Regeringens proposition 
1998/99:130  
Ny bokföringslag m.m. 
 
Prop. 
1998/99:130 
 
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 3 juni 1999 
Lena Hjelm-Wallén 
        Laila Freivalds 
        (Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
Redovisningslagstiftningens struktur 
I propositionen föreslås att bestämmelserna om vem som är bok- 
föringsskyldig och om räkenskapsår, löpande bokföring och arkivering 
samlas i en ny bokföringslag. 
Årsredovisningslagens tillämpningsområde utsträcks så att lagen 
kommer att omfatta samtliga företag som är skyldiga att avsluta den 
löpande bokföringen med en årsredovisning. Bestämmelserna om 
finansiella företags offentliga redovisning skall dock liksom hittills 
finnas i de särskilda årsredovisningslagarna för kreditinstitut och värde- 
pappersbolag respektive för försäkringsföretag. 
Kompletterande normgivning 
Det föreslås att Finansinspektionen liksom i dag skall kunna meddela 
bindande föreskrifter för de finansiella företagens bokföring och 
offentliga redovisning. Finansinspektionen skall också kunna utfärda 
allmänna råd för finansiella företag, i den mån sådana är påkallade av 
dessa företags särart. 
Utvecklingen av god redovisningssed skall i övrigt ske genom annan 
kompletterande normgivning. Staten skall genom Bokföringsnämnden 
bära huvudansvaret för denna. Huvudansvaret skall emellertid till väsent- 
lig del kunna utövas genom en kontroll av att annan kompletterand 
 
normgivning fungerar. Bokföringsnämnden skall i första hand anförtro 
utvecklandet av god redovisningssed avseende den offentliga redovis- 
ningen till Redovisningsrådet. Endast om Redovisningsrådet inte agerar 
eller om den normutveckling som sker från allmänna synpunkter framstår 
som otillfredsställande skall Bokföringsnämnden behöva ingripa. 
Bokföringsnämnden skall ensam ha ansvaret för utvecklandet av god 
redovisningssed i frågor om löpande bokföring och arkivering. 
En ny bokföringslag 
Den nya bokföringslagen skall enligt förslaget reglera kretsen av 
bokföringsskyldiga, räkenskapsår, löpande bokföring, avslutande av den 
löpande bokföringen och arkivering av räkenskapsinformation. 
Lagen syftar till att tillgodose behovet av skydd för det bokförings- 
skyldiga företagets borgenärer och det allmänna samt företagets ägare, 
medlemmar och anställda. Den skall vara utformad som en ramlag och 
kunna tillämpas oberoende av vilken teknik som används vid bok- 
föringen. 
Kretsen av bokföringsskyldiga 
Enligt förslaget skall kretsen bokföringsskyldiga utvidgas till i princip 
alla juridiska personer oavsett om de bedriver näringsverksamhet eller 
inte. Undantag görs för sådana ideella föreningar, samfällighetsförening- 
ar, registrerade trossamfund och stiftelser som har endast  begränsade 
tillgångar. Fysiska personer och dödsbon skall vara bokföringsskyldiga 
endast om de bedriver näringsverksamhet. Jordbrukare som tidigare har 
varit skyldiga att upprätta räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) skall enligt förslaget vara bokföringsskyldiga enligt den nya 
bokföringslagen. 
Räkenskapsår 
Enskilda näringsidkare, dödsbon och sådana handelsbolag vars inkomst 
skall beskattas hos fysiska personer eller dödsbon skall enligt förslaget 
liksom i dag ha ett räkenskapsår som motsvarar kalenderår. Övriga bok- 
föringsskyldiga skall kunna ha s.k. brutet räkenskapsår. 
Verksamhet som omfattas av bokföringsskyldigheten 
Enligt förslaget skall en juridisk persons bokföringsskyldighet omfatta all 
verksamhet som bedrivs av den juridiska personen. Fysiska personer och 
dödsbon skall vara bokföringsskyldiga endast för den näringsverksamhet 
som de bedriver. 
Gemensam och separat bokföring 
Bokföringsskyldiga som bedriver verksamhet tillsammans föreslås få 
organisera bokföringen gemensamt om det är förenligt med god 
redovisningssed. En bokföringsskyldig som bedriver flera verksamheter 
skall som huvudregel ha en enda bokföring för samtliga verksamheter. 
Ett mindre utrymme lämnas för avsteg från huvudregeln. 
Juridiska personer anknutna till Svenska kyrkan ges särskilda 
möjligheter att upprätta gemensam bokföring. 
Information och informationsbärare 
Uttrycket räkenskapsinformation föreslås som beteckning för vissa i 
bokföringen förekommande sammanställningar av information. Räken- 
skapsinformation skall bevaras i vanlig läsbar form, i format som kan 
läsas med förstoringshjälpmedel eller i annan form som kan läsas, 
avlyssnas eller på annat sätt uppfattas med tekniskt hjälpmedel. 
Löpande bokföring 
När den bokföringsskyldige har tagit emot en uppgift om en affärs- 
händelse, skall denna enligt förslaget användas som verifikation. 
Verifikationen skall förvaras i det skick den hade när den bokförings- 
skyldige fick den. 
Det föreslås att kontanta in- och utbetalningar skall bokföras senast 
nästföljande arbetsdag och andra affärshändelser så snart det kan ske. 
Om det finns särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed, 
skall dock avsteg kunna göras från dessa huvudregler. 
Det föreslås vidare att bokföringsskyldiga vars nettoomsättning inte 
överstiger tjugo prisbasbelopp och som inte är skyldiga att upprätta 
årsbokslut eller årsredovisning skall kunna dröja med att bokföra vissa 
affärshändelser tills betalning sker (den s.k. kontantmetoden). Också 
andra bokföringsskyldiga skall kunna tillämpa kontantmetoden, om det 
förekommer endast ett mindre antal fakturor och andra handlingar och 
om fordringarna och skulderna enligt dessa inte uppgår till avsevärda 
belopp. 
Arkivering av räkenskapsinformation 
Kravet på att varannan länk i bokföringskedjan skall vara i vanlig läsbar 
form (den s.k. varannanlänksprincipen) skall enligt förslaget upphävas. 
Varje länk i bokföringen skall således kunna föreligga i maskinläsbar 
form. 
Dokument, mikroskrift och maskinläsbart medium med räkenskaps- 
information som den bokföringsskyldige har tagit emot från någon annan 
skall enligt förslaget bevaras i det skick materialet hade när det kom den 
bokföringsskyldige tillhanda. Informationsbärare som den bokförings- 
skyldige själv har upprättat skall bevaras i det skick de fick när räken- 
skapsinformationen sammanställdes. 
Arkiveringstiden skall även fortsättningsvis vara tio år. Förslaget 
lämnar dock vissa möjligheter till förtida förstörande av räkenskaps- 
information. 
Som huvudregel skall all bokföring bevaras inom landet. Om 
bokföringen är datoriserad, skall emellertid maskinutrustningen efter sär- 
skilt myndighetstillstånd få placeras utomlands. En förutsättning för detta 
skall dock vara att den bokföringsskyldige har terminalåtkomst till 
bokföringssystemet och kan ta fram räkenskapsinformationen i vanlig 
läsbar form i Sverige. 
Avslutande av den löpande bokföringen 
Det föreslås att den löpande bokföringen som huvudregel skall avslutas 
med en årsredovisning eller ett årsbokslut. Bl.a. enskilda näringsidkare 
och handelsbolag med enbart fysiska personer som delägare skall dock 
inte behöva avsluta den löpande bokföringen om omsättningen under- 
stiger tjugo prisbasbelopp. 
Förkortad resultaträkning 
Det föreslås att den nuvarande regeln om att företag får upprätta s.k. för- 
kortad resultaträkning endast om Patent- och registreringsverket har 
lämnat tillstånd till det skall tas bort. I stället skall företag som använder 
sig av förkortad resultaträkning normalt redovisa uppgift om netto- 
omsättningen. 
Koncernredovisning 
Enligt förslaget skall mindre koncerner undantas från kravet på upp- 
rättande av koncernredovisning. Ett moderföretag skall vara skyldigt att 
upprätta en koncernredovisning endast om antalet anställda är fler än tio 
eller nettovärdet av koncernföretagens tillgångar överstiger 24 miljoner 
kronor. Ett moderföretag som inte upprättar en koncernredovisning skall 
i sin årsredovisning lämna upplysningar om internvinster på transak- 
tioner inom koncernen. 
Finansiella företag skall vara skyldiga att upprätta koncernredovisning 
under samma förutsättningar som i dag. 
Bokföringsbrott 
Den som är bokföringsskyldig skall kunna dömas för bokföringsbrott 
under samma förutsättningar som i dag. Vissa tidigare inte bokförings- 
skyldiga grupper undantas dock från bestämmelserna om bokförings- 
brott. Även sådana brister i en årsredovisning som medför att rörelsens 
resultat och ställning inte kan bedömas i huvudsak skall kunna leda till 
ansvar för bokföringsbrott. 
Vissa redovisningsfrågor för finansiella företag 
Understödsföreningar skall enligt förslaget upprätta års- och koncern- 
redovisningar enligt lagen om årsredovisning i försäkringsföretag. 
Dispens från lagen skall kunna ges dels för understödsföreningar som 
meddelar försäkringar för dödsfall där försäkringsersättningen under- 
stiger ett prisbasbelopp eller utgår som naturaförmån, dels för föreningar 
med bestämmelser om uttaxering eller nedsättning av förmåner i sina 
stadgar och där premieinkomsten inte överstiger 500 000 euro. 
Samtliga finansiella holdingföretag som skall upprätta koncernredovis- 
ning enligt de särskilda lagarna för kreditinstitut och värdepappersbolag 
respektive för försäkringsföretag skall vara skyldiga att upprätta 
årsredovisning samt upprätta minst en delårsrapport oavsett företagets 
storlek. 
Kreditinstitut och värdepappersbolag föreslås bli skyldiga att upprätta 
en finansieringsanalys i årsredovisningen och koncernredovisningen 
oavsett företagets respektive koncernens storlek. 
En ny lag om revision 
Det föreslås en ny lag om revision, tillämplig på alla företag som är 
skyldiga att avsluta bokföringen med en årsredovisning och som inte 
omfattas av regler om revision i annan lag. Den nya lagen har, med några 
undantag, utformats med bestämmelserna om revision i aktiebolagslagen 
som förebild. 
Övrigt 
I propositionen behandlas också bl.a. frågan om det i årsredovis- 
ningslagen bör införas en s.k. avstegsregel, dvs. en regel om att företagen 
skall göra avsteg från lagens regler om det fordras för att att åstadkomma 
en rättvisande bild av företagets resultat och ställning. Något förslag 
lämnas dock inte. Propositionen behandlar också frågan om redovisning 
av intellektuellt kapital samt personalekonomisk redovisning men inte 
heller i dessa delar föreslås några lagändringar. 
Ikraftträdande 
Enligt förslaget skall de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 
2000. De grupper som i dag inte behöver tillämpa bokföringslagens 
regler men som till följd av förslaget blir bokföringsskyldiga   bl.a. 
enskilda jordbrukare och icke näringsdrivande ideella föreningar   skall 
inte vara skyldiga att tillämpa de nya reglerna förrän fr.o.m. år 2001. 
Detsamma föreslås gälla för registrerade trossamfund enligt lagen 
(1998:1593) om trossamfund samt för understödsföreningar.  
Innehållsförteckning 
1       Förslag till riksdagsbeslut     12 
2       Lagtext 14 
2.1     Förslag till bokföringslag      14 
2.2     Förslag till revisionslag       28 
2.3     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken    36 
2.4     Förslag till lag om ändring i brottsbalken      38 
2.5     Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen 
(1928:370)      39 
2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig 
inkomstskatt    45 
2.7     Förslag till lag om ändring i lagen (1955:257) om 
inventering av varulager för inkomsttaxeringen  47 
2.8     Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om 
tryggande av pensionsutfästelse m.m.    49 
2.9     Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om 
understödsföreningar    51 
2.10    Förslag till lag om ändring i lagen (1975:417) om 
sambruksföreningar      54 
2.11    Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen 
(1975:1385)     55 
2.12    Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag    57 
2.13    Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen 
(1982:713)      60 
2.14    Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter 61 
2.15    Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409) om 
skatt på gödselmedel    64 
2.16    Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) 65 
2.17    Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar   66 
2.18    Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)   70 
2.19    Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324) 72 
2.20    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om 
självdeklaration och kontrolluppgifter  73 
2.21    Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om 
ersättningsfonder       76 
2.22    Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen 
(1991:614)      77 
2.23    Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om 
utländska filialer m.m. 78 
2.24    Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om 
krigsmateriel   79 
2.25    Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1538) om 
periodiseringsfonder    80 
2.26    Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen 
(1994:200)      81 
2.27    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om 
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet      83 
2.28    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal 
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan 
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst  84 
2.29    Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)        85 
2.30    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om 
tobaksskatt     97 
2.31    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om 
alkoholskatt    98 
2.32    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om 
skatt på energi 99 
2.33    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1927) om 
europeiska ekonomiska intressegrupperingar      100 
2.34    Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om 
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut 
och värdepappersbolag   101 
2.35    Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen 
(1995:1554)     102 
2.36    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag   142 
2.37    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag     152 
2.38    Förslag till lag om ändring i lagen (1999:000) om 
ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag      160 
2.39    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om 
medlemsbanker   163 
2.40    Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar    164 
2.41    Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om 
arbetslöshetskassor     165 
2.42    Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen 
(1997:483)      166 
2.43    Förslag till lag om ändring i lagen (1998:514) om särskild 
skattekontroll av torg- och marknadshandel m.m. 168 
3       Ärendet och dess beredning      168 
4       Begreppet redovisning   171 
5       Redovisningslagstiftningens struktur    172 
5.1     Nuvarande lagstiftning  172 
5.2     Den nya lagstiftningens struktur        174 
6       Kompletterande normgivning      177 
6.1     Nuvarande ordning       177 
6.2     Lagstiftningen om bokföring och annan redovisning 
utformas som ramlagar   179 
6.3     De kompletterande normernas rättsliga form      180 
6.4     Bör utvecklandet av god redovisningssed ske i statlig 
eller privat regi?      185 
6.5     Förhållandet mellan statlig och privat normutveckling   187 
6.6     Vilket statligt organ skall svara för utvecklandet av 
god redovisningssed?    189 
6.7     Domstolsprövning av företagens offentliga redo- 
        visning 191 
7       En ny bokföringslag     195 
7.1     Nuvarande lagstiftning och annan normgivning    195 
7.2     Allmänna utgångspunkter för en ny bokföringslag 195 
7.2.1   Syftet med reglerna om löpande bokföring 
och arkivering  195 
7.2.2   Vilka krav skall ställas på löpande 
bokföring och arkivering?       197 
7.2.3   En anpassning till modern teknik        199 
7.2.4   En ny ramlag    200 
8       Kretsen av bokföringsskyldiga   202 
8.1     Allmänna utgångspunkter 202 
8.2     Fysiska personer och dödsbon    203 
8.3     Jordbrukare     206 
8.4     Juridiska personer      209 
8.4.1   Huvudregeln; aktiebolag, ekonomiska 
föreningar m.m. 209 
8.4.2   Ideella föreningar och samfällighetsföre- 
        ningar  210 
8.4.3   Registrerade trossamfund        214 
8.4.4   Stiftelser      216 
9       Räkenskapsår    220 
10      Frågor om bokföringens omfattning       227 
10.1    Verksamhet som omfattas av bokföringsskyldigheten       227 
10.2    En skattebaserad bokföring?     228 
10.3    Gemensam och separat bokföring  229 
10.3.1  Gemensam bokföring för flera 
bokföringsskyldiga      229 
10.3.2  Gemensam bokföring i Svenska kyrkan     232 
10.3.3  Kan bokföringsskyldigheten fullgöras genom 
flera separata bokföringar?     235 
11      Information och informationsbärare      241 
11.1    Räkenskapsinformation   241 
11.2    Informationsbärarna     244 
12      Löpande bokföring       246 
12.1    Verifikationer som underlag för bokföringen     246 
12.2    Grundbokföring och huvudbokföring       250 
12.3    Tidpunkten för bokföring        253 
12.3.1  Kontanta in- och utbetalningar  253 
12.3.2  Andra affärshändelser än kontanta in- och 
utbetalningar   255 
12.3.3  Kontantmetoden  256 
12.4    Bokslutstransaktioner   258 
12.5    Sidoordnad bokföring    259 
13      Förvaring av räkenskapsinformation      260 
13.1    Informationssäkerhet    260 
13.1.1  Varaktig och lätt åtkomlig 
räkenskapsinformation   260 
13.1.2  Förvaring i ordnat skick och på betryggande 
och överskådligt sätt   261 
13.1.3  Varannanlänksprincipen  262 
13.2    Arkivering av räkenskapsinformation     263 
13.2.1  Tiden för bevarande av räkenskapsinfor- 
mation  263 
13.2.2  Platsen för förvaring   265 
13.2.3  Överföring av räkenskapsinformation från 
maskinläsbart medium till annan tillåten 
form för bevarande      270 
13.2.4  Förtida förstöring av räkenskapsinfor- 
mation  272 
14      Avslutande av den löpande bokföringen   274 
14.1    Allmänt om årsbokslut och årsredovisning        274 
14.2    Nuvarande bestämmelser om den offentliga redovis- 
ningen  274 
14.2.1  Skyldighet att upprätta årsredovisning  274 
14.2.2  Innehållet i årsredovisningen   275 
14.2.3  Revision av årsredovisningen    276 
14.2.4  Offentliggörande av årsredovisningen    276 
14.3    Årsredovisning eller årsbokslut 277 
14.4    Undantag från skyldigheten att avsluta den löpande 
bokföringen     281 
14.5    Avslutande av den löpande bokföringen i stiftelser      285 
14.6    Avslutande av den löpande bokföringen i registrerade 
trossamfund     287 
14.7    Sammanställning över privata tillgångar och skulder     287 
14.8    Kravet på bunden årsbok 288 
15      Årsredovisningsfrågor   290 
15.1    Rättvisande bild        290 
15.1.1  Bakgrund        290 
15.1.2  Bör en avstegsregel införas?    292 
15.1.3  Värdering av omsättningstillgångar      293 
15.2    Redovisning av ekonomiska förpliktelser 294 
15.2.1  Avsättningar    294 
15.2.2  Skall oåterkalleliga åtaganden redovisas 
inom linjen?    298 
15.3    Förkortad resultaträkning       300 
15.3.1  Förutsättningarna för att resultaträkningen 
skall få upprättas i förkortad form     300 
15.3.2  Kretsen av företag som skall få använda sig 
av förkortad resultaträkning    307 
15.4    Finansieringsanalys     309 
16      Koncernredovisningsfrågor       311 
16.1    Skyldighet att upprätta koncernredovisning      311 
16.2    Tilläggsupplysningar i moderbolagens årsredo- 
visningar       316 
16.3    Sambandet mellan årsredovisning och koncernredo- 
visning 318 
16.4    Kapitalandelsfonden     322 
17      Skyldigheten att upprätta delårsrapport 324 
18      Straffsanktioner vid försummelser av bokföringsskyldigheten     326 
18.1    Bakgrund        326 
18.2    Överväganden    327 
19      Personalekonomisk redovisning   330 
19.1    Förslagen i Ds 1991:45  330 
19.2    Redovisning av intellektuellt kapital   334 
20      Vissa redovisningsfrågor för finansiella företag        342 
20.1    Redovisning i understödsföreningar      342 
20.2    Upplysningar om arvoden till revisorer i finansiella 
företag 351 
20.3    Delårsrapporter i vissa finansiella holdingföretag      352 
20.4    Finansieringsanalys i kreditinstitut och värdepappers- 
bolag   353 
21      Frågor om överklagande  357 
21.1    Överklaganden av beslut i bokföringsärenden     357 
21.2    Överklagande av vissa beslut enligt årsredovisnings- 
lagen   357 
21.2.1  Instansordning  357 
21.2.2  Tiden för överklagande  358 
22      En ny lag om revision   362 
23      Ikraftträdande  366 
24      Kostnader m.m.  368 
25      Författningskommentar   369 
25.1    Förslaget till bokföringslag    369 
25.2    Förslaget till revisionslag     410 
25.3    Förslaget till lag om ändring i brottsbalken    425 
25.4    Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om 
tryggande av pensionsutfästelse m.m.    426 
25.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om 
understödsföreningar    427 
25.6    Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:417) om 
sambruksföreningar      431 
25.7    Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen 
(1975:1385)     431 
25.8    Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag    432 
25.9    Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen 
(1982:713)      434 
25.10   Förslaget till lag om ändring i lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar   435 
25.11   Förslaget till lag om ändring i konkurslagen 
(1987:672)      437 
25.12   Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen 
(1991:614)      439 
25.13   Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om 
utländska filialer m.m. 440 
25.14   Förslaget till lag om ändring i stiftelselagen 
(1994:1220)     441 
25.15   Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1927) om 
europeiska ekonomiska intressegrupperingar      451 
25.16   Förslaget till lag om ändring i årsredovisningslagen 
(1995:1554)     451 
25.17   Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag   493 
25.18   Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag     502 
25.19   Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:000) om 
ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag      509 
25.20   Övriga förslag till lagändringar        512  
1 Förslag till riksdagsbeslut 
Regeringen föreslår att riksdagen 
antar regeringens förslag till 
1. bokföringslag, 
2. revisionslag, 
3. lag om ändring i föräldrabalken, 
4. lag om ändring i brottsbalken, 
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), 
6. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 
7. lag om ändring i lagen (1955:257) om inventering av varulager för 
inkomsttaxeringen, 
8. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensions- 
utfästelse m.m., 
9. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 
10. lag om ändring i lagen (1975:417) om sambruksföreningar, 
11. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 
12. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla 
bolag, 
13. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), 
14. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregle- 
ringsavgifter, 
15. lag om ändring i lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel, 
16. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), 
17. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 
18. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 
19. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324), 
20. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och 
kontrolluppgifter, 
21. lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder, 
22. lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614), 
23. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 
24. lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel, 
25. lag om ändring i lagen (1993:1538) om periodiseringsfonder, 
26. lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200), 
27. lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i 
beskattningsförfarandet, 
28. lag om ändring i lagen (1994:566) om lokal försöksverksamhet 
med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård 
och socialtjänst, 
29. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 
30. lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt, 
31. lag om ändring i lagen (1994:1564) om alkoholskatt, 
32. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi, 
33. lag om ändring i lagen (1994:1927) om europeiska ekonomiska 
intressegrupperingar, 
34. lag om ändring i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora 
exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 
35. lag om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), 
36. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kredit- 
institut och värdepappersbolag, 
37. lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag, 
38. lag om ändring i lagen (1999:000) om ändring i lagen (1995:1560) 
om årsredovisning i försäkringsföretag, 
39. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 
40. lag om ändring i lagen (1995:1623) om skattereduktion för risk- 
kapitalinvesteringar, 
41. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, 
42. lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483), 
43. lag om ändring i lagen (1998:514) om särskild skattekontroll av 
torg- och marknadshandel m.m. 
 
2 Lagtext 
2.1 Förslag till bokföringslag 
Härigenom föreskrivs följande. 
 
1 kap. Inledande bestämmelser 
Lagens innehåll 
1 § I denna lag finns bestämmelser om bokföringsskyldighet för vissa 
fysiska och juridiska personer. Lagen innehåller bestämmelser om 
  kretsen av bokföringsskyldiga (2 kap.), 
  räkenskapsår (3 kap.), 
  bokföringsskyldighetens innebörd (4 kap.), 
  löpande bokföring och verifikationer (5 kap.), 
  hur den löpande bokföringen avslutas (6 kap.), 
  arkivering av räkenskapsinformation m.m. (7 kap.), 
  utvecklandet av god redovisningssed (8 kap.), samt 
  överklagande (9 kap.).  
Definitioner 
 
2 § I denna lag betyder 
1. företag: en fysisk eller juridisk person som är bokföringsskyldig 
enligt denna lag, 
2. bokslutsföretag: företag som tillhör någon eller några av följande 
kategorier 
a) aktiebolag, 
b) ekonomiska föreningar, 
c) handelsbolag i vilka en eller flera juridiska personer är delägare, 
d) företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om årsredo- 
visning i försäkringsföretag, 
e) stiftelser som är bokföringsskyldiga enligt denna lag, 
f) företag som är moderföretag i en koncern, 
g) företag i vilka den årliga nettoomsättningen normalt uppgår till mer 
än ett belopp motsvarande tjugo prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) 
om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räken- 
skapsåret. 
3. verksamhet: näringsverksamhet eller annan verksamhet som 
omfattas av bokföringsskyldighet enligt denna lag, 
4. moderföretag: företag som utgör moderföretag enligt definitionen i 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554), 
5. koncern: vad som utgör koncern enligt definitionen i 1 kap. 4 § 
årsredovisningslagen, 
6. bokföringspost: varje enskild notering i grundbokföringen eller 
huvudbokföringen, 
7. affärshändelser: alla förändringar i storleken och sammansättningen 
av ett företags förmögenhet som beror på företagets ekonomiska rela- 
tioner med omvärlden, såsom in- och utbetalningar, uppkomna fordringar 
och skulder samt egna tillskott till och uttag ur verksamheten av pengar, 
varor eller annat, 
8. verifikation: de uppgifter som dokumenterar en affärshändelse eller 
en vidtagen justering i bokföringen, 
9. räkenskapsinformation: 
a) sådana sammanställningar av uppgifter som avses i 
  4 kap. 3 § (balansräkning), 
  5 kap. 1 § (grundbokföring och huvudbokföring), 
  5 kap. 4 § (sidoordnad bokföring), 
  5 kap. 6 § (verifikation), 
  5 kap. 7 § (handling m.m. som en verifikation hänvisar till), 
  5 kap. 11§ (systemdokumentation och behandlingshistorik), 
  6 kap. 2 § (årsredovisning), 
  6 kap. 4 § (årsbokslut), 
  6 kap. 5 § (noter till balansräkning och resultaträkning), samt 
  6 kap. 11 § (specifikation av balansräkningspost). 
b) avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa 
verksamhetens ekonomiska förhållanden, samt 
c) sådana uppgifter i övrigt som är av betydelse för att det skall gå att 
följa och förstå de enskilda bokföringsposternas behandling i bok- 
föringen. 
Trots bestämmelsen i första stycket 2 g skall en bokföringsskyldig 
fysisk person inte anses som bokslutsföretag om han eller hon med stöd 
av 4 kap. 4 § andra stycket har olika bokföringar och nettoomsättningen 
enligt varje enskild bokföring normalt inte uppgår till mer än tjugo 
prisbasbelopp. 
 
3 § Vad som sägs i denna lag om juridiska personer tillämpas inte på 
dödsbon. I fråga om dödsbon gäller i stället vad som sägs om fysiska 
personer.  
2 kap. Kretsen av bokföringsskyldiga 
 
När juridiska personer är bokföringsskyldiga 
1 § En juridisk person är bokföringsskyldig, om inte annat anges i 2 
5 §§. 
 
2 § Följande juridiska personer är bokföringsskyldiga i den utsträckning 
som anges i andra fjärde styckena: 
1. ideella föreningar, 
2. registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av 
sådana samfund enligt lagen (1998:1593) om trossamfund, 
3. samfällighetsföreningar enligt 17 § lagen (1973:1150) om förvalt- 
ning av samfälligheter, 
4. jaktvårdsområdesföreningar enligt 1 § lagen (1980:894) om jakt- 
vårdsområden, 
5. fiskevårdsområdesföreningar enligt 1 § lagen (1981:533) om 
fiskevårdsområden. 
Juridiska personer som anges i första stycket är bokföringsskyldiga, 
om värdet av tillgångarna, beräknat enligt 4 §, överstiger ett gränsbelopp 
som motsvarar trettio prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring. Bokföringsskyldigheten inträder 
1. från och med tidpunkten för den juridiska personens bildande, om 
tillgångarna då överstiger det angivna gränsbeloppet, eller 
2. från och med det kalenderår vid vars ingång värdet av tillgångarna 
överstiger gränsbeloppet. 
Bokföringsskyldigheten enligt andra stycket upphör, om tillgångarnas 
värde vid utgången av de tre senaste räkenskapsåren har varit lägre än det 
angivna gränsbeloppet. 
 Om den juridiska personen bedriver näringsverksamhet eller är 
moderföretag i en koncern, är den bokföringsskyldig även om förutsätt- 
ningarna enligt andra stycket inte är uppfyllda. 
 
3 § Stiftelser är bokföringsskyldiga, om värdet av tillgångarna, beräknat 
enligt 4 §, överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tio prisbasbelopp 
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bokföringsskyldigheten 
inträder 
1. från och med tidpunkten för stiftelsens bildande, om tillgångarna då 
överstiger det angivna gränsbeloppet, eller 
2. från och med det kalenderår vid vars ingång värdet av tillgångarna 
överstiger gränsbeloppet. 
Bokföringsskyldigheten enligt första stycket upphör, om tillgångarnas 
värde vid utgången av de tre senaste åren har varit lägre än det angivna 
gränsbeloppet. 
Följande stiftelser är dock bokföringsskyldiga även om förutsättningar- 
na enligt första stycket inte är uppfyllda: 
1. stiftelser som bedriver näringsverksamhet, 
2. stiftelser som är moderstiftelser, 
3. insamlingsstiftelser enligt 11 kap. 1 § stiftelselagen (1994:1220), 
4. kollektivavtalsstiftelser enligt 11 kap. 3 § samma lag, 
5. stiftelser som har bildats av eller tillsammans med staten, en 
kommun eller ett landsting, 
6. pensionsstiftelser enligt 9 § lagen (1967:531) om tryggande av 
pensionsutfästelse m.m., 
7. personalstiftelser enligt 27 § samma lag. 
 
4 § När värdet på tillgångarna enligt 2 § andra stycket och 3 § första 
stycket bestäms, skall varje tillgång tas upp till ett värde som motsvarar 
vad tillgången kan anses betinga vid en försäljning under normala 
förhållanden. Fastigheter och byggnader som är lös egendom tas dock 
upp till taxeringsvärdet, om ett sådant värde finns. 
5 § Följande juridiska personer är inte bokföringsskyldiga enligt denna 
lag: 
1. staten, kommunerna, landstingen, kommunalförbunden och region- 
förbunden, 
2. konkursbon, samt 
3. stiftelser vars tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas 
endast till förmån för bestämda fysiska personer.  
När fysiska personer är bokföringsskyldiga 
 
6 § En fysisk person som bedriver näringsverksamhet är bokförings- 
skyldig för denna. 
Vid tillämpningen av första stycket skall uthyrning av en fastighet som 
enligt 5 § kommunalskattelagen (1928:370) räknas som privatbostads- 
fastighet inte anses som näringsverksamhet. Ägande eller brukande av en 
fastighet som enligt 5 § kommunalskattelagen räknas som näringsfastig- 
het skall alltid anses som näringsverksamhet.  
Bokföringsskyldighet för utländska filialer m.m. 
 
7 § I lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. finns bestämmelser om 
bokföringsskyldighet för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av 
utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska 
medborgare.  
3 kap. Räkenskapsår 
 
Normalt räkenskapsår 
 
1 § Ett räkenskapsår skall omfatta tolv månader. 
Fysiska personer, handelsbolag där en fysisk person skall beskattas för 
hela eller en del av bolagets inkomst och sådana samfällighetsförvaltande 
juridiska personer som avses i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen 
(1928:370) skall ha kalenderåret som räkenskapsår. 
Andra företag får tillämpa annat räkenskapsår än kalenderår (brutet 
räkenskapsår). Brutet räkenskapsår skall omfatta tiden den 1 maj den 30 
april, den 1 juli den 30 juni eller den 1 september den 31 augusti.  
Annat tolvmånaders räkenskapsår 
 
2 § Om det med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse eller 
andra omständigheter finns synnerliga skäl, kan Riksskatteverket medge 
att annan period av tolv hela månader än som följer av 1 § får utgöra 
räkenskapsår. 
 
Förkortat eller förlängt räkenskapsår 
 
3 § När bokföringsskyldigheten inträder eller räkenskapsåret läggs om, 
får räkenskapsåret omfatta kortare tid än tolv månader eller utsträckas att 
omfatta högst arton månader. Räkenskapsåret får också kortas av om 
bokföringsskyldigheten upphör.  
Gemensamt räkenskapsår för flera verksamheter 
 
4 § Om ett företag bedriver flera verksamheter, skall det tillämpa samma 
räkenskapsår för dessa.  
Gemensamt räkenskapsår för koncernföretag 
 
5 § Företag som ingår i samma koncern skall ha gemensamt räkenskaps- 
år. 
Om det finns synnerliga skäl, kan Riksskatteverket medge att olika 
räkenskapsår får tillämpas. 
Om en fysisk person som bedriver jordbruksverksamhet också äger ett 
aktiebolag, som också bedriver jordbruksverksamhet, utan att han är 
skyldig att upprätta koncernredovisning, får aktiebolaget, trots bestäm- 
melsen i första stycket, ha brutet räkenskapsår.  
Omläggning av räkenskapsår 
 
6 § Räkenskapsår får läggas om endast om skattemyndigheten ger 
tillstånd till det. Tillstånd behövs dock inte 
1. för omläggning från brutet räkenskapsår till kalenderår, 
2. för omläggning till gemensamt räkenskapsår i fall som avses i 4 § 
och 5 § första stycket.  
Föreläggande om rättelse 
 
7 § Om ett företag tillämpar brutet räkenskapsår i strid med 1 § andra 
stycket, får skattemyndigheten förelägga företaget att lägga om 
räkenskapsåret till kalenderår. Ett sådant föreläggande får förenas med 
vite.  
Räkenskapsår i finansiella företag 
 
8 § I 1 kap. 7 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag och i 1 kap. 6 § lagen (1995:1560) om årsredovisning 
i försäkringsföretag finns bestämmelser om räkenskapsår i vissa företag. 
 
4 kap. Bokföringsskyldighetens innebörd 
 
Allmänt om vad bokföringsskyldigheten innebär 
1 § Ett företag skall 
1. löpande bokföra alla affärshändelser enligt bestämmelserna i 5 kap. 
1 5 §§, 
2. se till att det finns verifikationer enligt 5 kap. 6 9 §§ för alla bok- 
föringsposter samt systemdokumentation och behandlingshistorik enligt 
5 kap. 11 §, 
3. bevara all räkenskapsinformation och sådan utrustning och sådana 
system som behövs för att presentera räkenskapsinformationen i den 
form som anges i 7 kap. 1 § 1 eller 2. 
Ett bokslutsföretag skall dessutom 
1. upprätta en balansräkning enligt 3 §, och 
2. avsluta den löpande bokföringen enligt bestämmelserna i 6 kap.  
God redovisningssed 
 
2 § Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på ett sätt som överens- 
stämmer med god redovisningssed.  
Upprättande av balansräkning när bokföringsskyldigheten inträder 
eller när grunden för denna ändras 
 
3 § Bokslutsföretag skall utan dröjsmål upprätta en balansräkning, när 
bokföringsskyldighet inträder eller när grunden för sådan skyldighet 
ändras. 
Vid upprättandet av balansräkningen gäller 6 kap. 4 § andra stycket i 
tillämpliga delar.  
Bokföring för flera verksamheter 
 
4 § Om ett företag bedriver flera verksamheter, skall det ha en bokföring 
som omfattar samtliga verksamheter. 
Trots bestämmelsen i första stycket får ett företag som bedriver flera 
verksamheter ha en bokföring för varje enskild verksamhet, om det finns 
särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed. Företag som 
avses i 6 kap. 1 § skall i så fall löpande arkivera uppgifter om ställning 
och resultat i de olika verksamheterna på en gemensam plats. Om före- 
taget bedriver verksamhet på egen hand, skall arkiveringen ske i 
anslutning till bokföringen för en sådan verksamhet.  
Gemensam bokföring för flera bokföringsskyldiga 
 
5 § Ett företag får ha gemensam bokföring med någon annan 
bokföringsskyldig endast för gemensamt bedriven verksamhet och endast 
om det är förenligt med god redovisningssed. 
Trots bestämmelsen i första stycket får församlingar i Svenska kyrkan 
som ingår i en kyrklig samfällighet enligt 3 § andra stycket lagen 
(1998:1591) om Svenska kyrkan ha en gemensam bokföring som 
omfattar församlingarnas och samfällighetens verksamheter. Vidare får 
prästlönetillgångar enligt 10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen 
(1998:1591) om Svenska kyrkan ha gemensam bokföring, om de 
förvaltas tillsammans.  
5 kap. Löpande bokföring och verifikationer 
 
Grundbokföring och huvudbokföring 
 
1 § Affärshändelserna skall bokföras så att de kan presenteras i 
registreringsordning (grundbokföring) och i systematisk ordning (huvud- 
bokföring). Detta skall ske på ett sådant sätt att det är möjligt att 
kontrollera fullständigheten i bokföringsposterna och överblicka verk- 
samhetens förlopp, ställning och resultat.  
Tidpunkten för bokföring 
2 § Kontanta in- och utbetalningar skall bokföras senast påföljande 
arbetsdag. Andra affärshändelser skall bokföras så snart det kan ske. 
Affärshändelserna får bokföras senare än som anges i första stycket, 
om det finns särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed. 
Andra företag än bokslutsföretag får dröja med att bokföra 
affärshändelserna tills betalning sker, under förutsättning att detta är 
förenligt med god redovisningssed. Vid räkenskapsårets utgång skall 
dock samtliga då obetalda fordringar och skulder bokföras. 
Vad som sägs i tredje stycket gäller också bokslutsföretag, om det 
endast förekommer ett mindre antal fakturor eller andra handlingar i 
verksamheten och fordringarna och skulderna enligt dessa inte uppgår till 
avsevärda belopp.  
Bokslutstransaktioner 
 
3 § I samband med att den löpande bokföringen avslutas skall sådana 
poster som är nödvändiga för att bestämma räkenskapsårets intäkter och 
kostnader och den finansiella ställningen på balansdagen bokföras.  
Sidoordnad bokföring 
 
4 § Vid bokföringen skall konton över tillgångar, avsättningar och 
skulder specificeras i en sidoordnad bokföring i den utsträckning det 
behövs för att ge en tillfredsställande kontroll och överblick.  
Rättelse av bokföringspost 
 
5 § Om en bokföringspost rättas, skall det anges när rättelsen har skett 
och vem som har gjort den. Sker rättelsen genom en särskild rättelsepost, 
skall det samtidigt säkerställas att det vid en granskning av den rättade 
bokföringsposten utan svårighet går att få kännedom om rättelsen.  
Verifikationer 
6 § För varje affärshändelse skall det finnas en verifikation. Om företaget 
har tagit emot en uppgift om affärshändelsen i den form som anges i 
7 kap. 1 § första stycket, skall denna uppgift, i förekommande fall 
kompletterad med uppgifter enligt 7 och 8 §§, användas som verifikation. 
Om det behövs med hänsyn till arten av den mottagna verifikationen, 
får bokföringen grundas på en särskilt upprättad hänvisningsverifikation. 
Flera likartade affärshändelser får dokumenteras genom en gemensam 
verifikation. Vid försäljning av varor och tjänster mot kontant betalning 
får även inbetalningarna under en dags försäljning dokumenteras genom 
en gemensam verifikation, om det skulle vara förenat med svårigheter att 
upprätta verifikationer för de olika affärshändelserna. Den gemensamma 
verifikationen får då utgöras av uppgifter från en kassaapparat, kassa- 
rapport eller annan uppgift som anger summan av mottagna betalningar. 
 
7 § Verifikationen skall innefatta uppgift om när den har sammanställts, 
när affärshändelsen har inträffat, vad denna avser, vilket belopp den 
gäller och vilken motpart den berör. I förekommande fall skall 
verifikationen även innefatta upplysning om handlingar eller andra 
uppgifter som har legat till grund för affärshändelsen samt var dessa 
finns tillgängliga. 
I verifikationen skall det ingå ett verifikationsnummer eller annat iden- 
tifieringstecken samt sådana övriga uppgifter som är nödvändiga för att 
sambandet mellan verifikationen och den bokförda affärshändelsen utan 
svårighet skall kunna fastställas. 
 
8 § Uppgifter enligt 7 § första stycket får utelämnas, om det är förenat 
med svårigheter att låta uppgiften ingå i verifikationen och ett 
utelämnande är förenligt med god redovisningssed. 
 
9 § Om en verifikation rättas, skall det anges när rättelsen har skett och 
vem som har gjort den. 
 
Andra bokföringsposter än sådana som avser affärshändelser 
10 § Vad som föreskrivs i 1 9 §§ gäller även andra bokföringsposter än 
sådana som avser affärshändelser.  
Systemdokumentation och behandlingshistorik 
11 § Företaget skall upprätta sådana beskrivningar över bokförings- 
systemets organisation och uppbyggnad som behövs för att ge överblick 
över systemet (systemdokumentation). Företaget skall också upprätta 
sådana beskrivningar över genomförda bearbetningar inom systemet som 
gör det möjligt att utan svårighet följa och förstå de enskilda bok- 
föringsposternas behandling (behandlingshistorik). 
Om företaget har flera separata bokföringar, skall det av system- 
dokumentationen för varje bokföring framgå var uppgifter ur övriga 
bokföringar kan erhållas.  
6 kap. Hur den löpande bokföringen avslutas 
 
När den löpande bokföringen skall avslutas med en årsredovisning 
 
1 § Företag som tillhör någon eller några av följande kategorier skall för 
varje räkenskapsår avsluta bokföringen med en årsredovisning och 
offentliggöra den enligt 2 §: 
1. aktiebolag, 
2. ekonomiska föreningar, 
3. handelsbolag i vilka en eller flera juridiska personer är delägare, 
4. företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag, 
5. stiftelser som är bokföringsskyldiga enligt denna lag, dock inte 
stiftelser som får använda sina tillgångar uteslutande till förmån för 
medlemmar av en viss eller vissa släkter och som är bokföringsskyldiga 
endast på grund av 2 kap. 3 § första stycket, 
6. företag som är moderföretag i en koncern, 
7. bokslutsföretag i vilka 
a) antalet anställda i verksamheten under de senaste två räkenskapsåren 
i medeltal har uppgått till mer än tio, eller 
b) nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt en balansräkning 
för räkenskapsåret uppgår till mer än 24 miljoner kronor.  
Årsredovisningens innehåll m.m. 
2 § En årsredovisning skall upprättas och offentliggöras enligt 
bestämmelserna i årsredovisningslagen (1995:1554) eller, i förekom- 
mande fall, lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag. 
 
När den löpande bokföringen får avslutas med ett årsbokslut i stället 
för en årsredovisning 
 
3 § Andra bokslutsföretag än sådana som avses i 1 § skall, om de inte 
upprättar årsredovisning, för varje räkenskapsår avsluta den löpande 
bokföringen med ett årsbokslut enligt 4 §.  
Årsbokslutets innehåll 
4 § Ett årsbokslut skall bestå av en resultaträkning och en balansräkning. 
När årsbokslutet upprättas, skall följande bestämmelser i årsredo- 
visningslagen (1995:1554) tillämpas: 
1 kap. 3 § om vad som avses med andelar, 
1 kap. 4 6 §§ om koncern- och intresseföretagsdefinitioner, 
2 kap. 2 § om överskådlighet och god redovisningssed, 
2 kap. 4 § om andra grundläggande redovisningsprinciper, 
2 kap. 5 § om språk och form, 
2 kap. 6 § om valuta, 
2 kap. 7 § om undertecknande, 
3 kap. 1 och 2 §§ om balans- och resultaträkningarnas innehåll, 
3 kap. 3 och 4 §§ om uppställningsformer, 
3 kap. 9 § om avsättningar, 
3 kap. 12 § och 13 § första stycket om nettoomsättning och 
extraordinära poster, 
4 kap. 1 och 2 §§ om vad som är anläggningstillgångar och omsätt- 
ningstillgångar, 
4 kap. 3 § om anskaffningsvärdet för anläggningstillgångar, 
4 kap. 4 § om avskrivning av anläggningstillgångar, 
4 kap. 5 § om nedskrivning av anläggningstillgångar, 
4 kap. 9 § om värdering av omsättningstillgångar, 
4 kap. 10 § om värdering av pågående arbeten, 
4 kap. 11 § om varulagrets anskaffningsvärde, 
4 kap. 12 § om redovisning till bestämd mängd och fast värde, 
4 kap. 13 § om omräkning av fordringar och skulder i utländsk valuta, 
och 
4 kap. 15 § om periodisering av vissa belopp vid upptagande av lån.  
Tilläggsupplysningar i årsbokslutet 
 
5 § I årsbokslutet skall företaget lämna de ytterligare upplysningar som 
anges i 6 9 §§. 
Upplysningarna skall lämnas i noter. Om det inte står i strid med 
kravet på överskådlighet i 2 kap. 2 § årsredovisningslagen (1995:1554), 
får upplysningarna i stället lämnas i balansräkningen eller resultat- 
räkningen. 
Lämnas upplysningarna i noter, skall hänvisning göras vid de poster i 
balansräkningen eller resultaträkningen som upplysningarna hänför sig 
till. 
 
6 § Principerna för värdering av tillgångar, avsättningar och skulder skall 
anges. 
För poster i balansräkningen som avser tillgångar, avsättningar eller 
skulder i utländsk valuta skall det anges enligt vilka principer beloppen 
har räknats om till svenska kronor. 
 
7 § För varje post som tas upp som anläggningstillgång i balansräkningen 
eller i sådana noter som avses i 3 kap. 4 § fjärde stycket 2 årsredo- 
visningslagen (1995:1554) skall uppgift lämnas om 
1. tillgångarnas anskaffningsvärde, 
2. årets avskrivningar enligt 4 kap. 4 § årsredovisningslagen, 
3. årets nedskrivningar, med särskild uppgift om nedskrivningar som 
har gjorts med stöd av 4 kap. 5 § andra stycket årsredovisningslagen, 
4. ackumulerade avskrivningar enligt 4 kap. 4 § årsredovisningslagen, 
5. ackumulerade nedskrivningar, med särskild uppgift om nedskriv- 
ningar som har gjorts med stöd av 4 kap. 5 § andra stycket årsredo- 
visningslagen. 
Grunderna för avskrivning av anläggningstillgångarnas olika poster 
skall anges. 
 
8 § För varje skuldpost i balansräkningen eller i sådana noter som avses i 
3 kap. 4 § fjärde stycket 2 årsredovisningslagen (1995:1554) skall den 
del som förfaller till betalning senare än ett år efter balansdagen anges. 
 
9 § Om företaget har ändrat redovisningsprinciper, skall upplysning 
lämnas om detta. Skälen för ändringen skall anges.  
Tidpunkten för färdigställande av årsbokslutet 
 
10 § Årsbokslutet skall färdigställas så snart det kan ske, dock senast sex 
månader eller, i stiftelser, fyra månader efter räkenskapsårets utgång.  
Specifikation till årsredovisning eller årsbokslut 
 
11 § För varje sammandragen post i den balansräkning som skall ingå i 
årsredovisningen eller årsbokslutet skall, om inte postens samman- 
sättning klart framgår av bokföringen i övrigt, de belopp som ingår i 
posten specificeras i en särskild förteckning, som inte behöver 
offentliggöras.  
7 kap. Arkivering av räkenskapsinformation m.m. 
 
Former för bevarande 
1 § Räkenskapsinformation skall bevaras i 
1. vanlig läsbar form (dokument), 
2. mikroskrift som kan läsas med förstoringshjälpmedel, eller 
3. annan form som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas 
endast med tekniskt hjälpmedel (maskinläsbart medium) och som genom 
omedelbar utskrift kan tas fram i sådan form som avses i 1 eller 2. 
Dokument, mikroskrift och maskinläsbart medium med räkenskaps- 
information som företaget har tagit emot från någon annan skall bevaras i 
det skick materialet hade när det kom till företaget. Dokument, 
mikroskrift och maskinläsbart medium med räkenskapsinformation som 
företaget självt har upprättat skall bevaras i det skick materialet fick när 
räkenskapsinformationen sammanställdes.  
Tid och plats för förvaring 
 
2 § Dokument, mikroskrift och maskinläsbara medier som används för 
att bevara räkenskapsinformation skall vara varaktiga och lätt åtkomliga. 
De skall bevaras fram till och med det tionde året efter utgången av det 
kalenderår då räkenskapsåret avslutades. De skall förvaras i Sverige, i 
ordnat skick och på betryggande och överskådligt sätt. 
Maskinutrustning och system som behövs för att presentera räken- 
skapsinformationen i den form som anges i 1 § första stycket 1 eller 2 
skall hållas tillgängliga i Sverige under hela den tid som anges i första 
stycket.  
Tillfällig förvaring av verifikation utomlands 
 
3 § Om det finns särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed, 
får ett dokument som innefattar en verifikation, trots bestämmelserna i 
2 §, tillfälligt förvaras utomlands.  
Utomlands placerad utrustning m.m. 
 
4 § Om det finns särskilda skäl, får skattemyndigheten tillåta att ett 
företag, trots bestämmelserna i 2 §, förvarar maskinläsbara medier 
utomlands. I sådana fall får maskinutrustning och system som avses i 2 § 
andra stycket hållas tillgängliga i samma land. Tillståndet får förenas 
med villkor och begränsas till viss tid. Även om tillstånd ges, skall 
företaget genom omedelbar utskrift kunna ta fram räkenskaps- 
informationen i Sverige i sådan form som avses i 1 § 1 eller 2. 
Tillstånd enligt första stycket ges av Finansinspektionen när det gäller 
företag som står under inspektionens tillsyn. 
 
Förvaring av dokument m.m. som hör till en filial utomlands 
 
5 § Bestämmelserna i 2 § om förvaring i Sverige gäller inte dokument, 
mikroskrift, maskinläsbara medier, utrustning och system som avser 
verksamhet som företaget bedriver genom en filial utomlands, om 
företaget är bokföringsskyldigt i det landet.  
Överföring av räkenskapsinformation på maskinläsbart medium till 
annan form 
 
6 § Ett företag får förstöra ett maskinläsbart medium som används för att 
bevara räkenskapsinformation, om räkenskapsinformationen på ett be- 
tryggande sätt överförs till dokument, mikroskrift eller annat maskin- 
läsbart medium. Om räkenskapsinformationen består av uppgifter som 
företaget har tagit emot från någon annan, får det maskinläsbara mediet 
dock förstöras först från och med det fjärde året efter utgången av det 
kalenderår då räkenskapsåret avslutades.  
När räkenskapsinformation får förstöras 
 
7 § Om det finns särskilda skäl, får skattemyndigheten för visst fall tillåta 
att dokument, mikroskrift och maskinläsbara medier som används för att 
bevara räkenskapsinformation förstörs före utgången av den tid som 
anges i 2 §. 
Tillstånd enligt första stycket ges av Finansinspektionen när det gäller 
företag som står under inspektionens tillsyn.  
8 kap. Utvecklandet av god redovisningssed 
 
1 § Bokföringsnämnden ansvarar för utvecklandet av god 
redovisningssed. Finansinspektionen ansvarar för utvecklandet av god 
redovisningssed i sådana företag som omfattas av lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag i den utsträckning 
det är påkallat av dessa företags särart. 
Av 1 kap. 5 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag, 1 kap. 4 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag 
och 11 kap. 2 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet följer 
att regeringen får bemyndiga Finansinspektionen att meddela föreskrifter 
om redovisning för finansiella företag.  
9 kap. Överklagande 
 
1 § En myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första 
gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 
1999. I fråga om juridiska personer som avses i 2 kap. 2 § första stycket 
och som inte bedriver näringsverksamhet skall dock lagen tillämpas först 
från och med det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 
2000. Detsamma gäller fysiska personer som vid utgången av år 1999 
inte var bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:125) och som 
skulle vara bokföringsskyldiga enligt den nya lagen endast därför att de 
äger eller brukar en näringsfastighet. 
2. Bokföringslagen (1976:125) skall upphöra att gälla vid utgången av 
år 1999. Lagen skall dock fortfarande tillämpas för räkenskapsår som har 
inletts före nämnda tidpunkt. Lagen skall vidare tillämpas på understöds- 
föreningar som med stöd av punkten 3 i övergångsbestämmelserna till 
lagen (1999:000) om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag alltjämt tillämpar 29 och 30 §§ lagen (1972:262) om 
understödsföreningar. 
Bestämmelsen i 16 § andra stycket bokföringslagen får tillämpas även 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
3. Jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall upphöra att gälla vid 
utgången av år 2000. Lagen skall dock fortfarande tillämpas för räken- 
skapsår som har inletts före nämnda tidpunkt. 
4. Om det i en lag eller i en annan författning hänvisas till någon 
föreskrift i bokföringslagen (1976:125) eller jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) som har ersatts av en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället 
den nya föreskriften. 
 
2.2 Förslag till revisionslag 
Härigenom föreskrivs följande.  
Allmänna bestämmelser 
 
1 § I denna lag finns bestämmelser om revision för vissa fysiska och 
juridiska personer. 
I denna lag betyder 
1. företag: fysisk eller juridisk person som är bokföringsskyldig enligt 
bokföringslagen (1999:000), 
2. moderföretag: företag som utgör moderföretag enligt definitionen i 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554), 
3. dotterföretag: vad som utgör dotterföretag enligt definitionen i 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen, 
4. koncern: vad som utgör koncern enligt definitionen i 1 kap. 4 § 
årsredovisningslagen, 
5. koncernföretag: vad som utgör koncernföretag enligt definitionen i 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen, 
6. företagsledning: den eller de som svarar för företagets organisation 
och förvaltningen av företagets angelägenheter samt den eller de som har 
hand om den löpande förvaltningen. 
 
2 § Lagen är tillämplig på företag som enligt 6 kap. 1 § bokföringslagen 
(1999:000) är skyldiga att avsluta bokföringen med en årsredovisning, 
dock inte företag för vilka regler om revision finns i någon annan lag.  
Antalet revisorer 
 
3 § Ett företag skall ha minst en revisor. 
 
4 § För en revisor får en eller flera revisorssuppleanter utses. Vad som 
sägs i denna lag om revisor skall i tillämpliga delar även gälla suppleant.  
Revisorns uppgifter 
 
5 § Revisorn skall granska företagets årsredovisning och bokföring samt 
företagsledningens förvaltning. Granskningen skall vara så ingående och 
omfattande som god revisionssed kräver. 
Om företaget är moderföretag, skall revisorn även granska koncern- 
redovisningen och koncernföretagens inbördes förhållanden. 
 
6 § Revisorn skall efter varje räkenskapsår lämna en revisionsberättelse 
till företaget. Bestämmelser om berättelsens innehåll och den tidpunkt då 
den skall lämnas till företagsledningen finns i 27 32 §§. 
Om företaget är ett moderföretag, skall revisorn även lämna en 
koncernrevisionsberättelse enligt bestämmelserna i 33 §. Detta gäller inte 
om moderföretaget enligt 7 kap. 2 eller 3 § årsredovisningslagen 
(1995:1554) inte behöver upprätta koncernredovisning. 
 
7 § I samband med revisionen skall revisorn till företagsledningen fram- 
föra de erinringar och göra de påpekanden som följer av god 
revisionssed. Bestämmelser om erinringar finns i 34 §.  
Tillhandahållande av upplysningar m.m. 
 
8 § Företagsledningen skall ge revisorn tillfälle att genomföra gransk- 
ningen i den omfattning revisorn anser vara nödvändig. Den skall lämna 
de upplysningar och den hjälp som revisorn begär. 
Samma skyldigheter har företagsledningen och revisorn i ett dotter- 
företag gentemot en revisor i moderföretaget.  
Hur revisor utses 
 
9 § En revisor utses av företaget. 
Företaget får bestämma att någon annan skall utse revisor. 
I 25 § finns bestämmelser om att länsstyrelsen i vissa fall skall utse 
revisor.  
Obehörighetsgrunder 
 
10 § Den som är underårig, i konkurs eller har fått näringsförbud eller 
har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara revisor.  
Bosättningskrav 
 
11 § En revisor som inte är auktoriserad eller godkänd skall vara bosatt i 
en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska 
samarbetsområdet, om inte regeringen eller den myndighet som 
regeringen bestämmer för ett särskilt fall tillåter något annat. Detta gäller 
inte om även en auktoriserad eller godkänd revisor deltar i revisionen.  
Kompetenskrav 
 
12 § En revisor skall ha den insikt i och erfarenhet av redovisning och 
ekonomiska förhållanden som med hänsyn till arten och omfattningen av 
företagets verksamhet fordras för att fullgöra uppdraget. 
Endast den som är auktoriserad eller godkänd revisor kan vara revisor i 
1. ett handelsbolag som en eller flera juridiska personer är delägare i, 
och 
2. ett hypoteksinstitut som är skyldigt att upprätta årsredovisning enligt 
lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers- 
bolag. 
 
13 § Minst en revisor skall vara auktoriserad revisor om 
1. nettovärdet av företagets tillgångar enligt balansräkningarna för de 
två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 
000 gånger det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring som gällde under den sista månaden av respektive 
räkenskapsår, eller 
2. antalet anställda hos företaget under de två senaste räkenskapsåren i 
medeltal har överstigit 200. 
 
14 § Bestämmelserna i 13 § gäller även för moderföretag i en koncern 
om 
1. nettovärdet av koncernföretagens tillgångar enligt koncern- 
balansräkningarna för de två senaste räkenskapsåren överstiger det 
gränsbelopp som anges i 13 § 1, 
2. antalet anställda hos koncernföretagen under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200, eller 
3. moderföretaget inte upprättar koncernredovisning och nettovärdet av 
koncernföretagens tillgångar, enligt balansräkningar för koncernföre- 
tagens två senaste räkenskapsår, på moderföretagets balansdag överstiger 
det gränsbelopp som anges i 13 § 1. 
 
15 § För ett företag som omfattas av bestämmelserna i 13 eller 14 § får 
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta att 
företaget får utse en viss godkänd revisor i stället för en auktoriserad 
revisor. Ett sådant beslut gäller i högst fem år. 
 
16 § För ett företag som inte omfattas av bestämmelserna i 12 § andra 
stycket, 13 eller 14 § får länsstyrelsen, om särskilda omständigheter 
kräver det, besluta att minst en revisor skall vara auktoriserad eller 
godkänd.  
Jäv 
 
17 § Den får inte vara revisor som 
1. är ägare till eller delägare i företaget eller annat företag i samma 
koncern, 
2. ingår i företagsledningen för företaget eller dess dotterföretag eller 
biträder vid företagets bokföring eller medelsförvaltning eller företagets 
kontroll däröver, 
3. är anställd hos eller på annat sätt har en underordnad eller beroende 
ställning till företaget eller någon som avses under 1 eller 2, 
4. är verksam i samma rörelse som den som yrkesmässigt biträder 
företaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller företagets 
kontroll däröver, 
5. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller 
nedstigande led till en person som avses under 1 eller 2 eller är besvågrad 
med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene 
är gift med den andres syskon, eller 
6. står i låneskuld till företaget eller ett annat företag i samma koncern 
eller har en förpliktelse som ett sådant företag har ställt säkerhet för. 
Den som enligt första stycket inte är behörig att vara revisor i ett 
moderföretag får inte vara revisor i dess dotterföretag.  
Anlitande av biträde 
 
18 § En revisor får vid revisionen inte anlita någon som enligt 17 § inte 
är behörig att vara revisor. Om företaget eller dess moderföretag i sin 
tjänst har anställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta 
den interna revisionen, får revisorn dock vid revisionen anlita sådana 
anställda i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed.  
Revisionsbolag 
 
19 § Till revisor får även ett registrerat revisionsbolag utses. 
Bestämmelser om vem som får vara huvudansvarig för revisionen när 
ett revisionsbolag utses att vara revisor och om underrättelseskyldighet 
finns i 12 § lagen (1995:528) om revisorer. Följande bestämmelser i detta 
kapitel tillämpas på den huvudansvarige: 
17 § om jäv, och 
18 § om anlitande av biträde.  
Revisor i dotterföretag 
 
20 § Till revisor i ett dotterföretag bör minst en av moderföretagets 
revisorer utses.  
Revisorns mandattid 
 
21 § Uppdraget som revisor gäller för bestämd tid eller tills vidare. 
Ett uppdrag att tills vidare vara revisor upphör när ny revisor har 
utsetts.  
Förtida avgång m.m. 
 
22 § Ett uppdrag att vara revisor för bestämd tid upphör i förtid, om 
revisorn eller den som har utsett revisorn anmäler att uppdraget skall 
upphöra. 
Ett uppdrag som gäller tills vidare upphör, om revisorn eller den som 
har utsett revisorn anmäler att uppdraget skall upphöra utan att ny revisor 
utses. 
Anmälan skall göras hos företagsledningen. Om revisorn har utsetts av 
någon annan än företaget, skall anmälan också göras hos den som har 
utsett revisorn. 
 
23 § En revisor vars uppdrag upphör i förtid skall genast anmäla detta till 
Patent- och registreringsverket för registrering. Han skall lämna en kopia 
av anmälan till företagsledningen. 
Revisorn skall i anmälan lämna en redogörelse för vad han har funnit 
vid den granskning som han har utfört under den del av löpande 
räkenskapsår som uppdraget har omfattat. För anmälan gäller vad som 
föreskrivs i 29 §, 30 § första stycket och 31 § om revisionsberättelse. 
Patent- och registreringsverket skall sända en kopia av anmälan till 
skattemyndigheten. 
Första och andra styckena gäller även när ett uppdrag att tills vidare 
vara revisor upphör. 
 
24 § Om en revisors uppdrag upphör i förtid eller om bestämmelserna i 
10 15 §§ eller i 17 § hindrar honom att vara revisor och det inte finns 
någon suppleant, skall företagsledningen vidta åtgärder för att en ny 
revisor utses för den återstående mandattiden.  
Länsstyrelsen utser revisor i vissa fall 
 
25 § Efter anmälan skall länsstyrelsen utse revisor, 
1. när någon revisor inte är utsedd, 
2. när auktoriserad revisor eller godkänd revisor inte är utsedd enligt 
12 § andra stycket eller 13 16 §§, 
3. när revisorn är obehörig enligt 10, 11 eller 17 § och det inte finns 
någon behörig revisorssuppleant, eller 
4. när beslut av företaget om antalet revisorer eller om revisorns 
behörighet har åsidosatts. 
Anmälan enligt första stycket kan göras av var och en. Företags- 
ledningen är skyldig att göra anmälan, om inte rättelse utan dröjsmål sker 
genom den som utser revisor. 
 
26 § Länsstyrelsen skall ge företagsledningen tillfälle att yttra sig innan 
den utser en revisor enligt 25 §. Förordnandet skall avse tiden till dess att 
annan revisor har blivit utsedd. 
Vid förordnande enligt 25 § första stycket 3 skall länsstyrelsen 
entlediga den obehöriga revisorn. 
Revisionsberättelsen 
 
27 § Revisionsberättelsen skall lämnas till företagsledningen senast fem 
och en halv månader efter räkenskapsårets utgång. 
Revisorn skall på årsredovisningen teckna en hänvisning till revisions- 
berättelsen. 
Revisionsberättelsen skall innehålla uppgift om företagets firma, 
organisationsnummer eller personnummer och den räkenskapsperiod 
som revisionsberättelsen avser. 
 
28 § Revisionsberättelsen skall innehålla ett uttalande om huruvida 
årsredovisningen har upprättats i överensstämmelse med tillämplig lag 
om årsredovisning. 
Om det i årsredovisningen inte har lämnats sådana upplysningar som 
skall lämnas enligt tillämplig lag om årsredovisning, skall revisorn ange 
detta och, om det kan ske, lämna behövliga upplysningar i sin berättelse. 
 
29 § Om revisorn vid sin granskning har funnit att någon som ingår i 
företagsledningen har företagit någon åtgärd eller gjort sig skyldig till 
någon försummelse som kan föranleda ersättningsskyldighet, skall det 
anmärkas i berättelsen. 
 
30 § I revisionsberättelsen skall revisorn anmärka om han har funnit att 
företaget inte har fullgjort sin skyldighet 
1. att göra skatteavdrag enligt skattebetalningslagen (1997:483), 
2. att anmäla sig för registrering enligt 3 kap. 2 § skattebetalnings- 
lagen, 
3. att lämna skattedeklaration enligt 10 kap. 9 eller 10 § skattebetal- 
ningslagen, eller 
4. att i rätt tid betala skatter och avgifter som omfattas av 1 kap. 1 och 
2 §§ skattebetalningslagen. 
Om revisionsberättelsen innehåller en anmärkning om att företaget inte 
har fullgjort en skyldighet som avses i första stycket 1 3, skall revisorn 
genast sända en kopia av revisionsberättelsen till skattemyndigheten. 
 
31 § Utöver vad som följer av 28 30 §§ får en revisor i revisions- 
berättelsen lämna sådana upplysningar som han anser att tredje man bör 
få kännedom om. 
 
32 § Om en tidigare revisor har gjort en anmälan enligt 23 §, skall en 
kopia av den fogas till revisionsberättelsen.  
Koncernrevisionsberättelsen 
 
33 § I fråga om koncernrevisionsberättelsen gäller 27 § första stycket om 
tidpunkten för lämnande av revisionsberättelsen samt 28, 31 och 32 §§ 
om revisionsberättelsens innehåll. 
Revisorn skall på koncernredovisningen teckna en hänvisning till 
koncernrevisionsberättelsen. 
Koncernrevisionsberättelsen skall innehålla uppgift om moderföre- 
tagets firma, organisationsnummer eller personnummer och den 
räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser.  
Erinringar 
 
34 § Om revisorn har framfört en erinran till företagsledningen, skall den 
antecknas i ett protokoll eller i en annan handling. Handlingen skall 
lämnas till företagsledningen och företaget skall förvara den på ett 
betryggande sätt.  
Revisorns tystnadsplikt 
 
35 § En revisor får inte till den som saknar rätt att få kännedom om 
företagets angelägenheter lämna upplysningar om sådana företagets 
angelägenheter som han får kännedom om när han fullgör sitt uppdrag, 
om det kan vara till skada för företaget.  
Revisorns upplysningsplikt 
 
36 § Revisorn är skyldig att lämna medrevisor, ny revisor och, om 
företaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som 
behövs om företagets angelägenheter. 
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om 
företagets angelägenheter till undersökningsledaren under förunder- 
sökning i brottmål. 
Revisorn i ett handelsbolag som omfattas av 1 kap. 9 § sekretesslagen 
(1980:100) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om 
bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommunen 
eller landstinget.  
Revisorns skadeståndsansvar 
 
37 § En revisor som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av 
oaktsamhet skadar företaget skall ersätta skadan. Detsamma gäller när 
skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag eller 
tillämplig lag om årsredovisning. En revisor skall även ersätta skada som 
uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans medhjälpare. 
Om ett registrerat revisionsbolag är revisor, är det detta bolag och den 
för revisionen huvudansvarige som är ersättningsskyldiga.  
Jämkning 
 
38 § Om någon är ersättningsskyldig enligt 37 §, kan skadeståndet 
jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art, skadans 
storlek och omständigheterna i övrigt.  
Gemensamt skadeståndsansvar 
 
39 § Om flera skall ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skade- 
ståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av 
dem enligt 38 §. Vad någon av dem har betalat i skadestånd får han 
återkräva av de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till om- 
ständigheterna.  
Tiden för väckande av talan 
 
40 § Talan för företagets räkning enligt 37 § som inte grundas på brott 
får inte väckas mot en revisor sedan tre år har förflutit från det att 
revisionsberättelsen överlämnades till företagsledningen.  
Överklagande 
 
41 § Myndighets beslut i tillståndsärenden enligt 11 eller 15 § får över- 
klagas hos regeringen. 
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första 
gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 
1999. 
2. Om det i en lag eller i en annan författning hänvisas till någon före- 
skrift i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag som 
har ersatts av en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya 
föreskriften. 
 
2.3 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 13 § och 14 kap. 14 § föräldrabalken1 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
13 kap. 
13 § 
Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse. 
Om den omyndige har fyllt 
sexton år, får föräldrarna endast 
med överförmyndarens samtycke 
låta honom eller henne driva en 
rörelse som medför bokförings- 
skyldighet enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller jordbruksbok- 
föringslagen (1979:141). Utan 
överförmyndarens samtycke får 
föräldrarna inte själva driva en 
sådan rörelse för den omyndiges 
räkning. Samtycke får lämnas 
endast om den omyndiges ekono- 
miska och personliga förhållanden 
är sådana att det med beaktande av 
rörelsens art är lämpligt att 
samtycke ges. 
Om den omyndige har fyllt 
sexton år, får föräldrarna endast 
med överförmyndarens samtycke 
låta honom eller henne driva en 
rörelse som medför bokförings- 
skyldighet enligt bokföringslagen 
(1999:000). Utan överförmyn- 
darens samtycke får föräldrarna 
inte själva driva en sådan rörelse 
för den omyndiges räkning. 
Samtycke får lämnas endast om 
den omyndiges ekonomiska och 
personliga förhållanden är sådana 
att det med beaktande av rörelsens 
art är lämpligt att samtycke ges. 
 
14 kap. 
14 § 
En god man eller förvaltare får 
endast med överförmyndarens 
samtycke låta den enskilde driva 
en rörelse som medför bokförings- 
skyldighet enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller jordbruksbok- 
föringslagen (1979:141). Utan 
överförmyndarens samtycke får 
den gode mannen eller förvaltaren 
inte driva en sådan rörelse för den 
enskildes räkning. Samtycke får 
lämnas endast om den enskildes 
ekonomiska och personliga för- 
hållanden är sådana att det med 
beaktande av rörelsens art är 
lämpligt att samtycke ges. 
En god man eller förvaltare får 
endast med överförmyndarens 
samtycke låta den enskilde driva 
en rörelse som medför bokförings- 
skyldighet enligt bokföringslagen 
(1999:000). Utan överförmyn- 
darens samtycke får den gode 
mannen eller förvaltaren inte driva 
en sådan rörelse för den enskildes 
räkning. Samtycke får lämnas 
endast om den enskildes ekono- 
miska och personliga förhållanden 
är sådana att det med beaktande av 
rörelsens art är lämpligt att 
samtycke ges. 
 
I fråga om förordnade förmyndare tillämpas 13 kap. 13 §.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. Vad som sägs i 13 kap. 
13 § och 14 kap. 14 § i deras äldre lydelse om drivande av rörelse som 
medför bokföringsskyldighet enligt jordbruksbokföringslagen (1979:141) 
gäller dock även därefter till och med utgången av år 2000.  
2.4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 5 § brottsbalken skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
11 kap. 
5 §1 
Den som uppsåtligen eller av 
oaktsamhet åsidosätter bok- 
föringsskyldighet enligt bok- 
föringslagen (1976:125), stiftelse- 
lagen (1994:1220) eller lagen 
(1967:531) om tryggande av 
pensionsutfästelse m. m. genom att 
underlåta att bokföra affärs- 
händelser eller bevara räken- 
skapsmaterial eller genom att 
lämna oriktiga uppgifter i bok- 
föringen eller på annat sätt, döms, 
om rörelsens förlopp, ekonomiska 
resultat eller ställning till följd 
härav inte kan i huvudsak bedömas 
med ledning av bokföringen, för 
bokföringsbrott till fängelse i 
högst två år eller, om brottet är 
ringa, till böter. Är brottet grovt 
skall han dömas till fängelse i 
lägst sex månader och högst fyra 
år. 
Den som uppsåtligen eller av 
oaktsamhet åsidosätter bokfö- 
ringsskyldighet enligt bokförings- 
lagen (1999:000) genom att under- 
låta att bokföra affärshändelser 
eller bevara räkenskapsinforma- 
tion eller genom att lämna oriktiga 
uppgifter i bokföringen eller på 
annat sätt, döms, om rörelsens 
förlopp, ekonomiska resultat eller 
ställning till följd härav inte kan i 
huvudsak bedömas med ledning av 
bokföringen, för bokföringsbrott 
till fängelse i högst två år eller, om 
brottet är ringa, till böter. Är 
brottet grovt döms till fängelse i 
lägst sex månader och högst fyra 
år.  
Första stycket gäller inte om 
bokföringsskyldigheten avser en 
juridisk person som anges i 2 kap. 
2 § bokföringslagen och som inte 
bedriver näringsverksamhet.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första 
gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 
1999. 
2. I fråga om understödsföreningar som med stöd av punkten 3 i 
övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag alltjämt tillämpar 29 
och 30 §§ lagen (1972:262) om understödsföreningar gäller 11 kap. 5 § 
fortfarande i sin äldre lydelse. 
 
2.5 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen 
(1928:370) 
Härigenom föreskrivs att 3 § samt punkten 19 av anvisningarna till 
23 § och punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 24 § kommunal- 
skattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 §1 
Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket 
taxeringsbeslut rörande årlig taxering enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen 
(1990:324) skall meddelas, och med beskattningsår det kalenderår, som 
närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår inte sammanfaller 
med kalenderår (brutet räkenskapsår), det räkenskapsår, som gått ut 
närmast före taxeringsåret. 
För skattskyldiga som är bok- 
föringsskyldiga enligt 1 § bok- 
föringslagen (1976:125) räknas 
brutet räkenskapsår som beskatt- 
ningsår för näringsverksamhet 
under förutsättning att föreskrif- 
terna i 12 § nämnda lag iakttagits. 
För skattskyldiga som är bok- 
föringsskyldiga enligt bok- 
föringslagen (1999:000) räknas 
brutet räkenskapsår som beskatt- 
ningsår för näringsverksamhet 
under förutsättning att föreskrif- 
terna i 3 kap. nämnda lag iakt- 
tagits. 
Inkomst hos ett handelsbolag tas upp vid den taxering då handels- 
bolaget skulle ha taxerats om det hade varit skattskyldigt. 
 
Anvisningar 
till 23 § 
192. Avdrag medges för påförda egenavgifter enligt lagen (1981:691) 
om socialavgifter i den mån avgifterna hänför sig till näringsverksamhet. 
Fysisk person får dessutom 
avdrag för belopp som har avsatts 
för att täcka på beskattningsåret 
belöpande egenavgifter avseende 
näringsverksamhet här i riket. Den 
som enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller jordbruksbok- 
föringslagen (1979:141) är skyldig 
att upprätta årsbokslut skall ha satt 
av ett mot avdraget svarande 
belopp i räkenskaperna för 
beskattningsåret. Medgivet avdrag 
skall återföras till beskattning 
nästföljande beskattningsår. 
Fysisk person får dessutom 
avdrag för belopp som har avsatts 
för att täcka på beskattningsåret 
belöpande egenavgifter avseende 
näringsverksamhet här i riket. Den 
som enligt bokföringslagen 
(1999:000) är skyldig att upprätta 
årsbokslut eller årsredovisning 
skall ha satt av ett mot avdraget 
svarande belopp i räkenskaperna 
för beskattningsåret. Medgivet 
avdrag skall återföras till beskatt- 
ning nästföljande beskattningsår. 
 Avdrag enligt andra stycket beräknas på ett underlag som motsvarar 
den skattskyldiges inkomst av förvärvskällan, beräknad enligt lagen 
(1947:576) om statlig inkomstskatt, före avdraget, minskad med 
1) sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 11 av 
anvisningarna till 22 §, 
2) intäkt som är att hänföra till inkomst av anställning enligt 2 kap. 3 
5, 15 och 16 §§ lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension. 
Avdrag enligt andra stycket får uppgå till högst 25 procent av 
underlaget, beräknat enligt tredje stycket. I fråga om sådana inkomster 
eller skattskyldiga som avses i 2 § lagen (1990:659) om särskild 
löneskatt på vissa förvärvsinkomster får dock avdraget uppgå till högst 
20 procent. 
Vad som har sagts i första fjärde styckena gäller också för en fysisk 
person, som är delägare i ett handelsbolag, under förutsättning att bolaget 
har haft inkomst av näringsverksamhet här i riket. Avdrag enligt första 
och andra styckena skall därvid göras av delägaren. 
Beskattas enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 § en med- 
hjälpande make för del av inkomst av en verksamhet, som bedrivs av den 
andra maken, skall avdrag enligt första och andra styckena göras särskilt 
för envar av makarna. 
Skattskyldig som har gjort avdrag enligt andra stycket skall vid 
självdeklarationen foga uppgifter om avdragets beräkning. Uppgifterna 
skall lämnas på blankett enligt fastställt formulär. 
 
Anvisningar 
till 24 § 
13. För skattskyldig som har haft ordnad bokföring skall beräkningen 
av inkomst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av 
bestämmelserna i denna anvisningspunkt. Vid inkomstberäkningen tas 
hänsyn till in- och utgående lager av varor, däri inbegripet djur, 
råmaterial, hel- och halvfabrikat m.m., till pågående arbeten samt till 
fordrings- och skuldposter samt avsättningar. Reserv i lager o.d. får 
beaktas endast vid tillämpning av punkt 2 tredje och fjärde styckena. 
Värdet av utgående lager, pågående arbeten samt fordrings- och 
skuldposter samt avsättningar bestäms med hänsyn till förhållandena vid 
beskattningsårets utgång. Som värde av ingående lager, pågående arbeten 
samt fordrings- och skuldposter och avsättningar tas upp värdet av 
närmast  föregående beskattningsårs utgående lager, pågående arbeten 
samt fordrings- och skuldposter och avsättningar. 
Har det bokförda resultatet påverkats av att bland intäkterna har tagits 
upp belopp, som inte skall beskattas som inkomst, eller uteslutits belopp, 
som borde ha medräknats, eller bland kostnaderna har tagits upp belopp, 
som inte är avdragsgilla vid inkomstberäkningen, skall resultatet justeras 
så att det kan läggas till grund för inkomstberäkningen enligt denna lag. I 
de fall resultatet har påverkats av att lager, pågående arbeten eller 
fordringspost har tagits upp med för lågt belopp eller skuldpost eller 
avsättningar med för högt belopp skall dock på yrkande av den 
skattskyldige justering av det bokförda resultatet underlåtas i den mån det 
är uppenbart att denne   i överensstämmelse med reglerna för inkomst- 
beräkning i denna lag   genom större avskrivningar på anläggnings- 
tillgångar än som skett skulle ha kunnat redovisa ett lägre resultat än det 
som skulle framkomma efter justeringen. 
Vid beräkning av inkomst enligt 
bokföringsmässiga grunder skall 
iakttas, att en inkomst skall anses 
ha åtnjutits under det år, då den 
enligt god redovisningssed eller 
enligt vad som beträffande jord- 
bruk är allmänt brukligt bör tas 
upp som intäkt i räkenskaperna, 
även om inkomsten ännu inte har 
uppburits kontant eller eljest 
kommit den skattskyldige till- 
handa t.ex. i form av levererade 
varor, fullgjorda prestationer eller 
på annat härmed jämförligt sätt. 
Vad som gäller i fråga om 
inkomstposterna tillämpas också i 
fråga om utgiftsposterna. I fråga 
om tiden för inkomst- och 
utgiftsposters upptagande enligt 
bokföringsmässiga grunder tilläm- 
pas i allmänhet det förfarings- 
sättet, att fordringar tas upp som 
inkomst under det år, då de upp- 
kommer, och att räntor hänförs till 
inkomsten för det år, på vilket de 
belöper, i bägge fallen oberoende 
av om de verkligen har influtit 
under nämnda år eller inte. Å 
andra sidan bör förskottsvis 
influtna räntor, som till större eller 
mindre del belöper på ett kom- 
mande år, till denna del bok- 
föringsmässigt hänföras till det 
sistnämnda årets inkomst. Avdrag 
för ränta på lån ur statens lånefond 
för lån med uppskjuten ränta 
åtnjuts för det år då räntan har 
betalats. 
Vid beräkning av inkomst enligt 
bokföringsmässiga grunder skall 
iakttas, att en inkomst skall anses 
ha åtnjutits under det år, då den 
enligt god redovisningssed bör tas 
upp som intäkt i räkenskaperna, 
även om inkomsten ännu inte har 
uppburits kontant eller eljest 
kommit den skattskyldige till- 
handa t.ex. i form av levererade 
varor, fullgjorda prestationer eller 
på annat härmed jämförligt sätt. 
Vad som gäller i fråga om 
inkomstposterna tillämpas också i 
fråga om utgiftsposterna. I fråga 
om tiden för inkomst- och 
utgiftsposters upptagande  enligt 
bokföringsmässiga grunder tilläm- 
pas i allmänhet det förfarings- 
sättet, att fordringar tas upp som 
inkomst under det år, då de 
uppkommer, och att räntor hänförs 
till inkomsten för det år, på vilket 
de belöper, i bägge fallen obe- 
roende av om de verkligen har 
influtit under nämnda år eller inte. 
Å andra sidan bör förskottsvis 
influtna räntor, som till större eller 
mindre del belöper på ett kom- 
mande år, till denna del bok- 
föringsmässigt hänföras till det 
sistnämnda årets inkomst. Avdrag 
för ränta på lån ur statens lånefond 
för lån med  uppskjuten ränta 
åtnjuts för det år då räntan har 
betalats. 
Vid tillämpning av föregående stycke skall iakttas bl.a. att värdet av 
avyttrade varor skall   även om fakturering inte skett   redovisas som 
fordran, såvida varorna levererats till den nye ägaren före årets utgång. 
Har avverkningsrätt till skog upplåtits mot betalning, som skall 
erläggas under loppet av flera år, får som intäkt för varje år tas upp den 
del av köpeskillingen som influtit under samma år. 
I fråga om avdrag för kostnader för reparation och underhåll av 
fastighet gäller även punkt 4 tredje och fjärde styckena av anvisningarna 
till 23 §. 
Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på 
hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, som inkomst för ett år 
beskattat vinst, som i bokföringen framkommer som vinst först ett senare 
år, skall vid inkomstberäkningen för det  följande år, då vinsten redovisas 
i bokföringen, det sistnämnda årets bokförda resultat justeras på sådant 
sätt att den redan beskattade vinsten inte beskattas en gång till. 
Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett att en 
förlust, som är i och för sig avdragsgill, inte får beaktas vid inkomst- 
beräkningen för det år då den redovisats i räkenskaperna eller beskatt- 
ningsmyndighet i annat fall visst år frångått den skattskyldiges bokföring 
på sådant sätt att det påverkar följande års inkomstberäkning. 
Har intäkter eller utgifter avseende viss egendom vid den närmast 
föregående taxeringen till statlig inkomstskatt hänförts till inkomstslaget 
kapital och sker beskattning vid den aktuella taxeringen i inkomstslaget 
näringsverksamhet skall den skattskyldige ta upp sådana ingående 
tillgångs- och skuldposter samt avsättningar som erfordras för att någon 
intäkt eller utgift inte skall beskattas två gånger eller lämnas obeskattad 
på grund av skiftet av tillämpligt inkomstslag. 
3 § 7 11 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har 
motsvarande tillämpning vid beräkning av inkomst av närings- 
verksamhet. Vid beräkning av realisationsvinst eller realisationsförlust 
som är hänförlig till näringsverksamhet tillämpas 24 § 1 5 mom., 27 § 
1 3 mom., 28 §, 29 § 1 mom., 30 § 1 mom. och 31 § nämnda lag. 
24. Tillgångar avsedda för 
omsättning eller förbrukning 
(lager) får inte tas upp till lägre 
värde än det lägsta av anskaff- 
ningsvärdet och verkliga värdet. 
Begreppen anskaffningsvärde och 
verkligt värde har den innebörd 
som anges i 13 § andra stycket och 
14 § andra stycket bokförings- 
lagen (1976:125) eller, i före- 
kommande fall 4 kap. 9 § andra 
fjärde styckena årsredovisnings- 
lagen (1995:1554), 4 kap. 5 § 
lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag. 
2. Tillgångar avsedda för 
omsättning eller förbrukning 
(lager) får inte tas upp till lägre 
värde än det lägsta av anskaff- 
ningsvärdet och verkliga värdet. 
Begreppen anskaffningsvärde och 
verkligt värde har den innebörd 
som anges i 4 kap. 9 § andra 
fjärde styckena årsredovisnings- 
lagen (1995:1554) eller, i före- 
kommande fall 4 kap. 5 § lagen 
(1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappers- 
bolag eller 4 kap. 4 § lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag. 
Vid bestämmande av lagrets anskaffningsvärde skall de lager- 
tillgångar, som ligger kvar i den skattskyldiges lager vid 
beskattningsårets utgång, anses som de av honom senast anskaffade eller 
tillverkade. 
Utan hinder av vad som sägs i första stycket får annat varulager än 
lager av fastigheter och liknande tillgångar och lager av aktier, obliga- 
tioner, lånefordringar och liknande tillgångar tas upp till lägst 97 procent 
av det samlade anskaffningsvärdet. 
Djur i jordbruk och renskötsel skall alltid anses som lager. Sådant lager 
får inte tas upp till lägre belopp än 85 procent av den genomsnittliga 
produktionskostnaden för djur av det slag och den ålderssammansättning 
som det är fråga om. Djuren behöver dock inte i något fall tas upp till ett 
högre belopp än som motsvarar djurens sammanlagda allmänna 
saluvärde. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer 
fastställer för varje taxeringsår föreskrifter för beräkning av produktions- 
kostnaden. Har denna kostnad inte fastställts, t. ex. i fråga om särskilt 
dyrbara avelsdjur, får djuret tas upp lägst till 85 procent av det lägsta av 
anskaffningsvärdet och allmänna saluvärdet. 
Nedskrivning av värdet på rättigheter till leverans av lagertillgångar 
enligt ej fullgjorda köpekontrakt (kontraktsnedskrivning) får godkännas 
endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma slag 
på balansdagen understiger det kontraherade priset. Beträffande värdet på 
rättigheter till leverans av maskiner och andra för stadigvarande bruk 
avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt kan avskrivning 
(kontraktsavskrivning) godkännas endast i den mån den skattskyldige 
visar, att inköpspriset för tillgångar av samma slag på balansdagen 
understiger det kontraherade priset. 
Förvärvas aktie i svenskt aktiebolag av skattskyldig, som driver bank- 
eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, eller av annan 
skattskyldig, för vilken aktien utgör omsättningstillgång, och är det inte 
uppenbart att den skattskyldige därigenom erhåller tillgång av verkligt 
och särskilt värde för honom med hänsyn till hans näringsverksamhet, får 
sådan nedgång i aktiens värde som beror på utdelning till den 
skattskyldige av medel, vilka fanns hos det utdelande bolaget vid 
förvärvet och inte motsvarar tillskjutet belopp, inte föranleda att aktien 
vid inkomstberäkningen för den skattskyldige tas upp till lägre belopp än 
som motsvarar hans anskaffningskostnad för aktien. Har denna, innan 
sådan utdelning skett, tagits upp till lägre belopp än den skattskyldiges 
anskaffningskostnad, får aktien vid utgången av det beskattningsår, under 
vilket utdelningen äger rum, inte tas upp till lägre belopp än aktiens 
värde i beskattningshänseende vid ingången av samma år med tillägg av 
ett belopp, som motsvarar skillnaden mellan den skattskyldiges 
anskaffningskostnad för aktien och nämnda värde, dock högst av det 
utdelade beloppet. Sker utdelning utan att det värde för aktien, som ligger 
till grund för beräkningen av den skattskyldiges inkomst, påverkas och 
medför detta att den skattskyldige efter överlåtelse av aktien eller 
upplösning av bolaget redovisar förlust, skall därifrån avräknas det 
belopp som motsvarar utdelningen. Utdelning som avses i detta stycke 
anses i första hand gälla andra medel än sådana som motsvarar tillskjutet 
belopp. Vad som sägs om aktie i detta stycke gäller även beträffande 
andel i ekonomisk förening. Med tillskjutet belopp avses därvid inbetald 
insats. Bestämmelserna gäller också vid förvärv av aktie eller andel i 
utländsk juridisk person. I detta fall saknar det betydelse om den 
skattskyldige genom förvärvet erhåller en tillgång av verkligt och särskilt 
värde. 
I fråga om aktier som utgör lager gäller vidare följande. Har aktier 
erhållits genom sådan utdelning som avses i 3 § 7 a mom. lagen 
(1947:576) om statlig inkomstskatt skall som anskaffningsvärde för 
dessa aktier anses så stor del av anskaffningsvärdet för aktierna i det 
utdelande bolaget som svarar mot förändringen i marknadsvärdet på 
dessa aktier till följd av utdelningen. Anskaffningsvärdet för aktierna i 
det utdelande bolaget skall minskas i motsvarande mån. För sådana 
mottagare som inte äger aktier i det utdelande bolaget skall, om vederlag 
erlagts för rätten till utdelning, vederlaget anses som anskaffningsvärde. I 
annat fall skall de utdelade aktierna anses anskaffade utan kostnad. Har 
aktier erhållits genom sådan utskiftning som avses i 3 § 8 mom. tredje 
stycket nämnda lag skall som anskaffningsvärde för dessa aktier anses 
anskaffningsvärdet för andelarna i den förening som skiftat ut aktierna.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
vid 2001 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas i fråga 
om räkenskapsår som har påbörjats före ikraftträdandet. Äldre bestäm- 
melser skall tillämpas även därefter av den som är skyldig att föra 
räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen (1979:141). 
 
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om 
statlig inkomstskatt 
Härigenom föreskrivs att 2 § 1 mom. lagen (1947:576) om statlig 
inkomstskatt skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
2 § 
 
1 mom.1 Bestämmelserna i 3 6, 18 25, 27, 31 34, 41 43, 65 och 66 §§ 
kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas också vid taxeringen till 
statlig inkomstskatt i den mån inte annat följer av denna lag. 
I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna lag 
meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade bestäm- 
melser är tillämpliga vid taxeringen till statlig inkomstskatt, skall även 
anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar tillämpas. 
För juridiska personer utom dödsbon gäller bestämmelserna i fjärde 
tionde styckena. 
Beskattningsåret utgörs av det 
räkenskapsår som slutat närmast 
före taxeringsåret. I fråga om 
verksamhet på vilken bokförings- 
lagen (1976:125) inte är tillämplig 
skall beskattningsåret avse kalen- 
derår. Vid en sådan fusion eller 
fission som anges i 4 respektive 
5 § lagen (1998:1603) om beskatt- 
ningen vid fusioner, fissioner och 
verksamhetsöverlåtelser gäller 
om villkoren i 9 och 10 §§ den 
lagen är uppfyllda   följande: 
Beskattningsåret för det över- 
tagande företaget utgörs såvitt 
avser den övertagna verksamheten 
av tiden från ingången av räken- 
skapsåret för det överlåtande före- 
taget till utgången av räkenskaps- 
året för det övertagande företaget. 
Beskattningsåret utgörs av det 
räkenskapsår som slutat närmast 
före taxeringsåret. I fråga om 
verksamhet på vilken bokförings- 
lagen (1999:000) inte är tillämplig 
skall beskattningsåret avse kalen- 
derår. Vid en sådan fusion eller 
fission som anges i 4 respektive 
5 § lagen (1998:1603) om beskatt- 
ningen vid fusioner, fissioner och 
verksamhetsöverlåtelser gäller 
om villkoren i 9 och 10 §§ den 
lagen är uppfyllda   följande: 
Beskattningsåret för det över- 
tagande företaget utgörs såvitt 
avser den övertagna verksamheten 
av tiden från ingången av räken- 
skapsåret för det överlåtande före- 
taget till utgången av räkenskaps- 
året för det övertagande företaget. 
All inkomst hänförs till samma förvärvskälla. För kommanditdelägare 
medges avdrag för underskott i bolaget i den mån avdraget och avdrag 
som medgetts vid tidigare års taxeringar inte överstiger ett belopp som 
svarar mot vad delägaren satt in i bolaget eller, om det belopp som 
delägaren åtagit sig sätta in är högre, detta senare belopp. För sådana 
delägare i handelsbolag som i förhållande till övriga delägare i bolaget 
förbehållit sig ett begränsat ansvar för bolagets förbindelser medges 
avdrag med sammanlagt högst ett belopp motsvarande det han ansvarar 
för. För överskjutande underskott medges avdrag vid beräkning av 
inkomsten från bolaget närmast följande beskattningsår. 
Till intäkt av näringsverksamhet räknas   utöver vad som följer av 
första och andra styckena   löpande kapitalavkastning, vinst (realisa- 
tionsvinst) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och sådana 
förpliktelser som avses i 3 § 1 mom. samt lotterivinst som inte är 
frikallad från beskattning enligt 19 § kommunalskattelagen. 
Ränteutgift och   med den begränsning som anges i 14 mom.   förlust 
(realisationsförlust) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar och 
förpliktelser räknas som omkostnad i näringsverksamhet även när detta 
inte följer av första och andra styckena. Avdrag medges inte för utgifter 
för inköp av lottsedlar eller för andra liknande insatser i lotteri. 
Vid beräkning av realisationsvinst eller realisationsförlust tillämpas 
utöver vad som följer av första stycket   25 § 1 9 mom. och 26 § 1 8 
mom. 
Det värde som tillgångar som avses i 6 a mom. tas upp till vid 
inkomsttaxeringen skall höjas i den mån den skattskyldige delat ut medel 
eller på annat sätt förfogat över uppkommen vinst i en omfattning som 
inte lagligen kunnat ske om tillgångarna tagits upp till det skattemässiga 
värdet i räkenskaperna. 
Upplöses ett företag som anges i 2 § lagen (1998:1603) om beskatt- 
ningen vid fusioner, fissioner och verksamhetsöverlåtelser genom en 
sådan fusion eller fission som anges i 4 respektive 5 § den lagen och är 
villkoren i 9 och 10 §§ den lagen uppfyllda gäller följande: Innehar det 
övertagande företaget aktier eller andra andelar i det överlåtande 
företaget som utgör lagertillgångar, skall andelarna anses ha avyttrats för 
en ersättning som motsvarar det värde som gäller för dem vid 
beskattningen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
vid 2001 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas för 
räkenskapsår som har påbörjats före ikraftträdandet. 
 
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1955:257) om 
inventering av varulager för inkomsttaxeringen 
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1955:257) om inventering av 
varulager för inkomsttaxeringen skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 §1 
Skattskyldig som är bok- 
föringsskyldig enligt bokförings- 
lagen (1976:125) skall inventera 
varje i lagret ingående post av 
tillgångar avsedda för omsättning 
eller förbrukning. Vid inven- 
teringen skall upprättas en för- 
teckning som för varje post anger 
det lägsta av anskaffningsvärdet 
och verkliga värdet. Begreppen 
anskaffningsvärde och verkligt 
värde har den innebörd som anges 
i 13 § andra stycket och 14 § 
andra stycket bokföringslagen 
eller, i förekommande fall 4 kap. 
9 § andra fjärde styckena årsredo- 
visningslagen (1995:1554), 4 kap. 
5 § lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag eller 4 kap. 4 § lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag. Vid bestäm- 
mande av lagrets anskaffnings- 
värde skall de lagertillgångar, som 
ligger kvar i den skattskyldiges 
lager vid beskattningsårets utgång, 
anses som de av honom senast 
anskaffade eller tillverkade. Om 
den skattskyldige yrkar att lagret 
skall värderas i enlighet med punkt 
2 tredje stycket av anvisningarna 
till 24 § kommunalskattelagen 
(1928:370) skall anskaffnings- 
värdet på varje post anges i 
förteckningen. 
Skattskyldig som är bok- 
föringsskyldig enligt bokförings- 
lagen (1999:000) skall inventera 
varje i lagret ingående post av 
tillgångar avsedda för omsättning 
eller förbrukning. Vid invente- 
ringen skall upprättas en för- 
teckning som för varje post anger 
det lägsta av anskaffningsvärdet 
och verkliga värdet. Begreppen 
anskaffningsvärde och verkligt 
värde har den innebörd som anges 
i 4 kap. 9 § andra fjärde styckena 
årsredovisningslagen (1995:1554), 
4 kap. 5 § lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag eller 4 kap. 4 § 
lagen (1995:1560) om årsredo- 
visning i försäkringsföretag. Vid 
bestämmande av lagrets anskaff- 
ningsvärde skall de lagertillgångar, 
som ligger kvar i den skattskyl- 
diges lager vid beskattningsårets 
utgång, anses som de av honom 
senast anskaffade eller tillverkade. 
Om den skattskyldige yrkar att 
lagret skall värderas i enlighet med 
punkt 2 tredje stycket av anvis- 
ningarna till 24 § kommunal- 
skattelagen (1928:370) skall an- 
skaffningsvärdet på varje post 
anges i förteckningen. 
Första stycket gäller inte tillgångar som värderats med tillämpning av 
4 kap. 12 § årsredovisningslagen. 
Om inventeringen sker före balansdagen skall värdet på lager- 
tillgångarna vid inventeringstillfället kunna korrigeras på ett tillfreds- 
ställande sätt med hänsyn till lagerutvecklingen fram till och med 
balansdagen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och skall tillämpas första 
gången vid 2001 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas 
för räkenskapsår som har påbörjats före ikraftträdandet. 
 
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om 
tryggande av pensionsutfästelse m.m. 
Härigenom föreskrivs att 15 och 17 a §§ lagen (1967:531) om 
tryggande av pensionsutfästelse m.m. skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse  
15 §1 
Gottgörelse sker ur överskott på 
kapitalet. Sådant överskott före- 
ligger när pensionsstiftelses till- 
gångar, värderade med tillämpning 
av 3 kap. 6 § stiftelselagen 
(1994:1220), överstiger den skuld 
stiftelsen ådragit sig samt upp- 
lupen del av den utfästa pension, 
som tryggas av stiftelsen, eller, om 
stiftelsen tryggar utfästelser enligt 
allmän pensionsplan, pensions- 
reserven enligt denna. 
Gottgörelse sker ur överskott på 
kapitalet. Sådant överskott före- 
ligger när pensionsstiftelses till- 
gångar, värderade med tillämpning 
av 3 kap. 3 § stiftelselagen 
(1994:1220), överstiger den skuld 
stiftelsen ådragit sig samt upp- 
lupen del av den utfästa pension, 
som tryggas av stiftelsen, eller, om 
stiftelsen tryggar utfästelser enligt 
allmän pensionsplan, pensions- 
reserven enligt denna. 
För utgift, som avses i 14 § första stycket a) och som omfattas av 
stiftelsens ändamål, äger arbetsgivaren gottgöra sig ur årets avkastning, 
även om stiftelsen saknar överskott på kapitalet. 
Gottgörelse får avse löpande utgifter eller utgifter som arbetsgivaren 
haft under närmast föregående räkenskapsår. 
Beräknar arbetsgivare vid taxering till beskattning sin inkomst enligt 
bokföringsmässiga grunder, skall gottgörelse avse kostnad i stället för 
utgift. 
Gottgörelse för avgift till försäkring för allmän tilläggspension får avse 
den del av avgiften som kan anses hänföra sig till lön eller annan 
ersättning åt person vilken omfattas av stiftelsens ändamål. 
 
17 a §2 
En pensionsstiftelse är bok- 
föringsskyldig. Bokföringsskyl- 
digheten skall fullgöras enligt 
bestämmelserna i bokföringslagen 
(1976:125). En stiftelse skall 
upprätta årsredovisning, som skall 
bestå av den resultaträkning och 
den balansräkning som har tagits 
in i årsbokslutet samt av en 
förvaltningsberättelse med uppgift 
om hur stiftelsens ändamål har 
främjats under räkenskapsåret. 
Årsredovisningen skall under- 
tecknas av samtliga styrelseleda- 
möter. 
Bestämmelser om bokföring och 
annan redovisning för en pen- 
sionsstiftelse finns i bokförings- 
lagen (1999:000) och årsredovis- 
ningslagen (1995:1554).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om 
understödsföreningar 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:262) om understöds- 
föreningar1 
dels att 30 § skall upphöra att gälla, 
dels att 29, 51, 67 och 74 §§ samt rubriken närmast före 29 § skall ha 
följande lydelse, 
dels att rubriken närmast före 76 § skall lyda  Skadestånd m.m. , 
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 31 a, 53 a, 53 b 
och 76 a §§, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Räkenskaper och årsredovisning 
Bokföringsskyldighet och års- 
redovisning 
 
29 §2 
Bestämmelserna i 38 § första 
och fjärde-sjätte styckena lagen 
(1951:308) om ekonomiska före- 
ningar tillämpas också på under- 
stödsföreningar. Vad som sägs där 
om skyldighet att sända in 
handlingar till länsstyrelse gäller 
dock ej. Resultaträkning och 
balansräkning i årsredovisning 
och i årsbokslut enligt bokförings- 
lagen (1976:125) skall upprättas 
enligt bestämmelserna i sist- 
nämnda lag, om annat inte följer 
av 30 § denna lag eller av 
föreskrift som har meddelats med 
stöd av nämnda paragraf. 
Bestämmelser om bokföring och 
annan redovisning finns i bok- 
föringslagen (1999:000) och lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag.  
31 a § 
 
Revisorernas revisionsberättelse 
skall upprättas med beaktande av 
att understödsföreningar skall 
tillämpa lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i 
försäkringsföretag. 
 
51 §3 
Bestämmelserna i 81 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar 
tillämpas också på understödsförening med undantag av hänvisningen till 
38 § andra, tredje och sjunde styckena samt till 39 43 §§. 
Bestämmelserna i 30 § denna 
lag om årsredovisning tillämpas 
också på slutredovisning. 
Bestämmelserna i lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag tillämpas på 
slutredovisning.  
53 a § 
 
Lagen (1995:1560) om års- 
redovisning i försäkringsföretag 
skall tillämpas i fråga om 
likvidatorernas redovisning och 
slutredovisning. Bestämmelserna i 
5 kap. 18 25 §§ och 6 kap. 2 § 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
samt 5 kap. 2 § 7 och 8 samt 6 
kap. 2 och 3 §§ lagen om års- 
redovisning i försäkringsföretag 
tillämpas dock inte.  
53 b § 
 
Vad som föreskrivs i 31 a § 
tillämpas även på likvidations- 
revisorernas revisionsberättelse. 
 
67 §4 
Det åligger understödsförenings styrelse att på tid och sätt som 
Finansinspektionen bestämmer 
1. hålla föreningens kassa och övriga tillgångar samt böcker, 
räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av 
inspektionen, 
2. för varje räkenskapsår till 
inspektionen insända avskrift av 
dels förvaltningsberättelsen jämte 
resultaträkning och balansräk- 
ning, dels revisionsberättelsen 
med tillhörande handlingar, dels 
protokoll fört vid föreningsstämma 
över beslut i fråga om dessa 
berättelser, dels en redogörelse för 
föreningen och dess verksamhet, 
2. för varje räkenskapsår till 
inspektionen insända bestyrkt 
kopia av protokoll fört vid före- 
ningsstämma över beslut i fråga 
om års- och koncernredovisningen 
eller revisionsberättelsen samt en 
redogörelse för föreningen och 
dess verksamhet, 
 
3. meddela de upplysningar och uppgifter i övrigt rörande föreningen 
som inspektionen begär. 
 
74 §5 
Finansinspektionen kan vid vite förelägga styrelsen att fullgöra sina 
skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att 
1. till Finansinspektionen sända 
in behöriga redovisningshand- 
lingar, revisionsberättelser eller 
andra handlingar enligt 67 § 2 
eller försäkringsteknisk utredning 
enligt 21 § första stycket, 
1. till Finansinspektionen sända 
in handlingar enligt 67 § 2 eller 
försäkringsteknisk utredning enligt 
21 § första stycket, 
2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering. 
Förelägganden enligt första stycket 2 får inte meddelas, om 
underlåtenhet att göra anmälan medför att föreningsstämmans eller 
styrelsens beslut förfaller eller föreningen blir skyldig att träda i 
likvidation. 
Finansinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag än 
som avses i första stycket med vite. 
Har Finansinspektionen förelagt vite skall den mot vilken 
föreläggandet riktas genast skriftligen underrättas om detta. 
Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan 
Finansinspektionen döma ut vitet.  
76 a § 
 
Vad som föreskrivs i 32, 33, 69 
och 106 109 §§ lagen (1951:308) 
om ekonomiska föreningar om 
överträdelse av samma lag gäller 
även överträdelser av lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. 
2. De nya föreskrifterna skall tillämpas första gången för det 
räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
3. Äldre föreskrifter gäller för understödsföreningar som tillämpar 
punkten 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1999:000) om ändring i 
lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.  
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:417) om 
sambruksföreningar 
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1975:417) om sambruks- 
föreningar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 §1 
Bestämmelserna i 8 och 9 kap. 
lagen (1987:667) om ekonomiska 
föreningar gäller i tillämpliga delar 
i fråga om sambruksföreningar. 
Vad som sägs i 9 kap. 9 § andra 
stycket 4 om insatsbelopp skall i 
stället avse lösenbelopp för med- 
lems andel. Sambruksföreningar är 
inte skyldiga att upprätta finansi- 
eringsanalys, koncernredovisning 
eller delårsrapport eller att, i 
annat fall än som avses i 8 kap. 
6 §, utse auktoriserad revisor. 
Bestämmelserna i 8 kap. lagen 
(1987:667) om ekonomiska för- 
eningar gäller i tillämpliga delar i 
fråga om sambruksföreningar. 
Sambruksföreningar är dock inte 
skyldiga att, utom i fall som avses 
i 8 kap. 6 § nämnda lag, utse 
auktoriserad revisor. Bestämmel- 
ser om bokföring och annan redo- 
visning finns i bokföringslagen 
(1999:000) och årsredovisnings- 
lagen (1995:1554).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.11 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen 
(1975:1385) 
Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (1975:1385)1 
dels att 8 kap. 38 § skall upphöra att gälla, 
dels att 4 kap. 20 § och 13 kap. 12 § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
4 kap. 
20 §2 
Emissionsprospekt skall inne- 
hålla balansräkningar avseende 
utgången av de tre senaste räken- 
skapsår, för vilka årsredovisning 
och revisionsberättelse avgivits, 
resultaträkningar för dessa tre 
räkenskapsår samt ett sammandrag 
av de uppgifter som bolaget varit 
skyldigt att ta in i förvalt- 
ningsberättelserna för de tre räken- 
skapsåren. Om handlingarna inte 
innehåller finansieringsanalys som 
avses i 2 kap. 1 § tredje stycket 
årsredovisningslagen (1995:1554), 
skall de kompletteras med en 
sådan analys. Om bolaget är 
skyldigt att upprätta en kapital- 
täckningsanalys enligt 2 kap. 1 § 
tredje stycket lagen (1995:1559) 
om årsredovisning i kreditinstitut 
och värdepappersbolag skall 
handlingarna också innehålla en 
sådan. 
Emissionsprospekt skall inne- 
hålla balansräkningar avseende 
utgången av de tre senaste räken- 
skapsår, för vilka årsredovisning 
och revisionsberättelse avgivits, 
resultaträkningar för dessa tre 
räkenskapsår samt ett sammandrag 
av de uppgifter som bolaget varit 
skyldigt att ta in i förvaltnings- 
berättelserna för de tre räkenskaps- 
åren. Om handlingarna inte inne- 
håller finansieringsanalys som 
avses i 2 kap. 1 § andra stycket 
årsredovisningslagen (1995:1554), 
skall de kompletteras med en 
sådan analys. Om bolaget är 
skyldigt att upprätta en kapital- 
täckningsanalys enligt 2 kap. 1 § 
andra stycket lagen (1995:1559) 
om årsredovisning i kreditinstitut 
och värdepappersbolag skall 
handlingarna också innehålla en 
sådan. 
Bestämmelserna i 3 kap. 5 § andra stycket och tredje stycket första 
meningen årsredovisningslagen skall tillämpas på emissionsprospekt. 
Om bolaget är moderbolag, skall bolaget i emissionsprospektet intaga 
koncernresultaträkning och koncernbalansräkning för de tre senaste 
räkenskapsåren. När redovisningshandlingar och andra uppgifter för 
koncern intages i prospektet får häremot svarande uppgifter för bolaget 
utelämnas i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för 
bedömningen av bolagets aktier. Dock får bolagets resultaträkning och 
balansräkning för det senaste räkenskapsåret enligt första stycket ej 
utelämnas. 
13 kap. 
12 §3 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som läggs fram på ordina- 
rie bolagsstämma för godkän- 
nande. I fråga om stämman och 
redovisningen skall 9 kap. 7 § 
andra stycket 1 och 2 denna lag 
samt 5 kap. 17 23 §§, 6 kap. 2 § 
och bestämmelserna om finansi- 
eringsanalys i 2 kap. 1 § tredje 
stycket och 6 kap. 3 § 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
inte tillämpas. I förekommande 
fall behöver inte heller bestämmel- 
serna i 5 kap. 2 § 3 och 6 kap. 3 § 
lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag tillämpas. 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som läggs fram på ordina- 
rie bolagsstämma för godkän- 
nande. I fråga om stämman och 
redovisningen skall 9 kap. 7 § 
andra stycket 1 och 2 denna lag 
samt 5 kap. 18 25 §§, 6 kap. 2 § 
och bestämmelserna om finansi- 
eringsanalys i 2 kap. 1 § andra 
stycket och 6 kap. 5 § årsredo- 
visningslagen (1995:1554) inte 
tillämpas. I förekommande fall 
behöver inte heller bestämmel- 
serna i 5 kap. 2 § 3 och 6 kap. 3 § 
lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag tillämpas. 
I balansräkningen upptages det egna kapitalet i en post, varvid 
aktiekapitalet anges inom linjen, i förekommande fall fördelat på olika 
aktieslag. 
Tillgång får ej upptagas till högre värde än den beräknas inbringa efter 
avdrag för försäljningskostnaderna. Om tillgång kan beräknas inbringa 
väsentligt högre belopp än det i balansräkningen upptagna värdet eller 
om för skuld och likvidationskostnad kan beräknas åtgå ett belopp som 
väsentligt avviker från redovisad avsättning eller skuld, skall det 
beräknade beloppet anges inom linjen vid tillgångs-, avsättnings- eller 
skuldposten.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. De nya föreskrifterna skall 
dock tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast 
efter den 31 december 1999. Föreskriften i 8 kap. 38 § skall fortfarande 
tillämpas för det räkenskapsår som har inletts före lagens ikraftträdande. 
 
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om 
handelsbolag och enkla bolag 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1980:1102) om handelsbolag 
och enkla bolag 
dels att 2 kap. 9, 15, 16, 34 och 42 §§ skall ha följande lydelse, 
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 3 a §, av följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 kap. 
3 a § 
 
I bokföringslagen (1999:000) 
finns bestämmelser om när ett 
handelsbolag skall upprätta en 
årsredovisning eller ett årsbokslut. 
Är handelsbolaget enligt 4 kap. 
1 § bokföringslagen (1999:000) 
inte skyldigt att avsluta den 
löpande bokföringen, skall ett 
sådant årsbokslut som avses i 
6 kap. 4 § nämnda lag ändå upp- 
rättas, om någon av bolagsmän- 
nen begär det. Årsbokslutet skall 
upprättas inom sex månader från 
det att begäran framställdes. 
 
9 § 
Sedan årsbokslutet har 
upprättats, har bolagsmännen rätt 
att få ut vad som har tillgodoförts 
dem enligt 6 och 8 §§. Om en 
bolagsmans behållna insats är 
lägre än den skall vara enligt vad 
som avtalats mellan bolags- 
männen, skall dock så mycket av 
vad som tillkommer honom hållas 
inne som behövs för att fylla 
bristen. 
Sedan årsredovisningen eller 
årsbokslutet har upprättats, har 
bolagsmännen rätt att få ut vad 
som har tillgodoförts dem enligt 6 
och 8 §§. Om en bolagsmans 
behållna insats är lägre än den 
skall vara enligt vad som avtalats 
mellan bolagsmännen, skall dock 
så mycket av vad som tillkommer 
honom hållas inne som behövs för 
att fylla bristen. 
 
15 § 
Talan för bolagets räkning mot 
en bolagsman om skadestånd på 
grund av beslut eller åtgärd under 
ett räkenskapsår skall väckas, om 
talan förs i en bolagsmans namn, 
senast ett år från det årsbokslutet 
blev tillgängligt för sistnämnde 
bolagsman eller, om talan förs i 
bolagets namn, senast ett år från 
det årsbokslutet blev tillgängligt 
för samtliga bolagsmän.  
Har tiden för talan försuttits, kan 
talan ändå väckas, om det inte i 
årsbokslutet eller på annat sätt till 
bolagsmännen har lämnats i 
väsentliga hänseenden riktiga och 
fullständiga uppgifter om det 
beslut eller den åtgärd som ligger 
till grund för talan. Talan som 
avses i detta stycke kan dock inte 
väckas sedan tre år har förflutit 
från utgången av det räkenskapsår 
då beslutet fattades eller åtgärden 
vidtogs. 
Talan för bolagets räkning mot 
en bolagsman om skadestånd på 
grund av beslut eller åtgärd under 
ett räkenskapsår skall väckas, om 
talan förs i en bolagsmans namn, 
senast ett år från det årsredo- 
visningen eller årsbokslutet blev 
tillgängligt för sistnämnde bolags- 
man eller, om talan förs i bolagets 
namn, senast ett år från det 
årsredovisningen eller årsbok- 
slutet blev tillgängligt för samtliga 
bolagsmän. 
Har tiden för talan försuttits 
eller har årsredovisning eller 
årsbokslut inte upprättats, kan 
talan ändå väckas, om det inte i 
årsredovisningen eller årsbok- 
slutet eller på annat sätt till 
bolagsmännen har lämnats i 
väsentliga hänseenden riktiga och 
fullständiga uppgifter om det 
beslut eller den åtgärd som ligger 
till grund för talan. Talan som 
avses i detta stycke kan dock inte 
väckas sedan tre år har förflutit 
från utgången av det räkenskapsår 
då beslutet fattades eller åtgärden 
vidtogs. 
Utan hinder av första eller andra stycket kan skadeståndstalan som 
grundas på brott föras mot en bolagsman. 
 
16 § 
En bolagsman som vill klandra 
ett årsbokslut skall väcka talan 
senast ett år efter det att 
årsbokslutet blev tillgängligt för 
honom. 
En bolagsman som vill klandra 
en årsredovisning eller ett års- 
bokslut skall väcka talan senast ett 
år efter det att årsredovisningen 
eller årsbokslutet blev tillgängligt 
för honom. 
 
34 § 
Om inte något annat har avtalats mellan bolagsmännen, får tillgångarna 
inte skiftas innan alla kända skulder har blivit betalda eller behövliga 
medel har avsatts för sådan betalning. 
Varje bolagsman har rätt att ur 
de behållna tillgångarna få tillbaka 
sin behållna insats enligt det 
senaste årsbokslutet eller, om inget 
årsbokslut har gjorts, vad han har 
betalat in till bolaget som insats. 
Om inte behållningen räcker till, 
räknas bristen som förlust. Uppstår 
ett överskott, utgör detta den 
slutliga vinsten. 
Varje bolagsman har rätt att ur 
de behållna tillgångarna få tillbaka 
sin behållna insats enligt den 
senaste årsredovisningen eller det 
senaste årsbokslutet. Om varken 
årsredovisning eller årsbokslut 
har upprättats, har varje 
bolagsman rätt att få ut vad han 
har betalat in till bolaget som 
insats. Om inte behållningen 
räcker till, räknas bristen som 
förlust. Uppstår ett överskott, 
utgör detta den slutliga vinsten. 
 
42 § 
Bestämmelserna i 14 och 15 §§ 
gäller även i fråga om skade- 
ståndsskyldighet för likvidatorer. 
Bestämmelserna i 15 § om års- 
bokslut skall i stället gälla 
slutredovisningen. 
Bestämmelserna i 14 och 15 §§ 
gäller även i fråga om skade- 
ståndsskyldighet för likvidatorer. 
Bestämmelserna i 15 § om års- 
redovisning och årsbokslut skall i 
stället gälla slutredovisningen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.13 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen 
(1982:713) 
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)1 
dels att 8 kap. 9 § skall upphöra att gälla, 
dels att 14 kap. 13 § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 kap. 
13 §2 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie bolagsstämman för 
godkännande. I fråga om stämman 
och redovisningen skall 9 kap. 5 § 
andra stycket 1 och 2 denna lag 
inte tillämpas. Bestämmelserna i 5 
kap. 17 23 §§ och 6 kap. 2 § 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
samt 5 kap. 2 § 7 8 och 6 kap. 2 
och 3 §§ lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag 
behöver inte heller tillämpas. 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie bolagsstämman för 
godkännande. I fråga om stämman 
och redovisningen skall 9 kap. 5 § 
andra stycket 1 och 2 denna lag 
inte tillämpas. Bestämmelserna i 
5 kap. 18 25 §§ och 6 kap. 2 § 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
samt 5 kap. 2 § 7 och 8 samt 
6 kap. 2 och 3 §§ lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag behöver inte 
heller tillämpas. 
I balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post. I försäkrings- 
aktiebolag tas aktiekapitalet upp inom linjen, i förekommande fall 
fördelat på olika aktieslag. 
Tillgångarna får inte tas upp till ett högre värde än de beräknas 
inbringa efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en tillgång kan 
beräknas inbringa ett väsentligt högre belopp än det i balansräkningen 
upptagna värdet eller om för en skuld och en likvidationskostnad kan 
beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker från den redovisade 
avsättningen eller skulden, skall vid tillgångs-, avsättnings- eller 
skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. De nya föreskrifterna skall 
dock tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast 
efter den 31 december 1999. Föreskriften i 8 kap. 9 § skall fortfarande 
tillämpas för räkenskapsår som har inletts före den 1 januari 2000. 
 
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter 
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 §, 2 kap. 5 § samt 3 kap. 5 och 7 §§ 
lagen  (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
9 § 
Beskattningsår enligt denna lag 
utgörs av beskattningsåret enligt 
kommunalskattelagen (1928:370). 
Om den verksamhet som redo- 
visningen avser inte medför 
skattskyldighet enligt den lagen 
utgörs beskattningsåret av kalen- 
deråret. Förs i verksamheten 
räkenskaper som avslutas med 
årsbokslut, får dock räkenskaps- 
året utgöra beskattningsår om det 
sammanfaller med räkenskapsår 
som är tillåtet enligt bokförings- 
lagen (1976:125). 
Beskattningsår enligt denna lag 
utgörs av beskattningsåret enligt 
kommunalskattelagen (1928:370). 
Om den verksamhet som redo- 
visningen avser inte medför skatt- 
skyldighet enligt den lagen, utgörs 
beskattningsåret av kalenderåret. 
Förs i verksamheten räkenskaper 
som avslutas med årsbokslut eller 
årsredovisning, får dock räken- 
skapsåret utgöra beskattningsår 
om det sammanfaller med räken- 
skapsår som är tillåtet enligt 
bokföringslagen (1999:000). 
 
2 kap. 
5 § 
Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken 
redovisningsskyldighet har inträtt under perioden. 
Redovisningsskyldigheten in- 
träder när affärshändelser, som 
grundar skattskyldighet, enligt god 
redovisningssed bokförs eller 
borde ha bokförts. Är den 
skattskyldige varken bokförings- 
skyldig enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller skyldig att föra 
räkenskaper enligt jordbruks- 
bokföringslagen (1979:141) in- 
träder redovisningsskyldigheten 
samtidigt med skattskyldigheten. 
Detsamma gäller om skatt- 
skyldigheten inträder vid händel- 
ser som inte föranleder någon 
bokföringsåtgärd. 
Redovisningsskyldigheten in- 
träder när affärshändelser, som 
grundar skattskyldighet, enligt god 
redovisningssed bokförs eller 
borde ha bokförts. Är den 
skattskyldige inte bokförings- 
skyldig enligt bokföringslagen 
(1999:000) inträder redovisnings- 
skyldigheten samtidigt med skatt- 
skyldigheten. Detsamma gäller om 
skattskyldigheten inträder vid 
händelser som inte föranleder 
någon bokföringsåtgärd. 
Vid försäljning mot kredit kan beskattningsmyndigheten, om 
principerna för den skattskyldiges bokföring föranleder det, medge att 
redovisningsskyldigheten inträder vid beskattningsårets utgång, dock inte 
senare än när betalning inflyter eller fordran diskonteras eller överlåts. 
Om en skattskyldig försätts i konkurs inträder redovisningsskyldighet 
genast för de affärshändelser för vilka skattskyldighet har inträtt före 
konkursbeslutet. 
 
3 kap. 
5 §1 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han ingått rätts- 
handlingen (kontrolluppgift). 
Föreläggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
beskattning enligt denna lag. 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1900:000) 
eller som är annan juridisk person 
än dödsbo att lämna uppgift, visa 
upp handling eller lämna över en 
kopia av handling som rör 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen (kontroll- 
uppgift). Föreläggande får med- 
delas, om kontrolluppgiften har 
betydelse för beskattning enligt 
denna lag. 
Om det finns särskilda skäl får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta 
att det annars inte följs. 
 
7 §2 
Beskattningsmyndigheten får besluta om skatterevision för att 
kontrollera att deklarations- och annan uppgiftsskyldighet fullgjorts 
riktigt och fullständigt eller, att förutsättningar finns att fullgöra uppgifts- 
skyldighet som kan antas uppkomma. 
Beskattningsmyndigheten får besluta om skatterevision också för att 
inhämta uppgifter av betydelse för kontroll enligt första stycket av någon 
annan än den som revideras. 
Skatterevision får göras hos den 
som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller 
skyldig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) och hos annan juridisk 
person än dödsbo. 
Skatterevision får göras hos den 
som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1900:000) och hos 
annan juridisk person än dödsbo.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 2 kap. 5 § samt 3 kap. 5 och 7 §§ 
även därefter tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:409) om 
skatt på gödselmedel 
Härigenom föreskrivs att 8 b § lagen (1984:409)1 om skatt på 
gödselmedel skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 b §2 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han ingått rätts- 
handlingen (kontrolluppgift). 
Föreläggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
kontroll av en ansökan om 
återbetalning av skatt enligt denna 
lag. 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
eller som är annan juridisk person 
än dödsbo att lämna uppgift, visa 
upp handling eller lämna över en 
kopia av handling som rör 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen (kontroll- 
uppgift). Föreläggande får med- 
delas, om kontrolluppgiften har 
betydelse för kontroll av en 
ansökan om återbetalning av skatt 
enligt denna lag. 
Om det finns särskilda skäl får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta 
att det annars inte följs. 
Bestämmelserna i 3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter 
och prisregleringsavgifter gäller i fråga om föreläggande enligt första 
eller andra stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 8 b § även därefter tillämpas i sin 
äldre lydelse. 
 
2.16 Förslag till lag om ändring i sparbankslagen 
(1987:619) 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 11 § sparbankslagen (1987:619)1 skall 
ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
11 §2 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie sparbanksstämman 
för godkännande. I fråga om 
likvidatorernas redovisning och 
dess behandling på stämman 
tillämpas inte 4 kap. 6 § andra 
stycket 1 och 2 denna lag. Bestäm- 
melserna i 5 kap. 17 23 §§, 
6 kap. 2 § årsredovisningslagen 
(1995:1554) samt 5 kap. 2 § 3 och 
6 kap. 3 § lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag behöver inte 
heller tillämpas. 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie sparbanksstämman 
för godkännande. I fråga om 
likvidatorernas redovisning och 
dess behandling på stämman 
tillämpas inte 4 kap. 6 § andra 
stycket 1 och 2 denna lag. Bestäm- 
melserna i 5 kap. 18 25 §§ och 
6 kap. 2 § årsredovisningslagen 
(1995:1554) samt 2 kap. 1 §, 
5 kap. 2 § 3 och 6 kap. 3 § lagen 
(1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappers- 
bolag behöver inte heller till- 
lämpas. 
Ingen tillgång får i balansräkningen tas upp till ett högre värde än den 
beräknas inbringa efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en 
tillgång kan beräknas inbringa ett väsentligt högre belopp än det värde 
som har tagits upp i balansräkningen eller om för en skuld eller en 
likvidationskostnad kan beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker 
från den redovisade avsättningen eller skulden, skall vid tillgångs-, 
avsättnings- eller skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:667) om ekonomiska 
föreningar1 
dels att 6 kap. 7 § samt 9 kap. skall upphöra att gälla, 
dels att 8 kap. 13 §, 11 kap. 12 §, 13 kap. 1 § och 16 kap. 2 § skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
8 kap. 
13 §2 
Revisorerna skall för varje räkenskapsår avge en revisionsberättelse till 
föreningsstämman. Berättelsen skall överlämnas till föreningens styrelse 
senast två veckor före den ordinarie föreningsstämman. Revisorerna skall 
inom samma tid till styrelsen återlämna de redovisningshandlingar som 
har överlämnats till dem. 
Revisionsberättelsen skall inne- 
hålla ett uttalande om huruvida 
årsredovisningen har upprättats 
enligt denna lag eller, i fall som 
avses i 9 kap. 15 17 §§, enligt 
tillämplig årsredovisningslag. 
Innehåller inte årsredovisningen 
sådana upplysningar som skall 
lämnas enligt 9 kap. eller, i fall 
som avses i 9 kap. 15 17 §§, enligt 
tillämplig årsredovisningslag, skall 
revisorerna ange detta och lämna 
behövliga upplysningar i sin 
berättelse, om det kan ske. 
Har revisorerna vid sin 
granskning funnit att någon åtgärd 
eller försummelse som kan 
föranleda ersättningsskyldighet 
ligger en styrelseledamot eller 
verkställande direktören till last 
eller att en styrelseledamot eller 
verkställande direktören på annat 
sätt har handlat i strid mot denna 
lag eller, i fall som avses i 9 kap. 
15 17 §§, mot tillämplig årsredo- 
visningslag eller mot stadgarna, 
skall det anmärkas i berättelsen. 
Revisionsberättelsen skall även 
innehålla ett uttalande i frågan om 
ansvarsfrihet för styrelseleda- 
möterna och verkställande direk- 
tören. Revisorerna kan även i 
övrigt i berättelsen anteckna de 
upplysningar som de önskar 
meddela medlemmarna. 
Revisionsberättelsen skall inne- 
hålla ett uttalande om huruvida 
årsredovisningen har upprättats i 
överensstämmelse med tillämplig 
årsredovisningslag. Innehåller inte 
årsredovisningen sådana upplys- 
ningar som skall lämnas enligt 
tillämplig årsredovisningslag, skall 
revisorerna ange detta och lämna 
behövliga upplysningar i sin berät- 
telse, om det kan ske.  
Har revisorerna vid sin 
granskning funnit att någon åtgärd 
eller försummelse som kan 
föranleda ersättningsskyldighet 
ligger en styrelseledamot eller 
verkställande direktören till last 
eller att en styrelseledamot eller 
verkställande direktören på annat 
sätt har handlat i strid mot till- 
lämplig årsredovisningslag eller 
mot stadgarna, skall det anmärkas 
i berättelsen. Revisionsberättelsen 
skall även innehålla ett uttalande i 
frågan om ansvarsfrihet för styrel- 
seledamöterna och verkställande 
direktören. Revisorerna kan även i 
övrigt i berättelsen anteckna de 
upplysningar som de önskar med- 
dela medlemmarna. 
 
I revisionsberättelsen skall också anmärkas om revisorerna funnit att 
föreningen inte har fullgjort sin skyldighet 
1. att göra skatteavdrag enligt skattebetalningslagen (1997:483), 
2. att anmäla sig för registrering enligt 3 kap. 2 § skattebetalnings- 
lagen, 
3. att lämna skattedeklaration enligt 10 kap. 9 eller 10 § skattebetal- 
ningslagen, eller 
4. att i rätt tid betala skatter och avgifter som omfattas av 1 kap. 1 och 
2 §§ skattebetalningslagen. 
Om revisionsberättelsen inne- 
håller anmärkning om att före- 
ningen inte har fullgjort någon 
sådan skyldighet som avses i 
fjärde stycket 1 4, skall reviso- 
rerna genast sända in en avskrift 
av den till skattemyndigheten. 
Om revisionsberättelsen inne- 
håller anmärkning om att före- 
ningen inte har fullgjort någon 
sådan skyldighet som avses i 
fjärde stycket 1 3, skall reviso- 
rerna genast sända in en avskrift 
av den till skattemyndigheten. 
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilda uttalanden om 
fastställande av balansräkningen och resultaträkningen samt om det 
förslag till dispositioner beträffande föreningens vinst eller förlust som 
har lagts fram i förvaltningsberättelsen. 
I en moderförening skall revisorerna avge en särskild revisions- 
berättelse beträffande koncernen. Härvid skall första tredje och sjätte 
styckena tillämpas. 
Om anmälan har gjorts enligt 8 § tredje eller femte stycket, skall 
revisor till revisionsberättelsen foga avskrift av anmälningen. 
 
11 kap. 
12 §3 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie föreningsstämman 
för godkännande. I fråga om 
likvidatorernas redovisning och 
dess behandling på förenings- 
stämman tillämpas inte 7 kap. 4 § 
andra stycket 1 och 2, 9 kap. 9 § 
andra stycket 7, 9 § tredje och 
fjärde styckena samt 10 och 11 §§. 
I förekommande fall skall inte 
heller bestämmelserna i 2 kap. 1 § 
tredje stycket, 5 kap. 17 23 §§, 6 
kap. 3 § årsredovisningslagen 
(1995:1554) eller 5 kap. 2 § 3 och 
6 kap. 2 och 3 §§ lagen 
(1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappers- 
bolag tillämpas. 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår avge en årsredo- 
visning, som skall läggas fram på 
den ordinarie föreningsstämman 
för godkännande. I fråga om 
likvidatorernas redovisning och 
dess behandling på förenings- 
stämman tillämpas inte 7 kap. 4 § 
andra stycket 1 och 2 denna lag, 
2 kap. 1 § andra stycket, 5 kap. 
18 25 §§, 6 kap. 5 § årsredovis- 
ningslagen (1995:1554) eller 2 
kap. 1 §, 5 kap. 2 § 3 och 6 kap 3 § 
lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag. 
I balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post, varvid 
insatskapitalet anges inom linjen och i förekommande fall delas upp på 
medlemsinsatskapital och förlagsinsatskapital. 
Ingen tillgång får tas upp till ett högre värde än den beräknas inbringa 
efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en tillgång kan beräknas 
inbringa ett väsentligt högre belopp än det värde som har tagits upp i 
balansräkningen eller om för en skuld eller en likvidationskostnad kan 
beräknas åtgå ett belopp som väsentligt avviker från den redovisade 
skulden eller avsättningen, skall vid tillgångs- eller skuld- eller 
avsättningsposten det beräknade beloppet anges inom linjen. 
 
13 kap. 
1 §4 
Om en styrelseledamot eller 
verkställande direktören uppsåt- 
ligen eller av oaktsamhet skadar 
föreningen då han fullgör sitt 
uppdrag, skall han ersätta skadan. 
Detsamma gäller när skadan till- 
fogas en föreningsmedlem eller 
någon annan genom överträdelse 
av denna lag eller, i fall som avses 
i 9 kap. 15 17 §§, tillämplig 
årsredovisningslag eller genom 
överträdelse av stadgarna. 
Om en styrelseledamot eller 
verkställande direktören uppsåt- 
ligen eller av oaktsamhet skadar 
föreningen då han fullgör sitt 
uppdrag, skall han ersätta skadan. 
Detsamma gäller när skadan till- 
fogas en föreningsmedlem eller 
någon annan genom överträdelse 
av denna lag eller tillämplig 
årsredovisningslag eller genom 
överträdelse av stadgarna. 
 
16 kap. 
2 § 
Registreringsmyndigheten kan 
vid vite förelägga verkställande 
direktören eller styrelseledamot att 
fullgöra skyldighet enligt denna lag 
eller andra författningar att 
1. till myndigheten sända in be- 
höriga redovisningshandlingar, 
revisionsberättelser eller delårs- 
rapporter, samt 
2. hos myndigheten göra be- 
hörig anmälan för registrering 
Ett föreläggande enligt första 
stycket 2 får inte meddelas, om 
underlåtenheten att göra anmälan 
medför att föreningsstämmans 
eller styrelsens beslut förfaller 
eller föreningen blir skyldig att 
träda i likvidation. 
Registreringsmyndigheten kan 
vid vite förelägga verkställande 
direktören eller styrelseledamot att 
fullgöra skyldighet enligt denna 
lag eller andra författningar att hos 
myndigheten göra behörig anmä- 
lan för registrering.  
Ett föreläggande enligt första 
stycket får inte meddelas, om 
underlåtenheten att göra anmälan 
medför att föreningsstämmans 
eller styrelsens beslut förfaller 
eller föreningen blir skyldig att 
träda i likvidation. 
Registreringsmyndigheten skall pröva frågan om utdömande av ett vite 
som har förelagts enligt första stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. De nya föreskrifterna skall 
dock tillämpas första gången för det räkenskapsår som inleds närmast 
efter den 31 december 1999. Föreskrifterna i 6 kap. 7 § och 9 kap. samt 
16 kap. 2 § i sin äldre lydelse skall fortfarande tillämpas för räkenskapsår 
som har inletts före den 1 januari 2000.  
2.18 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 §, 6 kap. 1 § och 7 kap. 19 § 
konkurslagen (1987:672) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 kap. 
9 § 
En gäldenär, som är eller senare 
än ett år före konkursansökningen 
har varit bokföringsskyldig enligt 
bokföringslagen (1976:125), skall 
om inte annat visas anses 
insolvent, om 
1. gäldenären har uppmanats av 
en borgenär att betala klar och 
förfallen skuld men underlåtit att 
göra detta inom en vecka och 
2. borgenären begär gäldenären i 
konkurs inom tre veckor därefter 
och skulden då ännu inte är betald. 
En gäldenär, som är eller senare 
än ett år före konkursansökningen 
har varit bokföringsskyldig enligt 
bokföringslagen (1999:000), skall 
om inte annat visas anses 
insolvent, om 
1. gäldenären har uppmanats av 
en borgenär att betala klar och 
förfallen skuld men underlåtit att 
göra detta inom en vecka och 
2. borgenären begär gäldenären i 
konkurs inom tre veckor därefter 
och skulden då ännu inte är betald. 
Borgenärens uppmaning skall innehålla en upplysning om att en 
konkursansökan kan följa. Uppmaningen skall delges gäldenären. 
Delgivning enligt 12 § delgivningslagen (1970:428) får ske endast om 
det finns anledning att anta att gäldenären har avvikit eller på annat sätt 
håller sig undan. 
 
Första och andra styckena 
gäller inte sådana juridiska 
personer som anges i 2 kap. 2 § 
bokföringslagen och som inte 
driver näringsverksamhet. 
 
6 kap. 
1 §1 
 
En gäldenär som är en fysisk 
person får inte under konkursen 
driva näringsverksamhet som 
medför bokföringsskyldighet en- 
ligt bokföringslagen (1976:125). 
Verksamhet som innebär utövning 
av rättighet som avses i 2 kap. 1 § 
regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 
4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 
1 § tryckfrihetsförordningen eller 
1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § 
eller 10 kap. 1 § yttrandefrihets- 
grundlagen omfattas dock inte av 
förbudet. 
En gäldenär som är en fysisk 
person får inte under konkursen 
driva näringsverksamhet som 
medför bokföringsskyldighet en- 
ligt bokföringslagen (1999:000). 
Verksamhet som innebär utövning 
av rättighet som avses i 2 kap. 1 § 
regeringsformen eller 1 kap. 1 §, 
4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 
1 § tryckfrihetsförordningen eller 
1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § 
eller 10 kap. 1 § yttrandefrihets- 
grundlagen omfattas dock inte av 
förbudet. Inte heller omfattas jord- 
bruksverksamhet. 
Om näringsförbud efter särskild prövning finns det bestämmelser i 
lagen (1986:436) om näringsförbud. 
 
7 kap. 
19 § 
Förvaltaren skall, oavsett vad som gäller i fråga om bokföringsskyldig- 
het för gäldenären, löpande bokföra in- och utbetalningar, om inte god 
redovisningssed kräver att bokföringen sker på något annat sätt. 
Förvaltaren skall bevara räken- 
skapsmaterialet under minst tio år 
från utgången av det kalenderår då 
konkursen avslutades. I övrigt 
tillämpas 22 § bokföringslagen 
(1976:125). 
Förvaltaren skall bevara räken- 
skapsmaterialet under minst tio år 
från utgången av det kalenderår då 
konkursen avslutades. I övrigt till- 
lämpas 7 kap. bokföringslagen 
(1999:000). 
Första stycket medför inte någon inskränkning i den bokförings- 
skyldighet som kan vara särskilt föreskriven för att möjliggöra kontroll 
över viss verksamhet. 
Beträffande skyldighet att sörja för underlag för deklarations- och 
uppgiftsskyldighet och för kontroll därav finns särskilda bestämmelser.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.19 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen 
(1990:324) 
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § taxeringslagen (1990:324) skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 kap. 
8 §1 
Skattemyndigheten får besluta om taxeringsrevision för att kontrollera 
att deklarations- och annan uppgiftsskyldighet enligt lagen (1990:325) 
om självdeklaration och kontrolluppgifter fullgjorts riktigt och 
fullständigt eller att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyldighet 
som kan antas uppkomma. 
Skattemyndigheten får besluta om taxeringsrevision också för att 
inhämta uppgifter av betydelse för kontroll enligt första stycket av någon 
annan än den som revideras. 
Taxeringsrevision får göras hos 
den som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller 
skyldig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) och hos annan juridisk 
person än dödsbo. 
Taxeringsrevision får göras hos 
den som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1999:000) och hos 
annan juridisk person än dödsbo.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall 3 kap. 8 § även därefter 
tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om 
självdeklaration och kontrolluppgifter 
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 16 och 22 §§ samt 3 kap. 50 a § lagen 
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 kap. 
16 §1 
Fåmansföretag och företag, som enligt 3 § 12 a mom. tredje stycket 
lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall behandlas som 
fåmansföretag skall i självdeklarationen lämna uppgifter om delägares 
eller honom närstående persons namn, personnummer och adress och i 
förekommande fall aktie- eller andelsinnehav varvid, om det förekommer 
olika röstvärden för innehavet, dessa skall anges; dock behöver uppgifter 
inte lämnas för närstående person, som inte uppburit ersättning från, 
träffat avtal med eller haft liknande förhållande med företaget. 
Delägare i ett handelsbolag skall lämna de uppgifter som behövs för att 
beräkna det justerade ingångsvärdet för andelen i bolaget såsom andelens 
ursprungliga ingångsvärde, tillskott och uttag. 
Skall den skattskyldige enligt 10 kap. 31 § skattebetalningslagen 
(1997:483) redovisa mervärdesskatt i sin självdeklaration, skall han 
lämna de uppgifter som behövs för att besluta om mervärdesskatten. 
Dotterföretag enligt 1 kap. 5 § 
aktiebolagslagen (1975:1385), 1 
kap. 4 § lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar, 1 kap. 6 § 
bankaktiebolagslagen (1987:618), 
1 kap. 2 § sparbankslagen 
(1987:619), 1 kap. 5 § lagen 
(1995:1570) om medlemsbanker, 1 
kap. 9 § försäkringsrörelselagen 
(1982:713) eller 1 kap. 1 och 
1 a §§ lagen (1980:1103) om 
årsredovisning m.m. i vissa före- 
tag, skall i självdeklarationen läm- 
na uppgift om namn och orga- 
nisationsnummer för moderföretag 
jämte aktie- eller andelsinnehav 
med angivande av röstvärde samt, 
i förekommande fall, uppgifter om 
namn och organisationsnummer 
för dettas moderföretag. Ägarupp- 
gifterna skall avse förhållandena 
vid senast avslutade beskattnings- 
år. 
Dotterföretag enligt 1 kap. 5 § 
aktiebolagslagen (1975:1385), 1 
kap. 4 § lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar, 1 kap. 2 § 
sparbankslagen (1987:619), 1 kap. 
5 § lagen (1995:1570) om med- 
lemsbanker, 1 kap. 9 § försäk- 
ringsrörelselagen (1982:713) eller 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen 
(1995:1554), skall i självdekla- 
rationen lämna uppgift om namn 
och organisationsnummer för 
moderföretag jämte aktie- eller 
andelsinnehav med angivande av 
röstvärde samt, i förekommande 
fall, uppgifter om namn och orga- 
nisationsnummer för dettas moder- 
företag. Ägaruppgifterna skall 
avse förhållandena vid senast 
avslutade beskattningsår. 
 
22 §2 
Om en revisionsberättelse för 
den som har inkomst av närings- 
verksamhet innehåller upplysning, 
uttalande eller anmärkning enligt 
10 kap. 28 32 §§ aktiebolagslagen 
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m. m. i vissa företag skall 
en kopia av revisionsberättelsen 
fogas vid självdeklarationen. 
Revisionsberättelsen skall dock 
inte bifogas om den endast 
innehåller uttalande att årsredo- 
visningen uppgjorts enligt aktie- 
bolagslagen, att styrelseledamöter 
och den verkställande direktören 
bör beviljas ansvarsfrihet eller ut- 
talande som avses i 10 kap. 29 § 
första stycket aktiebolagslagen. 
För fåmansföretag skall lämnas 
förteckning som avses i 12 kap. 
9 § aktiebolagslagen samt för- 
teckning över utbetald rörlig ränta 
till personer som avses i 2 § 
9 mom. sjätte stycket lagen 
(1947:576) om statlig inkomst- 
skatt. 
Om en revisionsberättelse för 
den som har inkomst av närings- 
verksamhet innehåller upplysning, 
uttalande eller anmärkning enligt 
10 kap. 28 32 §§ aktiebolagslagen 
(1975:1385) eller 28 31 §§ lagen 
(1999:000) om revision skall en 
kopia av revisionsberättelsen fogas 
vid självdeklarationen. Revisions- 
berättelsen skall dock inte bifogas 
om den endast innehåller uttalande 
att årsredovisningen uppgjorts 
enligt tillämplig lag om årsredo- 
visning, att styrelseledamöter och 
den verkställande direktören bör 
beviljas ansvarsfrihet eller uttalan- 
de som avses i 10 kap. 29 § första 
stycket aktiebolagslagen. För 
fåmansföretag skall lämnas för- 
teckning som avses i 12 kap. 9 § 
aktiebolagslagen samt förteckning 
över utbetald rörlig ränta till 
personer som avses i 2 § 9 mom. 
sjätte stycket lagen (1947:576) om 
statlig inkomstskatt. 
För inländskt skadeförsäkringsföretag skall lämnas en bestyrkt kopia 
av protokoll eller annan handling, som visar hur resultaträkningen och 
balansräkningen för beskattningsåret slutligt fastställts samt hur vinsten 
för samma år disponerats. 
 
3 kap. 
50 a §3 
Efter föreläggande av skatte- 
myndigheten skall den, som är 
eller kan antas vara bok- 
föringsskyldig enligt bokförings- 
lagen (1976:125) eller skyldig att 
föra räkenskaper enligt jordbruks- 
bokföringslagen (1979:141) eller 
som är annan juridisk person än 
dödsbo, lämna kontrolluppgift om 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen. Om det 
finns särskilda skäl får även annan 
person än som avses i första 
meningen föreläggas att lämna så- 
dan uppgift. Föreläggandet får 
även avse rättshandling som före- 
tagits under innevarande kalen- 
derår. 
Efter föreläggande av skatte- 
myndigheten skall den, som är 
eller kan antas vara bok- 
föringsskyldig enligt bokförings- 
lagen (1999:000) eller som är 
annan juridisk person än dödsbo, 
lämna kontrolluppgift om rätts- 
handling mellan den som föreläggs 
och den med vilken han ingått 
rättshandlingen. Om det finns 
särskilda skäl, får även annan 
person än som avses i första 
meningen föreläggas att lämna 
sådan uppgift. Föreläggandet får 
även avse rättshandling som 
företagits under innevarande 
kalenderår. 
En kontrolluppgift enligt första stycket får även avse att visa upp 
handling eller lämna över en kopia av handling.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
vid 2001 års taxering. I fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall 3 kap. 50 a § även där- 
efter tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om 
ersättningsfonder 
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 §1 
Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt kommunal- 
skattelagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt får 
avdrag göras enligt denna lag för belopp som har 
avsatts till 
1. ersättningsfond för inventarier, 
2. ersättningsfond för byggnader och markanläggningar, 
3. ersättningsfond för mark och 
4. ersättningsfond för djurlager i jordbruk och renskötsel. 
I fråga om handelsbolag beräknas avdraget för bolaget. 
Vad gäller ersättningsfond för 
inventarier, ersättningsfond för 
byggnader och markanläggningar 
samt ersättningsfond för djurlager 
i jordbruk och renskötsel skall den 
som enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller jordbruksbok- 
föringslagen (1979:141) är skyldig 
att upprätta årsbokslut ha satt av 
ett mot avdraget svarande belopp i 
räkenskaperna för beskattnings- 
året. 
Vad gäller ersättningsfond för 
inventarier, ersättningsfond för 
byggnader och markanläggningar 
samt ersättningsfond för djurlager 
i jordbruk och renskötsel skall den 
som enligt bokföringslagen 
(1999:000) är skyldig att upprätta 
årsredovisning eller årsbokslut ha 
satt av ett mot avdraget svarande 
belopp i räkenskaperna för 
beskattningsåret. 
Med inventarier, byggnader, markanläggningar och djurlager i 
jordbruk och renskötsel förstås vid tillämpning av denna lag tillgångar 
som vid inkomsttaxeringen behandlas enligt de bestämmelser som gäller 
för maskiner och andra inventarier, byggnader, markanläggningar 
respektive djurlager i jordbruk och renskötsel. Som inventarier anses inte 
tillgångar som avses i punkterna 16 och 17 av anvisningarna till 23 § 
kommunalskattelagen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att upprätta årsbokslut enligt 
jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall dock även därefter 1 § 
tillämpas i sin äldre lydelse.  
2.22 Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen 
(1991:614) 
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 26 § bostadsrättslagen (1991:614) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
9 kap. 
26 § 
Bestämmelserna i 8 och 9 kap. 
lagen (1987:667) om ekonomiska 
föreningar gäller i tillämpliga delar 
i fråga om bostadsrättsföreningar. 
Vad som sägs där om insats skall 
för en bostadsrättsförening också 
gälla upplåtelseavgift. Bostads- 
rättsföreningar är inte skyldiga att 
upprätta finansieringsanalys, kon- 
cernredovisning eller delårs- 
rapport eller att, i annat fall än 
som avses i 8 kap. 6 § nämnda lag, 
utse auktoriserad revisor. 
Bestämmelserna i 8 kap. lagen 
(1987:667) om ekonomiska före- 
ningar gäller i tillämpliga delar i 
fråga om bostadsrättsföreningar. 
Bostadsrättsföreningar är dock inte 
skyldiga att, utom i fall som avses 
i 8 kap. 6 § nämnda lag, utse 
auktoriserad revisor. Bestämmel- 
ser om bokföring och annan redo- 
visning finns i bokföringslagen 
(1999:000) och årsredovisnings- 
lagen (1995:1554).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999.  
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om 
utländska filialer m.m. 
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1992:160) om utländska filialer 
m.m. skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 §1 
För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits 
i 11 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av 
motsvarande slag. 
Skyldighet att upprätta årsredovisning gäller inte om företaget lyder 
under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbets- 
området och 
1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget, 
2. är ett kreditinstitut eller värdepappersbolag av motsvarande slag som 
de företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappersbolag, eller 
3. är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som 
omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. 
 
Om filialen är skyldig att 
avsluta den löpande bokföringen 
men till följd av bestämmelsen i 
andra stycket inte upprättar någon 
årsredovisning, skall den i stället 
upprätta ett årsbokslut enligt 
bestämmelserna i bokföringslagen 
(1999:000).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999.  
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om 
krigsmateriel 
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel1 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 §2 
Om en revisor i sin gransk- 
ningsverksamhet har anmärkt på 
ett företags efterlevnad av bestäm- 
melserna enligt denna lag och 
anmärkningen har framförts i en 
sådan revisionsberättelse som sägs 
i 10 kap. 5 § aktiebolagslagen 
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m.m. i vissa företag, skall 
han genast sända in en kopia av 
revisionsberättelsen till Inspek- 
tionen för strategiska produkter. 
En revisor vid en svensk statlig 
myndighet har motsvarande skyl- 
dighet. 
Om en revisor i sin gransknings- 
verksamhet har anmärkt på ett 
företags efterlevnad av bestäm- 
melserna enligt denna lag och 
anmärkningen har framförts i en 
sådan revisionsberättelse som sägs 
i 10 kap. 5 § aktiebolagslagen 
(1975:1385) eller 6 § revisions- 
lagen (1999:000), skall han genast 
sända in en kopia av revisions- 
berättelsen till Inspektionen för 
strategiska produkter. En revisor 
vid en svensk statlig myndighet 
har motsvarande skyldighet.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1538) om 
periodiseringsfonder 
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:1538) om periodise- 
ringsfonder skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 §1 
Avsättning till periodiseringsfond för ett beskattningsår bildar en 
särskild fond. 
Juridisk person som enligt 
bokföringslagen (1976:125) är 
skyldig att upprätta årsbokslut 
skall göra avsättningen till perio- 
diseringsfond i räkenskaperna. 
Vad som sagts nu gäller dock ej 
dödsbo. 
Juridisk person som enligt 
bokföringslagen (1999:000) är 
skyldig att upprätta årsbokslut 
skall göra avsättningen till perio- 
diseringsfond i räkenskaperna. 
Vad som sagts nu gäller dock ej 
dödsbo. 
I fråga om handelsbolag görs avsättning till periodiseringsfond hos 
delägarna. Avsättningen görs i bokslutet för det räkenskapsår 
(avsättningsåret) som omfattar utgången av handelsbolagets räkenskapsår 
(beskattningsåret). Avdrag medges redan vid taxeringen för beskatt- 
ningsåret även om taxeringen för avsättningsåret sker vid en senare 
taxering.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
vid 2001 års taxering. Äldre bestämmelser skall dock tillämpas för 
räkenskapsår som har påbörjats före ikraftträdandet.  
2.26 Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen 
(1994:200) 
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 14 § samt 13 kap. 7 och 17 §§ 
mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
14 § 
Med beskattningsår förstås beskattningsår enligt kommunalskattelagen 
(1928:370) eller lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. 
Om skatt enligt denna lag hänför sig till en verksamhet för vilken 
skattskyldighet inte föreligger enligt någon av de nämnda lagarna, förstås 
med beskattningsår: 
1. kalenderåret, eller 
2. räkenskapsåret, om detta är 
brutet och överensstämmer med 
vad som anges i 12 § bokförings- 
lagen (1976:125). 
2. räkenskapsåret, om detta är 
brutet och överensstämmer med 
vad som anges i 3 kap. bok- 
föringslagen (1999:000). 
 
13 kap. 
7 § 
Om den skattskyldige varken är 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller 
skyldig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141), skall den utgående 
skatten redovisas för den redo- 
visningsperiod under vilken skatt- 
skyldigheten har inträtt. 
Om den skattskyldige inte är 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1999:000), skall den 
utgående skatten redovisas för den 
redovisningsperiod under vilken 
skattskyldigheten har inträtt. 
 
17 § 
Om den skattskyldige varken är 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller 
skyldig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141), skall den ingående 
skatten redovisas för den redo- 
visningsperiod under vilken varan 
har levererats till den skattskyldige 
eller tjänsten har tillhandahållits 
honom. 
Om den skattskyldige inte är 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1999:000), skall den 
ingående skatten redovisas för den 
redovisningsperiod under vilken 
varan har levererats till den 
skattskyldige eller tjänsten har 
tillhandahållits honom.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jordbruksbok- 
föringslagen (1979:141) skall dock även därefter 13 kap. 7 och 17 §§ 
tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om 
särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet 
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:466) om särskilda 
tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 § 
I denna lag förstås med 
granskningsledare: den som särskilt förordnats att vara gransk- 
ningsledare enligt lagen, 
handling: framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan 
läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt 
hjälpmedel, 
 verksamhetslokal: utrymmen 
som huvudsakligen används i 
verksamhet som medför eller kan 
antas medföra bokföringsskyldig- 
het enligt bokföringslagen 
(1976:125) eller skyldighet att 
föra räkenskaper enligt jordbruks- 
bokföringslagen (1979:141) eller 
som bedrivs av annan juridisk 
person än dödsbo. Med verksam- 
hetslokal avses också markom- 
råden, transportmedel, förvarings- 
platser och andra utrymmen som 
är eller kan antas vara disponerade 
i verksamheten. 
verksamhetslokal: utrymmen 
som huvudsakligen används i 
verksamhet som medför eller kan 
antas medföra bokföringsskyldig- 
het enligt bokföringslagen 
(1999:000) eller som bedrivs av 
annan juridisk person än dödsbo. 
Med verksamhetslokal avses också 
markområden, transportmedel, för- 
varingsplatser och andra utrym- 
men som är eller kan antas vara 
disponerade i verksamheten.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
Vad som sägs i 3 § i dess äldre lydelse om utrymmen som huvudsakligen 
används i verksamhet som medför eller kan antas medföra skyldighet att 
föra räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen (1979:141) gäller dock 
även därefter till och med utgången av år 2000.  
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:566) om 
lokal försöksverksamhet med finansiell samordning 
mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och 
socialtjänst 
Härigenom föreskrivs att 23 § lagen (1994:566) om lokal försöks- 
verksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- 
och sjukvård och socialtjänst skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
Förbundsstyrelsen skall fort- 
löpande föra räkenskaper över 
beställarförbundets medel. Bok- 
föringslagen (1976:125) skall där- 
vid gälla i tillämpliga delar. 
Styrelsen skall årligen och inom 
tre månader från räkenskapsårets 
slut sammanfatta och avsluta 
räkenskaperna. 
Förbundsstyrelsen skall fort- 
löpande föra räkenskaper över 
beställarförbundets medel. Bok- 
föringslagen (1999:000) skall där- 
vid gälla i tillämpliga delar. 
Styrelsen skall årligen och inom 
tre månader från räkenskapsårets 
slut sammanfatta och avsluta 
räkenskaperna.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999.  
2.29 Förslag till lag om ändring i stiftelselagen 
(1994:1220) 
Härigenom föreskrivs i fråga om stiftelselagen (1994:1220) 
dels att 3 kap. 2 4 och 7 12 §§ skall upphöra att gälla, 
dels att 3 kap 5 och 6 §§ skall betecknas 3 kap. 2 och 3 §§, 
dels att 1 kap. 5 och 7 §§, 2 kap. 8 §, 3 kap. 1, nya 2 och 3 §§, 4 kap. 4, 
6, 7, 9 12 §§, 6 kap. 5 §, 9 kap. 10 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 och 4 §§ 
skall ha följande lydelse, 
 dels att rubrikerna närmast före 3 kap. 5 och 6 §§ skall sättas före 
3 kap. 2 och 3 §§, 
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 kap. 5 a  och 
5 b §§, av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
5 § 
Om en stiftelse äger så många 
aktier eller andelar i en svensk 
eller utländsk juridisk person att 
den har mer än hälften av rösterna 
för samtliga aktier eller andelar, 
är stiftelsen moderstiftelse och den 
andra juridiska personen dotter- 
företag. 
Äger ett dotterföretag eller äger 
en moderstiftelse och ett eller flera 
dotterföretag tillsammans eller 
äger flera dotterföretag tillsam- 
mans så många aktier eller 
andelar i en juridisk person som 
nyss har sagts, är även den 
sistnämnda juridiska personen 
dotterföretag till moderstiftelsen. 
Om en stiftelse i annat fall på 
grund av aktie- eller andels- 
innehav eller avtal ensam har ett 
bestämmande inflytande över en 
juridisk person och en betydande 
andel i resultatet av dess verk- 
samhet, är stiftelsen moderstiftelse 
och den juridiska personen 
dotterföretag. 
Moderstiftelse och dotterföretag 
utgör tillsammans en koncern. 
En stiftelse är moderstiftelse och 
en annan juridisk person är 
dotterföretag, om stiftelsen 
1. innehar mer än hälften av 
rösterna för samtliga andelar i 
den juridiska personen, 
2. äger andelar i den juridiska 
personen och på grund av avtal 
med andra delägare i denna 
förfogar över mer än hälften av 
rösterna för samtliga andelar, 
3. äger andelar i den juridiska 
personen och har rätt att utse eller 
avsätta mer än hälften av leda- 
möterna i dess styrelse eller 
motsvarande ledningsorgan, eller 
4. äger andelar i den juridiska 
personen och har rätt att ensamt 
utöva ett bestämmande inflytande 
över denna på grund av avtal med 
den juridiska personen eller på 
grund av föreskrift i dess bolags- 
ordning, bolagsavtal eller därmed 
jämförbara stadgar. 
Vidare är en juridisk person 
dotterföretag till moderstiftelsen, 
om ett annat dotterföretag till 
moderstiftelsen eller moder- 
stiftelsen tillsammans med ett eller 
flera andra dotterföretag eller 
flera andra dotterföretag till- 
sammans 
1. innehar mer än hälften av 
rösterna för samtliga andelar i 
den juridiska personen, 
2. äger andelar i den juridiska 
personen och på grund av avtal 
med andra delägare i denna 
förfogar över mer än hälften av 
rösterna för samtliga andelar, 
eller 
3. äger andelar i den juridiska 
personen och har rätt att utse eller 
avsätta mer än hälften av 
ledamöterna i dess styrelse eller 
motsvarande ledningsorgan. 
Om ett dotterföretag äger 
andelar i en juridisk person och på 
grund av avtal med den juridiska 
personen eller på grund av 
föreskrift i dess bolagsordning, 
bolagsavtal eller därmed jämför- 
bara stadgar har rätt att ensamt 
utöva ett bestämmande inflytande 
över den juridiska personen, är 
även denna dotterföretag till 
moderstiftelsen. 
Moderstiftelse och dotterföretag 
utgör tillsammans en koncern. 
Med koncernföretag avses i 
denna lag företag i samma 
koncern. 
 
5 a § 
 
I de fall som avses i 5 § första 
stycket 1 3 och andra stycket skall 
sådana rättigheter som tillkommer 
någon som handlar i eget namn 
men för en annan fysisk eller 
juridisk persons räkning anses 
tillkomma den personen. 
Vid bestämmandet av antalet 
röster i ett dotterföretag beaktas 
inte de andelar i dotterföretaget 
som innehas av det företaget självt 
eller av dess dotterföretag. Det- 
samma gäller andelar som innehas 
av den som handlar i eget namn 
men för dotterföretagets eller dess 
dotterföretags räkning. 
 
5 b § 
 
Vid tillämpningen av 5 och 5 a 
§§ avses med andelar aktier och 
andra andelar i juridiska 
personer. 
 
7 § 
Bestämmelserna i 5 § och 6 § 
första stycket och 2 10 kap. gäller 
inte i fråga om stiftelser vilkas 
tillgångar enligt stiftelseförord- 
nandet får användas endast till 
förmån för bestämda fysiska 
personer. 
Bestämmelserna i 5 5 b §§, 6 § 
första stycket och 2 10 kap. gäller 
inte i fråga om stiftelser vilkas 
tillgångar enligt stiftelseför- 
ordnandet får användas endast till 
förmån för bestämda fysiska 
personer. 
 
2 kap. 
8 § 
Styrelsen eller förvaltaren svarar 
för att stiftelsen fullgör sin 
bokföringsskyldighet m.m. enligt 
3 kap. 
 
Styrelsen eller förvaltaren svarar 
för att stiftelsen fullgör sin bok- 
föringsskyldighet m.m. enligt 
bokföringslagen (1999:000) eller, 
i förekommande fall, sin skyldighet 
att föra räkenskaper enligt 3 kap. 
2 § denna lag. 
Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelseförordnandet och 
övriga handlingar avseende stiftelsen förvaras på ett ordnat och 
betryggande sätt. 
 
3 kap. 
1 § 
En stiftelse som utövar 
näringsverksamhet eller är moder- 
stiftelse är bokföringsskyldig. 
Om en stiftelse hyr ut en 
byggnad eller del av en byggnad, 
är den dock bokföringsskyldig på 
grund av detta endast om 
verksamheten är att anse som 
hotell- eller pensionatrörelse eller 
omfattar mer än två lägenheter 
som regelmässigt hyrs ut. 
En stiftelse som har bildats av 
eller tillsammans med staten, en 
kommun, ett landsting, eller en 
kyrklig kommun är alltid bok- 
föringsskyldig. 
I bokföringslagen (1999:000) 
finns bestämmelser om när en 
stiftelse är bokföringsskyldig och 
om den skall avsluta den löpande 
bokföringen med en årsredo- 
visning eller med ett årsbokslut. 
Om bokföringsskyldigheten upp- 
hör, skall detta anmälas till 
tillsynsmyndigheten.  
5 § 
Stiftelser som inte är bok- 
föringsskyldiga enligt denna lag 
skall fortlöpande föra räkenskaper 
över belopp som har inbetalats till 
eller utbetalats av stiftelsen. Det 
skall finnas verifikationer för in- 
och utbetalningar. En stiftelse som 
har sin förmögenhet gemensamt 
placerad med en annan stiftelses 
förmögenhet, får beträffande den 
gemensamt placerade förmögen- 
heten ha räkenskaper som är 
gemensamma med den andra 
stiftelsen. 
2 § 
Stiftelser som inte är 
bokföringsskyldiga enligt bok- 
föringslagen (1999:000) skall 
fortlöpande föra räkenskaper över 
belopp som har inbetalats till eller 
utbetalats av stiftelsen. Det skall 
finnas verifikationer för in- och 
utbetalningar. En stiftelse som har 
sin förmögenhet gemensamt pla- 
cerad med en annan stiftelses för- 
mögenhet, får beträffande den 
gemensamt placerade förmögen- 
heten ha räkenskaper som är 
gemensamma med den andra 
stiftelsen. 
Räkenskaperna skall avslutas med en sammanställning för varje 
räkenskapsår. Av sammanställningen skall framgå tillgångar och skulder 
vid räkenskapsårets början och slut samt inkomster och utgifter under 
räkenskapsåret. I sammanställningen skall även anges värdet av 
stiftelsens tillgångar vid räkenskapsårets slut. 
Räkenskapsmaterialet skall bevaras i ordnat skick och på betryggande 
sätt inom landet under minst tio år från utgången av det räkenskapsår 
som räkenskapsmaterialet avser. 
 
6 § 
Vid bestämmandet av det värde 
av stiftelsens tillgångar som avses 
i 2 §, 4 § 3 och 5 § skall varje 
tillgång tas upp till ett värde som 
motsvarar vad tillgången kan anses 
betinga vid en försäljning under 
normala förhållanden. Fastigheter 
och byggnader som är lös 
egendom tas dock upp till 
taxeringsvärdet om ett sådant 
värde finns. 
3 § 
Vid bestämmandet av värdet på 
stiftelsens tillgångar enligt 2 § 
andra stycket skall varje tillgång 
tas upp till ett värde som 
motsvarar vad tillgången kan anses 
betinga vid en försäljning under 
normala förhållanden. Fastigheter 
och byggnader som är lös egen- 
dom tas dock upp till taxe- 
ringsvärdet om ett sådant värde 
finns. 
 
4 kap. 
4 § 
Minst en revisor skall vara 
auktoriserad eller godkänd revisor, 
om stiftelsen är skyldig att 
upprätta årsredovisning enligt 
denna lag. 
Stiftelsen skall ha auktoriserad 
revisor om stiftelsens tillgångar 
eller, om stiftelsen är moder- 
stiftelse, koncernens tillgångar, 
värderade med tillämpning av 
3 kap. 6 §, vid utgången av de två 
senaste räkenskapsåren haft ett 
värde överstigande ett gräns- 
belopp som motsvarar 1 000 
gånger det basbelopp enligt lagen 
(1962:381) om allmän försäkring 
som gällde vid utgången av 
respektive räkenskapsår. Minst en 
revisor skall vara auktoriserad 
också om stiftelsen eller koncernen 
under vart och ett av de två 
senaste räkenskapsåren i medeltal 
haft mer än 200 anställda. 
Minst en revisor skall vara 
auktoriserad eller godkänd revisor, 
om stiftelsen enligt bokförings- 
lagen (1999:000) är skyldig att 
upprätta årsredovisning. 
Minst en revisor skall vara 
auktoriserad revisor om 
1. nettovärdet av stiftelsens till- 
gångar enligt balansräkningarna 
för de två senaste räkenskapsåren 
överstiger ett gränsbelopp som 
motsvarar 1 000 gånger det 
prisbasbelopp enligt lagen 
(1962:381) om allmän försäkring 
som gällde under den sista 
månaden av respektive räken- 
skapsår, eller 
2. antalet anställda i stiftelsen 
under de två senaste räken- 
skapsåren i medeltal har överstigit 
200. 
Bestämmelserna i andra stycket 
gäller även för moderstiftelse i en 
koncern om 
1. nettovärdet av koncernföre- 
tagens tillgångar enligt koncern- 
balansräkningarna för de två 
senaste räkenskapsåren överstiger 
det gränsbelopp som anges i 
andra stycket 1, 
2. antalet anställda hos 
koncernföretagen under den tid 
som anges i 1 i medeltal har 
överstigit 200, eller 
3. moderstiftelsen inte upprättar 
koncernredovisning och netto- 
värdet av koncernföretagens till- 
gångar, enligt balansräkningar för 
koncernföretagens två senaste 
räkenskapsår, på moderstiftelsens 
balansdag överstiger det gräns- 
belopp som anges i andra stycket 
1. 
Regeringen eller den myndighet 
som regeringen bestämmer kan i 
fall som avses i andra stycket 
besluta att en viss godkänd revisor 
får utses i stället för en 
auktoriserad revisor. Sådana beslut 
meddelas för högst fem år i följd. 
Regeringen eller den myndighet 
som regeringen bestämmer kan i 
fall som avses i andra och tredje 
styckena besluta att en viss 
godkänd revisor får utses i stället 
för en auktoriserad revisor. Sådana 
beslut meddelas för högst fem år i 
följd. 
 
6 §1 
Den får inte vara revisor som 
1. är stiftelsens stiftare eller förvaltare, 
2. ensam eller tillsammans med andra företräder stiftelsen enligt 2 kap. 
16 eller 23 § eller företräder förvaltaren eller, om stiftelsen förvaltas av 
ett handelsbolag, är bolagsman i bolaget, 
3. ensam eller tillsammans med andra har rätt att företräda ett 
dotterföretag till stiftelsen eller till förvaltaren eller, om dotterföretaget 
är 
ett handelsbolag, är bolagsman i företaget, 
4. biträder vid förandet av stiftelsens räkenskaper eller vid stiftelsens 
förmögenhetsförvaltning eller stiftelsens kontroll däröver, 
5. är anställd hos eller på annat sätt intar en underordnad eller beroende 
ställning till stiftelsen eller till förvaltaren eller till någon annan som 
avses i 1-4, 
6. är verksam i samma företag 
som den som yrkesmässigt bi- 
träder stiftelsen vid grundbok- 
föringen eller förandet av räken- 
skaper enligt 3 kap. 5 § eller vid 
stiftelsens förmögenhetsförvalt- 
ning eller stiftelsens kontroll där- 
över, 
6. är verksam i samma företag 
som den som yrkesmässigt bi- 
träder stiftelsen vid grundbok- 
föringen eller förandet av räken- 
skaper enligt 3 kap. 2 § eller vid 
stiftelsens förmögenhetsförvalt- 
ning eller stiftelsens kontroll 
däröver, 
7. är gift eller sambo med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller 
nedstigande led till en person som avses i 1 4 eller är besvågrad med en 
sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift 
med den andres syskon, eller 
8. står i låneskuld till stiftelsen eller förvaltaren eller till ett 
dotterföretag till stiftelsen eller till förvaltaren eller har förpliktelser för 
 
vilka stiftelsen, förvaltaren eller dotterföretag till stiftelsen eller 
förvaltaren har ställt säkerhet. 
I ett dotterföretag får inte den vara revisor som enligt första stycket 
inte är behörig att vara revisor i moderstiftelsen. 
En revisor får vid revisionen inte anlita någon som enligt första och 
andra styckena inte är behörig att vara revisor. Har stiftelsen, stiftaren, 
förvaltaren eller ett dotterföretag någon anställd i sin tjänst med uppgift 
att uteslutande eller huvudsakligen ha hand om intern revision eller 
granskning av liknande slag, får revisorn dock anlita en sådan anställd i 
den utsträckning som det är förenligt med god revisionssed. 
 
7 § 
En revisor utses för bestämd tid eller tills vidare. 
Ett uppdrag att tills vidare vara revisor upphör när en ny revisor har 
utsetts. 
Ett uppdrag som revisor för bestämd tid upphör i förtid, om revisorn 
anmäler det hos den som har utsett honom eller om han entledigas av 
någon som enligt 1 § andra stycket har rätt att göra det. 
Upphör ett uppdrag att vara 
revisor för bestämd tid i förtid, 
skall revisorn genast anmäla detta 
till tillsynsmyndigheten, om 
uppdraget har gällt en stiftelse som 
är skyldig att upprätta årsredo- 
visning enligt denna lag. Revisorn 
skall i anmälan lämna en redo- 
görelse för iakttagelserna vid den 
granskning som han har utfört 
under den del av löpande räken- 
skapsår som hans uppdrag har 
omfattat. För anmälan gäller i 
tillämpliga delar vad som före- 
skrivs i 11 § tredje och fjärde 
styckena om revisionsberättelse. 
Kopia av anmälan skall över- 
lämnas till stiftelsens styrelse eller 
förvaltare. 
Upphör ett uppdrag att vara 
revisor för bestämd tid i förtid, 
skall revisorn genast anmäla detta 
till tillsynsmyndigheten, om 
uppdraget har gällt en stiftelse som 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
är skyldig att upprätta årsredo- 
visning. Revisorn skall i anmälan 
lämna en redogörelse för iakt- 
tagelserna vid den granskning som 
han har utfört under den del av 
löpande räkenskapsår som hans 
uppdrag har omfattat. För anmälan 
gäller i tillämpliga delar vad som 
föreskrivs i 11 § tredje och fjärde 
styckena om revisionsberättelse. 
Kopia av anmälan skall över- 
lämnas till stiftelsens styrelse eller 
förvaltare. 
Bestämmelsen i fjärde stycket tillämpas inte om uppdraget har gällt en 
sådan stiftelse som avses i 9 kap. 10 § första stycket. 
 
9 § 
Revisorerna skall i den 
omfattning som följer av god 
revisionssed granska stiftelsens 
räkenskaper och årsredovisning, 
årsbokslut eller sammanställning 
enligt 3 kap. 5 § andra stycket 
samt styrelsens eller förvaltarens 
förvaltning. 
Revisorerna skall i den 
omfattning som följer av god 
revisionssed granska stiftelsens 
räkenskaper och årsredovisning, 
årsbokslut eller sammanställning 
enligt 3 kap. 2 § andra stycket 
samt styrelsens eller förvaltarens 
förvaltning. 
Om stiftelsen är en moderstiftelse som skall upprätta koncern- 
redovisning, skall revisorerna även granska koncernredovisningen och 
koncernföretagens inbördes förhållanden i övrigt. 
Innehåller stiftelseförordnandet föreskrifter om revision skall dessa 
iakttas, om de inte strider mot första eller andra stycket eller mot någon 
annan bestämmelse i denna lag. 
 
10 § 
Styrelsen eller förvaltaren skall ge revisorerna tillfälle att verkställa 
granskningen i den omfattning som dessa finner behövligt samt lämna de 
upplysningar och den hjälp som revisorerna begär. Samma skyldighet har 
företagsledningen och revisorerna i ett dotterföretag gentemot en revisor 
i moderstiftelsen. 
 
I 8 kap. 2 och 16 §§ årsredo- 
visningslagen (1995:1554) finns 
bestämmelser om vid vilken tid- 
punkt årsredovisningen och, i 
förekommande fall, koncernredo- 
visningen senast skall lämnas till 
revisorn. 
Om stiftelsen inte är skyldig att 
upprätta årsredovisning enligt 
bokföringslagen (1999:000), skall 
årsbokslutet eller den samman- 
ställning över räkenskaperna som 
anges 3 kap. 2 § andra stycket 
lämnas till revisorn inom fyra 
månader efter räkenskapsårets 
utgång. 
 
11 § 
Revisorerna skall avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsår. 
I fråga om stiftelser som är 
skyldiga att upprätta årsredo- 
visning enligt denna lag skall 
revisionsberättelsen innehålla ett 
uttalande om huruvida årsredo- 
visningen har gjorts upp enligt 
denna lag. Innehåller inte årsredo- 
visningen sådana upplysningar 
som skall lämnas enligt 3 kap. 7 § 
tredje stycket eller 8 §, skall detta 
anges och behövliga upplysningar 
lämnas i revisionsberättelsen, om 
det kan ske. 
I fråga om stiftelser som enligt 
bokföringslagen (1999:000) är 
skyldiga att upprätta årsredo- 
visning skall revisionsberättelsen 
innehålla ett uttalande om huru- 
vida årsredovisningen har gjorts 
upp enligt årsredovisningslagen 
(1995:1554). Innehåller inte 
årsredovisningen sådana upplys- 
ningar som skall lämnas enligt 
årsredovisningslagen, skall detta 
anges och behövliga upplysningar 
lämnas i revisionsberättelsen, om 
det kan ske. 
I revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna vid sin 
granskning har funnit att 
1. stiftelsens tillgångar har använts i strid med stiftelsens ändamål eller 
att dess förmögenhet är placerad i strid med stiftelseförordnandet eller 
med 2 kap. 4 eller 6 §, 
2. någon annan åtgärd eller 
försummelse innebär att före- 
skrifterna i stiftelseförordnandet 
eller bestämmelserna i denna lag 
inte har följts, eller 
2. någon annan åtgärd eller 
försummelse innebär att före- 
skrifterna i stiftelseförordnandet 
eller bestämmelserna i denna lag 
eller årsredovisningslagen inte har 
följts, eller 
3. vad som enligt 1 eller 2 ligger en styrelseledamot eller förvaltaren 
till last eller annan åtgärd eller försummelse kan föranleda 
ersättningsskyldighet enligt 5 kap. 1 § första meningen eller entledigande 
enligt 9 kap. 6 §. 
Om stiftelsen har utövat 
näringsverksamhet under räken- 
skapsåret, skall revisionsberä- 
ttelsen upprättas med iakttagande 
av även 4 kap. 10 § fjärde stycket 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m.m. i vissa företag. 
Om stiftelsen har utövat 
näringsverksamhet under räken- 
skapsåret, skall även 30 § första 
stycket revisionslagen (1999:000) 
iakttas när revisionsberättelsen 
upprättas. 
I en moderstiftelse skall revisorerna avge en särskild 
revisionsberättelse för koncernen. Härvid skall andra stycket och tredje 
stycket 2 och 3 tillämpas. 
 
12 § 
Sedan revisorerna i en stiftelse 
som är skyldig att upprätta 
årsredovisning enligt denna lag 
har slutfört granskningen, skall de 
skriva en hänvisning till revisions- 
berättelsen på årsredovisningen 
och, i en moderstiftelse, på 
koncernredovisningen. Finner 
revisorerna att balansräkningen 
eller resultaträkningen är oriktig, 
skall de därvid anteckna även 
detta. I en moderstiftelse gäller 
detsamma i fråga om koncern- 
balansräkningen och koncern- 
resultaträkningen. 
Sedan revisorerna i en stiftelse 
som enligt bokföringslagen 
(1999:000) är skyldig att upprätta 
årsredovisning har slutfört gransk- 
ningen, skall de skriva en hänvis- 
ning till revisionsberättelsen på 
årsredovisningen och, i en moder- 
stiftelse, på koncernredovisningen. 
Finner revisorerna att balans- 
räkningen eller resultaträkningen 
är oriktig, skall de anteckna även 
detta. I en moderstiftelse gäller 
detsamma i fråga om koncern- 
balansräkningen och koncern- 
resultaträkningen. 
 
6 kap. 
5 § 
Styrelsen eller förvaltaren får besluta om att förbruka stiftelsens 
tillgångar för det ändamål vartill de är bestämda eller för ett ändamål som 
så nära som möjligt motsvarar detta, om 
1. stiftelsen bildades för mer än 50 år sedan, 
2. stiftelsen inte har kunnat främja sitt ändamål under de senaste fem 
åren, 
3. värdet av tillgångarna, 
värderade med tillämpning av 
3 kap. 6 §, vid utgången av de tre 
senaste räkenskapsåren har under- 
stigit det då gällande basbeloppet 
enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring, samt 
3. värdet av tillgångarna, vär- 
derade med tillämpning av 3 kap. 
3 §, vid utgången av de tre senaste 
räkenskapsåren har understigit det 
då gällande prisbasbeloppet enligt 
lagen (1962:381) om allmän för- 
säkring, samt 
4. stiftelsen saknar skulder. 
Bestämmelserna i 4 § tillämpas på beslut enligt första stycket. 
 
9 kap. 
10 § 
Bestämmelserna i 3 § första 
stycket, 4 § samt 5 § första stycket 
2 och 3 gäller inte i fråga om 
1. stiftelser som bildats av eller 
tillsammans med staten, en kom- 
mun, ett landsting eller en kyrklig 
kommun, 
Bestämmelserna i 3 § första 
stycket, 4 § samt 5 § första stycket 
2 och 3 gäller inte i fråga om 
1. stiftelser som bildats av eller 
tillsammans med staten, en 
kommun eller ett landsting, 
2. stiftelser som förvaltas av en statlig myndighet, eller 
3. stiftelser som enligt stiftarens förordnande skall vara undantagna 
från tillsyn enligt denna lag och som varken under innevarande eller de 
tre närmast föregående räkenskapsåren har utövat näringsverksamhet 
eller varit moderstiftelse. 
I fråga om stiftelser som avses i första stycket gäller dock 
bestämmelserna i 3 § första stycket, 4 § första stycket 1 och 2 samt 5 § 
första stycket 2 och 3 om det kan antas att 
1. stiftelsen saknar namn, 
2. stiftelsen inte har upprättat års- eller koncernredovisning eller inte 
har avlämnat års- eller koncernredovisning, årsbokslut eller samman- 
ställning över räkenskaperna till revisorn, 
3. stiftelsen inte håller års- eller koncernredovisning eller revisions- 
eller koncernrevisionsberättelse tillgänglig för var och en, 
4. stiftelsen saknar behörig revisor, eller om 
5. fråga uppkommer om sådant beslut som avses i 4 kap. 5 §. 
 
10 kap. 
1 § 
En stiftelse skall vara registrerad om 
1. den är skyldig att upprätta 
årsredovisning enligt denna lag, 
eller 
1. den enligt bokföringslagen 
(1999:000) är skyldig att upprätta 
årsredovisning, eller 
2. det följer av de av stiftaren i stiftelseförordnandet meddelade 
föreskrifterna att den skall vara registrerad. 
Registreringsmyndighet för en stiftelse är den länsstyrelse som med 
tillämpning av bestämmelserna i 9 kap. 1 § första stycket skall vara till- 
synsmyndighet för stiftelsen. 
Ett stiftelseregister skall föras hos registreringsmyndigheten för 
registreringar enligt denna lag. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om avgifter för registrering i stiftelseregistret. 
 
11 kap. 
2 § 
För en insamlingsstiftelse gäller 
följande bestämmelser i 
1 kap. (inledande bestäm- 
melser): 4 och 5 §§ samt 6 § första 
stycket första meningen, 
För en insamlingsstiftelse gäller 
följande bestämmelser i 
1 kap. (inledande bestäm- 
melser): 4 5 b §§ samt 6 § första 
stycket första meningen, 
2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 
3 kap. (bokföring och årsredo- 
visning m. m.): 4 § 1 och 2, 7 § 
första och tredje styckena och 8- 
11 §§, 
3 kap. (bokföring och årsredo- 
visning m.m.): 1 §, 
 
4 kap. (revision): 1-4 §§, 6 §, 7 § första fjärde styckena, 8-14 §§, 
15 § första och andra styckena samt 16 §, 
5 kap. (skadestånd): 1-3 §§, 4 § första tredje styckena samt 5 §, 
6 kap. (ändring m. m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): 
samtliga bestämmelser, 
7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 
8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser, 
9 kap. (tillsyn m. m.): 1-9 §§ och 11 §, samt 
10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser. 
En insamlingsstiftelses namn skall innehålla ordet insamlingsstiftelse. 
En insamlingsstiftelse är bok- 
föringsskyldig.  
En insamlingsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en 
sammanhängande tid av två år. 
Bestämmelserna i 1 kap. 5 § och 
6 § första stycket, 2 10 kap. samt 
andra och tredje styckena i denna 
paragraf gäller inte i fråga om 
insamlingsstiftelser vilkas till- 
gångar enligt stiftelseförordnandet 
får användas endast till förmån för 
bestämda fysiska personer. 
Bestämmelserna i 1 kap. 5 
5 b §§, 6 § första stycket, 2 10 
kap. samt andra stycket i denna 
paragraf gäller inte i fråga om 
insamlingsstiftelser vilkas till- 
gångar enligt stiftelseförordnandet 
får användas endast till förmån för 
bestämda fysiska personer. 
 
4 § 
För en kollektivavtalsstiftelse 
gäller följande bestämmelser i 
1 kap. (inledande bestäm- 
melser): 4 och 5 §§ och 6 § första 
stycket första meningen, 
För en kollektivavtalsstiftelse 
gäller följande bestämmelser i 
1 kap. (inledande bestäm- 
melser): 4 5 b §§ och 6 § första 
stycket första meningen, 
2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 
3 kap. (bokföring och årsredo- 
visning m.m.): 4 § 1 och 2, 7 § 
första och tredje styckena, 8 10 §§ 
och 12 §, 
3 kap. (bokföring och årsredo- 
visning m.m.): 1 §, 
4 kap. (revision): 1-4 §§, 6 §, 7 § första tredje styckena och 8-16 §§, 
5 kap. (skadestånd): 1-3 §§, 4 § första stycket 1-4, andra och tredje 
styckena och 5 §, 
6 kap. (ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): 
samtliga bestämmelser, 
7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 
8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser, 
9 kap. (tillsyn m.m.): 1 och 2 §§, 3 § andra stycket, 5 § första stycket 1, 
6 § första och andra styckena, 7 och 8 §§, 10 § andra stycket och 11 §, 
samt 
10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser. 
Utan hinder av bestämmelserna i 6 kap. får stiftarna och stiftelsen 
genom skriftlig överenskommelse ändra eller upphäva stiftelse- 
förordnandet. Vad som anges i 2-10 kap. om föreskrifter i ett stiftelse- 
förordnande skall i fråga om en kollektivavtalsstiftelse gälla även 
föreskrifter för stiftelsen som har meddelats genom en sådan överens- 
kommelse. 
En kollektivavtalsstiftelses namn skall innehålla ordet kollektiv- 
avtalsstiftelse. 
En kollektivavtalsstiftelse är 
bokföringsskyldig. Vid tillämpning 
av 3 kap. 12 § och 4 kap. 15 § 
skall en kollektivavtalsstiftelse 
behandlas som en sådan stiftelse 
som avses i 9 kap. 10 § första 
stycket. 
Vid tillämpning av 4 kap. 15 § 
skall en kollektivavtalsstiftelse 
behandlas som en sådan stiftelse 
som avses i 9 kap. 10 § första 
stycket. 
En kollektivavtalsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar 
under en sammanhängande tid av två år.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om 
tobaksskatt 
Härigenom föreskrivs att 31 a § lagen (1994:1563) om tobaksskatt 
skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
31 a §1 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han ingått rättshand- 
lingen (kontrolluppgift). Före- 
läggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
kontroll av en ansökan om 
återbetalning av skatt enligt 29 
eller 30 §. 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
eller som är annan juridisk person 
än dödsbo att lämna uppgift, visa 
upp handling eller lämna över en 
kopia av handling som rör 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen (kontroll- 
uppgift). Föreläggande får med- 
delas, om kontrolluppgiften har 
betydelse för kontroll av en 
ansökan om återbetalning av skatt 
enligt 29 eller 30 §. 
Om det finns särskilda skäl får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta 
att det annars inte följs. 
Bestämmelserna i 3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter 
och prisregleringsavgifter gäller i fråga om föreläggande enligt första 
eller andra stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 31 a § även därefter tillämpas i 
sin äldre lydelse. 
 
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1564) om 
alkoholskatt 
Härigenom föreskrivs att 31 a § lagen (1994:1563) om alkoholskatt 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
31 a §1 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han ingått 
rättshandlingen (kontrolluppgift). 
Föreläggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
kontroll av en ansökan om 
återbetalning av skatt enligt 28 30 
§. 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
eller som är annan juridisk person 
än dödsbo att lämna uppgift, visa 
upp handling eller lämna över en 
kopia av handling som rör 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen (kontroll- 
uppgift). Föreläggande får 
meddelas, om kontrolluppgiften 
har betydelse för kontroll av en 
ansökan om återbetalning av skatt 
enligt 28 30 §. 
Om det finns särskilda skäl får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta 
att det annars inte följs. 
Bestämmelserna i 3 kap. 15 15 d §§ lagen (1984:151) om punktskatter 
och prisregleringsavgifter gäller i fråga om föreläggande enligt första 
eller andra stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 31 a § även därefter tillämpas i 
sin äldre lydelse. 
 
2.32 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om 
skatt på energi 
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 13 § lagen (1994:1776) om skatt på 
energi skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
9 kap. 
13 §1 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han ingått rättshand- 
lingen (kontrolluppgift). Före- 
läggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
kontroll av en ansökan om 
återbetalning av, nedsättning av 
eller kompensation för skatt enligt 
2 6, 8 a, 9 eller 9 b 11 §. 
Beskattningsmyndigheten får 
förelägga den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
eller som är annan juridisk person 
än dödsbo att lämna uppgift, visa 
upp handling eller lämna över en 
kopia av handling som rör 
rättshandling mellan den som 
föreläggs och den med vilken han 
ingått rättshandlingen (kontroll- 
uppgift). Föreläggande får med- 
delas, om kontrolluppgiften har 
betydelse för kontroll av en an- 
sökan om återbetalning av, ned- 
sättning av eller kompensation för 
skatt enligt 2 6, 8 a, 9 eller 9 b 
11 §. 
Om det finns särskilda skäl får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
Ett föreläggande får förenas med vite om det finns anledning att anta 
att det annars inte följs. 
Bestämmelserna i 3 kap. 15 15 d §§ lagen (1994:151) om punktskatter 
och prisregleringsavgifter gäller i fråga om föreläggande enligt första 
eller andra stycket.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 9 kap. 13 § även därefter 
tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.33 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1927) om 
europeiska ekonomiska intressegrupperingar 
Härigenom föreskrivs att 5 § lag (1994:1927) om europeiska 
ekonomiska intressegrupperingar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
5 § 
En intressegruppering är 
bokföringsskyldig enligt vad som 
föreskrivs i 1 § bokföringslagen 
(1976:125). En bokföringsskyldig 
intressegruppering som inte har 
sitt säte i Sverige skall för 
näringsverksamhet som bedrivs 
här ha en egen bokföring som är 
skild från grupperingens bokföring 
i övrigt. 
Av lagen (1980:1103) om 
årsredovisning m.m. i vissa före- 
tag följer att en intressegruppering 
kan vara skyldig att upprätta 
årsredovisning m.m. 
En intressegruppering är 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1999:000). En bok- 
föringsskyldig intressegruppering 
som inte har sitt säte i Sverige 
skall för näringsverksamhet som 
bedrivs här ha en egen bokföring 
som är skild från grupperingens 
bokföring i övrigt.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.34 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2004) om 
kapitaltäckning och stora exponeringar för 
kreditinstitut och värdepappersbolag 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 7 och 8 §§ lagen (1994:2004) om 
kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värde- 
pappersbolag skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
7 §1 
Ett företag som det finns 
ägarintresse i enligt 1 § första 
stycket 2 skall konsolideras med 
tillämpning av klyvningsmetoden 
enligt 7 kap. 29 § årsredo- 
visningslagen (1995:1554). 
Ett företag som det finns 
ägarintresse i enligt 1 § första 
stycket 2 skall konsolideras med 
tillämpning av klyvningsmetoden 
enligt 7 kap. 30 § årsredo- 
visningslagen (1995:1554).  
8 §2 
När det finns ägarintresse i ett 
anknutet företag enligt 1 § andra 
stycket och i de fall som avses i 
2 § får Finansinspektionen medge 
antingen att konsolidering sker på 
det sätt som anges i 7 § eller med 
tillämpning av kapitalandels- 
metoden enligt 7 kap. 24 28 §§ 
årsredovisningslagen (1995:1554). 
När det finns ägarintresse i ett 
anknutet företag enligt 1 § andra 
stycket och i de fall som avses i 
2 § får Finansinspektionen medge 
antingen att konsolidering sker på 
det sätt som anges i 7 § eller med 
tillämpning av kapitalandels- 
metoden enligt 7 kap. 25 29 §§ 
årsredovisningslagen (1995:1554).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999.  
2.35 Förslag till lag om ändring i årsredovisningslagen 
(1995:1554) 
Härigenom föreskrivs i fråga om årsredovisningslagen (1995:1554) 
dels att 4 kap. 16 och 17 §§ samt bilaga 1 skall upphöra att gälla, 
dels att nuvarande 5 kap. 15 24 §§ skall betecknas 5 kap. 16 26 §§, att 
nuvarande 6 kap. 3 § skall betecknas 6 kap. 5 § samt att bilagorna 2 4 
skall betecknas bilagorna 1 3, 
dels att 1 kap. 1 6 §§, 2 kap. 1, 3, 4 och 7 §§, 3 kap., 4 kap. 1, 2, 6, 7, 
9, 11, 12 och 14 §§, 5 kap. 1, 6 9 och 11 13, nya 16 18, nya 20 och nya 
23 26 §§, 6 kap. 1, 2 och nya 5 §§, 7 kap. , 8 kap. 1 4 och 13 16 §§, 
9 kap. 1 3 §§, 10 kap. samt nya bilaga 1 till lagen skall ha följande 
lydelse, 
dels att rubrikerna närmast före 5 kap. 15, 17, 18 och 20 24 §§ skall 
sättas närmast före 5 kap. 16, 18, 19 och 22 26 §§ och att rubriken 
närmast före 6 kap. 3 § skall sättas närmast före 6 kap. 5 §, 
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 7 §, 5 kap. 
15 §, 6 kap. 3 och 4 §§ samt närmast före 5 kap. 15 § en ny rubrik av 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
1 § 
Denna lag är, om inte annat 
föreskrivs, tillämplig på 
1. aktiebolag, 
2. handelsbolag i vilka samtliga 
obegränsat ansvariga delägare är 
aktiebolag, 
3. handelsbolag i vilka samtliga 
obegränsat ansvariga delägare är 
aktiebolag eller sådana handels- 
bolag som avses i 2, 
4. handelsbolag som ingår i en 
koncern där moderbolaget är ett 
aktiebolag eller ett sådant han- 
delsbolag som avses i 2 eller 3, 
5. handelsbolag som tidigare 
har omfattats av 2 4. 
Vid tillämpningen av första 
stycket 2 och 3 skall med aktie- 
bolag jämställas 
1. utländska företag som avses i 
avsnitt 1 i bilaga 1, och 
2. utländska företag som inte 
lyder under lagstiftningen i någon 
stat inom Europeiska ekonomiska 
samarbetsområdet men som har en 
rättslig form som är jämförbar 
med aktiebolaget eller med de 
företag som avses i avsnitt 1 i 
bilaga 1. 
Vid tillämpningen av första 
stycket 3 5 skall med sådana 
handelsbolag som avses i första 
stycket 2 jämställas utländska 
företag som avses i avsnitt 2 i 
bilaga 1 under förutsättning att 
samtliga obegränsat ansvariga 
delägare är aktiebolag eller 
sådana utländska företag som 
avses i andra stycket. 
Denna lag innehåller bestäm- 
melser om upprättande och offen- 
liggörande av årsredovisning, 
koncernredovisning och delårs- 
rapport. 
Lagen är, om inte annat före- 
skrivs i 2 §, tillämplig på sådana 
företag som avses i 6 kap. 1 § 
bokföringslagen (1999:000). 
 
2 § 
Lagen är inte tillämplig på bolag 
som avses i 1 kap. 1 § första 
stycket lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag eller 1 kap. 1 § 
första stycket lagen (1995:1560) 
om årsredovisning i försäkrings- 
företag, om inte annat är särskilt 
föreskrivet i dessa lagar. 
Bolag som enligt 1 kap. 1 § 
andra stycket lagen om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag eller 1 kap. 1 § andra 
stycket lagen om årsredovisning i 
försäkringsföretag är skyldiga att 
upprätta koncernredovisning enligt 
de lagarna är inte skyldiga att 
upprätta koncernredovisning enligt 
denna lag. 
Lagen är inte tillämplig på 
företag som avses i 1 kap. 1 § 
första stycket lagen (1995:1559) 
om årsredovisning i kreditinstitut 
och värdepappersbolag eller 1 kap. 
1 § första stycket lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag, om inte annat 
är särskilt föreskrivet i dessa lagar. 
Företag som enligt 1 kap. 1 § 
andra stycket lagen om års- 
redovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag eller 1 kap. 1 § 
andra stycket lagen om årsredo- 
visning i försäkringsföretag är 
skyldiga att upprätta koncern- 
redovisning enligt de lagarna är 
inte skyldiga att upprätta koncern- 
redovisning enligt denna lag. 
 
3 § 
Med bolag avses aktiebolag och 
handelsbolag. 
Med företag avses i denna lag 
fysiska eller juridiska personer 
som direkt eller indirekt omfattas 
av en årsredovisning, en kon- 
cernredovisning eller en delårs- 
rapport. 
Med andelar avses aktier och andra andelar i juridiska personer. 
 
4 § 
Ett bolag är moderbolag och en 
annan juridisk person är dotter- 
företag, om bolaget 
Ett företag är moderföretag och 
en juridisk person är dotterföretag, 
om företaget 
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga andelar i den 
juridiska personen, 
2. äger andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med 
andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för 
samtliga andelar, 
3. äger andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller 
avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande 
ledningsorgan, eller 
4. äger andelar i den juridiska personen och har rätt att ensamt utöva 
ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den 
juridiska personen eller på grund av föreskrift i dess bolagsordning, 
bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar. 
Vidare är en juridisk person 
dotterföretag till moderbolaget, 
om ett annat dotterföretag till 
moderbolaget eller moderbolaget 
tillsammans med ett eller flera 
andra dotterföretag eller flera 
andra dotterföretag tillsammans 
Vidare är en juridisk person 
dotterföretag till moderföretaget, 
om ett annat dotterföretag till 
moderföretaget eller moderföre- 
taget tillsammans med ett eller 
flera andra dotterföretag eller flera 
andra dotterföretag tillsammans 
1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga andelar i den 
juridiska personen, 
2. äger andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med 
andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för 
samtliga andelar, eller 
3. äger andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller 
avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande 
ledningsorgan. 
Om ett dotterföretag äger 
andelar i en juridisk person och på 
grund av avtal med den juridiska 
personen eller på grund av 
föreskrift i dess bolagsordning, 
bolagsavtal eller därmed jämför- 
bara stadgar har rätt att ensamt 
utöva ett bestämmande inflytande 
över den juridiska personen, är 
även denna dotterföretag till 
moderbolaget. 
Moderbolag och dotterföretag 
utgör tillsammans en koncern. 
Om ett dotterföretag äger 
andelar i en juridisk person och på 
grund av avtal med den juridiska 
personen eller på grund av 
föreskrift i dess bolagsordning, 
bolagsavtal eller därmed jämför- 
bara stadgar har rätt att ensamt 
utöva ett bestämmande inflytande 
över den juridiska personen, är 
även denna dotterföretag till 
moderföretaget. 
Moderföretag och dotterföretag 
utgör tillsammans en koncern. 
Med koncernföretag avses i denna lag företag i samma koncern. 
 
5 § 
Om ett bolag äger andelar i en 
juridisk person som inte är 
dotterföretag och utövar ett 
betydande inflytande över den 
juridiska personens driftsmässiga 
och finansiella styrning samt 
ägandet utgör ett led i en varaktig 
förbindelse mellan bolaget och 
den juridiska personen, är den 
juridiska personen intresseföretag 
till bolaget. 
Innehar ett bolag minst tjugo 
procent av rösterna för samtliga 
andelar i en annan juridisk person, 
skall det anses ha sådant 
inflytande över och sådan för- 
bindelse med denna som avses i 
första stycket, om inte annat 
framgår av omständigheterna. 
Detsamma gäller om bolagets 
dotterföretag eller bolaget till- 
sammans med ett eller flera 
dotterföretag eller flera dotter- 
företag tillsammans innehar minst 
tjugo procent av rösterna för 
samtliga andelar i den juridiska 
personen. 
Om ett företag äger andelar i en 
juridisk person som inte är 
dotterföretag och utövar ett 
betydande inflytande över den 
juridiska personens driftsmässiga 
och finansiella styrning samt 
ägandet utgör ett led i en varaktig 
förbindelse mellan företaget och 
den juridiska personen, är den 
juridiska personen intresseföretag 
till företaget. 
Innehar ett företag minst tjugo 
procent av rösterna för samtliga 
andelar i en juridisk person, skall 
det anses ha sådant inflytande över 
och sådan förbindelse med denna 
som avses i första stycket, om inte 
annat framgår av omständig- 
heterna. Detsamma gäller om före- 
tagets dotterföretag eller företaget 
tillsammans med ett eller flera 
dotterföretag eller flera dotter- 
företag tillsammans innehar minst 
tjugo procent av rösterna för 
samtliga andelar i den juridiska 
personen. 
 
6 § 
I de fall som avses i 4 § första stycket 1 3 och andra stycket samt 5 § 
skall sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn 
men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma 
den personen. 
Vid bestämmandet av antalet 
röster i ett dotterföretag eller 
intresseföretag beaktas inte de 
andelar i dotterföretaget eller 
intresseföretaget som innehas av 
företaget självt eller av dess 
dotterföretag. Detsamma gäller 
andelar som innehas av den som 
handlar i eget namn men för 
dotterföretagets eller intresse- 
företagets eller dess dotterföretags 
räkning. 
Vid bestämmandet av antalet 
röster i ett dotterföretag eller 
intresseföretag beaktas inte de 
andelar i dotterföretaget eller 
intresseföretaget som innehas av 
det företaget självt eller av dess 
dotterföretag. Detsamma gäller 
andelar som innehas av den som 
handlar i eget namn men för 
dotterföretagets eller intresse- 
företagets eller dess dotterföretags 
räkning.  
7 § 
Om ett företag har blivit 
moderföretag, skall ledningen för 
företaget meddela detta till 
dotterföretagets ledning. Dotter- 
företagets ledning skall lämna 
ledningen för moderföretaget de 
upplysningar som behövs för att 
en koncernredovisning skall kunna 
upprättas.  
2 kap. 
1 §1 
Utöver årsbokslut enligt 11 § 
bokföringslagen (1976:125) skall 
bolag för varje räkenskapsår 
upprätta årsredovisning enligt 
denna lag. 
Årsredovisningen skall bestå av 
1. balansräkning, 
2. resultaträkning, 
3. noter, och 
4. förvaltningsberättelse. 
Om bolaget är ett sådant bolag 
som avses i 10 kap. 12 § 
aktiebolagslagen (1975: 1385) 
eller 4 kap. 3 § första stycket lagen 
(1980:1103) om årsredovisning 
m.m. i vissa företag, skall det i 
årsredovisningen även ingå en 
finansieringsanalys.  
En årsredovisning skall bestå av 
1. en balansräkning, 
2. en resultaträkning, 
3. noter, och 
4. en förvaltningsberättelse. 
I följande fall skall det i 
årsredovisningen även ingå en 
finansieringsanalys: 
1. företaget bedriver närings- 
verksamhet och nettovärdet av 
tillgångarna i företaget enligt 
balansräkningarna för de två 
senaste räkenskapsåren överstiger 
ett gränsbelopp som motsvarar 
1 000 gånger det prisbasbelopp 
enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring som gällde under den 
sista månaden av respektive 
räkenskapsår, 
2. antalet anställda hos före- 
taget har under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal över- 
stigit 200, eller 
3. företagets aktier eller skulde- 
brev är noterade vid en börs eller 
auktoriserad marknadsplats. 
 
3 § 
Balansräkningen, resultaträk- 
ningen och noterna skall upprättas 
som en helhet och ge en 
rättvisande bild av bolagets 
ställning och resultat. Om det 
behövs för att en rättvisande bild 
skall ges, skall det lämnas 
tilläggsupplysningar. 
Balansräkningen, resultaträk- 
ningen och noterna skall upprättas 
som en helhet och ge en 
rättvisande bild av företagets 
ställning och resultat. Om det 
behövs för att en rättvisande bild 
skall ges, skall det lämnas 
tilläggsupplysningar. 
Om avvikelse görs från vad som följer av allmänna råd eller 
rekommendationer från normgivande organ, skall upplysning om detta 
och om skälen för avvikelsen lämnas i en not. 
 
4 § 
Vid upprättandet av balansräkningen, resultaträkningen och noterna 
skall följande iakttas: 
1. Bolaget skall förutsättas 
fortsätta sin verksamhet. 
1. Företaget skall förutsättas 
fortsätta sin verksamhet. 
2. Samma principer för värdering, klassificering och indelning av de 
olika posterna och, i förekommande fall, delposterna skall konsekvent 
tillämpas från ett räkenskapsår till ett annat. 
3. Värderingen av de olika posterna och, i förekommande fall, delpos- 
terna skall göras med iakttagande av rimlig försiktighet. Detta innebär 
särskilt att 
a) endast under räkenskapsåret konstaterade intäkter får tas med i 
resultaträkningen, 
b) hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga förluster och 
ekonomiska förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret eller 
tidigare räkenskapsår, även om dessa förluster eller förpliktelser blir 
kända först efter räkenskapsårets utgång men före upprättandet av 
årsredovisningen, och att 
c) hänsyn skall tas till värdenedgångar oavsett om resultatet för räken- 
skapsåret är en vinst eller en förlust. 
4. Intäkter och kostnader som är hänförliga till räkenskapsåret skall tas 
med oavsett tidpunkten för betalningen. 
5. De olika beståndsdelar som balansräkningens poster och, i förekom- 
mande fall, delposter består av skall värderas var för sig. 
6. Tillgångar och avsättningar eller skulder får inte kvittas mot var- 
andra. Inte heller får intäkter och kostnader kvittas mot varandra. 
7. Den ingående balansen för ett räkenskapsår skall stämma överens 
med den utgående balansen för det närmast föregående räkenskapsåret. 
Om det finns särskilda skäl och 
det är förenligt med 2 och 3 §§, får 
avvikelse göras från vad som 
föreskrivs i första stycket. I så fall 
skall upplysning om skälen för 
avvikelsen och en bedömning av 
dess effekt på bolagets ställning 
och resultat lämnas i en not. 
Om det finns särskilda skäl och 
det är förenligt med 2 och 3 §§, får 
avvikelse göras från vad som 
föreskrivs i första stycket. I så fall 
skall upplysning om skälen för 
avvikelsen och en bedömning av 
dess effekt på företagets ställning 
och resultat lämnas i en not. 
 
7 § 
I aktiebolag skall årsredovis- 
ningen skrivas under av samtliga 
styrelseledamöter och av verk- 
ställande direktören. Har en 
avvikande mening om årsredo- 
visningen antecknats till styrelsens 
protokoll, skall yttrandet fogas till 
redovisningen. 
I handelsbolag skall årsredo- 
visningen skrivas under av samt- 
liga obegränsat ansvariga delägare. 
Har en sådan delägare anmält av- 
vikande mening om årsredo- 
visningen, skall yttrandet fogas till 
redovisningen. 
I aktiebolag, ekonomiska 
föreningar och andra företag, som 
företräds av en styrelse, skall 
årsredovisningen skrivas under av 
samtliga styrelseledamöter. Om en 
verkställande direktör är utsedd, 
skall även denne skriva under 
årsredovisningen. 
I handelsbolag skall årsredo- 
visningen skrivas under av samt- 
liga obegränsat ansvariga delägare. 
I stiftelser med anknuten för- 
valtning skall årsredovisningen 
skrivas under av förvaltaren eller, 
om ett handelsbolag är stiftelsens 
förvaltare, av samtliga bolagsmän 
som företräder bolaget. 
I övriga företag skall årsredo- 
visningen skrivas under av den 
redovisningsskyldige eller dennes 
ställföreträdare. 
Om någon av dem som 
undertecknar årsredovisningen 
har anmält en avvikande mening, 
skall yttrandet fogas till redo- 
visningen. I fall som avses i första 
stycket gäller detta dock endast om 
den avvikande meningen har 
antecknats till styrelsens protokoll. 
Årsredovisningen skall innehålla uppgift om den dag då den under- 
tecknades.  
3 kap. Balansräkning och resultaträkning 
Balansräkningens innehåll 
1 § Balansräkningen skall i sammandrag redovisa företagets samtliga 
tillgångar, avsättningar och skulder samt eget kapital på balansdagen. 
Ställda panter och ansvarsförbindelser skall tas upp inom linjen. 
Resultaträkningens innehåll 
2 § Resultaträkningen skall i sammandrag redovisa företagets samtliga 
intäkter och kostnader under räkenskapsåret. 
Uppställningsformer 
3 § Balansräkningen skall upprättas enligt den uppställningsform som 
anges i bilaga 1 till denna lag. Resultaträkningen skall upprättas enligt 
någon av de uppställningsformer som anges i bilagorna 2 och 3. 
Byte av uppställningsform för resultaträkningen får ske endast om det 
finns särskilda skäl och är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§. Vid sådant 
byte skall upplysning om skälen för bytet lämnas i en not. 
 
4 § Posterna i balansräkningen och resultaträkningen skall tas upp var för 
sig i den ordningsföljd som anges för respektive uppställningsform. 
I fråga om poster som föregås av arabiska siffror skall de avvikelser 
göras som är betingade av verksamhetens särskilda inriktning. 
Andra poster än de som finns upptagna i uppställningsformerna får tas 
upp, om de nya posternas innehåll inte täcks av uppställningsformernas 
poster. Posterna får delas in i delposter. Om delar av en post har 
tillkommit på ett sådant sätt eller är av sådan storlek att det är av 
betydelse med hänsyn till kravet i 2 kap. 3 § på en rättvisande bild att de 
redovisas särskilt, skall de tas upp i delposter. Kompletterande poster 
skall ges beteckningar som tydligt anger vad som ingår i posten. 
Poster som föregås av arabiska siffror får slås samman, 
1. om de är av ringa betydelse med hänsyn till kravet i 2 kap. 3 § på 
rättvisande bild, eller 
2. om sammanslagningen främjar överskådligheten och posterna och, i 
förekommande fall, delposterna anges i not. 
Jämförelsetal 
5 § För varje post eller delpost i balansräkningen, resultaträkningen och 
sådana noter som avses i 4 § fjärde stycket 2 skall beloppet av 
motsvarande post för det närmast föregående räkenskapsåret anges. 
Om företaget har ändrat principerna för värdering, klassificering eller 
indelning i poster eller delposter, skall posterna för det närmast 
föregående räkenskapsåret räknas om eller ändras på det sätt som behövs 
för att de skall kunna jämföras med räkenskapsårets poster på ett 
meningsfullt sätt. 
Om det finns särskilda skäl och det är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§, 
får avvikelse från vad som föreskrivs i andra stycket göras. I så fall skall 
upplysning om skälen för avvikelsen anges i en not. 
Särskilda poster i en ekonomisk förenings balansräkning och 
resultaträkning 
6 § Fordran på insats i en ekonomisk förening får inte tas upp som 
tillgång. Redovisningen av fullgjorda insatser får göras så att i 
balansräkningen anges hela insatskapitalet samt hur mycket därav som 
inte har fullgjorts, varefter skillnaden - de betalda insatserna - utförs 
som en särskild post under eget kapital. 
Första stycket gäller även vid redovisningen av fullgjorda upp- 
låtelseavgifter i en bostadsrättsförening. 
 
7 § I resultaträkningen för en ekonomisk förening skall sådan över- 
skottsutdelning som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 lagen (1987:667) 
om ekonomiska föreningar tas upp som en särskild kostnadspost. 
Större periodiseringsposter 
8 § Större belopp som ingår i posterna Förutbetalda kostnader och upp- 
lupna intäkter och Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter skall 
specificeras i balansräkningen eller i en not. 
Första stycket gäller inte i fråga om företag, i vilka 
1. antalet anställda under de senaste två räkenskapsåren i medeltal 
uppgått till högst tio, och 
2. tillgångarnas nettovärde enligt fastställd balansräkning för det 
senaste räkenskapsåret uppgår till högst 24 miljoner kronor. 
Avsättningar 
9 § Som avsättningar skall sådana förpliktelser redovisas som är 
hänförliga till räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår och som på 
balansdagen är säkra eller sannolika till sin förekomst men ovissa till 
belopp eller till den tidpunkt då de skall infrias. 
Avskrivningar och nedskrivningar får inte redovisas som avsättningar. 
 
10 § Större avsättningar som i balansräkningen har tagits upp under 
posten Övriga avsättningar skall specificeras i balansräkningen eller i en 
not. 
Första stycket gäller inte företag som avses i 8 § andra stycket. 
Resultaträkning i förkortad form 
11 § Om det är motiverat av konkurrensskäl, får posterna 1 6 i bilaga 2 
respektive posterna 1 3 och 6 i bilaga 3 slås samman till en post 
benämnd bruttovinst eller bruttoförlust. Detta gäller dock inte om 
företaget är ett sådant företag som avses i 2 kap. 1 § andra stycket. 
Ett företag som slår samman poster enligt första stycket skall i 
resultaträkningen, i anslutning till posten bruttovinst eller bruttoförlust, 
lämna uppgift om nettoomsättningen. Företaget skall i en not upplysa om 
skälen för sammanslagningen. Uppgift om nettoomsättningen får dock 
utelämnas om det är motiverat och Patent- och registreringsverket 
medger det. 
Nettoomsättningen 
12 § Nettoomsättningen skall omfatta intäkter från försålda varor och 
utförda tjänster som ingår i företagets normala verksamhet. Avdrag skall 
göras för lämnade rabatter, mervärdesskatt och annan skatt som är direkt 
knuten till omsättningen. 
Extraordinära intäkter och kostnader 
13 § Intäkter och kostnader i annan verksamhet än företagets normala 
verksamhet skall redovisas som extraordinära intäkter och kostnader. 
Extraordinära intäkter och kostnader skall specificeras till storlek och 
art i en not. 
Andra stycket gäller inte företag som avses i 8 § andra stycket.  
4 kap. 
1 § 
Med anläggningstillgång förstås 
tillgång som är avsedd att stadig- 
varande brukas eller innehas i 
rörelsen. Med omsättningstillgång 
förstås annan tillgång. 
 
Med anläggningstillgång förstås 
tillgång som är avsedd att stadig- 
varande brukas eller innehas i 
verksamheten. Med omsättnings- 
tillgång förstås annan tillgång. 
Om företaget drivs av en fysisk 
person eller ett dödsbo, får djur i 
jordbruk eller renskötsel anses 
som omsättningstillgång oavsett 
avsikten med innehavet. 
 
2 § 
Utgifter för forsknings- och utvecklingsarbeten och liknande arbeten 
som är av väsentligt värde för rörelsen under kommande år får tas upp 
som immateriell anläggningstillgång. Detsamma gäller utgifter för 
koncessioner, patent, licenser, varumärken, hyresrätter och liknande 
rättigheter och tillgångar samt ersättning som vid förvärv av rörelse 
överstiger det behållna värdet av de tillgångar som förvärvats och de 
skulder som övertagits (goodwill). 
Utgifter för bolagsbildning, 
ökning av aktiekapitalet eller bola- 
gets förvaltning får inte tas upp 
som tillgång. 
Utgifter för företagsbildning, 
ökning av aktiekapitalet eller mot- 
svarande eller för företagets för- 
valtning får inte tas upp som 
tillgång. 
 
6 § 
Ett aktiebolags materiella eller 
finansiella anläggningstillgångar 
som har ett tillförlitligt och 
bestående värde som väsentligt 
överstiger bokfört värde enligt 3 §, 
4 § första stycket, 5 § första tredje 
styckena och 12 § får skrivas upp 
till högst detta värde, om uppskriv- 
ningsbeloppet används för ökning 
av aktiekapitalet genom fond- 
emission eller nyemission eller för 
avsättning till en uppskrivnings- 
fond. 
Ett aktiebolags eller en ekono- 
misk förenings materiella eller 
finansiella anläggningstillgångar 
som har ett tillförlitligt och be- 
stående värde som väsentligt över- 
stiger bokfört värde enligt 3 §, 4 § 
första stycket, 5 § första tredje 
styckena och 12 § får skrivas upp 
till högst detta värde. Upp- 
skrivning får dock ske endast om 
uppskrivningsbeloppet används för 
avsättning till en uppskrivnings- 
fond eller, i aktiebolag, för ökning 
av aktiekapitalet genom fond- 
emission eller nyemission. 
I samband med uppskrivningar skall det i en not lämnas upplysning om 
hur uppskrivningsbeloppet har behandlats skattemässigt. 
Avskrivningar och nedskrivningar av den tillgång som har skrivits upp 
skall efter uppskrivningen beräknas med utgångspunkt i det uppskrivna 
värdet. 
 
7 § 
Uppskrivningsfonden får tas i 
anspråk för 
Ett aktiebolag får ta uppskriv- 
ningsfonden i anspråk för 
1. ökning av aktiekapitalet genom fondemission eller nyemission, 
2. täckning av förlust enligt fastställd balansräkning när förlusten inte 
kan täckas av fritt eget kapital. 
Ett beslut att ta uppskrivningsfonden i anspråk för att täcka en förlust 
enligt första stycket 2 får fattas endast efter revisorernas hörande. Innan 
tre år har förflutit från beslutet får vinstutdelning beslutas endast om 
rätten ger tillstånd till det eller om aktiekapitalet har ökats med minst ett 
belopp som motsvarar den förlust som har blivit täckt med upp- 
skrivningsbelopp. I fråga om rättens tillstånd gäller 6 kap. 6 § tredje 
femte styckena aktiebolagslagen (1975:1385). 
 
9 § 
Omsättningstillgångar skall, om inte annat följer av 10 eller 12 §, tas 
upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet på 
balansdagen. 
Med anskaffningsvärde förstås, om inte annat följer av 11 §, utgifterna 
för tillgångens förvärv eller tillverkning. Vid bestämmandet av anskaff- 
ningsvärdet tillämpas 3 § andra fjärde styckena. 
Med det verkliga värdet avses försäljningsvärdet efter avdrag för 
beräknad försäljningskostnad. Om det finns särskilda skäl, får det 
verkliga värdet bestämmas till återanskaffningsvärdet, i förekommande 
fall med avdrag för inkurans, eller något annat värde som är förenligt 
med 2 kap. 2 och 3 §§. 
Med återanskaffningsvärde 
avses det belopp som motsvarar 
den utgift för anskaffandet som 
bolaget skulle ha haft, om till- 
gången anskaffats på balansdagen. 
Med återanskaffningsvärde av- 
ses det belopp som motsvarar den 
utgift för anskaffandet som före- 
taget skulle ha haft, om tillgången 
anskaffats på balansdagen. 
Om företaget drivs av en fysisk 
person eller ett dödsbo, får djur i 
jordbruk eller renskötsel värderas 
till det värde som fastställs av 
Riksskatteverket. 
 
11 § 
Anskaffningsvärdet för varulager av likartade tillgångar får beräknas 
enligt först-in-först-ut-principen, enligt vägda genomsnittspriser eller 
enligt någon annan liknande princip. Sist-in-först-ut-principen får inte 
tillämpas. 
Om det värde som framkommer vid en sådan beräkning väsentligt 
avviker från varulagrets verkliga värde på balansdagen, skall skillnads- 
beloppet anges i en not med fördelning på de i balansräkningen upptagna 
posterna. Det verkliga värdet skall därvid beräknas enligt 9 § tredje 
stycket första meningen. 
Bestämmelsen i andra stycket 
gäller inte bolag som avses i 3 
kap. 6 § andra stycket. 
Bestämmelsen i andra stycket 
gäller inte företag som avses i 3 
kap. 8 § andra stycket. 
 
12 § 
Materiella anläggningstillgång- 
ar, råvaror och förnödenheter som 
omsätts och vilkas sammantagna 
värde är av underordnad betydelse 
för bolaget, får tas upp till en 
bestämd mängd och ett fast värde, 
om deras kvantitet, värde och 
sammansättning inte varierar 
väsentligt. 
Materiella anläggningstillgång- 
ar, råvaror och förnödenheter som 
omsätts och vilkas sammantagna 
värde är av underordnad betydelse 
för företaget, får tas upp till en 
bestämd mängd och ett fast värde, 
om deras kvantitet, värde och 
sammansättning inte varierar 
väsentligt. 
 
14 § 
Tillgångsposten Egna aktier får inte tas upp till något värde. 
Vid värdering av ett moder- 
bolags andelar i ett dotterföretag 
skall andelar som dotterföretaget 
äger i moderbolaget inte anses ha 
något värde. 
Vid värdering av ett moder- 
företags andelar i ett dotterföretag 
skall andelar som dotterföretaget 
äger i moderföretaget inte anses ha 
något värde.  
5 kap. 
1 § 
Utöver vad som följer av övriga 
bestämmelser i denna lag skall 
årsredovisningen innehålla de 
upplysningar som anges i 2 24 §§. 
Upplysningarna skall lämnas i 
noter. Om det inte står i strid med 
kravet på överskådlighet i 2 kap. 
2 §, får upplysningarna i stället 
lämnas i balansräkningen eller 
resultaträkningen. 
Utöver vad som följer av övriga 
bestämmelser i denna lag skall 
årsredovisningen innehålla de 
upplysningar som anges i 2 26 §§. 
Upplysningarna skall lämnas i 
noter. Om det inte står i strid med 
kravet på överskådlighet i 2 kap. 
2 §, får upplysningarna i stället 
lämnas i balansräkningen eller 
resultaträkningen. 
Lämnas upplysningarna i noter, skall hänvisning göras vid de poster i 
balansräkningen eller resultaträkningen till vilka de hänför sig. 
 
6 § 
Om bolagets rörelsegrenar eller 
geografiska marknader avviker 
betydligt från varandra, skall 
uppgift lämnas om netto- 
omsättningens fördelning på 
rörelsegrenarna och marknaderna. 
Bedömningen av om bolagets 
rörelsegrenar och marknader 
avviker betydligt från varandra 
skall göras med hänsyn till hur 
bolaget normalt organiserar för- 
säljningen av varor och tjänster. 
Första stycket gäller inte bolag 
som tillämpar 3 kap. 7 §. Bestäm- 
melsen om nettoomsättningens 
fördelning på geografiska mark- 
nader gäller inte heller bolag som 
avses i 3 kap. 6 § andra stycket. 
Om företagets verksamhets- 
grenar eller geografiska mark- 
nader avviker betydligt från 
varandra, skall uppgift lämnas om 
nettoomsättningens fördelning på 
verksamhetsgrenarna och mark- 
naderna. Bedömningen av om 
företagets verksamhetsgrenar och 
marknader avviker betydligt från 
varandra skall göras med hänsyn 
till hur företaget normalt orga- 
niserar försäljningen av varor och 
tjänster. 
Första stycket gäller inte företag 
som tillämpar 3 kap. 11 §. 
Bestämmelsen om nettoomsätt- 
ningens fördelning på geografiska 
marknader gäller inte heller före- 
tag som avses i 3 kap. 8 § andra 
stycket. 
 
7 § 
Moderbolag och dotterföretag 
skall ange hur stor del av 
räkenskapsårets inköp och försälj- 
ningar som avser andra koncern- 
företag. 
Moderföretag och dotterföretag 
skall ange hur stor del av räken- 
skapsårets inköp och försäljningar 
som avser andra koncernföretag. 
Moderföretag som med stöd av 
bestämmelserna i 7 kap. 3 § inte 
upprättar någon koncernredovis- 
ning, skall lämna upplysningar om 
internvinster på transaktioner 
inom koncernen. 
 
8 §2 
För varje dotterföretag och 
intresseföretag, i vilket bolaget 
självt äger eller i fall som anges i 
1 kap. 6 § innehar andelar, skall 
det lämnas uppgift om: 
1. namn, organisationsnummer, 
säte och eget kapital, 
 
2. resultatet för det senaste 
räkenskapsår för vilket årsbokslut 
har upprättats, 
 
3. bolagets kapitalandel i före- 
taget, beräknad med tillämpning 
av 1 kap. 6 §, och 
4. antalet andelar och dessas 
värde enligt balansräkningen. 
 
Första stycket gäller också i 
fråga om andra företag vari 
bolaget självt eller på det sätt som 
anges i 1 kap. 6 § innehar en 
kapitalandel på minst 20 procent. 
Ett bolag som är obegränsat 
ansvarig delägare i ett annat 
företag skall ange detta företags 
namn, organisationsnummer, säte 
och rättsliga form. 
Om bolagets rösträttsandel i 
sådana företag som avses i första 
och andra styckena avviker från 
kapitalandelen, skall även röst- 
rättsandelen anges. 
 
Om företaget äger eller i fall 
som anges i 1 kap. 6 § innehar 
andelar i ett dotterföretag eller ett 
intresseföretag, skall det lämna 
uppgift om: 
1. det andra företagets namn, 
organisationsnummer, säte och 
eget kapital, 
2. det andra företagets resultat 
för det senaste räkenskapsår för 
vilket årsredovisning eller årsbok- 
slut har upprättats, 
3. företagets kapitalandel i det 
andra företaget, beräknad med 
tillämpning av 1 kap. 6 §, och 
4. antalet andelar som företaget 
äger och dessas värde enligt före- 
tagets balansräkning. 
Första stycket gäller också om 
företaget äger eller i fall som 
anges i 1 kap. 6 § innehar en 
kapitalandel på minst tjugo 
procent i ett annat företag. 
Ett företag som är obegränsat 
ansvarig delägare i ett annat 
företag skall ange detta företags 
namn, organisationsnummer, säte 
och rättsliga form. 
Om det redovisningsskyldiga 
företagets rösträttsandel i sådana 
företag som avses i första och 
andra styckena avviker från 
kapitalandelen, skall även röst- 
rättsandelen anges. 
 
9 §3 
En uppgift enligt 8 § får utelämnas, om den är av ringa betydelse med 
hänsyn till kravet på rättvisande bild i 2 kap. 3 §. 
Under förutsättning att tillstånd 
ges av regeringen eller den myn- 
dighet som regeringen bestämmer, 
får uppgift enligt 8 § också 
utelämnas, om den har sådan 
karaktär att den kan vålla allvarlig 
skada för något av de i 8 § angivna 
företagen. 
Under förutsättning att tillstånd 
ges av Patent- och registrerings- 
verket, får uppgift enligt 8 § också 
utelämnas, om den har sådan 
karaktär att den kan vålla allvarlig 
skada för något av de i 8 § angivna 
företagen. 
Om en uppgift har utelämnats enligt första eller andra stycket, skall 
upplysning lämnas om detta. 
Uppgift om eget kapital och resultat får också utelämnas, om 
1. bolaget äger andelar som 
motsvarar mindre än hälften av det 
andra företagets eget kapital och 
detta företag inte offentliggör sin 
balansräkning, eller 
2. dotterföretaget eller intresse- 
företaget omfattas av en av bolaget 
upprättad koncernredovisning eller 
av en sådan koncernredovisning 
som avses i 7 kap. 2 § första 
stycket. 
1. företaget äger andelar som 
motsvarar mindre än hälften av det 
andra företagets eget kapital och 
det företaget inte offentliggör sin 
balansräkning, eller 
2. dotterföretaget eller intresse- 
företaget omfattas av en av 
företaget upprättad koncernredo- 
visning eller av en sådan koncern- 
redovisning som avses i 7 kap. 2 § 
första stycket. 
 
11 § 
För varje skuldpost i balansräkningen eller i sådana noter som avses i 
3 kap. 4 § fjärde stycket 2 skall, om säkerhet har ställts, omfattningen av 
säkerheterna anges med uppgift om deras art och form. 
Om bolaget har ställt säkerhet 
eller ingått ansvarsförbindelse till 
förmån för koncernföretag, skall 
särskild upplysning lämnas om 
detta. 
Om företaget har ställt säkerhet 
eller ingått ansvarsförbindelse till 
förmån för koncernföretag, skall 
särskild upplysning lämnas om 
detta. 
 
12 § 
Om ett bolag har lämnat lån till 
en styrelseledamot, verkställande 
direktör eller en motsvarande 
befattningshavare i bolaget eller i 
ett annat koncernföretag, skall 
upplysning lämnas om detta. 
Detsamma gäller om bolaget har 
ställt pant eller annan säkerhet 
eller har ingått ansvarsförbindelse 
till förmån för en sådan befatt- 
ningshavare. Med styrelse- 
ledamöter jämställs suppleanter 
för dessa och med verkställande 
direktör jämställs vice verk- 
ställande direktör. 
Uppgift skall lämnas om stor- 
leken av lämnade lån, huvud- 
sakliga lånevillkor, räntesatser, 
under räkenskapsåret återbetalda 
belopp, arten av ställda säkerheter 
och ingångna ansvarsförbindelser 
samt beloppet av de lån för vilka 
säkerhet ställts. Uppgift skall även 
lämnas om vilken anknytning till 
bolaget den har som bolaget har 
lämnat lån till, ställt säkerhet för 
eller ingått ansvarsförbindelse till 
förmån för. 
Andra stycket tillämpas också, 
om bolaget har lämnat lån till eller 
ställt säkerhet till förmån för 
någon annan med stöd av tillstånd 
enligt 12 kap. 8 § aktiebolagslagen 
(1975:1385). 
Om ett företag har lämnat lån 
till en styrelseledamot, en verk- 
ställande direktör eller en mot- 
svarande befattningshavare i 
företaget eller i ett annat koncern- 
företag, skall upplysning lämnas 
om detta. Detsamma gäller om 
företaget har ställt pant eller annan 
säkerhet eller har ingått ansvars- 
förbindelse till förmån för en 
sådan befattningshavare. Med 
styrelseledamöter jämställs supple- 
anter för dessa och med verk- 
ställande direktör jämställs vice 
verkställande direktör. 
Uppgift skall lämnas om stor- 
leken av lämnade lån, huvud- 
sakliga lånevillkor, räntesatser, 
under räkenskapsåret återbetalda 
belopp, arten av ställda säkerheter 
och ingångna ansvarsförbindelser 
samt beloppet av de lån för vilka 
säkerhet ställts. Uppgift skall även 
lämnas om vilken anknytning till 
företaget den har som företaget 
har lämnat lån till, ställt säkerhet 
för eller ingått ansvarsförbindelse 
till förmån för. 
Andra stycket tillämpas också, 
om ett aktiebolag har lämnat lån 
till eller ställt säkerhet till förmån 
för någon annan med stöd av 
tillstånd enligt 12 kap. 8 § 
aktiebolagslagen (1975:1385). 
 
13 § 
Om bolaget har utelöpande lån 
som är konvertibla eller förenade 
med optionsrätt till nyteckning, 
skall för varje lån eller liknande 
rättighet anges utestående låne- 
belopp samt tid och villkor för 
utbyte eller för nyteckning. För 
varje lån mot vinstandelsbevis 
skall utestående lånebelopp och 
räntebestämmelserna anges. 
Om företaget har utelöpande lån 
som är konvertibla eller förenade 
med optionsrätt till nyteckning, 
skall för varje lån eller liknande 
rättighet anges utestående låne- 
belopp samt tid och villkor för 
utbyte eller för nyteckning. För 
varje lån mot vinstandelsbevis 
skall utestående lånebelopp och 
räntebestämmelserna anges.  
Ekonomisk förenings eget 
kapital  
15 § 
En ekonomisk förenings eget 
kapital skall delas upp i bundet 
eget kapital och fritt eget kapital 
eller ansamlad förlust. Under 
bundet eget kapital skall tas upp 
inbetalda eller genom insats- 
emission tillgodoförda insatser, 
uppskrivningsfond och reservfond. 
Medlemsinsatser och förlags- 
insatser skall redovisas var för 
sig. Under fritt eget kapital eller 
ansamlad förlust skall tas upp fria 
fonder, var för sig, balanserad 
vinst eller förlust samt nettovinst 
eller förlust för räkenskapsåret. 
Balanserad förlust och förlust för 
räkenskapsåret tas därvid upp som 
avdragsposter. 
 
Förändringar i eget kapital 
jämfört med föregående års 
balansräkning skall specificeras. 
Vad som sägs i första stycket om 
insats gäller också upplåtelse- 
avgift i en bostadsrättsförening. 
 
15 § 
16 § 
Uppgift skall lämnas om skillnaden mellan å ena sidan den inkomst- 
skatt som har redovisats i resultaträkningen under räkenskapsåret och 
tidigare räkenskapsår samt å andra sidan den inkomstskatt som belöper 
sig på verksamheten för dessa år. Uppgift behöver dock inte lämnas om 
skillnaden är obetydlig. 
Första stycket gäller inte bolag 
som avses i 3 kap. 6 § andra 
stycket. 
Första stycket gäller inte företag 
som avses i 3 kap. 8 § andra 
stycket.  
16 § 
17 § 
Uppgift skall lämnas om hur den för räkenskapsåret redovisade 
inkomstskatten fördelar sig på ordinärt och extraordinärt resultat. 
Första stycket gäller inte bolag 
som avses i 3 kap. 6 § andra 
stycket. 
Första stycket gäller inte företag 
som avses i 3 kap. 8 § andra 
stycket. 
 
17 § 
Uppgift skall lämnas om medel- 
antalet under räkenskapsåret an- 
ställda personer med uppgift om 
fördelningen mellan kvinnor och 
män. Om bolaget har anställda i 
flera länder, skall medelantalet an- 
ställda och fördelningen mellan 
kvinnor och män i varje land 
anges. 
18 § 
Uppgift skall lämnas om medel- 
antalet under räkenskapsåret an- 
ställda personer med uppgift om 
fördelningen mellan kvinnor och 
män. Om företaget har anställda i 
flera länder, skall medelantalet 
anställda och fördelningen mellan 
kvinnor och män i varje land 
anges. 
 
19 § 
20 § 
Det sammanlagda beloppet av räkenskapsårets löner och andra ersätt- 
ningar skall anges för var och en av följande grupper: 
1. styrelseledamöter, verkställande direktören och motsvarande befatt- 
ningshavare, och 
2. anställda som inte omfattas av 1. 
Tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelseledamöter, 
verkställande direktören och motsvarande befattningshavare skall anges 
särskilt. 
Har bolaget anställda i flera 
länder, skall uppgifter som anges i 
första och andra styckena lämnas 
särskilt för varje land. 
Har företaget anställda i flera 
länder, skall uppgifter som anges i 
första och andra styckena lämnas 
särskilt för varje land. 
 
21 § 
Vad som enligt 19 och 20 §§ 
gäller för styrelseledamöter och 
verkställande direktören gäller 
även tidigare styrelseledamöter 
och tidigare verkställande direktör. 
23 § 
Vad som enligt 20 och 22 §§ 
gäller för styrelseledamöter och 
verkställande direktören gäller 
även tidigare styrelseledamöter 
och tidigare verkställande direktör. 
 
22 § 
Vid tillämpning av 19 21 §§ 
jämställs med styrelseledamöter 
suppleanter för dessa och med 
verkställande direktören vice verk- 
ställande direktör. 
24 § 
Vid tillämpning av 20, 22 och 
23 §§ jämställs med styrelse- 
ledamöter suppleanter för dessa 
och med verkställande direktören 
vice verkställande direktör. 
 
23 § 
Om bolaget har träffat avtal om 
avgångsvederlag eller liknande 
förmåner till styrelseledamöter, 
verkställande direktören eller 
andra personer i bolagets ledning, 
skall uppgift lämnas om avtalen 
och om de väsentligaste villkoren i 
avtalen. 
25 § 
Om företaget har träffat avtal 
om avgångsvederlag eller liknande 
förmåner till styrelseledamöter, 
verkställande direktören eller 
andra personer i företagets 
ledning, skall uppgift lämnas om 
avtalen och om de väsentligaste 
villkoren i avtalen. 
 
24 § 
Ett bolag som är dotterbolag 
skall lämna uppgift om namn, 
organisationsnummer och säte för 
de moderföretag som upprättar 
koncernredovisning för den största 
och minsta koncern som bolaget 
ingår i som dotterbolag. Uppgift 
skall också lämnas om var det går 
att få tillgång till utländska moder- 
företags koncernredovisningar. 
26 § 
Ett företag som är dotterföretag 
skall lämna uppgift om namn, 
organisationsnummer eller, i före- 
kommande fall, personnummer 
samt säte för de moderföretag som 
upprättar koncernredovisning för 
den största och minsta koncern 
som företaget ingår i som 
dotterföretag. Uppgift skall också 
lämnas om var det går att få 
tillgång till utländska moder- 
företags koncernredovisningar.  
6 kap. 
1 §4 
Förvaltningsberättelsen skall 
innehålla en rättvisande översikt 
över utvecklingen av bolagets 
verksamhet, ställning och resultat. 
Upplysningar skall även lämnas 
om 
1. sådana förhållanden som inte 
skall redovisas i balansräkningen, 
resultaträkningen eller noterna, 
men som är viktiga för bedöm- 
ningen av bolagets ställning och 
resultat, 
2. sådana händelser av väsentlig 
betydelse för bolaget som har 
inträffat under räkenskapsåret eller 
efter dess slut, 
3. bolagets förväntade framtida 
utveckling, 
4. bolagets verksamhet inom 
forskning och utveckling, och 
5. bolagets filialer i utlandet. 
Utöver sådan information om 
verksamhetens miljöpåverkan som 
skall lämnas enligt första och 
andra styckena skall bolag som 
bedriver verksamhet som är 
tillstånds- eller anmälningspliktig 
enligt 9 kap. 6 § miljöbalken 
(1998:808) lämna upplysningar i 
övrigt om verksamhetens påverkan 
på den yttre miljön. 
Andra stycket 3 och 5 gäller inte 
bolag som avses i 3 kap. 6 § andra 
stycket. 
Förvaltningsberättelsen skall 
innehålla en rättvisande översikt 
över utvecklingen av företagets 
verksamhet, ställning och resultat. 
Upplysningar skall även lämnas 
om 
1. sådana förhållanden som inte 
skall redovisas i balansräkningen, 
resultaträkningen eller noterna, 
men som är viktiga för bedöm- 
ningen av företagets ställning och 
resultat, 
2. sådana händelser av väsentlig 
betydelse för företaget som har 
inträffat under räkenskapsåret eller 
efter dess slut, 
3. företagets förväntade fram- 
tida utveckling, 
4. företagets verksamhet inom 
forskning och utveckling, och 
5. företagets filialer i utlandet. 
Utöver sådan information om 
verksamhetens miljöpåverkan som 
skall lämnas enligt första och 
andra styckena skall företag som 
bedriver verksamhet som är 
tillstånds- eller anmälningspliktig 
enligt 9 kap. 6 § miljöbalken 
(1998:808) lämna upplysningar i 
övrigt om verksamhetens påverkan 
på den yttre miljön. 
Andra stycket 3 och 5 gäller inte 
företag som avses i 3 kap. 8 § 
andra stycket. 
 
2 § 
I aktiebolag skall i förvaltnings- 
berättelsen lämnas förslag till 
dispositioner beträffande bolagets 
vinst eller förlust. I aktiebolag som 
är moderbolag skall dessutom 
uppgift lämnas om belopp som 
enligt årsredovisningarna för 
företag inom koncernen skall föras 
över från fritt eget kapital i 
koncernen till bundet eget kapital. 
I aktiebolag och ekonomiska 
föreningar skall i förvaltnings- 
berättelsen även lämnas förslag till 
dispositioner beträffande bolagets 
eller föreningens vinst eller 
förlust. Om bolaget eller före- 
ningen är moderföretag, skall det 
dessutom lämnas uppgift om 
belopp som enligt årsredovis- 
ningarna för företag inom 
koncernen skall föras över från 
fritt eget kapital i koncernen till 
bundet eget kapital. 
 
3 § 
 
Ekonomiska föreningar skall i 
förvaltningsberättelsen även 
lämna upplysningar om 
1. väsentliga förändringar i 
medlemsantalet, 
2. summorna av insatsbelopp 
som skall återbetalas under nästa 
räkenskapsår enligt bestämmel- 
serna i 4 kap. 1 och 3 §§ lagen 
(1987:667) om ekonomiska före- 
ningar, 
3. den rätt till utdelning som 
gjorda förlagsinsatser medför, och 
4. summan av de förlagsinsatser 
som har sagts upp och skall 
inlösas under de nästföljande två 
räkenskapsåren. 
Vad som sägs i första stycket 2 
gäller också lösenbelopp för med- 
lems andel i en sambruksförening 
enligt lagen (1975:417) om 
sambruksföreningar. 
4 § 
 
Stiftelser skall i förvaltnings- 
berättelsen även lämna uppgift om 
hur stiftelsens ändamål har främ- 
jats under räkenskapsåret. 
 
3 § 
I finansieringsanalysen skall 
redovisas bolagets finansiering 
och kapitalinvesteringar under 
räkenskapsåret. 
5 § 
I finansieringsanalysen skall 
redovisas företagets finansiering 
och kapitalinvesteringar under 
räkenskapsåret.  
7 kap. Koncernredovisning 
 
Allmänna bestämmelser 
Skyldighet att upprätta koncernredovisning 
1 § Ett moderföretag skall för varje räkenskapsår upprätta koncern- 
redovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 2 eller 3 §. 
 
2 § Ett moderföretag som är dotterföretag behöver inte upprätta 
koncernredovisning, om 
1. företaget och dess samtliga dotterföretag omfattas av en 
koncernredovisning som upprättas av ett överordnat moderföretag, 
2. det överordnade moderföretaget lyder under lagstiftningen i en stat 
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och 
3. det överordnade moderföretagets koncernredovisning har upprättats 
och reviderats enligt den lagstiftning som i den staten har tillkommit i 
enlighet med Europeiska gemenskapernas direktiv av den 13 juni 1983 
om sammanställd redovisning (83/349/EEG). 
Första stycket gäller även om något dotterföretag av skäl som anges i 
5 § andra eller tredje stycket inte omfattas av den upprättade koncern- 
redovisningen. 
Ett moderföretag som med stöd av första stycket inte självt har 
upprättat någon koncernredovisning skall ge in det överordnade moder- 
företagets koncernredovisning och koncernrevisionsberättelse till regist- 
reringsmyndigheten enligt bestämmelserna i 8 kap. 3 §. Registre- 
ringsmyndigheten skall på det sätt som anges i 8 kap. 4 § kungöra att 
handlingarna har getts in. Om handlingarna inte är avfattade på svenska, 
får registreringsmyndigheten förelägga moderföretaget att ge in en 
bestyrkt översättning till svenska. Sådant föreläggande skall utfärdas om 
någon begär det. Om moderföretaget, i fall det hade upprättat en 
koncernredovisning, enligt 8 kap. 3 och 16 §§ inte skulle ha varit skyldigt 
att ge in denna och koncernrevisionsberättelsen till registrerings- 
myndigheten, skall vad som i nämnda paragrafer sägs om att 
handlingarna skall hållas tillgängliga i stället tillämpas på det 
överordnade moderföretagets koncernredovisning och koncern- 
revisionsberättelse. 
Första stycket gäller inte, 
1. om delägare som har en kapitalandel i moderföretaget på minst tio 
procent senast sex månader före räkenskapsårets utgång hos 
moderföretagets styrelse eller motsvarande ledningsorgan har krävt att 
koncernredovisning skall upprättas, eller 
2. om andelarna i moderföretaget eller skuldebrev som moderföretaget 
har utfärdat är inregistrerade på en börs inom Europeiska ekonomiska 
samarbetsområdet. 
Den som enligt första stycket inte upprättar någon koncernredovisning 
skall upplysa om detta i en not till årsredovisningen samt lämna uppgift 
om namn, organisationsnummer eller, i förekommande fall, person- 
nummer samt säte för det överordnade moderföretag som upprättar den i 
stycket nämnda koncernredovisningen. 
 
3 § Ett moderföretag behöver inte upprätta koncernredovisning, om 
1. antalet anställda hos koncernföretagen under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal har uppgått till högst tio, och 
2. nettovärdet av koncernföretagens tillgångar, enligt balansräkning- 
arna för koncernföretagens senaste räkenskapsår, på moderföretagets 
balansdag uppgår till högst 24 miljoner kronor. 
Första stycket gäller inte om andelar i moderföretaget eller något av 
dotterföretagen eller skuldebrev som moderföretaget eller något av 
dotterföretagen har utfärdat är inregistrerade vid en börs inom Euro- 
peiska ekonomiska samarbetsområdet. 
Koncernredovisningens delar 
4 § Koncernredovisningen skall bestå av 
1. en koncernbalansräkning, 
2. en koncernresultaträkning, 
3. noter, och 
4. en förvaltningsberättelse. 
I följande fall skall det i koncernredovisningen även ingå en 
finansieringsanalys: 
1. något av koncernföretagen bedriver näringsverksamhet och 
nettovärdet av koncernföretagens tillgångar enligt koncern- 
balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gräns- 
belopp som motsvarar 1 000 gånger det prisbasbelopp enligt lagen 
(1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av 
respektive räkenskapsår, eller 
2. antalet anställda hos koncernföretagen har under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal överstigit 200, eller 
3. moderföretagets aktier eller skuldebrev är noterade vid en börs eller 
auktoriserad marknadsplats. 
Dotterföretag som skall omfattas av koncernredovisningen 
5 § Koncernredovisningen skall omfatta samtliga dotterföretag, om inte 
annat följer av andra eller tredje stycket. 
Ett dotterföretag behöver inte omfattas av koncernredovisningen, om 
företaget är av ringa betydelse med hänsyn till kravet i 6 § på rättvisande 
bild. Om flera dotterföretag tillsammans har mer än sådan ringa 
betydelse, skall de dock omfattas av koncernredovisningen. 
Ett dotterföretag behöver inte heller omfattas av koncernredo- 
visningen, om 
1. betydande och varaktiga hinder i väsentlig grad begränsar 
moderföretagets möjligheter att utöva sitt inflytande över dotterföretaget, 
2. nödvändig information för att upprätta koncernredovisningen inte 
kan fås utan oskälig kostnad eller inom rimlig tid, eller 
3. andelarna i dotterföretaget innehas tillfälligt och uteslutande i avsikt 
att säljas vidare. 
Ett företag som tillämpar andra eller tredje stycket skall i en not 
upplysa om skälen för detta. 
 
Principer för upprättande av koncernredovisning 
Överskådlighet, god redovisningssed och rättvisande bild 
6 § Koncernredovisningen skall upprättas på ett överskådligt sätt och i 
enlighet med god redovisningssed. 
Koncernbalansräkningen, koncernresultaträkningen och noterna skall 
upprättas som en helhet och ge en rättvisande bild av ställningen och 
resultatet för de företag, betraktade som en enhet, som omfattas av 
koncernredovisningen. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket andra 
meningen och andra stycket tillämpas också på koncernredovisningen. 
Andra grundläggnde redovisningsprinciper m.m. 
7 § För koncernredovisningen tillämpas följande bestämmelser i 2 kap.: 
4 § om andra grundläggande redovisningsprinciper, 
5 § om språk och form, 
6 § om valuta, och 
7 § om undertecknande. 
Koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen 
8 § Koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen skall var för 
sig utgöra en sammanställning av balansräkningarna respektive 
resultaträkningarna för moderföretaget och de dotterföretag som omfattas 
av koncernredovisningen. Sammanställningen skall göras med 
tillämpning av 9 13 §§ och 18 24 §§. Vid redovisningen av andelar i 
andra företag än dotterföretag skall 25 30 §§ beaktas. I övrigt tillämpas 
3 kap. 
Vad som i ett aktiebolag har avsatts till kapitalandelsfonden enligt 28 § 
andra stycket skall redovisas som en särskild post under Andra fonder i 
koncernbalansräkningen. Sådant belopp skall anses som bundet eget 
kapital. 
När 3 kap. 8 § andra stycket tillämpas skall vad som där sägs om 
antalet anställda och tillgångarnas nettovärde avse koncernen som helhet. 
Bestämmelsen i 3 kap. 11 § gäller inte om koncernen är en sådan 
koncern som avses i 4 § andra stycket. 
Minoritetsandelar 
9 § Den del av eget kapital och årets resultat i ett dotterföretag som 
belöper sig på andelar ägda av någon annan än de koncernföretag som 
omfattas av koncernredovisningen skall redovisas som särskilda poster i 
koncernbalansräkningen och koncernresultaträkningen. 
Balansdag 
10 § Koncernredovisningen skall hänföra sig till moderföretagets balans- 
dag. 
Om ett dotterföretags balansdag ligger mer än tre månader före 
moderföretagets balansdag, skall dotterföretaget omfattas av koncern- 
redovisningen på grundval av en balansräkning som hänför sig till 
moderföretagets balansdag och en resultaträkning som avser moder- 
företagets räkenskapsår. 
Om ett dotterföretags balansdag ligger högst tre månader före 
moderföretagets balansdag, skall upplysning lämnas om sådana händelser 
som är viktiga för att bedöma dotterföretagets ställning och resultat och 
som har inträffat mellan dotterföretagets och moderföretagets 
balansdagar. 
Värderingsregler 
11 § Bestämmelserna i 4 kap. tillämpas även på koncernredovisningen. 
 
12 § Moderföretaget skall tillämpa samma principer för värderingen av 
tillgångar, avsättningar och skulder i koncernredovisningen som i 
årsredovisningen. Andra värderingsprinciper får användas i koncern- 
redovisningen, om det finns särskilda skäl. I sådant fall skall upplysning 
om detta lämnas i not med angivande av skälen för avvikelsen. 
Har något av de koncernföretag som omfattas av koncern- 
redovisningen tillämpat andra principer för värderingen av tillgångar, 
avsättningar och skulder än dem som tillämpas i koncernbalans- 
räkningen, skall dessa tillgångar, avsättningar och skulder räknas om 
enligt sistnämnda principer. 
Om det finns särskilda skäl och det är förenligt med 6 §, får avvikelse 
göras från vad som föreskrivs i andra stycket. Sådan avvikelse får även 
göras, om en omräkning med hänsyn till kravet på rättvisande bild är av 
ringa betydelse. I dessa fall skall upplysning om skälen för avvikelsen 
anges i en not. 
Elimineringar mellan koncernföretag 
13 § Fordringar och skulder mellan koncernföretag, liksom internvinster, 
skall elimineras i koncernbalansräkningen. 
Intäkter och kostnader, som hänför sig till transaktioner mellan 
koncernföretag, liksom förändring av internvinst under räkenskapsåret, 
skall elimineras i koncernresultaträkningen. 
Vad som sägs i första och andra styckena om eliminering av fordringar 
och skulder, intäkter och kostnader samt internvinster gäller inte om 
beloppen är av ringa betydelse med hänsyn till kravet i 6 § på rättvisande 
bild. 
Med internvinst avses antingen en vinst vid överlåtelse av en tillgång 
inom koncernen eller den på moderföretaget belöpande andelen av en 
sådan vinst, i den utsträckning tillgången inte därefter har överlåtits till 
en köpare utanför koncernen eller har förbrukats eller dess värde har satts 
ned hos det företag inom koncernen som har förvärvat tillgången. 
Upplysning om det internvinstbegrepp som har tillämpats skall lämnas i 
en not. 
 
Tilläggsupplysningar 
Allmänna tilläggsupplysningar 
14 § Bestämmelserna om tilläggsupplysningar i 5 kap. 2 7 och 10 25 §§ 
tillämpas även på koncernredovisningen. Tilläggsupplysningarna skall 
lämnas på det sätt som anges i 5 kap. 1 § första stycket andra och tredje 
meningarna och andra stycket. 
Förändringar i koncernens sammansättning 
15 § Om sammansättningen av de företag som omfattas av koncernredo- 
visningen har ändrats väsentligt under räkenskapsåret, skall sådana 
upplysningar lämnas som gör det möjligt att jämföra de på varandra 
följande koncernredovisningarna. 
Uppgifter om dotterföretag och vissa andra företag 
16 § För varje dotterföretag och intresseföretag skall dess namn, 
organisationsnummer och säte anges. Vidare skall anges den 
kapitalandel, beräknad med tillämpning av 1 kap. 6 §, som koncern- 
företag innehar i företaget. 
Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas även i fråga om andra 
företag i vilka ett koncernföretag självt eller på det sätt som anges i 
1 kap. 6 § innehar en kapitalandel på minst 20 procent. Uppgifter om 
dessa företag behöver dock inte lämnas om uppgifterna med hänsyn till 
kravet på rättvisande bild är av ringa betydelse. 
I koncernredovisningen skall grunden för att ett företag har klassi- 
ficerats som dotterföretag anges. Denna uppgift får utelämnas, om 
moderföretaget innehar mer än hälften av rösterna för samtliga andelar 
och kapitalandelen i dotterföretaget är lika stor som rösträttsandelen. 
 
17 § Patent- och registreringsverket får medge att uppgifter inte behöver 
lämnas enligt 16 § första och andra styckena, om uppgifterna är av sådant 
slag att de kan vålla allvarlig skada för moderföretaget eller för något av 
de angivna företagen.  
Hur dotterföretag skall räknas in i koncernredovisningen 
 
18 § Sammanställning avseende moderföretag och dotterföretag skall 
göras enligt någon av de metoder som anges i 19 22 §§, 23 eller 24 §. 
Förvärvsmetoden 
19 § I koncernbalansräkningen skall det bokförda värdet av moder- 
företagets andelar i ett dotterföretag elimineras genom att avräknas mot 
den andel av dotterföretagets eget kapital som belöpte på andelarna vid 
förvärvet. 
 
20 § Vid förvärv av andelar i ett företag som är eller genom förvärvet blir 
dotterföretag skall moderföretaget upprätta en förvärvsanalys för att 
fastställa andelarnas anskaffningsvärde för koncernen samt anskaffnings- 
värdet för koncernen av dotterföretagets tillgångar, avsättningar och skul- 
der. 
 
21 § Om anskaffningsvärdet för koncernen av dotterföretagets tillgångar, 
avsättningar eller skulder enligt förvärvsanalysen avviker från deras 
bokförda värden i dotterföretagets balansräkning, skall värdena i 
koncernbalansräkningen justeras med hänsyn till detta. Summan av dessa 
justeringar skall avräknas från det skillnadsbelopp som uppkommit vid 
avräkningen enligt 19 §. 
 
22 § Om det efter en avräkning enligt 21 § föreligger ett positivt skill- 
nadsbelopp, skall detta redovisas som goodwill i koncernbalans- 
räkningen. Bestämmelserna i 4 kap. 4 och 5 §§ gäller även för sådan 
goodwill. 
Om det efter en avräkning enligt 21 § föreligger ett negativt skill- 
nadsbelopp som motsvarar en vid förvärvstidpunkten förväntad 
ogynnsam resultatutveckling eller förväntade utgifter i dotterföretaget, 
skall detta skillnadsbelopp redovisas som en avsättning i koncern- 
balansräkningen. En sådan avsättning får upplösas och intäktsföras i takt 
med att förväntningarna infrias. 
Poolningsmetoden 
23 § Det bokförda värdet av moderföretagets andelar i ett dotterföretag 
får elimineras i koncernbalansräkningen genom avräkning mot den andel 
av dotterföretagets eget kapital som belöpte på moderföretagets andelar i 
dotterföretaget vid förvärvet utan att 20 22 §§ tillämpas, om 
1. moderföretagets andelar i dotterföretaget representerar mer än 
90 procent av det nominella värdet av samtliga andelar i dotterföretaget, 
2. andelarna har förvärvats genom att moderföretaget har emitterat 
andelar vilka har lämnats som vederlag för andelarna i dotterföretaget, 
3. den kontanta betalningen för de förvärvade andelarna inte överstiger 
tio procent av de emitterade andelarnas nominella värde, och 
4. det i övrigt är förenligt med kravet på god redovisningssed och 
kravet i 6 § på rättvisande bild. 
Det skillnadsbelopp som uppkommer vid tillämpning av första stycket 
skall läggas till eller dras ifrån eget kapital i koncernbalansräkningen. 
Upplysning om att första stycket har tillämpats skall lämnas i en not. 
Där skall också lämnas upplysning om de förändringar i eget kapital som 
åtgärden har medfört och om namn, organisationsnummer och säte för de 
berörda dotterföretagen. 
Kapitalandelsmetoden 
24 § Om verksamheten i ett dotterföretag skiljer sig så mycket från övrig 
verksamhet i koncernen att en tillämpning av vad som föreskrivs i 19 
23 §§ skulle vara oförenlig med kravet i 6 § på rättvisande bild, skall 
andelarna i dotterföretaget i stället redovisas i koncernbalansräkningen 
och koncernresultaträkningen enligt 26 29 §§. Vad som sägs om 
intresseföretag skall därvid avse dotterföretag. 
Ett företag som tillämpar första stycket skall i en not upplysa om 
skälen för detta. 
Om dotterföretagets årsredovisning eller, i förekommande fall, 
koncernredovisning inte offentliggörs enligt bestämmelserna i 8 kap. 
eller annan författning, skall handlingen ges in till registrerings- 
myndigheten tillsammans med moderföretagets koncernredovisning.  
Hur andelar i intresseföretag och vissa andra företag skall räknas in i 
koncernredovisningen 
Kapitalandelsmetoden 
25 § Andelar i intresseföretag skall redovisas i koncernbalansräkningen 
och koncernresultaträkningen med tillämpning av bestämmelserna i 26 
29 §§, om inte annat följer av tredje stycket eller 30 §. 
Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i 12 § om 
värdering och 13 § om internvinsteliminering tillämpas, om det inte finns 
särskilda hinder mot detta. Med internvinst skall därvid avses den andel i 
vinst som belöper på moderföretaget vid överlåtelse mellan intresse- 
företag och koncernföretag. 
Ett intresseföretag behöver inte redovisas enligt första stycket, om 
1. företaget har ringa betydelse med hänsyn till kravet i 6 § på 
rättvisande bild, eller 
2. förhållandena motsvarar dem som anges i 5 § tredje stycket. 
Den som tillämpar tredje stycket skall i en not upplysa om skälen för 
detta. 
 
26 § Första gången andelarna i ett intresseföretag redovisas i kon- 
cernbalansräkningen skall moderföretaget först göra en beräkning av 
deras värde enligt 4 kap. 3 § första och andra styckena, 5 § första tredje 
styckena och 6 § första stycket. 
Skillnaden mellan det värde som följer av första stycket och den andel 
av intresseföretagets eget kapital som belöper på andelarna skall anges 
särskilt i balansräkningen eller i en not. Skillnadsbeloppet skall beräknas 
med utgångspunkt i förhållandena vid förvärvstidpunkten. Om det finns 
särskilda skäl, får skillnadsbeloppet beräknas med utgångspunkt i 
förhållandena vid den tidpunkt då kapitalandelsmetoden tillämpas första 
gången. 
Om det vid en beräkning enligt andra stycket finns ett positivt 
skillnadsbelopp, skall det belopp som har räknats fram enligt första 
stycket minskas med avskrivningar eller nedskrivningar enligt 4 kap. 4 
och 5 §§, beräknade på grundval av det angivna skillnadsbeloppet. Den 
del av skillnadsbeloppet som inte kan hänföras till något särskilt slag av 
tillgång, avsättning eller skuld skall därvid anses som goodwill. 
Det belopp som har räknats fram enligt första stycket skall vidare 
justeras med tillägg eller avdrag för den andel av intresseföretagets vinst 
eller förlust för räkenskapsåret som belöper på andelarna. Vidare skall 
avdrag göras för mottagen utdelning från intresseföretaget. Hänsyn skall 
också tas till andra förändringar i intresseföretagets eget kapital. 
Andelarna skall i koncernbalansräkningen tas upp till det värde som 
motsvarar återstående belopp. 
 
27 § När ett intresseföretag är moderföretag i en koncern, avses med 
företagets eget kapital i 26 § andra stycket vad som i en av intresse- 
företaget upprättad koncernredovisning redovisas som sådan post. 
 
28 § I efterföljande koncernbalansräkningar skall de andelar som avses i 
25 § tas upp till det värde som de är upptagna till i närmast föregående 
koncernbalansräkning. Detta värde skall justeras med tillämpning av 
26 §. 
Om andelarna vid en tillämpning av 26 § första, tredje och fjärde 
styckena tas upp till ett högre värde än i närmast föregående koncern- 
balansräkning, skall skillnadsbeloppet sättas av till en kapitalandelsfond. 
 
29 § Vid redovisning enligt 26 28 §§ skall den andel av intresse- 
företagets vinst eller förlust som belöper på andelarna redovisas som 
intäkt eller kostnad i koncernresultaträkningen. Mottagen utdelning från 
intresseföretaget får inte redovisas som intäkt. 
Klyvningsmetoden 
30 § Ett företag som omfattas av en koncernredovisning och som 
tillsammans med ett eller flera företag, som inte omfattas av koncern- 
redovisningen, leder ett annat företag som inte är dotterföretag, får 
redovisa sin ägarandel i det sistnämnda företaget enligt andra stycket. 
I koncernbalansräkningen får tas upp en så stor andel av det under- 
ordnade företagets tillgångar, avsättningar och skulder som belöper på 
ägarandelen. I koncernresultaträkningen får tas upp en så stor andel av 
det underordnade företagets intäkter och kostnader som belöper på 
ägarandelen. Vid redovisning enligt detta stycke skall 10 13, 15 och 19 
22 §§ tillämpas. Ett företag som tilllämpar denna paragraf skall i en not 
upplysa om skälen för detta. Uppgift enligt 5 kap. 18 § skall anges 
särskilt för varje företag för vilket ägarandelar redovisas med tillämpning 
av denna paragraf.  
Förvaltningsberättelse och finansieringsanalys 
 
31 § Förvaltningsberättelse och finansieringsanalys för koncernen skall 
upprättas med tillämpning av 6 kap. 1 och 3 5 §§.  
8 kap. 
1 § 
Med registreringsmyndigheten 
avses i denna lag Patent- och 
registreringsverket. 
Med registreringsmyndigheten 
avses i denna lag Patent- och 
registreringsverket, om inte annat 
följer av andra stycket. 
I fråga om stiftelser skall vid 
tillämpningen av denna lag till- 
synsmyndigheten enligt 9 kap. 1 § 
stiftelselagen (1994:1220) anses 
som registreringsmyndighet.  
2 §5 
I ett aktiebolag skall årsredovis- 
ningen för det förflutna räken- 
skapsåret lämnas till revisorerna 
och lekmannarevisorerna senast 
sex veckor före den ordinarie 
bolagsstämma där årsredovis- 
ningen skall behandlas. I ett 
handelsbolag skall årsredovis- 
ningen lämnas till revisorerna 
senast fyra månader efter räken- 
skapsårets utgång. 
I ett aktiebolag skall årsredovis- 
ningen för det förflutna räken- 
skapsåret lämnas till revisorerna 
och lekmannarevisorerna senast 
sex veckor före den ordinarie 
bolagsstämma där årsredovis- 
ningen skall behandlas. I en 
ekonomisk förening skall årsredo- 
visningen lämnas till revisorerna 
senast en månad före ordinarie 
föreningsstämma. Övriga företag 
skall lämna årsredovisningen till 
revisorerna senast fyra månader 
efter räkenskapsårets utgång. 
 
3 § 
Sedan resultaträkningen och ba- 
lansräkningen har blivit fast- 
ställda, skall aktiebolag ge in 
bestyrkta kopior av årsredovis- 
ningen och revisionsberättelsen 
för det förflutna räkenskapsåret 
till registreringsmyndigheten. 
Handlingarna skall ha kommit in 
till registreringsmyndigheten inom 
en månad från fastställelse- 
beslutet. 
På kopian av årsredovisningen 
skall en styrelseledamot eller 
verkställande direktören teckna 
bevis om att resultaträkning och 
balansräkning har fastställts med 
uppgift om fastställelsedagen. 
Beviset skall även innehålla 
uppgift om bolagsstämmans beslut 
beträffande bolagets vinst eller 
förlust.  
Även handelsbolag skall ge in 
bestyrkta kopior av årsredovis- 
ningen och revisionsberättelsen 
till registreringsmyndigheten. 
Handlingarna skall ha kommit in 
till registreringsmyndigheten inom 
sex månader från räkenskapsårets 
utgång. 
Den skyldighet att offentliggöra 
årsredovisningen som följer av 
6 kap. 2 § bokföringslagen 
(1999:000) skall fullgöras på föl- 
jande sätt. På samma sätt skall 
även revisionsberättelsen offent- 
liggöras. 
1. Aktiebolag 
Bestyrkta kopior av handlingarna 
skall ha kommit in till registre- 
ringsmyndigheten inom en månad 
efter det att bolagsstämman fast- 
ställde balansräkningen och resul- 
taträkningen. 
På kopian av årsredovisningen 
skall en styrelseledamot eller den 
verkställande direktören teckna 
bevis om att balansräkningen och 
resultaträkningen har fastställts. 
Uppgift skall också lämnas om 
fastställelsedagen. Beviset skall 
även innehålla uppgift om bolags- 
stämmans beslut beträffande 
bolagets vinst eller förlust. 
2. Ekonomiska föreningar 
Kopior av handlingarna skall hål- 
las tillgängliga för alla som är 
intresserade senast från en månad 
efter det att föreningsstämman 
fastställde balansräkningen och 
resultaträkningen. Efter särskilt 
föreläggande av registrerings- 
myndigheten skall bestyrkta ko- 
pior av handlingarna ges in dit. 
Sådant föreläggande skall utfär- 
das när någon begär det. Före- 
ningar av det slag som avses i 
2 kap. 1 § andra stycket eller, i 
fråga om moderföreningar, 7 kap. 
4 § andra stycket är skyldiga att 
ge in handlingarna till registre- 
ringsmyndigheten även om något 
föreläggande inte har utfärdats. 
Handlingarna skall i dessa fall ha 
kommit in till myndigheten inom 
en månad från fastställelse- 
beslutet. 
På kopian av årsredovisningen 
skall en styrelseledamot eller den 
verkställande direktören teckna 
bevis om att balansräkningen och 
resultaträkningen har fastställts. 
Uppgift skall också lämnas om 
fastställelsedagen. Beviset skall 
även innehålla föreningsstämmans 
beslut beträffande föreningens 
vinst eller förlust. 
3. Handelsbolag i vilka en eller 
flera juridiska personer är 
delägare. 
Kopior av handlingarna skall ha 
kommit in till registrerings- 
myndigheten inom sex månader 
efter räkenskapsårets utgång. 
4. Stiftelser 
Kopior av handlingarna skall ha 
kommit in till registrerings- 
myndigheten inom sex månader 
efter räkenskapsårets utgång. 
Beträffande kollektivavtalsstif- 
telser samt stiftelser som avses i 
9 kap. 10 § första stycket 
stiftelselagen (1994:1220) gäller i 
stället att bestyrkta kopior skall 
hållas tillgängliga för alla som är 
intresserade senast från sex 
månader efter räkenskapsårets 
utgång. 
5. Övriga företag 
Kopior av handlingarna skall 
hållas tillgängliga för alla som är 
intresserade senast från sex 
månader efter räkenskapsårets 
utgång. Efter särskilt före- 
läggande av registreringsmyndig- 
heten skall bestyrkta kopior av 
handlingarna ges in dit. Sådant 
föreläggande skall utfärdas när 
någon begär det. Företag som 
avses i 2 kap. 1 § andra stycket 
eller, i fråga om moderföretag, 
7 kap. 4 § andra stycket är 
skyldiga att ge in handlingarna till 
registreringsmyndigheten även om 
något föreläggande inte har 
meddelats. Handlingarna skall i 
dessa fall ha kommit in till 
myndigheten inom sex månader 
från räkenskapsårets utgång. 
 
4 § 
När årsredovisning och revi- 
sionsberättelse har getts in till 
registreringsmyndigheten enligt 
3 §, skall myndigheten kungöra 
detta i en tidning som myndigheten 
ger ut. 
När årsredovisning och revi- 
sionsberättelse för aktiebolag eller 
handelsbolag har getts in till regi- 
streringsmyndigheten, skall myn- 
digheten kungöra detta. Kun- 
görandet skall ske i en tidning som 
myndigheten ger ut. 
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om sådant kungörande. 
 
13 § 
Var och en som i egenskap av 
ställföreträdare för handelsbolag 
eller verkställande direktör eller 
styrelseledamot i aktiebolag enligt 
denna lag eller annan författning är 
skyldig att ensam eller gemensamt 
med någon annan till registrerings- 
myndigheten ge in redovisnings- 
handling eller revisionsberättelse, 
kan av registreringsmyndigheten 
föreläggas vid vite att fullgöra 
denna skyldighet. 
Var och en som enligt denna lag 
eller annan författning är skyldig 
att ensam eller gemensamt med 
någon annan till registrerings- 
myndigheten ge in redovisnings- 
handling eller revisionsberättelse, 
kan av registreringsmyndigheten 
föreläggas vid vite att fullgöra 
denna skyldighet. 
Fråga om utdömande av vite prövas av registreringsmyndigheten. 
 
I fråga om stiftelser tillämpas 
9 kap. 5 § stiftelselagen 
(1994:1220) i stället för första och 
andra styckena. 
 
14 § 
Om ett bolag publicerar sin 
årsredovisning i dess helhet, skall 
publiceringen avse årsredovis- 
ningen i den form och med den 
ordalydelse som har legat till 
grund för revisionsberättelsen. 
Revisionsberättelsen skall därvid 
åtfölja årsredovisningen. Om 
någon revisionsberättelse inte har 
lämnats, skall årsredovisningen i 
stället innehålla uppgift om detta 
förhållande och om skälen för det. 
Om ett företag publicerar sin 
årsredovisning i dess helhet, skall 
publiceringen avse årsredovis- 
ningen i den form och med den 
ordalydelse som har legat till 
grund för revisionsberättelsen. 
Revisionsberättelsen skall därvid 
åtfölja årsredovisningen. Om 
någon revisionsberättelse inte har 
lämnats, skall årsredovisningen i 
stället innehålla uppgift om detta 
förhållande och om skälen för det. 
 
15 §6 
Om ett bolag publicerar sin 
årsredovisning i ofullständigt 
skick, skall det av publikationen 
framgå att den inte är fullständig. 
Det skall också anges om den 
fullständiga årsredovisningen har 
getts in till registreringsmyndig- 
heten. 
En årsredovisning får, när den 
publiceras i ofullständigt skick, 
inte åtföljas av revisionsberättel- 
sen. Publikationen skall i stället 
innehålla revisorns uttalande om 
att den fullständiga årsredovis- 
ningen har upprättats enligt lag, 
liksom uppgift om anmärkningar 
enligt 10 kap. 28, 30 och 31 §§ 
aktiebolagslagen (1975: 1385) och 
4 kap. 10 § andra fjärde styckena 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m.m. i vissa företag. Om 
revisionsberättelse inte har 
lämnats, skall detta förhållande 
liksom skälen för det anges.  
Trots bestämmelserna i andra 
stycket får en ofullständig års- 
redovisning publiceras till- 
sammans med revisions- 
berättelsen, om ofullständigheten 
består i att upplysningar enligt 
5 kap. 17 eller 19 § har lämnats 
utan uppgift om fördelningen 
mellan kvinnor och män eller utan 
uppgift om fördelningen mellan 
olika länder. 
Om ett företag publicerar sin 
årsredovisning i ofullständigt 
skick, skall det av publikationen 
framgå att den inte är fullständig. 
Det skall också anges om den 
fullständiga årsredovisningen har 
getts in till registreringsmyndig- 
heten. 
En årsredovisning får, när den 
publiceras i ofullständigt skick, 
inte åtföljas av revisionsberät- 
telsen. Publikationen skall i stället 
innehålla revisorns uttalande om 
att den fullständiga årsredo- 
visningen har upprättats enligt lag, 
liksom uppgift om anmärkningar 
enligt 
1. 10 kap. 28, 30 och 31 §§ 
aktiebolagslagen (1975: 1385), 
2. 8 kap. 13 § andra fjärde 
styckena lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar, 
3. 28 30 §§ revisionslagen 
(1999:000), och 
4. 4 kap. 11 § andra och tredje 
styckena stiftelselagen 
(1994:1220). 
Om någon revisionsberättelse 
inte har lämnats, skall detta 
förhållande liksom skälen för det 
anges. 
Trots bestämmelserna i andra 
stycket får en ofullständig årsredo- 
visning publiceras tillsammans 
med revisionsberättelsen, om 
ofullständigheten består i att upp- 
lysningar enligt 5 kap. 18 eller 
20 § har lämnats utan uppgift om 
fördelningen mellan kvinnor och 
män eller utan uppgift om för- 
delningen mellan olika länder. 
 
16 §7 
Detta kapitel tillämpas också på 
koncernredovisning och koncern- 
revisionsberättelse.  
Trots bestämmelserna i 15 § 
andra stycket får en ofullständig 
koncernredovisning, förutom i fall 
som avses i 15 § tredje stycket, 
publiceras tillsammans med kon- 
cernrevisionsberättelsen, om ofull- 
ständigheten består i att uppgifter 
som anges i 7 kap. 15 § och som är 
av ringa betydelse med hänsyn till 
kravet på rättvisande bild har 
utelämnats. 
Detta kapitel tillämpas också på 
koncernredovisning och koncern- 
revisionsberättelse med följande 
avvikelser: 
1. Trots bestämmelserna i 3 § 2 
och 5 är moderföretag alltid 
skyldiga att ge in koncern- 
redovisningen och koncernrevi- 
sionsberättelsen till registre- 
ringsmyndigheten. 
2. Trots bestämmelserna i 15 § 
andra stycket får en ofullständig 
koncernredovisning, förutom i fall 
som avses i 15 § fjärde stycket, 
publiceras tillsammans med kon- 
cernrevisionsberättelsen, om ofull- 
ständigheten består i att uppgifter 
som anges i 7 kap. 16 § och som är 
av ringa betydelse med hänsyn till 
kravet på rättvisande bild har 
utelämnats.  
9 kap. 
1 §8 
Ett bolag skall minst en gång 
under ett räkenskapsår som 
omfattar mer än tio månader lämna 
en särskild redovisning (delårs- 
rapport), om bolaget är skyldigt att 
ha auktoriserad revisor enligt 
10 kap. 12 eller 13 § aktie- 
bolagslagen (1975:1385) eller 
4 kap. 3 § första eller andra 
stycket lagen (1980:1103) om 
årsredovisning m.m. i vissa 
företag.  
Delårsrapporten skall avse 
bolagets verksamhet från räken- 
skapsårets början. Minst en 
rapport skall omfatta en period av 
minst hälften och högst två 
tredjedelar av räkenskapsåret. 
I ett aktiebolag skall delårs- 
rapporten lämnas av styrelsen 
eller, om styrelsen bestämmer det, 
av verkställande direktören. 
Följande företag skall minst en 
gång under ett räkenskapsår som 
omfattar mer än tio månader lämna 
en särskild redovisning (delårs- 
rapport): 
1. företag som avses i 2 kap. 1 § 
andra stycket eller 7 kap. 4 § 
andra stycket, och 
2. företag som enligt 1 kap. 1 § 
andra stycket lagen (1995:1559) 
om årsredovisning i kreditinstitut 
och värdepappersbolag eller 
1 kap. 1 § andra stycket lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag är skyldiga att 
upprätta koncernredovisning en- 
ligt de lagarna. 
Delårsrapporten skall avse 
företagets verksamhet från räken- 
skapsårets början. Minst en 
rapport skall omfatta en period av 
minst hälften och högst två 
tredjedelar av räkenskapsåret. 
 
Delårsrapporten skall avfattas på svenska i vanlig läsbar form. 
 
2 § 
En delårsrapport skall hos bo- 
laget hållas tillgänglig för var och 
en som vill ta del av den och 
genast sändas till aktieägare eller 
bolagsman som begär det. En 
bestyrkt kopia av en sådan delårs- 
rapport som avses i 1 § andra 
stycket andra meningen skall 
senast två månader efter rapport- 
periodens utgång sändas in till 
registreringsmyndigheten. 
En delårsrapport skall hållas 
tillgänglig hos företaget för var 
och en som vill ta del av den. En 
kopia skall genast sändas till en 
sådan aktieägare, bolagsman eller 
medlem som begär det och uppger 
sin postadress. En delårsrapport 
som avses i 1 § andra stycket 
andra meningen skall senast två 
månader efter rapportperiodens 
utgång offentliggöras i enlighet 
med bestämmelserna i 8 kap. 3 §. 
Om delårsrapport inte ges in till registreringsmyndigheten i rätt tid, 
tillämpas 8 kap. 13 §. 
 
3 §9 
I en delårsrapport skall det översiktligt redogöras för verksamheten 
och resultatutvecklingen samt för investeringar och förändringar i 
likviditet och finansiering sedan föregående räkenskapsårs utgång. 
Vidare skall det lämnas beloppsuppgifter om nettoomsättningen och 
resultatet före bokslutsdispositioner och skatt under rapportperioden. Om 
det finns särskilda skäl, får en ungefärlig beloppsuppgift om resultatet 
lämnas. Bestämmelserna i 6 kap. 1 § andra stycket 1 och 2 gäller också i 
fråga om delårsrapport. 
Om en koncern är av sådan 
storlek som anges i 10 kap. 13 § 
aktiebolagslagen (1975:1385) 
eller 4 kap. 3 § andra stycket 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m.m. i vissa företag, skall 
moderbolaget i delårsrapporten, 
utöver uppgifter om moderbolaget, 
lämna uppgifter för koncernen 
motsvarande vad som sägs i första 
stycket. Uppgifter om netto- 
omsättning och resultat skall avse 
beloppen efter avdrag för interna 
poster inom koncernen och vara 
beräknade med hänsyn tagen till 
internvinsteliminering. 
Sådana uppgifter om koncernen 
som anges i andra stycket behöver 
inte lämnas, om 
1. bolaget i enlighet med 7 kap. 
2 § inte har upprättat någon 
koncernredovisning för närmast 
föregående räkenskapsår, 
2. det moderföretag vars kon- 
cernredovisning har getts in till 
registreringsmyndigheten enligt 
7 kap. 2 § har upprättat en delårs- 
rapport som omfattar samma 
rapportperiod som bolagets delårs- 
rapport, 
3. moderföretagets delårsrapport 
innehåller likvärdiga uppgifter 
som omfattar även koncernen, och 
4. bolaget i sin egen delårs- 
rapport lämnar uppgift om moder- 
företagets namn, organisa- 
tionsnummer och säte. 
 
Om en koncern är av det slag 
som anges i 7 kap. 4 § andra 
stycket, skall moderföretaget i del- 
årsrapporten, utöver uppgifter om 
moderföretaget, lämna uppgifter 
för koncernen motsvarande vad 
som sägs i första stycket. Upp- 
gifter om nettoomsättning och 
resultat skall avse beloppen efter 
avdrag för interna poster inom 
koncernen och vara beräknade 
med hänsyn tagen till intern- 
vinsteliminering.  
Sådana uppgifter om koncernen 
som anges i andra stycket behöver 
inte lämnas, om 
1. företaget i enlighet med 
7 kap. 2 § inte har upprättat någon 
koncernredovisning för närmast 
föregående räkenskapsår, 
2. det moderföretag vars kon- 
cernredovisning har getts in till 
registreringsmyndigheten enligt 
7 kap. 2 § har upprättat en delårs- 
rapport som omfattar samma 
rapportperiod som företagets 
delårsrapport, 
3. moderföretagets delårsrapport 
innehåller likvärdiga uppgifter 
som omfattar även koncernen, och 
4. företaget i sin egen delårs- 
rapport lämnar uppgift om moder- 
företagets namn, organisations- 
nummer eller, i förekommande 
fall, personnummer samt säte. 
Om uppgifter utelämnas enligt 
tredje stycket, gäller vad som sägs 
i 2 § också den delårsrapport som 
avses i tredje stycket 2. Är den 
delårsrapporten inte avfattad på 
svenska, får registreringsmyndig- 
heten, om rapporten skall sändas 
in till registreringsmyndigheten, 
förelägga bolaget att sända in 
också en bestyrkt översättning till 
svenska. Ett sådant föreläggande 
skall utfärdas om någon begär det. 
Om uppgifter utelämnas enligt 
tredje stycket, gäller vad som sägs 
i 2 § också den delårsrapport som 
avses i tredje stycket 2. Är den 
delårsrapporten inte avfattad på 
svenska, får registreringsmyndig- 
heten, om rapporten skall sändas 
in till registreringsmyndigheten, 
förelägga företaget att sända in 
också en bestyrkt översättning till 
svenska. Ett sådant föreläggande 
skall utfärdas om någon begär det.  
10 kap. Överklagande 
 
1 § Beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag får överklagas 
hos allmän förvaltningsdomstol. I fråga om beslut som avses i 8 kap. 6, 9 
och 13 §§ gäller att överklagande skall ske inom två månader från dagen 
för beslutet. 
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
Bilaga 2 
Bilaga 1 
 
Uppställningsform för balansräkningen (kontoform) 
 
TILLGÅNGAR 
 
A. Tecknat men ej inbetalt kapital 
 
B. Anläggningstillgångar 
 
I. Immateriella anläggningstillgångar 
 
1. Balanserade utgifter för forsknings- och utvecklingsarbeten och 
liknande arbeten 
 
2. Koncessioner, patent, licenser, varumärken samt liknande rättigheter 
 
3. Hyresrätter och liknande rättigheter 
 
4. Goodwill 
 
5. Förskott avseende immateriella anläggningstillgångar 
 
II. Materiella anläggningstillgångar 
 
1. Byggnader och mark 
 
2. Maskiner och andra tekniska anläggningar 
 
3. Inventarier, verktyg och installationer 
 
4. Pågående nyanläggningar och förskott avseende materiella anlägg- 
ningstillgångar 
 
III. Finansiella anläggningstillgångar 
 
1. Andelar i koncernföretag 
 
2. Fordringar hos koncernföretag 
 
3. Andelar i intresseföretag 
 
4. Fordringar hos intresseföretag 
 
5. Andra långfristiga värdepappersinnehav 
 
6. Lån till delägare eller till personer som vid tillämpning av 12 kap. 7 § 
första och sjunde styckena aktiebolagslagen (1975:1385) är att anse som 
närstående 
 
7. Andra långfristiga fordringar 
 
C. Omsättningstillgångar 
 
I. Varulager m.m. 
 
1. Råvaror och förnödenheter 
 
2. Varor under tillverkning 
 
3. Färdiga varor och handelsvaror 
 
4. Pågående arbete för annans räkning 
 
5. Förskott till leverantörer 
 
II. Fordringar 
 
1. Kundfordringar 
 
2. Fordringar hos koncernföretag 
 
3. Fordringar hos intresseföretag 
 
4. Övriga fordringar 
 
5. Förutbetalda kostnader och upplupna intäkter 
 
III. Kortfristiga placeringar 
 
1. Andelar i koncernföretag 
 
2. Egna aktier 
 
3. Övriga kortfristiga placeringar 
 
IV. Kassa och bank 
 
EGET KAPITAL, AVSÄTTNINGAR OCH SKULDER 
 
A. Eget kapital, med uppgift om vad som utgör fritt eget kapital och 
bundet eget kapital 
 
Aktiebolag: 
 
I. Aktiekapital 
 
II. Överkursfond 
 
III. Uppskrivningsfond 
 
IV. Andra fonder 
 
1. Reservfond 
 
2. Övrigt 
 
V. Balanserad vinst eller förlust 
 
VI. Årets resultat  
Handelsbolag: 
 
I. Eget kapital vid räkenskapsårets 
början 
 
II. Insättningar eller uttag under 
året 
 
III. Årets resultat 
 
IV. Eget kapital vid räkenskaps- 
årets slut 
Ekonomiska föreningar: 
I. Inbetalda insatser och 
emissionsinsatser 
1. Medlemsinsatser 
2. Förlagsinsatser 
 
II. Uppskrivningsfond 
 
III. Andra fonder 
1. Reservfond 
2. Övrigt 
 
IV. Balanserad vinst eller förlust 
 
V. Årets resultat 
 
Övriga företag: 
 
I. Eget kapital vid räkenskapsårets 
början 
 
II. Insättningar eller uttag under 
året 
 
III. Årets resultat 
 
IV. Eget kapital vid räkenskaps- 
årets slut  
B. Obeskattade reserver 
 
C. Avsättningar 
 
1. Avsättningar för pensioner och liknande förpliktelser 
 
2. Avsättningar för skatter 
 
3. Övriga avsättningar 
 
D. Skulder 
 
1. Obligationslån 
 
2. Skulder till kreditinstitut 
 
3. Förskott från kunder (får även redovisas som avdragspost under 
Varulager m.m.) 
 
4. Leverantörsskulder 
 
5. Växelskulder 
 
6. Skulder till koncernföretag 
 
7. Skulder till intresseföretag 
 
8. Skatteskulder 
 
9. Övriga skulder 
 
10. Upplupna kostnader och förutbetalda intäkter 
 
Poster inom linjen 
 
Ställda säkerheter och ansvarsförbindelser 
 
1. Panter och därmed jämförliga säkerheter som har ställts för egna 
skulder och för förpliktelser som redovisas såsom avsättningar, varje slag 
för sig 
 
2. Övriga ställda panter och därmed jämförliga säkerheter, varje slag för 
sig 
 
3. Ansvarsförbindelser 
 
a. Pensionsförpliktelser som inte har upptagits bland skulderna eller 
avsättningarna och som inte heller har täckning i pensionsstiftelses 
förmögenhet 
 
b. Övriga ansvarsförbindelser  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första 
gången för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 
1999. 
2. Föreskriften i 4 kap. 5 § tredje stycket gäller inte nedskrivning som 
har gjorts innan ett företag, för vilket årsredovisningslagen (1995:1554) 
inte har gällt tidigare, första gången tillämpar lagen. 
3. Belopp som har satts av till uppskrivningsfond med stöd av 9 kap. 
4 § första stycket lagen om ekonomiska föreningar (1987:667) får 
användas även för nödvändiga nedskrivningar av anläggningstillgångar. 
Om detta görs, skall upplysning om detta lämnas i en not. 
4. Lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag skall 
upphöra att gälla vid utgången av år 1999. Lagen skall dock fortfarande 
tillämpas för räkenskapsår som har inletts före nämnda tidpunkt.  
2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om 
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2, 4 och 7 §§, 2 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 
2 §, 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 och 2 §§, 6 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 1 4 §§, 8 kap. 
1 och 2 §§, 9 kap. 1 3 §§ samt rubriken närmast före 6 kap. 2 § i lagen 
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
2 § 
När det i denna lag hänvisas till 
en bestämmelse i årsredovisnings- 
lagen (1995:1554) skall bestäm- 
melsen tillämpas utan hinder av att 
den anges gälla för bolag eller 
aktiebolag, om inte annat särskilt 
föreskrivs. Bestämmelser i årsre- 
dovisningslagen som gäller 
moderbolag och dotterbolag skall 
tilllämpas på moderföretag och 
dotterföretag. 
När det i denna lag hänvisas till 
en bestämmelse i årsredovisnings- 
lagen (1995:1554) skall bestäm- 
melsen tillämpas utan hinder av att 
den anges gälla för aktiebolag, om 
inte annat särskilt föreskrivs. 
Bestämmelser i årsredovisnings- 
slagen som gäller ekonomiska 
föreningar skall tillämpas på 
medlemsbanker och kreditmark- 
nadsföreningar, om inte annat 
särskilt föreskrivs. 
Om bestämmelsen i årsredovisningslagen hänvisar till en annan 
bestämmelse i årsredovisningslagen eller till årsredovisningslagen i dess 
helhet, skall även hänvisningen tillämpas, om inte annat följer av 
bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som meddelats med stöd 
av denna lag. 
 
4 § 
Följande bestämmelser i 1 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall 
tillämpas: 
3 § andra stycket om definition 
av andelar, 
4 och 5 §§ om koncern- och 
intresseföretagsdefinitioner, samt 
6 § om hänsynstagande till vissa 
rättigheter hos mellanman m.m. 
3 § andra stycket om definition 
av andelar, 
4 och 5 §§ om koncern- och 
intresseföretagsdefinitioner, 
6 § om hänsynstagande till vissa 
rättigheter hos mellanman m.m., 
samt 
7 § om skyldighet för moder- 
företag och dotterföretag att lämna 
varandra upplysningar. 
 
7 § 
För banker och hypoteksinstitut 
är kalenderår räkenskapsår om inte 
annat följer av 12 § tredje stycket 
bokföringslagen (1976:125). 
För banker och hypoteksinstitut 
är kalenderår räkenskapsår om inte 
annat följer av 3 kap. 3 § bok- 
föringslagen (1999:000). 
 
2 kap. 
1 § 
Utöver årsbokslut enligt 11 § 
bokföringslagen (1976:125) skall 
kreditinstitut och värdepappers- 
bolag för varje räkenskapsår upp- 
rätta årsredovisning enligt denna 
lag. 
I kreditinstitut eller värde- 
pappersbolag som enligt 10 kap. 
12 § aktiebolagslagen 
(1975:1385), 4 kap. 3 § första 
stycket lagen (1980:1103) om 
årsredovisning i vissa företag 
m.m. eller 8 kap. 5 § första stycket 
lagen (1987:667) om ekonomiska 
föreningar är skyldiga att ha 
auktoriserad revisor, skall även en 
finansieringsanalys ingå i års- 
redovisningen.  
I banker, kreditmarknads- 
företag, hypoteksinstitut och 
värdepappersbolag skall en 
finansieringsanalys ingå i års- 
redovisningen. Detsamma skall 
gälla för övriga aktiebolag som 
omfattas av denna lag i fall som 
avses i 2 kap. 1 § andra stycket 
årsredovisningslagen 
(1995:1554). 
I kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen 
(1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut 
och värdepappersbolag, skall även en kapitaltäckningsanalys ingå i 
årsredovisningen. 
 
2 § 
Följande bestämmelser om 
årsredovisningens innehåll i 2 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
skall tillämpas: 
1 § andra stycket om årsredo- 
visningens delar, 
2 § om överskådlighet och god 
redovisningssed, 
3 § om rättvisande bild, 
4 § om andra grundläggande 
redovisningsprinciper, 
5 § om språk och form, 
6 § om valuta, samt 
7 § första och tredje stycket om 
årsredovisningens undertecknande. 
Följande bestämmelser om 
årsredovisningens innehåll i 2 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
skall tillämpas: 
1 § första stycket om årsredo- 
visningens delar, 
2 § om överskådlighet och god 
redovisningssed, 
3 § om rättvisande bild, 
4 § om andra grundläggande 
redovisningsprinciper, 
5 § om språk och form, 
6 § om valuta, samt 
7 § första, femte och sjätte 
styckena om årsredovisningens 
undertecknande. 
 
3 kap. 
2 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 3 § skall följande 
bestämmelser om balansräkningen och resultaträkningen i 3 kap. årsredo- 
visningslagen (1995:1554) tillämpas: 
1 § om balansräkningens innehåll, 
2 § om resultaträkningens innehåll, 
4 § första, tredje och fjärde styckena om uppställning och samman- 
slagning av poster m.m., 
5 § om jämförelsetal, 
6 § första stycket om speci- 
ficering av större periodiserings- 
poster, samt 
9 § första och andra styckena 
om extraordinära intäkter och 
kostnader. 
8 § första stycket om speci- 
ficering av större periodiserings- 
poster, 
9 § om avsättningar, 
10 § första stycket om 
specificering av vissa större 
avsättningar, samt 
13 § första och andra styckena 
om extraordinära intäkter och 
kostnader. 
 
4 kap. 
1 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 2 § skall följande 
bestämmelser om värderingen i 4 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) 
tillämpas: 
1 och 2 §§ om vad som är 
anläggningstillgångar och om- 
sättningstillgångar, 
1 § första stycket och 2 § om 
vad som är anläggningstillgångar 
och omsättningstillgångar, 
3 § om anskaffningsvärde för anläggningstillgångar, 
4 § om avskrivning av anläggningstillgångar, 
5 § om nedskrivning av anläggningstillgångar, 
6 8 §§ om uppskrivning av anläggningstillgångar, 
9 § om värdering av om- 
sättningstillgångar, 
9 § första fjärde styckena om 
värdering av omsättningstillgång- 
ar, 
10 § om värdering av pågående arbeten, 
11 § första och andra styckena om varulagrets anskaffningsvärde, 
12 § om redovisning till bestämd mängd och fast värde, 
14 § om egna aktier, 
15 § om periodisering av vissa 
belopp vid upptagande av lån, 
16 § om avsättningar, samt 
17 § första stycket om speci- 
ficering av vissa större avsätt- 
ningar. 
14 § om egna aktier, samt 
15 § om periodisering av vissa 
belopp vid upptagande av lån.  
5 kap. 
1 § 
Utöver vad som följer av övriga bestämmelser i denna lag skall 
årsredovisningen innehålla de upplysningar som anges i 3 6 §§ nedan. 
Upplysningarna skall lämnas i noter. Om det inte står i strid med kravet 
på överskådlighet, får upplysningarna i stället lämnas i balansräkningen 
eller resultaträkningen. Vidare skall, med beaktande av vad som före- 
skrivs i 2 §, följande bestämmelser om tilläggsupplysningar i 5 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas: 
1 § andra stycket om hänvisningar till noter, 
2 § om värderings- och omräkningsprinciper, 
3 § om anläggningstillgångar, 
4 § om uppgifter om taxeringsvärden, 
5 § om uppskrivningsfond, 
8 och 9 §§ om uppgifter om dotterföretag och vissa andra företag, 
12 § om lån till ledande befattningshavare, 
13 § om konvertibla lån, 
14 § andra och tredje styckena om förändringar i eget kapital m.m., 
15 § första stycket och 16 § 
första stycket om upplysningar om 
skatt, 
17 § om medelantalet anställda 
under räkenskapsåret, 
18 och 19 §§ om löner, andra 
ersättningar och sociala kostnader, 
20 § om pensioner och liknande 
förmåner, 
21 § om tidigare styrelse och 
verkställande direktör, 
22 § om suppleanter och vice 
verkställande direktör, 
23 § om avtal om avgångs- 
vederlag, samt 
24 § om uppgift om moder- 
företag. 
16 § första stycket och 17 § 
första stycket om upplysningar om 
skatt, 
18 § om medelantalet anställda 
under räkenskapsåret, 
19 21 §§ om löner, andra 
ersättningar och sociala kostnader, 
22 § om pensioner och liknande 
förmåner, 
23 § om tidigare styrelse och 
verkställande direktör, 
24 § om suppleanter och vice 
verkställande direktör, 
25 § om avtal om avgångs- 
vederlag, samt 
26 § om uppgift om moder- 
företag. 
 
2 § 
De i 1 § angivna bestämmelserna i 5 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser: 
1. Fråga om tillstånd enligt 9 § andra stycket att utelämna uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra företag prövas av Finansinspektionen. 
2. Vid tillämpningen av 12 § andra stycket första meningen om lån till 
ledande befattningshavare får upplysning om huvudsakliga lånevillkor, 
räntesatser samt under räkenskapsåret återbetalda belopp utelämnas. 
3. Uppgifter som skall lämnas 
enligt 19 § första stycket 2 om lö- 
ner och ersättningar till anställda, 
skall även omfatta löner och 
ersättningar till delegater i bank. 
3. Uppgifter som skall lämnas 
enligt 20 § första stycket 2 om lö- 
ner och ersättningar till anställda, 
skall även omfatta löner och 
ersättningar till delegater i bank. 
6 kap. 
1 § 
Följande bestämmelser i 6 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall 
tillämpas: 
1 § första tredje styckena om förvaltningsberättelsens innehåll, 
2 § om förslag till dispositioner av 
vinst eller förlust m.m., samt 
3 § om finansieringsanalys. 
2 § om förslag till dispositioner av 
vinst eller förlust m.m., 
3 § första stycket om vissa upp- 
lysningar om ekonomiska före- 
ningar, samt 
5 § om finansieringsanalys. 
 
Särskilda upplysningar i med- 
lemsbanker och kreditmark- 
nadsföreningar 
Särskilda upplysningar i med- 
lemsbanker 
 
2 § 
En medlemsbank och en 
kreditmarknadsförening skall i 
förvaltningsberättelsen även ange 
1. väsentliga förändringar i 
medlemsantalet och summorna av 
insatsbelopp som skall återbetalas 
under nästa räkenskapsår enligt 
4 kap. 1 och 3 §§ lagen 
(1995:1570) om medlemsbanker 
eller 4 kap. 1 och 3 §§ lagen 
(1987:667) om ekonomiska 
föreningar, 
2. den rätt till utdelning som 
gjorda förlagsinsatser medför, 
samt 
3. summan av de förlagsinsatser 
som har sagts upp och skall lösas 
in under de två närmast följande 
räkenskapsåren. 
En medlemsbank skall i 
förvaltningsberättelsen även ange 
summorna av insatsbelopp som 
skall återbetalas under nästa räken- 
skapsår enligt 4 kap. 1 och 3 §§ 
lagen (1995:1570) om medlems- 
banker. 
 
7 kap. 
1 § 
Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana 
finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall för 
varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte 
annat följer av 5 §. 
För moderföretag som enligt 
10 kap. 13 § aktiebolagslagen 
(1975:1385), 4 kap. 3 § andra 
stycket lagen (1980:1103) om 
årsredovisning m.m. i vissa 
företag eller 8 kap. 5 § tredje 
stycket lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar är skyldiga 
att ha auktoriserad revisor, skall 
även en finansieringsanalys ingå i 
koncernredovisningen. 
För finansiella holdingföretag 
som avses i 1 kap. 1 § andra 
stycket och omfattas av lagen 
(1994:2004) om kapitaltäckning 
och stora exponeringar för kredit- 
institut och värdepappersbolag, 
skall även en kapitaltäcknings- 
analys enligt 6 kap. 3 § ingå i 
koncernredovisningen. 
I banker, kreditmarknadsföre- 
tag, hypoteksinstitut, värde- 
pappersbolag och finansiella 
holdingföretag skall en finansie- 
ringsanalys ingå i koncernredo- 
visningen. Detsamma skall gälla 
för övriga aktiebolag som omfattas 
av denna lag i fall som avses i 
7 kap. 4 § andra stycket årsredo- 
visningslagen (1995:1554). 
 
För finansiella holdingföretag 
som omfattas av lagen 
(1994:2004) om kapitaltäckning 
och stora exponeringar för kredit- 
institut och värdepappersbolag, 
skall en kapitaltäckningsanalys 
enligt 6 kap. 3 § ingå i koncern- 
redovisningen. 
 
2 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 3 § skall följande 
bestämmelser om koncernredovisning i 7 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) tillämpas: 
3 § första stycket om koncern- 
redovisningens delar, 
4 § om dotterföretag som skall 
omfattas av koncernredovisningen, 
5 § om överskådlighet, god 
redovisningssed och rättvisande 
bild, 
7 § första stycket första 
meningen om allmänna krav på 
koncernbalansräkningen och kon- 
cernresultaträkningen, 
8 § om minoritetsandelar, 
9 § om balansdag, 
11 § om enhetliga principer för 
koncernredovisningen och års- 
redovisningen, 
12 § om elimineringar mellan 
koncernföretag, 
14 § om förändringar i 
koncernens sammansättning, 
15 och 16 §§ om uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra före- 
tag, 
17 23 §§ om hur dotterföretag 
skall räknas in i koncernredo- 
visningen, samt 
24 29 §§ om hur andelar i 
intresseföretag och vissa andra 
företag skall räknas in i koncern- 
redovisningen. 
4 § första stycket om koncern- 
redovisningens delar, 
5 § om dotterföretag som skall 
omfattas av koncernredovisningen, 
6 § om överskådlighet, god 
redovisningssed och rättvisande 
bild, 
8 § första stycket första 
meningen om allmänna krav på 
koncernbalansräkningen och kon- 
cernresultaträkningen, 
9 § om minoritetsandelar, 
10 § om balansdag, 
12 § om enhetliga principer för 
koncernredovisningen och års- 
redovisningen, 
13 § om elimineringar mellan 
koncernföretag, 
15 § om förändringar i 
koncernens sammansättning, 
16 och 17 §§ om uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra 
företag, 
18 24 §§ om hur dotterföretag 
skall räknas in i koncernredo- 
visningen, samt 
25 30 §§ om hur andelar i 
intresseföretag och vissa andra 
företag skall räknas in i koncern- 
redovisningen. 
 
3 § 
De i 2 § angivna bestämmelserna i 7 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser: 
1. Tillämpas 4 § tredje stycket 3 
om utelämnande av vissa dotter- 
företag för andelar som innehas 
som ett led i en finansiell 
stödaktion för en rekonstruktion 
eller räddning av ett dotterföretag 
som är ett kreditinstitut eller 
värdepappersbolag, skall moder- 
företaget 
  i en not upplysa om arten av 
och villkoren för den finansiella 
stödaktionen, samt 
  till sin koncernredovisning 
foga dotterföretagets årsredovis- 
ning. 
2. Fråga om tillstånd enligt 16 § 
att utelämna uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra 
företag prövas av Finans- 
inspektionen. 
3. Vad som sägs i 23 § första 
stycket om tillämpningen av 
kapitalandelsmetoden gäller inte 
dotterföretag vars verksamhet har 
direkt samband med ett kredit- 
instituts eller värdepappersbolags 
verksamhet eller avser tjänster 
knutna till sådan verksamhet. 
1. Tillämpas 5 § tredje stycket 3 
om utelämnande av vissa dotter- 
företag för andelar som innehas 
som ett led i en finansiell 
stödaktion för en rekonstruktion 
eller räddning av ett dotterföretag 
som är ett kreditinstitut eller 
värdepappersbolag, skall moder- 
företaget 
  i en not upplysa om arten av 
och villkoren för den finansiella 
stödaktionen, samt 
  till sin koncernredovisning 
foga dotterföretagets årsredovis- 
ning. 
2. Fråga om tillstånd enligt 17 § 
att utelämna uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra 
företag prövas av Finans- 
inspektionen. 
3. Vad som sägs i 24 § första 
stycket om tillämpningen av 
kapitalandelsmetoden gäller inte 
dotterföretag vars verksamhet har 
direkt samband med ett kredit- 
instituts eller värdepappersbolags 
verksamhet eller avser tjänster 
knutna till sådan verksamhet. 
 
4 § 
För koncernredovisningen gäller i tillämpliga delar 
1. de allmänna bestämmelserna om årsredovisningen i 2 kap. 2 §, med 
undantag för hänvisningarna till 2 kap. 1 3 §§ årsredovisningslagen 
(1995:1554), 
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med 
det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp som 
bundet kapital under Andra fonder (post 12) i koncernbalansräkningen, 
3. bestämmelserna om värderingsregler i 4 kap., 
4. bestämmelserna om tilläggs- 
upplysningar i 5 kap., med undan- 
tag för 2 § 1 och hänvisningarna 
till 5 kap. 8, 9 och 24 §§ årsredo- 
visningslagen, samt 
5. bestämmelserna om för- 
valtningsberättelse och finansie- 
ringsanalys i 6 kap. 1 §, med 
undantag för hänvisningen till 
6 kap. 2 § årsredovisningslagen. 
4. bestämmelserna om tilläggs- 
upplysningar i 5 kap., med undan- 
tag för 2 § 1 och hänvisningarna 
till 5 kap. 8, 9 och 26 §§ årsredo- 
visningslagen, samt 
5. bestämmelserna om förvalt- 
ningsberättelse och finansierings- 
analys i 6 kap. 1 §, med undantag 
för hänvisningen till 6 kap. 2 och 
3 §§ årsredovisningslagen. 
 
8 kap 
1 § 
Finansinspektionen är registreringsmyndighet för banker och 
hypoteksinstitut. 
Patent- och registreringsverket 
är registreringsmyndighet för 
övriga företag som omfattas av 
denna lag. För dessa skall 8 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
tillämpas i stället för 2-8 §§ 
nedan. 
Patent- och registreringsverket 
är registreringsmyndighet för 
övriga företag som omfattas av 
denna lag. För dessa skall 8 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
tillämpas, i stället för 2 8 §§ 
nedan, med följande avvikelser:  
Vid tillämpningen av 8 kap. 6 § 
årsredovisningslagen om för- 
seningsavgifter skall kreditmark- 
nadsföretag och värdepappers- 
bolag alltid anses som publika 
företag. 
1. Vid tillämpningen av 8 kap. 3 
och 4 §§ årsredovisningslagen om 
offentliggörande skall kredit- 
marknadsföreningar omfattas av 
bestämmelserna för aktiebolag. 
2. Vid tillämpningen av 8 kap. 
6 § årsredovisningslagen om 
förseningsavgifter skall kredit- 
marknadsföretag och värde- 
pappersbolag alltid anses som 
publika företag. 
 
2 § 
Följande bestämmelser i 8 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall 
tillämpas: 
14 och 15 §§ om publicering av årsredovisningen, samt 
16 § andra stycket om uteläm- 
nande av uppgift i koncern- 
redovisningen. 
16 § 2 om utelämnande av upp- 
gift i koncernredovisningen. 
 
9 kap. 
1 §7 
Banker, kreditmarknadsföretag, 
hypoteksinstitut och värdepappers- 
bolag skall minst en gång under ett 
räkenskapsår som omfattar mer än 
tio månader avge en särskild 
redovisning (delårsrapport) enligt 
denna lag. Detsamma skall gälla 
övriga aktiebolag som omfattas av 
denna lag, om bolaget är skyldigt 
att ha auktoriserad revisor enligt 
10 kap. 12 eller 13 § 
aktiebolagslagen (1975:1385). 
Banker, kreditmarknadsföretag, 
hypoteksinstitut och värdepappers- 
bolag skall minst en gång under ett 
räkenskapsår som omfattar mer än 
tio månader avge en särskild 
redovisning (delårsrapport) enligt 
denna lag. Detsamma skall gälla 
för övriga aktiebolag som omfattas 
av denna lag i fall som avses i 
2 kap. 1 § andra stycket eller 
7 kap. 4 § andra stycket årsredo- 
visningslagen (1995:1554). 
 
2 §8 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 3 § skall följande 
bestämmelser om delårsrapport i 9 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) tillämpas: 
1 § andra, tredje och fjärde 
styckena om den period rapporten 
skall avse m.m., 
2 § första stycket om tillhanda- 
hållande av delårsrapport, samt 
1 § andra och tredje styckena 
om den period rapporten skall avse 
m.m., 
2 § första stycket om tillhanda- 
hållande av delårsrapport m.m., 
samt 
3 och 4 §§ om delårsrapportens innehåll. 
 
3 §9 
De i 2 § angivna bestämmelserna i 9 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser: 
1. Utöver vad som följer av 2 § 
första stycket om tillhandahållande 
av delårsrapport skall delårs- 
rapporten 
  i banker, kreditmarknads- 
föreningar och hypoteksinstitut 
genast lämnas även till de 
huvudmän och medlemmar som 
begär det, samt 
  i banker och hypoteksinstitut 
sändas in till Finansinspektionen 
så snart det kan ske. 
1. Utöver vad som följer av 2 § 
första stycket om tillhandahållande 
av delårsrapport m.m. skall 
delårsrapporten 
  i sparbanker genast lämnas 
även till de huvudmän som begär 
det, samt 
  i banker och hypoteksinstitut 
ges in till Finansinspektionen 
enligt 8 kap. 5 § denna lag så snart 
det kan ske och allra senast inom 
två månader efter rapport- 
periodens utgång. 
2. Uppgifter för koncern enligt 3 § andra stycket skall lämnas av ett 
moderföretag som är bank, kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut eller 
värdepappersbolag, även om koncernen inte är av sådan storlek som 
anges i det stycket. 
3. Utelämnande av uppgifter om koncernen enligt 3 § tredje stycket får 
ske endast om förutsättningarna enligt 7 kap. 5 § första stycket 1 och 2 
denna lag föreligger. 
4. I delårsrapporten skall, utöver vad som anges i 3 §, uppgifter lämnas 
om utvecklingen av inlåningen och utlåningen sedan föregående räken- 
skapsårs utgång.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag 
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 3 och 6 §§, 2 kap. 1 och 2 §§, 3 kap. 
2 §, 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 och 2 §§, 7 kap. 2 och 3 §§ samt 8 kap. 2 § lagen 
(1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
1 kap. 
1 §1 
Denna lag är tillämplig på 
försäkringsföretag. Med för- 
säkringsföretag avses sådana 
försäkringsaktiebolag och ömse- 
sidiga försäkringsbolag som 
omfattas av försäkringsrörelse- 
lagen ( 1982:713). 
Denna lag är tillämplig på 
försäkringsföretag. Med försäk- 
ringsföretag avses försäkrings- 
aktiebolag och ömsesidiga försäk- 
ringsbolag som omfattas av för- 
säkringsrörelselagen (1982:713) 
samt understödsföreningar som 
omfattas av lagen (1972:262) om 
understödsföreningar. Vid till- 
lämpningen av denna lag skall en 
understödsförening anses som ett 
livförsäkringsföretag. 
Bestämmelserna om koncernredovisning i 7 kap. skall tillämpas på 
finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar 
andelar i dotterföretag som är försäkringsföretag eller utländska företag 
av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, 
ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet 
uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva 
och förvalta andelar i dotterföretag. 
Från denna lag får medges 
undantag för sådana försäkrings- 
företag som får undantas från 
försäkringsrörelselagen enligt 1 
kap. 10 § samma lag. Frågor om 
sådana undantag prövas av 
Finansinspektionen. Ärenden som 
är av principiell betydelse eller av 
synnerlig vikt prövas dock av 
regeringen. 
 
Från denna lag får medges 
undantag för sådana försäkrings- 
företag som får undantas från 
försäkringsrörelselagen enligt 1 
kap. 10 § samma lag. Undantag 
får även medges för understöds- 
föreningar som meddelar kapital- 
försäkring för dödsfall, om försäk- 
ringsförmånerna uppgår till be- 
lopp som inte överstiger ett pris- 
basbelopp enligt lagen (1962:381) 
om allmän försäkring som gällde 
under den sista månaden av 
respektive räkenskapsår eller 
utgår som naturaförmån. Det- 
samma gäller för understöds- 
föreningar som meddelar annan 
livförsäkring, om stadgarna med- 
ger uttaxering eller nedsättning av 
förmåner och premieinkomstens 
storlek normalt inte överstiger 500 
000 euro. Frågor om sådana 
undantag prövas av Finans- 
inspektionen. Ärenden som är av 
principiell betydelse eller av 
synnerlig vikt prövas dock av 
regeringen. 
För sådana företag som medgivits undantag från denna lag skall i 
stället sådana föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § andra stycket 
gälla. 
 
2 § 
När det i denna lag hänvisas till 
en bestämmelse i årsredovis- 
ningslagen (1995:1554) skall 
bestämmelsen tillämpas utan 
hinder av att den anges gälla för 
bolag eller aktiebolag, om inte 
annat särskilt föreskrivs. 
Bestämmelser i årsredovis- 
ningslagen som gäller moderbolag 
och dotterbolag skall tilllämpas på 
moderföretag och dotterföretag. 
När det i denna lag hänvisas till 
en bestämmelse i årsredovis- 
ningslagen (1995:1554) skall 
bestämmelsen tillämpas utan 
hinder av att den anges gälla för 
aktiebolag, om inte annat särskilt 
föreskrivs. 
Bestämmelser i årsredovis- 
ningslagen som gäller ekonomiska 
föreningar skall tillämpas på 
understödsföreningar, om inte 
annat särskilt föreskrivs. 
Om bestämmelsen i årsredovisningslagen hänvisar till en annan 
bestämmelse i årsredovisningslagen eller till årsredovisningslagen i dess 
helhet, skall även hänvisningen tillämpas, om inte annat följer av 
bestämmelserna i denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av 
denna lag. 
 
3 § 
Följande bestämmelser i 1 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall 
tillämpas: 
3 § andra stycket om definition 
av andelar, 
4 och 5 §§ om koncern- och 
intresseföretagsdefinitioner, samt 
6 § om hänsynstagande till vissa 
rättigheter hos mellanman m.m. 
3 § andra stycket om definition 
av andelar, 
4 och 5 §§ om koncern- och 
intresseföretagsdefinitioner, 
6 § om hänsynstagande till vissa 
rättigheter hos mellanman m.m., 
samt 
7 § om skyldighet för moder- 
företag och dotterföretag att lämna 
varandra upplysningar.  
6 § 
För försäkringsföretag är 
kalenderår räkenskapsår om inte 
annat följer av 12 § tredje stycket 
bokföringslagen (1976:125). 
För försäkringsföretag är kalen- 
derår räkenskapsår om inte annat 
följer av 3 kap. 3 § bok- 
föringslagen (1999:000). 
 
2 kap. 
1 § 
Utöver årsbokslut enligt 11 § 
bokföringslagen (1976:125) skall 
försäkringsföretag för varje räken- 
skapsår upprätta årsredovisning 
enligt denna lag. 
 
Om rörelsen omfattar flera 
försäkringsgrenar, skall även en 
resultatanalys ingå i årsredo- 
visningen. 
Om rörelsen i ett försäkrings- 
aktiebolag eller ett ömsesidigt 
försäkringsbolag omfattar flera 
försäkringsgrenar eller om rörel- 
sen i en understödsförening 
omfattar flera verksamhetsgrenar, 
skall även en resultatanalys ingå i 
årsredovisningen. 
 
2 § 
Följande bestämmelser om 
årsredovisningens innehåll i 2 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
skall tillämpas: 
1 § andra stycket om årsredo- 
visningens delar, 
2 § om överskådlighet och god 
redovisningssed, 
3 § om rättvisande bild, 
4 § om andra grundläggande 
redovisningsprinciper, 
5 § om språk och form, 
6 § om valuta, samt 
7 § första och tredje stycket om 
årsredovisningens undertecknande. 
Följande bestämmelser om 
årsredovisningens innehåll i 2 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) 
skall tillämpas: 
1 § första stycket om årsredo- 
visningens delar, 
2 § om överskådlighet och god 
redovisningssed, 
3 § om rättvisande bild, 
4 § om andra grundläggande 
redovisningsprinciper, 
5 § om språk och form, 
6 § om valuta, samt 
7 § första, femte och sjätte 
styckena om årsredovisningens 
undertecknande. 
 
3 kap. 
2 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 3 § skall följande bestäm- 
melser om balansräkningen och resultaträkningen i 3 kap. årsredo- 
visningslagen (1995:1554) tillämpas: 
1 § om balansräkningens innehåll, 
2 § om resultaträkningens innehåll, 
4 § första, tredje och fjärde styckena om uppställning och samman- 
slagning av poster m.m., 
5 § om jämförelsetal, 
6 § första stycket om speci- 
ficering av större periodiserings- 
poster, samt 
9 § första och andra styckena 
om extraordinära intäkter och 
kostnader. 
8 § första stycket om speci- 
ficering av större periodiserings- 
poster, 
9 § om avsättningar, 
10 § första stycket om speci- 
ficering av vissa större avsät- 
tningar, samt 
13 § första och andra styckena 
om extraordinära intäkter och 
kostnader. 
 
4 kap. 
1 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 2 § skall följande 
bestämmelser om värderingen i 4 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) 
tillämpas: 
2 § om immateriella anläggningstillgångar, 
3 § om anskaffningsvärde för anläggningstillgångar, 
4 § om avskrivning av anläggningstillgångar, 
5 § om nedskrivning av anläggningstillgångar, 
6 8 §§ om uppskrivning av anläggningstillgångar, 
9 § om värdering av omsätt- 
ningstillgångar, 
9 § första fjärde styckena om 
värdering av omsättningstill- 
gångar, 
10 § om värdering av pågående arbeten, 
11 § första och andra styckena om varulagrets anskaffningsvärde, 
12 § om redovisning till bestämd mängd och fast värde, 
13 § om omräkning av fordringar och skulder i utländsk valuta, 
14 § om egna aktier, 
15 § om periodisering av vissa 
belopp vid upptagande av lån, 
16 § om avsättningar, samt 
17 § första stycket om 
specificering av vissa större 
avsättningar. 
14 § om egna aktier, samt 
15 § om periodisering av vissa 
belopp vid upptagande av lån. 
 
5 kap. 
 1 § 
Utöver vad som följer av övriga bestämmelser i denna lag skall 
årsredovisningen innehålla de upplysningar som anges i 3 6 §§ nedan. 
Upplysningarna skall lämnas i noter. Om det inte står i strid med kravet 
på överskådlighet, får upplysningarna i stället lämnas i balansräkningen 
eller resultaträkningen. Vidare skall, med beaktande av vad som 
föreskrivs i 2 §, följande bestämmelser om tilläggsupplysningar i 5 kap. 
årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas: 
1 § andra stycket om hänvisningar till noter, 
2 § om värderings- och omräkningsprinciper, 
3 § om anläggningstillgångar, 
4 § om uppgifter om taxeringsvärden, 
5 § om uppskrivningsfond, 
7 § om inköp och försäljning mellan koncernföretag, 
8 och 9 §§ om uppgifter om dotterföretag och vissa andra företag, 
10 § andra stycket om kort- och långfristiga balansposter, 
11 § om ställda säkerheter, 
12 § om lån till ledande befattningshavare, 
13 § om konvertibla lån, 
14 § andra och tredje styckena om förändringar i eget kapital m.m., 
15 § första stycket och 16 § 
första stycket om upplysningar om 
skatt, 
17 § om medelantalet anställda 
under räkenskapsåret, 
18 och 19 §§ om löner, andra 
ersättningar och sociala kostnader, 
20 § om pensioner och liknande 
förmåner, 
21 § om tidigare styrelse och 
verkställande direktör, 
22 § om suppleanter och vice 
verkställande direktör, 
23 § om avtal om avgångs- 
vederlag, samt 
24 § om uppgift om moder- 
företag. 
16 § första stycket och 17 § 
första stycket om upplysningar om 
skatt, 
18 § om medelantalet anställda 
under räkenskapsåret, 
19 21 §§ om löner, andra 
ersättningar och sociala kostnader, 
22 § om pensioner och liknande 
förmåner, 
23 § om tidigare styrelse och 
verkställande direktör, 
24 § om suppleanter och vice 
verkställande direktör, 
25 § om avtal om avgångs- 
vederlag, samt 
26 § om uppgift om moder- 
företag. 
 
2 § 
De i 1 § angivna bestämmelserna i 5 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser: 
1. a) 3 § första stycket skall tillämpas på dels immateriella tillgångar 
(B), dels byggnader och mark (C.I), dels placeringar i koncernföretag och 
intresseföretag (C.II). 
b) 3 § andra och tredje styckena skall tillämpas på dels immateriella 
tillgångar (B), dels placeringstillgångar (C), dels sådana materiella 
tillgångar och varulager (G.I) och övriga tillgångar (G.IV) som stadig- 
varande skall brukas eller innehas. 
2. 4 § skall tillämpas på byggnader och mark (C.I). 
3. 7 § skall i stället för inköp och försäljning gälla mottagen och 
avgiven återförsäkring. 
4. Fråga om tillstånd enligt 9 § andra stycket att utelämna uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra företag prövas av Finansinspektionen. 
5. 10 § andra stycket om kort- och långfristiga balansposter skall 
tillämpas endast beträffande de skulder som förfaller till betalning senare 
än fem år efter balansdagen. 
6. 12 § tredje stycket om lån till ledande befattningshavare skall 
tillämpas om företaget lämnat lån till eller ställt säkerhet till förmån för 
någon annan med stöd av tillstånd enligt 12 kap. 13 § försäkrings- 
rörelselagen (1982:713). 
7. Utöver upplysningar enligt 
17 § skall även uppgift lämnas om 
medelantalet anställda uppdelat på 
kontorstjänstemän, fälttjänstemän 
och övriga anställda i Sverige. 
Dessutom skall medelantalet 
fritidsombud och specialombud i 
Sverige anges var för sig. 
8. Uppgift enligt 19 § första 
stycket 2 om löner och ersätt- 
ningar till anställda skall delas upp 
på kontorstjänstemän, fälttjänste- 
män och övriga anställda i 
Sverige. Dessutom skall ersätt- 
ningsbeloppen för fritidsombud 
och specialombud i Sverige anges 
för varje grupp. 
7. Utöver upplysningar enligt 
18 § skall även uppgift lämnas om 
medelantalet anställda uppdelat på 
kontorstjänstemän, fälttjänstemän 
och övriga anställda i Sverige. 
Dessutom skall medelantalet 
fritidsombud och specialombud i 
Sverige anges var för sig. 
8. Uppgift enligt 20 § första 
stycket 2 om löner och ersätt- 
ningar till anställda skall delas upp 
på kontorstjänstemän, fälttjänste- 
män och övriga anställda i 
Sverige. Dessutom skall ersätt- 
ningsbeloppen för fritidsombud 
och specialombud i Sverige anges 
för varje grupp. 
 
7 kap. 
2 § 
Med beaktande av vad som föreskrivs i 3 § skall följande 
bestämmelser om koncernredovisning i 7 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) tillämpas: 
2 § om när koncernredovisning inte behöver upprättas, 
3 § första stycket om koncern- 
redovisningens delar, 
4 § om dotterföretag som skall 
omfattas av koncernredovisningen, 
5 § om överskådlighet, god 
redovisningssed och rättvisande 
bild, 
7 § första stycket första 
meningen om allmänna krav på 
koncernbalansräkningen och 
koncernresultaträkningen, 
8 § om minoritetsandelar, 
9 § om balansdag, 
11 § om enhetliga principer för 
koncernredovisningen och års- 
redovisningen, 
12 § om elimineringar mellan 
koncernföretag, 
14 § om förändringar i koncer- 
nens sammansättning, 
15 och 16 §§ om uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra 
företag, 
17 23 §§ om hur dotterföretag 
skall räknas in i koncernredo- 
visningen, samt 
24 29 §§ om hur andelar i 
intresseföretag och vissa andra 
företag skall räknas in i koncern- 
redovisningen. 
4 § första stycket om koncern- 
redovisningens delar, 
5 § om dotterföretag som skall 
omfattas av koncernredovisningen, 
6 § om överskådlighet, god 
redovisningssed och rättvisande 
bild, 
8 § första stycket första 
meningen om allmänna krav på 
koncernbalansräkningen och 
koncernresultaträkningen, 
9 § om minoritetsandelar, 
10 § om balansdag, 
12 § om enhetliga principer för 
koncernredovisningen och års- 
redovisningen, 
13 § om elimineringar mellan 
koncernföretag, 
15 § om förändringar i kon- 
cernens sammansättning, 
16 och 17 §§ om uppgifter om 
dotterföretag och vissa andra 
företag, 
18 24 §§ om hur dotterföretag 
skall räknas in i koncernredo- 
visningen, samt 
25 30 §§ om hur andelar i 
intresseföretag och vissa andra 
företag skall räknas in i koncern- 
redovisningen. 
 
3 § 
De i 2 § angivna bestämmelserna i 7 kap. årsredovisningslagen 
(1995:1554) skall tillämpas med följande avvikelser: 
1. a) I stället för vad som sägs i 2 § första stycket 3 skall gälla att 
moderföretagets koncernredovisning har upprättats och reviderats enligt 
den lagstiftning som i den staten har tillkommit i enlighet med 
Europeiska gemenskapernas direktiv av den 19 december 1991 
(91/674/EEG). 
b) I stället för den hänvisning som i 2 § tredje stycket görs till 
bestämmelser om ingivande och kungörande gäller en hänvisning till 8 
kap. 5 och 6 §§ denna lag. 
2. I stället för den i 9 § 
föreskrivna tiden gäller en tid om 
sex månader. 
3. Vad som anges i 11 § första 
och tredje styckena om att andra 
värderingsprinciper får användas 
än i moderföretagets års- 
redovisning och att koncern- 
företagens tillgångar, avsättningar 
och skulder inte behöver räknas 
om, gäller även tillgångar vars 
värdering påverkar eller bestäm- 
mer försäkringstagarnas rättigheter 
och avsättningar som värderas 
med regler specifika för 
försäkringsrörelse. I sådant fall 
skall upplysning härom lämnas i 
en not. 
4. Fråga om tillstånd enligt 16 § 
att utelämna uppgifter om dotter- 
företag och vissa andra företag 
prövas av Finansinspektionen. 
2. I stället för den i 10 § 
föreskrivna tiden gäller en tid om 
sex månader. 
3. Vad som anges i 12 § första 
och tredje styckena om att andra 
värderingsprinciper får användas 
än i moderföretagets års- 
redovisning och att koncern- 
företagens tillgångar, avsättningar 
och skulder inte behöver räknas 
om, gäller även tillgångar vars 
värdering påverkar eller bestäm- 
mer försäkringstagarnas rättigheter 
och avsättningar som värderas 
med regler specifika för 
försäkringsrörelse. I sådant fall 
skall upplysning härom lämnas i 
en not. 
4. Fråga om tillstånd enligt 17 § 
att utelämna uppgifter om dotter- 
företag och vissa andra företag 
prövas av Finansinspektionen. 
 
8 kap. 
2 §2 
Följande bestämmelser i 8 kap. årsredovisningslagen (1995:1554) skall 
tillämpas 
14 och 15 §§ om publicering av årsredovisningen, samt 
16 § andra stycket om ute- 
lämnande av uppgift i koncern- 
redovisningen. 
16 § 2 om utelämnande av 
uppgift i koncernredovisningen.  
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. 
2. De nya föreskrifterna skall tillämpas första gången för det 
räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
3. Understödsföreningar får tillämpa äldre föreskrifter i 29 och 30 §§ 
lagen (1972:262) om understödsföreningar för det första räkenskapsår 
som inleds närmast efter den 31 december 1999. En sådan tillämpning 
skall anmälas till Finansinspektionen före den 1 januari 2000. 
4. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för 
den första årsredovisning som en understödsförening upprättar enligt 
lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag föreskriva att 3 
kap. 5 § andra stycket årsredovisningslagen (1995:1554) och 6 kap. 2 § 
lagen om årsredovisning i försäkringsföretag inte skall tillämpas samt 
meddela närmare föreskrifter om vilka jämförande upplysningar som i 
stället skall lämnas. 
5. Föreskrifterna i 4 kap. 5 § tredje stycket årsredovisningslagen skall 
inte tillämpas på nedskrivning som en understödsförening har gjort före 
ikraftträdandet av denna lag. 
 
2.38 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:000) om 
ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i 
försäkringsföretag 
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 4 §, 6 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och 8 kap. 
4 § lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag i stället för 
dess lydelse enligt lagen (1999:000) om ändring i nämnda lag skall ha 
följande lydelse.  
Lydelse enligt prop. 1998/99:87, 
bet. 1998/99:FiU28, rskr. 
1998/99:227 
Föreslagen lydelse 
 
5 kap. 
4 § 
Utöver vad som följer av 1 § skall följande uppgifter lämnas om eget 
kapital och avsättningar: 
1. I livförsäkringsföretag som inte får dela ut vinst skall som bundet 
eget kapital tas upp Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Konsoli- 
deringsfond, Fond för orealiserade vinster och vinst eller förlust för 
räkenskapsåret. Förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdrags- 
post. 
2. I skadeförsäkringsföretag och livförsäkringsföretag som får dela ut 
vinst skall eget kapital delas upp i bundet eget kapital och fritt eget 
kapital eller ansamlad förlust. Under bundet eget kapital skall tas upp 
Aktiekapital, Garantikapital, Överkursfond, Uppskrivningsfond, Reserv- 
fond och Fond för orealiserade vinster. Under fritt eget kapital eller 
ansamlad förlust skall tas upp fria fonder, var för sig, balanserad vinst 
eller förlust samt vinst eller förlust för räkenskapsåret. Balanserad förlust 
och förlust för räkenskapsåret tas därvid upp som avdragsposter. 
 
3. I understödsföreningar skall 
som eget kapital tas upp Fond för 
orealiserade vinster, Övriga fon- 
der och vinst eller förlust för 
räkenskapsåret. Förlust för räken- 
skapsåret tas därvid upp som 
avdragspost. 
3. Om avsättningen för kvar- 
dröjande risker i posten Ej 
intjänade premier och kvar- 
dröjande risker (DD.1) uppgår till 
väsentligt belopp, skall beloppet 
anges. 
4. Om garanterad återbäring i 
posten livförsäkringsavsättning 
(DD.2) uppgår till väsentligt be- 
lopp, skall beloppet anges. 
5. Om avvecklingsresultat upp- 
går till väsentligt belopp skall det 
anges i en not med fördelning på 
kategori av skada och belopp. Med 
avvecklingsresultat avses skillna- 
den mellan å ena sidan avsätt- 
ningen för oreglerade skador från 
föregående år vid räkenskapsårets 
ingång, efter avdrag för under 
räkenskapsåret gjorda utbetal- 
ningar av ersättningar för skador 
från föregående år, och å andra 
sidan avsättningen för oreglerade 
skador från föregående år vid 
räkenskapsårets slut. 
6. Villkorad återbäring (EE.1) 
skall delas upp på avsättningar för 
vilka försäkringstagaren direkt 
respektive indirekt bär risk. 
7. Skadeförsäkringsföretag och 
livförsäkringsföretag som får dela 
ut vinst skall lämna närmare upp- 
lysningar om det belopp av fritt 
eget kapital som inte kan anses ut- 
delningsbart med hänsyn till 
bestämmelserna i 1 kap. 1 a § 
första stycket och 12 kap. 2 § 
tredje stycket försäkringsrörelse- 
lagen (1982:713) och om de 
förhållanden som motiverar 
bedömningen. 
8. Livförsäkringsföretag skall 
lämna upplysning om belopp som 
inte får användas för vinst- 
utdelning eller förlusttäckning 
enligt bolagsordningen. 
4. Om avsättningen för kvar- 
dröjande risker i posten Ej 
intjänade premier och kvar- 
dröjande risker (DD.1) uppgår till 
väsentligt belopp, skall beloppet 
anges. 
5. Om garanterad återbäring i 
posten Livförsäkringsavsättning 
(DD.2) uppgår till väsentligt be- 
lopp, skall beloppet anges. 
6. Om avvecklingsresultat upp- 
går till väsentligt belopp skall det 
anges i en not med fördelning på 
kategori av skada och belopp. Med 
avvecklingsresultat avses skill- 
naden mellan å ena sidan avsätt- 
ningen för oreglerade skador från 
föregående år vid räkenskapsårets 
ingång, efter avdrag för under 
räkenskapsåret gjorda utbetal- 
ningar av ersättningar för skador 
från föregående år, och å andra 
sidan avsättningen för oreglerade 
skador från föregående år vid 
räkenskapsårets slut. 
7. Villkorad återbäring (EE.1) 
skall delas upp på avsättningar för 
vilka försäkringstagaren direkt 
respektive indirekt bär risk. 
8. Skadeförsäkringsföretag och 
livförsäkringsföretag som får dela 
ut vinst skall lämna närmare upp- 
lysningar om det belopp av fritt 
eget kapital som inte kan anses ut- 
delningsbart med hänsyn till 
bestämmelserna i 1 kap. 1 a § 
första stycket och 12 kap. 2 § 
tredje stycket försäkringsrörelse- 
lagen (1982:713) och om de 
förhållanden som motiverar 
bedömningen. 
9. Livförsäkringsaktiebolag och 
ömsesidiga livförsäkringsbolag 
skall lämna upplysning om belopp 
som inte får användas för 
vinstutdelning eller förlusttäckning 
enligt bolagsordningen. 
 
6 kap. 
3 § 
I resultatanalysen skall, fördelat 
på försäkringsgrenar, upplys- 
ningar lämnas om försäkrings- 
tekniska avsättningar (DD och 
EE), återförsäkrares andel av 
försäkringstekniska avsättningar 
(E), intäkter, kostnader och 
rörelseresultat. 
Försäkringsaktiebolag och 
ömsesidiga försäkringsbolag skall 
i resultatanalysen, fördelat på 
försäkringsgrenar, lämna upplys- 
ningar om försäkringstekniska 
avsättningar (DD och EE), 
återförsäkrares andel av försäk- 
ringstekniska avsättningar (E), 
intäkter, kostnader och rörelse- 
resultat. Understödsföreningar 
skall lämna upplysningar om 
intäkter och kostnader fördelade 
på verksamhetsgrenar. 
 
7 kap. 
4 § 
För koncernredovisningen gäller i tillämpliga delar 
1. de allmänna bestämmelserna om årsredovisningen i 2 kap. 2 §, med 
undantag för hänvisningarna till 2 kap. 1 3 §§ årsredovisningslagen 
(1995:1554), 
2. bestämmelserna om balansräkning och resultaträkning i 3 kap., med 
det tillägget att vad som avsatts till kapitalandelsfonden skall tas upp i 
koncernbalansräkningen som bundet eget kapital under Andra fonder 
(AA.V), 
3. bestämmelserna om värderingsregler i 4 kap., 
4. bestämmelserna om tilläggs- 
upplysningar i 5 kap., med undan- 
tag för 2 § 4 och hänvisningarna 
till 5 kap. 8, 9 och 24 §§ års- 
redovisningslagen, samt 
4. bestämmelserna om tilläggs- 
upplysningar i 5 kap., med undan- 
tag för 2 § 4 och hänvisningarna 
till 5 kap. 8, 9 och 26 §§ års- 
redovisningslagen, samt 
5. bestämmelserna om upplysningarna i förvaltningsberättelsen i 6 kap. 
1 och 2 §§, med undantag för hänvisningen till 6 kap. 2 § 
årsredovisningslagen. 
 
8 kap. 
4 § 
Årsredovisningen för det 
förflutna räkenskapsåret skall 
lämnas till revisorerna och 
lekmannarevisorerna senast en 
månad före ordinarie bolags- 
stämma. 
Årsredovisningen för det 
förflutna räkenskapsåret skall 
lämnas till revisorerna och lek- 
mannarevisorerna senast en månad 
före ordinarie stämma.  
2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om 
medlemsbanker 
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 13 § lagen (1995:1570) om 
medlemsbanker skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
9 kap. 
13 § 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår lämna en års- 
redovisning, som skall läggas fram 
på den ordinarie förenings- 
stämman för godkännande. I fråga 
om likvidatorernas redovisning 
och dess behandling på stämman 
tillämpas inte 7 kap. 5 § andra 
stycket 1 och 2 denna lag. 
Bestämmelserna i 5 kap. 17 23 §§ 
och 6 kap. 2 § årsredovisnings- 
lagen (1995:1554) samt 5 kap. 2 § 
3 och 6 kap. 2 och 3 §§ lagen 
(1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappers- 
bolag behöver inte heller 
tillämpas. 
Likvidatorerna skall för varje 
räkenskapsår lämna en års- 
redovisning, som skall läggas fram 
på den ordinarie förenings- 
stämman för godkännande. I fråga 
om likvidatorernas redovisning 
och dess behandling på stämman 
tillämpas inte 7 kap. 5 § andra 
stycket 1 och 2 denna lag. 
Bestämmelserna i 5 kap. 18 25 §§ 
och 6 kap. 2 § årsredovisnings- 
lagen (1995:1554) samt 2 kap. 1 §, 
5 kap. 2 § 3 och 6 kap. 2 och 3 §§ 
lagen (1995:1559) om årsredo- 
visning i kreditinstitut och värde- 
pappersbolag behöver inte heller 
tillämpas. 
I balansräkningen tas det egna kapitalet upp i en post, varvid 
insatskapitalet anges inom linjen och i förekommande fall delas upp på 
medlemsinsatskapital och förlagsinsatskapital. 
Ingen tillgång får tas upp till ett högre värde än den beräknas inbringa 
efter avdrag för försäljningskostnaderna. Om en tillgång kan beräknas 
inbringa ett väsentligt högre belopp än det värde som har tagits upp i 
balansräkningen eller om det för en skuld eller en likvidationskostnad 
kan beräknas gå åt ett belopp som väsentligt avviker från den redovisade 
avsättningen eller skulden, skall vid tillgångs-, avsättnings- eller 
skuldposten det beräknade beloppet anges inom linjen.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.40 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1623) om 
skattereduktion för riskkapitalinvesteringar 
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1995:1623) om skattereduktion för 
riskkapitalinvesteringar skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 § 
Med företag i samma koncern 
förstås juridisk person som ingår i 
samma koncern enligt 1 kap. 5 § 
aktiebolagslagen (1975:1385), 1 
kap. 4 § lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar, 1 kap. 1 § 
lagen (1980:1103) om årsredo- 
visning m.m. i vissa företag eller, 
för det fall den sist nämnda lagen 
inte längre skall tillämpas, 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen 
(1995:1554). Vidare anses ett 
utländskt bolag ingå i samma 
koncern som ett svenskt företag 
om bolaget, för det fall att bolaget 
hade varit ett svenskt aktiebolag, 
skulle ha varit ett moderföretag till 
det svenska företaget. 
Med företag i samma koncern 
förstås juridisk person som ingår i 
samma koncern enligt 1 kap. 4 § 
årsredovisningslagen 
(1995:1554). Vidare anses ett 
utländskt bolag ingå i samma 
koncern som ett svenskt företag 
om bolaget, för det fall att bolaget 
hade varit ett svenskt aktiebolag, 
skulle ha varit ett moderföretag till 
det svenska företaget.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.41 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om 
arbetslöshetskassor 
Härigenom föreskrivs att 67 och 71 §§ lagen (1997:239) om 
arbetslöshetskassor skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
67 § 
Styrelsen skall avge årsredo- 
visning för varje verksamhetsår. 
Årsredovisningen skall bestå av 
resultaträkning, balansräkning 
och förvaltningsberättelse. 
Resultaträkningen och balans- 
räkningen skall upprättas i 
enlighet med bestämmelserna i 
bokföringslagen (1976:125). För- 
valtningsberättelsen skall upp- 
rättas med iakttagande av god 
redovisningssed. 
Styrelsen skall avse årsredo- 
visning för varje räkenskapsår. 
Bestämmelser om bokföring och 
annan redovisning finns i övrigt, 
förutom i 68-71 §§ denna lag, i 
bokföringslagen (1999:000) och 
årsredovisningslagen 
(1995:1554). 
 
71 § 
Regeringen eller efter rege- 
ingens bemyndigande Arbets- 
marknadsstyrelsen får utfärda 
närmare föreskrifter om arbetslös- 
hetskassans bokföring, årsbokslut 
och årsredovisning. Om det finns 
särskilda skäl, får föreskrifterna 
avvika från vad som följer av 
bokföringslagen (1976:125). 
Regeringen eller efter regering- 
ens bemyndigande Arbetsmark- 
nadsstyrelsen får utfärda närmare 
föreskrifter om arbetslöshets- 
kassans bokföring och årsredo- 
visning. Om det finns särskilda 
skäl, får föreskrifterna avvika från 
vad som följer av bokföringslagen 
(1999:000) och årsredovisnings- 
lagen (1995:1554).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. 
 
2.42 Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen 
(1997:483) 
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 4 och 7 §§ skattebetalningslagen 
(1997:483) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 kap. 
4 § 
Skattemyndigheten får förelägga 
den som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller skyl- 
dig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) eller som är annan 
juridisk person än dödsbo att 
lämna uppgift, visa upp handling 
eller lämna över en kopia av 
handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han har ingått 
rättshandlingen (kontrolluppgift). 
Föreläggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
beskattning enligt denna lag. 
Skattemyndigheten får förelägga 
den som är eller kan antas vara 
bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1999:000) eller som 
är annan juridisk person än dödsbo 
att lämna uppgift, visa upp 
handling eller lämna över en kopia 
av handling som rör rättshandling 
mellan den som föreläggs och den 
med vilken han har ingått 
rättshandlingen (kontrolluppgift). 
Föreläggande får meddelas, om 
kontrolluppgiften har betydelse för 
beskattning enligt denna lag. 
Om det finns särskilda skäl, får även någon annan person än som avses 
i första stycket föreläggas att lämna kontrolluppgift. 
 
7 § 
Skattemyndigheten får besluta om skatterevision för att kontrollera att 
deklarations- och annan uppgiftsskyldighet fullgjorts riktigt och 
fullständigt eller, att förutsättningar finns att fullgöra uppgiftsskyldighet 
som kan antas uppkomma. 
Skattemyndigheten får besluta om skatterevision också för att inhämta 
uppgifter av betydelse för kontroll enligt första stycket av någon annan 
än den som revideras. 
Skatterevision får göras hos 
1. den som är eller kan antas 
vara bokföringsskyldig enligt bok- 
föringslagen (1976:125) eller skyl- 
dig att föra räkenskaper enligt 
jordbruksbokföringslagen 
(1979:141), 
1. den som är eller kan antas 
vara bokföringsskyldig enligt 
bokföringslagen (1999:000),  
2. någon annan juridisk person än dödsbo, 
3. den som har anmält sig för registrering enligt 3 kap. 1 §, 
4. den som ansökt om eller fått en F-skattsedel enligt 4 kap., och 
5. sådan representant för en utländsk företagare som avses i 23 
kap. 4 §. 
I övrigt gäller för skatterevision bestämmelserna om taxeringsrevision 
i 3 kap. 9 14 c §§ taxeringslagen (1990:324).  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 14 kap. 4 och 7 §§ även därefter 
tillämpas i sin äldre lydelse. 
 
2.43 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:514) om 
särskild skattekontroll av torg- och marknadshandel 
m.m. 
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:514) om särskild skatte- 
kontroll av torg- och marknadshandel m.m. skall ha följande lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
3 § 
Skattemyndigheten får besluta om revision hos den som har eller kan 
antas ha upplåtit plats för torg- och marknadshandel för att kontrollera att 
denne fullgjort sina skyldigheter enligt 2 §. 
Revision enligt första stycket får 
göras hos den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1976:125) 
eller skyldig att föra räkenskaper 
enligt jordbruksbokföringslagen 
(1979:141) och hos annan juridisk 
person än dödsbo. 
Revision enligt första stycket får 
göras hos den som är eller kan 
antas vara bokföringsskyldig 
enligt bokföringslagen (1999:000) 
och hos annan juridisk person än 
dödsbo. 
 
I övrigt gäller bestämmelserna i 3 kap. 9 14 c §§ taxeringslagen 
(1990:324) i tillämpliga delar.  
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första gången 
för det räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999. I 
fråga om den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jord- 
bruksbokföringslagen (1979:141) skall 3 § även därefter tillämpas i sin 
äldre lydelse. 
 
3 Ärendet och dess beredning 
Regeringen bemyndigade i augusti 1991 chefen för Justitiedepartementet 
att tillkalla en kommitté med uppgift att göra en översyn av redovisnings- 
lagstiftningen (dir. 1991:71). Den kommitté som därefter tillsattes antog 
namnet Redovisningskommittén. 
Kommitténs huvuduppgift var att överväga vilka lagändringar och 
andra åtgärder som är påkallade för att anpassa lagstiftningen till utveck- 
lingen på redovisningsområdet. Arbetet skulle avse såväl frågor om före- 
tagens löpande bokföring som frågor om upprättande av årsbokslut, års- 
redovisning och koncernredovisning. I kommitténs uppdrag ingick vidare 
att behandla en rad övergripande frågor på redovisningsområdet, såsom 
lagstiftningens struktur, kompletterande normgivning och sambandet 
mellan redovisning och beskattning. Kommitténs uppdrag utvidgades 
sedermera genom flera tilläggsdirektiv. 
Kommittén har avgett delbetänkandena Års- och koncernredovisning 
enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) och Sambandet Redovisning 
Beskattning (SOU 1995:43) samt slutbetänkandet Översyn av redovis- 
ningslagstiftningen (SOU 1996:157). Det första betänkandet har lett till 
lagstiftning (se prop. 1995/96:10, bet. 1995/96:LU4, rskr. 1995/96:91). 
Delbetänkandet Sambandet Redovisning   Beskattning (SOU 1995:43) 
bereds fortfarande inom Regeringskansliet. 
Sammanfattningen och lagförslagen i slutbetänkandet finns i bilagorna 
1 och 2. Förslagen har remissbehandlats. En förteckning över remiss- 
instanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns 
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju 96/4095). 
I slutbetänkandet behandlas bl.a. frågan om miljöredovisning. I den 
delen har lagstiftning redan kommit till stånd (se prop. 1996/97:167, bet. 
1997/98:JoU8, rskr. 1997/98:56). Vi kommer nu att ta upp de övriga 
frågor som behandlas i slutbetänkandet. Vissa skatterättsliga frågor tas 
dock inte upp utan kommer att beredas vidare inom Finansdepartementet. 
Under beredningen av slutbetänkandet har det inom Justitiedeparte- 
mentet utarbetats en promemoria med ett utkast till en lagrådsremiss. 
Promemorian innehåller ett förslag till en ny bokföringslag, se bilaga 4.. 
Promemorian (i fortsättningen  promemorian 1 ) har varit föremål för 
remissbehandling. Remissinstanserna finns förtecknade i bilaga 5. 
Remissvaren har sammanställts och finns tillgängliga i lagstift- 
ningsärendet (dnr Ju 96/4095). Under beredningen har även upprättats 
kompletterande förslag till ändringar i stiftelselagen. Förslagen över- 
ensstämmer i huvudsak med de förslag som framläggs i denna 
proposition. De har diskuterats vid ett möte den 23 mars 1999 med 
företrädare för Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Före- 
ningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS 
och Föreningen Stiftelser i Samverkan. Anteckningar från mötet finns 
tillgängliga i lagstiftningsärendet. 
Inom Justitiedepartementet har även upprättats promemorian Förkortad 
resultaträkning enligt 3 kap. 7 § årsredovisningslagen (1995:1554). 
Förslagen i promemorian finns i bilaga 6. Promemorian (i fortsättningen 
 promemorian 2 ) har remissbehandlats. En förteckning över remiss- 
instanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av remissvaren finns 
tillgänglig i ärendet (dnr Ju98/1785). Vi avser att i det följande ta upp 
även de frågor som behandlas i den promemorian. 
Vissa frågor med redovisningsanknytning har behandlats i en prome- 
moria från Finansdepartementet (i fortsättningen  promemorian 3 ), 
Ändrade regler för revisorer i sparbanker och medlemsbanker, m.m. (Ds 
1999:8). I promemorian behandlas bl.a. en fråga om finansieringsanalys 
för kreditinstitut och värdepappersbolag. Promemorians förslag i denna 
del finns i bilaga 8. En förteckning av remissinstanserna som yttrat sig 
över promemorian finns i bilaga 9. En sammanställning av remissvaren 
finns tillgängliga i ärendet (dnr Fi99/744). I förevarande proposition 
behandlas även denna fråga. 
Vissa ändringar av redovisningsreglerna för försäkringsbolag har 
nyligen föreslagits i proposition 1998/99:87, Ändrade försäkringsrörelse- 
regler (bet. 1998/88:FiU28). Ändringarna, som träder i kraft den 1 
januari 2000, har beaktats i denna proposition. 
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 15 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande 
över de lagförslag som finns i bilaga 10. 
Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. 
Regeringen kommer att behandla Lagrådets synpunkter i avsnitten 5.2, 
6.3, 14.5 och 20.1 samt i författningskommentaren till de berörda para- 
graferna. Det kan dock redan här sägas att regeringen i propositionen i 
allt väsentligt har följt Lagrådets förslag. I förhållande till lagråds- 
remissen har också gjorts vissa andra ändringar av väsentligen redak- 
tionell natur. 
De under avsnitt 2.3, 2.5 2.8, 2.10, 2.14 2.16, 2.19 2.21, 2.24 2.28, 
2.30 2.34 och 2.39 2.43 angivna lagförslagen har inte granskats av 
Lagrådet. Det rör sig i dessa fall om konsekvensändringar, föranledda av 
de lagförslag som har granskats av Lagrådet, och i några fall mindre 
justeringar av redaktionell art. Med hänsyn till ändringarnas enkla 
beskaffenhet har det inte ansetts nödvändigt att höra Lagrådet i dessa 
delar. 
Regeringen beslutade vidare den 22 april 1999 att inhämta Lagrådets 
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12. 
I förhållande till förslagen i lagrådsremissen den 22 april 1999 har 
vissa justeringar gjorts i bestämmelserna om finansieringsanalys i 2 kap. 
1 § och 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut 
och värdepappersbolag. Lagrådet har inte yttrat sig över dessa bestäm- 
melser, bl.a. med hänsyn till den samordning som krävdes av förslagen i 
de båda lagrådsremisserna. Justeringarna innebär att vissa aktiebolag som 
fortfarande omfattas av viss övergångslagstiftning skall upprätta 
finansieringsanalys under samma förutsättningar som gäller för 
aktiebolag i allmänhet. För övriga kreditinstitut och värdepappersbolag 
följs däremot lagrådsremissens förslag att finansieringsanalys skall upp- 
rättas oavsett företagets storlek. Detsamma föreslås i fråga om finansiella 
holdingföretag som skall upprätta koncernredovisning enligt samma lag. 
Motsvarande ordning gäller för övrigt redan i dag i fråga om delårs- 
rapporter. Justeringen kan alltså väsentligen utformas enligt förebild från 
gällande regler. Den samordning som behövs i övrigt innebär att hän- 
visningar till bl.a. aktiebolagslagen ersätts av hänvisningar till årsredo- 
visningslagen. Även bestämmelserna om delårsrapporter i 9 kap. 1 § 
ÅRKL har justerats på samma sätt i förhållande till lagrådsremissen. 
Ändringarna är av enkel beskaffenhet och Lagrådets hörande i dessa 
delar har därför inte ansetts erforderligt. 
 
4 Begreppet redovisning 
Begreppet redovisning ges ibland en mycket vid innebörd. Ibland får 
begreppet även innefatta s.k. intern redovisning. Med intern redovisning 
avses åtgärder som företas inom ett företag för att underlätta företags- 
ledningens planering och kontroll. Den interna redovisningen är inte 
lagreglerad. I detta lagstiftningsärende kommer endast den externa 
redovisningen att behandlas. Den externa redovisningen omfattar den 
löpande bokföringen, årsbokslutet, års- och koncernredovisningarna samt 
delårsrapporterna. 
Genom den löpande bokföringen insamlas och sammanställs löpande 
information om ett företags affärshändelser. Denna information ligger 
sedan till grund för årsbokslutet och års- och koncernredovisningarna. 
Årsbokslutet sammanfattar de affärshändelser som har ägt rum under 
året. Års- och koncernredovisningarna har liknande karaktär men syftar 
framför allt till att ge information till företagets intressenter. 
Delårsrapporter kan beskrivas som bokslut för en del av ett räkenskapsår. 
I det följande används begreppet  redovisning  för att beteckna olika 
slag av extern redovisning. 
Redovisningen har bl.a. till syfte att utgöra grundval för framtida 
ekonomiska beslut, för företaget självt eller för dess utomstående intres- 
senter. Den kan också utgöra underlag för kontroll och uppföljning av 
företagets verksamhet och medelsförvaltning. I ett aktiebolag eller en 
ekonomisk förening är årsredovisningen och dess granskning viktig för 
aktieägarnas respektive medlemmarnas beslut om ansvarsfrihet för 
styrelsen och den verkställande direktören. Bokföring och annan 
redovisning kan också vara av stor vikt vid utredandet av misstankar om 
ekonomiska oegentligheter, t.ex. skatte- och borgenärssbrott. Enligt 
svensk rätt har redovisningen också en direkt betydelse för borgenärernas 
skydd. I den associationsrättsliga lagstiftningen är nämligen möjligheten 
till vinstutdelning kopplad till vilket fritt eget kapital som har redovisats i 
årsredovisningen (se bl.a. 12 kap. aktiebolagslagen [1975:1385]). 
Slutligen har redovisningen stor betydelse för beskattningen av närings- 
verksamhet. Vid taxeringen sker nämligen bedömningen av intäkter och 
kostnader på grundval av innehållet i redovisningen, i den mån särskilda 
skatteregler inte föreskriver något annat. 
Vad som nu har sagts gäller redovisningen inom den privata sektorn av 
samhället. Redovisning fyller en viktig funktion också inom stat och 
kommun, såväl som underlag för beslut som för efterföljande kontroll 
och uppföljning. I detta lagstiftningsärende behandlas emellertid inte 
redovisning inom offentlig verksamhet. 
 
5 Redovisningslagstiftningens struktur 
5.1 Nuvarande lagstiftning 
I dag är lagreglerna om redovisning spridda på flera olika lagar. Upp- 
delningen beror dels på att olika delar av redovisningen (icke offentlig 
respektive offentlig redovisning) behandlas i olika lagar, dels på att olika 
verksamhetsformers redovisning regleras på skilda ställen i 
lagstiftningen.  
Regler om bokföring och årsbokslut 
 
De centrala lagreglerna avseende företagens icke-offentliga redovisning 
finns i bokföringslagen (1976:125). Lagen innehåller bestämmelser om 
löpande bokföring, upprättande av årsbokslut och arkivering av räken- 
skapsmaterial. Den skall tillämpas av i stort sett alla bokföringsskyldiga, 
oavsett verksamhetens form och art. Huruvida en stiftelse är bokförings- 
skyldig regleras visserligen inte i bokföringslagen utan i stiftelselagen 
(1994:1220) eller lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse 
m.m. (tryggandelagen). Om stiftelsen är bokföringsskyldig, är den 
emellertid skyldig att följa bestämmelserna i bokföringslagen. 
Bokföringslagens regler om årsbokslut är dock varken uttömmande 
eller generella. För det första finns det både i lagen (1980:1103) om års- 
redovisning m.m. i vissa företag (1980 års årsredovisningslag) och i 
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (föreningslagen) vissa 
särregler om årsbokslut. För det andra har tillämpningsområdet för bok- 
föringslagens bestämmelser om årsbokslut nyligen minskat. Numera 
gäller att de företag som omfattas av årsredovisningslagen (1995:1554), 
lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers- 
bolag (ÅRKL) eller lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings- 
företag (ÅRFL) i stället skall tillämpa vissa av den lagens regler vid 
årsbokslutets upprättande. 
En grupp av näringsidkare, nämligen jordbrukare, är över huvud taget 
inte skyldiga att följa bokföringslagens regler. De omfattas i stället av 
jordbruksbokföringslagen (1979:141). Enligt den lagen skall de föra 
räkenskaper som underlag för taxeringen, dvs. de har ålagts ett slags 
begränsad bokföringsskyldighet. 
Det bör slutligen påpekas att bokföringslagens regler om t.ex. löpande 
bokföring inte är uttömmande. Lagen har i stället fått karaktär av ramlag. 
Den innehåller i huvudsak endast de grundläggande normerna för 
redovisningen. Dessa normer måste sedan fyllas ut genom komp- 
letterande normgivning. I lagen kommer detta till uttryck genom en hän- 
visning till god redovisningssed (se 2 §). God redovisningssed har i 
förarbetena till lagen beskrivits som en faktiskt förekommande praxis hos 
en kvalitativt representativ krets av bokföringsskyldiga. Särskild 
betydelse måste därvid tillmätas allmänna råd och rekommendationer av 
auktoritativa organ såsom Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och i 
förekommande fall Finansinspektionen. Lagens hänvisning till god 
redovisningssed innebär att företagen är skyldiga att anpassa sig till den 
praxis som utvecklas för att fylla ut och tolka lagens regler.  
Den offentliga redovisningen 
 
Reglerna om företagens offentliga redovisning (årsredovisning, koncern- 
redovisning och delårsrapporter) är spridda på flera lagar. Vilken lag som 
skall tillämpas beror främst på vilken form verksamheten drivs i. 
Aktiebolag och vissa handelsbolag omfattas av 1995 års årsredovis- 
ningslag. Andra handelsbolag än de som omfattas av 1995 års årsredo- 
visningslag omfattas av 1980 års årsredovisningslag men kan välja att i 
stället upprätta sin offentliga redovisning enligt 1995 års 
årsredovisningslag. I den mån enskild näringsidkare eller ideella 
föreningar är skyldiga att upprätta en offentlig redovisning, skall detta 
göras enligt 1980 års årsredovisningslag. Ekonomiska föreningar skall 
följa de regler om redovisning som finns i föreningslagen men kan, 
liksom handelsbolag, välja att upprätta den offentliga redovisningen 
enligt 1995 års årsredovisningslag. Under vilka förutsättningar stiftelser 
skall upprätta en offentlig redovisning och vad denna i så fall skall 
innehålla regleras i 3 kap. stiftelselagen och i tryggandelagen. Banker, 
andra kreditinstitut och värdepappersbolag skall upprätta sin offentliga 
redovisning enligt ÅRKL, medan försäkringsaktiebolag och ömsesidiga 
försäkringsbolag skall upprätta sin enligt ÅRFL. 
Även de lagar som reglerar den offentliga redovisningen har karaktär 
av ramlagar. Det har förutsatts att det vid sidan av lagreglerna skall ut- 
vecklas kompletterande normer. I lagarna uttrycks detta genom 
hänvisningar till god redovisningssed (om innebörden i det begreppet, se 
ovan). De företag som omfattas av ÅRKL eller ÅRFL måste därutöver 
iaktta särskilda av Finansinspektionen utfärdade föreskrifter. 
Tidigare har redovisningsbestämmelserna, trots uppsplittringen på 
olika lagar, varit förhållandevis enhetliga, i vart fall på så sätt att alla 
företag har tillämpat likartade värderings- och klassificeringsregler. Med 
tillkomsten av årsredovisningslagen, ÅRKL och ÅRFL har denna enhet- 
lighet minskat. Dessa lagar, vilka trädde i kraft den 1 januari 1996, 
innebär en anpassning till EG:s regelverk på redovisningsområdet (de 
fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven respektive två särskilda redo- 
visningsdirektiv för finansiella företag). Lagarna avviker i flera hänseen- 
den från vad som tidigare har gällt i Sverige. Särskilt påtagliga är dessa 
skillnader i fråga om resultat- och balansräkningarnas uppställning. Men 
även en del värderings- och klassificeringsregler är annorlunda och kra- 
ven på tilläggsupplysningar om företagens förhållanden är mera omfat- 
tande. Som en följd av de särskilda redovisningsdirektiven för finansiella 
företag finns det också betydande skillnader mellan de tre nya lagarna. 
ÅRKL och ÅRFL innehåller bl.a. delvis annorlunda värderingsregler och 
kräver dessutom flera tilläggsupplysningar av företagen. 
1980 års årsredovisningslag, föreningslagen och stiftelselagen har inte 
ändrats på motsvarande sätt. Skälet till det är att de företag som är 
skyldiga att följa dessa lagar inte omfattas av EG:s redovisningsdirektiv. 
Vid införlivandet av direktiven fanns det inte underlag för att bedöma om 
EG-reglerna trots detta borde gälla fullt ut för dessa företag. Som nyss 
har nämnts har handelsbolag och ekonomiska föreningar sedermera fått 
möjlighet att frivilligt gå över till årsredovisningslagens regelverk. 
Fortfarande finns det emellertid många företag som tillämpar det äldre 
regelverk som kommer till uttryck i de tre nämnda lagarna. 
Det som nu har sagts innebär sammanfattningsvis att det i dag finns 
flera parallella regelverk avseende företagens offentliga redovisning. Ett 
regelverk har sin utgångspunkt i bokföringslagens regler om årsbokslut 
och kompletteras med särskilda regler i 1980 års årsredovisningslag, 
föreningslagen eller stiftelselagen. Ett annat regelverk finns i 1995 års 
årsredovisningslag. I dessa regelverk föreskrivs sinsemellan olika 
uppställningsformer för resultaträkningen och balansräkningen. Även 
värderings- och klassificeringsreglerna skiljer sig åt i vissa avseenden. 
Kraven på tilläggsupplysningar är olika. Vid sidan av dessa båda regel- 
verk finns det ytterligare två regelverk, ett för företag som omfattas av 
ÅRKL och ett för företag som omfattas av ÅRFL. Båda kännetecknas av 
särskilda värderings- och klassificeringsregler och särskilda krav på 
tilläggsupplysningar. 
5.2 Den nya lagstiftningens struktur 
Regeringens förslag: Bestämmelserna om kretsen av bokförings- 
skyldiga, löpande bokföring och arkivering samlas i en ny bokföringslag. 
Årsredovisningslagens tillämpningsområde utsträcks så att den kom- 
mer att omfatta samtliga företag som är skyldiga att avsluta den löpande 
bokföringen med en årsredovisning. Bestämmelserna om finansiella 
företags offentliga redovisning skall dock liksom hittills finnas i ÅRKL 
och ÅRFL. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller inte 
haft något att invända mot kommitténs förslag att bestämmelserna om 
kretsen av bokföringsskyldiga, bokföring och arkivering tas in i en 
särskild ny bokföringslag. Riksskatteverket och Svenska Revisor- 
samfundet SRS har dock menat att bokföringslagen och årsredovisnings- 
lagen bör slås samman till en generell redovisningslag. 
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att in- 
vända mot kommitténs förslag att årsredovisningslagen utsträcks till att 
omfatta samtliga företag som är skyldiga att avsluta den löpande 
bokföringen. Föreningen Stiftelser i Samverkan har ansett att de grund- 
läggande bestämmelserna om stiftelsers redovisning bör meddelas i 
stiftelselagen.  
Skälen för regeringens förslag: 
 
Reglerna om bokföring samlas i en gemensam lag 
 
Reglerna om bokföring bör enligt vår mening så långt möjligt vara 
desamma oavsett i vilken form en viss verksamhet drivs. Sålunda bör 
bokföringen av en näringsverksamhet ske enligt samma regler, oavsett 
om verksamheten drivs av ett aktiebolag, en stiftelse eller en fysisk 
person. Detta ger bäst förutsättningar för att jämföra olika företag med 
varandra. Det ger också bäst förutsättningar för en enhetlig utveckling av 
praxis. En annan fördel med gemensamma bokföringsregler är att ett byte 
av verksamhetsform inte leder till att andra regler blir tillämpliga på 
verksamheten. 
Intresset av gemensamma bokföringsregler talar också för att reglerna 
samlas i en gemensam lag. Det ger bättre förutsättningar för att löpande 
bibehålla enhetligheten i regelverket. Det underlättar en gemensam 
utveckling av god redovisningssed. Det garanterar också att de som 
reglerna riktar sig till lätt kan skaffa sig en överblick över regelverket. 
Enligt vår mening bör därför reglerna om företagens bokföring tas in i en 
gemensam bokföringslag. 
Vårt förslag innebär att frågor om stiftelsers bokföring skall regleras i 
bokföringslagen i stället för, som hittills, i stiftelselagen och tryggande- 
lagen. En remissinstans har avstyrkt en sådan förändring under 
hänvisning till att det skulle leda till en uppsplittring av stiftelselagens 
sammanhållna och lättöverskådliga regelsystem. Vi kan för vår del inte 
se några särskilda olägenheter med att flytta bestämmelserna om stiftel- 
sers bokföring till bokföringslagen. Det bör framhållas att stiftelselagens 
regler om bokföring redan i dag är ofullständiga, så att ledning till stor 
del måste sökas i 1976 års bokföringslag. 
Bokföringslag - årsredovisningslag 
Kommittén har i sitt arbete övervägt att sammanföra bestämmelserna om 
löpande bokföring och arkivering av räkenskapsmaterial med bestämmel- 
serna om upprättande och offentliggörande av årsredovisning, dvs. en 
sammanslagning av bokföringslagen och årsredovisningslagen. Några av 
remissinstanserna har förordat en sådan ordning. Vi kan hålla med om att 
den skulle ha vissa fördelar. De olika moment som ett företags redovis- 
ning består av (löpande bokföring, avslutande av den löpande bok- 
föringen, offentliggörande, förvaring och arkivering) skulle då kunna 
presenteras på ett naturligt sätt, steg för steg. 
Mot en sammanslagning av lagarna om bokföring och årsredovisning 
talar emellertid att årsredovisningslagen redan i dag är omfångsrik och att 
bestämmelserna om löpande bokföring och arkivering skulle utgöra en 
ganska liten del av lagens totala antal bestämmelser. En sådan 
omfångsrik lag skulle bli svåröverskådlig, inte minst för de företag som 
enligt vårt förslag inte behöver avsluta den löpande bokföringen över- 
huvudtaget eller i vart fall endast behöver upprätta en balansräkning och 
en resultaträkning. 
Den nuvarande uppdelningen av redovisningslagstiftningen på å ena 
sidan en bokföringslag och å andra sidan en eller flera lagar om den 
offentliga redovisningen bör alltså behållas. 
Tillämpningsområdet för årsredovisningslagen 
Reglerna om redovisning bör, som vi redan tidigare har uttalat, så långt 
möjligt vara desamma oavsett i vilken form en viss verksamhet drivs. 
Genom att samla redovisningsregler för olika verksamhetsformer i en 
enda lag åstadkommer man bättre förutsättningar för en bestående 
enhetlighet i regelverket och en gemensam utveckling av god redovis- 
ningssed. Normalt leder det också till att regelverket blir mera 
överskådligt. Den nuvarande uppsplittringen av reglerna om företagens 
offentliga redovisning är mot den bakgrunden inte tillfredsställande. Vi 
föreslår därför att tillämpningsområdet för årsredovisningslagen utsträcks 
till att omfatta samtliga företag som är skyldiga att avsluta den löpande 
bokföringen med en årsredovisning. Bestämmelserna om offentlig 
redovisning i föreningslagen, 1980 års årsredovisningslag och stiftelse- 
lagen bör alltså utmönstras. De enstaka särregler som kan motiveras med 
en viss verksamhetsforms särart bör tas in i årsredovisningslagen. 
Såsom kommer att framgå av det följande har vi dock när det gäller 
stiftelser funnit att det för närvarande är motiverat med ett flertal 
särregler. Ett skäl till det är att det i en stiftelse ofta inte finns några 
intressenter som kritiskt kan granska skötseln av stiftelsen. Ett annat skäl 
är att reglerna om stiftelser är förhållandevis nya och inte bör ändras på 
något mera genomgripande sätt innan de har hunnit utvärderas. Lagrådet 
har ansett att förenklingen av lagstiftningen i denna del skulle kunna 
drivas längre och att bestämmelserna bör ses över i samband med en 
kommande utvärdering av lagstiftningen. Vi delar uppfattningen att en 
utvärdering av stiftelselagen på sikt är motiverad och avser att inom de 
närmaste åren ta initiativ till en sådan. I samband med det får behovet av 
särregler för stiftelsers redovisning övervägas på nytt. 
De finansiella företagens offentliga redovisning regleras sedan år 1996 
av ÅRKL och ÅRFL. I samband med lagarnas tillkomst diskuterades om 
också reglerna för de finansiella företagens offentliga redovisning borde 
finnas i årsredovisningslagen. Regeringen ansåg då att vissa skäl talade 
för en gemensam lag men att en gemensam lag utan en översyn av 
mängden specialregler skulle bli svåröverskådlig för det stora flertalet 
företag. Vi gör samma bedömning i dag. Reglerna för finansiella företags 
offentliga redovisning bör alltså även fortsättningsvis finnas i ÅRKL 
respektive ÅRFL. 
6 Kompletterande normgivning 
6.1 Nuvarande ordning 
De lagregler om bokföring och redovisning som finns i dag   främst 
bokföringslagen, årsredovisningslagen och de särskilda årsredovisnings- 
lagarna för de finansiella företagen, ÅRKL och ÅRFL   har ramlags- 
karaktär. Inom de ramar som lagreglerna anger sker en kompletterande 
normgivning. Detta kommer i bokföringslagen och årsredovisningslagen 
till uttryck genom bestämmelser om att den bokföringsskyldige har att 
iaktta god redovisningssed (se 2 § bokföringslagen och 2 kap. 2 § 
årsredovisningslagen). I propositionen till bokföringslagen beskrev 
föredragande statsrådet god redovisningssed som  en faktiskt förekom- 
mande praxis hos en kvalitativt representativ krets av 
bokföringsskyldiga  och tillade bl.a.:  Stor betydelse för innebörden av 
begreppet har givetvis de uttalanden i redovisningsfrågor som görs av 
den praktiskt och teoretiskt verksamma expertisen på redovisnings- 
området  (se prop. 1975:104 s. 148). I dag torde god redovisningssed 
kunna beskrivas som de normer som grundas på   utöver lag och 
föreskrifter   redovisningspraxis och rekommendationer och uttalanden 
från vissa myndigheter och organisationer, framför allt Bokförings- 
nämnden, Finansinspektionen och Redovisningsrådet (jfr prop. 
1995/96:10 del 2 s. 11 och 181). 
Bokföringsnämnden 
Bokföringsnämnden är en statlig myndighet. Enligt sin instruktion har 
nämnden till uppgift att främja utvecklandet av god redovisningssed i 
företagens bokföring och offentliga redovisning. Nämndens huvud- 
uppgift är att närmare konkretisera innebörden av begreppet god 
redovisningssed och att utöva inflytande över hur frågan om god 
redovisningssed skall bedömas i olika situationer. 
Nämnden saknar normgivningsmakt i regeringsformens mening. Dess 
rekommendationer och uttalanden i redovisningsfrågor har status av 
allmänna råd. De kan emellertid indirekt få rättslig betydelse när ett 
enskilt fall som innefattar en bedömning av god redovisningssed prövas 
av domstol eller förvaltningsmyndighet. Även om nämndens uttalanden 
och rekommendationer därvid inte är formellt bindande har de i praktiken 
ofta avgörande betydelse vid bedömningen av vad som utgör god 
redovisningssed (jfr prop. 1975:104 s. 205). 
Finansinspektionen 
Finansinspektionen är en statlig myndighet med uppgift att utöva tillsyn 
över bl.a. finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda för- 
säkringsväsendet. Finansinspektionen har genom olika författningar be- 
myndigats att utfärda föreskrifter på redovisningsområdet. Enligt 1 kap. § 
ÅRKL och 1 kap. 4 § ÅRFL får inspektionen bemyndigas att lämna 
föreskrifter om kreditinstituts, värdepappersbolags och försäkrings- 
företags löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning. Regeringen 
har utnyttjat denna rätt att delegera föreskriftsrätt till Finansinspektionen. 
Inspektionen har en liknande föreskriftsrätt i fråga om börser, 
auktoriserade marknadsplatser och clearingorganisationer samt i fråga 
om understödsföreningar. Föreskriftsrätten utgör normgivning i 
regeringsformens bemärkelse. Därutöver utfärdar inspektionen allmänna 
råd som inte är bindande men som får betydelse vid bedömningen av vad 
som utgör god redovisningssed för de finansiella företagen. 
Redovisningsrådet 
År 1989 bildades efter en överenskommelse mellan staten genom 
Bokföringsnämnden, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och 
Sveriges Industriförbund en stiftelse med ändamål att främja 
utvecklandet av god redovisningssed i publika företag. Stiftelsen har 
sedermera ersatts av en ideell förening. Stockholms Fondbörs är medlem 
i denna förening med däremot inte Bokföringsnämnden. I den ideella 
föreningen är också näringslivsorganisationer, såsom Svenska Bank- 
föreningen och Sydsvenska Handelskammaren medlemmar. 
Till föreningen, tidigare stiftelsen, är knutet ett råd, Redovisningsrådet, 
som har till uppgift att utfärda rekommendationer och sprida information 
om redovisningsfrågor. Rådets ambition är att så långt som möjligt 
anpassa rekommendationerna till internationell praxis, i första hand 
rekommendationer från International Accounting Standards Committee 
(IASC). 
Tillskapandet av Redovisningsrådet var inte avsett att innebära någon 
inskränkning i Bokföringsnämndens auktoritet som normutvecklare på 
redovisningsområdet. Avsikten var emellertid att nämnden i stort sett 
skulle kunna upphöra med att utfärda rekommendationer avseende frågor 
som tar sikte på de publika företagen. I stället skulle nämnden få bättre 
möjligheter att ge information och vägledning i bokföringsfrågor som rör 
icke-publika företag. 
Ekonomistyrningsverket 
Ekonomistyrningsverket är central förvaltningsmyndighet för statlig 
revision och redovisning. Verket har utarbetat detaljerade föreskrifter om 
myndigheternas löpande bokföring och årsredovisningar. Inom verket 
sker arbetet i dessa frågor i ett särskilt redovisningsråd som har till 
uppgift att främja utvecklingen av god redovisningssed i myndigheternas 
redovisning. 
Verket meddelar inte några föreskrifter om företagens redovisning. 
6.2 Lagstiftningen om bokföring och annan redovisning 
utformas som ramlagar 
Regeringens bedömning: Lagarna om bokföring och redovisning bör i 
väsentliga delar utformas som ramlagar. 
 
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- 
ning. 
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har instämt i 
bedömningen eller har inte haft några invändningar mot den. Riksåkla- 
garen har dock menat att redovisningslagstiftningen inte bör göras 
mindre detaljerad än i dag. 
Skälen för regeringens bedömning: Det finns starka samhälls- 
ekonomiska motiv för att företagens externa redovisningsinformation 
avlämnas i standardiserade former. Standardisering bidrar till att den 
information som kapitalplacerare, kreditgivare och andra externa 
intressenter erhåller via redovisningen lättare kan användas som underlag 
för olika typer av ekonomiska beslut. 
Standardiseringen måste ske i organiserade former, dvs. genom något 
slag av normgivning. Att denna i vart fall till viss del måste ske genom 
lagstiftning torde vara självklart. Åtminstone de yttersta ramarna för 
redovisningens fullgörande måste anges, däribland de mest grund- 
läggande principerna om redovisningens utformning och innehåll. Frågan 
är emellertid i vilken omfattning också de mera detaljerade reglerna 
måste komma till uttryck i lag. Normgivningen kan också ske på annat 
sätt. Ett tänkbart alternativ är att de kompletterande normerna ges formen 
av bindande föreskrifter som utfärdas av någon myndighet. Ett annat 
alternativ är att man låter de kompletterande normerna utvecklas genom 
praxis eller genom vägledande uttalanden från redovisningsexpertis. 
Enligt vår mening kan det inte komma i fråga att ta in alla redovis- 
ningsnormer i lag. Till att börja med kan konstateras att de frågeställ- 
ningar som uppkommer på redovisningsområdet är mycket olikartade 
och att lagregler som reglerar dem alla måste bli synnerligen omfattande. 
Till detta kommer behovet av anpassning till omvärldens förändringar. 
Näringslivet omstruktureras och internationaliseras. Nya avtalstyper 
utvecklas. Informationstekniken förändras. Utvecklingen på redovis- 
ningsområdet präglas också i hög grad av internationalisering, bl.a. 
genom det arbete som bedrivs inom International Accounting Standards 
Committee. Dessa utvecklingstendenser gör att det befintliga regel- 
beståndet ständigt måste kunna omprövas, anpassas till omvärldens 
förhållanden och kompletteras med normer på tidigare oreglerade om- 
råden. Enligt vår mening är sådana anpassningar knappast möjliga inom 
ramen för den förhållandevis långsamma lagstiftningsprocessen. 
Vad som nu sagts talar för att lagreglerna på redovisningsområdet så 
långt möjligt begränsas till mera allmänna principer för rapportering och 
dokumentation av räkenskapsmaterial. Lagstiftningen bör alltså utformas 
som en ramlagstiftning. 
6.3 De kompletterande normernas rättsliga form 
Regeringens förslag: Liksom hittills skall en statlig myndighet kunna 
meddela bindande föreskrifter avseende de finansiella företagens 
bokföring och offentliga redovisning. 
I övrigt skall god redovisningssed främst utvecklas på grundval av 
uttalanden från normgivande organ. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. Kommittén har dock ansett att bindande föreskrifter om 
redovisning bör få förekomma endast såsom verkställighetsföreskrifter 
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt kommit- 
téns förslag eller har inte haft några invändningar mot det. 
Finansinspektionen har dock starkt ifrågasatt om förslaget är förenligt 
med de krav som ställs på stabilitet och genomlysning i finansiella 
företag. Inspektionen har därför, i likhet med Riksåklagaren, förordat en 
mera långtgående föreskriftsrätt för Finansinspektionen. 
 
Bakgrund: 
Normgivning enligt regeringsformen 
I 8 kap. regeringsformen finns bestämmelser om hur lagar och andra 
föreskrifter som härrör från den offentliga makten meddelas. I det 
följande används begreppet  föreskrift  som en samlande benämning på 
de rättsregler vars tillkomst 8 kap. regeringsformen reglerar. 
I 8 kap. 2 § regeringsformen regleras vad som brukar kallas privat- 
rättsliga normer, dvs. föreskrifter om enskildas personliga ställning samt 
om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Med 
enskilda avses såväl fysiska som juridiska personer. Till föreskrifter om 
enskildas personliga ställning hänförs regler om enskildas rättskapacitet 
och rättsliga handlingsförmåga och även regler om bildande och 
upplösning av juridiska personer. Såvitt gäller juridiska personer avses 
med föreskrifter om den personliga ställningen bl.a. de grundläggande 
föreskrifterna om aktiebolag och föreningar av skilda slag och om andra 
slag av juridiska personer. 
Föreskrifter som faller in under 8 kap. 2 § regeringsformen skall 
meddelas genom lag. Något utrymme för riksdagen att delegera 
normgivningsmakten finns, såvitt nu är av intresse, inte. 
I 8 kap. 3 § regeringsformen behandlas betungande offentligrättsliga 
föreskrifter, dvs. föreskrifter som gäller förhållandet mellan enskilda och 
det allmänna och avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska 
förhållanden. Också detta slag av föreskrifter skall meddelas genom lag. 
Såsom framgår av 8 kap. 7 § regeringsformen kan emellertid riksdagen 
på detta område i viss omfattning delegera normgivningskompetensen till 
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Det gäller bl.a. i 
fråga om föreskrifter om kreditgivning och näringsverksamhet. 
Möjligheten att delegera normgivningsmakten skiljer sig alltså åt 
mellan det privaträttsliga respektive det offentligrättsliga området. 
Gränsen mellan de båda områdena är ofta vansklig att dra. Ett sätt att 
bestämma gränsen är att se till det syfte och ändamål som en viss 
rättsregel har. En sådan metod är dock inte alltid genomförbar i ett 
samhälle där det privaträttsliga regelsystemet ibland genomsyras av olika 
samhälleliga hänsyn. Enligt ett annat synsätt bör en regel som kan 
åberopas och göras gällande i tvister mellan enskilda vara att anse som 
privaträttslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en 
representant för det allmänna anses som offentligrättslig. 
Oavsett om en regel är av det ena eller andra slaget har regeringen 
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen möjlighet att utan riksdagens bemyn- 
digande meddela s.k. verkställighetsföreskrifter. Regeringen kan också 
bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter. 
Med verkställighetsföreskrifter avses i första hand föreskrifter av rent 
administrativ karaktär. I viss utsträckning kan visserligen verkställighets- 
föreskrifter användas för att fylla ut de bestämmelser som finns i en lag. 
Det förutsätter emellertid att den lagbestämmelse som skall kompletteras 
är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom 
verkställighetsföreskriften (se prop. 1973:90 s. 211). Vilken grad av 
precision hos lagbestämmelsen som krävs är oklart. Det torde i vart fall 
vara nödvändigt att lagen anger en princip som är vägledande vid 
utformningen av verkställighetsföreskriften. 
Sådan normgivningsmakt som behandlas i 8 kap. regeringsformen kan 
inte delegeras till enskilda. Detta hindrar dock inte att ett normgivande 
offentligt organ i lag eller annan bindande föreskrift hänvisar till s.k. 
standarder, dvs. regler som har utarbetats av ett internationellt eller 
svenskt standardiseringsorgan. En hänvisning till en sådan standard torde 
dock inte kunna omfatta framtida ändringar av denna. 
Nuvarande förhållanden 
Bokföringsnämnden bidrar i dag till utvecklandet av god redovisningssed 
genom att utfärda allmänna råd (rekommendationer och uttalanden) som 
inte är formellt bindande för företagen. Betydelsen av denna verksamhet 
ligger i att nämndens avgöranden normalt anses slå fast vad som är god 
redovisningssed. Nämndens verksamhet utgör dock inte normgivning i 
regeringsformens mening. 
Finansinspektionens verksamhet på detta område är delvis av annan 
karaktär än Bokföringsnämndens. För det första är den inriktad på 
finansiella företag. För det andra använder sig inspektionen därvid delvis 
av bindande föreskrifter. Med stöd av 1 kap. 5 § ÅRKL, 1 kap. 4 § ÅRFL 
och 11 kap. 2 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet har 
regeringen bemyndigat Finansinspektionen att utfärda föreskrifter på 
vissa områden. Inspektionen har utnyttjat bemyndigandena i ganska stor 
utsträckning. Föreskrifterna omfattar regler om uppställningsformer för 
resultat- och balansräkningarna, om värdering, om tilläggsupplysningar 
m.m. Dessa föreskrifter faller in under regeringsformens bestämmelser om 
normgivning. Finansinspektionen har också utfärdat allmänna råd om 
redovisning i finansiella företag. I den delen är det inte fråga om norm- 
givning i regeringsformens mening. 
Redovisningsrådets rekommendationer har givetvis inte karaktär av i 
vanlig mening bindande föreskrifter och utgör därför inte heller 
normgivning i regeringsformens mening. I inregistreringskontraktet för 
Stockholms fondbörs ingår emellertid en bestämmelse om att de vid 
börsen inregistrerade företagen skall lämna upplysningar om de avviker 
från redovisningsrådets rekommendationer. 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Behovet av bindande föreskrifter om redovisning för finansiella företag 
De finansiella företagen   främst banker, andra kreditinstitut och 
försäkringsbolag   spelar en nyckelroll i varje ekonomiskt system. Kriser 
i deras verksamhet kan få allvarliga återverkningar på samhället i stort. 
Det är därför särskilt angeläget att deras förhållanden genomlyses noga 
och att normerna är tydliga och bindande. Behovet av god redovisning 
går hand i hand med samhällets behov av tillsyn över de finansiella 
företagen. Också för själva tillsynsverksamheten är det av stor betydelse 
att företagens redovisningar bygger på enhetliga och för företagen 
bindande regler. 
Vad som nu har sagts talar för att det på de finansiella företagens om- 
råde inte är tillräckligt att låta den kompletterande normgivningen ske 
genom allmänna råd. Ytterligare ett skäl för detta är att det på de 
finansiella företagens område finns en omfattande och i långa stycken 
detaljerad EG-reglering. Denna måste införlivas i svensk rätt genom 
bindande föreskrifter. 
Av skäl som vi har angett i avsnitt 6.2 ovan är det å andra sidan knap- 
past lämpligt att ta in alla de finansiella företagens redovisningsnormer i 
lag. Bland annat skulle det då bli nödvändigt med en mycket omfattande 
lagreglering. Det behov som ibland kan uppkomma att snabbt åstad- 
komma en anpassning av regelverket till utvecklingen på redovisnings- 
området kan inte heller tillgodoses inom ramen för den förhållandevis 
långsamma lagstiftningsprocessen. En sådan tröghet skulle inte sällan 
vara menlig för företagen på området. 
Mot den bakgrunden finns det enligt regeringens mening ett påtagligt 
behov av att på detta område kunna meddela i regeringsformens mening 
bindande föreskrifter om redovisning. 
Det konstitutionella utrymmet för bemyndiganden på redovisningsområdet 
Frågan om reglerna om redovisning är att anse som privaträttsliga eller 
offentligrättsliga är svårbedömbar och föremål för skilda meningar. Klart 
är att reglerna har mycket påtagliga offentligrättsliga inslag och att de 
bl.a. bärs upp av allmänna intressen såsom skyddet för betalnings- och 
kreditväsendet. 
Särskilt tydligt är de allmänna intressena bakom reglerna om finan- 
siella företags bokföring och redovisning. I likhet med många andra 
offentligrättsliga föreskrifter kan visserligen dessa regler ibland åberopas 
i civilrättsliga tvister. Reglernas huvudsakliga betydelse ligger emellertid 
på ett annat plan. Reglerna är sålunda starkt kopplade till de lagstadgade 
kraven på finansiell stabilitet och genomlysning av finansiella företag. 
Här dominerar således det offentligrättsliga inslaget i reglerna. Det 
förhållandet att Finansinspektionen sedan lång tid har haft norm- 
givningsrätt på detta område kan ses som ett tecken på att reglerna 
traditionellt har uppfattats som väsentligen offentligrättsliga. 
Enligt vår mening finns det därför redan i dag utrymme för norm- 
givningsbemyndiganden avseende finansiella företags bokföring och 
redovisning. 
Det kan tilläggas att Lagrådet utförligt har diskuterat frågan om 
normgivning på detta område. Lagrådet pekar bl.a. på att bemyndiganden 
av det aktuella slaget har getts av riksdagen vid upprepade tillfällen och 
att detta klart talar mot tanken att de skulle vara oförenliga med 
grundlagen. Lagrådet hänvisar också till ett tidigare principuttalande av 
Lagrådet där det markerades att kravet på en grundlagstillämpning i strikt 
överensstämmelse med lagtexten gör sig gällande med olika styrka. En 
strikt tillämpning var befogad t.ex. i fråga om de absoluta fri- och 
rättigheterna (se prop. 1977/78:75 s. 144 f.). Lagrådet har i förevarande 
ärende sagt sig inte ha någon erinran mot det sätt på vilket frågan nu 
hanteras. Lagrådet har dock förordat en allmän översyn av 8 kap. 
regeringsformen. 
I lagrådsremissen uttalade vi vår avsikt att tillsätta en utredning med 
uppdrag att lägga fram förslag till mera begränsade ändringar i 8 kap. 
regeringsformen. Syftet med dessa skulle vara att tydliggöra att det är 
möjligt att bemyndiga regeringen eller myndighet under regeringen att 
meddela föreskrifter om redovisning för finansiella företag. Lagrådet har 
å sin sida uttalat att det knappast är önskvärt att 8 kap. regeringsformen 
belastas med ytterligare kasuistiska bestämmelser. Enligt vår mening 
finns det fortfarande argument för ett utredningsarbete inriktat på 
begränsade ändringar. Mot bakgrund av Lagrådets uttalande anser vi 
emellertid att behovet och lämpligheten av mera begränsade ändringar i 
8 kap. regeringsformen bör övervägas ytterligare innan något utrednings- 
arbete påbörjas. 
Annan normbildning 
När det gäller företag utanför det finansiella området är behovet av att 
kunna meddela bindande föreskrifter om redovisning inte lika starkt. 
Enligt vår mening talar övervägande skäl för att den kompletterande 
normgivningen på detta område främst bör ske på grundval av allmänna 
råd och andra uttalanden från normgivande organ. Innan vi utvecklar 
argumenten för och emot detta, vill vi något närmare beröra vad vi avser 
med  god redovisningssed . 
Det sägs ibland att innebörden i begreppet god redovisningsed är oklar. 
Ibland hävdas det att god redovisningssed enbart kan utgöras av den 
praxis som faktiskt förekommer. Andra hävdar att god redovisningssed 
bestäms genom de uttalanden som görs av normgivande organ såsom 
Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet. Enligt vår mening bör inte 
något av dessa synsätt godtas fullt ut. Det är å ena sidan inte lämpligt att 
godta endast de synsätt och standarder som kommer till uttryck i redan 
förekommande praxis som god redovisningssed. Å andra sidan är det 
från grundlagssynpunkt inte möjligt att låta varje uttalande från ett 
normgivande organ konstituera god redovisningssed; en sådan ordning 
skulle i själva verket innebära att det normgivande organet gavs en egen 
föreskriftsrätt. 
Vad som utgör god redovisningssed måste enligt vår mening så långt 
möjligt bestämmas genom en traditionell tolkning av föreskrifter i lag 
och andra författningar på området, en tolkning som främst bör grundas 
på föreskrifternas ordalydelse lästa i ljuset av deras syften och de 
allmänna principer som reglerna ger uttryck för. När en traditionell 
lagtolkning inte räcker för att besvara en viss fråga, måste en utfyllande 
tolkning göras. 
En sådan utfyllande tolkning bör lämpligen ha en förankring i faktiskt 
förekommande bokföring eller redovisning och alltså i någon mån ge 
uttryck för en redovisningssed hos bokföringsskyldiga. Som vi har angett 
ovan är det visserligen enligt vår mening inte lämpligt att tillmäta enbart 
faktiskt förekommande praxis betydelse. Den kompletterande normering- 
en måste från tid till annan utvecklas och en låsning till den praxis som 
råder vore olycklig. Det kan också vara svårt att avgöra hur praxis ser ut. 
Även bokförings- eller redovisningsmetoder som ännu inte har fått 
genomslag i praxis men som utgör en vidareutveckling av redovisnings- 
principer som anges i lag eller som godtas i praxis bör alltså tillmätas stor 
betydelse. 
För att en på detta sätt definierad redovisningssed skall kunna an- 
vändas för att fylla ut lagens regler bör den dock uppfylla vissa allmänna 
kvalitetskrav. Huruvida den gör det, bör bedömas mot bakgrund av de 
ändamål som bär upp lagstiftningen. Härvid bör inte bara bokförings- 
och redovisningsaspekter vägas in utan också exempelvis civilrättsliga 
och skattemässiga aspekter bör beaktas. Också den internationella ut- 
vecklingen på redovisningsområdet   normeringen inom EG och Inter- 
national Accounting Standards Committee kan här nämnas som de för 
närvarande viktigaste exemplet   måste tillmätas betydelse. 
I några fall kan det utifrån sådana allmänna överväganden vara ganska 
okomplicerat att slå fast hur lagens regler skall tolkas och fyllas ut, dvs. 
vad som utgör god redovisningssed. I många andra fall behövs det klar- 
görande uttalanden. Det behövs därför ett eller flera  normgivande 
organ  som kan identifiera de normer som bör användas när lagens regler 
fylls ut. Ett sådant normgivande organ bör visserligen inte ges norm- 
givningsmakt i regeringsformens mening. Vad som utgör god redovis- 
ningssed bör alltså i sista hand bestämmas av domstol genom en själv- 
ständig prövning. Enligt vår mening är det emellertid naturligt att de 
uttalanden som ett kvalificerat normgivande organ gör tillmäts mycket 
stor betydelse när man tar ställning till vad som utgör god redovisnings- 
sed. 
Valet mellan bindande föreskrifter och normbildning genom annan 
kompletterande normgivning 
En kompletterande normgivning, grundad på bindande föreskrifter, har 
den fördelen att regelverket blir tydligare än ett normsystem som har 
utvecklats på annat sätt. Det råder inte någon oklarhet om vad som gäller. 
Det kan också antas att bindande föreskrifter får större genomslag i 
tillämpningen än ett system som huvudsakligen kommer till uttryck i 
allmänna råd och liknande uttalanden. Bindande föreskrifter är också det 
enda alternativet till lagregler vid införlivandet av EG-regler om 
redovisning. 
En normutveckling, grundad främst på uttalanden från normgivande 
organ, ger å andra sidan, generellt sett, större flexibilitet. Normsystemet 
kan snabbare anpassas till förändringar i omvärlden. Det blir lättare att 
utveckla riktlinjer för särpräglade redovisningssituationer. En norm- 
utveckling av detta slag ger också bäst förutsättningar att ta tillvara den 
kunskap i redovisningsfrågor som finns inom näringslivet. 
Enligt vår mening talar därför övervägande skäl för att den 
kompletterande normeringen vad gäller icke-finansiella företags 
bokföring och redovisning bör grundas framför allt på normgivande 
organs uttalanden. 
Det hindrar inte att det i enskilda frågor kan vara motiverat med 
bindande föreskrifter på detaljnivå. Vi har redan nämnt att EG-regler om 
redovisning alltid måste införlivas genom bindande regler. En del av 
dessa ligger på detaljnivå. På vissa områden kan det också vara sakligt 
motiverat att regleringen på detaljnivå ges formen av bindande 
föreskrifter. Det gäller t.ex. vissa frågor om löpande bokföring (se 
avsnitt 7). Vad gäller icke-finansiella företag föreslår vi dock inte något 
bemyndigande motsvarande det som Finansinspektionen har på de 
finansiella företagens område. De bokförings- och redovisningsnormer 
som skall ha i regeringsformens mening bindande natur bör i stället alltid 
tas in i lagen. 
6.4 Bör utvecklandet av god redovisningssed ske i statlig 
eller privat regi? 
Regeringens bedömning: Staten bör bära huvudansvaret för den komp- 
letterande normgivningen. Detta huvudansvar bör emellertid till väsentlig 
del kunna utövas genom en kontroll av att annan kompletterande 
normgivning fungerar. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget 
eller har lämnat det utan erinran. Statsåklagaren för speciella mål har 
dock avstyrkt förslaget att den faktiska normgivningen normalt skall 
handhas av privata organ. Finansinspektionen har avstyrkt förslaget, 
såvitt gäller normgivning för finansiella företag. Svenska Revisorsam- 
fundet SRS har förordat att normgivningen samlas hos en särskild 
stiftelse. Redovisningsrådet har ställt sig tveksam till förslaget med hän- 
visning till att ett privat organ med stark förankring i näringslivet och 
revisorskåren har större möjligheter än ett statligt att åstadkomma accep- 
tans för normer om offentlig redovisning. 
Skälen för regeringens bedömning: Vi har i föregående avsnitt be- 
skrivit hur normeringen på redovisningsområdet kan utvecklas genom, 
framför allt, normgivande organs verksamhet. De normgivande organen 
bör visserligen inte ensamma bestämma vad som utgör god redovis- 
ningssed. Normalt bör det emellertid föreligga alldeles särskilda om- 
ständigheter för att man skall gå ifrån den bestämning av god redovis- 
ningssed som har gjorts av ett av samhället utpekat normgivande organ. 
Med detta synsätt blir det givetvis av största betydelse vilket eller vilka 
organ som anförtros uppgiften att uttala sig i fråga om god redovisnings- 
sed. Det är viktigt att verksamheten organiseras så att den förmår balan- 
sera mellan olika statliga och enskilda intressen. Det är därför nödvändigt 
att verksamheten handhas av organ som kan agera självständigt i kontro- 
versiella redovisningsfrågor där motstridiga intressen ofta gör sig 
gällande. Det är också viktigt att verksamheten organiseras på ett så 
effektivt sätt att den kan tillgodose behoven av klargörande uttalanden i 
skilda redovisningsfrågor. Därför måste det organ som bär huvudansvaret 
för verksamheten ha inte endast en rätt att utfärda uttalanden utan också 
en skyldighet att ingripa med de uttalanden som behövs. 
Detta medför enligt vår uppfattning att det inte kan komma i fråga att 
överlåta huvudansvaret för verksamheten på privata organ. I stället bör 
staten ta detta ansvar. I lagen bör detta komma till uttryck genom att en 
utpekad statlig myndighet anges som ansvarig för utvecklandet av god 
redovisningssed. 
Att staten bär huvudansvaret för utvecklandet av god redovisningssed 
bör enligt vår mening förstås så att staten tillhandahåller en yttersta 
garanti för att verksamheten i praktiken fungerar och att de normgivande 
organens uttalanden ligger i linje med lagar eller andra föreskrifter. Detta 
bör emellertid inte utgöra något hinder mot att privata organ deltar i det 
praktiska arbetet med att utarbeta vägledande uttalanden. På flera om- 
råden bör det inte vara nödvändigt att det statliga organet självt utfärdar 
uttalanden om innebörden i god redovisningssed. Sådana uttalanden bör i 
stället kunna komma till stånd genom privata organ. Till detta 
återkommer vi i avsnitt 6.5. 
Med det statliga huvudansvaret för utvecklandet av god redovisnings- 
sed bör dock följa en skyldighet att ägna vissa frågor en särskild upp- 
märksamhet. Så är det t.ex. givet att staten måste ta ett aktivt ansvar för 
att klargörande uttalanden kommer till stånd i de frågor som de privata 
organen inte har tillräckligt intresse för eller av resursbrist inte kan ägna 
sig åt. Särskilt tydligt är detta i fråga om löpande bokföring och arkive- 
ring samt i frågor som rör de mindre och medelstora företagen. Det nära 
samband som i Sverige råder mellan företagens redovisning och beskatt- 
ning gör det också naturligt att staten ägnar sådana redovisningsfrågor 
som har betydelse för beskattningen särskild uppmärksamhet. Som vi har 
varit inne på i avsnitt 6.3 gör sig också särskilda hänsyn gällande i fråga 
om finansiella företag. Det är   mot bakgrund av dessa företags särskilda 
betydelse för det finansiella systemet   naturligt att staten tar en mera 
aktiv del i utvecklandet av god redovisningssed för dessa företag. 
6.5 Förhållandet mellan statlig och privat norm- 
utveckling 
Regeringens bedömning: Det statliga organet på redovisningsområdet 
bör kunna överlämna till ett privat organ, i första hand Redovisnings- 
rådet, att utarbeta uttalanden avseende den offentliga redovisningen. Det 
statliga organet bör emellertid ingripa om det privata organet inte agerar 
eller om den normutveckling som sker genom Redovisningsrådet från 
allmänna synpunkter framstår som otillfredsställande. Vidare finns det 
anledning för det statliga organet att särskilt bevaka redovisningsfrågor 
som aktualiseras i mindre och medelstora företag. 
Det statliga organet bör ensamt ha ansvaret för frågor om löpande bok- 
föring och arkivering. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens 
förslag. Kommittén har dock förordat att det statliga organet skall ingripa 
enbart när Redovisningsrådet överhuvudtaget inte agerar eller när dess 
normer står i strid med lag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommitténs 
förslag eller inte haft några invändningar mot det. Bland andra Statsåkla- 
garen för speciella mål och Riksskatteverket har dock menat att kommit- 
téns förslag ger den statliga normgivaren en alltför underordnad roll. 
Landsorganisationen har framfört en liknande uppfattning. Juridiska 
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har å andra sidan hävdat att 
den kompletterande normgivningen bör koncentreras till Redovisnings- 
rådet. Bland andra Handelshögskolan i Stockholm och Föreningen 
Auktoriserade Revisorer FAR har uttryckt liknande uppfattningar. 
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i föregående 
avsnitt uttalat att staten bör ha huvudansvaret för utvecklandet av god 
redovisningssed. Såsom där har sagts innebär emellertid detta inte att 
verksamhet som avser utfärdande av rekommendationer och liknande 
uttalanden alltid behöver ligga på ett statligt organ. I själva verket synes 
det ha klara fördelar att överlåta en del av denna verksamhet på privata 
organ. En sådan fördel är att en privat normgivare sannolikt har lättare att 
ta tillvara den omfattande redovisningskompetens som finns inom den 
privata sektorn. En annan fördel är att en privat normgivare kan antas 
befinna sig ett steg närmare den företagsvärld som redovisningen skall 
spegla. Detta kan bidra till en större flexibilitet och en större lyhördhet 
för de behov som finns i näringslivet. Frågan har också en resursaspekt; 
genom att lägga verksamheten på ett privat organ avlastas staten kost- 
nader som rätteligen bör bäras av de redovisningsskyldiga. 
Det finns visserligen också argument för att lägga det totala ansvaret 
på ett statligt organ. Ett sådant argument är att en uppdelning av ansvaret 
kan leda till en viss oklarhet om respektive organs ansvar. Ett annat 
argument är att ett statligt organ kan antas stå starkare gentemot olika 
särintressen. Enligt vår mening kan dock sådana argument inte tillmätas 
avgörande vikt så länge det står klart att det statliga organet har  rätt till 
sista ordet . Om oklarhet uppkommer eller om det privata organets 
uttalanden får en från allmänna utgångspunkter otillfredsställande 
innehåll, bör nämligen enligt vår mening det statliga organet kunna gripa 
in. 
Vi anser alltså att en viss arbetsfördelning bör kunna göras mellan det 
eller de privata organen på området och det statliga. Den arbetsfördel- 
ningen bör kunna ske enligt förebild av den nuvarande uppdelningen 
mellan å ena sidan Bokföringsnämnden och Finansinspektionen och å 
andra sidan Redovisningsrådet. 
Det är sålunda enligt vår uppfattning lämpligt att Redovisningsrådet 
fortsätter att utarbeta uttalanden avseende företagens års- och koncern- 
redovisningar. Sådana uttalanden kommer naturligen främst att ta sikte 
på frågor om värdering, periodisering och klassificering liksom därtill 
anknytande tilläggsupplysningar. 
På andra områden, såsom i frågor om löpande bokföring och arkive- 
ring, kan det inte antas att den verksamhet som Redovisningsrådet bedri- 
ver kommer att vara tillfyllest. Motsvarande gäller värderingsfrågor etc. 
som är specifika för mindre och medelstora företag. Sannolikt kommer 
utfärdandet av rekommendationer på dessa områden i allt väsentligt att 
bli ett arbete för det statliga organ som anförtros huvudansvaret för 
redovisningsfrågor. 
Den nu angivna arbetsfördelningen torde emellertid inte kunna upp- 
rätthållas strikt. För det första bör det statliga organet kunna ingripa om 
Redovisningsrådet inte skulle tillhandahålla behövliga uttalanden eller 
om de rekommendationer som rådet utfärdar från allmänna utgångs- 
punkter skulle leda till otillfredsställande resultat. För det andra är det 
naturligt att ett statligt organ löpande tillhandahåller allmänna råd och 
som vi har behandlat i avsnitt 6.3   föreskrifter för redovisningen i de 
finansiella företagen. För det tredje torde ett statligt organ ha en särskild 
uppgift att fylla i fråga om mindre och medelstora företag. Det sista sam- 
manhänger med att Redovisningsrådets rekommendationer hittills har 
varit   och även fortsättningsvis torde vara   inriktade på publika företag. 
I den mån samma redovisningsfrågor aktualiseras i mindre och medel- 
stora företag eller i särskilda verksamhetsformer som stiftelser och före- 
ningar uppkommer frågan om rådets rekommendationer skall tillämpas 
även av dessa. Det kan då bli nödvändigt för det statliga organ som har 
huvudansvaret för redovisningsfrågor att göra ett särskilt uttalande om i 
vilken utsträckning Redovisningsrådets rekommendation utgör god 
redovisningssed även för mindre och medelstora företag. 
En särskild fråga är hur uttalanden om god redovisningssed från andra 
privata organ än Redovisningsrådet skall bedömas. Sådana uttalanden 
förekommer inte minst inom särskilda branscher. Liksom hittills bör de 
också kunna ligga till grund för bedömningen av vad som utgör god 
redovisningssed. Här torde det dock finnas ett praktiskt behov av att det 
statliga organet i efterhand gör ett klargörande uttalanden om vilken vikt 
som enligt dess mening bör fästas vid det privata organets uttalande. 
Det kan inte uteslutas att det kommer att uppstå olika meningar på den 
statliga respektive privata sidan om behovet av uttalanden och om inne- 
hållet i dessa. I och med att det övergripande ansvaret för utvecklandet av 
god redovisningssed läggs på staten måste, som vi nyss har antytt, det 
statliga organet ha möjlighet att reagera mot att Redovisningsrådet under- 
låter att utfärda behövliga uttalanden. Det måste kunna ske genom att det 
statliga organet själv utfärdar uttalanden. Det statliga organet måste på 
liknande sätt kunna reagera mot uttalanden som från ett allmänt sam- 
hällsperspektiv framstår som otillfredsställande. En ordning som bygger 
på att det finns både statliga och privata organ på detta område förutsätter 
emellertid att de olika aktörerna har en ömsesidig respekt för varandras 
kompetens. Systemet skulle inte fungera om något av organen gång efter 
annan tog avstånd från uttalanden som någon annan har utfärdat. För 
statens vidkommande bör rekommendationer som Redovisningsrådet har 
utarbetat normalt kunna godtas så länge de inte står i strid med lag eller 
andra bindande föreskrifter. Att   som kommittén har förordat   helt 
begränsa det statliga organets verksamhet till en laglighetsprövning är 
visserligen inte förenligt med vår grundsyn att huvudansvaret för 
utvecklandet av god redovisningssed skall ligga på staten. Det statliga 
organet bör således kunna inskrida även när det privata organets uttalan- 
den står i överensstämmelse med lag men från ett allmänt samhälls- 
perspektiv framstår som olämpliga. 
I linje med vad vi nu har sagt anser vi det inte heller lämpligt att   som 
en remissinstans har föreslagit   uppställa ett krav på att Redovisnings- 
rådets rekommendationer alltid skall underställas det statliga organet. 
Redovisningsrådets uttalanden bör alltså, så länge det statliga organet 
inte har uttalat något annat, ha samma valör som ett uttalande som det 
statliga organet själv har gjort. 
6.6 Vilket statligt organ skall svara för utvecklandet av 
god redovisningssed? 
Regeringens förslag: Ansvaret för utvecklandet av god redovisningssed 
skall på det statliga området samlas hos Bokföringsnämnden. Finans- 
inspektionen skall dock fortfarande kunna utfärda allmänna råd för 
finansiella företag, i den mån sådana allmänna råd är påkallade av dessa 
företags särart. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har anslutit sig till kom- 
mitténs förslag eller har inte haft några invändningar mot det. Kammar- 
rätten i Stockholm och Finansinspektionen har dock hävdat att Finans- 
inspektionen även i fortsättningen bör ha det övergripande ansvaret för 
finansiella företags normgivning. Statskontoret har efterlyst en tydligare 
arbetsfördelning mellan Bokföringsnämnden och Finansinspektionen. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt vår mening är det väsentligt att 
åstadkomma en enhetlig reglering på redovisningsområdet med ett såvitt 
möjligt gemensamt regelsystem för olika företag. Ansvaret för utveck- 
landet av god redovisningssed   utöver sådan normgivning som sker 
genom lag eller andra bindande föreskrifter   bör därför på den statliga 
sidan så långt möjligt samlas i ett enda organ. När det gäller utfärdandet 
av uttalanden i redovisningsfrågor av mera allmän natur, är det därför 
principiellt sett mindre lämpligt att Finansinspektionen utfärdar dessa för 
de finansiella företagens redovisning, medan Bokföringsnämnden 
utfärdar motsvarande uttalanden för företag i allmänhet. Syftet med de 
finansiella företagens redovisningar är i huvudsak detsamma som det 
som gäller beträffande årsredovisningar för företag i allmänhet. Det 
förhållandet att Finansinspektionen har till uppgift att verka för stabilitet 
och sundhet i det finansiella systemet medför inte nödvändigtvis att de 
finansiella företagens redovisning måste upprättas enligt regler som mera 
generellt avviker från vad som gäller för vanliga företag. 
Ytterligare ett skäl för att det statliga ansvaret för utvecklandet av god 
redovisningssed bör samlas i ett enda organ är att traditionella industri- 
företag och tjänsteföretag utanför den finansiella sektorn i en ökande om- 
fattning bedriver finansiell verksamhet Det förekommer också koncerner 
som består av både industriföretag och finansiella företag. 
Mot den bakgrunden är det enligt vår mening svårt att motivera en 
generell uppdelning av ansvaret för normutvecklingen mellan Finans- 
inspektionen och Bokföringsnämnden. En sådan uppdelning skulle 
riskera att leda till att två statliga myndigheter utfärdade motstridande 
uttalanden i snarlika redovisningsfrågor utan att det skulle gå att ge det 
ena uttalandet ett givet företräde framför det andra. Inte minst effek- 
tivitetsskäl talar för en samordning av inspektionens och nämndens 
resurser på redovisningsområdet. En sådan samordning ökar möjlig- 
heterna att åstadkomma redovisningsnormer som är enhetliga för 
samtliga företag. 
Denna samordning bör genomföras så att en enda myndighet ges det 
övergripande ansvaret för den kompletterande normutvecklingen på 
redovisningsområdet. 
I valet mellan Bokföringsnämnden och Finansinspektionen fäster vi 
stor vikt vid det förhållandet att inspektionen är tillsynsmyndighet för de 
finansiella företagen. Denna funktion kan naturligen leda till att inspek- 
tionens verksamhet för utvecklandet av god redovisningssed inriktas på 
sådana företag. Till detta kommer att det i huvudsak är av mindre intresse 
för Finansinspektionen att hantera frågor som rör t.ex. företagens löpande 
bokföring och arkivering av räkenskapshandlingar samt bokslutsfrågor 
som är specifika för små och medelstora icke-finansiella företag.. Enligt 
vår mening är det därför lämpligast att Bokföringsnämnden ges 
huvudansvaret för redovisningsfrågorna. Det är givetvis lämpligt att 
Bokföringsnämnden samråder med Finansinspektionen i frågor av 
betydelse för de finansiella företagen och att inspektionen löpande 
uppmärksammar nämnden på de behov av kompletterande uttalanden 
som den uppmärksammar i sin verksamhet. 
Även om vi således förordar att huvudansvaret för utvecklandet av god 
redovisningssed på den statliga sidan bör ligga hos Bokföringsnämnden 
är det enligt vår mening lämpligt att Finansinspektionen fortsätter att 
sköta vissa uppgifter av detta slag på de finansiella företagens område. 
För det första är det mest ändamålsenligt att inspektionen även i fram- 
tiden har ansvaret för sådana föreskrifter som utfärdas med stöd av 
ÅRKL och ÅRFL (se avsnitt 6.3). Sådana föreskrifter torde dock inte 
behövas i frågor som förekommer även i icke-finansiella företag, om det 
inte är motiverat av de finansiella företagens särart. För det andra bör 
inspektionen lämpligen svara för sådana allmänna råd som är motiverade 
av de finansiella företagens särart. Det ger de bästa möjligheterna att 
tillvarata den särskilda sakkunskap som inspektionen har i fråga om 
dessa företag Vidare bör inspektionen kunna förena av inspektionen 
utfärdade bindande föreskrifter med motiv som ger vägledning för 
föreskrifternas tillämpning. 
Enligt vår uppfattning bör Ekonomistyrningsverket liksom hittills 
enbart befatta sig med sådan normutveckling som avser redovisning i 
offentlig verksamhet. Verket bör alltså inte ges någon roll för normut- 
vecklingen på företagsområdet. 
6.7 Domstolsprövning av företagens offentliga redo- 
visning 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något särskilt system för 
prövning av redovisningsfrågor. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att Bokföringsnämn- 
den ges till uppgift att granska enskilda företags bokföring och redo- 
visning och, om nämnden anser att bokföringen eller redovisningen är 
oriktig eller olämplig, meddela föreläggande om rättelse. Ett sådant före- 
läggande skall, enligt kommittén, kunna förenas med vite. Kommittén 
har också föreslagit att föreläggandet skall kunna överklagas till allmän 
domstol. Kommittén har slutligen föreslagit en särskild ordning för 
prövning i Högsta domstolen av frågor som avser bokföring och redovis- 
ning och som är av prejudikatintresse. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har avstyrkt kommitténs 
förslag eller har uttryckt tveksamhet till det. Till dem hör Kammarrätten 
i Stockholm, Riksåklagaren, Riksrevisionsverket, Föreningen Auktorise- 
rade Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, Redovisningsrådet 
och Sveriges Industriförbund. Bland dem som har tillstyrkt förslaget eller 
inte har haft några invändningar mot det kan nämnas Hovrätten över 
Skåne och Blekinge, Bokföringsnämnden, Riksskatteverket och Sveriges 
Redovisningskonsulters Förbund SRF. Patent- och registreringsverket 
har ifrågasatt förslaget om prejudikatprövning i Högsta domstolen men 
har i övrigt inte haft några invändningar mot kommitténs förslag. 
Bakgrund: 
Extern granskning av bokföring och redovisning 
Ett företags bokföring och redovisning kan i dag komma att granskas 
inom ramen för en taxeringsrevision eller en förundersökning i brottmål. 
Ibland leder denna granskning fram till en domstolsprövning. Försum- 
melser av bokföringsskyldigheten kan under vissa förutsättningar utgöra 
bokföringsbrott och alltså, efter domstolsprövning, föranleda straffrätts- 
ligt ansvar (se avsnitt 18). Frågor om vad som utgör korrekt redovisning 
prövas också ibland av domstol i en skattetvist eller en associations- 
rättslig tvist. Det är dock förhållandevis ovanligt att en domstol prövar 
vad som utgör god redovisningssed. 
Viss granskning och kontroll sker genom myndighets försorg. Patent- 
och registreringsverket gör en stickprovsvis granskning, väsentligen av 
formell natur, av om de årsredovisningar som har kommit in till verket 
uppfyller årsredovisningslagens krav. Verkets möjligheter att ingripa mot 
felaktiga redovisningsmetoder är dock mycket begränsade. Finansinspek- 
tionen gör inom ramen för sin tillsynsverksamhet mera ingående gransk- 
ningar av de finansiella företagens redovisningar och inspektionen har 
också vissa möjligheter att ingripa mot de försummelser som därvid upp- 
märksammas. Någon samlad myndighetstillsyn över svenska företags 
redovisning förekommer däremot inte. 
Stockholms Fondbörs gör en viss granskning av redovisningarna i de 
företag som är inregistrerade vid börsen. Fondbörsen ger också i 
samarbete med Bokföringsnämnden årligen ut en genomgång av 
tendenserna i börsbolagens årsredovisningar. 
Kommitténs argument för ett nytt sanktionssystem 
Redovisningskommittén har pekat på svårigheterna att inom dagens 
system få klarlagt vad som utgör god redovisningssed. Inte minst det 
förhållandet att redovisningsfrågor så sällan prövas av domstol bidrar till 
detta. 
Kommittén har också ifrågasatt om de nuvarande möjligheterna att 
kontrollera företagens externredovisning och att ingripa mot icke önsk- 
värda, eller rent av lagstridiga, redovisningsmetoder är tillräckliga. Det 
är, enligt kommittén, i och för sig sannolikt att Stockholms Fondbörs be- 
vakning av externredovisningen i de företag som är registrerade eller 
noterade vid börsen kommer att bidra till en höjning av dessa bolags 
redovisningsstandard. Det är emellertid endast en mycket liten del av de 
svenska företagen som omfattas av detta övervakningssystem och något 
motsvarande system, bortsett från Finansinspektionens tillsyn på det fi- 
nansiella området, finns inte för övriga företag. Fondbörsens övervak- 
ning avser dessutom endast bolagens offentliga redovisning   års- 
redovisning, koncernredovisning och delårsrapport   och inte frågor som 
gäller t.ex. löpande bokföring. 
Genom ett mera heltäckande system, med förankring i domstols- 
väsendet, för kontroll av företagens redovisning skulle man, enligt kom- 
mittén, bl.a. kunna åstadkomma att principiellt viktiga redovisningsfrågor 
blir föremål för prövning 
Skälen för regeringens bedömning: En ordning av det slag som kom- 
mittén har föreslagit skulle ha vissa fördelar. Möjligheterna att få frågor 
om innebörden i god redovisningssed klarlagda genom domstolsavgöran- 
den skulle förbättras. Också förutsättningarna att komma till rätta med 
dem som inte följer redovisningsreglerna på ett korrekt sätt skulle bli 
bättre. 
Mot detta måste emellertid vägas att ett system av detta slag skulle 
kräva särskilda resurser, såväl till Bokföringsnämnden som till domstols- 
väsendet. Enligt vår mening är det tveksamt om det föreslagna systemet 
har sådana stora fördelar att det motiverar att sådana resurser tillskjuts. 
Redan nuvarande ordning ger sålunda utrymme för att få frågor om 
innebörden i god redovisningssed prövade i domstol. Förvisso skulle 
detta utrymme vidgas om kommitténs förslag genomfördes. Det är 
emellertid knappast troligt att man ens då skulle kunna få domstolsavgö- 
randen annat än beträffande ett mindre antal redovisningsfrågor. Någon 
heltäckande bild av vad som utgör god redovisningssed skulle inte er- 
hållas. Från detta perspektiv torde därför värdet av att införa en särskild 
ordning för domstolsprövning alltså vara begränsat. 
När det gäller behovet av att få till stånd en granskning av företagens 
bokföring och offentliga redovisning sker på ett korrekt sätt kan följande 
sägas. Samtliga aktiebolag och ekonomiska föreningar samt även andra 
medelstora och större företag är föremål för revision. Revisionen om- 
fattar såväl den löpande bokföringen som den offentliga redovisningen. 
Revisorns skyldighet att uttala sig om resultatet av granskningen i en 
revisionsberättelse, som senare offentliggörs, torde vanligtvis motverka 
felaktigheter på ett nog så effektivt sätt. De nyligen införda reglerna om 
att revisorn vid misstanke om brott i bolaget (t.ex. bokföringsbrott) måste 
agera på visst sätt, i sista hand genom anmälan till åklagare torde också 
ha effekt i detta avseende. Redan reglerna om revision ger alltså vissa 
garantier för att det gällande regelverket följs. Revisorernas granskning 
kompletteras av den formella granskning som sker genom Patent- och 
registreringsverkets försorg. På de områden där det från tredjemans- 
synpunkt är särskilt viktigt att redovisningen håller en hög standard, 
nämligen i de publika företagen, sker en särskild övervakning genom 
fondbörsens försorg. Försumliga företag kan drabbas av börsrättsliga 
sanktioner. De från samhällssynpunkt särskilt viktiga finansiella 
företagen står dessutom under Finansinspektionens tillsyn och kan, om 
redovisningen försummas, bli föremål för disciplinära åtgärder från 
inspektionens sida. För samtliga slag av företag gäller att rent lagstridiga 
bokföringsåtgärder kan leda till att den ansvarige döms för bok- 
föringsbrott. 
Sammantaget finns det därför enligt regeringens mening redan i dag 
tillräckliga möjligheter att upptäcka och sanktionera försummelser i 
företagens bokföring och redovisning. 
Regeringen är mot den bakgrunden inte beredd att nu förorda införan- 
det av ett system av det slag som kommittén har föreslagit. Skulle det 
framdeles visa sig att ansvarsfördelningen på redovisningsområdet inte 
fungerar och att den ordning som har förordats i avsnitten 6.4 och 6.5 
inte ger tillfredsställande klarhet om vad som utgör god redovisningssed, 
får man emellertid på nytt överväga införandet av en särskild ordning för 
prövning av vad som utgör god redovisningssed. 
 
7 En ny bokföringslag 
7.1 Nuvarande lagstiftning och annan normgivning 
Bokföringslagen (1976:125) innehåller bestämmelser om företagens 
bokföring. Lagen ställer krav på att det skall hållas en löpande bokföring 
och att det varje år skall upprättas ett årsbokslut. Den ställer också krav 
på att verifikationer skall sparas och att dessa jämte annat 
räkenskapsmaterial skall bli föremål för arkivering. 
Lagen skall tillämpas av i stort sett alla näringsidkare oavsett 
verksamhetens form eller art. Den gäller dock inte vissa särskilda 
näringsidkare, främst sådana som är bokföringsskyldiga enligt 
jordbruksbokföringslagen (1979:141). Till detta kommer att lagens 
bestämmelser om årsbokslut inte gäller för samtliga företag (se avsnitt 
5.1). Den offentliga redovisningen   årsredovisningar, koncernredovis- 
ningar och delårsrapporter   regleras helt av andra lagar. Fortfarande 
framstår dock bokföringslagen som en av de mest centrala 
författningarna på redovisningsområdet. 
Som tidigare har nämnts (se avsnitt 6.1) innehåller lagen en 
bestämmelse om att den boföringsskyldige skall iaktta god redovis- 
ningssed. I lagen förutsätts alltså att det vid sidan av lagreglerna finns 
andra, för den bokföringsskyldige bindande, normer för hur bokförings- 
skyldigheten skall fullgöras. 
7.2 Allmänna utgångspunkter för en ny bokföringslag 
7.2.1 Syftet med reglerna om löpande bokföring och arkivering 
Regeringens bedömning: Bestämmelserna om löpande bokföring och 
arkivering bör utformas så att de kan tillgodose behovet av skydd för det 
bokföringsskyldiga företagets borgenärer och det allmänna samt 
företagets ägare, medlemmar och anställda. 
 
Bedömningen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Ingen har invänt mot promemorians bedömning. 
Några remissinstanser har dock framhållit att bokföringen för vissa 
grupper av näringsidkare huvudsakligen har betydelse för beskattningen. 
Bakgrund: När man överväger behovet och utformningen av lagregler 
om bokföring är det naturligt att man frågar sig vilka intressen som 
reglerna skall tillgodose. Bokföringslagen ger inte något uttryckligt 
besked om det. Vid bokföringslagens tillkomst uttalades emellertid att 
lagstiftningen måste inriktas både på den bokföringsskyldiges egna 
behov och på de behov av information som kan finnas hos anställda, hos 
andra nära intressenter och hos företagets omvärld (se prop. 1975:104 
s. 23). Det ansågs vara ett framträdande allmänt intresse att den 
information som kan erhållas har hög tillförlitlighet. 
Skälen för regeringens bedömning: I all ekonomisk verksamhet finns 
det ett behov av någon form av dokumentation som återspeglar 
verksamhetens förlopp. Det räcker dock inte med att löpande spara på de 
dokument som förekommer i verksamheten. Handlingar som verifierar 
inträffade affärshändelser måste också struktureras, noteras och arkiveras 
för att det skall vara möjligt att överblicka verksamhetens förlopp, 
resultat och ställning och i efterhand finna uppgifter om enskilda 
affärshändelser. 
Det kan synas som att det i första hand är verksamhetsutövaren 
(företagaren) själv som har nytta av detta. Först genom att ta del av 
sammanställningar av den löpande bokföringen kan han skaffa sig en bild 
av om verksamheten uppfyller de krav som han har uppställt. Olika slag 
av bokföringsåtgärder är nödvändiga för att han skall kunna följa och 
påverka företagets framtida utveckling. 
Det finns emellertid inte anledning att lagstifta om bokförings- 
skyldighet i syfte att tillgodose företagarens egna intressen. Hur dessa 
skall tillgodoses torde företagaren själv vara den bäste att bedöma. 
Behovet av lagstiftning måste i stället bedömas från utomstående 
intressenters perspektiv. Det är då lätt att konstatera att en fungerande 
och enhetlig bokföring kan vara av betydande värde för vissa grupper 
som själva inte tar aktiv del i bokföringen. Det gäller särskilt företagets 
borgenärer, delägare, medlemmar och anställda samt det allmänna 
(främst skattemyndigheterna). Även om företagets intressentgrupper inte 
har direkt och generell tillgång till bokföringen har de regelmässigt ett 
allmänt intresse av att dokumentation rörande företagets ekonomiska 
verksamhet löpande sparas och struktureras så att det i efterhand går att 
kontrollera vad som har inträffat i verksamheten. För att sådana 
kontroller skall kunna utföras på ett meningsfullt sätt är det närmast en 
förutsättning att det finns adekvata och enhetliga regler om löpande 
bokföring och att dessa, i vart fall i sina väsentliga delar, är lagfästa. 
Genom en lagreglering av den löpande bokföringen ökar också 
möjligheterna att reparera följderna av en felaktig användning av 
verksamhetens tillgångar. Det blir också lättare att utkräva civilrättsligt 
eller straffrättsligt ansvar, t.ex. genom bestämmelserna om återvinning i 
konkurs, reglerna om skadestånd för bolagsfunktionärer och den straff- 
rättsliga regleringen om borgenärsbrott. Behovet av en effektiv 
skattekontroll kan också tillgodoses bättre. 
Sammantaget är det alltså regeringens uppfattning att bestämmelser 
om löpande bokföring och arkivering skall utformas i syfte att skydda 
framförallt borgenärer, företagets delägare, medlemmar och anställda 
samt det allmänna. 
Det kan tilläggas att flera av de nu nämnda kategorierna också av andra 
skäl kan ha ett intresse av att det finns fungerande bokföringsregler. 
Företagets borgenärer är ofta intresserade av sådan information som 
lämnas i balansräkningen, resultaträkningen och övriga delar av den 
offentliga redovisningen. De berörs härigenom indirekt av reglerna om 
löpande bokföring. Den löpande bokföringen är nämligen länken mellan 
affärshändelserna och den offentliga redovisningen och säkerställer att en 
riktig och fullständig information kan lämnas i den redovisningen. 
Bokföringen har en liknande betydelse för andra grupper, t.ex. 
finansanalytiker och andra av finansmarknadens aktörer. Dessa kan 
genom tillgången på relevant och tillförlitlig information fatta sådana 
beslut om investeringar som möjliggör en effektiv fördelning av kapital i 
samhällsekonomin. När man tar ställning till hur reglerna om den 
löpande bokföringen bör utformas, bör också denna bokföringens 
indirekta betydelse beaktas. 
7.2.2 Vilka krav skall ställas på löpande bokföring och 
arkivering? 
Regeringens bedömning: Lagreglerna om löpande bokföring och 
arkivering bör liksom hittills vara inriktade på att åstadkomma samband, 
fullständighet, åtkomst och bevarande. 
 
Bedömningen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft 
några invändningar mot promemorians bedömning. 
Bakgrund: De grundläggande krav som bokföringslagen uppställer på 
såväl manuell som datorbaserad redovisning kan sammanfattas med be- 
greppen samband, fullständighet, åtkomst och bevarande. 
Med kravet på samband avses att bokföringen skall säkerställa 
kopplingarna mellan olika länkar i bokföringssystemet. Kravet på 
samband kommer särskilt till uttryck i bestämmelserna om verifikationer, 
grundbokföring, huvudbokföring och årsbokslut. Verifikationer är det 
särskilda räkenskapsmaterial som härrör från affärshändelsen eller som 
särskilt har upprättats i anledning av denna (se 5 § bokföringslagen). 
Med grundbokföring avses en uppställning av affärshändelserna i 
kronologisk ordning (se 8 § första stycket). Huvudbokföring innebär att 
affärshändelserna bokförs systematiskt, dvs. bokföringsposterna 
registreras och ordnas beroende på transaktionens art (se 9 §). Den 
löpande bokföringen avslutas sedan vid räkenskapsårets utgång med ett 
årsbokslut (se 11 §). Man brukar tala om att bokföringen skall innefatta 
en verifieringskedja. Verifieringskedjan utgörs av hänvisningar och 
identifieringstecken som gör att man kan följa bokföringsposterna från 
verifikationen av affärshändelsen via grundbokföringen till huvudboken 
och årsbokslutet eller omvänt. Härigenom kan resultat och ställning 
stämmas av mot enskilda affärshändelser. 
Behovet av tydliga verifieringskedjor gör sig framför allt gällande vid 
datorbaserad bokföring. Det sammanhänger med den varierande 
utformningen av olika förekommande datorbaserade bokföringssystem 
och den ökade komplexitet i bokföringen som den tekniska utvecklingen 
har medfört. För att det skall vara möjligt att följa enskilda posters 
behandling och företagna bearbetningar i datorbaserade system 
innehåller bokföringslagen bestämmelser om att bokföringen skall 
innefatta beskrivningar över bokföringssystemet (systemdokumentation 
och behandlingshistorik, se 7 § bokföringslagen). 
Kravet på att räkenskapsmaterialet skall vara fullständigt innebär att 
alla affärshändelser skall bokföras, att det skall finnas en verifikation för 
varje affärshändelse och att verifikationerna skall innehålla samtliga 
obligatoriska bokföringsuppgifter (se 2 § andra stycket 1, 4 § samt 5 § 
första och andra styckena bokföringslagen). 
Kravet på åtkomst kommer till uttryck i bl.a. arkiveringsföreskrifterna. 
Dessa innebär bl.a. att allt räkenskapsmaterial skall arkiveras inom landet 
i ordnat skick och på betryggande sätt. Om material i vanlig läsbar form 
mikrofilmas eller kopieras till annat material, skall kopiorna ordnas så att 
bokförda uppgifter lätt kan återfinnas (se 22 § bokföringslagen). 
Kravet på bevarande innebär att allt räkenskapsmaterial skall bevaras 
säkert och att registrerade bokföringsuppgifter skall vara beständiga. 
Bokföringen skall sålunda ske på varaktigt sätt i ett betryggande system 
och bokförda uppgifter får inte utplånas eller göras oläsliga (se 6 § första 
stycket bokföringslagen). Vidare skall verifikationerna förvaras på 
betryggande sätt och de skall på varaktigt sätt vara försedda med vissa i 
lagen angivna uppgifter (se 5 § andra och fjärde styckena). Maskinläsbart 
räkenskapsmaterial och material i mikroformat får användas endast om 
det är säkerställt att registreringarna är varaktiga och att materialet 
bevaras på betryggande sätt (se 10 § tredje stycket). Slutligen finns det 
anledning att peka på de tidigare nämnda arkiveringsreglerna, som kräver 
att allt räkenskapsmaterial bevaras i ordnat skick och på betryggande sätt 
i minst tio år (se 22 § första stycket bokföringslagen). 
Skälen för regeringens bedömning: Vi har ovan redogjort för vår 
uppfattning att bestämmelserna om löpande bokföring bör utformas så att 
de först och främst kan tillgodose de skyddsintressen som företagets 
borgenärer, ägare, medlemmar eller anställda samt det allmänna kan ha. 
För att detta skall vara möjligt är det nödvändigt att skapa regler vilka ger 
den löpande bokföringen en viss gemensam struktur. Den löpande 
bokföringen bör sålunda ha en sådan förutbestämd uppbyggnad att en 
utomstående granskare kan förstå dess innebörd utan förkunskaper om 
den specifika verksamheten. Det bör vidare ställas krav på att 
bokföringen finns åtkomlig under en viss tid efter de affärshändelser som 
den skall spegla. Det bör slutligen krävas att bokföringen sker i sådana 
former och på ett sådant medium att dess informationsvärde förblir 
oförändrat under hela bevarandetiden. 
De nuvarande bestämmelserna om löpande bokföring i bokförings- 
lagen bygger bl.a. på kriterierna samband, fullständighet, åtkomst och 
bevarande. Vi anser att lagen även i fortsättningen måste vara utformad 
så att dessa grundläggande krav kan tillgodoses. Lagen bör därför ställa 
krav på bokföringssystem som utvisar samtliga bokföringstransaktioner 
och innefattar en fullständig verifieringskedja från affärshändelse till 
årsbokslut/årsredovisning. 
Enligt vår mening bör alltså de allmänna kraven på redovisningen även 
fortsättningsvis sammanfattas i begreppen samband, fullständighet, 
åtkomst och bevarande. Häri ligger också att redovisningen måste 
utformas så att den alltid kan tillhandahålla tillförlitlig information om 
företagets förhållanden. 
7.2.3 En anpassning till modern teknik 
Regeringens förslag: Den bokföringsskyldige skall ges möjlighet att 
fullgöra bokföringsskyldigheten med modern teknik. 
 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: De stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt 
förslaget eller har inte haft några invändningar mot förslaget. Ekobrotts- 
myndigheten har dock ansett att det i alltför stor utsträckning tillgodoser 
företagens önskemål om förenklingar och att detta har fått gå ut över det 
allmännas och andras intresse av kontroll. 
Bakgrund: Enligt uttalanden i förarbetena till bokföringslagen skulle 
bokföringsarbetet även efter bokföringslagens tillkomst bygga på att 
grundläggande uppgifter fördes in i böcker och annat räkenskapsmaterial. 
Vidare borde de traditionella huvudinslagen i bokföringsarbetet 
verifikationshantering, kronologisk bokföring, systematisk bokföring, 
upprättande av årsbokslut och arkivering   alltjämt läggas till grund för 
bokföringsskyldigheten (se prop. 1975:104 s. 148). Både av lagen och av 
förarbetena framgår visserligen att också maskinläsbart material i viss 
utsträckning kan komma till användning i bokföringen. Väsentligen 
bygger emellertid bokföringslagen på en äldre teknik. 
Skälen för regeringens förslag: Under de decennier som har gått 
sedan bokföringslagen trädde i kraft har utvecklingen inom informations- 
teknologin i grunden förändrat förutsättningarna för bokföringsarbetet. 
Gamla rutiner har ibland ersatts med elektroniska operationer där 
informationen har frikopplats från traditionella medier. Numera 
förekommer det endast i undantagsfall manuell bokföring på papper. 
Utvecklingen har gått mot bokföringssystem där transaktioner överförs 
och bearbetas elektroniskt. 
Den reglering som avsågs i förarbetena till bokföringslagen, byggd på 
böcker och andra (fysiska) informationsbärare, har mot den bakgrunden 
kommit att framstå som alltmera föråldrad och kan lätt leda tanken fel. 
Den datorbaserade redovisningen som i verkligheten har kommit att bli 
det normala beskrivs i lagen närmast som ett särfall. Den bristande 
samstämmigheten mellan lagens regler om hur bokföringen skall ske och 
faktiskt förekommande bokföringsteknik har medverkat till att det är 
oklart vad som utgör god redovisningssed på IT-området. 
En del av bokföringslagens formella krav kan vidare hindra en 
bokföringsskyldig att ta tillvara de möjligheter som den tekniska 
utvecklingen har skapat. Det gäller bl.a. den s.k. varannanlänksprincipen 
(se avsnitt 13.1.3). 
Vi anser därför att regelverket rörande löpande bokföring måste 
moderniseras och anpassas till modern teknik. 
Denna modernisering måste emellertid ske på ett sådant sätt att lagen 
fortfarande kan tillgodose de skyddsintressen som borgenärerna, det 
allmänna och företagets ägare eller medlemmar har. En rationell bok- 
föringshantering med modern teknik måste alltså förenas med sådana 
grundläggande bokföringsprinciper som t.ex. samband, åtkomst och 
bevarande. Till de avvägningar som vi har gjort i dessa avseenden åter- 
kommer vi i följande avsnitt (se främst avsnitten 12 och 13). Vi vill 
emellertid redan här betona att det med vårt förslag kommer att ställas 
samma grundläggande krav på den löpande bokföringen och arkiveringen 
oavsett vilken teknik som används vid bokföringen. 
7.2.4 En ny ramlag 
Regeringens förslag: Den nuvarande bokföringslagen ersätts med en ny 
bokföringslag. 
Den nya bokföringslagen skall i väsentliga delar utformas som en 
ramlag. Den skall ställa samma krav på bokföringen oberoende av vilken 
teknik som används när bokföringsskyldigheten fullgörs. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens 
förslag. Kommitténs förslag till ny bokföringslag har dock i vissa 
avseenden en mera utpräglad ramlagskaraktär än regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget 
eller har inte haft några invändningar mot det. Riksåklagaren har 
emellertid uttalat att förslaget inte i tillräcklig omfattning beaktar 
samhällets behov av kontrollmöjligheter. Statsåklagaren för speciella 
mål har hävdat att de föreslagna reglerna inte torde kunna ligga till grund 
för utdömande av ansvar för bokföringsbrott. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten har dock riktat stark 
kritik mot förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: De ändringar i dagens regelverk som 
bl.a. den tekniska utvecklingen föranleder blir så omfattande att den nu- 
varande bokföringslagen lämpligen bör ersättas med en ny bokföringslag. 
Enligt vår mening måste en utgångspunkt vid utformningen av den nya 
lagen vara att samma krav skall ställas på bokföringens kvalitet vare sig 
bokföringen sker manuellt eller är datorbaserad. Lagen bör därför inte ut- 
formas så att den ger intryck av att det är en manuell bokföring som be- 
skrivs. Lika lite bör den inriktas på en högt utvecklad datorbaserad 
bokföring. 
Vi anser vidare att det är nödvändigt att utforma också den nya lagen 
som en ramlag. En detaljreglering skulle kräva ett stort antal 
bestämmelser för att reglera olika i praktiken förekommande alternativ, 
t.ex. särskilda regler för manuell bokföring respektive datorbaserad 
bokföring. Det skulle göra lagen svåröverskådlig. Reglerna skulle snabbt 
bli föråldrade och utvecklingen på området skulle hämmas. Lagreglerna 
om företagens löpande bokföring och räkenskapsmaterialets arkivering 
bör i stället utformas med en tydligare betoning av de ändamål som 
bokföringen skall tillgodose och de kvalitativa krav som den bör 
uppfylla. Lagen bör framför allt innehålla vissa övergripande principer, 
såsom att den bokföringsskyldige skall kunna presentera bokförings- 
uppgifterna på visst sätt och att alla handlingar, oavsett om de utgörs av 
traditionella pappersdokument eller maskinläsbart medium, måste vara 
varaktiga och lätt åtkomliga under hela arkiveringstiden. Dessa regler bör 
sedan fyllas ut med de kompletterande normer som successivt kan 
utvecklas inom ramen för god redovisningssed. 
De fördelar som kan uppnås genom generella och övergripande 
bestämmelser måste emellertid vägas mot de kontrollbehov som 
bokföringens intressenter, däribland det allmänna, har. Det är   såsom 
har uttalats från åklagarhåll   nödvändigt att säkerställa att utredning av 
ekonomisk brottslighet kan ske på ett effektivt sätt. För ekobrotts- 
bekämpningen är det av central betydelse att företagens bokföring är 
upprättad enligt allmänt accepterade regler. En författningsreglering ger 
tydligare signaler om de krav som samhället i detta hänseende ställer på 
företagen och det blir också lättare att bedöma om kraven är uppfyllda. 
Det är också angeläget att normsystemet utformas så att adekvata 
sanktioner kan användas mot dem som försummar bokförings- 
skyldigheten. Den som inte iakttar bokföringsskyldigheten kan i dag i 
viss utsträckning dömas för bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § 
brottsbalken. Det finns olika uppfattningar om huruvida bokföringsbrott 
kan föreligga också vid överträdelser av normer som inte är reglerade i 
författning utan enbart kommer till uttryck i god redovisningssed (se 
SOU 1996:30 s. 129 och Petter Asp, Bokföringsbrott och legalitet, 
Svensk Juristtidning 1/99). Enligt vår mening talar övervägande skäl för 
att också överträdelser av icke författningsreglerad men på annat sätt 
dokumenterad god redovisningssed kan leda till ansvar för bokförings- 
brott, under förutsättning att överträdelsen i det enskilda fallet får till 
följd att rörelsens förlopp, resultat och ställning inte kan i huvudsak 
bedömas (jfr även Lagrådets uttalande, bilaga 11). Enbart behovet av att 
vidmakthålla straffrättsliga sanktioner gör det därför inte absolut 
nödvändigt att ta in alla redovisningsnormer i lag eller annan författning. 
Icke desto mindre utgör bokföringsreglernas samband med bestäm- 
melserna om bokföringsbrott ett starkt argument för att precisera reglerna 
i författning. Det gäller särskilt som det från rättssäkerhetssynpunkt är 
angeläget att straffsanktionerade regler har en hög grad av klarhet och 
tydlighet, något som man vanligen bäst åstadkommer om reglerna 
preciseras i lag eller annan författning. 
Vi anser därför att det i åtskilliga avseenden bör ställas mer precisa 
krav på bokföringens utformning än vad kommittén har föreslagit. 
Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att en ny bokföringslag bör 
ha karaktären av ramlag. Lagen bör framför allt innehålla den generella 
normeringen på bokföringsområdet. Den generella normeringen måste 
emellertid i vissa centrala avseenden kompletteras med lagbestämmelser 
av mera detaljerad karaktär. Vi återkommer till detta i följande avsnitt. 
8 Kretsen av bokföringsskyldiga 
8.1 Allmänna utgångspunkter 
Regeringens bedömning: Alla bokföringsskyldiga bör, så långt det är 
möjligt, omfattas av gemensamma bokföringsregler. Intresset av 
enhetlighet får dock inte förhindra sådana särbestämmelser som är 
nödvändiga med hänsyn till ett företags juridiska form, omfattningen på 
den bedrivna verksamheten eller andra förhållanden. Reglerna bör inte 
heller vara så generella att de träffar andra kategorier än dem för vilka 
det finns ett allmänt intresse av att bokföring sker. 
 
Bedömningen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående varit 
positiva till promemorians bedömning. 
Bakgrund m.m.: Enligt 1 § bokföringslagen är näringsidkare bok- 
föringsskyldiga. Begreppet näringsidkare skall enligt förarbetena till 
lagen (se prop. 1975:104 s. 203 f.) fattas i vidsträckt mening. Det 
omfattar sålunda varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt 
driver verksamhet av ekonomisk art. Viss näringsverksamhet är dock 
undantagen från bokföringsskyldighet. Bokföringslagen gäller sålunda 
inte för enskilda jordbrukare (som i stället har att tillämpa jordbruks- 
bokföringslagen). Den gäller inte heller för enskilda personer, dödsbon 
eller ideella föreningar som bedriver näring i form av uthyrningsverk- 
samhet av viss mindre omfattning. 
Vissa juridiska personer är bokföringsskyldiga oavsett om de bedriver 
näringsverksamhet eller ej. Detta gäller samtliga aktiebolag, handels- 
bolag och ekonomiska föreningar samt europeiska ekonomiska intresse- 
grupperingar som har sitt säte i Sverige. 
I vilka fall stiftelser är bokföringsskyldiga regleras i stiftelselagen 
(1994:1220) och lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse 
m.m. (tryggandelagen). Reglerna innebär att stiftelser med tillgångar 
överskridande visst gränsvärde samt vissa särskilda slag av stiftelser är 
bokföringsskyldiga. 
 Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande lagstiftningen 
brister på flera punkter i överskådlighet. Det beror inte minst på att 
regelverket är spritt på olika lagar. Men det sammanhänger också med att 
kriterierna för när bokföringsskyldighet inträder ger upphov till en del 
gränsdragningssvårigheter. Ett exempel på det sista är innebörden i 
begreppet  näringsverksamhet . 
En utgångspunkt vid utformningen av bokföringsreglerna bör enligt 
vår mening vara att bestämmelserna skall vara enhetliga och generella. 
Enhetliga och generella regler leder till ökad överskådlighet och under- 
lättar tillämpningen. Gränsdragningar som leder till tveksamhet om 
huruvida bokföringsskyldighet verkligen föreligger bör så långt möjligt 
undvikas. Det finns därför, såsom kommittén har framhållit, mycket som 
talar för att samma regelsystem bör gälla för alla slag av verksamhet, 
oavsett vilken omfattning eller inriktning verksamheten i det enskilda 
fallet har eller vilken juridisk form den bedrivs i. 
Fördelarna med en enhetlig lagstiftning måste emellertid vägas mot 
andra omständigheter. Det är inte rimligt att företagen åläggs en mera 
omfattande bokföringsskyldighet än som är motiverat utifrån de intressen 
som bokföringen skall tillgodose. Hänsyn måste tas till att behovet av en 
fullt utvecklad redovisning ofta är mindre ju mindre företaget är. De 
mindre företagen bör inte tvingas att följa regler som framstår som 
besvärliga och byråkratiska och som medför omotiverade kostnader för 
dem. Å andra sidan är det uppenbart att de enklare regler som kan vara 
tillräckliga för ett litet företag oftast inte är betryggande såvitt gäller 
särskilt stora företag eller företag som har ett särskilt samhällsintresse, 
t.ex. vissa finansiella företag. Även de särdrag som olika associa- 
tionsformer uppvisar och andra förhållanden kan motivera olika slag av 
särregler. 
Olika intressen måste alltså vägas mot varandra. Såsom framgår av det 
följande har vi vid denna avvägning stannat för att förorda mindre 
ingripande ändringar i nuvarande regler än kommittén har föreslagit. 
Våra förslag innebär dock, liksom kommitténs, en utvidgning av 
kretsen av bokföringsskyldiga. För att detta i enskilda fall inte skall få 
olämpliga konsekvenser finns det anledning att överväga gränserna för 
det straffbara området när det gäller bokföringsbrott. De övervägandena 
kommer dock att göras i annat sammanhang. Vi återkommer till det i 
avsnitt 18. 
8.2 Fysiska personer och dödsbon 
Regeringens förslag: Fysiska personer och dödsbon skall vara 
bokföringsskyldiga endast om de bedriver näringsverksamhet. Uthyrning 
av fastighet som enligt 5 § kommunalskattelagen (1928:370) räknas som 
privatbostadsfastighet skall dock aldrig anses utgöra näringsverksamhet. 
Ägande eller brukande av en fastighet som enligt 5 § kommunal- 
skattelagen (1928:370) är taxerad som näringsfastighet skall alltid anses 
som näringsverksamhet. 
 
Förslagen i kommitténs betänkande och i promemorian 1: 
Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt 
kommitténs förslag eller har inte haft något att invända. Kammarrätten i 
Stockholm har dock kritiserat förslaget i den del det avser bokföring av 
uthyrningsverksamhet. Sveriges Fastighetsägareförbund har förordat att 
nuvarande regler om bokföring av uthyrningsverksamhet bibehålls.  
Bakgrund m.m.: 
 
Bokföringsskyldighet 
 
Som tidigare har nämnts är huvudregeln att bokföringsskyldighet inträder 
när en fysisk person yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art. 
Fysiska personer och dödsbon som hyr ut en byggnad eller en del av en 
byggnad är dock bokföringsskyldiga på grund av detta endast om verk- 
samheten är att anse som hotell- eller pensionatsrörelse eller omfattar 
mer än två lägenheter som regelmässigt hyrs ut och inte utgör del av egen 
bostad. Till följd av bestämmelsen faller bl.a. uthyrning av enstaka en- 
och tvåfamiljsfastigheter och affärslokaler utanför bokföringsreglernas 
tillämpningsområde. Om mer än två lägenheter hyrs ut, saknar ändamålet 
med uthyrningen betydelse för frågan om bokföringsskyldighet. Vid 
sådan uthyrning föreligger därför alltid bokföringsskyldighet, oavsett om 
uthyrningen sker för stadigvarande bostadsändamål eller för närings- 
eller fritidsändamål (se 1 § andra stycket bokföringslagen). 
Som skäl för att undanta uthyrningsverksamhet av mindre omfattning 
från bokföringsskyldigheten hänvisades i förarbetena till bokföringslagen 
bl.a. till det förhållandet att inkomst av annan fastighet taxerades enligt 
den s.k. kontantprincipen. Det innebär att intäkter och kostnader tas upp 
det år de betalas i stället för det år de intjänats eller uppstått (det senare 
brukar benämnas redovisning enligt bokföringsmässiga grunder). En 
bokföringsskyldighet med krav på redovisning enligt bokföringsmässiga 
grunder kombinerad med ett skattesystem baserat på kontantprincipen 
ansågs kunna medföra betydande praktiska svårigheter både för den 
bokföringsskyldige vid upprättandet av deklarationen och för taxerings- 
myndigheten vid granskningen av denna. Det föreslogs därför att endast 
sådan uthyrningsverksamhet som var att hänföra till hotell- eller 
pensionatsrörelse skulle omfattas av bokföringsskyldigheten (se SOU 
1973:57 s. 79 f.). 
Gränsdragningen mellan bokföringspliktig och icke bokföringspliktig 
uthyrningsverksamhet skiljer sig härigenom från den gränsdragning som 
nu gäller inom skatterätten i fråga om vad som utgör näringsfastighet 
respektive privatbostadsfastighet. Som privatbostadsfastighet avses enligt 
5 § kommunalskattelagen (1928:370) i huvudsak småhus som utgör 
privatbostad samt tomtmark som är avsedd att bebyggas med privat- 
bostad. Med privatbostad avses normalt småhus som till övervägande del 
används eller är avsedda att användas för permanent boende eller som 
fritidsbostad åt ägaren eller åt någon som är att anse som närstående till 
denne. 
Fastigheter som inte räknas som privatbostadsfastigheter utgör 
näringsfastigheter. Det innebär bl.a. att samtliga fastigheter som ägs av 
juridiska personer samt en- och tvåfamiljsfastigheter, som inte till någon 
del används eller är avsedda att användas av ägaren eller dennes 
närstående, utgör näringsfastigheter. 
Skälen för regeringens förslag: 
Fysiska personer och dödsbon bör vara bokföringsskyldiga endast om de 
bedriver näringsverksamhet 
 
Som vi har uttalat ovan bör bokföringsskyldigheten inte göras mer 
omfattande än som är motiverat med hänsyn till de intressen som 
bokföringen skall tillgodose. 
Mot den bakgrunden är det naturligt att bokföringsskyldigheten inte 
bör omfatta fysiska personer och dödsbon annat än om de bedriver 
näringsverksamhet. Bedriver de å andra sidan näringsverksamhet, talar 
framför allt olika slag av borgenärsskyddsaspekter för att lagstiftaren bör 
ställa krav på bokföring. 
Bland borgenärerna intar staten, såsom skatteborgenär, en särställning. 
För staten är det av särskild vikt att det finns en bokföring som kan ligga 
till grund för beskattningen av näringsverksamheten. Det kan rentav 
hävdas att bokföringens främsta funktion i många små och enskilt 
bedrivna näringsverksamheter är att tjäna som underlag för taxeringen, 
medan det allmänna borgenärsintresset av bokföring i sådana verksam- 
heter är mindre påtagligt. Enligt vår mening gör sig emellertid det 
allmänna borgenärsintresset gällande i stort sett i all näringsverksamhet, 
också den som är av mindre omfattning, och är i sig ett tillräckligt motiv 
för att låta bokföringsskyldigheten omfatta alla näringsidkare. 
Vi anser därför att det saknas anledning att frångå nuvarande regler om 
när fysiska personer och dödsbon skall vara bokföringsskyldiga. Som vi 
strax återkommer till föreslår vi emellertid en mindre förändring vad 
gäller bokföringsskyldigheten vid uthyrning av fastighet. 
Uthyrningsverksamhet 
Bokföringslagens avgränsning av bokföringsskyldighet för uthyrnings- 
verksamhet sammanfaller inte med den avgränsning som görs i 
skattelagstiftningen beträffande vad som är inkomst av näringsfastighet 
och vad som är inkomst av privatbostadsfastighet. Detta är enligt vår 
mening inte ändamålsenligt, särskilt som beräkningen av inkomst av 
näringsfastighet numera sker enligt bokföringsmässiga grunder. Det talar 
för att bokföringsskyldigheten bör anpassas till vad som gäller i fråga om 
taxering. 
Sveriges Fastighetsägareförbund har ansett att en sådan anpassning 
skulle föra för långt. Vi vill för vår del påpeka att anpassningen enbart 
berör en mindre krets av fastighetsägare och att den inte heller för dessa 
torde medföra något egentligt merarbete; den skattemässiga inkomst- 
beräkningen måste ändå ske enligt bokföringsmässiga grunder och 
fastighetsägaren måste redan i dag föra något slag av räkenskaper. Det 
förhållande att   såsom Kammarrätten i Stockholm har påpekat 
anpassningen skulle innebära att begreppet  näringsverksamhet  i 
bokföringssammanhang får en något annorlunda innebörd än det hittills 
har haft utgör enligt vår uppfattning inte skäl att avstå från en reform. 
Vi föreslår därför att verksamhet som består i uthyrning av fastighet 
som enligt 5 § kommunalskattelagen är att anse som näringsfastighet 
alltid skall medföra bokföringsskyldighet. Verksamhet som består i 
uthyrning av privatbostadsfastighet bör däremot inte   om verksamheten 
inte är av sådan omfattning att den föranleder omklassificering av 
fastigheten till näringsfastighet   föranleda bokföringsskyldighet. 
8.3 Jordbrukare 
Regeringens förslag: Jordbruksbokföringslagen (1979:141) upphävs. 
Bokföringsskyldigheten för den som äger eller brukar en jordbruks- 
fastighet skall i stället regleras i den nya bokföringslagen. 
Särskilda bestämmelser som underlättar värdering av djur i enskilt 
bedriven jordbruksverksamhet tas in i årsredovisningslagen. 
 
Förslagen i kommitténs betänkande och i promemorian 1: 
Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något 
att invända mot kommitténs förslag. Lantbrukarnas Riksförbund har 
dock ifrågasatt om jordbrukare bör omfattas av en straffsanktionerad 
bokföringsplikt. Förbundet har ansett att enskilda näringsidkare enbart 
bör vara skyldiga att föra räkenskaper för beskattningsändamål (se vidare 
avsnitt 10.2). LRF Konsult har uttalat att, om inte begärda förenklingar i 
bokföringsreglerna genomförs, jordbruksbokföringslagen bör fortsätta 
gälla för jordbrukare. 
Bakgrund: Som tidigare har nämnts gäller inte bokföringslagen för 
den som är skyldig att föra räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen, 
dvs. för enskilda personer och dödsbon som äger eller brukar en jord- 
bruksfastighet. Om ett jordbruk däremot drivs av t.ex. ett aktiebolag eller 
ett handelsbolag, omfattas verksamheten av reglerna i bokföringslagen. 
Reglerna i jordbruksbokföringslagen är uppbyggda i huvudsak enligt 
samma mönster som bokföringslagens regler. Syftet med jordbruks- 
bokföringslagens regler är emellertid mera begränsat, nämligen att skapa 
underlag för taxeringen av jordbruksverksamheten. I 1 § sägs sålunda att 
enskild person och dödsbo som driver eller brukar jordbruksfastighet är 
skyldig att som underlag för taxeringen föra räkenskaper för inkomsten 
från fastigheten enligt bestämmelserna i lagen. Skyldigheten att föra 
räkenskaper enligt jordbruksbokföringslagen är inte straffsanktionerad. 
Ansvar för bokföringsbrott kan alltså inte ådömas. 
Inkomst av jord- och skogsbruk hänförs till inkomstslaget närings- 
verksamhet. Sådan inkomst skall enligt 24 § kommunalskattelagen 
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Fram till år 1972 fanns 
emellertid en möjlighet att redovisa inkomst av jordbruksfastighet enligt 
kontantmetoden. 
I det utredningsbetänkande som låg till grund för bokföringslagen före- 
slogs att bokföringsskyldigheten skulle omfatta även jordbrukarna. Som 
skäl för detta åberopades att hänsynen till beskattningen för med sig krav 
på att alla rörelseidkare skall föra räkenskaper eftersom varje 
rörelseidkare, även jordbrukare, skall taxeras efter bokföringsmässiga 
grunder (se SOU 1973:57 s. 77 f). Remissinstanserna hade ingen invänd- 
ning mot utredningens förslag. Däremot framfördes önskemål om 
förenklade regler för mindre jordbruk och andra mindre rörelser. Dessa 
önskemål tillgodosågs genom att enskilda näringsidkare med begränsad 
verksamhet undantogs från kravet på att upprätta årsbokslut. Trots detta 
undantogs jordbrukarna från bokföringslagens tillämpningsområde. Som 
skäl åberopades bl.a. det förhållandet att den då nyligen beslutade 
skattereformen ännu inte hade trätt i kraft fullt ut och att bokförings- 
plikten för jordbrukare därmed inte kunde anses ligga på den nivå som 
gällde för näringsidkare i allmänhet (se prop. 1975:104 s. 138 f., bet. LU 
1975/76:15 s. 22 och prop. 1978/79:44 s. 98 f.). 
Jordbruksbokföringslagen föregicks av en särskild utredning (se Ds B 
1977:8). Utredningen ifrågasatte i och för sig behovet av en särskild 
bokföringslag för jordbrukare med hänsyn bl.a. till att riksdagen hade 
undantagit mindre näringsidkare från skyldigheten att upprätta 
årsbokslut. Emellertid pekade utredningen på vissa speciella förhållanden 
inom jordbruket, t.ex. de regler som i beskattningshänseende gäller i 
fråga om djur i jordbruk. Det avgörande skälet för en särskild 
bokföringslag för jordbrukare var dock, enligt utredningen, att 
räkenskaperna uteslutande var avsedda som underlag för taxeringen och 
att jordbrukarnas bokföringsskyldighet inte skulle medföra de civil- 
rättsliga verkningar som följde av bokföringslagen (se prop. 1978/79:44 
s. 103). Samma synsätt återkom i senare led av förarbetena till lagen (se 
prop. 1978/79:44 s. 31). 
Skälen för regeringens förslag: 
Jordbrukares bokföringsskyldighet 
 
Som vi tidigare har framhållit finns det mycket som talar för ett enhetligt 
regelsystem som gäller för all näringsverksamhet, oavsett verksamhetens 
art och omfattning. För ett sådant system talar bl.a. att man undgår prob- 
lemet med att fastställa vilken art en viss verksamhet har, något som i det 
enskilda fallet kan vara förenat med svårigheter. Så kan t.ex. djur- 
uppfödning i det ena fallet vara en del av eller en binäring till traditionellt 
jordbruk och i det andra fallet mera ha industriell karaktär. Enligt vår 
mening gör sig dessutom de intressen som ligger bakom bokförings- 
reglerna normalt gällande med samma styrka oavsett vilken art verksam- 
heten har. 
Jordbruksverksamhet kan inte längre på något avgörande sätt anses 
skilja sig från andra former av näringsverksamhet. Visserligen torde 
jordbruksföretag ofta präglas av att de har en förhållandevis begränsad 
omfattning. Detta gäller emellertid för många slag av verksamheter och 
utgör knappast något skäl för att ha särskilda bokföringsregler för 
gruppen enskilda jordbrukare. Enligt vår uppfattning bör därför enskilda 
jordbrukare omfattas av samma bokföringsskyldighet som andra enskilda 
näringsidkare. En remissinstans har ansett att jordbrukares bok- 
föringsskyldighet i vart fall inte bör vara straffsanktionerad. Såsom vi 
återkommer till i avsnitt 18 anser vi inte att det finns skäl att göra något 
sådant undantag. Vi avser dock att i ett senare sammanhang se över 
frågan om gränserna för det straffbara området när det gäller 
bokföringsbrott. En sådan översyn bör givetvis kunna få betydelse även i 
fråga om jordbrukare. 
Jordbruksbokföringslagen bör alltså upphävas och den nya bokförings- 
lagen utformas så att dess regler omfattar även enskilda jordbrukare. 
Särregler för jordbrukare? 
Såväl jordbruk som skogsbruk uppvisar flera särdrag som det kan finnas 
behov av att ta hänsyn till vid redovisningen. Som regel kan emellertid 
sådana särdrag beaktas inom ramen för befintliga regler. Exempelvis får, 
enligt 3 kap. 4 § tredje stycket årsredovisningslagen, i årsredovisningen 
tas upp andra poster än de som finns upptagna i lagens uppställ- 
ningsformer, om posternas innehåll inte täcks av uppställningsformerna. 
I ett avseende är det dock enligt vår uppfattning lämpligt med en viss 
särreglering för enskilda jordbrukare. Detta gäller redovisningen av djur i 
jordbruksverksamheten. En tillämpning av allmänna redovisnings- 
principer leder till att djur ibland är att klassificera som anläggnings- 
tillgångar och i andra fall som omsättningstillgångar (jfr 4 kap. 1 § 
årsredovisningslagen). I praktiken kan den gränsdragningen vara svår att 
göra. I jordbruksbokföringslagen finns därför en bestämmelse om att djur 
som ingår i en enskilt bedriven jordbruksverksamhet alltid skall 
klassificeras som omsättningstillgångar. En liknande klassificeringsregel 
bör införas i årsredovisningslagen. Bestämmelsen bör emellertid inte 
vara tvingande. En sådan ordning medför att jordbrukaren får möjlighet 
att klassificera djuren på det sätt som framstår som mest ändamålsenligt 
från ett företagsekonomiskt perspektiv. I jordbruksbokföringslagen finns 
också en till skattereglerna knuten regel om att djur i enskilt bedriven 
jordbruksverksamhet inte får tas upp till ett lägre värde än som 
överensstämmer med de vid taxeringen gällande lägsta värdena. Enligt 
regeringens nyligen lagda förslag till ny inkomstskattelag skall värdet i 
skattesammanhang sättas till 85 procent av produktionskostnaden. 
Motsvarande värderingsprincip bör av förenklingsskäl vara möjlig att 
använda i redovisningssammanhang. 
En remissinstans har framfört önskemål om att den nyss angivna 
klassificeringsregeln bör få tillämpas även av aktiebolag som bedriver 
jordbruk. Att låta även aktiebolag redovisa djur som omsättnings- 
tillgångar, oavsett avsikten med innehavet, skulle emellertid strida mot 
EG:s redovisningsdirektiv. 
8.4 Juridiska personer 
8.4.1 Huvudregeln; aktiebolag, ekonomiska föreningar m.m. 
Regeringens förslag: Juridiska personer skall som huvudregel vara 
bokföringsskyldiga även om de inte bedriver näringsverksamhet. 
Huvudregeln skall omfatta bl.a. alla handelsbolag, aktiebolag och 
ekonomiska föreningar. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att samtliga juridiska 
personer utom dödsbon skall vara bokföringsskyldiga även om de inte 
bedriver näringsverksamhet. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot kommitténs förslag. Flera remissinstanser har 
emellertid menat att små ideella föreningar inte bör omfattas av en 
ovillkorlig bokföringsskyldighet. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Ingen av de remissinstanser som har yttrat sig 
över promemorians förslag har haft några invändningar i denna del. 
Bakgrund: Enligt 1 § bokföringslagen är samtliga aktiebolag, handels- 
bolag, ekonomiska föreningar och sådana europeiska ekonomiska 
intressegrupperingar som har sitt säte i Sverige bokföringsskyldiga 
oavsett om de bedriver näringsverksamhet eller inte. Flertalet övriga 
juridiska personer är bokföringsskyldiga endast om de bedriver 
näringsverksamhet. Särskilda regler gäller dock bl.a. för stiftelser. 
Skälen för regeringens förslag: Näringsdrivande juridiska personer 
bör givetvis, likaväl som näringsdrivande fysiska personer, alltid vara 
bokföringsskyldiga. 
Det finns mycket som talar för att vissa slag av juridiska personer 
alltid bör vara bokföringsskyldiga, dvs. även om de inte bedriver någon 
näringsverksamhet. 
De särskilda borgenärsskyddsaspekter som gör sig gällande i fråga om 
sådana associationer som drivs utan personligt ansvar för delägarna eller 
medlemmarna talar starkt för att dessa associationer bör vara bokförings- 
pliktiga också om de undantagsvis inte bedriver näringsverksamhet. För 
aktiebolag och ekonomiska föreningar och liknande associationer finns 
det särskilda regler till skydd för borgenärerna. Dessa regler bygger på 
att det i associationen skall finnas ett visst bundet eget kapital. För att 
sådana regler skall kunna tillämpas måste associationens ställning och 
resultat löpande kunna beräknas, något som i sin tur förutsätter att det 
finns en bokföring. Både aktiebolag och ekonomiska föreningar 
kännetecknas dessutom av att delägarna eller medlemmarna har ställt ett 
kapital till associationens förfogande, samtidigt som de ofta saknar en 
direkt och löpande insyn i associationens verksamhet. Bokföringen kan 
här bidra till att skydda delägarnas och medlemmarnas intressen. 
Aktiebolag och ekonomiska föreningar bör mot den här bakgrunden utan 
undantag vara bokföringspliktiga. Detsamma bör gälla särskilda asso- 
ciationsformer, inriktade på finansiell verksamhet, t.ex. sparbanker och 
ömsesidiga försäkringsföretag. 
Att en sådan generell bokföringsskyldighet bör föreligga också i fråga 
om handelsbolag är naturligt redan med hänsyn till att handelsbolag som 
sådana skall vara inriktade på näringsverksamhet. 
Enligt vår mening finns det anledning att ha bokföringsskyldighet som 
huvudregel också beträffande andra slag av associationer. En sådan 
huvudregel är naturlig med hänsyn till det skydd som bokföringen kan ge 
borgenärerna. Vi vill också   i likhet med Riksåklagaren   framhålla 
bokföringens betydelse för motverkande av och upptäckt av brott. 
Frånsett de nyss nämnda associationerna anser vi emellertid att det skulle 
vara att gå för långt att ålägga juridiska personer bokföringsskyldighet 
oavsett deras art och omfattning. I juridiska personer med okomplicerad 
ekonomisk struktur och begränsade tillgångar torde nämligen de intres- 
sen som normalt bär upp bokföringsplikten   såsom borgenärsintresset 
och hänsynen till delägare eller medlemmar   inte göra sig gällande med 
någon nämnvärd styrka. Ett skäl att likväl ålägga alla juridiska personer 
bokföringsskyldighet är att man därigenom undgår en del av de 
gränsdragningsproblem som annars uppstår. Det skulle t.ex. inte vara 
nödvändigt att i det enskilda fallet ta ställning till om en viss verksamhet 
är att anse som näringsverksamhet eller ej. Det skulle inte heller vara 
nödvändigt att använda sig av sådana storlekskriterier som annars behövs 
för att skilja de minsta juridiska personerna från de större, 
bokföringspliktiga. Enligt vår mening väger argument av detta slag ändå 
inte så tungt att de ger anledning att ålägga juridiska personer en 
bokföringsskyldighet som i det enskilda fallet kan uppfattas som onödigt 
besvärlig eller kostsam. 
Som vi återkommer till i följande avsnitt bör det därför göras vissa 
undantag från den föreslagna huvudregeln om bokföringsskyldighet för 
juridiska personer, undantag som medför att ideella föreningar, regist- 
rerade trossamfund, samfälligheter och stiftelser med begränsade till- 
gångar undantas från bokföringsskyldighet. 
8.4.2 Ideella föreningar och samfällighetsföreningar 
Regeringens förslag: Ideella föreningar och samfällighetsföreningar, 
som inte bedriver näringsverksamhet eller är moderföretag, skall vara 
bokföringsskyldiga först från och med ingången av det kalenderår då 
marknadsvärdet av tillgångarna översteg ett gränsbelopp motsvarande 
trettio prisbasbelopp. Bokföringsskyldigheten skall - utom när det gäller 
arkivering - upphöra att gälla om tillgångarna vid utgången av de senaste 
tre räkenskapsåren har understigit det angivna gränsbeloppet. 
 
Kommitténs förslag: Kommitténs förslag innebär att samtliga ideella 
föreningar och samfällighetsföreningar skall vara bokföringsskyldiga. 
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som särskilt har 
berört frågan har menat att små ideella föreningar inte bör omfattas av 
någon bokföringsskyldighet. Bokföringsnämnden har uttalat att en utökad 
bokföringsskyldighet för denna grupp inte kan motiveras av ett allmänt 
borgenärs- eller kontrollintresse. Bl.a. Kammarrätten i Stockholm, 
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Svenska Revisorsamfundet 
SRS har framfört liknande uppfattningar. Sveriges Frikyrkosamråd m.fl. 
har ifrågasatt bokföringsskyldighet för de allra minsta föreningarna och 
har pekat på risken för att det blir svårare att rekrytera människor till 
bokföringsuppdrag m.m. i föreningarna. Organisationerna har dock tillagt 
att föreningar som får statsbidrag alltid bör omfattas av bokförings- 
skyldighet. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag, med den skillnaden att det tillgångsvärde vid vilket en ovillkorlig 
bokföringsskyldighet skall inträda föreslogs vara tio prisbasbelopp. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, däribland Bokförings- 
nämnden, Riksidrottsförbundet och IOGT-NTO, har tillstyrkt eller inte 
haft några invändningar mot promemorians förslag. Föreningen 
Auktoriserade Revisorer FAR har däremot ställt sig tveksam till 
förslaget. Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd har 
ansett att gränsvärdet bör sättas högre än tio prisbasbelopp. Ekonomi- 
styrningsverket har framhållit att marknadsvärdet av den juridiska 
personens tillgångar kan vara ett svårhanterligt instrument för att avgöra 
om bokföringsskyldighet föreligger. 
Bakgrund m.m.: Svensk lag saknar bestämmelser om hur en ideell 
förening uppkommer. För att det skall föreligga en ideell förening fordras 
enligt rättspraxis att ett antal fysiska eller juridiska personer har träffat 
avtal om att samverka för en gemensam målsättning. Den överens- 
kommelse som har träffats att samverka för ett gemensamt ändamål skall 
formaliseras i stadgar (jfr NJA 1973 s. 341). Stadgarna skall innehålla 
föreningens namn och ändamål samt bestämmelser om hur beslut i 
föreningens angelägenheter åstadkommes (se NJA 1987 s. 394). 
Bestämmelserna i bokföringslagen innebär att en ideell förening är 
bokföringsskyldig endast om den utövar näringsverksamhet. Det anses 
att bokföringsskyldigheten i så fall omfattar endast själva näringsverk- 
samheten och inte annan verksamhet som föreningen bedriver (se prop. 
1975:104 s. 204 och Bokföringsnämndens cirkulär C 4/6). 
Att bokföringslagen fick detta innehåll berodde bl.a. på bristen på 
grundläggande civilrättslig lagreglering för ideella föreningar. Borge- 
närsintresset och intresset från det allmännas sida av en bokförings- 
skyldighet ansågs inte heller vara särskilt starka. Föredragande statsrådet 
ansåg att det i och för sig kunde ifrågasättas om inte de större förening- 
arna alltid borde vara bokföringsskyldiga. Bl.a. med hänvisning till att 
dessa föreningar ofta bedrev rörelse och således var bokföringsskyldiga 
på den grunden fann han dock att övervägande skäl talade mot en 
generell bokföringsplikt (se prop. 1975:104 s. 141 f.). 
En organisationsform som inte uttryckligen nämns i bokföringslagen är 
samfällighetsföreningar. Samfälligheter kan vara av tre slag; marksam- 
fälligheter, anläggningssamfälligheter och s.k. rättighetssamfälligheter. 
Samfällighetsföreningar som förvaltar marksamfälligheter eller anlägg- 
ningssamfälligheter bildas enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av 
samfälligheter genom att de fastighetsägare som ingår i samfällig- 
hetsföreningen vid sammanträde antar stadgar och utser en styrelse. De 
viktigaste slagen av rättighetssamfälligheter torde vara jaktvårdsområden 
(se lagen [1980:894] om jaktvårdsområden) och fiskevårdsområden (se 
lagen [1981:533] om fiskevårdsområden). Jaktvårdsområdesföreningar 
och fiskevårdsområdesföreningar bildas genom beslut av länsstyrelsen, 
som också fastställer stadgar för föreningen. 
Eftersom samfällighetsföreningar inte regleras särskilt i bokförings- 
lagen, är de bokföringsskyldiga endast om de driver näringsverksamhet. 
Enligt uttalanden från Bokföringsnämnden är samfällighetsföreningar 
som förvaltar marksamfälligheter normalt att anse som näringsidkare och 
därmed också bokföringsskyldiga. Föreningar som förvaltar villasam- 
fälligheter och liknande anläggningssamfälligheter är   åtminstone så 
länge verksamheten är inriktad på de egna medlemmarna   som regel inte 
bokföringsskyldiga. Vägföreningar och samfällighetsföreningar som för- 
valtar vägsamfälligheter blir att anse som näringsidkare endast om för- 
eningen driver ekonomisk verksamhet, t.ex. grusning eller snöskottning 
av andra vägar än de samfällda (se Bokföringsnämndens cirkulär C 3/3). 
Föreningar som förvaltar de viktigaste slagen av rättighetssamfälligheter, 
dvs. jaktvårdsområdesföreningar och fiskevårdsområdesföreningar, dri- 
ver som regel inte någon näringsverksamhet och är därmed inte heller 
bokföringsskyldiga. I den mån en fiskevårdsområdesförening driver 
ekonomisk verksamhet, t.ex. försäljning av fiskekort, kan emellertid 
föreningens verksamhet bli att betrakta som näringsverksamhet. Före- 
ningen blir då bokföringsskyldig. I så fall skall, enligt Bokförings- 
nämnden, bokföringen omfatta all den verksamhet som föreningen be- 
driver. 
Skälen för regeringens förslag: Som vi tidigare har uttalat bör, som 
huvudregel, alla juridiska personer vara bokföringsskyldiga. För detta 
talar såväl borgenärsintresset, delägarnas eller medlemmarnas intressen 
som samhällets behov av att i efterhand kunna spåra och upptäcka brott. 
Dessa intressen utgör skäl för att bokföringsskyldigheten för ideella 
föreningar och samfällighetsföreningar inte bör vara begränsad till de fall 
då föreningen bedriver näringsverksamhet. 
I fråga om de föreningar som bedriver verksamhet i någon större 
omfattning eller har mera betydande tillgångar torde en utvidgning av 
bokföringsskyldigheten inte heller innebära någon större praktisk för- 
ändring. Dessa föreningar torde redan i dag regelmässigt föra räken- 
skaper på ett sätt som motsvarar bokföringslagens krav. 
Annorlunda förhåller det sig sannolikt med det stora flertalet mindre 
föreningar med endast begränsade tillgångar. Som bl.a. Bokförings- 
nämnden har framfört väger borgenärsintresset här inte särskilt tungt. 
Inte heller skattemyndigheterna torde ha något mera påtagligt intresse av 
att mindre föreningar är bokföringsskyldiga. Inte heller medlemmarnas 
intresse av bokföring torde vara så stort att det motiverar en generell 
bokföringsskyldighet. Det gäller åtminstone i föreningar med liten 
omsättning och begränsade tillgångar. Medlemmarna har normalt goda 
möjligheter att själva påverka beslut och granska den löpande förvalt- 
ningen. I de fall de anser sig ha behov av bokföring kan de själva besluta 
om formerna för denna genom stadgebestämmelser eller liknande. 
En generell bokföringsskyldighet för juridiska personer skulle visser- 
ligen medföra en viss förenkling vid tillämpningen av bokföringsbestäm- 
melserna. Såsom kommittén har påpekat skulle det exempelvis inte 
längre vara nödvändigt att ta ställning till om den juridiska personen 
bedriver näringsverksamhet. 
Enligt vår mening bör det emellertid inte fästas avgörande vikt vid 
detta. Det nu nämnda gränsdragningsproblemet kommer att finnas kvar 
för fysiska personer och dödsbon som föreslås vara bokföringsskyldiga 
endast om de bedriver näringsverksamhet. Den förenkling av bestämmel- 
serna som en generell bokföringsskyldighet i vissa avseenden skulle 
medföra måste också vägas mot det förhållandet att en sådan ordning 
avsevärt skulle öka antalet bokföringsskyldiga ideella föreningar och 
samfällighetsföreningar. Värdet av kontroll- och insynsmöjligheten i de 
allra minsta ideella föreningarna och samfällighetföreningarna torde i de 
flesta fall inte uppväga den ökade administrativa bördan och de kostnader 
som kan följa med bokföringsplikten. 
Det finns också, som några remissinstanser har påpekat, en risk för att 
en ökad reglering med åtföljande straffansvar motverkar människors vilja 
att åta sig uppdrag i det ideella föreningslivet. 
Vid en samlad bedömning anser vi därför att ideella föreningar och 
samfällighetsföreningar bör vara bokföringsskyldiga endast om de 
bedriver näringsverksamhet eller om tillgångarnas värde uppgår till ett 
visst värde. 
Ett par remissinstanser har pekat på det särskilda behov av bokföring 
som kan finnas i organisationer som tar emot statsbidrag. Enligt vår 
mening finns det emellertid inte anledning att ålägga heller denna grupp 
av organisationer en generell bokföringsskyldighet; en sådan regel skulle 
sannolikt träffa många organisationer där det inte är motiverat med 
bokföringsskyldighet. Om staten som bidragsgivare vill ha insyn i 
användningen av lämnade bidrag, kan detta åstadkommas genom sär- 
skilda överenskommelser eller föreskrifter om redovisning gentemot 
staten. 
Vad gäller valet av det gränsvärde som skall utlösa bokförings- 
skyldighet för en icke-näringsdrivande förening har vi övervägt det 
gränsvärde som   enligt vårt förslag i avsnitt 8.4.4   bör gälla i stiftelser, 
nämligen tillgångar med ett marknadsvärde om tio prisbasbelopp. Det har 
bl.a. den fördelen att man uppnår en mera enhetlig reglering. Vi har dock 
  bl.a. mot bakgrund av de synpunkter som Konstnärliga och Litterära 
Yrkesutövares Samarbetsnämnd har framfört   kommit fram till att ett 
sådant gränsvärde, om än ändamålsenligt för stiftelser, är onödigt lågt för 
föreningar. I en förening kan medlemmarna löpande hålla kontroll över 
föreningens förhållanden och ta initiativ till stadgeföreskrifter om 
bokföring. Behovet av en lagstadgad bokföringsskyldighet framträder 
alltså inte med samma styrka. Vi föreslår därför i stället en regel om att 
bokföringsskyldigheten för en förening, som inte bedriver närings- 
verksamhet, utlöses först om tillgångarnas värde överstiger trettio 
prisbasbelopp, dvs. f.n. cirka en miljon kronor. 
En remissinstans har uttalat att en bestämmelse som anknyter 
bokföringsskyldigheten till tillgångarnas marknadsvärde kan vara svår att 
tillämpa. Vi vill inte heller bestrida att så ibland kan vara fallet, t.ex. då 
en förening innehar mer svårvärderade tillgångar. För att åstadkomma en 
avgränsning mellan å ena sidan föreningar, där bokföring är motiverad, 
och å andra sidan föreningar, som inte bör åläggas bokföringsskyldighet 
är det emellertid nödvändigt att använda något slag av gränsvärde. Vi har 
övervägt andra slag av gränsvärden, såsom omsättningens storlek, men 
har funnit att de troligen skulle leda till ännu större avgränsningsproblem. 
Den ordning vi har valt torde alltså vara den bästa. Bestämmelserna bör 
dock givetvis utvärderas när de har varit i kraft några år. 
Vi anser att det är angeläget att de som arbetar i ideella föreningar 
tillförsäkras god information om innebörden i bokföringsskyldigheten. 
Särskilda informationsinsatser, inriktade framför allt på ideella före- 
ningar, kommer därför att vidtas. 
8.4.3 Registrerade trossamfund 
Regeringens förslag: Registrerade trossamfund och registrerade organi- 
satoriska delar av trossamfund skall vara bokföringsskyldiga enligt 
samma principer som skall gälla för ideella föreningar och sam- 
fällighetsföreningar. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att samtliga juridiska 
personer utom dödsbon skall vara bokföringsskyldiga även om de inte 
bedriver näringsverksamhet. Kommittén har dock inte särskilt uttalat sig 
om trossamfund. 
Remissinstanserna: Svenska kyrkans församlings- och pastorats- 
förbund har ansett att Svenska kyrkan bör omfattas av samma regelverk 
som andra i samhället. Förbundet har dock också uttalat att det kan finnas 
anledning att beakta den särart som kyrkan representerar. Samarbets- 
nämnden för statsbidrag till trossamfund SST och Sveriges Frikyrko- 
samråd FSR har menat att det inte är motiverat med några särregler för 
de fria trossamfunden. Däremot kan det finnas skäl att viss ideell 
verksamhet - t.ex. sådan som bedrivs i mycket små församlingar och 
ungdomsföreningar - skall undantas från bokföringsskyldighet. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Promemorians förslag har inte mött några 
invändningar. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och 
Svenska Kyrkans Centralstyrelse har tillstyrkt förslaget. 
Bakgrund: Bland svenska trossamfund har Svenska kyrkan hittills 
intagit en särställning. Den är knuten till staten, har en offentligrättslig 
ställning och regleras i lag, framför allt kyrkolagen (1992:300). I den 
kyrkliga organisationen har församlingen en grundläggande betydelse. 
Församlingen är en kyrklig kommun (se 4 kap. 3 § kyrkolagen). För 
vården av gemensamma ekonomiska angelägenheter kan flera för- 
samlingar tillsammans bilda en kyrklig samfällighet. Också dessa utgör 
kyrkliga kommuner (se 4 kap. 9 § kyrkolagen). De församlingar som 
regeringen bestämmer ingår i ett stift (se 4 kap. 8 § kyrkolagen). 
Församlingarna inom ett stift bildar tillsammans en s.k. stiftssamfällighet 
(se 23 kap. 1 § kyrkolagen). Även denna är en kyrklig kommun. Kyrko- 
lagen reglerar i detalj hur ledningen för de kyrkliga kommunerna skall 
utövas. Kyrkans högsta beslutande organ är kyrkomötet (se 2 kap. 3 § 
kyrkolagen). Kyrkomötets verkställande organ är Svenska kyrkans 
centralstyrelse (se 29 kap. 6 § kyrkolagen). I 19 kap. kyrkolagen finns 
bestämmelser om förande av räkenskaper och om upprättande av 
årsbokslut och årsredovisning. Reglerna överensstämmer nära med vad 
som tidigare har gällt för de borgerliga kommunerna. 
Övriga trossamfund torde i dag som regel vara att anse som ideella 
föreningar och för dem gäller därmed samma regler om bokföring och 
redovisning som för övriga ideella föreningar. 
Under år 1995 fattade riksdagen ett principbeslut om ändrade rela- 
tioner mellan staten och Svenska kyrkan (se prop. 1995/96:80, bet. 
1995/96:KU12, rskr. 1995/96:84). Därefter har regeringen genom 
propositionen 1997/98:49 föreslagit vissa grundlagsändringar för att 
möjliggöra genomförandet av principbeslutet. I en senare proposition 
(prop. 1997/98:116) har regeringen lagt fram förslag till lagar om 
registrerade trossamfund och om Svenska kyrkan. Lagarna har under år 
1998 beslutats av riksdagen (lag [1998:1591 om Svenska kyrkan, lag 
[1998:1592]om införande av lagen [1998:1592]om Svenska kyrkan 
och lag [1998:1593]om trossamfund). Det innebär att Svenska kyrkan 
fr.o.m. den 1 januari 2000 kommer att ha en helt ny relation till staten. 
Församlingar, stift och samfälligheter kommer därmed att förlora sin 
kommunala karaktär och blir i juridiskt hänseende att anse som 
privaträttsliga rättssubjekt. I lagen om Svenska kyrkan preciseras 
grunderna för kyrkans organisation och verksamhet samt lämnas vissa 
bestämmelser om den kyrkliga egendomen. Enligt 3 § i lagen skall 
Svenska kyrkan vara ett registrerat trossamfund (se nedan). Försam- 
lingar, kyrkliga samfälligheter och stift skall vara registrerade organisa- 
toriska delar av Svenska kyrkan. Såväl Svenska kyrkan som de 
organisatoriska delarna inom kyrkan skall vara egna juridiska personer. 
Genom lagen om trossamfund införs det fr.o.m. den 1 januari 2000 en 
ny associationsform, registrerat trossamfund. Dagens fria trossamfund 
kan genom att låta registrera sig som trossamfund förvärva den nya 
rättsliga formen, som i väsentliga delar påminner om den ideella 
föreningen. Inom ett registrerat trossamfund kan det finnas organi- 
satoriska delar, motsvarande trossamfundets församlingar. Såväl ett 
registrerat trossamfund som dess registrerade organisatoriska delar skall 
utgöra egna juridiska personer. 
Skälen för regeringens förslag: Ett registrerat trossamfund kommer 
framför allt att kännetecknas av att det bedriver religiös verksamhet. Det 
kan visserligen antas att verksamheten också kommer att rymma ange- 
lägenheter med ekonomisk betydelse. Verksamheten kommer emellertid 
inte att vara ekonomiskt inriktad på det sätt som gäller för exempelvis 
aktiebolag och ekonomiska föreningar. Den nya associationsformen 
kommer i stället att stå de ideella föreningarna nära. Enligt vår mening är 
det därför naturligt att bestämmelserna om registrerade trossamfunds 
bokföringsskyldighet utformas på samma sätt som motsvarande bestäm- 
melser för ideella föreningar. Bokföringsskyldighet bör alltså föreligga 
enligt lag när det registrerade trossamfundet har tillgångar på mer än 
trettio prisbasbelopp eller när det bedriver något slag av närings- 
verksamhet. Som regel torde bestämmelser med den utformningen 
tillgodose de behov av bokföring som kan föreligga i fråga om de 
registrerade trossamfunden. Registrerade trossamfund med mera be- 
tydande tillgångar eller med mera komplexa eller omfattande ekono- 
miska förhållanden kommer regelmässigt att bli bokföringsskyldiga. 
Detsamma gäller registrerade trossamfund i vilka det ingår något slag av 
näringsverksamhet. 
I registrerade trossamfund med begränsade förmögenhetstillgångar 
torde det däremot som regel inte   lika lite som i fråga om ideella före- 
ningar med begränsad förmögenhet   finnas något allmänt intresse av att 
samfundet har en bokföring. Givetvis kan det tänkas att medlemmarna 
ändå önskar att sådan bokföring sker. De kan i så fall ta in bestämmelser 
om detta i trossamfundets stadgar. Något skäl att i lag ålägga också de 
minsta registrerade trossamfunden bokföringsskyldighet finns det 
däremot inte. 
Det kan möjligen hävdas att det med hänsyn till den lagreglerade redo- 
visningstradition som finns inom Svenska kyrkan kunde vara naturligt att 
ålägga Svenska kyrkan och dess olika delar en generell bokförings- 
skyldighet även i framtiden. Frågan torde ha praktisk betydelse enbart 
beträffande de minsta församlingarna inom kyrkan, eftersom såväl 
Svenska kyrkan som sådan som stiften och de större församlingarna har 
så stora förmögenhetstillgångar att de   enligt den prisbasbeloppsregel 
som vi har förordat   redan på den grunden kommer att vara bokförings- 
skyldiga. Enligt vår mening finns det inte anledning att i detta hänseende 
behandla Svenska kyrkans församlingar på annat sätt än församlingar i 
andra trossamfund. Det bör därför inte föreskrivas någon allmän 
bokföringsskyldighet för Svenska kyrkans organisatoriska enheter. 
Ingenting hindrar emellertid Svenska kyrkan från att besluta om att det i 
normalstadgar e.d. för kyrkans församlingar tas in bestämmelser om 
bokföringsskyldighet. 
I några hänseenden kan det emellertid   med hänsyn till de särskilda 
förhållandena inom Svenska kyrkan   finnas anledning att ha särregler 
för Svenska kyrkan. Vi återkommer till detta i avsnitt 10.3.2. 
8.4.4 Stiftelser 
Regeringens förslag: Stiftelser skall vara bokföringsskyldiga i huvudsak 
i samma utsträckning som tidigare. Det innebär att bokföringsskyldighet 
skall föreligga för 
  stiftelser som har tillgångar med ett marknadsvärde som överstiger tio 
prisbasbelopp, 
  stiftelser som utövar näringsverksamhet, 
  moderstiftelser, 
  stiftelser som helt eller delvis har bildats av staten, en kommun eller ett 
landsting, 
  insamlingsstiftelser, 
  kollektivavtalsstiftelser, 
  pensionsstiftelser, 
  personalstiftelser. 
  Stiftelser vars tillgångar får användas endast till förmån för bestämda 
fysiska personer skall, liksom hittills, inte vara bokföringsskyldiga. 
Stiftelser som inte är bokföringsskyldiga skall föra räkenskaper i 
samma utsträckning som i dag. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att samtliga stiftelser 
skall vara bokföringsskyldiga. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot kommitténs förslag. Bl. a. Kammarrätten i Stockholm, 
Statskontoret, Kammarkollegiet och Länsstyrelsen i Stockholms län har 
dock avstyrkt eller uttryckt tveksamhet till förslaget. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. Enligt promemorians förslag skall dock även stiftelser vars 
tillgångar får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer 
vara bokföringsskyldiga om värdet på tillgångarna överstiger tio 
prisbasbelopp. 
Remissinstanserna: Promemorians förslag har i huvudsak inte mött 
några invändningar. Föreningen Stiftelser i Samverkan har emellertid 
ställt sig tveksam till promemorians förslag om bokföringsskyldighet för 
stiftelser vilkas tillgångar får användas endast till förmån för bestämda 
fysiska personer. 
Bakgrund m.m.: I samband med införandet av stiftelselagen den 1 
januari 1996 utökades bokföringsskyldigheten för stiftelser. Bl.a. blev 
stiftelser som utövar näringsverksamhet bokföringsskyldiga för all sin 
verksamhet. Även moderstiftelser är  numera alltid bokföringsskyldiga 
(se 3 kap. 1 § första stycket stiftelselagen). Samma krav ställs på stiftel- 
ser som har bildats av staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig 
kommun (se 3 kap. 1 § tredje stycket stiftelselagen). Även kollektiv- 
avtalsstiftelser och insamlingsstiftelser är bokföringsskyldiga (se 11 kap. 
2 § tredje stycket och 4 § fjärde stycket stiftelselagen). I övrigt är 
stiftelser bokföringsskyldiga om de har tillgångar med ett sammanlagt 
marknadsvärde överstigande tio prisbasbelopp (se 3 kap. 2 § första 
stycket). För stiftelser som är bokföringsskyldiga endast av den 
anledningen att tillgångarnas värde överstiger eller har överstigit tio 
prisbasbelopp kan dock tillsynsmyndigheten medge undantag från bok- 
föringsskyldigheten (se 3 kap. 2 § andra stycket och 3 §). Stiftelser och 
insamlingsstiftelser vars tillgångar enligt stiftelseförordnandet får 
användas endast till förmån för bestämda fysiska personer är helt 
undantagna från bokföringsskyldighet (jfr 1 kap. 7 § och 11 kap. 2 § 
femte stycket) även om de undantagsvis skulle bedriva närings- 
verksamhet. Detsamma gäller de stiftelseliknande rättssubjekt som 
domkyrkorna och prästlönetillgångarna utgör (se 4 § lagen (1994:1221) 
om införande av stiftelselagen (1994:1220). 
Stiftelser som är bokföringsskyldiga skall fullgöra denna skyldighet 
enligt bokföringslagens bestämmelser. Enligt 3 kap. 4 § 1 stiftelselagen 
omfattar bokföringsskyldigheten all verksamhet som stiftelsen bedriver. 
Stiftelser som inte är bokföringspliktiga skall föra räkenskaper över 
inbetalningar och utbetalningar. Räkenskaperna skall avslutas med en 
sammanställning av vilken skall framgå tillgångar och skulder vid 
räkenskapsårets början och slut samt inkomster och utgifter under året 
(se 3 kap. 5 § stiftelselagen). Sådana stiftelser och insamlingsstiftelser 
vars tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till förmån 
för bestämda fysiska personer är undantagna från skyldigheten att föra 
räkenskaper. 
Stiftelselagens avgränsning av vilka stiftelser som är bok- 
föringsskyldiga sammanhänger med de bestämmelser om tillsyn som 
lagen innehåller (se 9 kap.). För vissa stiftelser, bl.a. stiftelser med 
tillgångar vars värde uppgår till minst tio prisbasbelopp, sker tillsynen 
bl.a. genom en viss återkommande kontroll. Vid lagens tillkomst 
konstaterades att denna kontroll borde grundas bl.a. på en skriftlig 
redovisning och att skyldigheten att lämna en sådan redovisning borde 
vara samordnad med skyldigheten att följa bokföringslagen och att 
upprätta årsredovisning (se prop. 1993/94:9 s. 74 f. och 88). 
Även pensions- och personalstiftelser är bokföringsskyldiga (se 17 a 
och 30 §§ tryggandelagen). 
Skälen för regeringens förslag: En generell bokföringsskyldighet för 
juridiska personer av det slag som kommittén har föreslagit skulle 
innebära en betydande utvidgning av antalet bokföringsskyldiga 
stiftelser. Mot en sådan utvidgning kan anföras i huvudsak samma skäl 
som mot en generell bokföringsskyldighet för små ideella föreningar och 
samfällighetsföreningar. Nyttan av en generell bokföringsskyldighet 
torde inte kunna uppväga det administrativa merarbetet. I sammanhanget 
bör särskilt framhållas att behovet av lagregler om bokföring i stiftelser 
ganska nyligen har övervägts i samband med stiftelselagens tillkomst. 
Det har inte framkommit något som ger anledning att redan nu, ett fåtal 
år efter lagens ikraftträdande, göra några mera betydande ändringar i 
reglerna om när en stiftelse skall vara bokföringsskyldig. 
Vi anser alltså att mindre stiftelser inte heller i fortsättningen bör om- 
fattas av bokföringsskyldighet. Gränsen för bokföringsskyldigheten bör 
liksom hittills gå vid ett förmögenhetsvärde motsvarande tio pris- 
basbelopp. 
Stiftelser vars tillgångar får användas endast till förmån för bestämda 
fysiska personer (se 1 kap. 7 § stiftelselagen) är i dag generellt undan- 
tagna från all bokföringsskyldighet. Vi har övervägt om detta undantag 
borde utmönstras. Det skulle innebära att dessa stiftelser blev bokförings- 
skyldiga om de bedrev näringsverksamhet eller annars så snart till- 
gångarnas värde översteg tio prisbasbelopp. Ett skäl för det är att man då 
skulle erhålla ett mera enhetligt regelsystem. Stiftelser av detta slag är 
emellertid av mycket speciell natur. Stiftelselagen gäller i mycket 
begränsad utsträckning för dessa stiftelser. Ofta innebär det bakom- 
liggande stiftelseförordnandet att en förmögenhets löpande avkastning 
skall uppbäras av en viss person så länge han lever varefter förmögen- 
heten skall tillkomma någon annan med äganderätt. Såsom en remiss- 
instans har påpekat torde det inte finnas något behov av att låta reglerna 
om bokföring omfatta sådana stiftelser. Dessa stiftelser bör alltså även i 
fortsättningen undantas från bokföringsskyldighet. 
I några avseenden föreslår vi mindre ändringar i bestämmelserna om 
stiftelsers bokföringsskyldighet. 
Det första förslaget gäller stiftelser som hyr ut byggnader. 
Näringsverksamhet i form av uthyrning är i dag   enligt 3 kap. 1 § andra 
stycket stiftelselagen   undantagen från bokföringsskyldighet enligt 
kriterier motsvarande dem som gäller för fysiska personer och dödsbon 
(jfr avsnitt 8.2). Enligt vår mening är det lämpligt att det i detta avseende 
gäller samma regler för stiftelser som för andra juridiska personer (utom 
dödsbon). Vi föreslår därför att en stiftelses näringsverksamhet i form av 
uthyrning i fortsättningen skall föranleda bokföring på samma vis som 
annan näringsverksamhet. 
Det andra förslaget avser upphörandet av bokföringsskyldighet i 
sådana fall då bokföringsskyldigheten enbart grundar sig på att stiftelsens 
tillgångar överstiger tio prisbasbelopp. Om värdet av tillgångarna i ett 
sådant fall kommer att understiga tio prisbasbelopp leder det inte 
automatiskt till att bokföringsskyldigheten upphör. Enligt 3 kap. 2 § 
tredje stycket stiftelselagen kan emellertid tillsynsmyndigheten undanta 
en stiftelse från bokföringsskyldighet om tillgångarnas värde de tre 
senaste åren har understigit det tidigare nämnda gränsvärdet. Vi föreslår 
en enklare ordning, nämligen att en stiftelses bokföringsskyldighet skall 
upphöra utan vidare om tillgångarnas värde de tre senaste åren har 
understigit tio prisbasbelopp. 
Slutligen föreslår vi att bestämmelsen i 3 kap. 3 § stiftelselagen ut- 
mönstras. Den bestämmelsen innebär att en stiftelse genom tillsyns- 
myndighetens tillstånd kan undantas från bokföringsskyldighet. En sådan 
bestämmelse är knappast förenlig med den ordning som vi i övrigt 
förordar. Den torde dessutom redan i dag sakna större praktisk betydelse. 
De nu föreslagna ändringarna innebär en viss utvidgning av stiftelser- 
nas bokföringsskyldighet. För den enskilda stiftelsen kommer ändring- 
arna i de flesta fall att ha begränsad betydelse, eftersom stiftelsen redan 
nu normalt är skyldig att föra räkenskaper (se 3 kap. 5 § stiftelselagen). 
Givetvis kan det också i de minsta stiftelserna finnas ett behov av 
skriftlig dokumentation över den ekonomiska förvaltningen. De 
nuvarande bestämmelserna om att det i sådana stiftelser som inte är 
bokföringsskyldiga skall föras räkenskaper bör därför finnas kvar. 
 
9 Räkenskapsår 
Regeringens förslag: Fysiska personer och dödsbon som är bok- 
föringsskyldiga, sådana handelsbolag vars inkomst skall beskattas hos 
fysiska personer eller dödsbo samt sådan samfällighetsförvaltande 
juridisk person som avses i 52 § 2 mom. kommunalskattelagen skall även 
i framtiden ha kalenderår som räkenskapsår. 
Andra företag skall liksom hittills få ha brutna räkenskapsår. 
Om ett företag tillämpar brutet räkenskapsår utan att ha rätt till det, får 
skattemyndigheten förelägga företaget att lägga om räkenskapsåret till 
kalenderår. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att samtliga 
företagsformer skall få tillämpa de brutna år som accepteras enligt 
gällande rätt. Samma räkenskapsår skall enligt kommitténs förslag 
tillämpas för all näringsverksamhet som den skattskyldige bedriver. 
Såvitt avser möjligheten för skattemyndigheten att förelägga ett företag 
att lägga om räkenskapsåret till kalenderår överensstämmer regeringens 
förslag med kommitténs förslag. 
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Flertalet av de 
myndigheter som har yttrat sig har avstyrkt förslaget. Riksskatteverket 
har bl.a. uttalat att skattekontrollen skulle försvåras avsevärt. Stats- 
åklagarmyndigheten för speciella mål har anfört att personer som ägnar 
sig åt ekonomisk brottslighet ofta sätter i system att utnyttja regler som 
försvårar kontrollen och att brutet räkenskapsår är klassiskt i detta 
sammanhang. Statistiska centralbyrån har hävdat att förslaget skulle 
medföra betydande försämringar för det statistiska informationsunder- 
laget. De övriga myndigheter som har avstyrkt förslaget har gjort detta 
med hänsyn till de problem som uppkommer för skatteförvaltningen. 
Samtliga näringslivsorganisationer som har yttrat sig och några 
myndigheter (bl.a. Bokföringsnämnden och Patent- och registrerings- 
verket) har tillstyrkt förslaget. Vissa har ansett att det bör finnas en 
dispensmöjlighet beträffande kravet på samma räkenskapsår för all 
verksamhet. 
Ingen remissinstans har yttrat sig över förslaget att skattemyndigheten 
skall få rätt att förelägga ett företag att lägga om räkenskapsår till 
kalenderår. 
Bakgrund: Enligt 12 § bokföringslagen skall räkenskapsåret omfatta 
tolv månader. I samband med att bokföringsskyldighet inträder eller 
räkenskapsåret läggs om får både kortare och längre tid än tolv månader 
tillämpas, dock längst arton månader. Även när bokföringsskyldigheten 
upphör, får räkenskapsåret kortas av. 
För enskilda näringsidkare, dödsbon och sådana handelsbolag vars 
inkomst skall beskattas hos fysisk person skall kalenderår utgöra räken- 
skapsår. Detsamma gäller sådan samfällighetsförvaltande juridisk person 
som avses i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen samt sådana enskilda 
jord- och skogsbrukare som omfattas av jordbruksbokföringslagen. För 
handelsbolagens del innebär kopplingen till beskattningen att regeln blir 
tillämplig även på ett handelsbolag som inte har några fysiska personer 
eller dödsbon som delägare men väl ett annat handelsbolag med sådana 
delägare. I undantagsfall kan Riksskatteverket medge att annan period av 
tolv månader än kalenderår skall utgöra räkenskapsår. För sådant tillstånd 
krävs att det med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse eller 
andra omständigheter finns synnerliga skäl. 
För övriga bokföringsskyldiga gäller enligt bokföringslagen att brutet 
räkenskapsår får tillämpas. Brutet räkenskapsår skall omfatta tiden den 1 
maj den 30 april, den 1 juli den 30 juni, eller den 1 september den 31 
augusti. Riksskatteverket kan under samma förutsättningar som har 
angetts i föregående stycke medge att annan tolvmånadersperiod får 
tillämpas som brutet räkenskapsår. 
För företag som ingår i en koncern föreskrivs i 12 § sjätte stycket 
bokföringslagen att samma räkenskapsår som huvudregel skall tillämpas. 
Någon motsvarande begränsning finns inte i jordbruksbokföringslagen. I 
en jordbrukskoncern bestående av en enskild jordbrukare som moder- 
företag och ett aktiebolag som dotterbolag kan således dotterbolaget 
tillämpa brutet räkenskapsår trots att moderföretaget har kalenderår som 
räkenskapsår. 
Kravet på att enskild näringsidkare och handelsbolag med fysiska 
personer bland delägarna skall ha kalenderår som räkenskapsår infördes i 
samband med 1990 års skattereform (se SOU 1989:34 s. 320 och prop. 
1989/90:110 s 589 f.). Som motiv anfördes kontrollskäl från skatte- 
synpunkt. I motiven diskuterades den ökade arbetsbelastning under viss 
tid av året som kravet kunde medföra. Det föredragande statsrådet 
erinrade med anledning därav om möjligheten att få anstånd med att av- 
lämna självdeklaration. Möjligheten till anstånd har sedan dess förbätt- 
rats ytterligare. Numera kan bokföringsbyråer m.fl. få tillstånd att lämna 
klienters deklarationer enligt tidsplan under tiden den 1 april den 15 juni 
under taxeringsåret. 
Skälet för regeringens förslag: Rent företagsekonomiskt kan det ofta 
vara motiverat att välja en annan period än kalenderår som räkenskapsår. 
Det kan exempelvis vara lämpligt att låta räkenskapsåret sluta när den 
ekonomiska aktiviteten i verksamheten är låg eller att låta räkenskapsåret 
omfatta en obruten säsong. Ibland verkar också bokföringsbyråer och 
revisionsbyråer för att klienten skall välja ett brutet räkenskapsår. 
Därigenom kan arbetsbelastningen för byrån spridas jämnare över året än 
om samtliga klienter skulle ha kalenderår som räkenskapsår. Eftersom 
det ofta är skattemässigt fördelaktigt att ha brutet räkenskapsår, kan det 
inte heller uteslutas att skattemässiga överväganden får påverka valet av 
räkenskapsår. 
För att i viss mån tillmötesgå kraven på flexibilitet har flertalet juri- 
diska personer   däribland samtliga aktiebolag och ekonomiska förening- 
ar samt handelsbolag utan fysiska personer eller dödsbon som delägare 
fått rätt att tillämpa något av de brutna räkenskapsår som särskilt anges i 
bokföringslagen. Kommittén ansåg att lagstiftaren därigenom har beaktat 
sådana förhållanden som säsongsvariationer och arbetsbelastning på 
bokföringsbyråer. De nuvarande uppräknade brutna räkenskapsåren till- 
godoser behovet av flexibilitet och det saknas därför skäl att utöka antalet 
tillåtna brutna räkenskapsår. Regeringen delar denna bedömning. 
När det gäller enskilda näringsidkare och handelsbolag vars inkomst 
helt eller delvis skall beskattas hos fysiska personer ansåg kommittén att 
samma skäl som för övriga företag (säsongsvariationer och arbets- 
anhopning på bokföringsbyråer) kan anföras för att tillåta att även dessa 
skall få tillämpa brutet räkenskapsår. Vidare anfördes att förslaget att 
upphäva jordbruksbokföringslagen i viss mån ökar behovet av en 
möjlighet att tillämpa brutna räkenskapsår. Inom jordbruksnäringen 
förekommer det koncernbildningar med en enskild jordbrukare som 
moderföretag och ett eller flera aktiebolag som dotterföretag. Eftersom 
bokföringslagen kräver att samtliga företag i en koncern skall tillämpa 
samma räkenskapsår så kommer förbudet för enskilda näringsidkare att 
tillämpa brutet räkenskapsår att medföra att dotterbolagen i en sådan 
koncern tvingas använda kalenderår som räkenskapsår. 
Mot detta skall ställas intresset av en effektiv och ändamålsenlig 
kontroll vid beskattningen. Kommitténs bedömning var att de skäl som 
anfördes när rätten till brutet räkenskapsår slopades i samband med 1990 
års skattereform fortfarande har bärkraft. Skälen har dessutom enligt 
kommittén ytterligare förstärkts genom införandet av lagen (1993:1536) 
om räntefördelning vid beskattningen och lagen (1993:1537) om 
expansionsmedel. Även tillämpningen av andra skatteregler förenklas om 
räkenskapsåret utgörs av kalenderår. Vidare är skattemyndigheternas 
rutiner för taxerings- och revisionsarbetet i stor utsträckning uppbyggda 
med utgångspunkt i att beskattningsåren för näringsidkaren personligen 
och för näringsverksamheten sammanfaller. 
När kommittén sammanvägde dessa argument fann man att rätten till 
brutet räkenskapsår borde återinföras. Det främsta argumentet för detta 
var att det skulle öka möjligheterna för redovisnings- och revisions- 
byråerna att fördela sitt arbete under året och slippa koncentrationen till 
det första halvåret. En sådan ökad spridning skulle förbättra möjlig- 
heterna för en enskild näringsidkare eller ett handelsbolag att erhålla 
kvalificerad hjälp med bokföringsarbetet, vilket i sin tur skulle befrämja 
kvaliteten i såväl själva bokföringen som rapporteringen till skatte- 
myndigheter och andra berörda intressenter. Visserligen skulle skatte- 
kontrollen försvåras, men enligt kommitténs bedömning var det ändå inte 
osannolikt att skattemyndigheternas arbete skulle underlättas, eftersom 
det skulle bli lättare att anlita redovisnings- och skatteexperter om dessa 
experters arbete inte försvåras och fördyras av starka säsongsvariationer. 
Vi delar inte kommitténs uppfattning i denna del. Som både kommittén 
och den efterföljande remissbehandlingen har visat finns det starka skäl 
både för och emot en rätt för enskilda näringsidkare och handelsbolag 
vars inkomst helt eller delvis skall beskattas hos fysiska personer att ha 
brutet räkenskapsår. Enligt vår bedömning har dock kommittén starkt 
underskattat de problem som skulle uppkomma hos skatteförvaltningen. 
Såväl de materiella skattereglerna som skatteförvaltningens kontroll- 
system är konstruerade utifrån att enskilda näringsidkare inte får ha 
brutet räkenskapsår. Nedan skall ett antal sådana problem behandlas. 
 
ADB-systemen har konstruerats för kalenderår 
Sedan 1993 har skatteförvaltningens ADB-system både vad gäller 
grundhantering och kontrollsystem utformats mot bakgrund av att 
enskilda näringsidkare och handelsbolag vars inkomst helt eller delvis 
beskattas hos fysiska personer har kalenderår som räkenskapsår. ADB- 
teknik används för att genomlysa deklarationsuppgifterna för att på så 
sätt upptäcka de deklarationer som kan antas innehålla väsentliga fel. 
Dessa deklarationer djupgranskas sedan manuellt. Övriga deklarationer 
kan anses i huvudsak godkända efter genomlysningen. Om brutna 
räkenskapsår återigen skulle tillåtas, skulle ett antal problem uppkomma 
vid den maskinella kontrollen. 
Kontrolluppgifter lämnas per kalenderår 
Ett speciellt problem som berör den maskinella kontrollen gäller han- 
teringen av kontrolluppgifter. För näringsidkare lämnas olika typer av 
kontrolluppgifter såsom sjukpenning, pensionsförsäkringspremier, 
näringsbidrag, slakt- och livdjursförsäljningar samt inkomst- och utgifts- 
räntor. Kontrolluppgifterna avser kalenderår och är en väsentlig del av 
det kontrollsystem som har byggts upp inom förvaltningen. Vid brutna år 
skulle avstämningar mellan kontrolluppgifter och deklarerade intäkter 
eller kostnader ge felaktiga signaler. Detta skulle i sin tur medföra att 
deklarationerna måste hanteras manuellt. Problemet skulle naturligtvis gå 
att åtgärda genom att föreskriva att kontrolluppgifterna skall avse det 
brutna år som näringsidkaren tillämpar. Detta är emellertid en orimlig 
lösning, eftersom det skulle kräva att den som lämnar kontrolluppgifter 
dels vet om vilket räkenskapsår som näringsidkaren tillämpar, dels 
bygger upp rutiner för att kunna lämna kontrolluppgifter för utbetal- 
ningar under de olika brutna år som kan förekomma. Ett annat sätt skulle 
vara att föreskriva att beloppen på samtliga kontrolluppgifter som lämnas 
avseende näringsidkare skall delas upp på utbetalningar under tiden 
januari april, maj juni, juli augusti och september december för att på 
så sätt fånga in transaktioner under de tillåtna brutna åren. Även en sådan 
lösning är orimligt betungande för uppgiftslämnarna. Såvitt avser 
kontrolluppgifter för inkomst- och utgiftsräntor kan det dessutom anföras 
att uppgiftslämnaren inte vet om räntan tillhör näringsverksamheten eller 
privatsfären. Dessa kontrolluppgifter skulle därför bli i det närmaste 
meningslösa beträffande fysisk person som bedriver näringsverksamhet. 
Försäljning av näringsfastighet skulle kunna beskattas under två 
taxeringsår 
När en fysisk person säljer en näringsfastigheter, beskattas reavinsten i 
inkomstslaget kapital samtidigt som gjorda värdeminskningsavdrag m.m. 
återförs till beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet. Eftersom 
kapitalinkomster beskattas på kalenderårsbasis skulle en återgång till 
brutna år för enskilda näringsidkare kunna medföra att reavinsten 
beskattas vid en taxering samtidigt som värdeminskningsavdragen 
återläggs vid en annan taxering. Detta är ett materiellt otillfredsställande 
resultat. 
Fastighetsskatt skulle inte kunna förtryckas 
Taxeringsvärden fastställs för kalenderår. Om olika taxeringsvärden 
gäller för ett beskattningsår (som blir fallet beträffande brutna år) så skall 
underlaget för fastighetsskatten proportioneras. Uppgifter om fastighets- 
skatt skall vidare förtryckas på deklarationsblanketten. Om de förtryckta 
uppgifterna är felaktiga, skall den skattskyldige fylla i de korrekta 
siffrorna. En fysisk person kan både ha fastigheter som ingår i närings- 
verksamheten och fastigheter som inte gör det. När taxeringsvärdena 
ändras vid kalenderårsskiftena skall underlaget för de fastigheter som 
ingår i näringsverksamheten proportioneras om näringsidkaren tillämpar 
brutet år. Eftersom skattemyndigheternas maskinella system inte kan 
särskilja fastigheter i respektive utanför näringsverksamheten, blir det 
omöjligt att förtrycka uppgifterna för en enskild näringsidkare som har 
brutet räkenskapsår. Detta leder i sin tur till att ett stort antal uppgifter 
måste registreras och granskas manuellt. 
Släpande F-skatt 
En enskild näringsidkare betalar preliminär skatt i form av F-skatt eller 
särskild A-skatt. Skatten skall betalas i lika delar under månaderna 
februari januari det uppbördsår då bokslutsdagen infaller. För 
skattskyldiga med kalenderår som räkenskapsår sammanfaller således 
räkenskapsåret i stort sett med uppbördsåret. Den preliminära skatten för 
år 1 är alltså i sin helhet inbetald i februari år 2. För skattskyldiga med 
brutet räkenskapsår betalas den preliminära skatten med större 
eftersläpning. Företag med räkenskapsår som börjar den 1 maj år 1 och 
slutar den 30 april år 2 betalar inte någon preliminär skatt för år 1 under 
detta år. I stället betalas skatten för hela räkenskapsåret under år 2. 
Härigenom får dessa företag en skattekredit på åtta månader. Längden på 
skattekrediten varierar beroende på när under året som räkenskapsåret 
börjar. Skattskyldiga med räkenskapsår som börjar den 1 maj får den 
längsta skattekrediten. De företag vilkas räkenskapsår börjar den 1 juli 
får en kredittid på sex månader och de med räkenskapsår med början den 
1 september får fyra månaders kredit. Vid brutna räkenskapsår varierar 
således skattekrediten mellan åtta och fyra månader. Om rätten till brutna 
räkenskapsår återinförs för enskilda näringsidkare, medför det alltså en 
statsfinansiell kostnad i form av senarelagda preliminär- och slutskatte- 
betalningar. 
Dubbla taxeringar 
Om enskilda näringsidkare återigen får tillämpa brutet räkenskapsår, 
skulle detta medföra att antalet dubbla taxeringar ökar. I samband med 
omläggning av räkenskapsår skulle näringsidkaren kunna beskattas för 
två räkenskapsår vid samma taxering. Detta är administrativt betungande 
för skatteförvaltningen. 
Kontantberäkningar försvåras 
Kontantberäkningar används av skatteförvaltningen som ett medel för att 
kontrollera att den skattskyldige inte undanhåller intäkter från 
beskattning. Dessa beräkningar blir avsevärt svårare att genomföra om 
brutna räkenskapsår återigen tillåts. Till viss del kan detta åtgärdas 
genom att deklarationen kompletteras med uppgift om insättningar och 
uttag mellan bokslutsdagen och den 31 december. Detta förutsätter dock 
en utökad och betungande uppgiftsskyldighet för den skattskyldige. 
Andra nackdelar 
Förutom de skatterättsliga skäl som talar mot en återinförd rätt till brutet 
räkenskapsår för enskilda näringsidkare och handelsbolag, vars inkomst 
helt eller delvis skall beskattas hos fysiska personer, skulle en sådan 
reform riskera att försvåra bekämpningen av ekobrott. Statsåklagar- 
myndigheten för speciella mål har anfört att personer som ägnar sig åt 
ekonomisk brottslighet ofta sätter i system att utnyttja regler som 
försvårar kontrollen och att brutet räkenskapsår är klassiskt i detta sam- 
manhang. Vidare har Statistiska centralbyrån hävdat att förslaget skulle 
medföra betydande försämringar för det statistiska informations- 
underlaget. 
Vår samlade bedömning 
Vid en sammanvägning av argumenten för och emot en återinförd rätt till 
brutet räkenskapsår anser vi att argumenten mot en sådan rätt har 
betydligt större tyngd än argumenten för. Det främsta argumentet för 
rätten att tillämpa brutet räkenskapsår gäller bokföringsbyråernas 
arbetssituation. Vi vill i detta sammanhang återigen erinra om de 
generösa möjligheter till anstånd med avlämnande av deklarationen som 
gäller. Numera kan bokföringsbyråer m.fl. få tillstånd att lämna klienters 
deklarationer enligt tidsplan under tiden den 1 april den 15 juni under 
taxeringsåret. 
Enskilda näringsidkare och handelsbolag vars inkomst helt eller delvis 
skall beskattas hos fysiska personer bör därför även i fortsättningen 
endast tillåtas att ha kalenderår som räkenskapsår. 
Detta förslag i kombination med förslaget att upphäva jordbruks- 
bokföringslagen skulle kunna leda till besvärande effekter för vissa 
lantbruksföretag. Det förekommer nämligen koncernbildningar med en 
lantbrukare som moderföretag och hans aktiebolag där verksamheten 
bedrivs som dotterföretag. Enligt hittillsvarande regler har produk- 
tionsbolaget kunnat ha brutet räkenskapsår trots att lantbrukaren har haft 
kalenderår som räkenskapsår. Jordbruksbokföringslagen har nämligen 
inte   till skillnad från bokföringslagen   innehållit någon bestämmelse 
om att samma räkenskapsår skall tillämpas av alla företag i en koncern. I 
och med att jordbruksbokföringslagen upphävs skulle samtliga produk- 
tionsbolag tvingas ha kalenderår som räkenskapsår. Enligt vår mening 
finns det dock starka skäl till att den hittillsvarande ordningen bör tillåtas 
även i framtiden. Om en jordbrukare äger ett produktionsbolag, bör alltså 
bolaget kunna ha brutet räkenskapsår trots att jordbrukaren måste ha 
kalenderår som räkenskapsår. Om jordbrukaren är skyldig att upprätta 
koncernredovisning (se 7 kap. 3 § ÅRL), bör dock bolagets räkenskapsår 
alltid vara kalenderår. Upprättandet av koncernredovisningen skulle 
avsevärt försvåras om moder- och dotterföretag hade olika räkenskapsår. 
Felaktig användning av brutet räkenskapsår 
Enligt vårt förslag skall ett handelsbolag som har fysiska personer som 
delägare även fortsättningsvis ha kalenderår som räkenskapsår. Om en 
fysisk person inträder som bolagsman i ett handelsbolag som har brutet 
räkenskapsår, måste handelsbolaget därför lägga om räkenskapsåret till 
kalenderår.Detta gäller redan idag. För att säkerställa att byte av 
räkenskapsår verkligen sker i dessa och liknande fall ansåg kommittén att 
det behövs en regel som säger att skattemyndigheten vid vite kan 
förelägga ett företag som felaktigt tillämpar brutet räkenskapsår att lägga 
om räkenskapsåret till kalenderår. Vi delar denna bedömning. 
 
10 Frågor om bokföringens omfattning 
10.1 Verksamhet som omfattas av bokföringsskyldigheten 
Regeringens förslag: En enskild näringsidkares bokföring skall avse 
enbart hans eller hennes näringsverksamhet. Åtskillnad måste därför 
göras mellan näringsidkarens privata ekonomi och näringsverksamhetens 
ekonomi. De närmare förutsättningarna för hur åtskillnaden skall 
upprätthållas får utvecklas inom ramen för god redovisningssed. 
Bokföringsskyldigheten för andra juridiska personer än dödsbon skall 
avse all verksamhet som bedrivs inom den juridiska personen. 
 
Kommitténs bedömning: Kommittén har inte föreslagit några 
lagregler i denna del men har förutsatt att en juridisk persons bokföring 
skall omfatta all verksamhet som den juridiska personen bedriver och att 
fysiska personers bokföring skall omfatta enbart den näringsverksamhet 
som de bedriver. Kommittén har även uttalat att enskilda näringsidkare 
måste göra en åtskillnad mellan privat ekonomi och näringsverksamhet 
och har gjort vissa principiella uttalanden om vilka principer som skall 
tillämpas när denna åtskillnad görs. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte närmare 
berört frågan. Svenska Revisorsamfundet SRS, Lantbrukarnas Riks- 
förbund och Skogsägarnas Riksförbund har dock ansett att kommitténs 
förslag inte helt kan förenas med de förhållanden som råder i praktiken. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att invända 
mot förslaget. 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Fysiska personer och dödsbon 
Som vi tidigare har uttalat anser vi att fysiska personer och dödsbon bör 
vara bokföringsskyldiga endast när de bedriver näringsverksamhet. En- 
ligt vår mening är det naturligt att en enskild näringsidkares bokföring 
omfattar endast sådant som hör till näringsverksamheten och att således 
förhållanden som hör till privat verksamhet lämnas utanför. Det tyngst 
vägande skälet för att en sådan åtskillnad upprätthålls är att inkomster 
som härrör från en enskilt bedriven näringsverksamhet i regel beskattas 
separat från andra inkomster som näringsidkaren uppbär. 
Principen om att näringsverksamhet och privat ekonomi inte får 
sammanblandas får anses vara av så grundläggande betydelse att den bör 
återspeglas i lagen. Lagen bör alltså ange att bokföringen skall avse 
näringsverksamheten. 
Om en sådan regel uppställs, är det naturligtvis viktigt att det går att 
avgränsa vilka tillgångar och skulder respektive intäkter och kostnader 
som hör till det ena respektive det andra området. Att göra sådana av- 
gränsningar kan ibland vara komplicerat. Det är uppenbart att det därvid 
kan uppstå särskilda och ibland svårlösta redovisningsproblem, t.ex. som 
en följd av att tillgångar används både i rörelsen och privat. Det framstår 
inte som ändamålsenligt att söka reglera dessa avgränsningsproblem i 
lagen. En uttömmande reglering i lag skulle bli alltför omfattande och 
detaljerad. Såsom vi tidigare har föreslagit bör den nya bokföringslagen i 
huvudsak utformas som en ramlag, kompletterad av god redovisningssed 
som framkommer framför allt genom uttalanden från normgivande 
organ. Frågan om hur gränsen mellan privatekonomi och närings- 
verksamhet närmare skall dras i samband med bokföring bör bestämmas 
med hänsyn till vad som anses vara god redovisningssed (jfr Bokförings- 
nämndens rekommendation BFN R 11). 
Andra juridiska personer än dödsbon 
Beträffande vissa juridiska personer, såsom aktiebolag eller ekonomiska 
föreningar, har det hittills ansetts självklart att bokföringen bör avse all 
verksamhet. Detta är särskilt naturligt i de fall då bokföringen är inriktad 
på att ta fram den juridiska personens resultat och fria egna kapital, 
uppgifter som sedan skall läggas till grund för beslut om utdelning m.m. 
Men även i juridiska personer där sådana förhållanden inte alltid 
föreligger   t.ex. ideella föreningar   talar övervägande skäl för att 
bokföringsskyldigheten bör omfatta all verksamhet. Detta ger den bästa 
överblicken över den juridiska personens resultat och ställning. En sådan 
ordning innebär också att den bokföringsskyldige undviker de ibland 
svåra gränsdragningsproblem som i dag kan uppstå när det gäller att 
avgränsa den bokföringsskyldiga delen av verksamheten. 
10.2 En skattebaserad bokföring? 
Regeringens förslag: En enskild näringsidkares bokföring skall omfatta 
samtliga affärshändelser i näringsverksamheten. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Sveriges Fastighetsägares Förbund har ansett att 
redovisningen för enskilda näringsidkare bör utformas med skatte- 
reglerna som förebild. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas 
Riksförbund har framfört en liknande uppfattning. 
Hemställan från Lantbrukarnas Riksförbund m.fl.: Lantbrukarnas 
Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund och Företagarnas Riks- 
organisation har begärt att enskilda näringsidkare befrias från skyl- 
digheten att bokföra affärshändelser som saknar betydelse för beskatt- 
ningen av näringsverksamheten. 
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i sak över 
hemställan, däribland Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Bokförings- 
nämnden, Riksskatteverket, Svenska Revisorsamfundet SRS och Sveriges 
Redovisningskonsulters Förbund SRF, har avstyrkt eller ställt sig tvek- 
samma till organisationernas förslag. 
Skälen för regeringens förslag: Som vi tidigare har uttalat bör alla 
bokföringsskyldiga så långt möjligt omfattas av gemensamma bok- 
föringsbestämmelser. Att ett bolag, en ekonomisk förening eller någon 
annan juridisk person som är bokföringsskyldig bör bokföra samtliga 
ekonomiska transaktioner, oavsett hur transaktionen behandlas skatte- 
mässigt, är enligt vår mening en självklarhet. Vi anser inte att det finns 
tillräckliga skäl att tillämpa en annan princip beträffande enskilda 
näringsidkare. Det bör alltså inte vara möjligt för en enskild närings- 
idkare att underlåta att bokföra affärshändelser av den anledning att de 
saknar betydelse för beskattningen. 
Vi kan i och för sig dela den uppfattning som kommer till uttryck i 
hemställan att det ofta är en mycket begränsad krets som har intresse av 
en enskild näringsidkares bokföring. Ibland inskränker sig denna krets 
till näringsidkaren själv och skatteförvaltningen. Även i mindre verk- 
samheter utan extern finansiering och med endast löpande leverantörs- 
krediter finns det emellertid oftast ett borgenärsintresse. Från borgenärs- 
skyddssynpunkt är det därför angeläget att samtliga affärshändelser 
kommer till uttryck i bokföringen. Såsom flera remissinstanser har 
påpekat är det också tveksamt om en ordning där bokföringen begränsas 
till poster med skattemässig betydelse skulle innebära någon särskild 
förenkling för näringsidkaren. De affärshändelser som näringsidkaren 
skulle slippa att bokföra torde vara ganska få. För näringsidkaren skulle 
den föreslagna ordningen dessutom innebära bl.a. att han i samband med 
varje affärshändelse måste ta ställning till dess betydelse från skatte- 
synpunkt. Möjligheterna att bedriva taxeringskontroll och att i samband 
med taxeringen göra rättelser till den skattskyldiges fördel skulle minska 
i och med att redovisningen inte längre skulle ge någon helhetsbild av 
näringsverksamheten. Också förutsättningarna för att utreda förekomsten 
av ekonomisk brottslighet skulle försämras. 
10.3 Gemensam och separat bokföring 
10.3.1 Gemensam bokföring för flera bokföringsskyldiga 
Regeringens förslag: Bedriver flera bokföringsskyldiga gemensam 
verksamhet, skall de få organisera verksamhetens bokföring gemensamt, 
om det är förenligt med god redovisningssed. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att enskilda närings- 
idkare som bedriver en näringsverksamhet gemensamt skall kunna ha en 
gemensam bokföring för denna. Kommittén har vidare föreslagit att den 
nuvarande bestämmelsen om gemensam bokföring i stiftelser utmönstras. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd- 
ningar mot kommitténs förslag. Bokföringsnämnden, Riksskatteverket 
och Svenska Revisorsamfundet SRS har dock efterlyst ett klarläggande av 
vad som avses med gemensam verksamhet. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens för- 
slag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt promemorians 
förslag eller har lämnat det utan erinran. Föreningen Auktoriserade 
Revisorer FAR har framhållit att gemensam bokföring är något som 
främst bör stå till buds för enskilda näringsidkare. 
Bakgrund m.m.: Bokföringslagen innehåller inga regler om att flera 
bokföringsskyldiga kan ha en gemensam bokföring. Likväl anses det 
finnas ett visst utrymme för gemensam bokföring, särskilt när flera 
enskilda näringsidkare gemensamt bedriver näringsverksamhet. De 
närmare förutsättningarna för gemensam bokföring är emellertid inte helt 
klara. 
Frågan får framför allt betydelse när en verksamhet bedrivs av flera 
tillsammans som enkelt bolag. Det finns emellertid också anledning att 
fråga sig om det förekommer andra slag av gemensamt bedriven verk- 
samhet där gemensam bokföring bör kunna tillåtas, t.ex. vid gemensam 
medelsplacering. Det sista torde framför allt ha betydelse för stiftelser. 
Två ytterligare frågor är hur den gemensamma bokföringen skall 
fullgöras och vem eller vilka av verksamhetsutövarna som skall bära 
ansvaret för att bokföringen sköts. 
Enkelt bolag 
Ett enkelt bolag uppkommer genom att två eller flera träffar en över- 
enskommelse om att samverka för ett gemensamt ändamål (se 1 kap. 3 § 
lagen [1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag). Verksamheten 
kan, men behöver inte, avse näringsverksamhet. Om bolaget bedriver 
näringsverksamhet och låter registrera sig i handelsregistret, övergår det 
till att bli ett handelsbolag. Ett handelsbolag är   till skillnad från ett 
enkelt bolag   en juridisk person. 
Eftersom ett enkelt bolag inte är en juridisk person, är bolaget inte 
bokföringsskyldigt. Bedriver bolaget bokföringsskyldig verksamhet, 
åvilar bokföringsskyldigheten i stället de enskilda delägarna. Frågan om 
bolagsmännen därvid kan ha en gemensam redovisning berördes under 
förarbetena till jordbruksbokföringslagen. Föredragande statsrådet mena- 
de därvid att det inte skulle möta något hinder att ha en gemensam 
redovisning, när verksamheten drevs av flera tillsammans (se prop. 
1978/79:44 s. 34 och 146). Vidare synes lagutskottet under förarbetena 
till 1980 års årsredovisningslag ha utgått från att företag som samverkar i 
ett entreprenadkonsortium har möjlighet att ha en gemensam bokföring 
för verksamheten (se bet. LU 1980/81:4 s.149 f.). 
Även Bokföringsnämndens cirkulär ½ och nämndens uttalande BFN U 
88:17 ger uttryck för att man i verksamhet som bedrivs av ett enkelt 
bolag och den snarlika verksamhetsformen partrederi kan ha en 
gemensam bokföring. 
Annan gemensamt bedriven verksamhet 
När flera personer äger egendom gemensamt och utnyttjar denna i 
näringsverksamhet torde det normalt föreligga ett bolagsförhållande. 
Men det kan förekomma situationer där så inte är fallet, t.ex. då en 
jordbruksfastighet, tillhörande ett dödsbo, skiftas på delägarna utan att 
man träffar någon särskild överenskommelse om fastighetens fortsatta 
drift. Såsom tidigare har nämnts gjordes det under förarbetena till jord- 
bruksbokföringslagen uttalanden som tyder på att det har ansetts att 
delägarna i fastigheten i dylika fall får ha en gemensam bokföring. 
Stiftelser 
Att stiftelser kan ha en gemensam löpande bokföring framgår av bestäm- 
melserna i 3 kap. 4 § 2 stiftelselagen. Den gemensamma bokföringen 
förutsätter inte att stiftelserna bedriver någon näringsverksamhet till- 
sammans. Förutsättningen för gemensam bokföring är i stället att 
stiftelserna har gemensamt placerad förmögenhet (beträffande gemensam 
placering, se 2 kap. 5 § stiftelselagen). Bokföringsnämnden har i sitt 
uttalande BFN U 95:3 bl.a. tagit upp frågan om hur denna bestämmelse 
skall tillämpas. Nämnden uttalar att varje stiftelse skall ta upp sin del i 
den sammanlagda förmögenheten i balansräkningen. I stiftelsens resultat- 
räkning skall andelen i avkastningen från den gemensamt placerade för- 
mögenheten tas upp. Tillgångar i och intäkter från den gemensamt 
placerade förmögenheten skall fördelas på respektive balanspost och 
intäktsslag. 
Hur gemensam bokföring går till 
Eftersom bokföringslagen inte innehåller några regler om gemensam 
bokföring, ger den inte heller något besked om hur gemensam bokföring 
skall gå till och vem som ansvarar för den. Viss ledning kan hämtas från 
Bokföringsnämndens uttalande BFN U 88:17 där nämnden i fråga om 
bokföring i partrederi har uttalat att varje partredare ansvarar för att den 
bokföring som avser hans näringsverksamhet sker enligt bokförings- 
lagen. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt vår mening bör utgångs- 
punkten vara att var och en som är bokföringsskyldig skall upprätta en 
egen bokföring för verksamhet som han driver själv eller tillsammans 
med annan. En sådan huvudregel ger de bästa möjligheterna att 
tillgodose de ordnings- och kontrollintressen som bär upp bokförings- 
reglerna. 
Det förekommer emellertid fall då det från den bokföringsskyldiges 
synpunkt är ändamålsenligt om bokföringsskyldigheten får fullgöras 
gemensamt med någon annan och där detta inte heller går ut över de 
intressen som bokföringsreglerna skall tillgodose. Så är framför allt fallet 
när två eller flera enskilda näringsidkare bedriver verksamhet till- 
sammans i enkelt bolag. Även i andra fall av gemensam verksamhet, 
särskilt sådan som är förenad med samäganderätt till egendom   t.ex. när 
två personer äger en jordbruksfastighet tillsammans utan att något 
bolagsavtal har träffats   bör det finnas ett utrymme för gemensam 
löpande bokföring och ett gemensamt bokslut. Såsom Föreningen 
Auktoriserade Revisorer FAR har påtalat är gemensam bokföring något 
som främst bör komma i fråga för enskilda näringsidkare. Att flera 
juridiska personer har en gemensam bokföring kan vara förenat med 
olägenheter och det bör därför förekomma endast undantagsvis. Det kan 
dock förekomma gemensamt bedriven verksamhet i vilken det är 
naturligt att i viss utsträckning acceptera att verksamhetsutövarna har en 
gemensam löpande bokföring. Så kan vara fallet när två eller flera 
stiftelser har sina medel gemensamt placerade. Också vid samverkan 
mellan flera juridiska personer i ett enkelt bolag kan det någon enstaka 
gång vara acceptabelt att bokföringsskyldigheten fullgörs genom en 
gemensam bokföring. Det kan å andra sidan också förekomma fall då 
gemensam bokföring överhuvud taget inte bör vara tillåten, inte ens för 
gemensamt bedriven verksamhet. Ett grundläggande krav bör vara att 
bokföringen ordnas på ett sådant sätt att varje näringsidkares ställning 
kan bedömas utan svårighet. Om en gemensam bokföring inte kan ordnas 
så att den ger underlag för en sådan bedömning, måste bokföringen 
läggas upp på annat sätt. 
Det är inte möjligt att i lagen avgränsa i vilka fall gemensam bokföring 
bör tillåtas eller definiera hur den gemensamma bokföringen i olika fall 
skall utformas. Lagregleringen bör därför begränsas till en bestämmelse 
om att en bokföringsskyldig får ha gemensam bokföring med annan 
endast i fråga om gemensamt bedriven verksamhet och endast i den 
utsträckning det är förenligt med god redovisningssed. Det bör sedan 
ankomma på domstolar och normgivande organ att närmare precisera när 
gemensam bokföring bör få förekomma och utforma normer för den 
gemensamma bokföringens utformning. 
En väsentlig fråga i sammanhanget är vem som bär ansvaret för att 
bokföringsskyldigheten fullföljs när flera bokföringsskyldiga har 
överenskommit om att ha en gemensam bokföring. Enligt vår mening bör 
möjligheten att upprätta en gemensam bokföring inte föranleda någon 
inskränkning i det ansvar för bokföringen som åvilar varje part som 
deltar i den gemensamma verksamheten. Var och en bör alltså vara 
ansvarig för att bokföring sker. 
En särskild fråga är hur bokföring av gemensamt bedriven verksamhet 
skall samordnas med bokföring av annan verksamhet som någon av 
verksamhetsutövarna bedriver på egen hand. Till detta återkommer vi i 
avsnitt 10.3.3. 
10.3.2 Gemensam bokföring i Svenska kyrkan 
Regeringens förslag: Församlingar i Svenska kyrkan som ingår i en 
kyrklig samfällighet skall få ha gemensam bokföring med övriga 
församlingar som ingår i samfälligheten. 
Prästlönetillgångar som förvaltas tillsammans skall få ha gemensam 
bokföring. 
 
Kommittén: Det har inte varit aktuellt för kommittén att särskilt 
behandla frågor om bokföring inom Svenska kyrkan. 
Remissinstanserna: Svenska kyrkans församlings- och pastorats- 
förbund har anfört bl.a. att den särart som kyrkan representerar kan 
motivera särskilda krav på redovisningen. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens för- 
slag. 
Remissinstanserna: Promemorians förslag har inte mött några 
invändningar. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund och 
Svenska Kyrkans Centralstyrelse har tillstyrkt förslaget. 
 
Bakgrund m.m.: 
 
Svenska kyrkans lokala och regionala organisatoriska enheter 
 
Som vi tidigare har redogjort för ingår i Svenska kyrkan olika slag av 
kyrkliga kommuner; församlingar och kyrkliga samfälligheter. I 19 kap. 
11   14 §§ kyrkolagen finns bestämmelser om räkenskaper, årsbokslut 
och årsredovisning. Av särskilt intresse i detta sammanhang är 
bestämmelserna i 19 kap. 21 § kyrkolagen genom vilken skyldigheten att 
föra räkenskaper överförs från församlingens kyrkoråd och övriga 
nämnder till samfällighetens kyrkoråd och övriga nämnder. 
Kyrkolagen upphör att gälla vid ingången av år 2000. Som har 
redovisats i avsnitt 8.4.3 kommer Svenska kyrkan och de delar som ingår 
i denna därefter att utgöra privaträttsliga rättssubjekt. Svenska kyrkan 
kommer att utgöra ett registrerat trossamfund, medan församlingarna, 
samfälligheterna och stiften kommer att utgöra registrerade organisa- 
toriska delar av Svenska kyrkan. 
Prästlönetillgångar 
Prästlönetillgångar är en gemensam benämning på prästlönefastigheter 
och prästlönefonder. Prästlönefastigheter är enligt 41 kap. 1 § första 
stycket 1 kyrkolagen fast egendom eller tomträtt vars avkastning är 
avsedd för avlöning åt kyrkoherde eller komminister i visst eller vissa 
pastorat. Med prästlönefond avses enligt 41 kap. 23 § första stycket 
kyrkolagen ersättning för prästlönefastighet på grund av försäljning, 
expropriation, upplåtelse av naturtillgång eller liknande som enligt 
41 kap. 21 § kyrkolagen skall fonderas. Egendomen har ofta varit i 
kyrkans besittning under mycket lång tid och har vanligen tillförts kyrkan 
genom gåvor och donationer från enskilda. 
Egendomen samförvaltas i dag på stiftsnivå. Varken stiften eller 
kyrkan som sådan anses emellertid vara ägare till egendomen. Ägare är i 
stället de stiftelseliknande rättssubjekt som prästlönetillgångarna anses 
utgöra (se prop. 1997/98:116 s. 98). Varje  prästlönetillgång  har en 
ideell andel i den samförvaltade egendomen. Det går ofta inte att särskilja 
vilka tillgångar i den gemensamt förvaltade egendomen som tillhör en 
viss prästlönetillgång. På stiftsnivå upprättas en redovisning som visar 
resultat och ställning för den egendom som de i stiftet ingående 
prästlönetillgångarna utgör. Av redovisningen framgår hur de ideella 
andelarna fördelar sig på de olika prästlönetillgångarna. 
Enligt lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan och lagen (1998:1592) 
om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan skall prästlöne- 
tillgångarna även i framtiden utgöra särskilda rättssubjekt med egen rätts- 
kapacitet. Förvaltningen skall omhänderhas av Svenska kyrkan. Svenska 
kyrkans centralstyrelse har förutsatt att prästlönetillgångarna skall kunna 
bokföras stiftsvis hos förvaltarna (se prop 1997/98:116 s. 103). 
Skälen för regeringens förslag: Som vi tidigare har uttalat bör det i 
framtiden gälla samma bokföringsregler för Svenska kyrkan som för 
andra registrerade trossamfund. Vi anser emellertid att det med hänsyn 
till Svenska kyrkans särskilda organisation och övriga förhållanden inte 
går att undvika vissa särregler för kyrkans del. 
Till den Svenska kyrkans särskilda karaktär hör att kyrkan omfattar ett 
mycket stort antal församlingar. Församlingarna samverkar ofta i 
samfälligheter. Församlingarnas verksamhet har i en del fall förlagts till 
samfälligheterna och i dessa och andra fall har det överlämnats till sam- 
fälligheterna att omhänderha församlingarnas räkenskaper. I sådana fall 
kan det synas lämpligt att de i samfälligheterna ingående församlingarna 
  som i och för sig kommer att utgöra egna juridiska personer   får ha en 
gemensam bokföring. De ändamål som bär upp bokföringsreglerna får 
normalt anses tillgodosedda också med en sådan gemensam bokföring. 
En bokföring ordnad på detta sätt ryms inte inom de regler vi i övrigt 
föreslår beträffande gemensam bokföring. Visserligen har vi i föregående 
avsnitt föreslagit att flera bokföringsskyldiga som bedriver gemensam 
verksamhet skall få organisera verksamhetens bokföring gemensamt om 
det är förenligt med god redovisningssed. I allmänhet torde det emellertid 
inte stå i överensstämmelse med god redovisningssed att flera juridiska 
personer har en gemensam bokföring som även innefattar upprättande av 
årsbokslut och årsredovisning. Till detta kommer att det kan finnas ett 
praktiskt behov av gemensam bokföring mellan församlingarna även i 
fall då någon del av verksamheten inte är gemensam. Den allmänna re- 
geln om gemensam bokföring tillgodoser alltså inte de behov som finns 
inom Svenska kyrkan. Vi föreslår därför en särskild regel om att försam- 
lingar som ingår i kyrkliga samfälligheter får ha en gemensam bokföring. 
Närmast av historiska skäl kommer prästlönetillgångarna i framtiden 
att vara uppdelade på ett stort antal juridiska personer samtidigt som 
förvaltningen torde komma att vara knuten till ett antal stift. En särskild 
bokföring för varje prästlönetillgång framstår inte som ändamålsenlig. 
Även beträffande prästlönetillgångarna föreslår vi därför att det skall 
finnas ett utrymme för gemensam bokföring. Prästlönetillgångar som 
förvaltas tillsammans, t.ex. stiftsvis, bör ges rätt att ha en gemensam 
bokföring. 
10.3.3 Kan bokföringsskyldigheten fullgöras genom flera 
separata bokföringar? 
Regeringens förslag: Om en fysisk eller juridisk person bedriver flera 
verksamheter, skall det finnas en enda bokföring för samtliga verk- 
samheter som omfattas av bokföringsskyldighet. 
Om det finns särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed, 
skall dock den bokföringsskyldige få ha en bokföring för varje enskild 
verksamhet. Om företaget är ett sådant företag som skall upprätta 
årsredovisning, skall det i anslutning till en av företaget självständigt förd 
bokföring löpande arkiveras uppgifter om ställning och resultat i de olika 
verksamheterna. 
 
Kommitténs bedömning: Kommittén har ansett att det inte är för- 
enligt med god redovisningssed att en enskild näringsidkare, som 
bedriver flera verksamheter vilka är till arten olika och saknar egentligt 
inre sammanhang, har en gemensam löpande bokföring för dessa verk- 
samheter. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft något att 
invända mot kommitténs bedömning. Svenska Revisorsamfundet SRS har 
ansett att företaget ofta använder resurser gemensamt vilket innebär att 
det inte är möjligt att särredovisa tillgångar eller kostnader på olika 
verksamhetsgrenar. Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF har 
invänt mot kommitténs uppfattning och har hävdat att enskilda 
näringsidkares redovisning bör ske enligt samma principer som i 
aktiebolag. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. Enligt promemorians förslag skall dock alla företag, som har 
separat bokföring för skilda verksamheter, tillföra den bokföring som 
omfattar företagets huvudsakliga verksamhet upplysningar om hur bok- 
föringsskyldigheten för annan verksamhet fullföljs jämte uppgifter om 
ställning och resultat i de andra verksamheterna. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte berört prome- 
morians förslag. Bokföringsnämnden och Riksskatteverket har tillstyrkt 
förslaget. Bokföringsnämnden har emellertid ansett att kravet på att 
företag som har flera bokföringar skall lämna tilläggsinformation endast 
skall omfatta sådana företag som skall upprätta årsredovisning. LRF 
Konsult har menat att enskilda näringsidkare som har flera bokföringar 
inte skall behöva lämna annan tilläggsinformation än att det finns flera 
bokföringar. Sveriges Fastighetsägareförbund har förklarat sig dela 
kommitténs uppfattning (se ovan). 
Bakgrund m.m.: Bokföringslagen innehåller inte någon bestämmelse 
som reglerar hur bokföringen skall organiseras när en fysisk person 
bedriver flera verksamheter. Vid lagens tillkomst utgick dock lagstiftaren 
från att en enskild näringsidkare skall upprätta en bokföring för varje 
särskild rörelse och att en uppdelning i flera bokföringar bör ske i de fall 
skatterätten godtar att flera förvärvskällor föreligger (se prop. 1975:104 
s. 152 och 241). Av 21 § andra stycket bokföringslagen framgår också att 
när en enskild näringsidkare som driver mer än en rörelse upprättar ett 
bokslut, skall uppgift om balansomslutning, årsresultat, och eget kapital i 
varje annan rörelse uppges i bilaga till årsbokslutet. 
När det gäller bokföring av olika verksamheter som bedrivs inom 
ramen för en och samma juridiska person, anses det att samtliga 
verksamheter skall redovisas i en och samma bokföring. Den löpande 
bokföringen skall därvid ske så att huvudbokföringen ger en samlad bild 
över verksamhetens gång, ställning och resultat (jfr Bokföringsnämndens 
uttalande U 90:4). Principen om en enda bokföring gäller dock inte 
undantagslöst. Det synes nämligen finnas visst utrymme för separata 
bokföringar när en bokföringsskyldig driver såväl en egen verksamhet 
som en verksamhet tillsammans med någon annan samt bokföringen för 
den senare verksamheten fullgörs genom en gemensam bokföring 
(beträffande gemensam bokföring, se avsnitt 10.3.1). Om en stiftelse har 
sin förmögenhet gemensamt placerad med en annan stiftelses 
förmögenhet och därvid upprättar en gemensam löpande bokföring för 
den gemensamt placerade förmögenheten, gäller   enligt Bokförings- 
nämndens uttalande om redovisning i avkastningsstiftelser BFN U 95:3 
att stiftelsen skall ha en separat bokföring för de affärshändelser som inte 
avser den gemensamma förmögenheten. Under förarbetena till 1980 års 
årsredovisningslag synes lagutskottet ha utgått från att en juridisk person 
som deltar i ett entreprenadkonsortium får ha en gemensam löpande 
bokföring för den verksamheten och samtidigt bokföra övrig verksamhet 
i en  egen  bokföring (se bet. LU 1980/81:4 s. 13 och 149 f.). En juridisk 
person måste dock alltid upprätta ett årsbokslut och en årsredovisning 
som avser den juridiska personens samlade verksamhet. En annan sak är 
att det inom ramen för en årsredovisning kan vara nödvändigt med viss 
särredovisning av olika rörelsegrenar. I årsredovisningslagen och 
1980 års årsredovisningslag finns sålunda krav på att uppgift skall 
lämnas om omsättningens fördelning på olika rörelsegrenar (se 5 kap. 6 § 
årsredovisningslagen och 2 kap. 7 § 1980 års årsredovisningslag). 
Endast undantagsvis kan det bli aktuellt att avsluta en separat del av en 
juridisk persons verksamhet i ett särskilt bokslut. Ett sådant särskilt bok- 
slut kan vara nödvändigt om flera juridiska personer bedriver verksamhet 
tillsammans i ett enkelt bolag och vinstuttagen är beroende av att ett 
gemensamt bokslut upprättats (se 2 kap. 9 § och 4 kap. 2 § lagen 
[1980:1102] om handelsbolag och enkla bolag). Även i dessa mycket 
speciella fall skall dock den juridiska personens eget årsbokslut eller 
egen årsredovisning omfatta hela den bedrivna verksamheten, inklusive 
andelen i det enkla bolaget. 
Skälen för regeringens förslag: 
Juridiska personer; huvudregeln 
Det har hittills ansetts naturligt att juridiska personer som bedriver flera 
verksamheter har en enda bokföring för dessa. Det sammanhänger med 
att bokföringen i juridiska personer som regel är särskilt inriktad på att ta 
fram den juridiska personens samlade resultat och egna kapital. Vi anser 
att denna ordning bör bestå även i framtiden. Liksom tidigare bör alltså 
huvudregeln vara att en juridisk person skall fullgöra sin bok- 
föringsskyldighet genom en enda bokföring för samtliga verksamheter. 
Enskilda näringsidkare; huvudregeln 
Vi har tidigare varit inne på att bokföringsskyldigheten inte bör vara så 
omfattande att kostnaderna och det administrativa arbete som den 
innebär för den bokföringsskyldige överstiger den nytta bokföringen kan 
antas medföra för företagets intressenter. Det finns anledning att vara 
särskilt försiktig när det gäller regler för mindre företag. 
Ett generellt krav på att enskilda näringsidkare som bedriver flera 
åtskilda verksamheter skall ha separata bokföringar för dessa kan uppen- 
barligen ofta vara betungande. Såsom Svenska Revisorsamfundet SRS har 
påpekat leder det också ofta till problem, eftersom det ofta inte går att 
med säkerhet avgöra hur stor del av tillgången eller kostnaden för en 
gemensamt nyttjad resurs som skall hänföras till den ena eller andra 
verksamheten. Till detta kommer att   såsom har redovisats ovan 
nuvarande lag inte fordrar att juridiska personer på motsvarande sätt skall 
upprätta separata redovisningar för skilda verksamheter; för juridiska 
personer finns endast ett krav på att det i årsredovisningen skall lämnas 
tilläggsupplysningar om omsättningssumman för varje separat rörelse- 
gren (se t.ex. 5 kap. 6 § årsredovisningslagen). Frågan är då om det finns 
anledning att ställa upp mer långtgående krav på bokföringens innehåll i 
enskilt bedriven näringsverksamhet. Är det överhuvudtaget från kontroll- 
synpunkt en fördel att dela upp bokföringen på olika verksamheter? 
Från allmän borgenärsskyddssynpunkt synes en uppdelning av bok- 
föringen på olika verksamheter inte vara mera motiverad såvitt gäller 
enskilda näringsidkare än i fråga om juridiska personer. Borgenärskollek- 
tivet har normalt inte något intresse av att det inom ramen för löpande 
bokföring och annan icke offentlig redovisning görs en detaljerad 
uppdelning av kostnader, intäkter, tillgångar och skulder mellan en en- 
skild näringsidkares olika verksamheter. En efterföljande granskning av 
näringsidkarens förhållanden torde rentav försvåras genom en sådan upp- 
delning och medföra extrakostnader för granskande myndigheter. Be- 
hovet av särskild rörelsegrensrapportering i den offentliga redovisningen 
kan tillgodoses genom årsredovisningslagens regler. 
Intresset av att ha separata bokföringar för skilda verksamheter måste 
visserligen också bedömas från beskattningssynpunkt. I den delen kan 
emellertid konstateras att enligt 18 § andra stycket kommunalskattelagen 
(1928:370) all inkomst av näringsverksamhet som bedrivs av en fysisk 
person hänförs till en och samma förvärvskälla och att skatteuttaget där- 
för grundar sig på verksamheternas samlade resultat. Beskattningsregler- 
na utgör därför i normala fall inte anledning att ha separata bokföringar 
för åtskilda verksamheter. Visserligen hänförs självständigt bedriven 
näringsverksamhet i utlandet alltid till en särskild förvärvskälla. Det 
innebär bl.a. att förluster som uppstår i den utländska verksamheten inte 
kan kvittas mot vinster genererade i inhemsk verksamhet. Det kan alltså 
vara nödvändigt med separata bokföringar eller, i vart fall, en särskild 
organisation av bokföringen, om näringsidkaren bedriver utländsk verk- 
samhet vid sidan av den inhemska verksamheten. Detta utgör emellertid 
inte skäl för att uppställa något generellt krav på separata bokföringar för 
skilda verksamheter. 
Vi förordar därför att även enskilda näringsidkare som huvudregel 
skall upprätta en enda bokföring för de verksamheter som de bedriver. 
Undantagsregeln; separat bokföring för skilda verksamheter 
Ibland kan det enligt vår mening finnas anledning att tillåta avsteg från 
den nu angivna regeln om en enda bokföring. Detta gäller t.ex. den 
situationen då en näringsidkare vid sidan av en egen verksamhet bedriver 
annan verksamhet tillsammans med annan och bokföringsskyldigheten 
avseende den senare verksamheten fullgörs genom en gemensam 
bokföring. 
Här gör sig motstridande intressen gällande. Å ena sidan kan det vara 
praktiskt och rimligt att flera näringsidkare som bedriver viss verksamhet 
tillsammans utan förmedling av juridisk person har möjlighet att fullgöra 
bokföringsskyldigheten för denna verksamhet genom en gemensam 
bokföring. Ett krav på att affärshändelserna parallellt skall bokföras i 
respektive näringsidkares egen bokföring skulle leda till att vinsterna 
med den gemensamma bokföringen gick förlorade. Å andra sidan talar 
kontroll- och ordningsskäl för att det fortlöpande bör finnas tillgång till 
en bokföring som omfattar envar av näringsidkarnas samlade verksam- 
het. Det finns annars en viss risk att t.ex. konkursutredningar och 
skatterevisioner fördyras eller försvåras genom att utredaren har svårare 
att i efterhand skapa sig en bild över verksamhetens samlade förlopp, 
ställning och resultat avseende en viss fysisk eller juridisk person. 
Behovet av en bokföring som omfattar de samlade verksamheterna gör 
sig särskilt gällande när det är fråga om juridiska personer. Det gäller i 
synnerhet aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande associationer, 
där särskilda vinstutdelningsregler m.m. gör det nödvändigt att mäta 
resultatet och det egna kapitalet. 
Vid en avvägning mellan dessa intressen har vi gjort följande 
bedömning. Det är rimligt att enskilda näringsidkare som deltar i en 
verksamhet som omfattas av en gemensam bokföring har en separat 
bokföring för den verksamhet som de bedriver på egen hand. Det är 
också rimligt att stiftelser som har en gemensam bokföring för 
gemensamt placerade medel har en separat bokföring för medel som inte 
ingår i den gemensamma placeringen. Vidare bör föreningar som 
samverkar i bokföringspliktig verksamhet och har en gemensam 
bokföring för denna ha en separat bokföring för verksamhet som 
respektive förening bedriver självständigt. 
Vi har   som vi tidigare har antytt   funnit det mera tveksamt om 
separata bokföringar bör tillåtas inom ramen för aktiebolag, ekonomiska 
föreningar och liknande associationer. I fråga om sådana företagsformer 
torde behovet vara begränsat till dels det fallet då ett företag bedriver 
verksamhet i filialform och dels det fallet då två eller flera företag 
bedriver en verksamhet tillsammans (och därvid fullgör sin 
bokföringsskyldighet genom en gemensam bokföring) och en annan 
verksamhet på egen hand. 
Behovet av en separat bokföring är i det senare fallet knutet till 
företagets intresse av att kunna använda sig av en gemensam bokföring. 
Det kan möjligen hävdas att de deltagande företagen utan större besvär 
skulle kunna fullgöra bokföringsskyldigheten för den gemensamma 
verksamheten inom ramen för den egna bokföringen; den tekniska 
utvecklingen torde numera ge möjligheter till detta. Vi har mot den 
bakgrunden övervägt ett förbud mot gemensam bokföring i verksamhet 
där aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande associationer deltar 
och, som en följd därav, också ett undantagslöst krav på att sådana 
associationer skall ha en enda bokföring för den samlade verksamheten. 
Vi har emellertid bedömt att en sådan ordning skulle kunna innebära 
alltför stora olägenheter och kostnader för företagen och bl.a. medföra 
problem vid hanteringen av verifikationer. 
Enligt vår mening bör det därför även i dessa fall finnas ett utrymme 
för gemensam bokföring vid gemensamt bedriven verksamhet och   i 
samband därmed   separat bokföring för övrig verksamhet som en 
juridisk person bedriver. 
Det går knappast att i lagen klart avgränsa samtliga situationer då det 
kan vara befogat med separata bokföringar. I lagen bör föreskrivas att 
separata bokföringar får förekomma endast när det finns särskilda skäl 
och är förenligt med god redovisningssed. Genom hänvisningen till god 
redovisningssed lämnas det till domstolspraxis och normgivande organ 
att utveckla närmare riktlinjer för när separata bokföringar bör få 
förekomma. 
För att användandet av separata bokföringar inte skall förhindra 
bokföringsintressenterna från att skaffa sig en överblick över den 
bokföringsskyldiges samlade verksamheter bör det uppställas ett krav på 
att bokföringen tillförs särskild information om att det förekommer flera 
bokföringar. Vi har övervägt en bestämmelse om att den bokföring som 
omfattar företagets huvudsakliga verksamhet alltid skall tillföras 
upplysningar om hur bokföringsskyldigheten för annan verksamhet 
fullgörs samt upplysningar om ställning och resultat i de andra 
verksamheterna. Detta skulle ge de bästa förutsättningarna för en 
utomstående bedömare att när som helst skaffa sig en samlad överblick 
över verksamheterna. Enligt vår mening talar också övervägande skäl för 
att alla företag som har flera bokföringar lämnar upplysning om detta i 
den systemdokumentation som ingår i respektive bokföring. Ett generellt 
krav på att alla företag med flera bokföringar löpande skall foga 
upplysningar om resultat och ställning i de olika verksamheterna till en 
av bokföringarna skulle däremot enligt vår mening vara alltför 
långtgående. I likhet med Bokföringsnämnden föreslår vi att upplysnings- 
skyldigheten begränsas till sådana företag som är skyldiga att upprätta 
årsredovisning, dvs. främst aktiebolag, ekonomiska föreningar, 
finansiella företag, stiftelser och vissa andra större företag. Dessa företag 
bör vara skyldiga att löpande arkivera uppgifter om ställning och resultat 
i de olika verksamheterna tillsammans med en av företaget självt 
upprättad bokföring. 
 
11 Information och informationsbärare 
11.1 Räkenskapsinformation 
Regeringens förslag: Begreppet räkenskapsinformation skall 
användas som gemensam beteckning för vissa vid bokföringen 
förekommande sammanställningar av information. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att begreppet 
räkenskapsmaterial utmönstras ur lagen och ersätts med ett handlings- 
begrepp som i huvudsak knyter an till handlingsbegreppet i tryckfrihets- 
förordningen. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte haft några 
invändningar mot kommitténs förslag. Göteborgs tingsrätt, Riksåkla- 
garen, Bokföringsnämnden och Finansbolagens förening har riktat kritik 
mot förslaget bl. a. med hänvisning till att det skulle innebära att olika 
handlingsbegrepp infördes inom näraliggande rättsområden. Stats- 
åklagaren för speciella mål har avstyrkt förslaget och har kritiserat det 
därför att det innebär ökad fokusering på bokföringsprodukter i stället för 
på bokföringsprocessen. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat 
promemorians förslag. 
Gällande rätt: I bokföringslagen förekommer begreppet räkenskaps- 
material. Lagen innehåller dock inte någon definition av begreppet. I 
förarbetena sägs att allt material som enligt bokföringslagens föreskrifter 
skall ingå i en komplett bokföring räknas som räkenskapsmaterial och att 
materialet skall vara så fullständigt, specificerat och samordnat att det ger 
tillfredsställande underlag för kontroll och revision (se prop. 1975:104 
s. 194). 
God redovisningssed inom området kommer närmast till uttryck i 
Bokföringsnämndens rekommendation R 3,  Räkenskapsmaterial och 
dess arkivering . I rekommendationen sägs att en handling utgör 
räkenskapsmaterial  om dess innehåll är av betydelse för att man skall 
kunna förstå bokföringssystemets uppläggning eller kunna följa en 
affärshändelse och förstå dess innebörd . Till räkenskapsmaterial hänförs 
därmed inte bara verifikationerna, grundbokföringen och huvudbok- 
föringen utan även t.ex. instruktioner om redovisningsprinciper, attest- 
regler, kontokuranter och inventeringslistor. 
Enligt 10 § första stycket bokföringslagen kan räkenskapsmaterial 
utgöras av material i vanlig läsbar form. Det kan också utgöras av film 
eller annat material med registreringar i mikroskrift som kan läsas med 
förstoringshjälpmedel. Slutligen får det utgöras av hålkort, hålremsa, 
magnetband eller annat material med registreringar som endast på 
maskinell väg kan tas fram i vanlig läsbar form eller i form av mikro- 
material. 
Bakgrund m.m.: Pappersbaserade handlingar kan sägas bestå av tre 
delar med varsin urskiljbar funktion vilka tillsammans utgör en helhet: 
 bäraren (papperet) 
 texten (uppgifterna) 
 utställarangivelsen (t.ex. en underskrift) 
Sambandet mellan bärare, text och utställarangivelse framstår som så 
självklara att endast bäraren (papperet) nämns, t.ex. en faktura. Papperet 
avgränsar och strukturerar på ett varaktigt sätt en sammanställning av 
vissa uppgifter. De pappersbaserade handlingarnas utseende är alltid 
detsamma när de framställs (den lagrade formen) och när de läses (den 
läsbara formen). De kännetecknas också av att de vanligen utgör unika 
fysiska exemplar. 
Maskinläsbara (elektroniska) handlingar saknar en del av de 
egenskaper som utmärker pappersbaserade handlingar. Bäraren, upp- 
gifterna och utställarangivelsen   när det finns en sådan   är inte knutna 
till varandra i samma låsta och varaktiga form som i en pappershandling. 
Elektroniska handlingar är inte heller identiska i lagrad och läsbar form. 
Beskrivningar av elektroniska handlingar tar därför i stället ofta själva in- 
formationen till utgångspunkt såsom den avses att presenteras för 
läsaren. Elektroniska handlingar utgör inte heller unika fysiska exemplar. 
Det går i själva verket inte att på ett naturligt sätt finna ett fysiskt föremål 
 
som kan sägas utgöra själva dokumentet; det enda som finns är ett 
originalinnehåll. I ett ADB-baserat redovisningssystem söker systemet på 
kommando upp vissa grunduppgifter och sammanställer dessa till t.ex. en 
resultaträkning eller ett kontoutdrag från huvudbokföringen. Den fram- 
tagna handlingen är unik endast såvitt avser innehållet men inte som sak. 
Visserligen torde de grunduppgifter (den lagrade formen) som kan 
sammanställas till en viss handling (den läsbara formen) kunna definieras 
oavsett vilken bärare till uppgifterna som används. I redovisnings- 
lagstiftningen saknas emellertid särskilda begrepp för i bokförings- 
sammanhang förekommande grunduppgifter respektive sammanställ- 
ningar av grunduppgifter. Begreppet räkenskapsmaterial används i stället 
för att beteckna den lagrade formen (t ex. pappersarket eller disketten). 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Hänsyn måste tas till utvecklingen på IT-området 
Det är enligt vår mening nödvändigt att vid utformningen av den nya 
lagen ta hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller i en modern 
IT-miljö. Gällande reglering bygger i stor utsträckning på synen att 
räkenskapshandlingar är identiska i lagrad och läsbar form. I en modern 
IT-miljö framstår detta synsätt som föråldrat, eftersom så inte är fallet 
med elektroniska handlingar. Tvärtom är det ett utmärkande drag för 
elektroniska handlingar att informationen är frikopplad från det fysiska 
underlaget. Samma grunduppgifter kan ofta användas för att presentera 
olika räkenskapsmaterial. 
En inriktning på bokföringens produkter 
Vid en sådan anpassning av bokföringsreglerna till IT-utvecklingen är 
det nödvändigt att ta ställning till vad reglerna skall inriktas på; 
bokföringens produkter eller bokföringens processer. I det första fallet 
sätts bokföringsinformationen som sådan (dess art, kvalitet m.m.) i 
centrum för regleringen, medan regleringen i det andra fallet snarare 
kommer att avse hur olika slag av bokföringsprodukter skall tas fram. 
Enligt regeringens mening är det naturligt att lagstiftningen inriktas på 
bokföringens produkter och deras tillhandahållande. Det primära syftet 
med bokföringen är ju att tillhandahålla information. En sådan inriktning 
på produkter i stället för processer är särskilt given i en modern IT-miljö. 
Processerna utgör där endast medel för att sammanställa information ur 
de elektroniskt lagrade uppgifterna. Det är ytterst tillgången till räken- 
skapsmaterialet i oförvanskat skick som måste säkras. 
Riksåklagaren har mot det nu angivna synsättet invänt att bevisvärdet 
av en maskinellt framtagen slutprodukt inte är särskilt stort; ur bevis- och 
kontrollsynpunkt är det i stället viktigt att kunna följa hur en viss produkt 
har tillkommit. Vi vill med anledning därav understryka att en fokusering 
på den slutliga bokföringsprodukten inte får medföra att möjligheterna 
till kontroll av bokföringsprocessen försvinner. Liksom hittills bör lagen 
därför uppställa ett krav på att det i bokföringen ingår sådan system- 
dokumentation och behandlingshistorik som gör att det alltid är möjligt 
att granska verifieringskedjan och sambandet mellan å ena sidan 
affärshändelserna och å andra sidan de balans- och resultaträkningar i 
vilka räkenskapsårets affärshändelser slutligen sammanfattas. 
Begreppet räkenskapsinformation 
Om bokföringsreglerna inriktas på bokföringsprodukterna, blir det 
särskilt viktigt att man kan avgränsa dessa och finna en ändamålsenlig 
begreppsapparat för dem. 
Enligt vår uppfattning bör begreppet räkenskapsinformation i fort- 
sättningen användas för att beteckna vissa sammanställningar av 
grunduppgifter som har tillförts bokföringen. Om begreppet definieras på 
det sättet, fokuseras regelsystemet på det som är det centrala i 
bokföringen, nämligen information och sammanställningar av 
information. Om man i stället använder ett begrepp som fokuserar på 
bärarna av informationen, dvs. de media på vilka informationen lagras, 
finns det en risk för att reglerna så småningom blir föråldrade genom den 
tekniska utvecklingen. 
Det kan anföras skäl för att   såsom kommittén har föreslagit   de 
sammanställningar av information som lagen skall fokusera på i stället 
borde benämnas räkenskapshandlingar. Begreppet handling leder 
emellertid lätt tanken till t.ex. legaldefinitionen av handling i 2 kap. 
tryckfrihetsförordningen. Begreppet räkenskapshandling såsom det 
skulle behöva definieras i bokföringslagen skulle dock inte helt och hållet 
överensstämma med vare sig tryckfrihetsförordningens handlingsbegrepp 
eller de handlingsbegrepp som förekommer på andra näraliggande 
rättsområden. På det straffrättsliga området torde sålunda begreppet 
handling vara att uppfatta som något som kommer till uttryck i bestämd 
form i skrift eller på ett därmed likvärdigt sätt, t.ex. i tryck. Det finns 
därför anledning att avstå från att i detta sammanhang införa ett särskilt 
handlingsbegrepp. I vilken utsträckning uppgifter, sammanställningar 
och annat material i datarättslig eller straffrättslig mening utgör hand- 
lingar får avgöras inom ramen för lagstiftningen på dessa områden. 
En definition av begreppet räkenskapsinformation 
Enligt vår uppfattning bör alltså begreppet räkenskapsinformation 
introduceras i lagen. Begreppets innebörd bör klargöras i lagtexten. I 
lagen bör sålunda tas in en uppräkning av de olika slag av 
sammanställningar av uppgifter som skall anses som räkenskaps- 
information och därmed omfattas av de särskilda regler som bör gälla för 
exempelvis bevarande och arkivering av sådant material. Hit hör bl.a. 
verifikationer, grundbokföring, huvudbokföring, systemdokumentation, 
behandlingshistorik samt årsbokslut och årsredovisningar. Det är dock 
inte möjligt att fullt ut avgränsa vilka uppgifter och sammanställningar av 
uppgifter som skall utgöra räkenskapsinformation. Vi föreslår därför att 
också uppgifter och sammanställningar av uppgifter som i det enskilda 
fallet är av betydelse för att det skall gå att följa och förstå de enskilda 
bokföringsposternas behandling i bokföringen skall anses som 
räkenskapsinformation. Detsamma bör gälla avtal och andra handlingar 
av särskild betydelse för att belysa verksamhetens ekonomiska 
förhållanden. Det sistnämnda slaget av material utgör enligt 1976 års 
bokföringslag inte räkenskapsmaterial men omfattas av samma krav på 
arkivering som gäller för räkenskapsmaterial (se 22 § första stycket andra 
meningen bokföringslagen). 
11.2 Informationsbärarna 
Regeringens förslag: Räkenskapsinformation skall bevaras i vanlig 
läsbar form, i mikroformat som kan läsas med förstoringshjälpmedel 
eller i annan form som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas 
med tekniskt hjälpmedel. 
Om räkenskapsinformationen bevaras i sådan form som endast kan 
uppfattas med tekniskt hjälpmedel, skall informationen genom omedelbar 
utskrift kunna tas fram i vanlig läsbar form eller i mikroskrift. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd- 
ningar mot förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: Vårt förslag innebär att begreppet 
räkenskapsinformation används för att beteckna den information som 
samlas, struktureras och bevaras inom ramen för bokföringen. Enligt vår 
mening bör lagen också   på samma sätt som nuvarande lag gör   ställa 
krav på att denna information lagras på visst sätt. De lagringsmedia som 
enligt vår mening kan komma i fråga är i princip desamma som i 
nuvarande bokföringslag. Det är självklart att räkenskapsinformationen 
även i fortsättningen bör få komma till uttryck i olika slag av pappers- 
baserade och omedelbart läsbara dokument. Liksom tidigare bör det 
också vara möjligt att lagra informationen i mikroskrift som kan läsas 
med förstoringshjälpmedel. Slutligen bör informationen kunna lagras i 
annan maskinläsbar form, under förutsättning att det är möjligt att 
omedelbart ta fram utskrifter i vanlig läsbar form eller i mikroskrift. 
En särskild fråga är vilka krav som i detta sammanhang skall ställas på 
elektroniskt lagrad räkenskapsinformation som används i bokföringen. 
Såsom kommittén har konstaterat skulle det vara av värde om 
elektroniskt lagrad information alltid uppfyllde kriterierna för ett 
elektroniskt dokument, dvs. upptagningen borde vara sådan att dess 
innehåll och utställare alltid kan verifieras genom ett visst tekniskt 
förfarande. Enligt vår mening är det emellertid för närvarande inte 
realistiskt att uppställa ett sådant krav. 
Vi återkommer längre fram till de krav som bör ställas i fråga om 
förvaring och arkivering (se avsnitt 13). Redan nu skall sägas att objekten 
för lagens regler om förvaring och arkivering måste vara informations- 
bärarna och den utrustning som fordras för att ta fram informationen i 
vanlig läsbar form. 
 
12 Löpande bokföring 
12.1 Verifikationer som underlag för bokföringen 
Regeringens förslag: För varje affärshändelse skall det finnas en 
verifikation. För likartade affärshändelser får dock en gemensam veri- 
fikation användas. 
Om den bokföringsskyldige har tagit emot en uppgift om affärs- 
händelsen, skall denna användas som verifikation. Verifikationen skall 
bevaras i det skick den hade när den kom den bokföringsskyldige 
tillhanda. 
En verifikation skall kunna utgöras av en hänvisningsverifikation. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att det för varje 
affärshändelse skall finnas en verifikation som tillgodoser behovet av 
bevis för affärshändelsen. Kommittén har ansett att behovet av 
gemensamma verifikationer och hänvisningsverifikationer kan tillgodo- 
ses inom ramen för den allmänna regeln och har därför inte lämnat några 
förslag rörande sådana verifikationer. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot kommitténs förslag. Bl.a. Bokföringsnämnden och 
Finansinspektionen har tillstyrkt förslagen. Några remissinstanser har 
emellertid invänt mot kommitténs ställningstagande att den nya lagen 
inte bör innehålla ett uttryckligt krav på att mottagen handling skall 
användas som verifikation. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har 
avstyrkt det förslaget med hänvisning till att det skulle försvåra 
utredningar om ekonomisk brottslighet. Riksskatteverket har avstyrkt 
förslaget med motiveringen att mottagna fakturor har en central betydelse 
i mervärdesskattehänseende. Kammarrätten i Stockholm har förordat att 
nuvarande reglering behålls såvitt avser pappersbaserade handlingar. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig över 
promemorian har inte särskilt berört förslaget i denna del. 
Skattemyndigheten i Stockholms län har tillstyrkt förslaget. Sveriges 
Industriförbund har menat att kommitténs förslag bör genomföras. 
Gällande rätt: Enligt 5 § första stycket bokföringslagen skall bok- 
föringen för varje affärshändelse grundas på en särskild verifikation. Ett 
av syftena med detta är att det skall vara möjligt att identifiera affärshän- 
delsen och kontrollera att den blir grund- och huvudbokförd samt 
slutligen också ingår i den officiella årsredovisningen när sådan skall 
upprättas. Andra syften är att säkerställa att det finns bevis för att en viss 
affärshändelse har inträffat och tillförlitlig dokumentation om 
affärshändelsens innebörd. 
Lagen föreskriver att handling som härrör från affärshändelsen eller 
handling som särskilt upprättas med uppgifter om affärshändelsen skall 
användas som verifikation. Har den bokföringsskyldige tagit emot 
handling om affärshändelsen, skall denna användas som verifikation. 
Syftet med bestämmelsen om att särskilt upprättad handling får användas 
som verifikation är att säkerställa att det finns en verifikation även i de 
fall då den bokföringsskyldige inte kan få en sådan utifrån. 
Kravet på att mottagen handling skall användas som verifikation gör 
ingen skillnad mellan handlingar i vanlig läsbar form och maskinläsbara 
handlingar. Med maskinläsbar (elektronisk) handling avses att 
registreringarna lagras på sådant sätt att det krävs dator med program för 
att omvandla dem till vanlig läsbar form. Bestämmelsen i 5 § innebär 
därför att, om den bokföringsskyldige har tagit emot en maskinläsbar 
handling, denna skall användas som verifikation i sin maskinläsbara 
form. Av 10 § andra stycket (varannanlänksprincipen) och 22 § andra 
stycket bokföringslagen framgår dock att den bokföringsskyldige alltid 
äger rätt, och i vissa fall är skyldig, att använda en utskrift av den 
maskinläsbara handlingen som verifikation. Den bokföringsskyldige kan 
vidare av tekniska skäl behöva anpassa den mottagna maskinläsbara 
handlingen till sitt informationssystem. En sådan åtgärd anses vara 
tillåten under förutsättning att den genomförs så att handlingens innehåll 
inte förändras (se Bokföringsnämndens uttalande U 94:2, EDI och annan 
elektronisk överföring av uppgifter om affärshändelser). 
Under vissa förutsättningar får bokföringen även grundas på en särskilt 
upprättad hänvisningsverifikation. Detta får ske om handlingen är av 
sådan art att den inte bör förvaras bland det övriga räkenskapsmaterialet 
(se 5 § första stycket bokföringslagen). I sådant fall skall hänvisnings- 
verifikationen innehålla uppgift om var orginalverifikationen förvaras. 
Bestämmelsen avser situationer då en mottagen handling utgörs av ett 
skuldebrev eller en annan handling som är av sådant slag att den 
bokföringsskyldige inte vill låta den ingå bland verifikationerna utan i 
stället önskar förvara den på mera betryggande sätt. 
För likartade affärshändelser får en gemensam verifikation användas, 
om den innehåller eller hänvisar till uppgifter om affärshändelsen. 
Gemensam verifikation får även användas för inbetalningarna under en 
dag vid kontant försäljning av varor och tjänster, om försäljningen sker 
under sådana förhållanden att enskild verifikation med uppgifter om 
affärshändelsen inte kan upprättas utan svårighet (se 5 § tredje stycket). 
Skälen för regeringens förslag: 
Allmänt om behovet av verifikationer 
 
De syften som bär upp bokföringslagens regler om verifikationer gör sig 
fortfarande gällande. Det finns alltså fortfarande behov av att 
sammanställa och bevara uppgifter som kan identifiera och dokumentera 
affärshändelserna i verksamheten. Också i den nya lagen bör det därför 
uppställas ett krav på att det för varje affärshändelse skall finnas en 
verifikation. 
Vad skall användas som verifikation? 
Som vi flera gånger tidigare har varit inne på tar bokföringslagen sin 
utgångspunkt i ett pappersbaserat förfarande. IT-utvecklingen har emel- 
lertid medfört att affärshändelser i allt större utsträckning tillkännages 
och dokumenteras elektroniskt. Vedertagna administrativa åtgärder har i 
vissa fall kunnat rationaliseras bort. De traditionella möjligheterna till 
kontroll av att bokföringen inte har manipulerats har som en följd därav 
försvagats. Ibland kan verifikationer som framställs av den bokförings- 
skyldige själv i vissa fall kan ha lika gott informations- och bevisvärde 
som de uppgifter som har kommit utifrån. Så kan t.ex. vara fallet om den 
bokföringsskyldige i samband med affärshändelsen har erhållit endast 
enstaka elektroniskt överförda uppgifter vilka i sig själva inte innehåller 
tillräcklig information för att kunna utgöra en tillfredsställande 
verifikation. Den nödvändiga kompletteringen av de erhållna uppgifterna 
kan bli så omfattande att det huvudsakliga innehållet i verifikationen 
följer av uppgifter som den bokföringsskyldige själv har tillfört. Det kan 
synas som att det i ett sådant fall saknas egentlig anledning att använda 
de utifrån erhållna uppgifterna som verifikation. 
Icke desto mindre torde mottagna uppgifter, vare sig det handlar om 
pappersbaserade fakturor eller elektroniskt överförda uppgifter, fort- 
farande i de flesta fall ha ett högre bevisvärde än uppgifter som den 
bokföringsskyldige själv tillför bokföringen. Detta är visserligen av- 
hängigt av förhållandena i det enskilda fallet. Det kunde därför övervägas 
att   som kommittén har förordat   överlämna till den 
bokföringsskyldige att själv välja vad som skall utgöra verifikation uti- 
från en bedömning av vad som utgör det bästa beviset för affärshändel- 
sen. Bestämmelser som helt överlämnar till den bokföringsskyldige att 
avgöra vilken handling som skall användas till verifikation kan emel- 
lertid - som har framhållits från åklagarhåll - leda till missbruk. Stats- 
åklagaren för speciella mål har i sitt remissvar uttalat att det, om kom- 
mitténs förslag genomförs, torde bli mycket svårt, eller rentav omöjligt, 
att lagföra den som själv tillverkar helt grundlösa verifikationer, eftersom 
förfarandet i sig då blivit accepterat. Kommittén har visserligen inte 
avsett någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt vår 
uppfattning går det ändå inte att bortse från den kritik som har framförts 
mot kommitténs förslag. Att i efterhand visa att då inte längre existerande 
information skulle ha haft ett bättre bevisvärde än den egenframställda 
verifikationen är mycket svårt. De kontroll- och bevisintressen som bär 
upp bokföringslagstiftningen tillgodoses därför bäst med den ordning 
som gäller i dag. 
Vi anser därför att den bokföringsskyldige även fortsättningsvis bör 
vara skyldig att använda en mottagen uppgift som verifikation när det 
förekommer en sådan. 
Det kan tilläggas att det även för företagen själva ofta torde vara mest 
naturligt att använda en utifrån mottagen uppgift som verifikation. Det 
sammanhänger med reglerna i mervärdesskattelagen (1994:200). Den 
som är skattskyldig enligt den lagen är skyldig att i samband med 
omsättning av varor och tjänster mot ersättning utfärda en faktura eller 
jämförlig handling (se 11 kap. 2 § mervärdesskattelagen). Handlingen 
(vilken även får utgöras av upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på 
annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel) skall innehålla 
uppgifter om bl.a. ersättningsbeloppet samt utställarens och mottagarens 
namn (se 11 kap. 5 §). Uppgifterna skall tjäna som underlag för 
redovisning av säljarens och köparens mervärdesskatt. Köparen måste för 
att kunna få avdrag för ingående mervärdesskatt styrka sin avdragsrätt 
med en motsvarande handling. Rutiner som innebär att den bokförings- 
skyldige själv upprättar verifikationer över inköp av mervärdesskatte- 
pliktiga varor och tjänster kan alltså i de flesta fall inte förenas med 
mervärdesskattelagens bestämmelser. 
Om det inte förekommer några mottagna uppgifter (handlingar) i 
samband med affärshändelsen, måste självfallet verifikationen tillskapas 
på annat sätt. I en sådan situation är det nödvändigt att överlämna till den 
bokföringsskyldige att själv sammanställa verifikationen. Det ligger i 
sakens natur att denne därvid bör tillse att verifikationen, såvitt möjligt, 
kan tjäna som bevis om affärshändelsen. Detta fordrar inte någon särskild 
lagreglering. 
En särskild fråga är hur man skall förfara när de uppgifter som den 
bokföringsskyldige har mottagit utifrån är så ofullständiga att de inte har 
något självständigt innehåll eller bevisvärde. Enligt vår uppfattning bör 
verifikationen även i detta fall utgöras av den utifrån mottagna uppgiften 
men det bör åligga den bokföringsskyldige att komplettera uppgiften på 
ett sådant sätt att den kan förstås. Hur en sådan komplettering skall ske 
kan knappast regleras närmare. Vi föreslår därför inte någon lagreglering. 
Det är emellertid klart att kompletteringen bör ske så att den slutliga 
verifikationen kan tjäna som bevis om affärshändelsen. 
Hänvisningsverifikation 
Som tidigare har nämnts har kommittén föreslagit att lagen, vad gäller 
valet av handling som skall användas som verifikation, inte skall 
uppställa någon annan begränsning än att handlingen skall tillgodose 
behovet av bevis för affärshändelsen. Förslaget innebär att behovet av 
bevis för affärshändelsen kan anses vara tillgodosett även i det fall den 
bokföringsskyldige väljer att använda en hänvisningsverifikation. 
Som vi nyss har redogjort för föreslår vi en annan lösning vad gäller 
valet av verifikation. Det förslaget ger i sig inte utrymme för 
användandet av hänvisningsverifikationer. Enligt vår mening finns det 
emellertid inte anledning att i denna fråga göra någon ändring i gällande 
rätt. Möjligheten att upprätta hänvisningsverifikation bör alltså finnas 
kvar och komma till uttryck i en särskild bestämmelse. 
Gemensam verifikation 
Enligt vår mening bör det även i fortsättningen finnas ett visst utrymme 
för användandet av gemensamma verifikationer. Särskilt naturligt är 
detta i fråga om visst slag av kontanthandel, där det bör vara tillåtet att 
som gemensam verifikation använda sådana uppgifter som sammanställs 
med hjälp av ett kassaregister. Möjligheten att använda sig av gemensam 
verifikation bör komma till uttryck i lagtexten. 
12.2 Grundbokföring och huvudbokföring 
Regeringens förslag: Bokförda affärshändelser skall kunna presenteras i 
den ordning de har tillförts bokföringen (grundbokföring) och i 
systematisk ordning (huvudbokföring) så att det är möjligt att kontrollera 
fullständigheten i bokförda poster samt överblicka verksamhetens 
förlopp, ställning och resultat. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer i väsentliga delar med 
regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som särskilt har 
berört frågorna har tillstyrkt kommitténs förslag. Riksåklagaren har dock 
kritiserat förslaget och ansett att det alltför mycket fokuserar på 
bokföringsprodukterna i stället för på bokföringsprocessen. Riksidrotts- 
förbundet har å sin sida avstyrkt förslaget, eftersom det skulle innebära 
ökade kostnader för förbundets medlemmar. Programbyrån AB har 
ansett att begreppet kronologisk ordning är svårtolkat. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Promemorians förslag har inte mött några 
invändningar. 
Bakgrund: Enligt 8 § första stycket bokföringslagen skall affärs- 
händelserna bokföras i kronologisk ordning post för post efter verifika- 
tionsnummer eller andra identifieringstecken som åsatts verifikationerna 
(grundbokföring). Grundbokföringen gör det möjligt att finna 
bokföringsposterna i den ordning de har tillförts bokföringssystemet och 
därigenom kontrollera fullständigheten i den upprättade bokföringen. 
Grundbokföringen gör det också möjligt att i efterhand kontrollera 
enskilda affärshändelser. Bestämmelsen är slutligen avsedd att 
säkerställa den s.k. verifieringskedjan (se avsnitt 7.2.2). 
Enligt 9 § första stycket bokföringslagen skall affärshändelserna 
bokföras också i systematisk ordning (huvudbokföring). Huvudbok- 
föringen är avsedd att göra det möjligt att överblicka verksamhetens 
gång, ställning och resultat. Den fungerar som en förbindelselänk mellan 
grundbokföringen och årsbokslutet (se prop. 1975:104 s. 165). 
Även om grundbokföringen och huvudbokföringen regleras separat är 
det inget som hindrar att den bokföringsskyldige kombinerar de båda 
bokföringarna genom att låta samma grundnoteringar utgöra både grund- 
och huvudbokföring. I datorbaserad bokföring är det ofta bara en fråga 
om på vilket sätt systemet sammanställer grundnoteringarna.  
Skälen för regeringens förslag: 
 
Bokföring i kronologisk ordning 
 
Det nuvarande kravet på bokföring  i kronologisk ordning  är otydligt. 
Det ligger nära till hands att förstå begreppet kronologisk ordning såsom 
syftande på den tidsföljd i vilken affärshändelserna har inträffat. En i 
denna mening kronologisk ordning är emellertid i praktiken svår att 
åstadkomma, eftersom kontanta affärshändelser normalt skall bokföras 
dagligen medan fordringar och skulder normalt skall bokföras först efter 
fakturering. I andra sammanhang kan begreppet förstås som den ordning 
i vilken företagets bokföringsåtgärder har vidtagits. Med kronologisk 
bokföring kan också avses t.ex. en bokföring som struktureras efter det 
datum då verifikationen sammanställs eller det datum då verifikationen 
registreras i bokföringssystemet. 
Det är inte heller alldeles klart om användandet av s.k. hierarkiska 
bokföringssystem är förenligt med kravet på bokföring i kronologisk 
ordning. Kännetecknande för sådana system är att vissa likartade 
affärshändelser bokförs i separata journaler där varje journal motsvaras 
av en - för de relativt likartade affärshändelserna - detaljerad grundbok 
för en begränsad period. Grundboken används därefter som underlag vid 
huvudbokföringen. Det är därför endast journalens sammanlagda summa 
som blir föremål för huvudbokföring. I sådana bokföringssystem kan det 
vara meningslöst att tala om faktiskt kronologisk grundbokföring, 
eftersom det inte existerar någon sådan. Kravet på att affärshändelserna 
skall bokföras post för post i kronologisk ordning tillgodoses i stället 
genom flera separata grundbokföringar. Inom ramen för varje separat 
grundbokföring kan likartade transaktionstyper (t.ex. försäljning eller 
betalning av leverantörsskulder) utläsas i viss kronologisk ordning. 
System av detta slag får ur bokföringssynpunkt anses tillfredställande 
men illustrerar väl att krav på  kronologisk  bokföring ibland inte kan 
upprätthållas. 
Mot denna bakgrund bör den nya lagen inte innehålla något krav på 
 bokföring i kronologisk ordning . För att det skall vara möjligt att 
kontrollera fullständigheten i bokförda poster bör det emellertid 
fortfarande ställas ett krav på en kronologisk strukturering av 
affärshändelserna. Kravet bör dock utformas på annat sätt. 
När det nya kravet utformas, måste utvecklingen på teknikområdet 
beaktas. Nuvarande bestämmelser ger intryck av att bokföring i grundbok 
respektive huvudbok sker genom två separata bokföringsåtgärder. När 
räkenskapsinformation presenteras med datorteknik, kan det emellertid 
ofta vara så att grunduppgifterna har tillförts systemet genom en och 
samma åtgärd. Någon färdig grund- eller huvudbok i traditionell mening 
finns inte. I stället finns det tekniska förutsättningar för att systemet från 
de registrerade grunduppgifterna skall kunna söka fram och 
sammanställa en grund- eller huvudbok för en viss period. Intresset är i 
sådana system främst knutet till vilka möjligheter som finns att ta fram 
och presentera sammanställningar av information i läsbar form. Enligt 
vår mening bör därför dagens regler, som återspeglar en faktisk men 
föråldrad bokföringsprocess, ersättas av regler som fokuserar på 
möjligheterna att presentera bokföringsinformationen på visst sätt. 
Reglerna bör vara teknikneutrala och sålunda kunna användas vare sig 
den bokföringsskyldige tillämpar manuella eller datorbaserade rutiner. 
Vi föreslår därför att det i den nya lagen tas in ett krav på att 
affärshändelserna skall kunna presenteras i den ordning de har tillförts 
bokföringen. 
Vi anser inte att det är nödvändigt att i lagen lämna några föreskrifter 
om vilken process som skall tillämpas när bokföringsskyldigheten 
fullgörs. Det ligger i sakens natur att grunduppgifterna alltid måste 
tillföras bokföringssystemet med någon tillförlitlig teknik så att det går 
att ta del av dem fram till arkiveringstidens slut; detta följer emellertid av 
regeln om att uppgifterna måste kunna presenteras. Det kan visserligen 
såsom har gjorts från åklagarhåll   hävdas att det vid en efterföljande 
kontroll av bokföringen ofta också är av stort intresse hur posterna har 
kommit till. En sådan kontroll förutsätter emellertid inte föreskrifter om 
hur processen skall gå till, enbart föreskrifter om att processen skall 
beskrivas. Med vårt förslag kommer processen att beskrivas i den 
systemdokumentation och den behandlingshistorik som alltid skall ingå i 
bokföringssystemet (se 5 kap. 11 § förslaget till bokföringslag). 
Bokföring i systematisk ordning 
Det är naturligt att affärshändelserna också blir föremål för en sortering 
utifrån affärshändelsernas art. Detta är nödvändigt för att man skall 
kunna överblicka verksamhetens förlopp och skapar också nödvändiga 
länkar till årsbokslutet eller årsredovisningen. 
Den nuvarande bokföringslagen ger närmast bilden av att det måste 
finnas en huvudbokföring som är åtskild från grundbokföringen. Detta 
överensstämmer emellertid, som vi redan har nämnt, i de flesta fall inte 
med det sätt på vilket affärshändelser i praktiken bokförs. Efter det att 
verifikationerna har registrerats, är presentationen av grundboken eller 
huvudboken endast en fråga om hur de bokförda posterna sorteras. 
Det kan mot den bakgrunden möjligen hävdas att det inte finns 
anledning att lagstifta om en särskild huvudbokföring; bokföringen sker 
regelmässigt ändå med sådan teknik att bokföringsuppgifterna kommer 
att kunna tas fram både i den ordning registrering har skett och i 
systematisk ordning. Enligt vår mening är det emellertid naturligt att det i 
lagen klargörs att affärshändelserna måste bli föremål för en systematisk 
sortering. I det teknikoberoende regelverk som vi förordar bör emellertid 
kravet på huvudbokföring utformas som ett krav på att bokföringen skall 
ske så att affärshändelserna kan presenteras i systematisk ordning. 
Huvudregeln bör därför vara att affärshändelserna skall bokföras så att 
de kan presenteras i den ordning de har tillförts bokföringssystemet 
(grundbokföring) och i systematisk ordning (huvudbokföring). 
12.3 Tidpunkten för bokföring 
12.3.1 Kontanta in- och utbetalningar 
Regeringens förslag: Kontanta in- och utbetalningar skall som 
huvudregel bokföras senast påföljande arbetsdag. Om det finns särskilda 
skäl och det är förenligt med god redovisningssed, skall dock avsteg 
kunna göras från denna regel. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att lagen inte skall 
innehålla några särregler om den tidpunkt då kontanta in- och 
utbetalningar skall bokföras. I stället har kommittén föreslagit att god 
redovisningssed skall vara vägledande i detta avseende. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot kommitténs ställningstagande. Bl.a. Riksåklagaren, 
Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionsverket och Bokföringsnämnden har 
avstyrkt kommitténs förslag eller har betonat att det inte kan vara aktuellt 
med någon uppluckring av nuvarande krav på bokföringstidpunkt. Även 
Svenska Revisorsamfundet SRS har uttalat att det nuvarande kravet som 
huvudregel bör bestå men har ansett att vissa undantag från huvudregeln 
bör kunna göras, särskilt för de allra minsta näringsidkarna. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. I promemorian föreslås dock att kontanta in- och utbetalningar 
skall bokföras senast nästföljande vardag. 
Remissinstanserna: Bl.a. Bokföringsnämnden och Riksskatteverket 
har avstyrkt eller ifrågasatt promemorians förslag om att kontanta in- och 
utbetalningar skall bokföras senast nästföljande  vardag . Remissinstan- 
serna har menat att bestämmelsen, såsom i dag, bör knytas till 
nästföljande  arbetsdag . Bokföringsnämnden har förordat att kravet på 
att kontanta in- och utbetalningar skall bokföras senast påföljande vardag 
i vart fall endast bör gälla grundbokföringen. Nämnden har vidare 
avstyrkt förslaget att bokföringen skall kunna få ske senare om det finns 
särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed. 
Gällande rätt: Enligt 8 § andra stycket bokföringslagen skall kontanta 
in- och utbetalningar bokföras senast arbetsdagen efter den dag då kon- 
tanttransaktionen inträffade (kassabokföring). Begreppet arbetsdag utgår 
från förhållandena i det enskilda fallet och avser den nästföljande dag då 
det bedrivs arbete i verksamheten. Bokföring anses ha skett när den bok- 
föringsskyldige antecknar summan av en dags kontanttransaktioner i en 
kassajournal. Det vanligaste förfarandet torde vara att en kassakontroll- 
remsa från en kassaapparat utgör samlingsverifikation till noteringen i 
kassajournalen. 
Begreppet kontanta in- och utbetalningar omfattar inte endast betalning 
med sedlar och mynt utan också betalningar med användande av checkar, 
postväxlar och andra betalningsanvisningar som omedelbart kan omsättas 
i pengar (se bl. a. Bokföringsnämndens uttalande BFN U 89:11). In- och 
utbetalningar som sker över bank- eller postgiro omfattas däremot inte 
utan skall bokföras enligt de regler som gäller för övriga affärs- 
transaktioner (se prop. 1975:104 s. 164). 
Den uttryckliga tidsbestämmelsen avser endast den kronologiska bok- 
föringen (grundbokföringen). För den systematiska bokföringen (huvud- 
bokföringen) gäller enligt 9 § tredje stycket att den skall  hållas aktuell . 
Skälen för regeringens förslag: De nya handelsmönster som 
successivt utvecklas kan medföra nya definitioner av när en viss 
affärshändelse har inträffat. En sådan utveckling kan på sikt leda till att 
andra redovisningsrutiner än de nuvarande bör komma till användning. 
Detta talar för att man bör undvika en detaljreglering av särskilt angivna 
transaktioner i lagen. Den bokföringsskyldiges möjligheter att fastställa 
när en affärshändelse vilken har reglerats genom kontant betalning har 
inträffat, torde emellertid inte förändras i framtiden. När det gäller 
tidpunkten för bokföring av kontanttransaktioner är därför skälen mot en 
detaljreglering mindre starka. 
Inte minst i kontantintensiva branscher finns det ett starkt behov av att 
kunna kontrollera vad som har förts in i bokföringen. Kontrollen skulle 
avsevärt försvåras om den bokföringsskyldige gavs rätt att dröja en 
obestämd tid med att föra in in- och utbetalningar i bokföringen. Det är 
dessutom, såsom flera remissinstanser har understrukit, ett grund- 
läggande ordningskrav att kontanta affärer bokförs utan dröjsmål. Några 
särskilda praktiska svårigheter torde inte heller den nuvarande ordningen 
  dvs. grundbokföring senast arbetsdagen efter betalningen   vara 
förenad med. Enligt regeringens uppfattning bör därför ett motsvarande 
krav kvarstå i lagen, i vart fall som huvudregel. Lagregeln bör, såsom 
flera remissinstanser har påtalat, även i fortsättningen knyta an till 
begreppet  påföljande arbetsdag . 
Kan det då finnas skäl att frångå det absoluta kravet på att kontanta in- 
och utbetalningar skall bokföras senast nästföljande arbetsdag? Såsom 
ovan har angetts är kravet på grundbokföring i dag uppfyllt om en 
näringsidkare för in summan av en dags kontantförsäljning i en 
kassajournal. Underlaget kan utgöras av en gemensam verifikation (t.ex. 
en kassakontrollremsa från en kassaapparat). Det kan hävdas att den 
information som i ett sådant fall kan hämtas från de enskilda gemen- 
samma verifikationerna inte har något påtagligt sämre bevisvärde än 
grundnoteringarna i kassajournalen. Enligt vår uppfattning kan så vara 
fallet i vissa mycket små verksamheter där det inte framstår som 
motiverat att bokföra affärshändelserna omedelbart med hänsyn till att 
antalet transaktioner är så få att rörelsens utveckling kan följas genom 
verifikationsunderlagen. Förutsatt att verifikationerna uppfyller de krav 
som enligt vårt förslag skall ställas på verifikationer och förvaras i ordnat 
skick och på betryggande och överskådligt sätt kan det i dessa fall inte 
antas vara förenat med några egentliga nackdelar från kontrollsynpunkt 
om bokföringen får anstå någon kortare tid. En annan situation då det 
torde kunna motiveras att avvakta något med att fullgöra bokförings- 
skyldigheten är om affärshändelserna grundbokförs (kassabokförs) 
nästföljande arbetsdag och huvudbokförs vid ett något senare tillfälle. 
Den nya lagen bör därför utformas så att avsteg från huvudregeln kan ske 
om det finns särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed. 
Härigenom lämnas det till praxis och normgivande organ att närmare 
definiera de situationer då en fördröjd bokföring kan accepteras. 
12.3.2 Andra affärshändelser än kontanta in- och utbetalningar 
Regeringens förslag: Andra affärshändelser än kontanta in- och 
utbetalningar skall bokföras så snart det kan ske. Om det finns 
särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed, skall avsteg 
dock kunna göras från huvudregeln. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens 
förslag. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan 
erinran. 
Gällande rätt m.m.: I 8 § andra stycket bokföringslagen regleras 
tidpunkten för grundbokföring. Av bestämmelsen framgår bl.a. att andra 
affärshändelser än kontanta in- och utbetalningar skall bokföras så snart 
kan ske. I fråga om uppkomna fordringar och skulder gäller att de skall 
bokföras sedan faktura eller annan handling, som tillkännager anspråk på 
vederlag, har utfärdats eller mottagits eller sådan handling hade bort 
föreligga enligt god affärssed. Vad gäller tidpunkten för huvudbokföring 
sägs endast att huvudbokföringen skall  hållas aktuell  (se 9 § tredje 
stycket bokföringslagen). 
Enligt förarbetena till bokföringslagen borde bokföringstidpunkten 
tidigast kunna inträffa vid tiden för uppkomsten av en fordran eller en 
skuld, avgjord med ledning av civilrättens regler. Av praktiska skäl 
ansågs det emellertid nödvändigt att tillåta en viss fördröjning. Ford- 
ringar och skulder borde därför som huvudregel bokföras så snart det kan 
ske efter det att faktura eller annan handling som tillkännager anspråk på 
vederlag har utfärdats eller mottagits (se prop. 1975:104 s. 168 f.). En 
sådan regel kan emellertid inte vara utan undantag, eftersom en säljare 
härigenom skulle få alltför stora möjligheter att själv bestämma när 
bokföringsskyldigheten inträder genom att dröja med faktureringen. På 
grund härav ansågs det att skyldigheten att bokföra i vart fall borde 
inträda när fakturering bort ske enligt god affärssed. Vilken denna 
tidpunkt var fick enligt uttalanden i lagens förarbeten bestämmas med 
ledning av praxis för den aktuella typen av affär. 
Inom ramen för god redovisningssed har utvecklats olika riktlinjer för 
när bokföring senast skall ske. I Bokföringsnämndens uttalande U 89:5 
 När grundbokföring senast skall ske  anges att möjligheten att dröja 
med bokföringen främst har tillkommit för att möjliggöra ett rationellt 
utnyttjande av redovisningsbyråers tjänster. Andra uttalanden, som BFN 
U 94:2  EDI och annan elektronisk överföring av uppgifter om 
affärshändelser , inriktas mer på tolkning av när sådana omständigheter 
föreligger att bokföring över huvud taget kan ske. Kännetecknande för 
det förstnämnda uttalandet är att bokföringstidpunkten i vissa fall kan 
skjutas fram trots att alla förutsättningar för att kunna bokföra vissa 
affärshändelser föreligger. Det senare uttalandet tar upp frågan om när 
tillräcklig information finns för att kunna bokföra vissa affärshändelser. 
Skälen för regeringens förslag: Såsom vi flera gånger har varit inne 
på har den tekniska utvecklingen medfört utvecklandet av nya handels- 
mönster. Sålunda kan parterna ingå avtal om rutiner för t.ex. leverans och 
betalning så att åtgärder som bokföring och betalning knyts till varuflödet 
i stället för till utväxling av handlingar. Att som i den nuvarande 
bokföringslagen koppla bokföringsskyldigheten till den tidpunkt då en 
faktura borde ha förelegat ter sig främmande inom ramen för rutiner där 
faktura inte alltid upprättas. 
Nya handelsmönster kan därmed ge upphov till en ny syn på när 
affärshändelser skall bokföras. Detta återspeglas i flera redovisnings- 
rekommendationer, t.ex. Bokföringsnämndens uttalanden U 89:11  För- 
säljning mot kontokort  och U 94:2  EDI och annan elektronisk 
överföring av uppgifter om affärshändelser . Med hänsyn till den 
utveckling som sker framförallt inom IT-området och det behov som 
ibland kan finnas av att avvika från gängse bedömning av när en viss 
affärshändelse senast skall bokföras bör en detaljreglering i lagen 
undvikas. I stället bör ett grundläggande och allmänt krav ställas vilket 
medger en utveckling av god redovisningssed. 
I lagen bör därför tas in ett krav på att affärshändelserna skall bokföras 
så snart det kan ske. Det innebär att bokföringen skall ske så snart det 
finns tillräckliga uppgifter för att upprätta en riktig bokföring (jfr BFN U 
94:2). På samma sätt som vi har föreslagit i fråga om grundbokföring av 
kontanta in- och utbetalningar bör lagen emellertid även beträffande 
andra affärshändelser ge ett visst utrymme att dröja med bokföringen 
trots att alla uppgifter för att kunna fullgöra bokföringsskyldigheten finns 
tillgängliga. Det kan t.ex. vara befogat att något senarelägga tidpunkten 
för bokföring för att kunna utnyttja bokföringsbyråers tjänster rationellt 
(jfr BFN U 89:5). 
12.3.3 Kontantmetoden 
Regeringens förslag: Företag vars nettoomsättning normalt inte 
överstiger tjugo prisbasbelopp och som inte är skyldiga att upprätta 
årsbokslut eller årsredovisning skall kunna dröja med att bokföra 
fordringar och skulder som kommer till uttryck i upprättade eller 
mottagna fakturor till dess att betalning sker, under förutsättning att det 
står i överensstämmelse med god redovisningssed (kontantmetoden). 
Också andra företag skall kunna dröja med att bokföra fordringar och 
skulder till dess att betalning sker, om det förekommer endast ett mindre 
antal fakturor och andra handlingar och fordringarna och skulderna enligt 
dessa inte uppgår till avsevärda belopp. 
Senast i samband med räkenskapsårets utgång skall samtliga obetalda 
fordringar och skulder bokföras. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit en generell regel för 
företag vars fordringar och skulder är begränsade till antalet och inte 
uppgår till avsevärda belopp. Sådana företag skall, enligt kommitténs 
förslag, kunna dröja med bokföring av affärshändelserna till dess 
betalning sker, under förutsättning att det är förenligt med god redo- 
visningssed. 
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över 
kommitténs betänkande har inte berört frågan. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. I promemorian uppställdes dock, såvitt gäller företag som inte är 
skyldiga att avsluta den löpande bokföringen med ett årsbokslut eller en 
årsredovisning, inte något krav på bokföring i samband med räken- 
skapsårets utgång. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot promemorians förslag. Företagarnas Riksorgansiation 
har dock ansett att gränsen för när kontantmetoden skall kunna användas 
bör sättas högre. 
Bakgrund: Utgångspunkten i bokföringslagen är att affärshändelser 
skall bokföras så snart det kan ske. S.k. kontantredovisning skall alltså 
inte ske utan bokföringen skall enligt lagens förarbeten ske enligt 
bokföringsmässiga grunder (se prop. 1975:104 s. 149). Detta gäller 
emellertid inte undantagslöst. Om endast ett mindre antal fakturor o.d. 
förekommer i rörelsen och fordringarna eller skulderna enligt dessa 
verifikationer ej uppgår till avsevärda belopp, får nämligen bokföringen 
av dessa fordringar och skulder dröja tills betalning sker, under 
förutsättning att detta är förenligt med god redovisningssed (se 8 § tredje 
stycket bokföringslagen). Vid räkenskapsårets utgång skall dock samtliga 
då obetalda fordringar och skulder bokföras. Bestämmelsen, som brukar 
kallas för kontantmetoden eller pärmmetoden, har berörts bl.a. i 
Bokföringsnämndens rekommendation R 6 Bokföring av fakturor. 
Nämnden har där uttalat att kontantmetoden får tillämpas av närings- 
idkare vars årliga bruttomsättningssumma exklusive mervärdesskatt 
understiger 20 prisbasbelopp. Även annan näringsidkare får enligt 
nämnden använda kontantmetoden under förutsättning att det endast 
förekommer ett fåtal fakturor i rörelsen och dessa sammanlagt inte 
uppgår till större belopp. 
Skälen för regeringens förslag: Enligt vår mening bör det även 
framdeles finnas ett visst utrymme för det förenklade slag av bokföring 
som kontantmetoden utgör. Metoden bör för det första kunna tillämpas 
av företag med mindre omsättning. Dessa företag bör lämpligen 
avgränsas på liknande sätt som i den ovannämnda rekommendationen 
från Bokföringsnämnden, dvs. metoden bör kunna användas av företag 
vars omsättning normalt understiger 20 prisbasbelopp. Om ett sådant 
företag inte är skyldigt att upprätta årsbokslut eller årsredovisning, bör 
det normalt ha möjlighet att tillämpa kontantmetoden även om antalet 
fakturor i verksamheten inte är helt begränsat. Metoden bör dessutom 
liksom i nuvarande lagstiftning   få användas av andra företag men i 
deras fall endast under förutsättning att antalet fakturor eller andra 
handlingar i verksamheten är litet och fordringarna och skulderna enligt 
dessa inte uppgår till avsevärda belopp. 
En remissinstans har förordat att gränsvärdet för när kontantmetoden 
skall få tillämpas sätts högre. Enligt vår mening är det rimligt att 
näringsidkare som har en inte obetydlig omfattning på verksamheten 
tillämpar bokföringsprinciper som gör det möjligt att med någorlunda 
precision följa verksamhetens ekonomiska förlopp, ställning och resultat. 
Vi anser dock inte att det är självklart att gränsvärdet skall bestämmas till 
20 prisbasbelopp. Det finns skäl som talar både för den nuvarande nivån 
och för en viss höjning av beloppsgränsen. Den fortsatta beredningen av 
Förenklingsutredningens betänkande (SOU 1999:28) kommer att ge ett 
bättre underlag för ett ställningstagande. I det sammanhanget kommer ett 
antal frågor av såväl civilrättslig som skatterättslig natur att analyseras. 
Frågan om vilken beloppsgräns som skall gälla för rätten att tillämpa 
kontantmetoden avgörs bäst i det lagstiftningsärendet. Vi avstår därför 
från att nu ta slutlig ställning i frågan. I avvaktan på ett slutligt 
ställningstagande till Förenklingsutredningens förslag bör de nuvarande 
reglerna fortsätta att gälla. 
Det kan finnas anledning att fastställa närmare förutsättningarna för 
när kontantmetoden skall kunna komma till användning samt dra upp 
vissa riktlinjer för vad den bokföringsskyldige skall iaktta när metoden 
används. Sådana förutsättningar och riktlinjer kan emellertid utformas 
inom ramen för god redovisningssed. Någon reglering i lag är därför inte 
nödvändig. 
12.4 Bokslutstransaktioner 
Regeringens förslag: Sådana tillgångar, avsättningar och skulder som är 
nödvändiga för att bestämma räkenskapsårets intäkter, kostnader och 
finansiella ställning skall bokföras i samband med att den löpande 
bokföringen avslutas. 
 
Kommitténs förslag och förslaget i promemorian 1: Överens- 
stämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Finansinspektionen har uttalat att skyldigheten att 
bokföras bokslutstransaktioner även bör omfatta bokslutstransaktioner 
som inte har påverkan på räkenskapsårets intäkter och kostnader. 
Bakgrund: Som tidigare har nämnts är grundtanken i bokföringslagen 
att bokföring skall ske enligt s.k. bokföringsmässiga grunder (i stället för 
kontantredovisning). Detta återspeglas också i lagens 4 § tredje 
meningen, där det föreskrivs att bokföringen inför bokslut skall tillföras 
de fordrings- och skuldposter som behövs för att bestämma de intäkter 
och kostnader som rätteligen hör till räkenskapsåret. Det kan t.ex. vara så 
att en utgift som har bokförts under år 1 avser verksamhet under både år 
1 och år 2; den bör i så fall delvis utgöra en kostnad för år 2. Genom s.k. 
bokslutstransaktioner fördelas kostnaden mellan räkenskapsåren (perio- 
disering). 
Eftersom bokslutstransaktioner skall göras inför bokslut, är företag 
som inte är skyldiga att upprätta årsbokslut inte heller skyldiga att 
bokföra bokslutstransaktioner. 
Skälen för regeringens förslag: Bokslutstransaktioner är nödvändiga 
för att bokslutet på ett rättvisande sätt skall återge företagets resultat för 
räkenskapsåret och dess ställning vid räkenskapsårets utgång (balans- 
dagen). Också den nya lagen bör därför innehålla regler om att sådana 
poster, som är nödvändiga för att bestämma räkenskapsårets intäkter och 
kostnader, skall bokföras i samband med räkenskapsårets utgång. 
Såsom Finansinspektionen har påtalat förekommer det bokförings- 
poster som inte påverkar vare sig intäkterna eller kostnaderna men som 
ändå är av betydelse för bilden av verksamhetens finansiella ställning. 
Det kan t.ex. vara fråga om uppskrivningar av tillgångars värde eller 
omföringar inom eget kapital. Också poster som är av betydelse för att 
bestämma verksamhetens finansiella ställning bör därför bokföras i 
samband med att den löpande bokföringen avslutas. 
12.5 Sidoordnad bokföring 
Regeringens förslag: Konton över tillgångar, avsättningar och skulder 
skall specificeras i en sidoordnad bokföring i den utsträckning det behövs 
för att ge tillfredsställande kontroll och överblick. 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på en 
sidoordnad bokföring av sådan poster som i balansräkningen skall 
redovisas inom linjen. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Kommittén har dock föreslagit att också sådana poster som skall tas upp 
inom linjen skall bokföras i en särskild sidoordnad bokföring. 
Remissinstanserna: Riksskatteverket har tillstyrkt kommitténs förslag. 
Bokföringsnämnden har, utan att motsätta sig förslaget, ifrågasatt 
behovet av att lagstifta om sidoordnad bokföring av poster inom linjen. 
Svenska Revisorsamfundet SRS och Sveriges Redovisningskonsulters 
Förbund SRF har avstyrkt förslaget, såvitt gäller sidoordnad bokföring 
av poster inom linjen. 
Bakgrund: Enligt 9 § andra stycket bokföringslagen skall konton över 
tillgångar och skulder, vilka i huvudbokföringen förs i sammandrag, 
ytterligare specificeras i en sidoordnad redovisning i den mån det behövs 
för att ge tillfredsställande överblick och kontroll. Sådana poster som 
skall redovisas inom linjen i balansräkningen omfattas dock inte av 
kravet på sidoordnad redovisning. 
Skälen för regeringens förslag: Kraven på överblick över och 
kontroll av bokföringen bör inte sättas lägre än i dag. Om ett företag inte 
specificerar tillgångar, avsättningar och skulder utan använder sig av 
sammansatta konton, bör det därför även fortsättningsvis vara skyldigt att 
ha en sidoordnad bokföring där de ingående posterna specificeras. 
Liksom hittills bör detta dock inte gälla om en tillfredsställande överblick 
och kontroll ändå kan erhållas. 
En särskild fråga är om också sammansatta poster inom linjen bör spe- 
cificeras i en sidoordnad bokföring. Såsom flera remissinstanser har 
framfört kan det ifrågasättas om det är motiverat att införa ett krav på en 
sidoordnad bokföring av inom linjen-poster, eftersom det i majoriteten av 
de svenska företagen inte förekommer sådana poster i någon omfattning. 
Till detta kommer att inom EU förbereds en ändring i det fjärde 
bolagsrättsliga direktivet avseende värdering av finansiella instrument. 
En sådan ändring torde bl.a. leda till att åtskilliga poster som i dag endast 
tas upp inom linjen i stället skall redovisas i själva balansräkningen. 
Behovet av bestämmelser om sidoordnad bokföring är mera tydligt för 
finansiella företag. I sådana företag är poster som lämpligen tas upp i 
sidoordnad bokföring, frekvent förekommande. Ifråga om dessa företag 
finns emellertid utrymme för att meddela bestämmelser om en 
sidoordnad bokföring av inom linjen-poster genom föreskrifter av 
regeringen eller av Finansinspektionen. Ett lagkrav på sidoordnad 
bokföring avseende inom linjen-poster bör därför inte uppställas förrän 
lagstiftaren har tagit ställning till hur en eventuell framtida direktiv- 
ändring bör införas i svensk rätt. Från kontrollsynpunkt torde detta inte 
heller innebära några egentliga nackdelar. I vårt förslag finns nämligen 
också bestämmelser som syftar till att tillse att all nödvändig information 
om uppkomna åtaganden arkiveras i ordnat skick på ett betryggande och 
överskådligt sätt. 
 
13 Förvaring av räkenskapsinformation 
13.1 Informationssäkerhet 
13.1.1 Varaktig och lätt åtkomlig räkenskapsinformation 
Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om att bokförings- 
information skall vara varaktig och lätt åtkomlig samlas i en generell 
bestämmelse av innebörd att all räkenskapsinformation skall bevaras i 
varaktig form och lätt åtkomligt. Den bokföringsskyldige skall ha 
sådan utrustning och sådana system, som behövs för att presentera 
räkenskapsinformationen i läsbar form, tillgängliga i Sverige. 
 
Förslagen i kommitténs betänkande och i promemorian 1: 
Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller 
inte haft några invändningar mot det. 
Gällande rätt: Kraven på att räkenskapshandlingars varaktighet och 
lättåtkomlighet kommer i bokföringslagen till uttryck på ett flertal 
ställen. Som exempel kan nämnas 5 § andra och fjärde styckena där det 
föreskrivs att verifikationerna på ett varaktigt sätt skall förses med vissa 
uppgifter och 6 § första stycket där det sägs att bokföringen skall ske på 
ett varaktigt sätt. Vidare framgår av 10 § tredje stycket att handlingar i 
mikroformat och maskinläsbara handlingar får användas som räken- 
skapsmaterial endast under förutsättning att registreringarna är varaktiga 
och registrerade uppgifter lätt åtkomliga. 
Skälen för regeringens förslag: Bokföring innebär att man samlar 
och sparar information bl.a. i syfte att det skall vara möjligt att i 
efterhand kontrollera inträffade affärshändelser. För att detta syfte skall 
kunna tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt måste bokföringen givetvis 
ske så att informationen senare kan tas fram utan större besvär. Ett 
grundläggande krav är därför att all räkenskapsinformation under hela 
arkiveringstiden bevaras i varaktig och lätt åtkomlig form. Att som i den 
nuvarande bokföringslagen ställa sådana krav huvudsakligen när det 
gäller utförandet av olika moment i bokföringen är enligt vår mening inte 
tillräckligt. I den nya lagen bör det i stället tas in en generell bestämmelse 
om varaktighet och åtkomst som omfattar alla delar av bokföringen 
(verifikationer, grund- eller huvudbokföring etc.). Bestämmelsen bör 
alltså omfatta all räkenskapsinformation och vara tillämplig oavsett i 
vilken form uppgifterna lagras. Den är också naturligt att det uppställs ett 
krav på att företaget håller utrustning och system, som behövs för att 
presentera räkenskapsinformation i läsbar form, tillgängliga i Sverige. 
13.1.2 Förvaring i ordnat skick och på betryggande och 
överskådligt sätt 
Regeringens förslag: Den nya lagen skall innehålla en generell 
bestämmelse om att de medier på vilka räkenskapsinformationen 
bevaras skall förvaras i ordnat skick och på betryggande och 
överskådligt sätt. 
 
Förslaget i kommitténs betänkande och i promemorian 1: Överens- 
stämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller 
lämnat det utan erinran. 
Gällande rätt: I 5 § fjärde stycket bokföringslagen föreskrivs att 
verifikationerna skall förvaras ordnade på betryggande och överskådligt 
sätt. Enligt 8 § tredje stycket skall verifikationerna för obetalda 
fordringar och skulder ordnas och förvaras för sig så att betryggande 
överblick finns över dem. I 6 § första stycket sägs att bokföringen skall 
ske i ett ordnat och betryggande system av böcker, kort, lösblad och 
andra hjälpmedel. Slutligen sägs det i 10 § tredje stycket att exempelvis 
mikrofilm och maskinläsbara handlingar får användas som räkenskaps- 
material endast om det kan anses säkerställt att de bevaras på betryggan- 
de sätt. 
Skälen för regeringens förslag: Den ökande IT-användningen inom 
handel och administration har medfört att nya aspekter rörande 
informationssäkerhet måste beaktas. Ett grundläggande krav - förutom 
varaktighet och lätt åtkomst - måste vara att räkenskapsinformationen 
finns tillgänglig under hela arkiveringstiden och att den bevaras i ordnat 
skick och på ett betryggande sätt. Enligt vår mening är det lämpligast 
med en generell bestämmelse som slår fast att de media på vilka 
räkenskapsinformationen bevaras skall förvaras i ordnat skick och på 
betryggande och överskådligt sätt. 
13.1.3 Varannanlänksprincipen 
Regeringens förslag: Bestämmelsen om att varannan länk i bok- 
föringskedjan måste finnas i vanlig läsbar form eller mikroskrift tas 
bort. 
 
Förslaget i kommitténs betänkande och i promemorian 1: 
Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot förslaget. Av de remissinstanser som särskilt har berört 
frågan har bl.a. Bokföringsnämnden och Riksskatteverket tillstyrkt 
förslaget. Riksåklagaren har avstyrkt förslaget med hänvisning till att det 
skulle medföra en generell sänkning av räkenskapernas bevisvärde. 
Riksrevisionsverket har godtagit förslaget men har tillagt att det innebär 
nya risker i bokföringen. 
Bakgrund: Enligt 10 § andra stycket bokföringslagen får verifika- 
tioner och grundbokföring inte samtidigt utgöras av maskinläsbar 
handling. Bestämmelsen benämns vanligen varannanlänksprincipen. 
Varannanlänksprincipen motiverades i förarbetena till bokföringslagen 
av kravet på enkel och säker åtkomst till räkenskapsmaterialet (se SOU 
1973:57 s. 232 och prop. 1975:104 s. 190 f.). Från säkerhetssynpunkt 
ansågs pappersbaserade handlingar vara att föredra framför maskin- 
läsbara sådana. Bestämmelsen skulle därför säkerställa läsbar åtkomst till 
bokföringsuppgifterna i minst ett steg i verifieringskedjan. 
Skälen för regeringens förslag: De senare årens utveckling på IT- 
området har lett till att det inte längre går att generellt påstå att en 
pappersbaserad handling från säkerhetssynpunkt är att föredra framför 
exempelvis en elektroniskt lagrad handling. 
Inte heller har pappersbaserade dokument som har tagits fram till följd 
av varannanlänksprincipen något givet företräde från bevissynpunkt. 
Tvärtom kan varannanlänksprincipen i dag innebära negativa konse- 
kvenser från bevis- och säkerhetssynpunkt i och med att den bokförings- 
skyldige i vissa fall kan bli skyldig att ersätta maskinläsbart material 
med material i vanlig läsbar form eller mikroskrift även om en sådan 
åtgärd innebär att räkenskapsmaterialets bevisvärde reduceras. Så blir 
fallet om de uppgifter som den bokföringsskyldige mottar   uppgifter 
som enligt vårt förslag skall utgöra verifikationsunderlag   har lämnats i 
form av en elektronisk handling. För den bokföringsskyldige som har en 
datorbaserad bokföring blir det då nödvändigt att överföra den 
elektroniskt lagrade orginalverifikationen till en verifikation i läsbar form 
eller tillse att grundbokföringen finns i läsbar form. 
En annan sak som talar för att varannanlänksprincipen bör tas bort ur 
lagen är att datorbaserade kontrollåtgärder (ADB-revision) i flera fall kan 
ske mer effektivt om det finns en obruten elektroniskt lagrad veri- 
fieringskedja. 
Såsom vi har uttalat i föregående avsnitt anser vi att de dokument eller 
media på vilket räkenskapsinformationen finns lagrade generellt bör 
förvaras i varaktig form och lätt åtkomligt. Så länge dessa kriterier är 
uppfyllda bör det inte finnas något hinder mot att räkenskapsinformation 
lagras på maskinläsbart medium. I kravet på lättåtkomlighet ligger att 
uppgifterna måste kunna läsas med kort varsel. För tydlighet skull bör 
det därför i den nya lagen klargöras att räkenskapsinformation får 
bevaras på maskinläsbart medium enbart om informationen genom 
omedelbar utskrift kan tas fram i läsbar form. Om detta inte är möjligt, 
bör uppgifterna föras över till ett direkt läsbart material, t.ex. genom en 
utskrift på papper. 
Vi föreslår alltså att varannanlänksprincipen utmönstras. Varje länk i 
bokföringen bör således kunna föreligga i maskinläsbar form. 
13.2 Arkivering av räkenskapsinformation 
13.2.1 Tiden för bevarande av räkenskapsinformation 
Regeringens förslag: Dokument, mikroskrift och maskinläsbara 
medier som används för att lagra räkenskapsinformation skall bevaras 
fram till det tionde året efter utgången av det kalenderår då 
räkenskapsåret avslutades. Detsamma skall gälla för sådan utrustning 
och sådana system som behövs för att presentera räkenskaps- 
informationen i läsbar form. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att arkiveringstiden 
förkortas till sex år. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommitténs 
förslag eller har lämnat det utan erinran. Bl. a. Riksåklagaren, Göteborgs 
tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket och Finansbolagens före- 
ning har avstyrkt förslaget och hävdat att arkiveringstiden bör bibehållas 
vid tio år. Bl.a. Sveriges frikyrkosamråd har hävdat att den föreslagna 
arkiveringstiden får orimliga konsekvenser för små ideella 
organisationer. Sveriges Ackordscentral har förordat att arkiveringstiden, 
i vart fall efter konkurs, bestäms till fem år. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens för- 
slag. 
Remissinstanserna: Bl.a. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR 
och Sveriges Advokatsamfund har avstyrkt promemorians förslag om att 
tiden för bevarande skall vara tio år. Stiftelsen Ackordcentralen har 
uttalat att det vid arkivering av en gäldenärs räkensapsinformation efter 
konkurs bör gälla en kortare arkiveringstid. Bland de remissinstanser 
som har tillstyrkt förslaget finns Riksrevisionsverket och Riksskatte- 
verket. 
Bakgrund: I 22 § bokföringslagen föreskrivs att allt räkenskaps- 
material skall bevaras under minst tio år. Den utredning som föregick 
bokföringslagen föreslog en sexårig arkiveringstid och hänvisade därvid 
till de svårigheter som kunde uppstå när svällande mängder räkenskaps- 
material skulle arkiveras. I propositionen uttalades emellertid att arkive- 
ringstiden borde vara tio år. Av betydelse var härvid att preskrip- 
tionstiden för grovt skattebedrägeri var tio år och att eftertaxering kunde 
ske även efter utgången av den femårstid som normalt gällde för 
eftertaxering om den skattskyldige blir åtalad för skattebrott (se prop. 
1975:104 s. 194 f.) 
Skälen för regeringens förslag: Syftet med bestämmelserna om 
bevarande av räkenskapsinformation är att säkerställa framtida åtkomst 
av informationen när tidigare affärshändelser i verksamheten behöver 
kontrolleras eller på annat vis följas upp. De tekniska och praktiska prob- 
lem som i de enskilda fallen kan tala för att räkenskapsinformationen 
bevaras enbart under en kortare tid måste därför vägas mot behovet av att 
ha tillgång till erforderlig räkenskapsinformation i samband med olika 
slag av kontroll, exempelvis taxeringsrevision eller utredning om miss- 
tänkt brott. 
Flera omständigheter talar härvid för att tiden för bevarande av räken- 
skapsinformation liksom i dag bör vara tio år. En sådan omständighet är 
att vanliga fordringar preskriberas först efter tio år. Av särskild betydelse 
är det förhållandet att ekonomisk brottslighet ofta tar lång tid att utreda 
och att t.ex. grova skattebedrägerier preskriberas först efter tio år. Av 
betydelse är också att, om en skattskyldig blir åtalad för skattebrott, 
eftertaxering kan ske också efter utgången av den femårstid som normalt 
gäller för eftertaxering. Vid utredning av skatte- och förmögenhetsbrott 
kan det också visa sig vara av vikt att ha räkenskapsinformation 
tillgänglig även för tiden innan det att brottet inträffade. Det torde 
visserligen vara endast mera sällan som äldre bokföringsmaterial 
efterfrågas; kortare arkiveringstider skulle likväl få allvarliga verkningar 
i fråga om möjligheterna att beivra mera allvarlig ekonomisk brottslighet. 
Långa arkiveringstider leder i och för sig till merkostnader för de 
bokföringsskyldiga. Särskilt brukar det hävdas att de svällande arkiv- 
mängderna utgör ett problem. Problemet torde dock numera vara mindre 
än tidigare, eftersom den tekniska utvecklingen har lett till att stora 
mängder data i dag kan arkiveras säkert och utrymmessnålt. Även vårt 
förslag om slopande av varannanlänksprincipen medför ett minskat 
behov av fysisk lagringskapacitet. Visserligen har den nya tekniken 
föranlett ett annat slag av arkiveringsproblem. Om bokföringen är 
datorbaserad, måste nämligen den bokföringsskyldige bevara också 
sådana program och sådan teknisk utrustning som krävs för att det skall 
vara möjligt att under hela arkiveringstiden bearbeta och skriva ut de 
bokföringsuppgifter som har arkiverats i maskinläsbar form. Detta kan 
medföra kostnader. Dessa bör dock kunna begränsas genom att man i 
samband med t.ex. maskin- eller programbyte anpassar registreringarna 
till någon annan lagringsform eller överför dem till något annat 
maskinläsbart medium. 
Vi anser därför att de skäl som talar för en tioårig arkiveringstid väger 
tyngre än de skäl som kan anföras för en förkortad arkiveringstid. Den 
nuvarande regeln om hur länge räkenskapsinformationen skall bevaras 
bör alltså behållas. 
Bestämmelsen om tioårig arkiveringsskyldighet bör gälla även för 
bokföringsskyldiga ideella organisationer. En remissinstans har menat att 
arkiveringsskyldigheten kan medföra särskilda problem för dessa. Vårt 
förslag innebär att det i huvudsak endast är föreningar och samfund med 
något större tillgångar som kommer att vara bokföringsskyldiga (se 
avsnitt 8.4.2 och 8.4.3). Det är enligt vår mening rimligt att man i 
organisationer som hanterar förmögenhetsmassor av någon betydelse 
sparar bokföringen under tio år. Av skäl som vi nyss har angett torde 
detta som regel inte heller innebära några större problem. 
En remissinstans har tagit upp frågan om arkiveringen av en 
konkursgäldenärs räkensapsinformation efter det att konkursen har 
avslutats. Regeringen har gett Konkurstillsynsutredningen (dir. 1998:77) 
i uppdrag att ta ställning till frågan om kostnader för förvaring av 
gäldenärens räkenskapsmaterial. Utredningsuppdraget aktualiserar också 
frågan om arkiveringstiden längd. Uppdraget skall redovisas senast den 
30 september 1999. I avvaktan på utredningens ställningstagande är vi 
inte beredda att föreslå någon särskild regel om arkivering efter konkurs. 
13.2.2 Platsen för förvaring 
Regeringens förslag: Det material på vilket räkenskapsinformation 
bevaras skall som huvudregel förvaras inom Sverige. Om bokföringen är 
datorbaserad, skall också maskinutrustning och system som huvudregel 
finnas i Sverige. 
Efter särskilt myndighetstillstånd skall dock maskinläsbara media som 
används för att bevara räkenskapsinformation samt maskinutrustning och 
system få placeras utomlands under förutsättning att den bokförings- 
skyldige har terminalåtkomst till sitt bokföringssystem och kan ta fram 
räkenskapsinformationen i vanlig läsbar form i Sverige. 
Verifikationer i vanlig läsbar form skall tillfälligt få förvaras 
utomlands, om det finns särskilda skäl och är förenligt med god redo- 
visningssed. 
Bestämmelserna om förvaring i Sverige skall inte gälla bokföring som 
avser verksamhet som företaget bedriver genom en filial utomlands, om 
företaget är bokföringsskyldigt där. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
förslag. Enligt kommitténs förslag skall dock arkivering genom 
maskinutrustning som är placerad utomlands inte vara beroende av myn- 
dighets tillstånd. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt eller inte 
haft några invändningar mot kommitténs förslag. Riksåklagaren, Riks- 
polisstyrelsen, Riksrevisionsverket och Riksskatteverket har dock avstyrkt 
förslaget om arkivering genom maskinutrustning som är placerad 
utomlands. Riksåklagaren har även avstyrkt förslaget om tillfällig för- 
varing av verifikationer utomlands 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot promemorians förslag. Ekobrottsmyndigheten har 
avstyrkt förslaget på den grund att bokföring utomlands över huvud taget 
inte bör tillåtas. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har å andra 
sidan hävdat att bokföring på en i utlandet placerad dator inte bör vara 
beroende av dispens. Sveriges Industriförbund, som har godtagit 
kommitténs förslag, har betonat att dispensprövningen bör utgå från 
säkerhet och kontrollaspekter. 
Bakgrund m.m.: I 22 § bokföringslagen regleras att allt 
räkenskapsmaterial skall bevaras i ordnat skick och på betryggande sätt 
inom landet under minst tio år. Kravet på bevarande inom landet har 
tillkommit för att möjliggöra revision och skattekontroll av företagens 
räkenskaper (se prop 1975:104 s. 193). 
Sedan bokföringslagen tillkom har företagen kommit att bli allt mer 
internationellt verksamma. Bl. a. har det utländska ägandet av svenska 
företag ökat samtidigt som svenska företag i ökande grad har etablerat 
filialer utomlands. Det har ibland framförts önskemål om att räken- 
skapsmaterialet skall kunna arkiveras med användande av datautrustning 
som är placerad utomlands. Det har därvid hävdats att detta skulle 
möjliggöra en effektivare administrativ hantering för företagen. Bok- 
föringsnämnden har emellertid i rekommendationen R 3  Räkenskaps- 
material och dess arkivering  uttalat att det inte är förenligt med 
bokföringslagen att lagra bokföringsnoteringar enbart på datamedium 
som är placerat utomlands. Nämnden har också i uttalandet U 89:8 
 Bokföring utomlands  diskuterat vilken betydelse kravet på arkivering 
inom landet får när bokföringen sker med hjälp av ADB. Enligt nämnden 
måste det, om det skall finnas en reell möjlighet till kontroll av att ADB- 
systemet verkligen arbetar på det sätt som anges i systemdokumen- 
tationen, krävas att den dator och det program som används för 
bokföringen finns tillgängliga inom landet. 
Fråga har också uppkommit om tillfällig förvaring utomlands av 
verifikation. I BFN U 89:8  Bokföring utomlands  uttalade Bokförings- 
nämnden på fråga om näringsidkare som är bokföringsskyldig i Sverige 
får fullgöra bokföringsskyldigheten utomlands att räkenskapsmaterial 
inte vid någon tidpunkt får föras ut ur Sverige, exempelvis för att 
bokföras. I ett senare uttalande (BFN U 93:3  Utförsel av verifikationer 
ur landet ) har nämnden särskilt behandlat frågan om det kan anses 
tillåtet att tillfälligtvis föra en orginalverifikation ut ur Sverige och 
ersätta den med kopia (t.ex. för att möjliggöra återbetalning av utländsk 
mervärdesskatt). Nämnden har därvid, under hänvisning till 5 § första 
stycket bokföringslagen, funnit att det kan vara förenligt med god 
redovisningssed att föra en orginalverifikation ut ur Sverige under 
förutsättning att handlingen ersätts med fullgod hänvisningsverifikation 
och företagets rutiner är utformade så att originalet snarast kan återföras 
till det övriga räkenskapsmaterialet. 
I fråga om räkenskapsmaterial som avser rörelse som ett svenskt 
företag bedriver utomlands (filial) har Bokföringsnämnden uttalat att 
arkivering inte behöver ske i Sverige om rörelsen är bokföringsskyldig i 
det land där den bedrivs. Enligt nämndens uppfattning skall dock 
rapporter och dylikt avseende filialen som behövs för företagets gemen- 
samma redovisning arkiveras i Sverige (se BFN R3, Räkenskapsmaterial 
och dess arkivering). 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Huvudregel   förvaring inom Sverige 
Syftet med bestämmelserna om bevarande av räkenskapsinformation är 
att det i efterhand skall gå att få fram information om tidigare inträffade 
affärshändelser. Bestämmelserna tillgodoser, utöver näringsidkarens 
egna behov, främst borgenärernas och det allmännas intresse. Informa- 
tionen skall kunna tas fram exempelvis vid framtida konkursförfaranden, 
vid skatterevisioner eller i förundersökningar i brottmål. 
För att tillgodose dessa syften är det mest ändamålsenligt att de medier 
på vilket räkenskapsinformationen bevaras   vare sig det är pappers- 
dokument, mikroskrift eller maskinläsbara medier   förvaras inom 
Sverige. Det är uppenbart att möjligheterna att tillgodose de kontroll- och 
bevisintressen som bär upp bokföringsreglerna allvarligt skulle försvagas 
om materialet utan begränsningar fick föras utomlands. Enligt vår 
mening måste därför huvudregeln även i framtiden vara att media på 
vilket räkenskapsinformationen lagras skall förvaras inom Sverige. 
Förvaring genom maskinutrustning som är placerad utanför Sverige 
Om den maskinutrustning med vars hjälp räkenskapsinformationen kan 
tas fram förvaras utomlands, försämrar det ofta möjligheterna att ta del 
av informationen eller granska dess riktighet. Modern datateknik gör det 
visserligen förhållandevis enkelt att i Sverige ta del av information som 
är lagrad med hjälp av maskinutrustning i utlandet. Som några remiss- 
instanser har påpekat torde dock tillgängligheten av sådan information 
ändå vara sämre än om informationen lagras med hjälp av utrustning som 
finns i Sverige. Risken för att det inträffar tekniska fel vid överföringen 
är större. Möjligheterna för en svensk konkursförvaltare, skatterevisor 
eller förundersökningsledare att ta del av uppgifterna och granska 
systemets uppbyggnad är mindre. Även om det finns direktåtkomst till 
uppgifterna via en i Sverige stående terminal kan man inte vara säker på 
att företagsledningen kommer att ge polis och åklagare tillgång till 
denna. För åklagaren återstår då att genom beslut om husrannsakan 
skaffa sig tillgång till den i utlandet befintliga utrustningen. Såsom 
Riksåklagaren har påtalat kan det emellertid vara förenat med en inte 
oväsentlig tidsutdräkt att få till stånd en husrannsakan utomlands. Också 
ett intrång, företaget mot företagsledningens vilja, som rent fysiskt sker 
från en terminal i Sverige kan förutsätta att en myndighet i det land där 
maskinutrustningen är belägen går med på åtgärden. Möjligheterna för 
polis och åklagare att genom snabba, överraskande åtgärder skaffa sig 
tillgång till bokföringsmaterial, innan en brottslig företagsledning har 
hunnit skaffa undan eller förstöra det, skulle alltså minska. Ekobrotts- 
myndigheten har även hävdat att, om maskinutrustningen får förvaras 
utomlands, företagsledningen skulle kunna göra ett stort antal 
invändningar mot ett misstänkt brott vilka polis och åklagare skulle få 
svårt att vederlägga, t.ex. att det har inträffat ett datorhaveri och att bok- 
föringen av den anledningen inte finns tillgänglig. Visserligen kan det 
ändå i ett enskilt fall vara möjligt att styrka att företagsledningen har 
gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Genom undanhållandet av infor- 
mationen blir det emellertid omöjligt att utreda och styrka andra brott än 
bokföringsbrott, t.ex. grova förmögenhetsbrott. 
Vi kan alltså konstatera att det finns tungt vägande skäl för den 
nuvarande ordningen där den maskinutrustning med vilken räkenskaps- 
informationen bevaras måste finnas inom landet. 
Samtidigt talar den fortgående tekniska utvecklingen liksom den 
internationella integrationen med ökad styrka för att det bör finnas ett 
visst utrymme för att bevara räkenskapsinformation med hjälp av 
maskinell utrustning som är placerad utomlands, i vart fall om den 
lagrade räkenskapsinformationen samtidigt finns tillgänglig via terminal i 
Sverige. För en del företag   t.ex. dotterföretag i utländska koncerner 
eller filialer till utländska företag   kan det finnas påtagliga och fullt 
legitima skäl att sköta bokföringen och arkiveringen med hjälp av 
utrustning som är placerad utomlands. Vid ett möte som 
Justitiedepartementet anordnat med Sveriges Industriförbund och 
Ekobrottsmyndigheten har från näringslivshåll upplysts att internationellt 
verksamma koncerner numera i allt större utsträckning samordnar 
administrationen för koncernens olika företag till gemensamma enheter 
med gemensam placering i något av de länder där koncernen är verksam. 
En sådan enhet kan ha till uppgift att sköta koncernföretagens faktura- 
hantering, bokföring m.m. Samordningen anses ge upphov till betydande 
rationaliseringsvinster. Enligt uppgift har de svenska bestämmelserna vid 
flera tillfällen tvingat fram kostsamma särlösningar i koncerner där något 
av företagen är svenskt. Från näringslivshåll har också framhållits att de 
svenska bestämmelserna är internationellt kända för att vara särskilt 
restriktiva. Det har hävdats att bestämmelserna bidragit till att inter- 
nationellt verksamma koncerner har valt att inte etablera företag i Sverige 
och i stället har valt att sälja sina produkter direkt från ett utländskt 
företag.   I sammanhanget kan inte heller bortses från att, såsom kom- 
mittén har påpekat, motsvarande regler i andra nordiska länder är mindre 
restriktiva. 
Trots de nackdelar som ur kontrollsynpunkt kan anföras mot förslaget 
talar därför enligt vår uppfattning övervägande skäl för att det nuvarande 
förbudet mot att bevara räkenskapsinformationen med hjälp av utom- 
lands placerad maskinutrustning bör mjukas upp. Viss arkivering av detta 
slag bör vara tillåten under förutsättning att det finns möjlighet att inom 
Sverige ta fram omedelbar utskrift av den lagrade informationen. 
Eftersom det finns en viss risk för missbruk, vill vi inte gå så långt som 
kommittén och generellt tillåta att räkenskapsinformation bevaras på 
detta sätt. Däremot bör det införas en möjlighet för företag att, när det 
föreligger särskilda skäl, få dispens för att sköta förvaringen av räken- 
skapsinformationen på detta sätt. Genom ett dispensförfarande blir det 
möjligt att pröva tyngden i de skäl som företaget åberopar. Kriterierna för 
när dispens skall ges bör tills vidare vara restriktiva. Dispens bör kunna 
ges framför allt i sådana fall då företaget har sådan anknytning till 
utlandet att detta slag av förvaring framstår som naturlig, främst i 
utlandsägda företag och filialer. En grundläggande förutsättning bör 
alltid vara att något missbruk inte kan befaras. Dispensfrågan bör prövas 
av skattemyndigheten eller, i fråga om företag som står under Finansin- 
spektionens tillsyn, av inspektionen. 
Vi föreslår alltså att det skall fordras särskild dispens för att kravet på 
bevarande av räkenskapsinformation skall få fullgöras med hjälp av 
maskinutrustning som är placerad utomlands. Dispens bör kunna komma 
i fråga endast när det finns särskilda skäl. 
Tillfällig förvaring av verifikationer utomlands 
Mot bakgrund av den ökade internationaliseringen finns det enligt vår 
mening också anledning att överväga ett ytterligare avsteg från huvud- 
regeln om förvaring inom Sverige. 
Som vi tidigare har redogjort för har Bokföringsnämnden gett uttryck 
för att det under vissa särskilda situationer kan anses acceptabelt att 
orginalverifikationer, dvs. originalhandling som innefattar uppgifter om 
affärshändelser, tillfälligtvis förs ut ur landet. En sådan situation uppstår 
när en handling samtidigt fyller flera funktioner för företaget t.ex. både 
som bevis om en affärshändelse och som bevis för en fordran; den 
bokföringsskyldige måste tillfälligtvis föra handlingen ut ur landet för att 
dess andra funktion skall kunna nyttjas. Enligt vår mening bör lagen ge 
utrymme för detta. 
En annan situation då det kan vara motiverat att föra verifikationer ut 
ur landet är i samband med bokföring. Det kan t.ex. av organisatoriska 
skäl vara naturligt att bokföring sker utanför Sverige. Så kan vara fallet 
när den bokföringsskyldige är en filial till ett utländskt företag. Lagen 
bör alltså ge utrymme för att föra verifikationer ut ur landet även i dylika 
fall. Även i dessa fall bör dock verifikationerna få förvaras utomlands 
endast helt tillfälligt. Så snart bokföring har skett eller handlingen på 
annat sätt har tjänat sitt syfte utomlands, bör verifikationerna återföras till 
Sverige för att bevaras här under den resterande arkiveringstiden. Detta 
överensstämmer i allt väsentligt med dansk och finsk rätt. 
För att förhindra missbruk är det enligt vår mening nödvändigt att 
förena de nu nämnda undantagen med vissa restriktioner. Detta bör 
komma till uttryck i lagen på det sättet att handlingarna får föras 
utomlands endast om det finns särskilda skäl och är förenligt med god 
redovisningssed. Av lagen bör också framgå att handlingarna får förvaras 
utomlands endast tillfälligtvis. Utformas bestämmelsen på detta sätt torde 
risken för missbruk vara mycket begränsad. 
Förvaring av bokföring som tillhör en verksamhet som bedrivs utomlands 
När det gäller bokföring som avser en verksamhet som ett svenskt 
företag bedriver utomlands är det enligt regeringens mening inte lämpligt 
att ställa ett ovillkorligt krav på förvaring i Sverige. I det land där filialen 
 
är belägen kan det nämligen finnas krav på att filialens bokföring skall 
förvaras där. Skyldigheten att förvara bokföring i Sverige bör därför inte 
gälla verksamhet som företaget bedriver genom filial i ett annat land, om 
företaget är bokföringsskyldigt för verksamheten i det landet. 
13.2.3 Överföring av räkenskapsinformation från maskinläsbart 
medium till annan tillåten form för bevarande 
Regeringens förslag: Maskinläsbart medium som används för förvaring 
av räkenskapsinformation skall få förstöras, om räkenskapsinformationen 
på ett betryggande sätt i stället överförs till annan tillåten form för 
bevarande. Har företaget tagit emot räkenskapsinformation från någon 
annan, skall detta dock gälla först från och med det fjärde året efter 
utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att räkenskaps- 
handlingar i form av upptagning för automatisk databehandling skall få 
förstöras efter tre år, förutsatt att de ersätts med handlingar i vanlig läsbar 
form eller mikroskrift som kan läsas med förstoringshjälpmedel. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte närmare berört 
förslaget. Riksåklagaren har tillstyrkt avskaffandet av den ovillkorliga 
rätten för bokföringsskyldiga att före arkiveringstidens utgång förstöra 
räkenskapsmaterial i maskinläsbar form under förutsättning att de 
registrerade uppgifterna överförs till vanlig läsbar form. Bl. a. Riks- 
skatteverket har avstyrkt förslaget med motivering att samma regler bör 
gälla för arkivering av maskinläsbart material som för övrigt räken- 
skapsmaterial. Bokföringsnämnden har avstyrkt förslaget, eftersom det 
medför arkiveringsproblem för sådana företag som anlitar bokförings- 
byrå. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot promemorians förslag. Ekobrottsmyndigheten och 
Riksskatteverket har dock varit kritiska till förslaget. Riksskatteverket har 
bl.a. ansett att det inte finns anledning att göra skillnad på räken- 
skapsinformation som har mottagits från annan och räkenskaps- 
information som sammanställts av företaget självt. 
Gällande rätt: Enligt 22 § andra stycket bokföringslagen upphör 
skyldigheten att bevara maskinläsbart material som räkenskapsmaterial 
om de registrerade uppgifterna på ett betryggande sätt förs över till 
vanlig läsbar form eller mikroskrift. 
Under förarbetena till bokföringslagen ansågs det att det i vissa fall 
kunde innebära problem att bevara maskinläsbart räkenskapsmaterial. 
Bl.a. framhöll man att arkivering av sådant räkenskapsmaterial kunde bli 
kostnadskrävande. Lagstiftaren kom därför fram till att detta slag av 
räkenskapsmaterial borde få förstöras om det samtidigt överfördes till 
annan läsbar form. En förutsättning för detta borde emellertid vara att 
överföringen gjordes på ett så betryggande sätt att förvanskning av 
uppgifterna förhindrades (se prop. 1975:104 s. 197). 
Att bokföringslagen inte uppställer något krav på bevarande av 
maskinläsbart räkenskapsmaterial efter det att informationen har förts 
över till papper eller mikromaterial torde också sammanhänga med att 
frågan om datorbaserat materials användbarhet i bokföringen i för- 
arbetena till bokföringslagen behandlades i huvudsak som en fråga om 
vilka risker som finns för att maskinläsbara handlingar förstörs eller inte 
längre kan tas fram i läsbar form. Traditionella pappersbaserade hand- 
lingar och handlingar i mikroskrift sågs därvid som överlägsna maskin- 
läsbara handlingar. 
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ovillkorliga rätten att 
förstöra räkenskapshandlingar i maskinläsbar form under förutsättning att 
registrerade uppgifter förs över till handlingar i läsbar form, dvs. papper 
eller mikromaterial kan innebära en viss risk för att räkenskapsinforma- 
tionens kvalitet försämras. När en uppgift som lagras i maskinläsbar form 
skrivs ut, kan en del av dess bevisvärde gå förlorat. 
Mot den bakgrunden finns det anledning att uppställa vissa slag av 
restriktioner vad gäller förstörandet av sådant maskinläsbart medium som 
används för lagring av räkenskapsinformation. 
Räkenskapsinformation som har tillkommit eller sammanställts på grundval 
av utifrån mottagna uppgifter 
Vad först gäller räkenskapsinformation som har tillkommit eller 
sammanställts på grundval av utifrån mottagna uppgifter (hit hör framför 
allt verifikationer som består av uppgifter som har mottagits på 
elektronisk väg) bör huvudregeln vara att räkenskapsinformationen skall 
sparas i sitt ursprungliga skick. 
Ett krav på att räkenskapsinformation som har lagrats på maskinläsbart 
medium skall bevaras i samma skick under hela den tioåriga arki- 
veringstid kan emellertid innebära höga kostnader för den bokförings- 
skyldige. Denne tvingas ju att under hela arkiveringstiden ha tillgång till 
sådan utrustning och sådana system som behövs för att omedelbart kunna 
presentera räkenskapsinformationen i läsbar form. Uppenbarligen måste 
det allmänna intresset av att räkenskapsinformationens bevisvärde upp- 
rätthålls vägas mot dylika praktiska problem för de bokföringsskyldiga. 
Intresset av att bevisvärdet upprätthålls torde vara störst under de första 
åren efter affärshändelsen. Vi anser därför att den bokföringsskyldige när 
det har gått tre år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret 
avslutades fritt bör kunna välja på vilket sätt räkenskapsinformationen 
därefter skall lagras. Den bokföringsskyldige bör således ha rätt att 
förstöra den maskinläsbara formen av räkenskapsinformationen under 
förutsättning att det i stället överförs till annan form. 
Räkenskapsinformation som den bokföringsskyldige själv har sammanställt 
Vi anser att räkenskapsinformation i maskinläsbar form som den 
bokföringsskyldige själv har sammanställt (framför allt registreringar 
gjorda i syfte att kunna presentera en grund- och huvudbokföring) även 
fortsättningsvis bör få förstöras omedelbart efter bokföringen under 
förutsättning att den samtidigt överförs till annan tillåten lagringsform 
och överföringen kan ske på betryggande sätt. För detta talar bl.a. de 
svårigheter som annars skulle uppstå för företag som anlitar 
bokföringsbyrå. Om det fordrades att maskinläsbara uppgifter alltid 
skulle arkiveras i sin ursprungliga form, skulle den bokföringsskyldige 
hamna i ett beroendeförhållande till bokföringsbyrån, eftersom han 
vanligtvis saknar egna möjligheter att bevara den räkenskapsinformation 
som bokföringsbyrån har upprättat åt honom. 
De skäl som talar för att maskinläsbara handlingar även i fortsätt- 
ningen bör få ersättas av pappersbaserade dokument måste visserligen 
ställas mot skatteförvaltningens intresse av att med rimliga arbetsinsatser 
kunna utföra taxeringskontroll. I dag använder sig skattemyndigheterna i 
sin revisionsverksamhet ofta av företagens ADB-material och kan däri- 
genom på maskinell väg göra granskningar som annars   om materialet i 
stället hade varit i vanlig läsbar form   hade krävt omfattande manuella 
insatser. Skattemyndigheternas arbete skulle därför kunna försvåras om 
stora mängder maskinläsbara räkenskapshandlingar ersattes av hand- 
lingar i vanlig läsbar form. 
Det bör emellertid understrykas att de nuvarande bestämmelserna ger 
företagen en ovillkorlig rätt att föra över alla maskinläsbara handlingar 
till handlingar i vanlig läsbar form eller mikroskrift. Vårt förslag innebär 
därför inte någon försämring av skatteförvaltningens möjligheter till 
taxeringskontroll. Det finns inte heller anledning att anta att förslaget 
leder till minskad lagring på maskinläsbart medium. Tvärtom torde våra 
förslag om ett avskaffande av varannanlänksprincipen (se avsnitt 13.1.3) 
och om ett bevarande av den tioåriga arkiveringsskyldigheten (se avsnitt 
13.2.1) medföra att räkenskapsinformation i större utsträckning än i dag 
kommer att bevaras på maskinläsbara media. 
13.2.4 Förtida förstöring av räkenskapsinformation 
Regeringens förslag: Räkenskapsinformation skall efter särskilt tillstånd 
få förstöras före arkiveringstidens utgång, om det finns särskilda skäl. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot förslaget. Riksskatteverket har dock ansett att 
bestämmelsen inte fyller något syfte. Riksåklagaren har ansett att ett 
tillstånd att förstöra räkenskapsmaterial alltid måste förenas med en 
skyldighet att bevara materialet på mikrofilm eller papperskopior. 
Bakgrund: Enligt 22 § tredje stycket bokföringslagen får skatte- 
myndigheten, om det finns särskilda skäl, för visst fall tillåta att 
räkenskapsmaterial i vanlig läsbar form förstörs före utgången av den 
tioåriga arkiveringstiden. Materialet måste emellertid i så fall under 
betryggande former mikrofilmas eller kopieras på likvärdigt sätt och 
kopiorna skall bevaras under återstoden av arkiveringstiden. 
Skälen för regeringens förslag: Det material som enligt vårt förslag 
måste arkiveras kan komma att få stor omfattning. Normalt måste detta 
accepteras. Det kan likväl förekomma situationer då intresset av att 
materialet bevaras inte står i proportion till de kostnader som en fortsatt 
arkivering innebär. Så kan exempelvis vara fallet när en verksamhet har 
gått i konkurs och såväl konkursen som eventuella brottsutredningar med 
anknytning till verksamheten har avslutats. Med hänsyn härtill bör det 
liksom hittills finnas en möjlighet att   utöver i de fall som vi har 
behandlat i föregående avsnitt   förstöra det material på vilka uppgifterna 
har lagrats före den i lagen angivna arkiveringstidens utgång. Den 
möjligheten bör emellertid enbart stå öppen när det finns särskilda skäl 
som gör det motiverat att avbryta arkiveringen. Möjligheten bör 
dessutom vara beroende av ett särskilt dispensbeslut från en myndighet. 
Genom ett sådant dispensförfarande kan man förhindra att möjligheten 
kommer till användning för att försvåra skatte- eller brottsutredningar. 
Den motsvarande bestämmelsen i gällande rätt fordrar att man i 
samband med en sådan förstöring av räkenskapsmaterial tar fram och 
bevarar kopior på materialet. I likhet med Riksåklagaren anser vi att det 
finns mycket som talar för att ett sådant krav uppställs även i framtiden. 
Enligt vår mening är det emellertid inte nödvändigt att reglera detta i 
lagen. Om det finns skäl att förstöra materialet men samtidigt är 
motiverat att bevara uppgifterna på något annat sätt, kan tillstånds- 
myndigheten villkora dispensen med att uppgifterna skall sparas på annat 
lämpligt sätt, t.ex. i mikroformat eller på maskinläsbart medium. Vi vill 
inte heller utesluta att det kan förekomma fall då det över huvud taget 
inte är motiverat att spara uppgifterna. En ordning där frågan om 
uppgifterna skall bevaras i annan form prövas inom ramen för 
tillståndsärendet är mera flexibel än ett i lag intaget krav på att 
uppgifterna alltid skall bevaras i kopior 
 
14 Avslutande av den löpande bokföringen 
14.1 Allmänt om årsbokslut och årsredovisning 
I en bokföringsskyldig verksamhet avslutas den löpande bokföringen 
normalt med att det upprättas ett årsbokslut. Ett sådant bokslut omfattar 
en balansräkning och en resultaträkning, eventuellt kompletterade med 
noter och bilagor. I vissa fall måste också en årsredovisning upprättas. I 
förhållande till årsbokslutet innehåller årsredovisningen i regel även 
sådan information som inte har omedelbar anknytning till företagets 
balansräkning och resultaträkning. En del sådan information redovisas i 
den förvaltningsberättelse som normalt ingår i årsredovisningen. Enligt 
årsredovisningslagen skall företaget i förvaltningsberättelsen bl.a. lämna 
information om sådana förhållanden som inte skall redovisas i 
balansräkningen eller resultaträkningen men som är viktiga för bedöm- 
ningen av bolagets resultat och ställning (se 6 kap. 1 § årsredovisnings- 
lagen). Större företag, särskilt de vars aktier är noterade vid en börs, 
lämnar ofta mer långtgående information än vad som krävs enligt lag. En 
annan viktig skillnad mellan årsbokslut och årsredovisning är att den 
sistnämnda alltid är offentlig. Den ekonomiska information som lämnas i 
årsredovisningen görs alltså tillgänglig för intressenter utanför företaget. 
Också årsbokslutet kan visserligen komma att användas i syfte att lämna 
information till externa intressenter. Ett sådant utlämnande av årsbok- 
slutet grundas emellertid endast på företagets egen vilja att offentliggöra 
informationen. 
Eftersom den offentliga redovisningen upprättas i syfte att informera 
intressenterna om företagets ekonomiska utveckling, är det naturligt att 
det är deras intressen som styr redovisningens utformning och innehåll. 
De intressenter som oftast nämns i dessa sammanhang är ägare, 
investerare, borgenärer, anställda och kunder. Borgenärerna kan i sin tur 
delas in i olika grupper, t.ex. det allmänna, leverantörer och banker. 
För att intressenterna skall kunna förlita sig på den ekonomiska 
information som lämnas i årsredovisningen måste det finnas vissa 
garantier för att informationen är riktig. Detta tillgodoses genom att de 
flesta bokföringsskyldiga juridiska personer skall utse minst en revisor 
som bl.a. har att granska redovisningen. 
14.2 Nuvarande bestämmelser om den offentliga 
redovisningen 
14.2.1 Skyldighet att upprätta årsredovisning 
Samtliga aktiebolag, vissa handelsbolag och samtliga ekonomiska 
föreningar är enligt årsredovisningslagen eller lagen (1987:667) om 
ekonomiska föreningar (föreningslagen) skyldiga att upprätta en 
årsredovisning. Detsamma gäller   enligt ÅRKL och ÅRFL   för bl.a. 
banker och försäkringsbolag. 
Enligt lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (1980 
års årsredovisningslag) är de företag som omfattas av lagen skyldiga att 
upprätta årsredovisning om antalet anställda i företaget eller, om 
företaget är moderföretag i en koncern, antalet anställda i koncernen 
under räkenskapsåret i medeltal har varit minst tio eller om tillgångarnas 
nettovärde i rörelsen överstiger 1 000 prisbasbelopp. Lagen gäller bl.a. 
för enskilda näringsidkare, ideella föreningar och sådana handelsbolag 
som faller utanför tillämpningsområdet för årsredovisningslagen. 
I stiftelselagen föreskrivs att samtliga bokföringsskyldiga stiftelser 
med några undantag   skall upprätta en årsredovisning. Det innebär att 
bl.a. näringsdrivande stiftelser, moderstiftelser, kollektivavtalsstiftelser 
och insamlingsstiftelser, oavsett storlek, alltid skall upprätta en årsredo- 
visning. Att även pensions- och personalstiftelser utan undantag skall 
upprätta en årsredovisning framgår av tryggandelagen. Vidare skall 
med några mindre undantag   övriga stiftelser som har tillgångar med ett 
marknadsvärde överstigande tio prisbasbelopp upprätta årsredovisning. 
14.2.2 Innehållet i årsredovisningen 
En årsredovisning skall alltid innehålla en balansräkning, en resultat- 
räkning och noter (tilläggsupplysningar). När det gäller innehållet i dessa 
handlingar kan en skiljelinje dras mellan bokföringslagen, 1980 års 
årsredovisningslag och föreningslagen å ena sidan samt årsredovis- 
ningslagen å den andra sidan. Bestämmelserna i respektive lagstiftnings- 
system skiljer sig åt i väsentliga delar. Som exempel kan nämnas att 
uppställningsformerna för resultaträkningen och balansräkningen är helt 
olika och att kraven på tilläggsupplysningar är mera omfattande i 
årsredovisningslagen än i övrig redovisningslagstiftning. Att de två 
systemen på ett så markant sätt skiljer sig från varandra hänger samman 
med att årsredovisningslagen bygger på EG:s redovisningsregler, medan 
de andra lagarna har sitt ursprung i äldre, helt svensk lagstiftning. 
Även inom ramen för årsredovisningslagen finns det vissa skillnader 
mellan olika bolag vad gäller den föreskrivna informationens innehåll. 
Omfattningen på informationslämnandet har framför allt knutits till 
storleken på företaget, sådan den framträder i tillgångarnas värde och 
antal anställda. För företag i vilka tillgångarnas nettovärde enligt balans- 
räkningen under de senaste två räkenskapsåren har överstigit minst 1 000 
prisbasbelopp eller där antalet anställda under de senaste två 
räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200 gäller sålunda särskilda 
regler, t.ex. krav på upprättande av finansieringsanalys. Denna gräns- 
dragning är väl etablerad i svensk redovisningslagstiftning. Årsredovis- 
ningslagen innehåller även en definition av  små  bolag, nämligen 
sådana som har högst tio anställda och en balansomslutning på högst 24 
miljoner kronor (cirka 700 prisbasbelopp). Denna kategori av bolag är 
undantagna från vissa av lagens krav på tilläggsupplysningar. 
Samtliga aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana handelsbolag 
som omfattas av årsredovisningslagen måste i sina årsredovisningar 
infoga en förvaltningsberättelse. Detsamma gäller enligt stiftelselagen 
och tryggandelagen för stiftelser. För övriga företag gäller däremot enligt 
1980 års årsredovisningslag att årsredovisningen måste innehålla en 
förvaltningsberättelse endast om företaget eller, om företaget är 
moderföretag i en koncern, koncernen överskrider något av de tidigare 
två angivna gränsvärdena, 1 000 prisbasbelopp i nettoomsättning och 200 
anställda. 
Som vi nyss har varit inne på skall större företag som regel upprätta en 
finansieringsanalys. Detta gäller dock inte bostadsrättsföreningar, sam- 
bruksföreningar samt pensions- och personalstiftelser, oavsett hur stora 
de är. 
14.2.3 Revision av årsredovisningen 
Bokföringsskyldiga som enligt lag skall upprätta en årsredovisning skall i 
regel utse minst en revisor som på ett oberoende sätt skall granska 
verksamhetens räkenskaper och dess förvaltning. Revisorerna utses i de 
flesta fall av företagets ägare. Den som utses till revisor skall ha den 
insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden som 
med hänsyn till arten och omfattningen av den granskade verksamheten 
fordras för att fullgöra uppdraget (se t.ex. 10 kap. 11 § andra stycket 
aktiebolagslagen). I vissa fall skall minst en revisor vara auktoriserad 
eller godkänd enligt bestämmelserna i 4 § lagen (1995:528) om revisorer. 
Detta gäller vid val av revisor i aktiebolag (se 10 kap. 11 § första stycket 
aktiebolagslagen). Liknande bestämmelser gäller för stiftelser som är 
skyldiga att upprätta årsredovisning (se 4 kap. 4 § stiftelselagen). 
Efter utgången av varje räkenskapsår lämnar revisorn en rapport 
(revisionsberättelse) över sin granskning. I revisionsberättelsen uttalar 
han sig bl.a. om huruvida den bokföringsskyldige har upprättat årsredo- 
visningen enligt gällande lag. 
Regler om revision kommer att beröras närmare i avsnitt 22. 
14.2.4 Offentliggörande av årsredovisningen 
Årsredovisningen och revisionsberättelsen skall utan undantag offent- 
liggöras. Offentliggörandet sker antingen genom att handlingarna ges in 
till föreskriven myndighet eller genom att de hålls tillgängliga hos 
företaget. 
Aktiebolag och sådana handelsbolag som omfattas av årsredovisnings- 
lagen skall undantagslöst ge in årsredovisningen och revisionsberättelsen 
till Patent- och registreringsverket. Ifråga om aktiebolag skall hand- 
lingarna ha kommit in till myndigheten inom en månad efter det att 
resultaträkningen och balansräkningen har blivit fastställda på bolags- 
stämma. För de handelsbolag som omfattas av lagen är motsvarande 
tidsfrist sex månader från räkenskapsårets utgång (se 8 kap. 3 § 
årsredovisningslagen). 
Ekonomiska föreningar skall låta offentliggöra sina årsredovisningar 
inom en månad från det att balans- och resultaträkningarna fastställdes på 
föreningsstämma. De företag som omfattas av 1980 års årsredovis- 
ningslag skall göra sina årsredovisningar offentliga inom samma tidsfrist 
som gäller för handelsbolag som omfattas av årsredovisningslagen, dvs. 
sex månader efter räkenskapsårets utgång. För både ekonomiska 
föreningar och de företag som omfattas av 1980 års årsredovisningslag är 
huvudregeln att offentliggörandet skall ske genom att handlingarna hålls 
tillgängliga hos företaget och att de först efter särskilt föreläggande av 
Patent- och registreringsverket behöver sändas in dit. Sådant förläggande 
utfärdas när någon begär det. Företag som är skyldiga att ha auktoriserad 
revisor skall dock utan särskilt föreläggande sända in handlingarna till 
Patent- och registreringsverket inom de tider som nyss har angetts. 
Stiftelser skall sända in årsredovisningen och revisionsberättelsen till 
tillsynsmyndigheten inom sex månader efter räkenskapsårets utgång (se 
3 kap. 11 § stiftelselagen samt 17 b och 30 §§ tryggandelagen). Med 
tillsynsmyndighet avses som regel länsstyrelsen i det län där stiftelsens 
styrelse har sitt säte eller, om säte inte är bestämt, där förvaltningen 
huvudsakligen utövas (se 9 kap. 1 § stiftelselagen samt, beträffande 
pensions- och personalstiftelser, 31 § tryggandelagen). För vissa stiftelser 
är det tillräckligt att årsredovisningen hålls tillgänglig (se 3 kap. 12 § 
stiftelselagen). Det gäller stiftelser som omfattas av stiftelselagen och 
som har bildats av något offentligt organ eller står under förvaltning av 
en statlig myndighet eller som enligt stiftarens förordnande skall vara 
undantagen tillsyn och som inte utövar näringsverksamhet eller är 
moderstiftelse. 
14.3 Årsredovisning eller årsbokslut 
Regeringens förslag: Den löpande bokföringen skall avslutas med en 
årsredovisning eller ett årsbokslut. 
En årsredovisning skall upprättas enligt årsredovisningslagen eller, i 
finansiella företag, enligt de särskilda lagarna för kreditinstitut och 
värdepappersbolag respektive försäkringsföretag. 
    Följande företag skall alltid upprätta en årsredovisning: 
1. aktiebolag, ekonomiska föreningar och sådana handelsbolag i vilka 
en eller flera juridiska personer är delägare, 
2. sådana företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovis- 
ning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag, 
3. andra företag som är moderföretag i en koncern, 
4. andra företag i vilka antalet anställda under de senaste två räken- 
skapsåren i medeltal har varit fler än tio eller tillgångarnas nettovärde 
enligt balansräkning för det senaste räkenskapsåret har uppgått till mer än 
24 miljoner kronor. 
Årsbokslutet skall bestå av en balansräkning och en resultaträkning till 
vilka skall fogas vissa tilläggsupplysningar. 
 
Förslagen i kommitténs betänkande och i promemorian 1: 
Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanserna har tillstyrkt förslagen 
eller har lämnat dem utan erinran. Riksrevisionsverket har dock ansett att 
den löpande bokföringen alltid bör avslutas med ett årsbokslut och att 
vissa bokföringsskyldiga därutöver bör upprätta en årsredovisning. 
Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF har yrkat att förslaget i 
den del som avser krav på tilläggsupplysningar inte genomförs. 
Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund har uttalat att 
förbunden saknar förståelse för att vissa enskilda näringsidkare skall bli 
skyldiga att upprätta årsredovisning endast av den anledningen att 
tillgångarna i verksamheten överstiger ett visst gränsbelopp. 
Skälen för regeringens förslag: Vi har tidigare, som en allmän 
utgångpunkt, uttalat att bokföringsreglerna så långt möjligt bör vara 
generella. I linje med detta bör också reglerna för den löpande 
bokföringens avslutande utformas på liknande sätt för olika slag av 
företag. Huvudregeln bör vara att den löpande bokföringen avslutas med 
en resultaträkning som visar företagets ekonomiska resultat för räken- 
skapsåret och en balansräkning som visar dess ställning vid räkenskaps- 
årets utgång. Det är naturligt att resultaträkningen och balansräkningen 
alltid upprättas enligt de principer som anges i årsredovisningslagen. 
Flera skäl talar för att balansräkningen och resultaträkningen alltid bör 
byggas ut till en årsredovisning enligt årsredovisningslagens eller, i fråga 
om finansiella företag, ÅRKL:s och ÅRFL:s regler. Årsredovisningen 
ger en mera strukturerad bild av företagets resultat och ställning än den 
löpande bokföringen kan göra. Årsredovisningen tillgodoser härigenom 
och genom sin offentlighet externa intressenters behov av information på 
ett helt annat sätt än den löpande bokföringen eller andra 
sammanställningar av redovisningsinformation. Det gäller särskilt som 
årsredovisningen   till skillnad från andra slag av räkenskapsinformation 
  är föremål för en systematisk revision. 
Mot det sagda måste vägas att ett företags intressenter i många fall 
torde kunna skaffa sig tillräcklig information på annat sätt än genom att 
ta del av årsredovisningen. Upprättandet av en årsredovisning är också 
förenat med kostnader för företaget. Mot den bakgrunden anser vi att ett 
krav på upprättande av årsredovisning bör uppställas enbart för vissa slag 
av företag. 
Vissa juridiska personer bör alltid upprätta årsredovisning 
Vissa slag av juridiska personer bör, oavsett storlek, alltid vara skyldiga 
att upprätta en årsredovisning. 
Beträffande aktiebolag och vissa finansiella företag är detta nödvändigt 
redan på grund av EG:s redovisningsdirektiv. Enligt vår mening är det 
också naturligt att verksamhet som bedrivs med begränsat personligt 
ansvar för delägarna   såsom är fallet i fråga om aktiebolag och 
ekonomiska föreningar   blir föremål för en sådan offentlig genom- 
lysning som en årsredovisning kan ge. Det är tydligt att samma behov 
finns i fråga om företag som bedriver finansiell verksamhet och därför 
står under Finansinspektionens tillsyn. 
Enligt EG:s redovisningsdirektiv måste också handelsbolag med en 
särskild ägarstruktur   i huvudsak sådana handelsbolag där samtliga 
obegränsat ansvariga delägare är aktiebolag   upprätta årsredovisning (se 
1 kap. 1 § årsredovisningslagen jämte bilaga 1 till lagen). Vi anser att det 
finns skäl att låta samma regel gälla för samtliga handelsbolag i vilka en 
eller flera juridiska personer ingår som delägare. I flertalet sådana 
situationer föreligger i praktiken en begränsning i det personliga ansvar 
som i övrigt kännetecknar handelsbolagsformen och det är därför befogat 
att ställa särskilda krav på att företagets förhållanden redovisas öppet. 
Från lagteknisk synpunkt framstår det också som avsevärt enklare att låta 
skyldigheten att upprätta årsredovisning gälla alla handelsbolag med en 
eller flera juridiska personer som bolagsmän. 
Moderföretag i koncerner bör alltid upprätta årsredovisning 
När det gäller kretsen av företag som bör omfattas av det föreslagna 
undantaget från skyldigheten att upprätta en årsredovisning finns det 
också anledning att beakta de speciella förhållanden som utmärker 
koncernen som organisationsform. Genom koncerninterna transaktioner 
av olika slag kan koncernföretagens resultat i viss utsträckning fördelas 
mellan de enskilda koncernföretagen (se prop. 1979/80:143 s. 67). För att 
underlätta bedömningen av sådana koncerninterna förhållanden är det 
enligt vår mening nödvändigt att i vart fall moderföretaget upprättar en 
offentlig redovisning som redogör för koncerns uppbyggnad och 
mellanhavanden. En sådan redovisning kan vara en förutsättning för att 
man på ett korrekt sätt skall kunna bedöma ett annat koncernföretags 
redovisning. 
Större företag bör alltid upprätta årsredovisning 
Ju större företagets tillgångsmassa är och ju större antal anställda det har, 
desto starkare är skälen för att företagets förhållanden skall redovisas i en 
offentlig årsredovisning. Företag som i fråga om tillgångsvärde och antal 
anställda överskrider vissa i lagen givna värden bör därför alltid vara 
skyldiga att upprätta en årsredovisning. Gränsvärdena bör dock sättas 
förhållandevis högt så att det stora flertalet näringsidkare som bedriver 
verksamhet under personligt ansvar   i den mån de inte över huvud taget 
bör undantas från kravet på avslutande av den löpande bokföringen (se 
avsnitt 14.5)   inte behöver upprätta årsredovisning. De gränsvärden som 
enligt vår mening bör gälla för årsredovisningsskyldighetens inträde bör 
ansluta till de gränsvärden som har etablerats i samband med införandet 
av årsredovisningslagen, nämligen mer än tio anställda och en 
balansomslutning på mer än 24 miljoner kronor. 
Några remissinstanser har velat att skyldigheten att upprätta 
årsredovisning bestäms efter andra kriterier. De har påtalat att den 
föreslagna ordningen innebär att en enskild näringsidkare med ett större 
fastighetsinnehav kan bli skyldig att upprätta en årsredovisning och utse 
en revisor utan att antalet affärshändelser eller verksamhetens 
lånesituation prövas. Vi vill för vår del framhålla att vårt förslag för de 
flesta näringsidkare inte innebär någon principiell skillnad i förhållande 
till de regler som gäller i dag. Ett system där skyldigheten att upprätta 
årsredovisning i stället knyts till antalet affärstransaktioner, belånings- 
grad eller liknande förefaller knappast mera lämpligt, eftersom inte heller 
sådana mått alltid speglar företagets ekonomiska och sociala betydelse. 
Uppenbarligen skulle det också leda till svåra avgränsningsproblem. 
En annan sak är att det gränsvärde som är bestämmande för när års- 
redovisningsskyldigheten skall inträda p.g.a. tillgångarnas värde bör 
sänkas från 1 000 prisbasbelopp (36,4 miljoner kronor år 1999) till 24 
miljoner kronor. Detta innebär i och för sig en viss skärpning i förhållan- 
de till gällande rätt. Ett företag med mer än 24 miljoner kronor i 
tillgångar får emellertid anses vara så viktigt för sina intressenter att en 
årsredovisning alltid bör upprättas och revideras. En anpassning till de 
gränsvärden som årsredovisningslagen använder sig av för att beskriva 
vad som är att anse som ett litet företag torde enligt vår mening dessutom 
främja överskådligheten i regelverket och öka jämförbarheten mellan 
olika företagsformer. 
Bör årsredovisningen kompletteras av en särskild bokslutshandling? 
En särskild fråga är om   såsom en remissinstans har menat   företag 
som upprättar en årsredovisning därutöver bör vara skyldigt att upprätta 
en särskild bokslutshandling som är omedelbart avstämbar mot bok- 
föringens konton. Enligt vår mening finns det inte tillräckliga skäl för 
detta. Det är emellertid angeläget att posterna i bokslutet, även om detta 
upprättas direkt som en årsredovisning, alltid kan härledas till 
bokföringens konton. Vi föreslår därför en särskild bestämmelse om att 
företaget för varje sammandragen post i årsredovisningens balansräkning 
skall upprätta en specifikation med angivande av de belopp som ingår i 
posten, om inte postens sammansättning klart framgår av bokföringen i 
övrigt. 
Årsbokslut 
Andra företag än de som vi nu har nämnt bör ha möjlighet att avsluta den 
löpande bokföringen med en balansräkning och en resultaträkning, upp- 
rättade i huvudsak enligt årsredovisningslagens regler, i stället för med 
en årsredovisning. 
En särskild fråga är i vilken utsträckning balansräkningen och resultat- 
räkningen bör kompletteras med tilläggsupplysningar. En remissinstans 
har anfört att, om en förenkling i denna riktning skall vara verksam, det 
inte bör ställas några krav alls på att företaget skall lämna tilläggs- 
upplysningar. Vi delar i och för sig uppfattningen att antalet tilläggsupp- 
lysningar bör vara så begränsat som möjligt. Vissa grundläggande 
uppgifter om exempelvis principerna för värdering av tillgångar, avsätt- 
ningar och skulder samt om ändringar i dessa principer måste dock läm- 
nas. I annat fall skulle redovisningen förlora en stor del av sitt informa- 
tionsvärde. För att kvaliteten på informationen skall hållas på en godtag- 
bar nivå bör balansräkningen och resultaträkningen dessutom innehålla 
tilläggsupplysningar om avskrivningar och nedskrivningar på anlägg- 
ningstillgångarna samt om vilka skulder som är långfristiga respektive 
kortfristiga. 
Enligt vår mening är det en fördel om de nu aktuella balans- och 
resultaträkningarna med därtill fogade tilläggsupplysningar ges en 
gemensam beteckning. Materialet är i huvudsak identiskt med de 
årsbokslut som i dag måste upprättas. Vi föreslår därför att handlingen 
ges beteckningen årsbokslut. 
14.4 Undantag från skyldigheten att avsluta den löpande 
bokföringen 
Regeringens förslag: Företag som inte är skyldiga att upprätta 
årsredovisning skall inte heller behöva avsluta den löpande bokföringen 
med ett årsbokslut, om företagets omsättning normalt inte överstiger 20 
prisbasbelopp. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att företag som inte är 
skyldiga att upprätta årsredovisning inte heller skall behöva upprätta 
något årsbokslut, om verksamheten omsätter mindre än 20 prisbasbelopp 
och värdet av tillgångarna understiger samma belopp. När det gäller 
enskilda näringsidkare har kommittén föreslagit att möjligheten att 
underlåta att upprätta årsredovisning eller årsbokslut skall stå öppen även 
om värdet av tillgångarna överstiger det angivna beloppet. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte haft några 
invändningar mot kommitténs förslag. Riksrevisionsverket har dock 
ansett att samtliga bokföringsskyldiga bör avsluta den löpande 
bokföringen med en resultaträkning och en balansräkning. Riksåklagaren 
och Riksskatteverket har hävdat att undantaget från skyldigheten att 
avsluta den löpande bokföringen bör omfatta endast enskilda 
näringsidkare. 
Svenska Revisorsamfundet SRS har ansett att endast omsättnings- 
summan bör ligga till grund för avgränsningen av de företag som inte 
behöver upprätta bokslut. Företagarnas Riksorganisation och Sveriges 
Köpmannaförbund har föreslagit att det gränsvärde som skall vara 
bestämmande för om den löpande bokföringen måste avslutas eller ej 
skall sättas till 30 prisbasbelopp. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Riksskatteverket har vidhållit att handelsbolag 
alltid bör vara skyldiga att avsluta den löpande bokföringen. Bok- 
föringsnämnden har förordat att regleringen av när ett handelsbolag eller 
en ideell förening är skyldig att avsluta den löpande bokföringen knyts 
till   utöver omsättningens storlek   värdet av bolagets eller föreningens 
tillgångar. 
Bakgrund: Enligt 1 § fjärde stycket bokföringslagen undantas 
enskilda näringsidkare i vars verksamhet den årliga bruttoomsätt- 
ningssumman normalt understiger tjugo prisbasbelopp från skyldigheten 
att upprätta årsbokslut. Om en enskild näringsidkare driver flera verk- 
samheter är denne enligt Bokföringsnämndens tolkning av bestämmelsen 
skyldig att upprätta årsbokslut om den samlade verksamheten omsätter 
minst tjugo prisbasbelopp (Bokföringsnämndens uttalande U 90:3, När 
enskild näringsidkare skall upprätta årsbokslut). 
Det förslag till bokföringslag som lades fram i prop. 1975:104 innehöll 
inte några bestämmelser om undantag från eller lättnader i kravet på 
bokföringsskyldighet för mindre näringsidkare. Vid utskottsbehandlingen 
framfördes emellertid ett antal yrkanden som i första hand gick ut på att 
små enskilda näringsidkare med ingen eller högst två anställda skulle 
undantas från bokföringsskyldighet. Som motivering för de olika 
motionsyrkandena framhölls bl.a. att den föreslagna generella 
bokföringsplikten skulle komma att bli alltför betungande för de mindre 
företagen (se LU 1975/76:15 s. 19). Lagutskottet ansåg det inte möjligt 
att göra några generella undantag från den föreslagna kretsen av 
bokföringsskyldiga. Utskottet hänvisade bl.a. till svårigheterna att 
åstadkomma en lämplig gränsdragning mellan bokföringsskyldiga 
respektive icke bokföringsskyldiga näringsidkare. Dessa svårigheter 
kunde leda till att även företag beträffande vilka ett krav på 
bokföringsskyldighet kunde te sig motiverat kom att undantas från denna 
skyldighet. I stället föreslog utskottet att mindre företagare skulle 
undantas från kravet på att upprätta årsbokslut. Som motivering anfördes 
bl.a. att bestämmelserna om årsbokslut i alltför stor utsträckning hade 
utformats med de stora och medelstora företagen i blickfånget och att de 
mindre näringsidkarna kunde få svårt att följa dessa bestämmelser. 
Utskottets förslag, som sedermera antogs av riksdagen, innebar att en 
enskild näringsidkare med högst två årsanställda och en årlig 
bruttoomsättningssumma understigande 200 000 kronor undantogs från 
skyldigheten att upprätta årsbokslut. 
I samband med införandet av jordbruksbokföringslagen ändrades 
undantagsregeln (se SFS 1979:142 och 1979:1065) så att antalet 
anställda helt kom att sakna betydelse samtidigt som beloppsgränsen 
ändrades till tjugo prisbasbelopp. Skälet till att beloppsgränsen ändrades 
var att man ville undvika att en omsättningsökning som enbart åter- 
speglade penningvärdets fall utlöste en mer omfattande redovisnings- 
skyldighet (se prop. 1978/79:44 s. 37). 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Allmänt 
Som vi tidigare har uttalat bör huvudregeln vara att den löpande 
bokföringen avslutas med en årsredovisning. Vidare bör mindre och 
medelstora företag av vissa slag få avsluta den löpande bokföringen med 
ett årsbokslut i stället för en årsredovisning under förutsättning att antalet 
anställda inte överstiger tio personer och tillgångarnas nettovärde inte 
överstiger 24 miljoner kronor. I det här avsnittet tar vi upp frågan om det 
finns anledning att låta de minsta företagen helt slippa att avsluta den 
löpande bokföringen. Det bör understrykas att de företag som vi talar om 
i det följande inte innefattar sådana som enligt vårt förslag alltid bör 
upprätta en årsredovisning, framför allt aktiebolag, ekonomiska 
föreningar, finansiella företag och moderföretag i koncerner. 
Enskilda näringsidkare 
Ett ovillkorligt krav på att den löpande bokföringen alltid skall avslutas i 
någon form av bokslut skulle vara onödigt betungande för de allra minsta 
bokföringsskyldiga. Ibland är skattemyndigheten den enda utomstående 
som har något påtagligt intresse av närmare information om företagets 
ekonomiska förhållanden. Skattemyndigheten får den informationen som 
den behöver genom de uppgifter som lämnas i deklarationen. I den mån 
det finns andra intressenter, t.ex. kreditgivare, har de ofta möjlighet att 
genom direkta kontakter med företaget ta del av den redovisnings- 
information som de anser vara nödvändig. I samband med utredning av 
ekonomisk brottslighet har årsbokslutet som regel mindre betydelse; i 
sådana sammanhang är det i stället den löpande bokföringen som är av 
störst vikt. Enligt vår mening bör därför   på samma sätt som i dag 
enskilda näringsidkare med begränsad omsättning undantas från 
skyldigheten att avsluta den löpande bokföringen. 
Handelsbolag 
Det kan synas mindre naturligt att undanta juridiska personer från kravet 
på ett avslutande av den löpande bokföringen. I dag gäller sålunda att 
samtliga handelsbolag är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen 
med ett årsbokslut. Bl.a. Riksskatteverket har förordat att så blir fallet 
även i fortsättningen och har bl.a. hänvisat till att handelsbolag ofta 
används för olika slag av skatteplanering. Vi kan instämma i att 
lättnadsregler av detta slag inte är befogade i bolagskonstruktioner där 
någon av bolagsmännen är en juridisk person. Sådana handelsbolag skall 
emellertid, enligt vad vi tidigare föreslagit, alltid vara skyldiga att 
upprätta en årsredovisning. I fråga om andra handelsbolag   handels- 
bolag där samtliga bolagsmän är fysiska personer   finns däremot inte 
anledning att ställa motsvarande krav. I sådana bolag bär samtliga 
bolagsmän själva ett direkt personligt ansvar för bolagets skulder och här 
bör kraven därför inte vara strängare än beträffande fysiska personer som 
bedriver näringsverksamhet under enskild firma. 
Vi anser därför att små handelsbolag med enbart fysiska personer som 
bolagsmän inte bör vara skyldiga att upprätta årsbokslut. En sådan 
ordning bör emellertid kompletteras med en bestämmelse i lagen 
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag om att var och en av 
bolagsmännen har rätt att påkalla att ett årsbokslut upprättas. Det främsta 
skälet för det är att fördelningen av vinstmedel mellan bolagsmännen kan 
vara beroende av att det finns ett årsbokslut. Enligt 2 kap. 9 § lagen om 
handelsbolag och enkla bolag har bolagsmännen nämligen rätt att ta ut 
ränta på insats, förvaltningsarvode och överskott först sedan årsbokslut 
har upprättats. 
Ideella föreningar och samfällighetsföreningar 
Enligt vår uppfattning bör även vissa andra slag av juridiska personer   i 
den utsträckning de inte är skyldiga att upprätta årsredovisning 
undantas från kravet på avslutande av bokföring. 
Beträffande ideella föreningar framstår sålunda ett absolut krav på att 
den löpande bokföringen skall avslutas med ett bokslut som omotiverat 
strängt. Det kan antas att ett krav på löpande bokföring är tillräckligt för 
att medlemmarna i exempelvis en mindre båtklubb eller idrottsförening 
skall ha möjlighet att erhålla den insyn i föreningens verksamhet som de 
är berättigade till. I vilken utsträckning det därutöver skall krävas ett 
bokslut bör överlämnas till medlemmarna själva att avgöra. Detsamma 
kan sägas i fråga om samfällighetsföreningar. 
Gränsvärden 
För att avgränsa de minsta företagen som inte skall behöva avsluta den 
löpande bokföringen från övriga företag är det nödvändigt att uppställa 
något eller några gränsvärden. 
Det nuvarande undantaget i bokföringslagen från kravet på avslutande 
av den löpande bokföringen   vilket uteslutande gäller enskilda 
näringsidkare   är beroende enbart av bruttoomsättningssumman. Enligt 
vår uppfattning bör omsättningen även fortsättningsvis vara 
bestämmande för om de enskilda näringsidkarna skall vara skyldiga att 
avsluta den löpande bokföringen. När det gäller andra verksamhets- 
former kan det anföras skäl för att välja ett annat eller kompletterande 
gränsvärde. I ett handelsbolag, en ideell förening eller ett registrerat 
trossamfund som har tillgångar av någon betydelse kan det från 
bolagsmännens eller medlemmarnas utgångspunkt vara motiverat med ett 
bokslut även om omsättningen är liten. Enligt vår mening torde 
fördelarna med ett ytterligare gränsvärde emellertid inte uppväga den 
ökade komplexiteten. Vad gäller handelsbolag har vi nyss förordat att 
bolagsmännen skall ha en lagstadgad rätt att påkalla att årsbokslut 
upprättas. I föreningen eller samfundet kan medlemmarnas eget behov av 
att årsbokslut kommer till stånd vanligen tillgodoses genom stadge- 
föreskrifter o.d. Även i fråga om andra företag än enskilda näringsidkare 
bör därför skyldigheten att avsluta den löpande bokföringen göras 
beroende av enbart storleken på företagets omsättning. 
När det gäller gränsvärdets storlek har kommittén föreslagit att det 
nuvarande gränsvärdet, tjugo prisbasbelopp (728 000 kr i 1999 års 
penningvärde), behålls oförändrat. Det stora flertalet remissinstanser har 
instämt i detta eller inte haft några invändningar. En remissinstans har 
bl.a. under hänvisning till de deklarationsbestämmelser som gäller för 
mervärdesskatt   ansett att gränsvärdet bör höjas till 30 prisbasbelopp för 
enskilda näringsidkare. Vi är f.n. inte beredda att föreslå någon sådan 
höjning utan ansluter oss till kommitténs förslag. Det kan emellertid 
finnas anledning att återkomma till denna fråga i samband med den 
fortsatta beredningen av förenklingsutredningens betänkande (SOU 
1999:28). 
14.5 Avslutande av den löpande bokföringen i stiftelser 
Regeringens förslag: Bokföringsskyldiga stiftelser skall upprätta 
årsredovisning enligt bestämmelserna i årsredovisningslagen. 
Stiftelser som får använda sina tillgångar uteslutande till förmån för 
medlemmar av en viss eller vissa släkter och som är bokföringsskyldiga 
endast på grund av att tillgångarna överstiger tio prisbasbelopp skall 
om de inte upprättar en årsredovisning   avsluta den löpande bokföringen 
med ett årsbokslut. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att stiftelser skall vara 
skyldiga att avsluta den löpande bokföringen i samma utsträckning och 
på samma sätt som företag i allmänhet. 
Remissinstanserna: Bl. a. Kammarrätten i Stockholm, Statskontoret, 
Kammarkollegiet och Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt eller 
uttryckt tveksamhet inför kommitténs förslag. Länsstyrelsen i Stockholms 
län har bl.a. påtalat att kommitténs förslag helt förändrar tillämpningen 
av stiftelselagen. 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer delvis med prome- 
morians förslag. Enligt promemorians förslag skall även sådana stiftelser 
vars tillgångar får användas endast till förmån för bestämda fysiska 
personer i vissa fall vara skyldiga att avsluta den löpande bokföringen. 
Remissinstanserna: Föreningen Stiftelser i Samverkan har uttalat att 
sådana stiftelser vars tillgångar får användas endast till förmån för be- 
stämda fysiska personer bör vara undantagna från bokföringsskyldighet 
och därmed också undantagna från skyldighet att upprätta en årsredo- 
visning eller ett årsbokslut. I övrigt har förslagen inte mött några 
invändningar. 
Bakgrund: Såsom tidigare har redovisats (se avsnitt 14.2.1) måste i 
dag samtliga bokföringsskyldiga stiftelser - näringsdrivande stiftelser, 
moderstiftelser, insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser, pensions- 
stiftelser, personalstiftelser samt övriga stiftelser med tillgångar vars 
värde överstiger tio prisbasbelopp   upprätta en årsredovisning. Det finns 
några mindre undantag, främst stiftelser som får använda sina tillgångar 
endast till förmån för viss eller vissa släkter och som är bokförings- 
skyldiga enbart på grund av tillgångarnas storlek. 
Skälen för förslaget: Om stiftelserna infogas i det generella regelverk 
som här föreslås om när bokföringen skall avslutas och en årsredovisning 
upprättas, skulle antalet årsredovisningspliktiga stiftelser minska 
drastiskt. Även om en sådan förändring skulle innebära en i och för sig 
önskvärd förenkling måste i sammanhanget beaktas de särskilda hänsyn 
som ligger bakom de nuvarande reglerna i stiftelselagen om när 
årsredovisning skall upprättas. Lagstiftaren har ansett att stiftelser bör stå 
under tillsyn. Reglerna om bokföring och årsredovisning skall inte bara 
tillgodose borgenärers, anställdas m.fl. intresse utan de utgör också en 
del av systemet för tillsynen över stiftelser. Dessutom utgör dessa regler 
grunden för stiftelselagens krav på kvalificerad revision och registrering. 
Det kan i och för sig hävdas att den nu aktuella översynen av 
redovisningslagstiftningen med dess strävan att skapa mera överskådliga 
redovisningsregler ger anledning att ompröva också redovisningens roll 
vid tillsynen över stiftelser. Det framstår emellertid för närvarande, ett 
fåtal år efter stiftelselagens ikraftträdande, som alltför tidigt att utvärdera 
redovisningsreglernas betydelse för stiftelselagens regelsystem och till- 
synens upprätthållande. Till detta kommer att det kan antas att ett stort 
antal stiftelser nyligen har genomfört administrativa anpassningar för att 
uppfylla stiftelselagens krav. 
Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt vår mening inte lämpligt 
att nu ändra reglerna om när en stiftelse skall upprätta årsredovisning. 
I ett avseende föreslår vi dock en ändring. Vissa stiftelser har hittills 
behövt avsluta den löpande bokföringen endast med ett årsbokslut. Det 
gäller stiftelser till förmån för viss eller vissa släkter (se 3 kap. 7 § andra 
stycket stiftelselagen) under förutsättning att de har varit bok- 
föringsskyldiga endast p.g.a. att tillgångarnas värde har överstigit tio 
prisbasbelopp. Enligt vår mening bör emellertid dessa slag av stiftelser 
vara skyldiga att avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning 
enligt samma kriterier som gäller för företag i allmänhet. De bör sålunda 
vara skyldiga att upprätta en årsredovisning om antalet anställda 
överstiger tio eller balansomslutningen överstiger 24 miljoner. Om en 
stiftelse till förmån för viss eller vissa släkter inte upprättar någon 
årsredovisning därför att den inte överskrider något av dessa 
gränsvärden, bör den i stället vara skyldig att   som hittills   avsluta den 
löpande bokföringen med ett årsbokslut. 
Såsom tidigare har framgått föreslår vi att årsredovisningslagens 
tillämpningsområde utsträcks så att lagen i princip kommer att omfatta 
alla årsredovisningsskyldiga företag. Också när en stiftelse upprättar en 
årsredovisning bör det alltså ske enligt årsredovisningslagens regler. Det 
medför i och för sig att stiftelserna kommer att omfattas av ett mer 
omfattande regelverk än vad som är fallet i dag. Så är t.ex. årsredo- 
visningslagens bestämmelser om vilka tilläggsupplysningar som skall 
lämnas och om förvaltningsberättelsens innehåll mera omfattande än 
nuvarande bestämmelser för stiftelser. Flertalet tillkommande 
bestämmelser är emellertid sådana att de inte annat än undantagsvis torde 
få praktisk betydelse i stiftelser. 
En ändring av lagstiftningens struktur på det sätt som nu diskuteras 
låter sig inte göras utan att vissa särbestämmelser för stiftelser bör föras 
över från stiftelselagen till bl.a. årsredovisningslagen. Det gäller t.ex. 
särbestämmelser om upprättande och offentliggörande av en stiftelses 
årsredovisning. Såsom vi tidigare har varit inne på kan det dock i sam- 
band med en kommande utvärdering av stiftelselagen bli aktuellt att 
ompröva olika slag av särbestämmelser för stiftelser. 
14.6 Avslutande av den löpande bokföringen i registrerade 
trossamfund 
Regeringens förslag: Bokföringsskyldiga registrerade trossamfund skall 
avsluta den löpande bokföringen i samma utsträckning och på samma sätt 
som övriga företag. 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda bestäm- 
melser om hur balansräkningar och resultaträkningar skall vara utforma- 
de i registrerade trossamfunds redovisning. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har inte haft anledning att behandla 
frågorna särskilt. 
Remissinstanserna: Svenska kyrkans församlings- och pastorats- 
förbund har påpekat att bl.a. bestämmelserna i förslaget till årsredo- 
visningslag om koncernredovisning, tilläggsupplysningar och scheman 
för resultaträkningens och balansräkningens uppställningsformer i många 
delar saknar motsvarighet i kyrkans nuvarande årsredovisning. Svenska 
Kyrkans Centralstyrelse har gett uttryck för en liknande uppfattning. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har invänt mot 
promemorians förslag. Svenska kyrkans församlings- och pastorats- 
förbund och Svenska Kyrkans Centralstyrelse har tillstyrkt förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: Svenska kyrkan och övriga 
trossamfund har en i förhållande till många andra bokföringsskyldiga 
särpräglad verksamhet. Särdragen är dock inte sådana att det finns 
anledning att ställa andra krav vad gäller avslutande av den löpande 
bokföringen på trossamfunden än på t.ex. ideella föreningar. Vad vi 
föreslagit om årsbokslut och årsredovisning bör därför gälla även 
registrerade trossamfund. 
Ett par remissinstanser har varit inne på att det bör utformas särskilda 
uppställningsformer för samfundens balans- och resultaträkningar. Vi an- 
ser inte att detta är nödvändigt. Redan nu gällande bestämmelser ger 
nämligen ett ganska gott utrymme för att anpassa de grunduppställningar 
som finns i årsredovisningslagen till den verksamhet som bedrivs. Enligt 
3 kap. 4 § årsredovisningslagen får det beträffande poster i resultat- 
räkningen och balansräkningen som föregås av arabiska siffror göras 
sådana avvikelser som är betingade av verksamhetens särskilda 
inriktning. Andra poster än de som anges i lagens scheman får tas upp 
under förutsättning att de nya posternas innehåll inte täcks av de 
ursprungliga posterna. 
14.7 Sammanställning över privata tillgångar och skulder 
Regeringens förslag: Bestämmelsen om att enskilda näringsidkare och 
varje delägare som är obegränsat ansvarig för rörelsens förbindelser till 
årsbokslutet skall foga en sammanställning över sina privata tillgångar 
och skulder tas bort. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar. 
Bakgrund: I 21 § bokföringslagen föreskrivs att enskilda närings- 
idkare samt varje delägare som är obegränsat ansvarig för rörelsens 
förbindelser till årsbokslutet skall foga en sammanställning över sina 
privata tillgångar och skulder. Bestämmelsen har tillkommit som ett 
skydd för borgenärskollektivet. Genom att rörelsen redovisas separat, 
trots att den inte drivs av ett särskilt rättssubjekt, ger kapitalbehållningen 
inte en helhetsbild av näringsidkarens betalningsförmåga. Härtill kommer 
att den bokföringsskyldige genom egna tillskott och uttag inom vida 
ramar själv kan bestämma storleken av rörelsekapitalet. 
Enligt lagtexten kan sammanställningen bestå av förmögenhetsbilagan 
till den skattskyldiges deklaration. Det innebär att sammanställningen 
inte behöver föras in i årsboken (se prop. 1975:104 s. 180). I stället kan 
förmögenhetsbilagan fogas till årsbokslutet som en bilaga. 
Sammanställningen får utelämnas i årsredovisningen (se 2 kap. 5 § 1 
1980 års årsredovisningslag). Detta undantag är motiverat av att ett 
offentliggörande skulle innebära ett långtgående intrång i näringsid- 
karens privata förhållanden. Det skulle i praktiken innebära att 
förmögenhetsbilagan till näringsidkarens allmänna självdeklaration blev 
en offentlig handling (se prop. 1979/80:143 s. 153). 
Skälen för regeringens förslag: I dag behöver sammanställningen 
över privata tillgångar och skulder inte offentliggöras. Den behöver inte 
heller tas in i näringsidkarens årsbok. Mot den bakgrunden saknar 
bestämmelsen i 21 § bokföringslagen om sammanställning av privata 
tillgångar och skulder större praktisk betydelse. Den bör därför upphävas. 
14.8 Kravet på bunden årsbok 
Regeringens förslag: Bokföringslagens krav på att årsbokslutet skall 
tas in i bunden bok överförs inte till den nya lagen. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd- 
ningar mot förslaget. 
Bakgrund: Enligt 11 § andra stycket bokföringslagen skall årsbok- 
slutet tas in i bunden bok (årsbok). Årsboken skall enligt förarbetena till 
bokföringslagen sörja för kontinuitet och möjlighet till jämförelser 
mellan olika år (se prop. 1975:104 s. 172). Ett annat syfte torde vara 
möjligheten till kontroll av att uppgifterna i årsbokslutet inte ändras i 
efterhand (jfr Bokföringsnämndens uttalande U 93:4, Utformning och 
användning av årsbok). 
Skälen för regeringens förslag: Även med det delvis annorlunda 
system för avslutande av den löpande bokföringen som vi har föreslagit 
kan man givetvis tänka sig att kravet på bunden årsbok behålls och att 
företagen åläggs att i denna ta in sina årsredovisningar respektive 
årsbokslut. 
För de företag som skall offentliggöra sin årsredovisningen genom att 
ge in den till någon viss myndighet (t.ex. Patent- och registreringsverket) 
torde emellertid kravet på bunden årsbok sakna betydelse. De syften som 
årsboken skall tillgodose uppfylls i sådana fall genom offentliggörandet. 
Inte heller i övriga företag har årsboken någon egentlig funktion att 
fylla. De syften som den skall tillgodose kan på ett tillfredsställande sätt 
tillgodoses genom de arkiveringsregler som vi tidigare har föreslagit. Till 
detta kommer att kontrollaspekten i väsentlig mån tillgodoses genom 
skattelagstiftningens krav på att företagen inger standardiserade räken- 
skapsutdrag (SRU) som underlag för taxeringen och genom den 
arkivering som skatteförvaltningen svarar för. 
Kravet på bunden årsbok bör därför upphävas. 
 
15 Årsredovisningsfrågor 
15.1 Rättvisande bild 
15.1.1 Bakgrund 
Bestämmelserna i EG:s fjärde bolagsrättsliga direktiv 
Enligt artikel 2.3 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet skall årsbokslutet, 
dvs. balansräkningen, resultaträkningen och noterna, ge en rättvisande 
bild av bolagets tillgångar, skulder, ekonomiska ställning och resultat. 
När tillämpningen av övriga bestämmelser i direktivet inte räcker till för 
att ge en rättvisande bild, skall ytterligare upplysningar lämnas (se artikel 
2.4). Om tillämpningen av en föreskrift i direktivet undantagsvis är 
oförenlig med skyldigheten att ge en rättvisande bild, skall enligt artikel 
2.5 avsteg göras från den föreskriften så att en rättvisande bild kan ges 
(fortsättningsvis benämns bestämmelsen avstegsregeln). Varje sådant 
avsteg skall enligt artikeln anmärkas i en not med upplysning om skälen 
för avsteget och om den inverkan som detta kan ha på bolagets tillgångar, 
skulder, ekonomiska ställning och resultat. Medlemsstaterna får dock 
bestämma när avsteg kan ske och får föreskriva de undantags- 
bestämmelser som behövs. 
I artikel 16.3 16.5 i det sjunde bolagsrättsliga direktivet finns bestäm- 
melser som motsvarar de nämnda bestämmelserna i det fjärde direktivet. 
Tolkningen av artikel 2.5 
Innebörden i artikel 2.3-5 har diskuterats inom EG:s kontaktkommitté 
för redovisningsfrågor. Enligt kommittén skall principen om rättvisande 
bild tillämpas i förhållande till ett enskilt företag och inte i förhållande 
till alla företag eller en viss kategori av företag. Kommittén har vidare 
uttalat att avsteg från tillämpningen av en särskild bestämmelse i direk- 
tivet kan göras endast om det inte är tillräckligt att genom tilläggs- 
upplysningar uppnå en rättvisande bild (se The Accounting Harmoni- 
zation in the European Communities s. 2). 
Frågan om innebörden i den aktuella artikeln har också behandlats av 
kommissionen i ett tolkningsmeddelande (XV/7009/97). Där anges att 
principen om rättvisande bild måste tillämpas av bolagen själva. Det sägs 
också att avsteg från en bestämmelse i direktivet får göras endast om det 
inte går att uppnå en rättvisande bild genom att lämna ytterligare 
upplysningar. Enligt uttalandet uppkommer sådana situationer endast 
undantagsvis. 
I tolkningsmeddelandet understryks också att medlemsstaterna inte 
med stöd av artikel 2.5 får införa allmänna redovisningsregler som strider 
mot direktivets bestämmelser eller införa valmöjligheter som tillåter 
redovisningshandlingar som är oförenliga med direktivet. 
Artikelns införande i svensk rätt 
Artiklarna 2.3 och 2.4 i det fjärde direktivet har införlivats med svensk 
rätt. Enligt 2 kap. 3 § första stycket årsredovisningslagen skall balans- 
räkningen, resultaträkningen och noterna ge en rättvisande bild av 
bolagets ställning och resultat. Vidare måste företaget lämna sådana 
tilläggsupplysningar som behövs för att en rättvisande bild skall uppnås. 
Däremot har det inte införts någon avstegsregel av det slag som finns i 
artikel 2.5. Motiven för det har utvecklats på följande sätt i förarbetena 
till lagen: 
 
 Det är helt klart att direktivet genom artikel 2.5 ger medlemsstaterna 
rätt att föreskriva att det i vissa fall skall göras avsteg från direktivets 
föreskrifter. Huruvida det även föreligger en skyldighet för medlems- 
staterna att ge sådana föreskrifter är däremot inte alldeles säkert. Ett par 
medlemsstater - Tyskland och Portugal - torde inte ha ansett att någon 
sådan skyldighet föreligger, eftersom man i dessa länder inte har tagit in 
någon sådan bestämmelse i sin lagstiftning. Direktivet talar visserligen 
om att avsteg  skall  göras. Samtidigt medger direktivet emellertid att 
medlemsstaterna  får  bestämma när avsteg skall göras. Det har hävdats 
att den sistnämnda bestämmelsen ger medlemsstaterna rätt att begränsa 
det område där avsteg från lag får göras.  (se prop. 1995/96:10 del II s. 
10) 
 
Mot denna bakgrund konstaterade regeringen att artikel 2.5 torde få 
tolkas så att den ger medlemsstaterna en möjlighet att införa en avstegs- 
regel, generellt eller på begränsade områden (se prop. 1995/96:10 del II 
s. 13). Därefter diskuterades huruvida Sverige borde utnyttja denna 
möjlighet. I det sammanhanget framfördes bl.a. följande: 
 
 Det finns skäl som talar för kommitténs förslag. Ett sådant är att 
flertalet EU-stater har införlivat den aktuella artikeln med sin 
redovisningslagstiftning. Ett svenskt införlivande ligger väl i linje med 
en önskvärd harmonisering av svensk och utländsk redovisning. 
Det måste också beaktas att den nya lagstiftningen till följd av direktiv- 
anpassningen kommer att bli mera omfattande och detaljerad än den 
lagstiftning som finns i dag. Flera frågor som hittills har överlämnats åt 
redovisningspraxis måste lagregleras. När normsystemet flyttas över till 
lagstiftningen, får det med nödvändighet en mindre flexibel struktur. För 
att detta inte skall leda till mindre rättvisande redovisningar kan det 
finnas ett behov av en  ventil , en möjlighet att i särpräglade fall avvika 
från lagen. 
En bestämmelse av detta slag ger emellertid också upphov till ett antal 
frågor. Det finns sålunda anledning att fråga sig vilka materiella effekter 
en sådan bestämmelse skulle få, vilka risker för missbruk som finns och 
hur sådana missbruk skulle kunna förebyggas. De konsekvenser som en 
bestämmelse av detta slag skulle kunna få i fråga om exempelvis 
kapitaltäckning, rätt till utdelning och beskattning kan aktualisera viss 
följdlagstiftning. 
Regeringen har mot denna bakgrund stannat för att för närvarande inte 
lägga fram något förslag om rätt eller skyldighet att med hänvisning till 
kravet på rättvisande bild göra avsteg från uttryckliga föreskrifter i 
lagen.  (se prop. 1995/96:10 Del II s. 13) 
 
Frågan om en avstegsregel borde införas överlämnades i stället till 
Redovisningskommittén att utreda. 
15.1.2 Bör en avstegsregel införas? 
Regeringens bedömning: Någon generell avstegsregel bör inte införas. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser, däribland Bokförings- 
nämnden, Sveriges Industriförbund och Stockholms Fondbörs, har 
tillstyrkt förslaget eller inte haft några invändningar mot det. Bland andra 
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala Universitet och Sydsvenska 
Handelskammarens Redovisningskommitté har menat att Sverige är 
skyldigt att införa en avstegsregel. 
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen och riksdagen gjorde 
vid tillkomsten av årsredovisningslagen bedömningen att Sverige inte har 
någon skyldighet, men väl en möjlighet, att införa något slag av avstegs- 
regel. Vi finner inte någon anledning att frångå detta ställningstagande. 
En bestämmelse som innebär en skyldighet för företagen att avvika 
från lagens bestämmelser framstår som alltför ingripande och skulle 
innebära avsevärda tillämpningssvårigheter. Särskilt i små och 
medelstora företag skulle en sådan bestämmelse medföra en större 
redovisningsinsats än vad som kan motiveras av informationens värde. 
Till detta kommer de tilllämpningsproblem som en avstegsregel kan 
medföra i beskattnings- och vinstudelningssammanhang. Hur skall 
vinster som uppkommer vid tillämpning av en avstegsregel beskattas och 
vad skall gälla i fråga om utdelning av vinster som framkommit genom 
tillämpning av en sådan regel? Från rättssäkerhetssynpunkt framstår det i 
stället som rimligt att ett företag kan lita på att en årsredovisning som är 
upprättad enligt lagens bestämmelser inte kommer att ifrågasättas i olika 
sammanhang. Företagsledningen skall inte heller behöva riskera att ådra 
sig skadeståndsskyldighet eller ansvar för bokföringsbrott eller att 
utsättas för ingripande från det allmännas sida i form av t.ex. höjd 
taxering. Till detta kommer att en avstegsregel skulle medföra merarbete 
för myndigheterna och därigenom vara mer resurskrävande. Inte minst 
torde detta gälla i samband med fastställande av beskattningsunderlag 
och utredning av ekonomisk brottslighet. 
Vi anser därför att det inte bör införas någon bestämmelse som ålägger 
företagen att i särpräglade situationer avvika från lagens bestämmelser. 
En bestämmelse som ger företagen en möjlighet att avvika från lagens 
bestämmelser inger inte samma betänkligheter från rättssäkerhets- 
synpunkt. En generell möjlighet att i undantagsfall avvika från bestäm- 
melser i årsredovisningslagen skulle innebära att företagen på ett smidigt 
sätt kunde hantera sådana redovisningsfrågor där en strikt tillämpning av 
lagens regler ger ett otillfredställande eller missvisande resultat. 
Samtidigt bör det påpekas att en avstegsregel inte kan användas som 
ett instrument för att förändra en allmän redovisningspraxis i en i och för 
sig önskvärd riktning som står i strid med direktivets bestämmelser. 
Avstegsregeln syftar endast till att åstadkomma en rättvisande bild i ett 
enskilt företag med särpräglade förhållanden. 
Mot ett införande av en generell avstegsregel kan anföras att den kan 
ge utrymme för manipulationer av redovisningen. Detta innebär i sin tur 
en risk för att förtroendet för företagens redovisningsinformation 
minskar. En annan effekt är att jämförbarheten mellan olika företags 
redovisningar kan försämras. I stor utsträckning kvarstår också de till- 
lämpnings- och myndighetsproblem som har tagits upp ovan. 
Mot denna bakgrund är vi inte beredda att nu förorda vare sig en 
skyldighet eller en möjlighet att i vissa särpräglade situationer avvika 
från årsredovisningslagarnas bestämmelser. 
15.1.3 Värdering av omsättningstillgångar 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon avstegsregel som 
ger möjlighet att värdera omsättningstillgångar till belopp som överstiger 
anskaffningvärdet. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att det införs en av- 
stegsregel som ger möjlighet att värdera omsättningstillgångar till ett 
belopp som överstiger anskaffningsvärdet. En förutsättning för sådan 
värdering skall, enligt kommittén, vara att det finns särskilda skäl och att 
det står i överensstämmelse med kravet på god redovisningssed och rätt- 
visande bild. 
Remissinstanserna: Bland andra Riksskatteverket, Svenska 
Revisorsamfund SRS, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF, 
Sveriges Industriförbund och Företagarnas Riksorganisation har till- 
styrkt kommitténs förslag. Finansinspektionen, Bokföringsnämnden och 
Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR har uttalat att förslaget bör 
genomföras endast om det är förenligt med redovisningsdirektiven. 
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har påtalat att det är 
osäkert om förslaget står i överensstämmelse med redovisningsdirek- 
tiven. 
Skälen för regeringens bedömning: Kommitténs förslag får anses 
syfta till att i svensk rätt etablera en ny värderingsprincip, nämligen 
värdering av omsättningstillgångar till verkligt värde. Denna värderings- 
princip är inte förenlig med direktiven, sådana dessa i dag är utformade. 
Frågan är då om en medlemsstat likväl äger lämna utrymme för en sådan 
värderingsprincip med hänvisning till avstegsregeln i det fjärde 
direktivet. 
Kommissionen har i det tidigare nämnda tolkningsmeddelandet (se 
avsnitt 15.1.1) uttalat att artikel 2.5 inte ger medlemsstaterna möjlighet 
att införa ytterligare valmöjligheter som tillåter redovisningshandlingar 
som inte är förenliga med direktivet. Avstegsregeln är i stället avsedd att 
tillämpas i särpräglade undantagsfall. Vi saknar anledning att ifrågasätta 
kommissionens tolkning. 
Mot den bakgrunden får det anses som mycket osäkert om direktivet 
ger utrymme för en bestämmelse av det slag som kommittén har 
föreslagit. Det av kommittén uppställda kravet på att det skall finnas 
särskilda skäl för att omsättningstillgångar skall få värderas över 
anskaffningsvärdet torde inte vara tillräckligt för att ge bestämmelsen 
den inriktning på enstaka särpräglade situationer som direktivets 
avstegsregel är avsedd för. Till detta kommer att direktivets avstegsregel 
skall tillämpas först när möjligheterna att lämna tilläggsupplysningar är 
uttömda; inte heller denna förutsättning torde vara uppfylld. 
Hänsyn bör också tas till det arbete avseende direktivets värderings- 
regler som pågår inom kommissionen. Kommissionen förbereder en 
direktivändring som skall möjliggöra att finansiella instrument värderas 
över anskaffningsvärdet. En sådan ändring skulle ganska väl överens- 
stämma med det förslag som kommittén har lagt fram. Medlemsstaterna 
har vid diskussioner i EG:s kontaktkommitté för redovisningsfrågor ställt 
sig bakom kommissionens arbete och ett direktivförslag förväntas inom 
en snar framtid. Kommissionens arbete är emellertid inriktat på införan- 
det av en ny värderingsprincip i direktivet och grundas inte på att avsteg 
skall göras endast under vissa förhållanden. 
Mot denna bakgrund framstår det som lämpligast att invänta den 
förväntade direktivändringen. En avstegsregel av det slag som kommittén 
har föreslagit skulle, sedan en sådan direktivändring införlivats med 
svensk rätt, bli överflödig. Samtidigt kommer direktivändringen under 
alla förhållanden att göra det nödvändigt med vissa anpassningar av 
svensk lagstiftning. 
15.2 Redovisning av ekonomiska förpliktelser 
15.2.1 Avsättningar 
Regeringens bedömning: Möjligheten att i balansräkningen göra 
avsättningar för framtida utgifter bör inte ändras. Avsättningar för 
framtida utgifter bör därför få ske endast om utgiften har samband med 
ett åtagande mot tredje man. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att frågan om vad som 
skall redovisas som avsättning skall avgöras inom ramen för god 
redovisningssed. 
Remissinstanserna: Bokföringsnämnden, Svenska arbetsgivareföre- 
ningen, Sveriges Industriförbund och Byggentreprenörerna har tillstyrkt 
kommitténs förslag. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR och Redo- 
visningsrådet har ansett att lagstiftningen bör utformas så att redovis- 
ningen kan anpassas till International Accounting Standards (IAS). Bl.a. 
Finansinspektionen, Riksskatteverket och Sydsvenska Handelskamma- 
rens Redovisningskommitté har invänt mot kommitténs förslag i den del 
det innebär att avsättningar kan göras för utgifter som saknar samband 
med åtagande mot tredje man.  
Bakgrund: 
 
Det fjärde bolagsrättsliga direktivet 
 
Av artikel 31.1 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet framgår bl.a. att det 
vid värderingen per balansdagen skall tas hänsyn till alla förutsebara 
risker eller möjliga förluster som har uppkommit under det gångna eller 
tidigare räkenskapsår. 
Härav följer en skyldighet att i balansräkningen redovisa företagets 
förpliktelser. Detta sker huvudsakligen genom att man på balans- 
räkningens passivsida tar upp olika skulder och avsättningar. Med skuld 
avses sådana förpliktelser beträffande vilka det föreligger säkerhet såväl 
med avseende på belopp som tidpunkt då utgiften uppkommer. I artikel 
20.1 och 20.2 definieras begreppet avsättningar så här. 
 
 1. Avsättningar skall ha till syfte att täcka förluster eller skulder som 
till sin karaktär är klart bestämda och som på balansdagen är antingen 
sannolika eller säkra beträffande sin förekomst, men som är obestämda i 
fråga om belopp eller tidpunkten då de uppkommer. 
2. Medlemsstaterna får även tillåta att avsättningar görs i avsikt att 
täcka sådana kostnader som hör till det aktuella räkenskapsåret eller till 
ett tidigare räkenskapsår och som till sin karaktär är klart bestämda samt 
på balansdagen är antingen sannolika eller säkra beträffande sin före- 
komst, men som är obestämda i fråga om belopp eller tidpunkten då de 
uppkommer. 
 
Enligt ett uttalande i EG:s kontaktkommitté för redovisningsfrågor 
behandlar punkten 1 förpliktelser mot tredje man, vilket inte är fallet med 
punkten 2. Kontaktkommittén har som exempel på sådana kostnader som 
avses i punkten 2 nämnt stora och återkommande underhållskostnader 
samt stora reparationskostnader (se The Accounting Harmonization in 
the European Communities s. 17). I ett tolkningsmeddelande från 
kommissionen sägs beträffande artikel 20 bl.a. följande: 
 
 Avsättningar enligt artikel 20.1 skall täcka sannolika förluster (som 
uppstår till följd av ännu ej avslutade transaktioner) och sannolika 
skulder. Grundsynen bakom dessa avsättningar är att det finns ett 
samband med tredje man (t.ex. ett leverans- eller servicekontrakt, ett 
rättsligt förfarande osv.). /...../ Avsättningar enligt artikel 20.2 skall 
emellertid inte täcka avsättningar för förluster och skulder utan endast 
avsättningar för kostnader. Det är fråga om utgifter som hör till det 
aktuella räkenskapsåret eller till ett tidigare räkenskapsår och som till sin 
karaktär är klart bestämda samt på balansdagen är antingen sannolika 
eller säkra beträffande sin förekomst, men som är obestämda i fråga om 
belopp eller tidpunkten då de uppkommer. Även om det inte finns någon 
skyldighet gentemot tredje man, innebär möjligheten att göra en 
avsättning i detta fall att bolagen kan beräkna räkenskapsperiodens 
resultat med större noggrannhet. Detta är avsett att exempelvis täcka 
större och återkommande underhållskostnader för flera år och utgifter för 
större reparationer.  
Årsredovisningslagen 
Av 2 kap. 4 § första stycket 3 årsredovisningslagen följer bl.a. att ett 
bolag vid värderingen per balansdagen skall ta hänsyn till alla förutsebara 
och möjliga förluster och ekonomiska förpliktelser som är hänförliga till 
räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår (se prop. 1995/96:10 del II s. 
184). Det balansräkningsschema som föreskrivs i lagen fordrar att 
förpliktelser redovisas som skulder eller avsättningar på balans- 
räkningens passivsida. Därutöver skall s.k. ansvarsförbindelser redovisas 
inom linjen. Någon definition av begreppet skuld finns inte i lagen. Vad 
gäller begreppet avsättning sägs i 4 kap. 16 § första stycket att avsättning 
skall göras för förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret eller 
tidigare räkenskapsår och som på balansdagen är säkra eller sannolika till 
sin förekomst men ovissa till belopp eller till den tidpunkt då de skall 
infrias. Bestämmelsen, som motsvarar artikel 20.1 i direktivet, torde 
kunna tillämpas för att göra avsättningar för t.ex. pensioner, skatter, 
tvistiga skulder eller riskfyllda kontrakt (se prop. 1995/96:10 del II s. 
84 f. och 212). 
I förarbetena till årsredovisningslagen behandlades även frågan 
huruvida Sverige borde införa sådana regler om avsättningar som anges i 
artikel 20.2, dvs. om avsättningar för vissa kostnader. Lagstiftaren valde 
dock att inte göra det (se prop. 1995/96:10 del II s. 84 f.). I stället fick 
Redovisningskommittén i uppdrag att se över frågan. 
Frågan är alltså om ett företag bör ges möjlighet att såsom avsättning 
ta upp vissa framtida kostnader av det slag som avses i artikel 20.2 i 
direktivet, dvs. kostnader som inte sammanhänger med skyldigheter mot 
tredje man. 
När man tar ställning till denna fråga finns det skäl att beakta 
årsredovisningslagens periodiseringsprinciper. Av 2 kap. 4 § första 
stycket 4 får anses följa att företagets inkomster och utgifter skall 
fördelas mellan olika räkenskapsår, så att den del som avser ett visst 
räkenskapsår redovisas som intäkt eller kostnad för det året (se prop. 
1995/96:10 del II s. 184). Ett tänkbart sätt att periodisera en utgift som 
uppkommer om några år men som anses hänförlig till åren dessförinnan 
skulle kunna vara att  skuldföra  den aktuella delen av utgiften för 
respektive år såsom avsättning; kostnaden belastar då dessa år och inte 
det år då företaget faktiskt måste betala utgiften. Ett annat tänkbart sätt 
att periodisera en återkommande utgift är att  aktivera  utgiften när den 
betalas, dvs. utgiften tas upp som en tillgång och denna skrivs sedan av 
under de följande åren. Frågor av detta slag har diskuterats i ett flertal 
uttalanden och rekommendationer från normgivande organ. Bokförings- 
nämnden har i uttalandet Periodisering av utgifter för nedläggning och 
försäljning av verksamhet (BFN U 90:8) uttalat sig om utgifter för en 
påbörjad nedläggning av en verkstadsrörelse. Nämnden har ansett att 
vissa framtida utgifter skall skuldföras. Skälet torde vara att verksam- 
heten i framtiden inte kommer att generera några nya intäkter och att de 
framtida utgifterna därför bör  matchas  mot tidigare uppkomna intäkter. 
Redovisningsrådets Akutgrupp har berört frågor av detta slag i uttalandet 
Redovisning av utgifter för att anpassa dataprogram till år 2000. Akut- 
gruppen har bedömt att utgifterna skall redovisas som en löpande rörelse- 
kostnad när kostnaden uppkommer. Utgifter för anpassning av dator- 
program kan dock aktiveras och skrivas av över sin ekonomiska livs- 
längd om de förväntas ge upphov till framtida betalningsöverskott eller 
andra ekonomiska fördelar. Enligt Akutgruppen är det inte möjligt att i 
detta fall göra en avsättning för framtida utgifter, eftersom någon hän- 
delse som ger upphov till ett åtagande för företaget ännu inte har 
inträffat. 
International Accounting Standards Committee (IASC) 
IASC skiljer i rekommendationen IAS 37 (Provisions, Contingent 
Liabilities and Contingent Assets) bl.a. på avsättningar (provisions) och 
eventualförpliktelser (contingent liabilities). Med begreppet avsättning 
avses en skuld för vilken det råder osäkerhet beträffande tidpunkten för 
betalning eller med vilket belopp betalning skall ske. 
För att ett åtagande över huvudtaget skall anses föreligga skall det vara 
riktat mot en utomstående part. Det är emellertid inte nödvändigt att den 
utomstående parten går att identifiera. Enligt IASC kan denna utgöras av 
allmänheten. I rekommendationen anges särskilt att avsättning inte skall 
göras för framtida utgifter i form av reparations- och underhållskostna- 
der. I stället hänvisas till en annan rekommendation   IAS 16, Property, 
Plant and Equipment   som ger vägledning för hur avskrivningsplanen 
kan anpassas för att reparations- och underhållskostnader skall kunna 
fördelas jämnare över flera år. Avsättning skall inte heller ske för fram- 
tida förluster i rörelsen (jfr Rolf Rundfelt, Tendenser i börsbolagens 
årsredovisningar 1998, s. 215). En förväntad framtida förlust anses i 
stället utgöra en indikation på att det föreligger ett nedskrivningsbehov i 
vissa av företagets tillgångar. Nedskrivning skall då beaktas inom ramen 
för IAS 36, Impairment of Assets. 
Skälen för regeringens bedömning: Nuvarande lagstiftning måste 
förstås så att det inte är möjligt att göra avsättningar för framtida utgifter 
som saknar samband med åtagande mot tredje man. 
Det kan hävdas att en sådan möjlighet i vissa fall skulle vara av värde 
och att man därför bör ge utrymme för avsättningar som avses i artikel 
20.2 i direktivet. Framför allt skulle det göra det möjligt att på ett bättre 
sätt fördela vissa slag av utgifter på flera år än utgiftsåret. Praktiskt mest 
betydelsefullt är detta för sådana företag i vilka reparationer och 
underhåll görs endast med ett visst antal års mellanrum. Så måste t.ex. ett 
rederi med vissa års intervall låta reparera och underhålla sina fartyg i 
syfte att fartygens standard och sjövärdighet skall motsvara vad som 
krävs för en viss klassning. 
Enligt vår mening väger detta fördelningsargument inte så tungt. En 
viss fördelning av detta slag av kostnader kan uppnås redan i dag. I den 
mån en utgift har haft en värdehöjande effekt kan utgiften nämligen 
aktiveras som en anläggningstillgång och kostnaden sedan fördelas över 
de år då tillgången förbrukas. Genom en sådan redovisning kan utgiften 
fördelas på de år kostnaderna rätteligen uppkommer. 
En remissinstans har framfört ett annat argument för att införa en 
möjlighet att göra avsättningar av det aktuella slaget, nämligen att man i 
så fall i balansräkningen kan beakta vissa framtida belastningar på 
företaget t.ex. i samband med befarade förluster och beslutade omstruk- 
tureringar i företag. 
Värdet av detta skulle dock, enligt vår mening, vara begränsat. Ett visst 
slag av befarade förluster får redan i dag redovisas som avsättningar. Det 
gäller sådana befarade förluster som har uppkommit genom ett åtagande 
mot en utomstående part, dvs. den befarade förlusten kan härledas till en 
särskild händelse som bidrar till förlusten och som leder till att ett 
åtagande mot en utomstående part uppkommer. När det gäller andra typer 
av befarade förluster torde dessa i allt väsentligt kunna hanteras inom 
ramen för bestämmelserna om värdering av tillgångar. Sålunda bör 
befarade förluster på omsättningstillgångar till följd av bestämmelserna 
om värdering i 4 kap. 9 § årsredovisningslagen belasta resultatet redan 
innan de har uppstått. När det gäller förluster på anläggningstillgångar 
finns det i årsredovisningslagen en uttrycklig bestämmelse om att 
avskrivningar och nedskrivningar inte får redovisas som avsättningar (se 
4 kap. 16 § andra stycket). Förluster som uppkommer på anlägg- 
ningstillgångar skall i stället kostnadsföras som nedskrivningar enligt 
bestämmelserna i 4 kap. 5 § årsredovisningslagen. Sammanfattningsvis 
bör alltså framtida belastningar på företaget för omstruktureringar i 
tillräcklig omfattning kunna hanteras inom ramen för de i dag gällande 
bestämmelserna om avsättningar och värdering av tillgångar. 
I sammanhanget bör också beaktas att det förhärskande synsättet i 
praxis sedan länge synes ha varit att framtida utgifter som inte har 
karaktären av förpliktelse mot utomstående inte får tas upp på 
balansräkningens passivsida. Flera remissinstanser har sålunda uttalat att 
det är tveksamt om det i dag är förenligt med god redovisningssed att 
göra avsättningar för förpliktelser som företaget inte har mot en 
utomstående part. Även den utveckling som har skett inom ramen för den 
internationella normgivningen talar för att möjligheten att göra 
avsättningar inte bör utvidgas till att omfatta förpliktelser som företaget 
s.a.s. enbart har mot sig själv. 
Vi föreslår därför inte någon materiell ändring i reglerna om avsätt- 
ningar. Däremot förordar vi att bestämmelserna om avsättningar flyttas 
från 4 kap. 16 § årsredovisningslagen till 3 kap. samma lag. 
Bestämmelsen i 4 kap. 16 § syftar nämligen närmast till att avgränsa 
vilka slags förpliktelser som skall redovisas under rubriken avsättningar 
i balansräkningen. Det framstår därför som mer ändamålsenligt att 
bestämmelsen utformas som en klassificeringsregel som reglerar under 
vilka förutsättningar en förpliktelse skall tas upp som en avsättning. 
15.2.2 Skall oåterkalleliga åtaganden redovisas inom linjen? 
Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelser om vilka poster som 
skall redovisas inom linjen i balansräkningen ändras inte. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit en lagbestämmelse om 
att oåterkallerliga åtaganden som innebär ett risktagande skall tas upp 
inom linjen i balansräkningen. 
Remissinstanserna: Bl.a. Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, 
Riksskatteverket och Finansbolagens förening har tillstyrkt förslaget. 
Svenska Revisorsamfundet SRS och Sydsvenska Handelskammarens 
Redovisningskommitté har ansett att frågan inte bör regleras i lag. 
Bakgrund: I förarbetena till årsredovisningslagen framhölls att en 
utgångspunkt borde vara att alla åtaganden som innebär en belastning i 
någon form på bolagets tillgångar skall framgå av balansräkningen eller i 
vart fall redovisas inom linjen som ställd pant eller ansvarsförbindelse 
(se prop. 1995/96:10 del II s. 87 och 212). Om det framstår som möjligt, 
men inte säkert eller sannolikt, att en viss förpliktelse kommer att 
resultera i en framtida förmögenhetsöverföring till följd av en på 
balansdagen föreliggande förpliktelse, skall detta förhållande alltså 
redovisas inom linjen (se prop. 1995/96:10 del II s. 212). 
Förutom anvarsförbindelser förekommer det olika slag av åtaganden 
som inte omfattas av årsredovisningslagens bestämmelser om redovis- 
ning av poster inom linjen. Även om ett åtagande inte är av sådan karak- 
tär att det bör redovisas inom linjen kan det vara lämpligt att det 
omnämns i not eller i förvaltningsberättelsen. Av 6 kap. 1 § årsredovis- 
ningslagen framgår  att förvaltningsberättelsen skall innehålla upplys- 
ningar om sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräk- 
ningen, resultaträkningen eller noterna, men som är viktig för bedöm- 
ningen av bolagets ställning och resultat. Om årsredovisningen i övrigt 
inte ger tillräcklig information om ställning och resultat, kan det alltså 
vara nödvändigt att lämna upplysningar om speciella omständigheter som 
berör bolaget. Det kan röra sig om t.ex. leasing av anläggningstillgångar, 
statliga och andra offentliga stöd eller förekomsten av fordringar och 
skulder i utländsk valuta (se prop. 1995/96:10 del II s. 231 och Bok- 
föringsnämndens uttalande U 96:6, Förvaltningsberättelsens innehåll). 
I ÅRKL och ÅRFL finns regler för redovisningen av poster inom 
linjen som avviker något från de krav som ställs på företag i allmänhet. 
Finansiella företag måste nämligen redovisa åtaganden som särskild post 
inom linjen. En viss begränsning i uppgiftsskyldigheten följer av att en- 
dast oåterkalleliga åtaganden som innebär ett risktagande behöver anges. 
Kravet på redovisning av åtaganden som särskild post har sin grund i 
artikel 25 i EG:s bankredovisningsdirektiv (86/635/EEG). Något mot- 
svarande krav finns inte intaget i EG:s försäkringsredovisningsdirektiv 
(91/674/EEG). När den svenske lagstiftaren ändå införde detta krav för 
försäkringsföretagen motiverades det med att det med värdet av att ha 
gemensamma regler för redovisning av poster inom linjen för i vart fall 
företag verksamma inom den finansiella sektorn (se prop. 1995/96:10 del 
4 s. 101). Någon närmare precisering av vilka åtaganden som omfattas av 
upplysningsskyldigheten görs inte i lagtexten utan en sådan har i stället 
skett i form av kompletterande normgivning av Finansinspektionen (se 
FFFS 1998:27 och FFFS 1998:28). Med åtaganden avses där till stor del 
olika typer av finansiella instrument, såsom olika ränte-, aktie- och 
valutakursrelaterade instrument. 
Skälen för regeringens bedömning: Det finns enligt vår mening goda 
skäl som talar för en lösning i den riktning som kommittén har föreslagit. 
Det förekommer allt oftare att företag i allmänhet har sådana mellan- 
havanden av finansiell natur som enligt de särskilda årsredovisnings- 
lagarna för finansiella företag skall redovisas inom linjen som åtaganden. 
I detta sammanhang måste emellertid beaktas den debatt som under 
senare tid har förts om redovisning av finansiella instrument. De 
åtaganden som här är aktuella torde rymmas inom begreppet  finansiellt 
instrument . Som vi redan har varit inne på (se avsnitt 15.1.3) har 
Europeiska kommissionen kommit långt i sitt arbete med ett förslag till 
ändring av det fjärde bolagsrättsliga direktivet. Arbetet syftar bl.a. till att 
företagen i större utsträckning skall redovisa finansiella instrument i 
balansräkningen. Enligt vår mening är detta ett tungt vägande skäl för att 
Sverige bör avvakta med att införa bestämmelser om redovisning av 
åtaganden inom linjen. Frågan bör i stället övervägas i samband med 
införlivandet av den förväntade direktivändringen. På det sättet kan man 
åstadkomma en mer långsiktig ordning för redovisning av åtaganden av 
det aktuella slaget, dvs. oåterkalleliga åtaganden som innebär ett 
risktagande. 
Enligt vår uppfattning torde det inte heller vara förenat med några 
egentliga nackdelar att invänta en direktivändring innan slutlig ställning 
tas i frågan. Att det ändå föreligger en skyldighet att lämna viss infor- 
mation om olika typer av åtaganden framgår av 2 kap. 3 § och 6 kap. 1 § 
årsredovisningslagen. Om företaget har sådana åtaganden som inte skall 
redovisas i balansräkningen eller i noterna, skall uppgifter ändå lämnas 
om det behövs för att årsredovisningen skall ge en rättvisande bild av 
företagets ställning och resultat. Det finns alltså inget som hindrar en 
utveckling av god redovisningssed när det gäller vilka upplysningar som 
bör lämnas när ett företag innehar olika typer av finansiella instrument. 
En sådan utveckling är enligt vår mening både naturlig och önskvärd. 
15.3 Förkortad resultaträkning 
15.3.1 Förutsättningarna för att resultaträkningen skall få 
upprättas i förkortad form 
Regeringens förslag: Liksom hittills skall vissa företag kunna upprätta 
resultaträkningen i förkortad form, om det är motiverat av konkurrens- 
skäl. Det nuvarande kravet på att förkortad resultaträkning får användas 
endast om Patent- och registreringsverket har lämnat tillstånd till det tas 
bort. I stället införs ett krav på att bolag som upprättar resultaträkningen i 
förkortad form skall lämna särskild uppgift om nettoomsättningen i 
anslutning till posten bruttovinst eller bruttoförlust. Patent- och 
registreringsverket skall kunna ge dispens från kravet på särredovisning 
av nettoomsättningen, om det är motiverat av konkurrensskäl. 
 
Förslagen i promemorian 2: Överensstämmer delvis med regeringens 
förslag. Enligt promemorian skall det dock inte vara någon förutsättning 
för sammanslagning att det föreligger konkurrensskäl. 
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, såsom Riksskatteverket, 
Konkurrensverket och NUTEK, har tillstyrkt promemorians förslag eller 
har inte haft några invändningar mot det. Flertalet remissinstanser har 
dock, från olika utgångspunkter, varit negativa till förslaget. Bl.a. Bok- 
föringsnämnden, Statistiska Centralbyrån, Föreningen Auktoriserade 
Revisorer FAR, Svenska Revisorsamfundet SRS, BAS-gruppen och 
Svenska Kreditmannaföreningen har avstyrkt lagändringar. Av dessa 
remissinstanser har flera förordat att nuvarande dispensregler i stället 
tillämpas mera generöst. Andra remissinstanser, däribland Sveriges 
Industriförbund, har menat att de föreslagna ändringarna inte går 
tillräckligt långt och har särskilt vänt sig mot kravet på särredovisning av 
nettoomsättningen. 
Industriförbundet m.fl. har ansett att man bör kunna behålla kravet på 
att det skall föreligga konkurrensskäl för att resultaträkningen skall få 
upprättas i förkortad form. 
Bl.a. Ekonomihögskolan vid Lunds universitet har ansett att dispens- 
prövningen, om den behålls, bör anförtros Konkurrensverket. 
Bakgrund m.m.: Enligt årsredovisningslagen skall det i en årsredo- 
visning ingå bl.a. en resultaträkning. Resultaträkningen skall i samman- 
drag redovisa bolagets samtliga intäkter och kostnader under räkenskaps- 
året (se 3 kap. 2 §). Den skall upprättas i någon av två i lagen angivna 
uppställningsformer, den ena med en kostnadsslagsindelning och den 
andra med en funktionsindelning (se 3 kap. 3 § samt bilagorna 3 och 4 
till lagen). Båda uppställningsformerna är förhållandevis detaljerade 
(med 22 respektive 19 poster). 
I en resultaträkning med kostnadsslagsindelning måste bolaget ta upp 
bl.a. följande poster: 
        1) nettoomsättning, 
        2) förändring av varulager, 
        3) aktiverat arbete för egen räkning, 
        4) övriga rörelseintäkter, 
        5) råvaror och förnödenheter, 
        6) övriga externa kostnader, och 
        7) personalkostnader. 
I en resultaträkning med funktionsindelning ser motsvarande poster i 
stället ut så här: 
        1) nettoomsättning, 
        2) kostnad för sålda varor, 
        3) bruttoresultat, 
        4) försäljningskostnader, 
        5) administrationskostnader, 
        6) övriga rörelseintäkter, 
        7) övriga rörelsekostnader. 
Normalt måste lagens uppställningsscheman följas. Vissa möjligheter 
finns att göra avvikelser som är betingade av rörelsens särskilda 
inriktning. Det är vidare tillåtet att lägga till ytterligare poster, om de nya 
posternas innehåll inte täcks av uppställningsformernas poster. Utrymmet 
för att slå samman poster är däremot begränsat. Poster får slås samman 
om de är av ringa betydelse. Det är också tillåtet att göra samman- 
slagningar som främjar överskådligheten under förutsättning att posterna 
i stället anges i not (se 3 kap. 4 § årsredovisningslagen). 
Sammantagna kan uppgifterna i resultaträkningen vara känsliga från 
konkurrenssynpunkt, eftersom de kan avslöja exempelvis bolagets 
prissättningspolitik och vinstmarginaler. Är det t.ex. känt att ett bolag 
producerar enbart en viss vara i en viss mängd, går det att utifrån 
uppgifterna om nettoomsättning och kostnad för försålda varor dra 
slutsatser om bolagets vinstmarginal. Detta kan i ett enskilt fall utnyttjas 
av en ekonomiskt starkare konkurrent för  utprisning  av bolaget. 
I 3 kap. 7 § årsredovisningslagen finns därför bestämmelser om 
 förkortad resultaträkning . Bestämmelserna ger viss möjlighet att slå 
samman posterna 1 6 i den kostnadsslagsindelade resultaträkningen 
respektive posterna 1 3 och 6 i den funktionsindelade resultaträkningen. 
Den sammanslagna posten skall benämnas bruttovinst eller bruttoförlust. 
Utrymmet för att tillämpa denna bestämmelse är dock ganska begrän- 
sat. För det första får bestämmelsen över huvud taget inte tillämpas av 
bolag, i vilka nettovärdet av tillgångarna enligt fastställda balans- 
räkningar för de två senaste räkenskapsåren har överstigit 1 000 
prisbasbelopp (36,4 miljoner kronor 1999), bolag som under de senaste 
två räkenskapsåren har haft i medeltal mer än 200 anställda och bolag 
vars aktier eller skuldebrev är noterade vid börs eller auktoriserad 
marknadsplats. För det andra måste sammanslagningen vara motiverad 
av konkurrensskäl. Slutligen krävs det att Patent- och registreringsverket 
eller, efter överklagande, regeringen har gett tillstånd till samman- 
slagningen. 
Av 7 kap. 7 § årsredovisningslagen följer att det finns ett visst 
utrymme för att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 7 § också när koncern- 
resultaträkningen upprättas. Förutsättningarna för sammanslagning är i 
huvudsak desamma som vid sammanslagning av poster i årsredovis- 
ningen. Reglerna anknyter dock inte bara till moderbolagets utan också 
till koncernens förhållanden. Det innebär att tillstånd att slå samman 
poster inte heller kan ges om nettovärdet av tillgångarna enligt fastställda 
balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren i koncernen har 
överstigit 1 000 prisbasbelopp eller om medelantalet anställda under 
samma period i koncernen har överstigit 200. 
De nu angivna bestämmelserna tillkom i samband med att de svenska 
redovisningsreglerna anpassades till EG:s fjärde och sjunde bolagsrätts- 
liga direktiv. 
Enligt artiklarna 22 26 i det fjärde direktivet är medlemsstaterna 
skyldiga att föreskriva att en eller flera av fyra i direktivet angivna 
uppställningsformer skall användas vid upprättandet av resultat- 
räkningen. Sverige har valt att använda sig av två av direktivets uppställ- 
ningsformer, de som anges i artikel 23 (kostnadsslagsindelning) respek- 
tive artikel 25 (funktionsindelning). 
Enligt artikel 27 får medlemsstaterna tillåta att bolag slår samman 
vissa poster till en post Bruttoresultat. Detta gäller dock endast för bolag 
som inte överskrider vissa i direktivet angivna gränsvärden. Vi åter- 
kommer till dessa gränsvärden i avsnitt 15.3.2. Eftersom det inte finns 
någon skyldighet för den nationelle lagstiftaren att utnyttja sig av 
artikeln, står det varje medlemsstat fritt att uppställa olika begränsande 
villkor för att sammanslagning skall få ske. 
I motiven till de svenska bestämmelserna sades bl.a. följande. 
 En redovisning helt i enlighet med det uppställningsschema som 
anges i artikel 25 (rapportform med funktionsindelning) innebär /...../ att 
bolagen tvingas redovisa förhållandet mellan nettoomsättningen och 
bruttoresultatet, definierat som skillnaden mellan nettoomsättningen och 
kostnaden för försålda varor. Även en redovisning enligt det uppställ- 
ningsschema som anges i artikel 23 (rapportform med kostnadsslags- 
indelning) ger upplysning om förhållandet mellan nettoomsättningen och 
bruttoresultatet. Dessa uppgifter kan vara känsliga från konkurrens- 
synpunkt, eftersom de i viktiga delar avslöjar bolagets prissättnings- 
politik och vinstmarginaler. Särskilt för nystartade företag eller företag 
med endast en eller ett fåtal produkter skulle en öppen redovisning därför 
kunna få allvarliga följder. Enligt regeringens mening talar därför 
övervägande skäl för att lagstiftningen bör ge ett begränsat utrymme för 
att uppgifter av detta slag utelämnas. Uppgifterna bör dock inte få 
utelämnas annat än om det är befogat av konkurrensskäl. /...../ Ett krav på 
tillståndsprövning har från kostnads- och effektivitetssynpunkt vissa 
nackdelar. De uppgifter som har lämnats om hur den motsvarande danska 
regeln tillämpas inger emellertid farhågor för att möjligheten att upprätta 
förkortad resultaträkning kan komma att missbrukas. Ett system för 
tillståndsprövning ger också bättre garantier för en enhetlig tillämpning 
av bestämmelsen. Regeringen föreslår därför att rätten att slå samman 
uppgifter om bl.a. nettoomsättning   liksom den nuvarande möjligheten 
att utelämna uppgift om bruttoomsättningen   skall vara beroende av 
tillstånd från regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. 
Patent- och registreringsverket har prövat frågan om dispens i 88 fall. I 
flertalet fall har ansökan lämnats utan bifall. I 13 fall har verkets beslut 
överklagats till regeringen. I 3 fall har regeringen ändrat Patent- och 
registreringsverkets beslut och gett tillstånd till sammanslagning. I några 
beslut har regeringen, efter att ha gått igenom lagens förarbeten, uttalat 
att  .....tillstånd att slå samman vissa poster bör ges endast när det dels 
föreligger en särskilt utsatt konkurrenssituation dels finns påtagligt stöd i 
utredningen för att offentliggörandet av de aktuella posterna på grund av 
denna konkurrenssituation kan skada bolaget ekonomiskt. Det måste an- 
ses ankomma på bolaget att visa att dessa förutsättningar är för handen. 
 
Skälen för regeringens förslag: 
Nuvarande bestämmelser bör ses över 
Enligt vår mening bör bestämmelserna om resultaträkningens 
uppställning vara utformade så att för bolagets intressenter väsentlig 
information tas fram. Bestämmelserna bör samtidigt inte vara mer 
betungande för företagen än vad som är absolut nödvändigt. De bör så 
långt möjligt inte leda till att företagen försätts i konkurrenssituationer 
som riskerar att skada dem. Bestämmelserna bör inte heller utsätta 
svenska företag för konkurrensnackdelar gentemot utländska konkur- 
renter. Slutligen bör bestämmelserna vara lätt att tillämpa, såväl för före- 
tagen som för tillämpande myndigheter. 
Trots att bestämmelserna om förkortad resultaträkning ännu inte har 
varit i kraft någon längre tid måste det enligt vår uppfattning konstateras 
att bestämmelserna inte i alla hänseenden motsvarar de nyss angivna 
kraven. Beaktansvärd kritik har också riktats mot bestämmelserna från 
bl.a. Småföretagsdelegationen (se SOU 1998:94), Sveriges Industri- 
förbund och Konkurrensverket. Särskilt synes det nuvarande dispens- 
kravet ha gett upphov till nackdelar för företagen. Enligt vår mening 
finns det därför anledning att omedelbart se över bestämmelserna. 
Nuvarande dispenskrav bör tas bort 
Det ligger ett stort värde i att företagens redovisningar upprättas utifrån 
enhetliga och likformiga principer. Normalt är det endast därigenom som 
en tillfredsställande jämförbarhet kan garanteras. För ett sunt affärsliv är 
det av stor betydelse att redovisningarna innehåller fullödig information. 
Särskilt bör understrykas att minskad information i årsredovisningarna 
går ut över de intressenter som inte är i den förhandlingspositionen att de 
på egen hand kan tvinga fram information om företaget. Möjligheterna 
att bedöma det redovisande företagets kreditvärdighet och liknande 
förhållanden försämras. Utvecklingen har också under de senaste 
decennierna gått mot allt mer ingående specifikationer i redovisningarna. 
Detta har delvis kommit till uttryck i lagstiftningen men i ännu högre 
grad i god redovisningssed, sådan denna kommer till uttryck i 
rekommendationer från normgivande organ. Företagen bedöms ofta efter 
s.k. nyckeltal, vilka grundar sig på sammanställningar och jämförelser 
mellan olika redovisningsposter. Bland dessa nyckeltal finns resultatmått 
(t.ex. nettoresultat i procent av omsättningen), effektivitetsmått (omsätt- 
ning per anställd) och tillväxtmått (omsättningsförändring). 
Slås posterna i resultaträkningen samman på det sätt som sägs i 3 kap. 
7 § årsredovisningslagen, kan det alltså leda till sämre inblick i företaget 
och försämrade möjligheter att använda sig av vedertagna nyckeltal. 
Mot detta måste man emellertid väga de nackdelar som följer med krav 
på omfattande informationsgivning. Den främsta nackdelen är att det kan 
vara känsligt för företagen att behöva lämna ut vissa slag av uppgifter, 
särskilt sådana uppgifter som andra kan utnyttja för att räkna fram 
företagets vinstmarginaler, kostnadsstrukturer m.m. Det kan störa en 
bestående affärsrelation eller utgöra ett hinder under en pågående 
prisförhandling. Den olägenhet som detta innebär för företaget väger i 
och för sig från allmän synpunkt inte särskilt tungt, eftersom den fria 
konkurrensen inte sätts ur spel. Mera allvarligt är att konkurrerande 
företag kan utnyttja kunskapen om företagets vinstmarginaler m.m. för 
att vidta särskilda konkurrensåtgärder, såsom  utprisning  m.m. Detta 
var   såsom tidigare har framgått   det huvudsakliga skälet till att be- 
stämmelserna om förkortad resultaträkning infördes. 
Till en del kan dessa nackdelar motverkas inom ramen för de nu- 
varande reglerna. Vi kan emellertid konstatera att dispensförfarandet är 
betungande för företagen, eftersom det tvingar dem att ta fram och 
presentera en omfattande information om sin konkurrenssituation. 
Dispensprövningen är också ett trubbigt instrument för att bedöma i vilka 
fall en förkortad resultaträkning är befogad. Det beror på att den 
tillämpande myndigheten ofta kan ha svårt att göra en allsidig prövning 
av de skäl som företaget har uppgett. Den prövningen förutsätter en 
överblick av bolagets förhållanden som är svår att få fram i 
dispensärendet. Flera remissinstanser, däribland Bokföringsnämnden, har 
som alternativ till lagändring förordat en mera generös dispensgivning. 
Enligt vår uppfattning skulle detta inte undanröja de problem med 
dispensförfarandet som vi nyss har angett. 
Vi förordar i stället att reglerna ges en annan utformning och att 
dispenskravet i sin nuvarande form tas bort. 
Enligt vår mening bör det dock inte införas någon generell rätt att slå 
samman de aktuella posterna i resultaträkningen. Såsom flera remiss- 
instanser har påtalat skulle det leda till en försämrad redovisning. I 
promemorian har föreslagits att det inte längre skall krävas konkurrens- 
skäl för att poster skall få slås samman. I likhet med bl.a. Sveriges 
Industriförbund anser vi dock att ett krav på konkurrensskäl fortfarande 
fyller ett syfte. Prövningen av om det finns konkurrensskäl bör emellertid 
kunna göras inom företaget och av dess revisorer. 
En nackdel med att ta bort dispenskravet är att det inte längre finns 
någon myndighetskontroll av hur företagen tillämpar bestämmelserna. 
Enligt vår mening bör dock revisorskontrollen av årsredovisningen i 
erforderlig grad motverka att förkortad resultaträkning kommer till 
användning i större utsträckning än som är önskvärt. En annan nackdel är 
att risken för att bestämmelserna inte kommer att tillämpas på enhetligt 
sätt. Vi utgår emellertid från att revisorskåren på sikt kommer att ut- 
veckla gemensamma riktlinjer i dessa frågor. 
Statistiska centralbyrån har ansett att den föreslagna ordningen kan få 
till följd att den officiella företagsstatistiken på sikt försämras. Vi noterar 
för vår del att Statistiska centralbyrån i dag framför allt baserar företags- 
statistiken på enkäter till större företag och på de standardiserade 
räkenskapsutdrag som företag lämnar i samband med deklaration. 
Utformningen av resultaträkningen i årsredovisningen har alltså inte 
någon central betydelse för företagsstatistiken. Det finns alltså inte 
anledning att med hänsyn till statistiska behov avstå från en från andra 
utgångspunkter önskvärd lagändring. 
Uppgift om nettoomsättningens storlek bör normalt alltid lämnas 
Även om företagsrevisionen torde innebära en viss garanti för att kravet 
på konkurrensskäl fortfarande som regel kommer att upprätthållas kan ett 
borttagande av dispenskravet ändå leda till att resultaträkningsposter i 
framtiden slås samman i större utsträckning än vad som är motiverat. När 
det gäller kostnadsposter, anser vi att denna nackdel måste accepteras. 
Däremot skulle det   såsom bl.a. Bokföringsnämnden har varit inne på 
vara mycket olyckligt om uppgifter om nettoomsättning kom att 
redovisas i mindre utsträckning än vad som är fallet i dag. Information 
om nettoomsättning är från intressentperspektiv särskilt viktig och har i 
synnerhet betydelse för uppställandet av olika nyckeltal. Samtidigt är 
sådan information   så länge den inte presenteras tillsammans med kost- 
nadsposter   inte lika konkurrenskänslig som kostnadsposterna. Enligt 
vår mening bör därför de företag som slår samman poster i resultat- 
räkningen alltid särredovisa nettoomsättningen. För att sådan särredo- 
visning skall få underlåtas bör det krävas dispensbeslut från en 
myndighet. Dispens bör ges endast om det finns påvisade konkurrens- 
skäl. Nackdelarna med en dylik dispensregel torde vara avsevärt mindre 
än de nackdelar som den nuvarande dispensregeln är förenad med, 
särskilt som den torde behöva åberopas endast rent undantagsvis.   Det 
kan nämnas att den nu föreslagna ordningen nära överensstämmer med 
vad som gällde enligt de regler som föregick årsredovisningslagen (se 11 
kap. 6 § aktiebolagslagen i dess lydelse före den 1 januari 1996). 
Industriförbundet och några andra remissinstanser har invänt mot 
kravet på angivande av nettoomsättning. De har menat att förslaget 
innebär att Sverige väljer en nationell lösning i stället för den som anges i 
direktivet. Invändningen är så till vida riktig som att den lösning som vi 
förordar inte har någon direkt motsvarighet i direktivet. Vi vill emellertid 
framhålla att direktivets regler om förkortad resultaträkning inte syftar 
till att åstadkomma en gemensam europeisk reglering utan endast en 
lägsta godtagbara standard. Flertalet EU-länder har också valt antingen 
att inte utnyttja direktivets regler fullt ut eller att inte utnyttja dem alls. 
De förenklingsmöjligheter som direktivet ger bör Sverige givetvis ta till 
vara, om det leder till sakligt sett lämpliga lösningar. Att utmönstra 
kravet på redovisning av uppgift om nettoomsättningen skulle emellertid 
leda till en från redovisningssynpunkt mindre lämplig lösning. 
Bl.a. Ekonomihögskolan vid Lunds universitet har förordat att frågan 
om dispens från kravet på särredovisning av nettoomsättningen skall prö- 
vas av Konkurrensverket i stället för Patent- och registreringsverket. En- 
ligt vår uppfattning finns det inte skäl att flytta detta ärendeslag från 
Patent- och registreringsverket. Ärendena har ett nära samband med ver- 
kets hantering av företagens redovisningar. Liknande ärenden har under 
en längre tid handlagts av verket utan att detta har gett upphov till några 
särskilda nackdelar. 
Andra frågor 
Ett par remissinstanser har förespråkat att det i lagen också tas in ett krav 
på särredovisning av posten Övriga rörelseintäkter. Härmed avses 
intäkter från sekundära aktiviteter inom företagets ordinarie verksamhet. 
Enligt vår mening är behovet av särredovisning av denna post inte så 
stort att det motiverar en sådan lagreglering. 
Bl.a. Bokföringsnämnden och Föreningen Auktoriserade Revisorer 
FAR har menat att den föreslagna ordningen kan innebära en olycklig 
styrning bort från den funktionsindelade resultaträkningen. Bland 
posterna i denna resultaträkning finns den ibland känsliga uppgiften om 
kostnad för sålda varor. Den posten behöver med vårt förslag inte anges 
särskilt utan man kan låta den ingå i den sammanslagna posten 
Bruttovinst. Med ledning av uppgiften om företagets nettoomsättning 
jämte de övriga poster som enligt det fjärde direktivet alltid måste 
specificeras går det emellertid att dra vissa slutsatser om kostnaderna. 
Enligt vår mening måste det nu angivna förhållandet accepteras, särskilt 
som de företag som använder sig av den funktionsindelade 
resultaträkningen oftast är något större företag, vilka är mindre känsliga 
för konkurrenternas åtgärder. Det torde därför vara ganska sällan som 
företaget över huvud taget har anledning att dölja sina kostnadsposter. 
Om så ändå skulle vara fallet, kommer det med vårt förslag alltid att 
finnas ett visst utrymme att få dispens från kravet på upplysning om 
nettoomsättning. 
15.3.2 Kretsen av företag som skall få använda sig av förkortad 
resultaträkning 
Regeringens bedömning: Liksom hittills bör förkortad resultaträkning 
inte få användas av företag i vilka nettovärdet av tillgångarna enligt 
balansräkningar för de senaste två räkenskapsåren har överstigit 1 000 
prisbasbelopp eller som under de senaste två räkenskapsåren har haft i 
medeltal mer än 200 anställda eller vars aktier eller skuldebrev är 
noterade på börs eller auktoriserad marknadsplats. 
 
Förslaget i promemorian 2: I promemorian föreslås att förkortad 
resultaträkning skall få förekomma i alla bolag utom sådana som har en 
balansomslutning på mer än 50 miljoner kronor eller en nettoomsättning 
på mer än 100 miljoner kronor eller vars aktier eller skuldebrev är 
noterade vid börs eller auktoriserad marknadsplats. 
Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som har uttalat sig i 
denna del har några förordat att man väljer några av de gränsvärden som 
redan finns i årsredovisningslagen. Bokföringsnämnden och Patent- och 
registreringsverket har förordat de gränsvärden som anges i 3 kap. 6 § 
årsredovisningslagen. Andra, däribland Sveriges Industriförbund, har 
ansett att man bör använda de gränsvärden som finns i artikel 27 i det 
fjärde bolagsrättsliga direktivet. Statistiska Centralbyrån har förordat ett 
gränsvärde som anknyter enbart till nettoomsättningens storlek. 
Bakgrund: Som tidigare har nämnts är det endast mindre och medel- 
stora bolag som har rätt att använda sig av reglerna om förkortad resultat- 
räkning. Bolag som under de senaste två räkenskapsåren har haft i 
medeltal mer än 200 anställda eller en balansomslutning på mer än 1 000 
prisbasbelopp eller vars aktier eller skuldebrev är noterade vid börs eller 
auktoriserad marknadsplats får inte använda sig av reglerna. 
Denna begränsning går delvis tillbaka på EG-direktivet. Artikel 27 i 
direktivet tillåter sammanslagning av de aktuella posterna endast i fråga 
om bolag som överskrider högst ett av följande gränsvärden; 
        1) 10 miljoner euro i balansomslutning, 
        2) 20 miljoner euro i nettoomsättning, och 
        3) i medeltal 250 anställda. 
Sverige har valt andra och lägre gränsvärden. Bakgrunden är att direk- 
tivets gränsvärdena är så högt satta att endast någon procent av de 
svenska företagen skulle falla utanför. I motiven till årsredovisningslagen 
uttalades   med hänsyn till den betydelse som uppgifter om nettoom- 
sättning och kostnaden för försålda varor har för utomståendes möj- 
ligheter att skaffa sig en rättvisande bild av företagets resultat   att det 
inte borde komma i fråga att ge alla de företag som avsågs i direktivet 
möjlighet att slå samman posterna. 
Skälen för regeringens bedömning: Vi har ovan framhållit att 
reglerna om sammanslagning av poster i resultaträkning bör utformas så 
att bolagets intressenter garanteras tillfredsställande information om 
bolaget. Vad som utgör  tillfredsställande information  kan givetvis bero 
på företagets omfattning. Ju större företaget är, desto större är vanligen 
dess betydelse för omvärlden och därmed också behovet av specificerade 
uppgifter. Det kan därmed vara mera tveksamt att släppa kravet på en 
fullständig resultaträkning när det gäller något större företag. 
När man avgränsar de företag som bör få tillämpa reglerna om 
förkortad resultaträkning, måste hänsyn också tas till de krav som ställs 
på jämförbara företag i andra länder. Det gränsvärde som anknyter till 
balansomslutningen är i Sverige 36,4 miljoner kronor. Detta är i och för 
sig högre än vad en del andra EU-stater tillåter. Artikel 27 i det fjärde 
direktivet tillåter emellertid att gränsen sätts ungefär dubbelt så högt (tio 
miljoner euro, motsvarande knappt 90 miljoner kronor) och flera länder 
har också valt att närma sig den gränsen. Ett annat förhållande som 
skiljer de svenska reglerna från andra länders motsvarande regler är att 
den svenska gränsdragningen baseras på två faktorer, tillgångarnas 
nettovärde och antalet anställda, och att av dessa får inte något 
överskridas. Det stora flertalet andra medlemsstater använder sig av tre 
gränsvärden men tillåter samtidigt att ett av dessa överskrids. 
Frågan är då om man, såsom Sveriges Industriförbund har förespråkat, 
bör välja gränsvärden som till storlek och struktur motsvarar direktivets 
gränsvärden. 
Enligt vår uppfattning bör den frågan besvaras med nej. Som kons- 
taterades i förarbetena till årsredovisningslagen skulle ett generellt ut- 
nyttjande av artikel 27, upp till de gränser som anges i artikeln, innebära 
ett steg tillbaka i förhållande till nuvarande redovisningspraxis. Bland de 
företag som omfattas av artikel 27 finns också en del förhållandevis stora 
företag, vars intressenter regelmässigt torde ha behov av mer långtgående 
information i dessa delar än enbart bruttoresultat och nettoomsättning. 
Det hindrar inte att det kan vara motiverat att, för att närma de svenska 
reglerna till en del andra europeiska länders, höja nuvarande gränsvärden 
något. I promemorian har föreslagits att företag vars balansomslutning 
inte överstiger 50 miljoner och vars nettoomsättning inte överstiger 100 
miljoner kronor skall kunna tillämpa reglerna om förkortad resultat- 
räkning. En sådan gränsdragning skulle, vid en jämförelse med andra 
europeiska länder, ligga ganska  mitt i skalan . 
Enligt vår mening talar emellertid övervägande skäl för att nu inte göra 
någon ändring i gällande gränsdragningsregler. Möjligheten att upprätta 
resultaträkning i förkortad form bör alltså liksom hittills inte stå öppen 
för företag som under de senaste två räkenskapsåren har haft i medeltal 
mer än 200 anställda eller vars balansomslutning enligt balansräkningar 
för de senaste två räkenskapsåren har överskridit 1 000 prisbasbelopp. 
Det kan visserligen, såsom bl.a. Statistiska centralbyrån och Svenska 
Market Management har varit inne på, anföras goda argument för att 
välja andra gränsvärden, t.ex. storleken på nettoomsättningen. Vi anser 
emellertid att man bör inhämta ytterligare erfarenhet om reglernas 
funktion och de större företagens behov av att använda sig av förkortad 
resultaträkning innan någon ändring görs i gränsvärdena. Till detta 
kommer att nya gränsvärden, utöver dem som redan förekommer i redo- 
visningslagstiftningen, skulle göra det svenska regelverket på detta 
område mera svåröverskådligt. Enligt vår uppfattning bör man i stället 
såsom flera remissinstanser också har förordat och även Lagrådet har 
varit inne på   göra en samlad översyn av förekommande gränsvärden i 
bokförings- och årsredovisningslagarna. Den bör göras i samband med 
en framtida utvärdering av den nya lagstiftningen. 
15.4 Finansieringsanalys 
Regeringens förslag: Företag som bedriver näringsverksamhet och 
under de senaste två räkenskapsåren har haft en balansomslutning på 
minst 1 000 prisbasbelopp skall foga en finansieringsanalys till årsredo- 
visningen. Detsamma skall gälla andra företag som under de senaste två 
räkenskapsåren haft i medeltal minst 200 anställda samt företag vars 
aktier eller skuldebrev är noterade vid en börs eller auktoriserad mark- 
nadsplats. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har inte särskilt berört frågan utan 
endast föreslagit att alla bokföringsskyldiga skall omfattas av 
gemensamma redovisningsregler. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan. 
Bakgrund m.m.: Av årsredovisningslagen framgår att större aktie- 
bolag och handelsbolag till årsredovisningen skall foga en finansierings- 
analys (se 2 kap. 1 § årsredovisningslagen). Det gäller bolag som enligt 
fastställda balansräkningar för de senaste två räkenskapsåren har haft en 
balansomslutning på minst 1 000 prisbasbelopp. Det gäller vidare bolag 
som under de senaste två räkenskapsåren har haft i medeltal minst 200 
anställda. Det gäller också börsnoterade bolag. Om bolaget är moder- 
bolag i en koncern, är det balansomslutningen respektive antalet anställda 
i koncernen som avgör om bolaget skall upprätta en finansieringsanalys; 
gränsvärdena är i övrigt desamma. 
Motsvarande bestämmelser gäller för ekonomiska föreningar och 
sådana företag som omfattas av 1980 års årsredovisningslag (se 9 kap. 
9 § fjärde stycket föreningslagen 2 kap. 8 § fjärde stycket 1980 års års- 
redovisningslag). Av 9 kap. 26 § bostadsrättslagen (1991:614) följer 
dock att bostadsrättsföreningar aldrig behöver finansieringsanalys. 
Detsamma gäller enligt 14 § lagen (1975:417) om sambruksföreningar. 
Bestämmelserna i 1980 års årsredovisningslag gäller i detta hänseende 
även för sådana stiftelser som skall tillämpa den lagen. 
De flesta företag som omfattas av ÅRKL är skyldiga att upprätta en 
finansieringsanalys under samma förutsättningar som aktiebolag i all- 
mänhet. Medlemsbanker och sparbanker omfattas däremot inte av be- 
stämmelserna om finansieringsanalys (se 2 kap. 1 § ÅRKL). 
I finansieringsanalysen skall företagets finansiering och kapital- 
investeringar under räkenskapsåret anges (se bl.a. 6 kap. 3 § årsredo- 
visningslagen). Några närmare riktlinjer om finansieringsanalysens inne- 
håll har lagstiftaren inte lämnat. Riktlinjer för utformningen finns i stället 
i Redovisningsrådets rekommendation RR 7, Redovisning av kassa- 
flöden. 
Skälen för regeringens förslag: Vi anser inte att det finns skäl att 
sätta kraven på upprättande av finansieringsanalys lägre än i dag. Bl.a. 
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar bör vara skyldiga 
att upprätta finansieringsanalys enligt i huvudsak samma kriterier som 
gäller i dag. 
En annan fråga är om kravet på finansieringsanalys bör utvidgas till att 
gälla även sådana verksamhetsformer där en sådan skyldighet hittills inte 
har funnits. Som vi tidigare har uttalat bör man som regel inte ha skilda 
redovisningsregler beroende på vilken juridisk form en viss verksamhet 
bedrivs i. I vissa juridiska personer, som skulle bli skyldiga att upprätta 
finansieringsanalys därför att de har en hög balansomslutning, framstår 
emellertid ett krav på finansieringsanalys som alltför långtgående. Det 
gäller framför allt ideella föreningar, registrerade trossamfund och andra 
juridiska personer som normalt inte bedriver näringsverksamhet. Värdet 
av kontroll- och insynsmöjligheten i dessa juridiska personer torde i de 
flesta fall inte uppväga det ökade administrativa arbetet. En enligt vår 
mening lämplig avgränsning är att behålla det gränsvärde som gäller i 
dag men tillämpa det endast i fråga om näringsidkare. 
Även med en sådan begränsning till näringsidkare innebär vårt förslag 
en utökad skyldighet att upprätta finansieringsanalys. Det gäller främst 
bostadsrättsföreningar och sambruksföreningar. Mot bakgrund av att 
skyldigheten endast inträder om tillgångarnas värde överstiger 1 000 
prisbasbelopp (36,4 miljoner kronor 1999) eller antalet anställda är fler 
än 200 torde förändringen i praktiken ha mycket begränsad betydelse. 
I Ds 1999:8, Ändrade regler för revisorer i sparbanker och 
medlemsbanker m.m., föreslås att samtliga kreditinstitut och värde- 
pappersbolag skall lämna en finansieringsanalys oavsett företagets 
storlek. Det finns alltså anledning att återkomma till frågorna om finan- 
sieringsanalys för banker m.fl. i den fortsatta beredningen av den 
promemorian. 
16 Koncernredovisningsfrågor 
16.1 Skyldighet att upprätta koncernredovisning 
Regeringens förslag: Ett moderföretag skall vara skyldigt att upprätta en 
koncernredovisning endast om antalet anställda i koncernen under de två 
senaste räkenskapsåren i medeltal har varit flera än tio eller nettovärdet 
av koncernföretagens tillgångar enligt balansräkningarna överstiger 24 
miljoner kronor. 
En koncernredovisning skall dock alltid upprättas om andelar i 
moderföretaget eller något av dotterföretagen eller skuldebrev som 
moderföretaget eller något av dotterföretagen har utfärdat är inregist- 
rerade vid en börs inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 
Finansiella företag skall vara skyldiga att upprätta koncernredovisning 
under samma förutsättningar som i dag. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Uppsala 
Universitet, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF och Finans- 
bolagens Förening, har tillstyrkt eller har inte haft något att invända mot 
förslaget. Bl.a. Bokföringsnämnden, Riksskatteverket, Föreningen Aukto- 
riserade Revisorer FAR och Svenska Revisorsamfundet SRS har avstyrkt 
förslaget. Patent- och registreringsverket har ansett att de föreslagna 
gränsvärdena är alltför höga. Sydsvenska Handelskammarens Redo- 
visningskommitté har menat att gränsvärdena bör sättas högre och 
utformas i enlighet med den modell som finns i det sjunde bolagsrättsliga 
direktivet. 
 
Bakgrund m.m.: 
Koncernredovisningens syfte och intressenter 
Att svenska bolag är skyldiga att upprätta koncernredovisning samman- 
hänger bl.a. med att lagstiftaren har velat skapa en spärr mot alltför stora 
vinstutdelningar. I förarbetena till aktiebolagslagen anförde föredragande 
statsråd bl.a. följande: 
 
 För egen del vill jag understryka att ändamålet med en 
koncernredovisning i första hand är att klarlägga koncernens årsresultat. 
Det är sålunda nödvändigt att utreda vad som är den realiserade vinsten i 
koncernen som helhet. Endast sådan vinst är disponibel för utdelning. 
För att kunna fatta riktiga beslut om koncernens bundna och fria egna 
kapital är det enligt min mening av utomordentlig betydelse att man har 
ett så fullständigt material som möjligt till sitt förfogande. Koncernredo- 
visningen har emellertid betydelse inte endast som underlag för bedöm- 
ning av vinstutdelningen. För bl.a. de anställda och för borgenärer måste 
det vara ett vitalt intresse att få en så långt möjligt rättvisande bild av 
transaktioner inom en koncern och varje koncernföretags förhållande till 
koncernen som helhet.  (se prop. 1975:103 s. 282). 
 
Detta utvecklades ytterligare i förarbetena till 1980 års årsredovis- 
ningslag. I det sammanhanget anfördes att i de fall en verksamhet 
organiseras som en koncern, skulle det, om koncernregler saknades, ges 
möjligheter att manipulera med koncernföretagens ekonomiska ställning 
och rörelseresultat. Därigenom skulle bokföringslagens mål, att främja en 
fullständig, korrekt och överskådlig ekonomisk redovisning, motverkas 
(se prop. 1979/80:143 s. 67). 
Koncernredovisningen skall innehålla samma slag av information som 
skall lämnas i en årsredovisning. Den skall sålunda bestå av en balans- 
räkning, en resultaträkning, noter och en förvaltningsberättelse samt, i 
vissa fall, en finansieringsanalys. Företag som skall tillämpa de särskilda 
lagarna för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive för försäk- 
ringsföretag (ÅRKL och ÅRFL) kan därutöver vara skyldiga att foga 
andra särskilda analyser till koncernredovisningen. När koncernredovis- 
ningen upprättas måste hänsyn tas till förekomsten av s.k. interna 
transaktioner inom koncernen. Med interna transaktioner avses t.ex. att 
ett koncernföretag säljer en vara till ett annat koncernföretag. Den vinst 
som därvid uppkommer i det säljande företaget är i förhållande till 
koncernen inte realiserad och skall därför inte beaktas i koncernredo- 
visningen. Först när varan sålts utanför koncernen beaktas den 
förändrade finansiella ställningen i koncernredovisningen. 
Att koncernen skall betraktas som en ekonomisk enhet framgår av 
bestämmelserna om vinstutdelning i 12 kap. 2 § aktiebolagslagen. 
Vinstutdelning till aktieägarna får inte överstiga det fria kapital som är 
tillgängligt enligt fastställd balansräkning och, i fråga om moderbolag 
som skall upprätta koncernredovisning, i fastställd koncernbalans- 
räkning. Vinstutdelning får inte heller ske med så stort belopp att 
utdelningen med hänsyn till bolagets eller koncernens konsoliderings- 
behov, likviditet eller ställning i övrigt står i strid mot god affärssed. 
Liknande bestämmelser finns i 10 kap. 2 och 3 §§ föreningslagen. 
Skyldighet att upprätta koncernredovisning 
Enligt 7 kap. 1 § årsredovisningslagen är samtliga moderbolag, oavsett 
storlek, skyldiga att upprätta koncernredovisning. Av 2 § framgår dock 
att ett moderbolag som självt är dotterbolag under vissa förutsättningar 
inte behöver upprätta någon koncernredovisning. 
En ekonomisk förening som är moderförening skall enligt 9 kap. 10 § 
första stycket lagen om ekonomiska föreningar upprätta en koncern- 
redovisning. Denna regel har några undantag. Sålunda behöver bostads- 
rättsföreningar och sambruksföreningar aldrig upprätta koncern- 
redovisning (se 9 kap. 26 § bostadsrättslagen [1991:614] och 14 § lagen 
[1975:417] om sambruksföreningar). Också andra ekonomiska före- 
ningar får, om de tillämpar årsredovisningslagen och uppfyller kraven i 
7 kap. 2 § den lagen, låta bli att upprätta koncernredovisning (se 11 c § 
bokföringslagen och 9 kap. 15 § föreningslagen). 
För företag som omfattas av 1980 års årsredovisningslag gäller att 
koncernredovisningsskyldighet inträder om koncernen har minst tio 
anställda (se 3 kap. 1 §). Detsamma gäller enligt 3 kap. 7 § första stycket 
stiftelselagen för i stort sett samtliga stiftelser. Pensionsstiftelser och 
personalstiftelser (jfr 17 a § och 30 § lagen [1967:531] om tryggande av 
pensionsutfästelser m.m.) samt stiftelser vilkas tillgångar enligt 
stiftelseförordnandet får användas endast till förmån för bestämda fysiska 
personer (jfr 1 kap. 7 § och 11 kap. 11 § stiftelselagen) behöver dock 
aldrig upprätta någon koncernredovisning. 
Finansiella företag skall upprätta en koncernredovisning under samma 
förutsättningar som gäller för företag som omfattas av årsredovisnings- 
lagen (se 7 kap. 1 och 5 §§ ÅRKL samt 7 kap. 1 och 2 §§ ÅRFL). 
EG:s sjunde bolagsrättsliga direktiv m.m. 
Enligt artikel 6.1 i det sjunde bolagsrättsliga direktivet får medlems- 
staterna medge undantag från skyldigheten att upprätta koncern- 
redovisning. Ett sådant undantag får dock inte avse koncerner där de 
ingående företagen tillsammans överskrider mer än ett av de tre 
gränsvärden som anges i artikel 27 i det fjärde bolagsdirektivet. Dessa 
gränsvärden är: 
  balansomslutning 10 000 000 ecu, 
  nettoomsättning 20 000 000 ecu, 
  medelantalet under räkenskapsåret anställda 250. 
Det nu angivna undantaget får inte tillämpas om något av de företag 
som skulle ingå i koncernredovisningen är ett bolag vars värdepapper 
noteras officiellt på en fondbörs i någon medlemsstat (se artikel 6.4). 
Av en undersökning utförd 1993 av Féderation des Experts 
Comptables Européens (FEE) framgår att samtliga dåvarande medlems- 
stater i någon utsträckning hade infört undantagsregeln i nationell lag. 
Undantagsregeln har i dessa länder införts efter den princip som anges i 
direktivet, dvs. skyldigheten att upprätta koncernredovisning uppkommer 
när mer än ett av tre gränsvärden har överskridits. 
Undantaget i artikel 6 i det sjunde bolagsrättsliga direktivet gäller inte 
för finansiella företag (se artikel 43 i bankredovisningsdirektivet och 
artikel 66 i försäkringsredovisningsdirektivet). 
 
Skälen för regeringens förslag: 
 
Utgångspunkter 
 
Enligt vår mening har de skäl som ligger bakom de nuvarande 
bestämmelserna om koncernredovisning fortfarande bärkraft. Det finns 
därför fortfarande anledning att som huvudregel kräva att ett 
moderföretag i en koncern upprättar en koncernredovisning. 
Nyttan av en koncernredovisning måste dock vägas mot kostnaden för 
företaget för att ta fram den. Eftersom det sjunde bolagsrättsliga 
direktivet ger möjlighet att undanta mindre och medelstora företag från 
skyldigheten att upprätta koncernredovisning och andra medlemsstater 
har utnyttjat denna möjlighet, finns det anledning att överväga liknande 
undantag i svensk rätt. 
 
Undantag  för mindre koncerner 
Det är angeläget att mindre företag inte omfattas av regler som är onödigt 
betungande och byråkratiska. Den nuvarande skyldigheten att upprätta 
koncernredovisning innebär inte obetydliga kostnader för företagen. I 
synnerhet för mindre företag kan dessa kostnader blir betungande. I 
andra västeuropeiska länder har man därför begränsat de mindre 
företagens skyldighet att upprätta koncernredovisning. Redan detta talar 
med styrka för att det slaget av begränsningar bör göras även i Sverige. 
Mot intresset av förenkling och anpassning till rättsläget i omvärlden 
måste vägas den nytta som koncernredovisningen kan ha för företagets 
intressenter. Denna nytta ligger främst i den genomlysning av hela 
koncernen som redovisningen ger. Men i sammanhanget måste också 
beaktas att koncernredovisningen kan ha betydelse för vad som får delas 
ut till företagets ägare. 
Vad först gäller koncernredovisningens betydelse i informations- 
hänseende kan det konstateras att, om ett företag ingår i en koncern, 
företagets egen årsredovisning många gånger har ett något begränsat 
informationsvärde. Den ställning och det resultat som redovisas där beror 
ofta på förhållanden som är hänförliga till andra koncernföretag. 
Exempelvis påverkas resultatet av koncerninterna transaktioner, trots att 
dessa, från koncernens synpunkt, ännu inte är realiserade. Det enskilda 
företagets resultat kan också ha påverkats av medvetna omdispositioner 
mellan koncernföretagen. Koncernredovisningen ökar därmed också 
möjligheten av att avslöja ekonomiska manipulationer inom koncernen. 
För koncernföretagens intressenter finns det därför ofta ett påtagligt 
intresse av att kunna ta del av en koncernredovisning. Detta intresse är i 
allmänhet mindre ju mindre koncernen är. Informationsbehovet kan 
också som regel tillgodose på annat sätt, nämligen genom tilläggs- 
upplysningar i årsredovisningen. 
Vad sedan gäller koncernredovisningens betydelse för företagets 
utdelningskapacitet kan det konstateras att Sverige är ett av de få länder 
där koncernredovisningen har denna betydelse. Aktiebolagskommittén 
har lämnat förslag till nya regler om vinstutdelning i aktiebolag (se 
betänkandet Vinstutdelning i aktiebolag [SOU 1997:168]). Enligt det 
förslaget skall utrymmet för vinstutdelning inte längre vara beroende av 
vad som i koncernredovisningen redovisas som fritt eget kapital. Även 
om regering och riksdag ännu inte har tagit ställning till det förslaget 
visar det   liksom rättsläget i andra länder   att upprättandet av en 
koncernredovisning inte är någon nödvändig förutsättning för 
ändamålsenliga regler om vinstutdelning. Enligt vår mening är det 
visserligen fortfarande naturligt att ett moderföretags vinstutdelnings- 
kapacitet bestäms med beaktande av bl.a. koncernens konsoliderings- 
behov. Detta fordrar emellertid inte en särskild koncernredovisning. 
Alternativt kan information om koncernens förhållanden tas fram genom 
en särskild intern beräkning av koncernens fria egna kapital, upprättad 
vid de tillfällen då vinstutdelning aktualiseras. 
Vi anser därför att övervägande skäl talar för att moderföretag i mindre 
koncerner bör undantas från skyldigheten att upprätta koncernredovis- 
ning. Detta bör gälla samtliga företagsformer. Moderföretag som 
utnyttjar lättnadsregeln bör dock åläggas att i sina årsredovisningar 
lämna viss annan information om koncernen. Vi återkommer till det i 
avsnitt 16.2. 
Finansiella företag 
För företag som omfattas av ÅRKL eller ÅRFL talar intresset av en god 
genomlysning för att inte införa någon undantagsregel för mindre 
koncerner. I sådana företag torde också förhållandena vara sådana att de 
gränsvärden som nyss föreslagits i praktiken får en mindre betydelse. 
Bank- och försäkringsredovisningsdirektiven torde under alla 
förhållanden förhindra en motsvarande undantagsregel för de företag som 
omfattas av dessa direktiv. Nuvarande bestämmelser om skyldighet att 
upprätta koncernredovisning i finansiella företag bör alltså inte ändras. 
Gränsvärden 
Hur skall då gränsen dras mellan de företag som måste upprätta 
koncernredovisning och övriga företag, dvs. vilket eller vilka gräns- 
värden skall väljas? En remissinstans har förordat att man använder sig 
av de gränsvärden som anges i artikel 27 i det fjärde bolagsrättsliga 
direktivet. Där används tre gränsvärden avseende omsättning, balans- 
omslutning respektive antal anställda; om mer än ett av dessa tre 
gränsvärden överskrids inträder en skyldighet att upprätta koncern- 
redovisning. Mot bakgrund av den betydelse som koncernredovisningen 
sedan länge har i Sverige anser vi att gränsvärdena i direktivet är alltför 
höga. Vi anser vidare att det är en fördel att redovisningslagstiftningen 
innehåller så få gränsvärden som möjligt. Det bör därför inte införas 
något nytt gränsvärde. 
Lättnadsregeln bör i stället knytas till någon av de gränsvärdesregler 
som redan finns i årsredovisningslagen. 
Den ena av dessa gäller skyldigheten att upprätta finansieringsanalys 
och delårsrapport (se bl.a. 2 kap. 1 § årsredovisningslagen). Vi anser 
dock att även dessa gränsvärden   200 anställda och en balansomslutning 
om 1 000 prisbasbelopp   ligger alltför högt för att kunna utnyttjas i detta 
sammanhang. 
Den andra gränsvärdesregeln gäller skyldigheten att lämna vissa 
tilläggsupplysningar (se bl.a. 3 kap. 6 § årsredovisningslagen). Gräns- 
värdena ligger här på tio anställda och 24 miljoner i balansomslutning. 
Enligt vår mening bör denna gränsvärdesregel tillämpas också i nu 
aktuellt avseende. 
I samband med den utvärdering av årsredovisningslagen som bör göras 
inom några få år bör det göras en allmän prövning av behovet av 
lättnadsregler för mindre och medelstora företag. Därvid kan det finnas 
skäl att på nytt ta ställning till vilka företag som bör omfattas av 
lättnadsreglerna, däribland om det är motiverat med ett ytterligare 
utvidgat undantag från koncernredovisningsskyldigheten. Som vi tidigare 
har angett anser vi det också önskvärt med en samlad översyn av de olika 
gränsvärden som förekommer i redovisningslagstiftningen. 
Företag som är registrerade på börs inom Europeiska ekonomiska 
samarbetsområdet 
Enligt artikel 6.4 i det sjunde direktivet gäller inte undantaget från 
skyldighet att upprätta koncernredovisning om moderföretaget eller 
något av dess dotterföretag är officiellt noterat på en fondbörs i en 
medlemsstat. Denna begränsning i lättnadsregelns räckvidd bör komma 
till direkt uttryck i lagtexten. 
Bostadsrättsföreningar m.m. 
I ett avseende innebär vårt förslag en viss utvidgning av skyldigheten att 
upprätta koncernredovisning. Utvidgningen av årsredovisningslagens 
tillämpningsområde för nämligen med sig att lagen kommer att omfatta 
vissa verksamhetsformer som i dag är helt eller delvis undantagna från 
skyldigheten att upprätta koncernredovisning (t.ex. bostadsrätts- 
föreningar, sambruksföreningar och pensionsstiftelser). Behovet av 
koncernredovisningar kan inte generellt sett anses vara mindre i dessa 
slag av verksamhetsformer än i andra och vi ser därför inte anledning att 
undanta dem från skyldigheten att upprätta koncernredovisning. På grund 
av lättnadsregeln för mindre koncerner kan det emellertid antas att denna 
utvidgning av koncernredovisningsskyldigheten i praktiken har mycket 
begränsad betydelse. 
16.2 Tilläggsupplysningar i moderbolagens årsredo- 
visningar 
Regeringens förslag: Ett moderföretag som till följd av undantags- 
bestämmelserna för små koncerner inte upprättar någon koncernredo- 
visning skall i sin årsredovisning lämna upplysning om internvinster på 
transaktioner inom koncernen. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har inte behandlat frågan. 
Remissinstanserna: Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF 
har föreslagit att skyldigheten att upprätta koncernredovisning ersätts 
med en bestämmelse om att det i årsredovisningen skall lämnas vissa 
tilläggsupplysningar om eget kapital. 
Sydsvenska Handelskammarens Redovisningskommitté har menat att 
koncernredovisning i små koncerner skulle kunna ersättas med en 
 koncernredogörelse  i de fall moderföretaget skall lämna utdelning. 
Gällande rätt: Årsredovisningslagen ställer ett allmänt krav på att alla 
moderbolag, oavsett om de upprättar koncernredovisning eller inte, skall 
lämna vissa uppgifter om dotterföretag och intresseföretag. 
Av 5 kap. 7 § årsredovisningslagen framgår att moderbolag och dotter- 
företag skall ange hur stor del av räkenskapsårets inköp och försäljningar 
som avser andra koncernföretag. Vidare framgår av 5 kap. 24 § att ett 
bolag som är dotterbolag skall lämna uppgift om namn, organisations- 
nummer för de moderbolag som upprättar koncernredovisning för den 
största och minsta koncern som bolaget ingår i som dotterbolag. Upp- 
giftsskyldigheten behandlas närmare i Bokföringsnämndens uttalande 
BFN U 96:4. 
 Enligt bestämmelserna i 5 kap. 8 § skall ett moderbolag för varje 
dotterföretag, i vilket bolaget självt äger andelar, lämna uppgift om bl.a. 
  namn, organisationsnummer, säte och eget kapital, 
  resultatet för det senaste räkenskapsår för vilket årsbokslut 
har upprättats, 
  bolagets kapitalandel i företaget, och 
  antalet andelar och dessas värde enligt balansräkningen. 
Uppgiftsskyldigheten i 5 kap. 8 § behandlas närmare i BFN U 99:1, 
Tilläggsupplysningar om andelsinnehav. 
I 5 kap. 9 § finns slutligen bestämmelser om att uppgifter enligt 5 kap. 
8 § under vissa förhållanden kan utelämnas. 
Skälen för regeringens förslag: Som vi har varit inne på tidigare bör 
skyldigheten att upprätta koncernredovisning i små koncerner ersättas 
med ett krav på att annan information skall lämnas i moderföretagets 
årsredovisning. Detta kan antingen göras genom en utvecklad 
redovisning i moderföretagets resultat- och balansräkningar eller genom 
upplysningar i noter eller förvaltningsberättelse. 
Ett krav på utökad redovisning direkt i moderföretagets resultat- och 
balansräkningar enligt de metoder som brukar tillämpas i en koncern- 
redovisning framstår som alltför långtgående och svårt att förena med 
EG-direktiven. En sådan ordning skulle kunna omintetgöra de efter- 
strävade förenklingarna för små koncerner. 
En mindre ingripande ordning är att ersätta koncernredovisningen med 
tilläggsupplysningar i noterna till moderföretagets årsredovisning. Enligt 
Sveriges Redovisningskonsulters Förbund SRF kan behovet av att 
bedöma moderföretagets utdelningskapacitet tillgodoses genom en 
utvidgad tilläggsupplysning om eget kapital. En annan remissinstans har 
påtalat att en särskild  koncernredogörelse  kan vara ett alternativ till 
koncernredovisning när storleken på moderbolagets vinstutdelning skall 
bestämmas. Gemensamt för förslagen är att de syftar till att ge 
information om koncernens egna kapital efter justering för internvinster 
och liknande poster. 
Enligt vår mening är ett upplysningskrav i denna riktning motiverat. 
Det bör vara utformat så att informationen belyser de områden inom 
vilka det finns störst risk för missbruk, nämligen koncerninterna inköp 
och försäljningar och resultatet av dessa. Tilläggsupplysningar avseende 
koncerninterna transaktioner kan visserligen inte helt ersätta den 
information som framkommer i en fullständig koncernredovisning. 
Upplysningarna tillgodoser emellertid delvis ett av koncernredovisningen 
huvudsakliga syften, nämligen att klarlägga koncernens årsresultat och 
att förhindra utdelning av kapital som bör vara bundet i företaget. 
Intresset av informationen är inte lika stort i koncernbildningar, där 
moderföretaget utgörs av ett företag utan bundet eget kapital (t.ex. ett 
handelsbolag eller en ideell förening). Även i detta slag av koncerner bör 
dock årsredovisningen kompletteras med uppgifter om koncerninterna 
transaktioner, eftersom sådana uppgifter främjar en genomlysning av de 
ekonomiska förhållandena i koncernen. 
Vi föreslår därför en generell regel om att moderföretag skall lämna 
upplysningar om internvinster på transaktioner med och mellan dotter- 
företag. Upplysningsskyldigheten bör dock begränsas till sådana moder- 
företag som inte själva är dotterföretag. För övriga moderföretag kommer 
upplysningsskyldigheten - till följd av bestämmelserna i nuvarande 7 
kap. 2 § - att tillgodoses genom att det överordnade moderföretaget 
upprättar en koncernredovisning som omfattar den underordnade 
koncernen. 
16.3 Sambandet mellan årsredovisning och koncern- 
redovisning 
Regeringens bedömning: Bestämmelsen om att ett moderföretag som 
huvudregel skall tillämpa samma värderingsprinciper i koncernredovis- 
ningen och i årsredovisningen bör inte ändras. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att kravet på att det 
skall finnas särskilda skäl för att olika värderingsprinciper skall få 
tillämpas i koncernredovisningen och årsredovisningen slopas. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i 
frågan har tillstyrkt förslaget. Flera av de remissinstanser som har 
tillstyrkt förslaget har emellertid uttryckt uppfattningen att det vore mer 
önskvärt med en frikoppling mellan redovisning och beskattning. 
 
Bakgrund m.m.: 
 
Årsredovisningslagen 
 
Enligt 7 kap. 11 § årsredovisningslagen skall ett moderbolag som 
huvudregel tillämpa samma principer för värderingen av tillgångar, 
avsättningar och skulder i koncernredovisningen som i årsredovisningen. 
Andra värderingsprinciper får dock användas, om det finns särskilda skäl 
för det. I förarbetena till årsredovisningslagen sägs att bestämmelsen kan 
antas få särskild betydelse i de fall då skattemässiga skäl har påverkat 
årsredovisningen i moderbolaget. Sådana skattemässiga justeringar kan 
elimineras i koncernredovisningen, eftersom koncernen inte utgör ett 
eget skattesubjekt och särskilda skattemässiga dispositioner i koncern- 
redovisningen därför inte fyller något syfte (se prop 1995/96:10 del II s. 
243). 
Vad som anses vara god redovisningssed på detta område framkommer 
närmast genom Redovisningsrådets rekommendation RR 1:96 Koncern- 
redovisning. Rekommendationen motsvaras i allt väsentligt av vad som 
uttalas i International Accounting Standards Committee s (IASC:s) 
rekommendationer IAS 22 Business Combinations och IAS 27 
Consolidated Financial Statements and Accounting for Investments i 
Subsidiaries. I punkten 8 i rekommendationen uttalas att koncernredovis- 
ningen skall upprättas enligt enhetliga redovisningsprinciper och att 
utgångspunkten är att de koncernmässiga redovisningsprinciperna skall 
överensstämma med dem som moderbolaget tillämpar i sin årsredo- 
visning. Det konstateras sedan att de redovisningar för dotterbolagen som 
utgör underlag för koncernredovisningen i vissa fall kan behöva justeras i 
enlighet med de koncernmässiga redovisningsprinciperna. Om detta i 
undantagsfall inte låter sig göras, skall det lämnas upplysning om detta. 
I punkten 9 i rekommendationen görs bl.a. följande uttalande:  De 
redovisningsprinciper som tillämpas i årsredovisningen för moderbolaget 
kan i vissa fall vara påverkade exempelvis av skattemässiga 
överväganden. Enligt ÅRL (7 kap. 11 §) får andra redovisningsprinciper 
användas i koncernredovisningen om det finns särskilda skäl. Härigenom 
möjliggörs en redovisning som bättre tillgodoser informationsmot- 
tagarnas, främst kapitalmarknadens, behov. 
EG-rätten och utvecklingen inom EU 
Enligt artikel 29.1 i det sjunde bolagsrättsliga direktivet skall vid 
upprättandet av en sammanställd redovisning (koncernredovisning) 
tillgångar och skulder värderas enligt enhetliga principer och i 
överensstämmelse med artiklarna 31 42 och 60 i det fjärde direktivet. 
Moderbolaget skall därvid tillämpa samma värderingsbestämmelser som 
i sitt eget årsbokslut. Medlemsstaterna får dock enligt artikel 29.2 a tillåta 
eller fordra att andra värderingsprinciper tillämpas i koncernredovis- 
ningen, om dessa principer står i överensstämmelse med de tidigare 
nämnda artiklarna i det fjärde direktivet. 
Av en undersökning utförd år 1997 av Fédération des Experts 
Comptables Européens (FEE) framgår att samtliga medlemsstater utom 
Grekland och Portugal i större eller mindre utsträckning tillåter att andra 
värderingsprinciper används i koncernredovisningen än i moderbolagets 
årsredovisning. Några av medlemsstaterna, såsom Storbritanien och 
Irland, uppställer inte några särskilda förutsättningar för detta. I några 
andra medlemsstater, såsom Spanien och Belgien, får skilda värderings- 
principer användas endast undantagsvis (se FEE: Comparative Study on 
Conceptual Accounting Frameworks in Europe - May 1997 s. 23 f). 
En sammanhängande fråga är i vilken utsträckning det i medlems- 
staterna finns ett samband mellan redovisning och beskattning. Finns det 
inte något sådant samband, torde incitamenten för att tillämpa olika 
redovisningsprinciper i årsredovisningen och koncernredovisningen vara 
mindre. När det gäller denna fråga framgår av den tidigare nämnda 
undersökningen att det i samtliga medlemsstater finns någon länk mellan 
redovisning och beskattning; skattebasen härleds alltid från redovis- 
ningen. I Danmark, Nederländerna, Irland och Storbritannien anses 
emellertid länken mellan redovisning och beskattning ha en liten eller 
ingen påverkan på den finansiella redovisningen. De nu nämnda länderna 
tillåter emellertid trots det att olika värderingsprinciper tillämpas i 
årsredovisningen och koncernredovisningen. I övriga medlemsstater med 
undantag för Spanien finns det en sådan nära koppling mellan 
redovisning och beskattning att gjorda skatteöverväganden påverkar den 
finansiella redovisningen (se FEE: Comparative Study on Conceptual 
Accounting Frameworks in Europe - May 1997 s. 32 f). 
Det har under senare år konstaterats att de fjärde och sjunde direktiven 
inte fullt ut motsvarar de krav som ställs på redovisningen i 
internationella sammanhang. Detta har ansetts vara särskilt påtagligt för 
företag som introduceras på den amerikanska marknaden. Ett företag som 
söker notering på New York-börsen måste upprätta sin redovisning enligt 
US GAAP (US Generally Accepted Accounting Principles). Ett företag 
som är hemmahörande inom EU måste till följd av detta upprätta två 
uppsättningar av redovisningshandlingar, en enligt EG-direktivens regler 
och en som motsvarar kraven i US GAAP. Ett sådant förfarande kan 
upplevas som både kostsamt och konkurrensbegränsande (se Meddelande 
från kommissionen; Harmonisering av redovisningsystemet: En ny 
strategi i förhållande till det internationella harmoniseringssystemet 
KOM[95] 508). 
Mellan kommissionen och medlemsstaterna pågår diskussioner om hur 
man skall kunna lösa dessa problem. Kommissionen har sagt sig stå 
bakom det harmoniseringsarbete på redovisningsområdet som bedrivs av 
IASC (se KOM[95] 508). Den s.k. kontaktkommittén för redovisnings- 
frågor har därför i ett första steg undersökt om de rekommendationer som 
IASC har antagit, de s.k. IAS, är förenliga med direktiven. Det har också 
inletts ett arbete som syftar till ytterligare harmonisering av direktiven 
och IAS. Detta arbete har inriktats på koncernredovisningen. 
I bl.a. Tyskland och Frankrike tillåts vissa större företag att upprätta 
koncernredovisningen enligt internationella redovisningsprinciper. En 
förutsättning för att företagen därvid skall få avvika från nationell 
lagstiftning är dock att redovisningshandlingarna upprättas på ett sätt 
som är förenligt med direktiven. 
Den nu angivna utvecklingen torde få till följd att behovet av att 
upprätta årsredovisning och koncernredovisning efter skilda principer 
kan komma att öka inom EU. 
 
Skälen för regeringens bedömning: 
 
Utgångspunkt 
 
Koncernredovisningen skall bl.a. ge en samlad bild av de företag som 
ingår i koncernen. För att den skall kunna ge en rättvisande bild av 
koncernens ekonomiska resultat och ställning fordras i allmänhet att 
samtliga koncernföretag har upprättat sina årsredovisningar enligt samma 
principer. Utgångspunkten bör därför vara att samma värderingsprinciper 
tillämpas i årsredovisningen som i koncernredovisningen. 
En sådan regel kan emellertid inte alltid upprätthållas. Utländska 
dotterföretag kan vara skyldiga att tillämpa redovisningsprinciper som är 
annorlunda än de som används i koncernen. Skattemässiga justeringar 
kan ha påverkat koncernföretagens årsredovisningar. I sammanhanget 
kan också nämnas årsredovisningslagens krav på att intresseföretag skall 
redovisas med tillämpning av den s.k. kapitalandelsmetoden i koncern- 
redovisningen vilket inte är tillåtet i årsredovisningen. Det finns alltså i 
dag en del situationer där upprättandet av koncernredovisningen leder till 
att det uppstår skillnader mellan de enskilda årsredovisningarna och 
koncernredovisningen. 
Vilka skäl finns för ett minskat samband mellan moderföretagets 
årsredovisning och koncernredovisning? 
Att koncernredovisningen i redovisningspraxis har kommit att bli mer 
självständig i förhållande till moderföretagets årsredovisning beror 
främst på den nuvarande kopplingen mellan redovisning och beskattning. 
Företagen vill å ena sidan ge en så öppen och rättvisande bild av 
koncernens ställning och resultat som möjligt. Å andra sidan finns 
ambitionen att utforma årsredovisningen så att skattekostnaden 
minimeras. De två önskemålen är ibland oförenliga, eftersom en viss 
värderingsprincip i regel måste tillämpas i redovisningen för att den 
eftersträvade skatteeffekten skall uppnås. 
En annan omständighet som bidrar till att koncernredovisningspraxis i 
viss utsträckning kan komma att utvecklas fritt från årsredovisnings- 
praxis är det pågående internationella harmoniseringsarbetet och dess 
inriktning på koncernredovisningen. De skillnader som till följd därav 
kan uppstå mellan årsredovisning och koncernredovisning torde dock 
vara ganska begränsade och snarast vara betingade av att det nationella 
genomförandet av direktiven i det enskilda landet är mer begränsat än 
vad direktiven ger utrymme för. 
Frikoppling redovisning - beskattning 
Ett sätt att förbättra förutsättningarna för en likformig redovisning vore 
att frikoppla redovisningen från beskattningen. En lösning i den 
riktningen har föreslagits av Redovisningskommittén i betänkandet 
Sambandet redovisning - beskattning (SOU 1995:43). Flera av de 
remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i SOU 1996:157 om 
frikoppling mellan årsredovisning och koncernredovisning har i första 
hand förespråkat att de förslag som kommittén lade fram i det förra 
betänkandet genomförs. 
Vi kan för vår del konstatera att ett slopande av sambandet mellan 
redovisning och beskattning skulle kunna leda till vissa tillämpnings- 
problem, framförallt för de mindre företagen. Företagens redovisning 
skulle inte längre kunna utgöra direkt underlag för beskattningen. Det är 
därför inte sannolikt att det nu föreliggande förslaget om ett slopat 
samband mellan redovisning och beskattning kommer att leda till 
lagstiftning. Vi avser emellertid att återkomma i denna frågan i ett annat 
sammanhang. 
Finns det behov av större utrymme för att tillämpa skilda 
redovisningsprinciper i årsredovisningen och koncernredovisningen? 
Redan i dag ger lagen ett visst utrymme för att använda andra 
värderingsprinciper i koncernredovisningen än i årsredovisningen. Skilda 
värderingsprinciper får sålunda användas om det finns särskilda skäl. I 
förarbetena anges att denna bestämmelse torde få störst betydelse i de fall 
då skattemässiga skäl har påverkat årsredovisningen i moderbolaget (se 
prop. 1995/96:10 del II s. 243 och SOU 1994:17 del I s. 314). Enligt 
förarbetena till lagen finns alltså ett visst utrymme för att olika värde- 
ringsprinciper skall få tillämpas i koncernredovisningen än i årsredovis- 
ningen. Frågan är därför om årsredovisningslagens bestämmelser i någon 
egentlig omfattning begränsar en utveckling av god redovisningssed. 
Enligt vår mening är så inte fallet. De situationer där det finns legitima 
skäl att välja olika principer kan omhändertas inom ramen för nu 
gällande regler. Att helt släppa kravet på att samma värderingsprinciper 
skall användas skulle kunna få negativa effekter. Sannolikt skulle 
möjligheterna att göra en helhetsanalys av koncernen och däri ingående 
företag minska. Som tidigare har framgått avspeglas ett liknande synsätt i 
Redovisningsrådets rekommendation RR:1. Enligt rekommendationens 
punkt 8 skall nämligen - som utgångspunkt - de koncernmässiga 
redovisningsprinciperna överensstämma med de redovisningsprinciper 
som moderbolaget tillämpar i sin årsredovisning. Vid en samlad 
bedömning anser vi därför att kravet på att det skall finnas särskilda skäl 
för att skilda värderingsprinciper skall få komma till användning bör 
kvarstå i lagen. 
16.4 Kapitalandelsfonden 
Regeringens bedömning: Frågan om hur kapitalandelsfonden skall 
kunna tas i anspråk bör anstå till dess att Aktiebolagskommitténs 
betänkande om vinstutdelning (SOU 1997:168) har behandlats. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att särskilda 
bestämmelser om kapitalandelsfondens användning tas in i 
årsredovisningslagen. 
Remissinstanserna: Bl.a. Bokföringsnämnden, Föreningen Auktori- 
serade Revisorer FAR, Redovisningsrådet, Sveriges Industriförbund, 
Stockholms Fondbörs, Sydsvenska Handelskammarens Redovisnings- 
kommitté och Kooperativa Förbundet har avstyrkt eller kritiserat 
förslaget. Det har ifrågasatts om det finns något behov av att separat 
redovisa den del av det bundna egna kapitalet som är hänförlig till 
orealiserade vinster på andelar i intresseföretag. 
Finansinspektionen och Skattemyndigheten i Stockholms län har 
tillstyrkt förslaget. 
Gällande rätt: I 7 kap. årsredovisningslagen finns bestämmelser om 
hur andelar i intresseföretag och vissa andra företag skall räknas in i 
koncernredovisningen. Enligt 7 kap. 24 § skall som huvudregel andelar i 
intresseföretag redovisas i koncernredovisningen med tillämpning av 
kapitalandelsmetoden. 
Kapitalandelsmetoden innebär en partiell konsolidering. Kapitalvärdet 
av andelen i intresseföretaget tas upp i en post i koncernbalansräkningen, 
medan andelen i intresseföretagets resultat tas upp i en post i koncern- 
resultaträkningen. Det redovisade värdet av andelen i intresseföretaget 
ökas respektive minskas i samma mån som intresseföretagets eget kapital 
ändras. 
Om en tillämpning av kapitalandelsmetoden resulterar i att värdet av 
andelarna tas upp till ett högre belopp än i föregående års koncern- 
balansräkning, skall skillnadsbeloppet sättas av till en kapitalandelsfond 
(se 7 kap. 27 § andra stycket). Denna fond utgör i aktiebolag en bundet 
kapital och skall redovisas som en särskild post i koncernbalansräk- 
ningen (se 7 kap. 7 § andra stycket). 
Skälen för regeringens bedömning: Aktiebolagskommittén har i 
december år 1997 avgett ett betänkande om vinstutdelning i aktiebolag 
(SOU 1997:168). Kommittén föreslår att den uttryckliga kopplingen 
mellan vinstudelningsutrymmet i moderbolaget och koncernredovis- 
ningen avskaffas. Enligt förslaget skall vinstutdelningen i stället 
bestämmas på ett och samma sätt för alla moderbolag, nämligen med 
utgångspunkt i moderbolagets egen balansräkning. Utöver det föreslås att 
alla moderbolag även framgent skall vara skyldig att inom ramen för den 
s.k. försiktighetsregeln beakta den samlade ekonomiska ställningen i 
koncernen. Försiktighetsregeln skall enligt kommittén utformas så att 
vinstutdelning och annan värdeöverföring får ske endast i den mån det 
med hänsyn till bolagets och, om bolaget är moderbolag, koncernens 
konsolideringsbehov, likviditet och bolagets ställning i övrigt framstår 
som försvarligt. 
Om Aktiebolagskommitténs förslag leder till lagstiftning, torde det inte 
längre finnas skäl att i koncernredovisningen skilja mellan fritt och 
bundet eget kapital. Regeringen anser därför att beredningen av 
Redovisningskommitténs förslag i denna del bör anstå till dess att 
Aktiebolagskommitténs betänkandet om vinstutdelning har behandlats. 
Mot den bakgrunden är det också naturligt att bestämmelserna om 
kapitalandelsfond i 7 kap. 7 § andra stycket årsredovisningslagen tills 
vidare inte heller görs tillämpliga på andra företag än som omfattas av 
bestämmelserna i dag, dvs. aktiebolag  
17 Skyldigheten att upprätta delårsrapport 
Regeringens förslag: Företag som bedriver näringsverksamhet och 
under de senaste två räkenskapsåren har haft en balansomslutning på 
minst 1 000 prisbasbelopp skall varje år upprätta minst en delårsrapport. 
Detsamma skall gälla andra företag som under de senaste två 
räkenskapsåren har haft i medeltal minst 200 anställda samt företag vars 
aktier eller skuldebrev är noterade vid en börs eller auktoriserad 
marknadsplats. 
 
Kommitténs förslag: Kommittén har inte särskilt tagit upp frågan utan 
endast föreslagit att alla bokföringsskyldiga skall omfattas av 
gemensamma redovisningsregler. 
Remissinstanserna: Komrev Aktiebolag har ifrågasatt om stiftelser 
skall omfattas av skyldigheten att upprätta delårsrapport. Övriga 
remissinstanser har inte berört frågan. 
Gällande rätt: Av årsredovisningslagen framgår att vissa aktiebolag 
och handelsbolag skall upprätta minst en delårsrapport varje år. Detta 
gäller för bolag som enligt balansräkningarna för de senaste två 
räkenskapsåren har haft en balansomslutning enligt fastställda 
balansräkningar på minst 1 000 prisbasbelopp. Det gäller vidare för bolag 
som under de senaste två räkenskapsåren har haft i medeltal minst 200 
anställda. Det gäller också för bolag vars aktier eller skuldebrev är 
noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats. Om bolaget är 
moderbolag i en koncern, är det balansomslutningen respektive antalet 
anställda i koncernen som avgör om bolaget skall upprätta delårs- 
rapporter; gränsvärdena är i övrigt desamma. 
Samma krav ställs i föreningslagen på ekonomiska föreningar och i 
1980 års årsredovisningslag på övriga bokföringsskyldiga juridiska och 
fysiska personer. Bostadsrättsföreningar är dock undantagna från 
skyldigheten att upprätta delårsrapporter. 
Stiftelser är inte skyldiga att upprätta delårsrapporter. 
En delårsrapport skall innehålla en översiktlig redogörelse för 
verksamheten och resultatutvecklingen och för investeringar och 
förändringar i likviditet och finansiering sedan föregående räkenskapsårs 
utgång. Där skall också finnas uppgifter om nettoomsättningen och 
resultatet före bokslutsdispositioner och skatt (se bl.a. 9 kap. 3 § 
årsredovisningslagen). 
Skälen för regeringens förslag: Vi anser inte att det finns skäl att 
sätta kraven på upprättande av delårsrapport lägre än i dag. Bl.a. 
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar bör vara skyldiga 
att upprätta delårsrapporter enligt i huvudsak samma kriterier som gäller 
i dag. 
En annan fråga är om kravet på delårsrapporter bör utvidgas till att 
gälla även sådana verksamhetsformer där en sådan skyldighet hittills inte 
har funnits. Som vi tidigare har uttalat bör man som regel inte ha skilda 
redovisningsregler beroende på vilken juridisk form en viss verksamhet 
bedrivs i. I vissa juridiska personer, som med en tillämpning av 
nuvarande regler för t.ex. aktiebolag skulle bli skyldiga att upprätta 
delårsrapporter därför att de har en hög balansomslutning, framstår 
emellertid ett krav på upprättande av delårsrapporter som alltför 
långtgående. Det gäller framför allt ideella föreningar, registrerade 
trossamfund och andra juridiska personer som normalt inte bedriver 
näringsverksamhet. Värdet av delårsrapporter torde i dessa juridiska 
personer inte uppväga det ökade administrativa arbetet som upprättandet 
av delårsrapporten medför. En enligt vår mening lämplig avgränsning är 
att behålla det gränsvärde som gäller i dag men tillämpa det endast i 
fråga om näringsidkare. 
Även med en sådan begränsning till näringsidkare innebär vårt förslag 
en utökad skyldighet att upprätta delårsrapporter. Det gäller främst 
stiftelser som bedriver näringsverksamhet och bostadsrättsföreningar. 
Mot bakgrund av att skyldigheten endast inträder om tillgångarnas värde 
överstiger 1 000 prisbasbelopp (36,4 miljoner kronor 1999) eller antalet 
anställda är fler än 200 torde förändringen i praktiken ha mycket 
begränsad betydelse. 
Angående frågan om skyldigheten att lämna delårsrapporter för vissa 
finansiella holdingföretag, se avsnitt 20.3. 
 
18 Straffsanktioner vid försummelser av bok- 
föringsskyldigheten 
18.1 Bakgrund 
1976 års bokföringslag innehåller inte några sanktionsbestämmelser. 
Sådana finns i stället i brottsbalken och skattebrottslagen (1971:69). 
Bokföringsbrott 
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter bokförings- 
skyldighet enligt bokföringslagen, stiftelselagen eller tryggandelagen 
genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara 
räkenskapsmaterial eller genom att lämna oriktiga uppgifter i 
bokföringen eller på annat sätt, döms enligt 11 kap. 5 § brottsbalken för 
bokföringsbrott. Orden  på annat sätt  innebär att i princip samtliga 
bestämmelser i bokföringslagen   liksom samtliga bestämmelser om 
löpande bokföring och årsbokslut i stiftelselagen och tryggandelagen   är 
straffsanktionerade. Straffbarheten har dock begränsats till de fall där 
rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte kan i huvudsak 
bedömas med ledning av bokföringen. Sådana fel eller ofullkomligheter i 
bokföringen som närmast har karaktär av ordningsförseelser liksom 
tekniska brister föranleder alltså inte straffansvar. Finns det en mängd 
smärre fel, kan det dock medföra att bokföringens värde är så förringat 
att ansvar för bokföringsbrott skall ådömas. 
Påföljden för bokföringsbrott är fängelse i högst två år eller, om brottet 
är ringa, böter. Om brottet är grovt, är påföljden fängelse i lägst sex 
månader och högst fyra år. 
 Bestämmelserna om bokföringsbrott omfattar inte den offentliga redo- 
visningen, dvs. årsredovisning, koncernredovisning och delårsrapporter. 
Borgenärsbrottsutredningen har i betänkandet Borgenärsbrotten (SOU 
1996:30) föreslagit vissa ändringar i borgenärsbrottets konstruktion. 
Försvårande av skattekontroll 
I 10 § skattebrottslagen finns bestämmelser om försvårande av skatte- 
kontroll. Det brottet föreligger om någon uppsåtligen eller av grov 
oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att 
föra och bevara räkenskaper som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga 
och därigenom ger upphov till fara för att myndighets kontrollverksam- 
het vid beräkning av skatt eller avgift allvarligt försvåras. Påföljden är 
böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i 
lägst sex månader och högst fyra år. I ringa fall skall ansvar inte ådömas. 
18.2 Överväganden 
Regeringens förslag: Den som är bokföringsskyldig men försummar 
bokföringsskyldigheten skall, under samma förutsättningar som i dag, 
kunna dömas för bokföringsbrott. Även brister i en årsredovisning som 
medför att rörelsens resultat och ställning inte kan i huvudsak bedömas 
skall kunna föranleda ansvar för bokföringsbrott. 
Bestämmelserna om bokföringsbrott skall tills vidare inte tillämpas på 
ideella föreningar, samfällighetsföreningar och registrerade trossamfund 
som inte bedriver näringsverksamhet. 
Regeringens bedömning: Det bör övervägas ytterligare om de 
föreslagna  bokföringsbestämmelserna motiverar att bestämmelserna om 
bokföringsbrott utformas på något annat sätt än idag 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Kommittén har dock inte uttalat sig i frågan om ansvarsfrihet i ringa fall. 
Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland Sveriges 
advokatsamfund och Lantbrukarnas Riksförbund, har ifrågasatt om 
ansvar för bokföringsbrott skall kunna komma i fråga vid försummelser 
av skyldigheten att upprätta förvaltningsberättelse. 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer delvis med regeringens. 
Promemorian innehåller dock inte något förslag om att bestämmelserna 
om bokföringsbrott inte skall tillämpas på ideella föreningar m.fl. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte berört frågan. 
Ekobrottsmyndigheten har förordat att en utvidgning av kretsen av 
bokföringsskyldiga kompletteras med en avkriminalisering av vissa ringa 
fall av överträdelser av bokföringsskyldigheten. 
 
Skälen för regeringens förslag: 
 
Bör bestämmelserna om bokföringsbrott ändras? 
 
Enligt vår mening är det nödvändigt att bokföringslagens regler även i 
framtiden kompletteras med det slag av sanktionsregel som i dag finns i 
11 kap. 5 § brottsbalken. 
Frågan om den framtida utformningen av 11 kap. 5 § brottsbalken 
bereds f.n. inom Justitiedepartementet på grundval av Borgenärsbrottsut- 
redningens betänkande. Innan den beredningen har hunnit avslutas är vi 
inte beredda att föreslå några mera ingripande förändringar i paragrafen. 
Den utvidgning av kretsen av bokföringsskyldiga som vi föreslår ger 
emellertid anledning att överväga ytterligare ändringar i bestämmelsen 
om bokföringsbrott. Utvidgningen kan medföra att ansvar för bokförings- 
brott aktualiseras i flera situationer än hittills. Det kan inte uteslutas att 
det bland dessa kommer att finnas sådana där straffvärdet av försum- 
melsen i det enskilda fallet är ganska begränsat. Bl.a. mot denna 
bakgrund finns det anledning att ytterligare analysera utformningen av 
bestämmelserna om bokföringsbrott. Det bör därvid övervägas om de 
föreslagna nya bokföringsbestämmelserna motiverar att bestämmelserna 
om bokföringsbrott i något hänseende utformas på något annat sätt än 
idag. Dessa överväganden bör lämpligen ske i samband med den fortsatta 
beredningen av Borgenärsbrottsutredningens förslag. 
I avvaktan på att dessa överväganden sker bör ideella föreningar, 
samfällighetsföreningar och registrerade trossamfund som inte bedriver 
näringsverksamhet   dvs. de slag av juridiska personer som hittills inte 
har varit bokföringsskyldiga   undantas från bestämmelserna om bok- 
föringsbrott. 
Vi har övervägt ett liknande undantag för de enskilda jordbrukarna. 
Enligt vår mening finns det emellertid inte skäl för detta, särskilt inte 
som bestämmelserna om bokföring och bokföringsbrott sedan länge 
gäller fullt ut för andra näringsidkare som verkar under snarlika 
förhållanden. När det gäller fysiska personer som är bokföringsskyldiga 
enbart därför att de äger eller innehar en näringsfastighet torde 
visserligen straffvärdet av en försummad bokföring vara begränsat. 
Eftersom ansvar för bokföringsbrott förutsätter att rörelsens förlopp, 
resultat och ställning inte kan ens i huvudsak bedömas, torde emellertid 
frågan om ansvar för bokföringsbrott endast undantagsvis komma att 
aktualiseras för denna grupp av bokföringsskyldiga. 
Bör årsredovisningen omfattas av bestämmelserna om bokföringsbrott? 
Vi har tidigare föreslagit att årsredovisningen integreras i bokföringen. 
En följd av detta blir att också årsredovisningen i princip kommer att 
omfattas av bestämmelserna om bokföringsbrott och försvårande av 
skattekontroll i 11 kap. 5 § brottsbalken respektive 10 § skattebrotts- 
lagen. I praktiken innebär detta, såvitt gäller balansräkning, resultat- 
räkning och noter, knappast någon förändring i förhållande till i dag, 
eftersom dessa delar av årsredovisningen i det närmaste är identiska med 
det årsbokslut som redan i dag omfattas av straffbestämmelserna. En 
integrering av årsredovisningen i begreppet  bokföring  medför emeller- 
tid att också förvaltningsberättelsen och finansieringsanalysen   och, 
såvitt gäller finansiella företag, kapitaltäckningsanalys och resultatanalys 
  kommer att ingå i det straffsanktionerade området. 
Under remissbehandlingen har några remissinstanser ifrågasatt om det 
är lämpligt att låta förvaltningsberättelsen ingå i det straffsanktionerade 
området. Det måste också konstateras att den upplysningsskyldighet som 
skall fullgöras i förvaltningsberättelsen lämnar utrymme för subjektiva 
värderingar, något som i det praktiska rättslivet kan göra det svårt att dra 
en skarp gräns mellan sådant som utgör bokföringsbrott och sådant som 
inte är det. Det gäller t.ex. kravet på att företaget skall ange förhållanden 
som är viktiga för bedömningen av företagets resultat och ställning. Mot 
detta kan emellertid anföras att även informationen i förvaltnings- 
berättelsen är av stor betydelse för att utomstående intressenter skall 
kunna bilda sig en korrekt uppfattning om företagets resultat och 
ställning och att gränsdragningar av det nyss angivna slaget ändå aldrig 
kan undvikas. 
Vi anser därför att övervägande skäl talar för att även skyldigheten att 
upprätta årsredovisning, däribland skyldigheten att upprätta en förvalt- 
ningsberättelse, bör omfattas av bestämmelserna om bokföringsbrott. För 
att straffansvar skall komma i fråga bör dock   i likhet med vad som i 
dag gäller i fråga om bokföringsbrott som avser årsbokslut   krävas att 
bristerna är av den omfattning att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat 
och ställning inte kan bedömas i huvudsak. 
 
19 Personalekonomisk redovisning 
19.1 Förslagen i Ds 1991:45 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några nya bestämmelser 
om personalekonomisk redovisning i redovisningslagarna. 
 
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som särskilt har yttrat 
sig i frågan har inte haft några invändningar mot kommitténs bedömning. 
 
Bakgrund: 
 
Vad är personalekonomisk redovisning? 
 
I traditionell företagsekonomi har för såväl privat som offentligt driven 
verksamhet främst ingått att ta ställning till investeringar, drift och 
underhåll av anläggningar, maskiner och processer. Vanligtvis har det 
inte gjorts några motsvarande ställningstaganden i fråga om den resurs 
som de anställda utgör. 
Under senare år har emellertid intresset ökat för att också anlägga ett 
redovisningsmässigt perspektiv på de mänskliga tillgångarna. Från 
samhällets sida har de stigande kostnaderna för förtidspensioneringar, 
långtidssjukskrivningar och arbetsskador uppmärksammats. Även inom 
företag samt statliga och kommunala förvaltningar har medvetenheten 
om de kostnader som hög sjukfrånvaro och personalomsättning för med 
sig vuxit. Det finns också en ökande insikt om betydelsen av att bättre ta 
till vara och utveckla de enskilda människornas resurser i arbetet. 
Mot denna bakgrund har det blivit allt vanligare att den traditionella 
ekonomiska redovisningen kompletteras med en redovisning av hur 
personalresurserna tas tillvara. Den personalekonomiska redovisningen 
brukar vanligtvis vara uppdelad på fem kostnadsposter. Förutom direkt 
lön redovisas kostnader för sjukfrånvaro och övrig frånvaro, personal- 
omsättning, kompetensutveckling och personalsociala åtgärder. Även 
andra kostnadsposter kan förekomma. Också rent statistiska uppgifter är 
vanliga i personalekonomiska redovisningar. Dessa uppgifter kan gälla 
produktionsresultatet uttryckt i antal eller volym som underlag för att 
bedöma verksamhetens produktivitet och effektivitet. 
I första hand kan den personalekonomiska redovisningen användas 
som ett internt styrinstrument. Redovisningen kan tjäna som underlag för 
företagsledningens beslut om satsningar för att förbättra arbetsmiljön och 
om var sådana investeringar är mest ändamålsenliga. Kostnader för t.ex. 
sjukfrånvaro och personalomsättning kan ställas mot aktiva insatser för 
personalen i form av t.ex. investeringar i arbetsmiljön, utveckling av 
arbetsorganisation och kompetenshöjande åtgärder. Styrelsen och den 
verkställande ledningen blir därvid redovisningens viktigaste målgrupp 
och informationen blir en viktig beståndsdel i arbetet med verksamhetens 
interna kontroll av arbetsmiljön. Informationen medverkar också till att 
lyfta fram den betydelse en god arbetsmiljöhar för att verksamhetens 
mål. 
Den personalekonomiska redovisningen kan också ge information till 
t.ex. aktieägare, borgenärer, leverantörer och andra externa intressenter 
samt till vissa myndigheter. I vissa företag, särskilt i kunskapsföretag och 
i företag i tjänstesektorn kan sålunda en utförlig personalekonomisk 
redovisning bidra till att ge en bild av företagets resultat och ställning. 
Gällande rätt 
I dag saknas det lagregler som uttryckligen tar sikte på personal- 
ekonomisk redovisning. I vissa fall kan dock skilda regler i 
årsredovisningslagen ändå få till följd att en årsredovisning måste 
innehålla viss personalrelaterad information. 
Enligt en av årsredovisningslagens uppställningsformer för resultat- 
räkningen måste sålunda personalkostnader redovisas som en särskild 
post. I den andra uppställningsformen skall personalkostnaderna i stället 
fördelas på tillverkning, försäljning och administration. Oavsett vilken 
uppställningsform som används skall beloppen för löner och ersättningar 
samt sociala kostnader anges särskilt (se 5 kap. 18 §). 
Härutöver föreskrivs det i 2 kap. 3 § första stycket att ett företag är 
skyldigt att lämna sådana tilläggsupplysningar som erfordras för att 
redovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets ställning och 
resultat. Till följd av den bestämmelsen kan det vara nödvändigt att 
specificera personalkostnader som har särskild betydelse för bolagets 
resultat och ställning. 
Enligt 6 kap. 1 § andra stycket 1 och 2 skall förvaltningsberättelsen 
innehålla upplysning dels om sådana förhållanden som inte skall 
redovisas i balansräkningen, resultaträkningen eller i noterna men som är 
viktiga för bedömningen av företagets ställning och resultat, dels om 
sådana händelser av väsentlig betydelse för företaget som har inträffat 
under räkenskapsåret eller efter dess slut. Vissa större företag skall även 
lämna upplysningar om bolagets förväntade framtida utveckling (se 
6 kap. 1 § andra stycket 3). 
Generella bestämmelser om arbetsmiljöns beskaffenhet och om 
arbetsgivares skyldigheter att systematiskt planera, leda och kontrollera 
arbetsmiljöarbetet i sin verksamhet finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). 
Alla arbetsgivare, både privata och offentliga, är skyldiga att bedriva 
intern kontroll av arbetsmiljö. De närmare bestämmelserna om sådan 
intern kontroll finns i föreskrifter som Arbetarskyddsstyrelsen har 
meddelat (AFS 1996:6). 
Tidigare lagförslag 
Regeringen uttalade i prop. 1990/91:140, Arbetsmiljö och rehabilitering, 
sitt stöd för att företag och förvaltningar åläggs laglig skyldighet att 
upprätta personalekonomisk redovisning (se prop. s. 127). Därefter 
tillkallades en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta förslag till lagregle- 
ring av personalekonomisk redovisning. Arbetsgruppen överlämnade 
sedermera en rapport med förslag till lagstiftning (Ds 1991:45). 
Arbetsgruppen konstaterade att personalekonomisk redovisning an- 
vänds som styrinstrument på flera håll inom såväl det privata näringslivet 
som den offentliga sektorn. För att regler om redovisning inte skall 
motverka sitt syfte eller låsa pågående utveckling borde, enligt arbets- 
gruppen, en lagstiftning vara generell och fri från specificerade krav. 
De framlagda förslagen innebär, såvitt gäller näringslivet, i huvudsak 
följande. Den som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och under 
räkenskapsåret i medeltal har sysselsatt minst 100 anställda skall lämna 
uppgift om personalkostnaderna (personalekonomisk redovsning). 
Uppgiften skall lämnas i resultaträkningen eller i not till denna eller i 
särskild bilaga till resultaträkningen. Sådana näringsidkare som är 
skyldiga att upprätta förvaltningsberättelse skall dessutom i denna lämna 
upplysning dels om sådana för bedömningen av företagets verksamhets- 
resultat och ställning viktiga personalförhållanden för vilka redovisning 
inte skall lämnas i resultaträkningen, dels om händelser inom personal- 
området av väsentlig betydelse för företaget som inträffat under räken- 
skapsåret eller efter dettas slut. 
De föreslagna lagändringarna innehöll inte något krav på att 
personalkostnaderna skall specificeras. Avsikten var emellertid att 
kostnaderna skall fördelas på mindre kostnadsposter efter vad som är 
lämpligt med hänsyn till verksamhetens art, inriktning m.m. Arbets- 
gruppen förutsatte att bl.a. Bokföringsnämnden skall utfärda närmare 
riktlinjer avseende den personalekonomiska redovisningen. 
En utgångspunkt för förslagen var att personalen och dess kompetens 
borde ses som en tillgång som behöver underhållas och utvecklas. Perso- 
nalens utbildningsnivå, yrkesskicklighet och närvaro liksom arbetsmiljö- 
förhållandena har betydelse för produktivitet och verksamhetsresultat i en 
organisation. Huvudsyftet med en lagreglering av den personal- 
ekonomiska redovisningen var att främja en utveckling i riktning mot att 
personalekonomiska aspekter får ökad tyngd i styrningen av en verksam- 
het. Det var följaktligen de interna behoven av information som stod i 
fokus för förslagen. 
Vid sidan av det nu angivna huvudsyftet borde dock enligt arbets- 
gruppens förslag den personalekonomiska redovisningen kunna 
tillgodose också vissa externa intressenters informationsbehov. Som 
exempel nämnde arbetsgruppen aktieägare och borgenärer. För dessa 
intressenter skulle den personalekonomiska redovisningen kunna ge 
underlag för bedömningar av ett företags ställning och vinstkapacitet och 
dess möjligheter att i övrigt uppfylla sina uppgifter och åligganden. 
Remissinstanserna delade i stort det synsätt på personal och personal- 
ekonomi som kom till uttryck i arbetsgruppens rapport och ansåg att 
personalekonomisk redovisning i någon form var ett bra medel att rikta 
större uppmärksamhet på frågor som rör personalen. Flera ansåg också 
att en lagreglering skulle vara positiv. En lagstiftning skulle, sades det, 
tydliggöra behovet av en ny syn på de anställdas betydelse för företagens 
överlevnadsförmåga och möjligheter till utveckling. En remissinstans 
pekade på att en lagstiftning kunde utgöra stöd för en nödvändig satsning 
på kompetensutveckling och för att få faktaunderlag för ett aktivt 
arbetsmiljöarbete. Den personalekonomiska redovisningen var ett 
utmärkt redskap både för arbetsgivare och arbetstagarorganisationer i den 
interna kontrollen. Ytterligare skäl som fördes fram var att det ofta 
saknades insikt om vilka ekonomiska fördelar som satsningar på 
förebyggande åtgärder, såsom rehabilitering och utbildning, innebär. 
Denna brist ansågs kunna leda till att investeringar i arbetsmiljön och 
andra personalåtgärder inte betraktas som lönsamma. 
Flertalet remissinstanser, däribland Bokföringsnämnden, Föreningen 
Auktoriserade Revisorer FAR, Sveriges Industriförbund och Riksskatte- 
verket, avstyrkte dock eller var tveksamma till en lagreglering på 
området. Det framhölls att en lagreglering av redovisningen kan leda till 
en olycklig låsning av redovisningsformer och en ej avsedd 
formalisering. Flera remissinstanser var också tveksamma till lagregler 
som ställer krav på den interna informationshanteringen och på 
informationsunderlag för interna investeringsbeslut och styrningsfrågor i 
en verksamhet. Det hävdades att företagen ändå torde framställa den 
information som behövs som underlag för interna beslut och för att före- 
tagets mål skall uppnås. I det sammanhanget framhölls särskilt att den 
föreslagna lagstiftningen genom sin inriktning på företagens interna 
behov var främmande för de syften som i övrigt påverkar redovis- 
ningslagstiftningen. 
Rapporten överlämnades sedermera till Redovisningskommittén. 
Skälen för regeringens bedömning: För att en verksamhet skall 
kunna uppfylla verksamhetsmålen är det viktigt att företagets ledning har 
tillgång till sådan information som gör det möjligt att ta till vara 
tillgängliga resurser. Det är därför nödvändigt att ledningen har 
kännedom om de faktiska kostnader som belöper på personalen i 
samband med t.ex. frånvaro och nyrekrytering så att dessa kostnader kan 
ställas mot alternativa kostnader för t.ex. investeringar i arbetsmiljö och 
kompetenshöjande åtgärder. För att åstadkomma detta behöver frågor 
som rör personalkostnader åskådliggöras på ett tydligt sätt i det interna 
budget- och redovisningsarbetet. Detta kan i sin tur leda till beslut om 
satsningar på  förbättringar i arbetsmiljön och utveckling av arbetsorgani- 
sationen. 
En personalekonomisk redovisning av det slag som arbetsgruppens 
förslag syftar till att åstadkomma är i första hand tänkt att användas som 
ett internt styrmedel. Den interna redovisningen är i dag inte lagreglerad. 
Som vi tidigare har påtalat anser vi inte att det ligger i redovisnings- 
lagstiftningens syfte att tillgodose företagets eget behov av intern 
kontroll. Hur detta skall tillgodoses bör företagets ledning bäst kunna 
bedöma. För utvecklandet av arbetsmiljön kan företaget därvid få ledning 
av den information som ändå måste tas fram till följd av arbetsmiljö- 
lagstiftningens krav. Syftet med reglerna om upprättande och 
offentliggörande av årsredovisningar är i första hand något annat än att 
åstadkomma intern kontroll, nämligen att bolagets intressenter av skilda 
slag skall kunna få upplysningar som är av betydelse för bedömningen av 
företagets ekonomiska förhållanden och utvecklingsmöjligheter (jfr bet. 
1995/96:LU4 s. 16). 
Det kan visserligen hävdas att den information som avses att ingå i den 
personalekonomiska redovisningen även har ett intresse för verksam- 
hetens externa intressenter, t.ex. aktieägare och borgenärer, och att det 
därför trots allt kan finnas anledning att i lagen ställa krav på att 
informationen redovisas i årsredovisningen. Enligt vår uppfattning torde 
emellertid numera en sådan markering i lagen inte få någon större 
betydelse. Det sammanhänger med att personalekonomiska förhållanden 
av större betydelse för bedömningen av företaget måste redovisas redan 
enligt nuvarande lagregler. Årsredovisningslagen ställer   som vi tidigare 
har redogjort för   redan krav på att personalkostnaderna skall anges 
samt att det i förvaltningsberättelsen skall lämnas uppgift om bl.a. viktiga 
förhållanden för bedömningen av företagets ställning och resultat samt 
uppgift om sådana händelser av väsentlig betydelse för företaget som har 
inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut. Lagens krav på att 
redovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets resultat och 
ställning medför också att personalrelaterade upplysningar som behövs 
för att förmedla en sådan bild måste tillfogas redovisningen. 
Vi har därför kommit till slutsatsen att det inte bör införas lagregler om 
personalekonomisk redovisning. 
19.2 Redovisning av intellektuellt kapital 
Regeringens bedömning: Det bör inte göras någon lagändring som ökar 
utrymmet för att ta upp  mjuka tillgångar  som tillgångar i balans- 
räkningen. 
 
Kommitténs bedömning: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft något att erinra 
mot kommitténs bedömning. Riksrevisionsverket har emellertid ansett att 
kommittén inte i tillräcklig omfattning utrett frågan om redovisning av 
humankapital.  
Bakgrund: 
 
Begreppet intellektuellt kapital 
 
Med redovisning av intellektuellt kapital (ibland benämnt humankapital) 
avses att olika former av immateriella tillgångar med anknytning till 
personalens kompetens tas upp som tillgångar i balansräkningen. Man 
brukar i detta sammanhang tala om  mjuka tillgångar  till skillnad från 
traditionella slag av anläggningstillgångar såsom maskiner och 
fastigheter vilka beskrivs som  hårda tillgångar . Exempel på mjuka 
tillgångar är sådant mervärde i företaget som beror på utbildning och 
kompetensutveckling, informationslösningar, såsom kommunikations-, 
ekonomi- och produktionsplaneringssystem, samt forskning och 
utveckling. 
Praxis har länge varit restriktiv ifråga om att redovisa dessa slag av 
värden i företagens års- och koncernredovisningar. Värdena tas endast i 
begränsad utsträckning upp som tillgångar. Vanligen gäller det endast 
sådant som har samband med forskning och utveckling inom företaget. 
När värdena tas in i balansräkningen, görs det vanligen så att utgifterna 
för viss verksamhet, t.ex. forskning,  aktiveras , dvs. utgifterna tas upp 
som en tillgång. Tillgången skrivs sedan av under en begränsad period. 
Förfarandet ger möjlighet att sprida kostnaden för en immateriell inves- 
tering över flera år. Det förekommer även att s.k. organisationskostnader 
aktiveras som tillgångar. Som exempel på organisationskostnader kan 
nämnas teknisk hjälp, provdrift och marknadsundersökningar. 
Hos många företag finns det ett ökande intresse för att ta upp dessa 
slag av värden som tillgångar. Anledningen till detta torde vara att 
 mjuka tillgångar  i dag står för en betydande del av företagens 
förädlingsvärde. Detta gäller i särskilt hög grad de s.k. kunskaps- och 
tjänsteföretagen. I sådana företag baseras verksamheten främst på 
affärsidéer och personalens kompetens, medan materiella tillgångar, 
såsom maskiner, byggnader och inventarier, är av underordnad vikt. Men 
kunskap och kompetensutveckling har fått en ökad betydelse i alla slag 
av företag och även bland traditionella industriföretag finns därför ett 
ökat intresse av att få ta upp  mjuka tillgångar  i redovisningen. 
Det har mot den här bakgrunden ifrågasatts om inte dagens lagstiftning 
och redovisningspraxis är alltför restriktiv ifråga om redovisning av 
 mjuka tillgångar . Det har hävdats att en redovisning som inte tar 
hänsyn till  mjuka tillgångar  inte ger en rättvisande bild av ett företags 
samlade produktionsapparat. Det har också hävdats att ett företag som 
investerar i  mjuka tillgångar  missgynnas i förhållande till sådana som 
satsar på  hårda tillgångar . Frågan har flera gånger berörts av riksdagen, 
senast i lagutskottets betänkande 1997/98:LU11. 
Gällande rätt 
Av 4 kap. 2 § årsredovisningslagen framgår att utgifter för forsknings- 
och utvecklingsarbeten och liknande arbeten får tas upp som immateriell 
anläggningstillgång. Detsamma gäller koncessioner, panter, licenser, 
varumärken, hyresrätter och liknande rättigheter och tillgångar samt 
förvärvad goodwill. Vad som avses med forsknings- och utvecklings- 
arbeten anges inte närmare. Som exempel på  liknande arbeten  nämns 
dock i förarbetena teknisk hjälp, provdrift och marknadsundersökningar 
(se prop. 1995/96:10 del 2 s. 197). Beträffande samtliga slag av utgifter 
gäller som ett grundläggande villkor för att de skall få tas upp som 
tillgång att de är av väsentligt värde för rörelsen under kommande år. 
Det innebär att utgifterna kan tas upp som tillgång endast om det kan 
förutses att de kommer att generera intäkter eller kostnadsbesparingar för 
företaget under kommande år. 
Bestämmelsen gör det möjligt att undvika direkt kostnadsföring av 
utgifterna. I stället för att ta upp utgifterna som kostnad i resultat- 
räkningen, redovisar företaget dem som en tillgång i balansräkningen. 
Kostnaden fördelas sedan genom återkommande avskrivningar på flera 
år. Avskrivningstiden skall normalt vara högst fem år (se 4 kap. 4 § andra 
stycket). 
 I 17 § andra stycket 1976 års bokföringslag finns en i huvudsak 
motsvarande bestämmelse. 
God redovisningssed 
God redovisningssed på detta område torde främst komma till uttryck i 
Bokföringsnämndens rekommendationen R 1, Redovisning av forsk- 
nings- och utvecklingskostnader. Nämnden har där definierat vad som 
utgör forskning och vad som är hänförligt till utvecklingsarbete. Enligt 
nämnden avses med forskning att systematiskt och metodiskt söka efter 
ny kunskap och nya idéer med eller utan någon bestämd tillämpning i 
sikte. Med utvecklingsarbete avses att systematiskt och metodiskt 
utnyttja forskningsresultat och vetenskaplig kunskap och nya idéer för att 
åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga 
förbättringar i redan existerande sådana. Huvudregeln är att forsknings- 
och utvecklingsutgifter skall kostnadsföras direkt. Om vissa särskilt an- 
givna förutsättningar är uppfyllda, anses dock lagens väsentlighetskrav 
vara uppfyllt och utgifterna får då tas upp som tillgång. För att utgifter 
som har lagts ned på ett forsknings- och utvecklingsprojekt skall få tas 
upp som tillgång fordras bl.a. att forsknings- och utvecklingsarbetet och 
de utgifter som har lagts ned på detta är klart avgränsade. Det fordras 
också att den produkt eller den process som arbetet förväntas leda fram 
till är avsedd för försäljning eller för direkt användning i den egna 
verksamheten. Det skall vidare vara sannolikt att en på förhand 
kalkylerad intäkt eller kostnadsbesparing kommer att uppstå till följd av 
att den tänkta produkten eller processen marknadsförs. Om den skall 
användas internt, skall dess användbarhet för verksamheten kunna visas. 
Slutligen skall det finnas resurser för att arbetet skall kunna slutföras. 
Utgifter som aktiveras enligt de i rekommendationen uppställda 
villkoren får inte överstiga vad som kan förväntas bli täckt av de 
merintäkter eller kostnadsbesparingar som forsknings- och utvecklings- 
arbetet beräknas ge upphov till. 
EG:s fjärde bolagsrättsliga direktiv 
I artiklarna 9, 34 och 37 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet finns regler 
om hur olika immateriella tillgångar skall redovisas. 
Av uppställningsschemat i artikel 9 framgår bl.a. att såsom tillgångs- 
post skall tas upp 
1. kostnader för bolagsbildning såsom de definieras i nationell 
lagstiftning, 
2. forsknings- och utvecklingskostnader, 
3. koncessioner, patent, licenser, varumärken samt liknande rättigheter 
och tillgångar om de har förvärvats mot vederlag och inte skall redovisas 
som goodwill, 
4. koncessioner, patent, licenser, varumärken samt liknande rättigheter 
och tillgångar som har utvecklats av företaget själv. 
I fråga om punkterna 1, 2 och 4 gäller dock detta endast i den 
utsträckning nationell lagstiftning tillåter det. Varje medlemsstat 
bestämmer alltså själv om dessa slag av utgifter skall få aktiveras. 
I artiklarna 34 och 37 finns regler om avskrivning av aktiverade 
utgifter för bolagsbildning och forsknings- och utvecklingskostnader. 
Andra slag av immateriella tillgångar omfattas inte uttryckligen av 
reglerna om avskrivning i artiklarna 34 och 37. 
International Accounting Standards 
International Accounting Standards Committee (IASC) har under år 1998 
fastställt en rekommendation om immateriella tillgångar (IAS 38, 
Intangible Assets). I rekommendationen - som omfattar alla förekom- 
mande slag av immateriella tillgångar - definieras en immateriell tillgång 
som en identifierbar icke-monetär tillgång utan fysisk substans som 
innehas för produktion eller för förmedling av varor eller tjänster, för 
uthyrning till andra eller i administrativt syfte. Med tillgång avses en 
resurs som kontrolleras av företaget som en följd av inträffade händelser 
och som förväntas ge upphov till framtida ekonomiska fördelar. 
I kravet på att tillgången skall vara identifierbar ligger att den normalt 
skall kunna särskiljas från ett allmänt goodwillvärde. I kravet på att 
företaget skall ha kontroll över den immateriella tillgången ligger att 
företaget skall kunna se till att framtida ekonomiska fördelar kommer 
företaget tillgodo och förhindra att någon annan får tillgång till de 
fördelar som innehavet av den immateriella tillgången ger. 
En immateriell tillgång, oavsett om den har förvärvats genom köp eller 
har tagits fram av företaget självt, får inte tas upp i balansräkningen annat 
än om två särskilda villkor är uppfyllda. För det första skall det vara 
sannolikt att tillgången kommer att ge upphov till framtida ekonomiska 
fördelar för företaget. För det andra skall kostnaden för tillgången kunna 
mätas på ett tillförlitligt sätt. 
Om de angivna förutsättningarna är för handen, är företaget skyldigt att 
ta upp utgifterna som tillgång. 
Enligt IASC följer det av de kriterier som uppställs i rekommenda- 
tionen att alla utgifter för forskning skall redovisas som kostnad; de får 
således inte aktiveras. I forskningsfasen antas de framtida ekonomiska 
fördelarna vara alltför osäkra för att det skall vara motiverat att ta upp 
utgifterna som tillgång. Inte heller utgifter i samband med etablering av 
ett företag, utgifter för utbildning, utgifter för reklam och PR samt 
utgifter i samband med omlokalisering och omorganisation av ett företag 
får tas upp som tillgång. Kopplingen till framtida inbetalningar anses 
vara för svag. Samma synsätt gäller för bl.a. goodwill och varumärken 
som har upparbetats internt (se Rolf Rundfelt, Tendenser i börsbolagens 
årsredovisningar 1998 s. 221 f.). Rekommendationen utesluter dock inte 
att vissa internt upparbetade immateriella tillgångar tas upp i balans- 
räkningen. 
En immateriell tillgång skall skrivas av över sin ekonomiska livslängd. 
Normalt anses denna inte överstiga 20 år. 
 
Skälen för regeringens bedömning: 
 
Allmänt 
 
Vi kan konstatera att flera förhållanden talar för att de  mjuka till- 
gångarna  bör ges ett större utrymme i års- och koncernredovisningarna. 
För det första har investeringarna i  mjuka  tillgångar under de senaste 
åren ökat dramatiskt. För det andra kan det i många företag vara svårt att 
mäta resultatet och ställning på ett rättvist sätt om inte också de mjuka 
tillgångarna beaktas. För det tredje förmår traditionell redovisning inte 
alltid förmedla en fullständig bild av ett sådant företags framtidsmöjlig- 
heter och tillgodoser därför inte fullt ut intressenternas informations- 
behov. Till detta kommer att ett begränsat utrymme för att aktivera 
utgifter för kompetensutveckling o.d. kan leda till försämrad soliditet för 
företaget. För en näringsidkare innebär detta sämre möjligheter att erhålla 
krediter och för en företagare som bedriver verksamheten i ett aktiebolag, 
i värsta fall, att bolaget blir likvidationspliktigt (se 13 kap. 2 § aktie- 
bolagslagen). 
Det finns emellertid enligt vår mening flera skäl som talar för att man 
även i fortsättningen bör iaktta viss försiktighet vad gäller redovisning av 
 mjuka tillgångar  i balansräkningen. Balansräkningens primära syfte är 
att tjäna som underlag för en bedömning av vad som utgör företagets eget 
kapital och, såvitt gäller aktiebolag, vad som utgör fritt resp. bundet eget 
kapital. Balansräkningen spelar därmed en viktig roll för kapitalskyddet i 
aktiebolag. För att något skall redovisas som tillgång bör det därför 
krävas att det verkligen representerar ett värde för företaget och att detta 
värde låter sig kontrolleras eller mätas på ett någorlunda objektivt sätt. 
Dessa förutsättningar brister ofta när det gäller  mjuka tillgångar . 
I fråga om  mjuka tillgångar  i form av t.ex. personalens kompetens 
torde det sålunda som regel vara mycket svårt att objektivt fastställa om 
en viss utgift för kompetenshöjning kommer att generera något av värde 
för företaget. Visserligen har det under senare år börjat bedrivas forsk- 
ning på detta område och vissa företag har tagit fram modeller som syftar 
till möjliggöra en mätning av det intellektuella kapitalet. Fortfarande 
torde dock osäkerheten på detta område vara stor. Det stora inslaget av 
subjektivitet riskerar att leda till att samma förhållande värderas på skilda 
sätt i olika företag. Svårigheten att konstatera ett bestående värde för 
företaget understryks av det förhållandet att personalen kan komma att 
lämna företaget med kort varsel. Liknande svårigheter kan visserligen 
ibland förekomma i fråga om t.ex. materiella tillgångar. När det gäller 
fysiska tillgångar, torde det emellertid ofta föreligga en större möjlighet 
att utifrån allmänna marknadsvärden och etablerade värderingsmodeller 
åsätta tillgångarna ett säkert värde. 
Eftersom det är så förhållandevis svårt att objektivt fastställa och 
kontrollera om den  mjuka tillgången  har ett bestående värde, skulle ett 
vidgat utrymme för  mjuka tillgångar  i balansräkningen kunna leda till 
att företag med dålig ekonomi sökte dölja detta bakom  uppblåsta 
tillgångar. Riskerna för företagets borgenärer skulle därmed öka avsevärt. 
Vidare skulle möjligheterna till jämförelse mellan olika företag 
försämras. 
Det kan vidare konstateras att internationell utveckling på redo- 
visningsområdet, såsom den kommer till uttryck i IASC:s arbete, ger 
uttryck för en viss restriktivitet när det gäller redovisning av immateriella 
tillgångar. 
Sammantaget talar detta enligt vår mening mot att nu generellt utvidga 
möjligheterna att ta upp utgifter för utveckling o.d. som tillgångar i 
balansräkningen. Vi vill samtidigt understryka att företagen redan i dag 
är oförhindrade att lämna kompletterande information vid sidan av 
balansräkningen, antingen i noterna eller i förvaltningsberättelsen. Detta 
ger möjlighet att tillgodose det ömsesidiga behov som företagen och 
deras intressenter kan ha av att information om företagens  intellektuella 
kapital  offentliggörs. 
Tillgodoser den nuvarande lagstiftningen behovet av att kunna redovisa 
intellektuellt kapital i redovisningen? 
Vi vill alltså inte förorda någon generell utvidgning av vad som får tas 
upp som immateriella tillgångar. Det hindrar inte att det kan finnas 
anledning att överväga om den närmare avgränsningen av nuvarande 
regler om vad som får aktiveras som tillgång är ändamålsenligt 
utformade och om de uppfyller de krav på tydlighet som bör ställas. 
Det kan då till att börja med konstateras att årsredovisningslagen 
tillåter aktivering av utgifter för forsknings- och utvecklingsarbeten och 
därmed liknande arbeten. Lagen ger också utrymme för att som tillgång 
ta upp utgifter för koncessioner, patent, licenser, varumärken, hyresrätter 
och liknande rättigheter samt förvärvad goodwill. De immateriella till- 
gångsslag som nu har räknats upp torde inrymma merparten av det som 
brukar betraktas som  mjuka tillgångar , däribland även utgifter för 
sådan utbildning och kompetensutveckling som syftar till att komma 
verksamheten tillgodo. Enligt vår mening finns det därför inte något 
behov av att i lagen utvidga kretsen av utgiftsposter som kan aktiveras 
som immateriella tillgångar. 
Det hade i och för sig varit värdefullt om man i lagen närmare hade 
kunnat avgränsa de utgifter som kan aktiveras som immateriella till- 
gångar   utgifter för forskning, utveckling eller verksamhetens förbätt- 
rande i annat hänseende   från sådana utgifter som enbart avser för- 
valtandet av verksamheten och därför inte kan aktiveras. En uttömmande 
avgränsning skulle emellertid bli mycket omfattande. Enligt vår mening 
bör frågan därför inte lagregleras utan överlämnas till god redovisnings- 
sed och domstolspraxis. Detta ger de bästa möjligheterna att utveckla 
riktlinjer för de skilda situationer som förekommer och att successivt 
anpassa praxis till utvecklingen på redovisningsområdet. Vi föreslår 
därför inte någon förändring i detta avseende. 
Lagens krav på att den immateriella tillgången måste representera ett 
väsentligt värde för företaget innebär i och för sig en betydelsefull 
inskränkning i möjligheterna att ta upp den i balansräkningen. Det 
hävdas ibland att detta ställer omotiverat höga krav på investeringar i 
forskning och utveckling förhållande till vad som gäller för s.k.  hårda 
investeringar , vilka får redovisas oavsett deras faktiska värde för 
företaget. Vi vill emellertid understryka att skillnaden i praktiken är liten. 
Av 4 kap. 5 § årsredovisningslagen framgår nämligen att en materiell 
anläggningstillgång måste skrivas ner om värdet har gått ner och 
värdenedgången kan antas vara bestående. Vid denna bedömning utgår 
man normalt från tillgångens värde för företaget i fråga, t.ex. genom att 
göra en bedömning av storleken på framtida inbetalningsöverskott. 
Också vid värderingen av en materiell tillgång är således tillgångens 
verkliga värde av avgörande betydelse. En materiell tillgång kan lika lite 
som en immateriell tillgång tas upp till ett värde i balansräkningen om 
det inte kan förutses att den genererar intäkter eller kostnadsbesparingar 
för företaget under kommande år. 
Vi är inte heller beredda att förorda någon uppmjukning av kravet på 
att tillgången skall representera ett väsentligt värde för företaget. En 
sådan förändring skulle kunna få negativa följder. Informationsvärdet av 
de immateriella tillgångsposterna skulle minska. Det kan rentav antas att 
posterna skulle förlora mycket av sin betydelse för redovisningens 
avnämare. 
Enligt vår mening bör det alltså även i fortsättningen vara ett villkor 
för aktivering att den immateriella tillgången representerar ett väsentligt 
värde för företaget. I detta ligger att man med viss grad av säkerhet kan 
fastställas att t.ex. forsknings- eller utvecklingsarbetet kommer att ge 
upphov till framtida merintäkter eller kostnadsbesparingar (jfr prop. 
1995/96:10 del 2 s. 197). De övriga förutsättningarna för att kriteriet 
 väsentligt värde  skall vara uppfyllt bör liksom hittills formuleras av 
domstolar och normgivande organ. 
Vi anser sammanfattningsvis att de ramar som lagstiftningen i dag 
tillhandahåller när det gäller aktivering av immateriella tillgångar är 
ändamålsenligt utformade. De ger utrymme för en successiv anpassning 
till den internationella utvecklingen på redovisningsområdet. En sådan 
anpassning är enligt vår mening både naturlig och önskvärd. 
Särskilda bestämmelser för kunskaps- och tjänsteföretag? 
Lagutskottet har i betänkande 1997/98:LU 11 förutsatt att regeringen vid 
beredningen av Redovisningskommitténs förslag beaktar de synpunkter 
som förts fram vid den offentliga utfrågning som utskottet hållit och 
överväger om några åtgärder som är direkt inriktade på kunskaps- och 
tjänsteföretagens särskilda behov bör komma till stånd. Vi har därför 
övervägt om det är lämpligt med regler som särskilt beaktar dessa före- 
tags situation. 
Enligt vår mening är det emellertid inte önskvärt att införa särskilda 
redovisningsregler för en särskild kategori av företag. Samma regler bör 
tillämpas oavsett verksamhetsinriktning eller storlek på företaget. Redo- 
visningsregler som är uppbyggda på det sättet främjar en jämförbarhet 
mellan olika företag och gör att läsaren av redovisningen kan förlita sig 
på att det har gjorts likartade bedömningar i företag som tillämpar 
årsredovisningslagen. Regler som medger olika slag av redovisning 
beroende på vilket företag som har gjort en investering kan också leda till 
en snedvriden konkurrens. Till det kommer svårigheterna att införa en 
lämplig gränsdragning mellan kunskaps- och tjänsteföretag respektive 
övriga företag. 
 
20 Vissa redovisningsfrågor för finansiella 
företag 
20.1 Redovisning i understödsföreningar 
Regeringens förslag: Understödsföreningar skall upprätta års- och 
koncernredovisning enligt lagen om årsredovisning i försäkringsföretag 
(ÅRFL). 
Undantag från ÅRFL får medges; dels för understödsföreningar som 
meddelar försäkringar för dödsfall om försäkringsersättningen under- 
stiger ett prisbasbelopp eller utgår som naturaförmån, dels för föreningar 
som meddelar andra livförsäkringar om föreningen har bestämmelser om 
uttaxering eller nedsättning av förmåner i stadgarna och om premie- 
inkomsten inte överstiger 500 000 euro. 
Reglerna i lagen om understödsföreningar anpassas till följd av att 
ÅRFL skall tillämpas. 
 
Förslagen i promemorian 1: Överensstämmer väsentligen med 
regeringens förslag. I promemorian föreslås dock att vissa dispens- 
grunder i försäkringsrörelselagen skall tillämpas på föreningarna. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller 
lämnat detta utan erinran. 
 
Bakgrund: 
 
Allmänt 
 
Understödföreningar är föreningar för inbördes bistånd med uppgift att 
lämna sjukhjälp, begravningshjälp, pension eller liknande understöd åt 
sina medlemmar eller deras anhöriga. Föreningarna bedriver försäkrings- 
verksamhet men är i princip uppbyggda som andra ekonomiska 
föreningar. En understödsförening kan meddela pensionsförsäkring, 
kapitalförsäkring eller sjukförsäkring. Allt efter verksamhetens art 
indelas understödsföreningar i pensionskassor, sjukkassor, begravnings- 
kassor samt sjuk- och begravningskassor. Verksamheten regleras i lagen 
(1972:262) om understödsföreningar (LUF) som i stora delar fortfarande 
hänvisar till 1951 års lag om ekonomiska föreningar (1951:308). En 
understödsförening skall vara registrerad hos Finansinspektionen och står 
under dess tillsyn. 
Redovisning i understödsföreningar 
Understödsföreningar omfattas i likhet med andra ekonomiska föreningar 
av 1976 års bokföringslag. De skall därför ha en löpande bokföring och 
arkivera räkenskapsmaterial i enlighet med den lagen. För årsbokslutet 
och årsredovisningen gäller däremot vissa från bokföringslagen 
avvikande bestämmelser i 29 och 30 §§ LUF. 
Enligt 29 § första stycket första meningen LUF skall bestämmelserna i 
38 § första och fjärde-sjätte styckena 1951 års lag om ekonomiska 
föreningar tillämpas även på understödsföreningar. Det betyder att 
styrelsen för varje räkenskapsår skall avge en årsredovisning. Denna 
skall bestå av en balansräkning, en resultaträkning och en förvaltnings- 
berättelse (38 § första stycket). 
Årsredovisningen skall skrivas under av samtliga styrelseledamöter. 
Har beträffande årsredovisningen avvikande mening tecknats till 
protokollet skall yttrandet bifogas handlingarna (38 § fjärde stycket). 
Minst en månad före ordinarie föreningsstämma skall årsredovisnings- 
handlingarna för det förflutna räkenskapsåret avlämnas till revisorerna 
(38 § femte stycket). Senast en månad efter att resultat- och 
balansräkningarna blivit fastställda skall avskrift av årsredovisningen och 
revisionsberättelsen hållas tillgängliga hos föreningen för alla som är 
intresserade samt efter särskilt föreläggande av länsstyrelsen sändas in 
dit. Sådant föreläggande utfärdas när någon begär det. Vissa större 
föreningar är dock skyldiga att sända in handlingarna även utan särskilt 
föreläggande (38 § sjätte stycket). Enligt 29 § första stycket andra 
meningen LUF undantas dock understödsföreningar från skyldigheten att 
sända in handlingarna till länsstyrelsen. I stället gäller enligt 67 § 2 att 
understödsföreningar för varje räkenskapsår till Finansinspektionen skall 
sända in förvaltningsberättelsen jämte resultat- och balansräkning, 
revisionsberättelsen med tillhörande handlingar, protokoll fört vid 
föreningsstämma över beslut i fråga om dessa delar samt en redogörelse 
för föreningen och dess verksamhet. 
Av 29 § första stycket tredje meningen följer att resultaträkning och 
balansräkning i årsredovisningen och i årsbokslut enligt bokföringslagen 
skall upprättas enligt bestämmelserna i bokföringslagen, om inte annat 
följer av 30 § LUF eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna 
lag. 
Enligt 30 § skall räkenskapsårsavslutning ske för kalenderåret (första 
stycket). Har föreningen flera verksamhetsgrenar skall intäkter och 
kostnader redovisas särskilt för varje verksamhetsgren (andra stycket). 
I LUF finns inga bestämmelser om skyldighet för understödsföreningar 
att upprätta koncernredovisning. 
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen 
får utfärda närmare föreskrifter om en understödsförenings löpande 
bokföring, årsbokslut och årsredovisning (30 § tredje stycket LUF). Om 
det föreligger särskilda skäl, får det utfärdas föreskrifter som avviker från 
bokföringslagen. 
Finansinspektionens föreskrifter om understödsförenings räkenskaper 
och årsredovisning (BFFS 1988:28, F 5) behandlas i den äldre Under- 
stödsföreningsutredningens betänkande, Försäkringsföreningar, SOU 
1990:101, s. 228 230. 
Understödsföreningar och EG:s försäkringsdirektiv 
Genom lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag 
(ÅRFL) har EG-harmoniserade års- och koncernredovisningsregler 
införts för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. De 
nya redovisningsreglerna skiljer sig i flera avseenden från de i äldre rätt 
(se prop. 1995/96:10 del 4, s. 14 19, 21 25, 29, 38 43, 63 75, 88 90, 
102 110 och 122 127). ÅRFL är i dag inte tillämplig på understöds- 
föreningar. 
Understödsföreningar berörs av flera EG-direktiv. Av störst betydelse 
för understödsföreningar är första skadeförsäkringsdirektivet 
(73/239/EEG), första livförsäkringsdirektivet (79/267/EEG), tredje 
skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG), tredje livförsäkringsdirektivet 
(92/96/EEG) och försäkringsredovisningsdirektivet (91/674/EEG). 
I det första skadeförsäkringsdirektivet anges vilka försäkringsgivare 
som omfattas av EG:s skadeförsäkringsdirektiv, bl.a. med en hänvisning 
till de försäkringsklasser som anges i bilagan till direktivet. En utredning 
på området, Försäkringsföreningsutredningen, har i sitt betänkande 
Försäkringsföreningar   ett reformerat regelsystem (SOU 1998:82) 
analyserat vilka slag av understödsföreningar som omfattas av direktivet 
(se s. 93 101). Enligt utredningen omfattas endast sådana försäkrings- 
givare som meddelar s.k. kort sjuk- och olycksfallsförsäkring utan 
anknytning till livförsäkring (artikel 1 och 2). Undantagna från direktivet 
är bl.a. sådana ömsesidiga institut som uppfyller vissa villkor (artikel 3). 
De villkor som skall vara uppfyllda är att bolagsordningen innehåller 
bestämmelser som medger uttag av extra bidrag eller minskning av 
förmåner. Verksamheten får med visst undantag för underordnad 
försäkring inte heller omfatta ansvarsförsäkring eller kredit- och 
borgensförsäkring. Den årliga premieinkomsten från de verksam- 
hetsgrenar som omfattas av direktivet får inte överstiga en miljon ecu. 
Slutligen skall minst hälften av premieinkomsten avseende verksamhets- 
grenarna komma från medlemmarna i det ömsesidiga institutet. 
I det första livförsäkringsdirektivet anges vilka försäkringsgivare som 
omfattas av EG:s livförsäkringsdirektiv. Direktivet tillämpas, förutom på 
direkt livförsäkring, bl.a. på livräntor samt sjuk- och olycksfalls- 
försäkring som utgör tillägg till livförsäkring i livförsäkringsbolag 
(artikel 1). Direktivet inskränks ytterligare i vissa fall. Det gäller 
försäkringsgivare som har till uppgift att tillhandahålla förmåner för 
anställda eller näringsidkare inom ett företag, en företagsgrupp, en 
bransch eller en branschorganisation, om förmånerna utgår i händelse av 
döds- eller livfall eller nedläggning eller neddragning av verksamhets- 
källan och om förmånen utgår oavsett om åtagandena motsvaras av 
premiereserven (artikel 3). Undantagna från första livförsäkringsdirek- 
tivet är också sådana försäkringsgivare som tillhandahåller försäkrings- 
förmåner endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte 
överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden eller 
där förmånerna utgå i natura. Undantagna är också ömsesidiga institut 
vars stadgar medger uttag av extra bidrag eller minskning av förmåner 
eller uttag från andra personer som förbundit sig till detta och vars årliga 
verksamhet för de verksamheter som hänför sig till direktivet inte 
överstiger 500.000 ecu (numera euro) under tre på varandra följande år 
(artikel 4). 
De försäkringsgivare som är undantagna från första skadeförsäkrings- 
direktivet och första livförsäkringsdirektivet är som huvudregel också 
undantagna från försäkringsredovisningsdirektivet (artikel 2). Försäk- 
ringsredovisningsdirektivet gäller dock för företag som driver 
återförsäkringsrörelse. 
Beaktande av understödsföreningar i senare års lagstiftningsärenden m.m. 
I samband med tillkomsten av ÅRFL diskuterades om inte den lagen 
borde göras tillämplig även på understödsföreningar. Frågan ansågs dock 
kräva ytterligare beredning. Det hänvisades i sammanhanget till den 
utredning (jfr SOU 1998:82) som regeringen då avsåg att tillsätta med 
uppgift att göra en allmän översyn av verksamhets- och tillsynsreglerna 
för understödsföreningar (se prop. 1995/96:10 del 1 s. 183). 
Under år 1996 infördes de regler som ger ekonomiska föreningar i 
allmänhet en möjlighet att tillämpa års- och koncernredovisningsreglerna 
i årsredovisningslagen (1995:1554) i stället för motsvarande bestämmel- 
ser i lagen om ekonomiska föreningar. I samband med initierandet av 
detta lagstiftningsärende remitterades under våren 1996 en promemoria 
som innehöll liknande förslag för understödsföreningarnas del. I 
promemorian föreslogs att understödsföreningar skulle ges en möjlighet 
att frivilligt tillämpa ÅRFL i årsbokslut och årsredovisning (Finans- 
departementets promemoria 1996-05-24 med utkast till lagrådsremiss om 
finansieringsverksamhet i ekonomisk förening samt vissa ändringar i 
redovisningslagstiftningen på det finansiella området). Vidare lämnades 
förslag till vissa särregler för redovisningen och en anpassning av de 
associationsrättsliga reglerna i lagen om understödsföreningar med 
anledning av att ÅRFL kunde tillämpas. Däremot lämnades inget förslag 
beträffande koncernredovisningen. Det ansågs i stället att dessa frågor 
borde övervägas närmare inom ramen för den aviserade utredningen om 
understödsföreningar (s. 66 f.). Förslagen i promemorian resulterade 
emellertid inte i någon lagstiftning i denna del. Skälen för en tidigare 
frivillig tillämpning av den nya redovisningslagstiftningen på 
understödsföreningar ansågs inte lika starka som för allmänna 
ekonomiska föreningar (se prop. 1996/97:32 s. 48 f.). 
Så som tidigare nämnts har Försäkringsföreningsutredningen nu 
avlämnat betänkandet Försäkringsföreningar   ett reformerat regelsystem 
(SOU 1998:82). Enligt utredningen måste under alla förhållanden sådana 
föreningar som omfattas av EG:s försäkringsredovisningsdirektiv följa 
de svenska regler som anpassats till direktivet. För andra föreningar 
anses det viktigt att de olika föreningarnas redovisning kan jämföras i så 
stor utsträckning som möjligt. Samtliga understödsföreningar bör därför 
enligt utredningen som huvudregel åläggas att följa reglerna i ÅRFL. De 
föreningar som bör kunna få dispens från de krav som EG:s allmänna 
försäkringsdirektiv ställer upp bör dock enligt utredningen även kunna 
undantas från reglerna om redovisning i ÅRFL. På samma sätt som för 
försäkringsbolagen föreslås att regeringen eller Finansinspektionen får 
meddela redovisningsföreskrifter beträffande dessa föreningar. 
Försäkringsföreningsutredningens förslag innebär också att understöds- 
föreningar skall upprätta en koncernredovisning under samma förutsätt- 
ningar som försäkringsbolag (s. 155). 
Frågan om den fortsatta beredningen av försäkringsförenings- 
utredningens förslag, bl.a. samordningen med nya försäkrings- 
rörelseregler för försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag 
(prop. 1998/99:87, bet. 1998/99:FiU28 och rskr. 1998/99:227) övervägs 
för närvarande inom Finansdepartementet och betänkandet har ännu inte 
remitterats. 
Vissa justeringar görs i ÅRFL med anledning av de nya rörelsereglerna 
för försäkringsbolagen i försäkringsrörelselagen (1982:712), FRL. För- 
slagen innebär bl.a. att ordningen med redovisning av återbäringsmedel 
utgår. Sådana livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst skall inrätta 
en konsolideringsfond för medel som får användas för förlusttäckning. 
Livförsäkringsbolag som får dela ut vinst skall redovisa fritt och bundet 
eget kapital enligt samma regler som skadeförsäkringsbolag (se prop. 
1998/99:87 s. 279 f.). 
Undantag från ÅRFL för försäkringsbolag 
Undantag från ÅRFL får medges för sådana försäkringsbolag som får 
undantas från försäkringsrörelselagen enligt 1 kap. 10 § samma lag. 
Sådana undantag meddelas genom beslut i enskilt fall och ankommer i 
första hand på Finansinspektionen (se 1 kap. 1 § ÅRFL). De undan- 
tagsfall som föreskrivs i försäkringsrörelselagen är av olika slag. 
Undantag kan bl.a. medges för ömsesidiga försäkringsbolag som driver 
skadeförsäkringsrörelse som inte omfattar kredit- och borgensförsäkring, 
om premieinkomsten inte överstiger 1 miljon euro och minst hälften av 
premieinkomsten härrör för delägarna. Detsamma gäller för lokala 
försäkringsbolag som meddelar försäkringar i form av assistans om 
verksamheten inte överstiger vissa beloppsgränser. Vidare kan undantag 
medges för företag som fullt ut återförsäkrar sina försäkringsavtal hos ett 
annat bolag (se 1 kap. 10 § FRL). 
Skälen för regeringens förslag: 
Tillämplig årsredovisningslag för understödsföreningar 
 
De förslag som lämnats i det föregående innebär att ekonomiska 
föreningar i allmänhet skall tillämpa årsredovisningslagen i års- och 
koncernredovisningen. En ordning där understödsföreningar, till skillnad 
från alla andra föreningar, fortsätter att tillämpa 1976 års bokföringslag 
bör undvikas. Försäkringsföreningsutredningens förslag till ändrade 
verksamhets- och tillsynsregler för understödsföreningar har inte sådant 
samband med redovisningsreglerna att ändringarna av sakliga skäl är 
nödvändiga att genomföra samtidigt. 
ÅRFL är särskilt anpassad för försäkringsverksamhet. En tillämpning 
av ÅRFL på understödsföreningar förbättrar jämförbarheten såväl mellan 
olika understödsföreningar som mellan sådana föreningar och 
försäkringsbolagen. Samtliga understödsföreningar bör därför oavsett 
storlek vara skyldiga att upprätta årsredovisning enligt ÅRFL. Detta är 
också den ordning som gäller för de ömsesidiga försäkringsbolagen. En 
annan sak är att det finns utrymme för att beakta verksamhetens 
omfattning inom ramen för ÅRFL:s dispensförfarande och de redovis- 
ningsföreskrifter som kan meddelas med stöd av lagen. 
I och med att understödsföreningar skall upprätta en årsredovisning 
enligt ÅRFL bör de även omfattas av bestämmelserna om koncern- 
redovisning i 7 kap. samma lag. En sådan ordning har också föreslagits 
av Försäkringsföreningsutredningen. Understödsföreningar bör även om- 
fattas av ÅRFL:s bestämmelser om offentliggörande av års- och koncern- 
redovisningen. 
Understödsföreningar bör således ingå bland de företag som omfattas 
av ÅRFL. Detta innebär att nuvarande bestämmelser i 29 och 30 §§ LUF 
om understödsföreningars årsbokslut och årsredovisning skall utmönstras 
(angående det särskilda normgivningsbemyndigandet, se nedan). Vidare 
måste bestämmelserna i 67 § LUF om insändande av årsredovisning och 
revisionsberättelse justeras eftersom dessa frågor regleras i ÅRFL. 
Någon mera genomgripande bearbetning av bestämmelserna i 67 § för att 
anpassa reglerna till 19 kap. 3 § bör inte göras nu, utan först i samband 
med utformningen av nya rörelse- och tillsynsregler för understöds- 
föreningarna. 
De konsekvenser som en övergång till en ny redovisningslagstiftning 
kan få för understödsföreningar bör beaktas genom övergångsregler till 
den nya lagstiftningen. För små understödsföreningar finns också 
möjlighet att underlätta övergången inom ramen för dispensförfarandet i 
1 kap. 1 § ÅRFL. 
Undantag från ÅRFL för understödsföreningar 
Det finns inte anledning att i detta sammanhang ta ställning till vilka 
understödsföreningar som omfattas av EG:s försäkringsdirektiv. Som 
tidigare angetts bör av jämförbarhetsskäl utgångspunkten i stället vara att 
ÅRFL gäller för såväl stora som små försäkringsföretag. Eventuella 
lättnader för mindre företag bör i stället prövas inom ramen för ÅRFL:s 
dispensordning. Det kan anmärkas att lättnader också kan följa av 
enskilda lagbestämmelser som anknyter till väsentlighetskriterier. Vidare 
kan lättnader medges genom att vissa understödsföreningar helt eller 
delvis undantas från Finansinspektionens redovisningsföreskrifter. Frå- 
gan är därför närmast om det finns anledning att justera det utrymme för 
undantag som i dag gäller enligt ÅRFL med anledning av att lagen skall 
omfatta understödsföreningar. 
Såsom nämnts ansluter möjligheterna att föreskriva undantag från 
ÅRFL till de undantag som kan medges från försäkringsrörelselagen 
enligt 1 kap. 10 § FRL. Bestämmelserna justerades med hänsyn till EG:s 
regler i samband med införlivandet av första och andra generationen av 
EG:s försäkringsdirektiv. Det konstaterades då att bl.a. institut som mot- 
svarade de svenska begravningskassorna samt ömsesidiga försäkrings- 
bolag vilkas årliga premieinkomst inte överstiger 500 000 euro kunde 
undantas från FRL med stöd av artikel 3. Någon undantagsbestämmelse 
för begravningskassor var dock inte aktuell i detta sammanhang eftersom 
begravningskassorna inte bedrev försäkringsrörelse enligt FRL. Vidare 
ansågs en undantagsbestämmelse med hänsyn till verksamhetens storlek 
sakna praktisk betydelse för de ömsesidiga försäkringsbolagen (se prop. 
1992/93:257 s. 186). 
Genom att ÅRFL skall tillämpas på understödsföreningar blir en 
undantagsbestämmelse för begravningskassor och mindre livförsäkrings- 
företag av betydelse. En undantagsbestämmelse med stöd i artikel 3 i 
första livförsäkringsdirektivet har också föreslagits av Försäkrings- 
föreningsutredningen. En sådan bestämmelse bör alltså tas in i ÅRFL. 
Av praktiska skäl bör en lätt bestämbar gräns föreskrivas för storleken av 
begravningskassornas ersättningsbelopp och storleken av premiein- 
komsten vara avgörande för det undantag som kan medges för föreningar 
som har föreskrifter om medlemsansvar i stadgarna. 
Däremot bör det inte införas någon särskild undantagsregel för försäk- 
ringar med anknytning till arbetsmarknaden, vilket har föreslagits av 
Försäkringsföreningsutredningen. Detta överensstämmer med bedöm- 
ningen som ligger till grund för nya försäkringsrörelseregler; att det som 
regel inte bör införas några särregler för kollektivavtalsgrundad eller 
annan kollektiv försäkring (se prop. 1998/99:87 s. 319 324). Det finns 
inte heller någon sådan undantagsmöjlighet för försäkringsbolagen. 
Lagrådet har ifrågasatt lagrådsremissens förslag till undantagsregel för 
understödföreningar såvitt avsåg hänvisningen till undantagsfallen för 
försäkringsbolagen i 1 kap. 10 § FRL. 
Vi delar Lagrådet bedömning att förutsättningarna hellre bör framgå 
direkt av 1 kap. 1 § ÅRFL. Mera detaljerade undantagsregler anpassade 
för understödsföreningar i nu diskuterade fall kräver emellertid en 
ytterligare kartläggning av vilka försäkringar som understödsföreningar 
meddelar. Ett mera definitivt ställningstagande kan också avvakta med 
hänsyn till den ettåriga övergångsfrist som föreslagits för föreningarna 
och att de särskilda undantagsregler som föreslagits i vart fall torde 
beakta huvuddelen av de fall där en dispensrätt är angelägen. Vi kommer 
under alla förhållanden att ta initiativ till en närmare kartläggning av 
behovet av ytterligare sådana undantagsregler som i dag föreskrivs för 
försäkringsbolagen och återkomma med förslag i de delar som 
försäkringsrörelselagens undantagsfall är relevanta för understöds- 
föreningar. I avvaktan på denna översyn bör det inte tas in en sådan 
hänvisning till undantagsreglerna i 1 kap. 10 § FRL som föreslagits i 
lagrådsremissen. 
Särregler för understödsföreningarnas årsredovisning 
I promemorian 1 har föreslagits att understödsföreningar skall tillämpa 
vissa särregler i förhållande till vad som gäller för försäkringsbolagen. 
För det första angavs att understödsföreningar vid tillämpningen av 
ÅRFL skall betraktas som livförsäkringsföretag. En sådan bestämmelse 
klargör att alla understödsföreningar skall, även om de skulle bedriva en 
verksamhet som hänförs till skadeförsäkring i EG:s mening, tills vidare 
följa redovisningsreglerna för livförsäkringsbolag. En sådan bestämmelse 
bör alltså tas in i ÅRFL. 
I den tidigare remitterade promemorian (Finansdepartementets prome- 
moria 1996-05-24 med utkast till lagrådsremiss om finansieringsverk- 
samhet i ekonomisk förening samt vissa ändringar i redovisningslag- 
stiftningen på det finansiella området) föreslogs att en understöds- 
förening som tillämpade ÅRFL skall i en not lämna upplysningar om 
försäkringsfonder bestämda enligt 23 § LUF. Det konstaterades att 
begreppet "försäkringsfonder" används i LUF för att beteckna vad som 
utgör försäkringstekniska avsättningar enligt ÅRFL och att värderingen 
av skuldposten var mera utförligt reglerad i ÅRFL än i LUF. För att 
beakta den eventuella skillnad som tillämpningen av de olika reglerna 
kunde ge föreslogs i promemorian att ÅRFL:s regler om värderingen av 
försäkringstekniska avsättningar tillämpas i balansräkningen men att 
upplysningar om försäkringsfonder beräknade enligt 23 § LUF anges i en 
not. 
Enligt vårt förslag kommer dock samtliga understödsföreningar att 
tillämpa ÅRFL:s regler om försäkringstekniska avsättningar i balans- 
räkningen. En tilläggsupplysning om storleken av försäkringsfonder 
bestämda enligt 23 § LUF får därmed mindre betydelse. Eventuella 
övergångsproblem som kan uppkomma i detta avseende för de allra 
minsta understödsföreningarna bör beaktas inom ramen för ÅRFL:s 
dispensförfarande. 
I nyss nämnda promemoria föreslogs också att understödsföreningar 
som tillämpade ÅRFL i balansräkningen skall redovisa överskottsmedel 
under rubriken återbäringsmedel, men på ett delvis annat sätt än 
livförsäkringsbolagen. Motsvarande förslag har återupprepats i prome- 
morian 1. 
Som tidigare nämnts skall livförsäkringsbolagens redovisning av åter- 
bäringsmedel upphöra (se prop. 1998/99:87). Även understödsföreningar 
bör därför redovisa årets resultat och sådana överskottsfonder som skall 
förekomma enligt lag eller föreningens stadgar som eget kapital. En 
särskild bestämmelse om detta bör tas in i 5 kap. 4 § ÅRFL. 
Finansinspektionen har föreslagit att understödsföreningar, i likhet 
med livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst (jfr prop. 1998/99:87), 
skall redovisa posten konsolideringsfond vid sidan av fonden för 
orealiserade vinster och årets resultat. 
Konsolideringsfonden bygger på nya överskottsregler för livförsäk- 
ringsbolag i 12 kap. 9 § FRL. Det kan därför inte utan vidare anses 
lämpligt att understödsföreningar skall redovisa fonder under mot- 
svarande benämning. Föreningarna bör i stället redovisa sådana över- 
skottsfonder som skall förekomma enligt stadgarna inom ramen för 
balansposten övriga fonder (AA.IV.3). Det finns emellertid anledning att 
återkomma till dessa frågor i översynen av verksamhetsreglerna för 
understödsföreningar (jfr prop. 1998/99:87 s. 121). 
Understödsföreningar skall i dag redovisa intäkter och kostnader på 
verksamhetsgrenar. Försäkringsbolagen skall lämna en redovisning av 
försäkringstekniska avsättningar, återförsäkrares andel av försäkrings- 
tekniska avsättningar, intäkter, kostnader och rörelseresultat på 
försäkringsgrenar. I de remitterade promemoriorna föreslås att denna 
ordning behålls. Förslaget har motiverats med att en indelning i verk- 
samhetsgrenar kan ha betydelse för tillämpningen av vissa rörelseregler i 
LUF. Denna lösning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av 
remissinstanserna. En bestämmelse för understödsföreningar om att deras 
resultatanalys skall redovisa intäkter och kostnader på verksamhetsgrenar 
bör tas in i ÅRFL. 
Till följd av tidigare ställningstaganden blir det inte aktuellt för 
understödsföreningar att redovisa återbäringsmedel uppdelat på verksam- 
hetsgrenar. Frågan om upplysningar om överskottsfonder uppdelat på 
olika verksamhetsgrenar bör i första hand bedömas i praxis och vid 
behov kunna regleras genom föreskrifter från regeringen eller 
Finansinspektionen (jfr prop. 1998/99:87 s. 284 f.). 
I det föregående har föreslagits vissa nya bestämmelser i årsredo- 
visningslagen när den lagen görs tillämplig på ekonomiska föreningar i 
allmänhet. Ändringarna avser bl.a. nya upplysningsregler som hämtats 
från lagen om ekonomiska föreningar (1987:667). Dessa bestämmelser 
passar dock mindre väl för understödsföreningar som alltjämt tillämpar 
1951 års föreningslag som associationsrättslig grund. Reglerna bör därför 
inte nu göras tillämpliga på understödsföreningar. Det kan emellertid 
finnas anledning att återkomma till frågan i samband med översynen av 
rörelse- och tillsynsreglerna för understödsföreningarna. 
Normgivningsbemyndigandet 
I LUF finns ett bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen att 
meddela föreskrifter för understödsföreningars redovisning. Om det finns 
särskilda skäl får det även meddelas sådana föreskrifter som avviker från 
bokföringslagen. Sådana föreskrifter har också utfärdats (se BFFS 
1988:28, F 5 om understödsförenings räkenskaper och årsredovisning). 
Föreskrifterna innebär bl.a. att förfallna obetalda avgifter och ersättningar 
för försäkringsfall inte behöver bokföras löpande under året, att 
balansräkningen och resultaträkningen skall upprättas enligt särskilda 
uppställningsformer som avviker från uppställningsformerna i BFL, att 
föreningen skall redovisa en resultaträkning för varje verksamhetsgren 
och att föreningen kan välja mellan att upprätta en balansräkning för 
föreningen eller varje verksamhetsgren. 
Ett liknande bemyndigande att meddela från lag avvikande föreskrifter 
upphävdes i samband med införandet av ÅRFL. Enligt regeringen kunde 
det sättas i fråga om ordningen var lämplig. Behovet av avvikande 
föreskrifter bedömdes som begränsat, eftersom de nya reglerna innehåller 
mera utförliga bestämmelser och i högre grad anpassats till de finansiella 
företagens särart (se prop. 1995/96:10 del 1 s. 193 f.). 
Ett undantag från skyldigheten att löpande bokföra fordringar eller 
skulder är mindre relevant i dag. Även understödsföreningar bör alltså 
kunna löpande bokföra premiefordringar och skulder enligt allmänna 
regler i bokföringslagen samt redovisa verksamheten samlat i en för 
föreningen gemensam resultat- och balansräkning. En uppdelning av 
föreningens resultat på olika verksamheter bör i förekommande fall ske 
inom ramen för resultatanalysen. 
Något bemyndigande att meddela från lag avvikande föreskrifter för 
understödsföreningars redovisning bör alltså inte behållas. 
Övergångsfrågor 
De nya redovisningsreglerna för understödsföreningar bör träda i kraft 
samtidigt med ändringarna i redovisningsreglerna för övriga företag, dvs. 
den 1 januari 2000. Understödsföreningar bör medges en rimlig tid för en 
övergång till ÅRFL. De understödsföreningar som vill bör därför kunna 
tillämpa äldre redovisningsbestämmelser under det första räkenskapsåret 
efter ikraftträdandet. 
20.2 Upplysningar om arvoden till revisorer i finansiella 
företag 
Regeringens förslag: Sådana tilläggsupplysningar om arvoden till 
revisorer som i dag skall lämnas av aktiebolag som omfattas av 
årsredovisningslagen skall lämnas även av de företag som omfattas av 
ÅRKL och ÅRFL. 
 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har godtagit promemorians 
förslag. Sveriges Försäkringsförbund har dock rent allmänt ifrågasatt 
nyttan med tilläggsupplysningen. 
Bakgrund: Riksdagen har nyligen beslutat att aktiebolag skall vara 
skyldiga att lämna upplysningar om revisionsarvoden (SFS 1998:761, 
prop. 1997/98:99, bet. 1997/98:LU26, rskr. 1997/98:257). Bestämmel- 
serna har intagits i årsredovisningslagen och innebär att aktiebolag skall 
lämna upplysning om den sammanlagda på räkenskapsåret belöpande 
ersättningen till var och en av bolagets revisorer och de revisionsföretag 
där revisorerna verkar. Särskild uppgift skall lämnas om hur stor del av 
ersättningen som avser andra uppdrag än revisionsuppdraget. Bestäm- 
melserna gäller för räkenskapsår som påbörjas från och med den 1 
januari 1999. I lagstiftningsärendet behandlades aldrig i vad mån 
bestämmelserna borde gälla för finansiella företag. 
Skälen för regeringens förslag: De företag som omfattas av de 
särskilda redovisningslagarna för finansiella företag bör omfattas av 
samma redovisningsregler som de allmänna företagen, om det inte finns 
särskilda skäl för avvikelser med hänsyn till de finansiella företagens 
särart. De skäl som åberopats för tilläggsupplysningar om arvoden till 
revisorer i aktiebolag gör sig inte mindre gällande i banker, försäk- 
ringsbolag och andra finansiella företag än i aktiebolag i allmänhet. De 
bestämmelser om tilläggsupplysningar om ersättningar till revisorer m.m. 
som nyligen har införts i årsredovisningslagen bör därför gälla även för 
företag som omfattas av ÅRKL eller ÅRFL. Bestämmelserna bör gälla 
för räkenskapsår som påbörjas den 1 januari 2000. 
20.3 Delårsrapporter i vissa finansiella holdingföretag 
Regeringens förslag: Samtliga finansiella holdingföretag som skall 
upprätta koncernredovisning enligt ÅRKL eller ÅRFL skall avge minst 
en delårsrapport oavsett om en sådan skyldighet föreskrivs för företag i 
allmänhet. 
 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft 
några erinringar mot förslaget. 
Bakgrund: Redovisningslagstiftningen innebär att vissa aktiebolag, 
ekonomiska föreningar eller handelsbolag skall upprätta en koncern- 
redovisning enligt ÅRKL eller ÅRFL även om företaget i övrigt skall 
tillämpa årsredovisningslagen i årsredovisningen. Detta gäller under 
förutsättning att företaget klassificeras som ett finansiellt holdingföretag, 
dvs. verksamheten består uteslutande eller så gott som uteslutande i att i 
vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag, och företaget 
innehar uteslutande eller huvudsakligen dotterföretag som är kredit- 
institut eller värdepappersbolag respektive försäkringsföretag (se 1 kap. 1 
§ andra stycket ÅRKL respektive 1 kap. 1 § andra stycket ÅRFL). I båda 
fallen beaktas även innehav i utländska företag av motsvarande slag. 
Bestämmelserna om skyldigheten för finansiella holdingföretag att 
upprätta koncernredovisning enligt ÅRKL eller ÅRFL har sin bakgrund i 
EG:s redovisningsdirektiv. En tillämpning av ÅRKL eller i före- 
kommande fall ÅRFL ansågs också i dessa fall ge en bättre bild av 
koncernens verksamhet (se prop. 1995/96:10 del 3 s. 121 och del 4 s. 
151). 
För de ekonomiska föreningar och handelsbolag som träffas av 
nämnda bestämmelser föreskrivs strängare krav på delårsrapporter och 
årsredovisning än för andra föreningar respektive handelsbolag. Till 
skillnad från andra ekonomiska föreningar och handelsbolag skall sådana 
finansiella företag upprätta delårsrapporter oavsett företagets storlek. 
Vidare skall sådana handelsbolag till skillnad från vanliga handelsbolag 
alltid upprätta årsredovisning (se 9 kap. 16 § lagen om ekonomiska 
föreningar (1987:667) [LEF] och 1 kap. 3 § 1980 års årsredovisningslag). 
Skälen för regeringens förslag: För sådana ekonomiska föreningar 
och handelsbolag som skall upprätta koncernredovisning enligt ÅRKL 
eller ÅRFL bör det även fortsättningsvis finnas bestämmelser som inne- 
bär att delårsrapporter och årsredovisning skall upprättas oavsett före- 
tagets storlek. Som tidigare har föreslagits skall moderföretag enligt nya 
bokföringslagen alltid upprätta årsredovisning vilket innebär att det inte 
behövs några särskilda bestämmelser om att årsredovisning skall upp- 
rättas oavsett storlek i handelsbolag som är finansiella holdingföretag. 
För ett aktiebolag som träffas av skyldigheten att upprätta en 
koncernredovisning enligt ÅRKL eller ÅRFL gäller i dag samma 
bestämmelserna om delårsrapporter som för aktiebolag i allmänhet. 
Skyldigheten att avge delårsrapport är alltså villkorad av företagets 
storlek. Även om berörda holdingföretag oftast torde vara av sådan 
storlek som innebär att minst en delårsrapport måste upprättas för varje 
räkenskapsår bör lagstiftningen göras enhetlig mellan berörda aktiebolag, 
ekonomiska föreningar och handelsbolag. Även för ett aktiebolag som är 
ett finansiellt holdingsföretag och som skall upprätta koncernredovisning 
enligt ÅRKL eller ÅRFL bör bestämmelser finnas om skyldighet att avge 
delårsrapport oavsett företagets storlek. 
20.4 Finansieringsanalys i kreditinstitut och 
värdepappersbolag 
Regeringens förslag: Kreditinstitut och värdepappersbolag skall 
upprätta en finansieringsanalys i årsredovisningen och koncern- 
redovisningen oavsett företagets storlek. För aktiebolag som driver 
verksamhet enligt vissa övergångsregler skall dock gälla samma 
förutsättningar som för aktiebolag i allmänhet. 
 
Förslaget i promemorian 3: Överensstämmer väsentligen med 
regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker 
förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att en 
finansieringsanalys har störst värde i icke-finansiella företag och att 
nuvarande gränser för skyldigheten att upprätta finansieringsanalys, av 
kostnadsskäl, bör behållas. Konkurrensverket ifrågasätter om de i prome- 
morian anförda motiven är tillräckliga för att utvidga den krets som skall 
lämna finansieringsanalys samt om ordningen kan innebära ett etab- 
leringshinder för mindre företag och att mindre företags finansiering och 
kapitalinvesteringar i onödan avslöjas för konkurrenter. Svenska Fond- 
handlareföreningen framhåller att värdepappersbolagens balansräkningar 
starkt påverkas av den exponering i egna värdepappersportföljer som 
förekommer. Enligt föreningen är det därför tveksamt om finansierings- 
analys skall behöva upprättas oavsett företagets storlek. 
Bakgrund: Vissa kreditinstitut och värdepappersbolag är i dag 
skyldiga att ha en finansieringsanalys i årsredovisningen och koncern- 
redovisningen. Finansieringsanalysen skall redovisa företagets finansie- 
ring och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret (6 kap. 3 § års- 
redovisningslagen jämförd med 6 kap. 1 § ÅRKL). Lagen innehåller inga 
bestämmelser om hur finansieringsanalysen närmare skall utfomas. Med 
förebild i internationella rekommendationer har utvecklingen i praxis 
under senare år gått mot en finansieringsanalys vari sammanställs upp- 
gifter om företagets in- och utbetalningar under en period uppdelade på 
löpande verksamhet, investeringsverksamhet och finansieringsverk- 
samhet (jfr Redovisningsrådets rekommendation RR 7 Redovisning av 
kassaflöden). 
Kravet på finansieringsanalys i årsredovisningen gäller kreditinstitut 
och värdepappersbolag som uppfyller de förutsättningar som anges i 
10 kap. 12 § aktiebolagslagen, 8 kap. 5 § första stycket lagen om 
ekonomiska föreningar eller 4 kap. 3 § första stycket lagen (1980:1103) 
om årsredovisning i vissa företag och som av det skälet måste ha en 
auktoriserad revisor (2 kap. 1 § ÅRKL). Det bör här påpekas att bank- 
aktiebolag på grund av bestämmelsen i 9 kap. 15 § bankrörelselagen 
visserligen alltid skall ha minst en auktoriserad revisor. Det förhållandet 
saknar emellertid betydelse för frågan om skyldigheten för ett 
bankaktiebolag att ha en finansieringsanalys i årsredovisningen. 
Som framgår av föregående stycke omfattas bankaktiebolag, hypoteks- 
institut, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag av skyldigheten 
att upprätta finansieringsanalys såvida de förutsättningar föreligger som 
anges i respektive lagrum och som anknyter till bl.a. värdet av ett 
företags tillgångar och antalet anställda i företaget. Skyldigheten att upp- 
rätta finansieringsanalys föreligger sålunda om tillgångarnas nettovärde 
enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren över- 
stiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp enligt 
lagen om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av 
respektive räkenskapsår eller om antalet anställda under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200 eller, för aktiebolagens del, 
om bolagets aktier eller skuldebrev är noterade vid en börs eller en 
auktoriserad marknadsplats. 
Något motsvarande krav på finansieringsanalys gäller däremot inte för 
sparbanker och medlemsbanker, eftersom dessa inte har att tillämpa de 
bestämmelser om auktoriserad revisor som det hänvisas till i 2 kap. 1 § 
ÅRKL. 
Kravet på finansieringsanalys i koncernredovisningen är på mot- 
svarande sätt kopplat till frågan om de förutsättningar för moderfö- 
retagets vidkommande föreligger som anges i 10 kap. 13 § aktie- 
bolagslagen, 8 kap. 5 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar 
eller 4 kap. 3 § andra stycket lagen om årsredovisning m.m. i vissa 
företag (7 kap. 1 § ÅRKL). Skyldigheten gäller således om nettovärdet 
av koncernföretagens tillgångar enligt fastställda koncernbalansräkningar 
för de två senaste räkenskapsåren överstiger ovannämnda gränsbelopp 
eller om antalet anställda vid koncernföretagen under de två senaste 
räkenskapsåren i medeltal har överstigit 200 eller, för aktiebolagens del, 
om viss annan förutsättning föreligger. 
Redan i samband med införandet av bankredovisningsdirektivet 
(86/635/EEG) anfördes att skyldigheten att upprätta en finansierings- 
analys lämpligen borde gälla för alla företag som omfattas av lagen om 
årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Regeringen sak- 
nade dock tillfredsställande beredningsunderlag för att då gå längre än 
vad äldre regler föreskrev (se prop. 1995/96:10 del 3 s. 95). 
I samband med införandet av en möjlighet att bedriva finansie- 
ringsverksamhet i föreningsform behandlades frågan på nytt. Regeringen 
konstaterade då bl.a. att en finansieringsanalys bör kunna utformas för att 
anpassas till särdragen i finansiell verksamhet och ge värdefull 
information om de finansiella företagens verksamhet. Det ansågs 
emellertid att ett slutligt ställningstagande i frågan om finansierings- 
analys borde upprättas oavsett företagets storlek borde anstå ytterligare 
(se prop. 1996/97:114 s. 60). Kreditmarknadsföreningar ålades därför att 
upprätta finansieringsanalys under samma förutsättningar som kredit- 
marknadsbolagen. 
Nya regler om emissionsprospekt har nyligen införts för bank- 
aktiebolag. Enligt dessa regler skall ett emissionsprospekt innehålla en 
finansieringsanalys för de tre senaste räkenskapsåren (4 kap. 20 § 
aktiebolagslagen, jfr prop. 1997/98:166 s. 91). Enligt bestämmelsen skall 
emissionsprospektet innehålla en finansieringsanalys oavsett företagets 
storlek. Bestämmelsen får också betydelse för kreditmarknadsbolag och 
värdepappersbolag som omfattas av aktiebolagslagen. 
Skälen för regeringens förslag: För finansiella företag gör sig 
särskilda krav på god genomlysning gällande. Frågan om värdet av en 
finansieringsanalys i finansiella företag har, som Finansinspektionen 
påpekat, tidigare ifrågasatts. Det kan emellertid konstateras att Redo- 
visningsrådet har utfärdat en rekommendation beträffande utformningen 
av finansieringsanalyser (RR 7 Redovisning av kassaflöden, antagen i 
oktober 1998). Rekommendationen tar sikte på såväl företag i allmänhet 
som finansiella företag. I rekommendationen ges ett exempel på en 
uppställningsform för en finansieringsanalys i finansiella företag 
(banker). Finansieringsanalysen torde således kunna utgöra ett 
användbart underlag för att bedöma företagets finansiella ställning och 
framtida kassaflöden oavsett verksamhetens art. Detta gäller följaktligen 
även finansiella företag. Som tidigare nämnts har det också nyligen 
införts regler som innebär att bankaktiebolag skall ha en finan- 
sieringsanalys i emissionsprospektet liksom i årsredovisningen. Ett krav 
på finansieringsanalys kan inte anses mindre värdefullt för andra banker 
än bankaktiebolag. Som regeringen tidigare konstaterat kan informa- 
tionen inom ramen för de allmänna bestämmelser om finansieringsanalys 
som finns i lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappers- 
bolag anpassas med hänsyn till särdragen i finansiell verksamhet (jfr 
prop. 1996/97:114 s. 60). Därmed kan bl.a. hänsyn tas till att det i 
värdepappersbolag förekommer egna värdepappersportföljer som kan 
förändras kraftigt från tid till annan. Såväl banker som andra kredit- 
institut och värdepappersbolag bör sålunda upprätta en finansierings- 
analys. 
Frågan blir då närmast om mindre kredinstitut och värdepappersbolag 
skall undantas från kravet på finansieringsanalys. Mot bakgrund av den 
nyss gjorda bedömningen kan det konstateras att en lämpligt utformad 
finansieringsanalys tillsammans med andra redovisningshandlingar kan 
ge värdefull information även i mindre kreditinstitut och värde- 
pappersbolag. En enhetlig reglering i fråga om finansieringsanalys är 
också konsekvent med lagen om årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag i övrigt, där gemensamma bestämmelser gäller för 
kreditinstitut och värdepappersbolag oavsett storlek. Därtill kommer att 
de nuvarande storleksgränserna är mindre ändamålsenliga i detta 
sammanhang, eftersom nettovärdet av tillgångarna i ett nystartat finan- 
siellt företag relativt snart kommer att uppgå till 1 000 basbelopp och då 
en gräns på 200 anställda inte är meningsfull i sammanhanget. Det kan 
därför vara lämpligt att ett nystartat finansiellt företag redan när 
verksamheten påbörjas utformar sin redovisning med hänsyn till att 
finansieringsanalys skall finnas. Av sådana skäl har också reglerna om 
delårsrapporter i 9 kap. 1 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag, som tidigare anknutit till motsvarande storleks- 
gränser, ändrats (SFS 1997:454, prop. 1996/97:114 s. 64 och 65). 
Som tidigare redovisats är bestämmelserna om finansieringsanalys 
allmänt hållna. För att uppfylla lagens krav behöver analysen i realiteten 
inte innehålla annan information än vad som ändå behöver tas fram för 
att upprätta företagets års- och koncernredovisning. Den särskilda 
information som sammanställs i en finansieringsanalys torde ofta också 
vara information som kan rekonstrueras genom särskilda beräkningar och 
justeringar av företagets offentliga redovisning. Som tidigare nämnts gör 
sig också särskilda krav på genomlysning gällande på det finansiella 
området. Finansiella företag omfattas t.ex. inte av bestämmelsen i 3 kap. 
7 § årsredovisningslagen om resultaträkning i förkortad form som 
motiveras av sådana aspekter som Konkurrensverket fört fram. Vad vissa 
remissinstanser anfört om kostnadsaspekter eller risk för etable- 
ringshinder som skäl mot en ordning med finansieringsanalys för berörda 
företag ger alltså inte heller anledning till annan bedömning. Även i 
kostnadsfrågan måste beaktas att ett nystartat finansiellt företag i 
praktiken efter något år oftast kommer att uppnå storleksgränser som 
innefattar krav på finansieringsanalys. De särskilda förutsättningar som 
lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag i dag 
uppställer för skyldigheten att upprätta en finansieringsanalys i års- 
respektive koncernredovisningen bör därför tas bort för banker, 
kreditmarknadsföretag, hypoteksinstitut, värdepappersbolag och sådana 
finansiella holdingföretag som skall upprätta koncernredovisning enligt 
denna lag. När det gäller sådana finansbolag och kreditaktiebolag som 
fortfarande kan bedriva verksamhet med stöd av viss övergångsreglering 
saknas dock skäl för att ha andra bestämmelser än för aktiebolag i 
allmänhet. Detta överensstämmer med den bedömning som tidigare 
gjorts i fråga om delårsrapporter i sådana aktiebolag (jfr prop. 
1996/97:114 s. 65). 
Sammanfattningsvis bör således bestämmelserna om att en finansi- 
eringsanalys skall ingå i årsredovisningen och koncernredovisningen nu 
utvidgas så att de omfattar samtliga banker, kreditmarknadsföretag, 
hypoteksinstitut, värdepappersbolag och finansiella holdingföretag 
oavsett storlek. 
21 Frågor om överklagande 
21.1 Överklaganden av beslut i bokföringsärenden 
Regeringens förslag: Överklaganden av myndigheters beslut enligt 
bokföringslagen skall prövas av allmän förvaltningsdomstol. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstansern har inte haft något att invända 
mot förslaget. 
Bakgrund: Enligt 23 § bokföringslagen får skattemyndighetens beslut 
i ärenden som rör omläggning av räkenskapsår överklagas till Riksskatte- 
verket. Verkets beslut får inte överklagas. Andra myndighetsbeslut enligt 
bokföringslagen, t.ex. skattemyndighetens eller Finansinspektionens be- 
slut om förstöring av räkenskapsmaterial, överklagas till regeringen. 
Skälen för regeringens förslag: Förvaltningsbeslut överklagas i vissa 
fall till förvaltningsdomstol och i andra fall hos regeringen. Under senare 
år har överprövningen av förvaltningsbeslut i allt flera målgrupper 
förlagts till förvaltningsdomstol i stället för regeringen. Strävandena har 
inriktats på att från regeringen lyfta bort sådana ärenden som inte kräver 
ställningstaganden från regeringen som politiskt organ. Enligt riktlinjer 
som riksdagen har fastställt bör det i allmänhet ankomma på regeringen 
att pröva överklaganden i frågor där försvars-, ordnings-, säkerhets, 
allmänekonomiska och andra statsnyttosynpunkter är särskilt fram- 
trädande, medan förvaltningsdomstolarna huvudsakligen bör befatta sig 
med sådana mål av rättslig natur vilka rör förhållandet mellan enskilda 
inbördes eller mellan enskilda och det allmänna och vilkas avgörande 
kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde (se prop. 1983/84:120). 
Det är mot den bakgrunden naturligt att myndigheters beslut i olika 
bokföringsfrågor   frågor om förläggning av räkenskapsår, om tillstånd 
till att ha bokföringsutrustning utomlands och om tillstånd att förstöra 
material som används för förvaring av räkenskapsinformation   i 
fortsättningen överklagas till förvaltningsdomstol i stället för till 
Riksskatteverket eller regeringen. Vi föreslår därför att beslut som 
skattemyndigheten eller Finansinspektionen fattar enligt bokföringslagen 
i fortsättningen får överklagas till länsrätten. För att ett mål skall tas upp 
av kammarrätten bör det krävas att domstolen meddelar prövnings- 
tillstånd. 
21.2 Överklagande av vissa beslut enligt årsredovis- 
ningslagen 
21.2.1 Instansordning 
 
Regeringens förslag: Överklaganden av Patent- och registreringsverkets 
beslut enligt årsredovisningslagen skall prövas av allmän förvaltnings- 
domstol. 
 
Förslaget i promemorian 2: Överensstämmer med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Förslaget har inte mött några invändningar. 
Bakgrund: Som tidigare har nämnts kan Patent- och registrerings- 
verkets beslut i fråga om dispens enligt 3 kap. 7 § årsredovisningslagen 
överklagas. Överklagandet prövas av regeringen. På motsvarande sätt 
kan enligt 10 kap. 1 § årsredovisningslagen verkets beslut i vissa andra 
frågor som regleras i årsredovisningslagen överklagas hos regeringen. 
Det gäller beslut om tillstånd att utelämna vissa upplysningar om dotter- 
företag och vissa andra företag (se 5 kap. 9 § andra stycket och 7 kap. 16 
§). Motsvarande ärendetyper fanns också i den lagstiftning som föregick 
årsredovisningslagen (se 11 kap. aktiebolagslagen, 1975:1385, i dess 
lydelse före den 1 januari 1996) och överklagande skulle även då ske hos 
regeringen. 
I årsredovisningslagen regleras också andra slag av överklagbara 
beslut, såsom beslut om förseningsavgifter och viten (se vidare avsnitt 
21.2.2). Dessa beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 
Skälen för regeringens förslag: Vi har i föregående avsnitt redogjort 
för hur överprövningen av förvaltningsbeslut under senare år för allt flera 
ärendegrupper har förlagts till förvaltningsdomstol i stället för hos 
regeringen. Såsom där har framgått bör sådana mål av rättslig natur vilka 
rör förhållandet mellan enskilda inbördes eller mellan enskilda och det 
allmänna och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den 
enskilde handhas av domstol (se prop. 1983/84:120). 
Bestämmelserna om överklagande av beslut enligt 3 kap. 7 §, 5 kap. 
9 § och 7 kap. 16 § årsredovisningslagen har sitt ursprung i 1975 års 
aktiebolagslag och således i ett regelverk från tiden före de riktlinjer som 
numera gäller för när ett överklagande bör prövas av allmän 
förvaltningsdomstol respektive regeringen. En tillämpning av de nya 
riktlinjerna leder naturligen till att de aktuella besluten   liksom beslut 
om förseningsavgifter och viten   i fortsättningen bör överklagas till 
länsrätt i stället för hos regeringen. På samma sätt som när det gäller de 
ärenden som vi har behandlat i avsnitt 21.1 bör det krävas prövnings- 
tillstånd för att länsrättens beslut skall kunna prövas i kammarrätten. 
21.2.2 Tiden för överklagande 
 
Regeringens förslag: Patent- och registreringsverkets beslut om 
förseningsavgift och beslut att vägra efterge förseningsavgift får 
överklagas inom två månader från dagen för beslutet. Detsamma skall 
gälla för överklagande av verkets beslut om vite enligt årsredovis- 
ningslagen. 
 
Förslaget i promemorian 1: Överensstämmer med regeringens. 
Remissinstanserna: Patent- och registreringsverket har tillstyrkt 
förslaget. Övriga remissinstanser har inte haft något att erinra mot det. 
Bakgrund: Om ett aktiebolag inte ger in årsredovisning och revisions- 
berättelse till Patent- och registreringsverket i föreskriven tid, skall det 
betala en eller flera förseningsavgifter till staten. Förseningsavgifter skall 
också betalas, om bolaget är ett moderbolag och inte ger in koncern- 
redovisning och koncernrevisionsberättelse i föreskriven tid. Bestäm- 
melser om detta finns i 8 kap. årsredovisningslagen. 
Patent- och registreringsverket skall besluta om en första försenings- 
avgift, om bolaget inte har gett in handlingarna till verket inom sju 
månader från räkenskapsårets utgång. En ny avgift skall debiteras, om 
handlingarna inte har kommit in till verket ännu två månader efter det att 
bolaget tillsändes underrättelse om den första förseningsavgiften. En 
tredje avgift skall debiteras, om bolaget inte har gett in handlingarna 
inom två månader från det att bolaget underrättades om den andra 
förseningsavgiften. Vad gäller privata aktiebolag skall den första och den 
andra förseningsavgiften uppgå till 5 000 kr, medan den tredje för- 
seningsavgiften skall uppgå till 10 000 kr. Är bolaget ett publikt aktie- 
bolag, skall förseningsavgifterna vara dubbelt så höga (se 8 kap. 6 §). 
Patent- och registreringsverket skall efterge avgiften, om underlåten- 
heten att ge in handlingen framstår som ursäktlig med hänsyn till omstän- 
digheter som bolaget inte har kunnat råda över. Avgiften skall också 
efterges om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den (se 8 kap. 
9 §). 
I fråga om båda slagen av beslut   beslut om förseningsavgift och 
beslut att vägra eftergift   gäller att Patent- och registreringsverket genast 
skall underrätta bolaget om beslutet (se 5 § förordningen [1995:1633] om 
vissa årsredovisningsfrågor). Besluten kan överklagas till allmän 
förvaltningsdomstol. Av 23 § andra stycket förvaltningslagen (1986:223) 
följer att överklagande måste ske inom tre veckor från det att klaganden 
 fick del av beslutet . Därmed avses inte nödvändigtvis att klaganden har 
delgetts beslutet enligt delgivningslagen (1970:428); dock måste han som 
regel ha fått del av beslutet skriftligen. 
I årsredovisningslagen finns också regler som ger Patent- och regist- 
reringsverket möjlighet att meddela vitesföreläggande om att redo- 
visningshandlingar m.m. skall ges in till verket. Verket beslutar också om 
utdömande av förelagt vite (se 8 kap. 13 §). Också dessa slag av beslut 
kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol inom tre veckor från det 
att beslutet erhölls. 
Skälen för regeringens förslag: I dåvarande 11 kap. aktiebolagslagen 
infördes den 1 januari 1995 nya regler om förseningsavgifter för 
aktiebolag, som försummade att i tid ge in årsredovisning m.m. till 
Patent- och registreringsverket. Enligt den ursprungliga lydelsen gällde 
samma regler för överklagande av beslut om förseningsavgift som för 
överklagande av ett flertal andra beslut av verket, t.ex. beslut att vägra 
registrering samt att förelägga och döma ut vite. Enligt reglerna var 
Patent- och registreringsverket skyldigt att, efter det att beslut fattats, 
skicka en underrättelse om detta till bolaget. Bolaget kunde överklaga 
beslutet hos kammarrätten inom två månader från beslutets dag. Något 
krav på delgivning fanns således inte. 
När reglerna om förseningsavgifter den 1 januari 1996 överfördes till 
1995 års årsredovisningslag kom överklagandebestämmelserna i den 
lagen endast att innehålla en regel om att Patent- och registreringsverkets 
beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. På grund av av- 
saknaden av särreglering gäller alltså i fråga om beslut om försenings- 
avgift förvaltningslagens bestämmelser om överklagande av beslut. Det 
innebär att ett sådant beslut får överklagas inom tre veckor från den dag 
klaganden fick del av beslutet. Att förvaltningslagens regler om över- 
klagande av beslut blev tillämpliga på de beslut som här är aktuella 
motiverades inte särskilt i förarbetena. 
Patent- och registreringsverket har under hand framfört önskemål om 
återinförande av en ordning som tidigare gällde vid överklagande av 
beslut om förseningsavgift. 
Inom förvaltningsprocessen gäller som huvudregel att beslut mot 
enskild kan överklagas inom tre veckor från det att klaganden fick del av 
beslutet. Att tiden för överklagande beräknas på detta sätt garanterar att 
den som beslutet rör alltid har kännedom om beslutet innan tiden för 
överklagande går ut. 
Patent- och registreringsverket fattar f.n. cirka 20 000 beslut om för- 
seningsavgift per år. Att använda sig av delgivning i alla dessa fall, vilket 
i praktiken är nödvändigt för att besluten skall vinna laga kraft, är 
kostnadskrävande och medför betydande besvär. En återgång till den 
ordning som gällde enligt aktiebolagslagen, som innebar att ett beslut om 
förseningsavgift vann laga kraft efter två månader från beslutets dag, 
skulle underlätta Patent- och registreringsverkets arbete avsevärt. Mot 
bakgrund av att det aktuella förfarandet tillämpats tidigare och såvitt känt 
inte har föranlett några invändningar från rättssäkerhetssynpunkt, kan 
starka skäl anföras för en återgång till denna ordning. 
Vid bedömningen av om 10 kap. 2 § årsredovisningslagen bör ändras 
på det sätt som föreslagits bör även följande beaktas. Ett bolag som 
debiteras en förseningsavgift är normalt inte oförberett på detta. Patent- 
och registreringsverket underrättar senast en månad innan ett beslut om 
förseningsavgift kan bli aktuellt bolaget om skyldigheten att ge in 
redovisningshandlingar till verket (jfr 4 § förordningen om vissa 
årsredovisningsfrågor). Till detta kommer att verket omedelbart efter 
beslutet skickar ut en underrättelse till bolaget (se 5 § förordningen om 
vissa årsredovisningsfrågor). Det finns inte anledning anta annat än att 
denna underrättelse   som alltid skickas till den adress som bolaget har 
anmält till aktiebolagsregistret   normalt når fram till bolaget. Det finns 
därför knappast heller anledning anta att en återgång till den ordning som 
gällde enligt aktiebolagslagen skulle innebära några risker från 
rättssäkerhetssynpunkt. 
Vi anser således att en återgång bör ske till en ordning som innebär att 
ett beslut om förseningsavgift får överklagas inom två månader från 
beslutets dag. 
Vad som nu har sagts beträffande beslut om förseningsavgift har 
relevans också för beslut att vägra efterge förseningsavgift. Det gäller 
möjligen inte i samma grad för beslut om vitesförelägganden och beslut 
att döma ut vite, eftersom dessa beslut är av ännu mer ingripande 
karaktär (jfr också 2 § fjärde stycket lagen [1985:206] om viten). Det kan 
dock noteras att Patent- och registreringsverkets beslut om vitesföre- 
läggande enligt aktiebolagslagen och verkets beslut att döma ut sådana 
viten får överklagas inom två månader från beslutets dag (se 18 kap. 7 § 
tredje stycket och 19 kap. 2 § aktiebolagslagen). Det ligger ett värde i att 
ha enhetliga överklaganderegler för likartade ärendetyper som handläggs 
av en och samma myndighet. Mot den bakgrunden bör även för beslut 
om vitesföreläggande och beslut om utdömande av vite enligt årsredo- 
visningslagen gälla att de får överklagas inom två månader från beslutets 
dag. 
 
22 En ny lag om revision 
Regeringens förslag: Bestämmelserna om revision i 1980 års årsredo- 
visningslag flyttas till en ny lag om revision. 
    Den nya lagens bestämmelser skall tillämpas på alla företag som är 
skyldiga att avsluta bokföringen med en årsredovisning och som inte 
omfattas av regler om revision i annan lag. Bestämmelserna i den nya 
lagen anpassas   med några undantag   till bestämmelserna om revision i 
aktiebolagslagen. 
Det införs inte något generellt krav på att en kvalificerad revisor skall 
delta i revisionen. I större företag skall det dock, liksom i dag, finnas en 
auktoriserad revisor. I handelsbolag med en eller flera juridiska personer 
som bolagsmän skall revisionen ske genom auktoriserade eller godkända 
revisorer. 
 
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens 
förslag. Kommittén tog dock inte upp frågan om vilken kompetens en 
revisor i ett handelsbolag skall ha. 
Remissinstanserna: Inte någon remissinstans har haft invändningar 
mot en särskild lag om revision. Svenska Revisorsamfundet SRS har 
förutsatt att en samordning skall ske i förhållande till aktiebolagslagens 
bestämmelser. Samfundet har vidare ansett att en godkänd eller 
auktoriserad revisor alltid skall delta vid revisionen. Dessutom bör, enligt 
samfundet, godkända revisorer ha samma behörighet som auktoriserade 
revisorer att revidera företag. 
Bakgrund: Bestämmelserna om revision i 4 kap. 1980 års årsredo- 
visningslag motsvarar i stora delar bestämmelserna om revision i 10 kap. 
aktiebolagslagen. 
Enligt 1980 års årsredovisningslag skall alla företag som är skyldiga 
att upprätta årsredovisning utse revisor. Skyldigheten att upprätta års- 
redovisning gäller den som enligt bokföringslagen skall upprätta års- 
bokslut och har visst antal anställda eller vars tillgångars nettovärde 
överstiger visst belopp. Härutöver är även vissa handelsbolag och 
kreditinstitut skyldiga att utse revisor (se 2 kap. 1 § och 4 kap. 1 § 
1980 års årsredovisningslag). 
En skillnad i förhållande till aktiebolagslagen är att det inte finns 
någon generell bestämmelse om att revisorerna skall vara auktoriserade 
eller godkända. Gällande rätt ställer krav på revisorer med särskild 
kompetens endast för företag som är av viss storlek eller har ett visst 
antal anställda. Då skall en auktoriserad revisor delta i revisionen (se 4 
kap. 3 § 1980 års årsredovisningslag). Härtill kommer att vissa handels- 
bolag och hypoteksinstitut endast får ha godkända eller auktoriserade 
revisorer som revisorer (se 4 kap. 1 a §). 
För övriga företag som omfattas av revisionsplikten enligt 1980 års 
årsredovisningslag är det tillräckligt om den som utses till revisor upp- 
fyller lagens allmänna krav. Bland dessa krav märks att revisorn måste ha 
den insikt i och erfarenhet av redovisning och ekonomiska förhållanden 
som behövs med hänsyn till företagets verksamhet (se 4 kap. 2 §). Läns- 
styrelsen kan dock besluta att minst en revisor skall vara godkänd eller 
auktoriserad (se 4 kap. 3 §). 
Utöver vad som nu har sagts finns bl.a. följande skillnader mellan 
aktiebolagslagen och 1980 års årsredovisningslag. Revisorns mandattid i 
ett aktiebolag skall alltid vara fyra år (se 10 kap. 20 § aktiebolagslagen), 
medan revisorsuppdraget i andra företag antingen kan vara bestämt till 
viss tid eller löpa tills vidare (se 4 kap. 1 § 1980 års årsredovisningslag). 
En revisor i ett aktiebolag är skyldig att vid misstanke om vissa slag av 
brott i bolaget agera på visst sätt och, i sista hand, göra anmälan till 
åklagare (se 10 kap. 38 40 §§ aktiebolagslagen). Någon sådan skyldighet 
finns inte i för revisorer i andra företag. En talan om skadestånd mot 
revisorn i ett aktiebolag måste väckas inom fem år från utgången av det 
räkenskapsår som revisionsberättelsen avser (se 15 kap. 13 § aktiebolags- 
lagen). Enligt 1980 års årsredovisningslag skall en sådan talan väckas 
inom tre år från det att revisionsberättelsen överlämnades till 
företagsledningen (se 4 kap. 16 §). 
Skälen för regeringens förslag: I vårt förslag får lagstiftningen om 
års- och koncernredovisning en ny struktur (se avsnitt 5). Bestämmel- 
serna om redovisning i 1980 års årsredovisningslag upphävs och de 
företag som i dag omfattas av 1980 års årsredovisningslag kommer i 
stället att omfattas av årsredovisningslagen. 
Återstoden av bestämmelserna i 1980 års årsredovisningslag avser 
frågor om revision. Dessa bestämmelser bör flyttas till en ny revisions- 
lag. 
Vilka företag skall omfattas av revisionsplikt? 
Bestämmelserna om revision fyller en viktig funktion i det regelverk som 
är grunden för företagen. Revision ger vissa garantier för att företagets 
externa redovisning   den löpande bokföringen såväl som bokslutet 
avspeglar företagets förhållanden på ett korrekt sätt. En generell revi- 
sionsplikt för samtliga bokföringsskyldiga skulle emellertid bli betung- 
ande för de minsta företagen. Revisionsplikten bör därför begränsas till 
att gälla de företag där de yttre intressenternas intresse av att företaget 
blir föremål för revision är mera påtagligt. Så får typiskt sett anses vara 
fallet i fråga om de företag som   enligt vad vi redovisat i avsnitt 14 
skall vara skyldiga att upprätta årsredovisning. Att dessa företag blir 
föremål för revision är också naturligt med hänsyn till att årsredo- 
visningen är offentlig; det är därför särskilt viktigt att den har granskats 
av någon utomstående. 
Det är mot den bakgrunden lämpligt att knyta revisionsplikten till den 
föreslagna bokföringslagens regler om vilka företag som skall upprätta 
årsredovisning (se 6 kap. 1 §). 
Vem skall vara behörig att utföra revision i företag som omfattas av 
revisionslagen? 
En annan fråga är vilka formella kompetenskrav som skall ställas på revi- 
sorn. Enligt 1980 års årsredovisningslag måste en kvalificerad revisor 
utses om nettovärdet av företagets tillgångar överstiger 1 000 
prisbasbelopp eller om företaget har minst 200 anställda. I dessa fall skall 
en auktoriserad revisor utses. Utöver detta krav gäller att vissa 
handelsbolag och hypoteksinstitut endast får ha godkända eller 
auktoriserade revisorer som revisorer. Detta är en följd av 
bestämmelserna i det åttonde bolagsrättsliga direktivet, det s.k. 
revisorsdirektivet (se prop. 1997/98:99 s. 168 f.). De handelsbolag det är 
fråga om är sådana bolag i vilka samtliga obegränsat ansvariga 
bolagsmän är aktiebolag eller motsvarande utländska juridiska personer. 
Detsamma gäller om de obegränsat ansvariga bolagsmännen är 
handelsbolag som själva uppfyller de nu nämnda förutsättningarna (se 1 
kap. 1 § årsredovisningslagen). 
I övrigt ställer inte lagen några särskilda krav på revisorns formella 
kompetens. Länsstyrelsen har dock möjlighet att besluta att en godkänd 
eller auktoriserad revisor skall delta i revisionen (se 4 kap. 3 §). 
Svenska Revisorsamfundet SRS har förordat att det alltid skall delta en 
godkänd eller auktoriserad revisor i revisionen. 
Värdet av en sådan regel måste givetvis vägas mot de ökade 
kostnaderna som den skulle medföra. Att revision genom en auktoriserad 
eller godkänd revisor normalt har högre kvalitet än annan revision torde 
stå helt klart. Vi har emellertid inte stöd för att hävda att det mera allmänt 
förekommer brister i den granskning som utförs av andra än 
kvalificerade revisorer. Om det i ett enskilt fall uppenbaras sådana 
brister, har länsstyrelsen möjlighet att besluta att minst en revisor skall 
vara godkänd eller auktoriserad revisor. 
Mot denna bakgrund lämnar vi inte några förslag om att det alltid skall 
delta en auktoriserad eller godkänd revisor i revisionen. Vi avser emeller- 
tid att följa utvecklingen av förhållandena i de associationsformer för 
vilka det inte finns något krav på att en kvalificerad revisor skall delta i 
revisionen. Som exempel kan nämnas att regeringen mot bakgrund av de 
senaste årens finansiella problem för många bostadsrättsföreningar har 
gett Bostadsrättsutredningen tilläggsdirektiv att se över behovet av 
kvalificerad revision i bostadsrättsföreningar (dir. 1997:116). 
Liksom hittills bör lagen dock ställa krav på medverkan av kvalificerad 
revisor när det gäller de allra största företagen och de företag som 
omfattas av EG:s revisionsbestämmelser. 
Vi föreslår inte någon ändring när det gäller avgränsningen av de 
företag som på grund av sin storlek skall ha kvalificerad revisor. Kravet 
på kvalificerad revision bör alltså gälla företag där nettovärdet av 
företagets tillgångar under två år överstiger 1 000 prisbasbelopp och 
företag som under två år haft i medeltal 200 anställda. 
I dag gäller att det i de nu nämnda företagen alltid måste finnas en 
auktoriserad revisor. Svenska Revisorsamfundet SRS har ansett att 
godkända och auktoriserade revisorer bör likställas i den nya lagen och 
således ha samma behörighet att revidera företag oberoende av företagets 
storlek. 
Revisionsbolagsutredningen hade i uppdrag att se över bl.a. behörig- 
hetsbegränsningar för godkända revisorer. Utredningen har nyligen 
lämnat förslag i bl.a. denna fråga i betänkandet Oberoende, ägande och 
tillsyn i revisionsverksamhet (SOU 1999:43). Något förslag i den nu 
aktuella frågan lämnas därför inte. 
De företag som omfattas av EG:s revisionsbestämmelser utgörs, såvitt 
nu är av intresse, av handelsbolag där någon eller några av delägarna är 
direkt eller indirekt, ett aktiebolag eller motsvarande utländsk juridisk 
person. För denna grupp av företag måste det givetvis även framdeles 
gälla att enbart kvalificerade revisorer får delta i revisionen. Vi föreslår 
dock att detsamma får gälla en något större grupp av företag, nämligen 
alla handelsbolag där en eller flera bolagsmän är juridiska personer. Det 
främsta skälet är att man därigenom undgår en lagtekniskt komplicerad 
avgränsning. Nackdelarna med en sådan utvidgning torde också vara 
begränsade. 
Andra avvikelser i förhållande till aktiebolagslagens bestämmelser om 
revision 
En allmän strävan i lagstiftningsarbete bör vara att bestämmelser som rör 
likartade rättsområden utformas på samma sätt. En naturlig utgångspunkt 
är därför att bestämmelserna i revisionslagen skall följa den utformning 
som bestämmelserna om revision av aktiebolag har sedan den 1 januari 
1999 (prop. 1997/98:99, bet. 1997/98:LU26, SFS 1998:760). 
Avvikelser från aktiebolagslagens bestämmelser bör som regel komma 
i fråga endast om förhållandena i de associationer och andra ägarformer 
som omfattas av revisionslagen skiljer sig från förhållandena i 
aktiebolag. Ett sådant förhållanden är att det inte alltid i de 
företagsformer som skall tillämpa bestämmelserna finns någon 
motsvarighet till aktiebolagets bolagsstämma. 
Vi har också funnit anledning att avvika från aktiebolagslagens 
bestämmelser i vissa andra fall, nämligen i vissa fall då tillräckligt 
beredningsunderlag saknas. Sådana avvikelser måste sålunda göras när 
det gäller revisorns mandattid, revisors anmälningsskyldighet vid 
misstanke om brott och tid för väckande av skadeståndstalan. Vi avser 
emellertid att återkomma i dessa frågor i lämpligt sammanhang. 
 
23 Ikraftträdande 
De nya reglerna bör träda i kraft den 1 januari 2000 
 
Vårt förslag syftar bl.a. till att åstadkomma en ökad enhetlighet inom 
svensk redovisning. Vi föreslår att det äldre regelsystemet, bestående av 
framför allt 1976 års bokföringslag, 9 kap. föreningslagen, 1980 års 
årsredovisningslag och 3 kap. stiftelselagen, ersätts av en i huvudsak 
enhetlig reglering, bestående av en ny bokföringslag och 1995 års 
årsredovisningslagar. 
Vi bedömer att det ligger ett stort värde i att förslagen i dessa delar 
träder i kraft så snart som möjligt. För enskilda företag, redovisnings- 
konsulter, revisorer, skattemyndigheter m.fl. berörda intressenter riskerar 
den nuvarande splittringen av regelverket att skapa förvirring och 
osäkerhet. Med de nya reglerna kommer också jämförbarheten mellan 
olika verksamheter att förbättras och det blir lättare att upprätta 
koncernredovisning i de fall koncernföretagen har olika juridisk form. 
De föreslagna bestämmelserna om löpande bokföring och arkivering 
av räkenskapshandlingar innebär ökade möjligheter att använda modern 
teknik vid bokföringen. Företagen ges ett större mått av frihet att själva 
välja ändamålsenliga bokföringsrutiner. Som exempel kan nämnas 
upphävandet av varannanlänksprincipen och uppmjukningen av det 
generella förbudet mot bokföring och arkivering utomlands. Förslagen 
kan alltså leda till angelägna rationaliseringar och effektiviseringar av 
bokföringsarbetet, i synnerhet för företag som redan har en högt 
utvecklad ADB-baserad bokföring. 
Vad som nu har sagts talar för att de nya reglerna bör träda i kraft så 
snart som möjligt. Vi utgår från att riksdagen kommer att kunna fatta 
beslut i anledning av propositionen under hösten 1999. Mot den 
bakgrunden föreslår vi att lagreglerna får träda i kraft den 1 januari 2000 
och att de skall tillämpas på det första räkenskapsår som inleds efter 
utgången av år 1999. 
Det är givetvis viktigt att företagen får erforderlig tid för information 
och utbildningsinsatser om det nya regelverket. Det kan synas som att ett 
ikraftträdande per den 1 januari 2000 inte skulle ge tillräcklig tid för 
företagen att förbereda sig på de nya reglerna. I allt väsentligt kommer 
dock de nya reglerna att tillåta företagen att fortsätta tillämpa samma 
bokföringsrutiner som tillämpas i dag. Vad gäller bestämmelserna om 
årsredovisning har dessa redan varit i kraft i några år och torde vid det 
här laget vara väl kända för det stora flertalet företag som skall upprätta 
årsredovisning eller årsbokslut. Vi bedömer därför att någon särskild 
övergångstid inte är nödvändig. 
Fysiska och juridiska personer som tidigare inte har varit 
bokföringsskyldiga bör inte vara skyldiga att tillämpa de nya reglerna 
förrän fr.o.m. 2001 
För de grupper som i dag inte behöver tillämpa bokföringslagens regler 
men som blir bokföringsskyldiga med vårt förslag   bl.a. enskilda 
jordbrukare och icke näringsdrivande ideella föreningar   är behovet av 
en anpassningstid mera påtagligt. Detsamma gäller de registrerade 
trossamfund enligt lagen (1998:1593) om registrerade trossamfund som 
kommer att finnas efter utgången av år 1999. I dessa fall har de berörda 
personerna ofta mindre erfarenhet av bokföring. Det kan antas att de 
regelmässigt behöver tid för att informera sig om de regler som de 
fortsättningsvis skall följa. Vi föreslår därför att den nya lagen skall gälla 
för dessa nya bokföringsskyldiga först fr.o.m. det räkenskapsår som 
inleds efter den 31 december år 2000. 
Det kan i och för sig antas att det förekommer verksamheter där en 
omedelbar bokföringsskyldighet i och för sig skulle vara önskvärd. 
Sådana önskemål kan emellertid tillgodoses genom att verksamhets- 
utövaren själv beslutar om att verksamheten skall vara föremål för 
bokföring. 
 
24 Kostnader m.m. 
Våra förslag innebär en genomgripande förändring av redovisnings- 
lagstiftningen i Sverige. Förändringarna får stor betydelse för enskilda 
företag, revisions- och redovisningsbyråer, branschorganisationer, skatte- 
myndigheter m.fl. Det går inte att undvika att en reform av detta slag 
under en övergångstid kommer att innebära merkostnader för många av 
dessa för bl.a. utbildning och omläggning av rutiner. Framför allt för 
enskilda näringsidkare, ideella föreningar och stiftelser innebär förslagen 
att det praktiska redovisningsarbetet kommer att påverkas på flera sätt. 
Som exempel kan nämnas att kontoplaner och redovisningssystem måste 
anpassas till årsredovisningslagens regelverk. Detta medför kostnader för 
information, interna utbildningsinsatser och extern specialisthjälp. Det 
bör dock framhållas att en stor del av de utbildningsinsatser och andra 
åtgärder som aktualiseras redan har företagits som en följd av att 
årsredovisningslagen har tillämpas av bl.a. flertalet aktiebolag redan från 
och med år 1997. Det kan därför antas att många företag och det stora 
flertalet revisorer och redovisningskonsulter samt skatte- och andra 
myndigheter redan har den kompetens som är nödvändig för att tillämpa 
det nya regelverket. Det är mot den bakgrunden rimligt att anta att den 
privata sektorn kommer att åsamkas relativt begränsade merkostnader på 
sikt om förslagen genomförs. 
Dessa temporära kostnadsökningar kommer att balanseras av sådana 
mera långsiktiga kostnadsbesparingar som kan uppnås genom den ADB- 
baserade bokföring som förslagen ger ökat utrymme för och genom den 
lättnad som införs när det gäller skyldigheten att upprätta koncern- 
redovisning i små koncerner. Övergången till gemensamma redovis- 
ningsregler för samtliga näringsidkare är vidare på sikt ägnad att minska 
kostnaderna för redovisningens användare. 
För det allmänna kan kostnadskonsekvenserna antas bli begränsade. 
Förslaget att utvidga årsredovisningslagens tillämpningsområde så att det 
omfattar samtliga företag som skall upprätta någon form av bokslut med- 
för på sikt en förenkling för myndigheterna. Även en del av de 
förändringar som föreslås på bokföringsområdet kan antas komma det 
allmänna tillgodo. Som exempel kan nämnas att förslagen att slopa 
varannanlänksprincipen och att delvis upphäva den hittills ovillkorliga 
rätten att ersätta ADB-baserade räkenskapshandlingar med pappers- 
utskrifter underlättar för myndigheterna att utföra taxeringsrevisioner. 
Vårt förslag beträffande organisationen av den kompletterande 
normgivningen innebär att Bokföringsnämnden måste tilldelas ökade 
resurser. Resursförstärkningen har beräknats uppgå till ca 1 miljon 
kronor per år i varaktig finansiering och en temporär treårig budget- 
förstärkning på totalt 1,5 miljoner kronor. De merkostnader som förslaget 
innebär bör finansieras genom en överföring från utgiftsområde 4 Rätts- 
väsendet till utgiftsområde 2 Samhällsekonomi  och finansförvaltning. 
Genom vårt förslag om ändrad instansordning vid överklagande av 
vissa myndighetsbeslut enligt bokföringslagen (se avsnitt 21) tillförs 
förvaltningsdomstolarna en ny målgrupp vilket marginellt kan antas leda 
till ökade kostnader. Överklaganden till Riksskatteverket respektive 
regeringen i de aktuella ärendena är dock mycket sällsynta. Några ytter- 
ligare resurser behöver därför inte tillföras domstolarna. 
 
25 Författningskommentar 
25.1 Förslaget till bokföringslag 
1 kap. Inledande bestämmelser 
 
Lagens innehåll 
 
1 kap. 1 § 
 
I denna lag finns bestämmelser om bokföringsskyldighet för vissa 
fysiska och juridiska personer. Lagen innehåller bestämmelser om 
  kretsen av bokföringsskyldiga (2 kap.), 
  räkenskapsår (3 kap.), 
  bokföringsskyldighetens innebörd (4 kap.), 
  löpande bokföring och verifikationer (5 kap.), 
  hur den löpande bokföringen avslutas (6 kap.), 
  arkivering av räkenskapsinformation m.m. (7 kap.), 
  utvecklandet av god redovisningssed (8 kap.), samt 
  överklagande (9 kap.). 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 1 kap. 1 § 
promemorian 1) 
Paragrafen innehåller en översikt över lagens bestämmelser. 
 
Definitioner 
 
1 kap. 2 § 
 
I denna lag betyder 
1. företag: en fysisk eller juridisk person som är bokföringsskyldig 
enligt denna lag, 
2. bokslutsföretag: företag som tillhör någon eller några av följande 
kategorier 
a) aktiebolag, 
b) ekonomiska föreningar, 
c) handelsbolag i vilka en eller flera juridiska personer är delägare, 
d) företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag, 
e) stiftelser som är bokföringsskyldiga enligt denna lag, 
f) företag som är moderföretag i en koncern, 
g) företag i vilka den årliga nettoomsättningen normalt uppgår till mer 
än ett belopp motsvarande tjugo prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) 
om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av 
räkenskapsåret. 
3. verksamhet: näringsverksamhet eller annan verksamhet som 
omfattas av bokföringsskyldighet enligt denna lag, 
4. moderföretag: företag som utgör moderföretag enligt definitionen i 
1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554), 
5. koncern: vad som utgör koncern enligt definitionen i 1 kap. 4 § 
årsredovisningslagen, 
6. bokföringspost: varje enskild notering i grundbokföringen eller 
huvudbokföringen, 
7. affärshändelser: alla förändringar i storleken och sammansättningen 
av ett företags förmögenhet som beror på företagets ekonomiska 
relationer med omvärlden, såsom in- och utbetalningar, uppkomna for- 
dringar och skulder samt egna tillskott till och uttag ur verksamheten av 
pengar, varor eller annat, 
8. verifikation: de uppgifter som dokumenterar en affärshändelse eller 
en vidtagen justering i bokföringen, 
9. räkenskapsinformation: 
a) sådana sammanställningar av uppgifter som avses i 
  4 kap. 3 § (balansräkning), 
  5 kap. 1 § (grundbokföring och huvudbokföring), 
  5 kap. 4 § (sidoordnad bokföring), 
  5 kap. 6 § (verifikation), 
  5 kap. 7 § (handling m.m. som en verifikation hänvisar till), 
  5 kap. 11§ (systemdokumentation och behandlingshistorik), 
  6 kap. 2 § (årsredovisning), 
  6 kap. 4 § (årsbokslut), 
  6 kap. 5 § (noter till balansräkning och resultaträkning), samt 
  6 kap. 11 § (specifikation av balansräkningspost). 
b) avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa 
verksamhetens ekonomiska förhållanden, samt 
c) sådana uppgifter i övrigt som är av betydelse för att det skall gå att 
följa och förstå de enskilda bokföringsposternas behandling i bok- 
föringen. 
Trots bestämmelsen i första stycket 2 g skall en bokföringsskyldig 
fysisk person inte anses som bokslutsföretag om han eller hon med stöd 
av 4 kap. 4 § andra stycket har olika bokföringar och nettoomsättningen 
enligt varje enskild bokföring normalt inte uppgår till mer än tjugo 
prisbasbelopp. 
 
(Jfr 3, 4 och 29 §§ i kommitténs förslag.) 
Paragrafen innehåller definitioner på några i lagen använda begrepp. 
Av punkten 1 framgår att begreppet företag i lagen används för att 
beteckna alla som är bokföringsskyldiga enligt lagen. Begreppet har 
därmed en vidare innebörd än det har i dagligt tal och omfattar även 
verksamhet som helt saknar karaktär av affärsverksamhet. Det innefattar 
sålunda   utöver enskilda näringsidkares näringsverksamhet   all verk- 
samhet som bedrivs i handelsbolag, aktiebolag, ekonomiska föreningar 
och liknande företagsformer samt även verksamhet i stiftelser, ideella 
föreningar och registrerade trossamfund i den mån dessa juridiska 
personer är bokföringsskyldiga enligt lagen. 
I punkten 2 anges vilka företag som omfattas av begreppet boksluts- 
företag. I lagen används begreppet för att avgränsa den grupp av företag 
som alltid är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen med ett års- 
bokslut eller en årsredovisning. 
Av punkten 2 g framgår att alla företag som normalt har en årlig 
nettoomsättning på minst 20 prisbasbelopp som huvudregel utgör 
bokslutsföretag (i andra stycket finns ett undantag från denna huvud- 
regel). Begreppet  nettoomsättning  är avsett att ha samma innebörd som 
i 3 kap. 12 § årsredovisningslagen. Det innebär att nettoomsättningen 
omfattar intäkter från försålda varor och utförda tjänster som ingår i 
företagets normala verksamhet. Avdrag skall göras för lämnade rabatter, 
mervärdesskatt och annan skatt som är direkt knuten till omsättningen. 
I punkten 3 definieras begreppet verksamhet. Vad som faller under 
begreppet näringsverksamhet utvecklas närmare i kommentaren till 
2 kap. 6 §. 
I punkterna 4 och 5 hänvisas, såvitt gäller begreppen moderföretag och 
koncern, till 1 kap. 4 § årsredovisningslagen. Det innebär att vid 
prövningen av om ett koncernförhållande föreligger eller om ett företag 
utgör moderföretag skall de kriterier som anges i den paragrafen i 
årsredovisningslagen tillämpas. Det är däremot inte nödvändigt att de 
berörda företagen omfattas av årsredovisningslagen. 
Av punkten 6 framgår vad som avses med begreppet bokföringspost. 
Punkten 7 innehåller en definition och en exemplifiering av begreppet 
affärshändelse. Eftersom bokföringsskyldigheten kan omfatta också 
verksamhet utan affärsmässigt inslag, faller även ekonomiska händelser 
utan anknytning till näringsverksamhet in under begreppet. 
Enligt den definition av begreppet  affärshändelser  som har getts i 
förarbetena till bokföringslagen (se SOU 1973:57 s. 102 och 103 och 
prop. 1975:104 s. 156) och som väsentligen överensstämmer med före- 
varande förslag omfattar begreppet även den bokföringsskyldiges till- 
skott till och uttag ur verksamheten. 
Av punkten 8 framgår att med begreppet verifikation avses uppgifter 
som dokumenterar varje enskild affärshändelse eller annan vidtagen 
justering. Med andra vidtagna justeringar avses olika slag av 
bokslutstransaktioner samt rättelser av bokföringsposter. Verifikations- 
begreppet har behandlats i avsnitt 12.1. 
I punkten 9 definieras begreppet räkenskapsinformation. Begreppet har 
behandlats i avsnitt 11.1. Såsom där har framgått är begreppet inriktat på 
vissa slag av information eller sammanställningar av information. Det 
syftar däremot inte på informationsbäraren (pappersdokumentet, mikro- 
filmen eller det elektroniska mediet). I stället finns det i 7 kap. 1 § regler 
om på vilka media som räkenskapsinformationen får bevaras. 
Med räkenskapsinformation förstås för det första vissa särskilt upp- 
räknade sammanställningar av uppgifter (punkten 9 a). Den räkenskaps- 
information som särskilt anges är årsredovisning (inklusive förvaltnings- 
berättelse och, i förekommande fall, finansieringsanalys eller andra sär- 
skilda analyser som krävs enligt lag), årsbokslut, öppningsbalansräk- 
ning, noter till balansräkning och resultaträkning samt specifikationer av 
balansräkningsposter. Vidare anges grundbokföring och huvudbokföring, 
verifikationer, uppgifter i sådana handlingar som verifikationer hänvisar 
till, sidoordnad bokföring, samt systemdokumentation och behandlings- 
historik. 
Till räkenskapsinformation räknas även avtal och andra handlingar 
som är av särskild betydelse för att belysa verksamhetens förhållanden 
(punkten 9 b). Det kan vara fråga om viktigare skriftväxling samt 
beslutsprotokoll, tillståndsbevis m.m. som är av betydelse för en 
bedömning av företagets förhållanden. 
De avslutande orden i definitionen (uppgifter i övrigt som är av 
betydelse för att det skall gå att följa och förstå de enskilda bokförings- 
posternas behandling i bokföringen) syftar framför allt på instruktioner 
om redovisningsprinciper, attestregler, instruktioner och program till pro- 
grammerbara kassaapparater, värderingsnormer, kontokuranter, lager- 
inventeringslistor (jfr Bokföringsnämndens rekommendation R 3, Räken- 
skapsmaterial och dess arkivering) samt EDI-avtal och prisöverenskom- 
melser (punkten 9 c). 
Andra stycket har tillkommit efter synpunkter från Lagrådet. I stycket 
har intagits en begränsning i definitionen av bokslutsföretag. Begräns- 
ningen tar sikte på det fallet då en fysisk person bedriver flera 
verksamheter. I sådana fall kan enligt 4 kap. 4 § andra stycket den bok- 
föringsskyldige undantagsvis få ha olika bokföringar för de olika verk- 
samheterna. När det gäller fysiska personer kan det i sådana situationer, 
såsom Bokföringsnämnden har uttalat, vara befogat att se till netto- 
omsättningen i de olika bokföringarna så att skyldighet att upprätta 
årsbokslut uppkommer först om nettoomsättningen i någon eller några av 
dessa normalt uppgår till minst 20 prisbasbelopp. I lagrådsremissen 
uttalades att denna fråga inte borde regleras närmare i lagen utan lösas i 
den kompletterande normgivningen. Lagrådet har påpekat att en sådan 
ståndpunkt inte synes vara förenlig med den i lagrådsremissen föreslagna 
lagtexten. Med anledning därav har ett uttryckligt undantag tagits in i 
lagen. 
 
1 kap. 3 § 
 
Vad som sägs i denna lag om juridiska personer tillämpas inte på 
dödsbon. I fråga om dödsbon gäller i stället vad som sägs om fysiska 
personer. 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 1 kap. 3 § i 
promemorian 1.) 
I flera avseenden, särskilt när det gäller kretsen av bokföringsskyldiga, 
gör lagen åtskillnad på fysiska personer och juridiska personer. Ett 
dödsbo är en juridisk person men har i bokföringshänseende ansetts böra 
behandlas på samma sätt som en fysisk person. Denna paragraf 
innehåller därför en bestämmelse om att det i fråga om dödsbon gäller 
samma regler som för fysiska personer. Det får bl.a. till följd att ett 
dödsbo är bokföringsskyldigt enbart om det bedriver näringsverksamhet 
(jfr 2 kap. 6 §). 
 
2 kap. Kretsen av bokföringsskyldiga 
 
När juridiska personer är bokföringsskyldiga 
 
2 kap. 1 § 
 
En juridisk person är bokföringsskyldig, om inte annat anges i 2 5 §§. 
 
(Jfr 1 § i kommitténs förslag och 2 kap. 1 § i promemorian 1.) 
Av paragrafen följer att juridiska personer som huvudregel är 
bokföringsskyldiga. Huvudregeln omfattar bl.a. samtliga aktiebolag, 
ekonomiska föreningar och handelsbolag. Några juridiska personer är 
emellertid   såsom framgår av de följande paragraferna   i viss 
utsträckning undantagna från bokföringsskyldighet. Det gäller bl.a. 
ideella föreningar, registrerade trossamfund och samfälligheter (se 2 §) 
samt vissa stiftelser (se 3 §). Andra juridiska personer är helt undantagna 
från bokföringsskyldighet. Det gäller offentligrättsliga rättsubjekt, 
konkursbon och sådana stiftelser som avses i 1 kap. 7 § stiftelselagen (se 
5 §). 
Såsom framgår av 1 kap. 3 § faller i detta sammanhang dödsbon 
utanför begreppet juridisk person. 
För bokföringsskyldiga juridiska personer gäller att bokföringen skall 
omfatta all verksamhet som den juridiska personen bedriver. Så är fallet 
även om, till följd av bestämmelserna i 2 och 3 §§, bokförings- 
skyldigheten enbart beror på att den juridiska personen bedriver visst 
slag av verksamhet; bokföringsskyldigheten avser då även annan 
verksamhet än denna. 
 
2 kap. 2 § 
 
Följande juridiska personer är bokföringsskyldiga i den utsträckning som 
anges i andra fjärde styckena: 
1. ideella föreningar, 
2. registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av 
sådana samfund enligt lagen (1998:1593) om trossamfund, 
3. samfällighetsföreningar enligt 17 § lagen (1973:1150) om förvalt- 
ning av samfälligheter, 
4. jaktvårdsområdesföreningar enligt 1 § lagen (1980:894) om jakt- 
vårdsområden, 
5. fiskevårdsområdesföreningar enligt 1 § lagen (1981:533) om 
fiskevårdsområden. 
Juridiska personer som anges i första stycket är bokföringsskyldiga, 
om värdet av tillgångarna, beräknat enligt 4 §, överstiger ett gränsbelopp 
som motsvarar trettio prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän 
försäkring. Bokföringsskyldigheten inträder 
1. från och med tidpunkten för den juridiska personens bildande, om 
tillgångarna då överstiger det angivna gränsbeloppet, eller 
2. från och med det kalenderår vid vars ingång värdet av tillgångarna 
överstiger gränsbeloppet. 
Bokföringsskyldigheten enligt andra stycket upphör, om tillgångarnas 
värde vid utgången av de tre senaste räkenskapsåren har varit lägre än det 
angivna gränsbeloppet. 
 Om den juridiska personen bedriver näringsverksamhet eller är 
moderföretag i en koncern, är den bokföringsskyldig även om förutsätt- 
ningarna enligt andra stycket inte är uppfyllda. 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 2 kap. 2 § i 
promemorian 1.) 
Paragrafen reglerar   såsom framgår av första stycket   bokförings- 
skyldigheten för ideella föreningar och vissa uppräknade samfällighets- 
föreningar. Den frågan har behandlats i avsnitt 8.4.2. Paragrafen reglerar 
också i vilken omfattning bokföringsskyldighet föreligger för regist- 
rerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av sådana tros- 
samfund enligt lagen (1998:1593) om trossamfund, däribland Svenska 
kyrkan och de i kyrkan ingående församlingarna, kyrkliga samfällig- 
heterna och stiften. Den frågan har behandlats i avsnitt 8.4.3. 
Bland de omnämnda samfällighetsföreningarna nämns jaktvårds- 
områdesföreningar enligt lagen om jaktvårdsområden. Lagrådet har 
erinrat om att regeringen har lämnat en lagrådsremiss med förslag till en 
lag om viltvårdsområden avsedd att ersätta lagen om jaktvårdsområden. 
Lagrådet har menat att förevarande paragraf bör anpassas till det nämnda 
förslaget. Lagrådsremissen med förslag till lag om viltvårdsområden 
kommer emellertid inte att leda till lagstiftning inom den tid som nu är 
aktuell. En sådan anpassning som Lagrådet har föreslagit fordras därför 
för närvarande inte. 
Av andra stycket   som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag 
  framgår att de uppräknade juridiska personerna är bokföringsskyldiga 
om tillgångarnas värde överstiger ett visst gränsbelopp, nämligen trettio 
prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. En nystar- 
tad juridisk person blir omedelbart bokföringsskyldig, om den redan vid 
den tidpunkt då den förvärvar rättskapacitet förfogar över tillgångar med 
ett värde överstigande gränsbeloppet. I övriga fall får avstämningen göras 
mot gränsbeloppet i samband med kalenderårsskifte. En juridisk person 
som tidigare inte har varit bokföringsskyldig blir bokföringsskyldig från 
det första kalenderårsskiftet vid vilket gränsbeloppet överskrids. 
I 4 § regleras hur tillgångarna skall värderas vid prövningen av om 
gränsvärdet har överskridits. 
Enligt tredje stycket upphör bokföringsskyldigheten om tillgångarnas 
värde vid utgången av de tre senaste räkenskapsåren har understigit 
trettio prisbasbelopp. Beräkningen av tillgångsvärdet skall därvid ske på 
samma sätt som enligt första stycket. Har alltså tillgångsvärdet, beräknat 
enligt 4 §, vid utgången av åren 3, 4 och 5 understigit trettio prisbas- 
belopp, behöver den juridiska personen fr.o.m. år 6 inte längre löpande 
bokföra och arkivera inträffade affärshändelser. Arkiveringsskyldigheten 
avseende tidigare år kvarstår dock. 
Såsom framgår av fjärde stycket omfattas de aktuella juridiska per- 
sonerna av en ovillkorlig bokföringsskyldighet om de bedriver närings- 
verksamhet eller är moderföretag i en koncern. Beträffande begreppet 
näringsverksamhet, se kommentaren till 6 §. Vid prövningen av om ett 
företag är att betrakta som moderföretag skall bestämmelserna i 1 kap. 4 
§ årsredovisningslagen tillämpas. 
Det förhållande att en ideell förening eller annan juridisk person som 
avses i denna paragraf till följd av paragrafens bestämmelser inte 
omfattas av den lagstadgade bokföringsskyldigheten hindrar givetvis inte 
att det i stadgarna tas in bestämmelser om att något slag av bokföring 
ändå skall ske. En bokföringsskyldighet som följer av sådana stadge- 
föreskrifter omfattas dock inte av lagens bestämmelser eller av straff- 
bestämmelsen i 11 kap. 5 § brottsbalken. 
 
2 kap. 3 § 
 
Stiftelser är bokföringsskyldiga, om värdet av tillgångarna, beräknat 
enligt 4 §, överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tio prisbasbelopp 
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bokföringsskyldigheten 
inträder 
1. från och med tidpunkten för stiftelsens bildande, om tillgångarna då 
överstiger det angivna gränsbeloppet, eller 
2. från och med det kalenderår vid vars ingång värdet av tillgångarna 
överstiger gränsbeloppet. 
Bokföringsskyldigheten enligt första stycket upphör, om tillgångarnas 
värde vid utgången av de tre senaste åren har varit lägre än det angivna 
gränsbeloppet. 
Följande stiftelser är dock bokföringsskyldiga även om förutsättningar- 
na enligt första stycket inte är uppfyllda: 
1. stiftelser som bedriver näringsverksamhet, 
2. stiftelser som är moderstiftelser, 
3. insamlingsstiftelser enligt 11 kap. 1 § stiftelselagen (1994:1220), 
4. kollektivavtalsstiftelser enligt 11 kap. 3 § samma lag, 
5. stiftelser som har bildats av eller tillsammans med staten, en 
kommun eller ett landsting, 
6. pensionsstiftelser enligt 9 § lagen (1967:531) om tryggande av 
pensionsutfästelse m.m., 
7. personalstiftelser enligt 27 § samma lag. 
 
 (Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 2 kap. 3 § i 
promemorian 1.) 
Paragrafen reglerar i vilken utsträckning stiftelser är bokföringsskyl- 
diga. Detta har behandlats i avsnitt 8.4.4. 
Första stycket har utformats på det sätt som Lagrådet har föreslagit. 
Huvudregeln, som kommer till uttryck i första och andra styckena, är 
konstruerad på samma sätt som för de juridiska personer som anges i 2 §; 
bokföringsskyldigheten inträder först om tillgångarnas värde, beräknat 
enligt 4 §, överstiger visst gränsvärde. Bokföringsskyldigheten upphör 
om värdet av tillgångarna under tre år i sträck har understigit det angivna 
gränsbeloppet. Gränsvärdet är dock ett annat och uppgår till tio pris- 
basbelopp. 
Denna huvudregel modifieras i hög grad genom bestämmelserna i 
tredje stycket. Enligt dessa bestämmelser gäller en ovillkorlig bok- 
föringsskyldighet för vissa stiftelser. Bland dessa stiftelser märks först 
och främst stiftelser som bedriver näringsverksamhet (beträffande be- 
greppet näringsverksamhet, se kommentaren till 6 §). Hit hör vidare 
stiftelser som är moderstiftelser (beträffande begreppet moderstiftelse, se 
1 kap. 5 5 b §§ stiftelselagen) samt insamlingsstiftelser, kollektivavtals- 
stiftelser, pensionsstiftelser och personalstiftelser såsom dessa slag av 
stiftelser definieras i stiftelselagen respektive lagen om tryggande av 
pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen). 
Sammantagna innebär paragrafens bestämmelser att stiftelser är 
bokföringsskyldiga i väsentligen samma utsträckning som de hittills har 
varit enligt stiftelselagen och tryggandelagen. På några punkter avviker 
dock de nya reglerna från de gamla. Enligt hittills gällande rätt har 
näringsverksamhet bestående av viss mindre uthyrningsverksamhet varit 
undantagen från bokföringsskyldighet. Det undantaget saknar helt mot- 
svarighet i de nya bestämmelserna. Det innebär att all uthyrnings- 
verksamhet leder till att stiftelsen i sin helhet blir bokföringsskyldig. 
Vidare har en särregel, som hittills har gällt för stiftelser vilka har bildats 
av eller under medverkan av en kyrklig kommun, utmönstrats. Sådana 
stiftelser har hittills varit ovillkorligt bokföringsskyldiga. Med de nya 
reglerna kommer de att vara bokföringsskyldiga endast i den omfattning 
som gäller för stiftelser i allmänhet. 
En annan skillnad mellan de nya bestämmelserna och stiftelselagens 
bestämmelser är att de nya bestämmelserna saknar motsvarighet till den 
regel i 3 kap. 3 § stiftelselagen som har gett tillsynsmyndigheten möjlig- 
het att i vissa fall befria stiftelsen från bokföringsskyldighet. De nya 
bestämmelserna innebär slutligen en viss ändring vad gäller upphörande 
av bokföringsskyldighet. Enligt stiftelselagens regler har stiftelser som 
har varit bokföringsskyldiga därför att tillgångarnas värde har överstigit 
tio prisbasbelopp inte automatiskt befriats från denna bokförings- 
skyldighet i och med att tillgångsvärdet gått ned under tio prisbasbelopp. 
Bokföringsskyldigheten har upphört först sedan tillsynsmyndigheten har 
fattat ett särskilt beslut om det (se 3 kap. 2 § andra stycket stiftelselagen i 
dess hittills gällande lydelse). Den nya ordningen innebär i stället att 
bokföringsskyldigheten upphör automatiskt, om tillgångsvärdet vid 
utgången av de tre senaste räkenskapsåren har understigit tio 
prisbasbelopp. När bokföringsskyldigheten upphör, skall detta - enligt 3 
kap. 1 § stiftelselagen - anmälas till tillsynsmyndigheten. En sådan 
anmälan är dock inte någon förutsättning för att bokföringsskyldigheten 
skall upphöra. 
Om en stiftelse inte är bokföringsskyldig, är den ändå, enligt 3 kap. 2 § 
stiftelselagen, normalt skyldig att föra räkenskaper. Härutöver kan en 
sådan stiftelses styrelse eller förvaltare vara skyldig att hålla viss 
bokföring till följd av föreskrifter i stiftelseförordnandet. En dylik 
bokföringsskyldighet omfattas dock inte av vare sig bokföringslagens 
bestämmelser eller bestämmelserna om bokföringsbrott i 11 kap. 5 § 
brottsbalken. 
Såsom framgår av 5 § är stiftelser vilkas tillgångar får användas endast 
till förmån för bestämda fysiska personer (jfr 1 kap. 7 § och 11 kap. 2 § 
femte stycket stiftelselagen) helt undantagna från bokföringsskyldighet. 
 
2 kap. 4 § 
 
När värdet på tillgångarna enligt 2 § andra stycket och 3 § första stycket 
bestäms, skall varje tillgång tas upp till ett värde som motsvarar vad 
tillgången kan anses betinga vid en försäljning under normala för- 
hållanden. Fastigheter och byggnader som är lös egendom tas dock upp 
till taxeringsvärdet, om ett sådant värde finns. 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 2 kap. 4 § i 
promemorian 4 §.) 
Av paragrafen, som har sin förebild i den bestämmelse som hittills har 
funnits i 3 kap. 6 § stiftelselagen, framgår att, när tillgångarnas värde 
enligt 2 § andra stycket och 3 § första stycket bestäms, varje tillgång 
skall tas upp till ett beräknat marknadsvärde. Paragrafen innehåller även 
en specialregel, avsedd att förenkla värderingen när den bokförings- 
skyldige innehar en fastighet eller en byggnad. I så fall skall taxerings- 
värdet läggas till grund för värderingen.  
2 kap. 5 § 
 
Följande juridiska personer är inte bokföringsskyldiga enligt denna lag: 
1. staten, kommunerna, landstingen, kommunalförbunden och region- 
förbunden, 
2. konkursbon, samt 
3. stiftelser vars tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas 
endast till förmån för bestämda fysiska personer. 
 
(Jfr 1 § tredje stycket i kommitténs förslag och 2 kap. 5 § i promemorian 
1.) 
I paragrafen anges de juridiska personer som inte omfattas av lagen. 
Hit hör främst de offentliga rättssubjekten staten, kommunerna, lands- 
tingen, kommunalförbunden och regionförbunden. För dessa rättsubjekt 
finns i stället särskilda bestämmelser om redovisning (se främst bok- 
föringsförordningen [1979:1212] samt 8 kap. kommunallagen [1991:900] 
och lagen [1997:1614] om kommunal redovisning). Församlingar och 
kyrkliga samfälligheter i Svenska kyrkan, som hittills har utgjort kyrkliga 
kommuner och därmed också har varit undantagna från allmänna regler 
om bokföring kommer dock   i egenskap av registrerade trossamfund   i 
fortsättningen att vara bokföringsskyldiga enligt 2 § 2. Att en viss 
särreglering även fortsättningsvis kommer att gälla för vissa rättssubjekt 
inom Svenska kyrkan framgår av 4 kap. 5 §. 
Av punkten 2 framgår att konkursbon inte är bokföringsskyldiga enligt 
bokföringslagen. För konkursbon finns det särskilda bestämmelser om 
räkenskaper i 7 kap. 19 § konkurslagen. 
I punkten 3 undantas sådana stiftelser som avses i 1 kap. 7 § och 11 
kap. 2 § femte stycket stiftelselagen från bokföringsskyldighet. Bestäm- 
melsen motsvarar vad som hittills har gällt enligt stiftelselagen. För detta 
slag av stiftelser finns över huvud taget inte några bestämmelser om 
bokföring eller räkenskaper. För övriga stiftelser som inte är bokförings- 
skyldiga finns i 3 kap. 2 § stiftelselagen bestämmelser om räkenskaper. 
Lagrådet har ifrågasatt om det inte i lagtexten borde tas in en erinran 
om var i lagstiftningen som det finns bestämmelser om räkenskaper för 
de juridiska personer som berörs i paragrafen. För vissa av de nämnda 
juridiska personerna saknas dock, som nyss har framgått, detta slag av 
bestämmelser och för andra återfinns bestämmelserna i förordning. Det 
slag av erinringar som Lagrådet har förordat skulle därför inte kunna 
göras fullständiga. Regeringen har därför inte följt Lagrådets förslag i 
denna del. 
 
När fysiska personer är bokföringsskyldiga 
 
2 kap. 6 § 
 
En fysisk person som bedriver näringsverksamhet är bokföringsskyldig 
för denna. 
Vid tillämpningen av första stycket skall uthyrning av en fastighet som 
enligt 5 § kommunalskattelagen (1928:370) räknas som privatbostads- 
fastighet inte anses som näringsverksamhet. Ägande eller brukande av en 
fastighet som enligt 5 § kommunalskattelagen räknas som näringsfastig- 
het skall alltid anses som näringsverksamhet. 
 
(Jfr 1 § andra stycket i kommitténs förslag.) 
I paragrafen regleras kretsen av bokföringsskyldiga fysiska personer. 
Av 1 kap. 3 § följer att paragrafen också blir bestämmande för när ett 
dödsbo är bokföringsskyldigt. 
Enligt första stycket är fysiska personer som bedriver en närings- 
verksamhet skyldiga att upprätta en bokföring för denna. Detta överens- 
stämmer med hittills gällande rätt. 
Uttrycket  näringsverksamhet  är avsett att ha väsentligen den 
innebörd som motsvarar begreppet  näringsidkare  i hittills gällande rätt. 
Begreppet skall fattas i vidsträckt mening, såsom är fallet i t.ex. 
konsumentköplagen (1990:932). Det innebär att näringsverksamhet skall 
anses omfatta all verksamhet som är av ekonomisk natur och av sådan 
karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig (se prop. 1989/90:89 s. 
60). Till näringsverksamhet räknas därmed också sådan verksamhet som 
bedrivs av advokater, arkitekter, fotografer m.fl. Verksamhetens omfatt- 
ning har inte någon avgörande betydelse för bokföringsskyldigheten. En 
hantverkare som driver sin verksamhet i liten skala blir ändå bokförings- 
skyldig, om det yrkesmässiga momentet är uppfyllt. Kravet på yrkes- 
mässighet innebär å andra sidan att den som vid sidan av sin egentliga 
sysselsättning åtar sig smärre hantverkssysslor för annans räkning som 
regel inte kan anses bedriva näringsverksamhet. Detsamma gäller om 
någon, som i allt väsentligt sysslar med annat, ger ut en eller några 
böcker. Andra omständigheter som kan vägas in i bedömningen av om en 
person är bokföringsskyldig är omsättningshastigheten på försålda varor 
eller tjänster och förekomsten av omkostnader i verksamheten. En hel- 
hetsbedömning måste alltså ske i det enskilda fallet. Härvid kan ledning 
ofta hämtas från hur verksamheten bedöms skattemässigt; skall verksam- 
heten beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet är den normalt 
bokföringspliktig. 
Bokföringssskyldigheten avser näringsverksamheten, däremot inte 
annan verksamhet som näringsidkaren bedriver. Det innebär å ena sidan 
att allt som ingår i näringsverksamheten skall tas med i bokföringen och 
å andra sidan att endast de tillgångar och skulder samt intäkter och 
kostnader som hör till verksamheten skall tas med i bokföringen. 
Näringsidkaren måste till följd därav upprätthålla en åtskillnad mellan 
näringsverksamhetens ekonomi och sin privata ekonomi. Ledning för hur 
bokföring skall ske i enskilt bedriven näringsverksamhet torde även i 
framtiden kunna hämtas från Bokföringsnämndens rekommendation R 
11 Enskild näringsidkares bokföring. 
Av andra stycket framgår att viss verksamhet som kan ha 
näringsliknande natur vid lagens tillämpning skall anses falla utanför 
begreppet näringsverksamhet. Verksamhet som består i att en fysisk 
person eller ett dödsbo hyr ut en sådan fastighet som enligt 5 § 
kommunalskattelagen räknas som privatbostadsfastighet utgör nämligen 
inte näringsverksamhet i bokföringslagens mening. 
Enligt andra styckets andra mening gäller å andra sidan att ägande 
eller brukande av näringsfastighet alltid skall anses som näringsverk- 
samhet och därmed alltid föranleda bokföringsskyldighet. Det är alltså 
fastighetens taxering som är avgörande för om bokföringsskyldighet 
föreligger, oavsett om fastighetsinnehavet i det enskilda fallet är förenat 
med en faktisk näringsverksamhet. Detta innebär en ändring i förhållande 
till vad som hittills har gällt. Skälen till ändringen har angetts i avsnitt 
8.2. 
I sammanhanget bör uppmärksammas att paragrafen reglerar även 
bokföringsskyldigheten för enskild person som äger eller brukar en 
jordbruksfastighet. Tidigare har dessa personer omfattats av jordbruks- 
bokföringslagen. Denna fråga har behandlats i avsnitt 8.3. 
 
Bokföringsskyldighet för utländska filialer m.m. 
 
2 kap. 7 § 
 
I lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. finns bestämmelser om 
bokföringsskyldighet för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av 
utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska 
medborgare. 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 2 kap. 7 § i 
promemorian 1.) 
I paragrafen finns en erinran om att bestämmelser om bokförings- 
skyldighet för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländskt 
företag eller utomlands bosatta personer finns i lagen (1992:160) om 
utländska filialer m.m. Sådan näringsverksamhet skall enligt 11 och 
26 §§ nämnda lag ha en egen bokföring skild från verksamheten i 
utlandet. I övrigt gäller i huvudsak bokföringslagens regler. Vissa 
särregler gäller dock beträffande avslutande av den löpande bokföringen 
(se 14 § filiallagen). 
 
3 kap. Räkenskapsår 
 
Normalt räkenskapsår 
 
3 kap. 1 § 
 
Ett räkenskapsår skall omfatta tolv månader. 
Fysiska personer, handelsbolag där en fysisk person skall beskattas för 
hela eller en del av bolagets inkomst och sådana samfällighetsförvaltande 
juridiska personer som avses i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen 
(1928:370) skall ha kalenderåret som räkenskapsår. 
Andra företag får tillämpa annat räkenskapsår än kalenderår (brutet 
räkenskapsår). Brutet räkenskapsår skall omfatta tiden den 1 maj den 30 
april, den 1 juli den 30 juni eller den 1 september den 31 augusti. 
 
(Jfr 4 § första stycket i kommitténs förslag.) 
Lagrummet överensstämmer med 12 § första stycket 1976 års 
bokföringslag. Frågan om räkenskapsårets förläggning i tiden har 
behandlats i avsnitt 9. 
Av 1 kap. 3 § framgår att det som sägs i denna lag om fysiska personer 
även skall tillämpas av dödsbon. Det innebär   vid en tillämpning av 
andra stycket   att också ett handelsbolag där ett dödsbo skall beskattas 
för bolagets inkomst skall ha kalenderår som räkenskapsår. 
 
Annat tolvmånaders räkenskapsår 
 
3 kap. 2 § 
 
Om det med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse eller andra 
omständigheter finns synnerliga skäl, kan Riksskatteverket medge att 
annan period av tolv hela månader än som följer av 1 § får utgöra 
räkenskapsår. 
 
(Jfr 4 § andra stycket i kommitténs förslag.) 
Paragrafen, som motsvarar 12 § andra stycket 1976 års bokföringslag, 
ger Riksskatteverket möjlighet att i ett enskilt fall tillåta annat brutet 
räkenskapsår om tolv månader än vad som följer av 1 §. 
Riksskatteverkets beslut i tillståndsärenden enligt denna paragraf får 
enligt 9 kap. 1 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. 
 
Förkortat eller förlängt räkenskapsår 
 
3 kap. 3 § 
 
När bokföringsskyldigheten inträder eller räkenskapsåret läggs om, får 
räkenskapsåret omfatta kortare tid än tolv månader eller utsträckas att 
omfatta högst arton månader. Räkenskapsåret får också kortas av om 
bokföringsskyldigheten upphör. 
 
(Jfr 4 § tredje stycket i kommitténs förslag.) 
Paragrafen motsvarar 12 § tredje stycket 1976 års bokföringslag. 
 
Gemensamt räkenskapsår för flera verksamheter 
 
3 kap. 4 § 
 
Om ett företag bedriver flera verksamheter, skall det tillämpa samma 
räkenskapsår för dessa. 
 
(Jfr 6 § andra stycket i kommitténs förslag.) 
Paragrafen överensstämmer med 12 § femte stycket första meningen 
1976 års bokföringslag och innebär att samma räkenskapsår måste 
tillämpas för all verksamhet som den bokföringsskyldige bedriver. 
 
Gemensamt räkenskapsår för koncernföretag 
 
3 kap. 5 § 
 
Företag som ingår i samma koncern skall ha gemensamt räkenskapsår. 
Om det finns synnerliga skäl, kan Riksskatteverket medge att olika 
räkenskapsår får tillämpas. 
Om en fysisk person som bedriver jordbruksverksamhet också äger ett 
aktiebolag, som också bedriver jordbruksverksamhet, utan att han är 
skyldig att upprätta koncernredovisning, får aktiebolaget, trots 
bestämmelsen i första stycket, ha brutet räkenskapsår. 
 
(Jfr 7 § i kommitténs förslag.) 
Av första stycket, som närmast överensstämmer med 12 § sjätte 
stycket första meningen 1976 års bokföringslag, framgår att företag som 
tillhör samma koncern skall ha samma räkenskapsår. 
Om det finns synnerliga skäl, kan dock Riksskatteverket   enligt andra 
stycket   medge att olika räkenskapsår får tillämpas. Riksskatteverkets 
beslut i sådana ärenden får enligt 9 kap. 1 § överklagas hos allmän 
förvaltningsdomstol. 
Bestämmelsen i tredje stycket är ny och har utformats i enlighet med 
Lagrådets synpunkter. Koncernanpassning behöver inte ske när en jord- 
brukare bedriver verksamhet i ett direktägt produktionsbolag. Motiven 
till bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9. 
 
Omläggning av räkenskapsår 
 
3 kap. 6 § 
 
Räkenskapsår får läggas om endast om skattemyndigheten ger tillstånd 
till det. Tillstånd behövs dock inte 
1. för omläggning från brutet räkenskapsår till kalenderår, 
2. för omläggning till gemensamt räkenskapsår i fall som avses i 4 § 
och 5 § första stycket. 
 
(Jfr 6 § första och andra styckena i kommitténs förslag.) 
Enligt paragrafen, som närmast har sin motsvarighet i 12 § fjärde och 
femte stycket i de äldre bestämmelserna, får ett företag ändra räken- 
skapsår endast om skattemyndigheten ger tillstånd till det. Ett företag 
som tillämpar brutet räkenskapsår får emellertid utan särskilt tillstånd 
lägga om detta till kalenderår. Detsamma gäller om en samordning av 
räkenskapsåren skall ske till följd av bestämmelserna i 4 § och 5 § första 
stycket. 
 
Föreläggande om rättelse 
 
3 kap. 7 § 
 
Om ett företag tillämpar brutet räkenskapsår i strid med 1 § andra 
stycket, får skattemyndigheten förelägga företaget att lägga om räken- 
skapsåret till kalenderår. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. 
 
(Jfr 6 § tredje stycket i kommitténs förslag.) 
Bestämmelsen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, 
saknar motsvarighet i 1976 års bokföringslag. Av bestämmelsen framgår 
att skattemyndigheten får förelägga ett företag som i strid med 
bestämmelserna i 1 § andra stycket tillämpar brutet räkenskapsår att 
lägga om räkenskapsåret till kalenderår. 
 
Räkenskapsår i finansiella företag 
 
3 kap. 8 § 
 
I 1 kap. 7 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och 
värdepappersbolag och i 1 kap. 6 § lagen (1995:1560) om årsredovisning 
i försäkringsföretag finns bestämmelser om räkenskapsår i vissa företag. 
 
(Jfr 8 § i kommitténs förslag.) 
Paragrafen innehåller en erinran om att det gäller särskilda regler 
beträffande räkenskapsårets förläggning i tiden för vissa företag. De 
företag som avses är sådana kreditinstitut och värdepappersbolag 
respektive försäkringsföretag som skall tillämpa de särskilda årsredo- 
visningslagarna för finansiella företag. Sådana företag måste ha 
kalenderår som räkenskapsår utom i fall som avses i 3 §. 
 
4 kap. Bokföringsskyldighetens innebörd 
 
Allmänt om vad bokföringsskyldigheten innebär 
4 kap. 1 § 
 
Ett företag skall 
1. löpande bokföra alla affärshändelser enligt bestämmelserna i 5 kap. 
1 5 §§, 
2. se till att det finns verifikationer enligt 5 kap. 6 9 §§ för alla 
bokföringsposter samt systemdokumentation och behandlingshistorik 
enligt 5 kap. 11 §, 
3. bevara all räkenskapsinformation och sådan utrustning och sådana 
system som behövs för att presentera räkenskapsinformationen i den 
form som anges i 7 kap. 1 § 1 eller 2. 
Ett bokslutsföretag skall dessutom 
1. upprätta en balansräkning enligt 3 §, och 
2. avsluta den löpande bokföringen enligt bestämmelserna i 6 kap. 
 
 (Jfr 9 § i kommitténs förslag och 4 kap. 1 § i promemorian 1.) 
Lagrummet, som i huvudsak motsvarar 2 § första stycket 1976 års bok- 
föringslag, innehåller en sammanfattande beskrivning av bokförings- 
skyldighetens innebörd. Skillnaderna i förhållande till den äldre lagen är 
främst av redaktionell och språklig art. 
Enligt första stycket 1 skall affärshändelserna bokföras löpande. 
Begreppet  affärshändelse  definieras i 1 kap. 2 §. Innebörden i  löpande 
bokföra  beskrivs närmare i 5 kap. 1 5 §§, där det bl.a. sägs att 
bokföringen skall ske på sådant sätt att affärshändelserna kan presenteras 
i såväl den ordning posterna har registrerats som i systematisk ordning. 
Av första stycket 2 framgår bl.a. att det skall finnas verifikationer till 
alla bokföringsposter. Begreppen  bokföringspost  och  verifikation 
definieras i 1 kap. 2 §. 
Enligt första stycket 3 skall den bokföringsskyldige bevara all räken- 
skapsinformation och alla handlingar som är av särskild betydelse för att 
belysa verksamhetens ekonomiska förhållanden samt sådan utrustning 
och sådana system som behövs för att presentera räkenskapsinformatio- 
nen i läsbar form. Begreppet  räkenskapsinformation  definieras i 1 kap. 
2 §. 
Enligt andra stycket innefattar bokföringsskyldigheten också en skyl- 
dighet att upprätta en öppningsbalansräkning och avsluta den löpande 
bokföringen. Reglerna om öppningsbalansräkning finns i 4 kap. 3 § och 
innebär att ett företag skall upprätta en balansräkning när bokförings- 
skyldigheten inträder eller när grunden för bokföringsskyldigheten för- 
ändras. I 6 kap. finns bestämmelser om skyldigheten att avsluta den 
löpande bokföringen med en årsredovisning eller ett årsbokslut. Denna 
skyldighet är dock inte generell utan omfattar endast s.k. bokslutsföretag. 
Härmed avses vissa i 1 kap. 2 § första stycket 2 uppräknade slag av 
företag, däribland alla företag i vilka den årliga nettoomsättningen 
normalt uppgår till minst 20 prisbasbelopp (med den begränsning som 
följer av 1 kap. 2 § andra stycket). 
 
God redovisningssed 
 
4 kap. 2 § 
 
Bokföringsskyldigheten skall fullgöras på ett sätt som överensstämmer 
med god redovisningssed. 
 
(Jfr 9 § andra stycket i kommitténs förslag och 4 kap. 2 § i promemorian 
1.) 
Paragrafen   som motsvarar 2 § andra stycket 1976 års bokföringslag 
innehåller den viktiga bestämmelsen att bokföringsskyldigheten skall 
fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. 
I avsnitt 6.3 har redogjorts för hur god redovisningssed bör bestämmas. 
Av det som där har sagts framgår att det vid bestämmandet av vad som 
utgör god redovisningssed måste fästas stor vikt vid uttalanden från 
Bokföringsnämnden och, i andra hand, Redovisningsrådet samt, såvitt 
gäller sådan normutveckling som särskilt avser finansiella företag, 
Finansinspektionen. Vad som utgör god redovisningssed bestäms dock i 
sista hand av domstol med utgångspunkt från bokföringslagens och 
årsredovisningslagens regler. 
 
Upprättande av balansräkning när bokföringsskyldigheten inträder 
eller när grunden för denna ändras 
 
4 kap. 3 § 
 
Bokslutsföretag skall utan dröjsmål upprätta en balansräkning, när 
bokföringsskyldighet inträder eller när grunden för sådan skyldighet 
ändras. 
Vid upprättandet av balansräkningen gäller 6 kap. 4 § andra stycket i 
tillämpliga delar. 
 
(Jfr 13 § och 23 § första stycket i kommitténs förslag och 4 kap. 3 § i 
promemorian 1.) 
Bestämmelsen i första stycket överensstämmer i huvudsak med 11 § 
tredje stycket 1976 års bokföringslag. Tillämpningsområdet har dock be- 
gränsats till företag som är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen. 
För en enskild näringsidkare inträder bokföringsskyldigheten   och 
därmed skyldigheten att upprätta en öppningsbalans   när näringsidkaren 
faktiskt börjar sina förbindelser med omvärlden, träffar avtal m.m. i och 
för rörelsen. För sådana juridiska personer som alltid är bokförings- 
skyldiga (jfr 2 kap. 1-3 §§) inträffar motsvarande tidpunkt i och med att 
personen förvärvar rättskapacitet, dvs. kan förvärva rättigheter och ikläda 
sig skyldigheter (jfr Bokföringsnämndens cirkulär C 23/3). I fråga om 
aktiebolag, ekonomiska föreningar och handelsbolag är detta detsamma 
som tidpunkten för registrering. Andra juridiska personer blir bok- 
föringsskyldiga först sedan någon särskild omständighet har tillkommit 
näringsverksamhet, koncernförhållande m.m.   och de blir därför skyl- 
diga att upprätta öppningsbalansräkning när denna omständighet har 
inträtt. För den grupp av juridiska personer som blir bokföringsskyldiga 
på grund av tillgångarnas värde inträder skyldigheten att upprätta öpp- 
ningsbalansräkning vid ingången av det räkenskapsår då värdet av till- 
gångarna första gången översteg trettio eller, såvitt gäller stiftelser, tio 
prisbasbelopp. 
Skyldigheten att upprätta en öppningsbalansräkning inträder också då 
en rörelse, som drivs av en enskild näringsidkare, byter ägare eller då en 
bokföringsskyldig rörelse byter identitet och fortsätter exempelvis i 
bolagsform (jfr prop. 1975:104 s. 218). 
Bestämmelsen är, som redan har påpekats, avgränsad till sådana före- 
tag som är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen. Det får till följd 
att en bokföringsskyldig fysisk person inte behöver upprätta någon öpp- 
ningsbalansräkning i samband med bokföringsskyldighetens uppkomst 
om det därvid står klart att nettoomsättningen i verksamheten normalt 
inte kommer att överstiga 20 prisbasbelopp. Han blir dock skyldig att 
upprätta en öppningsbalansräkning så snart det finns anledning anta att 
den årliga nettoomsättningen i framtiden kommer att överstiga 20 
prisbasbelopp. 
Av andra stycket framgår att de i 6 kap. 4 § andra stycket nämnda 
bestämmelserna i årsredovisningslagen skall gälla i tillämpliga delar när 
ett företag upprättar en sådan balansräkning som sägs i första stycket. 
 
Bokföring för flera verksamheter 
 
4 kap. 4 § 
 
Om ett företag bedriver flera verksamheter, skall det ha en bokföring som 
omfattar samtliga verksamheter. 
Trots bestämmelsen i första stycket får ett företag som bedriver flera 
verksamheter ha en bokföring för varje enskild verksamhet, om det finns 
särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed. Företag som 
avses i 6 kap. 1 § skall i så fall löpande arkivera uppgifter om ställning 
och resultat i de olika verksamheterna på en gemensam plats. Om 
företaget bedriver verksamhet på egen hand, skall arkiveringen ske i 
anslutning till bokföringen för en sådan verksamhet. 
 
(Jfr 2 § i kommitténs förslag och 4 kap. 4 § i promemorian 1.) 
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller när ett företag 
bedriver flera verksamheter. Frågan har behandlats i avsnitt 10.3. 
Huvudregeln är   enligt första stycket   att företaget måste ha en enda 
bokföring som avser all verksamhet som bedrivs av företaget. Det skall 
finnas en enda löpande bokföring. Om företaget är ett bokslutsföretag (jfr 
1 kap. 2 §), skall den samlade verksamheten omfattas av ett gemensamt 
årsbokslut eller en gemensam årsredovisning. Inte ens om företaget 
bedriver flera verksamheter som är fristående från varandra, är det tillåtet 
att dela upp bokföringen. En annan sak är att det enligt 5 kap. 6 § 
årsredovisningslagen kan vara nödvändigt att i årsredovisningen 
särredovisa olika rörelsegrenar. 
Det förhållandet att företaget enligt huvudregeln i första stycket skall 
ha en enda bokföring för samtliga verksamheter utesluter emellertid inte 
att företaget i bokföringen använder sig av journaler, listor m.m. som 
avser olika verksamheter eller verksamhetsgrenar. När olika verksam- 
heter är organisatoriskt åtskilda och saknar naturligt samband, torde det 
också få accepteras att verifikationerna för de skilda verksamheterna 
numreras för sig. Men det får aldrig göras så stor åtskillnad på olika 
verksamheter att det inte går att överblicka den samlade verksamhetens 
gång, resultat och ställning (jfr BFN U 90:4). 
Som framgår av andra stycket kan dock en bokföringsskyldig som 
bedriver flera verksamheter i vissa fall ändå få upprätta separata bok- 
föringar för de skilda verksamheterna. Sådana separata bokföringar är 
avsedda att förekomma endast undantagsvis. För att bokföringen skall få 
läggas upp på det viset fordras sålunda att det finns särskilda skäl och är 
förenligt med god redovisningssed. Särskilda skäl kan föreligga när en 
bokföringsskyldig bedriver dels en verksamhet på egen hand, dels en 
annan verksamhet tillsammans med annan. Om bokföringsskyldigheten 
för den gemensamt bedrivna verksamheten fullgörs genom en gemensam 
bokföring, motiverar detta en separat bokföring för den övriga verksam- 
heten. En enskild näringsidkare bör i en sådan situation kunna ha såväl 
en separat löpande bokföring för den verksamhet som han bedriver på 
egen hand som ett separat årsbokslut för den verksamheten. Det kan inte 
uteslutas att det, såvitt gäller enskilda näringsidkare, någon gång kan vara 
motiverat med separat bokföring även i andra fall. 
Vad som nu har sagts gäller även vissa bokföringsskyldiga juridiska 
personer. En ideell förening, som bedriver verksamhet tillsammans med 
annan och fullgör bokföringsskyldigheten för denna verksamhet genom 
en gemensam bokföring, bör alltså ha en separat löpande bokföring för 
annan verksamhet som den bedriver självständigt. Också stiftelser som 
har medel gemensamt placerade med en annan stiftelse och som fullgör 
bokföringsskyldigheten för dessa medel genom en med den andra 
stiftelsen gemensam bokföring, bör bokföra övriga medel i en separat 
löpande bokföring. Även andra situationer kan förekomma. 
När det gäller aktiebolag, ekonomiska föreningar och liknande 
associationer, är utrymmet för att tillämpa bestämmelsen i andra stycket 
avsett att vara mera begränsat. Även beträffande dessa associationer bör 
visserligen förekomsten av flera verksamheter, varav en är föremål för 
gemensam bokföring, utgöra ett särskilt skäl att ha separata bokföringar. 
Här kan den emellertid endast komma i fråga att ha separata löpande 
bokföringar. Årsbokslutet eller årsredovisningen måste sålunda omfatta 
den samlade verksamheten. 
Det har inte ansetts möjligt att i lagen precisera de förutsättningar som 
bör vara uppfyllda för att separat bokföring skall få förekomma. Av hän- 
visningen till god redovisningssed följer att det får bli en sak för dom- 
stolspraxis och normgivande organ att ange de närmare förutsättningarna. 
För att möjligheten att undantagsvis ha separata bokföringar inte skall 
gå ut över möjligheterna till granskning av den samlade verksamheten 
har det i 5 kap. 11 § andra stycket föreskrivits att den bokföringsskyldige 
i systemdokumentationen skall ange att företaget har flera separata 
bokföringar och lämna upplysning om var uppgifter ur dessa kan 
erhållas. Ytterligare krav ställs enligt förevarande paragrafs andra stycke 
andra och tredje meningarna på sådana företag som är skyldiga att 
avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning (jfr 6 kap. 1 §). 
Dessa företag skall löpande arkivera uppgifter om ställning och resultat i 
de verksamheter som omfattas av separat bokföring på en gemensam 
plats.I första hand skall uppgifterna samlas till en bokföring som avser 
endast företagets egen verksamhet. Om den bokföringsskyldige inte 
bedriver någon egen verksamhet utan endast en eller flera verksamheter 
tillsammans med andra, måste arkiveringsskyldigheten fullgöras genom 
att uppgifterna förvaras separat från annan bokföring. Syftet med 
bestämmelsen är att det fortlöpande skall vara möjligt att utan besvär 
erhålla underlag för en bedömning av den bokföringsskyldiges samlade 
verksamhet. En sådan överblick bör kunna åstadkommas exempelvis 
genom att kopior av huvudbokföringen från den separata verksamheten 
arkiveras tillsammans med företagets andra bokföring. Hur ofta uppgifter 
om ställning och resultat i verksamhet som omfattas av separat bokföring 
skall fogas till företagets övriga bokföring måste bestämmas från fall till 
fall enligt de riktlinjer som utvecklas inom ramen för god 
redovisningssed. 
 
Gemensam bokföring för flera bokföringsskyldiga 
 
4 kap. 5 § 
 
Ett företag får ha gemensam bokföring med någon annan bokförings- 
skyldig endast för gemensamt bedriven verksamhet och endast om det är 
förenligt med god redovisningssed. 
Trots bestämmelsen i första stycket får församlingar i Svenska kyrkan 
som ingår i en kyrklig samfällighet enligt 3 § andra stycket lagen 
(1998:1591) om Svenska kyrkan ha en gemensam bokföring som 
omfattar församlingarnas och samfällighetens verksamheter. Vidare får 
prästlönetillgångar enligt 10 § lagen (1998:1592) om införande av lagen 
(1998:1591) om Svenska kyrkan ha gemensam bokföring, om de 
förvaltas tillsammans. 
 
(Paragrafen saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Jfr 4 kap. 5 § i 
promemorian 1.) 
Paragrafen behandlar frågan om två eller flera bokföringsskyldiga kan 
fullgöra bokföringsskyldigheten gemensamt. Detta har behandlats i 
avsnitten 10.3.1 och 10.3.2. 
Den outtalade utgångspunkten i lagen är att var och en som är 
bokföringsskyldig är skyldig att hålla sig med en egen bokföring för 
verksamhet som han bedriver. Från denna utgångspunkt gör förevarande 
paragraf några undantag. 
Av första stycket framgår att en bokföringsskyldig kan få organisera 
bokföringen gemensamt såvitt avser gemensamt bedriven verksamhet. 
Den gemensamma verksamheten torde i dessa fall normalt ske inom 
ramen för ett enkelt bolag. Begreppet  gemensam verksamhet  har 
emellertid en vidare innebörd och kan omfatta även annan gemensam 
verksamhet än sådan som bedrivs inom ramen för ett bolagsavtal, t.ex. 
om syskon har erhållit en jordbruksfastighet i arv och inte har ingått 
någon särskild överenskommelse om den fortsatta driften. Också gemen- 
sam medelsplacering kan vara att betrakta som gemensam verksamhet. 
För att bokföringen skall få organiseras gemensamt är det dock inte 
tillräckligt att verksamheten bedrivs gemensamt. Det förutsätts även att 
det är förenligt med god redovisningssed att företagen har en gemensam 
bokföring. Bestämmelsen är inte avsedd att förändra den praxis som 
hittills har utvecklats. Viss ledning kan därför hämtas från äldre 
bestämmelser, däribland 3 kap. 4 § 2 stiftelselagen (jfr BFN U 95:3) om 
bokföring av gemensam placerad förmögenhet, samt äldre uttalanden om 
bokföring av gemensamt bedriven jordbruksverksamhet och om bok- 
föring i partrederi. 
I andra stycket fastslås att sådana församlingar som ingår i en kyrklig 
samfällighet får ha en gemensam bokföring tillsammans med de övriga 
församlingarna som ingår i samfälligheten. Bestämmelsen - som har 
behandlats i avsnitt 10.3.2 - gör det möjligt för de juridiska personer som 
församlingarna utgör att upprätta såväl den löpande bokföringen som 
årsbokslutet eller årsredovisningen gemensamt. Det fordras alltså inte - 
såsom är fallet vid gemensam bokföring enligt första stycket - att det är 
fråga om gemensamt bedriven verksamhet och att förfarandet har stöd i 
god redovisningssed. Även s.k. prästlönetillgångar (prästlönefastigheter 
och prästlönefonder) får ha gemensam bokföring, dock endast i den 
utsträckning de är föremål för samförvaltning. Prästlönetillgångar är ett 
särskilt slag av juridisk person av stiftelseliknande karaktär (se 10 § 
lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska 
kyrkan). Enligt 9 § andra stycket lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan 
skall prästlönetillgångar förvaltas av Svenska kyrkan. Förvaltningen 
torde   liksom i dag   komma att ske på stiftsnivå. Det innebär i så fall 
att den till prästlönetillgångarna knutna bokföringsskyldigheten kan 
fullgöras genom en gemensam bokföring på stiftsnivå.  
5 kap. Löpande bokföring och verifikationer 
 
Grundbokföring och huvudbokföring 
 
5 kap. 1 § 
 
Affärshändelserna skall bokföras så att de kan presenteras i 
registreringsordning (grundbokföring) och i systematisk ordning (huvud- 
bokföring). Detta skall ske på ett sådant sätt att det är möjligt att kontrol- 
lera fullständigheten i bokföringsposterna och överblicka verksamhetens 
förlopp, ställning och resultat. 
 
(Jfr 19 § i kommitténs förslag.) 
Paragrafen innehåller bestämmelser om grundbokföring och huvud- 
bokföring (jfr avsnitt 12.2). 
Av paragrafen framgår att bokförda affärshändelser skall kunna 
presenteras i registreringsordning och i systematisk ordning. Bestäm- 
melsen motsvarar närmast 8 § första stycket första meningen och 9 § 
första stycket första meningen i 1976 års bokföringslag. 
Vad gäller grundbokföringen har begreppet kronologisk ordning ersatts 
med begreppet registreringsordning, dvs. den ordning i vilken affärs- 
händelserna har bokförts. Det tidigare uttrycket har fört tanken till att 
affärshändelserna skulle presenteras i den ordning de har inträffat. Det 
har ansetts att det från bevis- och kontrollsynpunkt är viktigare att affärs- 
händelserna presenteras i den ordning de har bokförts. Till följd av be- 
stämmelserna i 2 § om när bokföring skall ske kommer dock grund- 
bokföringen som regel ganska väl att återspegla också den ordningsföljd i 
vilken affärshändelserna har inträffat. 
Grundbokföringen skall ske på ett sådant sätt att det blir möjligt att i 
efterhand kontrollera bokförda poster mot verifikationerna. 
Huvudbokföringens huvudsakliga syfte är att utgöra en länk mellan å 
ena sidan grundbokföringen och å andra sidan årsbokslutet eller årsredo- 
visningen. Den löpande systematiska sammanställning av affärshändel- 
serna som skall göras inom ramen för huvudbokföringen är emellertid 
också avsedd att möjliggöra en överblick av verksamhetens ställning och 
resultat under löpande år. Däremot kan huvudbokföringen knappast för- 
väntas ge någon exakt avspegling av verksamhetens resultat och ställning 
under räkenskapsåret. Precisionen i den bild som huvudbokföringen kan 
ge ifråga om verksamhetens ställning och resultat måste dessutom vara 
beroende av en rad omständigheter, såsom verksamhetens karaktär och 
vad som i det enskilda fallet är en godtagbar organisation av bokföringen. 
I ett företag som tillämpar kontantmetoden, dvs. bokför fordringar och 
skulder först när de betalas, får det godtas att huvudbokföringen ibland 
ger en ganska begränsad överblick över verksamhetens ställning och 
resultat. 
Grundbokföringen och huvudbokföringen skall tillsammans göra det 
möjligt att överblicka också verksamhetens  förlopp . Med begreppet 
förlopp avses här hur verksamhetens ställning och resultat vid ett visst 
tillfälle har framkommit, dvs. när de olika affärshändelserna har inträffat 
och hur de har påverkat verksamhetens ställning och resultat under 
räkenskapsåret. Inte heller när det gäller verksamhetens förlopp kan det 
alltid ställas så långtgående krav på precision. Framförallt gäller det 
företag som tillämpar kontantmetoden. 
Kravet på kronologisk och systematisk presentation omfattar samtliga 
affärshändelser. Det innebär dock inte att varje affärshändelse måste 
kunna presenteras separat. Såsom framgår av 6 § kan likartade affärs- 
händelser dokumenteras genom en gemensam verifikation. Den gemen- 
samma verifikationen ligger då grund för en bokföringspost. 
Bestämmelsen är inte heller avsedd att utesluta bokföring i sammandrag, 
dvs. att grundbokförda affärshändelser i huvudboken registreras i 
sammandrag. Detta torde framförallt vara aktuellt vid användandet av sk. 
hierarkiska bokföringssystem (se avsnitt 10.2). I den utsträckning det 
behövs för att ge tillfredsställande kontroll och överblick skall konton 
över tillgångar, avsättningar och skulder dock specificeras i en 
sidoordnad bokföring (se 4 §). 
 
Tidpunkten för bokföring 
 
5 kap. 2 § 
 
Kontanta in- och utbetalningar skall bokföras senast påföljande arbets- 
dag. Andra affärshändelser skall bokföras så snart det kan ske. 
Affärshändelserna får bokföras senare än som anges i första stycket, 
om det finns särskilda skäl och det är förenligt med god redovisningssed. 
Andra företag än bokslutsföretag får dröja med att bokföra affärs- 
händelserna tills betalning sker, under förutsättning att detta är förenligt 
med god redovisningssed. Vid räkenskapsårets utgång skall dock samt- 
liga då obetalda fordringar och skulder bokföras. 
Vad som sägs i tredje stycket gäller också bokslutsföretag, om det 
endast förekommer ett mindre antal fakturor eller andra handlingar i 
verksamheten och fordringarna och skulderna enligt dessa inte uppgår till 
avsevärda belopp. 
 
(Jfr 18 § första tredje styckena i kommitténs förslag) 
Paragrafen behandlar tidpunkten för bokföring (se avsnitt 12.3). 
Av första stycket, som närmast motsvarar 8 § andra stycket i 1976 års 
bokföringslag, framgår att kontanta in- och utbetalningar skall bokföras 
senast nästföljande arbetsdag. Beträffande andra affärshändelser gäller i 
stället att de skall bokföras  så snart det kan ske . 
Bestämmelsen om att andra affärshändelser än kontanta in- och 
utbetalningar skall bokföras  så snart det kan ske  innebär att bokföring 
måste ske så snart företaget har tillgång till tillräckliga uppgifter för att 
kunna bokföra affärshändelserna på ett godtagbart sätt. När denna 
tidpunkt inträder måste bedömas från fall till fall. En lämplig tumregel 
kan dock vara att, när företaget använder sig av rutiner som innebär att en 
faktura eller motsvarande skall upprättas, bokföringen av fordringar och 
skulder får dröja till dess faktura eller motsvarande handling har utfärdats 
eller mottagits eller sådan handling enligt god affärssed hade bort 
föreligga. I de fall tidpunkten för bokföringen inte kan knytas till någon 
faktura eller motsvarande handling får bokföringstidpunkten bestämmas 
på annat sätt (jfr Bokföringsnämndens uttalande U 94:2, EDI och annan 
elektronisk överföring av uppgifter om affärshändelser). 
Om det finns särskilda skäl och är förenligt med god redovisningssed, 
kan   enligt andra stycket   en fördröjning i bokföringen av affärs- 
händelserna godtas. Under vissa förhållanden behöver bokföring alltså 
inte ske trots att alla förutsättningar för att kunna bokföra affärs- 
händelserna finns. I förarbetena till 1976 års bokföringslag nämndes 
vissa exempel på omständigheter då tidsförskjutningar borde kunna 
beaktas (semester, sjukdom, arbetsbelastning vid bokföringsbyrå m.m.; 
se prop. 1975:104 s. 163). Dessa uttalanden torde fortfarande ha relevans. 
Särskilt stor praktisk betydelse får bestämmelsen i andra stycket anses 
ha när ett företag har överlämnat delar av bokföringsarbetet till en 
bokföringsbyrå. Det måste accepteras att bokföringen av andra 
affärshändelser än kontanta in- och utbetalningar i sådana fall får anstå 
någon kortare tid. Detsamma gäller huvudbokföringen av kontanta in- 
och utbetalningar. Huvudbokföringen bör i sådana fall kunna anstå en 
kortare tid under förutsättning att en grundbokföring (kassabok) kan 
presenteras senast nästföljande arbetsdag. 
I undantagsfall   såsom i mycket små, icke-näringsdrivande verksam- 
heter   bör också kravet på omedelbar grundbokföring av kontanta in- 
och utbetalningar kunna frångås enligt andra stycket. Det bör överlämnas 
till normgivande organ att närmare utveckla vilka dessa undantagsfall är. 
Av tredje och fjärde styckena som, med vissa ändringar, motsvarar 8 § 
tredje stycket i 1976 års bokföringslag framgår att bokföringsskyldiga 
med okomplicerade förhållanden får bokföra affärshändelserna enligt den 
s.k. kontantmetoden. Detta innebär att uppkomna fordringar och skulder 
inte behöver bokföras och att affärshändelserna får bokföras först när 
betalning sker. Hänvisningen till god redovisningssed innebär att be- 
gränsningar och villkor kan komma att uppställas i redovisningspraxis. 
Av tredje stycket sista meningen framgår dock att företagen   på samma 
sätt som i dag   skall bokföra obetalda fordringar och skulder vid 
räkenskapsårets utgång. 
Den verksamhet som bedrivs i företag som inte utgör bokslutsföretag 
(se 1 kap. 2 §) är regelmässigt okomplicerad. Det har därför ansetts 
godtagbart att generellt låta sådana företag   dvs. enskilda näringsidkare, 
handelsbolag med endast fysiska personer som delägare och ideella 
föreningar med en årlig omsättning understigande 20 prisbasbelopp 
tillämpa kontantmetoden. 
Även sådana företag som är skyldiga att avsluta den löpande 
bokföringen får under vissa förhållanden tillämpa kontantmetoden. De 
förutsättningar som då gäller är att endast ett mindre antal fakturor eller 
andra handlingar förekommer i verksamheten och att fordringarna och 
skulderna enligt dessa inte uppgår till avsevärda belopp. 
Det förhållandet att ett företag enligt andra fjärde styckena i vissa fall 
kan dröja med själva bokföringen innebär inte att alla bokföringsåtgärder 
kan anstå. Av 6 § följer att det för varje affärshändelse skall finnas en 
verifikation. Skyldigheten att spara de uppgifter som skall ingå i en 
verifikation uppkommer redan innan affärshändelsen har bokförts (se 1 
kap. 2 § 9 och 7 kap. 1 §). 
 
Bokslutstransaktioner 
 
5 kap. 3 § 
 
I samband med att den löpande bokföringen avslutas skall sådana poster 
som är nödvändiga för att bestämma räkenskapsårets intäkter och 
kostnader och den finansiella ställningen på balansdagen bokföras. 
 
(Jfr 18 § fjärde stycket i kommitténs förslag.) 
Paragrafen behandlar s.k. bokslutstransaktioner (se avsnitt 12.4). Med 
begreppet bokslutstransaktion avses främst periodiseringar av inkomster 
och utgifter som hänför sig till två eller flera räkenskapsår. I begreppet 
inryms emellertid även andra typer av transaktioner som skall bokföras 
när ett årsbokslut eller en årsredovisning upprättas, t.ex. avskrivningar, 
uppskrivningar och omföringar inom eget kapital. Av 10 § framgår att 
det skall finnas verifikationer till alla bokslutstransaktioner. 
Företag som inte är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen 
behöver inte beakta bestämmelsen. 
 
Sidoordnad bokföring 
 
5 kap. 4 § 
 
Vid bokföringen skall konton över tillgångar, avsättningar och skulder 
specificeras i en sidoordnad bokföring i den utsträckning det behövs för 
att ge en tillfredsställande kontroll och överblick. 
 
(Jfr 19 § andra stycket i kommitténs förslag.) 
Bestämmelsen, som behandlar s.k. sidoordnad bokföring, motsvarar i 
huvudsak 9 § andra stycket i 1976 års bokföringslag. Den har behandlats 
i avsnitt 12.5. 
 
Rättelse av bokföringspost 
 
5 kap. 5 § 
 
Om en bokföringspost rättas, skall det anges när rättelsen har skett och 
vem som har gjort den. Sker rättelsen genom en särskild rättelsepost, 
skall det samtidigt säkerställas att det vid en granskning av den rättade 
bokföringsposten utan svårighet går att få kännedom om rättelsen. 
 
(Jfr 19 § tredje stycket i kommitténs förslag.) 
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 6 § andra stycket i 1976 års 
bokföringslag. En rättelsepost utgör en ny bokföringspost och förutsätter 
därför en särskild verifikation (jfr 10 §). 
Den bokföringsskyldige bör ha i förväg fastställda rättelserutiner. 
Dessa bör framgå av företagets systemdokumentation (jfr 11 §).  
Verifikationer 
 
5 kap. 6 § 
 
För varje affärshändelse skall det finnas en verifikation. Om företaget har 
tagit emot en uppgift om affärshändelsen i den form som anges i 7 kap. 
1 § första stycket, skall denna uppgift, i förekommande fall kompletterad 
med uppgifter enligt 7 och 8 §§, användas som verifikation. 
Om det behövs med hänsyn till arten av den mottagna verifikationen, 
får bokföringen grundas på en särskilt upprättad hänvisningsverifikation. 
Flera likartade affärshändelser får dokumenteras genom en gemensam 
verifikation. Vid försäljning av varor och tjänster mot kontant betalning 
får även inbetalningarna under en dags försäljning dokumenteras genom 
en gemensam verifikation, om det skulle vara förenat med svårigheter att 
upprätta verifikationer för de olika affärshändelserna. Den gemensamma 
verifikationen får då utgöras av uppgifter från en kassaapparat, kassa- 
rapport eller annan uppgift som anger summan av mottagna betalningar. 
 
(Jfr 15 § i kommitténs förslag.) 
I första stycket föreskrivs att det skall finnas verifikationer till alla 
affärshändelser och att den bokföringsskyldige skall använda mottagen 
uppgift som verifikation när sådan föreligger. Bestämmelsen har 
behandlats i avsnitt 12.1. 
Med verifikation avses uppgifter som dokumenterar förändringar i 
storleken och sammansättningen av ett företags förmögenhet (se 1 kap. 
2 §). Uppgifterna kan vara lagrade i olika form, t.ex. på papper eller på 
diskett. Det är emellertid inte själva informationsbäraren utan de lagrade 
uppgifterna som utgör verifikationen. Detta är bakgrunden till att orden 
 tagit emot handling  i 5 § första stycket i 1976 års bokföringslag har 
ersatts med ordvalet  tagit emot en uppgift . 
I situationer då affärshändelserna kommer till uttryck i pappers- 
baserade dokument, såsom vid traditionell fakturahantering i pappers- 
format, innebär den nya bestämmelsen i praktiken ingen ändring i 
förhållande till hittills gällande rätt. Visserligen är det   till skillnad från 
 
tidigare   inte handlingen i sig utan de därå lagrade uppgifterna som 
utgör verifikationen. Det är emellertid liksom tidigare den mottagna 
handlingen som skall sparas och arkiveras (se 7 kap. 1 § andra stycket). 
Med  mottagen uppgift  avses också uppgifter som har tagits emot på 
elektronisk väg. Även uppgifter som har utväxlats mellan parterna och 
som successivt har kompletterats kan utgöra i lagens mening  mottagna 
uppgifter . Detta kan illustreras enligt följande. Ett företag har i samband 
med tillkomsten av ett leveransavtal tagit emot en datafil med 
leverantörens prislista. Datafilen har sedan legat till grund för en på 
elektronisk väg gjord beställning, vilken leverantören i sin tur har använt 
sig av när han på elektronisk väg har bekräftat och fakturerat 
beställningen. I denna situation kan de uppgifter som företaget hämtar 
från prislistan i syfte att komplettera verifikationen ingå i denna trots att 
uppgifterna inte har mottagits i samband med den aktuella 
affärshändelsen. I ett annat fall kan den information som företaget har 
tagit emot utgöras av endast någon enstaka uppgift med begränsat infor- 
mationsvärde, vilken företaget självt kompletterar med erforderliga 
uppgifter från egna system. Även i detta fall är det den mottagna 
uppgiften som skall användas som verifikation, låt vara att denna måste 
kompletteras så att den uppfyller de krav som uppställs i 7 §. 
Bestämmelserna i andra och tredje styckena om hänvisnings- 
verifikation och gemensam verifikation överensstämmer i allt väsentligt 
med 5 § första stycket tredje meningen respektive 5 § tredje stycket i 
1976 års bokföringslag. Vissa tidigare detaljföreskrifter om gemen- 
samma verifikationer har dock inte överförts till den nya lagen. Hänvis- 
ningsverifikationer och gemensamma verifikationer skall innefatta sam- 
ma information som andra slag av verifikationer (se 7 §). I vilken 
utsträckning information får utelämnas från hänvisningsverifikationer 
och gemensamma verifikationer får bedömas enligt samma kriterier som 
gäller för andra verifikationer (se 8 § ). 
 
5 kap. 7 § 
 
Verifikationen skall innefatta uppgift om när den har sammanställts, när 
affärshändelsen har inträffat, vad denna avser, vilket belopp den gäller 
och vilken motpart den berör. I förekommande fall skall verifikationen 
även innefatta upplysning om handlingar eller andra uppgifter som har 
legat till grund för affärshändelsen samt var dessa finns tillgängliga. 
I verifikationen skall det ingå ett verifikationsnummer eller annat 
identifieringstecken samt sådana övriga uppgifter som är nödvändiga för 
att sambandet mellan verifikationen och den bokförda affärshändelsen 
utan svårighet skall kunna fastställas. 
 
 (Jfr 16 § i kommitténs förslag.) 
I första stycket regleras vilka uppgifter en verifikation skall innehålla. 
Verifikationen skall bl.a. innehålla upplysningar om de handlingar eller 
andra uppgifter som ligger till grund för affärshändelsen. Med  hand- 
lingar och andra uppgifter  avses såväl traditionella pappersbaserade 
handlingar som uppgifter lagrade i mikroformat eller elektroniskt. 
Om en gemensam verifikation används, måste denna innehålla de 
angivna upplysningarna för var och en av de affärshändelser som verifi- 
kationen avser. 
I andra stycket anges att verifikationen skall innehålla även vissa andra 
uppgifter som gör det möjligt att fastställa sambandet mellan 
verifikationen och den bokförda affärshändelsen. Den lämpligaste ord- 
ningen torde vara att verifikationerna identifieras genom att de åsätts 
nummer i löpande följd i en eller flera serier för varje bokföringsskyldig 
(jfr BFN C 20/6). 
Om en gemensam verifikation används, är det sambandet mellan 
verifikationen och de olika bokförda affärshändelserna som skall kunna 
fastställas. Något särskilt förtydligande av lagtexten i denna del har inte 
ansetts nödvändigt. 
 
5 kap. 8 § 
 
Uppgifter enligt 7 § första stycket får utelämnas, om det är förenat med 
svårigheter att låta uppgiften ingå i verifikationen och ett utelämnande är 
förenligt med god redovisningssed. 
 
(Jfr 17 § första stycket i kommitténs förslag.) 
Om företaget varje dag gör ett stort antal kontantaffärer som rör 
mindre belopp och kundkretsen är anonym, är det inte rimligt att kräva 
att verifikationen innefattar samtliga uppgifter enligt 7 §. Paragrafen 
innehåller därför en undantagsregel som innebär att uppgifterna får 
utelämnas om det är förenat med svårigheter att infoga uppgiften i 
verifikationen samt ett utelämnande av uppgiften är förenligt med god 
redovisningssed. De fall som i första hand kan rymmas under denna 
bestämmelse är sådana där verifikationen kommer till uttryck i uppgifter 
från ett kassaregister, en kassarapport eller annan handling som endast 
anger summan av erhållna betalningar vid kontanta försäljningar av varor 
och tjänster. Det har emellertid inte ansetts lämpligt att genom 
lagstiftning begränsa undantagsregelns tillämpningsområde till de nu 
nämnda fallen. I stället får det inom ramen för god redovisningssed 
avgöras när det är godtagbart att utelämna uppgifter som kan vara 
praktiskt besvärliga att infoga i verifikationen. 
 
5 kap. 9 § 
 
Om en verifikation rättas, skall det anges när rättelsen har skett och vem 
som har gjort den. 
 
(Jfr 17 § andra stycket i kommitténs förslag.) 
Paragrafen motsvarar 5 § fjärde stycket sista meningen 1976 års 
bokföringslag och innehåller bestämmelser om rättelse av verifikation. 
 
Andra bokföringsposter än sådana som avser affärshändelser 
 
5 kap. 10 § 
 
Vad som föreskrivs i 1 9 §§ gäller även andra bokföringsposter än 
sådana som avser affärshändelser. 
 
(Jfr 20 § i kommitténs förslag.) 
Huvuddelen av posterna i den löpande bokföringen utgörs normalt av 
affärshändelser. Därutöver kan det emellertid förekomma andra bok- 
föringsposter, såsom bokslutstransaktioner och rättelseposter. I denna 
paragraf föreskrivs att även sådana poster omfattas av bestämmelserna i 
1-9 §§. Detta innebär bl.a. att det skall finnas verifikationer också för 
dessa poster och att verifikationerna skall uppfylla kraven i 6-9 §§. 
Vidare innebär paragrafen att reglerna i 3 § om bokföringstidpunkt och 
kraven i 1 § på presentation i registreringsordning och i systematisk ord- 
ning gäller även dessa övriga bokföringsposter. Också bestämmelserna i 
5 § om rättelse av bokförd post är tillämplig.  
Systemdokumentation och behandlingshistorik 
 
5 kap. 11 § 
 
Företaget skall upprätta sådana beskrivningar över bokföringssystemets 
organisation och uppbyggnad som behövs för att ge överblick över 
systemet (systemdokumentation). Företaget skall också upprätta sådana 
beskrivningar över genomförda bearbetningar inom systemet som gör det 
möjligt att utan svårighet följa och förstå de enskilda bokföringsposternas 
behandling (behandlingshistorik). 
Om företaget har flera separata bokföringar, skall det av system- 
dokumentationen för varje bokföring framgå var uppgifter ur övriga 
bokföringar kan erhållas. 
 
(Jfr 21 § i kommitténs förslag.) 
Bestämmelserna i paragrafens första stycke har i huvudsak hämtats 
från 7 § andra stycket 1976 års bokföringslag och ställer krav på att det 
finns behövlig dokumentation om bokföringssystemet. Även om de nya 
bestämmelserna torde få störst betydelse för datorbaserad bokföring, är 
de till skillnad från tidigare bestämmelser inte begränsade till sådan utan 
gäller även vid manuell bokföring. 
Med systemdokumentation avses beskrivningar, instruktioner och 
annan dokumentation som gör det möjligt att förstå hur bokförings- 
systemet är uppbyggt. Dokumentationen kan bestå av en kontoplan och 
en beskrivning av bokföringssystemet vilka utvisar sambanden mellan 
bokföringssystemets olika delar. Den måste dock anpassas till förhållan- 
dena det enskilda företaget. I en mycket liten verksamhet är det i bland 
inte nödvändigt att upprätta någon särskild systemdokumentation, 
eftersom den överblick den skall ge framkommer direkt av bokföringen. I 
andra mer komplexa system kan det fordras en ganska ingående 
beskrivning av bl.a. behandlingsregler och verifieringskedjor. 
Med behandlingshistorik avses information om hur enskilda 
bokföringsposter har behandlats och vilka behandlingsregler som därvid 
har gällt. Behandlingsregler utgörs av instruktioner som har skapats för 
beräkning av bokförda belopp, kontering, sammanställning av bokslut 
eller rättelser m.m. 
Bokföringsnämndens rekommendation R 10, Systemdokumentation 
och behandlingshistorik, torde även fortsättningsvis kunna ge vägledning 
för hur detta slag av information bör vara utformad. 
Av bestämmelsen i andra stycket framgår vilka krav som ställs när ett 
företag med stöd av bestämmelsen i 4 kap. 4 § andra stycket har upprättat 
flera separata bokföringar. Företaget skall i dessa fall tillse att det av 
varje bokföring, som omfattar de olika verksamheterna, framgår var 
uppgifter om de övriga bokföringarna kan erhållas.  
6 kap. Hur den löpande bokföringen avslutas 
 
När den löpande bokföringen skall avslutas med en årsredovisning 
 
6 kap. 1 § 
 
Företag som tillhör någon eller några av följande kategorier skall för 
varje räkenskapsår avsluta bokföringen med en årsredovisning och 
offentliggöra den enligt 2 §: 
1. aktiebolag, 
2. ekonomiska föreningar, 
3. handelsbolag i vilka en eller flera juridiska personer är delägare, 
4. företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i 
kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen (1995:1560) om 
årsredovisning i försäkringsföretag, 
5. stiftelser som är bokföringsskyldiga enligt denna lag, dock inte 
stiftelser som får använda sina tillgångar uteslutande till förmån för 
medlemmar av en viss eller vissa släkter och som är bokföringsskyldiga 
endast på grund av 2 kap. 3 § första stycket, 
6. företag som är moderföretag i en koncern, 
7. bokslutsföretag i vilka 
a) antalet anställda i verksamheten under de senaste två räkenskapsåren 
i medeltal har uppgått till mer än tio, eller 
b) nettovärdet av tillgångarna i verksamheten enligt en balansräkning 
för räkenskapsåret uppgår till mer än 24 miljoner kronor. 
 
(Jfr 12 § i kommitténs förslag.) 
Av uppräkningen i första stycket följer att aktiebolag och ekonomiska 
föreningar alltid måste avsluta den löpande redovisningen med en 
årsredovisning. Detsamma gäller för handelsbolag i vilka en eller flera 
juridiska personer är delägare; i det sammanhanget skall dock dödsbon 
inte behandlas som juridisk person (se 1 kap. 3 §). Samma skyldighet att 
alltid upprätta en fullständig årsredovisning åvilar alla företag som skall 
tillämpa de särskilda årsredovisningslagarna för kreditinstitut och 
värdepappersbolag respektive försäkringsföretag (se 1 kap. 1 § ÅRFL 
och 1 kap. 1 § ÅRFL). Bestämmelsen innebär också att handelsbolag 
som är finansiella holdingföretag alltid skall upprätta en årsredovisning. 
Som huvudregel är alla bokföringsskyldiga stiftelser skyldiga att upp- 
rätta en årsredovisning. Från denna huvudregel är dock undantagna stif- 
telser vars tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast för 
viss eller vissa släkter och som är bokföringsskyldiga endast av den an- 
ledningen att värdet på tillgångarna överstiger tio prisbasbelopp (jfr 
2 kap. 3 § första stycket). Sådana  familjestiftelser  är inte föremål för 
samma löpande tillsyn som andra stiftelser. De är dock skyldiga att upp- 
rätta årsredovisning om de överskrider något av gränsvärdena i punkten 
7. 
Vidare skall företag som är moderföretag i en koncern alltid upprätta 
en årsredovisning. 
Slutligen framgår att även andra företag kan vara skyldiga att upprätta 
en årsredovisning därför att antalet anställda eller nettovärdet av 
tillgångarna överstiger vissa gränsvärden. 
En årsredovisning måste sålunda upprättas, om företaget under de 
senaste två åren har haft i medeltal mer än tio anställda. I begreppet  i 
medeltal  ligger att det måste göras en sammanvägning av antalet 
anställda under de senaste två åren och att hänsyn måste tas till 
anställningarnas omfattning. Om beräkningen visar att antalet sysselsatta 
i företaget under den aktuella perioden i snitt motsvarar mer än tio 
heltidsanställda, skall en årsredovisning upprättas. 
En årsredovisning måste också upprättas om nettovärdet av 
tillgångarna enligt en balansräkning för räkenskapsåret överstiger 24 
miljoner. Beräkningen av tillgångarnas värde skall därvid göras enligt 
årsredovisningslagens regler. 
Det torde undantagsvis kunna inträffa att ett bokföringsskyldigt rätts- 
subjekt har en omsättning som är mindre än tjugo prisbasbelopp sam- 
tidigt som tillgångarnas värde överstiger 24 miljoner kr. I fråga om vissa 
företag, t.ex. ideella föreningar och registrerade trossamfund, får en så 
begränsad omsättning till följd att den löpande bokföringen inte behöver 
avslutas (jfr 3 § och 1 kap.