Regeringens proposition
1997/98:97

Polisens register

Prop.
1997/98:97

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Harpsund den 12 mars 1998

Thage G Peterson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till en polisdatalag, en lag om
belastningsregister och en lag om misstankeregister. Belastningsregistret
skall ersätta den registrering av påföljder etc. som för närvarande sker i
person- och belastningsregistret. Misstankeregistret skall innehålla
uppgifter om skäliga brottsmisstankar. Polisdatalagen skall ersätta
polisregisterlagen (1965:94) och innehålla de bestämmelser som, utöver
personuppgiftslagen, behövs för polisens verksamhet. Polisdatalagen
kommer bl.a. att innehålla bestämmelser om SÄPO-registret,
kriminalunderrättelseregister och DNA-register.
Propositionen innehåller vidare vissa följdändringar i förhållande till
den av regeringen föreslagna personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44
Personuppgiftslag).

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om belastningsregister 7
2.2 Förslag till lag om misstankeregister 12
2.3 Förslag till polisdatalag 15
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister 23
2.5 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) 24
2.6 Förslag till ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet 25
2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 26
2.8 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) 31
2.9 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) 32
2.10 Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827) 33
2.11 Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782) 34
2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder 35
2.13 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342) 36
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:876) om register
för betalningsföreläggande och handräckning 37
2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:889) om den
officiella statistiken 38
2.16 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597) 39
2.17 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684) 40
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om
arbetsförmedlingsregister 41
2.19 Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738) 42
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:606) om vissa
personregister för officiell statistik 43
2.21 Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) 44
2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1156) om
receptregister 47
2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:158) om
röstlängdsregister 48
3 Ärendet och dess beredning 49
4 Registerlagstiftningen 50
4.1 Inledning 50
4.2 Kriminalregistret 51
4.3 Polisregister m.m. 52
4.3.1 Polisregisterlagstiftningen 52
4.3.2 Person- och belastningsregistret 52
4.3.3 Andra polisregister 53
4.3.4 Körkortsregistret 54
5 Utgångspunkter för regeringens förslag 55
5.1 Riktlinjepropositionen 55
5.2 En ny datalag personuppgiftslagen 55
5.3 Bestämmelser om sekretess och utlämnande av uppgifter 58
5.3.1 Förundersökningssekretessen 58
5.3.2 Registersekretessen 58
5.3.3 Utlämnande av uppgifter till den registrerade 59
5.4 Internationellt polissamarbete 59
5.4.1 Europarådets rekommendation om
användningen av personuppgifter inom
polissektorn 59
5.4.2 Europol 60
5.4.3 Schengen 61
5.5 Behovet av en reform 62
6 Sekretess 63
6.1 Ökade möjligheter till insyn i polisregister 63
6.2 Möjligheten att sekretessbelägga domskäl 67
6.3 Sekretessen tidsbegränsas 68
6.4 Förundersökningssekretessen 70
7 Ett belastningsregister och ett misstankeregister 72
8 Belastningsregistret 73
8.1 Belastningsregisterets ändamål 73
8.2 Belastningsregistrets innehåll 75
8.2.1 Registrering av påföljder 75
8.2.2 Registrering av åtalsunderlåtelse 77
8.2.3 Övriga uppgifter som skall registreras 78
8.2.4 Registrets närmare innehåll 81
8.3 Utlämnande av uppgifter 82
8.3.1 Utlämnande till myndigheter i Sverige 82
8.3.2 Utlämnande till den registrerade 84
8.3.3 Utlämnande till annan enskild 85
8.3.4 Utlämnade av uppgifter till utlandet 86
8.3.5 Utlämnande av uppgifter för statistik 87
8.3.6 Direktåtkomst 88
8.4 Gallring 89
8.5 Rättelse och sanktioner 90
9 Misstankeregister 91
9.1 Ändamål 91
9.2 Misstankeregistrets innehåll 92
9.3 Utlämnande av uppgifter 94
9.4 Gallring 95
9.5 Rättelse och sanktioner 96
10 Polisdatalagen 97
10.1 Tillämpningsområde 97
10.1.1 Polisdatalagen kompletterar
personuppgiftslagen 97
10.1.2 Begrepp som används 98
10.1.3 Polisverksamhet som lagen skall tillämpas
på 98
10.2 Behandling av personuppgifter 99
10.3 Kvarstående brottsmisstankar 102
10.4 Uppgiftlämnarens trovärdighet och uppgifternas riktig-
het i sak 104
10.5 Anmälan till tillsynsmyndigheten 105
10.6 Information och säkerhet vid behandling 107
10.7 Rättelse och sanktioner 108
10.8 Gallring 109
10.9 Register 110
10.9.1 Fingeravtrycks- och signalementsregister 110
10.9.2 Register för övervakning av personer 112
10.9.3 Andra register 113
10.10 Utlämnande av uppgifter 114
11 Kriminalunderrättelseregister m.m. 115
11.1 Kriminalunderrättelseverksamhet 115
11.2 Behovet av lagstiftning 115
11.3 Tullens rätt att föra register för underrättelseverk-
samhet 116
11.4 Polisen får möjlighet till automatiserad behandling av
uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet 116
11.5 Underrättelseverksamhet definieras 118
11.6 Kravet på allvarlig brottslighet 119
11.7 Automatiserad behandling av personuppgifter i särskilda
undersökningar 120
11.7.1 Ändamålet med behandlingen 120
11.7.2 Förutsättningar för automatiserad behandling
av personuppgifter 122
11.7.3 Beslut om att inleda automatiserad behandling
av personuppgifter 123
11.7.4 Vilka personuppgifter får behandlas? 124
11.8 Kriminalunderrättelseregister 126
11.8.1 Ändamålet med ett
kriminalunderrättelseregister 126
11.8.2 Registrering av personuppgifter i
kriminalunderrättelseregister 127
11.8.3 Den närmare regleringen av innehållet i
registren 128
11.8.4 Gallring av uppgifter 129
11.9 Behovet av insyn och kontroll 130
12 DNA-register 131
12.1 Utgångspunkter för regeringens förslag 131
12.1.1 DNA-analys inom ramen för straff-
processen 131
12.2 Europarådets rekommendation 132
12.2.1 Behovet av en reform 132
12.3 Register med uppgifter om DNA-analyser inrättas 133
12.4 Registrens innehåll 135
12.4.1 DNA-registret 135
12.4.2 Spårregistrets innehåll och användning 140
12.5 Gallring av uppgifter 141
12.6 Provtagning och analys 142
12.6.1 DNA-analys av den som är misstänkt 142
12.6.2 DNA-analys av den som inte är misstänkt 145
12.6.3 Användning av prover som har lämnats för
medicinska ändamål 146
13 Behandling av personuppgifter i Säkerhetspolisens verksamhet 148
13.1 Säkerhetspolisens uppgifter 148
13.2 Polisdatalagen bör gälla även för SÄPO 148
13.2.1 Det nuvarande SÄPO-registret 150
13.2.2 SÄPO-registret lagregleras 151
13.3 Gallring 154
14 Ekonomiska konsekvenser 156
15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 157
16 Författningskommentar 158
16.1 Förslaget till lag om belastningsregister 158
16.2 Förslaget till lag om misstankeregister 165
16.3 Förslaget till polisdatalag 167
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet 178
16.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 178
16.6 Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) 181
16.7 Följdlagstiftning till personuppgiftslagen (1998:000) 182
Bilaga 1 Sammanfattning av Registerutredningens delbetänkande
(SOU 1996:35) 184
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna över delbetänkandet 194
Bilaga 3 Sammanfattning av Registerutredningens slutbetänkande
(SOU 1997:65) 195
Bilaga 4 Registerutredningens lagförslag 203
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna över slutbetänkandet 234
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 235
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 262
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998 268
Rättsdatablad 269

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om belastningsregister,
2. lag om misstankeregister,
3. polisdatalag,
4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
5. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
6. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
7. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
8. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
9. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),
10. lag om ändring i aktiekontolagen (1989:827),
11. lag om ändring i arkivlagen (1990:782),
12. lag om ändring i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder,
13. lag om ändring i insiderlagen (1990:1342),
14. lag om ändring i lagen (1991:876) om register för betalnings-
föreläggande och handräckning,
15. lag om ändring i lagen (1992:889) om den officiella statistiken,
16. lag om ändring i telelagen (1993:597),
17. lag om ändring i postlagen (1993:1684),
18. lag om ändring i lagen (1994:459) om arbetsförmedlingsregister,
19. lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),
20. lag om ändring i lagen (1995:606) om vissa personregister för
officiell statistik,
21. lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627),
22. lag om ändring i lagen (1996:1156) om receptregister och
23. lag om ändring i lagen (1997:158) om röstlängdsregister.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om belastningsregister
Härigenom föreskrivs följande.

Belastningsregister

1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett belastningsregister. Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för
behandlingen av personuppgifter i registret.

Ändamål

2 § Belastningsregistret skall föras för att ge information om sådana
belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda
brott,
2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för
utfärdande av strafföreläggande,
3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och
4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i
författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

Domar eller beslut som har meddelats i Sverige

3 § Registret skall innehålla uppgifter om den som
1. genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot har ålagts påföljd för brott,
2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,
3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från
påföljd,
4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken, 9
eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall inte har åtalats för brott,
5. skall utlämnas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller
enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller
6. har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöks-
förbud

Domar och beslut som har meddelats i utlandet

4 § Uppgifter om den som avses med en dom eller ett beslut som
meddelats i utlandet skall föras in i registret, om uppgiften motsvarar vad
som sägs i 3 § och
1. kommer från en myndighet i en stat som tillhör Interpol, från denna
organisation eller från Europol och avser en svensk medborgare eller
någon som har hemvist i Sverige eller
2. lämnas från en stat enligt en överenskommelse mellan Sverige och
den staten.

Uppgifter som skall föras in i registret

5 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter
registret skall innehålla om den som skall registreras enligt 3 och 4 §§.

Rätt att få uppgifter från registret

Svenska myndigheter

6 § Personuppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs
av
1. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Datainspektionen för
deras tillsynsverksamhet,
2. polis-, tull-, eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för
verksamhet som avses i 2 § första stycket 1 3,
3. förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § första stycket 4 eller
4. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av
ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.
Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket
får ha direktåtkomst till registret.

7 § En myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret skall i varje
särskilt fall noga pröva behovet av information. En begäran om att få ta
del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger
den olägenhet det innebär för den som berörs.

8 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

Enskilda

9 § En enskild har rätt att på begäran skriftligen få ta del av samtliga
uppgifter ur registret om sig själv. Sådana uppgifter skall på begäran
lämnas ut utan avgift en gång per kalenderår.
En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv för att kunna ta
till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta
sig eller arbeta där, har rätt att få ett utdrag vars innehåll är begränsat
enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer meddelar.
En begäran om uppgifter ur registret skall vara skriftlig och
undertecknad av den sökande själv.

10 § Om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott, har en enskild rätt att få uppgifter ur registret om
en annan enskild i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall
föreskriver det.
En enskild, som styrker att hans eller hennes rätt är beroende av
uppgifter ur registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa
uppgifter om regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut.

Utländska myndigheter

11 § Uppgifter ur registret får lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

12 § Uppgifter ur registret skall lämnas till domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om det begärs
för utredning i brottmål.
Uppgifter får på begäran även lämnas till domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol eller till denna
organisation om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall
kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett
utlänningsärende.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att uppgifter får lämnas till domstol eller polis- eller åklagarmyndighet
i en annan stat än som sägs 11 §, om det behövs för utredning i ett
brottmål eller ett utlänningsärende,
2. att uppgifter om den som är medborgare i en främmande stat eller som
har hemvist där får lämnas till en myndighet även i annat fall än som
sägs i 11 eller 12 § och
3. att de uppgifter som får lämnas ut enligt 11 och 12 §§ skall begränsas.

14 § Uppgifter om den som avses med ett beslut om överflyttning skall
lämnas till den stat från eller till vilken överflyttning har skett
1. om verkställighet av annan påföljd än böter har förts hit från
Danmark, Finland, Island eller Norge eller till någon av dessa stater
härifrån,
2. i fråga om anteckning som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller
21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m.m. och
3. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till
någon annan stat härifrån enligt lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen
(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Utlämnande myndighet

15 § En begäran om att uppgifter skall lämnas ut prövas av Rikspolis-
styrelsen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva
frågan om att lämna ut uppgifter.

Gallring

16 § En uppgift i registret skall gallras
1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den
åtalade gärningen,
2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i
1,
3. om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
har undanröjts,
4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,
5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats,
6. om besöksförbud har upphävts eller
7. när den registrerade har avlidit.

17 § Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om
1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter
frigivningen,
2. fängelsestraff som skall anses helt verkställt genom tidigare
frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har
befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,
3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken
eller förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller 21 §
bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att
straffet föll bort,
4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras tio år efter domen eller
beslutet,
5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt
verkställts,
6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter
domen eller beslutet,
7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter
utskrivningen,
8. böter gallras fem år efter domen, beslutet eller godkännandet av
strafföreläggandet eller föreläggandet av ordningsbot,
9. att någon enligt 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från påföljd
gallras tio år efter domen eller beslutet,
10. åklagares beslut att inte åtala för brott gallras tio år efter beslutet,
11. beslut om besöksförbud gallras tio år efter beslutet och
12. beslut om utlämning för brott gallras tio år efter beslutet.

18 § Om det före utgången av den tid som anges i 17 § har gjorts en ny
anteckning enligt 3 eller 4 § beträffande samma person, skall ingen av
uppgifterna gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret.
Detta skall dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.
En uppgift skall gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut
som föranledde att uppgiften fördes in i registret. I fråga om uppgift som
avses i 17 § 1 eller 7 gäller detta endast om de tidsfrister som anges där
har gått ut.
Skall en uppgift som avses i 3 eller 4 § gallras enligt denna paragraf,
skall även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften
gallras, om inte regeringen föreskriver annat.

Tystnadsplikt

19 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja dessa uppgifter.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

20 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:000) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister och lagen (1965:94) om
polisregister m.m. upphör att gälla.
2. Uppgifter i kriminal- och polisregister som förs enligt de upphävda
lagarna får stå kvar i högst tjugo år. Bestämmelserna i 7 och 10 §§
lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall fortfarande gälla
för dessa uppgifter.
3. 6 15 §§ samt 19 och 20 §§ i den nya lagen skall gälla även för
uppgifter i polis- och kriminalregister enligt punkt 2 samt för uppgifter
i körkortsregistrets belastningsdel.

2.2 Förslag till lag om misstankeregister
Härigenom föreskrivs följande.

Misstankeregister

1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett register med uppgifter om dem som är skäligen misstänkta för brott
(misstankeregistret). Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för
behandlingen av personuppgifter i registret.

Ändamål

2 § Misstankeregistret skall föras för att underlätta tillgången till sådana
uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att samordna förundersökningar mot
en person och för att förebygga, upptäcka och utreda brott,
2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal och
3. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i
författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

3 § Registret skall innehålla uppgifter om den som har fyllt femton år och
som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt
för
1. brott mot brottsbalken,
2. annat brott för vilket svårare straff än böter är föreskrivet eller
3. sådant utomlands begånget brott som enligt svensk lag motsvarar brott
enligt 1 eller 2, under förutsättning att frågan om lagföring för brottet
skall avgöras i Sverige.
Registret skall även innehålla uppgifter om den mot vilken allmän
åklagare har inlett utredning i mål om förvandling av böter och om den
som har begärts utlämnad för brott.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att registreringen skall begränsas på visst sätt.

4 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter
registret skall innehålla om den som skall registreras enligt 3 §.

Rätt att få uppgifter ur registret

Svenska myndigheter

5 § Uppgifter ur misstankeregistret skall lämnas ut om det begärs av
1. polis-, tull-, eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för
verksamhet som avses i 2 § första stycket 1 3,
2. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av
ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.
Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket
får ha direktåtkomst till registret.
Att uppgifter får lämnas ut i vissa andra fall framgår av 14 kap.
sekretesslagen (1980:100).

6 § En myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret skall i varje
särskilt fall noga pröva behovet av information. En begäran om att få ta
del av uppgifter får göras endast om skälet till det uppväger den
olägenhet det innebär för den som berörs.

7 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

Enskilda

8 § Om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott, har en enskild rätt att få uppgifter ur registret om
en annan enskild i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall
föreskriver det.
En enskild, som styrker att hans eller hennes rätt är beroende av
uppgifter ur registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa
uppgifter om regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut.

Utländska myndigheter

9 § Uppgifter ur registret får lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

10 § Uppgifter får på begäran lämnas till polis- eller åklagarmyndighet i
en stat som är ansluten till Interpol eller till denna organisation om det
behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga,
upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.
Uppgifter får vidare lämnas ut enligt vad som framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

11 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att uppgifter får lämnas till en domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i en annan stat än som sägs 9 §, om det behövs för
utredning i ett brottmål eller ett utlänningsärende,
2. att uppgifter om den som är medborgare i en främmande stat eller
som har hemvist där får lämnas till en myndighet även i annat fall än som
sägs i 9 eller 10 § och
3. att de uppgifter som får lämnas ut enligt 9 och 10 §§ skall begränsas.
Utlämnande myndighet

12 § En begäran om att lämna ut uppgifter prövas av Rikspolisstyrelsen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får dock meddela
föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva om uppgifter
kan lämnas ut.

Gallring

13 § En uppgift i registret skall gallras
1. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med
anledning av misstanken,
2. om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,
3. om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med
anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt
strafföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller
4. när en begäran om utlämning har avgjorts.
Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även
uppgifter om talan om förvandling av böter.

Tystnadsplikt

14 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja dessa uppgifter.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

15 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:000) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

_________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.3 Förslag till polisdatalag
Härigenom föreskrivs följande.

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:000) vid
behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Lagen gäller också behandling av sådana uppgifter som avses i 25 och
26 §§.
Lagen gäller inte för behandling av personuppgifter som företas med
stöd av lagen (1998:000) om belastningsregister eller lagen (1998:000)
om misstankeregister.

2 § Bestämmelserna i 10 36 §§ gäller endast automatiserad behandling
av uppgifter.

Definitioner

3 § I denna lag avses med
underrättelseverksamhet: polisverksamhet som består i att samla,
bearbeta och analysera information för att klarlägga om brottslig
verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör
förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken,
kriminalunderrättelseverksamhet: annan underrättelseverksamhet än
den som bedrivs av Säkerhetspolisen,
allvarlig brottslig verksamhet: verksamhet som innefattar brott för
vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver,
särskild undersökning: en undersökning i kriminalunderrättelse-
verksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i
syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda
åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott,
DNA-analys: varje förfarande som kan användas för analys av
deoxyribonukleinsyra.
De begrepp som i övrigt används i denna lag har samma betydelse som
i personuppgiftslagen (1998:000).

Personuppgiftsansvarig

4 § Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behandling av
uppgifter som avses i 23, 25 och 29 §§.

Behandling av känsliga personuppgifter

5 § Uppgifter om en person får inte behandlas enbart på grund av vad
som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter,
religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa
eller sexuella läggning.
Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får uppgifterna
kompletteras med sådana uppgifter som avses i första stycket, om det är
oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen.

Utlämnande av uppgifter

6 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

7 § Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter på begäran får
lämnas till polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till
Interpol om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall
kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott.
Uppgifter får vidare lämnas ut enligt vad som framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter får lämnas ut
även i andra fall än som sägs i 6 och 7 §§.

Rättelse och skadestånd

9 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:000) om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

BESTÄMMELSER OM AUTOMATISERAD BEHANDLING

Behandling av uppgifter om kvarstående misstankar

10 § Om en förundersökning mot en person har lagts ned på grund av
bristande bevisning får uppgifter om brottsmisstanken behandlas för
annat ändamål än arkivering endast under förutsättning att
1. den misstänkte enligt förundersökningsledarens bedömning fort-
farande är skäligen misstänkt för brottet och
2. uppgifterna behövs för att förundersökningen skall kunna tas upp på
nytt.

11 § Om åtal mot en person har lagts ned eller om denne genom
lagakraftvunnen dom har frikänts får uppgifter om brottsmisstanken
behandlas för annat ändamål än arkivering endast
1. om förundersökningen tas upp på nytt eller
2. för prövning av ett särskilt rättsmedel enligt 58 kap. rättegångsbalken.

12 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ gäller inte för Säkerhetspolisen.

Gallring

13 § Uppgifter som inte längre behövs för sitt ändamål skall gallras om
inte annat anges i denna lag. Detta gäller dock inte uppgifter i en
förundersökning.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska och
vetenskapliga ändamål.

Kriminalunderrättelseverksamhet

14 § I kriminalunderrättelseverksamhet får personuppgifter behandlas
endast om
1. en särskild undersökning har inletts under ledning av
Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och
2. det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats eller
kan komma att utövas.
Uppgifter om en enskild person som det inte finns någon misstanke
mot skall förses med en upplysning om detta förhållande.
Personuppgifter får också behandlas i kriminalunderrättelseregister i
enlighet med 17 21 §§.

15 § Polismyndighetens eller Rikspolisstyrelsens beslut om behandling
av personuppgifter enligt 14 § skall innehålla uppgifter om ändamålet
med behandlingen och de villkor i övrigt som behövs för att förebygga
otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet.
Rikspolisstyrelsen skall föra en förteckning över samtliga beslut om
behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.

16 § Uppgifter som behandlas enligt 14 § skall gallras senast ett år efter
det att beslutet om behandlingen av personuppgifter fattades. Om det är
av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall kunna
avslutas får dock uppgifterna behandlas under längre tid.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska och
vetenskapliga ändamål.

Kriminalunderrättelseregister

Ändamål

17 § Kriminalunderrättelseregister får föras endast för att
1. ge underlag för beslut om särskilda undersökningar avseende allvarlig
brottslig verksamhet eller
2. underlätta tillgången till allmänna uppgifter med anknytning till
underrättelseverksamhet.

18 § Kriminalunderrättelseregister får föras av Rikspolisstyrelsen eller av
en polismyndighet. Den myndighet som för registret är person-
uppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter i registret.

Innehåll

19 § Ett kriminalunderrättelseregister får innehålla uppgifter som kan
hänföras till en enskild person endast om uppgifterna ger anledning att
anta att allvarlig brottslig verksamhet utövats eller kan komma att utövas
och den som avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas för att ha
utövat eller komma att utöva den allvarliga brottsliga verksamheten.
Uppgifter om transportmedel eller varor som kan antas ha samband
med allvarlig brottslig verksamhet eller om hjälpmedel som kan antas ha
använts i samband med sådan verksamhet får registreras, även om
uppgifterna kan hänföras till en enskild person som det inte finns någon
misstanke mot. Uppgifterna skall därvid förses med upplysning om att
det inte finns någon misstanke mot denne.

20 § Ett kriminalunderrättelseregister får endast innehålla
1. upplysningar om varifrån den registrerade uppgiften kommer och
om uppgiftslämnarens trovärdighet,
2. identifieringsuppgifter,
3. uppgifter om särskilda bestående fysiska kännetecken,
4. de omständigheter och händelser som ger anledning att anta att den
registrerade utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslig
verksamhet,
5. uppgifter om varor, brottshjälpmedel och transportmedel,
6. ärendenummer och
7. hänvisning till en särskild undersökning där uppgifter om den
registrerade behandlas och till register som förs av polis- eller
tullmyndighet i vilket uppgifter om den registrerade förekommer.

Gallring

21 § Uppgifterna i ett kriminalunderrättelseregister om en registrerad
person skall gallras senast tre år efter det att uppgifter om att denne
skäligen kan misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva allvarlig
brottslig verksamhet senast infördes. Om en särskild undersökning som
rör en registrerad person har inletts, får dock uppgifterna stå kvar till dess
att undersökningen har avslutats.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska,
statistiska och vetenskapliga ändamål.

Register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål

Ändamål

22 § Uppgifter om resultat av DNA-analyser får behandlas endast för att
underlätta identifiering av personer i samband med utredning av brott.
Rikspolisstyrelsen får föra register (DNA-register och spårregister) i
enlighet med 23 27 §§ över de uppgifter som behandlas.
Sådana uppgifter som avses i första stycket får även behandlas i
förundersökningar och särskilda undersökningar.

DNA-register

23 § Ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-
analyser som har gjorts under utredning av ett brott och som avser
personer som har dömts för
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet
eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om
brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet
kan leda till fängelse i mer än två år eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett
sådant brott som avses i 1 eller 2.

24 § Registreringen av ett analysresultat skall begränsas till uppgifter
som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat som
kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper får inte
registreras.
Utöver vad som sägs i första stycket får DNA-registret endast
innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har gjorts och
vem analysen avser.

Spårregister

25 § Ett spårregister får innehålla uppgifter om DNA-analyser som har
gjorts under utredning av brott och som inte kan hänföras till en
identifierbar person. Utöver uppgifter om analysresultat får ett
spårregister endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende
analysen har gjorts.

26 § Uppgifter i spårregister får endast jämföras med analysresultat
1. som inte kan hänföras till en identifierbar person,
2. som finns i DNA-registret eller
3. som kan hänföras till en person som är misstänkt för brott.

Gallring

27 § Uppgifter i DNA-registret skall gallras senast när uppgifterna om
den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:000)
om belastningsregister.
Uppgifter i spårregister skall gallras senast trettio år efter
registreringen.

Prover från personer som inte är misstänkta för brott

28 § Om det i samband med utredning av ett brott har tagits ett prov för
DNA-analys från någon som inte är misstänkt för brottet får provet inte
användas för något annat ändamål än det för vilket det togs. Ett sådant
prov får inte heller sparas efter det att målet slutligt har avgjorts.

Fingeravtrycks- och signalementsregister

Ändamål

29 § För att underlätta identifiering av personer i samband med brott får
Rikspolisstyrelsen behandla uppgifter i fingeravtrycks- och signale-
mentsregister. Ett sådant register får användas för identifiering av okända
personer även i andra fall.
Sådana uppgifter som avses i första stycket får även behandlas i
förundersökningar och särskilda undersökningar.

Innehåll

30 § Fingeravtrycks- och signalementsregister får endast innehålla
uppgifter om den som är misstänkt eller dömd för brott eller som har fått
lämna fingeravtryck enligt 19 § lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll. I ett sådant register får endast antecknas uppgifter om
1. fingeravtryck,
2. signalement,
3. identifieringsuppgifter och
4. ärendenummer.

Gallring

31 § Uppgifter i fingeravtrycks eller signalementsregister om en
misstänkt person skall gallras när förundersökning eller åtal mot
personen läggs ned eller när åtal ogillas. Uppgifterna får dock bevaras
längre om andra uppgifter om den registrerade skall behandlas med stöd
av 10 eller 11 §. När dessa uppgifter gallras skall även uppgifter i
fingeravtrycks- och signalementsregister gallras.
Om den registrerade döms skall uppgifterna i registret gallras senast
vid den tidpunkt då uppgifterna gallras ur belastningsregistret enligt
lagen (1998:000) om belastningsregister.
Regeringen får meddela föreskrifter om gallring av uppgifter om den
som har lämnat fingeravtryck enligt lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.

SÄPO-registret

Ändamål

32 § Säkerhetspolisen skall föra ett register (SÄPO-registret) som har till
ändamål
1. att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot
rikets säkerhet,
2. att underlätta spaning i syfte att bekämpa terrorism och
3. att utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627).
Säkerhetspolisen är personuppgiftsansvarig för behandlingen av
personuppgifter i registret.

Innehåll

33 § SÄPO-registret får innehålla uppgifter som kan hänföras till en
enskild person endast
1. om den uppgifterna gäller kan misstänkas för att ha utövat eller
komma att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets
säkerhet eller terrorism,
2. om personen har undergått registerkontroll enligt säkerhets-
skyddslagen (1996:627) eller
3. om det med hänsyn till registrets ändamål annars finns särskilda skäl
till det.
Av registret skall framgå på vilken grund registrering skett.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka personuppgifter
som får registreras.

34 § SÄPO-registret får endast innehålla
1. identifieringsuppgifter,
2. uppgifter om grunden för registrering och
3. hänvisning till de ärenden där uppgifter om den registrerade
behandlas.

Gallring

35 § Uppgifter som registrerats enligt 33 § 1 eller 3 skall gallras senast
tio år efter det att en sådan uppgift om personen som kan föranleda
registrering senast infördes. Om det finns särskilda skäl får dock
uppgifterna stå kvar under längre tid.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska,
statistiska och vetenskapliga ändamål.

Belastningsregister och misstankeregister

36 § Om skyldigheten för Rikspolisstyrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister finns bestämmelser i lagen (1998:000) om
belastningsregister och i lagen (1998:000) om misstankeregister.
Det får inte föras något annat rikstäckande register över
brottmålsdomar än belastningsregistret.
_______

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. För de personregister som den 24 oktober 1998 förs med
Datainspektionens tillstånd gäller bestämmelserna i datalagen
(1973:289) till och med den 30 september 2001. För ett sådant register
skall dock 6 8 §§ gälla från ikraftträdandet.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1963:197) om allmänt kriminal-
register skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
En enskild har rätt att utan kostnad få utdrag ur registret beträffande
sig själv.
En begäran om utdrag skall vara skriftlig och egenhändigt under-
tecknad av den enskilde. Begäran prövas av Rikspolisstyrelsen.
Har utdrag lämnats enligt första
stycket eller 10 § datalagen
(1973:289) till den enskilde,
behöver nytt utdrag inte lämnas till
honom förrän tolv månader
därefter.
Har utdrag enligt första stycket
eller information enligt 26 § per-
sonuppgiftslagen (1998:000) läm-
nats till den enskilde, behöver nytt
utdrag eller ny information inte
lämnas till honom förrän tolv
månader därefter.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 9 § i dess äldre lydelse för sådan behandling

2.5 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)
Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

35 §
Ett överklagande av kammarrättens beslut i ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom överklagande, underställning eller ansökan prövas
av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat prövnings-
tillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål
om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln
med läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva veteri-
näryrket,
2. talan som Justitiekanslern för
i mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1998:000) om allmän kamera-
övervakning.
2. talan som Justitiekanslern för
i mål enligt kreditupplysnings-
lagen (1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1998:000) om allmän kamera-
övervakning.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 35 § i dess äldre lydelse för sådan behandling

2.6 Förslag till ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §

Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har
förhållit sig under prövotiden, skall kriminalvårdsstyrelsen lämna
upplysning härom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från
frivårdsmyndigheten.
Begår den dömde nytt brott och
döms han under prövotiden av
svensk domstol för brottet till
påföljd som avses i 2 § första
stycket lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att
den främmande staten underrättas
om domen.

Begår den dömde nytt brott och
döms han under prövotiden av
svensk domstol för brottet till
påföljd som avses i 3 § första
stycket 1 eller 2 lagen (1998:000)
om belastningsregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att
den främmande staten underrättas
om domen.

Har den dömde i annat fall än som avses i andra stycket allvarligt
åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund
härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av
myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom
till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande
staten underrättas om sådan anmälan.

_________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.7 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 och 5 §§, 7 kap. 17 och 18 §§, 9 kap.
17 § samt 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndig-
hets eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott, eller
5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument,
om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till
sådan underrättelseverksamhet
som avses i 3 § polisdatalagen
(1998:000) eller som i annat fall
hänför sig till Säkerhetspolisens
verksamhet för att förebygga eller
avslöja brott mot rikets säkerhet
eller förebygga terrorism gäller
sekretess, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att syftet
med beslutade eller förutsedda
åtgärder motverkas eller den
framtida verksamheten skadas.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller kustbevak-
ningen med att uppdaga, utreda
eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om att
en gäldenär har begått brott som
avses i 11 kap. brottsbalken eller
annat brott som har samband med
gäldenärens näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.
Sekretess enligt första och andra
styckena gäller i annan verksamhet
hos myndighet för att biträda
åklagarmyndighet, polismyndighet,
skattemyndighet, tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för uppgift
som angår misstanke om att en
gäldenär har begått brott som avses i
11 kap. brottsbalken eller annat brott
som har samband med gäldenärens
näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän
handling som hänför sig till sådan
underrättelseverksamhet som avses i
andra stycket gäller sekretessen i
högst sjuttio år. I fråga om uppgift i
allmän handling i övrigt gäller
sekretessen i högst fyrtio år.

5 §
Sekretess gäller hos polis-
myndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapen-
register, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess i verksamhet som avser
folkbokföringen för uppgift som
hänför sig till vapenregister.
Sekretess gäller hos polis-
myndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapen-
register, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen för
uppgift som hänför sig till
vapenregister.

7 kap.
17 §
Sekretess gäller i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
allmänt kriminalregister eller
register som förs enligt lagen
(1965:94) om polisregister m.m. för
uppgift som har tillförts registret.
Om utlämnande av sådan uppgift
gäller vad som är föreskrivet i lag
om register som nu har nämnts och
i säkerhetsskyddslagen (1996:627)
samt i förordningar som har stöd i
dessa lagar.
Sekretess gäller för uppgift som
har tillförts register som förs enligt
lagen (1998:000) om belastnings-
register. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller vad som är
föreskrivet i den lagen och i
säkerhetsskyddslagen (1996:627)
samt i förordningar som har stöd i
dessa lagar.

Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den
lagen.

I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen enligt
första stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna
paragraf.

18 §
I annat fall än som avses i 17 §
gäller sekretess i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
register

1. för uppgift som har tillförts
särskilt register, som förs över
strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot, och inte hänför sig
till registrering som avses i 15 kap.
1 §,
I annat fall än som avses i 17 §
eller 9 kap. 17 § första stycket 6
eller 7 gäller sekretess i verksamhet
som avser förande av eller uttag ur
register
1. för uppgift som har tillförts
särskilt register, som förs över
strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot, och inte hänför sig
till registrering som avses i 15 kap.
1 §,
2. för annan uppgift hos
Rikspolisstyrelsen, som angår brott
eller den som har misstänkts, åtalats
eller dömts för brott, om uppgiften
har lämnats dit för databehandling
inom rättsväsendets
informationssystem i annat register
än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har
tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts
särskilt register som
författningsenligt förs hos
myndighet angående brott eller
tjänsteförseelser begångna av
personer som är eller har varit
verksamma hos myndigheten.
2. för annan uppgift hos
Rikspolisstyrelsen, som angår brott
eller den som har misstänkts, åtalats
eller dömts för brott, om uppgiften
har lämnats dit för databehandling
inom rättsväsendets
informationssystem i annat register
än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har
tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts
särskilt register som
författningsenligt förs hos
myndighet angående brott eller
tjänsteförseelser begångna av
personer som är eller har varit
verksamma hos myndigheten.
Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller hos luftfartsverket i verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller enskilds
hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

9 kap.
17 §
Sekretess gäller, om inte annat
följer av 18 §, i

1. utredning enligt bestämmel-
serna om förundersökning i
brottmål,
2. angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verksamhet
för att förebygga brott eller som
avser registerkontroll och särskild
personutredning enligt säker-
hetsskyddslagen (1996:627),

3. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighet,
tullmyndighets eller kustbevak-
ningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller

4. Statens biografbyrås verk-
samhet att biträda Justitiekanslern,
allmän åklagare eller polismyndig-
het i brottmål
för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om
uppgiften röjs.

Sekretess gäller för uppgift om
enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden, om inte annat följer
av 18 §
1. i utredning enligt bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål,
2. i angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verksamhet
för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser
registerkontroll och särskild
personutredning enligt säker-
hetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighets,
Statens kriminaltekniska laborato-
riums, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verk-
samhet att biträda Justitiekanslern,
allmän åklagare eller polismyndig-
het i brottmål,
6. i register som förs av
Rikspolisstyrelsen enligt polisdata-
lagen (1998:000) eller som annars
behandlas där med stöd av samma
lag,
7. i register som förs enligt lagen
(1998:000) om misstankeregister,
om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom
närstående lider men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare.

Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare och i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) samt i förordning som
har stöd i denna lag. Utan hinder
av sekretessen får uppgift vidare
lämnas ut enligt vad som föreskrivs
i lagen (1998:000) om misstanke-
register och polisdatalagen
(1998:000) samt i förordningar
som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

16 kap
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

12. förbehåll enligt 9 a § lagen
(1965:94) om polisregister m.m.

____________

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 5 kap. 5 § den 1 juli 1998 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.
2.Vid tillämpningen av 7 kap 17 § skall med register även avses
register som förs enligt lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister och
lagen (1965:94) om polisregister m.m..
3. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla
a) i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift som hänför sig
till vapenregister och som har tillförts folkbokföringen före ikraft-
trädandet och
b) såvitt avser sådana förbehåll som avses i 16 kap. 1 § 12 som
meddelats före ikraftträdandet.

2.8 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)
Härigenom föreskrivs att 61 § socialtjänstlagen (1980:620) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

61 §
I fråga om personregister som
förs med hjälp av automatisk data-
behandling finns bestämmelser i
datalagen (1973:289).
I fråga om automatiserad och
viss manuell behandling av
personuppgifter finns bestämmelser
i personuppgiftslagen (1998:000).

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 61 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.9 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 20 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
20 §
Om en personuppgift som anger
att en försäkringstagare har vidtagit
dispositioner beträffande i fram-
tiden utfallande försäkringsbelopp
till förmån för någon annan har
införts i sådant personregister som
avses i datalagen (1973:289), får
uppgiften inte lämnas ut till denne.
En personuppgift som anger att
en försäkringstagare har vidtagit
dispositioner beträffande i fram-
tiden utfallande försäkringsbelopp
till förmån för någon annan och
som behandlas enligt
personuppgiftslagen (1998:000),
får inte lämnas ut till
förmånstagaren.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 7 kap. 20 § i dess äldre lydelse för sådan behand-
ling.

2.10 Förslag till lag om ändring i aktiekontolagen
(1989:827)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § aktiekontolagen (1989:827) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.
6 §
Värdepapperscentralen skall ansvara för att avstämningsregistren förs
på ett sådant sätt som föreskrivs i denna lag eller annan författning.
Värdepapperscentralen är regi-
steransvarig enligt datalagen
(1973:289) för avstämningsregi-
stren.
Värdepapperscentralen är person-
uppgiftsansvarig enligt personupp-
giftslagen (1998:000) för den be-
handling av personuppgifter som
sker i avstämningsregistren.
I syfte att göra det möjligt för ett
utländskt företag att vara konto-
förande institut får personuppgift i
avstämningsregister lämnas ut för
att användas i automatisk data-
behandling i utlandet.
En personuppgift i avstämnings-
register får lämnas ut för att
användas i automatisk databehand-
ling i utlandet endast under de
förutsättningar som anges i 34 §
personuppgiftslagen (1998:000).

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 2 kap. 6 § i dess äldre lydelse för sådan
behandling.

2.11 Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
Härigenom föreskrivs i fråga om arkivlagen (1990:782)
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att punkt 4 i övergångsbestämmelserna skall upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §
Allmänna handlingar får gallras.
Vid gallring skall dock alltid beaktas att arkiven utgör en del av
kulturarvet och att det arkivmaterial som återstår skall kunna tillgodose
de ändamål som anges i 3 § tredje stycket.
Om det finns avvikande
bestämmelser om gallring av vissa
allmänna handlingar i annan lag
eller i förordning gäller dessa
bestämmelser, dock med undantag
för bestämmelserna i 12 § data-
lagen (1973:289).
Om det finns avvikande bestäm-
melser om gallring av vissa all-
männa handlingar i annan lag eller
i förordning gäller dessa bestäm-
melser.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 10 § den 24 oktober 1998 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.
2. Om datalagen (1973:289) även efter den 24 oktober 1998 skall
tillämpas på viss behandling av personuppgifter gäller dock 10 § i dess
äldre lydelse för sådan behandling.

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1114) om
värdepappersfonder
Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1990:1114) om värdepap-
persfonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

31 §
Fondbolaget skall föra eller låta
föra ett register över samtliga
innehavare av andelar i fonden.
Om registret förs med hjälp av
automatisk databehandling, gäller
bestämmelserna i datalagen
(1973:289) för ett sådant register.
Fondbolaget skall föra eller låta
föra ett register över samtliga
innehavare av andelar i fonden. I
fråga om automatiserad och viss
manuell behandling av personupp-
gifter finns bestämmelser i person-
uppgiftslagen (1998:000).
Är aktiekontolagen (1989:827) tillämplig på andelarna i fonden, förs
registret av Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Fondbolaget har rätt
till insyn i registret.
Fondbolaget skall till varje enskild fondandelsägare skriftligen bekräfta
att hans fondandelsinnehav registrerats. Av bekräftelsen skall framgå
värdepappersfondens beteckning, fondbolaget och förvaringsinstitutet
samt var informationsbroschyren, årsberättelser och halvårsredogörelser
för fonden finns att få tag i.
Har en fondandelsägare lämnat sina andelar till någon annan för
förvaltning, kan denne på andelsägarens uppdrag föras in i det register
som avses i första stycket i stället för andelsägaren, om han fått tillstånd
till registrering som förvaltare. I registret skall särskilt anmärkas att
fondandelen förvaltas för annans räkning. Förvaltaren skall tillställa
andelsägaren den information förvaltaren får från fondbolaget, om inte
andelsägaren avsagt sig sådan information. På begäran av fondbolaget
eller den som på bolagets uppdrag för registret skall förvaltaren lämna
fondbolaget uppgifter om dels andelsägarens namn, personnummer eller
annat registreringsnummer och postadress, dels det antal fondandelar
som fondandelsägaren äger.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 31 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.13 Förslag till lag om ändring i insiderlagen (1990:1342)
Härigenom föreskrivs att 16 § insiderlagen (1990:1342) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 §
Finansinspektionen skall föra eller låta föra register (insiderregister)
över anmälningar som gjorts enligt 9, 14 och 15 §§ eller, i fall som avses
i 9 § andra stycket, över däremot svarande uppgifter som lämnats från
annat register.
Uppgifter som inte längre omfattas av anmälningsskyldighet får
avföras ur registret. Uppgifterna skall dock bevaras i minst 10 år efter det
att de avförts.
Registret skall föras med hjälp av
automatisk databehandling. Finans-
inspektionen är registeransvarig
enligt datalagen (1973:289) för re-
gistret. Inspektionen skall på lämp-
ligt sätt underrätta de registrerade
om registret.
Registret skall föras med hjälp av
automatisk databehandling. Finans-
inspektionen är personuppgiftsan-
svarig enligt personuppgiftslagen
(1998:000) för den behandling av
personuppgifter som sker i
registret. Inspektionen skall på
lämpligt sätt underrätta de
registrerade om registret.
Registret skall vara offentligt.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 16 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:876) om
register för betalningsföreläggande och handräckning
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1991:876) om register för
betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §
Begär en enskild hos riks-
skatteverket att få underrättelse
enligt 10 § datalagen (1973:289),
lämnas underrättelsen av krono-
fogdemyndigheten.
Begär en enskild hos Riks-
skatteverket att få information
enligt 26 § personuppgiftslagen
(1998:000) lämnas informationen
av kronofogdemyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 10 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:889) om den
officiella statistiken
Härigenom föreskrivs att 9 och 15 §§ lagen (1992:889) om den
officiella statistiken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Föreskrifter om sekretess finns i
sekretesslagen (1980:100). Det
finns också särskilda regler till
skydd för den enskildes personliga
integritet när fråga är om sådant
personregister som anges i data-
lagen (1973:289).
Föreskrifter om sekretess finns i
sekretesslagen (1980:100). Det
finns också särskilda regler till
skydd för den personliga integri-
teten vid behandling av person-
uppgifter i personuppgiftslagen
(1998:000).

15 §
Den som uppsåtligen bryter mot
10 § döms för olovlig identifiering
till böter eller fängelse i högst ett
år, om gärningen inte är belagd med
straff i brottsbalken eller datalagen
(1973:289).
Den som uppsåtligen bryter mot
10 § döms för olovlig identifiering
till böter eller fängelse i högst ett
år, om gärningen inte är belagd med
straff i brottsbalken eller person-
uppgiftslagen (1998:000).

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 9 och 15 §§ i deras äldre lydelse för sådan behand-
ling.

2.16 Förslag till lag om ändring i telelagen (1993:597)
Härigenom föreskrivs att 28 § telelagen (1993:597) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

28 §
I det allmännas verksamhet skall, i stället för 25 27 §§, bestämmel-
serna i sekretesslagen (1980:100) tillämpas.
För annan personuppgift som
ingår i personregister i televerk-
samhet än som avses i 25 § första
stycket gäller bestämmelserna i
datalagen (1973:289).
För utlämnande av annan per-
sonuppgift i televerksamhet än som
avses i 25 § första stycket gäller
bestämmelserna i personuppgifts-
lagen (1998:000).

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 28 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.17 Förslag till lag om ändring i postlagen (1993:1684)
Härigenom föreskrivs att 21 § postlagen (1993:1684) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

21 §
I det allmännas verksamhet skall, i stället för 19 20 §§, bestämmel-
serna i sekretesslagen (1980:100) tillämpas.
För annan personuppgift som
ingår i personregister i postverk-
samhet än som avses i 19 § första
och tredje styckena gäller bestäm-
melserna i datalagen (1973:289).
För utlämnande av annan
personuppgift i postverksamhet än
som avses i 19 § första och tredje
styckena gäller bestämmelserna i
personuppgiftslagen (1998:000).

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 21 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:459) om
arbetsförmedlingsregister
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1994:459) om arbetsförmed-
lingsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

22 §
Innan uppgifter förs in i ett arbetsförmedlingsregister skall en
arbetssökande som kan komma att registreras underrättas om
1. ändamålen med registret,
2. de uppgifter som registret får innehålla,
3. innebörden av ett samtycke enligt 5 § andra stycket och 7 § tredje
stycket,
4. de sekretess- och säkerhetsbestämmelser som gäller för registret,
5. rätten att få registerutdrag och
rättelse till stånd enligt datalagen
(1973:289), och
5. rätten att få information och
rättelse till stånd enligt person-
uppgiftslagen (1998:000), och
6. de begränsningar i fråga om terminalåtkomst, utlämnande av
uppgifter på medium för automatisk databehandling, sökbegrepp och
bevarande av uppgifter som gäller för registret.
Den arbetssökande skall på lämpligt sätt ges motsvarande information
om Arbetsmarknadsstyrelsens centrala statistikregister.
Övriga registrerade personer skall på lämpligt sätt informeras om
registreringen i arbetsförmedlingsregistret och Arbetsmarknadsstyrelsens
centrala statistikregister.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 22 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.19 Förslag till lag om ändring i alkohollagen
(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 kap.
10 §
Tillståndshavare och de som söker tillstånd skall på lämpligt sätt ges
information om registret. Informationen skall innehålla en beskrivning av
de uppgifter som registret innehåller samt upplysningar om
1. ändamålet med registret,
2. rätten att få registerutdrag och
att få till stånd rättelse enligt
datalagen (1973:289) och
2. rätten att få information och att
få till stånd rättelse enligt person-
uppgiftslagen (1998:000) och
3. de begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter på medium för
automatisk databehandling och om bevarande av uppgifter som gäller för
registret.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 12 kap. 10 § i dess äldre lydelse för sådan behand-
ling.

2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:606) om
vissa personregister för officiell statistik
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1995:606) om vissa personregister
för officiell statistik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Den myndighet som enligt vad
regeringen föreskriver ansvarar för
den officiella statistiken skall också
vara registeransvarig enligt datala-
gen (1973:289) för personregistret.
Den myndighet som enligt vad
regeringen föreskriver ansvarar för
den officiella statistiken skall också
vara personuppgiftsansvarig enligt
personuppgiftslagen (1998:000) för
registret.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 4 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.21 Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen
(1996:627)
Härigenom föreskrivs att 12, 15, 21 och 22 §§ säkerhetsskyddslagen
(1996:627) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från polisregister.
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från ett register
som omfattas av lagen (1998:000)
om belastningsregister, lagen
(1998:000) om misstankeregister
eller polisdatalagen (1998:000).
Med registerkontroll avses också
att sådana personuppgifter hämtas
som Rikspolisstyrelsen eller Säker-
hetspolisen behandlar utan att det
ingår i ett sådant register som
avses i första stycket. Med
registerkontroll avses dock inte att
uppgifter hämtas från en
förundersökning eller särskild
undersökning i kriminalunder-
rättelseverksamhet.

15 §
Registerkontroll får göras efter
framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan
gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en
verksamhet på det sätt som anges i
13 § första stycket, och
3. det för deltagandet gäller
regler i den andra staten om
registerkontroll som motsvarar
reglerna i denna lag.
Registerkontroll får göras efter
framställan från en annan stat, om
1. den person som framställan
gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en
verksamhet på det sätt som anges i
13 § första stycket, och
3. det för deltagandet gäller
regler i den andra staten om
registerkontroll som motsvarar
reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en
säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där
Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen,
om organisationen har gjort framställan om kontroll.

21 §
Utlämnande av uppgifter från
polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig i
polisregister om den kontrollerade
och, om det är oundgängligen
nödvändigt, om make eller sambo,
och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos Rikspolis-
styrelsen och i Säkerhetspolisens
register.

Utlämnande av uppgifter vid
registerkontroll får omfatta

1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig
om den kontrollerade och, om det
är oundgängligen nödvändigt, om
make eller sambo, och

2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i belast-
ningsregistret, misstankeregistret,
SÄPO-registret och uppgifter som
annars behandlas hos Säkerhets-
polisen.

22 §
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i Säkerhetspolisens register
samt de uppgifter om den
kontrollerade som finns i person-
och belastningsregistret hos
Rikspolisstyrelsen om dom eller
misstanke om brott som avses i

3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§
brottsbalken,
4 kap. 1 6, 8 och 9 §§
brottsbalken,
6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
8 kap. 4 6 §§ brottsbalken,
9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
12 kap. 3 och 5 §§
brottsbalken,
13 kap. 1 5 b och 7 §§
brottsbalken,
16 kap. 1 3, 5, 6 och 8 §§
brottsbalken,
17 kap. 1 § brottsbalken,
18 kap. 1 och 3 5 §§
brottsbalken,
19 kap. brottsbalken,
1 och 3 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64), och
9 kap. 1 § vapenlagen
(1996:67).
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i SÄPO-registret eller annars
behandlas hos Säkerhetspolisen
samt de uppgifter om den
kontrollerade som finns i belast-
ningsregistret och i misstanke-
registret om dom eller misstanke
om brott som avses i
3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§
brottsbalken,
4 kap. 1 6 och 8 9 a §§
brottsbalken,
6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
8 kap. 4 6 §§ brottsbalken,
9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
12 kap. 3 § brottsbalken,

13 kap. 1 5 b och 7 §§
brottsbalken,
16 kap. 1 3, 5, 6 och 8 §§
brottsbalken,
17 kap. 1 § brottsbalken,
18 kap. 1 och 3 5 §§
brottsbalken,
19 kap. brottsbalken,
1 och 3 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64), och
9 kap. 1 § vapenlagen
(1996:67).
Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får
lämnas ut.

____________

Denna lag träder i kraft såvitt avser 15 § den 1 juli 1998 och i övrigt
den dag regeringen bestämmer. Vid tillämpningen av 21 och 22 §§ i
deras nya lydelse skall med belastningsregistret även avses person- och
belastningsregistret till dess samtliga uppgifter utgått ur detta register.

2.22 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1156) om
receptregister
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1996:1156) om receptregister skall
ha följande lydelse

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §
Apoteksbolaget Aktiebolag skall
på lämpligt sätt lämna patienter och
förskrivare information om recept-
registret. Informationen skall redo-
visa ändamålen med registret och
vilka uppgifter registret får inne-
hålla samt ge upplysning om
Apoteket Aktiebolag skall på
lämpligt sätt lämna patienter och
förskrivare information om
receptregistret. Informationen skall
redovisa ändamålen med registret
och vilka uppgifter registret får
innehålla samt ge upplysning om
1. de tystnadsplikts- och säkerhetsbestämmelser som gäller för
registret,
2. rätten att få registerutdrag
och rättelse enligt datalagen
(1973:289),
2. rätten att få information och
rättelse enligt personuppgiftslagen
(1998:000),
3. de bestämmelser om samtycke som gäller enligt 3 § andra stycket,
och
4. de begränsningar i fråga om sambearbetning, sökbegrepp och
bevarande av uppgifter som gäller för registret.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 9 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

2.23 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:158) om
röstlängdsregister
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1997:158) om röstlängdsregister
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 §
Begär en enskild att få under-
rättelse enligt 10 § datalagen
(1973:289), skall underrättelsen
lämnas av skattemyndigheten.
Begär en enskild att få infor-
mation enligt 26 § personuppgifts-
lagen (1998:000), skall informa-
tionen lämnas av skattemyndig-
heten.

Denna lag träder i kraft den 24 oktober 1998. Om datalagen (1973:289)
även efter denna tidpunkt skall tillämpas på viss behandling av person-
uppgifter, gäller dock 10 § i dess äldre lydelse för sådan behandling.

3 Ärendet och dess beredning
I mars 1995 lade regeringen fram en proposition med förslag till riktlinjer
för uppbyggnaden av en ny struktur avseende de brottsregister m.m. som
i dag förs hos Rikspolisstyrelsen (prop 1994/95:144). Förslaget, som
innebär att person- och belastningsregistret skall ersättas av ett
belastningsregister och ett misstankeregister, har godkänts av riksdagen
(bet 1994/95:JuU21, rskr 1994/95:378).
Den 30 mars 1995 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att
utarbeta förslag till en rättslig reglering av belastningsregistret och
misstankeregistret samt överväga vilka ändringar som behövs i
polisregisterlagen (1965:94). Arbetet skulle bedrivas i enlighet med de
riktlinjer regeringen lagt fram i den nämnda propositionen. I uppdraget
ingick också att utarbeta förslag till en rättslig reglering av
polisunderrättelseregister och DNA-register. Uppdraget omfattade
ursprungligen inte Säkerhetspolisen. Utredningen antog namnet
Registerutredningen.
Den 14 mars 1996 beslutade regeringen genom tilläggsdirektiv att den
inskränkning i uppdraget som undantog Säkerhetspolisen inte längre
skulle gälla.
I mars 1996 överlämnade utredningen delbetänkandet
Kriminalunderrättelseregister - DNA-register (SOU 1996:35). En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju
96/1255). Utredningens förslag i delbetänkandet är utformade mot
bakgrund av den nuvarande datalagen (1973:289). I april 1997
överlämnade utredningen sitt slutbetänkande Polisens register (SOU
1997:65). Förslagen i slutbetänkandet bygger på den av
Datalagskommittén föreslagna persondatalagen som föreslås ersätta den
nuvarande datalagen. Förslagen från delbetänkandet är därför
överflyttade till den nya lag om polisens behandling av personuppgifter
som föreslås i slutbetänkandet. En sammanfattning av betänkandet finns i
bilaga 3. Utredningens lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5.
En remissammanställning finns tillgänglig i ärendet (Ju 97/1660).
Regeringen tar nu ställning till utredningens förslag.
Härutöver föreslår regeringen en ändring i sekretesslagen såvitt avser
sekretess för uppgifter som hänför sig till vapenregister. Ändringen är
föranledd av en tidigare beslutad omläggning av systemet för avisering
av folkbokföringsuppgifter (prop. 1994/95:201, bet. 1994/95:SkU26,
rskr. 372). Omläggningen innebär bl.a. att folkbokföringen inte längre
skall avisera polismyndigheterna om adressändringar m.m. beträffande
innehavare av vapenlicens (a. prop. s. 30). Folkbokföringen skall därför
inte längre tillföras några uppgifter om personers vapeninnehav.
Avsikten är att Rikspolisstyrelsen skall ta över folkbokföringens uppgift i
aktuellt hänseende. Sekretessen enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen bör
därför ändras från att gälla i verksamhet som avser folkbokföringen till
att i stället gälla hos Rikspolisstyrelsen. Regeringen har i denna fråga
inhämtat synpunkter under hand från Rikspolisstyrelsen och från
Riksskatteverket.
Regeringen beslutade den 29 januari 1998 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 7. Lagrådet har föreslagit vissa ändringar i det remitterade
förslaget. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets synpunkter.
Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts. Regeringen
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 8.2.4 och 10.5 samt i
författningskommentaren.
Följdlagstiftning till personuppgiftslagen
Såsom framgår av regeringens proposition 1997/98:44 Personuppgiftslag
beslutade regeringen i juni 1995 att tillkalla en parlamentariskt sam-
mansatt kommitté med uppgift att bl.a. göra en total revision av
datalagen (1973:289) och analysera på vilket sätt EG-direktivet om
personuppgifter (Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av
den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter) skall genomföras i svensk lag. Kommittén som antog namnet
Datalagskommittén avgav under våren 1997 betänkandet Integritet
Offentlighet Informationsteknik (SOU 1997:39). Kommittén föreslog
bl.a. en persondatalag som skulle ersätta datalagen. Regeringen beslutade
i slutet av 1997, efter att ha inhämtat Lagrådets yttrande över
lagförslaget, den inledningsvis nämnda propositionen. Regeringens
förslag till personuppgiftslag bygger i allt väsentligt på
Datalagskommitténs förslag. Angående en närmare redogörelse för det
ärendets beredning, se a. prop. s. 29 f.
I flera särskilda registerlagar och andra lagar finns för närvarande
hänvisningar till hela datalagen eller vissa paragrafer i den. I den här
propositionen finns det därför förslag till ändringar i några av dessa
lagar. Förslagen är rent redaktionella följdändringar till den föreslagna
personuppgiftslagen. Lagändringarna är därmed enligt regeringens be-
dömning av så enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Något lagrådsyttrande har därför inte inhämtats.
4 Registerlagstiftningen
4.1 Inledning
Det allmänna kriminalregistret innehåller uppgifter om personer som har
dömts till andra påföljder än böter. Registret förs av Rikspolisstyrelsen.
För registret gäller bestämmelserna i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister (kriminalregisterlagen) och kriminalregisterkungörelsen
(1973:58). Rikspolisstyrelsen och polismyndigheterna för också olika
slag av polisregister. För dessa gäller bestämmelserna i lagen (1965:94)
om polisregister m.m. (polisregisterlagen) och polisregisterkungörelsen
(1969:38).
År 1971 fördes det allmänna kriminalregistret över från
Kriminalvårdsstyrelsen till Rikspolisstyrelsen. Skälen till detta var
önskan om att minska den dubbelregistrering som då förekom och de
kostnader som hängde samman därmed. I samband med överföringen
sammanfördes kriminalregistret med det centrala personregister som
fördes hos Rikspolisstyrelsen. Det samordnade registret, som förs med
hjälp av automatisk databehandling, kallas person- och
belastningsregistret. För detta gäller olika regler beroende på om det är
fråga om dess användning som kriminalregister eller polisregister. I det
förra fallet gäller kriminalregisterlagen och i det senare
polisregisterlagen.
Överföringen av det allmänna kriminalregistret från
Kriminalvårdsstyrelsen till Rikspolisstyrelsen utgjorde en del av
uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem (RI-systemet).
RI-systemet regleras i förordningen (1970:517) om rättsväsendets
informationssystem (RI-förordningen). Enligt denna skall det finnas ett
informationssystem grundat på automatisk databehandling för att
insamla, lagra, bearbeta och lämna uppgifter som har samband med
verksamheten inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet samt
kriminalvården. Informationssystemet skall bestå av olika delsystem.
Frågor om uppbyggnad eller om standarder i systemet skall beredas av
den registeransvariga myndigheten i samråd med övriga berörda centrala
myndigheter.
4.2 Kriminalregistret
Bestämmelser om kriminalregister finns i kriminalregisterlagen och
kriminalregisterkungörelsen. Som nämnts är kriminalregistret i praktiken
en del av person- och belastningsregistret.
Registret innehåller sådana uppgifter som främst behövs i
domstolarnas verksamhet för att brottsbalkens regler om
sammanträffande av brott och förändring av påföljder skall kunna
tillämpas. I registret förs in uppgifter om domar på fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård liksom uppgifter
om åtgärder enligt 34 kap. brottsbalken. Registret innehåller också
uppgifter om strafföreläggande avseende villkorlig dom. Bötesstraff
antecknas inte i registret i andra fall än då förvandlingsstraff har ålagts.
I registret antecknas vidare uppgifter om straffverkställighet, nåd och
resning. I registret finns också vissa uppgifter om påföljder som har
dömts ut i något annat land.
4.3 Polisregister m.m.
4.3.1 Polisregisterlagstiftningen
Bestämmelser om polisregister finns i polisregisterlagen och
polisregisterkungörelsen.
Med polisregister avses enligt polisregisterlagen register som förs hos
Rikspolisstyrelsen eller någon annan polismyndighet för att tjäna till
upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts, åtalats eller dömts,
eller om någons personliga förhållanden i övrigt.
Enligt polisregisterlagen skall innehållet i polisregister begränsas till
uppgifter som är nödvändiga för att polisen skall kunna förebygga och
upptäcka brott samt fullgöra sin verksamhet i övrigt. Närmare
föreskrifter om innehållet i Rikspolisstyrelsens polisregister finns i 2
7 §§ polisregisterkungörelsen. Dessa regler innebär bl.a. att det i
polisregister, förutom sådana uppgifter som skall antecknas i
kriminalregistret, skall tas in uppgifter om vissa bötesdomar och
godkända strafförelägganden, åtalsunderlåtelser i vissa fall, beslut om
utvisning enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529), beslut om
utlämning och beslut om besöksförbud.
Innehållet i polisregister är enligt 1 § polisregisterlagen inte begränsat
till anteckningar om påföljder. Med stöd av 2 § andra stycket
polisregisterlagen har i 6 § polisregisterkungörelsen föreskrivits att i
polisregister får föras in även uppgifter om den som är misstänkt för brott
och uppgifter om någon annans personliga förhållanden. Som villkor för
sådan registrering gäller att denna är nödvändig för att polisen skall
kunna förebygga och upptäcka brott och att uppgifterna är av särskild
betydelse för brottsspaning.
I polisregister får vidare tas in bl.a. uppgifter som har kommit in från
annat nordiskt land eller från en stat som är ansluten till Interpol eller
från denna organisation, under förutsättning att uppgiftens innehåll
motsvarar en sådan uppgift som enligt det föregående får antecknas i
polisregister.
I polisregisterlagen finns dessutom bestämmelser om ett register som
förs hos Statens kriminaltekniska laboratorium för dess
sakkunnigutlåtanden. Detta register är inte ett polisregister i
polisregisterlagens mening. Tidigare fanns också bestämmelser om
register hos Generaltullstyrelsen och andra tullmyndigheter i deras
brottsbekämpande verksamhet. Dessa bestämmelser är sedan den 1
januari 1998 överflyttade till en särskild lag, lagen (1997:1058) om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.
4.3.2 Person- och belastningsregistret
Person- och belastningsregistret är det största polisregistret. Det är främst
ett belastningsregister och innehåller uppgifter om påföljder och därmed
sammanhängande beslut som skall antecknas enligt kriminalregister-
eller polisregisterförfattningarna.
Enligt 6 § polisregisterkungörelsen får i polisregister tas in uppgift om
den som är misstänkt för brott om det är av särskild betydelse för
brottsspaning. Med stöd av denna bestämmelse registreras uppgifter
enligt den s.k. personbladsrutinen. Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd för personbladsrutinen (FAP 441-2) skall lokal
polismyndighet, och i vissa fall tull- och åklagarmyndighet, upprätta ett
personblad, personblad 1, bl.a. om den som har fyllt 15 år är skäligen
misstänkt för brott mot brottsbalken, trafikbrottslagen (1951:649),
narkotikastrafflagen (1968:64), valutaförordningen (1959:264) och brott
mot andra lagar och förordningar om det för brottet är föreskrivet svårare
straff än böter eller disciplinstraff. I föreskrifterna görs undantag för
registrering bl.a. för vissa brott mot brottsbalken och trafikbrottslagen.
Sedan åklagaren fattat beslut i åtalsfrågan upprättas personblad 2.
Personbladen sänds till Rikspolisstyrelsen, som registrerar uppgifterna i
person- och belastningsregistret. Uppgifter enligt personbladsrutinen är
de enda uppgifter om misstankar som förs in i person- och
belastningsregistret. Övriga uppgifter om misstankar registreras i andra
typer av polisregister.
Person- och belastningsregistret förs med hjälp av automatisk
databehandling. Varken kriminal- eller polisregisterförfattningarna är
skrivna med utgångspunkt i att kriminal- eller polisregister skall vara
datoriserade. Det formella stödet för att föra registret med automatisk
databehandling finns i stället i förordningen (1970:517) om rätts-
väsendets informationssystem (RI-förordningen).
Inom polisen används uppgifterna i registret såväl vid spaning och
brottsutredning som vid ordnings- och trafikpolisverksamhet. Upp-
gifterna används också som underlag i bl.a. körkortsärenden.
Uppgifter ur person- och belastningsregistret får under vissa
förutsättningar användas också av andra myndigheter, t.ex. i olika
tillståndsärenden. Hos domstolar och åklagare används uppgifterna i
handläggningen av brottmål.
4.3.3 Andra polisregister
Hos Rikspolisstyrelsen förs med stöd av polisregisterlagen även flera
andra register. Dessa register används framför allt för brottsspaning. Hit
hör bl.a. brottsanmälansregistret, det allmänna spaningsregistret (ASP),
signalements- och känneteckensregistret, fingeravtrycks-registret, U-
boken (med uppgifter om utvisningar), en del av Interpolregistret samt
beslags- och analysregistret. Till polisregistren hör också Finanspolisens
analys- och spaningsregister. Dessa register förs med hjälp av automatisk
databehandling. Dessutom finns det ett manuellt register, fotoregistret.
Även Säkerhetspolisens register regleras av polisregisterlagen.
Särskilda föreskrifter för detta register finns i 5 a § förordningen
(1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen.
Rikspolisstyrelsen för dessutom andra register som inte är polisregister
i polisregisterlagens mening. Till dessa hör godsregistret och registret för
efterlysta fordon samt passregistret.
Utöver de register som nämnts ovan förs vid olika polismyndigheter
vissa lokala register. Det gäller bl.a. lokala spaningsregister av typen
tillhållsregister samt register för intern samordning av pågående
utredningar. Även dessa register omfattas av polisregisterlagen.
Dessutom finns det andra typer av lokala register för vilka
polisregisterlagen inte gäller, t.ex. förundersökningsregister, dvs.
tillfälliga register som gäller en viss förundersökning.
En beskrivning av de centrala och lokala register som förs av polisen
finns i bilaga 5 till betänkandet Polisens register (SOU 1997:65).
4.3.4 Körkortsregistret
Av 2 § körkortsförordningen (1977:722) framgår att det skall finnas ett
för landet gemensamt körkortsregister. Körkortsregistret innehåller tre
slag av uppgifter, nämligen identitetsuppgifter, körkortsuppgifter och
belastningsuppgifter. Belastningsuppgifterna gäller dels uppgifter om
sådana brott som anges i 83 § körkortsförordningen, dels vissa andra
uppgifter, t.ex. om anmälan till länsstyrelse att en körkortsinnehavare inte
längre uppfyller förutsättningarna för att få ha körkort.
Enligt 90 § körkortsförordningen skall Vägverket föra körkortsregistret
med hjälp av automatisk databehandling. I fråga om uppgifter om brott
som anges i 83 § körkortsförordningen förs registret dock av
Rikspolisstyrelsen i enlighet med 21 § kungörelsen (1970:517) om
rättsväsendets informationssystem (RI-förordningen). Denna del av
registret kallas här körkortsregistrets belastningsdel. Registreringen i
belastningsdelen fyller huvudsakligen två syften. Den skall dels lämna
underlag för prövningen i körkortsmål, dels ge information till åklagare
och domstolar i trafikmål om tidigare trafikbrottslighet.
Bestämmelser om innehållet i körkortsregistret finns i 90 och 91 §§
körkortsförordningen. I den del av registret som förs av
Rikspolisstyrelsen skall enligt 91 § körkortsförordningen tas in uppgifter
om brott enligt 83 § samma förordning, dvs. uppgifter om dom, beslut,
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot varigenom
körkortshavare, innehavare av traktorkort, innehavare av utländskt
körkort eller någon för vilken spärrtid beslutats men ännu inte löpt ut har
funnits skyldig till vissa brott. Det gäller främst brott mot
trafikbrottslagen, andra trafikförfattningar, narkotikastrafflagen samt
vissa brottsbalksbrott såsom misshandel och andra våldsbrott. I fråga om
de allra flesta brottsbalksbrott sker dock ingen registrering, om påföljden
stannat vid böter.
Regleringen i körkortsregistret är följaktligen på en gång mera
omfattande och mera begränsad än registreringen i person- och
belastningsregistret; i vissa fall sker anteckning då penningböter har
dömts ut, i andra bara om påföljden är strängare än böter.
5 Utgångspunkter för regeringens förslag
5.1 Riktlinjepropositionen
I proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering av påföljder m.m.
föreslog regeringen riktlinjer för uppbyggnaden av en ny struktur
avseende de brottsregister m.m. som i dag förs hos Rikspolisstyrelsen.
Förslaget innebär att person- och belastningsregistret (PBR) skall ersättas
av ett belastningsregiser och att det skall inrättas ett misstankeregister.
Den registrering av påföljder som sker i körkortsregistrets belastningsdel
skall enligt förslaget samordnas med belastningsregistret. Riksdagen har
godkänt de föreslagna riktlinjerna (bet. 1994/95:JuU21, rskr.
1994/95:378).
I propositionen uttalade regeringen att den i dag gällande kriminal- och
polisregisterlagstiftningen fick sin huvudsakliga utformning på 60-talet
och därför - inte minst med hänsyn till den tekniska utvecklingen -
framstår som föråldrad. Som exempel nämndes att PBR, som är ett enda
register som förs med hjälp av automatisk databehandling, styrs av två
olika lagar som dessutom utgår från att det förs manuellt. Regeringen
framhöll vidare att dagens lagstiftning också har inslag som kan
uppfattas som brister i skyddet för den personliga integriteten.
Regeringen anförde att detta särskilt gäller kravet på att uppgifter bör
hållas åtskilda efter graden på riktighet och tillförlitlighet. Sådana krav
framställs bl.a. i Europarådets rekommendation, No. R (87) 15 om
användning av personuppgifter inom polissektorn. Som ett exempel på
att bekräftade och obekräftade uppgifter antecknas i samma register
angavs i propositionen att uppgifter om såväl ådömda påföljder som
brottsmisstankar antecknas i PBR.
Utgångspunkten för förslagen i den proposition regeringen nu lägger
fram är, i enlighet med vad som uttalades i riktlinjepropositionen, att
belastningsregistret skall innehålla de uppgifter om påföljder m.m. som i
dag antecknas i PBR och i körkortsregistrets belastningsdel. Misstanke-
registret skall innehålla uppgifter bl.a. om den som är skäligen misstänkt
för brott enligt den tidigare nämnda personbladsrutinen.
5.2 En ny datalag personuppgiftslagen
Regeringen har i proposition 1997/98:44 föreslagit att en
personuppgiftslag skall införas. Den föreslagna lagen skall ersätta den
nuvarande datalagen (1973:289) och genomför Europaparlamentets och
rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet).
Personuppgiftslagen är, precis som den nuvarande datalagen, tänkt att
få generell räckvidd. Det innebär att den kommer att omfatta även sådan
verksamhet som faller utanför EG-rätten. Särbestämmelser som kan
behövas på olika områden förutsätts få sin plats i särskilda register-
författningar. Sådana särbestämmelser kommer att gälla framför person-
uppgiftslagen.
Personuppgiftslagen skall enligt förslaget gälla inte bara register, utan
all behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad.
Lagen skall även omfatta manuell behandling av personuppgifter om
dessa ingår i eller avses ingå i en strukturerad samling av
personuppgifter.
En utgångspunkt för personuppgiftslagen är att behandling av
personuppgifter är tillåten endast i de fall och på de villkor som anges i
lagen. I andra fall skall behandling av personuppgifter inte få
förekomma. Något tillståndsförfarande motsvarande det nuvarande har
inte föreslagits. Om en behandling av personuppgifter är tillåten enligt
personuppgiftslagen, skall behandlingen anmälas till en tillsyns-
myndighet. Om den som är ansvarig för en behandling har inrättat ett
persondataombud, skall behandlingen i stället anmälas till denne. Den
som är personuppgiftsansvarig skall se till att behandlingen sker korrekt
och i enlighet med god sed, påpeka eventuella brister och anmäla
missförhållanden till tillsynsmyndigheten. Denna skall i första hand
försöka åstadkomma rättelse genom påpekanden och liknande
förfaranden. Om det inte går eller om det är riskfyllt att vänta kan
tillsynsmyndigheten vid vite förbjuda en behandling.
Grundläggande krav på behandling av personuppgifter
I förslaget till personuppgiftslag anges vissa grundläggande krav på
behandlingen av personuppgifter. Personuppgifter skall behandlas på ett
korrekt sätt och i enlighet med god sed. Uppgifter får samlas in endast
för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och får sedan
inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ursprungliga.
Behandling av personuppgifter för historiska, vetenskapliga eller
statistiska ändamål skall dock aldrig anses oförenlig med de ursprungliga
ändamålen. De personuppgifter som behandlas skall vidare vara adekvata
och relevanta i förhållande till ändamålet. Fler uppgifter än som är
nödvändiga med hänsyn till ändamålet skall inte få behandlas. Vidare
skall personuppgifter som behandlas vara riktiga och aktuella.
Personuppgifter skall inte heller få bevaras under längre tid än vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. För
historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall dock
personuppgifter få bevaras under en längre tid.
Behandling av särskilt känsliga uppgifter skall i princip vara förbjudet.
Från förbudet finns dock flera undantag som är uppräknade i lagen.
Känsliga uppgifter får t.ex. under vissa förutsättningar behandlas för
hälso- och sjukvårdsändamål och för forsknings- och statistikändamål.
Med känsliga uppgifter avses personuppgifter som avslöjar ras eller
etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse
eller medlemskap i fackförening. Det skall vidare enligt huvudregeln
vara förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller
sexualliv.
Det skall vidare vara förbjudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i
brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihets-
berövanden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
skall dock få meddela föreskrifter om undantag från förbudet. Några
andra särskilda bestämmelser om behandling av uppgifter som visar att
någon har misstänkts eller dömts för brott har inte tagits in i person-
uppgiftslagen.
Information
Personuppgiftslagen innehåller vidare bestämmelser om den
personuppgiftsansvariges skyldighet att informera den registrerade om
behandling som rör honomeller henne. Sådan information skall dels
lämnas självmant av den persondataansvarige, dels med anledning av den
registrerades begäran.
Rättelse
Den personuppgiftsansvarige skall vidare vara skyldig att rätta, blockera
eller utplåna felaktiga uppgifter m.m. och underrätta dem som har fått del
av sådana uppgifter om det rätta förhållandet. Det finns särskilda
bestämmelser om automatiserade beslut och om säkerheten vid
behandling av personuppgifter.
Skyddsåtgärder
En tillsynsmyndighet föreslås få besluta om de skyddsåtgärder som kan
behövas för en behandling och att få förena beslutet med vite.
Överföring av uppgifter till utlandet
I princip skall det vara förbjudet att föra över personuppgifter till länder
utanför EU. Från detta förbud finns dock flera undantag. Det viktigaste är
att det skall vara tillåtet att överföra uppgifter till de länder som har
anslutit sig till Europarådets dataskyddskonvention.
Sanktioner
Slutligen har bestämmelser om sanktioner i form av skadestånd, vite och
straff föreslagits.
I kraftträdande
Personuppgiftslagen föreslås träda i kraft den 24 oktober 1998, då
datalagen skall upphöra att gälla. Beträffande sådan behandling som
pågår vid i kraftträdandet skall till och med den 30 september 2001 den
äldre lagen tillämpas.
5.3 Bestämmelser om sekretess och utlämnande av
uppgifter
5.3.1 Förundersökningssekretessen
I 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) finns regler om sekretess med
hänsyn till intresset av att förebygga eller beivra brott. Bestämmelsen
gäller bl.a. för uppgifter i polisregistret. En förutsättning för att sekretess
skall gälla är att det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda
åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas, om
uppgiften röjs.
Sekretessen gäller i första hand hos åklagar-, polis-, och
tullmyndigheterna. Eftersom sekretessen gäller för uppgifter som hänför
sig till brottsförebyggande eller brottsbeivrande verksamhet, följer
sekretessen med uppgiften om den lämnas vidare till en annan
myndighet. Även en myndighet som i annan verksamhet biträder
åklagare eller polis i brottsbekämpande verksamhet är underkastad
sekretess till skydd för spaning och utredning.
Bestämmelserna i 5 kap. 1 § sekretesslagen är till för att skydda det
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. I 9 kap.
17 § sekretesslagen finns korresponderande regler om sekretess vid
förundersökningar m.m. till skydd för den enskildes intressen.
Sekretessen enligt sistnämnda paragraf gäller under förutsättning att det
kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider
skada eller men om uppgiften lämnas ut.
5.3.2 Registersekretessen
Det finns vidare särskilda sekretessbestämmelser beträffande uppgifter
i polisregister. Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller sekretess i
verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister
eller register som förs med stöd av lagen (1965:94) om polisregister m.m.
för uppgift som har tillförts registret. Sekretessen enligt denna
bestämmelse är absolut, dvs. något skaderekvisit ställs inte upp som
villkor för sekretessen. Uppgifter från registren får lämnas ut endast
under de förutsättningar som anges i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister, polisregisterlagen eller säkerhetsskyddslagen
(1996:627) eller i förordning som har stöd i dessa lagar.
Sekretessen enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller också i förhållande
till den enskilde. Kriminalregisterlagen och polisregisterlagen innehåller
dock bestämmelser om utlämnande av uppgifter till den registrerade
själv.
I 7 kap. 18 § sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess för bl.a.
uppgifter som har tillförts körkortsregistret. I likhet med vad som gäller
enligt 7 kap. 17 § är sekretessen absolut.
5.3.3 Utlämnande av uppgifter till den registrerade
Enligt kriminalregisterlagen har den enskilde en oinskränkt rätt att få ett
utdrag innehållande samtliga belastningsuppgifter om sig själv. När det
gäller polisregister är däremot den enskildes rätt mer begränsad. Den
huvudsakliga anledningen till det är att polisregister också innehåller
uppgifter av betydelse för brottsspaning. Den begränsning som gäller är
framför allt att det i utdrag till den enskilde inte skall tas med uppgift om
misstanke för brott, om inte åtal har väckts för brottet. Vidare gäller att
bötesbrott redovisas endast i begränsad uppfattning.
Utdrag ur polisregistret får endast meddelas till den registrerade under
förutsättning att han eller hon behöver utdraget för att ta tillvara sin rätt i
främmande stat, få tillstånd att inresa, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat, pröva fråga om anställning i verksamhet som avser vård
eller som är av betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet eller
beivrandet av brott och regeringen i förordning medgivit att utdrag eller
upplysning lämnas för sådant ändamål eller i annat fall, om den enskilde
styrker att hans eller hennes rätt är beroende av upplysning ur registret
och regeringen medger att upplysning lämnas (3 § polisregisterlagen
[1965:94]).
5.4 Internationellt polissamarbete
5.4.1 Europarådets rekommendation om användningen av
personuppgifter inom polissektorn
År 1987 antogs inom Europarådet en rekommendation, No. R (87) 15,
om användningen av personuppgifter inom polissektorn.
Rekommendationen innehåller speciella dataskyddsregler för
personuppgifter som polisen samlar in, lagrar, använder eller överför
med hjälp av automatisk databehandling i syfte att förhindra och
bekämpa brott eller upprätthålla allmän ordning. Endast sådana
personuppgifter som är nödvändiga för att förhindra en verklig fara eller
bekämpa ett visst brott får samlas in, om inte den nationella
lagstiftningen tillåter ett mer omfattande uppgiftssamlande. Skilda
kategorier av lagrade uppgifter skall så långt som möjligt kunna skiljas
från varandra efter graden av riktighet och tillförlitlighet. I synnerhet
skall uppgifter som grundar sig på fakta kunna skiljas från uppgifter som
grundar sig på omdömen eller personliga värderingar.
I oktober 1988 inledde Datainspektionen en granskning av
Rikspolisstyrelsens personregister. Granskningen syftade till att
undersöka om nuvarande författningsreglering av polisens rätt att
registrera uppgifter om enskilda svarade mot den europeiska
rekommendationen om polisregister. Undersökningen gällde också hur
Rikspolisstyrelsens personregister förhöll sig till den nuvarande
författningsregleringen och till de föreskrifter som Datainspektionen
meddelat. I en skrivelse den 28 september 1989 överlämnade
Datainspektionen till regeringen en rapport över granskningen.
I skrivelsen anges att inspektionen fått intrycket att Rikspolisstyrelsens
verksamhet med registren präglas av en strävan att undvika otillbörligt
intrång i den personliga integriteten. Samtidigt noteras dock att
författningsregleringen av polisens rätt att registrera uppgifter om
enskilda personer är bristfällig mot bakgrund av den europeiska
rekommendationen. Dessa brister anges bl.a. avse vissa frågor avseende
utlämnande av uppgifter från registren samt sammanblandningen av
belastnings- och misstankeuppgifter i person- och belastningsregistret.
5.4.2 Europol
Medlemsstaterna i Europeiska unionen har genom Europolkonventionen
beslutat upprätta en europeisk polisbyrå, Europol. Sverige har nyligen
tillträtt konventionen (prop. 1996/97:164 bet.1997/98:Ju02, rskr.
1997/98:22). Målsättningen med Europol är att förbättra effektiviteten
hos behöriga myndigheter i medlemsstaterna och deras samarbete vad
gäller förebyggande av och kampen mot viss definerad brottslighet, t.ex.
grova narkotika brott eller gränsöverskridande handel med barn som
utnyttjas sexuellt.
Europols arbetsuppgifter skall i första hand bestå av att underlätta
informationsutbytet mellan medlemsstaterna, inhämta, sammanställa och
analysera information och underrättelser samt delge de nationella
enheterna de underrättelser som berör deras länder. Europol skall ha ett
informationssystem bestående av ett informationsregister med begränsat
tydligt innehåll som tillåter snabb sökning av de uppgifter som finns hos
medlemsstaterna och hos Europol, analysregister för arbetet i olika
undersökningar och ett indexregister, som innehåller vissa uppgifter från
analysregistren.
Informationsregistret
Informationsregistret skall innehålla uppgifter om personer som
1. har dömts för sådana brott som ligger inom Europols behörighet,
2. misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i sådana brott,
3. på konkreta grunder kan misstänkas komma att begå sådana brott.
För dessa personer får identifieringsuppgifter, uppgifter om vilken
brottslighet det är frågan om, tillvägagångssätt och hjälpmedel föras in. I
registret får också lagras uppgifter om varifrån den registrerade uppgiften
kommer, uppgift om eventuellt fällande domar inom Europols behörighet
och uppgifter om handläggande myndigheter och ärendebeteckning.
Några andra uppgifter får inte föras in i informationsregistret.
Medlemsstaterna är skyldiga att lämna dessa uppgifter. Sådana
uppgifter finns redan med nuvarande lagstiftning i svenska polisregister.
Uppgifter som skall lämnas till Europol kan komma från nästan alla
polisregister dvs. person och belastningsregistret, spaningsregistret,
brottsanmälansregistret m.fl. På motsvarande sätt kan uppgifter från
Europol komma att införas i de flesta polisregister.
Analysregister
En av Europols huvuduppgifter är att genomföra analyser som ett led i
kriminalunderrättelseverksamhet. Det innebär att Europol samlar in,
bearbetar och analyserar material till nytta för en polisutredning eller
förundersökning, t.ex. beträffande en gränsöverskridande narkotikaliga.
Analyserna skall genomföras i projektform. Det innebär att ett begränsat
antal anlytiker och andra tjänstemän från Europol samt sambandsmän
från de stater som berörs bildar en projektgrupp. För denna grupp kan om
det behövs ett arbetsregister läggas upp efter ett särskilt beslut från
styrelsen i Europol. Detta analysregister är ett verktyg för att genomföra
just den specifika utredningen. I ett analysregister får uppgifter om de
personer som finns i informationsregistret, kontakter och medhjälpare till
dessa, offer, vittnen och andra som kan lämna upplysningar om den
misstänkta brottsligheten förekomma. Alla nödvändiga uppgifter får
förekomma om personer i dessa utredningar. Särskilt känsliga uppgifter,
t.ex. politisk åskådning, sexuell läggning och ras får bara förekomma om
det är strikt nödvändigt med hänsyn till utredningen och endast om det
redan finns andra uppgifter om personen.
Uppgifter från ett analysprojekt lämnas på begäran av Europol. En
medlemsstat är skyldig att på begäran av Europol lämna uppgifter som
skall användas i det särskilda analysprojektet och därmed föras in i det
särskilda register som upprättas om den nationella lagstiftningen tillåter
att uppgifterna används för att utföra analyser i kriminalunderrättelse-
verksamhet.
Indexregistret
För att analysregistren skall fylla sin funktion som kunskapskälla krävs
att det finns en fungerande länk mellan analysregistren och de nationella
sambandsmännen. Indexregistret är ett hjälpmedel för att kunna förse
analysprojekten med nödvändiga uppgifter utan att registrets innehåll
eller analysresultat avslöjas.
5.4.3 Schengen
Regeringen har nyligen lämnat en proposition om Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet (prop. 1997/98:42) till riksdagen. Schengen-
samarbetet bygger på två grundtankar. Det första är den fria rörligheten
för personer, i den betydelsen att personkontrollerna vid nationsgränserna
mellan Schengenstaterna skall upphöra. Den andra är att kampen skall
stärkas mot internationell kriminalitet och illegal invandring. Ett
hjälpmedel i detta sammanhang är dataregistret Schengens informations-
system (SIS). Registret är uppbyggt som ett spanings- och
efterlysningshjälpmedel. Det skiljer sig således helt från Europols
register. I SIS kan varje Schengenstat föra in uppgifter om personer eller
föremål som är efterlysta eller på annat sätt eftersökta med en begäran
om att någon åtgärd skall vidtas när den efterlysta personen påträffas. I
SIS förekommer endast identifieringsuppgifter av dessa personer. De
kompletterande uppgifter som behövs när det blir aktuellt för att ett land
skall kunna verkställa åtgärden lämnas över först när det blir aktuellt i
varje enskilt fall genom direkt kontakt mellan länderna.
5.5 Behovet av en reform
Datorkapaciteten och tekniken för informationsöverföring utvecklas i
snabb takt inom polisväsendet. Den nu gällande lagstiftningen hindrar
polisen från att på ett effektivt sätt använda sig av de fördelar den
moderna informationstekniken innebär. Polisen har med nuvarande
lagstiftning t.ex. inte möjlighet att använda befintligt datastöd för att
sammanställa personuppgifter som kommer fram inom ramen för en
förundersökning. En sådan sammanställning utgör nämligen ett
personregister enligt den nuvarande datalagen och kräver tillstånd av
Datainspektionen.
Det kan förutses att praktiskt taget allt skrivarbete inom polisen i
framtiden kommer att utföras med hjälp av någon form av
informationsteknik. Brottsanmälningar, protokoll över förhör och
tvångsmedelsanvändning, liksom förundersökningsprotokoll och
promemorior kommer i ökad utsträckning att lagras på datamedium. I
dag används redan i viss utsträckning scanning, en teknik som innebär att
dokument som kommer in till polismyndigheterna bildfångas för att man
sedan skall kunna arbeta med dokumentet på elektronisk väg. På sikt
kommer det att leda till att polisen helt och hållet arbetar med
elektroniska akter inom ramen för bl.a. förundersökningsförfarandet.
Den tekniska utvecklingen gör att det är angeläget att det så snart som
möjligt också tas fram en lagstiftning som ger den rättsliga ramen för
myndigheternas utvecklingsarbete. Lagstiftningen bör inte hindra polisen
från att på ett effektivt sätt använda informationsteknik. Samtidigt måste
sådana viktiga samhällsintressen som upprätthållandet av offentlighets-
principen och skyddet för den personliga integriteten noga beaktas. Det
är uppenbart att den nuvarande polisregisterlagstiftningen inte uppfyller
de krav som bör ställas i dagens samhälle. En reformering av
registerlagstiftningen är därför nödvändig.
Det är självfallet också angeläget att lagstiftningen uppfyller de krav
som uppställs i de internationella överenskommelser Sverige ingått. I det
internationella brottsbekämpande samarbetet har utvecklingen av
informationstekniken också stor betydelse. Både Europolkonventionen
och Schengenkonventionen bygger på att upplysningar kan utväxlas
mellan konventionsstaterna med hjälp av modern informationsteknik.
Sverige avser att delta i både Europol- och Schengensamarbetet, vilket i
sin tur medför att polisen bör få tillgång till den informationsteknik som
är nödvändig för att samarbetet skall fungera. Visserligen innebär varken
Europolkonventionen eller Schengenkonventionen att vi måste införa
någon ny polisregisterlagstiftning. Sverige kan uppfylla sina åtaganden
också med gällande reglering av polisregisterfrågorna. Däremot påverkas
effektiviteten i polissamarbetet av registerlagstiftningens utformning.
En utgångspunkt för en reform bör vara att hinder för ett rationellt
utnyttjande av datorstöd inte bör ställas upp i större utsträckning än vad
som är nödvändigt med hänsyn till intresset av skydd för den personliga
integriteten. Utvecklingen av informationstekniken går väldigt fort.
Tekniken blir kraftfullare, enklare att hantera och billigare. Det gör att
det blir lättare att ta del av, sammanställa och sprida datorlagrad
information, oavsett om informationen finns i ett särskilt inrättat register
eller är lagrad på annat sätt. Härigenom kan informationsbearbetningen
bli påtagligt effektivare, men det ställer också nya krav vad avser
respekten för den personliga integriteten. Det måste finnas garantier för
att uppgifter om enskilda inte lämnas ut på ett otillbörligt sätt.
Den stränga sekretess som råder för polisregister har under en längre
tid varit föremål för debatt. Regeringen anser det angeläget att
sekretessen inte hindrar möjligheterna till nödvändig insyn och kontroll.
Det är särskilt viktigt att den enskilde ges ökade möjligheter att ta del av
uppgifter som finns registrerade om honom eller henne. Regeringen
behandlar frågan om insyn i avsnitt 6.1. Utredningens förslag till ett nytt
belastningsregister behandlas i avsnitt 8. Förslaget till misstankeregister
behandlas i avsnitt 9. I avsnitt 10 tar regeringen ställning till vilka
bestämmelser som behövs för polisens del utöver eller i stället för
personuppgiftlagens bestämmelser. Slutligen behandlar regeringen
utredningens förslag till kriminalunderrättelseregister m.m. (avsnitt 11),
DNA-register (avsnitt 12) och SÄPO-register (avsnitt 13).
6 Sekretess
6.1 Ökade möjligheter till insyn i polisregister
Regeringens förslag: Den absoluta sekretessen avskaffas för alla
polisregister utom belastningsregistret. Den enskilde får en principiell
rätt att få ut uppgifter om sig själv från samtliga polisregister.

Utredningens förslag: Den absoluta sekretessen för uppgifter i
polisregister avskaffas.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, t.ex. Justitieombuds-
mannen, Datainspektionen, Riksarkivet, Göteborgs tingsrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges
domareförbund är positiva till utredningens förslag. Rikspolisstyrelsen
motsätter sig däremot bestämt att den absoluta sekretessen avskaffas.
Styrelsen anser att den absoluta sekretessen för uppgifter i polisregister
skall behållas men vara begränsad i tiden till 20 år. För tiden därefter bör,
enligt Rikspolisstyrelsen, ett skaderekvisit gälla; omvänt för uppgifter
som alltjämt har ett högt skyddsvärde, t.ex. hos Säkerhetspolisen och rakt
för övriga uppgifter. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet är
också kritisk till att den absoluta sekretessen överges och anser att
utredningen allt för snabbt lämnar svåra avgöranden utan att tillräckligt
noga beakta alla sidor av problemet. Fakultetsstyrelsen kan inte finna att
förslaget till ändringar i de nuvarande sekretessbestämmelserna är till
gagn för någon inblandad part och föreslår att sekretessdelen utreds
vidare. Hovrätten i Västra Sverige ifrågasätter om nackdelarna med den
nuvarande ordningen är så stora att de motiverar det relativt omfattande
lagstiftningsarbete som krävs för att genomföra en principiellt ny ordning
och anser att mycket talar för att den absoluta sekretessen bör behållas.
Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län kan endast med tvekan
godkänna att den absoluta sekretessen upphävs.
Några remissinstanser bl.a. Riksåklagaren och flera länsstyrelser anser
att den absoluta sekretessen bör behållas för uppgifter i misstankeregister
och kriminalunderrättelseregister.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med utredningens förslag är
dels att åstadkomma en reglering som inte innebär mer sekretess än vad
som är oundgängligen nödvändigt för att skydda det intresse som
föranlett regleringen, dels att ge samma skydd för känsliga uppgifter
oberoende av om de förekommer i t.ex. en förundersökning eller i ett
polisregister.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt att
offentlighetsprincipen i detta sammanhang inte inskränks mer än vad
som kan anses nödvändigt med hänsyn t.ex. till enskildas personliga och
ekonomiska förhållanden och till att brott skall kunna förebyggas och
beivras. Så som utredningen anfört kan absolut sekretess innebära att
intresset av insyn och kontroll åsidosätts, vilket i sin tur kan leda till att
förtroendet för polisens verksamhet skadas. Inte minst den senaste tidens
debatt om Säkerhetspolisens registrering i SÄPO-registret visar att frågan
hur registreringen sker är central för allmänhetens tilltro till polisens
verksamhet. Det bör exempelvis ges rimliga möjligheter att kontrollera
att registrering inte bedrivs i strid mot regeringsformens bestämmelser
eller andra bestämmelser som gäller för registren. Det är därför angeläget
att möjligheten till insyn i polisens register ökar. Det kan ske genom
lättnader i den sekretess som råder för uppgifter i polisregister. När det
gäller att avgöra hur sträng sekretess som bör gälla är det enligt
regeringens bedömning motiverat att skilja mellan olika register.
Belastningsregister
Uppgifter i polisens belastningsregister har alltid ansetts extra känsliga,
främst ur integritetssynpunkt. Även om man kan förutse att en stor del av
polisens och domstolarnas arbete inom en snar framtid kommer att
utföras med datorstöd och att det, med hjälp av de avancerade sökverktyg
som finns, kommer att bli tekniskt möjligt att på ett relativt enkelt sätt
sammanställa personuppgifter som förekommer i t.ex. förundersökningar
och domar, kommer samma uppgifter sammanställda i ett register även i
fortsättningen att vara särskilt känsliga ur integritetssynpunkt. Registrens
huvudsyfte är just att lagra sammanställningar av uppgifter på ett sådant
sätt att det skall vara lätt att ta fram och presentera informationen. Att det
råder en strängare sekretess för uppgifter som finns i ett register än för
uppgifter som förekommer under en förundersökning är därför, enligt
regeringens bedömning, väl motiverat. Den absoluta sekretess som i dag
gäller för uppgifter i polis- och kriminalregister har främst motiverats av
att den dömdes återanpassning till samhället inte skall försvåras. Det är
angeläget att uppgifter om en persons förflutna inte sprids mer än vad
som är absolut nödvändigt. Sekretesskyddet för belastningsuppgifter är
således i allt väsentligt uppställt för att skydda den enskilde. Det ligger
därför i sakens natur att utomordentligt stor restriktivitet måste gälla för
insyn i belastningsregister.
Förutom den registrerade själv är det främst myndigheterna inom
rättsväsendet som har ett berättigat intresse av att få del av uppgifter från
belastningsregister. Med hänsyn till den registrerades rehabilitering bör
andra myndigheter eller enskilda normalt inte få tillgång till uppgifterna.
Även om den absoluta sekretessen avskaffades och ett skaderekvisit
infördes torde den skadeprövning som polisen skulle göra i samband med
prövning av om utlämnande skall medges utfalla på ett sådant sätt att
praktiskt taget inga andra än de nu nämnda skulle få del av
belastningsuppgifterna. Med hänsyn till den sekretess som ändå måste
gälla till skydd för den enskilde skulle uppgifter från registret i princip
aldrig kunna lämnas ut. Att avskaffa den absoluta sekretessen för
belastningsregister skulle därför närmast vara en illusion.
Såsom Rikspolisstyrelsen påpekat får det inte heller vara så att t.ex. en
arbetsgivare eller hyresvärd genom att begära att få ut uppgifter om
någon tilltänkt arbetstagare eller hyresgäst förekommer i registret,
indirekt får reda på att vederbörande inte förekommer. Med nuvarande
lagstiftning behöver polisen bara besvara en sådan förfrågan med att det
råder absolut sekretess för uppgifter i polisregister och att det därmed
inte är tillåtet att uppge om en person finns eller inte finns i registret. Om
den absoluta sekretessen avskaffas och sekretessen i stället skall gälla
med ett skaderekvisit måste polisen göra en prövning i varje enskilt fall.
Förekommer inte den person förfrågan gäller i registret måste detta i
regel framgå av avslagsbeslutet. Det skulle innebära att t.ex. arbetsgivare
och hyresvärdar kan få reda på om den tilltänkte arbetstagaren eller
hyresgästen förekommer i polisregistret. Detta är naturligtvis inte
tillfredsställande.
Vid en sammantagen bedömning anser regeringen att det för uppgifter
i belastningsregiser även i fortsättningen skall råda absolut sekretess.
Den enskilde bör däremot ha rätt att få ut uppgifter om sig själv. Vi
återkommer till denna fråga i avsnitt 8.3.2. Det innebär att absolut
sekretess bör gälla för uppgifter i det nya belastningsregistret som
föreslås i detta lagstiftningsärende. Uppgifter från registret får således
endast lämnas ut i enlighet med vad som sägs i den särskilda
registerlagstiftningen. Även de register som avses i 7 kap. 18 §
sekretesslagen utgör belastningsregister. Dessa register, bl.a. register
över strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot, utgör inte
polisregister men innehåller ändå uppgifter om brott. Det bör således
även i fortsättningen råda absolut sekretess för uppgifter i de register som
avses i 7 kap. 18 § sekretesslagen.
Andra register
Bestämmelser om absolut sekretess är ovanliga. Som utredningen
framhåller förekommer absolut sekretess i princip bara såvitt avser
uppgifter i polisregister och i vissa andra brottsregister samt i
skatteregister. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är
viktigt att offentlighetsprincipen inte inskränks mer än vad som kan
anses nödvändigt med hänsyn t.ex. till enskilds personliga förhållanden
och till att brott skall kunna förebyggas och beivras. Absolut sekretess
bör därför endast undantagsvis gälla. I detta lagstiftningsärende föreslår
regeringen att två helt nya typer av register skall få inrättas,
kriminalunderrättelseregister och DNA-register. Det finns därför
anledning att noga överväga om det är motiverat att införa absolut
sekretess för dessa register. I samband härmed bör det också övervägas
om det är motiverat att behålla den absoluta sekretessen för andra register
än belastningsregister.
Kriminalunderrättelseregistret kommer att innehålla uppgifter om
personer på underrättelsestadiet, dvs. innan det finns någon skälig
misstanke om ett konkret brott. De uppgifter som antecknas i ett sådant
register är naturligtvis integritetskänsliga för den enskilde. Med hänsyn
till den enskildes personliga integritet är det därför självklart att
uppgifterna bör omgärdas av ett starkt sekretesskydd. Från den enskildes
sida finns det ett stort intresse av att kunna kontrollera att uppgifter om
honom eller henne inte registreras på ett otillbörligt sätt. För att
allmänheten skall ha förtroende för den underrättelseverksamhet som
bedrivs av såväl den öppna polisen som av Säkerhetspolisen är det viktigt
att det dessutom finns tillräckliga möjligheter för allmänheten till insyn i
och kontroll av de register som förs. Till skillnad från vad som gäller för
belastningsregistren kan en absolut sekretess därför inte motiveras med
att det inte finns någon utomstående som har ett berättigat intresse till
insyn i registren. Med hänsyn till det anförda anser regeringen inte att det
föreligger tillräckligt starka skäl för att uppgifter i de
kriminalunderrättelseregister vi föreslår i detta ärende skall vara belagda
med absolut sekretess.
Samma resonemang kan anföras såvitt gäller Säkerhetspolisens
register. Det är också viktigt att komma ihåg att det hos Säkerhetspolisen
finns handlingar som innehåller uppgifter som är av stor betydelse för
vårt kulturarv. Dessa uppgifter bör inte undanhålls från allmänhetens
insyn mer än vad som är nödvändigt, t.ex. med hänsyn till rikets säkerhet,
förebyggande och beivrande av brott och enskildas personliga
förhållanden. Regeringen anser därför inte heller att det skall råda absolut
sekretess för uppgifter i Säkerhetspolisens register.
Inte heller när det gäller övriga register som föreslås i detta ärende,
dvs. DNA-register, misstankeregistret samt fingeravtrycks- och
signalementsregister, anser regeringen att det finns tillräckligt tungt
vägande skäl för en absolut sekretess. Även beträffande dessa register
kan såväl den enskilde som allmänheten ha ett intresse av att det finns en
möjlighet att offentliggöra uppgifterna för att kontrollera att
registreringen inte sker på något otillbörligt sätt. För DNA-registret är det
särskilt viktigt att tillräcklig möjlighet till insyn finns för att garantera
att
analysresultat som ger upplysningar om den registrerades egenskaper
inte registreras. Misstankeregistret och fingeravtrycks- och
signalementsregistret innehåller uppgifter om misstankar, dvs. innan det
konstaterats att brott har begåtts. Det kan därför finnas ett motsvarande
intresse av offentlighet för uppgifterna som när det gäller
underrättelseregister.
Med hänsyn till att uppgifter i register som nu nämnts är mycket
känsliga ur integritetssynpunkt är det självklart att uppgifterna bör
omgärdas av ett starkt sekretesskydd. Uppgifterna bör därför skyddas av
ett omvänt skaderekvisit. Det innebär att de får lämnas ut endast om det
står klart att det inte medför någon skada för den enskilde eller någon
honom eller henne närstående.
Sammanfattningsvis anser regeringen att den absoluta sekretessen skall
behållas för uppgifter i belastningsregister. För uppgifter i andra register
skall det i stället gälla sekretess med ett omvänt skaderekvisit till skydd
för den enskilde. Det innebär att uppgifterna får lämnas ut om det står
klart att det kan ske utan skada. Förslaget innebär också att reglerna i 14
kap. sekretesslagen, utom när det gäller belastningsregistret, blir
tillämpliga. Det innebär bl.a. att den enskilde själv får rätt att ta del av de
uppgifter som finns registrerade om honom eller henne om det står klart
att det kan ske utan skada för utredningen och det inte heller finns någon
annan sekretessgrund.
Tullens register
För de register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet gäller också absolut sekretess
enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen. Under våren kommer en översyn att
göras av denna lag för att anpassa den till personuppgiftslagens
bestämmelser. Sekretessfrågan kommer att behandlas i det samman-
hanget.
6.2 Möjligheten att sekretessbelägga domskäl
Regeringens bedömning: Någon särskild bestämmelse som gör det
möjligt att sekretessbelägga domskäl i ärenden som avser utlämnande av
uppgifter bör inte införas.

Utredningens förslag: En särskild bestämmelse införs i 14 kap. 5 §
sekretesslagen som gör det möjligt för förvaltningsdomstolar att
hemlighålla domskäl för part i mål om utlämnande av uppgifter från
SÄPO-registret.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser är tveksamma till en
lösning som innebär att en bestämmelse om att i vissa fall hemlighålla
domskäl för part. Några remissinstanser, t.ex. Rikspolisstyrelsen har
påpekat att samma behov av att hemlighålla domskäl finns hos den öppna
polisen. Kammarrätten i Stockholm anser att även uppgift om att en viss
uppgift inte finns registrerad kan hemlighållas med stöd av 5 kap. 1 §
sekretesslagen.
Skälen för regeringens bedömning: En person med anknytning till
brottslig verksamhet kan ha ett starkt intresse av att veta om polisen har
uppgifter om honom eller henne. I ett sådant fall skulle det kunna vara till
stor skada för en utredning om det röjdes för vederbörande person såväl
att han eller hon är föremål för polisens intresse som att han eller hon
inte är det. Det är därför viktigt att det av ett beslut på en förfrågan om att
få ut uppgifter ur registret inte behöver framgå om en person förekommer
i registret eller inte. Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess för
åklagar-, polis-, skatte- och tullmyndigheterna för uppgifter som hänför
sig till den brottsbeivrande verksamheten, t.ex. för uppgifter som finns i
polisregister. Sekretessen följer med uppgiften när den lämnas vidare till
annan myndighet, t.ex. en domstol. Kammarrätten i Stockholm har
påpekat att redan uppgiften huruvida någon förekommer i ett
underrättelseregister bör kunna sekretessbeläggas med stöd av 5 kap. 1 §
sekretesslagen. Regeringen delar kammarrättens uppfattning.
Underrättelseverksamhetens natur är sådan att det endast i speciella fall
torde kunna komma ifråga att lämna ut uppgifter. Föreligger inte ett
sådant fall utgår regeringen från att även en uppgift att en person inte är
registrerad sekretessbeläggs med stöd av 5 kap. 1 § sekretesslagen.
Enligt 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen hindrar sekretess inte
att en part tar del av en sekretessbelagd handling eller annat material i
målet i den mån det inte av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse är
av synnerlig vikt att uppgift i handlingen eller materialet inte röjs. Den
aktuella bestämmelsen är tillämplig vid domstolens kommunicering med
den klagande. Bestämmelsen innebär givetvis inte att det i mål om
utlämnande av allmän handling föreligger någon rätt för part att med stöd
av den ta del av sekretessbelagda uppgifter som finns i den handling som
är föremål för domstolens prövning. Detsamma gäller om uppgiften har
tillförts målet på något annat sätt, t.ex. i ett yttrande eller annat besked
från polisen i vilket polisen uppgett att en person inte finns registrerad.
Ett utlämnande av en sådan uppgift i samband med kommunicering i
målet skulle innebära att ändamålet med prövningen av utlämnande av
handlingen förfaller.
Enligt 14 kap. 5 § andra stycket hindrar sekretess aldrig att en part i ett
mål eller ärende tar del av dom eller beslut i ärendet. Regeringen utgår
från att såväl polisen som domstolarna utformar sina beslut och domar på
ett sådant sätt att sekretessbelagda uppgifter inte röjs. Något behov av att
införa särskilda bestämmelser av de slag utredningen föreslagit kan enligt
regeringens bedömning därför inte anses föreligga.

6.3 Sekretessen tidsbegränsas
Regeringens förslag: Sekretessen för uppgifter i polisregister och andra
register med uppgifter om brott tidsbegränsas till 70 år. Den s.k.
förundersökningssekretessen till skydd för polisens verksamhet skall
gälla i 70 år för uppgifter i underrättelseverksamhet och 40 år i övrigt.

Utredningens förslag: Sekretessen för uppgifter i polisregister och
andra register med uppgifter ombrott tidsbegränsas till 70 år.
Förundersökningssekretessen till skydd för polisens verksamhet skall
även i fortsättningen gälla 40 år. Regeringen skall dock, främst med
tanke på uppgifter hos Säkerhetspolisen, kunna föreskriva att den skall
gälla under längre tid.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar
förslaget utan erinran. Rikspolisstyrelsen förespråkar att sekretess för
uppgifter i polisregister skall gälla i 20 år utan skaderekvisit och att det
för tiden därefter skall gälla ett skaderekvisit; omvänt för uppgifter som
alltjämt har högt skyddsvärde, t.ex. sådana som hänför sig till
säkerhetspolisens verksamhet och ett rakt för andra uppgifter. Styrelsen
framhåller vidare vikten av att regeringen utnyttjar möjligheten att
förlänga förundersökningssekretessen för uppgifter hos Säkerhetspolisen.
Skälen för regeringens förslag: Sekretessen för uppgifter i kriminal-
och polisregister är för närvarande inte begränsad i tiden. Som regel
upphör emellertid sekretess för andra uppgifter vid en viss angiven
tidpunkt. Skälet till att sekretessen i regel tidsbegränsats är att en uppgift
endast bör vara underkastad sekretess i det fall där det verkligen medför
en risk för skada att röja den. Denna risk minskar normalt med tiden. I
förarbetena till sekretesslagen (prop. 1979/80:2 del A s. 87) framhölls de
praktiska konsekvenserna med en tidsbegränsning. Det kunde enligt
departementschefen t.ex. bli mycket svårt att efter lång tid enbart med
utgångspunkt från ett skaderekvisit avgöra om en viss handling skulle
omfattas av sekretess eller inte. Det ansågs därför att sekretesslagen en
gång för alla borde avgöra vid vilken tidpunkt skaderisken skall anses
upphöra. Utredningen har föreslagit att en sådan bestämmelse skall
införas även såvitt avser uppgifter i polisregister och andra register
angående brott. Tidsgränsen bör enligt utredningen bestämmas till 70 år.
Det motsvarar enligt utredningen den tid som enligt sekretesslagen
normalt gäller för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.
Regeringen delar utredningens bedömning att sekretessen för uppgifter i
polisregister och andra register angående brott skall begränsas till 70 år.
Den s.k. förundersökningssekretessen, som gäller till skydd för det
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet, gäller
enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen i högst fyrtio år. Eftersom någon absolut
sekretess inte längre skall gälla för uppgifter i flertalet polisregister kan
det, såsom Rikspolisstyrelsen framhållit, finnas skäl att förlänga den
tiden, t.ex. för att skydda en uppgiftslämnare. Regeringen anser att det i
den underrättelseverksamhet som bedrivs hos Säkerhetspolisen och den
öppna polisen finns starka skäl för en längre sekretesstid än fyrtio år.
Sekretesstiden bör därför bestämmas till högst sjuttio år. Regeringen
anser att detta bör regleras i lagen och inte, som utredningen förespråkat,
genom förordning efter bemyndigande i lagen.
6.4 Förundersökningssekretessen
Regeringens förslag: Sekretessen till förmån för den enskilde för
uppgifter i det allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande
verksamhet skall gälla med ett omvänt skaderekvisit.
För uppgifter som förekommer i underrättelseverksamhet skall
sekretess med ett omvänt skaderekvisit gälla även till skydd för
polisens verksamhet
.
Utredningens förslag: För uppgifter om att en person är dömd för
brott, är eller har varit misstänkt för brott eller kan antas ta befattning
med brottslig verksamhet skall sekretess med ett omvänt skaderekvisit
gälla. För uppgifter som behandlas av Säkerhetspolisen förstärks
sekretessen till skydd för polisens verksamhet för att förebygga och
beivra brott.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen och Länsstyrelsen i
Stockholms län anför att samma sekretesskydd som för uppgifter hos
Säkerhetspolisen bör gälla för uppgifter i den öppna polisens spanings-
och underrättelseverksamhet. Några remissinstanser, bl.a. Data-
inspektionen och Sveriges domareförbund anser att ett omvänt
skaderekvisit bör gälla för alla uppgifter om enskilds personliga och
ekonomiska förhållande.
Skälen för regeringens förslag: Vi har tidigare redogjort för vårt
förslag att avskaffa den absoluta sekretessen för uppgifter i andra
polisregister än belastningsregister och i stället införa en
sekretessprövning med omvänt skaderekvisit. Sekretesskyddet för
motsvarande uppgifter i det allmännas brottsförebyggande och
brottsbeivrande verksamhet som inte ingår i något register gäller med ett
rakt skaderekvisit, såväl till skydd för den enskilde som till skydd för det
allmännas verksamhet.
Förundersökningssekretessen till förmån för den enskildes intresse
Det kan ifrågasättas om det inte finns skäl att förstärka sekretesskyddet
för uppgifter om den enskilde. Det har hittills inte varit tillåtet att
behandla uppgifter i förundersökningar eller underrättelseverksamhet
med hjälp av automatisk databehandling annat än med Datainspektionens
tillstånd. Personuppgiftslagen innebär att polisen får möjlighet till
automatiserad handläggning av förundersökningar och andra utredningar.
I avsnitt 10.2 redogör vi för vår uppfattning att det inte finns skäl att
begränsa polisens rätt att utnyttja denna möjlighet. Uppgifter som ingår i
automatiserade behandlingar blir emellertid mer känsliga ur
integritetssynpunkt än motsvarande uppgifter som behandlas manuellt.
En lämplig ordning bör med hänsyn härtill vara att samma skaderekvisit
får gälla som beträffande de register som förs till stöd för
förundersökningsverksamhet. Det innebär att sekretessen till skydd för
den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden i det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet skall gälla med ett
omvänt skaderekvisit. Regeringen delar de synpunkter som framförts
bl.a. av Datainspektionen och Sveriges domareförbund att någon
uppdelning av olika slags uppgifter inte bör göras. En fördel med en
sådan lösning är också att samma sekretesskydd kommer att gälla för
uppgiften oavsett om den finns i ett register eller är representerad på
annat sätt. Detta gör att gränsdragningen mellan om uppgiften t.ex. ingår
i kriminalunderrättelseregister eller i en automatiserad behandling av
uppgifter i en särskild undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet
inte får någon praktisk betydelse i sekretesshänseende.
Förundersökningssekretessen till förmån för polisens verksamhet
Utredningen har föreslagit att den s.k. förundersökningssekretessen som
gäller till skydd för det allmännas brottsförebyggande och
brottsbeivrande verksamhet skall gälla med ett omvänt skaderekvisit
såvitt avser Säkerhetspolisen. Regeringen delar utredningens bedömning
att det med hänsyn till den verksamhet Säkerhetspolisen bedriver är
motiverat att skärpa sekretessen när den absoluta sekretessen avskaffas
för uppgifter i SÄPO-registret. Sekretess med samma skaderekvisit
kommer då att gälla för alla uppgifter som Säkerhetspolisen behandlar i
sin underrättelseverksamhet.
Bl.a. Rikspolisstyrelsen har anfört att motsvarande sekretesskydd
måste gälla för den öppna polisens spanings- och underrättelse-
verksamhet. Regeringen har förståelse för denna synpunkt. Den absoluta
sekretessen som för närvarande råder för uppgifter i polisregister har
indirekt stor betydelse även för polisens verksamhet. Regeringen kan
därför instämma i Rikspolisstyrelsens uppfattning att samma argument
som framförts beträffande Säkerhetspolisens verksamhet gör sig gällande
även för den öppna polisens underrättelseverksamhet. Det är därför,
enligt regeringens bedömning, motiverat att införa ett omvänt
skaderekvisit även till skydd för den öppna polisens
underrättelseverksamhet.
Säkerhetspolisens verksamhet är klart avgränsad från den öppna
polisen. Det är inte lika enkelt att avgränsa den öppna polisens
underrättelseverksamhet. I avsnitt 10 föreslås att en polisdatalag införs. I
den nya lagen definieras underrättelseverksamhet som polisverksamhet
som består i att samla och bearbeta information för att klarlägga om
brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte
utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken. Regeringen anser
att denna avgränsning är tillräcklig för att det skall vara möjligt att införa
en strängare sekretess även i den öppna polisens underrättelse-
verksamhet. För uppgifter som hänför sig till underrättelseverksamhet
bör därför sekretess gälla om det inte står klart att uppgifterna kan röjas
utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas.
7 Ett belastningsregister och ett
misstankeregister
Regeringens förslag: Ett belastningsregister och ett misstankeregister
inrättas. Belastningsregistret skall ersätta person- och belastningsregistret
och innehålla uppgifter om ådömda påföljder. Registreringen av
påföljder i körkortsregistrets belastningsdel samordnas med belastnings-
registret. Misstankeregistret skall innehålla uppgifter om den som är
skäligen misstänkt för brott.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Riksåklagaren och
Domstolsverket är kritiska till att förseelser som har betydelse i
körkortsfrågan hamnar i samma register som övriga belastningar.
Riksdagens ombudsmän (JO) motsätter sig den lagtekniska lösningen
utredningen valt och förordar att hela regleringen av polisens behandling
av personuppgifter görs i en lag.
Skälen för regeringens förslag: I Europarådets rekommendation, No.
R (87) 12, om användning av personuppgifter inom polissektorn anges,
som tidigare nämnts, att olika kategorier av uppgifter så långt det är
möjligt skall hållas åtskilda efter graden av riktighet och tillförlitlighet. I
riktlinjepropositionen (prop. 1994/95:144) uttalade regeringen att det
finns starka skäl att hålla uppgifter om påföljder och uppgifter om
misstankar åtskilda och att en uppdelning skulle göras genom att person-
och belastningsregistret ersätts av ett belastningsregister, i vilket endast
påföljder och liknande tas in, och ett misstankeregister. Riksdagen, som
vid flera tillfällen tidigare uttalat sig för en sådan uppdelning, godkände
regeringens förslag (bet. 1994/95JuU:21, rskr. 1994/95:378).
Utredningen har, med anledning av vad som uttalades i
riktlinjepropositionen, föreslagit att det skall införas en lag om
belastningsregistret och en lag om misstankeregistret. Det skulle i och för
sig vara möjligt att, som Riksdagens ombudsmän förordat, reglera all
personuppgiftsbehandling hos polisen i en lag. Regeringen anser dock att
det är att föredra att i en särskild lag reglera polisens behandling av
personuppgifter och de särskilda register som förs för Rikspolisstyrelsens
räkning. Belastningsregistret och misstankeregistret förs visserligen
också av Rikspolisstyrelsen. Dessa register har dock, till skillnad för de
register som enligt utredningens förslag regleras i polisdatalagen, till
ändamål att förse även andra myndigheter med uppgifter. Det är därför
naturligt att reglera dessa register särskilt. Regeringen delar därför
utredningens bedömning att det skall införas en särskild lag om
belastningsregistret och en om misstankeregistret.
I riktlinjepropositionen uttalades vidare att registreringen av påföljder i
körkortsregistrets belastningsdel borde samordnas med belastnings-
registret. Riksåklagaren och Domstolsverket har framfört viss kritik mot
samordningen. Kritiken får ses mot bakgrund av utredningens förslag om
att särbehandla körkortshavare ur registreringssynpunkt. Utredningens
förslag innebär nämligen att den nedre gränsen för registrering skall
sättas vid brott för vilka inte endast penningböter är föreskrivet. För att
registret skall kunna användas som underlag för körkortsfrågor föreslår
utredningen särskilda bestämmelser om att körkortshavare dessutom
skall registreras för brott som föranleder penningböter som begåtts vid
förandet av fordonet. Som närmare kommer att framgå av avsnitt 8.2
anser regeringen inte att någon skillnad skall göras om ett brott begås av
någon som har körkort eller av någon som inte har det. Regeringens
förslag innebär i stället att alla påföljder skall antecknas i registret.
Remissinstanserna har inte haft några andra invändningar mot
samordningen. Regeringen anser därför att det förslag som framfördes i
riktlinjepropositionen om att samordna körkortsregistrets belastningsdel
med belastningsregistret bör genomföras.
8 Belastningsregistret
8.1 Belastningsregisterets ändamål
Regeringens förslag: Ändamålet med belastningsregistret skall vara att
ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet
hos polis- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda
brott, hos åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal
samt vid utfärdande av strafföreläggande samt hos allmänna domstolar
för straffmätning och val av påföljd. Uppgifter i registret skall också få
användas av polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan
lämplighetsprövning, tillståndsprövning och annan prövning som anges i
lag eller förordning samt av enskilda om det är av särskild betydelse i
den enskildes verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Domstols-
verket och Kriminalvårdsstyrelsen anser att belastningsregistret även
skall ha till ändamål att förse andra myndigheter med uppgifter som de
behöver i sin tillsynsverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Det övergripande syftet med
belastningsregistret bör vara att olika myndigheter, framför allt de
brottsbekämpande och rättsvårdande myndigheterna, på ett enkelt sätt
skall få tillgång till de uppgifter som behövs i deras verksamhet. Polis-
och tullmyndigheter behöver uppgifter om tidigare belastningar i sin
verksamhet för att förebygga, upptäcka och utreda brott. Åklagare
behöver ha tillgång till vissa uppgifter för att kunna besluta om
förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande. De
allmänna domstolarna har behov av uppgifter om tidigare belastningar
när det gäller påföljdsval och straffmätning. Polismyndigheter och andra
myndigheter behöver uppgifter om belastningar vid sådan lämplighets-
prövning och tillståndsprövning som följer av andra lagar och
förordningar. Regeringen behöver också tillgång till uppgifter från
registret för prövning i andra fall än för lämplighets- eller tillstånds-
prövning, nämligen för prövning av nådeärenden och utlämningsärenden.
Några remissinstanser anser att registret även bör ha till ändamål att
förse myndigheter med uppgifter de behöver i sin tillsynsverksamhet.
Dessa remissinstanser pekar på att myndigheter som utövar tillsyn är
beroende av att domstolar och åklagare fullgör sina skyldigheter att sända
kopior av domar och godkända strafförelägganden. De framhåller att det
finns ett stort antal författningar där domstolar och åklagare åläggs en
underrättelseskyldighet och att rutinerna inte alltid fungerar och föreslår
därför att belastningsregistret även får användas för att ersätta systemet
med underrättelser.
Regeringen delar givetvis uppfattningen att det är viktigt att
informationen till tillsynsmyndigheterna fungerar. Regeringen känner sig
dock inte övertygad om att underrättelseskyldigheten skulle kunna
avskaffas om tillsynsmyndigheterna fick tillgång till uppgifterna i
belastningsregistret. Om belastningsregistret även skulle ha till ändamål
att förse tillsynsmyndigheterna med uppgifter av betydelse för tillsynen
skulle det medföra en betydande utvidgning av den krets som har tillgång
till uppgifterna i belastningsregistret. Uppgifter i polisregister har alltid
ansetts särskilt känsliga ur integritetssynpunkt. Integritetsaspekterna talar
för att uppgifter inte bör lämnas ut annat om det finns vägande skäl för
detta. Att systemet med underrättelser till tillsynsmyndigheterna inte
alltid fungerar är naturligtvis inte tillfredsställande. Det bör dock kunna
lösas på annat sätt än genom att tillsynsmyndigheterna får tillgång till
belastningsregistret. Beredningsunderlaget i detta ärende är heller inte
tillräckligt omfattande för att regeringen nu skall kunna ta ställning till
vad en utökning av ändamålet skulle få för konsekvenser.
En myndighet som har rätt att få del av uppgifter ur registret för att
bevilja ett tillstånd bör däremot också ha rätt att få del av uppgifter ur
registret för att kunna ta ställning till om tillståndet bör återkallas eller
inskränkas t.ex. med anledning av att tillståndshavaren gjort sig skyldig
till brott. Detta bör komma till uttryck genom att registret får användas
för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i
myndigheternas verksamhet vid tillståndsprövning som anges i
författning, i stället för vid tillståndsgivning som används i utredningens
förslag.
Sammanfattningsvis anser regeringen att registret bör ha till ändamål
att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i
verksamhet hos polis och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka
och utreda brott, hos åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning
och åtal samt vid utfärdande av strafföreläggande samt hos allmänna
domstolar för straffmätning och val av påföljd. Uppgifter i registret skall
också få användas av polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan
lämplighetsprövning, tillståndsprövning och annan prövning som anges i
lag eller förordning samt av enskilda om det är av särskild betydelse i
den enskildes verksamhet.
8.2 Belastningsregistrets innehåll
8.2.1 Registrering av påföljder
Regeringens förslag: Alla påföljder för brott skall registreras i
belastningsregistret. Integritetsaspekten tillgodoses genom begränsningar
i utlämnandet. Uppgifter om brott som endast föranlett penningböter
skall bara lämnas ut till de myndigheter som behöver dessa uppgifter,
t.ex. för att pröva körkortsfrågan.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att den nedre gränsen för
registrering skall sättas vid påföljd för brott för vilket inte endast
penningböter är föreskrivet. Körkortsinnehavare skall dock i viss
utsträckning registreras även för brott som föranleder penningböter.
Remissinstanserna: Många remissinstanser är kritiska till att gränsen
för registrering skall dras vid påföljder för brott för vilket inte endast
penningböter är föreskrivet. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Länsstyrelsen i Stockholms län och Brottsförebyggande rådet anser att
samtliga straff skall antecknas i registret. Domstolsverket anser att den
nedre gränsen för bötesdomar bör knytas till den utdömda påföljden -
dagsböter - oavsett vilken påföljd som är föreskriven för brottet. Även
Hovrätten för Västra Sverige anser att påföljden i det konkreta fallet bör
styra frågan om registrering.
Skälen för regeringens förslag: I riktlinjepropositionen lämnades
frågan om i vilken utsträckning bötespåföljder skall registreras öppen.
En av utgångspunkterna för det förslag som nu läggs fram är att
körkortsregistrets belastningsdel skall samordnas med
belastningsregistret. Som har framgått av avsnitt 4.3.4 är gränsen för
registrering av brott i körkortsregistret och person- och belastnings-
registret (PBR) inte densamma. Frågan om i vilken utsträckning bötes-
påföljder skall registreras är därför inte helt enkel.
Utgångspunkten bör emellertid vara att en begången förseelse av
bagatellartad karaktär normalt inte skall behöva belasta en person och
den framtida bedömningen av honom eller henne. Samtidigt går det inte
att bortse från att även sådana påföljder i vissa fall kan ha betydelse. Det
gäller bl.a. om det kan konstateras att brottet i själva verket utgör ett led i
mer systematiserad brottslighet, t.ex. av snatterier. Det är vidare
uppenbart att överträdelser som resulterat endast i penningböter kan ha
betydelse för en persons lämplighet som bilförare. Det är därför inte
lämpligt att höja registreringsgränsen för uppgifter som har betydelse för
körkortsfrågan.
Utredningen föreslår att den nedre gränsen för registrering skall sättas
vid påföljd för brott för vilket inte endast penningböter är föreskrivet. För
att registret skall kunna användas som underlag för körkortsfrågor
föreslår utredningen särskilda bestämmelser om att körkortshavare
dessutom skall registreras för brott som föranleder penningböter som
begåtts vid förandet av fordon. Utredningens förslag, som
överensstämmer med förslaget i promemorian Lag om kriminalregister
m.m. (Ds 1992:32), är avsett att åstadkomma en enklare och mer
ändamålsenlig reglering än den som gäller för närvarande och som
innebär att brott mot ett antal uppräknade författningar skall registreras.
Flera remissinstanser, bl.a. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen är
kritiska till förslaget eftersom det skulle skapa ett antal administrativa
och tekniska problem vid tillämpningen. De menar att utredningens
förslag innebär att författningstexten förenklas, men att tillämpningen av
bestämmelsen i stället blir mer komplicerad. Uppgifterna i den enskilda
domen eller föreläggandet räcker inte för att avgöra om registrering skall
ske i belastningsregistret. Innan registrering av ådömda penningböter kan
ske, blir det nödvändigt för den som skall göra registreringen att
kontrollera om böter eller endast penningböter är föreskrivet för brottet.
Kontrollen försvåras av att många författningar innehåller bestämmelser
om såväl böter som penningböter.
Regeringen har med hänsyn till det stora antal domar och
strafförelägganden med bötespåföljd det är frågan om viss förståelse för
den framförda kritiken. Vid en genomgång av de författningar som
innehåller penningböter har det visat sig att det endast är knappt 30
författningar som enbart innehåller penningböter. Några av dessa
innehåller dessutom bestämmelser som enligt utredningens förslag skall
registreras om brottet skett vid förandet av fordon eller spårvagn. En del
av författningarna är vidare sådana som knappast torde tillämpas särskilt
ofta. I praktiken är det därför tveksamt om det skulle bli frågan om någon
mer omfattande merregistrering att registrera alla brott.
Några remissinstanser har vidare framfört kritik mot att
körkortsinnehavare särbehandlas enligt utredningens förslag. Att
registreringen av körkortshavare gjorts beroende av att brottet har skett
vid förandet av motordrivet fordon eller spårvagn förstärker kritiken.
Även regeringen är av den uppfattningen att en särbehandling av
körkortshavare i möjligaste mån bör undvikas. Samtidigt torde det vara
ostridigt att även ett relativt bagatellartat brott av en bilförare kan ha
betydelse för bedömningen av körkortsfrågan. Det går därför inte att
komma ifrån att vissa brott som endast kan föranleda penningböter måste
antecknas i belastningsregistret för att det skall kunna användas för det
ändamål körkortsregistrets belastningsdel i dag gör.
Frågan är då om det är möjligt att registrera samtliga påföljder. Det
som talar för en sådan lösning är att ett sådant system skulle bli mycket
enkelt att tillämpa. Det skulle inte heller innebära någon mera omfattande
utvidgning av den sammanlagda registrering som i dag sker i PBR och
körkortsregistrets belastningsdel. En registrering av samtliga brott skulle
också, som påpekats av några remissinstanser, skapa förbättrade
möjligheter att följa upp rättsväsendets resultat. För närvarande är det
förenat med stora svårigheter att få fram uppgifter om antalet lagföringar
per år eftersom olika register överlappar varandra och vissa belastningar
inte registreras. Mot att registrera alla påföljder talar dock hänsynen till
den enskildes integritet. Som anförts ovan bör en begången förseelse av
bagatellartad karaktär normalt inte belasta personen och den framtida
bedömningen av honom eller henne. Regeringen vill dock framhålla att
belastningsregistrets integritetskänslighet inte enbart är beroende av vilka
uppgifter som registreras utan än mer av vad som lämnas ut.
Integritetsaspekterna på ett register över samtliga belastningar kan
mycket väl beaktas genom en reglering av utdragens innehåll. Det är
genom tekniska åtgärder förhållandevis enkelt att reglera utlämnandet så
att varje myndighet, även vid direktåtkomst till registret, endast får
tillgång till de uppgifter den har behov av. Ett system där uppgifter om
penningböter endast lämnas ut till de myndigheter som har behov av
uppgiften, t.ex. för att pröva körkortsinnehavet, är således lätt att
åstadkomma. Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar
för att registrera uppgifter om alla brott. Det innebär att uppgifter om den
som genom dom, strafföreläggande, beslut eller föreläggande av
ordningsbot har ålagts påföljd för brott skall registreras i belastnings-
registret. Med ett sådant system behövs inte några särskilda
bestämmelser om registrering av körkortshavare.
8.2.2 Registrering av åtalsunderlåtelse
Regeringens förslag: Belastningsregistret skall innehålla uppgifter om
den som meddelats åtalsunderlåtelse.

Utredningens förslag: Endast åtalsunderlåtelser på grund av åklagares
beslut enligt 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare skall registreras.
Remissinstanserna: Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Juridiska
fakulteten vid Lunds universitet, Länsstyrelserna i Stockholms och
Hallands län och Brottsförebyggande rådet anser att samtliga beslut om
åtalsunderlåtelse skall registreras.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 § 4 polisregisterkungörelsen
skall åklagares beslut att inte åtala en person registreras i person- och
belastningsregistret
1. om psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för
vuxna enligt 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
utvecklingsstörda eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade kommer till stånd (jfr 20 kap. 7 §
första stycket 4 rättegångsbalken)
2. om beslutet grundas på särskild åtalsprövning enligt 9 §
lagen(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
eller det är fråga om åtalsunderlåtelse med stöd av 17 § samma lag
eller
3. beslutet grundas på särskild åtalsprövning enligt 46 § lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
och brottet enligt åklagarens bedömning skulle ha lett till fängelse,
villkorlig dom, skyddstillsyn, rättspsykiatrisk vård, vård enligt lagen om
vård av missbrukare i vissa fall eller förvandlingsstraff för böter.
I riktlinjepropositionen lämnades frågan om registrering av beslut om
åtalsunderlåtelse öppen.
Utredningen har föreslagit att endast åtalsunderlåtelser på grund av
åklagares beslut enligt 9 eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall registreras. Utredningen har
påtalat att frågan om ett ärende avskrivs på ett tidigt stadium genom
förundersökningsbegränsning eller först senare, genom åtalsunderlåtelse,
inte bör vara avgörande för om den misstänkte skall antecknas i
belastningsregistret eller inte. Utredningen anser att det annars ofta blir
slumpen som får avgöra vem som registreras. Eftersom förunder-
sökningsbegränsning inte föranleder registrering borde utgångspunkten
enligt utredningen vara att beslut att meddela åtalsunderlåtelse inte heller
skall registreras i belastningsregistret. Utredningen har vidare påtalat att
åtalsunderlåtelser med stöd av 20 kap 7 § 4 rättegångsbalken inte
förekommer särskilt ofta.
Många remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag och anser
att samtliga beslut om åtalsunderlåtelser skall registreras.
Ett beslut om åtalsunderlåtelse innefattar i princip ett konstaterande
från åklagarens sida att den misstänkte har begått ett visst brott, för vilket
åtal emellertid inte skall väckas. Regeringen anser, till skillnad från
utredningen, att utgångspunkten vid avgörandet av om åtalsunderlåtelser
skall registreras inte bör vara något slags bakvänt rättviseresonemang.
Normalt torde erfordras ett erkännande av den tilltalade. Det är i och för
sig riktigt att det ofta kan framstå som en slump om ett ärende avslutas
genom förundersökningsbegränsning eller genom åtalsunderlåtelse. Vad
avser bedömningen av skuldfrågan är det dock en avgörande skillnad
mellan de två beslutsformerna. Vid åtalsunderlåtelse finns en fullständig
utredning som enligt åklagarens bedömning utvisar att den misstänkte är
skyldig till ett brott. Att inte registrera sådana beslut innebär att
information som kan ha betydelse vid framtida bedömningar i åtals- och
påföljdsfrågor går förlorad. Regeringen anser därför att övervägande skäl
talar för att åtalsunderlåtelser skall registreras. Regeringen kan inte heller
se att det finns någon anledning att, varken på det sätt som för närvarande
sker eller på det sätt utredningen föreslagit, endast registrera vissa beslut
om åtalsunderlåtelse. Precis som beträffande penningböter kan
integritetsaspekterna tillgodoses genom att utlämnandet av uppgifter om
beslutade åtalsunderlåtelser begränsas. Regeringen anser således att
samtliga beslut om åtalsunderlåtelser bör registreras.

8.2.3 Övriga uppgifter som skall registreras
Regeringens förslag: Belastningsregistret skall vidare innehålla
uppgifter om den som har ålagts förvandlingsstraff för böter, den som
med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från
påföljd, den som skall utvisas eller utlämnas enligt någon av
utlämningslagarna, och den som har meddelats besöksförbud.
Vissa uppgifter om den som är dömd i utlandet skall också registreras.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Domstolsverket anser att även sådana
frihetsberövanden som skall tillgodoräknas vid ett senare undanröjande
av villkorlig dom eller skyddstillsyn skall registreras. Domstolsverket och
Riksåklagaren anser att även näringsförbud bör registreras. Några
länsstyrelser anser att möjligheterna att utöka registrering av ungdomar
bör utökas
Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt har
registreringen av uppgifter om påföljder på grund av brott och
åtalsunderlåtelser behandlats. Utredningens förslag till registrering i
övrigt motsvarar i huvudsak vad som gäller för närvarande.
Enligt 2 § 5 polisregisterkungörelsen skall i polisregister tas in uppgift
om utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen
(1989:529). Enligt den bestämmelsen får en utlänning utvisas ur Sverige
om utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om
domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen
har dömts till. Utvisningen utgör således en del av domen och kan därför
inte anses innefatta en sådan självständig registreringsgrund som bör tas
upp i förevarande paragraf. I stället bör det i förordning tas in
bestämmelser om att beslut om utvisning skall antecknas.
Beträffande uppgifter från utlandet har utredningen även föreslagit att
uppgifter som kommer från Europol skall få registreras. Regeringen delar
utredningens bedömning att dessa uppgifter och de uppgifter som för
närvarande registreras bör få registreras i belastningsregistret. I det
följande behandlar vi de synpunkter som förts fram från
remissinstanserna.
Registrering av minderåriga
Några länsstyrelser anser att registrering i belastningsregistret av unga
som har fyllt 12 år bör övervägas, i vart fall vad avser allvarlig
brottslighet. De anför att många kriminella ungdomar börjar sin
kriminella bana redan i 12-13 årsåldern, vilket kan innebära att en sedan
länge inledd brottskarriär är helt okänd för rättsväsendet och
socialtjänsten när beslut skall fattas om lämpliga åtgärder för den unges
tillrättaförande.
Frågan har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen (bl.a. i
bet.1994/95:JuU21 och 1996/97:JuU12). Barn under 15 år får inte
straffas för brott (1 kap 6 § BrB). Däremot kan brott av barn under 15 år
utredas av polis under vissa förutsättningar. Regler om det finns i 31 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Barn som har begått brott registreras för närvarande inte i PBR om
brottet begåtts innan barnet fyllt 15 år. Barnet registreras inte heller i det
lokala polisregistret som förs med stöd av 13 § polisregisterkungörelsen
(jfr RPS anvisningar FAP 440-1 och 441-2). Det finns däremot inte några
hinder mot att registrera barnet i de arbetsregister som kan finnas hos
polisen medan en utredning pågår. Det finns inte heller något som
hindrar att i sökbar form spara de sista utredningshandlingarna om
barnet.
Enligt 3 § polislagen (1984:387) åligger det allmänt sett polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och
snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd
av dem. Socialtjänsten skall alltså underrättas om en polisutredning
rörande ett barn. Den brottslighet som ett enskilt barn misstänks för
kommer därför som regel att registreras i barnets akt hos socialtjänsten.
Med anledning härav anser regeringen att det är tveksamt om det finns
något behov av att registrera minderåriga. Det bör i sammanhanget också
beaktas att polisutredningen inte heller leder fram till något slutligt
avgörande i skuldfrågan. Dessutom väger integritetsaspekterna tungt i
synnerhet när det gäller barn under 15 år och som inte är straffmyndiga.
Regeringen anser därför att några regler om registrering av minderåriga
i vart fall för närvarande inte bör införas.

Frihetsberövande som ska tillgodoräknas vid senare undanröjande av
villkorlig dom eller skyddstillsyn

Domstolsverket har föreslagit att även sådana frihetsberövanden som ska
tillgodoräknas vid senare undanröjande av villkorlig dom eller
skyddstillsyn ska föras in i belastningsregistret. Frågan har behandlats i
departementspromemorian Domstolsförfarandet - Förslag till
förbättringar (Ds 1997:7). I promemorian föreslås att en tjänsteman vid
domstolen skall fullgöra rapporteringsskyldigheten till Kriminalvårds-
styrelsen om vilka tider den dömde har varit frihetsberövad. Förslaget har
remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning inom
Justitiedepartementet. Med anledning härav anser regeringen att det inte
finns tillräckliga skäl att nu införa bestämmelser om att sådana uppgifter
skall registreras.

Näringsförbud

Domstolsverket och Riksåklagaren anser att näringsförbud skall
registreras. De anför att ett meddelat näringsförbud måste anses vara en
belastning i samma utsträckning som t.ex. ett meddelat besöksförbud
anses vara det och att det är en viktig uppgift i utredningar,
åtalsprövningar samt vid påföljdsval.
Näringsförbudsregistret förs av Patent- och registreringsverket (se 23 §
lagen [1986:436] om näringsförbud). Registret används för samordnad
registerföring av och information om meddelade näringsförbud och
tillfälliga näringsförbud, framställning av intyg, registerutdrag, bevis om
meddelade näringsförbud, bevis om frihet från näringsförbud, samt för
underrättelser till bankregistret, försäkringsregistret, samtliga
kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs och
Riksskatteverket (se 1 § förordningen [1986:441] om underrättelser ang.
näringsförbud).
En av utgångspunkterna för detta lagstiftningsärende är att
dubbelregistrering bör undvikas. Dubbelregistrering innebär dels en ökad
spridning av uppgifterna, dels ökade kostnader för registrering. Mot
denna bakgrund anser regeringen inte att det finns någon anledning att
dubbelregistrera uppgifter om näringsförbud. I och för sig skulle kunna
övervägas att registreringen av näringsförbud enbart gjordes i
belastningsregistret. Näringsförbudsregistret förs dock för ett annat
ändamål än belastningsregistret. Näringsförbudsregistret är dessutom, till
skillnad mot belastningsregistret offentligt. Förutsättningarna för och
konsekvenserna av en sådan överföring är inte belysta i
beredningsunderlaget för detta lagstiftningsärende. Regeringen finner
mot denna bakgrund inte skäl att nu föreslå någon förändring avseende
näringsförbudsregistret.
8.2.4 Registrets närmare innehåll
Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att utfärda föreskrifter om
registrets närmare innehåll.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Domstolsverket
påpekar att lagakraftregistreringen även bör avse utvisningsbeslut
eftersom de kan överklagas separat. Domstolsverket anser vidare att
nöjdförklaring bör registreras och att det måste klargöras vad
registreringen av besöksförbud skall omfatta.
Skälen för regeringens förslag: Utöver själva belastningsuppgifterna
innehåller Person- och belastningsregistret en rad uppgifter av betydelse
för rättsväsendets myndigheter. Det är t.ex. frågan om uppgifter om
verkställd personutredning, förlängning av prövotid, förklaring att viss
påföljd skall avse även annan brottslighet, beslut om utvisning, att domen
eller beslut såvitt angår den ådömda påföljden har vunnit laga kraft,
tidpunkten för verkställighet av fängelse, tidpunkten för frigivning,
prövotid och återstående strafftid, intagning i eller utskrivning från
sjukvårdsinrättning av den som av domstol överlämnats till psykiatrisk
vård och uppgifter om nåd eller resning. Utredningen har föreslagit att
dessa bestämmelser behålls i stort sett oförändrade i sak men tas in i
förordning. Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelser
om belastningsregistrets närmare innehåll lämpligen tas in i en
förordning. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter
om registrets närmare innehåll. Huruvida belastningsregistret även bör
innehålla de uppgifter Domstolsverket föreslår är därför inte en fråga
riksdagen behöver ta ställning till.
Lagrådet har påpekat att det i lagrådsremissen inte sägs någonting om
hur de olika bemyndiganden i lagen om belastningsregister förhåller sig
till reglerna om normgivning i regeringsformen. Lagrådet konstaterar att
det möjligen kan finnas utrymme för olika åsikter beträffande i vilken
omfattning de ämnen som regleras i det remitterade förslaget är av sådant
slag att de kräver lagform. Lagrådet anser dock att övervägande skäl talar
för att de föreslagna föreskrifterna som ju gäller register hos en
myndighet inte avser ämnen som enligt regeringsformen måste regleras
i lag. Mot denna bakgrund godtar Lagrådet vad som i remissen
föreslagits om bemyndiganden för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.
8.3 Utlämnande av uppgifter
8.3.1 Utlämnande till myndigheter i Sverige
Regeringens förslag: Personuppgifter i registret skall på begäran lämnas
ut till
1. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Datainspektionen för
deras tillsynsverksamhet,
2. polis- och tullmyndigheter som behöver uppgifterna för att förebygga,
upptäcka och utreda brott,
3. åklagarmyndigheter som behöver uppgifterna för förundersökning och
åtal samt för utfärdande av strafföreläggande,
4. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd,
5. övriga myndigheter, i den utsträckning regeringen föreskriver eller
beslutar i ett särskilt fall.
En behovs- och proportionalitetsprincip som innebär att en myndighet
som begär uppgifter ur registret noga skall pröva behovet av information
införs.

Utredningens förslag: Uppgifter i belastningsregistret skall lämnas ut
enligt vad som följer av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
allmänna handlingar med de begränsningar som anges i sekretesslagen.
Behovs- och proportionalitetsprincipen skall gälla även i förhållande till
enskilda.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna anser att
uttryckliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter behövs.
Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om den behovs- och
proportionalitetsprincip utredningen föreslår är förenlig med rätten att ta
del av allmänna handlingar. Om principen överhuvudtaget skall
genomföras föreslår kammarrätten att den begränsas till myndigheter.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 6.1 behandlar regeringen
utredningens förslag att avskaffa den absoluta sekretessen för alla
polisregister. Av redogörelsen i detta avsnitt framgår att regeringen
föreslår att den absoluta sekretessen utom i förhållande till den
registrerade själv skall behållas för uppgifter i belastningsregistret.
Utlämnandet av uppgifter från registret måste därför regleras i lagen om
belastningsregister. I riktlinjepropositionen anfördes att utgångspunkten
för det fortsatta arbetet skulle vara att myndigheter och enskilda skall få
del av uppgifter i belastningsregistret i samma utsträckning som i dag.
Regeringen har inte funnit skäl till någon annan ståndpunkt. Vi föreslår
därför att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter ur registret i
princip skall motsvara vad som för närvarande gäller enligt polis- och
kriminalregisterlagstiftningen. Lagen bör dock endast innehålla
bestämmelser om utlämnande av uppgifter till de myndigheter för vilkas
räkning registret främst förs, nämligen polis- och tullmyndigheter,
åklagarmyndigheter och de allmänna domstolarna samt till
tillsynsmyndigheterna Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern och
Datainspektionen. Övriga myndigheters rätt till uppgifter ur registret bör
efter bemyndigande till regeringen regleras i förordning. Till skillnad
från vad som för närvarande gäller bör alltså Statens Invandrarverks,
Alkoholinspektionens, länsstyrelsernas och länsrätternas rätt till utdrag
regleras i den förordning som kommer att utfärdas i anslutning till lagen.
Regeringen har tidigare framhållit vikten av att utlämnandet begränsas
till de uppgifter myndigheterna har behov av. Uppgifter om penningböter
och åtalsunderlåtelser bör t.ex. inte lämnas ut annat än till de
myndigheter som har behov av uppgifterna. De myndigheter som anges i
lagen bör dock kunna få tillgång även till uppgifter om ålagda
penningböter.
Regeringen föreslår således att personuppgifter i registret på begäran
skall lämnas ut till Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller
Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet, polis- och tullmyndig-
heter som behöver uppgifterna för att förebygga, upptäcka och utreda
brott, åklagarmyndigheter som behöver uppgifterna för förundersökning
och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande och
allmän domstolar för straffmätning och val av påföljd samt till övriga
myndigheter, i den utsträckning regeringen föreskriver eller beslutar i ett
särskilt fall.
Behovs- och proportionalitetsprincipen
Utredningen har föreslagit att en särskild behovs- och
proportionalitetsprincip skall införas. Enligt denna princip skall en
myndighet eller enskild som har rätt till uppgifter ur registret i varje
enskilt fall noga pröva behovet av information. Uppgifter ur registret får
begäras endast om skälet till det uppväger det intrång eller men i övrigt
det innebär för den som berörs. Regeringen har tidigare framhållit att det
av hänsyn till den dömdes möjlighet till rehabilitering är viktigt att
uppgifter om hans eller hennes brottslighet inte kommer fram i fall då det
inte är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn till det delar regeringen
utredningens bedömning att en särskild behovs- och proportionalitets-
princip bör införas. En enskild medborgare har dock alltid rätt att ta del
av allmänna handlingar i den mån dessa inte är sekretessbelagda. Till
skillnad från utredningen anser regeringen därför att behovs- och
proportionalitetsprincipen endast bör gälla för myndigheter.
8.3.2 Utlämnande till den registrerade
Regeringens förslag: Den registrerade skall alltid ha rätt att få ut de
uppgifter som finns registrerade om honom eller henne. Regeringen
bemyndigas att föreskriva att ett registerutdrag som en enskild behöver
för ett särskilt ändamål får begränsas.

Utredningens förslag: Den registrerade har enligt 14 kap. 4 §
sekretesslagen rätt att få ut de uppgifter som finns registrerade om honom
eller henne
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen ifrågasätter om inte en
möjlighet att få ett begränsat utdrag bör finnas även i fortsättningen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt har den enskilde
en ovillkorlig rätt att få utdrag ur kriminalregistret om sig själv. Den
enskildes rätt till utdrag ur polisregistret är mer begränsad. Enligt 3 §
första stycket 3 polisregisterlagen får utdrag meddelas till enskild endast
under förutsättning att han behöver utdraget för att ta till vara sin rätt i
främmande stat, få tillstånd till inresa, bosätta sig eller arbeta i
främmande stat, pröva frågan om anställning som avser vård eller som är
av betydelse för rikets säkerhet, eller för förebyggandet och beivrandet
av brott och regeringen i förordning medgivit att utdrag eller upplysning
får lämnas för ändamålet eller, i annat fall, om den enskilde styrker att
hans eller hennes rätt är beroende av upplysning ur registret och
regeringen medger att upplysningen lämnas.
Det kan ifrågasättas om dessa bestämmelser i polisregisterlagen
överensstämmer med Europarådets rekommendation om användning av
personuppgifter inom polissektorn. I punkt 6.2 i denna konvention sägs
att den registrerade i princip skall ha rätt att få tillgång till uppgifter i
registret. Rätten att få tillgång till uppgifter får dock begränsas om det är
oundgängligt nödvändigt för att polisen skall kunna utföra sina uppgifter
eller om det är nödvändigt för att skydda den registrerade eller andra
personers fri- och rättigheter.
Enligt Europolkonventionen, som nyligen godkänts av riksdagen
(prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU02, rskr. 1997/98:22), har var och
en rätt att kontrollera uppgifter om sig själv, antingen direkt genom att få
del av uppgifterna eller indirekt genom att en kontroll av uppgifternas
laglighet och riktighet utförs för den registrerades räkning (artikel 19 i
konventionen). Det är naturligt att våra svenska regler om utlämnande av
uppgifter ur polisregister i vart fall motsvarar vad som gäller enligt
Europol. Självklart bör det inte heller råda någon tvekan om att vi
uppfyller Europarådets konvention om användning av personuppgifter
inom polissektorn. Den enskilde bör därför alltid ha rätt att ta del av
uppgifter om sig själv i ett polisregister. Detta innebär i och för sig också
att denna rätt kan komma att utnyttjas av t.ex. arbetsgivare och
hyresvärdar för att kräva arbets- och bostadssökande på straffrihetsbevis.
I prop. 1987/88:122 diskuterades denna risk. Enligt vad som uttalades i
propositionen (s. 13 ff) fick man noga följa utvecklingen och vid tecken
på missbruk ta upp frågan på nytt. Rätten att få kännedom om vilka
belastningsuppgifter som finns registrerade måste anses vara av
väsentligt och principiellt intresse för den enskilde. Hittills har ingenting
framkommit som tyder på att missbruk skulle förekomma i sådan
omfattning att det föranleder regeringen att överväga om rätten för den
enskilde att ta del av de uppgifter som finns registrerade om honom eller
henne bör lösas på något annat sätt än genom registerutdrag.
Det kan emellertid finnas situationer då den enskilde behöver ett
utdrag från belastningsregistret för något särskilt ändamål. Det kan då i
vissa fall vara onödigt att alla påföljder tas med. Enligt nuvarande
lagstiftning har den enskilde rätt att få ett utdrag ur polisregistret om han
eller hon behöver det för att ta till vara sin rätt i en främmande stat eller
för att få tillstånd att inresa, vistas, bosätta sig eller arbeta i en
främmande stat Sådana utdrag är begränsade till innehållet, framför allt
så att bötespåföljder utlämnas i viss utsträckning. (3 § 3 polisregister-
lagen).
Belastningsregistret kommer i förhållande till person- och
belastningsregistret att innehålla fler uppgifter, bl.a. om bötesdomar och
åtalsunderlåtelser. Regeringen har tidigare framhållit vikten av att en
bagatellartad förseelse normalt inte bör belasta medborgaren och den
framtida bedömningen av honom eller henne. Det är därför viktigt att det
även i fortsättningen finns en möjlighet att få ett begränsat utdrag.
Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om under
vilka förutsättningar innehållet i ett registerutdrag får begränsas.
8.3.3 Utlämnande till annan enskild
Regeringens förslag: Om det behövs för att pröva fråga om en
anställning eller ett uppdrag i en verksamhet som avser vård eller som är
av betydelse för att förebygga eller beivra brott, skall en enskild ha rätt
att få del av uppgifter ur registret om en annan enskild i den utsträckning
regeringen föreskriver. Uppgifter om en enskild skall även kunna lämnas
till en annan enskild, om denne styrker att hans eller hennes rätt är
beroende av en uppgift ur registret och regeringen medger att uppgiften
lämnas ut.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak ingen erinran mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt kan enskilda
under vissa förutsättningar få utdrag ur polisregister beträffande någon
annan enskild. En arbetsgivare eller uppdragsgivare kan i vissa fall få ett
registerutdrag, om det behövs för att pröva den som söker anställning.
Förutsättningarna är att det gäller en anställning eller ett uppdrag i en
verksamhet som avser vård eller har betydelse för rikets säkerhet eller för
förebyggande eller beivrande av brott samt att regeringen i förordning
medgett att utdrag eller upplysning meddelas för sådant ändamål eller att
den enskilde styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret
och regeringen medger att upplysningen meddelas. (3 § 3
polisregisterlagen).
I 17 § 3 och 4 polisregisterkungörelsen har regeringen med stöd av den
nyssnämnda bestämmelsen förordnat att utdrag på begäran få lämnas till
- larminstallationsföretag, som avses i lagen (1983:1097) med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m., i fråga om den som söker
sådan anställning i företaget i vilken ingår befattning med larm-
installationer och
- enskild sammanslutning eller person som beslutar om anställning av
personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda eller vård
av barn och ungdom, i fråga om den som söker sådan anställning.
Utredningen har föreslagit att motsvarande bestämmelser tas in i de
nya författningarna med den ändring att det inte bör vara tillåtet att lämna
ut uppgifter till enskild för prövande av en fråga om anställning eller
uppdrag i verksamhet som är av betydelse för rikets säkerhet. I sådana
fall anser utredningen att reglerna om registerkontroll bör vara
tillräckliga.
Regeringen delar utredningens bedömning att en enskild även i
fortsättningen bör ha möjlighet att få uppgifter ur registret i den
utsträckning regeringen föreskriver om det behövs för att pröva en fråga
om anställning eller uppdrag i verksamhet som avser vård eller som är av
betydelse för förebyggande eller beivrande av brott eller, i annat fall, om
den enskilde styrker att hans eller hennes rätt är beroende av en uppgift
ur registret och regeringen medger att uppgiften lämnas ut. Bestämmelser
om det bör därför införas i den nya lagen. I sammanhanget bör också
nämnas att regeringen våren 1997 tillsatt en utredning som bl.a. har i
uppgift att utifrån integritetsskyddsaspekter analysera för- och nackdelar
med att låta införa en möjlighet eller skyldighet för arbetsgivare att
begära belastningsuppgifter eller uppgifter om misstankar om brott
avseende en person som kommer i fråga för anställning inom förskola,
skola eller skolbarnomsorg (dir 1997:69). I likhet med utredningen anser
regeingen att reglerna om registerkontroll i säkerhetsskyddslagen är
tillräckliga för att pröva anställningar eller uppdrag av betydelse för
rikets säkerhet.
8.3.4 Utlämnade av uppgifter till utlandet
Regeringens förslag: Uppgifter skall få lämnas till utländska
myndigheter huvudsakligen i samma utsträckning som för närvarande.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: De senaste årens internationalisering
medför att det ställs större krav på ett mer omfattande polisiärt
samarbete. Europol- och Schengenkonventionerna medför att samarbetet
mellan olika länders polisväsende kommer att få ökad betydelse.
Bestämmelser om utlämnande av uppgifter till utlandet är därför viktiga.
Sådana bestämmelser finns för närvarande i 13 § kriminalregisterlagen, 9
och 10 §§ kriminalregisterkungörelsen samt i 4 § polisregisterlagen. Den
senare bestämmelsen har nyligen utvidgats för att göra det möjligt att
utan särskild begäran lämna ut uppgifter till Europol. Utredningen har
föreslagit att det i den nya lagen skall införas bestämmelser som i
huvudsak motsvarar de nuvarande.
De föreslagna bestämmelserna innebär att ett utdrag ur eller en
upplysning om innehållet i polisregistret skall lämnas till domstol eller
polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om
det begärs för utredning i brottmål. Detta är ingen ändring i förhållande
till gällande rätt. Utredningen har vidare föreslagit att uppgifter på
begäran skall få lämnas till domstol eller polis- eller åklagarmyndighet i
en stat som är ansluten till Interpol eller av denna organisation om det
behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga,
upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende. För
närvarande får uppgifter i motsvarande situation endast lämnas ut om det
behövs för utredning av brott. I förhållande till gällande rätt innebär
utredningens förslag att även uppgifter av betydelse för
underrättelseverksamheten får lämnas ut. Utredningen föreslår vidare att
uppgifter får lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig
organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Det motsvarar vad som gäller sedan den 1 januari 1998 efter den ändring
som gjordes i samband med att riksdagen godkände Sveriges tillträde till
Europol.
Regeringen delar utredningens bedömning att det i lagen om
belastningsregister bör införas bestämmelser om utlämnande av uppgifter
till utlandet som i huvudsak motsvarar de nuvarande.
8.3.5 Utlämnande av uppgifter för statistik
Regeringens förslag: Uppgifter som är nödvändiga för att framställa
rättsstatistik skall lämnas till den myndighet som är ansvarig för att
framställa denna. Några särskilda regler om utlämnande av uppgifter för
historiska och vetenskapliga ändamål behövs inte.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan
erinran.
Skälen för regeringens förslag: Brottsbekämpningen hör till
rättsväsendets viktigaste uppgifter. Information om brotten och
brottsutvecklingen behövs för planering av insatser inom rättsväsendet
liksom för en utvärdering av tidigare brottsförebyggande åtgärder. Det är
därför nödvändigt att uppgifter får lämnas ut till den myndighet som är
ansvarig för att framställa den officiella statistiken.
Av förordningen (1992:1668) om den officiella statistiken framgår att
Brottsförebyggande rådet ansvarar för den officiella statistiken på
rättsväsendets område. Av lagen (1995:606) och förordningen
(1995:1060) om vissa personregister för officiell statistik följer att
Brottsförebyggande rådet får föra ett brottsstatistikregister, ett register
över för brott lagförda personer och ett register över lagföringar över
narkotikabrott. Registret över lagförda personer är avsett att användas för
statistiska redovisningar av den konstaterade brottsligheten och dennas
fördelning efter brottets art och brottspåföljd samt om återfall i brott.
Registret får innehålla uppgifter om innehållet i domar i brottmål,
ordningsbotsförelägganden, strafföreläggande samt om nationalitet.
Registret gallras inte. Sådana uppgifter som inte längre behövs lämnas i
stället till Riksarkivet. Statistikregistret omfattas av sträng sekretess.
Uppgifter får i princip bara lämnas ut för forskningsändamål (jfr 9 kap.
4 § sekretesslagen, 1980:100).
Regeringen delar utredningens bedömning att detta register bör kunna
vara tillräckligt för att tillgodose forskningens behov och att några
särskilda bestämmelser för utlämnande av uppgifter för forskning
därmed inte behövs.
8.3.6 Direktåtkomst
Regeringens förslag: Regeringen får föreskriva att en myndighet får ha
direktåtkomst till belastningsregistret.

Utredningens förslag: Mot bakgrund av reglerna i den av
Datalagskommittén föreslagna persondatalagen anser utredningen att det
inte behövs några särskilda bestämmelser om terminalåtkomst i lag.
Utredningen anser att en myndighet som har rätt att få ut uppgifter bör få
ha terminalåtkomst om det går att åstadkomma en tillfredställande
behörighetskontroll och tillräcklig säkerhet vid överföringen.
Remissinstanserna: Vägverket framhåller betydelsen av att
länsstyrelserna även i fortsättningen får ha terminalåtkomst och anser att
det kan vara lämpligt att det framgår av förordningarna. Flera
länsstyrelser betonar också vikten härav.
Skälen för regeringens förslag: Terminalåtkomst är ett begrepp som
har förekommit under lång tid men som måste anses som föråldrat.
Terminaler används alltmer sällan och vad som avses är inte att just en
terminal skall användas utan en möjlighet till automatiserad tillgång till
uppgifter, dock utan att kunna bearbeta dem eller på annat sätt påverka
dem. I stället bör begreppet direktåtkomst användas i register-
sammanhang.
Regeringen anser att det behövs uttryckliga författningsbestämmelser
om vilka myndigheter som skall ha direktåtkomst till registret. Frågan
om i vilken utsträckning direktåtkomst bör få förekomma bör avgöras
med hänsyn till om det går att åstadkomma en tillfredsställande
behörighetskontroll och tillräcklig säkerhet vid överföringen. En
myndighet som har rätt att ta del av uppgifter ur registret bör få rätt till
direktåtkomst om det på ett betryggande sätt kan kontrolleras att endast
den som är behörig kan ta del av uppgifter ur registret. Eftersom det är
tekniskt möjligt att begränsa åtkomsten till de uppgifter en myndighet har
rätt att få ut kan även myndigheter som endast har en begränsad rätt att få
ut uppgifter från registret få direktåtkomst till registret. Prövningen av
vilka myndigheter som skall ha rätt till direktåtkomst till registret bör
lämpligen göras av regeringen. Regeringen bör därför bemyndigas att
föreskriva vilka myndigheter som skall ha rätt till direktåtkomst.
8.4 Gallring
Regeringens förslag: Uppgifter i belastningsregistret skall gallras när
förutsättningarna för registrering inte längre föreligger, t.ex. om den
registrerade frikänns efter överklagande eller ordningsbot undanröjs. Vid
frikännande dom skall domen plockas bort direkt. Uppgifter ur
belastningsregistret skall vidare gallras när viss tid förflutit, i regel tio
år.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Om en överrätt frikänt den klagande föreslår utredningen dock till
skillnad från regeringen att gallring skall ske först när domen eller
beslutet har vunnit laga kraft.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Domstolsverket anser att det
fällande avgörandet skall plockas bort direkt vid ett frikännande.
Riksåklagaren är kritisk till att gallringstiden vid åtalsunderlåtelser enligt
utredningens förslag är så kort (tre år) och anser att den bör följa
huvudregeln, dvs. tio år. En förutsättning för att Riksarkivet (RA) skall
acceptera förslaget till totalgallring av belastningsregistret är att de
uppgifter som överlämnas till rättsstatistiken är av sådan kvalitet och
mängd att även de ändamål som anges i arkivlagen tillgodoses. RA
föreslår därför att någon form av samråd mellan Brottsförebyggande
rådet och RA skall ske för överenskommelse av vilka uppgifter som
behövs.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anförde i
riktlinjepropositionen att uppgifter i belastningsregistret bör gallras om
det inte längre finns grund för registrering. Något som föranleder ändrad
uppfattning i denna fråga har inte framkommit. Uppgifter i
belastningsregistret är så integritetskänsliga att de normalt bör gallras.
Såsom Riksarkivet påpekat är det dock viktigt att de ändamål som anges i
arkivlagen (1990:782) inte äventyras. Tillgången till uppgifter för
historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål bör, enligt regeringens
bedömning, dock kunna tillgodoses genom det statistikregister som förs
av den myndighet som ansvarar för rättsstatistiken. Denna myndighet bör
därför samråda med Riksarkivet om vilka uppgifter som behövs. En
erinran om det bör ges i förordningsform.
Regeringen delar utredningens bedömning att en uppgift skall gallras
ur registret om förutsättningarna för registrering inte längre föreligger,
t.ex. om den registrerade frikänns, ordningsbot undanröjs etc. Till
skillnad från utredningen anser regeringen att uppgifter i
belastningsregistret skall gallras omedelbart om överrätt genom dom
eller beslut frikänt den registrerade. Det innebär att uppgifterna måste
finnas kvar i misstankeregistret tills de vunnit laga kraft. Detta medför i
och för sig en viss dubbelregistrering. Med hänsyn till den personliga
integriteten är dock denna lösning att föredra framför utredningens
förslag att gallra uppgiften först när överrättens dom vunnit laga kraft.
Regeringen instämmer även i utredningens uppfattning att uppgifter i
belastningsregistret skall gallras sedan viss tid förflutit. Denna tid bör
normalt bestämmas till tio år från domen eller beslutet. Uppgifter om
fängelse eller förvandlingsstraff för böter bör gallras tio år efter
frigivningen och uppgifter om överlämnandet till rättspsykiatrisk vård tio
år efter utskrivningen. Uppgifter om böter bör gallras fem år efter domen
eller beslutet.
Så vitt gäller åtalsunderlåtelser har utredningen föreslagit en kortare
gallringstid, tre år från beslutet. Utredningens förslag får ses mot
bakgrund av att utredningen föreslagit att endast åtalsunderlåtelse enligt
lagen (1964:167) om unga lagöverträdare skall registreras i
belastningsregistret. Utredningen har motiverat sitt förslag med att
gallringstiden med hänsyn till de ungas rehabilitering inte bör vara längre
än nödvändigt. Förslaget har kritiserats av Riksåklagaren, som anser att
resocialiseringsaspekterna inte väger tyngre vid åtalsunderlåtelse än vid
domar och framhåller att uppgiften är relevant för att kunna göra korrekta
bedömningar vid återfall även sedan tre år förflutit. Riksåklagaren anser
därför att gallringstiden för åtalsunderlåtelser bör följa huvudregeln tio
år. Regeringens förslag skiljer sig från utredningens förslag så till vida att
regeringen föreslår att alla åtalsunderlåtelser bör registreras. Regeringen
instämmer i Riksåklagarens uppfattning att rehabiliteringsaspekterna inte
väger tyngre vid åtalsunderlåtelser än vid domar. Vi föreslår således att
gallringstiden för åtalsunderlåtelser skall följa huvudregeln tio år efter
beslutet. Tillräckliga skäl att införa en annan gallringstid för uppgifter
om unga lagöverträdare kan inte anses föreligga.
8.5 Rättelse och sanktioner
Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen skall vara personuppgifts-
ansvarig för de uppgifter som behandlas i belastningsregistret.
Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse av felaktiga uppgifter
och om skadestånd skall gälla för behandling av uppgifter i
belastningsregistret. En hänvisning till personuppgiftslagens regler om
rättelse och skadestånd görs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock inte föreslagit någon uttrycklig bestämmelse om
att Rikspolisstyrelsen skall vara personuppgiftsansvarig.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen ifrågasätter att styrelsen skall
vara ensam personuppgiftsansvarig. Rikspolisstyrelsen förordar att den
myndighet som för in uppgifterna i registret även skall vara ansvarig för
felaktiga uppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Personuppgiftslagen innehåller
bestämmelser om rättelser av felaktiga uppgifter och om skadestånd.
Dessa bestämmelser bör gälla även för behandling av uppgifter i
belastningsregistret. Såsom förslaget till personuppgiftslag är utformat
måste en hänvisning göras till personuppgiftslagens bestämmelser om
skadestånd och rättelse.
Belastningsregistret kommer i stor utsträckning att förses med
uppgifter från landets domstolar och åklagarmyndigheter. Det är naturligt
att den myndighet som fört in uppgifterna i registret också rättar
eventuella felaktigheter. Detta talar i viss mån för att de myndigheter som
för in uppgifterna också skulle vara personuppgiftsansvariga. För den
enskilde är det däremot en klar fördel att ha en ansvarig myndighet att
vända sig till. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
Rikspolisstyrelsen skall vara ensam personuppgiftsansvarig. Detta
hindrar inte att den myndighet som för in uppgifterna åläggs en
skyldighet att utföra rättelse. Detta kan dock ske i förordningsform.
9 Misstankeregister
9.1 Ändamål
Regeringens förslag: Misstankeregistret skall föras för att underlätta
tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs
i verksamhet hos polis- och tullmyndigheter för att samordna
förundersökningar mot en misstänkt person och för att förebygga,
upptäcka och utreda brott samt hos åklagarmyndigheter för beslut om
förundersökning och åtal. Registret får även användas av andra
myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller
annan prövning som anges i författning samt i den utsträckning
regeringen föreskriver för att till enskild lämna uppgifter som är av
särskild betydelse i dennes verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet
anser att syftet med misstankeregistret bör utvecklas noggrannare.
Skälen för regeringens förslag: Det övergripande syftet med det nya
misstankeregistret bör vara att underlätta tillgången till sådana uppgifter
om skälig misstanke om brott som behövs för verksamheten hos polis-,
åklagar- och tullmyndigheter. Dessa myndigheter är i behov av att på ett
enkelt sätt få tillgång till de uppgifter som krävs för att olika
förundersökningar mot samma person skall kunna samordnas på ett
effektivt sätt. Uppgifterna i registret bör även kunna utnyttjas på annat
sätt i dessa myndigheters brottsförebyggande och brottsbekämpande
verksamhet. Registret bör dessutom kunna användas av polisen och andra
myndigheter vid olika typer av lämplighetsprövning, tillståndsprövning
och annan prövning, t.ex. regeringens prövning i nådeärenden och
utlämningsärenden, som anges i författning. Registret bör slutligen också
enligt vad regeringen närmare föreskriver få användas för att till enskild
lämna uppgift som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.
9.2 Misstankeregistrets innehåll
Regeringens förslag: Misstankeregistret skall innehålla uppgifter om
den som har fyllt 15 år och som är skäligen misstänkt antingen för något
brott mot brottsbalken eller för något annat brott för vilket svårare straff
än böter är föreskrivet. Uppgifter skall också föras in om den som är
skäligen misstänkt för ett motsvarande brott utomlands, om frågan om
lagföring för brottet skall avgöras i Sverige. Registret skall vidare
innehålla uppgifter om den mot vilken det har inletts talan om
förvandling av böter och om den som begärts utlämnad för brott.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden i Lund anser att
frågan under vilka omständigheter uppgifter skall tas in i registret bör
övervägas ytterligare. Länsstyrelsen i Skåne län menar att registrering i
belastnings- och misstankeregistret av unga som fyllt 12 år bör
övervägas, i vart fall vad avser allvarlig brottslighet.

Skälen för regeringens förslag

Den s.k. personbladsrutinen

Enligt 6 § polisregisterkungörelsen får i dag i polisregister tas in uppgift
om den som är misstänkt för brott om det är nödvändigt för att polisen
skall kunna förebygga och upptäcka brott samt fullgöra sina uppgifter i
övrigt och det dessutom är av särskild betydelse för brottsspaning. Med
stöd av denna bestämmelse registreras i person- och belastningsregistret
uppgifter enligt den s.k. personbladsrutinen.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för
personbladsrutinen (FAP 441-2) åligger det lokal polismyndighet, och i
vissa fall tull- och åklagarmyndighet, att upprätta ett personblad
(personblad 1), om den som har fyllt 15 år är skäligen misstänkt för brott
mot brottsbalken, brott mot lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott, brott mot narkotikastrafflagen (1968.64), valutaförordningen
(1959:264) och brott mot andra lagar eller författningar då för brottet är
stadgat svårare straff än böter eller disciplinstraff. I föreskrifterna görs
undantag från registreringen bl.a. för vissa brott mot brottsbalken och
trafikbrottslagen. Sedan åklagaren har fattat beslut i åtalsfrågan upprättas
ytterligare ett personblad, personblad 2. Även detta sänds till
Rikspolisstyrelsen. Uppgifter från personbladen registreras i person- och
belastningsregistret.
Utgångspunkten för de förslag regeringen nu lägger fram är enligt
riktlinjepropositionen (prop. 1994/95:144 s. 22) att ersätta den
registrering av uppgifter som enligt personbladsrutinen för närvarande
sker i person- och belastningsregistret.

Brott mot brottsbalken och andra brott för vilket svårare straff än böter
är föreskrivet

Såvitt gäller brott begångna i Sverige delar regeringen utredningens
bedömning, som också godtagits av remissinstanserna, att brott enligt
brottsbalken alltid skall registreras och att andra brott för vilka svårare
straff än böter är föreskrivet skall registreras. Detta innebär en viss
förenkling i förhållande till gällande rätt. Regeringen, eller den
myndighet regeringen bestämmer, bör, som utredningen föreslagit, få
föreskriva att registreringen skall begränsas. I en förordning i anslutning
till lagen kan då undantag göras för de mer bagatellartade brott som inte
bör registreras.
Länsstyrelsen i Skåne län anser att registrering av unga som fyllt 12 år
bör övervägas, i vart fall vad avser allvarlig brottslighet. Länsstyrelsen
pekar på att en sådan åtgärd skulle ge ökat stöd åt den förebyggande
närpolisverksamheten.
Enligt 3 § polislagen (1984:387) åligger det allmänt sett polisen att
fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och
snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd
av dem. Socialtjänsten skall alltså underrättas om en polisutredning
rörande ett barn. Den brottslighet som ett enskilt barn misstänks för
kommer därför som regel att registreras i barnets akt hos socialtjänsten.
Med anledning härav anser regeringen att det är tveksamt om det finns
något behov av att registrera minderåriga. Mot detta talar också hänsynen
till den unges integritet. Regeringen anser således inte att det finns inte
tillräckligt starka skäl för att motivera att barn som inte är straffmyndiga
registreras på samma sätt som vuxna personer. Någon registrering av
ungdomar under 15 år bör därför inte ske.

Misstankar om brott begångna i utlandet

I misstankeregistret bör det framför allt tas in uppgifter som har
betydelse för samordning av pågående brottsutredningar mot en och
samma person. Regeringen delar dock utredningens bedömning att det
under vissa förhållanden kan finnas skäl att registrera uppgifter också om
brott begångna i utlandet, nämligen om lagföring skall vidtas i Sverige. I
sådana fall bör uppgifter antecknas på samma villkor som avses gälla för
brott begångna i Sverige. Uppgifterna bör föras in i registret oberoende
av om sådan åtalsprövning som föreskrivs i 2 kap 5 § brottsbalken har
företagits eller ej. Det bör vara tillräckligt att frågan om var personen
skall lagföras skall avgöras i Sverige, naturligtvis under den
grundläggande förutsättningen att det föreligger skäliga misstankar mot
personen i fråga.

Talan om förvandling av böter

Uppgift om att åklagaren inlett utredning i mål om förvandling om böter
antecknas i person- och belastningsregistret enligt 6 § polisregister-
kungörelsen. Sådana uppgifter antecknas däremot inte enligt
personbladsrutinen.
I riktlinjepropositionen föreslogs att talan om förvandling av böter
borde antecknas. Något som föranleder regeringen till annan bedömning i
detta lagstiftningsärende har inte framkommit. Med anledning härav och
då remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran föreslår regeringen
- i likhet med utredningen - att uppgift om att åklagaren har inlett talan
om förvandling av böter skall antecknas i misstankeregistret.

Begäran om utlämning för brott

Personblad skall enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar upprättas inte
bara då någon är skäligen misstänkt för brott, utan också då någon begärs
utlämnad för brott. Enligt utredningen antecknas dock inte uppgifter av
det här slaget i person- och belastningsregistret (slutbetänkandet s. 186).
Av 11 § första stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott
framgår att förundersökning och åtal utgör hinder mot utlämning för
brott i främmande stat. En motsvarande bestämmelse finns i 6 § första
stycket lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge. Enligt denna bestämmelse hindras utlämning dock
endast om det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år
eller däröver. Regeringen delar utredningens bedömning att det bör
framgå av misstankeregistret om utlämning begärts.
9.3 Utlämnande av uppgifter
Regeringens förslag: I lagen införs bestämmelser om att de myndigheter
för vars räkning registret förs oavsett sekretess skall ha rätt till uppgifter
ur registret. Uppgifter ur registret skall vidare i viss utsträckning kunna
lämnas till myndigheter och organisationer utomlands. Behovs- och
proportionalitetsprincipen skall gälla när en myndighet begär uppgifter ur
misstankeregistret.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga särskilda
bestämmelser om utlämnande av uppgifter till de myndigheter för vars
räkning registret förs. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissopinionen anser att en uttrycklig
bestämmelse som ger domstolarna samt vissa andra myndigheter rätt till
utdrag behövs och att 14 kap 3 § sekretesslagen (1980:100) inte är
tillräcklig.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit
att den absoluta sekretessen för uppgifter i polisregister skall avskaffas
utom såvitt avser belastningsregistret. Förslaget innebär också att
reglerna i 14 kap. sekretesslagen görs tillämpliga. Den registrerade
kommer därför om det kan ske utan skada för polisens arbete med att
förebygga eller beivra brott att kunna få ut uppgifter om sig själv med
stöd av 14 kap. 4 § sekretesslagen. Det innebär vidare att det inte krävs
några särskilda regler om utlämnande av uppgifter till Justitiekanslern,
Justitieombudsmannen och Datainspektionen. Dessa myndigheter har rätt
att med stöd av bestämmelserna i 14 kap 1 och 2 §§ sekretesslagen
(1980:100) få ut uppgifter från registret. En uppgift ur misstankeregistret
får vidare, enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen, lämnas till en annan
myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut
har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Detta
gäller dock inte om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller
föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen.
Bestämmelser om utlämnande av uppgifter till domstol, allmän åklagare,
polismyndighet, Rikspolisstyrelsen eller tullmyndighet skulle därför i de
flesta fall inte behövas.
Många remissinstanser har dock föreslagit att lagen ändå bör innehålla
särskilda bestämmelser om att uppgifter skall få lämnas ut till de
myndigheter för vilkas räkning registret förs. Remissinstanserna anser
inte att dessa myndigheter skall behöva förlita sig på en
sekretessprövning enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen. Regeringen delar
denna bedömning. Regeringen anser därför att det bör införas särskilda
bestämmelser om att uppgifter får lämnas ut till polis, tull,
åklagarmyndighet och allmän domstol.
Även om den absoluta sekretessen avskaffas behövs det vissa
bestämmelser om att uppgifter oavsett sekretess får lämnas ut. Det gäller
uppgifter till annan enskild än den registrerade, uppgifter till utlandet och
uppgifter för att framställa rättsstatistiken. Dessa bestämmelser bör
motsvara vad som för närvarande gäller om utlämnande av uppgifter
enligt polis- och kriminalregisterlagstiftningen. Det innebär att det i detta
avseende behövs motsvarande bestämmelser som beträffande
belastningsregistret (se avsnitt 8.3.3, 8.3.4 och 8.3.5.). Till skillnad från
vad som föreslås gälla enligt lagen om belastningsregister bör uppgifter
från misstankeregistret dock inte få lämnas till utländsk domstol.
I avsnitt 8.3.1 har föreslagits att en behovs- och proportionalitets-
principen skall gälla när en myndighet begär uppgifter ur
belastningsregistret. En motsvarande princip bör föras in i lagen om
misstankeregister.
9.4 Gallring
Regeringens förslag: Uppgifter i misstankeregistret skall gallras om
en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning
av misstanken, om åtal har lagts ned eller om dom eller beslut har vunnit
laga kraft.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
utredningens. Har den misstänkte frikänts skall dock uppgiften om
misstanken gallras först när domen vunnit laga kraft.
Remissinstanserna:. Riksåklagaren anser att uppgift om misstanke
som lett till dom inte bör gallras förrän domen vunnit laga kraft. En
förutsättning för att Riksarkivet skall acceptera förslaget till totalgallring
av misstankeregistret är att de uppgifter som överlämnas till
Brottsförebyggande rådet är av sådan kvalitet och mängd att de ändamål
som anges i arkivlagen tillgodoses.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 14 § polisregisterkungörelsen
skall uppgifter utgå ur person- och belastningsregistret bl.a. om
misstanke som antecknats inte längre föreligger, om framställning om
utlämning för brott inte har bifallits eller när den registrerade har fyllt 80
år, allt under förutsättning att det kan ske med hänsyn till registrets
tekniska beskaffenhet.
I riktlinjepropositionen angavs att utgångspunkten skulle vara att
uppgifterna i misstankeregistret skall gallras när misstanken har prövats,
t.ex. genom att förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts,
åtalet har lagts ned eller saken har prövats av domstol. Vi har inte nu skäl
att göra någon annan bedömning.
I avsnitt 8.4 har vi föreslagit att en uppgift ur belastningsregistret bör
gallras omedelbart vid frikännande dom. Uppgifterna bör därför, trots att
det innebär en viss dubbelregistrering, stå kvar i misstankeregistret tills
domen eller beslutet vunnit laga kraft.
Uppgift om utfärdande av strafföreläggande bör finnas kvar så länge
godkännande från den misstänkte saknas. Om den misstänkte godkänner
föreläggandet, bör uppgiften på samma sätt som i fråga om fällande dom
utgå ur misstankeregistret och i stället föras över till belastningsregistret.
Samma gallringsregler bör gälla för uppgift om talan om förvandling av
böter. Uppgift om begäran om utlämning om brott bör gallras om
begäran inte har bifallits. För det fall att utlämning beviljas bör uppgiften
i misstankeregistret stå kvar till dess att beslutet om utlämning har
verkställts.
Vad slutligen gäller frågan om undantag från gallring för historiska,
statistiska eller vetenskapliga ändamål hänvisas till avsnitt 8.4. om
belastningsregister.
9.5 Rättelse och sanktioner
Regeringens förslag: Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse av
felaktiga uppgifter och om skadestånd skall gälla för behandling av
uppgifter i misstankeregistret. En hänvisning till personuppgiftslagens
regler om rättelse och skadestånd görs.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen ifrågasätter att styrelsen skall
vara ensam personuppgiftsansvarig. Rikspolisstyrelsen förordar att den
myndighet som för in uppgifterna i registret även skall vara ansvarig för
felaktiga uppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Personuppgiftslagen innehåller
bestämmelser om rättelser av felaktiga uppgifter och om skadestånd.
Dessa bestämmelser bör gälla även för behandling av personuppgifter i
misstankeregistret. Såsom förslaget till personuppgiftslag är utformat
måste en hänvisning göras till personuppgiftslagens bestämmelser om
skadestånd och rättelse.
Misstankeregistret kommer, precis som belastningsregistret, i stor
utsträckning att förses med uppgifter från andra myndigheter än
Rikspolisstyrelsen. Av samma skäl som anförts beträffande behandlingen
av uppgifter i belastningsregistret (avsnitt 8.5) anser regeringen att
Rikspolisstyrelsen skall vara ensam personuppgiftsansvarig.
10 Polisdatalagen
10.1 Tillämpningsområde
10.1.1 Polisdatalagen kompletterar personuppgiftslagen
Regeringens förslag: Polisregisterlagen ersätts med en ny lag,
polisdatalagen. Den nya lagen skall bygga på den föreslagna
personuppgiftslagen och endast innehålla de särbestämmelser som är
nödvändiga för polisens verksamhet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar förslaget i sak
eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser har dock synpunkter
på den lagtekniska lösningen och förordar att de regler i
personuppgiftslagen som skall gälla för polisen skall arbetas in i den nya
lagen så att den blir fullständig. Riksdagens ombudsmän (JO) anser inte
att den lagtekniska lösning som valts kan läggas till grund för
lagstiftning. JO förordar att registerbegreppet undviks och hela
regleringen av personuppgifter på polisområdet samlas i en lag.
Riksåklagaren anser att personuppgiftslagen överhuvudtaget inte bör
göras gällande inom straffrättens område.
Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.2 har propositionen med
förslag till en ny datalag - personuppgiftslagen - behandlats.
Personuppgiftslagen är, liksom den nuvarande datalagen, tänkt att vara
generellt tillämplig och omfatta även sådant som faller utanför EG-rätten.
I propositionen (prop 1997/98:44, s. 41) redogör vi för vår uppfattning att
det traditionella svenska systemet med särregler i särskilda
registerförfattningar är att föredra framför generella undantag från den
nya lagen.
Det skulle naturligtvis vara möjligt att upprepa personuppgiftslagens
bestämmelser i den nya lagen och i de övriga registerförfattningar som
måste anpassas till personuppgiftslagens bestämmelser. Ett sådant system
skulle dock bli väldigt tungrott. Regeringen anser därför att man bör
undvika en dubbelreglering. Däremot är det naturligtvis viktigt att
behovet av särreglering noga övervägs och att registerlagstiftningen görs
så tydlig att det inte råder någon tvekan om vilka regler i
personuppgiftslagen som gäller trots särregleringen.
Regeringen anser således sammanfattningsvis att den nya lagen bör
bygga på personuppgiftslagen och endast innehålla de särbestämmelser
som är nödvändiga för polisens verksamhet. Den nya lagen kommer
främst att gälla för automatiserad behandling av personuppgifter. Vissa
bestämmelser kommer dock även att gälla för manuell behandling.
Utredningen har föreslagit att lagen skall heta lag om polisens behandling
av personuppgifter m.m. (polisdatalag). Eftersom lagen främst kommer
att gälla för automatiserad behandling av personuppgifter och dessutom
innehålla bestämmelser om traditionella datoriserade register anser
regeringen att lagen bör benämnas polisdatalagen.
10.1.2 Begrepp som används
Regeringens förslag: De begrepp som används har samma betydelse
som i personuppgiftslagen. Detta skall uttryckligen framgå av lagtexten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utredningen har dock inte föreslagit någon uttrycklig bestämmelse om
det.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I förslaget till personuppgiftslag
definieras vissa uttryck och begrepp som används i lagen. Eftersom
polisdatalagen skall bygga på personuppgiftslagen bör begreppen ges
samma innebörd. För tydlighetens skull bör detta framgå av lagtexten.
Det finns ingen anledning att i detta lagstiftningsärende gå in på
begreppen. I stället hänvisas till definitionen i 3 § i förslaget till
personuppgiftslag (prop. 1997/98:44).
10.1.3 Polisverksamhet som lagen skall tillämpas på
Regeringens förslag: Den nya lagen skall gälla vid behandling av
personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när något sådant har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Utredningen har dock även föreslagit en bestämmelse om att lagen inte
skall gälla vid insamling av personuppgifter genom teleavlyssning,
teleövervakning eller kameraövervakning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Personuppgiftslagen innehåller, som
nämnts, generella bestämmelser för behandling av personuppgifter.
Syftet med den lag vi nu föreslår är att den skall innehålla de
särbestämmelser som är nödvändiga för polisverksamheten. Den nya
lagen skall därför självfallet gälla för den del av polisens verksamhet som
består i att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga,
förhindra eller utreda brott. Dessa delar omfattas inte heller av EG:s
dataskyddsdirektiv och avvikande bestämmelser kan därför meddelas
utan att det står i strid med direktivet.
Utredningen har däremot inte ansett att den nya lagen bör tillämpas i
samband med handläggning av polismyndighetsärenden, i polisens
hjälpande verksamhet eller för polisens interna administration.
Remissinstanserna har inte haft någon annan uppfattning. Regeringen,
som inte kan se att några särregler skulle behövas på dessa områden,
delar utredningens bedömning att den nya lagen skall tillämpas på sådan
behandling av personuppgifter som företas för att polisen skall kunna
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen
eller säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav, samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Utredningen har undantagit insamling av personuppgifter genom
teleavlyssning, teleövervakning eller kameraövervakning från lagens
tillämpningsområde. Utredningen har motiverat det med att det är osäkert
vad som i EG:s dataskyddsdirektiv avses med automatiserad behandling
av personuppgifter och att det inte ankommer på utredningen att lösa
eventuella konflikter mellan personuppgiftslagen och t.ex. rättegångs-
balkens regler. Regeringen anser inte att det finns något skäl till ett
sådant undantag. Polisdatalagen kommer nämligen inte att innehålla
några särregler beträffande själva insamlingen av uppgifter. Det betyder
att personuppgiftslagen är tillämplig på insamlingen av uppgifter.
Eftersom det finns särskilda bestämmelser om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning i rättegångsbalken samt om hemlig kameraöver-
vakning i lagen (1990:484) om övervakningskameror och i lagen
(1995:1506) om hemlig kameraövervakning kommer dessa att gälla
framför personuppgiftlagens bestämmelser (jfr 2 § personuppgiftslagen).
10.2 Behandling av personuppgifter
Regeringens förslag: En särreglering i förhållande till personuppgifts-
lagen behövs beträffande behandling av uppgifter om etniskt ursprung,
politiska eller religiösa åsikter m.m. samt av uppgifter av underrättelse-
karaktär och kvarstående brottsmisstankar. Särskilda bestämmelser om
register behövs även i fortsättningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att det
av utredningens resonemang inte framgår om persondatalagen hindrar att
personuppgifter inhämtade och automatiskt behandlade inom en
förundersökning, får behandlas automatiskt inom ramen för t.ex. en
särskild undersökning. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan
erinran.
Bakgrund: Personuppgiftslagen skall gälla för all behandling av
personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad. Den skall
därutöver gälla för vissa manuella register. Personuppgiftslagen
innehåller vissa grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter.
Personuppgifter skall enligt dessa behandlas på ett korrekt sätt och i
enlighet med god sed. Uppgifter får samlas in endast för särskilda,
uttryckligt angivna och berättigade ändamål och får inte sedan behandlas
för något ändamål som är oförenligt med det ursprungliga. Behandling av
personuppgifter för historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål
skall dock aldrig anses oförenliga med de ursprungliga ändamålen. De
personuppgifter som behandlas skall vidare vara adekvata och relevanta i
förhållande till ändamålet. Fler uppgifter än som är nödvändiga med
hänsyn till ändamålet skall inte få behandlas. Vidare skall
personuppgifter som behandlas vara riktiga och aktuella. Alla rimliga
åtgärder skall vidtas för att rätta, blockera eller utplåna felaktiga eller
ofullständiga uppgifter. Personuppgifter skall inte heller få bevaras under
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
behandlingen. För historiska, vetenskapliga eller statistiska ändamål skall
dock personuppgifter få bevaras under en längre tid. (9 §
personuppgiftslagen).
Personuppgiftslagen innehåller vidare en uppräkning av när
behandlingen av personuppgifter är tillåten. Personuppgifter får
behandlas bara om den registrerade har lämnat sitt samtycke till
behandlingen eller när behandlingen är nödvändig för att fullgöra ett
avtal med den registrerade, för att på den registrerades begäran vidta
åtgärder innan ett avtal träffas, för att den personuppgiftsansvarige skall
kunna fullgöra en rättslig skyldighet, för att skydda vitala intressen för
den registrerade, för att utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse, för att
den personuppgiftsansvarige eller en tredje man till vilken
personuppgifter lämnas skall kunna utföra en arbetsuppgift i samband
med myndighetsutövning, eller för ändamål som rör ett berättigat intresse
hos den personuppgiftsansvarige eller hos sådana tredje män till vilken
personuppgifterna lämnas ut när detta intresse väger tyngre än den
registrerades intresse av skydd mot kränkning av den personliga
integriteten.
Behandling av särskilt känsliga uppgifter skall i princip vara förbjudet.
Från förbudet finns dock flera undantag. Med känsliga uppgifter avses
personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter,
religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller
sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
Det skall vidare vara förbjudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i
brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihets-
berövanden. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva undantag från förbudet.
Skälen för regeringens förslag
Personuppgiftslagens krav på behandling av uppgifter bör gälla

Den nuvarande datalagen begränsar polisens möjligheter att effektivisera
arbetet genom datorstöd. Polisen har med nuvarande lagstiftning t.ex.
inte möjlighet att använda befintlig datateknik för att sammanställa
personuppgifter som kommer fram inom ramen för en utredning om inte
Datainspektionen lämnat tillstånd till det. En sådan sammanställning
utgör nämligen ett personregister enligt datalagen och kräver tillstånd av
Datainspektionen. Förutsättningarna för att använda datorstöd utökas
väsentligt genom den föreslagna personuppgiftslagen.
Personuppgiftslagen innebär att polisen kan behandla uppgifter helt
eller delvis automatiserat om det är nödvändigt för att uppgifter av
allmänt intresse skall kunna utföras eller för att arbetsuppgifter i
samband med myndighetsutövning skall kunna utövas. Denna möjlighet
bör tas tillvara. Det innebär naturligtvis inte att varje uppgift hos
polismyndigheten skall få lagras elektroniskt och vara sökbar av vem
som helst inom myndigheten. Personuppgiftslagens krav på att varje
insamling av personuppgifter skall ske på ett korrekt sätt och i enlighet
med god sed och för särskilda uttryckligt angivna och berättigade
ändamål samt att uppgifterna inte får användas för något annat ändamål
än för vilket de samlats in, är avsedda att förebygga en sådan tillämpning.
Personuppgiftslagen innehåller också bestämmelser om att lämpliga
skyddsåtgärder måste vidtas.

Behandling av känsliga uppgifter

Av personuppgiftslagen framgår att det i princip skall vara förbjudet att
behandla vissa känsliga uppgifter; nämligen personuppgifter som
avslöjar ras eller etnisk ursprung, politiska åsikter, religiös eller
filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening samt sådana
personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv. Av punkt 2.5 i
Europarådets rekommendation om användning av personuppgifter inom
polisen anges att sådana känsliga uppgifter om en person inte får föras in
i polisregister om det inte är oundgängligen nödvändigt.
Polisen kan undantagsvis ha ett befogat intresse av att i en utredning
eller i en särskild undersökning i underrättelseverksamhet kunna
anteckna sådana känsliga uppgifter som ovan avses. Om andra uppgifter
gör att det finns anledning att behandla uppgifter om en person bör
polisen därför undantagsvis få behandla också sådana känsliga uppgifter.
I enlighet med Europarådets rekommendation bör det dock förutsätta att
behandlingen är oundgängligen nödvändig. Den nya lagen bör innehålla
en särskild bestämmelse om detta.

Uppgifter av underrättelsekaraktär och kvarstående brottsmisstankar

Uppgifter om lagöverträdelser och brottsmisstankar omfattas inte av
personuppgiftslagens bestämmelser om känsliga uppgifter. Enligt
personuppgiftslagen är det däremot förbjudet för andra än myndigheter
att behandla personuppgifter om lagöverträdelser, domar i brottmål eller
säkerhetsåtgärder. Regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, får dock föreskriva om undantag från förbudet.
Utredningen har föreslagit att särskilda bestämmelser skall införas
beträffande polisens rätt att behandla uppgifter av underrättelsekaraktär.
Regeringen delar utredningens bedömning att sådana bestämmelser
behövs. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 11.
Utredningen har vidare föreslagit att register över kvarstående
brottsmisstankar endast får föras under vissa förutsättningar. Regeringen
instämmer i utredningens bedömning att uppgifter om kvarstående
brottsmisstankar inte bör få behandlas annat än under vissa
förutsättningar. Denna fråga behandlas i avsnitt 10.3.

Särskilda bestämmelser om register behövs

Den nuvarande datalagen innehåller grundläggande regler om inrättandet
och förandet av personregister med hjälp av automatisk databehandling.
Med personregister förstås register, förteckningar eller andra
anteckningar som förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB)
och som innehåller personuppgifter som kan hänföras till den som avses
med uppgifterna. Användning av begreppet register i den nuvarande
datalagen har med fog kritiserats för att vara otidsenlig. På grund av den
tekniska utvecklingen har det blivit allt svårare att fastställa vad som är
ett register i förhållande till ett annat. Personuppgiftslagen bygger därför
inte på registerbegreppet utan omfattar all automatiserad behandling av
personuppgifter.
Det hindrar inte att det som faktiskt är ett regelrätt datoriserat register
också kallas för det. Syftet med att inrätta ett datoriserat register är att
samla uppgifter för ett särskilt ändamål på ett visst strukturerat sätt och
hålla dessa uppgifter tillgängliga för sökning eller sammanställning
enligt särskilda kriterier. Den polisdatalag som vi nu föreslår bygger på
personuppgiftslagen. Många remissinstanser har framfört kritik mot att
utredningen använder sig av registerbegreppet. Som kommer att framgå
av det följande anser regeringen att man i vissa fall, på samma sätt som i
personuppgiftslagen, i stället bör använda sig av behandling av
personuppgifter. Regeringen anser däremot inte att registerbegreppet helt
bör undvikas. För att polisen skall kunna bedriva sin verksamhet på ett
effektivt sätt måste den ha tillgång till traditionella register. Det behövs
därför även i fortsättningen särskilda bestämmelser rörande upprättandet
och förandet av sådana register. I avsnitt 10.9 återkommer vi till de
bestämmelser vi anser nödvändiga.

10.3 Kvarstående brottsmisstankar
Regeringens förslag: Uppgifter om att en person anses misstänkt för
brott trots att förundersökningen mot honom eller henne lagts ned skall få
ingå i en automatiserad behandling endast under förutsättning att
vederbörande fortfarande är skäligen misstänkt för brottet och
uppgifterna behövs för att förundersökningen skall kunna tas upp på nytt.
Om åtal mot en person har lagts ned eller ogillats skall uppgifter om
personen i fråga inte få behandlas annat än under speciella
omständigheter.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen använder sig dock av registerbegreppet och föreslår att
uppgifter skall få registreras endast under de angivna förutsättningarna.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen påpekar att de uppgifter om
enskilda individer som har varit föremål för förundersökning ofta blir
aktuella för Säkerhetspolisen efter lång tid och att det därför finns ett
behov av att bevara uppgifter om kvarstående misstankar i SÄPO-
registret under längre tid. Datainspektionen anför att det bör klargöras
om den enskilde kommer att ha vetskap om att han är registrerad. Övriga
remissinstanser lämnar förslaget utan erinringar i sak.
Skälen för regeringens förslag: Av personuppgiftslagen framgår att
en uppgift inte får bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med behandlingen. Detta innebär att uppgifter
som behandlas under en förundersökning normalt skall arkiveras när
förundersökningen läggs ned. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt
10.8. Uppgifterna i misstankeregistret skall enligt vårt förslag gallras när
förundersökningen läggs ned (se avsnitt 9.4). Kvarstående misstankar får
alltså inte registreras i misstankeregistret.
Om en förundersökning läggs ned på grund av bristande bevisning kan
polisen ha ett berättigat intresse av att fortsätta att behandla uppgifter om
den misstänkte. Dessa uppgifter kan så småningom, om det kommer fram
nya uppgifter, leda till att det blir möjligt att på nytt inleda
förundersökning. Regeringen anser därför att det i polisdatalagen bör
införas bestämmelser om att uppgifter om kvarstående misstankar får
behandlas om en förundersökning har lagts ned på grund av bristande
bevisning och en person enligt förundersökningsledarens bedömning
fortfarande är misstänkt för brott. Eftersom det, som många
remissinstanser påpekat, kan vara svårt att bedöma när ett nytt register
inrättas bör bestämmelserna inte knytas till registerbegreppet.
Utredningen har föreslagit att uppgifterna bör få bevaras i högst tre år.
I avsnitt 10.8 föreslår regeringen att uppgifter som behandlas
automatiserat skall gallras när de inte längre behövs för sitt ändamål.
Enligt regeringens bedömning bör denna bestämmelser vara tillräcklig
för att garantera att uppgifter om kvarstående misstankar inte behandlas
längre än befogat. Någon särskild gallringsbestämmelse föreslås därför
inte.
Med anledning av vad Datainspektionen framfört om att det bör
klargöras om den enskilde skall få veta om han alltjämt är registrerad för
kvarstående misstankar vill regeringen framhålla att det närmast ligger i
sakens natur att den enskilde normalt inte bör få kännedom om att
uppgifter om kvarstående misstankar fortfarande behandlas. Uppgiften
torde i regel kunna sekretessbeläggas enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen.
Någon information till den registrerade behöver i så fall inte lämnas (27 §
personuppgiftslagen, se vidare avsnitt 10.6).
Om en åtalad har frikänts eller om målet läggs ned på grund av
bristande bevisning bör däremot uppgifter om kvarstående misstankar
som huvudregel inte få behandlas. Det kan dock i undantagsfall bli
aktuellt att inleda en ny förundersökning eller ta upp målet på nytt, t.ex. i
samband med resning. I sådana speciella fall bör uppgifterna få
behandlas. Det vore orimligt att uppgifter i en automatiserad
förundersökning som lett till att den åtalade frikänts inte skulle få
behandlas vid en resningsansökan.
Rikspolisstyrelsen har påpekat att de uppgifter om enskilda individer
som har varit föremål för förundersökning ofta blir aktuella för
Säkerhetspolisen efter lång tid och att det därför finns ett behov av att
bevara uppgifter om kvarstående misstankar i SÄPO-registret under
längre tid. Regeringen instämmer i att det med hänsyn till den särskilda
verksamhet Säkerhetspolisen bedriver kan finnas ett berättigat intresse av
att behandla sådana uppgifter. Bestämmelserna bör därför inte gälla för
Säkerhetspolisen.
10.4 Uppgiftlämnarens trovärdighet och uppgifternas
riktighet i sak
Regeringens bedömning: Någon bestämmelse om att uppgifter som
behandlas skall förses med upplysningar om uppgiftlämnarens trovärdig-
het och uppgifternas sakriktighet bör inte införas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att uppgifter som
behandlas skall förses med upplysningar om uppgiftlämnarens
trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen påpekar att det måste anses
vara en uppgift för domstol att t.ex. pröva ett vittnes trovärdighet.
Däremot anser styrelsen att det är av stort värde att uppgifternas
trovärdighet och riktighet i sak dokumenteras vid behandling av
personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 3.2 i Europarådets
rekommendation om användning av personuppgifter inom polisen anges
att olika kategorier av uppgifter så långt det är möjligt skall särskiljas.
Hänsyn skall därvid tas till uppgifternas riktighet och tillförlitlighet. Det
är enligt rekommendationen särskilt viktigt att skilja mellan uppgifter
som grundas på fakta och uppgifter som grundas på åsikter eller
personliga värderingar. Av kommentaren till artikel 3.2 framgår att man
bör skilja på bekräftade och obekräftade uppgifter, mellan fakta och
åsikter, mellan pålitlig information och information som grundas på
gissningar samt mellan fall då antagandet om informationens riktighet
grundar sig på konkreta skäl och fall då det inte finns sakskäl till stöd för
ett sådant antagande.
Utredningen har därför föreslagit att det i polisdatalagen skall tas in en
bestämmelse om att personuppgifter som behandlas skall förses med
upplysningar om uppgiftlämnarens trovärdighet och uppgifternas
riktighet i sak.
Regeringen delar utredningens bedömning att lagstiftningen bör
motsvara de krav Europarådets rekommendation ställer upp. I avsnitt 7
föreslår vi därför att det nuvarande person- och belastningsregistret
ersätts av ett belastningsregister och ett misstankeregister. I avsnitt 11
förslår vi vidare vissa bestämmelser om behandling av uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet och i kriminalunderrättelseregister.
Enligt vårt förslag skall således olika bestämmelser gälla för uppgifter av
olika slag. Uppdelningen syftar till att skilja på bekräftade och konkreta
uppgifter som t.ex. förekommer i ett belastningsregister, uppgifter som
grundas på skälig misstanke om brott som förekommer i
förundersökningar och i misstankeregister och uppgifter av
underrättelsekaraktär som förekommer i dels särskilda undersökningar,
dels i kriminalunderrättelseregister. Att därutöver i lag ta in särskilda
bestämmelser om att uppgifter som behandlas alltid skall förses med
uppgift om en uppgiftlämnare är trovärdig kan inte anses befogat.
Däremot är det med hänsyn till polisens arbete naturligt att det i t.ex. ett
underrättelseregister eller en särskild undersökning i kriminalunder-
rättelseverksamhet framgår varifrån en uppgift kommer och hur trovärdig
den är enligt den internationella klassificering som är under utveckling.
Detta ligger också helt i polisens intresse för att kunna bedriva ett
effektivt arbete. Ett kriminalunderrättelseregister bör därför få innehålla
sådana uppgifter. Någon bestämmelse i lag av det slag utredningen
föreslagit är dock enligt regeringens bedömning inte motiverad.
10.5 Anmälan till tillsynsmyndigheten
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens bestämmelser om
anmälningsskyldighet bör gälla även för polisen.

Utredningens förslag: Andra register än de som regleras i
polisdatalagen skall anmälas till Datainspektionen om de skall innehålla
uppgifter om att en person är dömd för brott, är eller har varit misstänkt
för brott eller kan antas ta befattning med brottslig verksamhet.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser pekar på svårigheten att
bedöma när automatiserad behandling av uppgifter innebär att ett nytt
register inrättas. Datainspektionen framhåller att det inte kan godtas att
register får upprättas vid sidan av de särskilda bestämmelserna om
register i samband med vilken slags annan undersökning eller utredning
som helst.
Skälen för regeringens förslag: Personuppgiftslagen innehåller en
principiell skyldighet att anmäla alla helt eller delvis automatiserade
behandlingar till den tillsynsmyndighet som skall utses av regeringen
(36 §). Den personuppgiftsansvarige har också möjlighet att tillsätta ett
särskilt personuppgiftsombud. När en anmälan om att ett sådant ombud
tillsatts gjorts till tillsynsmyndigheten behöver anmälningar om
behandlingar inte längre göras (37§). I detta lagstiftningsärende finns inte
anledning att föreslå några avvikande regler.
Utredningen har föreslagit en bestämmelse om obligatorisk anmälan
till Datainspektionen av andra register än de som regleras i
polisdatalagen om de skall innehålla uppgifter om att en person är dömd
för brott, är eller har varit misstänkt för brott eller kan antas ta befattning
med brottslig verksamhet. Många remissinstanser har kritiserat förslaget
mot bakgrund av att det vid automatiserad behandling av personuppgifter
kan vara svårt att avgöra när ett nytt register inrättas. I lagrådsremissen
föreslog regeringen, med beaktande av remissinstansernas kritik, att det
skulle införas en bestämmelse om obligatorisk anmälningsskyldighet
knuten till behandling av uppgifter av ett visst slag och inte till
inrättandet av ett register. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle
behandling av uppgifter som ger upplysning om att en person är dömd
för brott eller är eller har varit misstänkt för brott anmälas till
tillsynsmyndigheten för förhandskontroll tre veckor före behandlingen.
Detta skulle dock inte gälla uppgifter som behandlades i samband med en
förundersökning eller särskild undersökning eller hos Säkerhetspolisen.
Avsikten med bestämmelsen var att s.k. traditionella register hos polisen
som innehåller uppgifter om dömda eller misstänkta personer, t.ex.
register över brottsanmälningar eller beslags- och analysregister, alltid
skulle föranmälas till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skulle
då få möjlighet att t.ex. besluta om lämpliga skyddsåtgärder eller, om
personuppgifter skulle komma att behandlas på ett olagligt sätt, ingripa,
ytterst genom att vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att
påbörja behandlingen.
Enligt Lagrådets uppfattning kommer den avsedda innebörden med
bestämmelsen inte till klart uttryck i den föreslagna lagtexten. Lagrådet
framhåller att behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen
omfattar varje åtgärd eller serier av åtgärder som vidtas ifråga om
personuppgifter, t.ex. insamling, registrering, lagring, inhämtande och
användning. Lagrådet påpekar att den föreslagna bestämmelsen läst
enligt sin ordalydelse innebär att anmälningsskyldighet föreligger så
snart en polismyndighet exempelvis inhämtar uppgifter om
brottsmisstankar ur misstankeregistret, kriminalunderrättelseregister eller
DNA-register. Lagrådet anser därför att paragrafen bör omarbetas så att
anmälningsskyldigheten inte omfattar fler behandlingar än de som
åsyftas. Regeringen kan inte annat än instämma i Lagrådets kritik.
I 41 § förslaget till personuppgiftslag finns ett bemyndigande till
regeringen att meddela föreskrifter om att sådana automatiserade
behandlingar som innebär särskilda risker för otillbörligt intrång i den
personliga integriteten skall förhandsanmälas till tillsynsmyndigheten.
Efter närmare övervägande anser regeringen att bestämmelsen om
obligatorisk anmälningsskyldighet kan utgå ur lagen. Erforderliga
bestämmelser kan, med stöd av nämnda bemyndigande, i stället
meddelas i förordningsform. Bestämmelserna kan då även avse andra
myndigheters behandling av uppgifter om dömda eller misstänkta.
10.6 Information och säkerhet vid behandling
Regeringens bedömning: Personuppgiftslagens bestämmelser om
information och säkerhet vid behandlingen och tillsynsmyndighetens
befogenheter bör gälla på polisområdet. Några särskilda bestämmelser
behövs inte i polisdatalagen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren anser att det är oklart huruvida
reglerna om information till den registrerade blir tillämpliga på
misstanke- och belastningsregistret. Övriga remissinstanser har ingen
erinran mot utredningens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning
Information till den registrerade

Peronuppgiftslagen innehåller särskilda bestämmelser om den
personuppgiftsansvariges skyldighet att lämna information till den
registrerade (23 och 24 §§).
Informationsskyldigheten är förenad med flera undantag. I den
utsträckning det är föreskrivet i lag eller annan författning eller i beslut
som har meddelats med stöd av författning att uppgifter inte får lämnas
till den registrerade gäller inte bestämmelserna (27 §). Information
behöver inte heller lämnas om personuppgifterna samlats in från någon
annan källa än den registrerade och det finns bestämmelser om
registrerandet eller utlämnandet av uppgifterna i en lag eller någon annan
författning (24 §). Information om uppgifter som hämtas från någon
annan källa än den registrerade behöver inte heller lämnas om det visar
sig omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats.
Om uppgifterna används för att vidta åtgärder som rör den registrerade
skall dock information lämnas senast i samband med att så sker (24 §).
Undantagsreglerna innebär att polisen i regel inte behöver lämna någon
information till den registrerade. Av bestämmelserna framgår t.ex. att det
inte finns någon skyldighet att lämna information om uppgifter i
misstankeregistret eller belastningsregistret eftersom bestämmelser om
registrerandet följer direkt av lag. Detsamma gäller för uppgifter i
kriminalunderrättelseregister eller som behandlas t.ex. i en särskild
undersökning och samlats in från någon annan än den registrerade.
Po0lisen behöver inte heller informera en person om att uppgifter från
honom eller henne kommer att föras in i ett kriminalunderrättelseregister
eller behandlas automatiserat i en särskild utredning om det kan vara till
skada för utredningen, eftersom sekretess i så fall råder för uppgiften, jfr
5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).
Regeringen delar således utredningens bedömning att några särskilda
regler om informationsskyldighet inte behövs.

Säkerhet vid behandling och tillsynsmyndighetens befogenheter

Personuppgiftslagen innehåller särskilda bestämmelser om säkerhet vid
behandling av personuppgifter. Av dessa följer bl.a. att den
personuppgiftsansvarige är skyldig att vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifterna.
Personuppgiftslagen innehåller vidare vissa bestämmelser om
tillsynsmyndighetens befogenheter. Tillsynsmyndigheten skall bl.a.
kunna meddela beslut om skyddsåtgärder i enskilda fall. Tillsynsmyndig-
heten skall också ha rätt att på begäran få del av vissa uppgifter, tillträde
till vissa lokaler etc. Tillsynsmyndigheten skall också ha vissa
möjligheter att förelägga vite.
Personuppgiftslagens bestämmelser om säkerheten vid behandlingen
av personuppgifter och om tillsynsmyndighetens befogenheter bör gälla
även för polisen. Några särskilda bestämmelser behövs inte i
polisdatalagen.
10.7 Rättelse och sanktioner
Regeringens förslag: Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse av
felaktiga uppgifter och om skadestånd skall gälla för polisen. En
hänvisning till personuppgiftslagens regler om rättelse och skadestånd
görs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen ifrågasätter att styrelsen skall
vara ensam personuppgiftsansvarig. Rikspolisstyrelsen förordar att den
myndighet som för in uppgifterna i registret även skall vara ansvarig för
felaktiga uppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Personuppgiftslagen innehåller
bestämmelser om rättelser av felaktiga uppgifter och om skadestånd.
Dessa bestämmelser bör gälla för polisen. Såsom förslaget till
personuppgiftslag är utformat måste en hänvisning göras till
personuppgiftslagens bestämmelser om skadestånd och rättelse.
Enligt utredningens förslag skall Rikspolisstyrelsen, om inte annat
sägs, vara personuppgiftsansvarig för de register som avses i
polisdatalagen och för andra register som förs för hela polisväsendets
behov. Dessa register kommer att förses med uppgifter från landets
polismyndigheter. Det är naturligt att den myndighet som fört in
uppgifterna i registret också rättar eventuella felaktigheter. Detta talar i
viss mån för att de myndigheter som för in uppgifterna också skulle vara
personuppgiftsansvariga. För den enskilde är det däremot en klar fördel
att ha en ansvarig myndighet att vända sig till. Regeringen delar därför
utredningens bedömning att Rikspolisstyrelsen skall vara ensam
personuppgiftsansvarig. Detta hindrar inte att den myndighet som för in
uppgifterna åläggs en skyldighet att utföra rättelse. Detta kan dock ske i
förordningsform.
Personuppgiftslagen innehåller också en straffbestämmelse (49 §).
Enligt den bestämmelsen kan bl.a den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet behandlar uppgifter i strid med vissa bestämmelser i lagen
dömas till straff. Eftersom det är Rikspolisstyrelsen eller någon annan
myndighet som är personuppgiftsansvarig och för den behandling som
sker torde det inte bli aktuellt att tillämpa straffbestämmelsen.
10.8 Gallring
Regeringens förslag: Uppgifter som behandlas i en förundersökning
arkiveras på samma sätt som motsvarande uppgifter i en manuell
förundersökning. Andra uppgifter som behandlas skall gallras när de inte
längre behövs för sitt ändamål. För de register som regleras i den nu
föreslagna lagen anges en särskild gallringstid. Regeringen får föreskriva
att uppgifter som behandlas får bevaras.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att även uppgifter som
behandlas i en särskild undersökning skall bevaras. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Riksarkivet anser att register som utgör diarier
inte bör gallras. Riksarkivet framhåller vidare att gallringstiderna för
uppgifter som lagras på ADB-medium bör anpassas till vad som gäller
för motsvarande uppgifter på andra medier, t.ex. papper och mikrofilm.
Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Av personuppgiftslagen framgår att
uppgifter som behandlas inte får bevaras längre än vad som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen. Lagen
innehåller däremot inte några bestämmelser som innebär att uppgifterna
måste gallras efter en viss tid. Personuppgiftslagen hindrar inte heller att
en myndighet bevarar uppgiften för historiska, statistiska eller
vetenskapliga ändamål
Regeringen delar utredningens bedömning att det är lämpligt att i
gallringshänseende skilja mellan uppgifter som behandlas i en
förundersökning och andra personuppgifter som behandlas av polisen.
Uppgifter i förundersökningar som dokumenteras på papper arkiveras för
närvarande enligt arkivlagens (1990:782) bestämmelser om inte akten
enligt särskilda föreskrifter får gallras. Frågan om gallring bör i regel inte
vara beroende på vilka tekniska hjälpmedel polisen väljer för sitt arbete.
Uppgifter som behandlas automatiserat under en förundersökning bör
därför behandlas på samma sätt som motsvarande uppgifter som
behandlas manuellt. Även de uppgifter som behandlas automatiserat bör
därför behandlas enligt arkivlagens bestämmelser.
När det gäller annan behandling av uppgifter, dvs. uppgifter som
samlas in och lagras för framtida bruk, bör uppgifterna däremot, som
utredningen föreslagit, normalt gallras när de inte längre behövs för sitt
egentliga ändamål. Regeringen bör dock få föreskriva att uppgifterna i
stället skall bevaras om t.ex. forskningens intresse för vissa uppgifter kan
anses väga tyngre än integritetsskyddsintresset.
Utredningen har föreslagit att uppgifter som ingår i en automatiserad
behandling i en särskild undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet
skall behandlas på samma sätt som uppgifter som behandlas i en
automatiserad förundersökning. Datainspektionen har kritiserat detta och
förordat att en gallringsbestämmelse införs för dessa uppgifter.
Regeringen instämmer i Datainspektionens uppfattning att uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet är särskilt integritetskänsliga. En
automatiserad behandling av sådana uppgifter blir därför extra känslig
från integritetssynpunkt. Sådana uppgifter bör därför gallras. Vi
återkommer till denna fråga i avsnitt 11.7.3.
För de register som regleras i detta lagstiftningsärende föreslår vi
särskilda gallringsregler.
10.9 Register
10.9.1 Fingeravtrycks- och signalementsregister
Regeringens förslag: Fingeravtrycks- och signalementsregister som förs
för att underlätta identifiering av personer i samband med brott skall
endast få innehålla uppgifter om misstänkta och dömda personer.
Registren skall gallras.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att uppgifterna med
hänsyn till registrens ändamål bör gallras tidigast när den registrerade
personen fyllt åttio år. Länsstyrelsen i Stockholms län och Länsstyrelsen i
Jönköpings län är också kritiska till att gallring skall ske.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 28 kap. 14 § rättegångsbalken
samt förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. skall fingeravtryck
och fotografi alltid tas av den som häktats misstänkt för brott. I vissa
uppräknade fall skall fingeravtryck och fotografi också tas av den som är
anhållen. Fingeravtrycket och fotografiet skall enligt 7 § i förordningen
skyndsamt sändas till Rikspolisstyrelsen tillsammans med en beskrivning
av personen.
Rikspolisstyrelsen för för närvarande ett fingeravtrycksregister och ett
signalements- och känneteckensregister med tillstånd från Datainspek-
tionen. Dessa register bygger på uppgifter som sänds till
Rikspolisstyrelsen enligt förordningen om fingeravtryck m.m. I
fingeravtrycksregistret finns också uppgifter om fingeravtryck som tas
enligt 19 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. De personer
som för närvarande får registreras i fingeravtrycks- och signalements-
registret är de som är misstänkta för brott och som har fått lämna
fingeravtryck med stöd av 28 kap. 14 § rättegångsbalken.
Personuppgiftslagen innebär att polisen får möjlighet till automatiserad
behandling av uppgifter om fingeravtryck, signalement och kännetecken.
Ur integritetssynpunkt finns det dock skäl att begränsa att sådana
uppgifter behandlas för att underlätta identifiering av personer i samband
med brott. Polisdatalagen bör därför innehålla bestämmelser som anger
under vilka förutsättningar uppgifter om fingeravtryck, signalement och
särskilda kännetecken får behandlas i syfte att underlätta identifiering av
personer i samband med brott. Sådana uppgifter bör naturligtvis, när det
är nödvändigt, få behandlas i automatiserade förundesökningar och
särskilda undersökningar. För övrigt bör endast Rikspolisstyrelsen få
behandla uppgifter för detta ändamål. Polisdatalagen bör därför innehålla
bestämmelser som reglerar de register Rikspolisstyrelsen för närvarande
för med Datainspektionens tillstånd. Ett sådant register bör, som
utredningen föreslagit, även få användas för identifiering av okända
personer i andra fall.
Utredningen har ansett att kopplingen till reglerna om fingeravtryck är
onödig och att ett signalement av en misstänkt person bör få antecknas i
registret även om något fingeravtryck på personen inte tagits när
signalementet upprättades. Remissinstanserna har inte haft några
invändningar mot detta. Regeringen delar utredningens bedömning. Ett
fingeravtrycks- eller signalementsregister som förs för att underlätta
identifiering av personer i samband med brott bör således få innehålla
uppgift om den som är misstänkt eller dömd för brott eller som har fått
lämna fingeravtryck med stöd av 19 § lagen om särskild utlännings-
kontroll. I ett sådant register bör endast uppgift om fingeravtryck,
signalement och särskilda kännetecken samt ärendenummer och den
registrerades identitet få antecknas.
Ett fingeravtrycks- eller signalementsregister kommer således i
huvudsak att innehålla uppgifter om den som är misstänkt eller dömd för
brott. Det är därför naturligt att införa gallringsregler som motsvarar vad
som gäller för misstänkta och dömda personer. Utgångspunkten bör
därför vara att uppgifter om en person skall gallras när förunder-
sökningen läggs ned utan att åtal väcks eller om åtal läggs ned eller den
misstänkte friges. I avsnitt 10.3 föreslås emellertid att uppgifter om att en
person är misstänkt för brott skall få behandlas automatiserat i vissa fall
även om åtal inte väcks. Under samma förutsättningar bör uppgifter om
en misstänkt person få sparas i ett fingeravtrycks- eller
signalementsregister. Om en misstänkt person döms bör uppgifterna i ett
fingeravtrycks- eller signalementsregister bevaras så länge personen är
registrerad i det allmänna belastningsregistret. Vad bl.a. Rikspolis-
styrelsen anfört om att det finns ett behov av att bevara uppgifterna under
längre tid föranleder inte regeringen till någon annan bedömning.
Hänsynen till den enskildes integritet väger, enligt regeringens
bedömning, tyngre. Om det inte längre finns anledning att bevara
uppgifterna i ett misstanke- eller belastningsregister bör uppgifterna inte
heller få finnas kvar i ett fingeravtrycks- eller signalementsregister
eftersom dessa register huvudsakligen innehåller uppgifter om misstänkta
eller dömda personer.
10.9.2 Register för övervakning av personer
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om register
som förs för övervakning av personer bör inte införas.

Utredningens förslag: Register som förs för att underlätta
övervakningen av personer skall endast få innehålla uppgifter om
allvarligt kriminellt belastade personer eller personer som kan antas vara
farliga för annans säkerhet. Registren skall gallras. De s.k. O-fallen bör
inte registreras.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän avstyrker förslaget och
framhåller att utredningen inte redogjort närmare för sin bedömning att
det finns ett behov av att - utöver vad som följer av bestämmelserna om
registrering av underrättelseuppgifter - registrera övervakning av vissa
personer. Justitiekanslern anser att kriterierna för registrering är allt för
vaga för att ge vägledning i fråga om vilka personer som bör omfattas av
registreringen. Rikspolisstyrelsen uppger att det finns ett behov av att
kunna registrera de s.k. O-fallen även i fortsättningen.
Skälen för regeringens bedömning
De s.k. O-fallen

Enligt 5 § andra stycket polisregisterkungörelsen får i polisregister tas in
uppgift om intagning i eller utskrift från sjukvårdsinrättning av den som
under allvarlig psykisk störning har begått brott mot annans personliga
säkerhet eller psykiska eller fysiska hälsa, för vilket åtal inte väckts, om
intagningen skett med stöd av lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade eller lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Denna bestämmelse har sin
bakgrund i den före 1992 gällande lagstiftningen om sluten psykiatrisk
vård. Vid tillämpningen av denna lagstiftning klassificerades patienterna
i fyra grupper. Av dessa grupper avsåg O-fallen sådana patienter som
under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot någon annans
personliga säkerhet, för vilket åtal inte väckts. År 1991 kom nya lagar på
den psykiatriska vårdens område. Enligt den nu gällande lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård saknas grund för en sådan
klassificering. I förarbetena till lagstiftningen underströks att förslaget
inte syftade till att bevara en äldre tids tradition att förse vissa patienter
med någon farlighetsbeteckning som för en obestämd tid ledde till en
särbehandling av dem som säkerhetsrisker (prop. 1990/91:58 s. 98).
Regeringen delar därför utredningens bedömning att någon bestämmelser
motsvarande 5 § andra stycket polisregisterkungörelsen inte bör införas. I
sammanhanget bör dock påpekas att registrering av de s.k. O-fallen i
vissa fall ändå kan komma att ske. I avsnitt 8.2.2 föreslår regeringen
nämligen, till skillnad från utredningen, att åtalsunderlåtelse enligt 20
kap. 7 § 4 rättegångsbalken även i fortsättningen skall få ske.

Övervakning av farliga personer

Enligt gällande rätt får någon registrering av personer som inte är
misstänkta för ett visst brott inte förekomma. Utredningen anser att det
kan finnas skäl för att registrera uppgifter om allvarligt kriminellt
belastade personer som kan antas vara farliga för annans säkerhet för att
därigenom på ett effektivt sätt kunna förebygga och förhindra brott.
Uppgifter om personer som är dömda för brott kommer att finnas
registrerade i belastningsregistret till dess tio år förflutit från
frigivningen. I detta lagstiftningsärende lägger regeringen också fram ett
förslag till registrering av uppgifter redan innan det finns anledning att
anta att ett visst brott begåtts. Regeringen kan därför instämma i
Riksdagens ombudsmäns bedömning att det är svårt att se att det finns ett
behov av ett särskilt register för att övervaka personer som tidigare är
dömda för brott. Det bör i sammanhanget också påpekas att polisen har
tillgång till de uppgifter om permission, frigivning etc. som antecknas i
kriminalvårdens register. Regeringen kan inte se att det med hänsyn till
samhällsskyddet finns större anledning att inrätta ett särskilt register för
övervakning av vissa allvarligt kriminellt belastade personer än att
registrera de s.k. O-fallen. Det är dessutom svårt att fastställa vilka
kriterier som skall gälla för att en person skall anses vara så allvarligt
kriminellt belastad eller så farlig för annans säkerhet att det är motiverat
att registrera honom eller henne. Utredningen har inte heller lagt fram
något underlag för denna bedömning. Beträffande så farliga personer
som nu diskuteras torde också många gånger kriterierna för att registrera
dem i kriminalunderrättelseregister vara uppfyllda. Något register av det
slag utredningen föreslår bör därför inte införas.
10.9.3 Andra register
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om inrättandet
av andra register än de som uttryckligen regleras i den nu föreslagna
lagen bör inte införas.

Utredningens förslag: Innan ett register inrättas skall registrets
ändamål och innehåll bestämmas samt tiden för gallring av uppgifterna i
registret fastställas. Registret skall ges en benämning.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser pekar på svårigheten att
bedöma när automatiserad behandling av uppgifter innebär att ett nytt
register inrättas. Datainspektionen framhåller att det inte kan godtas att
register får upprättas vid sidan av de särskilda bestämmelserna om
register i samband med vilken slags annan undersökning eller utredning
som helst.
Skälen för regeringens bedömning: Med stöd av
personuppgiftslagen blir det möjligt för polisen att behandla uppgifter
automatiserat. Av personuppgiftslagen framgår att uppgifter endast får
samlas in för uttryckligt angivna ändamål och sedan inte behandlas för
något annat ändamål samt att uppgifterna inte får bevaras längre än
nödvändigt (9 §). Dessa bestämmelser motsvarar i allt väsentligt den av
utredningen föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till det och till att det,
som flera remissinstanser påpekat, kan vara svårt att avgöra när ett nytt
register inrättas anser regeringen inte att det finns något behov av
särskilda bestämmelser om inrättandet av register. Polisen kommer
således att med stöd av personuppgiftslagen ha möjlighet att inrätta
register för uttryckligt angivna ändamål. I avsnitt 10.8 har vi vidare
föreslagit att uppgifter som behandlas i regel skall gallras när de inte
längre behövs. Att härutöver införa bestämmelser om inrättandet av
register kan inte anses nödvändigt.
I sammanhanget bör också framhållas att införandet av
personuppgiftslagen inte innebär någon avvikelse från målsättningen att
myndighetsregister med ett stort antal registrerade och ett särskilt
känsligt innehåll skall regleras i lag (jfr prop 1997/98:44 s. 41).
10.10 Utlämnande av uppgifter
Regeringens förslag: Bestämmelser om när uppgifter får lämnas ut
behövs endast för att framställa rättsstatistik samt för att lämna ut
uppgifter till utlandet.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår dessutom att det behövs
en särskild bestämmelse om utlämnande av uppgifter till länstyrelse för
prövning av personal som avses i lagen om bevakningsföretag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I de flesta fall är sekretesslagens
bestämmelser tillräckliga för att uppgifter skall kunna lämnas ut till de
myndigheter som kan behöva dem. Uppgifter som behandlas av polisen
och inte ingår i belastnings- eller misstankeregistret behövs i regel inte
hos någon annan myndighet än polis- och åklagarmyndighet. Några
särskilda regler om att lämna ut uppgifter mellan polis och åklagare eller
mellan olika polismyndigheter är inte nödvändiga. Bestämmelserna i 14
kap. sekretesslagen är tillräckliga. Däremot behövs bestämmelser om att
uppgifter skall lämnas ut till den myndighet som ansvarar för
rättsstatistiken och till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig
organisation om detta följer av en internationell överenskommelse som
Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Utredningen har vidare föreslagit en bestämmelse om utlämnande av
uppgifter till länsstyrelse för prövning av personal, föreståndare och
styrelseledamoter hos ett auktoriserat bevakningsföretag. Enligt 10 §
förordningen (1989:149) om bevakningsföretag m.m. skall Länsstyrelsen
begära registerkontroll i väktarärenden. Bestämmelserna i säkerhets-
skyddslagen (1996:627) blir därvid tillämpliga. Någon särskild
bestämmelse om utlämnande av uppgifter ur SÄPO-registret behövs
därför inte.
11 Kriminalunderrättelseregister m.m.
11.1 Kriminalunderrättelseverksamhet
Till polisens uppgifter hör att bedriva spaning och utredning i fråga om
brott som hör under allmänt åtal. En annan viktig uppgift för polisen är
att förebygga störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.
Polisens verksamhet för att förebygga, upptäcka och beivra brott kan
bedrivas inom ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalkens
regler, men kan också utgöra verksamhet som faller utanför en
förundersökning. Den verksamhet som förekommer hos polisen innan
förundersökningen inleds brukar benämnas kriminalunderrättelse-
verksamhet eller förspaning. Den innebär i korthet att polisen samlar in
och bearbetar uppgifter om personer som kan antas ägna sig åt brottslig
verksamhet utan att det finns misstanke om något konkret brott.
Kriminalunderrättelseverksamheten bedrivs med stöd av de allmänna
bestämmelserna i 2 § polislagen (1984:387). Några närmare
bestämmelser om denna verksamhet finns inte.
Kriminalunderättelseverksamhet har i många sammanhang framhållits
som en av de effektivare metoderna för att bekämpa internationell eller
annan kvalificerad brottslighet. Underrättelseverksamheten fyller inte
bara en viktig funktion för den nationella brottsbekämpningen utan är
viktig även i internationella sammanhang.
11.2 Behovet av lagstiftning
Polisen har i dag tillgång till modern informationsteknik. Många
polismyndigheter för med Datainspektionens tillstånd förundersöknings-
register som hjälpmedel för att lagra, systematisera och återvinna
uppgifter i förundersökningar med komplicerat och omfattande
utredningsmaterial. När det gäller hanteringen av personuppgifter av
underrättelsekaraktär är polisen däremot hänvisad till manuella register.
Det är hittills bara Säkerhetspolisen och Rikspolisstyrelsens finanspolis
som getts rätt att utnyttja datorstöd i underrättelsearbetet.
Rikspolisstyrelsen ansökte år 1991 hos Datainspektionen om tillstånd
att föra ett förspaningsregister med stöd av ADB. Registret skulle enligt
ansökningen användas för spanings- och utredningsinsatser rörande grov
och svårupptäckt brottslighet. Datainspektionen avslog ansökningen.
Rikspolisstyrelsen överklagade beslutet till regeringen som meddelade
beslut den 14 november 1991. Regeringen avslog överklagandet. Enligt
beslutet gällde frågan om polisunderrättelseregister den svåra
avvägningen mellan intresset av skyddet för den enskildas integritet och
vikten av en effektiv brottsbekämpning. Den dåvarande regeringen ansåg
att den avvägningen borde göras i samband med översynen av
polisregisterlagstiftningen. Det är nu dags att göra de avvägningar som
behövs.
11.3 Tullens rätt att föra register för
underrättelseverksamhet
Tullen har sedan den 1 januari 1998 rätt att föra datoriserade register för
underrättelseverksamhet avseende allvarlig brottslighet (prop.
1997/98:11, bet. 1997/98:SkU08, rskr. 1997/98:74 samt lagen
[1997:1058] om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet). I
den proposition som låg till grund för lagstiftningen uttalade regeringen
att det informationsflöde som tullens underrättelseverksamhet hanterar i
dag är så omfattande att det är en närmast hopplös uppgift att på manuell
väg behandla informationsflödet på ett effektivt sätt så att nödvändiga
analyser och prioriteringar kan göras. Regeringen anförde att
användningen av datorteknik i denna verksamhet ger sådana
effektivitetsvinster att datoriserade register innehållande personuppgifter
bör tillåtas. Regeringen framhöll vidare att en effektivare
underrättelseverksamhet även är en viktig kompensatorisk åtgärd med
hänsyn till Sveriges medlemskap i EU och de effekter det fått för
gränskontrollen ( a. prop. s.38 f.)
11.4 Polisen får möjlighet till automatiserad behandling
av uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet
Regeringens förslag: Polisen får möjlighet att under vissa
förutsättningar i kriminalunderrättelseverksamhet
1. utföra automatiserad behandling av personuppgifter i särskilda
undersökningar,
2. föra datoriserade kriminalunderrättelseregister.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalunderrättelseverksamhet
bedrivs på alla nivåer inom polisväsendet, inte minst i det vardagliga
polisarbetet ute på fältet. Genom egna iakttagelser, tips eller
upplysningar samlar polisen fortlöpande in sådan information som ger
anledning att misstänka att brottslig verksamhet förekommer. Det
internationella samarbetet på brottsbekämpningens område leder också
till att polisen får information av sådant slag. Underrättelseverksamhet
innebär att polisen samlar in och bearbetar uppgifter som tyder på
brottslig verksamhet utan att det finns någon misstanke om ett konkret
brott. Uppgifterna bevaras och bearbetas för att i ett senare skede kunna
komma till nytta i polisens brottsbekämpande verksamhet. Kriminal-
underrättelseverksamhet har i många sammanhang framhållits som en av
de effektivare metoderna när det gäller bekämpning av internationell eller
annan kvalificerad brottslighet.
Den allt mer välorganiserade och gränsöverskridande brottsligheten
gör det angeläget att polisen har tillgång till effektiva hjälpmedel för att
brott skall kunna upptäckas och förhindras. En utbyggd underrättelse-
verksamhet och användning av modern informationsteknik är därför
grundläggande för att verksamheten skall fungera. Inte minst i det
internationella samarbetet med brottsbekämpning tillmäts utvecklingen
av informationsteknik stor betydelse. I EU-arbetet hyser man stora
förhoppningar om att ett informationsutbyte och samarbete med hjälp av
informationsteknik skall kunna bidra till att myndigheterna effektivare
kan ingripa mot den allvarliga och internationella brottsligheten. Av
avsnitt 5.4 har framgått att såväl Europolkonventionen som
Schengenavtalet bygger på att nödvändiga och relevanta uppgifter kan
utväxlas mellan medlemsstaterna med hjälp av modern informations-
teknik. Om polisen får rätt att använda tillgänglig informationsteknik,
skulle underrättelsearbetet kunna effektiviseras avsevärt. Vi föreslår
därför att polisen, på motsvarande sätt som tullen numera får, skall få rätt
att dels behandla personuppgifter automatiserat i särskilda
undersökningar, dels löpande föra kriminalunderrättelseregister.
Vid utformandet av de regler som skall gälla för automatiserad
behandling av personuppgifter måste integritetsfrågorna ställas i
förgrunden. En utgångspunkt är härvid bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra
stycket regeringsformen att en person i den utsträckning som föreskrivs i
lag skall skyddas mot att den personliga integriteten kränks genom att
uppgifter om honom eller henne registreras med hjälp av automatiserad
databehandling. Generella bestämmelser om tillåten behandling av
personuppgifter finns för närvarande i datalagen (1973:289). I avsnitt 5.2
har vi redogjort för vår proposition med förslag till personuppgiftslag
som skall ersätta datalagen. Personuppgiftslagens bestämmelser innebär i
och för sig att det så länge de allmänna bestämmelserna för behandling
av uppgifter är uppfyllda skulle vara möjligt för polisen att behandla
personuppgifter av underrättelsekaraktär automatiserat, såväl i särskilda
undersökningar, som i datoriserade underrättelseregister. Detta innebär
emellertid ofrånkomligen ett ökat intrång i den personliga integriteten i
förhållande till vad som gäller idag. Behovet av datorstöd i polisens
underrättelseverksamhet måste därför noga vägas mot integritets-
skyddsintresset. Det är därför regeringens uppfattning att det behövs
särskilda bestämmelser om automatiserad behandling av uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet. För att minska risken för kränkningar
av den personliga integriteten som en automatiserad behandling av
uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet kan innebära bör det krävas
att underrättelseverksamheten bedrivs på en viss nivå. Användningen av
datorstöd i underrättelseverksamhet bör vidare förbehållas den allvarliga
brottsligheten. Regeringen anser att det är av stor vikt att bestämmelserna
utformas på ett sådant sätt att de kan accepteras av allmänheten som ett
nödvändigt redskap i kampen mot den allvarligare brottsligheten.
I det följande behandlas först vissa förutsättningar för automatiserad
behandling av uppgifter som enligt förslaget skall gälla för såväl
särskilda undersökningar som kriminalunderrättelseregister. Det gäller
definitionen av underrättelseverksamhet (avsnitt 11.5) och kravet på
allvarlig brottslighet (avsnitt 11.6). Därefter följer en närmare
redogörelse för förslagen till automatiserad behandling av uppgifter i
särskilda undersökningar (avsnitt 11.7) och kriminalunderrättelseregister
(avsnitt 11.8). Kapitlet avslutas med en redogörelse för behovet av insyn
och kontroll (avsnitt 11.9).
11.5 Underrättelseverksamhet definieras
Regeringens förslag: Med underrättelsverksamhet skall avses
sådan polisverksamhet som består i att samla in och bearbeta
information för att klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller
kan komma att utövas och som inte utgör förundersökning enligt 23
kap. rättegångsbalken. Med kriminalunderrättelseverksamhet skall
avses annan underrättelseverksamhet än den som bedrivs av
Säkerhetspolisen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har i huvudsak inte haft något att erinra mot
utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare konstaterats finns det
inte några särskilda bestämmelser som reglerar polisens underrättels-
verksamhet. Det finns därför inte heller någon definition av vad som
avses med underrättelseverksamhet.
Den reglering vi nu föreslår syftar till att ge polisen möjlighet att
behandla uppgifter under det arbete som bedrivs innan det finns någon
misstanke om ett konkret brott, men väl misstanke om brottslighet.
Om misstankarna blivit så påtagliga att det finns anledning att anta att
ett brott som hör under allmänt åtal har förövats skall, enligt 23 kap. 1 §
rättegångsbalken, förundersökning inledas. Förundersökningsförfarandet
är noggrant reglerat i rättegångsbalken. Vi har tidigare konstaterat att
polisen under förundersökningen bör få behandla personuppgifter i
enlighet med de allmänna förutsättningarna i personuppgiftslagen (se
avsnitt 10.2).
De bestämmelser vi nu föreslår tar i stället sikte på den verksamhet
polisen bedriver för att klarlägga om brottslig verksamhet har utövats
eller kan komma att utövas. I lagen om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet definieras underrättelseverksamhet som
verksamhet inom tullmyndighet som består i att samla och bearbeta
information för att klarlägga om brottslig verksamhet har utövats eller
kan komma att utövas och som inte utgör förundersökning enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling eller 23 kap. rättegångsbalken.
Underrättelseverksamhet bör lämpligen definieras på motsvarande sätt i
den lag vi nu föreslår.
Underrättelseverksamhet bedrivs också av Säkerhetspolisen. I avsnitt
13 redogörs för Säkerhetspolisens möjligheter att behandla uppgifter
automatiserat. För att särskilja den underrättelseverksamhet som bedrivs
av Säkerhetspolisen från den som bedrivs av polisen i övrigt delar
regeringen utredningens förslag att kriminalunderrättelseverksamhet bör
användas som beteckning på sådan polisiär underrättelseverksamhet som
inte bedrivs av Säkerhetspolisen.
11.6 Kravet på allvarlig brottslighet
Regeringens förslag: Automatiserad behandling av personuppgifter i
särskilda undersökningar eller kriminalunderrättelseregister får
förekomma endast vid kriminalunderrättelsverksamhet som avser
misstanke om allvarlig brottslighet. Med allvarlig brottslighet avses
brottslighet för vilken är föreskrivet fängelse i två år eller längre.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag innehåller emellertid ingen definition av vad som
avses med allvarlig brottslighet.
Remissinstanserna har framfört tämligen omfattande kritik mot att
begreppet allvarlig brottslighet inte har definierats.
Skälen för regeringens förslag: Automatiserad behandling av
personuppgifter underlättar och effektiviserar det brottsbekämpande
arbetet väsentligt. Med automatiserad behandling av uppgifterna får
polisen en helt annan möjlighet att bearbeta och sammanställa uppgifter
än vid manuell behandling. Automatiserad behandling innebär emellertid
också ökade risker för kränkningar av den personliga integriteten. Att
utan inskränkningar tillåta automatiserad behandling av personuppgifter,
som ännu inte lett till misstanke om något konkret brott, kan därför inte
komma ifråga. Med hänsyn till den personliga integriteten bör
registrering och annan automatiserad behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet, såsom utredningen föreslagit, förbe-
hållas den allvarliga brottsligheten. Det är viktigt att avgränsa vilka
uppgifter som får behandlas automatiskt. Regeringen instämmer i
remissinstansernas uppfattning att en definition av begreppet allvarlig
brottslighet bör föras in i lagen.
Som ovan redovisats kännetecknas underrättelseverksamhet av att det
är fråga om verksamhet som bedrivs i ett skede där man ännu inte har
misstankar som är så uttalade att det finns misstanke om ett konkret brott
men väl misstanke om brottslighet. Eftersom kopplingen till ett konkret
brott saknas blir uppgiften att definiera begreppet allvarlig brottslighet en
tämligen komplicerad fråga.
En avgränsning av brottstyper kan ske på olika sätt, exempelvis genom
att man använder en s.k. brottskatalog där lagtexten innehåller en
uttömmande uppräkning av de brott som avses. Utredningen har beskrivit
begreppet såsom brottslighet med högt straffvärde eller brottslighet som
är allvarlig på grund av sin omfattning. Det är emellertid i praktiken inte
möjligt att göra en bedömning av straffvärdet på ett stadium när
omständigheterna är så oklara att det ännu inte finns misstanke om något
konkret brott.
En annan lösning är att knyta an till straffskalorna. En sådan ordning är
mer överskådlig än en brottskatalog. En teknik som kan användas vid en
sådan lösning är att utgå från det minimistraff som är föreskrivet för
brottet. På så sätt undviker man att brott, för vilka straffskalan är vid,
omfattas av bestämmelsen när brottet i det enskilda fallet är mindre grovt
vilket utgör en garanti för att endast de verkligt grova brotten kommer att
omfattas.
Regeringen delar den uppfattning som framhållits av utredningen och
som även betonats av vissa remissinstanser, att användningen av
datorstöd bör begränsas till de verkligt allvarliga fallen. Med denna
utgångspunkt skulle en avgränsning som sker genom angivande av ett
visst minimistraff vara att föredra. En sådan lösning skulle emellertid
enligt regeringens uppfattning begränsa möjligheterna till registrering i
alltför stor utsträckning. Misstankar om brottslighet som kan antas
innefatta brott som sker i stor omfattning måste t.ex. i vissa falla anses
vara av så allvarligt slag att de bör omfattas av begreppet trots att
misstanke om brottslighet som kan antas innefatta endast enstaka brott av
motsvarande slag inte bör göra det.
En definition bör därför i stället, på motsvarande sätt som i lagen om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, utformas på så sätt
att begreppet allvarlig brottslighet är verksamhet som innefattar brott för
vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver. Det är således
tillräckligt att fängelse i två år ingår i straffskalan för brottet.
11.7 Automatiserad behandling av personuppgifter i
särskilda undersökningar
I delbetänkandet Kriminalunderrättelseregister, DNA-register (SOU
1996:35) lade utredningen fram ett förslag till författningsreglering av
kriminalunderrättelseregister. I slutbetänkandet har utredningen, till följd
av den av Datalagskommittén föreslagna nya persondatalagen, gjort vissa
andra bedömningar även såvitt avser de redan föreslagna underrättelse-
registren. Bestämmelserna om behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet motsvarar i huvudsak reglerna om
analysregister i delbetänkandet. I slutbetänkandet har utredningen gjort
bedömningen att ett analysregister inte utgör ett register i egentlig
mening eftersom det i praktiken är frågan om automatiserad
handläggning av vissa undersökningar. Utredningen använder sig därför
inte längre av begreppet analysregister utan lämnar istället förslag till
vissa bestämmelser om hur uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet
skall behandlas. I sak motsvarar dessa bestämmelser de som föreslagits
beträffande analysregistren.
11.7.1 Ändamålet med behandlingen
Regeringens förslag: Automatiserad behandling av personuppgifter
skall endast få förekomma i särskilda undersökningar i syfte att ge
underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för
att förebygga, förhindra eller upptäcka brott.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Domstolsverket och
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, anser att
ändamålsbetämmelserna är för allmänt hållna. Övriga remissinstanser
lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalunderrättelseverksamhet
bedrivs, som nämnts, på alla nivåer inom polisväsendet, inte minst i det
vardagliga polisarbetet ute på fältet. Det kan t.ex. handla om kartlägga
narkotikans vägar eller beskriva strukturen av viss organiserad
brottslighet. Genom egna iakttagelser, tips eller upplysningar samlar
polisen fortlöpande in sådan information som ger anledning att misstänka
att brottslig verksamhet förekommer. Det internationella samarbetet på
brottsbekämpningens område leder också till att polisen får information
av sådant slag. Polisen kommer t.ex. i framtiden att kunna få uppgifter
från Europol. Den information polisen får i sin spaningsverksamhet
innehåller ofta upppgifter som tyder på brottslig verksamhet utan att det
finns någon misstanke om ett konkret brott.
Kriminalunderrättelseverksamheten kännetecknas av att uppgifter, som
var för sig inte är tillräckliga för att utgöra brott, bevaras, bearbetas och
analyseras i särskilda undersökningar för att i ett senare skede kunna
användas i en förundersökning eller annan åtgärd för att förebygga,
förhindra eller upptäcka brott. Sådana särskilda undersökningar kan t.ex.
inledas för att undersöka restaurangverksamheten i en viss stad, för att
kartlägga narkotikans vägar för att komma åt en narkotikaliga eller för att
kartlägga ekonomiska transaktioner i syfte att komma åt eventuellt
bakomliggande brottslighet. I en sådan särskild undersökning samlas en
mängd uppgifter in. Självklart innehåller en särskild undersökning inte
bara uppgifter om misstänkta personer. Alla uppgifter som på något sätt
har samband med den undersökning som bedrivs bearbetas. Med
gällande lagstiftning får polisen inte använda sig av den hjälp
informationstekniken erbjuder. Allt arbete måste därför göras manuellt.
För att polisen skall kunna bedriva kriminalunderrättelseverksamheten
mer rationellt än i dag bör polisen, på motsvarande sätt som tullen
nyligen fått, få rätt att använda informationsteknik som stöd i
analysarbetet. Automatiserad behandling av personuppgifter bör därför få
förekomma, t.ex. genom tillfälliga analysregister, i särskilda
undersökningar som bedrivs. Ändamålet med behandlingen av
uppgifterna i sådana undersökningar bör vara att bearbeta och analysera
inhämtat material för att få fram så mycket information att det finns
tillräckligt underlag för att kunna meddela beslut om förundersökning
eller om särskilda åtgärder för att förebygga eller förhindra brott.
Några remissinstanser har ansett att en sådan ändamålsbestämmelse är
för allmänt hållen. Syftet med en ändamålsbestämmelse är att ange en
yttersta ram inom vilken uppgifterna får behandlas. Det ligger i sakens
natur att ändamålsbestämmelser ofta måste formuleras tämligen
generellt.
11.7.2 Förutsättningar för automatiserad behandling av
personuppgifter
Regeringens förslag: Helt eller delvis automatiserad behandling av
personuppgifter tillåts om det finns anledning att anta att allvarlig
brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och en
särskild undersökning av underrättelsekaraktär har inletts. Begreppet
särskild undersökning definieras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det har framförts viss kritik mot att beslutet att
inrätta ett analysregister har kopplats till den förutsättningen att det
fattats ett beslut om särskild undersökning eftersom det enligt gällande
lagstiftning inte krävs något formellt beslut för att inleda en särskild
undersökning. Datainspektionen och Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att kravet på sannolikhetsgrad för att uppgifterna skall få registreras
bör framgå av lagtexten
Skälen för regeringens förslag: Av integritetsskäl är det nödvändigt
att tydligt avgränsa de fall när automatiserad behandling av
personuppgifter skall tillåtas i kriminalunderrättelseverksamhet.
Utredningen har föreslagit att uppgifter bör få behandlas automatiskt
endast av Rikspolisstyrelsen och de polismyndigheter där en
länspolismästare är chef och endast under förutsättning att en särskild
undersökning rörande viss allvarlig brottslighet inletts. Från och med den
1 april 1998 kommer det inte att finnas några polismyndigheter som inte
har en länspolismästare som chef. Alla polismyndigheter bör därför få
möjlighet till automatiserad behandling av uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet.
Kriminalunderrättelseverksamhet är som nämnts inte lagreglerad.
Vissa remissinstanser har därför kritiserat att rätten att behandla
personuppgifter automatiskt har knutits till inrättandet av en särskild
utredning. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller t.ex. att det inte
fordras något formellt myndighetsbeslut för att inleda ett
underrättelseprojekt.
Att kriminalunderrättelseverksamheten inte är lagreglerad innebär
emellertid inte att den bedrivs helt utan styrning. Även om inledandet av
en särskild undersökning inte förutsätter något formellt beslut, så bedrivs
arbetet vid Rikspolisstyrelsens och polismyndigheternas underrättelse-
enheter i praktiken i form av särskilda undersökningar för preciserade
ändamål. Regeringen delar därför utredningens bedömning att
automatiserad behandling av personuppgifter endast bör få förekomma i
särskilda undersökningar. Det motsvarar för övrigt också vad som gäller
beträffande tullens rätt att föra analysregister enligt lagen om register i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.
För att klart avgränsa när de känsliga personuppgifter det är frågan om
i polisens underrättelseverksamhet skall få behandlas automatiserat bör
det enligt regeringens bedömning krävas ett beslut av polismyndigheten.
Lagtexten bör därför förtydligas så att detta klart framgår. Det bör vidare
av lagen framgå vad som avses med en särskild undersökning. I lagen om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet har särskild
undersökning definierats som en undersökning i underrättelseverksamhet
som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge
underlag för beslut om förundersökningar eller om särskilda åtgärder för
att förebygga, förhindra eller upptäcka brott. En motsvarande definition
bör tas in i den lag som nu föreslås.
En förutsättning för automatiserad behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet skall alltså vara att en särskild
undersökning har inletts. En ytterligare förutsättning för automatiserad
behandling skall, som tidigare nämnts, vara att verksamheten är inriktad
mot allvarlig brottslighet. I avsnitt 11.6 har regeringen redogjort för sin
uppfattning att det med allvarlig brottslig verksamhet skall avses
verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse två år
eller däröver. Det bör därför finnas anledning att anta att viss sådan
brottslighet har utövats eller kan komma att utövas. Detta bör komma till
uttryck i lagtexten.
Sammanfattningsvis förslår således regeringen att automatiserad
behandling av personuppgifter tillåts om det finns anledning att anta att
allvarlig brottslig verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och
en särskild undersökning, som innebär insamling, bearbetning och analys
av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller
om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott,
har inletts.
11.7.3 Beslut om att inleda automatiserad behandling av
personuppgifter
Regeringens förslag: Ett beslut om att inleda automatiserad
behandling av personuppgifter skall innehålla uppgifter om ändamålet
med behandlingen och de föreskrifter i övrigt som behövs för att
förebygga otillbörligt intrång i den registrerades personlig integritet.
De uppgifter som behandlas skall i regel gallras senast ett år efter att
beslutet att inrätta en särskild undersökning fattades.
Rikspolisstyrelsen skall föra en central förteckning över beslut att
behandla personuppgifter i underrättelseverksamhet.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det av beslutet skall
framgå när den särskilda undersökningen skall vara avslutad.
Utredningen föreslår däremot ingen gallringsbestämmelse. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag med regeringens.
Remissinstanserna: Datainspektionen har framfört kritik mot att
någon gallringsbestämmelse inte föreslås.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens
uppfattning att det är av stor vikt att man i samband med beslutet att
inleda en behandling av personuppgifter i en särskild undersökning anger
ett så preciserat ändamål för behandlingen som möjligt och att det då
även meddelas föreskrifter som behövs för att förebygga intrång i den
personliga integriteten.
När en särskild undersökning inleds kan det vara svårt att göra en
bedömning av hur lång tid undersökningen kommer att ta. Regeringen
anser därför inte att det är meningsfullt att föreskriva att det redan på
detta stadium skall anges när undersökningen avses vara avslutad. Det är
däremot av särskild betydelse ur integritetsskyddssynpunkt att
behandlingen normalt bara får en kort varaktighet i tiden. Det kan
garanteras genom att det, på motsvarande sätt som i lagen om register i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet, införs en bestämmelse om att
uppgifter som behandlas skall gallras senast ett år efter det att beslutet att
inleda behandlingen fattades. Precis som enligt nyss nämnda lag, bör
uppgifterna få behandlas under längre tid, om det är av särskild betydelse
för att den särskilda undersökningen skall kunna avslutas.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, bör få
meddela föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska,
statistiska och vetenskapliga ändamål.
För att underlätta kontroll och tillsyn av den behandling av
personuppgifter som förekommer inom underrättelsetjänsten skall
Rikspolisstyrelsen föra en central förteckning över samtliga beslut att
behandla personuppgifter i underrättelseverksamhet. Denna förteckning
bör också kunna användas av polisen för att samordna de undersökningar
som bedrivs.
11.7.4 Vilka personuppgifter får behandlas?
Regeringens förslag: Alla uppgifter som är nödvändiga för ändamålet
med den särskilda undersökningen får behandlas. Om uppgifter om en
person som det inte finns någon misstanke mot behandlas skall uppgiften
förses med en anteckning om detta förhållande. Till en sådan behandling
får uppgifter inte inhämtas automatiserat från någon annan myndighet än
polismyndighet eller tullmyndighet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Utredningen föreslår däremot inte någon bestämmelse om att det av de
uppgifter som behandlas skall framgå om det inte finns någon misstanke
mot en person.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, t.ex. Hovrätten över Skåne
och Blekinge, Domstolsverket och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds
universitet har framfört kritik mot att det inte görs någon skillnad mellan
personer som inte är misstänkta för brottslighet och sådana som är det.
Sveriges domareförbund anser att det bör övervägas om det inte bör
föreligga någon misstanke om brottslig verksamhet för att en person skall
kunna registreras i ett analysregister. Datainspektionen påpekar att det
behövs bestämmelser som begränsar möjligheten till sambearbetning
med andra register.
Skälen för regeringens förslag: Av personuppgiftslagen följer att
personuppgifter endast får samlas in för särskilt angivna och berättigade
ändamål och att uppgifterna inte får behandlas för något ändamål som är
oförenligt med det för vilket uppgifternas samlades in. Några särskilda
bestämmelser om att endast de uppgifter får behandlas som är
nödvändiga för ändamålet med den särskilda undersökningen behövs
därför inte i den lag som nu föreslås.
Syftet med automatiserad behandling av personuppgifter i särskilda
undersökningar i kriminalunderrättelseverksamhet är att polisen skall få
ett verktyg för att bearbeta och analysera insamlat material för att få fram
ett underlag som är tillräckligt för ett beslut om att inleda en
förundersökning eller som underlag för operativa insatser för att
förebygga, förhindra eller upptäcka brott. Det medför att det kan bli
frågan om att behandla även uppgifter om personer som det i och för sig
inte finns någon misstanke mot, t.ex. anhöriga eller arbetskamrater. Det
innebär ofrånkomligen ett stort intrång i den personliga integriteten. Det
är därför viktigt att tillgången till uppgifterna begränsas till en särskild
personkrets. I princip är det bara de tjänstemän som arbetar med den
särskilda undersökningen som bör ha tillgång till uppgifterna. En uppgift
bör emellertid också kunna lämnas till en annan polisman om den har
betydelse för någon annan utredning eller undersökning. Regeringen
kommer att utfärda föreskrifter om vem som skall ha tillgång till
uppgifter som behandlas inom polismyndigheten.
Regeringen delar den uppfattning som framförts från remisshåll, att det
bör göras skillnad mellan personer som är misstänkta för brottslighet och
de som inte är det. Detta måste emellertid göras på ett sådant sätt så att
syftet med behandlingen inte går förlorat. Regeringen anser inte att det är
ändamålsenligt att såsom Hovrätten för Skåne och Blekinge föreslagit
ställa upp ett krav på att det för behandling av uppgifter om icke
misstänkta personer skall finnas särskilda skäl. Det kan inledningsvis
vara mycket svårt att avgöra vilka uppgifter som kan komma att bli av
betydelse. En sådan lösning torde dessutom innebära en alltför stor
effektivitetsförlust. Regeringen anser det däremot vara en lämplig
lösning att uppgifter om personer som själva inte är misstänkta för
brottslighet förses med en anteckning om att de inte är misstänkta. På så
sätt kan det integritetsintrång som den automatiserade behandlingen
innebär för en icke misstänkt person begränsas utan att ändamålet med
registret går förlorat.
Enligt personuppgiftslagen får uppgifter inte behandlas för något
ändamål som är oförenligt med det för vilket uppgifterna hämtades in.
Enligt regeringens bedömning är det med hänsyn till detta inte
nödvändigt att, såsom Datainspektionen föreslagit, införa någon särskild
bestämmelse som begränsar sambearbetningen med andra register.
11.8 Kriminalunderrättelseregister
11.8.1 Ändamålet med ett kriminalunderrättelseregister
Regeringens förslag: Kriminalunderrättelseregister skall få användas
för att ge underlag för särskilda undersökningar avseende allvarlig
brottslig verksamhet samt för att underlätta tillgången till allmänna
uppgifter med anknytning till underrättelseverksamhet.

Utredningens förslag: Kriminalunderrättelseregister skall få användas
för att ge underlag för särskilda undersökningar av underrättelsekaraktär.
Remissinstanserna: Det har framförts viss kritik mot att begreppet
särskild undersökning använts för att ange ändamålet med registret
eftersom begreppet inte är definierat. Kammarrätten i Stockholm,
Domstolsverket och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, anser att
ändamålsbetämmelserna är för allmänt hållna.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalunderrättelseverksamhet
bedrivs inte enbart i särskilda undersökningar. Genom iakttagelser, tips
eller upplysningar samlar polisen oavbrutet in information som ger
anledning att misstänka att brottslig verksamhet förekommer även om
något konkret brott inte är känt och att grund för att inleda
förundersökning således inte föreligger. Det internationella samarbetet på
brottsbekämpningens område leder också till att polisen får uppgifter från
utländska polismyndigheter som tyder på att svenska medborgare ägnar
sig åt brottslig verksamhet. Sådan information kan komma att få
betydelse längre fram, när andra uppgifter tillkommit. Uppgifterna kan
då tillsammans göra att det finns skäl att inleda en särskild undersökning.
Det är därför viktigt att sådan information kan tas till vara, inte bara
manuellt utan också med datorstöd. Polisen har därför, på samma sätt
som tullen, behov av att få spara och lagra den information som
inhämtats i underrättelseverksamhet i datoriserade underrättelseregister.
Polisens behov av sådana register måste anses väga tyngre än det intrång
i den enskildes personliga integritet en registrering innebär. Regeringen
anser därför att även polisen bör få föra underrättelseregister i sin
underrättelseverksamhet.
Ett ändamål med kriminalunderrättelseregistren bör, som utredningen
föreslagit, vara att utgöra underlag för beslut om inledande av särskilda
undersökningar rörande allvarlig brottslig verksamhet. I samband med att
regeringen föreslog att tullen skulle få inrätta datoriserade
underrättelseregister uttalade regeringen att ett sådant register med fördel
även kan användas för uppgifter av strategisk karaktär, såsom t.ex.
uppgifter som inhämtas om nya brottsmetoder och smugglingsvägar samt
trender och uppgifter från utlandet som kan vara av betydelse för
underrättelseverksamheten (prop. 1997/98:11 s. 42). Enligt lagen om
register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet skall under-
rättelseregistret således även få användas för att underlätta tillgången till
allmänna uppgifter med anknytning till underrättelseverksamhet. Även
polisens underrättelseregister bör få användas för detta ändamål.
Det ligger i sakens natur att ändamålsbestämmelser ofta måste
formuleras tämligen generellt. En allmänt hållen ändamålsbestämmelse
förutsätter emellertid närmare bestämmelser om vilka uppgifter ett
register skall få innehålla. I följande avsnitt återkommer vi till denna
fråga.
11.8.2 Registrering av personuppgifter i
kriminalunderrättelseregister
Regeringens förslag: I ett kriminalunderrättelseregister får uppgifter
som kan hänföra sig till en enskild person föras in endast om uppgifterna
ger anledning att anta att allvarlig brottslighet utövats eller kan komma
att utövas och den som avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas
för att ha utövat eller komma att utöva den allvarliga brottsligheten.
Uppgifter om transportmedel eller om varor som kan antas ha
samband med allvarlig brottslig verksamhet eller om hjälpmedel som kan
antas ha använts i samband med sådan verksamhet får registreras även
om de kan hänföras till en person som det inte finns någon misstanke
mot. En sådan uppgift skall förses med en anteckning om att det inte
finns någon misstanke mot personen.

Utredningens förslag: I ett kriminalunderrättelseregister får föras in
uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om den som
avses med uppgiften på konkreta grunder kan antas ägna sig åt eller ha
ägnat sig åt allvarlig brottslighet eller kan komma att begå allvarliga
brott.
Remissinstanserna: Från polis- och åklagarhåll har framförts kritik
dels mot att kravet på graden av misstanke om brottslighet för att
registrering av personuppgifter skall vara möjlig har satts för högt, dels
mot att det inte skall vara möjligt att registrera uppgifter som indirekt är
hänförliga till en person. Juridiska institutionen vid Lunds universitet har
ifrågasatt om det är ändamålsenligt att introducera ett nytt begrepp för
angivande av misstankegrad.
Skälen för regeringens förslag: Ett grundläggande krav för
behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen är att uppgifter
samlas in bara för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål.
För att uppgifter skall få föras in i registret krävs det alltså att de är
nödvändiga för registrets ändamål.
Vid bedömningen av vilka personuppgifter ett kriminalunderrättelse-
register bör få innehålla måste man beakta att det är frågan om uppgifter
som är integritetskänsliga för den enskilde. För att syftet med registret
inte skall bli allt för begränsat kommer de poliser som har behov av
uppgifterna i sitt arbete att få tillgång till dem. Det rör sig här om en
betydligt vidare personkrets än de som bör få rätt att ta del av de
uppgifter som behandlas i en särskild undersökning. Regeringen delar
därför utredningens bedömning att det med hänsyn till den personliga
integriteten bör uppställas ett krav på skälig misstanke om att en person
har utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet.
För att undvika sammanblandningen med reglerna om förundersökning
har utredningen använt sig av uttrycket på konkreta grunder antas vara
delaktig i för att formulera den grad av misstanke om allvarlig
brottslighet som skall gälla för att registrering skall få ske. Lagrådet har
vid sin granskning av lagen om register i Tullverkets brottsbekämpande
verksamhet dock förordat att misstankegraden uttrycks med
formuleringen skälig misstanke. Regeringen delade Lagrådets
bedömning (prop 1997/98:11 s. 43 och 117). Den nu föreslagna
bestämmelsen bör utformas på samma sätt.
Regeringen delar den uppfattning som framförts från vissa
remissinstanser, att det även bör vara möjligt i vissa situationer att
registrera s.k. indirekta personuppgifter trots att det inte finns någon
misstanke om brottslighet mot den person uppgifterna hänför sig till.
Tullen får i sitt underrättelseregister föra in uppgifter om transportmedel
eller varor som kan antas ha samband med allvarlig brottslig verksamhet
eller om hjälpmedel som kan antas ha använts i sådan verksamhet.
Polisen bör ha motsvarande möjligheter. Detta överensstämmer också
med vad som gäller enligt Europolkonventionen.
Det kan exempelvis vara så att det framkommer omständigheter som
gör att en person måste anses vara skäligen misstänkt för att utöva viss
brottslig verksamhet och att den misstänkta personen färdats i en bil. Det
måste enligt regeringens uppfattning vara möjligt att registrera bilens
registreringsnummer, trots att den tillhör en person som i och för sig inte
är misstänkt för brottslighet. En förutsättning för en sådan registrering är
dock att uppgiften förses med en anteckning om att personen ifråga inte
är misstänkt och att uppgiften är nödvändig för registrets ändamål.
11.8.3 Den närmare regleringen av innehållet i registren
Regeringens förslag: I lagen anges vilka typer av uppgifter som får
registreras i ett kriminalunderrättelseregister.

Utredningen anser att frågan om vilka uppgifter registret skall
innehålla bör överlämnas till regeringen.
Remissinstanserna: Domstolsverket och Sveriges domareförbund
anser att det av lagen bör framgå vilka uppgifter som skall få registreras.
Södra Roslags tingsrätt anser att utrymmet för regeringen att meddela
tillämpningsföreskrifter är allt för stort. Juridiska fakulteten vid Lunds
universitet betecknar avsaknaden av specifika begränsningar om
registeruppgifternas art beträffande personuppgifter som alls inte
misstänks för brottslig verksamhet som en klar brist. Rikspolisstyrelsen
pekar på att även andra uppgifter än rena identitetsuppgifter bör få
registreras.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har inte närmare
behandlat vilka uppgifter som skall kunna bli föremål för registrering.
Regeringen anser emellertid att det är fråga om ur integritetssynpunkt så
pass känsliga uppgifter att det av lagen bör framgå vilka uppgifter som
får registreras. Vilka uppgifter som får registreras är helt avgörande när
det gäller att bedöma hur integritetskänsliga kriminalunderrättelse-
registren blir. Riksdagen bör därför få ta ställning till de föreslagna
registrens innehåll.
Den personuppgift som i första hand bör få antecknas är självfallet
uppgift om den misstänktes identitet, såsom namn, födelsenummer,
medborgarskap och kön. Det bör vidare vara möjligt att anteckna
kännetecken som är hänförliga till personen ifråga som kan möjliggöra
identifiering. De omständigheter och händelser som ger anledning anta
att den registrerade utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslighet
bör, liksom varor, brottshjälpmedel och transportmedel också få
antecknas. Vidare bör polisen få anteckna varifrån uppgiften kommer.
För att registret skall kunna var ett användbart hjälpmedel bör också få
antecknas ärendenummer och hänvisningar till sådana särskilda
undersökning där uppgifter om den registrerade behandlas, liksom
hänvisningar till register som förs av polis- eller tullmyndighet där
uppgifter om den registrerade förekommer.
11.8.4 Gallring av uppgifter
Regeringens förslag: Uppgifter i kriminalunderrättelseregistren skall
gallras senast tre år efter det att en uppgift om personen som kan
föranleda registrering sista gången infördes. Om det dessförinnan har
inletts en särskild undersökning av underrättelsekaraktär får uppgifterna
stå kvar tills undersökningen har avslutats.

Utredningens förslag: Uppgifter i kriminalunderrättelseregister skall
gallras efter ett år.
Remissinstanserna: Det har framförts tämligen omfattande kritik från
polis- och åklagarmyndigheter mot den föreslagna fristen för gallring.
Skälen för regeringens förslag: De uppgifter som har registrerats i ett
kriminalunderrättelseregister är sådana som bedömts vara så intressanta
att de skall föras in i ett register i syfte att senare tillsammans med andra
uppgifter kunna leda till en särskild undersökning av underrättelse-
karaktär. Uppgifterna skall alltså lagras i registret i avvaktan på att
ytterligare information skall inflyta. Det ligger i sakens natur att
uppgifterna måste finnas i kvar i registret under en inte alltför begränsad
tid för att polisen skall kunna dra någon nytta av registret. Samtidigt är
det som framhållits från utredningens sida inte meningen att registren
enbart skall fungera som uppsamlingsplats för uppgifter som inte lett till
en särskild undersökning. Den av utredningen föreslagna gallringsfristen
ter sig emellertid alltför kort. De synpunkter som framförts från
remissinstanserna i detta hänseende bör beaktas.
Enligt Europolkonventionen får uppgifterna i Europols register inte
bevaras längre än nödvändigt för att Europol skall kunna utföra sina
arbetsuppgifter. Huruvida det är nödvändigt att fortsätta att lagra
uppgifterna skall undersökas senast tre år efter deras införande.
Regeringen anser att det är lämpligt att reglerna om de svenska
underrättelseregistren motsvarar vad som gäller enligt Europol-
konventionen. Uppgifterna i kriminalunderrättelseregistren bör därför
gallras senast tre år efter det att en uppgift sista gången infördes. Detta
motsvarar också vad som gäller för tullens underrättelseregister.
11.9 Behovet av insyn och kontroll
Regeringens bedömning: Justitieombudsmannens, Justitiekanslerns
och Datainspektionens tillsyn bör vara tillräcklig för att garantera att det
inte förekommer någon otillåten behandling av uppgifter.

Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att polisen skall få
möjlighet att behandla personuppgifter automatiserat i särskilda
undersökningar och inrätta kriminalunderrättelseregister förutsätter att
det finns tillfredställande möjlighet till insyn i eller kontroll av registren
och de uppgifter som behandlas på annat sätt. Det rör sig nämligen om
uppgifter av särskilt känslig natur. För att skapa förståelse för att polisen
skall få använda datorstöd som ett nödvändigt redskap i kampen mot den
allvarliga brottsligheten är det av stor vikt att bestämmelserna utformas
så att förtroendet för polisens verksamhet inte rubbas. Det är därför
viktigt att den enskilde garanteras någon form av möjlighet till kontroll
av registren. Som tidigare framgått anser vi därför inte att uppgifterna i
registren skall vara belagda med absolut sekretess.
Personuppgiftslagen innehåller särskilda bestämmelser om säkerhet
vid behandlingen av personuppgifter. Av dessa följer bl.a. att den
personuppgiftsansvarige är skyldig att vidta lämpliga tekniska och
organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifterna.
Personuppgiftslagen innehåller vidare vissa bestämmelser om
tillsynsmyndighetens befogenheter. Tillsynsmyndigheten skall bl.a.
kunna meddela beslut om skyddsåtgärder i enskilda fall.
Personuppgiftslagens bestämmelser om säkerhet och tillsyn gäller för
såväl behandling av personuppgifter i särskilda undersökningar som för
kriminalunderrättelseregister.
De kontrollmöjligheter som finns genom den tillsyn Datainspektionen,
Justitieombudsmannen och Justitiekanslern utövar bör enligt regeringens
bedömning vara en fullgod garanti för att någon registrering av
personuppgifter inte förekommer annat än när det är nödvändigt och
ändamålsenligt.
Sedan den 1 juli 1996 finns det en särskild myndighet, Register-
nämnden, som bl.a. har till uppgift att följa Säkerhetspolisens registrering
av uppgifter i polisregister. Regeringen har övervägt att även låta
Registernämnden utöva tillsyn över kriminalunderrättelseregistren.
Frågan om Registernämndens framtida uppgifter bör dock utredas i ett
större sammanhang. Regeringen kommer dock noga att följa
utvecklingen av kriminalunderrättelseregistren och polisens behandling
av uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.
12 DNA-register
12.1 Utgångspunkter för regeringens förslag
12.1.1 DNA-analys inom ramen för straffprocessen
Sedan lång tid tillbaka har polisen i samband med brottsutredningar
använt sig av olika metoder för att identifiera personer som misstänks för
brott. Man har bl.a. letat efter fingeravtryck och andra spår på
brottsplatser och tagit olika prover från misstänkta personer för att kunna
jämföra dem med vad man har funnit på en brottsplats. De olika tekniker
för identifiering som man hittills har använt sig av kan vara till nytta
både i det inledande skedet av en förundersökning, då man genom
spaning försöker finna den misstänkte, och senare under utredningen då
den misstänkte, genom att konfronteras med uppgifter som t.ex. tyder på
att han har befunnit sig på brottsplatsen, kanske väljer att erkänna.
Uppgifterna kan också användas som bevis i en senare rättegång.
Metoder som innebär att man kan identifiera personer som har befunnit
sig på en brottsplats kan naturligtvis också leda till att misstänkta frias
från misstankar om brott.
De olika metoderna för identifiering av individer kan således utgöra
betydelsefulla hjälpmedel i det brottsutredande arbetet. DNA-tekniken
har i det här sammanhanget inneburit ett stort framsteg. DNA är ett ämne
som finns i varje cell i människokroppen och som är sammansatt på ett
sådant sätt att det, bortsett från enäggstvillingar, är unikt för varje
individ. DNA kan utvinnas ur t.ex. blod, saliv, sperma eller hårstrån som
man har funnit som fläckar på klädesplagg eller som spår på en
brottsplats. Resultatet av en analys av det DNA som har utvunnits ur
sådana fläckar eller spår kan sedan jämföras med analysresultat som
avser prover som har tagits från den misstänkte. Med DNA-teknikens
hjälp kan personer därför numera identifieras genom analys av mycket
små mängder blod, saliv eller sperma eller genom analys av hårstrån. En
beskrivning av hur DNA-analys går till och hur analysresultaten tolkas
finns i utredningens delbetänkande Kriminalunderrättelseregister, DNA-
register (SOU 1996:35, s. 106 ff).
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Uttrycket kroppsligt
ingrepp innefattar bl.a. tagande av blodprov, fingeravtryck och andra
åtgärder som faller under begreppet kroppsbesiktning. Skyddet mot
påtvingat kroppsligt ingrepp får enligt 2 kap. 12 § regeringsformen
begränsas enbart genom lag. En sådan begränsning får göras endast för
att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Bestämmelser om sådan provtagning som behövs för att en DNA-analys
skall kunna genomföras mot en persons vilja finns i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken. Bestämmelsen innebär att den som skäligen kan
misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för
att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen av brottet. I
princip är alla sorters provtagningar och analyser tillåtna. Någon
möjlighet att med tvång låta kroppsbesiktiga en målsägande i
brottsutredande syfte finns inte. Trots det är DNA-analyser av spår på
målsäganden tämligen vanliga. Det kräver dock att målsäganden
samtycker till undersökningen. Undersökning av kroppsprodukter som
påträffas utan samband med någon provtagning omfattas däremot inte av
begreppet kroppsbesiktning (jfr prop. 1993/94:24 s. 46).
12.2 Europarådets rekommendation
Enligt artikel 8:1 i konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har
var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
korrespondens. I skyddet för den personliga integriteten ingår skydd mot
kroppsvisitation och kroppsbesiktningar, skydd mot medicinska
undersökningar, fotografering av misstänkta samt tagande av
fingeravtryck och blodprov. Inskränkningar i det i artikel 8:1 föreskrivna
skyddet godtas endast under förutsättning att de har stöd i lag och om de i
ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl.a.
förebyggande av ordning eller brott.
1992 antog Europarådets ministerkommitté en rekommendation om
användning av DNA-analys inom ramen för det straffrättsliga systemet
(se bilaga 4 till delbetänkandet). Rekommendationen gäller för
insamlandet av prover för användning av DNA-analys i syfte att
identifiera en misstänkt eller någon annan person inom ramen för
utredande och beivrande av brott. I rekommendationen anges att prover
som har tagits för DNA-analys och uppgifter som har erhållits från sådan
analys, inte får användas för något annat syfte. Prover som har tagits från
levande personer i medicinskt bruk får enligt rekommendationen inte
användas för utredande eller beivrande av brott, annat än under
förutsättningar som anges i lag. I rekommendationen anges vidare att
prover för DNA-analys bara får tas under de förutsättningar som anges i
lag. Om det enligt lagen är tillåtet att ta prover utan samtycke från den
misstänkte får sådan provtagning genomföras endast om det är försvarligt
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I rekommendation
anges vidare att ett resultat av en DNA-analys som huvudregel bör
förstöras när det inte längre behövs för det ändamål som det
ursprungligen användes för. Om analysen avser en person som har dömts
för ett allvarligt brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet
eller säkerhet bör analysresultatet dock få sparas längre. Analysresultat
bör dessutom få sparas i samband med brott mot statens säkerhet.
12.2.1 Behovet av en reform
DNA-analys kan användas både som ett hjälpmedel under utredning om
ett brott och som bevis i rättegång. Analysresultaten ger ofta en god hjälp
i utredningsarbetet och tillmäts som regel också stort värde i
bevishänseende. Den fortlöpande utvecklingen av DNA-tekniken
kommer med stor sannolikhet att göra analyserna till än mer tillförlitliga
hjälpmedel. Användningen av informationsteknik skulle kunna öka
effektiviteten. Med hjälp av datoriserade DNA-register skulle polisen
kunna utnyttja DNA-tekniken redan på spaningsstadiet, dvs. innan
misstankar har kunnat riktas mot en viss person. Om polisen fick rätt att
inrätta ett DNA-register med uppgifter om människors DNA-profiler
skulle spåranalyser t.ex. från en brottsplats kunna jämföras med DNA-
profilerna i registret. Detta skulle kunna leda till att den person som
lämnat spår på brottsplatsen snabbt identifierades, vilket naturligtvis
underlättar förundersökning avsevärt.
Sett enbart ur utredningssynpunkt vore det värdefullt om ett DNA-
register kunde innehålla uppgifter om alla dem som kan förväntas begå
brott. Här gör sig dock integritetsskälen starkt gällande. Liksom i andra
fall, då det är fråga om att underkasta människor provtagningar av olika
slag eller att registrera uppgifter om deras personliga förhållanden i
datoriserade register, krävs en noggrann avvägning mellan vad som är
önskvärt av hänsyn till intresset av så effektiva brottsutredningar som
möjligt och vad som kan accepteras med hänsyn till intresset av skydd
för den personliga integriteten.
12.3 Register med uppgifter om DNA-analyser inrättas
Regeringens förslag: Två register med uppgifter om DNA-analyser
får inrättas; ett som skall innehålla uppgifter om identifierade personer
(DNA-registret) och ett som skall innehålla uppgifter som inte har
kunnat hänföras till en viss person (spårregistret). Ändamålet med
registren skall vara att underlätta identifiering av personer i samband
med utredning om brott. Rikspolisstyrelsen skall vara personuppgifts-
ansvarig.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har dock haft invändningar
mot förslaget att Rikspolisstyrelsen skall vara registeransvarig. Enligt
SKL kommer uppgifter att läggas in i registren av SKL, som också är den
enda myndighet inom polisväsendet som kan bedöma resultatet av en
sökning i registren. SKL bör därför enligt myndighetens egen
uppfattning vara ansvarig för registren.
Skälen för regeringens förslag: DNA-analys används för närvarande
som hjälpmedel under utredning om brott och som bevis i rättegång. För
att DNA-analys skall kunna användas i en brottsutredning måste det
finnas möjlighet att dels analysera något spår från brottsplatsen, dels ta
jämförelseprov från den misstänkte. Utredningen måste alltså ha kommit
så långt att man kan peka ut en viss person som misstänkt.
Polisen får för närvarande inte föra DNA-register. Om polisen fick
möjlighet att samla de DNA-analyser som görs i datoriserade register
med uppgifter om identifierade personer, skulle polisens arbete att
identifiera den som lämnat spår på en brottsplats underlättas avsevärt.
DNA-profilen i ett spår från en brottsplats skulle då kunna jämföras med
DNA-profilerna i registret över identifierade personer. Om DNA-profilen
finns registrerad sedan tidigare skulle polisen snabbt kunna identifiera
vem som lämnat spår på en brottsplats. Detta skulle i sin tur förenkla och
påskynda spaningsarbetet. Personuppgiftlagens bestämmelser skulle i
och för sig vara tillräckliga för att ge polisen möjlighet att behandla
uppgifter om DNA-analyser automatiserat. Ur integritetssynpunkt finns
det dock skäl att begränsa sådana behandlingar. Polisdatalagen bör därför
innehålla bestämmelser som anger under vilka förutsättningar polisen
skall få behandla uppgifter om DNA-analyser automatiserat.
I framtiden kommer allt fler förundersökningar att föras helt
automatiserat. Uppgifter om DNA-analyser bör därför, när det är
nödvändigt, få behandlas automatiserat i sådan förundersökning eller
särskild undersökning. För övrigt bör endast Rikspolisstyrelsen få
behandla uppgifter om DNA-analyser automatiserat. I polisdatalagen bör
förutsättningarna för en sådan behandling anges. Regeringen delar
utredningens bedömning att Rikspolisstyrelsen bör få behandla uppgifter
om vissa personers DNA-profiler i ett särskilt DNA-register i syfte att
underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott.
Av hänsyn till den personliga integriteten kan det dock inte bli frågan om
att registrera alla som genomgått DNA-analys. Vi återkommer till denna
fråga i nästa avsnitt.
Polisen bör också få lagra upplysningar om analysresultat som inte kan
knytas till en bestämd person i ett särskilt spårregister. Uppgifter från
ouppklarade brott kan då senare jämföras med t.ex. nya spår från andra
brottsplatser. På så vis skulle samband mellan olika brott kunna
klarläggas. Uppgifter i spårregistret kan också jämföras med uppgifter i
DNA-registret och med uppgifter avseende misstänkta som inte finns
antecknade i DNA-registret. Så som utredningen föreslagit bör därför
även ett spårregister få inrättas. Även spårregistrets ändamål bör vara att
underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott.
Regeringen instämmer i utredningens uppfattning att spårregistret bör
regleras i polisdatalagen, trots att registret inte kommer att innehålla
några uppgifter om identifierbara personer.
Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har ifrågasatt att
Rikspolisstyrelsen skall vara ansvarig för registret. Enligt
personuppgiftslagen är den som ensam eller tillsammans med andra
bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av
personuppgifter personuppgiftsansvarig. Den helt avgörande delen av
alla DNA-analyser i brottmål företas av SKL på uppdrag av polisen. För
att kunna söka efter jämförbara analysresultat i ett ärende behöver SKL
ha tillgång till registren. Det är emellertid bara på begäran av en
polismyndighet och med anledning av ett visst ärende som SKL bör få
göra sådana sökningar. DNA-registren kommer i första hand att föras för
polisens verksamhet. Det är polisen som är skyldig att beivra brott och
utreda om misstänkta gärningsmän kan lagföras. För att en uppgift skall
få registreras i DNA-registret skall det krävas en lagakraftvunnen dom
(se avsnitt 12.4.1). I spårregistret skall uppgifter få tas in endast om det
står klart att man inte har kunnat finna vem det är som har avsatt ett spår
(se avsnitt 12.4.2). Även om det skulle ankomma på SKL att rent faktiskt
lägga in analysresultat, har Rikspolisstyrelsen eller, efter delegation, den
polismyndighet som ansvarar för en förundersökning, bättre
förutsättningar att ansvara för bedömningen av om förutsättningarna för
registrering föreligger. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar
för att Rikspolisstyrelsen skall vara personuppgiftsansvarig. Det blir
således Rikspolisstyrelsen som får ansvara för att uppgifter registreras,
används och gallras i överensstämmelse med lagen. Rikspolisstyrelsen,
som enligt sin instruktion (förordning 1989:773, omtryckt 1996:55) är
chefsmyndighet för SKL, bör däremot kunna uppdra åt SKL att svara för
hanteringen av registren.
12.4 Registrens innehåll
12.4.1 DNA-registret
Regeringens förslag: DNA-registret skall innehålla uppgifter om
resultatet av en DNA-analys som har gjorts under utredning av ett brott.
Analysresultat skall få föras in i registret endast beträffande den som har
dömts för ett allvarligt brott mot en persons liv eller hälsa, personliga
integritet eller säkerhet eller för ett allvarligt allmänfarligt brott, som
avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken och det är fråga om ett
brott på vilket det kan följa fängelse i mer än två år. Även den som dömts
för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant
brott skall kunna registreras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock också att regeringen skall bemyndigas att
utfärda föreskrifter om vilka brott som alltid skall registreras.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsakt förslaget. Södra Roslags
tingsrätt förordar att bestämmelsen om personregistrets innehåll ges en
tydligare utformning vad gäller de typer av brott som skall kunna
föranleda registrering. Riksåklagaren och Åklagarmyndigheten i Malmö
har föreslagit att även den som fått åtalsunderlåtelse skall få registreras i
DNA-registret. Brottsförebyggande rådet är tveksamt till förslaget att
även mindre allvarlig brottslighet skall få föranleda registrering.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att personregistret skall få innehålla
uppgift även om dem som har dömts för lindrigare sexualbrott eller för
narkotikabrott på vilket kan följa fängelse i två år.
Skälen för regeringens förslag
Brott som skall få föranleda registrering

Ändamålet med DNA-registret tillgodoses självfallet i högre grad ju mer
omfattande registret blir. Återfall i brott är vanliga och möjligheterna att
identifiera den som avsatt spår på en brottsplats ökar om en vidlyftig
registrering tillåts. DNA innehåller genetisk information som innebär att
man t.ex. skulle kunna få kännedom om fysiska särdrag hos en person
eller om hans eller hennes mottaglighet för vissa sjukdomar. Det kan
därför vara väldigt känsligt ur den enskildes synvinkel att inhämta och
lagra sådan information. Det är därför viktigt att tekniken står under
sådan kontroll att den enskildes integritet skyddas mot opåkallade
intrång. Det bör dock vara fullt möjligt att ställa upp sådana kriterier för
registrering av analysresultat att riskerna för ett opåkallat intrång i den
personliga integriteten minskar.
Det DNA-register som nu föreslås bör därför endast få innehålla
uppgifter om personer som genom lagakraftvunnen dom har dömts för
brott. Den som har misstänkts för brott och med anledning av det har
underkastats DNA-analys, men som inte döms för brottet, skall inte få
registreras. Det skall gälla oavsett om åtalet mot honom eller henne har
ogillats eller om förundersökningen lagts ner utan att åtal väckts. Det
skall inte heller vara tillåtet att registrera resultat av analyser som i
jämförelsesyfte har företagits av målsägande och andra som inte är
misstänkta.
Vilka brott som helst bör inte få föranleda registrering. Tvärtom bör
registreringen begränsas med hänsyn såväl till brottets karaktär som till
dess svårighetsgrad. Vad till en början gäller brottstyper som kan vara
aktuella skall det för registrering krävas att det är fråga om brott som
erfarenhetsmässigt medför risk för återfall. Vid bedömningen bör också
vägas in att DNA-tekniken kan ha större eller mindre betydelse för
utredning av olika brottstyper. I vissa fall kan det vara av avgörande
betydelse om man kan få fram uppgifter som visar att en person har
befunnit sig på en viss plats. Våldsbrott och sexualbrott är typiska
exempel på sådana fall. I andra fall är DNA-tekniken av mindre
betydelse, även om man med dess hjälp kan slå fast att en person
befunnit sig på en viss plats eller befattat sig med ett visst föremål. Det
gäller framför allt sådana brott där mer eller mindre komplicerade
rättsfrågor kommer i centrum, exempelvis bedrägeri, förskingring,
gäldenärsbrott eller skattebrott. Enligt regeringens bedömning är det
framför allt i samband med brott mot en persons liv eller hälsa,
personliga integritet eller säkerhet som det är angeläget att resultat av
DNA-analys skall få registreras. Av intresse är också en del brott som
visserligen inte brukar betraktas som brott mot person i egentlig mening
men som ändå har sådan karaktär att de rent fysiskt kan komma att
drabba många människor. Det är framför allt fråga om vissa av de så
kallade allmänfarliga brotten enligt 13 kap. brottsbalken. Dessa brott är
som regel så allvarliga att resultat av DNA-analys bör få sparas också om
en person döms för ett allmänfarligt brott.
Vad därefter avser kravet på brottets svårhetsgrad som
registreringsförutsättning anser vi att det bör röra sig om brott som
allmänt bedöms som allvarliga och som motsvarar Europarådets
rekommendation att det skall vara fråga om ''''''''serious offences''''''''. Det
kravet synes bli uppfyllt om det på brottet kan följa fängelse i mer än två
år.
Förslaget har kritiserats av Brottsförebyggande rådet som har påpekat
att även mindre allvarlig brottslighet, t.ex. lindrigare fall av våld mot
tjänsteman, kommer att föranleda registrering. Rådets kritik får dock ses
mot bakgrund av utredningens förslag om obligatorisk provtagning och
registrering. Förslaget innebar att det i förordning skulle tas in regler om
vilka brott som obligatoriskt skulle föranleda registrering. I dessa fall
skulle prov för DNA-analys tas med stöd av en ny bestämmelse i
rättegångsbalken, oavsett det behövdes för utredningen eller ej. Endast
vissa brott som omfattades av den föreslagna lagbestämmelsen skulle
undantas från reglerna om obligatorisk provtagning och registrering. Som
kommer att framgå av avsnitt 12.6.1 anser regeringen inte att några
bestämmelser om obligatorisk provtagning bör införas. Regeringens
förslag innebär visserligen, i likhet med utredningens, att den som döms
för våld mot tjänsteman skall få registreras i DNA-registret, dock endast
under förutsättning att DNA-analys har företagits av utredningsskäl.
Någon obligatorisk provtagning eller registrering blir det dock inte fråga
om. Skulle DNA-analys företas under en förundersökning avseende ett
lindrigare fall av våld mot tjänsteman, anser vi inte att det bör finnas
något hinder mot att också registrera analysresultatet om den misstänkte
sedermera döms för brottet. Tvåårsgränsen är därför enligt regeringens
bedömning inte för låg.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att gränsen i ett visst
avseende är för hög, nämligen såvitt gäller sexualbrott. Tvåårsgränsen
medför onekligen att bl.a. vissa mindre grova sexualbrott inte kommer att
föranleda registrering, nämligen sexuellt tvång som inte är grovt (6 kap.
2 § första stycket brottsbalken), sexuellt utnyttjande som inte är grovt
(6 kap. 3 § första stycket), sexuellt umgänge med avkomling eller syskon
(6 kap. 6 §) och sexuellt ofredande (6 kap. 7 §). Även om DNA-analys
ofta kan få betydelse för utredningar om sexualbrott finns det enligt
regeringens bedömning inte tillräckliga skäl att på just detta område göra
avsteg från kravet på att det skall vara fråga om ett i lagens mening
allvarligt brott för att analysresultat skall få registreras.
De brottsbalksbrott som med hänsyn till sin karaktär och svårhetsgrad
efter en fällande dom bör kunna föranleda registrering är följande:
- mord, 3 kap. 1 §,
- dråp, 3 kap. 2 §,
- grov misshandel, 3 kap. 6 §,
- vållande till annans död som bedöms som grovt, 3 kap. 7 § andra
stycket,
- människorov, 4 kap. 1 §,
- olaga frihetsberövande som inte bedöms som mindre grovt, 4 kap. 2 §
första stycket,
- försättande i nödläge som inte bedöms som mindre grovt, 4 kap. 3 §
första stycket,
- olaga tvång som bedöms som grovt, 4 kap. 4 § andra stycket,
- olaga hot som bedöms som grovt, 4 kap. 5 § andra stycket,
- våldtäkt och grov våldtäkt, 6 kap. 1 §,
- grovt sexuellt tvång, 6 kap. 2 § andra stycket,
- grovt sexuellt utnyttjande, 6 kap. 3 § andra stycket,
- sexuellt utnyttjande av underårig och grovt brott av samma slag,
6 kap. 4 §,
- grov stöld, 8 kap. 4 §,
- rån, 8 kap. 5 §,
- grovt rån, 8 kap. 6 §,
- tillgrepp av fortskaffningsmedel som bedöms som grovt, 8 kap. 7 §
andra stycket,
- grov skadegörelse, 12 kap. 3 §,
- våld eller hot mot tjänsteman som inte bedöms som ringa, 17 kap. 1 §
samt
- förgripelse mot tjänsteman som bedöms som grovt, 17 kap. 2 § andra
stycket.
De brott som har nämnts ovan har det gemensamt att de riktar sig mot
en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet. Dessutom
bör följande allmänfarliga brott få föranleda registrering:
- mordbrand, 13 kap. 1 §,
- grov mordbrand, 13 kap. 2 §,
- allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 §,
- sabotage, 13 kap. 4 §,
- grovt sabotage, 13 kap. 5 §,
- kapning samt sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a §,
- flygplatssabotage, 13 kap. 5 b §,
- spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § samt
- förgöring som bedöms som grov, 13 kap. 8 § andra stycket.
Uppräkningen omfattar inte brott mot narkotikastrafflagen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört att även den som döms för ett
sådant brott bör registreras. Även om DNA-analys endast undantagsvis
torde förekomma i samband med utredningar om narkotikabrott kan det,
med hänsyn till risken för återfall, i och för sig finnas skäl att överväga
om inte också de DNA-analyser som kan förekomma i
narkotikautredningar bör leda till registrering. I Europarådets
rekommendation anges emellertid att resultat av analysresultat får sparas
endast om analysen avser en person som har dömts för ett allvarligt brott
mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet. Det
torde vara tveksamt om narkotikabrott innefattas av dessa kategorier.
Med hänsyn härtill bör narkotikabrott inte föranleda registrering.

Försök, förberedelse, stämpling och medhjälp

Skälen för registrering är emellertid lika starka även om brottet inte har
fullbordats utan stannat vid straffbart försök. Försök kan dessutom i
princip föranleda samma straff som det fullbordade brottet. Den som
döms för försök till något av de uppräknade brotten skall därför också
införas i DNA-registret. Straffbar förberedelse och stämpling bör i
princip också föranleda registrering. En person som visserligen inte döms
som gärningsman, men som anstiftare eller medhjälpare till något av de
nyss nämnda brotten bör också införas i DNA-registret.
Åklagarmyndigheten i Malmö har föreslagit att också den som fått
åtalsunderlåtelse skall införas i registret. Som åklagarmyndigheten har
anfört är visserligen de brott som skall kunna föranleda registrering av
sådan art att det som regel inte finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse.
Det får enligt åklagarmyndigheten anses vara av väsentligt allmänt och
enskilt intresse att personer som begått de uppräknade brotten också
åtalas och döms. Trots det menar åklagarmyndigheten att det kan finnas
fall där åtalsunderlåtelse faktiskt kan komma att meddelas för något av
de angivna brotten. En förutsättning för att åtalsunderlåtelse skall få
meddelas är dock enligt Riksåklagarens allmänna råd (RÅC 1:124) att
utredningen är fullständig och att det är klarlagt att den misstänkte har
begått brottet. I praktiken fordras normalt att den misstänkte har erkänt
gärningen. Med hänsyn till det anser regeringen det osannolikt att
åtalsunderlåtelse skulle förekomma i fall då skuldfrågan inte har kunnat
klarläggas utan föregående DNA-analys. Skulle åtalsunderlåtelse ändå
komma i fråga blir brottets rubricering av avgörande betydelse för frågan
om registrering. Det är åklagaren som avgör hur brottet skall rubriceras.
Den misstänkte kan varken få denna fråga eller skuldfrågan prövad av
domstol. Framför allt med hänsyn till det anser vi att åtalsunderlåtelse i
det här hänseendet inte bör jämställas med lagakraftvunnen dom.
Vilka uppgifter som skall få tas in i DNA-registret
Genom DNA-analys kan man få fram mycket känsliga upplysningar om
någons personliga egenskaper av integritetskänslig karaktär. De
analysmetoder som används i det brottsutredande arbetet ger dock för
närvarande inte någon sådan information. Uppsala universitet har dock
framhållit att det inom en snar framtid kan bli möjligt att påvisa samband
som i dag inte är kända och att alla analyser därför har en potential för att
ge information om individegenskaper eller sjukdomsbenägenhet.
Även om utvecklingen kan tänkas leda till att polisen så småningom
får tillgång till teknik som, avsiktligt eller oavsiktligt ger mer
integritetskänslig information, anser vi inte att det finns skäl att nu ställa
upp några restriktioner beträffande vilka analysmetoder som får
användas. Däremot bör rätten att spara resultat av DNA-analys begränsas
till sådana upplysningar som inte ger någon integritetskänslig
information om personliga egenskaper. I DNA-registret skall därför inte
få registreras sådana analysresultat som kan ge upplysning om den
registrerades personliga egenskaper. I stället skall registreringen
begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades
identitet. Därutöver skall registret endast få innehålla upplysningar som
visar i vilket ärende analysen har gjorts och vem analysen avser.
Den lagtekniska utformningen
Regeringen delar utredningens bedömning att lagen inte bör tyngas av en
uppräkning av de brott som bör få föranleda registrering. Regeringen
föreslår därför att DNA-registret skall få innehålla uppgifter om resultatet
av en DNA-analys som har gjorts under utredning om ett brott och som
avser en person som har dömts antingen för ett sådant brott mot en
persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet som avses i 3,
4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken eller för ett allmänfarligt brott som
avses i 13 kap. brottsbalken, om det på brottet kan följa fängelse i mer än
två år.
En bestämmelse utformad på det sättet omfattar visserligen något fler
brott än de vi tidigare har angett bör föranleda registrering. Utredningen
har föreslagit att bestämmelsen skall kompletteras med mer detaljerade
regler om vilka brott som skall föranleda registrering. Som kommer att
framgå i det följande (avsnitt 12.6.1) innebär regeringens förslag, till
skillnad från utredningens förslag, inte att någon obligatorisk registrering
skall få förekomma. Endast den som har fått lämna prov för DNA-analys
enligt rättegångsbalkens nu gällande regler skall således få tas in i DNA-
registret. Mot bakgrund av det anser regeringen inte heller att det finns
skäl att införa några bestämmelser om obligatorisk registrering på det sätt
utredningen föreslagit.
12.4.2 Spårregistrets innehåll och användning
Regeringens förslag: Spårregistret skall få innehålla uppgifter om
resultatet av en DNA-analys som har gjorts under utredning om ett brott
och som inte kan hänföras till en viss person (spåranalyser). Uppgifterna
skall endast få jämföras med andra spåranalyser, med uppgifter i DNA-
registret och med resultatet från DNA-analys av en person som är
misstänkt för brott.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag

Registrets innehåll

Spårregistret skall få innehålla uppgifter om resultat av DNA-analys som
har företagits under utredning om ett brott och som inte kan hänföras till
en viss person. Det innebär att det i spårregistret skall kunna registreras
uppgifter om analysresultat som avser spår från en brottsplats eller från
målsägandens kläder eller kropp, om man inte kan finna vem det är som
har avsatt spåret. Så snart förutsättningarna för registrering inte längre
föreligger skall uppgifter i spårregistret naturligtvis gallras. Det innebär
att en uppgift som har tagits in i spårregistret skall tas bort så snart det
finns information som visar vem det analyserade spåret härrör från.

Registrets användning

Avsikten med spårregistret är bl.a. att polisen skall kunna använda det för
att ta reda på om en person som har lämnat prov för DNA-analys kan ha
gjort sig skyldig till något ännu inte uppklarat brott. Det kan ske genom
en metod som innebär att man, utan att ha särskild anledning att tro att en
person har begått ett visst brott, gör en slumpmässig jämförelse med
spårregistret för att se om personens DNA-profil överensstämmer med
analysresultatet från något spår från ett brott som tidigare inte har kunnat
klaras upp. Metoden skiljer sig således från den jämförelse som
förekommer under utredning om ett visst brott och som innebär att DNA-
profilen hos den misstänkte jämförs med analysresultat från spår som
härrör från det brott som personen i fråga misstänks för.
Det är däremot inte rimligt att analysresultat som polisen förfogar över
efter en blodprovstagning som en målsägande eller någon annan icke-
misstänkt person frivilligt har medverkat till för att främja en
brottsutredning sambearbetas med ett spårregister eller på annat sätt
utnyttjas för att ta reda på om personen i fråga kan misstänkas för något
ouppklarat brott. Det bör med hänsyn härtill införas en regel av vilken
det framgår att prov som har tagits från målsägande och andra som inte
är misstänkta, inte får användas för att jämföras med spårregistret.
12.5 Gallring av uppgifter
Regeringens förslag: Uppgifter om en person i DNA-registret skall
gallras när de inte längre behövs och senast när samtliga uppgifter om
den registrerade har gallrats ur det allmänna belastningsregistret.
Uppgifter i spårregistret skall gallras när de inte längre behövs och senast
trettio år efter registreringen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att gallringsfristen för
uppgifter i personregistret oavsett påföljd skall räknas från det att
påföljden har verkställts eller annars upphört.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar
förslaget utan erinran. För att uppgifter i personregistret med säkerhet
skall gallras i rätt tid bör gallringstiden enligt Rikspolisstyrelsen
överensstämma med den gallringstid som föreslås i lagen om
belastningsregister. Åklagarmyndigheten i Malmö framför liknande
synpunkter. Riksarkivet påpekar att det inte finns något intresse av att
bevara uppgifterna av historiska skäl.
Skälen för regeringens förslag
DNA-registret

Avgörande för hur länge uppgifter om en persons DNA-profil skall få
sparas är i vilken utsträckning den enskildes intresse av att inte behöva
vara registrerad bör få vika för polisens intresse av att ha tillgång till
uppgifterna. DNA-registret kommer framför allt att bli användbart då en
tidigare registrerad person återfaller i brott. Under sådana förhållanden
kan polisen lättare spåra gärningsmannen, om denne har lämnat något
analyserbart spår på brottsplatsen. Så länge en registrerad person
fortsätter att begå brott finns det sett ur samhällets synvinkel naturligtvis
skäl att bevara uppgifter om honom eller henne i registret. Om han under
en längre tid inte har gjort sig skyldig till något nytt brott, måste risken
för att han senare skall komma att återfalla i brott vara mycket mindre.
Därmed bör också samhällets intresse av att ha kvar uppgifter om
personen i fråga antas minska. I vart fall kan det av integritetsskäl inte
anses försvarligt att uppgifter om en persons DNA-profil får finnas kvar
mycket lång tid efter det han eller hon senast dömdes för något brott som
skulle kunna föranleda registrering.
Regeringen anser att det är lämpligt att knyta gallringstiden till vad
som gäller enligt belastningsregistret. När en uppgift om en person inte
längre förekommer i belastningsregistret bör uppgifterna om honom eller
henne gallras också ur DNA-registret. Det motsvarar i normalfallet
utredningens förslag om en gallringstid på tio år från det att påföljden till
fullo verkställts eller annars upphört.

Spårregistret

Uppgifter i spårregistret bör för det första gallras så snart
förutsättningarna för registrering inte längre föreligger. Det innebär att
uppgifter i spårregistret skall tas bort så snart det finns information som
visar vem ett analyserat spår härrör från. Det är viktigt att registret byggs
upp på ett sådant sätt att det inte finns någon risk för att uppgifter om ett
spår kan komma att stå kvar i spårregistret trots att det finns information
om vem som har avsatt spåret.
För det andra skall uppgifter i spårregistret gallras så snart de inte
längre behövs för ändamålet. Det innebär att alla registrerade spår som
härrör från ett och samma brott skall gallras när brottet har klarats upp
eftersom uppgifterna då inte längre behövs.
Regeringen delar utredningens bedömning att uppgifterna i
spårregistret bör få stå kvar i registret under trettio år om ett brott förblir
ouppklarat. Detta överensstämmer med den preskriptionstid som gäller
enligt 35 kap. 6 § 3 brottsbalken.
12.6 Provtagning och analys
12.6.1 DNA-analys av den som är misstänkt
Regeringens bedömning: Någon ändring av reglerna om provtagning
och analys bör inte göras. Bestämmelser om att prover som har tagits för
DNA-analys skall bevaras bör inte införas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det skall införas
bestämmelser om obligatorisk provtagning för DNA-analys av den som
är anhållen eller häktad för ett brott som kan föranleda registrering i
DNA-registret.. Utredningen föreslår också att prover som har tagits för
DNA-analys skall få bevaras så länge analysresultatet skall vara
registrerat.
Remissinstanserna har i huvudsak inte haft någon erinran mot
förslagen. Justitiekanslern avstår från att närmare bedöma det lämpliga i
att Europarådets rekommendation om användningen av DNA-analys
inom straffprocessen frångås, men anser att frågan bör övervägas
ytterligare under det fortsatta utredningsarbetet. Hovrätten över Skåne
och Blekinge anser att det bör slås fast att samtycke inte får åberopas som
stöd för provtagning utan stöd i lag. Såvitt gäller förslaget om
obligatorisk provtagning har hovrätten inget att invända i sak, men
beklagar att Sverige, om förslagen genomförs, inte följer sina åtaganden.
Brottsförebyggande rådet är också tveksamt till om Sverige bör frångå
vad som sägs i Europarådets rekommendation.
Skälen för regeringens bedömning
Frågan om obligatorisk provtagning skall införas

För närvarande får prov för DNA-analys tas bara av den som är skäligen
misstänkt för brott och endast om det behövs för utredning av brottet. Det
kan antas att det ofta finns behov av DNA-analys i samband med
utredningar om allvarliga våldsbrott om det finns något analyserbart spår
att jämföra med.
Även om det i och för sig finns möjligheter att ta prov för DNA-analys
i samband med många utredningar om allvarligare brott kan man inte
bortse från att det också förekommer att en person döms för ett sådant
brott utan att DNA-analys har behövt företas av hänsyn till utredningen.
Utredningen har mot bakgrund av det föreslagit att alla som anhålls eller
häktas för brott som kan föranleda registrering i DNA-registret skall
lämna prov för DNA-analys oavsett om det behövs för utredning om
brottet eller ej. Utredningen är medveten om att detta torde strida mot
Europarådets rekommendation om användning av DNA-analys inom
straffprocessen. Även om det inte uttryckligen framgår av rekommen-
dationen synes tanken med rekommendationen vara den att DNA-analys
bara får genomföras för ett specifikt syfte, nämligen för omedelbar
användning under en brottsutredning. Provtagning och analys enbart för
eventuellt framtida bruk är således inte förenligt med Europarådets
rekommendation.
Sverige har anslutit sig till rekommendationen utan någon reservation.
Sverige kan därigenom anses ha avgett en viljeförklaring att anpassa sin
nationella lagstiftning till de krav som ställs i rekommendationen. Även
om rekommendationer inte är folkrättsligt bindande, bör utgångspunkten
vara att rekommendationen skall respekteras. Det bör krävas starka skäl
för att frångå en rekommendation. Utredningen har för sin del framhållit
den betydelse DNA-register skulle kunna få för det brottsutredande
arbetet och anfört att man bör göra avsteg från Europarådets
rekommendation för att tillgodose polisens behov av att registrera alla
som döms för vissa allvarliga brott och som av erfarenhet kan antas
återfalla i brott.
Regeringen anser emellertid inte att det som utredningen har anfört
utgör sådana starka skäl som skulle kunna motivera ett avsteg från
rekommendationen. Det bör i sammanhanget också beaktas att
rekommendationen är förhållandevis ny - den antogs i februari 1992.
Även om utvecklingen på området går mycket fort kan
rekommendationen inte anses ha blivit överspelad av tiden. Det bör
dessutom framhållas att rekommendationen arbetades fram av en grupp
där bl.a. experter på rättsvetenskap, samhällsvetenskap, etik, biomedicin
och straffrätt var representerade. De avvägningar mellan effektvitets- och
integritetshänsyn som ligger till grund för de slutliga ställningstagandena
i rekommendationen har således grundats på goda kunskaper både om
DNA-analysers känslighet ur integritetssynpunkt och om vad som krävs
för ett effektivt polisarbete. Vad som sägs i rekommendationen får därför
anses ha en avsevärd tyngd.
Till det kommer att det redan enligt gällande rätt finns goda
möjligheter för polisen att företa DNA-analys för senare registrering i
DNA-registret. Sådan analys får visserligen bara utföras om det behövs
av hänsyn till utredningen. Som vi tidigare har anfört kan det dock ofta
antas finnas behov av DNA-analys i samband med utredningar om
allvarliga våldsbrott om det finns något analyserbart spår att jämföra
med. Det gäller inte bara i de fall då den misstänkte nekar, utan också då
brottet är erkänt. Åtminstone i vissa erkända fall kan det vara befogat
med en DNA-undersökning eftersom enbart ett erkännande inte är
tillräckligt för fällande dom och bevisläget kan ändras innan den rättsliga
prövningen är slutförd. För närvarande synes dock inte DNA-analys
genomföras i samtliga de fall då det är rättsligt möjligt. Det torde dock
kunna tillskrivas dels kostnaderna för analysen, dels den tid det tar att få
den utförd. Allt eftersom tekniken utvecklas går det allt fortare att
genomföra DNA-analys. Kostnaderna minskar också med förbättrad
teknik och förenklade förfaranden. Intresset för DNA-analyser torde
därmed komma att öka. Även inrättandet av ett DNA-register kan i sig
antas bidra till att DNA-analyser faktiskt genomförs i alla de fall då det
är tillåtet.
Enligt regeringens mening kan det planerade registret redan mot
bakgrund av de gällande reglerna om kroppsbesiktning antas bli
tillräckligt omfattande för att det skall kunna bli ett effektivt hjälpmedel i
polisens brottsutredande verksamhet. Även om ytterligare ett antal
personer skulle komma att registreras till följd av regler om obligatorisk
provtagning, kan det förhållandet inte antas öka effektiviteten så mycket
mer att det är ett tillräckligt skäl för att Sverige inte skall följa
Europarådets rekommendation i den här delen. Regeringen anser således
sammanfattningsvis att det inte bör införas några bestämmelser om
obligatorisk provtagning för DNA-analys. Sådan analys får även
fortsättningsvis genomföras med stöd av de gällande reglerna i
rättegångsbalken om kroppsbesiktning.

Bevarande av prover

Det finns för närvarande inga uttryckliga regler i rättegångsbalken om
hur man skall förfara med prover som har tagits i samband med en
kroppsbesiktning. Allmänt sett torde rättegångsbalken dock bygga på
tanken att prover inte skall bevaras längre än vad som behövs av hänsyn
till utredningen.
Utredningen har anfört att det finns ett starkt behov av att under längre
tid få spara prover som har tagits för DNA-analys. Behovet har samband
med den snabba utvecklingen av olika tekniker för DNA-analys, vilken
inom loppet av några år kan ge Statens kriminaltekniska laboratorium
tillgång till ny analysteknik. Eftersom det inte är säkert att en ny teknik
ger analysresultat som kan jämföras med de som redan finns registrerade,
anser utredningen att alla gamla analyser bör kunna få göras om för det
fall att nya metoder införs. Prover som har tagits för DNA-analys bör
enligt utredningen därför få sparas så länge analysresultatet skall vara
registrerat.
Utredningen är medveten om att förslaget avviker från Europarådets
rekommendation. Av punkt 8 i rekommendationen följer nämligen att
prover som har tagits från en person för DNA-analys i princip inte bör få
sparas sedan man slutligt har avgjort det fall för vilket proverna har
använts. Utredningen har förklarat att man har ansett det motiverat att i
viss utsträckning frångå rekommendationen för att göra det möjligt för
polisen att på ett enkelt sätt ta i bruk nya metoder för DNA-analys, utan
att tidigare upprättade register därigenom blir oanvändbara.
Regeringens utgångspunkt är, som just nämnts, att rekommendationen
skall respekteras även om den inte är folkrättsligt bindande, i synnerhet
som Sverige har anslutit sig till den utan någon reservation. På de
grunder vi tidigare har anfört finns det också goda skäl att i sak ta fasta
på vad som sägs i rekommendationen. Institutionen för medicinsk genetik
vid Uppsala universitet har framhållit att den tekniska utvecklingen går
så fort att det är av stor betydelse att prover sparas minst lika länge som
analysresultaten. Effektivitetshänsynen skulle således tala för en
avvikelse från rekommendationen. Som Brottsförebyggande rådet har
anfört måste dock även integritetsintressena beaktas, varvid det också bör
läggas vikt vid att det inte med säkerhet kan sägas vad
teknikutvecklingen kommer att leda till och när nya metoder i så fall
kommer att kunna tas i bruk. Det är också regeringens mening tveksamt
om ett frångående av rekommendationen skall bygga på så osäkra
antaganden som det här är frågan om. Exempelvis kan det inte nu sägas
om gamla analysresultat verkligen kommer att bli användbara eller om
man kommer att kunna utveckla tekniker för jämförelse av analysresultat
som har tagits fram med olika metoder. Under sådana förhållanden anser
regeringen inte att det finns tillräckliga skäl att frångå
rekommendationens krav på att prover skall förstöras när en utredning är
avslutad. Några bestämmelser av det slag utredningen har föreslagit bör
därför inte införas.
12.6.2 DNA-analys av den som inte är misstänkt
Regeringens förslag: Om en målsägande eller någon annan som inte
är skäligen misstänkt för brott har lämnat prov för DNA-analys i
jämförelsesyfte, skall provet inte få användas för något annat ändamål än
det för vilket det togs. Provet får inte heller sparas efter det att målet
slutligt har avgjorts.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Rättegångsbalkens regler om
kroppsbesiktning omfattar inte målsägande och andra personer som inte
är skäligen misstänkta för brott. Några särskilda regler om undersökning
av sådana personer för utredning om brott finns inte.
Den nuvarande ordningen förutsätter att målsägande och andra som
inte är skäligen misstänkta för brott, frivilligt underkastar sig de
undersökningar som behöver genomföras för att ett brott skall kunna
utredas. Som utredningen har redovisat kan denna ordning medföra vissa
problem, bl.a. i fråga om vad som bör krävas för att ett samtycke skall få
åberopas (jfr JO 1991/92 s. 117). Frågan behandlas i
Polisrättsutredningens slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap.
RB samt polislagen (SOU 1995:47). I samband med den fortsatta
beredningen av detta betänkande får det övervägas vilken betydelse
samtycke till provtagning kan ha enligt nuvarande regler och om reglerna
bör ändras. Regeringen går därför inte nu in på dessa frågor.
Eftersom vi i detta lagstiftningsärende föreslår att DNA-register med
uppgifter om resultatet av en DNA-analys som gjorts under utredning av
brott skall få inrättas avseende personer som dömts för vissa brott
bedömer vi det som angeläget att införa vissa bestämmelser om hur
polisen skall förfara med andra prov som har tagits för DNA-analys.
Prover och analysresultat som avser personer som inte är misstänkta för
brott bör inte få användas för annat syfte än det för vilket provet togs
eller analysen utfördes. Så som utredningen anfört behövs det därför en
särskild bestämmelse som hindrar att sådana analysresultat används för
att t.ex. undersöka om den som har lämnat provet har gjort sig skyldig till
något annat, ännu inte uppklarat brott. Regeringen delar vidare
utredningens uppfattning att prover som tagits i jämförelsesyfte från en
målsägande eller någon annan icke-misstänkt person inte bör få sparas
efter det att ett mål slutligt har avgjorts. Vi föreslår således en
bestämmelse som innebär att prov som tagits för DNA-analys i samband
med utredning av brott från någon som inte är skäligen misstänkt för
brottet inte får användas för något annat ändamål än för det för vilket det
togs och att ett sådant prov inte heller får sparas efter det att målet
slutligen har avgjorts. En sådan bestämmelse kan lämpligen placeras i
polisdatalagen.
12.6.3 Användning av prover som har lämnats för medicinska
ändamål
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser om prover
som har lämnats för medicinska ändamål och resultat av DNA-analyser
som har gjorts för sådant ändamål bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att bedömningen inte är
tillfredsställande från rättssäkerhets- och integritetsskyddssynpunkt och
förordar att det införs bestämmelser om att prover som har lämnats för
medicinska ändamål och resultat av analys av sådana prover endast
undantagsvis skall få användas för utredning om brott.
Skälen för regeringens bedömning: Av punkt 3 i Europarådets
rekommendation om användningen av DNA-analys inom ramen för det
straffrättsliga systemet följer att prover som har tagits från levande
personer i medicinskt syfte och uppgifter från sådan analys inte får
användas för utredande eller beivrande av brott, annat än under de
förutsättningar som anges i lag. Huvudregeln skall således vara att prover
tagna för medicinska ändamål inte får användas för utredning om brott.
Som exempel på förutsättningar som bör kunna motivera ett undantag
från huvudregeln nämns i rekommendationens kommentar till punkt 3 att
den som har lämnat provet medger att det används för utredning av brott
eller att det är fråga om ett mycket allvarligt brott. Det poängteras
avslutningsvis att det bör vara fråga om exceptionella fall.
Det torde enligt gällande rätt vara möjligt för polisen att utföra DNA-
analys av prover som har tagits för medicinska ändamål. Provet får då tas
i beslag med stöd av 27 kap. 1 § rättegångsbalken, varefter det kan
undersökas. Proportionalitetsprincipen medför dock att en sådan
undersökning får förekomma endast om den är försvarlig med hänsyn till
motstående intressen. Vad som anförs i Europarådets rekommendation
om särskilt skydd för prover som har tagits för medicinska ändamål bör
få stor betydelse för bedömningen av om en DNA-analys med hänsyn till
proportionalitetsprincipen bör genomföras eller ej. En sådan prövning,
som enligt gällande rätt som regel görs av åklagaren, torde leda till att
undersökningar i straffprocessuellt syfte av blodprov som har tagits i
medicinskt syfte bara kan få förekomma i undantagsfall.
Resultat av DNA-analys av prover som har tagits för medicinskt bruk
får enligt gällande rätt lämnas ut för utredning om brott endast i vissa
fall. Huvudregeln är att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon annan honom eller henne närstående lider men (7 kap. 1 §
sekretesslagen). Sekretessen bryts dock i förhållande till
åklagarmyndigheter och polismyndigheter om uppgiften angår misstanke
om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
(14 kap. 2 § fjärde stycket sekretesslagen). Dessutom bryts sekretessen
om uppgiften angår misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap.
brottsbalken mot någon som inte har fyllt 18 år (14 kap. 2 § femte
stycket). Även inom den enskilda hälso- och sjukvården finns
bestämmelser om tystnadsplikt som hindrar att uppgifter om DNA-profil
lämnas ut (jfr 8 § lagen [1994:953] om åligganden för personal inom
hälso- och sjukvården). Polisen kan också inhämta uppgifter om DNA-
analys genom beslag av handlingar och annat som innehåller
informationen i fråga. Det synes dock uppenbart att polisen i ett sådant
fall som avses här och med beaktande av proportionalitetsprincipen, inte
skulle ta i beslag handlingar som omfattas av sekretess.
De ovan redovisade reglerna förefaller i och för sig vara tillräckliga för
att skydda en person mot att prover som har lämnats för medicinska
ändamål kommer till användning för utredning om brott annat än i
undantagsfall. Detsamma gäller reglerna om polisens möjligheter att få
del av uppgifter om DNA-analys som har gjorts för medicinska ändamål.
Med anledning av den kritik som Socialstyrelsen har framfört finns det
emellertid skäl att överväga om reglerna kan skärpas så att det inte råder
någon som helst tvekan om i vilka fall sådana prover och sådan
information får användas. Det skulle i så fall bli fråga om ändringar i
beslagsreglerna. Dessa är under övervägande i ett annat
lagstiftningsärende. Vi tar därför inte upp frågan till bedömning nu.
13 Behandling av personuppgifter i
Säkerhetspolisens verksamhet
13.1 Säkerhetspolisens uppgifter
Rikspolisstyrelsen leder polisverksamhet för att förebygga och avslöja
brott mot rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen leder också, även om
verksamheten inte avser att förebygga eller avslöja brott mot rikets
säkerhet, polisverksamhet i fråga om terroristbekämpning, bevaknings-
och säkerhetsarbete som avser den centrala statsledningen eller som har
samband med statsbesök eller liknande händelser samt annat
personskydd i den utsträckning styrelsen bestämmer. Inom
Rikspolisstyrelsen bedrivs den verksamhet som nu har sagts vid
Säkerhetspolisen (jfr 7 § polislagen [1984:38] och 4 § förordningen
[1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).
Säkerhetspolisen skall också fullgöra de uppgifter som
Rikspolisstyrelsen har att utföra enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627)
och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633), svara för den
beredskapsplanering som Rikspolisstyrelsen har att utföra och lämna
tekniskt biträde åt polisväsendet i den utsträckning som det är lämpligt
med hänsyn till verksamhetens art (jfr 5 § förordningen med instruktion
för Rikspolisstyrelsen).
13.2 Polisdatalagen bör gälla även för SÄPO
Regeringens förslag: Polisdatalagen skall i huvudsak gälla även för
Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Några särskilda
bestämmelser om behandling av uppgifter i Säkerhetspolisens
underrättelseverksamhet behövs inte.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från vad som gäller i
många andra länder är den svenska civila säkerhetstjänsten fast
integrerad i polisväsendet. Bestämmelser i olika författningar som
reglerar polisens verksamhet gäller i huvudsak också för Säkerhets-
polisen. Det är därför naturligt att den polisdatalag som nu föreslås även
skall omfatta Säkerhetspolisen.
Förbudet mot politisk åsiktsregistrering diskuteras ofta i samband med
Säkerhetspolisens verksamhet. Av 5 a § förordningen (1989:773) med
instruktion för Rikspolisstyrelsen framgår att Rikspolisstyrelsen i SÄPO-
registret får anteckna uppgifter som behövs för Säkerhetspolisens
verksamhet och att anteckning inte får göras enbart av det skälet att
någon genom tillhörighet till en organisation eller på annat sätt gett
uttryck för politisk uppfattning. Regeringen har i avsnitt 10.2 föreslagit
ett motsvarande förbud för behandling av uppgifter enbart på grund av
vad som är känt om en persons politiska åskådning och andra sådana
känsliga uppgifter. Förslaget innebär att uppgifter som behandlas om en
person får kompletteras med uppgifter om politisk åskådning och andra
sådana känsliga uppgifter om det är oundgängligen nödvändigt. Denna
bestämmelse bör gälla även för Säkerhetspolisen.
Som framgått av avsnitt 10.2 och 11 anser regeringen, i likhet med
utredningen, att det - i förhållande till personuppgiftslagen - är nöd-
vändigt att begränsa rätten att behandla personuppgifter i
kriminalunderättelseverksamhet. Utredningen har föreslagit att dessa
begränsningar inte bör gälla för Säkerhetspolisen. Ingen remissinstans
har framfört någon invändning mot detta. Syftet med den verksamhet
Säkerhetspolisen bedriver är att skydda vår territoriella suveränitet och
vårt nationella oberoende. Det gör det angeläget att Säkerhetspolisens
handlingsmöjligheter i detta avseende inte begränsas i större utsträckning
än vad som kan anses nödvändigt. Enligt regeringens mening ger härvid
bestämmelserna i personuppgiftslagen ett tillräckligt skydd mot
behandling inom Säkerhetspolisen utöver vad som kan anses berrättigat
med hänsyn till ändamålet med dess verksamhet. De särskilda
bestämmelserna om behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet bör därför inte gälla för
Säkerhetspolisen. Det innebär att Säkerhetspolisen i sin
underrättelseverksamhet får behandla personuppgifter under de förutsätt-
ningar personuppgiftslagen anger.
Inom Säkerhetspolisen pågår förberedelser för övergång till ett system
som medger en helt elektronisk ärendehantering. Om den samlade
informationen i databaserna görs tillgänglig genom ett sökprogram skulle
varje person som finns med i någon undersökning hos Säkerhetspolisen
göras sökbar. Förutsättningar skulle kunna uppkomma att kombinera
lagrade uppgifter i obegränsad omfattning. Det är ur integritetssynpunkt
inte godtagbart. Personuppgiftslagens krav på att insamlingen av
uppgifter skall ske på ett korrekt sätt och i enligt god sed och för särskilt
uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt att uppgifterna inte får
användas för något annat ändamål än för vilket de samlades in är avsedda
att förebygga en sådan tillämpning. Personuppgiftslagen innehåller också
bestämmelser om att lämpliga skyddsåtgärder måste vidtas.
För att hindra att varje uppgift som behandlas hos Säkerhetspolisen
skall göras sökbar föreslår utredningen att det skall finnas ett register,
SÄPO- registret, som skall utformas som ingången till den samlade
informations mängden hos Säkerhetspolisen. Utredningens förslag till
reglering av SÄPO-registret behandlas i det följande.
13.2.1 Det nuvarande SÄPO-registret
SÄPO-registret är ett register som är avsett för den särskilda
polisverksamhet Säkerhetspolisen bedriver. Registret består främst av ett
datoriserat centralregister och de akter som registret ger upplysning om
(jfr Regeringsrättens årsbok 1990:67). Till SÄPO-registret hör också ett
arkiv över säkerhetskopior av akterna (filmarkivet), undersöknings-
databaser för förundersökningar och andra utredningar samt signal-
spaningsregistret. Registret har det dubbla ändamålet att tjäna som
spaningsregister för Säkerhetspolisens verksamhet och att vara underlag
för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627).
Enligt 2 kap. 3 § regeringsformen får anteckningar om en medborgare i
ett allmänt register inte grundas enbart på hans politiska åskådning, om
han inte gett sitt samtycke till att anteckning sker. I enlighet med
förbudet mot politisk åsiktsregistrering föreskrivs i 5 a § förordningen
(1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen att anteckning i
registret inte får göras enbart av det skälet att någon genom att tillhöra en
organisation eller på annat sätt har gett uttryck för politisk uppfattning.
För tillämpningen av bestämmelserna har regeringen den 22 september
1972 meddelat öppna och den 3 december 1981 hemliga föreskrifter.
Enligt de öppna föreskrifterna skall anteckning ske i SÄPO-registret av
uppgifter om medlemmar eller sympatisörer i organisationer eller
grupper som kan befaras här i riket eller i andra stater bedriva eller ha
bedrivit politisk omstörtningsverksamhet, vari ingår utnyttjande av våld,
hot eller tvång. Till dessa grupper hör bl.a. terrororganisationer.
Enbart en uppgift om att någon tillhör en organisation som i sitt
program har angett att den skall verka för att omvandla samhället med
hjälp av våld är dock inte tillräckligt för registrering. Anteckning får bara
göras om någon medlem eller sympatisör genom sina åtgärder gett
anledning till misstanke om att han eller hon kan vara beredd att delta i
verksamhet som innebär fara för rikets yttre säkerhet eller som syftar till
att med våld förändra det demokratiska statsskicket. I de hemliga
föreskrifterna ges mer preciserade anvisningar för i vilka fall registrering
får ske av medlemmar och sympatisörer med anknytning till vissa
extremistorganisationer.
Med utgångspunkt i regeringens föreskrifter har förutsättningarna för
registrering preciserats i Säkerhetspolisens arbetsordning. Där under-
stryks vikten av att bara de uppgifter registreras som behövs för registrets
ändamål.
13.2.2 SÄPO-registret lagregleras
Regeringens förslag: SÄPO-registret lagregleras. Ändamålet med
registret och förutsättningarna för registrering skall framgå av
polisdatalagen. SÄPO-registret skall utgöra ingången till den samlade
personuppgiftshanteringen hos Säkerhetspolisen.
De öppna och hemliga föreskrifterna för registret kan därmed
upphävas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen framför dock
vissa synpunkter på registrets innehåll såvitt gäller registerkontrollen..
Skälen för regeringens förslag: Inte minst den senaste tidens debatt
med anledning av regeringens prövning enligt 9 a § polisregisterlagen
(1965:94) i det s.k. Leanderfallet visar att frågan om på vilket sätt och
efter vilka riktlinjer som registrering sker i SÄPO-registret är central för
allmänhetens tilltro till den verksamhet Säkerhetspolisen bedriver. En del
människor är t.ex. oroliga för att Säkerhetspolisen bedriver
åsiktsregistrering i strid mot regeringsformens bestämmelser. Att
hemliga föreskrifter gäller för registret förstärker denna oro. För att
allmänheten skall känna förtroende för den verksamhet Säkerhetspolisen
bedriver är det viktigt att den får ökad insyn i hur registreringen går till.
Sekretessreglerna har behandlats ovan. I samma syfte bör, som
utredningen föreslagit, SÄPO-registret lagregleras. De föreskrifter som
för närvarande gäller för registret bör därigenom kunna upphävas.
SÄPO-registrets omfattning
Med SÄPO-registret avses som nämnts bl.a. det datoriserade
centralregistret och de akter registret ger upplysning om. Det innebär att
all personuppgiftshantering hos Säkerhetspolisen för att underlätta
spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet eller
bekämpa terrorism och för att utgöra underlag för registerkontroll enligt
säkerhetsskyddslagen ingår i registret. Detta inte förenligt med hur
registerbegreppet normalt brukar användas.
När SÄPO-registret nu skall lagregleras är det viktigt att tydligt
avgränsa vad som i fortsättningen skall avses med SÄPO-registret. Det är
då naturligt att, på så sätt utredningen föreslagit och som också godtagits
av remissinstanserna, avgränsa registret så att det endast innehåller
uppgifter om personer som registrerats på vissa bestämda grunder.
Registret bör utgöra ingången till de akter som hanteras hos
Säkerhetspolisen. I förhållande till gällande rätt innebär det att de
bakomliggande akterna inte kommer att ingå i registret. Det bör beaktas
att detta inte påverkar den enskildes rätt att få del av de uppgifter om
honom eller henne som finns hos Säkerhetspolisen. Som anförts ovan
kommer samma sekretessregler att gälla oavsett om uppgiften finns i
register eller i ett ärende under registret. Det bör vidare betonas att det
förhållandet att akterna inte längre ingår i registret inte heller påverkar
Registernämnden i dess verksamhet. Nämnden kommer givetvis även i
fortsättningen att ha tillgång till det bakomliggande aktmaterialet, även
om det formellt inte ingår i registret.
Ändamålet med SÄPO-registret
Ändamålet med SÄPO-registret bör liksom hittills vara att
1. underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot rikets
säkerhet eller bekämpa terrorism och
2. att utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627).
Det är naturligtvis viktigt att Säkerhetspolisen ges rätt att registrera
uppgifter i tillräcklig omfattning för att registret skall kunna användas
som ett effektivt verktyg i Säkerhetspolisens arbete. Den verksamhet
Säkerhetspolisen bedriver och dess betydelse för rikets säkerhet medför
att finns ett berättigat behov av en mer ingående registrering än för
polisverksamheten i övrigt. Vid viktiga säkerhetspolitiska bedömningar
måste man beakta i och för sig obetydliga omständigheter och
antydningar om att en person utgör ett hot mot rikets säkerhet. Mot detta
måste dock den enskildes personliga integritet vägas.
I det följande kommer föreslås att personer med viss anknytning till
brottslig verksamhet och personer som har varit föremål för
registerkontroll skall få registreras i SÄPO-registret. Slutligen föreslås att
även annan skall få registreras om det finns särskilda skäl till det.
Anknytning till brottslig verksamhet
SÄPO-registret är i första hand ett underrättelseregister. Som nämnts
(avsnitt 11.3) har tullen sedan den 1 januari 1998 rätt att föra datoriserade
register över personuppgifter i underrättelseverksamhet avseende
allvarlig brottslighet. I ett sådant underrättelseregister skall få föras in
uppgifter som kan hänföras till en enskild person endast om uppgifterna
ger anledning att anta att allvarlig brottslig verksamhet utövats eller kan
komma att utövas och den som avses med uppgifterna skäligen kan
misstänkas för att ha utövat eller komma att utöva den allvarliga
brottsliga verksamheten. (7 § lagen [1997:1058] om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet). Såvitt avser kriminalunderrättelse-
register har regeringen i avsnitt 11 förslagit en motsvarande reglering.
Med hänsyn till den verksamhet Säkerhetspolisen bedriver delar
regeringen utredningens bedömning att en lägre grad av misstanke bör
gälla för registrering i SÄPO-registret än i kriminalunderrättelseregister.
Utredningen har föreslagit att detta skall uttryckas med att det finns
anledning anta att en person ägnar sig åt eller har ägnat sig åt brottslig
verksamhet som innefattar hot mot rikets säkerhet eller terrorism eller
kommer att begå brott av sådant slag. Såvitt gäller tullens
underrättelseregister förordade Lagrådet att begreppet skälig misstanke i
stället skulle användas som grad av misstanke om att personen ifråga är
delaktig i vad som misstänks var allvarlig brottslig verksamhet. Det är
också så misstankegraden uttrycks i den nyss nämnda bestämmelsen om
tullens underrättelseregister. Den misstankegrad som skall gälla för att en
person skall få registreras i SÄPO-registret bör för att beteckna en lägre
misstankegrad än skälig misstanke därför bestämmas till att personen
kan misstänkas för brottslig verksamhet.
Registerkontroll
Ett av SÄPO-registrets ändamål är att utgöra underlag för
registerkontroll. För att detta syfte skall kunna tillgodoses registreras för
närvarande de personer som har varit föremål för registerkontroll enligt
säkerhetsskyddslagen.
Beträffande vissa befattningar är det nödvändigt med någon form av
kontroll av personers pålitlighet ur säkerhetssynpunkt för att förebygga
spioneri och annan säkerhetshotande verksamhet. Registerkontrollen
enligt säkerhetsskyddslagen syftar till att skapa ett system för denna
kontroll utan att hänsynen till den personliga integriteten åsidosätts i
större utsträckning än nödvändigt.
Utredningen har föreslagit att den som varit föremål för
registerkontroll och därefter fått den anställning eller det uppdrag eller
fått delta i den verksamhet som kontrollen avsett skall få registreras i
SÄPO-registret. Rikspolisstyrelsen har framfört att det kan finnas skäl att
registrera också den som inte fått anställningen eller uppdraget eller fått
delta i den verksamhet kontrollen avsett. För att kunna kartlägga t.ex. den
som systematiskt söker anställningar eller konsultuppdrag i verksamhet
som har betydelse för rikets säkerhet och därigenom kunna förhindra
infiltration i säkerhetskänslig verksamhet behövs enligt Rikspolis-
styrelsen en möjlighet att registrera alla som har varit föremål för
registerkontroll, oavsett om personen i fråga fått anställningen eller inte.
Regeringen instämmer i Rikspolisstyrelsens bedömning att det kan finnas
skäl att registrera även den som inte fått ett arbete. Registrering bör
därför få ske även av den som inte fått den anställning eller det uppdrag
registerkontrollen avser. I sammanhanget bör nämnas att registerkontroll
får utföras endast på den som är aktuell för en anställning eller ett
uppdrag. Om alla som varit föremål för registerkontroll skulle registreras
skulle det innebära att registret skulle bli väldigt omfattande. Många av
dem som registerkontrolleras och placeras i säkerhetsklass 3 finns det
ingen anledning att registreras. I vissa fall kan det dock finnas skäl för
Säkerhetspolisen att försäkra sig om att det inte finns någon anledning att
tvivla på pålitligheten hos personer som tillhör säkerhetsklass 3. Det kan
gälla enstaka individer eller alla som t.ex. engagerats i ett visst projekt.
Det bör därför överlåtas åt regeringen att meddela närmare föreskrifter
om vilka personer som får registreras.
Registrering på grund av särskilda skäl
För att Säkerhetspolisen skall kunna bedriva sin verksamhet finns det ett
behov av att kunna registrera personer även i andra fall än som nu
nämnts. Det kan t.ex. vara frågan om personer som har samband med
någon som registreras enligt de grunder som tidigare nämnts. Det finns
också ett behov av att samla information om personer som kan bli utsatta
för hot av olika slag eller som i känsliga verksamheter kan bli föremål för
närmanden från främmande underrättelsetjänster. För att kunna bedriva
ett effektivt förebyggande arbete har Säkerhetspolisen behov av att kunna
kartlägga vad som skulle kunna utvecklas till t.ex. hot eller
värvningsförsök. För att avslöja samband mellan personer som flyttar in i
vårt land efter att ha deltagit i oppositionell verksamhet i hemlandet kan
det vara av stor betydelse att registrera vissa personer utan att objektiv
grund för brottsmisstanke föreligger. Det är känt att regimen i vissa
diktaturländer smugglar in informatörer bland asylsökand för att spionera
på landsmän. I ett sådant fall bör det vara möjligt att registrera personen
även om misstankekriteriet inte är uppfyllt. I vissa fall kan det t.ex. också
finnas anledning att registrera kontakter med främmande beskickningar.
Om det med hänsyn till registrets ändamål finns särskilda skäl bör därför
registrering också få ske i andra fall än de som tidigare nämnts. En sådan
bestämmelse ger i och för sig Säkerhetspolisen tämligen vida ramar att
registrera uppgifter. Regeringen anser dock att det med hänsyn till
Registernämndens uppgift att kontrollera Säkerhetspolisens registrering
av uppgifter i registret finns tillfredställande möjligheter till insyn i och
kontroll av registret.
Vi har tidigare nämnt att regeringen bör bemyndigas att meddela
närmare föreskrifter om vilka personer som får registreras. Sådana
föreskrifter kan som nämnts gälla de närmare förutsättningarna för
registrering av dem som har varit föremål för registerkontroll. Sådana
föreskrifter kan också, om det visar sig nödvändigt, innebära en
precisering av vad som avses med särskilda skäl.
Registrets närmare innehåll
Den kritik som framförts mot SÄPO-registret har bland annat gällt att
registreringen grundar sig på hemliga föreskrifter från regeringen. Vad
som antecknas om en person i SÄPO-registret är självfallet mycket
känsligt ur integritetssynpunkt. Regeringen anser därför att det av lagen
bör framgå vilka uppgifter som får registreras.
Registret skall vara ingången till Säkerhetspolisens hantering av
personuppgifter. Registret bör därför endast innehålla uppgifter om
identifieringsuppgifter, uppgifter om grunden för registrering och
hänvisning till de ärenden där uppgifter om den registrerade behandlas.
Såsom Datainspektionen påpekat bör det av registret framgå på vilken
grund registrering skett. Detta bör uttryckligen framgå av lagtexten.

13.3 Gallring
Regeringens förslag: Uppgifter i SÄPO-registret skall som huvudregel
gallras senast tio år efter det att en uppgift som kan föranleda registrering
infördes. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva att uppgifter i stället får bevaras för historiska ändamål.
Säkerhetspolisen skall precis som andra myndigheter stå under en
arkivmyndighets tillsyn.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att uppgifterna skall
gallras när de inte längre är nödvändiga för sitt ändamål.
Remissinstanserna: Riksarkivet förutsätter att regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om att
uppgifterna i stället får bevaras för historiska ändamål.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om myndigheters
arkiv finns i arkivlagen (1990:782). Lagen, som gäller även för
Säkerhetspolisen, innehåller regler om bl.a. arkivbildningen och dess
syften samt om arkivvård och gallring. I lagen sägs bl.a. att det
arkivmaterial som återstår efter gallringen skall tillgodose forskningens
behov. Lagen innehåller också särskilda bestämmelser om att
myndigheterna och deras arkivhantering skall stå under tillsyn av
särskilda arkivmyndigheter. Enligt en övergångsbestämmelse till
arkivlagen är Säkerhetspolisen tills vidare undantagen från tillsyn av
någon arkivmyndighet.
För gallring av handlingar gäller Kungl. Maj:ts brev den 14 april 1961
till den dåvarande Statspolisintendenten. Dessa föreskrifter ger
Säkerhetspolisen rätt att gallra sådana handlingar som inte längre behövs
för verksamheten. Av utredningens redogörelse för den gallringsrutin
som tillämpas hos Säkerhetspolisen framgår att gallring av handlingar i
SÄPO-registret i dag sker enligt bestämmelser i arbetsordningen för
Säkerhetspolisen. Av dessa framgår att en gallringsspärr skall sättas vid
all nyregistrering för att förhindra en okontrollerad tillväxt av arkivet.
Olika spärrtider förekommer men den vanligaste är tio år. Om objektet
inte påförs nya anteckningar skall anteckningen utgå om det inte finns
särskilda skäl för att den skall finnas kvar.
I avsnitt 10.8 föreslås att uppgifter som behandlas skall gallras när de
inte längre behövs för sitt ändamål. För de andra register som regleras i
detta lagstiftningsärende har föreslagits särskilda gallringstider. Även för
SÄPO-registret bör en gallringsbestämmelse införas. Uppgifter som
ligger så långt tillbaka i tiden som 10 år bör enligt regeringens
bedömning normalt anses så osäkra för att bedöma personens
tillförlitlighet ur säkerhetssynpunkt att de i regel bör kunna gallras om
det inte påförts nya anteckningar. Regeringen anser därför att uppgifterna
i SÄPO-registret, om det inte föreligger särskilda skäl för att de skall
finnas kvar, skall gallras senast tio år efter den senaste anteckningen.
Detta synes också överensstämma med den praxis Säkerhetspolisen
tillämpar i dag. Gallringregeln bör dock begränsas till att gälla de
uppgifter om en person som är införda för att underlätta spaning i syfte
att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet eller bekämpa
terrorism och de uppgifter som är införda för att det med hänsyn till
registrets ändamål finns särskilda skäl. Uppgifter införda med anledning
av att en person undergått registerkontroll måste kunna bevaras under
längre tid för att inte syftet med registerkontrollen skall gå förlorat. Även
sådana uppgifter bör dock gallras när de inte längre behövs, t.ex. vid
anställningens upphörande. Någon särskild bestämmelse om det behövs
inte eftersom det följer av den allmänna gallringsregeln (jfr avsnitt 10.8).
Även om gallringsbestämmelser bör införas för att tillgodose
integritetsaspekterna är det viktigt att uppgifter bevaras i tillräcklig
omfattning för att tillgodose vårt historiska kulturarv och forskningens
behov. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därför
få föreskriva att uppgifter i stället får bevaras för historiska och
vetenskapliga ändamål. Något skäl att inte låta Säkerhetspolisen stå
under någon arkivmyndighets tillsyn finns inte längre. Den tidigare
nämnda övergångsbestämmelsen bör därför upphävas.
14 Ekonomiska konsekvenser
Det har sedan våren 1995 varit klart att person- och belastningsregistret
skall ersättas av ett belastningsregister och ett misstankeregister.
Rikspolisstyrelsen har haft i uppdrag att genomföra uppbyggnaden av
den registerstruktur som angavs i riktlinjepropositionen. Arbetet med att
bygga upp dessa register är nu i sitt slutskede. Den totala kostnaden för
den nya registerstrukturen beräknas uppgå till 84 miljoner kronor,
fördelat på de år arbetet pågått. Arbetet har hittills bedrivits inom
polisens ordinarie budget.
Även för domstolar och åklagarmyndigheter som skall anpassa sina
befintliga datasystem till belastningsregistret kan kostnader inledningsvis
förutses. Det nya systemet är dock tänkt att ersätta rutiner som för
närvarande sker manuellt.
Uppbyggnaden av DNA-register och kriminalunderrättelseregister
kommer inledningsvis att vara förenat med kostnader. Dessa måste dock
ställas i relation till den nytta dessa register torde innebära för polisens
arbete.
De ändrade sekretessreglerna kan inledningsvis antas medföra ökade
kostnader för Säkerhetspolisen med anledning av att en ökning av
förfrågningar om att få ut uppgifter ur registret kan förutses.
Polisen anslag har i budgetpropositionen för 1998 höjts med 157
miljoner kronor. Polisen har vidare tilldelats ett engångsbelopp på 391
miljoner kronor fördelat på 273 miljoner kronor år 1998 och 118
miljoner kronor år 1999. De engångsvisa medlen skall bl.a. användas för
att påskynda de IT-projekt som är avgörande för det internationella
samarbetet.
Vid en sammantagen bedömning anser regeringen att kostnaderna för
den nya registerstrukturen som föreslås i detta lagstiftningsärende bör
kunna rymmas inom berörda myndigheters anslag. I den mån den nya
registerstrukturen innebär omfördelning av kostnader mellan de
involverade myndigheterna kan det dock bli aktuellt att omfördela
resurser myndigheterna emellan.
15 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Polisdatalagen skall bygga på den kommande personuppgiftslagen, som
skall träda i kraft den 24 oktober 1998. Av övergångsbestämmelserna till
i personuppgiftslagen följer att sådan behandling av personuppgifter som
vid i kraftträdandet pågår med Datainspektionens tillstånd får pågå längst
till och med den 1 oktober 2001. Även nya personuppgifter bör kunna
behandlas för ett ändamål om ändamålet påbörjats vid i kraftträdandet
(jfr prop 1997/98:44 s. 109). Det innebär att den lagstiftning som nu
föreslås i och för sig inte behöver träda i kraft förrän den 1 oktober 2001.
Enligt regeringens bedömning är det dock lämpligt att låta de lagar vi nu
föreslår träda i kraft i så nära anslutning till den nya personuppgiftslagen
som möjligt. Det är också angeläget att polisen får tillgång till de nya
kriminalunderrättelseregistren och DNA-registren inom en snar framtid.
Den tekniska uppbyggnaden av de nya belastnings- och
misstankeregistren bör vara avslutad vid årsskiftet 1998/99. Regeringen
anser därför att utgångspunkten bör vara att de lagar vi nu föreslår bör
träda i kraft senast den 1 januari 1999, men om möjligt redan den 24
oktober 1998. Eftersom det i dagsläget inte går att med säkerhet
garantera att den tekniska uppbyggnaden av belastnings- och
misstankeregistren är färdig för att systemen skall kunna tas i drift vid
exakt denna tidpunkt bör det dock överlåtas till regeringen att sätta de
föreslagna lagarna i kraft.
Utgångspunkten för i kraftträdandet bör vara att registreringen av nya
uppgifter i belastnings- respektive misstankeregistret bör ske från en
bestämd tidpunkt. Den nya polisdatalagen bör sättas i kraft samtidigt som
lagen om belastningsregister. Det torde däremot inte vara något som
hindrar att lagen om misstankeregister sätts i kraft vid en tidigare
tidpunkt. Person- och belastningsregistret måste finnas kvar för lagring
av äldre uppgifter fram till dess att samtliga uppgifter är gallrade eller
överflyttade till belastningsregistret. De nya reglerna om utlämnande av
uppgifter bör dock gälla även för uppgifter i person- och belastnings-
registret.
Enligt övergångsbestämmelserna till personuppgiftslagen skall ifråga
om behandling av personuppgifter som utförs för ett visst ändamål som
påbörjats före ikraftträdandet t.o.m den 30 september 2001 datalagen
(1973:289) tillämpas i stället för personuppgiftslagen. Detta bör gälla
även för polisens del. Det innebär att de register som för närvarande förs
med Datainspektionens tillstånd får föras t.o.m. den 30 september 2001.
Polisdatalagens regler om utlämnande av uppgifter bör dock gälla även
för dessa register.
Den föreslagna ändringen i 5 kap. 5 § sekretesslagen, som gäller
uppgifter som hänför sig till vapenregister, bör träda i kraft den 1 juli
1998. Avsikten är att Rikspolisstyrelsen då skall ta över uppgiften att
avisera polismyndigheterna om adressändringar m.m. beträffande
personer som finns upptagna i vapenregister. Sekretess bör dock fortsätta
att gälla i verksamhet som avser folkbokföring för uppgifter som hänför
sig till vapenregister och som inkommit före ikraftträdandet. Detta gäller
bl.a. arkiverade uppgifter. Vad nu sagts bör regleras i en övergångs-
bestämmelse. Övriga ändringar i sekretesslagen bör träda i kraft
samtidigt som de nya lagar som föreslås.
16 Författningskommentar
16.1 Förslaget till lag om belastningsregister
1 §
Bestämmelsen innebär en skyldighet för Rikspolisstyrelsen att med hjälp
av automatiserad behandling föra ett belastningsregister. Uppgifter i
registret kommer i stor utsträckning att föras in direkt av domstolar eller
åklagarmyndigheter. Rikspolisstyrelsen skall ändå vara personuppgifts-
ansvarig för registret. Skälen till det framgår av avsnitt 8.5.
Av 36 § polisdatalagen framgår att det inte får föras något annat
rikstäckande register över brottmålsdomar.

2 §
Paragrafen beskriver ändamålet med registret. Paragrafen har berörts i
avsnitt 8.1. Någon motsvarighet finns inte i de gällande kriminal- och
polisregisterförfattningarna.
Paragrafen slår fast att registret skall föras för att ge information om
sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos polis, tull,
åklagare och domstolar för brottsutredningar, åtal och val av påföljd.
I punkt 4 anges vidare att registret skall ha till ändamål att förse
polismyndigheter och andra myndigheter med de uppgifter de behöver
vid lämplighetsprövning, tillståndsprövning och annan prövning som
anges i författning. Som exempel på lämplighetsprövning kan nämnas
kriminalvårdsmyndigheternas prövning enligt lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt, länsstyrelsens prövning enligt körkortslag-
stiftningen, socialnämndens prövning i vårdnadsärenden och Alkohol-
myndighetens prövning enligt alkohollagen (1994:1738). Som exempel
på tillståndsprövning kan nämnas polismyndighetens tillstånd i
passärenden och vapenärenden. Med annan prövning avses t.ex.
regeringens prövning i ärenden om nåd i brottmål eller utlämning på
grund av brott.
Av andra stycket framgår att registret också får användas för att till
enskild lämna ut uppgift som är av särskild betydelse för dennes
verksamhet. Det kan t.ex. gälla larminstallationsföretag eller enskilda
arbetsgivare inom vårdsektorn
Även om det inte framgår av ändamålsbestämmelsen får uppgifter i
registret användas för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål
Behandling av uppgifter för sådana ändamål kan inte anses strida mot det
egentliga ändamålet med registret och behöver därför inte anges särskilt
(jfr 9 § andra stycket förslaget till personuppgiftslag, prop. 1997/98:44).

3 §
Paragrafen anger vilka personuppgifter registret skall innehålla om den
som ålagts påföljd för brott i Sverige.
Av punkt 1 framgår att registret skall innehålla uppgifter om den som
genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
har ålagts påföljd för brott. Härav följer att den som dömts till fängelse,
villkorlig dom, skyddstillsyn, böter eller penningböter skall registreras.
Även den som har överlämnats till särskild vård enligt 31 kap.
brottsbalken eller dömts till den i prop. 1997/98:96 föreslagna nya
påföljden sluten ungdomsvård skall registreras enligt punkt 1.
Registreringen innebär en viss utvidgning i förhållande till såväl
nuvarande lagstiftning som utredningens förslag. Detta behandlas i
avsnitt 8.2.
Punkt 2, som gäller den som har dömts till förvandlingsstraff för böter,
motsvarar 2 § 3 lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister och 2 § 3
polisregisterkungörelsen (1969:38).
Punkt 3 gäller fall där någon med stöd av 30 kap 6 § brottsbalken har
förklarats fri från påföljd. Bestämmelsen motsvarar 2 § 2 polisregister-
kungörelsen.
Punkt 4 avser den som på grund av åklagarens beslut inte har åtalats
för brott. Till skillnad från vad som gäller för närvarande (2 § 4
polisregisterkungörelsen) skall registret innehålla uppgifter om alla
beslut om åtalsunderlåtelser. Bestämmelsen motiveras i avsnitt 8.2.2.
Punkt 5 behandlar registrering av den som skall utlämnas till annan stat
och motsvarar 2 § 6 polisregisterkungörelsen.
Punkt 6 gäller den som har meddelats besöksförbud enligt lagen om
besöksförbud. Bestämmelsen motsvarar 2 § 7 polisregisterkungörelsen.
I paragrafen har inte tagits in någon motsvarighet till 5 § andra och
tredje styckena i polisregisterkungörelsen som innebär att vissa uppgifter
om den som har tagits in på kriminalvårdsanstalt eller sjukvårdsinrättning
skall antecknas. Skälen till detta återfinns i avsnitt 10.9.2.

4 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 8.2.3, innebär att uppgifter om
personer som har dömts i utlandet i vissa fall skall föras in i
belastningsregistret. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 6 § första
stycket kriminalregisterlagen och 7 § polisregisterkungörelsen. En nyhet
är att uppgifter som kommer från Europol skall få registreras under de
förutsättningar som anges i paragrafen.

5 §
Paragrafen, som innehåller ett bemyndigande till regeringen att utfärda
föreskrifter om registrets innehåll, motiveras i avsnitt 8.2.4.

6 §
Paragrafen, som kommenteras närmare i avsnitt 8.3.1, innehåller
bestämmelser om vilka myndigheter som skall ha rätt att få uppgifter från
registret. Paragrafen skiljer sig från nuvarande regler i polis- och
kriminalregisterlagarna på så sätt att den endast innehåller bestämmelser
om utlämnande av uppgifter till de myndigheter för vilkas räkning
registret främst förs. Övriga myndigheters rätt till utdrag kommer att
regleras i förordning.
Andra stycket innehåller ett bemyndigande till regeringen att
föreskriva att en myndighet får ha direktåtkomst till registret. Denna
fråga behandlas i avsnitt 8.3.6.

7 §
Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i gällande rätt, motiveras i
avsnitt 8.3.1. Genom paragrafen, som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, införs en behovs- och proportionalitetsprincip. Den
innebär att en myndighet som har rätt till uppgifter ur registret i varje
enskilt fall skall pröva behovet av information i förhållande till den
olägenhet det innebär för den registrerade att uppgiften lämnas ut. Även
om en myndighet i och för sig har rätt till uppgifter i ett ärende av visst
slag, bör uppgifter inte begäras om ärendet kan avgöras utan att
myndigheten har kännedom om vad som finns antecknat registret. En
myndighet som har rätt till uppgifter ur registret skall alltid pröva om
behovet av information kan tillgodoses på något annat, mindre
ingripande sätt. Först om myndigheten finner att det inte finns ett
tillräckligt bra alternativ får uppgifter ur registret begäras.

8 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 8.3.5 innehåller bestämmelser om
utlämnande av uppgifter för att framställa rättsstatistik. Bestämmelsen
motsvarar i stort sett 12 § första stycket kriminalregisterlagen och 9 §
första stycket polisregisterlagen.
Någon motsvarighet till det nuvarande förbudet att lämna ut namnen på
den som registreras har inte tagits med. Identitetsuppgifter av något slag
behöver lämnas till statistikmyndigheten eftersom rättsstatistiken bl.a.
omfattar uppgifter om återfall i brott. Att endast de uppgifter som är
nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall lämnas innebär dock
att uppgifter om namn och personnummer bara får lämnas om det är
nödvändigt.

9 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter till
den registrerade, behandlas i avsnitt 8.3.2. Bestämmelsen innebär att den
enskilde alltid skall ha rätt att få ut de uppgifter som finns registrerade
om honom eller henne. Enligt gällande rätt har den enskilde en
ovillkorlig rätt att få utdrag om sig själv enligt 9 § kriminalregisterlagen.
Den enskildes rätt till utdrag ur polisregistret är däremot mer begränsad.
Enligt 3 § första stycket 3 polisregisterlagen får utdrag meddelas till
enskild endast under förutsättning att han behöver utdraget för att ta till
vara sin rätt i främmande stat, få tillstånd till inresa, bosätta sig eller
arbeta i främmande stat, pröva frågan om anställning som avser vård eller
som är av betydelse för rikets säkerhet eller för förebyggandet och
beivrandet av brott och regeringen i förordning medgivit att utdrag eller
upplysning får lämnas för ändamålet eller, i annat fall, om den enskilde
styrker att hans rätt är beroende av upplysning ur registret och regeringen
medger att upplysningen lämnas. Ett sådant utdrag är begränsat till sitt
innehåll. I paragrafen anges att den enskilde även i fortsättningen skall ha
rätt att få ett begränsat utdrag i dessa situationer. Begränsningen skall ske
enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer meddelar. Det kan t.ex. vara frågan om att underlåta att ta
med åtalsunderlåtelser, uppgifter om ådömda penningböter eller
uppgifter om ådömda dagsböter beträffande vissa brott.

10 §
Paragrafen motsvarar 3 § 3 polisregisterlagen och har behandlats i avsnitt
8.3.3. Med stöd av bestämmelsen kan regeringen föreskriva att uppgifter
får lämnas ut till enskilda i de situationer som anges i bestämmelsen.
Sådana föreskrifter finns enligt gällande rätt så vitt avser
larminstallationsföretag, i fråga om den som söker sådan anställning i
företaget i vilken ingår befattning med larminstallationer och enskilda
arbetsgivare inom vårdsektorn, i fråga om den som söker anställning.
Andra stycket innebär att regeringen, liksom enligt gällande rätt, kan
medge att uppgifter om annan enskild kan lämnas ut till den som styrker
att hans eller hennes rätt är beroende av det.

11 §
Bestämmelsen motsvarar den ändring i 4 § polisregisterlagen som
gjordes med anledning av att Sverige godkände Europolkonventionen
(prop. 1996/97:164, bet. 1997/98: JuU02, rskr. 1997/98:22).
Bestämmelsen gör det möjligt att utan begäran lämna ut uppgifter till en
utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet
följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens
godkännande har tillträtt.
Med stöd av bestämmelsen kan uppgifter också lämnas enligt den i
Strasbourg den 20 april 1959 dagtecknade Europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15, SÖ 1977:88 och 1992:4). Att
uppgifter enligt denna konvention skall lämnas till utländska
myndigheter om medborgare i konventionsländerna som dömts här i riket
följer för närvarande av 13 § kriminalregisterlagen och ett kungligt brev
av den 19 april 1968 (Ju 2251/67).

12 §
Första stycket i paragrafen motsvarar i huvudsak 9 § kriminal-
registerkungörelsen och innebär en skyldighet att lämna ut uppgifter till
domstol eller polis- eller åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island
eller Norge om det begärs för utredning i brottmål.
Andra stycket motsvarar i huvudsak 13 § fjärde stycket kriminal-
registerlagen och 4 § första stycket polisregisterlagen. Enligt de gällande
reglerna får uppgifter lämnas ut för utredning i brottmål eller
utlänningsärende . Uppgifter skall alltjämt kunna få lämnas ut om det
behövs i ett utlänningsärende. Begreppet utredning i brottmål har ersatts.
Den nya lydelsen innebär att uppgifter får lämnas ut om det behövs för
att den utländska myndigheten eller organisationen skall förebygga,
upptäcka, utreda eller beivra brott . Det innebär att uppgifter som har
betydelse för underrättelseverksamhet också får lämnas ut.

13 §
Punkt 1 motsvarar 4 § första stycket sista meningen polisregisterlagen.
Punkt 2 motsvarar 13 § första stycket kriminalregisterlagen och 4 § andra
stycket polisregisterlagen.
För närvarande lämnas inte underrättelse om bötesdomar ut i de
situationer som avses i 12 § första stycket och punkt 2 i förevarande
paragraf. Böter ingår nämligen inte i kriminalregistret. Böter skall dock
registreras i belastningsregistret. Regeringen ges därför möjlighet att
föreskriva att underrättelseskyldigheten får begränsas. Eftersom
belastningsregistret kommer att innehålla fler uppgifter än polis- och
kriminalregistren gör för närvarande bör rätten för regeringen att
begränsa vilka uppgifter som skall lämnas ut gälla generellt.

14 §
Bestämmelsen motsvarar 13 § andra och tredje styckena
kriminalregisterlagen men har förenklats.

15 §
Av paragrafen framgår att det som regel bör vara Rikspolisstyrelsen som
prövar frågor om att lämna ut uppgifter ur registret. I vissa fall bör det
dock vara möjligt att låta en lokal polismyndighet lämna ut uppgifter.
Utlämnande av uppgifter till myndigheter inom riket bör t.ex. efter
bemyndigande av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
kunna få meddelas av en polismyndighet.

16 §
Paragrafen, som motiveras i avsnitt 8.4, innehåller regler om när
uppgifter skall gallras med anledning av att en dom eller ett beslut har
ändrats på så sätt att förutsättningar för registrering inte längre föreligger.
Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 7 § 1 och 2 kriminalregisterlagen
och 14 § 2 4 polisregisterkungörelsen.
Av sjunde punkten följer att uppgifter alltid skall gallras när den
registrerade har avlidit. En motsvarande bestämmelse finns i 7 § 3
kriminalregisterlagen.
Paragrafen saknar motsvarighet till reglerna i 7 § 4
kriminalregisterlagen och 14 § 6 polisregisterkungörelsen om att en
uppgift skall utgå när den registrerade har fyllt 80 år. Denna regel kan
inte längre anses ha någon större betydelse med hänsyn till att uppgifter
enligt den föreslagna 18 § som regel alltid skall gallras när tjugo år
förflutit från domen eller beslutet
Gallring innebär att uppgifterna skall förstöras. Det tidigare förfarandet
med avställning av gamla uppgifter skall inte längre tillämpas. Uppgifter
i belastningsregistret som har blivit så gamla att de skall gallras skall inte
bevaras för forskningsändamål. För sådant ändamål får istället de
statistikregister som förs hos Brottsförebygggande rådet användas.

17 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 8.4. Den innehåller regler om att uppgifter
skall gallras då en viss längre tid förflutit. I princip motsvarar
bestämmelsen de nuvarande reglerna om så kallad rehabilitering i
kriminal- och polisregisterförfattningarna.
Punkt 1 innebär att uppgift om fängelse eller förvandlingsstraff för
böter, med vissa nedan angivna undantag, skall gallras tio år efter
frigivningen. Bestämmelsen motsvarar 10 § första stycket 2
kriminalregisterlagen och 7 § 3 polisregisterlagen med den skillnaden att
bestämmelsen också omfattar fängelse som har ådömts i kombination
med skyddstillsyn. För närvarande gäller att en anteckning om en sådan
påföljd inte skall tas med i registerutdrag sedan tio år förflutit från
domen.
Punkt 2 är ny och innebär att en uppgift om fängelsestraff som skall
anses helt verkställt genom tidigare frihetsberövanden skall gallras tio år
från domen. Har en person genom nåd befriats från fängelsestraff skall
uppgiften enligt punkt två gallras tio år från beslutet om nåd.
Punkt 3 är också ny och behandlar situationer då fängelsestraff har
preskriberats enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken och då
förvandlingsstraff för böter har fallit bort enligt de särskilda reglerna i
bötesverkställighetslagen. Såvitt gäller förvandlingsstraff är det fråga om
två delvis olika fall, nämligen dels då betalning sker efter det att böterna
har förvandlats till fängelse (18 § bötesverkställighetslagen. 1979:189),
dels då förvandlingsstraffet inte har börjat verkställas inom tre år från det
att beslutet vann laga kraft (21 § samma lag).
Punkt 4, som innebär att uppgift om skyddstillsyn eller villkorlig dom
skall gallras sedan tio år förflutit från domen eller beslutet, motsvarar
10 § första stycket 1 kriminalregisterlagen och 7 § 2 polisregisterlagen
med den skillnaden att fängelse i kombination med skyddstillsyn skall
jämställas med andra fängelsestraff.
Punkt 5 innebär att uppgifterna om den som dömts till den nya
påföljden sluten ungdomsvård som föreslås i proposition 1997/98:96
skall gallras tio år från det att påföljden helt verkställts.
Punkt 6 motsvarar 10 § första stycket 1 kriminalregisterlagen och 7 § 2
polisregisterlagen och innebär att uppgift om överlämnande till vård
inom socialtjänsten eller missbruksvård skall gallras tio år efter domen
eller beslutet.
Punkt 7 innehåller bestämmelser om gallring av uppgifter om
överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Till skillnad från vad som gäller
sådan vård som avses i punkt 6 skall gallringsfristen för dessa uppgifter
inte räknas från domsdagen utan från utskrivningsdagen.
Punkt 8 innebär att uppgift om böter skall gallras sedan fem år förflutit
från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § 1
polisregisterlagen och 92 § körkortsförordningen (1977:722).
Punkt 9 gäller fall då någon har förklarats fri från påföljd. En sådan
uppgift skall, i likhet med vad som gäller enligt 7 § 2 polisregisterlagen,
gallras sedan tio år förflutit från dom eller beslut.
Punkt 10 behandlar uppgifter om åtalsunderlåtelse eller åklagares
beslut att efter särskild åtalsprövning inte åtala brott. Sådana uppgifter
skall gallras sedan tio år förflutit från beslutet.
Punkt 11 är ny och innebär att uppgift om beslut om besöksförbud
skall gallras tio år efter beslutet.
Punkt 12 innebär att uppgifter om utlämning av brott skall gallras tio år
efter beslutet.

18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från reglerna om
gallring. Motsvarande bestämmelser finns i 10 § andra stycket
kriminalregisterlagen och 7 § tredje stycket polisregisterlagen.
I paragrafen finns också regler om en yttersta tidsfrist.
Av tredje stycket framgår att gallring som huvudregel även skall avse
de uppgifter som tillförts registret enligt 5 §. Regeringen får dock
meddela föreskrifter om undantag från denna huvudregel. Det kan t.ex.
finnas skäl att låta uppgifter om utvisning på grund av brott stå kvar i
registret så länge förbudet fortfarande gäller.

19 §
Paragrafen handlar om tystnadsplikt och motsvaras av 10 §
polisregisterlagen. I det allmännas verksamhet gäller i stället
sekretesslagen. I första hand är det bestämmelsen i 7 kap. 17 §
sekretesslagen (1980:100) som blir aktuell. Av 12 kap. 2 § sekretesslagen
följer att sekretessen inte gäller i domstolarnas rättskipande och
rättsvårdande verksamhet.

20 §
Paragrafen behandlar rättelse och skadestånd och hänvisar till
personuppgiftlagens bestämmelser. Bestämmelser om rättelse finns i 28 §
förslaget till personuppgiftslag och bestämmelser om skadestånd i 48 §
(se prop. 1997/98:44).
Det förtjänar att framhållas att en uppgift om att en person har dömts
för brott inte kan anses felaktig i paragrafens mening om den dömde efter
överklagande frikänns. Visserligen innebär en frikännande överrättsdom
att uppgifter om den fällande underrättsdomen skall gallras. Det medför
däremot inte skyldighet för Rikspolisstyrelsen att lämna underrättelse om
en frikännande dom till den som tidigare har fått del av uppgifter om en
fällande dom. Det får däremot anses ankomma på de myndigheter som
får del av utdrag ur registret att, innan de lägger uppgifterna i ett utdrag
till grund för lämplighetsprövning eller liknande, kontrollera om en enligt
utdraget ännu inte lagakraftvunnen dom har ändrats.
Övergångsbestämmelser

Utgångspunkten för övergångsbestämmelserna är, som framgår av
avsnitt 15, att de äldre registren behålls under ett övergångsskede. De
uppgifter som vid ikraftträdandet finns i person- och belastningsregistret
samt i körkortsregistrets belastningsdel kommer succesivt att föras över
till belastningsregistret. Det innebär att det under en övergångstid
kommer att lämnas olika utdrag, dels från person- och belastnings-
registret eller körkortsregistrets belastningsdel, dels från belastnings-
registret och misstankeregistret. Den tidigare registerlagstiftningen skall
dock upphävas vid ikraftträdandet. Den reglering som under
övergångsskedet är nödvändig för de äldre registren görs i stället i
övergångsbestämmelserna till den nya lagen.
Av punkt 2 framgår således att uppgifterna i person- och
belastningsregistret kommer att stå kvar i högst tjugo år. En motsvarande
bestämmelse kommer att tas in i övergångsbestämmelserna till den
ändring i körkortsförordningen som erfordras med anledningen av att
uppgifter om brott i körkortsregistrets belastningsdel samordnas med
belastningsregistret. Äldre bestämmelser om gallring skall fortfarande
gälla för dessa uppgifter. Sådana bestämmelser finns i 7 och 10 §§ lagen
om allmänt kriminalregister samt i polisregisterkungörelsen.
Av punkt 3 framgår att den nya lagens bestämmelser om utlämnande
av uppgifter, sekretess, rättelse och skadestånd skall gälla även för de
äldre registren.
16.2 Förslaget till lag om misstankeregister
1 §
I paragrafen anges att Rikspolisstyrelsen med hjälp av automatiserad
behandling skall föra ett register med uppgifter om personer som är
skäligen misstänkta för brott.
Begreppet skälig misstanke är avsett att ha samma innebörd som i
rättegångsbalken. Det innebär att det skall finnas konkreta
omständigheter av viss styrka som pekar på att den misstänkte har begått
brottet (se bl.a. JO 1986/87 s 83). Bedömningen får således inte utgå från
exempelvis antaganden grundade på kännedom om en persons kriminella
förflutna. Det måste finnas objektiva grunder till stöd för misstanken.
Däremot krävs det inte att det har fastslagits att den gärning som har
begåtts utgör ett brott. Det räcker i och för sig att det finns anledning anta
att ett brott har begåtts, vilket är tillräckligt för att förundersökning skall
få inledas. En person kan således vara skäligen misstänkt innan man har
fått full klarhet i om de objektiva brottsrekvisiten verkligen är uppfyllda.
Rikspolisstyrelsen skall var personuppgiftsansvarig för registret.

2 §
Paragrafen som beskriver ändamålet med registret behandlas i avsnitt
9.1.

3 §
Paragrafen, som motiverats i avsnitt 9.2, reglerar vilka personen som
skall registreras i misstankeregistret. Det grundläggande kravet är att det
är fråga om en person som är skäligen misstänkt för brott och som har
fyllt 15 år. Då det gäller brott begångna i Sverige skall i huvudsak samma
personer registreras som enligt personbladsrutinen för närvarande
antecknas i person- och bealstningsregistret.
Paragrafen innehåller vidare ett bemyndigande till regeringen, eller
den myndighet regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om att
registreringen skall begränsas. För närvarande görs i Rikspolisstyrelsens
föreskrifter om personblad undantag för de mer bagatellartade brott som
inte bör registreras.

4 §
Paragrafen innehåller ett bemyndigande till regeringen att utfärda
föreskrifter om vilka uppgifter som skall tillföras registret beträffande
den som skall registreras. Sådana uppgifter kan t.ex. vara
identifieringsuppgifter, de brott misstanken avser, beslut om anhållande
häktning eller intagning i anstalt.

5 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, innehåller allmänna
bestämmelser om vilka myndigheter som utan särskild sekretessprövning
skall ha rätt att få ut uppgifter ur registret. Bestämmelserna om
utlämnande skall ses mot bakgrund av de ändrade reglerna om sekretess
för uppgifter i polisregister (se avsnitt 6.1).

6 §
Paragrafen, som motsvarar 7 § lagen om belastningsregiser, ger uttryck
för att behovs- och proportionalitetsprinciperna skall tillämpas då
uppgifter begärs ur registret.

7 §
Paragrafen motsvarar 8 § lagen om belastningsregister.

8 §
Paragrafen motsvarar 10 § lagen om belastningsregister och reglerar
enskilds möjlighet att, oavsett sekretess, få ut uppgifter ur registret om en
annan enskild.
Lagrådsremissen innehöll dessutom en paragraf som angav att det av
14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) framgår att sekretess till skydd för
enskild inte gäller i förhållande till den enskilde själv. Lagrådet ansåg att
paragrafen var vilseledande såtillvida att den gav intryck av att den
enskilde alltid har rätt att ta del av uppgifterna i fråga. För
misstankeregistret kommer emellertid även förundersökningssekretessen
enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen att gälla. Denna sekretess gäller också i
förhållande till den som är registrerad i misstankeregistret. På Lagrådets
förslag har därför paragrafen utgått.

9 §
Paragrafen motsvarar 11 § lagen om belastningsregister.

10 §
Paragrafen motsvarar 12 § andra stycket lagen om belastningsregister.
Dessutom görs en hänvisning till 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen.

11 §
Paragrafen motsvarar 13 § lagen om belastningsregister.

12 §
Paragrafen motsvarar 15 § lagen om belastningsregister. Av paragrafen
framgår att det som regel bör ankomma på Rikspolisstyrelsen att pröva
frågor om utlämnande. I vissa fall bör det dock - efter bemyndigande från
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer - vara möjligt att
låta en polismyndighet lämna ut uppgifter.

13 §
Paragrafen innehåller regler om gallring. Gallring innebär att uppgifterna
skall förstöras. Uppgifterna i misstankeregistret skall inte bevaras för
forskningsändamål. För sådant ändamål får i stället de statistikregister
som förs hos Brottsförebyggande rådet användas (se avsnitt 8.3.5)
Första punkten innebär att uppgifter skall gallras när en
förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av
misstanken. I 11 § polisdatalagen finns bestämmelser om att uppgifter
om kvarstående misstankar i vissa fall får behandlas automatiserat trots
att förundersökningen lagts ned.
Tredje punkten innebär en viss dubbelregistrering. En person kommer
nämligen i vissa fall att finnas registrerad i såväl misstankeregistret som
belastningsregistret från det datum domen eller beslutet meddelades till
dess den vunnit laga kraft . Detta behandlas i avsnitt 8.4.

14 §
Paragrafen motsvarar 19 § lagen om belastningsregister.

15 §
Paragrafen motsvarar 20 § lagen om belastningsuppgifter.
16.3 Förslaget till polisdatalag
Lagen innehåller dels bestämmelser som allmänt gäller behandling av
personuppgifter i polisens verksamhet, dels bestämmelser som endast
gäller automatiserad behandling. På inrådan av Lagrådet har lagen
disponerats om i förhållande till lagrådsremissen så att bestämmelserna
om automatiserad behandling förts samman och placerats efter de
allmänna bestämmelserna i lagen.

1 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 10.1.3, anger lagens
tillämpningsområde. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § i
lagrådsremissen. 1 § i lagrådsremissen innehöll bl.a. en erinran om att
personuppgiftslagens bestämmelser skall tillämpas om inte avvikande
bestämmelser meddelas i polisdatalagen, lagen om misstankeregister
eller lagen om belastningsregister. Detta följer i och för sig, som
Lagrådet påpekat, redan av den föreslagna personuppgiftslagen. En
sådan bestämmelsen är således inte nödvändig för att reglera förhållandet
mellan förevarande lag och personuppgiftslagen. Lagrådet anser att
hänvisningen dessutom blir något missvisande eftersom polisdatalagen
omfattar all behandling av personuppgifter och inte, på motsvarande sätt
som personuppgiftslagen, är begränsad till viss manuell behandling av
personuppgifter. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen skall utgå.
Regeringen är dock av uppfattningen att en hänvisning till
personuppgiftslagens bestämmelser ändå har ett visst värde ur
pedagogisk synpunkt. I förevarande paragraf har därför tagits in en
erinran om att lagen gäller utöver personuppgiftslagen (1998:000) vid
behandling av personuppgifter i viss uppräknad verksamhet hos polisen.
Det är den egentliga polisverksamheten som avses. Handläggningen av
polismyndighetsärenden omfattas således inte av lagen och inte heller
polisens hjälpande verksamhet eller den interna administrationen. För
dessa delar av polisens verksamhet gäller dock personuppgiftslagen.
I andra stycket anges att lagen också gäller behandling av vissa andra
uppgifter än personuppgifter. Det som avses är s.k. spårregister, dvs.
DNA-register som skall innehålla sådana resultat av DNA-analyser som
inte kan knytas till en viss identifierbar person.

2 §
Av bestämmelsen framgår att vissa bestämmelser i lagen endast gäller
vid automatiserad behandling av personuppgifter. I övrigt gäller lagen
även manuell behandling.

3 §
I paragrafen definieras vissa begrepp som används i lagen. Definitionen
av underrättelseverksamhet, allvarlig brottslig verksamhet och särskild
undersökning motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt 4 § lagen
(1997:1058) om register i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.
Definitionen av underrättelseverksamhet avgränsar inom vilken
polisverksamhet automatiserad behandling av uppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet och i kriminalunderrättelseregister får
förekomma. Underrättelseverksamheten är, till skillnad från en
förundersökning, inriktad på informationsbearbetning i ett stadium där
förutsättningarna för inledande av en förundersökning ännu inte har
uppfyllts eftersom någon misstanke om ett konkret brott ännu inte har
uppstått. Arbetet med att klarlägga om brottslig verksamhet utövats eller
kan komma att utövas får i detta sammanhang anses utgöra
underrättelseverksamhet. Undersökningar som syftar till att utröna om
brott har begåtts kan i och för sig förekomma också inom ramen för en
förundersökning. Förundersökning skall inledas om det finns anledning
anta att ett konkret brott har begåtts.
Underrättelseverksamhet bedrivs även av Säkerhetspolisen. Med
kriminalunderrättelseverksamhet avses sådan underrättelseverksamhet
som inte bedrivs av Säkerhetspolisen. Bestämmelserna om behandling av
personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet och om kriminal-
underrättelseregister skall följaktligen inte gälla för Säkerhetspolisen.
Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om att de begrepp som
används har samma betydelse som i personuppgiftslagen. Bestämmelsen
var i lagrådsremissen intagen i 1 §. På Lagrådets inrådan har den flyttats
till förevarande paragraf. En definition av de begrepp som förekommer
finns i 3 § förslaget till personuppgiftslag (prop. 1997/98:44).

4 §
Av paragrafen framgår att Rikspolisstyrelsen skall vara
personuppgiftsansvarig för behandling av uppgifter i DNA-registret,
spårregistret och fingeravtrycks- och signalementsregistren.

5 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 10.2, innebär ett undantag från det i
personuppgiftslagen intagna förbudet mot behandling av vissa känsliga
personuppgifter.
Av bestämmelsen framgår att uppgifter om en person aldrig får
behandlas enbart på den grunden att personen t.ex. har en viss sexuell
läggning. Om uppgifter om en person behandlas av andra skäl får särskilt
känsliga uppgifter om personen i fråga i viss mån också behandlas. Det
krävs dock att det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till
behandlingens ändamål. I samband med en förundersökning får t.ex.
uppgifter om den misstänktes ras eller etniska ursprung behandlas endast
om det är av avgörande betydelse för spaningen. Under utredning om ett
sexualbrott kan det t.ex. vara befogat att anteckna den misstänktes
sexuella läggning. Det kan också vara fallet i samband med en särskild
undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet rörande barnporno-
grafibrott.

6 §
Bestämmelsen medför att de uppgifter som behövs för rättsstatistiken får
lämnas ut utan sekretessprövning. Vilka uppgifter som behövs för
rättsstatistiken framgår av lagen (1995:606) och förordningen
(1995:1060) om vissa personregister för officiell statistik. Utöver
uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret, vilka regleras
särskilt är det för närvarande bara uppgifter om anmälda brott som skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa den
rättsstatistiken.

7 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om att uppgifter i vissa fall får
lämnas till utländska myndigheter och organisationer utöver vad som
följer av 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100). I första
stycket anges att uppgifter får lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation om det följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Bestämmelsen motsvarar vad som sedan den 1 januari 1998 gäller enligt
4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. En motsvarande bestämmelse
finns i 9 § tredje stycket i lagen (1997:1058) om tullens register.
Bestämmelsen tar framför allt sikte på utlämnande av uppgifter till
Europol. Uppgifter får lämnas utan särskild begäran.
Andra stycket innehåller ett bemyndigande till regeringen att meddela
föreskrifter om att uppgifter på begäran också får lämnas till polis- och
åklagarmyndigheter i stater som är anslutna till Interpol samt till
organisationen som sådan. Föreskrifterna bör t.ex. kunna avse en viss typ
av uppgift eller uppgifter ur ett visst register.

8 §
Regeringen bemyndigas i denna paragraf att föreskriva att uppgifter får
lämnas ut även i andra fall än de som avses i de tidigare paragraferna.
Med stöd av bemyndigandet kan regeringen t.ex. meddela föreskrifter om
utlämnande av uppgifter ur den så kallade U-boken, vilken innehåller
upplysningar om avlägsnanden ur riket och beslut som har samband
därmed (jfr 5 § andra stycket polisregisterlagen och 22 §
polisregisterkungörelsen).

9 §
Paragrafen behandlar rättelse och skadestånd och hänvisar till
personuppgiftslagens bestämmelser. Bestämmelser om rättelse finns i
28 § personuppgiftslagen och bestämmelser om skadestånd i 48 §.
Bestämmelserna motiveras i avsnitt 10.7.

10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om automatiserad behandling av
uppgifter om kvarstående misstankar.
Bestämmelsen innebär att uppgift om att en person är misstänkt för ett
brott får ingå i en automatiserad behandling av personuppgifter även
sedan förundersökning mot personen i fråga har lagts ned, men bara
under förutsättning att förundersökningen har lagts ned på grund av
bristande bevisning. Om förundersökningen lagts ned t.ex. på den
grunden att den misstänkte är oskyldig eller att gärningen inte utgör brott
får således inte uppgifter om att personen i fråga alltjämt anses misstänkt
behandlas automatiserat.
För att automatiserad behandling av uppgifter skall vara tillåten krävs
det vidare att uppgifterna behövs för att förundersökning mot den
misstänkte personen skall kunna tas upp på nytt. Endast sådana uppgifter
som behövs för att detta ändamål skall kunna tillgodoses får behandlas.
Några bestämmelser om rätten att registrera kvarstående misstankar
finns inte i nuvarande registerlagstiftning. I allmänna spaningsregistret
förs dock för närvarande in uppgifter bl.a. om personer som anses
misstänkta trots att förundersökning har lagts ned. Registret förs med
tillstånd av Datainspektionen. Övergångsbestämmelserna till person-
uppgiftslagen innebär att sådana tillstånd skall gälla t.o.m. den 30
september 2001 på behandlingar som har påbörjats den dag då
personuppgiftslagen träder i kraft, nämligen den 24 oktober 1998.

11 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om automatiserad behandling av
uppgifter om kvarstående brottsmisstankar om åtal mot den misstänkte
har lagts ned eller om han eller hon genom lagakraftvunnen dom har
frikänts.

12 §
Av paragrafen framgår att bestämmelserna om automatiserad behandling
av kvarstående misstankar inte gäller för Säkerhetspolisen. Detta
kommenteras närmare i avsnitt 10.3.

13 §
Paragrafen motiveras i avsnitt 10.8. Av 9 § i) förslaget till
personuppgiftslag framgår att personuppgifter inte får bevaras när de inte
längre behövs för sitt ändamål. Personuppgiftslagen innehåller dock inga
bestämmelser om sådana uppgifter som inte längre får bevaras skall
gallras eller arkiveras. I paragrafen har tagits in en bestämmelse som
anger att gallring skall vara huvudregeln. Detta gäller dock inte uppgifter
som behandlas i en automatiserad förundersökning. Sådana uppgifter
skall arkiveras enligt arkivlagens (1990:782) bestämmelser på
motsvarande sätt som uppgifter i en manuellt förd förundersökning.
Paragrafen innehåller vidare ett bemyndigande till regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att utfärda föreskrifter om att uppgifter
får bevaras för historiska och vetenskapliga ändamål.

14 §
Bestämmelsen gör det möjligt för polisen att i en särskild undersökning
inom kriminalunderrättelseverksamheten avseende allvarlig brottslighet
göra en automatiserad analys av personuppgifter. Av paragrafen, som
behandlas i avsnitt 11.7, framgår de förutsättningar som skall gälla för en
sådan behandling. Personuppgifter skall endast få behandlas
automatiserat i särskilda undersökningar. Det krävs vidare att
underrättelseverksamheten avser allvarlig brottslighet. Med detta avses,
enligt definitionen i 5 §, att det skall vara frågan om verksamhet som
innefattar brott för vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.
Fängelse i 2 år skall alltså finnas i straffskalan. Gränsdragningen
behandlas i avsnitt 11.6.
Personuppgiftslagens bestämmelser om behandling av uppgifter (jfr
9 §) innebär att en automatiserad behandling av personuppgifter endast
får innehålla de personuppgifter som är nödvändiga för undersökningen.
Det krävs således alltid att personuppgifterna har anknytning till den
särskilda undersökningen. Någon annan begränsning finns emellertid
inte. Det innebär att även uppgifter om personer som inte är misstänkta,
t.ex. arbetskamrater, vittnen, familjemedlemmar och andra personer med
anknytning till undersökningen får behandlas. Sådana uppgifter måste
dock förses med upplysningen om att den ifrågavarande personen inte är
misstänkt.
I bestämmelsen har också tagits in en erinran om att särskilda
bestämmelser gäller för behandling av uppgifter i kriminal-
underrättelseregister.

15 §
Av paragrafen följer att ett beslut om att inleda automatiserad behandling
av personuppgifter skall innehålla uppgifter om ändamålet med
behandlingen och de villkor som behövs för att förebygga otillbörligt
intrång i den registrerades integritet. Det kan t.ex. röra sig om en
förteckning över vilka personer som arbetar med undersökningen och
som får ha tillgång till uppgifterna, hur information hämtas, hur arbetet
skall ske och avrapporteras m.m.
Av paragrafen framgår vidare att Rikspolisstyrelsen skall föra en
central förteckning över samtliga pågående undersökningar inom polisen.
Förteckningen avser att underlätta samordningen, tillsynen och
kontrollen över de uppgifter som behandlas genom att uppgifterna samlas
på ett ställe.

16 §
Paragrafen innehåller en gallringsbestämmelse. Med tanke på
uppgifternas integritetskänsliga innehåll får de inte behandlas längre än
absolut nödvändigt. Tiden begränsas därför till längst ett år. I
undantagsfall, när en särskild undersökning av någon anledning dragit ut
på tiden eller blivit så omfattande att tidsgränsen på ett år inte kan hållas,
får uppgifterna behandlas till dess undersökningen avslutas.
Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får föreskriva att uppgifterna skall bevaras för
historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål.

17 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.8.1 anger ändamålet med
kriminalunderrättelseregister. I ett kriminalunderrättelseregister samlas
och systematiseras information om allvarlig brottslig verksamhet för att
ge underlag för att inleda en undersökning om viss misstänkt allvarlig
brottslig verksamhet eller för att tjäna som underlag för att vidta andra
åtgärder mot den förmodade brottsligheten. Kriminalunderrättelseregister
kan också användas för att samla och sprida strategiska uppgifter t.ex.
om smugglingsvägar, brottstrender och åtgärdsförslag. Sådana
strategiska uppgifter är ofta av allmän underrättelsekaraktär och inte
knutna till vissa personer.

18 §
Paragrafen innehåller en bestämmelse om vem som får föra
kriminalunderrättelseregister. Den myndighet som för registret är
personuppgiftsansvarig.

19 §
Bestämmelsen, som motiverats i avsnitt 11.8.2, anger förutsättningarna
för att i kriminalunderrättelseregister föra in uppgifter som kan hänföras
till en enskild person. Med sådana uppgifter avses uppgifter som direkt
eller indirekt kan hänföras till en identifierad eller med hjälp av
uppgifterna identifierad person. Uppgifter får registreras endast om de
ger anledning att anta att allvarlig brottslig verksamhet har förekommit
eller kan förväntas och att personen ifråga skäligen kan misstänkas för att
ha utövat eller komma att utöva denna. Vad som avses med allvarlig
brottslig verksamhet definieras i 4 § och behandlas i avsnitt 11.7.
Beviskravet för registreringen att personen skall vara skäligen misstänkt
har sin förebild i reglerna i 23 kap. rättegångsbalken om inledande av
förundersökning. För att inleda en förundersökning skall det finnas
anledning att anta att ett konkret brott har begåtts. När en person är
skäligen misstänkt för detta brott kan man med stöd av rättegångsbalkens
regler inleda en förundersökning mot personen. Olika tvångsmedel får då
användas. En skälig misstanke om att någon har utövat brottslig
verksamhet är däremot inte tillräcklig för att inleda förundersökning eller
vidta tvångsåtgärder mot en person. Det fortsatta underrättelse- och
spaningsarbetet syftar till att klargöra om det finns förutsättningar att
inleda förundersökning om ett konkret brott.
För registrering av uppgifter i kriminalunderrättelseregister räcker det
med att personen är skäligen misstänkt för att ha utövat något som kan
antas innefatta brott för vilket fängelse i två år eller mer kan följa eller att

personen kan komma att utöva sådan brottslighet. Syftet med
registreringen är således att få fram tillräckligt underlag för mer
djupgående undersökningar av underrättelsekaraktär. Om det finns skälig
misstanke om att en person har begått ett konkret brott skall däremot
förundersökning inledas och då får uppgifterna i stället registreras i
misstankeregistret.

20 §
Paragrafen innehåller den närmare regleringen av vilka personuppgifter
som får registreras. Bestämmelsen, som är avsedd att motsvara vad som
gäller för registrering i Europols informationsregister, kommenteras i
avsnitt 11.8.3.

21 §
Bestämmelsen innebär att den tid en personuppgift får stå kvar i
kriminalunderrättelseregistret begränsas till tre år efter det att den senaste
registreringen om personen infördes i registret. Om nya uppgifter av
sådan karaktär att de självständigt kan föranleda registrering förs in i
registret räknas treårstiden således från den tidpunkt då de nya
uppgifterna fördes in i registret.
Om en särskild undersökning rörande en registrerad person har inletts
får uppgifterna dock stå kvar till dess undersökningen har avslutats.
Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer får föreskriva att uppgifterna skall bevaras för
historiska, statistiska och vetenskapliga ändamål.
22 §
Av paragrafen, som behandlas i avsnitt 12.3, följer att uppgifter om
resultat av DNA-analyser får behandlas automatiserat endast för ett visst
ändamål, nämligen för att underlätta identifiering av personer i samband
med utredning om brott. Rikspolisstyrelsen får behandla uppgifter om
DNA-analyser i DNA-register och spårregister. Sådana uppgifter får
också behandlas i automatiserade förundersökningar och särskilda
undersökningar.
DNA-registret är tänkt att användas på så sätt att DNA-profilen i ett
spår från en brottsplats jämförs med de DNA-profiler som finns i DNA-
registret, vilket kan ge besked om vem som har avsatt spåret. Ändamålet
med DNA-registret är således att underlätta identifiering av personer i
samband med utredning om brott.
Spårregistret får innehålla resultat av DNA-analyser som har gjorts på
spår från ouppklarade brott. Dessa analysresultat kan jämföras med
resultat av DNA-analyser av nya spår från andra brottsplatser, varvid
samband mellan olika brott kan klarläggas och den misstänkte lättare
återfinnas. Uppgifter i spårregistret kan också jämföras med uppgifter i
DNA-registret och med uppgifter avseende misstänkta som inte finns
antecknade i DNA-registret. Ändamålet med spårregistret är följaktligen
också att underlätta identifiering av personer i samband med utredning
om brott.
Uppgifter om DNA-analyser får även behandlas i automatiserade
förundersökningar och särskilda undersökningar. För att utreda ett brott
kan det t.ex. vara nödvändigt att anteckna de misstänktas DNA-analys i
en automatiserad förundersökning.

23 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.1 och anger vilka uppgifter som skall
få registreras i DNA-registret. Paragrafen innebär inte någon skyldighet
för polisen att registrera den dömde. Det finns således inget som hindrar
att underlåta registrering t.ex. av lindrigare fall av vissa brott och av
sådana brott som i och för sig omfattas av förevarande paragraf men som
av olika skäl inte bör leda till registrering. Sådana exempel kan vara
barnadråp, koppleri och grovt koppleri samt grova fall av de
allmänfarliga brotten otillbörligt verkande vid röstning, övergrepp i
rättssak, skyddande av brottsling och främjande av flykt.

24 §
Bestämmelsen innebär att registrering av ett analysresultat skall
begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades
identitet. Det skall inte vara tillåtet att registrera analysresultat som kan
ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper.

25 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.1.2 och innehåller bestämmelser om
spårregistret. I det spårregister som skall inrättas får endast antecknas
uppgifter om resultat av DNA-analyser som har företagits under
utredning om ett brott och som inte kan hänföras till en viss person. Så
snart ett spår kan knytas till en viss person skall analysresultatet avseende
spåret gallras ur spårregistret. Spårregistret skall således inte innehålla
personuppgifter, men har av praktiska skäl ändå reglerats i
polisdatalagen.
Utöver uppgifter om resultat av DNA-analyser får spårregistret endast
innehålla upplysningar som utvisar i vilket ärende analysen har
företagits.

26 §
Paragrafen innehåller regler om användningen av spårregistret. Uppgifter
i spårregistret skall för det första få jämföras med analysresultat som inte
kan hänföras till en viss person, dvs. andra spåranalyser, i syfte att finna
samband mellan olika brott. Spårregistret skall också få jämföras med
uppgifter i DNA-registret. På det sättet kan man få veta om en person
som har registrerats i DNA-registret har avsatt något av de spår som har
registrerats i spårregistret och därigenom kan misstänkas för ett tidigare
ouppklarat brott. Slutligen skall spårregistret också få jämföras med
resultat från DNA-analyser av en person som är misstänkt för brott.
Jämförelsen skall få göras så snart analysen har företagits under en
förundersökning.
Det är endast i de ovan uppräknade fallen som jämförelser med
spårregistret skall få göras. Spårregistret skall således inte få användas
för jämförelser med analysresultat som avser målsägande eller andra
icke-misstänkta personer.

27 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 12.5, innehåller bestämmelser om
gallring. Som huvudregel gäller enligt 13 § att uppgifter skall gallras så
snart de inte längre behövs med hänsyn till registrets ändamål.
Bestämmelsen innebär att en uppgift i DNA-registret under alla
förhållanden skall gallras när uppgifterna om den registrerade gallras ur
belastningsregistret.
Uppgifter i spårregistret skall gallras senast trettio år efter
registreringen.

28 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 12.6.2 och innehåller särskilda bestäm-
melser om prover som härrör från målsägande och andra som inte
misstänks för brott. Ett prov som har tagits från en sådan person för
DNA-analyser i samband med utredning om brott skall inte få användas
för annat ändamål än det för vilket provet togs. Analysresultatet skall
t.ex. inte få jämföras med spårregistret (jfr 26 §). Ett sådant prov skall
inte heller få sparas efter det att målet slutligt har avgjorts.

29 §
Personuppgiftslagen innebär att polisen kan behandla uppgifter om
fingeravtryck, signalement och särskilda kännetecken i register.
Bestämmelserna i 29 och 30 §§ innefattar vissa inskränkningar i denna
rätt. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om behandling av
uppgifter om fingeravtryck, signalement och särskilda kännetecken för
att underlätta identifieringen av personer i samband med brott. Uppgifter
får för detta ändamål endast behandlas i register av Rikspolisstyrelsen.
Sådana uppgifter får dessutom behandlas i automatiserade
förundersökningar och särskilda undersökningar.
Inskränkningarna gäller emellertid bara för fingeravtrycks- och
signalementsregister som förs för att användas i brottsutredningar.
Bestämmelserna hindrar således inte att liknande register förs för att t.ex.
underlätta identifiering av försvunna personer eller av katastrofoffer.
Fingeravtrycks- och signalementsregister som förs för att underlätta
brottsutredningar får enligt paragrafen användas även för identifiering av
okända personer i andra sammanhang än brottsutredningar, t.ex. för
identifiering av okända avlidna personer.

30 §
I paragrafen, som behandlas i avsnitt 10.9.1, har tagits in regler om
innehållet i fingeravtrycks- och signalementsregister som förs för
utredning om brott. Bestämmelserna motsvarar vad som för närvarande
gäller för dessa register enligt Datainspektionens tillstånd. Det är således
framför allt misstänkta och dömda som får registreras. Om fingeravtryck
har tagits i jämförelsesyfte av en målsägande eller någon annan person
som inte är misstänkt för brottet, får dessa fingeravtryck inte föras in i
registret. Bestämmelser om under vilka förutsättningar fingeravtryck får
tas av misstänkta och dömda finns i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och i
förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m.
Även fingeravtryck som tas enligt 19 § lagen om särskild
utlänningskontroll får registreras. Sådana antecknas för närvarande i
fingeravtrycksregistrets B-del.

31 §
I bestämmelsen har tagits in regler om gallring av uppgifter i
fingeravtrycks- och signalementsregister. Utgångspunkten är att ett
sådant register i huvudsak skall innehålla uppgifter om misstänkta eller
dömda personer. Om en person har registrerats på grund av misstanke
om brott skall uppgifterna om personen följaktligen gallras när det inte
längre finns någon misstanke, dvs. om förundersökning eller åtal mot
personen läggs ned eller om åtal ogillas. Döms personen för brottet skall
uppgifterna dock stå kvar till dess att samtliga uppgifter i det allmänna
belastningsregistret om personen har gallrats.
Undantagsvis bör uppgifter kunna bevaras även sedan en
förundersökning har lagts ned. I 10 och 11 §§ har föreslagits att
kvarstående brottsmisstankar i vissa fall skall kunna få ingå i en
automatiserad behandling. Om en kvarstående brottsmisstanke behandlas
med stöd av dessa bestämmelser bör uppgifterna i fingeravtrycksregistret
också få stå kvar, dock längst till dess att behandlingen enligt 33 §
upphör. Om åtal har lagts ned eller ogillats skall uppgifterna i
fingeravtrycksregistret alltid gallras, givetvis med undantag för det fall
att personen i fråga skall vara registrerad på någon annan grund, t.ex. av
det skälet att han sedan tidigare är dömd och i samband därmed har fått
lämna fingeravtryck.
Även uppgifter om den som har fått lämna fingeravtryck enligt lagen
om särskild utlänningskontroll skall gallras när de inte längre behövs för
ändamålet med behandlingen, jfr 13 §. I lagen har dock inte angetts
någon bestämd tid. I stället bemyndigas regeringen att meddela
föreskrifter om vilka gallringstider som skall gälla. Hänsyn kan då tas till
de särskilda förhållanden som kan råda i olika typer av fall.

32 §
Av paragrafen framgår att ett register med det angivna ändamålet skall
föras av Säkerhetspolisen. Ändamålet med registret behandlas i avsnitt
13.2.2. Det sammanfaller med Säkerhetspolisens uppgifter enligt 4 och
5 §§ förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen.
Med terrorism avses användningen av våld, hot eller tvång för politiska
syften (jfr lagen [1991:572] om särskild utlänningskontroll och lagen
[1990:217] om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.).

33 §
Av personuppgiftslagen följer att SÄPO-registret bara får innehålla de
bestämmelser som är nödvändiga och relevanta i förhållande till
registrets ändamål. I förevarande och nästa paragraf har tagits in
ytterligare bestämmelser om innehållet i registret. Bestämmelserna
motiveras i avsnitt 13.2.2.
I punkt 1 beskrivs förutsättningarna för registrering av personer i syfte
att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet eller bekämpa
terrorism. För registrering räcker det inte med att en person tillhör en viss
organisation, jfr 6 §. Uppgifter om en person får inte registreras om det
inte finns åtminstone någon anledning att befara att personen antingen
ägnar sig åt brottslig verksamhet av sådant slag som det ankommer på
Säkerhetspolisen att förebygga eller avslöja eller att han eller hon
kommer att begå sådana brott. Den grad av misstanke om brottslig
verksamhet som krävs är lägre än vad som avses gälla för behandling av
uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet och för registrering i
kriminalunderrättelseregister. För Säkerhetspolisens del skall det vara
tillräckligt att det kan misstänkas att en person utövat eller kan komma
att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets säkerhet eller
terrorism eller kommer att begå brott av sådana slag.
I punkt 2 anges när uppgifter om en person får antecknas i samband
med registerkontroll. Syftet med registreringen är att underlätta för
Säkerhetspolisen att under den tid personen i fråga innehar anställningen
kunna kontrollera att inget inträffar som ger anledning att ifrågasätta
personens pålitlighet samt att kartlägga den som systematiskt söker
anställningar eller uppdrag i verksamhet som har betydelse för rikets
säkerhet för att förhindra infiltration i säkerhetskänslig verksamhet.
Punkt 3 ger slutligen Säkerhetspolisen möjlighet att registrera
uppgifter om personer om det annars finns särskilda skäl. Det kan t.ex.
finnas skäl att registrera en medkontrollerad make eller sambo till den
som varit föremål för registerkontroll. Bestämmelsen tar även sikte på
sådana personer som kan bli utsatta för hot av olika slag eller som i
känsliga verksamheter kan bli föremål för närmanden från främmande
underrättelsetjänster. För att information om sådana personer lättare skall
kunna sammanställas kan det finnas skäl att registrera personerna, trots
att de inte själva är misstänkta för delaktighet i någon brottslig
verksamhet. Det kan också finnas anledning att registrera upplysningar
om informatörer vars trovärdighet kontinuerligt behöver bedömas.
Regeringen bemyndigas vidare att meddela ytterligare föreskrifter om
vilka personuppgifter registret får innehålla.

34 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 13.2.2. Den innehåller en bestämmelse om
vilka uppgifter registret får innehålla beträffande den som får registreras
enligt 33 §.

35 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 13.3 och innehåller bestämmelser om
gallring. Paragrafen innehåller ingen särskild gallringsbestämmelse
beträffande personer som är införda i registret på grund av att de varit
föremål för registerkontroll. Att sådana uppgifter ändå skall gallras när
de inte längre behövs framgår av 13 §.

36 §
Paragrafen innehåller en erinran om att det finns särskilda bestämmelser
om Rikspolisstyrelsens skyldighet att föra belastnings- och
misstankeregister.
16.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:801) om
internationellt samarbete rörande kriminalvård i
frihet
14 §
I paragrafen görs en ändring till följd av att lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister upphävs och ersätts av lagen om belastningsregister.
16.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
5 kap.
1 §
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.4, reglerar sekretess för att skydda
bl.a. polisens verksamhet att förebygga och beivra brott. Med anledning
av att den absoluta registersekretessen i 7 kap. 17 § sekretesslagen avses
upphöra för andra register än belastningsregistret, har i andra stycket i
förevarande bestämmelse införts ett omvänt skaderekvisit såvitt gäller
uppgifter som hänför sig till underrättelseverksamhet, såväl hos den
öppna polisen som hos Säkerhetspolisen. Med underrättelseverksamhet
avses i detta sammanhang dels polisverksamhet som består i att samla,
bearbeta och analysera information för att klarlägga om brottslig
verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör
förundersökning (jfr 3 § polisdatalagen), dels annan verksamhet som
hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller
avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terrorism. Uttrycket
förebygga eller avslöja brott osv. är avsett att innefatta även uppgifter
som hänför sig till registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen.
Bestämmelsen medför att uppgifter i kriminalunderrättelseregistret,
annan kriminalunderrättelseverksamhet och i Säkerhetspolisens register
inte behöver lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den
framtida verksamheten skadas. Sådana uppgifter omfattas också av
sekretess till skydd för den enskilde enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen.
Ändringen innebär vidare att sekretesskyddet för dessa uppgifter
bestäms till högst sjuttio år.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess avseende uppgifter som
hänför sig till vapenregister. I andra meningen har bestämmelsen om
sekretess för uppgifter i verksamhet som avser folkbokföring ändrats till
att avse uppgifter hos Rikspolisstyrelsen. Ändringen är föranledd av att
Rikspolisstyrelsen kommer att ta över uppgiften från folkbokföringen att
avisera polismyndigheterna om adressändring m.m. beträffande personer
som innehar tillstånd enligt vapenlagen (1996:67) att inneha skjutvapen
m.m. (se prop. 1994/95:201 s. 30). Således kommer Rikspolisstyrelsen i
stället för folkbokföringen fortsättningsvis att förfoga över uppgifter om
vilka personer som finns upptagna i de vapenregister som förs av
polismyndigheterna. Syftet med bestämmelsen är detsamma som enligt
nuvarande lag, nämligen att sådana uppgifter inte skall lämnas ut om det
inte står klart att det kan ske utan att fara för vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.

7 kap.
17 §
Ändringen, som har behandlats i avsnitt 6.1 innebär att den absoluta
sekretessen behålls endast för uppgifter i belastningsregistret. För övriga
register kommer i stället bestämmelsen i 9 kap. 17 § sekretesslagen att bli
tillämplig.
Sekretessen har vidare, till skillnad från gällande rätt, gjorts
tidsbegränsad. Som längst skall sekretessen gälla 70 år (se avsnitt 5.7).
Det förtjänar att påpekas att uppgifter i de båda registren enligt förslaget
skall gallras långt dessförinnan.

18 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur andra register angående brott m.m. än de som
regleras enligt 7 kap. 17 §. Ändringen görs för att misstankeregistret och
de register som förs enligt polisdatalagen inte skall omfattas av sekretess
enlig denna paragraf. Dessa register kommer att omfattas av sekretess
enligt 9 kap. 17 §. Ändringen innebär vidare att sekretessen
tidsbegränsas.

9 kap.
17 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter i
förundersökningar m.m., till skydd för enskildas intressen. Ändringen
innebär för det första att punkt 2 delas upp i två punkter. Nuvarande
punkt 3 betecknas därför punkt 4. Denna bestämmelse är för närvarande
tillämplig på sådana personregister som förs lokalt inom polisen och som
inte utgör polisregister i polisregisterlagens mening och därför inte heller
omfattas av regeln i 7 kap. 17 § sekretesslagen. Exempel på sådana
personregister är förundersökningsregister, beslagsliggaren och rationell
anmälansrutin. Fortsättningsvis kommer samtliga lokala polisregister att
omfattas av sekretessbestämmelsen i 9 kap. 17 § första stycket 4, liksom
även sådan automatiserad behandling av personuppgifter som inte sker i
registerform. Ett tillägg görs dock för att även Statens kriminaltekniska
laboratoriums register över sakkunnigutlåtanden skall omfattas av
sekretessen. Det registret betraktas nämligen för närvarande som ett
polisregister enligt 10 b § polisregisterlagen. Det bör därför ha samma
sekretesskydd som övriga polisregister.
I första stycket 6 har lagts till en bestämmelse enligt vilken sekretessen
gäller också för uppgifter som behandlas av Rikspolisstyrelsen enligt
polisdatalagen. Bestämmelsen kommer att omfatta såväl uppgifter som
ingår i automatiserade behandlingar i kriminalunderrättelseverksamhet
och annan automatiserad behandling av uppgifter enligt polisdatalagen,
som uppgifter som ingår i de centrala registren som förs av Rikspolis-
styrelsen, t.ex. DNA-registren, fingeravtrycksregistret, signalements-
registret, kriminalunderrättelseregistret och SÄPO-registret. I första
stycket 7 har vidare lagts till en bestämmelse enligt vilken sekretessen
gäller för uppgifter i misstankeregistret.
För närvarande gäller enligt 9 kap. 17 § ett rakt skaderekvisit.
Ändringen innebär, som motiveras i avsnitt 6.4, att sekretessen i viss
utsträckning skärps på så sätt att ett omvänt skaderekvisit till skydd för
den enskilde kommer att gälla för alla uppgifter som omfattas av
paragrafen. Det innebär att sådana uppgifter inte får lämnas ut om det
inte står klart att den enskilde eller någon honom eller henne närstående
inte lider men om uppgiften röjs.
För uppgifter i polisregister har enligt 7 kap. 17 § hittills bara gällt
sekretess för enskilds personliga förhållanden. För dessa uppgifter
kommer emellertid, liksom för andra uppgifter som omfattas av 9 kap.
17 §, att gälla sekretess både för uppgift om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden.
Sista stycket handlar om utlämnande av uppgifter oberoende av
sekretess. Att uppgifter utan hinder av sekretess får lämnas ut till
myndigheter enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen
(1997:627) framgår av 14 kap. 1 sekretesslagen. Ändringen innebär att
uppgifter utan hinder av sekretess får lämnas ut även till enskild enligt
vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen eller en förordning som har
stöd i den lagen samt till såväl myndigheter som enskilda enligt vad som
föreskrivs i polisdatalagen och lagen om misstankeregister samt i
förordningar som har stöd i dessa lagar. Bestämmelserna om utlämnande
av uppgifter från misstankeregistret och enligt polisdatalagen behandlas i
avsnitt 9.3 och 10.10.

16 kap.
1 §
I förevarande bestämmelse anges vilka tystnadsplikter som har företräde
framför principen om meddelarfrihet. Enligt 16 kap. 1 § 4 gäller inte
meddelarfrihet om förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna
uppgift vidare har meddelats i samband med att regeringen eller
riksdagen för särskilt fall förordnar om undantag från sekretess (14 kap.
9 eller 10 § sekretesslagen). Bestämmelserna i 14 kap. 9 och 10 §§
sekretesslagen är i gällande rätt inte tillämpliga på uppgifter i polis- och
kriminalregister, men väl på uppgifter som omfattas av 9 kap. 17 §
sekretesslagen. De föreslagna ändringarna innebär att 14 kap. 9 och
10 §§ kommer att kunna tillämpas på alla uppgifter som behandlas hos
polisen utom uppgifter i belastningsregistret. Om förbehåll meddelas
kommer meddelarfrihet inte att gälla.
I 16 kap. 1 § 12 finns en bestämmelse enligt vilken meddelarfrihet inte
gäller om förbehåll har meddelats enligt 9 a § polisregisterlagen. Med
stöd av denna regel får regeringen under vissa förhållanden förordna om
undantag från sekretess för uppgifter i ett polisregister som förs av
Säkerhetspolisen. Någon motsvarighet till 9 a § polisregisterlagen har
inte tagits in i de nya författningarna eftersom den allmänna
bestämmelsen i 14 kap. 10 § om regeringens dispensrätt fortsättningsvis
skall kunna tillämpas. Om förbehåll meddelas enligt denna bestämmelse
kommer tystnadsplikten att gälla framför meddelarfriheten enligt 16 kap.
1 § 4. Den särskilda bestämmelsen i 16 kap. 1 § 12 har därför ansetts
kunna utgå.
16.6 Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen
(1996:627)
12 §
Ändringen är en följd av att polisregisterbegreppet inte längre används i
den betydelse det tidigare har haft. Någon ändring i sak i förhållande till
gällande rätt är inte avsedd. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen kan
med stöd av den nya lagstiftningen behandla personuppgifter
automatiserat även i andra register än sådana som regleras i
polisdatalagen, lagen om belastningsregister och lagen om
misstankeregister. Registerkontrollen skall, liksom för närvarande, även
omfatta behandling av personuppgifter hos Rikspolisstyrelsen eller
Säkerhetspolisen som sker i sådana register, t.ex. spaningsregister.

15 §
I paragrafens första stycke har lydelsen ...framställan av en annan
stat,... ersatts med ...framställan från en annan stat,... för att förtydliga

att framställan om registerkontroll i dessa fall inte behöver göras av
statsledningen i den andra staten. Detta är inte avsett att utgöra någon
saklig ändring. När en framställan har gjorts är det fortfarande enligt 22 §
säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) Rikspolisstyrelsen som beslutar
huruvida registerkontroll skall genomföras. Rikspolisstyrelsen skall
sålunda också pröva om förutsättningarna för registerkontroll är
uppfyllda.

21 §
Ändringen är en följd av att polisregisterbegreppet inte längre används i
den betydelse det tidigare har haft. Någon ändring i sak i förhållande till
gällande rätt är inte avsedd.

22§
I första stycket har dom och misstanke om brottet olovlig avlyssning
(4 kap. 9 a § brottsbalken) fogats till uppräkningen av vilka uppgifter
som får lämnas ut vid registerkontroll när kontroll sker med hänsyn till
risken för terrorism. Regeringen föreslog redan i den lagrådsremiss som
ledde till prop. 1995/96:129 Säkerhetsskydd att detta brott skulle finnas
med bland dem som räknas upp i bestämmelsen. Lagrådet föreslog i sitt
yttrande över remissen en viss redaktionell omarbetning av paragrafen.
Genom ett förbiseende kom den aktuella paragrafbeteckningen inte med i
uppräkningen. Något annat avsågs emellertid inte än att även uppgift om
dom eller misstanke om olovlig avlyssning skulle omfattas. Detta
framgår av den allmänna motiveringen i propositionen (a. prop. s. 53).
Vidare har försök och förberedelse till grov skadegörelse (12 kap. 5 §
brottsbalken) tagits bort från uppräkningen i första stycket. Att uppgift
om dom eller misstanke om försök eller förberedelse till grov
skadegörelse får lämnas ut följer i stället av bestämmelsen i andra
stycket. Någon ändring i sak sker alltså inte i detta avseende.
Slutligen görs en ändring till följd av att person- och
belastningsregistret ersätts med belastnings- och misstankeregister.
Någon ändring i sak är inte avsedd.
16.7 Följdlagstiftning till personuppgiftslagen (1998:000)
Författningsförslagen i avsnitt 2.4, 2.5, 2.8 2.20 samt 2.22 och 2.23
utgör redaktionella följdändringar till den personuppgiftslag som
regeringen har föreslagit i proposition 1997/98:44 Personuppgiftslag.
Angående den närmare innebörden av den lagen, se a. prop.
Personuppgiftslagen har föreslagits träda i kraft den 24 oktober 1998. I
fråga om behandling av personuppgifter som har påbörjats före det
datumet och i fråga om behandling som har utförts för ett visst bestämt
ändamål om behandling för ändamålet har påbörjats före
ikraftträdandet skall dock, enligt förslaget till övergångsbestämmelse 2
till personuppgiftslagen, till och med den 30 september 2001 datalagen
tillämpas i stället för den nya lagen. I dessa fall måste sålunda de bestäm-
melser som nu föreslås ändrade gälla i sin äldre lydelse.

Sammanfattning av Registerutredningens
delbetänkande (SOU 1996:35)
Några utgångspunkter
Vi har i uppdrag att utarbeta förslag till en rättslig reglering av ett
belastningsregister och ett misstankeregister samt överväga vilka
ändringar som behövs i polisregisterlagen. Arbetet skall ske med
utgångspunkt i de riktlinjer för registerstrukturen som anges i regeringens
proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering av påföljder m.m. I en
första etapp skall vi dock utreda frågan om att författningsreglera
kriminalunderrättelseregister och DNA-register samt utarbeta förslag till
en sådan reglering. Det är resultatet av vårt arbete i denna del som
redovisas i detta betänkande.
Kriminalunderrättelseregister och DNA-register blir att anse som
polisregister i polisregisterlagens mening. Det har därför varit naturligt
för oss att överväga hur de lagar som föreslås reglera dessa register skall
kunna passas in i en reviderad polisregisterlag. Hur en sådan skall
utformas har vi av naturliga skäl inte tagit ställning till ännu. Arbetet på
de författningar som vi nu föreslår har emellertid gett anledning till en
del reflektioner rörande den tekniska och rättsliga miljö i vilken
kriminalunderrättelseregister och DNA-register skall hanteras. I
inledningen av avsnitt 4 redovisar vi några tankar i detta avseende.
Kriminalunderrättelseregister
Bakgrund

Polisens verksamhet för att förebygga, uppdaga och beivra brott kan
bedrivas inom ramen för en förundersökning enligt rättegångsbalken,
men kan också vara en uppgift som faller utanför
förundersökningsförfarandet. I våra direktiv används begreppet
polisunderrättelseverksamhet för sådan verksamhet som innebär att
polisen samlar in och bearbetar uppgifter om personer som visserligen
kan antas ägna sig åt brottslighet, men som inte kan utpekas som
misstänkta för brott som är så konkretiserade att det finns grund för att
inleda förundersökning. Polisunderrättelseverksamhet eller kriminal-
underrättelseverksamhet kan bedrivas i flera syften, bl.a. för att
identifiera och karaktärsbestämma hot mot samhället som det är polisens
uppgift att förebygga eller för att ge polisen det underlag som behövs för
att brott skall kunna förhindras, upptäckas, avslöjas eller avbrytas.
Underrättelseverksamheten kan också vara inriktad på att få fram
underlag som kan leda till beslut om inledande av förundersökning. Om
det genom kriminalunderrättelseverksamhet kommer fram information
som gör att det ''''''''finns anledning att anta att ett brott som hör under
allmänt åtal har förövats'''''''' skall naturligtvis förundersökning inledas. Det
utmärkande för kriminalunderrättelseverksamheten är dock just den
omständigheten att verksamheten kan bedrivas trots att något
konkretiserat brott inte är känt och det därför inte finns förutsättningar att
inleda förundersökning.
Det är inte vår uppgift att föreslå en för alla tänkbara sammanhang
gemensam definition av begreppet kriminalunderrättelseverksamhet. Vad
vi kan göra är emellertid att beskriva vilken innebörd begreppet skall
anses ha vid tillämpning av den tänkta registerlagen. Mot bakgrund av
vad vi ovan har anfört menar vi att med underrättelseverksamhet i
registerlagen skall avses polisverksamhet som syftar till att klarlägga om
brottslig verksamhet har förekommit eller pågår eller kan förutses och
som inte utgör förundersökning enligt rättegångsbalken.
I kriminalunderrättelseverksamhet får inte personregister föras med
hjälp av ADB utan tillstånd av Datainspektionen. Hittills är det bara
säkerhetspolisen och Rikspolisstyrelsens finanspolis som har fått föra
sådana register. Rikspolisstyrelsen har visserligen begärt tillstånd att få
föra kriminalunderrättelseregister även för den övriga polisverksamheten,
men sådant tillstånd har inte beviljats. Frågan om
kriminalunderrättelseregister har emellertid fått förnyad aktualitet genom
Sveriges medlemskap i EU Ä framför allt genom Sveriges anslutning till
Europolkonventionen Ä och utvecklingen i övrigt när det gäller
bekämpning av internationell eller annan kvalificerad brottslighet. Vi har
därför ålagts att lämna förslag till utformning av ett kriminalunder-
rättelseregister.

Våra förslag

Vi föreslår att Rikspolisstyrelsen och de polismyndigheter som leds av
länspolismästare (i praktiken länspolismästarnas underrättelseenheter)
skall få föra dels analysregister, dels informationsregister. Skillnaden
mellan de olika typerna av register är att analysregistren skall vara
knutna till tidsbegränsade undersökningar av underrättelsekaraktär och i
princip få innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för
undersökningen, medan informationsregistren skall vara permanenta och
få innehålla uppgifter som visserligen inte omedelbart föranleder någon
särskild undersökning, men som har sådan karaktär att de senare kan
komma att behövas. Om uppgifter i ett informationsregister inte har lett
till någon åtgärd inom ett år skall uppgifterna i princip gallras. De
närmare förutsättningarna för registrering beskrivs nedan.

Brottslighet som skall få föranleda registrering

Det är bara vid misstanke om allvarlig brottslighet som registrering skall
få förekomma. Med allvarlig brottslig verksamhet menar vi i första hand
sådan brottslighet som omfattar brott med högt straffvärde, t.ex. grov
ekonomisk brottslighet. Dessutom avses brottslighet som kan utgöras av
omfattande brott som inte är av lika allvarligt slag, exempelvis
seriebrottslighet, ligabrottslighet eller utbredd brottslighet inom en viss
bransch.
För att upplysningar om allvarlig brottslighet skall få registreras skall
det vara tillräckligt att det finns anledning anta att sådan brottslig
verksamhet förekommer eller har förekommit. Kravet på att det skall
finnas ''''''''anledning anta'''''''' att viss verksamhet förekommer motsvarar i
styrka vad som gäller för inledande av förundersökning.

Registrens ändamål

När Rikspolisstyrelsen eller en länspolismästare har beslutat inleda en
särskild undersökning av underrättelsekaraktär för att få underlag för
beslut att inleda en förundersökning enligt rättegångsbalken eller att vidta
särskilda åtgärder för att förebygga eller förhindra brott, skall
analysregister få föras i verksamheten med hjälp av ADB. Ett beslut att
inrätta ett analysregister skall innehålla uppgifter om bl.a. registrets
benämning och ändamål, varvid ändamålet med registret skall
sammanfalla med ändamålet med den undersökning för vilken registret
upprättas. Samtidigt skall också anges hur länge undersökningen i fråga
beräknas pågå och hur länge registret skall bestå.
För att underrättelseverksamhet skall kunna bedrivas i form av
särskilda undersökningar för särskilda ändamål behöver polisen samla in
och registrera uppgifter som kan utgöra underlag för beslut om inledande
av sådana undersökningar. Dessa uppgifter bör få samlas i permanenta
informationsregister.

Registrens innehåll

En grundläggande förutsättning för registrering i ett underrättelseregister
skall vara att registreringen är nödvändig för registrets ändamål.
Såvitt gäller informationsregister skall uppgifter som kan hänföras till
en enskild person få registreras endast om personen på konkreta grunder
kan antas antingen ägna eller ha ägnat sig åt brottslig verksamhet av
allvarligt slag eller komma att begå brott av allvarlig beskaffenhet. Det
skall alltså i det enskilda fallet finnas konkreta omständigheter som kan
läggas till grund för antagandet att en person tar befattning med brottslig
verksamhet. Kravet på att det skall finnas konkreta grunder till stöd för
antagandet är avsett att motsvara innebörden av begreppet skälig
misstanke i rättegångsbalken.
Analysregistren skall till skillnad från informationsregistren i princip
få innehålla alla uppgifter som behövs för ändamålet med
undersökningen. I en undersökning som företas i ett väl definierat syfte
bör det vara möjligt att föra in uppgifter även om personer som inte kan
misstänkas ta befattning med brottslig verksamhet, men som kanske
umgås med eller genom affärskontakter eller på annat sätt har anknytning
till någon som kan antas vara inblandad i brottslighet. Uppgifter om
sådana personer skall dock inte få registreras om inte uppgifterna är
nödvändiga för undersökningen.
Även om de krav vi nyss har nämnt är uppfyllda är det inte givet att
varje tillgänglig uppgift som kan vara av intresse skall få registreras.
Vilka slag av uppgifter som bör få förekomma i ett underrättelseregister
bör dock inte regleras i lag. Sådana bestämmelser är emellertid
nödvändiga, särskilt vad avser informationsregistren. Det bör ankomma
på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utforma
bestämmelserna. Därigenom kan kravet på ett fullgott integritetsskydd
tillgodoses samtidigt som effektivitetssynpunkterna kan beaktas.
Vissa uppgifter är emellertid så känsliga till sin karaktär att det bör
framgå av lagen att en person inte får registreras enbart på grund av en
sådan uppgift. Det gäller uppgifter om en persons etniska ursprung, hälsa
eller sexuella läggning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt eller
medlemskap i fackförening. En bestämmelse om förbud mot registrering
enbart på grund av sådana särskilt känsliga uppgifter bör således införas i
lagen. Att anteckning om medborgare i allmänt register inte utan hans
samtycke får grundas enbart på hans politiska åskådning följer av 2 kap.
3 § regeringsformen.
Om andra omständigheter gör att det finns anledning att registrera
information om en person anser vi att polisen undantagsvis bör få
registrera också sådana känsliga uppgifter som nyss har sagts. Ett krav
för registrering skall dock vara att uppgiften är oundgängligen nödvändig
med hänsyn till registrets ändamål.

Utlämnande av uppgifter

Uppgifter ur kriminalunderrättelseregister skall enligt vårt förslag på
begäran lämnas ut till JO, JK och Datainspektionen samt till domstol som
behöver uppgifterna för omprövning av beslut angående utlämnande av
uppgift ur register. Uppgifter skall vidare lämnas till åklagare som
behöver uppgifterna för en förundersökning. Vi föreslår också att
uppgifter skall få lämnas ut till annan myndighet om regeringen för visst
slag av ärenden eller för särskilt fall ger tillstånd till det.
Uppgifter ur registren skall också få lämnas till polismän vid andra
polismyndigheter än den som är ansvarig för det aktuella registret.
Huvudregeln bör vara att uppgifter skall lämnas om de behövs i ett
särskilt ärende. Även i vissa andra situationer kan uppgifter behöva
lämnas ut. Närmare bestämmelser om polisens tillgång till registren skall
enligt vårt förslag meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.
Slutligen skall uppgifter också få lämnas till utländska myndigheter
och mellanfolkliga organisationer om det följer av en internationell
konvention som Sverige har biträtt. Det vi framför allt tänker på är den
skyldighet att lämna ut uppgifter som följer av Europolkonventionen.
Regeringen avses också få förordna om utlämnande av uppgifter i
internationella förhållanden i andra fall.

Gallring av uppgifter

Uppgifter i ett underrättelseregister skall gallras när uppgifterna inte
längre behövs för registrets ändamål. Ett analysregister skall gallras
senast vid den tidpunkt som bestämdes vid registrets inrättande. Om
undersökningen vid den tidpunkten inte har avslutats kan registret
undantagsvis få bestå ytterligare en tid, dock endast om det är av särskild
betydelse för att undersökningen skall kunna avslutas.
Uppgifter i informationsregistren skall gallras senast ett år från det att
uppgifterna registrerades. Om det dessförinnan har förts in nya uppgifter
om en registrerad person eller om det har inletts ett särskilt
underrättelseprojekt bör uppgifter i informationsregistret kunna få stå
kvar under längre tid.
DNA-register
Bakgrund

Sedan lång tid tillbaka har polisen i samband med brottsutredningar
använt sig av olika metoder för att identifiera personer som misstänks för
brott. Man har bl.a. letat efter fingeravtryck och andra spår på
brottsplatser och tagit olika prover från misstänkta personer för att kunna
jämföra dem med vad man har funnit på en brottsplats. De olika tekniker
för identifiering som man hittills har använt sig av kan vara till nytta
både i det inledande skedet av en förundersökning, då man genom
spaning försöker finna den misstänkte, och senare under utredningen då
den misstänkte, genom att konfronteras med uppgifter som t.ex. tyder på
att han har befunnit sig på brottsplatsen, kanske väljer att erkänna.
Uppgifterna kan också användas som bevis i en senare rättegång.
Metoder som innebär att man kan identifiera personer som har befunnit
sig på en brottsplats kan naturligtvis också leda till att misstänkta frias
från misstankar om brott.
De olika metoderna för identifiering av individer kan således utgöra
betydelsefulla hjälpmedel i det brottsutredande arbetet. DNA-tekniken
har i det här sammanhanget inneburit ett stort framsteg. DNA är ett ämne
som finns i varje cell i människokroppen och som är sammansatt på ett
sådant sätt att det, bortsett från enäggstvillingar, är unikt för varje
individ. DNA kan utvinnas ur t.ex. blod, saliv, sperma eller hårstrån som
man har funnit som fläckar på klädesplagg eller som spår på en
brottsplats. Resultatet av en analys av det DNA som har utvunnits ur
sådana fläckar eller spår kan sedan jämföras med analysresultat som
avser prover som har tagits från den misstänkte. Med DNA-teknikens
hjälp kan personer därför numera identifieras genom analys av mycket
små mängder blod, saliv eller sperma eller genom analys av hårstrån.
I avsnitt 5.3 ger vi några exempel på fall då DNA-analys har använts i
Sverige. Exemplen belyser fördelarna med DNA-analys, men visar också
på en del av de problem som är förknippade med DNA-tekniken. Det kan
sammanfattningsvis konstateras att DNA-tekniken sedan ett antal år
tillbaka har använts med framgång både som ett hjälpmedel under
utredning om ett brott och som bevis i rättegång. Om en DNA-analys har
behövts för utredning om ett brott har nödvändiga prover kunnat tas i
enligt med rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning. Reglerna om
provtagning och analys inom ramen för en förundersökning har i och för
sig inte visat sig vara otillräckliga. Det frågan nu gäller är om register
över analysresultat bör få upprättas som ett ytterligare hjälpmedel för
polisen.
Med hjälp av datoriserade DNA-register skulle polisen kunna utnyttja
DNA-tekniken redan på spaningsstadiet, dvs. innan misstankar har
kunnat riktas mot en viss person. DNA-tekniken gör det möjligt för
polisen att under en brottsutredning med viss grad av säkerhet uttala sig
om huruvida en misstänkt har befunnit sig på brottsplatsen eller ej. Det
förutsätter att det finns något spår från brottsplatsen som kan analyseras
och att jämförelseprov också kan tas från den misstänkte. Utredningen
måste alltså ha kommit så långt att en viss person kan pekas ut som
misstänkt. Om det upprättas ett DNA-register med uppgifter om
människors DNA-profiler kan spåranalyser jämföras med DNA-
profilerna i registret, vilket kan ge ett mycket snabbt besked om vem som
har lämnat ett spår på en brottsplats. Det kan i sin tur underlätta en
förundersökning avsevärt. Ett DNA-register skulle alltså kunna göra det
lättare att identifiera en person som har avsatt ett spår på en brottsplats.
Resultatet av en jämförelse mellan en spåranalys och ett DNA-register
behöver naturligtvis inte alltid bli att man finner en DNA-profil som
överensstämmer med resultatet av spåranalysen. Ju fler personer som
finns i registret, desto större är emellertid chansen att den som har avsatt
ett visst spår skall påträffas. Sett enbart ur utredningssynpunkt vore det
alltså värdefullt om ett DNA-register kunde innehålla uppgifter om alla
dem som kan förväntas begå brott. Här gör sig dock integritetsskälen
starkt gällande. Liksom i andra fall, då det är fråga om att underkasta
människor provtagningar av olika slag eller att med hjälp av ADB
registrera uppgifter om deras personliga förhållanden, krävs en noggrann
avvägning mellan vad som är önskvärt av hänsyn till intresset av så
effektiva brottsutredningar som möjligt och vad som kan accepteras med
hänsyn till intresset av skydd för den personliga integriteten.
Det man i första hand tänker på när man talar om DNA-register är
troligen den typ av register som innehåller uppgifter om vissa personers
DNA-profiler. Polisen kan emellertid också ha intresse av att registrera
resultat från spåranalyser i de fall då det inte har kunnat utredas vem som
har avsatt spåret. Med hjälp av ett register med uppgifter om resultat från
spåranalyser kan man på ett enkelt sätt klarlägga sambandet mellan olika
brott, under förutsättning att gärningsmannen har lämnat något
analyserbart spår efter sig. Resultatet kan t.ex. bli att man med viss
säkerhet kan påstå att en och samma person har avsatt samtliga spår från
flera brott. Utredningarna om brotten kan därmed samordnas och
vittnesmål och annan bevisning kan sammanställas. Möjligheterna för
polisen att utreda brotten ökar därigenom också.
I våra direktiv anförs att det är mycket viktigt att skapa goda
förutsättningar för användandet av DNA-analys. Vi har därför ålagts att
lämna förslag till utformning av ett DNA-register. Behovet av
uppgifterna för polisiära ändamål skall enligt direktiven vägas mot
integritetsskyddsaspekten. Vi har strävat efter att ställa upp sådana
kriterier för registrering av analysresultat att riskerna för opåkallade
intrång i den personliga integriteten motverkas.

Våra förslag

Registrens ändamål

Vi har konstaterat att polisen har behov av två olika DNA-register. Det är
för det första fråga om ett personregister som innehåller upplysningar om
identifierade personer (personregistret) och för det andra ett register med
uppgifter som inte kan hänföras till en viss person (spårregistret).
Ändamålet med båda registren skall vara att underlätta identifieringen av
personer i samband med utredning om brott.

Personregistrets innehåll

Av integritetsskyddshänsyn har vi föreslagit att personregistret skall
begränsas till uppgifter om dem som har dömts för tämligen allvarliga
brott. Det skall enligt förslaget vara fråga om ett sådant brott mot en
persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet som avses i 3,
4, 6, 8, 12, eller 17 kap. brottsbalken eller ett allmänfarligt brott som
avses i 13 kap. brottsbalken, om det på brottet kan följa fängelse i mer än
två år. Personregistret bör dessutom få innehålla uppgifter om dem som
har dömts för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till
något av de brott som nyss har nämnts.
Vid DNA-analyser undersöks för närvarande en ytterst liten del av
arvsmassan och en del där variationen mellan olika individer är mycket
stor. Avsikten med analysen är att man skall försöka få fram en s.k.
DNA-profil. Med DNA-profil avses här en bestämning av vilken eller
vilka genetiska varianter som förekommer på en viss plats i arvsmassan.
Bestämningen skall göras på minst fem olika platser i arvsmassan och på
ett sådant sätt att risken för att samma kombination förekommer hos mer
än en individ är 1 på 1 000 000 eller mindre. En DNA-profil kan för
närvarande inte ge någon upplysning om vederbörandes personliga
egenskaper. DNA-profiler kan således bara användas för att genom
jämförelser med annat material fastställa en persons identitet. Enligt vårt
förslag skall det bara vara tillåtet att registrera sådana analysresultat som
ger information om den registrerades identitet.

Spårregistrets innehåll och användning

Spårregistret skall enligt vårt förslag få innehålla uppgifter om resultat av
DNA-analys som har gjorts för utredning om brott och som inte kan
hänföras till en viss person. Så snart ett spår från en brottsplats kan
knytas till en viss person, skall analysresultatet gallras ur spårregistret.
Uppgifter i spårregistret skall få jämföras med andra analysresultat
som inte kan hänföras till en viss person. På det sättet kan man klarlägga
samband mellan tidigare ouppklarade brott. Vidare skall det vara tillåtet
att jämföra uppgifter i spårregistret med uppgifter i det DNA-register
som innehåller upplysningar om dömda personer och med resultat från
DNA-analys av personer som är misstänkta för brott. Därigenom kan
man ta reda på om en misstänkt eller tidigare dömd person också kan
misstänkas för ett tidigare ouppklarat brott. Vi har däremot inte ansett det
rimligt att analysresultat som polisen förfogar över efter en
blodprovstagning som en målsägande eller någon annan ickemisstänkt
person frivilligt har medverkat till för att främja en brottsutredning,
samkörs med ett spårregister eller på annat sätt utnyttjas för att ta reda på
om personen i fråga kan misstänkas för något ouppklarat brott. Det skall
därför inte vara tillåtet att jämföra uppgifter i spårregistret med
analysresultat som härrör från målsägande och andra som inte är
misstänkta.

Utlämnande av uppgifter

Utlämnande av uppgifter från personregistret skall få förekomma endast i
begränsad omfattning. Den registrerade själv skall dock ha en ovillkorlig
rätt att få ta del av uppgifter om sig själv.

Gallring av uppgifter

Uppgifter i DNA-registren skall enligt vårt förslag gallras så snart de inte
längre behövs för ändamålet. Uppgifter i personregistret skall gallras
senast tio år efter det att påföljden för brottet till fullo har verkställts
eller
annars har upphört, medan uppgifter i spårregistret skall gallras senast
trettio år efter registreringen. Dessutom skall uppgifter i spårregistret
naturligtvis utgå när det inte längre finns förutsättningar för registrering,
dvs. så snart ett spår kan knytas till en viss person.

Provtagning och analys

Bestämmelser om provtagning för DNA-analys för utredning om brott
finns i 28 kap. rättegångsbalken. Vi redogör för dessa regler i avsnitt 7
och konstaterar där bl.a. att den som är skäligen misstänkt för ett brott får
underkastas provtagning under vissa förutsättningar. Om dessa
förutsättningar inte är uppfyllda får den misstänktes samtycke inte
åberopas som stöd för provtagning. Provtagning av en målsägande eller
någon annan som inte är misstänkt är för närvarande inte reglerat i lag,
men anses ändå kunna företas med vederbörandes samtycke.
Vi föreslår inga ändringar av förutsättningarna för provtagning och
analys för utredning om brott. Den misstänktes medgivande skall
följaktligen inte heller fortsättningsvis få åberopas om lagliga
förutsättningar att tvångsvis ta prov saknas. Någon särreglering i
rättegångsbalken av förutsättningarna för att ta blodprov för DNA-analys
av den som inte är misstänkt bör inte införas.
I avsnitt 7 har vi också tagit upp frågan om det, med hänsyn till ett
kommande DNA-register, bör införas möjlighet att ta prov för DNA-
analys av en misstänkt, även om det inte behövs för utredning om det
påstådda brottet. Vår slutsats är att de rättsliga möjligheterna att företa
DNA-analys i straffrättsliga sammanhang bör utvidgas något. I likhet
med vad som föreskrivs beträffande fingeravtryck bör prov för DNA-
analys i vissa fall få tas oavsett om provet behövs för utredning om
brottet eller ej. Sådan provtagning bör bara komma i fråga beträffande
den som är anhållen eller häktad som misstänkt för ett brott. Därmed
försäkrar man sig om att en person inte kommer att underkastas
obligatorisk provtagning för DNA-analys förrän misstanken mot honom
har nått viss styrka. En annan fördel är att ett beslut om provtagning är
lätt att verkställa om den som berörs redan är frihetsberövad. Det krävs
t.ex. inga särskilda regler om medtagande för provtagning eller
husrannsakan för eftersökande av den som skall lämna prov.
Kravet på svårhetsgrad hos de brott som skall kunna föranleda
registrering har satts högt; påföljden skall kunna bli mer än två års
fängelse. Med hänsyn härtill finns det inte anledning att inskränka
möjligheterna till obligatorisk provtagning till endast vissa av dessa brott.
I fråga om den som är anhållen eller häktad för ett brott som i händelse
av en fällande dom skall föranleda registrering bör därför obligatorisk
provtagning få förekomma. För att minimera olägenheterna med vårt
förslag om obligatorisk provtagning och för att stärka skyddet för den
personliga integriteten bör prov som inte tas av utredningsskäl inte heller
få analyseras förrän det finns en lagakraftvunnen dom som visar att den
som har lämnat provet skall föras in i DNA-registret. Om det visar sig att
någon DNA-analys inte skall genomföras skall provet förstöras. Närmare
bestämmelser om analys efter obligatorisk provtagning skall enligt vårt
förslag meddelas av regeringen.
Slutligen har vi också tagit upp frågan om bevarande av prover.
Utgångspunkten i gällande rätt torde vara att prover som har tagits för en
brottsutredning inte skall bevaras längre än vad som behövs av hänsyn
till utredningen. Om nya metoder för DNA-analys tas i bruk behöver man
emellertid kunna göra om de analyser som avser redan registrerade
personer eftersom de gamla analysresultaten sannolikt inte kommer att
kunna jämföras med resultat som tas fram med de nya metoderna. En
sådan ny analys av gamla prover förutsätter i sin tur att proverna finns
kvar. Prover som har tagits för DNA-analys bör därför få sparas så länge
analysresultatet skall vara registrerat. Om den person som har fått lämna
ett prov inte döms för ett brott som skall föranleda registrering skall
provet följaktligen förstöras. Avser analysen en person som inte är
misstänkt skall provet inte heller få sparas efter det att målet slutligt har
avgjorts. Bestämmelser om bevarande av prover som har tagits för DNA-
analys bör enligt vår mening inte tas in i rättegångsbalken. De bör i
stället meddelas av regeringen.

Europarådets rekommendation om användningen av DNA-analys inom
straffprocessen

Vi har under vårt arbete haft att ta hänsyn till Europarådets
rekommendation No. R (92) 1 om användningen av DNA-analys inom
straffprocessen. Vi har i några hänseenden ansett att det finns skäl att
frångå vad som sägs i rekommendationen. Det gäller för det första vårt
förslag att det skall vara möjligt att företa DNA-analys under en
brottsutredning, även om det inte behövs av utredningsskäl. För det andra
innebär vårt förslag att prover skall få sparas efter lagakraftvunnen dom
också ett avsteg från rekommendationen. En rekommendation är
emellertid inte folkrättsligt bindande på samma sätt som en internationell
konvention, vilket följer redan av själva beteckningen. Vi har därför inte
ansett att våra förslag behöver vara bundna till vad som föreskrivs i
rekommendationen om det finns avgörande skäl för en annan ordning.
Vi har funnit att man bör tillgodose polisens behov av att registrera alla
dem som döms för vissa allvarliga brott och som av erfarenhet kan antas
återfalla i brott. Det torde i sin tur förutsätta att möjligheterna att företa
kroppsbesiktning i någon mån utvidgas så att DNA-analys kan få företas
i något fler fall än för närvarande. Mot bakgrund av detta har vi ansett det
motiverat med ett visst avsteg från Europarådets rekommendation såvitt
gäller möjligheterna att ta prov för DNA-analys.
Vi har också ansett det motiverat att i viss utsträckning frångå
rekommendationens princip om att prover som har tagits från en person
för DNA-analys inte får sparas sedan man slutligt har avgjort det fall för
vilka proverna har använts. Skälet för vårt ställningstagande är att vi har
velat göra det möjligt för polisen att på ett enkelt sätt ta i bruk nya
metoder för DNA-analys, utan att tidigare upprättade register därigenom
blir oanvändbara.

Förteckning över remissinstanserna över
delbetänkandet
Riksdagens ombudsmän, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Södra
Roslags tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Domstolsverket, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Statens kriminaltekniska laboratorium, Kriminalvårdsstyrelsen,
Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen, Socialstyrelsen,
Generaltullstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket,
Statskontoret, Riksarkivet, Uppsala universitet, Medicinska fakulteten,
institutionen för medicinsk genetik,Lunds universitet, Juridiska
fakulteten, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Länsstyrelsen i Hallands län,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Länsstyrelsen Dalarna, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges
advokatsamfund, JUSEK, Sveriges Domareförbund, Svenska
Polisförbundet, Föreningen Sveriges polischefer

Sammanfattning av Registerutredningens
slutbetänkande (SOU 1997:65)
Några utgångspunkter

I mars 1996 lade vi fram ett delbetänkande, Kriminalunderrättelse-
register DNA-register (SOU 1996:35). Vi har därefter i enlighet med
de ursprungliga direktiven och tilläggsdirektiven fortsatt vårt arbete med
att bl.a. utarbeta förslag till en rättslig reglering av ett nytt
belastningsregister och ett misstankeregister. I uppdraget har också ingått
att överväga om det behövs några ändringar i polisregisterlagen med
anledning av att nya register skall ersätta polisens person- och
belastningsregister. Vi har vidare haft i uppdrag att lämna förslag till
andra närliggande författningsändringar som kan komma att aktualiseras
under arbetets gång. Uppdraget har även omfattat Säkerhetspolisens
register.
Vi har arbetat med utgångspunkt i regeringens proposition
(1994/95:144) Riktlinjer för registrering av påföljder m.m. I denna
principproposition, vilken har godkänts av riksdagen, föreslog regeringen
att det person- och belastningsregister som förs hos Rikspolisstyrelsen
skall ersättas av ett belastningsregister och ett nyinrättat
misstankeregister. Den registrering av påföljder m.m. som i dag sker i
körkortsregistrets belastningsdel skall enligt propositionen samordnas
med registreringen i belastningsregistret. I belastningsregistret skall tas
in uppgifter om ådömda påföljder och liknande. I misstankeregistret skall
huvudsakligen tas in uppgifter om den som är skäligen misstänkt för
brott enligt den s.k. personbladsrutinen. Mot bakgrund härav har det
ankommit på oss att utarbeta författningsregler med huvudsaklig
utgångspunkt i de nu gällande materiella bestämmelserna i kriminal- och
polisregisterförfattningarna.
Vi har haft två viktiga utgångspunkter för vårt arbete, nämligen
utvecklingen av informationstekniken och förändringen av den rättsliga
ramen. Det pågår för närvarande ett intensivt arbete inom polisen och
inom rättsväsendet i övrigt med att förbättra informationsförsörjningen
genom ökat datorstöd och säker telekommunikation. De regler som ger
den rättsliga ramen för detta utvecklingsarbete behöver reformeras så
snart som möjligt. Datalagen har hittills varit bestämmande för de
särskilda regler som finns om polisens rätt att föra personregister med
hjälp av automatisk databehandling. Datalagen kommer emellertid att
ersättas av en ny lag till följd av EG-direktivet om skydd för enskilda
personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter. Datalagskommittén har nyligen lagt fram ett
förslag till en sådan lag; persondatalagen. Vi har funnit det lämpligt att
utforma den särreglering av belastnings- och misstankeregistren och om
polisens behandling av personuppgifter som vi har i uppgift att föreslå,
med utgångspunkt i persondatalagen. I det följande redovisar vi kort de
konsekvenser detta har fått för vårt arbete. En mer ingående redogörelse
finns i avsnitt 4.
För det första kan det konstateras att persondatalagen i princip skall
gälla all behandling av personuppgifter och inte bara sådana uppgifter
som ingår i register. Det gör att frågor om behandling av personupp-
gifter inom polisen måste få en mera generell lösning än vad som för
närvarande är förhållandet i polisregisterlagen. Det medför också att
behovet av särbestämmelser för vissa register liksom för närvarande får
tillgodoses genom särskild lagstiftning.
En utgångspunkt för persondatalagen är att behandling av person-
uppgifter är tillåten endast i de fall och på de villkor som anges i lagen.
Kriterierna för behandling av personuppgifter anges i persondatalagen på
ett sådant sätt att den särlagstiftning som förutsätts på skilda områden
inte som nu behöver inledas med ett medgivande till automatisk
databehandling. Vi har granskat den föreslagna persondatalagens
bestämmelser och övervägt behovet av bestämmelser som avviker från
den lagen i olika hänseenden.
Våra förslag till nya författningar för belastnings- och misstanke-
register har endast i ringa grad påverkats av att datalagen ersätts av en
persondatalag. Övervägandena i dessa delar redovisas nedan och
utförligare i avsnitten 6 och 7. Annorlunda förhåller det sig med den lag
som skall ersätta polisregisterlagen. Våra överväganden i den delen har
förutsatt en noggrann genomgång av bestämmelserna i den föreslagna
persondatalagen. Vad vi framför allt har haft att ta ställning till är i vilken
utsträckning polisen behöver en i förhållande till persondatalagen vidgad
rätt att behandla personuppgifter och i vilka hänseenden polisens rätt att
behandla personuppgifter av integritetshänsyn eller andra skäl bör
inskränkas i förhållande till persondatalagen. Vi behandlar även dessa
frågor nedan och mer utförligt i avsnitt 8, där vi också lägger fram ett
förslag till lag om behandling av personuppgifter inom polisen.

Sekretess

Reglerna om sekretess för uppgifter i polis- och kriminalregister är för
närvarande utformade på ett för sekretesslagen ovanligt sätt. Av 7 kap.
17 § sekretesslagen följer nämligen att absolut sekretess gäller för
uppgifter i kriminalregister eller register som förs enligt lagen om
polisregister. Uppgifter i sådana register får lämnas ut endast i enlighet
med vad som sägs i kriminalregisterlagen, polisregisterlagen och
säkerhetsskyddslagen samt i anslutande förordningar. De sekre-
tessbrytande reglerna i 14 kap. sekretesslagen är inte tillämpliga på
registren. Sekretessen är inte heller begränsad i tiden. Vi har ansett att
frågan om sekretessens utformning bör omprövas. Våra motiv redovisas i
avsnitt 5.
En av våra slutsatser är att reglerna om sekretess för polis- och
kriminalregister bör ändras så att de bl.a. ger samma skydd för känsliga
uppgifter oavsett hur de är representerade. Vi föreslår därför att
sekretessen för uppgifter i det allmänna belastningsregistret, misstanke-
registret och polisens register i övrigt regleras på motsvarande sätt som
för andra känsliga uppgifter. Uppgifter i sådana register bör således
kunna lämnas ut efter en skadeprövning. För belastnings- och
misstankeregistrens del bör ett omvänt skaderekvisit gälla. Det innebär
att uppgifter skall få lämnas ut bara om det står klart att utlämnandet inte
kan vålla men för den registrerade eller någon honom närstående. Såvitt
gäller uppgifter i polisregister anser vi att ett omvänt skaderekvisit bör
gälla för uppgifter om att en person är dömd för brott, misstänks för eller
har varit misstänkt för brott, kan antas ägna sig eller ha ägnat sig åt
brottslig verksamhet eller kan komma att begå allvarliga brott. Andra
uppgifter i polisregister skall enligt vårt förslag omfattas av ett rakt
skaderekvisit. Sekretess skall således gälla om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om
uppgiften röjs.
Vi föreslår vidare att sekretessen för uppgifter i polisens register skall
omfatta uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden och att den skall
gälla högst 70 år. Reglerna i 14 kap. sekretesslagen bör också bli
tillämpliga.
De sekretessregler som redovisas ovan är avsedda att skydda den
enskildes personliga eller ekonomiska intressen. För uppgifter hos
polisen gäller enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen även sekretess med hänsyn
till intresset av att förebygga eller beivra brott. Uppgifter i bl.a.
förundersökningar eller i polisens verksamhet i övrigt för att förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott får således inte lämnas ut om det kan
antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Vi föreslår att ett
omvänt skaderekvisit skall gälla för uppgifter som hänför sig till
Säkerhetspolisens verksamhet. Sådana uppgifter skall således inte få
lämnas ut om det inte står klart att det inte finns någon risk för skada.
Polisen har under vissa förhållanden ett berättigat intresse av att kunna
avslå en begäran om utlämnande av uppgifter, utan att det av beslutet
framgår om de efterfrågade uppgifterna finns eller ej. För att den ökade
öppenhet som våra förslag medför inte skall få sådana konsekvenser för
polisens arbete som inte kan godtas, föreslår vi att förvaltnings-
domstolarna under vissa förutsättningar skall kunna sekretessbelägga
domskäl gentemot part i mål om utlämnande av uppgifter. Förslaget
gäller dock endast uppgifter hos Säkerhetspolisen.

Det allmänna belastningsregistret

Det nya belastningsregister som skall ersätta person- och belastnings-
registret skall enligt våra direktiv innehålla uppgifter om påföljd för brott
och liknande uppgifter samt samordnas med påföljdsregistreringen i
körkortsregistret
Ändamålet med det nya registret skall enligt vårt förslag vara att
underlätta tillgången till sådana belastningsuppgifter som behövs i
verksamhet hos polis- och tullmyndigheter för att förebygga, uppdaga
och utreda brott, hos åklagarmyndigheter för förundersökning och åtal
samt vid utfärdande av strafföreläggande och slutligen hos allmänna
domstolar för straffmätning och val av påföljd. Uppgifter i registret skall
också få användas av polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan
lämplighetsprövning och tillståndsgivning som anges i författning samt
av enskilda om det är av särskild betydelse i den enskildes verksamhet.
Registret bör få innehålla uppgift om den som
genom dom eller strafföreläggande ålagts påföljd för brott för vilket
inte endast penningböter är föreskrivet,
har ålagts förvandlingsstraff för böter,
på grund av åklagares beslut enligt lagen om unga lagöverträdare
inte har åtalats för ett allvarligare brott,
skall utlämnas enligt någon av utlämningslagarna eller
har meddelats besöksförbud.

Körkortsinnehavare skall i viss utsträckning registreras även med
anledning av brott som endast kan föranleda penningböter. Vissa
uppgifter om den som är dömd i utlandet skall också registreras.
Uppgifter i belastningsregistret skall kunna lämnas ut enligt vad som
följer av tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Dessutom bör det i
lag och förordning finnas bestämmelser om myndigheter som oavsett
sekretess skall ha rätt till uppgifter ur registret. Sådana bestämmelser om
skyldighet att lämna uppgifter till vissa myndigheter som behöver dem
för lämplighetsprövning och tillståndsgivning finns för närvarande i
registerförfattningarna. De nya reglerna avses i huvudsak motsvara de
nuvarande. Uppgifter bör liksom för närvarande i viss utsträckning kunna
lämnas till myndigheter och organisationer utomlands.
Uppgifter i belastningsregistret skall enligt vårt förslag gallras
när förutsättningar för registrering inte längre föreligger, dvs. om den
registrerade frikänns efter överklagande eller beslut om resning,
om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har undan-
röjts,
om beslut om förvandlingsstraff för böter har upphävts,
om åklagares beslut att inte åtala har återkallats eller
om besöksförbud har upphävts.

Uppgifter i belastningsregistret bör också gallras när viss tid förflutit.
Vårt förslag innebär att uppgifter som regel skall gallras tio år från dom
eller beslut. Uppgift om bötesdomar skall dock gallras efter fem år.
Uppgift om domar som medfört fängelse eller rättspsykiatrisk vård skall
gallras tio år efter frigivningen.

Misstankeregistret

Ett nytt misstankeregister skall enligt vårt förslag föras för att underlätta
tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs
i verksamhet hos polis- och tullmyndigheter för att förebygga, uppdaga
och utreda brott samt hos åklagarmyndigheter för förundersökning och
åtal. Uppgifter i registret bör också få användas av polismyndigheter och
andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning och tillståndsgivning
som anges i författning samt av enskilda om det är av särskild betydelse i
den enskildes verksamhet.
Misstankeregistret bör innehålla uppgifter om den som har fyllt 15 år
och som är skäligen misstänkt för något brott mot brottsbalken eller för
något annat brott för vilket svårare straff än böter är föreskrivet.
Uppgifter bör också föras in om den som är skäligen misstänkt för ett
motsvarande brott utomlands, om frågan om lagföring för brottet skall
avgöras i Sverige. Registret avses vidare innehålla uppgifter om den mot
vilken det har inletts talan om förvandling av böter och om den som har
begärts utlämnad för brott.
Uppgifter i misstankeregistret skall kunna lämnas ut enligt vad som
följer av tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Dessutom bör det i
lag och förordning finnas bestämmelser om myndigheter som oavsett
sekretess skall ha rätt till uppgifter ur registret. Sådana bestämmelser om
skyldighet att lämna uppgifter till vissa myndigheter som behöver dem
för lämplighetsprövning och tillståndsgivning finns för närvarande i
registerförfattningarna. De nya reglerna bör i huvudsak motsvara de
nuvarande. Uppgifter bör liksom för närvarande i viss utsträckning kunna
lämnas till myndigheter och organisationer utomlands.
Vi föreslår att uppgifter i misstankeregistret skall gallras när en för-
undersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av
misstanken, när åtal har lagts ned eller när dom eller beslut har
meddelats. Har den misstänkte frikänts skall uppgift om misstanken stå
kvar i misstankeregistret till dess att den frikännande domen har vunnit
laga kraft. Uppgifter om en person som har begärts utlämnad för brott
skall gallras när begäran har avslagits eller verkställts.

En polisdatalag

Den nuvarande polisregisterlagen skall enligt vårt förslag ersättas med en
polisdatalag. Den skall bygga på den kommande persondatalagen och
alltså bara innehålla de bestämmelser som behövs i stället för eller utöver
reglerna i persondatalagen. Lagen föreslås bli tillämplig på behandling av
personuppgifter i polisens verksamhet för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat och
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt
åtal.

Polisdatalagen bör, liksom persondatalagen, endast gälla sådan
behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatisk samt
annan behandling av personuppgifter som ingår i eller är avsedda att ingå
i ett register.
Persondatalagen ger enligt vår mening stöd för den behandling av
personuppgifter som krävs i den egentliga polisverksamheten. Vi har
funnit att de grundläggande krav som enligt persondatalagen skall gälla
för behandling av personuppgifter också bör gälla på polisens område.
Vi tar i avsnitt 8 upp de olika bestämmelserna i persondatalagen och
belyser deras betydelse för polisens behandling av personuppgifter. I
anslutning därtill anges vilka särbestämmelser som enligt vår mening
behövs i polisdatalagen vid all behandling av personuppgifter. Vi har
funnit anledning att för polisens del göra undantag för persondatalagens
förbud mot behandling av uppgifter som avslöjar ras eller etniskt
ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller
medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexuell läggning.
Uppgifter om en person bör inte få behandlas enbart på grund av vad
som är känt om honom eller henne i dessa hänseenden. Om uppgifter om
en person behandlas på annan grund bör uppgifterna dock få
kompletteras med sådana känsliga uppgifter, om det är oundgängligen
nödvändigt för syftet med behandlingen. Vi föreslår vidare en särskild
bestämmelse om att personuppgifter som behandlas hos polisen normalt
skall förses med uplysningar om uppgiftslämnares trovärdighet och
uppgifternas sakriktighet. Dessutom föreslår vi en särskild bestämmelse
om utlämnande av uppgifter till utlandet.
Förutom dessa bestämmelser, vilka skall gälla all behandling av
personuppgifter, föreslår vi särskilda bestämmelser för behandling av
personuppgifter i underrättelseverksamhet. Automatisk behandling av
personuppgifter i sådan verksamhet avses få förekomma endast i
samband med särskilda undersökningar som har vissa i lagen angivna
ändamål, som avser allvarlig brottslighet och som leds av Rikspolis-
styrelsen eller en länspolismästare.
Slutligen tar vi upp frågan om vilka särskilda bestämmelser som bör
gälla för egentliga register. Det kan av lätt insedda skäl inte gärna
komma i fråga att reglera alla polisens register i lag eller förordning. Ett
sådant system skulle bli alltför stelbent. Regleringen i lag bör i stället
begränsas till att avse särskilt omfattande register och sådana register
som på grund av kriterierna för registreringen får anses särskilt känsliga.
Med hänsyn härtill bör för det första tas in bestämmelser i polisdatalagen
om underrättelseregister, vilka bör motsvara de av oss i delbetänkandet
föreslagna reglerna för informationsregister i polisens
underrättelseverksamhet. Även de regler om DNA-register som vi
tidigare har föreslagit bör överföras till polisdatalagen.
Vi föreslår vidare regler för fingeravtrycks- och signalementsregister
som förs för att underlätta identifiering av personer i samband med brott.
Sådana register skall endast få innehålla uppgifter om misstänkta och
dömda personer. Uppgifter om en misstänkt person skall som regel
gallras när förundersökning eller åtal mot honom läggs ned eller när åtal
ogillas. Om den misstänkte döms skall uppgifterna om honom få bevaras
till dess att samtliga uppgifter om honom har gallrats ur det allmänna
belastningsregistret.
Uppgifter om att en person anses misstänkt för brott trots att
förundersökning mot honom har lagts ned skall enligt vårt förslag få
registreras endast under vissa särskilda förutsättningar. Sådana uppgifter
skall som regel gallras inom tre år. Om åtal mot en person har lagts ned
eller ogillats skall uppgift om att personen i fråga ändå anses misstänkt
inte få registreras.
Register som förs för att underlätta övervakning av personer bör
endast få innehålla uppgifter om allvarligt kriminellt belastade personer
eller personer som kan antas vara farliga för annans säkerhet. Uppgifter
om en person i ett sådant register bör gallras senast när samtliga
uppgifter om personen i fråga gallras ur det allmänna
belastningsregistret.
För andra permanenta register än dem vi nu har nämnt bör, utöver de
allmänna bestämmelser som skall gälla för all behandling av
personuppgifter, gälla vissa särskilda bestämmelser om anmälan till
Datainspektionen och om gallring. Register som skall innehålla uppgifter
om att en person är dömd för brott, är eller har varit misstänkt för brott
eller kan antas ta befattning med brottslig verksamhet skall enligt vårt
förslag alltid anmälas till Datainspektionen innan det tas i bruk. Vi har
dessutom ansett att register av integritetsskäl som huvudregel bör gallras
och således inte bevaras för forskningsändamål. En tid för gallring skall
därför alltid bestämmas när ett nytt register inrättas. Dessutom skall
registrets ändamål och innehåll fastställas. Dessa regler bör enligt vår
mening inte avse manuella register. För sådana register bör de allmänna
bestämmelserna i polisdatalagen vara fullt tillräckliga. De bör inte heller
gälla behandling av personuppgifter i samband med en förundersökning
eller annan undersökning eller utredning.

Säkerhetspolisens register

I avsnitt 9 tar vi upp frågan om behandling av personuppgifter i
Säkerhetspolisens verksamhet till en sammanhållen genomlysning.
Avsnittet inleds med en kort bakgrundsteckning, där bl.a. tidigare
utredningar som starkt har påverkat dagens förhållanden nämns. Därefter
behandlas frågan om konsekvensernaför Säkerhetspolisens
vidkommande av att persondatalagen kommer att utgöra bakgrund för all
behandling av personuppgifter. Vi har funnit att de allmänna be-
stämmelserna i vårt förslag till polisdatalag bör gälla även för
Säkerhetspolisen, däremot inte de särskilda bestämmelserna om be-
handling av personuppgifter i underrättelseverksamhet. Särskilda före-
skrifter bör meddelas för SÄPO-registret.
Vi föreslår att Säkerhetspolisen skall föra ett register som har till
ändamål att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot
rikets säkerhet eller bekämpa terrorism och att utgöra underlag för
registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen. Uppgifter som kan hänföras
till enskilda personer (personuppgifter) skall få föras in i registret endast
1. om det finns anledning anta att den som avses med uppgiften ägnar sig
åt eller har ägnat sig åt brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets
säkerhet eller terrorism eller kommer att begå allvarliga brott av sådant
slag,
2. om personen har undergått registerkontroll enligt säkerhets-
skyddslagen (1996:627) och därefter fått den anställning eller det
uppdrag eller fått delta i den verksamhet som kontrollen avsett eller
3. om det annars finns särskilda skäl till det.
Regeringen bör bemyndigas att meddela närmare bestämmelser om
registrets innehåll.
Personuppgifterna skall avlägsnas ur registret efter en på förhand
bestämd tid, om det inte framkommit något beträffande den registrerade
som föranleder att registreringen måste finnas kvar. Uppgifter som
avlägsnas ur registret och de handlingar som uppgifterna hänvisar till bör
av integritetsskäl normalt förstöras i samband med att uppgifterna utgår
ur registret. Om en förundersökning eller en annan utredning företagits
talar dock forsknings- och insynsintressena för att materialet bevaras för
framtiden. Det kan också finnas andra speciella skäl som motiverar att
uppgifter bevaras. Regeringen föreslås meddela bestämmelser om när
material skall bevaras. Säkerhetspolisen bör stå under Riksarkivets
tillsyn.

Övrigt

Lagen om det allmänna belastningsregistret, lagen om misstankeregister
och lagen om polisens behandling av personuppgifter m.m. bör träda i
kraft den 1 januari 1999, då även persondatalagen skall träda i kraft.
Vårt val av rättsliga lösningar för polisens behandling av personupp-
gifter synes inte medföra några ökade kostnader.

Registerutredningens lagförslag
Förslag till lag om det allmänna belastningsregistret
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Hos Rikspolisstyrelsen skall föras ett allmänt belastningsregister.

Ändamål

2 § Det allmänna belastningsregistret skall föras för att underlätta till-
gången till sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att förebygga, uppdaga och utreda
brott,
2. åklagarmyndigheter för förundersökning och åtal samt vid utfär-
dande av strafföreläggande,
3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd eller
4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning och tillståndsgivning som anges i författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgift som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

I riket meddelade domar eller beslut

3 § I registret skall föras in uppgifter om den som
1. genom dom eller strafföreläggande har ålagts påföljd för brott för
vilket inte endast penningböter är föreskrivet,
2. har ålagts förvandlingsstraff för böter.
3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från
påföljd,
4. på grund av åklagares beslut enligt 9 eller 17 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inte har åtalats för
brott, som enligt åklagarens bedömande skulle ha lett till fängelse,
villkorlig dom eller skyddstillsyn,
5. skall utlämnas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller
enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller
6. har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöks-
förbud.

4 § Utöver vad som följer av 3 § skall i registret föras in uppgift om den
som har körkort, traktorkort eller körkortstillstånd och som har ålagts
böter för annat brott vid förande av motordrivet fordon eller spårvagn.
Vad som nu har sagts gäller dock inte brott mot 3 § lagen (1971:965) om
straff för trafikbrott som begåtts utomlands eller överträdelse av 72 § 7
eller 74 § första stycket 3 vägtrafikkungörelsen (1972:603).
Vad som sägs i första stycket gäller även den för vilken begränsad
giltighetstid enligt 19 § körkortslagen (1977:477) eller spärrtid enligt 21
§ samma lag har beslutats men ännu inte har löpt ut.
Uppgift om den som har utländskt körkort skall tas in i registret endast
om han eller hon är folkbokförd här i landet.

Domar och beslut som meddelas i utlandet

5 § Uppgifter om den som avses med en dom eller ett beslut i utlandet
skall föras in i registret, om uppgiftens innehåll motsvarar vad som sägs i
3 § och uppgiften
1. kommer från en myndighet i en stat som tillhör Internationella
kriminalpolisorganisationen, från denna organisation eller från Europol,
och avser svensk medborgare eller den som har hemvist här i riket eller
2. lämnas från en stat enligt en överenskommelse mellan Sverige och
den staten.

Uppgifter som skall tillföras registret

6 § Beträffande den som skall registreras enligt 3 5 §§ skall registret
tillföras de uppgifter regeringen bestämmer.

Utlämnande av uppgifter

Inom riket

7 § En myndighet eller enskild som har rätt till utdrag eller upplysning ur
registret skall, i varje särskilt fall, noga pröva behovet av information.
Utdrag eller upplysningar ur registret får begäras endast om skälet till det
uppväger det intrång eller men i övrigt det innebär för den som berörs.

8 § Utöver vad som följer av 14 kap. sekretesslagen (1980:100) skall ett
utdrag ur eller en upplysning om innehållet i registret lämnas när detta
begärs av
1. myndighet i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden
ger tillstånd till det eller
2. annan enskild än den registrerade
i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall ger tillstånd till
det och det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott eller
i annat fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret och regeringen medger att upplysningen
meddelas.

9 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till Brottsförebyggande rådet.

Till utlandet

10 § Ett utdrag ur eller en upplysning om innehållet i registret skall
lämnas till domstol eller polis- eller åklagarmyndighet i Danmark,
Finland, Island eller Norge om det begärs för utredning i brottmål.
Uppgifter får vidare lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
konvention som Sverige har biträtt.
Uppgifter får på begäran även lämnas till domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till internationella
kriminalpolisorganisationen eller till denna organisation om det behövs
för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.
Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter får lämnas till
domstol eller polis- eller åklagarmyndighet i annan stat än som sägs i
tredje stycket, om det behövs för utredning i ett brottmål eller ett
utlänningsärende.
Regeringen får också meddela föreskrifter om att uppgifter beträffande
den som är medborgare i en främmande stat eller som har hemvist där,
får lämnas till en myndighet i den staten.
Att uppgifter får lämnas ut även i vissa andra fall framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

11 § Om verkställighet av annan påföljd än böter har förts över hit från
Danmark, Finland, Island eller Norge eller härifrån till någon av dessa
stater, får uppgifter om den som avses med beslutet om överflyttning
lämnas till den stat från eller till vilken överflyttning har skett. Detsamma
gäller i fråga om anteckning, som gjorts rörande tillämpningen av 14
eller 21 § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m.
Om verkställighet av påföljd har flyttats över hit från annan stat eller
härifrån till annan stat enligt lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801)
om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, tillämpas
första stycket, första meningen.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om utlämnande av
uppgifter enligt denna paragraf.

Utlämnande myndighet

12 § En begäran om utlämnande av uppgifter prövas av Rikspolis-
styrelsen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får lämna
ut uppgifter.

Gallring

13 § En uppgift skall gallras ur registret
1. om överrätt genom dom eller beslut som vunnit laga kraft, frikänt
den registrerade för den åtalade gärningen eller funnit honom skyldig till
denna men inte dömt honom till en påföljd som skall antecknas i
registret,
2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som
avses i 1,
3. om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har
undanröjts,
4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,
5. om åklagares beslut att inte åtala har återkallats,
6. om besöksförbud har upphävts eller
7. när den registrerade har avlidit.

14 § Utöver vad som följer av 13 § skall
1. uppgift om fängelse eller förvandlingsstraff för böter gallras sedan tio
år förflutit från frigivningen,
2. uppgift om fängelse som skall anses helt verkställt genom tidigare
frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd har befriats
helt gallras sedan tio år förflutit från domen eller beslutet,
3. uppgift om fängelse som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 §
brottsbalken eller om förvandlingsstraff för böter som har fallit bort
enligt 18 eller 21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras sedan
fem år förflutit från det att straffet föll bort,
4. uppgift om skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras sedan tio år
förflutit från domen eller beslutet,
5. uppgift om överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras sedan
tio år förflutit från domen eller beslutet,
6. uppgift om överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras sedan tio
år förflutit från utskrivningen,
7. uppgift om böter gallras sedan fem år förflutit från dom, beslut eller
godkännande av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,
8. uppgift om att någon enligt 30 kap. 6 § har förklarats fri från påföljd
gallras sedan tio år förflutit från dom eller beslut,
9. uppgift om åklagares beslut att inte åtala brott gallras sedan tre år
förflutit från beslutet och
10. uppgift om beslut om besöksförbud gallras sedan tio år förflutit
från beslutet.

15 § Om det före utgången av den tid som anges i 14 § har gjorts en ny
anteckning enligt 3 eller 5 § beträffande samma person, skall ingen av
uppgifterna gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret.
Detta skall dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.
En uppgift skall alltid gallras sedan tjugo år förflutit från den dom eller
det beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret. I fråga om
uppgift som avses i 14 § 1 eller 6 gäller detta endast om de tidsfrister
som anges där har gått ut.
Skall en uppgift som avses i 3 5 §§ gallras enligt denna paragraf,
skall även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning därtill
gallras, om inte regeringen förordnar annat.

Sekretess

16 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja vad han sålunda erfarit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

17 § Persondatalagens regler om rättelse och skadestånd gäller vid
behandling av personuppgifter enligt denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister upphör att gälla.

Förslag till lag om misstankeregister

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Hos Rikspolisstyrelsen skall föras ett register för uppgifter om skälig
misstanke om brott (misstankeregistret).

Ändamål

2 § Misstankeregistret skall föras för att underlätta tillgången till sådana
uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att samordna förundersökningar mot
samma person och förebygga, uppdaga och utreda brott,
2. åklagarmyndigheter för förundersökning och åtal eller
3. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning och tillståndsgivning som anges i författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgift som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

3 § I registret skall föras in uppgifter om den som har fyllt femton år och
som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt
för
1. brott mot brottsbalken,
2. annat brott för vilket svårare straff än böter är föreskrivet eller
3. sådant brott utomlands som enligt svensk lag motsvarar brott enligt
1 eller 2, under förutsättning att frågan om lagföring för brottet skall
avgöras i Sverige.
Uppgifter skall även föras in om den mot vilken allmän åklagare har
inlett utredning i mål om förvandling av böter och om den som har
begärts utlämnad för brott.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
att registreringen skall begränsas på visst sätt.

4 § Beträffande den som skall registreras enligt 3 § skall registret tillföras
de uppgifter regeringen bestämmer.

Utlämnande av uppgifter

Inom riket

5 § En myndighet eller enskild som har rätt till utdrag eller upplysning ur
registret skall i varje särskilt fall, noga pröva behovet av information.
Utdrag eller upplysningar ur registret får begäras endast om skälet till det
uppväger det intrång eller men i övrigt det innebär för den som berörs.

6 § Utöver vad som följer av 14 kap. sekretesslagen (1980:100) skall ett
utdrag ur eller en upplysning om innehållet i registret lämnas när detta
begärs av
1. myndighet i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden
ger tillstånd till det samt
2. enskild
i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall ger tillstånd till
det och det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för före-
byggande eller beivrande av brott eller
i annat fall, om den enskilde styrker att hans rätt är beroende av
upplysning ur registret och regeringen medger att upplysningen
meddelas.

7 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till Brottsförebyggande rådet.

Till utlandet

8 § Ett utdrag ur eller en upplysning om innehållet i registret får lämnas
till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om
utlämnandet följer av en internationell konvention som Sverige har
biträtt.
Uppgifter får på begäran även lämnas till polis- eller åklagarmyn-
dighet i en stat som är ansluten till internationella kriminalpolisorgani-
ationen eller till denna organisation om det behövs för att myndigheten
eller organisationen skall kunna förebygga, uppdaga, utreda eller beivra
brott eller för ett utlänningsärende.
Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter får lämnas till
polis- eller åklagarmyndighet i annan stat än som sägs i andra stycket,
om det behövs för utredning i ett brottmål eller ett utlänningsärende.
Regeringen får också meddela föreskrifter om att uppgifter be-
träffande den som är medborgare i en annan stat eller som har hemvist
där, lämnas till en myndighet i den staten.
Att uppgifter får lämnas ut även i vissa andra fall framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

Utlämnande myndighet

9 § En begäran om utlämnande av uppgifter prövas av Rikspolis-
styrelsen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får lämna
ut uppgifter.

Gallring

10 § En uppgift skall gallras
1. när en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med
anledning av misstanken,
2. när åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,
3. när domstol har meddelat dom eller beslut med anledning av
misstanken eller den misstänkte har godkänt strafföreläggande som har
utfärdats i anledning av misstanken. Om den tilltalade har frikänts skall
uppgift i misstankeregistret gallras först när domen har vunnit laga kraft
eller
4. när en begäran om utlämning har avslagits eller verkställts.
Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även
uppgifter om talan om förvandling av böter.

Sekretess

11 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja vad han sålunda erfarit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

12 § Persondatalagens regler om rättelse och skadestånd gäller vid
behandling av personuppgifter enligt denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om polisens behandling av personuppgifter
m.m. (polisdatalag)
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
Lagens tillämpningsområde

1 § Vid behandling av personuppgifter inom polisen gäller person-
datalagen (0000:00) om inte avvikande bestämmelser meddelas i denna
lag.

2 § Lagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet
för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Lagen gäller också behandling av sådana uppgifter som avses i 26 och
27 §§.

3 § Lagen gäller inte för behandling av personuppgifter som företas
med stöd av lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret eller
lagen (0000:00) om misstankeregister. Lagen gäller inte heller vid
insamling av personuppgifter genom teleavlyssning, teleövervakning
eller kameraövervakning.

Definitioner

4 § Med underrättelseverksamhet avses i denna lag polisverksamhet som
syftar till att klarlägga om brottslig verksamhet har förekommit,
pågår eller kan förutses och
inte utgör förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken.
Med kriminalunderrättelseverksamhet avses annan
underrättelseverksamhet än den som bedrivs av Säkerhetspolisen.
Med DNA-analys avses varje förfarande som kan användas för analys
av deoxyribonukleinsyra (deoxyribonucleic acid).

Behandling av personuppgifter

5 § Uppgifter om en person får inte behandlas enbart på grund av vad
som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter,
religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening eller
hälsa eller sexuella läggning.
Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får uppgifterna
kompletteras med sådana uppgifter som avses i första stycket, om det är
oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen.

6 § Personuppgifter som behandlas skall förses med upplysningar om
uppgiftslämnares trovärdighet och uppgifternas riktighet i sak. Sådana
upplysningar behöver dock inte lämnas om det saknar betydelse för syftet
med behandlingen.

Utlämnande av uppgifter

7 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till Brottsförebyggande rådet.

8 § Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
konvention som Sverige har biträtt.
Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter på begäran får
lämnas till polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till
internationella kriminalpolisorganisationen eller till denna organisation,
om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott.
Att uppgifter får lämnas ut även i vissa andra fall framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

9 § Regeringen får förordna att uppgifter får lämnas ut även i andra fall
än som sägs i 7 och 8 §§.

Rättelse och skadestånd

10 § Persondatalagens regler om rättelse och skadestånd gäller vid
behandling av personuppgifter enligt denna lag eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen.
Särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet
11 § I kriminalunderrättelseverksamhet får personuppgifter behandlas
helt eller delvis automatiskt endast i särskilda undersökningar rörande
viss allvarlig brottslighet
vilka syftar till att ge underlag för beslut om förundersökning eller
om särskilda åtgärder för att förebygga eller förhindra brott och
som leds av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet där en
länspolismästare är chef.
Personuppgifter får också samlas in och lagras i
kriminalunderrättelseregister.

12 § Ett beslut att inleda sådan behandling av personuppgifter som avses
i 11 § skall innehålla uppgifter om ändamålet med behandlingen och när
den särskilda undersökning som avses skall vara avslutad samt de
föreskrifter i övrigt som behövs för att förebygga otillbörligt intrång i de
registrerades personliga integritet.
Rikspolisstyrelsen skall föra en förteckning över beslut att behandla
personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.

13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om behandling av personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet.
Särskilda bestämmelser om register
14 § De särskilda bestämmelserna om register gäller inte
behandling av personuppgifter i samband med en förundersökning
eller annan undersökning eller utredning eller
manuella register.

15 § Om inte annat sägs är Rikspolisstyrelsen persondataansvarig för de
register som avses i denna lag och för andra register som förs för hela
polisväsendets behov.

Underrättelseregister

Säkerhetspolisens register

16 § Hos Rikspolisstyrelsen skall föras ett register som har till ändamål
att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot
rikets säkerhet eller bekämpa terrorism och
att utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627).
Säkerhetspolisen är persondataansvarig för registret som benämns
SÄPO-registret.

17 § I SÄPO-registret får föras in uppgifter som kan hänföras till en
enskild person endast
1. om det finns anledning anta att den som avses med uppgiften ägnar
sig åt eller har ägnat sig åt brottslig verksamhet som innefattar hot mot
rikets säkerhet eller terrorism eller kommer att begå brott av sådant slag,
2. om personen har undergått registerkontroll enligt säkerhets-
skyddslagen (1996:627) och därefter fått den anställning eller det
uppdrag eller fått delta i den verksamhet som kontrollen avsett eller
3. om det annars finns särskilda skäl till det.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om registrets innehåll.

18 § Uppgifter i SÄPO-registret skall lämnas till länsstyrelse för sådan
prövning av personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag som avses i
lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Detsamma gäller vid prövning
av föreståndaren för verksamheten eller av ledamöter i
bevakningsföretags styrelse.

19 § Uppgifter som kan hänföras till en enskild person skall gallras när
de inte längre behövs för sitt ändamål. Regeringen får meddela
föreskrifter om att uppgifter i stället får bevaras för forskningsändamål.

Kriminalunderrättelseregister

20 § I kriminalunderrättelseverksamhet får register föras endast för att ge
underlag för beslut om särskilda undersökningar som avser viss allvarlig
brottslighet. Sådana register får föras även av en polismyndighet där en
länspolismästare är chef.

21 § I ett kriminalunderrättelseregister får föras in uppgifter som kan
hänföras till en enskild person endast om den som avses med uppgiften
på konkreta grunder kan antas ägna sig eller ha ägnat sig åt allvarlig
brottslighet eller kan antas komma att begå allvarliga brott.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om vilka uppgifter som får registreras.

22 § Uppgifterna i ett kriminalunderrättelseregister skall gallras ett år
efter det att en sådan uppgift om personen som enligt 21 § kan föranleda
registrering sista gången infördes. Har en särskild undersökning som rör
en registrerad person inletts, får dock uppgifter stå kvar till dess att
undersökningen har avslutats.

Register med uppgifter om DNA-analys i brottmål

23 § Register med uppgifter om resultat av DNA-analys får endast föras
för att underlätta identifiering av personer i samband med utredning om
brott.

24 § Ett register med personuppgifter får innehålla uppgifter om
resultatet av en DNA-analys som har gjorts under utredning om ett brott
och som avser en person som har dömts för
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet
eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om
brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet
kan leda till fängelse i mer än två år eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett
sådant brott som avses i 1 eller 2.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka brott som skall föranleda
registrering.

25 § Registreringen av ett analysresultat skall begränsas till uppgifter
som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat som
kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper får inte
registreras.
Utöver vad som sägs i första stycket får ett register med person-
uppgifter endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende
analysen har gjorts och vem analysen avser.

26 § Ett spårregister får innehålla uppgifter om resultatet av en DNA-
analys som har gjorts under utredning om ett brott. Uppgifterna får inte
kunna hänföras till en viss person. Därutöver får spårregister endast
innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har gjorts.

27 § Uppgifter i spårregister får endast jämföras med analysresultat
1. som inte kan hänföras till en viss person (spåranalys),
2. som finns i DNAregister med personuppgifter eller
3. som kan hänföras till en person som är misstänkt för brott.

28 § Personuppgifter skall gallras senast tio år efter det att påföljden för
brott som avses i 24 § till fullo har verkställts eller annars upphört.
Uppgifter i spårregister skall gallras senast trettio år efter registre-
ringen.

29 § Om ett prov har tagits för DNA-analys i samband med en utredning
om brott, från någon som inte är misstänkt för brottet, får provet inte
användas för något annat ändamål än det för vilket det togs. Ett sådant
prov får inte heller sparas efter det att målet slutligt har avgjorts.

Fingeravtrycks- och signalementsregister

30 § Bestämmelserna i 31 och 32 §§ gäller endast sådana register med
uppgifter om fingeravtryck, signalement och särskilda kännetecken, som
förs för att underlätta identifiering av personer i samband med brott.
Register som förs för detta ändamål får användas för identifiering av
okända personer även i andra fall.

31 § Register som avses i 30 § får endast innehålla uppgifter om den
som är misstänkt eller dömd för brott eller
som har fått lämna fingeravtryck enligt 19 § lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll.
I sådant register får endast antecknas uppgifter om fingeravtryck,
signalement och särskilda kännetecken samt om ärendenummer och den
registrerades identitet.

32 § Uppgifter om en misstänkt person skall gallras när förundersökning
eller åtal mot honom läggs ned eller när åtal ogillas. Uppgifterna får dock
bevaras längre om andra uppgifter om den misstänkte skall bevaras med
stöd av 33 §. När dessa uppgifter gallras skall även uppgifter i
fingeravtrycks- och signalementsregister gallras.
Om den misstänkte döms får uppgifterna om honom bevaras till dess
att samtliga uppgifter om honom har gallrats ur det allmänna be-
lastningsregistret.
Regeringen får meddela föreskrifter om gallring av uppgifter avseende
den som har fått lämna fingeravtryck enligt lagen om särskild
utlänningskontroll.

Register över kvarstående brottsmisstankar

33 § Om en förundersökning mot en person har lagts ned på grund av
bristande bevisning får uppgifter om brottsmisstanken lagras i register
endast under förutsättning att
den misstänkte enligt åklagares bedömning alltjämt är skäligen
misstänkt för brottet och
uppgifterna behövs för att förundersökningen skall kunna tas upp på
nytt.
Uppgifterna skall gallras senast efter tre år, om inte särskilda skäl
föranleder annat.

34 § Uppgift om att en person är misstänkt för brott får inte lagras i
register om åtal mot den misstänkte har lagts ned eller om han genom
lagakraftvunnen dom har frikänts.

Register som förs för övervakning av personer

35 § Register som förs för att underlätta övervakning av personer som
kan antas komma att begå brott, får endast innehålla uppgifter om dömda
personer som antingen är allvarligt kriminellt belastade eller som kan
antas vara farliga för annans personliga säkerhet.
Personuppgifter skall gallras senast när samtliga uppgifter om
personen har gallrats ur det allmänna belastningsregistret.
Närmare föreskrifter om innehållet i registret meddelas av regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer.

Andra register

36 § Innan ett register inrättas skall registrets ändamål och innehåll
bestämmas samt tiden för gallring av uppgifterna i registret fastställas.
Registret skall ges en särskild benämning.
Regeringen får föreskriva att uppgifter i ett register får bevaras.

37 § Om ett register skall innehålla uppgifter som ger upplysning om att
en person är dömd för brott, är eller har varit misstänkt för brott eller kan
antas ta befattning med brottslig verksamhet skall registret tre veckor i
förväg anmälas till Datainspektionen för förhandskontroll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 då polisregisterlagen
(1965:94) upphör att gälla. Beträffande sådan behandling av person-
uppgifter som pågår vid denna tidpunkt skall den äldre lagen gälla till
den tidpunkt regeringen bestämmer, dock längst till den 1 oktober 2001.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 §, 7 kap. 17 och 18 §§, 9 kap. 17 §,
14 kap. 5 § och 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller
beivra brott

1 §
Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets, polismyndighets, tullmyndighets eller kust-
bevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller
5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument,om det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den
framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till
Säkerhetspolisens verksamhet för
att förebygga eller avslöja brott mot
rikets säkerhet eller förebygga
terrorism, gäller sekretess om det
inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att syftet med beslutade
eller förutsedda åtgärder motverkas
eller den framtida verksamheten
skadas om uppgiften röjs.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om att
en gäldenär har begått brott som
avses i 11 kap. brottsbalken eller
annat brott som har samband med
gäldenärens näringsverksamhet.
Sekretess som avses i första och
andra styckena gäller i annan
verksamhet hos myndighet för att
biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, tullmyndighet eller
kustbevakningen med att uppdaga,
utreda eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för uppgift
som angår misstanke om att en
gäldenär har begått brott som avses i
11 kap. brottsbalken eller annat brott
som har samband med gäldenärens
näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år. Om särskilda skäl
föranleder det får dock regeringen
föreskriva att sekretessen enligt
andra stycket får gälla under längre
tid.

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds
personliga förhållanden

17 §
Sekretess gäller i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
allmänt kriminalregister eller
register som förs enligt lagen
(1965:94) om polisregister m.m. för
uppgift som har tillförts registret.
Om utlämnande av sådan uppgift
gäller vad som är föreskrivet i lag
om register som nu har nämnts och
i säkerhetsskyddslagen (1996:627)
samt i förordningar som har stöd i
dessa lagar. Föreskrifterna i 14
kap. gäller inte i fråga om
sekretessen enligt denna paragraf.
Sekretess gäller för uppgift i
register som förs enligt lagen
(0000:00) om det allmänna
belastningsregistret och lagen
(0000:00) om misstankeregister, för
uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften
röjs. I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år. Utan hinder av
sekretessen får uppgift lämnas ut
enligt vad som sägs i lagen
(0000:00) om det allmänna
belastningsregistret, lagen
(0000:00) om misstankeregister
och säkerhetsskyddslagen
(1996:627) samt i förordningar
som har stöd i dessa lagar.

18 §
I annat fall än som avses i 17 §
gäller sekretess i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
register
1. för uppgift som har tillförts
särskilt register, som förs över
strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot, och inte hänför sig
till registrering som avses i 15 kap.
1 §,
2. för annan uppgift hos Riks-
polisstyrelsen, som angår brott
eller den som har misstänkts,
åtalats eller dömts för brott, om
uppgiften har lämnats dit för
databehandling inom rättsväsen-
dets informationssystem i annat
register än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har
tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts
särskilt register som författ-
ningsenligt förs hos myndighet
angående brott eller tjänste-
förseelser begångna av personer
som är eller har varit verksamma
hos myndigheten. Sekretessen
enligt första stycket 1 gäller inte i
ärende om straff-föreläggande eller
föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller för uppgift i
särskilt register, som förs över
strafförelägganden och
förelägganden av ordningsbot, och
inte hänför sig till registrering som
avses i 15 kap. 1 §, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften
röjs.
Sekretessen enligt första stycket
gäller inte i ärende om
strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot.

Sekretess gäller för uppgift som
har tillförts särskilt register som
författningsenligt förs hos
myndighet angående brott eller
tjänsteförseelser begångna av
personer som är eller har varit
verksamma hos myndigheten.
Sekretess gäller hos luftfartsverket i verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller enskilds
hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden
av såväl personlig som ekonomisk natur

17 §
Sekretess gäller, om inte annat
följer av 18 §, i

1. utredning enligt bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål,
2. angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verk-
samhet för att förebygga brott eller
som avser registerkontroll och
särskild personutredning enligt
säkerhetsskyddslagen (1996:627),

3. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott för uppgift
om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden, om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller för uppgift om
enskilds personliga och ekono-
miska förhållanden, om inte annat
följer av 18 §,
1. i utredning enligt
bestämmelserna om
förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verk-
samhet för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser
registerkontroll och särskild
personutredning enligt säker-
hetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polis-
myndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
5. som ingår i register som förs
av Rikspolisstyrelsen enligt lagen
(0000:00) om polisens behandling
av personuppgifter m.m. eller som
annars behandlas där med stöd av
samma lag sam
6. i verksamhet som avser
databehandling inom rättsväsen-
dets informationssystem.
För uppgift om att en person
är dömd för brott,
är eller har varit misstänkt för
brott eller
kan antas ta befattning med
brottslig verksamhet,
gäller sekretessen enligt första
stycket om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom
närstående lider men. För andra
uppgifter gäller sekretessen om det
kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare. Uppgifter får vidare
lämnas ut enligt vad som sägs i
säkerhetsskyddslagen (1996:627)
och lagen (0000:00) om polisens
behandling av personuppgifter
m.m. samt i förordningar som har
stöd i dessa lagar
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om
förbehåll

5 §
Sekretess hindrar inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller
ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat
material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte
lämnas ut, i den mån det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av
synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant
fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad
materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till
vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som
sekretessen skall skydda.
Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller
beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i
parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som
läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.
Första och andra styckena till-
ämpas inte, om avvikande be-
stämmelser har meddelats i lag.
Första och andra styckena till-
ämpas inte, om avvikande be-
stämmelser har meddelats i lag.
Andra stycket tillämpas inte heller i
mål om utlämnande av uppgifter
som förekommer i Säkerhets-
polisens verksamhet om det är
nödvändigt med hänsyn till rikets
säkerhet eller därför att det kan
antas att syftet med beslutade eller
förutsedda åtgärder annars
motverkas eller den framtida
polisverksamheten skadas.

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagens områden för brott mot tystnadsplikt

1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap 1
§ första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt
är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

12. förbehåll enligt 9 a § lagen
(1965:94) om polisregister m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
Härigenom föreskrivs att punkt 4 i övergångsbestämmelserna till
arkivlagen (1990:782) skall upphöra att gälla den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627)
Härigenom föreskrivs att 12 §, 21 och 22 §§ samt 25 § säkerhets-
skyddslagen (1996:627) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från polis-
register.
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från register som
omfattas av lagen (0000:00) om det
allmänna belastningsregistret,
lagen (0000:00) om misstanke-
register och lagen (0000:00) om
polisens behandling av personupp-
gifter m.m.

21 §
Utlämnande av uppgifter från
polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig i
polisregister om den kontrollerade
och, om det är oundgängligen
nödvändigt, om make eller sambo,
och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos
Rikspolisstyrelsen och i
Säkerhetspolisens register.

Utlämnande av uppgifter vid
registerkontroll får omfatta

1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig
om den kontrollerade och, om det
är oundgängligen nödvändigt, om
make eller sambo, och

2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i det allmänna
belastningsregistret,
misstankeregistret och SÄPO-
registret.
22 §
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i Säkerhetspolisens register
samt de uppgifter om den
kontrollerade som finns i person-
och belastningsregistret hos
Rikspolisstyrelsen om dom eller
misstanke om brott som avses i
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i SÄPO-registret samt de
uppgifter om den kontrollerade som
finns i det allmänna belastnings-
registret och misstankeregistret om
dom eller misstanke om brott som
avses i
3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§ brottsbalken,
4 kap. 1 6, 8 och 9 §§ brottsbalken,
6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
8 kap. 4 6 §§ brottsbalken,
9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
12 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken,
13 kap. 1 5 b och 7 §§ brottsbalken,
16 kap. 1 3, 5, 6 och 8 §§ brottsbalken,
17 kap. 1 § brottsbalken,
18 kap. 1 och 3 5 §§ brottsbalken,
19 kap. brottsbalken,
1 och 3 §§ narkotikastrafflagen (1968:64), och
9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67).
Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får
lämnas ut.

25 §
Innan en uppgift som har kommit
fram vid registerkontroll eller
särskild personutredning får lämnas
ut för säkerhetsprövning, skall den
som uppgiften avser ges tillfälle att
yttra sig över uppgiften. Detta
gäller dock inte om uppgiften
omfattas av sekretess i förhållande
till den enskilde enligt någon annan
bestämmelse i sekretesslagen
(1980:100) än 7 kap. 17 §.
Även om uppgiften omfattas av
sådan sekretess, skall den som
uppgiften avser ges tillfälle att yttra
sig innan uppgiften lämnas ut, om
hans eller hennes intresse av att få
yttra sig skäligen bör ha företräde
framför det intresse som
sekretessen skall skydda.
Innan en uppgift som har kom-
mit fram vid registerkontroll eller
särskild personutredning får lämnas
ut för säkerhetsprövning, skall den
som uppgiften avser ges tillfälle att
yttra sig över uppgiften.
Om uppgiften omfattas av
sekretess i förhållande till den
enskilde gäller detta dock endast
om den enskildes intresse av att få
yttra sig skäligen bör ha företräde
framför det intresse som
sekretessen skall skydda.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till förordning om det allmänna belastningsregistret
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Med belastningsregister avses i denna förordning det register som
avses i lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret.

Innehåll

2 § Beträffande den som registreras enligt 3 5 §§ lagen (0000:00) om
det allmänna belastningsregistret skall registret tillföras uppgifter om
1. namn och personnummer eller de andra uppgifter som behövs för
identifiering av den registrerade,
2. domen eller beslutet,
3. de brott som den registrerade har begått och om påföljden,
4. att ett brott, för vilket någon har dömts till böter, villkorlig dom eller
skyddstillsyn, enligt domen har begåtts under påverkan av en sådan
allvarlig psykisk störning som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken,
5. beslut om förlängning av prövotid,
6. förklaring att viss påföljd skall avse även annat brott, att den skall
undanröjas eller träda i stället för annan påföljd,
7. beslut om helt eller delvis förverkande av villkorligt medgiven
frihet,
8. domstols beslut om utvisning ur Sverige enligt 4 kap. 7 § utlän-
ningslagen (1989:529),
9. förordnande om omedelbar verkställighet eller om sådant till-
godoräknande som avses i 33 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken,
10. företagen personutredning,
11. beslut enligt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken eller jämlikt 19 §
andra stycket bötesverkställighetslagen (1979:189),
12. att dom eller beslut såvitt angår den ådömda påföljden har vunnit
laga kraft eller har överklagats,
13. tidpunkt för verkställighet av fängelse eller förvandlingsstraff för
böter, tidpunkt för frigivning från sådana straff samt, vid villkorlig
frigivning, prövotid och återstående strafftid,
14. intagning i eller utskrivning från sjukvårdsinrättning av den som
en domstol har överlämnat till rättspsykiatrisk vård,
15. förordnande om att övervakningen med anledning av en dom på
skyddstillsyn skall anstå eller att vidare verkställighet inte får äga rum,
16. att överrätt undanröjt dom eller beslut och visat målet åter till lägre
rätt,
17. att regeringen av nåd har efterskänkt eller ändrat straff eller annan
påföljd som har antecknats i registret samt om
18. att resning har beviljats i ett mål i vilket har dömts till påföljd som
har antecknats i registret.

3 § I registret skall också antecknas
1. beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om
överflyttning till den staten av verkställighet av fängelse eller över-
vakning av den som villkorligt frigivits eller dömts till skyddstillsyn,
2. annat beslut av myndighet i främmande stat om verkställighet av här
i landet ådömd påföljd,
3. beslut av svensk domstol eller myndighet enligt 5, 10, 14, 17 eller
21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m.m., om verkställighet,
övervakning, undanröjande eller förverkande samt om
4. beslut av svensk domstol eller myndighet enligt 10 § lagen
(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Utlämnande av uppgifter

Inom riket

4 § Fullständigt utdrag ur belastningsregistret skall lämnas på begäran av
1. det statsråd som är föredragande i ärende enligt lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll, i ärende om utlämning för brott eller om
nåd i brottmål, i ärende om upphävande av domstols beslut om utvisning
på grund av brott enligt utlänningslagen (1989:529) eller i ärende om
överförande av straffverkställighet enligt lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom; eller
den statsrådet bemyndigar därtill, för utredning i sådant ärende och i
fråga om den som prövningen gäller,
2. det statsråd som är föredragande i ärende enligt lagen (1950:382)
om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen (1989:529), eller den
statsrådet bemyndigar därtill samt Utlänningsnämnden, för utredning i
sådant ärende och i fråga om den som prövningen gäller,
3. chefen för Utrikesdepartementet eller den han bemyndigar, om
utdraget behövs för fullgörande av skyldighet som åvilar Sverige enligt
överenskommelse med främmande stat,
4. länsstyrelse, i ärende då länsstyrelsen enligt lag eller förordning
skall inhämta sådant utdrag,
5. Statens invandrarverk,
6. av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt
lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen, med anledning av
ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd,
7. Kriminalvårdsstyrelsen i fråga om den som styrelsen avser att
anställa inom kriminalvården eller anlita som övervakare inom frivården
eller som förtroendeman enligt lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål, m.m.,
8. Kriminalvårdsstyrelsen, regionmyndighet, anstalt eller häkte inom
kriminalvården, när uppgiften behövs för prövning av en fråga enligt
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt eller lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
9. Kriminalvårdsnämnden, när uppgiften behövs för prövning av en
fråga om villkorlig frigivning eller
10. Övervakningsnämnd eller frivårdsmyndighet, i ärende om
övervakning av den som villkorligt frigivits, dömts till skyddstillsyn eller
överförts till vård utom anstalt, i fråga om den som ärendet rör, eller
beträffande den som är intagen på anstalt men erhållit tillstånd att vistas
utom denna.

5 § Uppgift om brott som har föranlett annan påföljd än penningböter
skall lämnas på begäran av
1. Högskolans avskiljandenämnd, i fråga om den som nämnden vid
prövning enligt högskolelagen (1992:1434) överväger att avskilja från
utbildningen,
2. Riksbanken, i fråga om den banken avser att anställa som
bevaknings- och transportpersonal,
4. statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet som
beslutar om anställning av personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av
utvecklingsstörda eller vård av barn och ungdom, i fråga om den som
myndigheten avser att anställa,
5. Försvarsmakten, i fråga om den som myndigheten avser att anställa i
utlandsstyrkan,
6. Lotteriinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid prövning
enligt lotterilagen (1994:1000) överväger att ge tillstånd att få anordna
roulettspel, tärningsspel och kortspel,
7. Sprängämnesinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt förordningen (1988:1145) om brandfarliga
och explosiva varor, överväger att ge tillstånd,
8. Socialnämnd, i ärende om adoption eller vårdnad om barn,
9. Socialnämnd, i ärende om medgivande att ta emot barn m.m. enligt
25 28, 30 och 31 §§ socialtjänstlagen (1980:620) samt åtgärder enligt
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
10. Luftfartsverket, i fråga om den som myndigheten vid lämplig-
hetsprövning enligt luftfartsförordningen (1986:171), överväger att ge
tillstånd,
11. Vägverket, i fråga om den som myndigheten vid lämplighetspröv-
ning enligt 64, 68 och 69 §§ körkortsförordningen (1977:722), överväger
att ge tillstånd samt
12. Alkoholinspektionen, för införande i myndighetens register över
dem som har tillstånd enligt alkohollagen eller som är företrädare för
tillståndspliktig verksamhet samt i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt 7 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738) över-
väger att ge tillstånd.

6 § Uppgift om brott mot 8 11, 14 eller 15 kap. brottsbalken eller mot
skattebrottslagen (1971:69) skall, om uppgiften har föranlett annan
påföljd än penningböter, lämnas på begäran av
1. Finansinspektionen, i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning av större ägare enligt försäkringsrörelselagen
(1982:713), bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse eller lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
överväger att ge tillstånd,
2. Fastighetsmäklarnämnden, i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400), överväger
att ge tillstånd,
3. Revisorsnämnden, i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt lagen (1995:528) om revisorer, överväger att
ge tillstånd samt
4. kommun, i fråga om den som har anmält ett förvärv av hyres-
fastighet enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet, om
förvärvstillstånd får vägras.

7 § Uppgift om brott mot 3 eller 4 kap., 6 kap. 1 eller 2 §, 8 kap. 5 eller 6
§, 12 kap. 3 § eller 13 kap. brottsbalken, 1 eller 3 § narkotikastrafflagen
(1968:64), 3 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel
eller 9 kap. 1 eller 2 § vapenlagen (1996:67) eller dess motsvarighet
enligt äldre lag skall lämnas på begäran av Totalförsvarets pliktverk och
Försvarsmakten i fråga om totalförsvarspliktiga som skrivs in eller är
inskrivna för värnplikt enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Om uppgifter om något sådant brott förekommer, får också uppgifter om
andra antecknade brott lämnas ut, om de har föranlett annan påföljd än
böter.

8 § Utdrag enligt 5 7 §§ får inte innehålla uppgift som har antecknats
enligt 3 § 3 6 lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret. En
socialnämnd har dock rätt till uppgift om åklagares beslut att inte åtala
samt om besöksförbud.

9 § Rikspolisstyrelsen skall underrätta Vägverket om dom, beslut,
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot i enlighet med vad
som sägs i 83 och 84 §§ körkortsförordningen (1977:772).

10 § Uppgift om brott som har föranlett annan påföljd än penningböter,
får på begäran lämnas till
1. larminstallationsföretag, som avses i lagen (1983:1097) med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m., i fråga om den som företaget
avser att anställa för larminstallationer eller
2. enskild sammanslutning eller person som beslutar om anställning av
personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda eller vård
av barn och ungdom, i fråga om den som den enskilde avser att anställa.
Utdrag får inte innehålla uppgift som har antecknats enligt 3 § 3 6
lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret.

Till utlandet

11 § Uppgifter om annan påföljd än böter vilka har tillförts be-
lastningsregistret och avser den som är medborgare eller har hemvist i
Danmark, Finland, Island eller Norge skall ofördröjligen meddelas
registreringsmyndigheten i den staten.
Sådana uppgifter om överflyttning av verkställighet som avses i 11 §
första stycket lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret, skall
genast redovisas till registreringsmyndighet i den stat från eller till vilken
verkställigheten har flyttats över.

Utlämnande myndighet

12 § Rikspolisstyrelsen får bestämma att utdrag enligt 10 § första stycket
lagen (0000:00) om det allmänna belastningsregistret eller 4 7 §§ eller
11 § denna förordning får lämnas av en polismyndighet.

Gallring

13 § En uppgift om utvisning på grund av brott, vilken har antecknats
enligt 2 § 8, skall inte gallras förrän den utvisade enligt beslutet har rätt
att återvända till Sverige.

Övrigt

14 § Den som i tjänsten tar del av uppgifter ur det allmänna belastnings-
registret och därvid får anledning anta att registrets innehåll är oriktigt,
skall genast anmäla det till Rikspolisstyrelsen.

15 § Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om hur utdrag ur
registret skall begäras och utformas.

Förslag till förordning om misstankeregister
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Med misstankeregister förstås i denna förordning det register som
avses i lagen (0000:00) om misstankeregister.

Innehåll

2 § Beträffande den som registreras enligt 3 § lagen (0000:00) om
misstankeregister skall registret tillföras uppgifter om
1. namn och personnummer eller de andra uppgifter som behövs för
identifiering av den registrerade,
2. de brott som misstanken avser,
3. ärendenummer och vid vilken myndighet som ärendet handläggs,
4. om åklagare har övertagit ledningen av en förundersökning som har
inletts av en polismyndighet,
5. om den misstänkte har underrättats om misstanke om brott enligt 23
kap. 18 § rättegångsbalken,
6. beslut att väcka åtal eller talan om förvandling av böter och
7. beslut som gäller anhållande, häktning eller intagning i anstalt eller
för vård enligt lagen (1991:1122) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen
(1988:870) om vård om missbrukare i vissa fall.

3 § Uppgifter om misstanke skall inte antecknas om misstanken gäller
1. vållande till kroppsskada eller sjukdom i samband med trafikolycka
enligt 3 kap. 8 § brottsbalken,
2. egenmäktigt förfarande bestående i olovlig uppställning av fordon
på någon annans parkeringsplats enligt 8 kap. 8 § brottsbalken eller
3. förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken.

4 § Rikspolisstyrelsen får föreskriva att registrering enligt 3 och 4 §§
lagen om misstankeregister skall begränsas utöver vad som följer av
denna förordning.

Utlämnande av uppgifter

5 § Fullständigt utdrag ur misstankeregistret skall lämnas på begäran av
1. det statsråd som är föredragande i ärende enligt lagen (1991:572)
om särskild utlänningskontroll, i ärende om nåd i brottmål, i ärende om
upphävande av domstols beslut om utvisning på grund av brott enligt
utlänningslagen (1989:529) eller i ärende om överförande av
straffverkställighet enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom; eller den statsrådet bemyndigar
därtill, för utredning i sådant ärende och i fråga om den som prövningen
gäller,
2. det statsråd som är föredragande i ärende enligt lagen (1950:382)
om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen (1989:529), eller den
statsrådet bemyndigar därtill samt Utlänningsnämnden, för utredning i
sådant ärende och i fråga om den som prövningen gäller,
3. länsstyrelse, i ärende då länsstyrelsen enligt lag eller förordning
skall inhämta sådant utdrag
4. Statens invandrarverk samt
5. Försvarsmakten, i fråga om den som myndigheten avser att anställa i
utlandsstyrkan.

6 § Uppgift om misstanke om brott för vilket åtal eller talan om
förvandling av böter har väckts, skall lämnas på begäran till
1. Kriminalvårdsstyrelsen i fråga om den myndigheten avser att an-
ställa inom kriminalvården eller anlita som övervakare inom frivården
eller som förtroendeman enligt lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna,
2. Kriminalvårdsstyrelsen, regionmyndighet, anstalt eller häkte inom
kriminalvården när uppgiften behövs för prövning av en fråga enligt
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt eller lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
3. Kriminalvårdsnämnden när uppgiften behövs för prövning av en
fråga om villkorlig frigivning,
4. Övervakningsnämnd eller frivårdsmyndighet i ärende om över-
vakning av den som villkorligt frigivits, dömts till skyddstillsyn eller
överförts till vård utom anstalt, i fråga om den som ärendet rör, eller
beträffande den som är intagen på anstalt men erhållit tillstånd att vistas
utom denna,
5. Riksbanken i fråga om den som myndigheten avser att anställa som
bevaknings- eller transportpersonal,
6. statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet som
beslutar om anställning av personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av
utvecklingsstörda eller vård av barn och ungdom, i fråga om den som
myndigheten avser att anställa,
7. Lotteriinspektionen i fråga om den som myndigheten vid prövning
enligt lotterilagen (1994:1000) överväger att ge tillstånd att få anordna
roulettspel, tärningsspel och kortspel,
8. Sprängämnesinspektionen i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt förordningen (1988:1145) om brandfarliga
och explosiva varor, överväger att ge tillstånd,
9. Socialnämnd i ärende om adoption eller vårdnad om barn,
10. Socialnämnd i ärende om medgivande att ta emot barn m.m. enligt
25 28, 30 och 31 §§ socialtjänstlagen (1980:620) samt åtgärder enligt
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
11. Luftfartsverket i fråga om den som myndigheten vid lämplig-
hetsprövning enligt luftfartskungörelsen (1961:558), överväger att ge
tillstånd,
12. Vägverket i fråga om den som myndigheten vid lämplighets-
prövning enligt 64, 68 och 69 §§ körkortsförordningen (1977:722),
överväger att ge tillstånd,
13. Finansinspektionen i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning av större ägare enligt försäkringsrörelselagen
(1982:713), bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:981) om värde-
pappersrörelse eller lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag
överväger att ge tillstånd,
14. Fastighetsmäklarnämnden i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400), överväger
att ge tillstånd,
15. Revisorsnämnden i fråga om den som myndigheten vid lämplig-
hetsprövning enligt lagen (1995:528) om revisorer, överväger att ge
tillstånd,
16. Totalförsvarets pliktverk och Försvarsmakten i fråga om total-
försvarspliktiga som skrivs in eller är inskrivna för värnplikt enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt,
17. Alkoholinspektionen, för införande i myndighetens register över
dem som har tillstånd enligt alkohollagen eller som är företrädare för
tillståndspliktig verksamhet samt i fråga om den som myndigheten vid
lämplighetsprövning enligt 7 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738)
överväger att ge tillstånd samt
18. kommun, i fråga om den som har anmält ett förvärv av hyres-
fastighet enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet, om
förvärvstillstånd får vägras.

7 § Uppgift om misstanke om brott för vilket åtal eller talan om
förvandling av böter har väckts, får på begäran lämnas till
1. larminstallationsföretag, som avses i lagen (1983:1097) med vissa
bestämmelser om larmanläggningar m.m., i fråga om den som företaget
avser att anställa för larminstallationer eller
2. enskild sammanslutning eller person som beslutar om anställning av
personal inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda eller vård
av barn och ungdom, i fråga om den som den enskilde avser att anställa.

Utlämnande myndighet

8 § Rikspolisstyrelsen får bestämma att utdrag enligt 5 6 §§ denna
förordning får lämnas av en polismyndighet.

Övrigt

9 § Den som i tjänsten tar del av uppgifter ur det allmänna belast-
ningsregistret och därvid får anledning anta att registrets innehåll är
oriktigt, skall genast anmäla det till Rikspolisstyrelsen.

10 § Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om hur utdrag ur
registret skall begäras och lämnas.

Förteckning över remissinstanserna över
slutbetänkandet
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av följande
instanser:
Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riks-
åklagaren, Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium,
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Datainspektionen,
Socialstyrelsen, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Statistiska central-
byrån, Riksrevisionsverket, Riksarkivet, Hovrätten för Västra Sverige,
Södra Roslags tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm,
Uppsala universitet, Juridiska fakulteten, Lunds universitet, Juridiska
fakulteten, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands
län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kronobergs län,
Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i
Göteborgs- och Bohus län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen
i Dalarna, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges Domareförbund,
Yttranden har dessutom inkommit från följande instanser.
Läkemedelsverket, Vägverket, Seppo Isolto m.fl.,

Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om belastningsregister
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett belastningsregister. Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för
behandlingen av personuppgifter i registret.

Ändamål

2 § Belastningsregistret skall föras för att ge information om sådana
belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda
brott,
2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för
utfärdande av strafföreläggande,
3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd eller
4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i
författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

Domar eller beslut som har meddelats i Sverige

3 § Registret skall innehålla uppgifter om den som
1. genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot har ålagts påföljd för brott,
2. har ålagts förvandlingsstraff för böter,
3. med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken har förklarats fri från
påföljd,
4. på grund av åklagares beslut enligt 20 kap 7 § rättegångsbalken, 9
eller 17 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare eller 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall inte har åtalats för brott,
5. skall utlämnas enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller
enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,
Island och Norge eller
har meddelats besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud

Domar och beslut som har meddelats i utlandet

4 § Uppgifter om den som avses med en dom eller ett beslut som
meddelats i utlandet skall föras in i registret, om uppgiftens innehåll
motsvarar vad som sägs i 3 § och uppgiften
1. kommer från en myndighet i en stat som tillhör Internationella
kriminalpolisorganisationen, från denna organisation eller från
Europol och avser en svensk medborgare eller någon som har hemvist
i Sverige eller
2. lämnas från en stat enligt en överenskommelse mellan Sverige och
den staten.

Uppgifter som skall föras in i registret

5 § Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter
registret skall innehålla om den som skall registreras enligt 3 och 4 §§.

Rätt att få uppgifter från registret

Svenska myndigheter

6 § Personuppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs
av
1. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Datainspektionen för
deras tillsynsverksamhet,
2. polis-, tull, eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för
verksamhet som avses i 2 § 1 3,
3. förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § 4, eller
4. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av
ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.
Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket
får ha direktåtkomst till registret.

7 § En myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret skall, i varje
särskilt fall, noga pröva behovet av information. En begäran om att få ta
del av uppgifter ur registret får göras endast om skälet till det uppväger
det intrång eller men i övrigt det innebär för den som berörs.

8 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

Enskilda

9 § En enskild har rätt att på begäran utan avgift, en gång per kalenderår,
skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur registret om sig själv.
En enskild som behöver ett registerutdrag om sig själv för att kunna ta
till vara sin rätt i ett främmande land eller få tillstånd att resa in, bosätta
sig eller arbeta där, har rätt att få ett utdrag vars innehåll är begränsat
enligt föreskrifter som regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer meddelar.
En begäran om uppgifter ur registret skall vara skriftlig och
undertecknad av den sökanden själv.

10 § Om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott, har en enskild rätt att få uppgifter ur registret om
en annan enskild i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall
föreskriver det.
En enskild, som styrker att hans rätt är beroende av uppgifter ur
registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa uppgifter om
regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut.

Utländska myndigheter

11 § Uppgifter ur registret får lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

12 § Uppgifter ur registret skall lämnas till domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge om det begärs
för utredning i brottmål.
Uppgifter får på begäran även lämnas till domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Internationella
kriminalpolisorganisationen eller till denna organisation om det behövs
för att myndigheten eller organisationen skall kunna förebygga,
upptäcka, utreda eller beivra brott eller för ett utlänningsärende.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att uppgifter får lämnas till domstol eller polis- eller åklagarmyndighet
i en annan stat än som sägs 11 §, om det behövs för utredning i ett
brottmål eller ett utlänningsärende,
2. att uppgifter om den som är medborgare i en främmande stat eller som
har hemvist där, får lämnas till en myndighet i den staten och
3. att de uppgifter som får lämnas ut enligt 10 och 11 §§ skall begränsas.

14 § Uppgifter om den som avses med ett beslut om överflyttning skall
lämnas till den stat från eller till vilken överflyttning har skett
1. om verkställighet av annan påföljd än böter har förts hit från
Danmark, Finland, Island eller Norge eller till någon av dessa stater
härifrån,
2. i fråga om anteckning som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller
21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge ang. verkställighet av straff m.m. och
3. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till
någon annan stat härifrån enligt lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen
(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Utlämnande myndighet

15 § En begäran om att uppgifter skall lämnas ut prövas av Rikspolis-
styrelsen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
dock meddela föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva
frågan om att lämna ut uppgifter.

Gallring

16 § En uppgift skall gallras ur registret
1. om en överrätt genom dom eller beslut frikänt den registrerade för den
åtalade gärningen,
2. om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som avses i
1,
3. om dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot
har undanröjts,
4. om överrätt har upphävt ett beslut om förvandlingsstraff för böter,
5. om åklagares beslut att meddela åtalsunderlåtelse har återkallats,
6. om besöksförbud har upphävts eller
7. när den registrerade har avlidit.

17 § Utöver vad som följer av 16 § skall uppgifter om
1. fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter
frigivningen,
2. fängelsestraff som skall anses helt verkställt genom tidigare
frihetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har
befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,
3. fängelsestraff som har fallit bort enligt 35 kap. 8 eller 9 § brottsbalken
eller om förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 eller
21 § bötesverkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att
straffet föll bort,
4. skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras sedan tio år efter domen eller
beslutet,
5. sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt
verkställts,
6. överlämnande till vård inom socialtjänsten eller vård enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall gallras tio år efter
domen eller beslutet,
7. överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter
utskrivningen,
8. uppgift om böter gallras sedan fem år förflutit från dom, beslut eller
godkännande av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,
9. uppgift om att någon enligt 30 kap. 6 § har förklarats fri från påföljd
gallras sedan tio år förflutit från dom eller beslut,
10. uppgift om åklagares beslut att inte åtala för brott gallras sedan tio år
förflutit från beslutet,
11. uppgift om beslut om besöksförbud gallras sedan tio år förflutit från
beslutet och
12. uppgift om beslut om utlämning för brott gallras sedan tio år förflutit
från beslutet

18 § Om det före utgången av den tid som anges i 17 § har gjorts en ny
anteckning enligt 3 eller 4§ beträffande samma person, skall ingen av
uppgifterna gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret.
Detta skall dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.
En uppgift skall alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det
beslut som föranledde att uppgiften fördes in i registret. I fråga om
uppgift som avses i 17 § 1 eller 7 gäller detta endast om de tidsfrister
som anges där har gått ut.
Skall en uppgift som avses i 3 och 4 §§ gallras enligt denna paragraf,
skall även sådana uppgifter som har antecknats i anslutning till uppgiften
gallras, om inte regeringen föreskriver annat.

Tystnadsplikt

19 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja dessa uppgifter.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

20 § Personuppgiftslagens (1998:000) regler om rättelse och skadestånd
gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer, då lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister och lagen (1965:94) om
polisregister m.m. upphör att gälla.
2. Uppgifter i kriminal- och polisregister som förs enligt de upphävda
lagarna får stå kvar i högst tjugo år. Bestämmelserna i 7 och 10 §§
lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister skall fortfarande gälla
för dessa uppgifter.
3. 6 15 §§ samt 19 och 20 §§ i den nya lagen skall gälla även för
uppgifter i polis- och kriminalregister enligt punkt 2 samt för uppgifter
i körkortsregistrets belastningsdel.

Förslag till lag om misstankeregister
Härigenom föreskrivs följande.

1 § Rikspolisstyrelsen skall med hjälp av automatiserad behandling föra
ett register med uppgifter om skälig misstanke om brott
(misstankeregistret). Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för
behandlingen av personuppgifter i registret.

Ändamål

2 § Misstankeregistret skall föras för att underlätta tillgången till sådana
uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos
1. polis- och tullmyndigheter för att samordna förundersökningar mot
en person och för att förebygga, upptäcka och utreda brott,
2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal och
3. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplig-
hetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i
författning.
Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är
av särskild betydelse i dennes verksamhet.

Innehåll

3 § Registret skall innehålla uppgifter om den som har fyllt femton år och
som enligt förundersökningsledarens bedömning är skäligen misstänkt
för
1. brott mot brottsbalken,
2. annat brott för vilket svårare straff än böter är föreskrivet eller
3. sådant brott utomlands som enligt svensk lag motsvarar brott enligt 1
eller 2, under förutsättning att frågan om lagföring för brottet skall
avgöras i Sverige.
Registret skall även innehålla uppgifter om den mot vilken allmän
åklagare har inlett utredning i mål om förvandling av böter och om den
som har begärts utlämnad för brott.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att registreringen skall begränsas på visst sätt.

4 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter
registret skall innehålla om den som skall registreras enligt 3 §.

Rätt att få uppgifter ur registret

Svenska myndigheter

5 § Uppgifter ur misstankeregistret skall lämnas ut om det begärs av
1. polis-, tull-, eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för
verksamhet som avses i 2 § 1 3,
2. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av
ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.
Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket
får ha direktåtkomst till registret.
Att uppgifter får lämnas ut i vissa andra fall framgår av 14 kap.
sekretesslagen (1980:100).

6 § En myndighet som har rätt att få uppgifter ur registret skall i varje
särskilt fall noga pröva behovet av information. Utdrag eller
upplysningar ur registret får begäras endast om skälet till det uppväger
det intrång eller men i övrigt det innebär för den som berörs.

7 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

Enskilda

8 § Att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till den
registrerade själv framgår av 14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100).

9 § Om det behövs för att pröva en fråga om anställning eller uppdrag i
en verksamhet som avser vård eller som är av betydelse för förebyggande
eller beivrande av brott, har en enskild rätt att få uppgifter ur registret om
en annan enskild i den utsträckning regeringen för vissa typer av fall
föreskriver det.
En enskild, som styrker att hans rätt är beroende av uppgifter ur
registret om en annan enskild, har rätt att få ta del av dessa uppgifter om
regeringen medger att uppgifterna får lämnas ut.

Utländska myndigheter

10 § Uppgifter ur registret får lämnas till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.

11 § Uppgifter får på begäran lämnas till polis- eller åklagarmyndighet i
en stat som är ansluten till Internationella kriminal-polisorganiationen
eller till denna organisation om det behövs för att myndigheten eller
organisationen skall kunna förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott
eller för ett utlänningsärende.
Uppgifter får vidare lämnas ut enligt vad som framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. att uppgifter får lämnas till en domstol eller polis- eller
åklagarmyndighet i en annan stat än som sägs 10 §, om det behövs för
utredning i ett brottmål eller ett utlänningsärende,
2. att uppgifter om den som är medborgare i en främmande stat eller
som har hemvist där, får lämnas till en myndighet i den staten och
3. att de uppgifter som får lämnas ut enligt 9 och 10 §§ skall begränsas.

Utlämnande myndighet

13 § En begäran om att lämna ut uppgifter prövas av Rikspolis-styrelsen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får dock meddela
föreskrifter om att en polismyndighet i vissa fall får pröva om uppgifter
kan lämnas ut.

Gallring

14 § En uppgift skall gallras
1. om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med
anledning av misstanken,
2. om åtal som har väckts med anledning av misstanken har lagts ned,
3. om domstol har meddelat dom eller beslut som vunnit laga kraft med
anledning av misstanken eller den misstänkte har godkänt
strafföreläggande som har utfärdats i anledning av misstanken eller
4. när en begäran om utlämning har avgjorts.
Vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även
uppgifter om talan om förvandling av böter.

Tystnadsplikt

15 § Den som med stöd av denna lag har fått del av uppgifter om annans
personliga förhållanden får inte obehörigen röja dessa uppgifter.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Rättelse och skadestånd

16 § Personuppgiftslagens (1998:000) regler om rättelse och skadestånd
gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

_________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förslag till polisdatalag
Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Vid behandling av personuppgifter inom polisen gäller person-
uppgiftslagen (1998:000) om inte avvikande bestämmelser meddelas i
denna lag, lagen (1998:000) om belastningsregister eller lagen
(1998:000) om misstankeregister. De begrepp som används i denna lag
har samma betydelse som i personuppgiftslagen.

2 § Lagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet
för att
1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och
säkerheten,
2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar
därav samt ingripa när sådana har inträffat eller
3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under
allmänt åtal.
Lagen gäller också behandling av sådana uppgifter som avses i 27 och
28 §§.

3 § Bestämmelserna i 7 11 och 16 38 §§ gäller endast automatiserad
behandling av uppgifter.

Definitioner

4 § I denna lag avses med
underrättelseverksamhet: polisverksamhet som består i att samla,
bearbeta och analysera information för att klarlägga om brottslig
verksamhet har utövats eller kan komma att utövas och som inte utgör
förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken,
kriminalunderrättelseverksamhet: annan underrättelseverksamhet än
den som bedrivs av Säkerhetspolisen,
allvarlig brottslig verksamhet: verksamhet som innefattar brott för
vilket är föreskrivet fängelse i två år eller däröver,
särskild undersökning: en undersökning i kriminalunderrättelse-
verksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i
syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda
åtgärder för att förebygga,förhindra eller upptäcka brott,
DNA-analys: varje förfarande som kan användas för analys av
deoxyribonukleinsyra.

Personuppgiftsansvarig

5 § Rikspolisstyrelsen är personuppgiftsansvarig för behandling av
uppgifter som avses i 25, 27 och 31 §§.

Behandling av känsliga personuppgifter

6 § Uppgifter om en person får inte behandlas enbart på grund av vad
som är känt om personens ras eller etniska ursprung, politiska åsikter,
religiösa eller filosofiska övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa
eller sexuella läggning.
Om uppgifter om en person behandlas på annan grund får uppgifterna
kompletteras med sådana uppgifter som avses i första stycket, om det är
oundgängligen nödvändigt för syftet med behandlingen.

Behandling av uppgifter om kvarstående misstankar

7 § Om en förundersökning mot en person har lagts ned på grund av
bristande bevisning får uppgifter om brottsmisstanken behandlas endast
under förutsättning att
1. den misstänkte enligt förundersökningsledarens bedömning fort-
farande är skäligen misstänkt för brottet och
2. uppgifterna behövs för att förundersökningen skall kunna tas upp på
nytt.

8 § Om åtal mot en person har lagts ned eller om han eller hon genom
lagakraftvunnen dom har frikänts får uppgifter om brottsmisstanken
behandlas endast
1. om förundersökningen tas upp på nytt eller
2. för prövning av ett särskilt rättsmedel enligt 58 kap. rättegångsbalken.

9 § Bestämmelserna i 7 och 8 §§ gäller inte för Säkerhetspolisen.

Obligatorisk anmälan av vissa behandlingar

10 § Om uppgifter som ger upplysning om att en person är dömd för
brott eller är eller har varit misstänkt för brott skall behandlas skall detta
tre veckor före behandlingen av uppgifterna anmälas till tillsyns-
myndigheten för förhandskontroll. Detta gäller dock inte om uppgifterna
behandlas av Säkerhetspolisen eller i samband med en förundersökning
eller särskild undersökning.
När en anmälan skall göras enligt första stycket skall ändamålet med
behandlingen samt tiden för gallring av uppgifterna anges.

Gallring

11 § Uppgifter som behandlas skall, om inte annat anges i denna lag,
gallras när de inte längre behövs för sitt ändamål. Detta gäller dock inte
uppgifter som behandlas i en förundersökning.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska och
vetenskapliga ändamål.

Utlämnande av uppgifter

12 § Uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistiken skall
lämnas till den myndighet som ansvarar för att framställa sådan statistik.

13 § Uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet eller en
mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell
överenskommelse som Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt.
Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter på begäran får
lämnas till polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till
Internationella kriminalpolisorganisationen eller till denna organisation,
om det behövs för att myndigheten eller organisationen skall kunna
förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott.
Uppgifter får vidare lämnas ut enligt vad som framgår av 1 kap. 3 §
tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

14 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppgifter får lämnas ut
även i andra fall än som sägs i 12 och 13 §§.

Rättelse och skadestånd

15 § Personuppgiftslagens (1998:000) bestämmelser om rättelse och
skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Kriminalunderrättelseverksamhet

16 § I kriminalunderrättelseverksamhet får personuppgifter behandlas
endast om
1. en särskild undersökning har inletts under ledning av
Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och
2. det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats eller
kan komma att utövas.
Uppgifter om en enskild person som det inte finns någon misstanke
mot skall förses med en upplysning om detta förhållande.
Personuppgifter får också behandlas i kriminalunderrättelseregister i
enlighet med 19 23 §§.

17 § Polismyndighetens eller Rikspolisstyrelsens beslut att inleda en
behandling av personuppgifter enligt 16 § skall innehålla uppgifter om
ändamålet med behandlingen och de villkor i övrigt som behövs för att
förebygga otillbörligt intrång i de registrerades personliga integritet.
Rikspolisstyrelsen skall föra en förteckning över samtliga beslut om
behandling av personuppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet.

18 § Uppgifter som behandlas enligt 17 § skall gallras senast ett år efter
det att beslutet om att inleda den särskilda undersökningen fattades. Om
det är av särskild betydelse för att den särskilda undersökningen skall
kunna avslutas får dock uppgifterna behandlas under längre tid.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska och
vetenskapliga ändamål.

Kriminalunderrättelseregister

19 § Kriminalunderrättelseregister får föras endast för att
1. ge underlag för beslut om särskilda undersökningar avseende allvarlig
brottslig verksamhet eller
2. underlätta tillgången till allmänna uppgifter med anknytning till
underrättelseverksamhet.

20 § Kriminalunderrättelseregister får föras av Rikspolisstyrelsen eller av
en polismyndighet. Den myndighet som för registret är
personuppgiftsansvarig för behandlingen av personuppgifter i registret.

Innehåll

21 § Ett kriminalunderrättelseregister får innehålla uppgifter som kan
hänföras till en enskild person endast om uppgifterna ger anledning att
anta att allvarlig brottslig verksamhet utövats eller kan komma att utövas
och den som avses med uppgifterna skäligen kan misstänkas för att ha
utövat eller komma att utöva den allvarliga brottsliga verksamheten.
Uppgifter om transportmedel eller varor som kan antas ha samband
med allvarlig brottslig verksamhet eller om hjälpmedel som kan antas ha
använts i samband med sådan verksamhet får registreras, även om
uppgifterna kan hänföras till en enskild person som det inte finns någon
misstanke mot. Uppgifterna skall därvid förses med upplysning om att
det inte finns någon misstanke mot denne.

22 § Om förutsättningarna för registrering enligt 19 § är uppfyllda får
registret innehålla
1. upplysningar om varifrån den registrerade uppgiften kommer och
om uppgiftslämnarens trovärdighet,
2. identifieringsuppgifter,
3. uppgifter om särskilda bestående fysiska kännetecken,
4. de omständigheter och händelser som ger anledning att anta att den
registrerade utövat eller kan komma att utöva allvarlig brottslig
verksamhet,
5. uppgifter om varor, brottshjälpmedel och transportmedel,
6. ärendenummer och
7. hänvisning till en särskild undersökning där uppgifter om den
registrerade behandlas och till register som förs av polis- eller
tullmyndighet i vilket uppgifter om den registrerade förekommer.

Gallring

23 § Uppgifterna i ett kriminalunderrättelseregister skall gallras senast tre
år efter det att uppgifter om att en person skäligen kan misstänkas för att
ha utövat eller komma att utöva allvarlig brottslig verksamhet senast
infördes. Om en särskild undersökning som rör en registrerad person har
inletts, får dock uppgifter stå kvar till dess att undersökningen har
avslutats.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska,
statistiska och vetenskapliga ändamål.

Register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål

24 § Uppgifter om resultat av DNA-analyser får behandlas endast för att
underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott.
Rikspolisstyrelsen får föra register i enlighet med 25 29 §§ över de
uppgifter som behandlas.
Sådana uppgifter som avses i första stycket får även behandlas i
förundersökningar och särskilda undersökningar.

DNA-register

25 § Ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-
analyser som har gjorts under utredning om ett brott och som avser
personer som har dömts för
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet
eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om
brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet
kan leda till fängelse i mer än två år eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett
sådant brott som avses i 1 eller 2.

26 § Registreringen av ett analysresultat skall begränsas till uppgifter
som ger information om den registrerades identitet. Analysresultat som
kan ge upplysning om den registrerades personliga egenskaper får inte
registreras.
Utöver vad som sägs i första stycket får DNA-registret endast
innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har gjorts och
vem analysen avser.

Spårregister

27 § Ett spårregister får innehålla uppgifter om resultatet av en DNA-
analyser som har gjorts under utredning av brott. Uppgifterna får inte
kunna hänföras till en identifierbar person. Därutöver får ett spårregister
endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen har
gjorts.

28 § Uppgifter i spårregister får endast jämföras med analysresultat
1. som inte kan hänföras till en viss person,
2. som finns i DNA-registret eller
3. som kan hänföras till en person som är misstänkt för brott.

Gallring

29 § Personuppgifter skall gallras senast när uppgifterna om den
registrerade gallras ur belastningsregistret.
Uppgifter i spårregister skall gallras senast trettio år efter
registreringen.

Prover från personer som inte är misstänkta för brott

30 § Om ett prov har tagits för DNA-analys från någon som inte är
misstänkt för brottet i samband med en utredning om ett brott, får provet
inte användas för något annat ändamål än det för vilket det togs. Ett
sådant prov får inte heller sparas efter det att målet slutligt har avgjorts.

Fingeravtrycks- och signalementsregister

31 § För att underlätta identifiering av personer i samband med brott får
Rikspolisstyrelsen behandla uppgifter om fingeravtryck, signalement och
särskilda kännetecken i fingeravtrycks- och signalementsregister. Ett
sådant register får användas för identifiering av okända personer även i
andra fall.
Sådana uppgifter som avses i första stycket får även behandlas i
förundersökningar och särskilda undersökningar.

32 § Fingeravtrycks- och signalementsregister får endast innehålla
uppgifter om den som är misstänkt eller dömd för brott eller som har fått
lämna fingeravtryck enligt 19 § lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll. I ett sådant register får endast antecknas uppgifter om
1. fingeravtryck och signalement,
2. särskilda bestående fysiska kännetecken,
3. identifieringsuppgifter och
4. ärendenummer.

33 § Uppgifter om en misstänkt person skall gallras när förundersökning
eller åtal mot personen läggs ned eller när åtal ogillas. Uppgifterna får
dock bevaras längre om andra uppgifter om den registrerade skall
behandlas med stöd av 7 eller 8 §. När dessa uppgifter gallras skall även
uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister gallras.
Om den registrerade döms skall uppgifterna i registret gallras senast
vid den tidpunkt då uppgifterna gallras ur det allmänna belastnings-
registret.
Regeringen får meddela föreskrifter om gallring av uppgifter om den
som har fått lämna fingeravtryck enligt lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll.

SÄPO-registret

34 § Säkerhetspolisen skall föra ett register över Säkerhetspolisens
hantering av personuppgifter (SÄPO-registret). Registret har till ändamål
1. att underlätta spaning i syfte att förebygga och avslöja brott mot
rikets säkerhet eller bekämpa terrorism och
2. att utgöra underlag för registerkontroll enligt säkerhetsskydds-lagen
(1996:627).
Säkerhetspolisen är personuppgiftsansvarig för behandlingen av
personuppgifter i registret.

Innehåll

35 § SÄPO-registret får innehålla uppgifter som kan hänföras till en
enskild person endast
1. om den uppgifterna gäller kan misstänkas för att ha utövat eller
komma att utöva brottslig verksamhet som innefattar hot mot rikets
säkerhet eller terrorism,
2. om personen har undergått registerkontroll enligt säkerhets-
skyddslagen (1996:627) eller
3. om det med hänsyn till registrets ändamål annars finns särskilda skäl
till det.
Av registret skall framgå på vilken grund registrering skett.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om vilka personuppgifter
som får registreras.

36 § Om förutsättningarna för registrering enligt 35 § är uppfyllda får
registret innehålla
1. identifieringsuppgifter,
2. uppgifter om grunden för registrering och
3. hänvisning till de ärenden där uppgifter om den registrerade
behandlas.

Gallring

37 § Uppgifter som registrerats enligt 35 § 1 och 3 skall gallras senast tio
år efter det att en sådan uppgift om personen som kan föranleda
registrering senast infördes. Om det finns särskilda skäl får dock
uppgifterna stå kvar under längre tid.
Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får
meddela föreskrifter om att uppgifter får bevaras för historiska,
statistiska och vetenskapliga ändamål.

Belastning- och misstankeregister

38 § Om skyldigheten för Rikspolisstyrelsen att föra belastnings- och
misstankeregister finns särskilda bestämmelser.
Det får inte föras något annat rikstäckande register över
brottmålsdomar än belastningsregistret.
_______

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. För de personregister som den 24 oktober 1998 förs med
Datainspektionens tillstånd gäller datalagens (1973:289) bestämmelser
till och med den 30 september 2001. För ett sådant register skall
endast 12 14 §§ gälla.

Förslag till ändring i lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 §

Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har
förhållit sig under prövotiden, skall kriminalvårdsstyrelsen lämna
upplysning härom på grundval av uppgifter som styrelsen infordrar från
frivårdsmyndigheten.
Begår den dömde nytt brott och
döms han under prövotiden av
svensk domstol för brottet till
påföljd som avses i 2 § första
stycket lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att
den främmande staten underrättas
om domen.

Begår den dömde nytt brott och
döms han under prövotiden av
svensk domstol för brottet till
påföljd som avses i 3 § första
stycket 1 eller 2 lagen (1998:000)
om belastningsregister, skall
kriminalvårdsstyrelsen sörja för att
den främmande staten underrättas
om domen.

Har den dömde i annat fall än som avses i andra stycket allvarligt
åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund
härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av
myndighet i den främmande staten, skall nämnden göra anmälan härom
till kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande
staten underrättas om sådan anmälan.

_________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 5 kap 1 och 5 §§, 7 kap. 17 och 18 §§, 9 kap
17 § samt 16 kap 1 § sekretesslagen (1980:100) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.
1 §

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till
1. förundersökning i brottmål,
2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål
eller i annan verksamhet för att förebygga brott,
3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud,
4. åklagarmyndighets, polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndig-
hets eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga,
upptäcka, utreda eller beivra brott, eller
5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt
insiderlagen (1990:1342) eller efterlevnaden av 7 kap. 1 § lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument,
om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

För uppgift som hänför sig till
sådan underrättelseverksamhet
som avses i 4 § polisdatalagen
(1998:000) eller som annars hänför
sig till Säkerhetspolisens
verksamhet för att förebygga eller
avslöja brott mot rikets säkerhet
eller förebygga terrorism, gäller
sekretess om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att syftet
med beslutade eller förutsedda
åtgärder motverkas eller den
framtida verksamheten skadas.
Motsvarande sekretess gäller i
annan verksamhet hos myndighet
för att biträda åklagarmyndighet,
polismyndighet, skattemyndighet,
tullmyndighet eller kustbevak-
ningen med att uppdaga, utreda
eller beivra brott samt hos
tillsynsmyndighet i konkurs och
inom exekutionsväsendet för
uppgift som angår misstanke om att
en gäldenär har begått brott som
avses i 11 kap. brottsbalken eller
annat brott som har samband med
gäldenärens näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
fyrtio år.
Sekretessen enligt första och
andra styckena gäller i annan
verksamhet hos myndighet för att
biträda åklagarmyndighet, polis-
myndighet, skattemyndighet, tull-
myndighet eller kustbevakningen
med att uppdaga, utreda eller beivra
brott samt hos tillsynsmyndighet i
konkurs och inom exekutions-
väsendet för uppgift som angår
misstanke om att en gäldenär har
begått brott som avses i 11 kap.
brottsbalken eller annat brott som
har samband med gäldenärens
näringsverksamhet.
I fråga om uppgift i allmän
handling som hänför sig till sådan
underrättelseverksamhet som avses i
andra stycket gäller sekretessen i
högst sjuttio år. I fråga om uppgift i
allmän handling i övrigt gäller
sekretessen i högst fyrtio år.

5 §
Sekretess gäller hos polis-
myndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapen-
register, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess i verksamhet som avser
folkbokföringen för uppgift som
hänför sig till vapenregister.
Sekretess gäller hos polis-
myndighet i verksamhet, som avser
förande av eller uttag ur vapen-
register, för uppgift som har
tillförts registret, om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan
fara för att vapen eller ammunition
kommer till brottslig användning.
Under samma förutsättning gäller
sekretess hos Rikspolisstyrelsen för
uppgift som hänför sig till
vapenregister.

7 kap.
17 §
Sekretess gäller i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
allmänt kriminalregister eller
register som förs enligt lagen
(1965:94) om polisregister m.m. för
uppgift som har tillförts registret.
Om utlämnande av sådan uppgift
gäller vad som är föreskrivet i lag
om register som nu har nämnts och
i säkerhets-skyddslagen (1996:627)
samt i förordningar som har stöd i
dessa lagar.
Sekretess gäller för uppgift som
har tillförts register som förs enligt
lagen (1998:000) om belastnings-
regiser. Om utlämnande av sådan
uppgift gäller vad som är
föreskrivet i den lagen och i
säkerhetsskyddslagen (1996:627)
samt i förordningar som har stöd i
dessa lagar.

Sekretess gäller också i verksamhet som avser förande av eller uttag ur
register som förs enligt lagen (1997:1058) om register i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet. Om utlämnande av sådan uppgift gäller
vad som är föreskrivet i nämnda lag eller i förordning som har stöd i den
lagen.

I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen enligt
första stycket i högst sjuttio år.
Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna
paragraf.

18 §
I annat fall än som avses i 17 §
gäller sekretess i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
register

1. för uppgift som har tillförts
särskilt register, som förs över
strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot, och inte hänför sig
till registrering som avses i 15 kap.
1 §,
I annat fall än som avses i 17 §
eller 9 kap. 17 § första stycket 7
gäller sekretess i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur
register
1. för uppgift som har tillförts
särskilt register, som förs över
strafföreläggande och föreläggande
av ordningsbot, och inte hänför sig
till registrering som avses i 15 kap.
1 §,
2. för annan uppgift hos
Rikspolisstyrelsen, som angår brott
eller den som har misstänkts, åtalats
eller dömts för brott, om uppgiften
har lämnats dit för databehandling
inom rättsväsendets
informationssystem i annat register
än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har
tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts
särskilt register som
författningsenligt förs hos
myndighet angående brott eller
tjänsteförseelser begångna av
personer som är eller har varit
verksamma hos myndigheten.
2. för annan uppgift hos
Rikspolisstyrelsen, som angår brott
eller den som har misstänkts, åtalats
eller dömts för brott, om uppgiften
har lämnats dit för databehandling
inom rättsväsendets
informationssystem i annat register
än som avses i 1,
3. för belastningsuppgift som har
tillförts körkortsregistret,
4. för uppgift som har tillförts
särskilt register som
författningsenligt förs hos
myndighet angående brott eller
tjänsteörseelser begångna av
personer som är eller har varit
verksamma hos myndigheten.
Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om
strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.
Sekretess gäller hos luftfartsverket i verksamhet, som avser förande av
eller uttag ur certifikatregistret, för uppgift som angår brott eller enskilds
hälsotillstånd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän
handling gäller sekretessen i högst
sjuttio år.

9 kap.
17 §
Sekretess gäller, om inte annat
följer av 18 §, i

1. utredning enligt bestämmel-
serna om förundersökning i
brottmål,
2. angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verksamhet
för att förebygga brott eller som
avser registerkontroll och särskild
personutredning enligt säker-
hetsskyddslagen (1996:627),

3. åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighet,
tullmyndighets eller kustbevak-
ningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller
beivra brott, eller

4. Statens biografbyrås verk-
samhet att biträda Justitiekanslern,
allmän åklagare eller polismyndig-
het i brottmål,
för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om
uppgiften röjs.

Sekretess gäller för uppgift om
enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden, om inte annat följer
av 18 §
1. i utredning enligt bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål,
2. i angelägenhet, som avser
användning av tvångsmedel i
sådant mål eller i annan verksamhet
för att förebygga brott
3. i angelägenhet som avser
registerkontroll och särskild
personutredning enligt säker-
hetsskyddslagen (1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polis-
myndighets, skattemyndighets,
Statens kriminaltekniska laborato-
rium, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i
övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verk-
samhet att biträda Justitiekanslern,
allmän åklagare eller polismyndig-
het i brottmål,
6. i register som förs av
Rikspolisstyrelsen enligt polisdata-
lagen (1998:000) eller som annars
behandlas där med stöd av samma
lag,
7. i register som förs enligt lagen
(1998:000) om misstankeregister,
om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom
närstående lider men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan
eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare.

Utan hinder av sekretessen får
uppgift lämnas till enskild enligt
vad som föreskrivs i den särskilda
lagstiftningen om unga lagöver-
trädare och i säkerhetsskyddslagen
(1996:627) samt i förordning som
har stöd i denna lag. Utan hinder
av sekretess får uppgift vidare
lämnas ut enligt vad som föreskrivs
i lagen (1998:000) om misstanke-
register och polisdatalagen
(1998:000) samt i förordningar
som har stöd i dessa lagar.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

16 kap
1 §
Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

12. förbehåll enligt 9 a § lagen
(1965:94) om polisregister m.m.

____________

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 5 kap. 5 § den 1 juli 1998 och i
övrigt den dag regeringen bestämmer.
2.Vid tillämpningen av 7 kap 17 § skall med belastningsregistret även
avses person- och belastningsregistret till dess samtliga uppgifter utgått
ur detta register.
3. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla
a) i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift som hänför sig
till vapenregister och som har tillförts folkbokföringen före
ikraftträdandet och
b) såvitt avser sådana förbehåll som avses i 16 kap. 1 § 12 som
medelats före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i arkivlagen (1990:782)
Härigenom föreskrivs att punkt 4 i övergångsbestämmelserna till
arkivlagen (1990:782) skall upphöra att gälla den dag regeringen
bestämmer.

Förslag till lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627)
Härigenom föreskrivs att 12, 15, 21 och 22 §§ säkerhets-skyddslagen
(1996:627) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från polisregister.
Med registerkontroll avses att
uppgifter hämtas från ett register
som omfattas av lagen (1998:000)
om belastningsregister, lagen
(1998:000) om misstankeregister
eller polisdatalagen (1998:000).
Med registerkontroll avses också
att sådana personuppgifter hämtas
som Rikspolisstyrelsen eller Säker-
hetspolisen behandlar utan att det
ingår i ett sådant register som
avses i första stycket. Detta gäller
dock inte uppgifter som ingår i en
förundersökning eller särskild
undersökning i kriminalunder-
rättelseverksamhet.

15 §
Registerkontroll får göras efter
framställan av en annan stat, om
1. den person som framställan
gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en
verksamhet på det sätt som anges i
13 § första stycket, och
3. det för deltagandet gäller
regler i den andra staten om
registerkontroll som motsvarar
reglerna i denna lag.
Registerkontroll får göras efter
framställan från en annan stat, om
1. den person som framställan
gäller har eller har haft hemvist i
Sverige,
2. personen skall delta i en
verksamhet på det sätt som anges i
13 § första stycket, och
3. det för deltagandet gäller
regler i den andra staten om
registerkontroll som motsvarar
reglerna i denna lag.
Skall en person som har eller har haft hemvist i Sverige delta i en
säkerhetskänslig verksamhet hos en mellanfolklig organisation där
Sverige är medlem, får registerkontroll göras efter beslut av regeringen,
om organisationen har gjort framställan om kontroll.

21 §
Utlämnande av uppgifter från
polisregister vid registerkontroll får
omfatta
1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig i
polisregister om den kontrollerade
och, om det är oundgängligen
nödvändigt, om make eller sambo,
och
2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i person- och
belastningsregistret hos Rikspolis-
styrelsen och i Säkerhetspolisens
register.

Utlämnande av uppgifter vid
registerkontroll får omfatta

1. för säkerhetsklass 1 eller 2:
varje uppgift som finns tillgänglig
om den kontrollerade och, om det
är oundgängligen nödvändigt, om
make eller sambo, och

2. för säkerhetsklass 3: uppgifter
om den kontrollerade i belast-
ningsregistret, misstankeregistret,
SÄPO-registret och uppgifter som
behandlas hos Säkerhetspolisen.

22 §
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i Säkerhetspolisens register
samt de uppgifter om den
kontrollerade som finns i person-
och belastningsregistret hos
Rikspolisstyrelsen om dom eller
misstanke om brott som avses i

3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§
brottsbalken,
4 kap. 1 6, 8 och 9 §§
brottsbalken,
6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
8 kap. 4 6 §§ brottsbalken,
9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
12 kap. 3 och 5 §§
brottsbalken,
13 kap. 1 5 b och 7 §§
brottsbalken,
16 kap. 1 3, 5, 6 och 8 §§
brottsbalken,
17 kap. 1 § brottsbalken,
18 kap. 1 och 3 5 §§
brottsbalken,
19 kap. brottsbalken,
1 och 3 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64), och
9 kap. 1 § vapenlagen
(1996:67).
Vid registerkontroll enligt 14 §
får utlämnandet omfatta alla
uppgifter om den kontrollerade som
finns i SÄPO-registret eller annars
behandlas hos Säkerhetspolisen
samt de uppgifter om den
kontrollerade som finns i belast-
ningsregistret och i misstanke-
registret om dom eller misstanke
om brott som avses i
3 kap. 1, 2, 5 och 6 §§
brottsbalken,
4 kap. 1 6 och 8 9 a §§
brottsbalken,
6 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken,
8 kap. 4 6 §§ brottsbalken,
9 kap. 3 och 4 §§ brottsbalken,
12 kap. 3 § brottsbalken,

13 kap. 1 5 b och 7 §§
brottsbalken,
16 kap. 1 3, 5, 6 och 8 §§
brottsbalken,
17 kap. 1 § brottsbalken,
18 kap. 1 och 3 5 §§
brottsbalken,
19 kap. brottsbalken,
1 och 3 §§ narkotikastrafflagen
(1968:64), och
9 kap. 1 § vapenlagen
(1996:67).
Även uppgift om försök och förberedelse till dessa gärningar får
lämnas ut.

________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Vid
tillämpningen av de nya 21 och 22 §§ skall med belastningsregistret även
avses person- och belastningsregistret till dess samtliga uppgifter utgått
ur detta register.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-02

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 29 januari 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om belastningsregister,
2. lag om misstankeregister,
3. polisdatalag,
4. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete
rörande kriminalvård i frihet,
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
6. lag om ändring i arkivlagen (1990:782) och
7. lag om ändring i säkerhetsskyddslagen (1996:627).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Annika
Lowén.

Till Lagrådet har inkommit en skrivelse från docenten Seppo Isotalo.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om belastningsregister

I 5 § finns ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare
föreskrifter om vilka uppgifter registret skall innehålla om den som skall
registreras enligt 3 och 4 §§. Av 10 § första stycket framgår att
regeringen, under vissa förutsättningar, får meddela föreskrifter om
enskilds rätt att få uppgifter ur registret om en annan enskild. 13 §
innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter dels
om utlämnande av uppgifter till utlandet utöver vad som följer av 11 §,
dels att de uppgifter som får lämnas ut enligt 10 och 11 §§ (rätteligen 11
och 12 §§) skall begränsas. Enligt 15 § får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att en
polismyndighet i stället för Rikspolisstyrelsen i vissa fall får pröva frågan
om att lämna ut uppgifter.

I remissen sägs inget om hur nämnda bemyndiganden förhåller sig till
reglerna om normgivning i 8 kap. regeringsformen (RF). Med hänsyn till
att rättsläget framstår som något oklart finns det enligt Lagrådets mening
skäl att i korthet behandla bemyndigandenas konstitutionella ställning.

En första fråga som bör besvaras är huruvida de ämnen som regleras i det
remitterade förslaget är av sådant slag att lagform krävs. Av intresse vid
denna bedömning är främst bestämmelsen i 2 kap. 3 § andra stycket RF
om att varje medborgare skall i den utsträckning som närmare anges i lag
skyddas mot att hans personliga integritet kränks genom att uppgifter om
honom registreras med hjälp av automatisk databehandling och
bestämmelsen i 8 kap. 3 § första stycket RF om att föreskrifter om
förhållandet mellan den enskilde och det allmänna som gäller bl.a.
ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden skall
meddelas genom lag. Enligt Lagrådets uppfattning kan möjligen
utrymme finnas för olika åsikter beträffande i vilken omfattning nu
nämnda bestämmelser kräver att föreskrifterna i det remitterade förslaget
ges i lagform. Övervägande skäl talar dock för att de föreslagna
föreskrifterna som ju gäller ett register hos en myndighet inte avser
ämnen som enligt RF måste regleras i lag (jfr prop. 1990/91:60 s. 56 ff
och 1990/91:KU11 s. 9 ff). Från konstitutionell synpunkt torde det alltså
ha varit möjligt att ta in föreskrifterna i en regeringsförordning. Detta
innebär givetvis inte att hinder föreligger mot att lagform ändå väljs (se 8
kap. 14 § första stycket RF).

Är vad Lagrådet nu uttalat riktigt är bestämmelserna i 8 kap. RF om
riksdagens rätt att delegera normgivning inte direkt tillämpliga på de
föreslagna bemyndigandena. Något krav på att dessa skall vara förenliga
med exempelvis bestämmelserna i 8 kap. 7 § RF kan således inte
uppställas. Lagrådet kan mot denna bakgrund godta vad som i remissen
föreslagits om bemyndiganden för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.

7 §
Enligt andra meningen får en begäran om att få ta del av uppgifter ur
registret göras endast om skälet till det uppväger det intrång eller men i
övrigt det innebär för den som berörs.

Ordet "intrång" används i annan lagstiftning som beteckning för ett
obehörigt ingrepp i en rättighet som skyddas av lagen, se 23 § namnlagen
(1982:670), 58 § patentlagen (1967:837) och 11 § lagen (1992:1685) om
skydd för kretsmönster för halvledarprodukter. I 21 §
kreditupplysningslagen (1973:1173) och 17 § i förslaget till polisdatalag
förekommer uttrycket "otillbörligt intrång" med samma innebörd.

Vid den intresseavvägning som skall göras enligt andra meningen i
förevarande paragraf är det inte fråga om något sådant otillbörligt intrång
som avses i de nyss nämnda bestämmelserna. Ordet "intrång" bör av det
skälet undvikas i detta sammanhang. Inte heller uttrycket "men i övrigt"
är särskilt lämpligt; det för närmast tanken till en skada av enbart ideellt
slag jfr 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen (1972:207) medan
avsikten givetvis är att även olägenheter av ekonomisk natur skall
beaktas vid intresseavvägningen.

Med hänsyn till det sagda förordar Lagrådet att uttrycket "intrång eller
men i övrigt" byts ut mot ordet "olägenhet".

Förslaget till lag om misstankeregistser

6 §
Med hänvisning till vad Lagrådet har anfört vid 7 § i den föreslagna
lagen om belastningsregister förordar Lagrådet att uttrycket "intrång eller
men i övrigt" i förevarande paragraf byts ut mot ordet "olägenhet".

8 §
I paragrafen anges att det av 14 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100)
framgår att sekretess till skydd för enskild inte gäller i förhållande till
den registrerade själv. Paragrafen är enligt Lagrådets mening
vilseledande såtillvida att den ger intryck av att den enskilde alltid har
rätt ta del av uppgifterna i fråga. Bestämmelsen i 14 kap. 4 §
sekretesslagen avser emellertid endast sekretess till skydd för den
enskilde. För misstankeregistret kommer att gälla inte bara sekretess till
skydd för enskild (9 kap. 17 § sekretesslagen) utan också
förundersökningssekretess enligt 5 kap. 1 § första stycket 1
sekretesslagen. Enligt sistnämnda lagrum gäller sekretess för uppgift som
hänför sig till förundersökning i brottmål om det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida
verksamheten skadas om uppgiften röjs. Denna sekretess gäller också i
förhållande till den som är registrerad i misstankeregistret.

Förundersökningssekretessen avser sålunda inte sekretess till skydd för
enskild utan enligt kapitelrubriken sekretess med hänsyn främst till
intresset att förebygga eller beivra brott. Sekretessen i 5 kap. påverkas
följaktligen inte av bestämmelsen i 14 kap. 4 § sekretesslagen. Mot
denna bakgrund bör erinran om sistnämnda lagrum i förevarande
paragraf slopas. Paragrafen kan till följd härav utgå.

Förslaget till polisdatalag

Lagen innehåller dels bestämmelser som allmänt gäller behandling av
personuppgifter i polisens verksamhet, dels bestämmelser som gäller
endast automatiserad behandling av sådana uppgifter. Enligt Lagrådets
mening uppnås en bättre överblick och systematik om bestämmelserna
om automatiserad behandling (7-11 och 16-38 §§) förs samman. De
allmänna bestämmelserna i 12-15 §§ kan därvid antingen placeras
närmast före bestämmelserna om automatiserad behandling eller placeras
efter dessa sist i lagen. Båda alternativen ger en bättre överblick än den
föreslagna ordningen. Lagrådet förordar det förstnämnda alternativet,
som alltså innebär att även de allmänna bestämmelserna förs samman
och placeras före särbestämmelserna om automatiserad behandling. För
att tydligt särskilja de två avsnitten bör dessa förses med huvudrubriker,
Allmänna bestämmelser respektive Bestämmelser om automatiserad
behandling. Som Lagrådet återkommer till under 1 § bör vidare
föreskrifterna i den paragrafen delvis slopas och delvis föras in i den
paragraf som enligt förslaget utgör 4 §.

Lagrådet förordar i enlighet härmed att 2-6 §§ bildar 1-5 §§, att 12-15 §§
bildar 6-9 §§, samt att 7-11 §§ och 16-38 §§ dvs. särbestämmelserna om
automatiserad behandling bildar 10-37 §§.

Godtas inte Lagrådets förslag till ändrad paragrafindelning, förordar
Lagrådet i vart fall att bestämmelserna i 7-11 §§ förtydligas på så sätt att
rubriken närmast före 7 § ges lydelsen "Automatiserad behandling av
uppgifter om kvarstående misstankar", att rubriken närmast före 10 § ges
lydelsen "Obligatorisk anmälan av vissa automatiserade behandlingar"
samt att efter ordet "behandlas" i 7, 8, 10 och 11 §§ läggs till orden "på
automatisk väg" (jfr prop. 1997/98:44 s. 240 f). Ett motsvarande tillägg
bör samtidigt göras efter ordet "behandlas" i 16 § första och tredje
styckena samt 24 § första och andra styckena. Som en följd av dessa
ändringar bör slutligen bestämmelsen i 3 § ges följande lydelse:
"Bestämmelserna om register i 19-38 §§ gäller endast automatiserad
behandling av uppgifter".

1 §
I paragrafens första mening anges att, vid behandling av personuppgifter
inom polisen, personuppgiftslagen gäller om inte avvikande
bestämmelser meddelas i förevarande lag, lagen om belastningsregister
eller lagen om misstankeregister. Av personuppgiftslagen (i lydelse
enligt prop. 1997/98:44) framgår att den gäller vid behandling av
personuppgifter om inte avvikande bestämmelser meddelas i annan
författning. Förevarande bestämmelse är således inte nödvändig för att
reglera förhållandet mellan förevarande lag och personuppgiftslagen utan
detta följer redan av personuppgiftslagen. Det är vidare att märka att
förevarande lag gäller all behandling av personuppgifter medan
personuppgiftslagens tillämpningsområde enligt 5 § lagen är begränsat
till automatiserad behandling och till viss manuell behandling av
personuppgifter. Hänvisningen till personuppgiftslagen blir därför något
missvisande. Någon motsvarande hänvisning har inte föreslagits i lagen
om belastningsregister eller lagen om misstankeregister. Mot denna
bakgrund bör enligt Lagrådets mening den föreslagna hänvisningen till
personuppgiftslagen slopas.

När det sedan gäller förhållandet mellan å ena sidan förevarande lag och
å andra sidan lagen om belastningsregister och lagen om
misstankeregister framgår inte av den aktuella bestämmelsen vad som
skall gälla. Detta framgår inte heller av regleringen i övrigt.
Registerutredningens förslag (SOU 1997:65) innehöll däremot en
bestämmelse (3 §) om att förevarande lag inte skulle gälla vid behandling
av personuppgifter som företas enligt de två särskilda registerlagarna.
Om detta är meningen bör en bestämmelse härom tas in i den i remissen
föreslagna 2 §.

Andra meningen av paragrafen bör lämpligen tas in som ett andra stycke
i 4 § i det remitterade förslaget.

4 §
Det nya andra stycke i förevarande paragraf som Lagrådet nyss förordat
bör lämpligen ges följande lydelse: "De begrepp som i övrigt används i
denna lag har samma betydelse som i personuppgiftslagen."

10 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om obligatorisk anmälan av vissa
behandlingar. Om uppgifter som ger upplysning om att en person är
dömd för brott eller är eller har varit misstänkt för brott skall behandlas,
skall detta tre veckor före behandlingen av uppgifterna anmälas till
tillsynsmyndigheten för förhandskontroll. Denna anmälningsskyldighet
gäller dock inte om uppgifterna behandlas av Säkerhetspolisen eller i
samband med en förundersökning eller särskild undersökning.

Av den allmänna motiveringen och författningskommentaren framgår att
den föreslagna anmälningsskyldigheten tar sikte främst på befintliga
register hos polisen som innehåller uppgifter om brottsmisstanke,
exempelvis brottsanmälansregistret och beslags- och analysregistret. På
grund av svårigheten att vid automatiserad behandling av personuppgifter
avgöra när ett nytt register inrättats har det emellertid inte ansetts
lämpligt att knyta anmälningsskyldigheten till registerbegreppet.
Skyldigheten att göra anmälan har i stället kopplats till behandlingen av
de integritetskänsliga uppgifterna, dvs. till behandlingen av uppgifter om
att en person är dömd eller misstänkt för brott.

Enligt Lagrådets uppfattning har den avsedda innebörden inte kommit till
klart uttryck i den föreslagna lagtexten. Behandling av personuppgifter
omfattar enligt 3 § förslaget till personuppgiftslag (prop. 1997/98:44)
varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter,
t.ex. insamling, registrering, lagring, inhämtande och användning. Läst
enligt sin ordalydelse föreligger således anmälningsskyldighet så snart en
polismyndighet exempelvis inhämtar uppgifter om brottsmisstanke ur
misstankeregistret, kriminalunderrättelseregister eller DNA-register.
Detta framstår som orimligt. Paragrafen bör därför omarbetas så att
anmälningsskyldigheten inte omfattar fler behandlingar än de som
åsyftas enligt den allmänna motiveringen och författningskommentaren.

Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

7 kap. 18 §
I paragrafen föreskrivs absolut sekretess för uppgifter i verksamhet som
avser förande av eller uttag ur vissa register, nämligen bl.a. för vissa
uppgifter hos Rikspolisstyrelsen som lämnats dit för databehandling
inom rättsväsendets informationssystem. Enligt förslaget undantas från
paragrafens tillämpningsområde fall som avses i 9 kap. 17 § första
stycket 7, dvs. uppgifter i register som förs enligt lagen om
misstankeregister. Även uppgifter som avses i första stycket 6 i
sistnämnda paragraf dvs. uppgifter som behandlas hos Rikspolisstyrelsen
med stöd av polisdatalagen torde komma att ingå i rättsväsendets
informationssystem. Sådana uppgifter synes böra behandlas på samma
sätt som uppgifterna i misstankeregistret och således undantas från
förevarande paragrafs tillämpningsområde.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998

Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden, Freivalds,
Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,
Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg,
Pagrotsky, Östros

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:97 Polisens register

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om
belastningsregister

5, 10,13 och 15 §§

Lag om misstankeregister
3, 4, 5 och 11 §§

Polisdatalagen
7, 8, 13, 16, 21, 31, 33
och 35 §§

Senaste lydelse 1988:287.
Lydelse enligt prop. 1997/98:64.
Senaste lydelse 1990:1016.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1997:1026.
Senaste lydelse 1997:1059.
Lydelse enligt prop. 1997/98:43.
Lydelse enligt prop 1997:43. Ändringen innebär att punkt 12 upphävs.
Senaste lydelse 1996:1018.
Senaste lydelse 1996:181.
Senaste lydelse 1996:1016.
Lagen omtryckt 1992:1474.
Senaste lydelse 1997:1026.
Senaste lydelse 1997:1059.
Lydelse enligt prop. 1997/98:43.
Senaste lydelse 1997:737.

Prop. 1997/98:97

24

1

Prop. 1997/98:97
Bilaga 1

193

Prop. 1997/98:97
Bilaga 1

184

Prop. 1997/98:97
Bilaga 2

268

269

Prop. 1997/98:97
Bilaga 3

Prop. 1997/98:97
Bilaga 4

Prop. 1997/98:97
Bilaga 5

Prop. 1997/98:97
Bilaga 6

Prop. 1997/98:97
Bilaga 7

Prop. 1997/98:97

269

269