Regeringens proposition
1997/98:96

Vissa reformer av påföljdssystemet

Prop.
1997/98:96

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 2 mars 1998

Lena Hjelm-Wallén
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågor om påföljdssystemets uppbyggnad och
innehåll. Ett av syftena är att åstadkomma trovärdiga alternativ till
fängelsestraff. Avsikten är vidare att strama upp bestämmelserna om
villkorlig frigivning. Ett tredje viktigt mål är att reformera
påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Med dessa utgångspunkter
föreslår regeringen bl.a. följande.
Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till fängelse
permanentas och utvidgas. En föreskrift om samhällstjänst skall kunna
meddelas vid såväl villkorlig dom som skyddstillsyn.
Intensivövervakning med elektronisk kontroll permanentas och skall
även i fortsättningen utgöra en verkställighetsform vid korta
fängelsestraff.
Möjligheten till villkorlig frigivning efter halva strafftiden avskaffas
helt. Fortsättningsvis skall villkorlig frigivning få ske tidigast efter att två

tredjedelar av strafftiden avtjänats i anstalt. Tidpunkten för den
villkorliga frigivningen skall vidare kunna senareläggas om den intagne
misskött sig under anstaltstiden. Möjligheterna att förklara villkorligt
medgiven frihet förverkad utvidgas också.
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall finnas kvar
för unga lagöverträdare. De straffrättsligt motiverade kraven på
förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skall dock ges ett större
utrymme. Dessutom införs sluten ungdomsvård som en ny
frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare. Påföljden skall vara
tidsbestämd och verkställas av Statens institutionsstyrelse.
Reformerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård 6
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 11
2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 38
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken 41
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister 42
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 44
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. 46
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 47
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning 53
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 54
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd 55
2.12 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 57
2.13 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) 64
2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga 65
2.15 Lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård 66
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll 71
3 Ärendet och dess beredning 74
4 Vissa delar av straffsystemet bör reformeras 75
5 Samhällstjänst 83
5.1 Systemet med samhällstjänst permanentas och utvidgas 83
5.2 Samhällstjänst skall utgöra ett alternativ till ett
fängelsestraff 87
5.3 Antalet timmar samhällstjänst 88
5.4 Samhällstjänst i kombination med andra påföljder eller
föreskrifter 90
5.5 Kravet på samtycke behålls 93
5.6 Närmare om förutsättningarna för att döma till
samhällstjänst 95
5.7 Ansvaret för och tillgången på samhällstjänstplatser 101
5.8 Verkställighet av samt ändring eller upphävande av en
föreskrift om samhällstjänst 103
5.9 Reaktioner vid misskötsamhet 105
6 Intensivövervakning med elektronisk kontroll 107
6.1 Intensivövervakning med elektronisk kontroll bör
permanentas 107
6.2 Intensivövervakning med elektronisk kontroll skall vara en
verkställighetsform för korta fängelsestraff 109
6.3 Utformningen av intensivövervakning med elektronisk
kontroll i övrigt 113
7 Begreppet brottslighetens art 115
8 Böter 119
9 Villkorlig frigivning 121
9.1 Systemet med villkorlig frigivning skall behållas 121
9.2 Tidpunkten för villkorlig frigivning 122
9.3 Undantag från reglerna om villkorlig frigivning 125
9.4 Senareläggning av villkorlig frigivning 127
9.5 Prövotiden efter villkorlig frigivning 131
9.6 Övervakning efter villkorlig frigivning 133
9.7 Åtgärder vid misskötsamhet efter villkorlig frigivning 134
9.8 Tidsfrister för åtgärder vid återfall i brott efter villkorlig
frigivning 135
9.9 Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid återfall 137
9.10 Beslutsordningen i fråga om villkorlig frigivning 139
9.11 Övergången till vistelse utanför anstalt 141
10 Påföljder för unga lagöverträdare 142
10.1 Socialtjänsten skall ha det primära ansvaret för unga
lagöverträdare 142
10.2 Förutsebarhet 145
10.3 Proportionalitet 147
10.4 Påföljdssystemet skall präglas av konsekvens 151
10.5 En ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare 156
10.6 Tillämpningsområdet 159
10.7 Verkställigheten 162
10.8 Konkurrensfrågor 172
10.9 Förhållandet till lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga 173
11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 175
12 Kostnadseffekter m.m. 179
13 Författningskommentar 182
13.1 Förslag till lag om verkställighet av sluten
ungdomsvård 182
13.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 190
13.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 212
13.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken 214
13.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister 214
13.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 215
13.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid 215
13.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 216
13.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetskränkning 218
13.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandling av häktade och anhållna m.fl. 219
13.11 Förslag till ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd 219
13.12 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 220
13.13 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) 221
13.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga 221
13.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård 222
13.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll 223
Bilaga 1 Sammanfattning av Ett reformerat straffsystem (SOU
1995:91) 226
Bilaga 2 Remissinstanserna - Ett reformerat straffsystem (SOU
1995:91) 240
Bilaga 3 Sammanfattning - departementspromemorian Påföljder för
unga lagöverträdare (Ds 1997:32) 241
Bilaga 4 Promemorians lagförslag 244
Bilaga 5 Remissinstanser- Påföljder för unga lagöverträdare (Ds
1997:32) 272
Bilaga 6 Den utvidgade försöksverksamheten med
intensivövervakning med elektronisk kontroll 273
Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 277
Bilaga 8 Lagrådets yttrande 343
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1998 352

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om verkställighet av sluten ungdomsvård,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
6. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
7. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning,
10. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.,
11. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
15. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
16. lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll.

2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om verkställighet av sluten
ungdomsvård
Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 31
kap. 1 a § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske
vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.

2 § Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall utformas så att den
dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av
frihetsberövandet motverkas.

3 § Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställigheten.
Verkställigheten skall planläggas och genomföras i nära samarbete med
socialnämnden i den dömdes hemort.

Intagning m.m.

4 § Verkställigheten inleds genom att den dömde tas in i ett sådant
särskilt ungdomshem som avses i 1 §.

5 § Verkställigheten får inledas om den dömde inte inom föreskriven
tid har överklagat domen när det gäller påföljden. Detta gäller även om
åklagare eller målsägande har överklagat domen.

6 § Verkställigheten får inledas omedelbart, om den dömde före
överklagandetidens utgång förklarar att han avstår från att överklaga
domen när det gäller påföljden och medger att påföljden får verkställas
(nöjdförklaring).
Nöjdförklaring får lämnas inför
1. chefen för häktet, av den som är häktad,
2. den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem, av den som är
intagen i ett sådant hem,
3. en polismyndighet.
Nöjdförklaring enligt andra stycket 1 eller 2 får lämnas även inför en
annan tjänsteman vid ett häkte eller ett särskilt ungdomshem som har
förordnats att ta emot en sådan förklaring.
En tjänsteman som avses i andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket
skall så snart det kan ske upplysa den dömde om att han har rätt att lämna
en sådan förklaring samt om när och hur det kan ske. En sådan
tjänsteman är vidare skyldig att den dag, då nöjdförklaring först kan
lämnas, fråga om den dömde vill lämna en sådan förklaring.

7 § När nöjdförklaring lämnas skall ett vittne närvara. Den som har
tagit emot förklaringen skall göra en anteckning om det på domen eller
på rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis).
Anteckningen skall undertecknas av mottagaren, den dömde och vittnet.

8 § En nöjdförklaring gäller endast om den dömde har haft betänketid
till andra dagen efter den dag då domen avkunnades för honom vid rätten
eller på annat sätt delgavs honom och om den som skall ta emot
förklaringen har tillgång till domen eller domsbevis. Den dömde skall
ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
En nöjdförklaring som har lämnats enligt denna lag får inte tas tillbaka.
Har den dömde överklagat domen när det gäller påföljden, skall
överklagandet anses återkallat genom nöjdförklaringen.
Lämnar den dömde nöjdförklaring inför en sådan tjänsteman som
avses i 6 § andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, skall denne
omedelbart se till att domen verkställs. Lämnar den dömde
nöjdförklaring inför en polismyndighet, skall den som tar emot
förklaringen se till att den dömde förpassas till det särskilda
ungdomshem där verkställigheten skall ske.

9 § När domen får verkställas skall Statens institutionsstyrelse
förelägga den dömde att senast en viss dag inställa sig vid det särskilda
ungdomshem som styrelsen bestämmer. Statens institutionsstyrelse skall
se till att intagning sker så snart som möjligt efter det att domen får
verkställas.
Om den dömde inte rättar sig efter eller inte kan nås av ett
föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där
han vistas på begäran av Statens institutionsstyrelse förpassa honom till
hemmet.
Den dömde får i väntan på förpassning förvaras i häkte eller i
polisarrest, om det är nödvändigt för att förpassningen skall kunna
genomföras.

10 § Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på
ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda
ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den
dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens
institutionsstyrelse betämmer.

11 § I fråga om beräkning av den tid som verkställigheten skall pågå,
skall 19, 21 23 och 25 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m. tillämpas på motsvarande sätt.
Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, skall
Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut.
Styrelsen skall fastställa en ny sådan slutdag om omständigheterna ger
anledning till det.

Genomförande av verkställigheten

12 § Den dömde skall ges nödvändig vård och behandling och ges
tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse

utomhus.

13 § Den dömde får hindras att lämna det särskilda ungdomshemmet
och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är
nödvändig för att verkställigheten skall kunna genomföras. Den dömdes
rörelsefrihet får också inskränkas, när det behövs av hänsyn till andra
intagnas eller personalens säkerhet.

14 § Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart
förhållandena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse
under öppnare former.
Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare
former skall prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad.

15 § Vad som sägs i 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är
föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

16 § Den dömde har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta
emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den dömde får
dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra säkerheten
vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans anpassning i
samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

17 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt
eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till
ordningen, får han hållas avskild från de övriga vid hemmet under
förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han
får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut
nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

18 § Den dömde skall tillåtas att vistas utanför det särskilda
ungdomshemmet i den utsträckning som kravet på samhällsskydd
medger, om det bedöms lämpligt för att främja hans anpassning i
samhället eller det annars finns särskilda skäl. Därvid skall de villkor
ställas som kan anses nödvändiga.
Tid för vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet enligt första
stycket skall räknas in i verkställighetstiden.

Bestämmelser om hälso- och sjukvård

19 § Om den dömde behöver hälso- och sjukvård, skall han vårdas
enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan nödvändig undersökning
och behandling inte lämpligen genomföras vid det särskilda
ungdomshemmet, bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs,
får den dömde föras över till ett allmänt sjukhus. Får någon som tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt
ungdomshem kännedom om att den dömde har en sådan smittsam
sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom, skall den som förestår vården vid hemmet
underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning.
Föreskrifter om psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.
Om det finns anledning till det, skall den som enligt första stycket
vistas utanför det särskilda ungdomshemmet stå under bevakning eller
vara underkastad särskilda föreskrifter. Tiden för sådan vistelse skall
räknas in i verkställighetstiden.
I fråga om behandlingen av den som har förts över till en sådan
sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra meningen lagen
om rättspsykiatrisk vård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas
föreskrifterna i 18 24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
samt bestämmelsen i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård om
befogenhet för Statens institutionsstyrelse att besluta om särskilda
restriktioner.

Polishandräckning

20 § Polismyndigheten skall på begäran av den som förestår vården vid
ett särskilt ungdomshem lämna biträde för att söka efter och hämta
tillbaka den som dömts till sluten ungdomsvård om den dömde avvikit
eller för att ombesörja förflyttning av honom.

Underrättelse till målsägande

21 § Om den dömde undergår sluten ungdomsvård för ett brott som har
riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden
tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om vid vilket särskilt
ungdomshem den dömde befinner sig samt om han förflyttas, vistas
utanför det särskilda ungdomshemmet eller rymmer.
Underrättelse om en planerad vistelse utanför det särskilda
ungdomshemmet behöver inte lämnas, när en underrättelse på grund av
beslutad bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart
obehövlig. Detsamma gäller när en underrättelse på goda grunder kan
antas allvarligt äventyra den dömdes egen säkerhet.
Underrättelse till målsägande skall lämnas så tidigt som möjligt och
utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet.

Övriga bestämmelser

22 § Beslut enligt denna lag fattas av Statens institutionsstyrelse. I
frågor som avses i 14 och 18 §§ skall samråd ske med socialnämnden i
den dömdes hemort om det inte är uppenbart obehövligt.
Beslut i frågor enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat
förordnas.

23 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag i särskilda
fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 26 kap. 6 a § skall upphöra att gälla,
dels att 26 kap. 5, 6, 7, 9 16 och 19 §§, 27 kap. 4 och 6 §§, 28 kap. 3,
5, 6 a och 9 §§, 30 kap. 5 och 7 9 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 1,
4 6, 10 och 11 §§, 37 kap. 7 och 10 §§ samt 38 kap. 1, 2, 2 a, 3, 6, 8, 9,
12, och 13§§ skall ha följande lydelse,
dels att det i brottsbalken skall införas nio nya paragrafer 27 kap. 2 a §,
28 kap. 2 a och 5 a §§, 31 kap. 1 a §, 34 kap. 7 §, 35 kap. 10 § samt 38
kap. 14, 15 och 16 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

26 kap.
5 §
Den som dömts till fängelse skall
för verkställighet av straffet intagas
i kriminalvårdsanstalt. Härom är
särskilt stadgat.
Den som dömts till fängelse skall
för verkställighet av straffet tas in i
kriminalvårdsanstalt om inte annat
är särskilt föreskrivet.

6 §
Den som avtjänar fängelse på
viss tid får medges villkorlig
frigivning. Villkorlig frigivning får
dock inte ske från fängelse som har
dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller
från ett förvandlingsstraff för böter.
Om strafftiden är högst ett år, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
två tredjedelar av strafftiden, dock
minst två månader, har avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år
men kortare än två år, får villkorlig
frigivning ske tidigast när åtta
månader samt en tredjedel av den
tid som överstiger ett år har
avtjänats.
Om strafftiden är två år eller mer
och annat inte följer av 6 a §, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
halva strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan
frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt än som följer av andra
fjärde styckena.
Den som avtjänar fängelse på
viss tid skall, om inte annat följer
av andra eller tredje stycket eller
av 7 §, friges villkorligt när två
tredjedelar av strafftiden, dock
minst en månad, har avtjänats.
Villkorlig frigivning får inte ske
från fängelse som har dömts ut
enligt 28 kap. 3 § eller från ett
förvandlingsstraff för böter.

Om den dömde begär det, får den
villkorliga frigivningen skjutas upp
till en senare tidpunkt än den som
följer av första stycket eller av 7 §.

7 §
Vid prövning av frågan, om den
villkorliga frigivningen bör ske
senare än vid den tidigaste tidpunkt
som anges i 6 eller 6 a §, skall det
särskilt beaktas om förutsättningar-
na för den intagnes anpassning i
samhället framstår som speciellt
ogynnsamma med hänsyn till
frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen
eller andra särskilda omständig-
heter.
Bryter den dömde i väsentlig
grad mot vad som gäller för
verkställigheten i anstalt, får
tidpunkten för villkorlig frigivning
senareläggas.
Senareläggning får ske med
högst femton dagar varje gång.
Vid prövning av frågan om
senareläggning skall beaktas om
förseelsen får eller kan bedömas få
andra negativa följder för den
dömde.

9 §
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet
eller, om annat straff samtidigt
verkställs, från den sammanlagda
strafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller
annan som styrelsen efter
regeringens bemyndigande
föreskriver får påkalla att
Kriminalvårdsnämnden även i
annat fall prövar frågan om
villkorlig frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde friges vid
den tidpunkt då villkorlig frigivning
enligt 6 § andra och tredje styckena
tidigast kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning
som inte har gått i verkställighet
kan ändras, om den dömde begär
att frigivningen skall uppskjutas
eller det annars föranleds av
ändrade förhållanden.
Kriminalvårdsstyrelsen fattar
beslut i fråga om att skjuta upp den
villkorliga frigivningen enligt 6 §
tredje stycket och om att
senarelägga den villkorliga
frigivningen enligt 7 §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan
kriminalvårdsmyndighet än
Kriminalvårdsstyrelsen får fatta
beslut i fråga om att skjuta upp
eller att senarelägga den villkorliga
frigivningen.
Beslut i frågor som avses i första
stycket gäller omedelbart om inte
något annat förordnas.

10 §
För den som villkorligt friges
gäller en prövotid av ett år. I beslut
om villkorlig frigivning som
meddelas av Kriminalvårds-
nämnden kan dock fastställas en
längre prövotid, högst tre år.
Efter den villkorliga frigivningen
gäller en prövotid som motsvarar
den strafftid som återstår vid
frigivningen, dock minst ett år.

11 §
I anslutning till att villkorlig
frigivning äger rum eller senare kan
beslutas att den villkorligt frigivne
skall stå under övervakning, om det
bedöms som påkallat. Beslut om
övervakning meddelas av
frivårdsmyndighet i
Kriminalvårdsverket. Har
övervakning beslutats men bedöms
därefter att övervakningen inte
längre är påkallad, får
övervakningsnämnden besluta att
övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något
särskilt beslut upphöra sedan ett år
av prövotiden har förflutit, om inte
annat följer av 18 §.
Det kan i anslutning till att
villkorlig frigivning äger rum eller
senare beslutas att den villkorligt
frigivne skall stå under
övervakning, om det bedöms som
påkallat. Beslut om övervakning
meddelas av den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Har
övervakning beslutats men bedöms
därefter att övervakningen inte
längre är påkallad, får
övervakningsnämnden besluta att
övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något
särskilt beslut upphöra sedan ett år
av prövotiden har förflutit, om inte
annat följer av 18 §.

12 §
Övervakningen och kriminal-
vården i frihet i övrigt bedrivs
under ledning av frivårdsmyndig-
heten. Myndigheten förordnar
också övervakare och kan vid
behov förordna en eller flera
personer att biträda vid över-
vakningen.
Övervakningen och kriminal-
vården i frihet i övrigt bedrivs
under ledning av den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Myn-
digheten förordnar också över-
vakare och kan vid behov förordna
en eller flera personer att biträda
vid övervakningen.

13 §
Den frigivne skall, om han står
under övervakning, hålla
övervakaren underrättad om sin
bostad, sin arbetsanställning och
andra förhållanden av betydelse för
övervakningen, på kallelse inställa
sig hos övervakaren och i övrigt
enligt hans anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom. I den mån
frivårdsmyndigheten har bestämt
det, gäller vad som nyss har sagts
om övervakaren även tjänsteman
vid frivårdsmyndigheten eller annan
person.
Den frigivne skall, om han står
under övervakning, hålla
övervakaren underrättad om sin
bostad, sin arbetsanställning och
andra förhållanden av betydelse för
övervakningen, på kallelse inställa
sig hos övervakaren och i övrigt
enligt hans anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom. I den mån
den lokala kriminalvårds-
myndigheten har bestämt det, gäller
vad som nyss har sagts om
övervakaren även tjänsteman vid
den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten eller annan person.

14 §
Den frigivne skall under
prövotiden iaktta skötsamhet, efter
förmåga söka försörja sig samt i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad
som åligger honom enligt denna
balk eller enligt föreskrift eller
anvisning som meddelats med stöd
därav. Han är skyldig att på kallelse
inställa sig hos frivårdsmyndig-
heten. Har han förpliktats ersätta
genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra denna skyldighet.

När den frigivne står under
övervakning, skall frivårdsmyndig-
heten genom tillsyn och förmedling
av stöd och hjälp verka för att
denne inte återfaller i brott och för
att hans anpassning i samhället
även i övrigt främjas. Frivårds-
myndigheten skall för detta
ändamål fortlöpande hålla sig
underrättad om den frigivnes
livsföring och om hans
förhållanden i övrigt.
Den frigivne skall under
prövotiden vara skötsam, efter
förmåga försöka försörja sig samt i
övrigt rätta sig efter vad som
åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrifter eller
anvisningar som meddelats med
stöd av den. Han är skyldig att på
kallelse inställa sig hos den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Har han
förpliktats att ersätta genom brottet
uppkommen skada, skall han göra
vad han kan för att fullgöra denna
skyldighet.
När den frigivne står under
övervakning, skall den lokala
kriminalvårdsmyndigheten genom
tillsyn och förmedling av stöd och
hjälp verka för att den frigivne inte
återfaller i brott och för att hans
anpassning i samhället även i övrigt
främjas. Den lokala kriminalvårds-
myndigheten skall för detta
ändamål fortlöpande hålla sig
underrättad om den frigivnes
livsföring och om hans
förhållanden i övrigt.

15 §
När det finns skäl att anta att den
frigivne för sin anpassning i
samhället behöver stöd av en
särskild föreskrift om vad han har
att iaktta under prövotiden, får en
sådan föreskrift meddelas för viss
tid eller tills vidare. Särskild
föreskrift får avse
1. vistelseort eller bostad under
viss tid, högst ett år åt gången,
2. arbetsanställning, annan
förvärvsverksamhet eller
utbildning,
3. läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling i eller
utom sjukhus eller annan dylik
inrättning.
När det finns skäl att anta att den
frigivne för sin anpassning i
samhället behöver stöd av en
särskild föreskrift om vad han skall
iaktta under prövotiden, får en
sådan föreskrift meddelas för en
viss tid eller tills vidare. Särskild
föreskrift får avse
1. vistelseort eller bostad under
viss tid, högst ett år åt gången,
2. arbetsanställning, annan
förvärvsverksamhet eller
utbildning,
3. läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling i eller
utanför sjukhus eller annan dylik
inrättning.
Om den frigivne skall undergå vård eller behandling enligt första
stycket 3, får det föreskrivas att han därvid skall vara skyldig att lämna
blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad
av beroendeframkallande medel.
Har den frigivne förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen
skada, må meddelas föreskrifter
rörande tid och sätt för
skadeståndsskyldighetens full-
görande i den mån sådana
föreskrifter ej med hänsyn till den
frigivnes ekonomiska situation och
övriga omständigheter kan antagas
motverka hans anpassning i
samhället.
Om den frigivne står under
övervakning, får särskild föreskrift
meddelas om vad som skall gälla
för denna. I sådan föreskrift får
anges på vilket sätt och i vilken
omfattning den frigivne skall hålla
kontakt med övervakaren eller
frivårdsmyndigheten. Vidare får
föreskrivas skyldighet för den
frigivne att lämna underrättelse till
övervakaren eller frivårdsmyndig-
heten om utevaro från arbetsplats,
skola eller annan i föreskriften
angiven verksamhet eller inrättning.
Har den frigivne förpliktats att
ersätta genom brottet uppkommen
skada, får föreskrifter meddelas om
tid och sätt för skadestånds-
skyldighetens fullgörande i den
utsträckning sådana föreskrifter
inte med hänsyn till den frigivnes
ekonomiska situation och övriga
omständigheter kan antas motverka
hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under
övervakning, får särskild föreskrift
meddelas om vad som skall gälla
för övervakningen. I en sådan
föreskrift får anges på vilket sätt
och i vilken omfattning den frigivne
skall hålla kontakt med
övervakaren eller den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Vidare
får föreskrivas skyldighet för den
frigivne att lämna underrättelse till
övervakaren eller den lokala
kriminalvårdsmyndigheten om att
han uteblivit från en arbetsplats,
skola eller annan i föreskriften
angiven verksamhet eller inrättning.

16 §
Föreskrift enligt 15 § meddelas
av övervakningsnämnd. Frivårds-
myndigheten får meddela sådan
föreskrift för tiden intill dess
nämnden har beslutat i frågan.

Vidare får kriminalvårds-
nämnden meddela sådan föreskrift i
beslut om villkorlig frigivning.
Föreskrift enligt 15 § meddelas
av övervakningsnämnd. Den lokala
kriminalvårdsmyndigheten får
meddela sådan föreskrift för tiden
intill dess nämnden har beslutat i
frågan.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt
föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad
föreskrift eller meddela ny föreskrift.

19 §
Har den frigivne allvarligt
åsidosatt sina åligganden och kan
det antas att han inte kommer att
låta rätta sig genom någon annan
åtgärd som övervakningsnämnden
kan vidta, får nämnden förklara den
villkorligt medgivna friheten
förverkad till en tid av högst en
månad varje gång.
Har den frigivne allvarligt
åsidosatt sina åligganden och kan
det antas att han inte kommer att
låta rätta sig genom någon annan
åtgärd som övervakningsnämnden
kan vidta, får nämnden förklara den
villkorligt medgivna friheten
förverkad till en tid av högst femton
dagar varje gång.

27 kap.

2 a §
Villkorlig dom får, om den
tilltalade samtycker till det, förenas
med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift
skall avse skyldighet att utföra
oavlönat arbete i lägst fyrtio och
högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift
om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts
ut, om fängelse i stället hade valts
som påföljd.
En föreskrift om samhällstjänst
får ändras eller upphävas på talan
av åklagare, när det finns skäl till
det.

4 §
Den dömde skall under
prövotiden iakttaga skötsamhet och
efter förmåga söka försörja sig.

Den dömde skall under prövotiden
vara skötsam och efter förmåga
försöka försörja sig.
Om den villkorliga domen har
förenats med samhällstjänst skall
den dömde fullgöra
samhällstjänsten enligt en
arbetsplan som upprättas av den
lokala kriminalvårdsmyndigheten.

6 §
Iakttager den dömde icke vad
som åligger honom till följd av den
villkorliga domen, må domstol, om
åklagare före prövotidens utgång
anhängiggör talan därom, efter
omständigheterna

1. besluta att varning skall
meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 §
eller ändra tidigare meddelad
föreskrift,
3. undanröja den villkorliga
domen och bestämma annan påföljd
för brottet.
Åtgärd enligt första stycket 1
eller 2 må ej beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjes den villkorliga
domen, skall vid påföljdens
bestämmande skälig hänsyn tagas
till böter som ådömts enligt 2 § och
34 kap. 5 §.
Om den dömde inte iakttar vad
som åligger honom enligt den
villkorliga domen, får domstolen,
under förutsättning att en åklagare
före prövotidens utgång
anhängiggör talan om det, efter
omständigheterna
1. besluta att varning skall
meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 §
eller ändra tidigare meddelad
föreskrift,
3. undanröja den villkorliga
domen och bestämma annan påföljd
för brottet.
Åtgärd enligt första stycket 1
eller 2 får inte beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjs den villkorliga
domen, skall vid påföljdens
bestämmande skälig hänsyn tas till
böter som dömts ut enligt 2 § och
34 kap. 5 § samt till vad den dömde
undergått till följd av föreskrift om
samhällstjänst. Härvid får dömas
till fängelse på kortare tid än som
är föreskrivet för brottet. Har
uppgift som avses i 2 a § andra
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

28 kap.

2 a §
Skyddstillsyn får, om den
tilltalade samtycker till det, förenas
med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift
skall avse skyldighet att utföra
oavlönat arbete i lägst fyrtio och
högst tvåhundrafyrtio timmar.
När rätten meddelar en föreskrift
om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts
ut, om fängelse i stället hade valts
som påföljd.
Övervakningsnämnden får ändra
eller upphäva en föreskrift om
samhällstjänst, när det finns skäl
till det.

3 §
Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre
månader.
Om rätten dömer till fängelse
jämte skyddstillsyn får den inte
samtidigt döma till böter enligt 2 §.

Om förhållandena påkallar det,
får rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet
utan hinder av att den inte har
vunnit laga kraft.
Om rätten förenar skyddstillsyn
med fängelse, får den inte samtidigt
döma till böter enligt 2 § eller
meddela föreskrift om
samhällstjänst.
Om förhållandena kräver det, får
rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet
trots att den inte har vunnit laga
kraft.

5 §
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen.
Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen
har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre
rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum.
Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av fjärde
stycket eller av 7 eller 9 §.
Har verkställigheten avbrutits till
följd av beslut av högre rätt men
döms den tilltalade därefter ändå till
skyddstillsyn, skall den tid under
vilken verkställighet ej ägt rum inte
räknas in i prövotiden eller den tid
som anges i andra stycket.
Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av fjärde
stycket eller av 5 a, 7 eller 9 §.
Har verkställigheten avbrutits till
följd av beslut av högre rätt men
döms den tilltalade därefter ändå till
skyddstillsyn, skall den tid under
vilken verkställighet inte ägt rum
inte räknas in i prövotiden eller den
tid som anges i andra stycket.
Har skyddstillsyn förenats med behandlingsplan som den dömde har
åtagit sig att följa, får rätten i domen förordna om längre övervakningstid
än vad som anges i andra stycket. Tiden får dock inte sättas längre än vad
som behövs för att behandlingen skall kunna slutföras och får inte
överstiga prövotiden.

5 a §
Har skyddstillsyn förenats med
en föreskrift om samhällstjänst
skall den dömde fullgöra
samhällstjänsten enligt en
arbetsplan som upprättas av den
lokala kriminalvårdsmyndigheten.
Om det behövs för att den dömde
skall stå under övervakning till dess
samhällstjänsten fullgjorts, får
övervakningsnämnden besluta om
övervakning av den dömde under
viss tid efter det att ett år av
prövotiden har förflutit, dock längst
till prövotidens utgång.

6 a §
I fall som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3 skall rätten, om den
planerade behandlingen är av
avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange
hur långt fängelsestraff som skulle
ha ådömts, om fängelse i stället
hade valts som påföljd.
I fall som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3 skall rätten, om den
planerade behandlingen är av
avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange
hur långt fängelsestraff som skulle
ha dömts ut, om fängelse i stället
hade valts som påföljd.
I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den
behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.
I samband med en sådan
behandlingsplan får föreskrivas att
den som ansvarar för behandlingen
skall anmäla till frivårdsmyndig-
heten och åklagaren om den dömde
allvarligt åsidosätter sina
åligganden enligt planen.
I samband med en sådan
behandlingsplan får föreskrivas att
den som ansvarar för behandlingen
skall anmäla till den lokala
kriminalvårdsmyndigheten och
åklagaren, om den dömde allvarligt
åsidosätter sina åligganden enligt
planen.

9 §
Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34
kap. 6 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 6 a § första
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

Finnas tillräckliga skäl ej
föreligga att undanröja
skyddstillsynen, må rätten i stället
besluta åtgärd som avses i 7 §.
Sådan åtgärd må ej beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
dömts ut enligt 2 eller 3 § eller 34
kap. 6 §. I fall som här avses får
dömas till fängelse på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 2 a § andra
stycket eller 6 a § första stycket
lämnats i domen skall rätten, om
den dömer till fängelse, beakta
detta när straffets längd bestäms.
Om det inte finns tillräckliga skäl
för att undanröja skyddstillsynen,
får rätten i stället besluta om åtgärd
som avses i 7 §. En sådan åtgärd får
inte beslutas efter prövotidens
utgång.

30 kap.
5 §
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl.
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl. Att rätten därvid i
första hand skall bestämma
påföljden till sluten ungdomsvård i
stället för fängelse framgår av 31
kap. 1 a §.
För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han
fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn
till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

7 §
Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om
det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra
sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Såsom särskilda skäl för
villkorlig dom i stället för fängelse
kan rätten beakta, om den tilltalade
samtycker till att domen förenas
med en föreskrift om samhällstjänst
och en sådan föreskrift är lämplig
med hänsyn till den tilltalades
person och övriga omständigheter.

8 §
Villkorlig dom skall förenas med
dagsböter, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till andra följder av
brottet skulle drabba den tilltalade
alltför hårt eller om det finns andra
särskilda skäl mot att döma till
böter.
Villkorlig dom skall förenas med
dagsböter, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till skyldighet att
fullgöra samhällstjänst eller andra
följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller om det
finns andra särskilda skäl mot att
döma till böter.

9 §
Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det
finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade
avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Som särskilda skäl för
skyddstillsyn kan rätten beakta

1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något
hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet,
2. om den tilltalade undergår
behandling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet
eller
3. om missbruk av
beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande
som påkallar vård eller annan
behandling i väsentlig grad har
bidragit till att brottet har begåtts
och den tilltalade förklarar sig villig
att undergå lämplig behandling
som enligt en för honom uppgjord
plan kan anordnas i samband med
verkställigheten.
Som särskilda skäl för
skyddstillsyn i stället för fängelse
kan rätten beakta
1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något
hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet,
2. om den tilltalade undergår
behandling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet,

3. om missbruk av
beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande
som kräver vård eller annan
behandling i väsentlig grad har
bidragit till att brottet har begåtts
och den tilltalade förklarar sig villig
att gå igenom lämplig behandling
som enligt en för honom uppgjord
plan kan anordnas i samband med
verkställigheten eller
4. om den tilltalade samtycker till
att skyddstillsynen förenas med en
föreskrift om samhällstjänst och en
sådan föreskrift är lämplig med
hänsyn till den tilltalades person
och övriga omständigheter.

31 kap.
1 §
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brottslig gärning bli
föremål för vård eller annan åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om erforderlig vård
inom socialtjänsten.

Om brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, får jämte
överlämnande till vård inom
socialtjänsten dömas till dagsböter,
högst tvåhundra, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller inte.
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brott bli föremål för
vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om nödvändig vård
inom socialtjänsten enligt en för
den tilltalade av nämnden uppgjord
vårdplan. Överlämnande får ske
endast om socialtjänstens
planerade åtgärder, i
förekommande fall i förening med
böter eller med särskild föreskrift
om ungdomstjänst enligt tredje
stycket, kan anses tillräckligt
ingripande med hänsyn till
brottslighetens straffvärde och art
samt den tilltalades tidigare
brottslighet.
Framgår det av den upprättade
planen att den tilltalade skall bli
föremål för vård eller annan åtgärd
med stöd av socialtjänstlagen, skall
rätten meddela föreskrift om att
han skall genomgå sådan vård eller
åtgärd.
Om det behövs med hänsyn till
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet, får rätten förena ett
överlämnande till vård inom
socialtjänsten med
1. dagsböter, högst tvåhundra,
vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller inte, eller
2. en särskild föreskrift om att
den tilltalade skall utföra oavlönat
arbete eller delta i annan särskilt
anordnad verksamhet
(ungdomstjänst) i lägst tjugo och
högst etthundra timmar, om den
tilltalade samtycker till det.
En föreskrift om ungdomstjänst
får ändras eller upphävas på talan
av åklagare, när det finns skäl till
det.
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den
dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande
med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller
som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

1 a §
Har någon begått brott innan
han fyllt 18 år och finner rätten
med tillämpning av 30 kap. att
påföljden bör bestämmas till
fängelse, skall den i stället
bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård under viss tid. Detta
gäller dock inte om det, med hänsyn
till den tilltalades ålder vid
lagföringen eller annan
omständighet, finns särskilda skäl
däremot.
Rätten får bestämma tiden för
sluten ungdomsvård till lägst
fjorton dagar och högst fyra år.
Bestämmelser om verkställighet
finns i lagen (1998:000) om
verkställighet av sluten
ungdomsvård.

33 kap.
5 §
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i
anstalt. Domstolen skall i domen
angiva det antal dagar påföljden
skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådömt fängelse överstiger
frihetsberövandet ringa, må
förordnas att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller
skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpning även i fråga om
Döms någon till fängelse på viss
tid eller till sluten ungdomsvård
eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del under vilken inte samtidigt en
dom i ett annat mål verkställts,
anses som tid under vilken den
utdömda påföljden verkställts i
anstalt eller vid särskilt
ungdomshem. Domstolen skall i
domen ange det antal dagar
påföljden skall anses verkställd. Är
den tid med vilken påföljden
överstiger frihetsberövandet ringa,
får förordnas att påföljden skall
anses helt verkställd genom
frihetsberövandet.
Undanröjs villkorlig dom eller
skyddstillsyn och döms i stället till
fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård, skall, om
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpas även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller
skyddstillsynen skall avse även
ytterligare brott samt
3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket.
1. frihetsberövande som föregått
den villkorliga domen eller domen
på skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått
dom genom vilken förordnats att
den villkorliga domen eller
skyddstillsynen skall avse även
ytterligare brott samt
3. sådant omhändertagande som
avses i 28 kap. 6 b § eller 11 §
tredje stycket.
Dömes någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom i
målet, varit berövad friheten på sätt
som angives i första stycket, må
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.
Döms någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott som prövats genom dom i
målet varit berövad friheten på sätt
som anges i första stycket, får
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.

34 kap.
1 §
Finnes den som för brott dömts
till fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn ha begått annat brott
före domen eller begår han nytt
brott efter domen men innan
påföljden till fullo verkställts eller
eljest upphört, må rätten, med
iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2 6 §§, efter
omständigheterna
Har den som för brott dömts till
fängelse, villkorlig dom, skyddstill-
syn eller sluten ungdomsvård
begått annat brott före domen eller
begår han nytt brott efter domen
men innan påföljden till fullo
verkställts eller annars upphört, får
rätten, med iakttagande av vad för
vissa fall är föreskrivet i 2 7 §§,
efter omständigheterna
1. förordna att den tidigare
ådömda påföljden skall avse jämväl
det andra brottet,
1. förordna att den tidigare
utdömda påföljden skall avse också
det andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för
detta brott, eller
2. döma särskilt till påföljd för
detta brott, eller
3. därest den tidigare domen
vunnit laga kraft, undanröja den
ådömda påföljden och för brotten
döma till påföljd av annan art.
3. om den tidigare domen vunnit
laga kraft, undanröja den utdömda
påföljden och för brotten döma till
påföljd av annan art.
Har jämte skyddstillsyn ådömts
fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid
tillämpningen av bestämmelserna i
detta kapitel den ådömda
fängelsepåföljden anses som en del
av skyddstillsynen.
Har en skyddstillsyn förenats
med fängelse enligt 28 kap. 3 §,
skall vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel den
utdömda fängelsepåföljden anses
som en del av skyddstillsynen.

4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2
beträffande någon som villkorligt
frigivits från fängelse, må, om
brottet begåtts under prövotiden,
den villkorligt medgivna friheten
eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om
förverkande bör beslutas och i så
fall av hur stor del av den
villkorligt medgivna friheten som
skall förklaras förverkad skall
beaktas, om den tidigare och den
nya brottsligheten är likartade, om
brottsligheten i båda fallen är
allvarlig samt om den nya
brottsligheten är svårare eller
lindrigare än den tidigare. Vidare
skall beaktas den tid som förflutit
mellan brotten.
Beslutas ej förverkande enligt
första stycket, äger rätten besluta
åtgärd som avses i 26 kap. 18 §
eller förlänga prövotiden med högst
ett år utöver den vid frigivningen
bestämda tiden.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om
någon som villkorligt frigivits från
fängelse, skall, om brottet begåtts
under prövotiden, den villkorligt
medgivna friheten eller en del av
denna förklaras förverkad om inte
särskilda skäl talar mot det.
Såsom särskilda skäl för att inte
förverka eller för att förverka
endast en del av villkorligt
medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i
förhållande till den tidigare är av
lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan
brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle
framstå som oskäligt.

Beslutas inte förverkande enligt
första stycket, får rätten besluta
åtgärd som avses i 26 kap. 18 §
eller förlänga prövotiden med högst
ett år utöver den tid som följer av
26 kap. 10 §.
Förverkande eller åtgärd som
nyss sagts må ej beslutas, med
mindre fråga därom uppkommer i
mål vari den frigivne häktats eller
erhållit del av åtal före prövotidens
utgång.
En åtgärd enligt tredje stycket får
beslutas endast före prövotidens
utgång. Förverkande får beslutas
endast om fråga därom uppkommer
i ett mål där den frigivne häktats
eller fått del av åtal inom ett år från
prövotidens utgång.

5 §
Är den tidigare påföljden villkorlig dom, får förordnande enligt 1 § 1
meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.
Meddelas förordnande enligt 1 § 1, får rätten, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dagsböter,
högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten
besluta åtgärd som sägs i 27 kap.
6 § 1 eller 2 eller förlänga
prövotiden till tre år, dock endast
om fråga därom uppkommer i mål
vari den dömde häktats eller
erhållit del av åtal före prövotidens
utgång.
Om det behövs för att rätten skall
kunna tillämpa 1 § 1 i stället för att
undanröja den villkorliga domen
enligt 1 § 3 och döma till fängelse,
får rätten, om det finns sådana
särskilda skäl som anges i 30 kap.
7 § andra stycket, besluta att den
villkorliga domen skall förenas med
en föreskrift om samhällstjänst.
Meddelas en sådan föreskrift skall
rätten tillämpa 27 kap. 2 a § andra
stycket.
Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten
besluta åtgärd enligt 27 kap. 6 § 1
eller 2 eller förlänga prövotiden till
tre år, dock endast om fråga därom
uppkommer i mål där den dömde
häktats eller fått del åtal före
prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom
enligt 1 § 3 får inte ske, med
mindre fråga därom uppkommer i
mål vari den dömde häktats eller
erhållit del av åtal inom ett år från
prövotidens utgång.
Undanröjs en villkorlig dom med
stöd av 1 § 3 skall rätten, när den
bestämmer ny påföljd, ta skälig
hänsyn till böter som har dömts ut
enligt andra stycket eller 27 kap.
2 § samt till vad den dömde
undergått till följd av föreskrift om
samhällstjänst. Härvid får dömas
till fängelse på kortare tid än vad
som är föreskrivet för brottet. Har
en uppgift som avses i 27 kap. 2 a §
andra stycket lämnats skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas när
straffets längd bestäms.
En villkorlig dom får undanröjas
enligt 1 § 3 endast om fråga därom
uppkommer i mål där den dömde
häktats eller fått del av åtal inom ett
år från prövotidens utgång.

6 §
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § 1, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, även
döma till dagsböter, högst
tvåhundra, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller inte. Är
fängelse föreskrivet för det nya
brottet och kan, med hänsyn till
sådana omständigheter som i 30
kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas
med mindre än att sådant
förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället
för att döma till böter döma till
fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten
besluta åtgärd som avses i 28 kap.
9 § eller förlänga prövotiden till
högst fem år. Har den dömde åtagit
sig att följa en sådan
behandlingsplan som avses i 30
kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas
bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § 1, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet kräver det, även döma
till dagsböter, högst tvåhundra,
oavsett om böter är föreskrivet för
brottet eller inte.

Om det behövs för att rätten skall
kunna tillämpa 1 § 1 i stället för att
undanröja skyddstillsynen med stöd
av 1 § 3 och döma till fängelse, får
rätten, om det finns sådana
särskilda skäl som anges i 30 kap.
9 § andra stycket 4, besluta att
skyddstillsynen skall förenas med
en föreskrift om samhällstjänst.
Meddelas en sådan föreskrift skall
rätten tillämpa 28 kap. 2 a § andra
stycket.
Är fängelse föreskrivet för det
nya brottet och kan, med hänsyn till
omständigheter som i 30 kap. 11 §
sägs, 1 § 1 inte tillämpas utan att
sådant förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället
för att döma till böter enligt första
stycket döma till fängelse enligt 28
kap. 3 §.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten
besluta åtgärd som avses i 28 kap.
9 § eller förlänga prövotiden till
högst fem år. Har den dömde åtagit
sig att följa en sådan
behandlingsplan som avses i 30
kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas
bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall när straffets längd bestäms
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap. 6
a § första stycket lämnats i domen
skall, om fängelse döms ut, detta
beaktas, när straffets längd bestäms.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms,
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har en uppgift som avses i 28 kap.
2 a § andra stycket eller 6 a § första
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas, när
straffets längd bestäms.
Fängelse enligt första stycket får
inte dömas ut och beslut enligt
andra stycket eller beslut om
undanröjande av skyddstillsyn får
inte meddelas, i annat fall än när
fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del
av åtal före prövotidens utgång.
Fängelse enligt tredje stycket får
inte dömas ut och beslut om
föreskrift enligt andra stycket,
beslut enligt fjärde stycket eller
beslut om undanröjande av
skyddstillsyn får inte meddelas, i
annat fall än när fråga därom
uppkommer i mål vari den dömde
häktats eller fått del av åtal före
prövotidens utgång.

7 §
Är den tidigare påföljden sluten
ungdomsvård får förordnande
enligt 1 § 1 meddelas endast om det
är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med
hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse, eller det
annars finns särskilda skäl för det.
Döms med tillämpning av 1 § 2
till påföljd för brott som begåtts
innan den tidigare domen börjat
verkställas, skall vid påföljdens
bestämmande iakttas att
påföljderna tillsammans inte
överstiger vad som skulle ha dömts
ut för båda brotten. Rätten får
därvid får döma till lindrigare
straff än vad som är föreskrivet för
brottet.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms,
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
sluten ungdomsvård. Beslut om
undanröjande av sluten
ungdomsvård får ske endast om
dom meddelas innan den fastställda
verkställighetstiden har löpt ut.

10 §
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom eller skyddstillsyn som ådömts
i tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda
brott efter anmälan av åklagare
ånyo prövas av domstol. Detsamma
skall gälla, när straff bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
och det tidigare ådömda straffet
ändras.

Finnes, när dom å fängelse på
viss tid skall verkställas, att den
dömde begått brottet innan sådant
straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och
framgår ej av domarna att det andra
straffet beaktats, skall sedan
domarna vunnit laga kraft domstol,
efter anmälan av åklagare, med
tillämpning av 3 § andra stycket
bestämma det straff den dömde
skall undergå till följd av den dom,
som sist förekommer till
verkställighet.
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård som dömts ut i
tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
påföljden av högre rätt genom dom
som vinner laga kraft, skall frågan
om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare på nytt prövas
av domstol. Detsamma skall gälla,
när påföljd bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
eller 7 § andra stycket och den
tidigare påföljden ändras.
Visar det sig, när en dom på
fängelse på viss tid eller på sluten
ungdomsvård skall verkställas, att
den dömde begått brottet innan en
påföljd som han dömts till för något
annat brott börjat verkställas, och
framgår det inte av domarna att den
andra påföljden har beaktats, skall,
sedan domarna vunnit laga kraft,
domstol efter anmälan av åklagare
med tillämpning av 3 § andra
stycket eller 7 § andra stycket
bestämma vad den dömde skall
undergå till följd av den dom som
sist skall verkställas.

11 §
Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall
livstidsstraffet träda i stället för den
andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år och en dom på
böter eller förvandlingsstraff för
böter som har meddelats innan det
förstnämnda fängelsestraffet har
börjat avtjänas, skall det straffet
träda i stället för den andra
påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård, skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra
påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år eller sluten
ungdomsvård i minst två år och en
dom på böter eller
förvandlingsstraff för böter som har
meddelats innan de förstnämnda
påföljderna har börjat verkställas,
skall fängelsestraffet eller utdömd
sluten ungdomsvård träda i stället
för den andra påföljden.

35 kap.

10 §
Sluten ungdomsvård bortfaller,
om domen inte börjat verkställas
innan fem år förflutit från det att
domen vann laga kraft.
Avbryts verkställigheten av dom
på sluten ungdomsvård skall vad
som sägs i första stycket tillämpas
på motsvarande sätt i fråga om den
fortsatta verkställigheten. Tiden
skall räknas från dagen för
avbrottet.

37 kap.
7 §
Den som har dömts till fängelse
får begära prövning av en
frivårdsmyndighets beslut enligt 26
kap. 11 §, 12 § andra meningen
eller 13 § andra meningen hos den
övervakningsnämnd inom vars
verksamhetsområde frivårdsmyn-
digheten är verksam. Nämnden får
också självmant ta upp ett sådant
beslut till omprövning och i övrigt
fatta beslut i ett ärende, vars
avgörande enligt någon av de
bestämmelser som har angetts nu
ankommer på frivårdsmyndigheten.
Frivårdsmyndigheten kan hänskjuta
ett sådant ärende till nämnden för
avgörande.
Den som har dömts till fängelse
får begära prövning av den lokala
kriminalvårdsmyndighetens beslut
enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra
meningen eller 13 § andra
meningen hos den övervaknings-
nämnd inom vars verksamhets-
område den lokala kriminalvårds-
myndigheten är verksam. Nämnden
får också självmant ta upp ett
sådant beslut till omprövning eller
själv meddela ett sådant beslut.
Den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten kan överlämna ett ärende
enligt nämnda bestämmelser till
nämnden för avgörande.
Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en
övervakningsnämnd enligt 26 kap. 11, 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos
kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.
Kriminalvårdsnämnden kan i
samband med beslut om villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 9 §
meddela sådant förordnande om
övervakning som enligt 11 § samma
kapitel ankommer på frivårdsmyn-
digheten.

10 §
Frivårdsmyndighets och övervak-
ningsnämnds beslut som avses i 7
och 8 §§ länder omedelbart till
efterrättelse, såvida ej annorlunda
förordnas.
Den lokala kriminalvårds-
myndighetens och övervaknings-
nämndens beslut som avses i 7 och
8 §§ gäller omedelbart, om inte
något annat förordnas.

38 kap.
1 §
Den som har dömts till villkorlig
dom får före fullföljdstidens utgång
avge förklaring, att han är nöjd med
domen i vad gäller den ådömda
påföljden. Sådan förklaring skall
avse även böter, som ådömts med
stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen
avges i den ordning regeringen
föreskriver.
Förklaring, som avgivits i
föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen, skall hans talan i
vad angår påföljd för brottet anses
återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga
om dom på fängelse är särskilt
stadgat.
Den som har dömts till villkorlig
dom får före överklagandetidens
utgång lämna förklaring, att han är
nöjd med domen när det gäller den
utdömda påföljden. En sådan
förklaring skall avse även böter,
som ådömts med stöd av 27 kap.
2 §. Förklaringen avges i den
ordning regeringen föreskriver.
En förklaring som lämnats i
föreskriven ordning får inte tas
tillbaka. Har den dömde överklagat
domen, skall hans talan när det
gäller påföljden för brottet anses
återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga
om dom på fängelse och dom på
sluten ungdomsvård är särskilt
stadgat.

2 §
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter
att vården ej kan genomföras med
den dömdes samtycke eller, vid
prövning i därför stadgad ordning,
att i lag angivna förutsättningar
brister för vård av det slag som
socialnämnd i yttrande till
domstolen förklarat sig ämna
anordna, äger efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på
motsvarande sätt när domstolen har
överlämnat någon till vård med stöd
av 31 kap. 2 § och den vård som
socialnämnden i yttrande till
domstolen har förklarat sig ämna
föranstalta om visar sig inte kunna
anordnas.
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten och bryter därefter
den dömde i väsentlig grad mot en
föreskrift som meddelats med stöd
av 31 kap. 1 § andra eller tredje
stycket, får efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet. Därvid
skall skälig hänsyn tas till böter
som har dömts ut enligt 31 kap. 1 §
tredje stycket 1 och till vad den
dömde undergått till följd av en
föreskrift om ungdomstjänst enligt
31 kap. 1 § tredje stycket 2.
Rätten kan, i stället för att
undanröja förordnandet enligt
första stycket, besluta att varning
skall meddelas den dömde, om
detta är en tillräcklig åtgärd.
Även om fall som avses i första
stycket inte föreligger skall
bestämmelserna där tillämpas på
motsvarande sätt om den planerade
vården eller åtgärderna som
socialnämnden redovisat i yttrande
enligt 11 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare inte kommer till
stånd eller om vården i väsentlig
utsträckning avviker från den i
yttrandet redovisade planen.
Detsamma gäller när domstolen har
överlämnat någon till vård med stöd
av 31 kap. 2 § och den vård som
socialnämnnden i yttrande till
domstolen har förklarat sig ämna
föranstalta om visar sig inte kunna
anordnas.

2 a §
Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av
domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan
komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning
och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen
visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av
åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till
ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda
påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten
förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får
verkställas.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn och bestäms den nya
påföljden till fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig
hänsyn tas till vad den dömde
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn. Härvid får dömas till
fängelse på kortare tid än vad som
är föreskrivet för brottet. Undanröjs
fängelse och dömer rätten till nytt
fängelsestraff, skall den tid under
vilken det tidigare straffet
verkställts anses som verkställighet
av det nya straffet. Rätten skall i
beslutet ange den sålunda
verkställda tiden.
Är den tidigare påföljden
villkorlig dom eller skyddstillsyn
och bestäms den nya påföljden till
fängelse, skall vid straffets
bestämmande skälig hänsyn tas till
vad den dömde undergått till följd
av den villkorliga domen eller
domen på skyddstillsyn. Härvid får
dömas till fängelse på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Undanröjs fängelse eller sluten
ungdomsvård och dömer rätten till
ny påföljd av nu angivet slag, skall
den tid under vilken den tidigare
påföljden verkställts anses som
verkställighet av den nya påföljden.
Rätten skall i beslutet ange den
redan verkställda tiden.

3 §
Fråga om åtgärd enligt 27 kap.
5 § tredje stycket eller 6 § upptages
av den rätt som först avgjort det
mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid
tingsrätt, inom vars område den
övervakningsnämnd som har gjort
framställning i ärendet är verksam,
eller vid den rätt som först avgjort
det mål vari skyddstillsyn ådömts.
Mål som avses i denna paragraf
må ock upptagas av domstol, där
brottmål mot den dömde är
anhängigt, eller av rätten i den ort,
där den dömde mera varaktigt
uppehåller sig, om rätten med
hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.
Fråga om åtgärd enligt 27 kap.
2 a § tredje stycket, 5 § tredje
stycket eller 6 § tas upp av den rätt
som först avgjort det mål där
villkorlig dom meddelats. Fråga
om åtgärd enligt 31 kap. 1 § fjärde
stycket tas upp av den rätt som först
avgjort det mål i vilket dömts till
överlämnande till vård inom
socialtjänsten.
Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid
den tingsrätt, inom vars område den
övervakningsnämnd som har gjort
framställning i ärendet är verksam,
eller vid den rätt som först avgjort
det mål där skyddstillsyn dömts ut.
Mål som avses i denna paragraf
får också tas upp av en domstol,
där brottmål mot den dömde är
anhängigt, eller av rätten i den ort,
där den dömde mera varaktigt
uppehåller sig, om rätten med
hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

6 §
Nämndemän skall deltaga vid
underrätts avgörande av fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap.
6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 §
andra stycket eller 18 §. Detsamma
skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd enligt 34
kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap.
5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 §
andra stycket.
Vid avgörande av fråga, som
avses i 27 kap. 5 § tredje stycket
eller 28 kap. 11 § första och andra
styckena, är underrätt domför med
en lagfaren domare.
Nämndemän skall delta när en
tingsrätt avgör en fråga, som avses
i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket eller 18 §. Detsamma skall
gälla i fråga om undanröjande av
påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd enligt 34
kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap.
5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 §
andra stycket.
Vid avgörande av en fråga som
avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket
eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 §
första och andra styckena eller 31
kap. 1 § fjärde stycket, är en
tingsrätt domför med en lagfaren
domare.

8 §
I mål om åtgärd enligt 2 eller
2 a § eller 27 kap. 5 § tredje stycket
eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap.
10 § andra stycket skall underrätt
lämna den dömde tillfälle att yttra
sig. Begär han att bliva muntligen
hörd, skall tillfälle därtill beredas
honom. I mål om åtgärd enligt 34
kap. 18 § skall den dömde lämnas
tillfälle att yttra sig där så är
möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § första
och andra styckena får beslutas utan
att tillfälle bereds den dömde att
yttra sig.
I mål om åtgärd enligt 2 eller
2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje
stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §,
28 kap. 9 §, 31 kap. 1 § fjärde
stycket eller 34 kap. 10 § andra
stycket skall tingsrätten ge den
dömde tillfälle att yttra sig. Begär
han att bli hörd muntligen, skall han
ges tillfälle till det. I mål om åtgärd
enligt 34 kap. 18 § skall den dömde
ges tillfälle att yttra sig, om det är
möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.
En åtgärd enligt 28 kap. 11 §
första och andra styckena får
beslutas utan att den dömde ges
tillfälle att yttra sig.

9 §
Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 5 § tredje stycket, 28 kap.
11 § första och andra styckena eller
34 kap. 10 § andra stycket eller
18 § länder omedelbart till
efterrättelse om ej annorlunda
förordnas. Detsamma gäller
avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 §
angående föreskrifter, övervakning
eller prövotid.
Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 §
tredje stycket, 28 kap. 11 § första
och andra styckena, 31 kap. 1 §
fjärde stycket eller 34 kap. 10 §
andra stycket eller 18 § gäller
omedelbart, om inte något annat
förordnas. Detsamma gäller
avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 §
angående föreskrifter, övervakning
eller prövotid.

12 §
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol,
övervakningsnämnd,
kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt 26
kap. 22 § eller 28 kap. 6 b § eller
11 §.
Polismyndigheten skall lämna
domstolar, övervakningsnämnder,
kriminalvårdsnämnden och lokala
kriminalvårdsmyndigheter
handräckning för den dömdes
inställelse i mål eller ärende enligt
denna balk eller för hans
omhändertagande enligt 26 kap.
22 § eller 28 kap. 6 b § eller 11 §.

13 §
Kriminalvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande,
chefen för kriminalvårdsregionen,
kan ändra vad en frivårdsmyndighet
har beslutat enligt denna balk.
Styrelsens beslut i en sådan fråga
kan inte överklagas. Detsamma
gäller i fråga om regionchefens
beslut, som dock kan ändras av
styrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande,
chefen för kriminalvårdsregionen,
kan ändra vad en lokal
kriminalvårdsmyndighet har
beslutat enligt denna balk.
Styrelsens beslut i en sådan fråga
kan inte överklagas. Detsamma
gäller i fråga om regionchefens
beslut, som dock kan ändras av
styrelsen.
Första stycket gäller inte beslut
som avses i 26 kap. 11 §, 12 §
andra meningen, 13 § andra
meningen eller 16 § första stycket
andra meningen.
Första stycket gäller inte beslut
som avses i 26 kap. 6 § tredje
stycket, 7 §, 11 §, 12 § andra
meningen, 13 § andra meningen
eller 16 § första stycket andra
meningen.

14 §
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut i fråga om att
skjuta upp eller senarelägga
villkorlig frigivning som enligt
bemyndigandet i 26 kap. 9 § andra
stycket meddelats av en annan
kriminalvårdsmyndighet. Den som
beslutet angår får begära styrelsens
prövning av ett sådant beslut, om
det har gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt 26 kap. 6 § tredje stycket och
7 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

15 §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a §
förvaltningsprocesslagen
(1971:291) att i länsrätt och
kammarrätt föra det allmännas
talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.

16 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som har
orsakats av den dömde vid sådant
oavlönat arbete som avses i 27 kap.
2 a § första stycket, 28 kap. 2 a §
första stycket samt 31 kap. 1 §
tredje stycket 2.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6 , 6 a , och 9 §§ skall tillämpas i sina
äldre lydelser i fråga om den som före ikraftträdandet dömts till fängelse
på viss tid, lägst tre månader. Beslut som avses i 6 § femte stycket skall
dock fattas av Kriminalvårdsstyrelsen.
Första stycket tillämpas även på fängelse som verkställs gemensamt
med fängelse som dömts ut efter ikraftträdandet.

3. Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast grundas på
förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 26 kap. 10 § i sin äldre lydelse skall tillämpas i
fall då en villkorlig frigivning har ägt rum före ikraftträdandet.

5. Bestämmelserna i 34 kap. 4 § om förverkande av villkorligt
medgiven frihet i sin äldre lydelse skall tillämpas när återfall i brott
under prövotiden har skett före ikraftträdandet.

6. Bestämmelserna i 31 kap. 1 och 1 a §§ i deras nya lydelser skall
tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

7. Genom denna lag upphävs lagen (1989:928) om samhällstjänst.
Bestämmelserna i 4 § lagen om samhällstjänst skall dock fortfarande
gälla beträffande den som utför sådant arbete som där avses på grund av
en föreskrift som meddelats med stöd av den lagen.

2.3 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 §, 48 kap. 4 § samt 51
kap. 13 och 25 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 kap.
2 §1
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det
kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall
skall bedömas,
2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar
betydelse för bestämmande av påföljd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot,
föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller
verkställighet av påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård, skall före omröstning
enligt andra stycket 3 röstas särskilt
angående denna mening.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård av annat slag än som
avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken,
skall före omröstning enligt andra
stycket 3 röstas särskilt angående
denna mening.

30 kap.
6 §2
Har den tilltalade erkänt
gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än
fängelse eller till fängelse i högst
sex månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts
dom, får också utfärdas i förenklad
form.

Har den tilltalade erkänt
gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än
fängelse eller sluten ungdomvård
eller till fängelse i högst sex
månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts
dom, får också utfärdas i förenklad
form.
Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad
som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalade
medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

48 kap.
4 §3
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott,
för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns
särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har
begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 §
första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande
i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd. Vad
som nu sagts gäller dock inte
beträffande brott som har begåtts
av någon som inte har fyllt 18 år.
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande
i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd.
Detta gäller dock inte för brott som
har begåtts av någon som inte har
fyllt 18 år eller om det finns
anledning att förena den villkorliga
domen med en föreskrift om
samhällstjänst.

51 kap.
13 §4
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, eller
4. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller
ådöma honom påföljd, eller döma honom till annan påföljd än böter eller
villkorlig dom eller sådana påföljder i förening.
Med de påföljder som anges i
första stycket 4 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken.
Med de påföljder som anges i
första stycket 4 likställs vite och,
om det inte samtidigt är fråga om
förverkande av villkorligt medgiven
frihet från fängelsestraff,
förordnande enligt 34 kap. 1 §
första stycket 1 brottsbalken. Det
som sägs i första stycket 4 om
villkorlig dom gäller inte villkorlig
dom som förenas med föreskrift om
samhällstjänst.
Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvudförhandling,
skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan
huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas
utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.

25 §5
Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades överklagande eller
av åklagarens överklagande till hans förmån döma till en brottspåföljd
som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den
som tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock besluta om överlämnande
till särskild vård eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till
annan påföljd.

Vid tillämpningen av första
stycket skall sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken
jämställas med fängelse.
Har tingsrätten förenat villkorlig
dom eller skyddstillsyn med en
föreskrift som förutsätter samtycke
och samtycker den dömde inte
längre till föreskriften, får
hovrätten trots första stycket döma
till en svårare eller mer ingripande
påföljd.
Hovrätten får inte heller med anledning av ett överklagande som anges
i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat
sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

19 §1
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som
häktad för brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är
omhändertagen enligt 28 kap. 11 §
brottsbalken.

Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i första
stycket, skall han anses som häktad
för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde, skall
ersättning till försvararen alltid
betalas av staten.
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt eller i särskilt
ungdomshem med stöd av 31 kap.
1 a § brottsbalken, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som
häktad för brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är
omhändertagen enligt 28 kap. 11 §
brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han för
verkställighet av påföljd intagen i
anstalt eller särskilt ungdomshem
som avses i första stycket, skall han
anses som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare förordnats för
den dömde, skall ersättning till
försvararen alltid betalas av staten.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §1
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket
1. dömts till fängelse, villkorlig
dom eller skyddstillsyn;
1. dömts till fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård;
2. överlämnats till
rättspsykiatrisk vård eller, om för
brottet är föreskrivet fängelse, till
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall;
eller
3. ålagts förvandlingsstraff för
böter.
2. överlämnats till
rättspsykiatrisk vård eller, om för
brottet är föreskrivet fängelse, till
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall;
eller
3. ålagts förvandlingsstraff för
böter.
Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom, enligt
domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, skall
detta särskilt anmärkas i registret.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller även dem som förelagts
villkorlig dom enligt 48 kap. rättegångsbalken.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd
personutredning och om domen, beslutet eller föreläggandet.

4 §2
Registret skall innehålla anteckning
om
Registret skall innehålla anteckning
om
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts
förvandlingsstraff för böter samt
frigivning från sådana straff, med
angivande vid villkorlig frigivning
av prövotiden och den återstående
strafftiden; samt
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn.
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts
förvandlingsstraff för böter samt
frigivning från sådana straff, med
angivande vid villkorlig frigivning
av prövotiden och den återstående
strafftiden;
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn; samt
3. verkställighetens början och
slut för den som dömts till sluten
ungdomsvård.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 4 och 11 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
En förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år och som gäller
brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader skall
bedrivas med särskild skyndsamhet.
Förundersökningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast inom
fyra veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke
enligt 23 kap. 18 § första stycket
rättegångsbalken. Tidsfristen får
överskridas endast om det är
nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller
andra särskilda omständigheter.
En förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år och som gäller
brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader skall
bedrivas med särskild skyndsamhet.
Förundersökningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast inom
sex veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke
enligt 23 kap. 18 § första stycket
rättegångsbalken. Tidsfristen får
överskridas endast om det är
nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller
andra särskilda omständigheter.

11 §
I fråga om den som misstänks för
att ha begått brott innan han fyllt
arton år skall åklagaren, innan han
fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta
yttrande från socialnämnden i den
kommun som enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) har ansvaret för
den unge, om denne har erkänt
gärningen eller det annars finns
skälig misstanke att han har begått
brottet. Yttrande behöver inte
inhämtas om brottet är ringa, om
det är uppenbart att det finns
förutsättningar för åtalsunderlåtelse
eller om det annars är obehövligt.
I fråga om den som misstänks för
att ha begått brott innan han fyllt
arton år skall åklagaren, innan han
fattar beslut i åtalsfrågan, hämta in
yttrande från socialnämnden i den
kommun som enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) har ansvaret för
den unge, om denne har erkänt
gärningen eller det annars finns
skälig misstanke att han har begått
brottet. Yttrande behöver inte
hämtas in om brottet är ringa, om
det är uppenbart att det finns
förutsättningar för åtalsunderlåtelse
eller om det annars är obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den unge och
om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den
lämpligaste för honom. Yttrandet
skall, om åklagaren begär det eller
nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall innehålla en redogörelse för
vilka åtgärder som nämnden
tidigare har vidtagit i fråga om den
unge samt en plan för de åtgärder
som nämnden avser att vidta, varvid
arten, omfattningen och
varaktigheten av åtgärderna skall
framgå. Yttrandet skall, om
åklagaren begär det eller om
nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 §1
För den som har börjat avtjäna
fängelse på viss tid skall
Kriminalvårdsstyrelsen så snart det
kan ske fastställa dagen för
strafftidens slut. Om strafftiden
överstiger två månader skall
styrelsen därvid även fastställa den
tidigaste tidpunkt då villkorlig
frigivning kan komma i fråga samt
tidpunkten för prövotidens utgång.
Är det fråga om ett sådant fall som
avses i 26 kap. 9 § första stycket
brottsbalken, skall i stället den eller
de dagar anges, som är av
betydelse för tillämpningen av
bestämmelserna om sådan
frigivning, samt den strafftid som
då återstår.
För den som har börjat avtjäna
fängelse på viss tid skall
Kriminalvårdsstyrelsen så snart det
kan ske fastställa dagen för
strafftidens slut. Om strafftiden
uppgår till mer än en månad skall
styrelsen därvid även fastställa den
tidigaste tidpunkten då villkorlig
frigivning kan komma i fråga samt
tidpunkten för prövotidens utgång.

När omständigheterna ger anledning till det, skall ett beslut enligt
första stycket ändras.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs ifråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1
dels att 33, 47 och 48 §§ skall upphöra att gälla
dels att 1, 30, 35, 36, 39, 49-51, 54-56, 59, 61, 63 och 64 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse.
Vad som föreskrives i lagen om
den som dömts till fängelse gäller
även den som ålagts fängelse som
förvandlingsstraff för böter.
Vad som föreskrivs i lagen om
den som dömts till fängelse gäller
även den som ålagts fängelse som
förvandlingsstraff för böter.

Bestämmelser om verkställighet
av fängelsestraff i vissa fall finns i
lagen (1994:451) om
intensivövervakning med
elektronisk kontroll.

30 §
Telefonsamtal mellan intagna
och personer utom anstalten får äga
rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. En intagen kan
förvägras telefonsamtal som är
ägnat att äventyra säkerheten i
anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller
annars vara till skada för honom
eller någon annan. Om en intagen
under utredningen av ett
disciplinärende hålls avskild från
andra intagna, får han också hindras
från kontakter med andra personer
genom telefonsamtal i den mån det
är oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
Telefonsamtal mellan intagna
och personer utanför anstalten får
äga rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. En intagen kan
förvägras telefonsamtal som är
ägnade att äventyra säkerheten i
anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller
annars vara till skada för honom
eller någon annan. Om en intagen
under utredningen av frågor som
avses i 49 § hålls avskild från andra
intagna, får han också hindras från
kontakter med andra personer
genom telefonsamtal i den
utsträckning det är absolut
nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras.
Beträffande den som den intagne
önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra
stycket göras i den mån det anses
behövligt.
I fråga om den som den intagne
önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra
stycket göras i den utsträckning det
anses behövligt.
Om det är påkallat med hänsyn
till säkerheten, skall tjänsteman på
lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får äga
rum endast med den intagnes
vetskap. Telefonsamtal med
advokat som biträder den intagne i
rättslig angelägenhet får icke
avlyssnas utan den intagnes
medgivande.
Om det är nödvändigt med
hänsyn till säkerheten, skall en
tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får
endast ske om den intagne känner
till det. Telefonsamtal med advokat
som biträder den intagne i en
rättslig angelägenhet får inte
avlyssnas utan den intagnes
medgivande.

35 §2
Om en intagen avtjänat straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om i
vilken kriminalvårdsanstalt den
intagne befinner sig, den intagnes
förflyttning till öppen anstalt,
permissioner och vistelser utanför
anstalten enligt 32 34 §§,
frigivning, rymning och uteblivande
efter permission.
Om en intagen avtjänat straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om
följande:
i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
om den intagne får permission
enligt 32 §,
om den intagne vistas utanför
anstalt enligt 34 §,
om den intagne friges,
om den intagne rymmer, och
om den intagne uteblir efter
permission.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den lämnas
beträffande frigivning lämplig tid
före frigivningen och i andra fall så
tidigt som möjligt.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den vid
frigivning lämnas i lämplig tid före
frigivningen och i andra fall så
tidigt som möjligt.

36 §
Med de begränsningar som följer
av gällande bestämmelser och avtal
för verksamheten inom
kriminalvården har de intagna rätt
att i lämplig ordning överlägga med
anstaltsledningen i frågor som är av
gemensamt intresse för de intagna.
De har också rätt att i lämplig
ordning sammanträda med varandra
för överläggning i sådana frågor.
Intagen som hålls avskild från
andra intagna får dock deltaga i
överläggning eller sammanträde
endast om det kan ske utan
olägenhet.
Med de begränsningar som följer
av gällande bestämmelser och avtal
för verksamheten inom
kriminalvården har de intagna rätt
att i lämplig ordning överlägga med
ledningen för den lokala
kriminalvårdsmyndigheten i frågor
som är av gemensamt intresse för
de intagna. De har också rätt att i
lämplig ordning sammanträda med
varandra för överläggning i sådana
frågor. Intagen som hålls avskild
från andra intagna får dock deltaga
i överläggning eller sammanträde
endast om det kan ske utan
olägenhet.

39 §
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket eller
32, 33, 34 eller 37 § eller enligt
bestämmelse som avses i 38 §
inräknas i verkställighetstiden, om
inte särskilda skäl talar mot det.
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket eller
32, 34 eller 37 § räknas in i
verkställighetstiden, om inte
särskilda skäl talar mot det.

49 §
Föreligger flera förseelser skall
disciplinär bestraffning bestämmas
gemensamt för samtliga förseelser.
Genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2 får den
tid som inte skall inräknas i
verkställighetstiden ej överstiga,
1. beträffande den som undergår
fängelse i högst en månad
sammanlagt tio dagar,
2. beträffande den som undergår
fängelse i mer än en men högst fyra
månader sammanlagt femton dagar
samt
3. beträffande den som undergår
fängelse på längre tid än fyra
månader sammanlagt fyrtiofem
dagar.
Bestämmelser om
senareläggning av tidpunkten för
villkorlig frigivning av en intagen
som i väsentlig grad bryter mot vad
som gäller för verkställigheten
finns i 26 kap. 7 § brottsbalken. Om
det i ett sådant fall inte finns
tillräckliga skäl att senarelägga
den villkorliga frigivningen, får den
intagne, om det bedöms att han inte
kommer att rätta sig av en
tillsägelse, i stället tilldelas en
varning.

50 §
Under utredningen av ett
disciplinärende får en intagen
tillfälligt hållas avskild från andra
intagna i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen ej skall
äventyras. Åtgärden får i intet fall
bestå längre än fyra dygn. Kan den
intagne inte hållas avskild på
anstalten, får han placeras i allmänt
häkte, om detta är lämpligare än att
han förs över till en annan anstalt.
Den intagne skall få den lättnad i
avskildheten som är möjlig.
Under utredningen av frågor som
avses i 49 § får en intagen tillfälligt
hållas avskild från andra intagna i
den utsträckning det är absolut
nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras.
Åtgärden får inte bestå längre än
fyra dygn. Kan den intagne inte
hållas avskild på anstalten, får han
placeras i allmänt häkte, om detta är
lämpligare än att han förs över till
en annan anstalt. Den intagne skall
få den lättnad i avskildheten som är
möjlig.

51 §
Disciplinärenden skall avgöras
skyndsamt. Innan beslut meddelas
skall förhör hållas med den intagne.
Över vad som förekommit vid
förhör och annan undersökning
skall protokoll föras.
Frågor som avses i 49 § skall
avgöras skyndsamt. Innan beslut
meddelas skall förhör hållas med
den intagne. Över vad som
förekommit vid förhör och annan
undersökning skall föras protokoll.

54 §
Frågor som avses i 33 § prövas
av kriminalvårdsnämnden. Det-
samma gäller frågor som avses i
34 §, om den intagne har dömts till
fängelse i lägst två år. Övriga
frågor enligt 34 § prövas av den
övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör.
Frågor enligt 34 § prövas av
Kriminalvårdsnämnden, om den
intagne har dömts till fängelse i
lägst två år. Frågor enligt 34 § i
andra fall prövas av den
övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör.

55 §
Regeringen kan förordna att
tillämpningen av 33 och 34 §§ får
överflyttas från kriminalvårds-
nämnden till den övervaknings-
nämnd, till vars verksamhets-
område anstalten hör.
Regeringen kan förordna att
tillämpningen av 34 § får flyttas
över från Kriminalvårdsnämnden
till den övervakningsnämnd, till
vars verksamhetsområde anstalten
hör.

56 §
Intagen får hos kriminalvårds-
nämnden påkalla prövning av
övervakningsnämndens beslut i
frågor som avses i 33 och 34 §§.
En intagen får hos Kriminal-
vårdsnämnden begära prövning av
övervakningsnämndens beslut i
frågor som avses i 34 §.

59 §3
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut i fråga
om vistelse utom anstalt för en
intagen beträffande vilken
regeringen har meddelat
förordnande enligt 31 § överklagas
dock hos regeringen. Detsamma
gäller andra beslut av styrelsen
enligt denna lag än som nu har
angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut i fråga
om vistelse utanför anstalt för en
intagen för vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av
beslut som avses i 49 § första
meningen finns bestämmelser i 38
kap. brottsbalken.

61 §
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra
beslut i andra frågor än som avses i
54 56 §§ som efter bemyndigande
enligt 60 § har meddelats av en
annan kriminalvårdsmyndighet.
Den som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det har gått honom emot.
Har till följd av en föreskrift
enligt 60 § någon annan
kriminalvårdsmyndighet än
kriminalvårdsstyrelsen meddelat
beslut enligt 47 § andra stycket 2
om disciplinär åtgärd, skall
beslutet omedelbart anmälas för
kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra
beslut i andra frågor än som avses i
54 56 §§ som efter bemyndigande
enligt 60 § har meddelats av en
annan kriminalvårdsmyndighet.
Den som beslutet angår får begära
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det har gått honom emot.

63 §
Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhändertas,
1. om de påträffas hos en intagen,
2. om en intagen får dem sig tillsända,
3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt, eller
4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd
ägare till dem.
Kriminalvårdsanstalten skall låta
förstöra eller försälja den
omhändertagna egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten skall låta förstöra eller sälja
den omhändertagna egendomen
enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första
stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas även i
fråga om injektionsspruta eller
kanyl som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som
är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning
med narkotika.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas även i
fråga om injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som
är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning
med narkotika.
Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom,
tillfaller staten.
Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid
med vad som är särskilt föreskrivet
om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart oskäligt. Omhändertagna
pengar skall genom anstaltens
försorg göras räntebärande men får
ej disponeras av den intagne förrän
vid anstaltsvårdens slut, om det
inte föreligger särskilda skäl.
Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid
med vad som är särskilt föreskrivet
om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart oskäligt. Omhändertagna
pengar skall genom den lokala
kriminalvårdsmyndighetens försorg
göras räntebärande men får inte
disponeras av den intagne förrän
vid anstaltsvistelsens slut, om det
inte finns särskilda skäl.

64 §4
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten
egendom som kan antas bli tagen i
beslag, får kriminalvårdsanstalten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut därom.
Omhändertagandet skall så snart
det kan ske anmälas till den som får
besluta om beslag.
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten
egendom som kan antas bli tagen i
beslag, får den lokala
kriminalvårdsmyndigheten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut i frågan.
Omhändertagandet skall så snart
som möjligt anmälas till den som
får besluta om beslag.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelserna i 47 § skall även fortsättningsvis gälla i fråga om
förhållanden som har inträffat före ikraftträdandet.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §2
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har genomgått
rättspsykiatrisk vård.
Den som har undergått fängelse,
sluten ungdomsvård,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har genomgått
rättspsykiatrisk vård.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §1
Vad som sägs i denna lag om
häktad har motsvarande
tillämpning på
1. den som anhållits eller gripits
på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
Vad som sägs i denna lag om
häktad skall också tillämpas på

1. den som anhållits eller gripits
på grund av misstanke om brott,
2. den som har tagits in i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats
i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft.
3. den som har tillfälligt placerats
i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft, och
5. den som med stöd av 9 § tredje
stycket lagen (1998:000) om
verkställighet av dom på sluten
ungdomsvård tagits in i häkte eller
polisarrest i väntan på förpassning
till särskilt ungdomshem
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
1. den som tjänstgör enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller inställer sig till mönstring,
eller annan uttagning enligt den
lagen eller till antagningsprövning
enligt lagen (1994:1810) om
möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre
grundutbildning,
2. den som medverkar i
räddningstjänst eller i övning med
räddningskår enligt räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) eller i
räddningstjänst enligt 11 kap. 1 §
andra stycket luftfartslagen
(1957:297),
3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 22 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt den
som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i
förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller polisarrest.
1. den som tjänstgör enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller inställer sig till mönstring,
eller annan uttagning enligt den
lagen eller till antagningsprövning
enligt lagen (1994:1810) om
möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre
grundutbildning,
2. den som medverkar i
räddningstjänst eller i övning med
räddningskår enligt räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) eller i
räddningstjänst enligt 11 kap. 1 §
andra stycket luftfartslagen
(1957:297),
3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 22 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt den
som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i
förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller polisarrest.

4. den som utför samhällstjänst
på grund av en föreskrift som
meddelats med stöd av 27 kap.
2 a § eller 28 kap. 2 a §
brottsbalken,
5. den som utför ungdomstjänst
på grund av en föreskrift som
meddelats med stöd av 31 kap. 1 §
tredje stycket 2 brottsbalken,
6. den som utför oavlönat arbete
enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket 2 lagen (1994:451) om
intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som i
annat fall än som avses i första stycket frivilligt deltar i verksamhet inom
totalförsvaret eller i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på
människor eller egendom eller i miljön.

4 §
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § och gäller till dess den
sista färden från verksamheten eller
intagningen avslutats.
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § 1 3 och gäller till dess
den sista färden från verksamheten
eller intagningen avslutats.
Vid sådan verksamhet som avses
i 1 § 4 6 inträder
personskadeskyddet när den dömde
påbörjar resa till platsen för
verksamheten och upphör när resa
från platsen avslutats.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.12 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 och 19 §§ samt 16 kap 1 §
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

7 kap.
4 §2
Sekretess gäller inom
socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretessen gäller dock inte beslut
om omhändertagande eller beslut
om vård utan samtycke. Utan
hinder av sekretessen får uppgift
lämnas till enskild som uppnått
myndig ålder om förhållanden av
betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska
föräldrar är.
Sekretess gäller inom
socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretessen gäller dock inte beslut
om omhändertagande, beslut om
vård utan samtycke eller beslut om
sluten ungdomsvård. Utan hinder
av sekretessen får uppgift lämnas
till enskild som uppnått myndig
ålder om förhållanden av betydelse
för att denne skall få vetskap om
vilka hans biologiska föräldrar är.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.
Med socialtjänst förstås
verksamhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och
av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd. Till
socialtjänst räknas också
verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning av
socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar, ärenden om tillstånd
till parkering för rörelsehindrade
samt verksamhet enligt
lagstiftningen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Med socialtjänst förstås
verksamhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och
av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd eller
av Statens institutionsstyrelse. Till
socialtjänst räknas också
verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning av
socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar, ärenden om tillstånd
till parkering för rörelsehindrade
samt verksamhet enligt
lagstiftningen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c § socialtjänstlagen (1980:620) för uppgift om
enskilds personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift
lämnas till socialnämnd om uppgiften behövs för handläggning av ärende
eller genomförande av beslut om stödinsatser, vård eller behandling och
det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
Sekretess enligt första stycket gäller inte
1. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård, eller
2. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt.
Beträffande anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal
inom kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att
den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider betydande
men om uppgiften röjs.

19 §
Sekretess gäller hos polismyn-
dighet för sådan uppgift om
enskilds personliga förhållanden
som hänför sig till
1. verksamhet som enbart inne-
fattar hjälp eller annat bistånd åt
enskild,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård
eller rättspsykiatrisk vård eller om
vård av missbrukare utan sam-
tycke inom socialtjänsten,
Sekretess gäller hos polismyn-
dighet för sådan uppgift om
enskilds personliga förhållanden
som hänför sig till
1. verksamhet som enbart inne-
fattar hjälp eller annat bistånd åt
enskild,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård
eller rättspsykiatrisk vård eller om
vård av missbrukare utan sam-
tycke inom socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda eller
vård av unga utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda, vård av
unga utan samtycke inom
socialtjänsten eller enligt lagen
(1998:000) om verkställighet av
sluten ungdomsvård,
4. ärende som avses i 21 kap.
föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar
handräckning enligt smittskydds-
lagstiftningen eller annat bistånd åt
smittskyddsläkare,
om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
4. ärende som avses i 21 kap.
föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar
handräckning enligt smittskydds-
lagstiftningen eller annat bistånd åt
smittskyddsläkare,
om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

16 kap.
1 §1

Nuvarande lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
--------------------------------------------------------------------------------
-------
2. 3 kap. 3 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 2 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

3 kap. 1 §

5 kap. 1 §

5 kap. 2 4 §§
7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

7 kap. 4 §

7 kap. 6 §
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra
stycket, 12 § andra stycket eller
14 § första stycket

7 kap. 21 §

7 kap. 29 §
7 kap. 34 §
7 kap. 37 §
7 kap. 38 §

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
8 kap. 6 § andra stycket

8 kap. 7 § första stycket 2 eller
8 § första stycket
8 kap. 8 § andra stycket

8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §

8 kap. 21 §

8 kap. 23 § första stycket 2

9 kap. 1 4 §§
9 kap. 6 §

9 kap. 7 §, 8 § första eller andra
stycket, 9 § eller 10 § första stycket
1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas sätta rikets
säkerhet i fara eller annars
skada landet allvarligt

såvitt avser uppgift hos
Riksbanken

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift i anmälan till
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift som hänför
sig till annat än ärende om
tillrättaförande av elev eller
skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas medföra fara för att
någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men

såvitt avser uppgift om andra
ekonomiska eller personliga
förhållanden än affärs- eller
driftförhållanden för den som trätt i
affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som är
föremål för myndighetens
verksamhet

såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet

såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men

såvitt avser uppgift om
registrerads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför
sig till ärende om annat än
ekonomiskt bistånd till enskild

Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------------------
----

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

--------------------------------------------------------------------------------
-----

2. 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen eller 2
kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

3 kap. 1 §

5 kap. 1 §

5 kap. 2 4 §§
7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

7 kap. 4 §

7 kap. 6 §
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra
stycket, 12 § andra stycket eller
14 § första stycket

7 kap. 21 §

7 kap. 29 §
7 kap. 34 §
7 kap. 37 §
7 kap. 38 §

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
8 kap. 6 § andra stycket

8 kap. 7 § första stycket 2 eller
8 § första stycket
8 kap. 8 § andra stycket

8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §

8 kap. 21 §

8 kap. 23 § första stycket 2

9 kap. 1 4 §§
9 kap. 6 §

9 kap. 7 §, 8 § första eller andra
stycket, 9 § eller 10 § första stycket
1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas sätta rikets säkerhet i fara
eller annars skada landet allvarligt

såvitt avser uppgift hos
Riksbanken

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift i anmälan till
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande, beslut om vård
utan samtycke eller beslut om
sluten ungdomsvård

såvitt avser uppgift som hänför
sig till annat än ärende om
tillrättaförande av elev eller
skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas medföra fara för att
någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men

såvitt avser uppgift om andra
ekonomiska eller personliga
förhållanden än affärs- eller
driftförhållanden för den som trätt i
affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som är
föremål för myndighetens
verksamhet

såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet

såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men

såvitt avser uppgift om
registrerads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför
sig till ärende om annat än
ekonomiskt bistånd till enskild

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.13 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)
Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620) skall
införas en ny paragraf, 65 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

65 a §
Har någon som påföljd för brott
överlämnats till vård inom
socialtjänsten, skall socialnämnden
underrätta åklagarmyndigheten, om
vården eller de andra åtgärder som
redovisats i vårdplanen inte
kommer till stånd.
Detsamma gäller om den som
överlämnats till vård inom
socialtjänsten bryter mot en
föreskrift som meddelats med stöd
av 31 kap. 1 § tredje stycket 2
brottsbalken.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den
som dömts till sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken vid
verkställighetens slut bedöms vara i
uppenbart behov av fortsatt vård
för att inte löpa sådan risk som
avses i första stycket.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.15 Lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård
Härigenom föreskrivs att 1, 4, 5, 6, 8, 11, 15, 19 och 29 §§ lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ha följande lydelse.

1 §
Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande
och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.

Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall
ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller
3. är intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt.
Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall
ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning,
3. är intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
eller
4. är intagen i eller skall
förpassas till ett särskilt
ungdomshem till följd av en dom
på sluten ungdomsvård enligt 31
kap. 1 a § brottsbalken.

4 §
Den som avses i 1 § andra
stycket 2 eller 3 får ges
rättspsykiatrisk vård om
Den som avses i 1 § andra
stycket 2, 3 eller 4 får ges
rättspsykiatrisk vård om
1. han lider av en allvarlig
psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt
psykiska tillstånd och sina
personliga förhållanden i övrigt har
behov av psykiatrisk vård, som kan
tillgodoses genom att han är intagen
på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård
eller till följd av sitt psykiska
tillstånd uppenbart saknar förmåga
att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
1. han lider av en allvarlig
psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt
psykiska tillstånd och sina
personliga förhållanden i övrigt har
behov av psykiatrisk vård, som kan
tillgodoses genom att han är intagen
på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård
eller till följd av sitt psykiska
tillstånd uppenbart saknar förmåga
att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Om någon som vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall
beslutet om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.

5 §
Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och
andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om
rättspsykiatrisk undersökning och
den misstänkte har tagits in på
undersökningsenheten, krävs inte
något vårdintyg för beslut om
rättspsykiatrisk vård. Detsamma
gäller den som är anhållen, häktad
eller intagen i eller skall förpassas
till kriminalvårdsanstalt och som
förts till en sådan sjukvårdsinrätt-
ning som avses i 6 § första stycket
andra meningen för frivillig
psykiatrisk vård.
Om rätten har fattat beslut om
rättspsykiatrisk undersökning och
den misstänkte har tagits in på
undersökningsenheten, krävs inte
något vårdintyg för beslut om
rättspsykiatrisk vård. Detsamma
gäller den som är anhållen, häktad,
intagen i eller skall förpassas till
kriminalvårdsanstalt eller som är
intagen i eller skall förpassas till
ett särskilt ungdomshem till följd av
en dom på sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken
och som förts till en sådan
sjukvårdsinrättning som avses i 6 §
första stycket andra meningen för
frivillig psykiatrisk vård.

6 §
Rättspsykiatrisk vård ges på en
sjukvårdsinrättning som drivs av
en landstingskommun. Regeringen
beslutar vid vilka sådana
vårdinrättningar rättspsykiatrisk
vård får ges i fall som avses i 1 §
andra stycket 2 och 3.
Rättspsykiatrisk vård ges på en
sjukvårdsinrättning som drivs av
en landstingskommun. Regeringen
beslutar vid vilka sådana
vårdinrättningar rättspsykiatrisk
vård får ges i fall som avses i 1 §
andra stycket 2, 3 och 4.

På en enhet för rättspsykiatrisk undersökning får rättspsykiatrisk vård
ges åt den som genomgår undersökning.

8 §
Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
16 24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
får kriminalvårdsstyrelsen i
särskilda fall, om det är påkallat
från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt, besluta om
särskilda inskränkningar i rätten att
ta emot eller skicka försändelser, att
ta emot besök eller att samtala i
telefon med utomstående. Brev som
avses i 9 § första stycket första
meningen lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. från den som är
häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket
första meningen lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt från den
som är intagen skall dock alltid
vidarebefordras utan föregående
granskning.
Beträffande den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
får kriminalvårdsstyrelsen i
särskilda fall, om det är påkallat
från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt, besluta om
särskilda inskränkningar i rätten att
ta emot eller skicka försändelser, att
ta emot besök eller att samtala i
telefon med utomstående.
Beträffande den som är intagen i
eller skall förpassas till ett särskilt
ungdomshem till följd av en dom på
sluten ungdomsvård enligt 31 kap.
1 a § brottsbalken får Statens
institutionsstyrelse fatta
motsvarande beslut. Brev som
avses i 9 § första stycket första
meningen lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. från den som är
häktad eller anhållen, brev som
avses i 25 § första stycket första
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som
är intagen liksom brev som avses i
19 § andra stycket lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall dock alltid
vidarebefordras utan föregående
granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.

11 §
Den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt och som
genomgår rättspsykiatrisk vård får
ges tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område.
Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen
och andra stycket lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.

En fråga om tillstånd enligt första
stycket avgörs av
kriminalvårdsstyrelsen efter
ansökan av chefsöverläkaren eller
patienten. Om ansökan har gjorts av
patienten, skall yttrande inhämtas
från chefsöverläkaren.

Den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller i ett
särskilt ungdomshem till följd av en
dom på sluten ungdomsvård enligt
31 kap. 1 a § brottsbalken och som
genomgår rättspsykiatrisk vård får
ges tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område.
Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen
och andra stycket lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket avgörs av
Kriminalvårdsstyrelsen i fråga om
den som är intagen i
kriminalvårdanstalt och av Statens
institutionsstyrelse i fråga om den
som är intagen i ett särskilt
ungdomshem efter ansökan av
chefsöverläkaren eller patienten.
Om ansökan har gjorts av patienten,
skall yttrande inhämtas från
chefsöverläkaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom
föreskrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet
än styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.

15 §
Rättspsykiatrisk vård enligt 4 §
skall upphöra senast
1. beträffande den som är
anhållen eller häktad, när beslutet
om frihetsberövande upphört att
gälla,
2. beträffande den som är
intagen med stöd av 10 § lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning, när denne inte
längre får hållas kvar på
undersökningsenheten,
Rättspsykiatrisk vård enligt 4 §
skall upphöra senast
1. beträffande den som är
anhållen eller häktad, när beslutet
om frihetsberövande upphört att
gälla,
2. beträffande den som är
intagen med stöd av 10 § lagen
(1991:1137) om rättspsykiatrisk
undersökning, när denne inte
längre får hållas kvar på
undersökningsenheten,
3. beträffande den som är intagen
i kriminalvårdsanstalt, när
frigivning sker.

3. beträffande den som är intagen
i kriminalvårdsanstalt, när
frigivning sker,
4. beträffande den som är intagen
i ett särskilt ungdomshem till följd
av en dom på sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken,
vid verkställighetens slut.

19 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt 8 § andra stycket första
meningen eller 11 § andra stycket
får överklagas av patienten hos
kammarrätten.
Kriminalvårdsstyrelsens och
Statens institutionsstyrelses beslut
enligt 8 § andra stycket eller 11 §
andra stycket får överklagas av
patienten hos kammarrätten.

29 §1
Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är
chefsöverläkaren skyldig att till kriminalvården lämna ut uppgift om en
patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall
förpassas till häkte eller kriminalvårdsanstalt, om uppgiften behövs inom
kriminalvården.

Motsvarande skyldighet att
lämna uppgifter gäller för
chefsöverläkaren i förhållande till
Statens institutionsstyrelse
beträffande den som efter den
rättspsykiatriska vårdens upp-
hörande skall förpassas till ett
särskilt ungdomshem till följd av en
dom på sluten ungdomsvård enligt
31 kap. 1 a § brottsbalken.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll1
dels att i 7, 8, 10, 13, 15, 16, 18 och 18 a §§ ordet
frivårdsmyndigheten i olika böjningsformer skall bytas ut mot den
lokala kriminalvårdsmyndigheten i motsvarande form,
dels att rubriken till lagen, 2, 6 och 20 §§ samt punkt 1 i
övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse.

Lag om intensivövervakning med elektronisk kontroll
_________

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §2
I fall som avses i 1 § får, på
ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas
utanför anstalt. En ansökan får inte
bifallas om den dömde är häktad
eller intagen i kriminalvårdsanstalt
av någon annan anledning än för
verkställighet av det straff som
ansökan avser eller om särskilda
skäl annars talar mot verkställighet
utanför anstalt.

Beträffande verkställigheten
utanför anstalt skall, i stället för
bestämmelserna i 26 kap. 5 §
brottsbalken och lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt, gälla vad
som föreskrivs i denna lag. Äger
villkorlig frigivning rum, skall
denna lag inte tillämpas på den
fortsatta verkställigheten av
fängelsestraffet. Vad som gäller för
intagna enligt 26 kap. 7 §
brottsbalken gäller också för dem
som undergår verkställighet
utanför anstalt.
Verkställigheten utanför anstalt
bedrivs under ledning av den
frivårdsmyndighet inom vars
verksamhetsområde den dömde har
sin bostad.
I fall som avses i 1 § får, på
ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas
utanför anstalt. En ansökan får inte
bifallas, om den dömde är häktad
eller intagen i kriminalvårdsanstalt
av någon annan anledning än för
verkställighet av det straff som
ansökan avser eller om särskilda
skäl annars talar mot verkställighet
utanför anstalt.
Har den dömde tidigare
undergått verkställighet utanför
anstalt i form av intensiv-
övervakning, får en ansökan
bifallas endast om det därefter
förflutit en period av minst tre år
under vilken den dömde inte begått
något brott som har föranlett
strängare påföljd än böter.
För verkställigheten utanför
anstalt skall gälla vad som
föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten bedrivs under
ledning av den lokala
kriminalvårdsmydighet inom vars
verksamhetsområde den dömde har
sin bostad.
Äger villkorlig frigivning rum,
skall bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i
anstalt tillämpas på den fortsatta
verkställigheten av fängelsestraffet.

6 §
Frivårdsmyndigheten skall under
den tid verkställigheten utanför
anstalt pågår utöva tillsyn över den
dömde och fortlöpande hålla sig
underrättad om hans förhållanden.

Frivårdsmyndigheten kan vid
behov förordna en eller flera
personer att biträda vid tillsynen.
Den lokala kriminalvårds-
myndigheten skall under den tid
verkställigheten utanför anstalt
pågår utöva noggrann tillsyn över
den dömde och fortlöpande hålla
sig underrättad om hans
förhållanden. Myndigheten skall
också genom förmedling av stöd
och hjälp verka för att den dömde
inte fortsätter att begå brott och för
att hans anpassning i samhället
även i övrigt främjas.
Den lokala kriminalvårds-
myndigheten kan vid behov
förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.

20 §
Lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall tillämpas
på den som utför oavlönat arbete
enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket 2 denna lag. I stället för vad
som föreskrivs om skyddstid i 4 §
lagen om statligt personskadeskydd
gäller att personskadeskyddet
inträder när den dömde påbörjar
en resa till arbetsplatsen i enlighet
med föreskriften och upphör när en
resa från arbetsplatsen avslutas.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som orsakats
av den dömde vid sådant arbete
som avses i första stycket.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som orsakats
av den dömde vid oavlönat arbete
som utförts enligt en föreskrift som
har meddelats med stöd av 8 §
första stycket 2.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1
augusti 1994 och upphör att gälla
vid utgången av år 1998. Lagen
skall dock även därefter tillämpas
på verkställighet utanför anstalt
som pågår eller om vilken beslut
föreligger när lagen upphör att
gälla. En ansökan enligt 9 § första
stycket som har gjorts innan lagen
upphört att gälla skall prövas enligt
lagen. Beslutas det i sådant fall om
verkställighet utanför anstalt skall
lagen fortsätta att tillämpas på
denna verkställighet.
1. Denna lag träder i kraft den 1
augusti 1994.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i april 1992 en kommitté med uppdrag att göra en
översyn av vissa frågor som rör påföljdssystemet. Kommittén fick i
uppdrag att göra en genomgripande översyn av brottsbalkens
påföljdssystem. Ett viktigt mål för reformen var att minska användningen
av fängelsestraff. Utredningen antog namnet Straffsystemkommittén (Ju
1992:07)
Kommittén lade i oktober 1995 fram betänkandet Ett reformerat
straffsystem (SOU 1995:91). I betänkandet presenteras ett straffsystem
med de självständiga straffen böter, prövotidsstraff, övervakningsstraff,
samhällstjänst, fängelse och kontraktsvård. Vidare behandlas frågan om
villkorlig frigivning. Kommitténs sammanfattning av innehållet i
betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning över
remissinstanserna. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 95-4141).
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för
Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en översyn av
det allmännas insatser vid brott av unga och för att utvärdera det
nuvarande regelsystemet. Utredningen antog namnet
Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07).
Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1993:35). Betänkandet tar upp frågor om påföljder
för unga lagöverträdare och handläggningen av ungdomsmål.
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i
Justitiedepartementet (dnr 93-2490). Betänkandet har lagts till grund för
lagstiftning såvitt avser frågor om hur ungdomsmål skall handläggas,
framför allt hos polis, åklagare och domstol (prop. 1994/95:12, bet.
1994/95:JuU1, rskr. 1994/95:39, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165,
SFS 1994:1760).
Delvis med utgångspunkt från betänkandet Reaktion mot
ungdomsbrott har inom Justitiedepartementet promemorian Påföljder för
unga lagöverträdare (Ds 1997:32) upprättats. I promemorian lämnas
förslag till ändringar beträffande påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Vidare föreslås en ny frihetsberövande påföljd för unga
lagöverträdare. En sammanfattning av innehållet i promemorian finns i
bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4.
Promemorian har remissbehandlats. I bilaga 5 finns en förteckning
över remissinstanserna. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats och finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr 93-2490).
I detta ärende tar regeringen upp de frågor om påföljdssystemet som
behandlats av Straffsystemkommittén liksom de frågor om påföljder för
unga lagöverträdare som behandlats i promemorian Påföljder för unga
lagöverträdare.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag som finns i bilaga 7. Lagrådet har i allt väsentligt
godtagit förslagen men har förordat vissa ändringar av huvudsakligen
lagteknisk natur. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
Därutöver har vissa ändringar, främst av redaktionell art, gjorts.
Lagrådets synpunkter, i den mån de inte enbart är av språklig karaktär
och som föranlett ändringar i lagtexten, behandlas i avsnitt 11 samt i
författningskommentaren till de lagrum som ändrats med anledning av
Lagrådets synpunkter.
4 Vissa delar av straffsystemet bör reformeras
Regeringens bedömning: Det finns ett behov av att reformera vissa
delar av straffsystemet, bl.a. i fråga om alternativ till fängelse och
villkorlig frigivning. Vidare finns skäl att, med bibehållande av
socialtjänstens huvudansvar, reformera påföljdssystemet för unga
lagöverträdare. Den genomgripande förändring av påföljdssystemet som
Straffsystemkommittén har föreslagit bör dock inte genomföras.
Vissa frågor om påföljdssystemet, särskilt frågan om införande av
villkorligt fängelse och bötesstraffets ställning, bör övervägas ytterligare.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har föreslagit en
genomgripande förändring av påföljdssystemet. Syftet med förslagen är
att åstadkomma ett sammanhållet straffsystem, som tillgodoser de krav
som måste ställas på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och
humanitet. En annan viktig målsättning är att begränsa användningen av
fängelse genom att ersätta en stor del av de korta fängelsestraffen med
bärkraftiga alternativ. Prognostänkande som grund för straffbestämning
bör enligt kommittén slopas.
Kommittén förordar att straffsystemet skall bestå av de självständiga
straffen böter, prövotidsstraff, övervakningsstraff, samhällstjänst,
fängelse och kontraktsvård. När rätten dömer till fängelse skall den enligt
förslaget bestämma att straffet skall verkställas antingen genom
elektronisk övervakning eller i anstalt. Kontraktsvård blir en egen påföljd
på samma nivå som samhällstjänst, elektronisk övervakning och
fängelse. Val av straff bör enligt kommittén normalt ske efter ett
återfallskriterium. De självständiga straffen bildar därigenom en
påföljdstrappa som innebär att den som återfaller i brott efter hand döms
till allt strängare påföljd. Vid straffvärden på ett år eller mer skall dock
fängelse kunna utdömas redan vid första brottet. Vidare skall för de s.k.
artbrotten (grovt rattfylleri, misshandel m.fl.) fängelse genom elektronisk
övervakning kunna utdömas direkt.
Enligt kommittén bör villkorligt fängelse inte införas.
Sammanfattning av remissvaren: Kommitténs förslag till ett
reformerat straffsystem får ett blandat mottagande.
Många remissinstanser anser att det straffsystem som kommittén
föreslår saknar flexibilitet och att det inte ger domstolarna tillräckligt
utrymme för individuella hänsynstaganden vid påföljdsbestämningen.
Från många håll framhålls vidare att omfattningen och detaljrikedomen
gör det förslagna straffsystemet svåröverskådligt. Några remissinstanser
pekar på att det finns ett betydande egenvärde i att det straffrättsliga
systemet präglas av kontinuitet och stabilitet.
Kommitténs ambition att hålla tillbaka bruket av fängelse välkomnas
allmänt. Några remissinstanser betvivlar dock att kommitténs förslag får
den effekten.
Vissa remissinstanser, bland andra ett antal åklagarmyndigheter och
Sveriges Advokatsamfund, tillstyrker eller lämnar utan erinran
kommitténs förslag till ett nytt straffsystem eller huvuddragen i förslaget.
Även Kriminalvårdsstyrelsen delar i stor utsträckning kommitténs
uppfattning om utformningen av straffsystemet, bl.a. vad gäller förslaget
att slopa prognostänkandet vid valet av straff.
Flertalet remissinstanser som yttrat sig särskilt om förslaget till nytt
straffsystem anser dock att det inte finns ett behov av att göra så
genomgripande förändringar som kommittén föreslår. Bland dem som i
huvudsak avstyrker kommitténs förslag till straffsystem kan nämnas
Riksåklagaren, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och
praktiskt taget samtliga allmänna domstolar som yttrat sig. Bland dem
som avstyrker förslagen pekar emellertid ett flertal på att det finns
reformbehov på flera områden, bl.a. i fråga om alternativ till fängelse och
villkorlig frigivning.
Remissopinionen är delad i frågan om villkorligt fängelse bör införas.
Flera remissinstanser anser att denna fråga borde ha blivit föremål för
ytterligare överväganden från kommitténs sida eller framför att
ytterligare överväganden bör göras i den fortsatta beredningen av
kommitténs förslag.
Promemorians förslag överenstämmer med regeringens.
Sammanfattning av remissvaren: Samtliga remissinstanser som har
yttrat sig har anslutit sig till bedömningen att det finns anledning till
reformering av påföljdssystemet för unga lagöveträdare. I detaljer skiljer
sig dock bedömningarna.
Skälen för regeringens bedömning: Kriminalpolitiken har som
främsta syfte att förebygga brott. Påföljdssystemet har naturligtvis en
central roll i det sammanhanget. Straff och andra påföljder syftar i första
hand till att på olika sätt motverka brottslighet i samhället.
Även om påföljdssystemets övergripande kriminalpolitiska roll är
oomtvistelig har genom åren förekommit en kritisk diskussion om de
närmare grunderna för och tillämpningen av detta system. Den
påföljdsreglering som infördes genom brottsbalken år 1965 präglades i
stor utsträckning av behandlingstanken. Brottslingen ansågs vara en
produkt av den sociala miljön och den påverkan han utsatts för utifrån
och påföljdssystemet skulle verka för att rehabilitera honom och därmed
förebygga fortsatt brottslighet. Ett straff skulle således legitimeras av
brottslingens behov av behandling. Behandlingstanken balanserades
emellertid av allmänpreventiva hänsyn.
Efter balkens ikraftträdande har dock en växande kritik framförts mot
behandlingstanken som grund för påföljdsbestämningen. Kritiken har
framför allt gått ut på att straff utmätt efter den enskildes vårdbehov leder
till olikheter inför lagen och att det ändå i praktiken är omöjligt att i det
enskilda fallet göra säkra prognoser över detta vårdbehov. Det
reformarbete som därefter skett på påföljdsområdet har också i betydande
utsträckning haft som inriktning att gå ifrån behandlingstanken och i
stället betona klassiska principer såsom rättvisa, proportionalitet mellan
brott och straff, legalitet och förutsebarhet. Den omfattande reform av
påföljdssystemet som genomfördes år 1989 präglas i allt väsentligt av
dessa grundläggande värden.
Straffsystemet bör vara så utformat att det brottsförebyggande syftet
bakom samhällets ingripande så långt möjligt tillgodoses. Det ska
samtidigt präglas av humanitet. Kriminalisering med därpå följande
bestraffning utgör statens yttersta maktmedel mot medborgarna.
Användning av tvångsåtgärder mot enskilda får aldrig göras mer
ingripande än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden.
Även om allmänprevention och individualprevention i någon
utsträckning förlorat sin centrala roll som styrande för påföljdssystemet
har de ändå alltjämt betydelse för att beskriva de närmare ändamålen med
påföljdsregleringen.
Det torde således inte kunna bestridas att påföljdssystemet skall syfta
till allmänprevention. Den moralbildande eller moralförstärkande effekt
som kriminalisering och upprätthållandet av det därmed följande
straffhotet innebär måste således tas till vara. Allmänpreventionen verkar
huvudsakligen genom lagens straffhot och en i anslutning därtill
upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att straffhotet inte är
tomt.
Reformarbetet på påföljdsområdet har inneburit att
individualpreventiva hänsyn fått en minskad betydelse vid
påföljdsbestämningen. Det måste på det hela taget anses vara en riktig
utveckling att sätta brottet, och inte brottslingen, i centrum. Samtidigt
finns det fortfarande starka skäl för att ta hänsyn till den dömdes
personliga förhållanden inte minst för att straffsystemet skall präglas av
humanitet. Individualpreventiva hänsyn bör därför många gånger kunna
prägla verkställigheten av en påföljd. Dessutom finns det ett intresse av
att kunna döma ut påföljder som medför den kontroll och påverkan som
kan antas bäst tillgodose det brottsförebyggande syftet. Det kan också
vara nödvändigt att bedöma om en person kan genomföra en viss
sanktion. Påföljdssystemets trovärdighet torde nämligen vara beroende
av att utdömda påföljder också i stor utsträckning genomförs.
Även om det sålunda finns goda skäl för att i vissa fall ta hänsyn till
den dömdes personliga förhållanden måste den grundläggande
utgångspunkten för påföljdsbestämningen vara brottets svårhet. Ju
allvarligare brottet är, desto allvarligare straffrättsligt ingripande bör
följa. Påföljdssystemet bör tillgodose krav på proportionalitet, rättvisa,
klarhet, förutsebarhet och konsekvens.
Det finns också ett intresse av att påföljdssystemet tillgodoser
samhällsskyddet. Vid grova brott eller vid återfall i brott måste samhället
kunna reagera med stränga sanktioner. Människor har en rätt till skydd
mot grov brottslighet.

Någon genomgripande förändring av påföljdssystemet bör inte
genomföras

Påföljdsreformen år 1989 innebar en omfattande förändring av den
grundläggande ordningen för påföljdsbestämningen i svensk rätt. Även
om regleringen i sina huvuddrag nära anknöt till den praxis som utbildats
vid domstolarna innebar den en betydande förändring av såväl strukturen
som begreppsapparaten för påföljdsval och straffmätning.
Reformen har blivit väl mottagen. Inte minst av remisskritiken kan
utläsas att reformen har inneburit en välbehövlig uppstramning av
grunderna för påföljdsvalet och straffmätningen. I detta avseende synes
den ha väl tjänat sitt syfte att bl.a. öka förutsebarheten och likheten inför
lagen.
Straffsystemkommitténs förslag kan sägas bygga vidare på den
grundsyn som 1989 års reform vilade på. Genom förslagen undanröjs de
sista resterna av behandlings- och prognostänkande som grundval för
straffmätning och påföljdsval. Kommittén har, bl.a. för att åstadkomma
detta, föreslagit omfattande förändringar i regelverket och
begreppsapparaten. De nuvarande påföljderna döps om och
omstruktureras och nya påföljder införs. Även om i vissa avseenden
betydande likheter finns med nuvarande reglering har kommittén
presenterat ett i stort sett helt nytt författningsförslag i relevanta delar av
brottsbalken.
I likhet med kommittén anser regeringen att det är viktigt att
straffsystemet utformas så att krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet
och förutsebarhet tillgodoses. Kommitténs förslag innebär obestridligen
ett ytterligare hävdande av dessa principer. Förslaget i dessa delar
framstår också som mycket genomarbetat, logiskt och konsekvent.
Betydande remisskritik har dock framförts av innebörd att kommittén har
drivit de nämnda principerna för långt och föreslagit ett system som
saknar nödvändig flexibilitet. Regeringen kan i viss utsträckning ansluta
sig till denna bedömning.
Vid utformningen av påföljdssystemet går inte att bortse ifrån att det
yttersta syftet med straffsystemet är att förebygga brottslighet. Även om
påföljdsregleringen inte i sina grundläggande drag skall bygga på
prognoser om den dömdes möjlighet att avhålla sig från fortsatt
brottslighet finns ett intresse av att kunna välja den påföljd som är bäst
ägnad att motverka återfall i brott. I dagens påföljdssystem medges i viss
utsträckning att sådana hänsyn tas. Det ger sig tillkänna främst vid valet
mellan villkorlig dom och skyddstillsyn, vid den närmare utformningen
av skyddstillsynspåföljden i det enskilda fallet och vid vårdpåföljderna.
Särskilt från de allmänna domstolarna har framförts kritik mot
kommitténs förslag att reducera möjligheterna till sådana bedömningar.
Det har framförts att påföljdssystemet härigenom blir stelbent och
mekaniskt. Det finns enligt regeringens mening en betydande risk för att
ett system som bortser från de individuella förutsättningarna leder till
minskat hänsynstagande till humanitära aspekter. Förslaget kan
härigenom, trots sina ambitioner i motsatt riktning, leda till ett mer
repressivt system än det vi har idag.
Kommittén har anfört att behandlingstanken får sin betydelse först på
verkställighetsstadiet. Enligt regeringens mening kan man dock inte helt
bortse från det samband som finns mellan påföljdsregleringen och
reglerna för verkställighet. Om verkställigheten, utformad efter ett
individuellt behov, blir alltför olika framstår ändå inte systemet som
konsekvent och rättvist i alla avseenden. Vid påföljdsbestämningen
måste således viss hänsyn tas till de individuella förutsättningarna för
verkställighet.
Den påföljdstrappa som kommittén föreslagit medför, även om den till
det yttre bygger på ett renodlat återfallskriterium, också av nödvändighet
att sådana hänsyn tas. Således fordrar tre av trappstegen, samhällstjänst,
fängelse genom elektronisk övervakning och kontraktsvård, i princip
samtycke av den tilltalade. I detta avseende skiljer sig inte förslaget, vare
sig principiellt eller praktiskt, från vad som gäller redan i dag. Det
innebär att dessa tre trappsteg inte är tillgängliga för domstolen vid
påföljdsvalet om sådant samtycke inte ges. Den olikhet beträffande
påföljdsvalet för olika dömda som ligger i kravet på samtycke kvarstår
således med kommitténs förslag. Systemet blir härigenom inte så
renodlat och konsekvent som kommittén föresatt sig.
Att i en strafftrappa byggd huvudsakligen på ett återfallskriterium
inkludera denna typ av påföljder, vilka fordrar en aktiv medverkan från
den dömde, ger också andra problem. Straffsystemets trovärdighet torde
vara beroende av att utdömda påföljder också kan genomföras. Någon
lämplighetsprövning vid utdömandet av särskilt samhällstjänst och
fängelse genom elektronisk övervakning skall enligt kommittén normalt
inte ske. Med hänsyn till utformningen av systemet framstår detta också
som konsekvent. Det kan dock inte bortses från risken att förslaget kan
medföra en ogynnsam klientsammansättning vid samhällstjänst och
intensivövervakning. Det finns således en viss risk att antalet avbrutna
och undanröjda påföljder härigenom blir så stort att påföljdsformerna
förlorar i trovärdighet. En visst utrymme för prövning av lämpligheten i
det enskilda fallet av vissa påföljder torde därför inte kunna undvaras.
Det är vidare angeläget att domarnas erfarenhet och kompetens tas till
vara. Även om principen om likhet inför lagen skall hävdas, bör, inom de
ramar som detta medger, domarna ges möjlighet att anpassa påföljden
med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. De, i och för sig
begränsade, möjligheter därtill som dagens påföljdssystem medger bör
enligt regeringens mening i huvudsak behållas. Erfarenheten talar för att
denna ordning främjar inte minst humaniteten i påföljdssystemet.
Vad som nu sagts innebär att kommitténs förslag skulle behöva
underkastas en betydande omarbetning, bl.a. för att skapa ökad
flexibilitet i systemet. En sådan omarbetning skulle emellertid vara svår
att göra utan att förändra den grundstruktur som systemet bygger på.
Som tidigare framhållits framstår kommitténs förslag i sina huvuddelar
som mycket genomarbetat, logiskt och konsekvent. Förslaget till nytt
straffsystem utgör således en sammanhängande struktur som dock är
starkt präglad av de grundläggande kriminalpolitiska ställningstaganden
som kommittén valt som utgångspunkt för sitt arbete. Att genomföra en
sådant förslag endast delvis eller i starkt modifierad form ter sig svårt.
Konsekvensen i systemet skulle därvid gå förlorad. Det framstår inte
heller som försvarligt att genomföra sådana omfattande systematiska och
begreppsmässiga förändringar som kommittén föreslagit, om inte detta
föranleds av ett motsvarande behov av att förändra reglerna i materiellt
hänseende. Kontinuiteten i påföljdssystemet bör således inte brytas utan
att det finns starka skäl för det. Med hänsyn till vad vi tidigare anfört
anser regeringen inte att de skäl som kan anföras till stöd för kommitténs
förslag är tillräckliga härför.
Sammanfattningsvis anser regeringen att kommitténs förslag i dess
huvuddel inte bör läggas till grund för en genomgripande reform av
påföljdssystemet. Som vi återkommer till nedan bör vissa frågor om
påföljdssystemets utformning bli föremål för ytterligare överväganden.
Några av de frågor som kommittén behandlat bör emellertid tas upp
redan nu. En av dessa avser bestämmelserna om villkorlig frigivning. I
denna del ansluter sig regeringen i stor utsträckning till kommitténs
överväganden. Kommittén har också behandlat angelägna frågor om
samhällstjänst och om intensivövervakning med elektronisk kontroll. Vi
återkommer till dessa frågor i det följande.

Vissa delar av straffsystemet bör reformeras

Det reformarbete som skett på påföljdsområdet har i stor utsträckning
avsett möjligheten att finna bärkraftiga alternativ till fängelsestraffet.
Detta reformarbete måste enligt regeringens mening fortsätta. Det finns
starka skäl att begränsa användningen av fängelse. Skadeverkningarna av
anstaltsvistelse och den negativa inverkan ett fängelsestraff kan ha för
den dömdes möjlighet att anpassa sig i samhället är välkända. Det gäller i
särskilt hög grad för unga människor. Samtidigt finns anledning att
betona att en absolut förutsättning för att alternativa åtgärder skall bli
framgångsrika och vinna acceptans hos allmänheten är att de framstår
som trovärdiga.
Försöksverksamheterna med samhällstjänst och intensivövervakning
med elektronisk kontroll har i detta avseende fallit väl ut. Såväl
samhällstjänst som intensivövervakning har på kort tid blivit naturliga
inslag i påföljdssystemet. De har medgett utvidgade möjligheter att
undvika anstaltsvistelse utan att påföljdssystemet, såvitt kan bedömas,
förlorat i trovärdighet. Även om regeringen inte finner skäl att välja den
lösning för permanentning av dessa inslag i påföljdssystemet som
kommittén föreslagit bör i detta lagstiftningsärende ställning tas till vad
som skall gälla fortsättningsvis för samhällstjänst och
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Den försöksvisa ordning
som hittills gällt bör därför upphöra.
Regeringen behandlar i avsnitt 5 nedan samhällstjänstens ställning. Där
föreslås att samhällstjänst utvidgas och permanentas. Förslaget innebär
att samhällstjänst införs som ett förstärkande inslag vid skyddstillsyn och
villkorlig dom. Samhällstjänst skall även fortsättningsvis utgöra ett
alternativ till fängelse.
Intensivövervakning med elektronisk kontroll är i nuvarande
försöksverksamhet utformad som en verkställighetsreglering. Korta
fängelsestraff kan under vissa i lagen angivna förhållanden verkställas i
form av intensivövervakning. Regeringen föreslår i avsnitt 6 nedan att
denna ordning skall gälla även fortsättningsvis.
Reglerna om villkorlig frigivning bör reformeras. Dagens system där
vissa intagna kan erhålla villkorlig frigivning efter halva strafftiden
avskaffas. Regeringen föreslår att ett system med generell villkorlig
frigivning efter två tredjedelar av strafftiden skall införas. Reglerna om
förverkande av villkorligt medgiven frihet skall samtidigt stramas upp.
Särskilda regler om senareläggning av villkorlig frigivning vid
misskötsamhet under anstaltstiden skall också införas. Förslagen
behandlas i avsnitt 9 nedan.
Ungdomspåföljderna skall reformeras. Promemorians förslag har fått
bred anslutning av remissinstanserna. Det bör nu i allt väsentligt
genomföras. Det innebär att socialtjänsten skall behålla huvudansvaret
för ungdomar i åldern 15 17 år som begår brott. Samtidigt skall
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten göras tydligare. De
grundläggande principerna om rättvisa, proportionalitet och förutsebarhet
skall i ökad utsträckning prägla påföljdsbestämningen också för unga
lagöverträdare. Möjligheterna att döma ungdomar till fängelse skall
minskas ytterligare. I detta syfte föreslås införande av en ny påföljd
sluten ungdomsvård som skall vara tillämplig när synnerliga skäl för ett
frihetsberövande föreligger. Regeringen behandlar dessa förslag i avsnitt
10 nedan.

Vissa frågor bör övervägas ytterligare

De förändringar som regeringen nu förordar medför inte att
påföljdssystemet blir fritt från invändningar. Det kommer således att
kvarstå brister som inte avhjälps genom regeringens förslag.
En sådan brist kan sägas vara risken för viss otydlighet som systemet
medför. Det gäller särskilt förutsättningarna för utdömande av och
relationen mellan de icke frihetsberövande påföljderna. En huvuduppgift
för kommittén var att överväga denna fråga. Ett alternativ som
kommittén därvid hade att ta ställning till var om de icke
frihetsberövande påföljderna skulle inordnas i ett system med villkorligt
fängelse. Kommitténs har avvisat en sådan lösning. Kommittén anför
som skäl härför bl.a. att ett system med villkorligt fängelse, vid en
närmare granskning, inte framstår som så tydligt som det i förstone kan
tyckas och att det riskerar att öka repressionen i påföljdssystemet.
Ett relativt stort antal remissinstanser har beklagat att kommittén inte
lagt fram ett fullständigt förslag till ett alternativ med villkorligt fängelse.

De har anfört att kommittén överdrivit svårigheterna och nackdelarna
med ett sådant system.
Regeringen vill inte bestrida att de ytterligare alternativ vid
påföljdsbestämningen som nu införs knappast ökar tydligheten och
överskådligheten i påföljdssystemet. Det är emellertid ett pris som
regeringen i detta läge anser värt att betala för att skapa ändamålsenliga
och trovärdiga alternativ till fängelse. Den bristande överskådlighet som
således alltjämt finns i påföljdssystemet bör dock inte negligeras.
Regeringen är för sin del inte övertygad om att de nackdelar som
obestridligen är förenade med ett system med villkorligt fängelse och
som kommittén pekar på inte skulle kunna överbryggas. Kommitténs
redovisning i denna fråga ger dock inte ett fullständigt underlag för
denna bedömning. Regeringen avser därför att ta initiativ till en fortsatt
analys av möjligheterna att skapa en reglering av särskilt de icke
frihetsberövande påföljderna som är tydligare och mer lättillgänglig än
dagens regler och därvid göra en fördjupad analys av möjligheterna att
skapa ett system med villkorligt fängelse.
Domstolarnas påföljdsval, särskilt vid straffvärden på fängelse upp till
ett år, styrs i mycket hög utsträckning, förutom av den tilltalades tidigare
brottslighet, av brottets art. Kommittén har särskilt uppehållit sig vid val
av påföljd vid sådan s.k. artbrottslighet, alltså sådana brott som normalt
föranleder fängelsestraff redan vid straffvärden på en eller ett par
månader. Kommittén betonar vikten av att vid bedömningen av om ett
brott är av en sådan art att det bör föranleda fängelse beakta
förhållandena i det enskilda fallet. Bl.a. i syfte att betona att påföljdsvalet
skall göras efter en avvägning av samtliga omständigheter har kommittén
föreslagit att det av lagtexten skall framgå att en sammanvägning av
brottets straffvärde och art skall göras vid detta val. Regeringen delar i
och för sig kommitténs bedömning att ett klargörande av påföljdsvalet
vid s.k. artbrottslighet skulle kunna motiveras. Denna fråga kan dock inte
ses isolerat från bedömningen av vilka omständigheter som skall
föranleda en sådan kategorisering och relationen mellan en sådan
bedömning och straffvärdebedömningen. Såsom närmare redovisas i
avsnitt 7 nedan bör frågor med anknytning härtill övervägas ytterligare
inom ramen för den analys om villkorligt fängelse som regeringen nämnt
ovan.
Regeringen gör i avsnitt 8 nedan bedömningen att kommitténs förslag
avseende utvidgad användning av böter som påföljd nu inte bör
genomföras. Som motiv anför regeringen bl.a. att tillgänglig statistik
talar för att betalningsfrekvensen för böter sjunkit påtagligt under senare
tid och att detta riskerar urholka trovärdigheten i den utvidgning som
kommittén föreslår. Regeringen delar dock kommitténs bedömning att
bötestraffet generellt bör komma till ökad användning. Det finns enligt
regeringens mening anledning att i lämpligt sammanhang på nytt
överväga denna fråga. Regeringen avser att återkomma härtill. I det
sammanhanget bör också övervägas hur verkställigheten av bötesstraffet
kan effektiviseras.
Kommittén pekar vidare på problemet att engagemanget hos
frivårdsmyndigheterna kan vara avgörande för påföljdsvalet i enskilda
fall. Detta är en berättigad kritik. I denna del vill regeringen hänvisa till
och betona vikten av det utvecklingsarbete som pågår inom
kriminalvården när det gäller att få större likformighet i tillämpningen av
frivårdspåföljder. Också införandet av lokala kriminalvårdsmyndigheter
bör vara av godo i denna process. Regeringen vill vidare betona att det i
domstolarnas ansvar för påföljdsfrågan ingår att se till att det finns ett
tillräckligt underlag för att bedöma dessa frågor.
Slutligen måste också frågan om betalningsansvaret för
kontraktsvården få sin lösning. Kommittén kritiserar att finansieringen av
sådan vård kan påverka straffbestämningen i enskilda fall men föreslår
ingen lösning på problemet. Den nämnda kritiken är berättigad.
Regeringen konstaterar att denna fråga tagits upp i ett flertal
sammanhang utan att ha fått någon tillfredsställande lösning. Regeringen
avser mot denna bakgrund att tillsätta en utredning med uppdrag att lägga
fram förslag som innebär att domstolarna i enskilda fall skall kunna
döma till kontraktsvård utan att behöva beakta frågan om påföljdens
finansiering.
5 Samhällstjänst
5.1 Systemet med samhällstjänst permanentas och
utvidgas
Regeringens förslag: Samhällstjänst skall utgöra ett permanent inslag
i påföljdssystemet och ha formen av en särskild föreskrift vid
skyddstillsyn eller villkorlig dom.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommitténs förslag innebär att
samhällstjänst införs såsom ett permanent inslag i straffsystemet och
utformas som ett självständigt straff.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag. Några remissinstanser, bl.a. Helsingborgs tingsrätt,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) samt Juridiska fakultetsnämnden vid
Uppsala universitet ställer sig dock negativa till att göra samhällstjänsten
till en självständig påföljd. Fakultetsnämnden anser att samhällstjänst bör
kunna användas som ett förstärkande inslag även vid villkorlig dom.
Bakgrund: Den 1 januari 1990 påbörjades en lokalt avgränsad
försöksverksamhet med samhällstjänst. Verksamheten omfattade
brottmål som prövades vid Uppsala, Linköpings, Helsingborgs, Malmö
och Gävle tingsrätter samt mål som överklagades från någon av dessa
tingsrätter till högre rätt. Domstolen gavs här möjlighet att under vissa
förutsättningar döma till samhällstjänst i stället för till fängelse.
Försöksverksamheten reglerades i lagen (1989:928) om
försöksverksamhet med samhällstjänst.
Den 1 januari 1993 utvidgades försöksverksamheten, genom lag
1993:372, till att avse hela landet. Den utvidgade tillämpningen
tidsbegränsades till utgången av år 1995 i avvaktan på att en mer
permanent ordning kan införas. I samband därmed ändrades lagens rubrik
på så sätt att ordet försöksverksamhet togs bort. Detta gjordes för att
markera att den andra treårsperioden mer hade karaktären av en
provisorisk lösning än en egentlig försöksverksamhet (prop. 1991/92:109
s. 12). Lagens giltighetstid har därefter, genom lag 1995:1361, förlängts
till utgången av år 1998.

Gällande rätt

Samhällstjänst är utformad som en speciell form av föreskrift vid
skyddstillsyn. Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är avsedd
att vara ett alternativ till fängelse. En förutsättning för samhällstjänst är
därför att föreskriften bedöms vara av avgörande betydelse för att rätten
skall kunna döma till skyddstillsyn i stället för till fängelse. Dessutom
krävs att den tilltalade förklarar sig villig att följa en sådan föreskrift.
En föreskrift om samhällstjänst innebär att den dömde åläggs att utföra
oavlönat arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200 timmar. Antalet
timmar bestäms av domstolen efter brottslighetens straffvärde.
Anledningen till att straffvärdet valts som grund för omfattningen av det
arbete som den dömde skall utföra är främst att en sådan ordning antas
bäst kunna tillgodose kraven på förutsebarhet, enhetlighet och
proportionalitet (prop. 1989/90:7 s. 24).
Vid bedömningen av frågan om samhällstjänst kan ådömas skall
förutom brottets art och svårhet samt gärningsmannens ålder även dennes
lämplighet tillmätas betydelse. Den närmare kriterierna för användningen
av samhällstjänst redovisas i förarbetena till försökslagen (prop.
1989/90:7 s. 19 ff).
Som tidigare nämnts får en dom på samhällstjänst meddelas endast om
den tilltalade samtyckt. Kravet på samtycke motiveras bl.a. med att det
behövs samarbetsvilja från den dömdes sida för att samhällstjänsten skall
kunna genomföras. Som ett ytterligare skäl för detta krav anges i
förarbetena att det är oklart, huruvida samhällstjänst av den typ som det
här är fråga om omfattas av det i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(art. 4) intagna förbudet mot att utsätta andra straffade personer än dem
som är intagna i kriminalvårdsanstalt eller villkorligt frigivna för
påtvingat arbete.
För att samhällstjänst skall kunna komma i fråga måste de allmänna
förutsättningarna för skyddstillsyn vara uppfyllda. Det skall alltså finnas
anledning att anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig
från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 § brottsbalken).

Brottsförebyggande rådets utvärdering

När regeringen fattade beslut om att inleda en försöksverksamhet med
samhällstjänst fick BRÅ i uppdrag att utvärdera denna. I juni 1994
presenterade BRÅ en rapport benämnd Samhällstjänst som alternativ till
fängelse. Rapporten är en utvärdering av den regionalt avgränsade
försöksverksamhet som bedrevs under åren 1990 1992.
Utvärderingen belyser i huvudsak två övergripande frågeställningar.
Den ena är hur den praktiska verksamheten har fungerat och utvecklats i
jämförelse med de uttalanden som gjordes i propositionen. Den andra är
hur resultaten av verksamheten stämmer överens med de mål och
grundläggande antaganden som framgår av propositionen. Starkt
sammanfattat kan sägas att verksamheten i sig har fungerat problemfritt
men att alla mål inte har uppfyllts. Det bör påpekas att man i rapporten,
av ett antal närmare angivna skäl, framhåller att det förhållandet att alla
mål som anges i propositionen inte har uppnåtts inte är detsamma som att
försöksverksamheten har misslyckats. Vidare kan nämnas att
rättsväsendets erfarenheter enligt rapporten i huvudsak är positiva, med
undantag för en samfälld kritik mot kopplingen mellan samhällstjänst
och skyddstillsyn. Nästan 90 procent av de dömda slutförde
samhällstjänsten. Däremot har samhällstjänst, enligt rapporten, endast i
50 75 procent av fallen ersatt fängelse. Vidare anges att samhällstjänst
hade kunnat dömas ut i dubbelt så många fall, om urvalsrutinerna hade
fungerat bättre.
Skälen för regeringens förslag: Samhällstjänst har utgjort ett inslag i
det svenska påföljdssystemet i snart åtta år, de första åren i form av en
försöksverksamhet och därefter såsom en mera provisorisk ordning i
avvaktan på ett slutligt ställningstagande beträffande dess plats i
påföljdssystemet. Som vi tidigare framhållit talar starka skäl för att så
långt det är möjligt försöka ersätta fängelsestraff som verkställs i anstalt
med andra påföljder eller verkställighetsformer. Detta förutsätter
emellertid att det finns alternativ till fängelse som är trovärdiga i den
meningen att de kan anses i sådan grad ingripande för den dömde att de
utgör en tillräcklig reaktion på den brottsliga gärningen. Både
erfarenheterna från andra länder och från den hittillsvarande
tillämpningen i Sverige talar för att samhällstjänst kan spela en viktig roll
för att åstadkomma sådana trovärdiga alternativ till fängelse.
Mot denna bakgrund får nu tiden anses vara mogen att ta upp frågan
om att permanenta samhällstjänsten och, utifrån de erfarenheter som
vunnits genom den hittillsvarande tillämpningen, göra de ytterligare
överväganden som är nödvändiga beträffande dess närmare utformning
och tillämpning.
Av Brottsförebyggande rådets utvärdering av de två första årens
användning av samhällstjänst framgår att denna i huvudsak har fungerat
bra under försöksperioden. I stort bör därför den nuvarande ordningen,
som baseras på innehållet i den tidsbegränsade lagen om samhällstjänst
och den praxis som har utvecklats kring denna, kunna läggas till grund
för en reform som innebär att samhällstjänsten görs till ett permanent
inslag i påföljdssystemet och att bestämmelserna om samhällstjänst
arbetas in i brottsbalken.
Redan under försökstiden framfördes emellertid kritik mot att
möjligheten att meddela föreskrift om samhällstjänst är begränsad till fall
där påföljden bestäms till skyddstillsyn. En förutsättning för att döma till
den påföljden är att det kan antas att påföljden kan bidra till att den
tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Om det aktuella brottet
antas utgöra en engångsföreteelse hos en i övrigt skötsam person är
förutsättningarna för skyddstillsyn oftast inte uppfyllda. I ett sådant fall
ligger det närmast till hands att döma till villkorlig dom. Detta förutsätter
att den villkorliga domen i kombination med eventuella böter är en
tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottets straffvärde och art.
I annat fall måste påföljden bestämmas till fängelse. Vad nu sagts innebär
att det kan förekomma fall där påföljden måste bestämmas till fängelse
endast därför att det inte finns anledning anta att den dömde skall göra
sig skyldighet till fortsatt brottslighet, trots att samhällstjänst framstår
som en lämplig reaktion på brottet.
En möjlighet att åstadkomma en ordning där samhällstjänst kan
användas såsom alternativ till fängelse även när förutsättningar för att
döma till skyddstillsyn saknas är att såsom kommittén föreslagit göra
samhällstjänsten till en egen påföljd. I enlighet med vad vi tidigare anfört
i avsnitt 4 ställer vi emellertid oss tveksamma till den långtgående reform
av påföljdssystemet som kommittén har föreslagit. Detta innebär att vi
också anser att försiktighet bör iakttas när det gäller att införa nya
självständiga påföljder för brott. Att infoga samhällstjänsten som en ny
självständig påföljd i påföljdssystemet skulle nämligen innebära att
betydande ändringar fick göras av nuvarande regler om påföljdsval.
Således skulle det vara nödvändigt att inbördes rangordna de icke
frihetsberövande påföljderna och skapa nya bestämmelser om valet
mellan dem. Det skulle dessutom vara nödvändigt att tillskapa en ny
återfallsreglering. En sådan omfattande omdaning av påföljdssystemet
anser vi i enlighet med vad vi tidigare sagt inte vara motiverat. Svea
hovrätt förordar också i sitt remissvar en friare möjlighet att som en
skärpning av påföljden meddela föreskrifter om samhällstjänst än vad
kommittén har föreslagit. Regeringen finner med hänsyn till det anförda
att övervägande skäl talar emot att göra samhällstjänst till en självständig
påföljd.
Ett annat alternativ är att ändra förutsättningarna för skyddstillsyn så
att den påföljden kan användas även när det inte föreligger någon risk för
fortsatt brottslighet. Skyddstillsyn innebär emellertid att den dömde ställs
under övervakning som syftar till att avhålla honom från fortsatt
brottslighet. Även i andra avseenden är påföljden uppbyggd kring
intresset av att rehabilitera den dömde. Att införa en möjlighet att döma
även sådana personer till skyddstillsyn som inte har något behov av
övervakning eller andra åtgärder för att avhålla sig från fortsatt
brottslighet skulle innebära ett omotiverat avsteg från de principer som
bär upp vårt nuvarande påföljdssystem.
Vi förordar i stället en tredje möjlighet, nämligen att det görs möjligt
att förena även en villkorlig dom med en föreskrift om samhällstjänst.
Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför i sitt
remissvar bör samhällstjänst kunna utnyttjas för att ge ett inslag av
straffmätningskaraktär också vid villkorlig dom. Därigenom erhålls en
ordning som innebär att samhällstjänst kan komma ifråga såsom
alternativ till ett fängelsestraff även när det saknas behov av att ställa den
dömde under övervakning. Genom att förena den villkorliga domen med
en föreskrift om samhällstjänst erhåller påföljden erforderlig skärpa för
att på ett trovärdigt sätt kunna ersätta ett fängelsestraff också i vissa fall
där en villkorlig dom i kombination med böter inte medför tillräcklig
grad av ingripande.
Vi återkommer i det följande beträffande de förslag som en sådan
reform föranleder.
5.2 Samhällstjänst skall utgöra ett alternativ till ett
fängelsestraff
Regeringens förslag: Villkorlig dom eller skyddstillsyn med
föreskrift om samhällstjänst skall dömas ut endast i fall där ett
fängelsestraff annars skulle kommit ifråga. Längden av det alternativa
fängelsestraffet skall anges i domslutet.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Kommittén har dock föreslagit att det skall finnas en
möjlighet att i domslutet ange hur lång tid av villkorligt medgiven frihet
som rätten hade förklarat förverkad om fängelse hade dömts ut.
Remissinstanserna: Det flesta remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag eller lämnar det utan erinran. Regionåklagarmyndigheten i
Jönköping anser att det är ologiskt att sätta ut ett alternativt straff
eftersom samhällstjänst är att betrakta som lindrigare än fängelse. Några
remissinstanser anser att det förhållandet att samhällstjänsten skall utgöra
ett alternativ till fängelse medför att ungdomar, för vilka det krävs
särskilda eller synnerliga skäl för att döma till fängelse, kommer i fråga
för samhällstjänst i alltför liten utsträckning.
Skälen för regeringens förslag: När försöksverksamheten med
samhällstjänst inleddes 1990 var utgångspunkten att skyddstillsyn med
föreskrift om samhällstjänst skulle utgöra ett alternativ till fängelsestraff.
Enligt lagen (1989:928) om samhällstjänst får en föreskrift om
samhällstjänst meddelas om en sådan föreskrift är av avgörande
betydelse för att rätten skall kunna döma till skyddstillsyn eller förordna
att tidigare ådömd skyddstillsyn skall omfatta nya brott. Resultatet av
Brottsförebyggande rådets utvärdering av samhällstjänsten under
försöksverksamheten tyder på att möjligheten att döma till samhällstjänst
till övervägande delen också har använts i fall där rätten annars hade
dömt till ett fängelsestraff. Till viss del torde emellertid samhällstjänst ha
kommit att tillämpas i fall där rätten annars hade dömt till villkorlig dom
eller skyddstillsyn utan föreskrift om samhällstjänst. Detta torde vara
svårt att undvika. Särskilt när det gäller unga lagöverträdare kan det i och
för sig vara förståeligt om rätten har lättare att finna att tillräckliga skäl
för fängelse föreligger när detta i praktiken leder till en dom på
skyddstillsyn med samhällstjänst än när fängelsestraffet faktiskt måste
dömas ut. Utvärderingen ger emellertid inte vid handen att detta skett i så
stor omfattning att inte samhällstjänsten fortfarande kan sägas vara ett
alternativ till fängelse .
Såsom några remissinstanser har påpekat innebär det förhållandet att
det krävs synnerliga respektive särskilda skäl för att döma unga personer
till fängelse en begränsning av möjligheten att meddela föreskrift om
samhällstjänst för unga lagöverträdare. Enligt regeringens mening finns
emellertid inte tillräckliga skäl att utvidga möjligheterna att meddela en
föreskrift om samhällstjänst även till sådana fall där frivårdspåföljden
inte är avsedd att ersätta ett fängelsestraff. Ett viktigt syfte med att införa
samhällstjänst i påföljdssystemet är att minska antalet fängelsestraff och
därmed den skadliga inverkan ett sådant frihetsberövande kan ha, särskilt
på unga individer. Detta syfte skulle förfelas om samhällstjänsten i stor
utsträckning i stället kom att användas som en förstärkning av påföljden i
andra fall än där det är aktuellt att döma till fängelse. En möjlighet att
utdöma samhällstjänst i sådana fall skulle huvudsakligen tjäna som en
ökning av repressionsgraden i påföljdssystemet. Såsom anges i avsnitt 10
nedan föreslår regeringen vidare att en möjlighet skall ges att kombinera
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med en föreskrift
om att den unge skall utföra oavlönat arbete eller liknande under ett visst
antal timmar. Härigenom tillgodoses också till viss del de önskemål som
framförts om utvidgade möjligheter att använda samhällstjänst för
ungdomar.
Genom kravet på att längden av det alternativa fängelsestraffet skall
anges i domslutet markeras på ett tydligt sätt att det endast är i situationer
där rätten annars skulle ha dömt till fängelse som det kan komma i fråga
att välja en frivårdspåföljd i kombination med samhällstjänst (angående
påföljden sluten ungdomsvård, se avsnitt 10). Dessutom fyller en sådan
uppgift i domslutet en viktig funktion, dels genom att det görs klart för
den dömde vad han har att vänta om han inte fullgör den föreskrivna
samhällstjänsten, dels genom att straffmätningen görs tydlig för
åklagaren och andra som har att ta ställning till domens innehåll.
Kommittén föreslår att det skall vara möjligt för rätten att när den
bestämmer alternativstraffet även ange hur stor del av eventuell
villkorligt medgiven frihet som skulle ha förklarats förverkad om rätten i
stället hade dömt till fängelse. Som kommittén själv påpekar är det
emellertid endast undantagsvis som rätten har anledning att döma till
samhällstjänst när förverkande av villkorlig frihet är aktuellt. Det torde
således vara mycket sällsynt att förutsättningarna för att döma till en
frivårdspåföljd med föreskrift om samhällstjänst är uppfyllda om den
tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott för vilket han har dömts till
fängelse och dessutom återfallit i brott under prövotiden. För de få fall
detta skulle bli aktuellt bör det vara möjligt att underlåta att förklara
villkorlig frihet förverkad. Att som kommittén föreslår införa ett slags
villkorligt förverkande framstår som mindre tilltalande från principiell
synpunkt. En sådan ordning skulle motverka syftet bakom systemet med
villkorlig frigivning och dessutom onödigt komplicera påföljdssystemet.
5.3 Antalet timmar samhällstjänst
Regeringens förslag: Antalet timmar samhällstjänst som den dömde
skall utföra skall bestämmas till lägst 40 och högst 240.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Kommittén har dock även föreslagit att det i lagtexten skall anges på
vilket sätt antalet timmar samhällstjänst skall förhålla sig till det
alternativa fängelsestraffets längd.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar dem utan erinran. Falu tingsrätt och
Åklagarmyndighten i Köping anser att det lägsta antalet timmar
samhällstjänst bör sättas lägre än fyrtio timmar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lag är det lägsta
antalet timmar samhällstjänst som rätten kan föreskriva att den dömde
skall utföra 40 och det högsta antalet 200. I den proposition som föregick
försökslagen anges att minimi- respektive maximitiden överensstämmer
med vad som är vanligast i de andra länder där samhällstjänst
förekommer (prop. 1989/90:7 s. 24). Det var mot denna bakgrund som
försökslagen utformades. Vidare angavs i propositionen att antalet
arbetstimmar vid strafftider som annars skulle uppgå till åtta månader
eller mer bör bestämmas till det maximala antalet, medan ett alternativt
fängelsestraff på upp till en månad inte bör föranleda mer än 40 timmars
arbete. För alternativa straff däremellan angavs såsom en grov tumregel
att varje tänkt månads fängelse anses motsvara ca 25 arbetstimmar.
Försöksverksamheten visar enligt Brottsförebyggande rådets rapport
en tendens att domstolarna bestämmer antalet timmar samhällstjänst
något lägre än vad den i förarbetena angivna tumregeln motsvarar. Som
exempel kan anges att två månaders alternativstraff vanligtvis resulterade
i 60 timmar, fyra månader i 100 timmar och sex månader i 150 timmar
samhällstjänst. Ett problem som framhålls i rapporten är att tumregeln 25
timmar per månad jämfört med det fastslagna högsta respektive lägsta
antalet timmar, 40 respektive 200, inte går jämt ut.
Kommittén föreslår med utgångspunkt i vad nu sagts att minimiantalet
40 timmar behålls oförändrat och skall motsvara en månads alternativt
fängelsestraff. Antalet timmar ökas sedan med 20 för varje ytterligare
månads alternativt fängelsestraff upp till 240 timmar, motsvarande elva
månaders fängelse. Detta innebär alltså att det maximala antalet timmar
föreslås ökat med 40. Ökningen svarar mot kommitténs uppfattning att
det vid påföljdsvalet skall råda en presumtion för att påföljden, vid en
bedömning enbart utifrån brottets straffvärde, skall bestämmas till
samhällstjänst när straffvärdet uppgår till mellan nio månader och ett år.
Kommittén diskuterar även huruvida minimigränsen bör sänkas för att
på så sätt kunna uppnå full proportionalitet mellan antalet timmar
samhällstjänst och det alternativa fängelsestraffet. Därvid anför
kommittén bl.a. att en för låg minimigräns skulle kunna få till följd att
man i allmänhet ansåg att samhällstjänst inte var tillräckligt ingripande
för att ersätta fängelse eller att domstolarna fick denna uppfattning och
blev mer obenägna att välja en sådan påföljd.
Regeringen instämmer i huvudsak i vad kommittén sålunda anfört. Det
minsta antalet timmar samhällstjänst som kan kopplas till en villkorlig
dom eller skyddstillsyn bör alltså vara 40. Vidare bör det högsta antalet
timmar höjas från dagens 200 till 240 såsom kommittén föreslagit. Detta
innebär att samhällstjänst kan utnyttjas i större utsträckning än i dag
såsom alternativ till fängelse. Vi kan även i huvudsak instämma i vad
kommittén har anfört beträffande förhållandet mellan antalet timmar
samhällstjänst och längden på det alternativa fängelsestraffet.
Kommitténs förslag i denna del bör således kunna tjäna som vägledning
för domstolarna.
Till skillnad från kommittén anser vi emellertid inte att förhållandet
mellan antalet timmar samhällstjänst och längden av det alternativa
fängelsestraffet bör regleras i lag. En sådan reglering skulle på ett
olyckligt sätt binda upp domstolarna vid bestämmande av påföljden i det
enskilda fallet. Även om kommitténs förslag alltså bör tjäna som
utgångspunkt vid bestämmande av antalet timmar samhällstjänst, kan det
i vissa fall finnas skäl att göra en avvikande bedömning. Avgörande för
denna bedömning måste vara om påföljden i dess helhet framstår som en
tillräckligt ingripande reaktion på brottet. Därvid måste den tilltalades
personliga förhållanden vägas in liksom vilken grad av ingripande
påföljden innebär utöver samhällstjänsten, t.ex. i form av böter,
övervakning eller eventuell behandling. Det kan inte heller bortses från
att en villkorlig dom är i praktiken mindre ingripande än en
skyddstillsyn, eftersom den villkorliga domen inte är förenad med
övervakning och inte heller kan förenas med föreskrifter om behandling.
Också detta talar för att antalet timmars samhällstjänst bör bestämmas
utifrån en helhetsbedömning. Skillnaden i graden av ingripande mellan
villkorlig dom och skyddstillsyn uppvägs i någon mån av att den
villkorliga domen, till skillnad från skyddstillsyn, regelmässigt förenas
med böter. Som vi återkommer till nedan förslår vi att den rådande
presumtionen för att en villkorlig dom skall förenas med böter inte skall
gälla i fall där rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst. Något
förbud mot att samtidigt döma till böter och meddela en föreskrift om
samhällstjänst föreslår vi emellertid inte. Vi återkommer till detta i det
följande avsnittet.
5.4 Samhällstjänst i kombination med andra påföljder
eller föreskrifter
Regeringens förslag: Samhällstjänst skall inte kunna kombineras
med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller med kontraktsvård.
Det skall vara möjligt att kombinera samhällstjänst med ett
bötesstraff, men någon presumtion för detta skall inte gälla. I övrigt
skall det inte finnas någon inskränkning i möjligheterna att kombinera
samhällstjänsten med sådana föreskrifter som kan förekomma vid
villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Straffsystemkommitténs förslag utgår från att samhällstjänst inte kan
kombineras med andra påföljder. Kommittén har dock föreslagit att ett
påverkansprogram skall ingå som ett obligatoriskt inslag vid
samhällstjänst.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i
denna del. Malmö tingsrätt, Falu tingsrätt, Åklagarmyndigheten i
Uppsala, Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges Kristna råd tillstyrker
kommitténs förslag såvitt avser påverkansprogram medan SACO
samverkansorgan inom kriminalvården och Akademikerförbundet SSR
avstyrker att påverkansprogrammet görs till ett obligatorium.
Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande lagen om
samhällstjänst föreskrivs ingen begränsning av möjligheten för rätten att
när den dömer till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst även
döma till böter enligt 28 kap. 2 § brottsbalken eller fängelse enligt 3 § i
samma kapitel. Frågan berörs heller inte i motiven. Det får emellertid
anses vara uppenbart att det inte varit lagstiftarens avsikt att
samhällstjänst skall kombineras med fängelse. Tvärtom framgår av
motiven att en kategori av brottslingar som kan komma i fråga för
samhällstjänst är bl.a. sådana som på grund av återfall i brott är aktuella
för att dömas till fortsatt skyddstillsyn kombinerad med fängelse enligt
28 kap. 3 § brottsbalken. Samhällstjänsten är således snarare avsedd att
ersätta ett sådant fängelsestraff än att komplettera det. När det gäller
frågan om samhällstjänst skall kunna kombineras med böter finns ingen
annan vägledning än bestämmelsen i 30 kap. 10 § brottsbalken enligt
vilken rätten vid bedömningen av om skyddstillsyn skall förenas med
böter skall beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens
straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Som regel
torde det inte föreligga skäl för ett bötesstraff om de nu angivna
omständigheterna i stället beaktas på så sätt att skyddstillsynen förenas
med en föreskrift om samhällstjänst.
I samband med att samhällstjänsten permanentas såsom en del av
påföljdssystemet finns anledning att uttryckligen reglera frågan om
samhällstjänst skall kunna kombineras med böter eller fängelse.
Till en början anser regeringen att eftersom samhällstjänst syftar till att
utgöra ett alternativ till fängelse ter det sig naturligt att det inte skall
vara
möjligt att i det enskilda fallet kombinera skyddstillsyn med både
samhällstjänst och fängelse. Detta bör komma till klart uttryck i lagen.
När det sedan gäller frågan om böter skall kunna dömas ut i
kombination med en frivårdspåföljd som förenats med föreskrift om
samhällstjänst gör regeringen följande överväganden. Som tidigare
nämnts finns inget förbud mot att kombinera skyddstillsyn med böter i
fall där skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst,
även om detta i praktiken knappast förekommer. Det saknas enligt vår
mening skäl att göra ändring häri. Huvudregeln bör således liksom i dag
vara att brottslighetens straffvärde, art och den tilltalades tidigare
brottslighet i tillräcklig utsträckning kan beaktas genom förekriften om
samhällstjänst. Det kan emellertid inte uteslutas att det kan finns enstaka
fall där omständigheterna är sådana att det framstår som befogat att även
döma ut ett bötesstraff. Det kan till exempel röra sig om situationer där
brottets art är sådan att det framstår som oundgängligen påkallat att
förstärka skyddstillsynen även med ett bötesstraff för att kunna undvika
att döma till fängelse.
När rätten dömer till villkorlig dom finns en presumtion för att domen
skall kombineras med ett bötesstraff. Således föreskrivs i 30 kap. 8 §
brottsbalken att villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte ett
bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt. Denna presumtion bör inte gälla när den villkorliga
domen förenas med samhällstjänst. I sådana fall bör i stället
samhällstjänsten användas som ett skärpande inslag i påföljden i syfte att
åstadkomma en tillräcklig reaktion på brottet. Liksom när det gäller
skyddstillsyn i förening med samhällstjänst kan det emellertid finnas
situationer där samhällstjänsten inte ensam kan tillgodose detta intresse.
För dessa fall bör det vara möjligt att döma till böter jämte den
villkorliga domen. Sådana situationer som nu avses kan antas vara
vanligare när rätten dömer till villkorlig dom än till skyddstillsyn
eftersom den villkorliga domen inte innebär någon övervakning och
därför är mindre ingripande i sig. Som vi tidigare nämnt kan detta i vissa
fall föranleda rätten att förena en villkorlig dom med ett högre antal
timmars samhällstjänst än vad den skulle gjort om den i stället hade dömt
till skyddstillsyn. Rätten bör emellertid vara oförhindrad att i stället
förstärka den villkorliga domen också med ett bötesstraff om detta i det
enskilda fallet framstår som mer ändamålsenligt än att öka antalet timmar
samhällstjänst.
Liksom kommittén anser vi att det inte skall vara möjligt att vid en
dom på skyddstillsyn meddela föreskrifter om både kontraktsvård och
samhällstjänst. Detta torde framgå redan av systematiken i nuvarande
bestämmelser om påföljdsval. Såväl kontraktsvård som samhällstjänst
utgör således alternativ till fängelse. De har emellertid i sådan grad skilda
tillämpningsområden att de får anses oförenliga. Vi anser inte att det
behövs någon uttrycklig bestämmelse i lag för att markera detta.
När det slutligen gäller möjligheten att förena den villkorliga domen
eller skyddstillsynen med såväl samhällstjänst som annan föreskrift än
som nu nämnts, t.ex. om vård mot missbruk, anser vi att det inte bör gälla
några särskilda begränsningar. Andra föreskrifter än att fullgöra
samhällstjänst kommer i fråga främst i samband med skyddstillsyn och
avser då vanligen skyldighet för den dömde att underkasta sig viss
behandling. Även vid villkorlig dom är det emellertid möjligt att meddela
vissa föreskrifter, nämligen att den dömde skall söka fullgöra
skadeståndsskyldighet eller att biträda den skadelidande med visst arbete
som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan (27 kap. 5 §
brottsbalken). Som vi tidigare anfört måste rätten när den bestämmer
påföljden göra en bedömning av vilken grad av ingripande påföljden
sammantaget medför för den tilltalade. Eventuella föreskrifter utöver
samhällstjänsten bör således beaktas vid fastställandet av antalet timmar
samhällstjänst och vid bedömningen om böter skall dömas ut jämte
samhällstjänsten.
I motsats till kommittén anser vi inte att ett påverkansprogram skall
ingå som en obligatorisk del i en påföljd som innefattar samhällstjänst.
Särskilt i fall där samhällstjänst döms ut i samband med villkorlig dom
framstår ett påverkansprogram som omotiverat eftersom en förutsättning
för att välja den påföljden är att det saknas särskild anledning att befara
att den tilltalade skall göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Inte
heller
anser vi det motiverat att alltid förena skyddstillsyn med en föreskrift om
att genomgå påverkansprogram. Detta bör i stället beslutas av domstolen
i varje enskilt fall med utgångspunkt i den tilltalades behov.
5.5 Kravet på samtycke behålls
Regeringen bedömning: Någon ändring bör inte göras beträffande
kravet på den tilltalades samtycke för att domstolen skall kunna
meddela en föreskrift om samhällstjänst.

Straffsystemkommitténs bedömning överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker
kommitténs bedömning eller lämnar den utan erinran. Malmö tingsrätt,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Svenska Röda Korset framhåller
vikten av att den tilltalade är informerad om vad han samtycker till. BRÅ
anser att det är ett grundläggande krav att planeringen av
samhällstjänsten vid tidpunkten för huvudförhandlingen har kommit så
långt att tillräcklig information föreligger. Svenska Röda Korset pekar på
risken att en brottsling som samtyckt till samhällstjänst som sådan
tvingas utföra samhällstjänst hos en kyrka tillhörande en annan religion
än den han bekänner sig till.
Skälen för regeringens bedömning: Det har i olika sammanhang
uttryckts farhågor för att samhällstjänst utan samtycke skulle kunna
strida mot Sveriges internationella åtaganden enligt olika konventioner
och rekommendationer på människorättens område. Främst är det olika
bestämmelser om förbud mot tvångsarbete som har aktualiserats.
Kommittén har mot bakgrund härav övervägt innehållet i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (SÖ 1952:35), Europarådets Recommendation
No. R. (92) 16 on Community Sanctions and Measures, FN:s konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42) samt United
Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Justice
( Beijing Rules ).
Kommitténs överväganden leder fram till slutsatsen att det liksom
tidigare är tveksamt huruvida samhällstjänst utan krav på samtycke
skulle strida mot Sveriges konventionsåtaganden. Regeringen kan
instämma i denna slutsats i och för sig. Ett krav på samtycke för att bl.a.
samhällstjänst skall kunna användas på förundersökningsstadiet ställs
visserligen upp i både Recommendation on Community Sanctions and
Measures och Beijing Rules. Någon omedelbar vägledning när det gäller
frågan om krav på samtycke från konventionssynpunkt är nödvändigt,
när samhällstjänst döms ut av domstol efter fällande dom, ger emellertid
inte detta. Det kan tilläggas att krav på samtycke finns i ett antal länder,
bl.a. Finland, Norge och England, åtminstone delvis av konventionsskäl.
Jämfört med det underlag man haft i tidigare lagstiftningsarbete där
frågan varit aktuell är det inte mycket nytt som har tillförts. Betydelsen
av samtycke till samhällstjänst skall emellertid inte överdrivas i nu
aktuellt hänseende. Som vi tidigare anfört är samhällstjänsten avsedd att
utgöra ett alternativ till fängelse. Om samhällstjänst av någon anledning
inte kan komma i fråga i ett visst fall innebär detta normalt att påföljden i
stället bestäms till fängelse. Situationen är densamma om någon som har
dömts till en frivårdspåföljd med samhällstjänst missköter denna och
påföljden undanröjs. Även då torde påföljden regelmässigt bestämmas
till fängelse. I båda fallen bestäms fängelsestraffets längd med
utgångspunkt i brottets straffvärde. En eventuell vägran att fullgöra
samhällstjänsten leder inte till att fängelsestraffet blir längre än annars.
En föreskrift om samhällstjänst kan inte heller verkställas tvångsvis.
Härav följer att om en person som dömts till samhällstjänst vägrar att
fullgöra denna försätter han sig inte i en sämre position än om han före
domen hade avböjt att dömas till samhällstjänst.
Mot bakgrund av vad som nu sagts framstår det som mindre sannolikt
att möjligheten att föreskriva samhällstjänst såsom den nu är konstruerad
skulle anses strida mot Sveriges internationella åtaganden på
människorättsområdet, även om kravet på samtycke för själva
påföljdsvalet skulle tas bort. Frågan om att behålla kravet på samtycke
eller inte bör därför diskuteras också från andra synpunkter.
Mot att behålla kravet på samtycke kan anföras att ett sådant krav är
principiellt tveksamt eftersom det kan sägas ge den tilltalade ett
bestämmande inflytande över samhällets reaktion på hans brott. En annan
nackdel med kravet på samtycke är att det begränsar samhällstjänstens
tillämpningsområde. Dessutom kan det, som någon remissinstans har
framhållit, anses olämpligt att ha en ordning som förutsätter att även en
tilltalad som förnekar brott tvingas ta ställning om han samtycker till att
fullgöra samhällstjänst.
Såsom kommittén anfört finns det emellertid också vissa fördelar med
att behålla kravet på samtycke. Särskilt kan framhållas att om det inte
krävs samtycke finns det en ökad risk för att den dömde inte är
motiverad. Samtidigt är det särskilt angeläget att försöka undvika
misslyckanden när det gäller samhällstjänst, eftersom sådana på sikt kan
leda till att det blir svårt att finna "arbetsgivare". Av naturliga skäl är
samtycke en förutsättning för att kunna döma till skyddstillsyn med
kontraktsvård. Samtycke krävs också för att ett fängelsestraff skall kunna
verkställas genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. I skenet
av detta väger principiella invändningar mot krav på samtycke vid
samhällstjänst mindre tungt.
Vad nu sagts leder enligt regeringens mening fram till slutsatsen att
kravet på samtycke bör behållas. Samtycket bör liksom i dag avges inför
rätten. Såsom vissa remissinstanser framhållit är det naturligtvis viktigt
att den tilltalade när han skall avge sitt samtycke har tillräcklig
information om vad samhällstjänsten kommer att innebära, så att han har
möjlighet att göra ett reellt övervägande. Detta kan i vissa fall vara svårt
att förena med intresset av att kunna döma till samhällstjänst även i fall
där sådan inte planerats i förväg av kriminalvårdsmyndigheten. Dessa
svårigheter skall emellertid inte tillmätas alltför stor betydelse. Den
tilltalade bör kunna upplysas av rätten om vad en dom som innefattar
samhällstjänst normalt innebär. Om den till samhällstjänst dömde
sedermera skulle finna att han inte kan acceptera det arbete han ålagts att
utföra och därför vägrar att utföra detta får rätten ta ställning till om
påföljden skall undanröjas och ett fängelsestraff utdömas. Som vi
tidigare framhållit befinner sig den dömde i ett sådant fall inte i sämre
ställning än om han från början förklarat att han inte samtyckte till
samhällstjänsten. Om de dömde har ett godtagbart skäl för sin vägran,
t.ex. att arbetet kommer i konflikt med hans religiösa eller etiska
övertygelse, bör påföljden givetvis inte undanröjas utan en annan
samhällstjänstplacering sökas.
5.6 Närmare om förutsättningarna för att döma till
samhällstjänst
Regeringens förslag: Rätten skall såsom särskilda skäl för att döma
till villkorlig dom eller skyddstillsyn kunna beakta att den tilltalade
har samtyckt till att den villkorliga domen eller skyddstillsynen
förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är
lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga
omständigheter.

Straffsystemkommitténs förslag innebär att lämplighetsprövningen
för att döma till samhällstjänst ersätts med en straffvalsregel och att
samhällstjänst skall väljas som förstahandspåföljd när brottets straffvärde
uppgår till mellan 8 10 månader och ett år.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till att
samhällstjänst får ett utvidgat tillämpningsområde i och för sig. Svea
hovrätt förordar dock en friare möjlighet för domstolen att som en
skärpning av påföljden meddela föreskrift om samhällstjänst än vad
kommittén har föreslagit. Hovrätten för Västra Sverige anser att
kommitténs förslag leder till omotiverad straffskärpning för personer
som utan att vara straffade tidigare begått brott med ett straffvärde på
mellan åtta månader och ett år. Flera remissinstanser, däribland
Hovrätten för Övre Norrland och Stockholms tingsrätt, anser att
lämplighetsprövningen bör vara kvar. Många remissinstanser framhåller
att samhällstjänst är en särskilt lämplig påföljd för unga lagöverträdare.
Skälen för regeringens förslag: Som vi tidigare framhållit utgör
samhällstjänsten ett viktigt instrument för att åstadkomma alternativ till
fängelsestraff. Med hänsyn härtill och de hittillsvarande goda
erfarenheterna bör enligt regeringens mening samhällstjänsten i
framtiden kunna få ett utökat användningsområde. I enlighet härmed har
vi i de tidigare avsnitten föreslagit dels att samhällstjänst skall kunna
användas också såsom en föreskrift vid villkorlig dom, dels att det
maximala antalet timmar samhällstjänst skall ökas från 200 till 240 och
dels att det i vissa fall skall vara möjligt att kombinera samhällstjänst
med böter. Det bör emellertid även övervägas om det i den nuvarande
lagstiftningen finns ytterligare hinder som bör undanröjas i syfte att
utöka användningen av samhällstjänst som alternativ till fängelse.

Brottets straffvärde

I förarbetena till lagen (1989:928) om samhällstjänst uttalas dels att
samhällstjänst endast undantagsvis bör kunna komma i fråga när
brottslighetens straffvärde överstiger ett års fängelse samt, såsom ett
riktmärke, att ett fängelsestraff på 8 10 månader bör motsvara det högsta
antalet timmar samhällstjänst (prop. 1989/90:7 s. 20). Vi kan i princip
ansluta oss till dessa uttalanden. Det bör således inte komma i fråga att
döma ut samhällstjänst när straffvärdet är så högt att det enbart på grund
därav föreligger hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd
enligt de allmänna principerna för påföljdsval i 30 kap. brottsbalken. Vårt
förslag att öka det maximala antalet timmar samhällstjänst innebär
emellertid också att det antal månader fängelse som motsvaras av det
maximala timantalet ökar. Med tillämpning av den tumregel som vi
tidigare redogjort för skulle ett maximalt antal timmar samhällstjänst
motsvara ett fängelsestraff om 11 månader. Detta innebär alltså att
användningsområdet för samhällstjänst vidgas något. Det måste
emellertid understrykas att vad som nu sagts endast utgör en riktlinje och
att samtliga omständigheter måste beaktas när det gäller att bestämma
antalet timmar samhällstjänst i det enskilda fallet.

Brottets art

För närvarande är samhällstjänst avsedd att användas för främst två
kategorier brottslingar, nämligen den grupp som döms till frihetsstraff
efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och
den grupp som med hänsyn till brottslighetens art döms till korta
fängelsestraff från 14 dagar till några få månader (se prop. 1989/90:7 s.
19). Samhällstjänst kan alltså användas även vid artbrottslighet. Som
exempel anges i propositionen misshandelsbrott av inte alltför allvarlig
art. Även om försiktighet är påkallad när det gäller användningen av
samhällstjänst vid narkotikabrottslighet, innebär förarbetena att inte
heller sådana brott är generellt undantagna. Också vid rattfylleri kan det,
enligt propositionen, finnas förutsättningar att använda samhällstjänst,
speciellt för yngre lagöverträdare.
Vissa ändringar avseende rattfylleribrott trädde i kraft den 1 februari
1994. Enligt ändringarna är normalpåföljden för grovt rattfylleri fängelse
(prop. 1993/94:44 s. 35). Den motivering som anfördes härför är att grovt
rattfylleribrott alltid innebär ett abstrakt faromoment. I propositionen
framhölls vidare att genom detta synsätt själva beteendet att köra
påverkad sätts i centrum. Även om relativt kort tid förflutit sedan
rattfyllerireformen trädde i kraft, torde kunna sägas att samhällstjänst
tillämpas förhållandevis sällan vid grovt rattfylleri. Under år 1994
dömdes till samhällstjänst för grovt rattfylleri i endast 129 fall, vilket i
och för sig är en icke ringa andel av det totala antalet
samhällstjänstdömda. Men siffran kan jämföras med att fängelse blev
påföljden för grovt rattfylleri i 3 586 domar.
Högsta domstolen dömde i rättsfallet NJA 1997 s. 278 en kvinna född
1968 till skyddstillsyn med samhällstjänst för grovt rattfylleri. Högsta
domstolen konstaterar därvid att det i själva lagtexten till lagen om
samhällstjänst inte finns någon begränsning till unga lagöverträdare eller
något förbud mot att föreskriva samhällstjänst som påföljd för rattfylleri
eller annat s.k. artbrott. Högsta domstolen fortsatte: Enligt HD bör det
vid valet mellan fängelse och skyddstillsyn som påföljd för grovt
rattfylleri vara möjligt att välja det senare alternativet för en tilltalad med
måttliga alkoholproblem, om skyddstillsynen innehåller ett
frihetsinskränkande moment som ger påföljden erforderlig skärpa (jfr
prop. 1989/90:70 s 40f). Ett sådant innehåll får den, om skyddstillsynen
förenas med samhällstjänst av tillräcklig omfattning .
Det är inte regeringens avsikt att den nu aktuella reformen skall
innebära någon ändring av gällande rätt såvitt avser användningen av
samhällstjänst vid artbrottslighet såsom den kommit till uttryck vid
kombination med skyddstillsyn. Möjligheten att välja villkorlig dom eller
skyddstillsyn med samhällstjänst i stället för fängelse som påföljd för
brott som med hänsyn till sin art annars skulle ha lett till ett fängelsestraff
bör således tillämpas med utgångspunkt i den praxis som har utvecklats
på grundval av lagen om samhällstjänst (se bl.a NJA 1991 s. 444 och
507, NJA 1992 s. 590, NJA 1994 s.153 och 468 samt det tidigare nämnda
NJA 1997 s. 278). Införande av kombinationen villkorlig dom med
samhällstjänst medför dock, även med denna utgångspunkt, en
utvidgning av möjligheterna att döma till frivårdspåföljd med
samhällstjänst också vid artbrottslighet. Det gäller särskilt sådana fall där
de objektiva förutsättningarna varit sådana att rätten skulle ha kunnat
bestämma påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst, men där den
tilltalades personliga förhållanden varit sådana att förutsättningar för
skyddstillsyn saknats, t.ex. eftersom det inte funnits något
övervakningsbehov.

Återfall

En av de grupper som enligt förarbetena till den nuvarande lagen kan
komma ifråga för samhällstjänst utgörs av personer som annars skulle
dömas till fängelse efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets-
eller våldsbrott. I denna grupp finner man enligt förarbetena bl.a.
personer som efter tidigare domar på skyddstillsyn på grund av återfall i
brott är aktuella antingen för att få en dom på s.k. fortsatt skyddstillsyn
kombinerad med ett fängelsestraff enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller
för att för den nya brottsligheten dömas till ett särskilt fängelsestraff med
stöd av 34 kap. 1 § första stycket 2 brottsbalken samtidigt som
verkställigheten av den tidigare ådömda skyddstillsynen fortsätter (prop.
1989/90:7 s. 19).
Det är alltså möjligt enligt gällande rätt att döma till samhällstjänst i
fall där den tilltalade annars skulle ha dömts till fängelse på grund av sin
tidigare brottslighet. Enligt vår mening bör detta gälla även
fortsättningsvis. Vi kan inte se något behov av att begränsa
samhällstjänstens användningsområde i detta hänseende. Den som
tidigare dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn och som återfaller i
brott under prövotid bör alltså ofta kunna bli föremål för en föreskrift om
samhällstjänst, om inte den nya brottslighetens straffvärde eller art utgör
hinder mot detta i enlighet med vad som tidigare sagts. Om den tidigare
påföljden är villkorlig dom bör det alltså vara möjligt att på grund av
återfallet i stället döma till skyddstillsyn med samhällstjänst när
förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn bör det vara möjligt att med stöd av 34 kap. brottsbalken
döma till fortsatt skyddstillsyn och förena denna med samhällstjänst.
Som vi tidigare anfört kan det däremot mera sällan komma i fråga att
döma till en frivårdspåföljd med samhällstjänst när den tilltalade har
återfallit i brott under prövotid efter villkorlig frigivning från fängelse. I
dessa fall torde den tidigare brottsligheten ofta tala emot att den tilltalade
är lämplig för samhällstjänst.
Om den tilltalade har återfallit i brott under prövotid efter en tidigare
dom som innefattar föreskrift om samhällstjänst bör det endast
undantagsvis kunna komma i fråga att på nytt låta samhällstjänst ingå i
påföljden. Är den tidigare påföljden villkorlig dom är detta naturligt. Av
34 kap. 5 § första stycket brottsbalken följer att det inte är möjligt att
förordna att en villkorlig dom skall omfatta ytterligare brott, om dessa
begåtts efter prövotidens början. I de flesta fall bör därför återfall i brott
under prövotid efter villkorlig dom leda till att den villkorliga domen
undanröjs och ersätts av ett fängelsestraff. Det kan även tänkas att rätten
väljer att döma särskilt för den nya brottsligheten till ett fängelsestraff.
Det kan emellertid förekomma fall där den nya brottsligheten, med
hänsyn till att den är bagatellartad eller av annat skäl, inte bör föranleda
att ett fängelsestraff döms ut. I dessa situationer bör det vara möjligt att
undanröja den villkorliga domen och i stället döma till skyddstillsyn med
samhällstjänst.
Är den tidigare påföljden skyddstillsyn med föreskrift om
samhällstjänst och sker återfallet under prövotiden kan rätten enligt 34
kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken förordna att den tidigare påföljden
skall omfatta även det nya brottet. I enlighet med vad tidigare sagts bör
emellertid denna möjlighet utnyttjas restriktivt. För de fall som trots detta
kan komma ifråga bör rätten ges möjlighet att utöka antalet timmar
samhällstjänst.
Även när en tidigare påföljd som innefattar samhällstjänst är till fullo
verkställd bör iakttas återhållsamhet med att på nytt döma till en
frivårdspåföljd med föreskrift om samhällstjänst. Att det vid återfall i
brott mer sällan blir fråga om att döma till villkorlig dom med
samhällstjänst följer av innehållet i 30 kap. 7 § första stycket
brottsbalken. Också för att döma till skyddstillsyn med samhällstjänst bör
emellertid en viss inte alltför kort tid förflyta efter att någon avtjänat en
frivårdspåföljd med föreskrift om samhällstjänst i stället för fängelse
innan han på nytt kan komma i fråga för en sådan påföljd (jfr
motsvarande förslag när det gäller verkställighet av fängelse genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll, avsnitt 6.3 nedan). Det
finns inte anledning att här ange någon exakt tidsgräns, men i vart fall
några år bör ha förflutit sedan den tidigare påföljden till fullo verkställts.
Dessutom bör krävas att den tilltalade under mellantiden inte dömts för
annan brottslighet till svårare straff än böter.

Åldersprövningen

Enligt förarbetena till den nuvarande lagen om samhällstjänst är det
främst personer i ålderskategorin 18 24 år för vilka samhällstjänst bör
kunna bli aktuell (prop. 1989/90:7 s. 21). Samtidigt sägs emellertid i
propositionen att lagöverträdare som är äldre än 24 25 år inte bör
uteslutas. Avsikten var att låta försöksverksamheten utvisa huruvida det
finns personer inom den äldre åldersgruppen som är lämpliga för
samhällstjänst (a. prop. s. 21). När det gäller personer som är yngre än 18
år påpekades att bestämmelsen i 30 kap. 5 § brottsbalken om att det krävs
synnerliga skäl för att döma till fängelse gör att utrymmet för
samhällstjänst blir ytterst begränsat.
Av de 743 personer som under 1996 dömdes till skyddstillsyn med
samhällstjänst tillhörde 613 åldersgruppen 18 24 år medan 113 var äldre
och 17 var yngre. Domstolarna har således i enlighet med förarbetena
betraktat samhällstjänsten såsom främst avsedd för unga lagöverträdare.
Av Brottsförebyggande rådets utvärdering av samhällstjänsten framgår
emellertid att de personer över 24 år som har dömts till samhällstjänst har
klarat att genomföra den lika väl som personerna i den yngre
åldersgruppen. Det har över huvud taget inte framkommit något som
talar för att personer över 24 år skulle vara mindre lämpade för
samhällstjänst i och för sig. Som tidigare nämnts har också Högsta
domstolen i rättsfallet NJA 1997 s. 278 dömt en kvinna född 1968 för
grovt rattfylleri till skyddstillsyn med samhällstjänst under åberopande
av bl.a. att det i lagtexten inte finns någon begränsning av
samhällstjänstens tillämpningsområde till unga lagöverträdare.
Regeringen anser mot bakgrund härav att det inte finns skäl att nu
införa någon begränsning av samhällstjänstens användningsområde till
någon viss åldersgrupp. Visserligen kan samhällstjänsten sägas vara
särskilt lämpad för unga lagöverträdare eftersom kontakten med en
arbetsplats kan fylla en rehabiliterande funktion för den unge. Detta bör
emellertid inte utesluta att samhällstjänsten utnyttjas såsom alternativ till
fängelsestraff också för äldre lagöverträdare, om de övriga
förutsättningarna för samhällstjänst är uppfyllda.

Lämplighetsprövningen

Enligt gällande rätt skall avseende fästas vid gärningsmannens
möjligheter att genomföra den samhällstjänst som kan komma att
åläggas. I förarbetena till lagen om samhällstjänst uttalades att eftersom
målsättningen är att den dömde skall klara att genomföra
samhällstjänsten är det naturligt att bedömningen av hans möjligheter i
detta avseenden tillmäts betydelse. Departementschefen anförde därvid
att samhällstjänst torde vara mindre lämplig som påföljd för personer
med allvarliga missbruksproblem. Det kunde enligt henne över huvud
taget ifrågasättas om aktiva missbrukare, oavsett missbrukets art, har
förmåga att genomföra ett sådant arbete (prop. 1989/90:7 s. 21). Några
andra kriterier för bedömningen av den tilltalades lämplighet angavs inte.
Enligt Brottsförebyggande rådets utvärdering av den regionalt
avgränsade försöksverksamheten med samhällstjänst undanröjdes
samhällstjänsten för personer med missbruksproblem i större
utsträckning än för andra. Emellertid genomförde 70 procent av
missbrukarna sin samhällstjänst, vilket kan jämföras med att den totala
genomförandefrekvensen var 88 procent. I rapporten anges också att 30
procent av dem som dömdes till samhällstjänst hade mera allmänna
missbruksproblem och att sju procent hade uttalade missbruksproblem.
Enligt regeringens mening talar starka skäl för att behålla
lämplighetsprövningen. För att samhällstjänst skall kunna utgöra ett
trovärdigt alternativ till fängelse är det av yttersta vikt att en hög andel av
de dömda också fullgör vad som ålagts dem och att möjligheten till
undanröjande av påföljden mera sällan behöver användas. Riksåklagaren
har också i sitt remissvar betonat att möjligheterna för bl.a.
samhällstjänsten att kunna behålla sin trovärdighet är på ett avgörande
sätt förbundna med att det görs ett urval av dem som skall komma i fråga
för påföljden. Det bör därför ankomma på domstolen att med
utgångspunkt i vad som är känt om den tilltalades personliga
förhållanden göra en bedömning av hans möjligheter att fullgöra
samhällstjänsten. Därvid bör naturligtvis tas hänsyn till den tilltalades
egen inställning till samhällstjänsten. Missbruksproblem hos den
tilltalade bör inte omedelbart diskvalificera honom från att dömas till en
påföljd som innefattar samhällstjänst, utan bedömningen måste göras
utifrån samtliga relevanta förhållanden. Vid mer allvarligt missbruk är
det emellertid naturligt att i stället välja ett mer behandlingsinriktat
påföljdsalternativ, såsom kontraktsvård. Detta gäller särskilt om
missbruket är pågående. Några närmare riktlinjer för bedömningen av en
persons lämplighet att fullgöra samhällstjänst behöver enligt vår mening
inte ges. Det bör således ankomma på domstolen att utifrån
omständigheterna i varje enskilt fall göra den erforderliga bedömningen.
Därvid är det naturligtvis av stor vikt att rätten har tillgång till ett
fullödigt underlag. Vi har i avsnitt 4 pekat på betydelsen av det
utvecklingsarbete som pågår inom kriminalvården när det gäller att få
större likformighet i tillämpningen av frivårdspåföljder samtidigt som vi
har betonat domstolens ansvar för att inhämta erforderlig utredning för
att kunna göra ett riktigt påföljdsval.

5.7 Ansvaret för och tillgången på samhällstjänstplatser
Regeringens förslag: Kriminalvårdsmyndigheten skall ha ansvar för
att en samhällstjänstplats ordnas för den dömde. En sådan plats
behöver inte vara anvisad innan domstolen dömer i målet. I huvudsak
skall samhällstjänsten förläggas till ideell verksamhet. Samhällstjänst
skall emellertid också kunna verkställas inom ramen för offentlig
verksamhet.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Många remissinstanser ifrågasätter om det är
möjligt att uppbringa erforderligt antal samhällstjänstplatser. Flera
remissinstanser har också framhållit att offentlig verksamhet lämpar sig
mindre väl för verkställighet av samhällstjänst.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande ordningen innebär att
den plats där samhällstjänsten skall utföras inte behöver vara anvisad när
domstolen dömer till samhällstjänst. Denna ordning förefaller inte ha
medfört några problem under försöksverksamheten. Enligt förarbetena
till denna (prop. 1989/90:7 s. 23 f.) bör strävan emellertid vara att
domstolen skall ha ett så fylligt underlag som möjligt, av vilket det
framgår vilka arbeten som det kan bli frågan om, ifall påföljden bestäms
till samhällstjänst, och vilka regler som i övrigt skall gälla för
verkställigheten. Mot bakgrund av erfarenheterna från
försöksverksamheten och vårt förslag att samhällstjänsten skall kunna
tillämpas i större utsträckning än för närvarande och även i situationer
där den tilltalade inte är i behov av övervakning, menar vi att det inte är
nödvändigt att domstolen har någon närmare information om vad en
samhällstjänst i det enskilda fallet kommer att innebära.
Vi förordar alltså att den lokala kriminalvårdsmyndigheten även i
fortsättningen skall ha ansvar för att anskaffa samhällstjänstplatser. En
sådan plats behöver dock inte vara ordnad innan domstolen dömer i
målet. Domstolen behöver inte heller förses med uppgifter om olika
möjliga samhällstjänstplatser. Däremot bör den lokala
kriminalvårdsmyndigheten före huvudförhandlingen, i de fall då
personutredning görs, informera den tilltalade om vad samhällstjänst i
allmänhet innebär och inhämta hans inställning till att fullgöra
samhällstjänst.

Tillgången på samhällstjänstplatser

Vårt förslag att vidga tillämpningsområdet för samhällstjänsten
aktualiserar frågan vilken inriktningen skall vara när det gäller valet av
samhällstjänstplatser. I detta hänseende uttalade departementschefen i
förarbetena till försöksverksamheten (prop. 1989/90:7 s. 27) att ett värde
med att införa samhällstjänst ligger i att den dömde får känna att han gör
något meningsfullt och att han ges möjlighet att ingå i en
arbetsgemenskap med personer som inte tillhör hans vanliga
umgängeskrets. Därvid hänvisade hon till erfarenheterna från Danmark
enligt vilka många dömda fortsätter att hålla kontakten med
arbetsplatserna även efter det att de har fullgjort samhällstjänsten. Hon
anförde vidare att det därför är viktigt att valet av arbetsuppgifter sker så
att de dömda inte uppfattar samhällstjänsten som förnedrande eller
integritetskränkande samt att arbetsuppgifterna så långt det är möjligt bör
vara av annan art än sådana som normalt utförs av anställda.
Departementschefen uttalade mot denna bakgrund att det ligger ett
särskilt värde i att förlägga samhällstjänsten till någon form av ideell
verksamhet.
Utvärderingen av samhällstjänsten visar att valet av arbetsuppgifter
och samhällstjänstplatser under försöksverksamheten stämmer överens
med den inriktning som anges i propositionen. Verksamheten förefaller
dessutom ha fungerat väl. Vi anser därför att valet av arbetsuppgifter
även fortsättningsvis bör ske från i huvudsak samma utgångspunkter som
under försöksverksamheten.
Som flera remissinstanser har framhållit är det emellertid osäkert om
det ökade behov av platser som vårt förslag innebär kan täckas av ideella
organisationer. Kommittén uppger att dess kontakter med olika
frivårdsmyndigheter i och för sig har gett vid handen att ett ökat behov
av i storleksordningen två till tre gånger troligen i huvudsak kan
tillgodoses genom de ideella organisationerna. Men i den mån så inte kan
ske menar vi liksom kommittén att man bör kunna prova även nya typer
av samhällstjänstplatser. Närmast till hands ligger då offentlig, dvs.
kommunal och statlig verksamhet, men inte heller andra lösningar bör
uteslutas.
Ett skäl för att under försöksverksamheten använda ideell verksamhet
var att man därmed hoppades kunna etablera fortsatta kontakter mellan
den dömde och hans "arbetsplats". Av Brottsförebyggande rådets rapport
framgår emellertid att denna förhoppning inte har infriats. Givetvis anser
vi att kontakter av detta slag är värdefulla och att ansträngningar bör
göras för att åstadkomma sådana, särskilt för yngre personer. Detta bör
emellertid inte ensamt utgöra ett skäl mot att pröva också andra
arbetsgivare för samhällstjänsten när detta framstår som lämpligt.
Något som också talar för att det bör ske en utvidgning av kretsen av
arbetsgivare är att vissa nya grupper, som kan förväntas ha delvis andra
behov än de som omfattas av försöksverksamheten, kommer att bli
aktuella för samhällstjänst. Som exempel kan nämnas en tidigare
ostraffad person i medelåldern som har begått ett skattebrott inom ramen
för sin näringsverksamhet och där omständigheterna är sådana att
påföljden inte kan stanna vid enbart villkorlig dom och böter. Ett annat
exempel är en tilltalad som har vissa missbruksproblem vilka dock inte är
så allvarliga att samhällstjänst inte bör kunna komma i fråga. Det är inte
säkert att ideell verksamhet i alla sådana fall är det bästa alternativet. Här
kan offentlig verksamhet vara en möjlighet. En annan möjlighet som bör
kunna komma i fråga, åtminstone för vissa kategorier av
samhällstjänstdömda, är att kriminalvården i egen regi anordnar lämpligt
arbete, t.ex. genom att sätta upp särskilda arbetslag som utför
miljövårdsinsatser eller annat arbete utanför den reguljära
arbetsmarknadens ram.
I den mån samhällstjänstplacering inom offentlig verksamhet kommer
i fråga är det viktigt att detta sker med urskiljning. Det får inte
förekomma att en placering av en samhällstjänstdömd innebär att
personer som är föremål för det offentligas omsorger eller service utsätts
för risker. Restriktivitet bör iakttas t.ex. när det gäller att placera
samhällstjänstdömda inom verksamheter som avser omsorg eller vård,
särskilt av barn och äldre personer. Vissa former av placeringar anser vi
uteslutna. Personer som är dömda för sexualbrottslighet bör t.ex. inte
utföra samhällstjänst bland barn. Är den dömde missbrukare är det vidare
viktigt att placeringen inte innebär att hans tillgång till t.ex. narkotiska
preparat underlättas.
En synpunkt som har framförts vid tidigare diskussioner om införande
av samhällstjänst är att ett straff av detta slag riskerar att inkräkta på
tillgången på arbeten på den normala arbetsmarknaden. Den nuvarande
utformningen av samhällstjänsten kan emellertid knappast sägas ha lett
till att dessa farhågor har besannats. I detta sammanhang bör man också
betänka att kriminalvården sedan länge anordnat sysselsättning för
intagna i form av bl.a. verkstadsproduktion, utan att detta har ansetts
otillbörligt påverka antalet arbetstillfällen hos motsvarande verksamhet
inom näringslivet.
Med hänsyn till vad som nu sagts anser vi således att kriminalvården
bör kunna söka lämpliga placeringar för samhällstjänstdömda inom ett
något större område än vad som varit fallet hitintills. Därvid bör de olika
förutsättningar och behov som finns hos skilda kategorier av dömda
beaktas. De tidigare nämnda utgångspunkterna, dvs. att arbetsuppgifterna
skall kunna upplevas som meningsfulla, att den dömde får ingå i någon
form av arbetsgemenskap samt att arbetet inte får vara av
integritetskränkande natur skall naturligtvis gälla inom de nya områdena
för samhällstjänstplacering. Som Kriminalvårdsstyrelsen framhåller i sitt
remissvar är det viktigt att se utbyggnaden och de ändrade
förutsättningarna i ett långsiktigt perspektiv, där det handlar om att
systematiskt bygga upp arbetsmöjligheter genom samordning med andra
aktörer.
5.8 Verkställighet av samt ändring eller upphävande av
en föreskrift om samhällstjänst
Regeringens förslag: En föreskrift om samhällstjänst verkställs av
den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Föreskriften får ändras eller
upphävas av övervakningsnämnden om påföljden är skyddstillsyn och
av rätten om påföljden är villkorlig dom.

Straffsystemkommitténs förslag om verkställighet av samhällstjänst
överensstämmer i sak med regeringens. Kommitténs har föreslagit att
övervakningsnämnden skall få ändra vad som bestämts i fråga och det
oavlönade arbetes omfattning, om det finns särskilda skäl till det.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har tillstyrkt
kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt det nuvarande systemet är
samhällstjänsten alltid kopplad till en dom på skyddstillsyn. Det är därför
naturligt att den lokala kriminalvårdsmyndigheten som verkställer
skyddstillsynen också verkställer samhällstjänsten. Detta bör gälla också
fortsättningsvis.
Vid införande av en möjlighet att förena även villkorlig dom med en
föreskrift om samhällstjänst uppkommer frågan om vilken myndighet
som i sådana fall skall ha ansvaret för verkställigheten. En villkorlig dom
innebär inte i sig någon kontakt med kriminalvården och det vore därför
inte uteslutet att låta någon annan myndighet ansvara för verkställigheten
av en eventuell föreskrift om samhällstjänst. I praktiken vore det
emellertid förenat med betydande nackdelar att ha parallella
organisationer för att verkställa samhällstjänst beroende på om
föreskriften därom har meddelats i samband med villkorlig dom eller
dom på skyddstillsyn. Övervägande skäl talar därför för att
kriminalvården bör ges i uppgift att verkställa samhällstjänst också i
samband med villkorlig dom.
Verkställighet av samhällstjänst efter villkorlig dom bör inte skilja sig
från verkställighet efter dom på skyddstillsyn, frånsett att den dömde inte
är underkastad övervakning. Det bör således i båda fallen ankomma på
den lokala kriminalvårdsmyndigheten att upprätta en arbetsplan för den
dömde och att sedan kontrollera att denna följs.
Liksom i dag bör samhällstjänsten kunna börja verkställas beträffande
den som dömts till skyddstillsyn redan från dagen för domen om inte
rätten enligt 28 kap. 5 § brottsbalken förordnat annat. Har däremot någon
dömts till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst kan påföljden
börja verkställas först när domen, genom nöjdförklaring eller annars,
vunnit laga kraft mot den dömde. Ingenting hindrar emellertid att den
lokala kriminalvårdsmyndigheten påbörjar planeringen av
samhällstjänsten redan dessförinnan, t.ex. genom att förbereda en
arbetsplan. Myndigheten bör emellertid avvakta med att ta kontakt med
den dömde tills domen har vunnit laga kraft mot honom.
Liksom i dag bör en arbetsplan för samhällstjänst innehålla såväl det
minsta som det högsta antalet timmars arbete som samhällstjänsten skall
omfatta per vecka eller månad. Antalet timmar per månad bör avpassas
så att avvecklingstiden för samhällstjänsten, dvs. den tidsperiod under
vilken samhällstjänsten verkställs i praktiken, blir lämpligt avpassad.
Lika med kommittén anser vi att såsom ett riktmärke bör gälla att 40 60
timmar samhällstjänst bör motsvara två månader i avvecklingstid och
varje ytterligare tjugotal timmar bör motsvara ytterligare en månad i
avvecklingstid. Ett enskilt arbetspass bör såsom ett riktmärke motsvara
fyra timmar.
Givetvis kan det finnas skäl att i enskilda fall avvika från vad som nu
sagts, t.ex. om detta föranleds av arbetsuppgifterna i ett visst fall. Liksom
i dag bör den lokala kriminalvårdsmyndigheten också kunna justera en
beslutad arbetsplan, om detta behövs på grund av ändrade förhållanden,
t.ex. arbetsbrist eller sjukdom.
Det kan emellertid även uppstå situationer då det finns skäl att ändra
innehållet i själva föreskriften om samhällstjänst, utan att
omständigheterna är sådana att den utdömda påföljden skall undanröjas.
Om det exempelvis utan den dömdes egen förskyllan uppstår hinder mot
att fullfölja samhällstjänsten hos en viss arbetsgivare och det endast
återstår några enstaka timmars arbete, bör det vara möjligt att i stället för
att anordna en ny placering sätta ned antalet timmar. Också i det fallet att
den dömde efter domen drabbas av allvarlig sjukdom eller skada som gör
att han är förhindrad att fullgöra samhällstjänsten före prövotidens
utgång, bör det vara möjligt att justera eller helt ta bort föreskriften om
samhällstjänst.
I den nuvarande lagen om samhällstjänst har uppgiften att ändra
innehållet i föreskriften om samhällstjänst lagts på
övervakningsmyndigheten. Regeringen anser att denna ordning, som
överensstämmer med kommitténs förslag, bör bestå för de fall då
samhällstjänsten utgör en föreskift vid skyddstillsyn. I de fall då
samhällstjänsten i stället utgör en föreskrift vid villkorlig dom anser vi
emellertid, som vi kommer att närmare utveckla i det följande avsnittet,
att övervakningsnämnden inte bör ha denna uppgift. I stället bör det
ankomma på rätten att efter anmälan från åklagare vid behov ändra eller
upphäva föreskriften om samhällstjänst.
5.9 Reaktioner vid misskötsamhet
Regeringens förslag: Systemen för reaktioner mot misskötsamhet vid
villkorlig dom eller skyddstillsyn tillämpas på motsvarande sätt när en
sådan påföljd förenats med samhällstjänst.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer i sak med
regeringens såvitt avser skyddstillsyn.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar det utan erinran. Göteborgs tingsrätt anser att en
undanröjd samhällstjänst skall leda till fängelse i anstalt och inte
elektronisk övervakning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nuvarande ordningen är
samhällstjänst alltid kopplad till en dom på skyddstillsyn. Detta innebär
att om någon missköter samhällstjänsten tillämpas samma reaktioner som
vid misskötsamhet av skyddstillsynen i allmänhet. Om den dömde inte
iakttar vad som åligger honom enligt domen på skyddstillsyn får
övervakningsnämnden således enligt 28 kap. 7 § brottsbalken bl.a.
meddela särskilda föreskrifter om vistelseort, bostad, arbetsanställning,
utbildning, läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling av
den dömde. Vidare kan övervakningsnämnden enligt bestämmelsen
meddela varning eller besluta om förlängning av övervakningen. Om den
dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och det kan antas att de
nyssnämnda åtgärderna inte är tillräckliga, skall övervakningsnämnden
enligt 28 kap. 8 § brottsbalken begära att en åklagare för talan hos
domstol om att skyddstillsynen skall undanröjas.
I förarbetena till lagen (1989:928) om samhällstjänst uttalas att det är
viktigt för att samhällstjänst skall vara ett trovärdigt alternativ till
fängelse att man har som utgångspunkt att misskötsamhet skall leda till
att talan förs om undanröjande (prop. 1989/90:7 s. 29). Normalt bör en
misskött samhällstjänst alltså betraktas som ett sådant allvarligt
åsidosättande av den dömdes åliggande att 28 kap. 8 § brottsbalken är
tillämplig. I propositionen sägs dock även att omständigheterna kan vara
sådana att övervakningsnämnden kan nöja sig med en varning.
Detta system för reaktion på misskötsamhet av skyddstillsyn som
förenats med samhällstjänst bör enligt regeringens mening gälla även
fortsättningsvis. Någon ändring av förutsättningarna för undanröjande av
påföljden på grund av misskötsamhet är inte heller avsedd.
Om någon åsidosätter sina åligganden enligt en villkorlig dom
ankommer det på åklagare att anhängiggöra talan vid domstol före
prövotidens utgång. Enligt 27 kap. 6 § brottsbalken kan domstolen därvid
meddela varning, meddela föreskrift om att den dömde skall fullgöra
skadeståndsskyldighet eller biträda den skadelidande med visst arbete,
eller undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för
brottet.
Regeringen anser att detta system bör tillämpas även när en villkorlig
dom förenats med samhällstjänst och den dömde har misskött
fullgörandet av samhällstjänsten. I dessa fall skall således den lokala
kriminalvårdsmyndigheten rapportera allvarligare misskötsamhet direkt
till åklagare. Vad tidigare sagts om att misskötsamhet normalt skall leda
till att talan förs om undanröjande bör gälla även när samhällstjänsten
utgör en föreskrift vid villkorlig dom.
Något olika system kommer således att gälla vid misskötsamhet av
dem som dömts till samhällstjänst, beroende på om samhällstjänsten
utgör en föreskrift till en villkorlig dom eller en dom på skyddstillsyn.
Detta får emellertid anses vara en följd av att villkorlig dom inte är
förenad med övervakning eller möjlighet att meddela föreskrifter om
t.ex. vård, behandling eller utbildning. Enligt vår mening skulle
övervakningsnämnden vid dessa förhållanden inte ha någon funktion att
fylla inom ramen för verkställigheten.
Om en skyddstillsyn eller villkorlig dom med samhällstjänst undanröjs
på grund av misskötsamhet skall rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Den skall därvid beakta bl.a. uppgiften i domen om längden av
det alternativa fängelsestraffet. Rätten bör emellertid inte vara bunden
härav. Om den dömde exempelvis redan fullgjort en stor del av
samhällstjänsten kan detta beaktas i lindrande riktning. Domstolen bör
därvid ha möjlighet att döma till fängelse på kortare tid än vad som är
föreskrivet för brottet. I fråga om fängelsestraff som har dömts ut enligt
vad som nu sagts gäller samma verkställighetsföreskrifter som
beträffande andra fängelsestraff. Detta innebär att fängelsestraff upp till
tre månader kan verkställas genom intensivövervakning med elektronisk
kontroll, om övriga förutsättningar härför är uppfyllda. Regeringen ser
inget skäl att införa någon särskild begränsning i detta hänseende för de
fall då fängelsestraffet dömts ut efter undanröjande av en frivårdspåföljd
som förenats med föreskrift om samhällstjänst.
Består misskötsamheten i ny brottslighet aktualiseras inte det nu
redovisade systemet för reaktioner. I stället blir 34 kap. brottsbalken
tillämpligt. Det är alltså fråga om en återfallssituation. Sådana situationer
har vi behandlat i avsnitt 5.6.
6 Intensivövervakning med elektronisk kontroll
6.1 Intensivövervakning med elektronisk kontroll bör
permanentas
Regeringens förslag: Intensivövervakning med elektronisk
kontroll införs som ett nytt permanent inslag i straffsystemet.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens,
dock att kommittén benämner sanktionen fängelse genom elektronisk
övervakning .
Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser som yttrat sig i frågan
anser i likhet med kommittén att elektronisk övervakning bör införas som
en permanent del av straffsystemet. Några instanser anser dock att tiden
inte är mogen för detta utan förordar i stället en fortsatt
försöksverksamhet. Datainspektionen framhåller den negativa inverkan
elektronisk övervakning har på skyddet för den personliga integriteten.
Många instanser vänder sig mot att elektronisk övervakning benämns
fängelse eftersom det inte är fråga om en vistelse i anstalt. Som möjliga
benämningar förordas intensivövervakning , husarrest , frihets-
inskränkning , elektronisk övervakning , elektroniskt fängsel ,
elektroniskt övervakningsstraff eller elektronisk intensivöver-
vakning .
Bakgrund: En tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning
med elektronisk kontroll inleddes den 1 augusti 1994 inom Karlskoga,
Luleå, Malmö Norra, Malmö Södra, Norrköpings och Sundsvalls
frivårdsdistrikt. Under försöksperioden har fängelsestraff på högst två
månader i vissa fall kunnat verkställas utanför anstalt i form av
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Försöksverksamheten har därefter förlängts till utgången av år 1998.
Vidare har försöksverksamheten, från den 1 januari 1997, utvidgats till
att avse hela landet samt till att omfatta fängelsestraff på högst tre
månader.
Den som deltar i försöksverksamheten är förbjuden att lämna sin
bostad annat än för vissa av frivårdsmyndigheten bestämda ändamål och
på särskilt angivna tider. Sådana ändamål kan vara arbete, studier,
behandling, deltagande i kriminalvårdens programverksamhet eller
kontakter med frivårdsmyndigheten. Efterlevnaden av förbudet att lämna
bostaden kontrolleras under hela verkställighetstiden med elektroniska
hjälpmedel. Elektronisk kontroll får avse också att den dömde
fullständigt avhåller sig från alkohol. Den dömde åläggs i vissa fall att
betala en avgift på 50 kronor per dag som skall verkställas. Vid
misskötsamhet tas den dömde in i kriminalvårdsanstalt för att där
undergå fortsatt verkställighet av straffet.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har i uppdrag att utvärdera
försöksverksamheten. BRÅ har avgivit en rapport den 14 mars 1997
avseende den inledande geografiskt begränsade försöksverksamheten
samt en rapport den 2 oktober 1997 avseende det första halvåret av den
utvidgade försöksverksamheten. BRÅ:s sammanfattning av sistnämnda
rapport finns i bilaga 6.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens mening finns det
starka skäl för att ta vara på möjligheterna att utveckla fängelsestraffet
från inlåsning i anstalt till mindre skadliga och kostnadskrävande former,
inte minst när det gäller de i vårt land vanligt förekommande korta
fängelsestraffen. I många sådana fall torde andra former av
frihetsinskränkande åtgärder än inlåsning i anstalt vara mer lämpliga med
hänsyn till det brottsförebyggande och brottsbekämpande syftet bakom
samhällets ingripande. Användningen av intensivövervakning med
elektronisk kontroll är ett led i detta utvecklingsarbete.
Erfarenheterna från försöksverksamheten med intensivövervakning
med elektronisk kontroll måste sägas vara mycket positiva. Det har
sålunda visat sig att intensivövervakningen gör det möjligt att
upprätthålla en långtgående frihetsinskränkning utan att ta in den dömde i
anstalt. Det grundläggande innehållet i intensivövervakningen innefattar
ett krav på att den dömde skall uppehålla sig i sin bostad under tid då han
inte fullgör en sysselsättningsplikt eller deltar i någon godkänd aktivitet
och att han därvid fullständigt skall avhålla sig från alkohol och andra
droger. Genom utegångsförbudet och den intensiva övervakningen får
den dömde vidkännas en betydande inskränkning av sin frihet. Av
redovisningarna från BRÅ framgår också att nivån på kontrollen av de
dömda varit hög, att toleransen mot avvikelser från vad som bestämts
varit liten samt att de dömda uppfattat verkställigheten som sträng.
Intensivövervakning med elektronisk kontroll bör sålunda kunna
tillgodose även högt ställda krav på att brott skall följas av tydliga och
kännbara reaktioner.
Samtidigt som intensivövervakning med elektronisk kontroll sålunda
innebär en långtgående frihetsinskränkning kan åtgärder vidtas under
verkställigheten för att främja den dömdes anpassning i samhället. En
påtaglig fördel med intensivövervakning är också att den är väsentligt
humanare än anstaltsvistelser. Den som ställs under intensivövervakning
får vara kvar i sin vanliga miljö. Den dömde kan under verkställigheten
fortsätta att upprätthålla normala kontakter med sin familj. Han eller hon
kan också sköta sitt arbete, sina studier eller annan sysselsättning.
Även från samhällsekonomisk synpunkt är intensivövervakning med
elektronisk kontroll att föredra framför anstaltsvistelser. Hittillsvarande
erfarenheter talar sålunda för att en intensivövervakning kan genomföras
till en genomsnittlig dygnskostnad som inte överstiger 450 kr, medan
motsvarande kostnad per klient för placering i en anstalt med lägsta
säkerhetsklass år 1996 uppgick till 1 341 kr.
Med hänsyn till det anförda anser regeringen, i likhet med nästan alla
remissinstanser, att tiden nu är mogen att införa intensivövervakning med
elektronisk kontroll i det ordinarie straffsystemet. Datainspektionen har
betänkligheter i fråga om den påverkan som intensivövervakning kan ha
på skyddet av den personliga integriteten. Det framstår emellertid som
uppenbart att integritetsintrånget blir mindre vid intensivövervakning än
om den dömde tas in i anstalt. Regeringen kan därför inte dela
Datainspektionens farhågor.
I det följande kommer regeringen att föreslå att intensivövervakning
med elektronisk kontroll införs som en verkställighetsform för korta
fängelsestraff. Regeringen anser mot den bakgrunden att den nuvarande
benämningen, intensivövervakning med elektronisk kontroll, bör
behållas. Denna benämning beskriver väl vad det är fråga om, nämligen
en intensiv övervakning som upprätthålls bl.a. genom elektronisk
kontroll.
6.2 Intensivövervakning med elektronisk kontroll skall
vara en verkställighetsform för korta fängelsestraff
Regeringens förslag: Intensivövervakning med elektronisk
kontroll införs som verkställighetsform för korta fängelsestraff, högst
tre månader.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén förordar att
straffsystemet skall bestå av de självständiga straffen böter,
prövotidsstraff, övervakningsstraff, samhällstjänst, fängelse och
kontraktsvård. När rätten dömer till fängelse skall den bestämma att
straffet skall verkställas antingen genom elektronisk övervakning eller i
anstalt. Fängelse genom elektronisk övervakning blir enligt förslaget ett
självständigt straff.
Val av straff bör enligt kommittén normalt ske efter ett
återfallskriterium. Vid straffvärden på ett år eller mer skall dock fängelse
kunna utdömas redan vid första brottet. Vidare skall för de s.k. artbrotten
fängelse genom elektronisk övervakning kunna utdömas direkt.
Remissinstanserna: Förslaget att införa elektronisk övervakning som
ett självständigt straff bemöts positivt av remissopinionen. Flera
instanser vill emellertid att elektronisk övervakning skall införas i
straffsystemet som en form av verkställighet av fängelsestraff. Det
framförs också från något håll att elektronisk övervakning bara bör
användas som förstärkning av andra påföljder.
Flera remissinstanser anser, i likhet med kommittén, att domstol bör
avgöra om fängelse skall avtjänas genom elektronisk övervakning. Några
instanser pekar på att domstolens inflytande kan tillgodoses också om
elektronisk övervakning används på verkställighetsstadiet, exempelvis
genom att domstolen ges möjlighet att i det enskilda fallet föreskriva att
denna verkställighetsform inte får användas.
Förslaget att elektronisk övervakning skall kunna användas vid
strafftider upp till ett år får stöd från något håll men kritiseras av flera
remissinstanser. Som en lämplig gräns för tillämpningsområdet förordas
av sistnämnda instanser fängelsestraff som är kortare än två, fyra eller
sex månader eller fängelsestraff t.o.m. sex månader.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i det föregående gjort
den bedömningen att en så genomgripande förändring av
påföljdssystemet som kommittén föreslagit för närvarande inte bör
genomföras. I linje med det ställningstagandet ligger att inte heller
kommitténs förslag om intensivövervakningens ställning i det ordinarie
straffsystemet bör genomföras. Som framförts i det föregående bör
emellertid intensivövervakning med elektronisk kontroll införas som ett
permanent inslag i straffsystemet. Vid övervägandena om hur
intensivövervakning därvid bör utformas bör beaktas vad kommittén
framfört i dessa frågor.

Intensivövervakning passar bäst för korta strafftider

Det finns anledning att till en början behandla den grundläggande frågan
om vilka strafftider som lämpligen bör komma i fråga vid
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Kommitténs förslag innebär att intensivövervakning skall kunna
användas vid strafftider på upp till ett år. Förslaget går sålunda långt
utöver vad som prövats under försöksverksamheten. Enligt regeringens
mening finns det inte ett tillräckligt underlag för att föreslå en sådan
användning av intensivövervakning.
Försöksverksamheten är som nämnts öppen för den som är dömd till
högst tre månaders fängelse. Reglerna om villkorlig frigivning innebär
emellertid att normalt endast två månader av ett sådant straff verkställs
genom intensivövervakning. Det innebär i praktiken att dömda
underkastas intensivövervakning under som längst två månader. Det står
klart att längre tider av intensivövervakning skulle innebära att de dömda
utsätts för större påfrestningar och också föra med sig ett klientel som
generellt sett kan antas ha sämre förutsättningar att klara de krav som
intensivövervakning ställer. Enligt regeringens mening kan det därför
befaras att längre tider av intensivövervakning medför fler
misslyckanden. Det är av stor betydelse för straffsystemets trovärdighet
att straffrättsliga sanktioner verkligen genomförs. Detta talar enligt
regeringens bedömning mot att utvidga användningen av
intensivövervakning.
En viktig omständighet i sammanhanget är vidare att
intensivövervakning med elektronisk kontroll bör användas som
alternativ till fängelse i dess traditionella form. För att
intensivövervakning skall vara ett trovärdigt alternativ till
anstaltsvistelser krävs att ingripandenivån inte skiljer sig från
alternativets i någon betydande utsträckning. Detta torde emellertid bli
svårt att uppnå vid längre strafftider, bl.a. med hänsyn till att det kan vara
svårt att under mer än ett par månader upprätthålla de tämligen rigorösa
regler som i dag gäller.
Regeringen anser mot denna bakgrund att intensivövervakning inte bör
användas vid längre strafftider än vad som sker under den pågående
försöksverksamheten. Samtidigt kan konstateras att försöksverksamheten
fungerat bra också beträffande dem med de längsta strafftiderna, dvs. tre
månader. Regeringen anser därför att denna längsta strafftid också bör
gälla när intensivövervakning blir ett permanent inslag i straffsystemet.

Övervägande skäl talar för att intensivövervakning bör bli en
verkställighetsform och inte en självständig påföljd

Vad därefter gäller frågan om vilken ställning intensivövervakning med
elektronisk kontroll bör ha i det ordinarie straffsystemet är
konstruktionen av intensivövervakning av betydelse. Det grundläggande
innehållet i intensivövervakning innefattar ett krav på att den dömde skall
uppehålla sig i sin bostad under tid då han inte fullgör en
sysselsättningsplikt eller deltar i någon godkänd aktivitet och att han
därvid fullständigt skall avhålla sig från alkohol och andra droger.
Genom utegångsförbudet och den intensiva övervakningen får den
dömde vidkännas en betydande inskränkning av sin frihet. Avsikten är
sålunda att bl.a. med hjälp av elektronisk övervakningsteknik skapa en
form för den straffrättsliga reaktionen som är i princip lika ingripande som
verkställighet i anstalt av kortare fängelsestraff. Detta mål synes också ha
uppfyllts under försöksverksamheten. Utvärderingen av den
hittillsvarande verksamheten tyder klart på att ingripandenivån varit hög.
De som underkastats verkställighet i denna form synes också i stor
utsträckning ha uppfattat intensivövervakningen som väl så sträng som
ett traditionellt fängelsestraff. Utgångspunkten att intensivövervakning
bör vara i princip lika ingripande som verkställighet i anstalt av kortare
fängelsestraff, vilken bör gälla också sedan intensivövervakningen
permanentats, talar för att intensivövervakning bör användas som en
verkställighetsform och sålunda inte införas som en självständig påföljd.
Av betydelse i sammanhanget är också att införande av
intensivövervakning med elektronisk kontroll som ett permanent inslag i
straffsystemet motiveras av såväl humanitära som samhällsekonomiska
skäl. Hur stor betydelse i dessa båda hänseenden intensivövervakningen
kommer att få, beror emellertid på möjligheterna att begränsa
användningen av intensivövervakning till sådana fall där alternativet
verkligen är en anstaltsvistelse. Om intensivövervakning kom att
användas även i en del andra fall, dvs. där påföljden annars hade blivit
någon form av kriminalvård i frihet, skulle de humanitära och
samhällsekonomiska fördelarna av intensivövervakningen minska i
motsvarande mån. Genom att införa intensivövervakning som en
verkställighetsform för kortare fängelsestraff kan sådana effekter
minimeras. Intensivövervakning med elektronisk kontroll bör därför
endast komma till stånd i fall där en domstol först kommit fram till att
påföljden skall vara fängelse.
Om intensivövervakning med elektronisk kontroll hade getts ett så
brett tillämpningsområde som kommittén har föreslagit hade det
framstått som naturligt att införa intensivövervakning som en
självständig påföljd. En sådan lösning hade innefattat sådana
överväganden att de borde prövas av domstol. Intresset av att ge
domstolen inflytande är emellertid inte lika framträdande vid den lösning
regeringen nyss förordat.
Vid bedömningen av om beslutanderätten bör ligga på domstol eller
inom kriminalvården bör vidare beaktas vilken typ av beslut det här är
fråga om. Liksom hittills är avsikten att reglerna om verkställighet av
fängelsestraff genom intensivövervakning skall innehålla standardiserade
kriterier som endast ger det beslutande organet ett begränsat utrymme för
skönsmässiga bedömningar. En huvudregel bör sålunda, liksom under
försöksverksamheten, vara att de dömda som önskar avtjäna kortare
fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll också
skall få göra det. Det blir därför inte fråga om sådana kvalificerade
bedömningar som domstolar är särskilt lämpade för. I många fall
kommer heller inte det nödvändiga underlaget för de bedömningar som
trots allt måste göras att kunna föreligga vid den tidpunkt domstolen
avgör målet. Om inte grundkriterierna för intensivövervakningen görs
om, vilket regeringen som ovan framgått inte finner motiverat, framstår
domstolens medverkan inte som ändamålsenlig.
Någon remissinstans har pekat på att domstolens inflytande kunde
tillgodoses genom att domstolen gavs rätt att i enskilda fall bestämma att
fängelsestraff inte får verkställas genom intensivövervakning. Detta är i
och för sig en ordning som skulle kunna övervägas. Vissa av de faktorer
som skall prövas vid beslutet om att medge verkställighet genom
intensivövervakning är sådana att det skulle kunna övervägas att lägga
dem på domstol. Det gäller särskilt betydelsen av återfall. Såsom framgår
nedan anser dock regeringen att en tämligen standardiserad reglering bör
gälla för prövningen när den dömde tidigare gjort sig skyldig till brott
som föranlett straff som avtjänats genom intensivövervakning. Inte heller
till följd härav torde således domstols medverkan kunna anses
erforderlig.
Med hänsyn till det anförda anser regeringen att intensivövervakning
med elektronisk kontroll också i fortsättningen bör vara upplagd som en
ren verkställighetsreglering. Det innebär att några särskilda regler för
domstolarna avseende denna verkställighetsform i princip inte behövs.
Domstolarna skall alltså välja och utmäta påföljder enligt vanliga regler,
utan hänsyn till att korta fängelsestraff i vissa fall kan verkställas genom
intensivövervakning. Det innebär vidare att de lokala
kriminalvårdsmyndigheterna till domstolen skall avge sedvanligt
underlag i form av yttranden beträffande påföljdsval.
6.3 Utformningen av intensivövervakning med
elektronisk kontroll i övrigt
Regeringens bedömning: De närmare bestämmelser om
intensivövervakning med elektronisk kontroll som gäller under
försöksverksamheten behålls.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har som nämnts
föreslagit att fängelse genom elektronisk övervakning införs som ett
självständigt straff. Någon bedömning av den tilltalades lämplighet för
fängelse genom elektronisk övervakning skall normalt inte göras vid
straffbestämningen.
Remissinstanserna: Medan några remissinstanser delar kommitténs
syn på lämplighetsprövning anser många instanser att en mer ingående
bedömning av den tilltalades förutsättningar att genomföra elektronisk
övervakning bör göras. Från något håll sägs att personer med
missbruksproblem inte bör komma i fråga för elektronisk övervakning
eller att sådan övervakning skall vara utesluten vid vissa brottstyper
såsom våldsbrott i allmänhet, våld mot tjänsteman eller ekonomiska
brott.
Någon instans pekar på risken för att elektronisk övervakning blir
socialt diskriminerande. Från något håll uppmärksammas att de som
sammanbor med den som undergår elektronisk övervakning kan utsättas
för stora påfrestningar
Skälen för regeringens bedömning: Erfarenheterna från det
hittillsvarande försöket ger vid handen att det nuvarande regelsystemet
fallit väl ut. Det har sålunda inte framkommit skäl att ändra de
grundläggande principerna för verksamheten eller den relativt detaljerade
regleringen av verkställigheten utanför anstalt.
Även i fortsättningen bör sålunda intensivövervakning med elektronisk
kontroll gå ut på att kontrollera den dömde och beskära hans rörelsefrihet
på ett sätt som är jämförbart med verkställighet i anstalt men också, och i
lika hög grad, på att sätta in olika behandlings- och påverkansprogram
för att försöka motverka fortsatt brottslighet från den dömdes sida efter
verkställigheten. Av central betydelse är härvid att komma till rätta med
de missbruksproblem som ofta föreligger. Detta torde emellertid kräva
ett intensivt arbete under lång tid. De åtgärder mot drogmissbruk som
sätts in under intensivövervakningen kan därför i de allra flesta fall inte
ses isolerat utan som ett första steg i ett rehabiliteringsprogram.
Ambitionen bör naturligtvis vara att lägga en grund så att den dömde
efter verkställigheten av egen kraft skall kunna och vilja fortsätta med
behandling eller andra åtgärder för att komma till rätta med sina
missbruksproblem. Särskild uppmärksamhet bör därför ägnas åt att den
dömde under intensivövervakningen får hjälp med att knyta de kontakter
som behövs för en sådan uppföljning.
Det finns anledning att stryka under att den elektroniska kontrollen inte
skall ersätta den mänskliga kontakten mellan den dömde och
kriminalvården. Sådana mänskliga kontakter bör tvärtom vara ett centralt
inslag i en intensivövervakning. Vad den elektroniska kontrollen syftar
till är främst att kontrollera att de frihetsinskränkande föreskrifterna
efterlevs. Detta är viktigt inte minst för att göra intensivövervakningen
till en trovärdig och för allmänheten godtagbar straffrättslig reaktion i de
fall som omfattas av verksamheten.
Även om de regler som styr den pågående försöksverksamheten i
princip bör gälla framgent finns det anledning att ta upp vissa frågor.
Under remissbehandlingen har sålunda pekats på risken för att
intensivövervakning med elektronisk kontroll blir socialt
diskriminerande. En utgångspunkt för försöket, som bör gälla även
framgent, är att intensivövervakningen skall utformas för att så långt det
är möjligt tillgodose rättviseaspekter. Huvudregeln bör sålunda, liksom
under försöksverksamheten, vara att den som uppfyller kravet i fråga om
straffets längd skall kunna avtjäna straffet utanför anstalt i form av
intensivövervakning. I den nämnda redovisningen från
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) avseende den inledande geografiskt
begränsade försöksverksamheten framkommer att av de dömda som
önskat delta i försöksverksamheten har det stora flertalet (92,1%) fått
göra det. Denna andel har enligt BRÅ:s redovisning avseende det första
halvåret av den utvidgade försöksverksamheten sjunkit något (87,5%).
Även om det av den sistnämnda redovisningen framgår att det vanligaste
skälet till att någon vägrats delta i försöket är att vederbörande inte har
medverkat i utredningen vill regeringen understryka vikten av att så få
dömda som möjligt vägras intensivövervakning. Regeringen anser vidare
att det inte finns skäl att tillföra några ytterligare begränsningar av
möjligheten att verkställa straff genom intensivövervakning.
I vissa speciella situationer är emellertid förhållandena sådana att det
inte är lämpligt eller ens möjligt att verkställa straffet utanför anstalt i
form av intensivövervakning. Liksom för närvarande bör exempelvis den
som sammanbor med den dömde kunna få slippa att verkställigheten äger
rum i det gemensamma hemmet. Med anledning av vad som har anförts
under remissbehandlingen vill regeringen betona vikten av att
sammanboendes intressen tillvaratas.
En annan fråga som det finns anledning att behandla gäller om dömda
skall kunna avtjäna fängelsestraff genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll mer än en gång. Under den tidsbegränsade
försöksverksamheten har detta ansetts inte böra komma ifråga (se prop.
1993/94:184 s. 34). Enligt regeringens mening bör det inte heller
fortsättningsvis komma i fråga att en person gång efter annan får
möjlighet att avtjäna fängelsestraff genom intensivövervakning. Om
någon som har avtjänat ett kortare fängelsestraff i form av
intensivövervakning på nytt döms till fängelse bör straffet i princip inte
kunna verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning.
Med hänsyn till att intensivövervakningen infogas i det permanenta
påföljdssystemet bör dock den nämnda principen modifieras något. Det
kan sålunda förekomma att någon som har avtjänat ett kortare
fängelsestraff i form av intensivövervakning på nytt döms till ett sådant
fängelsestraff sedan avsevärd tid har förflutit. Om det har gått så lång tid
mellan den tidigare verkställigheten och den nya brottsligheten att någon
återfallssituation inte kan sägas vara för handen bör en ny verkställighet
genom intensivövervakning vara möjlig. Detta förutsätter självfallet att
den dömde inte heller under mellantiden begått något allvarligare brott.
Det får anses rimligt att den som avtjänat ett fängelsestraff genom
intensivövervakning därefter måste avhålla sig från att begå nya brott
som föranleder strängare påföljd än böter under en period av minst tre år
för att åter kunna komma i fråga för denna verkställighetsform. Med
hänsyn härtill och vad som tidigare anförts om ett standardiserat
regelverk, bör det i lag införas en bestämmelse som medför att en ny
intensivövervakning inte kommer i fråga med mindre denna förutsättning
är uppfylld.
7 Begreppet brottslighetens art
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte tillräckliga
skäl att göra ändring i bestämmelsen om påföljdsval i 30 kap. 4 §
andra stycket brottsbalken med avseende på begreppet brottslighetens
art.

Straffsystemkommitténs förslag: Enligt kommittén bör det vid
straffbestämningen göras en sammanvägning av brottets straffvärde och
art. Kommittén föreslår att resultatet av denna samlade bedömning
benämns brottets karaktär samt att det i lag anges att bedömningen av ett
brotts karaktär skall grundas på dess straffvärde och att rätten, om det är
påkallat, därjämte får beakta intresset av att för brott av viss art döma till
en särskilt sträng form av straff.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att den
begreppsapparat som kommittén introducerar komplicerar straffsystemet
i onödan. Det framförs därvid att de invanda begreppen brottets
straffvärde och art är tillfyllest. Från något håll förordas dock att termen
brottets karaktär införs i lagstiftningen.
Flera instanser anser att det av lagtexten bör framgå vilken typ av
brottslighet som skall bedömas som artbrottslighet eller närmare anges
vilka faktorer som skall medföra en sådan bedömning. Från något håll
framförs att termen brottets art bör begränsas till ett fåtal brottstyper.
Bakgrund: Valet mellan fängelse, å ena sidan, och en icke
frihetsberövande påföljd, å andra sidan, styrs i huvudsak av
bestämmelsen i nuvarande 30 kap. 4 § brottsbalken. Enligt första stycket
i paragrafen skall domstolen vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid
omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det
föreligger således en presumtion för att en lindrigare påföljd skall väljas.
I andra stycket anges tre omständigheter som kan bryta denna
presumtion, nämligen brottslighetens straffvärde och art och den
tilltalades tidigare brottslighet.
Domstolen kan alltså åberopa brottslighetens art som skäl för att döma
den tilltalade till fängelse, trots att varken brottslighetens straffvärde eller

den tilltalades tidigare brottslighet talar för fängelse. Vid
påföljdsbestämningsreformen år 1989 angavs som ett riktvärde att en
presumtion för fängelse gäller vid brott som vid straffvärdebedömningen
ansetts böra medföra ett års fängelse eller mer (prop. 1987/88:120 s.
100). Det är således främst vid straffvärden under ett års fängelse som
brottslighetens art får betydelse vid påföljdsvalet.
Begreppet brottslighetens art infördes i samband med
påföljdsbestämningsreformen år 1989 för att ersätta uttrycket "av hänsyn
till allmän laglydnad" med vilket domstolarna tidigare hade motiverat de
korta fängelsestraffen för t.ex. rattfylleri, misshandel och mened.
Begreppsförändringen år 1989 innebar dock inte att allmänpreventiva
hänsyn inte längre skulle få beaktas i straffrättskipningen. Man ansåg
emellertid att detta i princip skulle ske på lagstiftningsnivån eller annars
på ett mera övergripande plan och inte vid domstolarnas överväganden
av påföljdsfrågan i enskilda fall. Skälet för detta var att straffets
allmänpreventiva funktion främst torde upprätthållas genom en fast och
konsekvent praxis som visar att lagens straffhot inte är tomt samt att
enskilda domar mera sällan kan antas i sig vara av betydelse för
allmänpreventionen (prop. 1987/88:120 s. 32 f.). Även före
påföljdsbestämningsreformen torde domstolarna emellertid ha åberopat
hänsynen till allmän laglydnad som grund för påföljdsvalet på ett mera
generellt plan. Syftet med reformen var att begreppet brottslighetens art
skulle anknyta till rådande praxis för påföljdsvalet (prop. 1987/88:120 s.
100). Det kan därför sägas att det inte blev någon större förändring i den
praktiska rättskipningen genom införandet av begreppet brottslighetens
art.
Artbrottslighet kan således beskrivas som brott av sådan art att det
bedöms lämpligt att av i huvudsak allmänpreventiva skäl ingripa med en
sträng påföljd omedelbart trots att straffvärdet i sig inte är påtagligt högt.
Vad man härigenom förväntar sig att uppnå är en på generell nivå både
moralbildande eller moralförstärkande effekt och en avskräckningseffekt
som motverkar den aktuella typen av brott.
Som exempel på brott som enligt praxis särbehandlas vid val av
påföljd nämns i påföljdsbestämningspropositionen (prop. 1987/88:120 s.
100) trafiknykterhetsbrott, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen
samt olovlig vistelse i riket. Vidare nämns vissa former av misshandel
och våld mot tjänsteman liksom även vissa skattebrott, för vilka i praxis
frihetsstraff utdöms i större utsträckning än vid flertalet
förmögenhetsbrott.
Från praxis kan såsom ytterligare exempel på brott som med hänsyn
till sin art kan föranleda särbehandling i påföljdshänseende nämnas
narkotikabrott, vissa bokföringsbrott, mened samt övergrepp i rättssak.
Det är således främst genom Högsta domstolens avgöranden som det
har fastslagits vilka brottstyper som med hänsyn till sin art skall kunna
föranleda särbehandling i påföljdshänseende. Detta har i stor utsträckning
skett brottstyp för brottstyp snarare än genom generella riktlinjer. Det
mest tydliga exemplet på denna praxisbildning är de mycket specifika
riktlinjer för påföljdsvalet som Högsta domstolen har formulerat när det
gäller brott mot totalförsvarsplikten.
Det är mot bakgrund härav svårt att göra någon fullständig uppräkning
av vilka omständigheter som är av betydelse för att viss brottslighet skall
anses vara av nu angiven art. En sådan omständighet kan emellertid vara
att en brottstyp blivit mera utbredd. Vidare torde beaktas om en brottstyp
visat sig svår att förebygga eller upptäcka (se NJA 1992 s. 190). Andra
relevanta omständigheter torde vara att brottstypen innefattar ett angrepp
på den personliga integriteten eller ett åsidosättande av respekten för
rättsväsendet och dess företrädare eller att den påverkar möjligheterna att
upprätthålla straffsystemets effektivitet.
Att en gärning i det enskilda fallet rubriceras som ett brott tillhörande
en sådan brottstyp som nu sagts innebär emellertid inte automatiskt att
brottet skall anses vara av sådan art att påföljden enbart med hänsyn
härtill skall bestämmas till fängelse. Under straffbestämmelsen om
misshandel av normalgraden i 3 kap. 5 § brottsbalken ryms t.ex. både
oprovocerad gatumisshandel, där presumtionen för fängelse på grund av
brottets art är stark, och s.k. dansbaneslagsmål mellan två berusade
personer, där det inte sällan döms till villkorlig dom jämte böter och
någon mer ingripande påföljd ofta inte heller framstår som påkallad.
En bedömning av styrkan av de skäl som kan föranleda särbehandling i
påföljdshänseende måste således göras i varje enskilt fall.
Skälen för regeringens bedömning: Såväl genom kommitténs förslag
som i andra sammanhang har uppmärksammats frågan om vilken
brottslighet som är av den arten att den skall särbehandlas vid
påföljdsvalet. Flera remissinstanser har ansett det angeläget att
domstolarna ges en mera utförlig vägledning för sin bedömning av vad
som är artbrottslighet. Kommittén har som nämnts föreslagit att ett nytt
begrepp, brottets karaktär, förs in i lagen. Enligt kommitténs förslag kan
det vid bedömningen av brottets karaktär beaktas bl.a. intresset av att för
brott av viss art ådöma en särskilt sträng form av straff. Förslaget kan
dock, vilket påpekats av flera remissinstanser, inte sägas innebära något
förtydligade av de omständigheter som bör leda till att ett visst brott
anses vara av den arten att den skall särbehandlas vid påföljdsvalet.
Någon anledning att i det syftet genomföra förslaget finns följaktligen
inte.
Det står emellertid klart att bedömningen om ett visst brott med hänsyn
till sin art bör särbehandlas i påföljdshänseende ofta vållar svårigheter i
rättstillämpningen. I avsaknad av mera generella riktlinjer för vad som
skall föranleda sådan särbehandling har domstolarna att falla tillbaka på
en relativt kasuistisk rättspraxis, vilket inte sällan leder till en stelbent
tillämpning med endast begränsat utrymme för att ta hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet. En väg att från lagstiftarens sida
möta dessa svårigheter vore naturligtvis att helt avskaffa begreppet
brottslighetens art. Detta torde emellertid inte vara möjligt utan att
förändra den grundläggande konstruktionen av påföljdssystemet. Så
länge det råder en presumtion för att domstolen i första hand skall välja
en lindrigare påföljd än fängelse, torde det vara nödvändigt att, utöver
straffvärdet och eventuell tidigare brottslighet, kunna beakta också
brottslighetens art såsom ett skäl för att döma till fängelse.
Kommitténs förslag innebär enligt motiven ett förtydligande av att
domstolen vid påföljdsvalet skall göra en sammanvägning av straffvärde
och sådana omständigheter som kan föranleda att ett brott särbehandlas
på grund av sin art. Sistnämnda omständigheter benämner kommittén i
sina motiv brottets artvärde .
Regeringen instämmer i kommitténs överväganden såvitt avser
behovet av att åstadkomma en nyanserad syn på betydelsen av
brottslighetens art för påföljdsvalet. Det bör således eftersträvas att
resultatet av påföljdsbestämningen framstår som rättvist med hänsyn till
samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Kommitténs förslag synes i
och för sig kunna bidra till detta.
Som vi tidigare anfört är det emellertid svårt att med utgångspunkt i
gällande rätt göra en uttömmande redovisning av de omständigheter som
föranleder att en viss brottstyp anses vara av sådan art att särbehandling
skall ske i påföljdshänseende. De exempel som kan lämnas på sådana
artomständigheter är också relativt allmängiltiga. Vissa av dessa
omständigheter, såsom exempelvis att brottet utgör ett angrepp på den
personliga integriteten, är vidare sådana att de påverkar också
straffvärdebedömningen. Detta innebär att det framstår som osäkert
vilket resultat den av kommitténs förslagna ordningen skulle
åstadkomma i praktiken. Härutöver måste beaktas att begreppet brottets
art numera är väl inarbetat och att det bör krävas starka skäl för att i
enlighet med kommitténs förslag införa ett nytt begrepp att användas vid
påföljdsbestämningen.
Vidare kan hävdas att redan de förändringar av påföljdssystemet som
genomförts under senare år och som vi nu föreslår skall fullföljas leder
till att brottslighetens art påverkar påföljden på ett mer nyanserat sätt än
tidigare. Införandet av alternativ till fängelse, såsom samhällstjänst och
intensivövervakning med elektronisk kontroll, innebär sålunda att
övergången från de rena frivårdspåföljderna till fängelse som verkställs i
anstalt indelas i fler steg. Enbart det förhållandet att viss brottslighet
bedöms vara av sådan art att särbehandling skall ske vid påföljdsvalet
behöver därmed inte leda till ett fängelsestraff som skall verkställas i
anstalt. Den föreslagna breddningen av samhällstjänsten bör kunna bidra
till en ytterligare nyansering av påföljdsvalet med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.
Med hänsyn till vad som nu sagts finns enligt regeringens mening inte
tillräckliga skäl för att nu förändra bestämmelsen i 30 kap. 4 §
brottsbalken om valet mellan fängelse och övriga påföljder. Som vi
angett i avsnitt 4 avser vi att ta initiativ till en fortsatt analys av
påföljdssystemet och därvid särskilt överväga frågan om möjligheterna
att införa villkorligt fängelse. I det sammanhanget är det naturligt att
också frågan om brottslighetens art tas upp till ytterligare belysning.
8 Böter
Regeringens bedömning: Det finns för närvarande inte tillräckliga
skäl att genomföra någon lagändring i syfte att utvidga användningen
av bötesstraffet.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén föreslår att gränsen
mellan den lägre graden och normalgraden av de centrala
förmögenhetsbrotten och häleribrottet höjs samt att brottsbeteckningarna
snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt utmönstras. Vidare föreslår
kommittén att beteckningen häleriförseelse reserveras för häleribrott som
inte är uppsåtligt. Kommittén föreslår också att minsta beloppet för en
dagsbot höjs från 30 till 50 kr och att det allmänna bötesminimum vid
dagsböter höjs till 750 kr.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser är positiva till
kommitténs förslag. Några remissinstanser, däribland Riksåklagaren
ställer sig dock avvisande. Riksåklagaren invänder bl.a. mot den
konsekvensen av förslaget att en betydande mängd av de tillgreppsbrott
som i dag betecknas som stöld skulle klassas ned till mindre allvarliga
och dessutom bli straffria på försöksstadiet. Ett flertal remissinstanser
framför också kritik mot enskildheter i förslaget, bl.a. ifrågasätts
lämpligheten i att ta bort inarbetade brottsbeteckningar såsom exempelvis
snatteri.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen instämmer i vad som
är utgångspunkten för kommitténs förslag, nämligen att bötesstraffet bör
kunna få en utökad användning i och för sig. Som kommittén framhåller
har bötesstraffet flera fördelar i förhållande till andra straffrättsliga
sanktioner. Bötesstraffet kan anpassas efter brottets svårhet och ett högt
bötesstraff torde allmänt uppfattas som ett kännbart straff. Tilläggas kan
att bötesstraffet har den fördelen framför skyddstillsyn och andra mera
ingripande påföljder att det ger staten en nettointäkt. Böter leder
dessutom inte till de skadeeffekter som ofta kan vara förknippande med
ett fängelsestraff.
Efter förslag från Fängelsestraffkommittén har år 1992 skett
genomgripande ändringar i fråga om bötesstraffets utformning. Dessa
ändringar har inneburit bl.a. att det maximala antalet dagsböter höjts från
120 till 150 för ett brott och från 180 till 200 som gemensamt straff för
flera brott. Det lägsta antalet dagsböter som får dömas ut har också höjts
från en dagsbot till 30 dagsböter. Vidare har det minsta beloppet för en
dagsbot höjts från 10 till 30 kr.
Om ett brott för vilket är föreskrivet böter bör föranleda ett lägre straff
än 30 dagsböter, skall enligt de nya reglerna penningböter dömas ut.
Avsikten är emellertid inte att alla de brott som före reformen föranledde
lägre straff än 30 dagsböter numera skall bestraffas med penningböter. I
propositionen som föregick reformen (prop. 1990/91:68) angavs att brott
som tidigare bestraffades med 20 dagsböter fortsättningsvis skulle
rendera 30 dagsböter. För att det skall vara möjligt att bibehålla
proportionen i straffmätningen borde, sades det vidare, en liknande
skärpning ske vid brott som förskyller högre dagsbotsantal.
Sammantaget har de genomförda förändringarna lett till en påtaglig
skärpning av bötesstraffet. Böterna ligger enligt vår mening numera på
en relativt hög nivå. Som exempel kan nämnas att enligt de
rekommendationer för normalböter vid utfärdande av strafföreläggande,
som tillämpas av åklagarna, skall snatteri och bedrägligt beteende
bestraffas med upp till 120 dagsböter.
Kommittén föreslår att gränsen mellan den lägre graden och
normalgraden av de centrala förmögenhetsbrotten och häleribrottet skall
gå vid en femtondel av basbeloppet eller omkring 2 450 kr med dagens
basbelopp. Om förslaget genomförs utan att det maximala antalet
dagsböter höjdes, skulle detta innebära en sänkning av antalet dagsböter
för sådana brott som i dag betecknas som snatteri, förutsatt att antalet
dagsböter även fortsättningsvis skall stå i proportion till det tillgripnas
värde. Sänkningen skulle innebära att antalet dagsböter blev mindre än
hälften så stort i förhållande till i dag. En annan konsekvens av
kommitténs förslag är att försök till stöld, bedrägeri eller förskingring
upp till den angivna värdegränsen blir straffritt.
En sådan sänkning av bötesnivåerna som nu har sagts är svår att
motivera, bl.a. mot bakgrund av de problem som snatterierna utgör för
handeln. Att i ett slag halvera bötesbeloppen skulle alltså felaktigt kunna
ge intryck av en mildrad syn på denna mycket vanliga form av
tillgreppsbrott. Detta skulle inte överensstämma med den strävan som
enligt vår mening bör finnas att i ökad utsträckning förebygga och beivra
s.k. vardagsbrottslighet. Samma skäl talar emot att försöksbrott
avkriminaliseras på sätt som skulle bli följden av kommitténs förslag.
En möjlighet att med bibehållna bötesnivåer kunna genomföra
kommitténs förslag vore att samtidigt höja det maximala antalet
dagsböter som får dömas ut. Med de principer som i dag gäller för att
beräkna varje dagsbots storlek kan emellertid även en
normalinkomsttagare som begår ett brott som föranleder ett högre antal
dagsböter drabbas av bötesstraff som i kronor räknat är mycket kännbart.
En höjning av det högsta antalet dagsböter skulle riskera att leda till
bötesbelopp som inte står i proportion till brottets straffvärde. Det finns
också en risk att de högsta bötesstraffen därmed skulle komma att
framstå som mer ingripande än de kortaste fängelsestraffen.
Vad nu sagts talar för att frågan om en utökad användning av böter
skulle behöva underkastas mer ingående överväganden än vad som är
möjligt inom ramen för detta lagstiftningsärende.
En ytterligare omständighet som måste beaktas i detta sammanhang är
betalningsfrekvensen för utdömda böter. Avgörande för att bötesstraffet
skall kunna få ett utökat användningsområde är att utdömda böter faktiskt
betalas. Kommittén har i sitt betänkande redovisat statistik över
betalningsfrekvensen för böter som ålagts åren 1989 1993. Denna ger
vid handen att betalningsfrekvensen var mycket hög. Av de böter som
bestämdes år 1989 inflöt sålunda 96,5 procent. Statistiken detta år är
slutlig i den meningen att ytterligare indrivning inte är aktuell. De
uppgifter som kommittén redovisar för övriga år, dvs. 1990 93, pekar på
att böter som bestämdes under de åren också betalades i mycket hög
utsträckning. Vi saknar ett fullständigt underlag för att göra en helt
rättvisande jämförelse avseende senare års betalningsfrekvens.
Tillgänglig statistik talar emellertid för att betalningsfrekvensen har
sjunkit påtagligt under senare år. Även om det saknas underlag för att dra
några slutsatser om orsakerna härtill eller om nedgången är annat än
mera tillfällig, utgör nyssnämnda förhållande ytterligare ett skäl att
avvakta med en reform som innebär att användningen av böter utökas.
Sammanfattningsvis är det alltså regeringens uppfattning att det för
närvarande inte finns skäl att genomföra en sådan reform som kommittén
har föreslagit. Därmed anser vi inte heller att det finns anledning att nu ta
upp frågan om att höja det minsta dagsbotsbeloppet eller det allmänna
bötesminimum vid dagsböter. Som vi har nämnt i avsnitt 4 avser vi att
återkomma till frågan om bötesstraffets användning sedan denna
övervägts på nytt i lämpligt sammanhang. Därvid bör reformbehovet i
dess helhet avseende bötesstraffets utformning och tillämpning tas upp
till bedömning.
9 Villkorlig frigivning
9.1 Systemet med villkorlig frigivning skall behållas
Regeringens bedömning: Systemet med villkorlig frigivning skall
behållas.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser antingen tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: Den villkorliga frigivningen
infördes i svensk rätt år 1906 samtidigt som den villkorliga domen. De
närmare regler som styrt den villkorliga frigivningen har under årens
lopp förändrats vid upprepade tillfällen. Särskilt sedan brottsbalken
infördes har förändringstakten varit hög. Frågan om den villkorliga
frigivningen bör behållas har också diskuterats i olika sammanhang
sedan brottsbalken infördes.
Det finns skäl som talar för att helt avskaffa möjligheten till villkorlig
frigivning. Ett system där det av domstolen utdömda fängelsestraffet
faktiskt verkställs genom ett frihetsberövande framstår som klart, enkelt
och rättvist. Det kan vidare uppstå risk för dubbelbestraffning när
fakultativa regler om villkorlig frigivning kombineras med regler om
disciplinär bestraffning inom kriminalvården.
Regeringen anser dock att fördelarna med ett system med villkorlig
frigivning överväger de skäl som kan tala emot ett sådant system.
Utredningen har också föreslagit att systemet behålls, en uppfattning som
delas av remissinstanserna. Systemet med villkorlig frigivning löser på
ett rimligt sätt problemet med hur övergången från vistelse i anstalt till
vistelse i frihet skall vara anordnad. Det ger möjlighet att ställa krav på
den frigivne och att tillgripa sanktioner om kraven inte uppfylls. Vidare
är det ändamålsenligt att i vart fall de som avtjänat längre fängelsestraff
kan ställas under övervakning efter frigivningen. Den villkorliga
frigivningen ger också möjlighet att på ett lämpligt sätt utforma
reaktionen mot den som efter avtjänandet av ett fängelsestraff fortsätter
att begå brott.
Ett system med förtida frigivning från fängelsestraff finns i de övriga
nordiska länderna och i andra jämförbara länder. Detta talar också för att
systemet bör bibehållas. Slutligen kan nämnas att avskaffandet av den
villkorliga frigivningen skulle innebära en kraftig ökning av repressionen
i straffsystemet. En sådan effekt är inte avsedd med den nu aktuella
reformen. Den villkorliga frigivningen skall därför behållas.
9.2 Tidpunkten för villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Villkorlig frigivning skall kunna ske
tidigast när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.
Ingen särskild kategori intagna skall särbehandlas när det gäller
tidpunkten för villkorlig frigivning.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs
tingsrätt, Riksåklagaren, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål och
Brottsförebyggande rådet anser att man bör överväga särskilda regler
som innebär att unga lagöverträdare kan friges villkorligt tidigare.
Kriminalvårdsnämnden förespråkar att man inför någon form av ventil
som gör det möjligt att korta av anstaltstiden för vissa kategorier
långtidsdömda. Svenska skyddsförbundet anser att alla förstagångsdömda
till fängelse obligatoriskt skall friges efter halva strafftiden. Falu
tingsrätt anför att det bör finnas möjlighet att låta vissa dömda avtjäna
större del av straffet innan villkorlig frigivning kan bli aktuell.
Skälen för regeringens förslag: Tidpunkten för när villkorlig
frigivning tidigast får äga rum är i dag beroende av strafftidens längd. Är
straffet ett år eller kortare tid gäller att villkorlig frigivning inte får ske
innan två tredjedelar av straffet har avtjänats. Är straffets längd mer än
ett år men mindre än två år får villkorlig ske när åtta månader jämte en
tredjedel av den tid som överstiger ett år har avtjänats. Är slutligen
straffet två år eller mer får frigivning ske redan när halva strafftiden
avtjänats. Avser domen eller, om det är flera domar, en av dem två års
fängelse eller mer för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa eller som har ingått som ett led i en
yrkesmässig eller organiserad brottslighet, får enligt 26 kap. 6 a §
brottsbalken villkorlig frigivning - om det bedöms föreligga påtaglig risk
för att den dömde efter frigivningen återfaller i brottslighet av samma
slag - inte ske förrän två tredjedelar av den i domen bestämda strafftiden
har avtjänats.
Villkorlig frigivning efter avtjänande av halva strafftiden eller två
tredjedelar av strafftiden är i princip de enda alternativa kvotdelar som
har diskuterats i Sverige sedan brottsbalken infördes. Det nuvarande
systemet med villkorlig frigivning efter halva strafftiden i vissa fall har
utsatts för betydande kritik, främst med hänsyn till skillnaden mellan det
utdömda fängelsestraffet och den tid som avtjänas i anstalt. Regeringen
delar bedömningen att det inte är lämpligt med ett system som i många
fall innebär att bara halva det utdömda straffet verkställs genom vistelse i
anstalt. Den nuvarande möjligheten till villkorlig frigivning efter halva
strafftiden vid längre fängelsestraff bör därför slopas. Inte heller finns det
skäl att behålla den nuvarande, närmast provisoriska ordningen att
villkorlig frigivning i vissa intervall kan ske efter det att mer än halva
men mindre än två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.
Kvotdelen två tredjedelar har bred internationell tillämplighet och har
förekommit i svensk rätt sedan systemet med villkorlig frigivning
infördes. Frigivning efter två tredjedelar av avtjänad tid utgör en lämplig
avvägning mellan, å ena sidan, intresset av att verkställigheten av straffet
inte skall skilja sig alltför mycket från vad domstolen har bestämt i
domen och, å andra sidan, intresset av att vid en reform av den villkorliga
frigivningen i möjligaste mån verka för att repressionen inte ökar.
Regeringen anser därför att villkorlig frigivning tidigast bör kunna ske
sedan två tredjedelar av straffet avtjänats i anstalt. Förslaget leder till en
bättre överensstämmelse mellan utdömd strafftid och faktisk avtjänad tid.
En sådan konstruktion tillgodoser också ändamålet att åstadkomma en
lämplig övergång från anstaltsvistelsen till livet i frihet.
Bestämmelsen om villkorlig frigivning bör utformas så att presumtion
för frigivning råder när två tredjedelar av straffet avtjänats. Detta innebär
att förutsebarheten ökar och att det övervägande antalet intagna i
praktiken kommer att friges när de avtjänat två tredjedelar av strafftiden.
Det är en fördel att reglerna är klara och enkla och i så stor utsträckning
som möjligt gäller lika för alla. Som Kriminalvårdsstyrelsen påpekat
medför enkla och klara regler bl.a. att risken minskar för att de dömda
missuppfattar hur lång tid de ska avtjäna i anstalt, vilket enligt styrelsen
inte så sällan inträffar i dag, framför allt bland dem som dömts till längre
straff.
Förslaget skulle förlora i fråga om tydlighet om någon kategori
särbehandlades i fråga om villkorlig frigivning. Rättviseskäl talar också
mot en sådan ordning. Starka skäl talar alltså mot att någon grupp skall
särbehandlas i detta hänseende. Det finns ändå anledning att överväga om
regleringen bör utformas annorlunda för någon kategori intagna.
Flera remissinstanser har förespråkat att de unga lagöverträdarna skall
särbehandlas positivt i fråga om villkorlig frigivning. När det gäller unga
lagöverträdare har hänsyn redan tagits till deras ungdom såväl vid valet
av påföljd som vid straffmätningen. I 29 kap. 7 § brottsbalken föreskrivs
att om någon begått brott innan han fyllt 21 år skall hans ungdom beaktas
särskilt vid straffmätningen och att lindrigare straff än som är föreskrivet
för brottet i sådana fall får dömas ut. I samma paragraf finns det en
föreskrift som förhindrar att någon döms till livstids fängelse för brott
som han begått innan han har fyllt 21 år. Vidare föreskrivs i 30 kap. 5 §
att den som begått brott innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse
endast om det finns synnerliga skäl och att den som begått brott innan
han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till
gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Reglerna
är ett uttryck för tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot
ungdomar som begått brott som mot vuxna som begått brott. Reglerna
innebär i praktiken att det endast är ett fåtal ungdomar som döms till så
långa fängelsestraff att de med dagens system har möjlighet till
halvtidsfrigivning. Genom införandet av påföljden sluten ungdomsvård
(se avsnitt 10) för dem som har begått brott innan de fyllt 18 år kommer
utrymmet för fängelsestraff för denna kategori att bli mycket litet. Någon
särbehandling av unga lagöverträdare bör mot bakgrund av vad som nu
anförts inte införas. I detta sammanhang finns dock anledning att
framhålla vikten av att andra åtgärder vidtas för att så långt som möjligt
motverka skadliga följder av frihetsberövandet. Verkställigheten av
fängelsestraff bör i största möjliga utsträckning anpassas till
ungdomarnas speciella situation och särskilda insatser behövs för att
tillgodose de ungas behov av behandlinginsatser. Vidare är det angeläget
att ta till vara de möjligheter till vistelse utom anstalt som förekommer
enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Frågan om
placering av ungdomar som dömts till ett fängelsestraff behandlas av
regeringen i lagrådsremissen Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen
m.m.
Det har också framförts synpunkter på att den som första gången döms
till fängelse bör särbehandlas positivt. Enligt regeringens mening vore en
sådan ordning i många fall olämplig. Det är t.ex. svårt att motivera en
sådan särbehandling för personer som döms för vissa grova brott eller
personer som vid tidigare tillfällen dömts till icke frihetsberövande
påföljd och som, då fängelsestraffet döms ut, lagförs för ett flertal brott.
Att skapa en begränsad positiv särbehandling av vissa personer som
döms till fängelse för första gången skulle vidare leda till
avgränsningssvårigheter. Det skulle också göra systemet
svåröverskådligt. En sådan särreglering är därför inte motiverad.
Vidare har framförts att det bör skapas en möjlighet att förkorta
anstaltstiden för vissa långtidsdömda. Regeringen delar uppfattningen att
frågan om övergången från anstalt till ett liv i frihet för dem som avtjänar
långa fängelsestraff bör ägnas särskild uppmärksamhet. Det finns
emellertid enligt regeringens mening inte anledning att lösa denna fråga
genom särreglering av villkorlig frigivning för denna kategori. Vad som i
stället bör vidareutvecklas är formerna för utslussning ur anstalt. Vistelse
utanför anstalt med stöd av 34 § KvaL, s.k. § 34-placering, erbjuder i dag
vissa sådana möjligheter. Ytterligare möjligheter till strukturerad
utslussning bör dock övervägas. Regeringen avser att återkomma härtill i
ett senare sammanhang.
Den föreslagna kvotdelen bör med hänsyn till det anförda tillämpas
beträffande alla som kommer i fråga för villkorlig frigivning.
9.3 Undantag från reglerna om villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Den minsta tid i anstalt som skall avtjänas
innan villkorlig frigivning kan få ske skall sänkas från två månader
till en månad. Allmänna straffminimum för fängelse, 14 dagar, skall
behållas. Nuvarande undantag från reglerna om villkorlig frigivning
vad avser förvandlingsstraff för böter och fängelse som dömts ut i
kombination med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § brottsbalken skall
behållas.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att den
minsta tid i anstalt som skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan få
ske sänks till 20 dagar samt att allmänna fängelseminimum höjs till en
månad. Kommittén har vidare föreslagit att undantag från reglerna om
villkorlig frigivning skall göras för förverkande av villkorligt medgiven
frihet som beslutats på grund av misskötsamhet. Eftersom kommittén har
föreslagit att möjligheten att döma till fängelse i kombination med
skyddstillsyn skall avskaffas tar kommittén inte upp frågan om sådana
fängelsestraff i detta sammanhang. I övrigt överensstämmer kommitténs
förslag med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar dem utan erinran. Några remissinstanser har
ifrågasatt den föreslagna höjningen av allmänna straffminimum.
Riksåklagaren anför att de kortaste straffen bör vara undantagna
villkorlig frigivning och att gränsen bör vara densamma som i dag.
Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande regleringen av
villkorlig frigivning, med en minsta tid i anstalt på två månader och
tvåtredjedelsfrigivning vid de korta fängelsestraffen, innebär att domar
på två och tre månaders fängelse i praktiken medför lika lång tids vistelse
i anstalt, nämligen två månader. Trots att de som friges från ett
fängelsestraff om tre månader får en prövotid och i vissa fall övervakning
är det praktiska resultatet otillfredsställande. Det innebär att domstolarna
i viss mån saknar möjlighet att på ett trovärdigt sätt utmäta straff i det
aktuella intervallet. Även om det är svårt att komma ifrån
tröskeleffekterna vid minsta tider i anstalt för att villkorlig frigivning
skall få ske finns det nu anledning att överväga en förändring av denna
tid, inte minst mot bakgrund av att cirka en fjärdedel av samtliga
utdömda fängelsestraff avser två och tre månaders fängelse.
Kommittén har föreslagit att den minsta tid i anstalt som skall avtjänas
innan villkorlig frigivning kan få ske sänks från två månader till tjugo
dagar. Det skulle innebära att fängelsestraff om en månad, t.ex. för
rattfylleri, skulle avtjänas genom tjugo dagar i anstalt. Det kan
ifrågasättas om en anstaltsvistelse om tjugo dagar är tillräckligt
ingripande beträffande de brott som leder till fängelsestraff om en
månad. Det kan också ifrågasättas om det kan försvaras att ha så korta
reststraff som 10 dagar.
Kommittén har i detta sammanhang också föreslagit en höjning av
allmänna fängelseminimum från 14 dagar till en månad. En sänkning av
minimitiden för villkorlig frigivning till tjugo dagar i kombination med
en höjning av allmänna straffminimum till en månad skulle innebära att
samtliga som döms till ett tidsbestämt fängelsestraff skulle omfattas av
reglerna om villkorlig frigivning. Det är också syftet med kommitténs
förslag.
Regeringen delar visserligen utredningens uppfattning att det vore
fördelaktigt om samtliga som döms till tidsbestämda fängelsestraff
omfattades av reglerna om villkorlig frigivning. Samtidigt finns det risk
för att en sådan höjning av allmänna fängelseminimum skulle kunna
medföra andra nackdelar som talar mot den föreslagna förändringen.
Allmänna straffminimum sänktes från en månad till 14 dagar genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1981 (SFS 1981:331). Ett av
skälen till sänkningen var att öppna möjligheten att nyansera
straffbestämningen i fråga om de brott som vanligen bestraffades med en
månads fängelse (prop. 1980/81:44 s. 12).
Fängelsestraff som understiger en månad används i huvudsak vid vissa
typer av brott eller när omständigheterna är mer speciella. Beträffande
vissa rattfylleribrott bestäms t.ex. påföljden till fängelse 14 dagar om det
finns omständigheter som enligt 29 kap. 5 § brottsbalken bör beaktas.
Vidare finns en utbildad praxis t.ex. om fängelsestraff på 14 dagar när det
gäller olovlig körning. Om allmänna fängelseminimum skulle höjas
minskar möjligheterna till differentiering beträffande de korta
frihetsstraffen, en negativ effekt som också påtalats av några
remissinstanser. En höjning av straffminimum skulle också medföra
förändringar i påföljdspraxis och riskera att leda till en allmän
straffskärpning i vissa fall. Med hänsyn härtill anser regeringen att någon
höjning av allmänna fängelseminimum inte bör ske.
Samtidigt är det angeläget att reglerna om villkorlig frigivning ges en
så bred tillämpning som möjligt. De allmänna fördelarna med villkorlig
frigivning, att anstaltsvistelsen begränsas och att en ändamålsenlig
reglering vid återfall skapas, gör sig gällande också vid relativt korta
fängelsestraff. En lämplig avvägning mellan de intressen som här står
mot varandra är enligt regeringens mening att den minsta tid i anstalt som
skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan få ske sänks till en månad
vilket innebär att fängelsestraff på en månad eller mindre undantas från
villkorlig frigivning. Vidare behålls som tidigare nämnts allmänna
fängelseminimum vid 14 dagar. En minskning från två månader till en
månad minskar också de berörda tröskeleffekterna. Mot en gräns på en
månad skulle i och för sig kunna anföras att de som avtjänar sådana straff
därigenom inte skulle ha något incitament att sköta sig under
anstaltstiden eftersom någon senareläggning av tidpunkten för
frigivningen då inte kan komma i fråga enligt vårt förslag (se avsnitt 9.4).
Det bör dock beaktas att merparten i denna kategori ges möjlighet att
avtjäna straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Skötsamhetskravet vid sådan verkställighet är högt ställt. Det angivna
problemets vidd är därför begränsad.
För närvarande gäller undantag från reglerna om villkorlig frigivning
beträffande förvandlingsstraff för böter och fängelse som dömts ut i
kombination med skyddstillsyn enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Enligt
kommitténs uppfattning bör undantaget behållas beträffande
förvandlingsstraff för böter. Regeringen delar kommitténs uppfattning i
denna del. Regeringen finner inte heller skäl att ändra undantaget
beträffande fängelse som döms ut i kombination med skyddstillsyn enligt
28 kap. 3 § brottsbalken.
Kommittén har också föreslagit att ett motsvarande undantag skall
göras beträffande förverkande av villkorlig frigivning som beslutas på
grund av misskötsamhet. Som grund för sitt ställningstagande i denna del
har kommittén anfört att en annan ordning skulle innebära att den
frigivne, om förverkande skett på grund av misskötsamhet och han
villkorligt friges från detta straff, två (eller flera) parallella prövotider
skulle löpa i fråga om samma fängelsestraff. Kommitténs förslag bör ses
mot bakgrund av att den minsta tid i anstalt som skall avtjänas innan
villkorlig frigivning kan få ske enligt kommittén bör sänkas till 20 dagar.
De förslag som nu läggs fram innebär dock att den minsta tid i anstalt
som skall avtjänas innan villkorlig frigivning kan få ske skall bestämmas
till en månad och att den tid som kan förverkas vid misskötsamhet
begränsas till femton dagar varje gång. Härigenom begränsas risken för
att dubbla prövotider skall löpa. Det förekommer för övrigt redan i dag
att dubbla prövotider löper i sådana situationer eller liknande situationer
vid återfall i brott. Det har inte framkommit att detta medför sådana
olägenheter att det finns anledning att göra undantag beträffande
förverkande som skett vid misskötsamhet, inte minst med hänsyn till att
reglerna bör göras klara och entydiga och att nya undantag inte bör
införas utan att starka skäl talar härför. Det finns därför inte anledning att
ändra de nu gällande undantagen från villkorlig frigivning.
9.4 Senareläggning av villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Den villkorliga frigivningen skall ha ett
fakultativt inslag. Detta skall bestå i att tidpunkten för den
villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas, om den intagne
missköter sig under anstaltstiden. Sådan senareläggning skall kunna
uppgå till högst femton dagar vid varje beslutstillfälle. Förslaget
innebär att disciplinär bestraffning enligt 47 § andra stycket 2 lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt skall slopas.
Varningsinstitutet skall dock finnas kvar.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs
förslag eller lämnar det utan erinran. Falu tingsrätt anser dock att det
med hänsyn till samhällsskyddsaspekten bör finnas möjlighet att låta
vissa intagna avtjäna större del av straffet innan villkorlig frigivning kan
bli aktuell. Regionåklagarmyndigheten i Kalmar menar att den
villkorliga frigivningens fakultativa inslag bör förstärkas såvitt avser
misskötsamhet hos den intagne. Helsingborgs tingsrätt avstyrker
däremot förslaget att det fortfarande skall finnas ett fakultativt inslag i
den villkorliga frigivningen. Kriminalvårdsnämnden och
Brottsförebyggande rådet anser att en maximitid bör gälla för
senareläggningen av den villkorliga frigivningen. Brottsförebyggande
rådet avstyrker därvid att senareläggning skall kunna ske i sådan
utsträckning att dess yttersta gräns blir den nominella strafftiden. Svenska
fångvårdssällskapet anser inte att kommitténs förslag i denna del
innehåller någon förbättring i förhållande till nuvarande regler om s.k.
disciplinärt tidstillägg. Föreningen Styresmän och Assistenter m.fl. inom
Kriminalvården förordar en förändrad grundinställning i frågan
innebärande att misskötsamhet inte som nu leder till senarelagd
frigivning utan att i stället skötsamhet resulterar i tidigarelagd frigivning.
Även Svenska Skyddsförbundet förordar införandet av positiva
incitament för skötsamhet och framhåller att förbundet inte tror på värdet
av extradagar som disciplinmedel.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 26 kap. 7 § brottsbalken skall,
vid prövning av frågan om villkorlig frigivning bör ske senare än vid den
tidigaste tidpunkt som anges i 26 kap. 6 eller 6 a § brottsbalken, särskilt
beaktas om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället
framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till
frigivningsförhållanden, hans uppförande under anstaltsvistelsen eller
andra särskilda omständigheter.
Vidare kan den villkorliga frigivningen komma att förskjutas på grund
av misskötsamhet under anstaltsvistelsen. Enligt 47 § lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt (KvaL) får en intagen såsom disciplinär
bestraffning tilldelas varning eller förordnande meddelas att viss bestämd
tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden för den
påföljd som den intagne undergår (tidstillägg).
Av 48 § samma lag följer att det vid prövningen skall tas hänsyn till
om den intagne drabbas av andra menliga följder av förseelsen. I
lagtexten pekas särskilt på indragen frigång enligt 11 § KvaL och
indragna korttidspermissioner enligt 32 § eller frigivningspermissioner
enligt 33 § KvaL. Dubbelbestraffning skall således undvikas.
Enligt 49 § KvaL skall om flera förseelser föreligger disciplinär
bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. I samma
paragraf ges bestämmelser för hur mycket tidstillägg som får ges, om den
intagne gör sig skyldig till upprepade förseelser. Sammanlagt får flera
förordnanden om att viss tid inte skall räknas in i verkställigheten uppgå
till högst
tio dagar för den som undergår fängelse på högst en månad
femton dagar för den som undergår fängelse på mer än en men högst
fyra månader
fyrtiofem dagar för den som undergår fängelse på mer än fyra
månader.
Under utredningen av ett disciplinärende får en intagen hållas avskild
från andra intagna i den mån det är absolut nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras. En sådan avskildhet får inte pågå i mer
än fyra dygn. Kan avskildheten inte ordnas på anstalten, får den intagne
placeras i allmänt häkte, om detta är lämpligare än att han förs över till
en annan anstalt. Detta framgår av 50 § KvaL.
Disciplinärenden skall enligt 51 § KvaL avgöras skyndsamt. Innan
beslut meddelas skall förhör hållas med den intagne. Över vad som
förekommit vid förhöret och över annan undersökning som utförts skall
föras protokoll.

Senareläggning av villkorlig frigivning skall kunna ske vid allvarligare
överträdelser mot regler och anvisningar

Starka rättviseskäl talar för att reglerna om villkorlig frigivning i princip
skall vara obligatoriska. En långtgående fakultativitet där
omständigheterna i det enskilda fallet skall avgöra om en intagen skall
friges eller inte öppnar för godtycke och social diskriminering. Det leder
till att intagna som av domstolen fått samma straff kan komma att avtjäna
olika lång tid i anstalt. För att skapa goda förhållanden på anstalten och
för att främja den dömdes rehabilitering bör å andra sidan i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin verkställighet
genom att vara skötsam. Fakultativa inslag kan därför inte helt undvaras.
Kommittén har föreslagit att tidpunkten för den villkorliga frigivningen
skall kunna senareläggas, om den intagne missköter sig under
verkställigheten. Kommitténs förslag i denna del har godtagits av flertalet
remissinstanser. Det är också regeringens uppfattning att kommitténs
förslag bör genomföras.
Det fakultativa inslaget vid villkorlig frigivning bör således enbart utgå
från den intagnes bristande skötsamhet under anstaltsvistelsen. Ett sådant
system understryker vikten av att den intagne iakttar de regler som gäller
och ger möjlighet till sanktioner mot överträdelser. Skötsamhetskrav med
möjligheter till sanktioner mot dem som inte uppfyller detta finns också
på flera andra områden i straffsystemet. Reglerna ansluter logiskt till
bestämmelserna om förverkande av villkorligt medgiven frihet vid
misskötsamhet eller brott efter att den fängelsedömde lämnat anstalten.
Det är rimligt att också den som missköter sig riskerar att få avtjäna en
större del av straffet i anstalt innan han friges villkorligt.
Senareläggning av villkorlig frigivning bör inte kunna ske i de fall ett
fängelsestraff verkställs utanför anstalt i form av intensivövervakning
med elektronisk kontroll. Om den dömde vid sådan verkställighet
åsidosätter vad som åligger honom, och det som ligger honom till last
inte är av mindre betydelse, skall beslutet om verkställighet utanför
anstalt upphävas. Det bör i sådana fall inte vara möjligt att dessutom
senarelägga den villkorliga frigivningen.
För att motverka risken för att ett misskötsamhetskriterium leder till en
socialt orättvis tillämpning bör reglerna utformas på ett sådant sätt att
frigivningstidpunkten inte påverkas av den intagnes uppförande i största
allmänhet. Senareläggning bör endast komma i fråga om man i det
enskilda fallet kan peka på att den intagne klart och i väsentlig grad brutit
mot de regler och anvisningar som gällt.
Reglerna om senareläggning av den villkorliga frigivningen på grund
av misskötsamhet måste samordnas med reglerna om disciplinär
bestraffning. Annars blir följden ett system med risk för
dubbelbestraffning. Systemet med att förordna att viss tid, enligt 47 §
KvaL, inte skall räknas in i verkställigheten bör således ersättas med ett
system med senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning.
Härigenom skapas en enhetlig ordning för prövningen av vilken
betydelse den intagnes misskötsamhet under anstaltsvistelsen skall få på
frigivningstidpunkten och undanröjer risken för att den intagne blir utsatt
för två olika typer av tidstillägg för samma misskötsamhet.
Varningsinstitutet som i dag är reglerat i 47 § KvaL bör dock behållas.
I förhållande till nuvarande 47 § KvaL, som alltså upphävs, innebär
regleringen bl.a. den skillnaden att det inte krävs att misskötsamheten
skall ha ägt rum när den intagne befann sig inom anstalten eller utom
anstalten under tillsyn av personal inom kriminalvården. All
misskötsamhet som äger rum från och med att verkställigheten påbörjas
till dess att villkorlig frigivning sker, kan alltså leda till senareläggning
av den villkorliga frigivningen. Exempel på situationer där
senareläggning skall kunna beslutas men som för närvarande inte kan
bestraffas enligt 47 § KvaL är förseelser under frigång och vid placering
utanför anstalt enligt 34 § KvaL. Även vistelse utanför anstalt enligt 14 §
andra stycket KvaL kan nämnas.
Misskötsamhet från den intagnes sida kan också få andra menliga
följder för honom. Det kan t.ex. vara fråga om indragning av
permissioner, nekad frigång enligt 11 § KvaL, avslag på begäran att
vistas utanför anstalt enligt 14 § KvaL samt förflyttningar till anstalt med
högre säkerhetsgrad och beslut om avskildhetsåtgärder. Även denna typ
av menliga följder för den intagne skall beaktas vid beslut om
senareläggning av villkorlig frigivning.
Tiden för senareläggning bör vara så tilltagen att den framstår som en
rimlig reaktion mot även allvarlig misskötsamhet. Den maximala tiden
för senareläggning vid varje beslutstillfälle bör därför vara 15 dagar och
bör kunna användas när det är fråga om flera förseelser som skall
bedömas samtidigt. Det innebär att den maximala tiden för
senareläggning vid varje beslutstillfälle ligger nära det kortaste
fängelsestraff som kan dömas ut av domstol, 14 dagar. Den kortaste tiden
för senareläggning, som endast undantagsvis bör komma i fråga, bör vara
en dag.
Någon särskild begränsning av den sammanlagda tiden för
senareläggning föreslås inte. Det innebär att senareläggning kan få ske
med en tid som motsvarar hela reststraffet. Ett eller flera beslut om
senareläggning kan således tillsammans innebära att villkorlig frigivning
inte kommer till stånd över huvud taget. Den yttersta gränsen för
senareläggning blir således den av domstolen bestämda strafftiden. Det
bör dock i vart fall om det rör sig om straff som överstiger några
månader ytterst sällan och endast vid omfattande misskötsamhet bli
fråga om att någon får sin villkorliga frigivning senarelagd så mycket att
villkorlig frigivning inte alls kommer till stånd. Den villkorliga
frigivningen är förenad med många fördelar, inte minst med den
övervakning som förekommer inom systemet. Att frekvent låta intagna
som dömts till längre fängelsestraff sitta av hela straffet och frige dem
utan prövotid och övervakning är inte lämpligt.
De förfaranderegler som i dag gäller vid prövning av frågan om
tidstillägg lämpar sig väl även beträffande prövning av frågan om
senareläggning av villkorlig frigivning. Under utredningen av ett sådant
ärende bör således den intagne kunna hållas avskild från andra intagna i
den mån det är absolut nödvändigt för att syftet med utredningen inte
skall äventyras. En sådan avskildhet bör inte få pågå i mer än fyra dygn.
Kan avskildheten inte ordnas på anstalten, bör den intagne få placeras i
allmänt häkte, om detta är lämpligare än att han förs över till en annan
anstalt. Innan beslut meddelas skall förhör hållas med den intagne. Över
vad som förekommit vid förhöret och över annan undersökning som
utförts skall föras protokoll. Frågor om förfarandet vid beslut om
senareläggning bör regleras i KvaL.
9.5 Prövotiden efter villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Prövotiden efter villkorlig frigivning skall
vara lika lång som reststraffet, dock minst ett år.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig över
kommitténs förslag i denna del ställer sig drygt hälften helt bakom det.
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om inte prövotiden liksom vid
villkorlig dom och skyddstillsyn bör vara ett år. Riksåklagaren anför att
det system som gäller i dag är att föredra. Statsåklagaren för speciella
mål anser att den skärpning som det innebär att inte ha någon
maximigräns i vissa fall kan leda till alltför långtgående resultat.
Helsingborgs tingsrätt och Brottsförebyggande rådet anser att en
förutsättning för att förslaget om att utsträcka prövotiden skall kunna
accepteras är att kommitténs förslag om en utvidgning av möjligheterna
att förverka reststraffet inte genomförs. Vidare motsätter sig de båda
remissinstanserna att prövotiden utsträcks till längre än ett år för
ungdomar som dömts till fängelse.
Skälen för regeringens förslag: Villkorligt medgiven frihet kan
förklaras förverkad om den frigivne begått brott under prövotiden. Enligt
26 kap. 24 § brottsbalken skall ett fängelsestraff anses till fullo verkställt
vid prövotidens utgång om villkorligt medgiven frihet inte längre kan
förklaras förverkad. Prövotiden har alltså betydelse för när ett
fängelsestraff skall anses till fullo verkställt. Samtidigt har
bestämmelserna om prövotid utformats för att skapa förutsättningar för
ett meningsfullt frivårdsarbete efter den villkorliga frigivningen.
Övervakning kan inte pågå under längre tid än prövotiden. För
närvarande gäller att prövotiden schablonmässigt bestäms till ett år.
Längre prövotider kan bestämmas av Kriminalvårdsnämnden men torde
vara sällsynta.
Bred enighet föreligger om att ha en prövotid efter villkorlig frigivning
under vilken ett straffhot vilar över den dömde och under vilken man kan
sätta in övervakning av honom och i övrigt ingripa mot honom om de
förpliktelser han har inte uppfylls. I systemet med prövotid ligger främst
att när denna löpt ut utan att den frigivne har begått nya brott så har han
till fullo verkställt sitt straff. Detta talar för att vad som gäller efter
frigivningen bör vara kopplat till det utmätta straffet. Det är knappast
rimligt att som i dag prövotiden efter villkorlig frigivning är lika lång för
den som dömts till tre månaders fängelse för stöld som för den som
dömts till tio års fängelse för mord. Prövotiden bör därför vara beroende
av det vid den villkorliga frigivningen återstående reststraffets längd. Det
framstår också som logiskt att prövotiden anpassas till reststraffets längd
så att prövotiden löper till dess att den av domstolen bestämda strafftiden
löpt ut.
Hur korta prövotider som helst är emellertid inte lämpliga. För att
förverkande av villkorligt medgiven frihet skall framstå som en trovärdig
reaktion vid återfall i brott är det inte rimligt med en prövotid som endast
uppgår till ett par månader. Reglerna om prövotid bör också sättas i
relation till bestämmelserna om övervakning. För att en övervakning
skall kunna innebära en reell möjlighet att stödja den frigivne måste den
pågå under en viss tid. För närvarande är huvudregeln att övervakning
skall pågå i ett år och någon förändring härav förelås inte. Vid en samlad
bedömning framstår därför en minsta prövotid om ett år som lämplig.
Även frågan om en maximigräns för prövotiden bör avgöras utifrån en
lämplighetsbedömning. En minsta prövotid om ett år innebär att alla som
döms till fängelsestraff upp till tre år kommer att få samma prövotid, ett
år. Om någon maximigräns inte införs kommer den längsta prövotiden
normalt att uppgå till tre år och fyra månader. Det kommer dock, bl.a. vid
återfall i grov brottslighet, att förekomma ännu längre prövotider. För
dem som begår de allra grövsta brotten, t.ex. mord och mycket grova
narkotikabrott, framstår det dock som rimligt att det finns en möjlighet
att förverka den villkorligt medgivna friheten även om de nya brotten
begås mer än tre år efter frigivningen. Det är därför inte orimligt att
prövotiden utsträcks på sätt som föreslagits. Därmed undviker man också
att ett fängelsestraff kan bli till fullo verkställt redan innan den utdömda
strafftiden gått till ända. Det bör dock betonas att det vid prövningen av
frågan om förverkande av villkorligt medgiven frihet finns skäl att beakta
den tid som förflutit mellan brotten. Har flera år förflutit sedan den
villkorliga frigivningen kan detta exempelvis föranleda att endast en del
av reststraffet förverkas. Någon formell övre gräns för prövotiden bör
därför inte fastställas.
Det är mycket ovanligt att ungdomar döms till så långa straff att
prövotiden efter villkorlig frigivning enligt vårt förslag blir längre än ett
år. Det fåtal fall som förekommer gäller ungdomer som begått mycket
allvarliga brott. Det saknas skäl att införa särregler för dessa fall.
9.6 Övervakning efter villkorlig frigivning
Regeringens bedömning: Nuvarande system för övervakning efter
villkorlig frigivning skall behållas.

Straffsystemkommitténs förslag: Övervakning efter villkorlig
frigivning skall vara obligatorisk för alla frigivna som har undergått
fängelsestraff på sex månader eller mer. Den som vid frigivningen är
under 21 år skall dock ställas under övervakning, om fängelsestraffet
uppgått till fyra månader eller mer. Liksom för närvarande skall
övervakningen i princip pågå under ett år.
Remissinstanserna: Bland de remissinstanser som yttrat sig över
kommitténs förslag i denna del ställer sig drygt hälften bakom förslaget.
Av övriga remissinstanser som har yttrat sig anser flertalet, Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Kriminalvårdsnämnden,
Övervakningsnämnden i Örebro och Göteborgs första
övervakningsnämnd, att en prövning i det enskilda fallet bör vara möjlig
för att avgöra om övervakning skall ske. Helsingborgs tingsrätt och
Brottsförebyggande rådet anser att antingen samtliga villkorligt frigivna
eller också ingen bör ställas under övervakning. Sistnämnda
remissinstanser framhåller särskilt att det enligt deras mening inte finns
skäl att negativt särbehandla unga lagöverträdare när det gäller
övervakning efter villkorlig frigivning.
Skälen för regeringens bedömning: För närvarande gäller att
övervakning efter villkorlig frigivning skall beslutas, om det bedöms
vara påkallat. Detta innebär att frivårdsmyndigheten skall bedöma om det
finns behov av övervakning och besluta om sådan när det framstår som
motiverat. I praktiken torde detta innebära att övervakning ofta underlåts
i de fall frigivning sker från korta fängelsestraff, medan den som avtjänat
fängelsestraff på sex månader eller mer regelmässigt ställs under
övervakning.
Kommittén ser övervakningen som ett led i straffverkställigheten. Ett
system som innebär att behovet av övervakning skall vara avgörande för
om övervakning skall komma till stånd eller inte riskerar enligt
kommittén att få en socialt sned tillämpning och därmed upplevas som
orättvist. Principiellt borde därför samtliga villkorligt frigivna ställas
under övervakning. Denna princip går enligt kommittén emellertid av
resursskäl inte att tillämpa fullt ut. I stället föreslår kommittén att gränsen
dras vid sex månaders avtjänat straff och att samtliga personer som
avtjänat straff minst denna tid skall ställas under övervakning. När det
gäller unga lagöverträdare anser kommittén att gränsen bör sättas vid fyra
månader eftersom åldern redan beaktats i sänkande riktning vid
straffmätningen. Övervakningen bör pågå under hela prövotiden, dock
längst ett år.
Övervakning efter villkorlig frigivning utgör en form av verkställighet
genom kriminalvård i frihet. Genom övervakningen sker en önskvärd
kontroll av den villkorligt frigivne och skapas förutsättningar för att
ingripa vid fortsatt brottslighet eller annan misskötsamhet. Samtidigt
utgör övervakningen ett stöd för den frigivne och medger möjligheter för
denne att få hjälp t.ex. med att inte återfalla i missbruk eller med att
ordna sina bostadsförhållanden.
Rättviseskäl skulle i och för sig kunna motivera att sätta in
övervakning beträffande samtliga som friges villkorligt. Å andra sidan är
det svårt att motivera övervakning för dem som uppenbarligen inte är i
behov av det. En sådan ordning skulle också vara resurskrävande. Det
vore t.ex. orimligt att ställa en socialt välanpassad person som inte
riskerar att återfalla i brott under övervakning enbart av rättviseskäl. Det
är inte heller rimligt att en person, som har avtjänat kortare tid än sex
månader i anstalt, inte skall kunna övervakas efter villkorlig frigivning
trots att han flera gånger tidigare återfallit i missbruksrelaterad
brottslighet. Övervakningsmyndigheterna bör därför koncentrera sina
resurser på dem för vilka övervakning är mest angeläget.
Som tidigare nämnts innebär den nuvarande ordningen att övervakning
ofta underlåts i de fall frigivning sker från korta fängelsestraff, medan
den som avtjänat fängelsestraff på sex månader eller mer regelmässigt
ställs under övervakning. Den nuvarande regleringen ger utrymme för en
viss flexibilitet även om tillämpningen leder till att frigivning efter ett
straff av viss längd oftast medför övervakning. Det har inte framkommit
att denna ordning inte fungerat väl.
Det sagda leder, enligt regeringens mening, till att de nuvarande
reglerna om övervakning efter villkorlig frigivning bör behållas.
Avgörande för bedömningen om övervakning skall beslutas bör liksom
tidigare vara om det föreligger behov av övervakning och det bör vara
möjligt med en individuell prövning av behovet av övervakning.
9.7 Åtgärder vid misskötsamhet efter villkorlig
frigivning
Regeringen förslag: Den längsta tid som, enligt 26 kap. 19 §
brottsbalken, vid ett och samma tillfälle kan förverkas på grund av
misskötsamhet under prövotiden skall sänkas från en månad till
femton dagar. Övriga regler om åtgärder vid sådan misskötsamhet
skall behållas oförändrade.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att viss
del av prövotiden efter villkorlig frigivning inte skall räknas som
verkställighet av prövotid och övervakningstid vid misskötsamhet. I
övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig
särskilt över kommitténs förslag i denna del. Dessa tillstyrker förslaget
eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Åtgärder som kan tillgripas mot en
villkorligt frigiven, som inte följer de regler eller anvisningar som gäller
för honom, är bl.a. beslut om särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 15 §
brottsbalken, beslut om övervakning i de fall den frigivne inte är föremål
för sådan, varning och beslut om att övervakningen skall pågå under viss
tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit. Ett beslut av sistnämnda
slag får endast fattas i de fall prövotiden är längre än ett år och får inte
gälla efter prövotidens utgång. Beslut som nu sagts får inte fattas efter
prövotidens utgång. Om den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden,
och det kan antas att han inte kommer att låta sig rätta genom någon
annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, kan villkorligt
medgiven frihet förklaras förverkad till en tid av högst en månad varje
gång. Beslut om förverkande fattas av övervakningsnämnden. Sådant
beslut får fattas efter prövotidens utgång om frågan har tagits upp av
övervakningsnämnden dessförinnan.
Den villkorligt medgivna friheten kan således under vissa
förutsättningar förklaras förverkad till en tid av högst en månad varje
gång, om den frigivne utan att begå brott allvarligt åsidosätter sina
åligganden. Allmänna fängelseminimum är 14 dagar och någon
förändring föreslås inte i denna del. Det innebär att den som efter
anstaltsvistelsen missköter sig, utan att begå brott, riskerar att som
påföljd få vistas längre tid i anstalt än den som döms till fängelse på
grund av brott. Det kan ifrågasättas om detta är en rimlig ordning. Den
längsta tid som kan förverkas vid misskötsamhet efter villkorlig
frigivning bör därför sänkas till en nivå som motsvarar allmänna
fängelseminimum. Genom en sänkning till femton dagar uppnås också
likhet med den senareläggning av villkorlig frigivning som vi föreslår
skall kunna göras beträffande den som missköter sig under en
anstaltsvistelse. Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid
misskötsamhet efter frigivningen bör därför kunna ske med högst 15
dagar varje gång.
Kommittén har också föreslagit att viss del av prövotiden efter
villkorlig frigivning inte skall räknas som verkställighet av prövotid och
övervakningstid vid misskötsamhet. Redan i dag finns möjlighet att
förlänga övervakningen vid misskötsamhet och någon förändring föreslås
inte i denna del. Med hänsyn härtill och då prövotiden förlängs
beträffande dem som friges villkorligt från långa fängelsestraff finner
regeringen inte skäl att genomföra kommitténs förslag i denna del.
9.8 Tidsfrister för åtgärder vid återfall i brott efter
villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Förverkande av villkorligt medgiven frihet på
grund av brott under prövotiden skall kunna ske om den frigivne
häktas eller får del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Annan
åtgärd enligt 34 kap. 4 § brottsbalken på grund av brott under
prövotiden skall inte få beslutas efter prövotidens utgång.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har föreslagit att även
annan åtgärd enligt 34 kap. 4 § brottsbalken än förverkande av villkorligt
medgiven frihet skall kunna ske om den frigivne häktas eller får del av
åtal inom ett år från prövotidens utgång.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig
särskilt i denna del. Av dessa är flertalet kritiska till förslaget att det
skall
vara möjligt att förverka villkorligt medgiven frihet på grund av brott
under prövotiden om den frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år
från prövotiden utgång. Helsingborgs tingsrätt och Brottsförebyggande
rådet framhåller att förslaget innebär att frågan om när ett fängelsestraff
är till fullo verkställt kan komma att hållas öppen under avsevärd tid.
Skälen för regeringens förslag: Om den frigivne begått brott under
prövotiden finns möjlighet till samma åtgärder som vid misskötsamhet.
Därutöver kan prövotiden förlängas med högst ett år utöver den vid
frigivningen bestämda tiden. Den villkorligt medgivna friheten kan också
förverkas helt eller delvis. Beslut om förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd på grund av brott som begåtts under prövotiden
får inte beslutas om inte frågan om det uppkommer i ett mål där den
frigivne häktats eller fått del av åtalet före prövotidens utgång.
Den nuvarande ordningen innebär att domstolen många gånger, av
formella skäl, saknar möjlighet att förklara villkorligt medgiven frihet
förverkad trots att den tilltalade återfallit i brott under prövotid efter
villkorlig frigivning. Om brottet begåtts under slutet av prövotiden torde
det i vissa fall inte vara praktiskt möjligt att uppfylla de krav som ställs i
34 kap. 4 § brottsbalken, dvs. att den frigivne skall ha häktats eller
erhållit del av åtalet före prövotidens utgång. Förutsättningarna för detta
kan i hög grad påverkas av den misstänkte själv. Den som undandrar sig
utredning och på annat sätt håller sig undan kan således komma ifrån ett
förverkande medan den som grips direkt eller själv ger sig till känna kan
få sin villkorligt medgivna frihet förverkad. Det kan ifrågasättas om detta
är en ändamålsenlig ordning. Rättsväsendet bör ha ytterligare någon tid
på sig innan möjligheterna till förverkande upphör. Denna tid bör, som
utredningen föreslagit, sättas till ett år.
Utredningen har föreslagit att samma tidsfrist skall gälla beträffande
övriga sanktioner på grund av brott som begåtts efter den villkorliga
frigivningen. Förslaget innebär bl.a. att det under relativt lång tid efter
prövotidens utgång kan komma i fråga att förlänga prövotiden. Det bör
inte komma i fråga att en prövotid återupptas efter det att den prövotid
som bestämdes vid frigivningen har löpt ut. Det är inte heller motiverat
att någon, som begått brott efter att han vilkorligt frigivits, skall kunna
tilldelas en varning lång tid efter prövotidens utgång. Enligt regeringens
uppfattning bör beslut om annan åtgärd än förverkande av villkorligt
medgiven frihet därför inte kunna beslutas efter prövotidens utgång. En
sådan ordning medför också att tidsfristerna i denna del överensstämmer
med dem som enligt 26 kap. 20 § brottsbalken gäller vid åtgärder på
grund av misskötsamhet efter villkorlig frigivning.
9.9 Förverkande av villkorligt medgiven frihet vid
återfall
Regeringens förslag: En presumtion för att villkorligt medgiven
frihet skall förklaras förverkad om den dömde återfaller i brott under
prövotiden skall införas. Såsom särskilda skäl för att helt eller delvis
underlåta förverkande får rätten beakta om den nya brottsligheten i
förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång tid
förflutit sedan den tidigare brottsligheten eller om ett förverkande
annars skulle framstå som oskäligt.

Straffsystemkommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens såvitt avser presumtionen för att förverkande skall ske vid
återfall. Kommittén förslår därvid att även den nya och den tidigare
brottslighetens omfattning och typ samt den tid som förflutit mellan
brotten skall beaktas vid bedömningen av om förverkande skall
underlåtas samt att det särskilt skall beaktas om brottsligheten i båda
fallen är allvarlig.
Remissinstanserna: Några remissinstanser avstyrker att det införs en
presumtion för förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Skälen för regeringens förslag: Återfall i brottslighet kan enligt
gällande lag föranleda särskilda reaktioner på olika sätt. Domstolen får
enligt 30 kap. 4 § brottsbalken som skäl för fängelse beakta att den
tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Har det nya brottet begåtts
under prövotiden efter villkorlig frigivning kan rätten, som tidigare
nämnts, med stöd av 34 kap. 4 § brottsbalken besluta om åtgärd enligt 26
kap. 18 § brottsbalken, förlänga prövotiden eller förklara den villkorligt
medgivna friheten helt eller delvis förverkad. Av bestämmelsen i 29 kap.
4 § brottsbalken följer vidare att domstolen vid straffmätningen kan
beakta att den dömde tidigare gjort sig skyldig till brott, om tillräcklig
hänsyn till detta inte kan tas genom påföljdsvalet eller genom
förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Återfall i brott under prövotiden kan således leda till förverkande av
villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § brottsbalken. Förverkande
av villkorligt medgiven frihet innebär att den dömde, regelmässigt vid
sidan av straffet för det nya brottet, även får avtjäna en del av eller hela
den strafftid (det s.k. reststraffet) som återstod vid den villkorliga
frigivningen.
Vid bedömande av om förverkande bör beslutas och i så fall av hur
stor del av den villkorligt medgivna friheten som skall förklaras
förverkad har domstolen enligt 34 kap. 4 § brottsbalken att beakta om
den tidigare och den nya brottsligheten är likartad, om brottsligheten i
båda fallen är allvarlig samt om den nya brottsligheten är svårare eller
lindrigare än den tidigare. Vidare skall beaktas den tid som förflutit
mellan brotten. I påföljdsbestämningspropositionen (1987/88:120)
uttalades att de i lagrummet angivna omständigheterna ger exempel på
vad som skall beaktas vid bedömningen av förverkandefrågan och att det
inte är uteslutet att även andra synpunkter kan komma i fråga (prop. s.
110).
I påföljdsbestämningspropositionen uttalade departementschefen att
hon såg det som naturligt att förverkande sker vid ny brottslighet. Hon
påminde emellertid (a. prop. s. 55) om att förverkande i princip är en
reaktion på att någon brutit mot de villkor som var förenade med den
villkorliga frigivningen och egentligen avser ändrade
verkställighetsvillkor beträffande den första domen. Enligt hennes
uppfattning finns det mot denna bakgrund mindre anledning att vara
restriktiv beträffande förverkande än när det gäller en skärpt
straffmätning vid återfall.
Regeringen instämmer i denna uppfattning. Förverkande av villkorligt
medgiven frihet är en lämplig åtgärd när det gäller att möta ny
brottslighet efter ett tidigare fängelsestraff. I sammanhanget bör
framhållas att förverkande av villkorligt medgiven frihet har flera
fördelar i förhållande till den allmänna återfallsskärpningen enligt 29
kap. 4 § brottsbalken. Det är redan från början klart både hur mycket den
dömde riskerar i återfallsskärpning, om han på nytt begår brott, och
under vilken tid skärpningen kan tillämpas. Dessutom är pedagogiken i
systemet mycket tydlig. Med hänsyn härtill finns det skäl att i så stor
utsträckning som möjligt styra över återfallsskärpningen till
förverkandet. Det bör därför, även fortsättningsvis, i första hand vara
genom förverkande av villkorligt medgiven frihet som hänsyn tas till
återfall beträffande den som avtjänat ett fängelsestraff i anstalt.
I likhet med kommittén anser dock regeringen att den nuvarande
lagstiftningen är otydlig beträffande vilken grundinställning som gäller
för att utnyttja förverkandemöjligheten. På denna punkt föreslås därför en
förändring genom att det i lagtexten uttryckligen anges att det råder en
presumtion för att förverkande skall ske vid ny brottslighet under
prövotiden. Detta uttrycks genom att det anges att förverkande skall ske
om inte särskilda skäl talar däremot.
Som särskilt skäl för att underlåta förverkande eller att förverka endast
en del av reststraffet bör, liksom tidigare, brottets svårhet och
tidsaspekten beaktas. Om den nya brottsligheten är av lindrig
beskaffenhet eller om lång tid förflutit mellan brotten bör detta kunna
leda till att förverkande underlåts eller att endast delförverkande sker.
Naturligtvis bör även den tid som förflutit sedan den tidigare domen eller
den villkorliga frigivningen kunna beaktas. Genom den förlängning av
prövotiden vid långa fängelsestraff som nu föreslagits får denna
omständighet ökad betydelse. Vid återfall i slutet av en lång prövotid kan
således finnas skäl att underlåta att förverka, i vart fall en del av den
villkorligt medgivna friheten.
Vidare föreslås att det, som särskilda skäl för att underlåta förverkande
eller förverka endast en del av den villkorligt medgivna friheten, skall
kunna beaktas om ett förverkande skulle framstå som oskäligt. Vid
bedömningen av om förverkandet framstår som oskäligt bör bl.a. sådana
omständigheter som anges i 29 kap. 5 § kunna beaktas. Vidare bör bl.a.
kunna beaktas om brotten framstår som så olikartade och väsensskilda att
ett förverkande inte ter sig som rimligt.
Liksom tidigare bör gälla att de i lagrummet angivna omständigheterna
utgör exempel på vad som kan beaktas och att det även i fortsättningen
bör kunna komma i fråga att beakta andra synpunkter. Syftet är att det
vid en samlad skälighetsbedömning skall vara möjligt att underlåta
förverkande eller att endast förverka en del av reststraffet.
I avsnitt 9.8 föreslås att den inskränkning i möjligheten att förklara
villkorligt medgiven frihet förverkad, som ligger i att åtal eller häktning
skall ha skett före prövotidens utgång, tas bort. I stället bör enligt vår
mening gälla att detta skall ha skett inom ett år från prövotidens utgång.
Härigenom ökar möjligheterna att förklara villkorligt medgiven frihet
förverkad.
9.10 Beslutsordningen i fråga om villkorlig frigivning
Regeringens förslag: Beslut i fråga om att skjuta upp eller att
senarelägga tidpunkten för villkorlig frigivning skall fattas inom
kriminalvården. Beslutet skall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.

Straffsystemkommitténs förslag: Beslut om senareläggning av
villkorlig frigivning skall fattas av kriminalvårdsanstalten. Beslutet skall
kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Som en följd av
förslaget avskaffas Kriminalvårdsnämnden.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig över
kommitténs förslag i denna del är en majoritet kritiska till förslaget att
låta kriminalvårdsanstalten fatta beslut om senareläggning som första
instans. Hovrätten för Västra Sverige framhåller risken för att den
intagne upplever sig som utlämnad till anstaltspersonalen och ytterst
anstaltschefen. Hovrätten föreslår att uppgiften i stället tilldelas
övervakningsnämnderna. Helsingborgs tingsrätt och Brottsförebyggande
rådet anför rättssäkerhetsskäl för att beslutanderätten skall ligga utanför
anstalten och föreslår att uppgiften läggs på övervakningsnämnderna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande reglering skall
Kriminalvårsnämnden göra den fakultativa prövningen av om villkorlig
frigivning skall ske. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan om
villkorlig frigivning för den som dömts till fängelse i två år eller på
längre tid. Kriminalvårdsnämnden prövar också frågan om
senareläggning enligt 26 kap. 7 § med hänsyn till förutsättningarna för
den intagnes anpassning i samhället och frågor om att enligt 26 kap. 6 §
brottsbalken skjuta upp den villkorliga frigivningen på den dömdes
begäran. I det senare fallet ankommer det på kriminalvården att initiera
en prövning hos Kriminalvårdsnämnden (prop. 1992/93:4 s. 42). Talan
får inte föras mot Kriminalvårdsnämndens beslut i dessa frågor.
I materiellt hänseende har frågan om senareläggning på grund av
misskötsamhet likheter med den nuvarande disciplinära bestraffningen i
form av s.k. tidstillägg. Enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
(KvaL) skall beslut om tidstillägg fattas av Kriminalvårdsstyrelsen.
Beslutanderätten har delegerats med stöd av förordningen (1974:248) om
kriminalvård i anstalt och i praktiken beslutar kriminalvårdsanstalterna
om tidstillägg. Beslut som fattas av annan än Kriminalvårdsstyrelsen
skall dock anmälas till styrelsen. Den beslutet angår kan också, utan
begränsning i tiden, påkalla Kriminalvårdsstyrelsens prövning av ett
sådant beslut. Kriminalvårdsstyrelsens beslut får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Ett beslut om senareläggning av villkorlig frigivning är av stor
betydelse för den intagne. Det är därför viktigt att beslutsordningen är
tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Detta talar för att beslut om
senareläggning av villkorlig frigivning skall fattas av domstol. Mot att
lägga beslutet om senareläggning på allmän domstol kan anföras att det
sannolikt skulle bli fråga om ett stort antal ärenden som inte är alltför
komplicerade. Tidstillägg enligt 47 § KvaL beslutades år 1996 i 1 931
fall. Beslut om varning fattades under samma år i 3 746 fall. Det skulle
innebära en stor belastning på domstolarna att ta över handläggningen av
dessa ärenden. För att hanteringen inte skall bli alltför tungrodd och
resurskrävande kan visserligen en förenklad hantering övervägas. Om
förenklade handläggningsrutiner skulle införas finns å andra sidan risk
för att rättssäkerhetsvinsterna inte blir så stora.
Senareläggning av villkorlig frigivning företer, som tidigare har
påpekats, likheter med det system som nu tillämpas när det gäller
tidstillägg som disciplinär bestraffning. Detta system hanteras av
kriminalvården. Beslutets karaktär talar för att beslutsordningen bör vara
densamma som nu gäller för s.k. tidstillägg. Beslutanderätten i dessa
frågor bör därför anförtros Kriminalvårdsstyrelsen med möjlighet att
delegera beslutanderätten från styrelsen till annan myndighet inom
Kriminalvårdsverket, en beslutsordning som också föreslagits av
kommittén. Beslutsordningen bör vara densamma beträffande frågor om
att skjuta upp den villkorliga frigivningen på den dömdes begäran. En
sådan ordning gör systemet enkelt och överskådligt.
Genom en organisatorisk förändring som trädde i kraft den 1 januari
1998 har lokala kriminalvårdmyndigheter inrättats i hela landet. Inom de
lokala kriminalvårdsmyndigheterna bedrivs verksamhet inom häkte,
anstalt och frivård. I de flesta lokala kriminalvårdsmyndigheter finns en
eller flera kriminalvårdsanstalter. Beslutanderätten i frågor om att skjuta
upp eller senarelägga den villkorliga frigivningen bör kunna anförtros de
lokala kriminalvårdsmyndigheterna. Detta minskar risken för att de
intagna skall känna sig utlämnade till chefen och personalen på
anstalterna, en risk som vissa remissinstanser framfört.
Om beslut fattas av annan än Kriminalvårdsstyrelsen bör styrelsen ha
möjlighet att ändra beslutet. Den intagne bör också, utan begränsning i
tid, ha möjlighet att påkalla styrelsens prövning, om beslutet gått honom
emot. Besluten bör gälla omedelbart om inte något annat förordnas.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut bör kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Den förslagna beslutsordningen överensstämmer
väl med det prövningssystem som i övrigt gäller enligt KvaL.
Kommittén har som en följd av den förslagna beslutsordningen även
föreslagit att Kriminalvårdsnämnden skall upphöra. De föreslagna
reglerna om tidpunkten för villkorlig frigivning och beslutsordningen i
dessa frågor innebär att vissa av Kriminalvårdsnämndens huvuduppgifter
kommer att försvinna. Kriminalvårdsnämndens uppgifter kommer efter
genomförandet av de nu föreslagna förändringarna att begränsas till
frågor som avses i 34 § KvaL avseende intagna som dömts till fängelse i
lägst två år och överprövning av övervakningsnämndernas beslut i vissa
frågor enligt brottsbalken, KvaL och passlagen (1978:302). De
övergångsbestämmelser som föreslås när det gäller villkorlig frigivning
innebär dock att äldre bestämmelser alltjämt skall tillämpas beträffande
dem som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid, som uppgår
till tre månader eller mer. Det innebär att Kriminalvårdsnämnden även
efter den 1 januari 1999 kommer att ha till uppgift att som självständig
beslutsinstans pröva frågor om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 och 6
a §§ i dess nuvarande lydelse.
Det finns därför inte anledning att nu ta ställning till frågan om
Kriminalvårdsnämndens framtid. Regeringen avser dock att återkomma
till denna fråga i ett senare sammanhang.
9.11 Övergången till vistelse utanför anstalt
Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten till
frigivningspermission skall slopas.

Straffsystemkommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna anför någon
invändning mot förslaget att avskaffa möjligheten till
frigivningspermission.
Skälen för regeringens förslag: Systemet med frigivningspermission
är utformat så att den intagne kan släppas ut från anstalten från och med
den dag när villkorlig frigivning tidigast kan beviljas.
Frigivningspermissionen är ett led i förberedelserna för frigivningen.
Tanken är att sådan permission skall övervägas i samband med ett beslut
enligt 26 kap. 7 § brottsbalken att senarelägga den villkorliga
frigivningen på grund av ogynnsamma frigivningsförhållanden för att
pröva om det är möjligt att den intagne själv kan medverka till att hans
frigivningsförhållanden blir sådana att villkorlig frigivning kan ske.
Erforderliga villkor beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet och
annat får ställas upp. Om den dömde inte följer givna regler och
anvisningar som gäller för permissionen kan han återintas i anstalt.
Frågor om frigivningspermission prövas av Kriminalvårdsnämnden. Det
nuvarande systemet med frigivningspermissioner har inte kommit att
tillämpas i praktiken och sådan permission har inte heller beslutats i
något fall under de senaste åren.
Frigivningspermissionen har inte heller någon roll att spela i det
föreslagna systemet med en enhetlig kvotdel för villkorlig frigivning.
Med den nu föreslagna regleringen av villkorlig frigivning skulle
institutet endast kunna omfatta dem som på grund av misskötsamhet fått
sin anstaltstid förlängd. Det är dock inte lämpligt att de som fått sin
anstaltsvistelse förlängd på grund av misskötsamhet ändå skulle släppas
ut ur anstalten efter två tredjedelar av strafftiden genom tillämpning av
bestämmelserna om frigivningspermission. Ingen av remissinstanserna
har heller haft några invändningar mot förslaget. Det finns därför inte
skäl att behålla reglerna om frigivningspermission.
10 Påföljder för unga lagöverträdare
10.1 Socialtjänsten skall ha det primära ansvaret för unga
lagöverträdare
Regeringens bedömning: Unga lagöverträdare skall även i
fortsättningen i första hand vara en angelägenhet för socialtjänsten.
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall därför
finnas kvar. De straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet,
konsekvens och proportionalitet skall ges ett större utrymme

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna delar den
bedömning som redovisats i promemorian. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser emellertid att man bör avskaffa påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten. Brottsförebyggande rådet anser inte att de
förslag som presenteras i promemorian lyckas lösa konflikten mellan de
socialrättsliga och straffrättsliga systemen och att förslagen inte är
ägnade att läggas till grund för lagstiftning. Akademikerförbundet anser
att frågan om överlämnande till vård inom socialtjänsten bör övervägas
ytterligare och att de förslag som lämnats av Ungdomsbrottskommittén
och Straffsystemkommittén bör vägas in. Helsingborgs tingsrätt delar
uppfattningen att ungdomar som begår brott, främst i åldern 15 17 år, i
första hand bör vara en angelägenhet för socialtjänsten men framhåller att
principen att på frivillighetens grund underkasta sig åtgärder från
socialtjänstens sida är svårförenlig med de straffrättsliga principerna om
förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet som påföljdssystemet
bygger på. Gävle tingsrätt delar uppfattningen att socialtjänsten som
regel skall ha ansvaret för de unga lagöverträdarna, åtminstone för
ålderskategorierna 15 17 år men anser att kriminalvården vad gäller
ungdomar som har fyllt 18 år också skall ha ett ansvar. Linköpings
tingsrätt anser att förslagen är alltför begränsade
Skälen för regeringens bedömning: Det är i vårt samhälle en
självklarhet att det allmänna bör verka för att barn och ungdomar får
växa upp under goda förhållanden och att de ungdomar som riskerar att
utvecklas ogynnsamt får stöd och hjälp. Barn och ungdomar som begår
kriminella handlingar är ofta socialt utsatta och har ett särskilt behov av
stöd och hjälp. Det gäller inte minst de ungdomar som ägnar sig åt
omfattande eller allvarlig brottslighet. Det är en angelägen uppgift för
samhället att bistå dem på ett sådant sätt att de slutar att begå brott. För
att lösa denna uppgift krävs att samhället agerar på bred front i en rad
olika sammanhang. Ett särskilt ansvar åvilar därvid socialtjänsten.
Intresset av att stödja och hjälpa de ungdomar som begår brottsliga
gärningar måste emellertid tillgodoses med beaktande även av andra
angelägna samhällsintressen. Ett sådant intresse är att reagera på och
motverka brott. Det är nödvändigt att samhället konsekvent hävdar de
grundläggande värden som skyddas av de straffrättsliga reglerna. Detta
gäller inte minst i förhållande till barn och ungdomar. Denna uppgift
vilar ytterst på de rättsvårdande organen, polis, åklagare och domstol.
Samhället har således dubbla uppgifter när det gäller unga
lagöverträdare. Uppgifterna kan synas oförenliga men det bör
understrykas att socialtjänsten och rättsväsendet har ett gemensamt
intresse av att förhindra och motverka brott.
Principen om att unga lagöverträdare skall särbehandlas har en lång
tradition och bred förankring i vårt land. Denna princip gäller särskilt för
lagöverträdare i åldersgruppen 15 17 år. Tanken bygger på erfarenheten
att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till den
unges brist på mognad, begränsade erfarenhet och särskilda förhållanden.
Ett resultat av detta synsätt är bl.a bestämmelsen i 1 kap. 6 §
brottsbalken, enligt vilken påföljd inte får dömas ut för brott som någon
har begått innan han fyllt 15 år.
Frågan om ungdomsbrottsligheten och hur man skall komma till rätta
med den är ofta föremål för debatt och påföljdssystemet har under en tid
varit föremål för utredning och andra beredningsåtgärder.
Ungdomsbrottskommittén föreslog i sitt betänkande Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1995:35) att påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten skulle utmönstras ur påföljdssystemet. I stället skulle andra
straffrättsliga påföljdsformer användas mot unga lagöverträdare och
myndigheterna inom rättsväsendet skulle bestämma påföljdernas innehåll
och omfattning. Enligt kommittén är påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten inte förenlig med de principer som bör utmärka
påföljdssystemet. I propositionen 1994/95:12 om handläggningen av
ungdomsmål redovisade den dåvarande regeringen beredningsläget för
arbetet med det framtida påföljdssystemet för unga lagöverträdare och
angav därvid utgångspunkterna för detta arbete. I denna proposition
framhölls att de principer som ligger till grund för påföljdssystemet för
vuxna i ökad utsträckning bör vara vägledande även vid utformandet av
påföljder för unga samt att det finns starka skäl som talar för att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten tas bort. Vid
riksdagsbehandlingen uttalade Justitieutskottet tveksamhet inför de förda
resonemangen. I sitt betänkande (1994/95:JuU1) framhöll utskottet att
den särreglering som i dag finns beträffande unga människor som begår
brott vilar på erfarenheten att påföljden i dessa fall måste anpassas till
den unges personliga mognad och särskilda förhållanden. Grundläggande
för utskottets uppfattning var att fängelsestraff motverkar en ung
människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Utskottet framhöll att
ungdomar som begår brott så långt det är möjligt skall hållas utanför
kriminalvården och att huvudansvaret för dem bör ligga hos
socialtjänsten även fortsättningsvis.
En av socialtjänstens uppgifter är att främja en gynnsam utveckling av
de unga och inom socialtjänsten finns lång erfarenhet och hög kompetens
i frågor som rör arbetet med ungdomar och deras problem. Socialtjänsten
utgör således en viktig resurs för att motverka ungdomars kriminella
utveckling och socialtjänsten måste därmed anses ha större möjligheter
än kriminalvården att åstadkomma positiva förändringar. En placering av
en ung lagöverträdare inom kriminalvården innebär en ökad risk för att
den unge uppfattar denna placering som en bekräftelse av sig själv som
kriminell. Regeringen anser i likhet med den stora majoriteten
remissinstanser att unga lagöverträdare så långt det är möjligt skall hållas
utanför kriminalvården. Principen bör därför även i fortsättningen vara
att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall vara föremål
för åtgärder inom socialtjänsten i stället för att överlämnas till
kriminalvården. I linje härmed anser regeringen att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten bör finnas kvar i
påföljdssystemet.
Överlämnandepåföljden har emellertid varit föremål för kritik.
Påföljden har i vissa sammanhang ansetts vara ineffektiv och det har
många gånger varit svårt att på förhand få en uppfattning om påföljdens
verkliga innehåll. Utvecklingen inom straffrätten har inneburit ett ökat
straffvärdetänkande. Gällande ordning innebär att brottets eller den
samlade brottslighetens straffvärde skall utgöra grunden för
påföljdsbestämningen.
Mot bakgrund av den kritik som riktats mot överlämnandepåföljden
sammantaget med den utveckling som ägt rum inom straffrätten anser
regeringen att överlämnandepåföljden bör förstärkas för att kunna utgöra
ett trovärdigt alternativ till övriga påföljder även i framtiden. Detta kan
ske genom att låta de straffrättsligt motiverade kraven på förutsebarhet,
proportionalitet och konsekvens få ett större utrymme i förhållande till
vad som gäller för närvarande.
I frågan om hur man skall komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
förtjänar behovet av att utveckla medlingsinstitutet att framhållas. Med
medling avses i detta sammanhang att ett möte kommer till stånd mellan
gärningsman och brottsoffer inför en medlare med anledning av ett brott.
Enligt regeringens mening kan en utveckling av medlingsinstitutet tjäna
såväl som ett sätt att skapa insikt hos den unge av effekten av sina
gärningar och därigenom förebygga risken för fortsatt brottslighet som
att på ett konstruktivt sätt ge brottsoffret möjlighet att bearbeta sina
upplevelser. Regeringen avser att ge Brottsförebyggande rådet och
Kommittén för brottsförebyggande arbete i uppdrag att inleda en
försöksverksamhet med medling. Regeringen avser vidare att tillkalla en
särskild utredare som skall få i uppdrag att ur rättslig synvinkel närmare
belysa och analysera inte bara medling utan även andra typer av
verksamheter som är nära besläktade med medling.
10.2 Förutsebarhet
Regeringens förslag: De yttranden som avses i 11 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ges ett
utförligare innehåll. Yttrandena skall innehålla en vårdplan.
Den tidsfrist inom vilken förundersökning skall vara avslutad och
åtal väckt beträffande den som är under 18 år skall förlängas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i
denna del är positiva till förslaget. Det har dock framhållits, särskilt från
åklagarmyndigheter och kommuner, att tidsfristen inom vilken åtal skall
vara väckt bör utsträckas. Helsingborgs tingsrätt och Brottsförebyggande
rådet anser inte att förutsebarheten ökar med förslaget eftersom
insatserna av socialtjänsten när som helst kan ändras utifrån
behandlingsbehovet.
Skälen för regeringens förslag: I straffrättsligt hänseende innebär
principen om förutsebarhet att en påföljd bör vara utformad så att det
redan på förhand står klart vad den kommer att innebära för den som blir
dömd.
När domstolen beslutar att någon skall överlämnas till vård som
påföljd för brott innebär det att domstolen låter något annat
samhällsorgan än kriminalvården ansvara för verkställigheten av
påföljden. Samhällets reaktion kommer således att bestå i att
lagöverträdaren blir föremål för behandling enligt någon av de vårdlagar
som står till buds. Beträffande unga lagöverträdare är det i första hand
vård enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) som blir aktuellt.
När socialtjänsten prövar vilka åtgärder som bör aktualiseras för en
ung lagöverträdare så saknar det som hänt i det förflutna däribland
brottet självständig betydelse. Valet av åtgärder sker i stället med
utgångspunkt i den unges personliga förhållanden och behov av insatser
från socialtjänstens sida vid den aktuella tidpunkten. Som en konsekvens
härav är det mycket svårt att förutse vilka åtgärder och insatser som
kommer att föreslås från socialnämndens sida i det enskilda fallet.
Överlämnandepåföljden blir därmed mycket svår att förena med
principen om förutsebarhet.
Såsom tidigare redovisats anser regeringen att påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten skall finnas kvar. Med den utgångspunkten
blir det nödvändigt att acceptera att principen om förutsebarhet inte kan
tillämpas fullt ut. Däremot kan principen om förutsebarhet få ett betydligt
större genomslag i förhållande till vad som gäller i dag. En målsättning
bör vara att det vid tidpunkten för huvudförhandlingen skall vara möjligt
att i rimlig utsträckning förutse vilken vård eller vilka åtgärder som den
unge skall bli föremål för efter ett överlämnande. Detta kan åstadkommas
genom att de yttranden som socialnämnden lämnar i ungdomsmål ges ett
utförligare innehåll. Ett sådant yttrande bör även innehålla en vårdplan
som utvisar vilka åtgärder som socialnämnden avser att vidta. Yttrandet
bör således utöver en redogörelse för den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i övrigt innefatta en redogörelse för
huvuddragen i de åtgärder som socialnämnden planerar att vidta. Särskilt
bör åtgärdernas art och omfattning framgå samt såvitt möjligt också
varaktigheten av dessa. Uppgifterna bör vara så konkreta som möjligt.
Genom att yttrandena ges ett utförligare innehåll får åklagare och
domstol en bättre uppfattning dels om den unges eventuella vårdbehov,
dels omfattningen av de åtgärder socialnämnden planerar att vidta för den
unge. Framför allt får den unge en bättre uppfattning om vad ett
överlämnande till vård inom socialtjänsten kommer att innebära för
honom.
Nu gällande ordning innebär att det inte finns någon i författning
bestämd tidsfrist inom vilken socialnämnden skall avge yttrande. I stället
anges den tid inom vilken yttrandet skall avlämnas i beslutet att inhämta
yttrande från socialnämnden. Nämnden skall dock yttra sig inom sådan
tid att rätten kan hålla huvudförhandling inom föreskriven tid. Eftersom
det finns bestämmelser som anger inom vilken tid en förundersökning
skall vara avslutad och åtal väckt, samt bestämmelser som anger inom
vilken tid huvudförhandling skall hållas, när det gäller den som är under
18 år om det är fråga om brott på vilket kan följa fängelse i mer än sex
månader, är den tid som socialtjänsten har till sitt förfogande begränsad.
Det har påpekats från ett flertal remissinstanser att tidsfristen som
anges i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (LUL) kan utgöra ett problem om förslaget genomförs.
Bestämmelsen innebär att en förundersökning mot den som inte har fyllt
18 år och som gäller brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än sex
månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet och att
förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart
det kan ske och senast inom fyra veckor från dagen för delgivning av
brottsmisstanke. Tidsfristen får överskridas om det är nödvändigt med
hänsyn till utredningen eller det finns andra omständigheter som kräver
det. Tidsfristen har emellertid kritiserats dels på grund av att det kan vara
svårt att hinna avsluta en förundersökning inom den föreskrivna tiden,
dels på grund av att det kan vara svårt för socialnämnderna att få fram
yttranden inom den tid som står till deras förfogande.
Förslaget torde innebära att det kommer att ställas ökade krav på
socialtjänsten i förhållande till vad som gäller i dag. Uppsala kommun
har dock i sitt remissvar framhållit att yttrandena redan för närvarande
vanligtvis innehåller en mycket utförlig redogörelse för både tidigare
åtgärder och planerade åtgärder. I detta sammanhang bör också vissa
bestämmelser i LUL och socialtjänstlagen framhållas. Av 6 § LUL följer
att socialnämnden genast skall underrättas om någon som inte har fyllt 18
år är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. Vidare
följer av 7 § samma lag att företrädare för socialtjänsten skall närvara vid
förhör med den som inte fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på
vilket fängelse kan följa. Av 50 § socialtjänstlagen följer att det åligger
socialnämnden att utan dröjsmål inleda en utredning av vad som kommit
till nämndens kännedom och som kan leda till att nämnden vidtar någon
åtgärd. I förarbetena till socialtjänstlagen framhålls att det är angeläget
att socialnämndens utredning påbörjas så tidigt som möjligt och att
nämnden således inte bör vänta med att inleda utredningen till dess
åklagaren kommit in med sin begäran om yttrande. Av 50 a §
socialtjänstlagen följer vidare att en utredning av om socialnämnden
behöver ingripa till en underårigs skydd eller stöd skall bedrivas
skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Av 11 § LUL
följer att yttrande i fråga om den som misstänks för att ha begått brott
innan han fyllt 18 år skall inhämtas av åklagaren innan han fattar beslut i
åtalsfrågan om den unge har erkänt gärningen eller om det annars finns
skälig misstanke att han begått brottet. Av dessa bestämmelser följer
således att det borde finnas goda möjligheter för socialnämnden att
förbereda ett yttrande redan innan en begäran om ett yttrande kommer in
till socialnämnden.
Lagändringarna till följd av ungdomsmålsreformen har varit i kraft
sedan den 1 mars 1995. Regeringen avser att göra en utvärdering av
ungdomsmålsreformen i syfte att följa upp de nya reglerna och ta reda på
vilka effekter de har fått och om resultatet av lagändringarna har blivit de
som var avsedda med reformen.
Med hänsyn till vad som nu föreslås i fråga om utformningen av
yttrandena anser regeringen emellertid att det redan nu finns ett behov av
att förlänga tidsfristen i 4 § LUL. Tidsfristen bör utsträckas till sex
veckor. Det bör dock i detta sammanhang betonas att mål med unga
lagöverträdare alltid bör handläggas skyndsamt. Tiden mellan brottet och
reaktionen bör vara så kort som möjligt.
10.3 Proportionalitet
Regeringens förslag: Domstolen skall på ett mer uttalat sätt än för
närvarande pröva om socialnämndens planerade insatser är tillräckligt
ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges
tidigare brottslighet.
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna
förenas med ungdomstjänst.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. I promemorian föreslås dock att huvudregeln skall vara att ett
överlämnande till vård inom socialtjänsten förenas med dagsböter.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser som uttalat sig
angående förslaget om att överlämnandepåföljden som huvudregel skall
kombineras med ett bötesstraff är negativa och avstyrker förslaget. Flera
remissinstanser är positiva till förslaget om ungdomstjänst. Det har
emellertid satts i fråga om inte användningsområdet blir för snävt av de
remissinstanser som uppfattat att ungdomstjänst bara skulle kunna
komma i fråga i de fall ett fängelsestraff annars hade varit alternativet.
Svea hovrätt har framhållit att det bör övervägas om inte det bör krävas
att socialnämnden i sitt yttrande ger information om den tänkta
ungdomstjänstens innehåll för att domstolen skall få tillräckligt underlag
för att bedöma om påföljden kan stanna vid ett överlämnande med en
sådan föreskrift.
Skälen för regeringens förslag: Principen om proportionalitet innebär
att det skall finnas en balans mellan brottet och samhällets reaktion på
detta. Straffets stränghet skall bestämmas utifrån brottet svårhet. Ju
allvarligare brottet är, desto mer ingripande skall reaktionen vara såväl
till sitt innehåll som till sin längd. Överlämnandepåföljden som den är
utformad i dag är svår att förena med principen om proportionalitet. Vid
ett överlämnande till vård inom socialtjänsten är det de socialrättsliga
vårdlagstiftningarna som självständigt avgör vilka behandlingsåtgärder
som skall vidtas och hur länge de skall pågå.
Socialnämnden bör även i fortsättningen självständigt bedöma vilka
insatser som bör göras för den som skall överlämnas till vård inom
socialtjänsten. Det medför en påtaglig begränsning av möjligheten att
tillgodose kravet på proportionalitet. Det är emellertid angeläget att
principen om proportionalitet får ett visst genomslag även ifråga om
denna påföljd. Detta kan ske på två sätt.
För det första kan domstolen beakta brottets svårhet när den tar
ställning till om den unge över huvud taget bör överlämnas till vård inom
socialtjänsten. Redan vid brottsbalkens införande uttalade
departementschefen att domstolen vid sitt val av påföljd har möjlighet att
välja någon annan reaktionsform än ett överlämnande till vård om den
anser att de föreslagna åtgärderna inte är lämpliga eller att förutsättningar
saknas för erforderliga åtgärder (NJA II 1962 s. 384). För att förstärka
kravet på proportionalitet i påföljdsvalet anser regeringen att denna
bedömning fortsättningsvis skall ske på ett mer uttalat sätt än för
närvarande.
Regeringen anser att ett särskilt stadgande bör föras in i 31 kap. 1 §
brottsbalken med innebörd att ett överlämnande får ske endast om
socialtjänstens planerade åtgärder framstår som tillräckligt ingripande
med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den dömdes tidigare
brottslighet. Domstolen skall således bedöma om den av socialnämnden
tilltänkta behandlingen kan anses tillräckligt ingripande för att ett
överlämnande till vård inom socialtjänsten skall kunna utgöra en
tillräcklig reaktion på brottet. Vid denna bedömning bör domstolen bl.a.
väga in om de planerade insatserna skall göras med stöd av
socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga. Andra faktorer som bör vägas in är
karaktären och omfattningen på vårdinsatserna samt vårdtiden. Dessa
omständigheter bör vägas mot brottets straffvärde och art samt den
tilltalades tidigare brottslighet. Om de planerade insatserna är begränsade
exempelvis till enstaka stödsamtal eller ett förordnande av kontaktperson
bör ett överlämnande ske endast vid brottslighet av lindrigare slag. Om
de planerade insatserna består i att den unge med eller utan samtycke
skall tas om hand för placering exempelvis i familjehem eller i hem för
vård eller boende kan ett överlämnande komma i fråga även vid
allvarligare eller mer omfattande brottslighet. Bedömningen av dessa
faktorer bör i enlighet med nu gällande principer för påföljdsval ske mot
bakgrund av den tilltalades ålder. Ju yngre han är, desto större är
utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten som
påföljd även för allvarlig brottslighet. Vid denna bedömning skall
självfallet även vägas in de eventuella tilläggssanktioner som kan komma
i fråga. För att domstolen skall kunna gör denna bedömning är det
nödvändigt att domstolen har tillgång till ett utförligt yttrande från
socialnämnden. Detta utgör ytterligare ett skäl för att socialnämndens
yttrande skall ges ett utförligare innehåll.
För det andra kan proportionalitetskravet tillgodoses inom ramen för
påföljden. Det sätt på vilket kravet på proportionalitet i dag kan
tillgodoses inom ramen för påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten är att domstolen i samband med överlämnandet kan döma
ut dagsböter, högst 200, om brottets straffvärde och art samt den unges
tidigare brottslighet påkallar det. Så kan ske oavsett om böter är stadgat
för brottet eller inte.
I promemorian har föreslagits att överlämnandepåföljden skall
kombineras med böter i större utsträckning än för närvarande och att
detta bör ske genom att bestämmelsen utformas på så sätt att ett
förordnande om överlämnande som regel skall förenas med ett
bötesstraff.
Förslaget i denna del har mött tämligen omfattande kritik från
remissinstanserna. Kritiken har i huvudsak gått ut på att unga personer
ofta inte har ekonomiska förutsättningar att själva betala böterna och att
sanktionen då riskerar att bli utan verkan gentemot den unge. En
presumtion för ett bötesstraff innebär därutöver att man avhänder sig
möjligheten att kunna använda bötesstraffet som en regulator i de fall
socialtjänsten endast anser sig behöva erbjuda begränsade insatser men
straffvärdet är sådant att det är motiverat med ett bötesstraff för att ett
överlämnade skall kunna komma i fråga. Regeringen anser därför inte att
förslaget i denna del bör genomföras.
Möjligheten att kunna förena överlämnandepåföljden med böter är
dock inte tillräcklig. För att i möjligaste mån hålla ungdomarna utanför
kriminalvården bör ytterligare åtgärder vidtas för att ge påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten ett så brett
tillämpningsområde som möjligt. Det bör därför finnas andra möjligheter
för domstolen att kunna förstärka påföljden då detta är motiverat.
Promemorians förslag om att införa en möjlighet att i vissa fall förordna
att den unge under viss angiven tid skall utföra oavlönat arbete eller delta
i annan särskilt anordnad verksamhet, vilket fått brett stöd av
remissinstanserna, bör därför genomföras. Denna form av
tilläggssanktion bör benämnas ungdomstjänst och bör i huvudsak
utformas med samhällstjänsten som förebild. Ungdomstjänsten bör dock
kunna komma till användning i större utsträckning än samhällstjänst.
Villkorlig dom eller skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst skall
endast kunna dömas ut i fall där ett fängelsestraff annars skulle kommit i
fråga. I fråga om ungdomstjänst bör domstolen kunna meddela en
föreskrift om ungdomstjänst även om alternativet inte är ett
fängelsestraff. Antalet timmar under vilka den unge skall utföra arbete
eller delta i verksamhet bör vara lägre än för vad som gäller i fråga om
samhällstjänst och bör fastställas till lägst 20 och högst 100 efter brottets
straffvärde.
En förutsättning för att domstolen skall kunna meddela en föreskrift
om ungdomstjänst bör vara att den unge samtycker till att följa en sådan
föreskrift. Kravet på samtycke är motiverat av samma skäl som i fråga
om samhällstjänst. Frågan om samtyckets betydelse har utvecklats
närmare under avsnitt 5.5. Domstolen bör vid prövningen av om
ungdomstjänst kan komma i fråga bedöma den tilltalades förutsättningar
att fullgöra vad som åläggs honom. Är den unges personliga förhållanden
sådana att det framstår som mindre troligt att han kommer att kunna klara
av att fullgöra ungdomstjänsten, bör domstolen avstå från detta
alternativ.
Ungdomstjänst skall således utgöra en tilläggssanktion till
överlämnandepåföljden. Det innebär att frågan om ungdomstjänst kan
komma att aktualiseras endast om domstolen finner att förutsättningar
föreligger i övrigt för ett överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Som en följd av att ungdomstjänst skall vara en vid påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten meddelad föreskrift bör
ungdomstjänsten administreras av socialtjänsten. Som tidigare
framhållits besitter man inom socialtjänsten särskilda erfarenheter och
kunskaper i frågor som rör arbete med barn och ungdomar. Socialtjänsten
bör därför ha goda förutsättningar att anpassa verksamheten så att den
kan fungera även för de allra yngsta lagöverträdarna. Den närmare
utformningen av innehållet i ungdomstjänsten bör överlåtas på berörda
organ inom socialtjänsten, men inriktningen bör vara att den dömde skall
delta i verksamhet som innebär att han utan ersättning utför
arbetsuppgifter liknande de som förekommer vid samhällstjänst.
Den allmänt accepterade uppfattningen att unga lagöverträdare skall
särbehandlas i straffrättshänseende bör emellertid få visst genomslag
även i fråga om ungdomstjänst. Med hänsyn till att det i första hand är
fråga om unga personer som kan antas ha ett särskilt behov av fostran
och vägledning bör det även vara möjligt att låta ungdomstjänsten bestå i
att den dömde skall delta i olika former av program eller utbildning i
angelägna frågor. Det viktiga är att den unge ges tillfälle att skaffa sig
erfarenhet av samhällsnyttig verksamhet tillsammans med andra
människor som inte ingår i hans vanliga umgänge.
Frågan om den unge kan bli föremål för ungdomstjänst bör i
förekommande fall väckas så tidigt som möjligt. Det kan lämpligen ske i
samband med att socialnämnden upprättar sitt yttrande. Åklagaren bör i
sin framställan om yttrande göra socialnämnden uppmärksam på att
denna fråga bör behandlas. I ett senare skede bör även domstolen och den
tilltalades försvarare kunna ta initiativ i denna fråga. Innehållet i
ungdomstjänsten och villkoren för dess genomförande bör bestämmas av
socialtjänsten genom upprättandet av en plan. Detta kan ske efter det att
domen har meddelats, men domstolen bör redan vid påföljdsvalet kunna
bilda sig en uppfattning om vad en föreskrift om ungdomstjänst kan
komma att innebära. Socialtjänsten bör därför i sitt yttrande särskilt ange
om den anser att ungdomstjänst kan bli aktuellt och vilket innehåll den i
så fall kan få. Det bör dock framhållas att bedömningen av huruvida det
är påkallat att förena ett överlämnande till vård inom socialtjänsten med
en föreskrift om ungdomstjänst är en fråga för domstolen.
Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom
socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med ungdomstjänst
får avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt
den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga
förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra
sidan. Det är inte möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall
ske. Är det fråga om relativt lindrig brottslighet torde det inte vara
påkallat att kombinera överlämnandepåföljden med någon
tilläggssanktion om de planerade åtgärderna från socialtjänstens sida kan
anses tillräckligt ingripande. Är det däremot fråga om allvarligare
brottslighet och socialtjänstens planerade åtgärder är av mera begränsad
natur torde det vara påkallat att förstärka överlämnandepåföljden för att
den skall kunna komma i fråga. Ju yngre lagöverträdare desto större bör
utrymmet vara för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten
som påföljd även för allvarlig brottslighet. Det väsentliga är att den
samlade reaktionen på brottsligheten framstår som rimlig och att det
finns en balans mellan brottsligheten och samhällets reaktion. Principen
om proportionalitet skall självfallet ge utslag i båda riktningar.
Finner domstolen att socialtjänstens insatser i förekommande fall i
förening med dagsböter eller ungdomstjänst inte kan anses tillräckligt
ingripande får domstolen inte besluta att den unge skall överlämnas till
vård inom socialtjänsten. I en sådan situation skall då synnerliga skäl
inte föreligger för ett frihetsberövande domstolen välja någon annan
icke frihetsberövande påföljd. Detta följer av de allmänna
bestämmelserna om val av påföljd i 30 kap. brottsbalken.
10.4 Påföljdssystemet skall präglas av konsekvens
Regeringens förslag: Domstolen skall i fall då påföljden bestäms till
överlämnande till vård inom socialtjänsten och det av vårdplanen
framgår att den unge skall bli föremål för vård eller åtgärder enligt
socialtjänstlagen (1980:620) meddela en särskild föreskrift om att den
unge skall genomgå vård eller annan av socialtjänsten planerad åtgärd.
En föreskrift skall också meddelas om den unge skall genomföra
ungdomstjänst.
Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten skall utöver vad som
gäller i dag kunna undanröjas i sådana situationer då socialtjänsten
ändrat uppfattning om vad som bör göras för den dömde.
Rutinerna för uppföljningen av vad som sker med den unge efter ett
överlämnande skall förbättras.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås att socialnämnden fortlöpande skall hålla
åklagaren underrättad om vårdens fortgång.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig i denna
del är positiva till att domstolen skall kunna meddela en särskild
föreskrift som riktar sig till den unge eftersom en sådan föreskrift gör det
tydligare för den unge vad som förväntas av honom. Socialstyrelsen
anser emellertid att det är principiellt tveksamt att rätten skall kunna
föreskriva att den unge skall underkasta sig sådan vård. Linköpings
tingsrätt anser att socialnämndens möjligheter till ändringar av
behandlingsplanen bör vara mer inskränkta. Däremot avstyrker några
remissinstanser att undanröjande skall vara möjligt i sådana fall
socialnämnden ändrar uppfattning i förhållande till vad som angetts i
vårdplanen om vilka insatser som skall göras exempelvis p.g.a.
ekonomiska skäl. Gävle tingsrätt anser emellertid att det är självklart att
ett undanröjande av vård inom socialtjänsten kan ske inte bara i de fall de
lagliga förutsättningarna för vården brister utan också i sådana fall där
vården av andra skäl rent faktiskt inte kommer till stånd. Hovrätten för
Övre Norrland och Domareförbundet har framhållit att utrymmet för
andra påföljder efter ett undanröjande är starkt begränsat. De har
föreslagit att man bör överväga att införa en möjlighet att meddela den
unge varning eller besluta om ytterligare föreskrifter. Flertalet
remissinstanser är kritiska till förslaget om att socialnämnden fortlöpande
skall hålla åklagaren underrättad om vårdens fortgång. Det har
framhållits att det bör vara tillräckligt att åklagaren underrättas i de fall
problem uppkommer vid verkställigheten.
Skälen för regeringens förslag: Det straffrättsliga reaktionssystemet
bör präglas av konsekvens. Detta innebär ett krav på att den dömde skall
rätta sig efter de regler som gäller och efter de beslut som meddelas och
att ett brott mot regeln eller beslutet skall följas av en reaktion. Det är
väsentligt för påföljdssystemets trovärdighet att samhällets reaktion på
brott följer en konsekvent och fast linje så att systemet inte upplevs som
vagt och innehållslöst. Detta gäller inte minst när det är fråga om unga
lagöverträdare och kravet på konsekvens bör därför så långt det är
möjligt gälla även för påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten. Det bör understrykas att överlämnandet utgör en
brottspåföljd och att samhällets reaktion på brottet i dessa fall till sitt
innehåll i huvudsak består av socialtjänstens insatser.
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten är emellertid
behäftad med särskilda svårigheter i fråga om kravet på konsekvens.
Socialtjänstens insatser med stöd av socialtjänstlagen förutsätter att den
dömde lämnar sitt samtycke till åtgärden. Är den unge under 18 år
fordras även vårdnadshavarens samtycke. Samhällets reaktion riskerar att
bli utan innehåll om den dömde eller dennes vårdnadshavare efter
domstolsförhandlingen återtar sitt samtycke. Socialtjänstens val av
åtgärder avgörs dessutom utifrån den dömdes behov vid varje given
tidpunkt. Behovet kan komma att förändras och dessutom bedömas på
olika sätt av olika beslutsfattare. För tvångsvård med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) fordras
att förvaltningsdomstol efter överlämnandet prövar och finner att
förutsättningar för sådan vård föreligger. Finner förvaltningsdomstolen
att förutsättningarna brister så att socialnämndens ansökan om
tvångsvård inte kan bifallas, riskerar reaktionen på brottet att helt utebli.
Dessa förhållanden innebär en fara för trovärdigheten för påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten och rättsväsendet måste därför
ha effektiva medel för att reagera i nu angivna situationer.
Bestämmelsen i 38 kap. 2 § brottsbalken om undanröjande av
överlämnandepåföljden är av central betydelse i detta avseende. Enligt nu
gällande bestämmelse kan domstolens förordnande om överlämnande till
vård inom socialtjänsten undanröjas och ersättas med annan påföljd för
brottet, om det efter domen visar sig att vård av det slag socialnämnden
angivit i sitt yttrande inte lagligen kan komma till stånd eller får ett
väsentligt ändrat innehåll. Vad som närmast avses är situationer då den
tilltänkta vården inte går att genomföra på grund av att någon i
socialtjänstlagen eller LVU angiven förutsättning saknas. Ett exempel är
att den unge eller hans vårdnadshavare återtar sitt samtycke till vård med
stöd av socialtjänstlagen. Ett annat exempel är att socialnämnden finner
att åtgärderna med stöd av LVU inte längre behövs eller att länsrätten
eller högre instans inte bifaller socialnämndens ansökan om vård enligt
denna lag. Överlämnandet kan däremot inte undanröjas när väl de lagliga
förutsättningarna för den tilltänkta vården är uppfyllda, men de tilltänkta
insatserna inte kommer till stånd på grund av att socialtjänsten finner att
någon annan vårdinsats bör ske. Bestämmelsen i 38 kap. 2 § har
tillkommit för att förhindra stötande resultat i fall då en åtgärd som
domstolen förutsatte skulle komma till stånd inte har kunnat anordnas
med följd att reaktionen på brottet uteblir eller får ett väsentligt annat
innehåll än vad domstolen förutsatte.
Ett första förutsättning för ett fungerande och konsekvent
reaktionssystem är att de inblandade känner till de givna
förutsättningarna. För den unge lagöverträdarens del bör krävas att han
får ett tydligt besked om vad som förväntas av honom från samhällets
sida om påföljden bestäms till ett överlämnande till vård inom
socialtjänsten. I dag kan det många gånger vara så att den unge inte har
någon närmare uppfattning om vad en dom på överlämnande till vård
inom socialtjänsten ställer för krav på honom för egen del. Regeringen
anser därför att domstolen när den bestämmer påföljden till vård inom
socialtjänsten skall meddela en särskild föreskrift i domen som riktar
sig till den unge om vad han har att genomgå i fråga om vård och
behandling, när den planerade vården eller åtgärderna skall ske med stöd
av socialtjänstlagen. På detta sätt blir påföljden tydligare för såväl den
unge som samhället i övrigt. Den unge får ett klart besked om vad de
rättsvårdande organen förväntar sig av honom efter en dom på
överlämnande till vård inom socialtjänsten. Föreskriften bör utformas så
att den dömde åläggs att följa den vårdplan som socialnämnden redovisat
i sitt yttrande. Detta utgör ytterligare ett skäl för att socialnämndens
yttrande skall innehålla en vårdplan. Vårdplanen bör fogas till domen och
föreskriften kan då utformas i domslutet så att den unge skall genomgå
de åtgärder som framgår av vårdplanen. Det bör dock endast vara möjligt
att meddela en föreskrift i de fall det av socialnämndens yttrande framgår
att det är aktuellt att vidta åtgärder med stöd av socialtjänstlagen, vilken
förutsätter att den dömde samtycker till och medverkar i vården.
Domstolen bör av principiella skäl inte kunna föreskriva att den unge
skall underkasta sig tvångsvård med stöd av LVU. En sådan föreskrift
skulle sakna värde eftersom tvångsvård kan komma i fråga endast när
den unge eller, i förekommande fall, hans vårdnadshavare inte medverkar
genom att lämna sitt samtycke till vårdinsatserna. Skulle den dömde rätta
sig efter en meddelad föreskrift och därmed underkasta sig den
erforderliga vården, saknas såväl förutsättningar för som behov av
tvångsvård.
Det bör särskilt understrykas att en föreskrift av det slag som nu
föreslås inte syftar till att styra socialtjänstens insatser. Socialtjänsten
skall även i fortsättningen verka självständigt under de socialrättsliga
lagarna. Den av domstolen meddelade föreskriften riktar sig således inte
till socialnämnden utan enbart till den dömde.
Bryter den dömde mot föreskriften vilket innebär att den vård eller
de åtgärder som domstolen förutsatte vid överlämnandet inte kommer till
stånd bör det leda till en reaktion från de rättsvårdande organens sida.
Ytterst bör det leda till att överlämnandepåföljden undanröjs och ersätts
med en annan påföljd. Som framgår ovan är det redan med gällande
lagstiftning möjligt att undanröja en dom på överlämnande till vård inom
socialtjänsten om den unge eller hans vårdnadshavare återtar sitt
samtycke. Genom att införa en möjlighet för domstolen att meddela en
föreskrift som riktar sig till den unge blir det dock tydligare att den unge
har en skyldighet gentemot de rättsvårdande organen. Som en
konsekvens härav bör det också tydligt framgå vad den unge riskerar om
han inte följer föreskriften. Ett särskilt stadgande bör därför tas in i 38
kap. 2 § brottsbalken av vilket framgår att påföljden kan undanröjas om
den unge inte följer den av domstolen meddelade föreskriften. Detsamma
bör gälla om den unge bryter mot en meddelad föreskrift om
ungdomstjänst.
Genom föreskriften om vad den unge har att genomgå i fråga om vård
och behandling får den unge ett klart besked om vad som förväntas av
honom från domstolens sida samtidigt som åklagare och domstol får ett
bättre underlag för prövningen om den unge har misskött sig genom att
inte rätta sig efter föreskriften, vilket i sin tur underlättar för de
rättsvårdande organen att agera konsekvent.
Socialstyrelsen har invänt att det är principiellt tveksamt att rätten skall
kunna meddela en sådan föreskrift med hänsyn till att det är fråga om
frivillig vård. Frågan om den unge och i förekommande fall hans
vårdnadshavare samtycker till vården måste emellertid klargöras redan
före domstolsförhandlingen. Den omständigheten att denna reglering
skapar en medvetenhet hos den unge om att konsekvensen av ett
bristande samtycke kan leda till att påföljden inte kan bestämmas till ett
överlämnande bör inte ses som ett påtryckningsmedel som gör att
samtycket inte är att anse som reellt utan bör i stället ses som en del av
det beslutsunderlag den unge har att utgå ifrån vid ställningstagandet i
fråga om samtycke. Lämnar socialnämnden i sitt yttrande uppgift om att
den unge skall bli föremål för vård eller åtgärder och att den dömde i
förekommande fall hans föräldrar samtyckt till åtgärderna har
domstolen att utgå ifrån att den planerade vården skall komma till stånd.
Föreskriften kan därför ses som ett villkor som domstolen ställer för att
överlämnandepåföljden skall bestå. Det står således den unge fritt att
ändra sig i förhållande till socialtjänsten och återkalla sitt samtycke. Det
skall emellertid inte vara möjligt för den unge att ändra sig i förhållande
till domstolen utan att samhället reagerar på de ändrade förhållandena.
Vissa remissinstanser har påtalat att utbudet av påföljder efter ett
undanröjande av en dom på överlämnande till vård inom socialtjänsten är
begränsat. Detta är i och för sig riktigt. En allmän strävan är också, som
tidigare framhållits, att undvika kriminalvårdspåföljder för ungdomar,
vilket är det som oftast kan komma i fråga vid ett undanröjande. Detta
talar för att det bör finnas en möjlighet att inte omedelbart besluta om
undanröjande vid fall av misskötsamhet från den unges sida. Regeringen
anser därför i likhet med Hovrätten för Övre Norrland och
Domareförbundet att det bör införas en möjlighet för domstolen att
meddela den unge en varning på liknande sätt som i fråga om villkorlig
dom. Denna möjlighet bör användas i de fall den unge har misskött sig
och det finns ett behov av att klargöra allvaret i detta för den unge men
då överlämnandepåföljden ändå framstår som den mest adekvata.
För att kravet på konsekvens skall få tillräcklig genomslagskraft anser
regeringen att möjligheten att undanröja ett överlämnande till vård inom
sociltjänsten bör utvidgas ytterligare. Ett undanröjande bör vara möjligt
inte bara såsom i dag, om den vård som socialnämnden redovisat i sitt
yttrande inte lagligen kan komma till stånd exempelvis på grund av att
länsrätten eller högre instans inte bifaller en ansökan om tvångsvård, utan
även i fall då socialtjänsten ändrar uppfattning om vilka insatser som bör
göras för den dömde. Om det skulle visa sig att den reaktion som
förutsågs av domstolen vid påföljdsvalet uteblir på grund av att
socialtjänsten ändrat uppfattning bör detta leda till någon åtgärd från
rättsväsendet sida i de fall resultatet annars skulle uppfattas som stötande.
Frågan om ett undanröjande bör ske i nu avsedda situationer måste
bedömas mot bakgrund härav. Ett undanröjande bör som regel inte
komma i fråga om den planerade vården uteblir på grund av att den unges
situation har förbättras i sådan grad att vården inte längre behövs.
För att reaktionssystemet skall framstå som konsekvent och trovärdigt
är det av avgörande betydelse att uppföljningen av vad som sker med den
unge efter överlämnandet fungerar tillfredställande. Nuvarande ordning
innebär att det ankommer på åklagaren att inhämta upplysningar om
vilken vård som har anordnats. Det kan ifrågasättas om denna ordning är
den mest effektiva. I promemorian föreslås att socialnämnden bör
åläggas en obligatorisk rapporteringsskyldighet genom att det i
socialtjänstlagen införs en särskild bestämmelse om att socialnämnden
fortlöpande skall underrätta åklagaren om vårdens fortgång. Regeringen
delar den uppfattning som redovisats i promemorian att rutinerna för
uppföljningen av vården bör förbättras och att socialnämnden bör åläggas
en rapporteringsskyldighet. Det kan däremot ifrågasättas om en så
omfattande rapporteringsskyldighet som föreslagits är nödvändig och om
den skulle tjäna sitt syfte. Det finns en påtaglig risk för att en sådan
ordning skulle innebära en onödig arbetsbelastning för personal såväl
inom socialtjänsten som hos åklagarmyndigheterna och att den
information som verkligen är av intresse för åklagaren att den
planerade vården inte kommit till stånd skulle riskera att gå förlorad i
den omfattande informationshanteringen. Regeringen delar den
uppfattning som framförts från ett flertal remissinstanser att
rapporteringsskyldigheten bör kunna begränsas till de fall då den
planerade vården enligt vårdplanen inte kommer till stånd.
10.5 En ny frihetsberövande påföljd för unga
lagöverträdare
Regeringens förslag: En ny frihetsberövande påföljd, sluten
ungdomsvård, skall införas för brott som någon begått innan han
fyllt 18 år. Statens institutionsstyrelse skall ansvara för
verkställigheten.

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till
förslaget om en ny frihetsberövande påföljd. Ett flertal remissinstanser
har anfört att fängelsestraffet helt bör utmönstras för berörd
ålderskategori. Gävle tingsrätt avstyrker emellertid förslaget i denna del
och anför att ungdomar som gjort sig skyldiga till mycket svåra brott
skall dömas till fängelse. Tingsrätten anser emellertid att verkställigheten
av fängelsestraff bör kunna ske vid ett särskilt vårdhem som drivs av
Statens institutionsstyrelse. Brottsförebyggande rådet anser inte att
förslaget bör läggas till grund för lagstiftning och anför att det enda
bärande skälet för att införa den föreslagna påföljden skulle vara att
fängelsestraffet helt avskaffades för den avsedda ålderskategorin, men att
detta förutsätter en verkställighetsform som är bättre lämpad för
ungdomar än fängelsestraffet och med ett system som kan tillgodose de
grundläggande rättigheter och krav på rättssäkerhet som bör tillkomma
den dömde, vilket inte är fallet med förslaget. Socialstyrelsen och
Akademikerförbundet anser att den föreslagna påföljden även bör kunna
komma ifråga för brott som begåtts av någon som fyllt 18 men inte 21 år.
Liknande synpunkter har framförts från Statens institutionsstyrelse som
emellertid har förståelse för att begränsa påföljden på föreslaget sätt i ett
första skede. Västerås kommun har anfört att den nya påföljden bör
användas med största restriktivitet så att den inte blir ett alternativ till
insatser enligt socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård för unga (LVU). Akademikerförbundet
som inlämnat ett yttrande upprättat av SACO:s samverkansorgan inom
Kriminalvårdsverket och Statens institutionsstyrelse anser att frågan om
huvudmannaskap behöver utredas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Det är sedan en lång tid tillbaka en
grundläggande princip inom kriminalpolitiken i vårt land att unga
lagöverträdare endast i sällsynta undantagsfall skall dömas till fängelse.
Denna princip gäller särskilt beträffande ungdomar under 18 år. Det är
också förhållandevis sällan som så unga människor döms till fängelse.
Bakgrunden till denna restriktivitet är dels tanken att det inte är rimligt
att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna, dels vetskapen
om att fängelsestraffet innebär särskilda risker för unga människor. Det
råder numera stor enighet om att framför allt långvariga fängelsestraff är
förknippade med betydande risker för skadeverkningar för den dömde
och att det särskilt gäller för unga människor. Dessa omständigheter talar
för att fängelsestraffet helt bör utmönstras när det gäller de yngsta
lagöverträdarna. Frågan har varit föremål för överväganden vid ett flertal
tillfällen under de senaste decennierna.
Det förekommer emellertid att ungdomar begår så allvarliga brott att
samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. För
att kriminalpolitiken skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att motverka
brott, måste det inom påföljdssystemet finnas möjlighet att välja en
påföljd som i rimlig utsträckning avskräcker från brott, tydligt markerar
grundläggande gränser och dessutom motsvarar de krav samhället ställer
på rättvisa inom straffrättskipningen. Frihetsberövande påföljder kan
därför inte undvaras helt trots att det är fråga om mycket unga personer.
Den enda form av frihetsberövande som dagens påföljdssystem kan
erbjuda är fängelse. Regeringens uppfattning är att detta är mycket
otillfredsställande eftersom fängelse är en olämplig miljö för barn och
ungdomar. Det är därför angeläget att det tillskapas en alternativ form av
frihetsberövande som gör det möjligt att hålla de yngsta lagöverträdarna
utanför fängelserna. Denna uppfattning har också fått mycket brett stöd
av remissinstanserna.

Utformningen av en ny frihetsberövande påföljd och ansvaret för
verkställigheten

Utgångspunkterna vid utformningen av en ny frihetsberövande påföljd
för de yngsta lagöverträdare bör vara dels att verkställigheten kan ske
under sådana former att risken för skadeverkningar minimeras, dels att
verkställigheten kan ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet
kan angripas så effektivt som möjligt. Samtidigt måste verkställigheten
utformas med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig
reaktion på brott och att verkställigheten måste kunna ske under säkra
och betryggande former.
Beträffande den som vid brottet inte fyllt 18 år gäller att fängelse får
dömas ut bara om det finns synnerliga skäl. Största möjliga restriktivitet
skall alltså iakttas med att döma till fängelse. Det innebär att det endast är
ett mindre antal ungdomar mellan 15 och 18 år som döms till fängelse.
Följaktligen har man inom kriminalvården begränsade erfarenheter av
behandlingen av unga lagöverträdare. Inom kriminalvården har
visserligen en utveckling skett och särskilda ungdomsavdelningar har
tillskapats. Det finns emellertid ett starkt intresse av att hålla de yngsta
lagöverträdarna utanför krimnalvården i allmänhet och fängelserna i
synnerhet. Regeringen anser därför att ansvaret för verkställigheten av en
ny frihetsberövande påföljd bör anförtros åt något annat organ än
kriminalvården, som har bättre förutsättningar att tillgodose de särskilda
krav som bör gälla vid verkställighet av frihetsberövanden som döms ut i
fråga om så unga lagöverträdare.
Den 1 april 1994 tog Statens institutionsstyrelse över ansvaret för
planeringen och driften av de särskilda ungdomshem som avses i 12 §
LVU. Det övergripande målet för denna del av institutionsstyrelsens
verksamhet är att svara för att de ungdomar som behöver vård vid ett
särskilt ungdomshem skall kunna beredas vård av god kvalité. Statens
institutionsstyrelse har till uppgift att bedriva metodutveckling samt
stödja forskning och utvecklingsarbete, så att vården får högsta möjliga
kvalité. Vid myndigheten finns en särskild enhet för forsknings- och
utvecklingsfrågor samt ett vetenskapligt råd och man erhåller anslag för
forskning och utveckling. Statens institutionsstyrelse skall dessutom
tillsammans med kommuner och andra samhällsorgan utveckla nya
former för utslussning från de särskilda ungdomshemmen.
Institutionsstyrelsen skall vidare verka för ett vårdutbud som med
beaktande av närhetsprincipen är differentierat utifrån individuella
vårdbehov, vilket innebär att det bl.a. skall finnas särskilda institutioner
med hög bevakningsgrad, så att även de ungdomar som kräver särskilt
intensiv bevakning skall kunna tas om hand.
Inom den verksamhet som bedrivs av Statens institutionsstyrelse finns
således en bred erfarenhet av arbete med sådana ungdomar som kan
komma i fråga för frihetsberövande påföljder. Många av ungdomarna
finns redan i dag inom den så kallade § 12-vården eller har tidigare
erfarenheter av sådan vård. Statens institutionsstyrelse bedriver utifrån
sina erfarenheter av dessa ungdomar ett kontinuerligt arbete för att
ytterligare höja kompetensen. Under senare år har även tillskapats
enheter med särskilt hög bevakningsgrad för att de mest vård- och
tillsynskrävande ungdomarna skall kunna tas om hand.
Enligt 12 § socialtjänstlagen skall socialnämnden verka för att barn
och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och
stöd de behöver. Detta gäller självfallet även de ungdomar som har
frihetsberövats på grund av brott. Flertalet av dem som frihetsberövas
torde vara i behov av vård och behandling och det är därför av stor vikt
att socialtjänsten aktivt medverkar under verkställigheten av ett
frihetsberövande. Socialtjänsten har ofta tidigare erfarenheter och
kunskaper om den unge, vilket är värdefullt vid behandlingen under
verkställigheten av frihetsberövandet. För att behandlingen skall kunna
bli framgångsrik krävs i regel kontinuitet och långsiktig planering, vilken
ofta bör omfatta även tiden efter frihetsberövandet. Det kan härvid
konstateras att det redan i dag finns etablerade former för samverkan
mellan de särskilda ungdomshemmen och socialtjänsten.
Mot denna bakgrund måste Statens institutionsstyrelse anses ha goda
möjligheter att inom sin organisation kunna ta om hand de unga
lagöverträdare som kan komma i fråga för ett frihetsberövande. En sådan
lösning ligger dessutom väl i linje med Förenta Nationernas konvention
om barnets rättigheter vilken ratificerats av Sverige. Av denna följer bl.a.
att alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängliga för att säkerställa
att
barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och som är
rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till
brottet.
Regeringens förslag innebär således att en ny frihetsberövande påföljd
skall införas, sluten ungdomsvård. Påföljden skall kunna dömas ut för
brott som har begåtts av den som var under 18 år vid brottstillfället.
Frihetsberövandet skall verkställas under ledning av Statens
institutionsstyrelse. Socialnämnden skall emellertid alltjämt ha det
övergripande ansvar för den unge som följer av socialtjänstlagen. Att den
unge blir frihetsberövad på straffrättslig grund befriar således inte
socialnämnden från detta ansvar.
10.6 Tillämpningsområdet
Regeringens förslag: Om rätten med tillämpning av de allmänna
reglerna om påföljdsval finner att det finns synnerliga skäl för att
döma en person som begått brott innan han fyllt 18 år till fängelse
skall den i stället först pröva om påföljden kan bestämmas till sluten
ungdomsvård. Tiden för sluten ungdomsvård skall bestämmas efter
brottets straffvärde till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Promemorians förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens.
I promemorian förelås dock att tiden för frihetsberövandet skall
bestämmas till lägst två månader.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar uppfattningen att
ett frihetsberövande endast skall kunna komma i fråga om det föreligger
synnerliga skäl. Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att man i förslaget
varit alltför återhållsam rörande påföljdens tillämpningsområde. Statens
institutionsstyrelse har framhållit att två månader är en minimitid för att
de särskilda ungdomshemmen skall kunna erbjuda den unge någon
meningsfull insats. Länsrätten i Örebro län och Malmö kommun har
anfört att den undre gränsen framstår som anmärkningsvärt kort.
Skälen för regeringens förslag: Av 30 kap. 4 § brottsbalken följer att
domstolen vid val av påföljd skall fästa särskilt avseende vid
omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse och att
domstolen därvid skall beakta sådana förmildrande omständigheter som
anges i 29 kap. 5 § brottsbalken och som är att hänföra till brottslingens
person eller vad som inträffat efter brottet. Bestämmelsen i 30 kap. 4 §
brottsbalken är av allmän karaktär och gäller såväl unga som vuxna
lagöverträdare.
I 30 kap. 5 § brottsbalken finns en särskild bestämmelse för
användningen av fängelsestraffet beträffande unga lagöverträdare. För
brott som någon har begått innan han fyllt 18 år får domstolen döma till
fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Av bestämmelsen följer att
fängelse får dömas ut endast i sällsynta undantagsfall. I stället bör den
unge i första hand överlämnas till vård inom socialtjänsten. Ett sådant
överlämnande har i praxis inte ansetts uteslutet ens vid mycket allvarlig
brottslighet.
Domstolen skall särskilt beakta den unges ålder vid straffmätningen
för brott som har begåtts av den som är under 21 år. Enligt 29 kap. 7 §
brottsbalken får domstolen döma till lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för brottet i fråga om den som begått brott innan han fyllt
tjugoett år. Omfattningen av denna så kallade ungdomsrabatt framgår
bl.a. av rättsfallet NJA 1989 s. 870. Av 29 kap. 7 § framgår vidare att
ingen får dömas till livstidsstraff för brott som han har begått innan han
fyllt 21 år.
Frihetsberövanden av unga lagöverträdare bör undvikas så långt det är
möjligt. När domstolen bestämmer påföljd för en ung lagöverträdare bör
den i första hand överväga om den unge kan överlämnas till vård inom
socialtjänsten eller om påföljden kan bestämmas till böter. I andra hand
skall domstolen pröva om någon annan icke frihetsberövande påföljd kan
komma i fråga. Domstolen skall således först pröva exempelvis om den
unge kan dömas till villkorlig dom eller skyddstillsyn med en föreskrift
om samhällstjänst innan frågan om ett frihetsberövande kan aktualiseras.
Denna prövning sker i enlighet med brottsbalkens bestämmelser om val
av påföljd.
Som framgår ovan anser regeringen att fängelse bör undvikas så långt
det är möjligt när det gäller den berörda gruppen av unga lagöverträdare.
Genom att införa en ny frihetsberövande påföljd kan fängelse undvikas
samtidigt som domstolarna ges möjlighet att döma ut en påföljd som är
tillräckligt ingripande med hänsyn till den aktuella brottsligheten.
Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att restriktivitet med att
döma till en frihetsbrövande påföljd bör gälla oavsett om det är fråga om
att döma till fängelse eller sluten ungdomsvård. Förutsättningarna för att
domstolen skall kunna döma till sluten ungdomsvård skall därför vara
samma som för att döma till fängelse. Av det följer att det även
fortsättningsvis skall råda en presumtion mot att frihetsberöva ungdomar
för brott som begåtts före 18 års ålder. För att presumtionen skall brytas
fordras att det finns synnerliga skäl. De uttalanden som gjordes i
påföljdsbestämningspropositionen (prop. 1987/88:120) i fråga om
möjligheten att kunna döma en person som begått brott innan han fyllt 18
år till fängelse bör alltjämt gälla. Någon ändring av gällande praxis
avseende möjligheterna att frihetsberöva ungdomar som begått brott
innan de fyllt 18 år är heller inte avsedd med den nu aktuella reformen.
Vid påföljdsbestämningen skall domstolen om den finner att en ung
lagöverträdare har begått så allvarliga brott att påföljden bör bestämmas
till fängelse först pröva om påföljden i stället kan bestämmas till sluten
ungdomsvård. Den unges behov av vård skall inte tillmätas någon
betydelse vid påföljdsbestämningen. Sluten ungdomsvård skall således
kunna dömas ut enbart när detta är motiverat som en reaktion på brottet.
Den unges behov av vård skall däremot tillmätas stor betydelse vid
verkställigheten. Det kan på goda grunder antas att de flesta ungdomar
som i dag döms till fängelse är i stort behov av vård och behandling. Att
tillskapa en påföljd som gör det möjligt att anordna verkställigheten så att
den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som möjligt är ett av
huvudsyftena med regeringens förslag.
Förslaget innebär att den nya påföljden i princip kommer att ersätta
fängelsestraffet för de yngsta lagöverträdarna. Det har från några
remissinstanser framförts att en ny frihetsberövande påföljd även bör
omfatta gruppen av unga lagöverträdare som begått brott efter 18 men
före 21 års ålder. En öppning av den nya påföljden för den äldre gruppen
av unga lagöverträdare skulle emellertid leda till att åldersstrukturen på
de särskilda ungdomshemmen skulle förändras i alltför stor utsträckning
vilket i vart fall för närvarande inte kan anses lämpligt. Skälen för att
hålla den äldre åldersgruppen utanför kriminalvårdens anstalter är
dessutom inte lika starka som för den yngre åldersgruppen.
Sluten ungdomsvård innebär således att den unge blir frihetsberövad.
Det är därmed fråga om en mycket ingripande reaktion på brott.
Påföljden måste därför vara utformad så att det står klart att den utgör
samhällets reaktion på den dömdes brottslighet och att den uppfyller
principerna om förutsebarhet och proportionalitet. Sluten ungdomsvård
måste därför vara en tidsbestämd påföljd.
I promemorian har föreslagits att minimitiden för sluten ungdomsvård
fastställs till två månader med motiveringen att en sådan tid måste anses
utgöra ett minimum för att verkställigheten skall kunna fyllas med något
meningsfullt innehåll. Några remissinstanser, däribland Statens
institutionsstyrelse, har instämt i denna bedömning. Några andra
remissinstanser, däribland Riksåklagaren, anser att det inte bör finnas
några begränsningar i tid och att fängelsepåföljden därmed bör kunna
utmönstras helt för de yngsta lagöverträdarna.
Som framgår ovan skall den unges behov av vård inte tillmätas någon
betydelse vid påföljdsbestämningen i en situation då den unge har gjort
sig skyldig till så allvarlig brottslighet att det är aktuellt med ett
frihetsberövande. Följaktligen kan den unges behov av vård inte heller
tillmätas någon betydelse vid bestämmandet av längden av
frihetsberövandet i det enskilda fallet. Det utdömda frihetsberövandets
längd skall således vara relaterad till straffvärdet av brottsligheten. Detta
innebär dock inte, som framgår ovan, att den unges behov av vård inte
skall tillmätas någon betydelse under verkställigheten. Tvärtom skall
verkställigheten av sluten ungdomsvård präglas av att den unge blir
föremål för adekvat behandling. Med beaktande av de skäl som skall
kunna motivera sluten ungdomsvård framstår det dock inte som logiskt
att bestämma minimitiden utifrån ett vårdperspektiv. Införandet av den
föreslagna minimitiden skulle dessutom få den negativa konsekvensen att
domstolen i en situation där en ung lagöverträdare gjort sig skyldig till
sådan brottslighet att det föreligger synnerliga skäl för att döma till
fängelse men straffvärdet är sådant att det inte är påkallat med fängelse
överstigande två månader är tvungen att bestämma påföljden till fängelse
i stället för sluten ungdomsvård trots att sistnämnda påföljd i förhållande
till fängelse ändå måste anses vara en lämpligare påföljd. Sådana
situationer bör undvikas. Regeringen anser därför att minimitiden för
sluten ungdomsvård bör motsvara fängelseminimum.
I detta sammanhang bör samtidigt framhållas att behovet av att döma
ut kortare frihetsberövanden torde minska dels genom förslaget att kunna
förena påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten med en
föreskrift om ungdomstjänst, dels förslaget om att kunna förena villkorlig
dom med en föreskrift om samhällstjänst.
Som framgår ovan skall verkställigheten av sluten ungdomsvård ske
vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga. Införandet av den nya
påföljden bör inte medföra att åldersstrukturen vid de särskilda
ungdomshemmen förändras i alltför stor utsträckning. Det är således inte
lämpligt att äldre personer, som åldersmässigt inte passar in vid de
särskilda ungdomshemmen, placeras vid dessa hem. Med den
utgångspunkten är det nödvändigt att ange en maximitid för
frihetsberövandet och att ha särskilda regler om påföljdspreskription.
Maximitiden bör emellertid sättas högt för att påföljden skall kunna
omfatta även brottslighet med mycket höga straffvärden. Den övre
gränsen bör bestämmas med beaktande av de faktiska verkställighetstider
som i dag blir resultatet när ungdomar, som vid tiden för brottet var
under 18 år, döms till fängelsestraff i de allra grövsta fallen. Därvid bör
uppmärksammas den betydande reduktion som sker vid straffmätningen
med stöd av 29 kap. 7 § brottsbalken. Vidare skall beaktas att villkorlig
frigivning inte kommer att förekomma i fråga om denna påföljd. Det
faktiska frihetsberövandet bör inte bli längre än vad det skulle ha blivit
vid en dom på fängelse. Mot denna bakgrund framstår fyra år som en
lämplig övre gräns.
Det kan ibland inträffa att den som begår brott innan han fyllt 18 år
lagförs först avsevärt senare. I en situation där lång tid har förflutit
mellan brottet och lagföringen kan skälen för särbehandling inte anses
vara lika starka som när lagföring sker i nära anslutning till brottet. Om
det går så många år innan han döms att han åldersmässigt inte passar in
på ett särskilt ungdomshem, där i stort sett alla intagna även i framtiden
torde vara under 21 år, bör det vara möjligt att döma en sådan person till
fängelse. Det kan även tänkas uppstå andra situationer i vilka det bör
vara möjligt att döma den som begått brott före 18 års ålder till fängelse.
En sådan situation kan vara om en ung lagöverträdare under en längre
period gör sig skyldig till omfattande och allvarlig brottslighet såväl före
som efter 18 års ålder.
Den nya påföljden kommer således inte att kunna ersätta
fängelsepåföljden fullt ut. Regeringens förslag innebär emellertid att det
endast i undantagsfall kommer att bli fråga om att döma någon till
fängelse i den aktuella ålderskategorin.

10.7 Verkställigheten
Regeringens förslag: Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall
ske vid sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmeler om vård av unga. Intagningsförfarandet
och beräkningen av verkställighetstiden skall ske på i stort sett
motsvarande sätt som vid dom på fängelse och Statens
institutionsstyrelse skall i detta sammanhang åläggas motsvarande
uppgifter som Kriminalvårdsstyrelsen. De närmare bestämmelserna
angående verkställigheten skall intas i lag. Genomförandet av
verkställigheten skall ske i nära samarbete med socialtjänsten i den
dömdes hemort och med beaktande av de särskilda krav som måste
ställas vid utformningen av frihetsberövanden som dömts ut i fråga
om barn och ungdomar.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) har påpekat att det i
verkställighetslagen bör tas in en bestämmelse som ger Statens
institutionsstyrelse möjlighet att besluta i frågor om besök hos en intagen
och att det även bör övervägas att reglera en intagens rätt att ringa och ta
emot telefonsamtal. JO har vidare påtalat att lagstiftningen måste
utformas så att det i ett enskilt fall inte kan uppkomma oklarhet om
vilken myndighet som ansvarar för olika insatser i fråga om dem dom
döms till den nya påföljden. Brottsförebyggande rådet anser att förslaget
till verkställighetslag är fragmentariskt och inte motsvarar de rättigheter
och rättssäkerhetsgarantier som regelsystemet i lagen om vård i
kriminalvårdsanstalt erbjuder. Statens institutionsstyrelse har anfört att
det inte är lämpligt att de intagna flyttas utan att det är bättre att den unge
kan bli föremål för åtgärder som innebär att man vidtar någon åtgärd som
gör att behandlingen inte enbart sker i låst miljö. Åklagarmyndigheten i
Västerås tror inte att utslussningsverksamheten kan kompensera
avsaknaden av övervakning efter villkorlig frigivning. Rikspolisstyrelsen
har påpekat att bestämmelser bör införas om skyldighet att underrätta
målsäganden om exempelvis rymningar.
Skälen för regeringens förslag: En dom på sluten ungdomsvård
innebär ett frihetsberövande och det är således fråga om ett allvarligt
ingripande i den enskildes liv. För att tillgodose de grundläggande
rättssäkerhetskraven är det nödvändigt att införa vissa bestämmelser
angående verkställigheten. Dessa bestämmelser bör tas in i en särskild
lag.
Som framgått ovan skall verkställigheten av den nya påföljden ske vid
sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Flertalet av de
bestämmelser som reglerar den nuvarande verksamheten vid de särskilda
ungdomshemmen är väl lämpade även för verkställigheten av den nya
påföljden och de bör därför föras över till den nya verkställighetslagen.
Socialtjänstförordningen innehåller vidare bestämmelser av administrativ
art vilka gäller verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen. Dessa
bestämmelser förutsätts gälla även i fortsättningen och då även i den del
av verksamheten som består i verkställighet av den nu föreslagna
påföljden. I flera avseenden behövs dock särskilda bestämmelser för dem
som vistas på ett särskilt ungdomshem på straffrättslig grund.

Intagningen

Verkställigheten av en dom på sluten ungdomsvård skall inledas genom
att den dömde tas in på särskilt ungdomshem. Som framhållits i flera
olika sammanhang är det angeläget att samhällets reaktion på brott sker
snabbt och i nära anslutning till brottet. Detta talar för att en dom på
sluten ungdomsvård bör kunna gå i omedelbar verkställighet utan hinder
av att domen inte vunnit laga kraft. Det finns emellertid starka skäl som
talar i motsatt riktning. Som framhålls ovan innebär en dom på sluten
ungdomsvård att den dömde blir frihetsberövad och det är sålunda fråga
om en mycket ingripande straffrättslig reaktion. Intresset av att domen
kan verkställas måste därför vägas mot risken att den dömde berövas sin
frihet genom en dom som senare ändras i påföljdsdelen. Starka
rättssäkerhetsskäl talar för att domen i princip inte skall kunna gå i
verkställighet i påföljdsdelen innan den vunnit laga kraft i denna del.
Domen bör dock kunna verkställas såvitt gäller påföljden om den dömde
inte inom föreskriven tid har överklagat domen. Detta gäller även om
åklagare eller målsägande överklagat domen. En sådan ordning skulle
motsvara vad som gäller beträffande dom på fängelse enligt 2 § lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
En dom på sluten ungdomsvård vinner laga kraft i påföljdsdelen när
tiden för överklagande löpt ut utan att domen överklagas i denna del. För
att i viss mån tillgodose intresset av att verkställigheten skall kunna
inledas så snabbt som möjligt bör det införas en möjlighet för den dömde
att före överklagandetidens utgång avge en så kallad nöjdförklaring. En
sådan förklaring innebär att den dömde avstår från möjligheten att
överklaga domen såvitt avser den påföljd som dömts ut och att han
medger att den får verkställas omedelbart i denna del. Regleringen bör
vara utformad på samma sätt som vid dom på fängelse enligt lagen om
beräkning av strafftid m.m. Det innebär bl.a. att nöjdförklaring inte får
avges innan den dömde haft viss betänketid. Den unge skall vidare under
betänketiden beredas tillfälle att samråda med sin försvarare.
När en dom på sluten ungdomsvård vunnit laga kraft skall den
verkställas. Regleringen för hur detta skall ske bör vara utformad på
samma sätt som vid dom på fängelse. Statens institutionsstyrelse bör i
detta avseende åläggas i huvudsak motsvarande funktion som
Kriminalvårdsstyrelsen.
När en dom på sluten ungdomsvård får verkställas skall den dömde så
snart som möjligt tas in på ett särskilt ungdomshem. Det skall ankomma
på Statens institutionsstyrelse att efter samråd med socialtjänsten i den
dömdes hemkommun bestämma vid vilket särskilda ungdomshem den
dömde skall tas in. Vid placeringen av den dömde skall Statens
institutionsstyrelse beakta artikel 37 c i Förenta Nationernas
barnkonvention. Av denna artikel följer att varje frihetsberövat barn skall
hållas åtskilt från vuxna, om det inte är till barnets bästa att inte göra det.
Med barn förstås i konventionen den som är under18 år. Det innebär att
de som är under 18 år och som vistas på särskilt ungdomshem inte får
vara placerade tillsammans med dem som är över 18 år om det inte är till
deras bästa. Med hänsyn till behandlingsinnehållet och den ändå ringa
åldersskillnad som kommer att föreligga mellan de äldsta och de yngsta
intagna måste det anses vara till barnens bästa att en nyanserad
bedömning görs i denna fråga. Som regel bör det inte anses vara till
barnets bästa att den unge inte kan fortsätta den pågående behandlingen i
samma miljö och i samma krets av intagna enbart för att någon av de
intagna har passerat artonårsgränsen. Det kan ofta anses vara till barnets
bästa att vara placerad på en avdelning med lämplig behandlingsmodell
även om några intagna är i åldern 18-21 år. Vid bedömningen bör stor
vikt läggas vid värdet av kontinuiteten i vården och miljön.
En särskild fråga är huruvida de som tas in på särskilt ungdomshem
som påföljd för brott bör hållas åtskilda från dem som tagits in efter
beslut i administrativ ordning. Det torde ibland finnas såväl praktiska
som behandlingsmässiga motiv att hålla de båda grupperna åtskilda, men
behovet kan variera från fall till fall och det kan förändras successivt
under verkställigheten. Ibland kan det vara mest ändamålsenligt från
behandlingssynpunkt att placera de både grupperna tillsammans. En
bestämmelse om att grupperna inte får blandas skulle kunna innebära
svårigheter att erbjuda den placering som är mest ändamålsenlig i det
enskilda fallet. Det bör därför överlåtas till Statens institutionsstyrelse att
i det enskilda fallet avgöra om den som dömts för brott bör hållas avskild
från övriga intagna.
När den dömde inte är häktad eller på annat sätt frihetsberövad när
domen får verkställas, skall han av Statens institutionsstyrelse föreläggas
att senast viss dag inställa sig vid det särskilda ungdomshem där
verkställigheten skall äga rum. Statens institutionsstyrelse bör kunna
begära att polismyndighet skall förpassa den dömde till institutionen, om
han inte efterkommer ett föreläggande att inställa sig eller om han inte
kan nås av ett sådant föreläggande. Den som skall förpassas till ett
särskilt ungdomshem bör tillfälligt kunna förvaras i allmänt häkte eller
polisarrest om det är nödvändigt för att förpassningen skall kunna
genomföras. När den unge förvaras i häkte eller polisarrest i väntan på
förpassning bör vad som sägs om häktade i lagen (1976:371) om
behandling av häktade och anhållna m.fl. tillämpas.
Om den dömde, när domen på sluten ungdomsvård får verkställas, är
häktad eller på annat sätt berövad friheten, skall domen omedelbart
verkställas och den dömde skall förpassas till det särskilda ungdomshem
som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

Beräkning av verkställighetstiden

När det gäller beräkning av den tid som verkställigheten skall pågå bör
motsvarande bestämmelser i lagen om beräkning av strafftid m.m. gälla i
tillämpliga delar. Det innebär att tiden skall räknas på samma sätt som
vid dom på fängelse. Beräkning av verkställighetstiden skall göras av
Statens institutionsstyrelse. Enligt 25 § ovan nämnda lag skall, om flera
fängelsestraff sammanträffar på verkställighetsstadiet, sammanläggning
ske. Detsamma bör gälla vid sammanträffande av domar på sluten
ungdomsvård. Konkurrensproblem av det slag som uppkommer om en
dom sluten ungdomsvård sammanträffar med en dom på fängelse
behandlas nedan i avsnitt 10.8.
Införandet av påföljden sluten ungdomsvård föranleder ändring i
bestämmelsen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövanden i 33 kap.
5 § brottsbalken. Den som har dömts till sluten ungdomsvård bör få
tillgodoräkna sig den tid han varit frihetsberövad på samma sätt som den
som dömts till fängelse.

Genomförande av verkställigheten

Som framgår ovan är det förenat med stora risker för skadeverkningar att
beröva unga människor deras frihet. Det är sedan länge känt när det
gäller fängelsestraffet och utgör ett av motiven till att införa påföljden
sluten ungdomsvård. Inom den av Statens institutionsstyrelse bedrivna
verksamheten finns goda förutsättningar för att utforma verkställigheten
så att risken för skadeverkningar minskar och det är angeläget att dessa
möjligheter tas till vara. Ansträngningarna för att minimera skaderiskerna
måste emellertid genomföras med beaktande av att sluten ungdomsvård
är en frihetsberövande påföljd. Det är väsentligt för tilltron till påföljden
att verkställigheten kan genomföras med erforderlig säkerhet och att den
dömde kan hindras från att avvika eller på annat sätt hindra
verkställigheten. Det måste därför införas bestämmelser i
verkställighetslagen som säkerställer detta.
Lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) innehåller mycket
detaljerade föreskrifter om en intagens rättigheter och skyldigheter.
Något behov av en sådan omfattande reglering torde inte föreligga bland
annat med hänsyn till att verksamheten vid de särskilda
ungdomshemmen bedrivs utifrån andra utgångspunkter och med annan
målsättning än den verksamhet som bedrivs inom kriminalvården i
anstalt. Ett av skälen för att införa den nya påföljden är som framgår
ovan att den dömde skall kunna bli föremål för adekvat vård.
Verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen är till skillnad från
verksamheten vid kriminalvårdsanstalterna uteslutande inriktad på vård.
Vid utformningen av verkställighetsregleringen bör därför i första hand
de bestämmelser som reglerar verkställigheten i fråga om dem som är
föremål för ett administrativt frihetsberövande med stöd av LVU tjäna
som förebild. I verkställighetslagen bör emellertid också vissa
bestämmelser tas in motsvarande de som finns i KvaL.

Särskilda befogenheter

I LVU finns bestämmelser som innebär att den unge får hindras från att
lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning i rörelsefriheten
som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. LVU innehåller
vidare bestämmelser som möjliggör att rörelsefriheten får inskränkas
med hänsyn till andra intagna eller personalens säkerhet. Motsvarande
bestämmelse bör införas i verkställighetslagen. LVU innehåller vidare
bestämmelser som innebär att den unge inte får inneha narkotika,
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller
injektionssprutor, kanyler eller andra liknande föremål. Påträffas sådan
egendom får den omhändertas för att förstöras eller säljas enligt
bestämmelserna om beslagtagen egendom. LVU innehåller också
bestämmelser som gör det möjligt att låta den unge bli föremål för
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt få sin post kontrollerad.
Dessa bestämmelser bör gälla även för den som är intagen på det
särskilda ungdomshemmet på straffrättslig grund. En hänvisning till
dessa bestämmelser i LVU bör därför göras i verkställighetslagen.

Besök och telefon

Som påpekats från JO bör verkställighetsregleringen även innehålla en
bestämmelse som ger Statens institutionsstyrelse möjlighet att besluta i
frågor om besök hos en intagen i fråga liksom en intagens rätt att ringa
och ta emot telefonsamtal.
Bestämmelser som reglerar möjligheterna till inskränkningar av en
frihetsberövad persons rätt till kontakter med yttervärlden finns såväl i
fråga om dem som är frihetsberövade som en följd av en dom på fängelse
som för dem som är föremål för frihetsberövande efter beslut i
administrativ ordning.
Utgångspunkten bör vara att den dömde skall få ta emot besök samt
ringa och ta emot telefonsamtal i sådan utsträckning som det är praktisk
möjligt på institutionen. Det måste anses vara av stor vikt att den unges
kontakter med människor utanför det särskilda ungdomshemmet främjas.
Detta gäller särskilt den unges kontakter med föräldrar, syskon och andra
som står den unge nära. Det kan emellertid finnas skäl att inte tillåta
besök på grund av att säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet kan
äventyras eller om vägande behandlingsskäl talar emot det. Det bör
framhållas att möjligheterna att begränsa den unges kontakter med
yttervärlden bör användas restriktivt.

Avskiljande

Den som är intagen för vård på särskilt ungdomshem med stöd av LVU
får hållas avskild från övriga vid hemmet om det är särskilt påkallat på
grund av att han uppträder våldsamt eller är så påverkad av
berusningsmedel att han inte kan hållas till ordningen. Han skall då
fortlöpande stå under uppsikt av personalen och han får inte hållas i
avskildhet längre tid än som är oundgängligen nödvändigt och inte i
något fall under en längre tid än 24 timmar i följd. En motsvarande
bestämmelse bör finnas för dem som intagits på det särskilda
ungdomshemmet på straffrättslig grund.

Vistelse under öppnare former och utslussning

Det är väl känt att det ofta är förenat med svårigheter för en intagen att
lämna den institution där han varit omhändertagen. Detta torde gälla
oavsett om det är fråga om frigivning från kriminalvårdsanstalt eller
utskrivning från särskilt ungdomshem. Det är därför angeläget att steget
mellan institutionen och omvärlden inte blir alltför stort och det är viktigt
att utslussningen sker successivt. Denna skall planläggas i samråd med
socialtjänsten i den dömdes hemkommun. Det måste anses vara av
största vikt att dessa organ samverkar i detta avseende.
Utslussningen bör vara en normal del av påföljden sluten
ungdomsvård. Det är dock viktigt att framhålla att sluten ungdomsvård är
en frihetsberövande påföljd och den får inte urholkas så att den får en
annan innebörd än vad som avsågs när domstolen beslutade sin dom. Det
naturliga är att utrymmet för utslussning ökar i slutet av
verkställighetstiden. Utslussningen kan inledas genom att den dömde ges
möjlighet till vistelse under öppnare former. Den som vistats under
öppnare former bör därefter också ges möjlighet att vistas utanför det
särskilda ungdomshemmet i allt större utsträckning. Begreppet vistelse
utanför det särskilda ungdomshemmet används i detta sammanhang som
en samlande beteckning för flera olika alternativ. En sådan vistelse kan
bestå i en kortare permission vid ett visst tillfälle eller i en
sammanhängande permission under flera dygn i sträck. Det kan också
vara fråga om att den dömde medges att vistas utanför det särskilda
ungdomshemmet under en viss del av dygnet för att delta i dagliga
aktiviteter som kan antas underlätta anpassningen till samhället. Det kan
t.ex. vara fråga om behandling, utbildning eller annan liknande
verksamhet utanför institutionen.
Det kan även vara fråga om att den dömde placeras utanför det
särskilda ungdomshemmet för att han skall kunna bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas underlätta anpassningen. En
motsvarande möjlighet finns i 34 § KvaL. Det krav som bör ställas är att
placeringen är förenad med någon slags strukturerad verksamhet vars
syfte är att främja den unges anpassning i samhället. Det bör naturligtvis
inte förekomma att den unge placeras i eget boende eller i
föräldrahemmet, då en sådan placering skulle urholka påföljdens
innehåll. De olika formerna för vistelse utanför hemmet bör regleras i en
gemensam bestämmelse i verkställighetslagen och denna bör utformas så
att den ger utrymme för flexibla och ändamålsenliga lösningar. Beslut
om när och i vilken utsträckning sådan vistelse skall medges fattas av
Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden i den
dömdes hemkommun. I fråga om placering utanför det särskilda
ungdomshemmet fordras att socialnämnden i den dömdes hemkommun
samtycker till en sådan placering eftersom det är kommunen som får
svara för kostnaderna för detta. Vid prövningen av huruvida sådan
vistelse bör medges skall beaktas vad som anförts ovan om dels intresset
av att förbereda den unge inför frigivningen, dels de begränsningar som
följer av att sluten ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd. Den tid
som den dömde ges tillfälle till vistelse utanför det särskilda
ungdomshemmet skall inräknas i verkställighetstiden på motsvarande sätt
som gäller i fråga om § 34-placering.
Beslut om vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet bör vid
behov kunna förenas med särskilda villkor. Den dömde bör exempelvis
kunna åläggas att hålla sig fri från droger och andra berusningsmedel, att
underkasta sig erforderlig vård och behandling, att hålla kontakt med viss
person vid det särskilda ungdomshemmet, att besöka socialtjänsten eller
att delta i utbildning. Det kan inte heller uteslutas att det ibland finns
behov av föreskrift om förbud för den dömde att uppehålla sig på viss
plats eller att ta kontakt med vissa personer. Behovet av villkor skall
prövas av Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden.
Det bör självfallet inte finnas något hinder mot att ge den unge särskilda
föreskrifter under en redan påbörjad vistelse utanför det särskilda
ungdomshemmet. Det bör betonas att den som medgivits sådan vistelse
alltjämt är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Han skall
snabbt kunna återföras till hemmet om han bryter mot en meddelad
föreskrift eller missköter sig på annat sätt. Vistelsen utanför hemmet
måste därför anordnas så att företrädare för det särskilda
ungdomshemmet kan följa den unges förehavanden.
Som framhålls ovan bör utslussningen planläggas gemensamt av
Statens institutionsstyrelse och socialtjänsten på den unges hemort. Det
särskilda ungdomshemmet skall behålla behandlingsansvaret för den
unge när han vistas utanför hemmet, men ansvaret för hans omedelbara
behov av bostad, ekonomiskt stöd samt sociala och medicinska
behandlingsinsatser åvilar då socialtjänsten.

Bestämmelser om hälso- och sjukvård

I KvaL finns bestämmelser om hälso- och sjukvård för intagna i anstalt.
En motsvarande bestämmelse i fråga om den som är föremål för
verkställighet av sluten ungdomsvård bör tas in i verkställighetslagen.
LVU innehåller en bestämmelse om att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem och
som får kännedom om att den unge har en sådan smittsam sjukdom som
enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom
skall underrätta föreståndaren för hemmet, om det inte står klart att det
inte finns någon risk för smittspridning. En liknande bestämmelse finns i
KvaL. En sådan bestämmelse bör finnas även i fråga om den som är
intagen på det särskilda ungdomshemmet på straffrättslig grund. En
motsvarande bestämmelse bör därför tas in i verkställighetslagen.
Det kan inte uteslutas att de ungdomar som kan bli föremål för den nya
påföljden kan ha så svåra psykiska problem att det är nödvändigt med
kvalificerad psykiatrisk vård. Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård bör därför omfatta även den grupp som blir föremål för den nya
påföljden på motsvarande sätt som för den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt.

Biträde av polis

LVU innehåller bestämmelser som ger den som förestår vården vid ett
särskilt ungdomshem rätt att beträffande den som är föremål för
omhändertagande enligt LVU under vissa förhållanden begära biträde av
polisen. Den som förestår vården kan begära polishandräckning för att
efterforska och återhämta en intagen. Biträde kan också lämnas för att
ombesörja en förflyttning av den intagne. En motsvarande bestämmelse
avseende den nu aktuella gruppen är nödvändig för att säkerställa bland
annat att den dömde inte kan hindra verkställigheten. En bestämmelse
bör därför föras in i verkställighetslagen som gör det möjligt för den som
ansvarar för vården vid det särskilda ungdomshemmet att begära biträde
av polisen för att efterforska eller återhämta den som dömts till sluten
ungdomsvård om den unge avvikit eller för att ombesörja någon
förflyttning av honom.

Underrättelse till målsägande om frihetsberövade personer

Av 35 § KvaL följer att målsäganden skall kunna begära att få bli
underrättad om var en intagen befinner sig i vissa angivna fall. Någon
motsvarande skyldighet föreligger inte såvitt avser den som undergår
vård enligt LVU. Denna fråga har behandlats bl.a. i Socialutskottets
betänkande 1993/94 SoU 1 utan att ha erhållit någon lösning. Underlag
saknas för att i detta lagstiftningsärende ta ställning till frågan om
underrättelse avseende dem som är omhändertagna enligt LVU. Däremot
bör en sådan skyldighet införas avseende den som döms till sluten
ungdomsvård. Införandet av den nya påföljden sluten ungdomsvård
kommer i princip att innebära att de unga lagöverträdare som i dag döms
till fängelse i stället kommer att dömas till sluten ungdomsvård.
Brottsoffrens ställning bör inte försämras för att den berörda kategorin
döms till en annan frihetsberövande påföljd. Regeringen anser därför att
det i verkställighetslagen bör införas en bestämmelse motsvarande den
som finns i 35 § KvaL.
Den närmare innebörden och omfattningen av kriminalvårdens
underrättelseskyldighet enligt 35 § KvaL har varit föremål för JO:s
prövning. JO har konstaterat att ett flertal problem kan uppstå vid
tillämpningen av denna bestämmelse och att dessa inte
uppmärksammades i samband med att bestämmelsen infördes.
Kriminalvårdsstyrelsen har med anledning av tillämpningsproblemen och
JO:s beslut kommit in med en framställning till Justitiedepartementet om
ändring av reglerna rörande underrättelseskyldigheten till målsäganden
enligt 35 § KvaL. Med anledning härav föreslår regeringen i en
lagrådsremiss, Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen m.m., att
kriminalvårdens skyldighet att underrätta målsäganden enligt denna
paragraf anpassas till sådana fall när den fyller ett verkligt behov.
En bestämmelse om underrättelseskyldighet bör utformas med
beaktande av de ändringar regeringen föreslår i fråga om kriminalvårdens
underrättelseskyldighet. Det innebär att om den dömde avtjänar sluten
ungdomsvård för ett brott som riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller
frid, så skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad
om vid vilket särskilda ungdomshem den dömde befinner sig samt om
han förflyttas, vistas utanför det särskilda ungdomshemmet eller rymmer.
En underrättelse behöver dock inte lämnas om en underrättelse på grund
av beslutad bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart
obehövlig. Detsamma gäller när en underrättelse på goda grunder kan
antas allvarligt äventyra den dömdes egen säkerhet. En underrättelse bör
lämnas så tidigt som möjligt och bör utformas på ett sätt som är lämpligt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Beslutanderättten i vissa frågor och överklagande av sådana beslut

Som framgår ovan är genomförandet av verkställigheten förenat med
flera olika beslut. Beslut enligt den föreslagna verkställighetslagen fattas
av Statens institutionsstyrelse. I frågor som av praktiska skäl inte bör
fattas på central nivå bör Statens institutionsstyrelse genom interna
föreskrifter kunna delegera beslutanderätten till den som förestår vården
vid det särskilda ungdomshemmet. Vid behov bör styrelsen även kunna
delegera beslutanderätten i sådana frågor till någon annan tjänsteman
inom organisationen än den som förestår vården vid det särskilda
ungdomshemmet. Beslut i särskilda fall bör få överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till
kammarrätten.

Sekretess

Av 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) följer att sekretess gäller på
socialtjänstens område. Huvudregeln är att det råder sekretess om den
enskildes presonliga förhållanden. Av bestämmelsen följer att den
verksamhet som bedrivs med stöd av LVU omfattas av sekretessen. Den
nya grupp av personer som kommer att vara placerade vid de särskilda
ungdomshemmen bör också omfattas av samma sekretessbestämmelser.
Ett tillägg bör därför göras till denna paragraf av vilken framgår att
bestämmelsen omfattar även denna grupp.
Från huvudregeln görs det viktiga undantaget att beslut om
omhändertagande och beslut om vård utan samtycke alltid är offentliga.
Detta har motiverats med att ett beslut om frihetsberövande åtgärder är så
ingripande att de inte bör vara undantagna från insyn. Detsamma bör
gälla i fråga om beslut om sluten ungdomsvård.
De inskränkningar i meddelarfriheten som följer av 16 kap. 1 §
sekretesslagen bör i likhet med vad som gäller i fråga om uppgift om
verkställigheten av beslut om omhändertagande eller belut om vård utan
samtycke inte gälla i fråga om uppgift om verkställighet av sluten
ungdomsvård.
10.8 Konkurrensfrågor
Regeringens förslag: Påföljden sluten ungdomsvård skall omfattas av
regleringen i 34 kap. brottsbalken.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen har påtalat att det bör vara möjligt
att låta en tidigare utdömd sluten ungdomsvård avse nya brott trots att
brotten har begåtts efter 18 års ålder.
Skälen för regeringens förslag: Ett införande av påföljden sluten
ungdomsvård ger upphov till vissa konkurrensfrågor av det slag som
behandlas i 34 kap. brottsbalken. Påföljdens utformning som ett
tidsbestämt frihetsberövande påkallar regler för hur domstolen skall
hantera påföljdsfrågan när den som dömts till sluten ungdomsvård har
begått även annat brott eller har dömts till annan påföljd som skall
verkställas samtidigt som sluten ungdomsvård.
Bestämmelsen i 34 kap. 1 § brottsbalken innehåller de centrala
reglerna för den konkurrenssituation som föreligger då någon som
tidigare dömts till påföljd har begått ytterligare brott. Om den tidigare
påföljden är fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn, kan domstolen
förordna att den tidigare utdömda påföljden skall avse även det andra
brottet, döma särskilt till påföljd för det andra brottet eller undanröja den
tidigare påföljden och i stället döma till påföljd av annan art för samtliga
brott. Bestämmelsen gäller inte när den tidigare påföljden är
överlämnande till särskild vård. Skälet härtill är att de nuvarande
överlämnandepåföljderna är sådana att det inte har ansetts föreligga
något praktiskt behov av att kunna undanröja det tidigare utdömda
överlämnandet (NJA II 1962 s. 522). Det har också framhållits att ett
sådant undanröjande inte skulle förhindra kompetenskonflikter vid
verkställighet av skilda påföljder, eftersom domstolen inte har möjlighet
att besluta om att den vård som ges efter överlämnandet skall upphöra.
Förhållandena är annorlunda beträffande påföljden sluten ungdomsvård.
Redan den omständigheten att påföljden innebär ett på straffrättslig
grund tidsbestämt frihetsberövande innebär att det finns ett praktiskt
behov av regler som gör det möjligt att undvika att skilda
reaktionsformer samtidigt tillämpas mot den dömde. Det finns dessutom
behov av en reglering som ger domstolen möjlighet att undvika
otillfredsställande resultat av att åtal som hade kunnat handläggas i ett
sammanhang på grund av tillfälligheter handläggs i skilda rättegångar.
Det nu sagda innebär att den föreslagna frihetsberövande påföljden i en
konkurrenssituation bör kunna hanteras på de sätt som anges i 34 kap. 1 §
brottsbalken. Paragrafen bör därför ändras så att den äger tillämpning
även när någon som dömts till sluten ungdomsvård skall dömas för
ytterligare brott.
För tillämpningen av 34 kap. 1 § brottsbalken finns vissa bestämmelser
i kapitlets 2-6 §§. Liknande bestämmelser bör ges för det fallet att den
tidigare påföljden är sluten ungdomsvård. Bestämmelsen härom bör föras
in i 34 kap. brottsbalken och ges ett innehåll som i huvudsak motsvarar
vad som gäller när den tidigare påföljden är fängelse på viss tid. Det
förhållandet att den nya påföljden är förbehållen endast en viss
åldersgrupp de som begått brott innan de fyllt 18 år samt det
förhållandet att tidsbegränsningen för sluten ungdomsvård finns i den
särskilda påföljdsbestämmelsen, till skillnad från fängelse där
tidsbegränsningen finns i de särskilda straffbuden, leder emellertid till
vissa komplikationer. Något hinder mot att förordna att tidigare utdömd
sluten ungdomsvård skall avse brott som har begåtts även efter 18 års
ålder föreligger inte. Den nya bestämmelsen behandlas närmare i
författningskommentaren liksom de ändringar som erfordras i kapitlets
övriga paragrafer.
Tillämpningen av konkurrensreglerna i 34 kap. brottsbalken förutsätter
att domstolen har kännedom om de påföljder som tidigare dömts ut
avseende den unge. Domar avseende sluten ungdomsvård bör därför
antecknas i kriminalregistret.
10.9 Förhållandet till lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
Regeringens förslag: Aktualitetskravet i 3 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga tonas ned avseende dem som
dömts till sluten ungdomsvård.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Några remissinstanser som yttrat sig är kritiska
till att aktualitetskravet tonas ned och har avstyrkt förslaget i denna del.
Brottsförebyggande rådet har anfört att det bör framgå av lag att
huvudregeln bör vara att socialnämnden skall besluta att pågående vård
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU) skall upphöra om den unge döms till den nya frihetsberövande
påföljden. SACO anser att det inte föreligger något skäl att inte låta
vården fortgå utan att det tvärtom blir tydligare för den unge att låta
vården bestå. Några remissinstanser har påpekat att det är av största vikt
att det i lagtext klargörs vilka regler som gäller vid verkställigheten i de
fall den unge är föremål för parallell vård.
Skälen för regeringens förslag: Det kan på goda grunder antas att
vissa av de ungdomar som blir föremål för sluten ungdomsvård som
påföljd för brott också kan vara aktuella för vård enligt LVU. Det finns
därför anledning att något beröra den situationen att en ungdom som
undergår vård med stöd av LVU döms för brott till sluten ungdomsvård.
När förvaltningsdomstolen har beslutat om vård med stöd av LVU
övergår ansvaret för vården på socialnämnden. Av 13 § LVU följer att
nämnden noga skall följa vården av den unge och att nämnden
fortlöpande skall pröva om vård med stöd av denna lag fortfarande
behövs. Så snart de förhållanden som föranlett vården inte längre
föreligger, skall nämnden besluta om vårdens upphörande. Detta följer av
21 § LVU.
Den omständigheten att den unge dömts till sluten ungdomsvård som
påföljd för brott bör påverka socialnämndens bedömning av huruvida
behovet av LVU-vård kvarstår. Det saknas dock anledning att lagstifta
om vilka konsekvenser ett sådant överlämnande bör få för LVU-vården.
Socialnämnden bör vara fri att besluta efter vad som är mest
ändamålsenligt i det enskilda fallet. Det kan inte uteslutas att
omständigheterna ibland är sådana att beslutet om LVU-vård bör
fortsätta att gälla trots att den unge dömts till sluten ungdomsvård. Så kan
exempelvis vara fallet vid relativt korta verkställighetstider och om den
unge kan antas vara i behov av fortsatt tvångsvård efter fullgjord
verkställighet. Beslutet om LVU-vård bör således kunna bestå, om det
bedöms nödvändigt för att säkerställa kontinuiteten och långsiktigheten i
vården. En sådan möjlighet kan dessutom bidra till att motverka risken
för att den som är föremål för LVU-vård begår brott i syfte att få en
tidsbestämd och kanske kortare vårdtid.
När den som överlämnas till vård vid särskilt ungdomshem samtidigt
är föremål för LVU-omhändertagande kommer olika regelsystem att
gälla under verkställigheten. Eventuella svårigheter härmed skall dock
inte överdrivas. Ovan har konstaterats att flertalet av de nuvarande
reglerna för genomförandet av LVU-vård vid särskilt ungdomshem också
bör gälla för den som döms till sluten ungdomsvård. Om den som döms
till sluten ungdomsvård redan är intagen på ett sådant hem till följd av
pågående LVU-vård, bör verkställigheten av påföljden räknas som
påbörjad först när domen vunnit laga kraft eller annars får verkställas.
Statens institutionsstyrelse kan inte ta ut någon avgift från kommunerna
för vård enligt LVU under den tid som den unge samtidigt är föremål för
verkställighet av sluten ungdomsvård.
Påföljden sluten ungdomsvård aktualiserar en särskild fråga
beträffande utformningen av 3 § LVU. Av denna bestämmelse följer att
den unge skall beredas vård med stöd av lagen om han utsätter sin egen
hälsa eller utveckling för påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
socialt nedbrytande beteende. För ett ingripande krävs att det inte är fråga
om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar
och konkret risk för skada (prop. 1989/90:28 s. 62). Det fordras således
att risken har en viss intensitet och aktualitet. Vissa av de ungdomar som
döms till sluten ungdomsvård kommer att vara i behov av fortsatt
tvångsvård vid verkställighetstidens slut och det kan därför ur ett
behandlingsperspektiv vara önskvärt att fortsatt vård får ges med stöd av
LVU. Det kan inte uteslutas att främst aktualitetskravet ibland kan
begränsa möjligheterna att få till stånd ett beslut om tvångsvård i denna
situation, då den unge genom frihetsberövandet varit förhindrad att
genom sitt beteende påvisa behovet av tvångsvård. Detta talar för att
bestämmelsen i 3 § LVU bör kompletteras så att aktualitetskravet tonas
ner beträffande den som dömts till sluten ungdomsvård med stöd av 31
kap. 1 a § brottsbalken.
Motiven för ett sådant tillägg till 3 § LVU är uteslutande
behandlingsmässiga. Värdet av tillägget till 3 § LVU ligger i att
samhället får bättre möjligheter att säkerställa kontinuiteten i vården av
dem som är i behov av tvångsvård under längre tid än vad den utdömda
påföljden medger. Samhällets särskilda ansvar för utsatta barn och
ungdomar bör inte tillåta en ordning som ger utrymme för risken att
vården kan fortsätta först sedan den unge genom sitt beteende utanför det
särskilda ungdomshemmet visat att han är i behov av fortsatt vård. En
utökning av möjligheterna till fortsatt tvångsvård av den unge kan
dessutom antas ha en viss behandlingsmotiverande effekt genom att den
unge riskerar fortsatt tvångsvård om vårdbehovet kvarstår efter fullgjord
verkställighet.
För att minimera risken för att skillnaden mellan samhällets
straffrättsliga reaktion och LVU-vården suddas ut bör beslutet om
tvångsvård föregås av en fullständig prövning av samma slag som vid
beslut enligt första stycket i förevarande paragraf. Beslutet bör således
fattas av förvaltningsdomstol efter ansökan av socialnämnden i vanlig
ordning. Tillägget bör dessutom utformas så att vård får beslutas endast
om det vid verkställighetens slut föreligger ett uppenbart behov av LVU-
vård för att den dömde inte skall löpa en sådan risk som anges i den
nuvarande 3 § LVU. Det måste således även i nu avsedda fall föreligga
tungt vägande skäl för att den unge skall underkastas ett beslut om
tvångsvård. Det skall föreligga en klar och konkret risk för att den unge
annars skulle riskera sin hälsa eller utveckling genom sådant beteende
som avses i bestämmelsen.
11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari
1999. Äldre bestämmelser om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6
och 6 a §§ brottsbalken skall dock tillämpas beträffande dem som före
ikraftträdandet döms till fängelse på viss tid som uppgår till minst tre
månader. Beslut om senareläggning av villkorlig frigivning enligt 26
kap. 7 § får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter
ikraftträdandet. Bestämmelserna i 26 kap. 10 § skall tillämpas i sin
äldre lydelse när villkorlig frigivning har ägt rum före ikraftträdandet.
Reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap.
4 § skall tillämpas i sin äldre lydelse vid återfall i brott under
prövotiden som skett före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna om
innehållet i påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten görs
tillämpliga också i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.
Detsamma gäller beträffande den nya påföljden sluten ungdomsvård.

Straffsystemkommitténs förslag: Kommittén har förordat att
övergångsbestämmelserna utformas på sätt ett som i huvudsak
överensstämmer med regeringens förslag. Kommittén har dock inte lagt
fram något förslag till författningstext i denna del.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat utan erinran vad
kommittén har anfört beträffande utformningen av
övergångsbestämmelserna.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Enligt promemorian behövs dock inte någon uttrycklig
övergångsbestämmelse. Vidare skulle enligt promemorieförslaget
reformen kunna träda i kraft redan den 1 juli 1998.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna
del. Länsrätten i Örebro län påpekar att det måste finnas tid för
förberedelsearbete innan en reform träder i kraft. Rikspolisstyrelsen
framhåller att förslaget till ny påföljd för unga lagöverträdare kräver
nämnvärda ändringar av styrelsens registerhållning samtidigt som
tillgängliga resurser på detta område behövs bl.a. för att säkerställa
sekelskiftesanpassningen. Med hänsyn härtill kan enligt
Rikspolisstyrelsens uppfattning den nya påföljden inte införas före den 1
januari 2000, om inte styrelsen tillförs extra resurser för ändamålet.
Skälen för regeringens förslag: Straffsystemkommittén har föreslagit
en genomgripande reform av straffsystemet som bl.a. innebär att flera
nya självständiga påföljder införs. Enligt regeringens uppfattning bör en
så genomgripande reform av straffsystemet inte genomföras. De förslag
som nu presenteras innebär dock stora förändringar i påföljdssystemet
och omfattar, förutom de delar som Straffsystemkommittén behandlat,
även förslag till förändringar i påföljdssystemet för de unga
lagöverträdarna. Inte minst i denna del, där en ny påföljd föreslås, krävs
relativt omfattande förberedelser för att kunna genomföra förändringarna.
Med beaktande härav gör regeringen bedömningen att förslagen bör
kunna träda i kraft den 1 januari 1999.
Rikspolisstyrelsen har som tidigare nämnts förklarat att ikraftträdandet
av ny frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare bör förskjutas
ytterligare framåt i tiden för att möjliggöra nödvändiga anpassningar i
registerhänseende. Regeringen har förståelse för de skäl som styrelsen
har åberopat härför och instämmer i bedömningen att det för närvarande
finns starka skäl att prioritera sådana ändringar av befintliga
registersystem som tar sikte på att anpassa dessa inför det nära
förestående sekelskiftet. Införandet av en ny påföljd för unga
lagöverträdare utgör emellertid en mycket angelägen reform. Det vore
enligt regeringens mening orimligt att uppskjuta reformen enbart med
anledning av de svårigheter som kan vara förenade med att skapa nya
rutiner för registreringen av personer som döms till den. Även om det
finns anledning att under den närmaste tiden vara återhållsam med
reformer som kräver ändringar i befintliga ADB-system, finner vi med
hänsyn härtill att den nya påföljden bör träda i kraft samtidigt med de
övriga förslagen.

Övergångsbestämmelser

När det gäller den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har
begåtts före ikraftträdande måste 2 kap. 10 § första stycket
regeringsformen beaktas. Bestämmelsen innebär bl.a. att svårare
brottspåföljd inte får åläggas för en gärning än den som var föreskriven
när gärningen begicks. Samma bestämmelse finns i artikel 7 i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Denna konvention gäller sedan den 1
januari 1995 som lag i Sverige. Vidare skall bestämmelsen i 5 § andra
stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken beaktas. Där
föreskrivs att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när
gärningen företogs men att, om en annan lag gäller när dom meddelas,
den lagen skall tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till
lindrigare straff. I tidigare lagstiftningsärenden har konstaterats att de nu
nämnda bestämmelserna i princip inte torde gälla i fråga om
verkställighet av brottspåföljder (jämför t.ex. prop. 1965:159 s. 36 ff och
prop. 1987/88:120 s. 113).
De nyss redovisade bestämmelserna avgör alltså om de gamla eller de
nya reglerna skall tillämpas t.ex. när det gäller reglerna för
straffbestämningen. De avgör även om domstolen efter ikraftträdandet
skall döma ut en ny form av straff för brott som har begåtts före den nya
lagens ikraftträdande.
Enligt vårt förslag skall möjligheten att förena en frivårdspåföljd med
samhällstjänst liksom i dag endast användas när det annars hade varit
aktuellt att döma till fängelse. Av 30 kap. 1 § brottsbalken följer att
villkorlig dom och samhällstjänst är att anse som lindrigare påföljder än
fängelse. Detta innebär att de utvidgningar av möjligheterna att döma till
en frivårdspåföljd med föreskrift om samhällstjänst som vi föreslår måste
anses leda till en lindrigare påföljdsbestämning. En prövning enligt
grunderna för 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken bör
därför resultera i att de nya bestämmelserna om samhällstjänst kan
tillämpas även beträffande gärningar som har begåtts före ikraftträdandet.
En sådan ordning är också eftersträvansvärd, eftersom som syftet med
reformen bl.a. är att minska antalet fängelsestraff. Någon särskild
övergångsbestämmelse är därför inte påkallad. I enlighet med vad
Lagrådet påpekat i anslutning till förslaget till lag om ändring i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd bör dock föreskrivas att 4 § i
lagen (1989:928) om samhällstjänst skall tillämpas även fortsättningsvis
beträffande dem som utför samhällstjänst enligt en föreskrift som
meddelats med stöd av den lagen.
Ändringen av bestämmelsen om överlämnande till vård inom
socialtjänsten och införandet av den nya påföljden sluten ungdomsvård
har till syfte bl.a. att så långt möjligt hålla ungdomar utanför
kriminalvården och att inom ramen för påföljdssystemet tillse att
ungdomar som begår brott ges möjlighet till adekvat vård. De ändamål
som ligger bakom de nya reglerna är sådana att det enligt regeringens
mening är angeläget att de ges bredast möjliga tillämpning. Det medför
att de i princip bör göras tillämpliga också på sådana gärningar som
begåtts före ikraftträdandet.
Överlämnandepåföljderna är inte formellt inordnade i påföljdssystemet
på det sättet att det däri direkt framgår om de skall uppfattas som
lindrigare eller strängare än andra påföljder. Till följd härav torde inte 5 §
lagen om införande av brottsbalken ge någon uttrycklig anvisning vad
avser tillämpningen av överlämnadepåföljderna på gärningar begångna
före ikraftträdandet.
Den allmänna rättsgrundsats som ligger bakom bestämmelsen i lagen
om införande av brottsbalken och som är uttryckligen stadgad i 2 kap.
10 § regeringsformen, nämligen att strängare påföljd inte skall kunna
utdömas än den som gällde vid brottet, bör dock givetvis vara vägledande
vid utformningen av övergångsregleringen .
Sluten ungdomsvård är utformad som ett ett alternativ till fängelse.
Bestämmelsens utformning är sådan att sluten ungdomsvård inte i något
fall torde kunna sägas vara strängare än ett motsvarande fängelsestraff.
Inte heller de nya regelerna om överlämnande till vård inom
socialtjänsten kan normalt antas leda till att den samlade reaktionen på
brottet blir strängare än den som skulle ha utdömts enligt de nu gällande
reglerna. Något hinder mot att ge överlämnandepåföljderna tillämpning
också på brott begångna före ikraftträdandet torde därför inte föreligga.
En uttrycklig regel härom bör också införas. Vid tillämpningen av
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten bör dock de ovan
angivna principerna beaktas.
Våra förslag beträffande intensivövervakning med elektronisk kontroll
såsom alternativ till fängelse i anstalt avser enbart verkställighet av straff.
Därmed torde, i enlighet med vad som tidigare anförts, de principer som
ligger till grund för 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § lagen om
införande av brottsbalken inte vara tillämpliga. De nya bestämmelserna
bör därför kunna börja tillämpas omedelbart. Någon särskild
övergångsbestämmelse är inte erforderlig.
Ändringarna av villkorlig frigivning avser också verkställighet av
straff. I detta hänseende är det rimligt att de som har dömts före
ikraftträdandet inte får avtjäna längre tid i anstalt än enligt de gamla
reglerna och inte heller längre tid än de som döms enligt de nya reglerna.
De nya reglerna för den minsta tid som skall avtjänas i anstalt innan
villkorlig frigivning kan få ske bör därför gälla även dem som enligt den
gamla lagstiftningen inte skulle ha frigetts villkorligt. Däremot bör de
som enligt de gamla frigivningsreglerna hade möjlighet att friges före
tvåtredjedelsdagen inte behöva avtjäna längre tid än enligt dessa regler.
Den förslagna övergångsregleringen innebär att 26 kap. 6 och 6 a och
9 §§ brottsbalken i dess lydelse före ikraftträdandet skall tillämpas
beträffande dem som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid
som uppgår till minst tre månader. Kriminalvårdsstyrelsen skall dock,
även om äldre bestämmelser tillämpas, fatta beslut som avses i 26 kap.
6 § femte stycket.
Enligt 26 kap. 7 § brottsbalken i dess nuvarande lydelse finns
möjlighet att förskjuta tidpunkten för villkorlig frigivning med beaktande
av om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället framstår
som ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.
Bestämmelsen, som endast har tillämpas vid ett fåtal tillfällen varje år,
har nästan uteslutande använts för att förlänga anstaltsvistelsen för dem
som avtjänar fängelsestraff som understiger två år. Det innebär att
bestämmelsen i praktiken har medfört att intagna som skulle frigivits
villkorligt enligt 26 kap. 6 § brottsbalken fått sin tid i anstalt förlängd, i
vissa fall till tider som överstiger två tredjedelar av strafftiden. Det bör
efter genomförandet av de nu föreslagna förändringarna inte vara möjligt
att låta personer avtjäna längre tid i anstalt än två tredjedelar av
strafftiden, utom vid tillämpning av bestämmelsen om senareläggning på
grund av misskötsamhet enligt 26 kap. 7 § brottsbalken i förslaget eller
på den dömdes egen begäran. En fortsatt tillämpning av 26 kap. 7 §
brottsbalken i dess nuvarande lydelse skapar dessutom
tillämpningsproblem beträffande dem som gemensamt avtjänar straff
som dömts ut före och efter ikraftträdandet. 26 kap. 7 § brottsbalken i
dess nuvarande lydelse bör därför upphöra att gälla vid ikraftträdandet.
Beslut som före ikraftträdandet meddelats med stöd av 27 kap. 7 §
brottsbalken bör dock fortsätta att gälla.
När det gäller prövotid bör de nya bestämmelserna vara tillämpliga på
dem som friges villkorligt efter ikraftträdandet. Bestämmelserna om
förverkande av villkorligt medgiven frihet bör inte kunna tillämpas
beträffande gärningar som begåtts före ikraftträdandet.
Beslut enligt 47 § andra stycket 2 lagen (1974:204) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) bör dock kunna fattas efter ikraftträdandet om prövningen
avser förhållanden som inträffat före den 1 januari 1999. Beslut som före
ikraftträdandet fattats enligt 47 kap. andra stycket 2 KvaL bör också
fortsätta att gälla.
12 Kostnadseffekter m.m.
Alternativen till kriminalvård i anstalt

Enligt regeringens förslag skall systemet med användning av
samhällstjänst som ett alternativ till fängelse permanentas och utvidgas.
En föreskift om samhällstjänst skall kunna meddelas vid såväl villkorlig
dom som skyddstillsyn. Kriminalvården skall även fortsättningsvis svara
för verkställigheten. Förslaget kan antas innebära en besparing för
kriminalvårdens del, eftersom samhällstjänst är en betydligt billigare
verkställighetsform än fängelse. Det är emellertid svårt att mera exakt
förutse i vilken utsträckning det utvidgade tillämpningsområdet kommer
att leda till en ökad användning av samhällstjänst. Därför är det inte
möjligt att närmare ange hur stor besparingen kommer att bli.
Förslaget att permanenta intensivövervakning genom elektronisk
kontroll som en verkställighetsform vid korta fängelsestraff är
kostnadsneutralt i förhållande till i dag.

Ändrade regler för villkorlig frigivning

De föreslagna ändringarna i reglerna om villkorlig frigivning innebär att
möjligheterna till halvtidsfrigivning avskaffas och att villkorlig
frigivning efter två tredjedelar av strafftiden tillämpas generellt.
Förslaget innebär också att minimitiden som skall verkställas i anstalt
innan villkorlig frigivning kan komma i fråga sänks från två månader till
en månad. Sammantaget medför regeringens förslag ett ökat behov av
anstaltsplatser. Enligt preliminära bedömningar motsvarar ökningen 145-
195 årsplatser. Införandet av villkorlig frigivning efter två tredjedelar av
strafftiden medför nämligen ett ökat behov av 180-230 årsplatser medan
den sänkta minimitiden innebär ett minskat behov av ca 35 årsplatser.
Kostnaden för den ökningen kan uppskattas till 90-120 milj. kr, beräknat
utifrån den genomsnittliga dygnskostnaden för en anstaltsplats (1 645
kr). I det beloppet ingår alla kostnader, såväl fasta som löpande.
Behovet av att ta ett ökat antal anstaltsplatser i anspråk kommer att
uppstå successivt under en följd av år. Förändringarna skall enligt
förslaget träda i kraft den 1 januari 1999. Det förslås dock
övergångsbestämmelser som innebär att äldre bestämmelser skall
tillämpas beträffande personer som dömts före ikraftträdandet. Under
flera år efter den 1 januari 1999 kommer det därför att finnas en grupp
intagna som skall friges villkorligt enligt de äldre bestämmelserna. Den
förslagna minskningen av minimitiden för villkorlig frigivning träder
omedelbart i kraft vilket ger en mindre besparing för kriminalvårdens del
under 1999, eftersom de löpande kostnaderna för anstaltsplatserna kan
beräknas minska med ca 3 milj. kr.
Med hänsyn till att det i dag finns en outnyttjad beläggningsresurs i
anstalterna är det inte nödvändigt att tillskapa nya platser för att klara
reformen. Kostnadsökningen för kriminalvårdens del motsvaras därför av
ökningen av de löpande kostnaderna för 145-195 årsplatser, 15-20 milj.
kr, när reformen är genomförd. Regeringen gör bedömningen att
kriminalvården kan klara de föreslagna förändringarna i reglerna om
villkorlig frigivning utan att tillföras några extra resurser.

Sluten ungdomsvård

Förslaget i denna del syftar till att unga som begår brott inte skall tas om
hand inom kriminalvården utan av de sociala myndigheterna. Den som i
dag döms till högst sex års fängelse för brott som han begått innan han
fyllt 18 år skall i princip inte dömas till fängelse utan i stället till sluten
ungdomsvård.
Den genomsnittliga dygnskostnaden för en anstaltsplacering för en ung
lagöverträdare uppgick under 1996 till 1 645 kr eller ca 600 000 kr per
år. Kostnaden för vård vid särskilt ungdomshem är betydligt högre.
Förslaget innebär således att den totala kostnaden för ungdomar i
åldersgruppen 15 17 år som måste frihetsberövas ökar.
En viss del av dem som kommer att dömas till den nya påföljden sluten
ungdomsvård är sådana som redan varit föremål för vård vid särskilda
ungdomshem. Det är inte osannolikt att en stor del av dem som döms till
ungdomshemplacering hade placerats på särskilda ungdomshem om de
inte blivit dömda. Verkställigheten av sluten ungdomsvård kommer att
vara inriktad på vård och behandling av den dömde. Dessa
omständigheter talar i och för sig för att kommunerna skall svara för en
del av kostnaden för placering i särskilt ungdomshem. Vid
påföljdsbestämningen skall emellertid den unges vårdbehov inte tillmätas
någon betydelse och kommunerna saknar inflytande i denna del. Det är
därför rimligt att staten svarar för hela kostnaden för den nya påföljden
sluten ungdomsvård.
Statens institutionsstyrelse skall ha ansvaret för ungdomshemmen.
Under 1998 måste styrelsen göra vissa investeringar, utbilda personal
och vidta andra förberedande åtgärder för att kunna starta verksamheten
1999. Kostnaden för förberedelserna är enligt styrelsen ca 4,3 miljoner
kronor. Enligt styrelsen kommer kostnaderna för verksamheten därefter
att uppgå till ca 4 300 kr per dygn och plats eller 1,56 miljoner kronor per
plats och år. Beräknat på tio årsplatser krävs således ett resurstillskott till
om f.n.15,6 miljoner kronor per år.
Förslaget torde innebära ett minskat behov av platser på
kriminalvårdsanstalt för den berörda gruppen med ca 10 platser per år.
Detta innebär teoretiskt en besparing för kriminalvården med ca 5,5
miljoner kronor inräknat både fasta och löpande kostnader. Besparingen
är teoretisk eftersom det minskade behovet av platser för intagna inte
kommer att medföra att några hela avdelningar i anstalterna kommer att
kunna stängas som en följd av förslaget. De fasta kostnaderna kommer
alltså inte att minska. De löpande kostnaderna minskar med knappt 1
miljon kronor.
Regeringen gör bedömningen att kostnaderna för de förberedande
åtgärderna kan finansieras genom att medel överförs från kriminalvården
till Statens institutionsstyrelse. Även kostnaderna för de tio årsplatserna
finansieras genom att medel överförs från kriminalvården.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten

De föreslagna ändringarna av påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten syftar till att stärka överlämnandepåföljdens ställning i
påföljdssystemet. De ökade inslagen av förutsebarhet, proportionalitet
och konsekvens ger påföljden större trovärdighet.
Som framgår under avsnitt 10.2 skall de yttranden som ges in till
domstol ges ett utförligare innehåll samt innehålla en vårdplan. För
socialnämndernas del innebär detta att de till huvudförhandlingen måste
kunna redovisa en vårdplan. Skillnaden i förhållande till vad som gäller i
dag torde i huvudsak bestå i att den vård eller de åtgärder som är
planerade för den unge skall dokumenteras och redovisas till domstolen.
Uppsala kommun har i sitt remissyttrande framhållit att yttrandena redan
för närvarande innehåller en mycket utförlig redogörelse för både
tidigare och planerade åtgärder. För kommunernas del kan förslaget
emellertid innebära en ökad belastning genom att den tid som står till
socialnämndens förfogande är begränsad. Som framgår i avsnitt 10.2
föreslår regeringen att den tidfrist som anges i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare förlängs. Härigenom
minskas risken för en ökad arbetsbelastning för socialnämderna.
Åtgärden att upprätta en vårdplan måste dessutom anses kunna bidra till
en effektiv användning av socialtjänstens resurser vid genomförandet av
vården eftersom en målinriktad och långsiktig planering av verksamheten
skapar förutsättningar för ett effektivt resursutnyttjande. Förslaget om att
socialnämnden skall underrätta åklagarmyndigheten om vården eller de
åtgärder som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd torde vara av
begränsad betydelse.
När det gäller regeringens förslag om att domstolen skall ges möjlighet
att förena överlämnandepåföljden med en föreskrift om ungdomstjänst
kan till en början konstateras att flera kommuner redan i dag - inom
ramen för sin nuvarande verksamhet - kan erbjuda sådana aktiviteter som
kan utgöra innehåll i en ungdomstjänst. I dessa fall torde inte några
ökade kostnader uppkomma för kommunernas del. Regeringens förslag
innebär inte heller något formellt åläggande för kommunerna att ordna
ungdomstjänst. I de fall kommunen inte kan erbjuda ungdomstjänst får
domstolen i de fall socialtjänstens planerade åtgärder inte kan anses
utgöra en tillräcklig reaktion på brottsligheten i stället välja en påföljd
inom kriminalvårdens ram. Detta är å andra sidan i strid med avsikten
med reformen. För att ungdomstjänst skall kunna erbjudas i de fall detta
framstår som en adekvat åtgärd torde erfordras visst merarbete med
därav följande kostnader för kommunerna.
Förslagen i denna del innebär sammantaget att en viss
resursförstärkning är påkallad för kommunernas del. Regeringen har efter
samråd med Svenska Kommunförbundet gjort bedömningen att
kommunerna bör tillföras 8 milj. kr. av statliga medel. Dett bör ske
genom en överföring från utgiftsområde 9, Hälsovård, sjukvård och
social omsorg.

Uppföljning

Regeringen har för avsikt att utvärdera reformen när den varit i kraft en
tid.
13 Författningskommentar
13.1 Förslag till lag om verkställighet av sluten
ungdomsvård
1 §

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Lagens bestämmelser
gäller endast i fråga om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 31
kap. 1 a § brottsbalken som påföljd för brott. Den som vårdas vid ett
särskilt ungdomshem med stöd av bestämmelserna i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller socialtjänstlagen
(1980:620) omfattas således inte av denna reglering. Om den dömde
samtidigt är föremål för omhändertagande med stöd av LVU och sluten
ungdomsvård och i den mån olika regler gäller för de olika grupperna,
har bestämmelserna i verkställighetslagen företräde.

2 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om
målsättningen för verkställigheten vid det särskilda ungdomshemmet.

3 §

Av denna paragraf följer att Statens institutionsstyrelse ansvarar för
verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård. Statens
institutionsstyrelse är central förvaltningsmyndighet för sådana hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga. I paragrafen har intagits en bestämmelse om att verkställigheten
skall planläggas och genomföras i nära samarbete med socialnämnden i
den dömdes hemort. Denna bestämmelse har införts för att betona att
socialtjänstens ansvar, som följer av 12 § socialtjänstlagen, gäller även de
ungdomar som vistas på de särskilda ungdomshemmen på straffrättslig
grund.

4 §

I denna paragraf anges när verkställigheten av sluten ungdomsvård
inleds.

5 §

Paragrafen reglerar när verkställigheten av en dom på sluten
ungdomsvård får inledas. Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak
med 2 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

6 §

Av första stycket följer att verkställigheten får inledas omedelbart om den
dömde lämnar en nöjdförklaring. En nöjdförklaring innebär att den
dömde avstår från att överklaga domen i påföljdsdelen och medger att
den får verkställas. Verkställigheten får således inledas redan innan
överklagandetiden har löpt ut om en sådan förklaring har lämnats. Den
dömde är oavsett en nöjdförklaring oförhindrad att överklaga domen i
andra avseenden än i fråga om påföljden.
I andra stycket anges vem som är behörig att ta emot en
nöjdförklaring.
Av tredje stycket följer att en nöjdförklaring får avges även inför någon
annan tjänsteman än chefen för häktet eller den som som förestår vården
vid ett särskilt ungdomhem. Bestämmelsen har sin grund i att en
nöjdförklaring skall kunna mottas under veckans alla dagar.
Av fjärde stycket följer att den dömde skall upplysas om att han har
rätt att lämna en nöjdförklaring. En sådan upplysning skall lämnas av den
tjänsteman som enligt förevarande paragraf har rätt att ta emot en
nöjdförklaring. Tjänstemannen skall vidare upplysa den dömde om när
och hur det kan ske. Så snart en nöjdförklaring kan lämnas är
tjänstemannnen skyldig att fråga den dömde om han vill lämna en sådan
förklaring.
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i huvudsak vad som gäller
i fråga om nöjdförklaring beträffande dom på fängelse enligt 3, 4 och
6 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om formerna för avgivande av
nöjdförklaring. Bestämmelsen motsvarar 7 § lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.

8 §

Av första stycket framgår att den dömde måste ha haft betänketid till
andra dagen efter den dag då domen avkunnandes för honom eller på
annat sätt delgavs honom för att en nöjdförklaring skall bli gällande. Om
domen inte har avkunnats för den dömde börjar betänketiden löpa först
sedan han fått del av domen i dess helhet och alltså inte bara domsbevis.
Den dömde skall ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin
försvarare.
Av andra stycket följer att en nöjdförklaring inte får tas tillbaka. Om
den dömde har överklagat domen i fråga om påföljden och lämnar han
därefter en nöjdförklaring anses överklagandet återkallat genom
nöjdförklaringen.
Av tredje stycket följer att den som är behörig att ta emot en
nöjdförklaring enligt 6 § andra stycket 1 eller 2 eller sådan tjänsteman
som har förordnats att ta emot en sådan nöjdförklaring enligt 6 § tredje
stycket omedelbart skall se till att domen verkställs. Om en
nöjdförklaring lämnas inför en polismyndighet skall den som tagit emot
förklaringen se till att den dömde förpassas till det särskilda
ungdomshem där verkställigheten skall ske.
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i huvudsak vad som gäller
i fråga om nöjdförklaring enligt 4 § andra stycket, 8 §, 9 § första stycket
och 10 § tredje stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

9 §

Av första stycket i denna paragraf följer att Statens instiututionsstyrelse
skall bestämma vid vilket särskilt ungdomshem verkställigheten skall
ske. När domen får verkställas skall Statens institutionsstyrelse förelägga
den dömde att inställa sig senast en viss dag vid det särskilda
ungdomshem som styrelsen har bestämt. Bestämmelsen gäller då den
dömde är på fri fot när domen får verkställas. Statens institutionsstyrelse
skall se till att intagning sker så snart det är möjligt efter det att domen
får verkställas. Det är angeläget att samhällets reaktion på brottet sker i
nära anslutning till brottet. Det bör därför endast undantagsvis komma i
fråga att dagen för inställelse fastställs till en dag som inte ligger i nära
anslutning till den tidpunkt från vilken domen får verkställas.
Av andra stycket följer att Statens institutionsstyrelse kan begära att
polismyndigheten skall förpassa den dömde till det anvisade hemmet om
den dömde inte rättar sig efter ett föreläggande, eller inte kan nås av ett
föreläggande att inställa sig.
Av sista stycket följer att den dömde får förvaras i häkte eller i
polisarrest i väntan på förpassning om det är nödvändigt för att
förpassningen skall kunna genomföras.
Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i huvudsak
bestämmelserna i 10 § första och andra styckena och 11 § lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m .

10 §

I denna paragraf regleras situationer då den dömde är häktad eller intagen
i ett särskilt ungdomshem när domen får verkställas. I sådana fall skall
häktet eller det särskilda ungdomshemmet se till att domen verkställs och
att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som
styrelsen bestämmer. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § lagen
(1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

11 §

I paragrafen behandlas hur beräkningen av verkställighetstiden skall ske.
Av bestämmelsen följer att 19, 21 23 och 25 §§ lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m. skall tillämpas på motsvarande sätt vid
beräkning av tiden för verkställighet i fråga om den som är föremål för
sluten ungdomsvård enligt denna lag. Statens institutionsstyrelse
ansvarar för beräkningen av denna tid.
Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas skall
Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut. Om
avbrott sker i verkställigheten skall en ny slutdag bestämmas. Detsamma
gäller om det blir aktuellt med sammanläggning av domar på sluten
ungdomsvård.

12 §

Av paragrafen framgår att den dömde skall beredas nödvändig vård och
behandling. I paragrafen anges vidare vissa primära rättigheter för den
som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård. Uppräkningen
är exemplifierande och inte uttömmande.

13 §

Av denna paragraf följer att den dömdes rörelsefrihet får inskränkas.
Sluten ungdomsvård är en frihetsberövande påföljd och det ligger i
sakens natur att den dömde inte får röra sig fritt. Av paragrafen följer att
den dömde får hindras från att lämna det särskilda ungdomshemmet och i
övrigt underkastas den begränsning i friheten som är nödvändig för att
verkställigheten skall kunna genomföras. En motsvarande bestämmelse
finns i 15 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU) till säkerställande av att vården skall kunna genomföras i
fråga om dem som vistas på ett särskilt ungdomshem med stöd av LVU.
Tillämpningen av den bestämmelsen bör kunna tjäna som vägledning
också till nu föreslagen regel. Vid tillämpningen bör dock beaktas att
sluten ungdomsvård är en påföljd för brott och att det med hänsyn till
trovärdigheten av påföljden är väsentligt att frihetsberövandet
upprätthålls. Av paragrafen följer vidare att inskränkningar får ske i
rörelsefriheten också när det är nödvändigt av hänsyn till andra intagnas
eller personalens säkerhet.

14 §

Av paragrafen följer att verkställigheten av en dom på sluten
ungdomsvård skall inledas på en låsbar enhet. Som framgår av den
allmänna motiveringen skall den unges behov av vård inte tillmätas
någon betydelse vid påföljdsvalet. Under verkställigheten har dock
vårdbehovet stor betydelse. Verkställigheten bör som regel inledas med
att den dömde blir placerad på en utredningsavdelning. Resultatet av
utredningen skall ge underlag för en bedömning av den dömdes
vårdbehov och möjliggöra att verkställigheten kan ordnas så att
orsakerna till den unges kriminalitet kan angripas så effektivt som
möjligt.
För att minimera risken för de skadeverkningar ett frihetsberövande
innebär bör den dömde inte underkastas mer ingripande begränsningar än
nödvändigt. Den dömde bör därför ges möjlighet till vistelse under
öppnare former så snart säkerhetsaspekten medger det. Frågan om den
dömde skall ges möjlighet till vistelse under öppnare former skall prövas
fortlöpande av Statens institutionsstyrelse, dock minst en gång varannan
månad.

15 §

Av paragrafen framgår att 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga gällande bl.a. innehav av
narkotika m.m, kroppsvisitering och kroppsbesiktning, övervakning av
brev och andra försändelser samt förverkande skall gälla också i fråga
om den som är föremål för verkställighet av påföljden sluten
ungdomsvård.

16 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att inskränka
den dömdes möjligheter till besök och rätt att ringa och ta emot
telefonsamtal. De skäl som kan motivera en inskränkning är att
säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet äventyras eller vägande
behandlingsskäl. En inskränkning kan även vara motiverad av att det
bedöms vara till skada för den dömde eller någon annan. Möjligheterna
att begränsa den unges kontakter med yttervärlden bör användas
restriktivt.

17 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse om avskiljande. Den innebär att
den dömde kan hållas avskild från övriga vid hemmet om han uppträder
våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas
till ordningen. Ett sådant avskiljande förutsätter att han står under
fortlöpande uppsikt av personalen. Ett avskiljande får inte fortgå längre
tid än som är absolut nödvändigt och inte i något fall under längre tid än
24 timmar.
Motsvarande bestämmelse finns i 27 § socialtjänstförordningen
avseende dem som är föremål för vård enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.

18 §

Av första stycket följer att den dömde skall ges tillåtelse att vistas utanför
det särskilda ungdomshemmet i den utsträckning kravet på
samhällsskydd medger det, om det bedöms lämpligt för att främja hans
anpassning i samhället. Statens institutionsstyrelse kan med stöd av
denna paragraf bland annat låta den dömde vistas utanför institutionen
under en viss del av dygnet. Med stöd av denna bestämmelse kan den
dömde även bli placerad utanför det särskilda ungdomshemmet. Det är i
sammanhanget viktigt att framhålla att det är fråga om verkställighet av
en frihetsberövande påföljd. Det är därför av största vikt att påföljden
inte urholkas så att den får en annan innebörd genom att möjligheterna
enligt denna paragraf till vistelse utanför hemmet kommer till
användning i alltför stor utsträckning. Av första stycket framgår vidare
att vistelse utanför det särskilda hemmet kan medges om det annars finns
särskilda skäl. Med särskilda skäl avses situationer i vilka den dömde bör
medges vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet på annan grund än
främjandet av hans anpassning i samhället, exempelvis för att inställa sig
inför domstol eller gå på begravning. Av första stycket andra meningen
följer att ett medgivande om vistelse utanför det särskilda hemmet kan
förenas med särskilda villkor. Det innebär att den dömde exempelvis kan
åläggas att hålla sig fri från droger och andra berusningsmedel, att
underkasta sig erforderlig vård och behandling, att hålla kontakt med viss
person eller att delta i utbildning. Behovet av villkor skall prövas av
Statens institutionsstyrelse i samråd med socialtjänsten. Den som bryter
mot ett villkor eller på annat sätt missköter sig skall snabbt kunna
återföras till det särskilda ungdomshemmet. Vistelsen utanför hemmet
måste därför anordnas så att företrädare för det särskilda
ungdomshemmet kan följa den unges förehavanden. Som framgår ovan
av 3 § ansvarar Statens institutionsstyrelse för verkställigheten. Det
innebär att ansvaret för verkställigheten ligger kvar hos
institutionsstyrelsen även när den dömde vistas utanför hemmet.
Av andra stycket framgår att tid för vistelse utanför det särskilda
ungdomshemmet skall inräknas i verkställighetstiden.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hälso- och sjukvård. Av första
stycket följer att en dömd som behöver hälso- och sjukvård skall vårdas
enligt de anvisningar som ges av läkare. Om nödvändig undersökning
och behandling inte kan ske vid det särskilda ungdomshemmet skall den
allmänna sjukvården anlitas. Den dömde får även föras över till ett
allmänt sjukhus om det behövs. Paragrafen innehåller även en
underrättelseskyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal som är verksam
vid ett särskilt ungdomhem i fråga om sådana smittsamma sjukdomar
som avses i smittskyddslagen.
Av andra stycket följer att en dömd som vistas utanför det särskilda
ungdomshemmet med stöd av denna paragraf får stå under bevakning
eller vara underkastad särskilda föreskrifter. Av detta stycke följer vidare
att tid för vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet med stöd av
denna paragraf skall räknas in i verkställighetstiden.
Av tredje stycket följer att de föreskrifter som reglerar frågor om
användning av olika former av tvångsåtgärder mot en intagen som
genomgår psykiatrisk tvångsvård skall tillämpas även beträffande en
dömd som har gett sitt samtycke till psykiatrisk vård och som har förts
över till en sådan sjukvårdsinrättning som efter regeringens godkännande
får ge psykiatrisk tvångsvård åt intagna m.fl. frihetsberövade. Vistelsen
för psykiatrisk vård vid den aktuella vårdinrättningen förutsätter den
dömdes samtycke. Återtar den dömde sitt samtycke skall han föras
tillbaka till det särskilda ungdomshemmet. Till dess så kan ske har
personalen befogenhet att vidta de tvångsåtgärder som följer av
bestämmelsen.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 37 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt.

20 §

Paragrafen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för den som
förestår vården vid ett särskilt ungdomshem att begära polishandräckning
då det är nödvändigt. En motsvarande bestämmelse finns i lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Bestämmelsen
behövs för att den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem skall
kunna begära polishandräckning också i fråga om dem som befinner sig
på det särskilda ungdomshemmet på straffrättslig grund.

21 §

Paragrafen reglerar Statens institutionsstyrelses underrättelseskyldighet
till målsägande. De närmare skälen för denna bestämmelse har redovisats
i avsnitt 10.7. Paragrafen har utformats i huvudsak i enlighet med
Lagrådets förslag.
Av första stycket följer att om en dömd avtjänar sluten ungdomsvård
för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall

målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om vid vilket
särskilt ungdomshem den dömde befinner sig samt om han förflyttas,
vistas utanför det särskilda ungdomshemmet eller rymmer.
Av andra stycket följer att det är möjligt att göra undantag från
skyldigheten att underrätta målsäganden. Undantagen är avsedda att
tillämpas restriktivt. En underrättelse behöver inte lämnas om en sådan
underrättelse på grund av beslutad bevakning eller andra förhållanden
framstår som uppenbart obehövlig. En underrättelse behöver heller inte
lämnas om en sådan underrättelse på goda grunder kan antas allvarligt
äventyra den dömdes egen säkerhet.
Av tredje stycket följer att en underrättelse skall lämnas så tidigt som
möjligt. Vidare följer att informationen till målsäganden t.ex. om tid och
plats för vistelsen utanför det särskilda hemmet får modifieras med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

22 §

Av denna paragraf följer att Statens institutionsstyrelse fattar beslut i
frågor som rör verkställigheten. I frågor som av praktiska skäl inte bör
fattas på central nivå bör Statens institutionsstyrelse genom interna
föreskrifter kunna delegera beslutanderätten till den som förestår vården
vid det särskilda ungdomshemmet. Som påpekats från Lagrådet bör det
finnas en möjlighet att kunna delegera beslutanderätten även till annan än
den som normalt förutsätts företräda styrelsen då denne inte finns
omdelbart tillgänglig. Vid behov bör styrelsen således delegera
beslutanderätten i sådana frågor till någon annan tjänsteman inom Statens
institutionsstyrelse än den som förestår vården. Också denna fråga bör
regleras inom Statens institutionsstyrelse genom interna föreskrifter. När
det gäller frågor om vistelse under öppnare former och i fråga om
vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet skall samråd ske med
socialnämnden i den dömdes hemort. Samråd bör dock inte ske om det är
uppenbart obehövligt. Beslut som fattas med stöd av denna lag gäller
omedelbart om inte annat förordnas.

23 §

Paragrafen reglerar möjligheten att överklaga de beslut som fattas med
stöd av denna lag. Den dömde har rätt att överklaga alla beslut av
inskränkande karaktär. Uttryckssättet i särskilda fall har använts i syfte
att markera att allmänna ordningsregler inom det särskilda
ungdomshemmet inte får överklagas. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

13.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
26 kap.

5 §

I paragrafen finns bestämmelser om att den som dömts till fängelse skall
tas in i kriminalvårdsanstalt för verkställighet av straffet. I bestämmelsen
har gjorts ett undantag för de fall annat är särskilt föreskrivet. Ändringen
har föranletts av att intensivövervakning med elektronisk kontroll införs
permanent som en verkställighetsform för fängelsestraff. I de fall
intensivövervakning med elektronisk kontroll används skall den dömde
inte tas in i anstalt för verkställighet. Bestämmelser om sådan
verkställighet finns i lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Paragrafens andra mening har som obehövlig tagits bort.

6 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om villkorlig
frigivning.
Av första stycket framgår att det råder en presumtion för villkorlig
frigivning när två tredjedelar av det utdömda straffet har avtjänats men
att denna presumtion kan brytas. Bestämmelsen innebär att den dömde
skall friges vid den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning om
tidpunkten inte skjuts upp enligt tredje stycket eller senareläggs enligt 26
kap. 7 §. I första stycket görs också en hänvisning till andra stycket som
reglerar de tidsbestämda straff som inte omfattas av reglerna om
villkorlig frigivning. Vidare framgår att villkorlig frigivning inte får ske
innan två tredjedelar av det utdömda straffet har avtjänats och att
villkorlig frigivning inte kommer i fråga förrän minst en månad har
avtjänats. Enligt 20 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid skall
Kriminalvårdsstyrelsen, så snart det kan ske, fastställa dagen för
strafftidens slut.
Innehållet i nuvarande 26 kap. 6 § första stycket andra meningen, att
fängelse enligt 28 kap. 3 § och förvandlingsstraff för böter inte omfattas
av villkorlig frigivning, tas in i andra stycket.
Den nuvarande regeln i 26 kap. 6 § femte stycket, att frigivningen får
skjutas upp om den dömde begär det, tas in som ett tredje stycke i
paragrafen. Vissa språkliga justeringar har gjorts.

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om senareläggning av villkorlig
frigivning.
I första stycket anges under vilka förutsättningar senareläggning kan
komma i fråga.
Senareläggning kan ske när den dömde i väsentlig grad bryter mot vad
som gäller för verkställigheten i anstalt. Av detta följer att
senareläggning inte kan ske vid verkställighet enligt lagen (1994:451) om
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Vid misskötsamhet under
sådan verkställighet skall beslutet om verkställighet utanför anstalt
upphävas.
Uttrycket i väsentlig grad innebär att senareläggning skall tillgripas
endast i de mera flagranta fallen. En mera allmän bedömning som går ut
på att den intagne har misskött sig får alltså inte läggas till grund för ett
beslut om senareläggning. Bedömningen av vilken typ av misskötsamhet
som det skall vara frågan om bör i huvudsak kunna ansluta till de skäl
som för närvarande åberopas av kriminalvårdsmyndigheterna för
disciplinär bestraffning. Här kan bl.a. hänvisas till
Kriminalvårdsstyrelsens Allmänna råd (ARK 1993:1). Det kan således
vara frågan om rymningar eller rymningsförsök, arbetsvägran, berusning,
befattning med narkotika (som inte föranleder åtal), vägran att lämna
urinprov, våld eller hot mot tjänsteman (som inte föranleder åtal), våld
eller hot mot medintagen (som inte föranleder åtal) och innehav av
otillåtet föremål. Senareläggning skall inte beslutas i de fall
misskötsamheten utgör brott och blir föremål för åtal.
Olika former av permissionsmissbruk torde, förutom att påverka
möjligheterna till fortsatta permissioner, för närvarande resultera i att
tiden enligt 39 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) inte
räknas in i verkställigheten. Någon ändring av denna princip bör inte ske.
Permissionsmissbruk bör alltså även i fortsättningen hanteras inom
ramen för permissionsinstitutet. Detta hindrar inte att det någon gång kan
finnas anledning att låta ett missbruk av en permission påverka beslutet
om villkorlig frigivning. Så kan vara fallet om misskötsamheten ägt rum
på ett så sent stadium av verkställigheten att det inte finns några fler
regelbundna permissioner som kan dras in.
I andra stycket anges att senareläggning får beslutas med högst 15
dagar varje gång. Vid beslut om senareläggning bör man inte göra någon
fingradering längs hela den tillåtna skalan, dvs. från en till 15 dagar, utan
man bör hålla sig till vissa schabloner. En lämplig ordning är att
"normalförseelsen" ger tio dagars senareläggning och att man endast för
de grövre fallen ger maximum, dvs. 15 dagar. En senareläggning med 15
dagar bör dock även kunna användas när det är fråga om flera förseelser
som skall bedömas vid ett och samma tillfälle. För de lindrigaste fallen
bör man ge fem dagar. Senareläggning med mindre än fem dagar bör inte
förekomma annat än i undantagsfall. Arbetsvägran bör kunna utgöra ett
sådant exempel.
Tredje stycket i paragrafen innebär att det vid prövning av frågan om
senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning skall beaktas, om
förseelsen får eller kan bedömas få andra negativa följder för den dömde.
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 48 § KvaL. Beslut om
senareläggning bör fattas i anslutning till den begångna förseelsen men
om misskötsamheten aktualiserar frågan om andra följder, t.ex.
indragning av en frigång, bör beslutet om detta avvaktas innan beslut
fattas rörande den villkorliga frigivningen med anledning av
misskötsamheten i fråga. Om flera förseelser skall bedömas samtidigt bör
ett gemensamt beslut fattas om senareläggning.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem det är som skall besluta om
att skjuta upp eller senarelägga den villkorliga frigivningen.
Beslutanderätten läggs enligt första stycket på Kriminalvårdsstyrelsen.
Enligt andra stycket kan dock regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva att någon annan
kriminalvårdsmyndighet ges rätt att fatta sådana beslut. Detta motsvarar i
huvudsak den reglering som för närvarande gäller för beslut om
tidstillägg enligt 47 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
Som anförts i den allmänna motiveringen bör beslut av denna karaktär
kunna delegeras till de nya lokala kriminalvårdsmyndigheterna.
Ett beslut om att skjuta upp eller senarelägga den villkorliga
frigivningen gäller enligt tredje stycket omedelbart. Motsvarande
bestämmelse finns i den nuvarande regleringen om tidstillägg (58 §
KvaL).
Beslut i fråga om att skjuta upp eller senarelägga villkorlig frigivning
kan enligt 38 kap. 14 § överklagas hos förvaltningsdomstol.
Det nuvarande tredje stycket i 26 kap. 9 § tas bort. Av 20 § andra
stycket lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m. framgår att
Kriminalvårdsstyrelsen skall ändra ett beslut om tidpunkten för
strafftidens slut, tidpunkten för villkorlig frigivning och tidpunkten för
prövotidens utgång när omständigheterna ger anledning till det.

10 §

Paragrafen, som reglerar vad som gäller i fråga om prövotid efter
villkorlig frigivning, har behandlats under avsnitt 9.5. Bestämmelsen
innebär att prövotiden i större utsträckning anpassas efter längden på
reststraffet. Prövotiden motsvarar den vid frigivningen återstående
strafftiden. Den kortaste prövotiden är ett år.

11 15 §§

Genom en förändring av kriminalvårdsorganisationen har lokala
kriminalvårdsmyndigheter inrättats. Inom dessa myndigheter bedrivs
verksamhet inom häkte, anstalt och frivård. Till följd härav har i
paragraferna ordet frivårdsmyndighet i olika böjningsformer ersatts av
den nya benämningen den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Vidare har
språkliga justeringar gjorts.

16 §

I paragrafen finns bestämmelser om vem som får meddela föreskrifter
enligt 26 kap. 15 §. I paragrafen har ordet frivårdsmyndigheten ersatts av
den nya benämningen den lokala kriminalvårdsmyndigheten till följd av
att den lokala kriminalvårdsorganisationen ändrats. Vidare har andra
meningen i första stycket tagits bort till följd av att
Kriminalvårdsnämnden inte längre skall fatta beslut i frågor om villkorlig
frigivning.

19 §

I paragrafen finns bestämmelser om förverkande av villkorligt medgiven
frihet på grund av misskötsamhet. Paragrafen har i förhållande till dess
nuvarande lydelse endast ändrats på så sätt att den tid som varje gång får
förklaras förverkad vid misskötsamhet begränsas, från en månad till
femton dagar.

27 kap.

2 a §

Paragrafen är ny. I första stycket föreskrivs att villkorlig dom kan förenas
med en föreskrift om samhällstjänst. Skälen härför har utvecklats
närmare i avsnitt 5.1. En förutsättning för att meddela en föreskrift om
samhällstjänst är att den tilltalade samtycker till det. Frågan om samtycke
har behandlats i avsnitt 5.5. Samtycket måste föreligga innan rätten fattar
beslut i påföljdsfrågan. Om den tilltalade återtar sitt samtycke i högre rätt
utgör detta hinder mot att fastställa en föreskrift om samhällstjänst som
har beslutats av lägre rätt. Rätten har i sådana fall möjlighet att i stället
välja fängelse som påföljd (se förslaget till ändring i 51 kap. 25 §
rättegångsbalken). Övriga förutsättningar för att döma till villkorlig dom
med föreskrift om samhällstjänst behandlas i kommentaren till 30 kap.
7 §.
En föreskrift om samhällstjänst skall omfatta skyldighet att utföra
oavlönat arbete i lägst 40 och högst 240 timmar. Detta innebär en höjning
av de maximala antalet timmar med 40. Antalet timmar samhällstjänst
skall stå i proportion till längden på det fängelsestraff som hade dömts ut
om fängelse hade valts som påföljd. De principer som bör tillämpas vid
bestämmande av antalet timmar samhällstjänst har redovisats i avsnitt
5.3.
I andra stycket anges att rätten, när den meddelar en föreskrift om
samhällstjänst, skall ange i domslutet hur långt fängelsestraff som skulle
ha dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd. Bestämmelsen
motsvarar innehållet i 1 § andra stycket i den nuvarande lagen om
samhällstjänst.
Enligt tredje stycket kan en föreskrift om samhällstjänst ändras eller
upphävas på talan av åklagare, när det finns skäl till det. Till skillnad från
vad som gäller vid samhällstjänst som föreskrivits i samband med
skyddstillsyn tillkommer det alltså rätten och inte övervakningsnämnden
att besluta om ändring eller upphävande av samhällstjänst. Detta hänger
samman med att det vid villkorlig dom är rätten och inte
övervakningsnämnden som beslutar om eventuella åtgärder i anledning
av att den dömde inte iakttar vad som åligger honom på grund av domen.
Skälen härför har behandlats i avsnitt 5.8 och 5.9. Det torde vara mera
sällan som det blir aktuellt att ändra eller upphäva en föreskrift om
samhällstjänst, utan att påföljden i dess helhet undanröjs. I avsnitt 5.8 har
angetts två exempel på situationer då bestämmelsen kan komma att vara
tillämplig. Bestämmelsen ger endast möjlighet att upphäva föreskriften
om samhällstjänst eller att minska antalet timmar. Det är såldes inte
möjligt att utöka antalet timmar samhällstjänst med stöd av
bestämmelsen. Detta förutsätter en ny dom.

4 §

Första stycket har endast justerats språkligt.
Ett nytt andra stycke har lagts till paragrafen. Enligt detta skall
samhällstjänst som har föreskrivits vid villkorlig dom fullgöras enligt en
arbetsplan som upprättas av den lokala kriminalvårdsmyndigheten.
Avsikten är att den lokala kriminalvårdsmyndigheten skall svara för
verkställigheten. Regeringen avser att i förordning meddela närmare
föreskrifter därom. Frågor om verkställigheten har behandlats i avsnitt
5.8. En arbetsplan skall innehålla uppgifter om var arbetet skall fullgöras,
vilka arbetstider som skall gälla, det minsta och det högsta antalet timmar
som den dömde får tillgodoräkna sig per vecka eller månad samt de
övriga föreskrifter som är nödvändiga för verkställigheten. Arbetsplanen
får emellertid endast innehålla föreskrifter som avser fullgörandet av
själva samhällstjänsten. Det saknas således stöd för att meddela sådana
föreskrifter om den dömdes livsföring som kan meddelas inom ramen för
skyddstillsyn.
Genom bestämmelsen görs klart att den dömde måste följa den
uppgjorda arbetsplanen för att påföljden skall kunna anses verkställd. Det
är alltså inte tillräckligt att den dömde fullgör det föreskrivna antalet
timmar i och för sig, utan detta skall ske i enlighet med arbetsplanen och
således med beaktande av den s.k. avvecklingstid som
kriminalvårdsmyndigheten har bestämt.
Om den dömde inte följer arbetsplanen eller på annat sätt missköter
fullgörandet av samhällstjänsten tillämpas 27 kap. 6 §, se vidare avsnitt
5.9.

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka reaktioner som kan bli
aktuella vid misskötsamhet efter villkorlig dom. Dessa bestämmelser
blir, i enlighet med vad tidigare sagts, tillämpliga också när den
villkorliga domen förenats med en föreskrift om samhällstjänst.
Första och andra styckena har endast justerats språkligt.
Till tredje stycket har fogats bestämmelser om vad som skall iakttas
när en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst undanröjs. I ett
sådant fall skall rätten, när den bestämmer ny påföljd, beakta såväl
eventuella böter som vad den dömde undergått till följd av föreskriften
om samhällstjänst. Vidare föreskrivs att rätten får döma till fängelse på
kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet samt att rätten, om
fängelse väljs som påföljd, skall beakta längden av det i domslutet
angivna alternativa fängelsestraffet.
Vid undanröjande av en villkorlig dom med samhällstjänst torde det i
första hand bli aktuellt att döma till fängelse. Någon gång kan det
emellertid tänkas att skyddstillsyn i stället kommer i fråga, särskilt om
den dömde har missbruksproblem och det kan bli aktuellt med
kontraktsvård. I sådana fall blir förevarande bestämmelser endast i
mindre utsträckning tillämpliga. Om däremot fängelse väljs som ny
påföljd är det naturligt att det i domslutet angivna alternativa straffet tas
som utgångspunkt vid bestämmande av fängelsestraffets längd. Detta bör
sedan minskas om den dömde redan hunnit fullgöra någon del av
samhällstjänsten och denna del inte är helt obetydlig. Det är knappast
möjligt att ange någon formel för hur denna minskning skall ske, utan en
bedömning måste göras i varje enskilt fall, med beaktande av samtliga
omständigheter.

28 kap.

2 a §

Paragrafen är ny och reglerar möjligheten att förena skyddstillsyn med en
föreskrift om samhällstjänst. Innehållet i paragrafen motsvarar innehållet
i 27 kap. 2 a §, som har kommenterats tidigare, utom vad gäller den
instans som får ändra eller upphäva en föreskrift om samhällstjänst.
Enligt tredje stycket har denna uppgift tilldelats övervakningsnämnden.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt 2 § första stycket första
meningen i den nuvarande lagen om samhällstjänst.

3 §

I andra stycket har lagts till en bestämmelse av innebörd att rätten inte får
meddela en föreskrift om samhällstjänst när den dömer till skyddstillsyn i
kombination med fängelse med stöd av första stycket i paragrafen.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.4.
Tredje stycket har endast justerats språkligt.

5 §

I andra stycket har lagts till en hänvisning till 5 a § som är ny och enligt
vilken det är möjligt att i vissa fall förlänga övervakningstiden.
Tredje stycket har endast justerats språkligt.

5 a §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om verkställighet av
skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.
Första stycket motsvarar 27 kap. 4 § andra stycket som har
kommenterats tidigare.
Andra stycket innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att
förlänga övervakningen om detta behövs för att den dömde skall stå
under övervakning under hela den tid som han fullgör samhällstjänst.
Bestämmelsen motsvarar 2 § andra stycket i den nuvarande lagen om
samhällstjänst.
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5.8. om den s.k.
avvecklingstiden för samhällstjänsten kommer denna som regel att
understiga ett år. Därav följer att den dömde normalt kommer att stå
under övervakning under hela den tid som han fullgör samhällstjänst utan
att något särskilt beslut behöver fattas om det. Det kan emellertid, på
grund av sjukdom eller av annat skäl, uppstå situationer då
övervakningen enligt huvudregeln i 5 § kommer att upphöra innan
samhällstjänsten fullgjorts. För dessa fall bör övervakningsnämnden
liksom i dag ha möjlighet att förlänga övervakningen. Detta bör
emellertid inte ske med automatik, utan endast i de fall då
övervakningsnämnden anser att det behövs med hänsyn till den dömdes
personliga förhållanden.

6 a §

I första stycket har endast språkliga justeringar gjorts.
Till följd av att kriminalvårdsorganisationen ändrats har i paragrafens
tredje stycke ordet frivårdsmyndigheten ersatts av den nya benämningen
den lokala kriminalvårdsmyndigheten.

9 §

I första stycket har förts in en hänvisning till 2 a §. Ändringen innebär att
rätten, om den undanröjer en skyddstillsyn med samhällstjänst och i
stället väljer fängelse som påföljd, vid bestämmande av fängelsestraffets
längd skall beakta det alternativa straff som angetts i domslutet.
Motsvarande bestämmelse avseende undanröjande av villkorlig dom har
kommenterats under 27 kap. 6 §. Bestämmelsen har även justerats
språkligt.
Andra stycket har endast justerats språkligt.

30 kap.

5 §

I paragrafen anges under vilka förutsättningar unga lagöverträdare får
dömas till fängelse. I första stycket har en mening lagts till av vilken
följer att rätten, om synnerliga skäl finns att döma den som begått brott
innan han fyllt arton år till fängelse, i första hand skall bestämma
påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. I paragrafen finns
en hänvisning till 31 kap. 1 a §. På Lagrådets inrådan har orden i vissa
fall ersatts med orden i första hand .

7 §

Ett nytt andra stycke har fogats till paragrafen. Enligt lagrummet får
rätten såsom särskilda skäl för att döma till villkorlig dom i stället för
fängelse beakta att den tilltalade samtycker till att domen förenas med en
föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med
hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. I
bestämmelsen regleras möjligheten att döma till villkorlig dom i förening
med samhällstjänst i stället för fängelse. Avsikten är att en föreskrift om
samhällstjänst liksom i dag skall meddelas endast när alternativet är att
döma till ett fängelsestraff. Detta uttrycks så att rätten får beakta
samhällstjänsten såsom ett särskilt skäl att välja villkorlig dom i stället
för fängelse. Om det redan vid en första prövning enligt 4 § står klart att
det inte finns tillräckliga skäl för att välja fängelse som påföljd för
brottsligheten aktualiseras inte möjligheten att meddela en föreskrift om
samhällstjänst. I ett sådant fall kan rätten döma till villkorlig dom redan
med stöd av första stycket i 7 §.
Om det däremot finns sådana skäl att välja fängelse som anges i 4 §
andra stycket kan det förhållandet att förutsättningarna för att meddela en
föreskrift om samhällstjänst är uppfyllda utgöra särskilda skäl att välja en
villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. För detta krävs
naturligtvis även att det i enlighet med vad som sägs i 7 § första stycket
saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig
skyldig till fortsatt brottslighet.
En första förutsättning för att meddela en föreskrift om samhällstjänst
är att den tilltalade samtycker till det. Detta framgår redan av 27 kap.
2 a §. Därutöver krävs att samhällstjänsten är lämplig med hänsyn till den
tilltalades person och övriga omständigheter. Härmed avses andra
förhållanden än sådana som är hänförliga till brottsligheten. Som angetts
i avsnitt 5.6 ankommer det på domstolen att med utgångspunkt i vad som
är känt om den tilltalades personliga förhållanden göra en bedömning av
hans möjligheter att fullgöra samhällstjänsten. Därvid måste bl.a.
eventuella missbruksproblem beaktas även om inte sådana omedelbart
bör diskvalificera från samhällstjänst. Det ankommer på domstolen att
göra en samlad bedömning i varje enskilt fall. Också den tilltalades
tidigare brottslighet är av betydelse vid bedömningen av om det är
lämpligt att föreskriva samhällstjänst. Om det är fråga om återfall efter
en tidigare dom som innefattat föreskrift om samhällstjänst kan det
endast undantagsvis anses lämpligt att på nytt låta samhällstjänst ingå i
påföljden. Denna bedömning blir givetvis mera sällan aktuell att göra
med utgångspunkt i förevarande lagrum, eftersom återfallet normalt torde
medföra att det över huvud taget inte finns förutsättningar att döma till
villkorlig dom.
Även om särskilda skäl enligt vad som nu sagts föreligger för att välja
villkorlig dom i stället för fängelse innebär detta givetvis inte att
påföljdsvalet därmed är klart. De särskilda skälen måste vägas mot de
skäl som föreligger enligt 4 § andra stycket för att välja fängelse. När det
gäller de närmare utgångspunkterna för denna bedömning hänvisas till
avsnitt 5.6.

8 §

Enligt paragrafen gäller en presumtion för att villkorlig dom skall förenas
med dagsböter. Denna presumtion kan brytas av att ett bötesstraff med
hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av
brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller av att det finns andra
särskilda skäl mot att döma till böter. Ändringen innebär att det
uttryckligen anges även att skyldighet att fullgöra samhällstjänst skall
beaktas som ett skäl för att inte döma ut böter med den villkorliga
domen. Om rätten avser att förena den villkorliga domen med en
föreskrift om samhällstjänst skall det således inte gälla någon presumtion
för att domen också skall förenas med ett bötesstraff. I stället skall rätten
göra en bedömning i varje enskilt fall om ett bötesstraff är påkallat eller
inte. De närmare utgångspunkterna för denna bedömning redovisas i
avsnitt 5.4.

9 §

I inledningen till andra stycket har orden i stället för fängelse förts in.
Detta överensstämmer med vårt förslag till nytt andra stycke till 7 §.
Någon saklig ändring är inte avsedd. Redan i dag torde de
omständigheter som anges i punkterna 1 3 i andra stycket uteslutande
vara av betydelse vid valet mellan skyddstillsyn och fängelse. Om det
redan vid en första prövning enligt 4 § står klart att det inte föreligger
skäl att välja fängelse framför en icke frihetsberövande påföljd, är det
tillräckligt att den förutsättning som anges i 9 § första stycket är uppfylld
för att skyddstillsyn skall väljas som påföljd. I ett sådant fall blir det inte
aktuellt att bedöma om någon av de omständigheter som anges i andra
stycket föreligger.
Till andra stycket har vidare fogats en ny fjärde punkt. Innehållet i
denna överensstämmer sakligt sett med förslaget till nytt andra stycke till
7 §. Avsikten är således att möjligheten att föreskriva samhällstjänst skall
kunna beaktas som ett särskilt skäl att välja skyddstillsyn som påföljd i
stället för fängelse. Beträffande den närmare tillämpningen hänvisas till
kommentaren till 7 § och till avsnitt 5.6.

31 kap.

1 §

Paragrafen som innehåller bestämmelser om påföljden överlämnande till
vård inom socialtjänsten har kompletterats för att principerna om
förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens skall få ökat genomslag
även i fråga om denna påföljd. De närmare skälen härför har behandlats i
avsnitt 10.2 10.4.
I första stycket första meningen har ett tillägg gjorts av vilket framgår
att rätten kan föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten enligt en
för den tilltalade av nämnden uppgjord vårdplan. Förslaget i denna del
syftar till att öka förutsebarheten. Som redovisats i avsnitt 10.2 har ett
tillägg gjorts till 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL). Tillägget innebär att socialnämndens
yttrande, utöver en redogörelse för de åtgärder som nämnden tidigare har
vidtagit beträffande den unge, skall innehålla en redogörelse för planerad
vård. Ändringen i förevarande paragraf innebär att det måste finnas en
vårdplan tillgänglig i målet för att domstolen skall kunna bestämma
påföljden till vård inom socialtjänsten. I första stycket har en andra
mening lagts till. Av den följer att domstolen får överlämna den tilltalade
till vård inom socialtjänsten endast om socialtjänstens planerade åtgärder
eventuellt i förening med böter eller föreskrift om ungdomstjänst kan
anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde
och art samt den tilltalades tidigare brottslighet. Ett överlämnande skall
således inte ske, om domstolen finner att det brister i proportionerna
mellan brottet och de planerade åtgärderna samt att bristen inte kan läkas
med hjälp av böter eller ungdomstjänst enligt tredje stycket. Domstolen
måste då välja någon annan påföljd. Förslaget i denna del syftar till att ge
principen om proportionalitet ett större genomslag. Utrymmet för att
välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten bör vara större för
den som vid tiden för brottet nyligen fyllt 15 år än för äldre ungdomar.
Kommer den unge att bli föremål för vård med stöd av lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) med placering vid
ett § 12-hem bör påföljden kunna bestämmas till vård inom socialtjänsten
även vid allvarlig brottslighet. Framgår av vårdplanen att avsikten är att
den unge skall bli föremål för åtgärder med stöd av socialtjänstlagen, får
domstolen pröva graden av ingripande med ledning främst av arten och
omfattningen av vårdinsatserna samt deras varaktighet. De närmare
utgångspunkterna för bedömningen har redovisats i avsnitt 10.3.
Ett nytt andra stycke har fogats till paragrafen. Av det följer att rätten
skall meddela en föreskrift om att den tilltalade skall genomgå vård eller
annan av socialtjänsten planerad åtgärd om det av vårdplanen framgår att
den unge skall bli föremål för insatser med stöd av socialtjänstlagen.
Någon föreskrift skall däremot inte meddelas när det av socialnämndens
vårdplan framgår att den unge skall beredas tvångsvård med stöd av
LVU. En föreskrift riktar sig enbart till den dömde. Syftet är dels att ge
den unge ett tydligt besked om vad som fordras av honom, dels att skapa
underlag för prövningen om det finns skäl att meddela den dömde
varning eller undanröja överlämnandepåföljden. Beträffande de närmare
förutsättningarna för undanröjande av överlämnandepåföljden hänvisas
till kommentaren till 38 kap. 2 §. Det är viktigt att rätten utformar
föreskriften i domslutet så att det klart framgår vad som förväntas av den
unge. Föreskriften bör utformas så att den unge åläggs att genomgå den
vård eller de åtgärder som anges i den i målet ingivna vårdplanen, vilken
lämpligen kan fogas till domen.
Tredje stycket har kompletterats så att rätten som ett alternativ till att
döma ut dagsböter ges möjlighet att meddela en särskild föreskrift om
ungdomstjänst om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet.
Ungdomstjänsten är konstruerad som en särskild form av föreskrift vid
överlämnande till vård inom socialtjänsten och innebär att den dömde
åläggs att utföra oavlönat arbete eller att delta i annan särskilt anordnad
verksamhet. Domstolen skall ange det antal timmar som
ungdomstjänsten skall omfatta. Antalet timmar under vilken
ungdomstjänst skall utföras skall bestämmas till lägst 20 och högst 100
efter brottets straffvärde. En förutsättning för att domstolen skall kunna
meddela en föreskrift om ungdomstjänst är att den tilltalade samtycker
till det. Domstolen bör vidare göra en bedömning av den tilltalades
förutsättningar att fullgöra vad som åläggs honom. Är den unges
personliga förhållanden sådana att det inte framstår som troligt att han
kommer att kunna klara av att fullgöra ungdomstjänsten, bör domstolen
avstå från detta alternativ. Bestämmelsen har kommenterats närmare i
avsnitt 10.3.
Förutsättningarna för att kunna meddela en föreskrift om
ungdomstjänst är som framgår ovan de samma som för att kunna förena
överlämnandepåföljden med böter. Avsikten är att vidga
tillämpningsområdet för denna påföljd och ge domstolen ytterligare en
möjlighet att göra reaktionen mot brottsligheten mer kännbar för den
tilltalade då det är nödvändigt. Ungdomstjänst bör främst komma ifråga
då de av socialtjänsten planerade åtgärderna inte ensamma kan anses vara
en tillräcklig reaktion på brottet och då alternativet är en påföljd inom
kriminalvårdens ram. Det kan dock inte uteslutas att ungdomstjänst kan
komma i fråga även i sådana fall då alternativet i det enskilda fallet inte
är en påföljd inom kriminalvårdens ram. Det är inte möjligt att förena ett
överlämnande till vård inom socialtjänsten med både böter och
ungdomstjänst. Möjligheten att meddela en föreskrift om ungdomstjänst
bör i princip komma i fråga enbart för lagöverträdare i åldersgruppen 15
17 år.
Av fjärde stycket följer att en föreskrift om ungdomstjänst får ändras
eller upphävas på talan av åklagare, när det finns skäl för det. Denna
bestämmelse motsvarar vad som gäller i fråga om föreskrift om
samhällstjänst.
Ungdomstjänsten skall administreras av socialtjänsten och den närmare
utformningen av dess innehåll, vilken behandlas i den allmänna
motiveringen, skall anförtros åt nämnden. Socialnämnden bör i sitt
yttrande enligt 11 § LUL lämna en redovisning för hur ungdomstjänsten
skulle kunna utformas i det föreliggande fallet. Sedan den tilltalade ålagts
ungdomstjänst ankommer det på socialnämnden att snarast upprätta en
plan för hur denna skall verkställas. Domstolens föreskrift om
ungdomstjänst innebär att den dömde är skyldig att följa den upprättade
planen.
Någon bestämmelse om huruvida domstols beslut om överlämnande
till vård inom socialtjänsten skall lända till efterrättelse genast eller först
sedan domen har vunnit laga kraft finns inte. En sådan bestämmelse har
ansetts obehövlig, eftersom socialtjänstens organ oavsett innehållet i
domen, självständigt skall vidta de åtgärder som ankommer på dem
enligt socialtjänstlagen. I vissa fall om t.ex. den unge överklagar domen
under påstående att han är oskyldig kan det dock finnas anledning för
socialnämnden att avvakta utgången i överrätten. Detta gäller särskilt om
överlämnandepåföljden är förenad med en föreskrift om ungdomstjänst.

1 a §

Paragrafen är ny och innehåller de närmare förutsättningarna för att
påföljden sluten ungdomsvård skall komma i fråga.
I första stycket stadgas som huvudregel att om rätten med tillämpning
av bestämmelserna i 30 kap. finner att någon som begått brott innan han
fyllt 18 år bör dömas till fängelse, så skall den i stället bestämma
påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Enligt första stycket
andra meningen skall dock rätten inte bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård om det, med hänsyn till den tilltalade ålder vid lagföringen
eller annan omständighet, finns särskilda skäl häremot. På Lagrådets
inrådan har första meningen kompletteterats med orden under viss tid .
Den lagtekniska konstruktionen förutsätter att rätten tillämpat
bestämmelserna i såväl 29 som 30 kap. och därvid funnit att påföljden
bör bestämmas till fängelse av viss längd. Det innebär bl.a. att rätten
måste ta hänsyn straffmätningsbestämmelsen i 29 kap. 7 § och till
bestämmelsen i 30 kap. 4 § som innebär att rätten först måste ha beaktat
de särskilda omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än
fängelse. Rätten måste vidare ha kunnat konstatera att det finns
synnerliga skäl enligt 30 kap. 5 §. Om rätten härefter gör den
bedömningen att påföljden bör bestämmas till fängelse av viss längd
skall den i stället för fängelse bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård om det inte finns särskilda skäl däremot. Här bör anmärkas
att rätten även måste ha konstaterat att den den tilltalade inte begått det
aktuella brottet under påverkan av en sådan allvarlig psykisk störning
som avses i 30 kap. 6 §. I sådant fall får den tilltalade inte dömas till
fängelse. Rätten får då heller inte bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård.
Den tilltalades ålder vid lagföringen kan utgöra ett särskilt skäl som
talar emot att påföljden bestäms till sluten ungdomsvård. Om det förflutit
så lång tid mellan brottet och lagföringen att den tilltalade åldersmässigt
inte längre passar in vid ett särskilt ungdomshem bör påföljden i stället
bestämmas till fängelse. De ungdomar som vårdas på dessa hem är i
regel föremål för vård med stöd av 3 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 21 § i nämnda lag skall
vården upphöra senast när den unge fyller 21 år. Av ändamålsskäl bör det
undvikas att personer som är flera år äldre blir föremål för verkställighet
av sluten ungdomsvård vid särskilda ungdomshem.
En ytterligare omständighet som gör att det kan anses finnas särskilda
skäl emot att döma till sluten ungdomsvård kan vara att den tilltalade
skall lagföras för allvarlig och omfattande brottslighet som begåtts såväl
före som efter 18 års ålder. Har huvuddelen av brottsligheten begåtts
efter 18 års ålder bör sluten ungdomsvård inte komma i fråga.
Av andra stycket följer att rätten får bestämma tiden för den slutna
ungdomsvården till lägst fjorton dagar och högst fyra år. Skälet för att
begränsa tiden för sluten ungdomsvård på detta sätt har behandlats i
avsnitt 10.6.
I frågan om under vilken tid den tilltalade bör vara frihetsberövad i
form av sluten ungdomsvård skall utgångspunkten vara den bedömning
rätten gjort när den funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse av
viss längd. Detta innebär att rätten skall ha tagit hänsyn till samtliga
bestämmelser som är relevanta vid bestämmandet av ett fängelsestraffs
längd. Härutöver skall beaktas att den som döms till sluten ungdomsvård
inte blir föremål för villkorlig frigivning. Det faktiska frihetsberövandet
bör inte bli längre än vad det skulle ha blivit vid dom på fängelse. Finner
rätten att tiden för frihetsberövandet kan bestämmas till lägst fjorton
dagar och högst fyra år skall huvudregeln vara att påföljden bestäms till
sluten ungdomsvård i stället för fängelse. Om rätten finner att
straffvärdet avseende den aktuella brottsligheten är så högt att tiden för
frihetsberövandet inte kan bestämmas till fyra år eller kortare tid utgör
denna omständighet ett särskilt skäl enligt första stycket mot att döma
den unge till sluten ungdomsvård.
Det kan inte uteslutas att även andra situationer kan finnas då det
måste anses finnas särskilda skäl som gör att påföljden inte skall
bestämmas till sluten ungdomsvård. Huvudregeln skall dock vara att
sluten ungdomsvård skall dömas ut i stället för fängelse då detta är
möjligt.
I detta sammanhang bör påpekas att någon formell inskränkning av
möjligheten att döma personer i den nu aktuella åldersgruppen till
skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § inte finns.
Behovet av att använda denna påföljdskombination för brott som någon
har begått innan han fyllt 18 år torde dock minska avsevärt genom
förevarande reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.

33 kap.

5 §

Paragrafen innehåller regler för hur anhållnings- och häktningstid skall
tillgodoräknas den som döms till påföljd för brott. I paragrafen har
påföljden sluten ungdomsvård lagts till de övriga påföljder som omfattas
av bestämmelsen. Ändringarna är påkallade av att den som döms till
sluten ungdomsvård i detta avseende bör behandlas på samma sätt som
den som döms till fängelse. Det innebär att den som döms till sluten
ungdomsvård skall få avräkna den tid under vilken han varit berövad
friheten som anhållen eller häktad i målet såvida det inte samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål. Därutöver har vissa språkliga
ändringar gjorts.

34 kap.



Paragrafen innehåller de centrala bestämmelserna för den
konkurrenssituation som föreligger då någon som i tidigare rättegång
dömts till påföljd har begått annat brott. I första stycket har sluten
ungdomsvård förts in bland de påföljder som omfattas av
bestämmelserna. Det innebär att domstolen har möjlighet att hantera
denna påföljd enligt de tre olika alternativ som anges i paragrafens första
stycke. Vid valet mellan dessa alternativ bör beaktas dels
frihetsberövandets längd, dels hur lång tid som återstår av
verkställigheten av domen på sluten ungdomsvård. Med hänsyn bl.a. till
att den som dömts till sluten ungdomsvård kommer att bli föremål för
utslussning kan det normalt inte anses lämpligt att döma särskilt till
fängelse innan verkställigheten av sluten ungdomsvård har löpt ut, och
därigenom åstadkomma att verkställighet av en sluten ungdomsvård
direkt åtföljs av ett fängelsestraff. I en sådan situation bör i första hand
övervägas att med stöd av första punkten låta tidigare utdömd påföljd
avse även det nya brottet eller att med stöd av tredje punkten undanröja
den tidigare påföljden och döma till påföljd av annan art. Är det fråga om
ett längre fängelsestraff bör i första hand övervägas att med stöd av tredje
punkten undanröja den tidigare domen på sluten ungdomsvård och i
stället döma till ett gemensamt fängelsestraff för den samlade
brottsligheten.

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall den som har frigetts
villkorligt från fängelse begått nytt brott under prövotiden.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.9.
I första stycket anges i vilka fall rätten skall förklara villkorligt
medgiven frihet förverkad. Till skillnad från för närvarande uttrycks en
presumtion för att förverkande av villkorligt medgiven frihet helt eller
delvis skall ske om brottet har begåtts under prövotiden och inte
särskilda skäl talar mot ett förverkande. Har endast delförverkande skett
är det, liksom enligt nuvarande reglering, möjligt att i en senare dom
avseende ytterligare brott under prövotiden förverka återstoden av den
villkorligt medgivna friheten eller en del av denna. I första stycket har
även språkliga justeringar gjorts.
I andra stycket anges sådana särskilda skäl som rätten kan beakta för
att inte förverka eller för att endast förverka del av villkorligt medgiven
frihet. Punkten 1 tar upp det fallet att brottsligheten är av lindrig
beskaffenhet. Punkten 2 tar upp det fallet där lång tid förflutit mellan
brotten. I tredje punkten behandlas de fall där ett förverkande annars
skulle framstå som oskäligt.
I tredje stycket har orden vid frigivningen bestämda tiden ersatts av
en hänvisning till 26 kap. 10 § eftersom prövotidens längd framgår av
den paragrafen. Tredje stycket har även justerats språkligt.
Enligt fjärde stycket får åtgärd som avses i tredje stycket, dvs. beslut
om åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller beslut att förlänga prövotiden,
endast fattas före prövotidens utgång. Enligt den nuvarande lydelsen får
sådant beslut fattas om frågan uppkommer i ett mål där den frigivne
häktats eller fått del av åtalet före prövotidens utgång. Möjligheten till
sådant beslut har således inskränkts.
Vidare får förverkande enligt den föreslagna lydelsen beslutas endast
om det uppkommer fråga därom i ett mål där den frigivne häktats eller
fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Jämfört med den
motsvarande bestämmelsen i nuvarande 34 kap. 4 § har den senaste
tidpunkten ändrats från före prövotidens utgång till inom ett år från
prövotidens utgång. Skälen för ändringarna har utvecklats i avsnitt 9.8.

5 §

I paragrafen har två nya stycken förts in vilka i paragrafens nya lydelse
kommer att utgöra tredje och femte styckena. Ändringarna är föranledda
av att bestämmelserna om samhällstjänst arbetats in i brottsbalken.
I tredje stycket har förts in bestämmelser som tar sikte på det fall att
någon som har dömts till villkorlig dom visar sig ha begått ytterligare
brott före prövotidens början vilka inte omfattas av den första domen. I
en sådan situation kan rätten enligt 1 § 1 jämförd med 5 § första stycket
förordna att den villkorliga domen också skall omfatta de nya brotten.
Det kan emellertid vara så att brottsligheten sammantaget är så
omfattande eller allvarlig att en villkorlig dom ensam eller tillsammans
med böter inte utgör en tillräckligt ingripande påföljd. För dessa fall ges
rätten genom den nya bestämmelsen möjlighet att meddela föreskrift om
att den villkorliga domen skall förenas med samhällstjänst, förutsatt att
de kriterier som anges i 30 kap. 7 § är uppfyllda. Detta innebär att rätten
har möjlighet att åstadkomma samma resultat i påföljdshänseende som
om brottsligheten från början hade bedömts i ett sammanhang enligt 30
kap. Om rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst följer det av
sista meningen att den skall ange längden av det alternativa straff som
hade dömts ut om fängelse hade valts som påföljd. Det förtjänar upprepas
att förevarande stycke inte blir tillämpligt om den nya brottsligheten har
begåtts efter prövotidens början. I ett sådant fall är det inte möjligt att
förordna att den villkorliga domen skall avse även den nya brottsligheten.
I femte stycket har förts in bestämmelser om hur rätten skall förfara om
en villkorlig dom undanröjs till följd av att den tilltalade har begått
ytterligare brott. Innehållet motsvarar i sak den föreslagna nya lydelsen
av 27 kap. 6 § andra stycket. Beträffande tillämpningen hänvisas till
kommentaren till den bestämmelsen.
Paragrafen har i övrigt justerats språkligt.

6 §

Första stycket i den nuvarande lydelsen har delats upp i två stycken.
Mellan dessa har förts in ett nytt andra stycke. Innehållet i detta
motsvarar i sak förslaget till nytt tredje stycke i 5 §. Till skillnad från det
lagrummet blir emellertid förevarade bestämmelser tillämpliga också när
den tilltalade återfallit i brott under prövotiden. Det är således möjligt att
med stöd av 1 § 1 förordna att en skyddstillsyn skall omfatta annan
brottslighet även om denna har begåtts efter prövotidens början. Detta
innebär att rätten, i stället för att undanröja skyddstillsynen och döma till
ett fängelsestraff vid återfall i brott under prövotiden, har möjlighet att
förordna om s.k. fortsatt skyddstillsyn och meddela föreskrift om
samhällstjänst. Därvid måste givetvis de kriterier som anges i 30 kap. 9 §
andra stycket 4 vara uppfyllda. Vad nu sagts torde överensstämma med
vad som redan gäller enligt 1 § i den nuvarande lagen om samhällstjänst.
Frågan om användning av samhällstjänst efter återfall i brott har
behandlats i avsnitt 5.6.
I femte stycket enligt den nya lydelsen har förts in en hänvisning till
den föreslagna 28 kap. 2 a §. Rätten skall således, om den undanröjer
skyddstillsyn med samhällstjänst och i stället dömer till fängelse, vid
bestämmande av fängelsestraffets längd beakta längden av det alternativa
straff som har angetts i domslutet. Den sålunda angivna tiden bör tas som
utgångspunkt vid bestämmande av fängelsestraffets längd. Detta bör
sedan minskas om den dömde redan hunnit fullgöra någon del av
samhällstjänsten och denna del inte är helt obetydlig. Det är knappast
möjligt att ange någon formel för hur denna minskning skall ske, utan en
bedömning måste göras i varje enskilt fall, med beaktande av samtliga
omständigheter.
Tredje och sjätte styckena har ändrats så till vida att hänvisningarna i
lagtexten har anpassats till den nya styckeindelningen av paragrafen.
Paragrafen har även justerats språkligt.

7 §

Paragrafen är ny och behandlar den konkurrenssituation som uppkommer
om den tidigare ådömda påföljden är sluten ungdomsvård.
Av första stycket följer att förordnande enligt 1 § 1 om att den tidigare
utdömda påföljden skall avse också det andra brottet får meddelas endast
om det är uppenbart att det andra brottet i jämförelse med det förra är
utan nämnvärd betydelse för påföljden eller om det annars finns särskilda
skäl för ett sådant förordnande. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad
som gäller om den tidigare påföljden är fängelse på viss tid. Enligt
förevarande bestämmelse är det emellertid möjligt att meddela ett
förordnande med stöd av 1 § 1 om det annars finns särskilda skäl.
Särskilda skäl torde kunna anses föreligga i en situation då den tilltalade
har begått ett nytt brott innan den utdömda påföljden till fullo verkställts
men det förefaller olämpligt i enlighet med vad som sagts i kommentaren
till 34 kap. 1 § att döma särskilt till ett kortare fängelsestraff och det inte
heller är rimligt att undaröja tidigare utdömd påföljd och döma till
påföljd av annan art. Det innebär att ett förordnande enligt 1 § 1 kan
användas i något större utsträckning då den tidigare påföljden är sluten
ungdomsvård än om den tidigare påföljden är fängelse. Ett förordnande
med stöd av denna bestämmelse är möjligt även i fråga om brott som
begåtts av den tilltalade efter det att han fyllt arton år.
Andra stycket innehåller regler för hur påföljden skall bestämmas när
rätten med stöd av 1 § 2 dömer särskilt till påföljd för brott som har
begåtts innan en tidigare dom på sluten ungdomsvård har börjat
verkställas. Rätten skall då se till att påföljderna tillsammans inte
överstiger vad som skulle ha dömts ut om samtliga brott varit föremål för
lagföring vid ett och samma tillfälle. I dessa fall får dömas till lindrigare
straff än vad som är föreskrivet för brottet. Bestämmelsen är avsedd att
utgöra en motsvarighet till 3 § andra stycket då den tidigare påföljden är
sluten ungdomsvård.
I tredje stycket ges bestämmelser för det fall rätten finner att den
tidigare domen på sluten ungdomsvård med stöd av 1 § 3 bör undanröjas
och att påföljd av annan art i stället bör dömas ut för den samlade
brottsligheten. En dom på sluten ungdomsvård får undanröjas endast om
dom meddelas innan den fastställda verkställighetstiden löpt ut. Vad som
avses är den av domstolen utmätta tiden för frihetsberövandet. Huruvida
den dömde medgivits att vistas utanför det särskilda ungdomshemmet
eller inte saknar betydelse i detta sammanhang. Bestäms den nya
påföljden till fängelse skall rätten vid straffmätningen beakta vad den
unge undergått till följd av domen på sluten ungdomsvård.

10 §

I paragrafen finns bestämmelser om vad som gäller vid ny
domstolsprövning vid sammanträffande av brott. I paragrafen har sluten
ungdomsvård förts in bland de påföljder som omfattas av bestämmelsen.
I övrigt har paragrafen justerats språkligt.

11 §

I paragrafen finns bestämmelser för den konkurrenssituation som
uppkommer om det till verkställighet samtidigt föreligger påföljd som
innebär långvarigt frihetsberövande och annan i bestämmelsen angiven
påföljd. I första stycket har påföljden sluten ungdomsvård förts in bland
de påföljder som anges i paragrafen och för vilka fängelse på livstid
träder i stället.
I andra stycket har dom på sluten ungdomsvård i minst två år likställts
med dom på fängelse på viss tid i minst två år. En dom på sluten
ungdomsvård skall sålunda träda i stället för böter eller förvandlingsstraff
för böter under de förutsättningar som anges i bestämmelsen.

35 kap.

10 §

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om påföljdspreskription
beträffande påföljden sluten ungdomsvård.
Av första stycket framgår att sluten ungdomsvård bortfaller om den
inte har börjat verkställas innan fem år förflutit från det att domen vann
laga kraft. Femårsgränsen skall gälla oavsett påföljdens längd.
I andra stycket behandlas den situationen att avbrott sker i påbörjad
verkställighet. Preskriptionstiden börjar löpa från den dag då avbrottet
skedde och har verkställigheten inte återupptagits inom fem år därefter är
dom på sluten ungdomsvård till återstående tid preskriberad.

37 kap.

7 §

I paragrafen finns bestämmelser om prövning av frivårdsmyndighets
eller övervakningsnämnds beslut. Till följd av att
kriminalvårdsorganisationen ändrats har i första stycket ordet
frivårdsmyndigheten ersatts av den nya benämningen den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Första stycket har även justerats språkligt.
Vidare har tredje stycket tagits bort till följd av att
Kriminalvårdsnämnden inte längre skall fatta beslut i frågor om villkorlig
frigivning.

10 §

I paragrafen har ordet frivårdsmyndigheten ersatts av den nya
benämningen den lokala kriminalvårdsmyndigheten. Vidare har språkliga
justeringar gjorts.

38 kap.

1 §
I första och andra styckena har språkliga justeringar gjorts.
I tredje stycket har ett tillägg gjorts. Av det framgår att det är särskilt
stadgat angående nöjdförklaring när det gäller sluten ungdomsvård.

2 §

I denna paragraf finns bestämmelser om undanröjande av förordnande
om överlämnande till vård inom socialtjänsten. Första stycket har
omarbetats. Ett nytt andra stycke har fogats till paragrafen. Tredje stycket
har kompletterats. Paragrafen är utformad i enlighet med Lagrådets
förslag. Skälen för ändringarna är föranledda av kravet på konsekvens
och har motiverats närmare i avsnitt 10.3.
Av första stycket följer att rätten kan undanröja
överlämnandepåföljden om den dömde bryter mot en föreskrift som har
meddelats med stöd av 31 kap. 1 § andra eller tredje stycket 2.
Undanröjande av en överlämnandepåföljd bör inte komma i fråga vid alla
fall av avvikelser från en föreskrift. Endast i fall då den dömde i
väsentlig grad bryter mot en föreskrift bör ett undanröjande bli aktuellt.
Om rätten undanröjer ett förordnande om överlämnande till vård inom
socialtjänsten som kombinerats med en föreskrift om ungdomstjänst
omfattar undanröjandet även föreskriften om ungdomstjänst.
Om rätten undanröjer ett förordnande om överlämnande till vård inom
socialtjänsten skall skälig hänsyn tas till böter som har dömts ut enligt 31
kap. 1 § tredje stycket 1 samt till vad den dömde undergått till följd av en
föreskrift enligt 31 kap 1 § tredje stycket 2.
En överlämnandepåföljd bör undanröjas om den dömde genom sitt
agerande tydligt visar att han inte har för avsikt att underkasta sig vad
som förutsattes vid överlämnandet. Mindre allvarliga avvikelser från
vårdplanen eller mindre allvarlig misskötsamhet vid utförandet av
ungdomstjänsten vid något eller några enstaka tillfällen bör däremot inte
föranleda ett undanröjande.
Av andra stycket följer att rätten i stället för att undanröja
överlämnandepåföljden kan besluta att varning skall meddelas den
dömde, om detta är en tillräcklig åtgärd. Denna bestämmelse är ny. En
motsvarande bestämmelse finns bl.a. beträffande villkorlig dom. I 38
kap. 10 § finns en bestämmelse om sättet för meddelande av sådan
varning. Möjligheten att meddela varning bör komma till användning då
den dömde brutit mot föreskriften i sådan grad att det finns anledning att
klargöra allvaret i detta för den unge men då överlämnandepåföljden
ändå framstår som den mest adekvata påföljden. Som Lagrådet framhållit
innebär den föreslagna regleringen att en åklagare inte får begränsa en
ansökan enligt första stycket till att bara gälla att den dömde skall
tilldelas en varning. Liksom tidigare kan domstolen även avböja att
undanröja ett förordnande. Någon ändring i sak är härvid inte avsedd.
Tredje stycket har kompletterats med en ny första mening. I första
meningen i behandlas den situation som uppstår om den vård som
socialnämnden angivit i sin vårdplan inte kommer till stånd eller får ett
väsentligt annat innehåll på grund av någon omständighet som inte är att
hänföra till den dömde. Första meningen motsvarar närmast innehållet i
första stycket i dess nuvarande lydelse. Innehållet i sak är ändrat på så
sätt att bestämmelsen är tillämplig inte bara om de lagliga
förutsättningarna brister för den planerade vården utan även om
avvikelsen i vårdplanen beror på att socialnämnden efter rättens val av
påföljd ändrat uppfattning i fråga om vilka insatser som skall göras för
den dömde. Vad som avses är en situation då den planerade vården
uteblir eller får ett väsentligt annat innehåll på grund av att företrädare
för socialtjänsten efter rättens val av påföljd ändrat uppfattning i fråga
om vilken vård som den unge bör bli föremål för. Det kan exempelvis
vara så att socialnämnden inte längre anser att det är nödvändigt med
åtgärder enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga eller att en viss planerad behandling inte längre anses lämplig.
Socialnämnden skall visserligen göra en självständig bedömning av den
unges vårdbehov och är inte skyldig att vidta de åtgärder som redovisats
för rätten i vårdplanen, men utgångspunkten måste vara att nämnden bör
verka för att de i planen angivna åtgärderna verkligen kommer till stånd.
Syftet med bestämmelsen är att förhindra att det uppkommer resultat som
kan uppfattas som stötande. Ett undanröjande bör som regel inte komma i
fråga om den planerade vården uteblir på grund av att den unges situation
har förbättrats i sådan grad att vården inte längre behövs.

2 a §

I andra stycket har första meningen kompletterats så att bestämmelsen
även avser villkorlig dom. Om rätten undanröjer en villkorlig dom med
stöd av första stycket skall den således vid straffmätningen beakta vad
den dömde undergått till följd av den villkorliga domen. Ändringen är
främst avsedd att få betydelse i de fall då den villkorliga domen har
förenats med en föreskrift om samhällstjänst. I andra meningen har
påföljden sluten ungdomsvård förts in vid sidan av fängelse. Det innebär
att rätten om den undanröjer en dom på sluten ungdomsvård skall beakta
den tid under vilken denna påföljd har verkställts på motsvarande sätt
som i fråga om fängelse.

3 §

Paragrafen innehåller vissa forumregler.
Första stycket har kompletterats. Av kompletteringen följer att frågan
om att upphäva eller ändra en föreskrift om samhälltjänst eller
ungdomstjänst skall tas upp i den tingsrätt som först avgjort det mål i
vilket den aktuella påföljden dömts ut. Detta gäller även om tingsrätten
har dömt till annan påföljd i målet.
Andra och tredje styckena har justerats språkligt.

6 §

Paragrafen innehåller domförhetsregler för vissa fall.
Första stycket har justerats språkligt.
Andra stycket har kompletterats. Av kompletteringen följer att
tingsrätten är domför med en lagfaren domare när det gäller frågan om att
upphäva eller ändra en föreskrift om samhällstjänst eller ungdomtjänst.

8 §

Första stycket har kompletterats så att det även omfattar fråga om
ändring eller upphävande av en föreskrift om samhällstjänst eller
ungdomstjänst.
Andra stycket har justerats språkligt.

9 §

I de fall som behandlas i paragrafen gäller rättens beslut omedelbart om
något annat inte förordnas.
Paragrafen har kompletterats. Härav följer att detta gäller även i fråga
om beslut om upphävande eller ändring av föreskrift om samhällstjänst
eller ungdomstjänst. Paragrafen har vidare justerats språkligt.

12 §

I paragrafen har ordet frivårdsmyndigheter ersatts av den nya
benämningen lokala kriminalvårdsmyndigheter. Vidare har vissa
språkliga justeringar gjorts.

13 §

I paragrafens första stycke har ordet frivårdsmyndighet ersatts av den nya
benämningen en lokal kriminalvårdsmyndighet. I andra stycket har på
Lagrådets inrådan en hänvisning till 26 kap. 6 § tredje stycket och 7 §
införts.

14 §

I paragrafen, som är ny, föreskrivs i första stycket att
Kriminalvårdsstyrelsen får ändra beslut som efter bemyndigande har
meddelats av någon annan kriminalvårdsmyndighet. Vidare föreskrivs att
den som beslutet angår får begära styrelsens prövning av beslutet, om det
gått honom emot. Motsvarande bestämmelser beträffande det nuvarande
s.k. tidstillägget finns i 61 § första stycket lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt.
I andra stycket föreskrivs att Kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 26
kap. 6 § tredje stycket och 7 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Den första domstolsprövningen av ett sådant beslut
skall alltså göras i länsrätt. Detta överensstämmer med vad som i
allmänhet gäller beträffande kriminalvårdsmål.
I tredje stycket anges att det krävs prövningstillstånd vid överklagande
till kammarrätten.

15 §

Paragrafen är ny. I paragrafens första stycke regleras
Kriminalvårdsstyrelsens möjlighet att överta lägre myndighets uppgift att
föra det allmännas talan i länsrätt och kammarrätt. I 7 a §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrivs att om en enskild
överklagar en förvaltningsmyndighets beslut skall den myndighet som
först beslutade i saken vara den enskildes motpart. Om beslutanderätten i
frågor om att skjuta upp eller senarelägga den villkorliga frigivningen
med stöd av 26 kap. 9 § delegerats till annan kriminalsvårdsmyndighet än
Kriminalvårdsstyrelsen skall styrelsen ha rätt att träda in som motpart i
stället för den kriminalvårdsmyndighet som först beslutade i saken.
Av andra stycket följer att Kriminalvårdsstyrelsen alltid skall föra det
allmännas talan i Regeringsrätten. Motsvarande bestämmelse finns i 59
a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

16 §

Paragrafen är ny och innehåller ett bemyndigande för regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om
ersättning från staten för skada som orsakas av den som fullgör
samhällstjänst eller ungdomstjänst. Bestämmelsen motsvarar i princip 5 §
lagen (1989:928) om samhällstjänst.

Övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i
brottsbalken

I punkten 1 föreskrivs att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1
januari 1999.
Punkten 2 reglerar införandet av de nya bestämmelserna om villkorlig
frigivning. Den nya minimitiden för villkorlig frigivning om en månad
gäller omedelbart medan den längre tiden i anstalt som kan bli aktuell
med reglerna om frigivning efter två tredjedelar av strafftiden inte skall
gälla dem som dömts före ikraftträdandet. Grundtanken bakom detta är
att de som dömts innan de nya reglerna har trätt i kraft inte genom dessa
skall drabbas av en förlängd anstaltsvistelse men däremot komma i
åtnjutande av en förkortad sådan. Övergångsbestämmelserna omfattar
endast dem som dömts till fängelse på viss tid vilket innebär att de nya
reglerna skall tillämpas beträffande den som dömts till fängelse på livstid
och efter ikraftträdandet genom nåd får sitt livstidsstraff omvandlat till en
tidsbestämd påföljd. Bestämmelsen har utformats så att
Kriminalvårdsnämnden alltjämt skall pröva frågan om de som före
ikraftträdandet dömts till strafftider på två år eller mer skall friges efter
att halva strafftiden har avtjänats eller om de med tillämpning av
nuvarande 26 kap. 6 a § skall avtjäna två tredjedelar av strafftiden innan
villkorlig frigivning skall få ske. Kriminalvårdsnämnden skall inte pröva
frågor om att skjuta upp den villkorliga frigivningen på den dömdes
begäran. Detta framgår av punkten 2, första stycket andra meningen.
Nämnden skall inte heller pröva frågor om senareläggning på grund av
misskötsamhet enligt 26 kap. 7 § i dess lydelse efter ikraftträdandet.
Dessa frågor prövas av Kriminalvårdsstyrelsen eller den
kriminalvårdsmyndighet som styrelsen utser, även när det gäller dem
som dömts före ikraftträdandet. Bestämmelserna skall, enligt andra
stycket i punkten 2, tillämpas även när fängelse verkställs samtidigt med
fängelse som dömts ut efter ikraftträdandet.
Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast grundas på
förhållanden som inträffat efter ikraftträdandet. Detta framgår av punkten
3 i övergångsbestämmelserna. Bestämmelsen i 26 kap. 7 § i dess
nuvarande lydelse upphävs vid ikraftträdandet. Beslut som före
ikraftträdandet meddelats med stöd av 26 kap. 7 § skall dock fortfarande
gälla.
Punkten 4 och 5 har införts efter förslag från Lagrådet. Av punkten 4
framgår att de nya bestämmelserna om prövotid endast skall tillämpas
beträffande den som friges villkorligt efter ikraftträdandet och av
punkten 5 framgår att de nya reglerna om förverkande av villkorligt
medgiven frihet inte skall tillämpas beträffande gärningar som begåtts
före ikraftträdandet.
I punkten 6 föreskrivs att bestämmelserna om överlämnande till vård
inom socialtjänsten och sluten ungdomsvård skall tillämpas i sin nya
lydelse även på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Skälet härför,
vilka närmare utvecklats i den allmänna motiveringen är i huvudsak att
bestämmelserna, med hänsyn till sitt ändamål, bör ges vidast möjliga
tillämpning. Med beaktande av de rättsgrundsatser som ligger till grund
för regleringen i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken bör
dock vid tillämpningen av 31 kap. 1 § brottsbalken tillses att domstolen i
det enskilda fallet inte utmäter en reaktion på brottet som sammantaget
kan uppfattas som strängare än den som skulle ha följt av en tillämpning
av påföljdsreglerna i sin äldre utformning.
Enligt punkten 7 upphävs lagen (1989:928) om samhällstjänst.
Bestämmelserna om samhällstjänst har arbetats in i balken. När det gäller
verkställigheten av samhällstjänst som utgör en föreskrift vid
skyddstillsyn föreslås ingen ändring i sak. De nya bestämmelserna bör
därför kunna tillämpas även beträffande en föreskrift om samhällstjänst
som har meddelats med stöd av den nuvarande lagen. I enlighet med
Lagrådets påpekande föreskrivs dock i andra meningen att 4 § lagen om
samhällstjänst skall fortsätta att gälla beträffande den som utför
samhällstjänst enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av den
lagen. Därigenom klargörs att personskadeskyddet även omfattar dem
som dömts till skyddstillsyn med samhällstjänst före ikraftträdandet men
utför det oavlönade arbetet därefter.
13.3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
29 kap.

2 §

Paragrafen innehåller regler för hur omröstning skall ske i brottmål.
I tredje stycket anges att rätten skall rösta särskilt i frågan om den
tilltalade bör överlämnas till särskild vård. Genom tillägget i tredje
stycket undantas sluten ungdomsvård från övriga vårdpåföljder. Detta är
motiverat av att sluten ungdomsvård till skillnad från övriga
vårdpåföljder går att jämföra med andra påföljder i svårhetshänseende.
Vid en jämförelse mellan sluten ungdomsvård och fängelse bör beaktas
att villkorlig frigivning inte förekommer vid sluten ungdomsvård.

30 kap.

6 §

Paragrafen behandlar möjligheterna att utfärda dom i förenklad form. I
första stycket har ett tillägg gjorts. Av det följer att dom inte får utfärdas i

förenklad form om påföljden bestäms till sluten ungdomsvård.

48 kap.

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om föreläggande av böter eller
villkorlig dom genom strafföreläggande.
Andra stycket har kompletterats med en bestämmelse om att villkorlig
dom inte får föreläggas genom strafföreläggande om det finns skäl att
förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst. Härav
följer att en föreskrift om samhällstjänst endast kan meddelas av domstol.

51 kap.

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när hovrätten får avgöra brottmål
utan att hålla huvudförhandling.
Till andra stycket har fogats en ny mening. Av denna följer att
hovrätten inte får döma till villkorlig dom med föreskrift om
samhällstjänst utan att hålla huvudförhandling i målet.

25 §

Två nya stycken har fogats till paragrafen. Andra stycket har formulerats
med beaktande av Lagrådets synpunkter. Av andra stycket följer att
hovrätten vid tillämpningen av första stycket skall jämställa sluten
ungdomsvård enligt 31 kap. 1 a § med fängelse. Härav följer att sluten
ungdomsvård undantas från övriga vårdpåföljder i första styckets andra
mening. Sluten ungdomsvård är således jämställt med fängelse vid
tillämpningen av denna paragraf. Det innebär bl.a. att hovrätten, när
tingsrätten dömt den tilltalade till villkorlig dom eller skyddstillsyn, inte
får döma till sluten ungdomsvård. Har tingsrätten överlämnat den
tilltalade till vård inom socialtjänsten är hovrätten emellertid oförhindrad
att döma till sluten ungdomsvård. Med den föreslagna regleringen finns
inte heller något hinder mot att hovrätten bestämmer påföljden till sluten
ungdomsvård när tingsrätten dömt till fängelse eller att hovrätten
bestämmer påföljden till fängelse när tingsrätten dömt till sluten
ungdomsvård. Hovrätten bör dock inte bestämma påföljden så att det
faktiska frihetsberövandet blir längre än vad det skulle ha blivit om
tingsrättens dom inte hade överklagats.
Ett nytt tredje stycke har fogats till paragrafen. I bestämmelsen görs
undantag från förbudet mot reformatio in pejus i första stycket för det fall
tingsrätten förenat en villkorlig dom eller en skyddstillsyn med en
föreskrift som förutsätter samtycke och samtycket inte längre föreligger
vid hovrättens prövning av målet. Eftersom samtycke är en nödvändig
förutsättning för att meddela en föreskrift om samhällstjänst är rätten i en
sådan situation förhindrad att fastställa den överklagade domen. Avsikten
är att högre rätt i ett sådant fall skall ha möjlighet att döma till en mer
ingripande påföljd, trots att den tilltalade ensam har överklagat domen. I
annat fall skulle rätten av processuella skäl vara tvungen att mildra
påföljden även i fall där detta inte är sakligt motiverat. Även när en dom
på skyddstillsyn förenats med s.k. kontraktsvård kan motsvarande
situation uppstå (se t.ex. RH 1997:36). Genom den nya lydelsen omfattas
även det fallet av undantaget från förbudet mot reformatio in pejus.
Bestämmelsen är avsedd att kunna tillämpas både i fall där den tilltalade i
högre rätt återtar sitt samtycke och i fall då han hävdar att han aldrig
lämnat något samtycke.
13.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken
19 §

Ändringen i första stycket är föranledd av att en dom på sluten
ungdomsvård får verkställas utan hinder av att åklagaren eller
målsäganden fullföljt talan mot domen, om den dömde inte inom
föreskriven tid överklagat såvitt gäller påföljden. Den dömde skall i
angivna avseende anses som häktad för brottet.
13.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om
allmänt kriminalregister
2 §

Sluten ungdomsvård har förts in bland de påföljder som enligt första
stycket första punkten skall antecknas i kriminalregistret. En sådan
anteckning är nödvändig för att domstolen skall kunna tillämpa
bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken i fråga om denna påföljd.

4 §

I paragrafen anges vad som skall antecknas i kriminalregistret i fråga om
verkställighet av påföljder. En tredje punkt har fogats till paragrafen av
vilken följer att registret skall innehålla anteckning om verkställighetens
början och slut beträffande den som dömts till sluten ungdomsvård.

13.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
4 §

I paragrafen har endast gjorts den ändringen att den tid inom vilken
förundersökning skall vara avlutad och åtal väckt har ändrats från fyra till
sex veckor. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 10.2.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när yttranden från
socialnämnden skall inhämtas och vad yttrandet skall innehålla samt om
socialnämndes upplysningsskyldighet i övrigt.
Andra stycket har kompletterats. Av detta stycke följer att
socialnämndens yttrande skall innehålla en redogörelse för vilka åtgärder
som nämnden tidigare har vidtagit beträffande den unge. Socialnämnden
bör redovisa alla uppgifter som är relevanta och erforderliga för att rätten
skall kunna bilda sig en uppfattning om vad som, i förekommande fall,
tidigare förevarit i kontakterna mellan socialtjänsten och den unge.
Yttrandet skall vidare innehålla en plan för de åtgärder som nämnden
avser att vidta, varvid arten, omfattningen och varaktigheten skall
framgå. Sådana uppgifter lämnas redan i många fall, men genom
lagändringen åläggs socialnämnderna att i samtliga yttranden redovisa
planerade åtgärder i form av en vårdplan. Vårdplanen kan utformas på i
stort sett samma sätt som vid s.k. kontraktsvård. Av 31 kap. 1 § första
stycket brottsbalken följer att det måste finnas en sådan plan tillgänglig i
målet för att domstolen skall kunna bestämma påföljden till vård inom
socialtjänsten.
13.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid
20 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastställande av dagen för
strafftidens slut, tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning och
tidpunkten för prövotidens utgång. Första stycket har ändrats till följd av
att minimitiden för villkorlig frigivning sänkts från två månader till en
månad. Ändringen innebär att Kriminalvårdsstyrelsen, om strafftiden
uppgår till mer än en månad till skillnad från tidigare två månader -
skall fastställa den preliminära tidpunkten för villkorlig frigivning enligt
26 kap. 6 § brottsbalken. Tredje meningen i första stycket har tagits bort
till följd av att 26 kap. 9 § brottsbalken getts ett ändrat innehåll.
13.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
1 §

I paragrafen har ett nytt tredje stycke förts in. I tredje stycket görs en
hänvisning till lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk
kontroll. I den angivna lagen finns bestämmelser som skall tillämpas när
ett fängelsestraff verkställs utanför anstalt i form av intensivövervakning
med elektronisk kontroll. Bestämmelserna innebär att lagen om
kriminalvård i anstalt inte är tillämplig vid sådan verkställighet för tiden
fram till dess att villkorlig frigivning sker. Vidare har andra stycket
justerats språkligt.

30 §

I paragrafen har i första stycket införts en hänvisning till 49 § i stället för
tidigare hänvisning till disciplinärende. Genom ändringen framgår att
bestämmelsen är tillämplig i ärenden om senareläggning av villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 7 § brottsbalken och varning enligt 49 §. Vidare
har paragrafen justerats språkligt.

35 §

I första stycket har en hänvisning till 33 § tagits bort till följd av att
möjligheten till frigivningspermission enligt 33 § avskaffats. Vidare har
paragrafen justerats språkligt.

36 §

Paragrafen reglerar de intagnas rätt att överlägga med anstaltsledningen.
Till följd av en förändring av den lokala kriminalvårdsorganisationen
skall verksamhet inom anstalt bedrivas inom lokala
kriminalvårdsmyndigheter. Paragrafen har justerats i enlighet härmed.

39 §

I paragrafen har hänvisningar till 33 och 38 §§ tagits bort, den första till
följd av att den paragrafen upphävs och den andra till följd av att
paragrafen inte längre är gällande. Vidare har paragrafen justerats
språkligt.

49 §

I paragrafen har en hänvisning till föreskrifterna om senareläggning av
villkorlig frigivning i 26 kap. 7 § brottsbalken tagits in. I denna paragraf
har också tagits in en bestämmelse om varning som tidigare reglerades i
47 §, som nu upphävs. Varning kan enligt bestämmelsen tilldelas en
intagen på samma grunder som gäller för senareläggning av villkorlig
frigivning, alltså om en intagen i väsentlig grad bryter mot vad som
gäller för verkställigheten. Varningsinstitutet skall användas när det inte
finns tillräckliga skäl för en senareläggning och det inte bedöms räcka
med en tillsägelse.

50 §

I paragrafen har införts en hänvisning till 49 § i stället för tidigare
hänvisning till disciplinärende. Genom ändringen framgår att
bestämmelsen är tillämplig i ärenden om senareläggning av villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 7 § brottsbalken och varning enligt 49 §. Vidare
har paragrafen justerats språkligt.

51 §

I paragrafen har införts en hänvisning till 49 § i stället för tidigare
hänvisning till disciplinärende. Genom ändringen framgår att
bestämmelsen är tillämplig i ärenden om senareläggning av villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 7 § brottsbalken och varning enligt 49 §. Vidare
har paragrafen justerats språkligt.

54 §

I paragrafen föreskrivs att frågor om vistelse utanför anstalt med stöd av
34 § prövas av Kriminalvårdsnämnden om den intagne dömts till
fängelse i lägst två år och i övriga fall av den övervakningsnämnd, till
vars verksamhetsområde anstalten hör. Paragrafens första mening, som
reglerade prövning av frågor om frigivningspermission enligt 33 §, har
tagits bort eftersom möjligheten till frigivningspermission avskaffas.
Vidare har paragrafen justerats språkligt.

55 §

I paragrafen har en hänvisning till 33 § tagits bort till följd av att den
paragrafen upphävs. Vidare har paragrafen justerats språkligt.

56 §

I paragrafen har en hänvisning till 33 § tagits bort till följd av den
paragrafen upphävs. Vidare har paragrafen justerats språkligt.

59 §

I paragrafen regleras frågan om talan mot Kriminalvårdsstyrelsen beslut.
Första stycket har justerats språkligt. Ett nytt tredje stycke har förts till
paragrafen. I det tredje stycket finns en hänvisning till 38 kap.
brottsbalken beträffande överklagande av beslut som avses i 49 § första
meningen, dvs. beslut i fråga om senareläggning av den villkorliga
frigivningen. I fråga om beslut som avses i 49 § andra meningen, dvs.
beslut om varning, tillämpas bestämmelserna i denna paragraf.

61 §

I paragrafen regleras Kriminalvårdsstyrelsens rätt att ändra ett beslut som
med stöd av bemyndigande meddelats av en annan
kriminalvårdsmyndighet och rätten att påkalla styrelsens prövning av ett
sådant beslut. Beträffande beslut i fråga om att skjuta upp eller
senarelägga en villkorlig frigivning har en motsvarande bestämmelse
införts i 38 kap. 14 § brottsbalken.
Första stycket har endast justerats språkligt.
Paragrafens andra stycke har tagits bort. I andra stycket reglerades
skyldigheten att anmäla ett beslut enligt 47 § andra stycket 2 till
Kriminalvårdsstyrelsen i de fall annan kriminalvårdsmyndighet hade
meddelat ett sådant beslut. Någon motsvarande skyldighet har här inte
införts i de fall annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårdsstyrelsen
med stöd av bemyndigande meddelar beslut om att senarelägga den
villkorliga frigivningen enligt 26 kap. 7 § brottsbalken.

63 §

Orden kriminalvårdsanstalten, i andra stycket, och anstaltens, i femte
stycket, har bytts ut mot den nya benämningen den lokala
kriminalvårdsmyndigheten i motsvarande böjningsformer. Vidare har
vissa språkliga justeringar gjorts i andra, tredje och femte styckena.

64 §

Ordet kriminalvårdsanstalt har bytts ut mot den nya benämningen den
lokala kriminalvårdsmyndigheten. Vidare har vissa språkliga justeringar
gjorts.
13.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetskränkning
2 §

I paragrafen har påföljden sluten ungdomsvård förts in vid sidan av
fängelse. Det innebär att den som varit föremål för sluten ungdomsvård
har rätt till ersättning i samma utsträckning som övriga frihetsberövade
enligt denna paragraf.

13.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandling av häktade och anhållna m.fl.
17 §

I paragrafen anges för vilka andra än häktade personer som lagens
bestämmelser är tillämpliga. En ny femte punkt har fogats till paragrafen.
Som framgår av 9 § i den föreslagna lagen om verkställighet av sluten
ungdomsvård skall den som dömts till sluten ungdomsvård kunna
förvaras i allmänt häkte eller i polisarrest i väntan på att polismyndighet
skall förpassa honom till det särskilda ungdomshemmet. Genom tillägget
i förevarande paragraf kommer lagens bestämmelser att gälla även för
den som förvaras i allmänt häkte eller polisarrest i väntan på sådan
förpassning.
13.11 Förslag till ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd
1 §

Tre nya punkter, 4 6 har lagts till paragrafen. Genom dessa görs lagen
tillämplig på den som utför samhällstjänst, ungdomstjänst eller sådant
oavlönat arbete som kan föreskrivas inom ramen för intensivövervakning
med elektronisk kontroll. Såvitt avser samhällstjänst motsvaras
bestämmelsen av innehållet i 4 § lagen (1989:928) om samhällstjänst.

4 §

Ett nytt andra stycke har lagts till paragrafen. Detta reglerar omfattningen
av personskadeskyddet för den som fullgör samhällstjänst,
ungdomstjänst eller sådant oavlönat arbete som kan föreskrivas inom
ramen för intensivövervakning med elektronisk kontroll. Med platsen för
verksamheten avses den plats där arbetet skall utföras enligt den lokala
kriminalvårdsmyndighetens eller såvitt avser ungdomstjänst social-
nämndens beslut.

13.12 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
7 kap.

4 §

I första stycket andra meningen har beslut om sluten ungdomsvård
undantagits från sekretess på samma sätt som gäller i fråga om beslut om
omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.
I tredje stycket har ett tillägg gjorts som innebär att verksamhet som
enligt lag handhas av Statens institutionsstyrelse även omfattas av
sekretess enligt denna paragraf. Ändringen innebär att samma
sekretessbestämmelser gäller för den som är föremål för vård med stöd
av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga som för
den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård vid ett
särskilt ungdomshem.

19 §

I första stycket tredje punkten har ett tillägg gjorts. Det innebär att
sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till ärende om handräckning
enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård. Ändringen är
föranledd av att den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem
enligt 20 § i den föreslagna lagen om verkställighet av sluten
ungdomsvård har rätt att begära polishandräckning om det är nödvändigt.
En liknande rätt för Statens institutionsstyrelse finns i 9 § andra stycket i
nyssnämnda lag.

16 kap.

1 §

I denna paragraf anges vilka tystnadsplikter som har företräde framför
principen om meddelarfrihet. I tredje punkten har ett tillägg gjorts av
vilket följer att uppgift om verkställighet av beslut om sluten
ungdomsvård i likhet med vad som gäller i fråga om verkställighet av
beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke
undantas från begränsningen i meddelarfriheten.

13.13 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)
65 a §

Paragrafen är ny. Av första stycket följer att socialnämnden, i fråga om
den som överlämnats till vård inom socialtjänsten som påföljd för brott,
är skyldig att underrätta åklagaren om vården eller de åtgärder som
redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd. Med vårdplan avses den
plan som socialnämnden skall redovisa i sitt yttrande enligt 11 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Underrättelseskyldigheten gäller oavsett om vården ges med stöd av
socialtjänstlagen (1980:620) eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.
Av andra stycket följer att socialnämndens underrättelsskyldighet
gäller även i fråga om den som bryter mot en föreskrift om
ungdomstjänst som meddelats med stöd av 31 kap. 1 § tredje stycket 2
brottsbalken.
Underrättelsen till åklagaren bör ske i skriftlig form. Den bör vidare
innehålla de uppgifter som erfordras för att åklagaren skall kunna bilda
sig en uppfattning om huruvida det finns anledning att med stöd av 38
kap. 2 § brottsbalken ansöka om undanröjande av rättens förordnande om
överlämnande till vård inom socialtjänsten.
13.14 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga
3 §

Paragrafen har kompletterats med ett andra stycke. Av det följer att det
skall vara möjligt att besluta om vård i fråga om den som dömts till
sluten ungdomsvård med stöd av 31 kap 1 a § brottsbalken om den
dömde vid verkställighetstidens slut bedöms vara i uppenbart behov av
fortsatt vård enligt 3 §. Att detta inte kan bli aktuellt i fråga om den som
har fyllt 20 år följer av 1 §. Beslut fattas av förvaltningsdomstol efter
ansökan av socialnämnden i vanlig ordning. Syftet med ändringen är att
tona ned kravet som följer av första stycket på att risken för skada skall
ha viss aktualitet, i fråga om dem som dömts till sluten ungdomsvård och
har behandlats närmare i avsnitt 10.9. Ändringen innebär att beslut om
vård skall fattas om det är uppenbart att den unge efter utskrivningen från
det särskilda ungdomshemmet annars skulle riskera att skada sin hälsa
eller utveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
Härigenom skapas bättre förutsättningar för att säkerställa kontinuiteten i
vården av de unga som är i behov av vård under längre tid än vad
domstolen dömt ut genom domen på sluten ungdomsvård. Beslut om
vård skall fattas oavsett om behovet gäller fortsatt vård vid särskilt
ungdomshem eller någon annan form av tvångsvård.
13.15 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård
1 §

En ny punkt har fogats till paragrafen. Av fjärde punkten följer att lagen
om rättspsykiatrisk vård gäller den som är intagen på ett särskilt
ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 31 kap.
1 a § brottsbalken.

4 §

Första stycket har kompletterats så att även de som avses 1 § fjärde
punkten får ges rättspsykiatrisk vård i enlighet med denna paragraf.

5 §

Tredje stycket har kompletterats på så sätt att den som är intagen på ett
särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt
31 kap. 1 a § brottsbalken omfattas av paragrafens tredje stycke. Härav
följer att något vårdintyg inte erfordas för den som är intagen på ett
särskilt ungdomshem och som förts över till en sjukvårdsinrättning för
frivillig psykiatrisk vård. Motsvarande gäller för den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt.

6 §

Första stycket andra meningen har kompletterats till följd av att 1 §
första stycket har utökats med en fjärde punkt.

8 §

I paragrafen regleras frågor om behandlingen av patienter på
vårdinrättningen. I andra stycket har införts en bestämmelse som innebär
att Statens institutionsstyrelse i särskilda fall får besluta om särskilda
inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot
besök eller att samtala i telefon med utomstående, om det är påkallat från
ordnings- eller säkerhetssynpunkt. Kriminalvårdsstyrelsen har
motsvarande befogenhet i fråga om den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt. Av första stycket framgår vidare att brev som avses
i 19 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, skall vidarebefordras utan föregående granskning.

11 §

I paragrafen regleras frågan om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens
område. Paragrafen har kompletterats så att även den som är föremål för
sluten ungdomsvård omfattas av bestämmelsen. Av andra stycket följer
att en fråga om tillstånd att under en viss del av vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område avgörs av Statens institutionsstyrelse efter
ansökan av chefsöverläkaren eller patienten.

15 §

Paragrafen har kompletterats med en fjärde punkt. Av den följer att
rättspsykiatrisk vård beträffande den som är intagen på ett särskilt
ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 31 kap.
1 a § upphör senast vid verkställighetens slut.

19 §

Paragrafen har kompletterats. Av kompletteringen följer att beslut som
fattas av Statens institutionsstyrelse enligt 8 § andra stycket första
meningen eller 11 § andra stycket får överklagas av patienten hos
kammarrätten.

29 §

Till paragrafen har fogats ett nytt andra stycke. Av detta stycke följer att
en chefsöverläkare är skyldig att lämna uppgifter till Statens
institutionsstyrelse beträffande den som efter den rättspsykiatriska
vårdens upphörande skall förpassas till ett särskilt ungdomshem.
Motsvarande skyldighet gäller för chefsöverläkare gentemot
kriminalvården.
13.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll
2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en ansökan om verkställighet
av ett fängelsestraff genom intensivövervakning skall avslås samt vissa
bestämmelser om verkställigheten.
Första stycket har endast justerats språkligt.
Ett nytt andra stycke har fogats till paragrafen. Av detta följer att en
ansökan om verkställighet av ett fängelsestraff genom
intensivövervakning skall avslås om sökanden tidigare undergått sådan
verkställighet och det inte därefter förflutit en period av minst tre år
under vilken den dömde avhållit sig från att begå brott. Därvid skall dock
bortses från sådana brott som endast föranlett böter. Skälen för
bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.3. Bestämmelsen innebär alltså
att en person som undergått intensivövervakning med elektronisk
kontroll på nytt kan komma i fråga för denna verkställighetsform endast
om han därefter under en period av minst tre år avhåller sig från att begå
brott som föranleder strängare påföljd än böter. Treårsperioden behöver
inte infalla omedelbart efter den första intensivövervakningen. Det är
tillräckligt att det någon gång efter den första intensivövervakningen har
förflutit en sammanhängande tid under vilken den dömde inte begått
något brott som lett till strängare påföljd än böter. Om så är fallet torde
framgå av kriminalregistret.
I tredje stycket har hänvisningen till 26 kap. 5 § tagits bort. Den
paragrafen föreslås ändrad så att det därav framgår att en dom på
fängelse inte alltid behöver medföra intagning i kriminalvårdsanstalt.
Dessutom har hänvisningen till 26 kap. 7 § brottsbalken tagits bort
eftersom de nuvarande bestämmelserna i den paragrafen, vilka avser
senarelägganing i vissa fall av tidpunkten för villkorlig frigivning,
föreslås upphävda.
Nuvarande fjärde stycket har tagits in som en andra mening i tredje
stycket. Vidare har bestämmelsen ändrats på så sätt att ordet
frivårdsmyndigheten har bytts ut mot den nya benämningen den lokala
kriminalvårdsmyndigheten.
Fjärde stycket motsvarar andra meningen i tredje stycket i dess
nuvarande lydelse.

6 §

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkställigheten av
intensivövervakningen.
Första stycket har dels justerats så att det tydligare framgår att
noggrann tillsyn skall utövas över den dömde, dels kompletterats med en
bestämmelse om att den lokala kriminalvårdsmyndigheten skall förmedla
stöd och hjälp till den dömde och därmed verka för att denne inte
fortsätter att begå brott. Skälen för ändringen har redovisats i avsnitt 8.3.
Av särskild betydelse är att hjälpa den dömde med att komma till rätta
med eventuella missbruksproblem. Det kan t.ex. handla om att motivera
den dömde till att påbörja behandling samt att upplysa om vilka
möjligheter som står till buds i detta hänseende. Den lokala
kriminalvårdsmyndigheten bör också kunna hjälpa till med att knyta den
första kontakten med de olika vårdinrättningar eller andra organ som kan
vara av betydelse för den dömdes långsiktiga rehabilitering.
Tredje stycket har endast ändrats på så sätt att ordet
frivårdsmyndigheten har bytts ut mot den nya benämningen den lokala
kriminalvårdsmyndigheten.

20 §

Första stycket i paragrafens nuvarande lydelelse har arbetats in i lagen
(1977:265) om statlig personskadeskydd. Andra stycket har justerats i
enlighet härmed.

Övergångsbestämmelsen

I övergångsbestämmelsen har bestämmelsen om tidsbegränsad giltighet
samt de bestämmelser som föranleds av tidsbegränsningen tagits bort.

Sammanfattning av Ett reformerat straffsystem
(SOU 1995:91)
Bakgrund
Brottsbalken innehöll när den trädde i kraft år 1965 ett påföljdssystem
som till stora delar byggde på andra idéer än de som präglade den gamla
strafflagen. Tyngdpunkten vid påföljdsbestämningen blev nu att välja en
påföljd som tillgodosåg den tilltalades behov av vård och behandling i
det enskilda fallet. Valet skulle grundas på en prognostisk bedömning av
detta vårdbehov, hur stort det var och hur det lämpligen borde mötas.
Den brottsliga gärningen och dess straffvärde sköts därmed i bakgrunden
och tillmättes i många fall liten betydelse när det gällde det straffrättsliga
ingripandet.
Redan i samband med tillkomsten av brottsbalken fanns kritik mot
behandlingstanken. Denna kritik växte sig sedan allt starkare. Den fick
stöd i forskningsrapporter som visade att de behandlingsinriktade
påföljderna inte gav de förväntade resultaten. Man kunde också påvisa att
det faktiskt inte var möjligt att med någon större säkerhet ställa
prognoser i enskilda fall. Ett system som byggde på behandlingstanken
framstod därför allt mer som inkonsekvent och orättvist samt saknade
trovärdighet.
Kritiken kom till samlat uttryck i rapporten Nytt straffsystem (1977:7),
som presenterades av en arbetsgrupp inom BRÅ. I rapporten skisserades
också en annan ordning som grundades bl.a. på sådana principer som att
man inte straffas för att man behöver vård utan därför att man har begått
ett brott samt att straffet skall vara förutsebart och stå i rimlig proportion
till brottet. Arbetsgruppens betonande av rättvisa, förutsebarhet, likhet
inför lagen och krav på proportionalitet mellan brott och straff blev
vägledande för den fortsatta straffrättspolitiken. Uppgiften att föreslå
förändringar av det straffrättsliga påföljdssystemet lades därefter på
Fängelsestraffkommittén och Frivårdskommittén. I sitt betänkande
Påföljd för brott (SOU 1986:13 15) förordade Fängelsestraffkommittén
bl.a. nya regler för straffmätning och påföljdsval. Dessa förslag ledde till
lagstiftning år 1989. Därigenom fördes de nya kriminalpolitiska idéerna
in i BrB. Ändringarna var emellertid inte heltäckande och delar av
påföljdssystemet kom fortfarande att präglas av behandlingstanken.
Frivårdskommitténs huvuduppgift var att finna effektiva alternativ till
frihetsstraff. Kommitténs arbete resulterade bl.a. i att kontraktsvård
infördes som en möjlig föreskrift vid skyddstillsyn. År 1989 påbörjades
också ett försök med samhällstjänst. Även samhällstjänst, som
fortfarande är föremål för en försöksverksamhet, kan meddelas som en
föreskrift vid skyddstillsyn.
Vårt uppdrag har varit att göra en genomgripande översyn av BrB:s
påföljdssystem. Därvid har vi tagit avstånd från den behandlingstanke
och det prognostänkande som tidigare präglade detta system. Vi har
ansett det vara ett övergripande mål att se till att påföljdssystemet
tillgodoser de krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och
konsekvens som måste ställas samt att det präglas av humanitet. En
utgångspunkt har således varit att fortsätta på den väg som stakades ut
genom 1989 års påföljdsbestämningsreform.
Givetvis är det angeläget att påföljdssystemet är utformat på ett sådant
sätt att brottslighet motverkas. Därför måste allmänpreventiva
överväganden beaktas. Vi menar att detta skall ske på lagstiftningsnivå,
t.ex. vid beslut om kriminalisering. Någon gång kan det också finnas skäl
för Högsta domstolen att vid sin prejudikatbildning beakta
allmänpreventiva skäl. Vid bestämmandet av straff i det enskilda fallet,
dvs. vid val av straff och vid straffmätningen, bör dock i övrigt inga
allmänpreventiva överväganden göras av domstolarna. Detta hänger
samman bl.a. med att enskilda domar som regel antas sakna
allmänpreventiv betydelse.
Ett viktigt mål för en reform av straffsystemet är att skapa ett
sammanhållet system med olika straff vilkas användning i det enskilda
fallet styrs av samma typ av kriterier.
Att minska användningen av fängelsestraff är ett annat viktigt mål.
Fängelse är ett straff som allmänt sett har negativa effekter på den som
drabbas av det. Inlåsningen innebär att den dömde isoleras,
anstaltsanpassas och många gånger får svårt att återgå till ett normalt
samhällsliv. Fängelse är också från samhällsekonomisk synpunkt mycket
dyrt. För användning av fängelse anförs ofta allmänpreventiva skäl eller
inkapaciteringsskäl. Det finns dock inga belägg för att fängelse generellt
sett skulle ha bättre allmänpreventiva verkningar än andra straff.
Undersökningsresultat visar också att inkapaciteringseffekterna av
fängelse är blygsamma. Det krävs en avsevärd ökning av
fängelseanvändningen om man skall nå annat än marginella resultat.
Under lång tid har det funnits en ambition att minska användningen av
fängelse. Utvecklingen har emellertid gått i motsatt riktning, även om
antalet fängelsestraff under år 1994 sjönk något jämfört med föregående
år. Det krävs enligt vår bedömning kraftfulla åtgärder, om målsättningen
att påtagligt minska åtminstone de korta fängelsestraffen skall nås. Detta
förutsätter att man kan anvisa bärkraftiga alternativ till fängelse. Men
minst lika viktigt är att det i lagstiftningen finns tydliga kriterier som
klargör i vilka situationer domstolen skall använda de olika straffen.
Särskilt försöksverksamheten med samhällstjänst har visat behovet av
sådana. Trots att inställningen till samhällstjänsten genomgående är
positiv har samhällstjänst använts i liten omfattning.
Alternativen till fängelse (kap. 5)
En förutsättning för att det skall vara möjligt att nedbringa antalet
fängelsestraff är således att det finns bärkraftiga alternativ till fängelse.
Vårt förslag innebär att straffsystemet liksom nu bör erbjuda domstolarna
möjligheter att döma både till straff som verkställs med kontroll i frihet
och till straff som saknar detta inslag. Vidare bör samhällstjänst och
elektronisk övervakning införas som självständiga straff i det ordinarie
straffsystemet. Också kontraktsvård bör utformas som ett självständigt
straff. Genom de olika alternativen till fängelse kan man åstadkomma
reaktioner som såväl allmänheten som de dömda kan uppfatta som så
ingripande att de kan jämföras med även en längre tids fängelsestraff.
Samtidigt blir straffsystemet humanare. Dessutom kan betydande
samhällsekonomiska besparingar göras.
När det gäller straffsystemets uppbyggnad måste en grundläggande
regel vara att systemet tillgodoser berättigade krav på klarhet och
enkelhet. Man kan generellt tycka att ett system, som anvisar många
olika straff på olika nivåer och med olika grader av tvång, kan verka
komplicerat. Det förutsätts nämligen att man bestämmer kriterier för
tillämpningen av de olika straffen och reglerar hur straffen skall förhålla
sig till varandra. En tanke som därför har förts fram har varit att man bara
skall ha två straff i systemet, nämligen fängelse och böter. Det skulle
dock inte vara nödvändigt att i varje särskilt fall låta ett fängelsestraff gå
i verkställighet. I stället kunde man döma till villkorligt fängelse.
Verkställigheten skulle därmed kunna anstå, om den dömde underkastade
sig vissa ingripanden i frihet, t.ex. övervakning, samhällstjänst eller
elektronisk övervakning.
Vi har under utredningsarbetet ingående diskuterat ett sådant
straffsystem. Man kan likna det vid en "hatt" som träs över de icke
frihetsberövande straffen medan fängelse och böter står kvar utanför
"hatten". När domstolen dömde till fängelse skulle den samtidigt
bestämma, om straffet skulle vara villkorligt och i så fall vilka
ingripanden i frihet som den dömde under en viss bestämd prövotid
skulle underkastas. Bröt den dömde mot de villkor som gällde under
prövotiden, skulle fängelsestraffet i princip gå i verkställighet.
En ordning av detta slag, som mycket påminner om den som
tillämpades på den gamla strafflagens tid, kan vid ett första påseende
förefalla bestickande enkel, lättöverskådlig och värd att pröva. När det
gäller att se hur "hattmodellen" skulle komma att fungera i praktiken
uppkommer dock en rad skäl som talar mot den.
Man kan till en början fråga sig, om det verkligen är nödvändigt att i
alla fall, där varken brottets straffvärde eller art eller återfallssituationen
talar för fängelse, likväl döma till detta straff. För den som för första
gången och kanske aldrig mer gör sig skyldig till brott av inte alltför
allvarlig beskaffenhet, förefaller fängelse vara ett alltför drastiskt straff,
låt vara att det kan bli villkorligt.
För att straffsystemet skall uppfattas som trovärdigt måste man hålla
fast vid kravet att den som inte uppfyller de villkor som bestämts för
prövotiden får underkasta sig det utmätta straffet. Eftersom
återfallsfrekvensen är och även i framtiden kan förväntas vara
förhållandevis hög, kommer detta i praktiken innebära att "hattmodellen"
leder till ett ökat bruk av fängelse i anstalt. Inte minst för de yngre
lagöverträdarna skulle den innebära en kortare väg mot fängelse. Detta är
ett ytterligare skäl som talar mot att införa en sådan form av villkorligt
fängelse.
Det förhåller sig inte heller så att villkorligt fängelse enligt denna
modell blir så enkelt och lättöverskådligt som det vid ett första påseende
kan förefalla. Avsikten är ju att "hatten" skall rymma alla de icke
frihetsberövande straff som kan vara alternativ till fängelse. Domstolen
kan alltså inte nöja sig med att döma till villkorligt fängelse utan måste
bestämma vilken annan reaktion som skall ersätta straffet under
prövotiden. Skall domstolen förordna om övervakning, samhällstjänst
eller elektronisk övervakning? Och vad bör närmare gälla för
verkställigheten? Hur skall de olika formerna av villkorligt fängelse
förhålla sig till varandra? Hur skall domstolen förfara om den dömde
missköter sig - skall detta alltid leda till ovillkorligt fängelse eller skall
man i vissa fall kunna "se mellan fingrarna"? I vad mån skall domstolen
ta hänsyn till att en del av straffet verkställts innan det blir tal om ett
ovillkorligt fängelsestraff? Det uppkommer en rad sådana frågor som
måste besvaras och som kräver lagreglering, om inte det villkorliga
fängelset skall bli svåröverskådligt och strida mot principerna om
förutsebarhet och konsekvens.
Vi har under utredningsarbetet undersökt om det är möjligt att i olika
hänseenden modifiera "hattmodellen" för att därmed undgå de
allvarligaste bristerna med denna. En möjlighet att minska behovet av
omvandling till ovillkorligt fängelsestraff skulle kunna vara att förkorta
prövotiden, så att den svarade mot det utmätta fängelsestraffets längd.
Men inte heller denna väg skulle enligt vår uppfattning lösa problemen.
Undersökningar visar nämligen att återfall i mycket stor utsträckning
inträffar under början av en prövotid. Det kan inte heller anses
meningsfullt att förordna om övervakning under så korta prövotider -
ofta en eller ett par månader - som det i regel skulle bli fråga om.
Vår slutsats har blivit att en "hattmodell" med villkorligt fängelse är
förbunden med så allvarliga svagheter att en sådan inte bör förordas.
Vi har i stället övervägt ett införande av villkorligt fängelse enligt
andra modeller. En sådan skulle kunna vara att konstruera villkorligt
fängelse som ett självständigt straff som kunde tillämpas först när andra
icke frihetsberövande straff redan prövats eller ett fängelsestraff annars
framstod som ofrånkomligt. Domstolen skulle i så fall kunna döma till
villkorligt fängelse samt förordna att den dömde under en prövotid skulle
underkasta sig samhällstjänst eller kontraktsvård. Ett annat alternativ är
att låta intensivövervakning med elektroniska hjälpmedel omfattas av
villkorligt fängelse. Vi menar dock att det är avsevärt bättre att göra
samhällstjänst och kontraktsvård till självständiga straff där ett alternativt
fängelsestraff anges i domen samt intensivövervakning med elektroniska
hjälpmedel till en form av fängelse.
Vi har sålunda kommit fram till att straffsystemet inte bör innefatta
villkorligt fängelse. I stället förordar vi att i straffsystemet skall ingå de
självständiga straffen böter, prövotidsstraff, övervakningsstraff,
samhällstjänst, fängelse och kontraktsvård. När rätten dömer till fängelse
skall den bestämma om straffet skall verkställas genom elektronisk
övervakning eller i anstalt. Prövotidsstraff och övervakningsstraff svarar
mot de nuvarande påföljderna villkorlig dom respektive skyddstillsyn.

Straffbestämningsprinciper (kap. 6)
Inledande synpunkter

Man bör av flera skäl vara försiktig när det gäller att ändra grunderna för
reglerna om straffbestämning. De ändringar som genomfördes år 1989
har mottagits väl och bör i stora delar ligga fast. Det finns trots detta
anledning att genomföra en rad olika reformer. Det är sålunda ologiskt att
prognosbetonade och behandlingsinriktade skäl alltjämt är bestämmande
för tillämpningen av villkorlig dom och skyddstillsyn, sedan de på goda
grunder avskaffats för fängelse. Vidare krävs det delvis andra regler för
straffbestämningen, om man verkligen skall kunna ersätta fängelsestraff
med alternativa reaktioner. När samhällstjänst och fängelse genom
elektronisk övervakning införs i straffsystemet måste det dessutom finnas
klara kriterier för användningen av dessa straff, så att de inte i praktiken
kommer att ersätta prövotidsstraff eller övervakningsstraff.

Kriterier för straffbestämningen m.m.

Vårt förslag innebär att i princip samma kriterier - brottets straffvärde
och art samt den tilltalades tidigare brottslighet - kommer att styra valet
av samtliga straff. Prognostiska och behandlingsinriktade kriterier som
tar sikte på lagöverträdarens behov av straff och dess verkan i framtiden
anser vi av flera skäl vara olämpliga. Kriminologisk forskning har
nämligen visat både att det faktiskt inte är möjligt att i det enskilda fallet
göra träffsäkra prognoser om skötsamhet och "välförhållanden"
(återfallsrisker) och att de individualpreventiva verkningarna av olika
straffrättsliga ingripanden i hög grad är osäkra.
Begreppet straffvärde bör således behållas och liksom nu utgöra
grunden för valet av straff. Brottets art kan enligt nuvarande ordning
medföra att domstolen bestämmer straffet till fängelse trots att varken
brottets straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet motiverar ett
sådant straff. Vårt förslag innebär att det även i fortsättningen skall vara
möjligt att vid straffbestämningen särbehandla vissa brott med
hänvisning till arten. Vi framhåller emellertid vikten av att en
helhetsbedömning av brottets straffvärde och art görs. Resultatet av
denna samlade bedömning benämner vi brottets karaktär.
Att de prognostiska behovskriterierna tas bort innebär inte att
personliga omständigheter skall sakna betydelse för straffbestämningen.
Hänsyn till lagöverträdarens personliga förhållanden, hans agerande efter
brottet m.m. skall tas framför allt genom beaktande av s.k. billighetsskäl
(nuvarande 29 kap. 5 § BrB). Vi föreslår också att billighetsskälen
utvidgas med ytterligare en punkt, som innebär att hänsyn vid
straffbestämningen skall kunna tas till att den tilltalade genomgår eller
har genomgått behandling för missbruk som har samband med
brottsligheten. För närvarande kan en omständighet av detta slag
åberopas endast som ett särskilt skäl för skyddstillsyn.
Tidigare brottslighet (återfall) skall också kunna tillmätas vikt vid
straffbestämningen (se nedan). Har sådan förekommit skall detta kunna
medföra att domstolen väljer ett strängare straff än brottets karaktär
motiverar.
Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att brottets karaktär utgör
utgångspunkten för straffvalet. Billighetsskäl kan medföra att ett
lindrigare straff kan komma i fråga medan återfall i brott pekar i motsatt
riktning.
Som en konsekvens av de enhetliga kriterierna för straffvalet föreslår
vi att de normala reaktionerna mot brott genomgående benämns straff.
Av samma skäl föreslår vi att de olika straffen rangordnas i
stränghetshänseende efter graden av ingripande som de innebär. Straffen
skall vara att bedöma i ordningen böter, prövotidsstraff,
övervakningsstraff, samhällstjänst, fängelse genom elektronisk
övervakning och fängelse i anstalt. Kontraktsvård skall utgöra ett
alternativ till samhällstjänst och de två formerna av fängelse. I
stränghetshänseende bör därför kontraktsvården inte graderas på annat
sätt än att den anses som strängare än övervakningsstraff.

Närmare om valet av de olika straffen

När det gäller tillämpningsområdet för de olika straffen anser vi att böter
bör ha en viktig position i straffsystemet. Böter bör således tillämpas i
stor utsträckning. Är böter inte ett tillräckligt ingripande straff,
aktualiseras i första hand prövotidsstraff eller övervakningsstraff. Dessa
straff kan emellertid inte anses tillräckligt ingripande vid hur allvarlig
brottslighet som helst. För närvarande råder en presumtion för fängelse,
om straffvärdet uppgår till fängelse i ett år eller mer. Är straffvärdet lägre
har en icke frihetsberövande påföljd företräde. Vi har bedömt att
ettårsgränsen bör finnas kvar. Är straffvärdet ett år eller mer rör det sig
om så allvarlig brottslighet att fängelse i anstalt normalt bör dömas ut.
Kritik har riktats mot att ettårsgränsen skapar en tröskel som kan ge
otillfredsställande resultat. Den som begår ett brott vilket bedöms ha ett
straffvärde på t.ex. fängelse i tio månader kan sålunda få villkorlig dom
medan ett bara något högre straffvärde medför ett fängelsestraff på ett år.
För att mildra denna tröskeleffekt föreslår vi att samhällstjänst skall
fogas in som ett steg mellan, å ena sidan, prövotidsstraff och
övervakningsstraff och, å andra sidan, fängelse. Är straffvärdet högre än
fängelse i åtta månader men lägre än ett år bör samhällstjänst ha företräde
vid straffvalet. Den övre gränsen för prövotidsstraff och
övervakningsstraff kommer alltså normalt att gå vid ett straffvärde
motsvarande åtta månaders fängelse. Föreligger billighetsskäl skall som
regel hänsyn först tas till dessa innan domstolen bedömer vilket straff
som har företräde. Är brottets art sådan att det finns starkare skäl för
fängelse än annars, sänks de angivna gränserna.
Avgörande för valet mellan prövotidsstraff och övervakningsstraff blir
om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Ett sådant
återfallskriterium ansluter ganska väl till den nuvarande tillämpningen.
Vi menar dock att det i vissa fall bör vara möjligt för domstolen att döma
till övervakningsstraff även om den tilltalade inte tidigare har dömts till
prövotidsstraff. Så kan vara fallet, om den tilltalade tidigare har
meddelats ett antal åtalsunderlåtelser eller om han skall lagföras för en
större mängd brott.
Som tidigare nämnts kan brottets art enligt nuvarande ordning medföra
att den tilltalade döms till fängelse trots att varken brottets straffvärde
eller den tilltalades tidigare brottslighet motiverar ett sådant straff.
Straffbestämmelser vid vilkas tillämpning domstolarna i dag åberopar
brottets art vid påföljdsbestämningen är t.ex. grovt rattfylleri, våld eller
hot mot tjänsteman, narkotikabrott samt oprovocerad gatumisshandel. I
dessa fall skall domstolen enligt vårt förslag, med hänvisning till brottets
karaktär, normalt döma till fängelse genom elektronisk övervakning.
Detta straff kommer således att få ett stort tillämpningsområde vid s.k.
artbrottslighet. Men även samhällstjänst kan här komma i fråga. Vårt
förslag innebär inte att de nuvarande möjligheterna att vid artbrottslighet
döma till samhällstjänst blir mindre. Vi föreslår vidare att samhällstjänst
skall vara normalstraffet vid brott mot totalförsvarsplikten.
Återfall får den betydelsen för straffvalet att den som upprepade gånger döms
för brott efter hand skall dömas till allt strängare straff.
Vårt förslag innebär att de särskilda begränsningar som för närvarande
gäller för samhällstjänst tas bort. Även i fortsättningen skall dock krävas
samtycke från den tilltalade. Ett sådant krav har vi också ställt upp för
fängelse genom elektronisk övervakning. För unga lagöverträdare skall
inte finnas några särskilda begränsningar i fråga om dessa straff förutom
att det, liksom för närvarande vid fängelse, skall krävas synnerliga skäl
för dem som är 15-17 år och särskilda skäl för dem som är 18-20 år för
att domstolen skall kunna döma ut de straffen. Detta hänger samman bl.a.
med att fängelse i anstalt blir följden om den unge inte samtycker till
samhällstjänst eller elektronisk övervakning.
Någon bedömning av den tilltalades förutsättningar att genomföra
verkställigheten skall alltså normalt inte göras, vare sig vid
samhällstjänst eller vid fängelse genom elektronisk övervakning. Men
om den tilltalade uppfyller förutsättningarna för kontraktsvård, skall han
i regel dömas till detta straff i stället. Kontraktsvård skall utgöra ett
alternativ till såväl samhällstjänst och fängelse genom elektronisk
övervakning som till fängelse i anstalt med strafftider upp till två år.
Domstolen skall välja kontraktsvård om missbruk av
beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande
föreligger som påkallar vård eller annan behandling och som har bidragit
till att brottet har begåtts. Givetvis krävs liksom för närvarande samtycke
från den tilltalade.

Övrigt

Den nuvarande möjligheten enligt 28 kap. 3 § BrB att kombinera
skyddstillsyn med fängelse skall med vårt förslag upphävas. Däremot
skall vid flerfaldig brottslighet möjlighet finnas att döma till någon form
av fängelse för ett eller flera brott och samtidigt döma till prövotidsstraff
eller övervakningsstraff för brottsligheten i övrigt.
Prövotidsstraff och övervakningsstraff skall kunna kombineras med
böter. Någon möjlighet att kombinera de andra straffen med böter
föreslår vi inte. Vi föreslår vidare en starkare presumtion än den som nu
gäller för att prövotidsstraff skall kombineras med böter. Detta medför
bl.a. att domstolarna inte, såsom nu ibland sker, skall kunna underlåta att
döma ut böter därför att den tilltalade i domen ålagts att betala
skadestånd som motsvarar hans vinning av brottet.
Verkan av tidigare brottslighet (kap. 7)
Tidigare brottslighet skall enligt vårt förslag, liksom för närvarande,
kunna beaktas både vid valet av straff, vid straffmätningen och genom
förverkande av villkorlig frihet. Vi föreslår vissa ändringar för att dessa
regler skall bli tydligare. Ändringarna ansluter i huvudsak till den
nuvarande rättstillämpningen.
Vi anser det viktigt att slå fast i vilken utsträckning de olika formerna
för återfallsskärpning skall användas. När det gäller förverkande av
villkorlig frihet vid nya brott skall det enligt vår mening närmast råda en
presumtion för att förverkande skall ske. Däremot skall i fråga om skärpt
straffmätning vid återfall det omvända gälla. Endast i sista hand skall
således högre straff mätas ut på grund av återfall. För skärpt val av straff
på grund av tidigare brottslighet skall det visserligen inte råda en
presumtion för att så skall ske, men å andra sidan inte heller krävas
särskilt starka skäl för det. Man kan här tala om ett "mellanläge".
Vad därefter gäller frågan, vilka omständigheter domstolen skall
beakta vid bedömningen av om tidigare brottslighet skall medföra
återfallsskärpning, anser vi att nuvarande domstolspraxis bör vara
vägledande. Vi framhåller vikten av att domstolen gör en samlad
bedömning av de skäl som talar för respektive emot en
återfallsskärpning. Hänsyn skall tas till brottslighetens omfattning och
typ samt till den tid som har förflutit sedan det tidigare brottet begicks.
Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse bör frågan,
om brottsligheten från mera formella utgångspunkter är likartad eller ej,
tillmätas mindre betydelse. I stället bör man fästa avseende vid om
brotten rent allmänt tyder på att den tilltalade systematiskt sätter sig över
centrala normer i samhället. Liksom för närvarande bör man både vid
straffmätningen och vid förverkande av villkorlig frihet väga in
brottslighetens allvar.
Böter (kap. 8)
Vi föreslår en vidgad användning av böter genom att gränsen mellan den
lägre graden och normalgraden vid de centrala förmögenhetsbrotten och
häleribrottet höjs. Vidare föreslår vi att brottsbeteckningarna snatteri,
bedrägligt beteende och undandräkt utmönstras och att den lägre graden
av de aktuella brotten får samma beteckning som normalgraden av
respektive brott samt att beteckningen häleriförseelse reserveras för
häleribrott som inte är uppsåtligt. Enligt vår bedömning kan detta
medföra en påtaglig ökning av bötesstraffets användning samtidigt som
de lindriga formerna av de aktuella brotten tillmäts ett mer rimligt
straffvärde.
Från och med år 1992 har genomgripande förändringar genomförts i
fråga om bötesstraffens storlek. Böterna får nu anses ligga på en hög nivå
och vi föreslår bara på en punkt ändring av nuvarande ordning. Enligt vår
uppfattning är skillnaderna i levnadsstandard och betalningsförmåga,
bl.a. till följd av de sociala trygghetssystemen, i realiteten ofta mindre än
vad de skillnader i inkomst och andra förhållanden som läggs till grund
för dagsbotsberäkningen kan ge sken av. Vi föreslår därför att skillnaden
mellan det lägsta och det högsta dagsbotsbeloppet minskas genom en
höjning av det lägsta dagsbotsbeloppet från 30 till 50 kr.
Vi anser att det nuvarande systemet för förvandling av böter bör
behållas med den ändringen att förvandling i första hand skall ske till
samhällstjänst i stället för till fängelse i anstalt.
Övriga icke frihetsberövande straff (kap. 9 - 11 och 13)
För straffsystemets klarhet och tydlighet är det viktigt att de olika
straffen har benämningar som ger besked om det centrala innehållet i
dem. Detta är ett skäl till att benämningen villkorlig dom ersätts med
prövotidsstraff och skyddstillsyn med övervakningsstraff. Samhällstjänst
och kontraktsvård är inarbetade begrepp. De bör användas även inom
ramen för ett reformerat straffsystem.
Att det nuvarande systemet innehåller olika övervaknings- och
prövotider upplevs av många som svårbegripligt. De flesta återfallen sker
inom ett år och vi anser bl.a. av detta skäl att längre prövotider inte
behövs. Vi föreslår därför att en ettårig prövotid skall gälla vid
prövotidsstraff och att en lika lång verkställighetstid skall gälla för
övervakningsstraff, samhällstjänst och kontraktsvård. Vid kontraktsvård
skall det dock vara möjligt för rätten att förordna om en längre
verkställighetstid, längst två år. Under hela verkställighetstiden skall den
som dömts till övervakningsstraff, samhällstjänst eller kontraktsvård stå
under övervakning. Därigenom slipper man den nuvarande ordningen
med en särskild övervakningstid som tidsmässigt skiljer sig från
prövotiden.
För närvarande gäller vid skyddstillsyn, och därmed även vid
samhällstjänst och kontraktsvård, att domen går i verkställighet
omedelbart. Detta hänger samman med att man ansett det betydelsefullt
att övervakningen kommer igång genast. Vi anser emellertid att den
allmänna rättsprincipen att den dömde inte skall behöva undergå något
straff innan domen har vunnit laga kraft väger tyngre. Det är därvid att
märka att det regelmässigt har förflutit en inte obetydlig tid mellan
brottstillfället och domstolsförhandlingen. Vi föreslår därför för samtliga
alternativ till fängelse att verkställigheten inte skall påbörjas förrän
domen har vunnit laga kraft, antingen genom att den inte överklagas eller
genom att den dömde förklarar sig nöjd.
Undantag från den nu angivna ordningen bör kunna ske vid
kontraktsvård. När rätten dömer till kontraktsvård finns därför enligt vårt
förslag möjlighet att i vissa fall förordna om omedelbar verkställighet.
Ändringarna av kriterierna för straffvalet och utformningen av de olika
straffen gör att behovet av personutredning förändras. Normalt kommer
domstolen inte att behöva någon sådan utredning för att kunna döma till
prövotidsstraff eller övervakningsstraff. Är något av de andra straffen
aktuellt, kommer domstolen emellertid i regel att behöva en
personutredning. Det domstolen behöver veta är i första hand, om
förutsättningar föreligger för kontraktsvård. I så fall behövs en
kontraktsvårdsutredning. Bedömer övervakningsmyndigheten som vi
föreslår att frivårdsmyndigheten skall benämnas att den tilltalade inte
har sådana problem som aktualiserar kontraktsvård, återstår för
myndigheten att informera om vad samhällstjänst och fängelse genom
elektronisk övervakning allmänt sett innebär. Vidare skall myndigheten
utröna den tilltalades inställning till dessa straff och rapportera detta till
domstolen.
Prövotidsstraff motsvarar således den nuvarande villkorliga domen
med den ändringen att prövotiden kortas från två till ett år. Vi föreslår
också att det i lagen uttryckligen skall anges att straffet skall bestämmas
till övervakningsstraff när ett prövotidsstraff undanröjs till följd av
misskötsamhet.
Det grundläggande innehållet i motsvarigheten till skyddstillsyn -
övervakningsstraff - skall även i fortsättningen vara övervakning. Denna
skall fortgå under hela den ettåriga verkställighetstiden. Som en
ytterligare åtgärd för att öka tydligheten och ge övervakningsstraffet ett
strukturerat grundinnehåll föreslår vi att deltagande i påverkansprogram
skall vara obligatoriskt. Sådana påverkansprogram kan rikta sig mot dem
som döms för trafiknykterhetsbrott, våldsbrott eller sexualbrott. En annan
målgrupp kan vara narkotikamissbrukare. Påverkansprogrammen kan
emellertid också ha ett mer generellt innehåll. I övrigt innebär vårt
förslag att övervakningsstraffets innehåll i huvudsak skall vara
oförändrat. Som en konsekvens av införandet av benämningen
övervakningsstraff, men också i syfte att förtydliga, föreslår vi som
tidigare nämnts att beteckningen frivårdmyndighet byts till
övervakningsmyndighet.
Samhällstjänst skall, liksom för närvarande, innebära att den dömde
åläggs att utföra oavlönat arbete. Verkställigheten i övrigt skall i princip
vara densamma som vid övervakningsstraff. Den som döms till
samhällstjänst skall åläggas att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och högst
240 timmar. Domstolen skall ange ett alternativt fängelsestraff när den
dömer till samhällstjänst. En månads alternativstraff skall motsvara 40
timmar samhällstjänst och varje ytterligare månad ett tillägg med 20
timmar. En samhällstjänstplats behöver inte vara ordnad redan när
domstolen dömer till samhällstjänst. I stället blir det en uppgift för
övervakningsmyndigheten att efter domen bestämma var
samhällstjänsten skall utföras. Det vidgade tillämpningsområdet för
samhällstjänst leder till ett ökat platsbehov. Även om ideell verksamhet
alltjämt i huvudsak bör användas vid verkställighet av samhällstjänst,
föreslår vi därför att även offentlig verksamhet skall kunna komma i
fråga.
Kontraktsvård skall, som nämnts, utgöra ett självständigt straff och
tillgripas när rätten annars skulle ha dömt till samhällstjänst eller till
någon av de två formerna av fängelse. Det alternativa fängelsestraffets
längd skall alltid anges. Det förberedande arbetet bör kunna utföras på i
princip samma sätt som i dag. Ett problem är dock finansieringen av
kontraktsvården. Vi föreslår att kostnadsfrågan under den fortsatta
beredningen av vårt förslag ges en lösning som innebär att finansieringen
inte får utgöra ett hinder för domstolen att döma till kontraktsvård. De
behandlingsformer som kan användas i dag skall kunna användas även i
fortsättningen. Verkställighetsinnehållet och reaktionerna vid
misskötsamhet överensstämmer även i övrigt med vad som gäller för
närvarande.
Fängelse genom elektronisk övervakning (kap. 12)
Fängelse skall alltså finnas i två former - fängelse genom elektronisk
övervakning och fängelse i anstalt. Detta innebär att fängelse genom
elektronisk övervakning skall vara en form av straff som döms ut av
domstol. Även för fängelse genom elektronisk övervakning gäller att
praktiska hinder inte får finnas för att domstolen skall kunna döma den
som uppfyller de legala förutsättningarna till detta straff. Det skall därför
ankomma på övervakningsmyndigheten att se till att förutsättningar i det
enskilda fallet finns för att genomföra verkställigheten. Myndigheten
skall också ansvara för verkställigheten.
Det grundläggande innehållet i fängelse genom elektronisk
övervakning skall utgöras av en intensiv övervakning av den dömde och
ett förbud för honom att vistas utanför sin bostad annat än på särskilt
angivna tider. Övervakningen skall alltså, på samma sätt som under den
försöksverksamhet som bedrivits med elektronisk övervakning, vara
väsentligt intensivare än den som för närvarande förekommer vid
skyddstillsyn. Under hela verkställigheten skall elektroniska hjälpmedel
användas för kontroll av att utegångsförbudet efterlevs. Deltagande i
påverkansprogram skall utgöra ett obligatoriskt inslag i verkställigheten.
Verkställigheten skall pågå under den i domen angivna strafftiden. Vi
har övervägt om någon motsvarighet till institutet villkorlig frigivning
bör införas vid fängelse genom elektronisk övervakning, men funnit att
ett sådant system skulle ha alltför stora nackdelar. Vi föreslår därför i
stället att utegångsförbudet, vid längre strafftider, efter hand skall kunna
lindras något.
Under verkställigheten skall den dömde vara underkastad ett krav på
fullständig avhållsamhet från varje form av berusningsmedel. Någon
avgift motsvarande den som gäller under försöksverksamheten skall inte
tas ut av den som döms till fängelse genom elektronisk övervakning. De
rättviseskäl som motiverade en sådan avgift under försöksverksamheten
har inte bärighet när elektronisk övervakning införs som en permanent
del av straffsystemet. I vissa avseenden skall det vara obligatoriskt att
meddela den dömde beslut om vad han skall iaktta under
verkställigheten. Det gäller t.ex. bostad under verkställigheten,
sysselsättning och tider under vilka han tillåts att vistas utanför sin
bostad.
Villkorlig frigivning, m.m. (kap. 14)
Reglerna för villkorlig frigivning har särskilt under de senaste årtiondena
varit föremål för åtskilliga förändringar. Vårt uppdrag har varit att från
grunden pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och
hur det i så fall skall vara utformat. Tanken är att man skall kunna finna
en varaktig lösning, så att frågan om den villkorliga frigivningen under
en längre tid skall kunna avföras från den straffrättspolitiska
dagordningen.
Villkorlig frigivning ger möjligheter att skapa ett system dels för
övergången från vistelsen i anstalt till livet i frihet, dels för reaktionerna
vid återfall i brott. Villkorlig frigivning finns i alla andra länder som har
ett utbyggt straffsystem och ett slopande av detta institut utan
kompensationsåtgärder skulle innebära en oacceptabel ökning av
fängelsepopulationen. Då sådana åtgärder - främst straffskaleändringar -
är svåra att genomföra, har vi funnit att övervägande skäl talar för att
behålla ett system med villkorlig frigivning. Däremot anser vi att det
finns skäl till betydande ändringar i den ordning som nu gäller. Vår
målsättning har varit att skapa ett system som är enkelt och
lättöverskådligt och som kan accepteras av alla. Det skall finnas en rimlig
överensstämmelse mellan den utdömda och den avtjänade strafftiden.
Och de regler som skall styra frigivningen skall vara sådana att de
verkligen är tillämpbara i praktiken. Sist men inte minst bör den
villkorliga frigivningen konstrueras så att den möjliggör en lämplig
övergång från anstaltsvistelsen till livet i frihet.
Vid en prövning av om regelsystemet för den villkorliga frigivningen
bör vara obligatoriskt eller fakultativt har vi funnit att obligatoriska
regler har fördelar, t.ex. när det gäller rättssäkerhet, förutsebarhet och
rättslig likabehandling. Å andra sidan är det högst tvivelaktigt om en helt
obligatorisk villkorlig frigivning är befogad. Den framstår ju då endast
som ett sätt att korta ned anstaltstiderna. Det är också rimligt att den
dömdes uppförande på något sätt skall kunna påverka
frigivningstidpunkten. Våra överväganden har lett fram till att den
villkorliga frigivningen i betydande utsträckning bör styras av
obligatoriska regler men att den också bör ha ett fakultativt inslag. Detta
skall bestå i att tidpunkten för den villkorliga frigivningen får
senareläggas, om den intagne missköter sig under anstaltstiden. Beslut
om senareläggning skall fattas av kriminalvårdsanstalten omedelbart
efter misskötsamheten. Vid varje beslutstillfälle skall senareläggningen
kunna uppgå till högst 15 dagar. Anstaltens beslut skall kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Förslaget innebär att tidstillägg som en
form för disciplinär bestraffning slopas.
Vi föreslår att villkorlig frigivning skall kunna ske tidigast när två
tredjedelar av strafftiden har avtjänats och att endast denna kvotdel skall
förekomma. Den tid som minst måste avtjänas i anstalt innan villkorlig
frigivning får ske skall enligt förslaget vara 20 dagar i stället för
nuvarande två månader. Samtidigt föreslår vi att allmänna
fängelseminimum höjs från 14 dagar till en månad. Härigenom kommer i
princip alla som döms till fängelse att vara aktuella för villkorlig
frigivning. Vi ser flera fördelar med detta. Man kommer ifrån den
nuvarande ordningen, att den som döms till fängelse i två månader i
princip får samma verkställighetstid i anstalt som den som döms till tre
månaders fängelse. Vidare öppnar sig en generell möjlighet till
förverkande av villkorlig frihet vid återfall i brott. Genom att villkorlig
frigivning kommer att kunna ske även från fängelsestraff på en månad
kommer höjningen av allmänna fängelseminimum att innebära att tiden
för den kortaste anstaltsvistelsen höjs från 14 till 20 dagar. Villkorlig
frigivning skall inte kunna ske från förvandlingsstraff för böter och inte
heller vid förverkande av villkorlig frihet som beslutats på grund av
misskötsamhet.
Vi har diskuterat om någon kategori av dömda, t.ex. ungdomar eller de
som första gången döms till fängelse eller de som i domen också blir
utvisade, skall särbehandlas när det gäller tidpunkten för villkorlig
frigivning, men kommit fram till att så inte bör ske. Det är svårt att göra
en sådan reglering någorlunda enkel. Men även andra skäl emot finns.
Ungdomar särbehandlas redan vid straffbestämningen, t.ex. genom att de
får kortare fängelsestraff än vuxna och det är inte lämpligt att samma
omständighet också skall påverka frigivningstidpunkten.
Vid villkorlig frigivning skall en prövotid, liksom för närvarande,
börja löpa. Den skall vara lika lång som reststraffet, dock minst ett år.
Någon övre gräns för prövotiden föreslår vi inte. Även i fortsättningen
skall den frigivne kunna ställas under övervakning. Men någon
bedömning av behovet av övervakning i det enskilda fallet skall inte
längre göras. Vi menar att det finns lika goda skäl att undvika ett
prognos- och behovstänkande vid beslut om övervakning efter villkorlig
frigivning som vid domstolens straffbestämning. En fast regel om i vilka
fall övervakning skall ske krävs därför. Vi har konstruerat den så att alla
frigivna som undergått fängelsestraff på sex månader eller mer eller, om
den frigivne är under 21 år, fyra månader eller mer generellt skall ställas
under övervakning. Vår bedömning är att detta innebär att
övervakningsresurserna sätts in i de fall där övervakning typiskt sett är
mest motiverad. Liksom för närvarande skall övervakningen pågå under
ett år.
I fråga om reaktionerna vid misskötsamhet föreslår vi två ändringar.
Den längsta tid som vid ett tillfälle skall kunna förklaras förverkad på
grund av misskötsamhet föreslår vi sänkt från en månad till 15 dagar.
Vidare föreslår vi att förverkande av villkorlig frihet på grund av brott
som har begåtts under prövotiden skall kunna ske under längre tid än för
närvarande. Om den frigivne häktas eller får del av åtal under eller inom
ett år från prövotidens utgång skall förverkandemöjligheten stå öppen.
Den nuvarande ordningen att häktning eller delgivning av åtal måste ske
inom prövotiden medför nämligen att det inte sällan blir omöjligt att
förverka trots att brottet har begåtts under prövotiden.
Som en följd av våra ändringar avseende beslutsordningen vid
villkorlig frigivning föreslår vi att Kriminalvårdsnämnden upphör och att
dess återstående uppgifter fördelas mellan kriminalvården och allmän
domstol.
Vi anser det angeläget att en ordning införs som innebär att den sista
delen av ett fängelsestraff avtjänas utanför anstalten genom elektronisk
övervakning (s.k. back door-system). Vi lägger emellertid inte fram ett
konkret förslag härom. De personer som skulle omfattas av en sådan
ordning kan nämligen förväntas ge upphov till annorlunda krav på
verkställighetens utformning än de som man stött på under den
nuvarande försöksverksamheten. Vi menar att man bör inleda en
försöksverksamhet med "back door". Försöket skulle kunna läggas upp
på det viset att den som varit skötsam och avtjänat en viss minsta del att
strafftiden, skulle kunna få lämna anstalten för att avtjäna återstående del
fram till frigivningstidpunkten under elektronisk övervakning. Genom
sådan övervakning skulle det vara möjligt att i viss mån upprätthålla den
frihetsinskränkning och kontroll som tidigare skett innanför
anstaltsmurarna.
Kostnader (kap. 16)
Som ett av flera skäl för att minska användningen av fängelse har
framhållits, att man därmed skulle kunna göra besparingar. Vi har därför
ansett det angeläget att göra en kostnadsberäkning som så långt det är
möjligt beskriver utfallet av det reformerade straffsystem som vi föreslår.
Vid våra beräkningar har vi försökt att väga in samtliga förslag med
kostnadseffekter. Störst genomslagskraft har den minskade användningen
av fängelse till förmån för elektronisk övervakning och samhällstjänst.
Här blir det fråga om stora besparingar. Även den villkorliga
frigivningen är viktig. Förslaget i den delen innehåller emellertid såväl
kostnadsbesparande som kostnadsdrivande förslag.
Vi beräknar att den av oss föreslagna utformningen av straffsystemet
medför en årlig besparing med drygt 200 miljoner kr.

Ikraftträdandet

Den reform av straffsystemet som vi föreslår kräver naturligtvis en hel
del förberedande åtgärder innan förslaget kan genomföras. Vi har dock
bedömt att man i stor utsträckning skall kunna bygga på den grund som
redan är lagd under de senaste årens kriminalpolitiska utvecklingsarbete.
Det finns skäl att samordna reformverksamheten med de förslag till
ändringar i straffsystemet som nyligen lagts fram i andra sammanhang,
t.ex. av Ungdomsbrottskommittén. Härigenom skapas förutsättningar för
ett väl sammanhållet straffsystem.
Enligt vår uppfattning bör de förändringar som föreslås i BrB och i till
balken angränsande lagar kunna träda i kraft senast den 1 januari 1998.

Remissinstanserna - Ett reformerat straffsystem
(SOU 1995:91)
Efter remiss har yttranden över betänkandet Ett reformerat straffsystem
(SOU 1995:91, Del I-III) avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea
hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Hovrätten för Övre Norrland,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Falu tingsrätt,
Helsingborgs tingsrätt, Norrtälje tingsrätt, Umeå tingsrätt, Östersunds
tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Kalmar län, Länsrätten
i Malmöhus län, Länsrätten i Norrbottens län, Justitiekanslern,
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden, Övervakningsnämnden
i Örebro, Göteborgs första övervakningsnämnd, Brottsförebyggande
rådet, Brottsoffermyndigheten, Datainspektionen, Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Socialstyrelsen,
Jämställdhetsombudsmannen, Statens institutionsstyrelse, Post- och
telestyrelsen, Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Generaltullstyrelsen,
Statskontoret, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Ungdomsstyrelsen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Svenska Kommunförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation, Svenska polisförbundet, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Styresmän och Assistenter inom Kriminalvården, Föreningen
Sveriges frivårdstjänstemän, Svenska fångvårdssällskapet, Riksförbundet
Frivilliga Samhällsarbetare, Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ),
Riksorganisationerna för Kvinnojourer i Sverige (ROKS),
Akademikerförbundet SSR, Svenska Skyddsförbundet, Sveriges
Försäkringsförbund, Svenska Röda Korset, Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL) och Sveriges Kristna Råd (SKR).
Riksåklagaren har till sitt remissvar fogat yttranden från
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, från
regionåklagarmyndigheterna i Göteborg, Jönköping, Kalmar, Karlstad,
Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå och Västerås samt från
åklagarmyndigheterna i Enköping, Göteborg, Halmstad, Huddinge,
Karlskrona, Kungälv, Köping, Luleå, Malmö, Mölndal, Nacka, Norrtälje,
Oskarshamn, Sala, Stockholm, Tierp, Uddevalla, Uppsala, Umeå,
Varberg, Visby, Västerås och Växjö.
Försvarsmakten har till sitt remissvar fogat yttrande från Föreningen
Sveriges Auditörer.
Riksskatteverket har till sitt remissvar fogat yttranden från
skattemyndigheterna i Kopparbergs län och Malmöhus län.
Sveriges Akademikers Centralorganisation(SACO), som inbjudits att
lämna synpunkter, har skickat in yttranden från Sveriges
Psykologförbund och SACO:s samverkansorgan inom kriminalvården.
Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen i Sverige har inbjudits att lämna synpunkter men
avstått från att yttra sig.
Vidare har skrifter inkommit från enskilda.

Sammanfattning - departementspromemorian
Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32)
Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på principen att barn
och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för
insatser inom socialtjänsten. De bör så långt det är möjligt hållas utanför
kriminalvården i allmänhet och fängelserna i synnerhet. I denna
promemoria lämnas förslag som syftar till att denna ordning skall kunna
bibehållas. I kapitel 4 föreslås förändringar av påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten. Avsikten är att strama upp utformningen av
denna påföljd, så att den kan utgöra ett trovärdigt alternativ även i
framtiden. I kapitel 5 lämnas förslag till en ny frihetsberövande påföljd i
syfte att drastiskt minska användningen av fängelsestraff för de yngsta
lagöverträdarna.
En av grundpelarna i påföljdssystemet för unga lagöverträdare är
bestämmelsen i 31 kap. 1 § BrB, enligt vilken den som är under 21 år kan
överlämnas till vård inom socialtjänsten som påföljd för brott. Påföljden
är alltjämt utformad på i stort sett samma sätt som vid brottsbalkens
införande 1965, trots att betydande förändringar därefter har ägt rum
inom såväl straffrätten som socialrätten. Förändringarna är sådana att
påföljdens närmare utformning nu bör ses över. Utgångspunkten är att
påföljden skall finnas kvar och att de straffrättsligt motiverade kraven på
förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet skall få ett större
utrymme.
För att i ökad utsträckning tillgodose kravet på förutsebarhet föreslås
att de yttranden som socialnämnden lämnar i ungdomsmål skall ges ett
utförligare innehåll. Socialnämnden skall ge ett tydligt besked om vilka
insatser som nämnden planerar för den unge och i yttrandet skall en
vårdplan redovisas.
För att tillgodose kravet på konsekvens föreslås en effektivare ordning
för att ompröva valet av påföljd när den planerade vård som
socialnämnden angett i sitt yttrande inte kommer till stånd efter
domstolens överlämnande till vård inom socialtjänsten. Framgår av
socialnämndens yttrande att vården av den unge skall ske på frivillig
grund med stöd av socialtjänstlagen, skall domstolen vid överlämnandet
meddela en särskild föreskrift om att den unge skall underkasta sig den
av socialnämnden planerade vården. Härigenom erhålls ett bättre
underlag för prövningen av om överlämnandet bör undanröjas och
ersättas med någon annan påföljd med stöd av bestämmelsen i 38 kap.
2 § BrB. Samtidigt får den dömde ett tydligt besked om vad som
förväntas av honom för att valet av påföljd inte skall undanröjas. En
föreskrift av det slag som nu föreslås syftar inte till att domstolen skall
styra socialtjänstens insatser. Socialtjänsten skall även i fortsättningen
verka självständigt under de socialrättsliga lagarna. Föreskriften riktar sig
således enbart till den dömde. Om han inte följer den meddelade
föreskriften, riskerar han att överlämnandet undanröjs och ersätts av
någon annan påföljd.
Ett överlämnande till vård inom socialtjänsten skall liksom tidigare
kunna undanröjas när det efter överlämnandet visar sig att den vård som
socialnämnden angett i sitt yttrande inte lagligen kan komma till stånd.
Ett undanröjande skall dessutom kunna ske när den planerade vården
uteblir på grund av att socialtjänsten ändrat uppfattning om vilka insatser
som bör göras för den dömde. Rutinerna för rättsväsendets kontroll av
vad som sker efter överlämnandet stramas upp genom att socialnämnden
åläggs att fortlöpande hålla åklagaren underrättad om vårdens fortgång.
För att åstadkomma ett större mått av proportionalitet föreslås att
domstolen på ett mer uttalat sätt än för närvarande skall pröva om
socialnämndens planerade insatser är tillräckligt ingripande med hänsyn
till brottslighetens karaktär. Ett större mått av proportionalitet skall
åstadkommas också genom att ett överlämnande till vård inom
socialtjänsten i större utsträckning förenas med dagsböter. Dessutom
införs en möjlighet att meddela en särskild föreskrift om ungdomstjänst.
Avsikten är att vidga tillämpningsområdet för överlämnandepåföljden,
särskilt i de fall alternativet är en frihetsberövande påföljd.
Ungdomstjänsten skall dömas ut i form av en särskild föreskrift vid
överlämnande till vård inom socialtjänsten. Föreskriften innnebär att den
unge åläggs att utföra oavlönat arbete eller att delta i särskilt anordnad
verksamhet under ett visst antal timmar. Ungdomstjänsten skall
administreras av socialtjänsten.
I kapitel 5 lämnas förslag till en ny frihetsberövande påföljd, vilken
skall kunna dömas ut för brott som någon har begått innan han fyllt 18 år.
Syftet är att dessa lagöverträdare skall kunna hållas utanför
kriminalvårdens anstalter och att frihetsberövandet skall verkställas med
beaktande av de särskilda hänsyn som måste tas vid frihetsberövanden av
barn och ungdomar. Verkställigheten skall utformas så, att risken för
skadeverkningar av frihetsberövandet minimeras samtidigt som
möjligheterna att ge en kvalificerad vård och behandling tas tillvara.
Verkställigheten måste dock ske under sådana former att
frihetsberövandet kan genomföras med en tillräcklig grad av säkerhet.
Den föreslagna påföljden benämns överlämnande till vård vid särskilt
ungdomshem. Ansvaret för verkställigheten skall anförtros åt Statens
institutionsstyrelse, vilken skall genomföra den i nära samarbete med
socialtjänsten i den dömdes hemkommun.
Domstolen får bestämma påföljden till överlämnande till vård vid
särskilt ungdomshem endast om det föreligger synnerliga skäl. Vad som i
första hand kan utgöra ett sådant skäl är att brottet har ett mycket högt
straffvärde, men även upprepade återfall i allvarlig brottslighet kan i
vissa fall motivera att påföljden bestäms till överlämnande till vård vid
särskilt ungdomshem. Påföljden skall tidsbestämmas av domstolen i
brottmålet efter brottets straffvärde till lägst två månader och högst fyra
år. Den unges behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse vid
påföljdsbestämningen.
Verkställigheten skall ske vid ett sådant särskilt ungdomshem som
avses i 12 § LVU och den skall regleras i en särskild lag. Flertalet av de
regler som gäller för LVU-vård vid särskilt ungdomshem skall gälla även
för dem som överlämnas till vård vid sådant hem i den nu föreslagna
ordningen, men i vissa avseenden skall särskilda regler gälla. Det gäller
bl. a. möjligheten till inlåsning.

Promemorians lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 30 kap. 5 §, 31 kap. 1 § , 33 kap. 5 §, 34 kap 1, 6 , 10 och 11 §§
samt 38 kap. 2 och 2a §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas tre nya paragrafer, 31 kap. 1 a §, 34
kap 7 § och 35 kap. 10 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 kap.
5 §
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl.
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl för ett
frihetsberövande och överläm-
nande till vård vid särskilt
ungdomshem inte kan komma i
fråga
För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han
fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn
till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

31 kap.
1 §
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brottslig gärning bli
föremål för vård eller annan åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om erforderlig vård
inom socialtjänsten.

Om brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades
tidigare brottslighet påkallar det,
får jämte överlämnande till vård
inom socialtjänsten dömas till
dagsböter, högst tvåhundra, vare sig
böter har föreskrivits för brottet
eller inte.
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brottslig gärning bli
föremål för vård eller annan åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om erforderlig vård
inom socialtjänsten enligt en för
den tilltalade uppgjord vårdplan.
Överlämnande får ske endast om
socialtjänstens planerade åtgärder,
i förekommande fall i förening med
böter eller med särskild föreskrift
om ungdomstjänst enligt tredje
eller fjärde stycket, kan anses
tillräckligt ingripande med hänsyn
till brottslighetens straffvärde och
art samt den tilltalades tidigare
brottslighet.
Framgår av den upprättade
planen att den tilltalade skall
vårdas med stöd av social-
tjänstlagen, skall rätten meddela
föreskrift om att han skall under-
kasta sig vård enligt planen.
Överlämnande till vård inom
socialtjänsten skall förenas med
dagsböter, högst tvåhundra, vare sig
böter har föreskrivits för brottet
eller inte, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till socialtjänstens
planerade åtgärder eller andra
följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller om det
finns andra särskilda skäl mot att
döma till böter.
Om det är påkallat med hänsyn
till brottslighetens straffvärde eller
art eller den tilltalades tidigare
brottslighet, får rätten meddela
särskild föreskrift om att den
tilltalade skall utföra
ungdomstjänst i lägst tjugo och
högst etthundra timmar. Detta
gäller dock endast under
förutsättning att den tilltalade
förklarat sig villig att följa en
sådan föreskrift
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den
dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande
med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller
som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

1 a §
För brott som någon har begått
innan han fyllt arton år får rätten
överlämna till vård vid särskilt
ungdomshem, om synnerliga skäl
enligt 30 kap. 5 § första stycket
föreligger. Rätten skall bestämma
tiden för intagningen på det
särskilda ungdomshemmet till lägst
två månader och högst fyra år.
Härvid skall vad som föreskrivs i
29 kap. tillämpas.

33 kap.
5 §
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen, häk
tad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i
anstalt. Domstolen skall i domen
angiva det antal dagar påföljden
skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådömt fängelse överstiger
frihetsberövandet ringa, må
förordnas att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller
skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpning även i fråga om
Döms någon till fängelse på viss
tid eller överlämnas han till vård
vid särskilt ungdomshem eller
förordnar rätten, med tillämpning
av 34 kap. 1 § 1, att sådan påföljd
skall avse ytterligare brott, och har
den dömde med anledning av
misstanke om brott, som prövats
genom dom i målet, under en
sammanhängande tid av minst
tjugofyra timmar varit berövad
friheten som anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del därunder inte samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i
anstalt eller vid särskilt ung-
domshem. Domstolen skall i domen
ange det antal dagar påföljden skall
anses verkställd. Är den tid varmed
påföljden överstiger
frihetsberövandet ringa, får
förordnas att påföljden skall anses
helt verkställd genom
frihetsberövandet.
Undanröjs villkorlig dom eller
skyddstillsyn och döms i stället till
fängelse på viss tid eller
överlämnas till vård vid särskilt
ungdomshem, äger, i den mån
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpning även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den
villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse ytterligare brott samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje
stycket
Dömes någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom i
målet, varit berövad friheten på sätt
som angives i första stycket, må
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.
Döms någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom i
målet, varit berövad friheten på sätt
som anges i första stycket, får
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.

34 kap.
1 §
Finnes den som för brott dömts
till fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn ha begått annat brott
före domen eller begår han nytt
brott efter domen men innan
påföljden till fullo verkställts eller
eljest upphört, må rätten, med
iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2-6 §§, efter
omständigheterna
Har den som för brott dömts till
fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller överlämnats till
vård vid särskilt ungdomshem
begått annat brott före domen eller
begår han nytt brott efter domen
men innan påföljden till fullo
verkställts eller annars upphört, får
rätten, med iakttagande av vad för
vissa fall är föreskrivet i 2-7 §§,
efter omständigheterna
1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det
andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller
3. därest den tidigare domen
vunnit laga kraft, undanröja den
ådömda påföljden och för brotten
döma till påföljd av annan art.
3. om den tidigare domen vunnit
laga kraft, undanröja den ådömda
påföljden och för brotten döma till
påföljd av annan art.
Har jämte skyddstillsyn ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid
tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den ådömda
fängelsepåföljden anses som en del av skyddstillsynen.

6 §
Är den tidigare påföljden skyddstillsyn, får rätten vid tillämpning av
1 § 1, om den nya brottslighetens straffvärde eller art eller den tilltalades
tidigare brottslighet påkallar det, även döma till dagsböter, högst
tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte. Är fängelse
föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn till sådana
omständigheter som i 30 kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas med mindre
än att sådant förordnande förenas med frihetsberövande, får rätten i
stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 §
eller förlänga prövotiden till högst fem år. Har den dömde åtagit sig att
följa en sådan behandlingsplan som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3,
tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall när straffets längd bestäms
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap. 6
a § första stycket lämnats i domen
skall, om fängelse döms ut, detta
beaktas, när straffets längd bestäms.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse
eller överlämnas han till vård vid
särskilt ungdomshem, skall när
påföljdens längd bestäms skälig
hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap. 6
a § första stycket lämnats i domen
skall, om fängelse döms ut, detta
beaktas, när straffets längd bestäms.
Fängelse enligt första stycket får inte dömas ut och beslut enligt andra
stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn får inte meddelas, i
annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats
eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

7 §
Är den tidigare påföljden vård
vid särskilt ungdomshem, får
förordnande enligt 1 § 1 meddelas
endast om det är uppenbart, att det
nya brottet med hänsyn till
påföljden är utan nämnvärd
betydelse i jämförelse med det förra
eller det annars finns synnerliga
skäl för det.
Döms med tillämpning av 1 § 2 till
påföljd för brott som begåtts innan
den tidigare domen börjat
verkställas, skall vid påföljdens
bestämmande iakttas, att
påföljderna tillsammans inte
överstiger vad som skulle ha dömts
ut för båda brotten. I dessa fall får
dömas till lindrigare påföljd än vad
som är föreskrivet för brottet.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall när straffets längd bestäms
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av förordnandet
om överlämnande till vård vid
särskilt ungdomshem. Beslut om
undanröjande av sådant
förordnande får ske endast om dom
meddelas innan den fastställda
verkställighetstiden har löpt ut.

10 §
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom eller skyddstillsyn som ådömts
i tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda
brott efter anmälan av åklagare
ånyo prövas av domstol. Detsamma
skall gälla, när straff bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
och det tidigare ådömda straffet
ändras.

Finnes, när dom å fängelse på
viss tid skall verkställas, att den
dömde begått brottet innan sådant
straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och framgår
ej av domarna att det andra straffet
beaktats, skall sedan domarna
vunnit laga kraft domstol, efter
anmälan av åklagare, med
tillämpning av 3 § andra stycket
bestämma det straff den dömde
skall undergå till följd av den dom,
som sist förekommer till
verkställighet
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller vård vid
särskilt ungdomshem som ådömts i
tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda
brott efter anmälan av åklagare på
nytt prövas av domstol. Detsamma
skall gälla, när påföljd bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
eller 7 § andra stycket och den
tidigare ådömda påföljden ändras.
Finnes, när dom på fängelse på
viss tid eller förordnande om
överlämnande till vård vid särskilt
ungdomshem skall verkställas, att
den dömde begått brottet innan
sådan påföljd som ådömts honom
för annat brott börjat verkställas,
och framgår inte av domarna att
den andra påföljden beaktats, skall
sedan domarna vunnit laga kraft
domstol, efter anmälan av åklagare,
med tillämpning av 3 § andra
stycket eller 7 § andra stycket
bestämma vad den dömde skall
undergå till följd av den dom, som
sist förekommer till verkställighet.

11 §
Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall
livstidsstraffet träda i stället för den
andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller överlämnande
till vård vid särskilt ungdomshem,
skall livstidsstraffet träda i stället
för den andra påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år och en dom på
böter eller förvandlingsstraff för
böter som har meddelats innan det
förstnämnda fängelsestraffet har
börjat avtjänas, skall det straffet
träda i ställe för den andra
påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år eller på
förordnande om överlämnande till
vård vid särskilt ungdomshem i
minst två år och en dom på böter
eller förvandlingsstraff för böter
som har meddelats innan den
förstnämnda påföljden har börjat
avtjänas, skall den påföljden träda i
stället för den andra påföljden.

35 kap.

10 §

Förordnande om överlämnande
till vård vid särskilt ungdomshem
bortfaller, om domen inte börjat
verkställas innan fem år förflutit
från det att domen vann laga kraft.
Avbryts verkställigheten av en
sådan dom som avses i första
stycket skall vad som där sägs
tillämpas på motsvarande sätt i
fråga om den fortsatta
verkställigheten. Tiden skall räknas
från den dag avbrottet skedde.

38 kap.
2 §
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter
att vården ej kan genomföras med
den dömdes samtycke eller, vid
prövning i därför stadgad ordning,
att i lag angivna förutsättningar
brister för vård av det slag som
socialnämnd i yttrande till
domstolen förklarat sig ämna
anordna, äger efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet.
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten och bryter därefter
den dömde i väsentlig mån mot
föreskrift som meddelats med stöd
av 31 kap. 1 § andra eller fjärde
stycket, får efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet.
Detsamma gäller om den planerade
vård som socialnämnden redovisat
i yttrande enligt 11 § lagen
(1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga
lagöverträdare inte kommer till
stånd eller om vården i väsentlig
mån avviker från den redovisade
planen.
Vad nu har sagts gäller på motsvarande sätt när domstolen har
överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 § och den vård som
socialnämnden i yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta
om visar sig inte kunna anordnas.

2 a §
Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av
domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan
komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning
och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen
visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av
åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till
ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda
påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten
förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får
verkställas.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn och bestäms den nya
påföljden till fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig
hänsyn tas till vad den dömde
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn. Härvid får dömas till
fängelse på kortare tid än vad som
är föreskrivet för brottet. Undanröjs
fängelse och dömer rätten till nytt
fängelsestraff, skall den tid under
vilken det tidigare straffet
verkställts anses som verkställighet
av det nya straffet. Rätten skall i
beslutet ange den sålunda
verkställda tiden.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn och bestäms den nya
påföljden till fängelse eller vård vid
särskilt ungdomshem, skall vid
påföljdens bestämmande skälig
hänsyn tas till vad den dömde
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn. Härvid får dömas till
fängelse på kortare tid än vad som
är föreskrivet för brottet. Undanröjs
fängelse eller vård vid särskilt
ungdomshem och dömer rätten till
ny påföljd av nu angiven art, skall
den tid under vilken den tidigare
påföljden verkställts anses som
verkställighet av den nya påföljden.
Rätten skall i beslutet ange den
sålunda verkställda tiden.

__________

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 29 kap. 2 § och
51 kap. 25 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 kap.
2 §
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det
kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall
skall bedömas,
2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar
betydelse för bestämmande av påföljd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot,
föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller
verkställighet av påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård, skall före omröstning
enligt andra stycket 3 röstas särskilt
angående denna mening.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård av annat slag än som
avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken,
skall före omröstning enligt andra
stycket 3 röstas särskilt angående
denna mening.

51 kap.
25 §
Hovrätten får inte med anledning
av den tilltalades överklagande eller
av åklagarens överklagande till
hans förmån döma till en
brottspåföljd som är att anse som
svårare eller mer ingripande för den
tilltalade än den som tingsrätten
dömt till. Hovrätten får dock
besluta om överlämnande till
särskild vård eller, om tingsrätten
beslutat om sådan vård, döma till
annan påföljd
Hovrätten får inte med anledning
av den tilltalades överklagande eller
av åklagarens överklagande till
hans förmån döma till en
brottspåföljd som är att anse som
svårare eller mer ingripande för den
tilltalade än den som tingsrätten
dömt till. Hovrätten får dock
besluta om överlämnande till
särskild vård av annat slag än som
avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken.
Om tingsrätten beslutat om särskild
vård enligt 31 kap. brottsbalken,
får hovrätten döma till annan
påföljd.
Hovrätten får inte heller med anledning av ett överklagande som anges
i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat ett
sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

_______

Denna lag träder i kraft den

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande
av nya rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som
häktad för brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är
omhändertagen enligt 28 kap. 11 §
brottsbalken.

Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i första
stycket, skall han anses som häktad
för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde, skall
ersättning till försvararen alltid
betalas av staten. Även kostnad för
annan rättshjälp åt den dömde skall
betalas av staten.
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt eller sådant
särskilt ungdomshem som avses i
31 kap. 1 a § brottsbalken, skall
han vid fullföljd av talan i målet
anses som häktad för brottet.
Detsamma gäller i fråga om den
som är omhändertagen enligt 28
kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han för
verkställighet av påföljd intagen i
anstalt eller hem som avses i första
stycket, skall han anses som häktad
för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde, skall
ersättning till försvararen alltid
betalas av staten. Även kostnad för
annan rättshjälp åt den dömde skall
betalas av staten.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har
genomgått rättspsykiatrisk vård.
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol har
genomgått vård vid särskilt
ungdomshem enligt 31 kap. 1 a §
brottsbalken eller rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket
1. dömts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn;
2. överlämnats till
rättspsykiatrisk vård eller, om för
brottet är föreskrivet fängelse, till
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall;
eller
2. överlämnats till vård vid
särskilt ungdomshem, rätts-
psykiatrisk vård eller, om för
brottet är föreskrivet fängelse, till
vård enligt lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall;
eller
3. ålagts förvandlingsstraff för böter.
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn eller villkorlig dom,
enligt domen begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk
störning, skall detta särskilt
anmärkas i registret.
Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn eller villkorlig dom
eller överlämnats till vård vid
särskilt ungdomshem, enligt domen
begåtts under påverkan av en
allvarlig psykisk störning, skall
detta särskilt anmärkas i registret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd
personutredning och om domen eller beslutet.

4 §
Registret skall innehålla
anteckning om
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts förvandlings-
straff för böter samt frigivning från
sådana straff, med angivande vid
villkorlig frigivning av prövotiden
och den återstående strafftiden;
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn.
Registret skall innehålla anteckning
om
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts förvandlings-
straff för böter samt frigivning från
sådana straff, med angivande vid
villkorlig frigivning av prövotiden
och den återstående strafftiden;
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn; samt
3. verkställighetens början och
slut beträffande den som
överlämnats till vård vid särskilt
ungdomshem.

_______

Denna lag träder i kraft den
13.17

6 Förslag till förordning om ändring i
kriminalregisterkungörelsen (1973:58)
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
3 §
Utdrag av kriminalregistret skall inhämtas när framställning om
häktning görs samt innan någon
1. döms till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn,
2. överlämnas till rätts-
psykiatrisk vård eller, om fängelse
är föreskrivet för brottet, till vård
enligt lagen (1988:870) om vård av
miss-brukare i vissa fall, eller

3. åläggs förvandlingsstraff.
2. överlämnas till vård vid
särskilt ungdomshem, rätts-
psykiatrisk vård eller, om fängelse
är föreskrivet för brottet, till vård
enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, eller

________

Denna förordning träder i kraft den
13.17

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

11 §
I fråga om den som misstänks för att ha begått brott innan han fyllt
arton år skall åklagaren, innan han fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta
yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen
(1980:620) har ansvaret för den unge, om denne har erkänt gärningen
eller det annars finns skälig misstanke att han har begått brottet. Yttrande
behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det
finns förutsättningar för åtalsunderlåtelse eller det annars är obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den unge och
om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den
lämpligaste för honom. Yttrandet
skall, om åklagaren begär det eller
om nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall innehålla en redogörelse för
de åtgärder som nämnden tidigare
har vidtagit beträffande den unge
samt en plan för de åtgärder som
nämnden avser att vidta, varvid
arten, omfattningen och
varaktigheten av åtgärderna skall
framgå. Yttrandet skall, om
åklagaren begär det eller om
nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Nämnden skall även i samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

_______

Denna lag träder i kraft den
13.17

8 Förslag till förordning om ändring i förordningen
(1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (1994:1763) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 §
Har domstol överlämnat någon
till vård inom socialtjänsten, skall
åklagaren inhämta upplysning om
vilken vård som har anordnats.
Uppkommer fråga om att ådöma
annan påföljd enligt 38 kap. 2 §
brottsbalken skall åklagaren genast
vidta de åtgärder som är
nödvändiga.

Uppkommer fråga om att ådöma
annan påföljd enligt 38 kap. 2 §
brottsbalken skall åklagaren genast
vidta de åtgärder som är
nödvändiga.

_______

Denna förordning träder i kraft den
13.17

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §
Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på
1. den som anhållits eller gripits på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats
i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft.
3. den som har tillfälligt placerats i
häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft, och
5. den som intagits i häkte eller
polisarrest för förpassning till
särskilt ungdomshem med stöd av
9 § tredje stycket lagen (1997:000)
om verkställighet av dom på
överlämnande till vård vid särskilt
ungdomshem.
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

______

Denna lag träder i kraft den
13.17

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
1. den som tjänstgör enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller inställer sig till mönstring,
eller annan uttagning enligt den
lagen eller till antagningsprövning
enligt lagen (1994:1810) om
möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre
grundutbildning,
2. den som medverkar i
räddningstjänst eller i övning med
räddningskår enligt räddningstjänst-
lagen (1986:1102) eller i räddnings-
tjänst enligt 11 kap. 1 § andra
stycket luftfartslagen (1957:297),
3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 22 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt den
som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i
förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller polisarrest.
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
1. den som tjänstgör enligt lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller inställer sig till mönstring,
eller annan uttagning enligt den
lagen eller till antagningsprövning
enligt lagen (1994:1810) om
möjlighet för kvinnor att fullgöra
värnplikt eller civilplikt med längre
grundutbildning,
2. den som medverkar i
räddningstjänst eller i övning med
räddningskår enligt räddningstjänst-
lagen (1986:1102) eller i räddnings-
tjänst enligt 11 kap. 1 § andra
stycket luftfartslagen (1957:297),
3. den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 22 §
lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt den
som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i
förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte
eller polisarrest,
4. den som utför ungdomstjänst
på grund av föreskrift som
meddelats med stöd av 31 kap. 1 §
fjärde stycket brottsbalken.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som i
annat fall än som avses i första stycket frivilligt deltar i verksamhet inom
totalförsvaret eller i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på
människor eller egendom eller i miljön.

4 §
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § och gäller till dess den
sista färden från verksamheten eller
intagningen avslutats.
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § 1 3 och gäller till dess
den sista färden från verksamheten
eller intagningen avslutats.
Vid sådan verksamhet som avses
i 1 § 4 inträder personskadeskyddet
när den dömde påbörjar en resa till
platsen för verksamheten i enlighet
med den av socialnämnden
uppgjorda planen och upphör när
resa från platsen avslutats.

_______

Denna lag träder i kraft den
13.17

11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620) skall
införas en ny paragraf, 65 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

65 a §
Har någon som påföljd för brott
överlämnats till vård inom
socialtjänsten, skall socialnämnden
fortlöpande underrätta åklagaren
om vårdens fortgång. Sådan
underrättelse skall lämnas minst en
gång varannan månad så länge
vården pågår enligt den uppgjorda
vårdplanen.
Har den som överlämnats till
vård inom socialtjänsten ålagts att
utföra ungdomstjänst med stöd av
31 kap. 1 § fjärde stycket
brottsbalken, skall socialnämnden i
underrättelsen till åklagaren
redogöra för den dömdes
fullgörande av ungdomstjänsten.

________

Denna lag träder i kraft den
13.17

12 Förslag till förordning om ändring i
socialtjänstförordningen (1981:750)
Härigenom föreskrivs att 25 § socialtjänstförordningen (1981:750)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

25 §
Statens institutionsstyrelse anger vilka av de hem som avses i 23 a §
socialtjänstlagen (1980:620) som utgör hem för särskild tillsyn.
Föreskrifterna i 26 28 §§ gäller
dem som vårdas i ett sådant hem.
Föreskrifterna i 26 28 §§ gäller
dem som vårdas i ett sådant hem på
någon annan grund än domstols
förordnande enligt 31 kap. 1 a §
brottsbalken om vård vid särskilt
ungdomshem.
Beslut i de frågor som avses i 26 28 §§ fattas av föreståndaren, som
underrättar huvudmannen om besluten.

________

Denna förordning träder i kraft den
13.17

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den
som överlämnats till vård vid
särskilt ungdomshem enligt 31 kap.
1 a § brottsbalken vid
verkställighetens slut bedöms vara i
uppenbart behov av fortsatt vård
för att inte löpa sådan risk som
avses i första stycket.

________

Denna lag träder i kraft den

14 Förslag till förordning om ändring i förordningen
(1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1990:893) om
underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. införs en ny paragraf,
19 a §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 a §
Om domstolen beslutar att den
tilltalade skall överlämnas till vård
vid särskilt ungdomshem med stöd
av 31 kap. 1 a § brottsbalken, skall
en kopia av domen samma dag
sändas till socialnämnden och
Statens institutionsstyrelse. Till
domen skall fogas handlingar som
anges i 3 § jämte yttrande enligt
11 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.
Är den dömde häktad, skall en
kopia av domen samma dag sändas
till häktet.
Vad som föreskrivs i första och
andra styckena gäller även i fråga
om dom varigenom domstolen
förordnat att tidigare ådömt
överlämnande enligt 31 kap. 1 a §
skall avse ytterligare brott.
Om en högre rätt ändrar en dom
som anges i första eller tredje
stycket såvitt rör påföljden, skall en
kopia av den högre rättens dom
samma dag sändas till
socialnämnden och Statens
institutionsstyrelse.
I stället för domen får domsbevis
sändas, varvid 2 § andra stycket
tillämpas.

________

Denna förordning träder i kraft den

15 Förslag till lag om verkställighet av dom på överlämnande
till vård vid särskilt ungdomshem
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag avser verkställighet av dom på överlämnande till vård vid
särskilt ungdomshem enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken.

2 § Verkställigheten skall utformas så att de skadliga följderna av
frihetsberövandet motverkas och så att den dömdes anpassning i
samhället främjas.

3 § Statens institutionsstyrelse leder och har inseende över
verkställigheten, vilken skall planläggas och genomföras i samarbete
med socialnämnden i den dömdes hemort.

Intagningen m.m.

4 § Verkställigheten skall inledas genom att den dömde tas in på ett
sådant särskilt ungdomshem som anges i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga. Statens institutionsstyrelse
skall anvisa plats vid ett sådant hem. Intagningen skall ske utan dröjsmål
så snart domen får verkställas enligt 5 eller 6 §.

5 § Verkställigheten får inledas när domen har vunnit laga kraft.
Verkställigheten får inledas även om åklagaren eller målsägande har
överklagat domen, såvida den dömde inte inom föreskriven tid har
överklagat domen beträffande påföljden.

6 § Verkställigheten får inledas omedelbart, om den dömde före
överklagandetidens utgång avger förklaring att han avstår från att
överklaga domen beträffande påföljden och medger att den får
verkställas (nöjdförklaring).
Nöjdförklaring får avges inför
1. chefen för allmänt häkte, av den som är häktad,
2. föreståndaren för ett sådant särskilt ungdomshem som avses i denna
lag, av den som är intagen vid sådant hem,
3. polismyndighet.
Den som får ta emot nöjdförklaring enligt andra stycket 1 eller 2 skall
så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge sådan
förklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det
åligger honom vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges,
efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

7 § När nöjdförklaring avges skall vittne närvara. Den som har mottagit
förklaringen skall göra anteckning därom på domen eller på rättens bevis
om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis). Anteckningen skall
undertecknas av mottagaren, den dömde och vittnet.

8 § Nöjdförklaring gäller endast om den dömde har haft betänketid till
andra dagen efter den dag då domen avkunnades för honom vid rätten
eller på annat sätt delgavs honom och om den som skall ta emot
förklaringen har tillgång till domen eller domsbevis. Den dömde skall
beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
Nöjdförklaring som har avgivits enligt denna lag får inte återkallas.
Har den dömde överklagat domen såvitt angår påföljden, skall
överklagandet anses återkallat genom nöjdförklaringen.
Avger den dömde nöjdförklaring inför sådan befattningshavare som
anges i 6 § andra stycket 1 eller 2, skall denne omedelbart befordra
domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför
polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde
förpassas till särskilt ungdomshem.

9 § När domen får verkställas skall Statens institutionsstyrelse utan
dröjsmål förelägga den dömde att senast viss dag inställa sig vid det
särskilda ungdomshem där domen skall verkställas.
Om den dömde inte rättar sig efter eller inte kan nås av föreläggande
enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på
begäran av Statens institutionsstyrelse förpassa honom till hemmet.
Den dömde får i väntan på förpassning förvaras i allmänt häkte eller i
polisarrest, om det är nödvändigt för att förpassningen skall kunna
säkerställas.

10 § Är den dömde när domen får verkställas häktad eller intagen på
särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda
ungdomshemmet omedelbart befordra domen till verkställighet och den
dömde skall omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem där
verkställigheten skall ske.

11 § I fråga om beräkning av den tid som verkställigheten skall pågå,
skall 19, 21 23 och 25 26 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m gälla i tillämpliga delar.
Så snart den dömde påbörjat verkställighet av ett förordnande om
överlämnande till vård vid särskilt ungdomshem, skall Statens
institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut.

Genomförandet av verkställigheten

12 § Den dömde får hindras att lämna det särskilda ungdomshemmet och
i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig
för att verkställigheten skall kunna genomföras. Den dömdes
rörelsefrihet får också inskränkas när det behövs av hänsyn till andra
intagnas eller personalens säkerhet.

13 § Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart
förhållandena medger det, skall den dömde överföras till vistelse under
öppnare former.
Frågan om den dömde kan överföras från låsbar enhet skall prövas
fortgående, dock minst en gång varannan månad.

14 § Bestämmelserna i 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga skall tillämpas även för den som
verkställer förordnande om överlämnande till vård vid särskilt
ungdomshem.

15 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt
eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till
ordningen, får han hållas avskild från de övriga vid hemmet under
förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han
får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

16 § Den dömde skall tillåtas att vistas utanför det särskilda
ungdomshemmet i den utsträckning som kravet på samhällsskydd
medger, om det bedöms lämpligt för att främja hans anpassning i
samhället. Därvid skall de villkor ställas som kan anses erforderliga.

Övriga bestämmelser

17 § Beslut enligt denna lag fattas av Statens institutionsstyrelse. I frågor
som avses i 13 och 16 §§ skall samråd ske med socialnämnden i den
dömdes hemort.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att föreståndaren för det särskilda ungdomshemmet får
meddela beslut enligt 13 och 16 §§ beträffande viss intagen.

18 § Beslut av Statens institutionsstyrelse i frågor som avses i 4, 9 och
11 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Ett beslut av föreståndaren för det särskilda ungdomshem där den
dömde tagits in får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om
beslutet avser förstörande eller försäljning av egendom enligt 20 § lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_______

Denna lag träder i kraft den

Remissinstanser- Påföljder för unga lagöverträdare
(Ds 1997:32)
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian Påföljder för
unga lagöverträdare, Ds 1997:32, avgetts av Riksdagens ombudsmän,
Svea hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Handens tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt,
Eskilstuna tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Gävle tingsrätt, Kammarrätten
i Jönköping, Länsrätten i Örebro län, Länsrätten i Södermanlands län,
Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndig-
heten, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse, Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet, Svenska Kommunförbundet, Malmö kommun,
Växjö kommun, Uppsala kommun, Västerås kommun, Umeå kommun,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Akademikerförbundet SSR,
Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen, Organisationen för barnens rätt
i samhället, Rädda Barnens riksförbund, Riksorganisationen för anhöriga
till våldsdödade ungdomar samt Riksorganisationen för Hvb-hem.
Riksåklagaren har till sitt yttrande fogat remissyttranden från
åklagarmyndigheterna i Stockholm, Linköping, Malmö, Göteborg,
Västerås, Sundsvall och Umeå. Dessa myndigheter i vissa fall i sin tur
inhämtat yttranden från de lokala åklagarkamrarna.
SACO har lämnat ett yttrande från medlemsförbundet Sveriges
psykologförbund. TCO har lämnat ett yttrande från
Statstjänstemannaförbundet. Akademikerförbundet SSR har ingett ett
yttrande från SACOs samverkansorgan inom KVV och SIS som sitt eget
yttrande.
Falu kommun, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivarföreningen,
Landsorganisationen i Sverige och Riksförbundet för hem och skola har
inbjudits att lämna synpunkter men har avstått från att yttra sig. Barn-
och ungdomsdelegationen kommer att beredas tillfälle att yttra sig i
särskild ordning.
Vidare har professor Nils Jareborg, Uppsala universitet, inkommit med
synpunkter på förslaget.

Den utvidgade försöksverksamheten med
intensivövervakning med elektronisk kontroll
Sammanfattning
Den 1 januari 1997 utvidgades försöksverksamheten med
intensivövervakning med elektronisk kontroll till att gälla hela landet och
till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader. Föreliggande rapport
är en delredovisning av ett regeringsuppdrag att utvärdera den fortsatta
försöksverksamheten. Undersökningen omfattar vissa delar av
verksamheten under det första halvåret 1997.

I den första delen av undersökningen redogörs för flödet av ärenden, från
dom till fullföljd verkställighet. Sammanfattningsvis visar
undersökningen följande:

- Under verksamhetens sex första månader erbjöds 4.269 personer att
ansöka om att avtjäna det utdömda fängelsestraffet i form av
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Den yngste som erbjöds
var 18 år gammal, den äldste 77 år. Två av tre har tidigare lagförts för
brott och nästan hälften har tidigare dömts till fängelse.

- Nästan hälften av de som erbjöds delta var dömda för
trafikonykterhetsbrott och en av fem var dömd för misshandel. Den
"nya" gruppen dömda, de som dömts till fängelse i tre månader, utgjorde
418 personer, eller knappt tio procent av samtliga som erbjöds ansöka.
De som dömts till fängelse i en månad dominerar, de utgjorde 64 procent
av samtliga.

- Cirka 30 procent av dem som erbjöds att ansöka om att delta i
försöksverksamheten valde att inte ansöka. Personer med tidigare
kriminell belastning ansökte i mindre utsträckning än andra, äldre
ansökte något oftare än yngre och benägenheten att ansöka om att delta
var lägre bland dem som dömts för narkotikabrott eller stöldbrott än
bland andra.

- Visserligen ansökte de med längre strafftider i mindre utsträckning än
andra, men detta hänger samman med att de som dömts till två eller tre
månaders fängelse skiljer sig från övriga med avseende på bland annat
ålder, tidigare kriminell belastning och typ av brott i den aktuella domen.
Strafftiden hade i sig ingen betydelse för om den dömde skulle ansöka
eller inte.

- Lite drygt 12 procent av ansökningarna om att delta avslogs. Vanligaste
orsaken till att ansökan avslogs var att den dömde inte medverkat i den
utredning som skall föregå verkställigheten. Den näst vanligaste orsaken
till avslag var att den dömde ej bedömdes som lämplig att delta, på grund
av drogmissbruk eller att den dömde uppträdde aggressivt under
utredningen. Ofta anges fler än ett skäl till avslag. Det är t.ex. sällan som
den dömdes missbruk ensamt är orsak till att ansökan avslås, vanligtvis
är detta kombinerat med något annat skäl, som att den dömde obstruerar
eller på annat sätt inte medverkar under utredningen.

- I vart femte avslag (vilket motsvarar 2,6 procent av samtliga beslut som
tagits) anförs som skäl att den dömde inte hade eller kunnat ordna
lämplig sysselsättning eller bostad. Även detta skäl förekommer ofta i
kombination med någon annan orsak, som att den dömde ej medverkat
under utredningen.

- Sannolikheten för avslag samvarierar med den dömdes tidigare
kriminella belastning, med typ av brott i aktuell dom och med den
utdömda strafftiden. Ansökningar från dem som tidigare lagförts för brott
beviljas något mer sällan än andras. Så är också fallet för dem som dömts
till två eller tre månaders fängelse och för dem som dömts för
narkotikabrott eller stöldbrott. Detta hänger främst samman med att dessa
personer oftare än andra inte medverkar i frivårdens utredning.

- Andelen som ansöker om att delta och andelen som beviljas delta
varierar mellan olika frivårdsmyndigheter. I ett av de 43 distrikt som
handlägger dessa ärenden är andelen så låg som 48 procent och i ett annat
så hög som 91 procent. Vad gäller andelen som beviljas varierar denna
mellan 70 och 98 procent.

- Den främsta orsaken till de stora variationerna i andelen som ansöker
och andelen som beviljas delta, är att klientsammansättningen skiljer sig
mellan olika distrikt. Genomgående gäller att i storstadsdistrikten, där
andelen av de dömda som är tidigare kriminellt belastade är
jämförelsevis hög, är andelen av de som erbjuds som påbörjar
verkställighet i intensivövervakning lägre än på andra orter.

- I undersökningen framhålls dock att det kan finnas andra orsaker som
bidrar till de stora variationerna. Bland annat nämns möjligheten att
förmågan och beredvilligheten att ordna sysselsättning till dem utan
arbete och tålamod med dem som missköter sig under utredningen, kan
variera mellan olika frivårdsmyndigheter.

- Under verkställigheten har frivården (eller någon av frivården anlitat
biträde) gjort i genomsnitt 2,6 oanmälda hembesök i veckan hos de
dömda och i genomsnitt genomfört 2,9 utandningsprov i veckan för att
kontrollera efterlevnaden av förbudet att använda alkohol.

- Andelen verkställigheter som avbrutits p.g.a. den dömdes
misskötsamhet uppgick till fem procent. Det vanligast förekommande
skälet till avbrott var att den dömde använt alkohol. Det föreligger ett
visst samband mellan strafftidens längd och sannolikheten för att
intensivövervakningen skall avbrytas. De som dömts till tre månaders
fängelse missköter sig i något högre utsträckning än andra, men även
bland dem fullföljer mer än 90 procent verkställigheten tiden ut.

I undersökningen redovisas också vissa resultat från en
enkätundersökning som syftar till att mäta inställningen till olika delar av
verkställigheten hos dem som avtjänar straffet i form av
intensivövervakning med elektronisk kontroll. Av denna redovisning
framgår bl.a. följande:

- Mycket få av de som verkställt straffet i intensivövervakning ångrar sitt
beslut och nästan alla skulle rekommendera en vän i samma situation att
ansöka om att delta. Majoriteten av de som svarat anser att
intensivövervakning är i stort sett lika strängt som ett fängelsestraff.

- Skillnaden i inställningen till påföljdens straffvärde mellan dem som
dömts till ett kort och dem som dömts till ett något längre fängelsestraff
är liten.

- Mycket få upplever att risken för upptäckt om man bryter mot
utegångsförbudet är liten. Den stora majoriteten upplever i stället risken
som mycket eller extremt stor. Risken för upptäckt om man bryter mot
förbudet att använda alkohol upplevs som något mindre, men majoriteten
upplever risken som mycket eller extremt stor också då. Upptäcktsrisken
om man lämnar sysselsättningsplatsen utan tillstånd upplevs av mindre
än hälften som stor och av 13 procent som mycket liten.

I den avslutande delen av undersökningen redovisas resultat från en
delundersökning om syftar till att närmare belysa orsakerna till varför
relativt många inte ansöker om att delta i försöksverksamheten med
elektronisk kontroll. Där framgår bl.a. följande:

- Det absolut vanligast förekommande skälet för att inte ansöka om att
delta i försöksverksamheten, är att man uppfattar verkställighet i anstalt
som mindre betungande än verkställighet i det egna hemmet. Många
pekar på de oanmälda hembesöken och känslan av ensamhet som
huvudorsak till att de valt att inte ansöks.

- Undersökningen pekar också på att det finns de som inte ansökt därför
att de uppfattat informationen från frivårdsmyndigheterna så att de inte
ansett det vara ide att ens ansöka. Bland annat pekar somliga på att de
inte tror sig ha råd att betala avgiften om 50 kronor per dag under
verkställigheten och några menar att de inte ansökt därför att de saknat
ordnad sysselsättning.

I utvärderingen har ännu inte funnits tid till att närmare analysera
kostnaderna för elektronisk övervakning. I en tidigare rapport gjordes
bedömningen att den faktiska kostnaden per övervakningsdygn och
person inte skulle behöva överstiga 450 kronor.

Förutsättningarna för att kostnaden skulle stanna vid denna nivå var att
antalet övervakade klienter per dygn i relation till antalet personer som
anställts med anledning av försöksverksamheten, var minst åtta. Detta är
av allt att döma också Kriminalvårdsstyrelsens bedömning. I deras
budgetanalys inför den utvidgade försöksverksamheten används just
denna personaltäthet (minst åtta klienter per frivårdsinspektör) som
nyckeltal för de ekonomiska bedömningarna.

Det finns dock skäl att anta att de faktiska kostnaderna, i vart fall under
de sex första månaderna av den utvidgade försöksverksamheten, varit
något högre än vad som initialt beräknats. Det finns flera skäl för detta
antagande och här pekas på två:

- Vid många av frivårdsmyndigheterna har antalet klienter per
frivårdsinspektör genomsnittligt varit betydligt lägre än vad som angetts
som det optimala, dvs. minst åtta. Visserligen är det nödvändigt att bygga
upp en basorganisation vid var och en av myndigheterna för denna
verksamhet, även i de distrikt där klientunderlaget är förhållandevis litet,
men med mer samarbete och samordning mellan frivårdsmyndigheter
med närliggande verksamhetsområden kan det antas att effektiviteten
hade kunnat vara större.

- Den tekniska utrustningen, som inköptes inför den utvidgade
försöksverksamheten, har inte fungerat tillfredsställande. Problemen har
dock inte varit av den natur att den dömde lämnats obevakad i bostaden. I
stället har antalet falsklarm och larm om att delar av den tekniska
utrustningen behöver bytas ut, förekommit relativt ofta. Detta har i sin tur
lett till att frivårdspersonal har tvingats göra onödiga, ibland mycket
tidskrävande, resor för att kontrollera att tekniken fungerat hos den
dömde.

Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 31
kap. 1 a § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske
vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.

2 § Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall utformas så att den
dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av
frihetsberövandet motverkas.

3 § Statens institutionsstyrelse ansvarar för verkställigheten.
Verkställigheten skall planläggas och genomföras i nära samarbete med
socialnämnden i den dömdes hemort.

Intagning m.m.

4 § Verkställigheten inleds genom att den dömde tas in på ett sådant
särskilt ungdomshem som avses i 1 §.

5 § Verkställigheten får inledas om den dömde inte inom föreskriven
tid har överklagat domen när det gäller påföljden. Detta gäller även om
åklagaren eller målsäganden har överklagat domen.

6 § Verkställigheten får inledas omedelbart, om den dömde före
överklagandetidens utgång förklarar att han avstår från att överklaga
domen när det gäller påföljden och medger att den får verkställas
(nöjdförklaring).
Nöjdförklaring får lämnas inför
1. chefen för häktet, av den som är häktad,
2. den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem, av den som är
intagen vid ett sådant hem,
3. en polismyndighet.
Nöjdförklaring enligt andra stycket 1 eller 2 får lämnas även inför en
annan tjänsteman vid ett häkte eller ett särskilt ungdomshem som har
förordnats att ta emot en sådan förklaring.
En tjänsteman som avses i andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket
skall så snart det kan ske upplysa den dömde om att han har rätt att lämna
en sådan förklaring samt om när och hur det kan ske. En sådan
tjänsteman är vidare skyldig att den dag, då nöjdförklaring först kan
lämnas, fråga om den dömde vill lämna en sådan förklaring.

7 § När nöjdförklaring lämnas skall ett vittne närvara. Den som har
tagit emot förklaringen skall anteckna detta på domen eller på rättens
bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis).
Anteckningen skall undertecknas av mottagaren, den dömde och vittnet.

8 § En nöjdförklaring gäller endast om den dömde har haft betänketid
till andra dagen efter den dag då domen avkunnades för honom vid rätten
eller på annat sätt delgavs honom och om den som skall ta emot
förklaringen har tillgång till domen eller domsbevis. Den dömde skall
ges tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.
En nöjdförklaring som har lämnats enligt denna lag får inte tas tillbaka.
Har den dömde överklagat domen när det gäller påföljden, skall
överklagandet anses återkallat genom nöjdförklaringen.
Lämnar den dömde nöjdförklaring inför en sådan tjänsteman som
avses i 6 § andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, skall denne
omedelbart se till att domen verkställs. Lämnar den dömde
nöjdförklaring inför en polismyndighet, skall den som tar emot
förklaringen se till att den dömde transporteras till det särskilda
ungdomshem där verkställigheten skall ske.

9 § När domen får verkställas skall Statens institutionsstyrelse
förelägga den dömde att senast en viss dag inställa sig vid det särskilda
ungdomshem som styrelsen bestämmer. Statens institutionsstyrelse skall
se till att intagning sker så snart som möjligt efter det att domen får
verkställas.
Om den dömde inte rättar sig efter eller inte kan nås av ett
föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där
han vistas på begäran av Statens institutionsstyrelse transportera honom
till hemmet.
Den dömde får i väntan på transport förvaras i häkte eller i polisarrest,
om det är nödvändigt för att transporten skall kunna säkerställas.

10 § Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på
ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda
ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den
dömde omedelbart transporteras till det särskilda ungdomshem som
Statens institutionsstyrelse betämmer.

11 § I fråga om beräkning av den tid som verkställigheten skall pågå,
skall 19, 21 23 och 25 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m. tillämpas på motsvarande sätt.
Så snart domen på sluten ungdomsvård har börjat verkställas, skall
Statens institutionsstyrelse fastställa dagen för verkställighetens slut.
Styrelsen skall fastställa en ny sådan slutdag om omständigheterna ger
anledning till det.

Genomförande av verkställigheten

12 § Den dömde skall ges nödvändig vård och behandling och ges
tillfälle till utbildning, aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse

utomhus.

13 § Den dömde får hindras att lämna det särskilda ungdomshemmet
och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är
nödvändig för att verkställigheten skall kunna genomföras. Den dömdes
rörelsefrihet får också inskränkas, när det behövs av hänsyn till andra
intagnas eller personalens säkerhet.

14 § Verkställigheten skall inledas på en låsbar enhet. Så snart
förhållandena medger det, skall den dömde ges möjlighet till vistelse
under öppnare former.
Frågan om den dömde kan ges möjlighet till vistelse under öppnare
former skall prövas fortlöpande, dock minst en gång varannan månad.

15 § Vad som sägs i 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är
föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

16 § Den dömde har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta
emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den dömde får
dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra säkerheten
vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans anpassning i
samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

17 § Om det är särskilt påkallat av att den dömde uppträder våldsamt
eller är så påverkad av berusningsmedel att han inte kan hållas till
ordningen, får han hållas avskild från de övriga vid hemmet under
förutsättning att han står under fortlöpande uppsikt av personalen. Han
får dock inte hållas i sådan avskildhet längre tid än som är absolut
nödvändigt och inte i något fall under längre tid än 24 timmar i följd.

18 § Den dömde skall tillåtas att vistas utanför det särskilda
ungdomshemmet i den utsträckning som kravet på samhällsskydd
medger, om det bedöms lämpligt för att främja hans anpassning i
samhället eller det annars finns särskilda skäl. Därvid skall de villkor
ställas som kan anses nödvändiga.
Tid för vistelse utanför det särskilda ungdomshemmet enligt första
stycket skall räknas in i verkställighetstiden.

Bestämmelser om hälso- och sjukvård

19 § Om den dömde behöver hälso- och sjukvård, skall han vårdas
enligt de anvisningar som ges av läkare. Kan nödvändig undersökning
och behandling inte lämpligen genomföras vid det särskilda
ungdomhemmet, bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs,
får den dömde föras över till ett allmänt sjukhus. Får någon som tillhör
hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt
ungdomshem kännedom om att den dömde har en sådan smittsam
sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom, skall den som förestår hemmet underrättas, om
det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning. Föreskrifter om
psykiatrisk tvångsvård ges i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Om det finns anledning till det, skall den som enligt första stycket
vistas utanför det särskilda ungdomshemmet stå under bevakning eller
vara underkastad särskilda föreskrifter. Tiden för sådan vistelse skall
räknas in i verkställighetstiden.
I fråga om behandlingen av den som har förts över till en sådan
sjukvårdsinrättning som avses i 6 § första stycket andra meningen lagen
om rättspsykiatrisk vård för frivillig psykiatrisk vård, tillämpas
föreskrifterna i 18 24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
samt bestämmelserna i 8 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk vård
om befogenhet för Statens institutionsstyrelse att besluta om särskilda
restriktioner.

Polishandräckning

20 § Polismyndigheten skall på begäran av den som förestår vården vid
ett särskilt ungdomshem lämna biträde för att söka efter och hämta
tillbaka den som dömts till sluten ungdomsvård om den dömde avvikit
eller för att ombesörja förflyttning av honom.

Underrättelse till målsägande

21 § Om den dömde undergår sluten ungdomsvård för ett brott som har
riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden
tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om vid vilket särskilt
ungdomshem den dömde befinner sig samt om han förflyttas, vistas
utanför det särskilda ungdomshemmet eller rymmer.
Har målsäganden begärt underrättelse skall den lämnas så tidigt som
möjligt. Underrättelsen skall utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall.
Underrättelse behöver inte lämnas om den kan befaras medföra fara för
den dömdes liv eller hälsa. Detsamma gäller om en vistelse utanför det
särskilda ungdomshemmet på grund av bevakning eller omständigheterna
i övrigt har en sådan utformning att en underrättelse framstår som
uppenbart obehövlig.

Övriga bestämmelser

22 § Beslut enligt denna lag fattas av Statens institutionsstyrelse. I
frågor som avses i 14 och 18 §§ skall samråd ske med socialnämnden i
den dömdes hemort om det inte är uppenbart obehövligt.
Beslut i frågor enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat
förordnas.

23 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag i särskilda
fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att nio nya paragrafer skall införas 27 kap. 2 a §, 28 kap. 2 a och 5
a §§, 31 kap. 1 a §, 34 kap. 7 §, 35 kap. 10 § samt 38 kap. 14, 15 och
16 §§,
dels att 26 kap. 5, 6, 7, 9 16 och 19 §§, 27 kap. 4 och 6 §§, 28 kap. 3,
5, 6 a och 9 §§, 30 kap. 5 och 7 9 §§, 31 kap. 1 §, 33 kap. 5 §, 34 kap. 1,
4 6, 10 och 11 §§, 37 kap. 7 och 10 §§ samt 38 kap. 1, 2, 2 a, 3, 6, 8, 9,
12, och 13§§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

26 kap.
5 §
Den som dömts till fängelse skall
för verkställighet av straffet intagas
i kriminalvårdsanstalt. Härom är
särskilt stadgat.
Den som dömts till fängelse skall
för verkställighet av straffet tas in i
kriminalvårdsanstalt om inte annat
är särskilt föreskrivet.

6 §
Den som avtjänar fängelse på
viss tid får medges villkorlig
frigivning. Villkorlig frigivning får
dock inte ske från fängelse som har
dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller
från ett förvandlingsstraff för böter.
Om strafftiden är högst ett år, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
två tredjedelar av strafftiden, dock
minst två månader, har avtjänats.
Om strafftiden är längre än ett år
men kortare än två år, får villkorlig
frigivning ske tidigast när åtta
månader samt en tredjedel av den
tid som överstiger ett år har
avtjänats.
Om strafftiden är två år eller mer
och annat inte följer av 6 a §, får
villkorlig frigivning ske tidigast när
halva strafftiden har avtjänats.
Om den dömde begär det, kan
frigivningen uppskjutas till senare
tidpunkt än som följer av andra-
fjärde styckena.
Den som avtjänar fängelse på
viss tid skall, om inte annat följer
av andra eller tredje stycket eller
av 7 §, friges villkorligt när två
tredjedelar av strafftiden, dock
minst en månad, har avtjänats.
Villkorlig frigivning får inte ske
från fängelse som har dömts ut
enligt 28 kap. 3 § eller från ett
förvandlingsstraff för böter.

Om den dömde begär det, får den
villkorliga frigivningen skjutas upp
till en senare tidpunkt än den som
följer av första stycket eller av 7 §.

7 §
Vid prövning av frågan, om den
villkorliga frigivningen bör ske
senare än vid den tidigaste tidpunkt
som anges i 6 eller 6 a §, skall det
särskilt beaktas om
förutsättningarna för den intagnes
anpassning i samhället framstår
som speciellt ogynnsamma med
hänsyn till
frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen
eller andra särskilda
omständigheter.
Bryter den dömde i väsentlig
utsträckning mot vad som gäller för
verkställigheten i anstalt, får
tidpunkten för villkorlig frigivning
senareläggas.
Senareläggning får ske med
högst femton dagar varje gång.
Vid prövning av frågan om
senareläggning skall beaktas om
förseelsen får eller kan bedömas få
andra negativa följder för den
dömde.

9 §
Beträffande den som har dömts
till fängelse i lägst två år prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om
villkorlig frigivning från straffet
eller, om annat straff samtidigt
verkställs, från den sammanlagda
strafftiden.
Kriminalvårdsstyrelsen eller
annan som styrelsen efter
regeringens bemyndigande
föreskriver får påkalla att
Kriminalvårdsnämnden även i
annat fall prövar frågan om
villkorlig frigivning. Påkallas inte
prövning skall den dömde friges vid
den tidpunkt då villkorlig frigivning
enligt 6 § andra och tredje styckena
tidigast kan ske.
Beslut om villkorlig frigivning
som inte har gått i verkställighet
kan ändras, om den dömde begär
att frigivningen skall uppskjutas
eller det annars föranleds av
ändrade förhållanden.
Kriminalvårdsstyrelsen fattar
beslut i fråga om att skjuta upp den
villkorliga frigivningen enligt 6 §
tredje stycket och att senarelägga
den villkorliga frigivningen enligt
7 §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att någon annan
kriminalvårdsmyndighet än
Kriminalvårdsstyrelsen får fatta
beslut i fråga om att skjuta upp
eller att senarelägga den villkorliga
frigivningen.
Beslut i frågor som avses i första
stycket gäller direkt om inte något
annat förordnas.

10 §
För den som villkorligt friges
gäller en prövotid av ett år. I beslut
om villkorlig frigivning som
meddelas av Kriminalvårds-
nämnden kan dock fastställas en
längre prövotid, högst tre år.
Efter den villkorliga frigivningen
gäller en prövotid som motsvarar
den strafftid som återstår vid
frigivningen, dock minst ett år.

11 §
I anslutning till att villkorlig
frigivning äger rum eller senare kan
beslutas att den villkorligt frigivne
skall stå under övervakning, om det
bedöms som påkallat. Beslut om
övervakning meddelas av frivårds-
myndighet i Kriminalvårdsverket.
Har övervakning beslutats men
bedöms därefter att övervakningen
inte längre är påkallad, får
övervakningsnämnden besluta att
övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något
särskilt beslut upphöra sedan ett år
av prövotiden har förflutit, om inte
annat följer av 18 §.
Det kan i anslutning till att
villkorlig frigivning äger rum eller
senare beslutas att den villkorligt
frigivne skall stå under
övervakning, om det bedöms som
påkallat. Beslut om övervakning
meddelas av den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Har
övervakning beslutats men bedöms
därefter att övervakningen inte
längre är påkallad, får
övervakningsnämnden besluta att
övervakningen skall upphöra.
Övervakningen skall utan något
särskilt beslut upphöra sedan ett år
av prövotiden har förflutit, om inte
annat följer av 18 §.

12 §
Övervakningen och kriminal-
vården i frihet i övrigt bedrivs
under ledning av frivårdsmyndig-
heten. Myndigheten förordnar
också övervakare och kan vid
behov förordna en eller flera
personer att biträda vid över-
vakningen.
Övervakningen och kriminal-
vården i frihet i övrigt bedrivs
under ledning av den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Myn-
digheten förordnar också över-
vakare och kan vid behov förordna
en eller flera personer att biträda
vid övervakningen.

13 §
Den frigivne skall, om han står
under övervakning, hålla
övervakaren underrättad om sin
bostad, sin arbetsanställning och
andra förhållanden av betydelse för
övervakningen, på kallelse inställa
sig hos övervakaren och i övrigt
enligt hans anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom. I den mån
frivårdsmyndigheten har bestämt
det, gäller vad som nyss har sagts
om övervakaren även tjänsteman
vid frivårdsmyndigheten eller annan
person.
Den frigivne skall, om han står
under övervakning, hålla
övervakaren underrättad om sin
bostad, sin arbetsanställning och
andra förhållanden av betydelse för
övervakningen, på kallelse inställa
sig hos övervakaren och i övrigt
enligt hans anvisningar upprätthålla
förbindelse med honom. I den mån
den lokala kriminalvårds-
myndigheten har bestämt det, gäller
vad som nyss har sagts om
övervakaren även tjänsteman vid
den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten eller annan person.

14 §
Den frigivne skall under
prövotiden iaktta skötsamhet, efter
förmåga söka försörja sig samt i
övrigt ställa sig till efterrättelse vad
som åligger honom enligt denna
balk eller enligt föreskrift eller
anvisning som meddelats med stöd
därav. Han är skyldig att på kallelse
inställa sig hos frivårdsmyndig-
heten. Har han förpliktats ersätta
genom brottet uppkommen skada,
skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra denna skyldighet.
När den frigivne står under
övervakning, skall frivårdsmyndig-
heten genom tillsyn och förmedling
av stöd och hjälp verka för att
denne inte återfaller i brott och för
att hans anpassning i samhället
även i övrigt främjas. Frivårds-
myndigheten skall för detta
ändamål fortlöpande hålla sig
underrättad om den frigivnes
livsföring och om hans
förhållanden i övrigt.
Den frigivne skall under
prövotiden vara skötsam, efter
förmåga försöka försörja sig samt i
övrigt rätta sig efter vad som
åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrifter eller
anvisningar som meddelats med
stöd av den. Han är skyldig att på
kallelse inställa sig hos den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Har han
förpliktats att ersätta genom brottet
uppkommen skada, skall han göra
vad han kan för att fullgöra denna
skyldighet.
När den frigivne står under
övervakning, skall den lokala
kriminalvårdsmyndigheten genom
tillsyn och förmedling av stöd och
hjälp verka för att den frigivne inte
återfaller i brott och för att hans
anpassning i samhället även i övrigt
främjas. Den lokala kriminalvårds-
myndigheten skall för detta
ändamål fortlöpande hålla sig
underrättad om den frigivnes
livsföring och om hans
förhållanden i övrigt.

15 §
När det finns skäl att anta att den
frigivne för sin anpassning i
samhället behöver stöd av en
särskild föreskrift om vad han har
att iaktta under prövotiden, får en
sådan föreskrift meddelas för viss
tid eller tills vidare. Särskild
föreskrift får avse
1. vistelseort eller bostad under
viss tid, högst ett år åt gången,
2. arbetsanställning, annan
förvärvsverksamhet eller
utbildning,
3. läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling i eller
utom sjukhus eller annan dylik
inrättning.
När det finns skäl att anta att den
frigivne för sin anpassning i
samhället behöver stöd av en
särskild föreskrift om vad han skall
iaktta under prövotiden, får en
sådan föreskrift meddelas för en
viss tid eller tills vidare. Särskild
föreskrift får avse
1. vistelseort eller bostad under
viss tid, högst ett år åt gången,
2. arbetsanställning, annan
förvärvsverksamhet eller
utbildning,
3. läkarvård, nykterhetsvård eller
annan vård eller behandling i eller
utanför sjukhus eller annan dylik
inrättning.
Om den frigivne skall undergå vård eller behandling enligt första
stycket 3, får det föreskrivas att han därvid skall vara skyldig att lämna
blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad
av beroendeframkallande medel.
Har den frigivne förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen
skada, må meddelas föreskrifter
rörande tid och sätt för
skadeståndsskyldighetens full-
görande i den mån sådana
föreskrifter ej med hänsyn till den
frigivnes ekonomiska situation och
övriga omständigheter kan antagas
motverka hans anpassning i
samhället.
Om den frigivne står under
övervakning, får särskild föreskrift
meddelas om vad som skall gälla
för denna. I sådan föreskrift får
anges på vilket sätt och i vilken
omfattning den frigivne skall hålla
kontakt med övervakaren eller
frivårdsmyndigheten. Vidare får
föreskrivas skyldighet för den
frigivne att lämna underrättelse till
övervakaren eller frivårdsmyndig-
heten om utevaro från arbetsplats,
skola eller annan i föreskriften
angiven verksamhet eller inrättning.
Har den frigivne förpliktats att
ersätta genom brottet uppkommen
skada, får föreskrifter meddelas om
tid och sätt för skadestånds-
skyldighetens fullgörande i den
utsträckning sådana föreskrifter
inte med hänsyn till den frigivnes
ekonomiska situation och övriga
omständigheter kan antas motverka
hans anpassning i samhället.
Om den frigivne står under
övervakning, får särskild föreskrift
meddelas om vad som skall gälla
för övervakningen. I en sådan
föreskrift får anges på vilket sätt
och i vilken omfattning den frigivne
skall hålla kontakt med
övervakaren eller den lokala
kriminalvårdsmyndigheten. Vidare
får föreskrivas skyldighet för den
frigivne att lämna underrättelse till
övervakaren eller den lokala
kriminalvårdsmyndigheten om att
han uteblivit från en arbetsplats,
skola eller annan i föreskriften
angiven verksamhet eller inrättning.

16 §
Föreskrift enligt 15 § meddelas
av övervakningsnämnd. Frivårds-
myndigheten får meddela sådan
föreskrift för tiden intill dess
nämnden har beslutat i frågan.
Vidare får kriminalvårdsnämnden
meddela sådan föreskrift i beslut
om villkorlig frigivning.
Föreskrift enligt 15 § meddelas
av övervakningsnämnd. Den lokala
kriminalvårdsmyndigheten får
meddela sådan föreskrift för tiden
intill dess nämnden har beslutat i
frågan.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt
föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller upphäva meddelad
föreskrift eller meddela ny föreskrift.

19 §
Har den frigivne allvarligt
åsidosatt sina åligganden och kan
det antas att han inte kommer att
låta rätta sig genom någon annan
åtgärd som övervakningsnämnden
kan vidta, får nämnden förklara den
villkorligt medgivna friheten
förverkad till en tid av högst en
månad varje gång.
Har den frigivne allvarligt
åsidosatt sina åligganden och kan
det antas att han inte kommer att
låta rätta sig genom någon annan
åtgärd som övervakningsnämnden
kan vidta, får nämnden förklara den
villkorligt medgivna friheten
förverkad till en tid av högst femton
dagar varje gång.

27 kap.

2 a §
Villkorlig dom får, om den
tilltalade samtycker till det, förenas
med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift
skall avse skyldighet att utföra
oavlönat arbete i lägst fyrtio och
högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift
om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts
ut, om fängelse i stället hade valts
som påföljd.
En föreskrift om samhällstjänst
får ändras eller upphävas på talan
av åklagare, när det finns skäl till
det.

4 §
Den dömde skall under
prövotiden iakttaga skötsamhet och
efter förmåga söka försörja sig.

Den dömde skall under prövotiden
vara skötsam och efter förmåga
försöka försörja sig.
Om den villkorliga domen har
förenats med samhällstjänst skall
den dömde fullgöra
samhällstjänsten enligt en
arbetsplan som upprättas av den
lokala kriminalvårdsmyndigheten.

6 §
Iakttager den dömde icke vad
som åligger honom till följd av den
villkorliga domen, må domstol, om
åklagare före prövotidens utgång
anhängiggör talan därom, efter
omständigheterna
1. besluta att varning skall
meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 §
eller ändra tidigare meddelad
föreskrift,
3. undanröja den villkorliga
domen och bestämma annan påföljd
för brottet.
Åtgärd enligt första stycket 1
eller 2 må ej beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjes den villkorliga
domen, skall vid påföljdens
bestämmande skälig hänsyn tagas
till böter som ådömts enligt 2 § och
34 kap. 5 §.
Om den dömde inte iakttar vad
som åligger honom enligt den
villkorliga domen, får domstolen,
under förutsättning att en åklagare
före prövotidens slut har begärt
det, efter omständigheterna
1. besluta att varning skall
meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 §
eller ändra tidigare meddelad
föreskift,
3. undanröja den villkorliga
domen och bestämma annan påföljd
för brottet.
Åtgärd enligt första stycket 1
eller 2 får inte beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjs den villkorliga
domen, skall vid påföljdens
bestämmande skälig hänsyn tas till
böter som dömts ut enligt 2 § och
34 kap. 5 § samt till vad den dömde
undergått till följd av föreskrift om
samhällstjänst. Härvid får dömas
till fängelse på kortare tid än som
är föreskrivet för brottet. Har
uppgift som avses i 2 a § andra
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

28 kap.

2 a §
Skyddstillsyn får, om den
tilltalade samtycker till det, förenas
med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift
skall avse skyldighet att utföra
oavlönat arbete i lägst fyrtio och
högst tvåhundrafyrtio timmar.
När rätten meddelar en föreskrift
om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts
ut, om fängelse i stället hade valts
som påföljd.
Övervakningsnämnden får ändra
eller upphäva en föreskrift om
samhällstjänst, när det finns skäl
till det.

3 §
Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre
månader.
Om rätten dömer till fängelse
jämte skyddstillsyn får den inte
samtidigt döma till böter enligt 2 §.

Om förhållandena påkallar det,
får rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet
utan hinder av att den inte har
vunnit laga kraft.
Om rätten förenar skyddstillsyn
med fängelse, får den inte samtidigt
döma till böter enligt 2 § eller
meddela föreskrift om
samhällstjänst.
Om förhållandena kräver det, får
rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet
trots att den inte har vunnit laga
kraft.

5 §
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen.
Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen
har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen överklagas, kan högre
rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum.
Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av fjärde
stycket eller av 7 eller 9 §.
Har verkställigheten avbrutits till
följd av beslut av högre rätt men
döms den tilltalade därefter ändå till
skyddstillsyn, skall den tid under
vilken verkställighet ej ägt rum inte
räknas in i prövotiden eller den tid
som anges i andra stycket.
Övervakningen skall upphöra
utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit,
om inte annat följer av fjärde
stycket eller av 5 a, 7 eller 9 §.
Har verkställigheten avbrutits till
följd av beslut av högre rätt men
döms den tilltalade därefter ändå till
skyddstillsyn skall den tid under
vilken verkställighet inte ägt rum
inte räknas in i prövotiden eller den
tid som anges i andra stycket.
Har skyddstillsyn förenats med behandlingsplan som den dömde har
åtagit sig att följa, får rätten i domen förordna om längre övervakningstid
än vad som anges i andra stycket. Tiden får dock inte sättas längre än vad
som behövs för att behandlingen skall kunna slutföras och får inte
överstiga prövotiden.

5 a §
Har skyddstillsyn förenats med
en föreskrift om samhällstjänst
skall den dömde fullgöra
samhällstjänsten enligt en
arbetsplan som upprättas av den
lokala kriminalvårdsmyndigheten.
Om det behövs för att den dömde
skall stå under övervakning till dess
samhällstjänsten fullgjorts, får
övervakningsnämnden besluta om
övervakning av den dömde under
viss tid efter det att ett år av
prövotiden har förflutit, dock längst
till prövotidens utgång.

6 a §
I fall som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3 skall rätten, om den
planerade behandlingen är av
avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange
hur långt fängelsestraff som skulle
ha ådömts, om fängelse i stället
hade valts som påföljd.
I fall som avses i 30 kap. 9 § andra
stycket 3 skall rätten, om den
planerade behandlingen är av
avgörande betydelse för att döma
till skyddstillsyn, i domslutet ange
hur långt fängelsestraff som skulle
ha dömts ut, om fängelse i stället
hade valts som påföljd.
I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den
behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.
I samband med en sådan
behandlingsplan får föreskrivas att
den som ansvarar för behandlingen
skall anmäla till frivårdsmyndig-
heten och åklagaren om den dömde
allvarligt åsidosätter sina
åligganden enligt planen.
I samband med en sådan
behandlingsplan får föreskrivas att
den som ansvarar för behandlingen
skall anmäla till den lokala
kriminalvårdsmyndigheten och
åklagaren, om den dömde allvarligt
åsidosätter sina åligganden enligt
planen.

9 §
Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34
kap. 6 §. I fall som här avses får
fängelse ådömas på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 6 a § första
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse ådöms, detta beaktas när
straffets längd bestäms.

Finnas tillräckliga skäl ej
föreligga att undanröja
skyddstillsynen, må rätten i stället
besluta åtgärd som avses i 7 §.
Sådan åtgärd må ej beslutas efter
prövotidens utgång.
Undanröjs skyddstillsynen, skall
rätten bestämma annan påföljd för
brottet. Därvid skall skälig hänsyn
tas till vad den dömde har undergått
till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som
dömts ut enligt 2 eller 3 § eller 34
kap. 6 §. I fall som här avses får
dömas till fängelse på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 2 a § andra
stycket eller 6 a § första stycket
lämnats i domen skall rätten, om
den dömer till fängelse, beakta
detta när straffets längd bestäms.
Om det inte finns tillräckliga skäl
för att undanröja skyddstillsynen,
får rätten i stället besluta om en
åtgärd som avses i 7 §. En sådan
åtgärd får inte beslutas efter
prövotidens utgång.

30 kap.
5 §
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl.
För brott som någon begått innan
han fyllt arton år får rätten döma till
fängelse endast om det finns
synnerliga skäl. Att rätten därvid i
vissa fall skall bestämma påföljden
till sluten ungdomsvård i stället för
fängelse framgår av 31 kap. 1 a §.
För brott som någon begått efter det att han fyllt arton men innan han
fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn
till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

7 §
Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig dom beakta om
det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra
sig skyldig till fortsatt brottslighet.

Såsom särskilda skäl för
villkorlig dom i stället för fängelse
kan rätten beakta, om den tilltalade
samtycker till att domen förenas
med en föreskrift om samhällstjänst
och en sådan föreskrift är lämplig
med hänsyn till den tilltalades
person och övriga omständigheter.

8 kap.
Villkorlig dom skall förenas med
dagsböter, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till andra följder av
brottet skulle drabba den tilltalade
alltför hårt eller om det finns andra
särskilda skäl mot att döma till
böter.
Villkorlig dom skall förenas med
dagsböter, om inte ett bötesstraff
med hänsyn till skyldighet att
fullgöra samhällstjänst eller andra
följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller om det
finns andra särskilda skäl mot att
döma till böter.

9 §
Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det
finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade
avhåller sig från fortsatt brottslighet.
Som särskilda skäl för
skyddstillsyn kan rätten beakta
1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något
hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet,
2. om den tilltalade undergår
behandling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet
eller
3. om missbruk av
beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande
som påkallar vård eller annan
behandling i väsentlig grad har
bidragit till att brottet har begåtts
och den tilltalade förklarar sig villig
att undergå lämplig behandling
som enligt en för honom uppgjord
plan kan anordnas i samband med
verkställigheten.
Som särskilda skäl för
skyddstillsyn i stället för fängelse
kan rätten beakta
1. om en påtaglig förbättring
skett av den tilltalades personliga
eller sociala situation i något
hänseende som kan antas ha haft
samband med hans brottslighet,
2. om den tilltalade undergår
behandling för missbruk eller annat
förhållande som kan antas ha
samband med hans brottslighet,
3. om missbruk av
beroendeframkallande medel eller
något annat särskilt förhållande
som kräver vård eller annan
behandling i väsentlig grad har
bidragit till att brottet har begåtts
och den tilltalade förklarar sig villig
att gå igenom lämplig behandling
som enligt en för honom uppgjord
plan kan anordnas i samband med
verkställigheten eller
4. om den tilltalade samtycker till
att skyddstillsynen förenas med en
föreskrift om samhällstjänst och en
sådan föreskrift är lämplig med
hänsyn till den tilltalades person
och övriga omständigheter.

31 kap.
1 §
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brottslig gärning bli
föremål för vård eller annan åtgärd
enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om erforderlig vård
inom socialtjänsten.

Om brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, får jämte
överlämnande till vård inom
socialtjänsten dömas till dagsböter,
högst tvåhundra, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller inte.
Kan den som är under tjugoett år
och som begått brott bli föremål för
vård eller annan åtgärd enligt
socialtjänstlagen (1980:620) eller
lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga får
rätten överlämna åt socialnämnden
att föranstalta om nödvändig vård
inom socialtjänsten enligt en för
den tilltalade uppgjord vårdplan.
Överlämnande får ske endast om
socialtjänstens planerade åtgärder,
i förekommande fall i förening med
böter eller med särskild föreskrift
om ungdomstjänst enligt tredje
stycket, kan anses tillräckligt
ingripande med hänsyn till
brottslighetens straffvärde och art
samt den tilltalades tidigare
brottslighet.
Framgår det av den upprättade
planen att den tilltalade skall bli
föremål för vård eller annan åtgärd
med stöd av socialtjänstlagen, skall
rätten meddela föreskrift om att
han skall genomgå vård eller annan
av socialtjänsten planerad åtgärd.
Om det behövs med hänsyn till
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet, får rätten förena ett
överlämnande till vård inom
socialtjänsten med
1. dagsböter, högst tvåhundra,
vare sig böter har föreskrivits för
brottet eller inte, eller
2. en särskild föreskrift om att
den tilltalade skall utföra oavlönat
arbete eller delta i annan särskilt
anordnad verksamhet
(ungdomstjänst) i lägst tjugo och
högst etthundra timmar, om den
tilltalade samtycker till det.
En föreskrift om ungdomstjänst
får ändras eller upphävas på talan
av åklagare, när det finns skäl till
det.
Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten, i
samband med överlämnande enligt första stycket, föreskriva att den
dömde på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande
med visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller
som annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt.
Sådan föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

1 a §
Har någon begått brott innan
han fyllt 18 år och finner rätten
med tillämpning av 30 kap. att
påföljden bör bestämmas till
fängelse, skall den i stället
bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård. Detta gäller dock
inte om det, med hänsyn till den
tilltalades ålder vid lagföringen
eller annan omständighet, finns
särskilda skäl däremot.
Rätten får bestämma tiden för
sluten ungdomsvård till lägst
fjorton dagar och högst fyra år.
Bestämmelser om verkställighet
finns i lagen (1998:000) om
verkställighet av sluten
ungdomsvård.

33 kap.
5 §
Dömes någon till fängelse på viss
tid eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott,
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del därunder icke samtidigt skett
verkställighet av dom i annat mål,
anses som tid under vilken den
ådömda påföljden verkställts i
anstalt. Domstolen skall i domen
angiva det antal dagar påföljden
skall anses verkställd. Är den tid
varmed ådömt fängelse överstiger
frihetsberövandet ringa, må
förordnas att fängelsestraffet skall
anses helt verkställt genom
frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller
skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, äger, i den mån
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpning även i fråga om
Döms någon till fängelse på viss
tid eller till sluten ungdomsvård
eller förordnar rätten, med
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att
sådan påföljd skall avse ytterligare
brott, och har den dömde med
anledning av misstanke om brott
som prövats genom dom i målet,
under en sammanhängande tid av
minst tjugofyra timmar varit
berövad friheten som anhållen,
häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning med
stöd av 10 § lagen (1991:1137) om
rättspsykiatrisk undersökning, skall
tiden för frihetsberövandet, till den
del under vilken inte samtidigt en
dom i ett annat mål verkställts,
anses som tid under vilken den
utdömda påföljden verkställts i
anstalt eller vid särskilt
ungdomshem. Domstolen skall i
domen ange det antal dagar
påföljden skall anses verkställd. Är
den tid med vilken påföljden
överstiger frihetsberövandet ringa,
får förordnas att påföljden skall
anses helt verkställd genom
frihetsberövandet.
Undanröjs villkorlig dom eller
skyddstillsyn och döms i stället till
fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård, skall, om
tillgodoräknande inte skett enligt
första eller tredje stycket, första
stycket tillämpas även i fråga om
1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn,
2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den
villkorliga domen eller skyddstillsynen skall avse även ytterligare brott
samt
3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 § tredje
stycket.
Dömes någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott, som prövats genom dom i
målet, varit berövad friheten på sätt
som angives i första stycket, må
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.
Döms någon till böter och har
han med anledning av misstanke
om brott som prövats genom dom i
målet varit berövad friheten på sätt
som anges i första stycket, får
förordnas att påföljden skall anses
helt eller delvis verkställd genom
frihetsberövandet.

34 kap.
1 §
Finnes den som för brott dömts
till fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn ha begått annat brott
före domen eller begår han nytt
brott efter domen men innan
påföljden till fullo verkställts eller
eljest upphört, må rätten, med
iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2-6 §§, efter
omständigheterna
Har den som för brott dömts till
fängelse, villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård begått annat brott
före domen eller begår han nytt
brott efter domen men innan
påföljden till fullo verkställts eller
annars upphört, får rätten, med
iakttagande av vad för vissa fall är
föreskrivet i 2-7 §§, efter
omständigheterna
1. förordna att den tidigare
ådömda påföljden skall avse jämväl
det andra brottet,
1. förordna att den tidigare
utdömda påföljden skall avse också
det andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller
3. därest den tidigare domen
vunnit laga kraft, undanröja den
ådömda påföljden och för brotten
döma till påföljd av annan art.
3. om den tidigare domen vunnit
laga kraft, undanröja den utömda
påföljden och för brotten döma till
påföljd av annan art.
Har jämte skyddstillsyn ådömts
fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid
tillämpningen av bestämmelserna i
detta kapitel den ådömda
fängelsepåföljden anses som en del
av skyddstillsynen.
Har en skyddstillsyn förenats
med fängelse enligt 28 kap. 3 §,
skall vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel den
utdömda fängelsepåföljden anses
som en del av skyddstillsynen.

4 §
Tillämpas 1 § 1 eller 2
beträffande någon som villkorligt
frigivits från fängelse, må, om
brottet begåtts under prövotiden,
den villkorligt medgivna friheten
eller del därav förklaras förverkad.

Vid bedömande av om
förverkande bör beslutas och i så
fall av hur stor del av den
villkorligt medgivna friheten som
skall förklaras förverkad skall tid
beaktas, om den tidigare och den
nya brottsligheten är likartade, om
brottsligheten i båda fallen är
allvarlig samt om den nya
brottsligheten är svårare eller
lindrigare än den tidigare. Vidare
skall beaktas den tid som förflutit
mellan brotten.
Beslutas ej förverkande enligt
första stycket, äger rätten besluta
åtgärd som avses i 26 kap. 18 §
eller förlänga prövotiden med högst
ett år utöver den vid frigivningen
bestämda tiden.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om
någon som villkorligt frigivits från
fängelse, skall, om brottet begåtts
under prövotiden och inte särskilda
skäl talar mot det, den villkorligt
medgivna friheten eller en del av
denna förklaras förverkad.
Såsom särskilda skäl för att inte
förverka eller för att förverka
endast en del av villkorligt
medgiven frihet kan rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i
förhållande till den tidigare är av
lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan
brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle
framstå som oskäligt.

Beslutas inte förverkande enligt
första stycket, får rätten besluta en
åtgärd som avses i 26 kap. 18 §
eller förlänga prövotiden med högst
ett år utöver den tid som följer av
26 kap. 10 §.
Förverkande eller åtgärd som
nyss sagts må ej beslutas, med
mindre fråga därom uppkommer i
mål vari den frigivne häktats eller
erhållit del av åtal före prövotidens
utgång.
En åtgärd enligt tredje stycket får
endast beslutas före prövotidens
utgång. Förverkande får beslutas
endast om fråga därom uppkommer
i ett mål där den frigivne häktats
eller fått del av åtal inom ett år från
prövotidens utgång.

5 §
Är den tidigare påföljden villkorlig dom, får förordnande enligt 1 § 1
meddelas endast för brott som begåtts före prövotidens början.
Meddelas förordnande enligt 1 § 1, får rätten, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma till dagsböter,
högst tvåhundra, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller inte.

Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten
besluta åtgärd som sägs i 27 kap.
6 § 1 eller 2 eller förlänga
prövotiden till tre år, dock endast
om fråga därom uppkommer i mål
vari den dömde häktats eller fått del
av åtal före prövotidens utgång.
Om det behövs för att rätten skall
kunna tillämpa 1 § 1 i stället för att
undanröja den villkorliga domen
enligt 1 § 3 och döma till fängelse,
får rätten, om det finns sådana
särskilda skäl som anges i 30 kap.
7 § andra stycket, meddela
föreskrift om att den villkorliga
domen skall förenas med
samhällstjänst. Meddelas en sådan
föreskrift skall rätten tillämpa 27
kap. 2 a § andra stycket.
Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten
besluta en åtgärd enligt 27 kap. 6 §
1 eller 2 eller förlänga prövotiden
till tre år, dock endast om fråga
därom uppkommer i mål där den
dömde häktats eller fått del åtal före
prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom
enligt 1 § 3 får inte ske, med
mindre fråga därom uppkommer i
mål vari den dömde häktats eller
erhållit del av åtal inom ett år från
prövotidens utgång.
Undanröjs en villkorlig dom med
stöd av 1 § 3 skall rätten, när den
bestämmer ny påföljd, ta skälig
hänsyn till böter som har dömts ut
enligt andra stycket eller 27 kap.
2 § samt till vad den dömde
undergått till följd av föreskrift om
samhällstjänst. Härvid får dömas
till fängelse på kortare tid än vad
som är föreskrivet för brottet. Har
en uppgift som avses i 27 kap. 2 a §
andra stycket lämnats skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas när
straffets längd bestäms.
En villkorlig dom får undanröjas
enligt 1 § 3 endast om fråga därom
uppkommer i mål där den dömde
häktats eller fått del av åtal inom ett
år från prövotidens utgång.

6 §
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § 1, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet påkallar det, även
döma till dagsböter, högst
tvåhundra, vare sig böter är
föreskrivet för brottet eller inte. Är
fängelse föreskrivet för det nya
brottet och kan, med hänsyn till
sådana omständigheter som i 30
kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte tillämpas
med mindre än att sådant
förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället
för att döma till böter döma till
fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten
besluta åtgärd som avses i 28 kap.
9 § eller förlänga prövotiden till
högst fem år. Har den dömde åtagit
sig att följa en sådan
behandlingsplan som avses i 30
kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas
bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § 1, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art
eller den tilltalades tidigare
brottslighet kräver det, även döma
till dagsböter, högst tvåhundra,
oavsett om böter är föreskrivet för
brottet eller inte.

Om det behövs för att rätten skall
kunna tillämpa 1 § 1 i stället för att
undanröja skyddstillsynen med stöd
av 1 § 3 och döma till fängelse, får
rätten, om det finns sådana
särskilda skäl som anges i 30 kap.
9 § andra stycket 4, besluta att
skyddstillsynen skall förenas med
en föreskrift om samhällstjänst.
Meddelas en sådan föreskrift skall
rätten tillämpa 28 kap. 2 a § andra
stycket.
Är fängelse föreskrivet för det
nya brottet och kan, med hänsyn till
omständigheter som i 30 kap. 11 §
sägs, 1 § 1 inte tillämpas utan att
sådant förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället
för att döma till böter enligt första
stycket döma till fängelse enligt 28
kap. 3 §.
Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten
besluta en åtgärd som avses i 28
kap. 9 § eller förlänga prövotiden
till högst fem år. Har den dömde
åtagit sig att följa en sådan
behandlingsplan som avses i 30
kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas
bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall när straffets längd bestäms
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har uppgift som avses i 28 kap. 6
a § första stycket lämnats i domen
skall, om fängelse döms ut, detta
beaktas, när straffets längd bestäms.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms,
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn och till vad han har
avtjänat av fängelse som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
3 § liksom till böter som dömts ut
enligt första stycket eller 28 kap.
2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Har en uppgift som avses i 28 kap.
2 a § andra stycket eller 6 a § första
stycket lämnats i domen skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas, när
straffets längd bestäms.
Fängelse enligt första stycket får
inte dömas ut och beslut enligt
andra stycket eller beslut om
undanröjande av skyddstillsyn får
inte meddelas, i annat fall än när
fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del
av åtal före prövotidens utgång.
Fängelse enligt tredje stycket får
inte dömas ut och föreskrift enligt
andra stycket, beslut enligt fjärde
stycket eller beslut om
undanröjande av skyddstillsyn får
inte meddelas, i annat fall än när
fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del
av åtal före prövotidens utgång.

7 §
Är den tidigare påföljden sluten
ungdomsvård får förordnande
enligt 1 § 1 meddelas endast om det
är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med
hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse, eller det
annars finns särskilda skäl för det.
Döms med tillämpning av 1 § 2
till påföljd för brott som begåtts
innan den tidigare domen börjat
verkställas, skall vid påföljdens
bestämmande iakttas att
påföljderna tillsammans inte
överstiger vad som skulle ha dömts
ut för båda brotten. I dessa fall får
dömas till lindrigare straff än vad
som är föreskrivet för brottet.
Döms den tilltalade med
tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms,
skälig hänsyn tas till vad han har
undergått till följd av domen på
sluten ungdomsvård. Beslut om
undanröjande av sluten
ungdomsvård får ske endast om
dom meddelas innan den fastställda
verkställighetstiden har löpt ut.

10 §
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom eller skyddstillsyn som ådömts
i tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
ådömda påföljden av högre rätt
genom dom som vinner laga kraft,
skall frågan om påföljd för sagda
brott efter anmälan av åklagare
ånyo prövas av domstol. Detsamma
skall gälla, när straff bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
och det tidigare ådömda straffet
ändras.

Finnes, när dom å fängelse på
viss tid skall verkställas, att den
dömde begått brottet innan sådant
straff som ådömts honom för annat
brott börjat verkställas, och
framgår ej av domarna att det andra
straffet beaktats, skall sedan
domarna vunnit laga kraft domstol,
efter anmälan av åklagare, med
tillämpning av 3 § andra stycket
bestämma det straff den dömde
skall undergå till följd av den dom,
som sist förekommer till
verkställighet.
Har med tillämpning av 1 § 1
genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård som dömts ut i
tidigare mål skall avse ytterligare
brott, och ändras den tidigare
påföljden av högre rätt genom dom
som vinner laga kraft, skall frågan
om påföljd för sagda brott efter
anmälan av åklagare på nytt prövas
av domstol. Detsamma skall gälla,
när påföljd bestäms med
tillämpning av 3 § andra stycket
eller 7 § andra stycket och den
tidigare påföljden ändras.
Visar det sig, när en dom på
fängelse på viss tid eller på sluten
ungdomsvård skall verkställas, att
den dömde begått brottet innan en
påföljd som han dömts till för något
annat brott börjat verkställas, och
framgår det inte av domarna att den
andra påföljden har beaktats, skall,
sedan domarna vunnit laga kraft,
domstol efter anmälan av åklagare
med tillämpning av 3 § andra
stycket eller 7 § andra stycket
bestämma vad den dömde skall
undergå till följd av den dom som
sist skall verkställas.

11 §
Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall
livstidsstraffet träda i stället för den
andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år och en dom på
böter eller förvandlingsstraff för
böter som har meddelats innan det
förstnämnda fängelsestraffet har
börjat avtjänas, skall det straffet
träda i ställe för den andra
påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång dom på fängelse på livstid
och dom på böter,
förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom,
skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård, skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra
påföljden.
Förekommer till verkställighet på
en gång en dom på fängelse på viss
tid i minst två år eller sluten
ungdomsvård i minst två år och en
dom på böter eller
förvandlingsstraff för böter som har
meddelats innan de förstnämnda
påföljderna har börjat verkställas,
skall fängelsestraffet eller utdömd
sluten ungdomsvård träda i stället
för den andra påföljden.

35 kap.

10 §
Sluten ungdomsvård bortfaller,
om domen inte börjat verkställas
innan fem år förflutit från det att
domen vann laga kraft.
Avbryts verkställigheten av dom
på sluten ungdomsvård skall vad
som sägs i första stycket tillämpas
på motsvarande sätt i fråga om den
fortsatta verkställigheten. Tiden
skall räknas från dagen för
avbrottet.

37 kap.
7 §
Den som har dömts till fängelse
får begära prövning av en
frivårdsmyndighets beslut enligt 26
kap. 11 §, 12 § andra meningen
eller 13 § andra meningen hos den
övervakningsnämnd inom vars
verksamhetsområde
frivårdsmyndigheten är verksam.
Nämnden får också självmant ta
upp ett sådant beslut till
omprövning och i övrigt fatta beslut
i ett ärende, vars avgörande enligt
någon av de bestämmelser som har
angetts nu ankommer på
frivårdsmyndigheten.
Frivårdsmyndigheten kan hänskjuta
ett sådant ärende till nämnden för
avgörande.
Den som har dömts till fängelse
får begära prövning av den lokala
kriminalvårdsmyndighetens beslut
enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra
meningen eller 13 § andra
meningen hos den
övervakningsnämnd inom vars
verksamhetsområde den lokala
kriminalvårdsmyndigheten är
verksam. Nämnden får också
självmant ta upp ett sådant beslut
till omprövning och i övrigt fatta
beslut i ett ärende vars avgörande
enligt någon av de bestämmelser
som har angetts nu är den lokala
kriminalvårdsmyndighetens uppgift.
Den lokala
kriminalvårdsmyndigheten kan
överlämna ett sådant ärende till
nämnden för avgörande.
Om den som har dömts till fängelse inte är nöjd med ett beslut av en
övervakningsnämnd enligt 26 kap. 11, 15, 18, 19 eller 22 § får han hos
kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.
Kriminalvårdsnämnden kan i
samband med beslut om villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 9 §
meddela sådant förordnande om
övervakning som enligt 11 § samma
kapitel ankommer på
frivårdsmyndigheten.

10 §
Frivårdsmyndighets och
övervakningsnämnds beslut som
avses i 7 och 8 §§ länder
omedelbart till efterrättelse, såvida
ej annorlunda förordnas.
Den lokala
kriminalvårdsmyndighetens och
övervakningsnämndens beslut som
avses i 7 och 8 §§ gäller
omedelbart, om inte något annat
förordnas.

38 kap.
1 §
Den som har dömts till villkorlig
dom får före fullföljdstidens utgång
avge förklaring, att han är nöjd med
domen i vad gäller den ådömda
påföljden. Sådan förklaring skall
avse även böter, som ådömts med
stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen
avges i den ordning regeringen
föreskriver.
Förklaring som avgivits i
föreskriven ordning, må icke
återtagas. Har den dömde fullföljt
talan mot domen, skall hans talan
vad angår påföljd för brottet anses
återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga
om dom på fängelse är särskilt
stadgat.
Den som har dömts till villkorlig
dom får före överklagandetidens
utgång lämna förklaring, att han är
nöjd med domen när det gäller den
utdömda påföljden. En sådan
förklaring skall avse även böter,
som ådömts med stöd av 27 kap.
2 §. Förklaringen avges i den
ordning regeringen föreskriver.
En förklaring som lämnats i
föreskriven ordning får inte tas
tillbaka. Har den dömde överklagat
domen, skall hans talan när det
gäller påföljden för brottet anses
återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga
om dom på fängelse och dom på
sluten ungdomsvård är särskilt
stadgat.

2 §
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten men finnes därefter
att vården ej kan genomföras med
den dömdes samtycke eller, vid
prövning i därför stadgad ordning,
att i lag angivna förutsättningar
brister för vård av det slag som
socialnämnd i yttrande till
domstolen förklarat sig ämna
anordna, äger efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet.

Vad nu har sagts gäller på
motsvarande sätt när domstolen har
överlämnat någon till vård med stöd
av 31 kap. 2 § och den vård som
socialnämnden i yttrande till
domstolen har förklarat sig ämna
föranstalta om visar sig inte kunna
anordnas.
Har domstol med stöd av 31 kap.
1 § överlämnat någon till vård inom
socialtjänsten och bryter därefter
den dömde i väsentlig utsträckning
mot en föreskrift som meddelats
med stöd av 31 kap. 1 § andra eller
tredje stycket, får efter ansökan av
åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om
överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet. Därvid
skall skälig hänsyn tas till böter
som har dömts ut enligt 31 kap. 1 §
tredje stycket 1 och till vad den
dömde undergått till följd av en
föreskrift om ungdomstjänst enligt
31 kap. 1 § tredje stycket 2.
Rätten kan, i stället för att
undanröja förordnandet enligt
första stycket, besluta att varning
skall meddelas den dömde, om
detta är en tillräcklig åtgärd.
Första stycket tillämpas på
motsvarande sätt om den planerade
vården eller åtgärderna som
socialnämnden redovisat i yttrande
enligt 11 § lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare inte kommer till
stånd eller om vården i väsentlig
utsträckning avviker från den i
yttrandet redovisade planen.
Vad som sagts i första stycket
gäller på motsvarande sätt när
domstolen har överlämnat någon
till vård med stöd av 31 kap. 2 §
och den vård som socialnämnden i
yttrande till domstolen har förklarat
sig ämna föranstalta om visar sig
inte kunna anordnas.

2 a §
Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad som framgår av
domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade till följd av brottet kan
komma att drabbas av avskedande eller uppsägning från arbetsanställning
och har det antagande som i detta hänseende legat till grund för domen
visat sig felaktigt, får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av
åklagaren eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till
ny påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare ådömda
påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan ansökan, får rätten
förordna att den tidigare ådömda påföljden tills vidare inte får
verkställas.
Är den tidigare påföljden
skyddstillsyn och bestäms den nya
påföljden till fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig
hänsyn tas till vad den dömde
undergått till följd av domen på
skyddstillsyn. Härvid får dömas till
fängelse på kortare tid än vad som
är föreskrivet för brottet. Undanröjs
fängelse och dömer rätten till nytt
fängelsestraff, skall den tid under
vilken det tidigare straffet
verkställts anses som verkställighet
av det nya straffet. Rätten skall i
beslutet ange den sålunda
verkställda tiden.
Är den tidigare påföljden
villkorlig dom eller skyddstillsyn
och bestäms den nya påföljden till
fängelse, skall vid straffets
bestämmande skälig hänsyn tas till
vad den dömde undergått till följd
av den villkorliga domen eller
domen på skyddstillsyn. Härvid får
dömas till fängelse på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet.
Undanröjs fängelse eller sluten
ungdomsvård och dömer rätten till
ny påföljd av nu angiven art, skall
den tid under vilken den tidigare
påföljden verkställts anses som
verkställighet av den nya påföljden.
Rätten skall i beslutet ange den
redan verkställda tiden.

3 §
Fråga om åtgärd enligt 27 kap.
5 § tredje stycket eller 6 § upptages
av den rätt som först avgjort det
mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid
tingsrätt, inom vars område den
övervakningsnämnd som har gjort
framställning i ärendet är verksam,
eller vid den rätt som först avgjort
det mål vari skyddstillsyn ådömts.
Mål som avses i denna paragraf
må ock upptagas av domstol, där
brottmål mot den dömde är
anhängigt, eller av rätten i den ort,
där den dömde mera varaktigt
uppehåller sig, om rätten med
hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.
Fråga om åtgärd enligt 27 kap.
2 a § tredje stycket, 5 § tredje
stycket eller 6 § tas upp av den rätt
som först avgjort det mål där
villkorlig dom meddelats. Fråga
om åtgärd enligt 31 kap. 1 § fjärde
stycket tas upp av den rätt som först
avgjort det mål i vilket dömts till
överlämnande till vård inom
socialtjänsten.
Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid
den tingsrätt, inom vars område den
övervakningsnämnd som har gjort
framställning i ärendet är verksam,
eller vid den rätt som först avgjort
det mål där skyddstillsyn dömts ut.
Mål som avses i denna paragraf
får också tas upp av en domstol,
där brottmål mot den dömde är
anhängigt, eller av rätten i den ort,
där den dömde mera varaktigt
uppehåller sig, om rätten med
hänsyn till utredningen samt
kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

6 §
Nämndemän skall deltaga vid
underrätts avgörande av fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap.
6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 10 §
andra stycket eller 18 §. Detsamma
skall gälla i fråga om undanröjande
av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd enligt 34
kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap.
5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 §
andra stycket.
Vid avgörande av en fråga som
avses i 27 kap. 5 § tredje stycket
eller 28 kap. 11 § första och andra
styckena, är underrätt domför med
en lagfaren domare.
Nämndemän skall delta när en
tingsrätt avgör en fråga, som avses
i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 10 § andra
stycket eller 18 §. Detsamma skall
gälla i fråga om undanröjande av
påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven
frihet eller annan åtgärd enligt 34
kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap.
5 § tredje stycket eller 34 kap. 6 §
andra stycket.
Vid avgörande av en fråga som
avses i 27 kap. 2 a § tredje stycket
eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 §
första och andra styckena eller 31
kap. 1 § fjärde stycket, är en
tingsrätt domför med en lagfaren
domare.

8 §
I mål om åtgärd enligt 2 eller
2 a § eller 27 kap. 5 § tredje stycket
eller 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap.
10 § andra stycket skall underätt
lämna den dömde tillfälle att yttra
sig. Begär han att bliva muntligen
hörd, skall tillfälle därtill beredas
honom. I mål om åtgärd enligt 34
kap. 18 § skall den dömde lämnas
tillfälle att yttra sig där så är
möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 11 § första
och andra styckena får beslutas utan
att tillfälle bereds den dömde att
yttra sig.
I mål om åtgärd enligt 2 eller
2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje
stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §,
28 kap. 9 §, 31 kap. 1 § fjärde
stycket eller 34 kap. 10 § andra
stycket skall tingsrätten ge den
dömde tillfälle att yttra sig. Begär
han att bli hörd muntligen, skall han
ges tillfälle till det. I mål om åtgärd
enligt 34 kap. 18 § skall den dömde
ges tillfälle att yttra sig, om det är
möjligt. Rättens avgörande av
saken sker genom beslut.
En åtgärd enligt 28 kap. 11 §
första och andra styckena får
beslutas utan att den dömde ges
tillfälle att yttra sig.

9 §
Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 5 § tredje stycket, 28 kap.
11 § första och andra styckena eller
34 kap. 10 § andra stycket eller
18 § länder omedelbart till
efterrättelse om ej annorlunda
förordnas. Detsamma gäller
avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 §
angående föreskrifter, övervakning
eller prövotid.
Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 2 a § tredje stycket eller 5 §
tredje stycket, 28 kap. 11 § första
och andra styckena, 31 kap. 1 §
fjärde stycket eller 34 kap. 10 §
andra stycket eller 18 § gäller
omedelbart, om inte något annat
förordnas. Detsamma gäller
avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28
kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 §
angående föreskrifter, övervakning
eller prövotid.

12 §
Det åligger polismyndighet att
lämna domstol,
övervakningsnämnd,
kriminalvårdsnämnden och
frivårdsmyndighet handräckning för
den dömdes inställande i mål eller
ärende enligt denna balk eller för
hans omhändertagande enligt 26
kap. 22 § eller 28 kap. 6 b § eller
11 §.
Polismyndigheten skall lämna
domstolar, övervakningsnämnder,
kriminalvårdsnämnden och lokala
kriminalvårdsmyndigheter
handräckning för den dömdes
inställelse i mål eller ärende enligt
denna balk eller för hans
omhändertagande enligt 26 kap.
22 § eller 28 kap. 6 b § eller 11 §.

13 §
Kriminalvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande,
chefen för kriminalvårdsregionen,
kan ändra vad en frivårdsmyndighet
har beslutat enligt denna balk.
Styrelsens beslut i en sådan fråga
kan inte överklagas. Detsamma
gäller i fråga om regionchefens
beslut, som dock kan ändras av
styrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen eller,
efter styrelsens bemyndigande,
chefen för kriminalvårdsregionen,
kan ändra vad en lokal
kriminalvårdsmyndighet har
beslutat enligt denna balk.
Styrelsens beslut i en sådan fråga
kan inte överklagas. Detsamma
gäller i fråga om regionchefens
beslut, som dock kan ändras av
styrelsen.
Första stycket gäller inte beslut som avses i 26 kap. 11 §, 12 § andra
meningen, 13 § andra meningen eller 16 § första stycket andra meningen.

14 §
Kriminalvårdsstyrelsen kan
ändra ett beslut i fråga om att
skjuta upp eller senarelägga
villkorlig frigivning som enligt
bemyndigandet i 26 kap. 9 § andra
stycket meddelats av en annan
kriminalvårdsmyndighet. Den som
beslutet angår får begära styrelsens
prövning av ett sådant beslut, om
det har gått honom emot.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt 26 kap. 6 § tredje stycket och
7 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

15 §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a §
förvaltningsprocesslagen
(1971:291) att i länsrätt och
kammarrätt föra det allmännas
talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.

16 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som har
orsakats av den dömde vid sådant
oavlönat arbete som avses i 27 kap.
2 a § första stycket, 28 kap. 2 a §
första stycket samt 31 kap. 1 §
tredje stycket 2.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelserna i 26 kap. 6 , 6 a , och 9 §§ skall tillämpas i sin äldre
lydelse i fråga om den som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss
tid, lägst tre månader. Beslut som avses i 6 § femte stycket skall dock
fattas av Kriminalvårdsstyrelsen.
Första stycket tillämpas även på fängelse som verkställs gemensamt
med fängelse som dömts ut efter ikraftträdandet.

3. Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast grundas på
förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 31 kap. 1 § och 1 a § i deras nya lydelser skall
tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet.

5. Genom denna lag upphävs lagen (1989:928) om samhällstjänst.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 §, 30 kap. 6 §, 48 kap. 4 § samt 51
kap. 13 och 25 §§ rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

29 kap.
2 §1
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om det
kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i sådant fall
skall bedömas,
2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har omedelbar
betydelse för bestämmande av påföljd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot,
föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid eller
verkställighet av påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård, skall före omröstning
enligt andra stycket 3 röstas särskilt
angående denna mening.
Anser någon ledamot att den
tilltalade skall överlämnas till
särskild vård av annat slag än som
avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken,
skall före omröstning enligt andra
stycket 3 röstas särskilt angående
denna mening.

30 kap.
6 §2
Har den tilltalade erkänt
gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än
fängelse eller till fängelse i högst
sex månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts
dom, får också utfärdas i förenklad
form.

Har den tilltalade erkänt
gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än
fängelse eller sluten ungdomvård
eller till fängelse i högst sex
månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom
högre rätt fastställer lägre rätts
dom, får också utfärdas i förenklad
form.
Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott, gäller vad
som sägs i första stycket första meningen endast om den tilltalde medger
anspråket eller om rätten finner saken vara uppenbar.

48 kap.
4 §3
Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott,
för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns
särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har
begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 §
första stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande
i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd. Vad
nu sagts gäller dock inte
beträffande brott som har begåtts
av någon som inte har fyllt 18 år.
Villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande
i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd.
Detta gäller dock inte för brott som
har begåtts av någon som inte har
fyllt 18 år eller om det finns
anledning att förena den villkorliga
domen med en föreskrift om
samhällstjänst.

51 kap.
13 §4
Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade överklagat och hans ändringsyrkande godtas
av motparten,
3. om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, eller
4. om det inte finns anledning att
döma den tilltalade till ansvar eller
ådöma honom påföljd, eller döma
honom till annan påföljd än böter
eller villkorlig dom eller sådana
påföljder i förening.

4. om det inte finns anledning att
döma den tilltalade till ansvar, att
döma honom till påföljd, eller att
döma honom till annan påföljd än
böter eller villkorlig dom utan
föreskrift om samhällstjänst eller
sådana påföljder i förening.
Med de påföljder som anges i första stycket 4 likställs vite och, om det
inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från
fängelsestraff, förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1
brottsbalken.
Har i fall som avses i första stycket en part begärt huvudförhandling,
skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt.
Avser överklagandet även annat än ansvar, får målet avgöras utan
huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas
utan huvudförhandling.
För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling
inte hållas.

25 §5
Hovrätten får inte med anledning
av den tilltalades överklagande eller
av åklagarens överklagande till
hans förmån döma till en
brottspåföljd som är att anse som
svårare eller mer ingripande för den
tilltalade än den som tingsrätten
dömt till. Hovrätten får dock
besluta om överlämnande till
särskild vård eller, om tingsrätten
beslutat om sådan vård, döma till
annan påföljd.
Hovrätten får inte med anledning
av den tilltalades överklagande eller
av åklagarens överklagande till
hans förmån döma till en
brottspåföljd som är att anse som
svårare eller mer ingripande för den
tilltalade än den som tingsrätten
dömt till. Hovrätten får dock
besluta om överlämnande till
särskild vård av annat slag än som
avses i 31 kap. 1 a § brottsbalken.
Om tingsrätten beslutat om särskild
vård enligt 31 kap. brottsbalken,
får hovrätten döma till annan
påföljd.
Har tingsrätten förenat villkorlig
dom eller skyddstillsyn med en
föreskrift som föutsätter samtycke
och samtycker den dömde inte
längre till föreskriften, får
hovrätten trots första stycket döma
till en mer ingripande påföljd.
Hovrätten får inte heller med anledning av ett överklagande som anges
i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har meddelat
sådant beslut, eller bestämma längre tid än tingsrätten gjort för förbud för
den tilltalade att återvända till Sverige.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av
nya rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

19 §1
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt, skall han vid
fullföljd av talan i målet anses som
häktad för brottet. Detsamma gäller
i fråga om den som är
omhändertagen enligt 28 kap. 11 §
brottsbalken.

Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han
intagen i anstalt som avses i första
stycket, skall han anses som häktad
för brottet. Har offentlig försvarare
förordnats för den dömde, skall
ersättning till försvararen alltid
betalas av staten. Även kostnad för
annan rättshjälp åt den dömde skall
betalas av staten.
Har någon genom dom, som får
verkställas, trots att den inte äger
laga kraft, dömts till straff eller
annan påföljd för brott och är han
för sådan verkställighet intagen i
kriminalvårdsanstalt eller särskilt
ungdomshem enligt i 31 kap. 1 a §
brottsbalken, skall han vid fullföljd
av talan i målet anses som häktad
för brottet. Detsamma gäller i fråga
om den som är omhändertagen
enligt 28 kap. 11 § brottsbalken.
Vad i nya rättegångsbalken är
föreskrivet angående brottmål skall,
om inte annat är föreskrivet, i
tillämpliga delar gälla, då mot
någon, som blivit dömd för brott,
vid domstol inleds förfarande, som
avser undanröjande av påföljd och
ådömande av annan påföljd för
brott eller som avser annan åtgärd i
fråga om ådömd påföljd; är han för
verkställighet av påföljd intagen i
anstalt eller särskilt ungdomshem
som avses i första stycket, skall han
anses som häktad för brottet. Har
offentlig försvarare förordnats för
den dömde, skall ersättning till
försvararen alltid betalas av staten.
Även kostnad för annan rättshjälp
åt den dömde skall betalas av
staten.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §1
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i
riket
1. dömts till fängelse, villkorlig
dom eller skyddstillsyn;
1. dömts till fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller sluten
ungdomsvård;
2. överlämnats till rättspsykiatrisk vård eller, om för brottet är
föreskrivet fängelse, till vård enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall; eller
3. ålagts förvandlingsstraff för böter.
Har brott, för vilket dömts till skyddstillsyn eller villkorlig dom, enligt
domen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, skall
detta särskilt anmärkas i registret.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller även dem som förelagts
villkorlig dom enligt 48 kap. rättegångsbalken.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd
personutredning och om domen, beslutet eller föreläggandet.

4 §2
Registret skall innehålla anteckning om
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts
förvandlingsstraff för böter samt
frigivning från sådana straff, med
angivande vid villkorlig frigivning
av prövotiden och den återstående
strafftiden; samt
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn.
1. verkställighetens början
beträffande den som dömts till
fängelse eller ålagts
förvandlingsstraff för böter samt
frigivning från sådana straff, med
angivande vid villkorlig frigivning
av prövotiden och den återstående
strafftiden;
2. förordnande om anstånd med
övervakning eller om att vidare
verkställighet ej får äga rum
beträffande den som dömts till
skyddstillsyn; samt
3. verkställighetens början och
slut för den som dömts till sluten
ungdomsvård.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 4 och 11 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
En förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år och som gäller
brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader skall
bedrivas med särskild skyndsamhet.
Förundersökningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast inom
fyra vckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke
enligt 23 kap. 18 § första stycket
rättegångsbalken. Tidsfristen får
överskridas endast om det är
nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller
andra särskilda omständigheter.
En förundersökning mot den som
inte har fyllt 18 år och som gäller
brott för vilket det är föreskrivet
fängelse i mer än sex månader skall
bedrivas med särskild skyndsamhet.
Förundersökningen skall avslutas
och beslut i åtalsfrågan fattas så
snart det kan ske och senast inom
sex veckor från dagen för
delgivning av brottsmisstanke
enligt 23 kap. 18 § första stycket
rättegångsbalken. Tidsfristen får
överskridas endast om det är
nödvändigt med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller
andra särskilda omständigheter.

11 §2
I fråga om den som misstänks för
att ha begått brott innan han fyllt
arton år skall åklagaren, innan han
fattar beslut i åtalsfrågan, inhämta
yttrande från socialnämnden i den
kommun som enligt
socialtjänstlagen (1980:620) har
ansvaret för den unge, om denne
har erkänt gärningen eller det
annars finns skälig misstanke att
han har begått brottet. Yttrande
behöver inte inhämtas om brottet är
ringa, om det är uppenbart att det
finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det
annars är obehövligt.
I fråga om den som misstänks för
att ha begått brott innan han fyllt
arton år skall åklagaren, innan han
fattar beslut i åtalsfrågan, hämta in
yttrande från socialnämnden i den
kommun som enligt
socialtjänstlagen (1980:620) har
ansvaret för den unge, om denne
har erkänt gärningen eller det
annars finns skälig misstanke att
han har begått brottet. Yttrande
behöver inte hämtas in om brottet
är ringa, om det är uppenbart att det
finns förutsättningar för
åtalsunderlåtelse eller om det
annars är obehövligt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall avse frågan om nämnden har
vidtagit eller avser att vidta någon
åtgärd beträffande den unge och
om en sådan åtgärd enligt
nämndens mening är den
lämpligaste för honom. Yttrandet
skall, om åklagaren begär det eller
om nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Ett yttrande enligt första stycket
skall innehålla en redogörelse för
de åtgärder som nämnden tidigare
har vidtagit i fråga om den unge
samt en plan för de åtgärder som
nämnden avser att vidta, varvid
arten, omfattningen och
varaktigheten av åtgärderna skall
framgå. Yttrandet skall, om
åklagaren begär det eller om
nämnden finner det nödvändigt,
även innehålla en redogörelse för
den unges personliga utveckling
och hans levnadsomständigheter i
övrigt.
Nämnden skall även utan samband med yttrande lämna åklagaren de
upplysningar som denne begär i fråga om den unge.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 §1
För den som har börjat avtjäna
fängelse på viss tid skall
Kriminalvårdsstyrelsen så snart det
kan ske fastställa dagen för
strafftidens slut. Om strafftiden
överstiger två månader skall
styrelsen därvid även fastställa den
tidigaste tidpunkt då villkorlig
frigivning kan komma i fråga samt
tidpunkten för prövotidens utgång.
Är det fråga om ett sådant fall som
avses i 26 kap. 9 § första stycket
brottsbalken, skall i stället den eller
de dagar anges, som är av
betydelse för tillämpningen av
bestämmelserna om sådan
frigivning, samt den strafftid som
då återstår.
För den som har börjat avtjäna
fängelse på viss tid skall
Kriminalvårdsstyrelsen så snart det
kan ske fastställa dagen för
strafftidens slut. Om strafftiden
uppgår till mer än en månad skall
styrelsen därvid även fastställa den
tidigaste tidpunkten då villkorlig
frigivning kan komma i fråga samt
tidpunkten för prövotidens utgång.

När omständigheterna ger anledning till det, skall ett beslut enligt
första stycket ändras.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt
Härigenom föreskrivs ifråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1 skall ha följande lydelse.
dels att 33, 47 och 48 §§ skall upphöra att gälla
dels att 1, 30, 35, 36, 39, 49-51, 54-56, 59, 61, 63 och 64 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse.
Vad som föreskrives i lagen om
den som dömts till fängelse gäller
även den som ålagts fängelse som
förvandlingsstraff för böter.
Vad som föreskrivs i lagen om
den som dömts till fängelse gäller
även den som ålagts fängelse som
förvandlingsstraff för böter.

Bestämmelser om verkställighet
av fängelsestraff i vissa fall finns i
lagen (1994:451) om
intensivövervakning med
elektronisk kontroll.

30 §
Telefonsamtal mellan intagna
och personer utom anstalten får äga
rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. En intagen kan
förvägras telefonsamtal som är
ägnat att äventyra säkerheten i
anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller
annars vara till skada för honom
eller någon annan. Om en intagen
under utredningen av ett
disciplinärende hålls avskild från
andra intagna, får han också hindras
från kontakter med andra personer
genom telefonsamtal i den mån det
är oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen inte skall
äventyras.
Telefonsamtal mellan intagna
och personer utanför anstalten får
äga rum i den utsträckning det
lämpligen kan ske. En intagen kan
förvägras telefonsamtal som är
ägnade att äventyra säkerheten i
anstalten eller som kan motverka
hans anpassning i samhället eller
annars vara till skada för honom
eller någon annan. Om en intagen
under utredningen av frågor som
avses i 49 § hålls avskild från andra
intagna, får han också hindras från
kontakter med andra personer
genom telefonsamtal i den
utsträckning det är absolut
nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras.
Beträffande den som den intagne
önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra
stycket göras i den mån det anses
behövligt.
I fråga om den som den intagne
önskar samtala med kan sådan
kontroll som avses i 29 § andra
stycket göras i den utsträckning det
anses behövligt.
Om det är påkallat med hänsyn
till säkerheten, skall tjänsteman på
lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får äga
rum endast med den intagnes
vetskap. Telefonsamtal med
advokat som biträder den intagne i
rättslig angelägenhet får icke
avlyssnas utan den intagnes
medgivande.
Om det är nödvändigt med
hänsyn till säkerheten, skall en
tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna
telefonsamtal. Avlyssning får
endast ske om den intagne känner
till det. Telefonsamtal med advokat
som biträder den intagne i en
rättslig angelägenhet får inte
avlyssnas utan den intagnes
medgivande.

35 §2
Om en intagen avtjänat straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om i
vilken kriminalvårdsanstalt den
intagne befinner sig, den intagnes
förflyttning till öppen anstalt,
permissioner och vistelser utanför
anstalten enligt 32 34 §§,
frigivning, rymning och uteblivande
efter permission.
Om en intagen avtjänat straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om han
eller hon vill bli underrättad om
följande:
i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
om den intagne får permission
enligt 32 §,
om den intagne vistas utanför
anstalt enligt 34 §,
om den intagne friges,
om den intagne rymmer, och
om den intagne uteblir efter
permission.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den lämnas
beträffande frigivning lämplig tid
före frigivningen och i andra fall så
tidigt som möjligt.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den vid
frigivning lämnas i lämplig tid före
frigivningen och i andra fall så
tidigt som möjligt.

36 §
Med de begränsningar som följer
av gällande bestämmelser och avtal
för verksamheten inom
kriminalvården har de intagna rätt
att i lämplig ordning överlägga med
anstaltsledningen i frågor som är av
gemensamt intresse för de intagna.
De har också rätt att i lämplig
ordning sammanträda med varandra
för överläggning i sådana frågor.
Intagen som hålls avskild från
andra intagna får dock deltaga i
överläggning eller sammanträde
endast om det kan ske utan
olägenhet.
Med de begränsningar som följer
av gällande bestämmelser och avtal
för verksamheten inom
kriminalvården har de intagna rätt
att i lämplig ordning överlägga med
ledningen för den lokala
kriminalvårdsmyndigheten i frågor
som är av gemensamt intresse för
de intagna. De har också rätt att i
lämplig ordning sammanträda med
varandra för överläggning i sådana
frågor. Intagen som hålls avskild
från andra intagna får dock deltaga
i överläggning eller sammanträde
endast om det kan ske utan
olägenhet.

39 §
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket eller
32, 33, 34 eller 37 § eller enligt
bestämmelse som avses i 38 §
inräknas i verkställighetstiden, om
inte särskilda skäl talar mot det.
Tid för vistelse utanför anstalt
enligt 11 §, 14 § andra stycket eller
32, 34 eller 37 § räknas in i
verkställighetstiden, om inte
särskilda skäl talar mot det.

49 §
Föreligger flera förseelser skall
disciplinär bestraffning bestämmas
gemensamt för samtliga förseelser.
Genom upprepade förordnanden
enligt 47 § andra stycket 2 får den
tid som inte skall inräknas i
verkställighetstiden ej överstiga,
1. beträffande den som undergår
fängelse i högst en månad
sammanlagt tio dagar,
2. beträffande den som undergår
fängelse i mer än en men högst fyra
månader sammanlagt femton dagar
samt
3. beträffande den som undergår
fängelse på längre tid än fyra
månader sammanlagt fyrtiofem
dagar.
Bestämmelser om
senareläggning av tidpunkten för
villkorlig frigivning av en intagen
som i väsentlig utsträckning bryter
mot vad som gäller för
verkställigheten finns i 26 kap. 7 §
brottsbalken. Om det inte finns
tillräckliga skäl att senarelägga
den villkorliga frigivningen av en
sådan intagen, får han, om det
bedöms att han inte kommer att
rätta sig av en tillsägelse, tilldelas
en varning.

50 §
Under utredningen av ett
disciplinärende får en intagen
tillfälligt hållas avskild från andra
intagna i den mån det är
oundgängligen nödvändigt för att
syftet med utredningen ej skall
äventyras. Åtgärden får i intet fall
bestå längre än fyra dygn. Kan den
intagne inte hållas avskild på
anstalten, får han placeras i allmänt
häkte, om detta är lämpligare än att
han förs över till en annan anstalt.
Den intagne skall få den lättnad i
avskildheten som är möjlig.
Under utredningen av frågor som
avses i 49 § får en intagen tillfälligt
hållas avskild från andra intagna i
den utsträckning det är absolut
nödvändigt för att syftet med
utredningen inte skall äventyras.
Åtgärden får inte bestå längre än
fyra dygn. Kan den intagne inte
hållas avskild på anstalten, får han
placeras i allmänt häkte, om detta är
lämpligare än att han förs över till
en annan anstalt. Den intagne skall
få den lättnad i avskildheten som är
möjlig.

51 §
Disciplinärenden skall avgöras
skyndsamt. Innan beslut meddelas
skall förhör hållas med den intagne.
Över vad som förekommit vid
förhör och annan undersökning
skall protokoll föras.
Frågor som avses i 49 § skall
avgöras skyndsamt. Innan beslut
meddelas skall förhör hållas med
den intagne. Över vad som
förekommit vid förhör och annan
undersökning skall föras protokoll.

54 §
Frågor som avses i 33 § prövas
av kriminalvårdsnämnden.
Detsamma gäller frågor som avses
i 34 §, om den intagne har dömts
till fängelse i lägst två år. Övriga
frågor enligt 34 § prövas av den
övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör.
Frågor enligt 34 § prövas av
Kriminalvårdsnämnden, om den
intagne har dömts till fängelse i
lägst två år.
Övriga frågor enligt 34 § prövas
av den övervakningsnämnd till vars
verksamhetsområde anstalten hör.

55 §
Regeringen kan förordna att
tillämpningen av 33 och 34 §§ får
överflyttas från kriminalvårds-
nämnden till den övervaknings-
nämnd, till vars verksamhets-
område anstalten hör.
Regeringen kan förordna att
tillämpningen av 34 § får flyttas
över från Kriminalvårdsnämnden
till den övervakningsnämnd, till
vars verksamhetsområde anstalten
hör.

56 §
Intagen får hos kriminalvårds-
nämnden påkalla prövning av
övervakningsnämndens beslut i
frågor som avses i 33 och 34 §§.
En intagen får hos Kriminal-
vårdsnämnden begära prövning av
övervakningsnämndens beslut i
frågor som avses i 34 §.

59 §3
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilt fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut i fråga
om vistelse utom anstalt för en
intagen beträffande vilken
regeringen har meddelat
förordnande enligt 31 § överklagas
dock hos regeringen. Detsamma
gäller andra beslut av styrelsen
enligt denna lag än som nu har
angetts.
Kriminalvårdsstyrelsens beslut i
särskilda fall enligt denna lag får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut i fråga
om vistelse utanför anstalt för en
intagen för vilken regeringen har
meddelat förordnande enligt 31 §
överklagas dock hos regeringen.
Detsamma gäller andra beslut av
styrelsen enligt denna lag än som
nu har angetts.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av
beslut som avses i 49 § första
meningen finns bestämmelser i 38
kap. brottsbalken.

61 §
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra
beslut i andra frågor än som avses i
54 56 §§ som efter bemyndigande
enligt 60 § har meddelats av en
annan kriminalvårdsmyndighet.
Den som beslutet angår får påkalla
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det har gått honom emot.
Har till följd av en föreskrift
enligt 60 § någon annan
kriminalvårdsmyndighet än
kriminalvårdsstyrelsen meddelat
beslut enligt 47 § andra stycket 2
om disciplinär åtgärd, skall
beslutet omedelbart anmälas för
kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra
beslut i andra frågor än som avses i
54 56 §§ som efter bemyndigande
enligt 60 § har meddelats av en
annan kriminalvårdsmyndighet.
Den som beslutet angår får begära
styrelsens prövning av ett sådant
beslut, om det har gått honom emot.

63 §
Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får omhändertas,
1. om de påträffas hos en intagen,
2. om en intagen får dem sig tillsända,
3. om de medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstalt, eller
4. om de annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd
ägare till dem.
Kriminalvårdsanstalten skall låta
förstöra eller försälja den
omhändertagna egendomen enligt
bestämmelserna om beslagtagen
egendom i 2 § 1 första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m.m.
Den lokala kriminalvårdsmyndig-
heten skall låta förstöra eller sälja
den omhändertagna egendomen
enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första
stycket lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas även i
fråga om injektionsspruta eller
kanyl som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som
är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning
med narkotika.
Bestämmelserna i första och
andra styckena tillämpas även i
fråga om injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för
insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som
är särskilt ägnade att användas för
missbruk av eller annan befattning
med narkotika.
Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom,
tillfaller staten.
Pengar, som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid
med vad som är särskilt föreskrivet
om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart oskäligt. Omhändertagna
pengar skall genom anstaltens
försorg göras räntebärande men får
ej disponeras av den intagne förrän
vid anstaltsvårdens slut, om det
inte föreligger särskilda skäl.
Pengar som påträffas hos eller
ankommer till en intagen i strid
med vad som är särskilt föreskrivet
om intagnas rätt att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inte är
uppenbart oskäligt. Omhändertagna
pengar skall genom den lokala
kriminalvårdsmyndighetens försorg
göras räntebärande men får inte
disponeras av den intagne förrän
vid anstaltsvistelsens slut, om det
inte finns särskilda skäl.

64 §
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten
egendom som kan antas bli tagen i
beslag, får kriminalvårdsanstalten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut därom.
Omhändertagandet skall så snart
det kan ske anmälas till den som får
besluta om beslag.
Anträffas i andra fall än som
avses i 63 § inom anstalten
egendom som kan antas bli tagen i
beslag, får den lokala
kriminalvårdsmyndigheten
omhänderta egendomen i avvaktan
på beslut i frågan.
Omhändertagandet skall så snart
som möjligt anmälas till den som
får besluta om beslag.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Bestämmelserna i 47 § skall även fortsättningsvis gälla i fråga om
förhållanden som har inträffat före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning
vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §2
Den som har undergått fängelse,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har genomgått
rättspsykiatrisk vård.
Den som har undergått fängelse,
sluten ungdomsvård,
förvandlingsstraff för böter eller
utegångsförbud enligt lagen
(1986:644) om disciplinförseelser
av krigsmän, m.m. har rätt till
ersättning av staten, om efter
fullföljd av talan eller anlitande av
särskilt rättsmedel frikännande dom
meddelas eller mindre ingripande
påföljd ådöms eller dom eller beslut
som legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan
förordnande om ny handläggning.
Detsamma gäller den som efter
förordnande av domstol enligt 31
kap. 3 § brottsbalken har genomgått
rättspsykiatrisk vård.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

17 §1
Vad som sägs i denna lag om
häktad har motsvarande
tillämpning på
1. den som anhållits eller gripits
på grund av misstanke om brott,
2. den som har intagits i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
Vad som sägs i denna lag om
häktad skall också tillämpas på

1. den som anhållits eller gripits
på grund av misstanke om brott,
2. den som har tagits in i häkte
eller polisarrest för förpassning till
kriminalvårdsanstalt,
3. den som har tillfälligt placerats
i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt och
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft.
3. den som har tillfälligt placerats
i häkte med stöd av 23 § tredje
stycket, 43 § första stycket tredje
meningen eller 50 § tredje
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
4. den som har omhändertagits
enligt 28 kap. 11 § tredje stycket
brottsbalken i avvaktan på att beslut
om undanröjande av skyddstillsyn
vinner laga kraft, och
5. den som tagits in i häkte eller
polisarrest för transport till särskilt
ungdomshem med stöd av 9 § tredje
stycket lagen (1998:000) om
verkställighet av dom på sluten
ungdomsvård.
Denna lag tillämpas inte på den som har gripits enligt 34 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
Denna lag gäller ersättning av
staten vid personskada och
tillämpas på
1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt
eller inställer sig till mönstring, eller annan uttagning enligt den lagen
eller till antagningsprövning enligt lagen (1994:1810) om möjlighet för
kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning,
2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med
räddningskår enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) eller i
räddningstjänst enligt 11 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (1957:297),
3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som
avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga, i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i
annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller
polisarrest.

4. den som utför samhällstjänst
på grund av en föreskrift som
meddelats med stöd av 27 kap.
2 a § eller 28 kap. 2 a §
brottsbalken,
5. den som utför ungdomstjänst
på grund av en föreskrift som
meddelats med stöd av 31 kap. 1 §
tredje stycket 2 brottsbalken,
6. den som utför oavlönat arbete
enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket 2 lagen (1994:451) om
intensivövervakning med
elektronisk kontroll.
Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som i
annat fall än som avses i första stycket frivilligt deltar i verksamhet inom
totalförsvaret eller i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på
människor eller egendom eller i miljön.

4 §2
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § och gäller till dess den
sista färden från verksamheten eller
intagningen avslutats.
Personskadeskyddet inträder när
den första färden påbörjas till
verksamhet eller intagning som
avses i 1 § 1 3 och gäller till dess
den sista färden från verksamheten
eller intagningen avslutats.
Vid sådan verksamhet som avses
i 1 § 4 6 inträder
personskadeskyddet när den dömde
påbörjar resa till platsen för
verksamheten och upphör när resa
från platsen avslutats.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 och 19 § samt 16 kap 1 §
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

7 kap.
4 §2
Sekretess gäller inom
socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretessen gäller dock inte beslut
om omhändertagande eller beslut
om vård utan samtycke. Utan
hinder av sekretessen får uppgift
lämnas till enskild som uppnått
myndig ålder om förhållanden av
betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska
föräldrar är.

Sekretess gäller inom
socialtjänsten för uppgift om
enskilds personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men.
Sekretessen gäller dock inte beslut
om omhändertagande eller beslut
om vård utan samtycke eller beslut
om sluten ungdomsvård. Utan
hinder av sekretessen får uppgift
lämnas till enskild som uppnått
myndig ålder om förhållanden av
betydelse för att denne skall få
vetskap om vilka hans biologiska
föräldrar är.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som
enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med
rådgivningen.
Med socialtjänst förstås
verksamhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och
av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd. Till
socialtjänst räknas också
verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning av
socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar, ärenden om tillstånd
till parkering för rörelsehindrade
samt verksamhet enligt
lagstiftningen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Med socialtjänst förstås
verksamhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda
lagstiftningen om vård av unga och
av missbrukare utan samtycke samt
verksamhet som i annat fall enligt
lag handhas av socialnämnd eller
av Statens institutionsstyrelse. Till
socialtjänst räknas också
verksamhet hos annan myndighet
som innefattar omprövning av
socialnämnds beslut eller särskild
tillsyn över nämndens verksamhet
samt verksamhet hos kommunal
invandrarbyrå. Med socialtjänst
jämställs ärenden om bistånd åt
asylsökande och andra utlänningar,
ärenden om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra
utlänningar, ärenden om tillstånd
till parkering för rörelsehindrade
samt verksamhet enligt
lagstiftningen om stöd och service
till vissa funktionshindrade.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av
personakt enligt 70 c § socialtjänstlagen (1980:620) för uppgift om
enskilds personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift
lämnas till socialnämnd om uppgiften behövs för handläggning av ärende
eller genomförande av beslut om stödinsatser, vård eller behandling och
det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.
Sekretess enligt första stycket gäller inte
1. beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård, eller
2. beslut i fråga om omhändertagande eller återlämnande av personakt.
Beträffande anmälan i ärende om ansvar eller behörighet för personal
inom kommunal hälso- och sjukvård gäller sekretess om det kan antas att
den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider betydande
men om uppgiften röjs.

19 §
Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig till
1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,
2. ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård eller om vård av
missbrukare utan samtycke inom socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda eller
vård av unga utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt
lagstiftningen om omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda eller
vård av unga utan samtycke inom
socialtjänsten eller lagen
(1998:000) om verkställighet av
sluten ungdomsvård,
4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar handräckning enligt
smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare, om
det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

16 kap.
1 §

Nuvarande lydelse

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1 8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av
--------------------------------------------------------------------------------
-------
2. 3 kap. 3 § tryckfrihetsförord-
ningen eller 2 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

3 kap. 1 §

5 kap. 1 §

5 kap. 2 4 §§
7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

7 kap. 4 §

7 kap. 6 §
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra
stycket, 12 § andra stycket eller
14 § första stycket

7 kap. 21 §

7 kap. 29 §
7 kap. 34 §
7 kap. 37 §

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
8 kap. 6 andra stycket

8 kap. 7 § första stycket 2 eller
8 § första stycket
8 kap. 8 § andra stycket

8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § eller 15 §

8 kap. 21 §

8 kap. 23 § första stycket 2

9 kap. 1 4 §§
9 kap. 6 §

9 kap. 7 §, 8 § första eller andra
stycket, 9 § eller 10 § första stycket
1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas sätta rikets
säkerhet i fara eller annars
skada landet allvarligt

såvitt avser uppgift hos
Riksbanken

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift i anmälan till
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift som hänför
sig till annat än ärende om
tillrättaförande av elev eller
skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas medföra fara för att
någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men

såvitt avser uppgift om andra
ekonomiska eller personliga
förhållanden än affärs- eller
driftförhållanden för den som trätt i
affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som är
föremål för myndighetens
verksamhet

såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet

såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men

såvitt avser uppgift om
registrerads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför
sig till ärende om annat än
ekonomiskt bistånd till enskild

Föreslagen lydelse
--------------------------------------------------------------------------------
----

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa
fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1--8
samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket
samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av
uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7
kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap.
1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i
övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

--------------------------------------------------------------------------------
-----

2. 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen eller 2
kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen

3. denna lag enligt

2 kap. 1 §

3 kap. 1 §

5 kap. 1 §

5 kap. 2 4 §§
7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

7 kap. 4 §

7 kap. 6 §
7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra
stycket, 12 § andra stycket eller
14 § första stycket

7 kap. 21 §

7 kap. 29 §
7 kap. 34 §
7 kap. 37 §

8 kap. 3 §, 5 § första stycket 2,
6 § första stycket 2
8 kap. 6 andra stycket

8 kap. 7 § första stycket 2 eller
8 § första stycket
8 kap. 8 § andra stycket

8 kap. 9 §, 12 § första stycket,
13 § elle 15 §

8 kap. 21 §

8 kap. 23 § första stycket 2

9 kap. 1 4 §§
9 kap. 6 §

9kap. 7 §, 8 § första eller andra
stycket, 9 § eller 10 § första stycket
1
9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas sätta rikets säkerhet i fara
eller annars skada landet allvarligt

såvitt avser uppgift hos
Riksbanken

såvitt avser uppgift om
kvarhållande av försändelse på
befordringsföretag, hemlig
teleavlyssning och hemlig
teleövervakning eller hemlig
kameraövervakning på grund av
beslut av domstol,
undersökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke

såvitt avser uppgift i anmälan till
Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd

såvitt avser uppgift om annat än
verkställigheten av beslut om
omhändertagande eller beslut om
vård utan samtycke eller beslut om
sluten ungdomsvård

såvitt avser uppgift som hänför
sig till annat än ärende om
tillrättaförande av elev eller
skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande
kan antas medföra fara för att
någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men

såvitt avser uppgift om andra
ekonomiska eller personliga
förhållanden än affärs- eller
driftförhållanden för den som trätt i
affärsförbindelse eller liknande
förbindelse med den som är
föremål för myndighetens
verksamhet

såvitt avser uppgift som hänför
sig till myndighets affärsmässiga
utlåningsverksamhet

såvitt avser uppgift om enskilds
personliga förhållanden vars
röjande kan vålla allvarligt men

såvitt avser uppgift om
registrerads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför
sig till ärende om annat än
ekonomiskt bistånd till enskild

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen (1980:620) skall
införas en ny paragraf, 65 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

65 a §
Har någon som påföljd för brott
överlämnats till vård inom
socialtjänsten, skall socialnämnden
underrätta åklagarmyndigheten, om
vården eller de andra åtgärder som
redovisats i vårdplanen inte
kommer till stånd.
Detsamma gäller om den som
överlämnats till vård inom
socialtjänsten bryter mot en
föreskrift som meddelats med stöd
av 31 kap. 1 § tredje stycket 2
brottsbalken.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller
utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat
socialt nedbrytande beteende.

Vård skall också beslutas om den
som dömts till sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken vid
verkställighetens slut bedöms vara i
uppenbart behov av fortsatt vård
för att inte löpa sådan risk som
avses i första stycket.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
Härigenom föreskrivs att 1, 4, 5, 8, 11, 15, 19 och 29 §§ lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall ha följande lydelse.

1 §
Föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande
och annat tvång i andra fall än som avses i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård (rättspsykiatrisk vård) ges i denna lag.
Lagen gäller den som
1. efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
2. är anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller
3. är intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt.
2. är anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning,
3. är intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
eller
4. är intagen på ett särskilt
ungdomshem till följd av en dom på
sluten ungdomsvård enligt 31 kap.
1 a § brottsbalken.

4 §
Den som avses i 1 § andra
stycket 2 eller 3 får ges
rättspsykiatrisk vård om
Den som avses i 1 § andra
stycket 2, 3 eller 4 får ges
rättspsykiatrisk vård om

1. han lider av en allvarlig psykisk störning,
2. han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd och sina personliga
förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses
genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning, och
3. han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande
i frågan.
Om någon som vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård anhålls, häktas, tas in på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning eller tas in i eller förpassas till kriminalvårdsanstalt, skall
beslutet om sådan vård anses som ett beslut om rättspsykiatrisk vård.

5 §
Beslut om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
fattas av en chefsöverläkare vid en enhet som avses i 6 § första stycket
andra meningen eller andra stycket. För ett sådant beslut krävs att ett
vårdintyg har utfärdats av någon annan läkare. Beträffande vårdintyg och
undersökning för vårdintyg gäller därvid bestämmelserna i 4 § första och
andra styckena, 5 § och 6 § första stycket tredje meningen lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård i tillämpliga delar.
En fråga om intagning för rättspsykiatrisk vård enligt 4 § första stycket
skall avgöras skyndsamt efter undersökning av patienten.
Om rätten har fattat beslut om
rättspsykiatrisk undersökning och
den misstänkte har tagits in på
undersökningsenheten, krävs inte
något vårdintyg för beslut om
rättspsykiatrisk vård. Detsamma
gäller den som är anhållen, häktad
eller intagen i eller skall förpassas
till kriminalvårdsanstalt och som
förts till en sådan
sjukvårdsinrättning som avses i 6 §
första stycket andra meningen för
frivillig psykiatrisk vård.
Om rätten har fattat beslut om
rättspsykiatrisk undersökning och
den misstänkte har tagits in på
undersökningsenheten, krävs inte
något vårdintyg för beslut om
rättspsykiatrisk vård. Detsamma
gäller den som är anhållen, häktad,
intagen i eller skall förpassas till
kriminalvårdsanstalt eller som är
intagen på ett särskilt ungdomshem
till följd av en dom på sluten
ungdomsvård enligt 31 kap. 1 a §
brottsbalken och som förts till en
sådan sjukvårdsinrättning som
avses i 6 § första stycket andra
meningen för frivillig psykiatrisk
vård.

8 §
Vid rättspsykiatrisk vård gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i
18 24 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Beträffande den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
får kriminalvårdsstyrelsen i
särskilda fall, om det är påkallat
från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt, besluta om
särskilda inskränkningar i rätten att
ta emot eller skicka försändelser, att
ta emot besök eller att samtala i
telefon med utomstående. Brev som
avses i 9 § första stycket första
meningen lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. från den som är
häktad eller anhållen liksom brev
som avses i 25 § första stycket
första meningen lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt från den
som är intagen skall dock alltid
vidarebefordras utan föregående
granskning.
Beträffande den som är anhållen,
häktad eller intagen i eller skall
förpassas till kriminalvårdsanstalt
får kriminalvårdsstyrelsen i
särskilda fall, om det är påkallat
från ordnings- eller
säkerhetssynpunkt, besluta om
särskilda inskränkningar i rätten att
ta emot eller skicka försändelser, att
ta emot besök eller att samtala i
telefon med utomstående.
Beträffande den som är intagen på
ett särskilt ungdomshem till följd av
en dom på sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken får
Statens institutionsstyrelse fatta
motsvarande beslut. Brev som
avses i 9 § första stycket första
meningen lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och
anhållna m.fl. från den som är
häktad eller anhållen, brev som
avses i 25 § första stycket första
meningen lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt från den som
är intagen liksom brev som avses i
19 § andra stycket lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga skall dock alltid
vidarebefordras utan föregående
granskning.
Beträffande den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol
eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall,
om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att
denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till brott som
innefattar användande av våld, hot eller tvång för politiska syften, besluta
om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser,
ta emot besök eller samtala i telefon med utomstående.

11 §
Den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt och som
genomgår rättspsykiatrisk vård får
ges tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område.
Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen
och andra stycket lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.

En fråga om tillstånd enligt första
stycket avgörs av
kriminalvårdsstyrelsen efter
ansökan av chefsöverläkaren eller
patienten. Om ansökan har gjorts av
patienten, skall yttrande inhämtas
från chefsöverläkaren.

Den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller på ett
särskilt ungdomshem till följd av en
dom på sluten ungdomsvård enligt
31 kap. 1 a § brottsbalken och som
genomgår rättspsykiatrisk vård får
ges tillstånd att under en viss del av
vårdtiden vistas utanför
sjukvårdsinrättningens område.
Därvid gäller bestämmelserna i
25 § första stycket andra meningen
och andra stycket lagen
(1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård.
En fråga om tillstånd enligt första
stycket avgörs av
kriminalvårdsstyrelsen i fråga om
den som är intagen i
kriminalvårdanstalt och av Statens
institutionsstyrelse i fråga om den
som är intagen på ett särskilt
ungdomshem efter ansökan av
chefsöverläkaren eller patienten.
Om ansökan har gjorts av patienten,
skall yttrande inhämtas från
chefsöverläkaren.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom
föreskrifter eller beslut i särskilda fall flytta över kriminalvårdsstyrelsens
befogenhet enligt andra stycket till någon annan kriminalvårdsmyndighet
än styrelsen eller till tjänstemän inom kriminalvården.

15 §
Rättspsykiatrisk vård enligt 4 § skall upphöra senast
1. beträffande den som är anhållen eller häktad, när beslutet om
frihetsberövande upphört att gälla,
2. beträffande den som är intagen med stöd av 10 § lagen (1991:1137)
om rättspsykiatrisk undersökning, när denne inte längre får hållas kvar på
undersökningsenheten,
3. beträffande den som är intagen
i kriminalvårdsanstalt, när
frigivning sker.

3. beträffande den som är intagen
i kriminalvårdsanstalt, när
frigivning sker,
4. beträffande den som är intagen
på ett särskilt ungdomshem till följd
av en dom på sluten ungdomsvård
enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken,
vid verkställighetens slut.

19 §
Kriminalvårdsstyrelsens beslut
enligt 8 § andra stycket första
meningen eller 11 § andra stycket
får överklagas av patienten hos
kammarrätten.
Kriminalvårdsstyrelsens och
Statens institutionsstyrelses beslut
enligt 8 § andra stycket första
meningen eller 11 § andra stycket
får överklagas av patienten hos
kammarrätten.

29 §1
Utöver vad som annars följer av lag eller förordning är
chefsöverläkaren skyldig att till kriminalvården lämna ut uppgift om en
patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande skall
förpassas till häkte eller kriminalvårdsanstalt, om uppgiften behövs inom
kriminalvården.

Motsvarande skyldighet att
lämna uppgifter gäller för
chefsöverläkaren i förhållande till
Statens institutionsstyrelse
beträffande den som efter den
rättspsykiatriska vårdens
upphörande skall förpassas till ett
särskilt ungdomhem till följd av en
dom på sluten ungdomsvård enligt
31 kap. 1 a § brottsbalken.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk
kontroll
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll1
dels att i 7, 8, 10, 13, 15, 16, 18 och 18 a §§ ordet
frivårdsmyndigheten i olika böjningsformer skall bytas ut mot den
lokala kriminalvårdsmyndigheten i motsvarande form,
dels att rubriken, 2, 6 och 20 §§ samt punkt 1 i
övergångsbestämmelserna skall ha följande lydelse.

Lag om intensivövervakning med elektronisk kontroll
_________

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §2
I fall som avses i 1 § får, på
ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas
utanför anstalt. En ansökan får inte
bifallas om den dömde är häktad
eller intagen i kriminalvårdsanstalt
av någon annan anledning än för
verkställighet av det straff som
ansökan avser eller om särskilda
skäl annars talar mot verkställighet
utanför anstalt.

Beträffande verkställigheten
utanför anstalt skall, i stället för
bestämmelserna i 26 kap. 5 §
brottsbalken och lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt, gälla vad
som föreskrivs i denna lag. Äger
villkorlig frigivning rum, skall
denna lag inte tillämpas på den
fortsatta verkställigheten av
fängelsestraffet. Vad som gäller för
intagna enligt 26 kap. 7 §
brottsbalken gäller också för dem
som undergår verkställighet
utanför anstalt.
Verkställighet utanför anstalt
bedrivs under ledning av den
frivårdsmyndighet inom vars
verksamhetsområde den dömde har
sin bostad.
I fall som avses i 1 § får, på
ansökan av den dömde, beslutas att
fängelsestraffet skall verkställas
utanför anstalt. En ansökan får inte
bifallas, om den dömde är häktad
eller intagen i kriminalvårdsanstalt
av någon annan anledning än för
verkställighet av det straff som
ansökan avser eller om särskilda
skäl annars talar mot verkställighet
utanför anstalt.
Har den dömde tidigare
undergått verkställighet utanför
anstalt i form av
intensivövervakning, får en
ansökan bifallas endast om det
därefter förflutit en period av minst
tre år under vilken den dömde inte
begått något brott som har föranlett
strängare påföljd än böter.
För verkställigheten utanför
anstalt skall gälla vad som
föreskrivs i denna lag.
Verkställigheten bedrivs under
ledning av den lokala
kriminalvårdsmydighet inom vars
verksamhetsområde den dömde har
sin bostad.
Äger villkorlig frigivning rum,
skall bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i
anstalt tillämpas på den fortsatta
verkställigheten av fängelsestraffet.

6 §
Frivårdsmyndigheten skall under
den tid verkställigheten utanför
anstalt pågår utöva tillsyn över den
dömde och fortlöpande hålla sig
underrättad om hans förhållanden.

Frivårdsmyndigheten kan vid
behov förordna en eller flera
personer att biträda vid tillsynen.
Den lokala kriminalvårds-
myndigheten skall under den tid
verkställigheten utanför anstalt
pågår utöva noggrann tillsyn över
den dömde och fortlöpande hålla
sig underrättad om hans
förhållanden. Myndigheten skall
också genom förmedling av stöd
och hjälp verka för att den dömde
inte fortsätter att begå brott och för
att hans anpassning i samhället
även i övrigt främjas.
Den lokala kriminalvårds-
myndigheten kan vid behov
förordna en eller flera personer att
biträda vid tillsynen.

20 §
Lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd skall tillämpas
på den som utför oavlönat arbete
enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 8 § första
stycket 2 denna lag. I stället för vad
som föreskrivs om skyddstid i 4 §
lagen om statligt personskadeskydd
gäller att personskadeskyddet
inträder när den dömde påbörjar
en resa till arbetsplatsen i enlighet
med föreskriften och upphör när en
resa från arbetsplatsen avslutas.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som orsakats
av den dömde vid sådant arbete
som avses i första stycket.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om ersättning
från staten för skador som orsakats
av den dömde vid oavlönat arbete
som utförts enligt en föreskrift som
har meddelats med stöd av 8 §
första stycket 2.

________

1. Denna lag träder i kraft den 1
augusti 1994 och upphör att gälla
vid utgången av år 1998. Lagen
skall dock även därefter tillämpas
på verkställighet utanför anstalt
som pågår eller om vilken beslut
föreligger när lagen upphör att
gälla. En ansökan enligt 9 § första
stycket som har gjorts innan lagen
upphört att gälla skall prövas enligt
lagen. Beslutas det i sådant fall om
verkställighet utanför anstalt skall
lagen fortsätta att tillämpas på
denna verkställighet.
1. Denna lag träder i kraft den 1
augusti 1994.

________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-06

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Sigvard
Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander.

Enligt en lagrådsremiss den 15 januari 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om verkställighet av sluten ungdomsvård,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken,
5. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
6. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
7. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning,
10. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och
anhållna m.fl.,
11. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
12. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
13. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga,
15. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
16. lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Anders Perklev
samt hovrättsassessorerna Agneta Bäcklund och Monika Sörbom.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslag till lag om verkställighet av sluten ungdomsvård

8-10 §§
I dessa paragrafer ingår på skilda ställen föreskrifter i vilka det anges att
den dömde skall "transporteras" till särskilt ungdomshem, i väntan på
"transport" skall förvaras i häkte eller polisarrest eller där orden
"transportera" och "transporten" annars används.

Det har vid föredragningen inför Lagrådet upplysts att nämnda ord av
språkliga skäl ansetts lämpligare än motsvarande böjningsformer av
ordet förpassa.
I 11 § i förevarande lagförslag finns bestämmelser om beräkning av den
tid som verkställigheten av en ådömd sluten ungdomsvård skall pågå.
Där hänvisas till vissa paragrafer i lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m., bl.a. till 19 §. Av den paragrafens första stycke framgår
bl.a. att utgångsdagen vid en sådan beräkning kan vara den dag då
vederbörande "omhändertages av polismyndighet för förpassning".

För undvikande av onödiga missförstånd bland berörda myndigheter
torde det vara en klar fördel om man även i förevarande lag använder den
vedertagna terminologin på området, dvs. tillämpliga varianter av ordet
förpassa.

14 §
I första styckets första mening anges att verkställigheten av påföljden
skall inledas på "låsbar" enhet.

Det har under föredragningen upplysts, att den angivna beskrivningen av
vad det uppenbarligen är fråga om, nämligen en sluten eller låst enhet,
har hämtats från 26 § i socialtjänstförordningen (1981:750). Det oaktat
kan Lagrådet inte underlåta notera, att även öppna utrymmen normalt
torde vara försedda med låsbara dörrar.

21 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse i vissa fall till
målsägande angående den dömdes förhållanden under verkställigheten.

I tredje stycket anges under vilka förutsättningar en av målsäganden
begärd underrättelse inte behöver lämnas, nämligen om underrättelsen
"kan befaras medföra fara för den dömdes liv eller hälsa".

Enligt Lagrådets mening borde de med ifrågavarande något drastiska
ordval uttryckta farhågorna, i vart fall i förevarande sammanhang, kunna
bli tillräckligt tydligt markerade om de föreslagna andra och tredje
styckena ersätts av bestämmelser med följande lydelser.

"Underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad vistelse utanför
det särskilda ungdomshemmet när en underrättelse på grund av beslutad
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse på goda grunder kan antas
allvarligt äventyra den dömdes egen säkerhet.

Underrättelse till målsägande skall lämnas så tidigt som möjligt och
utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i
det enskilda fallet."

22 §
Med tanke främst på tillfällen då den av Statens institutionsstyrelse
tillsatte chefen för ett särskilt ungdomshem, i lagtexten betecknad som
"den som förestår vården vid ett särskilt ungdomshem" (jfr bl.a. 6 §
andra stycket 2), inte finns omedelbart tillgänglig kan ifrågasättas om
inte förevarande paragraf bör kompletteras med en möjlighet för
styrelsen att delegera till annan än den som normalt förutsätts företräda
styrelsen att fatta beslut i vissa frågor.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Inledande synpunkter

De föreslagna ändringarna i brottsbalken gäller i huvudsak
samhällstjänstens ställning i påföljdssystemet, institutet villkorlig
frigivning samt en reformering av bestämmelserna om överlämnande till
särskild vård, såvitt avser unga lagöverträdare. Den klart uttalade
målsättningen med förslagen angående samhällstjänst och unga
lagöverträdare är att mot bakgrund av fängelsestraffets ofta negativa
verkningar söka ytterligare minska användningen av denna påföljd, i
synnerhet för ungdomar. Samma insikt finns bakom den i remissen
likaledes behandlade frågan om en permanentning av den
försöksverksamhet under vilken kortare fängelsestraff kunnat verkställas
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll. Förslagen
angående den villkorliga frigivningen avviker därmed rätt markant från
de övriga förslagen genom att de sannolikt får till följd att ett inte
obetydligt antal dömda på grund av samma brottslighet kommer att bli
intagna i kriminalvårdsanstalt under längre tid än för närvarande. Vad
som nu sagts gäller särskilt dem som är dömda till långa fängelsestraff
och som återfaller i brottslighet.

Vid sin granskning har Lagrådet inte funnit anledning till andra
invändningar eller erinringar än som redovisas nedan i anslutning till
skilda bestämmelser i lagförslaget.

26 kap. 7 §
I paragrafen införs bestämmelser om det föreslagna nya institutet
"senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning" på grund av
bristande skötsamhet under anstaltsvistelsen.

Av den allmänna motiveringen framgår bl.a. att institutet inte avses bli
använt i anledning av "den intagnes uppförande i största allmänhet". Det
skall i det enskilda fallet vara fråga om att den intagne "klart och på ett
allvarligt sätt brutit mot de regler och anvisningar som gällt".

I lagtexten preciseras ifrågavarande krav med uttrycket att den dömde i
"väsentlig utsträckning" bryter mot vad som gäller för verkställigheten i
anstalt. I författningskommentaren sägs att nämnda uttryck innebär att
senareläggning skall tillgripas endast i "de mera flagranta fallen".

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om det sålunda valda
uttryckssättet står i god överensstämmelse med de nyss återgivna
motivuttalandena. "Utsträckning" leder tanken snarare till omfattning än
svårhetsgrad. Uttrycket "i väsentlig utsträckning" bör därför lämpligen
ersättas med "på allvarligt sätt" eller någon liknande formulering som
tydligare betonar regelbrottets förutsatta allvarliga karaktär.

27 kap. 4 §
I ett föreslaget nytt andra stycke anges att samhällstjänst som föreskrivits
vid villkorlig dom skall fullgöras enligt en arbetsplan som upprättats av
den lokala kriminalvårdsmyndigheten.

Enligt författningskommentaren "verkställs alltså" föreskriften om
samhällstjänst av den angivna myndigheten.

Lagrådet vill i anledning av de citerade orden påpeka att den föreslagna
lagtexten i andra stycket endast reglerar den lokala
kriminalvårdsmyndighetens befattning med arbetsplanen.

28 kap. 5 a §
Vad Lagrådet anfört i anslutning till andra stycket i 27 kap. 4 § är även
tillämpligt beträffande det föreslagna första stycket i förevarande
paragraf.

30 kap. 5 §
I denna paragrafs nuvarande första stycke finns regeln om att rätten, för
brott som någon begått innan han fyllt arton år, får döma till fängelse
endast om det finns "synnerliga skäl". I en ny andra mening sägs att
rätten därvid "i vissa fall" i stället skall bestämma påföljden till sluten
ungdomsvård samt hänvisas till bestämmelserna därom i 31 kap. 1 a §.

Av motiveringen i lagrådsremissen framgår klart att avsikten med den
nya påföljden sluten ungdomsvård är att den skall tillgripas i stället för
fängelse så snart detta är möjligt. Lagtexten i 31 kap. 1 a § ger också
uttryck för att huvudregeln är, att rätten när synnerliga skäl att döma till
fängelse föreligger i stället skall döma till sluten ungdomsvård.

Mot angivna bakgrund bör orden "i vissa fall" i den föreslagna nya andra
meningen lämpligen bytas ut mot "i första hand" eller "i regel".

31 kap. 1 a §
Paragrafen innehåller bestämmelser om den föreslagna nya påföljden
sluten ungdomsvård.

Lagrådet föreslår att den första meningen i första stycket kompletteras
med orden "under viss tid".

38 kap. 2 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående undanröjande av
förordnanden om överlämnande till vård enligt 31 kap. 1 § eller 2 §.
Enligt förslaget behandlas i första stycket det fallet att en dömd i
"väsentlig utsträckning" bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av
31 kap. 1 § andra eller tredje stycket. Det citerade uttrycket återfinns
också i förslaget till ett nytt tredje stycke.

Lagrådet hänvisar i denna del till vad som tidigare anförts om
motsvarande uttryck i 26 kap. 7 § första stycket.

I ett nytt andra stycke föreslås bestämmelser om möjlighet för rätten att
meddela den dömde varning. Lagrådet noterar här att den föreslagna
lagtexten klargör, att en åklagare inte får begränsa en ansökan enligt
första stycket till att bara gälla att den dömde skall tilldelas en varning.

I de föreslagna tredje och fjärde styckena ges bestämmelser om
undanröjande av förordnande om överlämnande till vård enligt 31 kap.
1 § respektive 2 § av anledningar som är helt frikopplade från den
dömdes eget agerande. Dessa förhållanden skulle enligt Lagrådets
mening bli tydligare markerade om förevarande båda stycken förs
samman till ett nytt tredje stycke med följande lydelse:

"Även om fall som avses i första stycket inte föreligger skall
bestämmelserna där tillämpas på motsvarande sätt om den planerade
vården eller åtgärderna som socialnämnden redovisat i yttrande enligt
11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare inte kommer till stånd eller om vården i väsentlig
utsträckning avviker från den i yttrandet redovisade planen. Detsamma
gäller när domstolen har överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap.
2 § och den vård som socialnämnden i yttrande till domstolen har
förklarat sig ämna föranstalta om visar sig inte kunna anordnas."

38 kap. 13 §
Lagrådet förordar att andra stycket i paragrafen, som undantar vissa
beslut från första styckets tillämpningsområde, kompletteras med
hänvisning även till 6 § tredje stycket och 7 § i 26 kap.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som redan har berörts inledningsvis innebär de föreslagna ändringarna
angående villkorlig frigivning en del inte obetydliga skärpningar av den
nuvarande ordningen.

För närvarande gäller enligt 26 kap. 6 § brottsbalken att villkorlig
frigivning vid strafftider på högst ett år får ske tidigast då två tredjedelar
av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats. Vid längre
strafftider på upp till två år samt på två år eller mer får villkorlig
frigivning ske tidigast, i första fallet sedan åtta månader samt en tredjedel
av den tid som överstiger ett år har avtjänats samt i det andra fallet sedan
hälften av strafftiden har avtjänats. Vid strafftider på mer än två år
avseende särskilt allvarlig brottslighet av kvalificerat slag får villkorlig
frigivning i vissa fall enligt 26 kap. 6 a § brottsbalken inte ske förrän två
tredjedelar av strafftiden avtjänats.

Enligt förslaget till ny lydelse av 26 kap. 6 § brottsbalken skall villkorlig
frigivning normalt ske när två tredjedelar, dock minst en månad, av
strafftiden har avtjänats. 26 kap. 6 a § brottsbalken föreslås upphävd.

I övergångsbestämmelserna 2. föreskrivs att bestämmelserna i 26 kap.
6 § och 6 a § brottsbalken skall tillämpas enligt de äldre lydelserna i
fråga om dem som före ikraftträdandet dömts till fängelse på viss tid,
lägst tre månader. Det innebär att den nya minimitiden för villkorlig
frigivning om en månad gäller omedelbart för de som dömts till fängelse
under tre månader. För övriga kommer prövningen av frågan om
villkorlig frigivning att ske i samma ordning och enligt samma materiella
bestämmelser som gäller nu, dvs. med möjlighet för den som dömts till
fängelse för längre tid än ett år att kunna bli villkorligt frigiven innan två
tredjedelar av straffet har avtjänats.

Den som vid ikraftträdandet har begått brott för vilka han riskerar ett
fängelsestraff på mer än ett år men då ännu inte dömts kommer alltså,
bortsett från sådana fall då 26 kap. 6 a § brottsbalken skulle ha tillämpats,
att kunna gå miste om tidigare nämnda möjlighet till frigivning innan två
tredjedelar av straffet har verkställts. Det kan diskuteras om
lagöverträdaren härigenom kan sägas bli ådömd en brottspåföljd som är
svårare än den som var föreskriven då gärningen begicks.

Emellertid är det här inte fråga om att den enskilde kan ådömas en
svårare brottspåföljd än den som var föreskriven då gärningen begicks
utan om att han på grund av att reglerna för verkställigheten av påföljden
ändrats kan få avtjäna en större andel av det ådömda straffet än som
skulle ha följt av de äldre reglerna. Som anges i lagrådsremissen har i
tidigare lagstiftningsärende också uttalats att bestämmelserna i 2 kap.
10 § regeringsformen, artikel 7 i Europakonventionen och 5 § andra
stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken i princip inte
torde gälla i fråga om verkställighet av brottspåföljder. I sammanhanget
bör också beaktas att nuvarande regler innebär en möjlighet men inte en
rätt till villkorlig frigivning tidigare än enligt de nya bestämmelserna och
att det enligt nuvarande regler är möjligt att den villkorliga frigivningen
sker senare än när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Lagrådet finner
mot den nu angivna bakgrunden inte att det föreligger något avgörande
hinder mot att övergångsbestämmelserna i nu avsett hänseende utformas
i enlighet med förslaget.

Vid misskötsamhet från den intagnes sida under anstaltsvistelsen kan
enligt 47 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt förordnas att viss
bestämd tid, högst tio dagar, inte skall inräknas i verkställighetstiden. Av
49 § samma lag framgår att sådana förordnanden sammanlagt får avse
högst tio dagar om strafftiden är högst en månad, högst 15 dagar om
strafftiden är högst fyra månader och högst 45 dagar vid strafftider
härutöver.

Enligt förslaget till ny lydelse av 26 kap. 7 § brottsbalken får, om den
intagne missköter sig under anstaltsvistelsen, tidpunkten för den
villkorliga frigivningen senareläggas med högst 15 dagar vid varje
beslutstillfälle. Det innebär, som en yttersta konsekvens, att en intagen
genom senareläggningsbeslut kan komma att få avtjäna hela strafftiden i
anstalt utan att komma i åtnjutande av någon villkorlig frigivning.

I övergångsbestämmelserna 3. föreskrivs att beslut enligt 26 kap. 7 §
brottsbalken i lagrummets föreslagna nya lydelse endast får grundas på
förhållanden som har inträffat efter ikraftträdandet. Även här gäller
således för den som före ikraftträdandet har begått brott att
verkställigheten av det ådömda fängelsestraffet kan komma att skärpas i
förhållande till vad som skulle ha varit möjligt, om de regler som gällde
vid brottets begående fortfarande hade gällt.

Om de nya föreslagna reglerna skall komma att tillämpas eller ej i ett
enskilt fall beror emellertid enbart på hur den intagne själv väljer att
förhålla sig under anstaltsvistelsen eller dess fortsättning. Genom att inte
bryta mot vad som gäller för verkställigheten undgår han att få den
villkorliga frigivningen senarelagd. Lagrådet finner därför inte heller i
denna del anledning att göra någon invändning mot de föreslagna
övergångsbestämmelserna.

För den som villkorligt friges gäller för närvarande enligt 26 kap. 10 §
brottsbalken normalt en prövotid av ett år. För den som har dömts till
fängelse i lägst två år och även i vissa andra fall prövar
Kriminalvårdsnämnden frågan om villkorlig frigivning och kan därvid
fastställa en längre prövotid, högst tre år.

Enligt förslaget till ny lydelse av 26 kap. 10 § brottsbalken gäller efter
villkorlig frigivning en prövotid motsvarande den strafftid som återstår
vid frigivningen, dock minst ett år. Detta torde innebära att prövotiden
efter långa fängelsestraff inte sällan kan bli avsevärt längre än f.n.

Med remissens förslag till övergångsbestämmelser kan tvekan uppstå vad
som avses gälla när de nya bestämmelserna innebär att prövotiden efter
en villkorlig frigivning förlängs. Det kan i sådant fall inte rimligen
godtas att en redan vid ikraftträdandet utgången prövotid "återuppstår".
Till yttermera visso saknas föreskrifter om hur "mellantiden" därvid
skulle tas med i beräkningen. Det kan också ifrågasättas om det är
lämpligt att en redan fastställd prövotid, till synes utan orsak, plötsligt
förlängs. Mot bakgrund härav förordar Lagrådet att det i
övergångsbestämmelserna föreskrivs, att de nya bestämmelserna i
26 kap. 10 § inte skall tillämpas i fall då en villkorlig frigivning ägt rum
före lagens ikraftträdande.

Begår den som villkorligt frigivits från fängelse nytt brott under
prövotiden kan rätten enligt 34 kap. 1 § 1 eller 2 brottsbalken förordna att
det tidigare ådömda fängelsestraffet skall avse också det nya brottet eller
döma särskilt till påföljd för detta samt enligt 4 § samma kapitel förklara
den villkorligt medgivna friheten helt eller delvis förverkad. Förverkande
får beslutas endast om fråga därom uppkommer i ett mål vari den
frigivne häktats eller fått del av åtal före prövotidens utgång.

Enligt förslaget till ny lydelse av 34 kap. 4 § brottsbalken kommer det till
skillnad från vad som nu gäller att föreligga en presumtion för att
förverkande av villkorligt medgiven frihet helt eller delvis skall ske om
brottet har skett under prövotiden och inte särskilda skäl talar mot
förverkande. Härtill kommer att den tid under vilken förverkande kan ske
har förlängts med ett år på så sätt att förverkande får beslutas om fråga
därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått del av åtal
inom ett år från prövotidens utgång. Några särskilda
övergångsbestämmelser har inte föreslagits.

Av vad nyss anförts framgår att de föreslagna ändringarna avseende
villkorlig frigivning innebär, att den som återfaller i brott under
prövotiden under längre tid än f.n. riskerar att få återstoden av
strafftiden förverkad. Enligt Lagrådets mening kan det under sådana
förhållanden starkt ifrågasättas om inte grunderna bakom bestämmelsen i
5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken i detta sammanhang
bör leda till att det i övergångsbestämmelserna även föreskrivs, att de nya
reglerna om förverkande av villkorlig frigivning inte skall tillämpas i
anledning av brott som har begåtts före ikraftträdandet.

Lagrådet återkommer till förevarande övergångsbestämmelser i
anslutning till sitt yttrande angående förslaget till lag om ändring i lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

51 kap. 25 §
Enligt första stycket första meningen får hovrätten inte med anledning av
den tilltalades överklagande eller av åklagarens överklagande till den
tilltalades förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som svårare
eller mer ingripande än den som tingsrätten dömt till. I andra meningen
görs det undantaget att hovrätten får besluta om överlämnande till
särskild vård eller, om tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till
annan påföljd. I författningskommentaren framhålls att undantaget är ett
uttryck för att överlämnandepåföljderna inte kan jämföras med övriga
påföljder i svårhetshänseende. Vidare sägs att detta inte gäller påföljden
sluten ungdomsvård (se förslaget till 31 kap. 1 a § brottsbalken).

Mot den nu angivna bakgrunden har undantagsregeln i andra meningen
delats upp i två meningar. Enligt den nya andra meningen får hovrätten
besluta om överlämnande till särskild vård av annat slag än som avses i
31 kap. 1 a § brottsbalken. I den nya tredje meningen föreskrivs att
hovrätten, om tingsrätten beslutat om särskild vård enligt 31 kap.
brottsbalken, får döma till annan påföljd.
Som förslaget är avfattat synes det innebära att hovrätten vid
överklagande som här avses inte har möjlighet att, när tingsrätten dömt
till fängelse, ändra påföljden till sluten ungdomsvård. En sådan ordning
torde inte vara avsedd.

Enligt Lagrådets mening bör en annan utformning av förslaget väljas. En
lösning som bättre överensstämmer med intentionerna bakom förslaget
om införande av påföljden sluten ungdomsvård skulle vara att inte göra
någon ändring i första stycket men i stället i ett nytt andra stycke
föreskriva att sluten ungdomsvård, vid tillämpning av första stycket, skall
jämställas med fängelse. Med en sådan bestämmelse blir hovrätten i det
nyssnämnda fallet oförhindrad att döma till sluten ungdomsvård. Vidare
klargörs att en tilltalad som i tingsrätten dömts till villkorlig dom eller
skyddstillsyn inte får dömas till sluten ungdomsvård. Dessutom framgår
bl.a. att hovrätten, när tingsrätten dömt till fängelse viss tid inte får döma
till sluten ungdomsvård under längre tid.

Lagrådet förordar att paragrafen ändras i enlighet med det anförda.

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

49 §
I första meningen ges en hänvisning till bestämmelserna om
senareläggning av tidpunkten för villkorlig frigivning i 26 kap. 7 §
brottsbalken. I texten ingår därvid uttrycket "väsentlig utsträckning" som
Lagrådet berört i anslutning till nämnda lagrum.

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd

1 §
Till paragrafens första stycke har förts tre nya punkter, varav den första
(4.) gäller den som utför samhällstjänst på grund av en föreskrift som
meddelats med stöd av 27 kap. 2 a § eller 28 kap. 2 a § brottsbalken. En
motsvarighet till sistnämnda bestämmelse finns f.n. i lag (1989:928) om
samhällstjänst, vilken lag nu föreslås upphävd under 5. i
övergångsbestämmelserna till förslag om ändring i brottsbalken. I 1989
års lag finns även en bestämmelse (4 §) med samma innebörd som den
föreslagna 4. i förevarande paragraf.

Med tanke på fall då någon, på grund av föreskrift som meddelats före nu
aktuella lagändringars ikraftträdande, därefter utför arbete i form av
samhällstjänst bör 5. i övergångsbestämmelserna till förslag om ändring i
brottsbalken kompletteras med en föreskrift som anger, att den upphävda
lagens bestämmelser i 4 § fortfarande gäller i sådana fall.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 mars 1998

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden,
Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Schori, Ulvskog, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:96 Vissa reformer av
påföljdssystemet

Senaste lydelse 1974:205.
Senaste lydelse 1983:240 och 1993:201.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1993:209.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1973:918.
Senaste lydelse 1975:1395.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1993:209.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1992:373.
Senaste lydelse 1981:211.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1981:211.
Senaste lydelse 1986:645.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1994:97.
Senaste lydelse 1988:942 och 1990:36.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1990:1009.
1 Senaste lydelse 1988:1369.
2 Senaste lydelse 1981:1093.
3 Senaste lydelse 1996:1462.
4 Senaste lydelse 1994:1034.
5 Senaste lydelse 1988:943 och 1994:1034.
1 Senaste lydelse 1996:1626.
1 Senaste lydelse 1996:1463.
2 Senaste lydelse 1983:357.
1 Lagen omtryckt 1994:1760.
1 Senaste lydelse 1993:202.
1 Lagen omtryckt 1990:1011
senaste lydelse av 33 § 1993:203
2 Senaste lydelse 1994:422.
3 Senaste lydelse 1994:440.
4 Senaste lydelse 1995:495.
1 Lagen omtryckt 1980:422.
2 Senaste lydelse 1991:1146.
1 Senaste lydelse 1994:1761.
1 Senaste lydelse 1994:2073.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1997:738.
1 Senaste lydelse 1997:1214.
1 Senaste lydelse 1991:1968.
1 Senaste lydelse av 16 § 1996:784.
Senaste lydelse av 18 a § 1996:784.
2 Senaste lydelse 1996:784.
Senaste lydelse 1988:942
Senaste lydelse 1991:240
Senaste lydelse 1992:373.
Senaste lydelse 1981:211.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1981:211
Senaste lydelse 1986:645.
Senaste lydelse 1994:97.
Senaste lydelse 1990:36.
Senaste lydelse 1988:1369.
Senaste lydelse 1994:1034.
Senaste lydelse 1987:763.
Senaste lydelse 1991:1146.
Senaste lydelse 1991:1141.
Senaste lydelse 1983:357.
Senaste lydelse 1992:291.
Senaste lydelse 1994:1760.
Senaste lydelse 1994:1761.
Senaste lydelse 1994:2073.
Senaste lydelse 1993:751.
Andersson, J & Grevholm, E (1997): Intensivövervakning med elektronisk
kontroll - en
sammanställning av utvärderingsresultaten.
Brottsförebyggande rådet. Stencil.
Senaste lydelse 1974:205.
Senaste lydelse 1983:240 och 1993:201.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1993:201.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1993:209.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1973:918.
Senaste lydelse 1975:1395.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1993:209.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1992:373.
Senaste lydelse 1981:211.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1991:240.
Senaste lydelse 1981:211.
Senaste lydelse 1986:645.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1990:1009.
Senaste lydelse 1983:240.
Senaste lydelse 1994:97.
Senaste lydelse 1988:942 och 1990:36.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1988:942.
Senaste lydelse 1987:761.
Senaste lydelse 1993:207.
Senaste lydelse 1990:1009.
1 Senaste lydelse 1988:1369.
2 Senaste lydelse 1981:1093.
3 Senaste lydelse 1996:1462.
4 Senaste lydelse 1994:1034.
5 Senaste lydelse 1988:943 och 1994:1034.
1 Senaste lydelse 1987:763.
1 Senaste lydelse 1996:1463.
2 Senaste lydelse 1983:357.
1 Senaste lydelse 1994:1760.
2 Senaste lydelse 1994:1760.
1 Senaste lydelse 1993:202.
1 Lag omtryckt 1990:1011
senaste lydelse av 33 § 1993:203
2 Senaste lydelse 1994:422.
3 Senaste lydelse 1994:440.
1 Lagen omtryckt 1980:422.
2 Senaste lydelse 1991:1146.
1 Senaste lydelse 1994:1761.
1 Senaste lydelse 1994:2073.
2 Senaste lydelse 1994:2073.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1997:738.
1 Senaste lydelse 1991:1968.
1 Senaste lydelse av 16 § 1996:784.
Senaste lydelse av 18 a § 1996:784.
2 Senaste lydelse 1996:784.

Prop. 1997/98:96

2

1

Prop. 1997/98:96
Bilaga 1

239

Prop. 1997/98:96
Bilaga 1

226

271

Prop. 1997/98:96
Bilaga 2

240

Prop. 1997/98:96
Bilaga 3

Prop. 1997/98:96
Bilaga 4

Prop. 1997/98:96
Bilaga 5

272

1

Prop. 1997/98:96
Bilaga 6

276

Prop. 1997/98:96
Bilaga 6

273

Prop. 1997/98:96
Bilaga 7

342

Prop. 1997/98:96
Bilaga 7

277

Prop. 1997/98:96
Bilaga 8

351

Prop. 1997/98:96
Bilaga 8

343

1

Prop. 1997/98:96

353