourens framtid bör
tryggas med statliga medel. Dopingjouren har en viktig funktion för
kunskapsinsamlandet när det gäller missbrukssituationen i dag.
Dessutom samverkar Dopingjouren med Kompetenscentrum för
dopingfrågor vid Huddinge sjukhus (se avsnitt 11) och har därigenom
betydelse för försöken att utveckla behandlingsprogram för missbrukare
av dopningsmedel. Folkhälsoinstitutet, som tidigare finansierat
verksamheten, har dock gjort bedömningen att kompetensen på
dopningsområdet regionalt och lokalt har ökat och att en finansiering från
institutets sida av en jourtelefon för dopningsfrågor inte kan motiveras
med hänsyn till de prioriteringar av olika insatser som måste göras. Mot
bakgrund härav anser regeringen inte att det föreligger tillräckliga skäl
för att Dopingjouren skall erhålla ekonomiskt stöd från staten.
Prop. 1998/99:3
Åtgärder med inriktning på ungdomar
Forskning när det gäller såväl de bakomliggande orsakerna till
missbruket av dopningsmedel som ungdomskulturen i stort visar att
frågor om missbruket av dopningsmedel måste tas upp i ett större
sammanhang och att frågan om ungdomars värderingar och attityder till
livsstils- och identitetsfrågor är mycket viktiga. Missbruket av anabola
steroider synes vara intimt förknippat med kroppsuppfattningar och
identitetsfrågor.
Mot bakgrund av vad forskningen nu visar vill regeringen framhålla att
det förebyggande arbetet inte endast kan inriktas på upplysning om de
risker för hälsan som ett missbruk av dopningsmedel kan medföra. Med
hänsyn till den kommersialisering som ungdomstiden nu präglas av och
den påverkan som TV och andra medier har på ungdomars attityder
framstår det som en allt viktigare uppgift för de vuxna i ungdomarnas
närhet att ta del i ungdomarnas liv och aktivt ta upp frågor om identitet
och attityder till kropp och hälsa.
Detta hindrar naturligtvis inte att upplysningen också måste vara
inriktad på att skapa medvetenhet om farorna vid missbruk av
dopningsmedel. Det är viktigt att denna information är saklig och
korrekt, så att den framstår som trovärdig jämfört med de uppgifter som
förekommer i t.ex. litteratur och tidskrifter riktade till kroppsbyggare.
I upplysningsarbetet fyller skolan en viktig funktion. Enligt
läroplanerna för såväl grund- som gymnasieskolorna har skolan ett
ansvar för att eleverna bl.a. informeras om riskerna med tobak, alkohol,
narkotika och andra droger (den s.k. ANT-undervisningen). Som tidigare
44
nämnts anser Skolverket att dopningsmedel ingår i begreppet ”andra
droger”. Regeringen anser dock att det tydligt bör framgå att
dopningsmedel skall tas upp inom ANT-undervisningen.
Utanför skolan har fritidsverksamheten stor betydelse. Frågor om
missbruk av dopningsmedel har en naturlig plats inom idrotten och det är
därför viktigt att idrottsledama aktivt tar upp dessa frågor. Även andra
frivilliga organisationer har en viktig roll när det gäller att påverka
ungdomars attityder och värderingar. Deras verksamhet bör främjas av
staten, genom Folkhälsoinstitutet, och de enskilda kommunerna på olika
sätt. Det ankommer även på de kommunala nämnder som har hand om
frågor om den kommunala fritidsverksamheten att se till att frågor om
missbruk av dopningsmedel uppmärksammas i den verksamhet som
riktar sig till ungdomar.
Information om missbruk av dopningsmedel bör även regelmässigt ges
till samtliga värnpliktiga under den tid de genomför sin grundutbildning.
Enbart informationsinsatser riktade till unga är dock inte i sig
tillräckliga. Det är viktigt att de vuxna engagerar sig och tar del i
ungdomarnas aktiviteter. Vuxenvärlden kan påverka ungdomarnas
attityder genom att påvisa alternativ och ge motbilder. Som exempel kan
nämnas att man på vissa skolor har särskilda kontaktpersoner som har
som uppgift att dels informera om dopningsfrågor, dels fungera som
förebilder och handleda de elever som är intresserade av styrketräning.
Det har även genomförts projekt för att visa att regelbunden och rätt
träning utan dopningsmedel ger en fullvärdig muskel- och
styrkeutveckling.
Gymverksamheten
Statistik från idrottsrörelsens provtagningar inom olika grenar och
undersökningar av omfattningen av bruket av anabola steroider visar ett
tydligt samband mellan missbruket av anabola steroider och
styrketräning. Det finns alltså en klar koppling mellan missbruket och de
aktiviteter som erbjuds på gymanläggningar, samtidigt som
undersökningarna också visar att den helt övervägande andelen av dem
som styrketränar inte har prövat anabola steroider. Mot bakgrund av vad
som nu sagts är det högst väsentligt att det förebyggande arbetet även
inriktar sig på gymanläggningama för att hålla dessa verksamheter fria
från anabola steroider och andra dopningsmedel. Som redovisats i det
föregående har också flera initiativ tagits till att hålla gymanläggningama
fria från dopningsmedel.
Det är angeläget att även de privata gymanläggningama engageras och
uppmuntras till samverkan i olika former. Initiativ till självsanering i
branschen bör stödjas. Den positiva effekt ett aktivt ställningstagande
mot dopning kan ha bör framhållas. I kommunernas förebyggande arbete
med inriktning på gymmen bör kontrollverksamhet i sig inte vara det
viktigaste momentet i de förebyggande åtgärderna utan målsättningen bör
vara att påverka människors attityder och uppmuntra till ett hälsosamt
tränande. Utbildning och information behövs både för personal och
Prop. 1998/99:3
45
besökare på gymmen. Eftersom de privata gymmen inte står under
offentlig kontroll kan samhället inte ställa några krav på att personalen
skall ha någon formell utbildning. Utbildning av personalen bör dock
uppmuntras.
Det kan övervägas om särskilt tillstånd borde erfordras for att bedriva
gymverksamhet. Regeringen anser dock att något sådant krav for
närvarande inte bör införas. En sådan reglering är förenad med många
svårigheter. För det första kan ett sådant tillståndskrav endast riktas mot
de yrkesmässiga gymägare som driver for allmänheten tillgängliga
gymanläggningar. Den variation som finns när det gäller hur olika
gymanläggningar drivs medför mycket komplicerade avgränsningsfrågor.
Det förekommer mycket små anläggningar som enbart hålls tillgängliga
för en liten krets av personer. Risken är betydande att ett tillståndssystem
skapar en situation med ”svartklubbar” där det inte är möjligt med någon
som helst insyn och dit missbrukarna söker sig. Ett tillståndssystem
skulle även medföra betydande och kostnadskrävande administrativa
insatser från samhället såväl när det gäller tillståndsförfarandet som
kontrollen av efterlevnaden. En uppföljning bör dock ske av hur
gymverksamheten bedrivs, så att behov av eventuella
lagstiftningsåtgärder uppmärksammas.
Kommunernas roll i det förebyggande arbetet
Kommunerna har i många avseenden en nyckelroll när det gäller det
förebyggande arbetet mot missbruk av dopningsmedel - genom
information till ungdomar och vuxna i ungdomars närhet, genom att
erbjuda alternativa verksamheter och stödja utvecklingen av positiva
förebilder och genom att i samverkan med andra myndigheter,
organisationer och enskilda verka för en ökad opinionsbildning mot
dopning och missbruk av främst anabola steroider. När det gäller
gymverksamheten kan det vara värdefullt att formulera en strategi och
policy för kommunens arbete mot dopning, vilken kan läggas fast som ett
principbeslut om plattform för det fortsatta arbetet och som en markering
i syfte att stärka opinionsbildningen mot dopning.
Kommunernas rättsliga befogenheter att besluta om dopningsförbud och
dopningskontroller
Som tidigare framgått har många kommuner fattat beslut om
dopningsförbud i kommunala lokaler. Dopningsförbudet kompletteras i
regel med föreskrifter om stickprovskontroller och eventuell avstängning
om kontrollen visar att dopningsmedel förekommer i urinen eller om den
tränande vägrar lämna prov.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Begränsningar
kräver enligt 2 kap. 12 § stöd i lag och får endast göras för att tillgodose
ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Även hot om
Prop. 1998/99:3
46
sanktioner vid vägran är en form av tvång som medför att åtgärden inte
kan anses vara frivillig.
Med det allmänna avses bl.a. kommunfullmäktige, kommunala
nämnder och förvaltningsorgan. Ett kommunalt företag räknas normalt
sett inte som det allmänna om inte företaget fullgör uppgifter som
innefattar myndighetsutövning.
När en besökare utnyttjar en privat gymlokal sker det genom att ett
avtal ingås med gymmets innehavare. Parterna har en betydande frihet att
införa villkor av allehanda slag i avtalet. Gyminnehavaren har t.ex. rätt
att föreskriva ordningsregler för nyttjandet av anläggningen. Något direkt
hinder i lag mot att införa villkor om dopningskontroll i avtalet finns inte.
Sådana villkor får dock bedömas utifrån allmänna avtalsrättsliga regler,
exempelvis bestämmelserna i 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor.
När det gäller gymverksamhet i kommunal regi kan till en böljan
konstateras att 8 kap. 5 § regeringsformen föreskriver att kommunernas
befogenheter och åligganden skall anges i lag. Huvudreglerna om
kommunernas kompetens finns i kommunallagen (1991:900). En
grundläggande förutsättning för att kommunerna skall få ägna sig åt en
viss uppgift är att det är fråga om en angelägenhet av allmänt intresse
som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och
att uppgiften inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun,
landsting eller någon annan (2 kap. 1 § kommunallagen). Enligt 2 kap.
2 § kommunallagen gäller vidare att kommunen skall behandla
kommunmedlemmarna lika om det inte finns sakliga skäl för något annat
(likställighetsprincipen). Gymverksamhet torde i många fall vara förenlig
med kommunallagen, exempelvis om anläggningen är knuten till en
erkänd kommunal verksamhet som t.ex. en kommunal simhall.
Kommunen kan bedriva gymverksamhet i förvaltningsform eller
genom ett av kommunen bildat företag. Kommunala företag är
privaträttsliga juridiska personer vars verksamhet styrs av civilrättsliga
regler. Även om de kommunala företagen i flertalet fall inte är primärt
underkastade offentligrättslig reglering måste verksamheten dock drivas
huvudsakligen i enlighet med de principer som gäller om kommunen
själv är huvudman. Den kommunala kompetensen får sålunda inte
överskridas.
De grundläggande reglerna för kommunernas normgivningsmakt finns
i 8 kap. regeringsformen. Innebörden av dessa regler är i princip att
föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som avser
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
och ekonomiska förhållanden, skall meddelas genom lag. Emellertid har
riksdagen möjlighet att bemyndiga regeringen att i förordning meddela
föreskrifter om bl.a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, eller om
trafik eller ordningen på allmän plats. Regeringen har i sin tur möjlighet
att överlåta åt kommunerna att meddela vissa föreskrifter om riksdagen
medgivit detta.
Enligt ordningslagen (1993:1617) får kommunen, efter regeringens
bemyndigande, meddela de föreskrifter som behövs för att upprätthålla
den allmänna ordningen på allmän plats. Drogpolitiska syften i sig kan
dock inte utgöra en grund för införande av ordningsföreskrift. Det är
Prop. 1998/99:3
47
dessutom ytterst tveksamt om bruket av anabola steroider kan sägas
påverka den allmänna ordningen på ett sådant sätt att ett forbud får intas i
en lokal ordningsföreskrift. Generellt måste dock kommunala gym ha rätt
att uppställa föreskrifter som tar sikte på säkerhet och ordning i lokalen,
precis på samma sätt som andra upplåtare. En person som har intagit
anabola steroider torde dock inte kunna utestängas från en kommunal
lokal om han inte i övrigt stör ordningen. Den socialrättsliga
lagstiftningen och hälso- och sjukvårdslagstiftningen ger inte heller stöd
för kommunerna att meddela generella förbudsföreskrifter. Kommunerna
torde således inte ha kompetens att införa direkta dopningsförbud riktade
mot enskilda oavsett om det rör sig om ett allmänt förbud eller om det
begränsas till kommunala lokaler dit allmänheten har tillträde.
Själva nyttjandet av en kommunal gymanläggning följer i princip
privaträttsliga regler. Kommunen har därför i stor utsträckning samma
rätt som privata upplåtare att ställa upp avtalsvillkor, dock med den
skillnaden att villkoren inte får strida mot särskilda kommunalrättsliga
regler som t.ex. likställighetsprincipen. Vidare kan villkor i ett avtal med
hänsyn till syfte och följder anses vara av offentligrättslig natur, vilket
kan begränsa kommunens befogenhet att ställa villkoret. En föreskrift om
dopningsförbud som tas in i ett avtal mellan kommunen och
gymbesökaren får anses ha offentligrättslig karaktär, vilket gör att
regeringsformens regel om skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp
måste beaktas i fråga om villkor att underkasta sig dopningskontroll. För
att provtagningen skall vara förenlig med det skydd som regeringsformen
ger bör samtycke från den som skall kontrolleras föreligga vid det
tillfälle då kontrollen skall genomföras. Det torde inte vara någon
skillnad om verksamheten drivs genom ett kommunalt företag.
Svenska Kommunförbundet har krävt lagstiftningsåtgärder om det
visar sig att grundlagen hindrar kommunerna att ställa upp villkor för
tillträde till kommunala gym och att genomföra kontroller.
Kommunförbundet anser att det är orimligt att det går att testa besökare
på privata eller föreningsdrivna gymanläggningar men inte på
anläggningar som drivs av kommuner. Regeringen har förståelse för
denna synpunkt men gör bedömningen att en kommunal befogenhet till
beslut och åtgärder av detta slag vore en betydande principiell nyhet som
inte kan övervägas enbart med avseende på dopningsmedel. Sådana
befogenheter finns t.ex. inte när det gäller alkohol och narkotika.
Regeringen föreslår vidare i avsnitt 8 att bruket av dopningsmedel
skall kriminaliseras. Kommunerna saknar befogenhet att meddela
ordningsföreskrifter rörande handlingar som är kriminaliserade. Att
bevaka efterlevnaden av olika straffbud är en uppgift för polis och övriga
rättsvårdande myndigheter. Frågan om kommunala föreskrifter om
förbud m.m. förfaller därmed. I stället får kommunerna ökade
möjligheter att när anledning därtill förekommer påkalla bistånd av
polisen. Att polisanmälan regelmässigt görs om någon befattning med
dopningsmedel misstänks kan också markeras i kommunens policy mot
dopning.
Prop. 1998/99:3
48
6.2
Prop. 1998/99:3
Regeringens bedömning: Insatserna för att begränsa tillgången på
dopningsmedel måste bli effektivare. Dopningsbrotten bör lyftas fram
mer, främst i polisens brottsutredande verksamhet. Polis- och
tullmyndigheterna bör ha ett aktivt samarbete. Samverkan krävs även
på det internationella planet. Regeringen avser att internationellt verka
för att folkhälsoperspektivet lyfts fram samt ta upp frågor om åtgärder
för att skärpa kontrollen över apoteken i vissa länder.
Utredningens bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer
med regeringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser uttrycker sitt stöd för
utredningens bedömning när det gäller åtgärder för att begränsa
tillgången på dopningsmedel, även om Rikspolisstyrelsen också påtalar
behovet av ytterligare resurser för detta arbete.
Tillgången på dopningsmedel
Det föreligger stora svårigheter när det gäller att uppskatta vilka mängder
dopningsmedel som finns tillgängliga på den illegala marknaden. Det
synes dock som om tillgången på exempelvis anabola steroider är god.
Tull och polis har de senaste åren tagit relativt stora mängder
dopningsmedel i beslag. Det är emellertid svårt att med utgångspunkt i de
mängder som tas i beslag göra någon bedömning av hur mycket som
totalt finns tillgängligt på den illegala marknaden. Troligen är dock det
som beslagtas endast en mindre del.
De beslag som gjorts av tullen under det senaste årtiondet redovisas i
tabell 3. Den totala mängden tabletter och ampuller som årligen togs i
beslag var större under perioden 1993-1995 än under de senaste två åren.
Skillnaderna i beslagsmängd beror dock i stor utsträckning på att vissa av
beslagen har omfattat stora kvantiteter. Dessutom skall anmärkas att en
ampull anabola steroider i mängd motsvarar ett större antal tabletter och
att omräkning inte har gjorts i beslagsstatistiken. I statistiken för 1996
och 1997 särredovisas dock antalet tabletter och antalet ampuller.
Här bör nämnas något om tullens kontrollverksamhet efter
medlemskapet i EU. Eftersom huvudparten av i Sverige illegalt
tillgängliga dopningsmedel härrör från utlandet är denna verksamhet
mycket viktig. I och med Sveriges medlemskap i EU har en omfattande
omorganisation genomförts av tullväsendet. När det gäller tullens
befogenheter vid den inre gränsen trädde lagen (1996:701) om
Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom
Europeiska unionen i kraft den 1 juli 1996. Denna lags regler är
tillämpliga endast på vissa varor som t.ex. narkotika enligt
narkotikastrafflagen och medel enligt dopningslagen. Lagens regler
49
innebär att tullen i princip behåller sina tidigare befogenheter till
kontroll. Således har tullen rätt att utföra s.k. selektiva kontroller, dvs.
när urvalet av vem som skall kontrolleras görs med utgångspunkt från
exempelvis riskprofiler eller tulltjänstemannens yrkeserfarenhet.
Däremot finns ett uttryckligt förbud mot s.k. slumpmässiga kontroller.
Tullens befogenheter när det gäller tredje land, dvs. länder som inte är
medlemmar i EU, regleras i tullagen (1994:1550) som trädde i kraft den
1 januari 1995. När det gäller dessa länder behålls i lagen de tidigare
möjligheterna till kontroll fullt ut, således även slumpmässiga kontroller.
I tabell 4 redovisas polisens beslag. Notabelt är att antalet beslagtagna
tabletter minskat under de senaste åren medan antalet beslagtagna
ampuller har ökat.
Vid en jämförelse med antalet beslag av narkotika framgår att antalet
beslag av dopningsmedel är betydligt lägre än antalet beslag av
narkotika. Tullens och polisens beslag av narkotika och narkotiska
läkemedel uppgick t.ex. 1994 till totalt 11215 beslag.
Det kan konstateras att huvuddelen av mängden dopningsmedel som
finns tillgängliga på den illegala marknaden utgörs av insmugglade
medel. Av beslagsstatistiken framgår att det är vid gränserna de stora
beslagen görs. Den legala förskrivningen av dopningsmedel är mycket
liten i Sverige och enligt de kontroller som företagits av såväl
Läkemedelsverket som Socialstyrelsens regionala tillsynsmyndigheter är
missbruk vid förskrivning av läkemedel innehållande dopningsmedel en
marginell företeelse. Inte heller finns uppgifter om att stölder av anabola
steroider förekommer annat än i undantagsfall. Däremot har
tillväxthormonet Genotropin stulits från tillverkaren vid ett antal tillfällen
de senaste åren.
Fortfarande utgör de s.k. ryssfemmoma, tabletter med anabola
steroider vilka härrör från de östeuropeiska länderna, en stor andel av
beslagtagna mängder. Smugglingen synes dock de senaste åren i ökande
utsträckning äga rum från länder inom Europeiska unionen. Det är i dessa
fall främst fråga om preparat som legalt tillverkats i dessa länder och som
inköpts på de lokala apoteken. En annan tendens är att andelen
injektionspreparat ökar.
Även om tillgången på illegala dopningsmedel synes vara god är dock
denna hantering betydligt mindre till sin omfattning än den illegala
hanteringen av narkotika. Hur den illegala marknaden ser ut och på vilket
sätt försäljningen är organiserad kan man i dag inte med säkerhet uttala
sig om. Det finns vissa uppgifter som tyder på att det finns organiserade
grupper som illegalt förmedlar dopningsmedel men det vanligaste torde
vara att försäljningen sköts av enskilda individer. Polisens utredningar
kan inte heller sägas visa att spridningen av dopningsmedel i allmänhet
har någon direkt anknytning till de illegala narkotikakanalema.
Emellertid finns tecken på att såväl narkotika som dopningsmedel
åtminstone till viss del förmedlas genom samma distributörer. Bl.a. har i
vissa brottsutredningar framkommit att dopningsmedel tillhandahållits
från etablerade narkotikaförsäljare.
Prop. 1998/99:3
50
Prop. 1998/99:3
Tabell 3
Tullens beslag av dopningsmedel 1988-1997
|
1?---- |
Antal beslag |
Summa antal |
Antal tabletter |
Antal ampuller |
|
1988 |
29 |
162 865 | ||
|
1989 |
25 |
95 995 | ||
|
1990 |
45 |
488 000 | ||
|
1991 |
72 |
74 429 | ||
|
1992 |
47 |
46 879 | ||
|
1993 |
74 |
174 259 | ||
|
1994 |
96 |
247 718 | ||
|
1995 |
77 |
120 492 | ||
|
1996 |
72 |
49 746 |
29 411 |
20 335 |
|
1997 |
112 |
68 306 |
46 853 |
21 453 |
Källa: Generaltullstyrelsen, Dopingprojektets årsrapport 1997.
Tabell 4 Polisens beslag 1994-1997
|
"X? |
Antal beslag |
Mängd tabletter |
Mängd ampuller |
|
1994 |
236 |
144 000 |
2 585 |
|
1995 |
140 |
103 200 |
6 330 |
|
1996 |
170 |
70 000 |
8 500 |
|
1997 |
200 |
70 000 |
7 400 |
Källa: Rikskriminalpolisens (Kriminalunderrättelsetjänsten) årsrapport 1995 för
Dopingprojektet (för åren 1994 och 1995). Muntlig uppgift från Rikskriminalpolisen
(för åren 1996 och 1997). Uppgifterna är ungefärliga.
Polisens och tullens roll
Eftersom tillgången på dopningsmedel synes vara god kräver en effektiv
kamp mot missbruket av dopningsmedel att åtgärder sätts in för att
minska tillgången på dessa medel. Såväl polis- som tullmyndigheterna
har här en central roll och det är enligt regeringen viktigt att
dopningsbrotten kan ges tillräckligt utrymme i myndigheternas
verksamhet.
Vid utredningens kartläggning har det framgått att dopningsbrotten
generellt sett inte har haft någon självständig betydelse i polisens arbete.
Aktiva åtgärder i form av spanings- och utredningsarbete har inte
bedrivits i någon större omfattning. De flesta av polisens beslag har
gjorts då man påträffat dopningsmedel i samband med utredning av
annan brottslighet. Detta kan delvis förklaras med dåliga kunskaper hos
poliserna. En annan förklaring som har givits är att dopningsbrotten
handläggs på polismyndigheternas narkotikarotlar och att dessa brott har
uppmärksammats mindre än narkotikabrotten.
Regeringen anser att insatser mot dopningsbrotten bör lyftas fram i
större omfattning än vad som nu sker. Nödvändiga åtgärder för att
effektivisera bekämpningen av dopningsbrotten bör vidtas.
51
Eftersom huvudparten av i Sverige illegalt tillgängliga dopningsmedel
härrör från utlandet är tullens kontrollverksamhet mycket viktig. Det är
därför av största vikt att de lokala tullmyndigheterna upprätthåller
kunskaperna om dopningsmedel och att kontrollverksamheten inte
förminskas. Ett nära samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
måste även fortsättningsvis finnas.
Regeringen anser att en viktig faktor för att effektivisera arbetet är att
personalen har den utbildning och kompetens som erfordras. Åtgärder för
att öka kunskaperna hos de enskilda polismännen och tulltjänstemännen
är därför väsentliga.
Internationell samverkan mellan tull- och polismyndigheter
Den stora mängden av dopningsmedel som smugglas in i landet och även
den distribution av dopningsmedel som förekommer från personer i
Sverige till andra länder nödvändiggör ett samarbete över gränserna
mellan tull- och polismyndigheterna. På det nordiska planet medför det
nordiska Dopingprojektet inom ramen för det s.k. PTN-samarbetet (Polis
och tull i Norden) ökade möjligheter för ett sådant samarbete. Det är
angeläget att kontakterna med utländska myndigheter utvecklas. Detta
gäller särskilt de länder där dopningsmedel har sitt ursprung som t.ex. de
f.d. öststaterna. Genom Sveriges medlemskap i EU har nya möjligheter
till samarbete öppnats, bl.a. genom det pågående utvecklandet av
Europol. Den svenska polisen och tullen har även ett antal s.k.
sambandsmän utplacerade i olika länder vilka främst arbetar med
internationell brottslighet. I detta arbete bör även hanteringen av
dopningsmedel föras fram.
Arbetet i internationella organ
Tillflödet av dopningsmedel till Sverige är beroende av hur andra länder
hanterar frågorna om dopningsmedel. Dessa frågor måste därför tas upp i
de internationella organ där företrädare för de olika länderna deltar.
Många länder ser fortfarande missbruket av dopningsmedel som ett
problem inom idrotten. Regeringen avser därför att ta upp frågorna om
dopningsmedel i olika internationella organ och i dessa sammanhang
verka för att folkhälsoperspektivet lyfts fram. Initiativ som tagits i
samband med Europarådets konvention mot dopning för att föra in
folkhälsoaspekter bör följas upp. En särskild fråga som bör
uppmärksammas internationellt är de möjligheter som i dag finns att få ut
anabola steroider från apoteken i vissa länder, trots att avsikten är att de
skall användas som dopningsmedel.
Prop. 1998/99:3
52
Prop. 1998/99:3
Regeringens bedömning: Inga ytterligare medel bör föras in i
dopningslagen. Någon juridiskt bindande förteckning över
dopningsmedlen bör inte upprättas.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Av det fåtal instanser som framför synpunkter i
detta avseende delar nästan alla utredningens bedömning.
Idrottshögskolan i Stockholm anser att erytropoietin bör omfattas av
dopningslagen. Läkemedelsverket anser att en officiell förteckning över
dopningsmedlen borde upprättas.
Bakgrunden till regeringens bedömning: Inom idrotten är den av
Internationella Olympiska Kommittén (IOK) fastställda listan vägledande
för vad som skall anses som dopningsmedel. Vad som har styrt innehållet
i listan är olika faktorer, däribland medlets potentiella prestationshöjande
effekt och dess hälsovådlighet. Listan innehåller inte enbart substanser
som i icke-medicinska sammanhang anses vara förkastliga, t.ex.
narkotika eller anabola steroider, utan även koffein och beta-2-
stimulerare (de sistnämnda substanserna förekommer i bl.a. läkemedel
mot astma). På listan finns även medel som inte har någon
prestationshöjande effekt men som vid analys inte kan särskiljas från
andra liknande medel med sådan effekt samt medel som döljer att man
använt t.ex. anabola steroider. Dopningslistan revideras vatje år. Nu
gällande lista fastställdes av IOK i januari 1998. Listan är indelad i
kategorierna ”Förbjudna ämnesklasser” (dvs. förbjudna medel),
”Dopningsmetoder” och ”Läkemedelsklasser underkastade vissa
restriktioner”.
IOK:s definition grundar sig på ett förbud mot grupper (klasser) av
farmakologiska ämnen och substanser efter vilka dopningslistan är
uppdelad. I listan upptas exempel på förbjudna ämnen. Uppräkningen av
ämnen är inte uttömmande utan förbudet gäller uttryckligen även ämnen
närbesläktade med dem i förteckningen.
Klassen ”Stimulantia” omfattar ämnen som på olika sätt ökar en
persons vakenhet och uthållighet samt minskar trötthet. Ämnen som är
förbjudna är bl.a. amfetamin, beta-2-stimulerare och efedrin. Även
koffein ingår i denna grupp men dopning anses endast föreligga om
koncentrationen överstiger ett visst värde.
Klassen ”Narkotiska analgetika” omfattar ämnen som har en
smärtstillande, lugnande eller ångestdämpande effekt som tex. morfin.
Klassen ”Substanser med anabol effekt” är indelad i dels ”Androgena
anabola steroider”, dels ”Beta-2-stimulerande medel”. Till den
förstnämnda gruppen hör syntetiskt framställda anabola steroider och
testosteron. Till den andra gruppen hör för närvarande vissa beta-2-
stimulerare som antas ha anabol effekt, som t.ex. clenbuterol.
Klassen ”Diuretika” omfattar olika typer av urindrivande ämnen.
53
Klassen ”Peptid- och glykoproteinhormoner samt analoger” omfattar
bl.a. tillväxthormon, erytropoietin (EPO) och humant
choriongonadotropin (hCG).
Som förbjudna metoder upptas s.k. bloddopning och manipulering av
urinprov på farmakologisk, kemisk eller fysisk väg. Bloddopning innebär
att idrottsutövaren, genom t.ex. blodtransfusion, ökar antalet röda
blodkroppar i blodet i syfte att få en ökad syreupptagningsförmåga.
Kategorin ”Läkemedelsklasser underkastade vissa restriktioner” avser
vissa ämnen som inte generellt är förbjudna men som står under vissa
restriktioner och kan vara förbjudna inom vissa specialförbund. Som
exempel kan nämnas alkohol, marijuana och s.k. betablockerare.
Enligt den svenska dopningslagens definition omfattar lagen nu
hormonsubstanser som har eller antas ha anabol effekt samt sådana
ämnen som ökar produktionen eller frisättningen av hormonsubstanserna.
Således omfattar lagen enligt 1 § syntetiska anabola steroider (punkt a),
testosteron och dess derivat (punkt b) samt tillväxthormon (punkt c).
Dessutom omfattar lagen kemiska substanser som ökar produktion och
frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon (punkt
d). Bland sådana substanser kan nämnas hormonet hCG (humant
choriongonadotropin), som kan leda till ökad frisättning av manligt
könshormon. Även GHB (gammahydroxybuturat) torde falla under
denna punkt, eftersom denna substans har inverkan på frisättningen av
tillväxthormon. Båda dessa substanser kan potentiellt ha allvarliga
bieffekter.
Vid införandet av dopningslagen diskuterades om de medel som
omfatttas av lagen skulle föras in under narkotikalagstiftningens område.
Både den särskilde utredaren och departementschefen intog ståndpunkten
att det var främmande att behandla medel som anabola steroider och
dylikt i en så speciell och rigorös lagstiftning som den särskilda
narkotikalagstiftningen. Med hänsyn till att regeringen nu föreslår dels
att bruket av dopningsmedel skall kriminaliseras, dels att vissa
straffhöjande bestämmelser skall införas, kommer dopningslagen att
närma sig narkotikastrafflagens (1968:64) reglering.
När det gäller definitionen av tillämpningsområdet för dopningslagen
kan konstateras att denna skiljer sig från bl.a. den definition som finns på
narkotikalagstiftningens område. I det senare fallet har man valt en
allmän definition av vad som skall anses vara narkotika, medan den
närmare uppräkningen av vilka medel och substanser som omfattas görs i
en särskild förordning. Skälet till denna metod har varit att någon
heltäckande definition av vilka medel som skall klassificeras som
narkotika inte ansetts kunna göras eftersom narkotiska medel har
varierande kemiska egenskaper och påverkar brukarna på olikartade sätt.
Dessa definitionssvårigheter har inte ansetts föreligga beträffande de
medel och ämnen som omfattas av dopningslagens definition. Begreppet
anabola steroider ansågs från en farmakologisk och medicinsk synpunkt
klart kunna avgränsas varför definitionen inte ansågs möta betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt (prop. 1990/91:199 s. 19).
Prop. 1998/99:3
54
Vid bedömningen av om ytterligare medel bör omfattas av Prop. 1998/99:3
dopningslagen är det främst vissa ämnen som finns upptagna på IOK:s
lista som är av intresse.
Dopningsmedel bör även fortsättningsvis regleras i en särskild lag
Anabola steroider har inte visats vara beroendeframkallande. Även i
övrigt synes missbruket av de medel som omfattas av dopningslagen till
sin karaktär skilja sig från missbruket av narkotiska preparat, bl.a. när det
gäller orsakerna till missbruket och hur missbruket skall motverkas eller
brytas. Regeringen anser därför att den otillåtna hanteringen av
dopningsmedel även fortsättningsvis skall regleras i en särskild lag.
Regeringen anser vidare att dopningslagens innehåll även
fortsättningsvis skall begränsas till sådana substanser som har eller antas
ha anabol effekt. Med hänsyn till de skärpningar av olika
straffbestämmelser som föreslagits bör vidare dopningslagens regler
förbehållas sådana medel där särskild anledning till särreglering
föreligger, såsom då det föreligger allvarliga skaderisker eller risk för ett
utbrett missbruk. Flera av de nya medel som upptäckts i
dopningssammanhang täcks antingen av läkemedelslagen (1992:859)
eller narkotikalagstiftningen. För många medel bedöms de nuvarande
reglerna i läkemedelslagen och lagen (1996:1152) om handel med
läkemedel m.m. i princip vara tillräckliga. I syfte att motverka
spridningen av läkemedel i vissa fall föreslår regeringen i avsnitt 10 vissa
skärpningar i de straffbestämmelser som finns i lagen om handel med
läkemedel m.m.
Behovet av en förteckning över dopningsmedlen
Vid kontakter med rättsvårdande myndigheter har framkommit att den
mängd preparat som förekommer i brottsutredningarna vållat vissa
svårigheter vid tillämpningen av dopningslagen. Dessa svårigheter berör
emellertid inte definitionen som sådan, utan vad som efterfrågas är en
förteckning som hjälpmedel för tull och polis. Bland remissinstanserna
påtalar Läkemedelsverket att en officiell förteckning över
dopningsmedlen borde upprättas. I en skrivelse från några
laboratoriechefer m.fl. som inkom till Socialdepartementet i mars 1997
tas vissa tolkningssvårigheter upp. Enligt skrivelsen är
tolkningssvårighetema av två slag, dels gränsdragningar och tolkningar
mellan de olika delrubrikerna i 1 § dopningslagen, dels avgörandet av
vilka substanser som omfattas av lagen. När det gäller punkt 1 a) och b)
påpekas att det ofta är svårt att i befintlig dokumentation finna entydiga
uppgifter om enskilda substanser. Tillverkarna framhåller olika effekter
på samma preparat. På grund av detta kan olika preparat med samma
verksamma substans klassas på olika sätt, vilket medför risk för skilda
tolkningar från enskilda laboratorier. Begreppet derivat kan inom kemin
55
dessutom tolkas på flera sätt. Beträffande punkt 1 d) påpekas i skrivelsen
att det i dag finns ett ökande antal kemiska substanser som mer eller
mindre har denna effekt och att det behövs en myndighet som fastställer
vilka kemiska substanser som skall hänföras till denna punkt.
Regeringen anser att definitionen som sådan tills vidare får anses
godtagbar. Emellertid kan det finnas ett behov av en förteckning över
dopningsmedel som hjälpmedel åt de myndigheter som har att tillämpa
dopningslagen.
I narkotikalagstiftningen har man valt en lagteknisk lösning som
innebär att en allmänt hållen definition av vad som skall anses vara
narkotika ges i narkotikastrafflagen. Vilka substanser som skall anses
vara narkotika beslutas sedan av regeringen. När det gäller
dopningslagen omfattar den bara vissa typer av dopningsmedel. Dessa
har ansetts kunna avgränsas kemiskt med den nu gällande definitionen.
En fordel med denna reglering är att det inte behövs någon
kompletterande reglering och att lagstiftningen omfattar även nya medel
som dyker upp på marknaden och har sådana kemiska egenskaper att de
täcks av dopningslagens definition.
Regeringen anser att det inte vore lämpligt att bemyndiga någon
myndighet att utfärda en juridiskt bindande förteckning över de
dopningsmedel som dopningslagen är tillämplig på. Fördelen med en
definition som är direkt tillämplig på nya medel skulle då gå förlorad.
Regeringen ser dock inget hinder mot att de myndigheter som har att
tillämpa dopningslagen upprättar en förteckning som - utan att vara
juridiskt bindande - kan användas som ett hjälpmedel i tillämpningen.
Regeringen kommer dock att följa utvecklingen. Skulle det visa sig att
de tillämpningsproblem som föreligger inte kan avhjälpas genom
upprättande av en sådan förteckning som nämns ovan, får regeringen
överväga vilka åtgärder som behöver vidtas. Ur rättssäkerhetssynpunkt är
det väsentligt att tillämpningen av dopningslagen inte skiljer sig mellan
olika myndigheter.
Kriterier vid bedömningen av i vad mån nya medel bör föras in i
dopningslagen
Även om det i och för sig inte finns skäl att ändra i den grundläggande
definitionen, kan det finnas anledning att utvidga dopningslagens
tillämpningsområde till ytterligare medel genom tillägg till den
nuvarande definitionen i 1 § dopningslagen.
En utvidgning av dopningslagens innehåll till att omfatta flera
dopningsmedel än i dag skulle för det första medföra att dopningslagens
nuvarande klara medicinska definition förloras. De fördelar för
tillämpningen av dopningslagen som en klar avgränsning innebär medför
att det inte är lämpligt att föra in sådana medel som inte till sin karaktär
kan jämställas med de nu ingående medlen och substanserna. För det
andra måste straffbestämmelserna göras mer nyanserade om medel av
skiftande karaktär förs in i dopningslagen. Av dessa skäl bör man inta en
restriktiv hållning till vilka medel som skall omfattas av dopningslagen.
Prop. 1998/99:3
56
De skärpningar som föreslås i läkemedelslagstiftningen medför också ett
minskat behov av att kunna tillämpa dopningslagens strängare reglering
när det gäller andra läkemedel än de som nu omfattas.
Följande kriterier bör tillämpas vid bedömningen av i vad mån nya
medel skall falla in under dopningslagens tillämpningsområde
- medlets eller substansens karaktär i sig, dvs. om substansen eller
medlet kan jämställas med de nu upptagna medlen och substanserna,
- om medlet har allvarliga hälsovådliga bieffekter,
- om medlet typiskt sett har en självbegränsande effekt vid intag,
- om risk för bruk av viss omfattning föreligger utanför den
organiserade idrottsrörelsen,
- om medlet kan anses vara särskilt tilltalande för ungdomar,
- förekomsten och tillgängligheten i Sverige samt
- om annan tillämplig lagstiftning kan anses vara otillräcklig.
I det följande kommenteras särskilt vissa ämnen, där det kan ligga nära
till hands att låta dopningslagens regler vara tillämpliga.
IGF-1
IGF-1 är en kroppsegen substans som förmedlar en stor del av
tillväxthormonets anabola effekter. Negativa effekter är enligt studier
vanliga, varav en del är av allvarlig karaktär. Bland bieffekterna har
märkts bl.a. huvudvärk, sänkt blodsockerhalt samt sänkt puls och sänkt
blodtryck. Det finns dock enligt utredningen inga uppgifter som pekar på
att medlet används i dopningssyfte i Sverige. IGF-1 omfattas av
läkemedelslagstiftningen, vilket i och för sig kan anses vara tillräckligt
med hänsyn till de skärpningar som regeringen föreslår. Emellertid kan
det på grund av sambandet mellan IGF-1 och tillväxthormon finnas skäl
att ändå låta ämnet omfattas av dopningslagen. Förutsättningen för att så
skall kunna ske är att dopningslagen utvidgas till att omfatta även ämnen
som frisätts av tillväxthormon, vilket inte är fallet i dag. En sådan
förändring skulle dock fa konsekvenser som är svåra att överblicka och
regeringen anser därför att det är lämpligare att inte göra någon ändring i
detta avseende.
Beta-2-stimulerare
Vissa substanser i denna grupp, däribland clenbuterol, har visats ha en
muskeluppbyggande och fettförbrännande effekt på djur. Clenbuterol och
jämställda beta-2-stimulerare har därför införts på IOK:s lista över
förbjudna dopningsmedel under gruppen ”Substanser med anabol effekt”.
Intag av beta-2-stimulerare kan ha omedelbara bieffekter i form av bl.a.
hjärtklappning, muskeldarmingar och huvudvärk. Eventuellt kan intag
medföra allvarliga hjärtrytmrubbningar och förstoring av hjärtmuskeln.
De omedelbara bieffekterna torde dock ha en självbegränsande effekt vid
intag. Det är definitionsmässigt mycket svårt att föra in denna grupp i
dopningslagen. Någon anledning att utsträcka dopningslagens regler till
samtliga beta-2-stimulerare, utan hänsyn till det enskilda medlets anabola
Prop. 1998/99:3
57
effekt, föreligger inte. En allmänt hållen definition i syfte att enbart täcka
beta-2-stimulerare med anabol effekt torde även leda till svårigheter vid
den praktiska tillämpningen, då det kan vara svårt att dra gränsen mellan
vilka beta-2-stimulerare som har anabol effekt och vilka medel som inte
har denna effekt. En sådan konstruktion väcker betänkligheter från
rättssäkerhetssynpunkt. De föreslagna skärpningarna i lagen om handel
med läkemedel m.m. innebär kraftigt ökade möjligheter att ingripa mot
spridningen av dessa medel. Mot bakgrund av vad som nu anförts finner
regeringen att det inte föreligger skäl att låta nu aktuella beta-2-
stimulerare omfattas av dopningslagens straffbestämmelser.
Insulin
Insulin anses ha en muskeluppbyggande effekt, men det är oklart i vilken
omfattning detta gäller. Emellertid torde bieffekterna medföra att insulin
är starkt självbegränsande, eftersom det finns risk för kallsvettningar, oro
och medvetslöshet. Intag av större doser insulin kan även vara
livshotande. Det föreligger därför inte skäl att misstänka något utbrett
icke-medicinskt missbruk av medlet. Därför finns inte heller något behov
av att låta detta medel omfattas av dopningslagens regler.
Efedrin
Efedrin är ett amfetaminliknande ämne som kan ha centralstimulerande
effekt. Bieffekter i form av bl.a. hjärtklappning och svårighet att urinera
kan följa, varför medlet anses ha en självbegränsande effekt vid intag.
Den legala användningen av efedrin regleras i läkemedelslagstiftningen
och lagen (1992:860) om kontroll av narkotika. För närvarande föreligger
enligt regeringens bedömning inget behov av strängare regler när det
gäller kontrollen av spridningen av efedrin. Skulle ett behov visa sig i
framtiden bör det ligga närmare till hands att låta efedrin omfattas av
narkotikastrafflagen.
Betablockerare
Betablockerare är en grupp läkemedel som enligt IOK:s lista är förbjudna
att användas inom vissa precisionsidrotter. Betablockerare sänker
uthållighets- och prestationsförmågan men har en oro- och
nervositetsdämpande effekt och kan motverka skakighet. Anledning att
använda sådant medel annat än vid t.ex. skytte och liknande
koncentrationskrävande sporter föreligger inte. Något allmänt missbruk
av dessa medel synes heller inte föreligga, varför det inte finns skäl att
införa strängare regler för dessa medel än vad som följer av
läkemedelslagstiftningen.
Prop. 1998/99:3
58
Erytropoietin
Prop. 1998/99:3
Erytropoietin (EPO) är ett ämne som ökar blodbildningen av främst
blodkroppar i benmärgen och därför ibland används vid s.k. bloddopning.
Enligt studier av friska försökspersoner synes bieffekter vara ovanliga,
men intag av EPO kan medföra allvarliga bieffekter för personer med
rubbad blodlevringsfunktion. Inom idrotten har EPO använts i sporter
som t.ex. cykling men enligt utredningen anses utbredningen inom den
svenska idrottsrörelsen vara obetydlig. Det tycks heller inte som om
missbruket av EPO skulle ha spritt sig till personer utanför den
organiserade idrotten. Bland remissinstanserna anser dock
Idrottshögskolan i Stockholm att EPO bör omfattas av dopningslagen.
Idrottshögskolan anser det troligt att användningen av EPO inom mer
motionsinriktad verksamhet kommer att öka. Vidare menar
Idrottshögskolan att EPO har allvarliga biverkningar som till viss del inte
har uppmärksammats av utredningen. Till dessa hör en
blodtrycksstegring under arbete som kan leda till en irreversibel påverkan
på hjärtfunktionen. Regeringen delar dock utredningens bedömning att
det för närvarande inte kan anses finnas någon risk för ett sådant utbrett
hälsofarligt bruk som skulle motivera att EPO införs bland de i
dopningslagen intagna medlen.
Diuretika
Diuretika (vätskedrivande eller urindrivande medel) är inte i sig
dopningsmedel, eftersom de inte används för att förbättra
prestationsförmågan eller öka muskelvolymen. Sådana medel används
dock i dopningssammanhang för att dölja dopning genom en minskning
av koncentrationen av vissa dopningsmedel i urinen. Diuretika kan också
användas för att sänka vikten inför invägning i vissa idrotter. Dessa
medel har därför tagits upp på den av IOK upprättade dopningslistan. Det
rör sig om medel som potentiellt har allvarliga bieffekter. De
allvarligaste komplikationerna som kan inträffa är förändringar av
saltbalansen som kan medför svårupphävda rubbningar av hj ärtrytmen
m.m. Mot bakgrund av den inställning i fråga om dopningslagens
tillämpningsområde som redovisats här anser regeringen inte att det finns
anledning att föra in diuretika i lagen. Dessa medel regleras dock i
läkemedelslagstiftningen.
Nikotin
Det förekommer uppgifter om att nikotin används i prestationshöjande
syfte och det har inom idrottsvärlden diskuterats om bruket skall
bedömas som dopning. Emellertid är bruket av nikotin för närvarande
inte förbjudet enligt IOK:s regler. När det gäller bruket av nikotin i
övrigt, dvs. utanför idrottens regelsystem, bör nikotin inte i första hand
betraktas som ett dopningsmedel, utan som ett av stora grupper använt
59
legalt njutningsmedel. För detta användningsområde finns regler i Prop. 1998/99:3
tobakslagen (1993:581).
Kosttillskott m.m.
Utöver de medel som tagits upp ovan förekommer ett utbrett bruk av
olika kosttillskottspreparat som används i prestationshöjande eller
kroppsuppbyggande syfte. Som exempel kan nämnas ginseng, kreatin
och bikarbonat. Konsumtionen av sådana preparat är allmänt utbredd,
såväl bland idrottsutövare som bland andra. Vissa preparat marknadsförs
under varunamn som associerar till anabola steroider och andra förbjudna
dopningsmedel. Det förekommer också att vissa kosttillskott i
marknadsföringen sägs ha egenskaper som t.ex. ökar frisättningen av
testosteron eller tillväxthormon. Livsmedelsverket och Läkemedelsverket
har föreslagit att beteckningen kosttillskott skall reserveras för produkter
som endast innehåller vitaminer och/eller mineralämnen och i vissa
doser.
Regeringen anser att det finns anledning att se allvarligt på denna
varumarknad. För närvarande finns dock ingen grund för att anse att
medel av detta slag bör omfattas av dopningslagen. I huvudsak regleras
kosttillskott i livsmedelslagen och frågor om eventuell ytterligare
reglering bör om så erfordras tas upp som en fråga rörande den lagen.
Folkhälsoinstitutet anser att frågan om att sanera marknaden för
kosttillskott bör utredas ytterligare. RF anser att en ökad kontroll och
dokumentation i samband med någon form av licensiering skulle vara
välkommet när det gäller kosttillskott. Regeringen bedömer det inte som
nödvändigt att nu tillsätta en utredning men kommer att noggrant följa
utvecklingen på detta område. Som nämnts tidigare bör också
kosttillskotten uppmärksammas i det förebyggande arbetet.
Regeringen har på senare tid uppmärksammats på att en ny substans
som marknadsförs som kosttillskott, androstendion, omvandlas till
testosteron i kroppen. I juli 1998 beslutade Läkemedelsverket att
läkemedelslagen skall tilllämpas på bl.a. androstendion. Det finns även
andra substanser som omvandlas till anabola steroider i kroppen. Dessa
substanser torde inte omfattas av dopningslagen enligt definitionen i 1 §.
I en skrivelse till regeringen tar Livsmedelsverket upp behovet av att
kontrollera tillgången på råvaror för framställning av bl.a. medel som
används i dopningssyfte samt s.k. biologiska prekursorer som t.ex.
androstendion. När det gäller råvaror för framställning av AAS och andra
dopningsmedel är detta en fråga som måste tas upp i EU-sammanhang,
eftersom den i hög grad berör den fria rörligheten mellan EU-ländema.
Det kan röra sig om ett stort antal ämnen med legala
användningsområden och en noggrann genomgång och undersökning av
de ämnen som kan bli aktuella måste göras. Huruvida det finns skäl till
en sådan reglering måste övervägas vidare. När det gäller substanser som
androstendion finns risk för att användningen av dessa kan utvecklas till
ett problem. Skulle så bli fallet kan en utvidgning av dopningslagen till
att omfatta dessa ämnen bli aktuell. Utvecklingen på detta område bör
60
därför bevakas så att behov av ändringar i lagstiftningen Prop. 1998/99:3
uppmärksammas.
Regeringens förslag: Bruk av dopningsmedel som inte äger rum i
medicinskt eller vetenskapligt syfte kriminaliseras. Kriminaliseringen
omfattar alla medel som täcks av dopningslagens definition.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har fatt ett mycket blandat mottagande.
Antalet remissinstanser som tillstyrker förslaget är ungefär lika stort som
antalet som är negativa till förslaget. Förslaget om kriminalisering
tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl.a. Stockholms tingsrätt,
Försvarsmakten, Kriminalvårdsstyrelsen, Rättsmedicinalverket,
Karolinska Institutet, Ungdomsstyrelsen, Sveriges Advokatsamfund,
Riksidrottsförbundet och Riksförbundet Hem och Skola. Dopingjouren
tillstyrker förslaget beträffande anabola steroider och medel som på
andra sätt kan öka graden av androgen påverkan, men avstyrker förslaget
att kriminalisera bruket av tillväxthormon.
De remissinstanser som avstyrker förslaget att kriminalisera bruket av
dopningsmedel tar sikte på bl.a. svårigheterna att beivra och bevisa det
straffbelagda bruket av narkotika. Argumentet att en kriminalisering
strider mot den straffrättsliga principen att handlingar riktade mot den
egna personen eller eget intresse inte bör straffbeläggas framförs av bl.a.
Göta hovrätt, Riksåklagaren och Socialstyrelsen. Stockholms tingsrätt
och Sveriges Advokatsamfund anser däremot att ett avsteg från denna
princip är befogat. Göta hovrätt, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, BRÅ,
Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet m.fl. tar upp
bevissvårighetema som ett viktigt argument mot en kriminalisering.
Risken för att de som missbrukar dopningsmedel avstår från att söka vård
anförs av Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen.
Frågan om kriminaliseringen av bruket togs upp redan i förarbetena till
dopningslagen i samband med diskussionen om var gränsen för det
straffbara området skulle sättas. I promemorian som låg till grund för
lagförslaget (Ds 1989:60 s. 55 f.) anfördes att övervägande skäl talade för
att konsumtionen inte skulle kriminaliseras. Bl.a. bedömdes inte anabola
steroider ge samma allvarliga skadeverkningar som narkotiska medel och
det ansågs inte visat att anabola steroider är beroendeframkallande.
Utredaren ansåg att det förhållande att anabola steroider inte är
beroendeframkallande och att det är brukaren själv som riskerar att
skadas i sig torde vara en återhållande faktor för konsumtionen. Under
remissbehandlingen framställdes emellertid önskemål från några av
61
remissinstanserna om att även bruket skulle kriminaliseras bl.a. för att
markera samhällets avståndstagande från all befattning med
dopningsmedel. Departementschefen (prop. 1990/91:199 s. 22 f)
uttryckte sin förståelse för de argument som framförts men kom, på de
grunder som framförts i promemorian, fram till att narkotika och
dopningsmedel inte helt kunde jämställas. Med hänsyn till dessa
argument borde avgränsningen enligt departementschefen ske med
utgångspunkt i den inom svensk straffrätt vägledande principen att inte
straffbelägga handlingar som riktar sig mot den egna personen.
Diskussionen om en eventuell kriminalisering av bruket av
dopningsmedel fortsatte i den allmänna debatten efter det att
dopningslagen antagits. Frågan har även tagits upp i riksdagen genom ett
antal motioner.
I ett internationellt perspektiv är det ovanligt att bruket av
dopningsmedel är kriminaliserat. I länder som Norge och Danmark, som
i likhet med Sverige har en särskild lagstiftning avseende dopningsmedel,
har man inte kriminaliserat det icke-medicinska bruket av
dopningsmedel. Det kan nämnas att den norska straffbestämmelsen inte
heller omfattar innehav för eget bruk.
Möjligheter att detektera och analysera förekomst av dopningsmedel
Möjligheterna att påvisa förekomst av (detektera) olika medel är av stor
vikt för beslut om eventuella sanktioner. Tillförlitligheten i
analysresultaten har därför mycket stor betydelse från
rättssäkerhetssynpunkt och är beroende av förfarandet vid provtagningen,
säkerheten vid den kemiska analysen och tolkningen av analysresultaten.
I Sverige utförs det största antalet analyser av Dopinglaboratoriet,
avdelningen för Klinisk Farmakologi, Huddinge Sjukhus. Laboratoriet
står under Stockholms läns landstings ansvar och finansieras genom de
intäkter analysverksamheten inbringar. År 1985 ackrediterades
laboratoriet av Internationella Olympiska Kommittén (IOK). De flesta
analyserna sker för Riksidrottsförbundets (RF:s) räkning. RF har i avtal
med laboratoriet förbundit sig att beställa ett visst antal analyser till ett
visst pris. Under år 1997 genomfördes vid Dopinglaboratoriet 2 300
sådana analyser till en kostnad av 1 300 kr per analys. Utöver det
genomför laboratoriet ett antal analyser av tester vid internationella
idrottsmästerskap i Sverige.
Dessutom har laboratoriet även uppdrag från bl.a. sociala myndigheter,
ungdomsmottagningar, skolhälsovård, socialtjänst, sjukhus, kriminalvård
och näringslivets drogtestverksamhet. Vid Rättsmedicinalverkets
rättskemiska avdelning i Linköping utförs också sedan några år tillbaka
analyser för att spåra dopningsmedel.
Vid analyser av dopningsmedel används nästan uteslutande urinprov.
Urinprov anses vara bättre än blodprov i de flesta fall beroende på att
substanser får en högre koncentration än i blodet och kan upptäckas
längre tid efter intaget. Eftersom urinprov kan manipuleras på olika sätt,
Prop. 1998/99:3
62
t.ex. spädas ut, används olika metoder för att kontrollera om någon sådan
manipulation har ägt rum.
Olika metoder med varierande grad av säkerhet finns för att genomföra
analyserna. Vid analys av narkotikasubstanser har vissa
polismyndigheter haft tillgång till ett s.k. sållningsinstrument, vilket gör
en enklare analys med hjälp av en immunologisk metod, ett
antikroppstest. Positiva prover har efter sådan testning skickats på s.k.
verifikationsanalys till Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning i
Linköping. För analys av anabola steroider finns dock inte något
tillräckligt tillförlitligt sållningsinstrument. I stället använder man
gaskromatografiska och masspektrometriska metoder, som är relativt
dyra men medger en betydligt större känslighet. En analys av anabola
steroider kostar för närvarande 650 kr vid Dopinglaboratoriet.
Möjligheterna att påvisa tillförsel är olika goda för olika substanser.
Vissa ämnen, exempelvis syntetiska anabola steroider, är helt
kroppsfrämmande. Därför är detekterad förekomst av sådana ämnen i
kroppens vätskor eller vävnader ett säkert tecken på tillförsel. För vissa
kroppsegna ämnen, som t.ex. testosteron, kan man för närvarande endast
använda sig av indirekta tecken på tillförsel, som t.ex. jämförelse av vissa
kvotvärden. Enligt vad som uppgetts av företrädare för
Dopinglaboratoriet pågår försök att finna säkra analysmetoder för att
direkt kunna mäta förekomsten av utifrån tillfört testosteron. För en del
ämnen saknas helt möjligheter att särskilja tillförd från kroppsegen
substans.
Vid analys av anabola steroider eller andra medel använda i
dopningssyfte kan heller inte någon exakt tidpunkt anges för intaget. För
de flesta substanser är den maximala detektionstiden efter intaget relativt
välkänd, vilket innebär att man med god säkerhet kan ange att tillförseln
av substansen skett inom den tidsramen. Man kan dock inte ange när
inom denna tidsram tillförseln har ägt rum.
Möjligheter till provtagning m.m.
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot vaije fall av påtvingat kroppsligt ingrepp.
Föreligger frivilligt lämnat samtycke behövs dock i princip inte särskilt
lagstöd för att genomföra sådana åtgärder. Med kroppsligt ingrepp avses
såväl grova former som våld mot människokroppen som betydligt
lindrigare ingrepp, t.ex. provtagningar av olika slag. Förbudet mot
påtvingade kroppsliga ingrepp är emellertid inte absolut utan det stadgas
i 2 kap. 12 § första stycket regeringsformen att vissa fri- och rättigheter,
bl.a. nu ifrågavarande förbud, får begränsas genom lag. Av andra stycket
framgår att en sådan begränsning endast far göras för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och att
begränsningen aldrig far gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den.
Även den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)
Prop. 1998/99:3
63
innehåller ett skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp. Enligt artikel 8 i
konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privatliv, vilket
innebär bl.a. ett skydd för den kroppsliga integriteten. Detta skydd är inte
absolut. Rättigheten får nämligen inskränkas med stöd av lag och under
förutsättning att det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med
hänsyn till vissa i artikeln uppräknade intressen, bl.a. intresset av att
förebygga oordning och brott.
För eftersökning av föremål som kan tas i beslag eller annars för att
utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brott
får, enligt 28 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken, kroppsbesiktning
företas på den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse
kan följa. Eftersom endast den som misstänks för ett brott får utsättas för
kroppsbesiktning får givetvis inte sådant tvångsmedel användas i syfte att
upptäcka brott. Att skälig misstanke skall föreligga innebär att det skall
finnas konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den
misstänkte har begått ett visst brott. Alla former av provtagningar, som
t.ex. blod- och urinprov, omfattas av begreppet kroppsbesiktning.
Innehav och överlåtelse av dopningsmedel är straffbelagda gärningar
och dopningsmedel kan tas i beslag. Med hänsyn härtill torde
kroppsbesiktning för att eftersöka dopningsmedel som en misstänkt gömt
i kroppen kunna komma i fråga.
Vad gäller den andra förutsättningen för kroppsbesiktning, nämligen
då den företas för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse
för utredningen om brottet, måste syftet med åtgärden vara att säkra
bevisning för att kunna bedöma om rekvisiten för ett brott, dvs. de
omständigheter som enligt ett visst lagrum konstituerar ett brott, är
uppfyllda. Det torde däremot inte vara tillåtet att företa kroppsbesiktning
i syfte att utröna omständighet av betydelse enbart för bedömningen i
påföljdsdelen.
Kroppsbesiktning i form av provtagning är naturligtvis tillåten när
konsumtionen av ett medel är straffbelagd, såsom vid konsumtion av
narkotika, för att utröna om den misstänkte intagit medlet. Ytterligare ett
klart fall är när konsumtionen av ett medel visserligen inte utgör själva
brottet men ingår som ett rekvisit i gärningen. Som exempel kan nämnas
trafiknykterhetsbrotten.
I andra fall, som t.ex. vid utredningar om våldsbrott, är frågan mer
komplicerad. Anser förundersökningsledaren att frågan om den
misstänkte har använt t.ex. anabola steroider är av betydelse för
utredningen om brottet får han besluta om kroppsbesiktning. Den
avgörande faktorn är emellertid vilken betydelse omständigheten kan
antas komma att tillmätas vid den senare domstolsprövningen av
gärningen. Den rådande uppfattningen i praxis är att eventuell påverkan
inte har någon egentlig betydelse för bedömningen av gärningen som
sådan. Att gärningen ägt rum under påverkan av något medel är i princip
ett förhållande som varken försvårar gärningen eller kan bedömas som en
förmildrande omständighet.
Vad som här sagts gäller oavsett om den misstänkte brukat narkotika
eller dopningsmedel och innebär att möjligheterna till provtagning vad
gäller dopningsmedel är mycket begränsade.
Prop. 1998/99:3
64
Möjligheterna till kontroll på kriminalvårdsanstalter och häkten har Prop. 1998/99:3
tillkommit i andra syften än vad som gäller vid förundersökning.
Motiven för kontroll av intagna och häktade är främst säkerhetsaspekter
och upprätthållande av ordning. Kontrollmöjligheterna har även i vissa
fall tillkommit i syfte att främja behandlingen av den intagne.
Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt finns
bestämmelser om skyldighet att lämna blod-, urin- eller utandningsprov i
52 d § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Sådana
kontrollmöjligheter föreligger även beträffande de dömda personer som
verkställer fängelsestraff genom intensivövervakning genom elektronisk
kontroll, vilket följer av 4 § lagen (1994:451) om försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
I övrigt framgår förutsättningarna för att utföra kroppsbesiktning på
den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller är häktad av 52 b §
KvaL respektive 2 a § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. (häkteslagen). I lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning saknas uttryckliga regler om sådana tvångsmedel som
provtagningar och liknande. I förarbetena till lagen anges att
bestämmelserna i regleringen av psykiatrisk tvångsvård om
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning bör kunna tillämpas i de
aktuella fallen i stället för de mer långtgående reglerna i häkteslagen och
i KvaL.
Kriminaliseringen av eget bruk av narkotika
Bruket av narkotika kriminaliserades 1988. Argumenten som då
framfördes för och emot en kriminalisering överensstämde till stor del
med de argument som framförts när det gäller kriminalisering av bruket
av dopningsmedel. Dessa argument diskuterades utförligt i förarbetena.
Någon samlad utvärdering av effekterna av kriminaliseringen av
konsumtion av narkotika finns inte.
Fängelse i straffskalan för det egna bruket infördes inte förrän 1993
och därmed fick myndigheterna möjligheter att säkra bevisning med
hjälp av tvångsmedel såsom kroppsbesiktning. I enlighet med uttalanden
i förarbetena (prop. 1987/88:71 s. 26) har domstolarna bedömt eget bruk
som ringa brott i de fall den lagförde enbart dömts för detta. I praxis
bestäms påföljden till dagsböter.
För polisens del har effekterna av lagändringen 1993 i viss mån blivit
föremål för utvärdering i rapporten ”Sållningsinstrument för analys av
narkotika i urin”. Sammanfattningsvis fann Rikspolisstyrelsen i
utvärderingen många fördelar med sållningsinstrumentet. När det gäller
effekterna av provtagningsmöjlighetema överlag ansåg
Rikspolisstyrelsen att dessa möjligheter har underlättat polisens arbete
med att upptäcka missbrukare i böljan av karriären och som tidigare varit
okända samt att hålla etablerade missbrukare under uppsikt.
En av de svårigheter som lyfts fram i rapporten är när en person kan
anses vara skäligen misstänkt, eftersom det krävs särskild kunskap för att
kunna bedöma om en person är påverkad av narkotika eller inte. Ett annat
3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 3
problem som berörs i rapporten är frågan om fastställandet av när bruket
har ägt rum. För att ett straffrättsligt ingripande skall kunna göras måste
åtminstone en ungefärlig tidpunkt for bruket kunna anges. När det gäller
narkotika tillämpas vissa s.k. tröskelvärden som sätts så att konsumtion
som ligger långt tillbaka i tiden normalt utesluts. I rapporten hävdar
Rikspolisstyrelsen även att det blivit vanligare att den misstänkte gör
gällande att konsumtionen ägt rum i ett land där det är tillåtet att bruka
narkotika och att det vid en sådan invändning är omöjligt eller förenat
med stora kostnader att styrka brott.
De rättsstatistiska uppgifterna om antalet personer som lagförts för
enbart eget bruk av narkotika visar dock en kraftig ökning 1994, vilket
skulle kunna tyda på att möjligheterna till urin- och blodprovstagning har
medfört att fler narkotikamissbrukare upptäcks.
Bland olika åtgärder för att komma till rätta med missbruk och spridning
av dopningsmedel är kriminalisering endast en möjlig åtgärd.
Förebyggande insatser som grundas på frivillighet har en central plats i
detta arbete. För att kriminalisering skall väljas bör det föreligga starka
skäl.
En omständighet som bör tas upp är om nuvarande lagstiftning och
dess tillämpning är tillräckligt effektiv. Det förekommer uppgifter som
talar för att nuvarande dopningslag inte har tillämpats på ett effektivt sätt.
Det kan ifrågasättas om detta beror på egentliga brister i dopningslagens
utformning eller om det hänger samman med andra omständigheter, som
t.ex. prioriteringsffågor. Mot bakgrund av detta framstår det som
tveksamt om en kriminalisering av bruket erfordras för en mer effektiv
tillämpning av dopningslagen. Avgörandet om en utvidgning av det
straffbara området får därför enligt regeringens mening främst grundas
på andra överväganden. I det följande redovisas regeringens
överväganden beträffande ett antal centrala aspekter på en
kriminalisering.
Principen om att inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna
personen
En grundläggande princip inom svensk straffrätt är att handlingar som
riktar sig mot den egna personen eller mot eget intresse normalt inte skall
straffbeläggas. Så är t.ex. inte självmordsförsök straffbelagt. För det fall
handlingen har oacceptabla konsekvenser utanför den egna rättssfären
föreligger naturligtvis inte något hinder mot att straffbelägga handlingen.
Det kan diskuteras om missbruket av dopningsmedel enbart medför
konsekvenser för missbrukaren själv. Det är troligt att en del av
missbrukarna finansierar sitt missbruk genom att sälja dopningsmedel till
andra. Kopplingen till annan kriminalitet är dock oklar. Det kan dock inte
uteslutas att missbruket ger upphov till följ dbrottslighet. Det går
Prop. 1998/99.3
66
emellertid inte i dag att i detta avseende göra några jämförelser med
konsekvenserna av narkotikamissbruket.
En omdiskuterad fråga är den om sambandet mellan missbruk av
syntetiska anabola steroider och testosteron (AAS) och våldsamma
beteenden. Att intag av AAS kan ge psykiska effekter, bl.a. aggressivitet,
hos en del försökspersoner finner stöd i flera av de kontrollerade
systematiska studier som har publicerats. Det är dock fortfarande oklart i
vad mån det föreligger ett orsakssamband mellan missbruk av AAS och
våldshandlingar. I remissvar från Rättsmedicinalverket och Dopingjouren
tar man upp studier samt erfarenheter från den egna verksamheten som
man menar starkt talar för ett sådant samband. Dopingjouren anser att
hypotesen att anabola steroider kan sammankopplas med uppkomst av
våldsbeteende hos män som intar substansen vilar på en övertygande
grund, trots att det saknas publicerade data som styrker ett samband
mellan grova våldsbrott och intag av anabola steroider. I underyttranden
som bifogats Rättsmedicinalverkets yttrande diskuteras bl.a. en studie av
personer som begått våldshandlingar och där kopplingen till AAS-
användning är mycket stark. Det hävdas också att människor med vissa
personlighetsstörningar kan vara särskilt känsliga för verkningarna av
AAS och att många kriminella hör till denna grupp. Regeringen kan
konstatera att utredningen har gjort en omfattande genomgång av den
forskning som finns på området och kommit fram till att det inte är
vetenskapligt bevisat att det finns ett orsakssamband mellan bruk av AAS
och våldshandlingar. Även om det föreligger stora svårigheter att
genomföra kontrollerade studier på detta område finns det enligt
regeringens mening inte skäl att göra någon annan bedömning än den
utredningen gjort. Enbart möjligheten att bruket av AAS kan leda till
våldsbrott kan dock knappast med de kunskaper som föreligger i dag
läggas till grund för en kriminalisering av bruket av AAS. Enligt
regeringen bör forskningen på detta område fortsätta (se avsnitt 12).
Om missbruket har en stor omfattning kan detta vara ett skäl för
kriminalisering. De undersökningar som genomförts under de senaste
åren talar emellertid för att bruket knappast är så utbrett och etablerat
som ibland har befarats. Omfattningen synes vara betydligt mindre än
vad som gäller för t.ex. narkotika. Det kan dock nämnas att
Riksidrottsförbundet enligt sitt remissvar är övertygat om att missbruket i
verkligheten är betydligt större än undersökningarna visat.
Riksidrottsförbundet stöder sig på uppgifter om de mängder
dopningsmedel som tas i beslag och erfarenheter från arbetet med
ungdomar. Dopingjouren tror också att utredningen underskattat
missbrukets utbredning. De flesta remissinstanser delar dock
uppfattningen att missbruket av dopningsmedel har en ganska begränsad
utbredning, vilket dock inte hindrar att det måste bekämpas genom
insatser av många olika slag.
Vad som är särskilt oroväckande är emellertid att undersökningarna
visar att det främst är unga människor som använder dopningsmedel.
Visserligen är de psykiska effekterna oklara och det har heller inte visats
att medel som t.ex. anabola steroider är beroendeframkallande i egentlig
mening. Det står dock helt klart att ett bruk av sådana dopningsmedel är
Prop. 1998/99:3
67
förenat med risker för allvarliga fysiska bieffekter. Det är därför viktigt
att samhället med kraft motverkar att unga människor utsätter sig för
sådana hälsorisker. Intresset av detta kan motivera avsteg från principen
om att inte straffbelägga handlingar riktade mot den egna personen.
Vad som ytterligare talar för ett avsteg från nämnda princip är att
nuvarande straffbestämmelser innebär att alla former av innehav är
straffbelagda, således även innehav för eget bruk. Ett sådant innehav är
även det enbart riktat mot den egna personen.
Kriminalisering som en markering av samhällets ställningstagande mot
missbruket av dopningsmedel
Lagstiftningen mot dopning bygger på principen att anabola steroider och
andra dopningsmedel inte skall användas annat än av den som på grund
av ett medicinskt behandlingsbehov fått läkemedlet ordinerat av läkare
eller har behov av det för vetenskapliga ändamål. Ur det perspektivet kan
det förefalla ologiskt att viss befattning med dopningsmedel skall vara
undantagen från det straffbara området. För en konsekvent bekämpning
av missbruket av dopningsmedel är det av vikt att det klart framgår att
samhället tar avstånd från all användning av dopningsmedel som inte
sker i nu nämnda syften.
Det torde visserligen redan i dag stå klart att bruk av dopningsmedel är
förkastligt, men en kriminalisering innebär en stark markering, som inte
minst kan ha betydelse för ungdomar. Den skillnad som nu råder mellan
innehav för eget bruk, som är straffbart, och konsumtionen kan medföra
att vissa personer tar lättare på frågan. Symbolvärdet i en kriminalisering
får därför inte underskattas. Vidare kan en sådan klar markering
underlätta det fortsatta arbetet mot missbruket. Den tyngd som en
straffbestämmelse medför torde leda till att missbruket uppmärksammas
ytterligare såväl av de rättstillämpande myndigheterna som av de vuxna
som har kontakt med ungdomar. Genom kriminaliseringen av bruket bör
gärningens allvar stå klart för alla. Sanktionen kan antas medföra att
omgivningens sociala kontroll kan bli starkare och därigenom påverka
framför allt ungdomar som befinner sig i riskzonen.
Kriminaliseringens betydelse när det gäller vård och behandling
En negativ effekt av att bruket av dopningsmedel kriminaliseras skulle
kunna tänkas vara att missbrukarna avskräcks från att söka hjälp. I
diskussionerna kring kriminaliseringen av bruket av narkotika lades stor
vikt vid vård- och behandlingsaspektema. Det poängterades att en
kriminalisering inte fick innebära att missbrukarna avskräcktes från att
söka hjälp (jfr prop. 1987/88:71 s. 17). Med hänsyn till de skillnader som
föreligger mellan missbruket av dopningsmedel och missbruket av
narkotika när det gäller vård- och behandlingsaspekter är det svårt att
jämföra dessa missbruksformer. Kunskaperna om såväl behov av som
inriktning på vård och behandling när det gäller dopningsmedel är
bristfälliga. Någon organiserad vård eller sammanhängande strategi för
Prop. 1998/99:3
68
behandlingen av missbrukare finns inte i dag. I avsnitt 11 redovisar
regeringen sin bedömning i fråga om åtgärder för att förbättra
förhållandena. Mot bakgrund av vad som nu har sagts har vårdaspektema
för närvarande inte samma relevans som de hade vid diskussionen om
kriminaliseringen av bruket av narkotika. Det bör dock understrykas att
oavsett om bruket av dopningsmedel kriminaliseras eller inte måste
samtliga berörda myndigheter aktivt verka för att de åtgärder som vidtas
inte skall få hindra den enskilde missbrukaren från att söka vård eller
sociala stödåtgärder.
Möjligheterna att beivra ett straffbelagt bruk
För polisens del har dopningsbrotten inte allmänt varit en prioriterad
fråga och många utredningar inleds genom att man mer eller mindre
genom en slump påträffar dopningsmedel under utredning av andra brott.
Regeringen avser inte att tillföra polisen ytterligare resurser för att
uppdaga och utreda dopningsbrott. Det är heller inte realistiskt att göra
omprioriteringar inom polisen till förmån för utredning av denna typ av
brott. Mot denna bakgrund kan det framstå som tveksamt att ytterligare
utvidga det straffbara området.
Hur missbrukare av dopningsmedel upptäcks av de rättsvårdande
myndigheterna kommer naturligtvis att variera. De mest självklara och
troliga fallen är då misstankar om bruk framkommer när personen
misstänks för annan dopningsbrottslighet. Erkänner den misstänkte att
han eller hon intagit dopningsmedel torde frågan då vara relativt enkel.
Om personen däremot förnekar bruk är situationen mer komplicerad,
liksom när det gäller sådana missbrukare som inte påträffas i samband
med utredning om annan dopningsbrottslighet. Reglerna om
kroppsbesiktning i 28 kap. 12 § rättegångsbalken har här stor betydelse.
Det krävs enligt dessa skälig misstanke om brottet för att tex.
urinprovstagning skall få genomföras. Det måste således finnas konkreta
omständigheter av viss styrka i det aktuella fallet som pekar på att den
misstänkte begått brottet, dvs. att han har intagit dopningsmedel.
Möjligheterna att bevisa bruket
Analyser av prover kommer att ha stor betydelse i de fall den misstänkte
nekar eller det finns anledning att misstro hans erkännande. Emellertid är
analyserna behäftade med vissa begränsningar som måste beaktas.
Vidare skiljer sig analyser av dopningsmedel i viss mån från vad som
gäller analyser av narkotika.
För närvarande sker alla analyser av syntetiska anabola steroider
genom urinprov. Om den misstänkte vägrar eller inte kan lämna urinprov
vid misstanke om narkotika tas regelmässigt blodprov, vilket inte torde
bli fallet då det är fråga om syntetiska anabola steroider. Blodprov kan
dock komma att ha större betydelse när det gäller testosteron och
tillväxthormon. För dopningsmedel finns det inte heller tillgång till något
sådant s.k. sållningsinstrument som underlättar polisens arbete när det
Prop. 1998/99:3
69
gäller narkotika. Som angetts i det föregående är analysen av
dopningsmedel bl.a. med hänsyn till detta ett mer kostnadskrävande
förfarande. Särskilda svårigheter föreligger beträffande tillväxthormon
och testosteron, som båda är s.k. kroppsegna substanser. Tillförsel utifrån
av dessa substanser kan därför vara svår att fastställa. För att
förekomsten av utifrån tillfört testosteron skall kunna bedömas krävs
upprepade provtagningar under en längre tidsrymd. Dessa
omständigheter inger starka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Emellertid pågår, som angetts i det föregående, försök att finna
tillförlitligare metoder vad avser testosteron.
Även om analysen visar att dopningsmedel förekommer i kroppen är
det därmed inte klargjort att det förelegat en medveten tillförsel av
dopningsmedlet. Syntetiska anabola steroider kan dock i princip bara ha
tillförts kroppen utifrån. Så är det inte med de kroppsegna substanserna
som testosteron och tillväxthormon. Vissa sjukdomar kan tex. ge en
ökad förekomst av dessa substanser. I enstaka fall har det också visat sig
att nedbrytningsprodukter av vissa anabola steroider bildas i den egna
kroppsproduktionen eller i ämnesomsättningen vid vissa p-piller. Alla
positiva svar måste därför ställas i relation till omständigheter som
sjukdomstillstånd och intag av mediciner.
Analyserna kan inte heller ge mera preciserat besked om när
konsumtionen ägt rum. För de flesta substanser vet man emellertid hur
lång tid det tar för kroppen att bryta ned substansen varför man med god
säkerhet kan ange att tillförsel ägt rum inom en viss tidsram. Eftersom
närmare tidsbestämning inte kan erhållas genom analysen kan svårigheter
ur rättslig synvinkel uppstå, särskilt för sådana substanser som har lång
nedbrytningstid. Om den misstänkte redan dömts för konsumtion under
en sådan tidsperiod går det inte att med säkerhet avgöra om det positiva
analysresultatet hänför sig till den tillförseln eller inte. Vidare kan
bevissvårigheter också uppstå om den misstänkte påstår att
konsumtionen ägt rum i ett land där bruket inte är kriminaliserat. Det
finns därför anledning att hysa tvekan över analysresultatens verkan som
bevismedel. Dessa svårigheter föreligger dock även vid misstänkt bruk
av narkotika.
Kriminaliseringens betydelse för idrottsrörelsen
En kriminalisering av bruket av dopningsmedel omfattar även sådana fall
där en idrottsutövare använder något av de medel som omfattas av lagen.
Detta innebär således att ett positivt analyssvar i en dopningskontroll
som genomförs enligt Riksidrottsförbundets regelsystem kan leda till att
den berörde idrottsutövaren åtalas för bruket. Det har från
Riksidrottsförbundet påpekats att det därför finns risk för att en
kriminalisering av bruket kan medföra att fler idrottsutövare kommer att
vägra att delta i dopningskontroller. En sådan utveckling vore olycklig.
Det får dock konstateras att rättsligt sett samma förhållande råder redan i
dag när det gäller narkotiska medel. Vidare måste man beakta att i
idrottssammanhang är förekomsten i sig av t.ex. syntetiska anabola
Prop. 1998/99:3
70
steroider i kroppen tillräckligt för sanktioner enligt Riksidrottsförbundets
dopningsregler men att enbart förekomst av dopningsmedel inte är
tillräcklig för straffrättsliga ingrepp från samhället. Det kan därför finnas
skäl att anta att skillnaden mot vad som gäller i dag inte blir alltför stor.
Prop. 1998/99:3
Som den nu lämnade redogörelsen visar finns det skäl som talar mot en
kriminalisering. Regeringen är väl medveten om de svårigheter som i
dagsläget föreligger när det gäller att fastställa skälig misstanke om
missbruk av dopningsmedel och de begränsningar av möjligheten att
kontrollera efterlevnaden av ett förbud som följer därav.
Regeringen anser dock att övervägande skäl talar för en
kriminalisering av bruket av dopningsmedel. Det är viktigt att samhällets
ställningstagande är klart och konsekvent. En kriminalisering innebär en
markering av att alla former av icke-medicinsk befattning med
dopningsmedel är socialt oacceptabla. Framför allt är intresset av att
motverka missbruk bland unga människor framträdande.
Kriminaliseringen kan antas ha ett psykologiskt värde och en preventiv
funktion bland framför allt ungdomar och andra som överväger att
använda dopningsmedel. Regeringen menar att detta motiverar avsteg
från principen att inte straffbelägga handlingar som riktar sig mot den
egna rättssfären. Vidare är den praktiska skillnaden mellan att inneha
medlet för eget bruk och att konsumera medlet marginell och bägge
formerna framstår som lika straffvärda. En kriminalisering av bruket
framstår därför som en logisk konsekvens av samhällets avståndstagande
från allt olovligt bruk av dopningsmedel.
Lagrådet diskuterar i sitt yttrande hur förslaget om kriminalisering
förhåller sig till grundlagarna, särskilt bestämmelserna i 2 kap. 12 §
regeringsformen. Lagrådet gör dock inte gällande att förslaget strider mot
dessa bestämmelser.
Kriminaliseringens omfattning
Syntetiska anabola steroider är de i särklass mest spridda av de medel
som regleras i dopningslagen. Farhågorna om ett samband mellan intag
av dopningsmedel och våldshandlingar gäller också främst dessa medel.
Vidare har det hittills endast varit intag av syntetiska anabola steroider
som på ett tillförlitligt sätt kunnat detekteras vid analyser av urinprov.
Regeringen anser dock inte att det är lämpligt att begränsa en
kriminalisering till dessa medel. Det bör inte råda något tvivel om att
samhället ser allvarligt på bruket av dopningsmedel, oavsett vilket medel
det avser. En särreglering av syntetiska anabola steroider kan därvid ge
felaktiga signaler. Intag av t.ex. testosteronpreparat framstår t.ex. inte
heller som mindre straffvärt än innehav av sådant preparat för eget bruk.
Straffbestämmelserna bör vidare i möjligaste mån utformas så att
utvecklingen på det praktiska planet kan beaktas utan att ändringar i
lagen erfordras. Säkrare analysmetoder för t.ex. tillväxthormon kan
71
komma att utvecklas. I fråga om testosteron har forskningen redan gjort
stora framsteg enligt vad regeringen erfarit. Det får inte heller bortses
från att analysmöjlighetema endast utgör en form av bevisning. Även om
kriminaliseringen rent praktiskt i dag främst kommer att beröra bruket av
syntetiska anabola steroider bör den ändå omfatta samtliga medel som
ingår i dopningslagen.
Vissa förutsättningar för ansvar
För att ansvar för gärningen skall träda in krävs att man har visat att
personen uppsåtligen tillfört kroppen dopningsmedel. Det krävs att
gärningen, dvs. tillförseln, identifieras. Det skall också kunna konstateras
att det varit fråga om uppsåtlig olovlig tillförsel. Även för det fall ett
positivt analyssvar föreligger måste detta kompletteras med andra
uppgifter och bevisning och analyssvaret får sedan värderas med hänsyn
till vad som i övrigt framkommit vid utredningen. Analyssvaret i sig ger
inte några närmare upplysningar om tidpunkten för intaget eller
omständigheterna kring konsumtionen.
En särskild fråga är hur man skall se på de prover som tas inom
idrotten. Ett par remissinstanser har berört detta problem.
Åklagarmyndigheten i Stockholm tar upp frågan om urinprov som
lämnats vid kontroll inom idrotten skall kunna användas som bevisning i
straffrättsliga sammanhang. Myndigheten menar bl.a. att det kan
ifrågasättas om det är etiskt riktigt att som bevismedel använda analys av
ett urinprov som lämnats i ett helt annat syfte än att användas
straffrättsligt. Enligt åklagarmyndigheten kan ett sådant prov inte anses
lika tillförlitligt som ett prov som lämnats och hanterats under polisens
ansvar. Idrottshögskolan i Stockholm anser att eventuella konflikter
mellan idrottens och samhällets regelverk behöver klargöras ytterligare.
Idrottshögskolan påpekar att de internationella regler som gäller inom
idrottsrörelsen för kontroll av dopning omfattar bl.a. stickprov vid tävling
och träning. Detta strider enligt högskolan mot bestämmelserna i 28 kap.
12 § rättegångsbalken eftersom skälig misstanke om brott krävs för
provtagning.
Konflikter mellan det straffrättsliga regelsystemet och idrottens regler
för provtagningar och analyser kan troligen inte helt undvikas. Principen
om fri bevisföring gäller i svensk rätt, och ett positivt dopningsprov som
tagits vid kontroll inom idrotten kan därför komma att åberopas som
bevisning i straffrättsliga sammanhang. Regeringen finner det dock inte
troligt att så kommer att ske i någon större utsträckning. Som nämnts
tidigare är enbart förekomsten av dopningsmedel i kroppen inte
tillräckligt för straffrättsliga sanktioner från samhällets sida.
I princip omfattar kriminaliseringen all konsumtion av dopningsmedel,
således även de fall då medlet är legalt utskrivet för annans bruk. I
samband med kriminaliseringen av narkotikabruket (prop. 1987/88:71 s.
19) togs frågan upp om straffvärdet av sådana fall där t.ex. någon
konsumerar narkotiska sömntabletter som skrivits ut för en annan person.
Departementschefen ansåg att även om straffvärdet av sådana brott torde
Prop. 1998/99:3
72
vara så lågt att ansvar i praktiken aldrig skulle komma att aktualiseras Prop. 1998/99:3
borde alla sådana förfaranden formellt falla under straffbestämmelsen.
Vad som här avses är främst gränsdragningssituationer där någon
använder en enstaka tablett som är avsedd för t.ex. en nära anhörig.
Dopningsmedlens i dag begränsade medicinska användningsområde gör
att den här typen av gränsdragningsfrågor inte torde ha samma
tillämplighet när det gäller dopningsmedel.
Verksamheten vid Dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus
Regeringen vill i detta sammanhang kort beröra Dopinglaboratoriets
verksamhet. Riksidrottsförbundet har i en skrivelse till regeringen
redogjort för den stora betydelsen av denna verksamhet, men också
uttryckt oro för att minskade intäkter skall medföra svårigheter för
laboratoriet att upprätthålla en hög kvalitet. Regeringen delar
uppfattningen att detta är en viktig verksamhet. Genom kriminaliseringen
av bruket av dopningsmedel kan den dessutom få ännu större betydelse.
Regeringen gör bedömningen att kriminaliseringen kan komma att leda
till en viss ökning av antalet analysuppdrag för Dopinglaboratoriet. Om
så blir fallet bör detta innebära att förutsättningarna för laboratoriets
verksamhet kan förbättras.
Regeringens förslag: En ny brottsrubricering, grovt dopningsbrott,
införs för mer kvalificerade gärningar. Straffskalan är fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år.
Kriterierna för när en gärning skall bedömas som ringa anges
uttryckligen i dopningslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En klar majoritet av de remissinstanser som har
synpunkter på förslaget tillstyrker. Åklagarmyndigheten i Göteborg och
Generaltullstyrelsen vill ha ett högre straffmaximum för grovt
dopningsbrott. Ett par remissinstanser har synpunkter på vilka rekvisit
som skall anges i den nya bestämmelsen om grovt dopningsbrott.
Rikspolisstyrelsen anser att frågan om straffbar oaktsamhet i samband
med dopningsbrott bör utredas ytterligare.
Behovet av en mer nyanserad bedömning av dopningsbrotten
Det framträdande syftet med straffbestämmelserna i dopningslagen är att
komma åt sådan verksamhet som medverkar till spridning av
dopningsmedel. Trots dessa straffbestämmelser pekar tullens och
polisens beslagsstatistik på att tillgången på dopningsmedel är god. Detta
73
4 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 3
kan tala för att nuvarande sanktionssystem inte är tillräckligt för att
motverka spridningen av dopningsmedel (en annan faktor som angetts i
det föregående är den låga prioritet dopningsbrotten har i polisens
verksamhet).
Tillämpningen av dopningslagen har i brist på avgöranden av Högsta
domstolen varit ojämn och likartade gärningar har bedömts mycket olika.
Högsta domstolen har dock i två mål (NJA 1995 s. 89) givit vägledning
när det gäller frågan om valet av påföljd.
Regeringen bedömer att det finns behov av en mer nyanserad
tillämpning av straffskalan i dopningslagen. Därför bör ett grovt
dopningsbrott införas i dopningslagen. Ett grovt dopningsbrott innebär
också i förhållande till åklagar- och polismyndigheterna en klarare
markering av att det är fråga om en allvarlig form av brottslighet, som
bör ges större utrymme i myndigheternas verksamhet. Tyngdpunkten i de
rättsvårdande myndigheternas verksamhet när det gäller dopningsmedel
bör således ligga i aktiva insatser mot dem som medverkar till att
dopningsmedlen sprids.
Vidare anser regeringen att den osäkerhet som föreligger när det gäller
gränsdragningen mellan ringa brott och brott av ”normalgraden”
föranleder att kriterierna för när gärningen kan bedömas som ringa
uttryckligen bör definieras i lagtexten.
Grovt brott
Straffmaximum för dopningsbrott är för närvarande två års fängelse.
Enligt ett uttalande i promemorian som låg till grund för lagförslaget (Ds
1989:60 s. 66) gjordes straffskalan avsiktligt vid med hänsyn till att
brottets svårhetsgrad syntes kunna variera kraftigt. Vid
remissbehandlingen ansåg polismyndigheten i Göteborg att en särskild
skala för grovt brott borde införas i dopningslagen. Departementschefen
(prop. 1990/91:199 s. 25) berörde inte denna fråga närmare utan anslöt
sig till vad som uttalats i promemorian.
Från bl.a. åklagarmyndigheterna har det påpekats att dopningslagens
straffmaximum inte är tillräckligt med hänsyn till bl.a. de stora mängder
dopningsmedel som vissa mål har omfattat. Erfarenheterna från
tillämpningen av dopningslagen har även visat att den skillnad som råder
mellan dopningslagen och varusmugglingslagen, vilken innehåller en
särskild strängare straffskala för grova brott, har vållat problem. Som
nämnts ovan har domstolarnas bedömning av dopningsbrotten varierat
kraftigt.
Erfarenheterna från de rättstillämpande myndigheterna ger anledning
att överväga en förändring av nuvarande straffskala. Starka skäl talar för
att straffet för dopningsbrott bör utökas med en särskild straffskala för
den allvarligare brottsligheten.
Hanteringen av dopningsmedel har i vissa fall omfattat mycket stora
mängder eller ägt rum i mer omfattande och organiserad form. Det finns
all anledning för samhället att se strängt på en sådan hantering. Samhället
måste ha tillgång till kraftfulla sanktioner mot dem som medverkar till en
Prop. 1998/99:3
74
omfattande eller organiserad spridning av dessa medel. Den nuvarande
straffskalan, som tar sikte på allt från blygsamma innehav till organiserad
hantering i stor omfattning, kan inte anses rätt avspegla straffvärdet av
sådan mer kvalificerad hantering. Genom att tillföra straffskalan
ytterligare en svårhetsgrad skapas utrymme för domstolarna att göra en
mer nyanserad bedömning av dopningsbrotten.
Eftersom de illegalt tillgängliga dopningsmedlen huvudsakligen
smugglas in i landet fyller varusmugglingslagen en stor funktion i
rättstillämpningen. Beslagsstatistiken visar att det i vissa fall rör sig om
mycket stora mängder som vid enskilda tillfällen förs in i landet. Den
skillnad som finns när det gäller synen på straffvärdet av grövre brott i
dopningslagen och varusmugglingslagen framstår mot denna bakgrund
som mindre välmotiverad. Genom att införa ett grovt brott - med en
strängare straffskala - i dopningslagen nås en bättre överensstämmelse
mellan lagarna.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats bör svårhetsgradema för
dopningsbrotten differentieras på så sätt att en strängare straffskala införs
för grova brott och att straffmaximum sätts högre än vad som nu gäller.
För de gärningar som faller in under denna strängare del av straffskalan
bör även en särskild brottsrubricering, grovt dopningsbrott, inforas.
Det grova brottet bör förbehållas gärningar av mera kvalificerat slag.
Avsikten är att denna svårhetsgrad skall omfatta den brottslighet som på
ett mera betydande sätt bidrar till spridning av dopningsmedel som t.ex.
hantering av stora mängder dopningsmedel eller sådan hantering som är
yrkesmässig. Det finns särskild anledning att se allvarligt på de fall där
hanteringen syftar till att sprida dopningsmedel bland unga människor.
Sådana situationer där någon systematiskt utnyttjat ungdomars
nyfikenhet eller okunnighet bör t.ex. föranleda att brottet skall bedömas
som grovt.
Straffskalan
När det gäller utformningen av straffskalan anser regeringen inte att det
är motiverat med en fullt så sträng straffmätning som den som följer av
straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen. Det finns inte heller någon
anledning att dra en sådan parallell. Narkotika intar en särställning när
det gäller samhällets bekämpande av grov brottslighet. Detta förhållande
bör återspeglas i straffskalan. Starkare skäl föreligger att utforma
straffskalan i enlighet med regleringen i varusmugglingslagen. I
straffskalan för grovt varusmugglingsbrott, i de fall som rör smuggling
av annat än narkotika, har straffmaximum satts vid sex års fängelse.
Åklagarmyndigheten i Göteborg och Generaltullstyrelsen framför i
sina remissvar att maximistraffet bör vara sex års fängelse även för grovt
dopningsbrott. Åklagarmyndigheten i Göteborg anför som skäl för detta
att brottsaktiva personer inte skall styra sina kriminella aktiviteter till
dopningsbrott just för att risken för långa fängelsestraff är lägre.
Generaltullstyrelsen anser att det inte kan uteslutas att straffmaximum
enligt dopningslagen blir vägledande också vid utdömande av straff
Prop. 1998/99:3
75
enligt varusmugglingslagen, vilket kan få negativa konsekvenser då det
är fråga om grov yrkesmässig smuggling av dopningspreparat, t.ex. då
sådana förs in i riket i stor mängd för att säljas till ungdomar.
Generaltullstyrelsen påpekar dessutom att straffmaximum för
dopningsbrott i Norge är sex års fängelse och att Sverige vid ett flertal
tillfällen varit transitland vid smugglingsförsök riktade mot Norge.
Regeringen finner emellertid att hanteringen av dopningsmedel inte är
att jämställa med alla olika former av varusmugglingsbrott som
förekommer. Den övre delen av straffskalan i varusmugglingslagen torde
komma i fråga när det gäller vissa mycket grova brott som t.ex.
smuggling av skjutvapen. Straffmaximum för dopningsbrott bör därför
sättas något lägre. Regeringen anser att fyra års fängelse är ett rimligt
maximistraff för grovt dopningsbrott.
Ringa brott
Utredningen har i sitt betänkande konstaterat att det inte funnits någon
fast praxis när det gäller domstolarnas bedömning av när ringa brott
enligt 3 § andra stycket dopningslagen skall anses föreligga. Skillnaderna
har främst gällt hur mängden dopningsmedel har bedömts. Svårigheter
har även, som nämnts tidigare, förelegat när det gäller att jämföra t.ex.
innehav av ampuller med innehav av tabletter.
Att den straffrättsliga bedömningen i likartade mål har skiftat med de
olika domstolarna hänger till stor del samman med det faktum att det
krävs en viss tid innan en mer enhetlig praxis etablerats. Dopningslagen
får i det avseendet anses vara en relativt ny lag. Även om HD inte
berörde frågan om förutsättningarna för när ett dopningsbrott skall
bedömas som ringa i NJA 1995 s. 89 torde HD:s uttalanden medföra en
något strängare syn hos de rättstillämpande myndigheterna även i dessa
fall än tidigare.
Mot bakgrund av vad som nu sagts finner regeringen att det föreligger
ett behov av allmänna riktlinjer när det gäller det ringa brottet. De
närmare principerna för gränsdragningen bör också fortsättningsvis
främst avgöras av de rättstillämpande myndigheterna. Vissa
grundläggande principer bör dock anges i lagtexten.
Påföljd vid ringa brott
Avsikten med ändringen är inte att förändra domstolarnas påfölj dsval när
det gäller ringa brott. Även om fängelse ingår i straffskalan bör även
fortsättningsvis dagsböter vara den normala påföljden för det ringa
brottet.
Oaktsamhet straffbeläggs inte
För ansvar enligt dopningslagens straffbestämmelser krävs uppsåtligt
handlande. Något oaktsamhetsbrott finns inte i lagen. I promemorian (Ds
Prop. 1998/99:3
76
1989:60) föreslogs att grov oaktsamhet skulle kriminaliseras, men i
propositionen (1990/91:199 s. 23) gjorde departementschefen
bedömningen att detta inte var nödvändigt. Rikspolisstyrelsen har i sitt
remissvar framfört att frågan om straffbar oaktsamhet i samband med
dopningsbrott bör utredas ytterligare. Regeringen finner dock att det inte
har framkommit några skäl att nu göra en annan bedömning än den som
gjordes i förarbetena till dopningslagen. Regeringen föreslår därför inte
någon ändring i detta avseende.
Gränsdragningsproblem
En svårighet som föreligger vid gränsdragningen mellan brott av
normalgraden och såväl grovt dopningsbrott (enligt förslaget) som ringa
brott är att olika förpackningsformer finns för dopningsmedel.
Svårigheter föreligger när det gäller att värdera antal ampuller i
förhållande till antal tabletter. Det är svårt att generellt sätta upp klara
gränsvärden eftersom jämförelsen beror på vilken substans det är fråga
om och på koncentrationen av verksam substans i det aktuella preparatet.
Viss vägledning torde härvid kunna hämtas från de rekommendationer
som gäller för den medicinska användningen av respektive substans.
Regeringens förslag: Ansvarsbestämmelserna i lagen (1996:1152)
om handel med läkemedel m.m. utvidgas till att avse även innehav av
läkemedel i uppenbart syfte att olovligen sälja dem. Straffmaximum i
kvalificerade fall av otillåten försäljning och innehav i
försäljningssyfte höjs till två år.
Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, lagen (1985:12) om
kontroll av berusningsmedel på sjukhus, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
ändras i syfte att förenkla förfarandet när dopningsmedel påträffas hos
den intagne eller påträffas utan att ägaren är känd. Bestämmelserna i
dessa lagar om förfarandet med alkoholhaltiga drycker, narkotika och
andra berusningsmedel utvidgas till att även omfatta dopningsmedel.
Regeringens bedömning: Det saknas anledning att införa
bestämmelser om möjlighet att begränsa läkares förskrivningsrätt vad
gäller anabola steroider. Det finns inte heller skäl att nu utöka
möjligheterna till provtagning för att upptäcka förekomst av
dopningsmedel.
Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens förslag och bedömning utom beträffande ändringarna
rörande läkemedel, som föreslogs införas i läkemedelslagen (1992:859),
eftersom lagen om handel med läkemedel m.m. inte hade antagits när
betänkandet överlämnades. Utredningens förslag är formulerat så att
Prop. 1998/99:3
77
innehav av läkemedel i uppenbart syfte att överlåta dem i strid med vissa
bestämmelser i läkemedelslagen straffbeläggs. Utredningen föreslog inte
heller någon ändring i lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel
på sjukhus.
Remissinstanserna: Majoriteten av dem som framfor synpunkter är
positiva till förslaget. Riksåklagaren anser att de föreslagna ändringarna i
läkemedelslagen är obefogade.
Läkemedelslagstiftningen
Med läkemedel förstås enligt 1 § första stycket läkemedelslagen
(1992:859) varor som är avsedda att tillföras människor eller djur för att
förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom
eller att användas i likartat syfte. Beträffande varor som står läkemedel
nära har Läkemedelsverket möjlighet att särskilt besluta att dessa
läkemedel skall omfattas av lagen.
Enligt 16 § läkemedelslagen är huvudregeln att det krävs tillstånd för
yrkesmässig tillverkning av läkemedel. För partihandel med läkemedel
krävs enligt 3 § lagen om handel med läkemedel m.m.
Läkemedelsverkets tillstånd. Detaljhandel får som huvudregel enligt 4 §
bedrivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett
bestämmande inflytande. Genom statens avtal med Apoteket AB är det
detta bolag som nu har rätt att bedriva detaljhandel med läkemedel.
För att ett läkemedel skall få säljas här i riket krävs som huvudregel
enligt 5 § första stycket läkemedelslagen att det är godkänt för
försäljning eller att sådant godkännande meddelats i en annan
medlemsstat i EU och erkänts här. Den som har tillstånd till tillverkning
eller handel med läkemedel har också rätt till import, men i övriga fall
krävs tillstånd enligt 17 § för import av läkemedel från ett land utanför
EU. Vid införsel från ett annat EU-land krävs inte särskilt tillstånd.
Däremot erfordras tillstånd till partihandel och att läkemedlen måste vara
godkända för försäljning. Tillstånd erfordras dock inte för enskild
resandes införsel av läkemedel för personligt bruk och medicinskt
ändamål. Sådan införsel begränsas genom Läkemedelsverkets
föreskrifter. Dessa innebär bl.a. att dopningsmedel får införas till en
mängd motsvarande högst 14 dagars förbrukning oavsett från vilket land
införseln äger rum.
Straffet för brott mot bl.a. 5, 16 och 17 §§ läkemedelslagen är enligt
26 § böter eller fängelse i högst ett år. Både överträdelser som skett
uppsåtligen och överträdelser på grund av oaktsamhet är straffbara. Till
skillnad från vad som gäller enligt dopningslagen är gärningar som
bedöms som ringa eller som faller in under brottsbalkens
gämingsbestämmelser undantagna från ansvar enligt läkemedelslagen.
Ansvar enligt lagen skall inte heller ådömas om gärningen är belagd med
straff enligt varusmugglingslagen. Enligt 11 § lagen om handel med
läkemedel m.m. gäller samma straffskala också när någon med uppsåt
eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. 3 eller 4 § denna lag.
Prop. 1998/99:3
78
Behovet av skärpningar i läkemedelslagstiftningen
Regeringen gör, som tidigare framgått, bedömningen att dopningslagen
inte bör omfatta andra medel än de som nu faller in under definitionen i
dopningslagen. Samtidigt kan konstateras att många olika medel används
i dopningssammanhang, varvid ett flertal medel täcks av
läkemedelslagens bestämmelser. De kontrollmöjligheter som ges i
läkemedelslagstiftningen kan i och för sig i många fall anses tillräckliga
för att motverka en oönskad spridning av läkemedel. Emellertid pekar
uppgifter från bl.a. tull och polis på att det förekommer ett mer utbrett
icke medicinskt bruk av vissa läkemedel - av vilka medel innehållande
clenbuterol främst har uppmärksammats - och att dessa i icke oväsentlig
omfattning hanteras illegalt. Olaglig försäljning av sådana medel kan
vara mycket vinstgivande. Mot en sådan hantering är de nuvarande
ansvarsbestämmelserna inte tillräckligt effektiva. Regeringen anser att
det är angeläget att man på ett mer kraftfullt sätt än vad som nu är fallet
kan hindra illegal spridning av läkemedel som kan medföra skadliga
biverkningar.
Innehav av läkemedel i uppenbart syfte att olovligen sälja dem
straffbeläggs
Syftet med nuvarande läkemedelslagstiftning är främst att ge allmänna
regler om den legala läkemedelshanteringen varför det i princip saknas
straffbestämmelser som tar sikte på enskilda personers befattning med
läkemedel. Således är t.ex. enskilda personers innehav av för annan
förskrivna läkemedel inte straffbelagt. Med hänsyn till lagstiftningens
syften kan sådana särskilda straffbestämmelser kanske anses ligga vid
sidan av läkemedelslagens naturliga tillämpningsområde. Att läkemedel
olovligen innehas för eget bruk kan i de flesta fall inte heller anses vara
så allvarligt att det bör föranleda särskilda straffbestämmelser. Enligt
regeringens mening föreligger det därför inte skäl att överväga att
allmänt straffbelägga sådant innehav av läkemedel som inte förskrivits
eller utlämnats enligt bestämmelser i läkemedelslagen och dess
följdförfattningar.
Emellertid förhåller det sig annorlunda när det är fråga om läkemedel
som innehas i syftet att medlen skall försäljas till annan. Med hänsyn till
den nära anknytning ett innehav i försäljningssyfte har till otillåten
försäljning av läkemedel framstår den straffrättsliga skillnaden som
omotiverad. Det finns i och för sig redan i dag vissa möjligheter till
straffrättsliga ingripanden mot sådana förfaranden som sker i strid med
läkemedelslagstiftningens bestämmelser. Är det frågan om preparat som
härrör från ett land utanför EU kan således ansvar för varusmuggling
eller olovlig befattning med smuggelgods enligt varusmugglingslagen
komma i fråga. Vidare kan gärningen vara sådan att den kan hänföras till
någon av de i brottsbalken straffbelagda gärningarna, som t.ex.
straffbestämmelserna om häleri. Emellertid förekommer ofta praktiska
Prop. 1998/99:3
79
svårigheter när det är fråga om läkemedel som inte påträffas direkt vid
landets gränser. Såväl frågor om uppsåt som frågor om medlens
härkomst kan vara mycket svåra att utreda och styrka. Dessa
utredningssvårigheter talar för att en särskild ansvarsregel införs. En
utvidgning av straffbestämmelserna i lagen om handel med läkemedel
m.m. till att avse även sådant innehav innebär också ökade praktiska
möjligheter till ingripanden, som t.ex. beslag mot personer som
misstänks ta obehörig befattning med läkemedel. Regeringen föreslår
därför att dessa straffbestämmelser även skall omfatta innehav av
läkemedel i uppenbart syfte att olovligen sälja dem.
Avsikten med en sådan ny ansvarsbestämmelse är inte att den skall
påverka förhållandet mellan lagen om handel med läkemedel m.m. och
narkotikastrafflagen respektive dopningslagen. Av 1 § tredje stycket
läkemedelslagen framgår att bestämmelserna i lagen tillämpas i fråga om
narkotiska läkemedel och läkemedel som utgör dopningsmedel, om
bestämmelserna inte strider mot vad som är särskilt föreskrivet om dessa
varor. I lagen om handel med läkemedel m.m. finns ingen motsvarande
bestämmelse. Om någon försäljer eller i försäljningssyfte innehar sådana
medel som också omfattas av dopningslagen skall dock den speciella
regleringen i dopningslagen användas, om bestämmelserna i de olika
lagarna strider mot varandra.
Straffmaximum höjs för mer kvalificerade brott
Enligt vad som framgått av beslagsstatistiken från tullen och polisen har
den otillåtna hanteringen av t.ex. clenbuterol ofta avsett betydande
mängder. Det förekommer även uppgifter om att läkemedel innehållande
clenbuterol och andra liknande läkemedel försäljs i mer organiserade
former. Sådan hantering som syftar till en ökad spridning av ett
okontrollerat bruk av läkemedel med risk för allvarliga skador för hälsan
bör ha ett relativt högt straffvärde. Straffskalan i lagen om handel med
läkemedel m.m., där maximum för närvarande är ett års fängelse, skall
rymma brott av mycket skiftande svårhetsgrad. Med hänsyn till att den
övre delen av straffskalan är avsedd för grövre brott föreligger en risk för
att de högre straffen inte används i den utsträckning som skulle kunna
vara motiverad. Regeringen anser därför att straffmaximum bör höjas till
två år för sådan otillåten befattning som syftar till spridning av
läkemedel. De former av befattning som avses med skärpningen är
otillåten handel med läkemedel och innehav av läkemedel i uppenbart
syfte att olovligen sälja dem.
I läkemedelslagen finns bestämmelser om import av läkemedel. Brott
mot dessa bestämmelser kan vara belagda med straff enligt
varusmugglingslagen. Ansvar skall då inte utdömas enligt
läkemedelslagen. Eftersom varusmugglingslagen innehåller en särskild
straffskala för olovlig införsel som t.ex. avser betydande mängd anser
regeringen att det här finns tillräckliga möjligheter att ingripa mot de mer
kvalificerade formerna av olovlig införsel av läkemedel. Det finns därför
Prop. 1998/99:3
80
inte anledning till ändring av läkemedelslagens straffbestämmelser när
det gäller brott mot importbestämmelsema.
Enligt regeringens uppfattning bör tillämpligheten av den strängare
delen av straffskalan i ansvarsbestämmelsen i lagen om handel med
läkemedel m.m. inte begränsas till att avse medel som används eller
riskerar att användas i dopningssammanhang. Rent definitionsmässigt
skulle en sådan konstruktion medföra stora svårigheter vid den praktiska
tillämpningen. Dessutom är det en fördel när bestämmelsen utformas så
att den kan tillämpas även när det gäller nya medel som kan uppträda på
marknaden. Det är vidare fråga om hantering som i allmänhet måste
anses vara straffvärd oavsett om läkemedlet skall användas för
dopningsändamål eller för annat obehörigt ändamål.
Förverkande av dopningsmedel förenklas i vissa fall
I 63 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 31 och 36 §§ lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt 16 och 20 §§
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
regleras vad som skall ske med alkoholhaltiga drycker, narkotika och
andra berusningsmedel som påträffas hos den som är intagen i en
kriminalvårdsanstalt, ett LVM-hem eller ett hem för särskilt noggrann
tillsyn enligt LVU. Enligt dessa bestämmelser far egendomen
omhändertas och förstöras eller försäljas. Detsamma gäller om sådan
egendom påträffas utan att ägaren är känd. Motsvarande regler finns även
i 21 och 24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, 8 § lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och 4 § lagen (1985:12) om
kontroll av berusningsmedel på sjukhus.
För vård av unga som på någon grund som anges i 3 § LVU behöver
stå under särskilt noggrann tillsyn skall det enligt 12 § första stycket
finnas särskilda ungdomshem, s.k. § 12-hem. Det framgår av 16 § att en
sådan person inte får inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel eller föremål som är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning med narkotika. Den unge får inte
heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller
ordningen vid hemmet. Det senare torde även täcka innehav av
dopningsmedel (jfr prop. 1979/80:1 s. 599). Den unge far därvid under
vissa förutsättningar, enligt vad som anges i 17 §, kroppsvisiteras eller
ytligt kroppsbesiktigas. Provtagning eller undersökning av kroppens
håligheter anses inte falla under begreppet ytlig kroppsbesiktning.
Påträffas alkoholhaltiga drycker, narkotika eller andra berusningsmedel
hos den unge, eller i övrigt på hemmet, får sådana medel förstöras utan
att rättegångsbalkens regler om förverkande behöver tillämpas.
För den som vårdas i LVM-hem gäller enligt 31 § LVM motsvarande
restriktioner för innehav av vissa varor. Detsamma gäller i fråga om
kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning samt omhändertagande och
förstörande av otillåtna föremål. Liknande bestämmelser finns också i
lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus.
Prop. 1998/99:3
81
Som framgår av dessa bestämmelser omfattar denna förenklade Prop. 1998/99:3
möjlighet till förstörande av otillåten egendom inte dopningsmedel.
Beslag och förverkande av dopningsmedel kan visserligen äga rum enligt
bestämmelser i dopningslagen men kräver då anmälan till polis samt
prövning och beslut av åklagare och domstol. Enligt regeringens mening
föreligger det inte några egentliga skäl till att förfarandet med
dopningsmedel i detta avseende skall skilja sig från vad som gäller för
alkoholhaltiga drycker och narkotika. De ovan redovisade
bestämmelserna bör därför utvidgas till att även omfatta sådana
dopningsmedel som omfattas av dopningslagen.
Eftersom 8 § lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård hänvisar till
bestämmelserna i lagen om psykiatrisk tvångsvård föranleder regeringens
förslag inte någon uttrycklig ändring i denna lag.
Göta hovrätt ifrågasätter om det är nödvändigt att i LVM, LVU samt
lagen om psykiatrisk tvångsvård ha ett förbud mot innehav av
dopningsmedel och narkotika mot bakgrund av att det redan enligt
dopningslagen och narkotikastrafflagen är förbjudet att inneha sådana
medel. Regeringen finner dock, med hänsyn till bestämmelsernas
konstruktion, att det är lämpligast att införa ett uttryckligt förbud mot
innehav av dopningsmedel, som i sin tur medför att bestämmelserna om
förverkande i dessa lagar kan göras tillämpliga även på dopningsmedel.
Frågan om begränsning av läkares förskrivningsrätt vad gäller anabola
steroider och andra dopningsmedel
Enligt 9 § lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område (disciplinpåföljdslagen) föreligger möjlighet att i
vissa fall begränsa en läkares förskrivningsrätt när det gäller narkotiska
läkemedel, alkoholhaltiga läkemedel eller teknisk sprit om läkaren
missbrukar sin behörighet att skriva ut dessa medel. I samband med att
lagen tillkom (prop. 1993/94:149 s. 105 f.) diskuterades om
begränsningen av förskrivningsrätten även skulle avse anabola steroider.
Med hänsyn till att förskrivningen av sådana medel var synnerligen
blygsam i Sverige och till att anabola steroider i olika avseenden inte
kunde jämställas med narkotika och alkohol förelåg enligt
departementschefen inte anledning att särskilt lagstifta om en
begränsning av förskrivningsrätten beträffande anabola steroider. Vid
riksdagsbehandlingen av lagförslaget ansåg Socialutskottet (bet.
1993/94:SoU26 s. 25 f.) att förskrivningsrätten även borde kunna
begränsas när det gällde anabola steroider och andra dopningsmedel som
är läkemedel samt att regeringen borde återkomma till riksdagen med
förslag till ändringar. Utskottet hemställde att vad som anförts skulle ges
regeringen till känna. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
hemställan.
När det gäller rättsregler som ger grund för ingripanden eller
sanktioner mot enskilda yrkesutövare måste utgångspunkten vara att
sådana regler endast införs om det föreligger ett verkligt behov därav. I
82
detta sammanhang bör nämnas att ett nytt förslag med ytterligare
sanktionsmöjligheter mot bl.a. läkare presenterades i betänkandet (SOU
1995:147) Förbättrad tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal. Detta
förslag innebar dock inte några ytterligare möjligheter att begränsa
läkares förskrivningsrätt. Disciplinpåföljdslagen och ett antal andra lagar
har förts samman i en ny lag; lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109, bet. 1997/98:SoU22,
rskr. 1997/98:290). Den nya lagen kommer att träda i kraft den 1 januari
1999. I den nya lagens 5 kap. 11 § införs bestämmelserna i 9 §
disciplinpåföljdslagen oförändrad.
En utvidgning av den särreglering som gäller förskrivningsrätten bör
endast övervägas i den mån detta skulle fylla någon praktisk funktion.
Regeringen konstaterar att den legala receptförskrivningen av anabola
steroider och andra dopningsmedel är marginell. De dopningsmedel som
finns på den illegala marknaden har huvudsakligen smugglats in i landet.
Detta talar mot att en ny regel om begränsning av förskrivningsrätten av
hithörande läkemedel skulle få någon praktisk betydelse.
Enligt uppgifter från Läkemedelsverket och Socialstyrelsens regionala
tillsynsenheter framgår bl.a. att de fall där förskrivningen av
dopningsmedel på något sätt framstått som tveksam varit ytterst sällsynt
förekommande. I de fall där missbruk av förskrivningsrätten har
uppdagats har det i allmänhet varit frågan om ett förskrivningsmissbruk
som även rört andra medel, eller om en allmän misskötsamhet av den
förskrivande läkaren, varför det varit aktuellt att överväga andra påföljder
än en viss begränsning av förskrivningsrätten.
Utrymmet för att en läkare t.ex. av oaktsamhet skriver ut läkemedel
som anabola steroider och andra dopningsmedel utan att det föreligger
medicinska indikationer torde vara litet. Om en läkare genom
förskrivning underhåller annans missbruk av dopningsmedel kan det
därför antas att det är fråga om ett medvetet behörighetsmissbruk och
även en medveten medicinsk felbehandling som kan innebära hälsofaror
för patienten. I sådana fall framstår det knappast som en tillräcklig åtgärd
att endast begränsa denna del av förskrivningsrätten. Det kan i själva
verket starkt sättas i fråga om inte en sådan läkare bör anses vara
olämplig att utöva sitt yrke och att grund därför föreligger för en
återkallelse av legitimationen i dess helhet.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund inte några ytterligare
ändringar av de möjligheter till påföljder som nu finns att tillgå enligt
disciplinpåföljdslagen. Om ytterligare möjligheter till begränsningar av
läkares förskrivningsrätt anses behövliga bör dessa frågor utredas i ett
bredare perspektiv som omfattar alla typer av läkemedel.
Möjligheterna till provtagning i samband med utredning om brott
utvidgas inte
Regeringens förslag om kriminalisering av bruket av dopningsmedel ger
möjlighet att använda de tvångsmedel som finns angivna i
rättegångsbalken. Om skälig misstanke om bruk av dopningsmedel
Prop. 1998/99:3
83
föreligger har förundersökningsledaren möjlighet att besluta om t.ex.
urinprovstagning. Förslaget innebär emellertid inte att det ges ökade
möjligheter till provtagning vid utredningar om våldsbrott utom i de fall
där det föreligger skälig misstanke om bruk av dopningsmedel.
Provtagning som sker enligt rättegångsbalkens regler om tvångsmedel
får endast göras för brottsutredande ändamål. Det är sålunda behovet av
bevisning i det enskilda fallet som avgör i vad mån det finns skäl för t.ex.
kroppsbesiktning i form av urinprovstagning. Bestämmelserna ger inte
någon allmän möjlighet till provtagningar mot den misstänktes vilja för
andra ändamål. Under remissbehandlingen har ett par instanser, bl.a.
Rättsmedicinalverket, tagit upp frågan om provtagning för
forskningsändamål. Rättsmedicinalverket anser att sådana provtagningar
är av stor vikt för forskningen kring sambandet mellan intag av anabola
steroider och våldsbrott. Regeringen anser dock, i likhet med
utredningen, att frågan om påtvingad medverkan till forskning har viktiga
principiella aspekter av såväl rättslig som etisk natur och måste
behandlas i ett vidare perspektiv än enbart i förhållande till
dopningsmedel.
Regeringen finner inte skäl att nu lägga fram några förslag om utökade
möjligheter till provtagning i samband med utredning av brott for att
upptäcka förekomst av dopningsmedel.
Vissa bestämmelser om skyldighet att lämna blodprov m.m.
Vid villkorlig frigivning kan enligt bestämmelserna i 26 kap. 15 §
brottsbalken den frigivne åläggas skyldighet att lämna blod-, urin- eller
utandningsprov for kontroll av att han eller hon inte är påverkad av
beroendeframkallande medel. En förutsättning är dock att den frigivne
skall undergå vård eller behandling. På motsvarande sätt kan föreskrifter
om drogkontroll ges då straffet bestäms till skyddstillsyn, om denna
förenas med föreskrifter om särskild vård eller behandling (28 kap. 6 §
brottsbalken, som bl.a. hänvisar till 26 kap. 15 §). De dopningsmedel
som regleras i dopningslagen torde inte omfattas av begreppet
”beroendeframkallande medel”.
Som närmare framgår av avsnitt 11 finns inte i dag någon organiserad
vård eller sammanhängande strategi för behandlingen av missbrukare av
dopningsmedel, även om det pågår försök att utveckla
behandlingsmetoder på detta område. I avvaktan på att
behandlingsmetoder utarbetas avser regeringen inte att nu lägga fram
något förslag om att dopningsmedel skall föras in i de aktuella
bestämmelserna.
I detta sammanhang kan nämnas att vissa ändringar i lagen om
kriminalvård i anstalt träder i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:95,
bet. 1997/98:JuU19, rskr. 1997/98:208). Ill och 14 §§, som innehåller
bestämmelser om en intagens vistelse utanför anstalten, införs
bestämmelser om att sådan vistelse inte får medges bl.a. om det kan
befaras att den misstänkte kommer att missbruka dopningsmedel som
avses i dopningslagen. Genom en ändring i 34 § blir det möjligt att i
Prop. 1998/99:3
84
samband med vård och behandling utanför anstalten föreskriva att den Prop. 1998/99:3
intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov for
kontroll av att han inte är påverkad av något sådant dopningsmedel som
avses i dopningslagen.
Regeringens forslag: Socialtjänstens ansvar for åtgärder mot
missbruk av dopningsmedel bland bam och ungdomar förtydligas
genom en ändring i socialljänstlagen (1980:620).
Regeringens bedömning: Behovet av vård och behandling for dem
som missbrukar dopningsmedel bör kartläggas och rekommendationer
för behandlingen av missbrukarna utarbetas.
Det saknas anledning att i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) införa någon särskild regel om
tvångsvård av underåriga vid missbruk av dopningsmedel. När det
gäller vuxna missbrukare finns det för närvarande inte anledning att
utvidga möjligheterna till tvångsvård enligt lagen (1988:870) om vård
av missbrukare i vissa fall (LVM).
Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer med
regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Majoriteten av det fåtal remissinstanser som har
synpunkter på utredningens bedömning i fråga om vård och behandling
delar utredningens uppfattning. Svenska Kommunförbundet avstyrker
dock den föreslagna ändringen i socialtjänstlagen. JO är tveksam till om
enbart missbruk av dopningsmedel kan utgöra grund för vård enligt
LVU.
Det finns inte i dag någon organiserad vård eller sammanhängande
strategi för behandlingen av missbrukare av dopningsmedel.
Mer systematiska behandlingsförsök av missbrukare av anabola
steroider har i Sverige bedrivits av Institutionen för Klinisk Farmakologi,
Huddinge sjukhus, och Maria ungdomsmottagning i Stockholm. De
ungdomar (endast pojkar) som besökt Maria ungdomsmottagning fick
vanligen kontakt med mottagningen då personer i omgivningen antingen
tyckt att pojken genomgått hastiga kroppsliga eller psykiska förändringar
eller då man stött på tabletter och injektionsutrustning. Nästan alla hade
missbrukat även andra droger. Vid Maria ungdomsmottagning anser man
att en sedvanlig behandling av psykiska symptom hos dem med bättre
social kontroll fungerar lika bra som hos andra patienter. För dem som
har en sämre social situation är behandlingsmöjligheterna sämre.
För närvarande pågår ett treårigt projekt vid Huddinge sjukhus,
Kompetenscentrum för dopingfrågor, som finansieras av Stockholms
läns landsting. Syftet med projekt är att det skall ske en
85
kunskapsinsamling som skall leda fram till ett behandlingsprogram för
missbrukare av dopningsmedel. De som behandlas vid
Kompetenscentrum har i regel hänvisats dit efter kontakt med
Dopingjouren. Patienterna får bl.a. genomgå psykiatriska bedömningar
och blodprovstagning. De hänvisas sedan till specialister och följs upp
under 24 månader.
Utredningen om dopning genomförde en enkät bland 210 psykiatriska
enheter. Många av enheterna var mycket små och verksamheten på en del
av klinikerna berördes inte av frågeställningen. Enkäten besvarades av 88
enheter. Av dessa svarade 62 ja på frågan: ”Anses det vid din klinik att
dopingmissbruk är ett medicinskt/psykiatriskt problem som kräver
behandling?” På frågan: ”Behandlas några dopingmissbrukare hos er”
svarade 19 ja. Orsakerna till behandlingen angavs vara missbrukets
beteendemässiga konsekvenser (14 av klinikerna), missbrukets
medicinska konsekvenser (7 kliniker), depression efter avslutad kur (8
kliniker) samt missbrukets beroendemässiga komponenter (7 kliniker).
Ett flertal kliniker har uppgivit att misstankar om missbruk av AAS och
andra dopningsmedel har uppkommit beträffande vissa patienter men att
man sällan lyckats bekräfta dessa misstankar. I de fall missbruket har
bekräftats har det främst varit fråga om personer med biandmissbruk.
Ätgärder enligt socialtjänstlagen
Enligt 11 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialtjänsten arbeta för att
motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel
samt aktivt söija för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård
han behöver för att komma ifrån missbruket. Socialtjänsten bör därvid
rikta särskild uppmärksamhet på insatser för bam och ungdom när det
gäller sådana missbruksfrågor. Eftersom syntetiska anabola steroider och
övriga medel som omfattas av dopningslagen för närvarande inte anses
vara beroendeframkallande kan emellertid vårdinsatser inte utan vidare
grundas på nu angivna bestämmelser i socialtjänstlagen. Enligt 12 § skall
dock socialnämnden bl.a. verka för att bam och ungdom växer upp under
trygga och goda förhållanden, hos bam och ungdom främja en gynnsam
fysisk och social utveckling, följa utvecklingen hos bam och ungdom
som visat tecken på ogynnsam utveckling med särskild uppmärksamhet
samt söija för att bam och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt
får det stöd och den möjlighet till vård som kan behövas. Insatser enligt
socialtjänstlagen bygger på frivillighet från den enskildes sida. Lagen
kompletteras dock i två fall av tvångsbestämmelser vilka redovisas
nedan.
Möjligheter till tvångsvård av unga
I 1 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) anges att insatser inom socialtjänsten för bam och ungdom skall
göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen. Den som är under 18 år skall dock
Prop. 1998/99:3
86
beredas vård enligt LVU om förutsättningarna enligt 2 eller 3 §
föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med
samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, när den
unge fyllt 15 år, av honom själv. Av 2 § framgår att vård av nu
ifrågavarande slag kan ges då den unges hälsa eller utveckling är utsatt
for påtaglig risk for skada till följd av missförhållanden i hemmet. Enligt
3 § skall vård också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat socialt
nedbrytande beteende. JO ifrågasätter i sitt remissvar om enbart
missbruket av dopningsmedel kan utgöra grund för vård enligt LVU.
Möjligheter till tvångsvård av vuxna missbrukare
I lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) föreskrivs
i 2 § att vård inom socialtjänsten ges missbrukare i samförstånd enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen men att missbrukare skall beredas
vård oberoende av eget samtycke (tvångsvård) under de förutsättningar
som anges i LVM. Enligt 4 § kan tvångsvård beslutas om någon till följd
av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga
lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk och
vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen eller på något
annat sätt. I LVM förutsätts vidare att missbrukaren till följd av
missbruket utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
löper uppenbar risk att förstöra sitt liv eller kan befaras komma att
allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Vård och behandling av dem som missbrukar dopningsmedel
Situationen på vårdområdet är för närvarande otillfredsställande. Någon
samlad eller systematiserad vård av missbrukare av dopningsmedel finns
ännu inte. Det saknas genomtänkta behandlingsprogram liknande dem
som finns för alkohol- eller narkotikamissbruk. Bland vårdpersonalen
råder en betydande osäkerhet vad gäller frågor om bemötande och
behandling av vårdsökande med dopningsmissbruk.
Det är vidare osäkert vilken vård missbrukare av t.ex. anabola steroider
erfordrar. Sannolikt betraktar sig många missbrukare som friska och
anser sig sakna behov av vård. Många tycks vända sig till sjukvården för
enstaka fysiska besvär eller t.ex. för depression. För dessa vårdsökande
kan det tänkas att det är tillräckligt med den medicinska behandlingen för
dessa besvär.
Den vetenskapliga dokumentationen av behandling är i stort sett
obefintlig. Det finns ett fåtal mindre fall-serierapporter samt ett antal
arbeten i vilka olika möjliga behandlingsstrategier diskuteras.
Undersökningar tyder på kroppsfixering som en vanlig bakomliggande
orsak till missbruket. Skillnader föreligger därför jämfört med t.ex.
Prop. 1998/99:3
87
missbruk av narkotika där missbrukaren, i vart fall inledningsvis,
eftersträvar den euforiska effekt dessa medel har. De narkotiska medlens
beroendeframkallande effekt ställer även särskilda krav på behandlingen
för sådant missbruk. Det är därför inte självklart att de
behandlingsmetoder som i dag används för narkotikamissbruk är
effektiva vid behandling av ett mer renodlat missbruk av dopningsmedel.
Motsvarande torde gälla även beträffande de behandlingsmetoder som
används vid alkoholmissbruk. Kopplingen till kroppsfixering medför att
missbruk av dopningsmedel kan ha beröringspunkter med de problem
som föreligger vid anorexia nervösa, varför det kan finnas skäl att i större
utsträckning beakta erfarenheterna från sådan behandling.
Regeringen anser att det är av stor vikt att de missbrukare som söker
hjälp vid vårdinstitutioner kan erbjudas en adekvat vård och behandling.
Personalen måste ha kompetens att kunna upptäcka missbruk och
motivera den enskilde missbrukaren till att upphöra med detta. En
förbättring av vårdsituationen måste grundas på en kompetensökning hos
personalen, en fråga som regeringen behandlar i avsnitt 12, men även på
medvetna strategier för bemötande av missbrukarna inom vården. Det är
viktigt att en kartläggning av behovet av behandling görs och att
rekommendationer för behandlingen av missbrukarna därefter utarbetas.
Sociala insatser
Undersökningar som utförts av CAN och TEMO visar att missbruk av
anabola steroider främst förekommer bland unga män. De äldre
missbrukarna synes således utgöra en liten krets. Ingenting tyder på att
de har mer uttalade sociala problem. De flesta tycks också kunna sluta
med missbruket på eget initiativ.
Mot denna bakgrund finns det inte behov av några särskilda insatser
från socialtjänstens sida när det gäller denna grupp, utöver vad som följer
av det allmänna ansvaret enligt socialtjänstlagen.
Åtgärder med inriktning på bam och ungdomar ligger redan i dag inom
socialtjänstens ansvar med hänsyn till att ansvaret enligt 12 §
socialtjänstlagen omfattar barns och ungdoms utveckling i stort.
Det är viktigt att socialtjänsten både engagerar sig i det förebyggande
arbetet mot missbruk av dopningsmedel och på ett individuellt plan
uppmärksammar de ungdomar som befinner sig i riskzonen för ett sådant
missbruk. Åtgärder bör därför sättas in på ett tidigt stadium och sedan bli
föremål för noggrann uppföljning för att förhindra att missbruket
fortsätter. Det bör också finnas en beredskap för mer omfattande hjälp
och stöd åt de unga som trots de vidtagna åtgärderna fortsätter med
missbruket.
Regeringen vill framhålla betydelsen av att olika myndigheter
samverkar med varandra i arbetet mot missbruk av dopningsmedel.
Möjligheterna att upptäcka och följa upp missbrukare är i stor
utsträckning beroende av i vad mån olika myndigheter samverkar.
Socialtjänsten har enligt 9 § skyldighet att vid behov samverka med bl.a.
andra samhällsorgan vid utformandet och genomförandet av insatser för
Prop. 1998/99:3
88
den enskilde. Samverkan mellan olika myndigheter måste självfallet ske
med beaktande av gällande sekretessbestämmelser.
Som tidigare anförts torde socialtjänstens åtgärder mot missbruk av
dopningsmedel bland bam och ungdomar redan nu kunna grundas på
bestämmelserna i 12 §. Med hänsyn till den vikt som bör läggas vid olika
former av åtgärder för bam och ungdom bör emellertid detta ansvar
förtydligas i lagtexten. Ansvaret för missbruksfrågor är intimt förknippat
med ansvaret för barns och ungdomars sociala och personliga utveckling
i övrigt. Det är därför lämpligt att samla nu aktuella föreskrifter i ett
lagrum. Regeringen föreslår att ett tillägg görs i 12 § socialtjänstlagen så
att det där framgår att socialtjänsten särskilt bör arbeta för att förebygga
och motverka missbruk bland bam och ungdom av dopningsmedel
likaväl som alkohol och andra beroendeframkallande medel. Tillägget
medför även att en följdändring bör göras i 11 §. I remissbehandlingen av
utredningens betänkande avstyrkte Svenska Kommunförbundet detta
förslag, eftersom man menade att nuvarande lagstiftning är tillräcklig.
Regeringen bedömer dock att det har ett värde att socialnämndernas
ansvar understryks och att dopningsmedel uttryckligen nämns i
socialtjänstlagen genom den föreslagna ändringen.
Prop. 1998/99:3
Tvångsvård
LVU och LVM är avsedda att användas endast som en sista lösning när
andra åtgärder inte är tillräckliga. Stor återhållsamhet bör därför iakttas
när det gäller utvidgning av tvångslagarnas tillämpningsområde.
Tvångsvård enligt LVU kan anordnas om den unges hälsa eller
utveckling på vissa kvalificerade sätt är utsatt för påtaglig risk för skada.
Så kan vara fallet om den unge missbrukar beroendeframkallande medel.
Dopningsmedel kan dock inte anses ingå bland dessa
beroendeframkallande medel.
LVU:s bestämmelser medger emellertid också att tvångsvård beslutas
vid vad som definieras som socialt nedbrytande beteende. Om en
underårig missbrukar dopningsmedel på ett sådant sätt att det kan anses
utgöra ett kvalificerat socialt nedbrytande beteende bör möjligheter
kunna föreligga för tvångsvård även om det inte samtidigt föreligger
missbruk av andra medel. Det synes också sannolikt att ett sådant
omfattande missbruk av dopningsmedel är kopplat till andra problem hos
den unge. LVU torde visserligen hittills inte ha använts enbart på grund
av missbruk av dopningsmedel. Något formellt hinder för detta synes
dock inte föreligga om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.
Missbruk av dopningsmedel kan inte i sig utgöra grund för tvångsvård
enligt LVM eftersom lagens bestämmelser är tillämpliga på fortgående
missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel.
5 Riksdagen 1998/99. 1 samt. Nr 3
Prop. 1998/99:3
Regeringens bedömning: Det är viktigt att yrkeskategorier som
kommer i kontakt med dopningsmedel och missbrukare av
dopningsmedel har goda kunskaper inom området. Vad gäller berörda
grundutbildningar ligger ansvaret för utbildningarnas innehåll på
universiteten och högskolorna. Frågorna bör få utökat utrymme i
fortbildningen av de redan yrkesverksamma.
Fortsatt forskning på området bör främjas. Det gäller såväl rent
medicinska frågor som frågor om de psykosociala faktorerna bakom
missbruket.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har synpunkter i
denna del delar utredningens syn på behovet av utbildning och forskning
i dopningsfrågor. Rättsmedicinalverket anser dock att möjligheterna till
provtagning bör utökas för att fortsatta studier på området skall kunna
genomföras.
Utbildning
För de yrkeskategorier som kommer i kontakt med dopningsmedel och
med missbrukare av dopningsmedel är det av grundläggande betydelse
att ha goda kunskaper inom området. I det förebyggande arbetet är det av
stor betydelse med trovärdighet och att på ett korrekt sätt kunna bemöta
frågor och påståenden om bl.a. dopningsmedlens verkningar.
Grundläggande kunskaper är också en förutsättning för ett effektivt
bemötande av de missbrukare som söker hjälp för sitt missbruk. Ökade
kunskaper har sannolikt också en stimulerande inverkan på
engagemanget i detta arbete. Vidare förutsätter en effektiv rättslig
bekämpning av spridningen av dopningsmedel att kunskaper finns hos
personal inom rättsväsendet.
Frågor om dopningsmedel och missbruket av dessa medel tas i
utbildningen av olika yrkesgrupper upp i mycket varierande mån. När det
gäller grundutbildningarna för sjuksköterskor, socionomer och lärare
(idrottslärare undantagna) synes dessa frågor endast beröras vid enstaka
utbildningsinstitutioner. Dopningsmedel och missbruket därav synes
däremot i större utsträckning behandlas under påbyggnadsutbildningama
för distrikts- och psykiatrisjuksköterskor. Inom läkarutbildningarna synes
frågor om dopningsmedel tas upp i varierande grad, allt i från någon
enstaka föreläsning till återkommande moment inom flera delkurser.
Dopningsmedel behandlas även inom de grundutbildningar som hålls för
polis- och tullpersonal.
Till de yrkesgrupper som behöver goda kunskaper hör hälso- och
sjukvårdspersonal, lärare, socionomer samt personal inom tull- och
90
polismyndigheterna. Som Apotekarsocieteten framhållit i sitt
remissyttrande utgör även apotekspersonalen en sådan grupp.
När det gäller hälso- och sjukvårdspersonalen är kunskaper om
dopningsmedlens verkningar väsentliga både för att man skall kunna
identifiera missbrukare och för utvecklandet av behandlingsstrategier.
Skolsköterskorna har en viktig roll när det gäller att upptäcka ungdomar
som använder dopningsmedel men även i det rent förebyggande arbetet.
Med hänsyn till att skolorna har ansvaret för att eleverna får kunskaper
om olika droger, vilket främst sker genom den s.k. ANT-undervisningen,
är det viktigt att sådana kunskaper finns hos lärama. Lärama fyller även i
övrigt en funktion för det förebyggande arbetet bland ungdomar genom
att de dagligen har kontakt med dessa och har möjlighet att
uppmärksamma elever som missbrukar dopningsmedel.
Sedan den 1 juli 1993 bestämmer universitet och högskolor själva över
utbildningarnas innehåll. I en bilaga till högskoleförordningen
(1993:100) anges målen för vissa yrkesexamina. De konkreta
utbildningsplanerna och kursplanerna bestäms i sin helhet av den
högskola eller det universitet som ger utbildningen.
Kunskaperna och även behovet av ytterligare kunskaper i fråga om
dopningsmedel och missbruk därav utvecklas i många fall först under
den praktiska verksamheten. Regeringen vill därför framhålla vikten av
att berörda yrkesgrupper erhåller kontinuerlig kunskap och kompetens
inom området genom olika fortbildnings- och vidareutbildningsinsatser.
Detta behov måste tillgodoses av arbetsgivaren. Regeringen vill även
framhålla att när det gäller utvecklingen av dagens högskoleutbildningar
fyller arbetsgivarna en viktig funktion för att precisera vilka krav som
utbildningarna måste uppfylla. Olika former av fortbildningsinsatser är
av stor betydelse även av det skälet att de kunskaper som erhållits ofta
med tiden blir inaktuella. Eftersom goda kunskaper och kontinuerlig
fortbildning är viktiga förutsättningar för att en god verksamhet skall
kunna bedrivas, är det naturligt att arbetsgivarna får bära ansvaret för att
behovet av fortbildningsinsatser tillgodoses.
Forskning
Även om kunskaperna om bruket och effekterna, såväl fysiska som
psykiska, vid missbruk av bl.a. AAS (syntetiska anabola steroider och
testosteron) har ökat de senaste åren kan det konstateras att det
fortfarande är mycket som man inte vet. Detta gäller beträffande AAS
och i ännu högre grad beträffande en mängd andra medel som används i
dopningssyfte.
De rön som kommer fram vid olika studier och forskningsprojekt är ur
ett samhällsperspektiv mycket viktiga, eftersom sådan kunskap bildar
grunden för överväganden om åtgärder från samhällets sida. Ökade
kunskaper krävs, som regeringen framhållit i föregående avsnitt, även när
det gäller behandlingsåtgärder. Den rent medicinska forskningen
avseende dopningsmedlens verkningsmekanismer och effekter har stor
betydelse för vilken vård som skall erbjudas dem som missbrukar
Prop. 1998/99:3
91
anabola steroider, men även den mer allmänna hälso- och Prop. 1998/99:3
sjukvårdsforskningen, t.ex. utvecklande av icke-farmakologiska
behandlingsmetoder, är ett område som bör uppmärksammas.
Fortsatt forskning behövs bl.a. på följande områden:
- allmänna verkningsmekanismer hos olika dopningsmedel
- fysiska bieffekter
- psykiska bieffekter; frågor som särskilt bör uppmärksammas är vilket
samband som föreligger mellan bruket av AAS och våldsbeteenden
samt i vad mån risk för beroendeutveckling föreligger och vad ett
sådant eventuellt beroende är orsakat av
- olika dopningsmedels funktionssätt och effekter på kvinnor
- kombinationseffekter när olika dopningsmedel används tillsammans
med alkohol eller narkotika
- långtidseffekter
- sociala faktorer bakom missbruket
Rättsmedicinalverket anser att det behövs ökade möjligheter att ta
prover på t.ex. personer som misstänks för brott för att erforderliga
studier av de psykiska effekterna av AAS skall kunna genomföras. Som
framgått av avsnitt 10 är regeringen dock inte beredd att nu aktualisera
frågan om utökade möjligheter till provtagning för forskningsändamål.
Regeringen vill betona betydelsen av ett fortsatt kunskapsutbyte med
forskare i andra länder. Det är likaledes viktigt att den kunskap och
erfarenhet som finns hos forskarna verkligen sprids till de yrkesutövare
som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbruket av
dopningsmedel, såsom exempelvis personalen inom hälso- och
sjukvården.
Regeringens bedömning: Någon särskild tillsynsmyndighet för
dopningsfrågor bör inte utses.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens bedömning.
Remissinstanserna: I några yttranden framförs uppfattningen att
någon myndighet bör få ett tillsynsansvar för dopningsfrågor.
Skälen för regeringens bedömning: I remissvaren från
Läkemedelsverket, Riksidrottsförbundet och Dopingjouren framställs
önskemål om att en tillsynsmyndighet för dopningsfrågor skall utses. I
den skrivelse angående tillämpningssvårigheter som nämns i avsnitt 7
begärs också att en tillsynsmyndighet skall utses. Det främsta skälet till
dessa önskemål synes vara att man ser ett behov av att det upprättas en
förteckning över de dopningsmedel som omfattas av dopningslagen.
Frågan om behovet av en förteckning över dopningsmedel behandlas i
avsnitt 7.
Tillsynen över den lagliga hanteringen av de medel som omfattas av
dopningslagen utövas i dag av Läkemedelsverket eller Livsmedelsverket.
92
Det finns därför inte skäl att utse någon särskild tillsynsmyndighet för
dopningsfrågor. Den illegala hanteringen av dopningsmedel är en fråga
för de brottsbekämpande myndigheterna. Utöver vad som ovan nämnts
om behovet av en förteckning över dopningsmedel har det inte heller
framkommit att det skulle finnas ett behov av tillämpningsföreskrifter för
dopningslagen.
Prop. 1998/99:3
Regeringen bedömer att förslagen till ändringar i dopningslagen och
lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. kommer att medföra
en viss ökad belastning på rättsväsendet. De merkostnader som kan
uppstå torde dock vara mycket små.
Rikspolisstyrelsen anser att den ökade uppmärksamhet som polisen
föreslås ägna dopningsbrott förutsätter att polisorganisationen tillförs
ytterligare resurser för ändamålet.
Genom att bruket av dopningsmedel kriminaliseras kan för
polisväsendets vidkommande vissa kostnadseffekter förväntas i form av
provtagningskostnader och ett ökat antal utredningar. Allt talar dock för
att gruppen missbrukare av dopningsmedel är begränsad. Också med
hänsyn till de svårigheter som föreligger när det gäller att fastställa skälig
misstanke om missbruk av dopningsmedel är det inte sannolikt att
kriminaliseringen kommer att leda till någon större ökning av antalet
polisiära ingripanden. Merkostnaderna for polisen torde därför bli
marginella.
Påföljden för bruket av dopningsmedel bör i princip vara böter. Det
troligaste är att brottsutredningarna kommer att utmynna i
strafförelägganden som utfärdas av åklagarmyndigheterna. Den
kostnadsökning som orsakas av dessa tillkommande ärenden för
åklagarmyndigheterna bedöms dock som mycket liten. För
domstolsväsendet eller för kriminalvården torde förslaget inte leda till
annat än försumbara merkostnader.
Införandet av ett grovt brott i dopningslagen och ändringarna av
straffbestämmelserna i lagen om handel med läkemedel m.m. kan
förväntas medföra att utredningsverksamheten, bl.a. i form av
spaningsåtgärder, kommer att öka för polisens del. Kostnadsökningarna
för polisen torde dock bli begränsade och kunna lösas inom nuvarande
verksamhetsanslag. En kriminalisering av innehav av läkemedel i syfte
att olovligen sälja dem medför även utredningsvinster, eftersom flera av
de bevissvårigheter som nu föreligger försvinner. Även för
kriminalvården torde de merkostnader som kan uppkomma bli ytterst
ringa och rymmas inom nuvarande anslag.
Ändringarna i socialtjänstlagen (1980:620) innebär inte några nya
åligganden för kommunerna utan endast ett förtydligande av det ansvar
socialtjänsten har för bam och ungdomar i dag. Förslaget har därför inte
några kostnadskonsekvenser. Svenska Kommunförbundet, som i och för
sig anser att den föreslagna ändringen i socialtjänstlagen inte behövs,
93
uppger i sitt remissyttrande att omfattningen av de åtgärder som föreslås
inte föranleder några krav på kostnadskompensation.
När det gäller de kompetenshöjande åtgärder som regeringen bedömer
nödvändiga bör merkostnaderna för dessa kunna rymmas inom
verksamheternas ordinarie anslag. Här får också beaktas att ökad
kompetens rimligen bör leda till effektivitetsvinster i verksamheten.
Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att förslagen
leder till kostnadsökningar för berörda myndigheter av så marginell
betydelse att effekterna av förslagen skall finansieras inom berörda
myndigheters nuvarande anslag.
Bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1999.
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.
Med bruk avses uppsåtligt intag av dopningsmedel oavsett om
tillförseln till kroppen skett genom gärningsmannens egen handling eller
med hjälp av annan person, vid t.ex. injicering. Däremot straffbeläggs
inte själva förekomsten av dopningsmedel i kroppen eller missbruket
som sådant.
Allt bruk av dopningsmedel som inte skett i medicinskt eller
vetenskapligt syfte omfattas av kriminaliseringen. Således kan även bruk
av dopningsmedel som förskrivits av en läkare för brukaren själv
medföra ansvar om bruket inte skett i det syfte som avsetts vid
förskrivningen. Har dopningsmedel förskrivits för en annan person kan
bruket även i det fallet medföra ansvar enligt dopningslagen. Avgörande
är således i dessa fall i vilket syfte en person konsumerat mer än det
förskrivna eller konsumerat dopningsmedel som förskrivits för någon
annan. En förutsättning för ansvar är att bruket har skett med uppsåt.
I straffskalan ingår, även för ringa brott, fängelse vilket medför att
rättegångsbalkens regler om straffprocessuella tvångsmedel, bl.a.
kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § även kan tillämpas vid misstanke
om bruk av dopningsmedel. Det straffbelagda bruket av dopningsmedel
bör normalt bedömas som ringa brott och det kan inte annat än
undantagsvis bli fråga om att döma till annan påföljd än böter. Praxis på
narkotikaområdet bör i tillämpliga delar kunna vara vägledande för den
straffrättsliga bedömningen av bruket av dopningsmedel.
Prop. 1998/99:3
94
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.
I första stycket görs en följdändring på grund av den nya lydelsen av
2§.
I paragrafens andra stycke, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, anges de kriterier som bör ligga till grund för
bedömningen av när gärningen kan anses vara ringa. Utgångspunkten är
att det skall göras en allsidig bedömning av samtliga omständigheter i det
enskilda fallet. Det är visserligen naturligt att mängden dopningsmedel
har en framträdande roll men enbart mängden bör inte vara avgörande.
Detta synsätt synes redan tillämpas vid bedömning av ringa brott enligt
paragrafens nuvarande lydelse varvid domstolarna fört samma
resonemang som vid bedömningen av narkotikabrott. Den nya lydelsen
av andra stycket överensstämmer således med de principer som har
utvecklats i rättspraxis. Det ringa brottet är främst avsett för innehav för
eget bruk och för bruk av dopningsmedel. Med hänsyn till vikten av att
tillgängligheten av dopningsmedel begränsas bör sådan befattning som
syftar till spridning av dopningsmedel inte i allmänhet bedömas som
ringa brott. Hit hör t.ex. överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte.
Gränsdragningen mellan innehav för eget bruk och i överlåtelsesyfte
kan vara svår att göra. Skälet till detta är att en s.k. kur kan skilja mycket
mellan olika brukare, vilket innebär att även större mängder kan innehas
för eget bruk. Arten av dopningsmedel bör, till skillnad mot vad som
gäller arten av narkotika, inte spela någon roll vid bedömning av om ett
brott skall anses som ringa. Däremot torde det ekonomiska värdet av
dopningspreparatet kunna ha betydelse för denna bedömning.
Paragrafen behandlas i avsnitt 9.
Paragrafen som är ny innebär att ytterligare en svårighetsgrad införs
för dopningsbrott. Uppräkningen av kriterierna är inte uttömmande och
det är inte heller nödvändigt att i de angivna fallen alltid döma för grovt
brott. Det kan t.ex. finnas omständigheter i det enskilda fallet som
medför att en hantering som i och för sig avsett en betydande mängd inte
bör bedömas enligt den strängare straffskalan. Å andra sidan kan det
förekomma att hanteringen rört en mindre mängd dopningsmedel men
där övriga omständigheter är sådana att brottet ändå bör bedömas som
grovt. Avgörandet far således grundas på en sammanvägning av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet.
Det grova brottet bör först och främst förbehållas sådan hantering som
har utgjort led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller
hantering som varit yrkesmässig. Verksamhet som avsett betydande
mängd eller värde torde normalt vara bedriven i större omfattning. Med
yrkesmässighet avses t.ex. de fall då det är fråga om en mer systematisk
och organiserad verksamhet. Även om det inte kan visas att gärningen
utgör ett led i en sådan verksamhet kan den ändå vara präglad av
yrkesmässighet. En sådan situation kan föreligga om gärningsmannen
utnyttjat andras missbruk i ett renodlat vinstsyfte. Med uttrycken särskilt
farlig eller hänsynslös art avses bl.a. sådana situationer då
Prop. 1998/99:3
95
gärningsmannen på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars nyfikenhet
eller okunnighet. Paragrafen, som är utformad enligt Lagrådets förslag,
har sin motsvarighet i narkotikastrafflagen, vars praxis därför kan vara
vägledande vid bedömningen av om ett dopningsbrott skall bedömas som
grovt.
Till skillnad mot vad som gäller vid bedömningen av ett
narkotikabrotts straffvärde görs vid bedömningen av om ett brott skall
bedömas som grovt enligt förevarande paragraf inte någon skillnad
mellan olika dopningspreparat. Däremot bör koncentrationen av verksam
substans i det enskilda preparatet beaktas vid bedömningen av mängden
dopningsmedel. Vid avgörandet om mängden preparat i det enskilda
fallet skall medföra att brottet skall betraktas som grovt bör hänsyn tas
till om koncentrationen verksam substans är hög eller låg.
Samtliga former av befattning omfattas av den nya gradindelningen,
således även innehav och bruk av dopningsmedel. Att den egna
konsumtionen av dopningsmedel, mängdmässigt eller på annat sätt,
skulle kunna bedömas som grovt brott får emellertid anses uteslutet. I
princip torde inte heller ett innehav som uteslutande är avsett för eget
bruk kunna bedömas som grovt.
I paragrafen görs en följdändring på grund av den nya lydelsen av 2 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 10.
I första stycket införs en straffbestämmelse som gäller innehav av
läkemedel som uppenbart är avsedda att säljas. Det kan t.ex. vara fråga
om sådana kvantiteter att de innehavda läkemedlen inte gärna kan vara
avsedda för eget bruk. I övrigt hänvisas till vad som sägs i avsnitt 10
under rubriken Innehav av läkemedel i uppenbart syfte att olovligen sälja
dem straffbeläggs.
I det nya tredje stycket föreskrivs ett högre straffmaximum för otillåten
handel med läkemedel och innehav i syfte att olovligen sälja dem. Även
om den strängare delen av straffskalan omfattar alla läkemedel bör dock
arten av läkemedel tillmätas betydelse vid bedömningen av gärningens
straffvärde liksom även ett läkemedels effekter och bieffekter. Beaktas
bör de risker för hälsan som ett okontrollerat bruk medför. Av betydelse
bör även vara om läkemedlet är receptbelagt eller inte. Avsikten är att
denna strängare del av straffskalan skall användas när det är fråga om
otillåten hantering som syftar till mer omfattande spridning av läkemedel
och därför kan anses vara särskilt straffvärd. Så kan vara fallet när
hanteringen avsett stora mängder, särskilt dyra eller svåråtkomliga
läkemedel eller om hanteringen skett yrkesmässigt. Av betydelse är
också om det varit fråga om organiserad verksamhet som skett i
Prop. 1998/99:3
96
vinstsyfte eller om någon på ett systematiskt sätt utnyttjat ungdomars Prop. 1998/99:3
nyfikenhet eller okunnighet. Det ligger i sakens natur att denna strängare
del av straffskalan endast tar sikte på uppsåtliga gärningar.
Ändringen innebär att tillämpningsområdet for bestämmelsen utvidgas
till att även avse dopningsmedel. Genom tillägget får således även
dopningsmedel omhändertas och förstöras eller försäljas under de
förutsättningar som anges i bestämmelsen.
Ändringen är föranledd av att föreskrifterna om socialtjänstens ansvar
for åtgärder som riktar sig till bam och ungdom sammanförs i 12 §.
Paragrafen behandlas i avsnitt 11.
I lagrummet förs föreskrifterna om socialtjänstens ansvar för åtgärder
mot missbruk bland bam och unga samman med föreskrifterna om
ansvaret för bam och ungdoms sociala och personliga utveckling.
Avsikten med ändringen är att förtydliga att socialtjänstens ansvar för
förebyggande åtgärder och stödinsatser rörande missbruk bland bam och
ungdom även omfattar dopningsmedel. Med dopningsmedel avses sådana
medel som omfattas av lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel. I den nya punkten om missbruk bland bam och ungdom
understryks dessutom att socialtjänsten skall arbeta aktivt med dessa
uppgifter.
I paragrafen läggs dopningsmedel till de medel som inte far innehas av
dem som är intagna för vård på ett sådant sjukhus som avses i 1 §.
Tillämpningsområdet för bestämmelsen ändras till att även avse
dopningsmedel som omhändertagits enligt vad som närmare föreskrivs i
paragrafen.
97
I paragrafens första stycke läggs dopningsmedel till de medel som inte
får innehas av dem som vårdas i ett LVM-hem.
Tillämpningsområdet för bestämmelsen ändras till att även avse
dopningsmedel som omhändertagits enligt 31 eller 35 § eller påträffats
inom ett LVM-hem utan att det finns någon känd ägare till medlen.
I paragrafen läggs dopningsmedel till de medel som inte får innehas av
dem som omfattas av 15 §.
Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse
dopningsmedel som omhändertagits enligt 16 eller 19 § eller påträffats
inom ett hem för särskilt noggrann tillsyn utan att det finns någon känd
ägare till medlen.
I 15 § lagen (1998:000) om verkställighet för sluten ungdomsvård
hänvisas till bestämmelserna i förevarande lag vilket innebär att
dopningsmedel även får omhändertas och förstöras eller försäljas om
medlen påträffats hos den som är föremål för sådan verkställighet.
I paragrafen läggs dopningsmedel till de medel som inte får innehas av
en patient. Tillägget införs som en särskild punkt vilket medför en
redaktionell ändring av första stycket i övrigt.
Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att även avse
dopningsmedel som omhändertagits enligt 21 eller 22 § eller påträffats
där patienter intagits för tvångsvård utan att det finns någon känd ägare
till medlen.
I 8 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård hänvisas till
bestämmelserna i 16-24 §§ i förevarande lag vilket innebär att
dopningsmedel får omhändertas och förstöras eller försäljas även när
medlen påträffas inom den rättspsykiatriska tvångsvården.
Prop. 1998/99:3
98
Utredningen har haft i uppdrag att göra en allsidig översyn av
dopingproblemets omfattning och karaktär, följder av missbruk på kort
och lång sikt samt bedöma behovet av olika insatser. I direktiven betonas
att utgångspunkten för utredningens arbete skall vara en noggrann
genomgång av den faktiska kunskapen om dopingmedlen och deras
fysiska och psykiska verkningar.
Utredningen, som genomgående använder uttrycket "doping" i stället
för det tidigare "dopning", har gjort en mycket omfattande genomgång av
såväl svensk som utländsk forskning om dopingmedel och deras
verkningar. Utredningen har tagit del av de undersökningar som finns
angående missbrukets utbredning och karaktär samt även låtit utföra egna
kompletterande undersökningar och enkäter. Tonvikten har lagts vid
anabola steroider, som är de i särklass vanligaste och bäst kända medlen.
Utredningen kan konstatera att dessa resultat tyder på att
dopingproblemet har många komplicerade aspekter som inte tidigare fatt
tillbörlig uppmärksamhet. Det finns inte något enkelt svar på orsakerna
till missbruket av dopingmedel eller på hur man skall komma till rätta
med detta missbruk. Det är enligt utredningens mening tydligt att det
behövs insatser av många olika slag och på många olika områden.
Undersökningarna visar att missbrukets omfattning knappast är så
utbrett och etablerat som tidigare befarats. I utredningens
intervjuundersökning bland män i åldrarna 18-30 år uppgav 1,1 procent
att de någon gång hade prövat anabola steroider. Liknande resultat, dock
med lokala variationer, visar de undersökningar Centralförbundet för
alkohol och narkotikaupplysning (CAN) har genomfört. Det har inte
heller framkommit något som tyder på att missbruket har ökat i
omfattning de senaste två åren. Resultaten tyder närmast på att
utvecklingen har stagnerat. Undersökningarna visar vidare att det
nästande uteslutande är fråga om pojkar och unga män som missbrukar
anabola steroider. Det kan konstateras att den illegala tillgången på
dopingmedel, främst anabola steroider, synes vara god och det är lätt att
få tag på sådana illegala medel för den som vill pröva. Merparten av de
dopingmedel som illegalt finns tillgängliga har smugglats in i landet.
Enligt de studier som nu finns föreligger en stark koppling mellan
missbruket av anabola steroider och styrketräning. Det huvudsakliga
syftet med missbruket är i dessa fall att förändra kropp och utseende.
Även om motiven för att börja styrketräna och för att börja använda
dopingmedel skiljer sig åt mellan olika individer synes viss
kroppsfixering vara en gemensam nämnare. Bristande självkänsla och
skev kroppsuppfattning påtalas relativt ofta i undersökningarna. Att
missbruket äger rum i syfte att nå direkta berusningseffekter förekommer
inte annat än mycket marginellt. Det finns inte heller några vetenskapliga
belägg för att anabola steroider har berusningseffekt vare sig på kort eller
lång sikt.
Den medicinska forskningen visar att bl.a. anabola steroider har
allvarliga fysiska skadeverkningar. Däremot är det mera oklart vilka
psykiska effekter de olika dopingmedlen har. Forskningen pekar dock på
Prop. 1998/99:3
Bilaga 1
99
att ett missbruk av anabola steroider hos en del personer kan leda till
psykiska bieffekter, bl.a. en förhöjd aggressivitet samt depression vid
uppehåll i missbruket. Emellertid för understrykas att aggressivitet inte är
det samma som ökad våldsbenägenhet. I många av de fall där missbruk
av anabola steroider har förekommit i samband med våldsbrott har
missbruket vidare kombinerats med missbruk av alkohol och narkotika.
Något vetenskapligt belagt orsakssamband mellan missbruk av anabola
steroider och våldsbrott finns inte. Att anabola steroider är
beroendeframkallande i egentlig mening är inte heller vetenskapligt
belagt.
Även om det utredningsmaterial som varit tillgängligt för utredningen
visar att missbruket inte är så omfattande som man ibland har trott är det
ändå ett allvarligt samhällsproblem. Eftersom missbruk av dopingmedel
kan innebära allvarliga hälsofaror för många unga människor anser
utredningen att det är nödvändigt med en fortsatt målmedveten
bekämpning av allt icke medicinskt bruk av anabola steroider och andra
dopingmedel. En effektiv kamp kräver ett vitt spektrum av åtgärder där
tyngdpunkten bör ligga på förebyggande åtgärder och på insatser för att
komma åt dem som illegalt tillhandahåller dopingmedel.
Av utredningens kartläggning framgår att mer än hälften av landets
kommuner bedriver eller har bedrivit någon form av verksamhet mot
dopingmissbruket, främst i form av informationsåtgärder men även
åtgärder med inriktning på gymverksamhetema. Utredningen
understryker vikten av kontinuerliga förebyggande insatser, främst för
ungdomar. Frågor om attityder till identitet, kropp och hälsa måste få en
framträdande plats. Förebyggande arbete bör även äga rum på
gymanläggningar.
Utredningen kan konstatera att kunskaperna om dopingmedlens
bieffekter och om hur personer med sådan missbruksproblematik bör
bemötas allmänt sett är dåliga. Det finns ett stort behov av utbildning för
många olika personalkategorier som i sin yrkesverksamhet möter dessa
ungdomar. Utredningen föreslår därför att det ges ett ökat utrymme för
dessa frågor såväl i berörda grundutbildningar som inom
fortbildningsverksamheten. Utredningen föreslår även att Socialstyrelsen
får i uppdrag att närmare kartlägga behovet av vård och behandling samt
att utarbeta strategier för behandling av missbrukare av dopingmedel.
Socialtjänstens ansvar för missbruk av dopingmedel bland bam och
ungdom bör tydligare markeras i socialtjänstlagen. Utredningen
framhåller behovet av fortsatt forskning, såväl medicinsk som
beteendevetenskaplig, och anger vissa områden där behovet är särskilt
framträdande.
För att kampen mot spridningen av anabola steroider och andra
dopingmedel skall bli effektiv krävs enligt utredningens mening att
denna brottslighet får tillräckligt utrymme i polisens och tullens
verksamhet. Utredningen anser att det är nödvändigt att dopingbrotten
prioriteras mer än vad som nu sker i polisens brottsutredande
verksamhet. Vidare krävs det att den illegala hanteringen av bl.a. anabola
steroider uppmärksammas internationellt. Särskilt oroväckande är att det
synes vara lätt att, trots recepttvång, införskaffa anabola steroider på
Prop. 1998/99:3
Bilaga 1
100
vissa håll utomlands. Utredningen föreslår därför att regeringen
internationellt - inom ramen för EU-arbetet och i andra lämpliga
sammanhang tar upp frågor om kontrollen över handeln med läkemedel.
Det är överhuvudtaget viktigt att frågor om den illegala hanteringen av
dopingmedel även internationellt behandlas i ett folkhälsoperspektiv och
inte endast som ett problem för den organiserade idrotten.
Utredningen har funnit att den nuvarande straffskalan för dopingbrott
inte fullt motsvarar straffvärdet för mer kvalificerad brottslighet, som
t.ex. då den illegala hanteringen avser stora mängder dopingmedel. Med
hänsyn till den vikt utredningen fäster vid kampen mot tillgången på
sådana illegala medel föreslår utredningen att ett grovt dopingbrott införs
för vilket fängelse kan utdömas med minst sex månader och högst fyra
år. I syfte att få en mer enhetlig straffrättslig bedömning av
dopingbrotten föreslår utredningen att kriterierna för när gärningen skall
bedömas som ringa uttryckligen anges i dopinglagens
straffbestämmelser.
Utredningen föreslår inte att dopinglagen skall utvidgas till att omfatta
andra medel än de som nu regleras i denna lag. För att komma till rätta
med illegal hantering av andra läkemedel som bl.a. missbrukas i
dopingsammanhang föreslår utredningen dock att läkemedelslagens
straffbestämmelser ändras så att även otillåtet innehav i överlåtelsesyfte
blir straffbart. Vidare föreslår utredningen att straffmaximum för brott
mot läkemedelslagen höjs till två år för mer kvalificerade fall av otillåten
överlåtelse eller innehav i överlåtelsesyfte. En sådan ändring undanröjer
många av de utredningsproblem som nu föreligger och kan, enligt
utredningens mening, bli ett effektivt redskap även då nya medel
uppträder på den illegala marknaden.
Utredningen föreslår även att det icke medicinska och icke
vetenskapliga bruket av de medel som omfattas av dopinglagen
kriminaliseras. Med bruk avses den direkta tillförseln till den egna
kroppen. Även om de straffrättsliga åtgärderna bör inriktas främst på att
begränsa den illegala tillgången på dopingmedel anser utredningen att
samhällets ställningstagande mot alla former av icke medicinsk
befattning med dopingmedel skall vara klart och konsekvent.
I och med att bruket av anabola steroider och övriga medel som
omfattas av dopinglagen kriminaliseras blir kontrollen av bruket en fråga
för polisen och övriga rättsvårdande myndigheter. Utredningen föreslår
inte någon ändring av möjligheterna till kontroll genom provtagning i
andra sammanhang.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 1
101
Remissyttranden har avgetts av
Riksdagens Ombudsmän (JO)
Göta hovrätt
Stockholms tingsrätt
Umeå tingsrätt
Kammarrätten i Göteborg
Länsrätten i Västemorrlands län
Justitiekanslem
Riksåklagaren
Rikspolisstyrelsen
Kriminalvårdsstyrelsen
Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
F örsvar smakten
Socialstyrelsen
Läkemedelsverket
Rättsmedi cinalverket
F olkhälsoinstitutet
Apoteksbolaget AB
Generaltullstyrelsen
Statens Skolverk
Högskoleverket
Idrottshögskolan i Stockholm
Karolinska Institutet
Statens Jordbruksverk
Statens Livsmedelsverk
Ungdomsstyrelsen
Svenska Kommunförbundet
Landstingsförbundet
Apotekarsocieteten
Svenska Läkaresällskapet
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges Riksidrottsförbund
SACO (yttrande från medlemsförbundet Sveriges Psykologförbund)
Läkemedelsindustriföreningen
Riksförbundet Hem och Skola
Yttrandet över betänkandet har även avgetts av Dopingjouren och
synpunkter från Riksföreningen for skolhälsovård har översänts av
Vårdförbundet SHSTF.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 2
102
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel
dels att 2-4 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall foras in en ny paragraf, 3 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2§
Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt
ändamål
1. införas till landet,
2. överlåtas,
3. framställas,
4. förvärvas i överlåtelsesyfte,
5. bjudas ut till försäljning, eller
6. innehas.
5. bjudas ut till försäljning,
6. innehas, eller
7. brukas.
Den som uppsåtligen bryter mot
2 § 2-6 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är brott som avses i första
stycket att anse som ringa, döms
till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om straff för olovlig införsel
3§
Den som uppsåtligen bryter mot
2 § 2-7 döms för dopningsbrott till
fängelse i högst två år.
Är ett brott som avses i första
stycket med hänsyn till mängd och
befattning samt övriga
omständigheter att anse som ringa,
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader.
m.m. finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
År ett brott som avses i 3 § första
stycket att anse som grovt döms
för grovt dopningsbrott till
fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömningen av
om brottet är grovt skall det
särskilt beaktas om gärningen
förövats yrkesmässigt, avsett
103
För försök eller förberedelse till
sådant dopningsbrott som inte är
att anse som ringa döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken, om
gärningen gäller annan befattning
än som avses i 2 § 6.
Om flera medverkat till brott som
5 §§ brottsbalken tillämpas.
betydande mängd eller värde eller
annars varit av särskilt farlig art.
L§
För försök eller förberedelse till
sådant dopningsbrott som inte är
att anse som ringa döms till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken, om
gärningen gäller annan befattning
än som avses i 2 § 6 och 7.
avses i 2 § 2-5 skall, 23 kap. 4 och
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
104
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1996:1152) om handel med
läkemedel m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3, 4 eller
5 § döms till böter eller fängelse i
högst ett år, om gärningen inte är
belagd med straff enligt
brottsbalken.
H §
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot 3, 4 eller
5 § eller innehar läkemedel i
uppenbart syfte att olovligen sälja
dem döms till böter eller fängelse i
högst ett år, om gärningen inte är
belagd med straff enligt
brottsbalken.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Om en uppsåtlig gärning som
avses i första stycket har begåtts
yrkesmässigt, avsett en betydande
mängd eller värde eller annars
varit av särskilt farlig art, döms
till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
105
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 63 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
63 §2
Alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel eller sådana
medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel får omhändertas,
1. om de påträffas hos en
intagen,
2. om en intagen får dem sig
tillsända,
3. om de medförs av någon som
skall tas in i kriminalvårdsanstalt,
eller
Alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel får
omhändertas,
1. om de påträffas hos en
intagen,
2. om en intagen får dem sig
tillsända,
3. om de medförs av någon som
skall tas in i kriminalvårdsanstalt,
eller
4. om de annars påträffas inom
anstalt och det inte finns någon
känd ägare till dem.
4. om de annars påträffas inom
anstalt och det inte finns någon
känd ägare till dem.
Den lokala kriminal vårdsmyndigheten skall låta förstöra eller sälja den
omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas även i fråga om
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i
människokroppen eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade
att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom,
tillfaller staten.
Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i strid med
vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall
omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar
skall genom den lokala kriminalvårdsmyndighetens försorg göras
räntebärande men får inte disponeras av den intagne förrän vid
anstaltsvistelsens slut, om det inte finns särskilda skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Lagen omtryckt 1990:1011
2 Lydelse enligt prop. 1997/98:96
106
Härigenom föreskrivs att 11 och 12 §§ socialtjänstlagen (1980:620)’ skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka
missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel.
H§
Socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka
missbruk av alkohol och andra
beroendeframkallande medel.
Insatser för barn och ungdom bör
därvid ägnas särskild
uppmärksamhet.
Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och
enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om
skadeverkningar av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns.
Socialnämnden skall aktivt sörja för att den enskilde missbrukaren får
den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbruket.
Nämnden skall i samråd med den enskilde planera hjälpen och vården
och noga bevaka att planen fullföljs.
12 §2
Socialnämnden skall
verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos
bam och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
aktivt arbeta för att förebygga
och motverka missbruk bland bam
och ungdom av alkoholhaltiga
drycker, andra
beroendeframkallande medel samt
sådana medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
i nära samarbete med hemmen söija för att bam och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt
'Lagen omtryckt 1988:871
2 Senaste lydelse 1997:313
107
i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det särskilda behov av
stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad,
umgänge eller adoption har avgjorts.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
108
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1985:12) om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Den som är intagen för vård far
inte inneha alkoholhaltiga drycker
eller andra berusningsmedel. Han
får inte heller inneha
injektionssprutor eller kanyler som
kan användas för insprutning i
människokroppen eller andra
föremål som är särskilt ägnade att
användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika.
Föreslagen lydelse
2§
Den som är intagen för vård får
inte inneha alkoholhaltiga drycker,
andra berusningsmedel eller något
sådant medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel. Han får inte heller
inneha injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
4§'
Sådana berusningsmedel och Sådana berusningsmedel,
föremål som anges i 2 § får dopningsmedel och föremål som
omhändertas anges i 2 § får omhändertas
1. om de påträffas hos en intagen,
2. om en intagen får dem sig tillsända, eller
3. om de påträffas utan att det finns någon känd ägare till dem.
Verksamhetschefen skall låta förstöra eller försälja den omhändertagna
egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.
Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
1 Senaste lydelse 1996:796
109
Härigenom föreskrivs att 31 och 36 §§ lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem får inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika
eller flyktiga lösningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Han får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom som nu angetts, får den
omhändertas.
Föreslagen lydelse
31 §
Den som vårdas enligt denna lag
i ett LVM-hem får inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika,
flyktiga lösningsmedel eller
sådana medel som avses i lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Han får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom som nu angetts, får den
omhändertas.
Har alkoholhaltiga drycker,
narkotika eller flyktiga
lösningsmedel omhändertagits
enligt 31 eller 35 § eller påträffats
inom ett LVM-hem utan att det
finns någon känd ägare till dem,
skall den som förestår vården vid
hemmet låta förstöra eller försälja
egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Belopp som erhålls
vid försäljning tillfaller staten.
36 §
Har alkoholhaltiga drycker,
narkotika, flyktiga lösningsmedel
eller sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel
omhändertagits enligt 31 eller 35 §
eller påträffats inom ett LVM-hem
utan att det finns någon känd ägare
till dem, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra
eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Belopp som erhålls vid försäljning
tillfaller staten.
110
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
111
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 16 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Nuvarande lydelse
Den som omfattas av
bestämmelserna i 15 § får inte
inneha narkotika, alkoholhaltiga
drycker eller andra
berusningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Den unge far inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom hos den unge, får den
omhändertas.
16 §
Den som omfattas av
bestämmelserna i 15 § får inte
inneha narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika. Den unge får inte heller
inneha något annat som kan vara
till men för vården eller ordningen
vid hemmet. Påträffas sådan
egendom hos den unge, får den
omhändertas.
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker eller andra
berusningsmedel omhändertagits
enligt 16 eller 19 § eller har sådan
egendom påträffats inom ett hem
för särskilt noggrann tillsyn utan
att det finns någon känd ägare till
egendomen, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra
eller försälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Belopp som har erhållits vid
försäljning tillfaller staten.
20 §
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel
omhändertagits enligt 16 eller 19 §
eller har sådan egendom påträffats
inom ett hem för särskilt noggrann
tillsyn utan att det finns någon
känd ägare till egendomen, skall
den som förestår vården vid
hemmet låta förstöra eller försälja
egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Belopp som har
erhållits vid försäljning tillfaller
staten.
112
Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
113
Härigenom föreskrivs att 21 och 24 §§ lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
En patient får inte inneha
1. narkotika, alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
2. injektionssprutor eller
kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen,
3. andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika, eller
4. annan egendom som kan
skada honom själv eller någon
annan eller vara till men för
vården eller ordningen på
vårdinrättningen.
Påträffas sådan egendom som
omhändertas.
2. sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel,
3. injektionssprutor eller
kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen,
4. andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika, eller
5. annan egendom som kan
skada honom själv eller någon
annan eller vara till men för
vården eller ordningen på
vårdinrättningen.
avses i första stycket, får den
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker eller andra
berusningsmedel omhändertagits
enligt 21 eller 22 § eller har sådan
egendom påträffats där patienter
intagits för tvångsvård utan att det
finns någon känd ägare till
egendomen, skall chefsöverläkaren
låta förstöra eller sälja egendomen
enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första
stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Detsamma gäller i
fråga om injektionssprutor eller
kanyler, som kan användas för
insprutning i människokroppen,
24 §
Har narkotika, alkoholhaltiga
drycker, andra berusningsmedel
eller sådana medel som avses i
lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel
omhändertagits enligt 21 eller 22 §
eller har sådan egendom påträffats
där patienter intagits för
tvångsvård utan att det finns någon
känd ägare till egendomen, skall
chefsöverläkaren låta förstöra eller
sälja egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket
lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.
Detsamma gäller i fråga om
114
och i fråga om andra föremål som
är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan
befattning med narkotika.
injektionssprutor eller kanyler, Prop. 1998/99:3
som kan användas för insprutning Bilaga 3
i människokroppen, och i fråga om
andra föremål som är särskilt
ägnade att användas för missbruk
av eller annan befattning med
narkotika.
Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
115
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-08-31
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 4 juni 1998 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel,
2. lag om ändring i lagen (1996:1152) om handel med läkemedel
m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
4. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
5. lag om ändring i lagen (1985:12) om kontroll av berusnings-
medel på sjukhus,
6. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare
i vissa fall,
7. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser
om vård av unga,
8. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Lennart Östblom.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Inledningsvis vill Lagrådet ta upp frågan om ordet "dopning" skall bytas
mot ordet "doping". Såsom också sägs i lagrådsremissen har uttrycket
dopning inte fatt genomslag under den tid om drygt sex år som lagen har
varit i kraft. Enligt Lagrådets uppfattning är det tvärtom så att ordet
"doping" har blivit fast etablerat som benämning på företeelsen såväl hos
allmänheten som i massmedia och inom idrottsrörelsen. Det kan i och för
sig vara naturligt att det i början, när en företeelse är ny, råder osäkerhet
om den rätta benämningen. Nu har det emellertid gått så pass lång tid
utan att uttrycket dopning fått fäste att det allvarligt bör övervägas om
inte en övergång till ordet "doping" bör genomföras för att få en
överensstämmelse med det allmänna språkbruket. Lagrådet förordar i allt
fall ett sådant byte, som enligt uppgift vid föredragningen skulle medföra
ändringar i endast cirka tio författningar utöver förevarande lag.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 4
116
2§
I förevarande paragraf föreslås att även bruket av dopingmedel
kriminaliseras. Det framgår av motiveringen att regeringen med hänsyn
till utrednings- och bevissvårigheter inte förväntar sig att förslaget skall
fa några stora praktiska effekter. Avsikten med förslaget synes närmast
vara att markera att samhället på ett konsekvent sätt tar avstånd från allt
bruk av dopingmedel som inte sker i medicinskt eller vetenskapligt syfte
samt att motverka att unga människor utsätter sig för hälsorisker i form
av allvarliga fysiska bieffekter av dopingmedel. Sistnämnda strävan är
naturligtvis i hög grad motiverad. Det låter sig dock betvivlas att det
följer några nämnvärda opinionsbildande effekter av en lagbestämmelse
som endast sällan kan väntas bli tillämpad. Lagrådet vill också erinra om
att det inte föreslagits någon motsvarande kriminalisering av bruket i den
föreslagna lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor
(prop. 1997/98:183).
Lagrådet anser sig kunna konstatera att under senare tid lagförslag vars
huvudsakliga effekt varit markerande har förekommit påfallande ofta.
Det far emellertid generellt sett vara politikernas, inte Lagrådets, sak att
avgöra för vilka ändamål lagstiftning skall användas.
Något annorlunda kan det ställa sig i fråga om förhållandet till
grundlagarna. Eftersom frihetsstraff knappast kommer att tillämpas för
enbart bruk av dopingmedel är det den med straffskalan förenade
möjligheten till kroppsbesiktning i form av provtagning och därmed
skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp som närmast kommer i fråga.
Begränsning i bl.a. det skyddet far enligt 2 kap. 12 § regeringsformen
göras genom lag men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart
i ett demokratiskt samhälle - vilket naturligvis är fallet med förevarande
förslag - och dessutom endast i den utsträckning det är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Med beaktande
av vad som förut sagts om de praktiska effekterna av förslaget och av att
Sverige blir i huvudsak ensamt om att kriminalisera bruket av
dopingmedel kan det ifrågasättas om möjligheten till kroppsbesiktning är
"nödvändig" för att tillgodose det ändamål som bär upp den föreslagna
lagstiftningen.
Även frågan om vad som är nödvändigt är emellertid en värderings-
fråga som Lagrådet endast undantagsvis kan anlägga synpunkter på.
Lagrådet kan inte i detta fall göra gällande att förslaget strider mot 2 kap.
12 § regeringsformen.
I författningskommentaren förekommer ett uttalande om
bevisvärdering vid invändningar om att innehav av dopingmedel endast
avser eget bruk. Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om Högsta
domstolens ofta upprepade beviskrav att det skall vara ställt utom rimligt
tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brott enligt åtalet; kravet
gäller även vid grova narkotikabrott (NJA 1982 s. 164, jfr 1991 s. 612).
Prop. 1998/99:3
Bilaga 4
117
3§
Andra stycket behandlar ringa brott. I lagrådsremissen har lagtexten
kompletterats med en precisering av de kriterier som bör ligga till grund
för bedömningen av när ett dopingbrott kan anses vara ringa. Det anges
härvid, något kryptiskt, att bedömningen skall ske "med hänsyn till
mängd och befattning samt övriga omständigheter". Hänsyn skall således
tas till samtliga omständigheter, dock särskilt till mängden dopingmedel
och till gärningsmannens befattning med dessa. Hänvisningen till
gärningsmannens "befattning" avser att uttrycka, att det ringa brottet
främst är avsett för gärningar som innefattar eget bruk eller innehav av
dopingmedel för eget bruk. Synsättet är detsamma som vid
narkotikabrott. I författningskommentaren görs också flera hänvisningar
till praxis på narkotikaområdet. Under dessa omständigheter synes det
lämpligt att lagtexten formuleras i samklang med motsvarande stad-
gande beträffande narkotikabrott, med den skillnad som betingas av att
arten av dopingmedel såsom framhålls i författningskommentaren inte
har någon betydelse vid bedömningen av om ett dopingbrott skall anses
ringa.
Lagrådet föreslår därför att andra stycket inleds på följande sätt: "Är
ett brott som avses i första stycket med hänsyn till mängden doping-
medel och övriga omständigheter att anse som ringa —".
3a§
Såsom anförts under 3 § framgår av författningskommentaren att praxis
på narkotikaområdet i tillämpliga delar anses kunna vara vägledande för
den straffrättsliga bedömningen. Liksom 3 § bör även förevarande
paragraf utformas i närmare anslutning till motsvarande bestämmelse i
narkotikastrafflagen. Lagrådet förordar att andra meningen ges följande
lydelse: "Vid bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt
beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i
större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd doping-
medel eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art."
Lagrådet vill tillägga att det för sin del inte finner behov av
motsvarande ändringar i förslaget till lag om ändring i lagen om handel
med läkemedel m.m. Det förslaget avser även andra läkemedel än
dopingmedel och har därför ett svagare samband med
narkotikastrafflagen.
I författningskommentaren till paragrafen anges att en hantering som i
och för sig avsett en betydande mängd inte behöver bedömas enligt den
strängare straffskalan exempelvis om hanteringen ägt rum enbart i syfte
att finansiera det egna missbruket. Lagrådet vill ifrågasätta om detta - vid
en jämförelse med praxis i narkotikamål - typiskt sett är riktigt.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 4
118
12 §
Paragrafen innehåller en uppräkning av vilka uppgifter socialnämnderna
har inom socialtjänsten i fråga om bam och ungdom. Bestämmelsen är
allmänt hållen och innehåller generella begrepp och uttryckssätt. Denna
uppläggning bryts emellertid genom den precisering som föreslås införd i
fråga om "sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel". Motivet för att detta har angetts så specifikt
uppges vara att det finns medel som inom idrottsrörelsen betecknas som
dopingmedel men som inte är det enligt lagen härom. Det är i regel
angeläget att uppgifter som åläggs någon i lag är noga specifiserade.
Lagrådet vill emellertid väcka frågan om det inte just i det här speciella
sammanhanget och mot bakgrund av att det trots allt är fråga om en
marginell företeelse kan undvaras. I så fall skulle man kunna nöja sig
enbart med ordet "dopingmedel" och utveckla begreppet närmare i
specialmotiveringen.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Lagrådet erinrar om att åtskilliga bestämmelser i lagrådsremissen
föreslås ändrade också i prop. 1997/98:183. Ändringarna torde få
samordnas under den fortsatta beredningen av förevarande lagförslag i
regeringskansliet eller i riksdagen.
Prop. 1998/99:3
Bilaga 4
119
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 september 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Messing, Engqvist
Föredragande: statsrådet Wallström
Prop. 1998/99:3
Regeringen beslutar proposition 1998/99:3 Åtgärder mot dopning.
Eländers Gotab, Stockholm 1998
120