Regeringens proposition
1998/99:137

Införande av schablonberäkning på elmarknaden,
m.m.

Prop.
1998/99:137

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 27 maj 1999

Göran Persson
Björn Rosengren
(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i ellagen (1997:857) som syftar
till att möjliggöra undantag från grundprincipen om timvis mätning för
vissa elanvändare. För dessa elanvändare kommer istället schablon-
beräkning att tillämpas. Förbrukningsgränsen för schablonberäkning
föreslås bli 200 A för kunder med säkringsabonnemang och 135 kW för
lågspänningskunder med effektabonnemang. Vidare föreslås att rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att
utfärda de nya föreskrifter som kommer att gälla vid schablonberäkning.
Förändringarna skall träda i kraft den 1 november 1999.
När schablonberäkning införs ökar konkurrensen i praktiken på el-
marknaden, varigenom villkoren för de företag som idag är leverans-
koncessionärer förändras. Av detta skäl föreslår regeringen att systemet
med leveranskoncession avskaffas i samband med att det nya regelverket
träder i kraft.
Ändrade regler för byte av elleverantör införs. Förslaget innebär att
byte av elleverantör får ske den förste i varje månad och att den nya
elleverantören skall underrätta innehavaren av nätkoncession om bytet
senast en månad innan leveransen skall påbörjas.
Nu gällande regler beträffande nätkoncessionshavarens rätt att debitera
enskilda elanvändare kostnaden för utrustning för timvis mätning
avskaffas. Istället föreslås att kostnader för mätning inkl. kostnader för
mätare hos elanvändare som mäts enligt de kommande föreskrifterna
skall ingå i den gemensamma nättariffen. Kostnaden för timmätning över
schablongränsen kommer således inte att debiteras enskilda elanvändare.
Elanvändare som önskar en mer avancerad mätning än vad som krävs i
regeringens kommande föreskrifter skall dock debiteras merkostnaden
för detta. Takpriset på 2500 kr för mätare med tillhörande insamlings-
utrustning och dess installationer avskaffas.
Förslaget till ändrad lagstiftning omfattar också ändrade regler beträf-
fande balansansvaret. Med balansansvar avses det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i den
uttagspunkt som balansansvaret avser. Regeringen föreslår att ansvaret
för att det finns en balansansvarig i en elanvändares uttagspunkt flyttas
över från elanvändaren till elleverantörerna.
Vidare införs regler om leveransskyldighet för samtliga elleverantörer.
Leveransskyldigheten upphör endast om abonnemanget upphör, om en
annan leverantör tar över leveransen eller om elanvändaren har försum-
mat sina skyldigheter gentemot leverantören. Till elanvändare som trots
detta kan komma att sakna elleverantör föreslås att nätinnehavaren skall
vara skyldig att anvisa en elleverantör. Nätinnehavaren skall vara skyldig
att teckna avtal med en leverantör för detta ändamål. Genom dessa be-
stämmelser kommer det alltid att finnas en elleverantör gentemot vilken
elanvändaren är betalningsansvarig.
Slutligen redovisas regeringens ställningstaganden till vissa övriga
frågor kopplade till leveranskoncessionssystemet. De frågor som behand-
las i detta sammanhang är konsekvenser för leveranskoncessionärerna,
elleveranser inom fjärrvärme och naturgasområden och behovet av
skydd för små elproducenter.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 5
3 Ärendet och dess beredning 13
4 En elmarknad öppen för alla 15
4.1 Inledning 15
4.2 Schablonbaserad beräkning av elförbrukning införs 16
4.3 Modell och gräns för schablonberäkning 18
4.4 Tidpunkt för leverantörsbyten 21
4.5 Ansvarsförhållanden mellan marknadens parter 23
4.6 Hantering av kostnader vid leverantörsbyte 25
4.7 Vissa frågor kring timmätning 26
5 Leveranskoncessionssystemet upphör 29
5.1 Behovet av leveransskyldighet 29
5.2 Elanvändare som saknar elleverantör 31
5.3 Behovet av prisreglering 32
5.4 Vissa övriga frågor kopplade till leveranskoncessionssystemet 33
5.4.1 Elleveranser inom fjärrvärme- och naturgasområden 33
5.4.2 Konsekvenser för leveranskoncessionärerna 35
5.4.3 Skydd för små elproducenter 36
6 Författningskommentar 41
Bilaga 1 Sammanfattning av Leveranskoncessionsutredningens
skrivelse Övergripande bedömningar beträffande
schablonavräkning och det fortsatta utredningsarbetet
avseende leveranskoncessionssystemet 59
Bilaga 2 Sammanfattning av Affärsverkets svenska kraftnät och
Statens energimyndighets rapport Förslag till modell för
schablonavräkning 63
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över Leveranskon-
cessionsutredningens skrivelse och Affärsverkets svenska
kraftnät och Statens energimyndighets rapport Förslag till
modell för schablonavräkning 65
Bilaga 4 Sammanfattning av Leveranskoncessionsutredningens
delbetänkande Öppen elmarknad (SOU 1999:44) 69
Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden vid remissbehandling av
betänkandet Öppen Elmarknad (SOU 1999:44) 75
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 81
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 89
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1999 92
Rättsdatablad 93
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
dels godkänner vad regeringen förordat om elleveranser inom
fjärrvärme och naturgasområden (avsnitt 5.4.1)

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 3 kap. 12 13 §§, 5 kap. samt 8 kap. 4 6 §§ skall upphöra att
gälla,
dels att nuvarande 1 kap. 6 § skall betecknas 1 kap. 7 §,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 10, 11 och 14 §§, 4 kap. 10 §, 12 kap. 1 §, 13
kap. 5 § samt rubrikerna närmast före 3 kap. 10 § och 3 kap. 11 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 1 kap. 6 § samt 8
kap. 4 11 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Med nätverksamhet avses att ställa
elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av el.
Till nätverksamhet hör också pro-
jektering, byggande och underhåll
av ledningar, ställverk och trans-
formatorstationer, anslutning av
elektriska anläggningar, mätning
av överförd effekt och energi samt
annan verksamhet som behövs för
att överföra el på det elektriska
nätet.
Med nätverksamhet avses att ställa
elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av el.
Till nätverksamhet hör också pro-
jektering, byggande och underhåll
av ledningar, ställverk och trans-
formatorstationer, anslutning av
elektriska anläggningar, mätning
och beräkning av överförd effekt
och energi samt annan verksamhet
som behövs för att överföra el på
det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings-
eller uttagspunkt.

6 §

Med elleverantör avses den som
yrkesmässigt levererar el som har
producerats av honom själv eller
någon annan.
En elanvändare som importerar
el skall fullgöra de skyldigheter
som åligger en elleverantör.

Regeringen får föreskriva un-
dantag från första stycket för verk-
samhet inom en byggnad eller ett
begränsat område.

3 kap.

Skyldighet att mäta överförd el
Skyldighet att mäta och beräkna
överförd el

10 §
Den som har nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera
resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare före-
skrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten meddelar.
Den som har nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av
mängden överförd el och dess
fördelning över tiden.
Om en elanvändare har ett
säkringsabonnemang om högst
200 ampère eller tar ut en effekt
om högst 135 kilowatt vid låg-
spänning skall nätkoncessions-
havaren i stället dels preliminärt
beräkna mängden överförd el och
dess fördelning över tiden
(preliminär schablonberäkning),
dels slutligt mäta mängden över-
förd el och beräkna dess för-
delning över tiden (slutlig scha-
blonberäkning). Det åligger vidare
nätkoncessionshavaren att rappor-
tera resultaten av dessa mätningar
och beräkningar.
Närmare föreskrifter om angiv-
na skyldigheter meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

Kostnader för mätning
Kostnader för mätning och be-
räkning

11 §
Kostnaden för en mätare med till-
hörande insamlingsutrustning och
för dess installation i uttags-
punkten hos en elanvändare skall
av nätkoncessionshavaren debite-
ras elanvändaren. Elanvändare
vars elförbrukning mäts genom
direktmätning får dock inte debite-
ras mer än 2 500 kronor.
En elanvändare vars elförbruk-
ning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med
stöd av 10 § skall debiteras mer-
kostnaden för denna mätning och
för rapporteringen av mätresul-
taten.

En elanvändare som begär att
hans elförbrukning skall mätas på
annat sätt än enligt de föreskrifter
som meddelats med stöd av 10 §
skall debiteras merkostnaden för
denna mätning och för rappor-
teringen av resultaten av dessa
mätningar. Om mätningen av elan-
vändarens förbrukning därvid
kräver en annan mätutrustning än
vid mätning enligt de nämnda
föreskrifterna skall elanvändaren
debiteras kostnaden för mätaren
med tillhörande insamlingsutrust-
ning och för dess installation i
uttagspunkten.

Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras
enskilda elanvändare.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.

14 §
Kostnaden för en mätare med till-
hörande insamlingsutrustning och
för dess installation i inmatnings-
punkten hos en elproducent skall
av nätkoncessionshavaren debite-
ras elproducenten.

Tvister om nätkoncessionsha-
varens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndig-
heten.
Kostnaden för en mätare med till-
hörande insamlingsutrustning och
för dess installation i inmatnings-
punkten hos en elproducent skall
av nätkoncessionshavaren debite-
ras elproducenten. Detta gäller
inte de elproducenter som avses i
4 kap. 10 §.
Tvister om nätkoncessionsha-
varens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndig-
heten.

4 kap.
10 §
En innehavare av en produktions-
anläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt
skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt
nättariffen som motsvarar den år-
liga kostnaden för mätning och
rapportering på nätkoncessions-
havarens nät. Innehavaren skall
dessutom betala engångsavgift för
anslutning samt avgift för mätare
med tillhörande insamlingsutrust-
ning och för dess installation i
inmatningspunkten enligt 3 kap.
14 §.
En innehavare av en produktions-
anläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt
skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt
nättariffen som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning,
beräkning och rapportering på nät-
koncessionshavarens nät. Inneha-
varen skall dessutom betala eng-
ångsavgift för anslutning.
.

Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av varandra
gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas
som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en
produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.

8 kap.
4 §

En elleverantör får bara leverera
el i uttagspunkter där någon har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
uttagspunkten (balansansvar). Ett
sådant åtagande skall göras
genom ett avtal med den system-
ansvariga myndigheten.
Med uttagspunkt avses därvid
den punkt där en elanvändare,
enligt avtal med innehavaren av
nätkoncession, tar ut el för för-
brukning.

5 §

En elleverantör som levererar el
till en elanvändare i en viss uttags-
punkt är skyldig att fortsätta
leverera el tills leveransskyldig-
heten upphör enligt andra stycket.
Leveransskyldigheten upphör
om elanvändaren slutar att ta ut el
i uttagspunkten, om någon annan
elleverantör börjar leverera el till
elanvändaren i uttagspunkten eller
om överföringen av el enligt 11
kap. 3 eller 4 § eller enligt avtal
får avbrytas på grund av att
elanvändaren har försummat sina
skyldigheter gentemot elleveran-
tören.
Bestämmelserna i denna para-
graf gäller inte de elleverantörer
som avses i 7 §.

6 §

En elleverantör, som skall börja
leverera el i en uttagspunkt skall
omedelbart anmäla detta till be-
rörd innehavare av nätkoncession.
Anmälan skall även innehålla en
uppgift om vem som har åtagit sig
balansansvaret i uttagspunkten.
En elleverantör som övertar
leveranserna till en elanvändare i
dennes uttagspunkt får bara göra
detta från och med den första
dagen i en kalendermånad. Anmä-
lan enligt första stycket skall där-
vid ske senast en månad innan
övertagandet skall ske.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte de el-
leverantörer som avses i 7 §.
En innehavare av nätkoncession
som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända under-
rättelser i anledning därav enligt
de närmare föreskrifter som med-
delas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyn-
digheten får meddela närmare
föreskrifter om elleverantörers
skyldigheter enligt första stycket.

7 §

En elleverantör som avser att
under en angiven tid leverera en
fastställd mängd el till en elan-
vändare skall anmäla detta till den
elleverantör som enligt 5 § första
stycket är leveransskyldig i elan-
vändarens uttagspunkt och till den
som har åtagit sig balansansvaret
i uttagspunkten.

8 §

Elanvändare som saknar elleve-
rantör skall av berörd innehavare
av nätkoncession anvisas en el-
leverantör, som gentemot nätkon-
cessionshavaren har åtagit sig att
leverera el till sådana elan-
vändare.
Den anvisade elleverantören
skall omedelbart underrätta elan-
vändaren om de villkor för leve-
ransen som han avser att tillämpa
och om den dag då han avser att
påbörja leveransen.

9 §

Den som övertar balansansvaret i
en elanvändares uttagspunkt får
bara göra det från och med den
första dagen i en kalendermånad.
Den elleverantör som enligt 5 §
första stycket är leveransskyldig i
uttagspunkten skall enligt de när-
mare föreskrifter som regeringen
eller, efter regeringens bemyn-
digande, nätmyndigheten med-
delar underrätta berörd inne-
havare av nätkoncession om över-
tagandet senast en månad innan
det skall ske.
Den systemansvariga myndig-
heten får, om det finns särskilda
skäl, i det enskilda fallet medge att
balansansvaret i en uttagspunkt
skall börja gälla tidigare än vad
som följer av första stycket.
En innehavare av nätkoncession
som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända under-
rättelser i anledning därav enligt
de närmare föreskrifter som med-
delas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten.

10 §

En innehavare av nätkoncession
skall enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen be-
stämmer hålla den systemansva-
riga myndigheten underrättad om
de uppgifter som har lämnats en-
ligt 9 §. Han skall dessutom hålla
den systemansvariga myndigheten
underrättad om vem som har
åtagit sig balansansvaret för hans
egna inköp.

11 §

Den systemansvariga myndigheten
skall svara för avräkningen mellan
de balansansvariga enligt de före-
skrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, myn-
digheten meddelar.

12 kap.
1 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om
elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller
de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av nätmyndig-
heten.

Tillsynen omfattar inte elleve-
rantörernas skyldigheter enligt 8
kap.

13 kap.
5 §
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18 20 §§, 3 kap. 3 §, 6 8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut
av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2 4 §§ samt beslut av den
systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18 20 §§, 3 kap. 3 §, 6 8 §§,
11, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och
10 §§ samt 12 kap. 8 och 11 §§,
beslut av en tillsynsmyndighet
enligt 12 kap. 2 4 §§ samt beslut
av den systemansvariga myndig-
heten om ersättning till den som
enligt 8 kap. 2 § beordrats öka
eller minska produktionen av el får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.

Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 1999.
2. Elleverantörer som är leveransskyldiga enligt 8 kap. 5 § första
stycket skall senast den 1 december 1999 underrätta berörda innehavare
av nätkoncession om i vilka uttagspunkter de levererar el. Detta gäller
dock inte de elleverantörer som före den 1 november 1999 omfattades av
bestämmelsen i 8 kap. 5 § i dess äldre lydelse.
3. Ett övertagande av leveranserna eller ett övertagande av balans-
ansvar får inte gälla från och med den 1 januari 2000 eller den 1 mars
2000. Detta gäller dock inte uttagspunkter där leverans av el sker enligt
leveransavtal som har ingåtts före den 1 november 1999 och enligt vilka
elleveranserna skall upphöra under december 1999 eller februari 2000.
4. Inmatningen från producenter samt förbrukningen hos elkunder
som inte omfattas av bestämmelserna i 3 kap. 10 § andra stycket får till
utgången av år 2001 mätas och beräknas enligt nämnda bestämmelser.
5. En elanvändare vars elförbrukning över tiden, enligt ett leverans-
avtal som gäller vid lagens ikraftträdande, skall mätas på annat sätt än
enligt föreskrifter om schablonberäkning, meddelade med stöd av 3 kap.
10 §, omfattas inte av bestämmelserna i 3 kap. 11 § första stycket under
leveransavtalets återstående giltighetstid.
6. Bestämmelsen i 3 kap. 12 § skall alltjämt gälla för de elanvändare
som omfattades av bestämmelsen före lagens ikraftträdande.
7. I tvister enligt 5 kap. 7 § eller 10 § som, vid lagens ikraftträdande, är
anhängiga vid nätmyndigheten eller allmän förvaltningsdomstol skall
äldre bestämmelser tillämpas.
8. En anmälan enligt 5 kap. 10 § andra stycket som har gjorts senast
den 30 april 1999 gäller som en underrättelse enligt den nya be-
stämmelsen i 8 kap. 6 § om övertagande av leveranser från och med den
1 november 1999. Detta gäller dock bara om elanvändaren senast den 31
augusti 1999 har anmält till innehavaren av nätkoncession vem som skall
överta leveranserna.
9. En anmälan enligt 5 kap. 10 § andra stycket som har gjorts efter den
30 april 1999 men senast den 31 augusti 1999 gäller som en underrättelse
om övertagande av leveranser från och med den 1 december 1999 enligt
den nya bestämmelsen i 8 kap. 6 §. Detta gäller dock bara om elanvända-
ren senast den 31 augusti 1999 har anmält till innehavaren av nätkon-
cession vem som skall överta leveranserna.
10. En underrättelse enligt 8 kap. 4 § andra stycket i dess äldre lydelse
skall gälla som en underrättelse enligt 8 kap. 9 § första stycket.

3 Ärendet och dess beredning
Riksdagen beslutade hösten 1995 att ett nytt regelverk för elmarknaden
skulle träda i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:222, bet.
1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2). Lagändringen genomfördes inom ramen
för lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar. Dessutom infördes en ny lag, lagen (1994:616) om handel
med el m.m. (elhandelslagen). Genom de nya reglerna i 1902 års ellag
öppnades elnäten för konkurrens i handeln med el. Syftet med elmark-
nadsreformen var att bl.a. införa valfrihet för elanvändarna och skapa
förutsättningar för en ökad pris och kostnadspress inom elförsörjningen.
I elhandelslagen infördes bl.a. bestämmelser om leveranskoncession. I
propositionen angavs att systemet med leveranskoncessioner skulle ut-
värderas före år 2000 och att villkoren för avsättning av el från små-
skaliga produktionsanläggningar skulle ses över i detta sammanhang.
Härigenom skulle underlag skapas för en prövning av systemet med
leveranskoncession, bl.a. om detta på ett ändamålsenligt sätt tillgodoser
de små elanvändarnas och de små producenternas behov av skydd på
elmarknaden.
I juni 1997 beslutade riksdagen i enlighet med regeringens förslag att
ett pristak på högst 2500 kr. skall gälla för de kostnader som nätföretagen
får debitera en enskild konsument med s.k. direktmätning för timregist-
rerande utrustning och dess installation (prop. 1996/97:85, bet.
1996/97:NU11, rskr. 1996/97:266). Riksdagen beslutade hösten 1997 om
en ny ellag som trädde i kraft den 1 januari 1998 (prop. 1996/97:136,
bet.1997/98:NU3, rskr. 1997/98:27). Det materiella innehållet i den nya
ellagen baseras i huvudsak på den från år 1996 gällande ellagstiftningen.
Leveranskoncessionsutredningens arbete
Regeringen har den 20 maj 1998 beslutat om direktiv för utvärdering av
systemet med leveranskoncessioner och bemyndigat chefen för Närings-
departementet att tillkalla en särskild utredare (dir. 1998:37). Utred-
ningen har antagit namnet LEKO utredningen. Regeringen har den 1
oktober 1998 genom tilläggsdirektiv (dir. 1998:82) uppdragit åt utredaren
att med förtur analysera behovet och konsekvenserna av att undanta kun-
der med låg elförbrukning från grundprincipen om timvis mätning av el-
användningen. Resultatet i denna fråga skulle redovisas till regeringen
senast den 1 februari 1999.
I samband med beredning av prop. 1997/98:159 Genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den
inre marknaden för el, m.m., redovisade Näringsutskottet i betänkandet
1998/99:NU4 Vissa elmarknadsfrågor som sin uppfattning att LEKO
utredningens uppdrag borde skärpas och preciseras på visst sätt i de små
elkonsumenternas intresse. Se närmare avsnitt 4.2. Regeringen borde
våren 1999 återkomma med förslag till nya bestämmelser som kunde
träda i kraft senast den 1 november 1999.
Riksdagen beslutade den 4 december 1998 i enlighet med Närings-
utskottets förslag (rskr. 1998/99:53).
Mot denna bakgrund överlämnade LEKO utredningen den 22 decem-
ber 1998 skrivelsen Övergripande bedömningar beträffande schablon-
avräkning och det fortsatta utredningsarbetet avseende leveranskon-
cessionssystemet (dnr. N1999/3176/ESB) till regeringen. En samman-
fattning av skrivelsens överväganden och förslag finns i bilaga 1. På
förslag av LEKO utredningen har regeringen den 28 januari i år
uppdragit åt Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät) att i samråd
med Statens energimyndighet föreslå och utforma ett system för
schablonavräkning av elleveranser som skall träda i kraft den 1 november
1999. De delar av uppdraget som avser krav på ändrad lagstiftning eller i
övrigt kräver riksdagens ställningstagande redovisades den 1 mars 1999 i
rapporten Förslag till modell för schablonavräkning (dnr.
N1999/5270/ESB). En sammanfattning av de överväganden och förslag
som redovisas i rapporten finns i bilaga 2. LEKO utredningens skrivelse
och Svenska kraftnäts rapport har remissbehandlats gemensamt. En
sammanfattning av remissyttrandena finns i bilaga 3. Den 3 maj 1999
överlämnade Svenska kraftnät sin slutredovisning av det nämnda
uppdraget i rapporten Schablonavräkning förslag till modell.
Med anledning av riksdagens ställningstagande och i enlighet med
LEKO utredningens förslag gavs utredningen den 11 februari 1999
genom tilläggsdirektiv (dir. 1999:19) i uppdrag att med förtur behandla
vissa frågor som sammanhänger med införandet av ett system för scha-
blonavräkning av elleveranser. Genom detta tilläggsdirektiv ändrades
också tidpunkten för utredarens slutliga redovisning till regeringen till
den 1 september 1999. Utredningen har den 1 april 1999 i rapporten
Öppen elmarknad (SOU 1999:44) redovisat sina överväganden och för-
slag rörande de frågor som har en direkt koppling till införandet av
schablonavräkning, inbegripet förslag till regleringar. En sammanfattning
av rapporten finns i bilaga 4. Rapporten har remissbehandlats. En
sammanfattning av remissyttrandena finns i bilaga 5.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 6 maj 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 6.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.
Regeringen har i propositionen i huvudsak följt Lagrådets förslag.
Lagrådets synpunkter berörs i avsnitt 4.3 och i författningskommen-
tarerna till respektive paragraf. Därutöver har en ändring av förslaget till
övergångsbestämmelser gjorts med anledning av förslag, som framförts i
Svenska kraftnäts slutredovisning av uppdraget att utforma ett system för
schablonavräkning av elleveranser. Slutligen har vissa redaktionella änd-
ringar gjorts i lagtexten.

4 En elmarknad öppen för alla
4.1 Inledning
Riksdagen beslutade hösten 1995 om en ny ellagstiftning. (prop.
1993/94:162, prop. 1994/95:222, bet. 1993/94:NU22, bet. 1995/96:NU1,
rskr.1993/94:358, rskr. 1995/96:2). Det nya regelverket trädde i kraft den
1 januari 1996 och innebar att elnäten öppnades för konkurrens i handeln
med el. Syftet med elmarknadsreformen var att bl.a. införa valfrihet för
elanvändarna och skapa förutsättningar för en ökad pris och kostnads-
press inom elförsörjningen.
För att skydda bl.a. små elanvändare infördes i elhandelslagen
bestämmelser om att det skall finnas en leverantör i varje område som
har s.k. leveranskoncession, dvs. koncession för att leverera el utan krav
på särskild mätning och avräkning för sådana kunder som innan
elmarknadsreformens genomförande debiterades enligt schabloniserad
tariff. Detta innebär således att leveranskoncessionsinnehavaren har
ensamrätt att inom koncessionsområdet sälja el till kunder vars
förbrukning ej mäts timvis. Koncessionsinnehavaren är skyldig att
leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom
området som inte önskar byta elleverantör. Elanvändaren är därmed
garanterad leverans av el till priser som kan prövas av nätmyndigheten.
Vidare är leveranskoncessionären skyldig att köpa el från elproduktions-
anläggningar inom området som kan leverera en effekt om högst 1500
kW. Det innebär att små elproduktionsanläggningar är garanterade av-
sättning för den el som produceras. Systemet med leveranskoncession
skulle gälla under en 3 års period, vilken sedan förlängdes till 5 år dvs.
till utgången av år 2000 och att systemet före år 2000 skulle utvärderas
och prövas.
I juni 1997 beslöt riksdagen i enlighet med regeringens förslag att ett
takpris på högst 2500 kr. skall gälla för de kostnader som nätföretagen
får debitera en enskild konsument med s.k. direktmätning för tim-
registrerande utrustning och dess installation (prop. 1996/97:85, bet.
1996/97:NU11, rskr. 1996/97:266). Lagändringen trädde i kraft den 1 juli
1997. Syftet med takpriset var att underlätta för kunder med liten
elförbrukning att delta i handeln med el.
Riksdagen beslutade hösten 1997 om en ny ellag (prop. 1996/97:136,
bet. 1997/98:NU3, rskr. 1997/98:27). Samtidigt upphävdes 1902 års ellag
och elhandelslagen. Det materiella innehållet i den nya ellagen baseras i
huvudsak på den från år 1996 gällande ellagstiftningen. Vissa ändringar
och kompletteringar av lagstiftningen har dock gjorts bl.a. utifrån förslag
i betänkandet från Utredningen om konsumentskydd vid leverans av el,
Konsumentskydd på elmarknaden (SOU 1996:104). Ellagen (1997:857)
trädde i kraft den 1 januari 1998.
4.2 Schablonbaserad beräkning av elförbrukning införs
Regeringens förslag: Kravet på timvis mätning av elförbrukningen
avskaffas den 1 november 1999 för de flesta elkunder. För dessa
kunder införs istället schablonbaserad beräkning av elförbrukning.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Utredningens förslag lämnas utan invändning av
remissinstanserna. Ett flertal remissinstanser, däribland Kammarrätten i
Stockholm, Kraftverksföreningen och Sveriges Elleverantörer, påpekar
dock att tidplanen för genomförandet är mycket knapp, vilket innebär en
betydande risk för praktiska problem vid genomförandet och behov av
framtida justeringar av regelverket. Industriförbundet uttrycker oro för de
problem som kan uppstå i samband med millenniumskiftet och förordar
ett införande efter årsskiftet. LO och Villaägarnas riksförbund betonar
vikten av att den föreslagna tidplanen kan hållas.
Skälen för regeringens förslag: I propositionen 1994/95:222 be-
tonade regeringen att ett viktigt mål för elreformen är att stärka elkunder-
nas ställning och att utvecklingen på elmarknaden noga kommer att följas
av regeringen. I propositionen sades vidare att utvecklingen för de små
kunderna, och deras möjligheter att utnyttja de förändringar som refor-
men innebär, särskilt bör beaktas. Ett viktigt inslag i utvärderingen bör
enligt propositionen vara att bedöma hur kostnaderna för mätning har
utvecklats liksom övriga frågor som kan ha betydelse för de små elan-
vändarnas möjligheter att dra nytta av de nya förhållandena.
En förutsättning för att kunna köpa el på den öppna elmarknaden har
hittills varit att elanvändaren bekostar en elmätare som registrerar för-
brukningen per timme och att nätägaren rapporterar förbrukningen till
olika aktörer. Kostnaden har inneburit att elanvändare med liten för-
brukning, t.ex. hushållskunder, funnit att det inte varit lönsamt att in-
stallera en timmätare. Takpriset på elmätare har medfört att konkurrensen
om hushållskunderna ökat med sänkta elpriser som följd. Detta gäller
dock i huvudsak kunder med relativt stor förbrukning såsom elvärme-
kunder. Kunder med lägre elanvändning har dock i allmänhet inte fått del
av prissänkningarna. Hittills har därför inte fler än ca 20 000 30 000 hus-
hållskunder bytt elleverantör.
I samband med beredning av prop. 1997/98:159 Genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv om gemensamma regler för den
inre marknaden för el, m.m., anförde Näringsutskottet i betänkandet
1998/99:NU4 Vissa elmarknadsfrågor bl.a. följande.
Vid beslutet om en ny ellagstiftning hösten 1995 anförde utskottet att
de effektivitetsvinster som en ökad konkurrens kan väntas medföra måste
komma de enskilda konsumenterna till del (bet. 1995/96:NU1). Efter att
ellagstiftningen nu varit i kraft i närmare tre år tycks bedömningarna vara
att elmarknaden fungerar relativt effektivt, men att främst större kunder
kunnat dra fördel av uppkomna effektivitetsvinster i form av lägre priser.
Utskottet anser att det är mycket viktigt att även de små elkonsumen-
terna kan dra nytta av elmarknadens omreglering genom sänkta priser.
En effektiv konkurrens är inget självändamål utan har sitt berättigande
genom de konkreta förbättringar som den kan innebära för enskilda kon-
sumenter.
Utredningen om översyn av leveranskoncessionssystemet har, som re-
dovisats, i uppdrag att med förtur analysera behovet och konsekvenserna
av att undanta kunder med låg elförbrukning från grundprincipen om
timvis mätning av elanvändningen. Enligt utskottets mening bör dock en
skärpning och precisering av uppdraget göras enligt följande riktlinjer.
Utredaren bör ges i uppdrag att lägga fram förslag om att undantag
från grundprincipen om timvis mätning skall göras för kunder med ett
säkringsabonnemang om högst 25 A. Utskottet vill samtidigt framhålla
att detta bör ses som ett första steg; på sikt bör timmätarkravet kunna
slopas även för övriga mindre förbrukare med ett säkringsabonnemang
om högst 63 A. Uppsägningstiden bör inte överstiga en månad. Vid byte
av elleverantör bör inte någon administrationsavgift eller liknande tas ut
av konsumenten. De nya bestämmelserna bör träda i kraft så snart som
möjligt och senast den 1 november 1999.
Utskottet är medveten om att det finns ett antal olika frågeställningar
som behöver övervägas innan nya bestämmelser kan träda ikraft. Det
gäller som framgått av tidigare redovisning bl.a. effekterna på
leveranskoncessionssystemet, balansansvaret och utformningen av scha-
blonkurvor. För att den tidplan som utskottet föreslår skall kunna hållas
måste därför planering inför ett slopat mätarkrav ske parallellt med att
utredningen slutför sitt arbete och att regeringen bereder och lägger fram
en proposition.
Regeringen bör återkomma till riksdagen under våren 1999 med ett
förslag om slopat timmätarkrav enligt vad som angivits. Riksdagen kan
då fatta beslut med anledning av propositionen i frågan i sådan tid att de
nya bestämmelserna kan träda i kraft senast den 1 november 1999.
Riksdagen beslutade den 4 december 1998 i enlighet med Näringsut-
skottets förslag (rskr. 1998/99:53).
Regeringens bedömning är att kravet på timvis mätning utgör ett inte
oväsentligt hinder för en ökad rörlighet bland elkunder med låg elan-
vändning och därmed för en ökad konkurrens och prispress inom denna
del av marknaden. Kostnaden för mätutrustning med tillhörande installa-
tioner har heller inte minskat i den takt som förväntades då takpriset på
2500 kr infördes. Av rättviseskäl, konkurrensskäl och kostnadsskäl bör
kunder med låg elförbrukning undantas från grundprincipen om timvis
mätning av elförbrukning. Istället föreslår regeringen att s.k. schablon-
beräkning av elförbrukning införs.
För att möjliggöra ett snabbt införande av det nya regelverket har
arbetet med att ta fram ett system för schablonberäkning anpassat till den
svenska marknaden bedrivits parallellt med LEKO utredningen. Enligt
regeringens bedömning visar det hittillsvarande resultatet av detta arbete
att det är möjligt att införa det nya regelverket fr.o.m. den 1 november
1999. För att tillämpningen av reglerna skall kunna bli effektiv krävs
dock att marknadens aktörer ges tydliga signaler om regelverkets fram-
tida utformning så att samtliga berörda redan nu kan påbörja det prak-
tiska förberedelsearbetet. Samtidigt bör regelverket utformas så att
framtida anpassningar och justeringar underlättas i takt med att praktiska
erfarenheter av systemets funktion inhämtas. De lagförslag som här redo-
visas har utformats utifrån dessa målsättningar.
4.3 Modell och gräns för schablonberäkning
Regeringens förslag: Schablonberäkning av elförbrukning skall ske
enligt den s.k. områdesmodellen. Förbrukningsgränsen för schablon-
beräkning skall för kunder med säkringsabonnemang vara 200 A och
för lågspänningskunder med effektabonnemang 135 kW.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Svenska kraftnäts förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra vad gäller
valet av modell för schablonberäkning. Flera remissinstanser betonar att
användning av områdesmodellen i kombination med en hög gräns för
schablonberäkning kan innebära att småförbrukare får en ogynnsam
profil om det finns många elanvändare med höga effektnivåer inom
nätområdet och att denna fråga bör belysas ytterligare. Villaägarnas
riksförbund liksom Elmaterial Leverantörernas Förening och Svensk
Elbrukarförening (Elbruk) förordar bl.a. av detta skäl en lägre gräns.
Kraftverksföreningen å andra sidan påpekar att det inte finns belägg för
att profilen i genomsnitt skulle behöva bli sämre vid en hög gräns, varför
frågan inte bör tillmätas någon avgörande betydelse. Sveriges
Elleverantörer och Kraftverksföreningen betonar att områdesmodellen
ställer höga kvalitetskrav på mätserierna för den förbrukning som inte
schablonmäts och att en hög gräns ökar möjligheterna för en fungerande
balansavräkning, vilket är väsentligt för reformens trovärdighet.
Svenska Kommunförbundet, Sveriges Elleverantörer och Kraftverks-
föreningen påpekar att den föreslagna gränsen som anger säkringsstorlek
måste kompletteras med en gräns för kunder med effekttariff, vilket
enligt Kraftverksföreningens och Sveriges Elleverantörers bedömning
motsvarar en abonnerad effekt på 135 kW.
Skälen för regeringens förslag: Det finns två principmodeller för
utformning av den schablonmässiga beräkningen och fördelning mellan
elleverantörerna av elanvändarnas elförbrukning. Den ena är en områdes-
modell och tillämpas sedan 1995 i Norge och den andra används sedan
hösten 1998 i Finland och är en kategorimodell.
Områdesmodellen innebär att det endast finns en enda uttagsprofil per
nätområde. Nätägaren ansvarar för framtagning av det underlag som
krävs för att fastställa uttagsprofilen och fördelningen av den icke
timmätta förbrukningen mellan leverantörerna. Andelstalen för varje
leverantör bestäms utifrån den förväntade förbrukningen. Vid byte av
elleverantör måste andelstalen för nätområdet räknas om. Uttagsprofilen
blir densamma för alla uttagspunkter som schablonavräknas inom ett
nätområde. Den kan dock variera mellan olika nätområden, vilket innebär
att leverantörens kostnader för kunden kan komma att variera geogra-
fiskt.
Kategorimodellen använder istället typkurvor utifrån vilka timvisa
temperaturkorrigerade schablontal över kundens förbrukning tas fram. I
Finland används typkurvor för fyra olika kundkategorier, varav två avser
bostäder. Typkurvorna används endast för de kunder som bytt leverantör.
Kategorimodellen kräver en huvudleverantör, vars leverans i nätområdet
utgör en restpost vid avräkningen. Modellen kräver att rikstäckande
typbelastningskurvor och temperaturjusteringskoefficienter tas fram för
de berörda elanvändarna. I båda modellerna sker en korrigering mellan
leverantörerna efter det att mätaravläsning skett hos kunden.
I uppdraget till Svenska kraftnät att i samråd med Statens
energimyndighet föreslå och utforma ett system för schablonavräkning
av elleveranser betonade regeringen att systemet bör vara kostnads-
effektivt, konkurrensneutralt och anpassat för den svenska elmarknaden.
Ytterligare ett krav är att modellen skall kunna införas på relativt kort tid.
Enligt regeringens bedömning motsvarar områdesmodellen bäst dessa
krav då användningen av den bl.a. skapar konkurrensneutralitet mellan
marknadens olika aktörer och ger goda förutsättningar för att en normal
marknad skall etableras. Eftersom det grundläggande motivet för att
införa schablonberäkning är att konkurrensen skall öka och att alla
elanvändare skall ges tillträde till den fria elmarknaden, bör enligt rege-
ringens mening konkurrensaspekten väga tungt i valet mellan de två
modellerna. Områdesmodellen är också enklare att administrera och
kräver ett mindre omfattande IT stöd än kategorimodellen. Att ta fram
rikstäckande typbelastningskurvor, vilket krävs vid användning av
kategorimodellen, innebär ett omfattande arbete som inte heller ryms
inom den gällande tidplanen. Samtidigt är också områdesmodellen mest
kostnadseffektiv om en relativt hög gräns för schablonberäkning
tillämpas. Regeringen föreslår således att schablonberäkning av elför-
brukning skall ske enligt områdesmodellen. Modellen bör dock anpassas
till de förhållanden som råder på den svenska elmarknaden. Hur detta
avses att ske redovisas närmare i avsnitt 4.5.
I samband med att riksdagen den 4 december 1998 beslutade att
schablonberäkning skall införas den 1 november 1999 uttalades att
gränsen för schablonberäkning i ett första steg bör ligga vid en säkrings-
storlek på 25 A, för att senare eventuellt höjas till 63 A.
Områdesmodellen förutsätter att all förbrukning och elproduktion över
gränsen för schablonberäkning skall timmätas för att kostnads-
fördelningen mellan olika elleverantörer skall bli korrekt. Detta innebär
att nätägarna kommer att behöva installera timmätare hos elanvändare
vars elförbrukning inte schablonberäknas. Med en hög gräns för scha-
blonberäkning av elförbrukning begränsas behovet av mätarinstallationer
i samband med att den föreslagna lagändringen träder i kraft. Valet av
gräns för schablonberäkning av elförbrukning är således starkt kopplat
till vilken modell som väljs. Områdesmodellen kräver enligt regeringens
bedömning en relativt hög schablongräns för att bli kostnadseffektiv.
Svenska kraftnät och Statens energimyndighet påpekar, liksom flera
remissinstanser, att en alltför hög gräns för schablonberäkning i vissa fall
kan medföra att förbrukningsprofilen blir ogynnsam i nätområden där det
finns många elanvändare med höga effektnivåer. För att bedöma om-
fattningen av denna typ av effekter krävs en noggrann uppföljning av
utvecklingen på elmarknaden. Andra faktorer som i framtiden kan
komma att påverka valet av gräns för schablonberäkning är kostnads-
utvecklingen för mätarinstallationer och mätvärdeshantering. Samman-
taget innebär dessa förhållanden att gränsen för schablonberäkning vid
behov bör kunna justeras. Med den modell för schablonberäkning som
valts kan justeringen ske mot lägre säkringsnivåer. På detta sätt minskar
risken för att man framtvingar timmätarinstallationer som i efterhand kan
visa sig vara samhällsekonomiskt olönsamma. Detta förfaringssätt har
med goda erfarenheter tillämpats i Norge där en sänkning av schablon-
gränsen till 400 000 kWh/år trädde i kraft den 1 januari 1999.
Regeringen delar LEKO utredningens bedömning att en säkrings-
storlek under eller lika med 200 A, vilket motsvarar en förbrukning på ca
300 000 kWh/år, inledningsvis bör gälla som gräns för schablonberäk-
ning. Förslaget stöds också av flertalet remissinstanser. Med denna gräns
torde ca 99,5 % av landets elanvändare komma att omfattas av schablon-
beräkning, däribland alla hushåll, men även flertalet jordbrukare och
andra mindre näringsidkare.
Regeringen föreslog i lagrådsremissen att regeringen bemyndigas att
fatta beslut om vilken gräns för schablonberäkning av elförbrukningen
som bör gälla samtidigt som regeringen betonade att det är av största vikt
att såväl elmarknadens aktörer som allmänheten i övrigt ges ett tydligt
besked om vilken gräns som kommer att gälla när schablonberäkning
införs den 1 november 1999. Lagrådet har förordat att den övre för-
brukningsgränsen för schablonberäkning bör framgå direkt av lagtexten.
Regeringen som följer lagrådets förslag förordar att det i lagen anges att
förbrukningsgränsen för schablonberäkning skall vara högst 200 A för
kunder med säkringsabonnemang och högst 135 kW för lågspännings-
kunder med effektabonnemang.

4.4 Tidpunkt för leverantörsbyten

Regeringens förslag: Byte av elleverantör får ske den första dagen i
varje månad. Den nye leverantören skall underrätta innehavaren av
nätkoncession om bytet senast en månad innan leveransen skall på-
börjas.
Det första bytestillfället blir den 1 november 1999 för elanvändare
som sagt upp sina avtal med leveranskoncessionären senast sex måna-
der innan, dvs. senast den 30 april. Nästa bytestillfälle blir den
1 december 1999 för sådana elanvändare som sagt upp sina avtal med
leveranskoncessionären efter den 30 april men senast den 31 augusti
1999. Därefter kan byte ske varje månadsskifte med undantag för den
1 januari och den 1 mars år 2000 eftersom dessa datum är s.k. millen-
niekritiska datum.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Svenska kraftnäts förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget med fasta bytesdagar. Kommunförbundet, Industri-
förbundet och Elbruk uttrycker också sitt stöd för förslaget att inte tillåta
leverantörsbyten vid millenniekritiska dagar. Konkurrensverket och
Villaägarnas riksförbund påpekar dock att den föreslagna modellen
innebär att uppsägningstiden för kunden i realiteten kommer att variera
mellan en och två månader. Villaägarnas riksförbund föreslår istället att
byte skall tillåtas vid en bestämd dag i veckan så att uppsägningstiden
kan begränsas till en månad. Konsumentverket framför att systemet med
en fast bytesdag per månad kan accepteras under ett inledningsskede.
Kraftverksföreningen uttrycker oro för den tidspress som kommer att
uppstå i synnerhet inför det leverantörsbyte som kommer att ske den
1 december.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har i enlighet med
Näringsutskottets förslag i betänkandet 1998/99:NU4 Vissa elmarknads-
frågor förordat att uppsägningstiden vid byte av elleverantör inte bör
överstiga en månad. (rskr. 1998/99:53). I nuvarande ellagstiftning är upp-
sägningstiden vid byte av elleverantör från leveranskoncessionären sex
månader. Efter den 1 november 1999 föreslås uppsägningstiden bli en
månad, med byte varje månadsskifte. Detta innebär att uppsägningstiden
i vissa fall kan bli närmare två månader för den som säger upp ett avtal i
början av en månad. Enligt regeringens bedömning finns det dock starka
skäl som talar för den föreslagna lösningen.
När hushållen ges möjlighet att fritt byta elleverantör den 1 november
1999 kommer mycket stora mängder information, delvis av ny karaktär,
att behöva kommuniceras mellan bl.a. elleverantörer, nätägare och
Svenska kraftnät. En hög kvalitet på denna information är ett villkor för
att systemet med schablonberäkning skall fungera tillfredsställande. Till
dess att stabilitet i dessa rutiner hunnit utvecklas bör enligt regeringens
mening leverantörsbyten begränsas till varje månadsskifte. Uppsägnings-
tider och bytesintervall bör på sikt kunna förkortas i den takt som tek-
niken tillåter.
Utöver grundregeln med byte den första i varje månad finns också
behov av vissa övergångsbestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser
är att skapa en smidig övergång till det nya regelverket, samtidigt som
rimlig hänsyn tas till de IT relaterade problem som eventuellt kan uppstå
i samband med millennieskiftet. Enligt regeringens bedömning bör byten
inte tillåtas den 1 januari och den 1 mars år 2000, eftersom dessa datum
är s.k. millenniekritiska datum.
Regeringen föreslår att det första bytestillfället blir den 1 november
1999 för elanvändare som sagt upp sina avtal senast sex månader innan,
dvs. senast den 30 april 1999. Nästa bytestillfälle föreslås bli den
1 december 1999. I lagrådsremissen föreslog regeringen att alla kunder
som anmält leverantörsbyte efter den 1 maj men före den 1 november
skull kunna byta elleverantör vid detta tillfälle, förutsatt att den nye
leverantören underrättat om leverantörsbytet enligt de nya reglerna, och
gjort detta före den 10 november 1999.
Svenska kraftnät överlämnade den 3 maj 1999 sin slutrapportering av
regeringens uppdrag att i samråd med Statens energimyndighet utforma
ett system för schablonavräkning på den svenska marknaden (dnr.
N1999/5270/ESB). I rapporten framför Svenska kraftnät att ett stort
antal nätägare och elbranschens organisationer framfört farhågor för att
tiden för utformning av system för kundhantering, rapportering osv.
kommer att bli för kort och att det därmed kommer att bli svårt att
administrera ett stort antal leverantörsbyten under inledningsperioden.
Regeringen delar Svenska kraftnäts uppfattning att övergångsbestäm-
melserna bör utformas så att det nya regelverket så långt möjligt kan in-
föras utan administrativa problem och att den största risken för sådana
problem för nätföretagen sannolikt kommer att uppträda inför bytet den
första december. Detta beror på att tiden för registrering av nya
elleverantörer enligt tidigare förslag endast blir 20 dagar, samtidigt som
man kan förvänta sig ett stort antal byten vid detta tillfälle. I enlighet med
Svenska kraftnäts modifierade förslag föreslår regeringen att under-
rättelse om leverantörsbyte skall ha ägt rum före den 1 september för
byten som skall ske den 1 december. För elanvändarna innebär denna
förändring av övergångsbestämmelserna inte någon större inverkan med
tanke på den prisutveckling på elmarknaden som redan kunnat kon-
stateras

4.5 Ansvarsförhållanden mellan marknadens parter
Regeringens förslag: Ansvaret för att det finns en balansansvarig i en
elanvändares uttagspunkt flyttas över från elanvändaren till elleveran-
tören. En elleverantör skall underrätta innehavaren av nätkoncession
om till vilka uttagspunkter leverans sker och vem som är balans-
ansvarig för dessa uttagspunkter.
Nätinnehavaren ansvarar för att rapportera relevanta data till be-
rörda parter vid leverantörsbyten och byten av balansansvarig. Nät-
innehavaren skall, utöver nu gällande mätskyldighet, också vara
skyldig att beräkna schablonberäknade kunders elförbrukning, ta fram
preliminära och slutliga andelstal för elleverantörer och balansan-
svariga inom nätkoncessionsområdet och rapportera dessa data till
berörda leverantörer, balansansvariga och systemansvarig myndighet.
Den systemansvariga myndigheten ansvarar för balansavräkning
mellan de balansansvariga vad gäller såväl de timmätta som de scha-
blonberäknade kunderna och vad gäller såväl preliminär som slutlig
avräkning.
Närmare föreskrifter om nätinnehavarens resp. balansansvarigas
skyldigheter i detta sammanhang meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Svenska kraftnäts förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att invända
mot förslaget och bl.a. Konsumentverket och Sveriges Fastighetsägare
välkomnar förslaget att ansvaret för att utse balansansvarig flyttas från
den enskilde förbrukaren till elleverantören. LRF betonar behovet av en
tydlig avtalsrelation mellan nätägare och balansansvarig som klart
reglerar parternas ekonomiska ansvar vid bristande rapportering. Kraft-
verksföreningen och Sveriges elleverantörer framför att den mest ratio-
nella lösningen vad gäller schablonberäkning och balansavräkning är att
Svenska kraftnät gör den schablonbaserade avräkningen per balans-
ansvarig och elleverantör. Vidare framhålls betydelsen av att tidstariffer
kan tillämpas i det system för schablonberäkning som kommer att
införas. Kraftverksföreningen betonar också att nätägaren bör ges incita-
ment att sträva efter en hög kvalitet i mätvärdesrapporteringen.
Sveriges fastighetsägare betonar betydelsen av att rättsläget för
fastighetsägare som för hyresgästers räkning köper och levererar el inom
fastigheten klarläggs.
Skälen för regeringens förslag: Med balansansvar avses det ekono-
miska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket el
som tas ut i en uttagspunkt. Bestämmelser om balansansvar har en central
roll på elmarknaden. Det måste alltså vara klarlagt vem som har balans-
ansvaret i varje uttagspunkt på elsystemet så att Svenska kraftnät kan
debitera eller kreditera denne för den el som omfattas av balansansvaret.
Endast den som har ingått avtal med Svenska kraftnät som balansan-
svarig kan härvid komma ifråga.
Nu gällande lagstiftning innebär en skyldighet för elanvändaren att
underrätta nätkoncessionshavaren om vem som är balansansvarig för
elanvändaren förbrukning. Elanvändaren är också skyldig att underrätta
nätkoncessionshavaren om varje förändring beträffande balansansvaret.
Om det i en uttagspunkt inte finns någon balansansvarig innebär det att
elanvändaren kommer att förbruka el som han inte har rätt till. Resultatet
blir då att Svenska kraftnät inledningsvis får stå för kostnaderna för
elanvändarnas otillåtna förbrukning.
När leverantörsbyte kan göras med en enkel anmälan finns i praktiken
mycket små möjligheter att kontrollera om kunden lever upp till sin
skyldighet beträffande balansansvar. Enligt regeringens bedömning bör
därför ansvaret för att det finns en balansansvarig i en elanvändares ut-
tagspunkt flyttas över från elanvändaren till elleverantören. Detta innebär
att en elleverantör som vill leverera el i en viss uttagspunkt själv måste
åta sig balansansvaret i uttagspunkten eller genom avtal se till att någon
annan åtar sig detta ansvar. Denna huvudregel kommer således också att
gälla vid byte av elleverantör. Härigenom undviks en situation där
balansansvar saknas. Genom att informationsskyldighet läggs på
elleverantören skapas också förutsättningar för en rationell hantering av
det informationsflöde som måste ske i samband med leverantörsbyte.
I det förslag till modell för schablonberäkning som utarbetats av
Svenska kraftnät i samarbete med Statens energimyndighet behandlas
metoder för avräkning, ansvarsfördelning mellan marknadens aktörer,
arbetsrutiner och förslag till informationsstruktur. Därutöver lämnas
förslag till ändringar i ellagstiftningen som föreslås införas vid
schablonberäkning.
Av betydelse för myndigheternas förslag till ansvarsfördelning mellan
marknadens parter har varit den relativt korta tid som står till buds för
genomförandet. Vidare bör modellen vara konkurrensneutral, kostnads-
effektiv, bygga på existerande infrastruktur och ta hänsyn till rollför-
delningen på den svenska elmarknaden.
För att uppfylla dessa krav föreslår myndigheterna att den nationella
balansavräkningen hos Svenska kraftnät utnyttjas för den preliminära
schablonbaserade avräkningen mellan de balansansvariga. Härigenom
blir övriga aktörers åtaganden begränsade, vilket minskar tiden för
omställning. Enligt förslaget kommer balansavräkningen att bestå av två
avräkningsprocesser. Parallellt med den timvärdesbaserade avräkningen
tillkommer en schablonbaserad avräkning. Den schablonbaserade avräk-
ningen organiseras på samma sätt som den nuvarande balansavräkningen
för timvärden, vilket innebär att rollfördelningen mellan aktörerna inte
förändras nämnvärt.
Sammanfattningsvis innebär förslaget att Svenska kraftnät ansvarar
för avräkning av de balansansvarigas schablonberäknade leveranser i
resp. nätområde. Balansansvariga ansvarar för avräkning av dessa leve-
ranser med andra elleverantörer för vars kunder de har balansansvar.
Elleverantören är också, som tidigare påpekats, skyldig att se till att det
finns en balansansvarig för elleveransen och att underrätta nätägaren om
balansansvaret. Nätägaren har ansvar för strukturhanteringen vilket bl.a.
innebär att föra uppgifter om elanvändare och elleverantörer. Dessutom
ansvarar nätägarna för att ta fram underlag för förbrukningsprofilen i
området samt ta fram andelstal som motsvarar de olika balansansvarigas
och elleverantörernas leveranser i området Rapporteringen skall ske per
nätområde enligt den struktur som f.n. utnyttjas för balansavräkning.
Separat avräkning kommer dock att göras för regionnät och lokalnät.
Dessa s.k. schablonområden baserar sig således på den tekniska nätstruk-
turen och överensstämmer således inte alltid med nätkoncession för
område.
Med ovan beskrivna organisation blir den schablonbaserade avräk-
ningen konkurrensneutral. Genom att balansansvariga avräknas med en
metod för prissättning som grundar sig på officiella marknadspriser och
där alla balansansvariga behandlas lika, uppstår inte någon särställning
för någon aktör. Eftersom avräkningen centraliseras till Svenska kraftnät
minskar behovet av detaljreglering av avräkningsrutiner mellan aktörer.
Regeringen delar myndigheternas bedömning att Svenska kraftnäts
ansvar för avräkning av schablonmätta leveranser endast bör omfatta de
aktörer som har ett avtalsförhållande med Svenska kraftnät dvs. de
balansansvariga. Balansansvariga avräknar i sin tur schablonmätta leve-
ranser till sina avtalspartner, dvs. de elleverantörer som den balans-
ansvarige iklätt sig balansansvaret för.
Regeringen anser att myndigheternas förslag, tillsammans med de
lagförslag som LEKO utredningen redovisar, utgör ett ändamålsenligt
regelverk som ger en tydlig bild av ansvarsfördelningen mellan olika
aktörer och vilka krav på rapportering och informationsstrukturer som
bör gälla för att möjliggöra införandet av schablonberäkning. Regler
beträffande avräkning, uppföljning, informationsskyldighet etc. bör dock
i så liten utsträckning som möjligt inkluderas i lagstiftningen. Sådana
bestämmelser bör istället utfärdas av regeringen. De behov av justeringar
och förbättringar som kan förväntas uppstå i takt med att marknad och
teknik utvecklas kan härigenom tillgodoses på ett mera flexibelt sätt.
Samtidigt är det av största vikt att marknadens aktörer i ett så tidigt
skede som möjligt informeras om vilka rutiner som kommer att gälla då
schablonberäkning införs. Regeringen avser att inom kort utfärda
föreskrifter i nära överensstämmelse med myndigheternas förslag.
4.6 Hantering av kostnader vid leverantörsbyte
Regeringens förslag: Innehavare av nätkoncession skall inte ha rätt
att ta ut en särskild avgift vid byte av elleverantör.

LEKO utredningens förslag: Varje enskild kund skall ha rätt att göra
fyra avgiftsfria byten av elleverantör per kalenderår. Kostnaden för dessa
byten kommer att belasta nättariffen. För byten därutöver skall nätägaren
äga rätt att ta ut en avgift av kunden.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget. Svensk Handel ifrågasätter att den som byter elleverantör
inte också skall belastas av kostnaderna för bytet. LRF anser att antalet
avgiftsfria leverantörsbyten bör begränsas till tre och Kraftverks-
föreningen och Sveriges Elleverantörer vill begränsa dem till två. Kraft-
verksföreningen efterlyser en samlad bild av hur kostnaderna för de
åtgärder som krävs i samband med leverantörsbyte skall fördelas och
betonar att de kostnader som faller på nätägaren bör få räknas in i de
kostnader som får täckas av nätavgiften. Statens energimyndighet betonar
att begränsningen till fyra byten per år kommer att ge upphov till höga
administrationskostnader för uppföljning av antal byten och att antal
avgiftsfria byten därför bör vara obegränsade.
Skälen för regeringens förslag: När en kund byter elleverantör är han
också orsak till att vissa administrativa kostnader uppstår hos det lokala
nätföretaget. I första hand beror dessa på att mätarställningen måste läsas
av. Till detta skall även läggas kostnader för att registrera avlästa värden
i datasystemet m.m. I samband med att riksdagen beslutade att
schablonberäkning skall införas den 1 november 1999 uttalades att någon
avgift inte skall tas ut av den kund som byter leverantör.
Det grundläggande motivet för att införa schablonberäkning är att
konkurrensen skall öka och att alla elanvändare skall ges tillträde till den
fria elmarknaden. Att byta elleverantör bör därför vara så enkelt och
billigt som möjligt för kunden och inte förenat med en avgift.
Regeringen instämmer i Statens energimyndighets uppfattning att en
begränsning av antalet kostnadsfria byten kan medföra att nätinne-
havarens administrativa kostnader istället ökar, på grund av kravet på
uppföljning och registrering av antalet byten. Sannolikt kommer endast
ett fåtal kunder att göra ett stort antal byten per år. Mot denna bakgrund
föreslår regeringen att byte av elleverantör skall vara kostnadsfritt för
kunden. Kostnaden för leverantörsbyte får således bäras av nätföretaget.
4.7 Vissa frågor kring timmätning
Regeringens förslag: Kostnader för mätning hos elanvändare som
mäts enligt regeringens föreskrifter skall inräknas i den gemensamma
nättariffen. Elanvändare som vill ha en mer avancerad mätning skall
debiteras merkostnaderna för detta.
Den elanvändare som har ett avtal med en elleverantör som är baserat
på timregistrerad mätning skall inte belastas med merkostnaden för
denna mätning under det pågående avtalets löptid. Någon särskild
ersättning bör inte utgå till de kunder som installerat timmätare.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Svenska kraftnäts förslag: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens förslag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter att kostnaderna för
timmätning hos kunder över schablongränsen skall ingå i nättariffen och
därigenom belasta hela kundkollektivet. Kraftverksföreningen och
Sveriges Elleverantörer betonar att avräkning utifrån timvärden för
kunder under schablongränsen endast bör få förekomma hos kunder som
har avtal som gör fortsatt timvis avräkning nödvändig. Föreningen saknar
också bestämmelser om tidsbegränsning av tillsvidareavtal. LRF å andra
sidan ställer sig negativ till en avgift för timvärdeshantering eftersom
rörligt pris till slutanvändare bidrar till lastutjämning och därigenom
mindre miljöpåverkan.
Vad gäller frågan om kompensation till de elanvändare som redan
investerat i utrustning för timmätning delar flertalet remissinstanser
utredningens uppfattning att någon kompensation inte bör utgå.
Villaägarnas riksförbund yrkar att staten schablonmässigt skall ersätta
konsumenter som investerat i en timmätare med 1500 kr i varje enskilt
fall. Även Konsumentverket och LRF anser att någon form av kompen-
sation är rimlig.
Sveriges Fastighetsägare anser att maxpriset för timmätare bör be-
hållas trots att schablonberäkning införs. Konsumentverket och Svensk
Handel framhåller att timmätarinstallationer inte bör stimuleras fram
genom statliga åtgärder och att fakturor i framtiden bör avspegla faktisk
förbrukning. Elmaterial Leverantörernas förening framför att krav på ett
minsta antal avläsningar av faktisk förbrukning per år bör regleras i lag i
samband med övergången till schablonberäkning. Föreningen framför
också att LEKO utredningen har överskattat kostnaderna för timvis
mätning och mätvärdeshantering.
Skälen för regeringens förslag: Områdesmodellen innebär att alla el-
användare över gränsen för schablonberäkning måste timmätas och att
det är nätägaren som är skyldig att utföra denna mätning. I likhet med
utredningen anser regeringen att de elanvändare som genom den nya lag-
stiftningen nu har att installera en mer avancerad mätutrustning inte skall
belastas med kostnaderna för mätutrustningen och dess installationer.
Kostnaderna bör istället betraktas som en systemkostnad och därför ingå
i nättariffen.
Antalet kunder över den föreslagna gränsen för schablonberäkning är
idag 30 000. Det kan antas att ungefär hälften av dessa kunder idag
saknar timmätning. Så länge en kund över gränsen för schablonberäkning
saknar timmätare kommer han att ingå i den förbrukningsprofil mot
vilken kunder under schablongränsen avräknas. För att ge nätägaren
möjlighet att installera de timmätare som kommer att krävas då
schablonberäkning införs krävs en viss övergångstid. Denna
övergångstid bör enligt regeringens mening utsträckas t.o.m. år 2001.
När schablonberäkning införs kommer intervallet för mätaravläsning
för alla kunder som ligger under schablongränsen att vara detsamma.
Den som efter det att schablonberäkning införts önskar installera mätare
för timvis avläsning bör enligt regeringens mening själv stå för de
merkostnader som uppkommer. Även det nu gällande takpriset på
2500 kr för timregistrerande utrustning bör enligt regeringens mening av-
skaffas, eftersom denna utrustning inte längre utgör en förutsättning för
tillträde till den fria marknaden.
Med hänsyn till att timmätning redan förekommer under schablon-
gränsen kommer särskilda bestämmelser att behövas för att reglera hur
timmätning skall hanteras för dessa kunder efter den 1 november 1999. I
de fall då såväl kunden som leverantören saknar intresse av att fortsatt
utnyttja timmätaren bör nätinnehavaren fritt kunna besluta om hur
timmätaren fortsättningsvis skall utnyttjas. Om elanvändaren har ett avtal
med sin elleverantör som grundar sig på timregistrerad mätning så bör
enligt regeringens mening elanvändaren inte belastas med merkostnaden
för denna mätning under det pågående avtalets löptid.
Genom de här föreslagna reglerna kommer de elkunder som installerat
timvis mätutrustning även i fortsättningen att kunna ha viss nytta av
timmätaren, trots att den inte längre kommer att vara en nödvändig
investering för byte av elleverantör. Värdet av den nytta man haft, och i
viss mån fortsatt kommer att ha, kan för flertalet kunder antas uppväga
de utlägg man gjort. Mot denna bakgrund anser regeringen i likhet med
LEKO utredningen och flertalet remissinstanser att någon särskild
ersättning inte bör utgå till de kunder som installerat timmätare.
Reglerna om att kostnader för mätning hos elanvändare som mäts
enligt regeringens föreskrifter skall ingå i den gemensamma nättariffen
bör inte omfatta produktionsanläggningar. Nu gällande lagstiftning som
innebär att nätkoncessionshavaren skall debitera elproducenter kostna-
derna för mätare med tillhörande insamlingsutrustning och mätarinstalla-
tion ändras således inte. Ett särskilt undantag bör dock göras för pro-
ducenter som levererar en effekt om högst 1500 kW. Inmatningen för
dessa producenter sker normalt på lokalnätsnivå. Vid införande av scha-
blonberäkning kommer således elproduktionen från dessa anläggningar,
om den inte mäts timme för timme, att ingå i förbrukningsprofilen för
schablonmätta leveranser inom området. Detta är ur kvalitetssynpunkt
olämpligt eftersom det knappast finns någon överensstämmelse mellan
de små producenternas inmatningsprofil och de schablonmätta elan-
vändarnas uttagsprofil. För att systemet med schablonberäkning skall
kunna fungera tillfredsställande måste således i stort sätt all elproduktion
timmätas, vilket innebär att timmätare kommer att installeras vid mindre
produktionsanläggningar som idag saknar utrustning för timmätning.
Denna kostnad är en direkt följd av att systemet med schablonberäkning
införs och bör enligt regeringens mening inte tas ut av de små pro-
ducenterna. Kostnaden är istället att betrakta som en systemkostnad och
bör således ingå i nättariffen.

5 Leveranskoncessionssystemet upphör
Regeringens förslag: Leveranskoncessionssystemet upphör i sam-
band med att schablonberäkning av elförbrukning införs.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Inga remissinstanserna har något att erinra mot
förslaget. Kammarrätten i Stockholm betonar att leveranskoncessions-
systemet i dess nuvarande form inte kan upprätthållas då schablonberäk-
ning införs och att en förutsättning för att schablonberäkning skall kunna
införas den 1 november 1999 således är att leveranskoncessionssystemet
upphör i förtid.
Skälen för regeringens förslag: För att skydda små elanvändare före-
skrivs i ellagen att det skall finnas en leverantör i varje område som har
s.k. leveranskoncession. Innehavaren av leveranskoncession är skyldig
att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder inom
området som inte önskar byta elleverantör. Leveranskoncessionären är
också skyldig att köpa el från produktionsanläggningar som är belägna
inom området och som kan leverera en effekt om högst 1500 kW.
Leveranskoncessionären är idag den enda leverantör som får leverera till
kunder vars uttag inte mäts timme för timme. Leveranskoncessionärens
priser övervakas av Statens energimyndighet. Samtliga idag beviljade
leveranskoncessioner gäller t.o.m. år 2000.
När schablonberäkning införs öppnas hela elmarknaden för konkur-
rens. Därmed förändras förutsättningarna för de företag som idag är
leveranskoncessionärer på ett genomgripande sätt. Regeringen delar
LEKO utredningens bedömning att leveranskoncessionssystemet inte
kan upprätthållas då schablonberäkning införs.
5.1 Behovet av leveransskyldighet
Regeringens förslag: Samtliga elleverantörer skall vara leverans-
skyldiga gentemot sina kunder. Leveransskyldigheten upphör om
abonnemanget upphör, om en annan elleverantör tar över leveransen
eller om överföringen av el får avbrytas på grund av att elanvändaren
har försummat sina skyldigheter gentemot elleverantören.

LEKO utredningens förslag: I syfte att begränsa antalet fall där kon-
sumenter saknar avtal med en elleverantör föreslår utredningen att den
som levererar el till konsument skall vara skyldig att förlänga leveransen
i de fall ett avtal har löpt ut.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget. Sveriges fastighetsägare föreslår att den föreslagna leve-
ransplikten skall gälla samtliga kunder med schablonberäkning och
således inte endast konsumenter.
Skälen för regeringens förslag: Dagens skydd för mindre elkunder
består i att leveranskoncessionären är skyldig att sälja el för normala
förbrukningsändamål till kunder vars förbrukning inte mäts timvis, och
att denna försäljning skall ske till ett skäligt pris.
De nu föreslagna reglerna för hantering av leverantörsbyten har till
syfte att säkerställa att det alltid finns en balansansvarig i varje
uttagspunkt och att det finns avtal om detta mellan elleverantören och
den balansansvarige. Om de villkor som uppställs i detta sammanhang
inte uppfylls sker inte något byte av balansansvarig och därigenom kan i
förekommande fall inte heller bytet av elleverantör fullföljas. Avsikten
med dessa bestämmelser är att undvika oklarheter beträffande vem som
bär det ekonomiska ansvaret gentemot Svenska kraftnät för elleveransen.
Bestämmelserna tar däremot inte sikte på förhållandet mellan
elleverantör och elanvändare och de har inte heller utformats specifikt för
konsumentförhållanden.
I ellagen har hittills saknats bestämmelser som reglerar förhållandet
mellan elleverantör och elanvändare på den fria elmarknaden, med un-
dantag av 11 kapitlets särskilda bestämmelser om överföring och
leverans av el till konsumenter, där villkor för avbrytande av överföring
och leverans av el till konsumenter regleras.
När schablonberäkning införs upphör emellertid leveranskonces-
sionssystemet och den därtill kopplade leveransplikten. Mot denna bak-
grund har LEKO utredningen föreslagit att 11 kap. ellagen bör kom-
pletteras med bestämmelser som uttryckligen anger att den som levererar
el till konsument skall vara skyldig att förlänga leveransen om ett avtal
har löpt ut. På detta sätt ersätts leveranskoncessionärens leveransplikt
med bestämmelser som riktar sig till samtliga leverantörer av el till
konsument och som innebär en skyldighet att fortsätta leveransen.
Skyldigheten bör gälla fram till dess att konsumenten byter leverantör,
eller fram till dess att överföringen av el har avbrutits enligt
bestämmelserna i ellagens nuvarande 11 kap. 3 och 4 §. När kon-
sumenten själv säger upp avtalet, t.ex. på grund av flyttning, upphör
leveransskyldigheten att gälla. Den av LEKO utredningen föreslagna
lösningen har valts såväl av konsumentskyddsskäl som för att skydda
elsystemets funktion så att otillbörligt utnyttjande förhindras.
Enligt regeringens bedömning är frågan om att skydda elsystemets
funktion och skapa garantier mot otillbörligt utnyttjande det främsta
skälet för det föreslagna systemet med leveransskyldighet. Frågan om
elsystemets funktion gör sig emellertid lika starkt gällande beträffande
elleverans till andra elanvändare än konsumenter. Regeringen anser
således att den av LEKO utredningen föreslagna leveransskyldigheten
bör utvidgas till att omfatta samtliga elanvändare. I likhet med LEKO
utredningen föreslår regeringen att leveransskyldigheten upphör om
abonnemanget upphör, om en annan elleverantör tar över leveransen eller
om överföringen av el får avbrytas på grund av att elanvändaren har
försummat sina skyldigheter gentemot elleverantören
Regeringen bedömer att förslaget inte kommer att påverka konkurrens-
situationen på elmarknaden, trots att det innebär ett visst mått av mark-
nadsingripande, eftersom det omfattar alla elleverantörer. Samtidigt kan
leveransplikten knappast heller sägas innebära någon belastning för el-
leverantören, eftersom den avser betalande kunder och dessutom endast
innefattar rätten till förlängning av elleveransen som sådan och inte det
pris och övriga villkor som skall tillämpas efter förlängning.
En sådan bestämmelse innebär entydiga spelregler på elmarknaden
som är lätta att förstå för både elleverantörer och kunder. Härigenom kan
antalet fall där en elanvändare kan komma att sakna en elleverantör
reduceras högst väsentligt.
5.2 Elanvändare som saknar elleverantör
Regeringens förslag: Till elanvändare som saknar elleverantör skall
nätkoncessionsinnehavaren vara skyldig att anvisa en elleverantör.
För att kunna fullgöra denna skyldighet skall nätkoncessionsinne-
havaren teckna avtal med en elleverantör som åtar sig att leverera el
till samtliga elanvändare inom nätkoncessionsområdet som saknar
elleverantör.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens förslag. LEKO utredningens förslag avser dock endast
konsumenter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget. Behovet av ett konsumentskydd för kunder som hamnat i
ett avtalslöst tillstånd framhålls av Konsumentverket och LO. Sveriges
Elleverantörer betonar att det bör klarläggas vad som skall gälla
beträffande näringsidkare som saknar elleverantör.
Skälen för regeringens förslag: I vissa fall kan elanvändaren ha ett
avtal med nätägaren, utan att ha hunnit skaffa sig ett avtal med en
elleverantör. Detta kan t.ex. inträffa vid ny och återanslutning eller åter-
inkoppling av en anläggning, samt vid nyinflyttning. I denna situation
kan elanvändaren komma att sakna en elleverantör som kan utpekas som
leveranspliktig.
Dessa kunder, som således kan komma att sakna avtal om elleverans,
kan enligt regeringens mening garanteras en sådan leverans utan att nu
gällande krav på åtskillnad mellan nätverksamhet respektive produktion
och handel med el påverkas. Även om nätägaren är förhindrad att bedriva
handel med el kan han inom ramen för nätverksamheten inhandla och
producera el för att bl.a. täcka nätförluster. Inom ramen för dessa bestäm-
melser kan nätägaren åläggas en skyldighet att kontraktera en elleve-
rantör som åtar sig leverans i de aktuella fallen.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund en bestämmelse som riktar
sig till nätägaren, och som innebär att denne skall vara skyldig att
kontraktera en elleverantör som i avtalet med nätägaren förbinder sig att
omedelbart svara för elleverans i det fall då elanvändaren saknar avtal
med en elleverantör. Bestämmelsen bör enligt regeringens mening
omfatta alla elanvändare. Med en sådan ordning finns alltid en
elleverantör gentemot vilken elanvändaren är betalningsansvarig. De
närmare detaljer som kan behöva regleras i detta sammanhang bör
hanteras i avtal mellan nätägaren, anvisad elleverantör och i avtal med
elanvändaren. I samband med anvisning bör nätägaren också upplysa om
att elanvändaren, om han så önskar, kan byta elleverantör i enlighet med
de regler för leverantörsbyte som gäller på marknaden.
Vad gäller nätägarens möjligheter att teckna avtal med en leverantör
till vilken avtalslösa elanvändare kan anvisas, gör LEKO utredningen
följande bedömning.
Nätägaren köper redan i dag stora volymer för att täcka behovet av för-
lustkraft och tillhör härigenom en av de största kunderna på ett lokalnät. I
samband med att schablonberäkning införs kommer förlustkraften att
kunna upphandlas från flera konkurrerande elleverantörer. Samtidigt
medför införandet av schablonberäkning att konkurrenstrycket på
marknaden för hushållskunder kommer att öka.
Den eller de elleverantörer som åtar sig leveransplikten gentemot
avtalslösa konsumenter, kommer inte att underkastas prisreglering. El-
leverantören kan således täcka eventuella befarade kreditförluster genom
fri prissättning och får samtidigt, utan några särskilda marknadsfö-
ringsinsatser, förtur till ett kundkollektiv av hushållskunder. Det kommer
således att finnas ett ekonomiskt värde i att svara för denna typ av
leverans till konsument, varför det kan förutsättas att fler elleverantörer
med sådan kundinriktning kommer att konkurrera om marknadsandelar.
Regeringen bedömer det mot denna bakgrund som osannolikt att nät-
ägaren skulle stöta på svårigheter att kontraktera en eller flera elleve-
rantörer för det angivna ändamålet. I sammanhanget bör även framhållas
att antalet elanvändare som kommer att behöva anvisas en elleverantör
kan antas bli relativt begränsat Denna bedömning grundar sig bl.a. på
norska erfarenheter som redovisats av LEKO utredningen.
5.3 Behovet av prisreglering
Regeringens förslag: Dagens prisprövning av elleveranser upphör att
gälla i samband med att leveranskoncessionssystemet avskaffas.
Någon prisprövning av elleveranser kommer fortsättningsvis inte att
ske.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inget att erinra
mot förslaget. Svensk Handel betonar att prisreglering inte är förenligt
med en fri marknad Konsumentverket betonar behovet av att Statens
energimyndighet även fortsättningsvis följer upp prisutvecklingen på
elmarknaden.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att kunna köpa el
på den öppna elmarknaden har hittills varit att elanvändaren bekostar en
elmätare som registrerar förbrukningen per timme och att nätägaren
rapporterar förbrukningen till olika aktörer. Kostnaden har inneburit att
elanvändare med liten förbrukning funnit det vara olönsamt att installera
en timmätare. Dessa kunder har istället varit hänvisade till leveranskon-
cessionären i sitt område. Under dessa förutsättningar har priskontroll av
inköps resp. leveransvillkor varit viktiga inslag för att ge ett tillfreds-
ställande skydd åt de små konsumenterna. När schablonberäkning införs
kommer samtliga elanvändare att kostnadsfritt kunna byta elleverantör.
Den ökade konkurrensen på marknaden kommer således att utgöra en
tillräcklig garanti för att ingen leverantör kan ta ut oskäliga priser av
konsumenterna. Således kommer något behov av prisprövning enligt
regeringens bedömning inte att finnas då de nya regelverket införs.
Vad gäller behovet av konsumentskydd i övrigt utgör enligt rege-
ringens mening ellagens särskilda bestämmelser om överföring av el till
konsumenter (11 kap.) ett tillräckligt skydd.
5.4 Vissa övriga frågor kopplade till leverans-
koncessionssystemet
5.4.1 Elleveranser inom fjärrvärme och naturgasområden
Regeringens förslag: Några regler om skydd mot konkurrens från el
inom områden där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att
distribueras skall inte förekomma i fortsättningen.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Svenska Kommunförbundet, Svenska Fjärrvärme-
föreningen och Elbruk tillstyrker utredningens förslag att undantaget
från leveranskoncessionärernas leveransplikt som nu gäller inom om-
råden där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att distribue-
rad avskaffas. Övriga remissinstanser lämnar utredningens förslag inom
detta område utan kommentarer. Svenska Fjärrvärmeföreningen påpekar
att dagens skydd sedan länge urholkats och fjärrvärmen idag konkurrerar
på egna meriter.
Skälen för regeringens förslag: En leveranskoncessionär är idag
skyldig att leverera el för normala förbrukningsändamål till alla kunder
som så önskar inom det geografiska område koncessionen omfattar.
Denna leveransskyldighet gäller dock inte för uppvärmningsändamål i
områden där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att distri-
bueras. När leveranskoncessionssystemet upphör, så försvinner också
denna undantagsregel.
Undantaget från leveransskyldighet inom fjärrvärme och naturgas-
områden infördes i samband med tillkomsten av lagen (1977:439) om
kommunal energiplanering. I samband med riksdagens beslut våren 1994
om handel med el i konkurrens (prop. 1993/94:162, bet. 19993/94:NU22,
rskr. 1993/94:358) betonades att undantaget från leveransplikt borde
behållas under en övergångsperiod i syfte att ge aktörerna möjlighet till
en successiv anpassning till det nya förhållandena på elmarknaden.
Samtidigt framhölls att den kund som vägrades leverans för upp-
värmningsändamål av leveranskoncessionären skulle ha möjlighet att
byta elleverantör. En kund i ett fjärrvärmeområde skulle på så sätt kunna
få leverans av el för sin värmeförsörjning, under förutsättning att det
fanns kapacitet i nätet för anslutning vid högre effekt. Om sådan kapa-
citet saknades måste nätägaren inom skälig tid förstärka nätet för att göra
anslutningen möjlig.
I regeringens proposition om ny ellagstiftning (prop. 1994/95:222)
framhöll regeringen att det, utöver vad leveranskoncessionen skulle ge,
fanns behov av att tillfälligt stärka skyddet mot konkurrens från el för
vissa fjärrvärme och naturgasverksamheter. Regeringen föreslog mot
denna bakgrund att, under en övergångstid på tre år, den som innehar nät-
koncession efter anmälan från kommunen skall förbjudas att medge ett
nätabonnemang som möjliggör en övergång från fjärrvärme eller upp-
värmning med naturgas till elvärme. Kommunala företag som bedriver
fjärrvärmeverksamhet eller distribuerar naturgas och som erhåller detta
skydd skall under övergångstiden omfattas av likställighets och själv-
kostnadsprincipen. Förbudet skulle således gälla till utgången av år 1998.
Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag
(bet. 995/96:NU1, rskr.1995/96:2).
Endast en mindre del av landets samtliga fjärrvärme och naturgas-
verksamheter förutsågs ha behov av det särskilda skyddet. Enligt Värme
och gasmarknadsutredningens delbetänkande Effektiva värme och miljö-
lösningar (SOU 1999:5) har möjligheterna att söka detta skydd också ut-
nyttjats i mycket begränsad omfattning.
Det övergångslösningar som tillämpats för att tillfälligt stärka skyddet
mot konkurrens från el för vissa fjärrvärme och naturgasverksamheter
har underlättat en successiv anpassning till det nya förhållandena på el-
marknaden. Enligt regeringens mening talar också det begränsade utnytt-
jandet av skyddet för att fjärrvärmen och naturgasen nu bör kunna kon-
kurrera utan särskilda undantag för eluppvärmning. Regeringens samlade
bedömning är således att det inte finns något behov av att i någon annan
form upprätthålla det undantag från leveranskoncessionärernas leverans-
plikt som idag gäller inom områden där fjärrvärme eller naturgas distri-
bueras eller avses att bli distribuerad.

5.4.2 Konsekvenser för leveranskoncessionärerna
Regeringens bedömning: För vissa leveranskoncessionärer kan sär-
skilda problem uppstå till följd av att man tecknat långsiktiga avtal för
anskaffning av den kraft man planerat att leverera till sina leverans-
koncessionskunder. Avtalen kan innehålla fasta såväl volym som
prisvillkor. En särskild förhandlare bör klarlägga omfattningen av
problemet med ofördelaktiga kraftanskaffningsavtal och om det finns
behov ta upp förhandlingar med berörda parter i syfte att få avtals-
villkoren justerade.

LEKO utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens be-
dömning.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget eller lämnar det utan synpunkter. Sveriges Elleverantörer anser att
förslaget om en särskild förhandlingsman inte är tillräckligt och betonar
behovet av kraftfulla åtgärder för att förhindra en forcerad strukturom-
vandling med utförsäljningar och konkurser som följd. Kammarrätten i
Stockholm påpekar att problem kan uppkomma i form av t.ex. skade-
ståndsanspråk från koncessionsinnehavarna och att denna fråga bör
utredas närmare. Kraftverksföreningen betonar att en eventuell omför-
handling av gällande kontrakt inte bör drabba råkraftleverantören och att
det kopplat till den föreslagna förhandlingsmannen bör finnas någon
form av fond finansierad av staten ur vilken nämnda förluster kan kom-
penseras. Även Sveriges Elleverantörer förordar en liknande lösning.
Skälen för regeringens bedömning: När schablonberäkning införs
förändras förutsättningarna för de företag som idag är leveranskon-
cessionärer på ett genomgripande sätt. Som framgått kan leveranskon-
cessionssystemet i nuvarande form överhuvudtaget inte längre upprätt-
hållas. Införandet av schablonberäkning kan förväntas medföra ökad
konkurrens, prispress och minskade marginaler i elbranschen. Som en
följd av denna utveckling kommer sannolikt såväl andra affärsstrategier
som en större försäljningsvolym än vad många leveranskoncessionärer
har idag att krävas för en långsiktig överlevnad.
Enligt det utredningsunderlag som redovisats av LEKO utredningen
kommer troligen en årlig energiomsättning på i storleksordningen 500 till
1 000 GWh eller mer att krävas för att det skall vara lönsamt att bedriva
en fullskalig elhandelsverksamhet. Att döma av den undersökning SIFO
utfört åt utredningen torde det vara knappt 20 % av de ca 170 företag
som bedriver elhandel med stöd av leveranskoncession som idag har en
försäljningsvolym som överstiger 500 GWh per år. Bland de företag som
inte når upp till denna nivå torde ett betydande antal vara ägda av
kommuner.
Mot denna bakgrund drar regeringen, i likhet med LEKO utredningen,
slutsatsen att införandet av schablonberäkning kommer att leda till en
genomgripande omstrukturering av försäljningsverksamheten på elmark-
naden. Detta kommer sannolikt att medföra att framför allt mindre före-
tag som inte förmår anpassa sig till den nya konkurrenssituationen
tvingas upphöra med sin verksamhet. Regeringen vill dock betona att
dessa konsekvenser skulle ha uppstå oavsett tidpunkt för införandet av
schablonberäkning och avveckling av leveranskoncessionssystemet.
Många leveranskoncessionärer har tecknat långsiktiga avtal för an-
skaffning av den kraft man planerat att leverera till sina leveranskon-
cessionskunder. Avtalen kan innehålla fasta såväl volym som prisvill-
kor. Resultatet av den undersökning som SIFO utfört på LEKO utred-
ningens uppdrag visar att ca två tredjedelar av de elhandelsföretag som
intervjuats uppger sig ha kraftanskaffningsavtal som sträcker sig längre
än till den 1 oktober år 2000 för att täcka leveranser till leveranskon-
cessionskunder.
LEKO utredningen betonar att tillgängligt utredningsunderlag för
närvarande inte är tillräckligt för att bedöma i vilken utsträckning lång-
siktiga kraftanskaffningsavtal verkligen är ett problem för leveranskon-
cessionärerna. Enligt LEKO utredningens mening kan man dock inte
bortse från risken att vissa leveranskoncessionärer till följd av sina
kraftanskaffningsavtal kan få problem genom att leveranskoncessions-
systemet upphör i förtid i samband med att schablonberäkning införs den
1 november 1999.
I likhet med utredningen och flertalet av remissinstanserna anser
regeringen att det är väsentligt att klarlägga omfattningen av de problem
som kan komma att uppstå för leveranskoncessionärerna på grund av
denna typ av långsiktiga kraftanskaffningsavtal Mot denna bakgrund
kommer en särskild förhandlare att ges i uppgift att klarlägga omfatt-
ningen av problemet med ofördelaktiga kraftanskaffningsavtal och om
det finns behov uppta förhandlingar med berörda parter i syfte att få
avtalsvillkoren justerade.
5.4.3 Skydd för små elproducenter
Regeringens bedömning: Mottagningsplikten för elproduktion från
små producenter bör etableras på marknadsmässiga grunder. Mark-
nadens aktörer bör därför ges möjlighet att på frivillig basis åta sig
mottagningsplikten för små producenter t.o.m. utgången av år 2000.
Detta åtagande bör initieras genom konkurrensupphandling där
anbudsgivarna förbinder sig att köpa hela eller vissa delar av elpro-
duktionen från de små producenterna till en i anbudet angiven pris-
nivå. Regeringen avser att ge Svenska kraftnät i uppdrag att initiera ett
förfarande med denna inriktning.
Genom anbudsprocessen erhålls en marknadsmässig värdering av den
småskaliga elproduktionen där såväl systemtekniska aspekter som
möjligheter till marknadsprofilering vägs in i priset. Härigenom er-
hålls ett tillförlitligt underlag som sedan kan ligga till grund för en
bedömning av behovet av ytterligare skyddsåtgärder för olika kate-
gorier av mindre produktionsanläggningar.
Med detta förfaringssätt kan stödbehovet för de små producenterna
begränsas i väsentlig omfattning. Med resultatet av upphandlingen
som underlag avser regeringen att i höstens budgetproposition
redovisa sin bedömning av stödbehovet för de små producenterna.

LEKO utredningens förslag: Utredningen föreslår att de små elpro-
ducenterna ges ett skydd som så långt möjligt motsvarar vad leverans-
koncessionen ger idag. Detta kan åstadkommas bl.a. genom att elprodu-
centerna ges en garanterad avsättning för den producerade elen genom att
någon aktör åläggs mottagningsplikt. Utredningen föreslår att mottag-
ningsplikten för perioden den 1 november 1999 t.o.m. år 2000 läggs på
ett av staten och övriga berörda intressenter särskilt etablerat inköpsbolag
eller på de företag som idag är leveranskoncessionärer.
Därutöver föreslår utredningen att de små elproducenterna för perioden
den 1 november 1999 t.o.m. år 2000 ges en ersättning för den produ-
cerade elen som motsvarar vad de kan antas ha erhållit om schablon-
beräkning inte införts. Ersättningen till de små producenterna bör enligt
utredningens bedömning vara 21 öre/kWh och mottagningsplikten bör
endast gälla till detta pris. Nivån bör vara enhetlig för all småskalig
produktion och gälla över hela landet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser ansluter sig till
utredningens bedömning att små elproducenter, från det att
leveranskoncessionssystemet upphör fram till utgången av år 2000, bör
få ett skydd som motsvarar det de hade då leveranskoncessionssystemet
gällde. Kommunförbundet betonar att nuvarande system där stödet till de
små producenternas sker lokalt inte är tillfredsställande.
Ett flertal remissinstanser stöder förslaget om en särskild inköps-
funktion för mottagning av el från små elproducenter. Konsumentverket,
Sveriges Energiföreningars Riksorganisation (SERO) och Bohus Energi
AB anser att ansvaret för att ta emot den småskaliga produktionen i stället
bör läggas på Svenska kraftnät eller ett särskilt bolag inom Svenska
kraftnät. SERO och VEGAB Vattenenergi AB anser också att stödet i
första hand bör utgå oberoende av ägarkategori, men att en selektering av
ägarkategorier kan övervägas.
SERO betonar den korta tid som stått till buds för framtagning av
förslaget till övergångsbestämmelser och förutsätter att de små elprodu-
centernas situation kommer att belysas på ett mer ingående sätt i det fort-
satta utredningsarbetet. SERO och VEGAB framför också kritik mot det
ekonomiska underlag som legat till grund för utredningens bedömning av
värdet av den småskaliga kraftproduktionen och den faktiska subven-
tionsnivån till de små producenterna.
SERO liksom LRF anser att ersättningsnivån bör återställas till den
nivå som gällde då elmarknadsreformen genomfördes, vilket innebär en
ersättning på 25 26 öre/kWh. VEGAB betonar att stödet bör årstids-
differentieras.
Skälen för regeringens bedömning: Systemet med leveranskon-
cession ger produktionsanläggningar som kan leverera en effekt om
högst 1500 kW ett särskilt skydd. Således är leveranskoncessionären
skyldig att köpa el från de små elproducenter som är belägna inom det
geografiska område koncessionen omfattar. Detta skall också ske till ett
skäligt pris. För skälighetsbedömningen svarar Statens energimyndighet.
Utgångspunkten för skälighetsbedömningen är att priset skall baseras på
koncessionshavarens genomsnittliga försäljningsintäkter per kWh över
året med avdrag för skäliga kostnader för administration m.m. och skälig
vinstmarginal för koncessionshavaren. Med försäljningsintäkt avses den
tariff som koncessionshavaren tillämpar för hushållskunder och andra
mindre förbrukare.
Vid behandlingen av den nu gällande ellagstiftningen betonade rege-
ringen att övergången till en fri marknad på kort sikt kan innebära vissa
problem för småskalig elproduktion (prop. 1993/94:162). Närings-
utskottet delade denna bedömning (bet. 1993/94:NU22) liksom bedöm-
ningen att det föreslagna systemet med mottagningsplikt ger ett tillfreds-
ställande skydd för de små producenterna. Utskottet underströk betydel-
sen av att konsekvenserna för den småskaliga elproduktionen noga be-
lyses i samband med att systemet med leveranskoncession ses över.
De små elproduktionsanläggningarna, som kan leverera el med en
effekt av högst 1500 kW, består av mindre vattenkraftstationer,
vindkraftverk och mindre kraftvärmeanläggningar. Enligt Statens energi-
myndighets rapport Utvecklingen på elmarknaden 1998 utgörs de små
kraftverken totalt av ca 1 200 vattenkraftverk och ca 400 vindkraftverk.
Till detta kommer vissa kraftvärmeverk.
Den småskaliga produktionen utgör ca 1,5 % av landets totala elpro-
duktion, eller knappt 2 TWh per år. Av detta står vattenkraft för ca
1,5 TWh och vindkraft för ca 0,4 TWh.
De små kraftverken är anslutna på lokalnätsnivå. En relativt stor del av
produktionen är koncentrerad till ett fåtal nätområden. Vindkrafts-
produktionen är t.ex. starkt koncentrerad till områden med goda vindför-
hållanden, som Gotland och västkusten. Ca 10 % av landets lokalnäts-
ägare har småskalig elproduktion av mer betydande omfattning ansluten
till sina nät. I några fåtal fall är den småskaliga produktionen t.o.m. av
sådan omfattning att den vid vissa tidpunkter på året överstiger behovet
hos den leveranskoncessionär som i dag har mottagningsplikten.
När systemet med leveranskoncession avskaffas upphör också det
nuvarande skyddet för den småskaliga elproduktionen. Skyddet för de
små producenterna måste härmed ges någon annan form.
De små elproducenterna kan inte agera på elmarknaden på samma vill-
kor som de större producenterna. Det är viktigt att förutsättningarna är
goda för den småskaliga och ofta miljövänliga produktionen. Regeringen
bedömer att stabila villkor för de små producenterna kräver att någon
form av enhetliga inköpsvillkor och en rimlig prisnivå behålls åtminstone
t.o.m. år 2000. Under denna övergångsperiod bör samtidigt ett förslag till
en långsiktig lösning för de små elproducenterna tas fram. Härvid utgör
LEKO utredningens fortsatta arbete ett viktigt underlag liksom det
arbete som bedrivs inom EU för att, inom ramen för Europaparlamentets
och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma
regler för den inre marknaden för el, utveckla gemensamma regler för
stöd till förnybar elproduktion. I detta arbete bör enligt regeringens
mening marknadsnära lösningar eftersträvas där den småskaliga elpro-
duktionen ges en marknadsmässig värdering, samtidigt som inbördes
konkurrens mellan olika former av småskalig elproduktion skapar
incitament till effektivisering och produktivitetsutveckling.
Det är enligt regeringens mening viktigt att den övergångslösning som
föreslås gälla, från det att leveranskoncessionssystemet upphör fram till
utgången av år 2000, utformas så att största möjliga flexibilitet skapas
vid en övergång till en mer långsiktig lösning. Samtidigt bör såväl den
part som åtar sig mottagningsplikten som de små producenterna arbeta på
så marknadsmässiga villkor som möjligt.
Eftersom leveranskoncessionärernas priser till hushållskunder endast
förändrats i begränsad omfattning sedan avregleringen har detta också
inneburit en förhållandevis stabil ersättning till de små producenterna.
Nivån på denna ersättning är i dag i genomsnitt ca 25 öre/kWh. LEKO
utredningen har dragit slutsatsen att de små elproducenterna bör ges en
ersättning som motsvarar vad de kan antas ha erhållit om schablon-
beräkning inte införts och att denna ersättning bör gälla tom år 2000.
Utredningens bedömning är att denna ersättningsnivå ungefär motsvarar
21 öre/kWh, eftersom ett visst prisfall var att vänta även om schablon-
beräkning inte införts. Denna ersättningsnivå kan antas komma att ligga
över marknadspriset för el under den aktuella perioden.
Att på marknadsmässiga grunder ge en korrekt värdering av den
småskaliga elproduktionen och därmed behovet av stöd för att
upprätthålla den föreslagna ersättningsnivån är dock förknippat med
betydande svårigheter. Detta förhållande påtalas av LEKO utredningen
liksom av flera remissinstanser. Svårigheterna beror såväl på osäkerhet
kring framtida marknadspriser, som svårigheter att värdera den små-
skaliga kraftproduktionen. Viktiga faktorer i detta sammanhang är bl.a.
den småskaliga produktionens väderberoende samt behovet av ersättning
för ökade administrationskostnader hos den som åläggs mottagnings-
plikten. En annan viktig faktor är också att ersättningsbehovet sannolikt
skiljer sig mellan olika typer av produktionsanläggningar. Det kan heller
inte uteslutas att ersättningsbehovet kan reduceras genom att elför-
säljning profileras som grön el med en högre prisnivå än det genom-
snittliga marknadspriset.
Att utifrån nuvarande underlag besluta om en specifik ersättningsnivå
per kWh el för all småskalig elproduktion innebär således en betydande
risk för såväl överkompensation som underkompensation av vissa pro-
ducenter. En enhetlig ersättningsnivå av detta slag skulle enligt
regeringens mening heller inte bidra till en successiv anpassning till mer
marknadsmässiga villkor, vilket enligt regeringens mening är väsentligt
för den småskaliga elproduktionens långsiktiga konkurrensmöjligheter.
Med hänvisning till vad som här anförts är regeringen inte nu beredd
att fastställa en enhetlig ersättningsnivå som skall gälla för all småskalig
elproduktion under perioden den 1 november 1999 den 31 december
2000 eller att ta initiativ till att bilda ett särskilt inköpsbolag som åläggs
mottagningsplikten för den småskaliga kraftproduktionen.
Regeringen föreslår istället att marknadens aktörer ges möjlighet att
på frivillig bas åta sig mottagningsplikten för små producenter. Detta
åtagande bör initieras genom konkurrensupphandling där anbudsgivarna
förbinder sig att köpa hela eller vissa delar av elproduktionen från de små
producenterna till en i anbudet angiven garanterad prisnivå. Genom ett
sådant förfarande erhålls en marknadsmässig värdering av den små-
skaliga produktionen där faktorer som årstidsvariationer, effektvärdering,
effektiva inköpsrutiner, värdering av goodwill och möjligheter att mark-
nadsföra s.k. grön el tas med i kalkylen tillsammans med värderingar av
den framtida elprisutvecklingen. Självklart står det såväl de stora elhan-
delsföretagen som de små producenterna fritt att genom exempelvis ett
gemensamt bolag inkomma med anbud.
Genom ett sådant förfarande erhålls ett tillförlitligt underlag för att
bedöma omfattningen av ett eventuellt stödbehov och hur detta behov
skiljer sig mellan olika typer av anläggningar. Med denna värdering som
grund kan den garanterade prisnivå, som lagts fast genom anbuds-
förfarandet, kompletteras med lämpliga insatser som anpassats till de
specifika marknadsförhållanden som gäller för olika kategorier av mindre
produktionsanläggningar.
Regeringens bedömning är att med detta förfaringssätt kan stödbehovet
för de små producenterna begränsas i väsentlig omfattning. Regeringen
avser att ge Svenska kraftnät i uppdrag att ta initiativ till en upphandling
med denna inriktning. Med resultatet av upphandlingen som underlag
avser regeringen att i höstens budgetpropositionen redovisa sin bedöm-
ning av det framtida behovet av skyddsåtgärder för de små produ-
centerna.

6 Författningskommentar
1 kap.
4 § Med nätverksamhet avses att ställa elektriska starkströmsled-
ningar till förfogande för överföring av el. Till nätverksamhet hör
också projektering, byggande och underhåll av ledningar, ställverk
och transformatorstationer, anslutning av elektriska anläggningar,
mätning och beräkning av överförd effekt och energi samt annan
verksamhet som behövs för att överföra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återin-
koppling av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i
inmatnings eller uttagspunkt.

I paragrafen definieras begreppet nätverksamhet. En av de verksamheter
som ingår i begreppet är mätning av överförd effekt och energi. I och
med att schablonberäkning införs för ett stort antal elanvändare kommer
deras elförbrukning inte bara att mätas utan också att beräknas. Därför
har definitionen förtydligats på denna punkt.

6 § Med elleverantör avses den som yrkesmässigt levererar el som har
producerats av honom själv eller någon annan.
En elanvändare som importerar el skall fullgöra de skyldigheter som
åligger en elleverantör.
Regeringen får föreskriva undantag från första stycket för verksam-
het inom en byggnad eller ett begränsat område.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5 § i lagrådsremissen. På förslag av Lag-
rådet har bestämmelsen i stället tagits in i 1 kap. under rubriken
Definitioner .
Elleverantörers skyldigheter regleras i 8 kap. Som framgår av det
kapitlets 5 § måste alla elanvändare ha en elleverantör. Syftet med den
bestämmelsen är att alla elanvändare skall göra rätt för sig ekonomiskt
genom att till en elleverantör betala för den el man förbrukar. För att
detta syfte skall uppnås måste elanvändaren ha en seriös elleverantör som
har både vilja och förmåga att fullgöra de uppgifter som åligger en
elleverantör. Den främsta skyldigheten är att ekonomiskt svara för att det
nationella elsystemet tillförs lika mycket el som elleverantören levererar
till sina kunder. Därför anges i första stycket att endast den som
yrkesmässigt levererar el anses som elleverantör. Av definitionen
framgår också att som elleverantör anses såväl den som levererar el som
han själv har producerat, dvs. en producent, som den som levererar el
som andra har producerat, dvs. en elgrossist.
Om en elanvändare importerar el kan den utländske elleverantören inte
åläggas de skyldigheter som gäller för elleverantörer enligt ellagen.
Därför föreskrivs i andra stycket att elanvändaren i denna situation måste
svara för dessa skyldigheter.
I tredje stycket bemyndigas regeringen att föreskriva att elleverantörer
som levererar el inom en byggnad eller ett begränsat område inte skall
omfattas av definitionen. Dessa undantag kommer främst att avse ägare
till flerfamiljshus där el enligt hyresavtalet ingår i hyran. I dessa fall är
det fastighetsägaren som köper in elen och därefter levererar den till sina
hyresgäster mot betalning. Fastighetsägaren kan därmed anses yrkes-
mässigt leverera el. Liknande situationer kan föreligga exempelvis i
affärsgallerior, industribyar etc. De elleverantörer som undantas från
definitionen undantas därmed också från de rättigheter och skyldigheter
som enligt ellagen gäller för elleverantörer.

3 kap.

Skyldighet att mäta och beräkna överförd el

10 § Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av
mängden överförd el och dess fördelning över tiden.
Om en elanvändare har ett säkringsabonnemang om högst 200
ampère eller tar ut en effekt om högst 135 kilowatt vid lågspänning
skall nätkoncessionshavaren i stället dels preliminärt beräkna mäng-
den överförd el och dess fördelning över tiden (preliminär schablon-
beräkning), dels slutligt mäta mängden överförd el och beräkna dess
fördelning över tiden (slutlig schablonberäkning). Det åligger vidare
nätkoncessionshavaren att rapportera resultaten av dessa mätningar
och beräkningar.
Närmare föreskrifter om angivna skyldigheter meddelas av rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt nuvarande lydelse av paragrafen är nätinnehavarna skyldiga att ut-
föra mätning av överförd el samt att rapportera resultaten av dessa
mätningar i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen eller
nätmyndigheten meddelar.
I första stycket görs nu en precisering av denna huvudregel. Där anges
sålunda numera de två värden som mätningen skall avse, nämligen dels
mängden överförd el, dels dess fördelning över tiden. Båda dessa värden
krävs för att en riktig debitering av elkundens inmatning eller uttag skall
kunna ske. Huvudregeln om mätning gäller både i inmatnings och
uttagspunkter.
I andra stycket görs ett undantag från denna huvudregel. Det innebär
kort uttryckt att vissa värden får beräknas i stället för mätas. Dessa beräk-
ningar kommer att vara schablonbaserade och kallas därför schablon-
beräkning. Undantaget gäller bara i uttagspunkter. I andra stycket anges
också vilka elanvändare som kan komma i fråga för denna schablon-
beräkning.
Definitionen sker utifrån det elabonnemang som elanvändaren har. Det
vanliga bland hushållskunder är att man har ett säkringsabonnemang. Det
innebär att man har en säkring med visst angivet ampèretal, varför man
inte kan ta ut högre effekt än den avtalade utan att säkringen löses ut.
Denna form av abonnemang förekommer bara på lågspänningsnivå. För
kunder med större elförbrukning är det vanligt med effektabonnemang.
Även då avtalar man om en viss högsta effekt i uttagspunkten. I detta fall
kan man dock ta ut högre effekt än den avtalade men man får då betala
extra om så sker. Denna typ av abonnemang förekommer både på låg
och högspänningsnivå.
Med stöd av paragrafens nuvarande bemyndigande har regeringen
meddelat föreskrifter om mätning och rapportering i förordningen
(1995:1179) om mätning och rapportering av överförd el.
Enligt den förordningen skall förbrukningen hos alla elanvändare som
inte köper sin el av leveranskoncessionshavaren mätas per timme.
Därmed får man fram de två värden som krävs för en rättvisande
debitering av elanvändarens förbrukning, nämligen dels mängden uttagen
el i uttagspunkten, dels den uttagna elens fördelning över tiden.
Med stöd av bemyndigandet i denna paragraf, som nu har placerats i
ett nytt, tredje stycke, kommer regeringen att utfärda ytterligare före-
skrifter om mätning och beräkning av elanvändares förbrukning. Därvid
kommer de bestämmelser som gäller den timvisa mätningen att behållas i
stort sett oförändrade. Vad gäller det stora flertalet elanvändare kommer,
som framgår av andra stycket, deras förbrukning dock inte att behöva
mätas per timme. Deras förbrukning kommer i stället att dels beräknas
enligt vissa schablonmetoder, dels mätas. Detta kommer i korthet att gå
till på följande sätt.
Under året kommer det för varje elanvändare att ske dels en preliminär
beräkning av hans förbrukning, vilken görs på grundval av föregående
års förbrukning, dels en slutlig mätning och beräkning av hans förbruk-
ning, vilken görs ett år senare.
Den preliminära beräkningen grundar sig på schablonmässiga beräk-
ningar av dels mängden överförd el, dels dess fördelning över tiden. Vad
gäller mängden överförd el utgår man från att mängden blir densamma
som elanvändarens förbrukning under det föregående året. Vad gäller den
överförda elens fördelning över tiden beräknas den på grundval av den
s.k. förbrukningsprofilen. Denna profil beräknas på följande sätt. Den
totala inmatningen på ett lokalnät mäts kontinuerligt per timme. Den
inmatade mängden el reduceras med förbrukningen hos de elanvändare
vars elförbrukning mäts per timme. Den mängd el som därefter återstår
är den mängd el som tagits ut av de elanvändare vars förbrukning inte
mäts per timme samt nätförluster. Den samlade förbrukningen hos dessa
elanvändare mäts alltså per timme. Ökningen och minskningen över tiden
av den samlade förbrukningen utgör den s.k. förbrukningsprofilen.
Därefter utgår man från att alla dessa elanvändare har samma
uttagsprofil, dvs. att förbrukningen hos var och en ökar och minskar i
enlighet med förbrukningsprofilen.
Den slutliga mätningen och beräkningen grundar sig dels på mätning
av mängden överförd el, dels på en schabloniserad beräkning av dess
fördelning över tiden. Varje elanvändares mätare kommer alltså att läsas
av minst en gång om året, varvid man får fram den exakta mängden
överförd el till elanvändaren. Fördelningen av denna mängd över tiden
sker därefter på grundval av förbrukningsprofilen.
Utöver det nu sagda kommer föreskrifter att meddelas bl.a. om den
sammanlagda förbrukningens fördelning mellan de balansansvariga och
elleverantörerna och om de områden inom vilka mätningen skall ske. All
mätning sker områdesvis. Av tekniska skäl sammanfaller dessa områden
dock inte alltid med nätkoncessionsområdena. Därför kommer före-
skrifter att meddelas om dessa områden.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafen kan regeringen bara bemyndiga
nätmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om mätning och rap-
portering. Detta bemyndigande ändras nu till att avse den myndighet som
regeringen bestämmer. Därmed får regeringen möjlighet att bemyndiga
såväl nätmyndigheten som den systemansvariga myndigheten, dvs.
Affärsverket svenska kraftnät, att meddela föreskrifter.
Paragrafen har i huvudsak utformats enligt Lagrådets förslag. Vid före-
dragningen i Lagrådet förbisågs dock den preliminära beräkning av elan-
vändarnas förbrukning som sker, varför regeringens förslag även tar upp
denna fråga. Som framgår av avsnitt 4.3 har också en viss ändring skett
vad gäller de elanvändare som har effektabonnemang.

Kostnader för mätning och beräkning

11 § En elanvändare som begär att hans elförbrukning skall mätas på
annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 10 §
skall debiteras merkostnaden för denna mätning och för
rapporteringen av resultaten av dessa mätningar. Om mätningen av
elanvändarens förbrukning därvid kräver en annan mätutrustning än
vid mätning enligt de nämnda föreskrifterna skall elanvändaren
debiteras kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i uttagspunkten.
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte
debiteras enskilda elanvändare.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.

Systemet med schablonberäkning medför att förbrukningen hos samtliga
kunder som inte omfattas av detta system, däribland samtliga produ-
center, skall mätas per timme. Detta kräver en avancerad och därmed
dyrbar mätare.
Hittills har gällt att en enskild elanvändare, vars förbrukning mäts per
timme och som därför behöver en avancerad mätare, skall debiteras
kostnaden för en sådan mätare och dess installation. För de flesta
elanvändare har det dock funnits en övre gräns för denna debitering om 2
500 kronor. Föreskriften om debitering av den enskilde elanvändaren,
vilken hittills har funnits i paragrafens första stycke tas nu bort, vilket
medför att kostnaden för samtliga mätare och deras installation hos
elanvändare, med visst undantag i det följande, skall ingå i kostnads-
underlaget för den gemensamma nättariffen.
Enligt de nya föreskrifter som regeringen kommer att meddela med
anledning av schablonberäkningens införande kommer det att bli möjligt
för en elanvändare att begära timvis mätning trots att han omfattas av
systemet med schablonberäkning. Enligt det gamla andra stycket i
paragrafen som nu blir dess första stycke skall elanvändaren i det fallet
debiteras merkostnaden för denna mätning. I kostnaderna ingår även
kundspecifika kostnader så som telefonledningar för dataöverföring etc.
Detsamma gäller en elanvändare vars elförbrukning i och för sig skall
mätas per timme men som vill ha en ännu mer avancerad mätning,
exempelvis med kortare tidsintervall än en timme.
En ny bestämmelse införs nu också i det nya första stycket som
innebär att en elanvändare som begär timmätning trots att hans
förbrukning enligt regeringens föreskrifter kan schablonberäknas skall
debiteras kostnaden för mätutrustningen och dess installation. Något
takpris för denna debitering införs inte. Den kostnad som här nämns
kommer alltså inte att ingå i den gemensamma nättariffen.
Vid paragrafens utformning har Lagrådets synpunkter beaktats.

14 § Kostnaden för en mätare med tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i inmatningspunkten hos en elproducent
skall av nätkoncessionshavaren debiteras elproducenten. Detta gäller
inte de elproducenter som avses i 4 kap. 10 §.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndigheten.

Enligt huvudregeln i första stycket skall en elproducent debiteras kost-
naden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess in-
stallation i inmatningspunkten. Nu införs ett undantag från den regeln för
de elproducenter som avses i 4 kap. 10 §, dvs. små elproducenter. Denna
ändring medför att kostnaden för dessa elproducenters mätare och deras
installation kommer att ingå i kostnadsunderlaget för den gemensamma
nättariffen. En följdändring har gjorts i 4 kap. 10 §.

4 kap.

10 § En innehavare av en produktionsanläggning som kan leverera
en effekt om högst 1 500 kilowatt skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt nättariffen som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning, beräkning och rapportering på
nätkoncessionshavarens nät. Innehavaren skall dessutom betala eng-
ångsavgift för anslutning.
Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av var-
andra gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna
betraktas som separata anläggningar vid tillämpningen av denna
paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren
av en produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.

I och med att schablonberäkning införs för ett stort antal elanvändare
kommer nätkoncessionshavarna att ha kostnader inte bara för mätning
och rapportering utan också för beräkning. Därför har den precisering
gjorts som framgår av första styckets ordalydelse.
Tidigare föreskrevs i första stycket att en elproducent skulle betala
kostnaden för mätaren med tillhörande insamlingsutrustning och för dess
installation i inmatningspunkten. Den bestämmelsen har nu tagits bort
som en följd av ändringen i 3 kap. 14 §.

8 kap.

4 § En elleverantör får bara leverera el i uttagspunkter där någon har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i uttagspunkten (balansansvar). Ett
sådant åtagande skall göras genom ett avtal med den systemansvariga
myndigheten.
Med uttagspunkt avses därvid den punkt där en elanvändare, enligt
avtal med innehavaren av nätkoncession, tar ut el för förbrukning.

Paragrafen motsvarar 6 § i lagrådsremissens förslag.
För varje uttagspunkt på det nationella elsystemet måste det, enligt nu
gällande reglering, finnas någon som har åtagit sig det s.k. balansan-
svaret. Med detta avses det ekonomiska ansvaret för att det nationella
elsystemet tillförs lika mycket el som tas ut i uttagspunkten.
Av drifttekniska skäl måste dessutom det nationella elsystemet i varje
givet ögonblick tillföras lika mycket el som tas ut från systemet. An-
svaret för att så sker, som alltså är ett tekniskt ansvar, benämns system-
ansvar och åvilar Affärsverket svenska kraftnät (Svenska kraftnät). I
praktiken fullgörs Svenska kraftnäts systemansvar genom att de stora
kraftproducenterna ökar eller minskar sin inmatning av el på det natio-
nella elsystemet. Denna reglering av inmatningen övervakas och samord-
nas av Svenska kraftnät som också ersätter kraftproducenterna ekono-
miskt för denna reglering. Svenska kraftnät har dock inte det slutgiltiga
ekonomiska ansvaret för denna reglering utan detta åvilar, som nyss
sagts, de balansansvariga. Den balansansvariges ekonomiska ansvar
gäller alltså gentemot Svenska kraftnät. Detta ansvar regleras i efterhand
på grundval av de beräkningar och mätresultat som av nätinnehavarna
rapporteras in till Svenska kraftnät.
Vem som helst kan inte vara balansansvarig. Den som vill åta sig
balansansvar måste nämligen ingå ett avtal med Svenska kraftnät, där de
grundläggande förhållandena mellan parterna regleras. Innebörden i ett
sådant avtal är alltså att den balansansvarige, gentemot Svenska kraftnät,
åtar sig det ekonomiska ansvaret för att det nationella elsystemet tillförs
lika mycket el som tas ut i de uttagspunkter, där han åtar sig balansan-
svaret.
Den ändring beträffande balansansvaret som nu görs består i att ansva-
ret för att det finns en balansansvarig i en elanvändares uttagspunkt
flyttas över från elanvändaren till elleverantörerna.
Den nya huvudregeln anges i första stycket. En elleverantör som vill
leverera el i en viss uttagspunkt måste alltså själv åta sig balansansvaret i
uttagspunkten eller genom avtal se till att någon annan åtar sig detta
ansvar. I annat fall får han inte leverera el i den uttagspunkten.
Om elleverantören själv åtar sig balansansvaret innebär det att han blir
ekonomiskt ansvarig för att det nationella elsystemet tillförs lika mycket
el som tas ut i uttagspunkterna hos de elanvändare med vilka han har
ingått leveransavtal. Det ligger då i hans intresse att hela tiden köpa in
lika mycket el som hans kunder kan förväntas förbruka. Det uppstår dock
alltid en differens och denna differens regleras i efterhand mellan den
balansansvarige elleverantören och Svenska kraftnät inom ramen för den
nationella balansavräkningen. Denna avräkning baseras på resultaten av
beräkningar och mätningar i relevanta mätpunkter som av nätinnehavarna
rapporteras in till Svenska kraftnät. Regleringen av denna differens är
inte särskilt förmånlig för den balansansvarige, varför det ligger i hans
intresse att försöka minimera denna differens.
Elleverantören kan också träffa avtal med någon annan om balans-
ansvaret i de uttagspunkter där han levererar el. Innebörden av ett sådant
avtal är att den balansansvarige gentemot Svenska kraftnät ekonomiskt
svarar för differensen mellan elleverantörens inköp och leveranser. För
denna tjänst betalar elleverantören ett fastställt pris.
Denna huvudregel aktualiseras främst då en elanvändare byter elleve-
rantör. Den nye elleverantören måste då klara ut frågan om balansan-
svaret i elanvändarens uttagspunkt genom att låta den dittillsvarande
balansansvarige fortsätta, träffa avtal med en ny balansansvarig eller
själv åta sig balansansvaret.
Huvudregeln aktualiseras också då en elleverantör skall börja leverera
el till en elanvändare som börjar ta ut el i en ny uttagspunkt, dvs. en elan-
vändare som har flyttat. Regeln blir också aktuell då en elleverantör skall
börja leverera el i en ny uttagspunkt där el tidigare inte har levererats
eller där elöverföringen har varit avbruten under en tid.
Vid import av el gäller huvudregeln för elanvändaren i enlighet med
bestämmelsen i 1 kap. 6 § andra stycket. Elanvändaren måste alltså själv
åta sig balansansvaret eller genom avtal se till att någon annan åtar sig
detta ansvar.
En speciell situation måste i detta sammanhang uppmärksammas. De
flesta mindre elanvändare har bara leveransavtal med en elleverantör.
Men det är inte ovanligt att en elanvändare köper el från flera elleveran-
törer, varvid en av dessa antingen själv har åtagit sig balansansvaret eller
genom avtal har sett till att någon annan har åtagit sig detta ansvar. De
övriga elleverantörerna säljer då el på s.k. fast kontrakt vilket innebär att
elanvändaren köper och också betalar för en viss i kontraktet angiven
mängd el under en viss angiven tidrymd oavsett hur mycket han faktiskt
förbrukar under den angivna tidrymden. En elleverantör som säljer på
fast kontrakt har också ett ansvar men det är inte kopplat till kundens
förbrukning. Hans ansvar innefattar i stället den mängd el som stipuleras
i kontraktet. Eftersom denna mängd, i motsats till kundens förväntade
förbrukning, alltid kan beräknas exakt uppstår aldrig några differenser
som behöver korrigeras i efterhand. Den balansansvarige elleverantören
däremot säljer på s.k. rörligt kontrakt, vilket innebär att elanvändaren be-
talar för den mängd el han faktiskt förbrukat, med undantag för den
mängd han köpt på fast kontrakt. En elleverantör som vill börja leverera
el i en uttagspunkt på fast kontrakt behöver alltså dessförinnan bara
förvissa sig om att det redan finns någon som har åtagit sig balansan-
svaret i uttagspunkten.
Om en elleverantör börjar leverera el i en uttagspunkt trots att det inte
finns någon balansansvarig kommer differensen mellan den mängd el
som av elleverantören tillförs det nationella elsystemet och elanvän-
darens förbrukning i praktiken att belasta Svenska kraftnät såsom
systemansvarig myndighet. Den ekonomiska tvist som därvid kan uppstå
får lösas på sedvanlig civilrättslig väg. Någon offentligrättslig sanktion
gentemot elleverantören finns inte.
En uttagspunkt är, tekniskt sett, den anslutningspunkt där en anlägg-
ning för användning av el är ansluten till ett ledningsnät. Det är som
huvudregel i uttagspunkten elanvändaren, enligt avtal med nätinne-
havaren, tar ut el för förbrukning och det är därför också i uttagspunkten
som mätning av den överförda elen äger rum. Det nu sagda är dock inte
helt korrekt vad gäller hushållskunder i flerbostadshus. Husets anlägg-
ning för användning av el, dvs. husets interna ledningsnät, är visserligen
ansluten till ledningsnätet i uttagspunkten men det är inte där som de
boende i huset tar ut sin el för förbrukning. Det sker i stället, i enlighet
med avtalen mellan nätinnehavaren och de boende i huset, i den punkt på
husets interna ledningsnät där elen förs in till elanvändarens lägenhet.
Det är också i den punkten mätning av elanvändarens förbrukning äger
rum. Därför har definitionen av uttagspunkt i detta kapitel fått den
utformning som framgår av andra stycket. Denna definition upptogs i
lagrådsremissen i en särskild paragraf, 8 kap. 4 §. På förslag av Lagrådet
har den nu tagits in som ett andra stycke i förevarande paragraf.

5 § En elleverantör som levererar el till en elanvändare i en viss
uttagspunkt är skyldig att fortsätta leverera el tills leveransskyldigheten
upphör enligt andra stycket.
Leveransskyldigheten upphör om elanvändaren slutar att ta ut el i
uttagspunkten, om någon annan elleverantör börjar leverera el till
elanvändaren i uttagspunkten eller om överföringen av el enligt 11
kap. 3 eller 4 § eller enligt avtal får avbrytas på grund av att
elanvändaren har försummat sina skyldigheter gentemot elleveran-
tören.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte de elleverantörer som
avses i 7 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i lagrådsremissens förslag.
I denna paragraf regleras elleverantörernas leveransskyldighet gente-
mot sina kunder. Huvudregeln om denna leveransskyldighet finns i första
stycket. Om denna princip om leveransskyldighet inte införs kommer det
snart att finnas elanvändare som saknar elleverantör. Om den situationen
inträffar bortfaller också kontrollen av att det finns en balansansvarig i
uttagspunkten.
Om en elanvändare saknar såväl elleverantör som balansansvarig med-
för det att det ekonomiska ansvaret för hans förbrukning belastar
Svenska kraftnät som systemansvarig myndighet. Om elanvändaren däre-
mot bara saknar elleverantör men det finns en balansansvarig kommer
denne att bli ekonomiskt ansvarig för elanvändarens hela förbrukning.
Den balansansvarige blir alltså i praktiken elleverantör till elanvändaren.
Om en elanvändare importerar el blir han skyldig att fortsätta importen
tills någon av förutsättningarna för leveransskyldighetens upphörande
föreligger.
Leveransskyldigheten enligt första stycket upphör inte förrän någon av
de förutsättningar som nämns i andra stycket är uppfyllda.
Först nämns den situationen att elanvändaren inte längre tar ut el i
uttagspunkten. I praktiken innebär det att elanvändaren har flyttat och att
han nu tar ut el i en annan uttagspunkt. Elleverantörens leveransskyldig-
het upphör då.
Det andra fallet som nämns är att någon annan elleverantör börjar
leverera el till elanvändaren i uttagspunkten. I praktiken har elanvändaren
då bytt elleverantör. Byte av elleverantör kan ske på initiativ av såväl
elleverantören som elanvändaren. Innebörden av denna regel är bl.a. att
en elanvändares uppsägning av ett leveransavtal inte får någon verkan
förrän han har träffat ett leveransavtal med en ny elleverantör. Mot-
svarande gäller naturligtvis vid uppsägning från elleverantörens sida.
Slutligen nämns det fallet att överföringen av el får avbrytas på grund
av att elanvändaren försummar sina skyldigheter gentemot elleveran-
tören. Beträffande hushållskunder regleras rätten att avbryta överföringen
av el i 11 kap. 3 och 4 §§. Enligt de paragraferna får överföringen av el
avbrytas om elanvändaren försummar sina skyldigheter och försummel-
sen utgör ett väsentligt avtalsbrott. De vanligaste försummelserna torde
vara bristande betalning av den levererade elen. För övriga elanvändare
saknas författningsbestämmelser. I stället torde frågan regleras i leve-
ransavtalen.
Överföringen av el kan också avbrytas på grund av elanvändarens för-
summelser gentemot nätinnehavaren. Sådant avbrytande påverkar dock
inte leveransskyldigheten. När överföringen återupptas måste alltså den
leveransskyldige fortsätta att leverera till elanvändaren. Bara då över-
föringen avbryts på begäran av elleverantören upphör alltså leverans-
skyldigheten.
Då överföringen av el avbryts är det inte ovanligt att det uppstår tvist
mellan de berörda parterna huruvida förutsättningar för att avbryta
överföringen föreligger eller ej. Först då en sådan tvist har lösts blir det
klarlagt om leveransskyldigheten har upphört eller ej.
Av tredje stycket framgår att leveransskyldigheten gäller för den
elleverantör som säljer el på rörligt kontrakt. De elleverantörer som säljer
på fast kontrakt omfattas alltså inte av bestämmelsen.

6 § En elleverantör, som skall börja leverera el i en uttagspunkt skall
omedelbart anmäla detta till berörd innehavare av nätkoncession.
Anmälan skall även innehålla en uppgift om vem som har åtagit sig
balansansvaret i uttagspunkten.
En elleverantör som övertar leveranserna till en elanvändare i
dennes uttagspunkt får bara göra detta från och med den första dagen i
en kalendermånad. Anmälan enligt första stycket skall därvid ske
senast en månad innan övertagandet skall ske.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte de
elleverantörer som avses i 7 §.
En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de
närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyndigheten.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
får meddela närmare föreskrifter om elleverantörers skyldigheter enligt
första stycket.

Paragrafen motsvarar 8 § i lagrådsremissens förslag.
I första stycket regleras elleverantörernas skyldighet att hålla inne-
havaren av nätkoncession underrättad om i vilka uttagspunkter de
levererar el. Denna skyldighet gäller både då en leverans skall påbörjas i
en uttagspunkt och vid byte av elleverantör i en elanvändares uttags-
punkt, vilket kommer att vara den vanligaste situationen. Anmälan om
påbörjande av leverans måste enligt huvudregeln ske omedelbart. I denna
anmälan skall elleverantören också ange vem som har åtagit sig balans-
ansvaret i uttagspunkten. Denna skyldighet gäller oavsett om det sker
något övertagande eller inte av balansansvaret i uttagspunkten i samband
med att leveransen påbörjas.
Av tekniska skäl får byte av elleverantör bara ske vid ett månadsskifte,
vilket föreskrivs i andra stycket. Denna föreskrift gäller bara då en elan-
vändare byter elleverantör i sin uttagspunkt. Påbörjande av leverans till
en ny kund i uttagspunkten, dvs. i samband med flyttning, eller i en helt
ny uttagspunkt eller i en uttagspunkt efter återinkoppling är däremot inte
knutet till någon viss dag. I dessa fall är det inte fråga om övertagande av
leveranser.
Då övertagande av leveranser skall ske måste anmälan enligt första
stycket ske senast en månad innan övertagandet skall ske.
Om en elanvändare säger upp sitt leveransavtal för att i stället själv
börja importera el måste detta byte ske vid ett månadsskifte. I likhet med
elleverantörerna måste då elanvändaren till nätkoncessionshavaren göra
anmälan enligt första stycket.
Om en elleverantör inte följer föreskrifterna om övertagande av leve-
ranser vid ett månadsskifte och om anmälan senast en månad i förväg
medför det att innehavaren av nätkoncession inte kan sända resultaten av
beräkningar och mätningar till den nye elleverantören utan dessa sänds i
stället till den gamle elleverantören. Om det är fråga om leverans i en helt
ny uttagspunkt och elleverantören inte sänder en anmälan till innehavaren
av nätkoncession får denne inte kännedom om leveransen och kan därför
inte sända resultaten av beräkningar och mätningar till elleverantören.
Det kan då uppstå svårigheter för elleverantören att göra en riktig debite-
ring av elanvändaren.
Däremot påverkas inte leveransavtalet mellan elleverantören och elan-
vändaren av att elleverantören inte följer de nämnda föreskrifterna.
Av tredje stycket framgår att bestämmelserna i första och andra
styckena inte gäller de elleverantörer som säljer el på fast kontrakt.
I fjärde stycket bemyndigas regeringen och nätmyndigheten att med-
dela föreskrifter om nätkoncessionshavarens skyldigheter i samband med
anmälningar enligt första stycket. Föreskrifterna kommer främst att avse
viss rapporteringsskyldighet gentemot berörda elleverantörer.
I femte stycket bemyndigas regeringen och nätmyndigheten att meddela
närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första
stycket. Dessa föreskrifter kommer främst att avse vilka uppgifter som
skall ingå i elleverantörens anmälan.

7 § En elleverantör som avser att under en angiven tid leverera en
fastställd mängd el till en elanvändare skall anmäla detta till den
elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i
elanvändarens uttagspunkt och till den som har åtagit sig balans-
ansvaret i uttagspunkten.

Paragrafen motsvarar 9 § i lagrådsremissens förslag.
Som har nämnts under 4 § förekommer det att en elanvändare har flera
elleverantörer. En av dessa säljer då på rörligt kontrakt medan de övriga
säljer på fast kontrakt. Innebörden av fast kontrakt har utvecklats under
4 §. Den elleverantör som säljer på rörligt kontrakt är också den som är
leveransskyldig enligt 5 §.
I det fall en elanvändare har flera elleverantörer kommer den leverans-
skyldige elleverantören, som alltså säljer på rörligt kontrakt, att vid
balansavräkningen enligt 11 § påföras all förbrukning i uttagspunkten.
Han skall dock rätteligen bara påföras den mängd el som överstiger
leveranserna enligt de fasta kontrakten. För att denna korrigering skall
kunna ske måste därför de elleverantörer som säljer på fast kontrakt
anmäla detta till den elleverantör som säljer på rörligt kontrakt i
uttagspunkten. Sistnämnda elleverantör svarar sedan för avräkningen
mellan de berörda elleverantörerna.
Om den leveransskyldige elleverantören inte själv har åtagit sig balans-
ansvaret måste även den balansansvarige underrättas. Vid balansav-
räkningen skall denne nämligen svara för skillnaden mellan den mängd el
som har tillförts det nationella elsystemet av elanvändarens elleveran-
törer, inklusive den el som levereras på fasta kontrakt, och den el som har
tagits ut i uttagspunkten.
Någon tidsangivelse för anmälan enligt denna paragraf finns inte,
främst därför att varken nätkoncessionshavaren eller den systeman-
svariga myndigheten berörs av denna anmälan. En leverans på fast kon-
trakt måste inte heller börja vid ett månadsskifte.

8 § Elanvändare som saknar elleverantör skall av berörd innehavare
av nätkoncession anvisas en elleverantör, som gentemot nätkon-
cessionshavaren har åtagit sig att leverera el till sådana elanvändare.
Den anvisade elleverantören skall omedelbart underrätta elanvän-
daren om de villkor för leveransen som han avser att tillämpa och om
den dag då han avser att påbörja leveransen.

Paragrafen motsvarar 10 § i lagrådsremissens förslag.
Flera situationer kan tänkas då en elanvändare saknar elleverantör. Det
vanligaste fallet blir då elanvändaren flyttar och därmed börjar ta ut el i
en ny uttagspunkt. Enligt 5 § andra stycket upphör då den dittillsvarande
elleverantörens leveransskyldighet. Vidare kan den situationen uppstå då
en elanvändare flyttar in i ett nytt hus där det tidigare inte har levererats
el. Om elanvändaren i dessa situationer inte tecknar ett leveransavtal blir
nätkoncessionshavaren, enligt första stycket, skyldig att anvisa en
elleverantör. Slutligen uppstår den situationen då överföringen av el till
en elanvändare avbryts på grund av att elanvändaren försummar sina
skyldigheter gentemot elleverantören. Enligt 5 § andra stycket upphör
därmed den dittillsvarande elleverantörens leveransskyldighet. Då över-
föringen av el återupptas kan därför elanvändaren stå utan elleverantör.
Även då blir nätkoncessionshavaren skyldig att anvisa en elleverantör om
elanvändaren inte tecknar ett leveransavtal.
Syftet med denna bestämmelse är inte i första hand att tillförsäkra
elanvändaren el utan syftet är att tvinga elanvändaren att göra rätt för sig
ekonomiskt. Om han saknar elleverantör har han nämligen alltjämt möj-
lighet att ta ut el i sin uttagspunkt men hans förbrukning kommer då
teoretiskt att ekonomiskt belasta Svenska kraftnät såsom systemansvarig
myndighet. I praktiken kommer dock denna ekonomiska differens mellan
inmatning och uttag på det aktuella lokalnätet inte att märkas utan
differensen kommer att ingå i den differens som alltid finns på ett elnät i
form av nätförluster. Därmed kommer hans förbrukning i praktiken att
ingå i kostnadsunderlaget för nättariffen varför det blir övriga kunder på
nätet som bekostar hans förbrukning.
En följd av bestämmelsen blir att alla nätkoncessionshavare blir
skyldiga att teckna avtal med elleverantörer som är villiga att åta sig de
uppgifter som regleras i denna paragraf.
I andra stycket anges att den anvisade elleverantören omedelbart måste
meddela elanvändaren de villkor för leveransen han avser att tillämpa
och dagen för påbörjande av leveransen. Den omständigheten att nätkon-
cessionshavaren anvisar en elleverantör medför inte att det uppstår ett
avtalsförhållande mellan den anvisade elleverantören och elanvändaren.
Om denne inte vill godta de erbjudna villkoren har han möjlighet att,
innan han börjar ta ut el i uttagspunkten, antingen komma överens om
ändrade villkor med den anvisade elleverantören eller teckna leverans-
avtal med en annan elleverantör. Om han däremot inte agerar utan börjar
ta ut el i sin uttagspunkt från den dag som leveransen avses påbörjas får
han anses ha godtagit de erbjudna villkoren. Sedan han börjat ta ut el i
uttagspunkten kan elanvändaren på sedvanligt sätt säga upp leverans-
avtalet.
En leverans enligt denna paragraf måste inte börja vid ett månadsskifte
eftersom det inte rör sig om ett övertagande av leveranserna. Enligt
huvudregeln i 6 § första stycket måste den anvisade elleverantören
omedelbart göra en anmälan till nätkoncessionshavaren att han skall
börja leverera el i uttagspunkten och vem som har åtagit sig balans-
ansvaret.

9 § Den som övertar balansansvaret i en elanvändares uttagspunkt får
bara göra det från och med den första dagen i en kalendermånad. Den
elleverantör som enligt 5 § första stycket är leveransskyldig i
uttagspunkten skall enligt de närmare föreskrifter som regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten meddelar
underrätta berörd innehavare av nätkoncession om övertagandet
senast en månad innan det skall ske.
Den systemansvariga myndigheten får, om det finns särskilda skäl, i
det enskilda fallet medge att balansansvaret i en uttagspunkt skall
börja gälla tidigare än vad som följer av första stycket.
En innehavare av nätkoncession som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända underrättelser i anledning därav enligt de
närmare föreskrifter som meddelas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nätmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 11 § i lagrådsremissens förslag.
I första stycket regleras när ett övertagande av balansansvaret får ske.
Av tekniska skäl får ett sådant övertagande bara ske vid ett månadsskifte.
Denna föreskrift gäller bara då det verkligen är fråga om ett övertagande
av balansansvaret. Däremot gäller inte bestämmelsen då någon åtar sig
balansansvaret i samband med att elleverans till en ny kund påbörjas i
uttagspunkten, dvs. i samband med att kunden flyttar, eller då någon åtar
sig balansansvaret i en helt ny uttagspunkt eller i en uttagspunkt efter
återinkoppling. I dessa fall är det inte fråga om övertagande av balans-
ansvaret.
I 6 § första stycket föreskrivs att den elleverantör som skall börja
leverera el i en uttagspunkt skall underrätta nätinnehavaren om detta
senast en månad innan leveransen skall påbörjas. Han skall samtidigt
underrätta nätinnehavaren om vem som har balansansvaret i uttags-
punkten. Övertagande av balansansvaret i en uttagspunkt kan dock ske
utan att leverantörsbyte äger rum. I det fallet skall den leveransskyldige
elleverantören senast en månad innan övertagandet skall ske anmäla detta
till nätinnehavaren.
Om någon anmälan inte sker medför det att den gamle balans-
ansvariges ansvar gentemot Svenska kraftnät fortsätter att gälla. Dess-
utom fortsätter nätinnehavaren att sända resultaten av beräkningar och
mätningar till den gamle balansansvarige.
Om underrättelse sker för sent fortsätter den gamle balansansvariges
ansvar att gälla till det första månadsskifte som infaller sedan en månad
förflutit från underrättelsen. Under samma tid fortsätter nätinnehavaren
att sända resultaten av beräkningar och mätningar till den gamle balans-
ansvarige.
Det sagda gäller balansansvaret, dvs. ansvaret gentemot Svenska kraft-
nät. Däremot påverkas inte förhållandet mellan de balansansvariga och
andra parter än Svenska kraftnät.
De närmare föreskrifter som regeringen eller nätmyndigheten i detta
sammanhang får meddela kommer främst att avse vilka uppgifter som
skall ingå i elleverantörens underrättelse.
Föreskriften i andra stycket fanns tidigare i 4 § tredje stycket. En
kommentar till bestämmelsen finns i prop. 1997/98:159 s. 69 f.
I tredje stycket bemyndigas regeringen och nätmyndigheten att
meddela föreskrifter om nätkoncessionshavarens skyldigheter i samband
med anmälningar enligt första stycket. Föreskrifterna kommer främst att
avse viss rapporteringsskyldighet gentemot berörda balansansvariga.

10 § En innehavare av nätkoncession skall enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer hålla den systemansvariga myndigheten under-
rättad om de uppgifter som har lämnats enligt 9 §. Han skall dessutom
hålla den systemansvariga myndigheten underrättad om vem som har
åtagit sig balansansvaret för hans egna inköp.

Paragrafen motsvarar 12 § i lagrådsremissens förslag.
Den underrättelseskyldighet som här föreskrivs för nätinnehavaren
gentemot den systemansvariga myndigheten avser uppgifter om
balansansvaret på hans nät. När det sker någon ändring i de förhållanden
som omfattas av underrättelseskyldigheten måste nätinnehavaren sända
en underrättelse om detta till den systemansvariga myndigheten.
Underrättelseskyldigheten omfattar också balansansvaret för nätinne-
havarens egna inköp. Dessa inköp gör nätinnehavaren för att täcka
nätförlusterna på det egna nätet. Närmare föreskrifter om skyldigheterna
enligt denna paragraf kommer att meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

11 § Den systemansvariga myndigheten skall svara för avräkningen
mellan de balansansvariga enligt de föreskrifter som regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, myndigheten meddelar.

Paragrafen motsvarar 13 § i lagrådsremissens förslag.
Den systemansvariga myndigheten, dvs Svenska kraftnät, svarar för
avräkningen mellan de balansansvariga. Denna avräkning baserar sig på
de mätresultat som av nätinnehavarna rapporteras till Svenska kraftnät.
Den reform som nu genomförs medför att fördelningen över tiden av
förbrukningen hos ett stort antal elanvändare inte kommer att mätas per
timme utan kommer att beräknas enligt en schablonmetod. Svenska
kraftnät kommer att svara för avräkningen mellan de balansansvariga
även beträffande dessa elanvändares förbrukning.
Förhållandena mellan Svenska kraftnät och de balansansvariga, däri-
bland hur avräkningen skall gå till, regleras idag uteslutande i avtal
mellan de berörda. Många av de frågor som regleras i dessa avtal lämpar
sig dock inte för avtalsreglering utan bör i stället regleras i föreskrifter.
Sådana föreskrifter kommer därför att meddelas av regeringen och
Svenska kraftnät.

12 kap.

1 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt
avser frågor om elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella
elsystemet, av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av före-
skrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten.
Tillsynen omfattar inte elleverantörernas skyldigheter enligt 8 kap.

Ett antal skyldigheter för elleverantörer införs nu i 8 kap. Elleveran-
törerna verkar dock på en öppen, avreglerad marknad. Därför har det inte
införts några offentligrättsliga sanktioner mot den elleverantör som inte
fullgör sina skyldigheter. Eventuella tvister som uppstår på grund av att
en elleverantör inte fullgör sina skyldigheter får därför lösas på sedvanlig
civilrättslig väg, ytterst i allmän domstol. I ett nytt tredje stycke anges nu
som en följd av detta att tillsynen enligt ellagen inte omfattar elleveran-
törernas skyldigheter enligt 8 kap.

13 kap.

5 § Beslut av nätmyndigheten enligt 2 kap. 18 20 §§, 3 kap. 3 §, 6 8
§§, 11, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och 10 §§ samt 12 kap. 8 och 11 §§,
beslut av en tillsynsmyndighet enligt 12 kap. 2 4 §§ samt beslut av
den systemansvariga myndigheten om ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller minska produktionen av el får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra
beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen.

Ändringen innebär att hänvisningen till beslut enligt 3 kap. 12 § och
enligt 5 kap. 7, 10 och 11 §§ tagits bort.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 1999.
2. Elleverantörer som är leveransskyldiga enligt 8 kap. 5 § första
stycket skall senast den 1 december 1999 underrätta berörda
innehavare av nätkoncession om i vilka uttagspunkter de levererar
el. Detta gäller dock inte de elleverantörer som före den 1 november
1999 omfattades av bestämmelsen i 8 kap. 5 § i dess äldre lydelse.
3. Ett övertagande av leveranserna eller ett övertagande av balans-
ansvar får inte gälla från och med den 1 januari 2000 eller den
1 mars 2000. Detta gäller dock inte uttagspunkter där leverans av el
sker enligt leveransavtal som har ingåtts före den 1 november 1999
och enligt vilka elleveranserna skall upphöra under december 1999
eller februari 2000.
4. Inmatningen från producenter samt förbrukningen hos elkun-
der som inte omfattas av bestämmelserna i 3 kap. 10 § andra stycket
får till utgången av år 2001 mätas och beräknas enligt nämnda
bestämmelser.
5. En elanvändare vars elförbrukning över tiden, enligt ett
leveransavtal som gäller vid lagens ikraftträdande, skall mätas på
annat sätt än enligt föreskrifter om schablonberäkning, meddelade
med stöd av 3 kap. 10 §, omfattas inte av bestämmelserna i 3 kap.
11 § första stycket under leveransavtalets återstående giltighetstid.
6. Bestämmelsen i 3 kap. 12 § skall alltjämt gälla för de el-
användare som omfattades av bestämmelsen före lagens ikraft-
trädande.
7. I tvister enligt 5 kap. 7 § eller 10 § som, vid lagens ikraft-
trädande, är anhängiga vid nätmyndigheten eller allmän förvalt-
ningsdomstol skall äldre bestämmelser tillämpas.
8. En anmälan enligt 5 kap. 10 § andra stycket som har gjorts
senast den 30 april 1999 gäller som en underrättelse enligt den nya
bestämmelsen i 8 kap. 6 § om övertagande av leveranser från och
med den 1 november 1999. Detta gäller dock bara om elanvändaren
senast den 31 augusti 1999 har anmält till innehavaren av nätkon-
cession vem som skall överta leveranserna.
9. En anmälan enligt 5 kap. 10 § andra stycket som har gjorts efter
den 30 april 1999 men senast den 31 augusti 1999 gäller som en
underrättelse om övertagande av leveranser från och med den
1 december 1999 enligt den nya bestämmelsen i 8 kap. 6 §. Detta
gäller dock bara om elanvändaren senast den 31 augusti 1999 har
anmält till innehavaren av nätkoncession vem som skall överta
leveranserna.
10. En underrättelse enligt 8 kap. 4 § andra stycket i dess äldre
lydelse skall gälla som en underrättelse enligt 8 kap. 9 § första
stycket.

Under punkt 1 anges dagen för lagens ikraftträdande.
Under punkt 2 behandlas vad som skall gälla för de elleverantörer som
den 1 november 1999 levererar el i uttagspunkter hos andra kunder än de
som tidigare har köpt sin el av leveranskoncessionshavaren. Sådana
elleverantörer blir leveransskyldiga enligt den nya bestämmelsen i 8 kap.
5 §. De elleverantörerna har idag ingen skyldighet att hålla nätkon-
cessionshavarna underrättade om i vilka uttagspunkter de levererar el. En
sådan skyldighet införs dock den 1 november 1999 genom föreskriften i
8 kap. 6 § första stycket. Skyldigheten gäller dock bara då en elleverantör
börjar leverera el i en uttagspunkt. En nätkoncessionshavare måste dock
från början ha kännedom om vilka som levererar el i alla uttagspunkter
på hans ledningsnät för att han skall kunna fullgöra de nya uppgifter om
beräkning, mätning och rapportering som införs den 1 november 1999.
Därför införs den underrättelseskyldighet som föreskrivs i denna punkt.
Den skyldighet som regleras i denna punkt gäller dock inte de uttags-
punkter där en elleverantör före den 1 november 1999 har levererat el
med stöd av en leveranskoncession. Beträffande sådana leveranser gällde
nämligen underrättelseskyldighet enligt 8 kap. 5 § i dess äldre lydelse.
Under punkt 3 anges att övertagande av leveranser eller av balans-
ansvar inte får ske per den 1 januari eller den 1 mars 2000. Dessa två
dagar är kritiska i datorhänseende, varför nätinnehavaren inte bör be-
lastas med mer datorrelaterad administration än vad som är absolut
nödvändigt. Denna bestämmelse gäller dock inte i uttagspunkter där
elleveranser sker enligt leveransavtal som ingåtts före den 1 november
1999 och som löper ut under december 1999 eller februari 2000, efter-
som detta skulle kunna leda till att en elanvändare står utan elleverantör
eller balansansvarig då avtalets giltighetstid löper ut.
De nya föreskrifterna om mätning och beräkning av överförd el medför
att ett antal producenter och elanvändare som idag inte har timvis
mätning kommer att ingå i den kategori elkunder som skall ha timvis
mätning. Det kommer dock att krävas viss övergångstid för att nät-
innehavarna skall hinna installera mätutrustning för timvis mätning hos
dessa kunder. Därför föreskrivs i punkt 4 att dessa kunder till utgången
av år 2001 får ingå bland de kunder som omfattas av systemet med
schablonberäkning.
I punkt 5, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, behandlas
de elanvändare som har leveransavtal enligt vilka deras förbrukning skall
mätas per timme. Flera av dessa elanvändare kommer enligt de före-
skrifter som meddelas av regeringen att ingå bland de elanvändare vars
förbrukning inte behöver mätas per timme. Enligt leveransavtalet skall
dock förbrukningen mätas per timme. Enligt 3 kap. 11 § skall de därmed
debiteras merkostnaden för denna mätning. Enligt bestämmelsen i denna
punkt undantas de dock från den bestämmelsen under avtalets åter-
stående giltighetstid. En elanvändare som omfattas av denna bestäm-
melse bör alltså underrätta nätkoncessionshavaren om sitt avtal i sam-
band med att han begär timvis mätning.
Enligt den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 12 § hade vissa elan-
vändare rätt att vid flyttning återfå en del av den kostnad de betalat för
sin mätutrustning. I punkt 5 anges nu att denna rätt kvarstår för dessa
elanvändare.
I punkt 7 behandlas tvister enligt de upphävda bestämmelserna i 5 kap.
7 § eller 10 §. Om sådana tvister är anhängiga vid nätmyndigheten eller
allmän förvaltningsdomstol den 1 november då 5 kap. upphör att gälla
skall tvisten även i fortsättningen prövas enligt de upphävda bestäm-
melserna. Sådana tvister gäller leveranskoncessionshavarens skyldighet
att leverera el respektive vilken elleverantör som har rätt att leverera el
inom ett leveransområde.
Under punkt 8 behandlas anmälningar om byte av elleverantör från
leveranskoncessionshavaren till en annan elleverantör. Enligt nuvarande
bestämmelser måste en elanvändare göra en sådan anmälan senast sex
månader innan den nya leveransen skall påbörjas. Systemet med
leveranskoncession upphör att gälla den 1 november 1999. Anmälningar
som gjorts senast den 30 april 1999, dvs. sex månader eller mer innan
systemet avskaffas, gäller som en anmälan om byte av elleverantör
eftersom bytet då äger rum medan systemet fortfarande är i kraft.
Enligt bestämmelsen i denna punkt kan dock en sådan anmälan i stället
betraktas som en anmälan enligt de nya bestämmelserna om övertagande
av leveranser från och med den 1 november 1999. En förutsättning för
detta är att elanvändaren senast den 31 augusti 1999 har anmält sin nye
elleverantör till nätkoncessionshavaren.
I punkt 9 behandlas samma situation som i punkt 7 men här behandlas
anmälningar om byte av elleverantör från leveranskoncessionshavaren
till en annan elleverantör som har gjorts efter den 30 april 1999 och
senast den 31 augusti 1999. De gäller som en anmälan enligt de nya
bestämmelserna om övertagande av leveranser från och med den
1 december 1999. En förutsättning för detta är att elanvändaren senast
den 31 augusti 1999 har anmält till nätkoncessionshavaren vem som
övertar leveranserna från och med den 1 december 1999.
I punkt 10 behandlas underrättelser om övertagande av balansansvar.
Enligt 8 kap. 4 § andra stycket i dess äldre lydelse skall elanvändaren
hålla nätkoncessionshavaren underrättad om vem som har åtagit sig
balansansvaret i hans uttagspunkt. Då de nya bestämmelserna träder i
kraft den 1 november 1999 vet alltså nätkoncessionshavaren vem som
har balansansvaret i de uttagspunkter för vilka underrättelse har gjorts av
elanvändaren enligt de gamla bestämmelserna. Någon ytterligare
underrättelse behövs därför inte när de nya bestämmelserna träder i kraft
den 1 november 1999. Den gamla underrättelsen gäller alltså tills en
underrättelse om övertagande av balansansvar görs enligt de nya
föreskrifterna i 8 kap. 9 § första stycket.

Sammanfattning av Leveranskoncessionsut-
redningens skrivelse Övergripande bedömningar
beträffande schablonavräkning och det fortsatta
utredningsarbetet avseende leveranskoncessions-
systemet
LEKO utredningens huvuduppgift är att utvärdera leveranskoncessions-
systemet. Den övergripande frågan är om systemet bör avskaffas eller i
någon form permanentas. Arbetet skall redovisas senast den 1 november
1999.
Utredningen skall med förtur analysera behovet och konsekvenserna
av att undanta kunder med låg elförbrukning från grundprincipen om tim-
vis mätning av elanvändningen vid byte av elleverantör. I denna del skall
arbetet redovisas senast den 1 februari 1999.
Den 4 december beslutade riksdagen emellertid att ett sådant undantag
från kravet på timvis mätning skall börja gälla senast fr.o.m. den 1 no-
vember 1999. Detta genom att s.k. schablonavräkning införs.
Riksdagens beslut har starkt förändrat förutsättningarna för LEKO
utredningen. Dels är flera av de frågor utredningen har att besvara till den
1 februari 1999 redan utklarade. Dels innebär riksdagens beslut i
praktiken att leveranskoncessionssystemet i sin nuvarande form inte kan
bestå efter den 1 november 1999. Härmed är inte heller utredningens
huvuduppgift längre relevant.
Mot denna bakgrund redovisas i skrivelsen utredningens syn på
införandet av schablonavräkning och på hur det fortsatta utrednings-
arbetet bör bedrivas. De rekommendationer som lämnas sammanfattas
nedan.
Utredningens syn på timmätning och schablonavräkning
Det är angeläget att elmarknaden kan fungera som en effektiv marknad
för alla elkonsumenter. Om den mekanism som effektivast sätter press på
priserna, dvs. en fri och öppen konkurrens, verkligen skall ges möjlighet
att verka, så krävs därför att kravet på timmätning vid leverantörsbyte tas
bort.
Att, som riksdagen beslutat, införa schablonavräkning är den snabbaste
och mest kostnadseffektiva metoden för att öppna elmarknaden för alla
kunder. Visserligen har riksdagen uttalat att gränsen för schablonavräk-
ning i ett första steg bör ligga på 25 A, för att senare läggas vid 63 A.
Men utredningsarbetet har visat att det finns goda skäl som talar för att
gränsen bör läggas högre än vid 63 A. En tänkbar gräns som diskuterats
och vunnit allmänt gehör i gruppen av sakkunniga och experter är en säk-
ringsstorlek på 200 A, vilket motsvarar en ungefärlig årsförbrukning på
300 000 kWh.
Att jag förordar en högre gräns hänger samman med att kostnaderna
för att installera och driva system för timvis mätning är många gånger
större än behovet och värdet av den timvisa informationen om elför-
brukningen för den helt övervägande delen av kundkollektivet. Detta
framgår entydigt av utredningsarbetet. Varken i dagsläget eller på längre
sikt finns därför behov av statliga stimulansåtgärder för att åstadkomma
en allmän installation av timmätare. I den mån en sådan utveckling är
önskvärd bör den ske när marknaden finner att installation av timmätare
är lönsamt.
Vid val av huvudmodell för schablonavräkning ligger det närmast till
hands att studera de lösningar som valts i Norge och Finland. Den norska
modellen har praktiserats sedan 1995. I Finland infördes schablonav-
räkning den 1 september 1998. Den norska modellen kan beskrivas som
en områdesmodell i den meningen att endast en schablonkurva används
för varje nätområde. Den finska modellen kan på motsvarande sätt
karakteriseras som en kategorimodell, eftersom den bygger på olika
schablonkurvor för olika förbrukarkategorier.
Det grundläggande motivet för att införa schablonavräkning är att kon-
kurrensen skall öka och att alla elkonsumenter skall ges tillträde till den
fria elmarknaden. I valet mellan de två modellerna måste därför konkur-
rensaspekten väga tyngst enligt min mening. Mot denna bakgrund be-
dömer jag att områdesmodellen är att föredra, eftersom den skapar kon-
kurrensneutralitet mellan marknadens olika aktörer och ger bäst förut-
sättningar för att en normal marknad skall etableras. Samtidigt är också
områdesmodellen mest kostnadseffektiv om man, som jag förordar, väl-
jer en hög gräns för undantag från kravet på timmätare. Enligt min me-
ning bör därför områdesmodellen i första hand bilda utgångspunkt för det
schablonavräkningssystem som skall införas i Sverige.
Samtidigt har dock inte i det hittillsvarande arbetet funnits möjlighet
att mer i detalj analysera vilka praktiska konsekvenser de olika möjliga
schablonavräkningsmodellerna skulle få för bl.a. balansavräkningen. I
samband med de praktiska förberedelser som nu måste ta vid bör därför
dessa aspekter ingående analyseras. Skulle det därvid visa sig att områ-
desmodellen inte är lämpligast bör det finnas utrymme för anpassning.
För att marknaden skall fungera effektivt är det väsentligt att uppsäg-
ningstiden vid byte av leverantör hålls kort. Högst en månad, som riks-
dagen förordat, är rimligt enligt min mening. Vid leverantörsbyte uppstår
en administrativ kostnad. Denna skall enligt riksdagens beslut inte be-
lasta den kund som byter leverantör. Det bör därför utredas vem som
skall stå för kostnaden.
Det bör vara möjligt att införa schablonavräkning till den 1 november
1999. En helt avgörande förutsättning är dock att de praktiska förbere-
delserna inleds omedelbart och redan från början bedrivs med full kraft.
En reservation bör också ges för att arbetet eventuellt kan påverkas ne-
gativt av de IT relaterade problem som antas kunna uppkomma inom
elförsörjningen i samband med millennieskiftet.
Införandet av schablonavräkning kräver ändringar såväl i ellagen som i
vissa förordningar och föreskrifter.

Konsekvenser av att schablonavräkning införs
Leveranskoncessionssystemet ger mindre kunder och små elproducenter
ett särskilt skydd. Eftersom systemet i nuvarande form enligt min be-
dömning kommer att upphöra samma dag man inför schablonavräkning,
så måste dessa skydd hanteras på något annat sätt, om man alltjämt anser
att de behövs.
Beträffande skyddet för mindre kunder anser jag att dagens
prisprövning av försåld el bör tas bort. Inte heller dagens leveransplikt
behövs. Däremot krävs att någon aktör utpekas som temporärt ekono-
miskt ansvarig i en situation där en kund befinner sig i avtalslöst till-
stånd. Detta ansvar bör ligga på den lokala nätägaren. För detta måste
nätägaren ha rätt att på något sätt kompensera sig ekonomiskt. Enligt min
mening bör det handla om att nätägaren skall kräva betalning av kunden.
När schablonavräkning införs och leveranskoncessionssystemet i nuva-
rande form upphör blir elmarknaden fri för alla konsumenter och leve-
rantörer. För att marknaden skall fungera effektivt bör dock vissa för-
tydliganden göras i dagens regelverk. Bl.a. bör en elåterförsäljare vara
skyldig att se till att det finns en balansansvarig för en uttagspunkt i vil-
ken han säljer el. Detta bör åtminstone gälla för schablonavräknade/ icke
timmätta kunder.
Vidare finns behov av att se över vissa andra praktiska aspekter på an-
svarsfördelning och informationsflöden mellan olika aktörer på elmark-
naden. Således bör analyseras hur elåterförsäljarnas rapporteringsskyl-
digheter gentemot nätägarna praktiskt bör hanteras. Vidare bör analyse-
ras om det fordras en särskild kontrollfunktion för att tillse att elåterför-
säljarna lever upp till sina rapporteringsskyldigheter, samt om elåterför-
säljarna bör åläggas en särskild anmälningsplikt, auktorisation e.d. Det
kan även finnas skäl att analysera om det kommer att finnas behov av ett
särskilt ärendehanteringssystem för att administrera leverantörsbyten.
Att marknaden öppnas kommer sannolikt att leda till en starkt
accelererande omstrukturering av försäljningsverksamheten på elmark-
naden.
Förslag till uppläggning av det fortsatta utredningsarbetet
Riksdagens beslut att schablonavräkning skall införas senast den 1 no-
vember 1999 innebär en pressad tidplan för förberedelserna. Regeringen
bör därför omgående uppdra åt Svenska kraftnät att i samarbete med
Energimyndigheten och branschen utarbeta ett system för schablonav-
räkning som skall kunna träda i kraft den 1 november 1999. I arbetet bör
Svenska kraftnät samråda med LEKO utredningen. De delar av uppdra-
get som regering och riksdag har att ta ställning till bör redovisas senast i
månadsskiftet februari/mars 1999. Därefter kan LEKO utredningen göra
en samlad bedömning och redovisa denna för regeringen.
Även om jag anser att områdesmodellen är att föredra framför katego-
rimodellen, så krävs ytterligare analyser av de praktiska konsekvenserna
av val av modell och ställningstaganden vad gäller olika konkreta lös-
ningar. Detta bör vara en huvuduppgift i uppdraget till Svenska kraftnät.
Vidare bör i uppdraget ingå att belysa vilka konsekvenser schablonav-
räkning får beträffande balansansvaret och balansavräkningen samt att
lämna förslag till hur balansavräkningen skall organiseras. I uppdraget
bör också ingå att analysera vissa praktiska aspekter på ansvarsfördelning
och informationsflöden mellan olika aktörer på elmarknaden. Svenska
kraftnät bör också belysa vilka lag och andra regeländringar som behövs
för införandet av schablonavräkning. I övrigt bör uppdraget baseras på de
ställningstaganden beträffande gräns för schablonavräkning, skydd för
mindre elkunder, m.m., som görs i skrivelsen.
LEKO utredningens arbete har hittills i mycket fokuserats på frågan
om schablonavräkning. Frågan om de små elproducenternas förutsätt-
ningar har därför ännu inte behandlats särskilt ingående. Att analysera
behovet av skydd till de små elproducenterna bör bli en av de centrala
frågorna i utredningens fortsatta arbete. Detta bör inriktas på följande
frågor:

Vem bör stå för de administrationskostnader som uppstår i samband
med leverantörsbyten?
Har leveranskoncessionärerna rätt till skadestånd p.g.a. att konces-
sionsvillkoren förändrats under löpande koncessionstid?
Har kunder vars huvudsäkring ligger under gränsen för undantaget,
men som redan har installerat timmätare, rätt till kompensation?
Vad skall hända med det undantag som idag finns för leveranskonces-
sionärens elleveranser inom fjärrvärmeområden m.m.?
Bör gatubelysning kunna undantas från kravet på timmätning?
Hur bör ett eventuellt skydd för små elproducenter hanteras när scha-
blonavräkning införs?
Bör elräkningar endast få baseras på verklig elförbrukning? Hur bör
man i sådana fall gå tillväga för att uppnå detta?

Genom de förändrade förutsättningarna är det inte längre meningsfullt
att LEKO utredningen avlämnar ett delbetänkande den 1 februari 1999.
Merparten av de ovannämnda frågorna bör istället redovisas senast i må-
nadsskiftet mars/april. I synnerhet frågorna om skyddet för de små el-
producenterna samt om elräkningar endast bör få baseras på verklig el-
förbrukning bör emellertid i huvudsak redovisas i LEKO utredningens
slutbetänkande. Detta bör avlämnas senast den 1 oktober 1999.
Utredningens nya inriktning bör preciseras genom tilläggsdirektiv.

Sammanfattning av Affärsverkets svenska kraftnät
och Statens energimyndighets rapport Förslag till
modell för schablonavräkning
Svenska Kraftnät och Energimyndigheten redovisar i denna rapport ett
förslag till modell för schablonavräkning i Sverige samt förslag till
nödvändiga förändringar i lagstiftningen.
Den schablonavräkningsmodell vi förordar är en områdesmodell. Om-
rådesmodellen baseras på förbrukningsprofilen inom ett nätområde. En
sådan modell tillämpas i Norge. Den modell som vi redovisar har utfor-
mats för att passa de förhållanden som gäller på den svenska elmark-
naden.
Modellen innebär att balansavräkningen med den nuvarande rapporte-
ringen av timmätvärden och ospecificerad förbrukning (förbrukning som
inte mäts timvis och nätförluster) används för att preliminärt avräkna de
balansansvarigas schablonleveranser i nätområdet.
Modellen är konkurrensneutral och bedöms kunna genomföras till den
1 november 1999. Modellen ger möjlighet till framtida utveckling.
Införande av schablonavräkning medför ett antal nya arbetsuppgifter
för nätägarna, elleverantörer, balansansvariga och Svenska Kraftnät.

Nätägarna ska ansvara för att ta fram underlag för förbruknings-
profilen i området samt ta fram andelstal som motsvarar de olika
balansansvarigas och elleverantörernas leveranser i området.
Elleverantören ska se till att det finns en balansansvarig för
elleveransen och underrätta nätägaren om balansansvaret.
Balansansvariga ansvarar för avräkning av andra elleverantörer
som de har balansansvar för.
Svenska Kraftnät ansvarar för avräkning av de balansansvarigas
schablonleveranser i resp. nätområde.

I enlighet med regeringens direktiv har LEKO utredningens över-
väganden och slutsatser tagits som utgångspunkt i denna utredning.
Detta innebär bl.a. att den modell som föreslås är väl förenlig med
LEKO utredningens förslag till övre gräns för schablonavräkning (200
A). Det är emellertid också möjligt att tillämpa modellen vid en lägre
gräns. Frågan om vilken gräns som ska gälla för när timmätning erfor-
dras kan således avgöras på andra grunder än med hänsyn till avräknings-
modellen som sådan.
Vi föreslår att det första bytestillfället med schabloner blir den 1
november 1999 för sådana elanvändare som sagt upp sina avtal senast 6
månader innan. Nästa bytestillfälle blir den 1 december 1999 för sådana
elanvändare där elleverantören underrättat om leverantörsbytet enligt de
nya reglerna, och gjort detta före den 10 november 1999. Därefter kan
byte ske varje månadsskifte. Vi föreslår dock att övergångsbestäm

melserna utformas så att byten inte sker den 1 januari och den 1 mars
2000. Skälet är att dessa datum är s.k. millenniekritiska datum. Av drift-
säkerhetsskäl bör regelförändringar och förändringar i handelsmönster
vid dessa tidpunkter minimeras.

Sammanställning av remissyttranden över Leverans-
koncessionsutredningens skrivelse och Affärsverkets
svenska kraftnät och Statens energimyndighets
rapport Förslag till modell för schablonavräkning
1. Remissinstanserna
Efter gemensam remiss av Leveranskoncessionsutredningens skrivelse
Övergripande bedömningar beträffande schablonavräkning och det fort-
satta utredningsarbetet avseende leveranskoncessionssystemet och
Affärsverkets svenska kraftnät och Statens energimyndighets rapport
Förslag till modell för schablonavräkning har yttrande avgetts av
Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Konkurrensverket,
Statskontoret, Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Svensk
Handel och Tjänsteföretagen, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen, Lands-
organisationen i Sverige (LO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Villa-
ägarnas Riksförbund (Villaägarna), Hyresgästernas Riksförbund,
Sveriges Elleverantörer (SVEL), Elmaterialleverantörernas förening och
Sveriges Elbrukarförening. Justitiekanslern, Bokföringsnämnden,
Riksrevisionsverket, Naturvårdsverket och Elsäkerhetsverket har avstått
från att yttra sig över rapporten.
2. Syn på införandet av schablonberäkning den 1 november
1999
Samtliga remissinstanser är positiva till förslaget att de mindre
elkunderna skall ges möjlighet att välja elleverantör utan krav på timvis
mätning och ett flertal remissinstanser betonar vikten av att även de små
elkonsumenterna kan dra nytta av elmarknadens avreglering genom
sänkta elpriser.
Ett flertal remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm,
Kraftverksföreningen och SVEL, påpekar dock att tidplanen för genom-
förandet är mycket knapp, vilket innebär en betydande risk för praktiska
problem vid genomförandet och behov av framtida justeringar av
regelverket. Detta kan enligt Kammarrätten i Stockholm medföra att
stora resurser i efterhand måste läggas ned på justeringar. Kraftverks-
föreningen och SVEL betonar millenniumproblematiken och svårigheten
för berörda företag inom elförsörjningen att hinna ta fram bl.a. de IT
baserade stödsystem som kommer att krävas och att dessa frågor inte
närmare belysts av utredningen och de båda myndigheterna. Även
Industriförbundet uttrycker oro för de problem som kan uppstå i samband

med millenniumskiftet och förordar ett införande efter årsskiftet. LO och
Villaägarnas riksförbund framhåller att det är mycket angeläget att
elmarknaden i praktiken öppnas för mindre kunder och betonar vikten av
att den föreslagna tidplanen kan hållas. LO framför också att det kan bli
nödvändigt med någon form av sanktionsåtgärder för de företag som inte
är beredda att i tid åstadkomma nödvändiga förberedelser.
LO betonar också att Nätmyndighetens ansvar för att noggrant följa
utvecklingen på elmarknaden kommer att öka när den nya reformen
träder i kraft och att tillräckliga resurser för detta ändamål måste avsättas.
3. Modell och gräns för schablonberäkning
Remissinstanserna har inget att erinra vad gäller valet av modell för
schablonberäkning. Konkurrensverket framhåller områdesmodellens
fördelar ur konkurrenssynpunkt genom att den inte förutsätter en
dominerande elsäljare. De flesta remissinstanser har heller inget att erinra
mot utredningens förslag att gränsen för schablonberäkning bör sättas till
200 A..
Kammarrätten i Stockholm, Statskontoret, Konsumentverket och Villa-
ägarna pekar på konstaterandet i myndigheternas rapport att områdes-
modellen i kombination med en hög gräns för schablonberäkning kan
innebära att småförbrukare får en ogynnsam profil om det finns många
elanvändare med höga effektnivåer inom nätområdet och ansluter sig till
myndigheternas slutsats att denna fråga bör belysas ytterligare. Villa-
ägarna liksom Elmaterial Leverantörernas förening förordar bl.a. av detta
skäl en lägre gräns, 63 A resp. 25 A.. Kraftverksföreningen å andra sidan
påpekar att det inte finns belägg för att profilen i genomsnitt skulle
behöva bli sämre vid en hög gräns. De stora kundernas uttag, vilka
påverkar de små kundernas uttagsprofil, kan ha synnerligen olika
karaktär och att det därför inte går att dra någon generell slutsats om små
kunder gynnas eller missgynnas. Enligt Kraftverksföreningen bör frågan
därför inte tillmätas någon avgörande betydelse.
SVEL och Kraftverksföreningen betonar att områdesmodellen ställer
höga kvalitetskrav på mätserierna för den förbrukning som inte schablon-
mäts och att en hög gräns ökar möjligheterna för en fungerande balans-
avräkning, vilket är väsentligt för reformens trovärdighet.
4. Uppsägningstid och kostnader vid leverantörsbyte
De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot myndigheterna för-
slag med fasta bytesdagar. Konkurrensverket och Villaägarna påpekar
dock att den föreslagna modellen innebär att uppsägningstiden för
kunden i realiteten kommer att variera mellan en och två månader.
Konkurrensverket påpekar att de förutsättningar som skall gälla vid byte
bör tydliggöras i lagtexten. Villaägarna föreslår att byte skall tillåtas vid
en bestämd dag i veckan så att uppsägningstiden kan begränsas till en
månad. Konsumentverket framför att systemet med en fast bytesdag per
månad kan accepteras under ett inledningsskede.
Kommunförbundet och Industriförbundet framhåller särskilt behovet
av att myndigheternas förslag att inte tillåta leverantörsbyten vid
millenniekritiska dagar genomförs. Kraftverksföreningen uttrycker oro
för den tidspress som kommer att uppstå i synnerhet inför det leve-
rantörsbyte som kommer att ske den 1 december. Att dessa byten enligt
förslaget får aviseras ända fram till den 9 november kommer öka risken
ytterligare för svårigheter.
De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot förslaget att någon
avgift inte skall tas ut av den kund som byter leverantör. Svensk Handel
ifrågasätter att den som byter elleverantör inte också skall belastas av
kostnaderna för bytet och ansluter sig till utredningens ställningstagande
att frågan bör analyseras ytterligare.
Kraftverksföreningen efterlyser en samlad bild av hur kostnaderna för
de åtgärder som krävs i samband med leverantörsbyte skall fördelas och
betonar att de kostnader som faller på nätägaren bör få räknas in i de
kostnader som får täckas av nätavgiften.
5. Påverkan på elmarknadens parter
De flesta remissinstanserna har inget att invända mot myndigheternas
förslag till övergripande organisation vid tillämpning av schablonbe-
räkning och bl.a. Konsumentverket och Sveriges Fastighetsägare väl-
komnar förslaget att ansvaret för att utse balansansvarig flyttas från den
enskilde förbrukaren till elleverantören.
LRF betonar behovet av en tydlig avtalsrelation mellan nätägare och
balansansvarig som klart reglerar parternas ekonomiska ansvar vid
bristande rapportering.
Kraftverksföreningen och Sveriges elleverantörer framför att den mest
rationella lösningen vad gäller schablonavräkning och balansavräkning är
att Svenska kraftnät gör schablonavräkningen per balansansvarig och el-
leverantör. Vidare framhålls betydelsen av att tidstariffer kan tillämpas i
det system för schablonavräkning som kommer att införas. Kraftverks-
föreningen betonar också att nätägaren bör ges incitament att sträva efter
en hög kvalitet i mätvärdesrapporteringen.
Sveriges fastighetsägarförbund betonar betydelsen av att rättsläget för
fastighetsägare som för hyresgästers räkning köper och levererar el inom
fastigheten klarläggs.
6. Framtida timmätarinstallationer och hantering av kostnader
Utredningens ställningstagande att det inte finns skäl för staten att vidta
statliga stimulansåtgärder för att få till stånd en storskalig installation av
timmätare möts utan invändningar av de flesta remissinstanser. Kon-
sumentverket och Svensk Handel uttalar sitt stöd för utredningens
uppfattning i denna fråga och betonar samtidigt att fakturor i framtiden
bör avspegla faktisk förbrukning. Elmaterial Leverantörernas förening
framför att krav på ett minsta antal avläsningar av faktisk förbrukning per
år bör regleras i lag i samband med övergången till schablonavräkning.
Föreningen framför också att LEKO utredningen har överskattat kost-
naderna för timvis mätning och mätvärdeshantering.
De flesta remissinstanserna har inget att erinra mot myndigheterna
förslag att kostnader för timmätning över schablongränsen skall ingå i
nättariffen. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter dock en sådan kost-
nadsfördelning.
Kraftverksföreningen och SVEL betonar att avräkning utifrån tim-
värden för kunder under schablongränsen endast bör få förekomma hos
kunder som har avtal som gör fortsatt timvis avräkning nödvändig.
Föreningen saknar också bestämmelser om tidsbegränsning av tills-
vidareavtal. LRF å andra sidan ställer sig negativ till en avgift för tim-
värdeshantering eftersom rörligt pris till slutanvändare bidrar till last-
utjämning och därigenom mindre miljöpåverkan.
Sveriges Fastighetsägare anser att maxpriset för timmätare bör be-
hållas trots att schablonavräkning införs.
7. Balansansvar och behov av skyddsregler för konsumenter
Svensk Handel betonar att prisreglering inte är förenligt med en fri mark-
nad. Behovet av ett konsumentskydd för kunder som hamnat i ett avtals-
löst tillstånd framhålls av Konsumentverket och LO. Konsumentverket
betonar behovet av att Statens energimyndighet även fortsättningsvis
följer upp prisutvecklingen på elmarknaden.

Sammanfattning av Leveranskoncessions-
utredningens delbetänkande Öppen elmarknad (SOU
1999:44)
LEKO utredningen tillsattes sommaren 1998 med uppgift att utvärdera
systemet med leveranskoncessioner. En sådan koncession ger ensamrätt
att inom ett visst geografiskt område sälja el till kunder vars förbrukning
inte mäts timvis. Koncessionen innebär även skyldighet att inom området
leverera el för normala förbrukningsändamål till alla elanvändare som så
önskar och att köpa el från små produktionsanläggningar. I båda fallen
skall priset vara skäligt.
Riksdagen beslutade den 4 december 1998 att alla hushåll utan hinder
skall kunna byta elleverantör. Beslutet innebär att dagens krav på att
installera en särskild timmätare för att kunna byta leverantör avskaffas
för flertalet elanvändare. Istället införs s.k. schablonavräkning från den
1 november 1999.
När schablonavräkning införs öppnas hela elmarknaden för konkur-
rens. Härmed kan leveranskoncessionssystemet inte längre upprätthållas.
Mot denna bakgrund har regeringen i tilläggsdirektiv angivit att utred-
ningens uppgift att utvärdera systemet inte längre är aktuell. Arbetet har
därför givits en ny inriktning.
Sålunda skall utredningen till den 1 april 1999 bedöma förutsätt-
ningarna för att införa schablonavräkning. Därvid skall utredningen bl.a.
överväga behovet av skydd för vissa kunder, samt av övergångsbestäm-
melser för att tillförsäkra små elproducenter det skydd som bedöms
nödvändigt, när leveranskoncessionssystemet upphör. Utredningens slut-
betänkande skall lämnas den 1 september och bl.a. innehålla en slutlig
bedömning av behovet av skydd för små elproducenter.
Nedan sammanfattas de överväganden som görs i delbetänkandet.
Förutsättningar för att införa schablonavräkning
I delbetänkandet görs en samlad bedömning av förutsättningarna för att
införa schablonavräkning. Därvid konstateras bl.a. att gränsen för scha-
blonavräkning bör läggas högre än den gräns riksdagen diskuterat (dvs.
en säkringsstorlek på 25 A i ett första steg, och senare 63 A). Utred-
ningen föreslår en gräns på 200 A, vilket motsvarar en elförbrukning på
ca 300 000 kWh per år. Flera skäl talar för detta.
Ett skäl är att timvis mätning av elförbrukningen sannolikt inte är
samhällsekonomiskt lönsam vid de nivåer riksdagen diskuterat. Med en
relativt hög gräns minskas därför risken för att timmätarinstallationer
framtvingas som i efterhand kan visa sig vara samhällsekonomiskt olön-
samma. Ett andra skäl till att LEKO utredningen förordar en gräns på
200 A är att schablonavräkningen enligt utredningens mening bör bygga
på en modell, den s.k. områdesmodellen, som förutsätter en relativt hög
schablongräns för att bli kostnadseffektiv. Ett tredje skäl är att förslaget
om en gräns på 200 A vunnit allmänt gehör bland utredningens
sakkunniga och experter. Härmed har det förankrats i ett sammanhang
där såväl branschen och konsumentintressen som berörda myndigheter
m.fl. finns företrädda. Ett fjärde skäl är att utredningen redan före jul
(i en skrivelse till regeringen den 22 december 1998) föreslagit att
gränsen 200 A bör väljas, och att såväl elmarknadens aktörer som
allmänheten i övrigt bör ges konsekventa signaler om vilken gräns som
skall gälla när schablonavräkning införs.
Som framgått anser utredningen att schablonavräkningen bör bygga på
en områdesmodell. I motsats till den andra huvudmodell som kan över-
vägas (den s.k. kategorimodellen) skapar områdesmodellen konkurrens-
neutralitet mellan marknadens olika aktörer. Härmed ger den också bäst
förutsättningar för att en normal marknad skall etableras.
I rapporten Förslag till modell för schablonavräkning lämnar Svenska
kraftnät och Energimyndigheten förslag till lagändringar som krävs för
schablonavräkning. Tillsammans med de lagförslag LEKO utredningen
redovisar i delbetänkandet ger myndigheternas förslag ett heltäckande
regelverk som är väl ägnat att möjliggöra införande av schablonav-
räkning. Att döma av myndigheternas rapport bör också schablonav-
räkning kunna införas till den 1 november 1999.
Konsekvenser för kunden av att schablonavräkning införs
Till stor del behandlar delbetänkandet konsekvenser som schablonav-
räkningen torde få för kunderna. T.ex. kan sägas att den gräns för scha-
blonavräkningen som utredningen föreslår (en säkringsstorlek på 200 A)
innebär att ca 99,5 % av landets elanvändare kommer att omfattas av
schablonavräkning, däribland alla hushåll, men även flertalet jordbrukare
och andra mindre näringsidkare. Här bör också påpekas att den
föreslagna gränsen måste kompletteras med en gräns i kW för kunder
med effekttariff.
Det bör noteras att kundernas situation i många avseenden kommer att
vara densamma som idag även efter att schablonavräkning införts.
Kunden kommer att ha kvar sin gamla elmätare. Denna kommer att läsas
av med vissa intervall, och precis som idag kommer kunden att betala för
den el han faktiskt förbrukat när avläsning väl skett.
Den stora skillnaden jämfört med idag är att kunderna utan hinder
kommer att kunna byta elleverantör. I enlighet med vad riksdagen uttalat
kommer en kund att kunna byta elleverantör med en månads varsel.
Vidare föreslår utredningen att en kund skall få göra upp till fyra
avgiftsfria byten per år. Sammantaget torde dessa regler tillgodose
flertalet kunders behov av flexibilitet, och samtidigt leda till ett påtagligt
konkurrenstryck på elmarknaden.
Enligt utredningens mening saknas skäl att behålla den prisprövning av
försåld el som idag finns inom leveranskoncessionen. I en fungerande
marknad kan en kund som är missnöjd med priset alltid byta leverantör.
Med fri prissättning finns heller inget skäl att befara att vissa kunder
skulle vara oattraktiva på elmarknaden.
Valfriheten som skapas genom en fri marknad ger konsumenterna en
starkare ställning. Utredningen föreslår även vissa förändringar av det
konsumentskydd som idag finns i 11 kap. ellagen. Således föreslås att
nätägaren skall vara skyldig att kontraktera en elleverantör som förbinder
sig att omedelbart svara för elleveranser till sådana konsumenter som har
avtal med nätägaren, men saknar avtal med en elleverantör. I syfte att
begränsa antalet fall där en konsument saknar avtal med en elleverantör
föreslås också att den som levererar el till en konsument skall vara skyl-
dig att förlänga leveransen ifall ett avtal löpt ut. Sammantaget innebär
dessa förslag att konsumenterna får samma rätt till elleverans som i nu-
varande system.
Övergångslösning beträffande småskalig elproduktion
Småskalig elproduktion, dvs. produktionsanläggningar som kan leverera
en effekt om högst 1 500 kW, står för ca 1,5 % av Sveriges elproduktion,
eller knappt 2 TWh per år. Av detta står småskalig vattenkraft för ca 1,5
TWh och vindkraft för ca 0,4 TWh.
I utredningens direktiv har regeringen uttalat att småskalig elproduk-
tion bör tillförsäkras rimliga ekonomiska villkor. Vidare uttalade riks-
dagen inför avregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996 att den
småskaliga elproduktionen i fem år borde ges ett skydd motsvarande vad
leveranskoncessionen erbjuder.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att de små elproducenterna
under perioden den 1 november 1999, då schablonavräkning införs och
leveranskoncessionssystemet upphör, till utgången av år 2000, då
systemet var tänkt att upphöra, bör ges ett skydd som så långt möjligt
motsvarar vad de har idag. Enligt utredningen bör de små elprodu-
centerna ges en ersättning som motsvarar vad de kan antas ha erhållit om
schablonavräkning inte införts, samt en garanterad avsättning för sin el
genom att någon aktör åläggs mottagningsplikt. Om det finns ett behov
av skydd även efter år 2000 återkommer utredningen till i sitt slut-
betänkande.
Utredningen föreslår att ersättningen till de små elproducenterna under
perioden den 1 november 1999 t.o.m. år 2000 bör vara 21 öre/kWh. Den
föreslagna nivån är tänkt som ett golvpris , dvs. mottagningsplikten bör
endast gälla till priset 21 öre/kWh. Tanken är att nivån skall vara enhetlig
för all småskalig kraftproduktion och gälla över hela landet.
Utredningen har analyserat ett antal tänkbara alternativ för mottag-
ningsplikten för perioden den 1 november 1999 t.o.m. år 2000 och funnit
att två alternativ är möjliga, nämligen att antingen lägga mottagnings-
plikten på ett av staten och övriga berörda intressenter särskilt etablerat
inköpsbolag, eller på de företag som idag är leveranskoncessionärer.
Med den ersättningsnivå utredningen föreslår torde kostnaden för att
köpa den småskaliga kraften bli totalt ca 180 mkr högre per år jämfört
med om motsvarande volym köpts på den fria elmarknaden, varför den
aktör som åläggs mottagningsplikten bör kompenseras för denna mer-
kostnad.
Vid en samlad bedömning av för och nackdelar med de två möjliga
alternativen för mottagningsplikten finner LEKO utredningen att ett
inköpsbolag är att föredra. För det talar bl.a. att denna lösning, i motsats
till om mottagningsplikten läggs på dagens leveranskoncessionärer, blir
helt konkurrensneutral. Vidare blir det sannolikt administrativt sett
enklare att hantera den av utredningen föreslagna kompensationen för
merkostnaden för den småskaliga kraften. Ett särskilt inköpsbolag torde
vidare skapa utrymme för ett aktivt agerande på marknaden så att det
mervärde som kan ligga i den småskaliga kraften utnyttjas, varigenom
merkostnaden kan reduceras. I motsats till alternativet med dagens
leveranskoncessionärer kräver inköpsbolaget heller ingen särskild lag-
reglering.
Det bör poängteras att merkostnaden jämfört med om motsvarande
volym köptes till marknadspris redan existerar. Med den ersättnings-
konstruktion som idag gäller finansieras emellertid motsvarande mer-
kostnad genom att hushållen betalar högre elpriser än vad de skulle göra
om de handlade sin el i konkurrens. Genom att den småskaliga elpro-
duktionen till stor del är koncentrerad till vissa geografiska områden,
vindkraften t.ex. till Gotland och västkusten, så är också konsumenterna i
dessa områden särskilt drabbade.
Mot denna bakgrund anser utredningen att den kostnad om ca 180 mkr
som uppstår med den föreslagna ersättningsnivån bör synliggöras i
statsbudgeten och finansieras på ett sådant sätt att den belastar hela
kollektivet på ett rättvist sätt. Härmed bör man i första hand pröva
möjligheten till att finansiera kostnaden genom omprioriteringar inom
nuvarande anslagsramar för energiområdet. Skulle det visa sig att om-
prioriteringar inte kan ske föreslår utredningen att finansieringen sker
genom en tillfällig avgift för samtliga nätabonnenter.
Konsekvenser för leveranskoncessionärerna av en fri elmarknad
När schablonavräkning införs öppnas hela elmarknaden för konkurrens.
Den konkurrensutsatta marknaden torde bli rikstäckande, istället för att
som hittills i praktiken ha bestått av en mängd lokala marknader där
leveranskoncessionären haft en dominerande ställning. När marknaden
öppnas för konkurrens torde priserna falla, varigenom elhandels-
företagens marginaler minskar.
Att döma av konsultstudier som LEKO utredningen låtit utföra kan det
komma att krävas en årlig energiomsättning på i storleksordningen 500
till 1 000 GWh eller mer för att det framgent skall vara lönsamt att
bedriva en fullskalig elhandelsverksamhet. Studierna visar också att
sannolikt endast ca 20 % av de ca 170 företag som bedriver elhandel med
stöd av leveranskoncession idag har en sådan försäljningsvolym. Bland
de företag som inte når upp till denna nivå torde ett betydande antal vara
ägda av kommuner.
Mot denna bakgrund kan antas att införandet av schablonavräkning
kommer att leda till en genomgripande strukturomvandling av försälj-
ningsverksamheten på elmarknaden. Detta medför sannolikt att framför
allt mindre företag som inte förmår anpassa sig till den nya konkurrens-
situationen tvingas upphöra med verksamheten. Dessa förändringar är en
följd av övergången till en fri marknad i sig, och inte kopplade till att
schablonavräkningen införs just den 1 november 1999.
Utredningen vill emellertid också peka på att den omständigheten att
schablonavräkning genom riksdagens beslut kommer att införas före nu
gällande leveranskoncessioners utgång, kan skapa särskilda problem för
vissa leveranskoncessionärer. Detta till följd av att man tecknat lång-
siktiga avtal för anskaffning av den kraft man planerat att leverera till
sina leveranskoncessionskunder. På grundval av den information som nu
finns tillgänglig är det emellertid inte möjligt att avgöra problemets om-
fattning. Utredningen föreslår därför att en särskild förhandlingsman
tillsätts. Förhandlingsmannen bör klarlägga omfattningen av problemet
med kraftanskaffningsavtalen och vid behov uppta förhandlingar med
berörda parter i syfte att förmå dessa att justera avtalsvillkoren.
Övriga frågor
Utöver de frågor som redovisats ovan behandlas i delbetänkandet mot
bakgrund av förslag som Svenska kraftnät och Energimyndigheten
lämnat i rapporten Förslag till modell för schablonavräkning vissa frågor
kring timmätning efter den 1 november 1999. Bl.a. anser utredningen att
om en elanvändare som ligger under gränsen för schablonavräkning
begär timregistrerad mätning och avräkning, så bör han svara för de mer-
kostnader som uppkommer. Vidare kommer hushållen m.fl. inte längre
att behöva installera timmätare för att få tillträde till den fria elmark-
naden när schablonavräkning införs, varför det saknas skäl att behålla det
takpris om 2 500 kr inkl moms för timmätare och dess installation, som
sedan den 1 juli 1997 gäller för bl.a. alla hushållskunder.
Utredningen anser vidare att kunder som installerat timmätare inte bör
ges kompensation för de utlägg man haft. För flertalet kunder torde den
nytta timmätaren givit uppväga utläggen. Dessutom angavs i den
proposition där takpriset om 2 500 kr inkl moms föreslogs att schablon-
avräkning kunde komma att införas inom några år, varför de kunder som
valt att skaffa en timmätare till takpris får sägas ha tagit en medveten risk
att denna lösning kunde bli tidsbegränsad.
En annan fråga som behandlas i delbetänkandet är hur det undantag från
leveranskoncessionärernas leveransplikt som idag gäller inom områden
där fjärrvärme eller naturgas distribueras eller avses att bli distribuerad,
bör hanteras när leveranskoncessionssystemet upphör. Enligt utred-
ningens mening bör undantaget avskaffas. På en fri elmarknad bör
kunderna vara fria att själva bedöma om de vill köpa el och för vilka
ändamål de önskar använda den. Även om ellagens särregler om
fjärrvärme och naturgas tas bort, så finns för övrigt andra regler som
skapar särskilda förutsättningar på värmemarknaden. Genom lagen
(1981:1354) om allmänna värmesystem kan kundernas möjlighet att byta

uppvärmningssystem begränsas förutsatt att den som driver en fjärr-
värmeanläggning eller ett naturgasnät får anläggningen respektive nätet
allmänförklarat

Sammanställning av remissyttranden vid remiss-
behandling av betänkandet Öppen Elmarknad (SOU
1999:44)
1. Remissinstanserna
Leveranskoncessionsutredningens delbetänkande Öppen elmarknad
(SOU 1999:44) har tillställts 28 remissinstanser. Yttrande har avgetts av
Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Konkurrensverket,
Statskontoret, Affärsverket svenska kraftnät, Statens energimyndighet,
Konsumentverket, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riks-
förbund (LRF), Sveriges Industriförbund, Svenska Kraftverksföreningen,
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Sveriges Fastighetsägareförbund, Villaägarnas Riksförbund (Villa-
ägarna), Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges Energiföreningars
Riksorganisation (SERO), Sveriges Elleverantörer (SVEL), Elmaterial-
leverantörernas förening och Sveriges Elbrukarförening (Elbruk).
Justitiekanslern, Bokföringsnämnden, Riksrevisionsverket, Naturvårds-
verket och Elsäkerhetsverket har avstått från att yttra sig över rapporten.
Yttranden har även inkommit från Bohus Energi AB, STOSEB, Telge
Energi Försäljning AB och VEGAB vattenenergi AB.
VEGAB har också i ett antal ytterligare skrivelser till regeringen tagit
upp de små elproducenternas situation och hur dessa kan förväntas
påverkas av de förändrade regelverket på elmarknaden. Fackföreningarna
vid Birka Energi AB har i en särskild skrivelse till regeringen framfört
sina synpunkter på införande av schablonavräkning och dess konsek-
venser för energibranschen.
2. Samlad bedömning av systemet med schablonavräkning
De flesta remissinstanserna har inget att erinra vad gäller valet av modell
för schablonberäkning eller utredningens förslag att gränsen för
schablonberäkning bör sättas till 200 A. Konsumentverket hävdar dock
att valet av gräns bör utredas vidare. Elbruk förordar en gräns på 25 A alt
63 A och Villaägarna en gräns på 63 A. Elbruk och STOSEB framför
också att kostnaderna för timmätsystem behandlats fel och att de istället
skall ses som en rationaliseringsinvestering för nätföretagen. Svenska
kraftnät framhåller att den föreslagna modellen är väl förenlig med en
gräns på 200 A, men att modellen också kan tillämpas vid lägre gräns.
Kammarrätten i Stockholm påpekar att delbetänkandet innehåller många
osäkra faktorer, vilket gör det svårt att dra bestämda slutsatser om den
föreslagna ordningen och om valet av modell och gräns för schablon-
avräkning. Även Statskontoret framhåller att underlag saknas för att
avgöra om gränsen 200 A är den mest lämpliga ur samhällsekonomisk
synvinkel, men att gränsen bör ligga relativt högt.
SVEL anser att Svenska Kraftnät bör ta på sig ansvaret för den
schablonbaserade avräkningen mellan samtliga elleverantörer och inte
enbart mellan balansansvariga.
Kraftverksföreningen, SVEL och STOSEB betonar tidspressen och
bristen på detaljerad information om hur schablonavräkningen skal gå
till, vilket skapar svårigheter för berörda företag inom elförsörjningen att
hinna ta fram bl.a. de IT baserade stödsystem som kommer att krävas.
Båda organisationerna saknar en konsekvensanalys av tidpunkten för
införandet och att en sådan snarast bör göras. Kraftverksföreningen
förordar att reformen senareläggs till den 1 maj år 2000. I andra hand
förordar Kraftverksföreningen i likhet med SVEL att bytestillfället den 1
december tas bort. Även Elbruk är starkt kritisk till tidplanen och anser
att den extra anmälningstiden i November bör slopas. Elbruk liksom
Industriförbundet framhåller också betydelsen av att millennium-
problematiken beaktas vid införandet av det nya systemet.
Flera remissinstanser, däribland Svenska Kommunförbundet, Svenska
kraftnät och SVEL påtalar behovet av en bred och tydlig information om
de nya reglerna.
3. Vissa frågor kring leverantörsbyten
Konkurrensverket och Svenska Kommunförbundet stöder förslaget som
rör byte av elleverantör. Även Elbruk stöder utredningens förslag men
betonar att med utbyggda system för fjärravläsning minskar kostnaderna
för avläsning. Konsumentverket anser att förslaget med fasta bytesdagar
är acceptabelt om det sätts en kort tidsfrist för detta inledningsskede.
Villaägarna däremot anser att de fasta bytesdagarna ger en omotiverat
lång uppsägningstid.
LRF anser att antalet avgiftsfria leverantörsbyten bör begränsas till tre
och Kraftverksföreningen och SVEL vill begränsa dem till två.
Energimyndigheten påpekar att begränsningen av antalet kostnadsfria
byten till fyra byten per år kommer att ge upphov till höga administ-
rationskostnader och att antalet avgiftsfria byten därför bör vara obegrän-
sade. Istället bör en noggrann uppföljning av kostnaderna för byten göras
när reformen varit i kraft en tid. Visar det sig att bytesfrekvensen är hög
och kostnaderna omfattande kan frågan om att avgiftsbelägga leveran-
törsbyten tas upp igen.
4. Vissa frågor kring timmätning
Under den övergångsperioden som kommer att gälla för installation av
timmätare hos elanvändare över schablongränsen, så kommer de kunder
som ännu inte fått en timmätare installerad att ingå i den förbruknings-
profil mot vilken kunder under schablongränsen avräknas. Vad gäller
lämplig tid för denna övergångsperiod anger Energimyndigheten att den
bör inskränkas till utgången av år 2000 och Elbruk anser att sex månader
är tillräckligt. Kammarrätten i Stockholm påpekar att småförbrukare kan
drabbas av ökade kostnader under denna övergångperiod och att detta
inte berörs av utredningen. Domstolen liksom Statskontoret är också
negativa till att kostnaden för att installera timmätare hos kunder över
schablongränsen skall ingå i nättariffen.
Vad gäller frågan om kompensation till de elanvändare som redan
investerat i utrustning för timmätning anser Villaägarna att utredningens
beräkningsexempel är missvisande och inte bör ligga till grund för
bedömning av en eventuell ersättningsnivå. Villaägarna yrkar att staten
schablonmässigt skall ersätta konsumenter som investerat i en timmätare
med 1500 kr i varje enskilt fall. Även Konsumentverket och LRF anser
att någon form av kompensation är rimlig. Övriga remissinstanser delar
utredningens slutsatser eller lämnar frågan utan kommentarer.
I likhet med utredningen anser flera remissinstanser, däribland
Svenska Kommunförbundet att kunder som ligger under gränsen för
schablonavräkning men som begär timregistrerad mätning bör svara för
de merkostnader som uppkommer och att takpriset på 2500 kr för
timregistrerande utrustning bör avskaffas. Elbruk och STOSEB däremot
betonar att användning av timserier bör uppmuntras då det bidrar till
energieffektivisering och bättre effektutnyttjande och att regelverket bör
ge incitament till en ökad användning av automatisk avläsning. LRF,
Villaägarna och Telge Energi betonar att de kunder som redan
införskaffat timmätare inte bör belastas med några driftskostnader för
mätaren. Telge Energi föreslår istället att de nätägare som har höga
kostnader för den timvisa mätningen istället kan erbjuda någon form av
kompensation till de kunder som övergår till schablonberäkning och att
detta bör ske på frivillig basis. LRF anför vidare att driftkostnaden för
timmätning över schablongräns bör belasta elanvändaren eftersom
elmätaren innebär ett mervärde för kunden genom att möjligheten till
direkt handel på spotmarknaden öppnar sig.
Elmaterial Leverantörernas förening, Elbruk och STOSEB betonar att
utredningens bedömning av kostnaderna för timmätning är överdrivna
och att de verkliga kostnaderna för att bygga ut heltäckande system för
automatisk avläsning ytterligare bör utredas. Vidare förordar Elbruk och
Elmaterial Leverantörernas förening att fakturering efter faktisk för-
brukning införs. Elbruk föreslår minst fyra obligatoriska avläsningar per
år. Elbruk och Telge Energi framför också att någon typ av sanktioner
mot de nätföretag som inte sköter mätvärdesrapporteringen på föreskrivet
sätt bör införas.
Svenska Kommunförbundet påtalar behovet av en lösning som möjlig-
gör förenklad mätning av el till väg och gatubelysning.
5. Konsumentskydd när leveranskoncessionssystemet upphör
Konsumentverket liksom Hyresgästernas Riksförbund ser med till-
fredsställelse de förtydliganden som gjorts jämfört med tidigare förslag
vad gäller skydd för enskilda konsumenter vid avtalslöst tillstånd och
även de flesta övriga remissinstanser är positiva till utredningens förslag
som syftar till att garantera att samtliga konsumenter har en elleverantör.
Villaägarna påpekar dock att elpriset skälighet även fortsättningsvis bör
kunna prövas vad gäller anvisad elleverantör.
Sveriges fastighetsägare föreslår att den föreslagna leveransplikten
skall gälla samtliga kunder med schablonavräkning och således inte
endast konsumenter.
SVEL anser att det bör klarläggas vad som skall gälla beträffande
näringsidkare som saknar elleverantör och föreslår att en kompletterande
regel införs med innebörden att nätägaren kan avbryta elöverföringen till
en näringsidkare som saknar elleverantör, efter det att nätägaren gjort
näringsidkaren uppmärksam på att elleverantör saknas.
6. Skyddet för små elproducenter
Samtliga remissinstanser ansluter sig till utredningens bedömning att små
elproducenter, från det att leveranskoncessionssystemet upphör fram till
utgången av år 2000, bör få ett skydd som motsvarar det de hade då
leveranskoncessionssystemet gällde. Ett flertal remissinstanser där ibland
Konkurrensverket, Energimyndigheten, LRF, Kraftverksföreningen,
SVEL, Industriförbundet och Svenska Kommunförbundet stöder för-
slaget om en särskild inköpsfunktion för mottagning av el från små
elproducenter. Kommunförbundet betonar att nuvarande system där
stödet till de små producenternas sker lokalt inte är tillfredsställande.
SERO och Bohus Energi AB anser att den mest lämpade mottagaren
av den småskaliga kraftproduktionen är Svenska kraftnät eller ett särskilt
bolag inom Svenska kraftnät. Härigenom kan kostnaden för stödet tas ut
genom en ökning på 0,2 öre/kWh på stamnätstariffen. SERO och
VEGAB anser också att stödet i första hand bör utgå oberoende av
ägarkategori, men att en selektering av ägarkategorier kan övervägas.
Även Konsumentverket anser att ansvaret för att ta emot den småskaliga
produktionen i stället bör läggas på Svenska kraftnät. Kraftverks-
föreningen å sin sida betonar att stödet inte bör begränsas till vissa
kategorier av ägare till små produktionsanläggningar och att Svenska
kraftnät inte bör ges rollen som inköpare av kraft från små elproducenter.
Vad gäller finansieringen av skyddet till små producenter understryker
Energimyndigheten och SERO att en finansiering genom ompriorite-
ringar inom nuvarande anslagsramar kommer att påverka målupp-
fyllelsen för det kortsiktiga omställningsprogrammet i negativ riktning.
SVEL å sin sida stöder förslaget till finansiering genom omprioriteringar
inom nuvarande anslagsramar och avstyrker förslaget med en avgifts-
finansiering.
Energimyndigheten påpekar att förslaget kommer att kräva vissa
övergångsbestämmelser och att ett sådant förslag snarast måste tas fram
bl.a. vad avser förslagets relation till EU:s regler om statsstöd.
SERO liksom LRF anser att ersättningsnivån bör återställas till den
nivå som gällde då elmarknadsreformen genomfördes, vilket innebär en
ersättning på 25 26 öre/kWh. VEGAB betonar att stödet bör årstids-
differentieras och föreslår en ersättningsnivå på 25 öre/kWh vintertid och
18 öre/kWh övrig tid, vilket ger ett medelpris på ca 21 öre/kWh.
Organisationerna framhåller också att mottagningsplikten till skydd för
små producenter måste finnas kvar även efter år 2000.
SERO betonar den korta tid som stått till buds för framtagning av
förslaget till övergångsbestämmelser och förutsätter att de små elprodu-
centernas situation kommer att belysas på ett mer ingående sätt i det
fortsatta utredningsarbetet. SERO och VEGAB framför också stark kritik
mot den konsultutredning om de små producenternas ekonomiska
situation som genomförts på uppdrag av utredningen och de antaganden
och ekonomiska bedömningar som legat till grund för utredningens
ställningstaganden. Detta gäller bl.a. utredningens antagande om
administrationskostnader för leveranskoncessionärerna vid inköp av den
småskaliga kraftproduktionen och om behovet av en riskpremie p.g.a.
den småskaliga kraftproduktionens väderberoende. Även utredningens
bedömning av den faktiska subventionsnivån till de små producenterna
anser man vara starkt överskattad.
Industriförbundet framhåller att statligt stöd till energiteknik endast bör
lämnas om tekniken bedöms kunna bli ekonomiskt bärkraftig inom
rimlig tid och att en noggrann och förutsättningslös omprövning av
stödet till småskalig elproduktion bör ske till utgången av år 2000.
Bohus Energi AB framhåller nödvändigheten av att frågan om de höga
kostnader för nätanslutning som nu gäller för ett flertal vindkraftprojekt
på grund av för svaga nät löses med högsta prioritet.
7. Konsekvenser för leveranskoncessionärerna
Kammarrätten i Stockholm framhåller att leveranskoncessionssytemet i
dess nuvarande form inte kan upprätthållas då schablonavräkning införs
och att en förutsättning för att schablonavräkning skall kunna införas den
1 november 1999 således är att leveranskoncessionssystemet upphör i
förtid. Domstolen påpekar att problem härvid kan uppkomma i form av
t.ex. skadeståndsanspråk från koncessionsinnehavarna och att denna
fråga bör utredas närmare.
Svenska kommunförbundet framhåller att tillgänglig information inte
är tillräcklig för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna för leverans-
koncessionärer med långsiktiga avtal för inköp av kraft till sina kunder.
Förbundet stöder därför utredningens förslag om att en särskild för-
handlingsman tillsätts. SVEL anser att förslaget om en särskild för-
handlingsman inte är tillräckligt och betonar behovet av kraftfulla
åtgärder för att förhindra en forcerad strukturomvandling med utför-
säljningar och konkurser som följd. Kraftverksföreningen betonar att en
eventuell omförhandling av gällande kontrakt inte bör drabba råkraft-
leverantören och att det kopplat till den föreslagna förhandlingsmannen
bör finnas någon form av fond finansierad av staten ur vilken nämnda
förluster kan kompenseras. Även SVEL förordar en liknande lösning.
8. Elleveranser inom fjärrvärme och naturgasområde
Svenska Kommunförbundet, Svenska Fjärrvärmeföreningen och Elbruk
tillstyrker utredningens förslag att undantaget från leveranskoncessio-
närernas leveransplikt som nu gäller inom områden där fjärrvärme eller
naturgas distribueras eller avses att distribuerad avskaffas. Övriga
remissinstanser lämnar utredningens förslag inom detta område utan
kommentarer.
Svenska Fjärrvärmeföreningen påpekar att dagens skydd sedan länge
urholkats och fjärrvärmen idag konkurrerar på egna meriter. En fri
konkurrens mellan olika uppvärmningsformer kräver emellertid enligt
föreningens mening att fjärrvärmen undantas från den kommunala
lokaliseringsprincipen.
9. Övriga frågor
Kammarrätten i Stockholm påpekar att de föreslagna övergångs-
bestämmelserna innebär en begränsning i fråga om ännu inte anhängig-
gjorda tvister. Bestämmelserna bör knyta an till tvister som avser tid före
ikraftträdandet av den nya lagen. SVEL saknar bestämmelser om vad
som skall gälla i de fall då prisprövning inletts men inte avslutats vid den
nya lagens ikraftträdande. Vad gäller tillsynsärenden bör prövningen
enligt föreningens mening upphöra vid lagens ikraftträdande.
Kommerskollegium konstaterar att det i kommittédirektiven anges att
ett övergripande mål skall vara att elmarknaden organiseras så att
svenska elkunder kan dra nytta av fördelarna med elhandel med andra
länder och att denna fråga ännu inte behandlats av utredningen.
Statskontoret betonar behovet av uppföljning av utvecklingen på
elmarknaden till följd av det nya regelverket och Konsumentverket
framhåller behovet av opartisk prisrapportering för att ge en bättre
transparens på elmarknaden.
Elbruk saknar förslag till regler som kan driva på nätföretagens
produktivitetsutveckling och förhindra monopolvinster.

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 3 kap. 12 13 §§, 5 kap. samt 8 kap. 4 6 §§ skall upphöra att
gälla,
dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 10, 11 och 14 §§, 4 kap. 10 §, 12 kap. 1 §, 13
kap. 5 § samt rubrikerna närmast före 3 kap. 10 § och 3 kap. 11 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 8 kap. 4 13 §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.
4 §
Med nätverksamhet avses att ställa
elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av el.
Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och under-
håll av ledningar, ställverk och
transformatorstationer, anslutning
av elektriska anläggningar, mät-
ning av överförd effekt och energi
samt annan verksamhet som be-
hövs för att överföra el på det
elektriska nätet.
Med nätverksamhet avses att ställa
elektriska starkströmsledningar till
förfogande för överföring av el.
Till nätverksamhet hör också
projektering, byggande och under-
håll av ledningar, ställverk och
transformatorstationer, anslutning
av elektriska anläggningar, beräk-
ning och mätning av överförd
effekt och energi samt annan verk-
samhet som behövs för att över-
föra el på det elektriska nätet.
Med anslutning av elektriska anläggningar avses också återinkoppling
av en befintlig anläggning och höjning av avtalad effekt i inmatnings
eller uttagspunkt.

3 kap.

Skyldighet att mäta överförd el
Skyldighet att beräkna och mäta
överförd el

10 §
Den som har nätkoncession är
skyldig att utföra mätning av
överförd el samt att rapportera
resultaten av dessa mätningar i
enlighet med de närmare före-
skrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten meddelar.
Den som har nätkoncession är
skyldig att utföra beräkning och
mätning av överförd el samt att
rapportera resultaten av dessa be-
räkningar och mätningar i enlighet
med de närmare föreskrifter som
meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer.

Kostnader för mätning
Kostnader för beräkning och
mätning

11 §
Kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i uttags-
punkten hos en elanvändare skall
av nätkoncessionshavaren debi-
teras elanvändaren. Elanvändare
vars elförbrukning mäts genom
direktmätning får dock inte debite-
ras mer än 2 500 kronor.
En elanvändare vars elförbruk-
ning mäts på annat sätt än enligt de
föreskrifter som meddelats med
stöd av 10 § skall debiteras mer-
kostnaden för denna mätning och
för rapporteringen av mätresul-
taten.

En elanvändare vars elförbrukning
beräknas och mäts på annat sätt än
enligt de föreskrifter som med-
delats med stöd av 10 § skall
debiteras merkostnaden för denna
beräkning och mätning och för
rapporteringen av resultaten av
dessa beräkningar och mätningar.
Om mätningen av elanvändarens
förbrukning kräver en annan mät-
utrustning än vid mätning enligt
de nämnda föreskrifterna skall
elanvändaren debiteras kostnaden
för mätaren med tillhörande
insamlingsutrustning och för dess
installation i uttagspunkten.
Andra kostnader för mätning än de som nu nämnts får inte debiteras
enskilda elanvändare.
Tvister om nätkoncessionshavarens skyldigheter enligt denna paragraf
prövas av nätmyndigheten.

14 §
Kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i inmat-
ningspunkten hos en elproducent
skall av nätkoncessionshavaren
debiteras elproducenten.

Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndig-
heten.

Kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning
och för dess installation i inmat-
ningspunkten hos en elproducent
skall av nätkoncessionshavaren
debiteras elproducenten. Detta
gäller inte de elproducenter som
nämns i 4 kap. 10 §.

Tvister om nätkoncessions-
havarens skyldigheter enligt denna
paragraf prövas av nätmyndig-
heten.

4 kap.
10 §
En innehavare av en produktions-
anläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt
skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt
nättariffen som motsvarar den
årliga kostnaden för mätning och
rapportering på nätkoncessions-
havarens nät. Innehavaren skall
dessutom betala engångsavgift för
anslutning samt avgift för mätare
med tillhörande insamlingsutrust-
ning och för dess installation i
inmatningspunkten enligt 3 kap.
14 §.
En innehavare av en produktions-
anläggning som kan leverera en
effekt om högst 1 500 kilowatt
skall för överföring av el betala
endast den del av avgiften enligt
nättariffen som motsvarar den
årliga kostnaden för beräkning,
mätning och rapportering på nät-
koncessionshavarens nät. Inne-
havaren skall dessutom betala eng-
ångsavgift för anslutning.
.

Om flera sådana anläggningar som är belägna i närheten av varandra
gemensamt matar in el på ledningsnätet, skall anläggningarna betraktas
som separata anläggningar vid tillämpningen av denna paragraf.
Tvister om de skyldigheter enligt första stycket som innehavaren av en
produktionsanläggning har prövas av nätmyndigheten.

8 kap.
4 §

Med uttagspunkt avses i detta
kapitel den punkt där en elan-
vändare, enligt avtal med inne-
havaren av nätkoncession, tar ut el
för förbrukning.

5 §

Med elleverantör avses i detta
kapitel den som yrkesmässigt
levererar el som har producerats
av honom själv eller någon annan.
En elanvändare som importerar
el skall fullgöra de skyldigheter
som enligt detta kapitel åligger en
elleverantör.

Regeringen får föreskriva
undantag från första stycket för
verksamhet inom ett begränsat
område.

6 §

En elleverantör får bara leverera
el i uttagspunkter där någon har
åtagit sig det ekonomiska ansvaret
för att det nationella elsystemet
tillförs lika mycket el som tas ut i
uttagspunkten (balansansvar). Ett
sådant åtagande skall göras
genom ett avtal med den
systemansvariga myndigheten.

7 §

En elleverantör som levererar el
till en elanvändare i en viss uttags-
punkt är skyldig att fortsätta
leverera el tills leveransskyldig-
heten upphör enligt andra stycket.
Leveransskyldigheten upphör
om elanvändaren slutar att ta ut el
i uttagspunkten, om någon annan
elleverantör börjar leverera el till
elanvändaren i uttagspunkten eller
om överföringen av el får avbrytas
på grund av att elanvändaren har
försummat sina skyldigheter
gentemot elleverantören.
Bestämmelserna i denna para-
graf gäller inte de elleverantörer
som nämns i 9 §.

8 §

En elleverantör, som skall börja
leverera el i en uttagspunkt skall
senast en månad innan leveransen
påbörjas anmäla detta till inne-
havaren av nätkoncession. An-
mälan skall även innehålla en
uppgift om vem som har åtagit sig
balansansvaret i uttagspunkten.
En elleverantör som övertar
leveranserna till en elanvändare i
dennes uttagspunkt får bara göra
det från och med den första dagen
i en kalendermånad.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller inte de
elleverantörer som nämns i 9 §.
En innehavare av nätkoncession
som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända under-
rättelser enligt de närmare före-
skrifter som meddelas av rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nät-
myndigheten får meddela närmare
föreskrifter om elleverantörers
skyldigheter enligt första stycket.

9 §

En elleverantör som avser att
under en angiven tid leverera en
fastställd mängd el till en elan-
vändare skall anmäla detta till den
elleverantör som enligt 7 § första
stycket är leveransskyldig i elan-
vändarens uttagspunkt och till den
som har åtagit sig balansansvaret
i uttagspunkten.

10 §

Elanvändare som saknar elleve-
rantör skall av innehavaren av
nätkoncession anvisas en elleve-
rantör, som gentemot nätkon-
cessionshavaren har åtagit sig att
leverera el till sådana elan-
vändare.
Den anvisade elleverantören
skall omedelbart underrätta elan-
vändaren om de villkor för leve-
ransen som han avser att tillämpa
och om den dag då han avser att
påbörja leveransen.

11 §

Den som övertar balansansvaret i
en elanvändares uttagspunkt får
bara göra det från och med den
första dagen i en kalendermånad.
Den elleverantör som enligt 7 §
första stycket är leveransskyldig i
uttagspunkten skall underrätta
innehavaren av nätkoncession om
övertagandet senast en månad
innan det skall ske.
Den systemansvariga myndig-
heten får, om det finns särskilda
skäl, i det enskilda fallet medge att
balansansvaret i en uttagspunkt
skall börja gälla tidigare än vad
som följer av första stycket.
En innehavare av nätkoncession
som tar emot en anmälan enligt
första stycket skall sända under-
rättelser enligt de närmare före-
skrifter som meddelas av rege-
ringen eller, efter regeringens
bemyndigande, nätmyndigheten.
Regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, nätmyn-
digheten får meddela närmare
föreskrifter om elleverantörers
skyldigheter enligt första stycket.

12 §

Innehavaren av nätkoncession
skall hålla den systemansvariga
myndigheten underrättad om de
uppgifter som har lämnats enligt
11 § enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer. Han skall dessutom
hålla den systemansvariga myn-
digheten underrättad om vem som
har åtagit sig balansansvaret för
hans egna inköp.

13 §

Den systemansvariga myndigheten
skall svara för avräkningen mellan
de balansansvariga enligt de före-
skrifter som regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, myn-
digheten meddelar.

12 kap.
1 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter eller villkor
som har meddelats med stöd av lagen utövas, såvitt avser frågor om
elsäkerhet och driftsäkerheten hos det nationella elsystemet, av den eller
de myndigheter som regeringen bestämmer.
Tillsynen i övrigt över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter
och villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av
nätmyndigheten.

Tillsynen omfattar inte elleve-
rantörernas skyldigheter enligt 8
kap.

13 kap.
5 §
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18 20 §§, 3 kap. 3 §, 6 8 §§,
11, 12, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7
och 10 §§, 5 kap. 7, 10 och 11 §§
samt 12 kap. 8 och 11 §§, beslut
av en tillsynsmyndighet enligt 12
kap. 2 4 §§ samt beslut av den
systemansvariga myndigheten om
ersättning till den som enligt
8 kap. 2 § beordrats öka eller
minska produktionen av el får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Beslut av nätmyndigheten enligt 2
kap. 18 20 §§, 3 kap. 3 §, 6 8 §§,
11, 14 och 15 §§, 4 kap. 6, 7 och
10 §§ samt 12 kap. 8 och 11 §§,
beslut av en tillsynsmyndighet
enligt 12 kap. 2 4 §§ samt beslut
av den systemansvariga myndig-
heten om ersättning till den som
enligt 8 kap. 2 § beordrats öka
eller minska produktionen av el får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.

Regeringen får meddela föreskrifter om överklagande av andra beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 1999.
2. Elleverantörer som är leveransskyldiga enligt 8 kap. 7 § första
stycket skall senast den 1 december 1999 underrätta innehavarna av
nätkoncession om i vilka uttagspunkter de levererar el. Detta gäller dock
inte de elleverantörer som före den 1 november 1999 omfattades av
bestämmelsen i 8 kap. 5 § i dess äldre lydelse.
3. Ett övertagande av leveranserna eller ett övertagande av balans-
ansvar får inte gälla från och med den 1 januari 2000 eller den 1 mars
2000. Detta gäller dock inte uttagspunkter där leverans av el sker enligt
leveransavtal som har ingåtts före den 1 november 1999 och enligt vilka
elleveranserna skall upphöra under december 1999 eller februari 2000.
4. En elanvändare vars elförbrukning, enligt ett leveransavtal, skall
mätas på annat sätt än enligt de föreskrifter regeringen meddelar med
stöd av 3 kap. 10 § omfattas inte av föreskriften i 3 kap. 11 § första
stycket under leveransavtalets giltighetstid.
5. Bestämmelsen i 3 kap. 12 § skall alltjämt gälla för de elanvändare
som omfattades av bestämmelsen före den 1 november 1999.
6. I tvister enligt 5 kap. 7 § eller 10 § som är anhängiga den 1
november 1999 skall äldre bestämmelser tillämpas.
7. En anmälan enligt den upphävda 5 kap. 10 § andra stycket som har
gjorts senast den 30 april 1999 gäller som en underrättelse enligt den nya
bestämmelsen i 8 kap. 8 § om övertagande av leveranser från och med
den 1 november 1999. Detta gäller dock bara om elanvändaren senast
den 31 augusti 1999 anmäler till innehavaren av nätkoncession vem som
skall överta leveranserna.
8. En anmälan enligt den upphävda 5 kap. 10 § andra stycket som har
gjorts efter den 30 april 1999 men senast den 31 oktober 1999 gäller som
en underrättelse enligt den nya bestämmelsen i 8 kap. 8 § om
övertagande av leveranser från och med den 1 december 1999. Detta
gäller dock bara om elleverantören senast den 10 november 1999
anmäler till innehavaren av nätkoncession vem som skall överta
leveranserna.
9. En underrättelse enligt 8 kap. 4 § andra stycket i dess äldre lydelse
skall gälla som en underrättelse enligt 8 kap. 11 § första stycket.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-05-12

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet
Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.

Enligt en lagrådsremiss den 6 maj 1999 (Näringsdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i ellagen.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Bengt Agartz.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

3 kap. 10 och 11 §§

I gällande lydelse av 10 § anges att den som har nätkoncession är skyldig
att utföra "mätning" av överförd el samt att rapportera resultatet av dess
"mätningar" i enlighet med de närmare föreskrifter som regeringen, eller
efter dess bemyndigande, nätmyndigheten meddelar.
De föreslagna ändringarna innebär i huvudsak att orden "beräkning"
respektive "beräkningar och," har införts framför orden "mätning"
respektive "mätningar".
Av remissprotokollet och vad som upplysts vid föredragningen inför
Lagrådet framgår, att de sålunda föreslagna tilläggen i lagtexten avser att
klargöra en nyordning som innebär att för vissa elanvändare i praktiken
det alldeles övervägande flertalet en s.k. "schablonmätning" skall
kunna tillämpas. Vad det därvid egentligen är fråga om är att
förbrukningens tidsmässiga fördelning, som har betydelse för debite-
ringen, beräknas med ledning av vissa särskilt utfärdade föreskrifter i
stället för att fastställas genom timvisa mätningar.
I den föreslagna följande paragrafen ges i första meningen bestäm-
melser om att elanvändare vars förbrukning över tiden inte beräknas
med "schablonmätning" skall debiteras merkostnaden för den "beräk-
ning och mätning och för rapporteringen av resultaten av dessa beräk-
ningar och mätningar" som då i stället blir aktuella. Beskrivningen av
den som bestämmelsen gäller anges avse elanvändare vars elförbrukning
"beräknas och mäts på annat sätt än enligt de föreskrifter som meddelats
med stöd av 10 §".
De i 10 § föreslagna, nyss beskrivna tilläggen i lagtexten, ändrar inte
den grundförutsättningen att de där givna bemyndigandena fortfarande
gäller föreskrifter om "mätning av överförd el". Sådana mätningar
behövs också i samtliga fall, oberoende av om fördelningen över tid
fastställs genom timvisa mätningar eller genom "schablonmätningar",
mer adekvat "schablonberäkningar". Vid sådant förhållande framstår
beskrivningen av de elanvändare, vilka enligt den föreslagna 11 § första
stycket första meningen, skall drabbas av där angivna merkostnader som
oklar. Föreskrifter meddelade med stöd av 10 § omfattar, som nyss
konstaterats, även timvisa mätningar. Det kan därmed inte förutsättas att
användningen av ordalagen "beräknas och mäts på annat sätt" tydliggör
att vad som här åsyftas är just fall då det sker timvisa mätningar av
förbrukningen. Oklarheten förstärks genom att det för dessa fall knappast
kan bli aktuellt att debitera några merkostnader för "denna beräkning"
eller för rapporteringen av "resultaten av dessa beräkningar".
Vad särskilt gäller delegationen att utfärda närmare föreskrifter om
schablonberäkningen bör enligt Lagrådets mening av lagtexten i varje
fall framgå vilka övre förbrukningsgränser som därvid kan bli aktuella.
På grund av det anförda förordar Lagrådet att nu berörda bestämmelser
ges en annorlunda utformning. Förslagsvis på följande sätt.

10 §
"Den som har nätkoncession är skyldig att utföra mätning av överförd el.
Uppgår den årliga beräknade överföringen till en elanvändare, som har
effektabonnemang, till högst X kilowattimmar eller föreligger ett säk-
ringsabonnemang om högst
200 ampère skall koncessionshavaren även göra en beräkning av hur
överföringen fördelas över tiden (schablonberäkning). Det åligger vidare
koncessionshavaren att rapportera resultaten av dessa mätningar och
beräkningar. Närmare föreskrifter om angivna skyldigheter meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer."

11 § första stycket
"En elanvändare vars elförbrukning över tiden inte fastställs genom
schablonberäkning skall debiteras merkostnaderna för de särskilda mät-
ningar som föranleds därav och för rapporteringen av resultaten av dessa
mätningar. Om .... uttagspunkten."

4 kap. 10 §

Paragrafen innehåller särbestämmelser för innehavare av produktions-
anläggningar som kan leverera en effekt av högst 1 500 kW. Bestämmel-
serna innebär att dessa behandlas mer förmånligt än större elproducenter
när det gäller den avgift som skall erläggas till berörd nätkoncessions-
havare för överföring av el. I 3 kap. 14 § föreskrivs skyldighet för el-
producenter att betala kostnaden för mätare med tillhörande insamlings-
utrustning och för dess installation. I förslaget införs ett undantag från
den regeln för de elproducenter som avses i 4 kap. 10 §.
Enligt den allmänna motiveringen är anledningen till de förmånligare
villkoren för de små elproducenterna, som utgörs av mindre vattenkraft-
stationer, vindkraftverk och mindre kraftvärmeanläggningar, att dessa
inte kan agera på elmarknaden under samma förutsättningar som de
större producenterna.
Systemet med leveranskoncession, reglerat i 5 kap. ellagen, ger
dessutom de små producenterna ett särskilt skydd genom att leverans-
koncessionshavaren är skyldig att till ett skäligt pris köpa el från de små
elproducenter som är belägna inom det geografiska område som
koncessionen omfattar (5 kap. 11 och 12 §§). Genom den föreslagna
lagen avskaffas emellertid systemet med leveranskoncession.
Vid föredragningen inför Lagrådet har det upplysts att de små elp-
roducenterna inte kommer att kunna existera på marknaden utan något
skydd motsvarande det som systemet med leveranskoncession ger dem.
Lagrådet anmärker att lagrådsremissen emellertid inte innehåller något
förslag om hur detta skydd skall åstadkommas, bara ett uttalande om att
förslag till utformning av ett sådant skydd kommer att föreläggas
riksdagen tillsammans med proposition i det föreliggande lagstiftnings-
ärendet.

8 kap. 4 13 §§

I den remitterade lagtexten föreslås dels att de nuvarande 4 6 §§ i
kapitlet skall upphöra att gälla, dels att nya bestämmelser skall införas
såsom 4 13 §§. De föreslagna nya paragraferna kommer därmed att
placeras omedelbart efter rubriken "Balansansvar". De två första para-
graferna innehåller emellertid inte bestämmelser om balansansvaret, utan
utgör definitioner av begreppen uttagspunkt och elleverantör. Enligt
Lagrådets mening skulle lagtexten bli mera logiskt uppbyggd om dessa
två bestämmelser fick en annan placering. Enligt vad som upplysts vid
lagrådsföredragningen möter det inget hinder att ta upp en bestämmelse
angående vad som avses med elleverantör under rubriken "Definitioner" i
1 kap. En bestämmelse angående vad som i detta sammanhang avses med
uttagspunkt kan vidare fogas som ett andra stycke till den föreslagna 6 §.
Lagrådet förordar att så sker. Vid sådant förhållande utgår 4 och 5 §§ i
den föreslagna lagtexten, varvid 6 13 §§ kommer att betecknas 4 11
§§. Lagrådets förslag föranleder vissa redaktionella jämkningar.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

4. Med hänvisning främst till vad Lagrådet förordat under 3 kap. 10
och 11 §§ föreslås att denna punkt ges följande lydelse:
"En elanvändare vars elförbrukning över tiden, enligt leveransavtal
som gäller vid lagens ikraftträdande, skall mätas på annat sätt än enligt
föreskrifter om schablonberäkning, meddelade med stöd av
3 kap. 10 §, omfattas inte av bestämmelserna i 3 kap. 11 § första styc-
ket under leveransavtalets återstående giltighetstid."

Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Schori, Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall,
Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Rosengren

Regeringen beslutar proposition 1998/99:137 Införande av
schablonberäkning på elmarknaden, m.m.

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Ellagen (1997:857)
3 kap. 10 §, 8 kap. 6 §,
9 - 11 §§, 13 kap. 5 §

Senaste lydelse 1998:1651.
Senaste lydelse 1998:1651.

5:10 sista st Tvistlösning,hos vem

Prop. 1998/99:137

5

1

13

93

14

93

29

93

41

93

58

93

62

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 1

64

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 2

68

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 3

74

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 4

80

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 5

88

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 6

91

93

Prop. 1998/99:137
Bilaga 7

92

93

Prop. 1998/99:137

93

93

Prop. 1998/99:137