Regeringens proposition
1997/98:95

Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m.

Prop.
1997/98:95

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) i syfte att förbättra förutsättningarna för bedömningen i det
enskilda fallet av frågor som rör säkerheten kring en långtidsdömd
intagens anstaltsplacering och hans möjligheter till permissioner och andra
vistelser utanför anstalten. Den formella klassificeringen av vissa
långtidsdömda enligt 7 § tredje stycket KvaL avskaffas och ersätts av ett
individualiserat beslut om de särskilda villkor för placering i anstalt och
vistelser utanför anstalt som skall gälla för verkställigheten. Särskilda
villkor skall beslutas för den som avtjänar lägst fyra års fängelse eller, om
det finns särskilda skäl, har dömts till minst två års fängelse. Avsikten är
att åstadkomma ett system med bibehållen säkerhet mot misskötsamhet
och rymningar och samtidigt få till stånd en reglering för alla
långtidsdömda, som är rättvis och enhetlig.
Vidare föreslås ändringar i KvaL om placeringen av unga intagna.
Syftet är att tydliggöra att reglerna står i överensstämmelse med FN:s
konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Förslaget innebär också att det införs en särskild bestämmelse i KvaL
om anstaltsplaceringen av kvinnor. Av den framgår att kvinnor normalt
skall placeras på anstalter eller avdelningar avsedda för enbart kvinnor.
En kvinna skall dessutom inte utan eget medgivande kunna placeras i
någon annan anstalt.
I propositionen tas även upp frågor som gäller sysselsättning och
annan verksamhet under anstaltsvistelsen samt permissioner och andra
vistelser utanför anstalten. De nu angivna förslagen grundar sig på
Fängelseutredningens arbete.
I propositionen föreslås också att det införs lagstöd för
kriminalvårdens och polisens användning av privata vaktbolag för vissa
bevakningsuppgifter. Det föreslås vidare att omfattningen av kriminal-
vårdens skyldighet att underrätta målsäganden anpassas till sådana fall
där underrättelsen fyller ett verkligt behov. Detta gäller när intagna som
har gjort sig skyldiga till brott mot liv, hälsa, frihet eller frid friges eller

vistas utanför anstalten.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. I propositionen
föreslås också en smärre ändring i brottsbalken som innebär att
regeringen skall få möjlighet att uppdra åt någon annan myndighet att
förordna ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnderna. Den
ändringen föreslås träda i kraft den 1 september 1998.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till ändring i brottsbalken 6
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 8
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 19
2.4 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387) 20
3 Ärendet och dess beredning 21
4 Nuvarande förhållanden 23
5 Utgångspunkterna för en reform 25
6 Särbehandling av vissa långtidsdömda 30
6.1 Säkerhetsklassificering enligt 7 § tredje stycket KvaL 30
6.2 Säkerhetsavdelning 41
7 Placering av ungdomar 43
8 Kvinnor i anstalt 47
9 Sysselsättning och behandling 50
10 Behandling av män dömda för övergrepp mot kvinnor och barn 53
11 Övriga förslag som avser vistelser utanför anstalt 55
11.1 Permissioner 55
11.2 Placering enligt 34 § KvaL 58
11.3 Frigång 60
11.4 Fritidsvistelser utanför anstalten 63
12 Användning av privata vaktbolag för vissa bevakningsuppdrag 64
12.1 Kriminalvårdens användning av privata vaktbolag 64
12.2 Polisens användning av arrestantvakter och
passkontrollanter från privata vaktbolag 67
13 Underrättelse till målsäganden 68
14 Övervakningsnämnderna 71
15 Ekonomiska konsekvenser 73
16 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 75
17 Författningskommentar 75
17.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 75
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt 75
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl. 81
17.4 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) 81
Bilaga 1 Fängelseutredningens sammanfattning av sitt
huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76) 82
Bilaga 2 Remissinstanserna - Verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76) 95
Bilaga 3 Fängelseutredningens sammanfattning av sitt slutbetänkande
Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5) 96
Bilaga 4 Remissinstanserna - Kriminalvård och psykiatri (SOU
1994:5) 107
Bilaga 5 Sammanfattningen i promemorian Användning av privata
vaktbolag för bevakningsuppdrag inom kriminalvården 108
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 109
Bilaga 7 Lagrådets yttrande 122
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998 127

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.,
4. lag om ändring i polislagen (1984:387).

2 Lagtext
2.1 Förslag till ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 37 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

37 kap.
2 §
Regeringen förordnar ordför-
ande och vice ordförande i
övervakningsnämnderna. Vice
ordföranden tjänstgör vid förfall
för ordföranden i dennes ställe.
Vid förfall för både ordföranden
och vice ordföranden förordnas
tillfällig ersättare av kriminal-
vårdsstyrelsen.

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
förordnar ordförande och vice
ordförande i övervaknings-
nämnderna. Vice ordföranden
tjänstgör vid förfall för ord-
föranden i dennes ställe. Vid
förfall för både ordföranden och
vice ordföranden förordnas till-
fällig ersättare av kriminalvårds-
styrelsen.
Ordföranden, vice ordföranden och tillfällig ersättare skall vara
lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare.
Övriga ledamöter utses genom val. För dessa väljs lika många
ersättare. Val förrättas av kommunfullmäktige, om övervaknings-
nämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun, och annars
av landstingsfullmäktige. Om det inom nämndens verksamhetsområde
även finns en kommun som ej ingår i ett landsting, förrättas valet av
landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige med den fördelning dem
emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Ingår flera
län eller delar av län i övervakningsnämnds verksamhetsområde,
fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare
för varje län eller del av län.
Landstingsfullmäktiges och kommunfullmäktiges val av ledamöter
eller ersättare skall vara proportionellt, om det begärs av minst så många
ledamöter i landstingsfullmäktige eller kommunfullmäktige som
motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas
med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett
brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Om förfarandet
vid sådant proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1992:339) om
proportionellt valsätt. Om ersättarna inte väljs proportionellt, skall vid
valet även den ordning bestämmas, i vilken de skall kallas till
tjänstgöring.
Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fyra år. Om en
ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång,
inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har
bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts
vid proportionellt val, utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden
av tiden. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader.
Då ledamot eller ersättare skall utses skall övervakningsnämnden göra
anmälan därom till den som skall utse honom.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 september 1998.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt1
dels att 3, 7, 8, 10 12, 14, 18, 20 a 22, 32, 34, 35 och 60 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 8 a § och 61 a §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §2
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt skall med
hänsyn till graden av säkerhet vara
öppen eller sluten. För placering
av sådana intagna som avses i
20 a § kan en sluten avdelning
inrättas som specialavdelning med
särskild övervakning och
begränsad gemensamhet mellan de
intagna.
Regeringen eller den myndighet,
som regeringen bestämmer,
beslutar vilka anstalter eller
anstaltsavdelningar som skall vara
öppna eller slutna och vilka slutna
avdelningar som skall vara
specialavdelningar.
Vad i denna lag sägs om en
öppen eller en sluten anstalt gäller
även en öppen eller en sluten
avdelning av en anstalt.
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt skall med
hänsyn till graden av säkerhet vara
öppen eller sluten. För placering
av sådana intagna som avses i
20 a § kan en sluten avdelning
inrättas som säkerhetsavdelning
med särskild övervakning och
begränsad gemensamhet mellan de
intagna.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
beslutar vilka anstalter eller
anstaltsavdelningar som skall vara
öppna eller slutna och vilka slutna
avdelningar som skall vara
säkerhetsavdelningar.
Vad i denna lag sägs om öppna
eller slutna anstalter gäller även
öppna eller slutna avdelningar av
anstalter.

7 §3
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter skall
följande iakttas.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte placering i
en sluten anstalt är nödvändig av
säkerhetsskäl eller för att den
intagne skall få möjlighet till
sådant arbete eller sådan
undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte
lämpligen kan ordnas i en öppen
anstalt. Vid bedömningen av om
det av säkerhetsskäl är nödvändigt
med placering i en sluten anstalt
skall bland andra omständigheter
beaktas om det finns risk för att
den intagne skall avvika. Vidare
skall den som kan befaras
missbruka eller på annat sätt ta
befattning med narkotika under
verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.

Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat
fall har dömts till fängelse i lägst
två år för grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling som
avser narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller
medverkan till brott som nu
angetts skall placeras i en sluten
anstalt, om det med hänsyn till
arten av hans brottslighet eller
annars kan befaras att han är
särskilt benägen att avvika eller
fortsätta en brottslig verksamhet
av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har
avslutats. Placeringen skall
företrädesvis ske i en sådan
anstalt eller avdelning av anstalt
som är särskilt lämpad att
tillgodose kraven på hög säkerhet.
Prövning av om placering i
sluten anstalt skall ske med stöd av
tredje stycket skall ske så snart
verkställighet påbörjas eller
annars så snart det finns anledning
till det. Ett beslut om sådan
placering skall omprövas när det
finns anledning till det, dock alltid
inom sex månader från föregående
prövning.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte placering i
en sluten anstalt är nödvändig av
säkerhetsskäl eller för att den
intagne skall få möjlighet till
sådant arbete eller sådan
undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte
lämpligen kan ordnas i en öppen
anstalt. Vid bedömningen av om
det av säkerhetsskäl är nödvändigt
med placering i en sluten anstalt
skall bland andra omständigheter
beaktas om det finns risk för att
den intagne skall avvika eller
fortsätta med brottslig verksamhet.
Vidare skall den som kan befaras
missbruka eller på annat sätt ta
befattning med narkotika under
verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§.
Om det finns särskilda skäl skall
sådana villkor beslutas också för
annan intagen som dömts till
fängelse i lägst två år.

Prövning av vilka särskilda
villkor som skall gälla för
verkställigheten enligt tredje
stycket skall ske så snart
verkställigheten påbörjas eller
annars så snart behov därav
uppkommer. Villkoren skall
omprövas när det finns anledning
till det.
Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§
som strider mot de särskilda
villkoren får inte meddelas.

8 §

Vid placering av intagen som ej
fyllt 21 år skall särskilt beaktas att
han, om ej särskilda skäl
föranleder annat, hålles åtskild
från sådana intagna som kan
inverka menligt på hans
anpassning i samhället.

En intagen som inte har fyllt
arton år får inte placeras i en
anstalt där han vistas tillsammans
med intagna över arton år, om det
inte kan anses vara till hans bästa.
Han skall hållas åtskild från
sådana intagna som kan inverka
menligt på hans anpassning i
samhället.
En intagen som har fyllt arton
men inte tjugoett år skall, om inte
särskilda skäl föranleder annat,
hållas åtskild från sådana intagna
som kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället.
Den som inte har fyllt tjugoett
år och som inte placeras på en
öppen anstalt skall företrädesvis
placeras i en anstalt med särskild
verksamhet för yngre intagna.

8 a §
En kvinna skall normalt
placeras i en anstalt som är av-
sedd för enbart kvinnor. En kvinna
får inte utan eget medgivande
placeras i en annan anstalt.

10 §
Intagen skall beredas lämpligt
arbete som såvitt möjligt främjar
utsikterna för honom att efter
frigivningen inordna sig i
arbetslivet.

Har intagen behov av
undervisning, utbildning, arbets-
träning eller någon annan syssel-
sättning eller av medicinsk-
psykologisk eller någon annan
särskild behandling, skall sådan
beredas honom under arbetstiden,
om det kan ske med hänsyn till
anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar.

En intagen skall under arbetstid
ges möjlighet till arbete,
undervisning, utbildning, arbets-
träning, särskilt anordnad verk-
samhet som syftar till att motverka
brott eller missbruk eller någon
annan lämplig sysselsättning som
såvitt möjligt främjar utsikterna
för honom att efter frigivningen
inordna sig i samhället.
Har en intagen behov av
medicinskpsykologisk eller någon
annan särskild behandling skall
sådan beredas honom, om det kan
ske med hänsyn till anstaltstidens
längd och hans förutsättningar.
Behandlingen skall om möjligt ske
under arbetstid.
11 §4
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen medges
att under arbetstid utföra arbete
eller delta i undervisning,
utbildning eller annan särskilt
anordnad verksamhet utanför
anstalten. Detta gäller inte en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen medges
att få vistas utanför anstalten
under arbetstid för att utföra
arbete, delta i undervisning eller
utbildning, erhålla behandling
eller delta i någon annan särskilt
anordnad verksamhet.
Sådan vistelse får dock inte
medges om det på grund av viss
omständighet kan befaras att den
intagne kommer att avvika,
återfalla i brott eller missbruka
alkohol, narkotika, andra
beroendeframkallande medel eller
något sådant dopningsmedel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
För vistelsen får ställas de villkor
som kan anses nödvändiga.
Vid prövningen av medgivande
för en intagen att utföra arbete
eller delta i någon annan särskilt
anordnad verksamhet utanför
anstalten skall särskilt beaktas, om
den intagne behöver inskolning i
arbetslivet eller om ett med-
givande annars kan antas
väsentligt förbättra hans
möjligheter att försörja sig efter
frigivningen.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse om vistelse
utanför anstalten inte får meddelas
i strid mot de särskilda villkor som
gäller för verkställigheten.

12 §
Intagen är skyldig att utföra det
arbete, delta i den undervisning,
utbildning eller arbetsträning eller
ha den sysselsättning i övrigt som
anvisas honom. Den som erhåller
ålderspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
får dock inte åläggas att ha någon
sysselsättning, och den som
erhåller förtidspension eller
sjukbidrag enligt nämnda lag får
åläggas att ha sysselsättning bara
av den art och omfattning som kan
anses lämplig för honom.
En intagen är skyldig att delta i
den verksamhet och ha den
sysselsättning i övrigt som anvisas
honom. Den som får ålderspension
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring får dock inte åläggas att
ha någon sysselsättning, och den
som får förtidspension eller
sjukbidrag enligt den lagen får
åläggas att ha sysselsättning bara
av den art och omfattning som kan
anses lämplig för honom.

14 §
Intagen skall beredas tillfälle till
lämplig fritidssysselsättning. Han
bör uppmuntras att ägna sig åt
egna intressen som kan bidra till
hans utveckling. I den utsträckning
det lämpligen kan ske bör han få
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov
av förströelse bör tillgodoses i
skälig omfattning.
Om det lämpligen kan ske, bör
intagen beredas tillfälle att utom
anstalten på fritid deltaga i sådan
föreningsverksamhet eller annan
liknande verksamhet som är ägnad
att underlätta anpassningen i
samhället. Därvid kan föreskrivas
att den intagne skall stå under
tillsyn.

Andra stycket gäller ej en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.
En intagen skall ges tillfälle till
lämplig fritidssysselsättning. Han
bör uppmuntras att ägna sig åt
egna intressen som kan bidra till
hans utveckling. I den utsträckning
det lämpligen kan ske bör han få
möjligheter att genom tidningar,
radio och television följa vad som
händer i omvärlden. Hans behov
av förströelse bör tillgodoses i
skälig omfattning.
Om det lämpligen kan ske, bör
en intagen ges tillfälle att vistas
utanför anstalten för att på fritiden
delta i sådan föreningsverksamhet
eller annan liknande verksamhet
som är ägnad att underlätta
anpassningen i samhället. För
sådan vistelse får ställas de villkor
som kan anses nödvändiga. Därvid
kan föreskrivas att den intagne
skall stå under tillsyn.
Sådan vistelse utanför anstalten
får inte medges om det på grund
av viss omständighet kan befaras
att den intagne kommer att avvika,
återfalla i brott eller missbruka
alkohol, narkotika, andra
beroendeframkallande medel eller
något sådant dopningsmedel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Av 7 § följer att beslut enligt
andra stycket om vistelse utanför
anstalten inte får meddelas i strid
mot de särskilda villkor som gäller
för verkställigheten.

18 §
En intagen får på egen begäran
ha anvisad sysselsättning i enrum,
om lämplig plats kan beredas
honom och särskilda skäl inte talar
mot det. Medgivande härtill skall
omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en
gång i månaden.

Läkare skall undersöka en
intagen som har anvisad
sysselsättning i enrum, om det
behövs med hänsyn till dennes
tillstånd. Har den intagne haft
sysselsättning i enrum under en
sammanhängande tid av en månad,
skall en sådan undersökning alltid
äga rum.
En intagen får på egen begäran
vistas avskild från andra intagna,
om det finns lämpliga förutsätt-
ningar för det och särskilda skäl
inte talar däremot. Ett medgivande
till en sådan avskildhet skall
omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en
gång i månaden.
Läkare skall undersöka en
intagen som på grund av
medgivande enligt första stycket
vistas avskild från andra intagna,
om det behövs med hänsyn till den
intagnes hälsotillstånd. Har den
intagne inte vistats tillsammans
med andra intagna under en
sammanhängande tid av en månad,
skall en sådan undersökning alltid
äga rum.

20 a §
Finns det i fall som avses i 20 §
andra stycket anledning anta att de
förhållanden som där avses
kommer att bestå en längre tid, får
den intagne placeras på en
specialavdelning.
En intagen får också placeras på
en specialavdelning, om det finns
särskild anledning anta att det är
påkallat för att hindra honom från
brottslig verksamhet av allvarligt
slag under vistelsen i anstalt.

Ett beslut om placering på en
specialavdelning skall omprövas
så ofta det finns anledning till det,
dock minst en gång i månaden.

Finns det i fall som avses i 20 §
andra stycket anledning anta att de
förhållanden som där avses
kommer att bestå en längre tid, får
den intagne placeras på en
säkerhetsavdelning.
En intagen får också placeras på
en säkerhetsavdelning, om det
finns särskild anledning anta att
det behövs för att hindra honom
från brottslig verksamhet av
allvarligt slag under vistelsen i
anstalt.
Ett beslut om placering på en
säkerhetsavdelning skall omprövas
så ofta det finns anledning till det,
dock minst en gång i månaden.
En intagen har rätt att i stället
för att bli placerad på en säker-
hetsavdelning vistas avskild från
andra intagna om inte
1. särskilda skäl med hänsyn till
hans hälsa talar mot det, eller
2. det av säkerhetsskäl är av
synnerlig vikt att han inte placeras
utanför säkerhetsavdelningen.

21 §
En intagen som hålls avskild
från andra intagna enligt 20 § skall
få den lättnad i avskildheten som
är möjlig.
En intagen som hålls avskild
från andra intagna enligt 20 § eller
20 a § skall få den lättnad i
avskildheten som är möjlig.

22 §
Innan beslut meddelas om en
åtgärd enligt 20 eller 20 a § och
vid omprövning av ett sådant
beslut skall utredning ske rörande
de omständigheter som inverkar på
frågans avgörande.
Den som hålls avskild på grund
av att han är farlig för sin egen
säkerhet till liv eller hälsa skall
undersökas av läkare så snart det
kan ske. Annan intagen som hålls
avskild enligt 20 § och sådan
intagen som är placerad på en
specialavdelning skall undersökas
av läkare, om det behövs med
hänsyn till den intagnes tillstånd.
Har en intagen hållits avskild
under en sammanhängande tid av
en månad skall en sådan
undersökning alltid äga rum.

Över vad som förekommit vid
utredning enligt första stycket
skall protokoll föras.

Innan beslut meddelas om en
åtgärd enligt 20 eller 20 a § och
vid omprövning av ett sådant
beslut skall de omständigheter
utredas som inverkar på frågans
avgörande.
Den som hålls avskild på grund
av att han är farlig för sin egen
säkerhet till liv eller hälsa skall
undersökas av läkare så snart det
kan ske. Andra intagna som hålls
avskilda enligt 20 § eller 20 a §
och sådana intagna som är
placerade på en säkerhets-
avdelning skall undersökas av
läkare, om det behövs med hänsyn
till den intagnes tillstånd. Har en
intagen hållits avskild under en
sammanhängande tid av en månad
skall en sådan undersökning alltid
äga rum.
Protokoll skall föras över vad
som kommit fram vid utredning
enligt första stycket.
32 §
För att underlätta anpassningen i
samhället kan intagen beviljas
tillstånd att lämna anstalten för
viss kort tid (korttidspermission),
om ej påtaglig fara för fortsatt
brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk föreligger.
Vid bedömningen skall särskilt
beaktas om den intagne har nyttjat
eller förfarit olagligt med
narkotika inom anstalten eller utan
giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov enligt 52 d §.
Korttidspermission får också
ges, om annan särskild anledning
föreligger än som anges i första
stycket.

En intagen som avses i 7 §
tredje stycket får ej beviljas
korttidspermission med stöd av
första stycket och får i övrigt
beviljas sådan permission endast
om synnerliga skäl föreligger
därtill.
För korttidspermission får
ställas de villkor som kan anses
erforderliga beträffande vistelse-
ort, anmälningsskyldighet eller
annat. Är noggrann tillsyn
behövlig, kan föreskrivas att den
intagne under permissionen skall
vara ställd under bevakning.
Intagna som avses i tredje stycket
skall vara ställda under
bevakning.

För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen beviljas
tillstånd att lämna anstalten för
viss kort tid (normalpermission),
om det inte finns påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller
avsevärd fara för annat missbruk.
Vid bedömningen skall särskilt
beaktas om den intagne har nyttjat
eller förfarit olagligt med
narkotika inom anstalten eller utan
giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov enligt 52 d §.
Permission får också ges, om
det finns någon annan särskild
anledning än den som anges i
första stycket (särskild
permission).

För normalpermission eller
särskild permission får ställas de
villkor som kan anses nödvändiga
när det gäller vistelseort, anmäl-
ningsskyldighet eller annat. Om
noggrann tillsyn behövs, kan det
föreskrivas att den intagne under
permissionen skall vara ställd
under bevakning.

Av 7 § följer att beslut om
permission inte får meddelas i
strid mot de särskilda villkor som
gäller för verkställigheten.

34 §5
Kan en intagen genom vistelse
utanför anstalt bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas
underlätta hans anpassning i
samhället, kan han få medgivande
att för sådant ändamål vistas
utanför anstalten under lämplig
tid, om särskilda skäl föreligger.
Därvid skall särskilt beaktas om
den intagne behöver vård eller
annan behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
För vistelsen skall de villkor
ställas som kan anses erforderliga.
I samband med vård eller annan
behandling får det föreskrivas att
den intagne skall vara skyldig att
lämna blod-, urin- eller
utandningsprov för kontroll av att
han inte är påverkad av
beroendeframkallande medel.

Vistelse utom anstalt för vård
eller behandling bör inte påbörjas
så tidigt att den planerade vård-
eller behandlingstiden blir kortare
än den beräknade återstående
verkställighetstiden.
Första stycket gäller ej en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.

Kan en intagen genom vistelse
utanför anstalt bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas
underlätta hans anpassning i
samhället, kan han få medgivande
att för ett sådant ändamål vistas
utanför anstalten under lämplig
tid, om det finns särskilda skäl.
Därvid skall särskilt beaktas om
den intagne behöver vård eller
annan behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
För vistelsen skall de villkor
ställas som kan anses nödvändiga.
I samband med vård eller någon
annan behandling får det
föreskrivas att den intagne skall
vara skyldig att lämna blod-, urin-
eller utandningsprov för kontroll
av att han inte är påverkad av
beroendeframkallande medel eller
något sådant dopningsmedel som
avses i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Om det finns särskilda skäl kan i
samband med beslut enligt första
stycket meddelas föreskrift enligt
26 kap. 15 § första stycket 3
brottsbalken att gälla för tid efter
villkorlig frigivning.
Vistelse utanför anstalt för vård
eller behandling bör inte påbörjas
så tidigt att den planerade vård-
eller behandlingstiden blir kortare
än den beräknade återstående
verkställighetstiden.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse inte får
meddelas i strid mot de särskilda
villkor som gäller för verk-
ställigheten.

35 §6
Om en intagen avtjänar straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad
om i vilken kriminalvårdsanstalt
den intagne befinner sig, den
intagnes förflyttning till öppen
anstalt, permissioner och vistelser
utanför anstalten enligt 32-34 §§,
frigivning, rymning och
uteblivande efter permission.

Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den lämnas
beträffande frigivning i lämplig tid
före frigivningen och i andra fall
så tidigt som möjligt.
Om en intagen avtjänar straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad
om följande:
i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
om den intagne får
permission enligt 32 § eller 33 §,
om den intagne vistas utanför
anstalt enligt 11, 14, 34, 37 eller
43 §§,
om den intagne friges,
om den intagne rymmer, och
om den intagne uteblir efter
permission eller någon annan
vistelse utanför anstalten.
En begärd underrättelse
behöver inte lämnas angående en
planerad vistelse utanför anstalten
när en underrättelse på grund av
beslutad bevakning eller andra
förhållanden framstår som
uppenbart obehövlig. Detsamma
gäller när en underrättelse kan
befaras medföra fara för den
intagnes liv eller hälsa.
Underrättelse till målsägande
angående frigivning skall lämnas i
lämplig tid före frigivningen och i
andra fall så tidigt som möjligt.
Underrättelsen skall utformas på
ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet.

60 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer kan
föreskriva om överflyttning till
någon annan kriminalvårds-
myndighet än kriminalvårds-
styrelsen eller till tjänstemän inom
kriminalvården av övervaknings-
nämnds befogenhet enligt 54 och
55 §§ samt av kriminalvårds-
styrelsens befogenhet enligt denna
lag i andra fall än som avses i 20 §
andra stycket samt 20 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
flytta över övervakningsnämndens
befogenhet enligt 54 och 55 §§
samt Kriminalvårdsstyrelsens be-
fogenhet enligt denna lag i andra
fall än som avses i 20 § andra
stycket eller 20 a §.
Befogenheterna får flyttas över till
någon annan kriminalvårds-
myndighet än Kriminalvårds-
styrelsen eller till tjänstemän inom
kriminalvården.

61 a §
Kriminalvårdsstyrelsen eller
den kriminalvårdsmyndighet som
styrelsen bestämmer får förordna
en väktare i ett auktoriserat bevak-
ningsföretag att, inom ramen för
sin anställning där utföra vissa be-
vakningsuppdrag, när en intagen
skall vistas utanför anstalten. Om
det finns särskilda skäl får förord-
nandet även avse vissa bevak-
ningsuppgifter inom anstalten. I
förordnandet skall uppdragets art
och omfattning anges. Förord-
nandet får återkallas.
Väktaren får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han på
grund av sitt uppdrag har fått veta
om enskilds personliga förhål-
landen eller förhållanden av
betydelse för rikets säkerhet eller
för beivrandet av brott. I det
allmännas verksamhet tillämpas
i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).
_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. För den som vid
ikraftträdandet är placerad i sluten anstalt efter prövning enligt 7 § tredje
stycket i dess äldre lydelse skall meddelas beslut om särskilda villkor för
verkställigheten enligt 7 § i dess nya lydelse.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. att det i lagen skall införas en ny paragraf,
16 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 e §
Kriminalvårdsstyrelsen eller
den kriminalvårdsmyndighet som
styrelsen bestämmer får förordna
en väktare i ett auktoriserat
bevakningsföretag att, inom ramen
för sin anställning där, utföra
vissa bevakningsuppdrag när en
häktad skall vistas utanför
förvaringslokalen. Om det finns
särskilda skäl får ett sådant
förordnande även avse vissa
bevakningsuppgifter inom för-
varingslokalen. I förordnandet
skall uppdragets art och
omfattning anges. Förordnandet
får återkallas.
Väktaren får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han på
grund av sitt uppdrag har fått veta
om enskilds personliga för-
hållanden eller förhållanden av
betydelse för rikets säkerhet eller
för beivrandet av brott. I det
allmännas verksamhet tillämpas
i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980:100).

_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.4 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387) att det skall
införas en ny paragraf, 23 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

23 a §
Polismyndigheten meddelar
förordnande att vara arrestantvakt
eller passkontrollant för den som
inte är anställd som sådan inom
polisväsendet och inte heller är
polisman. Ett förordnande för en
arrestantvakt får avse även
bevakningsuppdrag utanför för-
varingslokalen. I förordnandet
skall verksamhetens art och
omfattning anges. Förordnandet
får återkallas.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för
Justitiedepartementet i april 1992 en kommitté med uppdrag att göra en
utvärdering av kriminalvården i anstalt efter 1974 års
kriminalvårdsreform. Kommittén antog namnet Fängelseutredningen (Ju
1992:06).
Fängelseutredningen lämnade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande
Verkställighet av fängelsestraff (SOU 1993:76). Utredningens
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandet har
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2.
Fängelseutredningen lämnade i januari 1994 sitt slutbetänkande
Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5). Utredningens sammanfattning
finns i bilaga 3. Även detta betänkande har remissbehandlats. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.
Sammanställningar av remissyttrandena har upprättats i
Justitiedepartementet och finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju
93-3262 och Ju 94/320).
I prop. 1994/95:124 behandlades vissa av utredningens förslag,
nämligen de om anstaltsindelningen, regler för placering av intagna i
allmänhet, brevgranskning, besök, användning av fängsel vid transport,
kroppsvisitation, kroppsbesiktning samt omhändertagande av föremål
som skall tas i beslag. Ändringar med anledning av denna proposition
trädde i kraft den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:JuU20, rskr. 1994/95:331,
SFS 1995:492).
I prop. 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård
(Socialdepartementet) tog regeringen upp ytterligare några av
Fängelseutredningens förslag, nämligen de om godkännande av
vårdinrättningar för rättspsykiatrisk vård av anhållna, häktade och
intagna i kriminalvården samt den föreslagna ändringen i hälso- och
sjukvårdslagen av utomlänsvård för kriminalvårdspatienter. Frågor om
psykiatrisk vård för intagna inom kriminalvården har även tagits upp i
regleringsbrev för kriminalvården för budgetåren 1995/96, 1997 och
1998.
Regeringen tar nu slutlig ställning till Fängelseutredningens förslag. I
samband med det behandlas ett yttrande från Justitiekanslern den 31 mars
1993 om ett uppdrag från regeringen att granska och redovisa
omständigheterna kring verkställigheten av fängelsestraff i två fall där
misstanke uppkommit om brott begångna bl.a. i samband med frigång
(dnr Ju 93/1423).
I propositionen behandlas även några övriga frågor som rör ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen och som varit föremål för utlåtande från
Justitiekanslern eller beslut av Justitieombudsmannen.
Efter ett utlåtande av Justitiekanslern den 14 april 1994, som
överlämnats till Justitiedepartementet (dnr Ju 94/1515), där det
konstaterades att det saknades nödvändigt författningsmässigt stöd för
kriminalvården att överlämna vissa bevakningsuppgifter till privata
vaktbolag har Kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse till regeringen den 13
december 1994 gjort en framställning om att kriminalvården bör ges ett
sådant författningsmässigt stöd (dnr Ju 94/4685). Med anledning av
framställningen utarbetades inom departementet den 6 februari 1996 en
promemoria Användning av privata vaktbolag för bevakningsuppdrag
inom kriminalvården. Promemorian har remissbehandlats. En
sammanfattning av promemorians förslag och en förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet.
Frågan om innebörden av kriminalvårdens skyldighet enligt 35 § KvaL
att i vissa fall underrätta målsäganden har nyligen granskats av
Justitieombudsmannen. I sitt beslut den 28 maj 1997 (dnr 2581-1996),
som överlämnats till Justitiedepartementet, konstaterar JO att det enligt
vad som kommit fram genom utredningen i ärendet är uppenbart att det
kan uppstå ett flertal olika problem vid tillämpningen av 35 § KvaL.
Kriminalvårdsstyrelsen har i anledning av JO:s beslut gjort en
framställning till regeringen om ändringar i underrättelseskyldigheten
(dnr Ju 97/5195). Regeringen finner att det i detta sammanhang, när ändå
andra bestämmelser i KvaL som har ett samband med bestämmelsen i
35 § KvaL ses över, finns skäl att behandla den närmare innebörden och
syftet med underrättelseskyldigheten. Synpunkter har vid delningen av
lagrådsremissen inhämtats från vissa berörda myndigheter och
organisationer.
Vidare behandlas i propositionen en fråga som har varit föremål för ett
beslut av Justitieombudsmannen den 23 januari 1997 (dnr 1375-1995)
och som överlämnats till Justitiedepartementet. I beslutet behandlas såvitt
här är av intresse den rättsliga befogenheten för en polismyndighet att
överlämna förvaltningsuppgifter till ett privaträttsligt subjekt genom
förordnande av arrestantvakter enligt 7 kap. 14 § polisförordningen. De
frågeställningar som aktualiseras genom beslutet är likartade med dem
som behandlas i den tidigare nämnda promemorian angående
kriminalvårdens befogenheter att överlämna förvaltningsuppgifter och
gäller frågan om förordnande av arrestantvakter från privata vaktbolag
bör ha mer uttryckligt stöd i lag eller om det räcker med den nuvarande
regleringen i polisförordningen. Regeringen finner därför att det är
lämpligt att behandla frågan i denna proposition. Lagrådsremissen
skickades till berörda myndigheter och andra för synpunkter. Regeringen
gör bedömningen att det därutöver inte krävs något ytterligare
beredningsunderlag.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de förslag som finns i bilaga 6.
Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa
justeringar. Regeringen har på de flesta punkter följt Lagrådets förslag.
Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten. Vi
återkommer till Lagrådets synpunkter i avsnitt 12 samt i
författningskommentaren. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7.

Ändringar i brottsbalken

Regeringen tar också i propositionen upp ett förslag om ändring i 37 kap.
2 § brottsbalken som innebär att regeringen får delegera uppgiften att
förordna ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnd till en
annan myndighet. I denna del har regeringen inhämtat synpunkter från
Domstolsverket och Kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen gör
bedömningen att det därutöver inte krävs något ytterligare
beredningsunderlag. Förslaget är av sådan beskaffenhet att Lagrådets
hörande skulle sakna betydelse.
4 Nuvarande förhållanden
I 26 kap. BrB finns bestämmelser om fängelsestraffets längd, fängelse
som gemensamt straff för flera brott och villkorlig frigivning. Det
närmare innehållet i verkställigheten av fängelsestraff i anstalt regleras i
en särskild lag, lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).
KvaL tillkom genom 1974 års kriminalvårdsreform och har därefter
genomgått ett flertal ändringar. Den senaste år 1995, som ett resultat av
Fängelseutredningens arbete, när bl.a. nya bestämmelser om
anstaltsindelning, placering i anstalt i allmänhet, granskning av
försändelser och möjligheter till kroppsvisitation efter vistelser utanför
anstalten infördes. I det följande görs en kortfattad genomgång av de
bestämmelser i KvaL som är av betydelse för förslagen i denna
proposition.
Enligt 3 § är en anstalt eller en avdelning av en anstalt med hänsyn till
graden av säkerhet antingen öppen eller sluten, varvid en sluten
avdelning för placering av intagna som avses i 20 a § kan inrättas som
specialavdelning med särskild övervakning och begränsad gemensamhet
mellan de intagna.
I 4 § anges målsättningen med kriminalvården i anstalt. Den skall
utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas
(rehabilitering) och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas
(omvårdnad). I den utsträckning det kan ske utan att kravet på
samhällsskydd eftersätts (samhällsskydd) bör verksamheten redan från
början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron
utanför anstalten.
I 7 § andra stycket ges de grundläggande reglerna för valet mellan
öppen och sluten anstalt. En intagen bör placeras i öppen anstalt, om inte
placering i en sluten anstalt är nödvändigt av säkerhetsskäl eller för att
den intagne skall få möjlighet till sådant arbete, sådan undervisning,
utbildning eller särskild behandling som inte lämpligen kan ordnas i en
öppen anstalt.
I 7 § tredje stycket ges vissa särregler vid anstaltsplaceringen av vissa
långtidsdömda. Den som undergår fängelse i lägst fyra år och den som i
annat fall har dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet skall placeras i sluten anstalt, om det med hänsyn
till arten av hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten i anstalt har avslutats. Placeringen av de
intagna som bedöms uppfylla kriterierna (s.k. 7:3or) skall företrädesvis
ske i en sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att
tillgodose kraven på hög säkerhet. Även enligt andra bestämmelser i
KvaL, som kommer att beröras i det följande, gäller särskilda
restriktioner för intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL. De får inte
beviljas annat än särskild permission under bevakning och då endast om
det föreligger synnerliga skäl. Vidare får de inte medges frigång,
fritidsvistelse utanför anstalten eller s.k. § 34-placering.
Vid placering av en intagen som inte har fyllt 21 år skall enligt 8 §
särskilt beaktas, om inte särskilda skäl föranleder annat, att han hålls
åtskild från andra intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i
samhället.
Bestämmelser om en intagens sysselsättning finns i 10 §. Den intagne
skall beredas lämpligt arbete som om möjligt underlättar för honom att
efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Har han behov av undervisning,
utbildning, arbetsträning eller någon annan sysselsättning skall han få
sådan under arbetstid, om det är möjligt med hänsyn till anstaltstidens
längd och den intagnes förutsättningar. Samma gäller om han har behov av
medicinskpsykologisk eller någon annan särskild behandling.
I 11 § finns bestämmelser om s.k. frigång. Intagen kan för att underlätta
anpassningen i samhället medges att under arbetstid få utföra arbete eller
delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet
utanför anstalten.
Enligt 12 § gäller sysselsättningsplikt för en intagen, som inte är
ålderspensionär. Vissa begränsningar gäller dock för intagna med
förtidspension eller sjukbidrag.
Bestämmelser om de intagnas fritidssysselsättning finns i 14 §. Enligt
andra stycket kan den intagne under vissa förutsättningar tillåtas att vistas
utanför anstalten för fritidsverksamhet.
Bestämmelser om permission finns i 32 och 33 §§. För att underlätta
anpassningen i samhället kan intagen med stöd av 32 § första stycket
beviljas korttidspermission, om det inte föreligger påtaglig fara för fortsatt
brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Enligt 32 § andra
stycket kan korttidspermission också ges, om det finns annan särskild
anledning härför. En tredje form av permission är frigivningspermission
enligt 33 §, som till förberedande av frigivning kan beviljas under viss
längre tid. Regeringen föreslår i propositionen Vissa reformer av
påföljdssystemet (prop. 1997/98:96) att den nuvarande möjligheten till
frigivningspermission skall slopas.
Om det föreligger särskilda skäl, kan en intagen enligt 34 § medges att
vistas utanför anstalten för särskilda åtgärder, som kan antas underlätta
hans anpassning i samhället. Sådan s.k. § 34-placering beviljas
huvudsakligen missbrukare för att de skall genomgå behandling på
behandlingshem.
Bestämmelser om besluts- och besvärsordningen finns i 54-59 §§. I 60 §
ges möjlighet att delegera beslutanderätt. Enligt 61 § får
Kriminalvårdsstyrelsen med vissa undantag ändra beslut som efter
bemyndigande enligt 60 § meddelats av en annan kriminalvårds-
myndighet.
Ytterligare bestämmelser om kriminalvården i anstalt finns i
förordningen (1974:248) om kriminalvård i anstalt (KvaF) samt i
Kriminalvårdsverkets olika föreskrifter och allmänna råd, varvid särskilt
bör nämnas anstaltsföreskrifterna (KVVFS 1997:16), Föreskrifter och
allmänna råd om verksamheten i specialavdelningarna (KVVFS 1991:1),
Föreskrifter och allmänna råd för verksamhet vid stödavdelning (KVVFS
1997:1), Föreskrifter och allmänna råd om mottagningsförfarande och
beslutsadministration vid riksmottagningen (KVVFS 1997:3) samt
Föreskrifter och allmänna råd om permissioner (KVVFS 1997:4).
Det finns också konventioner och resolutioner som reglerar
verkställighet av fängelsestraff och behandling av fångar. I det
sammanhanget kan särskilt nämnas FN:s resolution om
standardminimiregler för behandling av interner (1955), FN:s konvention
om de medborgerliga och politiska rättigheterna (1966), FN:s konvention
om barnets rättigheter (1988) och Europeiska fängelseregler antagna av
Europarådets ministerkommitté (1987).
5 Utgångspunkterna för en reform
Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att ändra eller
komplettera de huvudprinciper som de nuvarande bestämmelserna i
KvaL vilar på. Någon ny portalparagraf bör därför inte införas. Någon
ny lag om verkställighet av fängelsestraff bör för närvarande inte
läggas fram. Däremot bör vissa angelägna delreformer som gäller
särbehandling av vissa långtidsdömda, anstaltsplacering av ungdomar
och kvinnor, vistelser utanför anstalt och verksamheten i anstalt
genomföras nu. Frågor om placering och behandling av psykiskt
störda intagna kräver för närvarande inga lagstiftningsåtgärder och
bör därför behandlas i samband med budgetarbetet och i
regleringsbrev.

Fängelseutredningens förslag: I en ny portalparagraf skall förutom de
nuvarande huvudprinciperna också anges att ändamålet med
straffbestämningen skall beaktas. KvaL skall ersättas med en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff (Fängelselagen), till vilken dock åtskilliga
bestämmelser i KvaL kan överföras i oförändrat skick.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat vad gäller förslaget om
en ny portalparagraf. Flera remissinstanser är tveksamma till förslaget
om att i lagtexten föreskriva att ändamålet med straffbestämningen skall
beaktas vid verkställigheten eftersom de befarar att det kan leda till en
ökad repression under verkställigheten medan andra tillstyrker förslaget
med hänvisning till att grunden för påföljdsbestämningen måste
återspegla sig också i verkställighetsledet.
Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff huvudsakligen på den grunden att namnet
Fängelselagen bättre ger uttryck för vad det är fråga om, nämligen att
ingen döms till fängelse för att han är i behov därav utan för att han har
begått ett brott som leder till ett straff. En del remissinstanser pekar dock
på att förslaget vad gäller den grundläggande terminologin inte är
konsekvent eftersom benämningar som kriminalvård och
kriminalvårdsanstalt föreslås vara kvar i själva lagtexten. Svea hovrätt,
som avstyrker att förslaget läggs till grund för någon större förändring av
nuvarande verkställighetsregler, anser att de lagändringar som föreslås i
sig inte är lagtekniskt mer omfattande än att de bör kunna genomföras
genom ändringar i KvaL.

Skälen för regeringens bedömning:

Vilka principer bör styra verkställigheten?

Den nuvarande regleringen av verkställigheten av kriminalvård i anstalt
tar enligt 4 § KvaL sin utgångspunkt i att ett frihetsberövande är skadligt
men att alla åtgärder som kan bör sättas in för att motverka dessa
skadliga följder (omvårdnad) och att åtgärderna på verkställighetsplanet
har som övergripande syfte att främja den intagnes anpassning i
samhället till ett liv utan kriminalitet (rehabilitering). Som en annan och
ibland motstående grundprincip gäller dock att detta inte får innebära att
kravet på samhällsskydd sätts åt sidan.
Samhällsskyddsaspekten får i detta sammanhang anses ha en dubbel
betydelse. Under själva anstaltstiden gäller att verkställigheten bör
utformas med sådana säkerhetskrav att den intagne inte återfaller i ny
brottslighet, men förberedelserna inför frigivningen från straffet måste
samtidigt utformas på ett sådant sätt så att den som friges inte genast
återfaller i nya brott på grund av den personliga situation som han då
befinner sig i. Även om man starkt betonar samhällsskyddsaspekten i det
närmare utformandet av verkställigheten är således frigivnings-
förberedelserna av central betydelse.
Fängelseutredningen har - med hänsyn till senare års utveckling inom
kriminalpolitiken och för att inte domstolens straffbestämning skulle
framstå som åsidosatt - föreslagit att ändamålet med straffbestämningen
skulle beaktas vid verkställigheten i anstalt vid sidan av de huvudprinciper
om omvårdnad, rehabilitering och samhällsskydd som tidigare har berörts.
Kriminalvårdens uppgift är att verkställa det av domstolen utmätta
frihetsberövandet inom de ramar som lagstiftningen och andra
författningar medger. I 4 § KvaL regleras, inom dessa ramar, den
målsättning som bör prägla utförandet av uppgiften, nämligen att - i den
mån inte kravet på samhällsskydd sätts åt sidan - motverka
skadeverkningarna av frihetsberövandet och främja den intagnes
anpassning i samhället till ett liv utan kriminalitet. Någon ändring av de
mål som bör styra verkställigheten är enligt regeringens mening inte
påkallad.
I det sammanhanget bör också framhållas att senare års utveckling inom
kriminalpolitiken inte har inneburit eller varit avsedd att innebära någon
förändring av den s.k. behandlingstankens betydelse på
verkställighetsplanet. Tvärtom har i förarbetena till 1988 års reform av
bestämmelserna om påföljdsbestämning särskilt markerats att det är av
avgörande betydelse för möjligheterna att bibehålla en human och
meningsfull kriminalvård att man upprätthåller ambitionerna att inom
ramen för de ådömda påföljderna så långt det är möjligt genom stöd och
hjälp söka underlätta de intagnas återanpassning i samhället och att det då
är självfallet att åtgärderna måste anpassas efter den intagnes behov i det
enskilda fallet (se SOU 1986:14 s. 76 f. och prop. 1987/88:120 s. 38).
Härmed är inte sagt att domstolens påföljdsbestämning skall kunna
åsidosättas genom att verkställigheten blir väsentligen mindre ingripande
för den intagne än vad som rimligen kunde förväntas, t.ex. genom att en
intagen, som dömts till ett längre fängelsestraff, redan i inledningsskedet
av verkställigheten erhåller vidlyftiga möjligheter till att vistas utanför
anstalten utan erforderlig kontroll. I de såvitt kan bedömas ytterst fåtaliga
fall där inte kravet på samhällsskydd eller andra säkerhetsmässiga eller
behandlingsmässiga skäl skulle hindra en sådan utformning av
verkställigheten bör det yttre ramverkets uppbyggnad vara sådant att det
säkerställer att så inte kan ske. De bestämmelser om anstaltsplacering och
vistelser utom anstalt som framgår av KvaL, KvaF och av kriminalvårdens
interna föreskrifter, t.ex. bestämmelserna om kvalifikationstid för
normalpermission enligt 5 § i föreskrifter och allmänna råd om
permissioner (KVVFS 1997:4), ger en god grund för en sådan tillämpning.
Regeringen finner sammanfattningsvis inte skäl att avvika från eller
komplettera de huvudprinciper som de nuvarande bestämmelserna i KvaL
vilar på. Det saknas således anledning att genomföra Fängelseutredningens
förslag på denna punkt. Någon ny portalparagraf bör med andra ord inte
införas.

Behovet av en ny verkställighetslag

Regeringen finner inte tillräckliga skäl att av huvudsakligen terminologiska
orsaker införa en ny verkställighetslag. Som regeringen tidigare
tillkännagett finns det i och för sig omständigheter som talar för att man på
sikt bör utforma en ny lag om verkställighet av fängelsestraff. Detta kräver
emellertid att det vidtas en mer genomgripande redaktionell översyn av
samtliga bestämmelser i KvaL, något som Fängelseutredningen med
hänsyn till den korta tid som stod till förfogande inte hade möjlighet att
göra. Dessutom har kriminalvårdens verksamhet under senare år
genomgått en hel del förändringar såväl organisatoriskt som vad gäller den
närmare utformningen av verkställighetens innehåll. Det är därför
oundvikligt att det krävs ytterligare överväganden innan en ny
verkställighetslag kan föreslås. Den nuvarande regleringen i KvaL har inte
heller såvitt regeringen kan bedöma fört med sig några mer påtagliga
tillämpningsproblem för de verkställande myndigheterna. Någon ny
verkställighetslag bör därför för närvarande inte läggas fram.
I stället föreslår regeringen att det nu genomförs några angelägna
delreformer i KvaL. Det gäller bestämmelser om särbehandling av vissa
långtidsdömda, bestämmelser om anstaltsplaceringen för ungdomar och
kvinnor och vissa ändringar i de bestämmelser som reglerar permissioner
och andra vistelser utanför anstalten samt i de bestämmelser som rör
verksamheten i anstalt. Däremot behandlas inte frågor om disciplinär
bestraffning, innehav av personliga tillhörigheter och husrannsakan
eftersom de bör behandlas i samband med utformandet av en ny
verkställighetslag.
I propositionen behandlas inte, med undantag för övervägandena i
kapitel 10, frågor om placering och behandling av psykiskt störda
intagna. Fängelseutredningens förslag om stödavdelningar har som
nämnts redan behandlats i prop. 1994/95:194 och i kriminalvårdens
regleringsbrev för budgetåren 1995/96, 1997 och 1998. Eftersom det inte
torde krävas några författningsändringar bör frågan om stödavdelningar
framöver behandlas i samband med budgetarbetet och i regleringsbrev.
Många av remissinstanserna beklagade att det inte inom ramen för
Fängelseutredningens arbete funnits möjlighet att göra en kartläggning
och närmare analys av det egentliga behovet av psykiatrisk vård för
intagna inom kriminalvården. Justitieutskottet har därefter i ett av
riksdagen godkänt betänkande utgått ifrån att regeringen i samband med
sina förslag till följd av Fängelseutredningens översynsarbete avger en
redovisning av situationen inom kriminalvården vad gäller de psykiskt
störda lagöverträdarna (se 1994/95:JuU16 s. 13). För närvarande
genomför Kriminalvårdsstyrelsen tillsammans med Rättsmedicinalverket
en studie som bl.a. syftar till att kartlägga behovet av psykiatrisk vård för
fängelsedömda. Studien omfattar tidsperioden den 16 september 1996-
15 september 1997. Avsikten är att resultatet av studien, som måste
analyseras och bearbetas, skall redovisas i en rapport i början av 1998. I
budgetpropositionen, prop. 1997/98:1, har regeringen uttalat att intagna
som är i behov av psykiatrisk sjukhusvård måste beredas sådan vård och
att regeringen, när den studie som Kriminalvårdsstyrelsen utför
tillsammans med Rättsmedicinalverket är avslutad, kommer att ta
ställning till om det krävs några ytterligare åtgärder för att tillgodose
detta behov. Det saknas därför skäl att nu föregripa resultatet av studien
och de åtgärder som regeringen i anledning av den kan komma att vidta.

En human kriminalvård med bibehållen säkerhet

Kriminalvårdens verksamhet skall kännetecknas av en human
människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete med
iakttagande av hög grad av säkerhet samt respekt för den enskildes
integritet och rättssäkerhet. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som
påverkar den dömde att inte återfalla i brott. Målsättningen bör vara att
kriminalvårdslagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att ett
uppfyllande av verksamhetsinriktningen främjas. Med andra ord skall
den utgöra ett bra verktyg för att främja och bevara en human
kriminalvård med bibehållen säkerhet.
En human kriminalvård är individinriktad. Den är avsedd att så långt
det är möjligt tillgodose den intagnes särskilda behov och skapa ett
meningsfullt verkställighetsinnehåll som är anpassat till den enskilde
intagnes problem och förutsättningar. Den grundläggande betydelsen av
humanitet är just att se till den enskilda människan.
En human kriminalvård får inte och behöver inte heller innebära att
säkerhetsaspekterna tonas ned. Det är av vital betydelse för tilltron till
kriminalvårdens insatser och till straffsystemet i stort att verkställigheten
sker med högt ställda krav på säkerhet där återfall i ny brottslighet under
verkställighetstiden i princip inte skall få inträffa. För upprätthållandet av
en sådan säkerhetsnivå krävs både att anstalterna har ett i förhållande till
sina intagna lämpligt säkerhetsskydd mot avvikelser och att det sker en
noggrann planering av verkställighetsinnehållet grundat på ett
förtroendefullt och ömsesidigt förpliktande förhållande mellan
kriminalvårdens personal och de intagna. Utvecklingen under senare år
med ett utbyggt kontaktmannaskap och tillkomsten av särskilda
brottsförebyggande program för påverkan, motivation och behandling av
de intagna är värdefulla steg på vägen mot etablerandet av ett sådant
förhållande med gynnsamma effekter för säkerheten och
samhällsskyddet. Kärnan i all säkerhet vid tvångsmässiga frihets-
berövanden utgörs nämligen ytterst av relationen mellan den personal
som verkställer frihetsberövandet och de personer som är föremål för
detta.
En annan mycket viktig komponent i en human kriminalvård med
bibehållen säkerhet - en kriminalvård där det brottsförebyggande arbetet
sätts i centrum - är bra och effektiva frigivningsförberedelser. Det är
viktigt att öka de insatser som görs för att de intagna skall få bostad,
sysselsättning och försörjning när de återvänder ut i samhället samt att se
till att samarbetet mellan kriminalvården och andra myndigheter fungerar
så att de intagna i enlighet med normaliseringsprincipen får samma
samhällsservice som andra medborgare. Det är också viktigt att prioritera
insatser som medför att behandling och andra brottsförebyggande
åtgärder som inletts under verkställigheten kan fullföljas även efter
verkställighetens slut. Härför krävs naturligtvis i första hand faktiska,
konkreta åtgärder och en ökad samverkan mellan kriminalvården och
andra myndigheter.
I det sammanhanget bör också framhållas den viktiga roll som
kriminalvården har i det brottsförebyggande arbetet. Det är angeläget att
man fortsätter att utveckla verkställighetsinnehållet så att detta i
framtiden alltmera präglas av åtgärder som på olika sätt syftar till att
aktivt påverka och motivera de intagna att inte återfalla i brott. Det finns
därför skäl att i lagstiftningen lyfta fram den verksamhet inom
programverksamheten som särskilt syftar till att motverka brott eller
missbruk (de s.k. brotts- och missbruksrelaterade programmen) som en
viktig del i skapandet av ett mer meningsfullt verkställighetsinnehåll.
Även i övrigt bör innehållet i verkställigheten utvecklas. Många av de
intagna saknar grundläggande utbildning. En viktig uppgift för
kriminalvården är därför att se till de intagna erbjuds sådan utbildning.
Inriktningen för framtiden bör vara att verksamhet som utbildning, social
träning och annan höjning av den sociala kompetensen ökar samt att
arbetsuppgifterna i produktionen anpassas och görs mer meningsfulla
med mer inslag av lärande, träning och utbildning. Kriminalvården måste
också med normaliseringsprincipen som grund - i samverkan med
sjukvårdshuvudmännen och kommunerna - medverka till att de intagna
som vill och har behov av missbruks- eller psykiatrisk vård får tillgång
till sådan vård.
De förslag som läggs fram i propositionen bygger på den nu angivna
grundsynen.
6 Särbehandling av vissa långtidsdömda
6.1 Säkerhetsklassificering enligt 7 § tredje stycket KvaL
Regeringens förslag: Den formella klassificeringen för särbehandling
enligt 7 § tredje stycket KvaL avskaffas och ersätts av en mer
individualiserad bedömning. För alla som avtjänar lägst fyra års fängelse
skall det fattas ett beslut om de särskilda villkor som skall gälla för
verkställigheten när det gäller anstaltsplacering och vistelser utanför
anstalten. Om det finns särskilda skäl skall ett sådant beslut också kunna
fattas i fråga om andra intagna som har dömts till lägst två års fängelse.

Fängelseutredningens förslag: Det skall även i fortsättningen kunna
fattas ett särskilt beslut om särbehandling av vissa långtidsdömda, som
begått brott av särskilt samhällsfarlig natur. Rekvisiten för
säkerhetsklassificering skall i allt väsentlig anknyta till vad som gäller
för närvarande. Kraven på viss lägsta strafftid bör dock bestämmas till
fyra år för all slags brottslighet. Placering bör i normalfallet ske i sluten
anstalt med mycket hög säkerhet.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig delar
utredningens bedömning att möjligheten till säkerhetsklassificering bör
behållas. Svea hovrätt är tveksam till om det finns skäl att ta bort den
särskilda gräns på två års fängelse som gäller intagna som dömts för
narkotikabrott. Åklagarmyndigheten i Göteborg föreslår en regel utan
fixerad längd på straffet. Kriminalvårdsstyrelsen har i sitt remissyttrande
pekat på att det i förlängningen av arbetet med säkerhetsklassificering av
anstalter och mot bakgrund av ökade möjligheter till begränsning av de
intagnas kontakter med yttervärlden kan finnas skäl att överväga
alternativa metoder för att hantera verkställigheten för de som i dag
omfattas av 7 § tredje stycket KvaL.

Bakgrund

Nuvarande reglering och frågans tidigare behandling

I 7 § 3 st KvaL finns bestämmelser om särbehandling av vissa
långtidsdömda. Bestämmelsen innebär att den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i annat fall har dömts till fängelse i lägst två år
för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avser narkotika
eller för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till brott som nu
angivits, skall placeras i en sluten anstalt, om det med hänsyn till arten av
hans brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att
avvika eller fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär innan
verkställigheten i anstalt har avslutats. Placeringen skall företrädesvis ske
i en sådan anstalt eller avdelning av anstalt som är särskilt lämpad att
tillgodose kraven på hög säkerhet.
Särbehandlingen innebär också att sådan intagen inte får beviljas annan
permission än särskild permission och då endast om synnerliga skäl
föreligger. Permissionen skall alltid vara bevakad. Det råder vidare ett
förbud mot att bevilja frigång enligt 11 § KvaL, fritidsvistelse utanför
anstalten enligt 14 § andra stycket KvaL eller s.k. § 34-placering.
Beslutet om klassificering enligt 7 § tredje stycket KvaL fattas av
Kriminalvårdsstyrelsen utan möjligheter till delegation. Den nuvarande
interna beslutsordningen på styrelsen innebär att beslutet om 7:3-
klassificering normalt - efter föredragning - fattas av chefen för
klientenheten eller en särskilt utsedd tjänsteman. Beslut om
anstaltsplacering och beslut om normalpermissioner, särskilda
permissioner, frigång eller fritidsvistelser utanför anstalten fattas annars
normalt av den lokala kriminalvårdsmyndigheten (se 112 §
anstaltsföreskrifterna [KVVFS 1997:16]).
En grundtanke i 1974 års kriminalvårdsreform var att anstaltsvistelsen
redan från början skulle inriktas på konkreta åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utom anstalten, allt i den utsträckning det kan ske
utan att kravet på samhällsskydd blir eftersatt (prop. 1974:20 s. 83). För
det stora flertalet intagna innebar detta bl.a. vidgade möjligheter att för
viss tid vistas utanför anstalten. För en mindre kategori intagna medförde
emellertid kriminalvårdsreformen strängare regler för verkställigheten
när det gällde valet av anstalt och anstaltsavdelning liksom beträffande
vistelse utanför anstalten. Det var här fråga om lagöverträdare med
strafftider på lägst två år, som ägnat sig åt organiserad eller systematisk
kriminell verksamhet av särskilt samhällsfarlig natur, inte sällan med
internationell anknytning, och beträffande vilka samhälleliga
stödåtgärder kunde förväntas sakna effekt. Främst avsågs personer som
ägnat sig åt grov narkotikabrottslighet (se prop. 1974:20 s. 90).
Bakgrunden till restriktionerna för denna grupp var det då stigande
antalet rymningar under pågående verkställighet. Ofta var det fråga om
intagna, som dömts till långvariga frihetsstraff och som saknade fast
anknytning till Sverige. I många fall rörde det sig om grova
narkotikabrott av yrkesmässig karaktär. Den aktuella bestämmelsen
infördes i 7 § tredje stycket KvaL.
Avgränsningen av denna grupp har ändrats vid flera tillfällen. År 1979
utvidgades gruppen till att omfatta inte bara personer som begått grova
narkotikabrott eller brott med internationell anknytning utan även
lagöverträdare som hade ägnat sig åt annan brottslighet av särskilt
allvarlig karaktär och därigenom visat likgiltighet för annans liv eller
hälsa eller särskild hänsynslöshet (prop. 1978/79:62).
År 1982 begränsades den aktuella gruppen till att inbegripa enbart dem
som dömts för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling avseende
narkotika (prop. 1981/82:141). Begränsningen tillkom vid
riksdagsbehandlingen av ett regeringsförslag som syftade till att förbättra
möjligheterna att komma till rätta med narkotikamissbruk och
brottslighet från de dömdas sida under anstaltstiden, bl.a. genom att öka
möjligheterna till särbehandling av särskilt brottsbenägna intagna som
dömts till längre fängelsestraff.
Bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL ändrades återigen år 1984.
Stadgandet utvidgades då till att omfatta även intagna som lagförts för
försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till grovt narkotikabrott
eller till grov varusmuggling avseende narkotika (prop. 1983/84:148).
Genom en lagändring år 1988 fick den aktuella gruppen sin nuvarande
avgränsning. Ändringarna innebar bl.a. att den grupp intagna som skall
kunna särbehandlas i fråga om placering i och vistelse utanför anstalten
utvidgas till att omfatta, förutom intagna som har dömts för grov
narkotikabrottslighet till fängelse i lägst två år, andra intagna som
avtjänar fängelse i lägst fyra år.

Särskild utredning på riksmottagningsavdelningen vid Kumla

Sedan den 1 april 1997 har ett samordnat kvalificerat mottagnings-
förfarande skett på riksmottagningen vid Kriminalvårdsanstalten Kumla
för att möjliggöra en lämplig placering i anstalt av dömda personer som
kräver särskild uppmärksamhet från säkerhetssynpunkt.
I riksmottagningen placeras alla dömda män, som är häktade, med en
verkställbar dom om sammanlagt lägst fyra års fängelse. Efter samråd
med Kriminalvårdsstyrelsen kan också andra män, där behov av särskild
utredning bedöms föreligga inför beslut om anstaltsplacering, placeras på
riksmottagningen.
Under den intagnes vistelse på riksmottagningen skall en individuell
riskprofil och behovsprofil tas fram för att bl.a utgöra skriftligt
beslutsunderlag för kategoriprövning enligt 7 § tredje stycket KvaL och
för anstaltsplacering. Beslutsunderlaget är avsett att beaktas också under
den fortsatta verkställigheten. Särskilt gäller detta vid omprövning av
kategoritillhörighet, permissions- och förflyttningsbeslut samt vid val av
utbildningsinsatser och påverkansprogram. Profilerna skall
sammanställas och delges den intagne. Riskprofilen skall innehålla de
fakta och bedömningar som behövs inför kategoriprövningen enligt 7 §
tredje stycket KvaL och för övrig säkerhetsbedömning. Behovsprofilen
skall ge vägledning ifråga om anstaltsplacering och verkställighets-
innehåll.
Profilerna tas fram genom strukturerade intervjuer med den intagne,
personlighetstester och andra tester som genomförs med den intagne,
sammanfattningar av de uppgifter om den intagne som finns
dokumenterade i domen och i personakten, införskaffande av information
från kriminalvårdsmyndigheter, polis, åklagare, sociala myndigheter och
andra informationskällor samt genom observationer av den intagne under
vistelsen på avdelningen.
Beslut om kategoriprövning enligt 7 § tredje stycket KvaL och beslut
om placering i anstalt för den som bedöms tillhöra denna kategori skall
meddelas den intagne under vistelsen på mottagningsavdelningen.

Kriminalvårdsstyrelsens analysarbete efter Tidaholmsupploppet

Den 22-23 juli 1994 deltog ca 120 intagna vid kriminalvårdsanstalten
Tidaholm i en allvarlig ordningsstörning. Brand anlades och flera
byggnader förstördes. Under morgonen den 23 juli kunde anstaltens
personal med stöd av en större polisstyrka låsa in samtliga intagna.
I anledning av händelserna på Tidaholmsanstalten tillsattes en
arbetsgrupp inom kriminalvården (analysgruppen) med uppdrag att
föreslå prioriteringar och åtgärder inom klass I och II-anstalterna som
kunde tjäna som ett underlag för en övergripande strategi syftande till att
minska riskerna för allvarliga ordningsstörningar på anstalterna.
Analysgruppen presenterade sina förslag i promemorian Oro och upplopp
på fängelser - ett förslag till motverkan (1995).
Analysgruppen föreslog bl.a. att Kriminalvårdsstyrelsen borde verka
för att 7:3-klassificeringen avskaffas. Enligt promemorian är det en
utbredd uppfattning inom gruppen långtidsdömda - i första hand de
intagna som bedöms tillhöra kategorin 7:3 - att styrelsen gör sig skyldig
till både orättvisa och godtycke när man hänför intagna till kategori 7:3.
Många intagna anser enligt analysgruppen att klassificeringen vilar på
mer eller mindre lösa antaganden, att de återkommande omprövningarna
inte tjänar någon egentligt syfte och att man under lång tid tvingas leva i
ovisshet om när klassificeringen eventuellt kommer att upphöra. Bakom
denna inställning ligger enligt analysgruppen givetvis ett allmänt
missnöje hos de intagna över att 7:3-lagstiftningen som sådan
överhuvudtaget finns. En vanlig kritik är också att man upplever
klassificeringen som ett straff i straffet ; att man döms på nytt av en
myndighet som inte är domstol. Den som väl klassificerats ser dessutom
små eller inga möjligheter att påverka anstaltens och framför allt
styrelsens inställning i klassificeringsfrågan. Enligt analysgruppen är en
inte helt ovanlig komplikation i sammanhanget att den intagne finner sig
ha anstalten på sin sida mot styrelsen. Den intagne noterar att personer på
anstalten som kanske under lång tid skaffat sig förstahandskunskap om
honom inte får gehör för sina synpunkter, vilket ytterligare undergräver
den intagnes tilltro till den beslutande myndighetens förmåga - som han
ser det - att behandla honom rättvist. Många intagna, som har
klassificerats, jämför sig också med medintagna som inte har
klassificerats och ser därvid inga stora skillnader, vilket förstärker den
uppfattning man redan har om att klassificeringen är godtycklig.
Enligt analysgruppen finns det i den förhållandevis stora gruppen
intagna som bedöms tillhöra kategori 7:3 inte så få som känner
uppgivenhet och frustration över sin situation och inte minst misstro till
den centrala myndigheten. Missnöjet gäller inte det faktum att man
avtjänar ett långt straff utan den extra börda som 7:3-klassificeringen
innebär.
Analysgruppen pekar i promemorian på att säkerheten på klass I och
de flesta klass II-anstalter har höjts kraftigt under senare år och att den
tilltänkta mottagningsavdelningen vid kriminalvårdsanstalten Kumla
kommer att skapa förutsättningar för en mycket precis och adekvat
bedömning av de intagna med avseende på anstaltsplaceringen, såväl
säkerhetsmässigt som behandlingsmässigt. Vidare hänvisar analys-
gruppen till att den ändrade vårdarrollen med kontaktmannaskap kommer
att skapa förutsättningar för en mer ingående kunskap om den intagne
och för en individuell behandling av denne.
Analysgruppen ansåg därför att de säkerhetsintressen som i allt
väsentligt motiverar särbehandlingen enligt 7 § tredje stycket KvaL
mycket väl kan tillgodoses utan den regleringen. Styrelsen kunde
dessutom enligt arbetsgruppen förbehålla sig rätten att besluta om
utevistelser för vissa intagna om det bedöms som nödvändigt.
Analysgruppen menade att en ökad individualisering av de intagnas
behandling torde minska många intagnas känsla av hopplöshet och
därigenom förbättra atmosfären på anstalterna. Inte minst ett ökat
personalinflytande i dessa frågor skulle enligt arbetsgruppen komma att
bidra därtill.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av en kategoriserad säkerhetsklassificering

Den första fråga man måste ställa är om det verkligen finns behov av en
formell kategoriindelning av den typ som klassificeringen enligt 7 §
tredje stycket KvaL utgör eller om de säkerhetsintressen som gör sig
gällande i dessa fall kan tillgodoses ändå. Alldeles oberoende av ett
särskilt klassificeringsbeslut har ju kriminalvården ett ansvar för att de
intagna inte avviker eller gör sig skyldiga till brott under verkställigheten
i anstalt. Placeringen i anstalter av olika säkerhetsnivå och bedömningen
av risken för missbruk inför beviljande av permissioner och andra
vistelser utanför anstalten måste också för andra intagna än de som
omfattas av 7 § tredje stycket KvaL ske på ett sådant sätt att kravet på
samhällsskydd inte åsidosätts. Kravet på samhällsskydd kan visserligen
sägas vara särskilt uttalat beträffande intagna som dömts till långa straff
för brott mot liv och hälsa eller för grövre narkotikabrott, men alla som
dömts för sådana brott omfattas inte av de begränsningar som den
nuvarande säkerhetsklassificeringen innebär.
Fängelseutredningen var inne på frågan om det verkligen behövs ett
särskilt klassificeringsbeslut för att förhindra att intagna, som gjort sig
skyldiga till allvarliga brott och dömts till långvariga fängelsestraff,
avviker eller fortsätter sin brottsliga verksamhet under
verkställighetstiden. Fängelseutredningen ansåg att den nuvarande
särbehandlingen enligt 7 § tredje stycket KvaL skall behållas. Enligt
kommittén är en fördel med klassificeringen att den intagne redan från
början vet att han inte kan påräkna någon vistelse utanför anstalten under
avsevärd tid. Ytterligare en fördel enligt kommittén är att det dagliga
umgänget mellan de intagna som tillhör kategorin 7:3-or och personalen
inte behöver präglas av långa resonemang om huruvida den intagne skall
få t.ex. permission utan att intresset i stället kan riktas mot att göra
anstaltsvistelsen så meningsfylld som omständigheterna tillåter. Härtill
kommer enligt Fängelseutredningen att klassificeringen kan ses som en
markering av att kriminalvården fäster särskilt avseende vid kravet på
samhällsskydd när det gäller intagna som gjort sig skyldiga till allvarlig
brottslighet av samhällsfarlig art, vilket inte är utan betydelse för
allmänhetens förtroende för kriminalvårdens verksamhet.
De förhållandevis få remissinstanser som yttrat sig har instämt i att
särbehandlingen bör vara kvar även om Kriminalvårdsstyrelsen pekat på
att alternativa modeller kan komma att utvecklas i framtiden.
Som analysgruppen framförde i sin rapport har säkerheten på klass I
och flera klass II-anstalter markant förbättrats under senare år. Detta
framgår bl.a. av det faktum att rymningar direkt från anstalter i
säkerhetsklass I eller II numera är mycket sällsynta. Det utvidgade
kontaktmannaskapet kan dessutom förutsättas ge möjligheter att erhålla
en bättre kunskap om den intagnes person och därmed ett bättre underlag
för att bedöma hans förmåga att klara av permissioner och olika vistelser
utanför anstalten utan att missköta sig.
Den nyligen etablerade mottagningsavdelningen vid Kumlaanstalten,
som har tillskapats efter det att Fängelseutredningen lämnade sitt förslag,
har också på ett påtagligt sätt ökat förutsättningarna för kriminalvården
att skaffa sig ett bättre underlag för bl.a. de säkerhetsmässiga
övervägandena avseende anstaltsplacering och den inledande
verkställigheten för de långtidsdömda. Utformandet av en specifik
riskprofil för varje intagen innebär dessutom en ökad individualisering av
bedömningarna.
Det är självklart så att det redan i dag görs en bedömning i varje enskilt
fall om en intagen skall klassas enligt 7 § tredje stycket KvaL. En
kategoriindelning som bl.a. medför ett förbud mot normalpermissioner
och andra typer av vistelser utanför anstalten om man tillhör den ena
kategorin och inga formella begränsningar i detta hänseende för den
andra för dock alltid med sig avgränsningsproblem och tröskeleffekter.
Detta skulle kunna avhjälpas genom införande av en mer individualiserad
bedömning. Dessutom skulle en ökad individualisering innebära att det
kan ske en större differentiering inom den grupp som i dag särbehandlas
enligt 7 § tredje stycket KvaL, vilket är angeläget såväl av
effektivitetsskäl som av humanitära skäl.
En påtaglig brist i det nuvarande systemet är nämligen att det är
trubbigt och oflexibelt. De som blir föremål för säkerhetsklassificeringen
upplever inte sällan att de på ett påtagligt sätt missgynnas framför andra
intagna med en likartad bakgrund, något som i sin tur kan utgöra en
grogrund för missnöje och leda till sämre inre säkerhet på anstalterna. En
kategorisering av nuvarande slag medför dessutom ofta att den intagne,
som väl har fått stämpeln 7:3:a , upplever sig ha få om ens några
möjligheter att genom egna åtgärder visa att han inte längre bör
särbehandlas. En klassificering innebär därtill att skillnaden mellan
grupperna framstår som större än de i själva verket är eller behöver vara.
Ett borttagande av den särskilda 7:3-klassningen skulle innebära att
bedömningen blir mer individuell och många intagna skulle genom en
sådan reform uppleva att de har större möjligheter att genom ett aktivt
arbete med sin situation påverka den närmare utformningen av
verkställigheten. Detta bör i sin tur som analysgruppen var inne på
medföra ett förbättrat anstaltsklimat på vissa tyngre anstalter genom att
de intagna där känner mindre hopplöshet och frustration över sin
situation till fördel för den inre säkerheten.
Regeringen ser det därför som angeläget att det sker en övergång till
ett mer effektivt och individualiserat system för säkerhetsbedömningar
där man inte är låst till en på förhand gjord kategorisering. Den
kompetens som redan finns och kommer att ytterligare byggas upp inom
ramen för riksmottagningen bör utnyttjas till att - i stället för att göra en
kategoriprövning - meddela ett beslut som individuellt anger de
säkerhetsmässiga villkor som skall gälla för verkställigheten.
Ett ersättande av kategoriprövningen med ett beslut om särskilda
villkor för anstaltsplacering och vistelser utanför anstalten för samtliga
långtidsdömda innebär ingen försämring av förutsebarheten för den
intagne. Tvärtom kan det förutsättas leda till ökad förutsebarhet. I
beslutet bör t.ex. så noga det låter sig göras anges när förflyttning till en
anstalt med lägre säkerhet eller när vistelser utanför anstalt kan bli
aktuella. En intagen som inte kan påräkna någon permission förrän
avsevärd tid har förflutit skulle med andra ord få detta klart för sig redan
genom beslutet om de särskilda villkoren.
Å andra sidan bör hans möjligheter att genom sitt eget agerande få till
stånd en ändrad inriktning av verkställighetsinnehållet öka. En mer
individualiserad ordning ställer härigenom också krav på ett ökat
ansvarstagande från de intagnas sida. De intagna skall motiveras att
aktivt delta i beslutsprocessen och verkställighetsplaneringen. Med större
möjligheter att påverka sin situation följer också ofrånkomligen ett ökat
ansvar. Vid misskötsamhet påverkas ramarna i för den intagne ogynnsam
riktning.
Ett avskaffande av den särskilda kategorin 7:3-or får naturligtvis inte
innebära att de starka samhällsskyddskrav som generellt sett gör sig
gällande för långtidsdömda åsidosätts. De allmänna bestämmelserna om
placering av intagna och om permissioner och andra vistelser utanför
anstalten bör i stället utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att
de säkerhetsintressen som i allt väsentligt motiverar 7:3-klassificeringen
ändå tillgodoses. För att markera den hänsyn som skall tas till
samhällsskyddet bör t.ex. direkt föreskrivas i 7 § andra stycket KvaL att
det vid all anstaltsplacering skall beaktas om det föreligger en risk för att
den intagne återfaller i brott. Bedöms det föreligga en sådan risk skall
den intagne placeras på en sluten anstalt. Är det fråga om risk för återfall
i allvarlig brottslighet talar det naturligtvis för att placeringen skall ske på

en anstalt med högt ställda krav på säkerhet, d.v.s. en klass I eller klass
II-anstalt beroende på om det bedöms föreligga en risk för fritagning
eller inte.
Enligt regeringens bedömning finns det därför, även med beaktande av
de skäl som Fängelseutredningen anfört, inte anledning att hålla fast vid
den särskilda klassificeringen enligt 7 § tredje stycket KvaL. Regeringen
föreslår således att den formella kategoriseringen enligt 7 § tredje stycket
KvaL avskaffas och ersätts av ett beslut om de särskilda villkor som skall
gälla för verkställigheten när det gäller placering i anstalt, förflyttning till

annan anstalt och vistelser utanför anstalten.

Närmare om de särskilda villkoren

Ett beslut om särskilda villkor för verkställigheten bör fattas för alla som
avtjänar lägst fyra års fängelse. Om det föreligger särskilda skäl bör ett
sådant beslut kunna fattas även för andra intagna som har dömts till lägst
två års fängelse och som därmed enligt 20 a § KvaL under vissa
ytterligare förutsättningar kan placeras på en säkerhetsavdelning.
Genom den föreslagna ordningen uppnås en enhetligare reglering för
samtliga långtidsdömda, vilket ligger i linje med vad justitieutskottet i
olika sammanhang har uttalat (se t.ex. 1987/88:JuU43 s. 11 och
1990/91:JuU 17 s. 14). Ett beslut om vilka villkor som skall gälla för
verkställigheten är tänkt att omfatta alla, oberoende av brottstyp, som
avtjänar fängelse i lägst fyra år. Som exempel kan nämnas att även de
som har dömts till långvariga straff för ekonomisk brottslighet skall
omfattas av sådana villkor. Tanken är nämligen att ingen som uppfyller
fyraårs-gränsen skall direkt undantas från den särskilda
säkerhetsbedömningen på det sätt som sker i dagens system. Villkoren
kommer naturligtvis däremot att ibland se olika ut för olika intagna
beroende på utfallet av den individuella bedömningen.
Systemet med en särskild mottagningsavdelning för hela riket utgör en
viktig komponent i ett reformerat system. Under vistelsen på
mottagningsavdelningen skall villkoren och underlaget för säkerhets-
bedömningen arbetas fram och diskuteras med den intagne. Den intagne
skall få möjligheter att framföra sina åsikter innan beslutet om vilka
särskilda villkor som skall gälla fattas. Han skall också vid ett möte
muntligen få förklarat för sig de närmare motiven till beslutet.
Förfarandet är likartat med det som gäller redan i dag inför beslut om
kategoritillhörighet och anstaltsplacering (se 4 § i Föreskrifter och
allmänna råd om mottagningsförfarande och beslutsadministration vid
riksmottagningen [KVVFS 1997:3]). Samma förfarande får tillämpas vid
Kriminalvårdsanstalten Hinseberg när det gäller de i och för sig fåtaliga
kvinnliga intagna för vilka det skall beslutas om särskilda villkor för
verkställigheten.
Beslutet om vilka särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
bör bygga på den risk- och behovsprofil som tas fram under vistelsen på
riskmottagningen. Avsikten är att villkoren skall sätta de yttre ramarna
för den intagnes verkställighet vad gäller säkerheten. Villkoren bör
omprövas med jämna mellanrum. Någon fast tidsgräns bör emellertid
inte fastställas, utan villkoren bör omprövas när det finns anledning till
det. En begäran om en anstaltsplacering eller vistelse utanför anstalten
som står i strid med villkoren leder också automatiskt till en omprövning
av dessa, eftersom en sådan begäran inte får bifallas utan att villkoren
ändras. Olika åtgärder som sätts in under verkställigheten bör också
kunna medföra att villkoren ändras.
Det får ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att i sitt pågående arbete
med en översyn av verkställighetsplaneringen utfärda närmare
föreskrifter om hur ett system där det nuvarande beslutet om
kategoritillhörighet enligt 7 § tredje stycket KvaL avskaffas och ersätts
med ett beslut om de särskilda villkor som skall gälla för verkställigheten
mera i detalj skall vara utformat.

Beslutsordningen och möjligheter att överklaga

Den nuvarande ordningen innebär att beslut om kategoritillhörighet
enligt 7 § tredje stycket KvaL meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen utan
delegationsmöjligheter till andra kriminalvårdsmyndigheter (se 19 §
första stycket 1-2 KvaF).
En kritik som ofta riktats mot gällande ordning för
säkerhetsklassificering har gällt vem som fattar beslutet. Kritiken, som
främst har kommit från intagna eller företrädare för dessa, har gått ut på
att den innebär en dubbelbestraffning genom att Kriminalvårdsstyrelsen
på i huvudsak samma underlag som legat till grund för rättens
påföljdsbestämning beslutar om en långtgående särbehandling samt att
det med hänsyn till rättssäkerheten inte är acceptabelt att frågan avgörs i
annat än domstolsmässiga former. Permissionsutredningen föreslog
också på sin tid att domstolen skulle kunna förordna om särskild
verkställighet av fängelsestraffet för de intagna som kräver särskild
uppmärksamhet från säkerhetssynpunkt (se departementspromemorian
Straffverkställighet för vissa långtidsdömda m.m. [Ds Ju 1981:14 s. 117-
124]). Förslaget blev emellertid utsatt för kritik under
remissbehandlingen och genomfördes aldrig (se prop. 1981/82:141 s. 27
f.).
Fängelseutredningen anförde i huvudbetänkandet att man avsåg att i
sitt slutbetänkande redovisa överväganden i frågan om den klassificering
som hänför sig till verkställighetens början skall kunna bestämmas redan
i brottmålsdomen (se SOU 1993:76 s. 197). Många remissinstanser
påpekade också i sina remissvar att frågan om beslutsordningen var
viktig. Fängelseutredningen redovisade emellertid sedermera inga
överväganden vad gäller beslutsordningen i sitt slutbetänkande.
Regeringens förslag att ersätta det särskilda klassificeringsbeslutet
med ett beslut som anger de särskilda villkoren för verkställigheten när
det gäller anstaltsplacering och vistelser utanför anstalten medför att det
är mindre lämpligt att låta någon annan än kriminalvården vara första
beslutsinstans. Tanken är nämligen att beslutet skall ingå i och påverka
den närmare utformningen av den intagnes individuella verkställighets-
plan. Den verkställande myndigheten har generellt sett bättre möjligheter
än en domstol att besluta i mera detaljerade frågor som rör själva
verkställighetsinnehållet. Frågan om brottmålsdomstolens medverkan
blir därför inte längre aktuell. Dessutom har förfarandet vid
riksmottagningen inneburit utökade möjligheterna till muntlighet och
större insyn från den intagnes sida i beslutsunderlaget. Beslutsprocessen
har därigenom fått en mer formaliserad handläggning, vilket är ägnat att
stärka rättssäkerheten. Detta är inslag som kommer att bibehållas i ett
reformerat system.
Däremot uppkommer frågan på vilken nivå inom kriminalvårds-
organisationen som beslutet om särskilda villkor skall fattas.
Från och med den 1 januari 1998 gäller en ny lokal organisation inom
kriminalvården. Den innebär att drygt 140 lokala myndigheter ersätts
med 37 kriminalvårdsmyndigheter. Den nya lokala organisationen med
större myndigheter och förstärkt kompetens på handläggarsidan innebär
ökade förutsättningar för att beslut som berör behandlingen av de intagna
skall kunna beslutas lokalt även för den kategori intagna som i dag
omfattas av regleringen i 7 § tredje stycket KvaL. Frågor om förflyttning
till en annan anstalt och medgivande av vistelser utanför anstalten som
inte strider mot de särskilda villkoren bör därför normalt kunna fattas
inom den lokala kriminalvårdsmyndigheten. För vissa fall bör
Kriminalvårdsstyrelsen dock alltjämt förbehålla sig beslutanderätten. Det
kan t.ex. gälla mycket uppmärksammade fall eller när det rör sig om
intagna som begått brott av terroristkaraktär eller brott mot rikets
säkerhet. Det formella beslutet bör i dessa fall tas på verkledningsnivå.
När det gäller beslutet om de särskilda villkoren bör besluts-
kompetensen i vart fall till en början ligga kvar hos
Kriminalvårdsstyrelsen som i dag fattar beslut om säkerhets-
klassificeringen enligt 7 § tredje stycket KvaL. När en stabil praxis har
etablerats och den lokala kriminalvårdsmyndigheten har fått tillräcklig
kompetens kan man överväga att delegera beslutanderätten till
kriminalvårdschefen eller någon annan särskilt utsedd tjänsteman inom
de lokala kriminalvårdsmyndigheterna. Det bör ankomma på
Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter om
beslutsordningen och göra framställningar om de förordningsändringar
som styrelsen bedömer som nödvändiga.
Beslutet om de särskilda villkoren avser att - utifrån det underlag som
tas fram under vistelsen på riksmottagningen vid utarbetandet av en
individuell risk- och behovsprofil - lägga fast de säkerhetsmässiga kraven
för placeringen i anstalt och för permissioner och andra vistelser utanför
anstalten som tills vidare bör gälla för verkställigheten. Beslutet är
normerande. Av föreslagna ändringar i KvaL framgår att beslut om
anstaltsplacering, förflyttning till annan anstalt eller medgivande av
vistelser utanför anstalten som strider mot de särskilda villkoren inte får
meddelas. Beslutet om de särskilda villkoren har därför sådana påtagliga
rättsverkningar för den intagne som berörs att det kan överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol (jfr RÅ 1992 ref 65). Prövningstillstånd bör
liksom i andra kriminalvårdsmål krävas för prövning i kammarrätten.

Konsekvenser för regleringen av vistelser utanför anstalten

Genom förslaget att avskaffa den formella säkerhetsklassificeringen
enligt 7 § tredje stycket KvaL försvinner de nuvarande legala
inskränkningarna för denna kategori när det gäller permissioner. I stället
skall i dessa fall liksom i alla andra göras en bedömning i varje enskilt
fall av om, när och under vilka förhållanden som permission bör medges.
Vid denna bedömning skall bl.a. särskilt beaktas verkställighetens längd,
brottslighetens typ och omfattning, risken för att den intagne återfaller i
brott och faran för att den intagne avviker eller på annat sätt missköter en
permission. De särskilda villkoren sätter emellertid upp de
säkerhetsmässiga ramarna för alla vistelser utanför anstalten. Med
beaktande av den typ av brottslighet som dessa intagna nästan
undantagslöst har gjort sig skyldiga till torde de särskilda villkoren bli
restriktiva för permissioner och t.ex. normalpermission inte tillåtas förrän
avsevärd tid har förflutit.
Genom förslaget att avskaffa den formella kategoriseringen enligt 7 §
tredje stycket KvaL försvinner också det nuvarande förbudet mot att
medge dessa intagna § 34-placeringar, frigång och fritidsvistelser utanför
anstalten.
I verkställighetsplaneringen kan det för alla långtidsdömda finnas skäl
att överväga om en § 34-placering är möjlig. Här spelar naturligtvis
samhällsskyddsfaktorer och bakgrundsfaktorer en stor roll vid sidan av
den intagnes behov och åtgärder som krävs för hans anpassning i
samhället. Regeringen ser det emellertid som en fördel att intagna som
avses i nuvarande 7 § tredje stycket KvaL inte på förhand är helt
uteslutna för en sådan placering i ett senare skede av verkställigheten.
För att markera den hänsyn som vid beslut om frigång och
fritidsvistelser utanför anstalt alltid skall tas till samhällsskyddsfaktorer
bör det som kommer att framgå i det följande enligt regeringens mening
föreskrivas att sådana vistelser utanför anstalten inte skall kunna beviljas
om det på grund av viss omständighet kan befaras att den intagne
kommer att avvika, återfalla i brott eller missbruka alkohol, narkotika,
andra beroendeframkallande medel eller dopningsmedel.
Eftersom frigång förekommer nästan enbart från anstalter i klass III
eller IV och med hänsyn till att kravet på samhällsskydd särskilt har
markerats i frigångsbestämmelsen torde frigång ytterst sällan aktualiseras
i fall som i dag hänförs till 7 § tredje stycket KvaL annat än möjligtvis i
slutskedet av verkställigheten som en successiv övergång inför
frigivningen.
Också vad gäller s.k. § 14-vistelser (fritidsvistelser utanför anstalt)
skall det i varje enskilt fall göras en bedömning av om, när och under
vilka villkor som en sådan vistelse utanför anstalten kan medges. Om
sådana fritidsaktiviteter medges för intagna som enligt dagens
regelsystem skulle ha omfattats av 7 § tredje stycket KvaL, trots den
farebedömning som skall göras enligt lagtexten, torde de nästan
undantagslöst äga rum under tillsyn, möjligen med undantag för när
tidpunkten för villkorlig frigivning är nära förestående.

6.2 Säkerhetsavdelning
Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om
specialavdelning behålls, men specialavdelningar skall i fortsättningen
benämnas säkerhetsavdelningar.
Den intagne skall i princip ha rätt att vistas avskild från andra
intagna stället för att bli placerad på en säkerhetsavdelning. Endast om
det finns särskilda skäl med hänsyn till den intagnes hälsa eller det av
säkerhetsskäl är av synnerlig vikt att han är placerad inom
säkerhetsavdelningen skall denna rätt kunna inskränkas. Regleringen
skall framgå av lag.

Fängelseutredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens
förslag förutom att utredningen ansåg att rätten att välja enrumsplacering
i stället för placering på specialavdelning bör vara ovillkorlig.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i
frågan tillstyrker utredningens förslag. Kammarrätten i Jönköping anser
att rätten att välja enrumsplacering i stället för placering på
specialavdelning bör framgå av lag.
Bakgrund: Bland de intagna i kriminalvårdsanstalterna finns ett antal
för vilka säkerhetskravet med hänsyn till risken för fritagning, rymning
eller återfall i brott gör sig särskilt starkt gällande. En åtgärd som kan
vidtas av säkerhetsskäl mot dessa intagna är enligt 20 § KvaL att hålla
dem avskilda från andra intagna i anstalten. Enligt första stycket får
sådan placering ske i vissa särskilt angivna situationer, däribland när det
behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller med hänsyn till föreliggande
fara för den intagnes eller annans liv eller hälsa liksom när det är
nödvändigt för att hindra att den intagne påverkar någon annan intagen
att allvarligt störa ordningen inom anstalten. I paragrafens andra stycke
stadgas att en intagen som dömts till fängelse i lägst två år och är
placerad i sluten anstalt får hållas avskild från andra intagna, om det kan
befaras att han planlägger rymning eller att någon annan planlägger ett
fritagningsförsök av honom och avskildheten är nödvändig för att hindra
att en sådan plan sätts i verket samt det med hänsyn till den intagnes
brottslighet eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att
fortsätta en brottslig verksamhet av allvarlig karaktär.
Om det i fall som avses i 20 § andra stycket finns anledning anta att de
förhållanden som där avses kommer att bestå en längre tid, får den
intagne enligt 20 a § placeras på en specialavdelning. En intagen får
också placeras på en specialavdelning om det finns särskild anledning
anta att det är påkallat för att hindra honom från brottslig verksamhet av
allvarligt slag under vistelsen i anstalt.
Specialavdelningar finns för närvarande vid tre av landets slutna
anstalter, nämligen på Kriminalvårdsanstalterna Kumla, Hall och
Tidaholm.
En grundläggande princip beträffande kriminalvården i anstalt är att
innehållet i verkställigheten i största möjliga utsträckning bör inriktas på
en individuell behandling av varje intagen, som ger den enskilde
förutsättningar för en återanpassning i samhället. När det gäller de
intagna i en specialavdelning är emellertid säkerhetsintresset mycket
framträdande. Verksamheten på dessa avdelningar präglas därför mer av
säkerhetstänkande än av påverkan och behandling.
Skälen för regeringens förslag: Som Fängelseutredningen har anfört
har inget framkommit som tyder på att behovet av särskild placering för
vissa intagna på grund av säkerhetsskäl har minskat. Härvid står liksom
tidigare två alternativ till buds, nämligen enrumsplacering (isolering)
eller vistelse på specialavdelning med särskild övervakning och
begränsad gemensamhet mellan de intagna. Vid valet mellan
enrumsplacering och vistelse på specialavdelning måste beaktas att en
långvarig isolering otvivelaktigt innebär stora risker för skadeverkningar.
Som kommittén påpekat torde specialavdelningar från humanitär
synpunkt vara att föredra. Regeringen anser därför att det även i
fortsättningen skall finnas vissa avdelningar med särskilt hög säkerhet.
Den nuvarande benämningen på dessa avdelningar med särskilt hög
säkerhet, specialavdelningar, är mindre lämplig, eftersom som man i
andra sammanhang talar om specialavdelningar t.ex. när det gäller
avdelningar för ungdomar eller avdelningar för kvinnor. Som kommittén
har föreslagit bör de i stället benämnas säkerhetsavdelningar, vilket också
på ett tydligare sätt anger avdelningarnas funktion.
På grund av en säkerhetsavdelnings mycket speciella karaktär är det
emellertid inte säkert att det framstår som mer fördelaktigt för en intagen
med en sådan placering än att han vistas avskild från andra intagna på en
annan avdelning. Som kommittén med instämmande av remiss-
instanserna anger måste den intagne normalt ha rätt att slippa placering
på säkerhetsavdelning om han så önskar. Denna rätt bör framgå av lag.
För att undvika att en frivillig isolering mera påtagligt ger upphov till
allvarliga risker för den intagnes psykiska hälsa bör emellertid rätten till
avskildhet inte vara helt ovillkorlig. Det finns också situationer när det av
säkerhetsskäl är omöjligt med avskildhet utanför säkerhetsavdelningen
och där ett sådant önskemål i stället får tillgodoses inom själva
avdelningen. Regeringen föreslår därför att en begäran om avskildhet i
stället för placering på säkerhetsavdelning skall kunna vägras om
särskilda skäl med hänsyn till den intagnes hälsa talar däremot eller om
det är av säkerhetsskäl är av synnerlig vikt att den intagne inte placeras
någon annanstans än på en säkerhetsavdelning.
Kommittén ifrågasatte i betänkandet om inte förhållandena inne på
avdelningarna måste utformas något mindre restriktivt för de intagna och
hänvisade i det sammanhanget bl.a. till Tortyrkommitténs
rekommendationer efter ett besök på specialavdelningen vid
kriminalvårdsanstalten Kumla våren 1991. Rekommendationerna innebar
bl.a. att det s.k. gruppsystemet bör ses över och att de intagna på
specialavdelningarna bör erbjudas mer meningsfulla arbetsuppgifter och
viss organiserad fritidsverksamhet. Tortyrkommitténs rekommendationer
har lett till vissa förändringar, bl.a. har gruppsystemet avskaffats.
Regeringen håller dock med Fängelseutredningen om att en allmän
strävan bör vara att de inre förhållandena på säkerhetsavdelningarna inte
utformas mer restriktivt för de intagna än vad som krävs för att
upprätthålla kravet på säkerhet. En mycket hög yttre säkerhet bör leda till
färre restriktioner vad gäller verksamheten inne på själva avdelningen.
Det finns i det sammanhanget också anledning att peka på att säkerheten
gagnas bäst av att det råder ett gott förhållande mellan personalen och de
intagna. Det är också av särskild vikt - inte minst ur säkerhetssynpunkt -
att de intagna på säkerhetsavdelningarna erbjuds meningsfulla och
stimulerande aktiviteter.
7 Placering av ungdomar
Regeringens förslag: Barnkonventionens bestämmelse förs in i KvaL.
En intagen som inte har fyllt 18 år får inte placeras i en anstalt där han
vistas tillsammans med intagna över 18 år om det inte kan anses vara till
hans bästa. Den nuvarande bestämmelsen i 8 § KvaL bibehålls för
intagna som har fyllt 18 men inte fyllt 21 år. Placering på en sluten
anstalt skall för alla intagna som inte har fyllt 21 år företrädesvis ske på
en anstalt med särskild verksamhet för yngre intagna.

Fängelseutredningens förslag: Den tolkning av barnkonventionen som
hittills accepterats i Sverige bör inte frångås. Någon lagändring
beträffande unga intagna föreslås därför inte. Placering av intagna under
21 år skall företrädesvis ske i anstalter som är avsedda för yngre intagna.
Ungdomar bör i första hand placeras i öppen anstalt. Minst en öppen och
en sluten anstalt inom varje region bör reserveras för yngre intagna. Vid
dessa anstalter bör finnas en särskild kompetens för att ta emot
ungdomar.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna instämmer i
utredningens förslag att den tolkning av barnkonventionen som hittills
accepterats i Sverige inte bör frångås. Enligt Barnombudsmannen kan det
i princip aldrig anses vara till barnets bästa att umgås med äldre
kriminella. Mot bakgrund av att lagöverträdare under 18 år är en grupp
som lagstiftningen särbehandlar i övriga avseenden och mot bakgrund av
Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen är det enligt Barnombuds-
mannen nödvändigt med särbestämmelser för denna grupp. Brottsoffer-
jourernas riksförbund anser att behandling av ungdomar bättre kan
tillgodoses om de samlas i en central avdelning för hela landet.
Kriminalvårdsstyrelsen uppger att man har negativa erfarenheter av
särskilda anstalter för ungdomar. En koncentration av alltför många unga
på ett och samma ställe har givit upphov till svåra disciplin- och
ordningsproblem.
Bakgrund: Enligt 7 a § KvaL skall den som har behov av utbildning
eller behandling som anordnas i viss anstalt, om det är lämpligt, placeras
i denna. Vidare skall den placering eftersträvas som är ägnad att främja
en ändamålsenlig planering av frigivningen. Behovet av behandling och
utbildning gör sig särskilt starkt gällande när det gäller unga personer
under 18 år, som ännu inte har skaffat sig en kriminell identitet.
Enligt 8 § KvaL skall vid placering av intagen som ej fyllt 21 år
särskilt beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, hålles
åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i
samhället.
Kriminalvårdsstyrelsens principer för placering av intagna under 18 år
innebär att det i varje enskilt fall skall göras en bedömning av vad som är
till den unges bästa.
Vid längre fängelsestraff finns det vissa särregler vid placeringen.
Allmänt gäller att de unga under 18 år som dömts till fängelse i minst två
år placeras på Kriminalvårdsanstalten Mariefred. Anstalten har en
anstaltspopulation som till mer än hälften består av unga personer (under
25 år) och ett verkställighetsinnehåll som är inriktat mot yrkesutbildning
och studier. Dessutom finns påverkansprogram för särskilda typer av
brott, t.ex. program för unga rånare och misshandlare, samt olika former
av missbruksrelaterade program. Man har också möjligheter att tillämpa
differentiering inom anstalten.
Vid en dom till fängelse på fyra år och däröver, där brottets grovhet
och speciella art är knutet till den dömdes psykiska status, kan placering
ske vid en av de tre särskilda avdelningarna på Kriminalvårdsanstalten
Norrköping. Varje avdelning har plats för fem intagna. Vid dessa
avdelningar placeras unga intagna, upp till omkring 25 år, vilka saknar
tidigare erfarenhet från anstalt. Avsikten är att man genom att hålla denna
grupp avskilda från övriga intagna skall förhindra att de får en kriminell
identitet. Sysselsättningen vid dessa avdelningar är huvudsakligen
inriktad på studier. De intagna har tillgång till psykolog. Man satsar
också på kontakter med utomstående, bl.a. genom idrottsutbyte.
Enligt artikel 37 c i FN:s barnkonvention skall varje frihetsberövat
barn hållas åtskilt från vuxna om det inte kan anses vara till barnets bästa
att inte göra detta. Sverige har reserverat sig mot artikel 10 i FN-
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som innehåller
ett mer långtgående krav på att hålla ungdomsbrottslingar avskilda från
vuxna. När barnkonventionen skulle ratificeras föreslog regeringen att
man skulle reservera sig även mot denna. Riksdagen ansåg dock att det
inte behövdes någon reservation, men att det borde göras en närmare
analys av hur långt konventionens krav i denna del får anses gå. Skulle
denna analys visa på någon brist i svensk lagstiftning eller praxis på
området anfördes att detta naturligtvis borde leda till att en ändring på
lämpligt sätt övervägdes (rskr.1989/90:350). Vid sin behandling av
Sveriges rapport år 1992 var FN:s barnkommitté kritisk till att regeringen
inte försäkrade att frihetsberövade unga hålls avskilda från vuxna och
föreslog att man skulle överväga detta ytterligare. Sverige skall lämna en
ny rapport till kommittén under innevarande år.
Barnkommittén har i sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet
(SOU 1997:116 s. 483) som sin mening uttalat att reglerna för placering
av unga på anstalt bör utformas i enlighet med vad som föreskrivs i
artikel 37 c i barnkonventionen, dvs. att varje frihetsberövat barn skall
hållas åtskilt från vuxna, om det inte kan anses vara till barnets bästa att
så inte sker. Kommittén har vidare anfört att detta numera synes vara de
riktlinjer som kriminalvården tillämpar när den placerar ungdomar under
18 år. Enligt kommittén bör varje beslut där en intagen under 18 år
placeras tillsammans med äldre intagna särskilt kunna motiveras.
I propositionen Vissa reformer av påföljdssystemet (prop. 1997/98: 96)
föreslår regeringen att det skall införas en ny frihetsberövande påföljd,
sluten ungdomsvård, för den som har begått brott innan han fyllt 18 år.
Påföljden är tänkt att vara tidsbestämd. Tiden för sluten ungdomsvård
skall bestämmas efter brottets straffvärde till lägst fjorton dagar och
högst fyra år. Påföljden skall kunna utdömas endast om rätten vid en
tillämpning av de allmänna reglerna om påföljdsval finner att det finns
synnerliga skäl för att döma till fängelse. Förslaget innebär enligt
motiven att sluten ungdomsvård i princip kommer att ersätta
fängelsestraffet för lagöverträdare under 18 år.

Skälen för regeringens förslag

Barnkonventionens bestämmelse förs in i KvaL

För närvarande anges i lagstiftningen endast att vid placering av intagna
som inte har fyllt 21 år särskilt skall beaktas att de, om inte särskilda skäl
föranleder annat, hålles avskilda från sådana intagna som kan inverka
menligt på deras anpassning i samhället. Någon särskild bestämmelse
som tar sikte på intagna som inte har fyllt 18 år finns inte.
Om man skall hålla intagna under 18 år helt åtskilda från vuxna
intagna finns, såsom Fängelseutredningen har anfört, endast två
alternativa lösningar; antingen samlas de i en central anstalt för hela
landet eller placeras de nära hemorten men isolerade från andra intagna.
Vid ett genomförande av den nya påföljden för ungdomar, sluten
ungdomsvård, blir det endast fråga om enstaka fall per år där unga under
18 år kommer att dömas till fängelse och dessutom börjar avtjäna straffet
innan de blir myndiga. Det torde kunna förutsägas att det i samtliga dessa
fall kommer att röra sig om mycket långa straff för grova våldsbrott som
mord eller dråp. I praktiken skulle därför den ursprungliga placeringen
med nuvarande rutiner alltid ske på en av de tre särskilda avdelningarna
vid Norrköpingsanstalten eller, möjligtvis, på Mariefredsanstalten.
Det finns olika uppfattningar om den nuvarande bestämmelsen i 8 §
KvaL fullt ut svarar mot det åtagande Sverige har gjort genom
ratificeringen av barnkonventionen. Enligt regeringens mening finns det
skäl att - såsom också Barnkommittén uttalat - ta in bestämmelsen från
barnkonventionen direkt i lagstiftningen och i en särskild regel föreskriva
att intagna som inte har fyllt 18 år endast får komma i kontakt med vuxna
intagna om detta kan anses vara till den unges bästa. Däremot bör det inte
införas något absolut förbud mot att intagna under 18 år kommer i
kontakt med intagna som har uppnått myndighetsåldern. En sådan
ordning skulle rent faktiskt kunna komma att stå i strid med
barnkonventionens allmänna krav på att alltid se till barnets bästa.
Vid ett genomförande av den nya ungdomspåföljden sluten
ungdomsvård torde nämligen som nämnts tidigare antalet intagna under
18 år bli så få till antalet att alternativet till att tillåta en viss
integrering
mellan dem och andra intagna i praktiken blir att deras straff skulle
verkställas mer eller mindre i avskildhet. En sådan ordning med isolering
från andra intagna skulle säkerligen i många fall få betydligt mer
negativa konsekvenser för en ung intagen jämfört med att han eller hon i
viss utsträckning kommer i kontakt med andra intagna som är över 18 år.
En sådan ordning är därför normalt inte till den unges bästa. Det bör dock
poängteras att det naturligtvis i varje enskilt fall skall göras en individuell
prövning av vad som är till den unges bästa i detta hänseende.
Vad som också bör betonas är att den unge inte kommer i kontakt med
intagna som kan bedömas inverka menligt på hans möjligheter att leva ett
liv utan kriminalitet. Vid denna bedömning bör beaktas i vilken
omfattning den unge kommer i kontakt med andra medintagna. Mycket
stora krav måste ställas beträffande de intagna som den unge träffar
under längre tid, t.ex. de som bor på samma avdelning eller de som den
unge har sysselsättning tillsammans med. När det gäller intagna som den
unge träffar kortare tid och i närvaro av vårdarpersonal t.ex. i samband
med idrott är riskerna för negativ inverkan mindre. Det är inte heller med
nödvändighet så att andra intagna under 18 år alltid är ett lämpligt
sällskap för den unge.
Det är av vital betydelse att man motverkar att ungdomar skaffar sig
och befäster en kriminell identitet under vistelsen i anstalt.
Verkställigheten bör därför så långt det är möjligt vara ägnad att bryta en
sådan utveckling. Enligt regeringens bedömning medför en placering på
en särskild avdelning med mycket få intagna och med särskild
verksamhet för yngre fängelsedömda inriktat mot studier och
arbetsträning en i det sammanhanget godtagbar lösning. Vad som nu
sagts bör inte skymma det faktum att det slutliga målet måste vara att
straffsystemet är utformat på ett sådant sätt att lagöverträdare under 18 år
inte döms till fängelse överhuvudtaget. Kraftfulla åtgärder inom ramen
för socialtjänsten eller på ett särskilt ungdomshem är oftast såväl ur den
unges som ur samhällets synvinkel att föredra.
Regeringen föreslår sammanfattningsvis att barnkonventionens
bestämmelse förs in i KvaL.

Placering i anstalt för den som inte har fyllt 21 år

Enligt regeringens mening bör intagna som har fyllt 18 år men som är
under 21 år alltjämt i viss mån särbehandlas. För denna kategori krävs
enligt 30 kap. 5 § BrB särskilda skäl för att välja fängelse som påföljd.
Det ter sig därför naturligt att de i viss mån blir föremål för en särskild
behandling också på verkställighetsstadiet. Den nuvarande bestämmelsen
i 8 § KvaL bör därför behållas för dessa intagna.

Placering på en anstalt med särskild verksamhet för yngre intagna

Som huvudregel gäller enligt 7 § KvaL för alla intagna en presumtion för
placering på en öppen anstalt. Den regeln gäller således även dem som
inte har fyllt 21 år. Det saknas därför enligt regeringens uppfattning skäl
att därutöver särskilt föreskriva att den som inte fyllt 21 år företrädesvis
skall placeras på en öppen anstalt. Utredningens förslag i den delen bör
följaktligen inte genomföras.
Däremot är det rent allmänt så att intagning i en öppen anstalt ofta är
mindre skadligt för yngre intagna än om de tas in på en sluten anstalt. I
det perspektivet kan det hävdas att presumtionen i 7 § KvaL gör sig
gällande med särskild styrka beträffande just yngre fängelsedömda. Till
denna kategori kan framför allt de som döms till fängelse huvudsakligen
på grund av brottets art hänföras. Det gäller särskilt dem som döms till
korta fängelsestraff för t.ex. grovt rattfylleri och misshandel. Dock bör
noteras att en övervägande majoritet av dem i dag torde kunna avtjäna
sitt fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Ytterst blir det en avvägning i det enskilda fallet som blir avgörande för
vilken placering som skall väljas. Det är emellertid viktigt att det i lag
slås fast att en intagen som inte har fyllt 21 år och som placeras på en
sluten anstalt företrädesvis skall placeras på en anstalt med särskild
verksamhet för yngre intagna. Regeringen föreslår därför att en
bestämmelse med denna innebörd tas in i KvaL. Därigenom markeras
den vikt som under verkställighetstiden bör läggas vid att bryta
utvecklingen för den som är på väg att etablera eller befästa en kriminell
identitet.
Inom kriminalvården finns det redan brottsrelaterade program som
riktar sig särskilt till yngre fängelsedömda. Programverksamheten är
under utveckling och nya program som särskilt riktar sig till unga intagna
håller på att arbetas fram. Regeringen ser detta som en angelägen och
prioriterad uppgift för kriminalvården. Den föreslagna ändringen i KvaL
bör kunna utgöra en drivkraft för en fortsatt utveckling av denna
programverksamhet.
8 Kvinnor i anstalt
Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om placering av kvinnor
tas in i KvaL. Kvinnor som avtjänar ett fängelsestraff skall normalt
placeras i anstalter eller avdelningar i en anstalt avsedda för enbart
kvinnor. En kvinna skall inte heller utan eget medgivande kunna placeras
i en annan anstalt.

Fängelseutredningens förslag överensstämmer med regeringens
utgångspunkter men regeringens förslag innebär en starkare presumtion
för en placering på en anstalt eller avdelning avsedd för enbart kvinnor.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig i denna
del tillstyrker utredningens förslag. Kriminalvårdsstyrelsen framhåller
dock att antalet kvinnor i anstaltspopulationen är så litet att detta utgör en
begränsning av antalet renodlade kvinnoanstalter och att det därför även i
fortsättningen måste finnas vissa blandade anstalter. Enligt
Kriminalvårdsstyrelsen är det viktigt att antalet kvinnor vid en anstalt blir
tillräckligt stort för att skapa en meningsfull verksamhet utifrån kvinnors
särskilda behov. Kriminalvårdsregionen i Göteborg anser att det kan vara
problem att inhämta samtycke från kvinnor på fri fot och anser därför att
det i lagtexten i stället bör framgå att en kvinna, som så begär, alltid skall
placeras i en anstalt där gemensamhet med manliga intagna inte
förekommer.
Bakgrund: Andelen kvinnor som är inskrivna i anstalt har mer än
fördubblats under den senaste tjugoårsperioden. Numera utgör andelen
kvinnor ca fem procent av den vid varje tid förekommande
anstaltspopulationen. Den 1 september 1997 fanns 184 intagna kvinnor.
Enligt beräkningar kommer ca 300 kvinnor årligen att avtjäna sitt
fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Framför allt gäller detta kvinnor som annars hade placerats på öppna
anstalter.
Som framgår av redovisningen i Fängelseutredningens betänkande
består de intagna kvinnorna nämligen, något förenklat, av två
huvudgrupper. En stor grupp utgörs av kvinnor som avtjänar korta
fängelsestraff, t.ex. för grovt rattfylleri. De är sällan tidigare straffade
och lever normalt under ordnade förhållanden. De avtjänar normalt sitt
straff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll eller så
placeras de på öppna anstalter. Den andra huvudgruppen är kvinnor som
lever i kriminella miljöer och som har omfattande missbruksproblem.
Undersökningar har visat att närmare hälften av de kvinnliga intagna har
narkotikaproblem. En vanlig uppfattning bland anstaltspersonalen är att
många av kvinnorna i den andra gruppen är mycket mer nedgångna än
intagna män. Det sagda gäller särskilt vid den första verkställigheten.
Dessa kvinnor, ofta med ett långvarigt missbruk, har nästan alltid ett stort
behov av stöd och hjälp för att komma till rätta med sin livssituation. För
denna grupp finns det därför sammantaget starka skäl för en placering på
en sluten anstalt.
Förenta Nationernas standardminimiregler för behandling av interner
föreskriver att män och kvinnor skall, såvitt möjligt, placeras i skilda
anstalter. Vid anstalter som tar emot både män och kvinnor skall den del
av anläggningen som är avsedd för kvinnor vara helt skild från andra
delar av anläggningen. Enligt artikel 11 i de europeiska fängelsereglerna
skall manliga och kvinnliga intagna i princip hållas skilda från varandra.
De kan dock delta tillsammans i organiserade aktiviteter vilka ingår som
inslag i ett uppgjort behandlingsprogram.
Till skillnad från tidigare lagstiftning innehåller KvaL inga
bestämmelser om att män och kvinnor skall hållas åtskilda. De tidigare
reglerna fanns i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt. I den
lagen föreskrevs i 25 § andra stycket att män och kvinnor skulle hållas
åtskilda, såvitt möjligt i särskilda anstalter. Denna bestämmelse hade
överförts från äldre lagstiftning.
I förarbetena till KvaL framhöll departementschefen att det inte
behövdes någon särskild lagbestämmelse om att män och kvinnor skulle
hållas åtskilda. Vidare anfördes att det inte torde vara möjligt att inrätta
särskilda lokalanstalter för kvinnor inom ramen för det nya
anstaltssystemet, eftersom de kvinnliga intagna var så få till antalet. För
att tillgodose även kvinnornas behov av anstaltsplacering i närheten av
hemorten föreslogs att särskilda avdelningar för kvinnor skulle inrättas
vid vissa lokalanstalter. (se prop. 1974:20 s. 91)
Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat att det är angeläget dels
att alla kvinnor som så önskar kan genomföra sin anstaltsvistelse skilda
från manliga intagna, dels att intagna kvinnors särskilda behov kan
tillgodoses också i anstalter med både manliga och kvinnliga intagna (se
1990/91:JuU17 s. 14).
Vid den tidpunkt när Fängelseutredningen lade fram sina förslag
(1993) var kvinnor placerade på en mängd olika anstalter. Förutom på
kvinnoanstalterna Hinseberg och Färingsö fanns det 84 kvinnoplatser på
åtta slutna och tio öppna lokalanstalter. Antalet kvinnoplatser på de olika
anstalterna var med några få undantag begränsade till några få, upp till ca
fem platser. Särskilda drogprogram för kvinnor fanns endast vid de två
renodlade kvinnoanstalterna. Vid de andra anstalterna erbjöds kvinnorna
med något undantag samma verksamhet som männen.
Under senare år har det skett en utveckling inom kriminalvården mot
att i större utsträckning koncentrera kvinnoplatserna till ett färre antal
anstalter för att få ett tillräckligt klientunderlag till uppbyggnad av en
verksamhet som riktar sig särskilt till kvinnor. För närvarande finns tre
anstalter, Hinseberg (klass II-IV), Färingsö (klass III) och Ljustadalen
(klass IV) som enbart är avdelade för kvinnor. På ytterligare två anstalter
med särskilda kvinnoplatser, Lindome (klass IV) och Ystad (klass III),
finns både kvinnor och män, men vid anstalten i Ystad förekommer ingen
gemensamhet med manliga intagna och den kan därför i praktiken sägas
vara en renodlad kvinnoanstalt. Från tid till annan placeras kvinnor också
på andra blandade anstalter, ofta i samband med frigång i slutet av
verkställigheten eller för att tillgodose särskilda önskemål om närhet till
hemorten. Inom kriminalvården pågår dock ett arbete med att ersätta
dessa platser med särskilda utslussningsplatser i anslutning till de
anstalter eller avdelningar som är avsedda för enbart kvinnor.
Skälen för regeringens förslag: I likhet med Fängelseutredningen
anser regeringen att det är angeläget att straffverkställigheten för kvinnor
utformas så att de inte utsätts för förtryck av kriminella män under tiden i
kriminalvårdsanstalt. Det är också viktigt att verkställighetsinnehållet kan
anpassas efter kvinnornas särskilda behov. Inom kriminalvården har man
dessutom den erfarenheten att kvinnor får en bättre verkställighet och
bättre förutsättningar inför frigivningen om de avtjänar sitt straff utan att
komma i kontakt med manliga intagna. Med hänsyn härtill och mot
bakgrund av de internationella reglerna om att män och kvinnor i princip
bör hållas åtskilda anser regeringen att utgångspunkten måste vara att
kvinnor normalt skall placeras i anstalter eller avskilda avdelningar
avsedda för enbart kvinnor. Vad som nu har sagts bör komma till uttryck
genom att det i KvaL införs en särskild bestämmelse för placering av
kvinnor i anstalt med detta innehåll.
Enligt regeringens bedömning måste det åtminstone för en tid finnas
kvar någon eller några blandade anstalter. Den föreslagna
placeringsregeln bör därför utformas som en presumtion för och inte som
ett krav på en placering vid en renodlad kvinnoanstalt eller
kvinnoavdelning. I framtiden är det möjligt att dessa platser på blandade
anstalter kan ersättas av särskilda utslussningsplatser i anslutning till de
renodlade kvinnoanstalterna eller kvinnoavdelningarna.
Alla kvinnor bör emellertid enligt regeringens mening ha en ovillkorlig
och lagstadgad rätt att avtjäna fängelsestraffet utan att komma i kontakt
med manliga intagna. Att som Kriminalvårdsregionen i Göteborg
föreslagit göra detta beroende av om kvinnan själv begärt det är enligt
regeringens mening inte tillräckligt, utan placering i en anstalt där hon
vistas tillsammans med manliga intagna bör endast få ske om kvinnan
har lämnat sitt medgivande därtill. Införandet av en sådan rätt till
placering på en renodlad kvinnoanstalt är ett viktigt led i arbetet med att
skapa förutsättningar för en trygg och effektiv verkställighet för utsatta
kvinnor. Önskemål om placering på en anstalt utan någon gemensamhet
med män torde redan i dag tillgodoses av kriminalvården, men det är en
viktig markering att rätten därtill framgår av lag.
9 Sysselsättning och behandling
Regeringens förslag: Arbete och andra former av sysselsättning som
utbildning, undervisning, arbetsträning och social färdighetsträning
jämställs och integreras med varandra. Särskilt anordnad verksamhet som
syftar till att motverka brott eller missbruk förs in som en särskild form
av sysselsättning.

Fängelseutredningens förslag: En sysselsättningsplikt skall fortfarande
gälla. Behöver den intagne genomgå utbildning eller annan sysselsättning
än arbete, skall han ha rätt och skyldighet att göra det på arbetstid.
Undantagen från sysselsättningsplikten för dem som erhåller ålders- eller
förtidspension skall finnas kvar. Ett rikt utbud av utbildning med olika
inriktning bör eftersträvas så att man underlättar för den intagne att finna
en för honom lämplig utbildning. På sikt bör kriminalvården fästa större
vikt vid utbildning och mindre vid produktion.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig delar
kommitténs uppfattning att sysselsättningsplikten skall behållas och att
utbildning bör tillmätas större betydelse i framtiden. Kriminalvårds-
styrelsen och flera av kriminalvårdens regionmyndigheter pekar på att
den alltmer utbyggda programverksamheten bör lyftas fram som ett
viktigt moment i verkställighetsinnehållet. Styrelsen framhåller att
programverksamheten bör intensifieras och integreras med arbete och
utbildning.

Bakgrund

Nuvarande förhållanden

En intagen skall enligt 10 § KvaL beredas lämpligt arbete som såvitt
möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i
arbetslivet. Har han behov av undervisning, utbildning, arbetsträning
eller någon annan sysselsättning eller av medicinskpsykologisk
behandling eller någon annan särskild behandling, skall enligt andra
stycket nämnda paragraf sådan beredas honom under arbetstiden, om det
kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes
förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är den intagne skyldig att utföra det arbete, delta i
den undervisning, utbildning eller arbetsträning eller ha den
sysselsättning i övrigt som anvisas honom. Med andra ord råder en
sysselsättningsplikt. Den som erhåller ålderspension får dock inte åläggas
någon sysselsättning. En intagen som erhåller förtidspension eller
sjukbidrag får åläggas sysselsättning enbart av sådan art och omfattning
som kan anses lämplig för honom. Det är förutsatt att
sysselsättningsplikten inte omfattar behandling av mera medicinsk
karaktär.

Programverksamheten inom kriminalvården

Under senare har det inom kriminalvården pågått ett arbete med att
utveckla ett mer målinriktat verkställighetsinnehåll, vilket bl.a. tagit sig
uttryck i tillkomsten av en programverksamhet. Programmen kan bestå
av arbete, teoretisk och praktisk utbildning, brotts- och
missbruksrelaterade program och social färdighetsträning men det finns
också t.ex. fritids-, kultur- och friskvårdsprogram.
Brotts- och missbruksrelaterade program utgör en särskild form av
program som tar sin utgångspunkt i de intagnas kriminalitet, deras brott
eller missbruk och syftar till att förebygga återfall i brott eller missbruk.
Ibland benämns de påverkansprogram. Programmen inriktas mot åtgärder
som visats eller kan antas leda till att risken för återfall i brott minskar.
De kan ta sikte på arten av missbruk eller en specifik brottstyp men kan
också vända sig till en viss målgrupp. Alkohol-, narkotika- våldsbrotts-
eller sexualbrottsrelaterade program är exempel på den förstnämnda
typen av program medan brottspreventiva ungdoms- och kvinnoprogram
är exempel på mer målgruppsinriktade program. Man brukar också skilja
mellan olika programslag där informationsprogram har till syfte att
informera och ge ny kunskap, motivationsprogram att motivera och ge
nya insikter och behandlingsprogram att genom behandling uppnå ett
förändrat beteende och förhållningssätt.

Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att verkställighetstiden
tas till vara på ett meningsfullt sätt som är ägnat att motverka återfall i
brott. Många av de intagna har en bristande kompetens både vad gäller
arbetslivserfarenhet, grundläggande utbildning och förmågan att socialt
anpassa sig till ett liv utan kriminalitet. En höjning av deras sociala
kompetens i olika hänseenden är därför en mycket viktig faktor i det
brottsförebyggande arbetet. Därigenom skapas bättre förutsättningar för
att de skall kunna klara av att leva ett laglydigt liv. Något som i sin tur
stärker samhällsskyddet på lång sikt. Många av de intagna har också läs-
och skrivsvårigheter, vilket är ett social handikapp som på ett högst
påtagligt sätt försvårar deras möjligheter att anpassa sig till samhället.
Det finns därför ett stort behov av undervisning på grundskolenivå,
framför allt för yngre intagna. I en del fall rör det sig sannolikt om
dyslexi som kräver särskilda behandlingsinsatser. Insatser på detta
område får därför ses som en viktig uppgift för kriminalvården.
Sysselsättningen i anstalt har av tradition präglats av arbetsinriktad
produktion. Även om undervisning, utbildning, arbetsträning, social
färdighetsträning och brotts- och missbruksrelaterade program fått ett
ökat utrymme under senare år är arbete av olika slag en dominerande
form av sysselsättning. Enligt kriminalvårdens årsredovisning för
kalenderåret 1997 utgjorde andelen timmar i utbildning och olika former
av brotts- och missbruksrelaterade program sammanlagt närmare en
fjärdedel av den totala programverksamheten, medan arbetsdrift samt
service och tjänster stod för närmare hälften. En strävan bör vara att
ytterligare förstärka inslaget av grundläggande praktisk och teoretisk
utbildning samt att utvidga och utveckla den särskilt anordnade
verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk (brotts- och
missbruksrelaterade program). De intagna som bedöms vara i behov av
deltagande i sådana program bör erbjudas möjlighet att delta. Den
utökade verksamheten bör i första hand ske genom en ökning av
sysselsättningsgraden och i andra hand genom en minskning av
sysselsättningen service och tjänster (t.ex. städning).
Vidare bör produktionsarbetet, som alltjämt kommer att vara ett
dominerande inslag i verkställighetsinnehållet, ändras genom att
arbetsuppgifterna görs mer meningsfulla och anpassade efter de intagna
och får mer inslag av lärande, träning och utbildning. Överhuvudtaget
finns det målsättning inom kriminalvården att bättre integrera de olika
typerna av programverksamhet med varandra. En målsättning som
regeringen understödjer.
Regeringen föreslår att allt vad som nu sagts kommer till uttryck i
KvaL genom att arbete och andra former av sysselsättning jämställs.
Vidare bör, för att markera betydelsen därav, särskilt anordnad
verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk föras in som
en särskild form av sysselsättning. Härmed avses alltså vad som inom
kriminalvården benämns som brotts- och missbruksrelaterade program.

10 Behandling av män dömda för övergrepp mot
kvinnor och barn
Regeringens bedömning: Kriminalvårdsstyrelsen har beslutat att
inrätta särskilda platser för sexualbrottsdömda och regeringen har
meddelat direktiv i regleringsbrev om att alla de sexualbrottsdömda
som vill och har behov av det skall erbjudas behandling. Några
ytterligare åtgärder från regeringens sida som gäller behandling av
dessa gärningsmän är därför för närvarande inte nödvändiga.
Deltagande i behandlingsprogram skall alltid bygga på frivillighet.
Vad gäller våldsbrottsdömda bör den kartläggning av vårdbehovet
och den utvärdering av behandlingsinsatserna som regeringen nyligen
tagit initiativ till avvaktas innan några ytterligare åtgärder vidtas från
regeringens sida.

Fängelseutredningens förslag: Kriminalvårdsstyrelsen och region-
myndigheterna bör avgöra vilka anstalter som skall användas för män
som är dömda för övergrepp mot kvinnor och barn samt vilken
behandlingsinriktning som skall finnas vid de olika anstalterna.
Kriminalvårdsstyrelsen bör upprätta allmänna riktlinjer för hur
behandlingen skall bedrivas.
Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna accepterar
kommitténs förslag, även om många av remissinstanserna anser att
förslagen inte tillför något nytt. Många av remissinstanserna framhåller
behovet av forskning på området, både beträffande psykoterapeutisk
behandling och hormonbehandling. Enligt Sveriges läkarförbund finns
det för närvarande inget vetenskapligt stöd för att psykoterapi skulle
minska benägenheten för återfall i sexualbrottshänseende. SACO inom
kriminalvården samt Diskrimineringsombudsmannen lyfter fram behovet
av behandling av dömda med utländsk bakgrund.
Skälen för regeringens bedömning: Riksdagen har uttalat att målet
måste vara att de intagna, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som vill
och har behov av det skall erhålla behandling. (1990/91:JuU17 s.15,
rskr.1990/91:154).
Att säkerställa att män, som är dömda för övergrepp mot kvinnor och
barn, erbjuds lämplig behandling är egentligen inte någon
lagstiftningsfråga, utan bör behandlas i samband med budgetarbetet och i
regleringsbrev.
Fängelseutredningens förslag om anstalter med en särskild inriktning
mot sexualbrottsdömda och riktlinjer för behandlingen har i sak redan
uppfyllts genom att Kriminalvårdsstyrelsen har inrättat särskilda platser
för sexualbrottsdömda och utarbetat särskilda program för denna
kategori. Regeringen har vidare vad gäller behandlingen av dömda för
sexualbrott i regleringsbrevet för år 1997 och för år 1998 uttalat att
kriminalvården skall se till att intagna som är dömda för sexualbrott och
som vill och har behov därav erhåller behandling som är inriktad på att
förhindra återfall i sådana brott. Vidare har angivits att
Kriminalvårdsstyrelsen i sin återrapportering skall redovisa antalet
intagna som är dömda för sexualbrott och hur många av dem som har
erbjudits eller erhållit behandling som är inriktad på att förhindra återfall
i sådana brott. Några ytterligare åtgärder från regeringens sida i denna
fråga är därför för närvarande inte påkallade.
I riksdagen har vid flera tillfällen i motioner framförts önskemål om att
intagna som ett obligatoriskt inslag i verkställigheten skall kunna åläggas
att delta i vissa former av behandlingsprogram för att förebygga återfall i
brott. Det har särskilt gällt sexualbrottsdömda. Frivillighet är i dag
förutsatt vad avser medicinsk-psykologisk eller annan behandling enligt
10 § andra stycket KvaL. Den nuvarande sysselsättningsplikten enligt
12 § KvaL omfattar således inte vård eller behandling av medicinsk
karaktär (se prop. 1989/90:154 s. 29). Regeringen anser i likhet med vad
justitieutskottet tidigare har uttalat att denna ordning av principiella och
medicinskt-etiska skäl fortfarande skall råda (jfr 1996/97:JuU11 s. 19).
Vad avser behandling för dem som dömts för våldsbrott mot kvinnor
(eller barn) har Kvinnovåldskommissionen i sitt betänkande Kvinnofrid
(SOU 1995:60) föreslagit att Kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att
kartlägga vilka behov som finns när det gäller behandling av dessa män
och hur många intagna som är hänförda till olika kategorier. Ett sådant
uppdrag bör enligt kommissionen också innefatta utarbetande av ett
behandlingsprogram för behandlingen av män som gjort sig skyldiga till
övergrepp mot närstående liknande det som tidigare utarbetats när det
gäller sexualbrottsdömda. Kvinnovåldskommissionens förslag har
remissbehandlats. Regeringen har nyligen uppdragit åt Kriminalvårds-
styrelsen att i samråd med Socialstyrelsen kartlägga vilka metoder som
används för behandlingen av män som dömts för våldsbrott mot kvinnor
samt redovisa vilka behov som kan finnas för en utbyggnad av
behandlingen av dessa män. Uppdraget skall redovisas till regeringen
senast i samband med årsredovisningen för år 1998. Vidare har
regeringen avsatt medel för en utvärdering av de behandlingsmetoder
som förekommer för män som dömts för vålds- och sexualbrott mot
kvinnor. Redovisningen av dessa uppdrag bör avvaktas innan några
ytterligare åtgärder vidtas från regeringens sida.

11 Övriga förslag som avser vistelser utanför
anstalt
11.1 Permissioner
Regeringens förslag: För att anpassa lagtexten till den terminologi
som numera används inom kriminalvården förs termerna
normalpermission och särskild permission in i KvaL och ersätter den
nuvarande benämningen korttidspermission.
Regeringens bedömning: Fängelseutredningens förslag om ändrade
förutsättningar för att medge normalpermission och om krav på en
skriftlig permissionsplan inför varje permissionstillfälle bör inte
genomföras.

Fängelseutredningens förslag: Benämningen "regelbunden
korttidspermission" ersätts med benämningen "normalpermission" och
lagtexten anpassas till den skärpta praxis som numera tillämpas inom
kriminalvården, så att sådan permission skall vägras om det föreligger en
inte obetydlig fara för fortsatt brottslighet eller annat missbruk. Särskild
permission skall inte kunna beviljas om den aktuella angelägenheten kan
ombesörjas under en normalpermission. En skriftlig permissionsplan
skall upprättas inför varje permissionstillfälle.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att den nya
formuleringen beträffande de regelbundna korttidspermissionerna är
olämplig, eftersom den kan bädda för ytterligare inskränkningar i
möjligheterna att bevilja permissioner. Också förslaget om en skriftlig
permissionsplan kritiseras av flera remissinstanser som alltför
omständligt.

Bakgrund

Den nuvarande regleringen

Bestämmelser om permission finns i 32 och 33 §§ KvaL samt i 12 §
KvaF. Kriminalvårdstyrelsen har nyligen utfärdat nya föreskrifter och
allmänna råd rörande permissioner (permissionsföreskrifterna) [KVVFS
1997:4], som trätt i kraft den 1 maj 1997.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en intagen enligt 32 §
första stycket KvaL beviljas tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(korttidspermission). I Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter numera
benämnd normalpermission. Sådan permission får beviljas om inte
påtaglig fara för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd fara för annat
missbruk föreligger. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den
intagne har nyttjat eller förfarit olagligt med narkotika inom anstalten
eller utan giltigt skäl vägrat lämna urinprov enligt 52 d §.
Frågan om normalpermission skall beviljas avgörs efter en samlad
bedömning i varje enskilt fall. Prövningens syfte är att utröna om det
föreligger sådan påtaglig fara för fortsatt brottslighet eller sådan avsevärd
fara för annat missbruk att permissionen inte bör beviljas. Vid
prövningen skall enligt permissionsföreskrifterna bl.a. arten och
omfattningen av den intagnes aktuella och eventuellt tidigare brottslighet,
strafftidens längd och den intagnes personliga förhållanden som t.ex.
missbruksproblem och förekomsten av psykisk störning beaktas.
Normalpermission skall föregås av en individuellt bestämd
kvalifikationstid (5 § permissionsföreskrifterna). Därutöver föreskrivs
vissa minimitider för beräkningen av denna kvalifikationstid, beroende
bl.a. på strafftidens längd.
Enligt 12 § andra stycket KvaF får den som dömts till fängelse i lägst
två år beviljas normalpermission innan han har avtjänat sex månader av
straffet endast om det finns särskilda skäl. Enligt tredje stycket samma
paragraf bör den som dömts för s.k. terroristbrott inte beviljas
normalpermission annat än om det finns särskilda skäl.
Enligt 32 § andra stycket KvaL får korttidspermission också ges om
annan särskild anledning förekommer. I Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter numera benämnd särskild permission. Sådan permission får
enligt 8 § permissionsföreskrifterna beviljas för att en intagen utanför
anstalten skall kunna ombesörja angelägenheter som är av väsentlig
betydelse för honom och som inte kan ombesörjas genom
normalpermission eller på annat sätt. Det kan t.ex. röra sig om närståendes
begravning, besök hos tandläkare eller optiker, besök hos
frivårdsmyndigheten eller sociala myndigheter som en förberedelse inför
frigivningen eller angelägna aktiviteter inom ramen för
programverksamhet som inte kan tillgodoses genom frigång eller
fritidsvistelse utanför anstalten. Vid särskilda permissioner skall alltid
ställas villkor om ändamål och vistelseort. Särskild permission får inte
omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med
permissionen. Enligt permissionsföreskrifterna skall det vid bedömningen
av en ansökan om särskild permission alltid göras en avvägning mellan
angelägenheten för den intagne å ena sidan och risken för missbruk å andra
sidan.
En intagen som avses i 7 § tredje stycket KvaL får enligt 32 § tredje
stycket samma lag inte beviljas normalpermission och får beviljas
särskild permission endast om synnerliga skäl föreligger.
I syfte att minska skadeverkningarna av ett långt frihetsberövande och
efter en bedömning av den intagnes behov av en kortare utevistelse och
kraven på säkerhet i varje enskilt fall får enligt 11 §
permissionsföreskrifterna en intagen som särbehandlas enligt 7 § tredje
stycket KvaL eller av annan anledning inte medges normalpermission
beviljas en kortare bevakad permission, s.k. lufthålspermission.
Enligt 32 § fjärde stycket KvaL får för normalpermission och särskild
permission ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat. Finns det behov av
noggrann tillsyn kan föreskrivas att den intagne under permissionen skall
vara ställd under bevakning. Intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL
skall vara ställda under bevakning.
Vid misskötsamhet inträder en ny individuellt anpassad
kvalifikationstid. Minimitiden uppgår till sex månader vid allvarligare
former av misskötsamhet och annars till fyra månader.
Enligt 33 § KvaL kan en intagen till förberedande av frigivning
beviljas permission under viss längre tid (frigivningspermission). Sådan
permission får inte beviljas för tid före den dag då villkorlig frigivning
tidigast kan komma i fråga. Beslut om frigivningspermission fattas av
Kriminalvårdsnämnden. Frågan om frigivningspermission behandlades
inte av Fängelseutredningen. Som tidigare har nämnts föreslår regeringen
i propositionen Vissa reformer av påföljdssystemet att den nuvarande
möjligheten till frigivningspermission skall slopas.

Statistik över permissioner

Under senare år har det totala antalet permissioner ökat, samtidigt som
andelen misskötta permissioner har minskat kraftigt. Enligt
kriminalvårdens verksamhetsstatistik för 1997 har ca 99 procent av de
påbörjade permissionerna (51 874 st) genomförts utan känd
misskötsamhet. Misskötsamhet genom uteblivande skedde i 294 fall (ca
6 promille). Mer än 99 procent av de påbörjade permissionerna har därför
genomförts utan misskötsamhet genom uteblivande. De nu nämnda
siffrorna skall jämföras med början av 1990-talet när ca 1 000 fall årligen
missköttes genom uteblivande. Den siffran har således mer än halverats
sedan dess.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: En av grundtankarna
i KvaL är att anstaltsvistelsen redan från början skall inriktas på åtgärder
som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten.
Permissionsinstitutet utgör ett mycket väsentligt inslag i denna strävan
och är viktigt för att den intagne skall kunna behålla kontakten med
anhöriga och andra personer i hans närhet. Det utgör också ett
betydelsefullt medel för att underlätta den intagnes anpassning i
samhället och för att motverka anstaltsskador. Permissioner är ofta den
mest betydelsefulla länken mellan anstalten och samhället i övrigt för den
intagne. Det emellertid också viktigt för kriminalvårdens förtroende hos
allmänheten att samhällsskyddsfaktorerna tillmäts stor betydelse vid
bedömningen av om en permission skall beviljas.
För att uppnå fördelarna med permissionerna är det nödvändigt med en
väl genomtänkt permissionsplanering, så att risken för missbruk
minimeras. Den nyss redovisade statistiken visar att permissionsmiss-
bruket har minskat till en mycket låg nivå. Detta torde ha sin
huvudsakliga förklaring i att planeringen inför permissionerna har
avsevärt förbättrats under senare år.
Tillämpningen av permissionsbestämmelserna fungerar med andra ord
för närvarande mycket tillfredställande. Enligt regeringens bedömning
ger också det nuvarande regelverket uttryck för en lämplig avvägning
mellan olika intressen där såväl samhällsskyddsfaktorer som den
intagnes egna behov beaktas i erforderlig grad. Det saknas därför skäl att
i sak förändra bestämmelsen i 32 § KvaL i en mer restriktiv riktning.
Fängelseutredningens förslag till omformulering av förutsättningarna för
normalpermission, som av flera remissinstanser har tolkats som en
inskränkning av möjligheterna till permission, bör därför inte
genomföras. Däremot är det viktigt att kriminalvården även framöver kan
upprätthålla sin höga ambitionsnivå när det gäller permissions-
planeringen.
Fängelseutredningens förslag om att det inför varje permission skall
upprättas en skriftlig permissionsplan har fått ett delat remissutfall.
Kritiken går oftast ut på att ett formellt krav på skriftlig permissionsplan
är otympligt och resurskrävande, utan att motsvarande fördelar kan
uppnås. Vad som tidigare sagts rörande den förbättrade
permissionsplaneringen i allmänhet visar enligt regeringens mening att
det saknas behov av nya regleringar som mera i detalj styr tillämpningen
av permissionsbestämmelserna. Något formellt krav på en skriftlig
permissionsplan bör därför inte ställas upp.
Den nuvarande terminologin i 32 § KvaL är mindre lämplig. I stället
bör lagtexten anpassas till den terminologi som numera används inom
kriminalvården. Regeringen föreslår därför att termerna
normalpermission och särskild permission förs in i KvaL och ersätter den
nuvarande benämningen korttidspermission.
11.2 Placering enligt 34 § KvaL
Regeringens förslag: Föreskrift om fortsatt behandling för tid efter
villkorlig frigivning skall kunna meddelas redan i samband med beslut
om placering.
Regeringens bedömning: Fängelseutredningens förslag om ett ändrat
kostnadsansvar bör inte genomföras.

Fängelseutredningens förslag: Möjligheterna till verkställighet utanför
anstalten i främst behandlingssyfte (§ 34-placering) behålls, men det
skall benämnas behandlingsplacering utom anstalt. Det föreslås ingen
ändring av förutsättningarna för behandlingsplacering, men en
hänvisning görs till kommitténs förslag att verkställigheten skall
utformas så att straffets ändamål beaktas och till förslaget att särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt frigivningsförberedelser under den senare
hälften av verkställigheten. En behandlingsplacering bör inte ske så tidigt
att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den
beräknade återstående verkställighetstiden. Föreskrift om fortsatt
behandling för tid efter villkorlig frigivning skall kunna meddelas redan i
samband med beslut om placering. Kostnadsansvaret ändras så att
Kriminalvårdsstyrelsen har kostnadsansvaret även under prövotid efter
villkorlig frigivning. I storleksordningen 70 miljoner kr av statsbidragen
till kommunerna skall föras över till kriminalvården för att täcka detta.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig i denna
del är positiva till att behålla möjligheterna till behandlingsplacering
utom anstalt. Ett par remissinstanser anser dock att en sådan placering
bara bör få ske för missbruksvård. Samtliga är positiva till att föreskrift
om fortsatt behandling för prövotid efter villkorlig frigivning skall kunna
meddelas redan i samband med beslutet om placering. Beträffande
kostnadsansvaret är remissutfallet delat. Till de negativa hör
Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen, som menar att det innebär en
risk för att kommunerna inte sitt ansvar för missbruksvården.
Bakgrund: Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål
för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i
samhället, kan han enligt 34 § KvaL få medgivande att för sådant
ändamål vistas utanför anstalten, om särskilda skäl föreligger (s.k. § 34 -
placering). Vid bedömningen skall särskilt beaktas om den intagne
behöver vård eller annan behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
En § 34-placering medges i dag främst för att den intagne skall få
möjlighet att undergå behandling mot sitt missbruk på behandlingshem
(hem för vård eller boende), men även placering för andra ändamål som
studier vid en internatskola och vård i familjehem är möjliga.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen ansluter
sig till Fängelseutredningens uppfattning att det nuvarande institutet §
34-placering bör vara kvar för samma ändamål som i dag. Det utgör
framför allt ett viktigt institut för att ge drogmissbrukare - som genom
missbruksrelaterade motivationsprogram eller på annat sätt kommit till
insikt om sina problem - passande vård och behandling utanför anstalten
i en miljö som är bättre lämpad för ändamålet. Samhället i stort har
oerhört mycket att vinna på att missbrukande intagna kommer till insikt
om och är villiga att underkasta sig vård eller behandling för sina
problem.
Antalet § 34-placeringar har minskat under senare år, men det är inte
fråga om någon mera drastisk minskning. En bidragande orsak till
minskningen kan vara att antalet intagna med medellånga fängelsestraff,
som av tradition varit den främsta målgruppen för § 34-placeringar,
också har minskat. En annan orsak kan vara att kommunerna inte längre
är lika villiga att stå för kostnaden efter tidpunkten för villkorlig
frigivning. Med beaktande av det stora antalet intagna som har
drogproblem är det emellertid uppenbart att det finns ett stort behov av
att även framöver kunna använda sig av § 34-placeringar, framför allt
som ett led i behandlingen vid de särskilda motivations- och
behandlingsavdelningar för narkotikamissbrukare som finns vid ett stort
antal anstalter. Målsättningen bör därför vara att utveckla verksamheten
och undanröja de hinder som finns mot en ökning av antalet § 34-
placeringar.
En förutsättning för att medge en § 34-placering på ett behandlingshem
bör vara att hela den planerade behandlingen fullföljs. Det bör därför som
Fängelseutredningen med instämmande av remissinstanserna föreslår
införas en möjlighet att redan i samband med placeringsbeslutet meddela
föreskrift om att behandlingen skall fullföljas även för tid efter den
villkorliga frigivningen. Om den intagne har meddelats en sådan
föreskrift och efter frigivningen avviker eller på annat sätt missköter
behandlingen kan därför villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad
enligt 26 kap. 15 § BrB. Möjligheten att meddela en sådan föreskrift bör
dock användas endast när det med hänsyn till behandlingens innehåll
finns sakliga skäl för det. Utgångspunkten måste vara att
frihetsberövande inslag i behandlingen minskar i samband med villkorlig
frigivning. Det bör därför krävas särskilda skäl för att kunna meddela en
föreskrift om fortsatt behandling redan i samband med beslutet att
medge § 34-placeringen.
Fängelseutredningens förslag om att kriminalvården skulle överta hela
kostnadsansvaret för § 34-placeringarna har fått ett delat remissutfall.
Det finns indikationer på att kommunerna av ekonomiska skäl inte längre
är lika villiga att stå för sin del av kostnaderna. Några remissinstanser har
också pekat på att den nuvarande ordningen kan ge upphov till orättvisa
resultat beroende på vilka budgetmässiga överväganden som görs i den
intagnes hemkommun. Andra remissinstanser, däribland Kriminalvårds-
styrelsen och Socialstyrelsen, har uttryckt oro för att ett frångående av
normalitetsprincipen på denna punkt kan medföra att kommunerna inte
tar sitt ansvar för missbruksvården. Problem av i huvudsak samma slag
uppträder också i samband med kontraktsvård. Enligt regeringens
mening bör de problem som hänger samman med fördelningen av
kostnadsansvaret vid § 34-placeringar och kontraktsvård bli föremål för
ytterligare utredning. Inom regeringskansliet bereds för närvarande
direktiv till en särskild utredare att se över dessa frågor.
Fängelseutredningens förslag om ett ändrat kostnadsansvar för § 34-
placeringarna bör därför inte genomföras.
11.3 Frigång
Regeringens förslag: För att markera den vikt som vid prövningen bör
fästas vid samhällsskyddsfaktorer skall det i lag framgå att frigång inte
skall kunna beviljas om det på grund av viss omständighet kan befaras att
den intagne kommer att avvika, återfalla i brott eller missbruka alkohol,
narkotika, andra beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. I
samband med frigång skall kunna ställas de villkor som kan anses
nödvändiga, t.ex. förbud mot alkoholförtäring. Behandling förs in i lagen
som ett uttryckligt skäl för frigång. Det väsentlighetsrekvisit som för
närvarande framgår av bestämmelsen i 11 § fjärde stycket KvaF förs över
till KvaL.

Fängelseutredningens förslag: Frigångsinstitutet skall behållas.
Möjligheterna till frigång skall dock endast kunna användas för sådana
intagna som har ett klart behov av särskilda stödåtgärder. De nuvarande
bedömningsgrunderna i 11 § fjärde stycket KvaF bör anges i lag. Frigång
får i det enskilda fallet inte beviljas under sådana omständigheter att
fängelsestraffet urholkas. För medgivande till frigång bör ställas de
villkor som kan anses erforderliga. Det finns anledning för
Kriminalvårdsstyrelsen att överväga en bestämmelse om att underrättelse
till polis- och åklagarmyndighet skall ske även vid frigång.
Remissinstanserna: Med några undantag är remissinstanserna positiva
till att frigångsinstitutet behålls. Flera remissinstanser instämmer i
kommitténs uppfattning att möjligheterna till frigång bör stramas upp
genom att det skall krävas att det föreligger behov av särskilda
stödåtgärder. Samtliga remissinstanser som yttrar sig är positiva till
möjligheten att ställa upp villkor i samband med frigång.
Bakgrund: Enligt 11 § KvaL kan en intagen för att underlätta
anpassningen i samhället medges att under arbetstid utföra arbete eller
delta i undervisning, utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet
utanför anstalten (s.k. frigång). Bestämmelsen tillkom i samband med
1974 års kriminalvårdsreform och utökade väsentligt möjligheterna till
frigång. Som framgår av bestämmelsen kan frigång inte bara ske för att
utföra arbete utan också för att intagna skall kunna delta i utbildning av
såväl teoretisk som praktisk art. Vidare kan frigång användas bl.a. för
gruppaktiviteter och studiebesök. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens
allmänna råd angående frigång (ARK 1987:1) kan frigång också ske för
enbart behandlingsinsatser med stöd av formuleringen annan särskilt
anordnad verksamhet . Oftast är det dock fråga om en kombination av
behandlingsinsatser och andra åtgärder som t.ex. arbetsträning, utredning
vid arbetsmarknadsinstitut eller utbildning.
Enligt 11 § fjärde stycket KvaF skall vid prövning av om frigång skall
medges för att utföra arbete eller delta i särskild anordnad verksamhet
utanför anstalten särskilt beaktas om den intagne behöver inskolning i
arbetslivet eller ett medgivande annars kan antas väsentligt underlätta
hans försörjningsmöjligheter efter frigivningen. För den som dömts för
s.k. terroristbrott krävs enligt 12 § tredje stycket KvaF särskilda skäl för
att bevilja frigång. Efter en lagändring som tillkom år 1982 får inte
intagna som avses i 7 § tredje stycket KvaL medges frigång.
Regeringen uppdrog 1991 åt JK att granska och redovisa
omständigheterna kring verkställighet i två fall där misstanke uppkommit
om brott begångna i samband med frigång (Ju 93/1423). Ärendet med
JK:s yttrande till regeringen står öppet i avvaktan på beredningen av
Fängelseutredningens förslag. I sitt yttrande konstaterade JK bl.a att
risken för att brott begås i samband med frigång måste bedömas i
samband med att man beslutar om tillstånd till utevistelsen och att
Fängelseutredningen enligt sina direktiv hade till uppgift att se över om
villkoren för frigång kan utformas på ett tydligare sätt. JK instämde
vidare i ett tidigare JO-uttalande angående det aktuella fallet om att man
vid en bedömning av om en permission eller annan utevistelse skall
beviljas inte kan begränsa sig till att ta ställning till varje tillfälle sett
isolerat utan att man måste göra en samlad bedömning av den totala
omfattningen av utevistelser så att dessa inte kommer att utgöra en alltför
stor del av verkställighetstiden.
Skälen för regeringens förslag: Fängelseutredningens förslag att
behålla frigångsinstitutet har fått stöd av flertalet remissinstanser.
Regeringen instämmer i kommitténs uppfattning att frigångsinstitutet -
rätt använt - utgör ett värdefullt instrument för att förbättra den intagnes
sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter efter frigivningen och att det
därför skall behållas.
Fängelseutredningens förslag går ut på att det skall ske en särskild
behovsprövning i varje enskilt fall vid bedömningen av om frigång skall
beviljas. Förslaget har i denna del fått kraftigt stöd i remissopinionen.
Regeringen instämmer i att en socialt anpassad intagen som kan återgå
till förvärvslivet efter frigivningen inte bör medges frigång annat än i
sällsynta undantagsfall. Det framgår för närvarande av det
väsentlighetsrekvisit som ställs upp i 11 § fjärde stycket KvaF och som
bör föras över till 11 § KvaL. Att därutöver, som kommittén föreslagit,
ställa upp ytterligare krav på att det skall finnas behov av särskilda
stödåtgärder synes inte nödvändigt även om regeringen instämmer i att
frigång främst bör användas för rehabilitering och inte för att motverka
anstaltsskador. Med beaktande av minskningen av antalet påbörjade fall
av frigång under senare år och det nuvarande arbetsmarknadsläget finns
det knappast skäl att ytterligare inskränka de formella förutsättningarna
för frigång. Dessutom torde flertalet intagna med missbruksproblem
kunna sägas ha behov av särskilda stödåtgärder inför frigivningen. Det
viktiga är i stället att planeringen av frigång sker på ett sätt som
minimerar risken för missbruk.
För att markera den vikt som vid prövningen bör fästas vid
samhällsskyddsfaktorer bör det i lagtexten framgå att frigång inte skall
kunna beviljas om det på grund av viss omständighet kan befaras att den
intagne kommer att avvika, återfalla i brott eller missbruka alkohol,
narkotika, andra beroendeframkallande medel eller dopningsmedel.
Härigenom får de anmärkningar som framgår av JK:s utlåtande om att
risken för återfall i brott under frigång skall beaktas i huvudsak anses
tillgodosedda. I samband med frigång skall också kunna ställas de som
kan anses nödvändiga, t.ex. förbud mot alkoholförtäring.
I många fall är en fortsatt behandling efter villkorlig frigivning en
förutsättning för att den behandling som getts under anstaltstiden skall
vara meningsfull. Sådan fortsatt behandling kan ibland ges på
behandlingshem (t.ex. efter § 34-placering), men mot bakgrund av det
ekonomiska läget i landet föredrar kommunerna ofta behandling i öppen
vård. Statsmakterna har understrukit vikten av att frigångsinstitutet
utnyttjas även för narkotikamissbrukare (se prop. 1984/85:19 s. 20).
Enligt Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd bör frigång för missbrukare
kombineras med behandlingsåtgärder. Frigång kan också - med stöd av
formuleringen "annan särskilt anordnad verksamhet"- redan i dag
förekomma för enbart behandlingsinsatser. Regeringen anser att det finns
skäl att utöka användningen av frigång för olika former av
öppenvårdsbehandling. Behandling bör därför föras in som ett särskilt
skäl för frigång.

11.4 Fritidsvistelser utanför anstalten
Regeringens förslag: För att markera den vikt som vid prövningen bör
fästas vid samhällsskyddsfaktorer skall fritidsvistelse utanför anstalten
inte kunna beviljas, om det på grund av viss omständighet kan befaras att
en intagen avviker, återfaller i brott eller kommer att missbruka alkohol,
narkotika, andra beroendeframkallande medel eller dopningsmedel.
Dessutom införs liksom vid frigång en möjlighet att ställa upp de villkor
som kan anses nödvändiga, t.ex. förbud mot alkoholförtäring.

Fängelseutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens när
det gäller möjligheten att ställa upp villkor.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrar sig
instämmer i förslaget att villkor skall kunna ställas upp i samband med
fritidsvistelser utanför anstalten. Åklagarmyndigheten i Göteborg har
föreslagit att det bör läggas till att vistelsen utanför anstalten skall vara
kortvarig och inte få formen av partiell frigång. Riksförbundet Frivilliga
Samhällsarbetare (FRS) har anfört att fritidssysselsättning, som är
meningsfull och utvecklande, för närvarande fungerar dåligt på många
anstalter, varför verksamheten bör ses över. Övervakare och
besöksgrupper kan enligt förbundet utgöra en resurs i det sammanhanget.
Bakgrund: Enligt 14 § andra stycket KvaL bör en intagen, om det
lämpligen kan ske, beredas tillfälle att utom anstalten på fritid delta i
sådan föreningsverksamhet eller annan liknande verksamhet som är
ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Därvid kan föreskrivas att
den intagne skall stå under tillsyn. Intagen som avses i 7 § tredje stycket
KvaL får inte delta i sådan verksamhet.
Enligt 60 § anstaltsföreskrifterna skall fritidsverksamhet utanför
anstalten förberedas så att risken för missbruk minimeras.
Fritidsverksamhet av detta slag som pågår i flera dagar eller under natt
regleras enligt 61 § anstaltsföreskrifterna enligt bestämmelserna om
särskild permission.
Fritidsaktiviteterna består främst i olika slags friluftslivsaktiviteter,
besök vid idrottsevenemang, musik-, bio- och museibesök samt teater
och andra kulturevenemang.
Skälen för regeringens förslag: Fritidsaktiviteter utanför anstalten
utgör enligt regeringens mening ett viktigt inslag i verkställigheten
främst för att motverka de skadeverkningar som anstaltsvistelsen kan ge
upphov till. Om de intagna under verkställigheten motiveras till
meningsfulla och utvecklande fritidsaktiviteter kan det också medverka
till en bättre anpassning i samhället efter frigivningen. Det sistnämnda
gäller särskilt om fritidsaktiviteterna utgör ett led i en strukturerad
programverksamhet som t.ex. i Österåkersprojektet för rehabilitering av
narkotikamissbrukare.
Som Fängelseutredningen anfört har det inte framkommit något behov
att ändra förutsättningarna för fritidsverksamhet utanför anstalt. Det är
emellertid viktigt, som också framhålls i betänkandet, att det görs en
rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Mot
denna bakgrund föreslår regeringen att samhällsskyddsfaktorerna särskilt
markeras i lagtexten genom att det anges att fritidsvistelse utanför
anstalten inte skall beviljas om det på grund av viss omständighet kan
befaras att en intagen avviker, återfaller i brott eller kommer att
missbruka alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel eller
dopningsmedel.
I enlighet med Fängelseutredningens förslag, vilket fick stöd av de
flesta remissinstanser, bör lagstiftningen också ändras så att det även vid
fritidsvistelser kan ställas de villkor som kan anses nödvändiga, t.ex.
förbud mot alkoholförtäring.
12 Användning av privata vaktbolag för vissa
bevakningsuppdrag
12.1 Kriminalvårdens användning av privata vaktbolag
Regeringens förslag: Kriminalvården får stöd i lag för att förordna
väktare från ett auktoriserat bevakningsbolag för vissa bevaknings-
uppgifter.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Den övervägande majoriteten av
remissinstanserna tillstyrker förslaget. SEKO (tid. Statsanställdas
förbund) och Statstjänstemannaförbundet är kritiska till förslaget. Enligt
SEKO skall kriminalvårdens arbetsuppgifter alltid utföras av anställda
inom kriminalvården som har den utbildning och erfarenhet som krävs.
Om möjligheten att anlita väktare ändå införs måste det klargöras att det
rör sig om undantagssituationer och att den personal som i så fall anlitas
måste ha genomgått en speciell utbildning för ändamålet. SEKO finner
det under alla förhållanden helt oacceptabelt att väktare anlitas för
bevakningsuppgifter inom en anstalt eller en förvaringslokal. Enligt
Statstjänstemannaförbundets mening skall utförande av bevak-
ningsuppgifter inom och utom anstalt/häkte alltid ledas av
kriminalvårdstjänstemän. Bestämmelserna bör enligt förbundet endast ge
möjlighet att använda väktare för ett fåtal bestämda uppdragstyper
utanför anstalten eller häktet.
Rikspolisstyrelsen och Kammarrätten i Jönköping föreslår att det
införs en skyldighet för kriminalvården att underrätta länsstyrelsen om ett
förordnande av en väktare återkallas. Kammarrätten påpekar också att
det bör göras vissa justeringar i KvaL för att göra klart att ett beslut om
förordnande av en väktare kan överklagas också i det fallet att beslutet
fattas av någon annan kriminalvårdsmyndighet än Kriminalvårds-
styrelsen.
Bakgrund: Frågan om det författningsmässiga stödet för
kriminalvårdens användning av privata vaktbolag väcktes i ett ärende hos
JK. Ärendet gällde att kriminalvårdsregionen i Umeå vid ett tillfälligt
öppnande av ett häkte bemannat detta till större delen med inhyrda
väktare.
JK konstaterade i sitt beslut den 14 april 1994 (dnr. 3859-92-21) att det
från rättsliga synpunkter var felaktigt att på det sätt som skett i det
aktualiserade ärendet anlita ett vaktbolag för bevakningsuppgifter.
Samtidigt ansåg JK att den praxis som utbildats i fråga om att i särskilda
situationer anlita utomstående vaktpersonal från vaktbolag för vissa
bevakningsuppgifter kan fylla ett behov i fall där ordinarie kriminal-
vårdspersonal av en eller annan anledning inte finns att tillgå. En
förutsättning för detta är dock, enligt JK:s mening, att Kriminalvårds-
styrelsen eller de regionala myndigheterna ges författningsmässigt stöd
för att enligt en uttrycklig delegationsbestämmelse i förekommande fall
uppdra åt ett bevakningsföretag att utföra vissa bevakningsuppgifter.
Med anledning av JK:s beslut har Kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse
den 13 december 1994 gjort en framställning till regeringen om
författningsstöd för anlitande av privata bevakningsbolag inom
kriminalvården. Inom departementet har därefter upprättats den
promemoria som har varit föremål för remissbehandling.

Skälen för regeringens förslag:

Kriminalvården bör få författningsmässigt stöd för att anlita väktare för
vissa bevakningsuppgifter

Inom kriminalvården kan det ibland uppstå situationer där det framstår
som mindre ändamålsenligt att använda den ordinarie
kriminalvårdspersonalen för långvariga och tämligen rutinmässiga
bevakningsuppdrag. Ett sådant exempel är dygnet-runt-bevakning av en
intagen som vårdas på sjukhus. Ett annat exempel kan vara långvariga
domstolsförhandlingar som kanske sträcker sig över flera dagar. Att
alltid i sådana situationer behöva använda sig av den ordinarie
kriminalvårdspersonalen, som har schemalagd tjänstgöring vid anstalten
eller häktet, kan leda till att säkerheten vid anstalten eller häktet blir
eftersatt. Det framstår inte heller som ett bra resursutnyttjande av de
personella resurserna inom kriminalvården. Att låta en intagen, som av
säkerhetsskäl egentligen kräver ständig tillsyn, vistas på sjukhuset eller i
domstolen utan bevakning är givetvis också otillfredsställande.
JK och Kriminalvårdsstyrelsen har gett uttryck för att kriminalvården
har ett behov av att i vissa särskilda situationer kunna anlita utomstående
personal från ett bevakningsföretag för att utföra bevakningsuppgifter när
intagna eller häktade vistas utanför anstalten eller häktet. Flertalet
remissinstanser har dessutom tillstyrkt att kriminalvården får möjlighet
att anlita privata vaktbolag för vissa bevakningsuppgifter. Regeringen
instämmer i denna bedömning.
På grund av särskilda omständigheter i undantagsfall kan det uppstå
behov av att använda personal från bevakningsbolag även för vissa
specifika uppgifter inom anstalter eller häkten. Ett sådant exempel kan
vara minutbevakning av personer som misstänks ha svalt narkotika. Att
anlita personal från ett bevakningsbolag för att utföra mera ordinära
bevakningsuppgifter inom en anstalt eller ett häkte bör dock inte komma
ifråga. Av denna anledning bör det krävas särskilda skäl med hänsyn till
uppdragets art för att anlita väktare för bevakningsuppgifter inom
anstalten eller häktet.
Det bör inte i lag eller annan författning närmare anges vilka typer av
uppgifter som kan komma i fråga. I stället bör det ankomma på
Kriminalvårdsstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende.
Utförande av bevakningsuppgifter inom kriminalvården innefattar,
som JK har uttalat, myndighetsutövning. Enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen måste därför ett överlämnande av uppgifterna till ett
privat vaktbolag ha stöd i lag. Ett sådant stöd saknas i dag.
Regeringen föreslår därför att en bestämmelser av denna innebörd tas
in i KvaL samt i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl (HäL).

Vem skall få anlitas för bevakningsuppdrag?

Det måste ställas särskilda krav på de personer som skall kunna anlitas
för bevakningsuppdrag inom kriminalvården. Som föreslogs i
promemorian bör endast väktare i ett auktoriserat bevakningsföretag få
anlitas för sådana uppdrag.
Härigenom lämnas garantier för att väktarna uppfyller de krav som bör
ställas när det gäller lämplighet. Man kan också utgå från att dessa
väktare redan har den grundläggande kunskap som erfordras för ett
sådant uppdrag. Som Kriminalvårdsstyrelsen och flera remissinstanser
har anfört krävs dock att de väktare som anlitas även får kompletterande
kunskap om kriminalvården och sina befogenheter.
Kriminalvårdsstyrelsen bör i samråd med Rikspolisstyrelsen utfärda
föreskrifter och allmänna råd vari det närmare anges vilka ytterligare
krav på utbildning som bör ställas på väktare som anlitas inom
kriminalvården.
Länsstyrelsen har tillsyn över auktoriserade bevakningsföretag och
deras anställda. Det fordras därför inte några ytterligare bestämmelser
om tillsyn över de väktare som anlitas av kriminalvården. Däremot bör
kriminalvården, såsom vissa remissinstanser påpekat, i förordning
åläggas att underrätta länsstyrelsen om ett förordnande återkallas.

Regler om tystnadsplikt

Med hänsyn till bl.a. de intagnas integritet är det uppenbart att väktare
som anlitas bör åläggas tystnadsplikt beträffande de sekretessbelagda
uppgifter de får kännedom om vid utförande av sitt uppdrag. I det
remitterade förslaget tillgodosågs detta krav genom en föreskrift att
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100) skulle gälla för väktaren.
Enligt Lagrådet ger det remitterade förslaget i denna del anledning till
invändningar. Lagrådet ifrågasätter till en början om bestämmelsen
behövs med hänsyn till regleringen i 1 kap. 6 § sekretesslagen. Mycket
talar enligt Lagrådet för att det uppdrag som kan lämnas till väktare inom
kriminalvården är av det slag som avses i nämnda bestämmelse. Om
regeringen delar den bedömningen bör den föreslagna föreskriften därför
ersättas av en bestämmelse som endast innefattar en erinran om
sekretesslagens bestämmelser. Om uppdraget inte anses vara av det slag
som avses i 1 kap. 6 § sekretesslagen kan det behov av sekretess som
åberopats enligt Lagrådets mening tillgodoses genom en särskild regel
som ålägger väktaren tystnadsplikt. Regeln bör emellertid i så fall
utformas så att det klar framgår att den endast avser tystnadsplikt och
inte även en förpliktelse för väktaren att iaktta sekretesslagens
bestämmelser om handlingssekretess. Mot den nu angivna bakgrunden
förordar Lagrådet i sitt yttrande att frågan om behovet av och i så fall
utformningen av en regel om tystnadsplikt övervägs ytterligare under det
fortsatta lagstiftningsarbetet.
Den avgörande frågan för om det finns ett behov av en särskild regel
om tystnadsplikt för en väktare som fullgör bevakningsuppdrag för
kriminalvårdens räkning är om uppdraget är av det slag som avses i 1
kap. 6 § sekretesslagen. Även om det i en del fall torde vara så att
uppdraget har en sådan varaktighet att väktaren kan sägas delta i
kriminalvårdens verksamhet på ett sådant sätt att bestämmelsen i 1 kap.
6 § blir tillämplig är huvudregeln att sekretesslagen inte gäller för
anställda i privata rättssubjekt (se prop. 1979/80:2 s. 128). I ett senare
lagstiftningsärende har också konstaterats att t.ex. personal från en
kontoristförening eller att bevakningsföretag inte torde vara bundna av
sekretesslagens bestämmelser (se prop. 1981/82:186 s. 41). Enligt
regeringens bedömning är det därför oklart om bestämmelsen i 1 kap. 6 §
sekretesslagen är tillämplig i alla de fall där kriminalvården anlitar
väktare i ett privat vaktbolag för att fullgöra bevakningsuppgifter. Detta
gäller framför allt när uppdraget är av kortare varaktighet. På grund härav
föreslås att det införs en särskild regel om tystnadsplikt som är avsedd att
träda in när bestämmelserna i sekretesslagen inte kan tillämpas på
väktaren. I enlighet med vad Lagrådet har föreslagit bör regeln utformas
så att det klart framgår att den endast avser tystnadsplikt. Regeln bör
utformas efter förebild av 11 § lagen (1980:578) om ordningsvakter.
12.2 Polisens användning av arrestantvakter och
passkontrollanter från privata vaktbolag
Regeringens förslag: Den nuvarande regleringen i 7 kap. 14 §
polisförordningen som gäller förordnande av arrestantvakter och
passkontrollanter förs i huvudsak oförändrat skick över till en ny
paragraf i polislagen. I paragrafen läggs till att ett förordnande att vara
arrestantvakt även får avse bevakningsuppdrag utanför förvaringslokalen.

Bakgrund: I 7 kap. 14 § polisförordningen anges att polismyndigheten
meddelar förordnande att vara arrestantvakt eller passkontrollant för den
som inte är anställd som sådan inom polisväsendet och inte heller är
polisman. I förordnandet skall verksamhetens art och omfattning anges.
Förordnandet får vidare återkallas.
Frågan om den rättsliga befogenheten för en polismyndighet att
överlämna förvaltningsuppgifter till väktare i privata vaktbolag med stöd
av nämnda bestämmelse i polisförordningen har nyligen varit föremål för
prövning i ett ärende hos JO. Ärendet gällde omständigheterna kring ett
dödsfall vid polismyndighetens förvarslokaler för utlänningar i
Carlslund. Bevakningen av förvarslokalen sköttes av personal från ett
privat vaktbolag.
I sitt beslut den 23 januari 1997 (Dnr. 1375-1995), som har
överlämnats till justitiedepartementet, konstaterade JO att det enligt hans
mening inte fanns något stöd i lag för polisens användning av väktare
från privata vaktbolag som arrestantvakter. Samtidigt föreställde han att
det fanns ett stort behov av att i fråga om förvarslokaler kunna överlämna
bevakningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till privata
bevakningsföretag och enskilda väktare. Därför kunde det enligt JO vara
praktiskt viktigt att dessa myndigheter på sätt som föreskrivs i 11 kap.
6 § tredje stycket RF har den rättsliga befogenheten att vidtaga en sådan
åtgärd. Han hänvisade också till den promemoria med lagförslag som
arbetats fram inom justitiedepartementet avseende kriminalvårdens
användning av privata vaktbolag för vissa bevakningsuppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen - som i och för sig kan
konstatera att JK i det tidigare berörda ärendet gällande kriminalvårdens
användning av väktare uttryckligen har hänvisat till regleringen i 7 kap.
14 § polisförordningen och därför torde ha gjort en annan bedömning än
JO rörande den rättsliga befogenheten - ser det som i vart fall osäkert om
polisen enligt gällande rätt har erforderlig rättslig befogenhet att förordna
arrestantvakter. En sådan osäkerhet bör inte finnas beträffande
överlämnande av förvaltningsuppgifter som innefattar myndighets-
utövning till enskilda subjekt. Regeringen föreslår därför att den
nuvarande bestämmelsen i 7 kap. 14 § polisförordningen i huvudsak
oförändrat skick förs över till en ny paragraf i polislagen.
Det kan, åtminstone vid en strikt tolkning av den nuvarande
bestämmelsen i polisförordningen, framstå som i någon mån osäkert om
ett förordnande som arrestantvakt också kan avse bevakningsuppdrag
utanför själva förvaringslokalen. Enligt regeringens mening är det
emellertid rimligt att arrestantvakter, liksom väktare som anlitas av
kriminalvården, också skall kunna användas för sådana
bevakningsuppdrag, t.ex. bevakning i samband med sjukhusbesök. Detta
bör komma till uttryck i lagtexten.
13 Underrättelse till målsäganden
Regeringens förslag: Kriminalvårdens skyldighet att underrätta
målsäganden enligt 35 § KvaL anpassas till sådana fall när den fyller ett
verkligt behov. En underrättelseskyldighet skall tillämpas även vid andra
former av vistelser utanför anstalten än permissioner och § 34-vistelser,
t.ex. också vid frigång och obevakad fritidsvistelse utanför anstalten.
Samtidigt införs vissa restriktiva undantag från denna skyldighet när en
underrättelse till målsäganden på grund av beslutad bevakning eller andra
förhållanden framstår som uppenbart obehövlig eller när en underrättelse
kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller hälsa.

Bakgrund: I 35 § första stycket KvaL föreskrivs att om en intagen
avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet
eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli
underrättad om i vilken kriminalvårdsanstalt den intagne befinner sig,
den intagnes förflyttning till öppen anstalt, permissioner och vistelser
utanför anstalten enligt 32-34 §§, frigivning, rymning eller uteblivande
efter permission. I andra stycket anges att om målsäganden har begärt
underrättelse, skall den lämnas beträffande frigivning i lämplig tid före
frigivningen och i andra fall så tidigt som möjligt.
Bestämmelsen i 35 § KvaL tillkom år 1994 i syfte att stärka
brottsoffrens ställning. Lagregleringen anslöt rätt nära till
Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd (ARK 1988:5) om information i
vissa fall till den som utsatts för våldsbrott eller hot om våld angående en
intagens vistelse utanför anstalt. Bl.a. mot bakgrund av att underrättelser
om utevistelser m.m. i fråga om rättspsykiatrisk vård hade reglerats i lag
gjorde regeringen bedömningen att underrättelser angående en intagen i
kriminalvårdsanstalt skulle tas in i KvaL (se prop. 1993/94:143 s. 49).
Tanken var också att tydligare än inom den rättspsykiatriska vården
precisera i vilka fall underrättelseskyldigheten skulle gälla. Den skulle
begränsas till att gälla de fall där en intagen avtjänar straff för ett brott
som riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. I övrigt hänvisades
till den reglering som gäller inom den rättspsykiatriska vården och till de
utfärdade allmänna råden. Några andra vägledande uttalanden gjordes
inte i lagstiftningsärendet.
Den närmare innebörden och omfattningen av kriminalvårdens
underrättelseskyldighet har relativt nyligen varit föremål för JO:s
prövning. Ärendet gällde en underlåtenhet från kriminalvårdsanstalten
Norrköping att underrätta målsägandena när en för mord livstidsdömd
person hade en s.k. lufthålspermission. I sitt beslut den 28 maj 1997 (Dnr
2581-1996) konstaterade JO att 35 § KvaL enligt sin ordalydelse inte ger
utrymme för att underlåta tillfråga målsäganden bl.a. om den intagnes
vistelse utanför anstalt och att anstalten därför inte kunde undgå kritik för
att den inte i ett tidigare skede än som skett hade tillfrågat målsägandena
om de önskade information i de avseenden som avses i paragrafen. Enligt
vad som framkommit genom utredningen var det emellertid enligt JO
uppenbart att det kan uppstå ett flertal olika problem vid tillämpningen
av 35 § KvaL och att dessa inte synes ha uppmärksammats i samband
med att bestämmelsen infördes.
Kriminalvårdsstyrelsen har i anledning av tillämpningsproblemen och
JO:s beslut kommit in med en framställning till Justitiedepartementet om
ändring av reglerna rörande underrättelseskyldigheten till målsäganden
enligt 35 § KvaL (Ju 97/5195). Styrelsen har i framställningen hemställt
att 35 § KvaL kompletteras och justeras i huvudsaklig överensstämmelse
med regeringens förslag, dock att styrelsen föreslagit att undantag från
underrättelseskyldigheten skall få göras också om andra särskilda skäl
föreligger.
Remissinstanserna: Förslaget har inte varit föremål för sedvanlig
beredning. Synpunkter har vid delningen av lagrådsremissen inhämtats
från vissa berörda myndigheter och organisationer. De remissinstanser
som yttrat sig har i huvudsak inte haft någon erinran mot förslaget.
Riksåklagaren har anfört att undantaget som avser befarad fara för den
intagnes liv eller hälsa också bör tillämpas restriktivt och att en
underrättelse därför endast skall kunna underlåtas om det är uppenbart att
det föreligger en sådan fara. Sveriges Advokatsamfund har påpekat att
underrättelse bör kunna ske även till juridiska personer som är
målsägande när det t.ex. är fråga om ett bombhot mot den juridiska
personens fastighet och hotet drabbar dess personal som en obestämd
krets av personer.
Skälen för regeringens förslag: Kriminalvårdsstyrelsens
framställning och JO:s beslut väcker en rad frågor om den närmare
omfattningen och innebörden av underrättelseskyldigheten enligt 35 §
KvaL.
Underrättelseskyldigheten avser av naturliga skäl främst enskilda
personer som drabbats av brottet. Som påpekats från kriminalvården
under beredningen av förslaget torde det därför normalt knappast finnas
skäl att informera målsägande som är juridiska personer, t.ex. banker
eller andra penninginrättningar som har drabbats av rån. Om
bankpersonal har intagit ställning av målsägande skall de dock
naturligtvis behandlas som andra enskilda personer. Som Sveriges
Advokatsamfund påpekat i samband med delningen av ett utkast till
lagrådsremissen kan det emellertid finnas andra situationer när ett brott
mot liv, hälsa, frihet eller frid riktar sig mot en mera obestämd krets av
personer, t.ex. sabotage eller hot om sabotage mot en myndighet eller en
organisation där myndighetens eller organisationens personal är drabbade
utan att någon enskild person intagit ställning av målsägande. I en sådan
situation kan det någon gång finnas skäl att underrätta själva
myndigheten eller organisationen, naturligtvis under förutsättning att den
intagit ställning som målsägande. Regeringen har därför valt att inte
precisera underrättelseskyldigheten till att enbart avse enskilda personer,
vilket föreslogs i det utkast till lagrådsremiss som var föremål för
delning.
Det bör inte krävas att målsäganden är part i brottmålet utan räcka med
att han eller hon anges som målsägande antingen i domen eller i åtalet.
Underrättelseskyldigheten bör liksom i dag avse den som drabbats av
brott mot liv, hälsa, frihet eller frid. Härmed avses - förutom brott enligt
3, 4 och 6 kap. BrB - andra brott där våld, hot om våld eller
frihetsberövande ingår eller kan ingå som ett moment i gärningen, främst
t.ex. rån, grovt rån, egemäktighet med barn, utpressning och grov
skadegörelse samt allmänfarliga brott enligt 13 kap. BrB, vissa brott mot
allmän ordning enligt 16 kap. BrB och våld eller hot mot tjänsteman.
Underrättelseskyldigheten bör vidare utvidgas till att avse alla fall där
en intagen kan vistas utanför anstalten utan bevakning. Den bör därför
också gälla vid vistelser utanför anstalt enligt 11, 14 § andra stycket, 37
och 43 §§ KvaL.
Underrättelseskyldigheten bör också förses med vissa restriktiva
undantag. Det första undantaget bör gälla när en planerad vistelse utanför
anstalten på grund av beslutad bevakning eller andra förhållanden har en
sådan utformning att en underrättelse framstår som uppenbart obehövlig.
Här avses i första hand lufthålspermissioner som säkerhetsmässigt kan
jämställas med en vistelse i anstalten eller en transport mellan olika
anstalter och där permissionen sker på en plats där det framstår som
ytterst osannolikt att målsäganden kommer att befinna sig, t.ex. ute i
naturen. Även andra noggrant bevakade utevistelser bör kunna omfattas
av undantaget från underrättelseskyldigheten. En förutsättning bör dock
vara att utevistelsen inte kommer att äga rum på den ort eller i närheten
av den ort där målsäganden bor. Skulle den intagne avvika under den
bevakade utevistelsen gäller naturligtvis underrättelseskyldigheten fullt
ut.
Det andra undantaget tar sikte på när en underrättelse kan befaras
medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Det kan t.ex. gälla i fall där
målsäganden tillhör ett rivaliserande MC-gäng eller om det annars finns
en konkret hotbild från målsäganden eller någon i dennes omgivning.
Regeringen delar visserligen inte Riksåklagarens synpunkt att det finns
skäl att ställa upp ett uppenbarhetsrekvisit också vid detta undantag från
skyldigheten att underätta målsäganden, men det bör framhållas att det
normalt inte är tillräckligt med uppgifter från den intagne själv om att
han är utsatt för fara för att en konkret hotbild skall anses föreligga.
I vissa fall kan det finnas skäl att modifiera informationen till
målsäganden efter omständigheterna i det enskilda fallet och t.ex.
underlåta att ge upplysningar om tid och plats för en utevistelse. Ett
sådant fall kan vara om målsäganden tidigare utsatt den intagne för
trakasserier utan att det kan befaras föreligga någon fara för dennes liv
eller hälsa. Även i andra fall kan det finnas skäl att modifiera
informationen av hänsyn till den intagnes personliga förhållanden. Som
JO har uttalat i det tidigare berörda beslutet medger visserligen redan den
nuvarande regleringen att det olika hänseenden görs modifieringar i
informationen till målsäganden. För tydlighets skull och för att undvika
onödiga tillämpningsproblem bör detta emellertid framgå av
bestämmelsen.
14 Övervakningsnämnderna
Regeringens förslag: Regeringen får uppdra åt annan myndighet att
förordna ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnderna.

Bakgrund: Övervakningsnämndernas organisation och arbetsuppgifter
regleras främst genom bestämmelser i brottsbalken, lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL), förordningen (1974:248) om kriminalvård
i anstalt, frivårdsförordningen (1983:250), lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll,
förordningen (1988:683) med instruktion för övervakningsnämnderna
och förordning (1994:351) om övervakningsnämndernas verksamhets-
områden m.m.
Nämndernas huvudsakliga uppgifter består i att besluta om olika
åtgärder beträffande frivårdens klienter, t.ex. varning, föreskrifter,
förlängning av övervakningstid samt förverkande av villkorligt medgiven
frihet. Övervakningsnämnderna prövar också frågor om medgivande till
vistelser utanför anstalt enligt 34 § KvaL i de fall den intagne har dömts
till fängelse i högst två år.
Nämnderna har vidare tillagts vissa arbetsuppgifter enligt andra
författningar. Sådana uppgifter finns angivna i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen), lagen
(1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
samt passlagen (1978:302).
Kriminalvårdsstyrelsen är i administrativt hänseende chefsmyndighet
för övervakningsnämnderna. Regeringen bestämmer enligt 37 kap. 1 §
brottsbalken om landets indelning i verksamhetsområden för
övervakningsnämnderna. En övervakningsnämnd skall bestå av
ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter, om inte regeringen
förordnar att viss nämnd skall ha fler ledamöter. Nämnden är beslutsför
med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av
mindre vikt får ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar.
Enligt 37 kap 2 § brottsbalken förordnar regeringen ordförande och
vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vice ordföranden tjänstgör
vid förfall för ordföranden i dennes ställe. Vid förfall för både
ordföranden och vice ordföranden förordnas tillfällig ersättare av
Kriminalvårdsstyrelsen. Ordföranden, vice ordföranden och tillfällig
ersättare skall vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som
domare. Ordföranden och vice ordföranden utses för en tid av fyra år.
Till ordförande och vice ordförande har regeringen i första hand
förordnat ordinarie domare i allmän domstol. Genom arbetet i
övervakningsnämnd får domarna en bättre kännedom om hur olika
påföljder fungerar i praktiken, vilket naturligtvis är en fördel i deras
dömande verksamhet. Övriga ledamöter utses genom val av
kommunfullmäktige eller landstinget för en tid av fyra år. Innevarande
mandatperiod upphör den 31 december 1998.
Skälen för regeringens förslag: Inom regeringskansliet pågår sedan
länge ett arbete som syftar till att beslut som inte behöver fattas av
regeringen delegeras till underlydande myndigheter. Förordnande av
ordförande och vice ordförande i övervakningsnämnd är beslut som
enligt regeringens mening är av sådan beskaffenhet att de kan delegeras.
Regeringen bör därför ges möjlighet att delegera beslutsbefogenheten i
sådana ärenden.
Övervakningsnämndernas verksamhet påverkar i olika avseenden
kriminalvårdens arbete med frivårdens klienter. Nämnderna skall också
genom besök i kriminalvårdsanstalterna skaffa sig kännedom om
förhållandena där. Mot denna bakgrund är det viktigt att nämnderna har
en oberoende ställning gentemot kriminalvården. Det är därför inte
lämpligt att överlåta uppgiften att förordna ordförande och vice
ordförande till Kriminalvårdsstyrelsen. Ett tänkbart alternativ kan vara att
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet anförtros denna uppgift.
Lediga uppdrag som ordförande och vice ordförande bör tillkännages
av den beslutande myndigheten så att de som är intresserade av och
lämpliga för sådana uppdrag ges tillfälle att anmäla sitt intresse. Den
nuvarande inriktningen att i första hand ordinarie domare i allmän
domstol skall förordnas som ordförande och vice ordförande bör dock
inte ändras.
I sammanhanget skall också nämnas att det nu pågår ett arbete som
syftar till att anpassa övervakningsnämndernas verksamhetsområden till
den nya lokala kriminalvårdsorganisationen. Avsikten är att den nya
nämndorganisationen skall anges i en förordning, som skall träda i kraft
den 1 januari 1999. Utformningen av de nya verksamhetsområdena har
stor betydelse vid rekryteringen av ordförande och vice ordförande. Det
är därför regeringens avsikt att besluta i denna fråga i så god tid att det
nya förfarandet kan tillämpas vid förordnade av ordförande och vice
ordförande för mandatperioden 1999 - 2002.
15 Ekonomiska konsekvenser
Särbehandling av vissa långtidsdömda

Förslaget att avskaffa den formella klassificeringen enligt 7 § tredje
stycket KvaL och övergå till en mera individualiserad bedömning
innebär att det kan ske en större differentiering inom den grupp som i dag
omfattas av bestämmelsen i 7 § tredje stycket KvaL. En sådan
differentiering torde medföra vissa kostnadsbesparingar genom att ingen
placeras på en anstalt med högre säkerhet eller särbehandlas i vidare mån
än vad som verkligen krävs i det enskilda fallet. Å andra sidan medför
förslaget att alla som avtjänar lägst fyra års fängelse kommer att omfattas
av ett beslut om vilka särskilda villkor som skall gälla för
verkställigheten. I en del fall kan detta förutsättas medföra vissa ökade
kostnader genom att intagna som för närvarande inte särbehandlas enligt
7 § tredje stycket KvaL kommer att placeras i anstalter med högre
säkerhet än i dag. Hur kostnadsutfallet blir är i det närmaste omöjligt att
mera i detalj förutsäga. Det beror till stor del på den praxis som så
småningom kommer att etableras vad avser vilka särskilda villkor för
verkställigheten som kommer att beslutas i olika fall. En trolig utveckling
är emellertid att de ökade kostnaderna ungefärligen kommer att svara
mot kostnadsbesparingarna. Förslaget får därför bedömas vara i
huvudsak kostnadsneutralt.
Förslaget som gäller säkerhetsavdelningarna innebär, förutom en
smärre terminologisk ändring, en viss rätt till enrumsplacering i stället
för placering på en säkerhetsavdelning. Dygnskostnaden för en
anstaltsplats med enrumsplacering torde åtminstone inte vara högre än
dygnskostnaden för en anstaltsplats på en säkerhetsavdelning. Även i
denna del bedömer regeringen därför att förslaget i huvudsak är
kostnadsneutralt.

Placering av ungdomar och kvinnor

De föreslagna bestämmelserna om anstaltsplacering av ungdomar och
kvinnor ansluter nära till den praxis angående placering i anstalt som
redan i dag tillämpas inom kriminalvården. Förslagen får därför bedömas
vara kostnadsneutrala i förhållande till vad som gäller i dag.

Sysselsättning och behandling

De föreslagna ändringarna innebär endast en författningsmässig
anpassning till den programverksamhet som redan i dag bedrivs inom
kriminalvården och medför således inga kostnadseffekter.

Övriga förslag avseende vistelser utanför anstalt

Förslagen innebär att det införs en möjlighet att meddela en föreskrift om
fortsatt behandling redan i samband med att den intagne placeras utanför
anstalten enligt 34 § KvaL, att samhällsskyddsfaktorerna markeras i lag
när det gäller förutsättningarna för frigång och fritidsvistelser utanför
anstalt samt att det vid sistnämnda former av vistelser utanför anstalten
införs en möjlighet att ställa upp villkor.
Möjligheten att meddela en föreskrift om fortsatt behandling redan i
samband med placeringsbeslutet torde innebära en effektivisering av
beslutsfattandet. Därigenom kan man i en del fall undvika att
Kriminalvårdsnämnden eller en övervakningsnämnd i ett senare skede
särskilt prövar om en sådan föreskrift skall meddelas.
Ett ökat hänsynstagande till samhällsskyddsfaktorer vid bedömningen
av om frigång eller fritidsvistelser utanför anstalt skall beviljas kan leda
till färre vistelser utanför anstalten, vilket i sin tur möjligen kan medföra
vissa smärre kostnadsökningar. Å andra sidan bör möjligheten att ställa
upp villkor för sådana vistelser utanför anstalten leda till att antalet ökar.
Regeringen bedömer att de föreslagna ändringarna i förutsättningarna för
att bevilja frigång eller fritidsvistelser utanför anstalten i huvudsak är
kostnadsneutrala.

Användningen av privata vaktbolag för vissa bevakningsuppdrag

Förslagen innebär endast att kriminalvården och polisen ges
författningsmässigt stöd för att använda privata vaktbolag för vissa
bevakningsuppdrag. Det förekommer redan i dag att väktare i privata
vaktbolag anlitas för sådana uppdrag. Enligt regeringens bedömning
medför förslagen inga kostnadseffekter.

Underrättelse till målsäganden

Regeringen föreslår en viss utvidgning av underrättelseskyldigheten
samtidigt som det införs vissa restriktiva undantag från denna skyldighet.
Den utökade skyldigheten att underrätta målsäganden även vid frigång,
fritidsvistelser utanför anstalt, sjukhusbesök och besök hos myndigheter
m.m. samt prövningen av om ett undantag från skyldigheten att
underrätta kan vara tillämpligt torde endast innebära smärre fördyringar
av handläggningen. Dessa får kostnadsmässigt bedömas vara så små att
man i detta sammanhang kan bortse från dem.

Regeringens samlade bedömning

Regeringen bedömer mot bakgrund av vad som anförts att förslagen är i
huvudsak kostnadsneutrala.
16 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Eftersom det krävs ett visst förberedelsearbete inom kriminalvården är en
lämplig tidpunkt för ett ikraftträdande av ändringarna i
kriminalvårdslagstiftningen den 1 januari 1999. Samma tidpunkt för
ikraftträdande bör gälla för ändringen i polislagen. Övergångs-
bestämmelser behövs när det gäller de intagna som vid ikraftträdandet
tillhör den kategori som avses i 7 § tredje stycket KvaL. För dessa
intagna bör det fattas ett beslut om särskilda villkor.
Ändringarna i brottsbalken avseende förordnande av ordförande och
vice ordförande bör lämpligen träda i kraft den 1 september 1998.
17 Författningskommentar
17.1 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
37 kap. 2 §

Ändringen, som har kommenterats i avsnitt 14, innebär att regeringen
bemyndigas att överlåta åt annan myndighet att förordna ordförande och
vice ordförande i övervakningsnämnderna.
17.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
3 §

I paragrafen har gjorts den ändringen att benämningen
specialavdelning har bytts till säkerhetsavdelning . Dessutom har
gjorts vissa mindre språkliga ändringar.

7 §

Paragrafen har ändrats som en följd av att den nuvarande
säkerhetsklassificeringen enligt tredje stycket har avskaffats. Ändringen
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.1). Till följd av
ändringen har de nuvarande tredje och fjärde styckena tagits bort.
I andra stycket har lagts till att det vid bedömningen av om det av
säkerhetsskäl är nödvändigt med placering i sluten anstalt bland andra
omständigheter skall beaktas, förutom risk för avvikelse, om det finns
risk för att den intagne skall fortsätta med brottslig verksamhet. Bedöms
det föreligga en sådan risk skall den intagne normalt placeras i en sluten
anstalt. Vid placeringsbedömningen skall tas hänsyn till en rad faktorer
rörande den intagnes bakgrund, vilka krav som samhällsskyddet kräver
och vilka individuella behov som den intagne har (se Allmänna råd om
placering av dömda/intagna i kriminalvårdsanstalt [ARK 1995:1]). När
det gäller att bedöma risken för fortsatt brottslig verksamhet är det främst
strafftidens längd, brottslighetens art och omfattning, eventuell tidigare
brottslighet samt vissa bakgrundsfaktorer som våldsbenägenhet i anstalt,
psykisk störning och pågående missbruk som är av betydelse.
I tredje stycket föreskrivs att det för den som avtjänar lägst fyra års
fängelse och, om det finns särskilda skäl, för annan intagen som har
dömts till lägst två års fängelse, skall särskilt beslutas om de villkor som
skall gälla för verkställigheten när det gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför anstalten enligt 11, 14, 32 och 34 §§.
Kravet att en intagen skall avtjäna lägst fyra års fängelse innebär att
även den som har dömts till ett lägre straff än fyra år kan omfattas av
fyraårs-regeln om han efter förverkande av villkorligt medgiven frihet
skall verkställa lägst fyra år. Den nya formen av beslut har kommenterats
i den allmänna motiveringen (se avsnitt 6.1). Som framgår där är
avsikten bl.a. att alla som vistas på riksmottagningen vid
Kriminalvårdsanstalten Kumla skall meddelas ett sådant beslut (jfr
Föreskrifter och allmänna råd om mottagningsförfarande och
beslutsadministration vid riksmottagningen [KVVFS 1997:4]).
Regleringen gäller naturligtvis även kvinnliga intagna, även om dem inte
placeras på den särskilda mottagningsavdelningen. Beslutet om vilka
särskilda villkor som skall gälla är normerande för den fortsatta
verkställigheten och är därför att se som ett beslut i särskilt fall som kan
överklagas till allmän förvaltningsdomstol enligt 59 §.
I fjärde stycket anges inledningsvis att prövning av vilka särskilda
villkor som skall gälla för verkställigheten, liksom prövning av 7:3-
tillhörighet enligt dagens system, skall ske så snart verkställigheten
påbörjas eller annars så snart behov därav uppkommer, dvs. normalt
under vistelsen på riksmottagningsavdelningen. Vidare föreskrivs att
villkoren skall omprövas när det finns anledning till det. Den intagne
själv har givetvis möjlighet att begära en omprövning. Chefen för
anstalten eller den som annars har det övergripande ansvaret för den
intagnes verkställighet bör vidare ha en skyldighet att påkalla styrelsens
prövning av villkoren så snart sådana omständigheter bedöms föreligga
att en ändring av dem kan övervägas. Någon i lag fastlagd frist har
emellertid inte föreskrivits.
I det nya femte stycket föreskrivs att beslut om placering i anstalt,
förflyttning till annan anstalt eller vistelser utanför anstalten i form av
permissioner, § 34-vistelser, frigång och fritidsvistelser som strider mot
de särskilda villkoren inte får meddelas. Villkoren har således
rättsverkningar av ett normerande slag för den intagne.

8 §

En ny regel om placering av intagna som inte har fyllt 18 år införs i
första stycket. Innehållet överensstämmer med artikel 37 c i
barnkonventionen. Dessutom har lagts till att en intagen som är under 18
år inte får placeras tillsammans med intagna som kan inverka menligt på
hans anpassning i samhället. Den nya placeringsregeln har kommenterats
i den allmänna motiveringen (se avsnitt 7).
Enligt Lagrådet skulle avsikten med föreskriften komma till bättre
uttryck om lokutionen om det inte kan anses vara till hans bästa byts ut
mot om inte en sådan placering bedöms vara till hans fördel .
Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt. Från mera allmänna
utgångspunkter kan det inte under några förhållanden sägas vara till den
unges bästa att han tas in i anstalt. Bestämmelsen har emellertid
utformats med utgångspunkt från barnkonventionens ordalydelse. Enligt
regeringens mening är det en fördel att den föreslagna bestämmelsen så
nära som möjligt ansluter till barnkonventionens bestämmelse.
Härigenom kommer det inte råda någon som helst tvekan om att Sverige
uppfyller konventionens krav. Regeringen har därför valt att inte följa
Lagrådets förslag på denna punkt.
En specialregel för intagna som har fyllt 18 men inte 21 år, som i sak
överensstämmer med nuvarande 8 §, behålls enligt andra stycket.
Vidare anges i tredje stycket att en placering i en sluten anstalt för den
som inte har fyllt 21 år företrädesvis skall ske i en anstalt med särskild
verksamhet för yngre intagna.
Dessutom har gjorts vissa språkliga justeringar.

8a §

En ny paragraf angående placeringen av kvinnor. Placering skall normalt
ske på en anstalt som är avsedd för enbart kvinnor. Det skall krävas ett
uttryckligt medgivande för att placera en kvinna på någon annan anstalt.
Den nya bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen
(se avsnitt 8). Det bör anmärkas att vad som sägs om anstalt enligt 3 §
tredje stycket också gäller avdelning av anstalt.

10 §

Paragrafen har ändrats genom att undervisning, utbildning, arbetsträning
och annan sysselsättning än arbete får en mer framträdande roll.
Dessutom har deltagande i särskilt anordnad verksamhet som syftar till
att motverka brott eller missbruk förts in som en särskild form av
sysselsättning och vissa språkliga ändringar gjorts. I övrigt hänvisas till
den allmänna motiveringen (se avsnitt 9). Paragrafen har formulerats
med beaktande av Lagrådets synpunkter.

11 §

Paragrafen har ändrats. Ändringarna kommenteras i den allmänna
motiveringen (se avsnitt 11.3).
Behandling har förts in i första stycket som ett uttryckligt skäl för
frigång.
Det absoluta förbudet mot frigång för vissa långtidsdömda försvinner
som en följd av att den formella klassificeringen enligt nuvarande 7 §
tredje stycket tas bort. I paragrafen har i stället, vilket är nytt, särskilt
markerats den betydelse som bör tillmätas samhällsskyddsfaktorer när
man överväger om frigång skall medges. Frigång skall inte beviljas om
det på grund av viss omständighet kan befaras att det finns flyktfara,
recidivfara eller fara för missbruk av olika slag. Uttrycket på grund av
viss omständighet kan befaras är avsett att innebära en något lägre grad
av risk i jämförelse med inte påtaglig fara för fortsatt brottslig
verksamhet i 32 §. Det krävs dock att det finns någon konkret
omständighet som medför att sådana risker som avses kan befaras. Det
förs vidare in en möjlighet att förena frigång med villkor.
Den nuvarande bestämmelsen i 11 § fjärde stycket KvaF förs i sak
oförändrat skick över till KvaL och tas in i ett nytt tredje stycke. Vissa
språkliga justeringar har gjorts.
I ett nytt fjärde stycke erinras om att det av 7 § följer att beslut om
frigång inte får meddelas i strid mot de särskilda villkor som gäller för
verkställigheten.
Vid utformningen av paragrafen har Lagrådets synpunkter i huvudsak
beaktats.

12 §

Paragrafen, som har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter,
har inte ändrats i sak. Endast en förkortning av lagtexten och vissa
språkliga justeringar har gjorts.

14 §

I andra stycket har förts in en möjlighet att förena fritidsvistelse utanför
anstalt med villkor. I tredje stycket, som ändrats, har i likhet med vad
som föreskrivs i 11 §, särskilt markerats den vikt som bör fästas vid
samhällsskyddsfaktorer vid bedömningen av om en fritidsvistelse utanför
anstalten skall medges. En sådan fritidsvistelse skall inte medges om det
på grund av viss omständighet kan befaras att det finns flyktfara,
recidivfara eller risk för missbruk av olika slag. Farebedömningen skall
göras mot bakgrund av att vistelsen kan förenas med tillsyn. I övrigt
hänvisas till kommentaren till 11 § och till vad som anförts i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 11.4).
I ett nytt fjärde stycke erinras om att det av 7 § följer att beslut om
fritidsvistelse utanför anstalten inte får meddelas i strid mot de särskilda
villkor som gäller för verkställigheten.
I paragrafen har också vidtagits vissa språkliga justeringar. Paragrafen
har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

18 §

Paragrafen har förtydligats utan att någon förändring i sak är avsedd. Den
nuvarande lydelsen av paragrafen talar endast om sysselsättning i enrum
trots att det i realiteten är fråga om en vistelse i avskildhet på egen
begäran. Dessutom har vissa språkliga ändringar gjorts. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

20a §

Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att en intagen i princip har rätt att
vistas avskild från andra intagna i stället för att bli placerad i en
säkerhetsavdelning. Endast om särskilda skäl med hänsyn till hans hälsa
talar däremot eller om det är av synnerlig vikt med hänsyn till
säkerhetsintressen kan rätten därtill inskränkas (se avsnitt 6.2). I övrigt
har endast gjorts de ändringar som föranleds av att benämningen
"specialavdelning" har bytts ut mot "säkerhetsavdelning" samt någon
mindre språklig justering.

21 - 22 §§

Paragraferna har ändrats som en konsekvens av rätten enligt 20 a § att
slippa placering på en säkerhetsavdelning och i stället placeras i
avskildhet från andra intagna. Vidare har i 22 § "specialavdelning" bytts
ut mot "säkerhetsavdelning" och gjorts några språkliga ändringar.

32 §

Det nuvarande tredje stycket och sista meningen i fjärde stycket har
upphävts till följd av att säkerhetsklassificeringen enligt nuvarande 7 §
tredje stycket försvinner. Paragrafen har i övrigt ändrats i det hänseendet
att termen "korttidspermission" har bytts ut mot "normalpermission"
(första stycket) och "särskild permission" (andra stycket), vilket är en
anpassning till den terminologi som används i kriminalvårdens egna
permissionsföreskrifter. Dessutom har vissa språkliga ändringar gjorts.
I ett nytt fjärde stycke erinras om att det av 7 § följer att permission
inte får meddelas i strid mot de särskilda villkor som gäller för
verkställigheten.

34 §

I paragrafen har förts in en möjlighet att, om särskilda skäl föreligger,
redan i samband med beslutet om placering meddela föreskrift enligt 26
kap. 15 § 3 BrB. Ändringen har kommenterats i den allmänna
motiveringen (se avsnitt 11.2).
Fjärde stycket har ändrats till följd av att säkerhetsklassificeringen
enligt nuvarande 7 § tredje stycket har avskaffats. I stället erinras om att
det av 7 § följer att ett beslut om § 34-placering inte får meddelas i strid
mot de särskilda villkor som gäller för verkställigheten. Som framgår av
den allmänna motiveringen torde det sällan bli fråga om att besluta om
en § 34-placering för intagna som i dag omfattas av 7 § tredje stycket och
som därför inte får beviljas en sådan placering (se avsnitt 6.1). Man kan
utgå i från att tillämpningen blir restriktiv och att en § 34-placering först
kan bli aktuell mot slutet av verkställighetstiden.
I övrigt har endast lagts till att provtagning, liksom enligt 52d §, får
ske även för att utröna om den intagne har tagit dopningsmedel.

35 §

Paragrafen, som kommenterats i den allmänna motiveringen (se avsnitt
13), reglerar kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden.
Den har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket har ändrats genom att underrättelseskyldigheten har
utvidgats till att omfatta även andra vistelser utanför anstalten än
permission.
Vissa undantag från skyldigheten att underrätta målsäganden har förts
in i andra stycket. Undantagen är avsedda att tillämpas restriktivt. Endast
om en underrättelse på grund av beslutad bevakning av en planerad
utevistelse eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig
eller om en underrättelse kan befaras medföra fara för den intagnes liv
eller hälsa skall kriminalvården kunna underlåta att lämna en sådan
underrättelse som avses i paragrafen.
Det nuvarande andra stycket har flyttats till ett nytt tredje stycke.
Dessutom har lagts till att informationen till målsäganden, t.ex. om tid
och plats för utevistelsen, får modifieras med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.
I paragrafen har också gjorts några språkliga förändringar.

60 §

I paragrafen har endast gjorts vissa språkliga justeringar.

61 a §

I paragrafen, som är ny, föreskrivs i första stycket att
Kriminalvårdsstyrelsen eller den kriminalvårdsmyndighet som styrelsen
bestämmer får förordna en väktare i ett auktoriserat bevakningsföretag att
utföra viss bevakning. Paragrafen har kommenterats i den allmänna
motiveringen (se avsnitt 12.1). Eftersom det rör sig om överlämnande av
förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till
privaträttsliga subjekt bör Kriminalvårdsstyrelsen ha det övergripande
ansvaret. Det krävs därför att styrelsen uttryckligen delegerar ansvaret till
någon annan kriminalvårdsmyndighet för att denna skall kunna förordna
väktare för vissa bevakningsuppgifter. Därigenom bör beslutet också
kunna överklagas enligt 61 § KvaL.
I andra stycket regleras väktarens tystnadsplikt beträffande
sekretessbelagda uppgifter som han fått veta vid utövandet av sitt
bevakningsuppdrag. Regeringen har i den allmänna motiveringen tagit
ställning till Lagrådets invändningar mot det remitterade förslaget (se
avsnitt 12.1).
Det har också gjorts vissa språkliga ändringar i paragrafen.
17.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
16 e §

Paragrafen är ny. I den föreskrivs att Kriminalvårdsstyrelsen eller den
kriminalvårdsmyndighet som styrelsen bestämmer får förordna en
väktare i ett auktoriserat bevakningsföretag att utföra viss bevakning av
häktade och anhållna (se avsnitt 12.1 och kommentaren till 60 § KvaL).
Också här kan hänvisas till den allmänna motiveringen beträffande
tystnadsplikten.
17.4 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)
23 a §

Paragrafen är ny. Genom den ges stöd i lag för att polismyndighet kan
meddela förordnande att vara arrestantvakt eller passkontrollant för den
som inte är anställd som sådan i polisväsendet och inte heller är
polisman. Innehållet i paragrafen motsvaras i detta hänseende helt av
nuvarande 7 kap. 14 § polisförordningen. Ett förtydligande har gjorts
genom att det lagtexten har lagts till att ett förordnande för en
arrestantvakt även får avse viss bevakning utanför förvaringslokalen. Det
kan t.ex. röra sig om bevakning i samband med sjukhusbesök.
Ändringarna har kommenterats i den allmänna motiveringen (se avsnitt
12.2)

Fängelseutredningens sammanfattning av sitt
huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff
(SOU 1993:76)
Direktiven för Fängelseutredningen utfärdades den 2 april 1992. Enligt
dessa har utredningen haft till uppgift att göra en genomgripande översyn
av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års
kriminalvårdsreform. Utredningens arbete borde vara avslutat senast den
1 juli 1993.
Fängelseutredningen påbörjade sitt arbete i maj 1992. Arbetet har
bedrivits så intensivt som varit möjligt för en parlamentariskt sammansatt
kommitté. Underlag till våra överväganden har bl.a. inhämtats genom ett
stort antal studiebesök vid kriminalvårdsanstalter, varvid personal och
intagna beretts tillfälle att lägga fram synpunkter. En brett upplagd klientel-
undersökning har genomförts.
Utredningsuppdraget är vidsträckt och inrymmer såväl övergripande
frågor av principiell betydelse som åtskilliga detaljfrågor. Det är därför
uppenbart att den begränsade tid som vi fått till sitt förfogande varit
otillräcklig för djuplodande överväganden och mera genomgripande
analyser i alla frågor.
Det har inte funnits utrymme för att diskutera mera väsentliga
förändringar med avseende på kriminalvårdens arbetsformer och
organisation. Arbetet har därför i huvudsak inriktats på vissa frågor av
grundläggande principiell betydelse och på att åstadkomma en anpassning
av regelverket till den utveckling som ägt rum sedan 1974 års
kriminalvårdsreform trädde i kraft.
Bland de förändringar som skett sedan år 1974 intar de som är betingade
av den sedan den 1 januari 1992 gällande nya lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare en särställ-
ning. Kriminalvården har tillförts en kategori psykiskt störda
lagöverträdare som enligt tidigare lagstiftning skulle ha överlämnats till
sluten psykiatrisk vård. Kraven på kriminalvården att kunna tillgodose de
intagnas behov av psykiatrisk vård har därmed ökats väsentligt. Vi har
gjort den bedömningen att de problem som är förknippade härmed bör
övervägas för sig och inte kopplas samman med andra frågor om
verkställigheten av fängelsestraff. Därför har vi begärt och medgetts
tillstånd att ta upp denna fråga i särskild ordning efter det att arbetet med
ett huvudbetänkande avslutats. Till ett slutbetänkande om behandlingen av
intagna som är psykiskt störda har vi hänfört också den näraliggande
frågan om psykoterapeutisk eller annan behandling av män dömda för
övergrepp mot kvinnor och barn. I övrigt har alla i direktiven särskilt
angivna frågor tagits upp.
När det gäller beslutsgången inom kriminalvården samt domstolspröv-
ningen i kriminalvårdsmål har Domstolsutredningen i sitt betänkande
(SOU 1991:106) redovisat vissa överväganden och lämnat en del förslag.
Frågor om besluts- och besvärsförfarandet har inte behandlats särskilt i
våra direktiv. Det ligger emellertid i sakens natur att frågor av så central
betydelse för kriminalvårdens regelverk måste falla inom ramen för vårt
uppdrag och att det bör ankomma på oss att självständigt lämna förslag om
vilken ordning som lämpligen bör gälla. Vi har för avsikt att behandla även
denna fråga i slutbetänkandet.
Under den tid som vi arbetat har det i annan ordning pågått lagstiftnings-
och utredningsverksamhet med avseende på frågor som har ett nära
samband med vårt uppdrag. Nya regler om villkorlig frigivning har
beslutats och trätt i kraft den 1 juli 1993. Väg- och sjöfyllerikommittén har
nyligen lagt fram ett betänkande med bl.a. förslag om verkställighet av
fängelsestraff i särskild ordning för personer som dömts för grovt
rattfylleri. Frågor om brottspåföljd för ungdomar har utretts av
Ungdomsbrottskommittén, vars förslag likaså redovisats nyligen.
Straffsystemkommittén, som har till uppgift att se över det straffrättsliga
påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, tillsattes samtidigt med
Fängelseutredningen. Dess förslag med överväganden om bl.a. vilka
principer som skall ligga till grund för påföljdsbestämningen väntas inte
föreligga före halvårsskiftet 1994.
Vi har haft kontakt och visst samråd med de ovan nämnda
kommittéerna. Vi har emellertid ansett det nödvändigt att grunda våra
överväganden och förslag på den lagstiftning som gäller nu utan hänsyn till
de ändringar som föreslagits eller kan komma att föreslås av andra
kommittéer. Detta innebär att frågor om verkställighet av fängelsestraff
kan behöva övervägas på nytt mot bakgrund av ändrade förutsättningar till
följd av en eventuell ny lagstiftning. Särskilt kan lagändringar som grundas
på sådana principiella överväganden om påföljdsbestämningen som
ankommer på Straffsystemkommittén få betydelse.
Utgångspunkten för straffverkställigheten måste enligt vår mening vara
brottsbalkens regler om och grundläggande principer för påföljdssystemet.
Ändamålet med fängelsestraffet måste vara detsamma vid verkställigheten
som vid domstolens påföljdsval. Detta bör komma till uttryck i
lagregleringen.
De nya regler om straffmätning och påföljdsval som infördes år 1989 ger
uttryck för ett i viss mån ändrat synsätt i förhållande till vad som gällde
tidigare. Vid tiden för 1974 års kriminalvårdsreform gällde fortfarande
som en huvudregel att domstolen skulle fästa särskilt avseende vid att
påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
Regeln gav uttryck för den s.k. behandlingstanken. Denna har genom den
nya lagstiftningen fått träda i bakgrunden. Brottets straffvärde och art har
tillerkänts en ökad betydelse för påföljdsvalet på bekostnad av
överväganden om vilka åtgärder som kan vara ägnade att främja den
dömdes samhällsanpassning.
Det står mot bakgrund av dagens lagstiftning klart att ingen döms till ett
fängelsestraff därför att han behöver eller har nytta av den behandling som
kan beredas honom i en kriminalvårdsanstalt. Grunden för straffet är
uteslutande den brottslighet som lagts den dömde till last. Straffet utmäts i
samhällets - inte brottslingens - intresse och är avsett att tillfoga
brottslingen ett obehag som står i proportion till den brottslighet för vilken
han dömts. Det obehag som fängelsestraffet är avsett att innebära består
däri att den dömde under strafftiden skall vara berövad sin frihet och
därmed avskuren från normala kontakter med anhöriga och vänner, ställd
utanför arbetslivet samt förhindrad att begagna sin fritid efter egna
önskemål.
Kriminalvårdens grundläggande uppgift är att verkställa av domstol
utmätta straff. Mot bakgrund av det sagda ankommer det sålunda på
verkställighetsmyndigheten att se till att den som dömts till fängelse är
berövad friheten och vistas i en kriminalvårdsanstalt under den tid som
avsetts med domen. Ett ytterligare krav av grundläggande betydelse är att
den dömde skall förhindras att begå nya brott under den tid som
verkställigheten pågår.
Även om den nuvarande lagstiftningen utgår från att brottet och inte
brottslingen står i centrum för påföljdsbestämningen finns det fortfarande
ett utrymme för att vid påföljdsvalet ta hänsyn till den dömdes
förhållanden. Påföljderna villkorlig dom samt skyddstillsyn med
varianterna kontraktsvård och samhällstjänst utgör alternativ till
fängelsestraffet. Omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än
fängelse skall särskilt beaktas vid påföljdsvalet. De alternativa
påföljdsformerna har således ett företräde framför fängelse, om inte
brottets straffvärde eller art eller den omständigheten att brottsligheten
utgör återfall är hinder mot annan påföljd än fängelse. Den tilltalades
ungdom eller möjligheterna att få till stånd en angelägen kvalificerad
missbruksvård kan ytterligare vidga tillämpningsområdet för alternativen.
Bakom lagens ambition att så långt det är möjligt undvika att fängelse-
straff utmäts ligger insikten om att straffverkställigheten generellt sett får
negativa konsekvenser. Den som är berövad sin frihet drabbas inte bara av
det tidsbegränsade obehag som avsetts med domen utan
straffverkställigheten kan i många fall ge mera bestående skadeverkningar.
Den avskildhet från samhället som frihetsberövandet innebär främjar inte
den dömdes anpassning i samhället utan är snarare ägnad att motverka
denna.
Det är rimligt att sådana förhållanden som med avseende på på-
följdsvalet gett alternativa påföljdsformer ett företräde framför fängelse
beaktas också vid verkställigheten av fängelsestraff. De skadeverkningar
som kan vara förknippade med frihetsberövandet måste motverkas och
sådana åtgärder som trots frihetsberövandet kan vara ägnade att främja en
samhällsanpassning bör vidtas. Det är viktigt att frigivningen förbereds så
att den dömde efter verkställigheten kommer i så välordnade sociala
förhållanden som möjligt. Behandlingstanken bör - i enlighet med vad
departementschefen uttalade i samband med påföljdsreformen - fortfarande
tillmätas betydelse för straffverkställigheten. Såtillvida får dock
behandlingstanken anses utmönstrad också från verkställighetsplanet att
det tvång som utövas inte skall motiveras med hänsyn till den intagnes
behov och intressen.
Regler om verkställigheten av fängelsestraff saknas i brottsbalken och
har i stället hänförts till en särskild lag, lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL). Vi har utgått från att detta bör gälla också i fortsättningen.
Därvid har vi funnit att KvaL bör ersättas med en ny lag, till vilken dock
åtskilliga bestämmelser från KvaL kan överföras i oförändrat skick. Vi
föreslår att den nya lagen skall benämnas lagen om verkställighet av
fängelsestraff (Fängelselagen). Detta är mot bakgrund av vår uppfattning
att kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa av domstol utmätta straff
en mera realistisk benämning än den nuvarande.
I 4 § KvaL anges som ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt
uppgiften att främja den dömdes anpassning i samhället och motverka
skadliga följder av frihetsberövandet. Även om denna målsättning i och för
sig inte har något att göra med straffets ändamål är det uppenbart att den
ändå är väl förenlig med grunderna för påföljdssystemet. Det är vår
mening att kriminalvårdens verksamhet även fortsättningsvis bör präglas
av en brottsförebyggande och social inriktning. Samtidigt är det emellertid
tydligt att det föreligger en konflikt mellan denna inriktning av
verksamheten och den grundläggande uppgiften att verkställa straff.
Sådana åtgärder som är bäst ägnade att främja den dömdes anpassning i
samhället förutsätter som regel att den avskildhet från samhället som
avsetts med straffet bryts eller att på annat sätt lättnad i verkställigheten
medges.
Konflikten mellan kriminalvårdens olika uppgifter uppmärksammas i
4 § KvaL såtillvida att den verksamhet som är inriktad mot den dömdes
rehabilitering begränsas med hänsyn till att kravet på samhällsskydd inte
får eftersättas. Verkställigheten skall sålunda anpassas till vad som behövs
för att motverka att den dömde fortsätter brottslig verksamhet under den tid
verkställigheten pågår. Kravet på samhällsskydd är emellertid enligt vår
mening inte det enda som begränsar kriminalvårdens möjligheter att på
bästa sätt verka för de dömdas samhällsanpassning. Även i de många fall
då detta krav inte kan åberopas som hinder mot att den som dömts till
fängelse vistas utom anstalten eller medges annan lättnad måste
kriminalvården beakta att verkställigheten utformas så att domstolens
straffbestämning inte framstår som åsidosatt. Detta är viktigt för att
upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Vi föreslår mot bakgrund av det sagda att den ifrågavarande bestämmel-
sen kompletteras så att det framgår att förutom kravet på samhällsskydd
även ändamålet med straffbestämningen skall beaktas (se 4 § lagförslaget).
Tillägget innebär i huvudsak ett förtydligande och en anpassning av
lagregleringen till en ordning som gäller enligt kriminalvårdens interna
föreskrifter och praxis. Enligt vår mening råder nämligen i allt väsentligt i
tillämpningen en rimlig balans mellan kriminalvårdens rent repressiva
uppgift att verkställa straff och dess uppgift att verka för de dömdas an-
passning i samhället. Dock har det i några fall förekommit att intagna
beviljats lättnad i verkställigheten i form av vistelser utom anstalten under
omständigheter som gjort att det med fog kunnat sättas i fråga om
verkställigheten stått i överensstämmelse med straffbestämningen. Det är
därför inte helt utan betydelse att det av lagen framgår att
straffbestämningen som sådan ibland kan utgöra hinder mot socialt
motiverade friförmåner även när dessa inte kan förvägras under hänvisning
till kravet på samhällsskydd.
Enligt bestämmelsen i 4 § KvaL skall åtgärder som förbereder den
intagne för tillvaron utanför anstalten vidtas redan från straffverkstäl-
lighetens början. Föreskriften är en viktig markering av att hela strafftiden
skall genomsyras av en strävan att åstadkomma en frigivning till så socialt
välordnade förhållanden som möjligt. Man bör redan i anslutning till
intagningen ta ställning till om den dömde för sin framtida tillvaro i
samhället kan ha nytta av utbildnings-, vård- och behandlingsinsatser som
kan erbjudas inom ramen för straffverkställigheten. Det ligger emellertid i
sakens natur att åtgärder som direkt tar sikte på frigivningssituationen blir
mera aktuella och mera angelägna mot strafftidens slut. Även en intagen
som med hänsyn till kravet på samhällsskydd varit föremål för stränga
säkerhetsmässiga restriktioner måste mot slutet av verkställigheten ges en
rimlig möjlighet att förbereda sin frigivning. Kravet på samhällsskydd och
andra skäl för att upprätthålla frihetsberövandet måste efter hand som
verkställigheten närmar sig slutet tillmätas allt mindre vikt som hinder mot
verksamhetens sociala ambitioner. Vi föreslår att detta synsätt markeras
genom att det i 4 § lagförslaget föreskrivs att särskild uppmärksamhet skall
ägnas åt förberedelse av frigivningen under den senare hälften av
verkställigheten i anstalt.
Genom 1974 års kriminalvårdsreform slogs som princip fast att
kriminalvårdens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och
vårdinsatser som andra medborgare. Den sålunda knäsatta principen brukar
benämnas "normaliseringsprincipen". Till principen knöts som en
huvudregel grundsatsen att den service som de intagna sålunda är
berättigade till skall tillhandahållas av de organ utanför kriminalvården
som normalt har ansvaret för t ex hälso- och sjukvård, socialvård,
arbetsförmedling m.m. Kriminalvården borde bygga upp egna resurser
endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder mot andra
myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande hade sin
grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet.
Vi har inte funnit någon anledning till avsteg från normaliseringsprin-
cipen som sådan. Ett fängelsestraff bör inte innefatta annan begränsning av
den dömdes rättigheter än den som ligger i själva frihetsberövandet och det
tvång som är förknippat med detta. Även grundsatsen att andra organ än
kriminalvården skall ha huvudansvaret för den samhällsservice av olika
slag som de intagna behöver bör stå fast. Grundsatsen kan inte anses
åsidosatt på grund av den utveckling under senare år varigenom åtskilliga
kriminalvårdsanstalter skaffat sig resurser och kompetens för
behandlingsinsatser gentemot bl.a. missbrukare samt män som är dömda
för vålds- eller sexualbrott. Denna utveckling bör enligt vår mening
fortsätta.
En annan princip som slogs fast genom 1974 års kriminalvårdsreform
var den s.k. "närhetsprincipen". Den som dömts till fängelse borde i
enlighet med denna princip få avtjäna sitt straff så nära hemorten som
möjligt. Detta skulle underlätta för den dömdes samhällsanpassning nyttiga
kontakter med anhöriga och vänner samt med de samhällsorgan som enligt
normaliseringsprincipen har huvudansvaret för vård- och stödinsatser i
anslutning till frigivningen.
En konsekvent tillämpning av närhetsprincipen förutsätter i vårt för-
hållandevis glest befolkade land strängt taget att intagna av alla slag
lämpligen kan vistas i samma anstalt. Så är emellertid inte fallet. Det finns
ett behov av att fördela de intagna mellan olika anstalter med hänsyn till
vilka säkerhetsåtgärder som krävs för att förhindra rymningar och återfall i
brott. Det efter hand allt större narkotikaproblemet har gett upphov till ett
ytterligare differentieringsbehov. Missbrukare bör helst inte undergå
straffverkställighet tillsammans med icke missbrukare. Vidare bör intagna
som önskar komma till rätta med sitt missbruk hållas åtskilda från andra
missbrukare. Den speciella kompetens som byggts upp vid vissa anstalter
förutsätter slutligen att dessa anstalter tillförs sådana intagna som behöver
och efterfrågar de behandlingsinsatser som tillhandahålls. Sammantaget
har de olika differentieringsbehov som föreligger medfört att
närhetsprincipen kommit att i tillämpningen sättas allt mera åt sidan.
Det är vår uppfattning att den utveckling mot en bättre differentiering av
de intagna som ägt rum varit värdefull och bör fortsätta. Detta innebär att
närhetsprincipen inte kan upprätthållas som en övergripande norm för
anstaltsplaceringarna. Ett nära samband med närhetsprincipen hade den
indelning av anstalterna i riksanstalter och lokalanstalter som gjordes i
samband med 1974 års kriminalvårdsreform. Denna indelning är enligt vår
mening inte längre ändamålsenlig.
Enligt den av oss föreslagna fängelselagen skall anstalterna indelas i
öppna och slutna anstalter. Någon ytterligare indelning behöver enligt vår
mening inte lagfästas. Vi anser dock att den av Kriminalvårdsstyrelsen
föreslagna indelningen av anstalter i fyra säkerhetsklasser i och för sig är
lämplig för praktiskt kriminalvårdsarbete och att den bör kunna läggas till
grund för uppbyggnaden av kriminalvårdens anstaltsbestånd och
erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Vi föreslår följande bestämmelser för anstaltsplaceringen.
Valet av anstalt står i första hand mellan sluten eller öppen anstalt.
Härvid skall precis som nu gälla att placering i öppen anstalt äger
företräde. För placering i sluten anstalt skall särskilda skäl kunna åberopas.
Med särskilda skäl för placering i sluten anstalt avses företrädesvis
säkerhetsskäl. Det skall föreligga omständigheter som talar för att be-
vaknings- och kontrollinsatser verkligen behövs för att säkerställa att den
intagne stannar kvar i anstalten och inte fortsätter i brottslig verksamhet
under verkställigheten. Utgångspunkten bör vara att ingen placeras under
mera slutna former än säkerheten i varje enskilt fall kräver. För en sådan
utgångspunkt talar inte bara humanitära skäl utan också det angelägna i att
anstaltsbeståndet utnyttjas så effektivt som möjligt.
Som ett skäl för placering i sluten anstalt anges straffets längd. Generellt
sett är det uppenbart att risken för rymning- eller fritagning framstår som
större ju längre straff den dömde har att avtjäna. Ju allvarligare brott den
dömde gjort sig skyldig till, desto större vikt måste fästas vid kravet att
kriminalvården skall motverka fortsatt brottslighet under verkställig-
hetstiden. Det som nu sagts utesluter inte att en bedömning i det enskilda
fallet kan ge vid handen att en långtidsdömd kan placeras i öppen anstalt
redan från verkställighetens början. Möjligen bör någon öppen anstalt
reserveras för intagna med lång kvarstående verkställighetstid, eftersom en
sammanblandning av dessa med korttidsdömda är ägnat att medföra vissa
olägenheter. En annan omständighet som skall beaktas vid
anstaltsplaceringen är brottslighetens art. Återfallsbenägenheten är
generellt sett olika vid olika slags brottslighet. När det gäller dömda som
gjort sig skyldiga till allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet bör också
brottsoffrets trygghet vägas in i bedömningen av behovet av
säkerhetsåtgärder. För den som tidigare avtjänat fängelsestraff är det vidare
uppenbart att valet mellan sluten och öppen anstalt i mycket blir beroende
av hur den tidigare verkställigheten förlöpt. Som ett särskilt skäl för
placering i sluten anstalt har också angetts den intagnes missbruk av
narkotika.
Valet mellan sluten eller öppen anstalt är som tidigare sagts i huvudsak
beroende av en bedömning av vad säkerheten kräver. En placering i sluten
anstalt måste dock i enskilda fall kunna förekomma utan att säkerhetsskäl
kan åberopas. I den mån särskilda utbildnings- eller behandlingsresurser
knyts till en viss sluten anstalt bör intagna som har behov av och
efterfrågar sådan utbildning eller behandling kunna hänföras till den
anstalten oberoende av om den slutna verkställighetsformen är påkallad av
säkerhetsskäl eller ej. Den som medgetts frigång för arbete, utbildning eller
annat bör, om det i övrigt är lämpligt, kunna placeras i en sluten anstalt, om
denna är mest närbelägen den ort där frigångsverksamheten skall äga rum.
För en intagen som på egen begäran medgetts verkställighet utan
gemenskap med andra intagna finns inte något alternativ till sluten anstalt.
Slutligen går det inte att komma ifrån att ett ändamålsenligt utnyttjande av
kriminalvårdens resurser ibland förutsätter att intagna som i och för sig är
ägnade för verkställighet i öppen anstalt tillfälligtvis placeras i sluten
anstalt. Som framgår av det följande föreslås i vissa hänseenden olika
regler för slutna och öppna anstalter om kontroll- och säkerhetsåtgärder
samt om friförmåner. De strängare regler som är avsedda att gälla för de
slutna anstalterna bör, i den mån det är möjligt, inte tillämpas i fråga om
sådana intagna som placerats i sluten anstalt utan att säkerhetsskäl
förelegat.
När det gäller fördelningen av de intagna mellan anstalter av samma slag
redovisas i lagförslaget två sidoordnade principer. Den först nämnda
innebär att en intagen som har behov av utbildning eller behandling som
anordnas vid viss anstalt skall placeras i denna, om det är lämpligt. Den
särskilda kompetens som utvecklats vid vissa anstalter skall sålunda tas till
vara. En ytterligare specialisering av anstalterna kan såsom tidigare anförts
vara av värde. För det andra bör emellertid fortfarande närhetsprincipen
äga viss betydelse med avseende på valet av anstalt. Detta kommer till
uttryck genom att det föreskrivs att den placering skall eftersträvas som är
bäst ägnad att främja en ändamålsenlig planering av frigivningen. I
allmänhet innebär detta att en placering i närheten av hemorten framstår
som fördelaktigast.
Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser om anstaltsplaceringen
av ungdomar och kvinnor.
När det gäller ungdomar föreskrivs nu i 8 § KvaL att den som inte fyllt
21 år skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, hållas åtskild från
sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.
Den av oss föreslagna bestämmelsen att den som inte fyllt 21 år skall, om
inte särskilda skäl föranleder annat, placeras i en anstalt som företrädesvis
är avsedd för yngre intagna torde i allt väsentligt ha samma innebörd. Vi
förutsätter att någon eller några anstalter inom var region reserveras för ett
yngre klientel - intagna upp till ca 25 år. Bestämmelsen är avsedd att i
förekommande fall äga tillämpning också på ungdomar som inte fyllt 18
år. Vi ansluter oss sålunda inte till den tolkning av FN:s barnkonvention
som gjorts i Danmark och som lett till att intagna under 18 år verkställer
straffet på en särskild avdelning vid vilken all kontakt med intagna över 18
år är utesluten.
Det finns för närvarande endast två anstalter som är avsedda enbart för
kvinnor - Hinseberg och Färingsö. Kvinnliga intagna placeras i övrigt på
särskilda avdelningar vid vissa anstalter som också är avsedda för män.
Vid dessa anstalter förekommer gemensamhet mellan manliga och
kvinnliga intagna under arbetstid och bevakad fritid. Vi har genom våra
anstaltsbesök fått den uppfattningen att renodlade kvinnoanstalter av olika
skäl är klart att föredra. Kvinnorna utgör emellertid en i förhållande till
männen mycket liten klientelgrupp. Inom denna finns samma behov av
differentiering med avseende på säkerhetsåtgärder och behandlingsinsatser
som när det gäller männen. Detta innebär att en koncentration av kvinnorna
till rena kvinnoanstalter skulle åsidosätta såväl närhetsprincipen som
ambitionen att finna "rätt" placering med hänsyn till förekommande
utbildnings- eller behandlingsbehov. Nuvarande ordning måste därför i
huvudsak bibehållas. Vi föreslår emellertid att det i lagen skall föreskrivas
dels att kvinna företrädesvis skall placeras i en anstalt som är avsedd för
kvinnor, dels att en kvinna bara efter att ha gått med på det skall kunna
placeras i en anstalt där gemensamhet med manliga intagna förekommer.
I KvaL finns regler om särbehandling av långtidsdömda som begått brott
av särskilt samhällsfarlig natur. Den grundläggande bestämmelsen finns i 7
§ tredje stycket. Enligt denna bestämmelse skall en intagen som säker-
hetsklassificerats verkställa straffet i en sluten anstalt. Andra bestämmelser
i KvaL anger att anstaltsplaceringen skall avse en riksanstalt, företrädesvis
en anstalt som är särskilt lämpad att tillgodose kraven på hög säkerhet,
samt att intagna som avses i 7 § tredje stycket inte får medges vistelse
utanför anstalten i annan form än som särskild permission med bevakning.
Beslut om säkerhetsklassificering meddelas av Kriminalvårdsstyrelsen.
Beslutet skall omprövas av styrelsen när det finns anledning till det, dock
alltid inom sex månader från föregående prövning.
Vi har i första hand haft anledning ta ställning till om det finns behov av
en säkerhetsklassificering i enlighet med gällande ordning. Med hänsyn till
kriminalvårdens ansvar att för vart enskilt fall anordna verkställigheten
med beaktande av kravet på samhällsskydd och så att ordning och säkerhet
vid anstalterna kan upprätthållas får det förutsättas att det alldeles
oberoende av en på förhand gjord formell säkerhetsklassificering inte
skulle ha kommit i fråga att placera de intagna som det här gäller i annat än
slutna anstalter med hög säkerhet eller att medge dem friförmåner. En
fördel med klassificeringen är emellertid att den intagne genom denna får
ett klart förhandsbesked om att han inte kan påräkna en lindrigare an-
staltsplacering eller friförmåner förrän en längre tid av verkställigheten
förflutit. Klassificeringen är härjämte av betydelse för allmänhetens
förtroende för kriminalvårdens verksamhet. Den kan uppfattas som ett
åtagande från kriminalvårdens sida att fästa särskilt avseende vid kravet på
samhällsskydd när det gäller intagna som gjort sig skyldiga till allvarlig
brottslighet av samhällsfarlig art. Viktigt i det hänseendet är att den
delegation av beslutanderätten i fråga om anstaltsplacering och friförmåner
till myndigheter på lokal nivå som gäller beträffande intagna i allmänhet
inte avser dem som säkerhetsklassificerats. Vi anser att det finns skäl att
bibehålla en säkerhetsklassificering.
Den kritik som riktats mot gällande ordning för säkerhetsklassificering
har framför allt gällt beslutsordningen. Kritiken har främst kommit från
intagna eller företrädare för dessa. Man har menat att det innebär en
dubbelbestraffning att kriminalvårdsstyrelsen på i huvudsak samma
underlag som legat till grund för rättens straffbestämning beslutar om en
långtgående särbehandling samt att det med hänsyn till rättssäkerheten inte
är acceptabelt att frågan avgörs i annat än domstolsmässiga former. Vi har
för avsikt att ta upp denna fråga i slutbetänkandet i anslutning till andra
frågor om besluts- och besvärsförfarandet i kriminalvårdsfrågor.
De rekvisit för säkerhetsklassificeringen som vi föreslår anknyter i allt
väsentligt till vad som nu gäller enligt 7 § tredje stycket KvaL. Kravet på
en viss lägsta strafftid har dock för all slags brottslighet bestämts till fyra
år. Med hänsyn till att det i praxis sällan förekommit att någon med kortare
strafftid klassificerats har vi inte ansett det nödvändigt att bibehålla en
särbestämmelse för personer som dömts för grov narkotikabrottslighet. Att
sådan brottslighet i allmänhet är att bedöma som brottslighet av särskilt
samhällsfarlig art torde stå klart utan att det nämns särskilt i lagtexten.
Innebörden av säkerhetsklassificeringen skall enligt vårt förslag vara
densamma som nu. Intagning skall ske till en sluten anstalt. Att placering-
en företrädesvis skall avse en anstalt som uppfyller högt ställda krav på
säkerheten är självklart. Permission och andra friförmåner - förutom
särskild permission under bevakning - får inte medges den som säker-
hetsklassificerats.
I ett särskilt avsnitt av betänkandet tar vi upp frågor om narkotika inom
kriminalvården i anstalt. Som framgår av klientelundersökningen är
andelen missbrukare hög bland de intagna. De problem som detta för med
sig sätter i mycket stor utsträckning sin prägel på kriminalvårdens
verksamhet. Denna har i detta sammanhang två skilda inriktningar. Den
ena innefattar ambitionen att hålla kriminalvårdsanstalterna fria från
narkotika, medan den andra syftar till att på bästa sätt hjälpa de intagna att
komma ifrån sitt missbruk. Redan den omständigheten att all befattning
med narkotika utgör brott gör det självklart att narkotika inte skall få
förekomma i anstalterna. Härtill kommer att ett inflöde av narkotika till
anstalterna är ägnat att störa ordningen och säkerheten i anstalterna. Som
ett led i kriminalvårdens rehabiliterande och allmänt brottsförebyggande
uppgift sker ett aktivt påverkansarbete från anstaltspersonalen, genom
erbjudanden om behandlingsinsatser vid vissa anstalter samt genom
förmedling av stöd- och behandlingsinsatser utanför kriminalvården. Ett
inflöde av narkotika är ägnat att motverka detta påverkans- och be-
handlingsarbete. När det gäller målsättningen att hålla anstalterna fria från
narkotika är framför allt de kontrollåtgärder av olika slag som står till buds
av betydelse. Av största vikt är också fördelningen av de intagna mellan
olika anstalter med hänsyn till deras missbruksförhållanden.
Vårt förslag redovisas i de avsnitt som behandlar olika delar av verksam-
heten. Sammanfattningsvis kan emellertid sägas att narkotikaproblemen
ligger bakom alla förslag som innefattar möjligheter till skärpta
kontrollåtgärder eller större restriktivitet i fråga om friförmåner.
Mot bakgrund av narkotikasituationen föreslår vi i avsnittet om intagnas
kontakt med yttervärlden en skärpning när det gäller reglerna om
brevgranskning vid slutna anstalter. I samma avsnitt behandlas reglerna om
besök till de intagna. Den införsel av narkotika som förekommer sker i stor
utsträckning i samband med besöken. Därför föreslår vi en skärpning
såtillvida att kontrollerade besök skall få förekomma i större omfattning än
enligt nuvarande regler. Vid de slutna anstalter där narkotikaproblemen är
särskilt allvarliga bör som huvudregel gälla att besök endast får tas emot
under kontroll av anstaltspersonal eller på sätt som omöjliggör fysisk
kontakt mellan den intagne och den som besöker honom.
Problemen med narkotika ligger till en del bakom också de förslag som
redovisas i avsnittet om vistelser utom anstalt. Förslagen har emellertid
också andra grunder.
Enligt 32 § första stycket KvaL kan korttidspermission i form av s.k.
regelbunden permission beviljas, om det inte föreligger påtaglig fara för
fortsatt brottslighet eller avsevärd fara för annat missbruk. Lagtexten ger
uttryck för en stark restriktivitet när det gäller förutsättningarna för att av
säkerhetsskäl vägra permissioner. Sådan restriktivitet förekommer inte i
tillämpningen. Vi föreslår att lagen anpassas efter den skärpta praxis som
numera förekommer i detta hänseende.
Vi föreslår också - i syfte att motverka permissionsmissbruk och för att
främja en ändamålsenlig användning av permissionsinstitutet - bättre
planering av permissionstillfällena samt ställer krav på att varje enskild
permission skall ha en uttalad och godtagbar ändamålsbestämning. Även
om nuvarande föreskrifter om kvalifikationstider och permissionsfrekvens
enligt vår mening i allt väsentligt kan bibehållas som riktlinjer för att
åstadkomma enhetlighet i bedömningen, torde vårt förslag om bättre
planering komma att medföra att permission inte beviljas med samma
regelbundenhet som hittills. Vi föreslår därför att benämningen
"regelbunden permission" byts till "normalpermission".
Av stor betydelse för kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet är
möjligheten att med stöd av 34 § KvaL lämna medgivande till att en
vistelse på behandlingshem eller annan vårdinrättning utanför kriminal-
vården får tillgodoräknas som straffverkställighet. Institutet har hittills inte

haft någon särskild benämning utan vanligen kallats "34 §- placering". Vi
anser att institutet bör bibehållas och föreslår att det skall benämnas
"behandlingsplacering utom anstalt" (49 § lagförslaget).
Vi föreslår inte någon ändring när det gäller förutsättningarna för att
bevilja behandlingsplacering. Dock hänvisar vi till 4 § lagförslaget och de
däri föreslagna allmänna föreskrifterna om att dels verkställigheten skall
utformas så att straffets ändamål beaktas, dels särskild uppmärksamhet
skall ägnas åt förberedelse av den intagnes frigivning under den senare
hälften av verkställigheten i anstalt.
Ett problem med behandlingsplaceringarna är att en förhållandevis stor
andel av dem bryts i förtid. När behandlingstiden sträcker sig förbi
tidpunkten för den villkorliga frigivningen är antalet avbrutna behandlingar
större än antalet fullföljda. För att motverka avbrott vid tidpunkten för
villkorlig frigivning och för att bättre säkerställa att förmånen av be-
handlingsplacering reserveras för intagna som verkligen är motiverade för
behandlingen föreslår vi att föreskrift som avses i 26 kap 15 § brottsbalken
skall få meddelas i anslutning till att medgivandet till behandlingsplacering
lämnas. När den avsedda behandlingstiden sträcker sig längre än till
tidpunkten för den villkorliga frigivningen föreligger ytterligare ett
problem som ibland varit till allvarlig olägenhet för tillämpningen.
Problemet hänger samman med att kostnadsansvaret för den behandling
som är avsedd att äga rum efter frigivningen ligger inte på kriminalvården
utan på den kommunala socialtjänsten. Av skäl som närmare anges i det
ifrågavarande avsnittet av betänkandet föreslår vi att detta kostnadsansvar
skall övergå till kriminalvården.
I samma avsnitt behandlar vi också frigångsinstitutet. Därvid hänvisar vi
till den allmänna bestämmelsen i 4 § lagförslaget. Att ändamålet med
straffbestämningen skall beaktas bör hindra en sådan extensiv tillämpning
av frigångsinstitutet som någon gång förekommit och då utsatts för
allvarlig kritik. Vidare markeras (51 § lagförslaget) att det skall föreligga
ett behov av särskilda stödåtgärder hos den intagne för att frigång skall
beviljas. En tillämpning av frigångsinstitutet enligt de förslagna reglerna är
enligt vår uppfattning väl förenlig med fängelsestraffets ändamål. När
frigång utgör en förutsättning för att åstadkomma acceptabla frigiv-
ningsförhållanden eller motverka bestående skadliga effekter av straffet
och hinder mot frigång inte möter med hänsyn till kravet på sam-
hällsskydd, skulle det tvärtom strida mot straffbestämningens ändamål att
avstå från tillämpningen.
Vi föreslår ingen lagändring när det gäller förutsättningarna för intagna
att delta i fritidsverksamhet utom anstalten.
Arbete och utbildning m.m. vid anstalterna behandlas i ett särskilt
avsnitt. Vi föreslår att nuvarande bestämmelser om sysselsättningsplikt står
fast.
I syfte att försvåra införseln av narkotika till anstalterna samt narkoti-
kahandel mellan de intagna under anstaltsvistelsen föreslår vi skärpta
bestämmelser när det gäller intagnas rätt att i anstalten inneha kontanter
samt andra personliga tillhörigheter än kontanter. Vi menar härvid att
intagna i slutna anstalter inte skall behöva ha någon tillgång alls till
kontanter, om kriminalvården - såsom vi förespråkar -låter utfärda
betalkort som kan användas vid kioskinköp och för liknande ändamål. För
att hindra att annan valuta än kontanter kommer till användning vid
narkotikatransaktioner mellan de intagna föreslår vi att dels de intagnas rätt
till innehav i anstalten av personliga tillhörigheter skall begränsas till
föremål av mindre värde, dels att överlåtelser av sådana föremål till andra
intagna skall vara otillåtna.
I avsnittet om kontrollåtgärder mot intagna redovisar vi följande förslag
till lagändringar.
Vi föreslår en bestämmelse som medger kriminalvården rätten att genom
husrannsakan underkasta den intagnes bostadsrum i anstalten samt väskor
och andra förvaringsanordningar kontroll. Kriminalvården har hittills - mot
bakgrund av uttalanden i lagförarbeten - ansett sig ha sådan rätt utan
särskilt lagstöd. Vi menar emellertid att regeringsformens bestämmelser
om mänskliga fri- och rättigheter torde förutsätta att frågan lagregleras.
När det gäller bestämmelserna om skyddsvisitation och annan
kroppsvisitation föreslår vi ingen ändring i sak. Vi förespråkar emellertid
en förenkling av lagregleringen.
De kontrollåtgärder som i praktiken har störst betydelse för kampen mot
narkotika i anstalterna är urinprovstagning och andra former av kroppsbe-
siktning. Vi anser att den nuvarande lagstiftningen i och för sig ger
kriminalvården tillräckliga möjligheter att tillgripa dessa kontrollåtgärder.
Den av oss föreslagna ändringen när det gäller anstaltsindelningen medför
dock att den mest ingripande formen av kroppsbesiktning kommer att få
användas även i sådana anstalter som nu hänförs till kategorin slutna
lokalanstalter. Vi anför i sammanhanget också skäl för att kriminalvården
bör införskaffa en sådan urintestapparat som medger tekniska
förutsättningar för att genom urinprovstagning konstatera om en person
förvarar narkotika i kroppen.
Efter förebild i rättegångsbalken föreslår vi en regel om att pro-
portionalitetsprincipen skall beaktas vid användningen av tvångsmedel
inom kriminalvården.
En intagen som under verkställigheten i anstalt bryter mot anbefalld
ordning eller meddelade anvisningar kan enligt gällande bestämmelser
tilldelas disciplinär bestraffning i form av antingen varning eller tidstillägg,

dvs. ett förordnande om att viss tid inte skall inräknas i verkställigheten.
Vid sidan av eller ibland i stället för den såsom disciplinstraff betecknade
sanktionen kan disciplinförseelsen medföra andra för den intagne negativa
följder. Vanligt är att kvalifikationstiden för medgivande till permission
eller annan utevistelse ändras. Det förekommer också att den intagne
utsätts för s.k. "knalltransport", dvs. förflyttning till säkrare anstalt.
Vi föreslår att sådana åtgärder som nu kan motiveras bara av behand-
lingsskäl eller säkerhetsskäl men som i realiteten vidtas som reaktion på en
disciplinär förseelse bör ingå i ett mera differentierat disciplinärt sanktions-
sytem. Det är i viss mån en fråga om rättssäkerhet att saker och ting ges sin
rätta benämning.
Härtill kommer ytterligare ett skäl för den av oss i detta hänseende
föreslagna ordningen. Frågan om s.k. fakultativ villkorlig frigivning
övervägs för närvarande av Straffsystemkommittén. Det ankommer därvid
på kommittén att ta ställning till frågan i vad mån den intagnes uppförande
under verkställigheten skall få inverka på tidpunkten för den villkorliga
frigivningen. Om uppförandet skall beaktas vid prövningen av
frigivningsfrågan måste detta emellertid göras på ett sådant sätt att det inte
kan uppfattas som en dubbelbestraffning för förseelser som redan medfört
sanktioner i annan ordning. En förutsättning för ett sådant system med
fakultativ villkorlig frigivning som Straffsystemkommittén sålunda skall
överväga är enligt vår mening en ordning för disciplinär bestraffning som
innebär att det klart kan utredas vilka åtgärder av disciplinär natur som
vidtagits mot den intagne.
Enligt nuvarande ordning kan disciplinära sanktioner tillämpas bara i
fråga om förseelser som begåtts under vistelsen i anstalt. Permissions-
missbruk o dyl kan inte bestraffas disciplinärt, men föranleder regelmässigt
att kvalifikationstiden för ny permission påverkas till den intagnes nackdel.
Med vår inställning att åtgärder som vidtas av i realiteten disciplinära skäl
skall ges sin rätta benämning följer att vi vill att disciplinsystemet skall äga

tillämpning också i fråga om förseelser som begåtts i samband med
permission eller annan medgiven utevistelse. Överväganden om en ordning
med fakultativ villkorlig frigivning spelar också i det här sammanhanget en
roll.
Som framgått av det anförda föreslår vi att beslut om ändrad kvalifika-
tionstid för permission eller annan utevistelse samt om förflyttning av
disciplinära skäl till säkrare anstalt eller avdelning formellt skall anses som
disciplinära sanktioner.
När det gäller det disciplinära sanktionssystemet redovisar vi i övrigt
följande överväganden och förslag.
En rimlig reaktion på inte alltför allvarliga förseelser av förstagångsnatur
är att varning meddelas. Varning bör sålunda stå kvar som sanktionsform.
Viss kritik har riktats mot tidstillägget som sanktionsform. Det har
ansetts som en verkningslös sanktion mot dömda med lång kvarstående
verkställighetstid. När det gäller intagna med så korta straff att villkorlig
frigivning inte kommer i fråga har det vidare hävdats att tidstillägget, vilket
beslutas inte av domstol utan av myndighet inom kriminalvården, strider
mot åtaganden i internationella konventioner. Vår uppfattning är att
tidstillägget fortfarande får betraktas som ett lämpligt disciplinärt
sanktionsmedel när det gäller intagna med en så kort återstående strafftid
att det föreligger en tydlig koppling mellan förseelsen och
disciplinbeslutets effekt. Tidstillägget bör sålunda behållas, dock med den
med hänsyn till konventionsåtagandena gjorda begränsningen att tillägget i
det enskilda fallet inte får medföra att den intagne är berövad friheten
under längre tid än som följer av det av domstol utmätta straffet.
Den kritik som nu anförts mot användningen av tidstillägg när det gäller
intagna med lång kvarstående strafftid har vi funnit berättigad. Det
föreligger därför behov av ytterligare sanktionsmedel. Som sådana föreslår
vi avdrag på den ersättning som utgår till intagen för deltagande i anvisad
verksamhet - arbete eller studier - samt ensamvistelse i den intagnes
bostadsrum. När det gäller den först nämnda sanktionsformen hänvisar vi
till att löneavdrag förekommer som disciplinåtgärd i åtskilliga
sammanhang. Förslag om isolering som disciplinär sanktion har framförts
tidigare och då avvisats. Vårt förslag skiljer sig på så vis från det tidigare
att vi menar att enrumsvistelsen skall verkställas i den intagnes
bostadsrum. Därmed minskas den risk för skadeverkningar som anförts
som skäl mot det tidigare förslaget. Farhågorna om skadeverkningar anser
vi f.ö. något överdrivna med hänsyn till att flertalet av de intagna som kan
tänkas drabbade av sanktionen har åtskillig erfarenhet av enrumsvistelse
under avsevärt svårare förhållanden i samband med anhållande och
häktning.
Sammanfattningsvis innefattar det av oss föreslagna differentierade
sanktionssystemet följande sanktionsformer: Varning, tidstillägg, löneav-
drag, förbud mot vistelse utom anstalt, förflyttning till annan avdelning
eller anstalt samt ensamvistelse i den intagnes bostadsrum

Remissinstanserna - Verkställighet av fängelsestraff
(SOU 1993:76)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens
ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Norrköpings
tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Södermanlands län, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårds-
styrelsen, Kriminalvårdsnämnden, Stockholms andra övervaknings-
nämnd, Övervakningsnämnden i Borlänge, Brottsförebyggande rådet
(BRÅ), Straffsystemkommittén (Ju 1992:06), Socialstyrelsen,
Rättsmedicinalverket, Statens institutionsstyrelse, Jämställdhetsombuds-
mannen, Barnombudsmannen, Socialtjänstkommittén (S 1991:07),
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Arbetsmarknads-
styrelsen, Statens invandrarverk, Malmö kommun, Örebro stad,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Domarförbund, Föreningen Sveriges polischefer,
Akademikerförbundet SSR, Föreningen Styresmän och Assistenter m.fl.
vid Kriminalvårdsanstalterna (SAK), Föreningen Sveriges
Frivårdstjänstemän, Svenska Fångvårdssällskapet, Riksförbundet
Frivilliga Samhällsarbetare (RFS), Svenska Röda korset, Svenska
kyrkans centralstyrelse, Sveriges Frikyrkosamråd, Brottsofferjourernas
Riksförbund (BOJ), Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige
(ROKS) och Svenska Skyddsförbundet.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Svenska arbetsgivarföreningen (SAF)
har avstått från att yttra sig.
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagarna vid
åklagarmyndigheten i Göteborg och vid regionåklagarmyndigheten i
Kalmar, Vänersborg och Gävle.
Kriminalvårdsstyrelsen har bifogat yttrande från samtliga
regionmyndigheter. Kriminalvårdsstyrelsen har också hållit en hearing
med representanter för olika regionala och lokala myndigheter.
Malmö kommun har som svar i ärendet hänvisat till yttrande från
kommunstyrelsens socialutskott.
Landsorganisationen i Sverige har som yttrande över remissen
överlämnat yttrande från Statsanställdas förbund.
Centralorganisationen SACO/SR har som svar överlämnat yttrande
från Sveriges Psykologförbund samt hänvisat till yttrandet från
Akademikerförbundet SSR. Sveriges psykologförbund har i sin tur
åberopat ett yttrande från leg. psykologen Stefan Andersson, ordförande i
Sveriges Kriminalvårdspsykologers förening.
I yttrandet från Sveriges Frikyrkosamråd deltar även Sveriges kristna
råd.

Fängelseutredningens sammanfattning av sitt
slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri
(SOU 1994:5)
Fängelseutredningen lämnade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande
"Verkställighet av fängelsestraff" (SOU 1993:76), vari förslag redovisats
beträffande åtskilliga frågor som angår straffverkställigheten. I
förevarande slutbetänkande behandlas den kvarstående frågan om
behandlingen av intagna som är psykiskt sjuka eller störda samt den
näraliggande frågan om psykoterapeutisk eller annan behandling av män
dömda för övergrepp mot kvinnor och barn.
Sedan gammalt gäller regler om straffrättslig särbehandling av personer
som gjort sig skyldiga till brottslig gärning under inflytande av en allvarlig
psykisk sjukdom. Före brottsbalkens ikraftträdande 1966 innebar
särbehandlingen att den skyldige av domstol förklarades fri från straff.
Beslut om tvångsvård ankom härefter på sjukvårdens myndigheter. I
brottsbalken föreskrevs ursprungligen att för brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
inte fick tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter
eller skyddstillsyn. Vidare föreskrevs i brottsbalken att som brottspåföljd
kunde tillämpas överlämnande till sluten psykiatrisk vård inte bara
beträffande den som vid brottstillfället handlat under inflytande av
sinnessjukdom eller ett därmed jämställt tillstånd utan också den som i
annat fall vid domstillfället bedömdes vara i behov av sådan vård.
Efter ändringar i brottsbalken som trätt i kraft den 1 januari 1992 gäller
följande. Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk
störning får enligt 30 kap 6 § inte dömas till fängelse. Enligt 34 kap 3 § kan
rätten i stället besluta att den dömde skall överlämnas till rättspsykiatrisk
vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning
för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
För sådant fall kan rätten besluta att vårdens upphörande skall vara
beroende av en särskild utskrivningsprövning genom domstols försorg.
Överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan enligt samma paragraf komma
i fråga också beträffande den som visserligen inte begått brottet under
påverkan av en allvarlig psykisk störning men som likväl behöver vården
på grund av en sådan störning, dock att för detta fall särskild utskrivnings-
prövning inte får föreskrivas. Ändringen av brottsbalken innebar bl.a.,
förutom en grundläggande reform av utskrivningsförfarandet, att den
kategori lagöverträdare vars psykiska tillstånd tidigare betecknats som
jämställt med sinnessjukdom till största delen lämnats utanför den
straffrättsliga särbehandlingen.
Grundläggande för den straffrättsliga särbehandlingen enligt såväl
gällande regler som äldre lagstiftning är sålunda att den som är allvarligt
psykiskt sjuk och behöver kvalificerad vård för sin sjukdom inte skall
dömas till fängelse. Behovet av kvalificerad psykiatrisk vård kan
emellertid uppkomma efter det att ett fängelsestraff redan ådömts och
börjat verkställas. Den som undergår straffverkställighet kan vara i behov
av psykiatriska vårdåtgärder också om den psykiska störningen inte kan
bedömas som allvarlig eller utan att vårdbehovet förutsätter intagning på
en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård. Det är därför ofrånkomligt att
straffverkställigheten måste vara så inrättad att de intagnas behov av
psykiatrisk vård kan tillgodoses.
Den nuvarande lagstiftningen om straffverkställighet har sin grund i
1974 års kriminalvårdsreform. Före denna reform låg ansvaret för att
intagna fick den psykiatriska vård och behandling de behövde i allt
väsentligt på kriminalvården.
Vid vissa kriminalvårdsanstalter fanns psykiatriska avdelningar. En
anstalt hade ställning som sjukhus.
Genom kriminalvårdsreformen slogs som en grundläggande princip fast
att kriminalvårdens intagna skulle ha samma rätt till samhällets stöd - och
vårdinsatser som andra medborgare - den s.k. normaliseringsprincipen.
Denna princip ansågs bäst tillgodosedd om den service som de intagna
sålunda skulle vara berättigade till kunde tillhandahållas av de
samhällsorgan som normalt har ansvaret. Kriminalvården borde bygga upp
egna resurser endast för sådana fall där frihetsberövandet utgjorde hinder
mot andra myndigheters medverkan eller där stödinsatserna uteslutande
hade sin grund i kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet.
Normaliseringsprincipen och grundsatsen om vårdansvar utanför
kriminalvården ansågs tillämplig också med avseende på den psykiatriska
vården. Därför var det angeläget att anknytningen av kriminal-
vårdsklientelet till den allmänna hälso- och sjukvården underlättades
genom att intagna i största möjliga utsträckning fick vistas i omedelbar
närhet till hemorten så att de lättare kunde upprätthålla kontakten med de
läkare och sjukvårdsinrättningar som normalt hade vårdansvaret för dem.
Fördelningen av de dömda mellan olika anstalter skulle göras i enlighet
med den s.k. närhetsprincipen - en annan för kriminalvårdsreformen
grundläggande princip.
Den ordning som nu gäller för psykiatrisk vård åt intagna inom
kriminalvården är följande.
Kriminalvården har inga egna resurser för sluten psykiatrisk vård - dvs.
vård som förutsätter att patienten läggs in på och behandlas vid sjukhus.
Den slutna vården ankommer också i fråga om kriminalvårdsklientelet på
den allmänna sjukvården. Ansvaret för denna ligger på landstingen.
Grundläggande bestämmelser om vården och vårdansvaret finns i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).
När det gäller sluten psykiatrisk vård skiljer man mellan tvångsvård och
frivillig vård. Den psykiatriska tvångsvården regleras genom dels lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, dels lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Den sist nämnda lagen äger tillämpning -förutom
beträffande den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård - i
fråga om den som undergår verkställighet av fängelsestraff.
Rättspsykiatrisk vård får ges under förutsättning att den intagne lider av
en allvarlig psykisk störning, att han med hänsyn till sitt psykiska tillstånd
och sina personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård,
som kan tillgodoses genom att han är intagen på en sjukvårdsinrättning,
samt att han motsätter sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska
tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat ställningstagande i
frågan. Vården får pågå endast så länge de angivna förutsättningarna är
uppfyllda. Den skall upphöra senast när frigivning från fängelsestraffet
äger rum, dock att, om ett fortsatt vårdbehov då föreligger, beslut härom
kan fattas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. Rättspsykiatrisk
vård för den som undergår fängelsestraff ges vid vårdinrättningar som för
ändamålet godkänts av regeringen. För godkännande krävs att
vårdinrättningen är så inrättad att frihetsberövandet av de intagna kan
vidmakthållas.
Den rättspsykiatriska vården är som nämnts en tvångsvård. Den
förutsätter att den intagne motsatt sig vård eller att han inte varit i stånd
att
lämna sitt samtycke. Sluten psykiatrisk vård för den som undergår
verkställighet av fängelsestraff kan emellertid komma till stånd också när
samtycke föreligger. Detta följer av bestämmelserna i 37 § KvaL (25 §
fängelselagen - se SOU 1993:76). Där föreskrivs att en intagen som
behöver hälso- och sjukvård skall vårdas enligt anvisningar som ges av
läkare. Därvid kan läkaren, om det behövs, besluta att den intagne skall
föras över till allmänt sjukhus.
En avgörande och självklar skillnad mellan rättspsykiatrisk vård och
sluten psykiatrisk vård som grundas på patientens samtycke är att det
endast i det först nämnda fallet finns utrymme för att med hänsyn till
vårdbehovet vidmakthålla ett frihetsberövande av patienten. En patient
som under vårdtiden undergår verkställighet av fängelsestraff skall
emellertid ändå med anledning av straffet vara berövad sin frihet. Därför
får även den frivilliga vården anordnas vid en sådan sjukvårdsinrättning
som är godkänd för rättspsykiatrisk vård med de möjligheter att med tvång
vidmakthålla frihetsberövandet som detta för med sig. Frivillig sluten vård
kan emellertid anordnas också vid någon annan psykiatrisk
sjukvårdsinrättning. Därvid ankommer det på kriminalvården att anordna
den bevakning och meddela de säkerhetsföreskrifter som behövs.
När det gäller psykiatrisk vård som inte kräver inläggning och
behandling vid sjukhus talar man om öppen vård. Kriminalvården har vissa
egna resurser för sådan vård. Sålunda finns vid kriminalvårdsanstalterna
Härlanda, Härnösand, Kumla, Malmö och Österåker psykiatriska av-
delningar med sammanlagt 72 platser (före kriminalvårdsreformen 1974
uppgick antalet platser vid psykiatriska avdelningar till 264). Vid tre av
anstalterna finns heltidsanställd psykiater medan de två andra har konsult-
psykiater. Kriminalvårdens behov av psykiatrisk service i form av öppen
vård täcks i övrigt genom vårdinsatser i anstalterna av arvoderade
konsulter eller genom att den allmänna sjukvårdens psykiatriska öppen-
vårdsavdelningar anlitas.
Nuvarande ordning har som nämnts sin grund i 1974 års kriminalvårds-
reform. Mycket har förändrats sedan reformen genomfördes. Viktigast i
sammanhanget är den utveckling som ägt rum inom den psykiatriska
vården. Det har sålunda skett en markant förskjutning till öppna
vårdformer. Åtskilliga psykiska störningstillstånd som tidigare föranlett
sjukhusvård behandlas numera inom den öppna vården. En konsekvens av
denna utveckling inom den allmänna psykiatriska vården är att utrymmet
för att tillämpa psykiatrisk vård som brottspåföljd i stället för fängelse efter

hand minskat - en minskning som i praktiken påbörjats redan innan den
nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård
trädde i kraft.
En annan utvecklingstendens inom den psykiatriska vården har varit den
s.k. sektoriseringen. Ansvaret för den psykiatriska verksamheten, vilken
tidigare legat på staten, har decentraliserats till enheter med geografiskt och
befolkningsmässigt avgränsade verksamhetsområden. Härmed har man
velat skapa de organisatoriska förutsättningarna för att så långt det är
möjligt kunna erbjuda de vårdbehövande erforderlig behandling på
hemorten eller i närheten av denna. För kriminalvårdens vidkommande kan
det sägas att sektoriseringen i och för sig ökat angelägenheten av en
konsekvent tillämpning av närhetsprincipen. Den som undergår
verkställighet av ett fängelsestraff långt från hemorten har svårt att få ett
eventuellt behov av psykiatrisk behandling tillgodosett genom hemortens
psykiatri.
Mot detta skall ställas tendensen inom kriminalvården att vid
fördelningen av anstaltsplatser alltmera ställa närhetsprincipen åt sidan till
förmån för en differentiering av de intagna med hänsyn till vad säkerheten
kräver och vilka individuella behandlingsbehov som kan tillgodoses i
samband med verkställigheten. Det har efter hand blivit allt vanligare att
straffverkställigheten äger rum i en anstalt som ligger långt från den
dömdes hemort. Våra förslag i huvudbetänkandet är ägnade att förstärka
denna tendens, eftersom vi ansett att andra omständigheter än den intagnes
behov av närhet till hemorten bör ges större tyngd vid fördelningen av
anstaltsplatser än enligt nu gällande ordning.
De nu beskrivna utvecklingstendenserna har av åtskilliga vittnesbörd att
döma, ställt kriminalvårdens myndigheter inför stora svårigheter. Den
omständigheten att fängelsestraff numera tillämpas beträffande
lagöverträdare som enligt tidigare praxis skulle ha överlämnats till sluten
psykiatrisk vård har medfört att de psykiatriska vårdbehoven hos intagna i
kriminalvårdsanstalterna ökat. Antalet vårddagar som inom den slutna
psykiatriska vården har tagits i anspråk för kriminalvårdens klientel inkl.
häktade har fördubblats från cirka 3 000 under budgetåret 1990/91 till
drygt 6 000 under budgetåret 1992/93.
Det har framstått som tveksamt om och i vilken utsträckning
kriminalvården i samarbete med psykiatrin lyckats bemästra problemen.
Ibland har det hävdats att den målsättning som normaliseringsprincipen ger
uttryck för - att intagna i kriminalvårdsanstalt skall ha samma rätt till
samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare - inte kunnat
uppfyllas när det gäller psykiatrin. Från kriminalvårdens sida har riktats
kritik mot psykiatrin för dåligt samarbete och bristande intresse för att
medverka med psykiatriska vårdinsatser till kriminalvårdens klientel.
Psykiatrin har pekat på svårigheter att vid vanliga psykiatriska enheter ge
adekvat behandling till kriminalvårdens intagna när dessa inte hör hemma
inom enhetens upptagningsområde och när det på grund av rymningsrisk
behövs särskilda bevakningsinsatser genom kriminalvårdens försorg.
Vårt utredningsuppdrag är att analysera de förhållanden som råder samt
föreslå de förändringar som kan vara motiverade.
När det gäller analysen måste framhållas att den begränsade tid som stått
till vårt förfogande inte medgett någon undersökning som ger en säker bild
av vilka behov av psykiatrisk vård och behandling som föreligger när det
gäller kriminalvårdens klientel och i vilken omfattning dessa behov blir
tillgodosedda. Vår analys har därför måst bygga på uppskattningar som
gjorts i andra sammanhang samt på vad som redovisats till oss genom våra
kontakter med företrädare för kriminalvården och psykiatrin.
Som tidigare nämnts framgår det redan av den omständigheten att antalet
inom den slutna psykiatriska vården ianspråktagna vårddagar under senare
år fördubblats att behovet av psykiatriska vårdinsatser för kriminalvårdens
intagna ökat. En bidragande orsak till det ökade antalet vårddagar kan vara
att den allmänna sjukvården under de senaste åren blivit mer benägen att
tillgodose de intagnas psykiatriska vårdbehov. Det finns emellertid
beräkningar som ger vid handen att det antal vårddagar som faktiskt tas i
anspråk inte på långt när täcker det verkliga behovet. Sålunda har
Kriminalvårdsstyrelsen i något sammanhang beräknat årsbehovet till drygt
20 000 vårddagar, medan Psykiatriutredningen angett detsamma till 9 000-
11 000 vårddagar. Båda beräkningarna ger uttryck för att vårdbehövande
intagna i stor omfattning skulle bli utan den vård de behöver och har rätt
till.
Vad vi själva erfarit genom våra kontakter inom kriminalvården och
psykiatrin ger emellertid inte något stöd för att missförhållanden skulle
förekomma i sådan omfattning som nämnts. Visserligen har vi som svar på
en enkät till landets samtliga kriminalvårdsanstalter från något färre än
hälften av anstalterna fått uppgifter om att det skulle ha förekommit att en
intagen inte fått den psykiatriska vård han behöver. Det har emellertid för
flertalet av dessa anstalter rört sig om endast ett fåtal fall. Större problem i

detta hänseende har redovisats i huvudsak endast från några slutna anstalter
i närheten av Stockholm.
När det gäller enkäten till kriminalvårdsanstalterna skall anmärkas att
den av svaren att döma vanligaste anledningen till att en intagen förvägrats
sjukhusvård som han enligt anstaltens uppfattning varit i behov av varit
den att anstalten genom konsultläkaren gjort en annan bedömning av
vårdbehovet än läkaren vid den anlitade vårdinrättningen. Eftersom den
vårdansvarige läkarens bedömning måste anses avgörande bör man enligt
vår mening bortse från dessa svar vid bedömningen av frågan om missför-
hållanden förekommer.
Andra svar ger mera anledning till kritik mot rådande förhållanden. Det
påstås sålunda ha förekommit att vårdbehövande intagna förvägrats
sjukhusvård under hänvisning till platsbrist vid den anlitade vårdinrätt-
ningen, svårigheter att anordna tillfredsställande bevakning eller problem
med betalningsansvaret när den intagne inte hört hemma inom vårdin-
rättningens upptagningsområde. Det har också förekommit att vårdin-
rättningen gett uttryck för en uppfattning om att vårdansvaret borde ligga
på kriminalvården i stället för på den allmänna sjukvården.
Vår uppfattning - mot bakgrund av enkäten och de kontakter som vi i
övrigt haft - är att problemen när det gäller att anordna erforderlig sluten
psykiatrisk vård åt intagna i kriminalvårdsanstalt är av tämligen begränsad
omfattning.
När det gäller att lösa de problem som dock föreligger har det på en del
håll väckts tankar om att återföra ansvaret för den slutna psykiatriska
vården av fängelsedömda till kriminalvården. Att inrätta ett
fängelsesjukhus. Vi förespråkar inte en sådan lösning. Skälen för detta är
följande.
Lagöverträdare som till följd av en allvarlig psykisk störning är i behov
av sjukhusvård under längre tid döms även enligt den nya lagstiftningen i
allmänhet inte till fängelse. När det beträffande någon som undergår
straffverkställighet föreligger behov av psykiatrisk sjukhusvård rör det sig
därför i allmänhet om endast akutvård eller en annars kortvarig be-
handlingstid. Det förefaller inte praktiskt att för detta slags vårdbehov
inrätta ett fängelsesjukhus, som med nödvändighet måste ha hela landet
som sitt upptagningsområde. Vad beträffar de undantagsfall då behovet av
psykiatrisk sjukhusvård kan bedömas bli mera långvarigt skulle ett särskilt
fängelsesjukhus vara förenat med den olägenheten att behandlingsansvaret
inte kan kvarstå hos sjukhuset efter det att den intagne frigetts från sitt
straff.
Till detta kommer att ett fängelsesjukhus skulle bli alldeles för litet för
att kunna upprätthålla en vårdkvalitet som svarar mot vad som gäller för
psykiatriska vårdinrättningar inom den allmänna sjukvården. Det
nuvarande ianspråktagandet av drygt 6 000 vårddagar om året svarar mot
en genomsnittlig beläggning av endast 16-17 platser. Även om
vårdbehovet skulle kunna förmodas vara något större, skulle underlaget bli
alltför litet för att sjukhuset skulle kunna knyta till sig kompetent personal.
Det skulle vara omöjligt att bygga upp specialistkompetens inom hela det
psykiatriska fältet.
Den målsättning som normaliseringsprincipen ger uttryck för måste
enligt vår uppfattning upprätthållas. Därför är det nödvändigt att söka
lösningen på föreliggande problem inom ramen för nuvarande ordning,
dvs. med ett bibehållet vårdansvar för psykiatrin inom den allmänna
sjukvården.
Som framgått av redogörelsen för enkätsvaren har en anledning till att
intagna inom kriminalvården förvägrats erforderlig vård inom en allmän
sjukvårdsinrättning varit den att den intagne inte hört hemma inom
sjukhusets upptagningsområde. En sådan vägran kan i och för sig tänkas ha
haft stöd i gällande regler. Ett sjukhus inom vars upptagningsområde en
kriminalvårdsanstalt är belägen har nämligen enligt nuvarande ordning inte
skyldighet att för en intagen som hör hemma utanför upptagningsområdet
lämna annat än akut sjukvård. Vårdinsatser därutöver förutsätter med-
givande av den intagnes hemortslandsting, som i och med ett sådant
medgivande tar på sig betalningsansvaret för vården.
Vi anser att det är rimligt att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt
oberoende av hemvist får komma i åtnjutande av mera än rent akuta
vårdinsatser vid sjukhus i anstaltens närhet. Detta är angeläget inte minst
mot bakgrund av tendensen inom kriminalvården att i allt mindre mån
beakta närhetsprincipen vid fördelningen av anstaltsplatser. Vi föreslår mot
bakgrund härav en ändring i hälso- och sjukvårdslagen.
För att de intagnas rätt att i förekommande fall erhålla psykiatrisk
sjukhusvård skall ytterligare säkerställas föreslår vi att varje kriminalvårds-
anstalt genom avtal mellan kriminalvården och landstingen knyts till en
viss sjukvårdsinrättning. Därvid bör kriminalvårdens slutna anstalter före-
trädesvis knytas till sjukhus som godkänts för rättspsykiatrisk vård. Det är
angeläget - både med hänsyn till kostnaderna och med hänsyn till
vårdförutsättningarna - att så mycket som möjligt begränsa behovet av
bevakningsinsatser från kriminalvårdens sida.
Det nu angivna önskemålet torde förutsätta att ytterligare sjukhus eller
sjukhusavdelningar godkänns för rättspsykiatrisk vård. Därvidlag
föreligger det problemet att ett godkännande förutsätter att sjukhuset är så
inrättat att det med tillfredsställande säkerhet kan bereda vård även åt
häktade med av åklagare meddelade restriktioner. Vi menar att säker-
hetskraven i allmänhet kan sättas väsentligt lägre när det gäller flertalet
intagna vid slutna kriminalvårdsanstalter. Vi föreslår därför att också
sjukhus som inte helt uppfyller de säkerhetskrav som nu ställs skall kunna
godkännas för rättspsykiatrisk vård, varvid dock godkännandet bör förses
med undantag för häktade med åklagarrestriktioner samt för intagna vid
anstalter som hör till den högsta säkerhetsklassen.
Som framgått av enkätsvaren hänför sig det missnöje med samarbetet
med psykiatrin som man gett uttryck för vid flera kriminalvårdsanstalter
till det förhållandet att anstaltens personal och den anlitade konsultläkaren
gjort en annan bedömning av den intagnes vårdbehov än läkaren vid
sjukhuset. Vi har stor förståelse för dessa skiljaktigheter i bedömningarna.
Utvecklingen inom psykiatrin mot öppna vårdformer har gått snabbt.
Sjukdomstillstånd som för bara något år sedan föranledde intagning för
sluten vård behandlas nu inom den öppna vården. Det är därför förklarligt
att kriminalvårdens personal i många fall ställer större krav på sjukvården
än vad denna enligt nuvarande praxis är beredd att tillmötesgå. Detta kan
också gälla i fråga om konsultläkare som saknar aktuell erfarenhet av
vårdarbetet inom den slutna psykiatrin.
Vi föreslår att kriminalvårdens personal ges bättre kunskap om vad
psykiatrin kan behandla och hur behandlingen är utformad. För bedöm-
ningen av intagnas psykiska tillstånd bör vidare anstalterna anlita vårdank-
nutna psykiatrer. Detta ger förutom en större säkerhet i bedömningen bättre
förutsättningar för ett fungerande samarbete mellan anstalten och vårdin-
rättningen. Det är vidare viktigt att kriminalvården på central nivå har
tillgång till en psykiater med omfattande erfarenhet av praktiskt behand-
lingsarbete inom den allmänna psykiatrin.
Det som hittills redovisats av våra överväganden har avsett sådana fall
där den intagnes vårdbehov motiverar en inläggning på sjukhus. Som
framgått av det anförda hänför sig behovet av psykiatriska insatser till
förmån för kriminalvårdens klientel till den alldeles övervägande delen till
åtgärder av öppenvårdskaraktär. Den öppna psykiatriska vården inom
kriminalvården tillgodoses dels genom de särskilda psykiatriska avdel-
ningarna vid fem slutna anstalter, dels genom de till anstalterna knutna
konsultläkarna, dels också i någon omfattning med anlitande av den
allmänna psykiatriska öppenvården.
Det är uppenbart att behovet av psykiatrisk konsultation och behandling
inom kriminalvårdens anstalter ökat under senare år som en följd av den
förändrade vårdideologin inom psykiatrin. Omfattningen av de vårdbehov
som föreligger framgår i någon mån genom vår enkät till
kriminalvårdsanstalterna och genom den klientelundersökning som
redovisats i vårt huvudbetänkande. Dessa begränsade undersökningar,
liksom analyser som gjorts i andra sammanhang, visar enligt vår mening
klart att kriminalvården behöver en kompetens- och resursförstärkning för
att kunna tillmötesgå behoven. I brist på den mera djupgående analys som
vi av tidsskäl fått avstå från att göra saknar vi dock underlag för att ange
någon omfattning av förstärkningsbehovet. Våra förslag är därför be-
gränsade till att ange riktlinjerna för verksamheten.
I vårt huvudbetänkande har vi förordat att den genom kriminalvårds-
reformen fastslagna närhetsprincipen för fördelningen av anstaltsplatser
skall stå tillbaka för en bättre differentiering av de intagna med hänsyn till
deras brottslighet och behandlingsbehov. När det gäller intagna som är
psykiskt störda är differentieringen enligt vår mening särskilt angelägen.
Det är viktigt att hushålla med de knappa resurserna för psykiatrisk
behandling genom att inte sprida intagna med psykiska problem till alltför
många anstalter. Resurserna behöver också koncentreras när det gäller den
erforderliga kompetensutvecklingen för kriminalvårdens personal. Vidare
skall framhållas att en blandning av psykiskt störda intagna med andra
intagna i allmänhet förorsakar olägenheter för båda kategorierna.
Den differentiering som nu görs med hänsyn till intagnas psykiatriska
behandlingsbehov avser placeringen på psykiatrisk avdelning. Vi utgår
från att dessa avdelningar skall bestå. De bör tas i anspråk för intagna som
har ett mera kontinuerligt behandlingsbehov eller som - utan att sluten vård
kommer i fråga - behöver sådan behandling som inte kan ges på
normalavdelning. Det är enligt vår mening inte osannolikt att antalet
platser vid de psykiatriska avdelningarna behöver utökas eller att
ytterligare någon avdelning behöver öppnas. Alternativt kan emellertid
övervägas att vissa anstalter utan särskild psykiatrisk avdelning tillförs
resurser genom att insatserna av konsultläkare där utökas.
Vi har uppmärksammat att en viss kategori psykiskt störda intagna vållar
särskilda problem för straffverkställigheten. Det gäller intagna med
personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande beteende,
förhöjd aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva handlingar.
Många av dessa har symptom som enligt tidigare praxis skulle ha
jämställts med sinnessjukdom och föranlett intagning för sluten psykiatrisk
vård. Att sluten vård inte längre kommer i fråga beror i första hand på att
de personlighetsstördas psykiska tillstånd i allmänhet inte anses
behandlingsbart och psykiatrisk vård därför oftast är verkningslös.
Intagna som hör till den här nämnda kategorin utgör ett störande inslag i
åtskilliga anstalter. De far ofta själva illa av verkställigheten och deras
uppträdande inverkar många gånger negativt på behandlingen av andra
intagna. Eftersom den grupp som har mer djupgående personlighetsstör-
ningar till stor del är ny för kriminalvården saknar personalen tillräckliga
kunskaper och erfarenheter för att på ett tillfredsställande sätt ta hand om
problemen.
Vårt förslag när det gäller kategorin personlighetsstörda innebär att
specialavdelningar inrättas. Dessa avdelningar har vi benämnt stödavdel-
ningar. Till en sådan avdelning bör rekryteras personal med
mentalskötarutbildning. Psykolog bör vara knuten till avdelningen.
Verksamheten bör utformas så att de intagna om möjligt undviker att råka
in i konflikter. Det gäller att försöka begränsa skadeverkningarna av
anstaltsvistelsen.
Till en stödavdelning bör hänföras intagna som i en annan anstalt eller
avdelning till följd av sin personlighetsstörning eller psykiska särart
uppträtt störande för sin omgivning och vars psykiska problem är av den
beskaffenheten att någon egentlig vård inte står till buds. Vi räknar med att
det bör inrättas några stödavdelningar. Dessa bör företrädesvis knytas till
anstalter med psykiatriska avdelningar. Även om de intagna vid en
stödavdelning inte kontinuerligt är i behov av psykiatriska behandlingsåt-
gärder kan det beträffande flera av dem ibland uppkomma ett akut behov
av en psykiatrisk konsultation som i så fall med kort varsel kan ombesörjas
genom läkare vid den psykiatriska avdelningen. Det förekommer också att
vissa personlighetsstörningar efter hand kan utveckla sig i riktning mot en
psykossjukdom, t.ex. paranoid psykos och schizofreni, vilket kan
aktualisera en intagning för sluten vård.
Enligt direktiven skall utredningen särskilt ta upp frågor som rör
behandlingen av dem som avtjänar straff för sexualbrott. Eftersom
sexualbrottslighet enligt en samstämmig bedömning av den expertis som
finns på området i flertalet fall har sin grund i psykisk störning äger det
som hittills redovisats i och för sig tillämpning också i fråga om de
sexualbrottsdömda. Av olika skäl förtjänar dock frågor som rör
straffverkställigheten för denna kategori intagna att uppmärksammas
särskilt.
Ett speciellt problem när det gäller intagna som är dömda för sexualbrott
är att dessa ofta utsätts för våld, hot och andra trakasserier från
medintagna. Sådant får inte förekomma och kriminalvården har ett
självklart ansvar för att det inte sker. Det fortfarande vanligaste sättet att
bereda skydd åt dessa intagna är att placera dem i frivillig isolering på s.k
ro-avdelningar. Under senare år har en stor del av de sexualbrottsdömda
också koncentrerats till särskilda avdelningar och anstalter. Sådana
avdelningar finns eller skall inrättas vid kriminalvårdsanstalterna
Kristianstad Centrum, Malmö, Norrtälje, Kalmar, Mariefred, Skenäs,
Skogome och Härnösand.
Behovet av skydd mot trakasserier är dock inte den enda anledningen till
att särskilda anstaltsavdelningar för sexualbrottsdömda börjat inrättas.
Syftet med avdelningarna är främst att dessa skall kunna erbjuda de
intagna adekvat psykoterapeutisk behandling. Längst i utvecklingen i fråga
om behandlingsverksamheten har Skogomeanstalten kommit. Till denna
har knutits tre halvtidsanställda psykologer.
Riksdagens justitieutskott har i flera sammanhang understrukit att det är
viktigt att verkställigheten av fängelsestraffet utnyttjas för att rehabilitera
personer som dömts för vålds- och sexualbrott och att det därför är
angeläget att den behandlingsverksamhet som på detta område bedrivs
inom kriminalvården ytterligare utökas och intensifieras. Målet måste
enligt vad utskottet uttalat och riksdagen härefter gett regeringen tillkänna
vara att de intagna som vill ha och har behov av behandling skall kunna
erhålla sådan.
Vår uppgift enligt direktiven är att klarlägga hur stort behovet är av
särskild behandling åt sexualbrottsdömda och hur den av riksdagen
angivna målsättningen bör förverkligas.
Antalet intagna som avtjänar straff för sexualbrott har under ett för-
hållandevis kort tidsperspektiv mer än fördubblats. I september 1987
uppgick sålunda antalet intagna som dömts för denna typ av brott till 159.
Motsvarande tal för oktober 1993 var 327. Den kraftiga ökningen har i
huvudsak två skilda förklaringar. En är att förskjutningen inom psykiatrin
mot öppna vårdformer medfört att en större andel sexualbrottslingar
numera döms till fängelse i stället för sluten psykiatrisk vård. En annan
förklaring är att benägenheten att anmäla och lagföra sexualbrott efter hand
blivit större.
En utgångspunkt för kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet är att
behandlingsåtgärder förutsätter medgivande från den intagnes sida. Det
kan enligt vår mening inte komma i fråga att frångå denna princip när det
gäller den behandling av sexualbrottsdömda som avses. Erfarenhetsmässigt
räknar man med att omkring tre fjärdedelar av dem som erbjuds
behandling accepterar sådan. Detta skulle innebära att den av riksdagen
önskade målsättningen förutsätter en behandlingskapacitet beräknad för
200-250 intagna.
Behandling av sexualbrottsdömda i anslutning till verkställigheten av
fängelsestraff förekommer också i andra länder. Längst erfarenhet av sådan
behandlingsverksamhet har man i USA där också verksamhetens
omfattning är den största. Vi har tagit del av såväl amerikanska som
inhemska undersökningar angående olika behandlingsprojekt.
Mot bakgrund av vad vi sålunda erfarit måste vi slå fast att det inte finns
några verkligt säkra belägg för att den behandling av sexualbrottsdömda
som bedrivs enligt olika koncept är framgångsrik. Vissa undersökningar
tyder dock på att kvalificerad psykoterapeutisk behandling kan ge en
positiv effekt i form av minskad återfallsfrekvens. Sammanfattningsvis
föreligger emellertid en betydande osäkerhet om hur man bäst behandlar
män som gjort sig skyldiga till sexualbrott. Forskningen på området är
eftersatt och behöver intensifieras.
Vår uppfattning är att endast kvalificerad psykoterapeutisk behandling
som har stöd i vedertagen vetenskap på området bör komma i fråga. Be-
handlingen är långvarig och måste i allmänhet fortgå även efter villkorlig
frigivning. Ansvaret för behandlingen bör ovillkorligen ligga på psykolog
eller läkare. Annan personal kan dock medverka och kan spela en viktig
roll när det gäller att påverka sexualbrottsintagna att påbörja vård. Den
omständigheten att behandlingen i allmänhet bör fortgå efter det att straffet
avtjänats förutsätter en samverkan med frivården samt med vårdansvariga
inom landsting och kommuner.
I den allmänna debatten har ofta s.k. kemisk kastrering eller hormonbe-
handling nämnts som ett tänkbart sätt att komma till rätta med sexual-
brottslighet. Metoden används i viss omfattning i Danmark. Såvitt vi har
förstått kan hormonbehandlingen i vissa fall användas som ett led i en
psykoterapeutisk behandling av sexualförbrytare - däremot inte med
framgång som en fristående behandlingsmetod. Vi tar inte ställning till i
vad mån hormonbehandlingen bör få förekomma. Vår inställning är den att
behandlingsverksamheten för närvarande varken kan eller bör låsas fast i
bestämda former utan måste hållas öppen för den utveckling på området
som förhoppningsvis kan komma. Vi förutsätter att kriminalvården och
Socialstyrelsen i samverkan ägnar fortsatt uppmärksamhet åt frågan om
lämpliga behandlingsmetoder och därvid också beaktar i vad mån
hormonbehandling kan komma i fråga.
Den av riksdagen uttalade målsättningen att de sexualbrottsdömda som
vill ha och behöver behandling skall erbjudas sådan kan inte uppfyllas utan
ett väsentligt tillskott av resurser till kriminalvården. Den förstärkning som
krävs såväl kvantitativt som kvalitativt kan enligt vår bedömning inte
åstadkommas inom ramen för de resurser som kriminalvården nu har till
sitt förfogande. Frågan om en sådan resursförstärkning fordrar ett förnyat
politiskt ställningstagande.
Den utbyggnad av behandlingsverksamhet för sexualbrottsdömda som
nu är på gång utgör ett värdefullt steg på vägen. Inrättandet av särskilda
anstalter eller avdelningar för sexualbrottsdömda ligger i linje med den
differentiering av de intagna som vi förespråkar.

Remissinstanserna - Kriminalvård och psykiatri (SOU
1994:5)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Riksdagens
ombudsmän(JO), Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Norrköpings
tingsrätt, Luleå tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Stockholms län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsnämnden,
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Socialstyrelsen, Rättsmedicinalverket,
Statens institutionsstyrelse, Kommissionen om våld mot kvinnor (S
1993:11), Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik
(SPU), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Medicinska
forskningsrådet, SPRI, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Statens invandrarverk, Landstingsförbundet, Landstinget i Stockholms
län, Landstinget i Östergötlands län, Landstinget i Kronobergs län,
Landstinget i Västernorrlands län, Malmö kommun, Örebro stad,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges Domareförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges
Psykologförbund, Akademikerförbundet SSR, Föreningen Sveriges
Frivårdstjänstemän, Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare (RFS),
Svenska röda korset, Sveriges Kristna råd, Brottsofferjourernas
Riksförbund (BOJ), Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige
(ROKS), Svenska Skyddsförbundet, Riksförbundet för social- och mental
hälsa (RSMH), Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och
Svenska Föreningen för rättspsykiatriskt samarbete (SFRS).
Riksåklagaren har bifogat yttranden från överåklagaren vid
Åklagarmyndigheten i Göteborg samt från överåklagarna vid
regionåklagarmyndigheterna i Gävle, Kalmar och Vänersborg.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Akademikerförbundet SSR har
bifogat yttrande från SACO inom kriminalvården. Svenska
Skyddsförbundet har bifogat yttrande från professor Lars Lidberg.
Rådet för medinsk-etiska frågor (S 1985:A), Svenska
kommunförbundet, Svenska Arbetsgivarförbundet (SAF) och
Landsorganisationen i Sverige (LO) har avstått från att yttra sig över
betänkandet. Centralorganisationen SACO/SR har avstått från att yttra
sig och i stället hänvisat till yttranden från Akademikerförbundet SSR,
Sveriges Läkarförbund och Sveriges Psykologförbund.

Sammanfattningen i promemorian Användning av
privata vaktbolag för bevakningsuppdrag inom
kriminalvården
I promemorian föreslås att kriminalvården ges möjlighet att anlita
väktare från auktoriserat bevakningsbolag för att utföra
bevakningsuppdrag när en intagen eller häktad skall vistas utanför
anstalten eller häktet. Bestämmelser om detta bör tas in i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt och lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens
ombudsmän, Hovrätten för Nedre Norrland, Umeå tingsrätt,
Kammarrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, Läns-
styrelsen i Östergötlands län, Statstjänstemannaförbundet, SEKO och
Securitas Sverige AB.
Sveriges Socionomers Riksförbund, Föreningen Styresmän och
Assistenter (SAK) och Svenska Säkerhetsföretag (SWESEC) har avstått
från att yttra sig.

Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt
dels att 3, 7, 8, 10 12, 14, 18, 20 a 22, 32, 34, 35 och 60 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt skall med
hänsyn till graden av säkerhet
vara öppen eller sluten. För
placering av sådana intagna som
avses i 20 a § kan en sluten
avdelning inrättas som
specialavdelning med särskild
övervakning och begränsad
gemensamhet mellan de intagna.
Regeringen eller den
myndighet, som regeringen
bestämmer, beslutar vilka
anstalter eller anstaltsavdel-
ningar som skall vara öppna
eller slutna och vilka slutna
avdelningar som skall vara
specialavdelningar.
En kriminalvårdsanstalt eller en
avdelning av en anstalt skall
med hänsyn till graden av
säkerhet vara öppen eller sluten.
För placering av sådana intagna
som avses i 20 a § kan en sluten
avdelning inrättas som
säkerhetsavdelning med särskild
övervakning och begränsad
gemensamhet mellan de intagna.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer beslutar vilka
anstalter eller anstaltsavdel-
ningar som skall vara öppna
eller slutna och vilka slutna
avdelningar som skall vara
säkerhetsavdelningar.
Vad i denna lag sägs om en
öppen eller en sluten anstalt
gäller även en öppen eller en
sluten avdelning av en anstalt.
Vad i denna lag sägs om
öppna eller slutna anstalter
gäller även öppna eller slutna
avdelningar av anstalter.

7 §
Vid fördelning av de intagna mellan öppna och slutna anstalter skall
följande iakttas.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte
placering i en sluten anstalt är
nödvändig av säkerhetsskäl
eller för att den intagne skall få
möjlighet till sådant arbete
eller sådan undervisning,
utbildning eller särskild
behandling som inte lämpligen
kan ordnas i en öppen anstalt.
Vid bedömningen av om det av
säkerhetsskäl är nödvändigt
med placering i en sluten
anstalt skall bland andra
omständigheter beaktas om det
finns risk för att den intagne
skall avvika. Vidare skall den
som kan befaras missbruka
eller på annat sätt ta befattning
med narkotika under
verkställigheten företrädesvis
placeras i en sluten anstalt.
Den som undergår fängelse i
lägst fyra år och den som i
annat fall har dömts till
fängelse i lägst två år för grovt
narkotikabrott eller grov
varusmuggling som avser
narkotika eller för försök,
förberedelse, stämpling eller
medverkan till brott som nu
angetts skall placeras i en
sluten anstalt, om det med
hänsyn till arten av hans
brottslighet eller annars kan
befaras att han är särskilt
benägen att avvika eller
fortsätta en brottslig
verksamhet av allvarlig
karaktär innan verkställigheten
i anstalt har avslutats.
Placeringen skall företrädesvis
ske i en sådan anstalt eller
avdelning av anstalt som är
särskilt lämpad att tillgodose
kraven på hög säkerhet.
Prövning av om placering i
sluten anstalt skall ske med
stöd av tredje stycket skall ske
så snart verkställighet påbörjas
eller annars så snart det finns
anledning till det. Ett beslut om
sådan placering skall
omprövas när det finns
anledning till det, dock alltid
inom sex månader från
föregående prövning.
En intagen bör placeras i en
öppen anstalt, om inte placering i
en sluten anstalt är nödvändig av
säkerhetsskäl eller för att den
intagne skall få möjlighet till
sådant arbete eller sådan
undervisning, utbildning eller
särskild behandling som inte
lämpligen kan ordnas i en öppen
anstalt. Vid bedömningen av om
det av säkerhetsskäl är nödvändigt
med placering i en sluten anstalt
skall bland andra omständigheter
beaktas om det finns risk för att
den intagne skall avvika eller
fortsätta med brottslig
verksamhet. Vidare skall den som
kan befaras missbruka eller på
annat sätt ta befattning med
narkotika under verkställigheten
företrädesvis placeras i en sluten
anstalt.

För den som avtjänar fängelse i
lägst fyra år skall det särskilt
beslutas om de villkor som skall
gälla för verkställigheten när det
gäller placering i anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och
34 §§. Om det finns särskilda skäl
skall sådana villkor beslutas
också för den som i annat fall
dömts till fängelse i lägst två år.

Prövning av vilka villkor som
skall gälla för verkställigheten
enligt tredje stycket skall ske så
snart verkställighet påbörjas eller
annars så snart det finns anledning
till det. Villkoren skall omprövas
när det finns anledning till det.

Beslut om anstaltsplacering,
förflyttning till annan anstalt samt
permissioner och vistelser utanför
anstalt enligt 11, 14, 32 och 34 §§
får inte strida mot de särskilda
villkoren.

8 §

Vid placering av intagen som
ej fyllt 21 år skall särskilt
beaktas att han, om ej särskilda
skäl föranleder annat, hålles
åtskild från sådana intagna som
kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället.
En intagen som inte har fyllt arton
år får inte placeras i en anstalt
där han vistas tillsammans med
intagna över arton år, om det inte
kan anses vara till hans bästa.
Han skall hållas åtskild från
sådana intagna som kan inverka
menligt på hans anpassning i
samhället.
En intagen som inte har fyllt
tjugoett år skall, om inte särskilda
skäl föranleder annat, hållas
åtskild från sådana intagna som
kan inverka menligt på hans
anpassning i samhället. Den som
inte placeras på en öppen anstalt
skall företrädesvis placeras i en
anstalt med särskild verksamhet
för yngre intagna.

8 a §
En kvinna skall normalt placeras i
en anstalt som är avsedd för
enbart kvinnor. En kvinna får inte
utan eget medgivande placeras i
en anstalt där hon vistas
tillsammans med manliga intagna.

10 §
Intagen skall beredas lämpligt
arbete som såvitt möjligt
främjar utsikterna för honom att
efter frigivningen inordna sig i
arbetslivet.

Har intagen behov av
undervisning, utbildning,
arbetsträning eller någon
annan sysselsättning eller av
medicinskpsykologisk eller
någon annan särskild behand-
ling, skall sådan beredas
honom under arbetstiden, om
det kan ske med hänsyn till
anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar.
En intagen skall beredas arbete,
undervisning, utbildning, arbets-
träning, brotts- och missbruks-
relaterade program eller någon
annan lämplig sysselsättning som
såvitt möjligt främjar utsikterna
för honom att efter frigivningen
inordna sig i samhället.
Har en intagen behov av
medicinskpsykologisk eller
någon annan särskild behandling
skall den ges honom under
arbetstiden, om det kan ske med
hänsyn till anstaltstidens längd
och hans förutsättningar.

11 §
För att underlätta anpassningen
i samhället kan en intagen
medges att under arbetstid
utföra arbete eller delta i
undervisning, utbildning eller
annan särskilt anordnad
verksamhet utanför anstalten.
Detta gäller inte en intagen som
avses i 7 § tredje stycket.
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen medges
att få vistas utanför anstalten
under arbetstid för att utföra
arbete, delta i undervisning eller
utbildning, få behandling eller
delta i någon annan särskilt
anordnad verksamhet.
Sådan vistelse får dock inte
medges om det särskilt kan
befaras att den intagne kommer
att avvika, återfalla i brott eller
missbruka alkohol, narkotika,
andra beroendeframkallande
medel eller något sådant
dopningsmedel som avses i 1 §
lagen (1991:1969) om förbud
mot vissa dopningsmedel. För
vistelsen får ställas de villkor
som kan anses nödvändiga när
det gäller vistelseort,
anmälningsskyldighet eller
annat.
Vid prövning av medgivande
för en intagen att utföra arbete
eller delta i någon annan särskilt
anordnad verksamhet utanför
anstalten skall särskilt beaktas,
om den intagne behöver
inskolning i arbetslivet eller om
ett medgivande annars kan antas
väsentligt förbättra hans
möjligheter att försörja sig efter
frigivningen.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse om vistelse
utanför anstalten inte får strida
mot de särskilda villkor som kan
gälla för verkställigheten.

12 §
Intagen är skyldig att utföra det
arbete, delta i den undervisning,
utbildning eller arbetsträning
eller ha den sysselsättning i
övrigt som anvisas honom. Den
som erhåller ålderspension
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring får dock inte
åläggas att ha någon
sysselsättning, och den som
erhåller förtidspension eller
sjukbidrag enligt nämnda lag
får åläggas att ha sysselsättning
bara av den art och omfattning
som kan anses lämplig för
honom.
En intagen är skyldig att ha den
sysselsättning som anvisas
honom. Den som får
ålderspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring
får dock inte åläggas att ha någon
sysselsättning, och den som får
förtidspension eller sjukbidrag
enligt den lagen får åläggas att ha
sysselsättning bara av den art och
omfattning som kan anses
lämplig för honom.

.

14 §
Intagen skall beredas tillfälle
till lämplig fritidssysselsättning.
Han bör uppmuntras att ägna
sig åt egna intressen som kan
bidra till hans utveckling. I den
utsträckning det lämpligen kan
ske bör han få möjligheter att
genom tidningar, radio och
television följa vad som händer
i omvärlden. Hans behov av
förströelse bör tillgodoses i
skälig omfattning.
En intagen skall ges tillfälle till
lämplig fritidssysselsättning. Han
bör uppmuntras att ägna sig åt
egna intressen som kan bidra till
hans utveckling. I den
utsträckning det lämpligen kan
ske bör han få möjligheter att
genom tidningar, radio och
television följa vad som händer i
omvärlden. Hans behov av
förströelse bör tillgodoses i
skälig omfattning.
Om det lämpligen kan ske,
bör intagen beredas tillfälle att
utom anstalten på fritid deltaga
i sådan föreningsverksamhet
eller annan liknande verksamhet
som är ägnad att underlätta
anpassningen i samhället.
Därvid kan föreskrivas att den
intagne skall stå under tillsyn.

Andra stycket gäller ej en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.

Om det lämpligen kan ske, bör
en intagen ges tillfälle att vistas
utanför anstalten för att på
fritiden delta i sådan
föreningsverksamhet eller annan
liknande verksamhet som är
ägnad att underlätta anpassningen
i samhället. För sådan vistelse
får ställas de villkor som kan
anses nödvändiga när det gäller
vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat. Därvid kan
föreskrivas att den intagne skall
stå under tillsyn.
Sådan vistelse utanför
anstalten får inte medges om det
särskilt kan befaras att den
intagne kommer att avvika,
återfalla i brott eller missbruka
alkohol, narkotika, andra
beroendeframkallande medel
eller något sådant dopnings-
medel som avses i 1 § lagen
(1991:1969) om förbud mot vissa
dopningsmedel.
Av 7 § följer att beslut enligt
andra stycket om vistelse utanför
anstalten inte får strida mot de
särskilda villkor som kan gälla
för verkställigheten.

18 §
En intagen får på egen begäran
ha anvisad sysselsättning i
enrum, om lämplig plats kan
beredas honom och särskilda
skäl inte talar mot det.
Medgivande härtill skall
omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en
gång i månaden.

Läkare skall undersöka en
intagen som har anvisad
sysselsättning i enrum, om det
behövs med hänsyn till dennes
tillstånd. Har den intagne haft
sysselsättning i enrum under en
sammanhängande tid av en
månad, skall en sådan
undersökning alltid äga rum.
En intagen får på egen begäran
avtjäna sitt straff i enrum avskild
från andra intagna, om det finns
någon lämplig plats för den
intagnes sysselsättning och
särskilda skäl inte talar mot det.
Ett medgivande till en sådan
avskildhet skall omprövas så ofta
det finns anledning till det, dock
minst en gång i månaden.
Läkare skall undersöka en
intagen som avtjänar sitt straff i
enrum, om det behövs med
hänsyn till hans tillstånd. Har den
intagne inte vistats tillsammans
med andra intagna under en
sammanhängande tid av en
månad, skall en sådan
undersökning alltid äga rum.

20 a §
Finns det i fall som avses i 20 §
andra stycket anledning anta att
de förhållanden som där avses
kommer att bestå en längre tid,
får den intagne placeras på en
specialavdelning.
En intagen får också placeras
på en specialavdelning, om det
finns särskild anledning anta att
det är påkallat för att hindra
honom från brottslig
verksamhet av allvarligt slag
under vistelsen i anstalt.
Ett beslut om placering på en
specialavdelning skall
omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en
gång i månaden.
Finns det i fall som avses i 20 §
andra stycket anledning anta att
de förhållanden som där avses
kommer att bestå en längre tid,
får den intagne placeras på en
säkerhetsavdelning.
En intagen får också placeras
på en säkerhetsavdelning, om det
finns särskild anledning anta att
det behövs för att hindra honom
från brottslig verksamhet av
allvarligt slag under vistelsen i
anstalt.
Ett beslut om placering på en
säkerhetsavdelning skall
omprövas så ofta det finns
anledning till det, dock minst en
gång i månaden.
En intagen har rätt att i stället
för placering på en
säkerhetsavdelning avtjäna sitt
straff i enrum avskild från andra
intagna om inte
1. särskilda skäl med hänsyn till
hans hälsa talar mot det, eller
2. det av säkerhetsskäl är av
synnerlig vikt att han inte
placeras utanför
säkerhetsavdelningen.

21 §
En intagen som hålls avskild
från andra intagna enligt 20 §
skall få den lättnad i
avskildheten som är möjlig.
En intagen som hålls avskild från
andra intagna enligt 20 § eller
20 a § skall få den lättnad i
avskildheten som är möjlig.

22 §
Innan beslut meddelas om en
åtgärd enligt 20 eller 20 a § och
vid omprövning av ett sådant
beslut skall utredning ske
rörande de omständigheter som
inverkar på frågans avgörande.
Innan beslut meddelas om en
åtgärd enligt 20 eller 20 a § och
vid omprövning av ett sådant
beslut skall de omständigheter
utredas som inverkar på frågans
avgörande.
Den som hålls avskild på
grund av att han är farlig för sin
egen säkerhet till liv eller hälsa
skall undersökas av läkare så
snart det kan ske. Annan
intagen som hålls avskild enligt
20 § och sådan intagen som är
placerad på en specialavdelning
skall undersökas av läkare, om
det behövs med hänsyn till den
intagnes tillstånd. Har en
intagen hållits avskild under en
sammanhängande tid av en
månad skall en sådan
undersökning alltid äga rum.
Den som hålls avskild på grund
av att han är farlig för sin egen
säkerhet till liv eller hälsa skall
undersökas av läkare så snart det
kan ske. Andra intagna som hålls
avskilda enligt 20 § eller 20 a §
och sådana intagna som är
placerade på en säkerhets-
avdelning skall undersökas av
läkare, om det behövs med
hänsyn till deras tillstånd. Har en
intagen hållits avskild under en
sammanhängande tid av en
månad skall en sådan
undersökning alltid äga rum.
Över vad som förekommit vid
utredning enligt första stycket
skall protokoll föras.
Protokoll skall föras över vad
som kommit fram vid utredning
enligt första stycket.

32 §
För att underlätta anpassningen
i samhället kan intagen beviljas
tillstånd att lämna anstalten för
viss kort tid (korttidsper-
mission), om ej påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet
eller avsevärd fara för annat
missbruk föreligger. Vid
bedömningen skall särskilt
beaktas om den intagne har
nyttjat eller förfarit olagligt med
narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov enligt 52 d §.
Korttidspermission får också
ges, om annan särskild
anledning föreligger än som
anges i första stycket.

En intagen som avses i 7 §
tredje stycket får ej beviljas
korttidspermission med stöd av
första stycket och får i övrigt
beviljas sådan permission
endast om synnerliga skäl
föreligger därtill.
För korttidspermission får
ställas de villkor som kan anses
erforderliga beträffande
vistelseort, anmälningsskyldig-
het eller annat. Är noggrann
tillsyn behövlig, kan föreskrivas
att den intagne under
permissionen skall vara ställd
under bevakning. Intagna som
avses i tredje stycket skall vara
ställda under bevakning.
För att underlätta anpassningen i
samhället kan en intagen beviljas
tillstånd att lämna anstalten för
viss kort tid (normalpermission),
om det inte finns påtaglig fara för
fortsatt brottslig verksamhet eller
avsevärd fara för annat missbruk.
Vid bedömningen skall särskilt
beaktas om den intagne har
nyttjat eller förfarit olagligt med
narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna
urinprov enligt 52 d §.

Permission får också ges, om
det finns någon annan särskild
anledning än den som anges i
första stycket (särskild
permission).

För normalpermission eller
särskild permission får ställas de
villkor som kan anses
nödvändiga när det gäller
vistelseort, anmälningsskyldighet
eller annat. Om noggrann tillsyn
behövs, kan det föreskrivas att
den intagne under permissionen
skall vara ställd under bevakning.

Av 7 § följer att beslut om
permission inte får strida mot de
särskilda villkor som kan gälla
för verkställigheten.

34 §
Kan en intagen genom vistelse
utanför anstalt bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas
underlätta hans anpassning i
samhället, kan han få
medgivande att för sådant
ändamål vistas utanför anstalten
under lämplig tid, om särskilda
skäl föreligger. Därvid skall
särskilt beaktas om den intagne
behöver vård eller annan
behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
Kan en intagen genom vistelse
utanför anstalt bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas
underlätta hans anpassning i
samhället, kan han få
medgivande att för ett sådant
ändamål vistas utanför anstalten
under lämplig tid, om det finns
särskilda skäl. Därvid skall
särskilt beaktas om den intagne
behöver vård eller annan
behandling mot missbruk av
beroendeframkallande medel.
För vistelsen skall de villkor
ställas som kan anses
erforderliga. I samband med
vård eller annan behandling får
det föreskrivas att den intagne
skall vara skyldig att lämna
blod-, urin- eller utandnings-
prov för kontroll av att han inte
är påverkad av beroendefram-
kallande medel.

För vistelsen skall de villkor
ställas som kan anses
nödvändiga. I samband med vård
eller någon annan behandling får
det föreskrivas att den intagne
skall vara skyldig att lämna
blod-, urin- eller utandningsprov
för kontroll av att han inte är
påverkad av beroendefram-
kallande medel eller något
sådant dopningsmedel som avses
i 1 § lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel.
Om det finns särskilda skäl kan
vid beslut enligt första stycket
meddelas föreskrift enligt 26 kap.
15 § första stycket 3 brottsbalken
att gälla för tid efter villkorlig
frigivning.
Vistelse utom anstalt för vård
eller behandling bör inte
påbörjas så tidigt att den
planerade vård- eller behand-
lingstiden blir kortare än den
beräknade återstående verk-
ställighetstiden.
Vistelse utanför anstalt för
vård eller behandling bör inte
påbörjas så tidigt att den
planerade vård- eller behand-
lingstiden blir kortare än den
beräknade återstående verk-
ställighetstiden.
Första stycket gäller ej en
intagen som avses i 7 § tredje
stycket.
Av 7 § följer att beslut enligt
denna bestämmelse inte får strida
mot de särskilda villkor som kan
gälla för verkställigheten.

35 §
Om en intagen avtjänar straff
för ett brott som har riktat sig
mot någons liv, hälsa, frihet
eller frid, skall målsäganden
tillfrågas om han eller hon vill
bli underrättad om i vilken
kriminalvårdsanstalt den
intagne befinner sig, den
intagnes förflyttning till öppen
anstalt, permissioner och
vistelser utanför anstalten enligt
32-34 §§, frigivning, rymning
och uteblivande efter
permission.
Om en intagen avtjänar straff för
ett brott som har riktat sig mot
någons liv, hälsa, frihet eller frid,
skall målsäganden tillfrågas om
han eller hon vill bli underrättad
om följande:
i vilken anstalt den intagne
befinner sig,
om den intagne förflyttas till
öppen anstalt,
om den intagne får
permission enligt 32 § eller 33 §,
om den intagne vistas
utanför anstalt enligt 11, 14, 34,
37 eller 43 §§,
om den intagne friges,
om den intagne rymmer, och
om den intagne uteblir efter
permission.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den lämnas
beträffande frigivning lämplig
tid före frigivningen och i andra
fall så tidigt som möjligt.
Har målsäganden begärt
underrättelse, skall den vid
frigivning lämnas i lämplig tid
före frigivningen och i andra fall
så tidigt som möjligt.

Underrättelsen skall utformas
på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i
varje enskilt fall.
Underrättelse behöver inte
lämnas om den kan befaras
medföra fara för den intagnes liv
eller hälsa. Detsamma gäller om
en vistelse utanför anstalten på
grund av bevakning eller
omständigheterna i övrigt har en
sådan utformning att en
underrättelse framstår som
uppenbart obehövlig.

60 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer kan
föreskriva om överflyttning till
någon annan kriminalvårds-
myndighet än kriminalvårds-
styrelsen eller till tjänstemän
inom kriminalvården av
övervakningsnämnds befogen-
het enligt 54 och 55 §§ samt av
kriminalvårdsstyrelsens be-
fogenhet enligt denna lag i
andra fall än som avses i 20 §
andra stycket samt 20 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
flytta över övervaknings-
nämndens befogenhet enligt 54
och 55 §§ samt Kriminalvårds-
styrelsens befogenhet enligt
denna lag i andra fall än som
avses i 20 § andra stycket eller
20 a §. Befogenheterna får flyttas
över till någon annan
kriminalvårdsmyndighet än
Kriminalvårdsstyrelsen eller till
tjänstemän inom kriminalvården.

Kriminalvårdsstyrelsen eller
den kriminalvårdsmyndighet som
styrelsen bestämmer får förordna
en väktare i ett auktoriserat
bevakningsföretag att, inom
ramen för sin anställning där
utföra vissa bevakningsuppdrag,
när en intagen skall vistas
utanför anstalten. Om det finns
särskilda skäl får förordnandet
även avse vissa bevaknings-
uppgifter inom anstalten. I
förordnandet skall uppdragets
art och omfattning anges.
Förordnandet får återkallas.
Bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100) skall tillämpas på
väktaren.
_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Den som före ikraftträdandet
har placerats i sluten anstalt efter prövning enligt 7 § tredje stycket i dess
äldre lydelse skall meddelas beslut om särskilda villkor för
verkställigheten enligt 7 § tredje stycket.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen
av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. att det i lagen skall införas en ny paragraf,
16 e §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

16 e §
Kriminalvårdsstyrelsen eller den
kriminalvårdsmyndighet som
styrelsen bestämmer får förordna
en väktare i ett auktoriserat
bevakningsföretag att, inom ramen
för sin anställning där, utföra
vissa bevakningsuppdrag när en
häktad skall vistas utanför
förvaringslokalen. Om det finns
särskilda skäl får ett sådant
förordnande även avse vissa
bevakningsuppgifter inom
förvaringslokalen. I förordnandet
skall uppdragets art och
omfattning anges. Förordnandet
får återkallas. Bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100) skall
tillämpas på väktaren.
_______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (1984:387) att det skall införas
en ny paragraf, 23 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

23 a §
Polismyndigheten meddelar
förordnande att vara
arrestantvakt eller pass-
kontrollant för den som inte är
anställd som sådan inom
polisväsendet och inte heller
är polisman. Ett förordnande
för en arrestantvakt får avse
även bevakningsuppdrag
utanför förvaringslokalen. I
förordnandet skall verksam-
hetens art och omfattning
anges. Förordnandet får
återkallas.

___________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-20

Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Sigvard
Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander.

Enligt en lagrådsremiss den 22 januari 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.,
3. lag om ändring i polislagen (1984:387).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Stefan
Reimer.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

7 §
I tredje stycket av denna paragraf anges för vilka intagna det skall
"särskilt beslutas" om de villkor som skall gälla för verkställigheten
beträffande anstaltsplacering samt permissioner och vistelser utanför
anstalt. Huvudgruppen utgörs därvid av de som "avtjänar" fängelse i
lägst fyra år. Av motiven framgår att en förverkad villkorlig frigivning
från ett tidigare straff ibland kan medföra att ifrågavarande förutsättning
skall anses uppfylld. Vid sådant förhållande bör uttrycket "den som i
annat fall" i andra meningen i stycket ersättas med orden "annan intagen
som".

I det fjärde stycket anges när den prövning som skall mynna ut i ett
beslut enligt tredje stycket skall ske. Med hänsyn till att resultatet av
prövningen i fortsättningen benämns "de särskilda villkoren" eller
"särskilda villkor" förordar Lagrådet att ordet "särskilda" sätts in framför
ordet "villkor" i första meningen. Uttrycket "det finns anledning därtill" i
slutet på samma mening, vilket syftar på fall där det på grund av något
som inträffat under verkställighetstiden blir aktuellt att pröva frågan om
särskilda villkor för den som dömts till fängelse i lägst två år, bör
lämpligen ersättas med "behov därav uppkommer".

Beträffande det föreslagna femte stycket i paragrafen förordar Lagrådet
att orden "får inte strida mot de särskilda villkoren" byts ut mot "som
strider mot de särskilda villkoren får inte meddelas".

8 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om ungas placering i anstalt.

I första stycket har av hänsyn till FN:s barnkonvention tagits in en
undantagsföreskrift från huvudregeln, att den som inte har fyllt arton år
inte får placeras i en anstalt där han vistas tillsammans med intagna över
arton år, nämligen "om det inte kan anses vara till hans bästa". Enligt
Lagrådet skulle avsikten bakom föreskriften komma till tydligare uttryck
med följande lydelse: "om inte en sådan placering bedöms vara till hans
övervägande fördel".

Lagrådet förordar vidare att det i andra stycket första meningen klargörs
att där givna bestämmelser avser en intagen som har fyllt arton men inte
tjugoett år. Eftersom den föreslagna andra meningen i samma stycke
rimligen bör gälla båda de aktuella åldersgrupperna föreslår Lagrådet
också att denna mening får utgöra ett självständigt tredje stycke med
följande inledning: "Den som inte har fyllt tjugoett år och som inte ....."

10 §
Med hänsyn till att det i skilda paragrafer i lagen görs åtskillnad mellan
arbetstid och fritid föreslår Lagrådet, att orden "under arbetstid" förs in i
första stycket efter ordet "skall".

Förslaget i andra stycket har utformats med utgångspunkt från den
gällande regleringen i samma stycke. Enligt Lagrådets mening kan
tvekan uppstå om regleringens rätta innebörd. Ordalagen tyder närmast
på att prövningen gäller om den aktuella behandlingen kan beredas den
intagne under arbetstiden. De angivna kriterierna för prövningen,
nämligen "om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar" leder tankarna i motsatt riktning. Förarbetena
till paragrafen ger också belägg för att vad prövningen i första hand
gäller är om verksamheten eller behandlingen skall komma till stånd.

Frågan om det föreslagna andra styckets avsedda innebörd bör på grund
av det anförda ägnas ytterligare uppmärksamhet i lagstiftningsärendet. Är
arbetstiden i sammanhanget av underordnad betydelse kan en lösning
vara, att orden "den ges" byts ut mot "sådan beredas" samtidigt som
"under arbetstiden" utgår ur meningen. I en ny andra mening kan i så fall
lämpligen föreskrivas att behandlingen om möjligt skall ske under
arbetstid.

11 §
Enligt denna paragraf kan en intagen för att anpassningen i samhället
skall underlättas medges att utanför anstalten under arbetstid utföra
arbete eller delta i utbildning eller annan särskilt anordnad verksamhet,
s.k. frigång.

Enligt andra stycket första meningen får sådan vistelse utanför anstalten
inte medges om det särskilt kan befaras att det finns flyktfara, recidivfara
eller fara för missbruk av olika slag. Enligt författningskommentaren
krävs att det finns någon konkret omständighet som medför att sådana
risker som avses kan befaras. Lagrådet anser att denna avsikt klarare
skulle framgå med formuleringen "om det på grund av viss omständighet
kan befaras".

Enligt den andra meningen i andra stycket får för vistelsen ställas de
villkor som kan anses nödvändiga när det gäller vistelseort, anmälnings-
skyldighet eller annat. I remissen nämns särskilt att det kan vara
nödvändigt att t.ex. uppställa förbud mot alkoholförtäring.

Lagrådet menar att den angivna exemplifieringen inte lämpar sig särskilt
väl för de vistelser utom anstalt som det här är fråga om. Efter mönster
från 34 § framstår det som mer ändamålsenligt att här bara föreskriva att
det för vistelsen får ställas de villkor som kan anses nödvändiga.

I tredje stycket anges vad som särskilt skall beaktas vid prövningen av
medgivande enligt andra stycket. Lagrådet föreslår att texten förenklas
enligt följande: "Vid prövning enligt andra stycket av frågan om
medgivande skall särskilt beaktas, om ... efter frigivningen."

12 §
I första meningen föreskrivs att en intagen är skyldig att ha den
sysselsättning som anvisas honom. Lagrådet förordar formuleringen:"En
intagen är skyldig att delta i den verksamhet eller den sysselsättning i
övrigt som anvisas honom."

14 §
I konsekvens med vad Lagrådet har föreslagit i anslutning till 11 § andra
stycket andra meningen, föreslår Lagrådet att orden "när det gäller
vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat" i andra stycket i
förevarande paragraf slopas.

I fråga om uttrycket "särskilt kan befaras" i paragrafens tredje stycke
hänvisas till vad lagrådet har uttalat i anslutning till 11 § andra stycket.

18 §
I paragrafen regleras förutsättningarna för att en intagen på egen begäran
skall få vistas avskild från andra intagna. Vissa ändringar i förtydligande
syfte föreslås bl.a. i första stycket första meningen och i andra stycket
första meningen.

Enligt Lagrådets mening kan första stycket första meningen lämpligen
ges följande lydelse:

"En intagen får på egen begäran vistas avskild från andra intagna om det
finns lämpliga förutsättningar för det och särskilda skäl inte talar
däremot."

Om förslaget följs bör andra stycket andra meningen erhålla följande
lydelse:

"Läkare skall undersöka en intagen som på grund av medgivande enligt
första stycket vistas avskild från andra om det behövs med hänsyn till
den intagnes hälsotillstånd."

20 a §
Enligt ett nytt fjärde stycke har en intagen i princip rätt att i stället för
att
bli placerad på en säkerhetsavdelning vistas avskild från andra intagna.

Enligt Lagrådets mening kan bestämmelsen i fjärde stycket lämpligen
ges följande lydelse:

"En intagen har rätt att i stället för att bli placerad på en
säkerhetsavdelning vistas avskild från andra intagna om inte
1. särskilda skäl med hänsyn till hans hälsa talar mot det, eller
2. det av säkerhetsskäl är av synnerlig vikt att han inte placeras utanför
säkerhetsavdelningen."

35 §
Paragrafen innehåller föreskrifter om underrättelser till målsäganden i
vissa fall.

Enligt Lagrådets mening skulle regleringens innebörd och systematik bli
tydligare om föreskrifterna i de föreslagna tre sista styckena i paragrafen
förs samman till två stycken med följande lydelser.

"En begärd underrättelse behöver inte lämnas angående en planerad
vistelse utanför anstalten när en underrättelse på grund av beslutad
bevakning eller andra förhållanden framstår som uppenbart obehövlig.
Detsamma gäller när en underrättelse kan befaras medföra fara för den
intagnes liv eller hälsa.

Underrättelse till målsägande angående frigivning skall lämnas i lämplig
tid före frigivningen och i andra fall så tidigt som möjligt. Underrättelsen
skall utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet.

60 §
I ett nytt andra stycke föreslås bestämmelser som gör det möjligt för bl.a.
Kriminalvårdsstyrelsen att förordna en väktare i ett auktoriserat
bevakningsföretag att inom ramen för sin anställning där utföra vissa
bevakningsuppdrag. I stycket har också intagits en föreskrift om
sekretess. Det föreslås sålunda att "bestämmelserna i sekretesslagen
(1980:100) skall tillämpas på väktaren."

I den allmänna motiveringen anförs angående den föreslagna
sekretessregeln att det med hänsyn till bl.a. de intagnas integritet är
uppenbart att väktare som anlitas bör åläggas tystnadsplikt beträffande de
sekretessbelagda uppgifter de får kännedom om vid utförande av sitt
uppdrag. Vidare sägs att detta bör ske genom att det införs en särskild
bestämmelse om tystnadsplikt i förevarande lag. Någon närmare
kommentar angående bestämmelsens innebörd lämnas inte i remissen.

Enligt Lagrådets mening ger den föreslagna bestämmelsen anledning till
invändningar. Till en början kan ifrågasättas om bestämmelsen behövs.
Enligt 1 kap. 6 § sekretesslagen gäller lagens förbud att röja
sekretessbelagda uppgifter bl.a. för personer som på grund av uppdrag
hos myndighet där uppgiften är sekretessbelagd deltar eller har deltagit i
myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.
Mycket talar för att det uppdrag som kan lämnas till väktare enligt
förslaget är av det slag som avses i denna bestämmelse.

Om den bedömningen görs att uppdraget är av det angivna slaget bör den
föreslagna föreskriften ersättas av en bestämmelse som endast innefattar
en erinran om sekretesslagens bestämmelser. En bestämmelse av detta
slag finns t.ex. i 11 § andra stycket lagen (1980:578) om ordningsvakter.

Om uppdraget inte skulle anses vara av det slag som anges i 1 kap. 6 §
kan det behov av sekretess som åberopats tillgodoses genom en särskild
regel som ålägger väktaren tystnadsplikt. En sådan regel bör emellertid i
så fall utformas så att det klart framgår att den endast avser tystnadsplikt.
Den regel som föreslås i remissen synes innefatta även en förpliktelse för
väktaren att iaktta sekretesslagens regler om handlingssekretess. Det kan
tilläggas att det av 2 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
följer att en regel av den innebörden skulle kräva att en ändring görs även
i sekretesslagen.

Mot den nu angivna bakgrunden förordar Lagrådet att frågan om behovet
av och i så fall utformningen av en regel om tystnadsplikt övervägs
ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Lagrådet anser slutligen att bestämmelserna i det föreslagna nya andra
stycket med hänsyn till sitt innehåll inte lämpligen bör ha sin plats i
förevarande paragraf utan att de bör placeras i en ny 61 a § eller 65 §.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl.

16 e §
I denna paragraf som är ny föreslås bestämmelser av i princip samma
innebörd som de som föreslås i 60 § lagen om kriminalvård i anstalt.
Lagrådet får därför hänvisa till vad Lagrådet anfört i anslutning till den
paragrafen.

Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros,

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:95 Ändringar i kriminalvårds-
lagstiftningen, m.m.

Senaste lydelse 1994:1622
1 Lagen omtryckt 1990:1011.
2 Senaste lydelse 1995:492.
3 Senaste lydelse 1995:492.
4 Senaste lydelse 1995:492.
5 Senaste lydelse 1993:210.
6 Senaste lydelse 1994:422.
Lagen omtryckt 1990:1011
Senaste lydelse 1995:492
Senaste lydelse 1995:492
Senaste lydelse 1995:492.
Senaste lydelse 1993:210
Senaste lydelse 1994:422

Prop. 1997/98:95

94

1

Prop. 1997/98:95
Bilaga 1

Prop. 1997/98:95
Bilaga 1

Prop. 1997/98:95
Bilaga 2

127

1

Prop. 1997/98:95
Bilaga 3

Prop. 1997/98:95
Bilaga 4

Prop. 1997/98:95
Bilaga 5

Prop. 1997/98:95
Bilaga 6

Prop. 1997/98:95
Bilaga 7

Prop. 1997/98:95