Regeringens proposition
1998/99:10

Ändringar i rättshjälpslagen

Prop.
1998/99:10

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 1 oktober 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att inkomstgränsen för rätt till rättshjälp höjs från
210 000 kr till 260 000 kr per år.
Vidare föreslås att en underårigs avgifter skall grundas på den
underåriges egna ekonomiska förhållanden samt att underåriga skall
kunna befrias helt från rättshjälpsavgift och rådgivningsavgift.
Det föreslås också en utvidgning av Domstolsverkets talerätt i frågor
som rör målsägandebiträde, ersättningsgaranti och återbetalnings-
skyldighet för försvararkostnader.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619) 4
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1621) om rätt för
Domstolsverket att överklaga vissa beslut om ersättning
m.m. 7
3 Ärendet och dess beredning 8
4 Inkomstgränsen 8
5 Beräkning av ekonomiskt underlag för underåriga 11
6 Domstolsverkets talerätt 13
7 Återbetalning av ansökningsavgift 15
8 Ekonomiska konsekvenser 16
9 Författningskommentar 16
9.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1996:1619) 16
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1621) om rätt
för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om ersättning
m.m. 17
Bilaga 1 Domstolsverkets författningsförslag 19
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över
Domstolsverkets rapport 23
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 24
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 28
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1998 29

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619),
2. lag om ändring i lagen (1996:1621) om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning m.m.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1996:1619)
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 23, 24 och 38 §§ rättshjälpslagen
(1996:1619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Rådgivning enligt denna lag lämnas i en rättslig angelägenhet av en
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två
timmar. Rådgivning kan också lämnas av någon annan som kan
förordnas som rättshjälpsbiträde enligt 26 §.
Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar
rådgivningen. Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till
hälften om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till
det.

Är den rättssökande underårig
får avgiften sättas ned till noll, om
sökandens ekonomiska förhållan-
den ger anledning till det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av
rådgivningsavgift.

6 §
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger 210 000
kr.
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger 260 000
kr.
Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I
14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till dödsbo.

23 §
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som
bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den
rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet, utgör
1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 160 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta
avgift som anges i andra stycket 2-6.

Är den rättssökande underårig
får det beslutas att någon
rättshjälpsavgift inte skall betalas,
om sökandens ekonomiska för-
hållanden ger anledning till det.
Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska
förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rätts-
hjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.

24 §
Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställs när
rättshjälp beviljas.
Om den rättssökandes ekono-
miska underlag förändras väsent-
ligt innan rättshjälpsärendet har
avslutats, får jämkning ske till
annan procentsats som avses i
23 § efter vad som är skäligt.
Jämkning får också ske om en
väsentlig felbedömning har gjorts
när procentsatsen tidigare bestäm-
des eller om oriktiga uppgifter har
legat till grund för beslutet.

Om den rättssökandes ekono-
miska underlag förändras väsent-
ligt innan rättshjälpsärendet har
avslutats, får jämkning ske efter
vad som är skäligt. I fall som avses
i 23 § fjärde stycket får jämkning
ske till noll och i övriga fall till
annan procentsats som anges i
23 § andra stycket. Jämkning får
också ske om en väsentlig fel-
bedömning har gjorts när procent-
satsen tidigare bestämdes eller om
oriktiga uppgifter har legat till
grund för beslutet.
Jämkning till en lägre procent-
sats kan endast avse avgift som
ännu inte har betalats.
Jämkning till en lägre procent-
sats eller till noll kan endast avse
avgift som ännu inte har betalats.

38 §
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes
beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet,
förmögenhetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade
årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000
kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller
nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom
att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.
En underårigs ekonomiska
underlag skall bestämmas med
hänsyn även till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden.

Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1621) om
rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om
ersättning m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1996:1621) om rätt för Domstols-
verket att överklaga vissa beslut om ersättning m.m. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Domstolsverket har rätt att, på
samma sätt som en part, överklaga
ett beslut av domstol om ersättning
av allmänna medel till måls-
ägande, enskild part, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan som
inte är part. Detsamma gäller
beslut om förordnande eller byte
av offentlig försvarare.
Domstolsverket har rätt att, på
samma sätt som en part, överklaga
ett beslut av domstol om ersätt-
ningsgaranti enligt 17 kap. 7 a §
äktenskapsbalken eller om ersätt-
ning av allmänna medel till måls-
ägande, enskild part, försvarare,
målsägandebiträde, vittne, sak-
kunnig eller annan som inte är
part. Detsamma gäller beslut om
förordnande eller byte av offentlig
försvarare eller målsägande-
biträde samt beslut om åter-
betalningsskyldighet för försvarar-
kostnader enligt 31 kap. 1 § rätte-
gångsbalken eller kostnader för
målsägandebiträde enligt 8 §
lagen (1988:609) om målsägande-
biträde.
Räknas tiden för överklagande
från den dag en part fått del av
beslutet, får Domstolsverket ändå
inte överklaga beslutet senare än
två månader från dagen för
beslutet. Domstolsverket får över-
klaga ett beslut även till förmån
för en enskild part.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. De nya bestämmelserna skall inte tillämpas på beslut som meddelats
före ikraftträdandet.

3 Ärendet och dess beredning
I mars 1998 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att ta fram
underlag för fastställande av gränsen för det ekonomiska underlag som
enligt 6 § rättshjälpslagen (1996:1619) gäller som underlag för be-
viljande av rättshjälp. I uppdraget ingick också att undersöka behovet av
justeringar i avgiftssystemet. Under uppdragets genomförande skulle
samråd ske med Rättshjälpsmyndigheten, Riksförsäkringsverket, Social-
styrelsen och Sveriges advokatsamfund.
Domstolsverket presenterade i juni 1998 promemorian Gräns för
ekonomiskt underlag enligt 6 § rättshjälpslagen (1996:1619) m.m. I
promemorian behandlas endast en del av uppdraget avseende avgifts-
systemet. Domstolsverket kommer senare under detta år att redovisa
uppdraget i resterande del.
Promemorians lagförslag är intaget i bilaga 1. Promemorian har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr
Ju98/2155).
I ärendet tar regeringen också upp ett förslag till utvidgad talerätt för
Domstolsverket i vissa frågor. Förslaget har beretts under hand med
Domstolsverket, som är initiativtagare, och med ett mindre antal
domstolar, se bilaga 2. Ytterligare remissförfarande har bedömts vara
obehövligt då utvidgningen får anses vara av marginell betydelse.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 september 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 3.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men föreslagit en justering
av lagtexten. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Lagrådets yttrande
finns i bilaga 4.
4 Inkomstgränsen
Regeringens förslag: Inkomstgränsen för rätt till rättshjälp höjs till
260 000 kr per år. Den som med den nya gränsen får rätt till rättshjälp
skall betala en rättshjälpsavgift som uppgår till 40 procent av
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund och
Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer anser att inkomst-
gränsen bör knytas till basbeloppet. Riksrevisionsverket och Rättshjälps-
nämnden anser att frågan om inkomstgränsens anknytning till bas-
beloppet bör utredas ytterligare. Norrtälje tingsrätt avstyrker en höjning
av inkomstgränsen. Rättshjälpsnämnden ifrågasätter om höjningen bör
vara så stor som föreslås medan LO anser att gränsen bör sättas högre än
promemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Rättshjälp får i dag beviljas personer
vars ekonomiska underlag inte överstiger 210 000 kr. Med ekonomiskt
underlag avses enligt 38 § rättshjälpslagen (1996:1919) den rätts-
sökandes årsinkomst efter att hänsyn tagits till underhållsskyldighet,
förmögenhet och skuldsättning.
Rättshjälpslagen beslutades år 1996 och trädde i kraft den 1 december
1997. Det har alltså gått cirka två år sedan gränsvärdet för rätt till
rättshjälp fastställdes. Det finns därför skäl att nu se över om gränsen
behöver justeras. Regeringen delar således inte Norrtälje tingsrätts
uppfattning att det är för tidigt att nu se över gränsen.
I förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9 s. 111) sägs att en
rimlig utgångspunkt är att anknyta gränsvärdet till den s.k. skiktgränsen i
skatterättsliga sammanhang. Den som anses ha förmåga att betala s.k.
värnskatt bör också anses ha förmåga att själv ta tillvara sina rättsliga
intressen. Gränsvärdet fastställdes därför till ett belopp strax över
skiktgränsen eller 210 000 kr. I dag uppgår skiktgränsen till 213 000 kr,
dvs. något över inkomstgränsen för rätt till rättshjälp. Dessutom har som
framgår av promemorian, den genomsnittsliga löneökningen de två
senaste åren varit cirka 2,5 3 % vilket innebär att färre människor kan
beviljas rättshjälp i dag än då rättshjälpslagen beslutades. Det finns mot
denna bakgrund anledning att höja den nuvarande gränsen.
Regeringen delar Domstolsverkets uppfattning att en justering av
inkomstgränsen inte bör göras alltför ofta. Som Domstolsverket föreslår
kan ett lämpligt riktmärke vara att en översyn görs med tre års intervall
även om det vid vissa tillfällen kan finnas anledning att frångå detta
riktmärke. En höjning bör därför ske med viss marginal. Domstolsverket
har, mot bakgrund bl.a. av att löneökningen för de närmaste tre åren kan
uppskattas till 9 %, föreslagit en gräns på 260 000 kr. Majoriteten av
remissinstanserna har instämt i eller lämnat förslaget utan erinran.
LO har anfört att gränsen bör sättas högre än vad Domstolsverket har
föreslagit. Regeringen vill dock framhålla att den föreslagna höjningen
medför att mer än 90 % av Sveriges befolkning kan få rättshjälp. De
siffror som Domstolsverket utgår från i sin rapport har inhämtats från
Statistiska centralbyrån (SCB). SCB:s uppgifter är beräknade på ett något
annorlunda sätt än vad som görs vid beräkning av det ekonomiska
underlaget enligt rättshjälpslagen. Skillnaderna i beräkningssätt torde
dock snarast innebära att ytterligare personer är berättigade till rättshjälp,
särskilt som SCB:s material inte tar hänsyn till försörjningsbörda vilket
alltid skall ske vid beräkningar enligt rättshjälpslagen. Dessutom har
SCB i sitt underlag inte tagit med barn under 18 år som saknar förvärvs-
och kapitalinkomst. Detta torde innebära att med den föreslagna
inkomstgränsen kommer klart mer än 90 % av befolkningen att uppfylla
de ekonomiska förutsättningarna för att erhålla rättshjälp.
En täckningsgrad på över 90 % av befolkningen torde vara unikt i
internationella sammanhang. Närmast därefter torde Nederländerna följa.
I Nederländerna uppfyller cirka 50 % av befolkningen de ekonomiska
förutsättningarna för att erhålla rättshjälp. Även detta anses i inter-
nationella sammanhang vara en mycket hög täckningsgrad.
Som anges i förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9 bl.a.
s. 82 och 110) bör målet vara att ge rättshjälp till den som annars inte
skulle ha möjlighet att ta tillvara sina rättsliga intressen. De som hör till
de 10 % mest välbeställda i det svenska samhället bör själva kunna stå
för sina kostnader i rättsliga sammanhang. Det är inte rimligt att statens
begränsade resurser skall användas för bidrag till denna kategori.
Regeringen anser därför att det inte finns anledning att höja gränsen
utöver vad som föreslagits i promemorian. I detta sammanhang bör det
också påpekas att rättshjälp i de flesta andra länder, även inom EU, synes
betraktas som en form av socialhjälp som endast kommer de allra
fattigaste till del.
Regeringen anser att den föreslagna höjningen är rimlig och delar
således inte heller Rättshjälpsnämndens uppfattning att höjningen är
alltför stor.
Sveriges advokatsamfund och Sammanslutningen för Sveriges
Juridiska Byråer menar att inkomstgränsen åter bör knytas till bas-
beloppet.
I 1972 års rättshjälpslag relaterades rätten till rättshjälp till basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Det basbelopp som skulle
användas var alltid det basbelopp som gällde året innan ansökan om
rättshjälp gjordes.
I förarbetena till den nuvarande rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9
s. 110 f.) anfördes som skäl för att ange lagens gränsvärden i siffror i
stället för ett visst antal basbelopp eller en viss andel av basbeloppet bl.a.
att de dåvarande bestämmelserna upplevdes som krångliga och svår-
hanterliga. Vidare anfördes att den då gällande ordningen kunde leda till
att två parter kunde ha olika möjligheter att få en utredning ersatt av
rättshjälpen beroende på när rättshjälp hade sökts eftersom man alltid
skulle använda det basbelopp som gällde året innan ansökan för
rättshjälp. Vidare angavs att systemet gjorde att nya gränsvärden för
beviljande av rättshjälp och fastställande av avgift måste räknas fram
varje år och att det i praktiken var nödvändigt att ha tillgång till
Domstolsverkets årliga broschyr om rättshjälp och taxor för att kunna
tillämpa lagen.
Regeringen anser att de nu redovisade skälen fortfarande är över-
tygande. Något behov av att, som Riksförsäkringsverket och Rätts-
hjälpsnämnden önskar, åter utreda denna fråga finns inte enligt
regeringens mening. Bestämmelserna blir mer lättillgängliga om lagens
gränsvärden anges i siffror i stället för ett visst antal basbelopp eller en
viss del av basbeloppet. En annan fördel är att justeringar kan ske även
av andra skäl än penningvärdets förändringar. För år 1999 har t.ex.
fastställts samma basbelopp som för år 1998 varför en knytning till
basbeloppet inte skulle ha medfört någon höjning för år 2000 eftersom
basbeloppet för år 1999 skulle ha använts för ansökningar år 2000.
Den del av Domstolsverkets uppdrag som avser en eventuell justering
av avgiftssystemet kommer att presenteras senare under året. Som
föreslås i promemorian är det lämpligt att i avvaktan på detta låta
samtliga rättssökande som har ett ekonomiskt underlag som överstiger
160 000 kr omfattas av den högsta procentsatsen, dvs. 40 %. Det innebär
att rättshjälpsavgiften kommer att vara 40 % av kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet för den grupp som har ett ekonomiskt underlag mellan
160 000 kr och 260 000 kr.
5 Beräkning av ekonomiskt underlag för
underåriga
Regeringens förslag: Det ekonomiska underlaget för underåriga skall
beräknas endast på den underåriges egna ekonomiska förhållanden.
Underåriga skall kunna befrias från rättshjälpsavgift och
rådgivningsavgift.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: De allra flesta av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Norrtälje tingsrätt avstyrker dock
ändringsförslagen helt. Malmö tingsrätt anser inte att det skall finnas
möjlighet till avgiftsbefrielse medan Sveriges advokatsamfund och
Socialstyrelsen anser att möjligheten till avgiftsbefrielse inte bör
begränsas till underåriga. Riksförsäkringsverket anför att en generell
regel om avgiftsbefrielse bör införas för rättshjälpsärenden som hänför
sig till den s.k. New York-konventionen.
Skälen för regeringens förslag: Vid beräkning av det ekonomiska
underlaget för underåriga skall hänsyn tas dels till den underåriges egna
ekonomiska förhållanden, dels till föräldrarnas ekonomiska förhållanden.
Denna ordning infördes med den nuvarande rättshjälpslagen. Före 1972
tillämpades i detta avseende en varierande praxis vad gällde möjligheten
att få s.k. fri rättegång. Enligt 1972 års rättshjälpslag gällde däremot att
hänsyn skulle tas endast till den unges egna förhållanden. Den unge
kunde dessutom helt befrias från skyldighet att betala rättshjälpsavgift. I
förarbetena till den nu gällande bestämmelsen anfördes (prop. 1996/97:9
s. 113).

Eftersom föräldrar enligt 7 kap. 1 § föräldrabalken är skyldiga att
försörja barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov
och föräldrarnas förmåga är det rimligt att de också ansvarar för
kostnader som uppstår i anledning av en process. Om
rättshjälpsresurserna skall fördelas så att de kommer dem tillgodo som
bäst behöver dem är det inte rimligt att ge bidrag till barn som tillhör
familjer med god eller mycket god ekonomi. Man bör i stället också i
fråga om rättshjälp i första hand utgå från att barn blir försörjda av
sina föräldrar. I en angelägenhet som rör underhåll och faderskap
ligger ju frågan också i förälderns intresse. En sådan ordning skulle
också minska de olikheter som nu finns vid behandlingen av bl.a.
rättshjälpsfrågor, beroende på om talan om underhåll väcks fristående
eller i mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad.

Från principiell utgångspunkt är dessa skäl naturligtvis fortfarande
giltiga. I praktiken har det emellertid uppkommit problem.
Högsta domstolen har i ett fall från 1998 ansett att en socialnämnd är
behörig att för barnets räkning ansöka om rättshjälp samt att rättshjälpen
i sådant fall även omfattar frågan om underhåll (NJA 1998 s. 128).
Högsta domstolen ansåg också att i fall där såväl socialnämnden som
barnets moder för talan men med oförenligt innehåll kan två rätts-
hjälpsbiträden förordnas för barnet. I detta fall torde alltså barnet genom
modern bli tvingat att betala rättshjälpsavgift baserad på två
rättshjälpsbiträden och modern skulle inte ha möjlighet att påverka
omfattningen av det ena biträdets arbete.
I brottmål, där bestämmelserna i rättshjälpslagen blir tillämpliga vid
bedömningen av vad den dömde skall återbetala av sina försvarar-
kostnader, har det också uppkommit problem. Det har visat sig svårt att
utforma ett system där rätten har tillgång till information om de
ekonomiska uppgifterna för föräldrarna till underåriga som döms för
brott.
Praxis har också varierat beträffande beräkningen av det ekonomiska
underlaget och rättshjälpsavgiften när flera underåriga med samma
föräldrar för talan om underhållsbidrag mot den ene föräldern.
Ett annat problem har gällt ärenden om underhållsbidrag enligt 1956
års New York-konvention om underhållsbidrag. Internationellt bistånd
inom ramen för New York-konventionen lämnas i regel helt kostnadsfritt
av de stater som omfattas av konventionen. I de länder som har
domstolsförfarande för fastställande av underhållsbidrag företräds de
svenska barnen oftast inte av en advokat utan av en tjänsteman hos en
myndighet. I Sverige har i praxis ett rättshjälpsbiträde anlitats. Den nya
rättshjälpslagen innebär att den förälder som företräder barnet blir
skyldig att betala en rättshjälpsavgift, som regel den lägsta avgiften, dvs.
2 procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Att barn i dessa fall inte
längre skall kunna befrias från avgift är enligt regeringens mening inte
lämpligt. Det bör därför liksom tidigare finnas en möjlighet till befrielse
från avgift i vissa fall. Regeringen delar således inte Malmö tingsrätts
eller Norrtälje tingsrätts uppfattning att avgiftsbefrielse inte skall vara
möjlig.
Det finns dock inte tillräcklig anledning att gå så långt som
Riksförsäkringsverket föreslår och införa en generell regel om befrielse
från rättshjälpsavgift för alla ärenden som rör New York-konventionen. I
sådant fall skulle även mycket förmögna barn kunna komma i åtnjutande
av avgiftsbefrielse, något som inte krävs enligt konventionen och som
inte heller var fallet enligt den tidigare rättshjälpslagen.
Inte heller finns det anledning att gå så långt som Sveriges advokat-
samfund och Socialstyrelsen förordar och låta alla rättssökande omfattas
av möjligheten till avgiftsbefrielse.
En lösning på de uppräknade problemen är naturligtvis att behålla den
nuvarande regeln som utgångspunkt och att införa särskilda bestäm-
melser för de uppräknade fallen. Detta är dock en alltför krånglig lösning
och torde dessutom medföra att undantagsreglerna blir tillämpliga i
flertalet fall medan huvudregeln endast skulle gälla undantagsvis.
Norrtälje tingsrätt har som alternativ till att ändra reglerna om
underårigas ekonomiska underlag föreslagit att den uttryckliga kopp-
lingen till rättshjälpslagen i 31 kap. 1 § rättegångsbalken helt tas bort och
att de problem som kan uppstå vid en faderskapstalan får lösas genom
nya bestämmelser om god man. Enligt regeringens mening är dock den
av Domstolsverket föreslagna lösningen att föredra. Det finns inte i dag
underlag för att ta ställning till de mera omfattande ändringar som
Norrtälje tingsrätt föreslår.
Regeringen ansluter sig därför till Domstolsverkets förslag att
underårigas ekonomiska underlag enligt 38 § rättshjälpslagen skall
beräknas endast med utgångspunkt i den underåriges egna ekonomiska
förhållande och att en möjlighet till befrielse från rättshjälpsavgift och
rådgivningsavgift skall finnas. Som Kammarrätten i Göteborg påpekar
har ändringen betydelse både för frågan om rättshjälp kan beviljas och
för avgiftens storlek.
Befrielse från avgift bör naturligtvis inte gälla generellt för alla
underåriga. Bestämmelserna bör liksom motsvarande bestämmelser i
1972 års rättshjälpslag tillämpas restriktivt. Ett exempel på när
avgiftsbefrielse bör kunna ske är när en underårig som helt saknar
tillgångar för talan om underhållsbidrag som inte kan erhållas genom det
statliga underhållsstödet.
6 Domstolsverkets talerätt
Regeringens förslag: Domstolsverkets talerätt utvidgas till att avse
beslut om ersättningsgaranti enligt 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken,
byte och förordnande av målsägandebiträde och återbetalnings-
skyldighet för kostnader för offentlig försvarare och målsägande-
biträde. I dessa frågor och vad gäller beslut om utbetalning av
allmänna medel och byte och förordnande av offentlig försvarare
föreslås att Domstolsverket, liksom enligt rättshjälpslagen
(1996:1619) och lagen (1996:1620) om offentligt biträde, skall kunna
överklaga beslut även till förmån för den enskilde.

Förslaget i utkastet överensstämmer med regeringens förslag.
De instanser som tagit del av utkastet har tillstyrkt ändringen.
Domstolsverket har dock förordat en annan placering av bestämmelserna.
Skälen för regeringens förslag: Domstolsverket har i dag möjlighet
att överklaga beslut enligt rättshjälpslagen (45 §) och lagen om offentligt
biträde (8 §). Vidare har Domstolsverket talerätt i frågor om ersättning av
allmänna medel samt byte och förordnande av offentlig försvarare (lagen
[1996:1621] om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om
ersättning m.m.). Detta innebär dels att Domstolsverket kan överklaga
sådana beslut, dels att verket i vissa fall intar ställning som motpart när
en enskild part överklagar ett beslut.
Enligt den ordning som gällde innan den nuvarande rättshjälpslagen
trädde i kraft hade Domstolsverket även talerätt beträffande återbetalning
av kostnader för offentlig försvarare eftersom offentlig försvarare ansågs
vara en form av rättshjälp.
När den nuvarande rättshjälpslagen infördes utmönstrades begreppet
rättshjälp i brottmål, och offentlig försvarare är inte längre en form av
rättshjälp. För att Domstolsverket ändå skulle ha möjlighet att överklaga
t.ex. beslut om förordnande av offentlig försvarare infördes en ny lag
lagen om rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om ersättning
m.m. I den lagen föreskrivs att Domstolsverket har rätt att, på samma sätt
som en part, överklaga ett beslut av domstol om ersättning av allmänna
medel till målsägande m.fl. samt beslut om förordnande eller byte av
offentlig försvarare. Däremot omfattas inte beslut om återbetalning av
kostnader för offentlig försvarare.
Återbetalningsskyldigheten kan avse mycket stora belopp och besluten
kan avse viktiga principiella frågor. Konsekvenserna för den enskilde kan
bli mycket stora. Det finns också i vissa fall behov av vägledande
uttalanden från högre rätt, se t.ex. NJA 1997 s. 862. Samma behov finns
också vad gäller beslut om byte och förordnande av målsägandebiträde
samt beslut om ersättningsgaranti enligt 17 kap. 7 a § äktenskapsbalken. I
dessa fall kan Domstolsverket i dag bara överklaga själva ersättnings-
besluten i anledning av ett förordnande eller beslut om ersättningsgaranti.
Det finns ingen anledning att undanta de nu uppräknade besluten från
Domstolsverkets talerätt. Därför föreslår regeringen att Domstolsverket
skall kunna överklaga även dessa beslut.
Enligt rättshjälpslagen och lagen om offentligt biträde kan Domstols-
verket även överklaga ett beslut till fördel för den enskilde. Detta var
tidigare också möjligt beträffande beslut angående offentlig försvarare.
Även om denna möjlighet utnyttjas mycket sällan kan det i enstaka fall
finnas behov av en sådan möjlighet även i dessa sammanhang. Rege-
ringen anser därför att lagen bör ändras så att Domstolsverket kan
överklaga beslut även till fördel för den enskilde.
De domstolar som tagit del av utkastet har inte haft något att erinra mot
bestämmelsernas placering. Domstolsverket har däremot förordat att de
nya bestämmelserna tas in i äktenskapsbalken, rättegångsbalken och
lagen (1988:609) om målsägandebiträde alternativt att samtliga bestäm-
melser om Domstolsverkets talerätt, dvs. även bestämmelserna om
överklagande av beslut enligt rättshjälpslagen och lagen om offentligt
biträde, tas in i en lag. De förslag som Domstolsverket lämnat innebär
enligt regeringens mening antingen att regleringen blir mer splittrad eller
att mer omfattande ändringar krävs. Regeringen anser att de nya
bestämmelserna bör placeras i lagen om rätt för Domstolsverkets att
överklaga vissa beslut om ersättning m.m.
7 Återbetalning av ansökningsavgift
Regeringens bedömning: Det skall vara möjligt att i vissa fall
återbetala en ansökningsavgift som betalats innan rättshjälp har
beviljas. Detta kräver en ändring i förordningen (1987:452) om
avgifter vid de allmänna domstolarna.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Malmö tingsrätt avstyrker dock förslaget och menar att det kommer att
medföra administrativt merarbete för domstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: I Domstolsverkets promemoria
föreslås att det skall vara möjligt att i vissa fall återbetala en
ansökningsavgift när rättshjälp beviljas först sedan avgiften redan har
betalats.
En av förmånerna enligt rättshjälpslagen är att den som har beviljats
rättshjälp inte behöver betala ansökningsavgift i domstol. Som exempel
kan nämnas att avgiften för en stämningsansökan uppgår till 450 kr.
Någon möjlighet att återbetala en ansökningsavgift i de fall rättshjälp
beviljas först sedan avgiften har betalats finns inte i dag.
Om rättshjälp inte har beviljats av Rättshjälpsmyndigheten lämnas
vanligen rättshjälpsansökan in samtidigt med ansökan om stämning. I
sådana fall tar domstolen först ställning till rättshjälpsansökan. För det
fall ansökan bifalls behövs inte någon ansökningsavgift men om den
avslås föreläggs käranden/sökanden att betala ansökningsavgift.
Enligt rättshjälpslagen krävs i bl.a. i angelägenheter rörande äkten-
skapsskillnad att det finns särskilda skäl för rättshjälp för att rättshjälp
skall beviljas. Det medför att det i vissa fall inte finns särskilda skäl vid
tidpunkten för en stämningsansökan men att det under målets
handläggning uppstår sådana skäl. I andra fall kan det vara så att det av
en stämningsansökan inte framgår om det finns tillräckliga skäl för
rättshjälp men att detta senare framgår av svaromålet. Detta innebär att
vissa personer måste betala ansökningsavgift trots att de senare får
rättshjälp.
Detta problem har lösts på olika sätt i olika domstolar. På något håll
har stämning utfärdats trots att ansökningsavgiften inte har betalats och
rättshjälpsansökan har behandlats först sedan svaromålet har kommit in.
Ett sådant förfarande torde knappast ha stöd i lagen. I andra fall har
rättshjälp beviljats trots att kanske varit tveksamt om det funnits
tillräckliga skäl. Av svaromålet har det sedan i vissa fall framgått att alla
eller i stort sett alla yrkanden har medgetts och att det därmed inte fanns
något behov av rättshjälp.
En bestämmelse som medger att ansökningsavgiften kan återbetalas
om rättshjälp beviljas i ett senare skede av processen skulle kunna lösa
dessa problem. Som Malmö tingsrätt påpekat kan en sådan bestämmelse
orsaka domstolarna visst merarbete. Å andra sidan torde det vara fråga
om ett fåtal fall och man kan med den nya bestämmelsen undvika det
merarbete som nu förekommer vilket består i att begära komplettering av
en rättshjälpsansökan. Regeringen avser därför att inom kort göra en
ändring i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna
domstolarna. Som Malmö tingsrätt påpekar finns det inte tillräckliga skäl
att begränsa bestämmelsen till att bara avse mål om äktenskapsskillnad.
En generell bestämmelse med möjlighet till återbetalning även i andra
mål torde var enklare att tillämpa och det ytterligare antal mål det kan bli
fråga om torde vara mycket begränsat.
8 Ekonomiska konsekvenser
Enligt Domstolsverkets bedömning kommer förslagen inte att medföra
några kostnadsökningar eller endast mycket begränsade sådana.
Höjningen av inkomstgränsen kan enligt regeringens bedömning leda
till att rättshjälpskostnaderna övergångsvis ökar med någon eller ett par
miljoner kronor.
Det nya beräkningssättet för underårigas ekonomiska underlag och
möjligheten till avgiftsbefrielse innebär att det troligen tillkommer ett
litet antal ytterligare personer som kan erhålla rättshjälp och att de
avgifter som de underåriga skall betala kan bli lägre. Sedan nya bestäm-
melser om underhållsstöd infördes 1996 har dock antalet mål vid allmän
domstol om fastställelse av underhållsbidrag minskat kraftigt. Denna typ
av mål var tidigare den i särklass vanligaste där underåriga var in-
blandade. I praktiken är det numera endast ett fåtal angelägenheter där
underåriga är parter och behöver rättshjälp. Det kan således endast bli
fråga om marginella kostnadsökningar.
De ökade möjligheterna till överklagande för Domstolsverket torde
leda till vissa besparingar eftersom Domstolsverket har möjlighet att få
till stånd ändring av beslut som annars skulle medföra kostnader för
staten. Domstolsverket kan också genom denna talerätt verka för en
enhetlig praxis vilket kan medföra besparingar på sikt.
Regeringen delar alltså Domstolsverkets uppfattning att ändringarna
sammantagna inte kommer att medföra annat än mycket begränsade
kostnadsökningar. Rättshjälpsanslaget behöver därför inte tillföras några
extra resurser.
9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1996:1619)
4 §
Det nya tredje stycket innebär att en rättssökande som är underårig helt
kan befrias från rådgivningsavgift. Liksom gällde för avgiftsbefrielse
enligt 1972 års rättshjälpslag är avsikten att bestämmelsen skall tillämpas
restriktivt. Vid nedsättning av rådgivningsavgiften har den som lämnar
rådgivning enligt 5 § möjlighet att få ersättning av staten för
mellanskillnaden mellan hel avgift och den nedsättning som görs. Som
framgår av bestämmelsen är det den som lämnar rådgivning som beslutar
om nedsättning.
Det tidigare tredje stycket utgör nu paragrafens fjärde stycke.

6 §
Ändringen innebär att gränsen för rätt till rättshjälp höjs från 210 000 kr
till 260 000 kr.

23 §
Det nya fjärde stycket innebär att en rättssökande som är underårig helt
kan befrias från rättshjälpsavgift. Liksom gällde för avgiftsbefrielse
enligt 1972 års rättshjälpslag är avsikten att bestämmelsen skall tillämpas
restriktivt. Ett exempel på när avgiftsbefrielse kan komma ifråga kan
vara när en underårig som helt saknar tillgångar, för talan om under-
hållsbidrag som inte kan erhållas genom det statliga underhållsstödet.
Det tidigare fjärde stycket utgör nu paragrafens femte stycke.

24 §
Tillägget i andra stycket innebär att en underårig kan få sin rätts-
hjälpsavgift jämkad till noll. Bestämmelsen är tillämplig även när beslut
om rättshjälp har fattats före den 1 januari 1999. Jämkning kan alltså ske
när det ekonomiska underlaget har fastställts enligt äldre bestämmelser
om de nya bestämmelserna innebär att underlaget förändras väsentligt.
I sista stycket har en språklig justering gjorts så att detta stycke blir
tillämpligt även på den nya jämkningsregeln. Bestämmelsen har justerats
i enlighet med Lagrådets förslag.

38 §
Ändringen innebär att det tidigare tredje stycket har strukits. Därmed
skall underårigas ekonomiska underlag beräknas endast med beaktande
av den underåriges egna ekonomiska förhållanden.
9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1621) om
rätt för Domstolsverket att överklaga vissa beslut om
ersättning m.m.
Genom tillägget i första stycket får Domstolsverket möjlighet att klaga på
själva beslutet om ersättningsgaranti och inte som tidigare endast på
ersättningen till bodelningsförrättaren. Dessutom har, som ett för-
tydligande, ordet målsägandebiträde lagts till uppräkningen i första
stycket.
I slutet av första stycket har ett tillägg gjorts så att Domstolsverkets
talerätt omfattar även förordnande och byte av målsägandebiträde samt
beslut i fråga om sådan återbetalningsskyldighet som den som döms för
ett brott kan åläggas att betala för statens kostnader för försvarare och
målsägandebiträde. Det innebär att Domstolsverket kan överklaga beslut
om att kostnaderna skall stanna på staten liksom beslut om att den dömde
skall betala hela eller en del av kostnaderna för försvarare och
målsägandebiträde.
I sista stycket begränsas den tid som Domstolsverket har till sitt
förfogande för ett överklagande. Dessutom ges Domstolsverket rätt att
överklaga beslut även till fördel för en enskild. Motsvarande bestäm-
melser finns i rättshjälpslagen (1996:1619) och lagen om offentligt
biträde (1996:1629).

Domstolsverkets författningsförslag
Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 23 och 38 §§ rättshjälpslagen
(1996:1619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
4 §
Rådgivning enligt denna lag
lämnas i en rättslig angelägenhet
av en advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå i sammanlagt
högst två timmar. Rådgivning kan
också lämnas av någon annan som
kan förordnas som rättshjälps-
biträde enligt 26 §.
Rådgivning enligt denna lag
lämnas i en rättslig angelägenhet
av en advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå i sammanlagt
högst två timmar. Rådgivning kan
också lämnas av någon annan som
kan förordnas som rättshjälps-
biträde enligt 26 §.
Rådgivning lämnas mot en
avgift som betalas till den som
lämnar rådgivningen. Den som har
lämnat rådgivning får sätta ned
avgiften till hälften om den
rättssökandes ekonomiska för-
hållanden ger anledning till det.
Rådgivning lämnas mot en
avgift som betalas till den som
lämnar rådgivningen. Den som har
lämnat rådgivning får sätta ned
avgiften till hälften om den
rättssökandes ekonomiska för-
hållanden ger anledning till det.

Om förutsättningar för ned-
sättning enligt 23 § fjärde stycket
är uppfyllda får avgiften efterges.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar närmare bestämmelser om
rådgivningsavgift och nedsättning
av rådgivningsavgift.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer med-
delar närmare bestämmelser om
rådgivningsavgift och nedsättning
av rådgivningsavgift.

6 §
6 §
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger
210 00 kr.
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger
260 000 kr.
Rättshjälp får även beviljas ett
dödsbo om det finns synnerliga
skäl. I 14 § finns bestämmelser om
övergång av rättshjälp till dödsbo.
Rättshjälp får även beviljas ett
dödsbo om det finns synnerliga
skäl. I 14 § finns bestämmelser om
övergång av rättshjälp till dödsbo.

23 §
23 §
Den som har beviljats rättshjälp
skall betala en rättshjälpsavgift
som bestäms med hänsyn till
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet
och den rättssökandes ekonomiska
underlag enligt 38 §.
Den som har beviljats rättshjälp
skall betala en rättshjälpsavgift
som bestäms med hänsyn till
kostnaderna för rättshjälpsbiträdet
och den rättssökandes ekonomiska
underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften, som aldrig
får överstiga kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet, utgör
Rättshjälpsavgiften, som aldrig
får överstiga kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet, utgör
1. två procent av kostnaderna
om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
1. två procent av kostnaderna
om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna,
dock minst 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
20 000 men inte 40 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna,
dock minst 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna,
dock minst 1 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
40 000 men inte 80 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna,
dock minst 1 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna,
dock minst 1 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
80 000 men inte 120 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna,
dock minst 1 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna,
dock minst 2 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
120 000 men inte 160 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna,
dock minst 2 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna,
dock minst 5 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
160 000 kr.
6. fyrtio procent av kostnaderna,
dock minst 5 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger
160 000 kr men inte 260 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en
timme skall avräknas från den
lägsta avgift som anges i andra
stycket 2 6.
Avgift för rådgivning utöver en
timme skall avräknas från den
lägsta avgift som anges i andra
stycket 2 6.

Om den rättssökande är
underårig och hans eller hennes
ekonomiska förhållanden ger
anledning till det får procentsatsen
som anges i 23 § andra stycket
nedsättas till noll.
Avgiften för dödsbo som
beviljas rättshjälp bestäms efter
vad som är skäligt med hänsyn till
dödsboets och dödsbodelägarnas
ekonomiska förhållanden. Om
rättshjälp övergår till ett dödsbo
beräknas rättshjälpsavgiften med
ledning av den avlidnes ekono-
miska underlag.
Avgiften för dödsbo som
beviljas rättshjälp bestäms efter
vad som är skäligt med hänsyn till
dödsboets och dödsbodelägarnas
ekonomiska förhållanden. Om
rättshjälp övergår till ett dödsbo
beräknas rättshjälpsavgiften med
ledning av den avlidnes ekono-
miska underlag.
38 §
38 §
Med ekonomiskt underlag avses
i denna lag den rättssökandes
beräknade årsinkomst sedan
hänsyn tagits till underhålls-
skyldighet, förmögenhetsför-
hållanden och skuldsättning enligt
andra stycket.
Med ekonomiskt underlag avses
i denna lag den rättssökandes
beräknade årsinkomst sedan
hänsyn tagits till underhålls-
skyldighet, förmögenhetsför-
hållanden och skuldsättning enligt
andra stycket.
Bidrar den rättssökande till
underhållet av barn skall den
beräknade årsinkomsten minskas
med 15 000 kr för varje barn, dock
högst 75 000 kr. Är den rätts-
sökandes betalningsförmåga
väsentligen ökad eller nedsatt på
grund av förmögenhetsinnehav
eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas
genom att skäligt belopp läggs till
eller dras ifrån.
Bidrar den rättssökande till
underhållet av barn skall den
beräknade årsinkomsten minskas
med 15 000 kr för varje barn, dock
högst 75 000 kr. Är den rätts-
sökandes betalningsförmåga
väsentligen ökad eller nedsatt på
grund av förmögenhetsinnehav
eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den
beräknade årsinkomsten jämkas
genom att skäligt belopp läggs till
eller dras ifrån.
En underårigs ekonomiska
underlag skall bestämmas med
hänsyn även till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden.

Närmare bestämmelser om hur
det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Närmare bestämmelser om hur
det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen
eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.

Förslag till ändring i förordningen (1987:452) om avgifter vid
allmänna domstolar
Härigenom föreskrivs att det i förordningen skall införas en ny
paragraf, 5 §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §

I mål där ansökan om rättshjälp
har beviljats sedan ansöknings-
avgift har erlagts och fråga har
varit om tillämpning av 11 § första
stycket rättshjälpslagen
(1996:1619), skall ansöknings-
avgiften återbetalas till den rätts-
sökande.

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över Domstolsverkets rapport
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt,
Huddinge tingsrätt, Norrtälje tingsrätt, Malmö tingsrätt, Luleå tingsrätt,
Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Jönköpings län, Rättshjälps-
myndigheten, Rättshjälpsnämnden, Riksåklagaren, Socialstyrelsen, Riks-
revisionsverket, Riksförsäkringsverket, Kommunförbundet, Sveriges
Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Landstingsförbundet,
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Samfundet för
Sveriges Juridiska byråer.
Domstolsverket, Svea hovrätt, Huddinge tingsrätt och Länsrätten i
Jönköpings län har deltagit i beredningen av förslaget om utvidgad
talerätt för Domstolsverket.

Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 23, 24 och 38 §§ rättshjälpslagen
(1996:1619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Rådgivning enligt denna lag lämnas i en rättslig angelägenhet av en
advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sammanlagt högst två
timmar. Rådgivning kan också lämnas av någon annan som kan
förordnas som rättshjälpsbiträde enligt 26 §.
Rådgivning lämnas mot en avgift som betalas till den som lämnar
rådgivningen. Den som har lämnat rådgivning får sätta ned avgiften till
hälften om den rättssökandes ekonomiska förhållanden ger anledning till
det.

Är den rättssökande underårig
får avgiften sättas ned till noll, om
sökandens ekonomiska förhållan-
den ger anledning till det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare bestämmelser om rådgivningsavgift och nedsättning av
rådgivningsavgift.

6 §
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger 210 000
kr.
Rättshjälp får beviljas en fysisk
person vars ekonomiska underlag
enligt 38 § inte överstiger 260 000
kr.
Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I
14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till dödsbo.

23 §
Den som har beviljats rättshjälp skall betala en rättshjälpsavgift som
bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den
rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §.
Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för
rättshjälpsbiträdet, utgör
1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte
överstiger 20 000 kr,
2. fem procent av kostnaderna, dock minst 500 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 20 000 men inte 40 000 kr,
3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska
underlaget överstiger 40 000 men inte 80 000 kr,
4. tjugo procent av kostnaderna, dock minst 1 500 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 80 000 men inte 120 000 kr,
5. trettio procent av kostnaderna, dock minst 2 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr,
6. fyrtio procent av kostnaderna, dock minst 5 000 kr, om det
ekonomiska underlaget överstiger 160 000 kr.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta
avgift som anges i andra stycket 2-6.

Är den rättssökande underårig
får det beslutas att någon
rättshjälpsavgift inte skall betalas,
om sökandens ekonomiska för-
hållanden ger anledning till det.
Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska
förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo beräknas rätts-
hjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.

24 §
Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställs när
rättshjälp beviljas.
Om den rättssökandes ekono-
miska underlag förändras väsent-
ligt innan rättshjälpsärendet har
avslutats, får jämkning ske till
annan procentsats som avses i
23 § efter vad som är skäligt.
Jämkning får också ske om en
väsentlig felbedömning har gjorts
när procentsatsen tidigare bestäm-
des eller om oriktiga uppgifter har
legat till grund för beslutet.

Jämkning till en lägre procent-
sats kan endast avse avgift som
ännu inte har betalats.
Om den rättssökandes ekono-
miska underlag förändras väsent-
ligt innan rättshjälpsärendet har
avslutats, får jämkning ske efter
vad som är skäligt. I fall som avses
i 23 § fjärde stycket får jämkning
ske till noll och i övriga fall till
annan procentsats som avses i 23
§ andra stycket. Jämkning får
också ske om en väsentlig
felbedömning har gjorts när
procentsatsen tidigare bestämdes
eller om oriktiga uppgifter har
legat till grund för beslutet.
Jämkning kan endast avse avgift
som ännu inte har betalats.

38 §
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes
beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet,
förmögenhetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den beräknade
årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000
kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller
nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan
särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom
att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån.
En underårigs ekonomiska
underlag skall bestämmas med
hänsyn även till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden.

Närmare bestämmelser om hur det ekonomiska underlaget skall
beräknas meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1621) om rätt för
Domstolsverket att överklaga vissa beslut om ersättning
m.m.
Härigenom föreskrivs att lagen (1996:1621) om rätt för Domstols-
verket att överklaga vissa beslut om ersättning m.m. skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Domstolsverket har rätt att, på
samma sätt som en part, överklaga
ett beslut av domstol om ersättning
av allmänna medel till måls-
ägande, enskild part, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan som
inte är part. Detsamma gäller
beslut om förordnande eller byte
av offentlig försvarare.
Domstolsverket har rätt att, på
samma sätt som en part, överklaga
ett beslut av domstol om ersätt-
ningsgaranti enligt 17 kap. 7 a §
äktenskapsbalken eller om ersätt-
ning av allmänna medel till måls-
ägande, enskild part, försvarare,
målsägandebiträde, vittne, sak-
kunnig eller annan som inte är
part. Detsamma gäller beslut om
förordnande eller byte av offentlig
försvarare eller målsägande-
biträde samt beslut om åter-
betalningsskyldighet för försvarar-
kostnader enligt 31 kap. 1 § rätte-
gångsbalken eller kostnader för
målsägandebiträde enligt 8 §
lagen (1988:609) om målsägande-
biträde.
Räknas tiden för överklagande
från den dag en part fått del av
beslutet, får Domstolsverket ändå
inte överklaga beslutet senare än
två månader från dagen för
beslutet. Domstolsverket får över-
klaga ett beslut även till förmån
för en enskild part.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. De nya bestämmelserna skall inte tillämpas på beslut som meddelats
före ikraftträdandet.

Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträdet 1998-09-08

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt lagrådsremiss den 3 september 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619),
2. lag om ändring i lagen (1996:1621) om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ebba
Sverne Arvill.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen
24 §
Enligt andra stycket i paragrafen kan i flera situationer jämkning ske av
procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften, bl.a. om den rätts-
sökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt. Jämkning kan ske
både nedåt och uppåt; har exempelvis den rättssökande fått bättre
ekonomi kan procentsatsen för honom höjas. Enligt tredje stycket kan
jämkning till en lägre procentsats endast avse avgift som ännu inte har
betalts. Att rättshjälpsavgiften redan betalts utgör alltså inte något hinder
för en höjning av procentsatsen, vilket också framstår som naturligt, om
bestämmelsen om jämkning i detta fall över huvud taget skall få någon
funktion.
Nu föreslås en ändring i andra stycket av innebörd att när den
rättssökande är underårig får jämkning ske till noll. För att redaktionellt
anpassa tredje stycket till den nya möjligheten att någon procentsats över
huvud taget inte skall gälla föreslås att i tredje stycket orden till en lägre
procentsats skall utgå. Därmed förändras emellertid innebörden av
stycket i en inte avsedd riktning. Lagrådet förordar därför att stycket ges
följande lydelse: Jämkning till en lägre procentsats eller till noll kan
endast avse avgift som ännu inte har betalats .
Förslaget till lag om ändring i lagen om rätt för Domstolsverket att
överklaga vissa beslut om ersättning m.m.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 oktober 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1998/99:10 Ändringar i rättshjälpslagen.

Prop. 1998/99:10

2

1

Prop. 1998/99:10

Prop. 1998/99:10
Bilaga 1

Prop. 1998/99:10
Bilaga 1

Prop. 1998/99:10
Bilaga 2

Prop. 1998/99:10
Bilaga 3

Prop. 1998/99:10
Bilaga 3

Prop. 1998/99:10
Bilaga 4

Prop. 1998/99:10