Justitieutskottets betänkande
1998/99:JUU15

Drograttfylleri och sjöfylleri


Innehåll

1998/99

JuU15

Sammanfattning

I   detta   betänkande   behandlar   utskottet   ett
regeringsförslag     till    bl.a.    ändringar    i
lagstiftningen  om trafikonykterhet  och  onykterhet
till sjöss. När det gäller trafikonykterhet föreslås
att den som för motorfordon  efter  att  ha  intagit
narkotika skall dömas för rattfylleri, om det  under
eller  efter färden finns något narkotiskt ämne kvar
i hans blod.  Straffansvar  inträder  dock  inte  om
narkotikan  intagits  i  enlighet  med läkares eller
annan  behörig receptutfärdares ordination.  Även  i
sistnämnda   fall   kan   dock   föraren  dömas  för
rattfylleri om han var så påverkad av narkotikan att
han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt.
Regeringen  föreslår en ny lag om  ögonundersökning
för att underlätta  för polisen att ta reda på om en
förare är påverkad av narkotika eller andra droger.
I fråga om sjöfylleri föreslår regeringen att en av
de omständigheter som  särskilt  skall  beaktas  vid
bedömningen av om ett sjöfylleribrott är grovt skall
vara  om gärningsmannen haft en alkoholkoncentration
om minst  1,0  %  i  blodet eller 0,50 milligram per
liter i utandningsluften.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Till betänkandet har fogats nio reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:43 (Justitiedepartementet) har
regeringen   föreslagit    att    riksdagen    antar
regeringens förslag till
1.  lag  om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken,
2. lag om  ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott,
3. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m.m.,
4.   lag   om  ändring   i   järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157),
5. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).
Lagförslagen,  som  har  granskats av Lagrådet, har
fogats till betänkandet, se bilaga 1.
I ärendet har inhämtats yttrande från lagutskottet,
se bilaga 2.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av
propositionen

1998/99:Ju11 av Kia Andreasson  (mp)  vari yrkas att
riksdagen  hos regeringen begär förslag  till  sådan
ändring i sjölagen  (1994:1009)  att  det  införs en
promillegräns  om  0,2 % för sjöfylleri som inte  är
grovt.

1998/99:Ju12 av Elver  Jonsson  m.fl. (fp, v, kd, c,
mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att  den  föreslagna
nollgränsen  utan  undantag  skall  gälla  för  alla
narkotikaklassade preparat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om att utöver blodprov
även andra  kroppsvätskor såsom t.ex. urinprov skall
anses  fylla  kraven   som   sållningsinstrument  av
otillåtet narkotikaklassat preparat  som  skall leda
till rättslig åtgärd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i   motionen   anförts   om   att   en
informationskampanj  omedelbart  bör igångsättas för
att    undanröja    eventuella   oklarheter    kring
lagstiftningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om  den  principiella
utgångspunkten att kravet i sjötrafik likställs  med
nykterhet i trafik på land,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna   vad   i  motionen  anförts  om  att  den  av
regeringen aviserade  utredningen  om sjöfylleri som
inte är grovt snarast tillsätts,
6.  att  riksdagen  beslutar att ikraftträdande  av
föreslagna lagändringar dateras till den 1 maj 1999.
1998/99:Ju13 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1.    att    riksdagen   hos    regeringen    begär
kompletterande      förslag     rörande     polisens
förutsättningar att upptäcka  bruk  av  narkotika  i
trafiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om berörda myndigheters
behov    av   kompensation   i   vårens   ekonomiska
proposition  för  de  ökade  kostnader som följer av
förslagen i den nu aktuella propositionen.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998/99

1998/99:Ju710  av  tredje  vice  talman   Rose-Marie
Frebran  och  Tuve  Skånberg  (kd)  vari  yrkas  att
riksdagen   hos   regeringen   begär   förslag  till
skärpning av lagen om straff för vissa trafikbrott i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju910 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
5.  att riksdagen hos regeringen begär ett  förslag
till lagstiftning om förbud att framföra motorfordon
med narkotiska preparat i kroppen,
1998/99:T222 av Kenth Skårvik och Elver Jonsson (fp)
vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  att kampen mot
rattfylleri bör ingå i nollvisionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om en nollgräns  vid
rattfylleri,

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Regeringen  beslutade   den   9  november  1995  att
tillkalla en särskild utredare  med  uppgift  att se
över  bestämmelserna om sådant rattfylleri och grovt
rattfylleri  i  lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott (trafikbrottslagen)  som  avser påverkan
av    något    annat    medel   än   alkohol,   s.k.
drograttfylleri.  Utredaren   fick   i  uppdrag  att
analysera  vilka  problem  som är förenade  med  den
nuvarande lagstiftningen och  att lämna förslag till
åtgärder   som   skulle   medföra   en   effektivare
bekämpning  av brottstypen. Utredningen,  som  antog
namnet  Drograttfylleriutredningen,   överlämnade  i
september  1996  betänkandet Droger i trafiken  (SOU
1996:125).   I  betänkandet   föreslogs   bl.a.   en
bestämmelse om  skärpning  av  bestämmelsen  om s.k.
kliniskt rattfylleri. Utredningen föreslog också  en
ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov
av   innebörd  att  polisman  skulle  ges  rätt  att
rutinmässigt genomföra ögonundersökning på förare av
motordrivna    fordon   i   syfte   att   fastställa
drogpåverkan. Betänkandet har remissbehandlats.
I  slutet  av  år   1992   presenterade   Väg-  och
sjöfyllerikommittén  betänkandet  Grovt  rattfylleri
och   Sjöfylleri   (SOU   1992:131).  Såvitt  gällde
sjöfylleri föreslog kommittén dels att straffmaximum
för grovt sjöfylleri skulle  höjas från ett till två
år, dels att en promillegräns  motsvarande  den  för
grovt   rattfylleri   skulle   införas   för   grovt
sjöfylleri.  Vidare  föreslog  kommittén en särskild
straffvärderegel i sjöfyllerilagstiftningen  och att
gärningsmannens  syssla  ombord  på  fartyget skulle
vara den omständighet som domstolarna först hade att
beakta vid bedömningen av om brottet var grovt.
Betänkandet behandlades i sin helhet  i proposition
1993/94:44     Grovt    rattfylleri    m.m.    (bet.
1993/94:JuU11).    I    fråga    om   införande   av
promillegränser till sjöss uttalade  regeringen  att
en  utvärdering av de bestämmelser om sjöfylleri som
införts  i  sjölagen  år  1991 först borde avvaktas.
Regeringen  gav  Brottsförebyggande  rådet  (BRÅ)  i
uppdrag att göra utvärderingen.
BRÅ  har redovisat  sin  utvärdering  i  PM  1996:1
Sjöfylleri,  En  utvärdering av 1991 års ändringar i
bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.
Lagutskottet förordade  i  betänkande  1997/98:LU13
ett  tillkännagivande  att regeringen snarast  borde
återkomma  till  riksdagen   med   ett   förslag  om
promillegränser   i  sjötrafiken.  Riksdagen  biföll
utskottets hemställan (rskr. 1997/98:145).
När det gäller ändringar  i  trafikbrottslagen  med
anslutande  författningar  grundar  sig  förslagen i
propositionen     på     Drograttfylleriutredningens
betänkande och remissbehandlingen  av detta. I fråga
om  ändringen  i sjölagen ligger förslagen  avseende
sjöfylleri   i   Väg-    och    sjöfyllerikommitténs
betänkande  och  remissbehandlingen  av  detta  samt
BRÅ:s   ovannämnda   promemoria   till   grund   för
förslaget.
Justitieutskottet  har  hållit  en  utfrågning  med
företrädare för Rättsmedicinalverket,  Riksåklagaren
och         Rikspolisstyrelsen.         Motormännens
helnykterhetsförbund   och  Nationalföreningen   för
trafiksäkerhetens främjande har uppvaktat utskottet.

Gällande rätt

Trafikbrottslagen

Enligt  4 § första stycket  trafikbrottslagen  skall
den dömas  för  rattfylleri som fört ett motordrivet
fordon  eller  en  spårvagn  efter  att  ha  förtärt
alkoholhaltiga   drycker    i    sådan   mängd   att
alkoholkoncentrationen  under  eller   efter  färden
uppgick  till  minst  0,2  % i hans blod eller  0,10
milligram per liter i hans utandningsluft.
Av andra stycket i samma paragraf  framgår att även
den som vid förandet av ett motordrivet fordon eller
en  spårvagn är så påverkad av alkohol  eller  något
annat  medel  att  det  kan  antas  att  han inte på
betryggande  sätt kan föra fordonet skall dömas  för
rattfylleri (s.k. kliniskt rattfylleri).
Med annat medel  avses  i paragrafen samtliga medel
som kan påverka förmågan att  framföra  fordonet  på
ett  betryggande  sätt  (prop. 1989/90:2 s. 35). Hit
hör  till  en  början  sådana  medel  som  juridiskt
klassas  som  narkotika.  Exempel  på  narkotika  är
opiater  som morfin och heroin,  centralstimulerande
medel    som    amfetamin    och    kokain,    olika
cannabispreparat   som   marijuana  och  hasch  samt
hallucinogena droger som LSD.  Under uttrycket annat
medel   i  paragrafen  faller  också   trafikfarliga
läkemedel   såsom   bedövningsmedel,  smärtstillande
medel, medel mot epilepsi, olika psykofarmaka, medel
mot allergi och vissa  hostmediciner. Även organiska
lösningsmedel  som  bensin   och  eter  omfattas  av
uttrycket.
Straffet för rattfylleri är böter  eller fängelse i
högst sex månader.
Är  brottet  grovt,  skall  föraren enligt  4  a  §
trafikbrottslagen dömas för grovt  rattfylleri  till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är  grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %
i hans  blod  eller  0,50 milligram per liter i hans
utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt
påverkad  av  alkohol eller  annat  medel  eller  om
framförandet av  fordonet  har inneburit en påtaglig
fara för trafiksäkerheten.
Gällande rätt uppställer alltså  gränsvärden endast
för  alkohol. Den som för fordon under  påverkan  av
annat   medel,   t.ex.   narkotika,  kan  dömas  för
rattfylleri  endast  om  rekvisiten   för   kliniskt
rattfylleri är uppfyllda.

Sjölagen

Enligt  20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) gäller  att
den som framför  ett fartyg eller i övrigt på fartyg
fullgör  en  uppgift   av  väsentlig  betydelse  för
säkerheten  till sjöss och  då  är  så  påverkad  av
alkoholhaltiga  drycker eller något annat medel, att
det kan antas, att  han inte på ett betryggande sätt
kan utföra vad som därvid  åligger honom skall dömas
för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om  brott,  som  avses  i nyssnämnda  paragraf,  är
grovt, skall enligt 20 kap.  5 §  sjölagen dömas för
grovt sjöfylleri till fängelse i högst  två  år. Vid
bedömande  av  om  brottet  är  grovt skall särskilt
beaktas om
1.  gärningsmannen  varit  avsevärt   påverkad   av
alkohol eller något annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra
varit  särskilt  krävande  med hänsyn till fartygets
egenskaper eller andra omständigheter eller
3. framförandet av fartyget  inneburit  en påtaglig
fara för säkerheten till sjöss.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I  propositionen  föreslås  att  en  nollgräns   för
narkotika  i  trafiken  införs i lagen (1951:649) om
straff     för    vissa    trafikbrott     och     i
järnvägssäkerhetslagen  (1990:1157).  Detta  innebär
att  den  som  för  ett  motordrivet fordon, ett tåg
eller en spårvagn med ett  narkotiskt  ämne i blodet
döms för rattfylleri. Ett undantag från  nollgränsen
införs  för  den  som  intagit  ett narkotikaklassat
läkemedel i enlighet med läkares  ordination. Frågan
om dessa förare gjort sig skyldiga  till rattfylleri
skall  bedömas enligt de regler som gäller  redan  i
dag.
I       anledning        av       den       skärpta
trafiknykterhetslagstiftningen föreslås en ny lag om
ögonundersökning  vid misstanke  om  vissa  brott  i
trafiken. Den innebär  att  en polisman ges rätt att
genomföra ögonundersökning på  förare av motordrivna
fordon och vissa andra som kan misstänkas  för brott
mot bl.a. rattfylleribestämmelserna.
Propositionen    innehåller   vidare   förslag   om
införandet  av  en gräns  om  1,0 %  för  alkohol  i
sjölagens   bestämmelse    om    grovt   sjöfylleri.
Regeringen uttalar också att frågan om införandet av
en  promillegräns i bestämmelserna  om  s.k.  enkelt
sjöfylleri bör utredas ytterligare.

Lagutskottets yttrande

Justitieutskottet  har berett lagutskottet tillfälle
att  yttra  sig  över propositionen  och  i  ärendet
aktuella motioner. Lagutskottet har avgivit yttrande
över  dels det avsnitt  i  propositionen  som  avser
sjöfylleri  (avsnitt  6),  dels motionerna Ju11 (mp)
och  Ju12  (fp,  v,  kd,  c,  mp)   yrkandena   4-6.
Lagutskottet    förordar    att    justitieutskottet
tillstyrker  regeringsförslaget  i  berörd  del  och
avstyrker motionsyrkandena.
Justitieutskottet   behandlar  nedan  lagutskottets
yttrande i tillämpliga delar.

Överväganden

Undantag från narkotikaförbudet

I motionerna Ju12 (fp, v, kd, c, mp), Ju910 (kd) och
T222 (fp) efterfrågas  ett  undantagslöst förbud mot
förande av motorfordon eller  spårfordon efter intag
av  narkotika.  Motionärerna  framhåller   att  även
bilkörning   efter   intag   av   legalt  förskriven
narkotika kan leda till trafikfarliga situationer.
När   det   gäller   motiven   för  det  föreslagna
undantaget   från   den   s.k.   nollgränsen   anför
regeringen bl.a. följande i propositionen.
En   nollgräns   bör   gälla  för  alla  typer   av
narkotikaklassade    ämnen,     dvs.     även    för
narkotikaklassade   läkemedel.   Nollgränsen  skulle
således komma att omfatta också förare  som på grund
av  sjukdom  eller  annat  tillstånd  är i behov  av
sådana läkemedel, om inte annat föreskrevs.
Det  är,  framhåller regeringen, svårt att  närmare
bestämma omfattningen av denna förargrupp. BRÅ har i
en rapport (PM 1998:3 - Drograttfylleri; omfattning,
olycksrisker  och  bevisproblem)  uppskattat andelen
personer som använder trafikfarliga  läkemedel  till
omkring  10 % av Sveriges befolkning i åldersgruppen
18-74 år eller omkring 600 000 personer. Av dessa 10
% använder  omkring 3 % lugnande medel och sömnmedel
och resterande  7 % andra trafikfarliga läkemedel. I
en stor del av de  lugnande medlen ingår olika typer
av bensodiazepiner,  som är narkotikaklassade. Dessa
ämnen ingår bl.a. i de relativt vanligt förekommande
läkemedlen Sobril och  Valium.  Härtill kommer också
övriga  narkotikaklassade läkemedel.  Detta  innebär
att ett inte  obetydligt  antal förare skulle få sin
rörelsefrihet    begränsad   om    den    föreslagna
nollgränsen  skulle  gälla  undantagslöst.  Det  kan
t.ex. handla om  personer  som  är i behov av en låg
dos   lugnande   läkemedel   för   att   fungera   i
vardagslivet.   Regeringen   saknar  för  närvarande
underlag   för   att   ta   ställning   till   vilka
konsekvenser  en  nollgräns  skulle   få  för  dessa
förare.   Någon   form  av  undantag  för  bruk   av
narkotikaklassade  läkemedel  bör  därför  övervägas
enligt regeringens uppfattning.
Regeringen understryker  att  det  naturligtvis kan
hävdas  att  det  från trafiksäkerhetssynpunkt  inte
spelar   någon  roll  varifrån   den   trafikfarliga
påverkan  kommer,   dvs.  om  föraren  använder  det
trafikfarliga  medlet  legalt  eller  illegalt.  Det
väsentliga är om  föraren  på  grund av användningen
utgör en fara i trafiken. Samtliga  narkotiska ämnen
har  generellt  sett sådana egenskaper  att  de  kan
medföra   en  trafikfarlig   påverkan.   Det   finns
emellertid  knappast  fog  för  att  påstå att varje
enskild  bilförare som använder narkotiska  medel  i
terapeutisk  dos  verkligen utgör en trafikfara. Den
kliniska  påverkan av  ett  sådant  medel  beror  på
individuella faktorer som t.ex. ålder, kön, sjukdom,
kropps-vikt,  nedbrytningsförmåga  och andra fysiska
betingelser.    Även    om    det    för   flertalet
narkotikaklassade  läkemedel  finns  angivna   tider
under  vilka medlet i normalfallet utövar någon form
av klinisk  påverkan  kan denna tid och också graden
av påverkan variera mycket  kraftigt mellan enskilda
individer.    Till    detta    kommer     patientens
toleransutveckling för olika läkemedel.
Vidare   redovisar  regeringen  en  av  BRÅ  utförd
undersökning  avseende  bensodiazepiner,  som alltså
ingår  i  några  av  de vanligaste narkotikaklassade
läkemedlen.  Av  undersökningen  framgick  att  låga
koncentrationer  av   bensodiazepiner  inte  tycktes
påverka bilförares körprestationer.
Regeringen framhåller  att  det  framför allt synes
vara    vid    lite    högre   koncentrationer    av
bensodiazepiner som den  trafikfarliga  påverkan gör
sig  gällande.  Risken för att uppnå en trafikfarlig
påverkan kan därför  regelmässigt  antas vara större
när medlen intas i missbrukssyfte än  när de används
i medicinskt syfte, även om det givetvis  förekommer
att  förare  som  intar  narkotikaklassade läkemedel
enligt  läkares  ordination  därigenom  uppvisar  en
påverkan som inte är förenlig med trafiksäkerheten.
Regeringen påpekar  också  att BRÅ i den nyssnämnda
promemorian redovisar en undersökning  av  sambandet
mellan      trafikolyckor      och     kriminalitet.
Undersökningen indikerar, enligt regeringens mening,
en missbruksproblematik hos många  av  de förare som
kör bil med narkotikaklassade ämnen i blodet.
Mot  bakgrund  av det anförda anser regeringen  att
intag  av narkotikaklassade  läkemedel  som  sker  i
enlighet  med  läkares ordination bör kunna undantas
från  nollgränsen.  Ett  sådant  undantag  kommer  i
praktiken inte att omfatta sådana droger som heroin,
amfetamin  eller  cannabis, eftersom dessa i princip
inte ordineras av läkare. Undantaget bör utformas så
att det avser de förare  som  i enlighet med läkares
eller   annan   behörig   receptutfärdares    (t.ex.
tandläkare)   ordination   intagit   läkemedel   som
omfattas av nollgränsen.
I   motiven   understryker  regeringen  vidare  att
straffansvar för  kliniskt  rattfylleri  kan inträda
även för den som intagit narkotikaklassat  läkemedel
i   enlighet   med   läkares   ordination.  Den  som
ordinerats   ett   narkotikaklassat   eller   eljest
trafikfarligt läkemedel  måste  alltid, i samråd med
läkaren,  noggrant överväga om bilkörning  bör  helt
eller delvis  underlåtas under behandlingstiden. Det
är därför viktigt att den som ordineras läkemedel av
nu  ifrågavarande   slag  ges  en  klar  och  tydlig
information om läkemedlets  påverkan på körförmågan.
Regeringen erinrar om att receptutfärdare  enligt 19
och   22   §§   läkemedelslagen  (1992:859)  har  en
informationsplikt  gentemot  patienten när läkemedel
skrivs   ut.  Beträffande  trafikfarliga   läkemedel
föreskrivs      särskilt     i     Läkemedelsverkets
författningssamling   (40   §   LVFS   1997:10)  att
receptutfärdaren noga skall upplysa patienten om hur
sådana  läkemedel kan påverka reaktionsförmågan  och
därmed  körförmågan.   Vidare  är  apotekspersonalen
skyldig  att  lämna  information  till  patienten  i
samband  med  att  läkemedlet   lämnas   ut   (22  §
läkemedelslagen  och 45 § LVFS 1997:10). Ytterligare
framhåller  regeringen   att   en  läkare,  som  vid
undersökning av en körkortshavare  finner  att denne
av  medicinska  skäl  är  uppenbart olämplig att  ha
körkort, enligt 10 kap. 2 § körkortslagen (1998:488)
skall anmäla förhållandet till länsstyrelsen, såvida
det    inte   finns   anledning   att    anta    att
körkortshavaren  kommer att följa läkarens uppmaning
att avstå från bilkörning (prop. s. 28 f).
Utskottet vill för  sin del anföra följande. Frågan
om hur lagstiftningen  skall  utformas för att komma
till  rätta  med  förare  som  kör bil  eller  andra
motorfordon  under  påverkan av andra  trafikfarliga
medel än alkohol har  varit föremål för överväganden
under en följd av år. Att  regeringen nu lägger fram
ett förslag till skärpning av bestämmelserna i ämnet
måste    därför   hälsas   med   tillfredsställelse.
Utskottet  delar regeringens uppfattning att det bör
finnas ett principiellt  förbud mot att framföra bil
under  påverkan  av narkotika.  Utskottet  instämmer
emellertid också i  regeringens  bedömning att detta
förbud inte kan vara undantagslöst.  Som  regeringen
redovisar  i propositionen använder ett stort  antal
personer narkotikaklassade  läkemedel i enlighet med
läkares ordination. Ett undantagslöst  förbud av det
slag  motionärerna  efterfrågar skulle innebära  att
dessa personer inte kunde köra bil ens i de fall där
medicineringen inte påverkar  deras  körförmåga.  En
sådan  ordning  är  enligt  utskottets  mening  inte
rimlig.  Utskottet  vill  här erinra om att även den
som   intagit  ett  narkotikaklassat   läkemedel   i
enlighet  med  läkares  ordination  kan straffas för
rattfylleri,  om  det  kan  antas  att han  inte  på
betryggande  sätt  kan  framföra fordonet.  Med  det
anförda avstyrker utskottet  motionerna  Ju12, Ju910
och T222 i nu ifrågavarande delar.

Nollgräns för alkohol

I motion T222 (fp) begärs att kampen mot rattfylleri
skall  ingå  i den trafikpolitiska nollvisionen  och
att en s.k. nollgräns skall gälla även för alkohol.
Riksdagen beslutade  den  9  oktober  1997 att anta
propositionen   Nollvisionen   och  det  trafiksäkra
samhället  (prop.  1996/97:137,  bet.   1997/98:TU4,
rskr.   1997/98:11).   Beslutet   innebär   att  det
långsiktiga  målet  för trafiksäkerheten skall  vara
att ingen dödas eller  skadas  allvarligt till följd
av    trafik-olyckor    inom    vägtransportsystemet
(nollvisionen)    och   att   vägtransportsy-stemets
utformning och funktion  anpassas  till  de krav som
följer av detta. Under riksdagsbehandlingen uttalade
trafikutskottet   med   anledning  av  ett  liknande
motionsyrkande som det nu  förevarande  att insatser
mot  trafik-onykterhet  var  mycket  angelägna   och
underströk  att  trafiknykterheten utgjorde en av de
tio     huvudpunkterna      i     det     nationella
trafiksäkerhetsprogrammet (1997/98:TU4 s. 13).
Frågan   om   promillegränsen   för   alkohol   vid
rattfylleri   berörs   inte  i  den  nu  förevarande
propositionen. Den övervägdes  däremot i samband med
1990 års ändringar i rattfyllerilagstiftningen.
I samband med att utskottet förordade  en  sänkning
av den då gällande lägsta promillegränsen från 0,5 %
till 0,2 % uttalade utskottet följande med anledning
av motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.
En  utgångspunkt  var  att  alkohol och trafik inte
hörde ihop. Också lagstiftningen  borde - inom ramen
för   rättssäkerhetens   krav   -   förmedla   detta
pedagogiska  budskap.  Även  om det fanns  skäl  att
sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den
återhållsamhet  som  grundläggande   straffrättsliga
principer    påbjöd.   Utskottet   underströk    att
strafflagstiftning  i princip är ett medel som skall
användas endast mot gärningar  som är klart skadliga
eller farliga för enskilda eller  för samhället, och
för  att  utvidga det straffbara området  skall  det
krävas mycket  starka  skäl.  Redan den av utskottet
förordade sänkningen innebar en  kraftig  utvidgning
av   det  straffbara  området,  och  en  ytterligare
utvidgning,  som  förordades  i några av motionerna,
skulle  medföra  att  det  kriminaliserade   området
utvidgades  i  en  omfattning som inte var motiverad
från   trafiksäkerhetssynpunkt.    En    ytterligare
utvidgning skulle också möta kraftiga erinringar med
hänsyn   till  vikten  av  att  rationellt  utnyttja
rättsväsendets  knappa resurser. I förlängningen låg
här också en kriminalpolitiskt  sett  allvarlig fara
för  upprätthållandet  av  den allmänna laglydnaden.
Utskottet   avstyrkte  införande   av   en   absolut
nollgräns vid bilkörning (1989/90:JuU2 s. 18 f).
Utskottet delar  motionärens uppfattning att kampen
mot trafikonykterhet  måste  vara  en  viktig  del i
trafiksäkerhetsarbetet. När det gäller införande  av
en  nollgräns  för alkohol står utskottet emellertid
fast   vid   sina  uttalanden   i   det   nyssnämnda
betänkandet. Motion T222 i nu berörd del avstyrks.

Narkotika i urin

I motion Ju13 (m) begärs att även narkotikaförekomst
i en bilförares  urin  skall  kunna leda till ansvar
för rattfylleri. Motionärerna framhåller  att  det i
dag    finns   goda   möjligheter   att   konstatera
narkotikaförekomst med hjälp av urinprov.
I propositionen  anför regeringen i denna fråga att
det  i  dag finns väl  utvecklade  metoder  för  att
påvisa narkotisk  substans  såväl  i  urinen  som  i
blodet.  Det  är  emellertid endast så länge en drog
befinner sig i blodet  som  den  normalt sett utövar
någon påverkan på de psykomotoriska funktionerna och
därmed på förmågan att framföra fordon.  När  drogen
lämnat blodomloppet och utsöndrats i urinen, har den
nämligen passerat de delar av kroppen där den kan ge
en trafikfarlig påverkan. En nollgräns för narkotika
bör  därför  endast  avse  förekomsten av narkotiska
ämnen i blodet (prop.  s. 26).
I  sammanhanget vill utskottet  anmärka  att  vissa
droger  för  närvarande  inte kan spåras i blod utan
endast  i  urin.  Hit hör t.ex.  LSD.  En  besläktad
svårighet  kan  uppkomma   beträffande  heroin,  som
visserligen kan spåras i blod  men  som efter ganska
kort tid omvandlas till morfin. Här torde emellertid
i  praktiken inte något problem föreligga,  eftersom
det  för straffbarhet enligt förslaget är likgiltigt
om det narkotiska ämne som påvisas i den misstänktes
blod är identiskt med det som intagits.
Utskottet  anför  som sin uppfattning följande. Som
regeringen framhållit  är det normalt sett endast så
länge som narkotika finns i blodet, som den påverkar
en persons möjligheter att köra bil. Utskottet delar
därför    regeringens   uppfattning    att    endast
narkotikaförekomst  i  blodet  under  eller efter en
bilfärd skall vara straffbar. Visserligen innebär en
sådan  reglering  svårigheter när det gäller  droger
som  LSD, som för närvarande  endast  kan  spåras  i
urin.  Som  regeringen framhållit i propositionen är
emellertid LSD  inte  en  vanligt förekommande drog,
och ingripanden mot LSD-påverkade  bilförare kan ske
med stöd av bestämmelserna om kliniskt  rattfylleri.
Härutöver vill utskottet erinra om att eget  bruk av
narkotika är straffbart som narkotikabrott enligt  1
§ 6 narkotikastrafflagen (1968:64). En bilförare som
anträffas  med  narkotika  i  urinen riskerar alltså
straff  för  narkotikabrott.  Mot  bakgrund  av  det
anförda kan utskottet inte finna  att  en lagändring
av   det   slag   som   efterfrågas  i  motionen  är
erforderlig. Tvärtom skulle  ett  bifall  medföra en
utvidgning  av  det  straffbara området som sträcker
sig  längre  än  både  vad  som  gäller  beträffande
alkohol    och    vad    som    är   motiverat    av
trafiksäkerhetsskäl. Utskottet avstyrker motion Ju13
i nu berörd del.

Sållningsinstrument

I  motion Ju12 (fp, v, kd, c, mp)  begärs  att  även
prov på andra kroppsvätskor än blod, t.ex. urinprov,
skall  kunna  användas  för att konstatera otillåten
drogförekomst.
Av 28 kap. 12 § rättegångsbalken följer att den som
skäligen kan misstänkas för  ett  brott,  på  vilket
fängelse kan följa får kroppsbesiktigas, om det  kan
vara  av  betydelse  för utredningen om brottet. Med
kroppsbesiktning förstås  bl.a. tagande av prov från
människokroppen såsom blodprov och urinprov.
Enligt   propositionen   skall   en   ny   lag   om
ögonundersökning   införas.   Syftet    med   sådana
undersökningar skall vara att genom undersökning  av
en persons ögon eller ögonrörelser ta reda på om han
är  påverkad  av något annat medel än alkohol. Lagen
innebär en särreglering  av vissa ögonundersökningar
som   redan   i  dag  kan  företas   med   stöd   av
bestämmelserna    i    28   kap.   rättegångsbalken.
Ögonundersökning   får   utföras    på   förare   av
motordrivna  fordon  eller maskindrivna  spårfordon,
under  förutsättning  att  det  kan  misstänkas  att
föraren gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott
eller till något annat  brott på vilket fängelse kan
följa och som har begåtts i samband med framförandet
av  fordonet.  Undersökningen   får   genomföras  av
polisman.
Om polismannens undersökning visar tecken  på sådan
påverkan   hos   föraren  att  skälig  misstanke  om
rattfylleri föreligger  får,  med stöd av reglerna i
28 kap. 12 § rättegångsbalken,  kroppsbesiktning äga
rum  och  bl.a.  blodprov  tas. Vägrar  föraren  att
medverka till en ögonundersökning  får blodprov tas,
även   om   förutsättningarna  för  kroppsbesiktning
enligt nyssnämnda  lagrum  inte är uppfyllda. Vid en
rättegång torde det i första hand vara resultatet av
blodundersökningen som är relevant som bevis.
Utskottet vill framhålla att  det  för straffbarhet
enligt  förslaget  krävs  att  fordonsföraren  under
eller efter färden haft narkotika  som  avses  i 8 §
narkotikastrafflagen  i blodet och att det inte rört
sig  om  narkotika  som  intagits   i  enlighet  med
förslagets   undantagsregel.  Urvalsmetoder,   eller
sållningsinstrument,     för     att     identifiera
drogpåverkade  förare måste alltså ta sikte  på  att
fastställa     narkotikaförekomst      i     blodet.
Ögonundersökning synes, till skillnad från urinprov,
vara  en  lämplig  metod för att fastställa  om  man
behöver gå vidare och  ta  blodprov  och  därmed väl
ägnad   att   öka   möjligheterna  att  ingripa  mot
narkotikapåverkade  förare.  En  annan  sak  är  att
urinprov redan enligt  gällande lag kan användas för
att komplettera blodanalysen; om något sållningsprov
är det emellertid då inte fråga. Motion Ju12 i denna
del avstyrks.

Information om den nya lagen

I  motion Ju12 (fp, v, kd,  c,  mp)  efterfrågas  en
informationskampanj om den nya lagen.
I propositionen  upplyser  regeringen att den avser
att  ta  initiativ  för  att  ytterligare  förbättra
informationen  om  vilka  regler  som   gäller   för
bilkörning   efter  intag  av  narkotiska  läkemedel
(prop. s. 31).
Utskottet anser  att  de  av  regeringen  aviserade
åtgärderna är tillräckliga och avstyrker motion Ju12
i denna del.

Ekonomiska konsekvenser av förslagen

I  motion  Ju13 (m) begärs ett tillkännagivande  att
berörda    myndigheter     måste    kompenseras    i
vårpropositionen för de ökade  kostnader  som följer
av lagförslagen.
Vad   gäller   de   ekonomiska   konsekvenserna  av
propositionens      förslag     anför     regeringen
sammanfattningsvis att  vissa kostnadsökningar torde
uppkomma   såväl   för   domstolar,   åklagare   och
polismyndigheter   som   för   Rättsmedicinalverket.
Regeringen bedömer dock genomgående  att uppkommande
kostnadsökningar torde rymmas inom befintliga anslag
(prop. s. 46 f).
Utskottet    saknar   anledning   att   ifrågasätta
regeringens bedömning  och  avstyrker  motion Ju13 i
berörd del.

Rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik

I motion Ju710 (kd) begärs en lagändring av innebörd
att den som döms för rattfylleri också alltid  skall
dömas för grov vårdslöshet i trafik.
Frågan är inte berörd i propositionen.
Enligt 1 § trafikbrottslagen gäller att ansvar  för
vårdslöshet  i  trafik drabbar vägtrafikant, den som
för spårvagn eller  den  som  någon annanstans än på
väg  för  motordrivet  fordon,  om   han  brister  i
väsentlig  mån i den omsorg och varsamhet  som  till
förekommande    av    trafikolycka    betingas    av
omständigheterna.    Straffet   är   dagsböter.   Av
paragrafens andra stycke  framgår  att  om någon vid
förande av motordrivet fordon eller spårvagn gör sig
skyldig  till  grov oaktsamhet eller visar  uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom,
döms han för grov vårdslöshet i trafik till fängelse
i högst två år.
Enligt 4 a § trafikbrottslagen  skall vid bedömande
av  om  rattfylleribrott  är grovt beaktas  särskilt
bl.a.  om  framförandet  av  fordonet  inneburit  en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Under  förarbetena  till  1990  års   ändringar   i
rattfyllerilagstiftningen    berördes    frågan   om
förhållandet   mellan   vårdslöshet   i  trafik  och
rattfylleri. Departementschefen framhöll  därvid att
det inte borde komma i fråga att låta varje  brist i
omsorg eller varsamhet som kunde medföra ansvar  för
vårdslöshet   i   trafik   automatiskt  medföra  att
rattfylleribrottet  skulle  bedömas   som  grovt.  I
stället borde gärningarna bedömas som vårdslöshet  i
trafik   och   rattfylleri.   Men   i  de  fall  där
rattfylleristen hade kört på ett sådant sätt att han
ensam eller till huvudsaklig del hade varit vållande
till  en  olycka eller ett allvarligt tillbud  torde
det inte möta  några betänkligheter mot att tillmäta
hans  vårdslöshet   betydelsen   att   rattfylleriet
kvalificerades som grovt. I fall av detta slag borde
också vårdslösheten i trafik anses konsumerad av det
grova  rattfylleriet. Föraren skulle med  andra  ord
bara  fällas  till  ansvar  för  grovt  rattfylleri.
Givetvis     måste     dock    åklagaren    i    sin
gärningsbeskrivning åberopa  de  omständigheter  som
innefattade   sådan  vårdslöshet  som  medförde  att
rattfylleriet skulle  bedömas  som  grovt. Klart var
också  att  föraren,  om han gjort sig skyldig  till
grov vårdslöshet i trafik  enligt  1 § andra stycket
trafikbrottslagen,  skulle fällas till  ansvar  även
för detta brott (prop. 1989/90:2 s. 49 f).
Utskottet vill framhålla  att  vårdslöshet i trafik
och rattfylleri enligt gällande lag  är  två  skilda
brott   som   avser  att  bestraffa  olika  slag  av
trafikfarliga beteenden. Vårdslöshet i trafik riktar
sig sålunda mot  ett  faktiskt  oaktsamt  beteende i
trafiken,  under  det  att  ansvaret för rattfylleri
inträder   oavsett   om  någon  faktisk   trafikfara
förelegat eller ej. Som framgått ovan kan emellertid
en  rattfull förare som  kört  vårdslöst  komma  att
straffas  för  grovt  rattfylleri trots att han inte
uppnått promillegränsen  för  detta  brott.  Har han
gjort  sig  skyldig  till grov vårdslöshet i trafik,
skall  han  fällas  även  för  detta  brott,  vilket
normalt  leder till straffskärpning  (se  t.ex.  NJA
1992 s. 653).
Med hänsyn  till  den  nuvarande  konstruktionen av
trafikbrottslagstiftningen  är  det  klart  att  ett
rattfylleribrott  inte  dessutom kan rubriceras  som
grov  vårdslöshet i trafik  utan  att  de  särskilda
rekvisiten   för   sistnämnda  brott  är  uppfyllda.
Däremot finns, om rattfylleriet  varit  förenat  med
vårdslöshet  i trafik, utrymme för straffskärpningar
enligt vad som  ovan  framgått.  Utskottet  är  inte
berett  att  förorda  en  ändring  av denna ordning.
Utskottet avstyrker motion Ju710.

Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri

I  motion  Ju11  (mp)  begärs  en  sådan  ändring  i
sjölagen  att det införs en promillegräns om  0,2  %
för sjöfylleri som ej är grovt. Enligt vad som yrkas
i  motion  Ju12   (fp,   v,   kd,  c,  mp)  bör  den
principiella  utgångspunkten  vara   att   kravet  i
sjötrafik likställs med nykterhet i trafik på land.
I   propositionen   framhåller  regeringen  att  en
naturlig  utgångspunkt   för   överväganden  om  hur
straffbestämmelserna till sjöss  bör  vara utformade
är    den    reglering    som   gäller   för   andra
trafiknykterhetsbrott.  Särskilda   svårigheter   är
emellertid    förknippade    med    införandet    av
promilleregler  till  sjöss.  Dessa  svårigheter kan
hänföras  till de särpräglade och mycket  varierande
förhållanden   som  råder  inom  sjötrafiken.  Medan
nykterhetskravet  i  vägtrafiken endast avser förare
gäller  för sjölivet dessutom  att  nykterhetskravet
ombord inte  omfattar  enbart  den  som  framför ett
fartyg utan även den som i övrigt fullgör en uppgift
av  väsentlig  betydelse för säkerheten till  sjöss.
För yrkessjöfarten  torde  förhållandena  mera kunna
liknas  vid  vad  som  gäller  inom  arbetslivet   i
allmänhet.
Det    kan    vidare    konstateras,   understryker
regeringen,    att   ett   eventuellt    behov    av
promilleregler på  sjön främst gör sig gällande inom
vissa slag av sjötrafik.  I  första  hand gäller det
nöjestrafiken med snabbgående motorbåtar  och  annan
sjötrafik  i  situationer  som  påminner om trafiken
till   lands.   Också   sjötrafik   som   innefattar
yrkesmässig  befordran  av passagerare eller  farlig
last kan i många fall hänföras  till denna kategori.
Sjölagens regler omfattar emellertid  all  trafik på
sjön  från  segelbrädor och kanoter till oceangående
fartyg av olika slag. Kravet på nykterhet för andras
säkerhet kan  aldrig  sägas  vara lika stort för den
som befinner sig i en roddbåt  på  en  insjö som för
den  som framför en snabbgående motorbåt  i  en  väl
trafikerad   farled.   Ytterligare  en  komplikation
ligger i att många båtar  också utgör bostäder under
kortare eller längre tider.  Den som förtöjt sin båt
på kvällen och därefter druckit  alkohol  till maten
kan  råka  ut för situationer där båten t.ex.  måste
förtöjas     om      på     grund     av     ändrade
väderleksförhållanden.  Bestämmelserna om sjöfylleri
bör inte utformas så att  enklare  åtgärder av detta
slag onödigt försvåras, framhåller regeringen.
I  enlighet  med  det anförda anser regeringen  att
kravet på nykterhet  till  sjöss inte kan jämställas
med vad som gäller för vägtrafikens  del.  För vissa
kategorier  av  sjöfarare  kan  det  emellertid vara
motiverat med en strängare syn på nykterheten än den
som  i  dag  kommit  till  uttryck i lagstiftningen.
Regeringen konstaterar dock  att  det för närvarande
saknas   tillräckligt   underlag  för  att   närmare
bestämma och särskilja de  situationer där ett behov
av   promilleregler   kan   sägas   föreligga   från
situationer där ett sådant behov inte finns.
Regeringen anser därför att någon promillegräns för
sjöfylleri för närvarande inte bör införas, vare sig
i  form  av en generell straffbarhetsgräns  eller  i
form av gränsvärden knutna till vissa slag av fartyg
eller knutna enbart till förare och den som biträder
med denna  syssla  eller  liknande. Regeringen avser
emellertid att tillsätta en  utredning  med  uppgift
att  närmare  överväga  frågan  om  införande  av en
promillegräns  för  sjöfylleri  som  inte  är grovt.
Utredningen skall bl.a. belysa hur en bestämmelse om
en   sådan   promillegräns   skulle   avgränsas  och
utformas.  Även  frågan  om  det  utvidgade  straff-
ansvaret    för    drograttfylleri    bör    påverka
bestämmelsen   om   sjöfylleri   bör   övervägas  av
utredningen (prop. s. 41 f).
Lagutskottet har, såvitt avser motion Ju11,  yttrat
följande. Enligt lagutskottets mening hade det varit
värdefullt   om   regeringen   i   den   förevarande
propositionen  hade  kunnat  presentera  ett närmare
underlag  för  ett  konkret  ställningstagande  från
riksdagens  sida i fråga om möjligheten  att  införa
promilleregler  också  för  sjöfylleri  som  inte är
grovt.  I  avsaknad  av  ett  sådant  underlag anser
lagutskottet  att det inte är möjligt för  riksdagen
att   nu   begära   lagförslag   som   innebär   att
straffbarheten   för  sjöfylleri   knyts   till   en
promilleregel på samma  sätt som gäller för trafiken
på  land.  Lagutskottet  instämmer   i   regeringens
bedömning  att  kravet på nykterhet till sjöss  inte
helt  kan  jämställas   med   vad   som  gäller  för
vägtrafiken.      Lagutskottet      förordar     att
justitieutskottet avstyrker motion Ju11.
Justitieutskottet     delar     regeringens     och
lagutskottets  bedömning  att nykterhetskraven  till
sjöss inte helt kan vara desamma  som  vid trafik på
land.  Justitieutskottet ser heller inget  skäl  att
föregripa  den  av regeringen aviserade utredningen.
Motion Ju11 avstyrks.
Såvitt  gäller  det  nu  ifrågavarande  yrkandet  i
motion Ju12 har lagutskottet  uttalat  att  det inte
kan    finna    några   grundläggande   principiella
motsättningar mellan  motionärernas  och regeringens
synsätt.    I    propositionen    säger   regeringen
uttryckligen   att  en  naturlig  utgångspunkt   för
övervägandena   om   hur   straffbestämmelserna   om
onykterhet till sjöss  bör  vara  utformade  är  den
reglering       som       gäller      för      andra
trafiknykterhetsbrott.  Bland   annat  mot  bakgrund
härav anser lagutskottet att något  tillkännagivande
i enlighet med vad som anförts i motionen  inte  bör
komma   till   stånd.   Lagutskottet   förordar  att
motionsyrkandet avstyrks.
Justitieutskottet   instämmer  i  vad  lagutskottet
anfört och avstyrker motion Ju12 i denna del.
Utskottet  vill  i  detta  sammanhang  uppmärksamma
konstruktionen   av  förslaget   till   ändring   av
bestämmelsen om grovt  sjöfylleri.  Som  framgår  av
lagtexten  måste  till  en  början  de grundläggande
förutsättningarna  för straff-ansvar för  sjöfylleri
enligt 20 kap. 4 § sjölagen  vara  uppfyllda. Det är
alltså   först   om   det  kunnat  konstateras   att
gärningsmannen fört fartyget  eller i övrigt haft en
syssla  av väsentlig betydelse för  säkerheten  till
sjöss och då varit så påverkad att det kan antas att
han inte  på  ett betryggande sätt kunnat utföra vad
som ålegat honom,  som  domstolen  kan gå vidare med
sin  bedömning av om sjöfylleriet är  att  anse  som
grovt.  Den  uppmätta promillehalten (eller halten i
utandningsluften)  av  alkohol  utgör  då  en  av de
omständigheter  som särskilt skall beaktas vid denna
bedömning. Förslagets  promillegräns  skapar  alltså
inte   en   sådan  icke  motbevisbar  presumtion  om
påverkan   som    återfinns   i   trafikbrottslagens
bestämmelser om rattfylleri (jfr prop. s. 51).

Utredningen om sjöfylleri

I motion Ju12 (fp,  v,  kd, c, mp) begärs att den av
regeringen aviserade utredningen  om sjöfylleri, som
ej är grovt, skall tillsättas snarast.
Lagutskottet  har i denna del uttalat  att  det  är
angeläget   att  den   i   propositionen   aviserade
utredningen nu  kommer  till  stånd utan ytterligare
dröjsmål. Utskottet förutsätter  att arbetet bedrivs
skyndsamt  och  att  erforderliga lagförslag,  efter
sedvanligt beredningsarbete,  kan  läggas  fram utan
onödig  tidsutdräkt. Något formellt tillkännagivande
därom från riksdagens sida kan, enligt lagutskottets
mening,  inte   anses  nödvändigt  och  lagutskottet
förordar att justitieutskottet avstyrker motion Ju12
i denna del.
Justitieutskottet delar lagutskottets bedömning och
avstyrker motion Ju12 i nu ifrågavarande del.

Lagstiftningens ikraftträdande

I motion Ju12 (fp,  v,  kd,  c,  mp)  yrkas att de i
propositionen föreslagna lag-ändringarna skall träda
i kraft redan den 1 maj 1999.
När   det  gäller  frågan  om  ikraftträdande   har
lagutskottet  anfört  att  det  delar  motionärernas
mening   att   det   är   värdefullt   att  den  nya
bestämmelsen om grovt sjöfylleri kan träda  i  kraft
så  snart  som  möjligt.  Lagutskottet är emellertid
inte     berett    att    förorda    någon     annan
ikraftträdandetidpunkt  än den 1 juli 1999, särskilt
med  hänsyn  till  att  den nya  lagstiftningen  kan
medföra  behov  av  informationsinsatser  och  andra
förberedelser.
Justitieutskottet, som anmärker att motionsyrkandet
avser    ikraftträdandetidpunkten    för    samtliga
lagförslag, finner inte skäl till annan bedömning än
lagutskottet och avstyrker motion Ju12 i denna del.

Sammanfattning

I övrigt har  utskottet  ingenting  att tillägga med
anledning av propositionen eller motionerna.
Utskottet  tillstyrker  alltså  de  i propositionen
framlagda lagförslagen.

Hemställan

Utskottet hemställer
1.      beträffande      undantag     från
narkotikaförbudet
att  riksdagen  avslår motionerna  1998/99:Ju12  yrkande  1,
1998/99:  Ju910  yrkande   5   och  1998/99:T222
yrkande 6,
res. 1 (kd, c, fp)
2. beträffande nollgräns för alkohol
att riksdagen avslår motion 1998/99:T222 yrkande 5,
res. 2 (fp)
3. beträffande narkotika i urin
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 1,
res.3 (m)
4. beträffande sållningsinstrument
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 2,
res. 4 (fp)
5.  beträffande  information  om  den  nya
lagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkande 3,
res.5 (kd, c, fp)
6.   beträffande  rattfylleri   och   grov
vårdslöshet i trafik
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju710,
7. beträffande  ekonomiska konsekvenser av
förslagen
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju13 yrkande 2,
res.6 (m, kd, c, fp)
8. beträffande ansvarsförutsättningar  för
sjöfylleri
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju11,
res. 7 (mp)
9. beträffande utredningen om sjöfylleri
att riksdagen avslår motion 1998/99:Ju12 yrkandena 4 och 5,
res. 8 (kd, fp)
10. beträffande lagförslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till
a)  lag om ögonundersökning vid misstanke om vissa
brott i trafiken,
b) lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott,
c)  lag   om   ändring   i   lagen  (1958:205)  om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,
d)   lag   om   ändring  i  järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157),
e) lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
utom  såvitt  avser   bestämmelserna  om  lagarnas
ikraftträdande,
11. beträffande lagarnas ikraftträdande
att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju12 yrkande 6
antar
                regeringens              förslag
till
ikraftträdandebestämmelser  för  de  i  moment  10
angivna lagförslagen.
res. 9  (kd, fp)



Stockholm den 9 mars 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s),
Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m),
Helena Frisk (s), Morgan Johansson
(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp) och Göran
Norlander (s).

Reservationer

1. Undantag från narkotikaförbudet (mom. 1)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel
Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:

Enligt  vår uppfattning hör narkotika och bilkörning
inte  ihop.   Från  trafiksäkerhetssynpunkt  är  det
likgiltigt om en  bilförare  är  påverkad  av legalt
förskriven    eller   illegalt   använd   narkotika.
Trafikfaran är  densamma,  och  det  är  enligt  vår
mening   inte   tillräckligt   att  förlita  sig  på
bestämmelserna om kliniskt rattfylleri för att komma
till  rätta  med förare som är påverkade  av  legalt
förskriven narkotika.  Vi anser att förbudet mot att
framföra  motorfordon efter  intag  av  narkotika  i
någon form bör vara undantagslöst. Regeringen bör få
i uppdrag att  snarast  återkomma till riksdagen med
ett  förslag  av denna innebörd.  I  avvaktan  härpå
godtar vi det framlagda förslaget.
Vad vi nu anfört  bör  riksdagen  som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi  anser att utskottets hemställan under  moment  1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande undantag från narkotikaförbudet
att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:Ju12 yrkande
1,  1998/99:Ju910  yrkande  5  och  1998/99:T222
yrkande  6  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad som anförts i reservation 1.

2. Nollgräns för alkohol (mom. 2)

Siw Persson (fp) anför:

Alkohol    och    bilkörning    hör    inte    ihop.
Promillegränsen för  tillåten mängd alkohol i blodet
under bilkörning har också  successivt  sänkts under
1990-talet.  Enligt  min  uppfattning  är emellertid
sänkta promillegränser inte tillräckligt.  Vi  måste
sträva  efter  att  ingen  kör  bil  med  alkohol  i
kroppen,  alltså  en  nollgräns  för  alkohol. Denna
strävan bör ingå i regeringens arbete med  den  s.k.
nollvisionen.  Vad  jag  nu anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan  under  moment 2
bort ha följande lydelse:
2. beträffande nollgräns för alkohol
att  riksdagen med bifall till motion 1998/99:T222  yrkande  5
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 2.

3. Narkotika i urin (mom. 3)

Gun  Hellsvik   (m),  Anders  G  Högmark  (m),  Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Regeringens   förslag    till    ändring   i   4   §
trafikbrottslagen  innebär att det  blir  straffbart
att framföra bl.a. bil  med  narkotika  i blodet. En
sådan avgränsning innebär emellertid svårigheter när
det  gäller  att  påvisa  förekomst  av  LSD hos  en
förare.   Som   regeringen   påpekar   kan  LSD  för
närvarande  inte spåras i blod utan endast  i  urin.
Även narkotikaförekomst i en förares urin bör alltså
kunna leda till  ansvar  för rattfylleri. Regeringen
bör därför få i uppdrag att  snarast  återkomma till
riksdagen   med  kompletterande  förslag  av   denna
innebörd. I avvaktan  på  detta  godtar  vi  det  nu
framlagda förslaget.
Vad  vi  nu  anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Vi anser att utskottets  hemställan  under  moment 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande narkotika i urin
att  riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13  yrkande  1
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3.

4. Sållningsinstrument (mom. 4)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min  mening  är  det angeläget att även andra
sållningsinstrument än blodprov bör kunna komma till
användning  för att upptäcka  drogpåverkade  förare.
Regeringen har  visserligen  föreslagit bestämmelser
om ögonundersökning som skall  göra  det möjligt för
polisen att avgöra om en person är påverkad av andra
medel  än  alkohol. Eftersom vissa narkotiska  ämnen
snabbt försvinner  ur  blodet, vore det önskvärt att
även andra sållningsinstrument  som  urinprov  kunde
komma  ifråga. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att återkomma med förslag av denna innebörd.
Vad jag  nu  anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets  hemställan  under moment 4
bort ha följande lydelse:
4. beträffande sållningsinstrument
att riksdagen med bifall till motion  1998/99:Ju12  yrkande  2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 4.

5. Information om den nya lagen (mom. 5)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd), Gunnel
Wallin (c) och Siw Persson (fp) anför:

I propositionen  upplyser  regeringen  att den avser
att  ta  initiativ  för  att  ytterligare  förbättra
informationen   om   vilka  regler  som  gäller  för
bilkörning  efter  intag  av  narkotiska  läkemedel.
Enligt  vår  mening  är   detta  inte  tillräckligt.
Regeringen bör få riksdagens  uppdrag att omedelbart
sätta  igång  en  informationskampanj   om  den  nya
lagstiftningen.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.
Vi  anser att utskottets hemställan under  moment  5
bort ha följande lydelse:
5. beträffande information om den nya lagen
att  riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:Ju12 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 5.

6. Ekonomiska konsekvenser av förslagen
(mom. 7)

Gun Hellsvik (m), Ingemar  Vänerlöv  (kd),  Anders G
Högmark  (m),  Maud  Ekendahl  (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel  Wallin (c) och Siw
Persson (fp) anför:

I    propositionen   konstaterar   regeringen    att
lagförslagen    kommer    att    leda    till   ökad
arbetsbelastning för berörda myndigheter. Regeringen
gör   dock   samtidigt   bedömningen  att  de  ökade
kostnader som kan komma att uppstå för myndigheterna
ryms inom ramen för befintliga  anslag.  Med  hänsyn
till  de  senaste  årens  minskning av anslagen till
rättsväsendet  anser  vi  att   denna  bedömning  är
diskutabel.  Vi  anser därför att regeringen  i  den
ekonomiska  vårpropositionen   måste   överväga   de
berörda  myndigheternas behov av kompensation för de
ökade kostnader som kan följa av de nu ifrågavarande
förslagen. Detta bör ges regeringen till känna.

Vi anser att  utskottets  hemställan  under moment 7
bort ha följande lydelse:
7.  beträffande  ekonomiska  konsekvenser   av
förslagen
att  riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju13  yrkande  2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 6.

7. Ansvarsförutsättningar för sjöfylleri
(mom. 8)

Kia Andreasson (mp) anför:

Enligt vad  regeringen  anför i propositionen saknas
det  för  närvarande  underlag   för   att   föreslå
införandet  av  en promillegräns för sjöfylleri  som
inte är grovt. Jag  anser  dock  att det inte behövs
någon ytterligare utredning för att föreslå en sådan
promillegräns. Utgångspunkten för lagstiftningen bör
nämligen  vara  att  det  skall råda samma  krav  på
nykterhet   för   sjötrafik  som   för   landtrafik.
Regeringen  bör därför  få  i  uppdrag  att  snarast
utarbeta  och   till  riksdagen  återkomma  med  ett
lagförslag som innebär att det för enkelt sjöfylleri
införs en promillegräns  motsvarande  den som gäller
enligt 4 § trafikbrottslagen.
Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin  mening  ge
regeringen till känna.
Jag  anser  att utskottets hemställan under moment 8
bort ha följande lydelse:
8.  beträffande   ansvarsförutsättningar   för
sjöfylleri
att  riksdagen  med  bifall till motion 1998/99:Ju11  som  sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts
i reservation 7.

8. Utredningen om sjöfylleri (mom. 9)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Siw
Persson (fp) anför:

Trafiken till sjöss blir alltmera  intensiv.  Enligt
vår  uppfattning  bör det, bl.a. mot den bakgrunden,
råda samma nykterhetskrav  för  sjötrafiken  som för
vägtrafiken.  Det är därför glädjande att regeringen
i propositionen aviserar att den avser att tillsätta
en utredning som skall överväga frågan om att införa
en promillegräns  för  sjöfylleri som inte är grovt.
Enligt  vår  mening  är  det   angeläget  att  denna
utredning  tillsätts  snarast  möjligt.  Vad  vi  nu
anfört bör ges regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan  under  moment  9
bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredningen om sjöfylleri
att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju12  yrkandena 4
och  5  som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 8.

9. Lagarnas ikraftträdande (mom. 11)

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och Siw
Persson (fp) anför:

Regeringen föreslår att lagförslagen i propositionen
skall träda i  kraft  den  1 juli 1999. Särskilt med
hänsyn  till  att  den  nya  bestämmelsen  om  grovt
sjöfylleri  bör ha trätt i kraft  när  säsongen  för
fritidsbåtar inleds anser vi att lagarna bör träda i
kraft  vid  en   tidigare  tidpunkt.  Vi  anser  att
lagstiftningen bör sjösättas den 1 maj 1999.

Vi anser att utskottets  hemställan  under moment 11
bort ha följande lydelse:
11. beträffande lagarnas ikraftträdande
att riksdagen med bifall till motion  1998/99:Ju12  yrkande  6
beslutar att de i moment 10 angivna lagförslagen
skall träda i kraft den 1 maj 1999.
Regeringens lagförslag
Lagutskottets yttrande
1997/98:LU2y
Sjöfylleri

Till justitieutskottet

Justitieutskottet  har  den 28 januari 1999 beslutat
att bereda lagutskottet tillfälle  att senast den 17
februari   1999   avge   yttrande  över  proposition
1998/99: 43 Drograttfylleri och sjöfylleri.
I  propositionen  föreslås  att  en  nollgräns  för
narkotika i trafiken  införs  i  lagen om straff för
vissa trafikbrott och i järnvägssäkerhetslagen  samt
i  anslutning  därtill en ny lag om ögonundersökning
vid   misstanke   om   vissa   brott   i   trafiken.
Propositionen   innehåller    vidare    förslag   om
införandet av en gräns om 1,0 promille för alkohol i
sjölagens    bestämmelse    om   grovt   sjöfylleri.
Regeringen uttalar också att frågan om införandet av
en  promillegräns i bestämmelserna  om  s.k.  enkelt
sjöfylleri bör utredas ytterligare.
Lagutskottet  har  beslutat  att avge yttrande över
dels   det  avsnitt  i  propositionen   som   gäller
sjöfylleri  (avsnitt  6),  dels  de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1998/99:Ju11  av Kia
Andreasson  (mp)  och 1998/99: Ju12 av Elver Jonsson
m.fl. (fp, v, kd, c, mp) yrkandena 4-6.

Gällande ordning

Enligt  4 § lagen (1951:649)  om  straff  för  vissa
trafikbrott  döms den som för ett motordrivet fordon
eller   en   spårvagn    efter    att   ha   förtärt
alkoholhaltigadrycker    i    sådan    mängd     att
alkoholkoncentrationen   under  eller  efter  färden
uppgår till minst 0,2 promille  i  hans  blod  eller
0,10  milligram  per liter i hans utandningsluft för
rattfylleri till böter  eller  fängelse  i högst sex
månader.  Är  brottet  att  anse  som  grovt,  skall
föraren  enligt  4  a  § dömas för grovt rattfylleri
till fängelse i högst två  år.  Vid  bedömande av om
brottet  är  grovt skall särskilt beaktas  bl.a.  om
föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått
till minst 1,0  promille  i  hans  blod  eller  0,50
milligram per liter i hans utandningsluft.
Sjölagen  (1994:1009)  innehåller  i  motsats  till
trafikbrottslagen  inte  några  promillegränser. För
sjötrafikens   del   infördes  först  år   1966   en
uttrycklig   straffbestämmelse   med   avseende   på
trafikonykterhet.    Nuvarande    bestämmelser    om
sjöfylleri  tillkom  dels  genom  en  lagändring som
trädde  i  kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128,
bet. LU35),  dels  genom  en lagändring som trädde i
kraft  den  1 januari 1994 (prop.  1993/94:44,  bet.
JuU11).  1991  års  ändring  innebar  att  sjölagens
onykterhetsbrott  delades in i två svårighetsgrader,
sjöfylleri och grovt sjöfylleri. 1994 års lagändring
innebar  att  straffmaximum   för  grovt  sjöfylleri
höjdes från ett till två års fängelse.  Straffet för
sjöfylleri  är  böter  eller  fängelse  i högst  sex
månader.  Straffbestämmelserna  överfördes  år  1994
oförändrade till den nya sjölagen  och  togs in i 20
kap. 4 § respektive 5 §.
Bestämmelserna innebär att för sjöfylleri skall den
dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt  på ett
fartyg  fullgjort  en uppgift av väsentlig betydelse
för  säkerheten  till  sjöss  och  därvid  varit  så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat
medel  att  det  kan  antas  att  han  inte  på  ett
betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom.
Vid bedömande av om  brottet är grovt skall särskilt
beaktas  om  gärningsmannen   har   varit   avsevärt
påverkad av alkohol eller något annat medel,  om den
uppgift  som  gärningsmannen haft att fullgöra varit
särskilt  krävande   med   hänsyn   till   fartygets
egenskaper  eller  andra  omständigheter,  eller  om
framförandet av fartyget inneburit en påtaglig  fara
för säkerheten till sjöss.
Ett  av  de  uttalade  syftena  med  uppdelningen i
sjöfylleri och grovt sjöfylleri var att  det  skulle
komma  tydligare  till  uttryck  att vissa gärningar
borde    bedömas   strängare.   Samtidigt    innebar
ändringarna att det gavs utrymme för att göra en mer
nyanserad bedömning i påföljdsfrågan med hänsyn till
omständigheterna  i  varje enskilt fall. Ändringarna
kan ses som uttryck för den grundläggande tanken att
påföljderna för olika slag av trafikonykterhetsbrott
i   möjligaste   mån  bör  bestämmas   efter   samma
principer. Före 1991  års  reform var det endast den
förhållandevis   vida  straffskalan,   böter   eller
fängelse i ett år,  som  antydde att vissa gärningar
borde bedömas strängare än andra.

Tidigare behandling

I  samband  med  1991  års  lagändringar  övervägdes
frågan   om   införande   av   promillegränser   för
sjötrafiken.   I  proposition  1990/91:128   gjordes
emellertid bedömningen  att  det  då  inte fanns ett
tillräckligt beslutsunderlag för att lägga  fram ett
sådant   förslag.   Departementschefen   ansåg   det
samtidigt  angeläget att frågan snarast blev föremål
för  förnyade  överväganden  och  att  en  utredning
därför    borde    få   i   uppdrag   att   överväga
promilleregler till  sjöss. Vid riksdagsbehandlingen
delade  utskottet  i  sitt   av  riksdagen  godkända
betänkande      1990/91:LU35     departementschefens
uppfattning. Med  hänsyn  till  vad  som  anfördes i
propositionen  utgick  utskottet från att direktiven
för  en  utredning  på  området   skulle  komma  att
utformas så att arbetet inriktades  på  frågan om en
promillereglering.
Väg- och sjöfyllerikommittén, som därefter  fick  i
uppdrag    att   dels   göra   en   utvärdering   av
bestämmelserna  om  grovt rattfylleri, dels överväga
frågan   om   införandet    av    gränsvärden    för
alkoholkoncentrationen          såvitt         avser
sjöfylleribrottet, presenterade i  slutet av år 1992
resultatet   av  sitt  arbete  i  betänkandet   (SOU
1992:131) Grovt  rattfylleri och sjöfylleri. När det
gäller  sjöfylleri   som  inte  är  grovt  avstyrkte
kommittén  tanken  på  införandet   av   ett   nedre
gränsvärde för alkoholkoncentrationen i blodet eller
utandningsluften.    Straffbarheten   borde   enligt
kommittén  liksom  tidigare  prövas  genom  en  s.k.
klinisk bedömning. Däremot  ansåg kommittén det vara
både  möjligt  och  lämpligt  att   genom  ett  övre
gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt
sjöfylleri.   Gränsvärdet  borde  enligt   kommittén
överensstämma med  det  som  i betänkandet föreslogs
som ett nytt och lägre värde för  grovt rattfylleri,
nämligen  1,0 promille alkohol i blodet  eller  0,50
milligram per  liter utandningsluft. För grovt brott
skulle dessutom  krävas  att det begåtts i en syssla
som ställt höga krav på gärningsmannen.
När  regeringen  i  proposition   1993/94:44  Grovt
rattfylleri  m.m.  hösten  1993  tog ställning  till
kommitténs förslag föreslogs inga promilleregler för
sjötrafiken. Regeringen pekade i det sammanhanget på
att de svårigheter som är förknippade med införandet
av  sådana  regler till sjöss kan hänföras  till  de
särpräglade och  mycket  varierande förhållanden som
råder    inom   sjötrafiken.   I    stället    borde
Brottsförebyggande rådet ges i uppdrag att utvärdera
effekterna     av     1991    års    ändringar    på
sjöfyllerilagstiftningens  område. När resultatet av
en  sådan  utvärdering  föreligger  fick  frågan  om
ytterligare   skärpningar,    t.ex.    i   form   av
promilleregler,  tas  upp på nytt. Det fanns  därför
enligt regeringen inte  skäl  att vid det tillfället
genomföra de av kommittén föreslagna  ändringarna av
sjöfyllerilagstiftningen         såvitt        avsåg
promilleregeln.
I  sitt  yttrande  1993/94:LU1y  i anslutning  till
justitieutskottets    behandling    av   proposition
1993/94:44  framhöll lagutskottet, i linje  med  vad
utskottet uttalat  i  1991  års lagstiftningsärende,
att de ändringar som då gjorts  i  lagstiftningen om
sjöfylleri  innebar en strängare syn  på  onykterhet
till sjöss genom att brottet delades in i två grader
och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades.
Samtidigt innebar  ändringarna  att  det ges utrymme
för en nyanserad bedömning av påföljdsfrågan i varje
enskilt   fall.   I  likhet  med  regeringen   ansåg
utskottet   att   effekterna   av   dessa   tämligen
omfattande regeländringar borde klarläggas innan man
överväger att ytterligare  skärpa  lagstiftningen på
området  i  form av t.ex. en promillereglering.  För
detta  talade  också  enligt  utskottet  att  själva
frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen kan
behöva  övervägas  ytterligare  i  olika  avseenden.
Utskottet  hade  följaktligen  ingen erinran mot att
Brottsförebyggande rådet skulle  ges  uppdraget  att
utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen.
Regeringen  gav  i december 1993 ett sådant uppdrag
till Brottsförebyggande  rådet. Utvärderingen skulle
i första hand ta sikte på  att  klarlägga  i vad mån
1991  års  lagändringar har påverkat beteendet  till
sjöss  och  sjösäkerheten   samt   vilken  betydelse
ändringarna   haft   för  domstolarnas  påföljdsval.
Brottsförebyggande rådet  redovisade sitt uppdrag år
1996 genom att till regeringen  överlämna  rapporten
Sjöfylleri, en utvärdering av 1991 års ändringar  av
bestämmelserna i sjölagen om onykterhet till sjöss.
I   rapporten   sägs   bl.a.   att   den   aktuella
lagstiftningen har gett sjöfylleribrottet en  större
uppmärksamhet   med  betoning  på  värdet  att  inte
använda alkohol till  sjöss. Eventuella förändringar
i  beteendet  till  sjöss  ansågs  dock  inte  kunna
hänföras till 1991 års  lagändringar. När det gäller
lagändringarnas    betydelse     för    domstolarnas
påföljdsval  gav utvärderingen stöd  för  slutsatsen
att påföljden  för  grovt  sjöfylleri  har  träffats
enligt relativt enhetliga normer.
Vid  behandlingen av motioner om införandet av  ett
gränsvärde  för  alkoholkoncentrationen i blodet vid
sjöfylleri i februari 1996 utgick utskottet från att
regeringen,  med  anledning   av  Brottsförebyggande
rådets rapport, på nytt skulle  överväga frågan samt
återkomma   till  riksdagen  med  besked   om   sitt
ställningstagande.  Något  initiativ från riksdagens
sida ansåg utskottet därför inte vara påkallat (bet.
1995/96:LU16).
När utskottet i januari 1997  på  nytt  hade att ta
ställning  till  motioner  med krav på införande  av
promilleregler i sjölagen erinrade  utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU11 om att
frågor  med  anknytning  till sjöfylleri  även  hade
behandlats    av    Drograttfylleriutredningen     i
betänkandet   (SOU   1996:125)  Droger  i  trafiken.
Utredningen hade haft i uppdrag att utarbeta förslag
till      författningsändringar      som      skapar
förutsättningar   för  effektivare  ingripanden  mot
drogpåverkade förare,  dvs.  förare som är påverkade
av    annat    medel    än   alkohol.   Trots    att
utredningsförslaget inte  omfattar  sjöfylleri ansåg
utskottet att frågorna hade en sådan anknytning till
fylleriet till sjöss att det kunde finnas  anledning
att   behandla  dem  i  ett  sammanhang.  Enligt  då
aktuella  uppgifter  avsåg regeringen att lägga fram
en  proposition  med förslag  till  lagstiftning  på
grundval   av  Drograttfylleriutredningens   förslag
under riksmötet  1997/98. Utskottet avstyrkte bifall
till de då aktuella  motionerna  och ansåg sig kunna
utgå  från  att  regeringen  skulle  komma   att  ta
ställning   till   frågan   om   promilleregler  för
sjötrafiken     senast     i     anslutning     till
lagstiftningsärendet om drograttfylleri.
Våren   1998   hade  utskottet  åter  att  behandla
motioner med krav  på  införande av promilleregler i
sjölagen.  Utskottet  konstaterade  därvid  att  det
råder en stark uppslutning kring kravet på nykterhet
i all trafik, inklusive  sjötrafiken,  och  att det,
alltsedan Väg- och sjöfyllerikommittén redan år 1992
lagt   fram   ett  förslag  till  utformning  av  en
promillegräns för  grovt sjöfylleri, inte framkommit
några  avgörande  omständigheter   som   talar   mot
införande  av  promilleregler  även för sjötrafiken.
Det saknas därför, framhöll utskottet, anledning att
ytterligare dröja med ett lagstiftningsinitiativ och
regeringen  bör  mot  denna  bakgrund  snarast,  och
senast  i  anslutning  till lagstiftningsärendet  om
drograttfylleri, återkomma  till  riksdagen  med ett
lagförslag   om   införandet   av  promilleregler  i
sjölagen (bet. 1997/98:LU13).
Vad  utskottet sålunda anförde gav  riksdagen,  med
bifall  till  de  då  aktuella  motionerna,  som sin
mening regeringen till känna (skr. 1997/98:145).

Propositionen

I  den  nu  aktuella  propositionen  gör  regeringen
bedömningen    att   det   för   närvarande   saknas
tillräckligt   underlag    för    att   föreslå   en
promillegräns för sjöfylleri som inte  är  grovt. Av
propositionen   framgår  att  regeringen  avser  att
tillsätta  en  utredning  med  uppgift  att  närmare
överväga frågan.  Utredningen skall bl.a. belysa hur
en bestämmelse om en  promillegräns  för  sjöfylleri
som   inte  är  grovt  skulle  kunna  avgränsas  och
utformas.   Även   andra   frågor,   som  exempelvis
gränsdragningsproblematiken  beträffande  rekvisiten
"den  som  framför  ett  fartyg"  och   "sysslor  av
väsentlig  betydelse för säkerheten till sjöss"  kan
behöva belysas.  I  utredningen  bör  också,  enligt
regeringens  mening,  beaktas  om  den utvidgning av
straffansvaret  för drograttfylleri som  föreslås  i
den   nu  aktuella  propositionen   bör   få   någon
konsekvens   för  utformningen  av  bestämmelsen  om
sjöfylleri.
När det gäller grovt sjöfylleri föreslår regeringen
att 20 kap. 5 § sjölagen ändras på så sätt att en av
de omständigheter  som  särskilt  skall  beaktas vid
bedömningen   av   om   brottet   är   grovt  är  om
gärningsmannen  under  eller  efter färden  haft  en
alkoholkoncentration om minst 1,0  promille  i  sitt
blod   eller   0,50   milligram   per  liter  i  sin
utandningsluft.  De  grundläggande förutsättningarna
för straffansvar för sjöfylleri  enligt  20 kap. 4 §
skall   givetvis  gälla  även  fortsättningsvis   om
gärningsmannen  har  en  koncentration  av alkohol i
blodet   uppgående   till  eller  överstigande   1,0
promille och motsvarande  värde  i utandningsluften.
Först  om det kunnat konstateras att  gärningsmannen
fört fartyget  eller  i  övrigt  haft  en  syssla av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då
varit  så  påverkad  att  det kunnat antas att dessa
åligganden inte kunnat utföras  på  ett  betryggande
sätt, kan domstolen gå vidare i sin bedömning  av om
sjöfylleriet  varit  att  anse  som grovt brott. Den
uppmätta     promillehalten    eller    halten     i
utandningsluften  av  alkohol  utgör  då, enligt det
framlagda   lagförslaget,   en   av  fyra  särskilda
omständigheter   som   skall   beaktas   vid   denna
bedömning.
Den föreslagna lagändringen är avsedd att  träda  i
kraft den 1 juli 1999.

Motionerna

Yrkandet  i  motion Ju11 går ut på att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag till sådan ändring i
sjölagen som innebär  att  det införs en nedre gräns
om 0,2 promille för sjöfylleri  som  inte  är grovt.
Motionären  anför  att det inte finns anledning  att
ytterligare  undersöka   och   analysera  frågan  om
införandet  av en promillegräns för  sjöfylleri  som
inte är grovt.  Det  är  enligt  motionärens  mening
uppenbart  att  framförandet  av fartyg i många fall
ställer minst lika höga krav på omdöme och precision
som framförandet av motorfordon i trafiken.
I  motion  Ju12  yrkas  ett  tillkännagivande   som
innebär  att  den  principiella utgångspunkten skall
vara att man skall ställa  samma  krav  på nykterhet
till  sjöss  i fråga om trafik på land (yrkande  4).
Motionärerna  vill   också   ha   till   stånd   ett
tillkännagivande som innebär att den i propositionen
aviserade   utredningen   skall  tillsättas  snarast
(yrkande 5). Med tanke på att  en  stor  del  av den
bristande  nykterheten  i  sjötrafiken  kan härledas
till  fritidsbåtarna  är  det,  enligt motionärernas
mening,  angeläget  att få till stånd  ett  tidigare
ikraftträdande  än den  1  juli  1999.  Motionärerna
anför  att  lagstiftningen   synes   klar   och  att
diskussion förts om det nu föreliggande lagförslaget
under    lång   tid   varför   såväl   logiska   som
förnuftsmässiga   skäl   talar   för   ett  tidigare
ikraftträdande.   I  motionen  yrkas  att  riksdagen
såvitt gäller de föreslagna  ändringarna  i sjölagen
bestämmer   ikraftträdandet  till  den  1  maj  1999
(yrkande 6).

Utskottets ställningstaganden

Utskottet vill först uttrycka sin tillfredsställelse
med att regeringen  nu  framlagt  ett lagförslag som
innebär   att   promilleregler   införs   också   på
sjötrafikens  område.  Som utskottet framhöll  våren
1998 råder det numera en  stark  uppslutning i fråga
om kravet på nykterhet i all trafik.  Sedan Väg- och
sjöfyllerikommittén  år 1992 lade fram sitt  förslag
om en promillegräns för  grovt  sjöfylleri  har  det
heller     inte     framkommit    några    avgörande
omständigheter  som  talar   mot  införandet  av  en
promilleregel av det slag som nu föreslås.
Lagutskottet   har  således  för   sin   del   inga
erinringar  mot  den   föreslagna   ändringen,   och
utskottet förordar att justitieutskottet tillstyrker
det i propositionen framlagda förslaget till ändring
i 20 kap. 5 § sjölagen.
Enligt  utskottets mening hade det varit värdefullt
om regeringen  i förevarande proposition hade kunnat
presentera  ett närmare  underlag  för  ett  konkret
ställningstagande  från  riksdagens sida i frågan om
möjligheten  att  införa  promilleregler  också  för
sjöfylleri  som inte är grovt.  I  avsaknad  av  ett
sådant underlag  anser  utskottet  att  det  inte är
möjligt  för riksdagen att nu begära lagförslag  som
innebär att straffbarheten för sjöfylleri knyts till
en  promilleregel  på  samma  sätt  som  gäller  för
trafiken  på  land.  I  sammanhanget  måste nämligen
beaktas,  såsom  påpekats  tidigare,  att kravet  på
nykterhet  till  sjöss inte helt kan jämställas  med
vad    som    gäller    för    vägtrafiken.    Medan
nykterhetskravet i vägtrafiken  endast  avser förare
gäller för sjölivet dessutom nykterhetskravet ombord
inte bara den som framför ett fartyg utan  även  den
som   i  övrigt  fullgör  en  uppgift  av  väsentlig
betydelse    för    säkerheten   till   sjöss.   För
yrkessjöfarten torde  förhållandena mer kunna liknas
vid  vad som gäller inom  arbetslivet  i  allmänhet.
Till saken  hör  också att sjölagens regler omfattar
all trafik på sjön från segelbrädor och kanoter till
oceangående fartyg  av  olika  slag.  Ytterligare en
komplikation,  som  också nämns i propositionen,  är
att många båtar utgör  bostäder  under kortare eller
längre tid.
Mot  bakgrund av det anförda förordar  lagutskottet
att justitieutskottet  avstyrker  bifall till motion
Ju11.
När  det  gäller  yrkande  4  i  motion   Ju12  kan
utskottet   inte  finna  att  det  föreligger  några
grundläggande   principiella   motsättningar  mellan
motionärernas    och    regeringens    synsätt.    I
propositionen säger regeringen uttryckligen  att  en
naturlig   utgångspunkt  för  övervägandena  om  hur
straffbestämmelserna  om  onykterhet  till sjöss bör
vara utformade är den reglering som gäller för andra
trafiknykterhetsbrott.
Mot  bakgrund  av det anförda och med beaktande  av
vad som ovan anförts  om att kravet på nykterhet för
vägtrafikens del inte helt  kan  jämställas  med vad
som  gäller  för  sjölivet anser utskottet att något
tillkännagivande i  enlighet  med  vad som begärts i
motion  Ju12  yrkande 4 inte bör komma  till  stånd.
Lagutskottet förordar  således att justitieutskottet
avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Enligt lagutskottets mening  är  det  angeläget att
den i propostionen aviserade utredningen  nu  kommer
till  stånd  utan  ytterligare  dröjsmål.  Utskottet
förutsätter  att  arbetet bedrivs skyndsamt och  att
erforderliga    lagförslag,     efter     sedvanligt
beredningsförfarande,  kan  läggas fram utan  onödig
tidsutdräkt.  Något formellt tillkännagivande  därom
från riksdagens  sida kan, enligt utskottets mening,
inte  anses nödvändigt,  och  lagutskottet  förordar
därför  att justitieutskottet avstyrker bifall också
till yrkande 5 i motion Ju12.
Vad    slutligen    gäller    spörsmålet    rörande
ikraftträdandet   anser   utskottet   i  likhet  med
motionärerna  att  det  är  värdefullt  om  den  nya
bestämmelsen  om grovt sjöfylleri kan träda i  kraft
så snart som möjligt.  Utskottet  är emellertid inte
berett       att       förorda      någon      annan
ikraftträdandetidpunkt än  den 1 juli 1999, särskilt
med  hänsyn  till  att  den nya  lagstiftningen  kan
medföra  behov  av  informationsinsatser  och  andra
förberedelser.
Med   det   anförda   förordar   lagutskottet   att
justitieutskottet    tillstyrker     bifall     till
propositionen        också        såvitt       avser
ikraftträdandebestämmelsen och avstyrker bifall till
motion Ju12 yrkande 6.
Stockholm den 16 februari 1999

På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson  (kd), Stig Rindborg (m),  Rune  Berglund
(s), Karin Olsson  (s),  Henrik S Järrel (m), Marina
Pettersson  (s), Elizabeth  Nyström  (m),  Christina
Nenes  (s), Tasso  Stafilidis  (v),  Kjell  Eldensjö
(kd),  Berit  Adolfsson  (m),  Anders  Berglöv  (s),
Viviann  Gerdin  (c),  Ulf  Nilsson  (fp)  och Raimo
Pärssinen (s).