Till riksdagen 1997/98 föreslog moderaterna i en
kommittémotion att särbestämmelserna för fåmansbolag och
dess ägare skulle avskaffas. Motionen avslogs och sedan
dess har en statlig utredning, Stoppregelutredningen, i
oktober 1998 avlämnat sitt betänkande, SOU 1998:116.
Utredningen föreslår visserligen att flertalet stoppregler skall
avskaffas, men enligt vår uppfattning bör man gå betydligt
längre än utredningens förslag.
När spekulationsekonomin kraschlandade i slutet av 1980-talet sjönk
sysselsättningen och arbetslösheten ökade i Sverige. Det visade sig inte vara
möjligt att skapa nya arbeten med vare sig generella eller riktade arbets-
stimulerande åtgärder. Då började även inbitna socialister att tala om små-
företagen som framtidens räddare. Det var i de mindre företagen som de
största tillväxtmöjligheterna kunde finnas, ansågs det. Satsningar på små-
företagen ingår i snart sagt varje ekonomisk-politiskt anförande, oavsett
vilket parti som företräds. Detta är i och för sig positivt, men enbart vacker
retorik ändrar inte på de diskriminerande regler som sedan länge försvårat
och förhindrat de mindre företagens tillblivelse, överlevnad och tillväxt.
Diskrimineringen finns på många områden, men är kanske tydligast när det
gäller skatterna.
I de svenska skattelagarna finns många bestämmelser, som tydligt och
öppet stadgar att bolag med få ägare skall särbehandlas. Om syftet var att
stimulera småföretagandet skulle detta givetvis vara positivt, men utan
undantag är det särbestämmelser, som diskriminerar och försvårar för små-
företagen och deras ägare. I förarbetena till den särskilda lagstiftning som
infördes 1976 (prop. 1975/76:79 s. 34 och SOU 1975:54 s. 10) anges syftet
med särreglerna vara att åstadkomma neutralitet vid beskattningen av
företagsinkomster oavsett om verksamheten bedrivs i fåmansföretag eller i
annan företagsform. Regelverket, som fortfarande till största delen är giltigt,
siktar in sig på att förhindra att de fåmansägda företagen skulle kunna
"uppnå skattefördelar som inte kan anses motiverade med hänsyn till den
bedrivna verksamheten". Sättet att förhindra att vissa transaktioner genom-
förs är att göra skatteeffekterna helt oacceptabla, s.k. stoppregler. Dessa
återfinns framför allt i KL 32 § 14 mom. Men effekterna av denna
lagstiftning har inte blivit den önskade neutraliteten utan i stället en negativ
särbehandling av fåmansföretagen och deras ägare.
I SIL 3 §12 och 12 a-12 e finns ett invecklat regelsystem som syftar till att
förhindra att ägarna skall kunna omvandla arbetsinkomst till kapitalinkomst
och därigenom få en lägre total beskattning jämfört med löneinkomstbe-
skattning.
Det finns få sakliga skäl för de flesta av stoppreglerna för fåmansföretag. I
många fall är de helt onödiga, och ett avskaffande skulle inte heller medföra
någon saklig förändring i rättsläget. Däremot skulle fåmansföretagaren
besparas en massa extraarbete genom ifyllandet av särskilda blanketter,
lämnandet av uppgifter som inte begärs av andra företag, utförandet av
komplicerade uträkningar som ofta kräver kvalificerade konsultinsatser m.m.
För många mindre företag är krånglet och byråkratiseringen det största
hindret för att de skall kunna få tid att sköta och utveckla sina företag. För
skattemyndigheterna skulle slopandet av fåmansbolagsreglerna innebära en
avsevärd lättnad. Den tid som åtgår till tolkning och rådgivning kring
fåmansbolagsreglerna är inte försumbar. För stat och kommun skulle ett
slopande möjligen medföra ett marginellt bortfall av skatteintäkter. Detta
skall emellertid ställas i relation dels till målet att åstadkomma en högre
sysselsättning i Sverige, dels till det oacceptabla i att diskriminera en grupp
medborgare, som gör en stor och viktig insats för landet.
Vad är ett fåmansföretag?
I den allmänna debatten är det få som har klart för sig hur
omfattande lagstiftningen för fåmansföretag är. I KL 32 §
definieras fåmansföretag som aktiebolag, ekonomisk
förening eller handelsbolag, i vilket aktierna eller andelarna
till mer än 50 procent ägs eller innehas av fysisk person eller
ett fåtal fysiska personer. Normalt definieras ett fåtal till tio
personer, men eftersom närstående personers innehav läggs
ihop och betraktas som ett enda individuellt ägande kan
antalet ägare vara väsentligt fler i ett fåmansföretag. Som
sådana företag räknas också företag med ett större antal
delägare, om de eller närstående är verksamma i företaget i
betydande omfattning. Exempel på sådana företag är
konsultföretag och anställdas gemensamägda företag. Om ett
aktiebolag är noterat på en svensk börs kan det
definitionsmässigt inte vara fåmansföretag, trots att
huvudägaren och hans familj kan äga mer än 50 procent.
Med närstående räknas förutom en delägares make och barn och deras
eventuella makar även delägarens föräldrar och far- och morföräldrar, syskon
och deras makar och barn. Det är således ingen liten grupp människor som
berörs av fåmansbolagsreglerna.
Aktieutdelning
Utdelning på aktier i ett fåmansföretag beskattas för aktiva
delägare eller närstående till dessa i inkomstslaget tjänst till
den del utdelningen överstiger vad som anses utgöra normal
utdelning. För realisationsvinster, som överstiger s.k. normal
utdelning, skall en viss del (50 procent) av reavinsten
beskattas som tjänst och resten som kapital. Riksdagen har
beslutat att fr.o.m. 1998 års taxering införa en begränsad
skattefrihet för utdelning och reavinster på aktier i onoterade
företag. Dessa regler är komplicerade. Förenklat uttryckt
skall man först lägga samman anskaffningskostnaden för
aktierna plus ovillkorade kapitaltillskott plus 100 procent av
lönesumman, minskad med dels löneförmåner för aktiv
delägare, dels tio basbelopp. Till detta belopp skall man
lägga sparad skattefri utdelning av det s.k. lättnadsutrymmet
multiplicerat med 65 procent av statslåneräntan den 30
november året före beskattningsåret. Kvarstående sparad
utdelning från föregående år läggs till, räknas upp med
statslåneräntan plus fem procentenheter, och från detta dras
så lättnadsutrymmet. Utdelningen sönderfaller i tre delar: en
skattefri utdelning (lättnadsutrymmet), en kapitalbeskattad
utdelning (30 procent skatt) och återstoden beskattas som
inkomst av tjänst (32 procent alternativt 57 procent skatt).
Om någon delägare säljer några aktier blir beräkningarna
ännu mer komplicerade, för då skall hälften av vinsten
beskattas som tjänst, dock högst 100 basbelopp inklusive de
reavinster på aktier i bolaget som under de senaste fem åren
har beskattats som inkomst hos envar av delägarna och deras
närstående. Krångligt i överkant och till vilket syfte? Inte
kan det vara att stimulera till företagande. Men även utan
detta komplicerade beräkningssätt är lagen diskriminerande.
En fåmansföretagare får betala 43,5 procent i reavinst, när
denne säljer av sina aktier, medan kapitalbeskattningen för
andra är 30 procent.
Den 30-procentiga kapitalskatten är internationellt sett redan hög, och att
då tillämpa skattelagar som minskar avkastningen efter skatt ytterligare för
de personer som satsar och riskerar både ett eget kapital och en arbetsinsats
framstår som direkt utmanande. Den egna företagaren har tagit en mycket
högre risk än en kapitalplacerare som investerat i statsobligationer och får en
riskfri avkastning med maximalt 30 procent i kapitalskatt. Inga vackra ord
om småföretagarnas betydelse kan dölja verkligheten, fåmansföretagen
motarbetas i Sverige och den diskriminerande skattelagstiftningen måste
upphöra!
Skall man kunna tjäna pengar på att driva företag i Sverige? Eller skall vi
fortsätta att betrakta lönearbete som norm även för entreprenörskap, risk-
tagande, d.v.s. företagande? Självfallet gäller att en företagare vill ha
möjlig-
het att kunna få utdelning på sitt risktagande. Genom att selektivt beskatta
fåmansföretagaren minskar hans kalkylerade vinstmöjlighet, och risken höjs i
motsvarande mån. Det är därför inte alls konstigt att Sverige har så få
familjeägda små och medelstora företag. Det är inte heller underligt att de
mindre företagen inte växer i Sverige.
Huvudregeln vid beskattning av utdelning till aktiv ägare i ett fåmansbolag
bör vara att all utdelning från bolaget anses som kapitalinkomst om ägaren
tagit ut en lön som minst motsvarar den som en anställd kollega i samma
yrke har.
I annat sammanhang föreslår vi att dubbelbeskattningen av utdelning från
bolag och realisationsvinster vid försäljning av aktier slopas. Särbestäm-
melserna för fåmansbolag när det gäller beskattning av utdelning på aktier
och realisationsvinster bör också ändras på ett sådant sätt att en
marknadsmässig avkastning beskattas som kapitalinkomst.
Anskaffning av egendom
avsedd för privat bruk
Det är inte särskilt ovanligt att företag anskaffar egendom,
som är avsedd för företagsledares eller annan anställds
privata bruk. Tjänstebostäder har alltid varit regel på
bruksorter, och i dag är det ofta nödvändigt för företag i
storstadsområden att anskaffa bostad, när man rekryterar
ledande personer. Kostnaden för ett sådant förvärv är
normalt avdragsgill hos bolaget, men den enskilde
förmånsbeskattas som inkomst av tjänst och
förmånsbeloppet ligger också till grund för beräkningen av
arbetsgivaravgifter.
I ett fåmansbolag skall emellertid en företagsledare ta upp ett belopp mot-
svarande hela anskaffningskostnaden som inkomst, dessutom får bolaget i
detta fall inte göra avdrag för kostnaden för anskaffningen. Dessa regler har
tillkommit för att man inte skall kunna kringgå bestämmelserna för dubbel-
beskattning av ett bolags vinster. Särreglerna är i sig ett ytterligare bevis på
hur skadlig dubbelbeskattningen är!
Nu kan företagsledaren i stället själv betala egendomen och för att finansi-
era köpet ta ut en höjd lön i bolaget. Företaget får betala arbetsgivaravgift på
den högre lönen, men såväl lön som arbetsgivaravgift är avdragsgill i
företaget. Särregeln i 32 § anv p 14 st 1 KL är alltså helt onödig och lätt att
kringgå. Förutom att det är svårförståeligt varför inte fåmansbolag i likhet
med andra företag skall kunna anskaffa egendom för företagsledares privata
bruk och kunna få göra erforderliga avdrag, så måste grundregeln vara att det
är företaget som självt har att bestämma om lön skall utgå i kontanter eller i
form av skattepliktiga förmåner.
Stoppregelutredningen har också kommit till samma slutsats.
Anskaffning av onyttig lös
egendom
Om en delägare eller närstående säljer in lösöre, som inte är
till nytta för bolaget, är hela köpeskillingen skattepliktig
intäkt av tjänst. Avdrag för anskaffningskostnad får inte
göras, inte heller medges bolaget avdrag för sin
anskaffningskostnad (32 § anv p 14 st 3 KL och 24 § 6 mom
SIL).
I detta fall kan konstateras att förvärv av onyttig egendom inte är förenligt
med aktiebolagslagen. Enligt gällande bolagsrätt skall man inte kunna göra
"onödiga" förvärv, eftersom det strider mot bolagets verksamhet enligt
bolagsordningen. Det är slutligen revisorerna som skall bedöma om ett
förvärv är i överensstämmelse med bolagets verksamhet. Ett företag får bara
göra avdrag för kostnader i verksamheten (23 § KL). Om bolaget ändock gör
ett förvärv av onyttiga lösören, uppstår inga avdragsgilla kostnader och
förvärvet betalas således med beskattade medel. Det finns följaktligen ingen
anledning att ha en extra bestämmelse för fåmansbolag på denna punkt.
Delägaren får inte dra av förvärvskostnaden för den egendom som säljs in i
bolaget. Detta strider mot allmänna skatterättsliga principer att det är
realisationsvinsten som skall beskattas. Fåmansbolagsägaren, som betalt
egendomen med beskattade medel, drabbas orättvist och bestämmelsen bör
därför slopas.
Det finns således inte någon anledning att behålla dessa "stoppregler",
eftersom gällande skatte- och bolagslagar är fullt tillräckliga för att
förhindra
icke-seriösa transaktioner av detta slag.
Stoppregelutredningen har kommit till samma slutsats.
Försäljning till överpris
En försäljning eller förvärv kan också ske till fel pris och ge
delägaren eller den närstående en extra favör. I 32 § anv p 14
st 2 KL och p 14 st 4 första meningen återfinns reglerna för
detta fall. Om försäljningspriset är högre än marknadsvärdet
kommer en delägare att beskattas för inkomst av tjänst för
det belopp som överstiger marknadsvärdet. Fåmansbolaget
har inte rätt att göra avdrag för den del av köpeskillingen
som överstiger marknadsvärdet. Detta innebär att den totala
beskattningen blir totalt 85 procent på "överpriset"
(28 procent i bolagsskatt och 57 procent i marginalskatt).
Om denna särregel slopas skulle den enda sakliga förändringen bli att
"överpriset" blir avdragsgillt i fåmansföretaget på samma sätt som för
övriga bolag.
Stoppregelutredningen föreslår att denna regel avskaffas.
Utköp av egendom till
underpris
Om delägaren i stället förvärvar till ett för lågt pris, skall
förmånen också beskattas. Även denna regel är obehövlig.
Får en anställd i vilket företag som helst köpa en vara eller
tjänst till underpris skall han skatta för denna som inkomst
av tjänst. Det finns en mängd rättsfall, som visar detta.
Företaget skall dessutom betala arbetsgivaravgift på
förmånen. Någon särskild regel för fåmansföretag behövs
således inte.
Stoppregelutredningen är av samma uppfattning.
Förbjudna lån och
nedskrivning av lån
I aktiebolagslagen finns en bestämmelse om förbud för
bolaget att lämna penninglån, dock med undantag för s.k.
kommersiella lån, till aktieägare, styrelseledamöter och
verkställande direktör i såväl moder- som dotterbolag.
Förbudet omfattar även närstående personer (AL 12 kap 7 §).
Överträdelse av bestämmelsen är straffbart och högsta
straffet är ett års fängelse. Här finns inga särregler för
fåmansbolag, och man kan ifrågasätta varför man i
skattelagstiftningen har med en paragraf (32 § anv p 15 KL) ,
när det redan finns starka civilrättsliga straffsanktioner.
Samma invändning kan göras mot bestämmelserna i KL 32 § p 14 st 7,
som föreskriver hur man skall förfara om ett lån som lämnats till företags-
ledare nedskrivs i fåmansbolagets räkenskaper. I det fallet skall det ned-
skrivna beloppet beskattas som intäkt av tjänst hos gäldenären. Självfallet
skall efterskänkande av ett lån beskattas hos låntagaren. Detta följer av
bestämmelser, som gäller allmänt. Särbestämmelserna för fåmansbolag är
svårförståeliga. Att ett bolag i sina räkenskaper skriver ned tillgångar, vilka
man bedömer understiga det verkliga värdet, följer av bestämmelser i AL
och god redovisningssed. Så länge som fordran är gällande gentemot låntag-
aren har denne inte fått någon favör och skall rimligen inte heller beskattas.
Bestämmelsen är således direkt diskriminerande och återspeglar
lagstiftarens attityd gentemot fåmansägda företag, d.v.s. de småföretag som i
den politiska debatten ömsom kallas för "vår tids hjältar", ömsom "svensk
ekonomis räddare". Det finns ingen anledning att ha kvar denna bestäm-
melse, ej heller bestämmelsen i 2 § 13 mom. SIL, som stadgar att företaget
inte har rätt till avdrag för nedskrivning av lånefordran. De allmänna regler
som gäller alla företag är helt tillfyllest.
Stoppregelutredningen vill slopa kopplingen mellan det civilrättsliga låne-
förbudet och skattereglerna, men föreslår ändå en särskild bestämmelse i
skattelagarna som riktar sig mot delägares otillåtna lån från det egna fåmans-
bolaget. Detta innebär en fortsatt diskriminering av fåmansföretagare, vilket
vi anser är oacceptabelt.
Ränteförmåner
En annan diskriminerande bestämmelse gäller om ett
fåmansföretag lämnat företagsledare eller denne närstående
person en ränteförmån. För anställda i bolaget gäller att
dessa får skatta för skillnaden mellan marknadsräntan och
den erlagda räntan. Skillnaden betraktas som en betald
ränteutgift och är således avdragsbar i inkomstslaget kapital.
Detta gäller inte för en företagsledare med närstående i
fåmansföretaget.
Dessutom skall bolaget uttagsbeskattas, när låntagaren är företagsledare
eller närstående, vilket inte sker när det gäller en anställd. I det senare
fallet
skall arbetsgivaravgift erläggas. Bestämmelserna för räntefria eller subven-
tionerade lån för anställda är ur skattesynvinkel neutrala, det blir samma
skatt om företaget i stället höjde lönen så att den anställde kunde betala
marknadsränta. Fåmansbolagets företagsledare får däremot en väsentligt
högre skatt, vilket också är avsikten enligt prop. 1989/90:110 sid. 600. Den
totala skattebelastningen blir 85 procent (28 procent i företagsskatt och
57 procent i marginalskatt) att jämföra med de allmänna bestämmelserna
som innebär en total skattebelastning på 51,7 procent. Återigen en
diskriminerande bestämmelse, som företagsskattekommittén (SOU 1989:2
sid. 172) föreslog skulle slopas. Nu är det hög tid att så sker. Även
Stoppregelutredningen föreslår att stoppregeln angående ränteförmån i
fåmansbolag slopas och att den till stoppregeln kopplade uttagbeskattnings-
regeln i 2 § 13 mom SIL slopas.
Hyra för lokaler
Särbestämmelserna i 32 § anv p 14 st 5 KL stadgar att hyra
som företaget betalar till företagsledare eller närstående skall
betraktas som intäkt av tjänst. Avdrag medges för den
kostnad han fått vidkännas på grund av att företaget utnyttjat
lokalen. Dessa avdrag är emellertid inte särskilt generösa
utan bör enligt RSV:s rekommendationer (RSV S 1997:6)
begränsas till "direkta merkostnader i form av elektricitet,
uppvärmning, slitage o.dyl." Beloppet kan enligt RSV
variera mellan 1 000 och 3 000 kronor för "enstaka
kontorsrum, garage etc". Man kan fråga sig varför
fåmansföretag skall särbehandlas. De generella reglerna för
uthyrningsinkomster av privatbostäder borde räcka till även
för fåmansföretag. Den avgörande skillnaden är att för
fåmansbolagets företagsledare och närstående skall hyran
inkomstbeskattas, medan för övriga gäller
kapitalbeskattning. Det finns ingen anledning att behålla en
sådan uppenbar diskriminering.
Stoppregelutredningen förslår att stoppregeln avskaffas.
Inkomstfördelning
Det finns i 32 § anv p 13 KL angivet hur ett fåmansbolags
företagsledares familjemedlemmar skall inkomstbeskattas
för ersättning från bolaget. Make/maka beskattas för
marknadsmässig ersättning. För den del som bedöms som
liggande över en marknadsersättning skattar företagsledaren.
Barn under 16 år, som arbetar i bolaget, beskattas hos den av
makarna som har den högsta inkomsten från företaget. Detta
gäller även ersättning till barn över 16 år, "till den del
ersättningen överstiger marknadsmässigt vederlag för
arbetsinsatsen". Om barnet är delägare i bolaget beskattas
företagsledaren för den kapitalinkomst, som överstiger
"skälig ersättning för i bolaget gjord kapitalinsats".
Bakgrunden till dessa bestämmelser är att söka i den höga, progressiva
inkomstskatten samt att endast lön upp till 7,5 basbelopp ger rätt till social-
försäkringsförmåner. Det torde även i andra verksamheter än i fåmansföretag
vara möjligt att fördela löner inom familjen. Det är direkt diskriminerande
och t.o.m. ett brott mot jämställdhetssträvanden att betrakta maka som ett
bihang till företagsledaren och därför skall fåmansföretag jämställas med
övriga verksamheter. Stoppregelutredningen har kommit till slutsatsen att de
särskilda reglerna om lön till make i förmånsbolag slopas, medan reglerna
för inkomstbeskattning av barn till fåmansbolagsägare behålls.
Regeln om hur företagsledares barn under 16 år skall beskattas bör också
slopas. Det finns ingen anledning att straffbeskatta ungdomars feriearbeten i
familjeföretaget och därmed sätta i gång ett byte av arbeten mellan olika
familjeföretag för att undvika straffskatten. I stället borde insatser i
familje-
företaget uppmuntras, om man menar någonting med allt tal om småföre-
tagens betydelse.
Tantiem
Bestämmelserna i 2 § 13 mom SIL stadgar att avdrag för
tantiem från ett fåmansbolag till företagsledare eller denne
närstående får åtnjutas först under samma år som
ersättningen betalats ut eller blivit tillgänglig för lyftning.
Detta innebär att ett företag måste ha inbetalt skatt och
arbetsgivaravgifter senast den 15 januari för att avdrag skall
medges. Få företag har vid denna tidpunkt sina bokslut klara
och då det i många mindre företag är årsvinsten som avgör
hur mycket lön företagsledaren kan ta ut är det i praktiken
omöjligt att kunna dra av kostnaden samma år som
tantiemet utbetalas. Motivet för bestämmelsen är att man
annars kunde få en skattekredit, om avdraget beviljas år ett,
och inkomstskatten betalas först året därpå. Mot detta kan
enklast invändas att det i dag i stället är skattemyndigheten
som tjänar på en skattedebitering, som först ett år senare
möts av ett avdrag. Bestämmelsen är diskriminerande och
visar på en oförmåga hos lagstiftaren att sätta sig in i de
mindre företagens verklighet. Regeln bör därför slopas, en
slutsats som också Stoppregelutredningen kommit fram till.
F-skattsedel till alla
företagare!
Innehav av F-skattsedel är viktig för alla företagare. Det
gäller att för kunder och uppdragsgivare kunna visa att man
själv har ansvaret för såväl skatter som arbetsgivaravgifter
och att köparen inte behöver ansvara för erläggande av
dessa. Utan F-skattebevis kommer man därför lätt till korta i
konkurrensen. Det är allmänt omvittnat att svårigheterna är
stora för många nya företagare att erhålla F-skattesedel.
Under riksmötet 1997/98 beslöts om vissa modifieringar av
reglerna för utfärdande av F-skattsedel, vilka dock inte är
tillräckliga enligt vår uppfattning. Det borde vara självklart
att alla som vill bli företagare också skall kunna bli det. Men
så är det inte. Skattemyndigheterna vägrar ofta utfärda F-
skattebevis, därför att man anser att den sökande inte kan
antas komma att bedriva näringsverksamhet.
Definitionsmässigt skall företagaren ha investerat ett
"betydande belopp", ha minst fem uppdragsgivare och
ägaren skall dessutom ha en specialistkompetens. Bland
uppdragsgivarna får inte tidigare arbetsgivare medräknas!
Detta är inte något annat än förtäckt etableringskontroll och en diskrimi-
nering av dem som vill starta eget företag. Om skattemyndigheten finner att
företagaren inte uppfyller samtliga krav, så antas han inte komma att bedriva
näringsverksamhet i lagens mening. Möjligheten att bevisa att man har en
bärande affärsidé kan alltså effektivt stoppas på ett tidigt stadium. Detta är
minst av allt tillväxtstimulerande!
I stället för statlig etableringskontroll bör etableringsfrihet råda, och alla
som söker F-skattsedel skall erhålla en sådan. Skulle det visa sig att F-skatt-
sedeln missbrukas, så skall den snabbt kunna dras in. Med det nuvarande
systemet hindras många företag att födas, många människor blir hänvisade
till att förbli arbetslösa och bidragstagare. Därmed ökar skattetrycket och ett
okänt antal tjänster blir aldrig utförda eller hänvisas till den svarta sektorn.
Vi i Sverige har en alldeles för låg sysselsättning. Alla partier talar om
nödvändigheten av att nya företag startas, då borde det inte vara svårt att
enas om att ändra reglerna så att de som vill starta ett företag även skall få
F-
skattsedel!
RSV har i en arbetsgrupp kartlagt och analyserat praxis i fråga om
utfärdande av F-skattsedel. (RSV Rapport 1998:4). Rapporten föreslår att
näringsbegreppet utvidgas, så att fler kan få F-skattsedel och en enhetligare
handläggning av tillståndsgivningen etableras. Efter remissbehandling har
regeringen beslutat att inte föreslå några förändringar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för beskattning av
utdelning och realisationsvinst i fåmansbolag i enlighet med vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende anskaffning av egendom för delägares privata bruk i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen avseende delägares
införsäljning av onyttig egendom i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende delägares försäljning till bolaget av egendom till överpris i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende delägares utköp av egendom till underpris i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelserna för fåmansbolag
avseende nedskrivning av delägares lån i fåmansbolag i enlighet med vad
som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende delägares ränteförmåner i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende hyra av lokaler som ägs av delägare i enlighet med vad som anförts
i motionen,
9. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelserna för fåmansbolag
avseende familjemedlemmars inkomster i enlighet med vad som anförts i
motionen,
10. att riksdagen beslutar avskaffa särbestämmelsen för fåmansbolag
avseende tantiem i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade möjligheter att erhålla F-skattsedel.
Stockholm den 21 oktober 1998
Bo Lundgren (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Catharina Hagen (m)
Stefan Hagfeldt (m)
Ola Sundell (m)
Inga Berggren (m)
Anna Åkerhielm (m)