Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:89

Tisdagen den 14 april

Kl. 13.00 - 15.54

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------------------

1 § Bordläggningsdebatt med anledning av
vårpropositionen

Anmäldes proposition 1997/98:150
1998 års ekonomiska vårproposition

Anf. 1 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Det går allt bättre för Sverige. Vi har
lagt en stabil grund för en gynnsam utveckling av den
svenska ekonomin under de kommande åren.
Det är en remarkabel scenförändring som skett på
några få år. Från att ha haft ett av de största offentliga
underskotten bland samtliga industriländer är Sverige
redan i år på väg in i en överskottssituation med star-
kare finanser än de flesta andra länder. Från att ha
varit ett högränteland - vem minns inte när räntan
höjdes till 500 % - har vi en ränteskillnad mot Tysk-
land som nu håller på att smälta bort som den sista
snön innan våren slutgiltigt tar herraväldet. Från att i
början av 90-talet ha upplevt tre år i rad med fallande
produktion - något som knappast har skett sedan den
stora ofredens år i början av 1700-talet - har vi nu
förutsättningar att åstadkomma en flerårig period med
hög ekonomisk tillväxt.
Så kan uppräkningen fortsätta. Investeringar i fritt
fall har övergått till en kraftig utbyggnad av näringsli-
vets produktionskapacitet. Tiotusentals nya företag
startas varje år. Utlandets intresse för att etablera eller
förvärva verksamheter i Sverige har aldrig varit större
än nu. Den höga inflationen, som under långa tider
varit en plåga för Sverige, tycks vara borta för gott.
Nu kan alla räkna med en nästintill stabil prisnivå
under de kommande åren. Underskott i utrikesbetal-
ningarna har varit ett annat ihållande problem i det
förgångna. Nu har vi ett växande överskott i bytesba-
lansen och har börjat betala av på den stora utlands-
skulden. Förtroendet för den svenska ekonomin och
för den ekonomiska politiken var kört i botten för
bara några år sedan. Nu växer förtroendet stadigt både
i Sverige och i utlandet. Det visar sig i fallande räntor,
i positiva omdömen från många håll och - framför allt
- i en stigande optimism och framtidstro. Nu vågar
företagen investera. Nu vågar människorna spendera.
Men kanske viktigast av allt är vändningen till det
bättre på arbetsmarknaden, och där finns det mycket
att ta igen. Mellan 1991 och 1994 försvann 353 000
jobb i den privata sektorn och 114 000 jobb i den
offentliga sektorn. Arbetslösheten ökade dramatiskt.
Att vända den utvecklingen har inte varit lätt. Rege-
ringen formulerade det djärva målet att halvera den
öppna arbetslösheten till 4 % år 2000. Omöjligt,
orealistiskt, skriade kritikerna. På samma sätt lät det
när vi formulerade våra likaledes djärva mål om bud-
getsaneringen - omöjligt, orealistiskt. Men så låter det
inte längre. Vi har nämligen inte bara nått våra sane-
ringsmål, vi har t.o.m. överträffat dem. Nu kan vi se
att också arbetslöshetsmålet är inom räckhåll. Det är
ingen lätt uppgift att klara det. Det krävs att den inter-
nationella utvecklingen är gynnsam, att konjunktur-
uppgången fortsätter och att avtalsrörelsen även i
fortsättningen bedrivs på ett ansvarsfullt sätt. Men vi
har lagt till rätta förutsättningarna för att nå målet mot
slutet av år 2000.
Hit hör en rad insatser för att stimulera små och
medelstora företag. Hit hör de utökade resurserna till
vård, skola och omsorg. Hit hör den kraftiga utbild-
ningsexpansionen. Hit hör den framgångsrika budget-
saneringen, som bäddat för halverade räntor och ökad
framtidstro. Och, väl att märka, minskningen av ar-
betslösheten till 4 % sker inte genom att fler männi-
skor sätts in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Tvärtom minskar dessa i volym. Förbättringen beror
på att den reguljära sysselsättningen ökar med i ge-
nomsnitt över 50 000 personer om året. Och även om
en halverad öppen arbetslöshet år 2000 är ett ambiti-
öst mål är det likväl endast ett etappmål. På sikt måste
ambitionen sättas än högre. Den enda rimliga ambi-
tionen måste vara att skapa full sysselsättning. Det
skall förstås så, att bortsett från en viss ofrånkomlig
friktionsarbetslöshet skall alla människor som vill och
kan arbeta också ha ett meningsfullt arbete. För att vi
skall nå dithän måste sysselsättningen öka kraftigt de
kommande åren.
Fru talman! Genom saneringen av de offentliga fi-
nanserna har utrymme skapats för att styra ökade
resurser till prioriterade områden. Av särskilt stor vikt
är att förbättra kvaliteten inom skolan, sjukvården och
omsorgen om barn och gamla. Riksdagen har redan
tidigare beslutat om successivt ökade tillskott från år
1997 till år 2000. Nu föreslår regeringen ytterligare
årliga tillskott med 4 miljarder kronor redan fr.o.m. i
år. För femårsperioden 1997-2001 motsvarar de
totala resursökningarna 72 miljarder kronor. Nivån
fr.o.m. år 2000 höjs med 20 miljarder kronor. Det
motsvarar ungefär 2 skattekronor för landets kommu-
ner och landsting. Ingenting kan vara viktigare än
detta: att ge våra barn en god start i livet, att skapa en
värdig tillvaro med god omsorg för våra äldre och att
ge alla, oavsett plånbokens tjocklek, rätten till en god
sjukvård. Det är också viktigt att ge personalen goda
arbetsbetingelser. Ökade resurser till de här områdena
gör det möjligt att hejda fortsatta nedskärningar. I
stället kan det på åtskilliga håll bli möjligt att nyrekry-
tera personal. En god skola, vård och omsorg måste
gå före löften om stora skattesänkningar.
Regeringen föreslår också insatser på sex viktiga
framtidsområden.
1. Det handlar om ökade insatser för kunskap och
kompetens. Vi har ett tiopunktsprogram för kvalitet
och likvärdighet i skolan. De som i höst vill fortsätta
ett andra år i kunskapslyftet får studiefinansieringen
ordnad. Den kvalificerade yrkesutbildningen för-
stärks.
2. Det handlar om den nya tekniken i informa-
tionssamhället. Här kommer det att göras stora insat-
ser i skolan, men även för offentligt anställda på
samma sätt som tidigare har skett för anställda i nä-
ringslivet.
3. Det handlar om att bygga det hållbara Sverige.
Miljöpolitiken får ökade resurser, liksom de lokala
investeringsprogrammen.
4. Det handlar om bättre villkor för företagande.
Vissa skattesänkningar genomförs, och de är fullt
finansierade. Ett förslag gäller att slopa fastighetsskat-
ten på vattenkraften. Tillgången på riskkapital förbätt-
ras, och arbetet med att förenkla regelsystemen på-
skyndas.
5. Det handlar om att fördjupa det europeiska
samarbetet. Ett nytt treårigt program för utvecklings-
samarbete med Central- och Östeuropa föreslås. En
ny Östersjömiljard avsätts för den kommande femårs-
perioden.
6. Det handlar om att förbättra integrationen i
Sverige, att vidta åtgärder för att öka kunskaperna i
svenska språket och förbättra situationen i utsatta
bostadsområden.
Det handlar också om ytterligare insatser på några
andra centrala områden. Rättsväsendet tillförs ytterli-
gare resurser för att öka tryggheten och rättssäkerhe-
ten. Basbeloppet, som har varit reducerat med 2 %,
återställs till sin fulla nivå i två etapper år 1999 och år
2000. Ramen för internationellt bistånd höjs ytterliga-
re ett steg år 2001 till 0,73 % av bruttonationalin-
komsten. Regeringen föreslår vidare att tobaksskatten
sänks kraftigt. Tillsammans med ökade befogenheter
för tullen förbättrar det våra möjligheter att bekämpa
smuggling och grov brottslighet. Taxeringsvärdena
för fastigheter fryses även för 1999 i avvaktan på att
den utredning slutförs som ser över taxeringsförfaran-
det. Den tillfälliga värnskatten upphör efter detta års
utgång, enligt det riksdagsbeslut som fattades 1994.
För att säkerställa en rättvis fördelning inför vi sam-
tidigt ett nytt steg i skatteskalan om 5 % för inkomster
över 32 400 kr i månaden. Sammantaget får ungefär
en miljon skattebetalare lägre marginalskatt.
Fru talman! Den återhämtning som har skett i den
svenska ekonomin och i de offentliga finanserna se-
dan 1994 är unik. Den hade inte varit möjlig utan det
förtroendefulla samarbetet mellan Socialdemokrater-
na och Centerpartiet. Vi har genomfört ett tufft och
omfattande saneringsprogram, samtidigt som villko-
ren för arbete, utbildning och företagande har förbätt-
rats. På det sättet har vi lagt en stabil grund för ut-
vecklingen under de kommande åren med hög eko-
nomisk tillväxt, låg inflation, starka offentliga finan-
ser, överskott i utrikesbalansen och därmed förutsätt-
ningar för att successivt minska arbetslösheten genom
att alltfler reguljära jobb tillkommer. Det är så och
endast så som förutsättningar kan skapas för en gene-
rös och trygg välfärd och för att ge ökade resurser till
skolan, vården och omsorgen.
Det finns de som hävdar att sänkta skatter är lös-
ningen på snart sagt alla problem i tillvaron. Men om
man säger att det skall ske stora och generella skatte-
sänkningar, då säger man också att det skall gå mind-
re resurser till skolan, vården och omsorgen. Vi soci-
aldemokrater har den motsatta åsikten, vi är beredda
att ta strid för ökade resurser och bättre kvalitet i
skolan, vården och omsorgen. Och vi tar den striden
även om de stora skattesänkningarna får skjutas på
framtiden. En tryggad välfärd går före sänkta skatter.
Bittra erfarenheter från de gångna åren visar vad som
händer om man inte följer detta rättesnöre - raserade
statsfinanser och en raserad välfärd. Detta får inte
hända igen. Det krävs en fortsatt uthållig och stram
ekonomisk politik för att under de kommande åren
befästa framgångarna i den svenska ekonomins ut-
veckling för att trygga välfärden och för att återskapa
full sysselsättning.
(Applåder)

Anf. 2 BO LUNDGREN (m):
Fru talman! "Det går bra för Sverige." Så inleder
regeringen sin vårproposition. Erik Åsbrink har där-
med kommit att bli en politikens Raskenstam. Han
vill genom sin rosenröda beskrivning av Sverige in-
vagga oss i tron att vi lever i den bästa av världar.
Och likt andra sol- och vårare förespeglar han oss en
ännu ljusare framtid - om vi bara fortsätter att betala
världens högsta eller ännu högre skatter. För Sveriges
medborgare är verkligheten en annan: Fortsatt mas-
sarbetslöshet, ett nytt världsrekord i skatter som också
gett rekord i bidragsberoende och svikna politiska
löften.
För två år sedan sade Erik Åsbrink i sitt första an-
förande i riksdagen som finansminister: "Sverige har
fått en finansminister som hatar arbetslösheten." Se-
dan dess har 20 000 fler blivit arbetslösa - i dag är
ungefär 560 000 personer öppet arbetslösa eller i
någon form av åtgärder. Regeringen räknar själv med
att färre kommer att vara sysselsatta i år jämfört med
1995 - det första året i den socialdemokratiska man-
datperioden.
De kraftiga skattehöjningarna för framför allt låg-
och medelinkomsttagare har lett till att en nyfattigdom
håller på att växa fram. Hushållen får allt svårare att
kontrollera sin egen ekonomi. Marginalerna blir
mindre, och för många räcker inte lönen efter skatt
till. Det har lett till att bidragsberoendet har ökat
kraftigt. Uppemot 800 000 människor i Sverige fick i
fjol socialbidrag.
Trots att Sveriges medborgare betalar världens
högsta skatter urholkas välfärden i den begränsade
meningen de offentliga välfärdssystemen. De sjuk-
vårdsköer som bantades bort under den borgerliga
regeringen börjar nu åter svälla. Skolans förmåga att
ge tillräckliga kunskaper ifrågasätts. Vården och om-
sorgen av de äldre brister många gånger i kvalitet och
värdighet. Det är en skam för de socialdemokrater
som har ansvaret i regering och kommuner att de inte
förmår ge medborgarna valuta för sina skattepengar.
Regeringens prognoser för de kommande åren är
emellertid bara förhoppningar, förhoppningar som
dessutom tydligt präglas av socialdemokratisk valfe-
ber. De bygger inte på att Sverige har genomfört en
nödvändig omläggning av politiken. Tvärtom - skat-
tehöjningarna på arbete och investeringar består. De
skärps t.o.m. genom höjd marginalskatt - ett löftes-
brott vilket Erik Åsbrink är väl medveten om på
samma sätt som löftet om att inte höja fastighetsskat-
ten bröts och löftet om att inte höja skatten med mer
än 3,7 miljarder och att det inte skulle drabba någon
fattig också sveks. Arbetsmarknadsregleringarna
ligger också kvar, och någon omläggning av arbets-
marknadspolitiken blir det inte. Det framgår av vår-
propositionen.
Ändå räknar regeringen med högre tillväxt de
kommande åren än OECD, EU och många andra
konjunkturbedömare. Kommunförbundet gjorde i
mars i år följande bedömning: "Totalproduktionen,
det vill säga BNP, bedöms växa med omkring 2,5
procent 1998 och 1999. Tillväxttakten begränsas
därefter till 1,5-2 procent." Det är en väsentligt an-
norlunda bild än den som regeringen försöker teckna.
Regeringens förmåga och dess prognoser måste be-
dömas efter hur utvecklingen faktiskt blivit under de
senaste åren. Trots optimistiska förutsägelser blev
tillväxten bara 1,3 % 1996 och 1,8 % i fjol. Syssel-
sättningen minskade. Sverige föll tillbaka ytterligare i
OECD:s välståndsliga genom att passeras av Irland
och Finland. Inom EU har Sveriges medborgare nu
sämre standard än medborgarna i alla medlemsländer
utom Spanien, Portugal och Grekland.
Erik Åsbrink: Varför blev det sämre 1997? Och
varför har arbetslösheten ökat trots att vi 1996 fick en
finansminister som enligt egen utsago hatade arbets-
lösheten?
Den socialdemokratiska regeringens misslyckande
är störst och allvarligast när det gäller sysselsättning-
en. Arbete är grunden för välstånd och trygghet - för
den enskilde och för hela samhället. Den som drabbas
av arbetslöshet får sämre ekonomi, ofta bristande
självkänsla och många gånger sociala problem. Till
det kommer den enorma kostnaden för arbetslösheten
för oss alla. Genom att färre tvingas försörja fler blir
skatterna högre, samtidigt som produktionen blir
mindre. Enligt en utredning av några forskare vid
högskolan i Växjö kostar arbetslösheten varje svenskt
hushåll uppemot 40 000 kr i genomsnitt varje år.
Den svaga sysselsättningsutvecklingen försämrar
också förutsättningarna att klara viktiga gemensamma
åtaganden. Kostnaderna för arbetslösheten tränger ut
andra uppgifter, och när skatteunderlaget urholkas blir
det svårare att finansiera de offentliga kärnuppgifter-
na. Kommunalskatterna blir högre än de skulle behö-
va vara.
Det är därför häpnadsväckande att vårpropositio-
nen saknar varje ansats att skapa tillräckligt goda
förutsättningar för de hundratusentals nya jobb som
måste växa fram under kommande år. Sverige behö-
ver sänkta skatter och mindre regleringar. Propositio-
nen präglas i stället av traditionell socialdemokratisk
politik - stora utgiftsökningar, 18 miljarder kronor
utöver vad som redan utlovats, i stället för nödvändi-
ga skattesänkningar. Den socialdemokratiska rege-
ringen kommer därför inte att kunna bryta den negati-
va utvecklingen. Även om konjunkturuppgången kan
leda till en kortsiktig förbättring är utvecklingen säm-
re än i andra länder. Erik Åsbrink sade i sin inledning
att när regeringen nu kan minska den öppna arbets-
lösheten - när regeringen kan halvera den, vilket de
flesta inte tror på, bara han själv och regeringen möj-
ligen - beror det på att de nya jobben växer fram.
Men om finansministern slår upp s. 30 i bil. 1 till den
proposition som han just har överlämnat till riksdagen
och läser vad som är förutsättningen för att kunna
uppnå detta mål kan han läsa följande:
"Arbetskraftsutbudet hålls samtidigt tillbaka av att
antalet utbildningsplatser ökar ytterligare, vilket får
till följd att - - -."
Det gäller att hålla sig till sanningen, och den är
att ni har misslyckats skändligen vad gäller syssel-
sättningen. Det beror naturligtvis på att ni avvisar
rekommendationer från internationella organisationer,
från EU och från flertalet ekonomer om lägre skatter
på arbete, om flexiblare lönebildning och om en
mindre reglerad arbetsmarknad. Priset för detta beta-
las av de arbetslösa och av oss alla, framför allt låg-
och medelinkomsttagare, som får betala den sämre
utveckling som blir följden.
Skatterna höjs kraftigt också i år - höjda egenav-
gifter för låg- och medelinkomsttagare och höjda
energiskatter. Nästa år höjs skatten på arbetsinkoms-
ter genom högre marginalskatt, som Erik Åsbrink
själv sade. Dolt i olika utredningar - det är ju val i
höst - väntar bl.a. höjd fastighetsskatt och höjd ben-
sin- och dieselskatt. Visserligen tvingas man i några
fall backa och i begränsad utsträckning lindra redan
genomförda och betydligt större skattehöjningar för
företagande. Man har också sänkt skatten för miljar-
därer och tänker göra det även för utländska experter.
Men, Erik Åsbrink, varför är ni så rädda för att sänka
skatten för låg- och medelinkomsttagare i Sverige, för
dem som har de minsta marginalerna och som betalar
världens högsta skatt?
Fru talman! Det måste bli ett slut på de ständiga
skattehöjningarna, men det räcker inte. Skatterna
måste under kommande år sänkas rejält så att dagens
bidragsberoende och små marginaler för låg- och
medelinkomsttagare byts mot självständighet och
oberoende. Det gäller kommunalskatten. Det gäller ett
förvärvsavdrag som kompenserar för egenavgifterna.
Det gäller grundavdrag för barn. Det gäller sänkt
fastighetsskatt. Sänkt skatt på arbetsinkomster ger
också fler nya jobb men det krävs ytterligare åtgärder
som river hindren för de nya jobben.
En reform som är nästintill självfinansierande och
som skulle kunna genomföras snabbt är att sänka
skatten för hushållstjänster. Det skulle ge tiotusentals
nya jobb. Det skulle göra svarta jobb vita. Det skulle
också öka jämställdheten. Regeringen har emellertid
blockerat en sådan reform som bl.a. föreslagits av oss
moderaterna samt av Folkpartiet och Kristdemokra-
terna. Det gäller också att eliminera dubbelbeskatt-
ningen och överbeskattningen av företagen. En annan,
liten men betydelsefull, åtgärd skulle vara att sänka
dieselskatten vad gäller arbetsredskap.
Dessutom måste arbetsmarknaden avregleras.
Sverige kan inte gå in i 2000-talet med en arbets-
marknadslagstiftning som har sitt ursprung i det för-
flutna. Det måste bli lättare att anställa. Ramarna för
lönebildningen måste ändras; detta för att åstadkom-
ma större flexibilitet.
Genom att fler arbetar och färre behöver försörjas
av andra blir det möjligt att sänka skatten ännu mer.
På så vis kan vi moderater återskapa ett Sverige där
det är både en rättighet och en skyldighet att kunna
försörja sig själv - ett Sverige där man också kan vara
trygg i förvissningen om att det när den egna förmå-
gan inte räcker till finns ett oavvisligt gemensamt
ansvar för att ingen far illa och för att det alltid ges
nya möjligheter. Sverige kan bli ett välfärdssamhälle i
ordets verkliga mening men det förutsätter en ny
regering och en ny ekonomisk politik!
(Applåder)

Anf. 3 PER-OLA ERIKSSON (c):
Fru talman! Den här mandatperioden går nu mot
sitt slut. I upptakten till nästa mandatperiod och på
tröskeln till ett nytt sekel står svensk ekonomi starkare
än någonsin tidigare under hela 1990-talet.
Jämfört med för några år sedan har räntorna mer
än halverats. Sverige har i dag de lägsta räntorna på
över 40 år. Räntedifferensen gentemot Tyskland är
den minsta på 20 år, mindre än 0,4 %. För tre år sedan
var räntedifferensen drygt 4,5 %. Kronan har stärkts.
En tysk hundramarkssedel är nu drygt en hundralapp
billigare jämfört med våren 1995.
För tre år sedan, innan samarbetet mellan Center-
partiet och regeringen om den ekonomiska politiken
inleddes, hade kronan nått botten och räntorna slagit i
taket. Omvärldens tilltro till Sveriges förmåga att
hantera den ekonomiska politiken var minst sagt svag.
Nu har vi rott i land med det uppdrag som så få kän-
ner sig kallade att utföra och som så många beteckna-
de som orealistiskt. Den tidigare utbredda känslan av
vanmakt har ersatts av en växande framtidstro. Det är
skördetid i svensk ekonomi.
Centerpartiets roll i den ekonomiska politiken har
präglats av långsiktighet och ansvar. Det har varit en
investering för framtiden. De som trott att vi ägnat oss
åt ett kortsiktigt spel har i grunden misstagit sig på
Centerpartiets vilja och förmåga. Budgetunderskottet
har vänts till överskott. Vi får råd att börja betala av
på statsskulden. Den politik som flera partier i denna
kammare dömde ut i april 1995 har lyckats. Nästa
gång man tvivlar på Centerpartiets vilja eller förmåga
bör man tänka efter en gång till.
Jag noterar i finansplanen, och hörde också fi-
nansministern nyss säga det här i kammaren, att utan
samarbetet med Centerpartiet hade det inte varit möj-
ligt att uppnå den unika återhämtning som skett i
svensk ekonomi. Jag ber å Centerpartiets vägnar att få
tacka för det erkännandet.
De starkare statsfinanserna skapar både handlings-
frihet och nya möjligheter för Sverige inför 2000-talet
och den nya mandatperioden. Det är nu viktigt att
resultatet av saneringsarbetet hanteras på ett sådant
sätt att det också räcker för att börja minska statsskul-
den. Därför är det mycket viktigt att hålla en fast
ekonomisk kurs inför 2000-talet. Med en statsskuld
som uppgår till mer än 1 400 miljarder kronor och en
räntekostnad som är den största enskilda utgiftsposten
i statens budget är det nödvändigt att steg för steg
börja betala av på statsskulden. Det är glädjande att så
kan ske redan innevarande år.
Sverige måste göras mindre beroende av långiva-
re. Ingen åtgärd stabiliserar på lång sikt statsfinanser-
na så som den nya pensionsreformen gör. Den är från
början samhällsekonomiskt anpassad. En styrka i den
reformen är också att den omfattas av en bred majori-
tet av partierna här i riksdagen. Därför har pensionsre-
formen både ekonomisk och politisk trovärdighet.
Det är nu, fru talman, nödvändigt att det görs tyd-
liga och hårda prioriteringar för framtiden. Löftespo-
litik som inte tar hänsyn till att statsfinanserna är
känsliga för både konjunktursvängningar och andra
störningar och för att vi har en stor statsskuld kan
snabbt föröda det som uppnåtts genom det ekonomis-
ka saneringsarbetet under 1990-talet.
Vården, omsorgen och skolan behöver nya resur-
ser. Skattesänkningarna måste prioriteras noga. Låg-
och mellaninkomsttagare, småföretag och egenföreta-
gare, liksom lägre fastighetsskatt, måste komma först i
kön. För oss i Centerpartiet är det en självklarhet att
människor skall ha samma omsorg och kärlek i slutet
av livet som i början. Vi accepterar därför inga skatte-
sänkningar som leder till nedskärningar i vården och
omsorgen. Vi vill i stället öka resurserna, eliminera
köerna och satsa på den personal som ger vården.
Dessutom måste fler människor få möjlighet till vård i
hemmiljö.
Vi vet att Sverige får alltfler människor som är
äldre. Äldre människor kräver vård och omsorg. Det
innebär att den ekonomiska politiken måste ha en
sådan inriktning att vi har resurser för att ta hand om
våra äldre. De äldre har rätt till en god omsorg.
Rapporter och bilder i tidningar och TV som visar
åldringar som vanvårdas är upprörande. Jag tror att vi
alla väldigt kraftigt berörs när vi ser den typen av
bilder. Men gamla och sjuka får inte bättre vård och
omsorg bara därför att någon enstaka politiker låter
sig fotograferas på sängkanten eller lockas att posera
framför TV-kameror tillsammans med en åldring som
sitter i rullstol. I stället är det nya resurser som be-
hövs. Fler människor behövs alltså i vården för att ta
hand om våra äldre, inte publikknipande TV-bilder på
politiker som vill synas i rampljuset.
Likaså behövs det resurser till en bättre skola. Vå-
ra barn och ungdomar har rätt att få gå i en bra skola.
De har rätt till bra läroböcker och bra skollokaler. Vi
centerpartister vill höja ambitionen för skolan. Den
svenska skolan skall vara en skola i världsklass.
Dessutom måste vi uppvärdera läraryrket. Lärar-
yrket som i dag tenderar att vara ett låglöneyrke med
sjunkande status måste uppvärderas om vi skall få
människor att trivas och verka i skolan.
När våld och polisingripanden är en realitet i sko-
lan, som vi i TV har sett rapporter om från olika delar
av landet, har det gått för långt. Skolan behöver inte
poliser, skolan behöver fler anställda, lärare och
kringpersonal, som kan ge barn och ungdomar en bra
start i livet.
Centerpartiets riksdagsgrupp tog för en tid sedan
initiativ till ytterligare resurser till vården, omsorgen
och skolan. Vi gjorde det när vi såg att det fanns ett
ekonomiskt utrymme. Därför är det bra att regeringen
nu hörsammat vårt krav.
Centern har också tidigare föreslagit en särskild
gymnasieexamen. Det är bra att regeringen tar fasta
på vårt förslag från i höstas och föreslår en sådan
examen. Likaså är det bra att den kvalificerade yr-
kesutbildningen både förlängs och utökas med fler
platser.
I vårpropositionen räknar regeringen med en bety-
dande tillväxt de närmaste åren. Men för att åstad-
komma denna betydande tillväxt och få en ekono-
miskt hållbar och uthållig tillväxt behöver Sverige
ökade investeringar, nya jobb, nya företag och fler
företagare.
Vi måste också få expansion i de redan befintliga
företagen runt om i vårt avlånga land. Tillväxten
måste dessutom vara exportledd. De nya jobben måste
främst skapas i det privata näringslivet. Vi har en för
liten kostym till det privata näringslivet. Det privata
näringslivet måste utvecklas och expandera för att
kunna skapa fler jobb och kunna skapa den tillväxt
som vi så hett eftersträvar. Genom lägre arbetsgivar-
avgifter, genom minskade skattebördor och omfattan-
de förändringar av regler kan vi göra Sverige till en
första rangens småföretagarnation. Det är ett mål som
Centerpartiet har satt upp.
Småföretagen skall stå för framtidens expansion
på arbetsmarknaden. Det är någonting som vi från
Centern ofta brukar hävda. Jag gick tillbaka till riks-
dagsprotokollen och fann att i en remissdebatt i janu-
ari 1958 sade den dåvarande Centerledaren Gunnar
Hedlund följande: Nyföretagsamheten växer ofta bäst
på småföretagsamhetens grund. Ett samhälle som
syftar till förnyelse och expansion måste därför ge
småföretagsamheten så goda förutsättningar som
möjligt.
Gunnar Hedlunds ord från 1958 har minst lika stor
betydelse i dag, 40 år senare. Det är bra att regeringen
föreslår ytterligare åtgärder för att främja just de
mindre företagen. Jag syftar i första hand på förslagen
om förstärkta reserveringsmöjligheter och ytterligare
lättnader i ägarbeskattning för onoterade aktier, åt-
gärder som innebär mindre krångel och mindre byrå-
krati. Minskat uppgiftslämnande för företagen hör
också dit.
Det som är särskilt viktigt är att företagen har en-
bart en myndighetskontakt, i synnerhet vid nystart av
företag. Det är varor och tjänster som företagarna vill
producera, de vill inte fylla i blanketter till myndighe-
terna.
Ännu mer måste dock till för att småföretagsamhe-
ten skall kunna blomstra och vi nå de tillväxttal som
regeringen eftersträvar och säger att man skall kunna
uppnå. Då är det helt nödvändigt att det privata nä-
ringslivet expanderar och kan anställa fler. Antalet
anställda i privat sektor måste öka. För att uppnå det
måste skatterna på arbete sänkas. Det är också nöd-
vändigt att åstadkomma en uthållig ekonomisk till-
växt. En ytterligare sänkning av arbetsgivaravgifterna
med den inriktning som vi har beslutat om här i riks-
dagen, som framför allt gynnar de mindre företagen,
bör nu genomföras. Det är för Centerpartiet en priori-
terad arbetsuppgift.
I propositionen föreslår regeringen att den särskil-
da fastighetsskatten på vattenkraftverk skall avskaffas.
Det innebär en lättnad för den elintensiva industrin.
Jag saknar dock, fru talman, en annan viktig skat-
tesänkning. Svenskt lantbruk betalar elskatt, däremot
inte industrin. Den här frågan har analyserats av den
s.k. Björkska utredningen. För något år sedan fick vi
statsministerord på att lantbruket är en framtidsnäring
med stor betydelse för landsbygdens utveckling. Jag
tror att vi är många här i kammaren som kan hålla
med statsministern på den punkten. Statsministern
fällde orden om att lantbruket är en framtidsnäring i
samband med en regeringsförklaring. De orden för-
pliktar nu, herr statsminister. Därför måste regeringen
gå från ord till handling och medverka till att lantbru-
ket befrias från elskatt och jämställs med industrin.
I propositionen föreslår regeringen en sänkning av
skatten på cigaretter. Det kan i och för sig vara nöd-
vändigt för att minska smugglingen, men, fru talman,
rökning är ingen framtidsnäring. Däremot har vi
statsministerord på att lantbruket är en framtidsnäring.
Därför måste jag fråga finansministern om han vill
biträda Centerpartiets förslag att befria lantbruket från
elskatt. Det skulle ge trovärdighet och ett betydande
innehåll åt de bevingade statsministerord som fälldes
för något år sedan.
En annan skatt som måste sänkas generellt är fas-
tighetsskatten. De som stadigvarande bor i områden
som är mycket attraktiva för fritidsboende måste
kunna bo kvar. Här måste regeringen tänka om. Jag
hade förväntat mig en del åtgärder på det här området.
Men så är icke fallet i propositionen.
Fru talman! Fler människor i arbete är nödvändigt
för att vi skall kunna hålla samman vår nation och för
att alla skall kunna känna sig delaktiga i framtidssam-
hället. Det innebär att arbetsmarknadspolitiken måste
göras mer flexibel. Centralism och stora detaljregle-
ringar måste avskaffas. Kvaliteten inom de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna måste prioriteras före
kvantitet. Här är inte regeringen enligt mitt sätt att se
beredd att gå tillräckligt långt.
A-kassan får inte heller bli en evig försörj-
ningskälla. Arbetslinjen måste gälla före kontantlin-
jen.
Kvinnor skall på arbetsmarknaden ha samma vill-
kor som männen.
Avfolkningen av landsbygden och mindre orter
har blivit ett hot i dag. Storstäderna hotas på nytt av
koncentration och exploatering av värdefulla natur-
miljöer. De regionala utvecklingsfrågorna måste där-
för få högsta prioritet inför 2000-talet vid sidan av
kraven på fasthet i den ekonomiska politiken och
fullföljandet av energiomställningen. Hela landets
produktionsförmåga måste vi ta till vara. På så sätt,
fru talman, håller vi samman vårt land och gör Sveri-
ge starkt för att möta 2000-talet.
(Applåder)

Anf. 4 CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Den här finansplanen är full av oblygt
socialdemokratiskt röstköpande. Man gömmer miss-
lyckanden med jobben, och man gör en ekonomisk
prognos som är orealistiskt uppblåst.
Låt mig emellertid börja med det goda som har
hänt, för det har hänt många goda saker med svensk
ekonomi. Det är bra att inflationen har blivit låg och
att de offentliga finanserna har förbättrats mycket
snabbare än någon trodde. Räntorna har kommit ned
på ett mycket dramatiskt sätt. Det är väldigt bra. Det
är mycket glädjande.
Men om man ser på räntorna kan man notera i
marginalen att den reala räntan faktiskt går upp i år
och nästa år. Det är den räntan som styr investering-
arna. Det är den räntan som styr människors verkliga
boendekostnader.
Så över till kritiken: eftersläpningen, prognoserna
och jobben. Det går bra för Sverige, skriver regering-
en. Men det kan inte vara ekonomiskt bra när ett land
har fallit från fjärde plats i välståndsligan till sextonde
plats, för att förra året falla från sextonde till artonde
plats, passerat av Finland och Irland. Det är OECD:s
statistik.
Antalet människor i riktiga jobb är färre 1998 än
vad det var när den socialdemokratiska regeringen
tillträdde 1994. Om man ser på de prognoser som
Göran Persson gjorde i sin första vårbudget 1995
hade han tre olika alternativ, dvs. bra, medel och låg,
över hur de nya jobben skulle kunna utvecklas fram
till år 2000. Jämfört med det sämsta alternativet ligger
Sverige i dag väsentligt under. Det är 43 000 jobb
färre än den sämsta prognosen Göran Persson gjorde
1995. Detta är en illustration av det misslyckande som
regeringen har som ryggsäck i fråga om jobben och
sysselsättningen. Det illustrerar de prognosmissar som
Göran Perssons regering har gjort vad beträffar job-
ben.
Nu betonar regeringen väldeligen tillväxten i rik-
tiga jobb. Men låt oss sätta in dessa tal i sitt samman-
hang. Med den utveckling av nya jobb som har varit
under mandatperioden och som ligger i prognosen,
skulle det ta ungefär tio år, fram till år 2010 eller mer,
innan man når målet full sysselsättning. Det är en
väldigt svag ökning i trenden. Det är helt oacceptabelt
att glädjas och yvas på det bjärta sätt som regeringen
gör över denna prognos.
I viktiga avseenden är prognosen orealistisk. Den
riskerar därför att invagga medborgarna, företagen
och myndigheterna i en falsk trygghet. I varje finans-
plan som denna regering har presenterat har man
börjat med samma uttalande: Sverige står inför en
konjunkturuppgång. Man sade detta för tre år sedan,
för två år sedan och för ett år sedan. Varje år står
Sverige inför en konjunktuppgång. Det är naturligtvis
inte sant, och det har inte varit sant.
När man nu för tredje året i rad läser detta blir
man litet betänksam. Vilken trovärdighet har denna
regering när regeringen för tredje året i rad ger samma
budskap, dvs. att Sveriges ekonomi är på uppgång?
Det som är mest bekymmersamt beträffande pro-
gnosen är att man har ingen lågkonjunktur framför sig
- trots att prognosen skall gälla fem år. Det är som om
världshistorien har ändrats beträffande Sverige och
lågkonjunkturen. Vi är numera befriade från lågkon-
junkturer i framtiden. Så är det naturligtvis inte. Alla
bedömare i OECD och andra länder gör bedömningen
att år 2000 eller år 2001 kommer en lågkonjunktur.
Men den finns inte med i regeringens prognoser.
Tvärtom! Man har en tillväxtprognos som ligger på ca
3 % per år. Vad är 3 %? Är det mycket eller litet?
Historiskt sett har Sverige under de senaste 25 åren
haft en tillväxttakt som är ungefär hälften, 1½ % per
år. Inte nog med att regeringen har avskaffat lågkon-
junkturen i framtiden - den finns inte i prognoserna -
dessutom har regeringen lyft upp tillväxtprognosen på
historiskt sett okända nivåer under så lång tid.
Det kommer naturligtvis fler lågkonjunkturer. Det
är detta som är det stora bekymret, att man inte nu
under de goda tiderna inser detta och tar tillfället i akt
och genomför de långsiktiga strukturreformer som är
absolut nödvändiga för att få en långsiktigt hög till-
växt och fler nya jobb.
Reformerna lyser med sin frånvaro. Jag tror att det
finns en stor risk att Sverige i nästa lågkonjunktur
kommer att drabbas av nya problem i de offentliga
finanserna och nya problem med växelkursen. Detta
är en stor risk. Sverige har de bland OECD-länderna
mest konjunkturkänsliga offentliga finanserna. Där-
med blir varje lågkonjunktur för Sverige ett potentiellt
krisår. Var finns beredskapen för detta? Den finns
inte. Problemet hur Sverige skall hanteras i nästa
lågkonjunktur är undangömt i finansplanen.
Regeringen beskriver vältaligt beträffande jobben
att den absolut avgörande frågan för fler jobb på lång
sikt är lönebildningen. Jag håller med om detta. Det är
desto mer förvånande att läsa att regeringen anser sig
inte ha något inflytande över denna centrala fråga.
Det ansvaret placerar regeringen helt och fullt på
parterna: Blir löneökningarna för höga, biter sig mas-
sarbetslösheten fast, det ansvaret vilar tungt för alla
som har ansvaret för svensk lönebildning.
Till denna grupp som har ansvaret över lönebild-
ning hör dock tydligen inte regeringen. Man kan i
finansplanen tydligt se hur regeringen bäddar för att
kunna säga om det går snett med arbetslösheten: "Ja,
men skyll inte på oss socialdemokrater. Det är inte
vårt fel. Det är parterna på arbetsmarknaden."
Detta är fullständigt snett i ett samhälle som Sve-
rige. Regeringen styr riket. Regeringen har ansvar för
att det finns sådana regler, lagar, ramverk på arbets-
marknaden så att parterna på arbetsmarknaden sluter
sådana avtal som gör att fler människor får riktiga
jobb.
Man skall inte mästra facket för att fylla en histo-
risk funktion att kämpa för högre löner. Man skall
ändra lagarna. Man skall ändra reglerna. Man skall
fatta beslut som gör att facket och arbetsgivarna gör
rätt ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det är fel recept som Erik Åsbrink ibland använ-
der sig av, dvs. att säga att det skall vara si och så
många procent för att få en högre sysselsättning. Vi
lever i en värld med rörlig växelkurs. En ändring i
denna växelkurs med 2, 3 eller 4 % - vilket är helt
normalt över ett år - kan antingen utradera vinster i
företagen eller skapa övervinster. Regeringen skriver i
finansplanen en text med en innebörd som om Sverige
vore medlem av EMU med dess klippfasta växelkurs.
Det vore dock bättre om regeringen tycker att det är
bra att gå med i EMU, argumenterar för EMU och
inte bara pratar som om vi vore med i EMU.
Regeringen gör beträffande nya jobb inte ett
smack av det som OECD och bl.a. Folkpartiet länge
har sagt: Sverige måste för att få ned arbetslösheten
och få upp sysselsättningsnivån vidta en lång rad
långsiktiga åtgärder - men inte i statlig inkomstpolitik
- t.ex. lägre skatt på arbete, ändringar i arbetsrätten,
ändringar i arbetslöshetsförsäkringen just för att på-
verka lönebildningen - det som regeringen själv
identifierar som den centrala frågan.
Fru talman! Låt mig avsluta med att understryka
att Sveriges ekonomiska kräftgång inte är ödesbun-
den. Vi behöver inte fortsätta att falla ned i OECD:s
välståndsliga. Det går att påverka till det bättre med
hjälp av rätt politik. Svenska folket skall inte behöva
uppleva att fler och fler länder kör förbi oss i väl-
ståndsligan. Men för att det skall ske måste politiken
ändras på några viktiga punkter. Vi i Folkpartiet lyfter
fram jobben, företagsklimatet, mera stabila offentliga
finanser och medlemskap i EMU. I botten av detta
skall det ligga en realistisk ekonomisk prognos.
(Applåder)

Anf. 5 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Det går bra för Sverige, säger Erik
Åsbrink. Jag funderar en del på vad de som lyssnar på
denna debatt eller tittar på TV tycker. Det är ganska
olika.
Låt oss se på en person som ägde aktier 1980. Det
var inte så många på den tiden. Jag såg en uppgift om
att värdet på den svenska börsen har 16-dubblats
sedan dess. De flesta som ägde aktier då och behållit
dem har blivit rika. De upplever säkert att det går bra
för Sverige.
Däremot är jag inte lika säker på att de 750 000
som är beroende av socialbidrag i det här landet upp-
lever det så. Jag är inte säker på att alla människor i
Sverige upplever att det går bra för Sverige.
Det finns något änglalikt över finansministern -
något kerubliknande. Jag kommer att tänka på den
berömda historien om fiskarna och brödet som mång-
faldigades.
Jag tycker att finansministern har en sagolik för-
måga att i fråga om denna mycket strama budget, som
handlar om att minska de offentliga utgifterna och där
inte ett öre läggs på totalt sett, ändå få det låta som att
det är en väldelig julklappsutdelning. Han lyfter fram
på ett mycket skickligt sätt alla de positiva sakerna
men talar väldigt litet om de mycket stora besparing-
arna i denna budget. Det är en oerhört kraftfullt åt-
stramande finanspolitik som förordas i vårpropositio-
nen. Det handlar om att amortera i storleksordningen
10 000 kr per invånare i Sverige på statsskulden.
Vi anser i Vänsterpartiet att det är absolut nöd-
vändigt att använda överskotten offensivt, att satsa på
jobben. Det är det som långsiktigt skapar en stabil
offentlig ekonomi. Det är ett Sverige i arbete. Alla
skall vara i arbete.
Hur skall det gå till litet mer konkret? Arbetslös-
heten kostar, har man räknat ut, i storleksordningen
15 000 kr per invånare, alltså ännu mer än vad som
skall amorteras på statsskulden. Det handlar om att
försöka mobilisera alla dessa pengar för att skapa nya
jobb.
Jag skall försöka att kortfattat i fem punkter lägga
fram vad Vänsterpartiet föreslår för att få fler i arbete.
Den första punkten handlar om omfördelning -
rättvisare fördelningspolitik skapar fler jobb. Jag läste
en annons alldeles innan jag kom in där Göran Pers-
son och Margot Wallström ställer den retoriska frå-
gan: Tror du att barnens framtid blir bättre av sänkta
skatter? Nej, det tror inte jag. Då ställer sig genast
frågan: Varför sänker ni då skatter för oss högin-
komsttagare? 6 000 kr om året skall vi få i sänkta
skatter i och med den avvecklade värnskatten. Även
om man behåller värnskatten i de högsta regionerna
kommer Erik Åsbrink och jag att få en skattesänkning
med 6 000 kr om året. Varför inte se till att dessa
pengar i stället går till barnen, vården, skolan och
omsorgen?
Nu säger socialdemokratin: Vi lovade att ta bort
värnskatten. Men är det så att ni har uppfyllt alla
löften? Har ni inte brutit någonting av det ni lovade i
valrörelsen 1994? Ni har väl tvingats att alltid ta hän-
syn till nya omständigheter? Är det rimligt att i det
läge som vi har i dag sänka skatten på de allra högsta
inkomsterna samtidigt som låginkomsttagarna inte får
ett öre i skattesänkning?
Ni gör en fördelningsanalys i vårpropositionen.
Där talar ni om att de rikaste har fått betala mer och
bära tyngre bördor. Men det är skillnad på att lägga
en börda på en elefant och på en liten åsna. Man kan
naturligtvis beskriva det på litet olika sätt. Ni säger
t.ex. att kvinnor och män fått bära lika stora bördor
för budgetsaneringen. Jag såg en uppgift om att kvin-
norna ligger på en 3 000 kr lägre månadslön än män-
nen i genomsnitt. Det betyder att en given summa
pengar som man tar från en kvinna i genomsnitt inne-
bär relativt sett en betydligt tyngre börda. Det är all-
deles uppenbart att alla de åtgärder som vidtagits för
att sanera budgeten drabbat kvinnor, unga och barn-
familjer hårt. De har drabbats relativt sett hårdare.
Jag måste få säga till Bo Lundgren som säger nå-
got som vi hört förut, att Sverige behöver sänkta
skatter. Jag föreslår att ni ändrar valaffischen. Sverige
behöver sänkta skatter och höjda egenavgifter, skall
det stå. Ni skall ju höja egenavgifterna, eller hur, i
samband med pensionsuppgörelsen? Lägg nu till
detta, Bo Lundgren, och tala om hela sanningen. Det
handlar inte om att sänka skatter utan om att omförde-
la från progressiva skatter till egenavgifter som slår
hårdast mot dem som har lägsta inkomster.
När det gäller fördelningspolitiken är det också
mycket viktigt att det görs någonting åt hyrorna. Erik
Åsbrink tar till sig äran av att bostadskostnaden för
villaägare med tanke på den sänkta räntan har sjunkit
med kanske 2 000 kr. Det är väldigt bra. Men bo-
stadspropositionen blev mycket innehållslös för oss
hyresgäster. Jag pratar ofta med mina grannar om
detta. Man har inte känt någonting som helst av de
t.o.m. sänkta hyror som det ibland flaggats om från
regeringen. Här måste det göras någonting för att
ordna en någorlunda rättvisa. Gör någonting så att
hyrorna går ned!
Sammantaget skapar omfördelningen jobb därför
att höginkomsttagaren lägger genomsnittligt sett mera
pengar på hög, låginkomsttagaren tvingas använda
dem till efterfrågan och köpkraft. Därför är det pro-
duktivt med rättvisan.
Den andra punkt som vi föreslår är den gamla väl-
kända saken: Mer resurser till skolan, vården och
omsorgen. Det är jättebra att 4 miljarder tillkommer.
Jag vill påminna om att det trots detta försvunnit
140 000 jobb netto under 90-talet från den offentliga
sektorn. Sedan 1994, då s-regeringen kom till, har det
försvunnit 30 000 jobb. Fortfarande kommer det vara
färre i jobb i den offentliga sektorn år 2000 än 1996.
Det går inte, Erik Åsbrink, att beskriva allt det här
som en expansion - 72 miljarder får ni det till på
någon sida i propositionen. Fortfarande minskar den
offentliga sektorn som andel av ekonomin. Skolan,
vården och omsorgen får relativt sett en krympande
del. Räkna nu ut, både Per-Ola Eriksson och Erik
Åsbrink, vad som behövs för att det verkligen skall bli
rejält flera lärare och sjuksköterskor. Där är Per-Ola
Eriksson och jag helt överens om att det är det som
behövs, inte en massa politiker som visas i TV sittan-
de vid sängkanten inom äldreomsorgen.
Carl B Hamilton upprepar OECD-statistiken där
Sverige har ramlat ned till 18 plats. I den statistiken
räknas den offentliga servicen bort. Jämför man BNP,
som omfattar också den offentliga konsumtionen,
ligger Sverige på fjärde plats inom EU och en bit
längre ned inom OECD. Det handlar alltså om helt
andra storleksordningar. Innebörden av Carl B Hamil-
tons siffror måste väl vara att han räknar bort lärar-
jobb och sjuksköterskejobb. De är inga riktiga jobb.
De räknas bort ur statistiken. De ingår inte i välfärden
över huvud taget. T.o.m. för en folkpartist är det en
ganska starkt högervriden ståndpunkt.
Den tredje punkten är aktivare näringspolitik för
miljöomställning och kretsloppsanpassning. Där
skulle man önska sig att regeringens miljöprogram var
mera sammanhållet och långsiktigt. En del av miljö-
fondspengarna delas ut i kommunerna. Vi var med en
gång om att förhandla fram fonden, och den är bra.
Men tyvärr har man litet grand av änglaupplevelsen
eller jultomteupplevelsen igen, att regeringen delar ut
olika ibland ganska kortsiktiga och ogenomtänkta
projekt i kommunerna. Vi skulle behöva ett långsik-
tigt hållbarare miljöprogram. Energiuppgörelsen är
bra, men vi behöver gå vidare. På trafikområdet är det
orimligt att satsa alla dessa miljarder på Dennispake-
tet, samtidigt som kollektivtrafiken inte har tillräckli-
ga resurser i storstäderna.
En arbetstidsreform är nödvändig. Regeringen sä-
ger att det finns ett utrymme för arbetstidsförkort-
ningen. Men ni har ingenting konkret att komma med
när det gäller att minska övertidsarbetet och omförde-
la arbetstiderna. Vi kommer att presentera i vår mo-
tion ett program för 35-timmarsveckans genomföran-
de.
Vi har låtit oss inspireras av bl.a. motsvarande
program i Frankrike, och vi kommer att tala väldigt
mycket om detta i valrörelsen. Det är absolut nöd-
vändigt att genomföra ett konkret reformprogram med
både lagstiftning och avtal.
Vi har sett affischer runt om i landet där en LO-
kvinna och en LO-man säger: Vi räddade Sverige.
Här säger Erik Åsbrink att regeringen räddade Sveri-
ge med Centerns hjälp. Per-Ola Eriksson säger att
Centern räddade Sverige.
LO:s uppfattning om saneringspolitiken har legat
ganska nära Vänsterpartiets uppfattning. Jag vill fråga
Erik Åsbrink hur han upplever denna affisch. Vem är
det egentligen som säger detta? Vem anser LO rädda-
de Sverige? Menar LO att det var samarbetet med
Centern som räddade Sverige? Eller menar LO rent
av att de två på affischen är vänsterpartister som säger
att det var Vänstern som räddade Sverige? Det vore
kanske för bra för att vara sant, men jag skulle vilja
höra: Vem räddade Sverige, Erik Åsbrink? Är det
bara er egen skicklighet? Litet tur har ni väl ändå haft.
Det är bra att blockpolitiken är död, säger Erik
Åsbrink. Jag tror att det finns ganska starka faror i
det. Om vi i Sverige får samma utveckling som i USA
och England, att de stora partierna rör sig mot mitten
och fångar in den etablerade medelklassen med en
politik som ligger mycket nära varandra, kan många
unga, arbetslösa människor se politiken som ett spel
som de upplever att de inte är berörda av. Vänster-
partiets ambition är att visa upp ett tydligt alternativ
till vänster. Vi påstår inte att vår politik är bra för alla.
Vår politik drabbar många grupper. De välbeställda
med höga inkomster får betala mer i skatt. Vi kommer
att omfördela. Men vi tror att det i längden enbart är
en sådan tydlig vänsterpolitik som är hållbar.
(Applåder)

Anf. 6 TALMANNEN:
Jag vill påminna om att i denna replikrunda gäller
inläggen i första hand regeringens förslag. Repliker åt
andra håll skall i första hand ske under nästa omgång.

Anf. 7 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Först vill jag säga någonting beröm-
mande. Det är utmärkt att regeringen nu följer Miljö-
partiets krav på att anslå mer pengar till kommuner
och landsting. Det är helt nödvändigt för att upprätt-
hålla en bra skola, en bra äldreomsorg och en bra vård
för alla - helt nödvändigt.
Vi har varit väldigt kritiska till de åtstramningar
som regeringen har genomfört gentemot kommuner
och landsting, bl.a. genom höjningen av egenavgifter-
na - höjningar som nu skall bli bestående, såvitt jag
förstår.
Regeringens påplussning för i år med 4 miljarder
kronor är i nivå med vad Miljöpartiet i höstas krävde.
Då avslogs det kravet, men vi får det tillgodosett nu,
och det är bra. Men det kommer att behövas ytterliga-
re påplussningar. De svarta hålen är stora. Trots det är
denna påplussning det mest positiva inslaget i vårpro-
positionen. Resten lider av mer eller mindre stora
brister.
Den allra största bristen är de viktiga och för
framtiden avgörande förändringar som inte finns med
i propositionen. Vi i Miljöpartiet ser tre sådana vikti-
ga strukturella eller mer grundläggande förändringar
som måste genomföras så snart som möjligt för att vi i
Sverige verkligen skall kunna bygga ett socialt och
ekologiskt hållbart samhälle.
För det första måste den generella arbetstiden
minskas. Sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka
skulle ge minst 200 000 nya jobb på ett par tre års sikt
- detta under förutsättning att en större del av löneut-
rymmet intecknas och att staten, dvs. vi här i riksda-
gen, hjälper till genom att sänka arbetsgivaravgifterna
och egenavgifterna. Då kan både arbetsgivare och
hushåll med låga eller medelmåttiga inkomster klara
arbetstidsförkortningen utan högre kostnader eller
sänkt lön.
Sänkt arbetstid är också en viktig välfärdsreform
för ett socialt hållbart samhälle. Tiden är en knapp
resurs, framför allt för barnfamiljerna. Sänkt arbetstid
är en reform för barnens skull, men det är också ett
bra metod att fördela välfärden på ett rättvisare sätt. I
dag tvingas många människor, inte minst de nya
svenskarna, att ofrivilligt stå utanför arbetsmarknaden
och inte kunna bidra till sin egen försörjning. Det
skapar problem för den enskilde och samhället, och
det innebär stora ekonomiska förluster som i längden
är helt oacceptabla.
En arbetstidsförkortning skulle vara ett realistiskt
sätt att minska arbetslösheten och samtidigt höja liv-
skvaliteten och fördela välfärden mer rättvist. Frågan
är om regeringen alls vill inse behovet av arbetstids-
förkortning. Man skriver ju bort den i proposition
efter proposition, trots att man tillhör ett parti vars
partikongress har beslutat att man skall genomföra en
arbetstidsförkortning.
För det andra måste beskattningen på arbete sän-
kas. Arbetskraftskostnaden är hög, främst beroende på
att arbete belastas med inkomstskatt, arbetsgivaravgif-
ter, egenavgifter och ibland även med moms. Det som
är dyrt försöker man självfallet att minska ned på.
Följaktligen uppfattas det vanligen som rationellt att
minska antalet anställda och ersätta dem med maski-
ner och ökad energianvändning eller att helt enkelt
avstå från de tjänster som borde utföras. Är det då
underligt att arbetslösheten blir hög? Den höga be-
skattningen av arbete innebär också att många full-
tidsarbetande i vårt land har svårt att klara sin för-
sörjning på egen hand. Det här är ingen nyhet, det
diskuteras oerhört mycket. En lång rad utredningar
visar att många fler jobb skulle skapas och många fler
skulle kunna klara sin ekonomi om beskattningen på
arbete sänktes. Det är inte kunskapen som saknas,
utan viljan till förändring.
Regeringen betonar faktiskt i propositionen vikten
av att hålla nere arbetskraftskostnaderna när man på
massor av ställen framhåller hur viktigt det är att
lönehöjningarna hålls på en låg nivå för att man skall
få ned arbetslösheten. Indirekt säger ni då att också
sänkta kostnader för arbetskraft genom skattesänk-
ningar skulle ge fler jobb.
Men regeringen lägger nu tvärt locket på i de cent-
rala skattefrågorna, i vart fall till efter valet. Det kan
för övrigt vara intressant att jämföra med de principer
som tillämpades vid saneringen av statens finanser för
några år sedan. Då hette det att hälften av åtstram-
ningen skulle bestå av skattehöjningar och hälften av
besparingar. Det var ju en vettig hållning i det läget
som vi i Miljöpartiet stödde. Nu när ekonomin ljusnar
och det blir möjligt att lätta på den finanspolitiska
åtstramningen hör vi inte ett ord om sådana principer
från regeringen. Resultatet är bl.a. att den kraftigt
höjda fastighetsskatten på boende blir kvar tills vidare
och att de generellt höjda egenavgifterna förblir höga
och kommer att höjas ytterligare.
Det finns också en del fördelningspolitiskt märkli-
ga inslag i den skattepolitik som vi nu ser framför oss.
Att sänka skatten för dem som har högst inkomster
men inte för dem som har så låga inkomster att de inte
kan försörja sig själva är väl ändå en märklig fördel-
ningspolitik, tycker vi i Miljöparitet. Det borde vara
tvärtom. Inkomstskatten skall naturligtvis sänkas för
dem som tjänar sämre och som i större utsträckning
behöver behålla sina pengar för sin egen försörjning.
Fru talman! För det tredje måste beskattningen på
energi och miljö höjas. Sänkt skatt på arbete i den
mån den inte finansieras av lägre kostnader för arbets-
lösheten kan med fördel finansieras med höjd skatt på
energi och utsläpp som skadar hälsa och miljö.
För några veckor sedan fick vi den senaste rappor-
ten från World Watch Institute i Washington om
tillståndet i världen. Där visar man på hur fullständigt
ohållbar den höga energianvändningen är. Energire-
surserna på den här planeten töms rekordfort. Det
ökar snabbare än någonsin. Vi vet alla som sitter här i
riksdagen att höga miljöskatter är effektiva när det
gäller att minska utsläppen och få en effektivare
energianvändning.
Man kan alltså använda energi på ett bättre sätt
och få ut större nytta med mindre insats.
Så sent som förra året avslutades arbetet i den
parlamentariska Skatteväxlingskommittén, som just
tittade på hur skatt på arbete kan växlas mot mil-
jöskatter. Experterna där var fullständigt eniga om att
högre miljöskatter verkligen effektivt leder till mins-
kad miljöförstöring. Av utredningen framgick också
att skatteunderlaget, inom rimliga gränser, är tillräck-
ligt stabilt för att en växling skall fungera på sikt. Det
är nu inte så konstigt, eftersom varje industrisamhälle
behöver energitillförsel i ganska stora mängder. Alla
riksdagspartier utom Moderaterna enades om att en
sådan skatteväxling bör göras i minst samma omfatt-
ning som tidigare miljöskattehöjningar. Det betyder
att Socialdemokraterna, och därmed även indirekt
regeringen, faktiskt har förbundit sig att genomföra en
fortsatt skatteväxling för miljön.
På s. 33 i vårpropositionen står det: "Det finns nu
ingen anledning att av miljöskäl höja det totala uttaget
av energiskatter, även om enskilda skatter kan föränd-
ras." Detta går ju på tvärs med uppgörelsen i Skatte-
växlingskommittén. Vad menar ni, Erik Åsbrink?
Är ni socialdemokrater nöjda med den höga
nivån på energianvändningen, trots att den är ofören-
lig med en långsiktigt hållbar utveckling? Är det ac-
ceptabelt att klimatförändringarna och miljöförstö-
ringen i Östersjön osv. får fortgå? Dessa effekter
beror ju i hög grad på den höga energianvändningen.
Har ni övergett ambitionen att skatteväxla för miljön?
Eller hur skall vi tolka detta uttalande i propositio-
nen?
Sedan fortsätter ni på samma ställe i propositio-
nen: "Beskattningen av el i produktionsledet har dock
haft negativa effekter för den elintensiva industrin.
Den särskilda fastighetsskatten på vattenkraftverk
föreslås därför avskaffas. Detta kommer att innebära
sänkta elpriser för såväl industrin som för konsumen-
terna."
Men det här förslaget innebär ju att ni stimulerar
ökad energianvändning, vilket naturligtvis medför
ökad miljöbelastning. Det är dessutom tveksamt vem
som kommer att tjäna mest på en sådan skattesänk-
ning - det är ju inte osannolikt att det snarare leder till
ökade vinster hos kraftföretagen än till lägre kostna-
der för konsumenterna. Trycket på att bygga ut fler
vattenkraftverk kommer att öka och stora natur- och
miljövärden kommer att hotas om det här antas av
riksdagen. Vad menar egentligen regeringen med sitt
fagra tal om miljöomställning? Frågan måste ställas;
annars förändrar man i helt fel riktning.
Fru talman! Grunden för den väldigt ljusa bild av
ekonomin och beräkningarna i propositionen som
visar på minskad arbetslöshet är en sifferövning i
tillväxtkalkyler som enligt min bedömning ligger i
samma kvalitetsklass som förra finansministern Anne
Wibbles kalkyler i början på 90-talet. Regeringen
räknar med en rekordartad och utdragen högkonjunk-
tur som - av en ren tillfällighet, antar jag - toppar år
2000, dvs. samma år som regeringen skall uppnå en
halverad arbetslöshet. Detta gör man trots att andra,
oberoende konjunkturbedömare, som Konjunkturinsti-
tutet och OECD, förväntar sig en begynnande kon-
junktursvacka samma år, eller möjligen tidigare, och
definitivt inte någon rekordartad tillväxt i de nivåer
som regeringen nu räknar med.
Att det är just en sifferövning mer än en seriös och
realistisk kalkyl framgår för övrigt av regeringens sätt
att hantera det överskott som på papperet uppkommer
när höga tillväxttal krävs för att skriva bort arbetslös-
heten inför valet. Regeringen betecknar själv dessa
inkomster - som alltså är en direkt följd av den sys-
selsättningsökning som krävs för att klara arbetslös-
hetsmålet - för "osäkra". Längst ned på s. 20 i vår-
propositionen står det att det är osäkert om det verkli-
gen blir så här. Man vågar alltså inte räkna in dessa
pengar. Det är i och för sig bra att regeringen inte
utlovar nya ofinansierade utgifter eller skattesänk-
ningar, men därmed har ni också erkänt att den här
tillväxtberäkningen inte håller när det gäller arbets-
lösheten. Ansvarstagandet från er sida när det gäller
budgetpolitiken avslöjar oansvarigheten när det gäller
sysselsättningspolitiken.
Här står regeringen inför två möjligheter - eller
risker, om man så vill. Antingen tar man ansvar för
finanspolitiken även fortsättningsvis och gör klart att
de tillväxtsiffror som presenterats för de kommande
åren är för optimistiska och att vi därför måste räkna
med drygt 6 % öppen arbetslöshet år 2000, och inte
de 4 % som nu anges i propositionen. Eller också
håller regeringen fast vid sina rosenröda tillväxtfan-
tasier, och i konsekvens därmed måste den förklara
varför den inte vill använda pengarna, som i så fall
skulle komma in i statskassan. Vi har redan hört att
Johan Lönnroth vill använda dem, och det kommer
säkert också sådana krav från ert parti. Skall vi ha en
debatt om hur ytterligare pengar skall användas trots
att just dessa pengar inte finns?
Hur är det, Erik Åsbrink? Hur kan konsekvenserna
av samma antagande i det ena fallet vara helt säkert
och i det andra ytterst osäkert?
Slutligen, fru talman, måste också frågan om för-
delningspolitiken ställas. Så sent som i går kväll kom
ytterligare en larmrapport från de verkligt fattiga och
utsatta i världen, den här gången från södra Sudan,
där svält och barnadöd har slagit till igen. Men än en
gång vägrar regeringen att återställa enprocentsmålet
för bistånd till de allra fattigaste människorna på
planeten. Nu, när ekonomin i Sverige blir bättre,
borde vi kunna återta det ansvar som vi tidigare har
åtagit oss. Det är en ynkedom att Sverige inte kan
bidra med en enda procent av sina samlade inkomster
till att lindra de allra värsta orättvisorna.
Erik Åsbrink! Är det verkligen socialdemokratisk
politik att stillatigande åse den svält och fattigdom
som breder ut sig i stora delar av världen? Vore det
inte rimligt att prioritera de allra fattigaste också i den
svenska statsbudgeten?
(Applåder)

Anf. 8 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Först vill jag säga att vi kristdemokra-
ter är mycket kritiska till att regeringen under hela
denna mandatperiod behandlat vården av gamla och
sjuka som en restpost i budgetarbetet. Nu - men först
när vanvården och liggsåren har kommit till oss via
TV in i vardagsrummen och valet närmar sig med
stormsteg - kompenserar regeringen i någon mån för
de nedskärningar man själv har åstadkommit. Mot en
sådan bakgrund, fru talman, klingar talet om vården
som ett prioriterat område ganska falskt. Regeringen
måste begripa att människovärdet skall värnas oavsett
om det är låg- eller högkonjunktur - annars tummar vi
på själva demokratin.
Saneringen av statsfinanserna har skett med en
förvånansvärt hjärtlös och felaktig fördelningspolitik.
Den har i allra högsta grad gått ut över just gamla och
sjuka, pensionärer och våra barns utbildning. Nu -
men först när det finns ett överskott - är regeringen
beredd att göra något åt vårdkrisen och resursbristen
inom vården. För regeringen är vården uppenbarligen
någonting man satsar på om det blir pengar över -
annars icke.
Fru talman! Vårpropositionen innehåller faktiskt
inga förslag som verksamt påverkar Sveriges ras i
välfärdsligan. Vi har hört tidigare att den senaste
arbetskraftsundersökningen, som SCB presenterade i
februari, visade att det var 75 000 färre sysselsatta än
när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten
1994. Sedan Göran Persson blev statsminister har det
blivit ytterligare 33 000 färre sysselsatta.
Detta, Erik Åsbrink, kan ni väl inte skylla på den
förra fyrpartiregeringen! Det här har ni åstadkommit
själva, med er egen företagsfientliga politik, med
återställarna, med förtida momsinbetalningar, med 28
dagars arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Allt detta
har bidragit till den sjunkande sysselsättningen.
Framöver kommer behoven av vård och omsorg
däremot att öka dramatiskt. Om tolv år kommer, en-
ligt den stora sjukvårdsundersökningen HSU 2000,
andelen av befolkningen över 85 år att ha ökat med
36 %. Det är positivt på många sätt, men då är det
katastrofalt att regeringens politik inte leder till till-
räckligt ökad sysselsättning och därmed ökade skat-
teinkomster.
Socialdemokraternas oförmåga att skapa ett stabilt
klimat för landets småföretagare är långsiktigt det
allvarligaste hotet mot vård, omsorg och skola. Kom
ihåg att 1 % högre sysselsättning än regeringen räknar
med ger kommuner och landsting hela 6 miljarder
mer i form av ökade intäkter och minskade kostnader.
Det är den vägen som resurserna måste ökas fram-
över.
Politiken måste alltså läggas om för att skapa nya
förutsättningar för nya jobb och därmed större skat-
teinkomster. Kristdemokraterna anser i motsats till
regeringen att det finns ett klart samband mellan före-
tagarklimatet och resurserna för vård, omsorg och
skola.
Enligt OECD har Sverige redan nu passerat kon-
junkturtoppen. Det lär med andra ord, fru talman, inte
bli särskilt mycket bättre än vad det är nu, i varje fall
inte så länge Sverige har en regering som vägrar att
ens erkänna de svåra strukturella problemen i vår
ekonomi, som inte förstår hur landets företagare tän-
ker och fungerar och som uppenbarligen inte heller
tror att det finns något som helst samband mellan
skattetryck och sysselsättning eller ens mellan företa-
garklimat och sysselsättning. 75 000 färre sysselsatta
jämfört med när Socialdemokraterna tog makten talar
sitt tydliga språk, trots dimridåerna om den öppna
arbetslösheten.
Jag tycker att de gångna fyra åren en gång för alla
borde ha tagit svenska folket ur eventuella föreställ-
ningar om att Socialdemokraterna är världsbäst på att
klara sysselsättningen.
Det som måste oroa oss alla är att Sverige fortfa-
rande har sämre utvecklingskraft än genomsnittet av
OECD-länderna. Så har det varit i nu snart 30 år.
Både Finland och Irland gick om Sverige i välfärdsli-
gan under 1997. Där ligger vi nu på 18:e plats. Men
vi ligger etta, fru talman, i OECD:s skatteliga. Inget
annat land har så högt skattetryck som Sverige -
världsmästare i skattetryck, men på väg mot botten i
välfärdsligan med regeringen Persson.
Fru talman! När man läser vårpropositionen slås
man av något som finansministern inte gärna talar om:
Den enorma sårbarheten och de extremt konjunktur-
känsliga offentliga finanser som vi nu lever med.
Efter en lång följd av år med högkonjunktur, fortsatt
massarbetslöshet, stort bidragsberoende bland med-
borgarna och världens högsta skattesatser lever Sveri-
ge nu mycket farligt. När nästa långkonjunktur kom-
mer står vi där med ryggen mot väggen. Då minskar
skatteinkomsterna, samtidigt som utgifterna för a-
kassa och andra bidrag kommer att öka och samtidigt
som antalet äldre över 85 år också ökar.
Hela den politik som regeringen nu presenterar i
vårpropositionen utgår från att våra problem försvin-
ner om bara konjunkturen blir bättre. Men de flesta
bedömare inser att Sverige, bl.a. genom en dåligt
fungerande arbetsmarknad och lönebildning, har en
s.k. jämviktsarbetslöshet på 6-7 %. Det innebär att
det utan strukturreformer för en modernare arbetsrätt,
en bättre lönebildning och en bättre fungerande ar-
betsmarknad är i stort sett omöjligt att hamna på en
lägre nivå än 6-6 ½ % arbetslöshet utan att infla-
tionsbrasan flammar upp på nytt. Flaskhalsproblemen
är alltså redan här. Vi ser det överallt. Trots massar-
betslösheten är det stor kris inom vården inför som-
maren. Det finns alltså inte folk att rekrytera till vår-
den i Sverige denna sommar, Erik Åsbrink. Också
näringslivet har jättestora problem med att hitta per-
sonal. Riksbanken kommer därför att tvingas att höja
räntan, när arbetslösheten kryper ned mot jämviktsar-
betslösheten, för att undvika att inflationen återigen
börjar stiga.
Socialdemokraterna talar väldigt gärna om detta
med att fördela kakan rättvist. Det tycker jag är en fin
ambition, och jag stöder den till fullo. Men problemet
är inte fördelningsambitionerna. Problemet är att
Socialdemokraterna under denna mandatperiod har
visat sig sakna både recept och handlag för att över
huvud taget få degen att börja jäsa när kakan skall
bakas. Det är det som är problemet för Sverige. Det
handlar om bristande tillit till företagarna, om rätts-
samhällets kris och om de strukturella problemen som
man lämnar därhän.
Det räcker inte att sanera statsfinanserna. Det är
bra att så har skett. Men det krävs en konsekvent och
långsiktigt stabil reformpolitik med en förnyelse från
grunden, en ökad etisk medvetenhet. Hederlighet och
tillit som bygger på förtroende måste ersätta den
misstänksamhet, den byråkrati och det krångel som
inte minst landets småföretagare möter. Det personli-
ga ansvarstagandet måste också öka. Folk måste få
behålla mer av sina inkomster så att bidragsberoendet
kan minska. Det är ju det som dränerar statens och
kommunernas resurser i dag. Familjerna och hela det
civila samhället skall kunna fungera bättre. Den som
hade trott att landets småbarnsföräldrar skulle få en
ökad valfrihet med den här regeringen och med den
här propositionen hade alltså fel. Jag tror att de allra
flesta har slutat att hoppas på något sådant med denna
regering.
Ett exempel, fru talman, på förlamande inre splitt-
ring i regeringen är att man inte heller nu har kunnat
samla sig till ett förslag som öppnar för en laglig och
vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen,
trots att det både finns en efterfrågan och ett utbud av
arbetskraft, trots att det kostar väldigt litet att göra
svarta jobb vita och trots att alla vet att fler och fler
nu skolas in i att både köpa och sälja svarta tjänster.
Detta är ett tillstånd som undergräver det etiska med-
vetandet och rättssamhället.
Om vi skall klara arbete åt alla, som både kan och
vill jobba, och välfärden i stort, måste Sverige få ett
långsiktigt, positivt och stabilt klimat för arbete och
företagande. Här skiljer sig Kristdemokraternas och
hela den borgerliga oppositionens politik och synsätt
på ett avgörande sätt från Socialdemokraternas. Stabi-
la, positiva och långsiktiga tillväxtvillkor är, fru tal-
man, en nödvändighet om vi skall få framtidstro och
livskraft i Sverige, om vård skola och omsorg skall få
stabila resurser också i nästa lågkonjunktur, Erik
Åsbrink. För att så skall ske, måste Sverige efter hös-
tens val uppenbarligen få en ny politisk kurs där
kristdemokratisk politik får ett starkt inflytande.
(Applåder)

Anf. 9 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på
inläggen från de olika partiernas företrädare. Det
finns ju både likheter och olikheter. Ett drag som
återfinns hos flera av talarna, inte minst på den bor-
gerliga kanten, är den oerhört dystra bild som ges av
Sverige och av den svenska ekonomins utveckling -
den svartmålning som jag tycker att man ger prov på.
Jag frågar Bo Lundgren och er andra: Varför är ni
så dystra, när det ändå går bra för Sverige? Det går
bättre för Sverige nu än tidigare. Ni kan ju sätta fråge-
tecken för de prognoser som vi gör. Men det räcker
med att konstatera vissa händelser som redan har
inträffat, vilka är oomtvistliga.
Det är ett faktum att räntan har halverats jämfört
med på regeringen Bildt-Wibbles tid. Är det inte
glädjande att så har skett? Det innebär ju, som jag
nämnde förut, att en person med en halv miljon kro-
nor i lån har fått lägre kostnader efter skatt med 1 900
kr i månaden - pengar som kan användas för andra
angelägna ändamål. Det innebär att företagen finner
det mer lönsamt att investera, bygga ut och anställa
fler människor. Är inte detta någonting att gemensamt
glädja oss åt?
Vi kan konstatera att vi sedan 1994 har fått unge-
fär 100 000 nya jobb i den privata sektorn. Det är inte
tillräckligt. Jag vill gärna se fler, och det kommer att
bli fler. Men nog är det glädjande med en sådan upp-
gång. Är det inte glädjande att vi bara under det se-
naste året har ungefär 100 000 färre människor i ar-
betslöshet? På ett år har den öppna arbetslösheten
minskat med över två procentenheter. Vi har redan
tagit ett stort kliv på väg ned mot de 4 % som vi ef-
tersträvar för år 2000. Är inte det bra?
Är det inte glädjande att vi redan i år har kunnat
höja barnbidragen för landets alla barnfamiljer? Är
det inte glädjande att vi i två steg 1999 och 2000 kan
förbättra pensionerna för alla pensionärer? Är det inte
glädjande att vi redan 1997 och 1998 har kunnat
tillskjuta mera pengar till skolan, vården och omsor-
gen? Kan vi inte gemensamt känna en glädje över
detta?
Jag vet att de kommande åren med all sannolikhet
innebär en ännu mera gynnsam utveckling. Vi har här
hört mycket om skönmålning, glädjeprognoser osv.
Man jämför med andra prognosmakare. Visst finns
det vissa skillnader mellan våra bedömningar och
andras bedömningar. Det vore konstigt annars. Men
skillnaderna är inte så förfärligt stora. Det är inte så
att regeringen tecknar en rosenröd bild och att alla
andra prognosmakare tecknar en nattsvart bild. Skill-
naderna är för det mesta ganska små.
Vad vi diskuterar är inte om arbetslösheten skall
minska eller ej, utan hur mycket arbetslösheten kom-
mer att minska under de kommande åren. Där finns
det litet olika uppfattningar, men alla är överens om
att arbetslösheten kommer att minska och att syssel-
sättningen kommer att öka.
Alla är överens om att de offentliga finanserna
fortsätter att förbättras och att vi går mot överskott.
Även här kan det finnas smärre skillnader, men
färdriktningen är alldeles entydig och klar. Den för-
bättring som redan har skett fortsätter under de kom-
mande åren.
Alla är överens om att vi får en god ekonomisk
tillväxt de kommande åren, att produktionen ökar, att
investeringarna ökar och att den privata konsumtionen
stiger. Om detta råder en bred enighet, även om siff-
rorna kan skilja sig åt i detaljer.
En annan intressant iakttagelse gäller synen på
ökade insatser för vården, skolan och omsorgen. Här
efterlyser jag fortfarande besked från några partier.
Jag hörde på Ekot i dag Carl B Hamilton, som sade
att man från Folkpartiets sida kan gå med på ökade
tillskott i år, men att man vill ta sig en funderare på
hur det skall bli de kommande åren. Ta er gärna en
funderare, men jag tror att det är klokt att ge ett klart
och tydligt besked till Sveriges befolkning och inte
minst till era egna kommunalpolitiker, som skall möta
verkligheten runt om i landet.
Kristdemokraterna vill naturligtvis vara med på
vagnen. Jag hörde våldsamma attacker från Mats
Odell om att vi från regeringen inte gör mer och inte
är snabbare. Det kan man ju tycka. Det är inte första
gången detta sker. Jag är ändå litet förvånad över att
de våldsamma attackerna riktas mot ett parti - Social-
demokraterna - som satsar mera konkret i praktisk
handling på ökade resurser till vården, skolan och
omsorgen. Inte ett ord av kritik finns att rikta mot
Moderaterna - det parti som Mats Odell så förfärligt
gärna vill regera tillsammans med - trots att Modera-
terna går emot dessa höjningar. De är tydligen allde-
les för små och senfärdiga. Var ligger logiken i detta?
Om det är vården, skolan och omsorgen som skall
prioriteras borde polemiken rimligtvis riktas framför
allt mot det parti som mer än något annat går emot de
förbättringar som vi arbetar för.
Den frågan måste ställas både till Folkpartiet och
till Kristdemokraterna. Vad är det som är viktigast?
Är det viktigaste att förstärka resurserna för våra barn
i skolan, för de gamla i äldreomsorgen och för alla
människor som är beroende av en väl fungerande
sjukvård? Är det detta som är det viktigaste, eller är
det viljan att regera tillsammans med moderaterna?
Är det detta som går före?
Ni skall, om det skulle gå så illa, sätta er i för-
handlingar med Moderaterna - ett parti som även
efter de senaste månadernas tillbakagång fortfarande
är mer än dubbelt så stort som Folkpartiet och Krist-
demokraterna tillsammans. Med vilken kraft kan ni
föra fram era argument för vård, skola och omsorg?
Jag är litet osäker på var Folkpartiet står. Hur skall ni
klara den debatten i förhandlingar med ett parti som
är mycket större och starkare och som säger att skat-
tesänkningar är viktigare än allting annat och måste gå
före en bättre kvalitet i vården, skolan och omsorgen?
Dessa frågor vill jag ha ett svar på i dagens debatt.
Svarar ni inte på frågorna i dag kan ni vara övertyga-
de om att de kommer att följa er under hela året, ända
fram till valdagen. Var snäll att ge svenska folket
besked. Är det viktigast att satsa på vården, skolan
och omsorgen eller att regera tillsammans med mode-
raterna?
(Applåder)

Anf. 10 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Erik Åsbrink frågar varför vi är så
dystra. Egentligen har jag större anledning att ställa
en fråga till Erik Åsbrink. Hur man kan vara så glad
och uppspelt med 560 000 människor arbetslösa och
nästan 800 000 socialbidragstagare? Trots världens
högsta skatter fungerar inte vården och omsorgen som
vi skulle önska, och skolan ger inte tillräckligt bra
kunskap. Det är skäl nog att vara dyster, men det är
betydligt mindre skäl för finansministern att vara stolt
över sina två år i ämbetet.
Vi har också andra skäl att vara dystra, nämligen
en finansminister som inte är beredd att föra en politik
som skapar förutsättningar för tillräckligt många nya
jobb. Han står här och säger att det är bra att den
öppna arbetslösheten har minskat med två procenten-
heter, men han säger inte att det beror på att kun-
skapslyftet har tagit ungefär 100 000 människor som
tidigare räknades som arbetslösa i anspråk. Sanningen
är att den totala arbetslösheten faktiskt har ökat under
den tid Erik Åsbrink har varit finansminister.
Sedan undrar jag följande: Skäms inte Erik Ås-
brink och företrädarna ute i kommuner och landsting
över att vara företrädare för ett parti som i regerings-
ställning, trots att man tar ut världens högsta skatter,
inte förmår erbjuda medborgarna en bra sjukvård? De
köer som vi bantade bort växer. Ni kommer inte att
erbjuda en tillräckligt bra äldreomsorg eller skola
eller lag och ordning trots att ni tar ut världens högsta
skatter. Det är ert ansvar. Det finns ingen motsättning
mellan sänkt skatt och bra vård och omsorg.
I en debattartikel skrev ordföranden i Vårdförbun-
det och en hel del andra som arbetar med vården att
en helt annan och friare organisation än den nuvaran-
de har mycket stora välfärdsvinster att erbjuda - en
bättre fungerande vård till samma eller lägre kostnad.
Det bryr ni er inte om. Ni skall taxera ut pengar av
medborgarna i stället. Om systemen inte fungerar får
de fortsätta att fungera illa, och så kan ni ta ut mer
pengar av medborgarna. Höjda energiskatter skall
slussas vidare. Där är ert svek.
Den stora frågan återstår. Ni skall sänka skatten
för utländska experter. Ni har redan sänkt skatten för
utländska miljardärer. Ni sänker tobaksskatten, för det
visade sig att den höjda tobaksskatten innebar svarta
inköp av cigaretter och mindre konsumtion. I ett så-
dant läge skall ni sänka tobaksskatten. Så har ni höjt
skatten på arbete, och jobben försvinner i stället för
att bli flera. Det bryr ni er inte om. Vanliga männi-
skors arbetsinkomster skall vara högt beskattade ock-
så i fortsättningen. Hela vårpropositionen är ett för-
svar för en högskattepolitik.
Varför, Erik Åsbrink, tar ni inte ansvaret för att
med de skatter som redan betalas ge en bra vård och
omsorg och en bra skola? Varför ser ni inte till att
skapa utrymme för fler jobb, vilket i sin tur skapar
förutsättningar för sänkta skatter för de människor
som har det svårast i dag?

Anf. 11 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! När man möter Bo Lundgren och
Moderaterna utlovas ständigt sänkta skatter som lös-
ningen på all världens problem. Sanningen är ju att ni,
när ni satt i regeringsställning, drog på svenska folket
oerhört stora skatteskulder genom att ni inte betalade
utgifter kortsiktigt med hederliga inkomster utan med
skuldsättning. Därmed lassade ni över större och
större bördor på kommande generationer. Man kan
säga att det är ett dolt skattetryck.
Det är ingen konst att bedriva en sådan politik,
men det kommer surt efter. Det blir oerhörda bördor.
Det är det som vi har fått kämpa med under de här
åren. Vi har nu också rått bot på det. Nu är underskot-
tet borta. Nu kan vi i stället satsa ökade resurser på
vissa prioriterade områden.
Jag är tillbaka i detta: För oss socialdemokrater är
det skolan för våra barn, sjukvården och omsorgen
om barn och äldre som går före löften om stora ofi-
nansierade skattesänkningar.
Det här har Bo Lundgren och hans kolleger, den
centrala moderata partiledningen här i Stockholm,
ingen förståelse för. Litet annorlunda är det ute i lan-
det. Där finns det ju, även i Moderaternas led, prak-
tiskt verksamma kommunpolitiker som möter verklig-
heten på litet närmare håll. De märker att det inte är
så förbaskat lätt att på en och samma gång säga att
man skall sänka skatterna och samtidigt lova bättre
standard i vården, skolan och omsorgen.
Jag kan bara citera ett exempel: Får Moderaterna
bestämma över Sverige skulle Ale kommun förlora
30-40 miljoner kronor per år. Det kan jag inte ställa
upp på. Skola och omsorg skulle drabbas hårt.
Detta sade det moderata kommunalrådet Jan
Pressfeldt. Han upplyste också om att han inte hade
röstat på sitt parti i riksdagsvalet de senaste tio åren.
Det här är den konkreta verklighet som möter de
centralt tillverkade propagandabudskapen från Mode-
raternas partikansli i Stockholm.
(Applåder)

Anf. 12 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är ju fantastiskt vad landets fi-
nansminister engagerar sig i problemen för de arbets-
lösa! Det är fantastiskt hur han verkligen bekymrar sig
om dem som inte får den vård och omsorg eller den
utbildning de skall ha! Han raljerar i stället. Det enda
exempel han kan ta är en moderat som inte är en mo-
derat. Det är också signifikativt.
Sedan går Erik Åsbrink tillbaka i det förflutna.
Han glömmer att han var statssekreterare under 80-
talet. Jag skall bara citera vad hans dåvarande chef
Kjell-Olof Feldt skrev om vad som hände under 80-
talet. Han beskrev läget 1989: Vi hade nu kommit
därhän att den tredje vägens ekonomiska politik höll
på att bryta samman. Vid nästa anhalt väntade arbets-
lösheten.
Så blev det också. Så fick vi ärva en ekonomi som
var i sönderfall. Vi fick vända utvecklingen. Vi börja-
de sanera statsfinanserna. 1994 kom en socialdemo-
kratisk regering. Den valde att höja skatterna i stället
för att spara på utgifterna. Det skapade sämre förut-
sättningar för jobben. Vi fick en utveckling där sys-
selsättningen började minska efter att ha förbättrats.
Det vi nu diskuterar är frågan om hur vi skall
hantera den här situationen. Det landets finansminister
borde bekymra sig om är de 560 000 som är arbetslö-
sa. Men vårpropositionen är självberöm och rosenrö-
da drömmar om de kommande åren. Det är därför jag
är dyster - för det är människor som berörs och som
mår dåligt.
Vård, omsorg och skola måste prioriteras. Och så
säger Erik Åsbrink inte ett enda ord när jag citerar
vad Vårdförbundets ordförande har sagt om vad som
behövs. Han vill bevara de gamla systemen som inte
ger valuta för pengarna. Det är som Carl Bildt har
uttryckt det: Svenska folket tvingas betala första-
klassbiljett men får resa tredje klass. Det är det Erik
Åsbrink begär att människorna skall acceptera.
Det vi erbjuder är i stället politiker som ger valuta
för pengarna, som prioriterar vård, omsorg och skola
samt lag och ordning och som ser till att det här fun-
gerar genom att ändra systemen. De gör detta på ett
bra och effektivt sätt och skapar utrymme för att ock-
så kunna sänka skatten för de människor som dignar
under de skattebördor som gamla socialdemokrater en
gång klagade över.
Men återigen Erik Åsbrink: Varför är ni inte be-
redda att ändra systemen? Varför är ni inte beredda
att utnyttja pengarna bättre? Och varför, Erik Åsbrink,
vill ni inte sänka skatten för vanliga inkomsttagare?
Det gäller låg- och medelinkomsttagare. Varför vill ni
inte sänka skatten på deras arbetsinkomster när ni
snabbt rusar ut och sänker skatten för miljardärer? Ni
sänker också skatten för utländska experter, och ni
sänker skatten på tobak när ni märker att just det
händer som också hände när ni höjde skatten på ar-
betsinkomster.
(Applåder)

Anf. 13 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Det är egentligen ett ganska oförskämt
påstående riktat mot landets kommunpolitiker - inte
bara socialdemokrater utan också från andra partier -
att påstå att de är så oerhört ineffektiva och gör ett så
dåligt jobb att de inte tar till vara möjligheterna att
effektivisera och utnyttja resurserna bättre. Det skulle
alltså finnas en enkel trollformel tillverkad på Mode-
raternas partikansli varigenom man kan frigöra många
miljarder kronor och använda bättre än vad som görs i
dag. Så talar en person som lever långt ifrån verklig-
heten. Åk ut i landet och prata med folk! Då kommer
Bo Lundgren att möta en helt annan situation.
Det var inte en ensam ropande röst som jag citera-
de. Jag kan ta en annan moderat politiker. Jag citerar:
Den landstingspolitik Moderaterna bedriver i Halland
är skandalös. I stället för att lyssna på läkare och
andra verksamhetsföreträdare kör de huvudet i sanden
som strutsar. Besparingarna har gått för långt. Man får
aldrig tiga om missförhållanden. I valet mellan partiet
- alltså Moderaterna - och patienterna måste jag välja
patienterna.
Detta sade den moderata riksdagsledamoten Lise-
lotte Wågö. Det finns alltså flera exempel på en kri-
tisk attityd till Moderaternas politik när det gäller
vården, skolan och omsorgen när denna möter den
praktiska verkligheten ute i landet.
Sedan, Bo Lundgren, vill jag säga att jag har pra-
tat mycket om arbetslösheten både i dag och vid andra
tillfällen. Jag gör det gärna igen. Den är ett av vår tids
stora problem. Men det må ju också vara tillåtet att
konstatera att efter att vi tappade bortåt en halv miljon
jobb under den tid då Bo Lundgren satt i regeringen,
är vi nu på väg att raskt förbättra arbetsmarknadssi-
tuationen i landet.
Vi har det senaste året minskat arbetslösheten med
ungefär 100 000 personer. Under de kommande åren
kommer vi att se en fortsatt minskning av arbetslöshe-
ten. Och det sker inte genom att vi sätter fler männi-
skor i åtgärder. Tvärtom minskar antalet människor i
åtgärder under de kommande åren. Det är bara att titta
i våra prognoser. I stället ökar den reguljära syssel-
sättningen. Det handlar om drygt 50 000 fler jobb om
året flera år i rad.
En del kommer i den offentliga sektorn, inte minst
genom att vi skjuter till mer pengar - något som Mo-
deraterna motsätter sig. Men huvuddelen kommer
genom att företagen bygger ut och anställer fler män-
niskor. Och detta sker samtidigt som vi kommer att ha
en hög ekonomisk tillväxt i Sverige de kommande
åren. Det borde väl vara något som också Bo Lund-
gren och Moderaterna kunde känna i alla fall litet
glädje över; att det går bättre för Sverige nu än vad
det gjorde tidigare.
(Applåder)

Anf. 14 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ställde en fråga till finansminis-
tern. Jag hoppas att han senare kan besvara den. Jag
vill påminna om den. Jag kan ta tillfället i akt att
komplettera med ytterligare någon fråga.
Boendet är för många människor en stor post. Bo-
endekostnaden tar en del av hushållsekonomin. Ge-
nom att räntorna har sjunkit har många människor
förstås fått ett billigare boende. Men det finns något
som fördyrar boendet. Det är fastighetsskatten - sär-
skilt för de människor som bor i områden som är
attraktiva för fritidsboende.
Det handlar om två saker. Det handlar om den
höjda fastighetsskatten. Men det handlar också om
taxeringsförfarandet som har gjort att kostnaderna blir
höga. Jag undrar om finansministern är beredd att
medverka till att genomföra förslag som exempelvis
går ut på att vi slopar den s.k. belägenhetsfaktorn för
dem som bor i områden som är attraktiva för fritids-
boende. Det är ju en åtgärd av det slag som finansut-
skottet tidigare har uttalat sig för. Men det har inte
givit något resultat ännu.
Sedan måste jag, fru talman, säga att det märks att
vi går mot en valrörelse. Någon har ju här varnat för
expansion. Andra har talat om att det är åtstramning
för att man börjar betala av på statsskulden. Jag tyck-
er att det är en styrka för Sverige när vi nu kan värna
vården, omsorgen och skolan, när vi kan börja betala
av på statsskulden och när vi har skaffat oss ett läge
med låga räntor. Det gör ju att investeringarna tar fart.
Det gör också att vi har råd att betala reformer med
egna pengar i stället för att göra det med lånade peng-
ar.
Jag tycker att det är litet för mycket av dysterhet i
denna debatt. Vi går mot ljusare tider - inte bara för
att vi går sommaren till mötes. Vi går också mot eko-
nomiskt ljusare tider. Det finns anledning för den här
riksdagen att notera det och också utnyttja de möjlig-
heter som den starkare ekonomin ger Sverige att möta
nästa mandatperiod. Nästa mandatperiod möter vi i en
styrkeposition jämfört med vad som har varit fallet
under de två senaste mandatperioderna.

Anf. 15 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag delar Per-Ola Erikssons uppfatt-
ning att det är bra att vi kan amortera på statsskulden
under de kommande åren. Det utesluter inte att vi kan
göra en rad insatser för att förstärka resurserna i vår-
den, skolan och omsorgen och också på en rad andra
områden. Det innebär att vi får minskade bördor för
kommande generationer. Det innebär att räntorna på
statsskulden, som är den största utgiftsposten, kan
minska successivt. Det lämnar större utrymme åt
andra mer angelägna insatser i framtiden.
Jag skall svara på två frågor. Den första gällde
jordbrukets energibeskattning och om det kan bli
aktuellt med samma typ av lättnad som redan gäller
inom industrin. Den Björkska utredningen, som tar
upp ett sådant förslag, är ute på remiss. Jag tycker att
det är naturligt att vi avvaktar den remissomgången
och tar del av de synpunkterna. Det är så vi brukar
göra i Sverige. Hela energibeskattningen är föremål
för översyn. Den blir klar någon gång under hösten.
Även det tycker jag är skäl att vänta för att se vad den
kommer fram till.
I grunden har jag en välvillig attityd till förslaget.
Det är naturligtvis rimligt att vi har likartade regler
för olika näringsgrenar och inte systematiskt gynnar
en viss bransch jämfört med en annan. Men jag tycker
ändå att innan vi fattar några definitiva beslut skall vi
ha helhetsbilden. Jag vill avvakta med detta, men vi
prövar det i en positiv anda.
Sedan till boendet. Vi har inte lagt fram något
förslag om att sänka fastighetsskatten, till skillnad
från en rad andra partier. Men regeringen har i dag
lagt fram förslag om att frysa taxeringsvärdena så att
den höjning som annars skulle ha skett inte slår ige-
nom. Det sker i avvaktan på den översyn som nu
pågår av taxeringsförfarandet. Vi har satt in särskilda
lättnader för krisårgångarna, de som är särskilt hårt
drabbade av höga produktionskostnader, för att lindra
bördan för dem.
Vad som alla beoende gynnas av, även om det slår
igenom snabbast för villaägarna, är de lägre räntorna.
De halverade räntorna innebär en mycket kraftig
lättnad. Jag vill gärna lägga till att den halverade
räntan har naturligtvis även Centerpartiet medverkat
till genom att ta del i de beslut har inneburit att vi har
kunnat sanera statsfinanserna. Därigenom har räntan
kunnat gå ned och boendekostnaderna förbilligats.
Hur det skall bli med lägesfaktorn vill jag också se
över i den större översyn som pågår om fastighets-
skatten. Jag tycker att det är viktigt att vi eftersträvar
neutralitet mellan olika upplåtelseformer. Vi skall så
långt som möjligt eftersträva detta.

Anf. 16 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Det är riktigt att det pågår en utred-
ning som är ute på remiss. Men man behöver inte
alltid avvakta remissomgången. Jag noterar att rege-
ringen här lägger fram förslag på skatteområdet som
inte har varit föremål för utredning, nämligen slopad
fastighetsskatt på vattenkraftverk och sänkt skatt på
cigaretter. Där tar regeringen initiativ utan föregående
utredning. På samma sätt hade man kunnat göra i
detta fall med energiskatten för lantbruken. Det är en
del i en aktiv landsbygdspolitik. Men jag tolkar fi-
nansministerns uttalanden positivt och utgår från att
regeringen kommer tillbaka så fort som möjligt efter
remissomgången.

Anf. 17 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Fru talman! Det är riktigt att regeringen ibland
klipper till utan att invänta ett remissförfarande, även
om det normalt sett är den bästa vägen att gå. När det
gällde tobaksskatten tyckte jag inte att det behövdes
något remissförfarande. Problemen med smugglingen
var så uppenbara att det var bättre att klippa till
snabbt. I normala fall tycker jag att vi har en god
ordning i Sverige. Vi skall ta del av vad olika remiss-
instanser säger innan vi slutgiltigt tar ställning, och vi
skall pröva detta i positiv anda.

Anf. 18 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Finansministern tyckte att vi var några
dysterkvistar. Men det är inte så konstigt. Regeringen
och denna riksdag har satt som överordnat mål arbets-
löshetens eliminering och fler jobb. På denna punkt
har regeringen misslyckats och misslyckats grundligt.
Det är färre personer i Sverige som har ett riktigt jobb
i dag än när regeringen tillträdde. Det är detta som är
grunden för vår kritik. I och med att det är så få som
har riktiga jobb spiller det över i att vi vår mer in-
stabila offentliga finanser. Vi har för få skattebetalare
och för många bidragsmottagare.
Den andra orsaken till kritiken är att Sverige slä-
par efter. Men jag skall glädja finansministern med ett
litet beröm så att han kanske blir på litet bättre humör.
Jag tycker att det är utmärkt att regeringen har höjt
biståndet. Det är någon liten tiondel, men det är
mycket bra att regeringen har tagit detta steg.
Låt mig också göra en liten tankemässig renhåll-
ning. I den här debatten hör man väldigt ofta att de
pengar som anslås på något sätt är Göran Perssons
egna pengar. Det är inte så. Det är skattebetalarnas
pengar. Det är heller inte Margareta Winbergs pengar,
och det är heller inte Erik Åsbrinks egna pengar. Det
vore bra om vi kunde slippa denna felaktiga kletiga
intimitet att beskriva skattepengar som om de skulle
tillhöra enskilda statsråd eller enskilda partier. Bäste
skattebetalare! Det är dina pengar som Göran Pers-
son, Margareta Winberg och Erik Åsbrink lägger fram
förslag om, ingen annans pengar.
En annan fråga är historien. Jag skall beröra den
mycket kort. En internationell valutakris brakade loss
i augusti 1992, och Sverige drogs med. Innan den
krisen hade en person suttit i nio år i Finansdeparte-
mentet som statssekreterare eller som statsråd. Han
hette Erik Åsbrink. Innan valutakrisen bröt loss hade
Anne Wibble suttit i nio månader som statsråd i sam-
ma departement. Jag överlämnar åt åhörarna och åt
dem som ser denna debatt att fundera på vem som har
störst ansvar för den efterkommande krisen. Var det
den som hade suttit i ledningen för Finansdepartemen-
tet i nio år dessförinnan, eller den som suttit i nio
månader?
Det som jag är mycket bekymrad över är att det är
uppenbart att LO eller någon blockerar åtgärder för
att få lönebildningen att fungera bättre. Regeringen
identifierar själv lönebildningen som den kritiska
faktorn men abdikerar från uppgiften att göra någon-
ting åt denna utan lämnar frågan till parterna på ar-
betsmarknaden. Det är inte acceptabelt. Man bagatel-
liserar därigenom arbetslösheten som problem. Förut-
om alla andra internationella fiender - EMU, Nato
och USA-skepticism - har man nu också fått OECD
som en fiende. Man tar avstånd från dess rekommen-
dationer vad beträffar arbetsmarknaden och dess
analys vad beträffar konjunkturkänsliga offentliga
finanser.
Fru talman! Det är detta som är orsaken till mitt
bekymmer: att finansministern inte bryr sig om efter-
släpningen och inte bryr sig om strukturreformer på
arbetsmarknaden. Det gäller i första hand. Det finns
också andra saker.

Anf. 19 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Det är kanske inte meningsfullt att
nu gå och rota i gamla syndaregister. Jag tar natur-
ligtvis mitt ansvar för den tid som jag har suttit i Re-
geringskansliet under olika skeden. Jag tycker också
att samma skall gälla för andra personer.
Det är klart att en nytillträdd regering inte, särskilt
inte i början av en period, kan göras huvudansvarig
för en händelseutveckling. Men ju längre tiden går
bör rimligtvis ansvaret öka. Det är inget särskilt bra
facit som kunde visas upp av regeringen Bildt-
Wibble, där för övrigt Carl B Hamilton satt som stats-
sekreterare i slutskedet. Det lades fram en Nathalie-
plan. Tala om orealistiska prognoser! Det var ju Carl
B Hamilton inne på i sitt inledningsanförande. Vi
skulle ha lägre räntor än Tyskland under prognosperi-
oden med tillväxttal som låg på en astronomisk höjd.
Jag har inte drömt om att lägga mig på de nivåer-
na, trots att utgångsläget nu är så oerhört mycket
bättre än det var när Nathalieplanen lades fram. Det
var i hög grad detta märkliga dokument, som även
Carl B Hamilton rimligtvis måste ha varit medansva-
rig till, som bidrog till förtroendekrisen i slutet av den
borgerliga regeringsperioden. Det var då som räntor-
na rusade i höjden. Det var då som bristen på åtgärder
och rosenröda - om man nu kan tala om sådana när
det gäller Folkpartiet - prognoser och en total brist på
handlingskraft för att göra någonting åt problemen
totalt undergrävde förtroendet för den svenska eko-
nomin.
Jag måste upprepa frågan. Hur skall ni ha det med
vården, skolan och omsorgen? Det är ju bra om ni kan
gå med på ett tillskott i år, men ännu viktigare är det
att veta hur ni ser på de kommande åren. Kommer
Folkpartiet att stödja en förstärkning av vården, sko-
lan och omsorgen eller kommer partiet att slå följe
med Moderaterna och säga nej till de förbättringarna?
Jag tror att det är viktigt att ge det beskedet.
Jag tycker också att en fråga måste besvaras innan
Carl B Hamilton uttalar sitt gillande av att vi höjer
biståndet, där vi kanske är överens i våra åsikter. Hur
skall Folkpartiet kunna regera ihop med ett parti,
Moderaterna, som i varje fall tidigare alltid har gått
emot den typen av förbättringar?
Vad är det som är viktigast, Carl B Hamilton? Är
det biståndet till de fattiga länderna, eller är det
åstundan att till varje pris samregera med Moderater-
na? Vad är viktigast?

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Det var ju skönt att höra att Erik Ås-
brink accepterar tanken att ju längre man sitter vid
makten, desto större ansvar har man för utfallet. Nu
kan vi konstatera att Erik Åsbrink, eller i varje fall
hans regeringskolleger, har suttit tre och ett halvt år
vid makten, och att antalet jobb i dag är färre än när
regeringen tillträdde. Den skulden och det ansvaret
bär Socialdemokraterna. Det är detta som är den kan-
ske viktigaste kritiken från min sida.
Det är beklämmande att höra att den tanke och
den fråga som har utretts, stötts och blötts så många
gånger som den om lägre skatt på tjänster, inte minst
hushållstjänster, turism och service, inte ens nämns i
finansplanen. Det hade varit ett viktigt bidrag till att
få fler jobb.
Det är litet konstigt att regeringen i andra sam-
manhang har nekat till att lägre skatt på arbete skulle
ge fler jobb. Regeringen säger att det inte finns några
dynamiska effekter i detta. Men när det gäller ciga-
rettskatten - då finns de! Där är det så att om man
sänker skatten säljs det fler vita cigaretter. Men om
man sänker skatten på arbete blir det inte fler vita
jobb! Nej, nej - det där hänger inte ihop, Erik Ås-
brink.
Erik Åsbrink frågar om kommunpengarna, och
raljerar över att jag har sagt att jag tycker att man
kanske skall tänka efter litet. Det finns en anledning
till att jag vill tänka efter tillsammans med min riks-
dagsgrupp i två veckor till dess att motionstiden utgår.
Anledningen är att samtidigt som det finns stora be-
hov inom vård och skola i kommunerna anser många
inom den socialdemokratiska allmännyttan att det
också finns ett stort behov av att fylla hålen i de
kommunala bostadsbolagen med statliga medel. Det
finns uppskattningar som går från allt mellan 5 och 45
miljarder kronor.
Kan Erik Åsbrink garantera att det finns ett vatten-
tätt skott mellan ytterligare pengar till kommunerna,
som regeringen nu har föreslagit, och bidrag till de
kommunala bostadsbolagen t.ex.?
Vi i Folkpartiet anser inte att alla problem inom
vård och skola enbart löses med mer pengar. Vi har
talat om vårdgaranti och om samarbete mellan för-
säkringskassa, kommuner och landsting. Vi har talat
om friskolor, fler alternativa vårdgivare osv. Detta är
ett antal strukturella reformer för att få den offentliga
sektorn att fungera bättre.
Det finns ett akut problem, men man kan inte på
någon timme eller två inför en sådan här diskussion
säga att vi lägger de långsiktiga strukturella frågorna
åt sidan. Man måste se de kortsiktiga och de långsik-
tiga problemen samtidigt.
Detta är svaret. Erik Åsbrink och andra kommer
att få höra vad Folkpartiet säger inom två veckor.
Låt mig avslutningsvis bara ställa en fråga till Erik
Åsbrink apropå att regeringen inte vill ta tag i frågor-
na om jobben och strukturreformerna och inte vill
lyssna på t.ex. OECD:s rekommendation. Vad beror
detta på? Beror det på att Socialdemokraterna är
blockerade av LO? I så fall är det kanske mer intres-
sant att ni ägnar er åt LO, så skall nog Folkpartiet,
Kristdemokraterna och andra ta hand om diskussionen
med Moderaterna. Det har gått alldeles utmärkt tidi-
gare, och det finns ingen anledning att tro att det inte
skulle fungera i framtiden.

Anf. 21 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Det har gått alldeles utmärkt att re-
sonera och kanske också att regera med Moderaterna
tidigare, sade Carl B Hamilton. Det finns väl litet
delade meningar om den saken. Det är nog många
som i likhet med mig tycker att det inte var någon
särskilt lysande period när ni regerade tillsammans
med Moderaterna. Det var ingen bra period för Sveri-
ge, och det var ingen bra period för vården, skolan
och omsorgen. Det var raserade statsfinanser, och det
var en halv miljon förlorade jobb.
Carl B Hamilton frågar om vi tar ansvaret för ut-
vecklingen efter tre och ett halvt år i regeringsställ-
ning. Självfallet gör vi det. Vi tar ansvaret för den
situation som råder och den utveckling som vi kan se
framför oss. Jag ser en utveckling där arbetslösheten
fortsätter att minska i betydande utsträckning och där
många nya reguljära jobb kommer till på arbetsmark-
naden. Det handlar om över 50 000 jobb i genomsnitt
per år under den kommande perioden.
Jag tar ansvaret för att vi nu ser ut att få en bra
tillväxt i landet, att investeringarna ökar i en mycket
snabb takt, att exporten fortsätter att öka och att också
den privata konsumtionen efter många års stillestånd
nu tar fart ordentligt så att människorna får känna av
litet högre standard. Jag tar ansvaret för detta, och för
sanerade offentliga finanser så att vi kan skjuta till
mer pengar till vården, skolan och omsorgen.
Tänk gärna under de här 14 dagarna fram till dess
att motionstiden går ut. Det kan väl vara rimligt. Men
ge sedan svaret! Vad är det som ni sätter främst? Är
det att säkerställa en bra standard för våra barn i sko-
lan, en bra omvårdnad om de äldre och att alla i lan-
det, gammal och ung, skall vara garanterade en bra
sjukvård oavsett plånbokens tjocklek? Är det detta
som är det viktigaste, eller är det den heta åstundan att
regera tillsammans med skattesänkarpartiet Modera-
terna som är det viktigaste?
Ge besked i den frågan! Och ge besked på samma
sätt om ifall Folkpartiets längtan efter högre bistånd är
så stark att den t.o.m. tar över längtan efter att få
regera ihop med Moderaterna! De beskeden väntar vi
alla på med spänning.

Anf. 22 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Finansministern skall jaga de bor-
gerliga partierna kring oenigheten om pengar till vård,
skola och omsorg. Jag skall gärna hjälpa till så
mycket jag kan.
Men jag kommer kanske också att i den debatten
ibland påpeka att Vänsterpartiet lade fram de här
förslagen redan före valåret. Den bedömning som
Vänsterpartiet gjorde förra året i sitt budgetförslag av
vilket utrymme det fanns i år var uppenbarligen bätt-
re, eftersom regeringen nu erkänner att de här pengar-
na finns och kan läggas dit. Det är bra. Men det hade
varit ännu bättre om vi hade gjort detta tidigare.
Jag kommer kanske också att ta upp det faktum att
många socialdemokratiska kommunpolitiker samarbe-
tar mycket bra med Vänsterpartiets politiker i ett antal
kommuner och landsting. Jag har hört en hel del s-
företrädare som är mycket undrande inför samarbetet
åt höger, och som nu tycker att det vore bättre om
man mer vände sig åt vänster, bl.a. på punkten om
pengar till kommuner och landsting.
Jag kommer också att jaga finansministern och
socialdemokratin med en fråga. Jag har fått den for-
mulerad med hjälp av statsministern. Jag formulerar
om hans fråga litet grand, och ställer den till finans-
ministern i den här formen: Tror finansministern att
barnens framtid blir bättre av sänkta skatter för hög-
inkomsttagare och höjda egenavgifter för låginkomst-
tagare?

Anf. 23 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Den sista frågan antar jag var fö-
restavad av att vi, i enlighet med det riksdagsbeslut
som fattades redan 1994, uppfyller vårt löfte att av-
veckla värnskatten. Det är viktigt att man håller det
man lovar. I gengäld inför vi ett extra skattesteg för
de verkliga höginkomsttagarna för att säkerställa en
bra fördelningsprofil. Detta tar vi ansvar för fullt ut.
Vad gäller pensionsöverenskommelsen har väl
andra partier i högre grad än Socialdemokraterna
drivit krav på höga egenavgifter. Det har varit en
kompromiss mellan fem partier - Vänsterpartiet är
inte med bland dessa - om en pensionsreform som jag
på det stora hela taget tycker är bra, även om det som
alltid när det handlar om kompromisser är fråga om
att man får ge och ta, att man inte får igenom allt det
man vill men att man ändå kan ta ansvar för helheten.
Vänsterpartiet har säkert lagt fram många förslag
om höjda utgifter som vi inte alltid har kunnat ställa
oss bakom. Skälet är mycket enkelt. Vi nöjer oss inte
med att lägga fram populära förslag och lova förbätt-
ringar till alla och envar, utan vi tar också ansvar för
ekonomin, för finanserna. När det inte går att finansi-
era förslag utan att på nytt börja med upplåning, då
vill vi inte var med.
Vi har tagit ansvar för en mycket omfattande bud-
getsanering. Det har varit svårt, och det har varit
besvärligt. När den ger resultat och det kommer fram
resurser kan vi satsa på de prioriterade områdena. Det
handlar om riktiga pengar, hederligt hoptjänade. Det
är inte pengar som vi lånar av svenska eller utländska
bankirer. Det är en stabil välfärd, den enda hållbara
grunden för välfärden i framtiden.

Anf. 24 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag skall påminna finansministern
om att värnskatten inte hade kunnat införas om inte
Vänsterpartiet hade ställt upp hösten 1994. Då hade ni
över huvud taget inte kunnat åstadkomma den här
budgetsaneringen. Det vore välgörande om finansmi-
nistern i sina olika valtal kunde kosta på sig att kon-
statera detta.
Vi är överens om att de offentliga finanserna skall
vara i ordning. Det handlar om att flytta pengar från
de rika till de fattiga, att föra en skarpare fördelnings-
politik. Den politik ni nu för innebär däremot att man
sänker skatten för höginkomsttagare och höjer ege-
navgiften för låginkomsttagare. Det kostar inte, det
gör inte att vi måste låna från bankirer.
Min fråga är återigen: Varför sänker ni skatten för
människor med höga inkomster, när vi inte har råd
vare sig att sänka skatten för låginkomsttagare eller
att anslå tillräckliga medel till skola, vård och om-
sorg?

Anf. 25 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag har sagt det förut och kan säga
det igen, att visst är det sant att Vänsterpartiet i början
av mandatperioden var med och tog ansvar för den
inledande budgetsaneringen, den del som framför allt
handlade om höjda skatter. Det var bra så långt, men
sedan tröt orken, och Vänsterpartiet klarade inte att
fullfölja saneringen. Vi var tvungna att göra det, efter-
som vi hade ansvaret i regeringsställning. Det var då
vi inledde ett fruktbärande samarbete med Centerpar-
tiet för att genomföra hela budgetsaneringen. Det
tillägget måste göras - ni orkade inte ända fram. Vi
genomförde hela budgetsaneringen, från början till
slut, och nu kan vi börja skörda frukterna av detta.
Johan Lönnroth säger att vi inte skall låna från ut-
ländska bankirer. Jag skall upplysa Johan Lönnroth
om att vi har en skuld på 1 400 miljarder kronor till
både svenska och utländska bankirer. Vi ökar inte
skulden längre, men vi har ett förfärligt arv framför
allt från en viss tidigare regerings underskottspolitik.
Det är det som vi nu betalar räntor och amorteringar
på.
Vi är säkert överens om att fördelningspolitiken är
oerhört viktig. Den måste enligt min mening föras på
bred front. Det är oerhört viktigt fördelningspolitiskt
att vi kan höja sysselsättningen och minska arbetslö-
sen - kanske ingen annan åtgärd är så viktig som
denna. Det är viktigt fördelningspolitiskt att vi kan ge
fler människor en bra utbildning. Det bidrar till in-
komstutjämning och till ökade möjligheter att få jobb
i framtiden. Det är bra för fördelningspolitiken att vi
nu kan sätta in större resurser i vården, skolan och
omsorgen. Jag räknar i det sammanhanget med att
Vänsterpartiet stöder våra förslag. Det är bra. Vi skall
satsa kraftigt på de områden som är allra viktigast i
välfärden.

Anf. 26 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag ställde i mitt inledningsanförande
en del frågor till finansministern. Jag skall upprepa
dem.
En fråga gällde skatteväxlingen för miljön, att man
sänker skatten på arbete och i stället höjer den på
energi- och miljösidan. Har socialdemokraterna över-
gett ambitionen att skatteväxla för miljön? Anled-
ningen till att jag ställer frågan är att det som står på s.
33 i vårpropositionen gör att man kan tro att ni fak-
tiskt backar på den här punkten. Det finns en uppgö-
relse från förra året i en utredning som ni borde kunna
följa upp.
En annan fråga gällde den avskaffade produk-
tionsskatten på vattenkraft, som från miljösynpunkt
och hushållningssynpunkt inte kompenseras av någon
annan åtgärd. Detta kan ställas i relation till regering-
ens tal om en miljöomställning. Vad menar regeringen
med sitt fagra tal om en miljöomställning, när man i
stället sänker skatten på energi, vilket gör att ener-
gislöseriet och trycket på en vattenkraftsutbyggnad
ökar? Betyder det här t.ex. att regeringen är positiv
till att bygga ut vattenkraften?
Jag ställde också en fråga om tillväxtkalkylerna,
som det faktiskt finns anledning att diskutera, efter-
som vi nu befinner oss vid startpunkten för behand-
lingen av vårpropositionen i riksdagen. Regeringen
har i propositionen räknat med en hög tillväxt - 3,4 %
år 2000 - vilket ju är själva grunden för att man skall
klara att uppnå målet att sänka arbetslösheten till 4 %,
något som i och för sig är vällovligt. När man läser
vidare i de avsnitt som behandlar finanspolitiken och
budgeten framöver visar det sig att regeringen inte är
beredd att inteckna de ökade skatteintäkter som en
sådan hög tillväxt innebär på så sätt att det blir mindre
utgifter för arbetslösheten när den minskar i omfatt-
ning. Man intecknar inte detta, utan i propositionen
står det i klartext att det betraktas som väldigt osäkert
om det verkligen går att få in de här pengarna.
Regeringen har här alltså gett två olika budskap.
När man talar om arbetslösheten är det alldeles säkert,
men när det gäller finanspolitiken är det osäkert. Jag
tror att det är det osäkra som gäller. Regeringen har
tränat upp en viss förmåga att ta ansvar när det gäller
finanspolitiken, däremot inte när det gäller arbetslös-
heten. Det vore bra att få ett klargörande.

Anf. 27 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Skatteväxling är något vi redan har
tillämpat i ganska stor omfattning i Sverige. Jag var
med om den stora skattereformen, som utöver allt
annat också innehöll en betydande skatteväxling.
Denna kanske inte fick den uppmärksamhet den för-
tjänade, eftersom det hände så mycket annat samti-
digt. Vi har även tagit ytterligare steg efter detta.
Jag vill ändå varna för en övertro på att vi kan gå
hur långt som helst på den vägen. Det handlar om att
sänka skatten på arbete, som har en mycket bred
skattebas, och ersätta det med ökade skatter på miljö-
förstörande verksamheter, som har en mycket smalare
skattebas. Det är svårt att få in alla de pengarna. Mil-
jöskatter tas dessutom inte i första hand ut för att vi
skall få in pengar, utan för att vi vill minska och helst
ta bort den miljöskadliga verksamheten. Det är alltså
inte bara en smal skattebas, utan det är dessutom fråga
om en instabil och kanske helt försvinnande skattebas.
Man skall alltså inte tro att det går att ta hem hur
mycket pengar som helst den vägen.
Roy Ottosson gör sedan ett alltför stort nummer av
huruvida våra kalkyler är osäkra eller inte. Det är
självklart att alla utsagor om framtiden innehåller ett
element av osäkerhet. Det är ingenting konstigt med
detta.
Att vi inte omedelbart sätter sprätt på varenda
krona som kommer, utöver de mål vi har satt upp för
budgeten, tycker jag skall tillskrivas oss som ett ut-
tryck för ansvarskännande och försiktighet. Om dessa
extra pengar verkligen kommer fram har vi nog tid
och möjlighet att använda dem, vare sig det handlar
om ökade utgifter, sänkta skatter eller ytterligare
amorteringar på statsskulden. De besluten kan vi fatta
i lugn och ro. Jag tycker att det är klokt att inte ome-
delbart göra av med eventuella extra pengar bara för
att de hägrar i framtiden.

Anf. 28 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om det sista. Där-
för tog jag upp frågan. Jag tolkar det så att det är just
det finanspolitiska avsnittet som är det tunga i det här
sammanhanget.
När det gäller skatteväxlingen måste jag få ett
förtydligande av finansministern. Överenskommelsen
i Skatteväxlingskommittén var att man bör skatteväxla
på samma nivå som man hittills har gjort när det gäl-
ler höjningar av miljöskatterna. Det vore intressant att
höra regeringens syn på detta. Ställer ni upp bakom
den överenskommelsen?
Sedan vill jag ta upp en annan sak som inte har
nämnts här. Det gäller EU-medlemskapet. Det står
nämligen i propositionen på ett antal ställen att det
skulle gett stora positiva ekonomiska effekter, men
det är väldigt svårt att hitta en redovisning av hur man
har räknat fram detta, en analys av hur det kan komma
sig och vad det i så fall skulle handla om för siffror.
Det förefaller vara påståenden tagna ur luften. Där-
emot vet vi att EU-medlemskapet kostar pengar. Vi
får nog räkna med att staten får punga ut med ungefär
10 miljarder på olika sätt för EU-medlemskapet. Om
vi ser på länder som valt att stanna utanför EU, har de
inte haft en sämre ekonomisk utveckling än vad vi har
haft. Detta påstående förefaller långsökt. Vi i Miljö-
partiet ifrågasätter om det här påståendet över huvud
taget är korrekt. Om regeringen tänker fortsätta att
påstå detta är det viktigt att man lämnar någon typ av
analys som gör att vi kan diskutera det på ett riktigt
och sakligt sätt.
Jag vill ta upp ytterligare en sak som gäller miljö-
satsningen. Där finns det också många vackra ord.
Det finns en del utökningar på miljösidan i den här
vårpropositionen. Men man kan jämföra dessa utök-
ningar med de neddragningar som har gjorts just på
miljösidan under senare år. Jag tänker framför allt på
Naturvårdsverket och länsstyrelserna där man har den
centrala och viktiga tillsynen. Miljöarbetet måste ju
fungera på ett sådant sätt att man har en bra och aktiv
tillsyn som förhindrar att miljöproblem uppstår. Det
skall inte komma efteråt. Då är det ju redan förstört
eller stört. Där har det skett stora neddragningar.
Ungefär en fjärdedel av dessa resurser har försvunnit
under 90-talet. Det ser ut att kunna bli ännu fler.
Nu lägger man tillbaka, men inte lika mycket som
man har tagit bort. Det är ju egentligen ingen utök-
ning. Detta innebär faktiskt att man återställer en del
av de försämringar man har gjort. Att då tala om att
man gör en stor satsning på ett ekologiskt hållbart
samhälle rimmar oerhört illa. Det rimmar också illa
när man sänker skatten på energisidan som vi vet är
central för miljöbelastningen. Energianvändningen
måste minska om miljöbelastningen skall minska
långsiktigt. Detta är fullständigt kristallklart. Där går
ju propositionen i motsatt riktning.
Det gäller också trafiksidan, där man inte heller
har kommit fram med de drivmedelsskatter som be-
hövs för att åstadkomma en miljöomställning av tra-
fiksystemet. Det är halvgånget. Detta kräver ett svar
från regeringen. Vad menar ni egentligen konkret när
ni talar om ett ekologiskt hållbart samhälle? Hur skall
den omställningen ske?

Anf. 29 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag tycker att Roy Ottosson borde
låta litet mera positiv. I vårpropositionen har vi ändå
lagt fram förslag dels om förstärkningar av den mer
traditionella miljöpolitiken, dels om en förlängning av
programmet för det hållbara Sverige med lokala in-
vesteringsprogram.
Jag skall inte upprepa mig när det gäller skatte-
växling. Jag är positiv till principen. Vi har redan gått
långt på den vägen. Jag vill bara varna för överdrivna
förväntningar på hur mycket längre vi kan gå. Vi får
ju också titta på konkurrensförhållandena jämfört med
andra länder. Vi skall ligga, och vi ligger, i framkant
när det gäller miljöpolitiken. Men alltför stora skill-
nader i skatter mellan svenska företag och utländska
företag kan skapa problem. Det är en av de omstän-
digheter som vi har att väga in när det gäller förslaget
om att slopa fastighetsskatten på vattenkraften.
Roy Ottosson och jag har kanske grundläggande
olikheter i synen på EU-medlemskapet. Däremot tror
jag att vi i denna kammare har en bred enighet mellan
alla partier om att vi skall verka för en stram budget-
disciplin inom EU och för att de svenska avgifterna
kan hållas på en förhållandevis låg nivå. Att redan
efter så här kort tid med säkerhet uttala sig om vilka
fördelar medlemskapet innebär för Sverige är mycket
vanskligt. Man kan inte bara mäta fördelarna i hur
stort återflödet är, även om det också är viktigt. Det
handlar om andra och mycket mer svårmätbara effek-
ter, t.ex. vad den inre marknaden betyder i form av
ökad konkurrens, pressade priser och större möjlighe-
ter för svenska företag att få avsättning för sina pro-
dukter. Jag är övertygad att vi har positiva effekter
där, och att de successivt kommer att bli allt större
under de kommande åren.

Anf. 30 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Erik Åsbrink frågar mig varför jag är
så kritisk mot honom och regeringen när det gäller
resurserna till vården och inte mot Moderata sam-
lingspartiet. Det är mycket enkelt. Det råkar ju vara så
att det är Erik Åsbrink som regerar. Det är ju han som
har skurit ned resurserna till vård och omsorg trots
löften i valrörelsen. Då hette det att nu skulle det vara
slut på nedskärningarna inom vård och omsorg. Det
finns ingen regering, herr talman, som har skurit ned
så mycket inom vård och omsorg som den nuvarande
socialdemokratiska regeringen. Glöm inte bort det,
Erik Åsbrink!
För övrigt tycker jag att det Bo Lundgren sade,
nämligen att man får prioritera från andra områden, är
alldeles självklart. En höjning av sysselsättningen
med endast en procent ger kommunsektorn sex mil-
jarder i ökade intäkter och minskade kostnader att
använda till vård, omsorg och skola. Det är där som
det stora problemet ligger med er politik.
Jag kan bara säga att kristdemokraterna inte kom-
mer att sätta sig i en regering som försämrar vården
av gamla och sjuka. En sådan regering har nämligen
ingen chans att bli omvald. Jag tror att Erik Åsbrink
själv kommer att få erfara det i samband med årets
valrörelse.
Den regering som har skurit ned så mycket - ni
som har väntat tills ni ser ett överskott - är nu beredd
att satsa på vård och omsorg. Men det är faktiskt så
att ni har prioriterat varje annan utgift högre. Det
gäller höjningen av presstödet, bidrag till LO, Öster-
sjömiljarden - vi kan ta i princip vilken post i budge-
ten som helst. Det har ni prioriterat högre än vården
och omsorgen under denna mandatperiod, Erik Ås-
brink. Jag tycker att Erik Åsbrink skall tala med litet
mindre bokstäver när han nu välkomnar oss upp på
vagnen.
Herr talman! Vi har i varje budgetbeslut i denna
kammare gjort tuffa omprioriteringar för att klara av
detta. Vi har exempelvis föreslagit införandet av en
andra karensdag för oss som har arbete och normalt är
långtidsfriska för att de som är gamla och långvarigt
sjuka skall få bättre resurser. Detta har ni sagt nej till.
Herr talman! Nu examinerar Erik Åsbrink oss och
vilka vi skall regera tillsammans med. Det vore kan-
ske klädsamt om han själv talade om vem han vill
regera med efter valet. Är det med Gudrun Schyman
och Johan Lönnroth eller är det med Birger Schlaug
och Roy Ottosson? Vad blir det för politik? Det vore
ganska intressant att få en liten inblick i det.
Sedan måste jag också säga att det måste vara
ganska bittert för Per-Ola Eriksson att få höra av Erik
Åsbrink hur litet ett litet parti har att säga till om mot
det mycket större partiet. Jag tror att det handlar om
att sätta sig ned och förhandla. Jag tror att Erik Ås-
brink har den erfarenheten också.
Varför är ni så dystra när räntan har halverats?
frågar Erik Åsbrink. Det stora problemet är att vår-
budgeten innehåller så oerhört litet av konkreta för-
slag som kan förbättra Sveriges situation i välfärdsli-
gan. Visst har det skett en förbättring av konjunktu-
ren. Jag tycker att regeringen Persson, som är så duk-
tig och tar åt sig äran av detta, också skall lägga mär-
ke till att man även har lyckats få upp konjunkturen i
Danmark, Tyskland, Finland, Norge, inom hela
OECD-området. Det är bara det att där är utveckling-
en starkare. Där tillkommer det fler jobb än vad det
gör i Sverige. Mycket riktigt ökar också de svenska
företagen sina anställningar i dessa länder - mer än
vad man gör i Sverige. Det är detta som gör oss så
dystra, Erik Åsbrink.

Anf. 31 Finansminister ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Mats Odell har nu åtminstone två
gånger med anklagande röst sagt att först när det
börjar närma sig ett överskott är regeringen beredd att
satsa mera pengar på vård, skola och omsorg.
Betänk vad detta innebär. Det måste ju betyda att
Mats Odell tycker att vi borde ha gjort det långt tidi-
gare. Vi borde ha lånat pengar till vård, skola och
omsorg. Det är precis det som vi socialdemokrater vill
undvika. Vad är det för välfärd som vilar på lånade
pengar? Det är ingen stabil, ingen långsiktig välfärd.
Nu är det riktiga pengar, nu skapar vi en rejäl grund
för långsiktiga förstärkningar av vård, skola och om-
sorg.
Jag fick beskedet att kristdemokraterna, i varje fall
om Mats Odell får bestämma - det vet jag inte om
han får - inte sätter sig i en regering som försämrar
vården och omsorgen.
Det var ju tacknämligt att vi får den upplysningen.
Men nu handlar inte debatten om ifall vi skall försäm-
ra vården och omsorgen utan om vi skall förbättra
den. Då vill jag fråga Mats Odell på nytt: Sätter ni er i
en regering som inte är beredd att förbättra vård,
omsorg och skola?
Beskedet från moderaterna är ju att de inte är be-
redda att skjuta till mer pengar. Skattesänkningar,
framför allt till de välbeställda, är så mycket viktigare.
Sätter sig Mats Odell och kristdemokraterna i en
regering som inte är beredd att förbättra villkoren i
skola, vård och omsorg?

Anf. 32 MATS ODELL (kd):
Herr talman! Det här är min sista replik, så jag får
försöka plocka in en del olika saker.
Erik Åsbrink frågar om det här med lånade pengar
och om man inte skall vänta tills det kommer ett över-
skott. Jag konstaterar igen, herr talman, att det gick
bra att höja presstödet med lånade pengar. Det gick
bra att ge ett bidrag till LO med lånade pengar. Det
gick bra att betala ut Östersjömiljarder med lånade
pengar. Men det gick inte bra att se till att vi fick en
människovärdig vård och omsorg för landets gamla
och sjuka. Kom inte och tala om prioriteringar! Ni
väntar tills det finns ett överskott. Då kan de gamla
och sjuka få de resurser som ni nu talar om. På detta
är Erik Åsbrink mig fortfarande svaret skyldig.
Naturligtvis finns det nu ett överskott att fördela,
det är alldeles uppenbart. Det är inte att undra på att
pengarna strömmar in, med världens högsta skattesat-
ser och när vi nu befinner oss på toppen av en hög-
konjunktur. Det fattas bara att det inte kommer in
pengar.
Nu är ni beredda att sänka tobaksskatten därför att
smugglingen och de svarta affärerna ökar. Det är
imponerande. Men varför är ni då inte med samma
argument beredda att sänka skatten inom tjänstesek-
torn? Om Erik Åsbrink är intresserad av skatteintäkter
kan jag meddela att enligt tjänsteutredningen smugg-
las det undan skatteintäkter i storleksordningen 50
miljarder kronor genom svartjobb inom tjänstesek-
torn. Finns det då inte samma argument som när det
gäller tobaksskatten?
Det finns ytterligare ett argument. Det är att män-
niskor nu vänjer sig vid att både köpa och sälja svarta
tjänster. Det här undergräver rättsmedvetandet. Det
undergräver hela den etiska situationen i samhället när
fler och fler hamnar i det här läget. Varför då inte
göra något åt detta, Erik Åsbrink?
Jag såg en helsidesannons som var införd i mor-
gontidningarna i dag. Temat var: Nu kan vi välja igen.
Emellanåt tycker jag att när socialdemokraterna pre-
senterar ett förslag verkar det som om problem plöts-
ligt har övergått till perfektion. Nu kan vi välja igen!
utropar Göran Persson och Margot Wallström i den
här helsidesannonsen.
Låt oss ta exemplet med Malmöbon som står i kö
för en vårdplats. Vad är det han eller hon nu kan väl-
ja? Det gäller t.ex. 350 åldringar enbart i Malmö som
väntar på ett människovärdigt äldreboende. Vad är det
åldringen som placeras i ett sjukhem långt från sin
hemmiljö nu kan välja? Vad är det skoleleven kan
välja? Är det en lugnare skolmiljö? Är det en lärare
som upplever sin arbetsmiljö som mer uthärdlig? Vad
är det den arbetslöse kan välja?
Jag tycker att ni tar i så att ni håller på att spräcka
er för att den öppna arbetslösheten har kommit ned.
Men Sveriges grundläggande strukturella problem gör
ni väldigt litet åt.
När det gäller företagsklimatet föreslår ni nu
mycket riktigt i de yttersta av dessa dagar, under val-
rörelsegalgen och när fem månader återstår till valet
en utredning som skall underlätta för nyföretagande.
Patent- och registreringsverket skall presentera det
här. Vi har diskuterat detta många gånger i den här
talarstolen, och jag frågar Erik Åsbrink: Varför ge-
nomför ni inte de här förändringarna förrän nu? Vad
kostar det att genomföra de här förenklingarna? Var-
för måste ni vänta på budgetsaneringen? Varför gjor-
de ni inte detta från början? Nu när mandatperioden
nästan är slut gör ni denna omvändelse under galgen.
Där tycker jag att ni har misslyckats. Ni gör inte det
som behövs för att få fart, för att få ett stabilt och
positivt klimat för landets småföretagare.

Anf. 33 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Finansministern ifrågasatte om peri-
oden 1991-94 var bra för vården. Det behöver han
inte göra, det var den. Under den perioden bantades
de vårdköer som växte fram före valet 1991 bort. Nu
när ni har slopat vårdgarantin växer vårdköerna igen.
Därför kommer vi, om vi får ansvaret efter valet i
höst, att införa en ny och bredare vårdgaranti. Det kan
inledningsvis innebära en del kostnader. Men på litet
längre sikt är det klart att köerna kostar. Det är ingen
som tjänar pengar på vårdköer, och till det kommer
det mänskliga lidandet. Erfarenheterna av perioden
1991-94 var alltså väldigt positiva.
För att det inte skall bli några missförstånd vill jag
passa på att säga till Johan Lönnroth: Vi hade gärna
sett att de egenavgifter som vi vill se för ett delat
ansvar för pensionssystemet skulle balanseras fullt ut
genom motsvarande höjning av bruttolönen. Det in-
nebär ju plus minus noll för individen eftersom ege-
navgifterna är avdragsgilla.
Nu vill inte socialdemokraterna ha det systemet.
Det innebär att det blev på deras villkor. Vi fick något
annat i stället. Vi fick egenavgifter utan löneväxling.
Därför föreslår vi en motsvarande sänkning av skatten
på arbetsinkomster genom ett förvärvsavdrag. Det
kommer vi att föreslå den 29 april för att balansera
detta. Då har vill löst den delen oss emellan.
Herr talman! Problemet för många kommunpoliti-
ker är att Sverige har en socialdemokratisk regering.
Om man tittar på utvecklingen av socialbidragen och
kostnaderna för arbetslöshetsåtgärder i kommunerna
så motsvarar det vad regeringen nu vill ge kommu-
nerna. Hade det inte varit bättre i så fall att låta kom-
munerna ha en mindre negativ utveckling av socialbi-
dragen, mindre kostnader för arbetslösheten och ett
bättre skatteunderlag för att fler har arbete? Det förut-
sätter i och för sig ett vettigare skatteutjämningssys-
tem än det vi har, som innebär att kommunerna fak-
tiskt råkar illa ut om människor går från arbetslöshet
till arbete. Ett sådant system är ju fruktansvärt fel. Det
måste ändras på.
Kommunerna skulle vinna på en sådan politik. De
skulle vinna på en politik där lägre skatter på ar-
betsinkomster gör att det behövs mindre socialbidrag.
De skulle vinna på en politik som innebär att lägre
skatter på arbete ger fler jobb och ett större skatteun-
derlag. För en del innebär detta att man klarar kostna-
der och åtaganden, för andra ett bättre utrymme för
skattesänkningar i kommunerna.
Det intressanta i den diskussion jag hade med Erik
Åsbrink var vad han och socialdemokraterna är be-
redda att göra. Utgångspunkten för mig var, och är,
att Sverige har världens högsta skattetryck men ändå
inte världens bästa välfärd. Widar Andersson, som
såvitt jag vet fortfarande är sakkunnig hos statsminis-
tern, skrev i ett inlägg i Dagens Nyheter häromdagen
att det är fullt möjligt att driva en bra grundskola på
de ekonomiska villkor som gäller i dag. Skolans pro-
blem är inte brist på pengar, lydde rubriken. Jag har
också citerat Vårdförbundets ordförande, som säger
att man kan få bättre sjukvård till samma eller lägre
kostnad.
Då är den stora frågan: Varför säger landets fi-
nansminister nej till att förändra systemet? Varför
vänder han skattebetalarna ryggen och slår vakt om
systemen? Sänk skatten för minskat bidragsberoende
och fler jobb! Det ger också bättre förutsättningar att
upprätthålla vård, omsorg och skola.

Anf. 34 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! När det, som nu, går bättre för Sve-
rige och vi får mer egna pengar i statens finanser, inte
lånade, gäller det att satsa offensivt och att prioritera
väldigt tydligt. Jag ser sex områden som måste vär-
nas.
För det första skall vi värna om dem i samhället
som har små ekonomiska marginaler. Områden som
har fått stå tillbaka och där det finns behov skall vär-
nas. Det gäller skolan, det gäller sjukvården och det
gäller de äldre. En bra omsorg på ålderns höst är
något angeläget. Också pensionärer med låg pension
måste komma långt fram i kön.
För det andra måste vi skapa resurser för företa-
gande. Det handlar om skattesänkningar, framför allt
lägre arbetsgivaravgifter, vilket har störst betydelse
för de mindre företagen.
För det tredje skall vi fortsätta att amortera på
statsskulden. Ju mer vi kan pressa tillbaka statsskul-
den, desto mindre behöver vi betala i ränta på denna
statsskuld. Sverige står rikare på det sättet.
För det fjärde skall vi investera i det moderna
samhällets moderna teknik. Jag tänker på informa-
tionssamhällets möjligheter att föra ut både kompe-
tens och jobb runt om i landet.
För det femte handlar det om att utveckla miljö-
teknik, fortsätta marschen in i kretsloppssamhället och
fortsätta omställningen från miljöfarlig energi till ett
samhälle som präglas av miljövänlig energi. Det ger
jobb och det ger företag runt om i landet.
För det sjätte skall vi skapa likvärdiga utveck-
lingsmöjligheter i hela landet, från norr till söder, för
städer, småsamhällen och byar. På det sättet - genom
att skapa likvärdiga utvecklingsmöjligheter i olika
delar av landet - håller vi samman nationen.
När vi nu efter många år har fått en styrka i
svensk ekonomi - hela 90-talet har ju varit fyllt av
problem och underskott - är det viktigt att vi också
utnyttjar denna styrka för att bygga ett starkare Sveri-
ge. På det sättet - med livskraft i olika delar av lan-
det, med prioriterade områden och med en fortsatt fast
ekonomisk politik - kommer Sverige att stå starkt
utanför medlemskapet i den europeiska monetära
unionen.

Anf. 35 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Här har varit en liten diskussion om
vem som skall regera med vem. Det började med att
Erik Åsbrink frågade ut mig och Mats Odell, och
sedan frågade Mats Odell ut Erik Åsbrink. Den mer
intressanta frågan är dock vem Per-Ola Eriksson skall
regera med. Om Per-Ola Eriksson har någon taletid
kvar vore det väldigt intressant att höra ett svar på
den. Frågan är också varför Erik Åsbrink inte ställde
den frågan till Per-Ola Eriksson. Det hade väl varit
intressant.
En annan fråga är varför man inte har några kost-
nader, annat än fiktivt, för Barsebäcksnedläggningen i
den här budgeten. Det är ett stort svart hål.
När det sedan gäller biståndsfrågan är finansminis-
tern egentligen inte intresserad av biståndet som så-
dant utan mer av huruvida det är en kil mellan mode-
raterna och de två andra partierna. Okej, låt oss ta den
diskussionen. Vare sig man tycker bistånd är bra eller
dåligt - vi och kristdemokraterna tycker att det är bra
- är erfarenheten att det inte har varit några problem
med moderaterna vad beträffar biståndet, utan det har
varit problem med socialdemokraterna. Det är den
erfarenhet som har gjorts i Sveriges riksdag, i politis-
ka överläggningar och i krisöverenskommelser under
1990-talet.
Låt mig sedan ta upp det Johan Lönnroth sade om
OECD:s välfärdsrankning av olika länder. Jag tror
dessvärre att han har fått det om bakfoten. Jag tror att
det helt enkelt är sakligt fel. Det är inte mycket att
diskutera. Jag skall gärna visa honom hur detta är
uträknat senare, men det är inte mycket att säga om
det i sak.
Den intressanta frågan är snarare den här: Skall
man, för att få in ett mer internationellt perspektiv i
svensk ekonomisk politik, också föra in som ett mål
att vi inte längre skall släpa efter utan avancera på
OECD:s rankningslista? Nu har en sådan här
rankningslista olika mätproblem, så jag är inte säker
på att man skall göra det. Men det är ändå en metod
som man kanske skulle fundera på för att föra in ett
mer internationellt perspektiv på svensk ekonomisk
utveckling.
Med detta ber jag att få tacka så mycket, herr tal-
man!

Anf. 36 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag har inte fel. När det gäller BNP
per capita ligger Sverige på fjärde plats i EU, enligt
siffrorna från OECD för just 1997. Men vi kan ta den
debatten senare.
Bo Lundgren har ingen möjlighet att svara mig,
men jag kan ändå vädra en fråga som jag kan ställa
senare. Det som ligger på riksdagens bord är sänkt
skatt för höginkomsttagare och höjda egenavgifter.
Kommer moderaterna att hoppa av pensionsöverens-
kommelsen om det bara blir de här två sakerna som
föreligger?
Sedan vänder jag mig till Erik Åsbrink, som inte
heller har någon taletid kvar. Man kan läsa i såväl
Göran Perssons bok som i f.d. vice statsminister
Mona Sahlins bok att planerna på att överge vänster-
samarbetet och inleda samarbetet åt höger fanns redan
hösten 1994. Det var ni som inte orkade stå emot
trycket från högern, på samma sätt som finansminis-
terns kolleger här i Stockholm inte orkade stå emot
trycket från de bilvänliga moderaterna när de hoppade
av samarbetet här i Stockholm. Det är ni som inte
orkar, eftersom trycket från högern är så starkt.
Det är egentligen märkligt att höra den samlade
högern här i denna debatt. Under de senaste åren har
Sverige gått med i EU, arbetsrätten försvagats och a-
kassan och sjukersättningen sänkts. Vi har fått en ny
riksbankslag, helt i enlighet med vad moderaterna
krävt i många år. AP-fonderna skall skrotas - det
stora socialiseringsspöke som högern alltid älskat att
prata om. Hela debatten om den ekonomiska makten,
den ekonomiska demokratin och löntagarfonderna är
mer eller mindre borta. Klass- och könsklyftorna har
enligt all statistik - det hjälps inte att regeringen jäm-
för oss med Italien, USA och andra länder - stadigt
ökat i Sverige. De ökade ännu mer när borgarna satt
vid regeringsmakten, men det har fortsatt under soci-
aldemokratisk regering.
Det är därför som Sverige behöver en ny politik,
en ny och rättvis fördelningspolitik.
Till sist: Vi kanske är överens om att det behövs
en samhällsmoral. Jag tror att det var Per-Ola Eriks-
son som var inne på att om man skall åstadkomma
sammanhållning och gemensamt ansvarstagande
måste det finnas en grundläggande moral. Men det
anmärkningsvärda är att det talas så oerhört mycket
från denna talarstol och i regeringens proposition, för
att inte tala om i de borgerliga partiernas propaganda,
om löntagarnas ansvar för lönebildningen - men näs-
tan ingenting om fallskärmsavtalen, direktörslönerna
och överklassens allt större förmögenheter och in-
komster. Man åstadkommer aldrig någon bättre sam-
hällsmoral om man inte är beredd att ta upp de frå-
gorna.

Anf. 37 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Denna debatt visar att det krävs ock-
så ett miljömål för den ekonomiska politiken. Miljö-
skulden växer, och den kommer att kosta mycket i
framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositionen bordlades.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 23, 24, 25, 26 och
27 mars.

3 § Avsägelse

Förste vice talmannen meddelade att Ingbritt Ir-
hammar (c) anhållit om att bli entledigad från upp-
draget som ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 maj
1998.

Kammaren biföll denna avsägelse.

4 § Ledighet, m.m.

Förste vice talmannen meddelade att talmannen
beviljat Bodil Francke Ohlsson (mp) sjukledighet
under tiden den 3 april-6 maj 1998 och att Eva Thede
(mp) skulle tjänstgöra som ersättare för Bodil Francke
Ohlsson under denna tid.

5 § Anmälan om kompletteringsval till utrikes-
utskottet och bostadsutskottet

Förste vice talmannen meddelade att Miljöpartiet
de grönas riksdagsgrupp under Bodil Francke Ohls-
sons sjukledighet anmält hennes ersättare Eva Thede
som suppleant i utrikesutskottet och bostadsutskottet.

Förste vice talmannen förklarade vald till

suppleant i utrikesutskottet
Eva Thede (mp)

suppleant i bostadsutskottet
Eva Thede (mp)

6 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Förste vice talmannen att bordläggningsplenum
skulle äga rum onsdagen den 15 april kl. 13.00. In-
terpellationssvar skulle utgå denna dag.

7 § Meddelande om frågestund

Förste vice talmannen meddelade att vid fråge-
stunden torsdagen den 16 april kl. 14.00 skulle föl-
jande statsråd närvara:
Statsminister Göran Persson, justitieminister Laila
Freivalds, statsrådet Pierre Schori, arbetsmarknads-
minister Margareta Winberg, statsrådet Ylva Johans-
son, statsrådet Maj-Inger Klingvall och jordbruksmi-
nister Annika Åhnberg.

8 § Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1997/98:243

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:243 av Sten Andersson om
bolagsplundring.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning samt
plenifria veckor (veckorna 14-15) i riksdagen.
Stockholm den 26 mars 1998
Laila Freivalds

Interpellation 1997/98:244

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:244 av Lennart Rohdin (fp)
om behandlingen av Kina i FN:s kommission för
mänskliga rättigheter.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är plenifria veckor i riksda-
gen.
Stockholm den 1 april 1998
Lena Hjelm-Wallén

Interpellation 1997/98:235

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:235 av Mats Odell (kd) om
Taiwan.
Interpellationen kommer att besvaras måndagen
den 27 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 27 mars 1998
Thomas Östros

Interpellation 1997/98:242

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:242 av Per Bill (m) om
Posten AB.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
28 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är att det varit svårt att hitta
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 30 mars 1998
Ines Uusmann

Interpellation 1997/98:245

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:245 av Hans Stenberg (s)
om flygledningens organisation.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är dels att veckorna 14 och
15 är plenifria samt dels att jag den 15 april invig-
ningstalar på en internationell sjösäkerhetskonferens
med anledning av den internationella haverikommis-
sionens slutrapport.
Stockholm den 30 mars 1998
Ines Uusmann

9 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Förste vice talmannen meddelade att följande
faktapromemorior om förslag från Europeiska kom-
missionen inkommit och delats ut till kammarens
ledamöter:
Förslag till rådets förordning rörande gemenskapens
statistikprogram 1998-2002 KOM (97) 735
Förslag till rådets förordning om stödsystem för tra-
ditionella AVS-leverantörer av bananer
KOM (98) 5
Kommissionens meddelande utveckling av kontrollen
inom den gemensamma fiskeripolitiken
KOM (98) 92
Förslag till rådsbeslut om antagande av ett flerårigt
ramprogram för insatser inom energisektorn
(1998-2002) och därmed sammanhörande åtgär-
der KOM (97) 550
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om ändring av direktiv om tillnärmning av med-
lemsstaternas lagstiftning om gödselmedel, vad
beträffar utsläppande på marknaden i Österrike,
Finland och Sverige av gödselmedel som innehål-
ler kadmium KOM (98) 44
Förslag från kommissionen om fastställande av priser
på jordbruksprodukter 1998/1999 KOM (98) 51
Kommissionens meddelande om globaliseringen och
informationssamhället: Behovet av stärkt interna-
tionell samordning KOM (98) 50
Förslag till rådets direktiv om villkor för drift av
reguljär trafik med ro-ro-passagerarfartyg och
höghastighetsfartyg i gemenskapen KOM (98) 71

10 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1997/98:134 och 140 till skatteutskottet

Motioner
1997/98:So19-So24 till socialutskottet
1997/98:U40-U46 till utrikesutskottet
1997/98:L22 och L23 till lagutskottet
1997/98:So15-So18 till socialutskottet
1997/98:T46 till trafikutskottet
1997/98:N13 och N14 till näringsutskottet
1997/98:Fi12-Fi16 till finansutskottet

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1997/98:100 Förbättrade möjligheter till
punktskattekontroll m.m.
1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepoliti-
ken
1997/98:133 Beskattning av personaloptioner
1997/98:146 Förenklad avdragsrätt för pensionskost-
nader
1997/98:148 Gruppregistrering i mervärdesskattesys-
temet, m.m.
1997/98:149 Immunitet och privilegier för kommis-
sionen för skydd av Östersjöns marina miljö
1997/98:151 Inkomstgrundad ålderspension, m.m.
1997/98:152 Garantipension, m.m.
1997/98:153 Vissa kommunala frågor
1997/98:154 Förvaltningen av statsskulden

Skrivelse
1997/98:155 Utvecklingen inom den kommunala
sektorn

Redogörelse
1997/98:RFK1 Årsredovisning för riksdagsförvalt-
ningen

Motioner
med anledning av prop. 1997/98:68 Exportkontroll av
vissa strategiska produkter
1997/98:U47 av Birger Schlaug m.fl. (mp
1997/98:U48 av Göran Lennmarker m.fl. (m)
1997/98:U49 av Bengt Harding Olson (fp)
1997/98:U50 av Henrik S Järrel m.fl. (m)

med anledning av prop. 1997/98:80 Lag om behand-
ling av personuppgifter om totalförsvarspliktiga
1997/98:Fö9 av Annika Nordgren (mp)

med anledning av prop. 1997/98:81 Föräldraledig-
hetsdirektivets genomförande i Sverige
1997/98:A61 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
1997/98:A62 av Andreas Carlgren m.fl. (c)

med anledning av prop. 1997/98:83 Förändrad styr-
ning av Försvarsmakten
1997/98:Fö6 av Arne Andersson m.fl. (m)
1997/98:Fö7 av Lennart Rohdin och Eva Flyborg (fp)
1997/98:Fö8 av Annika Nordgren (mp)

med anledning av prop. 1997/98:86 Litteraturen och
läsandet
1997/98:Kr1 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
1997/98:Kr2 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
1997/98:Kr3 av Johnny Ahlqvist (s)
1997/98:Kr4 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
1997/98:Kr5 av Carl-Johan Wilson och Kenth Skår-
vik (fp)
1997/98:Kr6 av Ewa Larsson m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:87 Konstnärernas
villkor
1997/98:Kr7 av Carl Fredrik Graf m.fl. (m)
1997/98:Kr8 av Karin Falkmer (m)
1997/98:Kr9 av Barbro Andersson m.fl. (s)
1997/98:Kr10 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
1997/98:Kr11 av Kjell Nordström och Jan Björkman
(s)
1997/98:Kr12 av Ingemar Josefsson (s)
1997/98:Kr13 av Marianne Andersson m.fl. (c)
1997/98:Kr14 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-
Kristine Johansson (s)
1997/98:Kr15 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
1997/98:Kr16 av Ewa Larsson m.fl. (mp)
1997/98:Kr17 av Carl-Johan Wilson och Kenth
Skårvik (fp)
1997/98:Kr18 av Carl-Johan Wilson och Kenth
Skårvik (fp)
1997/98:Kr19 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, v,
mp, kd)
1997/98:Kr20 av Marianne Andersson (c)

med anledning av prop. 1997/98:90 Följdlagstiftning
till miljöbalken m.m.
1997/98:Jo50 av Göte Jonsson m.fl. (m)
1997/98:Jo51 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1997/98:Jo52 av Lennart Brunander m.fl. (c)

med anledning av prop. 1997/98:94 Läroplan för det
obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet m.m.
1997/98:Ub26 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1997/98:Ub27 av Beatrice Ask m.fl. (m)
1997/98:Ub28 av Andreas Carlgren m.fl. (c)
1997/98:Ub29 av Ola Ström m.fl. (fp)
1997/98:Ub30 av Britt-Marie Danestig (v)
1997/98:Ub31 av Carin Lundberg m.fl. (s)
1997/98:Ub32 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s)
1997/98:Ub33 av Gunnar Goude m.fl. (mp)
1997/98:Ub34 av Inger Davidson m.fl. (kd)
1997/98:Ub35 av Elver Jonsson m.fl. (fp, s, m, c, v,
mp, kd)

med anledning av prop. 1997/98:95 Ändringar i kri-
minalvårdslagstiftningen
1997/98:Ju38 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1997/98:Ju39 av andre vice talman Görel Thurdin
m.fl. (c)
1997/98:Ju40 av Carina Hägg (s)
1997/98:Ju41 av Alice Åström m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:97 Polisens register
1997/98:Ju42 av Birgitta Hambraeus (c)
1997/98:Ju43 av Bengt Harding Olson (fp)
1997/98:Ju44 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:Ju45 av Marianne Andersson (c)
1997/98:Ju46 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1997/98:Ju47 av ndre vice talman Görel Thurdin m.fl.
(c)
1997/98:Ju48 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
1997/98:Ju49 av Siw Persson och Ola Ström (fp)
1997/98:Ju50 av Jerry Martinger (m)

med anledning av prop. 1997/98:105 Det allmännas
skadeståndsansvar
1997/98:L24 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:L25 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
1997/98:L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin
Heinemann (fp)

med anledning av prop. 1997/98:111 Reformerad
förtidspension, m.m.
1997/98:Sf29 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1997/98:Sf30 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
1997/98:Sf31 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
1997/98:Sf32 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
1997/98:Sf33 av Roland Larsson m.fl. (c)
1997/98:Sf34 av Sigge Godin m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1997/98:112 Reformerat
tandvårdsstöd
1997/98:So25 av Roland Larsson m.fl (c)
1997/98:So26 av Gullan Lindblad (m)
1997/98:So27 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
1997/98:So28 av Carin Lundberg m.fl. (s,v)
1997/98:So29 av Torsten Gavelin (fp)
1997/98:So30 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1997/98:So31 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
1997/98:So32 av Thomas Julin m.fl. (mp)
1997/98:So33 av andre vice talman Görel Thurdin
och Marianne Andersson (c)
1997/98:So34 av Siw Persson (fp)
1997/98:So35 av Stig Sandström m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:114 Nya högskolor
m.m.
1997/98:Ub36 av Jan Backman (m)
1997/98:Ub37 av Lennart Fridén (m)
1997/98:Ub38 av Beatrice Ask m.fl. (m)
1997/98:Ub39 av Gunnar Goude m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:115 Folkbildning
1997/98:Kr21 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
1997/98:Kr22 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
1997/98:Kr23 av Göran Magnusson och Karin Isra-
elsson (s, c)
1997/98:Kr24 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:Kr25 av Britt-Marie Danestig (v)
1997/98:Kr26 av Britt-Marie Danestig och Bengt
Silfverstrand ( v, s)
1997/98:Kr27 av Carl-Johan Wilson (fp)
1997/98:Kr28 av Margareta Andersson och Marianne
Andersson (c)
1997/98:Kr29 av Ewa Larsson m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:116 Staten och tros-
samfunden - bestämmelser om Svenska kyrkan
och andra trossamfund
1997/98:K43 av förste vice talman Anders Björck
m.fl. (m)
1997/98:K44 av Lennart Hedquist (m)
1997/98:K45 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
1997/98:K46 av Eva Zetterberg (v)
1997/98:K47 av Kenneth Kvist m.fl. (v)
1997/98:K48 av Bo Könberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1997/98:117 Framtidsformer
- Handlingsprogram för arkitektur, formgivning
och design
1997/98:Kr30 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
1997/98:Kr31 av Nils T Svensson (s)
1997/98:Kr32 av Carl-Johan Wilson m.fl. (fp)
1997/98:Kr33 av Ewa Larsson m.fl. (mp)
1997/98:Kr34 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
1997/98:Kr35 av Ola Rask (s)
1997/98:Kr36 av Berndt Ekholm m.fl. (s)
1997/98:Kr37 av Rigmor Ahlstedt (c)
1997/98:Kr38 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
1997/98:Kr39 av Marianne Andersson och Margareta
Andersson (c)

med anledning av prop. 1997/98:119 Bostadspolitik
för hållbar utveckling
1997/98:Bo10 av Eva Persson Sellin och Lars U
Granberg (s)
1997/98:Bo11 av Christina Axelsson m.fl. (s)
1997/98:Bo12 av Cinnika Beiming m.fl. (s)
1997/98:Bo13 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)
1997/98:Bo14 av Olof Johansson m.fl. (c)
1997/98:Bo15 av Carl Bildt m.fl. (m)
1997/98:Bo16 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)
1997/98:Bo17 av Tone Tingsgård m.fl. (s)
1997/98:Bo18 av Barbro Andersson och Ingrid An-
dersson (s)
1997/98:Bo19 av Elving Andersson (c)
1997/98:Bo20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:Bo21 av Per Lager m.fl. (mp)
1997/98:Bo22 av Erling Bager m.fl. (fp)
1997/98:Bo23 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1997/98:Bo24 av Sinikka Bohlin och Helena Frisk (s)
1997/98:Bo25 av Helena Frisk och Sinikka Bohlin (s)
1997/98:Bo26 av Ulf Björklund m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1997/98:121 Riktlinjer för
Telia AB:s verksamhet
1997/98:N17 av Karin Falkmer m.fl. (m)
1997/98:N18 av tredje vice talman Christer Eirefelt
m.fl. (fp)
1997/98:N19 av Lennart Beijer m.fl. (v)
1997/98:N20 av Mats Odell m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1997/98:124 Ny körkortslag
m.m.
1997/98:T47 av Mats Odell m.fl. (kd)
1997/98:T48 av Carl Erik Hedlund (m)
1997/98:T49 av Rigmor Ahlstedt (c)
1997/98:T50 av Per Westerberg m.fl. (m)
1997/98:T51 av Eva Johansson m.fl. (s)
1997/98:T52 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)
1997/98:T53 av Lena Sandlin och Claes-Göran
Brandin (s)
1997/98:T54 av Elving Andersson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1997/98:127 Statens ansvar
på postområdet
1997/98:T55 av Per Westerberg m.fl. (m)
1997/98:T56 av Karl-Erik Persson m.fl. (v)
1997/98:T57 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp)
1997/98:T58 av Elving Andersson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1997/98:136 Statlig förvalt-
ning i medborgarnas tjänst
1997/98:K33 av Inger Lundberg och Lisbeth Staaf-
Igelström (s)
1997/98:K34 av förste vice talman Anders Björck
m.fl. (m)
1997/98:K35 av Bo Könberg m.fl. (fp)
1997/98:K36 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, v,
mp, kd)
1997/98:K37 av andre vice talman Görel Thurdin
m.fl. (c)
1997/98:K38 av Nils-Göran Holmqvist och Inger
Lundberg (s)
1997/98:K39 av Kenneth Kvist m.fl. (v)
1997/98:K40 av Carin Lundberg och Lena Sandlin (s)
1997/98:K41 av Roland Larsson m.fl. (c)
1997/98:K42 av Birgitta Hambraeus (c)

med anledning av prop. 1997/98:139 Ändringar i
fiskelagen, m.m.
1997/98:Jo45 av Göte Jonsson m.fl. (m)
1997/98:Jo46 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1997/98:Jo47 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1997/98:Jo48 av Erling Bager och Elver Jonsson (fp)
1997/98:Jo49 av Erling Bager och Elver Jonsson (fp)

med anledning av prop. 1997/98:142 Riktlinjer för
Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedels-
politiken inom Europeiska unionen
1997/98:Jo53 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1997/98:Jo54 av Göte Jonsson m.fl. (m)
1997/98:Jo55 av Eva Eriksson m.fl. (fp)
1997/98:Jo56 av Siw Persson och Gudrun Lindvall
(fp, mp)
1997/98:Jo57 av Rigmor Ahlstedt (c)
1997/98:Jo58 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v)
1997/98:Jo59 av Lennart Brunander m.fl. (c)
1997/98:Jo60 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)

med anledning av skr. 1997/98:73 Nordiskt samarbete
1997
1997/98:U51 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v)
1997/98:U52 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s)
1997/98:U53 av Marianne Samuelsson och Bodil
Francke Ohlsson (mp)

med anledning av skr. 1997/98:89 Mänskliga rättighe-
ter i svensk utrikespolitik
1997/98:U54 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1997/98:U55 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
1997/98:U56 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:U57 av Carin Lundberg m.fl. (s)
1997/98:U58 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)
1997/98:U59 av Ingrid Näslund m.fl. (kd)
1997/98:U60 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)
1997/98:U61 av Eva Goës m.fl. (mp)

med anledning av skr. 1997/98:138 Meddelande om
kommande förslag om ändring av reglerna för
överföring av periodiseringsfond och skatteut-
jämningsreserv
1997/98:Sk33 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1997/98:Sk34 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter
(fp)

med anledning av förs. 1997/98:TK1 Riksdagens
arbetsformer
1997/98:K49 av Carl Fredrik Graf (m)
1997/98:K50 av Carl Bildt m.fl. (m)
1997/98:K51 av Birgitta Hambraeus (c)
1997/98:K52 av Tomas Högström (m)
1997/98:K53 av Kenneth Kvist och Ulla Hoffmann
(v)
1997/98:K54 av Per Olof Håkansson m.fl. (s)

med anledning av förs. 1997/98:RR9 Riksdagens
revisorers förslag angående statens roll som ägare
av bolag
1997/98:N15 av Karin Falkmer m.fl. (m)
1997/98:N16 av tredje vice talman Christer Eirefelt
m.fl. (fp)

med anledning av redog. 1997/98:NR1 Nordiska
rådets svenska delegations berättelse angående
verksamheten under 1997
1997/98:U62 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU18 Personuppgiftslag

Justitieutskottets betänkande
1997/98:JuU15 Schengensamarbetet

Socialutskottets betänkanden
1997/98:SoU12 Hälso- och sjukvårdsfrågor
1997/98:SoU13 Barnfrågor
1997/98:SoU17 Vård av missbrukare m.m.
1997/98:SoU18 Narkotikafrågor

Trafikutskottets betänkande
1997/98:TU9 En reformerad yrkestrafiklagstiftning

Näringsutskottets betänkande
1997/98:NU12 Vissa elmarknadsfrågor

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1997/98:AU8 Vissa frågor om arbetstid
1997/98:AU9 Vissa frågor om kompetensutveck-
ling

12 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 18 mars

1997/98:244 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesminis-
tern
Behandlingen av Kina i FN:s kommission för mänsk-
liga rättigheter
1997/98:245 av Hans Stenberg (s) till kommunika-
tionsministern
Flygledningens organisation
den 30 mars

1997/98:246 av Lennart Rohdin (fp) till statsrådet
Ulrica Messing
Föreställningar om manliga egenskaper
den 31 mars

1997/98:247 av Johan Lönnroth (v) till statsrådet
Thomas Östros
Taxfree-försäljningen
den 3 april

1997/98:248 av Rolf Åbjörnsson (kd) till justitiemi-
nistern
Tingsmeritering
1997/98:249 av Birger Schlaug (mp) till statsrådet
Leif Pagrotsky
MAI-förhandlingarna
den 6 april

1997/98:250 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
tern
UNESCO:s kulturkonferens
1997/98:251 av Göte Jonsson (m) till socialministern
Vård och omsorg
1997/98:252 av Inger Lundberg (s) till försvarsminis-
tern
Kilsbergen
den 7 april

1997/98:253 av Sten Andersson (m) till finansminis-
tern
Internationella kasinon
den 8 april

1997/98:254 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Den psykiatriska vården
1997/98:255 av Anders Svärd (c) till försvarsminis-
tern
Kilsbergen
1997/98:256 av Anders Svärd (c) till socialministern
Lagen om assistansersättning

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
detta snabbprotokoll.

13 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 31 mars

1997/98:617 av Juan Fonseca (s) till justitieministern
Behörighetskrav för statsråd
den 1 april

1997/98:618 av Birgitta Wichne (m) till statsrådet
Pierre Schori
Barn och utlänningslagen
1997/98:619 av Berndt Ekholm (s) till statsrådet
Pierre Schori
Konkurrensutredning av utkastet till MAI-avtalet
1997/98:620 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Pierre Schori
Barnkonventionen och invandrarbarn
den 2 april

1997/98:621 av Birgitta Gidblom (s) till socialminis-
tern
Försäljning av folköl
1997/98:622 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Roundup-tolerans hos genmanipulerade grödor
1997/98:623 av Barbro Westerholm (fp) till statsrådet
Lars Engqvist
Integrationsverkets resurser för att handlägga hälso-
frågor
1997/98:624 av Patrik Norinder (m) till finansminis-
tern
Råtallolja
1997/98:625 av Inger René (m) till socialministern
De hemlösas situation
1997/98:626 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till
statsrådet Pierre Schori
Mänskliga rättigheter och demokrati i Kina
den 3 april

1997/98:627 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Förebyggande av prostatacancer
1997/98:628 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Reumatikersjukhuset i Östersund
1997/98:629 av Carina Hägg (s) till socialministern
Smittspridning av tuberkulos
1997/98:630 av Alf Svensson (kd) till försvarsminis-
tern
Forskning i riskhantering
den 6 april

1997/98:631 av Sten Tolgfors (m) till arbetsmark-
nadsministern
EU:s sysselsättningsrekommendationer
1997/98:632 av Carl B Hamilton (fp) till statsminis-
tern
Påstådd uppgörelse om skattebefriade stifelser
den 7 april

1997/98:633 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Nedrustning av reumatikervården
1997/98:634 av Carl B Hamilton (fp) till kulturminis-
tern
Terracom AB
1997/98:635 av Widar Andersson (s) till statsrådet
Thomas Östros
Internethandel
1997/98:636 av Widar Andersson (s) till kommuni-
kationsministern
Internethandel
1997/98:637 av Lennart Fremling (fp) till kommuni-
kationsministern
Tågtrafiken till Mora
1997/98:638 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Bidrag till Stiftelsen Noaks Ark
den 8 april

1997/98:639 av Carl B Hamilton (fp) till näringsmi-
nistern
Pharmacia & Upjohn
1997/98:640 av Chatrine Pålsson (kd) till arbets-
marknadsministern
Ledighet för AMU-elever
1997/98:641 av Marie Engström (v) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Det nya pensionssystemet och försäkringskassorna
den 9 april

1997/98:642 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikes-
ministern
Tibet och säkerhetsrådet
1997/98:643 av Ragnhild Pohanka (mp) till utrikes-
ministern
Hungerstrejkande tibetaner

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till detta
snabbprotokoll.

14 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 18 mars

1996/97:542 av Dan Ericsson (kd) till socialministern
Behandling av schizofreni

Ovanstående svar redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 21 april.
den 30 mars

1997/98:578 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet
Thomas Östros
Skatteinbetalningar
1997/98:591 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Thomas Östros
Skattekontot
den 31 mars

1997/98:598 av Elisebeht Markström (s) till statsrådet
Pierre Schori
Situationen på flyktingförläggningarna
den 1 april

1997/98:576 av Nikos Papadopoulos (s) till kommu-
nikationsministern
Det nya körkortet
1997/98:579 av Sonja Fransson (s) till kommunika-
tionsministern
Domännamn för handikapporganisationer
1997/98:580 av Johan Lönnroth (v) till finansminis-
tern
Den svenska valutapolitiken och EMU
1997/98:590 av Hans Hoff (s) till statsrådet Ylva
Johansson
Entreprenörskap
1997/98:596 av Torsten Gavelin (fp) till kommunika-
tionsministern
Enskilda vägar
1997/98:597 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern
Högskolan och kvinnofrid
1997/98:599 av Barbro Hietala Nordlund (s) till
kommunikationsministern
Postens regionalpolitiska ansvar
1997/98:600 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Indien och kärnvapen
1997/98:601 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsministern
Kommunismens folkmord
1997/98:602 av Mikael Odenberg (m) till statsminis-
tern
Ravensbrück
1997/98:603 av Rolf Gunnarsson (m) till försvars-
ministern
Försvaret och den privata marknaden
1997/98:606 av Barbro Westerholm (fp) till utbild-
ningsministern
Näringslivets forskningsbehov
1997/98:607 av Lennart Fremling (fp) till kommuni-
kationsministern
Konkurrens på järnvägen
1997/98:608 av Eva Zetterberg (v) till utrikesminis-
tern
Medborgarskap i Lettland
1997/98:609 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet
Pierre Schori
Biståndsavtalet med Guatemala
1997/98:610 av Jerry Martinger (m) till kommunika-
tionsministern
Godstransporter till och från Gotland
1997/98:611 av Lars Hedfors (s) till kommunika-
tionsministern
Vägprojekt i Kronobergs län
1997/98:612 av Erik Arthur Egervärn (c) till för-
svarsministern
Markförvärv och markbyten med Försvarsmakten
1997/98:613 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Mänskliga rättigheter i Kina
1997/98:614 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Bidrag till vindkraftverk
1997/98:615 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Minerallagen
1997/98:616 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Polsk kolbaserad el
den 7 april

1997/98:604 av Sören Lekberg (s) till jordbruksminis-
tern
Livsmedelsprisernas utveckling
1997/98:623 av Barbro Westerholm (fp) till statsrådet
Lars Engqvist
Integrationsverkets resurser för att handlägga hälso-
frågor
den 8 april

1997/98:605 av Sten Tolgfors (m) till finansministern
Sverige och EMU
1997/98:617 av Juan Fonseca (s) till justitieministern
Behörighetskrav för statsråd
1997/98:621 av Birgitta Gidblom (s) till socialminis-
tern
Försäljning av folköl
1997/98:622 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Roundup-tolerans hos genmanipulerade grödor
1997/98:625 av Inger René (m) till socialministern
De hemlösas situation
1997/98:627 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Förebyggande av prostatacancer
1997/98:628 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Reumatikersjukhuset i Östersund
1997/98:629 av Carina Hägg (s) till socialministern
Smittspridning av tuberkulos

Svaren redovisas i bilaga som fogas till detta
snabbprotokoll.

15 § Kammaren åtskildes kl. 15.54.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 19 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.