Regeringens proposition
1998/99:120

F öretagshälsovård

Prop.

1998/99:120

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 maj 1999

Göran Persson

Mona Sahlin

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny bestämmelse om företagshälsovård i 3
kap. arbetsmiljölagen (1977:1160) samt ändringar i 9 § lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning och 9 § lagen (1993:1652) om er-
sättning för sjukgymnastik.

Förslagen syftar till att fortydliga arbetsgivarens ansvar att tillhanda-
hålla företagshälsovård. Vidare syftar förslagen till att renodla företags-
hälsovårdens uppgifter samt att tydliggöra samverkan mellan företags-
hälsovården och den offentligt finansierade sjukvården.

Enligt den nya föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall en ar-
betsgivare svara för att den företagshälsovård som påkallas av arbetsför-
hållandena finns att tillgå. Med företagshälsovård avses enligt den före-
slagna bestämmelsen en oberoende expertresurs inom områdena arbets-
miljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att
förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens
att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,
produktivitet och hälsa.

Lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgym-
nastik föreslås ändras så att läkare och sjukgymnaster inte kan få läkar-
vårdsersättning respektive sjukgymnastikersättning för verksamhet inom
företagshälsovården.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2000. Beträffande la-
gen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik
föreslås att äldre bestämmelser skall gälla till utgången av år 2003 för
vård som lämnas av läkare eller sjukgymnast som vid ikraftträdandet

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 120

varit verksam inom företagshälsovården och då haft rätt till ersättning Prop. 1998/99:120
enligt nämnda lagar.

Innehållsförteckning

Prop. 1998/99:120

1    Förslag till riksdagsbeslut.................................................................5

2   Lagtext...............................................................................................6

2.1      Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen

(1977:1160).........................................................................6

2.2     Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning............................................................8

2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om

ersättning för sjukgymnastik...............................................9

3   Ärendet och dess beredning............................................................10

4   Internationell reglering och EG.......................................................10

4.1     ILO....................................................................................10

4.2     Europarådets sociala stadga..............................................11

4.3     EG.....................................................................................12

4.4     Utländsk rätt......................................................................12

5   Det nuvarande regelsystemet..........................................................13

5.1      Kollektivavtalsreglering...................................................13

5.2     Arbetsmiljölagen m.m......................................................13

5.3     Riktlinjer för samverkan...................................................14

5.4     Reglering av ersättning till enskilda läkare respektive

sjukymnaster.....................................................................14

5.5      Avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård .... 15

6   Behovet av en fungerande företagshälsovård..................................16

7   Förtydligande, renodling och samverkan........................................17

7.1      Arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård

förtydligas.........................................................................17

7.2     Företagshälsovårdens uppgifter renodlas.........................24

7.3     Ersättning och samverkan.................................................26

7.4     Företagshälsovården och folkhälsan.................................32

7.5     Småföretag.......................................................................33

8   Utbildning, kvalitetssäkring och uppföljning..................................34

9   Lagarnas ikraftträdande...................................................................36

10  Konsekvenser..................................................................................36

11  F örfattningskommentar...................................................................37

11.1    Förslaget till ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)......37

11.2    Förslaget till ändring i lagen (1993:1651) om

läkarvårdsersättning..........................................................38

11.3    Förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om ersättning

för sjukgymnastik.............................................................38

Bilaga 1  Sammanfattning av promemorians förslag...........................39

Bilaga 2  Arbetsgruppens författningsförslag.......................................40

Bilaga 3  Remissinstanserna.................................................................43

Bilaga 4  Lagrådsremissens lagförslag.................................................45

Bilaga 5  Lagrådets yttrande.................................................................49

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999.............50

Prop. 1998/99:120

Prop. 1998/99:120

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,

3. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnas-
tik.

Prop. 1998/99:120

2      Lagtext

2.1      Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen

(1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)1
dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införs en ny paragraf, 3 kap. 2 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3 kap.

Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att före-
bygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall. Lokaler
samt maskiner, redskap, skyddsut-
rustning och andra tekniska an-
ordningar skall underhållas väl.

Om arbetsförhållandena påkal-
lar det skall arbetsgivaren föran-
stalta om företagshälsovård i den
omfattning verksamheten kräver.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att före-
bygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra tek-
niska anordningar skall under-
hållas väl.

Arbetsgivaren skall svara för att
den företagshälsovård som ar-
betsförhållandena kräver finns att
tillgå.

Med företagshälsovård avses en
oberoende expertresurs inom om-
rådena arbetsmiljö och rehabilite-
ring. Företagshälsovården skall
särskilt arbeta för att förebygga
och undanröja hälsorisker på ar-
betsplatser samt ha kompetens att

Lagen omtryckt 1991:677.

identifiera och beskriva samban- Prop. 1998/99:120
den mellan arbetsmiljö, organisa-

tion, produktivitet och hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

Prop. 1998/99:120

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9§'

Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.

Läkarvårdsersättning lämnas inte
till en läkare för verksamhet inom
företagshälsovård.

Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtill-
fället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av läkare som vid ikraftträdandet är verksam inom företags-
hälsovård och då har rätt till läkarvårdsersättning enligt denna lag.

Senaste lydelse 1997:435

Prop. 1998/99:120

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik

Härigenom föreskrivs att 9 § i lagen (1993:1652) om ersättning för sjuk-
gymnastik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9§’

Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-
ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjukgym-
nasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.

Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast för verk-
samhet inom företagshälsovård.

Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger
något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av sjukgymnast som vid ikraftträdandet är verksam inom
företagshälsovård och då har rätt till sjukgymnastikersättning enligt den-
na lag.

Senaste lydelse 1997:436

Prop. 1998/99:120

3      Ärendet och dess beredning

I februari 1998 överlämnade en arbetsgrupp inom dåvarande Arbets-
marknadsdepartementet promemorian Företagshälsovård - En resurs i
samhället (Ds 1998:17). Promemorian innehåller förslag till ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160) varigenom arbetsgivarens skyldighet att
anordna företagshälsovård förtydligas och en definition av begreppet
företagshälsovård införs. Promemorian innehåller vidare förslag till änd-
ringar i dels lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, dels lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik. Förslaget till ändringar i
sistnämnda lagar innebär att läkare och sjukgymnaster som är verksam-
ma inom företagshälsovården inte kan erhålla ersättning enligt dessa la-
gar. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1 och arbetsgrup-
pens lagförslag finns i bilaga 2.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Nä-
ringsdepartementet (dnr N1999/1311 /ARM).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 april 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga
5. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.

I propositionen har vissa redaktionella ändringar gjorts.

4      Internationell reglering och EG

4.1      ILO

ILO:s konvention (nr 161) om företagshälsovård ratificerades av Sverige
år 1986 (prop. 1985/86:141, bet. 1985/86AU16, rskr 1985/86:253). Kon-
ventionen innehåller riktlinjer för en nationell politik om företagshälso-
vård, företagshälsovårdens uppgifter, organisation och dess verksam-
hetsvillkor samt allmänna villkor.

I konventionens artikel 1 definieras företagshälsovård som tjänster vil-
ka huvudsakligen avser förebyggande uppgifter och ansvar för rådgiv-
ning till arbetsgivare, arbetstagare och deras representanter i frågor angå-
ende;

-krav på utformande och upprätthållande av en säker och hälsosam
arbetsmiljö, vilket kommer att bidra till optimal fysisk och psykisk hälsa
i samband med arbetet,

- anpassning av arbetet till arbetstagarnas förutsättningar med hänsyn
till deras fysiska och psykiska hälsa.

10

I artikel 5 framgår att företagshälsovårdens uppgifter med hänsyn till Prop. 1998/99:120
riskerna på arbetsplatsen bl.a. skall vara att

- identifiera och bedöma hälsorisker,

- övervaka de faktorer i arbetsmiljön och arbetsrutiner som kan påver-
ka arbetstagarens hälsa, innefattande sanitära anläggningar, personalmat-
salar och bostäder, där sådana tillhandahålls av arbetsgivaren,

- ge råd om arbetets planering och organisation, innefattande arbets-
platsens utformning, om val, underhåll och kontroll av maskiner och an-
nan utrustning samt ämnen som används i arbetet,

- delta såväl i utvecklingen av program för förbättring av arbetsmeto-
der som vid provning och bedömning av ny utrustning ur hälsosynpunkt,

- ge råd om hälsa och säkerhet i relation till arbetet och yrkeshygien
samt ergonomi och individuell och kollektiv skyddsutrustning,

- övervaka arbetstagarens hälsa i samband med arbetet,

- främja arbetets anpassning till arbetstagaren,

- bidra till åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering,

- medverka till tillhandahållande av information och utbildning inom
områden hälsa i arbetet och yrkeshygien samt ergonomi,

- organisera första hjälpen och akutsjukvård,

-delta i analyser av olycksfall i arbetet och arbetsrelaterade sjukdo-

mar.

Vidare bör företagshälsovården enligt artikel 9 och 10 i enlighet med
nationell lagstiftning och praxis vara multidisciplinär samt professionellt
oberoende i förhållande till arbetsgivare, arbetstagare och deras företrä-
dare.

Enligt artikel 3 har medlemsstaterna åtagit sig att successivt bygga ut
företagshälsovården för alla arbetstagare. Detta kan enligt artikel 6 ske
genom lagstiftning, kollektivavtal eller på annat sätt som godkänns av en
behörig myndighet i samråd med arbetsmarknadens parter.

Sverige har senast i januari 1994 rapporterat till ILO om konventio-
nens tillämpning. Till konventionen hör även rekommendationen (nr.
171) om företagshälsovård.

4.2 Europarådets sociala stadga

Europarådet påbörjade år 1954 utarbetandet av en europeisk social stadga
som komplement till Europakonventionen. Stadgan öppnades år 1961 för
undertecknande och Sverige ratificerade den året därpå. Vissa artiklar
undantogs emellertid från ratifikation. Stadgan trädde i kraft år 1965.

Stadgan innehåller en rad principer och åtaganden vilka konventions-
statema skall sträva efter att förverkliga. I första delen av stadgan anges
bl.a. att arbetstagare skall ha rätt till säkra och hälsosamma arbetsförhål-
landen. I en andra del (artikel 1-19) anges rättigheter som konventions-
statema förbundit sig att garantera. Konventionsstatema har bl.a. förbun-
dit sig att utforma och genomföra en enhetlig nationell politik avseende
säkerhet, hälsa på arbetsplatser och arbetsmiljö. Främsta syftet skall vara
att förbättra säkerheten på arbetsplatsen samt förebygga arbetsrelaterade
olyckor och skador.

11

Den sociala stadgan har omarbetats och fr.o.m. år 1996 föreligger den
reviderade sociala stadgan. Sverige har ratificerat den reviderade sociala
stadgan den 29 maj 1998 med undantag av bl.a. artikel 3.4 (prop.
1997/98:82 s. 19 f., bet. 1997/98AU12, rskr. 1997/98:187). Den revide-
rade sociala stadgan kommer dock inte att träda i kraft förrän ytterligare
två stater har ratificerat den.

Av artikel 3.4 i den reviderade stadgan framgår att konventionsstatema
skall främja utvecklingen av företagshälsovård som har en huvudsakligen
förebyggande och rådgivande funktion för alla arbetstagare. Vidare
framgår av stadgans tillägg del II att beträffande nämnda artikel skall
funktionerna, organisationen och de organisatoriska förhållandena för
dessa tjänster bestämmas enligt nationella lagar eller förordningar, kol-
lektivavtal eller andra åtgärder som är lämpliga med hänsyn till de natio-
nella förhållandena.

Sverige har undantagit artikel 3.4 från ratifikation i avvaktan på det då
pågående utredningsarbetet beträffande företagshälsovården. Arbets-
marknadsutskottet anförde att man förutsatte att regeringen snarast skulle
återkomma till riksdagen med förslag angående den förebyggande hälso-
vården.

4.3     EG

Det s.k. ramdirektivet på arbetsmiljöns område, rådets direktiv
89/391/EEG av den 2 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar
av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, innehåller minimikrav för
säkerhet och hälsa på arbetsplatser. Direktivet syftar till att främja för-
bättringar, framförallt på arbetsmiljöområdet och att trygga en högre
skyddsnivå för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Artikel 7 behandlar
skydds- och förebyggande åtgärder.

Av artikel 7.3 framgår att i situationer där skydds- och förebyggande
verksamhet inte kan organiseras på grund av brist på kompetent personal
i företaget och/eller verksamheten skall arbetsgivaren anlita sakkunnig
hjälp utifrån.

Vidare framgår av artikel 7.5 att utifrån anlitade företag eller personer
skall ha tillräckliga kunskaper samt personella och professionella resur-
ser.

4.4      Utländsk rätt

Det finns en utförlig redogörelse av innehållet i utländsk rätt i Statskon-
torets rapport, Företagshälsovården idag nr 1997:2. Av rapporten framgår
att Danmark, Finland, Nederländerna, Norge och Tyskland har infört
lagstiftning som på något sätt reglerar företagshälsovården. Den mest
omfattande och detaljerade lagstiftningen finns i Nederländerna.

Prop. 1998/99:120

12

5      Det nuvarande regelsystemet

5.1       Kollektivavtalsreglering

Företagshälsovården i Sverige har vuxit fram på initiativ av parterna på
arbetsmarknaden som en partsobunden, utredande och rådgivande ex-
pertresurs i det lokala arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. I centrala
avtal angav arbetsmarknadspartema riktlinjer för företagshälsovårdens
organisation och arbetsuppgifter. Det första avtalet om företagshälsovår-
den träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Lands-
organisationen i Sverige (LO) år 1967.

Det centrala avtalet mellan SAF-LO-PTK sades upp hösten 1992.
Mellan Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna inom den
statliga sektorn finns ett avtal som trädde i kraft i juli 1992 och på det
kommunala området finns sedan maj 1993 en särskild överenskommelse
mellan parterna. Vidare har inom den privata sektom träffats ett antal
avtal.

5.2      Arbetsmiljölagen m.m.

Företagshälsovård

Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) huvudansvaret för
arbetsmiljön. Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren vidta
alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall.

Den 1 januari 1986 infördes en bestämmelse i 3 kap. 2 § andra stycket
arbetsmiljölagen om arbetsgivarens skyldighet att föranstalta om före-
tagshälsovård (prop. 1984/85:89). Bestämmelsen föreskriver att om ar-
betsförhållandena påkallar det skall arbetsgivaren föranstalta om före-
tagshälsovård i den omfattning som verksamheten kräver.

Internkontroll samt arbetsanpassning och rehabilitering

Den 1 juli 1991 infördes i 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen särskilda regler
som anger arbetsgivarens skyldighet att planera, leda och kontrollera ar-
betsmiljöarbetet samt arbetsgivarens ansvar att på ett lämpligt sätt orga-
nisera arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstäl-
let (prop. 1990/91:140, bet. 1993/94:AU 15, rskr. 1993/94:365). Be-
stämmelsen innebär bl.a. ett krav på att arbetsmiljöfrågoma skall integre-
ras med övriga frågor som rör verksamheten i dess helhet
(intemkontroll). Vidare skall arbetsgivaren se till att det på arbetsställe i
den egna verksamheten finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverksamhet. Arbetsgivarens ansvar för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen utökades och betydelsen av samver-
kan mellan arbetsgivare och arbetstagare i det lokala arbetsmiljöarbetet
lyftes fram. Bestämmelsen hänvisar till 22 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring. 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring innehåller

Prop. 1998/99:120

13

bl.a. föreskrifter om arbetsgivarens skyldigheter när det gäller arbetstaga-
rens behov av rehabilitering. Arbetsgivaren skall i samråd med den för-
säkrade arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast
klarläggs och att åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilite-
ring. Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren i vissa fall
påbörja en rehabiliteringsutredning. Utredningen skall även genomföras
tillsammans med den försäkrades arbetstagarorganisation om den försäk-
rade medger det.

Arbetarskyddsstyrelsen har lämnat närmare föreskrifter om intemkon-
troll av arbetsmiljön samt om arbetsanpassning och rehabilitering (AFS
1996:6 och 1994:1).

5.3      Riktlinjer för samverkan

I propositionen Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och
administration, m.m. (prop. 1996/97:63), anförde regeringen att det finns
ett stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser
för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av olika stöd-
åtgärder. I propositionen påpekades att det finns starka skäl att utveckla
bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsätt-
ningar för rehabiliteringsarbetet. Riksdagen har godkänt regeringens för-
slag beträffande inriktning av samverkan inom rehabiliteringsområdet
(bet. 1996/97:SfU 12, rskr. 1996/97:273).

I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr. 10) läm-
nade regeringen förslag i syfte att underlätta samverkan mellan försäk-
ringskassan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. I propositionen
föreslogs också att Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och
Socialstyrelsen skall ha som ett gemensamt mål att främja samverkan
inom rehabiliteringsområdet för att uppnå en effektivare användning av
tillgängliga resurser, allt i syfte att underlätta för den enskilde att försörja
sig genom eget arbete. Riksdagen ställde sig bakom regeringens förslag
(bet. 1997/98:SfUl, rskr. 1997/98:111). Det nya samverkansmålet har
därefter förts in i regleringsbreven för åren 1998 och 1999 avseende
Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Socialstyrelsen samt
Arbetarskyddsstyrelsen.

5.4      Reglering av ersättning till enskilda läkare respektive
sjukymnaster

Ersättning för och omfattning av privat utförda hälso- och sjuk-
vårdstjänster regleras genom avtal mellan de enskilda vårdgivarna och
sjukvårdshuvudmännen. Företrädesvis skall detta ske genom s.k. vård-
avtal i vilka parterna kommer överens om verksamhetsinriktning, åta-
ganden, omfattning, lokalisering, ersättningsfrågor m.m. Parterna har
dock även möjlighet att ingå s.k. samverkansavtal via de statligt reglera-
de ersättningssystemen. Dessa ersättningssystem innebär att ersättnings-
former och ersättningsnivåer styrs av lagen (1993:1651) om läkarvårds-

Prop. 1998/99:120

14

ersättning och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik och Prop. 1998/99:120
därtill av regeringen i förordning utfärdade taxebestämmelser, dvs. de
s.k. nationella taxorna. Det direkta finansieringsansvaret ligger även i det
senare fallet på sjukvårdshuvudmannen.

De nationella taxorna är således statligt fastställda ersättningssystem
som finansieras och administreras av landstingen. Lagarna trädde i kraft
den 1 januari 1994. De privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som
den 31 december 1993 var uppförda på förteckning hos allmän försäk-
ringskassa fick utan särskild prövning gå in i det nya systemet. Under år
1994 kunde specialistläkare och sjukgymnaster som uppfyllde kraven i
dessa lagar fritt etablera sig och starta verksamhet med ersättning från
landstinget enligt nationellt fastställda taxor. Sedan den 1 januari 1995
gäller dock att den som vill vara verksam som privatpraktiserande läkare
eller sjukgymnast, med ersättning enligt dessa lagar, måste träffa ett
samverkansavtal med landstinget. Ett samverkansavtal innebär i stort sett
att den enskilde vårdgivaren kommer överens med landstinget om att fa
bedriva verksamhet med ersättning enligt nationellt fastställda bestäm-
melser. Om det inte bedöms föreligga ett behov av den privata vårdgiva-
rens insatser inom landstinget eller del av detta, kan landstinget vägra
teckna samverkansavtal (eller vårdavtal) och därmed hindra en anslut-
ning där vårdgivaren far bedriva verksamhet med offentlig finansiering.

Läkare med specialistutbildning inom enbart företagshälsovård omfat-
tas inte av lagen om läkarvårdsersättning. Vissa företagshälsovårdsenhe-
ter har emellertid tillgång till landstingsfinansierad hälso- och sjukvård
genom att de har anlitat eller har anställt läkare som har annan enligt la-
gen om läkarvårdsersättning godkänd specialistkompetens och/eller sjuk-
gymnaster som är etablerade med ersättning enligt den nationella taxan.
Dessa enheter kan därför debitera landstinget för den läkarvård alterna-
tivt den sjukgymnastiska behandling som de utför. Vissa företagshälso-
vårdsenheter har tecknat vårdavtal med sjukvårdshuvudmännen om att
även få bedriva landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.

5.5 Avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård

Den 1 januari 1986 infördes ett generellt bidragssystem för företagshäl-
sovården. Enligt förordning (1985:326) om bidrag till företagshälsovård
erhöll anordnare av företagshälsovård särskilt bidrag för sådan vård. Av
förordningen framgick att bidrag kunde lämnas för företagshälsovård
som var en rådgivande expertfunktion för arbetsgivare och arbetstagare,
arbetade förebyggande med arbetsmiljön och medverkade i arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverksamheten på arbetsstället och aktivt
medverkade i det lokala arbetsmiljöarbetet. Syftet med bidragssystemet
var att stimulera till förebyggande arbetsmiljöarbete och att förbättra an-
slutningen av små och medelstora företag till företagshälsovård.

Det generella statsbidraget till företagshälsovården avvecklades från
och med den 1 januari 1993. Enligt kommunalskattelagen har dock ar-
betsgivare rätt till avdrag för kostnader relaterade till företagshälsovård
och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Avdragsrätten regleras i

15

punkt 34 i anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370). Ti-
digare var denna avdragsrätt kopplad till ovan nämnda regler om statsbi-
drag och dess definition på vad som skulle förstås med företagshälso-
vård. Efter det att statsbidraget till företagshälsovård upphört återfinns
kriterierna för vad som är företagshälsovård och vilka kostnader som kan
föranleda avdrag i förarbetena till de ändringar i kommunalskattelagen
som trädde i kraft den 1 januari 1996. En närmare redogörelse för dessa
kriterier redovisas under avsnitt 7.

6 Behovet av en fungerande företagshälsovård

Arbetsrelaterad ohälsa orsakar stora samhällsekonomiska kostnader. Ar-
betsgivarna drabbas av kostnader vid frånvaro, ökad personalomsättning,
sjuklön, rehabilitering, produktionsbortfall och minskad produktivitet. De
kan också påräkna högre avgifter för statliga och privata trygghetssys-
tem. För staten innebär arbetsrelaterad ohälsa dels minskade intäkter,
t.ex. i form av minskade skatteintäkter och arbetsgivaravgifter, dels öka-
de utgifter, t.ex. kostnader för sjukpenning, rehabilitering och förtidspen-
sioner. Därutöver tillkommer resurser som måste tas i anspråk för sjuk-
vård m.m. inom landsting och kommuner. Även för den enskilde innebär
den arbetsrelaterade ohälsan bl.a. lägre inkomst, högre utgifter och sänkt
livskvalitet.

Genom beslut den 15 maj 1996 uppdrog regeringen åt Statskontoret att
särskilt belysa och analysera företagshälsovårdens tjänsteutbud samt ar-
betssätt i förhållande till företag och förvaltningar och deras anställda.
Eventuella faktorer av betydelse för konkurrensen mellan olika företags-
hälsovårdsenheter, benägenheten hos olika kategorier av företag att anlita
företagshälsovården samt företagshälsovårdens täckningsgrad i olika de-
lar av landet skulle också belysas. I uppdraget ingick även att göra en
lägesbeskrivning beträffande branschens arbete med att införa en kvali-
tetssäkringsmodell för företagshälsovården samt, i den mån tillgängligt
material medgav det, en jämförelse med företagshälsovårdens utveckling
i några andra EU-länder.

I januari 1997 överlämnade Statskontoret rapporten Företagshälsovår-
den i dag (1997:2). Av rapporten framgår bl.a. följande.

- Ca 70 procent av den arbetande befolkningen har tillgång till företags-
hälsovård.

- Störst tillgång till företagshälsovård finns inom tillverkningsindustri
och offentlig sektor.

- Företagshälsovården utnyttjas mest av arbetstagare inom näringsgrenen
finansiell sektor och minst av arbetstagare inom näringsgrenarna jord-
och skogsbruk samt vård och omsorg.

- Anställda i små företag har sämre tillgång till företagshälsovård än an-
ställda i större företag.

- Fler män än kvinnor nyttjar företagshälsovården.

- Efterfrågan ökar på företagshälsovårdens tjänster inom de psykosociala
och arbetsorganisatoriska områdena.

Prop. 1998/99:120

16

- Arbetstagare kan inte alltid på eget initiativ vända sig till företagshälso-
vården.

- Återföringen av resultat från företagshälsovården till företagen och
förvaltningarna har brister.

- De ekonomiska villkoren för branschen är kärva.

- Kvalitetssäkringsarbetet mot en certifiering enligt ISO 9000 går lång-
samt.

- Den sjukvård som bedrivs av företagshälsovården sker inte på konkur-
rensneutrala villkor.

Regeringen anser att det är angeläget att företagshälsovårdens betydel-
se nu lyfts fram. Arbetstagares utslagning från arbetslivet motverkas
systematiskt genom integrering av arbetsmiljöarbetet i styrningen och
driften av verksamheten. Insatser av arbetsmarknadens parter, förebyg-
gande åtgärder och åtgärder i form av arbetsanpassning och rehabilitering
motverkar även utslagningen från arbetslivet. Införandet av goda ar-
betsorganisationer som kännetecknas av delaktighet, jämställdhet mellan
kvinnor och män, möjligheter till kompetensutveckling och utbildning
bidrar till att stärka den enskildes förutsättningar till varaktig sysselsätt-
ning. I detta arbete är tillgången till en extern stödresurs ofta nödvändig
för många arbetsgivare och arbetstagare eftersom företagen saknar den
kompetens som behövs för att uppfylla dessa mål. Företagshälsovården
är en sådan viktig oberoende resurs. Sett i ett samhällsperspektiv kan
företagshälsovården vara en samarbets- och samverkanspartner till pri-
märvården samt övrig offentligt finansierad hälso- och sjukvård.

7 Förtydligande, renodling och samverkan

7.1 Arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälso-
vård förtydligas

Regeringens förslag: Arbetsgivaren skall svara för att den företags-
hälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå. Med före-
tagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områdena ar-
betsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta
för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha
kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens förslag stämmer i huvudsak
överens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgrup-
pens förslag. Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet, Kommunförbun-
det, Landstingshälsan Västernorrland, Landstingshälsan Stockholm, Bo-
hushälsan, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, Sveriges Psyko-
logförbund och Samhall har synpunkter på definitionens utformning.
SAF anser att förslaget kommer att bidra till att ge företagshälsovården

Prop. 1998/99:120

17

2 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 120

en prägel av myndighet och att definitionen innebär en begränsning i fö-
retagshälsovårdens arbetssätt. Sveriges Verkstadsindustrier avstyrker
förslaget eftersom det innebär ett krav från myndigheternas sida. Previa
avstyrker att en definition beträffande företagshälsovård införs. Före-
ningen Teknisk Företagshälsovård anser att istället för skärpt lagstiftning
bör attityder förändras och att en definition kan leda till begränsningar
för branschens verksamhet. Försäkringsförbundet är tveksamt till infö-
rande av en definition eftersom det kan förhindra en kreativ utveckling
på området.

Skälen för regeringens förslag

Den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver

Arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård infördes i ar-
betsmiljölagen 1986 (prop. 1984/85:89 s. 33 ff.). I 3 kap. 2 § andra
stycket arbetsmiljölagen anges att en arbetsgivare är skyldig att föran-
stalta om företagshälsovård i den omfattning som verksamheten kräver
om arbetsförhållandena påkallar det. Som motiv till bestämmelsen anför-
de föredragande statsrådet att avsikten var att markera vikten av före-
tagshälsovårdens förebyggande insatser i arbetsmiljöarbetet. Hon anförde
vidare att den föreslagna regeln inte skulle tolkas som en generell lagfäst
skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. Vidare
påpekade hon att det emellertid kunde finnas arbetsmiljöer där arbets-
uppgifterna är förenade med så speciella påfrestningar och risker för de
anställda att tillgången till företagshälsovård måste ses som en absolut
nödvändighet för att förebygga ohälsa eller olycksfall. Hon uttalade även
att ett ingripande med föreläggande avseende företagshälsovård skulle
ske först när alla möjligheter till frivillig anslutning till företagshälsovård
inom rimlig tid var uttömda. Det förutsattes således att arbetsmarknadens
parter skulle leva upp till det ansvar de påtagit sig med att fortsätta ut-
byggnaden av företagshälsovården, framför allt vad avsåg företag med
sådana arbetsmiljöer som hon nu syftade på.

Efter det att bestämmelsen om företagshälsovård infördes har arbetsgi-
varen fått ett större ansvar för intemkontrollen avseende arbetsmiljön
samt för arbetsanspassning och rehabilitering av arbetstagare. I 3 kap. 2 a
§ arbetsmiljölagen, som trädde i kraft år 1991, regleras arbetsgivarens
ansvar för intemkontroll av arbetsmiljön samt arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet (prop. 1990/91:140, bet. 1990/91:AU22, rskr.
1990/91:302). I bestämmelsens första stycke om intemkontroll föreskrivs
att arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verk-
samheten så att arbetsmiljön uppfyller kraven dels i arbetsmiljölagen,
dels med stöd av lagen lämnade föreskrifter. Arbetsgivaren har också en
skyldighet att utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verk-
samheten och även vidta åtgärder som kan krävas i anledning därav. En-
ligt andra stycket följer en skyldighet för arbetsgivaren att i vissa fall
dokumentera arbetsmiljön och arbetet med denna. Av bestämmelsens
tredje stycke framgår vidare att arbetsgivaren även skall se till att det i

Prop. 1998/99:120

18

verksamheten finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet för att uppfylla de krav som ställs i ar-
betsmiljölagen och 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring. Av
22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring följer att arbetsgivaren är skyldig
att svara för att arbetstagarens behov av rehabilitering klarläggs och att
de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering (prop.
1990/91:141, bet. 1990/91 :SfU 16 och rskr. 1990/91:303).

Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att arbetsgivarens skyl-
dighet att anordna företagshälsovård bör förtydligas och samordnas med
regleringen av arbetsgivarens ansvar för intemkontroll samt arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverksamhet. För att uppfylla de skyldighe-
ter som följer av dessa bestämmelser är det ibland redan idag lämpligt att
arbetsgivaren, när det är motiverat med hänsyn till att det i den egna
verksamheten inte finns tillgång till rätt kompetens, tillhandahåller före-
tagshälsovård trots att arbetsmiljön och arbetsuppgifterna inte är förena-
de med uppenbara risker och påfrestningar för de anställda. Arbetsgiva-
rens ansvar att anordna företagshälsovård bör därför omfatta samtliga
arbetsplatser där det idag enligt bestämmelserna om intemkontroll samt
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kan anses som nöd-
vändigt. Regeringen anser att arbetsgivaren skall vara skyldig att svara
för att den företagshälsovård som påkallas av arbetsförhållandena finns
att tillgå.

För att tydliggöra begreppet företagshälsovård anser regeringen att det
även bör införas en definition av vad som menas med företagshälsovård i
arbetsmiljölagen. En närmare redogörelse av detta förslag kommer att
lämnas i det följande.

De nu föreslagna ändringarna som bör formuleras i en egen bestäm-
melse om företagshälsovård i 3 kap. 2 b § arbetsmiljölagen syftar till att
arbetsgivaren skall beakta det eventuella behov av att anlita extern kom-
petens, dels för att komma till rätta med brister i arbetsmiljön, dels för att
kunna uppfylla arbetsmiljölagstiftningens krav i övrigt.

Arbetsgruppen har ansett att de föreslagna ändringarna inte under-
gräver de kollektivavtal om företagshälsovård som finns idag och inte
heller innebär någon inskränkning av parternas möjlighet att genom nya
sådana avtal reglera frågan i framtiden. Regeringen delar denna bedöm-
ning. Regeringen anser att den framtida utbyggnaden av företagshälso-
vården även fortsättningsvis bör vara en angelägenhet för arbetsmarkna-
dens parter och att det i första hand bör ske genom avtal och överens-
kommelser mellan dem. Givetvis innebär den nu föreslagna ordningen en
reglering och ett förtydligande av de minimikrav som gäller beträffande
företagshälsovårdens innehåll. Eftersom partema även i framtiden kom-
mer att ha möjlighet att ingå avtal om företagshälsovård anser regeringen
att det inte bör finnas någon risk för att de föreslagna ändringarna kom-
mer att ge företagshälsovården den myndighetsprägel som befarats av
några remissinstanser.

Prop. 1998/99:120

19

Företagshälsovård definieras i lagen

I arbetsmiljölagen finns idag ingen definition av vad som är företags-
hälsovård. De flesta remissinstanserna har anfört att de är positiva till att
en definition införs i lagen. Några remissinstanser har dock haft invänd-
ningar mot detta. Föreningen Tekniska Företagshälsovård har påpekat
att en formulering kan leda till begränsningar inom branschen och att
behoven skiftar stort mellan olika arbetsplatsers arbetsmiljöer. Försäk-
ringsförbundet har påpekat att en definition kan hämma en kreativ ut-
veckling på området.

Regeringen delar dock arbetsgruppens uppfattning att begreppet före-
tagshälsovård bör definieras i arbetsmiljölagen. En definition avser inte
att begränsa företagshälsovårdens arbetsuppgifter inom arbetsmiljöns
område. Den skall istället bidra till att ge uppmärksamhet åt insatser som
förebyggande och rådgivande arbete med de hälsorisker som är arbets-
platsrelaterade.

En definition skall givetvis inte heller åstadkomma en begränsning av
den yrkesinriktade rehabiliteringen. En definition som förtydligar före-
tagshälsovårdens innehåll underlättar även arbetet med att renodla dess
verksamhet. En definition som anger vad som skall avses med företags-
hälsovård kommer därför på sikt att snarare leda till en ökad specialist-
kunskap och utveckling inom företagshälsovårdens område än en be-
gränsning av dess arbetssätt och kompetens. Som Föreningen Svensk
Företagshälsovård påpekat är det för företagshälsovårdens förutsätt-
ningar en viktig del av dess legitimitet att en definition införs i lag. Rege-
ringen gör även den bedömningen att en definition kommer att underlätta
förutsättningarna för att konstatera när vårdinstitut inte tillhandahåller
företagshälsovård trots att de påstår sig inneha sådan kompetens.

Arbetsplatsers olika karaktär innebär att behovet av insatser från före-
tagshälsovården är skiftande. Arbetsgruppen har ansett att utgångspunk-
ten skall vara att arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal bör reg-
lera företagshälsovårdens innehåll. Elärigenom far parterna en stor frihet
att anordna en företagshälsovård som är lämplig för de olika arbetsplat-
sernas förutsättningar. De skilda behov som finns vid olika arbetsplatser
kan då tillgodoses. Regeringen delar denna uppfattning och anser att det
ligger i linje med grundprincipen att utbyggnaden av företagshälovården
i första hand är en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Definitio-
nen bör därför formuleras så att den inte kommer i konflikt med den in-
nebörd som företagshälsovården fått genom regleringen mellan parterna.

Som arbetsgruppen påpekat bör definitionen även formuleras så att den
ligger i linje med de uttalanden som den skatterättsliga avdragsrätten
bygger på. Även internationella regler om företagshälsovården bör be-
aktas.

I förarbetena till punkt 34 i anvisningarna till 23 § kommunalskattela-
gen, finns kriterier upptagna för vad företagshälsovård kan vara (prop.
1994/95:182 s. 27 f.) Följande kriterier har därvid uppställts för att av-
drag för kostnader för företagshälsovård skall medges;

-företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för
arbetsgivare och arbetstagare,

Prop. 1998/99:120

20

- företagshälsovårdens uppgift är att arbeta så att ändamålet med arbets-
miljölagen uppfylls,

- företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet
och arbetlivsinriktad rehabilitering,

- företagshälsovården är baserad på en bred kompetens inom ämnesom-
råden som medicin, teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och
rehabiliteringsmetodik,

-företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan ar-
betsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till
åtgärder och verkar aktivt för att dessa genomförs.

Även i den numera upphävda förordningen om bidrag till företags-
hälsovård fanns kriterier för företagshälsovård som medgav rätt till stats-
bidrag (se avsnitt 5.5).

Regeringen instämmer i arbetsgruppens bedömning och delar uppfatt-
ningen att definitionen bör utgå från den kärna av kriterier som ovan re-
dovisats och som karakteriserar företagshälsovården.

Flera remissinstanser anser dock att arbetsgruppens förslag till defini-
tion bör göras tydligare. Regeringen delar uppfattningen att definitionen
skall vara tydlig men anser att den inte skall formuleras så detaljerat och
snävt att den framstår som uttömmande och begränsar företagshälsovår-
dens möjligheter att utvecklas.

Företagshälsovården skall vara en oberoende expertresurs

Regeringen anser att företagshälsovården skall vara en i förhållande till
både arbetsgivare och arbetstagare oberoende resurs. Landstingshälsan
Västernorrland och Landstingshälsan Stockholm har båda påpekat att
definitionen bör klargöra den anställdes rätt att oberoende av arbetsgiva-
ren nyttja företagshälsovården. Regeringen delar uppfattningen att ex-
pertresursen skall inta en fristående ställning.

Företagshälsovården skall vidare vara en expertresurs som tillhanda-
håller sakkunskaper inom skilda områden vilka berör arbetslivet. Sveri-
ges Psykologförbund har framfört att den föreslagna definitionen bör
hänvisa till den kompetens som krävs inom områden för bl.a. beteende-
vetenskap, arbetsorganisation, ergonomi och teknik samt medicin och
rehabilitering. Enligt regeringens uppfattningen avses med just expertre-
surser i detta sammanhang t.ex. kompetens inom de nämnda områdena.
Men även andra typer av kompetenser kan i det enskilda fallet framstå
som en expertresurs för att förebygga och undanröja hälsorisker på ar-
betsplaster. Med hänsyn härtill anser regeringen att definitionen inte skall
formuleras för snävt. Att det skall vara fråga om en expertresurs inbegri-
per också att den skall vara professionell.

Företagshälsovårdens arbetsområde

Företagshälsovården skall arbeta inom områdena arbetsmiljö och rehabi-
litering. Företagshälsovården skall särskilt ägna sig åt förebyggande ar-
bete med inriktning på arbetsmiljö och därmed undanröja hälsorisker.

Prop. 1998/99:120

21

Företagshälsovården skall också arbeta med arbetsanpassnings- och re-
habiliteringsverksamhet när sådant behov redan har uppkommit. Före-
tagshälsovården förväntas i detta arbete ha kompetens att identifiera och
förklara sammanhangen mellan frågor relaterade till arbetsmiljö, organi-
sation, produktivitet och hälsa.

Arbetsgruppen har föreslagit att företagshälsovården skall lämna för-
slag till åtgärder och även aktivt medverka till att förslagen genomförs.
Samhall har påpekat att arbetsgruppens föreslagna formulering kan
misstolkas så att företagshälsovården tar över arbetsgivarens ansvar att
genomföra föreslagna åtgärder. Regeringen anser att det ligger i sakens
natur att företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder som skall
utgå från en helhetssyn över sambandet mellan frågor relaterade till ar-
betsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa. Företagshälsovården
skall rimligen även medverka vid genomförandet av åtgärderna. Att fö-
retagshälsovården skall avge förslag och medverka vid genomförandet
behöver emellertid inte uttryckligen framgå av lagtexten utan får anses
ingå som en naturlig del av företagshälsovårdens uppgifter som verkande
inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering.

Företagshälsovårdens arbetsområden föreslås nu definieras i lag. I av-
snitt 7.2 redovisas gränsdragningen mellan å ena sidan traditionell hälso-
och sjukvård och å andra sidan företagshälsovård. Med de föreslagna
förändringarna avser regeringen att klargöra och renodla företagshälso-
vårdens uppgifter. Regeringen delar dock arbetsgruppens bedömning att
det i företagshälsovårdens förebyggande åtgärder riktade mot hela ar-
betsplatsen även i framtiden kan komma att finnas inslag av vissa sjuk-
vårdande insatser eftersom dessa i viss grad utgör en nödvändig del av
företagshälsovården.

Företagshälsovården och dess förhållande till internationella konventioner
och EG-rättsliga regler

Regeringen anser att föreslagna förtydligande av företagshälsovården
även ligger i linje med de internationella konventioner och EG-rättsliga
regler som berör företagshälsovården.

Det s.k. ramdirektivet, rådets direktiv 89/391/EEG, innehåller allmän-
na bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter avseende arbetstagarens
säkerhet och hälsa vid arbetsplatsen. I ramdirektivet regleras bl.a. skydd
mot och förebyggande av risker i arbetet. Om verksamheten till skydd
mot förebyggande av risker i arbetet inte kan organiseras på grund av
brist på kompetent personal i företaget eller verksamheten, skall arbets-
givaren enligt artikel 7.3 anlita sakkunnig hjälp utifrån. Av den nu före-
slagna lydelsen i arbetsmiljölagen framgår att arbetsgivaren är skyldig att
svara för att den företagshälsovård som påkallas av arbetsförhållandena
finns att tillgå. I de fall arbetsförhållandena kräver att åtgärder vidtas av
arbetsgivaren och denne saknar den kompetens som krävs för detta skall
företagshälsovård anlitas utifrån. Vidare föreslås också en definition av
begreppet företagshälsovård. Med den föreslagna nya bestämmelsen i
arbetsmiljölagen anser regeringen att artikel 7.3 på ett tydligare sätt blir
införlivad i svensk rätt. Den anlitade företagshälsovården skall vara en

Prop. 1998/99:120

22

oberoende expertresurs. Detta innebär att företagshälsovården skall inta
en oberoende ställning mot både arbetsgivare och arbetstagare samt att
företagshälsovården skall kunna bidra med sakkunnig hjälp. Det sist-
nämnda stämmer väl överens med vad som föreskrivs i artikel 7.5 ramdi-
rektivet där det framgår att utifrån anlitade foretag eller personer skall ha
tillräckliga kunskaper och personella och professionella resurser.

Både ILO:s konvention (nr 161) och artikel 3.4 i sociala stadgan be-
handlar företagshälsovård. Den nu föreslagna definitionen av företags-
hälsovård stämmer väl överens med artikel 3.4 i sociala stadgan vari fö-
retagshälsovård anges som en huvudsakligen förebyggande och rådgi-
vande funktion. Även ILO-konventionens artikel 1 beskriver företags-
hälsovården som en förebyggande och rådgivande funktion. I artikel 5
anges vidare vilka olika uppgifter företagshälsovården förväntas arbeta
med. De föreslagna förtydligandet av företagshälsovårdens uppgifter får
anses vara i nivå med de i artikel 5 preciserade uppgifter som med hän-
syn till riskerna på olika arbetsplatser kan ingå i företagshälsovårdens
arbetsuppgifter.

Tillsyn

Regeringen delar arbetsgruppens bedömning av hur tillsynen och upp-
följningen av anordnandet av företagshälsovården bör se ut. Arbe-
tarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen utövar idag tillsyn över att
arbetsmiljölagen efterlevs. Enligt 7 kap. 7 och 9 §§ arbetsmiljölagen får
förelägganden meddelas mot den som har ett skyddsansvar enligt 3 kap.
2-12 och 14 §§ arbetsmiljölagen. Ett sådant föreläggande kan även för-
enas med vite. Reglerna om tillsyn inbegriper således även den föreslag-
na bestämmelsen i 2 b § om att anordna företagshälsovård. Den nu före-
slagna ändringen i sistnämnda bestämmelse innebär att bestämmelserna
om företagshälsovård, intemkontroll samt arbetsanpassnings- och reha-
biliteringsverksamhet samordnas. Ändringen avser inte, som tidigare
nämnts, att utsträcka arbetsgivarens skyldighet att svara för att företags-
hälsovård finns att tillgå längre än vad som idag kan följa av bestämmel-
serna om intemkontroll samt arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk-
samhet. Arbetsgruppen har ansett att Yrkesinspektionens tillsyn i första
hand alltjämt avser att följa upp att bestämmelserna tillämpas. Regering-
en delar denna uppfattning.

Grundläggande regler i inspektionsarbetet lämnas av Arbetarskydds-
styrelsen i tjänstemeddelanden avseende interna föreskrifter och råd för
Yrkesinspektionen. Den nu föreslagna ändringen kan föranleda att det
uppstår behov av att meddela kompletterande vägledning för Yrkesin-
spektionen vid uppföljningen av arbetsgivarens skyldighet i fråga om
företagshälsovård. Regeringen delar arbetsgruppens bedömning att ingri-
pande från Yrkesinspektionens sida kan bli aktuellt i sådana situationer
där det redan idag med stöd av reglerna om intemkontroll samt arbetsan-
passnings- och rehabiliteringsverksamhet är lämpligt att arbetsgivaren
tillhandahåller företagshälsovård. Regeringen delar därför inte den upp-
fattning som framförts av Föreningen Teknisk Företagshälsovård och

Prop. 1998/99:120

23

Sveriges Verkstadsindustrier att den föreslagna ändringen kommer att
innebära att regleringen av företagshälsovården nu blir av mer tvingande
karaktär.

Arbetsgruppen har ansett att Yrkesinspektionen vid utövandet av till-
synen bör anpassa sina metoder till de speciella förhållanden som kan
föreligga för små företag. Arbetsgruppen har också påpekat att det vid
överväganden av om ett föreläggande avseende företagshälsovård skall
meddelas eller inte så bör de små företagens särskilda förhållanden be-
aktas. Oavsett företagets storlek bör vid sådana övervägande regelmäs-
sigt rent praktiska hänsyn kunna tas till hur företaget skall kunna införli-
va föreläggandet. Regeringen delar arbetsgruppens syn i dessa avseen-
den.

Som arbetsgruppen påpekat skall ett föreläggande om att anordna fö-
retagshälsovård inte utpeka vilken företagshälsovårdsenhet som en ar-
betsgivare skall anlita eftersom företagshälsovårdsenhetema bör kunna
konkurrera på lika villkor.

Regeringen gör samma bedömning som arbetsgruppen när det gäller i
vilken omfattning som Yrkesinspektionen kan tänkas bli tvungen att in-
gripa. Endast efter det att alla möjligheter att förmå en arbetsgivare att
inom en rimlig tid frivilligt svara för att den företagshälsovård som ar-
betsförhållandena kräver har uttömts torde ett ingripande bli aktuellt.

Arbetsgivarverket och Landstingsförbundet har ansett det värdefullt att
företagshälsovården även fortsättningsvis skall vara är en angelägenhet
för och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Landstings-
förbundet har vidare betonat att redan ingångna kollektivavtal inte skall
kunna rubbas av myndighetsingripanden. Regeringen anser att det även i
de fall en arbetsgivare omfattas av ett kollektivavtal om företagshälso-
vård men där sådan trots avtalet inte finns att tillgå så är det i första hand
en fråga för arbetstagarorganisationen att med stöd av avtalet verka för
att avtalsinnehållet uppfylls. Det bör dock påpekas att ett ingripande inte
får underlåtas eller att tillsyn eftersättas när det är nödvändigt. Som ar-
betsgruppen har påpekat avser den nu föreslagna lagändring inte att för-
ändra Yrkesinspektionens förhållningssätt till kollektivavtalsbundna ar-
betsgivare.

7.2 Företagshälsovårdens uppgifter renodlas

Regeringens bedömning: Företagshälsovårdens kärnverksamhet,
dvs. förebyggande arbetsmiljöarbete och arbetslivsinriktad rehabilite-
ring, bör renodlas. Det bör finnas en tydlig avgränsning mot privat
och offentlig hälso- och sjukvård.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget. Riksrevisionsverket (RRV) och Riksskatteverket (RSV) påpekar
dock att det är väsentligt att en renodling inte fjärmar företagshälsovår-

Prop. 1998/99:120

24

dens personal från det dagliga sjukvårdsarbetet i sådan utsträckning att Prop. 1998/99:120
den utarmar dess allmänmedicinska kompetens. Arbetsgivarverket, SAF,
Kommunförbundet och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund är ne-
gativa till förslaget. SAF framhåller bl.a. att flexibilitet och gränsöver-
skridande insatser är en förutsättning för en väl fungerande företagshäl-
sovård.

Skälen för regeringens bedömning: Arbetsmiljölagstiftningen och
hälso- och sjukvårdslagstiftningen har ett gemensamt syfte, att förebygga
ohälsa.

Sjukvårdens roll och omfattning inom företagshälsovården har länge
varit omdebatterad. I olika sammanhang, bl.a. i propositionen 1984/85:89
om företagshälsovård och arbetsanpassning, har regeringen framhållit att
sjukvården inom företagshälsovården bör hållas tillbaka och att det före-
byggande arbetsmiljöarbetet bör utvidgas. Där konstaterades att sjukvård,
i bemärkelsen medicinsk behandling, i första hand skall tillgodoses inom
ramen för samhällets hälso- och sjukvård. I propositionen 1990/91:140
om arbetsmiljö och rehabilitering konstaterades att allmänna sjukvårdan-
de, behandlande uppgifter i princip inte ingår i företagshälsovårdens
uppgifter.

Regeringen delar arbetsgruppens uppfattning att det inte är möjligt och
inte heller lämpligt att helt avskilja sjukvården från företagshälsovården
och att skälet till detta är att företagshälsovårdens verksamhet i sig inne-
bär fokusering på arbetsrelaterad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta förutsätter att det finns personal
med sjukvårdskompetens och att viss sjukvård bedrivs. Vidare krävs en
viss sjukvård för att bedöma effekterna av företagshälsovårdens åtgärds-
arbete. Omfattningen av och karaktären på sjukvården inom företags-
hälsovården måste emellertid fa en avgränsning mot övrig privat och of-
fentlig sjukvård. Företagshälsovårdens roll gentemot beställarna, kon-
centration på generella och individinriktade arbetsförhållanden, måste nu
klargöras.

Avgränsningen måste göras av företagshälsovården själv genom den
professionalism och det expertkunnande som innehas av dess personal.
En väl genomarbetad policy, klara riktlinjer och en effektiv styrning och
ledning av verksamheten behövs för att förväntningarna på företagshälso-
vården skall kunna uppfyllas i praktiken.

Avgränsningen måste vidare göras med stöd av respektive landsting i
dess övergripande och samordnande roll i hälso- och sjukvårdsfrågor.
Landstingen har en stor frihet att utforma vården efter lokala och regio-
nala förutsättningar och behov. Målet är en god hälsa for alla och en vård
på lika villkor. Begreppet hälso- och sjukvård omfattar såväl sjukdoms-
forebyggande åtgärder som egentlig sjukvård. Det är samtidigt en fråga
om både miljö- och individinriktade åtgärder. Regeringen anser därför att
landstingen inom ramen för sina möjligheter bättre bör medverka till att
förebygga även den arbetsrelaterade ohälsan. En ökad samverkan mellan
företagshälsovården, primärvården och försäkringskassan underlättar
med stor sannolikhet möjligheterna att renodla företagshälsovårdens
verksamhet.

25

Avgränsningen bör också göras genom ändring av det sätt på vilket Prop. 1998/99:120
sjukvården inom företagshälsovården delvis finansieras i dag.

7.3 Ersättning och samverkan

Regeringens förslag: Lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik ändras så att
en läkare eller en sjukgymnast inte kan fa ersättning enligt dessa lagar
för verksamhet som utförs inom företagshälsovården.

Regeringens bedömning: En systematisk samverkan bör komma
till stånd mellan företagshälsovården, primärvården och andra vårdgi-
vare. Sjukvårdshuvudmännen bör i högre utsträckning än vad som
sker i dag ta till vara möjligheten att teckna avtal med företagshälso-
vårdsenheter om olika typer av tjänster och åtaganden mot bakgrund
av att dessa enheter kan bidra med god fackkompetens när det gäller
det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den arbetslivsinriktade reha-
biliteringen.

Arbetsgruppens bedömning och förslag: Överensstämmer i huvud-
sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna är positiva
till förslaget om samverkan. Ett fatal är negativa. Myndigheter, bransch-
organ och fackförbunden, Kommunförbundet och Landstingsförbundet är
i huvudsak positiva. Sveriges läkarförbund och Svenska företagsläkar-
föreningen betonar vikten av samverkan på lika villkor. Landstingen är
positiva men efterlyser tydliga mål och incitament för samverkan.
LandstingshälsanVästernorrland, Föreningen Teknisk Företagshälso-
vård, Sveriges Psykologförbund och Bohushälsan anser att de ekonomis-
ka förutsättningarna och resurserna inte i tillräcklig grad är tydliggjorda.

De flesta av remissinstanserna är också positiva till förslagen om vård-
avtal men av dessa har dock flertalet synpunkter på vårdavtalens utform-
ning och innehåll.

Branschorgan och myndigheter är i huvudsak positiva till vårdavtal.
Från branschhåll påpekas dock att det erfordras att alla företagshälso-
vårdsenheter, som uppfyller ställda krav på kvalitetssäkring och kvali-
tetsutveckling, har tillgång till samma ersättningsförmåner. I annat fall
uppnås inte konkurrensneutralitet. Konkurrensverket anser att offentliga
resurser ämnade att ersätta hälso- och sjukvård enligt den nationella tax-
an inte bör användas för att subventionera företagshälsovård. I den mån
det kan finnas behov av sjukvårdande verksamhet på de enheter som be-
driver företagshälsovård anser Konkurrensverket i likhet med arbets-
gruppen att vårdavtal kan vara en bra form för detta ändamål. Konkur-
rensverket har dock i sitt remissyttrande erinrat om att regeringen tillsatt
en utredning för att analysera tillämpningen av lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster och där
den enskilde vårdgivaren för att kunna bedriva verksamheten med of-
fentlig finansiering är hänvisad till att träffa avtal med en sjukvårdshu-
vudman. Även Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna ändringen

26

av lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgym-
nastik är motiverad ur konkurrenssynpunkt.

Blandade reaktioner har kommit från parterna avseende vårdavtal. En-
ligt Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) finns det en upp-
enbar risk för godtycke och stora skillnader mellan olika landsting i möj-
ligheterna att uppnå sådana avtal. Blandade reaktioner har också kommit
från landstingen när det gäller vårdavtalen. Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund och Sveriges Läkarförbund motsätter sig de föreslagna änd-
ringarna i lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning
för sjukgymnastik.

Bakgrund till regeringens överväganden: RRV presenterade i början
av 1990-talet rapporten Den statliga styrningen av företagshälsovården
(Fu 1991:9). RRV:s slutsats var att statsbidragets styrande effekter var
svaga, bl.a. när det gällde att stimulera till förebyggande arbetsmiljöar-
bete och förbättra anslutningen av små och medelstora företag till före-
tagshälsovården. Med anledning av RRV:s rapport och det statsfinansi-
ella läget avvecklades det generella statsbidraget till företagshälsovård
fr.o.m. den 1 januari 1993. Regeringen tillkallade i samband med att detta
beslut togs en särskild utredare för att utreda företagshälsovårdens orga-
nisation och finansiering-1992 års företagshälsovårdsutredning
(FHU92). Företagshälsovårdsutredningen menade i sin rapport (SOU
1992:103) att företagens krav på sjukvård är en av de faktorer som med-
verkat till att företagshälsovården inte kunnat spela en tillräckligt aktiv
roll i arbetsmiljöarbetet. Utredningen ansåg att arbetet med arbetsmiljö
och rehabilitering skall vara det primära för företagshälsovården. Även
medicinsk kompetens behövs i detta arbete. Utredningen betonade också
vikten av ett förtroendefullt samarbete med primärvården och andra be-
rörda vårdgivare. Om företag önskar erbjuda sina anställda sjukvård är
det angeläget att detta sker på sådant sätt att det inte inkräktar på eller
ersätter arbetet med arbetsmiljön och rehabiliteringen, menade utred-
ningen. Utredningen ansåg också att arbetsgivare som vill anordna sjuk-
vård för sina anställda själva bör finansiera insatsen eller träffa överens-
kommelse med sjukvårdshuvudmännen.

Från och med den 1 januari 1994 har landstingen det direkta finansie-
ringsansvaret för all privat vård med offentlig finansiering, dvs. inte bara
för privat utförda hälso- och sjukvårdstjänster reglerade genom avtal
mellan de privatpraktiserande vårdgivarna och sjukvårdshuvudmännen,
utan även för enskilda läkare och sjukgymnaster med ersättning enligt
statligt fastställda taxor, dvs. de tidigare s.k. försäkringskasseanslutna
läkarna och sjukgymnasterna.

I samband med att sjukvårdshuvudmännen fick det direkta finansie-
ringsansvaret även för läkare och sjukgymnaster med ersättning enligt
statligt fastställda taxor infördes ett nytt statligt reglerat ersättningssys-
tem för läkare och sjukgymnaster. Till följd av det nya ersättningssyste-
met regleras de privatpraktiserande läkarnas och sjukgymnasternas möj-
ligheter att etablera sig och bedriva verksamhet med offentlig finansie-
ring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652)
om ersättning för sjukgymnastik samt tillhörande förordningar (de s.k.

Prop. 1998/99:120

27

nationella taxorna). Det finns dock inget som hindrar att landstinget och
de privata vårdgivarna träffar andra överenskommelser genom vårdavtal.

Läkare med specialistutbildning inom enbart företagshälsovård omfat-
tas inte av det nya ersättningssystemet. Ett motiv för detta var bland an-
nat att kostnader som ankommer på arbetsgivarna i så fall skulle belasta
landstingen. En annan konsekvens skulle bli att samhället far två paral-
lella system för organisationen av den öppna sjukvården med landstingen
som finansieringsansvariga.

Sedan avvecklingen av det generella statsbidraget till företagshälso-
vården skall företagshälsovården finansieras helt av företagen. Till följd
av bortfallet av statsbidragen har också en omstrukturering av företags-
hälsovården skett. Vissa företagshälsovårdsenheter har dock tillgång till
landstingsfinansierad hälso- och sjukvård genom att de har anlitat eller
har anställt läkare, som har annan enligt lagen om läkarvårdsersättning
godkänd specialistkompetens och/eller sjukgymnaster med ersättning
enligt de nationella taxorna och som därför kan debitera landstinget för
den läkarvård alternativt den sjukgymnastiska behandling som de utför.
Dessa företagshälsovårdsenheter har en konkurrensfördel gentemot andra
företagshälsovårdsenheter som inte har tillgång till taxeanslutna läkare
och sjukgymnaster. De företagshälsovårdsenheter som inte har tillgång
till taxeanslutna vårdgivare måste, för att kunna erbjuda hälso- och sjuk-
vård, antingen ta ut full ersättning av arbetsgivarna för utförda tjänster
eller träffa avtal med sjukvårdshuvudmannen om att bedriva en viss an-
del sjukvård inom ramen för företagshälsovård.

Skälen för regeringens överväganden

Läkarvårds- och sjukgymnastikersättning lämnas inte för verksamhet inom
företagshälsovården

Offentliga resurser ämnade att ersätta hälso- och sjukvård enligt de na-
tionella taxorna bör inte användas för att subventionera företagshälso-
vård. Redan i dag gäller att hälsokontroller och verksamhet enligt ar-
betsmiljölagen som bedrivs inom ramen för företagshälsovården inte be-
rättigar till ersättning från de nationella taxorna.

I propositionen Privata vårdgivare (prop. 1996/97:123) ansåg regering-
en att det finns ett behov av ett förtydligande av att företagshälsovårdsin-
satser inte berättigar till ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning
och lagen om ersättning för sjukgymnastik vilket också framförts av Ut-
redningen (S 1995:12) om ersättningen till privata vårdgivare. Ett sådant
förtydligande skulle kunna utgöra ett stöd för landstingen vid kontroll av
ersättningen till privata vårdgivare eller när det finns indikationer på
överträdelse. Förutom denna gränsdragningsproblematik vad avser kost-
nadsfördelningen var regeringen också uppmärksammad på att vissa fö-
retagshälsovårdsenheter har en konkurrensfördel, till följd av att de har
tillgång till landstingsfinansiering, gentemot andra företagshälsovårdsen-
heter som inte kan erbjuda finansierad hälso- och sjukvård. Regeringen
ansåg dock vid denna tidpunkt att fortsatta åtgärder borde avvaktas, med
hänsyn till att frågan om vad som kan göras för att stärka företagshälso-

Prop. 1998/99:120

28

vården och bl.a. klargöra dess roll i förhållande till annan hälso- och
sjukvård var under beredning inom regeringskansliet.

Enligt regeringens mening bör nu ytterligare steg tas mot att försöka
renodla företagshälsovårdens kärnverksamhet, dvs. förebyggande ar-
betsmilj öarbete samt medverkan i den arbetslivsinriktade rehabilitering-
en. Ett steg mot en ökad renodling är enligt regeringens mening att ändra
det sätt på vilket sjukvården inom företagshälsovården delvis finansieras
i dag.

Arbetsgruppen anser att nuvarande ersättningssystem har en direkt av-
ledande inverkan på det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den arbets-
livsinriktade rehabiliteringen inom företagshälsovården till förmån för
den subventionerade medicinska verksamheten. Nuvarande ordning som
tillåter vårdgivare att på ett oreglerat sätt bedriva offentligt finansierad
hälso- och sjukvård inom företagshälsovården bör därför enligt arbets-
gruppen ändras. Arbetsgruppen föreslår därför att ersättning enligt de
nationella taxorna inte skall kunna lämnas till läkare respektive sjukgym-
naster som är verksamma inom företagshälsovården. En vårdgivare som
erhåller ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning eller lagen om
ersättning för sjukgymnastik skall enligt arbetsgruppens förslag inte till-
låtas vara anställd eller på annat sätt knuten till företagshälsovården.

Enligt regeringen framstår arbetsgruppens förslag som för långtgående.
Förslaget innebär att den läkare eller sjukgymnast som uppfyller kraven
för ersättning enligt de nationella taxorna inte skulle ha möjlighet att ut-
föra uppdrag av något slag inom företagshälsovården. Regeringen anser
att det är tillräckligt att föreskriva att läkare och sjukgymnaster inte skall
kunna erhålla ersättning enligt de nationella taxorna för den verksamhet
som de bedriver inom företagshälsovårdens ram.

Avsikten med de föreslagna ändringarna i lagen om läkarvårdsersätt-
ning respektive lagen om ersättning för sjukgymnastik är inte att helt
avskilja sjukvården från företagshälsovården. Enligt regeringens mening
innebär företagshälsovårdens verksamhet i sig fokusering på arbetsrelate-
rad ohälsa, yrkesrelaterade sjukdomar och arbetslivsinriktad rehabilite-
ring. Detta förutsätter personal med sjukvårdskompetens och att viss
sjukvård bedrivs. Regeringen anser dock inte att det skall finnas möjlig-
heter för vissa företagshälsovårdsenheter att kunna erbjuda offentligt fi-
nansierad sjukvård utan att företagshälsovårdsenheten och sjukvårdshu-
vudmannen träffat ett avtal kring detta. Dagens system medför också en
konkurrensfördel för de företagshälsovårdsenheter som utan avtal med
landstinget kring bl.a. omfattningen av hälso- och sjukvårdsverksamhe-
ten, kan erbjuda landstingsfinansierad hälso- och sjukvård.

Arbetsgruppen har också pekat på andra viktiga konsekvenser av da-
gens system som stödjer de föreslagna ändringarna i lagen om läkar-
vårdsersättning samt lagen om ersättning för sjukgymnastik. Arbetsgrup-
pen påpekar att dagens system medför svårigheter för nya företagshälso-
vårdsenheter att komma in på marknaden om de inte har läkare eller
sjukgymnaster som har möjlighet att erhålla ersättning från de nationella
ersättningssystemen. Detta problem förstärks av att det efter år 1994 inte
längre är möjligt att fritt ansluta sig till de s.k. nationella taxorna. Vidare
kan enligt arbetsgruppen yngre och nyetablerade läkare med specialist-

Prop. 1998/99:120

29

kompetens inom företagshälsovård inte utan svårighet fa anställning in-
om företagshälsovården, eftersom de inte omfattas av den nationella tax-
an. Detta kan på sikt leda till en utarmning av kompetensen inom bran-
schen. För att göra övergången smidigare för de vårdgivare och företags-
hälsovårdsenheter som berörs anser regeringen i likhet med arbetsgrup-
pen att det måste finnas vissa övergångsregler. Det är viktigt att berörda
parter ges rimlig tid att teckna avtal om olika typer av tjänster och åta-
ganden eller, om detta inte är möjligt, att anpassa sig till de nya förhål-
landena. Regeringen återkommer till denna fråga i det följande i samband
med övriga frågor om ikraftträdande.

Samverkan

Regeringen håller med arbetsgruppen om att i de fall sjukvården inom
företagshälsovården skall bedrivas med offentlig finansiering bör detta
regleras genom avtal mellan landstinget och företagshälsovårdsenheten.
Enligt regeringens mening finns det många fördelar med att upprätta så-
dana avtal. Om företagshälsovården ges möjlighet att bedriva viss lands-
tingsfinansierad hälso- och sjukvård bör bl.a. företagshälsovårdens möj-
ligheter att behålla och utveckla sin sjukvårdskompetens öka, vilket är av
vikt i arbete med arbetsrelaterad hälso- och sjukvård. Företagshälsovår-
den kan under sådana förutsättningar även utgöra en viktig resurs för
landstingens läkare, eftersom de då i större utsträckning kan remittera
patienter till företagshälsovården för bedömning eller för behandling av
arbetsrelaterade sjukdomar och skador. Företagshälsovårdens fackkom-
petens när det gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den arbets-
livsinriktade rehabiliteringen kommer då även andra patientgrupper till
del. Regeringen instämmer också i arbetsgruppens uppfattning att före-
tagshälsovårdens breda kunskap om samspelet mellan arbetsmiljö och
hälsa, i samband med rehabilitering, inte kan ersättas med insatser från
t.ex. primärvården. Ett ökat samarbete och en bättre samordning mellan
företagshälsovården och primärvården bör även kunna bidra till en tydli-
gare rollfördelning när det gäller sjukvårdsinsatser i allmänhet och ar-
betsplatsanknuten hälso- och sjukvård. En annan fördel är att landsting-
en, som från den 1 januari 1998 har kostnadsansvar för läkemedlen, far
bättre möjligheter att kontrollera läkemedelsförskrivningen.

Ett bra exempel på samverkan, där hälso- och sjukvårdsinsatsema in-
om företagshälsovården regleras genom avtal mellan sjukvårdshuvud-
mannen och företagshälsovården, är den s.k. Värmlandsmodellen. Inom
Värmlands läns landsting har de lokala hälso- och sjukvårdsnämnderna
tecknat lokala avtal med respektive företagshälsovårdsenhet. Landstinget
i Värmland betalar företagshälsovården en begränsad prestationsersätt-
ning för utförda hälso- och sjukvårdstjänster. Värmlandsmodellen syftar
till att ge företagshälsovården förutsättningar att behålla och utveckla sin
kompetens inom arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet samtidigt som
den fortfarande har möjlighet att bedriva viss läkarvård och sjukgymnas-
tisk behandling. En fördel som lyfts fram är bl.a. att företagshälsovården
involveras i landstingets regelsystem, bl.a. med rätt för företagsläkama

Prop. 1998/99:120

30

att remittera patienter till specialister, röntgen, laboratorier etc. Enligt
uppgifter från representanter för företagshälsovården i Värmland ger
denna ersättning bättre möjligheter till ett mer renodlat förebyggande
arbetsmiljöarbete då priskonkurrens inte behöver ske om hälso- och
sj uk vår dstj änster.

Det finns även andra exempel på samverkan mellan företagshälsovår-
den och den offentliga hälso- och sjukvården. Västernorrlands läns
landsting ser betydande problem med den typ av avtal som tecknas inom
Värmlands läns landsting. Landstinget anser emellertid att det är rimligt
att företagshälsovården i sitt arbete med arbetsrelaterad hälso- och sjuk-
vård ges möjlighet att på samma sätt som annan hälso- och sjukvård ut-
nyttja medicinsk service som laboratorier av olika slag. Malmöhus läns
landsting har i sitt remissyttrande bl.a. angivit att företagshälsovårdsen-
hetema inom Region Skåne, under vissa givna förutsättningar, erbjudits
att teckna avtal om att kostnadsfritt kunna remittera patienter till röntgen-
och laboratorieundersökningar. Liknande synpunkter har förts fram av
Samverkansdelegationen i betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179).
Delegationen har därvid anfört att sjukvårdshuvudmännen bör träffa sär-
skilda vårdavtal avseende laboratorie- och röntgenundersökningar med
de företagshälsovårdsenheter som uppfyller ställda kvalitetskrav och har
läkare som besitter specialistkompetens i företagshälsovård.

Många remissinstanser har haft synpunkter på vårdavtalens utformning
och innehåll. Från branschhåll påpekas att det erfordras att alla företags-
hälsovårdsenheter, som uppfyller ställda krav på kvalitetssäkring och
kvalitetsutveckling, har tillgång till samma ersättningförmåner. I annat
fall anser man inte att konkurrensneutralitet uppnås. Sveriges läkarför-
bund menar att ändringen i lagen om läkarvårdsersättning måste vara
kopplat till att vårdavtal i stället upprättas. Sveriges läkarförbund före-
språkar även en rikslikare for dessa avtal i form av en minimistandard.
Regeringen anser dock att med de föreslagna ändringarna i lagarna om
läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning ges företagshälsovårds-
enhetema samma förutsättningar att konkurrera om olika uppdrag. För-
slaget innebär att möjligheterna tas bort att bedriva offentligt finansierad
hälso- och sjukvård inom företagshälsovårdens ram som inte reglerats i
avtal mellan företagshälsovårdsenheten och sjukvårdshuvudmannen och
som i dagsläget endast kommer vissa företagshälsovårdsenheter till del,
dvs. de som har tillgång till taxeanslutna läkare och sjukgymnaster. Re-
geringen anser vidare att samverkan mellan företagshälsovården och häl-
so- och sjukvården bör utformas utifrån lokala förutsättningar, tillgängli-
ga resurser och behov inom sjukvårdsområdet. Förutsättningarna for
samverkan torde också skilja sig åt inom glesbygds- och storstadsområ-
den.

Det är enligt regeringens mening av stor vikt att hitta lösningar som
mer effektivt utnyttjar samhällets samlade resurser för att bättre tillgodo-
se enskilda människors behov av olika stödåtgärder. Arbetsrelaterad
ohälsa orsakar stora samhällsekonomiska kostnader, inte minst for kom-
muner och landsting till följd av att resurser måste tas i anspråk for sjuk-
vård m.m. Mot bakgrund av detta och vad som tidigare sagts finns det
enligt regeringens mening starka skäl for sjukvårdshuvudmännen att ut-

Prop. 1998/99:120

31

veckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller med bl.a. företags-
hälsovården. Regeringen anser därför att en systematisk samverkan bör
komma till stånd mellan företagshälsovården, primärvården och andra
vårdgivare. Sjukvårdshuvudmännen bör i större utsträckning än vad som
sker idag ta till vara möjligheten att teckna avtal med företagshälsovårds-
enheter om olika typer av tjänster och åtaganden mot bakgrund av att
dessa enheter kan bidra med god fackkompetens när det gäller det före-
byggande arbetsmiljöarbetet och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Regeringens har ovan försökt visa på olika sätt att samverka som bl.a.
ger företagsläkama ökade möjligheter att kunna arbeta i huvudsak som
specialister i företagshälsovård med alla tre komponenter som är av vikt
för detta arbete, nämligen prevention, rehabilitering och arbetsrelaterad
sjukvård. Regeringen vill understryka att sjukvårdshuvudmännen i fråga
om avtal kring hälso- och sjukvårdstjänster även bör överväga att träffa
avtal med företagshälsovårdsenheter om andra typer av tjänster och åta-
ganden än läkarvård eller sjukgymnastisk behandling. I sammanhanget
vill regeringen erinra om att Utredningen (S 1998:01) om sjukvårdsupp-
handling i tilläggsdirektiv, beslutade den 4 mars 1999, bl.a. fått i uppdrag
att utreda om lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är tillämplig
vid landstings och kommuners köp av tjänster från privata företagshälso-
vårdsenheter.

7.4 Företagshälsovården och folkhälsan

Prop. 1998/99:120

Regeringens bedömning: Företagshälsovården bör vara en resurs i
folkhälsoarbetet. Nationella folkhälsokommittén har redan uppmärk-
sammat företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet varför något upp-
drag till kommittén inte behöver lämnas.

Arbetsgruppens bedömning och förslag: Arbetsgruppen anser att fö-
retagshälsovården bör kunna utgöra en resurs i folkhälsoarbetet och Na-
tionella Folkhälsokommittén bör enligt arbetsgruppen ges i uppdrag att
överväga på vilket sätt företagshälsovården kan vara en resurs i folkhäl-
soarbetet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till arbets-
gruppens bedömning. Några instanser är negativa till förslaget om ett
uppdrag till Nationella folkhälsokommittén, t.ex. Arbetsgivarverket,
Svenska Kommunförbundet, SACO och Sveriges Verkstadsindustrier.

Skälen för regeringens bedömning: Samhället har ett ansvar för att
skapa gynnsamma förutsättningar för hela befolkningen att leva ett hälso-
samt liv, oavsett social bakgrund, yrkestillhörighet eller ekonomiska för-
utsättningar. Insatser för att skapa goda villkor för hälsa skall ses i ett
långsiktigt perspektiv. Många av de beslut som fattas i dag påverkar både
nuvarande och kommande generationers hälsa. Insatser för att främja en
god hälsa är en investering för framtiden, som ger utdelning på flera sätt.
För den enskilde kan det innebära att år med hälsa och livskvalitet läggs
till livet och för samhället kan det innebära en befolkning som är frisk

32

och mår bra skapar bättre förutsättningar för välstånd genom ökad till-
växt, minskad sjukfrånvaro och minskad utslagning från arbetslivet.

Regeringen har erfarit att Nationella folkhälsokommittén (dir
1995:158), som skall utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutveck-
lingen och folkhälsoarbetet, även aktualiserat frågan om företagshälso-
vårdens roll i folkhälsoarbetet. Under våren 1998 beslöt Nationella folk-
hälsokommittén bl.a. att tillsätta en särskild arbetsgrupp för att ta fram
underlag för kommitténs ställningstaganden när det gäller att utarbeta
nationella mål och strategier för folkhälsopolitiken inom arbetslivsområ-
det. Arbetsgruppen för arbetslivsfaktorer har nyligen överlämnat sin rap-
port - Nationella folkhälsomål och strategier för arbetslivsområdet - till
kommittén. Ett av de övergripande mål som föreslås av Arbetsgruppen
för arbetslivsfrågor är förbättrad och förstärkt företagshälsovård och
skolhälsovård. Arbetsgruppen anser att företagshälsovården är en viktig
resurs med sin kombinerade kompetens i arbetsmiljö- och rehabilite-
ringsfrågor. Vidare påpekas att en förstärkning bör ske av samarbetet
mellan primärvård, specialistvård och företagshälsovård. Kommittén
kommer att ta ställning till de förslag som lagts fram av Arbetsgruppen
för arbetslivsfaktorer i kommande betänkanden.

Mot bakgrund av att Nationella folkhälsokommittén redan är uppmärk-
sammad på företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet anser regeringen
att det inte finns behov av att ge kommittén i uppdrag att överväga på
vilket sätt företagshälsovården kan vara en resurs i folkhälsoarbetet.

7.5 Små företag

Prop. 1998/99:120

Regeringens bedömning: Företagshälsovårdens kompetens i fråga
om små företag bör öka. De yrkesmedicinska klinikerna bör aktivt
stödja företagshälsovårdens arbete när det gäller små företag.

Arbetsgruppens bedömning: Arbetsgruppens bedömning stämmer
överens med regeringens.

Remissinstanserna: De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i
denna del är i huvudsak positiva till arbetsgruppens bedömning. Flera av
dem tar upp frågan om incitament för små företag att i högre grad anlita
företagshälsovård.

Skälen för regeringens bedömning: De små företagens verksamhet
spänner över en mängd olika områden med starkt varierande behov och
förutsättningar. Det är sannolikt att de små företagen många gånger be-
höver ytterligare kunskaper om arbetsgivaransvarets innebörd och räck-
vidd avseende arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamhet. Om företags-
hälsovården integreras av arbetsgivaren i arbetsmiljöarbetet på den en-
skilda arbetsplatsen kan den med sin samlade kompetens identifiera och
beskriva samband mellan arbetsmiljö och arbetsorganisation samt pro-
duktivitet och hälsa och lämna förslag till åtgärder i styrningen och drif-
ten av verksamheten som bidrar till en god och lönsam utveckling. Rege-
ringen delar bedömningen att företagshälsovården bör sträva efter att

33

3 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 120

fungera som en samarbetspartner och en idégivare som de små företagen
kan vända sig till med förtroende när det gäller att utveckla sin verksam-
het utifrån utgångspunkterna arbetsmiljö och rehabilitering.

Småföretagsenheten vid Yrkes- och miljömedicinska kliniken på Re-
gionsjukhuset i Örebro är ett bra exempel på hur landstingen kan med-
verka till att förebygga arbetsrelaterad ohälsa i små företag. Småföre-
tagsenheten har i en rapport, Hälsa, Arbetsmiljö och Företagshälsovård i
Småföretag (Rapport S6/97), analyserat små företags behov av företags-
hälsovård. Enligt rapporten har små företag dålig kännedom om vad fö-
retagshälsovården kan hjälpa till med utöver de sjukvårdstjänster som
tillhandahålls. Vidare är kunskaperna om riskfaktorer i arbetsmiljön
bristfälliga i små företag.

De regionalt placerade yrkesmedicinska klinikerna bör kunna ge före-
tagshälsovården hjälp och stöd framförallt i metodfrågor och i utveck-
lingsarbete i övrigt när det gäller små företag.

Prop. 1998/99:120

8 Utbildning, kvalitetssäkring och uppföljning

Regeringens bedömning: Regeringen avser att återkomma i fråga om
utbildning av företagshälsovårdens personal.

Regeringen anser inte att det för närvarande finns något behov av
att tillsätta en särskild delegation för att följa upp företagshälsovår-
dens framtida utveckling eller av att utvärdera arbetet med kvalitets-
säkring av företagshälsovården.

Arbetsgruppens förslag: Enligt arbetsgruppens förslag skall

- Arbetslivsinstitutet ges ett tydligt uppdrag att vara den statliga organi-
sation som skall svara för utbildning av företagshälsovårdens personal,

- företagshälsovårdens kvalitetssäkringsarbete utvärderas,

- en särskild delegation tillsättas som bör få till uppgift att följa upp fö-
retagshälsovårdens utveckling.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva
till förslagen avseende utbildning och kvalitetssäkring. Av de remissin-
stanser som svarat är en majoritet negativa till att en särskild delegation
tillsätts för att följa upp företagshälsovårdens utveckling.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att utbildning av fö-
retagshälsovårdspersonal i första hand är ett ansvar för den statliga hög-
skolan. SAF är negativ till förslaget om utbildning och påpekar att fort-
bildning skall bedrivas i fri konkurrens. Vårdförbundet och Legitimerade
Sjukgymnasters Riksförbund anser att utbildning av företagshälsovårds-
personal inte enbart bör koncentreras till Arbetslivsinstitutet. Socialsty-
relsen anser att utbildningen av läkare i specialiteten företagshälsovård i
dag inte sker på ett tillfredsställande sätt. Samhall anser att Arbetslivsin-
stitutets utbildningar bör behandla arbetsplatsens stöd till personer med
funktionshinder.

34

Flertalet remissinstanser ser det som viktigt att företagshälsovården är
kvalitetssäkrad så att företagshälsovård av god kvalitet kan garanteras.

Arbetarskyddsstyrelsen, SACO och Föreningen Svensk Företagshälso-
vård anser att en utvärdering av företagshälsovården bör anstå några år.
Arbetslivsinstitutet är negativa till förslaget om en särskild av regeringen
tillsatt delegation. Arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska arbetsgivare-
föreningen anser att utvärdering kan ske inom ramen för befintliga resur-
ser. Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att det i instruktionen för Arbe-
tarskyddsverket anges att styrelsen skall följa och främja företagshälso-
vårdens utveckling i samverkan med berörda myndigheter och organisa-
tioner.

Prop. 1998/99:120

Skälen för regeringens bedömning

Utbildning av företagshälsovårdens personal

Arbetslivsinstitutet bedriver viss utbildning för företagshälsovårdens per-
sonal. Utbildningar ges i form av vidare och påbyggnadsutbildningar av
olika slag. Den riktar sig till företagsläkare, företagssköterskor, sjukgym-
naster, beteendevetare, och arbetsmiljöingenjörer. Även personal inom
företagshälsovården som innehar administrativa arbetsuppgifter och
fackligt förtroendevalda kan erhålla utbildning. Institutet genomför fort-
löpande en anpassning av utbildningarnas innehåll och pedagogik till att
svara mot arbetslivets behov samt branschens och yrkesföreningamas
krav.

Arbetsgruppen har bedömt att institutet skall ges ett tydligt uppdrag att
svara för utbildningen som statlig organisation.

Regeringen anser att den utbildning som bedrivs vid institutet är av
stort värde. Personal inom företagshälsovården ges härigenom möjlighet
till kompetensutveckling. Regeringen anser dock att frågan om utbild-
ning av företagshälsovårdens personal bör analyseras ytterligare och av-
ser därför att återkomma till frågan i annat sammanhang.

Kvalitetssäkring och uppföljning av företagshälsovården

Regeringen konstaterar att det pågår ett arbete med att säkra kvalitén
avseende företagshälsovården och anser att det är viktigt att detta arbete
fortsätter. Arbetsgruppen har föreslagit att detta arbete bör utvärderas.
Regeringen ser emellertid inte att det föreligger ett omedelbart behov av
en utvärdering och avser därför inte att nu ta ett initiativ till detta.

Regeringen anser i likhet med många av remissinstanserna att det inte
behövs en särskild delegation för att följa upp företagshälsovårdens ut-
veckling.

35

Lagarnas ikraftträdande

Prop. 1998/99:120

Regeringens förslag: De ändrade och nya reglerna i arbetsmiljölagen
(1977:1160), lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning och lagen
(1993:1652) om ersättning för sjukgymnaster skall träda i kraft den 1
januari 2000. Övergångsbestämmelser skall inforas när det gäller la-
gen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning for sjukgym-
naster.

Skälen for regeringens förslag: Den föreslagna ändringen i arbets-
miljölagen bör träda i kraft den 1 januari 2000. Idag finns redan en skyl-
dighet för arbetsgivaren att i sin verksamhet följa de bestämmelser som
tar sikte på rehabilitering och intemkontroll avseende arbetsmiljön. Nu
föreslagen ändring avser att förtydliga och samordna dessa regler med
arbetsgivarens skyldighet att anordna företagshälsovård. Ändringarna bör
kunna träda i kraft utan några särskilda övergångsbestämmelser.

Ändringarna i lagen om läkarvårdsersättning och lagen om ersättning
för sjukgymnaster bör också träda i kraft den 1 januari 2000. Emellertid
bör dessa förenas med övergångsregler. Förhållandena för läkare och
sjukgymnaster som idag verkar inom företagshälsovården och som er-
hållit läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning är speciella. De
måste ges rimlig tid för att hitta andra lösningar för sin fortsatta verk-
samhet, t.ex. att träffa tidigare beskrivna vårdavtal, eller ställa om sin
verksamhet. Möjligheten till att under en övergångstid kunna anpassa sin
verksamhet till de nya förutsättningarna är därför rimlig. Regeringen de-
lar arbetsgruppens uppfattning att denna övergångstid bör vara generös
och anser därför att den bör motsvara en tid av tre år. Läkare och sjuk-
gymnaster som vid ikraftträdandet av lagändringarna är verksamma inom
företagshälsovården och som har rätt att uppbära läkarvårds- respektive
sjukgymnastikersättning bör därför ha en fortsatt rätt till sådan ersättning
enligt äldre regler till utgången av år 2003.

10 Konsekvenser

Den nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen bör kunna effektivisera arbetet
med arbetsmiljön på arbetsplatserna och bör leda till att de samhällseko-
nomiska kostnaderna för den arbetsrelaterade ohälsan kan minskas.

En ökad samverkan mellan företagshälsovård, primärvård och försäk-
ringskassa ger förutsättningar för mer rationella arbetsmetoder, effektiva-
re verksamheter och minskade kostnader.

Den omedelbara kostnad som arbetsgivare kan åsamkas genom en tyd-
ligare regel om skyldighet att anordna den företagshälsovård som arbets-
förhållandena kräver uppvägs av de fördelar som uppkommer i verksam-
heten, t.ex. genom ökad effektivitet och produktivitet. Kostnader för fö-
retagshälsovård är avdragsgill för arbetsgivare vid taxering för inkomst-
skatt.

36

Någon egentlig ökad arbetsbelastning för Arbetarskyddsverket bör inte
uppkomma med anledning av den nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen.

Även ur jämställdhetssynpunkt kan förtydligandet av reglerna om fö-
retagshälsovård förväntas leda till att flera kvinnor, jämfört med idag,
kan komma att få tillgång till företagshälsovård.

Prop. 1998/99:120

11     Författningskommentar

11.1     Förslaget till ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

3 kap.

Paragrafens tidigare bestämmelse om företagshälsovård har ändrats och
flyttats till en ny 2 b §. Paragrafen är i övrigt i sak oförändrad. Vissa re-
daktionella omdispositioner har dock gjorts.

2b§

Paragrafen är ny. Innehållet i bestämmelsen är delvis nytt och behandlas i
avsnitt 7.1. Enligt första stycket skall arbetsgivaren svara för att den fö-
retagshälsovård som påkallas av arbetsförhållandena finns att tillgå.
Tidigare reglerades arbetsgivarens skyldighet att föranstalta om företags-
hälsovård i 3 kap. 2 § andra stycket. Syftet med den nya lydelsen i första
stycket är att samordna arbetsgivarens skyldighet att svara för att före-
tagshälsovård i vissa lägen finns att tillgå med reglerna i 3 kap. 2 a § ar-
betsmiljölagen om intemkontroll samt arbetsanpassnings- och rehabilite-
ringsverksamhet. Den nya lydelsen avser att omfatta alla de situationer
när det enligt reglerna om intemkontroll samt arbetsanpassning-och re-
habiliteringsverksamhet är nödvändigt att arbetsgivaren vidtar särskilda
åtgärder för att kunna uppfylla sin skyldighet enligt arbetsmiljölagen.

I andra stycket har det införts en definition av vad företagshälsovård
är. Med företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områ-
dena arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt
arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt
ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö,
organisation, produktivitet och hälsa.

För att tydligt markera att expertresursen skall vara en självständig och
fristående resurs har det angivits att den skall vara oberoende. Den anli-
tade företagshälsovården skall vara oberoende både mot arbetsgivare och
arbetstagare. Att företagshälsovården skall vara oberoende avser inte att
diskvalificera t.ex. företagsläkare och företagssköterskor som är anställda
av företag och som är verksamma inom företagshälsovården.

37

4 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 120

Med expertresurs avses de olika kompetensområden som särskilt be-
hövs för att kunna utreda de olika sambanden mellan arbetsmiljö, organi-
sation, produktivitet och hälsa. Företagshälsovården skall karaktäriseras
av god kunskap inom områden som t. ex beteendevetenskap, arbetsorga-
nisation, teknik och ergonomi samt medicin och rehabilitering. Även
andra typer av resurser inom andra områden som nu inte nämnts kan
framstå som en sådan särskild kompetens som är nödvändig för att kunna
förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplaster. Det får avgöras
från fall till fall vilken fackkunskap som krävs. Avgörande är att expert-
resursen är nödvändig och anknyter till arbetsmiljö- och rehabiliterings-
problematiken.

Att företagshälsovården skall verka inom områdena arbetsmiljö och
rehabilitering och undanröja hälsorisker på arbetsplaster samt kunna be-
skriva olika samband som är av betydelse i sammanhanget innebär att
företagshälsovården skall avge förslag till åtgärder efter det att de aktu-
ella sambanden har analyserats utifrån en helhetssyn. Vidare innebär det
att företagshälsovården också aktivt bör delta och bidra till att förslagen
genomförs.

11.2     Förslaget till ändring i lagen (1993:1651) om läkar-
vårdsersättning

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.3.

Paragrafen ändras på så sätt att läkarvårdsersättning inte lämnas till en
läkare för verksamhet inom företagshälsovården. En läkare som uppfyller
kraven för ersättning enligt taxan kan således inte längre erhålla sådan
ersättning för verksamhet som utförs inom företagshälsovården.

Den som är verksam inom företagshälsovården har möjlighet att träffa
vårdavtal enligt 5 §. Nu införda tillägg i 9 § förhindrar således inte att
sådana avtal upprättas.

11.3     Förslaget till ändring i lagen (1993:1652) om ersätt-
ning för sjukgymnastik

Prop. 1998/99:120

Ändringen motsvaras helt av vad som gäller för motsvarande bestämmel-
se i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning. Förslaget har behandlats
i avsnitt 7.3.

38

Sammanfattning av promemorians förslag

Den 8 januari 1998 överlämande en arbetsgrupp inom Regeringskansliet
promemorian (Ds 1998:17) Företagshälsovård - en resurs i samhället till
regeringen.

Av promemorian framgår bl.a. följande.

Företagshälsovårdens kärnverksamhet- förebyggande arbetsmiljöarbete
och arbetslivsinriktad rehabilitering - bör renodlas samt att en tydlig av-
gränsning bör ske mot övrig privat och offentlig hälso- och sjukvård. En
systematisk samverkan bör komma till stånd mellan företagshälsovården,
försäkringskassan och den offentliga hälso- och sjukvården. Sjukvårds-
huvudmännen bör i högre utsträckning, jämfört med hur det är idag, an-
vända sig av möjlighetena att teckna vårdavtal med företagshälsovårds-
enheter mot bakgrund av att dessa kan bidra med god fackkompetens vad
avser det förebyggande arbetsmiljöarbetet och den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. Företagshälovårdens kompetens i fråga om små företag
bör öka och de yrkesmedicinska klinikerna bör aktivt stödja företags-
hälsovårdsens arbete främst när det gäller små företag. Företagshälsovår-
den bör vara en resurs i folkhälsoarbetet.

Arbetsgruppen föreslår att lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
och lagen (1993:1652) om ersättning för sjukvårdsgymnastik ändras så
att att en läkare eller sjukgymnast som är verksam inom företagshälso-
vården inte kan erhålla ersättning enligt dessa lagar

Arbetsgruppen anser att arbetsgivarens skyldigheter att anordna före-
tagshälsovård skall förtydligas. Arbetsgruppen föreslår att bestämmelsen
i 3 kap. 2 § andra stycket arbetsmiljölagen (1977:1160) om arbetsgiva-
rens skyldighet att anordna företagshälsovård skall tydliggöras och sam-
ordnas med reglerna om intemkontroll och rehabilitering. Vidare föreslår
arbetsgruppen att det en definition av företagshälsovården införs i ar-
betsmiljölagen.

Arbetsgruppen föreslår att Arbetslivsinstitutet skall ges ett tydligt upp-
drag att vara den statliga organisation som skall svara för utbildning av
företagshälsovårdens personal. Vidare föreslår arbetsgruppen att före-
tagshälsovårdens kvalitetssäkringsarbete skall utvärderas samt att en sär-
skild delegation bör tillsättas för att följa upp företagshälsovårdens ut-
veckling mot bakgrund av de förslag och bedömningar som lämnats i
promemorian.

Prop. 1998/99:120

Bilaga 1

39

Arbetsgruppens författningsförslag

a ) Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Prop. 1998/99:120

Bilaga 2

3 kap.

Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Lokaler samt maskiner,
redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall under-
hållas väl.

Om arbetsförhållandena påkal-
lar det skall arbetsgivaren föran-
stalta om företagshälsovård i den
omfattning som verksamheten krä-
ver.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Arbetsgivaren skall anordna den
företagshälsovård som påkallas av
arbetsförhållandena.

Med företagshälsovård avses en
expertresurs med kompetens att
förebygga och undanröja hälso-
risker på arbetsplatser. Företags-
hälsovården skall

1.  vara en professionell och
oberoende resurs för sina upp-
dragsgivare,

2. verka inom områdena ar-
betsmiljö och rehabilitering,

3. erbjuda kompetens att identi-
fiera och beskriva sambanden
mellan arbetsmiljö, organisation,
produktivitet och hälsa, samt

4. utifrån en helhetssyn enligt 3
lämna förslag till åtgärder och
aktivt medverka till att förslagen
genomförs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

40

b) Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdser-
sättning

Härigenom föreskrivs att 9 § skall ha följande lydelse

Prop. 1998/99:120

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare som är anställd i
något landstings hälso- och sjuk-
vård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och
sjukvården som landstinget har ett
rättsligt bestämmande inflytande i.
Ersättning kan dock lämnas om
läkaren är tjänstledig och vikarie-
rar för en annan läkare.

Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare som är anställd i
något landstings hälso- och sjuk-
vård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och
sjukvården som landstinget har ett
rättsligt bestämmande inflytande i.
Läkarvårdsersättning lämnas inte
heller till en läkare som är verk-
sam inom företagshälsovården.
Ersättning kan dock lämnas om
läkaren är tjänstledig och vikarie-
rar för en annan läkare.

Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtill-
fället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något annat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller till
utgången av år 2002 i fråga om vård som lämnas av läkare som före
ikraftträdandet har varit verksam inom företagshälsovård och haft rätt till
läkarvårdsersättning enligt denna lag.

41

c) Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning till
sjukgymnaster.

Härigenom föreskrivs att 9 § skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso-
och sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande in-
flytande i. Ersättning kan dock
lämnas om sjukgymnasten är
tjänstledig och vikarierar för en
annan sjukgymnast.

Sjukgymnastikersättning lämnas
vid behandlingstillfället har fyllt se:
något annat.

Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast som är
anställd i något landstings hälso-
och sjukvård eller i ett bolag eller
annan juridisk person inom hälso-
och sjukvården som landstinget
har ett rättsligt bestämmande in-
flytande i. Ersättning lämnas inte
heller till en sjukgymnast som är
verksam inom företagshälsovår-
den. Ersättning kan dock lämnas
om sjukgymnasten är tjänstledig
och vikarierar för en annan sjuk-
gymnast.

inte heller till en sjukgymnast som
tiofem år om inte landstinget medger

Prop. 1998/99:120

Bilaga 2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Äldre bestämmelser gäller till
utgången av år 2002 i fråga om vård som lämnas av sjukgymnast som
före ikraftträdandet har varit verksam inom företagshälsovård och haft
rätt till läkarvårdsersättning enligt denna lag.

42

Remissinstanserna

Prop. 1998/99:120

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanser som har lämnat skriftliga syn-
punkter över promemorian Företagshälsovård - En resurs i sam-
hället (Ds 1998:17)

Justitiekanslem

Socialstyrelsen

Kammarrätten i Stockholm

Riksförsäkringsverket

F olkhälsoinstitutet

Statens Institut för Psykosocial Miljömedicin

Arbetsgivarverket

Riksrevisionsverket

Statskontoret

Arbetsmarknadsstyrelsen
Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetslivsinstitutet

Rådet för arbetslivsforskning

Jämställdhetsombudsmannen

Handikappombudsmannen

Riksskatteverket

Arbetsdomstolen

ILO-kommittén

Konkurrensverket

Småföretagsdelegationen

Svenska Arbetsgivareföreningen

Landstingsförbundet

Svenska Kommunförbundet

Sveriges Verkstadsindustrier

Företagarnas Riksorganisation

Landsorganisationen i Sverige

Tjänstemännens Centralorganisation

Sveriges Akademikers Centralorganisation

F örsäkringskasseförbundet

F örsäkringsförbundet

Samhall AB

Stockholms läns allmänna försäkringskassa

Stockholms läns landsting

Värmlands läns landsting

Malmöhus läns landsting

Västemorrlands läns landsting

Handikappförbundens Samarbetsorgan

Vårdförbundet

Previa AB

Landstingshälsan i Stockholm

Landstingshälsan i Västernorrland

Bohushälsan

Föreningen Svensk Företagshälsovård

Föreningen Teknisk Företagshälsovård

Riksföreningen Företagssköterskor

Svensk Yrkes- och Miljömedicinsk Förening
Sveriges Läkarförbund

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund

Sveriges Företagsläkarförening

Sveriges Psykologförbundet

Privatvården

M & M Informatik

Prop. 1998/99:120

Bilaga 3

44

Lagrådsremissens lagförslag

Lagtext

Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160)1

dels att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall infors en ny paragraf, 3 kap. 2 b §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

3 kap.

Prop. 1998/99:120

Bilaga 4

Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att före-
bygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall. Lokaler
samt maskiner, redskap, skyddsut-
rustning och andra tekniska an-
ordningar skall underhållas väl.

Om arbetsförhållandena påkal-
lar det skall arbetsgivaren föran-
stalta om företagshälsovård i den
omfattning som verksamheten krä-
ver.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Arbetsgivaren skall vidta alla
åtgärder som behövs för att före-
bygga att arbetstagaren utsätts för
ohälsa eller olycksfall.

Arbetsgivaren skall beakta den
särskilda risk för ohälsa och
olycksfall som kan följa av att ar-
betstagaren utför arbete ensam.

Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra tek-
niska anordningar skall under-
hållas väl.

2b§

Arbetsgivaren skall anordna den
företagshälsovård som arbetsför-
hållandena kräver.

Med företagshälsovård avses en
oberoende expertresurs som ver-
kar inom områdena arbetsmiljö
och rehabilitering. Företagshälso-
vården skall arbeta för att före-
bygga och undanröja hälsorisker
på arbetsplatser samt kunna iden-
tifiera och beskriva sambanden

Lagen omtryckt 1991:677.

45

mellan arbetsmiljö, organisation, Prop. 1998/99:120

produktivitet och hälsa.              Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

46

Prop. 1998/99:120
Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvård-
sersättning

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9§>

Läkarvårdsersättning lämnas inte till en läkare som är anställd i något
landstings hälso- och sjukvård eller i bolag eller i annan juridisk person
inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rättsligt bestämmande
inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om läkaren är tjänstledig och
vikarierar för en annan läkare.

Läkarvårdsersättning lämnas
inte till en läkare för verksamhet
inom företagshälsovården.

Läkarvårdsersättning lämnas inte heller till en läkare som vid vårdtill-
fället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av läkare som före ikraftträdandet har varit verksam inom
företagshälsovård och haft rätt till läkarvårdsersättning enligt denna lag.

Senaste lydelse 1997:435

47 /

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning
för sjukgymnastik

Härigenom föreskrivs att 9 § i lagen (1993:1652) om ersättning för sjuk-
gymnastik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

9§'

Sjukgymnastikersättning lämnas inte till en sjukgymnast som är an-
ställd i något landstings hälso- och sjukvård eller i ett bolag eller annan
juridisk person inom hälso- och sjukvården som landstinget har ett rätts-
ligt bestämmande inflytande i. Ersättning kan dock lämnas om sjukgym-
nasten är tjänstledig och vikarierar för en annan sjukgymnast.

Sjukgymnastikersättning lämnas
inte till en sjukgymnast för verk-
samhet inom företagshälsovården.

Sjukgymnastikersättning lämnas inte heller till en sjukgymnast som
vid behandlingstillfället har fyllt sextiofem år om inte landstinget medger
något annat.

Prop. 1998/99:120

Bilaga 4

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.

2. Äldre bestämmelser gäller dock till utgången av år 2003 för vård
som lämnas av sjukgymnast som före ikraftträdandet har varit verksam
inom företagshälsovård och haft rätt till sjukgymnastikersättning enligt
denna lag.

Senaste lydelse 1997:436

48

Lagrådets yttrande

Prop. 1998/99:120

Bilaga 5

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1999-04-27

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, justitierådet

Ingegerd Westlander, regeringsrådet Susanne Billum.

Enligt en lagrådsremiss den 22 april 1999 (Näringsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande överförslag till

1. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160),

2. lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning,

3. lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnas-
tik.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Jonas Ragell.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

49

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 maj 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Schori, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow,
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson,
Wämersson, Lejon, Lövdén, Ringholm

Föredragande: statsrådet Sahlin

Prop. 1998/99:120

Regeringen beslutar proposition 1998/99:120 Företagshälsovård

50

Eländers Gotab 58032, Stockholm 1999