I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag till bl.a. ändringar i
lagstiftningen om trafikonykterhet och onykterhet
till sjöss. När det gäller trafikonykterhet föreslås
att den som för motorfordon efter att ha intagit
narkotika skall dömas för rattfylleri, om det under
eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar
i hans blod. Straffansvar inträder dock inte om
narkotikan intagits i enlighet med läkares eller
annan behörig receptutfärdares ordination. Även i
sistnämnda fall kan dock föraren dömas för
rattfylleri om han var så påverkad av narkotikan att
han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt.
Regeringen föreslår en ny lag om ögonundersökning
för att underlätta för polisen att ta reda på om en
förare är påverkad av narkotika eller andra droger.
I fråga om sjöfylleri föreslår regeringen att en av
de omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om ett sjöfylleribrott är grovt skall
vara om gärningsmannen haft en alkoholkoncentration
om minst 1,0 % i blodet eller 0,50 milligram per
liter i utandningsluften.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats nio reservationer.
Propositionen
I proposition 1998/99:43 (Justitiedepartementet) har
regeringen föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken,
2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott,
3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.,
4. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157),
5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har
fogats till betänkandet, se bilaga 1.
I ärendet har inhämtats yttrande från lagutskottet,
se bilaga 2.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
1998/99:Ju11 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i sjölagen (1994:1009) att det införs en
promillegräns om 0,2 % för sjöfylleri som inte är
grovt.
1998/99:Ju12 av Elver Jonsson m.fl. (fp, v, kd, c,
mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den föreslagna
nollgränsen utan undantag skall gälla för alla
narkotikaklassade preparat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utöver blodprov
även andra kroppsvätskor såsom t.ex. urinprov skall
anses fylla kraven som sållningsinstrument av
otillåtet narkotikaklassat preparat som skall leda
till rättslig åtgärd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att en
informationskampanj omedelbart bör igångsättas för
att undanröja eventuella oklarheter kring
lagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den principiella
utgångspunkten att kravet i sjötrafik likställs med
nykterhet i trafik på land,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den av
regeringen aviserade utredningen om sjöfylleri som
inte är grovt snarast tillsätts,
6. att riksdagen beslutar att ikraftträdande av
föreslagna lagändringar dateras till den 1 maj 1999.
1998/99:Ju13 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
kompletterande förslag rörande polisens
förutsättningar att upptäcka bruk av narkotika i
trafiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om berörda myndigheters
behov av kompensation i vårens ekonomiska
proposition för de ökade kostnader som följer av
förslagen i den nu aktuella propositionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998/99
1998/99:Ju710 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran och Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpning av lagen om straff för vissa trafikbrott i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag
till lagstiftning om förbud att framföra motorfordon
med narkotiska preparat i kroppen,
1998/99:T222 av Kenth Skårvik och Elver Jonsson (fp)
vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att kampen mot
rattfylleri bör ingå i nollvisionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en nollgräns vid
rattfylleri,
Utskottet
Inledning
Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 9 november 1995 att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att se
över bestämmelserna om sådant rattfylleri och grovt
rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott (trafikbrottslagen) som avser påverkan
av något annat medel än alkohol, s.k.
drograttfylleri. Utredaren fick i uppdrag att
analysera vilka problem som är förenade med den
nuvarande lagstiftningen och att lämna förslag till
åtgärder som skulle medföra en effektivare
bekämpning av brottstypen. Utredningen, som antog
namnet Drograttfylleriutredningen, överlämnade i
september 1996 betänkandet Droger i trafiken (SOU
1996:125). I betänkandet föreslogs bl.a. en
bestämmelse om skärpning av bestämmelsen om s.k.
kliniskt rattfylleri. Utredningen föreslog också en
ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov
av innebörd att polisman skulle ges rätt att
rutinmässigt genomföra ögonundersökning på förare av
motordrivna fordon i syfte att fastställa
drogpåverkan. Betänkandet har remissbehandlats.
I slutet av år 1992 presenterade Väg- och
sjöfyllerikommittén betänkandet Grovt rattfylleri
och Sjöfylleri (SOU 1992:131). Såvitt gällde
sjöfylleri föreslog kommittén dels att straffmaximum
för grovt sjöfylleri skulle höjas från ett till två
år, dels att en promillegräns motsvarande den för
grovt rattfylleri skulle införas för grovt
sjöfylleri. Vidare föreslog kommittén en särskild
straffvärderegel i sjöfyllerilagstiftningen och att
gärningsmannens syssla ombord på fartyget skulle
vara den omständighet som domstolarna först hade att
beakta vid bedömningen av om brottet var grovt.
Betänkandet behandlades i sin helhet i proposition
1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. (bet.
1993/94:JuU11). I fråga om införande av
promillegränser till sjöss uttalade regeringen att
en utvärdering av de bestämmelser om sjöfylleri som
införts i sjölagen år 1991 först borde avvaktas.
Regeringen gav Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i
uppdrag att göra utvärderingen.
BRÅ har redovisat sin utvärdering i PM 1996:1
Sjöfylleri, En utvärdering av 1991 års ändringar i
bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.
Lagutskottet förordade i betänkande 1997/98:LU13
ett tillkännagivande att regeringen snarast borde
återkomma till riksdagen med ett förslag om
promillegränser i sjötrafiken. Riksdagen biföll
utskottets hemställan (rskr. 1997/98:145).
När det gäller ändringar i trafikbrottslagen med
anslutande författningar grundar sig förslagen i
propositionen på Drograttfylleriutredningens
betänkande och remissbehandlingen av detta. I fråga
om ändringen i sjölagen ligger förslagen avseende
sjöfylleri i Väg- och sjöfyllerikommitténs
betänkande och remissbehandlingen av detta samt
BRÅ:s ovannämnda promemoria till grund för
förslaget.
Justitieutskottet har hållit en utfrågning med
företrädare för Rättsmedicinalverket, Riksåklagaren
och Rikspolisstyrelsen. Motormännens
helnykterhetsförbund och Nationalföreningen för
trafiksäkerhetens främjande har uppvaktat utskottet.
Gällande rätt
Trafikbrottslagen
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall
den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet
fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt
alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgick till minst 0,2 % i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans utandningsluft.
Av andra stycket i samma paragraf framgår att även
den som vid förandet av ett motordrivet fordon eller
en spårvagn är så påverkad av alkohol eller något
annat medel att det kan antas att han inte på
betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för
rattfylleri (s.k. kliniskt rattfylleri).
Med annat medel avses i paragrafen samtliga medel
som kan påverka förmågan att framföra fordonet på
ett betryggande sätt (prop. 1989/90:2 s. 35). Hit
hör till en början sådana medel som juridiskt
klassas som narkotika. Exempel på narkotika är
opiater som morfin och heroin, centralstimulerande
medel som amfetamin och kokain, olika
cannabispreparat som marijuana och hasch samt
hallucinogena droger som LSD. Under uttrycket annat
medel i paragrafen faller också trafikfarliga
läkemedel såsom bedövningsmedel, smärtstillande
medel, medel mot epilepsi, olika psykofarmaka, medel
mot allergi och vissa hostmediciner. Även organiska
lösningsmedel som bensin och eter omfattas av
uttrycket.
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %
i hans blod eller 0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt
påverkad av alkohol eller annat medel eller om
framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig
fara för trafiksäkerheten.
Gällande rätt uppställer alltså gränsvärden endast
för alkohol. Den som för fordon under påverkan av
annat medel, t.ex. narkotika, kan dömas för
rattfylleri endast om rekvisiten för kliniskt
rattfylleri är uppfyllda.
Sjölagen
Enligt 20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) gäller att
den som framför ett fartyg eller i övrigt på fartyg
fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att
det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt
kan utföra vad som därvid åligger honom skall dömas
för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om brott, som avses i nyssnämnda paragraf, är
grovt, skall enligt 20 kap. 5 § sjölagen dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av
alkohol eller något annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra
varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig
fara för säkerheten till sjöss.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en nollgräns för
narkotika i trafiken införs i lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott och i
järnvägssäkerhetslagen (1990:1157). Detta innebär
att den som för ett motordrivet fordon, ett tåg
eller en spårvagn med ett narkotiskt ämne i blodet
döms för rattfylleri. Ett undantag från nollgränsen
införs för den som intagit ett narkotikaklassat
läkemedel i enlighet med läkares ordination. Frågan
om dessa förare gjort sig skyldiga till rattfylleri
skall bedömas enligt de regler som gäller redan i
dag.
I anledning av den skärpta
trafiknykterhetslagstiftningen föreslås en ny lag om
ögonundersökning vid misstanke om vissa brott i
trafiken. Den innebär att en polisman ges rätt att
genomföra ögonundersökning på förare av motordrivna
fordon och vissa andra som kan misstänkas för brott
mot bl.a. rattfylleribestämmelserna.
Propositionen innehåller vidare förslag om
införandet av en gräns om 1,0 % för alkohol i
sjölagens bestämmelse om grovt sjöfylleri.
Regeringen uttalar också att frågan om införandet av
en promillegräns i bestämmelserna om s.k. enkelt
sjöfylleri bör utredas ytterligare.
Lagutskottets yttrande
Justitieutskottet har berett lagutskottet tillfälle
att yttra sig över propositionen och i ärendet
aktuella motioner. Lagutskottet har avgivit yttrande
över dels det avsnitt i propositionen som avser
sjöfylleri (avsnitt 6), dels motionerna Ju11 (mp)
och Ju12 (fp, v, kd, c, mp) yrkandena 4-6.
Lagutskottet förordar att justitieutskottet
tillstyrker regeringsförslaget i berörd del och
avstyrker motionsyrkandena.
Justitieutskottet behandlar nedan lagutskottets
yttrande i tillämpliga delar.
Överväganden
Undantag från narkotikaförbudet
I motionerna Ju12 (fp, v, kd, c, mp), Ju910 (kd) och
T222 (fp) efterfrågas ett undantagslöst förbud mot
förande av motorfordon eller spårfordon efter intag
av narkotika. Motionärerna framhåller att även
bilkörning efter intag av legalt förskriven
narkotika kan leda till trafikfarliga situationer.
När det gäller motiven för det föreslagna
undantaget från den s.k. nollgränsen anför
regeringen bl.a. följande i propositionen.
En nollgräns bör gälla för alla typer av
narkotikaklassade ämnen, dvs. även för
narkotikaklassade läkemedel. Nollgränsen skulle
således komma att omfatta också förare som på grund
av sjukdom eller annat tillstånd är i behov av
sådana läkemedel, om inte annat föreskrevs.
Det är, framhåller regeringen, svårt att närmare
bestämma omfattningen av denna förargrupp. BRÅ har i
en rapport (PM 1998:3 - Drograttfylleri; omfattning,
olycksrisker och bevisproblem) uppskattat andelen
personer som använder trafikfarliga läkemedel till
omkring 10 % av Sveriges befolkning i åldersgruppen
18-74 år eller omkring 600 000 personer. Av dessa 10
% använder omkring 3 % lugnande medel och sömnmedel
och resterande 7 % andra trafikfarliga läkemedel. I
en stor del av de lugnande medlen ingår olika typer
av bensodiazepiner, som är narkotikaklassade. Dessa
ämnen ingår bl.a. i de relativt vanligt förekommande
läkemedlen Sobril och Valium. Härtill kommer också
övriga narkotikaklassade läkemedel. Detta innebär
att ett inte obetydligt antal förare skulle få sin
rörelsefrihet begränsad om den föreslagna
nollgränsen skulle gälla undantagslöst. Det kan
t.ex. handla om personer som är i behov av en låg
dos lugnande läkemedel för att fungera i
vardagslivet. Regeringen saknar för närvarande
underlag för att ta ställning till vilka
konsekvenser en nollgräns skulle få för dessa
förare. Någon form av undantag för bruk av
narkotikaklassade läkemedel bör därför övervägas
enligt regeringens uppfattning.
Regeringen understryker att det naturligtvis kan
hävdas att det från trafiksäkerhetssynpunkt inte
spelar någon roll varifrån den trafikfarliga
påverkan kommer, dvs. om föraren använder det
trafikfarliga medlet legalt eller illegalt. Det
väsentliga är om föraren på grund av användningen
utgör en fara i trafiken. Samtliga narkotiska ämnen
har generellt sett sådana egenskaper att de kan
medföra en trafikfarlig påverkan. Det finns
emellertid knappast fog för att påstå att varje
enskild bilförare som använder narkotiska medel i
terapeutisk dos verkligen utgör en trafikfara. Den
kliniska påverkan av ett sådant medel beror på
individuella faktorer som t.ex. ålder, kön, sjukdom,
kropps-vikt, nedbrytningsförmåga och andra fysiska
betingelser. Även om det för flertalet
narkotikaklassade läkemedel finns angivna tider
under vilka medlet i normalfallet utövar någon form
av klinisk påverkan kan denna tid och också graden
av påverkan variera mycket kraftigt mellan enskilda
individer. Till detta kommer patientens
toleransutveckling för olika läkemedel.
Vidare redovisar regeringen en av BRÅ utförd
undersökning avseende bensodiazepiner, som alltså
ingår i några av de vanligaste narkotikaklassade
läkemedlen. Av undersökningen framgick att låga
koncentrationer av bensodiazepiner inte tycktes
påverka bilförares körprestationer.
Regeringen framhåller att det framför allt synes
vara vid lite högre koncentrationer av
bensodiazepiner som den trafikfarliga påverkan gör
sig gällande. Risken för att uppnå en trafikfarlig
påverkan kan därför regelmässigt antas vara större
när medlen intas i missbrukssyfte än när de används
i medicinskt syfte, även om det givetvis förekommer
att förare som intar narkotikaklassade läkemedel
enligt läkares ordination därigenom uppvisar en
påverkan som inte är förenlig med trafiksäkerheten.
Regeringen påpekar också att BRÅ i den nyssnämnda
promemorian redovisar en undersökning av sambandet
mellan trafikolyckor och kriminalitet.
Undersökningen indikerar, enligt regeringens mening,
en missbruksproblematik hos många av de förare som
kör bil med narkotikaklassade ämnen i blodet.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att
intag av narkotikaklassade läkemedel som sker i
enlighet med läkares ordination bör kunna undantas
från nollgränsen. Ett sådant undantag kommer i
praktiken inte att omfatta sådana droger som heroin,
amfetamin eller cannabis, eftersom dessa i princip
inte ordineras av läkare. Undantaget bör utformas så
att det avser de förare som i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares (t.ex.
tandläkare) ordination intagit läkemedel som
omfattas av nollgränsen.
I motiven understryker regeringen vidare att
straffansvar för kliniskt rattfylleri kan inträda
även för den som intagit narkotikaklassat läkemedel
i enlighet med läkares ordination. Den som
ordinerats ett narkotikaklassat eller eljest
trafikfarligt läkemedel måste alltid, i samråd med
läkaren, noggrant överväga om bilkörning bör helt
eller delvis underlåtas under behandlingstiden. Det
är därför viktigt att den som ordineras läkemedel av
nu ifrågavarande slag ges en klar och tydlig
information om läkemedlets påverkan på körförmågan.
Regeringen erinrar om att receptutfärdare enligt 19
och 22 §§ läkemedelslagen (1992:859) har en
informationsplikt gentemot patienten när läkemedel
skrivs ut. Beträffande trafikfarliga läkemedel
föreskrivs särskilt i Läkemedelsverkets
författningssamling (40 § LVFS 1997:10) att
receptutfärdaren noga skall upplysa patienten om hur
sådana läkemedel kan påverka reaktionsförmågan och
därmed körförmågan. Vidare är apotekspersonalen
skyldig att lämna information till patienten i
samband med att läkemedlet lämnas ut (22 §
läkemedelslagen och 45 § LVFS 1997:10). Ytterligare
framhåller regeringen att en läkare, som vid
undersökning av en körkortshavare finner att denne
av medicinska skäl är uppenbart olämplig att ha
körkort, enligt 10 kap. 2 § körkortslagen (1998:488)
skall anmäla förhållandet till länsstyrelsen, såvida
det inte finns anledning att anta att
körkortshavaren kommer att följa läkarens uppmaning
att avstå från bilkörning (prop. s. 28 f).
Utskottet vill för sin del anföra följande. Frågan
om hur lagstiftningen skall utformas för att komma
till rätta med förare som kör bil eller andra
motorfordon under påverkan av andra trafikfarliga
medel än alkohol har varit föremål för överväganden
under en följd av år. Att regeringen nu lägger fram
ett förslag till skärpning av bestämmelserna i ämnet
måste därför hälsas med tillfredsställelse.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör
finnas ett principiellt förbud mot att framföra bil
under påverkan av narkotika. Utskottet instämmer
emellertid också i regeringens bedömning att detta
förbud inte kan vara undantagslöst. Som regeringen
redovisar i propositionen använder ett stort antal
personer narkotikaklassade läkemedel i enlighet med
läkares ordination. Ett undantagslöst förbud av det
slag motionärerna efterfrågar skulle innebära att
dessa personer inte kunde köra bil ens i de fall där
medicineringen inte påverkar deras körförmåga. En
sådan ordning är enligt utskottets mening inte
rimlig. Utskottet vill här erinra om att även den
som intagit ett narkotikaklassat läkemedel i
enlighet med läkares ordination kan straffas för
rattfylleri, om det kan antas att han inte på
betryggande sätt kan framföra fordonet. Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna Ju12, Ju910
och T222 i nu ifrågavarande delar.
Nollgräns för alkohol
I motion T222 (fp) begärs att kampen mot rattfylleri
skall ingå i den trafikpolitiska nollvisionen och
att en s.k. nollgräns skall gälla även för alkohol.
Riksdagen beslutade den 9 oktober 1997 att anta
propositionen Nollvisionen och det trafiksäkra
samhället (prop. 1996/97:137, bet. 1997/98:TU4,
rskr. 1997/98:11). Beslutet innebär att det
långsiktiga målet för trafiksäkerheten skall vara
att ingen dödas eller skadas allvarligt till följd
av trafik-olyckor inom vägtransportsystemet
(nollvisionen) och att vägtransportsy-stemets
utformning och funktion anpassas till de krav som
följer av detta. Under riksdagsbehandlingen uttalade
trafikutskottet med anledning av ett liknande
motionsyrkande som det nu förevarande att insatser
mot trafik-onykterhet var mycket angelägna och
underströk att trafiknykterheten utgjorde en av de
tio huvudpunkterna i det nationella
trafiksäkerhetsprogrammet (1997/98:TU4 s. 13).
Frågan om promillegränsen för alkohol vid
rattfylleri berörs inte i den nu förevarande
propositionen. Den övervägdes däremot i samband med
1990 års ändringar i rattfyllerilagstiftningen.
I samband med att utskottet förordade en sänkning
av den då gällande lägsta promillegränsen från 0,5 %
till 0,2 % uttalade utskottet följande med anledning
av motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.
En utgångspunkt var att alkohol och trafik inte
hörde ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen
för rättssäkerhetens krav - förmedla detta
pedagogiska budskap. Även om det fanns skäl att
sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den
återhållsamhet som grundläggande straffrättsliga
principer påbjöd. Utskottet underströk att
strafflagstiftning i princip är ett medel som skall
användas endast mot gärningar som är klart skadliga
eller farliga för enskilda eller för samhället, och
för att utvidga det straffbara området skall det
krävas mycket starka skäl. Redan den av utskottet
förordade sänkningen innebar en kraftig utvidgning
av det straffbara området, och en ytterligare
utvidgning, som förordades i några av motionerna,
skulle medföra att det kriminaliserade området
utvidgades i en omfattning som inte var motiverad
från trafiksäkerhetssynpunkt. En ytterligare
utvidgning skulle också möta kraftiga erinringar med
hänsyn till vikten av att rationellt utnyttja
rättsväsendets knappa resurser. I förlängningen låg
här också en kriminalpolitiskt sett allvarlig fara
för upprätthållandet av den allmänna laglydnaden.
Utskottet avstyrkte införande av en absolut
nollgräns vid bilkörning (1989/90:JuU2 s. 18 f).
Utskottet delar motionärens uppfattning att kampen
mot trafikonykterhet måste vara en viktig del i
trafiksäkerhetsarbetet. När det gäller införande av
en nollgräns för alkohol står utskottet emellertid
fast vid sina uttalanden i det nyssnämnda
betänkandet. Motion T222 i nu berörd del avstyrks.
Narkotika i urin
I motion Ju13 (m) begärs att även narkotikaförekomst
i en bilförares urin skall kunna leda till ansvar
för rattfylleri. Motionärerna framhåller att det i
dag finns goda möjligheter att konstatera
narkotikaförekomst med hjälp av urinprov.
I propositionen anför regeringen i denna fråga att
det i dag finns väl utvecklade metoder för att
påvisa narkotisk substans såväl i urinen som i
blodet. Det är emellertid endast så länge en drog
befinner sig i blodet som den normalt sett utövar
någon påverkan på de psykomotoriska funktionerna och
därmed på förmågan att framföra fordon. När drogen
lämnat blodomloppet och utsöndrats i urinen, har den
nämligen passerat de delar av kroppen där den kan ge
en trafikfarlig påverkan. En nollgräns för narkotika
bör därför endast avse förekomsten av narkotiska
ämnen i blodet (prop. s. 26).
I sammanhanget vill utskottet anmärka att vissa
droger för närvarande inte kan spåras i blod utan
endast i urin. Hit hör t.ex. LSD. En besläktad
svårighet kan uppkomma beträffande heroin, som
visserligen kan spåras i blod men som efter ganska
kort tid omvandlas till morfin. Här torde emellertid
i praktiken inte något problem föreligga, eftersom
det för straffbarhet enligt förslaget är likgiltigt
om det narkotiska ämne som påvisas i den misstänktes
blod är identiskt med det som intagits.
Utskottet anför som sin uppfattning följande. Som
regeringen framhållit är det normalt sett endast så
länge som narkotika finns i blodet, som den påverkar
en persons möjligheter att köra bil. Utskottet delar
därför regeringens uppfattning att endast
narkotikaförekomst i blodet under eller efter en
bilfärd skall vara straffbar. Visserligen innebär en
sådan reglering svårigheter när det gäller droger
som LSD, som för närvarande endast kan spåras i
urin. Som regeringen framhållit i propositionen är
emellertid LSD inte en vanligt förekommande drog,
och ingripanden mot LSD-påverkade bilförare kan ske
med stöd av bestämmelserna om kliniskt rattfylleri.
Härutöver vill utskottet erinra om att eget bruk av
narkotika är straffbart som narkotikabrott enligt 1
§ 6 narkotikastrafflagen (1968:64). En bilförare som
anträffas med narkotika i urinen riskerar alltså
straff för narkotikabrott. Mot bakgrund av det
anförda kan utskottet inte finna att en lagändring
av det slag som efterfrågas i motionen är
erforderlig. Tvärtom skulle ett bifall medföra en
utvidgning av det straffbara området som sträcker
sig längre än både vad som gäller beträffande
alkohol och vad som är motiverat av
trafiksäkerhetsskäl. Utskottet avstyrker motion Ju13
i nu berörd del.
Sållningsinstrument
I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) begärs att även
prov på andra kroppsvätskor än blod, t.ex. urinprov,
skall kunna användas för att konstatera otillåten
drogförekomst.
Av 28 kap. 12 § rättegångsbalken följer att den som
skäligen kan misstänkas för ett brott, på vilket
fängelse kan följa får kroppsbesiktigas, om det kan
vara av betydelse för utredningen om brottet. Med
kroppsbesiktning förstås bl.a. tagande av prov från
människokroppen såsom blodprov och urinprov.
Enligt propositionen skall en ny lag om
ögonundersökning införas. Syftet med sådana
undersökningar skall vara att genom undersökning av
en persons ögon eller ögonrörelser ta reda på om han
är påverkad av något annat medel än alkohol. Lagen
innebär en särreglering av vissa ögonundersökningar
som redan i dag kan företas med stöd av
bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken.
Ögonundersökning får utföras på förare av
motordrivna fordon eller maskindrivna spårfordon,
under förutsättning att det kan misstänkas att
föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott
eller till något annat brott på vilket fängelse kan
följa och som har begåtts i samband med framförandet
av fordonet. Undersökningen får genomföras av
polisman.
Om polismannens undersökning visar tecken på sådan
påverkan hos föraren att skälig misstanke om
rattfylleri föreligger får, med stöd av reglerna i
28 kap. 12 § rättegångsbalken, kroppsbesiktning äga
rum och bl.a. blodprov tas. Vägrar föraren att
medverka till en ögonundersökning får blodprov tas,
även om förutsättningarna för kroppsbesiktning
enligt nyssnämnda lagrum inte är uppfyllda. Vid en
rättegång torde det i första hand vara resultatet av
blodundersökningen som är relevant som bevis.
Utskottet vill framhålla att det för straffbarhet
enligt förslaget krävs att fordonsföraren under
eller efter färden haft narkotika som avses i 8 §
narkotikastrafflagen i blodet och att det inte rört
sig om narkotika som intagits i enlighet med
förslagets undantagsregel. Urvalsmetoder, eller
sållningsinstrument, för att identifiera
drogpåverkade förare måste alltså ta sikte på att
fastställa narkotikaförekomst i blodet.
Ögonundersökning synes, till skillnad från urinprov,
vara en lämplig metod för att fastställa om man
behöver gå vidare och ta blodprov och därmed väl
ägnad att öka möjligheterna att ingripa mot
narkotikapåverkade förare. En annan sak är att
urinprov redan enligt gällande lag kan användas för
att komplettera blodanalysen; om något sållningsprov
är det emellertid då inte fråga. Motion Ju12 i denna
del avstyrks.
Information om den nya lagen
I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) efterfrågas en
informationskampanj om den nya lagen.
I propositionen upplyser regeringen att den avser
att ta initiativ för att ytterligare förbättra
informationen om vilka regler som gäller för
bilkörning efter intag av narkotiska läkemedel
(prop. s. 31).
Utskottet anser att de av regeringen aviserade
åtgärderna är tillräckliga och avstyrker motion Ju12
i denna del.
Ekonomiska konsekvenser av förslagen
I motion Ju13 (m) begärs ett tillkännagivande att
berörda myndigheter måste kompenseras i
vårpropositionen för de ökade kostnader som följer
av lagförslagen.
Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna av
propositionens förslag anför regeringen
sammanfattningsvis att vissa kostnadsökningar torde
uppkomma såväl för domstolar, åklagare och
polismyndigheter som för Rättsmedicinalverket.
Regeringen bedömer dock genomgående att uppkommande
kostnadsökningar torde rymmas inom befintliga anslag
(prop. s. 46 f).
Utskottet saknar anledning att ifrågasätta
regeringens bedömning och avstyrker motion Ju13 i
berörd del.
Rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik
I motion Ju710 (kd) begärs en lagändring av innebörd
att den som döms för rattfylleri också alltid skall
dömas för grov vårdslöshet i trafik.
Frågan är inte berörd i propositionen.
Enligt 1 § trafikbrottslagen gäller att ansvar för
vårdslöshet i trafik drabbar vägtrafikant, den som
för spårvagn eller den som någon annanstans än på
väg för motordrivet fordon, om han brister i
väsentlig mån i den omsorg och varsamhet som till
förekommande av trafikolycka betingas av
omständigheterna. Straffet är dagsböter. Av
paragrafens andra stycke framgår att om någon vid
förande av motordrivet fordon eller spårvagn gör sig
skyldig till grov oaktsamhet eller visar uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
döms han för grov vårdslöshet i trafik till fängelse
i högst två år.
Enligt 4 a § trafikbrottslagen skall vid bedömande
av om rattfylleribrott är grovt beaktas särskilt
bl.a. om framförandet av fordonet inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Under förarbetena till 1990 års ändringar i
rattfyllerilagstiftningen berördes frågan om
förhållandet mellan vårdslöshet i trafik och
rattfylleri. Departementschefen framhöll därvid att
det inte borde komma i fråga att låta varje brist i
omsorg eller varsamhet som kunde medföra ansvar för
vårdslöshet i trafik automatiskt medföra att
rattfylleribrottet skulle bedömas som grovt. I
stället borde gärningarna bedömas som vårdslöshet i
trafik och rattfylleri. Men i de fall där
rattfylleristen hade kört på ett sådant sätt att han
ensam eller till huvudsaklig del hade varit vållande
till en olycka eller ett allvarligt tillbud torde
det inte möta några betänkligheter mot att tillmäta
hans vårdslöshet betydelsen att rattfylleriet
kvalificerades som grovt. I fall av detta slag borde
också vårdslösheten i trafik anses konsumerad av det
grova rattfylleriet. Föraren skulle med andra ord
bara fällas till ansvar för grovt rattfylleri.
Givetvis måste dock åklagaren i sin
gärningsbeskrivning åberopa de omständigheter som
innefattade sådan vårdslöshet som medförde att
rattfylleriet skulle bedömas som grovt. Klart var
också att föraren, om han gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet i trafik enligt 1 § andra stycket
trafikbrottslagen, skulle fällas till ansvar även
för detta brott (prop. 1989/90:2 s. 49 f).
Utskottet vill framhålla att vårdslöshet i trafik
och rattfylleri enligt gällande lag är två skilda
brott som avser att bestraffa olika slag av
trafikfarliga beteenden. Vårdslöshet i trafik riktar
sig sålunda mot ett faktiskt oaktsamt beteende i
trafiken, under det att ansvaret för rattfylleri
inträder oavsett om någon faktisk trafikfara
förelegat eller ej. Som framgått ovan kan emellertid
en rattfull förare som kört vårdslöst komma att
straffas för grovt rattfylleri trots att han inte
uppnått promillegränsen för detta brott. Har han
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik,
skall han fällas även för detta brott, vilket
normalt leder till straffskärpning (se t.ex. NJA
1992 s. 653).
Med hänsyn till den nuvarande konstruktionen av
trafikbrottslagstiftningen är det klart att ett
rattfylleribrott inte dessutom kan rubriceras som
grov vårdslöshet i trafik utan att de särskilda
rekvisiten för sistnämnda brott är uppfyllda.
Däremot finns, om rattfylleriet varit förenat med
vårdslöshet i trafik, utrymme för straffskärpningar
enligt vad som ovan framgått. Utskottet är inte
berett att förorda en ändring av denna ordning.
Utskottet avstyrker motion Ju710.
Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri
I motion Ju11 (mp) begärs en sådan ändring i
sjölagen att det införs en promillegräns om 0,2 %
för sjöfylleri som ej är grovt. Enligt vad som yrkas
i motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) bör den
principiella utgångspunkten vara att kravet i
sjötrafik likställs med nykterhet i trafik på land.
I propositionen framhåller regeringen att en
naturlig utgångspunkt för överväganden om hur
straffbestämmelserna till sjöss bör vara utformade
är den reglering som gäller för andra
trafiknykterhetsbrott. Särskilda svårigheter är
emellertid förknippade med införandet av
promilleregler till sjöss. Dessa svårigheter kan
hänföras till de särpräglade och mycket varierande
förhållanden som råder inom sjötrafiken. Medan
nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare
gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet
ombord inte omfattar enbart den som framför ett
fartyg utan även den som i övrigt fullgör en uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.
För yrkessjöfarten torde förhållandena mera kunna
liknas vid vad som gäller inom arbetslivet i
allmänhet.
Det kan vidare konstateras, understryker
regeringen, att ett eventuellt behov av
promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom
vissa slag av sjötrafik. I första hand gäller det
nöjestrafiken med snabbgående motorbåtar och annan
sjötrafik i situationer som påminner om trafiken
till lands. Också sjötrafik som innefattar
yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig
last kan i många fall hänföras till denna kategori.
Sjölagens regler omfattar emellertid all trafik på
sjön från segelbrädor och kanoter till oceangående
fartyg av olika slag. Kravet på nykterhet för andras
säkerhet kan aldrig sägas vara lika stort för den
som befinner sig i en roddbåt på en insjö som för
den som framför en snabbgående motorbåt i en väl
trafikerad farled. Ytterligare en komplikation
ligger i att många båtar också utgör bostäder under
kortare eller längre tider. Den som förtöjt sin båt
på kvällen och därefter druckit alkohol till maten
kan råka ut för situationer där båten t.ex. måste
förtöjas om på grund av ändrade
väderleksförhållanden. Bestämmelserna om sjöfylleri
bör inte utformas så att enklare åtgärder av detta
slag onödigt försvåras, framhåller regeringen.
I enlighet med det anförda anser regeringen att
kravet på nykterhet till sjöss inte kan jämställas
med vad som gäller för vägtrafikens del. För vissa
kategorier av sjöfarare kan det emellertid vara
motiverat med en strängare syn på nykterheten än den
som i dag kommit till uttryck i lagstiftningen.
Regeringen konstaterar dock att det för närvarande
saknas tillräckligt underlag för att närmare
bestämma och särskilja de situationer där ett behov
av promilleregler kan sägas föreligga från
situationer där ett sådant behov inte finns.
Regeringen anser därför att någon promillegräns för
sjöfylleri för närvarande inte bör införas, vare sig
i form av en generell straffbarhetsgräns eller i
form av gränsvärden knutna till vissa slag av fartyg
eller knutna enbart till förare och den som biträder
med denna syssla eller liknande. Regeringen avser
emellertid att tillsätta en utredning med uppgift
att närmare överväga frågan om införande av en
promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt.
Utredningen skall bl.a. belysa hur en bestämmelse om
en sådan promillegräns skulle avgränsas och
utformas. Även frågan om det utvidgade straff-
ansvaret för drograttfylleri bör påverka
bestämmelsen om sjöfylleri bör övervägas av
utredningen (prop. s. 41 f).
Lagutskottet har, såvitt avser motion Ju11, yttrat
följande. Enligt lagutskottets mening hade det varit
värdefullt om regeringen i den förevarande
propositionen hade kunnat presentera ett närmare
underlag för ett konkret ställningstagande från
riksdagens sida i fråga om möjligheten att införa
promilleregler också för sjöfylleri som inte är
grovt. I avsaknad av ett sådant underlag anser
lagutskottet att det inte är möjligt för riksdagen
att nu begära lagförslag som innebär att
straffbarheten för sjöfylleri knyts till en
promilleregel på samma sätt som gäller för trafiken
på land. Lagutskottet instämmer i regeringens
bedömning att kravet på nykterhet till sjöss inte
helt kan jämställas med vad som gäller för
vägtrafiken. Lagutskottet förordar att
justitieutskottet avstyrker motion Ju11.
Justitieutskottet delar regeringens och
lagutskottets bedömning att nykterhetskraven till
sjöss inte helt kan vara desamma som vid trafik på
land. Justitieutskottet ser heller inget skäl att
föregripa den av regeringen aviserade utredningen.
Motion Ju11 avstyrks.
Såvitt gäller det nu ifrågavarande yrkandet i
motion Ju12 har lagutskottet uttalat att det inte
kan finna några grundläggande principiella
motsättningar mellan motionärernas och regeringens
synsätt. I propositionen säger regeringen
uttryckligen att en naturlig utgångspunkt för
övervägandena om hur straffbestämmelserna om
onykterhet till sjöss bör vara utformade är den
reglering som gäller för andra
trafiknykterhetsbrott. Bland annat mot bakgrund
härav anser lagutskottet att något tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts i motionen inte bör
komma till stånd. Lagutskottet förordar att
motionsyrkandet avstyrks.
Justitieutskottet instämmer i vad lagutskottet
anfört och avstyrker motion Ju12 i denna del.
Utskottet vill i detta sammanhang uppmärksamma
konstruktionen av förslaget till ändring av
bestämmelsen om grovt sjöfylleri. Som framgår av
lagtexten måste till en början de grundläggande
förutsättningarna för straff-ansvar för sjöfylleri
enligt 20 kap. 4 § sjölagen vara uppfyllda. Det är
alltså först om det kunnat konstateras att
gärningsmannen fört fartyget eller i övrigt haft en
syssla av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och då varit så påverkad att det kan antas att
han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad
som ålegat honom, som domstolen kan gå vidare med
sin bedömning av om sjöfylleriet är att anse som
grovt. Den uppmätta promillehalten (eller halten i
utandningsluften) av alkohol utgör då en av de
omständigheter som särskilt skall beaktas vid denna
bedömning. Förslagets promillegräns skapar alltså
inte en sådan icke motbevisbar presumtion om
påverkan som återfinns i trafikbrottslagens
bestämmelser om rattfylleri (jfr prop. s. 51).
Utredningen om sjöfylleri
I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) begärs att den av
regeringen aviserade utredningen om sjöfylleri, som
ej är grovt, skall tillsättas snarast.
Lagutskottet har i denna del uttalat att det är
angeläget att den i propositionen aviserade
utredningen nu kommer till stånd utan ytterligare
dröjsmål. Utskottet förutsätter att arbetet bedrivs
skyndsamt och att erforderliga lagförslag, efter
sedvanligt beredningsarbete, kan läggas fram utan
onödig tidsutdräkt. Något formellt tillkännagivande
därom från riksdagens sida kan, enligt lagutskottets
mening, inte anses nödvändigt och lagutskottet
förordar att justitieutskottet avstyrker motion Ju12
i denna del.
Justitieutskottet delar lagutskottets bedömning och
avstyrker motion Ju12 i nu ifrågavarande del.
Lagstiftningens ikraftträdande
I motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp) yrkas att de i
propositionen föreslagna lag-ändringarna skall träda
i kraft redan den 1 maj 1999.
När det gäller frågan om ikraftträdande har
lagutskottet anfört att det delar motionärernas
mening att det är värdefullt att den nya
bestämmelsen om grovt sjöfylleri kan träda i kraft
så snart som möjligt. Lagutskottet är emellertid
inte berett att förorda någon annan
ikraftträdandetidpunkt än den 1 juli 1999, särskilt
med hänsyn till att den nya lagstiftningen kan
medföra behov av informationsinsatser och andra
förberedelser.
Justitieutskottet, som anmärker att motionsyrkandet
avser ikraftträdandetidpunkten för samtliga
lagförslag, finner inte skäl till annan bedömning än
lagutskottet och avstyrker motion Ju12 i denna del.
Sammanfattning
I övrigt har utskottet ingenting att tillägga med
anledning av propositionen eller motionerna.
Utskottet tillstyrker alltså de i propositionen
framlagda lagförslagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande undantag från
narkotikaförbudet
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju12 yrkande 1,
1998/99: Ju910 yrkande 5 och 1998/99:T222
yrkande 6,
res. 1 (kd, c, fp)
2. beträffande nollgräns för alkohol
att riksdagen avslår motion 1998/99:T222 yrkande 5,
res. 2 (fp)
3. beträffande narkotika i urin
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 1,
res.3 (m)
4. beträffande sållningsinstrument
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 2,
res. 4 (fp)
5. beträffande information om den nya
lagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 3,
res.5 (kd, c, fp)
6. beträffande rattfylleri och grov
vårdslöshet i trafik
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju710,
7. beträffande ekonomiska konsekvenser av
förslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 2,
res.6 (m, kd, c, fp)
8. beträffande ansvarsförutsättningar för
sjöfylleri
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju11,
res. 7 (mp)
9. beträffande utredningen om sjöfylleri
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkandena 4 och 5,
res. 8 (kd, fp)
10. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken,
b) lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott,
c) lag om ändring i lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
d) lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157),
e) lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
utom såvitt avser bestämmelserna om lagarnas
ikraftträdande,
11. beträffande lagarnas ikraftträdande
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju12 yrkande 6
antar
regeringens förslag
till
ikraftträdandebestämmelser för de i moment 10
angivna lagförslagen.
res. 9 (kd, fp)
Stockholm den 9 mars 1999
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),
Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m),
Helena Frisk (s), Morgan Johansson
(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp) och Göran
Norlander (s).
Enligt vår uppfattning hör narkotika och bilkörning
inte ihop. Från trafiksäkerhetssynpunkt är det
likgiltigt om en bilförare är påverkad av legalt
förskriven eller illegalt använd narkotika.
Trafikfaran är densamma, och det är enligt vår
mening inte tillräckligt att förlita sig på
bestämmelserna om kliniskt rattfylleri för att komma
till rätta med förare som är påverkade av legalt
förskriven narkotika. Vi anser att förbudet mot att
framföra motorfordon efter intag av narkotika i
någon form bör vara undantagslöst. Regeringen bör få
i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
ett förslag av denna innebörd. I avvaktan härpå
godtar vi det framlagda förslaget.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande undantag från narkotikaförbudet
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju12 yrkande
1, 1998/99:Ju910 yrkande 5 och 1998/99:T222
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 1.
2. Nollgräns för alkohol (mom. 2)
Siw Persson (fp) anför:
Alkohol och bilkörning hör inte ihop.
Promillegränsen för tillåten mängd alkohol i blodet
under bilkörning har också successivt sänkts under
1990-talet. Enligt min uppfattning är emellertid
sänkta promillegränser inte tillräckligt. Vi måste
sträva efter att ingen kör bil med alkohol i
kroppen, alltså en nollgräns för alkohol. Denna
strävan bör ingå i regeringens arbete med den s.k.
nollvisionen. Vad jag nu anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande nollgräns för alkohol
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:T222 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 2.
3. Narkotika i urin (mom. 3)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Regeringens förslag till ändring i 4 §
trafikbrottslagen innebär att det blir straffbart
att framföra bl.a. bil med narkotika i blodet. En
sådan avgränsning innebär emellertid svårigheter när
det gäller att påvisa förekomst av LSD hos en
förare. Som regeringen påpekar kan LSD för
närvarande inte spåras i blod utan endast i urin.
Även narkotikaförekomst i en förares urin bör alltså
kunna leda till ansvar för rattfylleri. Regeringen
bör därför få i uppdrag att snarast återkomma till
riksdagen med kompletterande förslag av denna
innebörd. I avvaktan på detta godtar vi det nu
framlagda förslaget.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande narkotika i urin
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3.
4. Sållningsinstrument (mom. 4)
Siw Persson (fp) anför:
Enligt min mening är det angeläget att även andra
sållningsinstrument än blodprov bör kunna komma till
användning för att upptäcka drogpåverkade förare.
Regeringen har visserligen föreslagit bestämmelser
om ögonundersökning som skall göra det möjligt för
polisen att avgöra om en person är påverkad av andra
medel än alkohol. Eftersom vissa narkotiska ämnen
snabbt försvinner ur blodet, vore det önskvärt att
även andra sållningsinstrument som urinprov kunde
komma ifråga. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag av denna innebörd.
Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande sållningsinstrument
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4.
I propositionen upplyser regeringen att den avser
att ta initiativ för att ytterligare förbättra
informationen om vilka regler som gäller för
bilkörning efter intag av narkotiska läkemedel.
Enligt vår mening är detta inte tillräckligt.
Regeringen bör få riksdagens uppdrag att omedelbart
sätta igång en informationskampanj om den nya
lagstiftningen.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande information om den nya lagen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 5.
6. Ekonomiska konsekvenser av förslagen
(mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:
I propositionen konstaterar regeringen att
lagförslagen kommer att leda till ökad
arbetsbelastning för berörda myndigheter. Regeringen
gör dock samtidigt bedömningen att de ökade
kostnader som kan komma att uppstå för myndigheterna
ryms inom ramen för befintliga anslag. Med hänsyn
till de senaste årens minskning av anslagen till
rättsväsendet anser vi att denna bedömning är
diskutabel. Vi anser därför att regeringen i den
ekonomiska vårpropositionen måste överväga de
berörda myndigheternas behov av kompensation för de
ökade kostnader som kan följa av de nu ifrågavarande
förslagen. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande ekonomiska konsekvenser av
förslagen
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 6.
7. Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri
(mom. 8)
Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt vad regeringen anför i propositionen saknas
det för närvarande underlag för att föreslå
införandet av en promillegräns för sjöfylleri som
inte är grovt. Jag anser dock att det inte behövs
någon ytterligare utredning för att föreslå en sådan
promillegräns. Utgångspunkten för lagstiftningen bör
nämligen vara att det skall råda samma krav på
nykterhet för sjötrafik som för landtrafik.
Regeringen bör därför få i uppdrag att snarast
utarbeta och till riksdagen återkomma med ett
lagförslag som innebär att det för enkelt sjöfylleri
införs en promillegräns motsvarande den som gäller
enligt 4 § trafikbrottslagen.
Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8. beträffande ansvarsförutsättningar för
sjöfylleri
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju11 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.
Trafiken till sjöss blir alltmera intensiv. Enligt
vår uppfattning bör det, bl.a. mot den bakgrunden,
råda samma nykterhetskrav för sjötrafiken som för
vägtrafiken. Det är därför glädjande att regeringen
i propositionen aviserar att den avser att tillsätta
en utredning som skall överväga frågan om att införa
en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt.
Enligt vår mening är det angeläget att denna
utredning tillsätts snarast möjligt. Vad vi nu
anfört bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9
bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredningen om sjöfylleri
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkandena 4
och 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 8.
Regeringen föreslår att lagförslagen i propositionen
skall träda i kraft den 1 juli 1999. Särskilt med
hänsyn till att den nya bestämmelsen om grovt
sjöfylleri bör ha trätt i kraft när säsongen för
fritidsbåtar inleds anser vi att lagarna bör träda i
kraft vid en tidigare tidpunkt. Vi anser att
lagstiftningen bör sjösättas den 1 maj 1999.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande lagarnas ikraftträdande
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 6
beslutar att de i moment 10 angivna lagförslagen
skall träda i kraft den 1 maj 1999.
Regeringens lagförslag
Lagutskottets yttrande
1997/98:LU2y
Sjöfylleri
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 28 januari 1999 beslutat
att bereda lagutskottet tillfälle att senast den 17
februari 1999 avge yttrande över proposition
1998/99: 43 Drograttfylleri och sjöfylleri.
I propositionen föreslås att en nollgräns för
narkotika i trafiken införs i lagen om straff för
vissa trafikbrott och i järnvägssäkerhetslagen samt
i anslutning därtill en ny lag om ögonundersökning
vid misstanke om vissa brott i trafiken.
Propositionen innehåller vidare förslag om
införandet av en gräns om 1,0 promille för alkohol i
sjölagens bestämmelse om grovt sjöfylleri.
Regeringen uttalar också att frågan om införandet av
en promillegräns i bestämmelserna om s.k. enkelt
sjöfylleri bör utredas ytterligare.
Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över
dels det avsnitt i propositionen som gäller
sjöfylleri (avsnitt 6), dels de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1998/99:Ju11 av Kia
Andreasson (mp) och 1998/99: Ju12 av Elver Jonsson
m.fl. (fp, v, kd, c, mp) yrkandena 4-6.
Gällande ordning
Enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott döms den som för ett motordrivet fordon
eller en spårvagn efter att ha förtärt
alkoholhaltigadrycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgår till minst 0,2 promille i hans blod eller
0,10 milligram per liter i hans utandningsluft för
rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader. Är brottet att anse som grovt, skall
föraren enligt 4 a § dömas för grovt rattfylleri
till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas bl.a. om
föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått
till minst 1,0 promille i hans blod eller 0,50
milligram per liter i hans utandningsluft.
Sjölagen (1994:1009) innehåller i motsats till
trafikbrottslagen inte några promillegränser. För
sjötrafikens del infördes först år 1966 en
uttrycklig straffbestämmelse med avseende på
trafikonykterhet. Nuvarande bestämmelser om
sjöfylleri tillkom dels genom en lagändring som
trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128,
bet. LU35), dels genom en lagändring som trädde i
kraft den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:44, bet.
JuU11). 1991 års ändring innebar att sjölagens
onykterhetsbrott delades in i två svårighetsgrader,
sjöfylleri och grovt sjöfylleri. 1994 års lagändring
innebar att straffmaximum för grovt sjöfylleri
höjdes från ett till två års fängelse. Straffet för
sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex
månader. Straffbestämmelserna överfördes år 1994
oförändrade till den nya sjölagen och togs in i 20
kap. 4 § respektive 5 §.
Bestämmelserna innebär att för sjöfylleri skall den
dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett
fartyg fullgjort en uppgift av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss och därvid varit så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat
medel att det kan antas att han inte på ett
betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat medel, om den
uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit
särskilt krävande med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter, eller om
framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara
för säkerheten till sjöss.
Ett av de uttalade syftena med uppdelningen i
sjöfylleri och grovt sjöfylleri var att det skulle
komma tydligare till uttryck att vissa gärningar
borde bedömas strängare. Samtidigt innebar
ändringarna att det gavs utrymme för att göra en mer
nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med hänsyn till
omständigheterna i varje enskilt fall. Ändringarna
kan ses som uttryck för den grundläggande tanken att
påföljderna för olika slag av trafikonykterhetsbrott
i möjligaste mån bör bestämmas efter samma
principer. Före 1991 års reform var det endast den
förhållandevis vida straffskalan, böter eller
fängelse i ett år, som antydde att vissa gärningar
borde bedömas strängare än andra.
Tidigare behandling
I samband med 1991 års lagändringar övervägdes
frågan om införande av promillegränser för
sjötrafiken. I proposition 1990/91:128 gjordes
emellertid bedömningen att det då inte fanns ett
tillräckligt beslutsunderlag för att lägga fram ett
sådant förslag. Departementschefen ansåg det
samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål
för förnyade överväganden och att en utredning
därför borde få i uppdrag att överväga
promilleregler till sjöss. Vid riksdagsbehandlingen
delade utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:LU35 departementschefens
uppfattning. Med hänsyn till vad som anfördes i
propositionen utgick utskottet från att direktiven
för en utredning på området skulle komma att
utformas så att arbetet inriktades på frågan om en
promillereglering.
Väg- och sjöfyllerikommittén, som därefter fick i
uppdrag att dels göra en utvärdering av
bestämmelserna om grovt rattfylleri, dels överväga
frågan om införandet av gränsvärden för
alkoholkoncentrationen såvitt avser
sjöfylleribrottet, presenterade i slutet av år 1992
resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU
1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri. När det
gäller sjöfylleri som inte är grovt avstyrkte
kommittén tanken på införandet av ett nedre
gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller
utandningsluften. Straffbarheten borde enligt
kommittén liksom tidigare prövas genom en s.k.
klinisk bedömning. Däremot ansåg kommittén det vara
både möjligt och lämpligt att genom ett övre
gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt
sjöfylleri. Gränsvärdet borde enligt kommittén
överensstämma med det som i betänkandet föreslogs
som ett nytt och lägre värde för grovt rattfylleri,
nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50
milligram per liter utandningsluft. För grovt brott
skulle dessutom krävas att det begåtts i en syssla
som ställt höga krav på gärningsmannen.
När regeringen i proposition 1993/94:44 Grovt
rattfylleri m.m. hösten 1993 tog ställning till
kommitténs förslag föreslogs inga promilleregler för
sjötrafiken. Regeringen pekade i det sammanhanget på
att de svårigheter som är förknippade med införandet
av sådana regler till sjöss kan hänföras till de
särpräglade och mycket varierande förhållanden som
råder inom sjötrafiken. I stället borde
Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag att utvärdera
effekterna av 1991 års ändringar på
sjöfyllerilagstiftningens område. När resultatet av
en sådan utvärdering föreligger fick frågan om
ytterligare skärpningar, t.ex. i form av
promilleregler, tas upp på nytt. Det fanns därför
enligt regeringen inte skäl att vid det tillfället
genomföra de av kommittén föreslagna ändringarna av
sjöfyllerilagstiftningen såvitt avsåg
promilleregeln.
I sitt yttrande 1993/94:LU1y i anslutning till
justitieutskottets behandling av proposition
1993/94:44 framhöll lagutskottet, i linje med vad
utskottet uttalat i 1991 års lagstiftningsärende,
att de ändringar som då gjorts i lagstiftningen om
sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet
till sjöss genom att brottet delades in i två grader
och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades.
Samtidigt innebar ändringarna att det ges utrymme
för en nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i varje
enskilt fall. I likhet med regeringen ansåg
utskottet att effekterna av dessa tämligen
omfattande regeländringar borde klarläggas innan man
överväger att ytterligare skärpa lagstiftningen på
området i form av t.ex. en promillereglering. För
detta talade också enligt utskottet att själva
frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen kan
behöva övervägas ytterligare i olika avseenden.
Utskottet hade följaktligen ingen erinran mot att
Brottsförebyggande rådet skulle ges uppdraget att
utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen.
Regeringen gav i december 1993 ett sådant uppdrag
till Brottsförebyggande rådet. Utvärderingen skulle
i första hand ta sikte på att klarlägga i vad mån
1991 års lagändringar har påverkat beteendet till
sjöss och sjösäkerheten samt vilken betydelse
ändringarna haft för domstolarnas påföljdsval.
Brottsförebyggande rådet redovisade sitt uppdrag år
1996 genom att till regeringen överlämna rapporten
Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års ändringar av
bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.
I rapporten sägs bl.a. att den aktuella
lagstiftningen har gett sjöfylleribrottet en större
uppmärksamhet med betoning på värdet att inte
använda alkohol till sjöss. Eventuella förändringar
i beteendet till sjöss ansågs dock inte kunna
hänföras till 1991 års lagändringar. När det gäller
lagändringarnas betydelse för domstolarnas
påföljdsval gav utvärderingen stöd för slutsatsen
att påföljden för grovt sjöfylleri har träffats
enligt relativt enhetliga normer.
Vid behandlingen av motioner om införandet av ett
gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet vid
sjöfylleri i februari 1996 utgick utskottet från att
regeringen, med anledning av Brottsförebyggande
rådets rapport, på nytt skulle överväga frågan samt
återkomma till riksdagen med besked om sitt
ställningstagande. Något initiativ från riksdagens
sida ansåg utskottet därför inte vara påkallat (bet.
1995/96:LU16).
När utskottet i januari 1997 på nytt hade att ta
ställning till motioner med krav på införande av
promilleregler i sjölagen erinrade utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU11 om att
frågor med anknytning till sjöfylleri även hade
behandlats av Drograttfylleriutredningen i
betänkandet (SOU 1996:125) Droger i trafiken.
Utredningen hade haft i uppdrag att utarbeta förslag
till författningsändringar som skapar
förutsättningar för effektivare ingripanden mot
drogpåverkade förare, dvs. förare som är påverkade
av annat medel än alkohol. Trots att
utredningsförslaget inte omfattar sjöfylleri ansåg
utskottet att frågorna hade en sådan anknytning till
fylleriet till sjöss att det kunde finnas anledning
att behandla dem i ett sammanhang. Enligt då
aktuella uppgifter avsåg regeringen att lägga fram
en proposition med förslag till lagstiftning på
grundval av Drograttfylleriutredningens förslag
under riksmötet 1997/98. Utskottet avstyrkte bifall
till de då aktuella motionerna och ansåg sig kunna
utgå från att regeringen skulle komma att ta
ställning till frågan om promilleregler för
sjötrafiken senast i anslutning till
lagstiftningsärendet om drograttfylleri.
Våren 1998 hade utskottet åter att behandla
motioner med krav på införande av promilleregler i
sjölagen. Utskottet konstaterade därvid att det
råder en stark uppslutning kring kravet på nykterhet
i all trafik, inklusive sjötrafiken, och att det,
alltsedan Väg- och sjöfyllerikommittén redan år 1992
lagt fram ett förslag till utformning av en
promillegräns för grovt sjöfylleri, inte framkommit
några avgörande omständigheter som talar mot
införande av promilleregler även för sjötrafiken.
Det saknas därför, framhöll utskottet, anledning att
ytterligare dröja med ett lagstiftningsinitiativ och
regeringen bör mot denna bakgrund snarast, och
senast i anslutning till lagstiftningsärendet om
drograttfylleri, återkomma till riksdagen med ett
lagförslag om införandet av promilleregler i
sjölagen (bet. 1997/98:LU13).
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen, med
bifall till de då aktuella motionerna, som sin
mening regeringen till känna (skr. 1997/98:145).
Propositionen
I den nu aktuella propositionen gör regeringen
bedömningen att det för närvarande saknas
tillräckligt underlag för att föreslå en
promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt. Av
propositionen framgår att regeringen avser att
tillsätta en utredning med uppgift att närmare
överväga frågan. Utredningen skall bl.a. belysa hur
en bestämmelse om en promillegräns för sjöfylleri
som inte är grovt skulle kunna avgränsas och
utformas. Även andra frågor, som exempelvis
gränsdragningsproblematiken beträffande rekvisiten
"den som framför ett fartyg" och "sysslor av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss" kan
behöva belysas. I utredningen bör också, enligt
regeringens mening, beaktas om den utvidgning av
straffansvaret för drograttfylleri som föreslås i
den nu aktuella propositionen bör få någon
konsekvens för utformningen av bestämmelsen om
sjöfylleri.
När det gäller grovt sjöfylleri föreslår regeringen
att 20 kap. 5 § sjölagen ändras på så sätt att en av
de omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt är om
gärningsmannen under eller efter färden haft en
alkoholkoncentration om minst 1,0 promille i sitt
blod eller 0,50 milligram per liter i sin
utandningsluft. De grundläggande förutsättningarna
för straffansvar för sjöfylleri enligt 20 kap. 4 §
skall givetvis gälla även fortsättningsvis om
gärningsmannen har en koncentration av alkohol i
blodet uppgående till eller överstigande 1,0
promille och motsvarande värde i utandningsluften.
Först om det kunnat konstateras att gärningsmannen
fört fartyget eller i övrigt haft en syssla av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då
varit så påverkad att det kunnat antas att dessa
åligganden inte kunnat utföras på ett betryggande
sätt, kan domstolen gå vidare i sin bedömning av om
sjöfylleriet varit att anse som grovt brott. Den
uppmätta promillehalten eller halten i
utandningsluften av alkohol utgör då, enligt det
framlagda lagförslaget, en av fyra särskilda
omständigheter som skall beaktas vid denna
bedömning.
Den föreslagna lagändringen är avsedd att träda i
kraft den 1 juli 1999.
Motionerna
Yrkandet i motion Ju11 går ut på att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till sådan ändring i
sjölagen som innebär att det införs en nedre gräns
om 0,2 promille för sjöfylleri som inte är grovt.
Motionären anför att det inte finns anledning att
ytterligare undersöka och analysera frågan om
införandet av en promillegräns för sjöfylleri som
inte är grovt. Det är enligt motionärens mening
uppenbart att framförandet av fartyg i många fall
ställer minst lika höga krav på omdöme och precision
som framförandet av motorfordon i trafiken.
I motion Ju12 yrkas ett tillkännagivande som
innebär att den principiella utgångspunkten skall
vara att man skall ställa samma krav på nykterhet
till sjöss i fråga om trafik på land (yrkande 4).
Motionärerna vill också ha till stånd ett
tillkännagivande som innebär att den i propositionen
aviserade utredningen skall tillsättas snarast
(yrkande 5). Med tanke på att en stor del av den
bristande nykterheten i sjötrafiken kan härledas
till fritidsbåtarna är det, enligt motionärernas
mening, angeläget att få till stånd ett tidigare
ikraftträdande än den 1 juli 1999. Motionärerna
anför att lagstiftningen synes klar och att
diskussion förts om det nu föreliggande lagförslaget
under lång tid varför såväl logiska som
förnuftsmässiga skäl talar för ett tidigare
ikraftträdande. I motionen yrkas att riksdagen
såvitt gäller de föreslagna ändringarna i sjölagen
bestämmer ikraftträdandet till den 1 maj 1999
(yrkande 6).
Utskottets ställningstaganden
Utskottet vill först uttrycka sin tillfredsställelse
med att regeringen nu framlagt ett lagförslag som
innebär att promilleregler införs också på
sjötrafikens område. Som utskottet framhöll våren
1998 råder det numera en stark uppslutning i fråga
om kravet på nykterhet i all trafik. Sedan Väg- och
sjöfyllerikommittén år 1992 lade fram sitt förslag
om en promillegräns för grovt sjöfylleri har det
heller inte framkommit några avgörande
omständigheter som talar mot införandet av en
promilleregel av det slag som nu föreslås.
Lagutskottet har således för sin del inga
erinringar mot den föreslagna ändringen, och
utskottet förordar att justitieutskottet tillstyrker
det i propositionen framlagda förslaget till ändring
i 20 kap. 5 § sjölagen.
Enligt utskottets mening hade det varit värdefullt
om regeringen i förevarande proposition hade kunnat
presentera ett närmare underlag för ett konkret
ställningstagande från riksdagens sida i frågan om
möjligheten att införa promilleregler också för
sjöfylleri som inte är grovt. I avsaknad av ett
sådant underlag anser utskottet att det inte är
möjligt för riksdagen att nu begära lagförslag som
innebär att straffbarheten för sjöfylleri knyts till
en promilleregel på samma sätt som gäller för
trafiken på land. I sammanhanget måste nämligen
beaktas, såsom påpekats tidigare, att kravet på
nykterhet till sjöss inte helt kan jämställas med
vad som gäller för vägtrafiken. Medan
nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare
gäller för sjölivet dessutom nykterhetskravet ombord
inte bara den som framför ett fartyg utan även den
som i övrigt fullgör en uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss. För
yrkessjöfarten torde förhållandena mer kunna liknas
vid vad som gäller inom arbetslivet i allmänhet.
Till saken hör också att sjölagens regler omfattar
all trafik på sjön från segelbrädor och kanoter till
oceangående fartyg av olika slag. Ytterligare en
komplikation, som också nämns i propositionen, är
att många båtar utgör bostäder under kortare eller
längre tid.
Mot bakgrund av det anförda förordar lagutskottet
att justitieutskottet avstyrker bifall till motion
Ju11.
När det gäller yrkande 4 i motion Ju12 kan
utskottet inte finna att det föreligger några
grundläggande principiella motsättningar mellan
motionärernas och regeringens synsätt. I
propositionen säger regeringen uttryckligen att en
naturlig utgångspunkt för övervägandena om hur
straffbestämmelserna om onykterhet till sjöss bör
vara utformade är den reglering som gäller för andra
trafiknykterhetsbrott.
Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av
vad som ovan anförts om att kravet på nykterhet för
vägtrafikens del inte helt kan jämställas med vad
som gäller för sjölivet anser utskottet att något
tillkännagivande i enlighet med vad som begärts i
motion Ju12 yrkande 4 inte bör komma till stånd.
Lagutskottet förordar således att justitieutskottet
avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Enligt lagutskottets mening är det angeläget att
den i propostionen aviserade utredningen nu kommer
till stånd utan ytterligare dröjsmål. Utskottet
förutsätter att arbetet bedrivs skyndsamt och att
erforderliga lagförslag, efter sedvanligt
beredningsförfarande, kan läggas fram utan onödig
tidsutdräkt. Något formellt tillkännagivande därom
från riksdagens sida kan, enligt utskottets mening,
inte anses nödvändigt, och lagutskottet förordar
därför att justitieutskottet avstyrker bifall också
till yrkande 5 i motion Ju12.
Vad slutligen gäller spörsmålet rörande
ikraftträdandet anser utskottet i likhet med
motionärerna att det är värdefullt om den nya
bestämmelsen om grovt sjöfylleri kan träda i kraft
så snart som möjligt. Utskottet är emellertid inte
berett att förorda någon annan
ikraftträdandetidpunkt än den 1 juli 1999, särskilt
med hänsyn till att den nya lagstiftningen kan
medföra behov av informationsinsatser och andra
förberedelser.
Med det anförda förordar lagutskottet att
justitieutskottet tillstyrker bifall till
propositionen också såvitt avser
ikraftträdandebestämmelsen och avstyrker bifall till
motion Ju12 yrkande 6.
Stockholm den 16 februari 1999
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Rune Berglund
(s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Marina
Pettersson (s), Elizabeth Nyström (m), Christina
Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),
Viviann Gerdin (c), Ulf Nilsson (fp) och Raimo
Pärssinen (s).