
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1997/98:73</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 3 mars</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.26</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 20.27</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
--------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1997/98:180</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:180 av Siw Persson (fp)
om amalgam.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
3 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är resa.
Stockholm den 17 februari 1998
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1997/98:198</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:198 av Rune Berglund (s)
om svensk rovdjurspolitik.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
17 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 19 februari 1998
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1997/98:200</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:200 av Barbro Johansson
(mp) om bromerade flamskyddsmedel.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
17 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är resa.
Stockholm den 24 februari 1998
Anna Lindh</pre><pre>Interpellation 1997/98:181</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:181 av Carina Hägg om
new age och sekter på arbetsmarknaden.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 5 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsfri vecka.
Stockholm den 18 februari 1998
Margareta Winberg</pre><pre>Interpellation 1997/98:187</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:187 av Marie Engström om
etik i politiken.
Interpellationen kommer att bevaras torsdagen den
5 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är plenifri vecka.
Stockholm den 20 februari 1998
Thage G Peterson</pre><pre>Interpellation 1997/98:189</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:189 av Beatrice Ask om
EU:s säljförbud av särskilda frösorter.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 12 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 18 februari 1998
Annika Åhnberg</pre><pre>Interpellation 1997/98:170</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:170 av Torsten Gavelin om
utsädesreservat för potatis.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 12 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 18 februari 1998
Annika Åhnberg</pre><pre>Interpellationerna 1997/98:165, 167, 171 och 182</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:165 av Gudrun Lindvall
om köksväxter.
Interpellation 1997/98:167 av Gudrun Lindvall
om forskningsjakten på säl.
Interpellation 1997/98:171 av Gudrun Lindvall
om morkullejakten.
Interpellation 1997/98:182 av Gudrun Lindvall
om djurskyddet.
Interpellationerna kommer att besvaras torsdagen
den 12 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 18 februari 1998
Annika Åhnberg</pre><pre>Interpellation 1997/98:161</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:161 av Sten Andersson (m)
om svenska företag i Tyskland.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
10 mars.
Skälet till dröjsmålet är att interpellanten inte kan
närvara i kammaren vid tidigare föreslaget datum.
Leif Pagrotsky
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1997/98:202</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1997/98:202 av Birgitta Wistrand
om mötesplatser för svensk design och formgivning.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
17 mars.
Skälet till dröjsmålet är att någon tidigare lämplig
debattdag inte funnits.
Stockholm den 23 februari 1998
Anders Sundström
Enligt uppdrag
C H Fallenius
Expeditionschef</pre><pre>2 §  Svar på interpellationerna 1997/98:179, 190
och 199 om miljöbrott</pre><pre>Anf.  1  Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Sven Bergström har frågat vilka åt-
gärder jag avser att vidta för att få rättssystemet att ta
miljöbrott på större allvar så att handläggningen kan
ske med den skyndsamhet som brottets allvar motive-
rar.
Kia Andreasson har frågat om jag avser att verka
dels för att "miljöpoliserna" får arbeta med miljöbrott
efter avslutad utbildning, dels för att i övrigt åstad-
komma en förändring när det gäller hanteringen av
miljöbrott inom rättsväsendet.
Gudrun Lindvall har frågat dels vilka åtgärder jag
avser att vidta för att få en ändring till stånd så att
misstänkta miljöbrott leder till åtal, dels om jag avser
att föreslå en skärpning av straffsatserna för miljö-
brott om det visar sig att detta är skäl till att inget åtal
väcks.
Både Sven Bergström och Gudrun Lindvall har
ställt sina frågor i belysning av ett ärende där det har
tagit mer än ett år från det att förundersökningen
avslutades till dess att åtal väcktes. Jag kan inte kom-
mentera enskilda ärenden. Jag kan däremot belysa
frågan om utredning av miljöbrott i ett vidare per-
spektiv.
Jag vill börja med att slå fast att det naturligtvis är
oerhört viktigt att miljöbrotten bekämpas med kraft.
Ansvaret för det ligger på bl.a. rättsväsendets myn-
digheter. Men även inom andra områden måste åtgär-
der vidtas, inte minst när det gäller det förebyggande
arbetet. Därför innehåller den proposition med förslag
till miljöbalk som regeringen nyligen överlämnade till
riksdagen (prop. 1997/98:45) förslag till åtgärder som
bl.a. klargör och understryker ansvaret för till-
synsmyndigheterna på miljöområdet. De centrala
myndigheternas och länsstyrelsernas ledande, utveck-
lande och informerande roller förstärks, medan kom-
munerna i större utsträckning får ansvar för den ope-
rativa tillsynen.
För att samhällets insatser för att värna om männi-
skors hälsa och om miljön skall bli verkningsfulla
krävs givetvis också att myndigheterna inom rättsvä-
sendet utreder miljöbrotten på ett effektivt och kom-
petent sätt. I det ligger också att dessa utredningar på
samma sätt som andra brottsutredningar skall bedrivas
skyndsamt. Det skall inte råda något tvivel hos dem
som bryter mot miljörättsliga bestämmelser om att
samhället har både vilja och förmåga att beivra brot-
ten.
Under senare år har man genom kompletterande
utbildning höjt kompetensen hos både åklagare och
poliser som utreder miljöbrott. Som svar på Kia And-
reassons fråga vill jag framhålla att de åklagare och
poliser som därigenom fått specialistkompetens på
miljörättens område givetvis skall användas när det
gäller att utreda miljöbrott. Men en hel del återstår att
göra för att utredningarna skall bli effektivare. Fram-
för allt måste kompetensutvecklingen och samord-
ningen av olika myndigheters insatser mot miljö-
brottslighet förbättras.
Nyligen har Ekobrottsmyndigheten inrättats, som
en sammanhållande myndighet för bekämpning av
ekobrott. Grundidén med Ekobrottsmyndigheten är att
man inom en myndighet skall samla personer med
hög kompetens inom skilda områden. En sådan orga-
nisation skapar de bästa förutsättningarna för att
ekobrotten skall kunna förebyggas och bekämpas på
ett effektivt sätt.
Det kan tyckas naturligt att Ekobrottsmyndigheten
får ansvaret även för utredning av miljöbrott, eftersom
miljöbrotten ofta kan sägas utgöra ekonomisk brotts-
lighet i ett vidare perspektiv. Frågan om vilken eller
vilka myndigheter som skall svara för utredning av
miljöbrott, och hur dessa brott skall avgränsas mot
andra brott är dock inte okomplicerad. Om
Ekobrottsmyndigheten skall svara för utredning av
miljöbrott kan det t.ex. sättas i fråga om myndighe-
tens specialkompetens i fråga om sådan brottslighet
skall tas i anspråk även när det gäller mindre kompli-
cerade utredningar.
På grund av bl.a. de här gränsdragningsproblemen
fick Riksåklagaren i december 1997 ett uppdrag av
regeringen att utarbeta förslag till effektivare utred-
ning av miljöbrott. I uppdraget ingår inte endast frå-
gan om miljöbrottens organisatoriska tillhörighet.
Även frågan om samverkan mellan brottsutredande
myndigheter och tillsynsmyndigheter samt det inter-
nationella samarbetet skall belysas. En viktig ut-
gångspunkt för uppdraget är att Ekobrottsmyndighe-
ten skall spela en central roll när det gäller bekämp-
ningen av miljöbrott. Uppdraget skall redovisas senast
den 31 december i år.
Parallellt med Riksåklagarens uppdrag pågår inom
Regeringskansliet det arbete med att utforma ett för-
slag till nationell miljöbrottsstrategi som riksdagen
har initierat (bet. 1997/98:JuU1). Förslaget, som skall
presenteras för riksdagen under innevarande år, skall
innehålla en nationell strategi för hur vi effektivt skall
kunna förebygga och bekämpa miljöbrott.
Som svar på Gudrun Lindvalls fråga om straffska-
lorna för miljöbrott vill jag upplysa om att regering-
ens förslag till miljöbalk innehåller skärpta straff för
överträdelser på miljöområdet. Enligt förslaget
sträcker sig straffskalan för de flesta brotten från
böter till fängelse i högst två år. Det medför också att
tiden för åtalspreskription förlängs avsevärt jämfört
med i dag.
Jag vill i det här sammanhanget också nämna Fö-
retagsbotsutredningens förslag om att det införs ett
straffansvar för juridiska personer. Ett sådant straf-
fansvar skulle innebära en påtaglig förbättring av
möjligheterna att bekämpa miljöbrott som begås i
näringsverksamhet. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande.
Det pågår alltså ett intensivt arbete som syftar till
att vi skall hitta formerna för hur miljöbrotten skall
kunna både förebyggas och bekämpas på ett betydligt
effektivare sätt än i dag.</pre><pre>Anf.  2  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret.
Bakgrunden till min fråga är att det vid olika till-
fällen under de senaste åren framkommit att miljö-
brott inte tas på tillräckligt stort allvar av rättsväsen-
det i vårt land. För någon tid sedan rapporterades det i
medierna om ännu ett fall där ett miljöbrott lagts åt
sidan och åtal inte väckts förrän det bara återstod
några veckor till dess att preskriptionstiden passerats.
I det aktuella fallet handlar det om mycket stora ut-
släpp av den giftiga tungmetallen kvicksilver. Ett
utsläpp av 100-250 kg ägde rum i början av mars
1996, och upptäcktes vid det avloppsreningsverk som
drabbades. Enligt uppgift från länskriminalen hade
man väntat sig att ett åtal skulle väckas utan fördröj-
ning då förundersökningen var klar i oktober 1996.
Men ärendet har enligt ansvarig chefsåklagare blivit
"liggande". Först nu, nära ett och ett halvt år efter det
att förundersökningen blivit klar och två år efter det
att brottet begicks, är ett åtal på gång.
Jag tog i dag reda på att det väcktes åtal den 20
februari. Men åtalet gällde inte grovt miljöbrott, som
man som lekman på det här området skulle kunna
anta, utan vållande till miljöstörning och förseelse
mot lagen om kemiska produkter.
Som förtroendevald till den här kammaren blir jag
litet bekymrad vad gäller hur vi skall kunna upprätt-
hålla allmänhetens förtroende för miljölagar och rätts-
skipning när vi gång på gång får se att det går till på
det här sättet. Justitieministern och miljöministern har
gång på gång sagt att det här är viktiga frågor, att vi
måste ta miljöbrott på stort allvar. Man skriver i re-
geringsdeklarationen att vi eftersträvar ett kretslopps-
samhälle, ett ekologiskt samhälle, man stimulerar
Agenda 21-arbetet ute i kommunerna, osv. Sedan ser
vi att det gång på gång fallerar, då väldigt tydliga
exempel kommer upp. Jag blir rätt bekymrad över det
här. Jag hade trott och önskat att jag skulle få ett litet
kraftfullare svar från justitieministern.
Det här är ju inte första gången, utan detta har
hänt många gånger under 90-talet, 80-talet och 70-
talet. Vi som är politiskt verksamma har sagt att vi
med stor kraft måste åtgärda det här, att vi måste
skärpa miljölagarna och tillämpa dem med full kraft.
Sedan ser vi hur ett sådant oerhört grovt miljöbrott
inte ens tas upp på allvar. Det blir av olika anledning-
ar liggande, viktigare saker kommer emellan, osv.
Jag är litet bekymrad över att vi inte får ett tydli-
gare svar från justitieministern. Hon säger i svaret att
hon vill slå fast att det naturligtvis är oerhört viktigt
att miljöbrotten bekämpas med kraft. Det sade justi-
tieministern för fyra år sedan, 1994 på hösten. Jag kan
inte se att det har hänt så särskilt mycket sedan dess.
Justitieministern säger också att det krävs att myndig-
heterna inom rättsväsendet utreder miljöbrotten på ett
effektivt och kompetent sätt. Ja, men i det här fallet
fanns det ju en oerhört bra utredning, som presentera-
des i oktober 1997. Ändå blir ärendet liggande på det
här sättet. Det vore på sin plats att justitieministern
tog bladet från munnen och sade att det inte får gå till
så här. Det är som sagt inte första gången som det här
sker, utan det handlar om upprepade fall. Någon gång
måste det ansvariga statsrådet sätta ned foten och
tydligt tala om att rättslagarna skall tillämpas. Miljö-
brott måste beivras om vi skall få respekt för
rättstillämpningen i vårt land.</pre><pre>Anf.  3  TALMANNEN:
Får jag för säkerhets skull erinra om att debatten
här inte får gälla handläggningen av enskilda ärenden
utan skall gälla principen.</pre><pre>Anf.  4  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Justitieministern säger i svaret att det
är oerhört viktigt att miljöbrotten bekämpas med
kraft. Men det räcker inte att säga det, justitieminis-
tern, utan man måste också sätta kraft bakom orden.
Vad har gjorts under mandatperioden, förutom miljö-
balken, som ju inte har behandlats i Justitiedeparte-
mentet? Varför har inget gjorts? Det är två frågor som
fordrar svar.
Miljöpartiet har vid ett flertal tillfällen påpekat
brister i hanteringen inom rättsväsendet när det gäller
miljöbrott. Vi har gjort det i interpellationer, i motio-
ner, inför budgetberedningen och varje gång rege-
ringen har redovisat sin skrivelse om ekobrott. Tyvärr
har inte justitieministern varit med vid de debatterna i
kammaren. Därför får vi nu i stället i en interpella-
tionsdebatt ta tillfället i akt att debattera med justi-
tieministern. Trots dessa påpekanden har inga för-
ändringar gjorts. Dessutom har miljöinspektörer,
poliser och åklagare själva redovisat den bristfälliga
hanteringen, och ändå har det inte gjorts några som
helst förändringar.
Det som förvånar mig är att regeringen inte tog
tillfället när den nya ekobrottsmyndigheten skulle
inrättas. Jag hade absolut trott att miljöbrotten skulle
hanteras av denna nya myndighet, därför att miljö-
brott ingår i ekonomiska brott. Men den utredning
som föregick etablerandet av myndigheten hade inte
behandlat miljöbrotten, och därför har vi fått denna
förskjutning. Utredningen hade över huvud taget inte
ägnat någon tid åt att se till att miljöbrott kom med i
myndighetens ansvarsområde. Så där står vi nu. I
regleringsbrevet finns de inte med. Skulle den utred-
ning som nu ytterligare skall utreda om miljöbrotten
skall hanteras av Ekobrottsmyndigheten komma fram
till det, tar det ända till år 1999 innan det kommer ett
nytt brev där de kan finnas med. Innan man har an-
ställt personal och en verksamhet kan komma till
stånd är vi framme vid år 2003. Under tiden görs
inget för att miljöbrotten skall åtgärdas. Jo, genom
justitieutskottet har riksdagen givit regeringen i upp-
drag att göra en nationell strategi. Men dessa föränd-
ringar tar en oerhörd tid, och då står vi där och stam-
par på samma ställe.
Justitieministern säger i svaret att det är rättsin-
stanserna som har ansvaret, men de har ju inte tagit
det. Då måste någonting annat komma i stället. Ut-
över insatser av åklagarna och de poliser som har
utbildning men som inte får verka därför att ingen tar
ansvaret har regeringen nu en chans att se över hante-
ringen i och med att BRÅ nu skall göra en lista vad
gäller forskning i fråga om ekobrott. Det är då oerhört
viktigt att miljöbrotten kommer med på denna lista
över forskningsprojekt, så att man kan analysera och
tala om varför hanteringen i rättskedjan inte fungerar
och vi kan komma till rätta med problemet. Risken är
att miljöbrotten som vanligt inte räknas till ekobrotten
och därför inte kommer att finnas med på listan. Den
30 april skall listan presenteras för regeringen. Det är
min innerliga förhoppning att miljöbrotten och dessa
problemställningar då finns med där, så att man på
universitet och högskolor skall kunna forska om detta.</pre><pre>Anf.  5  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman och justitieministern! Också min inter-
pellation utgår från det exempel som Sven Bergström
tog upp. Jag måste därför få belysa det, även om jag
vet att det inte är det vi skall diskutera.
En firma, GAMA Dental i Hägersten, rensade
drastiskt och radikalt sitt avlopp, som man hade fått
stopp i. I Henriksdals reningsverk fick man i mars en
rejäl anhopning av kvicksilver, hundra gånger mer än
vad man brukar ha, och - vilket inte är speciellt van-
ligt - man lyckades hitta källan. När man rensade 700
meter av avloppet närmast firman hittade man 250 kg
kvicksilver. Det är enormt mycket, med tanke på att
den mängd som ryms i en tesked räcker för att förgifta
en medelstor svensk sjö och göra fisken där oätlig.
Det här resulterade i en mycket ambitiös utredning
på 800 sidor. Jag kan tänka mig att den kan vara
ganska svår att läsa för en åklagare, som inte har
naturvetenskaplig kompetens. Sedan har den blivit
liggande. Åklagaren fick utredningen i oktober 1996
och har känt att det har varit mycket annat som har
kommit i vägen.
Jag vill hålla med justitieministern om att när ett
fall går så här långt har man misslyckats. Naturligtvis
skulle man ha önskat att tillsynsmyndigheten hade
utövat en bättre tillsyn. I det här fallet vet vi att firman
inte hade anmält alla sina processer. Det fanns en
kvicksilverkloridprocess som inte ens var anmäld. Jag
liksom justitieministern hälsar den miljöbalk som
regeringen tillsammans med Vänstern och Miljöpar-
tiet har tagit fram som ett framsteg i det här arbetet.
Vi skall se till att tillsynsmyndigheten får bättre möj-
ligheter till en effektiv och bra tillsyn. Men vi måste
också inse att ibland lyckas man inte. Miljöbrott skall
naturligtvis inte kunna ske, eftersom det är oerhört
svårt att rena om kvicksilver kommer ut i naturen. Det
får helt enkelt inte ske.
Jag tror att vi är ganska överens om att de här
brotten därför måste påtalas, för att ytterligare lägga
kraft bakom tillsynsmyndighetens möjlighet. Inom de
verksamheter som bedrivs skall man veta att man har
ett straff att vänta om det går snett.
Man måste närma sig de här frågorna med viss
ödmjukhet. Jag tror att vi är överens om att vi vill se
åtal, men jag tror också att vi kan vara överens om att
åtal inte sker i den utsträckning som vi skulle önska.
Då måste vi fundera på varför åtal inte väcks i de här
målen. Jag som naturvetare kan ha en viss förståelse
för att en åklagare som kanske aldrig har läst fysik,
kemi eller biologi blir litet skrämd när han eller hon
får en lunta på 800 sidor som innehåller mycket tek-
nisk beskrivning av vad som skett. Det kanske då tar
emot. Därför undrar jag om vi inte kan vara överens
om att det behövs en rejäl utbildning för de åklagare
som skall hantera miljöbrotten. Det är faktiskt angelä-
get att en sådan utbildning kommer till stånd. Om vi
utifrån den här interpellationsdebatten kan hitta nå-
gonting som vi är överens om måste förbättras, har vi
tagit ett steg i rätt riktning.
Det åklagare påstår, och som jag gärna skulle vilja
höra justitieministerns uppfattning om, är att ett av
skälen till att man inte går vidare med de här fallen är
att man anser att fängelsestraffet två-sex år är så pass
lågt att det därmed inte är prioriterade brott. Stämmer
det? Vi hade en diskussion om det här i samband med
att vi tog fram miljöbalken. Jag skulle vilja höra om
det verkligen kan vara så. Är det så att åklagare anser
att detta inte är prioriterade brott just för att maxi-
mistraffet är sex år? Personligen har jag litet svårt för
den här diskussionen. Jag kan tänka mig att för många
av miljöbrottslingarna skulle bara det faktum att man
åker i fängelse, om det sedan är ett, två eller tre år,
vara nog så avskräckande. Ett problem i samman-
hanget är ju just att vi inte får fängelsedomar.
Jag skulle vilja höra hur vi på något vis kan skärpa
till det hela så att det faktiskt utdöms fängelsestraff. I
dag är det ju mest böter som utdöms. Det finns alltså
flera frågor där jag är mycket intresserad av justitie-
ministerns åsikt.</pre><pre>Anf.  6  Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag tycker att det är en mycket insikts-
full och konstruktiv diskussion som Gudrun Lindvall
för kring de här frågorna. Jag tror att det är nödvän-
digt att vi som har det politiska ansvaret för dessa
frågor inser de svårigheter som finns i det verkliga
livet när det gäller att bekämpa miljöbrottsligheten.
Gudrun Lindvall tar upp en del av de mycket centrala
frågeställningarna i det här sammanhanget.
Även om vi inte skall diskutera ett enskilt fall här i
kammaren, vill jag säga att ni har fel uppgifter om
tiderna när förundersökningarna var avslutade. Det är
illa nog, men det är inte riktigt så illa som ni har upp-
gett. Men framför allt, precis som Gudrun Lindvall
säger, illustrerar det här fallet, liksom många av de
andra fallen, väldigt väl vilka oerhört stora krav det
ställs på särskild kompetens hos åklagare och polis,
och även hos våra domstolar, för att hantera dessa
brott.
När Sven Bergström och Kia Andreasson så radi-
kalt och kategoriskt säger att ingenting har hänt, vill
jag ändå erinra om att insikten om att det väldigt
mycket handlar om kompetensutveckling faktiskt har
funnits och lett till åtgärder. Sedan 1995 har vi en
särskilt kvalificerad utbildning för poliser på miljö-
området. Hittills är det 60 poliser som har genomgått
den utbildningen. Jag tror inte alls att den räcker, utan
vi måste gå vidare och bygga på den.
Vi har också fört in miljörätten i grundutbildning-
en av poliser. Då har de åtminstone den kompetensen
att de kan upptäcka när det är frågan om ett miljöbrott
så att det kan överlämnas till särskilt utbildade perso-
ner. Det handlar om metodutveckling av arbetet. Där
har Rikspolisstyrelsen särskilda resurser avsatta för att
arbeta med att utveckla polisens metoder i samman-
hanget.
Riksåklagaren ser över kompetensutvecklingen
när det gäller åklagare, som jag nämnde. Det råder
ingen tvekan om att det är precis som Gudrun Lind-
vall säger. Det är ingenting som åklagarna sticker
under stol med. De säger att detta är tekniskt mycket
svåra frågor som är svåra för dem att hantera. Det
betyder att vi måste se till att åklagare får utbildning
så att de har möjlighet att hantera detta. Men framför
allt måste vi skapa system där olika expertgrupper
samarbetar med varandra.
Det handlar om att rättsväsendets personer skall
kunna möta näringslivets experter på området, som ju
har möjligheter att vara väldigt insatta i dessa fråge-
ställningar. Det gäller alltså att rättsväsendet kan stå
upp mot den kompetensen och svara på ett sådant sätt
att det leder till rättsliga åtgärder, dvs. inte bara till
beslut om åtal utan också till fällande dom. Då är jag
inne på det som Gudrun Lindvall tar upp, nämligen
om vi ser tillräckligt allvarligt på den här brottslighe-
ten. Leder det påföljder som är tillräckligt allvarliga?
Ja, det är inget fel på straffskalorna. Det går ju
inte att säga att man inte skall prioritera ett brott som
har sex år som maximistraff i straffskalan. Det ligger
ju väldigt högt. Det kan aldrig vara en ursäkt för var-
för man inte ägnar sig med tillräckligt kraft åt det.
Men det behövs kanske en tydligare syn på allva-
ret i de här problemen. Man har kanske inte förmåga
att i det enskilda fallet faktiskt vaska fram de uppgif-
ter och de fakta som behövs för att det skall bli en
adekvat beskrivning av brottet och en bedömning som
är tillräckligt allvarlig i förhållande till det som fak-
tiskt har hänt. Jag tror att även det har att göra med
kompetens och förmåga att hantera dessa frågor. Det
är därför jag tror att det är så oerhört viktigt att vi går
vidare med det arbete som pågår när det gäller kom-
petens, metodutveckling och utbildning av persona-
len.
Sedan har vi de organisatoriska frågorna som ock-
så är viktiga. Det handlar ju om att få olika myndighe-
ter att samarbeta med varandra. Jag tycker också att
det var riktigt påpekat av Gudrun Lindvall att det inte
bara handlar om att beivra brott, utan också om att
förebygga brott. Eftersom vi har så många myndighe-
ter som är inblandade på det här området krävs det att
de har förmåga att lägga upp arbetet så att de stöder
varandra i stället för att som nu kanske t.o.m. ibland
motarbeta varandra.</pre><pre>Anf.  7  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Det finns säkert en god avsikt med allt
det justitieministern säger, men problemet är ju att det
har gått ganska många år sedan många politiker och
ministrar började tala om att miljöbrott är oerhört
allvarligt och att vi måste göra något. I samband med
att justitieministern tillträdde på hösten 1994 sade hon
att det är oerhört viktigt med miljöbrott och att vi
måste ta itu med detta och prioritera detta. Sedan
visar det sig ändå gång på gång att man inte gör så.
Är det fel på miljölagarna? Ja, kanske. De behöver
skärpas. Vi får nu snart en diskussion om en ny miljö-
balk där vi skall förbättra detta ytterligare. Jag befarar
att det fortfarande är litet tandlöst.
Är det fel på utredningsresurserna? Ja, kanske.
Men i det fall som Gudrun Lindvall och jag har dristat
oss till att dra upp som ett exempel, även om vi inte
skall diskutera enskilda fall, fanns det en gedigen
utredning på 800 sidor och en erfaren, kompetent
åklagare som faktiskt hade för avsikt att göra något.
Men viktigare fall kom emellan sades det. Det tragis-
ka i sammanhanget är ju att detta inte är det enda
fallet som har blivit liggande av olika orsaker.
Under 1996 polisanmäldes 327 misstänkta brott
mot miljöskyddslagen. 17 fällande domar avkunnades
- 17 av 327. Samtliga fick böter. En enda medborgare
fälldes för miljöbrott enligt brottsbalken under samma
år. Inte heller han fick fängelse. Även övriga miljöla-
gar ger sällsynta och milda straff. Umeå tingsrätt gick
till historien i april 1996 genom att avkunna landets
hittills enda fängelsedom med miljöbrott som enda
styrkta brott. Han som dömdes fick 14 dagar i fängel-
se.
Det här borde vara en tankeställare för alla oss
som är engagerade i dessa frågor. Vi i Centerpartiet
har skrivit en omfattande motion när det gäller miljö-
balken. Vi hoppas kunna hjälpa till att skärpa upp den
så att miljölagarna blir bättre. Om vi nu har miljöla-
gar, är det viktigt att de tillämpas fullt ut och med full
kraft. Det är naturligtvis oerhört illavarslande att detta
kan pågå år ut och år in.
Jag delar uppfattningen att det behövs kompe-
tensutveckling, metodutveckling och att Riksåklaga-
ren ser över de tekniskt svåra frågorna osv. Men jag
tycker också att det vore på sin plats att justitieminis-
tern talade om att sådana här frågor skall prioriteras.
Gudrun Lindvall var inne på att man slås av misstan-
ken att just därför att straffsatserna inte är så höga -
det är inte fängelsedomar det handlar om - prioriteras
de lägre än andra brott som kan ge strängare straff.
Jag skulle vilja ha ett besked från justitieministern
i frågan. Hur tror justitieministern att det påverkar
människors förtroende för rättstillämpningen och för
miljöambitionerna i det här landet om riksdag och
regering gång på gång talar om hur viktigt detta är -
vi har ju nu en ny miljöbalk på gång osv. - men i
praktiken går brottslingarna fria? Jag tycker att det är
ett dilemma för oss alla att det är på det sättet. De som
jobbar med dessa mål erkänner ju själva att det är
ganska riskfritt att begå miljöbrott i det här landet,
eftersom det inte leder någonvart. Då tycker jag att
det är på sin plats att landets högsta ansvariga på
området reagerar med kraft och talar om att det här
skall prioriteras och att det är viktigt.</pre><pre>Anf.  8  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Justitieministern definierar själv pro-
blemen och talar om kompetensutveckling. Men den
kompetensutveckling som justitieministern har tagit
tag i har varit en kontinuerlig vidareutbildning av
poliser. Även åklagare har fått vara med. Men det har
tydligen inte hjälpt ändå. Det är inte bara det som är
fel.
Det är viktigt att detta kommer in i grundutbild-
ningen, och det är viktigt att utbildningen fortsätter.
Men dessutom krävs det att dessa utbildade personer,
när de kommer tillbaka, får ägna tid och kraft åt just
den extra kompetens som de har fått. Pratar man med
poliser som har gått utbildningen har de inte fått göra
det. De har inte fått ägna sig åt detta utan har återgått
till de vanliga arbetsuppgifterna. Det är ingen som ger
dem utrymme, och det finns inte heller någon strategi
i länen för hur man arbetar med dessa miljöbrott.
Därför finns det en stor brist här.
Den andra delen som justitieministern nämner är
att det här är tekniskt mycket svåra frågor. Det har vi
påpekat under hela mandatperioden. Det är därför
brotten ingår i ekobrott. De har ungefär samma svå-
righetsgrad, och det behövs exakt samma strategi med
specialutbildade människor som arbetar i ett team där
samordning med övriga myndigheter och företag sker.
Därför skulle de ha varit med under Ekobrottsmyn-
digheten från början. Då hade jag kunnat vara mer
positiv, och vi hade sett att det nu händer någonting.
Men, som sagt, det dröjer långt efter sekelskiftet in-
nan detta kommer i gång. Jag kan inte förstå varför
frågorna skulle hanteras på detta vis.
Jag kan slutligen bara konstatera att även om jus-
titieministern är medveten om det och säger att det är
viktigt så kommer det inte att hända någonting den
här perioden utan först nästa mandatperiod. För-
hoppningsvis kan det hända, om man nu med kraft tar
tag i de här problemen. Men jag tycker att detta har
försummats i år när man verkligen hade kunnat göra
någonting.</pre><pre>Anf.  9  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Justitieministern! Kia Andreasson,
som sitter i justitieutskottet, är kanske litet mer luttrad
än vad jag är. Jag har fortfarande litet hopp.
Låt oss konstatera vad som nu har skett med
GAMA Dental. När en utredning lades fram var den i
alla fall tjock. Den var på ungefär 800 sidor. När den
nu blev liggandes så pass länge och ambitionen från
justitieministerns håll var att brotten skulle leda till
åtal så måste det här fallet ändå kännas litet obehag-
ligt. Det är tydligen så att vi inte är hemma. Det fun-
gerar inte riktigt.
Jag har inte alls följt turerna lika mycket som Kia
Andreasson. Men jag som naturvetare tror att det är
svårt för människor att bedöma hur allvarligt ett ut-
släpp av 250 kg kvicksilver egentligen är. 250 kg låter
ju inte speciellt mycket. Jag undrar om åklagarna
verkligen har kompetens i dag att bedöma tyngden i
miljöbrotten. För att kunna göra det behöver man, tror
jag, inte bara ha kunskap om de miljölagar vi har. Det
är jag övertygad om att man har på åklagarsidan. Man
behöver också något slags kunskap i grundläggande
ekologi, en grundkurs helt enkelt.
När man bedriver vidareutbildning är jag litet rädd
för att den har en mycket stark koppling till juridiken
och att man därför missar grundkurserna. Det finns en
mycket bra grundkurs på Tekniska högskolan. Det är
en ekologisk grundkurs på 4 poäng som är avsedd att
ge teknologerna ett slags ekologisk grundkunskap. Jag
tror att det finns behov av en sådan även när det gäller
åklagare och domare. Det behövs för att man skall ha
ett slags trygghet i sig själv att kunna bedöma allvaret
i brotten.
Jag tror inte att det är lätt att komma till rätta med
det här. Men jag tror att det är nödvändigt om vi skall
få den utveckling som jag tror att vi alla vill se, näm-
ligen att brotten leder till åtal.
Nu skall vi behandla miljöbalken. Från Center-
partiet finns det inget förslag där man kräver skärpta
straff. Det finns det däremot från Kristdemokraterna.
Men jag är nog också av den uppfattningen att det
egentligen inte riktigt handlar om sex, åtta eller tolv år
utan om att utnyttja hela straffskalan och om att verk-
ligen döma till fängelse. Jag tror att det handlar om att
just kunna se tyngden i brottsligheten, att se att ut-
släpp av 250 kg kvicksilver är ett fruktansvärt stort
miljöbrott, ett oerhört stort miljöbrott.
Det här leder också till att Henriksdals Renings-
verk har slam för ungefär ett halvt år som man måste
hantera på ett mycket speciellt sätt. Det orsakar
mycket stora kostnader för samhället. Dessutom vet vi
inte vilka konsekvenser det blir av de mängder
kvicksilver som kanske har slunkit förbi reningsver-
ket.
Så jag förmodar att justitieministern inte är nöjd
med det faktum att vi nu kan se att det inte fungerar.
Vad kommer att ske på kort sikt? Kommer det här
fallet att leda till att man försöker se till att få i gång
en utbildning som kanske saknas i dag?
Vi har också diskuterat det här när det gäller mil-
jödomstolarna som nu skall komma. Man skall ersätta
Vattendomstolen och Koncessionsnämnden med
miljödomstolar. De skall i och för sig inte hantera
brottmål, men de skall hantera tillstånd. Även där
behövs det kanske en helt annan kompetens än den
som finns i dag.
Kan justitieministern se någon möjlighet att inrätta
en miljödomstol som bara hanterar miljöbrotten? Det
finns ju sådana synpunkter från Domstolsverket, såvitt
jag har förstått. Kan justitieministern se några föränd-
ringar i organisationen som skulle leda till en bättre
tingens ordning?</pre><pre>Anf.  10  ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Det är en allvarlig bild som många
gånger tonar fram från kammarens talarstol. Det är en
bild av att samhället och rättsväsendet inte tar miljö-
brotten på allvar. Rätt eller fel - om allmänheten
bibringas den uppfattningen inger det oro. Det är klart
att justitieministern bestrider detta, det ligger i sakens
natur. Men det avgörande är ändå gärningarna och
handlingarna ute på fältet. Det är de som kommer att
ge besked.
Sven Bergström frågar om rättssamhället tar mil-
jöbrotten på allvar. Det är alldeles uppenbart att det
gör man först när man i praktisk gärning ser till att
beivra miljöbrotten. Man gör det genom att man har
en vettig strategi för miljöbrottsövervakning och
bekämpning. Den strategin har dröjt väldigt länge. Nu
kan man se antydningar till en sådan. Man kan konsta-
tera att resurserna är för små materiellt. Men de är
också, som har framförts från flera håll, för små kom-
petensmässigt i hela rättskedjan.
Moderata samlingspartiet har också framfört att
man borde ha fria resurser. Även det har antytts här.
Det vore bra om olika myndigheter inte bara samver-
kade sinsemellan utan också hade tillgång till resurser
och kompetens för att kunna bekämpa den här brotts-
ligheten effektivare. Det är klart det blir svårt att göra
detta om man håller väldigt hårt på resurserna när det
gäller polis och åklagarväsende.
Lagstiftningen är det yttersta instrumentet. Här i
kammaren har vi företrädare från några partier som
står bakom det förslag till en ny miljöbalk som för
närvarande behandlas i riksdagen och som skall de-
batteras senare. Från två av interpellanterna framförs
önskemål om skärpta straff. I dag har justitieutskottet
justerat sitt yttrande till jordbruksutskottet om en lång
rad förslag för att förstärka den lagstiftningen. Man
blir, fru talman, något konfunderad när man ser i
motionsförteckningen hur många tunga motioner det
finns från Miljöpartiet och med vilket litet eller obe-
fintligt intresse motionerna följs upp i utskottet, som
skall ge underlag för jordbruksutskottets ställningsta-
gande. Flera av motionerna kan karakteriseras som
partimotioner. Men ändå tycker inte Miljöpartiet att
det är värt att följa upp dem.
Det är intressant att notera att både Moderata
samlingspartiet, Folkpartiet, Centerpartiet och Krist-
demokraterna i en gemensam avvikande mening mar-
kerar behovet av en översyn av lagstiftningen. Inom
ramen för en sådan översyn, säger vi, bör inte bara
frågor om brottsbeskrivningar och straffskalor utre-
das. Även frågor om de subjektiva rekvisiten vid
miljöbrottsligt beviskrav och preskriptionstid bör
utredas. Regeringen bör få i uppdrag att snarast tillsät-
ta en utredning med den inriktning vi nu förordat.
Många av de här sakerna täcker in angelägna öns-
kemål som Miljöpartiet för fram. Men Miljöpartiet
kommer icke i sitt agerande i justitieutskottet att följa
upp detta. Det tycker vi är märkligt.
Jag vill fråga justitieministern: Är justitieminis-
tern, som verbalt vid flera tillfällen har talat om beho-
vet av kompetens, nu beredd att också på allvar tillfö-
ra rättsväsendet resurser - fria resurser som gör det
möjligt att skaffa den specialkompetens som bevisli-
gen är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna
bekämpa den här formen av brottslighet? Är hon
beredd att göra det så att bilden av samhället som inte
tar miljöbrottsligheten på allvar försvinner? Det är
nämligen icke bra för samhället i sin helhet om den
bilden tonar fram.</pre><pre>Anf.  11  Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag kan inte dela den beskrivning som
Sven Bergström och Kia Andreasson ger, dvs. att år
efter år går och ingenting görs. Man kan naturligtvis
ha uppfattningen att det borde ha gjorts mer, att vi kan
göra mer i dag och att det går för långsamt. Den upp-
fattningen har jag själv. Men att påstå att ingenting
görs tycker jag ändå är att bortse från det som bl.a.
riksdagen har ägnat sig åt under senare år och haft
anledning att ta ställning till i budgetarbetet, i miljö-
balksarbetet och även i andra sammanhang. Vi kan
konstatera att vi inte på något vis har uppnått det som
vi ändå är ganska överens om att vi måste uppnå,
nämligen ett betydligt effektivare system. Men vi kan
väl vara överens om att det som har gjorts uppenbar-
ligen har varit steg i rätt riktning, även om det inte har
varit tillräckligt. Vi måste alltså gå vidare med det.
Gudrun Lindvall ställer frågan vad man på mer
kort sikt skulle kunna göra för att skynda på utveck-
lingen så att vi får ett effektivare system för att be-
kämpa miljöbrotten. Ja, på riktigt kort sikt kan jag
inte se någonting alls. Jag utgår nämligen från att
Sven Bergström inte menade allvar med att jag skulle
tala om för domstolarna hur de borde döma i de en-
skilda fallen. Det avser jag icke att göra, och jag tyck-
er inte heller att riksdagen skall göra det. Vi får nog
acceptera de bedömningar som domstolarna gör.
Men vad vi kan göra är att skapa förutsättningar
för att de bedömningar som görs blir acceptabla uti-
från de utgångspunkter vi har. Jag tror Gudrun Lind-
vall har helt rätt när hon säger att de som arbetar med
de här frågorna kanske måste få en ekologisk
grundutbildning. Kanske är det en förutsättning för att
man även som duktig jurist skall kunna tillämpa det
juridiska systemet. Man måste ha en grundförutsätt-
ning att förstå den problematik man har att hantera.
Jag tror att det ligger mycket i det.
Det är detta som kan leda till att man ser allvaret i
den här brottsligheten. En erfarenhet vi har från andra
rättsområden är att så länge man inte känner till och
förstår verkligheten ser man inte heller allvaret i den.
Det kan kräva en form av kompetensutveckling som
är mera generell och inte bara specifikt juridisk.
Det här ingår i det arbete som bl.a. RÅ utför när
det gäller att överväga de kompetensutvecklande
åtgärderna. Jag utgår från att RÅ kommer att ta tag i
den här frågan och kommer att ha konkreta förslag på
hur åklagarorganisationen skall kunna tillgodogöra sig
den ökade kunskap som är en förutsättning för åkla-
garnas agerande.
Vi skall nu utarbeta en strategi, och jag tycker att
det var ett utmärkt initiativ från riksdagens sida att
kräva detta. Det var så vi arbetade med ekobrotten,
och det gav oss det underlag som behövdes för att
med bredd kunna ta tag i ett sådant stort och komplext
område. Jag tror att det krävs samma grepp när det
gäller miljöbrotten. Inom ramen för den strategin
kommer vi att få fram både mer kortsiktiga och mer
långsiktiga åtgärder utöver det som hittills görs.
De organisatoriska frågorna är föremål för över-
vägande. Även om organisationerna som sådana inte i
sig skapar direkta förutsättningar är det ändå nöd-
vändigt att de fungerar väl för att de personer som
skall agera skall ha möjlighet att göra det på ett kom-
petent sätt. Därför är organisationsfrågan,
Ekobrottsmyndighetens centrala funktion, viktig i det
här sammanhanget.
Att vi inte omedelbart gjorde som Kia Andreasson
sade och ålade myndigheten den här uppgiften berod-
de på att vi inte ansåg oss kunna göra det utan att
kunna tala om vilka avgränsningarna skulle vara och
vilken inriktningen skulle vara. Vi kan faktiskt inte
som ansvariga politiska instanser fatta beslut som vi
inte är beredda att ta konsekvenserna av utan bara
hoppas att myndigheterna skall kunna tolka och han-
tera. Det är inte ett ansvarsfullt agerande. Det är där-
för vi går vidare med frågan, med den uttryckligt
uttalade ambitionen att Ekobrottsmyndigheten skall
ha en central funktion när det gäller miljöbrotten. Jag
tror att den kommer att spela en mycket viktig roll i
sammanhanget.
Det är de här frågorna vi måste arbeta vidare med.
Men det duger inte att bara prata och säga att vi vill
det. Vi måste skapa dessa förutsättningar, och då
måste vi arbeta vidare med de frågor som jag har
pekat på som viktiga.</pre><pre>Anf.  12  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Justitieministern får förlåta om jag
och många fler är otåliga i de här frågorna. Men vi är
ju inte ensamma om att tycka att det åtminstone hän-
der alldeles för litet. Någonting görs säkert; det kan-
ske var överord att säga att ingenting görs om jag nu
sade så. Men det händer alldeles för litet.
Jag begärde inte att justitieministern skulle gå in
och peka ut hur man skall döma i varje enskilt fall.
Men nog blir man lätt förtvivlad när det är som jag
redovisade förut: Av 327 misstänkta brott blev det 17
fällande domar. 14 dagars fängelse är det absolut
strängaste straff som har dömts ut.
Jag är inte ensam om att vara förtvivlad, utan det
gäller många andra som jobbar med de här frågorna
dagligen. Hon som utreder just det enskilda fall som
vi inte fick prata om säger t.ex. att hon gråter blod om
det inte snart blir åtal. Hon tycker att rättsväsendet i
stort sett struntar i miljöbrotten.
Vi har också uttalanden från andra. Stefan
Karlmark i Västerås, kanske den åklagare i landet
som har störst erfarenhet av miljöbrott, säger så här:
Risken att bli avslöjad som miljöbrottsling är väldigt
liten, risken att ställas inför rätta ännu mindre. Risken
att bli straffad är minimal, och helt säkert slipper man
fängelse.
Vad är det för signaler vi sänder ut till miljö-
brottslingarna när erfarna personer i branschen säger
på detta sätt?
Jag tycker att det är viktigt att vi för den här debat-
ten och att vi med ganska stor skyndsamhet försöker
skärpa tongången, skärpa tillämpningen. Om vi nu har
lagar som är hyggliga skall de åtminstone tillämpas
fullt ut. Jag hoppas också att behandlingen av miljö-
balken kan föra den här frågan ytterligare några steg
framåt.
Jag blir dock litet förvånad när Gudrun Lindvall
kommer med slängar mot Centerpartiet om att vi
minsann inte föreslår särskilt mycket. I vår miljömo-
tion med anledning av miljöbalken har vi på ett antal
punkter föreslagit förbättringar och förstärkningar,
t.ex. att miljösanktionsavgiften inte skall kunna be-
gränsas till 500 000 kr, att det skall inrättas en miljö-
ombudsman och att miljöorganisationernas talerätt i
de här frågorna skall utvidgas, inte begränsas till stora
organisationer så att miljögrupper, Agenda 21-
grupper osv. diskrimineras.
Fru talman! Slutligen hoppas jag att den här debat-
ten ändå leder till att vi får en ökad uppmärksamhet
på de här frågorna, att vi utvecklar metoder, vilket
justitieministern var inne på, och att vi utvecklar
kompetens osv. Men framför allt hoppas jag att vi
tillämpar de lagar som finns i det här landet med full
kraft och att vi tillämpar dem fullt ut såsom avsikten
har varit. Jag hoppas att den här debatten i dag kan
bidra till att uppmärksamheten på de här frågorna blir
skärpt och att tillämpningen blir kraftfullare.</pre><pre>Anf.  13  KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag skall inte ägna mina korta minuter
åt Anders G Högmarks påhopp, utan jag vill bara säga
att vi står bakom de motioner som vi har skrivit. Vi
har dock kunnat påverka miljöbalken positivt just när
det gäller miljödomstolar, talerätt för miljöorganisa-
tioner osv. Det där är alltså passerat. Det vi pratar om
här och nu är hanteringen inom rättsväsendet. Det har
ingenting med miljöbalken att göra, som vi tycker är
ett bra dokument.
För att nu se framtiden an och inte stanna vid det
som har varit vill jag i mitt sista inlägg säga till justi-
tieministern att det är oerhört viktigt att
Ekobrottsmyndigheten får ta tag i miljöbrotten - det
verkar ju även justitieministern tycka - och att den får
utarbeta en nationell strategi. Detta hade ju inte varit
så svårt när utredningen arbetade. Man gjorde ju
besök i Norge, där Økokrim finns att ta efter. Vi har
ju mycket att lära av omgivningen utanför. Där har
man lyckats mycket bra med strukturen och den här
svåra avvägningen. Det är det som fattas här.
En annan punkt jag vill ta upp är utbildningen.
Redan när Miljöpartiet satt i riksdagen 1988-1991
skrev vi motioner om hur viktigt det är med utbild-
ning av polis, åklagare och domstolspersonal. Detta är
fortfarande aktuellt.
Slutligen gäller det forskningsuppdraget: att vi
analyserar var bristerna finns så att vi kan vidta riktiga
åtgärder.
Detta är de tre punkter som nu måste åtgärdas, och
vi verkar ju vara ganska överens på de här punkterna.</pre><pre>Anf.  14  GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det var väl ganska väntat att vi skulle
få en massa diskussion om miljöbalken!
Kort om miljöbalken: Miljösanktionsavgifter är,
som alla vi som har hållit på med det här vet, inte
något erkänt straff. Det är en administrativ avgift som
utdöms av tillsynsmyndigheten. Maximalt belopp per
beslut är 500 000 kr. Det kan bli beslut hur många
gånger som helst. Det ersätter inte åtal för brott. Man
skall åtala om ett brott begås.
När det gäller en miljöombudsman anser vi att det
är dags för organisationerna att ha talerätt. Vi tycker
inte att det behövs någon förmyndare längre.
Det kanske inte är så konstigt att Miljöpartiet inte
yrkar bifall till ett yrkande om en uppföljningsutred-
ning, eftersom det faktiskt är något som finns i bal-
ken. Det står på en av de sista sidorna att en parla-
mentarisk uppföljningsutredning skall tillsättas som
skall sätta i gång och jobba den 1 januari 1999 när
miljöbalken träder i kraft för att se till att balken får
det genomslag vi vill att den skall få. I fråga om detta
har vi alltså blivit bönhörda.
Jag tackar för den här debatten. Jag hoppas att det
finns möjlighet att gå vidare. Jag tror att ett samarbete
mellan Miljöpartiet och regeringen i denna fråga
skulle kunna vara lika fruktsamt som det samarbete
som vi har bedrivit om balken.
Jag tror tyvärr inte att Riksåklagaren själv kan be-
stämma vilken kurs man behöver. Det är svårt att
efterfråga det som man inte vet om. Man vet att man
blir litet fackidiot som vuxen. Det är svårt att veta vad
inom andra fält som man skulle behöva kunskaper i.
Det kanske är lättare för dem som finns inom de andra
fälten att tala om vad som finns och att tala om för
andra att de kanske skulle ha en kurs i detta. Jag tror
alltså att någon utanför kanske behöver tala om att
grundutbildning i ekologi ger en helt annan kunskap
än vad man har tänkt på.
Människor i min ålder har aldrig fått någon ut-
bildning i ekologi i skolan. Jag ingick i den första
studentkullen som läste ekologi på universitetet, och
det var 1967. Detta är alltså en ganska ny vetenskap.
Jag tror att det finns mycket kunnande i dag som
många åklagare, bl.a. på grund av ålder, inte har. Jag
hoppas på ett mycket konstruktivt samarbete. Vi i
Miljöpartiet erbjuder våra tjänster.</pre><pre>Anf.  15  ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Jag skall inte lägga mig i Miljöpartiets
diskussioner och förhoppningar om samarbete med
Socialdemokraterna framöver. Jag kan förstå att det
finns ett sådant önskemål.
Justitieministern säger att det inte duger med att
tala om saker. Om detta kan vi vara överens. Jag tror
att det är utomordentligt demoraliserande för männi-
skor som faktiskt vill göra en insats ute på fältet i
dessa frågor att känna att det saknas resurser av olika
slag, bl.a. i form av kompetens. En och annan männi-
ska ute på fältet inser faktiskt sin otillräcklighet, att
man saknar kompetens och skulle vilja förvärva mer
av det slaget. Men det förutsätter en organisation som
är beredd att ge medarbetare av det slaget en möjlig-
het att utvecklas - tid och pengar. Det förutsätter
också att kunskap som snabbt måste komma till och
som tar för lång tid att förvärva i organisationen kan
tillföras genom att man hyr in eller köper den typen
av tjänster.
När man lyssnar på polisen ute på fältet och när
man lyssnar på åklagarna är det ju inte något överflöd
av pengar som karakteriserar dessa organisationer -
fria resurser, om man så säger - och som skulle göra
det möjligt för dem att just plocka in dessa människor
för att på det sättet snabbt förstärka kompetensen på
det ena eller andra sättet.
Jag vill upprepa att jag tror att det är utomordent-
ligt demoraliserande att så många allvarliga misstan-
kar om allvarliga miljöbrott finns och att de inte leder
till olika former av åtal och eventuellt fällande dom.
Jag skulle vilja fråga justitieministern om hon har
någon idé om när detta resursflöde skall komma till,
så att polismyndigheter och åklarväsendet kan få
möjligheter att förstärka sin kompetens. Bilden ute på
fältet är en helt annan. Det är knapphetens kalla stjär-
na.
Fru talman! Det är beklagligt att så många männi-
skor som är duktiga och kunniga i miljörätt och annat
gör tummen ned för den nya miljöbalk som så kär-
leksfullt finner sina systrar och fäder i regeringspartiet
och Miljöpartiet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 1997/98:185 om Na-
tionella beredskapsstyrkan</pre><pre>Anf.  16  Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Siw Persson har i en interpellation
frågat mig om beslutet står fast att den nationella
beredskapsstyrkan skall fortsätta att utvecklas inom
säkerhetsenhetens ramar.
I sin interpellation uttrycker Siw Persson oro över
att den särskilda beredskapsstyrkans kompetens riske-
rar att förfuskas i det praktiska arbetet.
Syftet med att integrera den särskilda beredskaps-
styrkan med den s.k. piketstyrkan vid Polismyndighe-
ten i Stockholms län var att uppnå en större effektivi-
tet. Den särskilda kompetens som polismännen i be-
redskapsstyrkan har skulle komma piketverksamheten
till godo, samtidigt som polismännen i beredskaps-
styrkan fick möjlighet att delta i en närliggande poli-
sverksamhet. Detta framgår av budgetpropositionen
för 1997.
Jag vill poängtera att det inte kan råda någon tve-
kan om regeringens intentioner: Den särskilda bered-
skapsstyrkan är en nationell resurs, och med styrkan
menar jag allt som utgör styrkan, dvs. såväl enskilda
polismän som metoder och utrustning. Beredskaps-
styrkans särskilda kompetens skall alltså vidmakthål-
las även vid en integrering med piketstyrkan.
För att säkerställa att beredskapsstyrkan organise-
ras och arbetar i enlighet med statsmakternas intentio-
ner framhöll regeringen i budgetpropositionen för
1998 att Rikspolisstyrelsen måste ha rätt att meddela
de föreskrifter som behövs för att uppnå detta syfte.
Denna befogenhet har Rikspolisstyrelsen också fått
genom ändring i förordningen (1989:773) med in-
struktion för Rikspolisstyrelsen, som trädde i kraft
den 1 januari i år.
Ett mycket nära samarbete mellan Polismyndighe-
ten i Stockholms län och Rikspolisstyrelsen pågår
också redan när det gäller dessa frågor.
Slutligen vill jag säga att regeringen inte har tagit
ställning till om den särskilda beredskapsstyrkan
organisatoriskt skall tillhöra säkerhetsenheten eller
någon annan enhet hos Polismyndigheten i Stock-
holms län. Regeringen har endast slagit fast att den
skall integreras med piketstyrkan vid polismyndighe-
ten. Polismyndighetens närmare organisation beslutas
av länsstyrelsen.</pre><pre>Anf.  17  SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Jag tackar för svaret, och det gläder
mig att det var ett så klargörande svar. Det har varit
oro bl.a. inom beredskapsstyrkan för att dess enhetsi-
dentitet skulle försvinna, att den höga specialistkom-
petens som den har skulle tas bort och att dess spets-
funktion inte skulle komma hela landet till del, trots
att det, som vi vet, framgår både i budgetpropositio-
nen och nu senast i det betänkande som vi i morgon
skall fatta beslut om och som gäller organiserad
brottslighet. Vi har alltså diskuterat detta gång efter
annan. Men nu ges ytterligare ett viktigt svar, nämli-
gen att det inte kan råda någon tvekan om att denna
styrka är en nationell resurs och att man skall vid-
makthålla dess speciella kompetens.
Det finns ändå några frågetecken kvar, nämligen
att beredskapsstyrkan är, som det står i budgetpro-
positionen, till för att bekämpa terroraktioner och att,
som det står i betänkandet, ingripa mot terrorism. Då
är frågan: Vad är terrorism, och vad är terroraktioner?
Hur definierar man egentligen begreppet terrordåd?
Det råder, och har hela tiden rått, oklarhet om vilka
kriterier som man måste uppfylla för att sätta in be-
redskapsstyrkan just för detta. Frågan har kommit
upp: Var skottdramat på Stureplan ett terrordåd eller
ej? Hur var det med gisslandramat i Hallsberg, osv.?
Det är också viktigt att komma ihåg att terrordåd i
dag ofta ser annorlunda ut än de gjorde på 70- och 80-
talen. Det är också viktigt att komma ihåg att de per-
soner som blir gisslan med dödshot inte är ett dugg
intresserade av hur de har tagits till fånga, om det är
av politiska eller av religiösa skäl eller om det har
gjorts av psykopater eller av andra. De vill bara
komma levande ut ur denna situation. Det är av avgö-
rande vikt att dessa besvärliga situationer löses av den
personal som är bäst skickad för detta.
Det är också viktigt att komma ihåg att man inte
sätter in insatser med våld innan man t.ex. har klarat
av förhandlingssituationen. Även i fråga om detta har
beredskapsstyrkan utvecklat en specialistkompetens.
Jag hoppas att ministern i alla fall kan svara något
på hur man tänker göra för att kunna definiera terror-
dåd.
Ministern påtalar till sist att regeringen inte har
lagt sig i hur man organisatoriskt skall lösa detta, om
beredskapsstyrkan skall ligga under säkerhetsenheten
eller under någon annan enhet inom myndigheten. Låt
mig då passa på att informera justitieministern om,
eftersom det inte är regeringens bord, att det i går
kom ett nytt förslag till organisation inom säker-
hetsenheten. Den fackliga organisationen har verkli-
gen försökt att lägga fram sina förslag utifrån den
erfarenhet och kompetens som dessa poliser har ge-
nom att vara ute på fältet och arbeta. Men det tragiska
är att man från arbetsledningshåll tyvärr inte har tagit
till sig den fackliga organisationens konstruktiva
förslag. Jag ville bara passa på att föra denna infor-
mation vidare. Jag tycker att det är tragiskt att man
från ledningens håll vid omorganisationer så litet
lyssnar på männen och kvinnorna - tyvärr är det bara
män i insatsstyrkan - på fältet.</pre><pre>Anf.  18  Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag tror att det är fel ända att börja
med att definiera vad terrorism är. Jag tror att det är
betydligt viktigare att överväga vad det är för insatser
som den här särskilda kompetensen kan användas till.
Jag tror att det ger oss betydligt bättre möjligheter att
använda oss av den här särskilt utbildade och kompe-
tenta personalen.
Den uppgift som polisen, bl.a. Rikspolisstyrelsen,
har vad gäller dess centrala roll tror jag är just att
överväga i vilken typ av situationer som den här kom-
petensen kan komma till nytta och användning. Det
tror jag är ett betydligt mera praktiskt inriktat för-
hållningssätt än det är att ägna sig åt definitionsfrågor.
Jag tycker att det är viktigt att man när myndighe-
ters verksamhet organiseras har personalen med sig,
åtminstone i diskussioner. Man behöver inte alltid bli
ense med alla i organisationen om hur resultatet skall
bli men man bör åtminstone ha en mycket klargörande
diskussion inom myndigheten så att de olika uppfatt-
ningarna och intentionerna kommer fram. Sedan får vi
acceptera vad myndigheten beslutar.</pre><pre>Anf.  19  SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Ja, det skall vi göra. Man skall ju slåss
fram till beslut. Sedan är det bara att gilla läget.
När det gäller den särskilda kompetensen och vad
som är terrordåd eller inte håller jag med ministern.
Jag bryr mig inte om hur man arbetar. Huvudsaken är
att man kommer fram till ett bra resultat så att den
unika specialistkompetens som finns verkligen an-
vänds fullt ut; detta för att de som blir utsatta skall
känna att det hela används rätt och för att skattebeta-
larna skall känna att alla pengar som faktiskt läggs på
den här speciella styrkan används fullt ut. Det gäller
att äntligen komma bort från ruta 1 och att få börja på
ruta 2.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 15.01 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna i väntan på att
socialminister Margot Wallström skulle infinna sig i
kammaren för att besvara interpellation nr 164.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 15.03.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 1997/98:164 om sys-
selsättning för lätt utvecklingsstörda</pre><pre>Anf.  20  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Elver Jonsson har frågat mig om re-
geringen uppmärksammat gruppen lindrigt utveck-
lingsstörda och deras behov samt om regeringen har
några planer på åtgärder för denna grupp av utveck-
lingsstörda så att ansvaret för insatser för deras sys-
selsättning och uppehälle klargörs.
Som nämns i interpellationen finns det en rad ar-
betsmarknadspolitiska insatser avsedda för personer
med utvecklingsstörning och andra funktionshinder.
Syftet med insatserna är att tillförsäkra arbetshandi-
kappade samma rätt och möjlighet att delta i arbetsli-
vet som icke arbetshandikappade har. Dessutom har
personer med funktionshinder möjlighet att ta del av
alla andra åtgärder som finns för arbetslösa. Anställ-
ning med lönebidrag och inom Samhall är välkända
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ett annat exempel
är försöksverksamheten med särskilt introduktions-
och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetsli-
vet, SIUS. Det innebär att den funktionshindrade
under sin första tid på arbetsplatsen får hjälp av en
stödperson. Arbetsförmedlingar och arbetsmarknads-
institut har verksamhet med särskilda insatser för
unga handikappade.
Kommunen är skyldig att erbjuda daglig verksam-
het enligt lagen om stöd och service till vissa funk-
tionshindrade, LSS. Rätten gäller enbart för personer
med utvecklingsstörning, personer med autism eller
autismliknande tillstånd samt personer som i vuxen
ålder förvärvat ett begåvningsmässigt funktionshin-
der. I en enkät till kommunerna har det visat sig att
cirka två tredjedelar av deltagarna har sin dagliga
verksamhet i huvudsak förlagd till ett dagcentrum,
medan övriga, cirka en tredjedel, är verksamma i s.k.
utflyttad verksamhet i samhället. Inriktningen på den
s.k. utflyttade verksamheten varierar och gäller t.ex.
återvinning, kaféverksamhet och trädgårdsskötsel.
Den dagliga verksamheten skall anpassas efter indivi-
dens behov, och det finns många exempel på att
kommuner funnit individuella lösningar inom olika
verksamheter.
Kommunen skall även enligt 21 § socialtjänstla-
gen (1980:620) verka för att människor med funk-
tionshinder får en meningsfull sysselsättning.
Det finns alltså system med lagar, regler och åt-
gärder som täcker behoven av insatser för sysselsätt-
ning. Ändå förekommer det att människor hamnar
mellan systemen, vilket Elver Jonsson ger exempel
på. En komplikation i sammanhanget är att termino-
login inte alltid överensstämmer mellan olika verk-
samhetsområden, vilket innebär att det ibland är
oklart vilka personer som avses med termen lätt eller
lindrigt utvecklingsstörd.
För att personer med utvecklingsstörning skall få
sysselsättning krävs det ett stort mått av flexibilitet
och öppenhet för individuella lösningar av såväl
kommuner som arbetsmarknadsmyndigheter. Det är
viktigt att på det nationella planet noga följa utveck-
lingen inte minst med tanke på arbetsmarknadens
förändringar och ändrade regler inom socialförsäk-
ringen. Svaret på frågorna i inledningen är att rege-
ringen uppmärksammar gruppen lindrigt utvecklings-
störda och deras behov samt att de oklarheter som kan
finnas för gruppen inte gäller ansvaret för sysselsätt-
ning och uppehälle. Det kan däremot enligt regering-
ens mening finnas tveksamheter om vilka åtgärder
som i det enskilda fallet är bäst lämpade.</pre><pre>Anf.  21  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Först vill jag tacka statsrådet för sva-
ret.
Jag har aktualiserat en fråga som lätt hamnar mel-
lan stolarna. Det gäller lätt utvecklingsstörda som är
för friska för sjukkassan och som anses ha en för svag
position i arbetsmarknadspolitiska sammanhang.
Därför är ofta varken försäkringskassan eller arbets-
förmedlingen beredd att ta tag i de här personernas
situation.
Det handlar om individer som inte platsar, eller
som inte accepterar miljön, på ett traditionellt dag-
centrum för utvecklingsstörda eller som har stora
svårigheter att få ett jobb på arbetsmarknaden. Stats-
rådet säger i sitt svar att två tredjedelar av de här
personerna finns på dagcentrum men därmed inte sagt
att det är lösningen. Det gäller även den arbetsmark-
nad som finns i skyddade former. Allra hårdast synes
ungdomar få det som nyss har lämnat gymnasiet och
som efter genomgången utbildning upptäcker att de
inte har någon plats eller position. Många av de här
personerna har rätt till daglig verksamhet inom LSS.
Slutsatsen beträffande denna situation är att man
erbjuder denna grupp handikappade socialbidrag eller
förtidspension men, fru statsråd, detta är ingen bra
lösning.
De personer som aktualiseras i min fråga är indi-
vider som återfinns i olika typer av överrepresenta-
tion. Det gäller dem som finns utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Det gäller personer inom socialvår-
den och människor inom alkoholistvård och kriminal-
vård. Vidare gäller det människor inom psykisk öp-
penvård.
Jag tror att effekten av de systembrister som finns
vad gäller denna grupp - att man faller emellan så att
säga ända tills man, som ibland är fallet, kraschlandar,
med mer eller mindre svåra skador som följd - egent-
ligen bara kan bli en: ett stort mänskligt lidande för-
knippat med stora ekonomiska kostnader delvis för
individen men framför allt för samhället.
Socialministerns svar på min interpellation andas
visserligen ett stort mått av välvilja men det verkar
som att regeringen inte har bilden helt klar för sig när
det gäller problemets art och framför allt inte när det
gäller omfattningen. Socialministern erkänner att
människor, trots att det finns ett formellt regel- och
lagsystem, hamnar emellan. Dessutom överensstäm-
mer inte alltid terminologin mellan olika verksam-
hetsgrenar, "vilket innebär att det ibland är oklart
vilka personer som avses med termen lätt eller lindrigt
utvecklingsstörd" - så långt socialministerns ord.
Socialministern säger att regeringen uppmärk-
sammar gruppen i fråga och dess behov samt de
oklarheter som kan finnas. Jag tycker nog inte att det
är ett riktigt övertygande besked. Bara det faktum att
min interpellation bollats mellan olika departement
illustrerar synbart hur oklart det kan vara vem som
egentligen har ansvaret för den här gruppen männi-
skor. Också i den kommunala hanteringen finns det
oklarheter vad gäller definitionen.
Jag tror att det är viktigt att vi inte nöjer oss med
det besked som statsrådet hittills har gett. I komplet-
teringen kan det förtydligas och ge ett mer handfast
besked om vad som är rimligt att göra för de här
människorna. Annars blir det också i vår debatt ett
alltför klent begåvat svar, och frågan faller återigen
tillbaka på regeringen, men också på oss som parla-
mentariker: Hur löser vi detta problem? I den delen
hoppas jag få återkomma i nästa inlägg.</pre><pre>Anf.  22  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tror att nyckelordet är samverkan,
Elver Jonsson. Det är utan tvivel som Elver Jonsson
säger, att det finns personer som bollas mellan för-
säkringskassa, arbetsförmedling, olika rehabilite-
ringsinsatser och socialtjänsten. De har inte diagnosti-
serats som utvecklingsstörda och hör därför inte till
personkretsen i lagen om stöd och service för vissa
funktionshindrade, LSS. De kanske inte heller är
utvecklingsstörda utan befinner sig i en sorts gråzon
och har svårt att klara sig. De kanske är svagbegåva-
de, har dyslexi eller något annat problem som inte har
uppmärksammats. Kanske stämplas de då som slöa
och initiativlösa eller skickas runt i systemet utan att
man riktigt uppmärksammar och tar tag i problemet.
Att komma till rätta med det är inte alltid så enkelt
som att vi här kan ändra på lagar. Det är inte ens så
enkelt att man kanske ändrar på begrepp och tror att
saken därmed är löst. Det behövs att man sätter sig
ned lokalt med alla inblandade parter, socialtjänst,
försäkringskassa, arbetsmarknadsmyndigheter och
hälso- och sjukvården och resonerar kring dessa in-
divider och ser till deras speciella behov.
För den som faller inom LSS personkrets har man
också möjlighet att utforma daglig verksamhet helt
efter individuella behov. Där kan det se ut precis hur
som helst utifrån vad den enskilde individen behöver.
Om alla samverkar med individen i centrum i stället
för att skicka honom eller henne mellan sig är förut-
sättningarna goda för att hitta arbete och försörjning.
Sådan samverkan utvecklas trots allt alltmer runt om i
landet.
Det här står också i årets regleringsbrev som ett
gemensamt verksamhetsmål för Riksförsäkringsver-
ket, Socialstyrelsen, AMS och Arbetarskyddsstyrel-
sen. Det gemensamma målet är att samverka inom
rehabilitering för effektivare användning av tillgäng-
liga resurser. Syftet är att ta till vara varje individs
arbetsförmåga. Jag tycker att det är det man måste
betona ännu starkare.
Vi skall naturligtvis inte ge upp på något sätt från
centralt håll, utan vi skall hålla ögonen på det här.
Behövs det skall vi också göra lagändringar och an-
nat. Men det är nog inte framför allt det som är
grundproblemet. Det heter lokal samverkan framför
allt.</pre><pre>Anf.  23  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Socialministern säger att det inte
räcker att enbart ändra på lagar etc., utan att man
kanske mer borde sätta sig ned och resonera. Jag kan
bejaka en sådan inställning. Men när man talar med
kommunerna säger de med en djup suck: Det är re-
gelverket som styr oss och som gör det här svårt.
Det andra är de pengar som man har fått. Delvis
har det kommit en del s.k. Dagmarpengar. De var
visserligen för förra året, men de används i hög grad
under det här året. Sedan får kommunerna skjuta till.
Men så säger man att det nu kommer besked om att de
nya Dagmarpengar som kan komma i fråga kommer
att vara mycket tydligt detaljstyrda och avse rörelse-
hindrade. Det skulle vara intressant att höra vad stats-
rådet har att säga om det. I och för sig är det en be-
hjärtansvärd grupp, men det betyder att den grupp
människor som är handikappade i den mening som vi
har diskuterat här ånyo kan komma på undantag.
Sedan har jag bara ett par kommentarer till det
statsrådet sade om att de kan få sysselsättning med
olika lönestöd. Problemet är att många arbetsgivare
inte vill anställa den här gruppen därför att dessa
människor har en mycket låg arbetsprestation. Sam-
hall, som har ett betydligt större uppdrag än vad en
privat näringsidkare har, prioriterar inte heller den här
gruppen, delvis med beskedet att man har så hårda
ekonomiska lönsamhetskrav på sig att man inte "har
råd" att ta in denna grupp i Samhall, utan man måste
ha mer arbetsföra människor.
Jag undrar om ens SIUS är tillämplig på den här
gruppen, eftersom de här människorna alltid kommer
att behöva väldigt mycket handledning. Det räcker
inte med initial handledning utan den måste fortsätta.
I slutet av svaret säger statsrådet att det finns en
rad sysselsättningsaktiviteter som de kan vara med
om. Det är i och för sig riktigt. Där finns inga oklarhe-
ter. Men oklarheten gäller framför allt den långsiktiga
försörjningen, lönen eller vad vi skall kalla det för.
Enligt försäkringskassan har dessa människor arbets-
förmåga, på arbetsförmedlingen tycker man att den
inte räcker till för att vara med där. Återigen är jag
tillbaka till att man hamnar mellan stolarna.
Min uppfattning är att det som är mest avgörande
för att få ett meningsfullt privatliv och arbetsliv inte är
att de skulle vara så svagbegåvade, utan en social
kompetens som är starkt kopplad till självförtroende
och självtillit kan vara viktigare. Får man tvärtom ett
destruktivt självförtroende och en destruktiv själv-
känsla blir det ett hinder för de klenbegåvade. Det
leder till en överrepresentation i alla de här grupperna
som i övrigt har det ganska besvärligt.
Jag tror alltså, för att sammanfatta, att gruppen för
det första behöver ett erkännande av att man existerar
och har behov. För det andra behövs det tidiga insat-
ser redan i unga år. För det tredje skall man få mer
flexibla regler, så att den sittning som statsrådet för-
ordar kan bli mer kreativ och meningsfull. För det
fjärde och sista skall man få en ansvarig instans för
samordning av resurser för såväl habilitering som
rehabilitering.
Jag tror att det sista är viktigt, annars skjutsas an-
svaret och med det hela denna stora grupp mellan
olika instanser i stats- och kommunalförvaltningen.
Det skulle vara intressant om statsrådet kunde ge litet
tydligare besked eller lova att komma med besked
framöver som skulle kunna styra upp verksamheten
starkare. Det känns väldigt angeläget.</pre><pre>Anf.  24  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Ett grundproblem här är att det inte är
alldeles tydligt vilka personer som Elver Jonsson
avser. Det finns ett regelverk, och det finns väldigt
tydlig lagstiftning vad gäller gruppen utvecklingsstör-
da. Där pågår också en hel del av insatser som jag
själv har fått tillfälle att se runt om i landet och som är
mycket viktiga. Jag tror att man ständigt arbetar med
att hitta nya metoder.
Min erfarenhet är också att man naturligtvis kan
sätta upp regelverket som hinder för allting. Men på
andra ställen säger man: Vi börjar i andra änden. Vi
ser vad det är vi kan samarbeta och samverka kring.
Gör man så blir inte regelverket ett så stort hinder. I
själva verket har vi haft ett par stora viktiga utred-
ningar, både Egon Jönsson, som en utredning hette,
och Samverkansutredningen, som just har angett vä-
gar och även anvisat pengar för att just komma åt den
grupp som jag tror att Elver Jonsson menar.
Samhall skall enligt riksdagens beslut och riktlin-
jer prioritera bl.a. utvecklingsstörda i sin rekrytering.
Minst 40 % av nyrekryteringen skall avse utveck-
lingsstörda psykiskt sjuka eller flerhandikappade.
Samhall lever upp till det kravet med råge. Dessutom
gör särskolans yrkesvalslärare ett jätteviktigt jobb.
Arbetsmarknadsverket har också otraditionella medel
som används för olika sysselsättningsprojekt. Och jag
vet att kommunerna arbetar med att ständigt hitta
lämpliga sysselsättningar, i alla fall för gruppen ut-
vecklingsstörda och även för många som är psykiskt
sjuka. Här pågår en hel del. Elver Jonsson har natur-
ligtvis rätt i att vi inte skall släppa uppmärksamheten
på det här området. Men det är heller inte så enkelt att
förstå exakt vilken grupp som Elver Jonsson avser.
Det är inte bara regelverket som är hinder. Lokal
samverkan återigen.</pre><pre>Anf.  25  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Fru statsråd! När socialministern sä-
ger att regelverket är klart tror jag att det stämmer på
papperet, men det är oklart var ansvaret hamnar.
Det är möjligt att jag inte har uttryckt mig till-
räckligt tydligt. Men jag tror att statsrådet har erfa-
renhet från den här mellangruppen, så egentligen
framträder väl bilden ganska tydligt av dem som jag
när vi började debatten sade är för friska för sjukkas-
san men som inte anses möjliga att hantera inom ar-
betsförmedlingens anvisningsram. Där kommer be-
kymren.
Statsrådet säger att Samhall med råge prioriterar
de här personerna. Det finns ändå ute i våra kommu-
ner rätt stora grupper som inte har möjlighet att kom-
ma till Samhall, eftersom man där nu i princip har
anställningsstopp. När man rekryterar säger man att
man inte bara kan ta in de riktigt svaga utan också
måste ha personer som kan utföra en sådan prestation
att budgeten kan klaras.
Visst kan man säga att det är ett ansvar för både
regering och riksdag att hyfsa den snart sagt omöjliga
ekvation som den skyddade verksamheten inom Sam-
hall utgör. Kanske skulle vi rent av söka lösningar
inom en medicinsk budgetram i stället för inom en
ekonomisk budgetram. Jag tror att vi skulle behöva
börja tänka i de termerna.
Jag tackar för löftet att de här grupperna inte skall
lämnas åt sitt öde, utan statsrådet och regeringen skall
ha dem under uppsikt. Det vore dock viktigt att göra
en genomlysning av hur det ser ut ute i landet. Jag tror
att en hel del oklarheter behöver rättas till, utan att
kreativa insatser förhindras. Regelverket bör inte få
vara hämmande, utan man bör litet grand kunna kasta
loss från sådant som kan ses som besvärande.
Jag önskar att statsrådet i fortsättningen tar tag i
det här. De människor som är i den här situationen
behöver mycken hjälp.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 1997/98:177 om per-
sonalen i vården</pre><pre>Anf.  26  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Margitta Edgren har ställt en rad frå-
gor till mig rörande personalen i vården. Hon undrar
bl.a. på vilket sätt regeringen tänker bidra till att ung-
domar ser vården som en inressant och viktig arbets-
marknad, hur kraven på jämställdhet skall kunna ökas
samt hur vårdens innehåll och organisation skall kun-
na förändras för att unga människor skall välja om-
vårdnad som sin yrkesväg.
Bakgrunden till interpellationen är bl.a. en rapport
från Landstingsförbundet som visar att vården kom-
mer att ha brist på personal efter år 2000. Som orsak
till detta anges åldersstrukturen på de anställda och att
antalet nyutexaminerade inom vårdutbildningarna
minskar.
Jag delar Margitta Edgrens oro för den situation
som kan uppstå, om vi inte kan vända utvecklingen
och göra arbetet inom vård och omsorg attraktivt
bland unga männniskor igen. Här har sjukvårdshu-
vudmännen, vårdgivarna och vi politiker en viktig
uppgift. Den debatt som förts rörande bl.a. äldreom-
sorgen har alltför mycket kommit att präglas av nega-
tiva omdömen. Att vården i allmänhet fungerar
mycket bra glöms bort, inte minst i medierna, och
kvar finns endast en bild av en vård i kris. Detta bi-
drar självklart till att skrämma bort ungdomarna från
vården.
Vi måste försöka förändra allmänhetens bild av
vården. Det är ju trots allt så att vården och omsorgen
i de allra flesta fall fungerar bra och att det runt om i
landet finns mycket kompetent och engagerad perso-
nal som trivs med sitt arbete, även om den tycker att
det finns saker som skulle kunna förbättras. Här har
vårdgivarna ett stort ansvar. De måste vara lyhörda
för personalens synpunkter och föra en öppen diskus-
sion, så att personalens erfarenheter och kunskaper tas
till vara. Arbetet inom vården måste uppvärderas.
Personalen måste kunna känna stolthet över sitt yrke
och få uppskattning för det oerhört värdefulla arbete
man utför.
Sverige är av tradition ett jämlikt samhälle med få
hierarkier. Ändå finns det just inom hälso- och sjuk-
vården mycket att göra, då arbetsorganisationen där
förändrats mycket litet under de senaste 100 åren. En
stark hierarki med läkaren i toppen och patienten
längst ned lever kvar.
En stimulerande och utvecklande arbetsmiljö bi-
drar till att personalen trivs. I Dagmaröverenskom-
melsen för 1998 har särskilda medel, totalt 120 miljo-
ner kronor, avsatts för att bryta hierarkier och stimule-
ra verksamhetsutvecklingen på såväl nationell som
regional nivå. Jag tror att sådant utvecklingsarbete är
oerhört angeläget. Det inre arbetet påverkas i hög
grad av den snabba kunskapsutvecklingen samtidigt
som kraven från patienter, allmänheten och övriga
intressenter ökar. För att anpassa nya kunskaper till
det dagliga arbetet behövs system för ett kontinuerligt
lärande och fortbildning. Ledare måste rekryteras och
tränas för att kunna leda verksamheten och ta till vara
alla medarbetares kompetens.
Det behövs också fler män i vården. Självklart
skall man försöka uppnå jämställdhet på detta område
liksom i övriga samhället. Tyvärr lockas få män, om
man bortser från läkarutbildningen, till vårdutbild-
ningarna. Orsakerna till detta är säkert flera.
Det vikande intresset för gymnasiets omvård-
nadsutbildning bör undersökas närmare. Det kan
också behövas åtgärder för att stimulera utbild-
ningsinsatser för den personal som fortfarande saknar
formell grundutbildning. Förändringar i vård- och
omsorgssektorn har inneburit större krav på många
yrkesgrupper. Regeringen anser att det är av största
vikt att dessa grupper får en utbildning som svarar
mot de behov som kommer att finnas inom den fram-
tida vården och omsorgen. En kontinuerlig utveckling
av dagens utbildningar är därför nödvändig.
Inom ramen för högskolans samverkan med det
omgivande samhället förs i dag vid högskolorna en
kontinuerlig diskussion med arbetsgivare och yrke-
sorganisationer om innehållet i de olika utbildningar-
na. I utvecklingen av dagens utbildningar måste där-
för arbetsgivarna spela en aktiv roll, där de försöker
precisera vilka krav som måste uppfyllas i framtiden.
Jag vill generellt understryka vikten av att vårdperso-
nalen får vidareutbildning och att dess kompetens
breddas och fördjupas. Samtidigt bör man vid utfor-
mandet av nya utbildningar beakta att de flesta yrken
inom hälso- och sjukvården i dag är reglerade.
Jag vill slutligen framhålla att vården är en fram-
tidsbransch. Utan kunnig och engagerad personal kan
inte vård och omsorg fungera. Det är därför helt avgö-
rande att vårdgivarna inleder ett förändringsarbete för
att göra vårdjobben attraktiva för en ny generation.
Nytänkande krävs när det gäller ledarskap, arbetsför-
delning, kompetensutveckling och flexibilitet. Här
finns ett fält där utveckling är möjlig. Det är ett pro-
blem som kan förvandlas till en framgångsfaktor.</pre><pre>Anf.  27  MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Jag tackar för detta svar, som jag
tycker gav besked vad gäller de sex frågor som jag
hade ställt men som ändå var vagt och icke så tydligt
som jag hade hoppats på. Nu är jag medveten om att
mycket i de frågor som jag ställer inte kan hanteras på
ett departement, av en minister eller ens av en riks-
dag, men jag skulle ändå vilja att ni delade oron inför
framtiden. Denna oro kommer fram både i den enkät
som gjorts av TCO bland undersköterskor och sjuk-
vårdsbiträden och i en enkät om sjuksköterskor som
nu gjorts av Vårdförbundet.
Dessa enkäter visar att det finns en stark rörelse-
benägenhet inom vården. Av sjuksköterskorna kan
t.ex. 40 % tänka sig att byta arbetsgivare och 13 %
tänka sig att helt lämna vården. Till det som jag här
har försökt att visa på kommer den analys som visar
att vi ändå kommer att ha en oerhörd brist på andra
sidan av år 2000.
Vad kan vi göra åt denna oro? Ministern kan göra
mer än vad jag kan. Hur gör vi detta? Vad gäller
rekryteringsbasen kan  gymnasieskolans vårdprogram
förändras. Man kan se till att programmet blir en
avstamp för samtliga vårdutbildningar i stället för att
som i dag inte leda till någonting. Man blir inte ens
undersköterska efter att ha gått igenom programmet.
Man bör se till att detta program blir basen för dem
som skall bli läkare, sjukgymnast, sjuksköterska osv.
Man kan där binda ihop naturvetenskap, teknik, sam-
hällskunskap och humaniora, dvs. det som vårdarbetet
handlar om. Det gäller att möta människor.
Ministern säger att vården fungerar än så länge,
men min fråga är: Hur länge till? Vi måste tidigt se till
att det fungerar också i fortsättningen.
Ministern säger också att arbetet inom vården
måste uppvärderas. Ja, självklart, men frågan gäller
hur vi tillsammans skall göra det. Hur skall vi se på
vårdgivarna och arbetsgivarna? Vi måste inse att de
har duktig personal, som är högt begåvad och högt
utbildad, som kan ta eget ansvar och som inte vill
annat än att ta detta ansvar. Den vill ha inflytande och
vill använda sin kreativitet. Hur höjer vi status och
löner? Det är detta som jag vill att vi skall diskutera.
Vi är vidare mycket väl medvetna om att det fort-
farande finns en stark hierarki, även om man har
lyckats att förändra det administrativa ledningsansva-
ret, som under några år var helt knutet till läkarpro-
fessionen. Jag har dock nyligen fått veta att Socialsty-
relsen återigen har varit ute i Skaraborg och sagt att
det på de arbetsenheter där sjuksköterskor är ansvari-
ga chefer finns en litet otydlig arbetsorganisation.
Omedelbart börjar man i Skaraborg återigen lägga på
en ledningsnivå. Därmed plockar man bort det ansvar
som ett antal sjuksköterskor hade fått över hela sin
arbetssituation.
Det behövs fler män i vården. De skall inte bara
finnas bland läkarna. Hur gör vi vården attraktiv? Det
beror på löner, status och möjligheten att få använda
sin kreativitet och att ta eget ansvar.
Det finns annat jag vill säga. Jag ser att min talar-
tid är slut. Men jag vill att ministern skall fundera
över min beskrivning av högskoleutbildningen för
undersköterskor. Hur skall dessa undersköterskor
användas?</pre><pre>Anf.  28  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Margitta Edgren tar upp principiellt
viktiga frågeställningar. Hur skall vi få den vårdper-
sonal vi behöver? Hur skall vi få unga att söka sig till
vården?
Socialministern talade i svaret allmänt om behovet
av att ändra allmänhetens bild av vården, fler män,
uppvärdering osv. Det är bra. Men det är vackert tal
som inte räcker. Det är för vagt.
Det behövs konkreta åtgärder. Det behövs en rik-
tig arbetsmarknad med fler producenter och en riktig
lönesättning. Problemet är inte nytt. Professor Mats
Thorslund påpekade redan för tio år sedan att efter år
2000 kommer en stor del av ungdomskullarna att
behövas om omvårdnaden skall hålla den kvalitet som
fanns då. Mänsklig omvårdnad tar mänsklig tid. Pro-
blemet gäller hela personalen.
Vi har internationellt sett många sjuksköterskor.
Men alltfler vill byta yrke, utflyttningen till utlandet
ökar och det är svårt att nyrekrytera. Framtidsper-
spektivet är oroande.
Låga löner, brist på inflytande, små möjligheter att
göra karriär är orsaker till dålig rekrytering. Man vet
att inte ens strejker påverkar arbetsförhållandena.
Man har en monopolarbetsgivare.
För de unga läkarna är förhållandena likartade.
Man får inte lura sig av att den starkt politikerstyrda
utbildningen har gjort att grundutbildningen har varit
omfattande. Nu finns det ett överskott av grundutbil-
dade för flera år framåt. Men det måste ske en specia-
listutbildning, så att inte grundutbildningen sköljs bort
under tiden. Få ST-block har tillsatts. Med hjälp av
förändringar i lagstiftningen bör det bli bättre fram-
gent. Men på det hela taget har detta område miss-
skötts grovt. Under flera år kunde det ha varit en
mindre omfattning på grundutbildning, och pengarna
kunde ha använts till en mer omfattande specia-
listutbildning - för att om tre fyra år låta grundut-
bildningen öka i omfattning igen. Ett bra och flexibelt
utbildningssystem skulle fungera så.
Fru talman! I många undersökningar redovisas att
85 % av de unga läkarna tycker att Landstinget inte
sköter sina uppgifter på ett sätt som gör att de vill
stanna. 10 % av dem funderar på att flytta utomlands.
Orsakerna är desamma som för all annan vårdperso-
nal. Internationellt sett låga nettolöner. Svårigheter att
etablera sig som egen med en kreativ idé. Svårigheter
att påverka den offentliga arbetsgivaren med idéer
eftersom det råder en monopolsituation. Det blir idé-
fattiga, sterila nedskärningar där kreativa åtgärder
skulle behövas. Det är tyvärr utmärkande för svensk
sjukvård i dag.
Det största hindret att få personal till vården är
den monopoliserade arbetsmarknaden, dvs. frånvaron
av en riktig arbetsmarknad. Sjuksköterskorna fick lära
sig tämligen nyligen att de kan strejka sig blåa utan att
det berör monopolarbetsgivaren det minsta. Man har
ju ingen annanstans att gå.
Det behövs fler producenter som konkurrerar om
arbetskraften. Det behövs möjligheter att etablera sig
som vårdgivare om man har en vårdidé. Då kommer
utbildning, kreativitet, ledarkvalifikationer - oavsett
kön - att betyda någonting. Då kommer avance-
mangsvägar att öppnas, liksom lönesättning och
marknadskonkurrens - så som det är i samhället i
övrigt. Då slipper vi det låglöneträsk som vården
håller på att bli.
Ett fasthållande vid landstingens och kommuner-
nas reella vårdmonopol kommer att dränera vården på
personal på alla nivåer med åtföljande försämringar.
Fru talman! När tänker socialministern börja agera
så att det blir en riktig arbetsmarknad för vårdperso-
nalen, med många producenter och därmed många
arbetsgivare och en vital arbetsmarknad? Det är nöd-
vändigt för att få personal till vården. Det måste fin-
nas en vital arbetsmarknad.</pre><pre>Anf.  29  RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag får tacka för svaret, fast det inte är
min egen interpellation. Vi är ganska överens, men
jag skulle vilja ha tydligare markeringar på vad som
går att göra.
Vi måste börja se till den samhällsekonomiska
vinsten eller förlusten och inte sektorisera. Lands-
tinget spar. A-kassan och kunskapslyftet betalar. Det
blir ingen vinst vare sig personellt eller ekonomiskt.
Människor skall naturligtvis vidareutbilda sig in-
om sitt yrke. Men när man först blir arbetslös och
sedan kommer in på en utbildning, är det inte säkert
att det är den utbildning man vill ha. Det känns för
många meningslöst om de inte får vidareutbilda sig
inom sitt yrke.
Det finns duktig personal. Det vet vi som gör stu-
diebesök i vården. De behöver, som all annan perso-
nal, vidareutbildning. Jag är inte emot det.
Åldersfördelningen är ett allvarligt bekymmer. Jag
har nu senast hört talas om ett landsting där medelål-
dern bland personalen är närmare 50 år. Jag har tidi-
gare hört talas om 45 år. Då blir det ett oerhört glapp,
och det finns inga med erfarenheter som kan ta över
efter dessa.
Det är svårt att rekrytera till vården i dag dels på
grund av lönerna, dels också på grund av arbetshet-
sen. Organisationer har slimmats. Jag satt tidigare
med i Sjukhusgruppens styrelse i Dalarna. Jag tror att
det var befogat med de första delarna som skars ned.
Det fanns luft i organisationen. Men nu har landsting-
en och kommunerna fått skära ned så mycket att det
börjar tära på vården och de människor som arbetar
där.
Jag har pratat med en föreståndarinna på en akut-
mottagning. Hon sade att det förr fanns omplace-
ringsplatser för de äldsta, de som t.ex. var över 60 år,
med litet lättare arbetsuppgifter - men fullgott arbete.
Det finns inte längre. En generation i taget slits ut.
Hur skall vi göra när dessa försvinner med erfarenhet
och kunnande?
Nedskärningarna på de små sjukhusen gör att det
blir en läkarbrist, trots att det finns arbetslösa läkare.
Varför? Det blir inga sökande när framtiden är oviss.
Detta har blivit tydligt när flera BB har hotats. Barn-
läkarna söker sig därifrån. Det gäller även barnmors-
kor och annan vårdpersonal. Vi vet att Norge tar en
hel del av våra sköterskor. I mitt hemlän Dalarna
finns det många som åker till Norge. Snart blir det en
brist här. Det gäller flera yrkesgrupper.
För att få arbetet attraktivt måste stressen minska.
Det är lätt att säga. Jag har inte heller något recept,
annat än att det behövs fler händer i vården. Det fun-
gerar inte utan fler händer. Det är bra med utbildning,
men det måste finnas mer personal. Utredningar visar
att pengar inte sparas på att ta bort mer personal. De
kostar mer eller lika mycket som arbetslösa. Det be-
hövs mer sjukvård, psykisk vård och mer utbildning.
Hur skall vi förändra allmänhetens bild av vården?
Man måste få arbetsuppgifter som man känner att man
hinner med, känner att man orkar göra ett bra arbete.
Sedan behövs det högre lön.</pre><pre>Anf.  30  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag skall trösta de tre tidigare talarna.
Jag har varit ute varje onsdag sedan förra sommaren
på något vi kallar för Samtal om vården. Jag har träf-
fat personal i äldreomsorgen, boende, anhöriga och en
mängd olika människor som jobbar i vård och om-
sorg.
Det första som kommer fram är följande: "Vi är
tröttkörda. De kör hårt med oss. Vi har fått arbeta på
gränsen till vår förmåga." Men lika ofta framhåller de
vad de är stolta över: "Det här är ett nytt arbetssätt.
Det är spännande och faktiskt bättre än förr. Det gäl-
ler kring den enskilde patienten. Vi jobbar med indi-
viduella vårdplaner. Krisen har lett till att vi har hittat
ett sätt att utveckla jobbet, och det har fört med sig
något bra." Sådana undersökningar skall läsas noga.
Kom ihåg vad som rapporterades: Det är så många
som vill byta jobb. Vi fick intrycket att vårdpersona-
len ville flytta.
Det visade sig att 90 % trivdes jättebra i vården
och ville stanna kvar. Det var 10 % som kunde tänka
sig att byta jobb. Det tål att jämföras med vilken an-
nan yrkesgrupp som helst. Däremot ville de gärna
flytta inom yrket och pröva på någonting annat. Men
det här framställdes som att det var en total personal-
kris i vården, som att alla otrivdes, skulle jag vilja
säga. Det var alls inte så. I själva verket vill de allra
flesta stanna, men de känner naturligtvis att de senaste
åren med mycket tuffa nedskärningar och jättestora
organisationsförändringar har inneburit att de har fått
jobba på gränsen till sin förmåga.
Jag kan inte annat än understryka igen: Vi måste
satsa på utbildning, forskning och ge möjligheter att
ständigt få utvecklas i sitt arbete, få fortbildning och
kompetenshöjning och få jobba med en lärande orga-
nisation. Det vi kan göra är att se över grundutbild-
ningarna. Det håller vi på med just nu. Vi gör det
också i samband med äldrepropositionen, som vi skall
komma med. Vi måste naturligtvis satsa mer på
forskning, se till att det t.ex. genom Dagmarpengar
och stimulansmedel ständigt sker en utveckling av
organisationen.
Låt mig nämna vad man gör på universitetssjukhu-
set i Malmö. Man har genomfört en decentralisering.
Man har delat upp den slutna vården i resultatenheter.
Varje resultatenhet leds av en chef som antingen är
sjuksköterska, läkare eller paramedicinare, alltså en
kurator eller arbetsterapeut. Det här har inneburit ett
jättestort lyft för dem arbetsmässigt. Det måste inte
vara på det gamla sättet. Många sjuksköterskor har
fått chansen att bli arbetsledare, och det fungerar
alldeles utmärkt väl. Det här är de stolta över, och det
förtjänar att lyftas fram som ett sätt förnya arbetssätt
och komma vidare.
Naturligtvis måste sjukvårdshuvudmännen stän-
digt se över sin organisation. Alla de här sakerna
måste gå hand i hand, och vi måste någon gång lyfta
fram också det som är positivt med vårdyrkena och
säga att här behövs unga duktiga människor. Det är ett
otroligt givande jobb, även om vi alla tycker att lö-
nerna naturligtvis borde höjas. Men jag kan inte låta
bli att undra: Hur har Leif Carlson tänkt sig att det
skall räcka till alla de här sakerna när hans parti före-
slår att man skall dra ned statsbidragen till kommuner
och landsting med 16 miljarder?</pre><pre>Anf.  31  MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Har Margot Wallström funderat på
varför Norge är så attraktivt? De har fler sjuksköter-
skor än vi. De har därmed ett lägre tempo än vi. Jag
tror att det gör mycket, plus mer betalt.
När det gäller exemplet från Malmö får man hop-
pas att Socialstyrelsen inte visar sig där och börjar
lägga sig i hur organisationen ser ut. Det var precis så
det var i Skaraborgs län. Nöjda engagerade sjukskö-
terskor hade till stor del börjat ta ett större ansvar, ett
ledningsansvar. Då kommer Socialstyrelsen och säger
att organisationen är oklar. Så vågar inte sjukvårdshu-
vudmannen stå emot utan lägger omedelbart på en
nivå till.
När jag skrev min interpellation var jag mycket
noga med att poängtera att det inte bara skulle bli
fråga om utbildning, utan utbildningen skulle bli en
del i det hela. Den andra stora delen är: Hur skapar vi
en beredskap för dessa bättre utbildade sjuksköterskor
och undersköterskor när de kommer ut till vården, när
de fått en vidareutbildning och en högskoleutbildning
med forskningsanknytning och själva kanske gjort
både utvecklings- och forskningsarbete? Vad finns det
för beredskap att ta emot dem som utvecklare av
själva vårdarbetet? Nu startar på försök en högskole-
utbildning för undersköterskor i Göteborg som jag
tycker är oerhört spännande. Men vad finns det för
beredskap hos sjukvårdshuvudmännen att ta emot
dessa människor, unga och gamla, som har en gedig-
nare utbildning? Vilken karriär finns för dem, vilka
arbetsuppgifter? I den saken är det oerhört viktigt att
vi visar att vi bekymrar oss och sätter press på arbets-
huvudmännnen så att de ser litet längre än precis vart
näsan räcker.
Jag tycker också att människosynen i vården be-
höver ändras. Det är naturligtvis ingenting som vare
sig ministern eller jag kan göra någonting åt, men vi
kan lyfta fram det. Jag har uppfattningen att persona-
len i dag bara ses som utbytbara schemarader. Det är
klart att dessa högutbildade unga människor som
genom gymnasieskolan har tränats i att ta initiativ och
utnyttja sin kreativitet aldrig i världen kan vara nöjda
med att komma till ett jobb och ses som utbytbara
klossar och schemarader. De vill vara med och påver-
ka, inte som i dag ha noll inflytande. Det hör också
till det positiva som ministern möter varje vecka. När
ministern kommer till en avdelning eller till ett sjuk-
hus med stor charm och stort lyssnande och vänlighet,
börjar man naturligtvis inte gnälla. Man visar alltid
upp det bästa. Men vi får inte vara blinda. Det finns
också det mörka.
Vi får inte blunda för den konkurrens eller avund-
sjuka som  finns mellan olika yrkesgrupper. Distrikt-
sköterskornas rätt att förskriva läkemedel, som egent-
ligen är ganska självklar eftersom dessa träffar de
gamla människorna, motarbetades länge av läkarkå-
ren. På samma sätt har barnmorskornas rätt att delta i
förebyggande arbete motarbetats. Vi måste stödja
dem som är svagare. Jag tycker att det än så länge är
kvinnorna som behöver vårt starka stöd. De stöds av
ett tydligt regelverk.</pre><pre>Anf.  32  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Socialministern tycks leva i den un-
derliga föreställningen att man löser vårdproblemen
med höga skatter och höga bidrag. Men då hade ju
Sverige inga problem, eftersom vi har världens högsta
skatter. Vad vi säger är att vi genom att sänka skatter-
na vill få tillväxt i ekonomin i stället för att strypa den
med höga skatter, som ni gör. Då får vi mer pengar
till vården. Vi prioriterar vården framför annat och
låter vården av sjuka komma före vilken annan upp-
gift som helst. Det är en helt annan syn på dynamiken
i vården.
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att
socialministern är ute och rör sig i vården. Jag har
själv dagligen arbetat i vården i över 20 år, och jag är
ute varje vecka på olika ställen. Jag arbetar fortfaran-
de av och till. Jag var nere i Skåne i veckan och titta-
de på vården. Just då beslöt sjukvårdsrevisionen för
Landskrona och Lund att skära ned 30 läkartjänster
under 1998, trots köer. Hur skall man då få unga att
söka sig till vården när man handskas på det sättet att
man låter köerna och problemen växa?
I går, fru talman, arbetade jag på en vårdcentral.
Jag frågade personalen hur den upplevde situationen.
De som jag sedan tidigare vet älskade sitt arbete och
egentligen, precis som ministern sade, gärna skulle
vilja göra det fortsättningsvis var nu trötta och be-
svikna på landstinget som inte lyssnade. Ingen skulle
råda sina barn att välja vårdyrket när de borde söka
yrken där de själva kunde ta initiativ och belönas för
det. Man får gärna bryta hierarkier, det tror jag är
nödvändigt. Man måste stimulera fler män att söka sig
dit, men det räcker inte. Det går inte att planera bort
problemen. Man måste göra förändringar så att vi får
en riktig arbetsmarknad.
Jag återkommer till frågan: När skall socialminis-
tern agera så att vi får en riktig arbetsmarknad? Görs
inget kommer allt färre att söka sig till vården och de
som finns där slits ut fortare. Sammantaget leder det
till att vi får sämre vård. Det är inte bara tråkigt, det är
en tragedi. Med rätt åtgärder skulle vården kunna vara
den framtidsbransch som socialministern sade, det är
vi är ense om. Det finns utvecklingsmöjligheter, det
finns tekniska utvecklingsmöjligheter som kan locka
dit nya kategorier. Men då måste göra en förändring
och få bort monopolarbetsmarknaden så att vi får
nyskapande, kreativitet och entreprenöranda i vården.</pre><pre>Anf.  33  RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag tror att både klagandet och entusi-
asmen är delar av verkligheten. De som söker sig till
vårdyrken är ofta mycket engagerade människor som
verkligen vill arbeta med människor och vård. Jag tror
att ministern, som jag känner till är mycket ute, ser
också verkligheten men kanske klagar personalen litet
mer för oss - det är möjligt. Man har stora ambitioner
att göra ett bra arbete. Det tror jag att alla är överens
om. Men åldern sätter nu faktiskt en käpp i hjulet för
dem som arbetar inom vården.
Arbetet behöver varieras också efter livscykeln.
Det fungerar inte längre. Det är ett allvarligt problem
i vården i dag.
Det finns så många engagerade och kunniga män-
niskor som skulle göra ett bra arbete om de bara fick
komma in på arbetsmarknaden. En del av dessa skulle
behövas i vården. Det finns kunskaper och utbildat
folk som kunde få jobb i stället för att få betalt för att
inte göra någonting. Det är viktigt att försöka att bryta
denna trend.
Det är viktigare att satsa pengar på att anställa fler.
Naturligtvis skall lönen höjas i vanlig ordning, men
kanske inte ett sådant lyft som lärarna fick - 3 000 kr
- vid kommunaliseringen. Fler människor behöver
jobb och man borde satsa på det i första hand.
Vården är ett framtidsyrke och kommer alltid att
vara det. Vård i alla former behövs hela tiden.</pre><pre>Anf.  34  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det vi upplever just nu är ett slags
förgummning, och detta både på gott och på ont. Det
är mycket erfaren personal som har förtrogenhet med
sina yrken och professioner, men som slits ut fortare,
som tycker att förändringstempot är alldeles för högt
och som börjar känna sig alldeles utbränd. Dessutom
går vi miste om unga människors syn på hur vården
och omsorgen skall organiseras. Det behövs friska
ögon. Det är inte säkert att man behöver göra saker på
samma sätt som man gjorde för 20 år sedan. Det är
inte bara de som jobbar i landstingens tjänst som
känner sig utbrända, utan det gäller nog i lika hög
grad de som är privat anställda.
Det är inte längre fråga om en monopolsituation. I
dagens Aftonbladet inleds en serie om de som i stor
utsträckning tjänar pengar på vården. Jag vill att man
skall söka komma överens, eftersom det på sätt och
vis rör sig om samma pengar. Det blir ju inte mer
pengar för att en del av vården privatiseras. Det
handlar om samma offentliga finansiering.
Jag skulle inte vilja ha det som i USA där så
mycket går åt till administration. Där är man inte ett
dugg effektivare. Och med tanke på Norge, hur är
vården där? Hur ser den ut? Man åker ju dit för de
högre lönerna, men den norska sjukvården kan inte
sägas vara outstanding på något sätt. Där har man haft
problem i många år och vi har exporterat svensk per-
sonal dit som är välutbildad och som har lärt sig att
jobba på ett oerhört effektivt sätt.
Man måste ibland påminna sig vad det är som har
hänt, vad det är som har förändrat vården så drastiskt
under så kort tid. Numera behandlas sjukdomar på ett
sådant sätt som inte var möjligt för bara tio år sedan.
Det är mycket större grupper som behandlas. Åldern
är inte längre ett hinder ens för mycket omfattande
operationer. Vi har fått nya läkemedel som gör att
man inte längre behöver operera eller som gör att det
inte är nödvändigt med sjukhusvistelse. Magsår ope-
reras ju aldrig utan medicineras i stället. Det är klart
att man inte kan ha samma kapacitet eller lika många
vårdplatser när det har skett strukturförändringar.
Detta har naturligtvis gjort att vi också mentalt har
svårt att ställa om oss.
Jag håller med väldigt mycket om det som Margit-
ta Edgren säger. Det är precis de åtgärderna som
behövs. Jag tycker nog att vi har hjälpt till. Vi har sagt
till om att man skall gå vidare när det gäller sjukskö-
terskornas förskrivningsrätt. Vi har sagt till beträffan-
de specialistutbildning, och vi har lagstiftat om det.
Och vi kommer att hålla tummen i ögat för att se till
att man fortsätter att hålla en god kvalitet och en hög
nivå på specialistutbildningen. Det är ju helt avgöran-
de om vi skall kunna hålla en hög kvalitet. Vi måste
också fortsätta att ständigt omvandla utbildningarna
så att de är anpassade efter dagens och helst framti-
dens krav.
Jag håller helt med om att vi har nått en sorts
smärtgräns där alla känner att det inte går att gå så
mycket längre, för det orkar vi bara inte med. Nu
måste det bli arbetsro en tid då vi måste få känna att
detta stabiliseras. Jag tror också att det värsta är över,
och vi är förstås glada att vi kan tillföra pengar. Men
säg inte att det är möjligt att sänka skatten, dra ned på
statsbidragen till landstingen och samtidigt kräva att
man skall göra mer, Leif Carlson.</pre><pre>Anf.  35  MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Folkpartiet tror inte heller att det är
möjligt att göra - det vet ni. Jag fokuserade det all-
männa och tog inte upp de lösningar som jag som
folkpartist har på problem med köer osv. - det ingår
inte i denna interpellationsdebatt. Men vi har alltså
förslag.
Jag vill säga ett par ord till om Norge. Jag tycker
att Margot Wallström är litet nonchalant gentemot
Norge. De har en hög kvalitet, mycket tack vare att de
har fått svenska, välutbildade sjuksköterskor. Men
sjuksköterskor från Sverige trivs ju i Norge, och de
stannar kvar. Det beror naturligtvis på lönerna men
också på att det är ett lägre tempo på grund av ökad
bemanning.
Vi får inte glömma att det ingår i detta att man vill
stanna inom sitt område. Jag tillhör inte dem som
försöker blåsa upp siffrorna för hur många i Sverige
som i enkäter har svarat att de vill flytta. Enligt Vård-
förbundet är det 13 % som vill byta yrke, inte mer.
Det är möjligt att Margot Wallström har rätt i att det
alltid är på det viset.
Margot Wallström beskriver att vi kan göra så
mycket mer. En del i detta är ju att intensiteten i job-
bet har ökat så mycket. I Norge kan man i samband
med att man byter patienter i sängarna, skriver in och
ut, dokumenterar och intervjuar ta fem minuter för att
reflektera över hur det gick och vad man har gjort
med den patient som åker hem. Det blir mindre och
mindre tid för sådant.
Jag är själv sjuksköterska. Senast arbetade jag
sommaren 1991, men nu skulle jag inte orka. Jag får
erkänna att jag tillhör vårdens gummor. Även om jag
nu slutar i riksdagen skulle jag inte orka.
Jag måste göra en annan bekännelse. Min svärdot-
ter funderar på vad hon vill göra när barnen har blivit
större, men jag avråder henne från att bli sjuksköter-
ska. Det är jag egentligen oerhört ledsen för, men jag
gör det i alla fall då jag tycker att hon inte skulle
komma till sin rätt i vården.</pre><pre>Anf.  36  Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det Margitta Edgren sade sist är sär-
skilt tragiskt. Om vi säger att det här är ett fram-
tidsjobb måste vi samtidigt orka råda unga människor
att söka sig till det. De kommer definitivt att få jobb -
de kan vara säkra på det. Jag tror att det kommer att
bli en väldigt spännande utveckling på vårdområdet.
Det är mycket som är hoppfullt och som kommer att
kunna leda till att man får ett mer utvecklande arbete
inom vården framöver.
Hela vår debatt, som nu har pågått en tid, om både
äldreomsorgen och hälso- och sjukvården leder till att
det blir en spännande utveckling på det här området.
Där behöver vi hjälpas åt med att se till att inte non-
chalera problemen, därför att det skall vi inte göra.
Det är säkert riktigt att tempot är annorlunda där-
för att det har skett en otroligt snabb och dramatisk
utveckling. Vi skall se problemen och försöka åtgärda
dem men också lyfta fram det som är fantastiskt med
vårdyrket och påpeka att det är ett viktigt fram-
tidsjobb.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 1997/98:157 om det
ekonomiska biståndet till Palestina</pre><pre>Anf.  37  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Sten Andersson, m, har frågat mig
vilka åtgärder jag avser vidta i syfte att garantera att
svenska biståndsmedel till palestinierna används på
ett korrekt sätt samt om jag avser verka internationellt
för att grannstaterna till de palestinska områdena ökar
sin ekonomiska hjälp.
Jag noterar inledningsvis att Sten Andersson ge-
nomgående väljer det statsrättsliga begreppet Palesti-
na. Parternas förhandlingar har dock ännu ej lett till
att ett självständigt Palestina upprättats. Låt oss hop-
pas att så blir fallet.
Sten Andersson tar sin utgångspunkt i den av mig
nyligen genomförda resan till Västbanken/Gaza och
Israel. I samband med besöket i Gaza undertecknade
jag ett nytt samarbetsavtal med den palestinska myn-
digheten för 1998-1999, mot bakgrund av riksdagens
enhälliga beslut den 17 december 1997.
Till att börja med vill jag placera det svenska bi-
ståndet till palestinierna i ett historiskt sammanhang
utifrån den israelisk-palestinska fredsprocessen. I
samband med undertecknandet av principdeklaratio-
nen i september 1993 utfäste världssamfundet 2,4
miljarder dollar för en femårsperiod vid en givarkon-
ferens i Washington. Genom det massiva internatio-
nella stödet till palestinierna önskade man bidra till en
palestinsk ekonomisk utveckling och att förbättra
levnadsförhållandena för palestinierna och därigenom
öka deras tilltro till fredsprocessen. Detta skulle vida-
re vara den bästa säkerhetsgarantin för Israel på lång
sikt. I enlighet med det internationella samfundets
åtagande ökade också det svenska biståndet till pales-
tinierna från 1993 och uppgår till 120 miljoner kronor
för 1998. Dessutom bidrar Sverige med 145 miljoner
kronor för 1998 till FN-organet för Palestinaflykting-
ar, UNRWA.
Mot bakgrund av att EU:s femåriga biståndsåta-
gande upphör genom utgången av 1998 har EU-
kommissionen efter beslut från Europeiska rådet i
Luxemburg gjort en översyn av EU:s roll i fredspro-
cessen och dess ekonomiska stöd. Kommissionen
konstaterar att EU:s politiska och ekonomiska stöd
bidragit till att hålla fredsprocessen vid liv. Kommis-
sionen konstaterar dock att den övergripande mål-
sättningen att främja utvecklingen av den palestinska
ekonomin ej uppnåtts och att avstängningarna av de
palestinska områdena bedöms vara huvudorsaken till
den negativa utvecklingen. Avsaknaden av framsteg i
fredsprocessen har vidare avskräckt de privata inves-
teringar som annars skulle kunna bli motor i ekono-
min.
Kommissionen framhåller vidare vikten av an-
svarsskyldighet och transparens inom den palestinska
myndighetens budgethantering. Sverige anser, i likhet
med kommissionen, att biståndsmottagares vårdslös-
het med egna budgetmedel med eftertryck måste
stävjas. I syfte att försäkra sig om så god kontroll som
möjligt av de svenska biståndsmedlen utgår det
svenska biståndet till palestinierna genom Världsban-
ken, FN-organ och enskilda organisationer. Ett undan-
tag utgör ett under våren 1997 påbörjat svenskt stöd
till ett palestinskt program för barns välfärd, vilket
kanaliseras direkt till den palestinska myndigheten.
Dessa medel är öronmärkta för konkreta aktiviteter,
enligt av Sida granskade och godkända verksamhets-
planer. Sida överväger för närvarande att kanalisera
delar av stödet för främjande av sysselsättning till en
organisation, PECDAR, inom den palestinska myn-
digheten. Som en förberedande åtgärd och före beslut
om eventuellt stöd har Sida anlitat en svensk revisor i
syfte att revidera den aktuella mottagarorganisatio-
nens finanser. Som alltid inom biståndet finns krav på
mottagaren att redovisa resultat och lämna ekonomisk
rapportering om medelsförvaltningen. Sida gör också
en egen revision av dessa medel.
I samband med den nämnda resan fick jag tillfälle
att hålla ett anförande i den palestinska folkvalda
församlingen, det palestinska rådet. I talet underströk
jag det palestinska rådets viktiga roll i arbetet med att
bekämpa korruption och att bygga en demokratisk
rättsstat. Jag framhöll även den svenska viljan att
bistå palestinierna i uppbyggandet av en demokratisk
palestinsk stat.
På frågan om grannstaternas ekonomiska bidrag
till palestinierna har enligt uppgift från det palestinska
biståndsministeriet länderna i närområdet, dvs. Israel,
Jordanien, Egypten, Förenade Arabemiraten, Qatar,
Saudiarabien, Kuwait samt "Arab Fund" givit utfäs-
telser om närmare 600 miljoner dollar för perioden
1993-1998. Under samma period har EU givit utfäs-
telser om 1,68 miljarder ecu. Det ekonomiska bidra-
get från EU är i särklass det största. Det är dock än
mer angeläget att den palestinska ekonomin tillåts
utvecklas, att hindren för denna utveckling inklusive
avstängningarna av de palestinska områdena undan-
röjs, att handel främjas och att privata investeringar
möjliggörs så att biståndsberoendet upphör. Ett regio-
nalt ekonomiskt samarbete skulle vidare gagna regio-
nen, men det förutsätter framgång i fredsprocessen.</pre><pre>Anf.  38  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret.
Jag noterade med viss förvåning att statsrådet gick
ifrån det skrivna svaret och satte ett m efter mitt namn
i inledningen. Det kanske kan ha någon betydelse. Jag
vet inte varför han gjorde det.
Jag tror att vi är överens om vad vi menar med
beteckningen Palestina, och det är litet lättare att föra
diskussionen baserat på det.
Orsaken till att jag framställde interpellationen är
att många tyckte att statsrådet gjorde en del förvå-
nansvärda uttalanden efter det här besöket, där han
delade ut pengar till processen i Palestina.
Vi vet att det har funnits och fortfarande finns en
omfattande korruption. Men statsrådet sade att han
kan lämna garantier för att svenska pengar inte blir
missbrukade. Det är intressant att veta att vi i Sverige
har en förmåga som tydligen saknas i alla andra län-
der.
Vi ser i dag i en del diktaturer som har fått hjälp
av Sverige och andra länder att diktatorn själv har
utökat sin privata förmögenhet enormt mycket. Vi vet
inte hur det är med Arafat, men enligt den ansedda
amerikanska tidningen Forbes lär Fidel Castro ha en
privat förmögenhet på 11 miljarder dollar. De peng-
arna kan knappast ha kommit från exporten av socker-
rör.
Vi har också sett hur man i PNC, dvs. ledamöter
av Palestinas parlament, kör stora fina bilar och hur
man bygger lyxbostäder där nere. Men man ger mind-
re till de palestinska flyktinglägren.
Det är möjligt, fru talman, att jag ser negativt på
det här och konspirerar, men det kan tolkas så att man
gör det här medvetet för att underblåsa en misstro mot
Israel. Jag hoppas, fru talman, att jag har fel i det här
fallet.
På min fråga om närliggande länder och deras in-
satser svarar statsrådet att det har gjorts utfästelser om
600 miljoner dollar för åren 1993-1998. Då är min
fråga: Hur mycket av de utfästelserna har bekräftats i
verklig handling? Hur mycket pengar har man till
dags dato betalat ut?
Sedan gjorde statsrådet ett förvånansvärt uttalande
i radions Studio Ett för en tid sedan. Han sade att man
sysslade med etnisk utträngning från Israels sida. Jag
tyckte att det var ett starkt uttryck. När fredsprocessen
initierades 1993 var det en förutsättning att man från
palestinsk sida skulle stryka den passus som säger att
man vill agera för att utplåna staten Israel. Det har
inte tagits något initiativ ännu från palestinierna på
den fronten.
Då frågar jag: Förstår statsrådet att den som är i en
förhandling med en motpart som säger att man vill
utplåna den som man förhandlar med i det läget kan-
ske får vissa dubier vad gäller trovärdigheten och
tillförlitligheten inför motparten? Kan statsrådet förstå
Israels ibland något hårda inställning mot en part som
fortfarande har i sina stadgar att man vill utplåna
staten Israel?</pre><pre>Anf.  39  TALMANNEN:
Jag får för säkerhets skull påminna om att det är
det talade ordet som gäller i kammaren, också i fråga
om interpellationssvaren.</pre><pre>Anf.  40  PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Det är positivt att Sten Andersson har
framställt den här interpellationen, och det är alltid
inspirerande att höra statsrådet tala i palestinsk-
israeliska frågor. Vi rör oss inom ett område som är
centralt för världspolitiken men som också på många
sätt utgör en illustration till hur oerhört svårt och
komplicerat det här är.
När Sten Andersson formulerar sig på det sätt som
han gör i interpellationen och diskuterar huruvida de
självstyrande områdena i Palestina är demokratiskt
styrda eller om de styrande där har demokratiska
ambitioner väcktes mitt intresse för den här interpel-
lationsdebatten.
Jag har haft flera tillfällen att hälsa på både israe-
liska och palestinska vänner i Israel och i de pales-
tinska områdena. Jag har sett den stora oro och den
nöd som finns i båda dessa befolkningsgrupper i en
politiskt mycket komplicerad situation som i hög grad
har växt fram i skuggan av andra världskrigets fasor.
Men när jag besökte Palestina i samband med det
palestinska valet i januari 1996 var det påfallande att
se hur enormt utvecklat det demokratiska intresset
var. Jag önskar att Sten Andersson hade varit med
mig i Palestina söder om Hebron när gamla och unga
män och kvinnor talade med oss om demokratins
förutsättningar. Man har en vilja under dessa oerhört
svåra omständigheter. Man lever under något som
liknar ockupation,  har en ordning där inte de normala
förutsättningarna finns att bygga en stat och demo-
krati och där infrastrukturen och förfogandet över de
ekonomiska möjligheterna saknas. Ändå hoppas man
och tror så positivt på de förutsättningar som man såg
när man nu för första gången fick gå och lägga sin
valsedel i valurnan. Jag tycker därför att det här är en
mycket komplicerad fråga. Det är intressant att de
debatter som har funnits om det som skulle kunna
rubriceras som korruption har väckts i de egna demo-
kratiska organen. Det har väckts frågor i det pales-
tinska rådet. Det finns alltså ett embryo till en levande
demokrati under sådana omständigheter som ur vårt
perspektiv skulle vara alldeles omöjliga. Jag tycker
därför, statsrådet, att det vore intressant att, om det
finns tid till det, också tala om vilka ytterligare möj-
ligheter som finns. En del har ju statsrådet redan be-
rört när det gäller de egna infrastrukturerna. Det
handlar om  svårigheter för människor i det palestins-
ka området att exportera sina produkter t.ex. Man
lever ständigt med något som närmast kan betraktas
som trakasserier. Frukten och grönsakerna ruttnar i
bilarna vid de palestinska gränsposterna. Den pales-
tinska flygplatsen i Gaza kan inte öppna, och hamnen
har inte fått tillstånd.
Vilka ytterligare möjligheter har vi att med eko-
nomiskt stöd men också med politiska insatser trycka
på för att dessa grundläggande och självklara förut-
sättningar för ett vardagligt liv skulle kunna bli verk-
lighet? Frågan är naturligtvis också vilka möjligheter
vi i Sverige har, också inom ramen för Europeiska
unionen, att ytterligare stärka våra insatser med bi-
stånd och projekt för att utveckla den demokrati som
är på väg att växa fram, men som utöver rena besluts-
former också behöver tillhandahållas de instrument
som är nödvändiga för att utöva t.ex. makten?</pre><pre>Anf.  41  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Sten Andersson ställer frågor som vi-
sar att han inte alltid förlitar sig på källkritik. I sam-
band med att vi talar om palestinier och israeler åbe-
ropar han uppgifter om att Fidel Castro skulle ha en
privatförmögenhet som är enorm. Det där tillhör
mytbildningarna, skulle jag vilja säga. Han vill på
något sätt överföra det till Arafat utan att kanske rik-
tigt vilja säga det, men han antyder och vill smeta ned
denna ryktesspridning också på Arafat. Det är väl
symtomatiskt för den diskussionsteknik som Sten
Andersson använder när han över huvud taget talar
om någonting utanför vårt lands gränser.
Till Pär-Erik Sahlberg vill jag säga att det är en
svår situation som vi nu står inför, därför att fredspro-
cessen har pågått mycket länge nu. Det var så nära, så
nära att det äntligen blev fred efter decenniers konflik-
ter, motsättningar och hopplöshet, när Rabin och
Peres i Israel och Arafat, som fick Nobels fredspris,
undertecknade avtalet om fred och skulle sätta det i
sjön. Sedan skedde mordet på Rabbin, utfört av en
israelisk extremist och motståndare till fredsproces-
sen. I ett slag förändrades hela situationen. Det blev
ett nyval och en ny regering som inte riktigt har sitt
hjärta i fredsprocessen. Freden var så nära, och det
inger samtidigt hopp och förtvivlan.
Även om vi satsar väldigt mycket av internatio-
nellt bistånd på att stärka palestiniernas hopp inför
framtiden - de har inga jobb, de är utestängda, de har
ingen stat, de ser sina barn driva omkring utan ut-
bildning, de är hungriga osv. - saboteras det exem-
pelvis av de avspärrningar som tillkommer då och då.
Därmed blir biståndet till ingen nytta. Därför är det så
oerhört viktigt att fredsprocessen kommer i gång igen
på allvar och att man följer ingångna avtal. Allting är
ju klart egentligen. Därför måste kravet på Israels
regering vara att följa det avtal som man tidigare har
skrivit under. Det gjordes av en annan regering men
ändå i det israeliska samhället. Det israeliska samhäl-
let, nationen, vill ha fred och vill t.o.m. acceptera att
leva sida vid sida med en palestinsk stat - en pales-
tinsk demokratisk stat, skulle jag vilja understryka.
Det är också därför en stor del av vårt bistånd, som
riksdagen enhälligt har beslutat om - jag vet inte var
Sten Andersson var då - skall gå till att bygga upp
just demokratiska strukturer inom Palestina och till
organisationer för mänskliga rättigheter. Det är inte
lätt i den här spända situationen. Jag är ändå optimist,
vill jag säga till Pär-Erik Sahlberg, därför att freden är
så nära. Israels regering är faktiskt isolerad. Jag vill
understryka att de flesta i Israel vill ha fred och en
överenskommelse med Palestina. Vi får hoppas att
man ändrar sig och att det händer någonting nu. Vi
kanske nu ser ett första steg i Libanon, som  man från
den israeliska regeringens sida säger att man är be-
redd att utrymma.
När det gäller stadgan som Sten Andersson åbero-
par har president Arafat gjort uttalanden, också
skriftliga sådana till bl.a. EU:s ordförandeskap och
under sitt besök i Washington, som klarar ut detta
med de gamla skrivningarna. Det har också accepte-
rats av USA och EU.</pre><pre>Anf.  42  STEN ANDERSSON  (m):
Fru talman! Jag bryr mig inte om statsrådets
slängar om var jag var någonstans när riksdagen fat-
tade beslut och annat.
Jag har ingenting emot att man ger pengar till en
fredsprocess och att man bygger upp Palestina så att
det blir en utveckling för människorna där. Jag är
däremot intresserad av att vi inte skall satsa pengar på
korrupta regimer, därför att det finns ingenting som är
så förödande för biståndsviljan som att ge pengar till
fattiga länder när man ser att makthavarna inte kör
Mercedes 190 utan Mercedes 600. Det är provokativt,
och det borde faktiskt intressera statsrådet litet grand
också.
Jag ställde en fråga om hur mycket de näraliggan-
de länderna har satsat. Statsrådet sade då att de har
utlovat 600 miljoner kronor under perioden 1993-
1998. Jag frågade hur mycket av detta som man har
presterat i verkligheten, men det svarade inte statsrå-
det på.
Sedan kan jag bara lita på det som jag betecknar
som sakuppgifter. Detta med Castros förmögenhet har
det stått om i en ansedd amerikansk ekonomisk tid-
skrift som heter Forbes, vilken skriver att Castro har
en privat förmögenhet på 11 miljarder kronor. Jag kan
inte få in i min hjärna att han har tjänat detta på att
Kuba har exporterat sockerrör, utan där ligger en del
pengar från bistånd. Om nu Sverige har lyckats undgå
att bidra till den förmögenhetsutvecklingen så är det
bara att gratulera. Men jag noterar att det är många
som måste ha deltagit till att bygga upp denna stora
summa.
Sedan undrar jag fortfarande vad uttrycket etnisk
förträngning innebär egentligen. Det är en beskyllning
som man har gjort mot ett folk. För tre veckor sedan
hade vi här i riksdagen en stor manifestation. Många
har barn och släktingar som bor i dagens Israel. Syss-
lar de i dag med etnisk förträngning, eller är det jag
som övervärderar uttrycket?
Kan statsrådet tänka sig varför israelerna gör des-
sa avspärrningar?
Jag tycker att PLO borde ta bort skrivningen om
att utplåna staten Israel helt och fullt från sina stadgar.
Det har man inte gjort. Man har pratat om det, men
man har inte tagit bort den. Den finns fortfarande
kvar.
Med en sådan förhandlingspartner tycker jag att
man från Israels sida är berättigat misstänksam.</pre><pre>Anf.  43  PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Det är värdefullt att få sådana saker
sagda. Jag har inte riktigt klart för mig hur Castro
kommer in i debatten. Han hade cigarrer att exportera,
men palestinierna har ingenting att exportera. Det
växer fint, men det ruttnar vid gränsen. Det gör att de
ekonomiska förutsättningarna för det som är embryot
till en palestinsk stat inte tillåts växa fram.
De restriktioner som Israel därmed ålägger pales-
tinierna, ofta under sken av ett säkerhetstänkande, gör
att man emellanåt upplever en livssituation i de pales-
tinska områdena som är ovärdig mänskligt liv.
Jag skulle vilja förnya min inbjudan till Sten An-
dersson från 1996 års val. Jag inbjuder honom att
följa med när jag i slutet av månaden reser ned till
Palestina. Jag tror att Sten Andersson skulle må väl av
att se hur det är, se fredsviljan hos israeler och pales-
tinier och se avspärrningarnas elände. De gäller inte
bara vanligt folk eller unga potentiella terrorister utan
också sjukvårdstransporter och våra kolleger i det
palestinska rådet.
Jag tycker inte att det finns skäl att orda så mycket
om PLO:s stadga. Den passerades när PLO startade
fredssamtalet med Israel.
Det vi nu främst talar om är den palestinska myn-
dighet som finns inne i Palestina och som är ledare för
de två till tre miljoner palestinerna. Det är det pales-
tinska rådet. Det är där pengarna kanaliseras.
Jag hoppas att Pierre Schori, vår svenska regering
och Europeiska unionen oförtröttligt står på fredens
och människornas sida.</pre><pre>Anf.  44  Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Undanträngningen av palestinier från
Jerusalem är en sorglig verklighet. Den har börjat
genomföras med full kraft under den nuvarande rege-
ringen i Israel. Den går ut på att palestinier som kan-
ske har bott i Jerusalem i generationer och haft det
som sitt hem genom olika administrativa tricks inte
längre har rätt därtill, utan tvingas bort. I stället ser
man hur det flyttar in israeler.
Detta har den svenska regeringen, EU och om-
världen kritiserat mycket skarpt. Det kallas för undan-
trängning.
Det är oerhört viktigt att man går vidare. Jag är
väldigt glad för att det i riksdagen finns ett så starkt
stöd från alla partier. Vi skall inte förvillas av inter-
pellantens synpunkter, som även i andra debatter är
annorlunda än övrigas.
Olika riksdagspartier genomförde nyligen en resa
ned till Mellanöstern. Där uttryckte man samma typ
av oro inför utvecklingen, och man hade förhopp-
ningar om att omvärlden skall kunna bidra till att det
äntligen blir fred i detta område. Fred i detta område
måste grunda sig på att man ger upp land för fred. Det
är den formel som låg till grund för Olsoavtalet.
Det är så nära. Jag vill återigen upprepa det. Avta-
len är underskrivna. Det gäller bara att följa dem. Jag
är trots allt optimist och tror att det kommer att gå.
Israels folk och Palestinas folk vill ha fred. De vill
leva sida vid sida och börja utveckla regionen till-
sammans.</pre><pre>Anf.  45  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Det rör mig inte i ryggen om min ar-
gumentation är annorlunda än den stora riksdagsma-
joritetens. Jag har hört det så många gånger. Jag ser
snart de attackerna som någon form av tillgång.
Jag tog upp Castro som ett exempel. Statsrådet har
sagt till en tidning eller i ett radioprogram att vi
svenskar kan garantera att våra pengar inte missbru-
kas och att de inte används till korruption. Därför tog
jag exemplet Fidel Castro.
Jag vet inte om det är rätt. Jag kan bara referera
till tidningen Forbes, som är en ytterst ansedd tidning.
Skyll gärna på mig om tidningen har gjort fel, men jag
är bara budbärare. Det är inte jag som har initierat
budskapet.
Visst har jag förstått att det förekommer restrik-
tioner där nere, Sahlberg och statsrådet, och ibland
kanske också obefogade sådana. Men jag hör sällan
den andra sidan kritiseras i denna debatt. Det är alltid
ensidigt Israel som kritiseras. Jag säger inte att Israel
alltid gör rätt, men gör man inte rätt någon gång? Har
man alltid fel? Gör inte den andra sidan något fel?
Sysslar den sidan inte med terrorism? Har den sidan
inte underblåst sådan verksamhet ibland?
Det är möjligt att statsrådet har support i kamma-
ren, men jag är inte säker på att han har support bland
dem som röstar i parlamentsvalet.
Ordet utplåning står trots allt fortfarande kvar i
PLO:s stadgar. Man skulle kunna stryka den delen på
en gång. Då slipper man besvara den trots allt besvä-
rande frågan. Den får man svara på till dess att bok-
stäverna är borta.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 16.26 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 1997/98:160 om
Gotlandstrafiken</pre><pre>Anf.  46  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Per Westerberg har frågat mig vilka
åtgärder regeringen har vidtagit för att försäkra sig om
erforderlig kvalitet, säkerhet och funktion på Got-
landstrafiken samt om regeringen avser att kompense-
ra de företagare som nu lider skada på grund av bris-
terna trafiken.
Gotlandstrafikens tillförlitlighet och sjösäkerhet är
av yttersta vikt för regeringen. Upphandlingen av
trafiken genomfördes i enlighet med de av riksdagen
beslutade riktlinjerna om att den framtida färjetrafiken
inte skall kosta mer än dåvarande trafiksystem och att
trafiken skall kännetecknas av att den är passagerar-
vänlig, näringslivsanpassad, säker och miljöanpassad.
Trafiken regleras genom det avtal som tecknats av
staten och rederiet Destination Gotland AB. Genom
avtalet har rederiet förbundit sig att bl.a. uppfylla ett
flertal säkerhets- och miljökrav och att erbjuda passa-
gerarna en god resa och service samt att sköta
godshanteringen på ett tillfredsställande sätt. Mot
bakgrund av de krav som ställdes vid upphandlingen
och med efterföljande avtalskonstruktion anser rege-
ringen att tillräckliga åtgärder vidtagits för att tillför-
säkra en erforderlig kvalitet på trafiken och fartygen.
I slutet av januari anmärkte Sjöfartsinspektionen
på ett flertal tekniska och organisatoriska brister i
samband med en inspektion av M/S Thjelvar. Rede-
riet har därefter arbetat med att åtgärda bristerna och
förbättra säkerhetsorganisationen, varpå Sjöfartsin-
spektionen har kunnat konstatera att fartyget uppfyller
alla gällande säkerhetskrav och att sjösäkerheten
därför är god. Regeringen har noga följt utvecklingen
och förväntar sig att säkerhetsorganisationen inom
rederiet och ombord på dess fartyg i fortsättningen
skall hålla en hög nivå och att trafiken bedrivs på ett
tillfredsställande sätt.
Avslutningsvis vill jag på den andra frågan svara
att det inte är aktuellt med någon kompensation från
staten till de företagare som lidit skada på grund av de
uppkomna bristerna i trafiken.</pre><pre>Anf.  47  PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Först ber jag att få tacka kommuni-
kationsministern för svaret på mina frågor. Som be-
kant har vi moderater haft en annan syn när det gäller
upphandlingen av Gotlandstrafiken. Vi hade hellre
sett att vi hade fått en garantitrafik som vi hade upp-
handlat och att det i övrigt skulle ha rått normal kon-
kurrens. Därmed hade vägen öppnats för flera nya
initiativ. Det tror vi att Gotland hade vunnit på i det
långa loppet med tanke på den radikalt annorlunda
situation som vi nu har i Östersjön.
Det min interpellation handlar om är dock att den
monopolist som i praktiken har upphandlats har haft
brister när det gäller säkerheten på färjorna. Jag tyck-
er ändå att det är ganska anmärkningsvärt att det en
månad efter att man har startat trafiken uppdagas att
man har betydande brister både tekniskt och organisa-
toriskt. Det finns skäl att de som befraktar färjan och
de som nyttjar den för sin naturliga trafik mellan
Gotland och fastlandet skall kunna lita på att säkerhe-
ten är utomordentligt god. Detta gäller inte minst med
tanke på de tragedier som har utspelat sig på Öster-
sjön tidigare och som har skapat en viss oro som inte
borde behöva förekomma.
Jag är även medveten om att det finns betydande
klagomål från näringslivet på Gotland gällande dåliga
bokningssystem - eller närmast avsaknad av bok-
ningssystem - på de färjor som har kommit in. Det
gäller även de inställda turer som har varit aktuella.
Jag är medveten om att avtalet innebar vissa skärp-
ningar av säkerheten på de fartyg som nu sköter trafi-
ken till Gotland. Man har i praktiken ställt säkerhets-
krav som motsvarar nya färjor trots att fartygen är
gamla. Man har uppställt miljökrav.
Men jag tycker ändå att det finns anledning att
ställa ett antal följdfrågor till kommunikationsminis-
tern. Tycker kommunikationsministern att det är till-
fredsställande med en uppföljning där man kör med
åtminstone en färja som inte har erforderliga tekniska
och organisatoriska säkerhetsutrustningar på fartyget?
Tycker kommunikationsministern att det är natur-
ligt att de som lider skada själva skall stå för det? Jag
noterade i svaret att staten inte hade anledning att
lämna skadestånd. Men kan det då vara så att detta i
stället är en fråga mellan staten och rederiet och mel-
lan rederiet och de näringsföreträdare som kan ha lidit
skada?
Jag vill också fråga kommunikationsministern om
hon är nöjd med avtalet och med det utfall vi har
kunnat se när det gäller trafiken på Gotland hittills.</pre><pre>Anf.  48  LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Jag kan instämma i Per Westerbergs
första fråga till kommunikationsministern. Jag undrar
också hur regeringen kan försäkra sig och oss gotlän-
ningar om erforderlig kvalitet och säkerhet i Got-
landstrafiken.
Det var många oroliga dagar för oss när M/S
Thjelvar belades med nyttjandeförbud. Under fem
dagar kunde hon inte gå med passagerare, och under
två dagar hade hon inte heller tillstånd att gå med
gods. Rederiet gjorde nog vad de kunde. De satte in
extraturer med M/S Visby. Men det var ändå tre dagar
då passagerartrafiken på Oskarshamn var inställd, och
för första gången under 1900-talet var hela södra
Sverige avskuret från Gotland också vad gäller frakt-
gods.
Jag kritiserar inte Sjöfartsinspektionen som beslu-
tade om nyttjandeförbud. Det är en självklarhet för
oss att säkerheten måste uppfyllas. Men frågan infin-
ner sig ändå: Hur kan regeringen och kommunika-
tionsministern se till att situationer liknande denna
inte upprepas? För mig är det givet att ingångna avtal
skall hållas och att rederiet måste uppfylla sin del av
avtalet. Men regeringen har också att leva upp till att
staten lovat att garantera en tillfredsställande person-
och godstrafikförsörjning mellan fastlandet och Got-
land. För befolkning och näringsliv på Gotland är
fungerande färjekommunikationer en grundförutsätt-
ning. Det är förmodligen den fråga som har störst
betydelse för regionens utveckling.
Det gäller nu att reparera de skador som har upp-
stått på Gotlands rykte och på färjetrafiken. Ett sätt att
göra det är att presentera den lista med anmärkningar
som Sjöfartsverket har upprättat. Det är först när
dessa brister är kända och åtgärdade som tilltron till
trafiken är återställd.
Under fjolåret reste över en miljon människor med
färjetrafiken. Och varje sommar har vi en halv miljon
turister som besöker Gotland. Vi är beroende av tu-
rismen och av vad den tillför ön. Det är därför bråt-
tom att återskapa förtroendet för trafiken.</pre><pre>Anf.  49  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att komma
ihåg att det som Sjöfartsinspektionen har gjort är en
myndighetsutövning som gäller oavsett vilka avtal
som gäller och vilken typ av trafik som sker mellan
fastlandet och Gotland. Det är inte så att Sjöfartsin-
spektionen har i uppdrag att följa upp avtalet. De skall
se till att säkerheten fungerar. Det är väldigt viktigt att
de gör det.
Det är naturligtvis allvarligt att man hittar brister
när det gäller säkerheten i ett fartyg. Det som kan vara
positivt är att när det här väl blir åtgärdat så kan vi
förmodligen se att detta är det säkraste fartyget på
Östersjön. Man har då gått igenom varje tum och
varje system i fartyget. Det är viktigt att konstatera.
På frågan om det är tillfredsställande att det finns
problem med säkerheten, vill jag svara: Självklart är
det inte det. Det är ju därför vi har en sjöfartsinspek-
tion som skall göra de här granskningarna oavsett -
som sagt - om det gäller avtalsbunden trafik eller
annan trafik.
Rederiet fick en kort övergångsperiod där det
skulle rätta till sina problem, vilket det har jobbat hårt
med. Vi har inte riktigt nöjt oss med detta. Det förs nu
samtal mellan rederiet och Sjöfartsverket - jag talar
nu om Sjöfartsverket och inte om Sjöfartsinspektio-
nen - som är förvaltare av statens avtal om avtalet och
avtalets uppfyllande. Vi har begärt att verket skall
komma tillbaka till regeringen. Det har fått tid på sig
till vecka 15, som är i början på april, för att redovisa
vad man har kommit fram till. Det är också viktigt att
poängtera att det inte handlar om någon form av om-
förhandling av avtalet, utan det är samtal som förs.
Det frågades om jag är nöjd med avtalet. Den frå-
gan skall jag besvara när jag har fått rapporten från
Sjöfartsverket. Innan dess kan jag inte göra det.
När det gäller de personer och företag som even-
tuellt kan lida skada är reglerna i detta liksom i andra
fall att man får vända sig med skadeståndskrav till
rederiet precis som vid annan typ av trafik. Det är inte
staten som går in i skadeståndsdiskussioner.
Lilian Virgin sade att staten har lovat att det skall
vara trafik. Vad staten och också riksdagen har gjort
är att säga att vi skall ha ett avtal där rederiet lovar att
klara av detta. Det är den delen som vi nu har på oss
fram till påsk att titta på. Det är inte så att staten har
garanterat, utan det är rederiet som har lovat att det
skall klara den delen.
När det sedan gäller den hemliga lista som det har
talats om är avtalet offentligt. Alla de saker som man
har talat om i pressen om den hemligstämplade listan
gäller bara affärssekretessen. I övrigt är allting uppra-
dat i avtalet med hänvisning till SOLAS och IMO,
osv.</pre><pre>Anf.  50  PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Först ber jag att få tacka för de nya
svar som jag har fått, även om jag inte är alldeles
nöjd.
Jag har inte refererat till några hemliga listor. Jag
tycker inte att det finns skäl att göra det i sak i och
med att jag har penetrerat själva avtalen och även de
konstruktioner som gjordes i samband med riksdagens
beslut och uppföljningen av desamma.
Däremot tycker jag att det faller ett tungt ansvar
på den som upphandlar när man upphandlar av en
monopolist att sköta trafiken på Gotland. Då måste
man också tillse att man får en uppföljning av kon-
trakten som innebär att man klarar säkerheten och
kvalitetskraven, och då i synnerhet säkerheten.
För mig är det ganska chockerande att man efter
det som har hänt på Östersjön tidigare kan köra i över
en månad och ha otillfredsställande säkerhet ombord
såväl när det gäller utrustning som regler för besätt-
ningen. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Jag kan
förstå varför sådana saker sker men tycker ändå att
det är fullständigt oacceptabelt.
När det sedan gäller den skada som kan ske för fö-
retag, inte minst med den typ av just-in-time-
leveranser som det är fråga om för många företag, är
det naturligtvis rätt att det i första hand är en sak
mellan rederi och fraktköparna, dvs. företagen på
Gotland. Men här kommer man indirekt in på vad
som finns i avtalet som backar upp och som kan göra
att man håller de företagare som har drabbats skades-
lösa. Därmed finns ett indirekt ansvar om än inte
ekonomiskt ut statssynvinkel.
Jag tycker att ett och ett halvt års förberedelsetid
för trafiken har varit en förhållandevis lång tid. Jag
kan dock inse problemen med att uppnå en del av det
som behöver göras för att köpa in fartyg och driva
trafiken. Jag tycker personligen att man skulle ha haft
en kraftigare kontroll av det man körde igång med
redan den 1 januari. Kommunikationsdepartementet
borde kunna medge i sak att en sådan kontroll kanske
skulle ha gjorts med tanke på vad som tidigare före-
varit på Östersjön och den rädsla och den oro för den
utomordentliga livlina denna trafik innebär för Got-
land.
Det som uppdagades av Sjöfartsinspektionen är en
smärre skandal. Jag tycker att den gjorde helt rätt som
slog till ordentligt. Jag hoppas dock att det inte bara
är Gotlandsbåtarna som nu kommer att ha en genom-
gång i varje tum utan att det också skall gälla övrig
trafik på Östersjön.</pre><pre>Anf.  51  LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaren. Jag tycker att det är väldigt bra att upp-
följningen nu sker i början av april.
Kommunikationsministern säger att det är rederiet
som genom avtalet har lovat att ha en tillfredsställan-
de trafik. Men staten har också genom avtalet garante-
rat att det skall finnas en trafik på Gotland av bra
kvalitet.
Jag nämnde inte någon hemlig lista, men jag för-
står att det var det som åsyftades. Det jag menar är att
det är först när de åtgärder som står på den lista som
finns är vidtagna och man kan tala om att allting är
okej som tron kommer att förbättras och oron kommer
att försvinna.
Då törs vi lita på trafiken igen och törs säga till
dem som vill besöka Gotland att det inte är någon fara
att åka dit. Det är så vi vill ha det. Tack så mycket.</pre><pre>Anf.  52  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! För att inte någon skall vara rädd att
fara till Gotland vill jag först säga att den s.k. hemliga
listan - den svarta listan, eller vad man nu kallar den
för - inte är några punkter som gör att det i dag skulle
vara några säkerhetsrisker. Det är de ytterligare krav
som ställs i avtalet för att de fartyg som är av äldre
modell skall ha samma standard som om de hade varit
nybyggda.
Det är viktigt att komma ihåg att det inte är farligt
att åka med dessa båtar, eftersom Sjöfartsinspektionen
har gjort dessa mycket noggranna undersökningar. Jag
delar helt Per Westerbergs uppfattning att Sjöfartsin-
spektionen naturligtvis måste göra, och gör också,
likadant med alla andra fartyg som trafikerar Öster-
sjön. Den delen vill jag klara ut.
Sedan kan också jag tycka att ett och ett halvt års
förberedelser borde ha gjort att man var klar den
1 januari. Nu gjorde Sjöfartsinspektionen sin inspek-
tion i början på månaden och gav då rederiet ytterli-
gare 30 dagar på sig. Jag kan tycka att det är ganska
anmärkningsvärt att man inte på dessa 30 dagar tog så
allvarligt på frågan att man åtgärdade bristerna, som
man sedan klarade av att åtgärda på ganska få dagar
när fartygen väl stoppades.
Där tycker jag att man kan vara rätt bitsk gentemot
rederiet. Jag tycker också att det var rimliga åtgärder
som man sedan vidtog när man väl kom så långt. Men
nog skulle man kunnat ha sett resultat utan att man
behövt stoppa fartygen.
När det gäller frågan om skadestånd, eller att man
förlorat pengar på att fartygen inte gick som de skulle,
menar jag att den normala processen måste löpa. Har
man ett problem med järnvägstrafiken vänder man sig
till operatören SJ. I det här fallet måste man vända sig
till operatören rederiet. Det gäller oavsett om det är
en upphandlad trafik eller inte.</pre><pre>Anf.  53  PER WESTERBERG (m):
Herr talman! Till sist vill jag i denna korta dis-
kussion konstatera att ansvaret för säkerheten i första
hand faller på rederiet. Men jag tycker också att det
finns ett visst ansvar från upphandlaren. Även om
Sjöfartsinspektionen var aktiv redan i början på janu-
ari faller det också på upphandlaren att tillse att den
man har upphandlat av, som är monopolist och i
praktiken den enda trafiklina man har till Gotland,
verkligen uppfyller de säkerhetskrav och de avtal-
skrav som man därutöver har ställt i avtalen med
berörda bolag.
Det är dåligt av rederiet, men det ligger även ett
visst ansvar på Kommunikationsdepartementet och
därmed upphandlaren.</pre><pre>Anf.  54  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Det är intressant att Per Westerberg,
som i princip tycker att vi skall ha fri trafik, anser att
vi skall jobba så mycket med Kommunikationsdepar-
tementets ansvar som upphandlare för att säkerheten
skall kunna vara tillfredsställande. Jag tycker att det
är ett gemensamt statligt ansvar att vi skall ha en säker
trafik på Gotland, Åland och över hela Östersjön.
Men som jag redovisade i min första replik låter vi
nu Sjöfartsverket kontrollera hur det står till med
avtalsuppföljningen och utvärderingen. Sjöfartsverket
skall återkomma till oss, och skulle det då visa sig att
rederiet inte klarar att följa upp avtalet har vi att ta
ställning till om vi skall göra en ny upphandling eller
inte. Det är en rätt komplicerad situation, men vi har
den möjligheten. Det ansvaret kommer regeringen
naturligtvis att ta, om det skulle visa sig bli nödvän-
digt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 1997/98:166 om den
biologiska mångfalden i odlingslandskapet</pre><pre>Anf.  55  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Gudrun Lindvall har frågat mig vad
jag kommer att göra för att ta fram faktaunderlag som
klargör skälen till den starka tillbakagången av häck-
ande fågel i jordbrukslandskapet samt vilka åtgärder
jag kommer att föreslå på kort och lång sikt för att
stoppa utarmningen av biologisk mångfald i odlings-
landskapet när det gäller fåglar, insekter och örter.
Naturvårdsverket kommer att bjuda in alla intres-
serade parter till en hearing den 21 april, som ut-
gångspunkt för att kartlägga kunskapsläget, identifiera
vilka hot som finns och vilka åtgärder som kommer
att behövas för att man skall kunna stärka fågelfaunan
i odlingslandskapet. Denna hearing kommer att ligga
till grund för utvecklande av en strategi och ett lång-
siktigt program.
Ett viktigt verktyg för att kunna följa fågelfaunans
utveckling i landet är den riksomfattande fågelöver-
vakning som är en del av den svenska miljöövervak-
ningen. Den drivs till största delen på uppdrag av
Naturvårdsverket.
Det är viktigt att man får en bättre förståelse för
orsakssammanhangen bakom nedgången av fågelfau-
nan i jordbrukslandskapet. Frågan är dock om bristen
på kunskap är den springande punkten för att man
skall kunna vidta aktiva åtgärder och vända trenden.
Jag tror att vi kan göra betydande insatser utifrån den
kunskap vi har i dag.
Sannolikt beror tillbakagången på en kombination
av flera saker. Att det är en kombination av den om-
fattande strukturomvandling som skett under de senas-
te decennierna och användningen av olika typer av
bekämpningsmedel som orsakar tillbakagången verkar
högst sannolikt.
Sverige är part till konventionen om biologisk
mångfald. I konventionen slås det i målsättningspara-
grafen fast att den biologiska mångfalden skall beva-
ras. Sverige har inom ramen för konventionen för-
bundit sig att utveckla nationella strategier, planer
eller program för att nå konventionens mål. Det har vi
gjort. Bl.a. har ett miljöersättningsprogram för jord-
bruket utvecklats. Syftet med programmet är att beva-
ra och stärka den biologiska mångfalden och minska
jordbrukets negativa miljöbelastning. Programmet
uppgår sedan årsskiftet till inte mindre än 2,8 miljar-
der kronor.
Inom ramen för programmet erbjuds brukarna er-
sättning för det merarbete som krävs för att komma
till rätta med flera av de troliga orsakerna till den
nedgång som skett i fågelfaunan de senaste 20 åren.
Ersättning ges bl.a. för bevarande av värdefulla be-
tesmarker, återskapande av småvatten och våtmarker
på jordbruksmark, skötsel och restaurering av slåtter-
marker, bevarande av småbiotoper, anläggande av
kantzoner och fånggrödor m.m.
Det finns dessutom två delprogram som kan bidra
till att stimulera ett systemskifte inom jordbruket,
delprogrammet för ett resursbevarande jordbruk och
delprogrammet för ekologisk odling. Det resursbeva-
rande jordbruksprogrammet består delvis av konkreta
åtgärder som bl.a. syftar till att minska negativa effek-
ter av bekämpningsmedelsanvändning. Undersök-
ningar från Danmark och England har visat att både
täthet och häckningsförmåga är större hos fåglar som
häckar på ekologiskt odlad jordbruksmark i jämförel-
se med besprutad mark. Regeringens målsättning är
att minst 10 % av jordbruksmarken skall odlas eko-
logiskt år 2000.
Jag är övertygad om att det projekt som Natur-
vårdsverket kommer att utveckla för fågelfaunan i
odlingslandskapet och miljöersättningsprogrammet
för jordbruket, nu när det är fullt utbyggt och börjar
finslipas, kommer att utgöra det verktyg vi behöver
för att vända den nedåtgående trenden för den biolo-
giska mångfalden i odlingslandskapet.</pre><pre>Anf.  56  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret.
Detta är en fråga som jag försökt ta upp vid flera olika
tillfällen i den här kammaren men inte fått något ge-
hör för. Jag är glad att vi är överens om att det faktiskt
finns en nedåtgående trend. Jag är också glad att vi är
överens om att detta har med det konventionella lant-
bruket att göra, liksom med strukturrationaliseringen
och eventuellt de kemiska bekämpningsmedlen vi
använder.
Vad är det då som har skett? Under de senaste 20
åren - en mycket kort tid i ett evolutionärt perspektiv
- har ungefär varannan tofsvipa och stare, var fjärde
sånglärka och mer än var tredje ladusvala försvunnit.
Detta är alltså de vanliga arterna. De allra flesta av
dem är faktiskt insektsätare. Jag har inte lyckats få
fram några undersökningar som jämför insektspopu-
lationer över åren. Det finns egentligen ingenting
sådant gjort i Sverige, och det är naturligtvis en miss.
Vi kan inte säga vad det beror på, eftersom vi inte vet
hur insektsfaunans förändring över åren ser ut. Men
det finns en stor, allmän misstanke om att antalet
insekter har minskat dramatiskt i odlingslandskapet,
och som en effekt av det ser vi att framför allt de
insektsätande fåglarna minskar.
Man kan också se att en fågel som hämpling, som
är beroende av åkersenap, har försvunnit, -59 % på 20
år. Åkersenap är ett ogräs som man i dag besprutar
mycket intensivt. Även andra åkerogräs tas bort med
totalutrotningsmedel som Roundup.
Liksom miljöministern är jag övertygad om att det
finns en rad olika skäl till situationen, men föränd-
ringen är dramatisk. Den är faktiskt mycket större än
den var på 60-talet, då Rachel Carson i boken Tyst
vår slog larm om den minskning som då orsakades av
kvicksilverbetningen. Då försvann en del arter som
sedan återhämtade sig, t.ex. gulsparven. Andra har
inte klarat att göra en återhämtning, t.ex. ortolanspar-
ven. Det vore sorgligt om vi nu kunde se en liknande
utveckling.
Jag är också övertygad om att de åtgärder som nu
måste till är svårare och större. Vad gäller orsakerna,
finns det både en svensk och en engelsk undersökning
som visar precis samma sak. Den engelska är ännu
mer direkt, eftersom man där har tittat specifikt på
odlingslandskapets fåglar. Så har vi inte riktigt gjort i
den svenska undersökningen. Den engelska under-
sökningen heter The indirect effects of pesticides on
birds. Där har man alltså uppfattningen att det här
handlar om pesticider. Det är väl den misstanke man
kan ha.
Det är intressant att konstatera att fåglarna åter-
kommer hos de ekologiska odlarna, trots att de fak-
tiskt inte gör alla de förändringar vi talar om att ord-
na, med småvatten osv. Det är inte det man gör när
man börjar att odla ekologiskt. Man gräver inte små
diken eller ser till att man har mer betesmark, utan
man byter odlingsform. Detta kanske ger en liten vink
om vad det handlar om. De slutar alltså med be-
kämpningsmedel och konstkväve och återfår en större
mångfald, kanske framför allt av insekter. Det gör att
man så småningom kan få en ökande fågelfauna.
Jag inser att vi inte kan lösa dessa problem i dag.
Jag hoppas dock att vi kan ha en förutsättningslös
diskussion. Vi är i alla fall överens om att problemet
finns. Jag skulle vilja ställa några frågor.
När regeringen skriver om biologisk mångfald står
det att vi skall bevara den biologiska mångfalden. Är
det på dagens nivå eller på den naturliga nivå som
fanns för 20 år sedan?
Tänker miljöministern ta initiativ till att det tas
fram någon sorts bild av vad som sker med insekts-
faunan och också med örtfaunan? De är ju grunden
för att det skall finnas mat. Om man jämför Sverige
med t.ex. länder i Baltikum märker man att landska-
pen ser ungefär likadana ut. Men där finns fåglar och
här finns de inte. Det räcker inte bara med att fysiskt
skapa förutsättningar, utan det måste finnas mat. Det
är det centrala. Hur skall vi ta reda på om det finns
tillräckligt med t.ex. insekter?
Jag skulle också vilja höra på vilket sätt REKO-
programmet skulle påverka. REKO-programmet ger
ingen som helst minskning av de bekämpningsmedel
vi har i jordbruket.
Det är alltså en mängd frågor som kräver svar, och
jag hoppas att vi kan ha en bra första diskussion. Det
här är en fråga som jag tänker återkomma till.</pre><pre>Anf.  57  GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Den här frågan är utomordentligt an-
gelägen. Den biologiska mångfalden, eller rättare sagt
bevarandet av den, är en av de viktigare delarna när
det gäller inriktningen av miljöpolitiken. Vi är över-
ens om detta.
När vi tittar på det svenska odlingslandskapet är
det intressant att konstatera att det är flera tusen års
arbete tillbaka i tiden som har format det. Under de
senare årtiondena har förändringen varit stor beroende
på utvecklingen i samhället totalt sett.
Arealen hävdade, skötta, ängsmarker är i dag un-
gefär 2 500 hektar totalt sett i landet. Jämför detta
med ungefär 2 miljoner hektar i början av 1800-talet!
Det är ungefär en promille som är kvar. Det är allde-
les uppenbart att en sådan stor förändring också på-
verkar arterna, den biologiska mångfalden, i det öpp-
na odlingslandskapet.
I sammanhanget är det också viktigt att betona att
det är bondens skötsel av mark som är en förutsätt-
ning för att vi skall kunna bevara den biologiska
mångfalden i odlingslandskapet. Betande djur utgör
också en väldigt viktig faktor i sammanhanget.
På de hävdade ängsmarkerna finns ungefär 40-50
olika arter per kvadradmeter. På hagmarkerna är det
ungefär hälften så många. Bara det faktum att en del
av ängsmarken blir hagmark och en del av hagmarken
blir skogsmark innebär att biotoperna för den här
formen av arter förändras radikalt. Därför är en av de
viktigaste uppgifterna i sammanhanget att bevara de
biotoper som är basen för den biologiska mångfalden.
Ungefär en fjärdedel av de ca 240 häckande fåge-
larter som vi har i Sverige finns anknutna till det öpp-
na odlingslandskapet. Det är dock intressant att kon-
statera att det är ett fåtal av de här arterna som verkar
i direkt anknytning till det aktiva jordbruket. De allra
flesta är beroende av ängar, hagar, åkerholmar, sten-
rösen, kantzoner och våtmarker. Därför tror jag att
man inte skall överdriva det aktiva jordbrukets nega-
tiva roll i sammanhanget. Minst lika viktigt är att vi
slår vakt om det kulturlandskap som finns i direkt
anslutning till de aktiva utbrukningsenheterna i sam-
manhanget.
De miljöersättningar som vi har fått har varit ett
aktivt medel. Det gäller att anpassa reglerna så att de
inte motverkar sitt syfte. I vissa fall har reglerna fak-
tiskt gjort det när det gäller att värna biologisk mång-
fald. Man har ställt så höga skötselkrav att de faktiskt
i vissa sammanhang har motverkat syftet. Detta måste
vi se över. Jag vill fråga miljöministern om hon är
aktiv på den här punkten, så att vi kan få reviderade
regler när det gäller framför allt skötselkraven i od-
lingslandskapet. Vi måste få skötselkrav som värnar
den biologiska mångfalden.
Ett av de största hoten som jag ser för närvarande
är bristen på lönsamhet i jordbruket. I och med att vi
har brist på lönsamhet innebär det också att mer av de
hävdade och skötta marker, som är så viktiga för
odlingslandskapet, kommer att "ramla ur" i framtiden.
Därför är det viktigt att vi har ett jordbruk som är
lönsamt, att vi har bönder som kan sköta dessa viktiga
biotoper och att vi även har riktiga miljöersättningar i
anslutning till de nödvändiga skötselkraven. Det är
det som jag ser som det mest angelägna i det här
sammanhanget.</pre><pre>Anf.  58  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! När det gäller den biologiska mång-
falden kan man se att det har skett en del sedan 1700-
talsprästen Pehr Högström stod i Lappland och sade
att myggorna och insekterna var Guds straff till män-
niskorna för att de inte hade arbetat tillräckligt flitigt
med att dika ut våtmarkerna. I dag har vi insett att de
här insekterna är väldigt viktiga för den biologiska
mångfalden.
Jag tror att vi alla tre här i debatten är överens om
att detta är ett problem, och att det är viktigt att vi kan
åtgärda det. Vad kan vi då göra? Det gäller att söka
olika åtgärder. Jag vill nämna några åtgärder som jag
tror är viktiga.
För det första vet vi att bekämpningsmedel fortfa-
rande är ett problem för den biologiska mångfalden.
Vi har ett nytt program för en fortsatt minskning av
användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket.
För det andra handlar det också om att inte bara
bevara utan också återerövra en del av den biologiska
mångfalden, som Gudrun Lindvall så riktigt påpeka-
de. Vi måste anpassa det konventionella jordbruket
för att bättre bevara och återerövra den biologiska
mångfalden. Här är det naturligtvis viktigt att stryka
under betydelsen av EU:s miljöstöd. Göte Jonsson
talade om ängar och hagar. Vi försöker stimulera en
restaurering av slåtterängar inom miljöstödsprogram-
met. Det finns också många andra exempel. Men jag
tror också att Göte Jonsson har rätt i att det har fun-
nits en del problem med de här reglerna. Det har
kommit nya regler, och en del av EU:s miljöstöd har
varit nytt när man skall tillämpa det. Därför har rege-
ringen också beslutat att gå igenom reglerna och hur
de tillämpas för att se till att vi får så bra och effektiva
regler som möjligt för miljöstödet.
För det tredje skall vi försöka få minst 10 % av
jordbruket ekologiskt odlat till år 2000. Det kommer
också att betyda en hel del för att vi skall kunna åter-
erövra en del av den tidigare biologiska mångfalden i
jordbruket.
Gudrun Lindvall frågade vad REKO står för. Det
handlar framför allt om informationsfrågorna, och att
man genom detta program också t.ex. skall kunna få
de sprutningsfria kantzoner som innebär att det blir
fler insekter och därmed också fler fåglar.
Detta är några exempel på det som regeringen ar-
betar med för närvarande. Jag tycker att detta är ett
viktigt exempel på en fråga där alla, från regeringen
till den enskilde lantbrukaren, måste vara med och dra
sitt strå till stacken för att se till att vi får tillbaka
fågelarterna.</pre><pre>Anf.  59  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Eftersom detta är en fråga som vi i
Miljöpartiet har väckt gång på gång, och eftersom den
också passerat jordbruksutskottet, hoppas jag att Göte
Jonsson i fortsättningen stöder Miljöpartiets yrkanden
i de här frågorna i utskottet. Då kan vi bli fler som
driver frågorna litet mer aktivt.
Detta är naturligtvis frågor som är ganska kinkiga
att ta upp eftersom vi kritiserar det konventionella
lantbruket. Det konventionella lantbruket vill ju gärna
slå sig för bröstet och säga sig vara det som ser till att
den biologiska mångfalden finns kvar. Men faktum är
att utvecklingen inte alls ser ut så. Det ser snarare ut
som att det konventionella lantbruket i dag tvärtom
gör att den biologiska mångfalden minskar. Det är
denna odlingsform som i dag, trots miljöstöd och allt
det andra vackra och fina som man kan säga, håller på
att utveckla ett landskap som är oerhört fattigt på både
arter och individer. Detta gör naturligtvis att mycket
av det som bonden har slagit sig för bröstet för får sig
en allvarlig knäck om vi får ut den här informationen.
Det finns många som helst ser att informationen inte
kommer ut.
Det räcker alltså inte att bevara det antal betes-
marker som existerar. Det är det som är det status quo
som miljöstödet försöker bevara. Det är med just den
jordbrukspolitiken som antalet arter och individer har
minskat. Detta räcker alltså inte - inte på något sätt.
Om man tittar på de arter som jag har tagit upp ser
man att varken lärka eller tofsvipa är speciellt intres-
serade av små brutna betesmarker. Det är inte alls
någon biotop som de vill ha. De vill ha stora, öppna
fält där man odlar spannmål eller hö. De kommer inte
att kunna acceptera små brutna betesmarker som en
biotop. Det är inga ersättningsbiotoper för en lärka
eller en tofsvipa. Det går helt enkelt inte - så pass
flexibla är inte de arterna.
Inte heller hämplingen skulle kunna acceptera en
sådan sak. Hämplingen är också ganska hårt knuten
till en speciell biotop, nämligen relativt fattiga marker
men med åkersenap i närheten som stapelföda.
Detta innebär att det inte räcker att säga att vi skall
försöka bevara status quo. Det kommer inte att öka
antalet fåglar, antalet insekter och antalet örter i od-
lingslandskapet. Ingenting tyder på det. Det konven-
tionella lantbruket har lett till utarmningen. Vi måste
alltså fundera på hur vi skall förändra det konventio-
nella lantbruket för att kunna återskapa den biologiska
mångfalden.
Jag är mycket glad för att miljöministern säger att
vi inte skall utgå från den nivå vi har i dag, utan att vi
skall återerövra den biologiska mångfalden och skapa
de förutsättningar som vi har missat i dag. Det är
egentligen detta som är den stora utmaningen.
Vad gäller REKO-programmet tror jag inte att
kurser och kartor över vilka åkrar man har eller det
faktum att man måste ha speciella förhållanden när
man rengör och tömmer giftsprutan kommer att på-
verka fågelfaunan eller insektsfaunan. I så fall skulle
vi ha haft ett sådant REKO-stöd som det som fanns
med i en utredning 1974, den första gången vi utfor-
made ett REKO-stöd i Sverige, nämligen ett som gick
ut på att minska mängden bekämpningsmedel i jord-
bruket. Det skulle innebära att vi kunde bryta trenden
i det konventionella lantbruket att använda bekämp-
ningsmedel som uppenbarligen är mycket farliga för
den biologiska mångfalden.
Man kan också diskutera de bekämpningsmedel vi
har i dag respektive de bekämpningsmedel vi hade
förut. Det kommer alltfler signaler om att en hel del
av de substanser som används i dag är farliga, inte
bara för det som de skall slå ut utan även för groddjur
och insekter. Såvitt jag har förstått finns det på det
området också ganska litet av faktaunderlag.
Jag fick inget svar på om miljöministern kommer
att ta initiativ till någon kartläggning av insektsfau-
nan. Kommer man att titta på vad som egentligen har
hänt i det konventionella lantbruket? En annan fråga,
som är av yttersta vikt, är: Kommer miljöministern,
utifrån det faktum att vi ser en stor förändring av det
biologiska mångfalden i det konventionella lantbru-
ket, att börja fundera på vilka förändringar som måste
till i det konventionella lantbruket för att vi skall
återskapa den biologiska mångfalden? Vi kanske inte
bara kan hoppas på att den ekologiska odlingen blir
större.</pre><pre>Anf.  60  GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att konstate-
ra att vi i Sverige i förhållande till andra länder som vi
har jämförts med i de här sammanhangen använder
väldigt litet bekämpningsmedel i jordbruket.
Det är också viktigt att notera att den största, mest
intressanta delen av biologisk mångfald inte finns
inom ramen för det konventionella jordbruket. Vi kan
inte kalla ängar, hagmarker och slåttermarker för
konventionellt jordbruk. Det är på dessa områden vi
har de stora, intressanta biotoperna för biologisk
mångfald när det gäller både flora och fauna. Det är
en mycket begränsad andel fåglar som lever i direkt
anknytning till vad vi kan kalla det konventionella
jordbruket. Därför reagerar jag starkt när man tror att
man klarar den biologiska mångfalden bara man an-
griper det konventionella jordbruket. Det är faktiskt
precis tvärtom. Om vi inte slår vakt om de delar i
odlingslandskapet som inte är konventionellt jord-
bruk, klarar vi heller inte den biologiska mångfalden.
Vi får inte tro att om vi bara inriktar oss på konven-
tionellt jordbruk klarar vi en biologisk mångfald. Då
gör vi ett stort misstag. Vi måste i stället inrikta oss på
den del i odlingslandskapet som inte tillhör konven-
tionellt jordbruk, nämligen slåtterängar, hagmarker,
åkerrenar och liknande. Det är där vi har den stora,
mest intressanta delen av biologisk mångfald.
Jag hälsar med tillfredsställelse att ministern till-
sammans med Naturvårdsverket nu gör en invente-
ring. Vad vi måste ha i det här sammanhanget är
grundliga kunskaper om förutsättningarna.
Det jag ser - jag vill understryka det - som den
stora risken är att vi minskar antalet bönder i landet
och i och med detta minskar antalet personer som
sköter de viktiga biotoperna för biologisk mångfald.
Vi måste gemensamt se den verkliga basen för vär-
nandet av en biologisk mångfald i det öppna odlings-
landskapet.</pre><pre>Anf.  61  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vi måste göra insatser vad gäller bå-
de det konventionella jordbruket och övriga marker.
Låt mig ge två bilder av det konventionella jord-
bruket, som båda är sanna. Å ena sidan är det kon-
ventionella jordbruket ett stort problem när det gäller
den biologiska mångfalden, och man måste få till
stånd ett antal insatser inom det konventionella jord-
bruket. Det är den ena bilden. Den andra bilden, som
är både positiv och skrämmande, är att det svenska
jordbruket trots detta ändå internationellt sett är väl-
digt bra när det gäller bekämpningsmedel och annat.
Även om vi har kommit långt jämfört med andra
länder är det viktigt att vi fortsätter att se till att även
det konventionella jordbruket i Sverige blir mer mil-
jöanpassat och i ännu större utsträckning uppmuntrar
den biologiska mångfalden.
Bekämpningsmedlen är, som Gudrun Lindvall
mycket riktigt säger, en del av problemet vad gäller
den biologiska mångfalden. Målet för det nya pro-
grammet - och då har vi redan minskat mängden
bekämpningsmedel med 60 % - är att minska den
aktiva substansen med ytterligare 25 % mellan åren
1997 och 2001. Jag tror att det här kommer att vara
en tillgång för det svenska lantbruket. Jag tror att
svenska produkter kommer att efterfrågas ännu mer
på grund av den höga kvaliteten och om man visar att
man verkligen kan göra en ekologisk anpassning av
lantbruket och ytterligare minska mängden kemikali-
er.
Gudrun Lindvall frågade också om en inventering
av insekterna. Det är mycket möjligt att vi kommer att
behöva göra en sådan. Vi avvaktar nu Naturvårdsver-
kets utfrågning den 21 april, och med utgångspunkt i
den skall vi se var bristerna finns och vad som ytterli-
gare behöver göras.
Vi kan hoppas att vi på det här området i framti-
den kommer att få se samma positiva utveckling som
vi har kunnat se i fråga om en del av de större arterna,
rovdjur, örnar, m.m., där vi har lyckats återerövra
större populationer. Även om utvecklingen under ett
antal år har varit negativ fortsätter jag, herr talman, att
vara ganska positiv och optimistisk vad gäller möjlig-
heten att göra något åt detta.</pre><pre>Anf.  62  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag vill som avslutning säga till Göte
Jonsson att jag har tagit upp de fåglar som inte är
knutna till ängs- och hagmarker utan till det stora,
öppna åkerlandskapet. Vi kan ha en annan interpella-
tionsdebatt om de fåglar som finns på ängs- och hag-
marker, för de minskar också, dock inte lika drama-
tiskt.
Skall lärkans drill i skyn, den gnällande och kla-
gande tofsvipans svartvita flykt över markerna en
tidig våreftermiddag, starens sång eller ladusvalans
kvillrande finnas kvar krävs faktiskt ganska drastiska
åtgärder. Jag som fågelskådare är väl inte riktigt lika
optimistisk som miljöministern, eftersom jag under
min livstid har kunnat se den dramatiska förändring-
en. Jag kan se att antalet häckande par har minskat
mycket dramatiskt.
Den utveckling vi har haft inom det konventionel-
la lantbruket är inte acceptabel. Jag är verkligen glad
om vi kan få en utredning som visar på insektsföre-
komsten. En sådan liksom även en som visar på fau-
nan i jorden kommer kanske att visa att det just är
maten det handlar om. Framför allt om man gör vissa
jämförelser med andra länder kan man se att det är så.
Det är också intressant att se att vi har samma utveck-
ling i andra länder. Det gäller Danmark, som miljö-
ministern har nämnt, och framför allt England, som
har exakt samma utveckling.
Man ser också den stora skillnaden mellan kon-
ventionellt odlad mark och ekologiskt odlad mark,
vilket antyder var problemet ligger. Samtidigt är den
reaktion vi har fått här i dag precis den man brukar få:
Ge dig icke på det konventionella lantbruket! Det är
heligt. Just när det gäller biologisk mångfald tror jag
att det är absolut nödvändigt att förutsättningslöst och
ödmjukt börja diskutera detta. Många av de bekämp-
ningmedel som används i dag har man haft misstankar
om. De är svåra att detektera, eftersom det krävs
oerhört små mängder. Vi kunde för några år sedan se
en mycket dramatisk nedgång av antalet skrattmåsar.
Den kom ungefär samtidigt som användningen av de
här lågdospreparaten började öka. Vi kanske förut-
sättningslöst måste titta på allt i det konventionella
jordbruket, framför allt pesticiderna.</pre><pre>Anf.  63  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag vill avsluta med att referera till
den tidigare miljöministern i England, dvs. Göte Jons-
sons partivän. Han sade om lantbruket och lantbru-
karna att när de konventionella lantbrukarna en gång
hade blivit tagna till ett ekologiskt lantbruk och fått
känna doften av sin barndoms ängar hade det blivit
lätt att övertyga dem om insatserna i lantbruket för att
bevara den biologiska mångfalden.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1997/98:172 om be-
kämpningsmedel i vattendrag</pre><pre>Anf.  64  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Gudrun Lindvall har frågat dels hur
jag avser att öka kunskapen hos myndigheter och
andra om var och hur mycket bekämpningsmedel som
finns i yt- och grundvatten, dels vilka åtgärder rege-
ringen avser att vidta för att komma till rätta med
problemet, dels och slutligen vilka åtgärder Sverige
avser att vidta för att leva upp till direktiven
80/778/EEG och 79/869/EEG.
Som Gudrun Lindvall påpekar i sin interpellation
förekommer rester och nedbrytningsprodukter av
bekämpningsmedel i ytvatten, särskilt under odlings-
säsongen. Sådana rester och nedbrytningsprodukter
har även påträffats i en del av de grundvattenprover
som under åren tagits i Sverige. Halterna har emeller-
tid i de flesta fall varit mycket låga. Ändå är det na-
turligtvis viktigt att försöka nedbringa de halter som
förekommer.
Dessvärre tar det lång tid innan åtgärder som vid-
tas i dag får effekt på grundvattnets kvalitet. Vi hittar
t.ex. fortfarande rester efter medel som sedan länge
varit förbjudna i vårt land. Detta gäller t.ex. atrazin
som inte fått användas efter 1990. Grundvattnet kan
ibland avslöja gångna tiders miljösynder.
Svaren på Gudrun Lindvalls frågor är följande.
För det första. Myndigheter som på olika sätt
kommer i kontakt med användningen av bekämp-
ningsmedel är Kemikalieinspektionen, Jordbruksver-
ket och Naturvårdsverket. Jag anser inte att det be-
hövs några åtgärder för att öka dessa myndigheters
kunskaper på området. Däremot är det angeläget att
genom fortsatt utbildning och rådgivning öka använ-
darnas förmåga att hantera bekämpningsmedlen på ett
riktigt sätt. Utbildning och rådgivning har visat sig
vara mycket viktiga medel för att dels minska an-
vändningen av bekämpningsmedel, dels göra an-
vändningen säkrare.
För det andra har Sverige genom 1987 och 1989
års handlingsprogram för användningen av bekämp-
ningsmedel i jordbruket minskat denna användning
med cirka två tredjedelar. Därtill har Kemikaliein-
spektionen genom att inte förnya godkännandet för de
medel som innebär störst risk för hälsa och miljö
successivt fört bort dessa från marknaden.
Arbetet med att minska riskerna vid användning
av bekämpningsmedel fortsätter dock. Regeringen
aviserade i propositionen 1997/98:2 ett nytt bekämp-
ningsmedelsprogram för åren 1997-2001. Riksdagen
har godkänt detta program som syftar till att hälso-
och miljöriskerna vid användningen av bekämp-
ningsmedel i jordbruket och trädgårdsnäringen skall
fortsätta att minska. Tidigare mål om att mängden
aktiv substans inte skall överstiga 25 % av den ge-
nomsnittligt försålda mängden under perioden 1981-
1985 står fast. Programmets mål skall nås med hjälp
av flera åtgärder såsom försöks- och utvecklingsverk-
samhet, utbildning, information och demonstra-
tionsobjekt. Dessutom skall riskerna i högre ut-
sträckning än tidigare kartläggas och kvantifieras.
Naturligtvis skall Kemikalieinspektionens prövning
av bekämpningsmedel fortsätta. Trycket mot tillver-
karna att utveckla mindre farliga bekämpningsmedel
ökar nu när hela EU:s marknad inlemmas i ett restrik-
tivt prövningssystem inom ramen för det s.k.
växtskyddsdirektivet. Detta bör innebära att utveck-
lingen av sådana medel påskyndas.
För det tredje kommer det s.k. dricksvattendirekti-
vet, 80/778/EEG, snart att ersättas av ett nytt direktiv.
En gemensam ståndpunkt antogs av rådet den
19 december 1997. Sverige har varit pådrivande för
många av bestämmelserna i detta nya direktiv. När det
antagits kommer den svenska dricksvattenkungörelsen
(SLVFS 1993:35) att skrivas om och kan då förenklas
jämfört med gällande kungörelse. I många delar, som
provtagningsfrekvenser och huvuddelen av gränsvär-
dena, sammanfaller dock direktivet med våra nuva-
rande regler. Direktivet 79/869 ingår i det nya ramdi-
rektiv för vatten som just nu är föremål för förhand-
lingar.</pre><pre>Anf.  65  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Det finns naturligtvis en liten kopp-
ling mellan den här interpellationen och den föregå-
ende, nämligen bekämpningsmedel i jordbruket.
Det som har föranlett interpellationen är dock att
man i oktober 1997 tog ett antal vattenprover i Saxån,
Braån, Välabäcken, Örstorpsbäcken och från ytvattnet
i Svalöv, alltihop i Skåne. I samtliga hittade man
rester av glyfosat, dvs. den aktiva beståndsdelen i
Roundup. Halterna var i och för sig låga. De låg mel-
lan 0,1 och 1 mikrogram per liter, men det fanns där
dock under hösten. Enligt allt vad Monsanto säger
skulle det inte finnas någonting där, eftersom man
påstår att Roundup bryts ned mycket aktivt och snabbt
i jorden. Men det fanns där.
Samtidigt ökar användningen av Roundup hela ti-
den. Den registrerade försäljningen har fördubblats
från 1992 till 1996. Detta är ett bekämpningsmedel
som är mycket svårt att hitta. Nedbrytningsprodukten
ampa är svår att detektera. Såvitt jag har förstått av
vetenskapsmän jag har talat med är den framför allt
mycket svår att detektera i levande djur och växter.
Det räcker med en molekyl och det är hemskt svårt att
hitta den. Man säger också att ju duktigare man blir
på detektera dessa, desto mer finner man. Det är
mycket oroande.
I Danmark, där man har gjort en hel del sådan här
undersökningar, hittade man 41 olika preparat i vat-
tentäkter. Framtiden är mycket oroande. En forskare
säger att man hittar allt man kan detektera. Man hittar
allt man letar efter. Det här är hemskt obehagligt.
Det är precis som miljöministern säger att en hel
del av de bekämpningsmedel man finner i dag är
sådant som är förbjudet. Men Roundup är inte förbju-
det. Det används. Det är snarare ett av de bekämp-
ningsmedel som det anses att vi skall ersätta gamla
med, trots att vi nu börjar upptäcka att det faktiskt blir
kvar. Många hävdar att detta är ett av de bekämp-
ningsmedel som t.ex. har påverkat inte bara växter
utan också insekter och fåglar som vi diskuterade
alldeles nyss, dvs. den biologiska mångfalden i od-
lingslandskapet.
En annan sak som också oroar är det faktum att
EU har en positivlista, dvs. ett ämne som kommer upp
den listan skall få säljas i hela EU. Och, vilket förfä-
rar, det finns en risk för att en del av de bekämp-
ningsmedel som har varit förbjudna sedan länge nu
gör entré på positivlistan. Det finns två substanser,
aldecarb och parakvat. Aldecarb har varit förbjuden i
Sverige sedan 1991 därför att den har hög akut giftig-
het. Parakvat har varit förbjuden sedan 1983 därför att
den också har hög akut giftighet och är mycket farlig
att hantera. Både dessa föreslås bli godkända på posi-
tivlistan. Det innebär att vi inte står inför en mer re-
striktiv användning av bekämpningsmedel, utan det
finns risk för att vi står inför en ökad användning av
bekämpningsmedel.
Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Det har dis-
kuterats mycket i Skåne. Det finns en stor oro hos
människor för att när man dricker vatten - ett absolut
nödvändigt livsmedel - kan man inte vara garanterat
säker på att det inte innehåller bekämpningsmedel. I
Danmark har man gått så långt att man har börjat
diskutera förbud att använda bekämpningsmedel runt
de stora vattentäkterna. Det har också funnits diskus-
sioner i en stad om att man helt enkelt skall köpa in
jordbruksmark runt vattentäkterna för att kunna garan-
tera att det inte sprutas. Detta är ingen acceptabel
utveckling.
Även om jag tycker att svaret är mycket ambitiöst
och verkligen försöker klargöra vad som gäller i Sve-
rige, känns det ändå som om man kanske måste gå
längre. Vi kanske måste fundera på om det är ett gift-
samhälle vi vill ha. Är det ett giftjordbruk vi vill ha?
Vad är det egentligen vi skall värna? Skall vi värna
människans möjligheter att slippa oroa sig för kemi-
kalier som finns i ett så viktigt livsmedel som vatten?
Eller skall vi värna det konventionella lantbrukets
möjligheter att få använda bekämpningsmedel? Detta
är naturligtvis också mycket svåra frågor, eftersom de
ger sig på det konventionella lantbruket. Det har vi
inte möjligheter att bestämma om helt själva efter EU-
medlemskapet.
Jag skulle alltså vilja höra om man kan vara kon-
kretare i förslagen till åtgärder.</pre><pre>Anf.  66  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag tycker att det är ganska konkret
med programmet för att ytterligare minska den aktiva
substansen i bekämpningsmedel och kemikalier som
vi använder i det svenska jordbruket. Det är ett ambi-
tiöst program som man kommer att arbeta utifrån för
att minska användningen av kemikalier.
När det gäller Roundup, eller glyfosat som är den
aktiva beståndsdelen, väntar Kemikalieinspektionen
nu på rapporter från Landskrona och Helsingborgs
kommun, som har tillhört de drabbade områdena, för
att avgöra om det behövs begränsningar i använd-
ningsvillkoren för medel med substansen glyfosat,
och i så fall vilka begränsningar man behöver ta till.
På grund av de upptäckter man har gjort, skall Kemi-
kalieinspektionen titta på situationen och göra be-
dömningar utifrån det.
Vi kan konstatera att det svenska arbetet fortsätter
med att vi skall minska kemikalieanvändningen, även
om vi får leva med våra gamla synder under en lång
period, precis som jag sade i svaret. Då är det också
desto viktigare att vi är tidiga och att vi är förebyg-
gande när vi arbetar med kemikalier så att vi inte skall
ha stora gamla miljösynder att ta itu med.
När det gäller arbetet i EU förutsätter vi att de
medel som har varit förbjudna i Sverige skall fortsätta
att vara otillåtna att använda. Vi anser inte att det är
acceptabelt att de medel som Gudrun Lindvall nämn-
de skall komma upp på den lista som gör det möjligt
att använda dem i bl.a. Sverige. Vi arbetar väldigt
aktivt för att man inte skall kunna använda dessa
bekämpningsmedel i Sverige eller i andra länder.</pre><pre>Anf.  67  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag delar uppfattningen att vi skall
jobba vidare för att minska mängden bekämpnings-
medel, men samtidigt finns det egentligen ingen möj-
lighet i dag i politiken att förbjuda bönder att spruta.
Det råder någon sorts frivillighet där. Det man kan
styra det med är t.ex. miljöavgifter på bekämpnings-
medel. Nu vet vi att det finns en stor kampanj i gång
bland de svenska bönderna för att försöka få bort de
miljöavgifter vi har på bl.a. bekämpningsmedel. Man
anser att det ger det svenska jordbruket en stor rygg-
säck. Det innebär alltså att man har ett negativt kon-
kurrensförhållande. Jag skulle vilja höra miljöminis-
terns syn på det. Är det bra med miljöavgifter på
bekämpningsmedel? Är det bra att använda ekono-
miska styrmedel för att minska användningen av be-
kämpningsmedel?
Vad har man för uppfattning i regeringen när det
gäller det här? Kampanjen för att få bort detta är ju
mycket intensiv.
Jag skulle också vilja höra vad miljöministern an-
ser att man skall göra åt det faktum att det fortfarande
används så mycket bekämpningsmedel. När man
räknar på mängden bekämpningsmedel som används
kan man se att många av de medel som jag skulle vilja
kalla höggiftspreparat behövs det mycket litet av för
att man skall uppnå samma effekt som med de gamla
medlen. Av dem fick man använda större mängder. Vi
har alltså en stor giftverkan kvar även om mängden
bekämpningsmedel har minskat. Borde det inte vara
rimligt att vi försöker beskriva det här utifrån giftver-
kan, t.ex. dos. Kanske borde vi helt enkelt byta namn
på lågdospreparaten och kalla dem för höggiftsprepa-
rat för att tala om vad det handlar om.
Hur anser miljöministern att vi skall göra för att
minska användningen av Roundup, t.ex.? Det är
dessutom ett bekämpningsmedel som är mycket in-
tressant i det här sammanhanget. Många av de gen-
manipulerade grödor som kommer nu är nämligen
manipulerade just till Basta och Roundup som har
glyfosat och något salt som aktiv substans. Kan inte
det medföra en risk, t.ex. om vi får Roundup- eller
Bastaresistent raps, att vi får en ökad användning av
just Roundup, trots att det finns rester kvar av det
bekämpningsmedlet?
Jag skulle också vilja höra hur regeringen diskute-
rar när det gäller positivlistan. Tre bekämpningsmedel
skall alltså godkännas nu. Jag har hört att man räknar
med att godkännandet skall kunna ske under det första
halvåret 1998, och två av de tre medlen är sådana som
är förbjudna. Kommer Sverige av något skäl att hävda
- kanske för att vi har ett kallare klimat - att de här
medlen inte skall få säljas i Sverige? Är det den
svenska linjen? Det skulle vara mycket intressant att
höra.</pre><pre>Anf.  68  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Låt mig börja med miljöavgifterna.
Jag anser att det är viktigt att använda miljöavgifter.
Det var också ett skäl för att den nuvarande regering-
en höjde miljöavgifterna bl.a. på de ämnen vi diskute-
rar. Så det anser jag vara ett viktigt instrument.
Jag vill alltså ha kvar miljöavgifterna. Jag tror att
det är viktigt att ha höga miljöavgifter. Men jag tror
också att Kemikalieinspektionens tidigare program
var oerhört viktigt. Det byggde mycket på upplysning,
information och arbete med lantbruket för att visa hur
man kunde uppnå bra effekter utan att använda lika
mycket bekämpningsmedel.
Det här var väldigt intressant också internationellt
för många av mina kolleger att ta del av. Man förut-
satte i många länder att det inte gick att göra så här
stora minskningar av användningen av bekämpnings-
medel utan att man också skulle lida ekonomiska
förluster. Svenska erfarenheter visade att det faktiskt
var tvärtom. Man kunde göra en miljöinsats som inte
innebar någon minskad produktion från lantbruket.
Jag tror nog att det även fortsättningsvis när vi
diskuterar olika ämnen är väldigt viktigt med upplys-
ning, information och liknande för att minska kemi-
kalieanvändningen i jordbruket.
När det gäller den direkta frågan om Roundup
skulle jag nog gärna vilja vänta tills jag har fått se
Kemikalieinspektionens rapporter innan jag uttalar
någonting när det gäller glyfosat.
Positivlistan och bekämpningsmedlen diskuteras
just nu. Det är självklart att vi inte anser att dessa
ämnen, som har varit förbjudna i Sverige, skall få
säljas i Sverige. Vi arbetar mycket hårt med det, och
vi är också ganska positiva när det gäller möjligheten
till en bra utgång, dvs. att de inte skall komma upp på
positivlistan.</pre><pre>Anf.  69  DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Jag hade inte tänkt gå in i denna de-
batt, men jag blev litet konfunderad vad gäller dricks-
vattendirektivet. Vi kristdemokrater har ju i många år
drivit frågan om att man skall implementera den i
svensk miljölagstiftning. Detta har avslagits av riks-
dagsmajoriteten.
Nu har vi fått ett förslag till ny miljöbalk på riks-
dagens bord som skall behandlas under våren. Men
inte heller där implementerar man egentligen EU:s
dricksvattendirektiv. Därför blev jag litet konfunderad
när Gudrun Lindvall, som står bakom denna miljö-
balk, undrar vad regeringen gör för att leva upp till
direktivet. Jag vill fråga Gudrun Lindvall: Varför
tänkte man inte på det här när man skrev sitt miljö-
balksförslag?
Herr talman! I går såg jag en intervju med Mil-
jöcentrums Björn Gillberg som mycket tydligt redovi-
sade att på den här punkten har Sverige inte levt upp
till de direktiv som EU har fastställt. Det har gjort att
det svenska dricksvattnet har ett betydligt sämre
skydd än vad det borde ha haft om vi hade följt EU:s
dricksvattendirektiv.
Jag vill fråga miljöministern: Hur kommer det sig
att vi inte har tagit vara på det här i det svenska miljö-
lagstiftningsarbetet? Och en annan konkret fråga:
Tycker miljöministern att man hanterar frågan om
skyddet av dricksvatten på ett tillfredsställande sätt
med förslaget till ny miljöbalk? Eller måste man
komplettera det ytterligare? Då finns det ju ändå en
liten brist i det förslag som ligger på bordet.</pre><pre>Anf.  70  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Att jag inte uppehåller mig vid
dricksvattendirektivet beror på att vi har fått en drag-
ning av den frågan i utskottet. Vi kan konstatera att
Sverige i princip har fått godkänt just därför att vårt
dricksvatten inte är klassat enligt de klasserna. Vi har
nämligen bara den högsta klassen när det gäller kvali-
tet. Det tycker jag är ett ganska bra svar.
Det andra handlar om hur mycket prov man skall
ta i sjöar, och det är inte alls det som den här interpel-
lationen handlar om.
Jag vill önska miljöministern lycka till i arbetet
med att slippa godkänna två av de tre bekämpnings-
medel som skall upp på positivlistan. Det kommer att
bli ett mycket viktigt beslut om vi klarar det. En
mängd ämnen står på tur, i första hand ungefär ett 80-
tal. Ett 50-tal av dem är faktiskt sådana som vi inte
har godkänt i Sverige. Så ett beslut som innebär att vi
slipper att godkänna de här ämnena kommer att vara
oerhört viktigt för fortsättningen av positivlistan. Jag
hyser dock fortfarande vissa farhågor. Mitt förtroende
för EU är kanske inte lika stort som miljöministerns.
Jag är fortfarande orolig för att man kan hitta Ro-
undup i framför allt ytvatten, men så småningom
kanske även i grundvatten. Jag skulle också önska att
miljöministern i fortsättningen vågade vara lika klar
och tydlig som den danska miljöministern har varit. I
Danmark går man faktiskt ut och säger att bekämp-
ningsmedel i jordbruket inte är någonting som hänger
ihop med en långsiktig, ekologiskt hållbar utveckling,
utan det måste bort. Det skulle kännas befriande.
Jag är tacksam för svaret att miljöministern och
förhoppningsvis hela regeringen anser att vi skall
använda ekonomiska styrmedel och att det inte finns
något som helst intresse av att sänka miljöavgifterna
på bekämpningsmedel. Jag anser att det skulle vara en
helt felaktig signal eftersom man kan se - om jag nu
skall knyta ihop mina två interpellationer - att be-
kämpningsmedel i jordbruket är en av de stora bovar-
na i dramat när det gäller utarmningen av biologisk
mångfald. Jag tror inte att man skall sticka under stol
med att det konventionella lantbruket har vissa avig-
sidor som i alla fall jag, som är biologiskt intresserad
och fågelskådare, har mycket svårt att acceptera.</pre><pre>Anf.  71  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Slutligen kan vi konstatera att Gud-
run Lindvall och jag är överens om att vi bör minska
och på sikt helt avveckla användningen av kemikalier
i jordbruket.
Jag vill också försäkra Gudrun Lindvall om att
även om jag är mer positiv till EU än vad Gudrun
Lindvall är så finns det ingen anledning att tro att de
två ämnena skall komma upp på positivlistan i vår.
Jag tror i stället att det finns hopp om att vi skall få
ämnena förbjudna i hela EU, och det vore ju faktiskt
en stor framgång för miljöarbetet. Vi får återkomma
till det.
Herr talman! Så till Dan Ericsson och dricksvat-
tendirektivet. Skälet till att vi inte har haft några pro-
blem med EU är att vi har haft en hög kvalitet på vårt
dricksvatten. Ett nytt dricksvattendirektiv är också på
väg. Det är med förlov sagt ganska onödigt att imp-
lementera ett gammalt dricksvattendirektiv, särskilt
med tanke på att vi har litet speciella förhållanden i
Sverige. Det går inte riktigt att använda samma sys-
tem för provtagning och liknande i Sveriges tiotusen-
tals sjöar som man t.ex. gör i Belgien där man har en
helt annan situation vad gäller tillgång på vatten.
Nu väntar vi i stället på det nya dricksvattendirek-
tivet, som vi tog ett första beslut om på miljöminis-
termötet den 19 december 1997. Grunderna i det är
också tillgodosedda i den nya miljöbalken.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 1997/98:173 om
Statens strålskyddsinstitut</pre><pre>Anf.  72  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Mikael Odenberg har frågat mig
följande:
1.  När avser regeringen fullfölja sin utfästelse i bud-
getpropositionen för 1995 att kompensera SSI för
de kraftigt ökade hyreskostnaderna?
2.  Varför har regeringen inte informerat om att beslut
om 1998 års anslag under Utgiftsområde 20 Strål-
skydd, kärnsäkerhet m.m. inte kan verkställas i
enlighet med i budgetpropositionen angivna in-
tentioner?
3.  Vilka åtgärder avser regeringen vidta i syfte att
säkerställa en fullgod tillsyn av strålskydd inför
den förtida avvecklingen av Barsebäck 1?
4.  Kommer regeringen att vidta några åtgärder i syfte
att säkerställa att det inte sker ett överuttag av av-
gifter från tillståndshavarna?
I budgetproposition 1994/95:100 bil. 15 tas SSI:s
hyra upp. I propositionen framförs det att SSI kom-
mer att få en stegvis ökad hyreskostnad t.o.m. 1998.
När hyresökningen fått fullt utslag uppgår den till 3,5
miljoner per år fr.o.m. 1998. I planeringsramen tas
hänsyn till hyreskostnaden; bl.a. räknades SSI:s hy-
resbidrag upp med ca 10 % för budgetåret 1998. I
proposition 1994/95:100 bil. 15 gör regeringen såle-
des den bedömningen att hänsyn har tagits till hyre-
sökningen i planeringsramen för budgetåret 1995/96,
ca 116 miljoner på 18 månader, för 1997, ca 73 mil-
joner, och för 1998, ca 73 miljoner. Några ytterligare
extra medel för hyreshöjningen har således inte utlo-
vats i nämnda proposition.
Propositionen har behandlats och bifallits av för-
svarsutskottet. Den 30 mars 1995 beslutade riksdagen
att bifalla utskottets hemställan (bet. 1994/95:FöU3,
rskr. 1994/95:238). I budgetarbetet för de efterföljan-
de åren har regeringen utgått ifrån den av riksdagen
fastlagda planeringsramen.
Jag har därmed svarat på Mikael Odenbergs första
fråga.
Som en konsekvens av energiuppgörelsen fick SSI
för avvecklingen av Barsebäck ett ökat anslag fr.o.m.
1998 på 5,5 miljoner kronor. Mikael Odenberg anför
att merparten av dessa medel kommer att användas till
helt andra ändamål. Han tänker då på den oro som
SSI:s generaldirektör förmedlar i en skrivelse från den
29 oktober 1997 (M97/4252/5). I denna pekar SSI:s
generaldirektör på att delar av de medel som tilldelats
för kärnkraftsavvecklingen kan komma att användas
för att täcka den ökade hyreskostnaden.
Jag delar inte denna oro. SSI:s ingående anslags-
sparande för budgetåret 1998 uppgår till ca 11 miljo-
ner kronor. SSI bedömer att man också kommer att ha
betydande anslagssparande vid årets slut. SSI bör
således ha alla möjligheter att använda de extra medel
som tilldelats myndigheten för avvecklingen av Bar-
sebäck.
Jag har därmed svarat på Mikael Odenbergs andra
och tredje fråga.
Uttaget av avgifter från tillståndshavarna är base-
rat på myndighetens kostnader för verksamhet på
kärnenergiområdet, för särskilda beredskapsåtgärder
mot kärnkraftsolyckor och för strålskyddsforskning
med anknytning till kärnkraftsproduktion. SSI samrå-
der med Riksrevisionsverket om avgiften, och rege-
ringen fastställer denna i förordningen (1976:247) om
vissa avgifter till Statens strålskyddsinstitut. Någon
risk för överuttag bör inte föreligga. Jag ser heller
inget skäl till att införa ytterligare kontrollmekanismer
för att säkerställa att något överuttag från tillstånds-
havarna inte sker.
Jag har därmed svarat på Mikael Odenbergs fjärde
fråga.</pre><pre>Anf.  73  MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Som möjligen redan har framgått av
svaret stod det 1994 klart att SSI fr.o.m. innevarande
år skulle få en kraftig hyreshöjning, närmare bestämt
3 ½ miljon kronor per år. I budgetpropositionen för
1994/95 utlovades att det från 1998 skulle utgå kom-
pensation för denna hyreshöjning. Det löftet är inte
infriat, vilket är grunden för den interpellation som
jag har framställt.
Nu får jag i svaret det häpnadsväckande beskedet
från miljöministern att det här löftet i själva verket var
verkställt redan när det gavs. Man hävdar att hyresbi-
draget har räknats upp och att den planeringsram som
angavs i budgetpropositionen för 1994/95 minsann
tog hänsyn till hyreskostnaden.
Om detta finns några kommentarer att göra. Om
det hade förhållit sig på det sättet att löftet om hyres-
kompensation från 1998 var verkställt redan för fyra
år sedan, i samma ögonblick som det gavs, måste
regeringen onekligen ha en bristande pedagogisk
förmåga då man på fyra år inte har lyckats få två
myndighetschefer att förstå detta uppenbarligen enkla
förhållande. Sanningen är att SSI vid ett upprepat
antal tillfällen har vänt sig till regeringen och påtalat
det löfte som gavs i budgetpropositionen.
Jag vill hävda att ingen normal läsare, och det
gäller även Sveriges riksdag, kan utläsa något annat
av löftena i 1994/95 års budgetproposition än att nya
pengar skulle utgå från 1998.
SSI har senast i höstas, i oktober, påtalat den här
situationen och varnat för att de särskilda pengar som
skall anslås för tillsynsverksamheten i samband med
den förtida avvecklingen i Barsebäck till stora delar
kommer att användas till hyreskostnader som ett re-
sultat av att löftet från 1994/95 inte har infriats. Då
säger miljöministern bara att hon inte delar min oro.
Hon säger att det finns ett anslagssparande, att SSI
bedömer att man också kommer att ha ett betydande
anslagssparande vid årets slut och att man därför inte
kommer att behöva ianspråkta Barsebäckspengarna.
Detta är, herr talman, uppenbart osant! Så sent
som i fredags ingav SSI till Miljödepartementet både
en redovisning av vidtagna åtgärder för att uppnå
besparingskraven t.o.m. innevarande budgetår och
budgetunderlag för 1999. Där framgår klart och tyd-
ligt att huvuddelen av anslagssparandet, 9 miljoner
kronor, är intecknad för redan beställda och ännu inte
betalda forskningsuppdrag och att resterande anslags-
sparande beräknas vara förbrukat vid årets slut.
Därför finns inte de 5,5 miljoner kronor som riks-
dagen har anslagit för SSI:s tillsyn i anslutning till den
förtida avvecklingen i Barsebäck, och därför kvarstår
också min fråga: Vad avser regeringen att göra?</pre><pre>Anf.  74  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Till att börja med vill jag bara citera
ur proposition 1994/95:100: "Strålskyddsinstitutet
kommer successivt att få ökad hyra i och med att ett
nytt hyresavtal träder ikraft. I planeringsramen för
1997 och 1998 har hänsyn tagits till detta."
Om man tittar på vad SSI i dag erhåller i hyresbi-
drag och jämför med normhyran för 1998 finner man
att skillnaden inte är några 3,5 miljoner, som Mikael
Odenberg säger, utan snarare kan beräknas till ca
700 000 kr. Det är onekligen en viss skillnad. Jag
tycker att Mikael Odenberg skall vara litet försiktig
med siffrorna.
När det sedan gäller hyreskostnaderna ser vi na-
turligtvis i budgetarbetet över vad som kan vara en
rimlig ersättningsnivå. Det här är ett arbete som pågår
under budgetarbetet.
Men jag tror egentligen inte, herr talman, att det är
detta som är Mikael Odenbergs problem. Det är väl
snarare så att Mikael Odenberg och andra moderater
tar till vara alla möjligheter att angripa kärnkraftsav-
vecklingen. Jag tycker att det är tråkigt att när vi dis-
kuterar miljöfrågor, kärnsäkerhetsfrågor eller vad det
nu kan vara är det ständigt bara en fråga om att vi inte
får avveckla kärnkraften, ständigt bara ett försvar för
kärnkraftsprogrammet, som är moderaternas argumen-
tation.</pre><pre>Anf.  75  MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Nu skall inte miljöministern glida i
väg från det som är interpellationens ämne.
Om det hade varit så enkelt att det inte alls var
fråga om en merkostnad på 3,5 miljoner kronor, och
om det inte alls var fråga om en utebliven kompensa-
tion, frågar jag mig: Hur har miljöministern under tre
år i ämbetet så totalt kunnat misslyckas med att nå
fram med denna enkla sanning till två generaldirektö-
rer och två styrelser i Statens strålskyddsinstitut?
Sedan kan vi läsa svart på vitt i de papper som in-
lämnades till Miljödepartementet så sent som i fre-
dags. Där skriver SSI:s generaldirektör: Den extra
nedskärningen av årets medelstilldelning har främst
haft negativa konsekvenser för tillsynen av strålskyd-
det i samband med avvecklingen av kärnkraftsreakto-
rer.
I drygt fyra månader har miljöministern varit in-
formerad om att SSI:s ledning bedömer det nödvän-
digt att ianspråkta större delen av 5,5-
miljonersanslaget för tillsyn vid avveckling av Barse-
bäck 1 för att i stället betala lokalhyror. Uppenbarli-
gen har miljöministern inte gjort någonting, inte
skickat någon som helst signal. Men sanningen är att
medlen inte finns i sinnevärlden!
Då kan man naturligtvis föra en diskussion om
energipolitiken i stort. Jag har aldrig gjort någon
hemlighet av att jag finner den sanslösa kapitalförstö-
ringen i Barsebäck upprörande i sig. Den innebär
vissa risker för kärnsäkerheten, både därför att vi ökar
risken för en förlängd drifttid i de osäkra reaktorerna
österut och därför att den påverkar den inhemska
kärnsäkerheten. Och detta bejakar ju regeringen. Det
är ju därför man har anslagit 23,5 miljoner kronor i
årets budget till de två tillsynsmyndigheterna: för att
de skall kunna hålla ögonen på vad som händer med
kärnsäkerheten i samband med en förtida avveckling.
Det är ju inte jag som har hittat på den här energi-
politiken, utan det är Anna Lindhs regering som har
hittat på den!
Det enda som jag begär är att Anna Lindh och re-
geringen skall se till att de medel som de i budgetpro-
positionen har ansett vara helt nödvändiga för att
upprätthålla en tillfredsställande kärnsäkerhet i vårt
land också används till detta ändamål och inte an-
vänds för att betala lokaler.
Om detta förhållande har miljöministern varit in-
formerad i drygt fyra månader. I skrivelse från myn-
digheten framgår svart på vitt att dessa pengar inte
kommer att kunna användas till det ändamål som
riksdagen har förutsatt. Då kvarstår frågan, Anna
Lindh: Vad avser regeringen att göra? Eller struntar
regeringen i att 23,5 miljoner kronor som regeringen i
budgetpropositionen ansåg nödvändiga för ändamålet
nu inte finns tillgängliga? I så fall är det i sig en in-
tressant upplysning.</pre><pre>Anf.  76  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! SSI har meddelat departementet att
man kommer att ha ett betydande anslagssparande vid
1998 års utgång. Om Mikael Odenberg har andra
uppgifter är det uppgifter som jag ännu inte har fått
tillgång till. Alla uppgifter kommer naturligtvis att
beaktas i budgetarbetet.
När det gäller säkerheten, herr talman, är det
självklart att det är bättre för kärnkraftssäkerheten att
vi påbörjar en avveckling så att vi kan genomföra den
i lugn och ro och ta reaktor efter reaktor ur drift jäm-
fört med att göra det som Mikael Odenberg och hans
partivänner vill, nämligen ha någon form av snabbav-
veckling av hela den svenska kärnkraften när de
svenska reaktorerna börjar bli gamla, slitna och osäk-
ra. Jag är övertygad om att de insatser som vi nu gör,
och som är Socialdemokraternas och regeringens
linje, för att i lugn och ro kunna avveckla den svenska
kärnkraften i stället för att tillämpa en moderat snab-
bavveckling, där man först skjuter på problemet och
sedan snabbavvecklar, är betydligt bättre för kärn-
kraftssäkerheten.</pre><pre>Anf.  77  MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Detta tycker jag att miljöministern
bör hävda. Men det är liksom inte det som är alterna-
tivet, det är inte någon plötslig snabbavveckling som
är alternativet. Men det får vi väl föra en debatt i
särskild ordning om.
Jag sitter inte inne med några exklusiva informa-
tioner. Miljöministern informerades för fyra månader
sedan om att 3,5 av de anslagna 5,5 miljonerna skulle
komma att användas inte för någon tillsyn av förtida
avveckling i Barsebäck utan till att betala lokalkost-
nader.
I fredags ingav SSI till regeringen, till miljöminis-
tern, en redovisning av de åtgärder som har vidtagits
för att uppnå besparingskraven t.o.m. innevarande
budgetår. Där står det under ekonomiskt utfall: SSI:s
ingående anslagssparande för 1998 är 14 046 000 kr.
Av detta anslagssparande är 9 miljoner intecknade i
beställda men ännu ej betalda forskningsuppdrag.
Resterande anslagssparande beräknas förbrukas under
budgetåret trots de nedskärningar som redovisats, dvs.
försämrad strålskyddsforskning, en helt utplånad
radiobiologisk forskning.
I budgetunderlagen för 1999, också daterade i fre-
dags och inlämnade till miljöministern, redovisas
samma sak. Ändå har miljöministern mage att stå här i
kammaren och säga att detta inte är något problem
och att hon inte är orolig. Det finns ett anslagssparan-
de. Myndigheten har ju till miljöministern redovisat
att det inte finns något anslagssparande, att de 5,5
miljoner kronor som riksdagen har anslagit för kärn-
säkerhetstillsyn i Barsebäck inte kan användas för
detta ändamål.
Då kvarstår frågan till Anna Lindh, och jag bryr
mig egentligen inte om huruvida hon är orolig eller ej:
Vad avser regeringen att göra för att se till att riksda-
gens beslut efterlevs?</pre><pre>Anf.  78  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag tycker nog att Mikael Odenberg
kan stämma ned tonen en smula.
Den information som jag har fått från SSI är att
man har ett betydande anslagssparande vid årets slut.
Om Mikael Odenberg har fått nya uppgifter från SSI
som jag ännu inte har haft möjlighet att ta del av
kommer jag naturligtvis att diskutera dessa uppgifter
med generaldirektören. Jag har inte tillgång till de
uppgifter som Mikael Odenberg nu hänvisar till. Det
är möjligt att något har lämnats in till departementet
och som jag kommer att få del av senare. Allt sådant
bereds naturligtvis i samband med budgetarbetet. Men
jag tror fortfarande inte, herr talman, att det är dessa
frågor som egentligen bekymrar Mikael Odenberg
utan att det är samma gamla visa att Moderaterna vill
angripa kärnkraftsavvecklingen. Det är det som det
egentligen handlar om.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellation 1997/98:178 om
returburkshanteringen</pre><pre>Anf.  79  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Dan Ericsson har frågat mig på vilket
sätt jag har uppmärksammat problemet med stålbur-
kar och importerade aluminiumburkar som inte tas
emot i de vanliga retursystemen. Han har också frågat
hur jag har agerat för att också dessa burkar skall
omhändertas inom ramen för ett kretsloppssamhälle
och på vad sätt som jag kommer att agera nu för att få
bort ovan angivna burkar från soptippar och sopför-
bränningsanläggningar.
Jag vill börja med att säga att jag har uppmärk-
sammat att vissa upplever de importerade burkarna
som ett problem. Konsumenter och dagligvaruhandeln
har problem vid hanteringen av dessa burkar, och
Returpack har problem vid utbetalande av panter och
då stålburkar kommer in i återvinningsprocessen
bland aluminiumburkarna.
Jag instämmer i att det är viktigt att även dessa
burkar omhändertas. Detta sker redan i dag tack vare
konsumenternas ökade miljömedvetande. Enligt för-
ordningen (1997:185) om producentansvar för för-
packningar har producenterna en skyldighet att om-
händerta alla burkar i den insamling som sker. Hus-
håll och andra skall sortera ut importerade burkar från
övriga hushållssopor och lämna dem vid de insam-
lingsstationer som Metallkretsen tillhandahåller. På
det viset omhändertas de burkar som inte ingår i det
svenska pantsystemet på ett miljömässigt godtagbart
sätt.
Avslutningsvis frågar Dan Ericsson på vad sätt jag
kommer att agera för att få bort de importerade bur-
karna från soptippar och sopförbränningsanläggning-
ar. Detta skall i första hand ske genom att konsumen-
terna sorterar ut förpackningar som omfattas av pro-
ducentansvaret och lämnar dessa vid de insamlings-
stationer som producenterna tillhandahåller. Detta
gäller inte bara de importerade burkarna av stålplåt
eller aluminium utan även alla andra förpackningar.
Fr.o.m. den 30 juni år 2001 har regeringen dessutom
gjort en skärpning av nivåerna för omhändertagande
av förpackningar. För förpackningar av stålplåt inne-
bär detta att 70 % mot nuvarande 50 % skall materi-
alutnyttjas.</pre><pre>Anf.  80  DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Bakgrunden till min interpellation är
att en mycket stor andel av de importerade burkarna
spottas ut av pantmaskinen i affären. Och det är ju där
som man normalt pantar sina burkar. Dessa burkar
kastas sedan bland övriga sopor. Enligt beräkningar
gjorda av AB Returpack spottas det ut opantbara
burkar till ett värde av 40 miljoner kronor under ett
år. Under 1998 beräknas en import på 150 miljoner
burkar. Det råder naturligtvis ett stort mörkertal. Men
sammantaget innebär ju detta att en mängd burkar inte
kommer in i retursystemet utan går till tipp och för-
bränning. Det finns exempel på sopförbränningsan-
läggningar som fått stora problem på grund av smält
aluminium från burkar som följt med de vanliga so-
porna.
Vid en undersökning i Gävle som gjordes under
sex veckor tidigare i vintras samlade Kristdemokra-
terna i Gävle in ca 15 000 burkar som blev över vid
de vanliga returlämningsplatserna vid tio av de största
affärerna. Dessa affärer bekräftar bilden av att dessa
burkar är ett stort problem, eftersom det inte finns
något tydligt återvinningssystem.
Mot bakgrund av detta har jag ansett det vara rim-
ligt att begära att berörda myndigheter ser till att
ordna ett vettigt omhändertagande också för dessa
burkar. Jag har då frågat miljöministern om hennes
ansvar. Vad blir då svaret? Jo, herr talman, svaret blir
goddag-yxskaft. Jag skulle väl i och för sig ha inlett
med att tacka miljöministern för svaret, men detta
svar är inget svar, utan det är goddag-yxskaft.
I svaret säger miljöministern inledningsvis att vis-
sa upplever de importerade burkarna som ett problem.
Vad menar hon med vissa? Är det inte ett problem att
vi i år får in 150 miljoner burkar som riskerar att gå
till tippen eller sopförbränning? Är det inte ett pro-
blem för den miljömedvetne konsumenten att ingen
tar hand om dessa burkar? Vad innebär det för miljö-
engagemanget? Är det inte ett problem för affärerna
som har att hantera alla dessa sopor i dag? Vissa,
säger ministern. Jag trodde att vi i riksdagen var till
för att försöka lösa miljöproblem. Men enligt minis-
tern är det bara ett problem som vissa upplever.
Men i inkonsekvens med sig själv räknar ministern
sedan i svaret upp vilka dessa vissa är. Det är ju kon-
sumenter, dagligvaruhandeln och Returpack. Finns
det så många fler? Varför är ministern så nedlåtande
om vissa när det tydligen är ett problem som faktiskt
berör alla.
I nästa andetag säger ministern att det inte är något
problem, eftersom dessa burkar redan omhändertas.
Jaså, är det svaret till handlarna i Gävle, där det under
sex veckor samlades in 15 000 burkar som de själva
annars skulle ha kört till tippen eller sopförbränning.
Skall handlarna stå och sortera dessa burkar en och
en? Alla de tio affärer som deltog i denna undersök-
ning har uttryckt sin irritation och resignation över
dessa burkar.
Om konsumenterna redan sköter detta, varför då
ett sopberg omfattande 15 000 burkar i tio affärer på
sex veckor?
Ministern har väl inte helt begravts i papper och
promemorior så att hon inte ser verkligheten. Det är
ju inte alla gånger som de vackra miljövisionerna
fungerar i verkligheten. Det är detta som jag velat
påtala i min interpellation. Vi har alltså inget funge-
rande omhändertagandesystem i dag för de här bur-
karna. Då kan man inte likt strutsen bara köra ned
huvudet i sanden. I stället måste vi försöka lösa detta.
Ministern hänvisar till nya friska nivåer här och
nämner år 2001 och att detta egentligen är ett produ-
centansvar. Detta är dock inte en offensiv hållning,
för verkligheten är något annat. Hur många hundra
miljoner burkar får vi då inte fram till år 2010? Nej,
ministern får nog spotta upp sig litet i sitt nästa inlägg.
Jag upprepar min fråga: Hur skall ministern agera
för att i praktisk handling se till att dessa burkar
kommer bort från soptippar och sopförbränningsan-
läggningar, där de i dag hamnar? Det går inte att lösa
detta enbart genom att säga att det inte är fråga om
något problem, för det här är ett problem i dag. Vad
skall ministern göra?</pre><pre>Anf.  81  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag tycker nog att vissa - det talades
ju alldeles nyss om just vissa - borde idka litet själv-
kritik. Producentansvaret kom nämligen till under den
borgerliga tiden. Jag var på den tiden ordförande i
Miljö- och hälsoskyddsnämnden med ansvar för ren-
hållningen. Där var vi mycket skeptiska just därför att
vi kunde räkna upp en mängd fall där producen-
tansvaret inte skulle fungera. Det gällde t.ex. utländ-
ska burkar. Precis det frågade vi Lennart Daléus om
på de hearingar som var. Vi frågade: Vad skall hända
med de utländska burkarna? Vad skall hända med de
plåtburkar som kommer? Vi fick aldrig några svar på
våra frågor.
Jag fick en känsla av att den regeringen aldrig ha-
de satt sin fot i verkligheten. Man hade inte en aning
om vilka problem vi skulle komma att stå inför. Nu är
vi där! Producentansvaret fungerar icke. Därför är
min fråga till jordbruksministern: Hur tänker den här
regeringen agera för att försöka få ett producentansvar
som innebär att hänsyn tas till den praktik vi befinner
oss i där allt inte är så slimmat som man tänkte sig då
producentansvaret infördes utan där det också finns
burkar som kommer från annat håll?
Metallkretsen, som miljöministern nämner, har
oerhört få insamlingsställen. Dessutom finns proble-
met att kommunen egentligen, hur gärna man än vill,
inte får gå in och göra en insats här. Vad producen-
tansvaret framför allt innebar var att det alltmer väx-
ande engagemanget ute i kommunerna för att åstad-
komma en bra sophantering i ett huj slogs sönder.
Sedan skulle det hela skötas av någon annan som
skulle samla in, t.ex. Metallkretsen eller returpappers-
sammanslutningar. Man kan säga att frågan lyftes från
ett lokalt engagemang, som många av de här partierna
annars ofta säger sig stå för, till ett centraliserat sys-
tem som de som bor och verkar i verkligheten inte
kan påverka.
Hur tänker miljöministern reformera producen-
tansvaret så att vi återigen kan ta till vara det lokala
engagemanget - ett sådant fanns ju innan den borger-
liga regeringen slog sönder det genom producen-
tansvaret - och så att vi återigen kan börja bygga upp
insamlingssystem som fungerar i verkligheten? Vi vet
ju vilka problem som finns. Vi som haft hand om
kommunal renhållning har vetat att just den här situa-
tionen skulle komma. Det är just en sådan här pro-
blematik som vi har tagit upp.
Kommer man att se till att Metallkretsen tvingas
ha insamlingsställen på ett annat sätt än tidigare?
Kommer man att lyfta ut de här förpackningarna från
producentansvaret och ge kommunen möjlighet att
återigen hantera de här burkarna? Hur tänker man
göra?
Det är alldeles uppenbart att producentansvaret
icke täcker in detta problem. Miljöministern och jag
har tidigare diskuterat producentansvaret och vet att
det hade en rad brister. Det kom ju oerhört fort. Det
var nämligen val och man ville visa att man hade gjort
någonting. Vi som agerade i praktiken var oerhört
kritiska.
Litet självkritik i nästa inlägg från Dan Ericsson
skulle alltså sitta fint. Dessutom skulle jag vilja veta
hur man skall reformera producentansvaret och göra
det praktiskt möjligt att agera.</pre><pre>Anf.  82  LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Det viktiga är förstås att aluminium-
materialet i praktiken återvinns så att vi går mot ett
kretsloppssamhälle. Miljöministern säger i sitt svar att
på det här viset omhändertas de burkar som inte ingår
i det svenska pantsystemet på ett miljömässigt god-
tagbart sätt. Teoretiskt är det riktigt men vi måste se
till att det också fungerar i praktiken. Då bör vi vara
klara över att ekonomiska styrmedel är det som fun-
gerar bäst här, alltså pantsystemet.
Jag skulle vilja utvidga perspektivet, gå litet utan-
för Sveriges gränser, och fråga miljöministern om
regeringen är beredd att inom EU verka för ett ge-
mensamt pantsystem.
Om jag köper en burk i en Konsumaffär i Dalarna
och tar med mig burken hit till Stockholm kan jag
lämna in den i en ICA-affär här och det "clearas". Jag
passerar alltså en länsgräns men systemet fungerar
ändå. På litet sikt borde inte detta vara svårare när en
nationsgräns inom EU passeras. Min fråga är således:
Är regeringen beredd att verka för någon form av
pantsystem inom EU?</pre><pre>Anf.  83  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det är klart att detta är ett problem.
Det framgår av svaret, Dan Ericsson, att vi inser att
det här är ett problem. Däremot är det inte så lätt att
lösa problemet. I det här fallet fungerar nämligen inte
producentansvaret.
Gudrun Lindvall frågar hur producentansvaret kan
förändras. Min uppfattning är att vi i grunden behöver
ha producentansvaret för att det skall bli rätt från
början. Producenterna måste alltså fullt ut ta ansvar.
Det gäller att lära sig att producera rätt från början.
Producenterna måste också ta ett bättre ansvar än de i
dag gör.
Vi har ju fått en början genom införandet av obli-
gatorisk samrådsplikt t.ex.; detta för att förstärka
kommunernas ställning. Vi har också sagt att vi, om
det inte blir bättre, ytterligare måste stryka under
olika insatser för att få producenter och materialbolag
att verkligen sköta producentansvaret på ett bra sätt.
Ett exempel på att producentansvaret inte har gått
så bra är metallinsamlingen. Det finns inte tillräckligt
många insamlingsställen. Detta påpekade Naturvårds-
verket i sin utvärdering i somras. Därför bygger man
nu ut insamlingsställen runt om i Sverige. Jag hoppas
att vi snart har metallinsamling på flertalet ställen.
Problemet i detta sammanhang är att det just
handlar om importerade burkar. Vi kan inte förbjuda
importerade burkar. Därför handlar det om att ge
konsumenterna så bra information att de gör sig av
med de importerade burkarna på rätt ställe, dvs. att
aluminiumburkar lämnas i en affär. Även om man inte
får pant för burkarna omhändertas de ju på ett riktigt
sätt. Plåtburkar skall lämnas till metallinsamlingen.
Det är producenterna som har ansvaret när det gäller
att se till att de här burkarna kommer rätt.
När det gäller alternativ förstår jag vad Gudrun
Lindvall menar. Hon är konsekvent och menar att
man inte bör ha kvar producentansvaret. Däremot
förstår jag inte riktigt vad Dan Ericsson menar är
alternativet. Om vi skall ha kvar producentansvaret
måste det ändå bygga på att aluminiumburkar respek-
tive plåtburkar lämnas tillbaka på det ställe där de
skall lämnas. Det är också enligt all gällande lagstift-
ning producenternas ansvar att se till att så sker.
Ytterligare ett förslag som jag tycker är intressant
är det som Lennart Fremling framför. Det gäller alltså
detta med ett pantsystem inom EU. Jag tror att det på
lång sikt är det bästa systemet. Det skulle naturligtvis
vara väldigt intressant om vi kunde hitta ett system för
både flaskor och burkar. Det handlar alltså om ge-
mensamma pantsystem inom EU. Jag tror dock att
man skall erkänna att det är ganska långt dit, med
tanke på hur olika produktionen ser ut i våra respekti-
ve länder. Vi måste nog lösa det här problemet mer
akut men på längre sikt tror jag att vi måste få ett
gemensamt europeiskt system för att klara också han-
deln över gränserna utan att det blir miljöproblem.</pre><pre>Anf.  84  DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Jag tror att pantsystem som gäller
hela EU-området vore en väldigt bra lösning. Enligt
miljöministern kommer det dock att ta viss tid innan
vi har nått så långt. Det är i varje fall en bra strävan.
Gudrun Lindvall, visst kan jag idka självkritik!
Självklart kan jag göra det. Jag satt inte med i rege-
ringen i fråga. Kanske kunde man på den tiden ha
varit mera pådrivande i just den här frågan. Nu ser vi
att det här problemet finns.
Miljöministern var nog, vilket jag efterlyst, litet
mera förstående i sitt andra inlägg i förhållande till
sitt skriftliga svar, som faktiskt andas att det här inte
är något problem men så är det. Detta är ett konkret
problem för alla konsumenter som går med sin burk
till en pantmaskin. När man inte får in burken i ma-
skinen lägger man den i en påse vid sidan av. I stort
sett har handlaren sedan bara att köra burkarna till
tippen. Det är den praktiska verkligheten.
Sedan kan vi önska att det fungerade enligt inten-
tionerna om producentansvar, men det gör ju inte det.
Jag säger inte att jag har lösningen, för det här är
ingen enkel fråga. Men det jag ville bena upp var vem
som skall ta ansvaret för detta.
Jag ifrågasätter inte producentansvaret som hu-
vudprincip, men när det nu inte fungerar på det här
området, och det kommer det inte att göra på mycket
lång tid. Skall staten ta ansvaret för omhändertagan-
det? Det här är också en fråga för kommunernas mil-
jö- och hälsoskyddsnämnder. Handlarna kommer till
dem med burkarna och frågar: Vad skall vi göra?
Skall staten ta ansvaret? Skall man gå in med mer
pengar och se till att det finns sådana här uppsam-
lingsställen och underlätta för konsumenterna att
sortera ut de här olika burkarna? Det är inte så lätt att
se på streckkoden varifrån burkarna kommer. Eller är
det kommunerna som skall åläggas ett tydligt ansvar
att hantera detta i avvaktan på att vi får ett bättre
fungerande system? Hur kan vi hjälpa konsumenterna
med den här sorteringen, om den skall ske i det ledet?
Jag har som sagt inte det givna svaret på frågan.
Det jag efterlyste var faktiskt miljöministerns enga-
gemang. I det skriftliga svaret visade hon inget enga-
gemang. I sitt första inlägg efter detta uppfattade jag
det som om hon ansåg att vi kanske ändå måste göra
någonting. Det är ett problem, säger ministern nu. Då
efterlyser jag ett litet mer utförligt svar. Är det staten
som skall ta tag i detta problem? Skall vi ålägga
kommunerna att göra någonting? Hur skall vi rent
praktiskt gå till väga för att få producenten att ta an-
svaret? Och hur skall vi hantera konsumenterna i detta
avseende, så att de lär sig skilja på produkterna?
Jag tycker att vi har kommit litet längre än tidiga-
re. Jag hoppas att kanske kunna komma ett snäpp till i
miljöministerns nästa inlägg.</pre><pre>Anf.  85  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag är kritisk till producentansvaret,
inte till det faktum att producenter är ansvariga för sin
produkt, men till det sätt producentansvaret utforma-
des på, nämligen att man är ansvarig för hur insam-
lingen organiseras. Det menar jag skulle ligga kvar på
kommunerna, där engagemanget och kunskapen finns.
Sedan tycker jag att det är helt okej att producenterna
skall vara ekonomiskt ansvariga för att se till att in-
samlingen bekostas av dem som orsakar problemen.
Jag skulle alltså ha önskat ett producentansvar som
var upplagt på ett helt annat sätt. Men producen-
tansvar vill jag ha.
Det finns en del frågor som jag skulle vilja ha svar
på, trots att jag inte har någon möjlighet att återkom-
ma.
Många kommuner fuskar i dag. Man tillskjuter
faktiskt medel. Man har tagit entreprenaden för in-
samling av t.ex. papper och glas, men man tillskjuter
medel. Hur tänker miljöministern agera? Riksdagens
jordbruksutskott har i dag begärt en översyn av detta
hos Riksdagens revisorer, därför att vi kan se att det
fungerar olika och ibland inte speciellt bra.
En annan fråga som är intressant i sammanhanget
är vad som skall ske när vi nu får en avfallsskatt. Det
problem som vi har diskuterat nu kommer att innebära
att det för kommunernas del kommer att bli mer sopor
som skall till tipp. Man kommer att få betala för varje
ton. Blir det då tillåtet för kommunerna att sortera ut
de produkter som det egentligen finns ett producen-
tansvar för? Det kommer i så fall att kosta. Den kost-
naden skall läggas på hushållstaxan. Blir det tillåtet?
Går det emot producentansvaret eller kommer det att
vara tillåtet? Det här är en fråga som jag tycker att
man måste ta ställning till, därför att den kommer att
ställas.
Fortfarande anser nog jag att det finns viss pro-
blematik som icke är löst i producentansvaret och som
måste få en lösning, framför allt innan vi får avfalls-
skatten. Annars hamnar kommunerna i mycket stora
praktiska dilemman. Man får inte samla in, men man
skall betala de produkter som producenterna inte
klarar av att samla in.
Jag skulle vilja ha svar på de frågorna. Dessutom
undrar jag: Kan man tänka sig en översyn av produ-
centansvaret, så att vi får ett producentansvar som
fungerar i praktiken?</pre><pre>Anf.  86  LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Det gläder mig att miljöministern är
positiv till tanken på ett pantsystem inom EU som
naturligtvis skulle kunna breddas till en standardise-
ring av burkar, glasflaskor och sådant också. Jag är
väl medveten om att sådant här tar lång tid och att vi
även måste göra saker på kortare sikt. Men jag und-
rar: Är det här något som regeringen kommer att ta
upp inom EU? Även om vi vet att det är en lång väg
att gå måste vi ju börja gå den vägen om vi någonsin
skall komma i mål.</pre><pre>Anf.  87  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Vilka har ansvaret? Ja, man kan i
och för sig säga att vi har ett ansvar allihop. Det har
vi. Men det främsta ansvaret menar jag ändå ligger på
producenterna, dels för att göra ett bättre märknings-
system, så att det blir enkelt för konsumenterna att se
var man skall lämna tillbaka burkarna, dels att genom
materialbolagen och Metallkretsen bygga ut insam-
lingen ordentligt.
Naturvårdsverket har i uppgift att följa hur det här
går. Man har framfört kritik mot Metallkretsen. Man
kommer tillbaka med en utvärdering i sommar. Man
skall se om arbetet har förbättrats. Naturvårdsverket
gör också en utvärdering av de olika miljöeffekterna
av producentansvaret, så att vi skall få en bra rapport i
höst om vad som fungerar bra och var det fortfarande
brister.
Jag tycker att det är viktigt, för att anknyta till
Gudrun Lindvall, att kommunerna har ett ordentligt
inflytande över detta. Jag tycker inte att de skall ta
över ansvaret, men de skall ha ett ordentlig inflytande.
Det innebär också att kommunerna skall ha möjlighet
att se till att det blir bra service för deras kommun-
medborgare.
Det finns något slags gemensam norm för Sverige.
Man får kräva ansvar upp till en viss gräns av materi-
albolagen. De kommuner som kräver service utöver
det tycker jag skall vara beredda att betala en viss
summa emellan. Men kommunerna skall generellt sett
kunna lägga den här nivån och kravet på service rela-
tivt högt utan att behöva betala något emellan. Där
tycker jag att det fortfarande saknas en del i relatio-
nerna mellan kommunerna och materialbolagen. Det
var därför vi började med att införa den obligatoriska
samrådsplikten.
Vi kommer naturligtvis från regeringens sida att
fortsätta att följa detta, både för att se att producen-
terna tar sitt ansvar och för att följa hur arbetet går i
EU. Vi arbetar ju nu med ett förpackningsdirektiv i
EU. Som jag sade tycker jag att det är en mycket
intressant utveckling att man försöker hitta gemen-
samma flaskor, gemensamma burkar och gemensam-
ma retursystem för hela Europa. Även om det kom-
mer att ta tid anser jag att regeringen skall fortsätta att
arbeta med dessa och även initiera ett sådant i EU.</pre><pre>Anf.  88  DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Jag tyckte inte att miljöministern
kom så mycket längre i sitt inlägg. Hon sade främst
att ansvaret låg på producenterna och att materialbo-
lagen måste bli bättre. Det vet vi. Det är inte så en-
kelt. Varje dag hanteras tusentals burkar i systemet.
De fortsätter till tipp och gör kanske att miljöengage-
manget minskar något hos den enskilde konsumenten,
för man ser att det inte fungerar. Varför skall man
släpa tillbaka burkar? De kastas ändå bara på tipp.
Vad skall kommunerna säga? När kristdemokra-
terna i Gävle drog fram de här 15 000 burkarna - man
tog ju upp dem till kommunkontoret, till miljö- och
hälsoskyddsnämnden - slog de bara ut med armarna
och sade: Vi vet inte, vi tycker inte att det här är vårt
ansvar. Det är ett nationellt problem.
Nu säger miljöministern så här: Kommunerna
skall ha ett ordentligt inflytande över detta. Då tycker
jag att miljöministern skall använda sitt sista inlägg
till att tala om vad miljöministern menar med detta.
Är det ett kommunalt ansvar? Har man ett ordentligt
inflytande? Vilka medel skall man ha för att använda
detta inflytande? Vilka resurser skall man ha? Är
miljöministern beredd att skjuta till medel eller något
sådant? Annars händer ingenting. Man vet inte hur
man skall hantera detta. Det kommer att fortgå ett
antal år. Det kommer in 150 miljoner burkar bara i år.
Det är alltså inte småsaker det handlar om. Det är
stora volymer.
Miljöministern kanske kan ge ett litet tydligare be-
sked: Hur skall man hantera detta exempelvis i mil-
jönämnden i Gävle som tycker att det här är ett natio-
nellt problem? Man har bara att köra det till tipp som
det ser ut i dag.</pre><pre>Anf.  89  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag anser fortfarande att det inte är
rimligt att säga att det plötsligt är kommunen som
skall ta över producentansvaret i ett sådant här fall
och se till att det fungerar. Det är producenternas
ansvar. Sedan har kommun och Naturvårdsverket
tillsynsplikt. Den får man väl utöva ännu mer effektivt
för att se till att bolagen sköter sitt producentansvar.
Men det är producenterna som har ansvaret. Ett sätt är
att bygga ut metallinsamlingen så att den kan ta emot
de här burkarna. Man får göra det enkelt både för
konsumenter och för de handlare som eventuell får
burkar ändå och se till att de kan lämna burkarna till
Metallkretsen på ett enkelt sätt.
Några andra lösningar finns inte så länge vi har
producentansvaret kvar och innan vi har infört ett
gemensamt europeiskt system. Vi tycker att också
Dan Ericsson måste kunna erkänna detta för de mil-
jönämnder som tar upp detta problem.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1997/98:180 om
amalgam</pre><pre>Anf.  90  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Siw Persson har frågat socialminis-
tern om regeringen avser att vidta några åtgärder så
att svenska myndigheter inte längre kan hävda att det
är EU som omöjliggör ett stopp för användning av
amalgam som innehåller 50 % kvicksilver. Fördel-
ningen av arbetet inom regeringen är sådan att det
ankommer på mig att besvara interpellationen, efter-
som den är ställd med hänvisning till EU:s s.k. be-
gränsningsdirektiv.
Amalgam, liksom andra tandfyllningsmaterial, är
en av de produktgrupper som omfattas av lagen
(1993:584) om medicintekniska produkter och Soci-
alstyrelsens föreskrifter (SoSFS 1994:20) om sådana
produkter. I föreskrifterna, som grundar sig på EG:s
direktiv om medicintekniska produkter (93/42/EEG),
beskrivs de väsentliga krav som ställs på produkter
med hänsyn tagen till deras avsedda användning. Dit
räknas, förutom funktionella krav som ställs i relation
till användning, också upplysningar från tillverkaren
som kan vara av betydelse för användaren. Kraven är
beskrivna i allmänna ordalag.
De produkter som uppfyller kraven kan i dag pro-
vas och certifieras av särskilt utpekade myndigheter
eller organisationer och får då CE-märkas, och där-
med får de rätt att släppas ut på hela EES-marknaden.
Fr.o.m. den 14 juni i år är sådan provning och certifi-
ering ett krav. Effekter på yttre miljön vid produktion
och användning av medicintekniska produkter vägs
inte in vid beslut om CE-märkning. Möjligheterna att
hindra att CE-märkta medicintekniska produkter
släpps ut på marknaden eller tas i bruk inom landet är
därför begränsade med stöd av denna lagstiftning.
Om det finns skäl att begränsa användningen av en
farlig kemisk produkt, kan detta ske inom ramen för
direktivet om begränsning av marknadsföring och
saluhållande av vissa farliga kemiska ämnen och
beredningar (76/769/EEG). Kvicksilver och dess
föreningar omfattas ännu inte av några sådana gemen-
samma regler, men nu finns frågan uppsatt på kom-
missionens arbetsprogram.
Det är osäkert om användningen av amalgam inom
tandvården kan regleras inom ramen för begräns-
ningsdirektivet. Sverige kommer att ta upp den frågan
när begränsningar av kvicksilver börjar diskuteras i
kommissionens arbetsgrupp. En sådan begränsning
skulle baseras på amalgams miljöeffekter.
Regeringen anser att det av miljöskäl är viktigt att
användningen av kvicksilver inom olika områden,
inbegripet amalgamfyllningar, avvecklas. Eftersom vi
i Sverige länge har arbetat för att begränsa och fasa ut
användningen av kvicksilverhaltiga produkter både
nationellt och internationellt, ser jag positivt på att
frågan om att begränsa användningen av kvicksilver
nu kommer upp för diskussion inom EU.
I den miljöpolitiska proposition som regeringen
avser att lämna till riksdagen under april kommer
också kvicksilverfrågan att ingå som en viktig del.</pre><pre>Anf.  91  SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Tack för svaret, som jag har fått från
miljöministern. I det står det bl.a. att det gäller att
följa lagen om medicintekniska produkter, men om
jag har uppfattat saken rätt kan man aldrig gå förbi
den grundläggande rättsakten om försäljning och
användning av farliga ämnen och preparat. När för-
handlingarna startades 1976 var man osäker om hur
man skulle göra.
I de uppgifter som jag har fått står det att den
första frågan vid förhandlingarna med EU var om
begränsningsdirektivet verkligen är harmoniserat i
den meningen att det hindrar en medlemsstat att till-
lämpa strängare regler. Efter expertsamtal kunde
enighet nås om att Sveriges regler om asbest, om
kvicksilver och om klorerade lösningsmedel inte
strider mot direktivet. Man kom fram till att de svens-
ka begränsningarna av vissa ämnen, bl.a. kvicksilver,
vid anslutningen till EU saknade motsvarigheter inom
unionen och därför inte kunde ifrågasättas.
Jag undrar vad ministern säger om att man inte har
drivit denna fråga. Jag och många med mig tycker att
det är anmärkningsvärt att man sedan 1976 inte har
gjort något konstruktivt för att få bort ett så farligt
ämne som kvicksilver. Det är extra anmärkningsvärt
att regeringen inte har gjort någonting när det gäller
amalgam som innehåller 50 % kvicksilver, eftersom
det dessutom faktiskt finns ett riksdagsbeslut på att
man skall avveckla amalgam.
Det är också anmärkningsvärt att flera officiella
företrädare för olika myndigheter öppet går ut och
säger att man varken kan eller tänker göra detta. Man
struntar alltså fullständigt  i vad det svenska parla-
mentet har beslutat.
Min fråga med tanke på det som står i svaret är
varför ingenting har gjorts. Det heter att detta skall
diskuteras i kommissionen. När skall detta komma i
gång?
Jag tycker också att det är väldigt anmärknings-
värt, även om det är miljöministern som svarar, att
frågan hela tiden bollas över till miljöeffekterna me-
dan hälsoeffekterna inte diskuteras. Det har nu gått så
långt att t.o.m. tillverkarna av amalgam själva öppet
går ut med varningstexter. Vore det inte på tiden att
de som försvarar samhällets intressen, i detta fall
socialministern och Socialdepartementet, tog intryck
av att tillverkarna säger att gravida kvinnor och fertila
kvinnor liksom inte heller personer med njurproblem
inte skall få använda amalgam?
Regeringen envisas trots detta med att säga att om
vi skall göra någonting, skall det inte göras av hälso-
skäl utan av miljöskäl.</pre><pre>Anf.  92  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! I frågan om kvicksilver har vi från
Miljöpartiet engagerat oss från båda hållen, både av
hälsoskäl och av miljöskäl. Naturligtvis finns det
mycket att säga om kvicksilver i miljön. Det är ett av
de farligaste grundämnena, ett grundämne som det
finns all anledning att fasa ut. Det räcker med det som
ryms i en tesked för att förgifta en medelstor svensk
sjö och göra fisken oätlig. Tungmetallen kvicksilver
är ett ämne som definitivt inte har någonting i miljön
att göra och som därför bör fasas ut.
Fortfarande kommer mer än hälften av det kvick-
silver som sprids ut i naturen från amalgam, antingen
från kvicksilverläckande slaskar eller avskiljare som
finns hos tandläkare eller från krematorier. Många
krematorier har inte kvicksilverrening, trots att det
finns en mycket effektiv och bra reningsmetod som
binder kvicksilvret som kvicksilverselenid. Man har
diskuterat hur askan från döda människor skall hante-
ras, men enligt uppgift finns det fortfarande många
krematorier som inte har någon rening av kvicksilver.
Något som är anmärkningsvärt och som skapar
oro är att vi i dag kan se en ökning av amalgaman-
vändningen. För något år sedan använde vi ungefär
1 000 kg kvicksilver i amalgam per år. Nu har an-
vändningen stigit till 1 200 kg per år. Det är en stor
och mycket oroväckande ökning. Det påstås - jag vet
inte alls om det stämmer - att många tandläkare nu
väljer det billigaste tandfyllningsmedlet och hävdar
att patienten inte har råd med något annat. Detta är
fullständigt oacceptabelt.
Naturligtvis måste man i så fall se till att amalgam
beläggs med en miljöavgift, så att det blir en vettig
kostnadsrelation mellan de alternativa och såvitt vi i
dag vet betydligt miljövänligare tandfyllningsmedel
som finns och amalgam. Det som är ekologiskt lång-
siktigt bäst måste bli ekonomiskt kortsiktigt lönsam-
mast.
Därför är min fråga: Avser miljöministern att se
till att vi får en sådan miljöavgift på grundämnet
kvicksilver att amalgamet blir så dyrt att använda att
det inte längre blir ekonomiskt lönsamt?
Jag skulle också vilja veta litet grand om hur mil-
jöministern ser på den avvecklingsplan som finns för
kvicksilver, dels vad gäller amalgamet, där avveck-
lingstakten i Sverige i dag går åt fel håll - mot större
användning - dels vad gäller fritt kvicksilver.
Jag diskuterade i dag på eftermiddagen med justi-
tieministern en interpellation om ett fall här i Stock-
holm där en firma som tillverkar amalgam har slaskat
rejält. Man har gjort en mycket dramatisk rensning av
ett avlopp och fått ut en enorm mängd kvicksilver i
avloppssystemet. När man rensade de 700 meter som
låg närmast firman GAMA Dental fann man så små-
ningom 250 kg kvicksilver, dvs. ungefär motsvarande
en femtedel av det kvicksilver som används till amal-
gam. Detta allvarliga miljöbrott har knappt ens lett till
åtal. Efter mycket om och men har ett åtal nu väckts,
men fallet ses inte som ett grovt miljöbrott.
Hur skall vi få samhället och rättsapparaten att in-
se att kvicksilver är ett ämne vi skall vara restriktiva
med och få åklagare att inse att ett utsläpp på 250 kg
kvicksilver är ett enormt stort utsläpp? Vad avser
miljöministern att göra för att fasa ut kvicksilvret ur
miljön och sjukvården?</pre><pre>Anf.  93  Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Jag vill först tacka interpellanten för
att ha ställt frågan. Vi är några stycken som avlöser
varandra för att orka jobba med frågan, eftersom det
tycks vara så svårt att få gehör.
Jag vill också referera till beslutet som har fattats i
riksdagen. När vi fattar beslut i riksdagen förväntar vi
oss att en regering verkställer besluten.
Den regering som lade fram propositionen, där jag
var ansvarig minister för denna fråga, fick aldrig
tillfälle att verkställa beslutet. Det kom en ny rege-
ring. Då förväntande vi oss att den nya regeringen,
med Anna Lindh som miljöminister, skulle verkställa
beslutet. Den regeringen förväntades också ta initia-
tiv, puffa på de myndigheter som var inblandade och
få socialministern med. Det hela hänger ihop.
Jag upplever inte att det har funnits en styrka och
viljeinriktning. Någon viljeinriktning från regeringens
sida har inte märkts. Den enda viljeinriktning jag har
märkt var när Carl Tham gav Forskningsrådsnämnden
i uppdrag att se över frågan. Det är en tydlig viljein-
riktning som sätter i gång processer.
Att gömma sig bakom EU är att slå folk i huvudet.
Vi har från parlamentets sida inte möjlighet att ha
kontroll på alla grupper som jobbar inom EU. Det är
svårt för oss att följa frågan på det sättet.
Myndigheter hävdar osant att amalgamet ej skadar
hälsan. Det har framkommit vid Forskningsråds-
nämndens seminarier att amalgam skadar hälsan.
Professorer har fått fram det i forskningen. Nu har
tillverkarna förstått att de kan bli skadeståndsskyldi-
ga. De har gått ut och märkt sina produkter med att
amalgam kan skada foster vid graviditet.
Jag har sett på hur Naturvårdsverket har agerat.
Strax efter det att beslutet fattades i kammaren fanns
inte amalgam med i instruktioner och råd om att rensa
bort kvicksilver. Det gavs inte några råd gällande
amalgam. Jag vet inte hur det är i dag. Tandläkarmot-
tagningar har en skyldighet att se till att det går att
filtrera bort kvicksilvret.
Det finns något som heter polluter pays principle.
Det förvånar mig att den principen inte har använts i
det här avseendet. Tillverkare borde ha ålagts att
betala de kostnader som samhället får i samband med
kvicksilverutsläppen. Krematoriernas kostnader för
att rena borde täckas av en polluter pays principle.
Kanske tandläkarna också skulle ha betalt avgifter då
deras praktiker gör att kommunerna har svårt med
reningen av sitt vatten.
Gudrun Lindvall tog upp frågan om miljöavgifter.
Det har också väckts motioner om det i riksdagen. Jag
tycker att det är konstigt att det inte har lagts fram
förslag på miljöavgift på kvicksilver. Det är kvicksilv-
ret vi riktar in oss på. Man kunde tänka sig miljö-
märkning av tandläkarmottagningar. Det finns sådant
det går att ta initiativ till för att baxa frågan vidare.
Jag tycker att socialministern skulle engagera sig och
svara på frågan. Det handlar ju dessutom om det and-
ra direktivet.</pre><pre>Anf.  94  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Det här har hamnat i en besvärlig
situation. Många av de frågor som ni har tagit upp är
sådant som berör socialministerns område. Skälet till
att jag har svarat är just kopplingen till EU:s be-
gränsningsdirektiv.
Om EU-arbetet går det att kort säga följande. I
fråga om det medicinskt-tekniska innebär svaret att
det finns små möjligheter att agera inom EU. Det är
större möjligheter inom ramen för begränsningsdirek-
tivet. Det är därför vi aktivt försöker driva på inom
EU för att använda begränsningsdirektivet för att
komma åt kvicksilveranvändningen.
Även om man alltid önskar att något hade gjorts
tidigare anser vi att det är bättre att kommissionen tar
upp frågan i höst än att den inte tas upp alls.
Principiellt angående kvicksilveranvändningen
tycker jag att det är ett stort problem att vi kan se en
ökning på amalgamsidan när vi samtidigt får en
minskning på andra områden. Utan att idka minister-
styre kan jag säga att det är anmärkningsvärt när olika
myndighetsrepresentanter motsäger riksdagens och
regeringens uppfattning om att amalgamanvändningen
absolut måste minskas och avvecklas.
Som miljöminister skall jag uttala mig om miljöef-
fekterna och inte hälsoeffekterna. Men jag har svårt
att förstå att ett ämne som anses så oerhört miljöfar-
ligt att vi vill ha en total avveckling är så farligt på
alla ställen utom just i min mun. Det har jag svårt att
begripa. Det är viktigt att vi får en total kvicksil-
veravveckling och även en total amalgamavveckling.
Regeringen återkommer i miljöpropositionen till
riksdagen senare i vår med konkreta förslag i kvick-
silverfrågorna.</pre><pre>Anf.  95  SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag ställde frågan när jag fick reda
på att det fanns skärpta regler i Sverige rörande
kvicksilver, asbest och klorerade lösningsmedel, och
man konstaterade efter extra samtal att detta inte stred
mot direktivet. Då är det anmärkningsvärt att man inte
använde sig av det försprånget utan tillät amalgamfö-
respråkarna att säga att det inte finns något i direkti-
vet. Då har dessa år förlorats.
Varför har man gjort så, när man efter expertsam-
tal har kunnat konstatera att just asbest, kvicksilver
och klorerade lösningsmedel var undantagna? Titta på
t.ex. asbest. Då skulle det i likhet med kvicksilver
tillåtas att användas igen. Det gäller även de klorerade
lösningsmedlen. Är det inte anmärkningsvärt?
Riksförsäkringsverket har öppet sagt att det inte
går att avveckla amalgam, för det skulle leda till dyra-
re tandvård för både stat och patient. Det är bedröv-
ligt att ekonomiska skäl får styra och inte hälsomässi-
ga skäl.
Men det hela gällde begränsningsdirektivet. Jag
vill gärna höra varför man efter expertsamtal fick
undanta amalgam.</pre><pre>Anf.  96  GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag skulle önska att miljöministern
lättade litet grand på förlåten för vad som kommer att
gälla för kvicksilver. Vi är många som har väntat på
att det skall ske någonting. Det är egentligen sorgligt
att det har dröjt så pass länge att vi inte hinner be-
handla propositionen före valet.
I många av dessa ämnen har regeringen kanske
avvaktat vad som skall ske inom EU. Men det är inte
ett skäl till att inte agera. När vi nu har en restriktivare
användning av kvicksilver bör vi naturligtvis passa på
att fasa ut det och se till att det inte används den dag
vi inte får behålla våra undantag. Jag är ju litet mer
skeptisk till EU än vad andra är här.
Det är alltfler människor som börjar få ett erkän-
nande i fråga om amalgamförgiftning. Jag håller med
miljöministern att det är märkligt att kvicksilver är
oerhört farligt överallt utom i människors munnar.
Alltfler börjar erkänna att användandet av amalgam
har varit helt olyckligt.
Vi som befinner oss här och är ungefär 50 år
gamla är egentligen den första generationen som har
fått behålla våra egna tänder så långt upp i åldern med
amalgamfyllningarna.
Jag är övertygad om att den här problematiken
ytterligare kommer att accelerera. Våra amalgamfyll-
ningar håller inte så hemskt länge till. De börjar att
läcka ut ganska mycket.
Jag skulle vilja ha ett litet mer konkret besked:
Blir det någon miljöavgift på kvicksilver? Vilka kon-
kreta åtgärder kommer man att vidta? Hur skall man
från regeringens sida se till att få bort kvicksilvret?
Tror miljöministern att vi kommer att få behålla de
bestämmelser vi har gällande kvicksilver i dag även
efter utgången av 1998?</pre><pre>Anf.  97  Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Det är synd att inte Finansdeparte-
mentet är duktigare på samhällsekonomiska kalkyler,
för då skulle det lägga sig i en sådan här fråga. Om
ekonomiska skäl skulle styra besluten, såsom Riksför-
säkringsverket var inne på, skulle man för länge sedan
ha avvecklat amalgam. Då hade man sparat åtskilliga
miljarder per år på minskad sjukskrivning, minskat
tryck på sjukvården, fått högre livskvalitet för männi-
skor, färre självmord osv. Sådana ekonomiska kalky-
ler har vi inte sett. Det har jag efterlyst många gånger
som politiker sedan jag kom till riksdagen. Det finns
för dålig kunskap om samhällsekonomi för att vi
egentligen skall fatta rätt beslut. Vi får väl ställa en
interpellation till socialministern.
Man får avvika från EU:s bestämmelser av hälso-
skäl. Kan man uppbringa hälsoskäl - det måste räcka
med en trovärdig forskning - behöver man inte vara
orolig. Man måste kunna göra det av miljöskäl. Det är
helt klart att kvicksilver förstör ute i miljön. Nu råkar
vi vara biologiska varelser, så vi ingår i den miljön,
men det verkar mellan varven som om vi inte gör det.
Genom att det ändå finns hälsoskäl enligt det material
som finns - om man inte vill förtränga fakta - kan
man åberopa också det. Då kan man gå till RFV:s
sammanställning och den rapportering som kommer
så småningom.
Jag tycker inte att det på något sätt egentligen be-
höver vara några större bekymmer med EU. Ibland
tycker jag att det är större bekymmer här hemma i
Sverige när det gäller vissa saker än nere i EU. Ibland
är man mer logisk där än vad vi är här hemma. Här
har vi en del myndigheter som är som proppar i ut-
vecklingen och som faktiskt åstadkommer enormt
svåra situationer för människor och framför allt en
enormt stor ekonomisk belastning på samhället, något
som vi ständigt lyfter fram som det som vi skall för-
söka komma till rätta med, vi skall begränsa oss osv.
Jag ser fram emot de förslag som skall komma till
riksdagen från miljöministern. Då utgår jag ifrån att
det finns någonting liknande en miljöavgift på
kvicksilver som verkligen leder till en begränsning
och ett stopp för amalgamet.</pre><pre>Anf.  98  Miljöminister ANNA LINDH (s):
Herr talman! Jag skall börja med Siw Perssons
fråga om begräsningsregeln och de svenska över-
gångsreglerna. De svenska övergångsreglerna gäller
där vi redan hade förbud, så kvicksilver omfattas inte
av samma regler och samma garanti inom EU som de
andra ämnen som Siw Persson tog upp.
Vi kommer att driva kvicksilverfrågorna hårt i
EU. Vi har inte hjälp av att vi har övergångsregler på
det här området, eftersom vi inte haft förbud mot
amalgam. Men vi kommer att driva frågan inom be-
gränsningsdirektivet för att ändå den vägen få bort
användningen av kvicksilver.
Regeringen har agerat. Kvicksilveranvändningen
har kraftigt minskat, även om inte amalgam framför
allt hos vuxna har minskat lika mycket som vi hade
hoppats. De uppdrag som Görel Thurdin en gång lade
fram kommer att redovisas till sommaren enligt den
redovisningstid som Görel Thurdin då bestämde. Vi
försöker fullfölja de uppdrag som Görel Thurdin
tidigare har lagt fram på det här området.
Jag vill inte gå händelserna i förväg och avslöja
vad som finns i miljöpropositionen. Däremot kan jag
ta upp en principiell fråga. Det är litet svårt att lägga
avgifter på ett ämne som man faktiskt vill avveckla.
Ibland blir det en valsituation. Ifall man vill ha en
snabb avveckling av ett ämne kan det ge fel signal om
man lägger avgifter på det. Det kan tolkas som att
man kommer att tillåta ämnet under flera år.
Slutligen kan jag tala om att vi förra veckan fick
igenom frågan om kvicksilver på ett nytt internatio-
nellt område. Det gäller protokollet om långväga
lufttransporter som tar upp ett antal allvarliga miljö-
föroreningar och där kvicksilver kommer att omfattas
enligt ett beslut i förra veckan.</pre><pre>Anf.  99  SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag har inte nämnt någonting om
avgifter på kvicksilver, därför att jag tycker att det
enda riktiga beslut vi nu kan fatta är att se till att
kvicksilvret förbjuds i alla former och att den avveck-
lingsplan som faktiskt parlamentet har antagit för
redan ganska många år sedan verkställs.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Svar på interpellation 1997/98:192 om F-
skattsedel</pre><pre>Anf.  100  Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Jan-Olof Franzén har frågat mig om
regeringen är beredd att vidta åtgärder som ger möj-
lighet att utan onödig byråkrati snabbt erhålla F-
skattsedel.
Så sent som den 1 januari i år infördes nya regler i
skattebetalningslagen (1997:483) i syfte att göra det
lättare för den som startar näringsverksamhet att få en
F-skattsedel. Enligt de nya bestämmelserna skall en F-
skattsedel efter ansökan utfärdas för den som uppger
sig bedriva eller ha för avsikt att bedriva näringsverk-
samhet, såvida det inte finns skäl att anta att närings-
verksamhet varken bedrivs eller kommer att bedrivas.
Ändringen innebär att det nu är skattemyndigheten
som skall visa att näringsverksamhet inte bedrivs eller
kommer att bedrivas för att kunna vägra att utfärda en
F-skattsedel i stället för som tidigare, då den som
ansökte om F-skattsedel skulle visa att han bedrev
eller kunde antas komma att bedriva näringsverksam-
het för att få en F-skattsedel. Skattemyndigheten skall
alltså inte längre göra någon mer ingående prövning
om F-skattsedel utfärdas eller inte, utan sökandens
uppgift om att han har för avsikt att bedriva närings-
verksamhet skall räcka för att han skall få en F-
skattsedel.
Skälet till att ändringen gjordes var att det kan va-
ra svårt att avgöra om en nystartad verksamhet kan
betraktas som näringsverksamhet eller inte. Det avgö-
rande är hur verksamheten faktiskt har bedrivits. Den
bedömningen kan göras först i efterhand. Det är såle-
des först efter någon tid och ofta inte förrän i sam-
band med taxeringen som det går att konstatera om
verksamheten har bedrivits under sådana former att
den är att hänföra till näringsverksamhet. Det var
alltså på grund av den osäkerhet som kan råda vid
bedömningen av om en verksamhet är näringsverk-
samhet eller inte och i syfte att underlätta för egenfö-
retagare i ett inledande skede som reglerna för att få
F-skattsedel gjordes mer generösa.
Som en grundläggande förutsättning för att en F-
skattsedel skall utfärdas gäller dock fortfarande att det
skall vara fråga om näringsverksamhet. I 21 § kom-
munalskattelagen (1928:370) definieras begreppet
näringsverksamhet som yrkesmässig självständigt
bedriven förvärvsverksamhet.
Ett kvarvarande problem hänger samman med att
det i praxis slagits fast att vissa typer av verksamheter
skall anses vara tjänst och inte näringsverksamhet. Så
är det t.ex. med den yrkeskategori som Jan-Olof Fran-
zén nämner i sin interpellation som exempel där
skattemyndigheten vägrat F-skattsedel, nämligen
musiker. Dessa anses som regel vara arbets- eller
uppdragstagare trots att de kan ha ett stort antal upp-
dragsgivare, kortvariga engagemang och själva håller
med instrument och scenkläder. Många musiker upp-
fyller i princip kraven på näringsverksamhet, men på
grund av en gammal och väl etablerad praxis bedöms
de sällan som näringsidkare.
Det är domstolarnas praxis som har gjort att skat-
temyndigheten regelmässigt hänför visst slag av verk-
samhet till tjänst och inte till näringsverksamhet. I
vissa fall har denna praxis bildats rätt långt tillbaka i
tiden då näringslivet var utformat och fungerade på
annat sätt än i dag. Det finns därför skäl att tro att
gällande praxis i vissa avseenden är föråldrad. Riks-
skatteverket har därför startat ett projekt som syfar till
att kartlägga nuvarande praxis för olika yrkeskatego-
rier och analysera grunderna för denna praxis. Verket
kommer sedan att mot bakgrund av kartläggningen
och analysen föreslå åtgärder för att åstadkomma ett
mer verklighetsanpassat och modernt regelverk. Arbe-
tet skall redovisas senast den 15 april 1998. Jag avser
att så snart som möjligt på grundval av Riksskattever-
kets utredningsarbete lägga fram de nya förslag som
kan komma att behövas för att ytterligare underlätta
utfärdandet av F-skattsedlar.</pre><pre>Anf.  101  JAN-OLOF FRANZÉN (m):
Herr talman! Jag vill tacka skatteministern för sva-
ret. Det står helt klart att många människor hade stora
förhoppningar om att kunna få en F-skattsedel efter
alla skriverier i pressen om förenklingar som har
förelegat.
Även statsrådet har i sitt svar talat om att ändring-
en innebär att det nu är skattemyndigheten som skall
visa att näringsverksamhet inte bedrivs eller inte
kommer att bedrivas för att kunna vägra att utfärda en
F-skattsedel.
Herr statsråd! Som jag ser det mister våra ungdo-
mar inspirationen att driva företag i landet när de
bemöts av myndigheterna med krångel och osäkerhet
om vad som skall klassas som näringsverksamhet.
Mig veterligen är musik i det här landet tillhöran-
de de större näringsverksamheterna. Vad som kan
utläsas av svaret på min interpellation som positivt är
att man ytterligare skall analysera och verklighetsan-
passa regelverket för att människor skall kunna få en
F-skattsedel.
Herr talman! Min uppfattning är att man här i
Sveriges riksdag skall stifta lagar som innehåller klara
och bestämda regler, så att våra myndigheter utan
tvekan vet vad som gäller och inte går efter gammal
praxis.
Jag vill därför fråga statsrådet: Om en man eller en
kvinna bedriver musikalisk verksamhet som sitt yrke
och med en anställd musikant, är då inte detta att
betrakta som näringsverksamhet?</pre><pre>Anf.  102  Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Herr talman! Det skall vara mycket enkelt att
starta företag i Sverige. Vi är som samhälle och eko-
nomi beroende av att människor vill starta företag, har
entreprenörsanda och vill driva sina idéer och därmed
också ser till att vår ekonomi fungerar väl. Det råder
inget tvivel om att vi har ett system i Sverige som är
relativt väl anpassat till företagande jämfört med hur
det är i många andra länder.
I en OECD-undersökning som presenterades allde-
les nyligen har man tittat på hur svårt det är att starta
företag i Sverige jämfört med andra länder. Man kom
fram till att det är relativt enkelt i Sverige. Det hand-
lar mycket om att vi har en ganska obyråkratiskt sys-
tem som vi skall vara rädda om. Vi har effektiva för-
valtningar som ger service till medborgarna på bästa
sätt.
Sedan är det klart att när tider förändras kan det
finnas gammal praxis kvar som inte riktigt är anpas-
sad till de nya tiderna. I samband med budgetproposi-
tionen tog regeringen initiativ för att via två vägar
underlätta för att få F-skattsedel.
Den ena vägen var att se till att riksdagen stiftade
en lag - enligt det som jag refererade - som gör det
väsentligt lättare att få en F-skattsedel samtidigt som
bevisbördan för att man bedriver näringsverksamhet
ändras. Som företagare behöver man inte bevisa detta
utan det är skattemyndigheten som skall kunna visa
att man inte bedriver näringsverksamhet.
Den andra vägen är att RSV självt har sett över sin
praxis och hur man där hanterar begreppet närings-
verksamhet. RSV lägger fram sina förslag till föränd-
ringar senast den 15 april. Efter att ha tagit del av
dessa förslag är jag beredd att lägga fram egna förslag
om det krävs ytterligare lagändringar.
Att få F-skattsedel skall vara enkelt. Det råder
inga tvivel om det. Vi skall ha ett så lågt trappsteg
som möjligt för att kunna bli egenföretagare. Trapp-
steget är tillräckligt stort av andra skäl, t.ex. att man
inte kommer från en företagarkultur, att man tycker
att det känns väldigt riskabelt och riskfyllt. Idémässigt
och motivationsmässigt behövs det uppmuntran till
egenföretagare genom att man talar om att de gör en
väldigt viktig insats.
Ett missförstånd är att det skulle vara väldigt
många som inte får F-skattsedel. Så är det ju inte. Det
är ytterst få av dem som söker F-skattsedel som i dag
inte får det, men det är ett tillräckligt allvarligt pro-
blem för att det skall finnas skäl att föreslå föränd-
ringar. Det skall inte vara någon som förhindras att
starta en näringsverksamhet av det skälet.</pre><pre>Anf.  103  JAN-OLOF FRANZÉN (m):
Herr talman! Statsrådet talade om att det skall vara
enkelt att få en F-skattsedel. Jag delar helt den upp-
fattningen. Det är precis det som vi behöver. Det kan
vara krångel för ungdomar att komma till myndighe-
terna när myndigheterna själva inte vet exakt vad som
gäller. Då måste väl statsrådet förstå att dessa ungdo-
mar står inte alltid på sig och kämpar vidare. Många
viker redan när de kommit till myndigheten, och det
är inte meningen.
Vad landet behöver - och där delar jag statsrådets
uppfattning - är många företagare. Får vi i gång före-
tagen kommer det att generera arbetstillfällen. Som
smålänning från Kronobergs län vet jag att där nere
kämpar man och slåss för just småbrukarverksamhe-
ten.
Det är min förhoppning att statsrådet fortsätt-
ningsvis gör så som han hade svarat på interpellatio-
nen, dvs. arbetar för att det här ytterligare kommer att
underlättas, och jag kommer naturligtvis att följa upp
denna fråga. Är det på det sättet är jag den förste att
tycka att det är bra. Vad Sverige behöver är fler ar-
betstillfällen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>14 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Förste vice talmannen meddelade att följande
faktapromemorior om förslag från Europeiska kom-
missionen inkommit och delats ut till kammarens
ledamöter:
Rapport från kommissionen om tillämpningen av det
nationella stödet till jordbruket 1995
KOM (97) 742
Angående ändring av rådets förordning (EEG)
nr 404/93 om den gemensamma organisationen av
marknaden för bananer KOM (98) 4
Rapport från kommissionen till rådet och Europapar-
lamentet om åtgärder som vidtagits i enlighet med
rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att
vatten förorenas av nitrater från jordbruket
KOM (98) 16</pre><pre>15 §  Återkallelse av proposition, m.m.</pre><pre>Regeringen hade genom skrivelse 1997/98:143
återkallat visst förslag i propositionen 1996/97:160
Långsiktigt hållbara trafiklösningar i Stockholm och
Göteborg.</pre><pre>Förste vice talmannen meddelade att han avskrivit
detta förslag samt de med anledning av propositionen
väckta motionerna T90, T92 yrk. 1, T93 yrk. 1 och
T95 yrk. 1 såvitt dessa avsåg avslag på återkallad del
av propositionen 1996/97:160.</pre><pre>Regeringens skrivelse lades till handlingarna.</pre><pre>Förste vice talmannen meddelade att motioner
med anledning av skrivelsen fick väckas senast tisda-
gen den 10 mars kl. 16.30.</pre><pre>16 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1997/98:82 till arbetsutskottet
1997/98:123 till trafikutskottet</pre><pre>Skrivelser
1997/98:67 till lagutskottet
1997/98:74 till utrikesutskottet
1997/98:103 till konstitutionsutskottet</pre><pre>Motioner
1997/98:Jo39-Jo41 till jordbruksutskottet
1997/98:T5-T11 till trafikutskottet
1997/98:Fö2 och Fö3 till försvarsutskottet</pre><pre>17 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1997/98:KU15,
KU16, KU21 och KU22
Skatteutskottets betänkanden 1997/98:SkU15-SkU18
Justitieutskottets betänkanden 1997/98:JuU10-JuU12
och JuU18
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU8</pre><pre>18 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:77 Närradio m.m.</pre><pre>Skrivelse
1997/98:60 Berättelse om verksamheten i Europeiska
unionen under 1997</pre><pre>Förslag
1997/98:RR1 Riksdagens revisorers förslag angående
årsredovisning för 1997</pre><pre>19 §  Kammaren åtskildes kl. 20.27.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.26,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 92
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre><pre>
Innehållsförteckning</pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre></pre><pre>
1</pre>