Regeringens proposition
1997/98:90

Följdlagstiftning till miljöbalken m.m.

Prop.
1997/98:90

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Det finns utanför miljöbalken ett stort antal lagar som reglerar
verksamheter som påverkar miljön. Dessa lagars innehåll måste i större
eller mindre utsträckning anpassas till miljöbalken. I propositionen
föreslås således ändringar i de lagar som berörs av den tidigare till
riksdagen överlämnade propositionen om miljöbalk. Ett femtiotal lagar
behandlas, bl.a. plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948),
lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, luftfartslagen (1957:297),
ellagen (1997:857) och minerallagen (1991:45).
Av propositionen framgår bl.a. att miljöbalken gäller för verksamheter
som omfattas av lagar som inte arbetas in i miljöbalken. Miljöbalken och
dessa lagar gäller parallellt. I några fall föreslås att ingripande inte skall
kunna ske med stöd av miljöbalken i frågor som har reglerats i en annan
lag. I andra fall förtydligas att reglerna i miljöbalken gäller oavsett
regleringen i den andra lagen.
Eftersom miljöbalken gäller parallellt med andra lagar finns det sällan
något behov av genomgripande ändringar för att åstadkomma att
miljöhänsyn tas i tillräcklig omfattning. Lagarna måste dock ändras på en
del punkter för att bli tillräckligt anpassade till miljöbalken. Bland
förslagen i propositionen kan nämnas att miljöbalkens hänsynsregler
skall tillämpas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra
lagar. Tillstånd enligt olika lagar skall normalt inte få ges för ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Vid
överträdelse av en sådan norm skall vidare villkoren i ett redan meddelat
tillstånd kunna ändras. Dessutom skall normalt miljöbalkens regler om
miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas när sådana beskrivningar
upprättas enligt andra lagar.
I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen (1994:1596) om
frivillig miljöstyrning och miljörevision. Ändringarna krävs för att en
försöksverksamhet med registrering av sektorer utanför industrin enligt
EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision skall kunna inledas i
Sverige.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft samtidigt med miljöbalken,
dvs. den 1 januari 1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 9
2 Lagtext 11
2.1 Förslag till lag om ändring i jordabalken 11
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 14
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om
flottning i allmän flottled 15
2.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) 17
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av
den 11 maj 1929 19
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt 31
2.7 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) 33
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. 36
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln 43
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar 50
2.11 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988) 51
2.12 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) 56
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:850) med
anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16
september 1971 mellan Sverige och Finland 64
2.14 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973:1144) 65
2.15 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149) 66
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter 67
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om
införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 70
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd 72
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om
vattenförbund 73
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om
kommunal energiplanering 76
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa
rörledningar 77
2.22 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429) 80
2.23 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) 83
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader 86
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg 87
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1354) om
allmänna värmesystem 88
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m. 89
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn 90
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet 92
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel 93
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter 94
2.32 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102) 98
2.33 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10) 99
2.34 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259) 110
2.35 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220) 111
2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor 114
2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. 116
2.38 Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen
(1989:978) 117
2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om
ersättningsfonder 118
2.40 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 119
2.41 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) 125
2.42 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon 127
2.43 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787) 131
2.44 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi 133
2.45 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:9) om
ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) 134
2.46 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg 135
2.47 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1667) om
skatt på naturgrus 141
2.48 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67) 143
2.49 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen
(1997:288) 144
2.50 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 145
2.51 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1596) om
frivillig miljöstyrning och miljörevision 147
3 Ärendet och dess beredning 148
4 Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar 149
4.1 Propositionen om miljöbalk 149
4.2 Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar 153
5 Närmare om anpassningen av andra lagar till miljöbalken 157
6 Plan- och bygglagen (1987:10) 162
6.1 Plan- och bygglagens förhållande till miljöbalken 162
6.2 Plan- och bygglagens anpassning till miljöbalken 164
6.2.1 Miljökvalitetsnormer 165
6.2.2 Miljökonsekvensbeskrivningar 170
6.2.3 Bygglovsplikt för grundvattentäkter 172
6.2.4 Särskilda skydds- och bevarandeområden 173
6.2.5 Statens roll vid planläggning 174
7 Väglagen (1971:948) 176
7.1 Väglagens förhållande till miljöbalken 176
7.2 Väglagens anpassning till miljöbalken 178
8 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg 185
8.1 Banlagens förhållande till miljöbalken 185
8.2 Banlagens anpassning till miljöbalken 187
9 Luftfartslagen (1957:297) 193
9.1 Luftfartslagens förhållande till miljöbalken 193
9.2 Luftfartslagens anpassning till miljöbalken 194
10 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn 199
10.1 Farledslagens förhållande till miljöbalken 199
10.2 Farledslagens anpassningen till miljöbalken 201
11 Ellagen (1997:857) 204
11.1 Ellagens förhållande till miljöbalken 204
11.2 Ellagens anpassning till miljöbalken 206
12 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar 210
12.1 Rörledningslagens förhållande till miljöbalken 210
12.2 Rörledningslagens anpassning till miljöbalken 212
13 Minerallagen (1991:45) 215
13.1 Minerallagens förhållande till miljöbalken 215
13.2 Minerallagens anpassning till miljöbalken 218
14 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter 222
14.1 Torvlagens förhållande till miljöbalken 222
14.2 Torvlagens anpassning till miljöbalken 225
15 Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 229
15.1 Kontinentalsockellagens förhållande till miljöbalken 229
15.2 Kontinentalsockellagens anpassning till miljöbalken 232
16 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon 235
16.1 Förhållandet mellan lagen om Sveriges ekonomiska
zon och miljöbalken 235
16.2 Anpassningen av lagen om Sveriges ekonomiska
zon till miljöbalken 237
17 Skogsvårdslagen (1979:429) 240
17.1 Skogsvårdslagens förhållande till miljöbalken 240
17.2 Skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken Fel! Bokmärket är inte
definierat.
18 Jordabalken 253
18.1 Jordabalkens förhållande till miljöbalken 253
18.2 Naturvårdsavtal 253
19 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet 265
19.1 Kärntekniklagens förhållande till miljöbalken 265
19.2 Kärntekniklagens anpassning till miljöbalken. 267
20 Strålskyddslagen (1988:220) 272
20.1 Strålskyddslagens förhållande till miljöbalken 272
20.2 Strålskyddslagens anpassningen till miljöbalken. 276
21 Fiskelagen (1993:787) 279
21.1 Fiskelagens anpassning till miljöbalken 279
22 Lagen (1977:439) om kommunal energiplanering 281
23 Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor 283
24 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus 284
25 Kommunalskattelagen (1928:370) 285
26 Lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader 286
27 Lagen (1976:997) om vattenförbund 287
28 Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled 288
29 Miljöbalken 288
30 Övriga lagar 290
30.1 Lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående
tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 291
30.2 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt 291
30.3 Lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig m.m. 292
30.4 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar 292
30.5 Fastighetsbildningslagen (1970:988) 293
30.6 Lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971
mellan Sverige och Finland 294
30.7 Ledningsrättslagen (1973:1144) 294
30.8 Anläggningslagen (1973:1149) 294
30.9 Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter 295
30.10 Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen
(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter 295
30.11 Lagen (1976:839) om statens va-nämnd 296
30.12 Fastighetstaxeringslagen (1979:1152) 296
30.13 Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening
från fartyg 296
30.14 Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem 297
30.15 Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m. 297
30.16 Lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel 298
30.17 Räddningstjänstlagen (1986:1102) 299
30.18 Jaktlagen (1987:259) 299
30.19 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. 300
30.20 Prisregleringslagen (1989:978) 300
30.21 Lagen (1990:663) om ersättningsfonder 300
30.22 Kyrkolagen (1992:300) 301
30.23 Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m. 301
30.24 Lagen (1994:1776) om skatt på energi 302
30.25 Årsredovisningslagen (1995:1554) 302
30.26 Vapenlagen (1996:67) 302
30.27 Elberedskapslagen (1997:288) 303
30.28 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och
miljörevision 303
30.28.1 EG:s förordning om miljöstyrning och
miljörevision 303
30.28.2 Försöksverksamhet med tillämpning av EG:s
förordning om miljöstyrning och miljö-
revision på andra sektorer än industrin 304
31 Ekonomiska konsekvenser av förslagen 305
32 Författningskommentar 306
32.1 Plan- och bygglagen (1987:10) 306
32.2 Väglagen (1971:948) 313
32.3 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg 322
32.4 Luftfartslagen (1957:297) 327
32.5 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn 330
32.6 Ellagen (1997:857) 332
32.7 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar 334
32.8 Minerallagen (1991:45) 337
32.9 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter 341
32.10 Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 345
32.11 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon 351
32.12 Skogsvårdslagen (1979:429) 354
32.13 Jordabalken 357
32.14 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet 359
32.15 Strålskyddslagen (1988:220) 360
32.16 Fiskelagen (1993:787) 362
32.17 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus 363
32.18 Miljöbalken 364
32.19 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och
miljörevision 365

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:32)
Följdlagstiftning till miljöbalken 365

Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag 366

Bilaga 3 Lagrådets yttrande 498

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 5 mars 1998 513

Rättsdatablad 514

Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i

1. miljöbalken,
2. jordabalken,
3. lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled,
4. kommunalskattelagen (1928:370),
5. lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
6. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
7. luftfartslagen (1957:297),
8. lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid
krig m.m.,
9. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
10. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
11. fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. väglagen (1971:948),
13. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den
16 september 1971 mellan Sverige och Finland,
14. ledningsrättslagen (1973:1144),
15. anläggningslagen (1973:1149),
16. lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
17. lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149)
och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
18. lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,
19. lagen (1976:997) om vattenförbund,
20. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering,
21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
22. skogsvårdslagen (1979:429),
23. fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
24. lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader,
25. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
26. lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,
27. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.,
28. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn,
29. lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
30. lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,
31. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
32. räddningstjänstlagen (1986:1102),
33. plan- och bygglagen (1987:10),
34. jaktlagen (1987:259),
35. strålskyddslagen (1988:220),
36. lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,
37. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
38. prisregleringslagen (1989:978),
39. lagen (1990:663) om ersättningsfonder,
40. minerallagen (1991:45),
41. kyrkolagen (1992:300),
42. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
43. fiskelagen (1993:787),
44. lagen (1994:1776) om skatt på energi,
45. lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),
46. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg,
47. lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus,
48. vapenlagen (1996:67),
48. elberedskapslagen (1997:288),
50. ellagen (1997:857), och
51. lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision

Lagtext
Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 3 § och 9 kap.
33 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §2
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har
fastighetens ägare rätt att nyttja
området mellan fastigheten och
vattnet under förutsättning att
området är av ringa omfattning
och att dess ägare icke lider skada
eller olägenhet av betydelse.
Fastighetens ägare har därvid
samma rätt som enligt 2 kap. 6 §
vattenlagen (1983:291)
tillkommer strandägare.
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har
fastighetens ägare rätt att nyttja
området mellan fastigheten och
vattnet under förutsättning att
området är av ringa omfattning
och att dess ägare icke lider skada
eller olägenhet av betydelse.
Fastighetens ägare har därvid
samma rätt som enligt 2 kap. 7 §
lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet tillkommer
strandägare.

3 kap.

3 §3
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses
nödvändig för att förebygga skada
på angränsande mark.
Bestämmelser om ersättning för
skador till följd av grävning eller
liknande arbete finns i
miljöskadelagen (1986:225).
Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att
förebygga, får åtgärden underlåtas.
Skadan skall dock ersättas enligt
bestämmelserna i miljöskadelagen.
Om det begärs, skall säkerhet
enligt vad som sägs i 2 kap.
utsökningsbalken ställas hos
länsstyrelsen för ersättningen
innan arbetet börjar.
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses
nödvändig för att förebygga skada
på angränsande mark.
Bestämmelser om ersättning för
skador till följd av grävning eller
liknande arbete finns i 32 kap.
miljöbalken.

Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att
förebygga, får åtgärden underlåtas.
Skadan skall dock ersättas enligt
bestämmelserna i 32 kap.
miljöbalken. Om det begärs, skall
säkerhet enligt vad som sägs i 2
kap. utsökningsbalken ställas hos
länsstyrelsen för ersättningen
innan arbetet börjar.
Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till
följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan
beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga
skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt
källardjup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare.
Om anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av
tomträttshavaren.

7 kap.

3 §
Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på
fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller
dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse
som nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i
övrigt nyttja fastigheten.

Vad fastighetsägaren enligt en
skriftlig överenskommelse med
staten eller en kommun angående
naturvården inom ett visst område
(naturvårdsavtal) förbundit sig att
tillåta eller tåla skall vid
tillämpningen av denna balk och
andra författningar i sin helhet
anses som en nyttjanderätt.

9 kap.

33 §4
Har jordägaren utgivit ersättning
för markavvattning enligt
vattenlagen (1983:291) eller för
byggande av enskild väg enligt
anläggningslagen (1973:1149), får
jordägaren uppsäga avtalet, om
arrendatorn icke medger skälig
höjning av arrendeavgiften.
Uppsägning skall ske inom ett år
från det företaget fullbordades.
Har jordägaren utgivit ersättning
för markavvattning enligt
miljöbalken eller lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet eller för
byggande av enskild väg enligt
anläggningslagen (1973:1149), får
jordägaren uppsäga avtalet, om
arrendatorn icke medger skälig
höjning av arrendeavgiften.
Uppsägning skall ske inom ett år
från det företaget fullbordades.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall
inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraftträdande.

Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken1 skall införas en ny
paragraf, 1 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §
I fråga om renhållning inom
vissa vägområden och
angränsande områden gäller 26 §
väglagen (1971:948).
I fråga om framförande av
luftfartyg i överljudsfart och
luftfartygs miljövärdighet gäller 1
kap. 2 a § och 3 kap. 1 §
luftfartslagen (1957:297).
I fråga om framdragande och
begagnande av rörledning gäller i
vissa fall 23 § lagen (1978:160)
om vissa rörledningar.

Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled
Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 §1
Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller
annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada
som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller
anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta
skyddsbestämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den
skada som flottningen orsakar under tiden.
Menar någon som utfört eller
avser att utföra vattenföretag där
en allmän flottled finns, att
särskilda anläggningar eller
åtgärder till skydd mot skada eller
intrång till följd av flottningen bör
bekostas av de flottande, får han
väcka talan mot
flottningsföreningen hos
vattendomstolen rörande
bestämmelser om erforderliga
skyddsanordningar. I fråga om en
sådan talan gäller bestämmelserna
i vattenlagen (1983:291) om
stämningsmål.
Menar någon som utövat eller
avser att utöva vattenverksamhet
där en allmän flottled finns, att
särskilda anläggningar eller
åtgärder till skydd mot skada eller
intrång till följd av flottningen bör
bekostas av de flottande, får han
väcka talan mot
flottningsföreningen hos
miljödomstolen rörande
bestämmelser om erforderliga
skyddsanordningar. I fråga om en
sådan talan gäller fortfarande
bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) om stämningsmål.

13 §2
Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan
genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren
påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig
avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång,
allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om
visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses
skäligt.
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta
ersättningsmedel i 16 kap.
vattenlagen (1983:291) skall
tillämpas också i fråga om
ersättning för flottningsskada som
på förhand har bestämts att utgå på
en gång. I beslutet om ersättning
skall skiljemännen ange om
nedsättning av ersättningsbeloppet
skall ske.
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta
ersättningsmedel i 16 kap.
vattenlagen (1983:291) skall
fortfarande tillämpas i fråga om
ersättning för flottningsskada som
på förhand har bestämts att utgå på
en gång. I beslutet om ersättning
skall skiljemännen ange om
nedsättning av ersättningsbeloppet
skall ske.
Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det
har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av
fastigheter som berörs av beslutet.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre
bestämmelser ersättning för skada
eller intrång fastställts att utgå
med årliga belopp, utgör den
omständigheten att beslutet härom
har vunnit laga kraft inte hinder
för vattendomstolen att i samband
med beslut om nya eller ändrade
anordningar eller föreskrifter för
flottleden, eller senare efter talan i
den ordning som enligt
vattenlagen gäller för
stämningsmål, meddela sådana
ändrade bestämmelser om
ersättningen och sättet för
betalning som föranleds av de
ändrade förhållandena.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre
bestämmelser ersättning för skada
eller intrång fastställts att utgå
med årliga belopp, utgör den
omständigheten att beslutet härom
har vunnit laga kraft inte hinder
för miljödomstolen att i samband
med beslut om nya eller ändrade
anordningar eller föreskrifter för
flottleden, eller senare efter talan i
den ordning som enligt
vattenlagen gäller för
stämningsmål, meddela sådana
ändrade bestämmelser om
ersättningen och sättet för
betalning som föranleds av de
ändrade förhållandena.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 §1
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4 9 §§
skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt
lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt
skattebetalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt
lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
miljösanktionsavgift enligt 30
kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt
lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på
naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10
kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385).

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa
föreskrifter angående tillämpningen här i riket av
svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj
1929
Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrättskonventionen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Ansökan i mål, som jämlikt
konventionen anhängiggöres vid
vattendomstol, skall ingivas i ett
exemplar utöver det antal, som för
varje särskilt fall eljest finnes
föreskrivet.

Skall enligt art. 14 av
konventionen ansökan vara åtföljd
av förklaring, som avses där, och
är sådan förklaring ej bilagd
ansökningen, skall den avvisas.
Görs ansökan om förordnande av
förrättningsman till förrättning
enligt 12 kap. vattenlagen
(1983:291), får i fall, som nu
nämnts, förordnande ej meddelas
med mindre sådan förklaring
föreligger. Vad som nu sagts skall
dock icke äga tillämpning i fråga
om ansökan av norska staten.

Ansökan i mål eller ärende, som
jämlikt konventionen anhängig-
göres vid miljödomstol eller
länsstyrelse, skall ingivas i ett
exem-plar utöver det antal, som
för varje särskilt fall eljest finnes
föreskrivet.
Skall enligt art. 14 av
konventionen ansökan vara åtföljd
av förklaring, som avses där, och
är sådan förklaring ej bilagd
ansökningen, skall den avvisas.
Vad som nu sagts skall dock icke
äga tillämpning i fråga om
ansökan av norska staten.
2 §
Vad i vattenlagen (1983:291)
stadgas om ansökans innehåll skall
äga tillämpning jämväl i fråga om
företagets verkningar i Norge;
dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras
av företaget, eller å ägare eller
nyttjanderättshavare till sådan
fastighet eller å de
ersättningsbelopp, som böra utgå
till ägare eller annan för skada å
egendom i Norge.

I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
företagets verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det
vattenområde, som där kan komma
att röna inverkan av företaget.

Vad i miljöbalken och lagen
(0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet stadgas om
ansökans innehåll skall äga
tillämpning jämväl i fråga om
verksamhetens verkningar i
Norge; dock erfordras ej uppgift å
där belägna fastigheter, som
beröras av verksamheten, eller å
ägare eller nyttjanderättshavare till
sådan fastighet eller å de
ersättningsbelopp, som böra utgå
till ägare eller annan för skada å
egendom i Norge.
I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
verksamhetens verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det
vattenområde, som där kan komma
att röna inverkan av verksamheten.
3 §
Vattendomstolen skall, så snart
kungörelse utfärdats om
ansökningen, översända ett
exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen till
utrikesdepartementet för att
tillställas vederbörande norska
myndighet. Sedan den
förberedande skriftväxlingen
avslutats, får fortsatt behandling
av målet icke äga rum, innan det
från utrikesdepartementet kommit
underrättelse som avses i 4 eller
5 §.

Skall frågan behandlas vid
förrättning enligt 12 kap.
vattenlagen (1983:291), skall
förrättningsmannen, så snart
sammanträde med sakägarna
utsatts, till utrikesdepartementet
översända avskrift av
ansökningshandlingarna jämte
uppgift om tid och plats för
sammanträdet. Innan
underrättelse, som nyss nämnts,
kommit förrättningsmannen till
handa får det ej meddelas slutligt
utlåtande angående företaget.
Finner vattendomstolen eller
förrättningsmannen med hänsyn
till omfattningen och
beskaffenheten av den utredning,
som ytterligare behövs, att frågan
bör behandlas av kommission, får
framställning om detta sändas till
utrikesdepartementet, varefter
regeringen meddelar beslut i
anledning av framställningen.
Miljödomstolen eller läns-
styrelsen skall, så snart kungörelse
utfärdats om ansökningen,
översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen till
Utrikesdepartementet för att
tillställas vederbörande norska
myndighet. Sedan den
förberedande skriftväxlingen
avslutats, får fortsatt behandling
av målet eller ärendet icke äga
rum, innan det från
Utrikesdepartementet kommit
underrättelse som avses i 4 eller
5 §.

Finner miljödomstolen eller
länsstyrelsen med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten
av den utredning, som ytterligare
behövs, att frågan bör behandlas
av kommission, får framställning
om detta sändas till
Utrikesdepartementet, varefter
regeringen meddelar beslut i
anledning av framställningen.

4 §
Har till utrikesdepartementet
inkommit meddelande, att
samtycke å norsk sida ej erfordras
eller att samtycke givits utan att
därför uppställts villkor, skall
underrättelse därom meddelas
vattendomstolen eller
förrättningsmannen.
Har samtycke vägrats, skall
besked därom meddelas vatten-
domstolen eller förrättnings-
mannen; och varde ansökningen
av vattendomstolen eller
förrättningsmannen avslagen.

Har till Utrikesdepartementet
inkommit meddelande, att
samtycke å norsk sida ej erfordras
eller att samtycke givits utan att
därför uppställts villkor, skall
underrättelse därom meddelas
miljödomstolen eller länsstyrelsen.

Har samtycke vägrats, skall
besked därom meddelas miljö-
domstolen eller länsstyrelsen; och
varde ansökningen av
miljödomstolen eller länsstyrelsen
avslagen.

5 §
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på
regeringen att besluta huruvida
regeringen vill förbehålla sig
prövningen av fråga, som avses i
andra punkten av art. 20 i
konventionen. Sedan den prövning
som kan föranledas av detta ägt
rum, skall underrättelse om
regeringens beslut samt de från
norsk sida meddelade villkoren
tillställas vattendomstolen eller
förrättningsmannen för den vidare
prövning, som med iakttagande av
nämnda beslut och villkor
erfordras för målets avgörande.

Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är företaget av
sådan beskaffenhet att på grund av
en bestämmelse i vattenlagen
(1983:291) en fråga angående
företaget kunnat prövas av
regeringen, skall den prövning,
som sålunda i särskilda
hänseenden kan ankomma på
regeringen, företas i ett
sammanhang.
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på
regeringen att besluta huruvida
regeringen vill förbehålla sig
prövningen av fråga, som avses i
andra punkten av art. 20 i
konventionen. Sedan den prövning
som kan föranledas av detta ägt
rum, skall underrättelse om
regeringens beslut samt de från
norsk sida meddelade villkoren
tillställas miljödomstolen eller
länsstyrelsen för den vidare
prövning, som med iakttagande av
nämnda beslut och villkor
erfordras för målets eller ärendets
avgörande.
Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är
verksamheten av sådan
beskaffenhet att på grund av en
bestämmelse i miljöbalken en
fråga angående verksamheten
kunnat prövas av regeringen, skall
den prövning, som sålunda i
särskilda hänseenden kan
ankomma på regeringen, företas i
ett sammanhang.

6 §
Stadgandet i art. 7 av
konventionen om meddelande av
tillstånd för bestämd tid skall icke
äga tillämpning i vad angår
strömfall eller fast egendom eller
intresse här i riket, för vars
räkning företaget skall verkställas.
Stadgandet i art. 7 av
konventionen om meddelande av
tillstånd för bestämd tid skall icke
äga tillämpning i vad angår
strömfall eller fast egendom eller
intresse här i riket, för vars
räkning verksamheten skall
verkställas.

Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
15 kap. 3 § vattenlagen
(1983:291) om omprövning icke
gälla. Tiden för tillståndet får icke
sättas längre än till 60 år från det
kalenderår, under vilket företaget
enligt därom meddelad
bestämmelse skall ha fullbordats.
Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
24 kap. 5 § miljöbalken om
omprövning icke gälla. Tiden för
tillståndet får icke sättas längre än
till 60 år från det kalenderår, under
vilket verksamheten enligt därom
meddelad bestämmelse skall ha
fullbordats.

7 §
Om kungörelse eller annat
meddelande, som enligt
vattenlagen (1983:291) skall
införas i ortstidning, rör sakägare i
Norge, skall ett exemplar av
kungörelsen eller meddelandet
översändas till
utrikesdepartementet för att
jämlikt art. 15 i konventionen
tillställas vederbörande norska
myndighet.
Vattenlagens bestämmelser om
underrättelse samt om delgivning
av kungörelse eller annat med-
delande skall gälla även vad angår
sakägare i Norge.
Om kungörelse eller annat
meddelande, som enligt
miljöbalken skall införas i
ortstidning, rör sakägare i Norge,
skall ett exem-plar av kungörelsen
eller med-delandet översändas till
Utrikesdepartementet för att
jämlikt art. 15 i konventionen
tillställas vederbörande norska
myndighet.
Bestämmelserna i miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet om underrättelse
samt om delgivning av kungörelse
eller annat meddelande skall gälla
även vad angår sakägare i Norge.

8 §
Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av
regeringen.
Den, som vill erhålla sådan
förklaring, har att till
vattendomstolen ingiva ansökan
därom. I ansökningen skola så
fullständigt som möjligt uppgivas
företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar med
angivande av det vattenområde,
som av företaget kan komma att
beröras. Vattendomstolen
översänder med eget yttrande
ansökningen till
utrikesdepartementet.
Den, som vill erhålla sådan
förklaring, har att till
miljödomstolen eller länsstyrelsen
ingiva ansökan därom. I
ansökningen skola så fullständigt
som möjligt uppgivas
verksamhetens beskaffenhet,
omfattning och verkningar med
an-givande av det vattenområde,
som av verksamheten kan komma
att beröras. Miljödomstolen eller
länsstyrelsen översänder med eget
yttrande ansökningen till
Utrikesdepartementet.

9 §2
Då ansökan angående ett
företag, vilken ingivits till
myndighet i Norge, inkommit till
Utrikesdepartementet, skall den
jämte tillhörande bilagor sändas
till vattendomstolen. Vad som nu
sagts skall även gälla i fråga om
upplysningar som avses i tredje
punkten av art. 15 i konventionen.

Sedan de i första stycket
avsedda handlingarna inkommit
till vattendomstolen skall
domstolen genast utfärda
kungörelse om ansökan.
Kungörelsen skall innehålla dels
uppgift om företagets beskaffenhet
och omfattning samt de
verkningar, som därav kan väntas
uppkomma inom svenskt område,
dels underrättelse om vad
sakägare, som vill hos norsk
myndighet framställa erinran i
anledning av företaget, har att
iaktta samt om att erinringar i
anledning av ansökan skall inom
en viss, i kungörelsen utsatt tid
insändas till vattendomstolen.
Kungörelsen skall innehålla
tillkännagivande att ett exemplar
av ansökningshandlingarna finns
tillgängligt på vattendomstolens
kansli eller på annan lämplig plats
som vattendomstolen bestämmer.
Genom vattendomstolens försorg
skall kungörelsen så snart det kan
ske införas i ortstidning. Ett
exemplar av kungörelsen skall
dessutom sändas till
Utrikesdepartementet,
Kammarkollegiet, Fiskeriverket,
länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vilkas verksamhet
kan beröras av ansökan samt till
berörda kommuner.
Då ansökan angående en
verksamhet, vilken ingivits till
myndighet i Norge, inkommit till
Utrikesdepartementet, skall den
jämte tillhörande bilagor sändas
till miljödomstolen eller
länsstyrelsen. Vad som nu sagts
skall även gälla i fråga om
upplysningar som avses i tredje
punkten av art. 15 i konventionen.
Sedan de i första stycket
avsedda handlingarna inkommit
till miljödomstolen eller
länsstyrelsen skall denna genast
utfärda kungörelse om ansökan.
Kungörelsen skall innehålla dels
uppgift om verksamhetens
beskaffenhet och omfattning samt
de verkningar, som därav kan
väntas uppkomma inom svenskt
område, dels underrättelse om vad
sakägare, som vill hos norsk
myndighet framställa erinran i
anledning av verksamheten, har att
iaktta samt om att erinringar i
anledning av ansökan skall inom
en viss, i kungörelsen utsatt tid
insändas till miljödomstolen eller
länsstyrelsen. Kungörelsen skall
innehålla tillkännagivande att ett
exemplar av
ansökningshandlingarna finns
tillgängligt på miljödomstolens
eller länsstyrelsens kansli eller på
annan lämplig plats som
miljödomstolen eller länsstyrelsen
bestämmer. Genom
miljödomstolens eller
länsstyrelsens försorg skall
kungörelsen så snart det kan ske
införas i ortstidning. Ett exemplar
av kungörelsen skall dessutom
sändas till Utrikesdepartementet,
Kammarkollegiet, Fiskeriverket,
länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vilkas verksamhet
kan beröras av ansökan samt till
berörda kommuner.
Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer
underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant
meddelande kungöras på sätt som nu har angetts.
Är företaget av beskaffenhet, att
någon menlig inverkan därav här i
riket uppenbarligen icke är att
motse, erfordras ej kungörelse,
som ovan nämnts.
Är verksamheten av
beskaffenhet, att någon menlig
inverkan därav här i riket
uppenbarligen icke är att motse,
erfordras ej kungörelse, som ovan
nämnts.

10 §
Kan företaget antagas bliva till
men för allmänna intressen såsom
samfärdsel eller flottning eller
fiske av någon betydenhet eller för
vattenreglerings- eller
torrläggningsföretag, som redan
verkställts eller med sannolikhet
kan motses, åligger
vattendomstolen att inhämta
yttrande från myndighet, som i
sådant hänseende har att bevaka
det allmännas rätt, ävensom från
styrelse eller syssloman för
företag, som av frågan beröres.
Yttrande skall avgivas inom den
tid för erinringars framställande,
som bestämts i kungörelsen.
Kan verksamheten antagas bliva
till men för allmänna intressen
såsom samfärdsel eller flottning
eller fiske av någon betydenhet
eller för vattenreglering eller
torrläggning, som redan
verkställts eller med sannolikhet
kan motses, åligger
miljödomstolen eller länsstyrelsen
att inhämta yttrande från
myndighet, som i sådant
hänseende har att bevaka det
allmännas rätt, ävensom från
styrelse eller syssloman för
verksamhet, som av frågan
beröres. Yttrande skall avgivas
inom den tid för erinringars
framställande, som bestämts i
kungörelsen.

11 §
Sedan den enligt 9 § utsatta
tiden för erinringars insändande
utgått, skall vattendomstolen till
regeringen avge yttrande huruvida
enligt art. 12 av konventionen
samtycke till företaget på svensk
sida kan anses erforderligt samt
huruvida till följd av omfattningen
och beskaffenheten av den
utredning, som ytterligare behövs,
frågan angående företaget bör
behandlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör
vattendomstolen också meddela
huruvida enligt domstolen
samtycke bör lämnas och för
sådant fall avge förslag till de
villkor, som därför bör uppställas.
Yttrandet skall åtföljas av samtliga
till ärendet hörande handlingar.
Avskrift av regeringens beslut i
ärendet skall tillställas
vattendomstolen.
Sedan den enligt 9 § utsatta
tiden för erinringars insändande
utgått, skall miljödomstolen eller
länsstyrelsen till regeringen avge
yttrande huruvida enligt art. 12 av
konventionen samtycke till
verksamheten på svensk sida kan
anses erforderligt samt huruvida
till följd av omfattningen och
beskaffenheten av den utredning,
som ytterligare behövs, frågan
angående verksamheten bör
behandlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör
miljödomstolen eller länsstyrelsen
också meddela huruvida samtycke
bör lämnas och för sådant fall avge
förslag till de villkor, som därför
bör uppställas. Yttrandet skall
åtföljas av samtliga till ärendet
hörande handlingar. Avskrift av
regeringens beslut i ärendet skall
tillställas miljödomstolen eller
länsstyrelsen.

12 §
Yttrande som avses i 8 eller 11 §
avges av vattendomstolens
ordförande. Om frågans
beskaffenhet påkallar det, skall
han samråda med den tekniske
ledamoten och nämndemännen.
Erfordras särskild undersökning,
får ordföranden uppdra åt den
tekniske ledamoten att med eller
utan biträde av nämndeman
verkställa sådan.
När miljödomstolen skall yttra
sig enligt 8 eller 11 § avges
yttrandet av domstolens
ordförande. Om frågans
beskaffenhet påkallar det, skall
han samråda med miljörådet och
de sakkunniga ledamöterna.
Erfordras särskild undersökning,
får ordföranden uppdra åt
miljörådet att med eller utan
biträde av sakkunnig ledamot
verkställa sådan.
Kostnaden för undersökningen och utgifter i anledning av kungörelser
och dylikt betalas av statsmedel.

13 §
I fråga om företag, som skall
verkställas för svenska statens
räkning, äger regeringen förordna,
att frågan om samtycke till
företaget skall behandlas i annan
ordning än här ovan i 9 12 §§ är
föreskriven. Stadgandet i 9 § skall
dock jämväl för sådant fall gälla i
vad därmed avses att bereda
sakägare kännedom om
ansökningen och dess behandling
samt om vad de hava att iakttaga,
därest de vilja hos norsk
myndighet framställa erinran i
anledning av företaget.
I fråga om verksamhet, som
skall verkställas för svenska
statens räkning, äger regeringen
förordna, att frågan om samtycke
till verksamheten skall behandlas i
annan ordning än här ovan i 9
12 §§ är föreskriven. Stadgandet i
9 § skall dock jämväl för sådant
fall gälla i vad därmed avses att
bereda sakägare kännedom om
ansökningen och dess behandling
samt om vad de hava att iakttaga,
därest de vilja hos norsk
myndighet framställa erinran i
anledning av verksamheten.

14 §
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av
vattendomstol. Ansökan om sådan
förklaring inges till
vattendomstolen i tre exemplar.
Görs ansökan efter utgången av
den i art. 22 stadgade tiden, skall
den avvisas av vattendomstolen.

I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt vattenlagen
(1983:291) tas upp i medgivande
till företaget.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivet antal
exemplar eller finner
vattendomstolen flera exemplar
vara erforderliga eller innehåller
icke handlingarna behövliga
upplysningar för behandlingen av
en fråga, som avses i denna
paragraf, får vattendomstolen
förelägga sökanden att inom viss
tid fullständiga vad som sålunda
brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av
miljödomstol. Ansökan om sådan
förklaring inges till
miljödomstolen i tre exemplar.
Görs ansökan efter utgången av
den i art. 22 stadgade tiden, skall
den avvisas av miljödomstolen.
I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt miljöbalken tas
upp i medgivande till
verksamheten.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivet antal exem-
plar eller finner miljödomstolen
flera exemplar vara erforderliga
eller innehåller icke handlingarna
behövliga upplysningar för
behandlingen av en fråga, som
avses i denna paragraf, får
miljödomstolen förelägga
sökanden att inom viss tid
fullständiga vad som sålunda
brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.

15 §
Angående behandlingen av
fråga, som avses i 14 §, skall i
tillämpliga delar gälla vad som är
föreskrivet beträffande
ansökningsmål i vattenlagen
(1983:291).
Angående behandlingen av
fråga, som avses i 14 §, skall i
tillämpliga delar gälla vad som är
föreskrivit beträffande
ansökningsmål i miljöbalken.

16 §
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i
vattenboken av de förhållanden
som är av vikt för kännedom om
de rättigheter och skyldigheter här
i riket, vilka för framtiden är
förenade med företaget.
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i
vattenboken av de förhållanden
som är av vikt för kännedom om
de rättigheter och skyldigheter här
i riket, vilka för framtiden är
förenade med verksamheten.

17 §
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
vattendomstol, inom vilkens
område den inverkan på
vattenförhållandena, som det är
fråga om, uppkommer.
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
miljödomstol eller länsstyrelse,
inom vilkens område den inverkan
på vattenförhållandena, som det är
fråga om, uppkommer.

18 §
Vad som i vattenlagen
(1983:291) stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för ett
företag eller att utge bidrag till
detta skall även tillämpas på
företag, som enligt konventionen
verkställs till förmån för strömfall
eller fast egendom eller intresse
här i riket. Hänsyn skall dock tas
endast till nytta, som här
uppkommer genom företaget.
Skall till följd av
överenskommelse, som avses i art.
10 av konventionen, skyldighet att
ta del i ett företag åvila även fast
egendom eller intresse i Norge,
skall vid tillämpningen av denna
paragraf såsom kostnad för
företaget anses endast den del
därav, som enligt nämnda
överenskommelse faller på
egendom eller intresse här i riket.
Vad som stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för en
verksamhet eller att utge bidrag till
denna skall även tillämpas på
verksamhet, som enligt
konventionen verkställs till förmån
för strömfall eller fast egendom
eller intresse här i riket. Hänsyn
skall dock tas endast till nytta, som
här uppkommer genom
verksamheten.

Skall till följd av
överenskommelse, som avses i art.
10 av konventionen, skyldighet att
ta del i en verksamhet åvila även
fast egendom eller intresse i
Norge, skall vid tillämpningen av
denna paragraf såsom kostnad för
verksamheten anses endast den
del därav, som enligt nämnda
överenskommelse faller på
egendom eller intresse här i riket.

19 §
Fråga om godkännande av
överenskommelse, som avses i art.
10 av konventionen, prövas
beträffande företag, varom
ansökan göres här i riket, i
samband med tillstånd till
företaget samt eljest i den ordning,
som i 14 och 15 §§ är för där
avsett fall föreskriven.
Fråga om godkännande av
överenskommelse, som avses i art.
10 av konventionen, prövas
beträffande verksamhet, varom
ansökan göres här i riket, i
samband med tillstånd till
verksamheten samt eljest i den
ordning, som i 14 och 15 §§ är för
där avsett fall föreskriven.

20 §
Är med vattenföretag enligt
vattenlagen (1983:291) förenad
skyldighet för tillståndshavaren att
erlägga bygdeavgift, skall vad som
sålunda stadgats lända till
efterrättelse även i fråga om
företag, vartill tillstånd meddelas
enligt konventionen. Sådan
skyldighet får dock icke åläggas
till förmån för intressen utom
riket. Vid bestämmande av antalet
avgiftsenheter och inplacering i
avgiftsklass skall hänsyn endast
tas till verkningarna här i riket.
Är med vattenverksamhet
förenad skyldighet för
tillståndshavaren att erlägga
bygdeavgift enligt lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, skall vad som
sålunda stadgats lända till
efterrättelse även i fråga om
verksamhet, vartill tillstånd
meddelas enligt konventionen.
Sådan skyldighet får dock icke
åläggas till förmån för intressen
utom riket. Vid bestämmande av
antalet avgiftsenheter och
inplacering i avgiftsklass skall
hänsyn endast tas till verkningarna
här i riket.
Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med hänsyn till
avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra
omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt
efterges.

21 §
Vad i 12 § är stadgat om
yttrande, som där sägs, skall äga
tillämpning jämväl i fråga om
meddelande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till
vattendomstolen.
Vad i 12 § är stadgat om
yttrande, som där sägs, skall äga
tillämpning jämväl i fråga om
meddelande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till
miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Vill myndighet här i riket
inhämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall
framställningen därom insändas till
utrikesdepartementet för att
tillställas vederbörande norska
myndighet.
Vill myndighet här i riket
inhämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall
framställningen därom insändas till
Utrikesdepartementet för att
tillställas vederbörande norska
myndighet.

22 §
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av
konventionen, prövas beträffande
företag, för vilket ansökan görs
här i riket, i samband med tillstånd
till företaget samt eljest vid
meddelande av samtycke till
företaget eller i den ordning, som i
14 och 15 §§ är föreskriven för där
avsett fall. Angående sådan
säkerhet tillämpas vad som är
föreskrivet i 22 kap. 3 §
vattenlagen (1983:291).
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av
konventionen, prövas beträffande
verksamhet, för vilket ansökan
görs här i riket, i samband med
tillstånd till verksamheten samt
eljest vid meddelande av samtycke
till verksamheten eller i den
ordning, som i 14 och 15 §§ är
föreskriven för där avsett fall.
Angående sådan säkerhet tillämpas
vad som är föreskrivet i 9 kap.
3 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet.

23 §
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
företaget verkställes eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om företaget verkställes i
Norge, inverkan å
vattenförhållandena till följd av
företaget uppkommer.
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
verksamheten utövas eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om verksamheten utövas i
Norge, inverkan å
vattenförhållandena till följd av
verksamheten uppkommer.
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom
jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av
ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande,
som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras.
Uppgifter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos
länsstyrelsen tillgänglig förteckning.
Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den
ordning, som angående lösen för expedition är föreskriven.

_______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en
förrättningsman skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser.

Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

25 § 2 mom.1
Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i
samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i
lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt
eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap.
samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på
grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap.
nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av
vinsten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor,
skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela
realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000
kronor, utgör av det totala vederlaget för överföringen eller
uppdelningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga
inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som motsvarar den del
av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor.
Avyttring av fastighet anses
vidare föreligga när ägare av
fastighet fått engångsersättning på
grund av allframtidsupplåtelse.
Härmed avses ersättning på grund
av sådan inskränkning i
förfoganderätt till fastigheten som
skett enligt naturvårdslagen
(1964:822) eller på grund av
motsvarande inskränkningar enligt
andra författningar eller på grund
av upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastigheten för
obegränsad tid.
Engångsersättningen är i dessa fall
att betrakta som köpeskilling,
varvid så stor del av fastigheten
anses avyttrad som
ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
inskränkningen i förfoganderätten
eller för upplåtelsen av
nyttjanderätten eller
servitutsrätten.
Avyttring av fastighet anses
vidare föreligga när ägare av
fastighet fått engångsersättning på
grund av allframtidsupplåtelse.
Härmed avses ersättning på grund
av sådan inskränkning i
förfoganderätt till fastigheten som
skett enligt miljöbalken eller på
grund av motsvarande
inskränkningar enligt andra
författningar eller på grund av
upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastigheten för
obegränsad tid.
Engångsersättningen är i dessa fall
att betrakta som köpeskilling,
varvid så stor del av fastigheten
anses avyttrad som
ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
inskränkningen i förfoganderätten
eller för upplåtelsen av
nyttjanderätten eller
servitutsrätten.
Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fått ersätt-
ning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den
skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av
allframtidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått
ersättning för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen
behandlas som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad
som sägs i detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen
för avverkningsrätten eller skogsprodukterna inträtt under samma
beskattningsår som ersättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.
Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar
som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av
allframtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om
han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller
högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda
ersättningsbeloppet för upplåtelserna.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar
som har skett den 1 januari 1999 och senare. Äldre bestämmelser skall
tillämpas på avyttringar som har skett före ikraftträdandet.

Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)1
dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

2 a §
Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med överljudsfart.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed
får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum.

Ytterligare krav i fråga om
framförande av luftfartyg i
överljudsfart får inte ställas med
stöd av miljöbalken.

3 kap.

1 §
Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid
luftfart.
Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat
och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana flygegenskaper att
säkerhetens krav är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller
luftförorening eller genom annan
liknande störning.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller
luftförorening eller genom annan
liknande störning. Ytterligare krav
i fråga om luftfartygs
miljövärdighet får inte ställas med
stöd av miljöbalken.

6 kap.

5 §2
Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det
allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till mark-
förhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och
till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och
ekonomiska förutsättningar att driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas
under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en
flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall
prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på
andra flygplatser i regionen.
Vid tillståndsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i
strid mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet
med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.
Vid tillståndsprövning skall 3
och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i
strid mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet
med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre
avvikelser göras.

5 a §

En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
tillstånd.
Innan
miljökonsekvensbeskrivningen
upprättas skall den som avser att
ansöka om tillstånd samråda
enligt 6 kap. 4 § första stycket
miljöbalken med Luftfartsverket,
berörda länsstyrelser och
enskilda.
När det gäller förfarandet för
att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3
§, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och
10 12 §§ miljöbalken tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd
prövas skall
miljökonsekvensbeskrivningen
godkännas av länsstyrelsen.
Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbe-
skrivningen samt resultatet av
samråd och yttranden skall
beaktas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta
kapitel krävs tillstånd till
flygplatsen enligt miljöbalken
gäller inte andra femte
styckena. Då skall i stället 6 kap. 3
§, 7 § och 9 12 §§ miljöbalken
tillämpas.

8 §
Regeringen får föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om
villkoren för detta prövas av
regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer.
Regeringen får föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om
villkoren för detta prövas av
regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Därvid
gäller bestämmelserna i 5 § första,
tredje och fjärde styckena samt 5 a
§.

______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock
tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 7, 9 12 och 15 19 §§ lagen (1962:627) om
vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Är Sverige i krig, skall
bestämmelserna i denna lag om
meddelande av tillstånd till vissa
företag i vatten tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller rå-
der det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att
bestämmelserna i denna lag om
meddelande av tillstånd till vissa
företag i vatten skall tillämpas.
Är Sverige i krig, skall
bestämmelserna i denna lag om
meddelande av tillstånd till viss
vattenverksamhet tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller
råder det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att
bestämmelserna i denna lag om
meddelande av tillstånd till viss
vattenverksamhet skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning
inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller
godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det
underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

2 §2
För bättre utnyttjande av
vattenkraft får, efter ansökan hos
vattendomstolen enligt 13 kap.
vattenlagen (1983:291), tillstånd
enligt denna lag lämnas till
tillfällig vattenreglering eller
annat vattenföretag, som avses i 1
kap. 3 § första stycket 1
vattenlagen, eller också ändrade
bestämmelser meddelas om
innehållande eller tappning av
vatten, om åtgärden prövas ur
allmän synpunkt medföra fördelar,
som överväger kostnaderna samt
skadorna och olägenheterna av
den.
För bättre utnyttjande av
vattenkraft får, efter ansökan hos
miljödomstolen enligt miljöbalken,
tillstånd enligt denna lag lämnas
till tillfällig vattenreglering eller
annan vattenverksamhet, som
avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken,
eller också ändrade bestämmelser
meddelas om innehållande eller
tappning av vatten, om åtgärden
prövas ur allmän synpunkt
medföra fördelar, som överväger
kostnaderna samt skadorna och
olägenheterna av den.

3 §3
Bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) skall tillämpas på
företag enligt denna lag, om inte
annat föranleds av bestämmelserna
i det följande.
Bestämmelserna i miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet skall tillämpas
på vattenverksamhet enligt denna
lag, om inte annat föranleds av
bestämmelserna i det följande.

4 §
Tillstånd till företag enligt
denna lag skall meddelas för viss
tid, högst tre år.
Tillstånd till vattenverksamhet
enligt denna lag skall meddelas för
viss tid, högst tre år.
Sedan tiden för tillståndet el-
ler, om nytt tillstånd meddelats,
tiden därför gått till ända, skall
sökanden vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att återställa
förhållandena i lämpligt skick.
Vattendomstolen har att i samband
med tillståndet meddela
erforderliga bestämmelser härom.
Sedan tiden för tillståndet
eller, om nytt tillstånd
meddelats, tiden därför gått till
ända, skall sökanden vidtaga de
åtgärder, som erfordras för att
återställa förhållandena i lämpligt
skick. Miljödomstolen har att i
samband med tillståndet meddela
erfordeliga bestämmelser härom.

5 §4
Bestämmelsen i 3 kap. 4 §
vattenlagen (1983:291) skall inte
äga tillämpning i fråga om företag
enligt denna lag.
Bestämmelsen i 11 kap. 6 §
första stycket miljöbalken skall
inte äga tillämpning i fråga om
vattenverksamhet enligt denna lag.

6 §5
Bestämmelserna i 7 kap.
vattenlagen (1983:291) om
vattenreglering med
tvångsdelaktighet gäller inte
regleringar, som avses i denna lag.
Är det uppenbart, att en reglering
är till nytta för annan som
tillgodogör vattenkraft, är denne
dock skyldig att i den mån så kan
anses skäligt bidra till kostnaden
för regleringen. I fråga om talan
om sådant bidrag tillämpas
vattenlagens bestämmelser om
stämningsmål.
Bestämmelserna i 5 kap. lagen
(0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet angående
vattenreglering med
tvångsdelaktighet gäller inte
regleringar, som avses i denna lag.
Är det uppenbart, att en reglering
är till nytta för annan som
tillgodogör vattenkraft, är denne
dock skyldig att i den mån så kan
anses skäligt bidra till kostnaden
för regleringen. I fråga om talan
om sådant bidrag tillämpas
bestämmelserna om stämningsmål
i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet.
I fråga om förvaltningen av ett
vattenregleringsföretag med flera
deltagare gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter är stadgat om
samfälligheter enligt vattenlagen.
I fråga om förvaltningen av en
vattenreglering med flera
deltagare gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter är stadgat om
samfälligheter enligt lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

7 §6
I stället för bestämmelserna i
11 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen
(1983:291) gäller vid tillämpning
av denna lag i fråga om
vattenföretag som där avses
bestämmelserna i 11 kap. 3 §
vattenlagen.
I stället för bestämmelserna i
17 kap. 1 § miljöbalken gäller vid
tillämpning av denna lag i fråga
om vattenverksamhet som där
avses bestämmelserna i 17 kap.
3 § miljöbalken.
Bestämmelserna i 11 kap.
7 11 §§ och 13 kap. 19 § andra
stycket vattenlagen skall inte gälla
i fråga om företag enligt denna
lag.
Bestämmelserna i 6 kap. 4 5 §§
miljöbalken skall inte gälla i fråga
om vattenverksamhet enligt denna
lag.

9 §7
Vid meddelande av tillstånd till
företag enligt denna lag får
vattendomstolen, om det behövs
för att undvika dröjsmål med
företaget, skjuta upp frågan om de
föreskrifter, som erfordras
angående ersättning, avgifter eller
annat. Därvid tillämpas 13 kap. 49
§ andra femte styckena
vattenlagen (1983:291).
Vid meddelande av tillstånd till
vattenverksamhet enligt denna lag
får miljödomstolen, om det behövs
för att undvika dröjsmål med
verksamheten, skjuta upp frågan
om de föreskrifter, som erfordras
angående ersättning, avgifter eller
annat. Därvid tillämpas 22 kap.
27 § andra femte stycket
miljöbalken.

10 §
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
företaget äger bestånd. Har
tillstånd till företaget tagits i
anspråk, skall sådan ersättning
utgå för hela den tid därefter, för
vilken tillståndet meddelats, om ej
vattendomstolen förordnar
annorlunda.
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
verksamheten pågår. Har tillstånd
till företaget tagits i anspråk, skall
sådan ersättning utgå för hela den
tid därefter, för vilken tillståndet
meddelats, om ej miljödomstolen
förordnar annorlunda.
När skäl äro därtill, må
vattendomstolen höja eller sänka
ersättning, som fastställts att utgå
för år eller del av år, eller meddela
nya eller ändrade bestämmelser
om vidtagande av åtgärder, som
kunna erfordras för tillgodoseende
av allmän eller enskild rätt.
När skäl äro därtill, må
miljödomstolen höja eller sänka
ersättning, som fastställts att utgå
för år eller del av år, eller meddela
nya eller ändrade bestämmelser
om vidtagande av åtgärder, som
kunna erfordras för tillgodoseende
av allmän eller enskild rätt.

11 §
Vattendomstols beslut, vari-
genom meddelats bestämmelser
om skyldighet att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet till
följd av företag enligt denna lag
eller att utgiva ersättning därför,
skall, såframt tillståndet till
företaget tagits i anspråk, gå i
verkställighet som om det vunnit
laga kraft, där ej annorlunda
förordnas.

Belopp, som i enlighet med
vattendomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.
Miljödomstols beslut, varigenom
meddelats bestämmelser om
skyldighet att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet till
följd av vattenverksamhet enligt
denna lag eller att utgiva ersättning
därför, skall, såframt tillståndet till
verksamheten tagits i anspråk, gå i
verkställighet som om det vunnit
laga kraft, där ej annorlunda
förordnas.
Belopp, som i enlighet med
miljödomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.

12 §8
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte
förutsetts av vattendomstolen
skall, för att få tas upp till
prövning, anmälas till
vattendomstolen inom fem år eller
den längre tid, högst tolv år, som
vattendomstolen kan ha
föreskrivit, räknat från det tiden
för tillståndet eller, om nytt
tillstånd meddelats, tiden därför
gått till ända. Efterföljes företag
enligt denna lag av företag, vartill
tillstånd meddelas enligt
vattenlagen (1983:291), får
anspråk med anledning av det
förra företaget framställas inom
den tid, som gäller för det senare
företaget enligt 15 kap. 17 § tredje
stycket vattenlagen. Anmälan om
ersättningsanspråk skall vara
skriftlig och den skall ges in till
vattendomstolen i två exemplar.
Vattendomstolen skall i domen
erinra om vad skadelidande har att
iaktta.
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte
förutsetts av miljödomstolen skall,
för att få tas upp till prövning,
anmälas till miljödomstolen inom
fem år eller den längre tid, högst
tolv år, som miljödomstolen kan ha
föreskrivit, räknat från det tiden
för tillståndet eller, om nytt
tillstånd meddelats, tiden därför
gått till ända. Efterföljes
vattenverksamhet enligt denna lag
av vattenverksamhet, vartill
tillstånd meddelas enligt
miljöbalken, får anspråk med
anledning av den förra
verksamheten framställas inom
den tid, som gäller för den senare
verksamheten enligt 24 kap. 13 §
tredje eller fjärde stycket
miljöbalken. Anmälan om
ersättningsanspråk skall vara
skriftlig och den skall ges in till
miljödomstolen i två exemplar.
Miljödomstolen skall i domen
erinra om vad skadelidande har att
iaktta.

15 §9
Bestämmelserna i 4 kap. 5 §
andra och tredje styckena
vattenlagen (1983:291) hindrar
inte att ansökan om tillstånd till
åtgärder enligt denna lag tas upp
till prövning.
Bestämmelserna i 17 § andra
och tredje stycket lagen (0000) om
införande av miljöbalken hindrar
inte att ansökan om tillstånd till
åtgärder enligt denna lag tas upp
till prövning.

16 §10
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen av vattendomstolen
tillställas länsstyrelsen i det län,
inom vilket företaget
huvudsakligen skall verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelserna i
13 kap. 29 och 37 §§ vattenlagen
(1983:291) får i brådskande fall
de i dessa lagrum angivna
fristerna begränsas. Parterna skall
dock beredas skäligt rådrum.
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen av miljödomstolen
tillställas länsstyrelsen i det län,
inom vilket vattenverksamheten
huvudsakligen skall utövas.
Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelsen i
22 kap. 17 § miljöbalken får i
brådskande fall den i detta lagrum
angivna fristen begränsas. Parterna
skall dock beredas skäligt rådrum.

17 §11
I mål enligt denna lag får på
begäran av sökanden vattendom-
stolen utan huvudförhandling i
brådskande fall medge att åtgärder
för vattenföretaget vidtas, innan
frågan om sådana åtgärder
slutligen avgörs. Är fråga om
åtgärd, som omfattar vidlyftigare
arbete, eller är avsevärt intrång på
allmän eller enskild rätt att befara
därav, får förordnande meddelas
endast om riket är i krig.
När synnerliga skäl föreligger,
får vattendomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 4 kap.
1 § andra stycket vattenlagen
(1983:291) påbörja arbete, som
där avses.
Vattendomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när
förhållandena föranleder det.
I mål enligt denna lag får på
begäran av sökanden
miljödomstolen utan
huvudförhandling i brådskande
fall medge att åtgärder för
vattenföretaget vidtas, innan
frågan om sådana åtgärder
slutligen avgörs. Är fråga om
åtgärd, som omfattar vidlyftigare
arbete, eller är avsevärt intrång på
allmän eller enskild rätt att befara
därav, får förordnande meddelas
endast om riket är i krig.
När synnerliga skäl föreligger,
får miljödomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 11 kap.
10 § miljöbalken påbörja arbete,
som där avses.

Miljödomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när
förhållandena föranleder det.

18 §12
Är riket i krig och är med
hänsyn till kraftförsörjningen
oundgängligen erforderligt att
åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan
dröjsmål, får regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer förordna att åtgärden
får, ändå att den är av beskaffenhet
att vattendomstolens medgivande
därtill skall inhämtas, vidtas utan
föregående prövning av
vattendomstolen. Vidtar någon
åtgärd med stöd av vad nu sagts,
skall han ofördröjligen efter dess
verkställande göra ansökan hos
vattendomstolen om godkännande
av åtgärden.
Är riket i krig och är med
hänsyn till kraftförsörjningen
oundgängligen erforderligt att
åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan
dröjsmål, får regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer förordna att åtgärden
får, ändå att den är av beskaffenhet
att miljödomstolens medgivande
därtill skall inhämtas, vidtas utan
föregående prövning av
miljödomstolen. Vidtar någon
åtgärd med stöd av vad nu sagts,
skall han ofördröjligen efter dess
verkställande göra ansökan hos
miljödomstolen om godkännande
av åtgärden.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för
underlåtenhet att göra sådan
ansökan gäller vad i vattenlagen
(1983:291) stadgas för fall som
avses i 4 kap. 4 § samma lag.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för
underlåtenhet att göra sådan
ansökan gäller vad i miljöbalken
stadgas för fall som avses i 11 kap.
16 § samma lag.

19 §13
Säkerhet, som avses i 13 kap. 49
och 50 §§ vattenlagen (1983:291),
skall i mål, varom är fråga i denna
lag, gälla all ersättning, som icke
skall erläggas innan meddelat till-
stånd tages i anspråk, ävensom
kostnader för åtgärd, som
vattendomstolen kan ha föreskrivit
med stöd av 4 § andra stycket.

Säkerhet, som avses i 22 kap. 27
och 28 §§ miljöbalken, skall i mål,
varom är fråga i denna lag, gälla
all ersättning, som icke skall
erläggas innan meddelat tillstånd
tages i anspråk, ävensom
kostnader för åtgärd, som
miljödomstolen kan ha föreskrivit
med stöd av 4 § andra stycket.

______________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln
dels att 3, 4, 10, 10 a, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 2 a, 3 a, 3 b, 4 a,
4 b, 4 c och 5 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §

Vid utforskning av
kontinentalsockeln och vid
utvinning av naturtillgångar från
den skall bestämmelserna i 2 kap.
miljöbalken gälla även när
verksamheten bedrivs utanför
territorialgränsen.

3 §1
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela
tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning
eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna
naturtillgångar från denna.
Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.
Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i
första stycket får äga rum utan tillstånd.
I ärenden om tillstånd att
utvinna naturtillgångar från
kontinentalsockeln skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.

3 a §

Vid prövning av tillstånd att
utforska kontinentalsockeln eller
att utvinna naturtillgångar från
den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att
utvinna naturtillgångar från
kontinentalsockeln tillämpas
dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
tillstånd att genom borrning eller
sprängning utforska
kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från den. I
fråga om förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar
samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

3 b §

Vid prövning av tillstånd till
sådan täkt på kontinentalsockeln
som avses i 12 kap. 1 § första
stycket miljöbalken skall behovet
av materialet som kan utvinnas
vägas mot de skador på djur- och
växtlivet och på miljön i övrigt
som täkten kan befaras orsaka.
Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra
livsbetingelserna för någon djur-
eller växtart som är hotad, sällsynt
eller i övrigt hänsynskrävande.

4 §2
Vid tillstånd skall fogas de
villkor som är påkallade från
allmän synpunkt, såsom villkor om
företagets ledning, sättet för
arbetenas utförande, anläggningar
på kontinentalsockeln för
arbetena, karta över arbetena,
provtagning, rapportering rörande
verksamheten, användning av
produkterna och åtgärder till
bevarande av fyndighet eller
borrhål, samt de villkor som
behövs till skydd för miljön eller
till skydd för sjöfarten, fisket eller
annat allmänt eller enskilt
intresse.
När tillstånd meddelas, kan
bestämmas i vilken omfattning
undersökning eller utvinning skall
ske för att den rätt som grundas på
tillståndet skall äga bestånd.

Tillstånd kan även förbindas
med villkor om statligt deltagande
i verksamheten eller om utgivande
till staten av avgifter för
tillståndet, beräknade i
förhållande till mängden eller
värdet av utvunna produkter eller
på annat sätt, eller av andel av
produkterna eller med annat
liknande villkor.
Ett tillstånd skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att skydda
människors hälsa och miljön mot
skador och olägenheter, främja en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och andra
resurser samt trygga säkerheten.

Villkoren kan bland annat avse
åtgärder för att förebygga luft-
eller vattenföroreningar, skydda
djur- och växtlivet, bevara
fyndigheter eller borrhål eller
skydda sjöfarten eller fisket. De
kan avse sättet att leda företaget,
utföra arbetet, utforma
anläggningar på
kontinentalsockeln för arbetena
eller använda produkterna.
Villkoren kan också avse krav på
kartor över arbetena,
provtagningar och rapportering
av verksamheten.

4 a §

Ett tillstånd får förenas med
ytterligare eller ändrade villkor,
om det genom verksamheten har
uppkommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när
tillståndet meddelades eller om
verksamheten med någon
betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds.
Med stöd av denna paragraf får
inte meddelas så ingripande
villkor att verksamheten inte
längre kan bedrivas eller att den
avsevärt försvåras.

4 b §

När ett tillstånd meddelas, kan
det bestämmas vilken omfattning
en undersökning eller utvinning
skall få ha för att den rätt som
grundas på tillståndet skall
fortsätta att gälla.
Tillstånd kan även förbindas
med villkor om att staten skall
delta i verksamheten eller om att
avgifter skall betalas till staten för
tillståndet eller med något annat
liknande villkor. Avgifterna skall
vara beräknade antingen i
förhållande till mängden eller
värdet av de utvunna produkterna
eller av andelar av dessa eller på
något annat sätt.

4 c §
Ett tillstånd får för sin giltighet
göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten
ställer säkerhet för kostnaderna
för att ta bort anläggningar och
för andra åtgärder för
återställning. Staten, kommuner,
landsting och kommunalförbund
behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
beslut fattas om ytterligare
säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av tillståndsmyndigheten
och förvaras av länsstyrelsen i det
län där verksamheten bedrivs eller
som närmaste del av Sveriges
sjöterritorium ligger i.

5 a §

Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar
och vidta andra åtgärder för
återställning, om inte detta är
obehövligt från allmän eller
enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta
sådana åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av
tillståndsmyndigheten i samband
med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite
förelägga honom att fullgöra dem.

10 §3
Inom anläggning och
säkerhetszon utanför
territorialgränsen tillämpas svensk
lag med undantag av
bestämmelserna i
miljöskyddslagen (1969:387), om
inte annat följer av 10 a §, samt i
minerallagen (1991:45),
vattenlagen (1983:291) och
lagstiftningen angående jakt och
fiske. Därvid anses anläggningen
och zonen belägna inom närmaste
del av Sveriges sjöterritorium.
Inom anläggning och
säkerhetszon utanför
territorialgränsen tillämpas svensk
lag med undantag av
bestämmelserna i minerallagen
(1991:45) och lagstiftningen
angående jakt och fiske. Därvid
anses anläggningen och zonen
belägna inom närmaste del av
Sveriges sjöterritorium.

Om annat inte framgår av
10 a §, skall tillståndsprövning
enligt miljöbalken dock inte ske för
utforskning och utvinning inom
anläggning och säkerhetszon
utanför territorialgränsen, om
verksamheten har tillståndsprövats
av regeringen enligt denna lag.

10 a §4
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag verksamhet som skall bedrivas
utanför territorialgränsen, får
regeringen, om det finns särskilda
skäl, som villkor för tillståndet
ange att prövning enligt
miljöskyddslagen (1969:387) skall
ske hos den myndighet som
regeringen bestämmer. Vad som
nu har föreskrivits gäller endast
om tillstånd enligt
miljöskyddslagen behövs för en
motsvarande verksamhet innanför
territorialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket.
Regeringen skall ange vilken
myndighet som skall utöva tillsyn
enligt miljöskyddslagen över
verksamheten.
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag en verksamhet som skall
bedrivas utanför territorialgränsen,
får regeringen, om det finns
särskilda skäl, som villkor för
tillståndet ange att
tillståndsprövning enligt 9 kap.
miljöbalken skall ske hos den
myndighet som regeringen
bestämmer. Detta gäller dock
endast om tillstånd enligt 9 kap.
miljöbalken behövs för en
motsvarande verksamhet innanför
territorialgränsen.
Miljöbalken skall tillämpas på
en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket.
Regeringen skall ange vilken
myndighet som skall utöva tillsyn
enligt miljöbalken över
verksamheten.
11 §
Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner
naturtillgångar från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning
eller utvinning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den
som
1) bryter mot föreskrift som
meddelats med stöd av 4 § första
stycket,
Till samma straff döms den som

1) bryter mot ett villkor som har
meddelats med stöd av 4 eller
4 a §,
2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller
föreskriver med stöd av 8 § andra eller tredje stycket eller
3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med
tillstånd eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra
stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller
föreskrift som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.

12 §
Har innehavare av tillstånd
underlåtit att ställa sig till
efterrättelse föreskrift som
meddelats med stöd av 4 § första
stycket eller vad som åligger
honom enligt 9 § eller att
efterkomma anfordran eller
föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 8 § andra
eller tredje stycket, äger
tillsynsmyndigheten ålägga honom
vid vite att fullgöra sina
skyldigheter.
Har en innehavare av ett
tillstånd underlåtit att följa villkor
som har meddelats med stöd av 4
eller 4 a § eller vad han är skyldig
att göra enligt 9 § eller att följa en
anfordran eller föreskrift som en
tillsynsmyndighet har meddelat
med stöd av 8 § andra eller tredje
stycket, får tillsynsmyndigheten
ålägga honom vid vite att fullgöra
sina skyldigheter.
Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger
tillsynsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta
genom polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens
bekostnad.

______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har
meddelats före denna lags ikraftträdande.
4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd
enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet
av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett
efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse
av 10 a § tillämpas.

Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

30 §
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig får
huvudmannen stänga av
vattentillförseln till fastigheten,
om han ej genom anmaning har
kunnat åstadkomma rättelse och
avstängning kan ske utan att
sanitär olägenhet uppkommer.
Kostnad för avstängningsåtgärd
får påföras fastighetsägaren.
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig får
huvudmannen stänga av
vattentillförseln till fastigheten,
om han ej genom anmaning har
kunnat åstadkomma rättelse och
avstängning kan ske utan att
olägenhet för människors hälsa
uppkommer. Kostnad för
avstängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 §, 4 kap. 10 a §, 7 kap. 2 och 9 §§,
9 kap. 1 och 7 §§ samt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller
områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen
eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller annan
därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör
vad nu har sagts ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att
medgivandet skall kunna utnyttas.
Om det finns särskilda skäl, får
undantag medges från
bestämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag
prövas på begäran av
lantmäterimyndigheten av
länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal
myndighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
Om det finns särskilda skäl, får
undantag medges från
bestämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag
prövas på begäran av
lantmäterimyndigheten av
länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal
myndighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.

4 kap.

10 a §3
Om ansökan har gjorts om
fastighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
medgivande enligt
naturvårdslagen (1964:822), får
lantmäterimyndigheten efter
samtycke av sökanden begära
sådant medgivande.
Om ansökan har gjorts om
fastighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
medgivande enligt 7 kap.
miljöbalken, får
lantmäterimyndigheten efter
samtycke av sökanden begära
sådant medgivande.

7 kap.

2 §
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt led-
ningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till
förmån för ett vattenföretag enligt
8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
får bildas genom
fastighetsreglering endast om
tillstånd till företaget har
meddelats enligt vattenlagen eller
om det är uppenbart att varken
allmänna eller enskilda intressen
skadas genom företagets inverkan
på vattenförhållandena. Andra
servitut som kan upplåtas enligt
vattenlagen får inte bildas genom
fastighetsreglering.
Servitut som avser
vattenverksamhet och kan upplåtas
med stöd av 28 kap. 10 §
miljöbalken får bildas genom
fastighetsreglering endast om
tillstånd till verksamheten har
meddelats enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöbalken eller
om det är uppenbart att varken
allmänna eller enskilda intressen
skadas genom verksamhetens
inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut till förmån för
vattenverksamhet som kan
upplåtas enligt miljöbalken får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i
andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom
fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

9 §
Servitut, som har tillkommit till
förmån för ett vattenföretag med
stöd av 8 kap. 1 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande
äldre bestämmelser, får ändras
eller upphävas endast om åtgärden
inte medför olägenhet av någon
betydelse för företaget. Andra
servitut som har tillkommit med
stöd av vattenlagen eller
motsvarande äldre lagstiftning får
inte ändras eller upphävas genom
fastighetsreglering.
Servitut, som avser
vattenverksamhet och har
tillkommit med stöd av 28 kap. 10
§ miljöbalken eller motsvarande
äldre bestämmelser, får ändras
eller upphävas endast om åtgärden
inte medför olägenhet av någon
betydelse för verksamheten. Andra
servitut som har tillkommit med
stöd av miljöbalkens regler om
vattenverksamhet eller
motsvarande äldre lagstiftning får
inte ändras eller upphävas genom
fastighetsreglering.
Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller
enskilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller
motsvarande äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom
fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan
fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

9 kap.

1 §4
Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lant-
mäterimyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägarna
gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens
syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.
Beslut enligt första stycket får
inte avse företag som skulle
väsentligt ändra arten och
omfattningen av regleringen eller
andra vattenföretag än sådana
markavvattningsföretag, för vilka
tillståndsplikt föreligger enbart på
grund av 4 kap. 2 § andra stycket
vattenlagen (1983:291).
Ett beslut enligt första stycket
får inte avse företag som skulle
väsentligt ändra arten och
omfattningen av regleringen.
Beslutet får inte heller avse
vattenverksamhet, utom
1. sådan dränering av
jordbruksmark som enligt 11 kap.
13 § andra stycket miljöbalken inte
kräver tillstånd, och
2. annan markavvattning, vars
inverkan på vattenförhållandena
uppenbarligen inte skadar vare sig
allmänna eller enskilda intressen.
Kan till följd av andra stycket
företag icke utföras som
gemensamt arbete enligt denna
lag eller är sådant utförande icke
lämpligt, får
lantmäterimyndigheten förordna
om prövning enligt vattenlagen
eller anläggningslagen.
Kan till följd av andra stycket
vattenverksamhet eller annat
företag icke utföras som
gemensamt arbete enligt denna lag
eller är sådant utförande icke
lämpligt, får
lantmäterimyndigheten förordna
om prövning enligt miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet eller enligt
anläggningslagen.

7 §5
Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, får
lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning
av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet
med bestämmelserna i anläggningslagen.
Finnes fråga som avses i första
stycket böra prövas särskilt enligt
vattenlagen eller
anläggningslagen, skall
lantmäterimyndigheten förordna
om sådan prövning.
Finnes fråga som avses i första
stycket böra prövas särskilt enligt
miljöbalken och lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet eller enligt
anläggningslagen, skall
lantmäterimyndigheten förordna
om sådan prövning.
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om
fördelning av kostnader för driften
prövats enligt vattenlagen.
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om
fördelning av kostnader för driften
prövats enligt lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

14 kap.

1 §
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om
fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller
av servitut, skall frågan prövas vid
fastighetsbestämning, om det
behövs för fastighetsbildningen. I
fråga om servitut som har
tillkommit med stöd av
vattenlagen (1983:291) eller
motsvarande äldre lagstiftning får
en sådan bestämning endast avse
servitut enligt 8 kap. 1 §
vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser.
På ansökan av sakägare får även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller
av servitut, som tillkommit vid
avvittring eller enligt
lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 8 kap. 1 § vattenlagen eller
motsvarande äldre bestämmelser,
såvida icke frågans avgörande
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att
påkalla fastighetsbestämning
tillkommer kommunen såvitt
gäller område med detaljplan eller
områdesbestämmelser eller
område beträffande vilket fråga
väckts om upprättande av sådan
plan eller sådana bestämmelser.
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om
fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt
eller av servitut, skall frågan
prövas vid fastighetsbestämning,
om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om
servitut för vattenverksamhet som
har tillkommit med stöd av
miljöbalken eller motsvarande
äldre lagstiftning får en sådan
bestämning endast avse servitut
enligt 28 kap. 10 § miljöbalken
eller motsvarande äldre
bestämmelser.
På ansökan av sakägare får även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens
beskaffenhet eller om beståndet
eller omfånget av ledningsrätt eller
av servitut, som tillkommit vid
avvittring eller enligt
lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser,
såvida icke frågans avgörande
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att
påkalla fastighetsbestämning
tillkommer kommunen såvitt
gäller område med detaljplan eller
områdesbestämmelser eller
område beträffande vilket fråga
väckts om upprättande av sådan
plan eller sådana bestämmelser.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. I fråga om förrättningar som har påbörjats före ikraftträdandet gäller
9 kap. 1 § andra stycket i sin äldre lydelse.

Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)1
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 a, 15 18, 26, 28, 32, 35, 63 och 74 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 14 a, 14 b, 14 c
och 54 §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 a §
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.

Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2 4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas. Upprättande av
arbetsplan enligt denna lag skall
därvid jämställas med meddelande
av tillstånd enligt miljöbalken.

14 a §

Den som planerar att bygga en
väg skall genomföra en förstudie. I
förstudien skall förutsättningarna
för den fortsatta planeringen
klarläggas. Förstudien skall även
ange om en vägutredning enligt
14 b § behövs innan en arbetsplan
upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien
skall den som avser att bygga en
väg samråda enligt 6 kap. 4 §
första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
sina stadgar har till ändamål att ta
till vara naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen samt med den
allmänhet som kan antas bli
särskilt berörd.
Efter samrådet skall den
länsstyrelse, inom vars område
vägbyggnadsprojektet
huvudsakligen skall utföras, enligt
6 kap. 4 § tredje stycket
miljöbalken besluta om projektet
kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan. Beslutet skall
fattas efter samråd med övriga
berörda länsstyrelser.
Bestämmelser om planer och
planeringsunderlag finns i 6 kap.
11 12 §§ miljöbalken.

14 b §

En vägutredning skall
genomföras när det i förstudien
har klarlagts att alternativa
vägsträckningar behöver studeras.
Vägutredningen skall utgöra
underlag för val av vägsträckning
och trafikteknisk standard.
Alternativa vägsträckningar skall
jämföras såväl sinsemellan som
med alternativet att behålla
befintlig väg. En förbättring av
befintlig väg skall också studeras,
om inte särskilda skäl föranleder
annat.
En vägutredning skall innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning
och de uppgifter i övrigt som
behövs för att kunna utvärdera
och välja alternativ.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i
vägutredningen.
När det gäller förfarandet för
att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3
§, 5 7 §§, 8 § första stycket och
10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

14 c §

Vägverket skall med eget
yttrande överlämna frågan om
byggande av väg till regeringen
för prövning enligt 17 kap. 1 §
miljöbalken. Detsamma gäller om
regeringen enligt 17 kap. 3 §
miljöbalken har förbehållit sig
prövningen av vägens tillåtlighet.
Regeringens prövning skall ske på
grundval av en upprättad
vägutredning enligt 14 b §.

15 §2
För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.
I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för
genomförandet av
vägbyggnadsföretaget. Planen
skall även innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning och
de uppgifter som i övrigt behövs
för att genomföra företaget.

I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för att
genomföra vägbyggnadsprojektet.
Planen skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning och
de uppgifter som i övrigt behövs
för att genomföra projektet.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i
arbetsplanen.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall innehålla en redovisning av
de väntade miljöeffekterna samt
förslag till erforderliga
skyddsåtgärder eller andra
försiktighetsmått som behövs för
att förebygga störningar eller
andra olägenheter från trafiken.

När det gäller kraven på miljö-
konsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10 12 §§
miljöbalken tillämpas.

16 §3
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt ske med
berörda fastighetsägare och
myndigheter samt andra som kan
ha ett väsentligt intresse i saken.
Samråd skall alltid ske med de
naturvårdsmyndigheter som
berörs.
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt ske med
berörda fastighetsägare och
myndigheter samt andra som kan
ha ett väsentligt intresse i saken.
Samråd skall alltid ske med de
miljövårdsmyndigheter som
berörs. I de fall länsstyrelsen
under förstudien har beslutat att
vägprojektet kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan, skall ett
utökat samråd med
miljökonsekvensbedömning ske
enligt 6 kap. 5 6 §§ miljöbalken,
om inte ett sådant samråd har
skett enligt 14 b §.
Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i
fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast om-
byggnad av väg, får förfarandet
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas
tillfälle att yttra sig. Detta skall
även tillämpas på en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen för ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.
Avser arbetsplan endast om-
byggnad av väg, får förfarandet
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas
tillfälle att yttra sig. Detta skall
även tillämpas på en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen för ett vägbyggnadsprojekt
som ännu inte är färdigställt.

17 §4
En arbetsplan skall ställas ut för
granskning.
En arbetsplan skall ställas ut för
granskning. Därvid gäller vad som
i 6 kap. 8 § första stycket
miljöbalken sägs om att
miljökonsekvensbeskrivning skall
kungöras och hållas tillgänglig för
allmänheten.
En arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser, behöver inte ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark
behöver tas i anspråk med vägrätt
eller rätt som avses i 35 § eller om
ett sådant ianspråktagande
skriftligen medgivits av berörda
fastighetsägare och innehavare av
nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Under samma förutsättningar kan
utställelse underlåtas i fråga om en
arbetsplan som innefattar endast
ändring av planen för ett
vägbyggnadsföretag som ännu ej
är färdigställt.
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark
behöver tas i anspråk med vägrätt
eller rätt som avses i 35 § eller om
ett sådant ianspråktagande
skriftligen medgivits av berörda
fastighetsägare och innehavare av
nyttjanderätt eller servitutsrätt.
Under samma förutsättningar kan
utställelse underlåtas i fråga om en
arbetsplan som innefattar endast
ändring av planen för ett
vägbyggnadsprojekt som ännu inte
är färdigställt.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket är en motorväg
eller motortrafikled eller annan
väg som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall
väghållningsmyndigheten införa
kungörelse om
miljökonsekvensbeskrivningen i
Post- och Inrikes Tidningar och i
den eller de ortstidningar som
väghållnings-myndigheten
bestämmer. I kungörelsen skall
anges var beskrivningen hålls
tillgänglig och att skriftliga
anmärkningar mot
miljökonsekvensbeskrivningen
skall lämnas till
väghållningsmyndigheten inom en
viss angiven tid, minst fyra veckor
efter det att kungörelsen var införd
i Post- och Inrikes Tidningar.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket av länsstyrelsen
har antagits medföra en betydande
miljöpåverkan, skall arbetsplanen
ändå ställas ut enligt första
stycket.

18 §
Arbetsplan fastställs av
vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning,
hänskjuts frågan om fastställelse
av planen till regeringens
prövning.
Arbetsplan fastställs av
Vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om Vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning,
hänskjuts frågan om fastställelse
av planen till regeringens
prövning. Innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen
samt resultatet av samråd och
yttranden skall beaktas då
arbetsplanen fastställs.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje
stycket behöver fastställelse inte ske.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom
fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft,
vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och
det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om
synnerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.

Ett beslut om fastställelse av en
arbetsplan eller en förlängning av
giltighetstiden skall kungöras. Har
samråd enligt 6 kap. 6 §
miljöbalken hållits med ansvarig
myndighet i annat land skall denna
informeras.

26 §
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall väg-
området hållas i ett sådant skick att
skäliga sanitära hänsyn och
trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Detsamma gäller i fråga om mark
till en bredd av 25 meter intill
parkeringsplats eller rastplats som
är väganordning, i den mån
allmänheten har tillträde till
marken. Inom områden med
detaljplan gäller detta stycke
endast vägområden för motorväg
eller motortrafikled.
Genom renhållning skall väg-
området hållas i ett sådant skick att
olägenheter för människors hälsa
förebyggs eller avhjälps och så att
skäliga trevnadshänsyn blir
tillgodosedda. Detsamma gäller i
fråga om mark till en bredd av 25
meter intill parkeringsplats eller
rastplats som är väganordning, i
den mån allmänheten har tillträde
till marken. Inom områden med
detaljplan gäller detta stycke
endast områden för motorväg eller
motortrafikled. Ytterligare krav i
fråga om renhållning inom
områden där detta stycke gäller
får inte ställas med stöd av
miljöbalken.
De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och
andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också ser-
viceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan
vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för
drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

28 §
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall
upprättas en arbetsplan, vari anges
den mark som behöver tas i
anspråk. Bestämmelserna i 13, 14
och 16 20 §§ skall därvid
tillämpas. Såvitt angår
tillämpningen av 16 § tredje
stycket, 17 § tredje stycket och
18 § andra stycket skall
arbetsplanen anses som en sådan
plan som avser endast ombyggnad
av väg.
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall
upprättas en arbetsplan, vari anges
den mark som behöver tas i
anspråk. Bestämmelserna i 13 20
§§ skall därvid tillämpas. Såvitt
angår tillämpningen av 16 § tredje
stycket, 17 § tredje stycket och 18
§ andra stycket skall arbetsplanen
anses som en sådan plan som avser
endast ombyggnad av väg.

32 §
Vägrätt upphör när vägen
drages in. Väghållaren får föra
bort vad som anbringats inom
vägområdet för vägändamål, om ej
länsstyrelsen bestämmer annat
med hänsyn till att fråga
uppkommit om markens
användning som enskild väg.
Vägrätt upphör när vägen dras
in. Väghållaren är skyldig att i den
omfattning det behövs ställa i
ordning vägområdet och vidta
åtgärder för att förebygga att
områdets skick vållar störningar
och olägenheter i framtiden.
Väghållaren får föra bort vad som
har anbringats inom vägområdet
för vägändamål, om inte
länsstyrelsen bestämmer annat
med hänsyn till att fråga har
uppkommit om markens
användning som enskild väg.
Vad som ej förts bort inom ett år
efter det att vägen dragits in
tillfaller fastighetens ägare.
Länsstyrelsen kan förlänga tiden,
om särskilda skäl föreligger.
Vad som inte har förts bort
inom ett år efter det att vägen
dragits in tillfaller fastighetens
ägare. Länsstyrelsen kan förlänga
tiden, om särskilda skäl föreligger.

35 §
Har i fastställd arbetsplan för
vägbyggnadsföretag mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts för
upplag eller liknande ändamål i
samband med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.
Har i fastställd arbetsplan för
vägbyggnadsprojekt mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts för
upplag eller liknande ändamål i
samband med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.

38 §
Behöver väghållare till drift av
väg taga sten, grus, sand eller jord
på mark som tillhör annan än
staten och kan detta ske utan
avsevärd olägenhet, kan
länsstyrelsen på framställning av
väghållningsmyndigheten
föreskriva att rätt till sådan täkt
skall upplåtas. Länsstyrelsen
meddelar därvid de föreskrifter
som behövs för rättens utövande.

54 §

Föreskrifter som meddelas med
stöd av 43 48 §§ får avse även
åtgärder för att begränsa eller
motverka skada eller olägenhet på
människors hälsa eller
omgivningen eller andra åtgärder
till skydd för miljön. Om sådana
föreskrifter inte är tillräckliga, kan
tillstånd vägras.

63 §
Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande
ändamål i samband med byggande av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp snöskärm,
5. till täkt för drift av väg.

Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i
34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till följd av ett föreläggande som
har meddelats med stöd av 52 §. För skador som har uppstått till följd av
åtgärder som avses i 53 § utgår ersättning endast om skadorna är
avsevärda.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har
avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

74 §5
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
38, 45 47 §, 48 § andra stycket,
52, 53 § eller 64 § andra stycket
får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första stycket får överklagas hos
regeringen.
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
45 47 §, 48 § andra stycket, 52,
53 § eller 64 § andra stycket får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt
14 a § tredje stycket, 14 b § andra
stycket eller 15 § andra stycket får
inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första och andra styckena får
överklagas hos regeringen.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 §
skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1971:850) med anledning
av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
Härigenom föreskrivs att lagen (1971:850) med anledning av gräns-
älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

Kapitlen 1 9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag.
Bestämmelserna har den lydelse
som härvid fogad bilaga utvisar.
Kapitlen 1 9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag.
Bestämmelserna har den lydelse
som härvid fogad bilaga utvisar.
Vad som sägs om
vattenöverdomstolen i 8 kap. art.
15 skall dock avse
Miljööverdomstolen.

____________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §1
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller
områdesbestämmelser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen
eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får
på begäran av
lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som
avses i andra stycket. Frågor om
undantag prövas av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av
kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i
vissa fall följer av 19 c §
naturvårdslagen (1964:822).
Om det finns särskilda skäl, får
på begäran av
lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som
avses i andra stycket. Frågor om
undantag prövas av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av
kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i
vissa fall följer av 7 kap. 29 §
miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.

_____________________________________

Denna träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

9 §2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller
områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i
strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller
bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får
på begäran av
lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som
avses i andra stycket. Frågor om
undantag prövas av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av
kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i
vissa fall följer av 19 c §
naturvårdslagen (1964:822).
Om det finns särskilda skäl, får
på begäran av
lantmäterimyndigheten medges
undantag från bestämmelser som
avses i andra stycket. Frågor om
undantag prövas av länsstyrelsen
eller efter dess förordnande av
kommunal myndighet. Att därvid
regeringens tillåtelse behövs i
vissa fall följer av 7 kap. 29 §
miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.

______________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 20, 21 och 23 §§ lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses
1. samfällighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),
2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta
fastigheterna i en socken,
3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter
gemensamt,
4. samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149),
5. samfällighet enligt
vattenlagen (1983:291),
5. samfällighet enligt lagen
(0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet,
6. samfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan.
Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i
samfällighet och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om
samfällighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet
fastighet som på annat sätt än genom delaktighet omfattas av
samfälligheten och med delägare den som deltar i samfälligheten.
Beträffande sådan samfällighet skall vidare vad som sägs i lagen om
delägarfastighets andelstal i stället gälla delägares andelstal.

3 §
Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på
sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som
har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.
Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som
fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar
reservatet.
Innehavare av tomträtt i fastighet som har del i samfällighet enligt 1 §
första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som
delägare i fastighetsägarens ställe.
I fråga om samfälligheter enligt
1 § första stycket 5 skall lagens
bestämmelser om
fastighetsdomstol i stället gälla
vattendomstol. När talan skall
föras hos vattendomstol, gäller
vattenlagens (1983:291)
bestämmelser om stämningsmål.

I fråga om samfälligheter enligt
1 § första stycket 5 skall lagens
bestämmelser om
fastighetsdomstol i stället gälla
miljödomstol. När talan skall föras
hos miljödomstol, gäller
bestämmelserna om stämningsmål
i lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet.

20 §2
Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom
att de antager stadgar och utser styrelse.
Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare begär det,
hållas av lantmäterimyndigheten eller den som myndigheten förordnat
därtill. Dock skall i samband med förrättning enligt fastighetsbildnings-
lagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan lantmäterimyndigheten eller, om särskild
förrättningsman förordnats enligt 4 § anläggningslagen, denne hålla
sammanträde enligt första stycket beträffande samfällighet som beröres
av förrättningen, om delägare i samfälligheten begär det eller om det är
av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att samfällighetsförening
bildas.
I fråga om samfälligheter enligt
1 § första stycket 5 skall vad som i
andra stycket sägs om förrättning
och förrättningsman gälla
förrättning och förrättningsman
enligt vattenlagen (1983:291). Om
det är av väsentlig betydelse från
allmän synpunkt att en
samfällighetsförening bildas för
förvaltningen av en bevattnings-
eller vattenregleringssamfällighet,
får lantmäterimyndigheten hålla
sammanträde enligt första stycket
även om delägare i samfälligheten
inte har begärt det.
Om det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt att en
samfällighetsförening bildas för
förvaltningen av en samfällighet
enligt 1 § första stycket 5, får
lantmäterimyndigheten hålla sam-
manträde enligt första stycket även
om delägare i samfälligheten inte
har begärt det.

21 §
I fråga om sammanträde för
bildande av samfällighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8 11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt
fastighetsbildningslagen
(1970:988), anläggningslagen
(1973:1149), vattenlagen
(1983:291) eller lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan, äger
dock i fråga om delgivning av
kallelse till sammanträdet vad som
gäller om delgivning av kallelse
till sammanträde vid förrättningen
motsvarande tillämpning.
I fråga om sammanträde för
bildande av samfällighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8 11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt
fastighetsbildningslagen
(1970:988), anläggningslagen
(1973:1149) eller lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan, äger
dock i fråga om delgivning av
kallelse till sammanträdet vad som
gäller om delgivning av kallelse
till sammanträde vid förrättningen
motsvarande tillämpning.

23 §
I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande
tillämpning.
Har fastighetsbildnings-,
anläggnings- eller
exploateringsbe-slut eller
tillståndsdom eller tillståndsbeslut
enligt vattenlagen (1983:291)
meddelats, får sammanträde för
bildande av samfällighetsförening
hållas innan domen eller beslutet
om samfällighetens bildande
vunnit laga kraft. Som delägare
anses därvid ägaren av fastighet
och annan som enligt domen eller
beslutet skall ha del i
samfälligheten. Beslut som fattas
vid sammanträdet gäller endast
under förutsättning att
fastighetsbildnings-, anläggnings-,
exploaterings- eller
tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om
anläggningsbeslut, att förordnande
meddelas enligt 27 a §
anläggningslagen (1973:1149)
eller 13 kap. 50 § första stycket
vattenlagen.
Har fastighetsbildnings-,
anläggnings- eller
exploateringsbeslut eller
tillståndsdom eller tillståndsbeslut
enligt miljöbalken meddelats, får
sammanträde för bildande av
samfällighetsförening hållas innan
domen eller beslutet om
samfällighetens bildande vunnit
laga kraft. Som delägare anses
därvid ägaren av fastighet och
annan som enligt domen eller
beslutet skall ha del i
samfälligheten. Beslut som fattas
vid sammanträdet gäller endast
under förutsättning att
fastighetsbildnings-, anläggnings-,
exploaterings- eller
tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om
anläggningsbeslut, att förordnande
meddelas enligt 27 a §
anläggningslagen (1973:1149)
eller 22 kap. 28 § första stycket
miljöbalken.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Samfällighet enligt vattenlagen (1983:291) skall vid tillämpningen
av denna lag anses som samfällighet enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
3. Tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen (1983:291)
skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 23 § anses som
tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande
av anläggningslagen (1973:1149) och lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfälligheter
Härigenom föreskrivs att 18, 20 och 21 §§ lagen (1973:1151) om
införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

18 §1
I fråga om sådan samfällighet enligt lagen (1966:700) om vissa
gemensamhetsanläggningar som icke kan förvärva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter äger vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter föreskrives om samfällighet enligt anläggningslagen
(1973:1149) motsvarande tillämpning.
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig
skyldigheter samt motsvarande
företag enligt äldre bestämmelser
gäller vad som i lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter
föreskrivs om samfälligheter enligt
vattenlagen (1983:291).
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig
skyldigheter samt motsvarande
företag enligt äldre bestämmelser
gäller vad som i lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter
föreskrivs om samfälligheter enligt
lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet.

20 §2
När en samfällighetsförening
som bildats enligt 19 § har
registrerats, skall den anses ha
övertagit samfällighetens samtliga
tillgångar och förpliktelser. De
anläggningar, som förvaltas av
samfälligheten, skall vid
tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser,
med gemensamma anläggningar i
samfälligheter enligt vattenlagen
(1983:291).
När en samfällighetsförening
som bildats enligt 19 § har
registrerats, skall den anses ha
övertagit samfällighetens samtliga
tillgångar och förpliktelser. De
anläggningar som förvaltas av
samfälligheten skall vid
tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller mot-
svarande äldre bestämmelser, med
gemensamma anläggningar i
samfälligheter enligt lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

21 §3
I samband med beslut, som
avses i 22 § andra stycket lagen
(1983:292) om införande av
vattenlagen (1983:291) och som
rör en samfällighet som kan
förvärva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter, skall förordnas att
samfälligheten skall upplösas och
att en samfällighetsförening skall
bildas för att förvalta den nya
samfälligheten.
I samband med beslut, som
avses i 11 § andra stycket lagen
(0000) om införande av lagen
(0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet och som rör en
samfällighet som kan förvärva
rättigheter och ikläda sig
skyldigheter, skall förordnas att
samfälligheten skall upplösas och
att en samfällighetsförening skall
bildas för att förvalta den nya
samfälligheten.
När en samfällighetsförening som har bildats enligt första stycket har
registrerats, skall bestämmelserna i 20 § tillämpas.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens
va-nämnd
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

20 §1
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som vattenöverdomstol.
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som miljööverdomstol.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av hovrätten i dess
sammansättning som vattenöverdomstol skall därefter handläggas av
hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol.

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om
vattenförbund
Härigenom föreskrivs att 3, 12, 25, 27, 29, 33 och 34 §§ lagen
(1976:997) om vattenförbund skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §1
Den som enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387) eller äldre lag har
medgivits rätt att inverka på
vattenbeskaffenheten eller i övrigt
på vattenförhållandena inom
verksamhetsområdet skall vara
medlem i förbundet.
Den som enligt miljöbalken eller
äldre lag har medgivits rätt att
inverka på vattenbeskaffenheten
eller i övrigt på
vattenförhållandena inom
verksamhetsområdet skall vara
medlem i förbundet.
Den som inverkar på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet
utan att det föreligger fall som avses i första stycket skall vara medlem i
förbundet, om hans medlemskap är av särskild betydelse för förbundets
verksamhet.
Har någon som enligt första eller andra stycket skall vara medlem i
förbundet av särskilt skäl motsatt sig medlemskap, får han stå utanför
förbundet, om dess verksamhet ej avsevärt försvåras därigenom.
Kommun samt sammanslutning av fiskerättsägare får ingå som
medlem i vattenförbund, även om skyldighet icke föreligger enligt första
eller andra stycket.

12 §2
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
gälla i tillämpliga delar, i den mån
ej annat följer av vad nedan sägs.
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
fortfarande gälla i tillämpliga
delar, i den mån ej annat följer av
vad nedan sägs. Vad som sägs i
12 kap. vattenlagen om
vattendomstol skall gälla
miljödomstol.

25 §3
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 13 kap.
vattenlagen (1983:291) om
förrättningsmål.
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller fortfarande i tillämpliga
delar bestämmelserna i 13 kap.
vattenlagen (1983:291) om
förrättningsmål. Vad som sägs i
13 kap. vattenlagen om
vattendomstol respektive
Vattenöverdomstolen skall gälla
miljödomstol respektive
Miljööverdomstolen. Vad som sägs
om nämndemän respektive
vattenrättsråd skall gälla
sakkunniga ledamöter respektive
miljöråd.
Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall
jämte avskrift av besvärshandlingarna tillställas statens naturvårdsverk
och länsstyrelsen.

27 §
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall vattendomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall miljödomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.

29 §
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av förrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfällighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter. Därvid skall vad
som föreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla vatten-
domstol och vad som föreskrives
om förrättning enligt anlägg-
ningslagen (1973:1149) i stället
gälla förrättning enligt denna lag.
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av förrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfällighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter. Därvid skall vad
som föreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla miljödomstol
och vad som föreskrives om
förrättning enligt anläggningslagen
(1973:1149) i stället gälla
förrättning enligt denna lag.

33 §
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32 38, 40 43,
45 47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49 51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter. Dock skall vad
som föreskrives om
fastighetsdomstol i stället gälla
vattendomstol. Talerätt som avses
i 53 § nämnda lag tillkommer ej
innehavare av särskild rätt i
fastighet.
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32 38, 40 43,
45 47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49 51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter. Dock skall vad
som föreskrives om
fastighetsdomstol i stället gälla
miljödomstol. Talerätt som avses i
53 § nämnda lag tillkommer ej
innehavare av särskild rätt i
fastighet.

34 §4
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos vattendomstol,
gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i 13 kap.
vattenlagen (1983:291) om
stämningsmål.
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos miljödomstol, gäller
i tillämpliga delar bestämmelserna
om stämningsmål i lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal
energiplanering
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:439) om kommunal energi-
planering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §1
I varje kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel,
distribution och användning av
energi i kommunen. Till planen
skall höra en
miljökonsekvensbeskrivning som
möjliggör en samlad bedömning
av den inverkan den i planen
upptagna verksamheten har på
miljön, hälsan och hushållningen
med naturresurser.
I varje kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel,
distribution och användning av
energi i kommunen. I en sådan
plan skall finnas en analys av
vilken inverkan den i planen
upptagna verksamheten har på
miljön, hälsan och hushållningen
med mark och vatten och andra
resurser.
Planen beslutas av kommunfullmäktige.

__________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa
rörledningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa
rörledningar
dels att 4, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 23 §§ av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §1
Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är
lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes
lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
2 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
koncession. När det gäller
förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningen
samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken. Vad som där
föreskrivs om tillståndsmyndighet
skall gälla regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.

6 §
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen eller
enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att trygga
säkerheten, skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter och främja en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och andra
resurser.
Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt att
deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild
avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor.
Vidare får som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall
vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga föreskriven tid,
om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången
av den föreskrivna tiden.

6 a §

En koncession får för sin gil-
tighet göras beroende av att
säkerhet ställs för att den som
innehar koncessionen skall
fullgöra skyldigheten enligt 16 §
att ta bort ledningen och vidta
andra åtgärder för återställning.
Staten, kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer besluta
om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer och förvaras av
länsstyrelsen i det län där
verksamheten bedrivs.

7 §2
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har
meddelats enligt denna lag
betydande olägenhet som icke
förutsågs när koncessionen
meddelades, får regeringen eller
den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva villkor som
är ägnat att förebygga eller
minska olägenheten för framtiden.

Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har
meddelats enligt denna lag en
olägenhet av någon betydelse som
inte förutsågs när koncessionen
meddelades eller medverkar
verksamheten med någon
betydelse till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds, får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
föreskriva ytterligare eller
ändrade villkor för att förebygga
eller minska olägenheten för
framtiden.

Villkor enligt första stycket får
inte vara så ingripande att
verksamheten inte längre kan
bedrivas eller att den avsevärt
försvåras.

23 §
Förbud får inte meddelas med
stöd av miljöbalken mot en
rörlednings framdragande eller
be-gagnande, om regeringen har
tillåtit rörledningen i en
koncession enligt denna lag.

______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och
bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna
lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
Härigenom föreskrivs att 4, 14, 17, 19 och 32 §§ skogsvårdslagen
(1979:429)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot
föreskrifter som har meddelats
med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) eller annan lag.
Bestämmelser i denna lag eller
med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall inte tillämpas i
den mån vad där sägs strider mot
7 kap. 11 § andra stycket
miljöbalken eller mot föreskrifter
som har meddelats med stöd av 7
eller 8 kap. samma balk eller med
stöd av annan lag.

14 §2
Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om
1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans
mark,
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver
tillstånd enligt naturvårdslagen
(1964:822),
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver till-
stånd enligt 11 kap. miljöbalken,
och
3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kul-
turmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

17 §

Tillstånd till avverkning i
svårföryngrad skog eller
skyddsskog får inte ges, om
avverkningen medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.
Avverkningen får dock tillåtas, om
det vidtas sådana åtgärder att
olägenheterna från annan
verksamhet upphör eller minskar
så att möjligheterna att uppfylla
miljökvalitetsnormen ökar i inte
obetydlig utsträckning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för
visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av
svårföryngrad skog inte får ges
1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst
en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl,
2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket
inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.

19 §
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 §, 26 §
första stycket första meningen,
27 § första meningen, 27 a §, 31 §
andra stycket, 32 §, 33 § första
stycket, 34 §, 35 § första stycket
första meningen och andra stycket
samt 36 § naturvårdslagen
(1964:822).
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 kap.
6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första
stycket, 6 §, 7 § första stycket
första meningen, 8 § första
meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 §
första stycket första meningen och
andra stycket, 31 § tredje stycket
samt 32 och 33 §§ miljöbalken.
Vad som i dessa bestämmelser
sägs om miljödomstol skall i
stället gälla fastighetsdomstol.

32 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas
miljökonsekvensbeskrivningar som
gör det möjligt att bedöma vilken
inverkan nya metoder för skogens
skötsel och nya
skogsodlingsmaterial har på
miljön. Föreskrifterna får innebära
att en sådan beskrivning skall
upprättas av den som avser att
använda en ny metod eller ett nytt
skogsodlingsmaterial.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall göras en analys av
vilken inverkan nya metoder för
skogens skötsel och nya
skogsodlingsmaterial har på
miljön. Föreskrifterna får innebära
att en sådan analys skall göras av
den som avser att använda en ny
metod eller ett nytt
skogsodlingsmaterial.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall
handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 17
§ första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart.
3. I fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har
meddelats före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19
§.

Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152)
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 4 kap. 7 § fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §1
Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är
vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte
påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad)
eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda basvärde inte skulle
uppgå till 50 000 kronor.

Tomtmark
Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, special-
byggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upp-
lagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till
sådan byggnad.
Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus,
industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet
utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total
areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om
fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan
egendom enligt reglerna i 4 kap.
Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd
fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren.
Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra
tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall
skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt
detaljplan utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är
uppenbart att bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om
det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt
plan- och bygglagen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i
andra stycket.

Täktmark
Täktmark
Mark för vilken gäller täkt-
tillstånd enligt 18 § natur-
vårdslagen (1964:822) eller
vattenlagen (1983:291). Med
täkttillstånd skall jämställas
pågående täkt. Byggnad på
täktområde för täktens utnyttjande
hindrar inte att marken indelas
som täktmark.
Mark för vilken täkttillstånd
enligt 18 § naturvårdslagen
(1964:822), vattenlagen
(1983:291) eller miljöbalken
gäller. Med täkttillstånd skall
jämställas pågående täkt. Byggnad
på täktområde för täktens
utnyttjande hindrar inte att marken
indelas som täktmark.
Åkermark
Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller
bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark
Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte
är lämplig att plöjas.

Skogsmark
Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig
utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till
skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.
Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses
som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i
anspråk för virkesproduktion.
Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt
vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en
kubikmeter virke om året per hektar.

Skogsimpediment
Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan
produktionshöjande åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar
att bära skog.

Övrig mark
Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

4 kap.

7 §2
Består täktmark av skilda
markområden skall varje sådant
område utgöra en taxeringsenhet.
Omfattas områden av samma
täktplan enligt naturvårdslagen
(1964:822) skall de dock utgöra en
taxeringsenhet.
Består täktmark av skilda
markområden skall varje sådant
område utgöra en taxeringsenhet.
Omfattas områden av samma
täktplan enligt miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser
skall de dock utgöra en
taxeringsenhet.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången
vid fastighetstaxering år 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet
för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för
utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §1
Säkerhet behöver inte ställas i
1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbets-
tvister,
2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist,
3. ansökningsmål enligt 13 kap.
13 § vattenlagen (1983:291),
3. mål vid miljödomstol enligt
20 kap. 2 § första stycket 2
miljöbalken som är ansökningsmål
eller 20 kap. 2 § första stycket 5
miljöbalken som avser ersättning
vid ingripande av det allmänna,
4. växelmål och checkmål,
5. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och
6. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.
Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom
genstämning.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas
och bedömas enligt äldre bestämmelser.

Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 3 kap. 7 §, om inte
gärningen är belagd med straff i
brottsbalken, miljöskyddslagen
(1969:387) eller lagen
(1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten,
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en
föreskrift som har meddelats med
stöd av 3 kap. 7 §, om inte
gärningen är belagd med straff i
brottsbalken eller miljöbalken,

2. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en
föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §,
3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §,
4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,
5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 6 kap. 9 §.

__________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem
Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

31 §
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat
hänseende iaktta vad som åligger
honom och är försummelsen
väsentlig, får huvudmannen stänga
av energitillförseln till fastigheten,
om han inte genom anmaning har
kunnat åstadkomma rättelse och
avstängning kan ske utan att
sanitär olägenhet uppkommer.
Kostnad för stängningsåtgärd får
påföras fastighetsägaren.
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat
hänseende iaktta vad som åligger
honom och är försummelsen
väsentlig, får huvudmannen stänga
av energitillförseln till fastigheten,
om han inte genom anmaning har
kunnat åstadkomma rättelse och
avstängning kan ske utan att
olägenhet för människors hälsa
uppkommer. Kostnad för
stängningsåtgärd får påföras
fastighetsägaren.

_________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription
av skattefordringar m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §1
Denna lag gäller i fråga om
preskription av skatt och andra
fordringar som det allmänna har
rätt till och som drivs in enligt
bestämmelserna i lagen
(1993:891) om indrivning av
statliga ford-ringar m.m. Den
tillämpas dock inte på fordringar
enligt vattenlagen (1918:523),
vattenlagen (1983:291),
rättshjälpslagen (1996:1619),
studiestödslagen (1973:349),
bötesverkställighetslagen
(1979:189) eller fordringar för
vilka särskilda bestämmelser om
preskription gäller.
Denna lag gäller i fråga om
preskription av skatt och andra
fordringar som det allmänna har
rätt till och som drivs in enligt
bestämmelserna i lagen
(1993:891) om indrivning av
statliga ford-ringar m.m. Den
tillämpas dock inte på fordringar
enligt vattenlagen (1918:523),
vattenlagen (1983:291), 25 kap. 8
§ miljö-balken, 6 kap. lagen
(0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet, rättshjälpslagen
(1996:1619), studiestödslagen
(1973:349),
bötesverkställighetslagen
(1979:189) eller fordringar för
vilka särskilda bestämmelser om
preskription gäller.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
dels att 1 a och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 b och 1 c §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 a §1
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2 4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.

1 b §

En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i ett ärende enligt denna
lag.
Innan miljökonsekvensbeskriv-
ningen upprättas skall den som
avser att inleda ett ärende enligt
denna lag samråda enligt 6 kap.
4 § första stycket miljöbalken med
Sjöfartsverket, berörda
länsstyrelser och enskilda.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap.
3 §, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och
10 12 §§ miljöbalken tillämpas.
Vad som där föreskrivs om
länsstyrelse skall gälla den
länsstyrelse inom vars område
verksamheten huvudsakligen skall
bedrivas.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan beslut fattas
om att inrätta, utvidga eller avlysa
allmän farled eller allmän hamn.
Beslut i fråga om godkännande av
miljökonsekvensbeskrivningen får
inte överklagas.
I samband med prövningen av
ett ärende enligt denna lag skall
miljökonsekvensbeskrivningen och
resultatet av samråd och yttranden
beaktas.

1 c §

Sjöfartsverket skall med eget
yttrande överlämna frågan om
inrättande av en allmän farled till
regeringen för prövning enligt
17 kap. 1 § miljöbalken.
Detsamma gäller om regeringen
enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har
förbehållit sig prövningen av
tillåtligheten av en allmän farled
eller allmän hamn.

3 §
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, säkerheten i
farleden eller i övrigt med hänsyn
till allmän eller enskild rätt, får
särskilda föreskrifter meddelas om
hur den allmänna farleden skall
ordnas och begagnas.
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, skyddet för
hälsan eller miljön eller
hushållningen med mark och
vatten och andra resurser,
säkerheten i farleden eller i övrigt
med hänsyn till allmänna intressen
eller enskild rätt, får regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer meddela särskilda
föreskrifter om hur den allmänna
farleden skall ordnas och
begagnas.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet
Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 b §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
tillstånd att uppföra, inneha eller
driva en kärnteknisk anläggning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i andra ärenden
om tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning.
När det gäller förfarandet för
att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock
tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Skatt (bekämpningsmedelsskatt) skall erläggas till staten enligt denna
lag vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av
bekämpningsmedel.
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada,
sanitär olägenhet eller annan
jämförbar olägenhet, förorsakad
av växter, djur, bakterier eller
virus. Som bekämpningsmedel
enligt lagen skall dock inte anses
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada eller
olägenhet för människors hälsa,
förorsakad av växter, djur, bakte-
rier eller virus. Som
bekämpningsmedel enligt lagen
skall dock inte anses
1. vara, avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel
eller annan jämförbar vara,
2. färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas
för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna
genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara
avsedda som bekämpningsmedel,
3. träskyddsmedel.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 12 14, 34 och 39 §§ lagen (1985:620)
om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Undersökningskoncession kan
förenas med rätt för innehavaren
att senare få
bearbetningskoncession för
fyndigheten eller företräde framför
andra till sådan koncession.
Undersökningskoncession får
förenas med rätt för innehavaren
att få företräde framför andra till
bearbetningskoncession för
fyndigheten.

6 §1
I fråga om verksamhet som
avses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i plan- och
bygglagen (1987:10), miljö-
skyddslagen (1969:387) och andra
författningar.
I fråga om verksamhet som
avses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i
miljöbalken, plan- och bygglagen
(1987:10) och andra författningar.

7 §2
Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är
lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan
synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
bestämmelserna i 2 4 kap. och
5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av bearbet-
ningskoncession skall därutöver
tillämpas bestämmelserna i 6 kap.,
12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1
och 13 § miljöbalken,
bestämmelserna i 1 3 kap. och 7
kap. 21 27 och 29 §§ lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet samt
föreskrifter som har meddelats
med stöd av dessa bestämmelser.
Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att
fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

12 §3
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
motverka eller begränsa menlig
inverkan på naturmiljön samt för
att beakta andra allmänna
intressen och enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att skydda
människors hälsa och miljön mot
skador och olägenheter och främja
en långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och andra
resurser.
Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren
i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov,
skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med
villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få
torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

13 §
Koncessionshavaren skall, om
inte särskilda skäl föranleder
annat, åläggas att ställa säkerhet
för att villkor till skydd för
naturmiljön, andra allmänna
intressen eller enskild rätt skall
uppfyllas. Visar sig säkerheten
otillräcklig, får länsstyrelsen
bestämma att ytterligare säkerhet
skall ställas.
En koncession får för sin
giltighet göras beroende av att
säkerhet ställs för att
koncessionshavaren skall fullgöra
skyldigheten enligt 34 § att ta bort
anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning. Vid
ingrepp i naturen av större
omfattning skall säkerhet ställas,
om det inte är uppenbart att det
saknas anledning till detta. Staten,
kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
länsstyrelsen bestämma att
ytterligare säkerhet skall ställas.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av länsstyrelsen och
förvaras av denna.

14 §
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession meddelats
betydande olägenhet som inte
förutsågs när koncessionen
meddelades, får länsstyrelsen
bestämma de villkor för den
fortsatta verksamheten som behövs
för att förebygga eller minska
olägenheten.
Länsstyrelsen får förena
koncessionen med ytterligare eller
ändrade villkor, om det genom
verksamheten har uppkommit en
olägenhet av någon betydelse som
inte förutsågs när koncessionen
meddelades eller om verksamheten
med någon betydelse medverkar
till att en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds.
Villkor enligt första stycket får
inte vara så ingripande att
verksamheten inte längre kan
bedrivas eller att den avsevärt
försvåras.

34 §
När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är
motiverat från allmän eller enskild synpunkt.
I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom
villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband
med att koncessionen upphör.

Bestämmelsen i första stycket
innebär inte någon inskränkning i
koncessionshavarens skyldigheter
enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.
miljöbalken.

39 §4
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som förenats med
koncessionen eller efterkommer
han inte vad som begärs med stöd
av 35 § eller 36 § andra stycket,
får länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att fullgöra sina
skyldigheter.
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som har förenats med
koncessionen eller uppfyller inte
koncessionshavaren skyldigheten
enligt 34 § att vidta åtgärder för
återställning eller vad som begärs
med stöd av 35 § eller 36 § andra
stycket, får länsstyrelsen vid vite
förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
Under samma förutsättning får kronofogdemyndigheten på ansökan av
länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §, myndighet som avses där
meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad
av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns
bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå.

Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 28 a § räddningstjänstlagen (1986:1102)1
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

28 a §
I 10 § lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet finns
bestämmelser om skyldighet för
innehavare av kärnteknisk
anläggning att vidta de åtgärder
som behövs för att upprätthålla
säkerheten vid anläggningen. Av
hälsoskyddslagen (1982:1080)
framgår att varje kommun svarar
för hälsoskydd inom kommunen
som påkallas av utsläpp av
radioaktiva ämnen, om inte annat
följer av denna lag.
I 10 § lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet finns
bestämmelser om skyldighet för
innehavare av kärnteknisk
anläggning att vidta de åtgärder
som behövs för att upprätthålla
säkerheten vid anläggningen.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)1 att
1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1, 5 och 9 §§, 5 kap. 7, 16, 18 och
22 §§, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 5 §§, 14 kap. 8 § samt 17 kap. 23 § skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §2
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om
användningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda
miljön skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för
myndigheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kom-
munen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
detaljplan får områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs för att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller för att säkerställa att
riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillgodoses.
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
detaljplan får områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs för att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller för att säkerställa att
riksintressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses.
Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detalj-
planer.
För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner
antas.

2 kap.

1 §3
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest
lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt
föreliggande behov.

Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest
lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt
föreliggande behov. Företräde
skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt
god hushållning.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall bestämmelserna i 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.
Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall
miljökvalitetsnormer iakttas vid
planering och planläggning.

2 §4
Planläggning skall, med
beaktande av natur- och
kulturvärden, främja en
ändamålsenlig struktur av
bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra
anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda
miljöförhållanden i övrigt samt en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och med energi
och råvaror skall främjas. Hänsyn
skall tas till förhållandena i
angränsande kommuner.

Planläggning skall, med
beaktande av natur- och
kulturvärden, främja en
ändamålsenlig struktur av
bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra
anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda
miljöförhållanden i övrigt samt en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och med energi
och råvaror skall främjas. Hänsyn
skall tas till förhållandena i
angränsande kommuner.
Planläggning får inte medverka
till att en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds.
Vad som anges i första stycket skall beaktas även i andra ärenden
enligt denna lag.

4 kap.

1 §5
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt
2 kap. och de miljö- och
riskfaktorer som bör beaktas vid
beslut om användningen av mark-
och vattenområden. Vid
redovisningen av de allmänna
intressena skall riksintressen
enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. anges särskilt.
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2 kap.
och de miljö- och riskfaktorer som
bör beaktas vid beslut om
användningen av mark- och
vattenområden. Vid redovisningen
skall riksintressen enligt 3
eller 4 kap. miljöbalken anges
särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden,
2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och
bevaras,
3. hur kommunen avser att
tillgodose de redovisade
riksintressena enligt lagen om
hushållning med naturresurser
m.m.
3. hur kommunen avser att
tillgodose de redovisade
riksintressena och iaktta gällande
miljökvalitetsnormer.
Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan
svårighet.

5 §6
Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna
statens intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i
fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och
riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden,
2. verka för att riksintressen
enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses och för att sådana
frågor om användningen av mark-
och vattenområden som angår två
eller flera kommuner samordnas
på ett lämpligt sätt.

2. verka för att riksintressen
enligt 3 och 4 kap. miljöbalken
tillgodoses och
miljökvalitetsnormer enligt 5 kap.
miljöbalken iakttas, och

3. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.

9 §
Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett
granskningsyttrande över planförslaget.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med
naturresurser m.m.,
2. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner inte samordnas på
ett lämpligt sätt,
3. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken,

2. förslaget kan medverka till att
en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds,

3. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner inte samordnas på
ett lämpligt sätt, och
4. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.

5 kap.

7 §7
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och
tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till
bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken
byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan
bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för
att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana
bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader
som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847)
om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skydds-
bestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda
viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna
utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första
stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från
omgivningen och, om det finns
särskilda skäl, högsta tillåtna
värden för störningar genom
luftförorening, buller, skakning,
ljus eller annat sådant som prövas
enligt miljöskyddslagen
(1969:387),
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen och, om det finns särskilda
skäl, högsta tillåtna värden för
störningar genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat
liknande som omfattas av 9 kap.
miljöbalken,
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är
huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig synpunkt.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploate-
ringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett
exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras
enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars
ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna
att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande
vikt.

16 §8
För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan
områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med
översiktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses. Med
områdesbestämmelser får regleras
För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan
områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses. Med
områdesbestämmelser får regleras

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och
tredje styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för
bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra
jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och
storleken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra
anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser
för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana
bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader
som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847)
om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. användning och utformning av allmänna platser, varvid får meddelas
skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.

18 §9
Detaljplanen skall grundas på ett program som anger utgångspunkter
och mål för planen, om det inte är onödigt.
En miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. skall upprättas, om
detaljplanen medger en
användning av mark eller av
byggnader eller andra
anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
naturresurser.

En miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas, om detaljplanen
medger en användning av mark
eller av byggnader eller andra
anläggningar som innebär en
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
mark och vatten och andra
resurser.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall möjliggöra en samlad
bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön, hälsan
och hushållningen med mark och
vatten och andra resurser.

22 §
Under samrådet åligger det
länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2
och 3 kap. och verka för att
riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillgodoses,
2. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. ta till vara statens intressen.
Under samrådet skall
länsstyrelsen särskilt ta till vara
och samordna statens intressen
och därvid
1. ge råd om tillämpningen av 2
och 3 kap.,

2. verka för att riksintressen
enligt 3 och 4 kap. miljöbalken
tillgodoses och
miljökvalitetsnormer enligt 5 kap.
miljöbalken iakttas, och
3. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.

8 kap.

6 §
Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma
att bygglov krävs för att
1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana
åtgärder som avses i 3 § första stycket 1,
2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,
3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses
i 3 kap. 12 §.
Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i
områden för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov
krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.
Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att
1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller
därmed jämförlig näring,
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana
grundvattentäkter som avses i
4 kap. 1 a § 1 vattenlagen
(1983:291).
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana
grundvattentäkter som avses i 11
kap. 11 § 1 miljöbalken.
Bestämmelser enligt första tredje styckena skall meddelas genom
detaljplan eller områdesbestämmelser.
I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § får
bestämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte
meddelas.

12 kap.

1 §
Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. inte
tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt eller
3. en bebyggelse blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
1. ett riksintresse enligt 3 eller
4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt,
3. en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken inte iakttas,
eller

4. en bebyggelse annars blir
olämplig med hänsyn till de
boendes och övrigas hälsa eller till
behovet av skydd mot
olyckshändelser.

5 §
Regeringen får pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
får avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m.
Regeringen får pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
får avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt 3 och 4 kap. miljöbalken.
Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

14 kap.

8 §10
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller
förstördes,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första
stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i
första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del
av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3 5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men
uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att
lösa fastigheten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och
19 §§ naturvårdslagen
(1964:822), förbud enligt 20 §
andra stycket och 21 § andra
stycket samma lag och beslut
enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429) och 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det
senaste beslutet. Dessutom skall
beaktas sådan inverkan av
hänsynstaganden enligt 30 §
skogsvårdslagen som i särskilda
fall har inträtt inom samma tid.
Har talan eller rätt till ersättning
eller inlösen med anledning av
nyss angivna beslut förlorats på
grund av bestämmelserna i 15 kap.
4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om
kulturminnen m.m.,
naturvårdslagen eller vattenlagen,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 §
beslutat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första
stycket 4 och 5 är ägaren till den
anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller
inlösen.

Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6,
9, 22 eller 24 § miljöbalken,
förbud enligt 7 kap. 11 § andra
stycket samt föreläggande eller
förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde
stycket samma balk och beslut
enligt 18 § skogsvårdslagen
(1979:429), un- der förutsättning
att besluten meddelats inom tio år
före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i
särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med
anledning av nyss angivna beslut
förlorats på grund av
bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller
motsvarande bestämmelser i
miljöbalken eller lagen om
kulturminnen m.m., utgör detta
förhållande inte något hinder mot
att beslutet beaktas.

Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 §
beslutat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt 3
eller 4 kap. miljöbalken, är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första
stycket 4 och 5 är ägaren till den
anläggning för vilken skydds-
eller säkerhetsområdet har
beslutats skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för
ersättning eller inlösen.

17 kap.

23 §
För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall
bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak.
Bestämmelserna i 10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare
påföljd.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger
honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan
(1959:612), skall bestämmelserna i 10 kap. tillämpas vid målens
prövning i sak.
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelserna i 4 kap. 6 § lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelserna i 29 kap.
miljöbalken tillämpas.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före
ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i
14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där
beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de
uppräknade bestämmelserna.

Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Härigenom föreskrivs att 46 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

46 §1
Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms
för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana
omständigheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna
paragraf döms inte om
gärningen är belagd med straff i
lagen (1994:1818) om åtgärder
beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.
Till ansvar enligt denna paragraf
döms inte om gärningen är belagd
med straff i miljöbalken.

__________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)
Härigenom föreskrivs att 22 a, 27 30 och 42 §§ strålskyddslagen
(1988:220) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

22 a §1
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag eller vid meddelande av
villkor med stöd av 27 § skall
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.

Regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer får föreskriva att det i
ärenden om tillstånd enligt denna
lag skall upprättas en
miljökonsekvens-beskrivning
enligt 6 kap. miljöbalken som
möjliggör en samlad bedömning
av en planerad anläggnings,
verksamhets eller åtgärds
inverkan på människors hälsa,
miljön och hushållningen med
mark och vatten samt andra
resurser.

27 §2
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk
anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka
utformningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas
regeringens prövning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i fråga om
villkor som enligt första stycket
underställs regeringens prövning
skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
22 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärende om
villkor som enligt första stycket
underställs regeringens prövning
skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
6 kap. miljöbalken.

30 §3
Efter åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
överlåta åt den eller de
kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet att i ett visst
avseende utöva tillsynen. Om en
sådan överlåtelse sker, skall vad
som sägs i lagen om
tillsynsmyndighet gälla även en
sådan nämnd.
Efter åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
överlåta åt den eller de
kommunala nämnder som fullgör
uppgifter inom miljö- och
hälsoskyddsområdet att i ett visst
avseende utöva tillsynen.

Det som sägs i första stycket
gäller inte verksamhet som utövas
av Försvarsmakten, Försvarets
materielverk, Fortifikationsverket
eller Försvarets radioanstalt. I
fråga om sådan verksamhet får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer efter
åtagande av generalläkaren
överlåta åt denne att i ett visst
avseende utöva tillsynen.
Om överlåtelse av tillsynen sker
enligt denna paragraf, skall vad
som sägs i lagen om
tillsynsmyndighet gälla även en
sådan nämnd som avses i första
stycket eller generalläkaren.

42 §4
Beslut i särskilda fall enligt
denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut i frågor som avses i 27 §
överklagas dock hos regeringen.

Beslut i särskilda fall enligt
denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Beslut i frågor som avses i 27 §
eller 30 § andra stycket överklagas
dock hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt denna lag
med stöd av ett bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Beslut som meddelats enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte
annat bestäms.

______________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock
tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor
Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 7 §§ lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor.
Lagens syfte är att hindra att
sådana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa eller egendom genom
brand eller explosion vid hantering
av sådana varor.
Lagens syfte är att hindra att
sådana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa, miljö eller egendom
genom brand eller explosion vid
hantering av sådana varor.

4 §1
Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor
som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
I lagen (1985:426) om kemiska
produkter finns bestämmelser
avsedda att förebygga andra
skador än sådana som kan
uppkomma genom brand eller
explosion vid hantering av
brandfarliga eller explosiva varor.
Bestämmelser om skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att
vidta skyddsåtgärder mot skador
som kan uppkomma genom brand
eller explosion vid hantering av
brandfarliga eller explosiva varor
finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160). I räddningstjänslagen
(1986:1102) finns bestämmelser
om skyldighet för ägare eller
innehavare av byggnad eller andra
anläggningar att vidta olycks- och
skadeförebyggande åtgärder vid
brand.
I miljöbalken finns
bestämmelser avsedda att
förebygga andra skador än sådana
som kan uppkomma genom brand
eller explosion vid hantering av
brandfarliga eller explosiva varor.
Bestämmelser om skyldighet för
arbetsgivare och arbetstagare att
vidta skyddsåtgärder mot skador
som kan uppkomma genom brand
eller explosion vid hantering av
brandfarliga eller explosiva varor
finns i arbetsmiljölagen
(1977:1160). I
räddningstjänstlagen (1986:1102)
finns bestämmelser om skyldighet
för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar
att vidta olycks- och
skadeförebyggande åtgärder vid
brand.
I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns
bestämmelser i 2 kap. 20 § och 3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen
(1993:1617).

7 §
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa eller egendom
genom brand eller explosion.
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa, miljö eller
egendom genom brand eller
explosion.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.

11 §1
Om det behövs en särskild
utredning för att ta reda på om en
fast fornlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för
utredningen betalas av företagaren.
Som sådan exploatering räknas
t.ex. an- läggande av allmän väg,
större enskild väg, järnväg,
flygfält, anläggning för
energiförsörjning, större
vattenföretag och mer omfattande
byggande för bostads-, industri-
eller handelsändamål.
Om det behövs en särskild
utredning för att ta reda på om en
fast fornlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för
utredningen betalas av företagaren.
Som sådan exploatering räknas
t.ex. an- läggande av allmän väg,
större enskild väg, järnväg,
flygfält, anläggning för
energiförsörjning, större
vattenverksamhet och mer
omfattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta
att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras
till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.

_______________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)
Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

8 §
Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en
allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller
tjänster, får regeringen föreskriva att en eller flera av
1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22 26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på
varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet,
2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som
tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet,
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
renhållningslagen (1979:596),
lagen (1981:1354) om
allmänna värmesystem,
räddningstjänstlagen
(1986:1102),
plan- och bygglagen
(1987:10).
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
27 kap. 4 7 §§ miljöbalken,
lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem,
räddningstjänstlagen
(1986:1102),
plan- och bygglagen (1987:10).

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om
ersättningsfonder
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skattepliktig
ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanläggningar, mark
eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand
eller annan olyckshändelse.
Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning erhållits för
inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband
med att
1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande
förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhållanden att
tvångsavyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan
antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat,
2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering, eller
3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av
flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet.
Vidare får sådant avdrag göras
om den skattskyldige fått
engångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller får mark i samband med
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt
naturvårdslagen (1964:822) eller
för motsvarande inskränkningar
enligt andra författningar.
Vidare får sådant avdrag göras
om den skattskyldige fått
engångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller får mark i samband med
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt miljöbalken
eller för motsvarande
inskränkningar enligt andra
författningar.
Avdrag för avsättning till ersättningsfond får inte göras i fråga om
byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättningstillgångar
i näringsverksamhet.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. En inskränkning i förfoganderätten till en fastighet enligt
naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen
av 2 § anses som en inskränkning i förfoganderätten till en fastighet
enligt miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)
dels att 1 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 2 och 10 §§, 6 kap. 4 §, 8 kap. 1, 2
och 3 §§ samt 13 kap. 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §1
Bestämmelser som berör
verksamhet som avses i denna lag
finns i plan- och bygglagen
(1987:10), miljöskyddslagen
(1969:387), na- turvårdslagen
(1964:822), lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. och lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Bestämmelser som berör
verksamhet som avses i denna lag
finns i miljöbalken, plan- och
bygglagen (1987:10) och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta
befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns
även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt
i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen
(1988:220).

8 §

Har regeringen enligt 4 kap.
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. prövat
frågan om tillstånd till en viss
anläggning eller åtgärd, är
beslutet bindande vid prövning
enligt denna lag.

3 kap.

6 §2
Undersökningsarbete får inte
äga rum inom nationalpark eller
område som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall
avsättas till nationalpark eller i
strid med föreskrifter som har
meddelats beträffande
naturreservat med stöd av
naturvårdslagen (1964:822).
Undersökningsarbete får inte
äga rum inom nationalpark eller
område som en statlig myndighet
hos regeringen har begärt skall
avsättas till nationalpark eller i
strid med föreskrifter som har
meddelats för natur- eller
kulturreservat med stöd av 7 kap.
miljöbalken.
Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen,
äga rum inom
1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen
bestämmer,
2. kyrkogård och annan begravningsplats,
3. område som avses i 3 kap.
5 § lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m.
3. område som avses i 4 kap. 5 §
miljöbalken.

4 kap.

2 §3
Koncession skall meddelas, om
1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit
påträffad och
2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden
får den begärda koncessionen.
Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får
beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan
bearbetning.
I ärenden om beviljande av
koncession skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av
koncession avser ett företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt flera
av de lagar som anges i 1 kap. 2 §
lagen om hushållning med
naturresurser m.m., skall 2 och 3
kap. samma lag tillämpas endast
vid den prövning som sker i
koncessionsärendet.
I ärenden om beviljande av
koncession skall 3 och 4 kap.
miljöbalken tillämpas.

Om ett ärende om beviljande av
koncession avser en verksamhet
som senare skall prövas även
enligt miljöbalken eller andra
lagar, skall 3 och 4 kap.
miljöbalken tillämpas endast vid
den prövning som sker i
koncessionsärendet.
I ärenden om beviljande av
koncession skall en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
5 kap. lagen om hushållning med
naturresurser m.m. fogas till
ansökan. Denna beskrivning skall
även ligga till grund för
tillämpningen av 2 och 3 kap.
samma lag enligt tredje och fjärde
styckena.
I ärenden om beviljande av
koncession skall en miljökonsek-
vensbeskrivning fogas till
ansökan. När det gäller
förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar
samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3
§, 7 § och 9 12 §§ miljöbalken
tillämpas.
Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.

10 §
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, får
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövningen skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, får
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövningen skall 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.

6 kap.

4 §
Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande
olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får pröv-
ningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten
som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma
gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten
och diamant.
I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras
endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller
medgivande.
Vid prövningen skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Vid prövningen skall 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.

8 kap.

1 §
Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller kon-
cessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av
2 §.
Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersöknings-
tillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.
I ärenden om beviljande av
bearbetningskoncession skall
bergmästaren, såvitt gäller
tillämpningen av lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m., samråda med länsstyrelsen i
det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Länsstyrelsen får därvid besluta
om särskild utredning enligt 2 kap.
11 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
I ärenden om beviljande av
bearbetningskoncession skall
bergmästaren, såvitt gäller
tillämpningen av 3, 4 och 6 kap.
miljöbalken, samråda med
länsstyrelsen i det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Länsstyrelsen får därvid besluta
om särskild utredning enligt 2 kap.
11 § lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.

2 §
Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till
regeringens prövning, om
1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt
betydelsefull ur allmän synpunkt eller
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit.
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av 3 eller 4 kap.
miljöbalken finner skäl att frångå
vad länsstyrelsen har föreslagit.

3 §
Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller
koncessionen har meddelats.
I ärenden om förlängning av
bearbetningskoncession enligt
4 kap. 10 § skall bergmästaren,
såvitt gäller tillämpningen av
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., samråda
med länsstyrelsen i det eller de län
där koncessionsområdet ligger.

Ärenden om förlängning av
bearbetningskoncession enligt 4
kap. 10 § skall hänskjutas till
regeringens prövning om
bergmästaren vid tillämpningen av
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. finner
skäl att frångå vad länsstyrelsen
har föreslagit. Hän- skjutande skall
också ske av ärenden om
återkallelse av
undersökningstillstånd eller
bearbetnings-koncession av
synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 §
samt av övriga ärenden enligt
denna paragraf som bergmästaren
bedömer vara särskilt
betydelsefulla från allmän
synpunkt.
I ärenden om förlängning av
bearbetningskoncession enligt
4 kap. 10 § skall bergmästaren,
såvitt gäller tillämpningen av 3
och 4 kap. miljöbalken, samråda
med länsstyrelsen i det eller de län
där koncessionsområdet ligger.

Ärenden om förlängning av
bearbetningskoncession enligt 4
kap. 10 § skall hänskjutas till
regeringens prövning om
bergmästaren vid tillämpningen av
3 eller 4 kap. miljöbalken finner
skäl att frångå vad länsstyrelsen
har föreslagit. Hänskjutande skall
också ske av ärenden om
återkallelse av
undersökningstillstånd eller
bearbetningskoncession av
synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 §
denna lag samt av övriga ärenden
enligt denna paragraf som
bergmästaren bedömer vara
särskilt betydelsefulla från allmän
synpunkt.

13 kap.

4 §
I den mån det är motiverat från
allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren utföra
efterarbete och ta bort andra
anläggningar än som anges i 3 §.
I den mån det är motiverat från
allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren utföra
efterarbete och ta bort andra
anläggningar än som anges i 3 §.
Denna bestämmelse innebär inte
någon inskränkning i
koncessionshavarens skyldigheter
enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.
miljöbalken.

______________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen
har fattat beslut om tillstånd före denna lags ikraftträdande.
4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid
med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den
31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock
gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter
nämnda tidpunkt.

Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)
Härigenom föreskrivs att 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 § kyrkolagen
(1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

41 kap.

16 §1
Egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i
ärenden om upplåtelse av följande rättigheter:
1. nyttjanderätt till mark för församlingsändamål, kommunalt behov,
bostadsbebyggelse, industri eller något annat liknande ändamål,
2. tomträtt,
3. rätt till annan naturtillgång,
4. servitut.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall
företräda den kyrkliga jorden,
ärenden som rör
byggnadsminnen,
naturvårdsområden, naturreservat,
naturminnen eller bestämmelser
till skydd för djurlivet.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall
företräda den kyrkliga jorden,
ärenden som rör byggnadsminnen,
naturreservat, kulturreservat,
naturminnen eller bestämmelser
till skydd för djurlivet.

42 kap.

13 §2
Ur kyrkofonden får lån lämnas för
1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst-
lönefastigheter,
2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om förvärvet
syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och
3. kostnader till följd av
fastighetsbildningsförrättning eller
före-tag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller vattenlagen
(1983:291) som en
prästlönefastighet skall belastas
med.

3. kostnader till följd av fastig-
hetsbildningsförrättning eller
företag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller
vattenverksamhet enligt 11 kap.
miljöbalken som en
prästlönefastighet skall belastas
med.
Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden får meddelas av
regeringen.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Kostnader till följd av företag enligt vattenlagen (1983:291) skall
vid tillämpningen av den nya lydelsen av 42 kap. 13 § anses som
kostnader till följd av vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon
dels att 2, 3, 5, 6 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya bestämmelser, 5 a, 5 b och
8 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 §
Den som färdas i den
ekonomiska zonen eller som
bedriver forskning eller annan
verksamhet i zonen skall vidta
sådana åtgärder som är
nödvändiga för att undvika skada
på den marina miljön.
Den som bedriver sådan
verksamhet som anges i 5 § skall
iaktta bestämmelserna i 2 kap.
miljöbalken. Även andra som
färdas i den ekonomiska zonen
eller som bedriver verksamhet där
skall vidta sådana åtgärder som är
nödvändiga för att undvika skador
på den marina miljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.

3 §
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg och i
lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten.
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg och i 15
kap. 31 33 §§ miljöbalken.

5 §
Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än
som avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer för
1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana
naturtillgångar,
2. uppförande och användning av konstgjorda öar,
3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar
och andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
avser och de villkor som skall
gälla för verksamheten. Ett
tillstånd får begränsas till viss tid.

I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
avser. Ett tillstånd får begränsas
till viss tid.

Ett tillstånd skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att skydda
människors hälsa och miljön mot
skador och olägenheter, främja en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och andra
resurser samt trygga säkerheten.

5 a §

Ett tillstånd får förenas med
ytterligare eller ändrade villkor,
om det genom verksamheten har
uppkommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när
tillståndet meddelades eller om
verksamheten med någon
betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds.
Med stöd av denna paragraf får
inte meddelas så ingripande
villkor att verksamheten inte
längre kan bdrivas eller att den
avsevärt försvåras.

5 b §
Ett tillstånd får för sin giltighet
göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten
ställer säkerhet för kostnaderna
för att ta bort anläggningar och
andra inrättningar samt för andra
åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
tillståndsmyndigheten besluta om
ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av tillståndsmyndigheten
och förvaras av länsstyrelsen i det
län som närmaste del av Sveriges
sjöterritorium ligger i.

6 §
Vid prövning av tillstånd som
avses i 5 § skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Vid prövning av tillstånd skall
bestämmelserna i 2 4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
tillstånd. I fråga om förfarandet,
kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar
samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

8 a §

Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar
och andra inrättningar samt vidta
andra åtgärder för återställning,
om inte detta är obehövligt från
allmän eller enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta
sådana åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av
tillståndsmyndigheten i samband
med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite
förelägga honom att fullgöra
dessa.

16 §
Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2
eller 7 §,
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
stöd av 5 eller 9 §,
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
stöd av 5, 5 a eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsyns-
myndigheten förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.
_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har
meddelats före denna lags ikraftträdande.

Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)
Härigenom föreskrivs att 3, 20 och 37 §§ fiskelagen (1993:787) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

3 §
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot
föreskrifter om Torne älvs
fiskeområde eller föreskrifter som
meddelats med stöd av
naturvårdslagen (1964:822).
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot
föreskrifter om Torne älvs
fiskeområde eller föreskrifter som
har meddelats med stöd av 7 eller
8 kap. miljöbalken.
Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårds-
områden gäller särskilda bestämmelser.

20 §1
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens
intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket
avsevärt försvåras.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas miljökon-
sekvensbeskrivningar som gör det
möjligt att bedöma vilken inverkan
fiskemetoder och utsättande av
fiskarter har på miljön. Före-
skrifterna får innebära att en sådan
beskrivning skall upprättas av den
som avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas en analys av
vilken inverkan fiskemetoder och
utsättande av fiskarter har på
miljön. Föreskrifterna får innebära
att en sådan analys skall göras av
den som avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.

37 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,
2. utan någon myndighets
tillstånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs,
3. sätter ut eller placerar ett
fiskeredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra, eller
2. utan någon myndighets
tillstånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs, eller
3. sätter ut eller placerar ett
fiskeredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra
4. bryter mot fiskeförbud som
meddelats för visst område i an-
ledning av företag enligt vatten-
lagen (1983:291) eller
motsvarande äldre lag
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41§.

döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41§.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som
föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på
energi
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till lagen (1985:426) om kemiska
produkter.
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till miljöbalken.

__________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:9) om ändring i
årsredovisningslagen (1995:1554)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1998:9) om ändring i
årsredovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.

1 §
Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över
utvecklingen av bolagets verksamhet, ställning och resultat.
Upplysningar skall även lämnas om
1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen,
resultaträkningen eller noterna, men som är viktiga för bedömningen av
bolagets ställning och resultat,
2. sådana händelser av väsentlig betydelse för bolaget som har inträffat
under räkenskapsåret eller efter dess slut,
3. bolagets förväntade framtida utveckling,
4. bolagets verksamhet inom forskning och utveckling, och
5. bolagets filialer i utlandet.
Utöver sådan information om
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är
tillstånds- eller anmälningspliktig
enligt miljöskyddslagen
(1969:387) lämna upplysningar i
övrigt om verksamhetens påverkan
på den yttre miljön.
Utöver sådan information om
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är
tillstånds- eller anmälningspliktig
enligt 9 kap. 6 § miljöbalken
lämna upplysningar i övrigt om
verksamhetens påverkan på den
yttre miljön.
Andra stycket 3 och 5 gäller inte bolag som avses i 3 kap. 6 § andra
stycket.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande
av järnväg
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg
dels att 2 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt 5 kap. 2 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 § samt
2 kap. 1 a, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas. Vid
planläggning, byggande och
underhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg skall 2 4
kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
Fastställande av järnvägsplan
enligt denna lag skall därvid
jämställas med meddelande av
tillstånd enligt miljöbalken.
Vid planläggning, byggande och
underhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.

8 §
När den verksamhet som har
bedrivits på järnväg upphör är
verksamhetsutövaren skyldig att ta
bort anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning av
berörda områden i den omfattning
det behövs för att förebygga
störningar eller olägenheter i
framtiden.

2 kap.

1 §
Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en
järnvägsplan. En järnvägsplan
behöver dock inte upprättas för
anläggande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.
Den som planerar att bygga en
järnväg skall genomföra en
förstudie. I förstudien skall
förutsättningarna för den fortsatta
planeringen klarläggas.
Förstudien skall även ange om en
järnvägsutredning enligt 1 a §
behövs innan en järnvägsplan
upprättas.

Vid utarbetandet av förstudien
skall den som avser att bygga en
järnväg samråda enligt 6 kap. 4 §
första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
sina stadgar har till ändamål att ta
till vara naturskydds- eller
miljöskyddsintressen samt med
den allmänhet som kan antas bli
särskilt berörd.
Efter samrådet skall den
länsstyrelse, inom vars område
järnvägsprojektet huvudsakligen
skall utföras, enligt 6 kap. 4 §
tredje stycket miljöbalken besluta
om projektet kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Beslutet
skall fattas efter samråd med
övriga berörda länsstyrelser.
Bestämmelserna om planer och
planeringsunderlag finns i 6 kap.
11 12 §§ miljöbalken.

1 a §

En järnvägsutredning skall
genomföras när det i förstudien
har klarlagts att alternativa
sträckningar behöver studeras. I
järnvägsutredningen skall
redovisas olika
utbyggnadsalternativ, som skall
jämföras såväl sinsemellan som
med alternativet att inte
genomföra den aktuella
järnvägsutbyggnaden.
En järnvägsutredning skall
innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning och
de uppgifter i övrigt som behövs
för att kunna utvärdera och välja
alternativ.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i
järnvägsutredningen.
När det gäller förfarandet för
att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3
§, 5 7 §§, 8 § första stycket och
10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

1 b §

Banverket skall med eget
yttrande överlämna frågan om
byggande av järnväg till
regeringen för prövning enligt 17
kap. 1 § miljöbalken. Detsamma
gäller om regeringen enligt 17
kap. 3 § miljöbalken har
förbehållit sig prövningen av
järnvägens tillåtlighet.
Regeringens prövning skall ske på
grundval av en upprättad
järnvägsutredning enligt 1 a §.

1 c §

Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en järn-
vägsplan. En järnvägsplan
behöver dock inte upprättas för
anläggande av industrispår eller
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.

2 §
I järnvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
anspråk med tillfällig
nyttjanderätt, skall det av planen
framgå vilken mark som avses och
under vilken tid den skall nyttjas.
Planen skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning enligt
5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m.
I järnvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
anspråk med tillfällig
nyttjanderätt, skall det av planen
framgå vilken mark som avses och
under vilken tid den skall nyttjas.
Planen skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. I de
fall länsstyrelsen under förstudien
har beslutat att järnvägsprojektet
kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan, skall
miljökonsekvensbeskrivningen
föregås av ett utökat samråd enligt
6 kap. 5 6 §§ miljöbalken, om inte
sådant samråd har skett enligt 1 a
§. Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i
järnvägsplanen.
När det gäller kraven på mil-
jökonsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10 12 §§
miljöbalken tillämpas.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och
ändamålsenligt genomförande av planen redovisas.

3 §
Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I
fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt
ägare till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) och samfälligheter
enligt vattenlagen (1983:291)
samt ägarna till de fastigheter som
deltar i anläggningarna och
samfälligheterna,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) och samfälligheter
enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet samt ägarna till
de fastigheter som deltar i
anläggningarna och
samfälligheterna,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller
gemensamhetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller
innehavare.

4 §

Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i
järnvägsplanen.

7 §
Banverket skall ställa ut en
järnvägsplan för granskning.
Banverket skall ställa ut en
järnvägsplan för granskning.
Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 §
första stycket miljöbalken sägs om
att miljökonsekvensbeskrivning
skall kungöras och hållas
tillgänglig för allmänheten.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock
ställas ut endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan
som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.

8 §
En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda
länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar,
skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens
prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket
hänskjuta frågan till regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt
4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas
med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av
beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant
ianspråktagande.

Innehållet i miljökonsekvens-
beskrivningen samt resultatet av
samråd och yttranden skall
beaktas då järnvägsplanen
fastställs.
Ett beslut om fastställelse av en
järnvägsplan skall kungöras. Har
samråd enligt 6 kap. 6 §
miljöbalken hållits med ansvarig
myndighet i annat land skall denna
informeras.

5 kap.

2 §
Länsstyrelsens beslut får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens godkännande enligt
2 kap. 4 § får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut får
överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap.
1 § tredje stycket, 1 a § andra
stycket eller 2 § första stycket får
dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller
även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1667) om skatt på
naturgrus
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1995:1667) om skatt på
naturgrus skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 §
Skatt (naturgrusskatt) skall
betalas till staten enligt denna lag
för brutet naturgrus om
utvinningen av naturgruset

1. kräver tillstånd enligt 18 §
naturvårdslagen (1964:822),

2. sker med stöd av tillstånd som
lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) och utvinningen sker
för annat ändamål än markinne-
havarens husbehov, eller
Skatt (naturgrusskatt) skall
betalas till staten enligt denna lag
för brutet naturgrus om
utvinningen av naturgruset sker för
annat ändamål än
markinnehavarens husbehov och
1. sker med stöd av tillstånd som
har lämnats enligt 11 kap.
miljöbalken eller vattenlagen
(1983:291), eller
2. kräver tillstånd enligt 12 kap.
miljöbalken.
3. sker med stöd av rätt till täkt
på annans mark enligt 38 §
väglagen (1971:948).

4 §
Skattskyldig är den som
1. exploaterar en täkt som
kräver tillstånd enligt 18 §
naturvårdslagen (1964:822),
2. för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov
exploaterar en täkt med tillstånd
enligt vattenlagen (1983:291),
eller
3. enligt 38 § väglagen
(1971:948) har fått rätt till täkt på
annans mark.
Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 18 a § andra stycket
naturvårdslagen, är
tillståndshavaren tillsammans med
exploatören skattskyldig för tiden
till dess sådan uppgift har lämnats.
Skattskyldig är den som
exploaterar en naturgrustäkt.

Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 12 kap. 5 § andra stycket
miljöbalken, är tillståndshavaren
tillsammans med exploatören
skattskyldig för tiden till dess
sådan uppgift har lämnats.

___________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket
naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen
av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd
av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.

Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
eller som innehåller gift finns även
i lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor och i lagen
(1985:426) om kemiska produkter.
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
finns även i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.

___________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:288)
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:288)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

19 §1
Mål enligt vattenlagen
(1983:291) om tillstånd till
anläggning som omfattas av
bestämmelserna i denna lag eller
till väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av en sådan
anläggning får inte avgöras innan
prövning har skett enligt denna
lag.
Mål enligt 11 kap. miljöbalken
om tillstånd till anläggning som
omfattas av bestämmelserna i
denna lag eller till väsentlig
ombyggnad, ändring eller
utvidgning av en sådan anläggning
får inte avgöras innan prövning
har skett enligt denna lag.

Första stycket tillämpas också beträffande ärende om nätkoncession
enligt ellagen (1997:857) om anläggningen omfattas av bestämmelser
enligt denna lag.

20 §
Den ökning i
byggnadskostnader som föranleds
av åtgärder enligt denna lag skall
inte räknas med vid den prövning
som avses i 3 kap. 4 § vattenlagen
(1983:291).
Den ökning i
byggnadskostnader som föranleds
av åtgärder enligt denna lag skall
inte räknas med vid den prövning
som avses i 11 kap. 6 § första
stycket miljöbalken.
Vid meddelande av tillstånd som anges i 19 § första stycket skall de
beslut om vattenanläggningars utförande som meddelats med stöd av
denna lag beaktas.

____________________________________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 8 a och
11 a §§, av följande lydelse.

2 kap.

8 §
En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om
meddelande av nätkoncession för
linje skall lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.

8 a §
Vid prövning av frågor om
meddelande av nätkoncession för
linje skall bestämmelserna i 2 4
kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om
nätkoncession för linje. När det
gäller förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningen
samt planer och
planeringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.

11 §
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av
säkerhetsskäl eller som av annat
skäl behövs från allmän synpunkt.
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av
säkerhetsskäl eller för att i övrigt
skydda människors hälsa och
miljön mot skador och olägenheter
och främja en långsiktigt god
hushållning med mark och vatten
och andra resurser eller som av
annat skäl behövs från allmän
synpunkt.

11 a §
En nätkoncession får för sin
giltighet göras beroende av att den
som innehar koncessionen ställer
säkerhet för kostnaderna att ta
bort ledningen med tillhörande
anläggningar och att vidta andra
åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte längre är
tillräcklig, får regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande,
nätmyndigheten besluta om
ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av den myndighet som
prövar frågan om nätkoncession
och förvaras av länsstyrelsen.

_____________________________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och
bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna
lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1596) om frivillig
miljöstyrning och miljörevision
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1596) om frivillig
miljöstyrning och miljörevision skall införas en ny paragraf, 4 §, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

4 §
Regeringen får meddela
föreskrifter om försöksverksamhet
som avses i förordningens artikel
14. Vad som sägs i 2 och 3 §§
gäller även sådan verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Ärendet och dess beredning
Regeringen föreslår i detta ärende ändringar till följd av miljöbalken.
Miljöbalken har tidigare föreslagits i en proposition den 4 december 1997
(prop. 1997/98:45). För det ärendets beredning hänvisas till
propositionen.
Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 juli 1997 delbetänkandet
Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32). Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandets lagförslag, en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena finns tillgängligt i
Miljödepartementet (M97/2584/1).
I detta lagstiftningsärende ingår även en komplettering av lagen
(1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision efter förslag
från Miljöstyrningsrådet. Den delen av ärendet har beretts med berörda
intressenter.
Lagförslagen har granskats av Lagrådet utom såvitt avser lagen om
frivillig miljöstyrning och miljörevision. En lagrådsgranskning
beträffande denna lag skulle sakna betydelse på grund av förslagets enkla
beskaffenhet.
Lagrådsremissens lagförslag bifogas som bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som framgår av bilaga 2. Lagrådet har den 20 februari
1998 avgett yttrande, bilaga 3. I samband med att regeringen närmare
redogör för förslagen kommer Lagrådets synpunkter att behandlas.
Redan nu kan dock sägas att regeringen godtar Lagrådets förslag i allt
väsentligt.

Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar
Propositionen om miljöbalk
Regeringen beslutade den 4 december 1997 om proposition om en miljöbalk (prop.
1997/98:45). I detta avsnitt görs en sammanfattning av förslaget. Tonvikten
läggs vid
sådant som är nytt jämfört med gällande rätt och som har betydelse för
följdlagstiftningen.
I miljöbalken (MB) har bestämmelserna från 15 lagar smälts samman. Lagarna är
naturvårdslagen (1964:822),
miljöskyddslagen (1969:387),
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
renhållningslagen (1979:596),
hälsoskyddslagen (1982:1080),
vattenlagen (1983:291),
lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,
lagen (1985:426) om kemiska produkter,
miljöskadelagen (1986:225),
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,
lagen (1993:900) om genetiskt modifierade organismer, och
lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter.

Miljöbalkens mål

Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att
nuvarande och
kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan
utveckling
bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att
förändra och
bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om
dessa
orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
den biologiska mångfalden bevaras,
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en långsiktigt god
hushållning
tryggas, och
återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror
och
energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Miljöbalkens tillämpningsområde

Miljöbalkens tillämpningsområde anges inte särskilt utan framgår av balkens
regler i sig.
Balken skall tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse
för
miljöbalkens mål. Den skall tillämpas parallellt med annan lagstiftning som
reglerar
verksamheten.

Allmänna hänsynsregler

I miljöbalken finns allmänna hänsynsregler som skall iakttas av var och en.
Reglerna
innebär att förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått skall vidtas så
snart det kan
befaras att skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön kan
uppkomma.
Enligt hänsynsreglerna skall den som utövar en verksamhet eller vidtar en åtgärd
som
inte är av försumbar betydelse för människors hälsa eller miljön skaffa sig den
kunskap
som behövs och vidta de försiktighetsmått som behövs och därvid
tillämpa bästa möjliga teknik, om det är fråga om yrkesmässig verksamhet,
välja en lämplig plats,
hushålla med råvaror och energi,
utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, samt
inte använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organismer som
kan
ersättas av mindre riskabla.
Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning göras.
Kraven får
inte vara orimliga. En sådan avvägning får emellertid aldrig leda till att en
miljökvalitetsnorm åsidosätts. Myndigheterna bör sträva efter att formulera
kraven på
åtgärder så att verksamhetsutövaren kan genomföra dessa, utan att åtgärderna
blir orimligt
betungande för honom.
Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som
har
medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att den avhjälps till dess
skadan eller
olägenheten har upphört.
En verksamhet eller åtgärd som kan föranleda skada eller olägenhet av väsentlig
betydelse trots att de försiktighetsmått vidtas som kan krävas, får bedrivas
eller vidtas
endast om det finns särskilda skäl för att ändå tillåta verksamheten. Medför den
risk för att
ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade
eller en
avsevärd försämring av miljön får den inte bedrivas eller vidtas. Regeringen kan
dock
meddela dispens från stoppregeln i mycket speciella undantagsfall.

Hushållning med mark och vatten

Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken.
Härigenom
får miljön en tydligare ställning i planeringen, eftersom utgångspunkten för
lagstiftningen
är att hushållningen med och användningen av mark och vatten skall ske med ett
långsiktigt perspektiv och baseras på en ekologisk grundsyn.

Miljökvalitetsnormer

För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen föreskriva om
miljökvalitetsnormer. Regeringen kan överlåta till en myndighet att meddela
normer som
skall gälla till följd av EU-medlemskapet.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga
om mark,
vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela
landet.
Miljökvalitetsnormer får avse bl.a. förekomst i miljön av kemiska produkter
eller
bioindikatorer i vatten eller högsta nivå för buller.
Om miljökvalitetsnormer har meddelats skall myndigheter och kommuner säkerställa

att normerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden,
dispenser och
anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Kommuner och
myndigheter
skall iaktta normerna även när de planerar och planlägger.
Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm
överträds. Befintliga tillstånd och villkor får omprövas om en verksamhet med
någon
betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Åtgärdsprogram skall upprättas av regeringen eller andra myndigheter eller
kommuner
om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall upp-fyllas, eller om krav på
det följer av
EU-medlemskapet. Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka
de
föroreningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av
betydelse.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps i miljöbalken och
anpassas
ytterligare till EG-regler och andra internationella regler. Genom miljöbalkens
krav på
miljökonsekvensbeskrivningar får myndigheter och verksamhetsutövare bättre
underlag
för beslut som påverkar människors hälsa, miljön och hushållningen med
naturresurser.
En ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken skall enligt
huvudregeln
innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen får föreskriva att
miljökonsekvensbeskrivningar skall krävas även i ansökningar om dispens enligt
miljöbalken eller i andra fall där det behövs för att kunna bedöma
miljöpåverkan.
Innan en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall ett
tidigt
samråd hållas med särskilt berörda och länsstyrelsen. För verksamheter som kan
antas ha
betydande miljöpåverkan, vilket länsstyrelsen skall avgöra, skall ett utökat
samråd
genomföras med fler myndigheter och en bredare allmänhet.
En miljökonsekvensbeskrivning skall identifiera, beskriva och möjliggöra en
samlad
bedömning av en verksamhets effekter på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft,
klimat, landskap, kulturmiljö och hushållningen med mark och vatten samt
samspelet
mellan dessa delar. För verksamheter som kan antas ha en betydande miljöpåverkan
anges
i miljöbalken vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. I detta ingår
en
beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering, utformning och
omfattning
samt de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas,
minskas eller
avhjälpas. Även alternativ lokalisering, om sådan är möjlig, och alternativ
utformning
samt konsekvenser av att verksamheten inte kommer till stånd skall redovisas.
Allmänheten skall ges möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen
och
ansökan innan beslut fattas. Tillståndsmyndigheten skall ta ställning till om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven.

Skydd av områden och arter

Bestämmelser om olika former av områdesskydd sammanförs i miljöbalken. Exempel

sådana områden är naturreservat, biotopskyddsområden och strandskyddsområden.
Dessa
bestämmelser skall tillsammans med bestämmelserna om artskydd värna bl.a. den
biologiska mångfalden.

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

I miljöbalken finns särskilda bestämmelser om bl.a. miljöfarlig verk-samhet och
hälsoskydd, vattenverksamhet, täkter, jordbruk, genteknik, kemiska produkter och

biotekniska organismer samt avfall och producentansvar.

Prövning av mål och ärenden

Regionala miljödomstolar inrättas och ersätter Koncessionsnämnden för miljöskydd
och
vattendomstolarna. Även en miljööverdomstol inrättas. Högsta domstolen är
slutinstans i
vissa mål. Övriga prövningsmyndigheter är regeringen, länsstyrelserna och andra
förvaltningsmyndigheter samt kommunerna.
Regeringen skall göra en tillåtlighetsprövning av nya verksamheter som har stor
påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser. Prövningen görs som
ett led i
den ordinarie tillståndsprövningen. De verksamheter som skall prövas av
regeringen skall
i huvudsak vara desamma som i dag, men utökas med större trafikanläggningar.
Regeringen kan dessutom förbehålla sig prövningen av andra verksamheter.
Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd,
godkännanden
och dispens enligt miljöbalken.

Tillsyn

En tydlig ansvarsfördelning skall gälla för tillsynen på lokal, regional och
central nivå.
Tillsynsmyndigheternas ansvar understryks. En tillsynsmyndighet får meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalkens regler skall följas.

Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar
Regeringens bedömning och förslag:
Av miljöbalkens tillämpningsområde följer att balken gäller för verksamheter
även
om dessa samtidigt är reglerade i andra lagar. Miljöbalken och de andra lagarna
gäller
således parallellt. Något särskilt stadgande om detta behövs inte.
Huvudregeln skall vara att miljöbalkens materiella krav skall vara miniminivå.
I några fall är en fråga om skydd för miljön olika reglerad i miljöbalken och
i en
annan lag. Reglerna kan i sådana fall vara oförenliga. Om regleringen i
miljöbalken
skall gälla, skall bestämmelsen i den andra lagen antingen upphävas eller
kompletteras
med att ytterligare krav ställs i miljöbalken. Om i stället regleringen i den
särskilda
lagen bör gälla, skall en bestämmelse införas om att ytterligare krav i frågan
inte får
ställas enligt miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd och liknande godkännanden som krävs enligt vad som
föreskrivs i andra lagar skall miljöbalken tillämpas endast när detta anges
särskilt i
lagarna. Utgångspunkten skall vara att de centrala reglerna i miljöbalken skall
tillämpas vid prövning enligt andra lagar, när någon separat tillståndsprövning
inte
skall ske enligt miljöbalken.

Utredningens bedömning: Utredningen uttalade som huvudregel att miljöbalken (MB)

gäller parallellt med andra lagar. Detta skulle gälla utan uttryckligt stadgande
i olika lagar.
Utredningen ville dock införa en erinran om miljöbalken i de viktigaste lagarna.

Utredningen diskuterade sedan undantag från huvudregeln. Övervägandena utgick
från
förslaget till 1 kap. 3 § första stycket i lagrådsremissen om miljöbalk. Enligt
denna skulle,
om det i någon lag finns bestämmelser som i särskilda avseenden reglerar en
fråga som
omfattas av miljöbalken, i stället gälla vad som sägs i den lagen. Bestämmelsen
var
konstruerad på ett sådant sätt att de undantag som följde av andra lagar inte
skulle behöva
preciseras i lagtexten. Utredningen gjorde sedan i motivtexten uttalanden om hur
en
bestämmelse skall vara beskaffad för att utgöra undantag från en bestämmelse i
miljöbalken.
Beträffande myndighetsutövning enligt en lag, exempelvis tillståndsprövning,
uttalade
utredningen att miljöbalkens regler bara kunde ligga till grund för denna om det

föreskrevs särskilt. Utredningen fann det som en generellt sett mindre lämplig
lösning att
föreskriva att hela miljöbalken skall tillämpas vid myndighetsutövning enligt
andra lagar.
I ett antal fall föreslog dock utredningen att vissa regler i miljöbalken skall
tillämpas vid
myndighetsutövning enligt andra lagar. Detta gällde framför allt miljöbalkens
bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och
miljökonsekvensbeskrivningar.
Det gällde däremot mer sällan miljöbalkens allmänna hänsynsregler.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser kritiserar utredningens
förslag till
reglering av förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar samt de
motivuttalanden som
utredningen gjorde i samband med detta. Remissinstanserna menar att förhållandet
mellan
miljöbalken och de andra lagarna är oklart när undantagen inte anges
uttryckligen och att
det finns risk för att miljöbalken kommer i andra hand. Flera remiss-instanser
förordar i
stället lösningen att respektive lag uttryckligen anger när miljöbalken gäller
eller inte
gäller för den verksamhet som omfattas av lagen i fråga.
Flera remissinstanser säger sig ha svårt att förstå varför det skall behöva
anges särskilt i
en lag att miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning och annan
myndighetsutövning enligt lagen. Andra har förståelse för detta men anför, som
framgår
av nästa avsnitt, att miljöbalken bör tillämpas oftare än vad utredningen har
föreslagit.
Framför allt bör enligt flera remissinstanser de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap. MB
tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar.
Skälen för regeringens bedömning och förslag: Det finns utöver miljöbalken ett
stort
antal lagar med mer eller mindre miljöanknytning. Bland dessa kan nämnas
luftfartslagen (1957:297),
lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
väglagen (1971:948),
lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
skogsvårdslagen (1979:429),
lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn,
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
plan- och bygglagen (1987:10),
strålskyddslagen (1988:220),
minerallagen (1991:45),
lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, och
ellagen (1997:857).
Reglerna i miljöbalken skall enligt huvudregeln gälla för miljöpåverkande
verksamheter
även om dessa omfattas av annan lagstiftning. Miljöbalken och de andra lagarna
gäller
alltså parallellt i den bemärkelsen att regler om vad som skall iakttas vid
utövandet av
verksamheten kan finnas i både miljöbalken och andra lagar. Exempelvis skall den
som
bedriver gruvdrift följa reglerna i såväl miljöbalken som minerallagen
(1991:45). Detta är
inte någon nyhet. Redan i dag måste en verksamhetsutövare iaktta reglerna i
olika
lagstiftningar.
Det förhållandet att lagarna gäller parallellt kan i några enstaka fall leda
till att
bestämmelser i miljöbalken kan komma i konflikt med miljöregler i de nyss nämnda

lagarna. En bedömning måste då göras i det enskilda fallet med utgångspunkt i
allmänna
lagvalsprinciper. Enligt regeringens mening är det likväl lämpligt att i
händelse av
normkonflikter införa regler som tar bort olägenheterna av att två bestämmelser
gäller
parallellt. Vid ett sådant arbete bör följande utgångspunkter gälla.
Om det direkt kan konstateras att regeln i den andra lagen inte bör gälla skall
regeln
ändras eller upphävas. Detta är fallet när bestämmelsen enbart berör frågor som
regleras i
miljöbalken och bestämmelsen inte ställer krav utöver miljöbalken.
I de fall regeln omfattar annat än sådant som regleras i miljöbalken bör den stå
kvar. I
detta fall bör bestämmelsen ändras så att materiella krav i nivå med
miljöbalkens regler
ställs. Exempel på en sådan bestämmelse finns i 13 kap. 4 § minerallagen
(1991:45), där
det stadgas att koncessionshavaren skall utföra efterarbete när koncessionen
upphör, i den
mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.
Om en regel omfattar miljökrav utöver vad som anges i miljöbalken skall den
naturligtvis stå kvar. Detta kan vara fallet i strålskyddslagstiftningen. Om å
andra sidan
regleringen i den andra lagen bör gälla i stället för motsvarande bestämmelse i
miljöbalken, skall en bestämmelse införas som begränsar möjligheten att ingripa
med stöd
av miljöbalken. Det senare blir fallet bl.a. i fråga om luftfartslagens
(1957:297) regler om
miljövärdighetskrav på luftfartyg och väglagens (1971:948) regler om renhållning
inom
vägområden.
Vid valet mellan metoderna är huvudprincipen att miljöbalkens materiella krav
skall
vara miniminivå. Det innebär att alla verksamheter som riskerar att medföra
likartad
negativ påverkan på hälsa, miljö och hushållning med naturresurser omfattas av
de
grundläggande materiella kraven i miljöbalken. Regeringen delar utredningens
uppfattning att skillnad inte bör göras mellan verksamheter som enbart regleras
i balken
och verksamheter som även regleras i andra lagar. Detta kommer att innebära att
miljöbalkens materiella krav blir miniminivå. I den mån andra krav trots allt
bör ställas
skall detta vara sakligt motiverat, exempelvis på grund av verksamhetens art,
miljöhänsynens betydelse i förhållande till andra skyddsvärda intressen som
berörs eller
att Sverige genom internationella åtaganden är förpliktat att ställa vissa krav.
En bestämmelse om att ytterligare krav inte skall få ställas enligt miljöbalken
kan inte
vara absolut. Vissa bestämmelser i miljöbalken är av en sådan art att de skall
iakttas,
oavsett vad som stadgas i den andra lagen. Detta gäller t.ex. föreskrifter för
skyddade
områden, meddelade med stöd av 7 kap. MB. Vidare skall miljökvalitetsnormer
enligt 5
kap. MB iakttas vid all verksamhet som riskerar att påverka normen.
I de olika lagarna finns få bestämmelser där tillämpningen riskerar att bli en
annan än
enligt miljöbalken. Detta beror på att miljöfrågor normalt inte regleras i lagar
utanför
miljöbalken. När normkonflikter riskerar att uppkomma är det normalt i
begränsade
frågor. Som exempel har redan nämnts luftfartslagen (1957:297). Denna lag
innehåller
regler om när luftfartyg skall anses vara miljövärdiga. Ytterligare
miljövärdighetskrav på
luftfartyg skall inte kunna ställas med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 3 § MB om
försiktighetsmått och bästa möjliga teknik eller med stöd av någon annan
bestämmelse i
miljöbalken. Vidare stadgas i lagen att luftfartyg inte får framföras med
överljudsfart.
Undantag kan dock medges från förbudet. Inte heller i denna fråga skall någon
annan
bedömning kunna göras med stöd av miljöbalken i fråga om ett luftfartygs
framförande
eller utrustning. Däremot skall miljöbalken gälla fullt ut i fråga om kraven på
en flygplats
när det gäller buller och andra olägenheter från flygverksamheten.
Miljöbalken gäller på andra lagars område, oavsett om detta anges eller inte
anges i
olika lagar. Utredningen föreslog trots detta att de lagar som har störst
miljöanknytning
skulle innehålla en erinran om miljöbalken. Regeringen delar flera
remissinstansers
bedömning att en sådan erinran kan skapa förvirring, eftersom tvekan kan uppstå
vad som
gäller i lagar som inte innehåller en motsvarande erinran. Dessutom kan
utredningens
förslag uppfattas som att miljöbalkens samtliga krav alltid skall gälla, oavsett
regleringen i
den särskilda lagen. Det bör enligt regeringens uppfattning normalt inte bli
fråga om att i
lagarna införa regler som talar om att miljöbalken gäller på dessa lagars
område. I bl.a.
minerallagen (1991:45) finns dock redan i dag en erinran om att bestämmelser som
berör
verksamheten finns i t.ex. plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om

kulturminnen m.m. För fullständighetens skull bör då även miljöbalken nämnas.
Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden
i övrigt
som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas enligt 1 kap. 3 § andra stycket
MB
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160). Innebörden är att det på det
område där
miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt i
kemikaliefrågor, skall
arbetsmiljölagens bestämmelser gälla i stället för miljöbalkens vad gäller
frågan om
reglering av användningen av farliga ämnen på arbetsplatserna och även i övrigt
avseende
frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön. Det är dock viktigt att betona att
samverkan
mellan yttre och inre miljöarbete bör eftersträvas i alla led där frågor
sammanfaller, för att
förebygga konflikter och i stället skapa långsiktigt hållbara lösningar (prop.
1997/98:45,
del 2, s. 10 f).
Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte
automatiskt att en
myndighet skall tillämpa balken när den prövar om verksamheten skall beviljas
tillstånd,
koncession, lov eller liknande godkännande enligt en annan lag. Omfånget av
prövningen
enligt en lag bestäms, i den mån något annat inte har angetts, uteslutande av
reglerna i den
aktuella lagen. I den särskilda lagen kan dock föreskrivas att även annan
lagstiftning skall
tillämpas vid prövningen. I avsnitt 5 och i avsnitten för de olika lagarna gör
regeringen en
bedömning av i vilken utsträckning miljöbalkens regler skall tillämpas vid
prövning enligt
andra lagar.
Lagrådet anser att tillämpningen av en del av de aktuella författningarna kan ge
upphov
till vissa svårigheter och problem. Lagrådet anför att den som i en ämneslag
t.ex. vill
söka svaret på vad som gäller eller krävs för viss åtgärd eller situation måste
vara rätt väl
insatt i både miljöbalkens regelsystem och principerna bakom lagstiftningen i
detta
ärende. Vad särskilt gäller de lagtekniska lösningarna så förekommer det enligt
Lagrådet
åtskilliga exempel på att det i en lag hänvisas till ett eller flera lagrum i
miljöbalken. I
sådana fall ligger det enligt Lagrådet nära tillhands att tro, att relationen
mellan den
aktuella lagen och balken därmed blivit uttömmande reglerad.
Regeringen vill i anledning av Lagrådets yttrande i denna del påpeka att de
bestämmelser som föreslås i olika lagar om att miljöbalken skall tillämpas avser
vilka
bestämmelser som skall tillämpas av myndigheten vid en prövning enligt en
ämneslag .
Redan i dag finns bestämmelser i olika lagar om att lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m. skall tillämpas vid prövningen. Bestämmelserna i olika lagar
om att
miljöbalken skall tillämpas anger däremot inte vilka bestämmelser som gäller för
den
miljöpåverkande verksamhet som omfattas av lagen. Inte heller detta skiljer sig
från
förhållandet mellan olika lagar i dag. Redan i dag gäller nämligen att den som
bedriver en
verksamhet som regleras i en lag, t.ex. minerallagen (1991:45), måste iaktta
bestämmelserna i andra lagar, exempelvis miljöskyddslagen (1969:387),
vattenlagen
(1983:291) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det förekommer visserligen

ibland att det i en lag erinras om att bestämmelser för verksamheten finns i
även andra
lagar, men sådana erinringar finns långt ifrån alltid och de påverkar dessutom
inte vad
som ändå skulle ha gällt. Regeringen kan dock medge att en ökad ambitionsnivå i
frågor
om miljöhänsyn också innebär att verksamhetsutövaren måste vara väl insatt i
lagstiftningen för att få svar på vad som krävs för olika åtgärder. Omfattande
utbildningsinsatser kommer därför att ske inför miljöbalkens ikraftträdande.
Regeringen övergår härefter till frågan om tillståndsdomars och
tillståndsbesluts
rättskraft. Frågan är av stor betydelse för förhållandet mellan miljöbalken och
andra lagar.
Enligt 24 kap. 1 § MB gäller i ett antal särskilt uppräknade fall en dom eller
ett beslut om
tillstånd mot alla. Rättskraften innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet normalt
inte kan
ställa ytterligare krav i de frågor som har prövats i tillståndet (26 kap. 9 §
MB).
Rättskraften gäller bara ingripanden enligt balken. Även om ett tillstånd t.ex.
innehåller
villkor avseende hantering av kemiska produkter (22 kap. 25 § första stycket 7
MB) får
således ingripande ske enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva
varor mot
en hantering som visserligen sker i enlighet med det tillstånd som har lämnats
enligt
balken men som likväl åsidosätter föreskrifterna i nämnda lag. Naturligtvis
hindrar inte
heller rättskraften att ingripande sker enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).
Inte heller har ett beslut om tillstånd eller liknande godkännande enligt en lag
som
ligger utanför miljöbalken rättskraft inom balken. Bestämmelserna i balken kan
alltså
tillämpas trots att en sak redan har prövats enligt en annan lag. Det är inte
fråga om att i
den senare prövningen enligt balken återkalla eller ändra det beslut som har
fattats med
stöd av en annan lag, utan att fatta ett särskilt beslut enligt miljöbalken. När
en verksamhet
är tillståndspliktig enligt både balken och en annan lag är det till och med
förutsatt att två
prövningar skall ske. Det finns i sådana situationer inte några
förvaltningsrättsliga
principer som säger att den prövning som sker först binder den senare
prövningen.
Som exempel på det sistnämnda kan nämnas att en bearbetningskoncession för en
gruva
enligt minerallagen (1991:45) inte hindrar att ytter-ligare miljökrav ställs vid
en senare
tillståndsprövning enligt miljöbalken. Vidare kan en tillsynsmyndighet med stöd
av 26
kap. 9 § MB meddela förelägganden och förbud, trots att en verksamhet redan har
godtagits i en prövning enligt en annan lag.

Närmare om anpassningen av andra lagar till miljöbalken
Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid
tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar. Detta gäller främst

miljöbalkens regler om hushållning, miljökvalitetsnormer och
miljökonsekvensbeskrivningar.
I de fall där någon särskild tillståndsprövning inte kommer att ske enligt
miljöbalken
skall även de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken tillämpas vid prövning
enligt
andra lagar. Hänsynsreglerna skall tillämpas bl.a. vid prövning enligt väglagen,

banlagen och ellagen. När en särskild tillståndsprövning skall ske enligt
miljöbalken
skall hänsynsreglerna i stället tillämpas vid den prövningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Utredningen
ansåg det dock generellt sett mindre lämpligt att tillämpa miljöbalkens allmänna

hänsynsregler vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar.
Remissinstanserna: En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är att de
allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning enligt åtminstone vissa
andra
lagar. Bland annat Naturvårdsverket, Lunds universitet, Länsrätten i
Östergötlands län,
Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Länsstyrelsen i Jämtlands län har denna
uppfattning.
Svenska Fjärrvärmeföreningen anser att företag som har erhållit tillstånd och
driver sin
verksamhet i enlighet med villkoren inte skall drabbas av en stoppregel. Det är
vidare
enligt föreningen viktigt att åtgärder som åläggs verksamhetsutövare att utföra
kopplas till
en skälighetsbedömning, där skadans art och de åtgärder som krävs vägs mot
varandra.
SACO och Agrifack anser att kopplingar till miljökvalitetsnormer bör införas i
samtliga
lagar som återfinns i utredningens betänkande. Konkurrensverket framhåller
vikten av att
miljökvalitetsnormerna inte tillämpas på ett sådant sätt att de omotiverat
skyddar befintlig
verksamhet på bekostnad av ny verksamhet. Riksdagens ombudsmän, JO, anför att
frågan
om ersättning vid ändrade villkor när en miljökvalitetsnorm överträds bör bli
föremål för
ingående överväganden i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Det är enligt Svea hovrätt välbetänkt att bestämmelserna i 6 kap. MB om
miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag tillämpas i alla
sammanhang där
krav ställs på en miljökonsekvensbeskrivning. Genomförandet i
följdlagstiftningen har
dock enligt hovrätten gjorts mera komplicerat än nödvändigt. I de fall
materialet hos
prövningsmyndigheten skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning borde det
enligt
hovrätten räcka med att i den aktuella lagen ange att en sådan skall upprättas
enligt
bestämmelserna i miljöbalken. Miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt Stockholms

kommun ges ännu högre status och krav på sådana bör ställas som regel på varje
projekt
och detaljplaneförslag eller ansökan om tillstånd, oavsett den förväntade graden
av
miljöpåverkan. Konkurrensverket anser att endast sådana verksamheter som har en
betydande påverkan på miljön bör underkastas ett obligatoriskt krav på
miljökonsekvensbeskrivning. Svenska Fjärrvärmeföreningen föreslår att kraven på
samråd under arbetet med miljökonsekvensutredningar anpassas till typ av
tillstånd och
verksamhetens omfattning. En oklarhet är enligt Uppsala universitet hur
bedömningen av
alternativutredningen i en miljökonsekvensbeskrivning skall göras, då syftet med
en lag
skiljer sig mot syftet med miljöbalken. I de fall begreppet analys skall
användas i stället
för miljökonsekvensbeskrivning, måste termen enligt Västerås kommun definieras
lika
klart som begreppet miljökonsekvensbeskrivning.
Lunds universitet, Naturskyddsföreningen, SACO och Agrifack anser att talerätten
för
miljöorganisationer bör utvidgas till att gälla även i sek-torslagar.
Naturskyddsföreningen
tillägger att om systemet med talerätt skall fungera måste ideella
miljöorganisationer
beredas ekonomiskt stöd vid överklagande. Riksskatteverket understryker att
verket inte
anser det lämpligt att ge miljöorganisationer rätt att överklaga beslut inom
verkets
ansvarsområde. Riksåklagaren anför att en avstämning bör göras mellan
straffbestämmelserna i olika lagar och ger som exempel att straffbestämmelser om
fiske
finns i både miljöbalken och fiskelagen. En enhetlig lagteknisk lösning måste
enligt
Riksåklagaren eftersträvas för att kravet på förutsägbarhet skall kunna
tillgodoses.
Länsrätten i Östergötlands län befarar att tillsynen inte kommer att bli
effektiv.
Kronofogdemyndigheten i Stockholm framhåller vikten av att det görs en grundlig
genomgång av samtliga lagars bestämmelser om verkställighet, eftersom dessa
bestämmelser i dag ofta är olika utformade och otydliga. Sveriges
advokatsamfund
anmärker att det inte har lämnats några motiv för att olika lagar skall ha
regler om
efterbehandlingsåtgärder som avviker från motsvarande regler i miljöbalken.
Samfundet
noterar samtidigt att särbestämmelserna inte innehåller en enhetlig
intresseavvägning och
att reglerna om vem som är efterbehandlingsansvarig avviker från balken. Lunds

universitet anser att förslagen brister i konsekvens, eftersom ordalagen skiljer
sig åt i olika
lagar och ibland avviker också från miljöbalkens motsvarande bestämmelse, utan
att något
skäl angetts för olikheten.

Skälen för regeringens förslag

Regler för verksamheten

Som framgår av föregående avsnitt gäller miljöbalken för alla verksamheter eller
åtgärder
som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön eller som
kan
äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten eller den fysiska
miljön i övrigt.
Detta innebär att verksamhetsutövare och andra skall iaktta bestämmelserna i
miljöbalken.
Några speciella anpassningsåtgärder behövs inte enbart av det skälet att
verksamheten är
reglerad i även annan lag. I avsnitten för respektive lag återkommer regeringen
till i vilken
utsträckning miljöbalken inte bör tillämpas på den specialreglerade
verksamheten. Som
kommer att framgå blir detta fallet endast i några enstaka situationer. Några
allmänna
utgångspunkter för bedömningen har getts i föregående avsnitt.
För lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1992:1140) om Sveriges
ekonomiska zon är förhållandena speciella. Dessa lagar gäller på vissa områden
utanför
svenskt territorium, nämligen på den svenska delen av kontinentalsockeln och
inom
Sveriges ekonomiska zon. Tillämpningsområdet för miljöbalken är däremot i
huvudsak
begränsat till svenskt territorium. Det kan trots detta finnas skäl att, med de
begränsningar
som följer av folkrättens grundprinciper, tillämpa balken på verksamhet som
bedrivs på
kontinentalsockeln och i den ekonomiska zonen. Detta behöver då föreskrivas
särskilt.
Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 15 och 16.

Regler vid prövning

Som framgår av föregående avsnitt skall miljöbalken endast tillämpas vid
tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar när det föreskrivs
särskilt.
Frågan är i vilken utsträckning detta bör ske.
Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. Där tidigare
flera
parallella tillståndsprövningar har skett kommer i många fall endast att ske en
prövning.
En sådan sammanslagning kan i första hand ske av prövningar som tidigare har
reglerats i
lagar som har inarbetats i miljöbalken. Prövningen enligt de lagar som kvarstår
utanför
balken måste däremot finnas kvar, eftersom dessa prövningar i huvudsak avser
andra
frågor än sådana som regleras i miljöbalken.
Utredningen var av uppfattningen att miljöbalken normalt inte borde tillämpas
vid
prövningar enligt andra lagar. Denna ståndpunkt kritiseras av många
remissinstanser.
Regeringen finner remisskritiken i en del fall berättigad. Framför allt skall
enligt
regeringens uppfattning de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpas vid
prövning
av verksamhet som inte kommer att tillståndsprövas även enligt miljöbalken.
Hänsynsreglerna skall enligt regeringen tillämpas i bl.a. väglagen (1971:948),
lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och
ellagen
(1997:857). När de allmänna hänsynsreglerna inte skall tillämpas vid prövningen
enligt en
annan lag kommer reglerna i stället att tillämpas vid en parallell
tillståndsprövning enligt
miljöbalken.
Liksom tidigare skall hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB (f.d. 2 och 3
kap.
naturresurslagen) tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Av 1 kap. 2 § MB
framgår
att kapitlen skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i luftfartslagen
(1957:297), lagen
(1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa

rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled
och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen
(1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,

lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och ellagen (1997:857). Detta motsvarar
de
lagar som i dag är kopplade till 2 och 3 kap. naturresurslagen.
Även miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer skall beaktas vid
tillämpningen av andra lagar. En förutsättning i systemet med
miljökvalitetsnormer är
nämligen att normerna får genomslag inom alla sektorer. Normerna utgår från
förhållanden i den yttre miljön. Exempelvis reagerar en sjös vattenkvalitet på
kvävetillförsel oavsett om denna hör samman med avloppsutsläpp, läckage från
jord- eller
skogsbruk, nedfall från trafik eller andra yttre faktorer. Om en verksamhet inte
behöver
iaktta miljökvalitetsnormerna, utan får fritt öka sina utsläpp, drabbar detta
andra, som
måste göra motsvarande minskningar. Grundregeln måste därför vara att
miljökvalitetsnormer gäller för alla.
Det blir därför aktuellt att tillämpa 5 kap. 3 § MB vid prövningen enligt andra
lagar.
Enligt bestämmelsen skall myndigheter och kommuner säkerställa att
miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd,
godkännanden, dispenser
och anmälningsärenden, utövar tillsyn samt meddelar föreskrifter. Vid planering
och
planläggning skall kommuner och myndigheter enligt samma stadgande iaktta
miljökvalitetsnormerna. Vidare skall normalt 16 kap. 5 § MB tillämpas. Enligt
denna får
tillstånd, godkännande eller dispenser inte meddelas för ny verksamhet som
medverkar till
att en miljökvalitetsnorm överträds. Slutligen kan det bli aktuellt att med
förebild i 24 kap.
5 § MB införa regler om att nya eller ändrade villkor får meddelas om
verksamheten med
någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Regeringen har i sitt förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 279 f)
uttalat att
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor
utsträckning
som möjligt bör få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar
utanför
balken. Detta bör gälla såväl regler om förfarandet vid upprättandet av
miljökonsekvensbeskrivningen som innehållet i en sådan beskrivning. Det gäller
särskilt
för verksamheter som omfattas av EG-direktivet 85/337/EEG om bedömning av
inverkan
på miljön av vissa offentliga och privata projekt (ändrat genom direktiv
97/11/EG).
Från fall till fall får avgöras om balkens samtliga bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar eller bara vissa av dem skall tillämpas. I
skogsvårdslagen
(1979:429 - avsnitt 17), fiskelagen (1993:787 - avsnitt 21) och lagen (1977:439)
om
kommunal energiplanering (avsnitt 22) finner dock regeringen att begreppet
miljökonsekvensbeskrivning skall tas bort från lagtexten, eftersom det är en
annan slags
beskrivning som skall upprättas än en sådan som benämns
miljökonsekvensbeskrivning i
miljöbalken. I dessa fall handlar det inte om tillståndspliktiga projekt. Det
uttryck som bör
användas i stället är att en analys skall göras av inverkan på miljön och, i
förekommande
fall, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Det
förhållandet
att ordet miljökonsekvensbeskrivning tas bort i dessa fall innebär naturligtvis
inte att
kraven på utredningarna sänks i förhållande till dagens krav.
I dag finns i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskriv-ningar regler om
att
sådana beskrivningar skall upprättas i ärenden enligt olika särskilt uppräknade
lagar.
Reglerna stödjer sig på bemyndigandet i 5 kap. 2 § lagen (1987:12) om
hushållning med
naturresurser m.m.. Regeringen anser att regelverket blir tydligare om regler om
krav på
miljökonsekvensbeskrivning i stället tas in i respektive lag.
Frågan om talerätt för miljöorganisationer behandlas i avsnittet om lagen
(1985:620)
om vissa torvfyndigheter (avsnitt 14).

Plan- och bygglagen (1987:10)
Plan- och bygglagens förhållande till miljöbalken
Regeringens bedömning: Plan- och bygglagen och miljöbalken gäller parallellt.
Inga
begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Utredningens bedömning: Utredningen gjorde vissa överväganden om förhållandet
mellan miljöbalkens och plan- och bygglagens hänsynsregler. Utredningen ansåg i
detta
sammanhang att det inte finns några bestämmelser om hänsynstagande i plan- och
bygglagen som vid en lex specialis-bedömning tar över miljöbalkens
hänsynsregler. Hur
bedömningen slutligen utfaller skulle dock få avgöras i rättstillämpningen.
Utredningen
ansåg vidare att miljöbalkens hänsynsregler inte skulle göras direkt tillämpliga
vid
myndighetsutövning enligt plan- och bygglagen.
Remissinstanserna: Lunds universitet, Svenska Kommunförbundet och Karlstads
kommun delar utredningens uppfattning att lokaliseringsprövning i detaljplan
eller enligt
andra instrument i plan- och bygglagen inte skall utesluta tillämpningen av
lokaliseringsregeln och övriga hänsynsregler i miljöbalken. Enligt Lunds
universitet och
Kommunförbundet bör dock detta framgå av lagtexten. Även Boverket anser att
dubbelprövning är nödvändig. Sveriges fastighetsägareförbund anmärker att
prövningsförfarandet blir långt när miljöbalken gäller parallellt med plan- och
bygglagen.
Naturvårdsverket anser att miljöbalkens mål skall skrivas in i plan- och
bygglagen.
Verket menar vidare, liksom Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län
att de
allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av plan- och
bygglagen. Svenska Kommunförbundet och Karlstads kommun delar däremot
utredningens
uppfattning att miljöbalkens hänsynsregler inte bör göras direkt tillämpliga vid

myndighetsutövning enligt plan- och bygglagen. Som skäl för detta anför de att
hänsynsreglerna i miljöbalken är avpassade för en viss konkret verksamhet, medan

detaljplan och områdesbestämmelser ofta ger utrymme för olika verksamheter.
Boverket finner det angeläget att göra en analys av hur hanteringen i plan- och
bygglagen av miljöbalkens olika skyddsinstitut långsiktigt kan inverka på
förutsättningarna för den fysiska planeringen. Verket befarar att planprocessen
försvåras
och att det på sikt förtar intresset för planeringen som strategiskt instrument.
Verket
uppfattar att förslagen är ett första steg till en förändring av plansystemet
som samlat
innebär ett systemskifte för fysisk planering genom att försvaga kommunens
mandat och
planmonopol.
Skälen för regeringens bedömning: Plan- och bygglagen (1987:10) innehåller
bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna
syftar enligt 1 kap. 1 § till att med beaktande av den enskilda människans
frihet främja en
samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god
och
långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande

generationer.
Både i miljöbalken och plan- och bygglagen finns bestämmelser om miljöhänsyn som

skall tas vid lokalisering av bebyggelse, anläggningar och verksamheter.
Bestämmelserna
är delvis av likartad karaktär, men kan också sägas komplettera varandra. I 2
kap. plan-
och bygglagen anges sådana allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning
och
lokalisering av bebyggelse. Dessa bestämmelser kan jämföras med
lokaliseringsregeln i 2
kap. 4 § MB, som anger vilka krav som skall ställas vid val av plats för en
bestämd
verksamhet. I 3 kap. plan- och bygglagen ställs krav på byggnaders utformning
m.m.
Även här har miljöbalken regler. Exempelvis kan krav ställas enligt den
grundläggande
hänsynsregeln i 2 kap. 3 § MB på utformandet av fabriksbyggnader. Sedan
ändringar i
plan- och bygglagen trätt i kraft den 1 januari 1996 har kraven på miljöhänsyn i
lagens
bestämmelser om lokalisering och utformning i 2 och 3 kap. stärkts.
I plan- och bygglagen förekommer beslut om planer och beslut om bygglov och
andra
lov. Planbeslut anger främst arten av markanvändningen. En lagakraftvunnen
detaljplan
enligt plan- och bygglagen ger en rätt att bygga i enlighet med planen. I
allmänhet krävs
sedan ett bygglov som mera i detalj reglerar hur byggrätten får utnyttjas. I
beslut om
bygglov prövas dock i huvudsak andra frågor än vid en prövning enligt balken om
exempelvis tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller dispens för byggande inom

strandskyddsområde. Det är därför naturligt att krav skall kunna ställas också
med stöd av
balken.
Beslut enligt plan- och bygglagen begränsar alltså i allmänhet inte den prövning
som
skall göras enligt miljöbalken. Även om exempelvis ett område i en detaljplan
avsatts för
industriändamål kan tillstånd till miljöfarlig verksamhet inom området vägras
med stöd av
lokaliseringsbestämmelsen och andra bestämmelser i balken. Inte heller kan det
förhållandet att bygglov har lämnats för en fabriksbyggnad hindra att krav
ställs på
fabriken med stöd av balken.
Även om plan- och bygglagen och miljöbalken skall gälla fullt ut vid sidan av
varandra
så har den prövning som har gjorts i ett planbeslut enligt plan- och bygglagen i
vissa
avseenden inverkan på senare prövning enligt balken. Enligt 16 kap. 4 § MB
gäller
nämligen att tillstånd eller dispens normalt inte får meddelas i strid med
detaljplan eller
områdesbestämmelser. En verksamhet får alltså inte med stöd av ett tillstånd
enligt
miljöbalken lokaliseras till en plats som inte stämmer med planen. Indirekt får
därför den
lokaliseringsbedömning som har skett i planen betydelse vid prövningen enligt
balken.
Bestämmelsen i 16 kap. 4 § MB innebär däremot inte att tillstånd eller dispens
måste
lämnas till en verksamhet som har förutsatts i en detaljplan eller
områdesbestämmelser.
Förhållandet kan beskrivas så att planenligheten är en nödvändig men inte
tillräcklig
förutsättning för att få bedriva en verksamhet.
Detaljplaner och områdesbestämmelser kan vidare inverka på möjligheten att
skydda ett
område enligt 7 kap. MB. Enligt 7 kap. 8 § MB får ett beslut om bildande eller
ändring av
naturreservat normalt inte meddelas i strid med detaljplan eller
områdesbestämmelser.
Motsvarande gäller för vissa andra skyddsformer enligt 7 kap. MB.
Miljöbalken innehåller däremot inte några bestämmelser om bundenhet vid
översiktsplaner motsvarande dem som finns om detaljplaner och
områdesbestämmelser i 7
kap. 8 § och 16 kap. 4 § MB. Detta beror på att översiktsplaner inte är
bindande. Av
bestämmelserna i 6 kap. MB om miljökonsekvensbeskrivningar och annat
beslutsunderlag
samt bestämmelser i den förordning som för närvarande reglerar tillämpningen av
naturresurslagen följer emellertid att översiktsplaner skall ha betydelse vid
tillämpning av
bestämmelserna om hushållning med mark- och vatten enligt andra lagar.
Beslutsmyndigheten skall i sitt beslut ange om den prövade anläggningen eller
åtgärden
stämmer överens med den kommunala översiktsplanen.
Till den del miljöbalken skall gälla vid prövning av ärenden enligt en lag
utanför balken
måste detta anges särskilt i den lagen (se avsnitt 4.2). Det krävs därför
särskilda
bestämmelser i plan- och bygglagen i den utsträckning som regler i balken direkt
skall
tillämpas vid planläggning och vid prövning av lov. Enligt regeringens
uppfattning skall
inte miljöbalkens hänsynsregler göras generellt tillämpliga vid prövning av
ärenden enligt
plan- och bygglagen. Detta för att, vilket bl.a. Kommunförbundet påpekar,
reglerna i
miljöbalken är avpassade för en viss konkret verksamhet medan planer ofta ger
utrymme
för olika verksamheter. Vidare har plan- och bygglagen redan ett väl utvecklat
system med
hänsynstagande till miljö- och hälsoaspekter som är avpassat för de bedömningar
och de
avvägningar mellan motstående intressen som skall göras i ett plan- eller
lovärende. De
ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 tillgodoser flertalet av de krav
som
omfattas av hänsynsreglerna i miljöbalken. Bland annat infördes då bestämmelser
om att
beslut enligt plan- och bygglagen skall främja en lämplig bebyggelsestruktur,
goda
miljöförhållanden samt en hushållning med energi och råvaror. Det förtjänar
emellertid att
påpekas att plan- och bygglagens bestämmelser om allmänna intressen är allmänt
hållna
för att tolkningen av dem skall kunna påverkas av förändringar i samhället (jfr
prop.
1985/86:1 s. 469). En modern miljöbalk kommer därför att påverka tolkningen av
och
avvägningen mellan de olika intressena. Den ökade vikten av miljöfrågorna och
miljöbalkens hänsynsregler kommer därför att få genomslag även vid tillämpningen
av
plan- och bygglagen.
Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan i vilken omfattning andra
regler i
miljöbalken skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt plan- och bygglagen.
Plan- och bygglagens anpassning till miljöbalken
Grunder för anpassningen

Den planering som regleras i plan- och bygglagen har mycket stor betydelse för
vår miljö.
Samhällsbyggandet har en central roll i arbetet för att uppnå ett uthålligt
samhälle. En
fysisk planering som bedrivs med inriktning mot miljöanpassning och
resurshushållning
kan medverka till en hållbar samhällsutveckling. En bristfällig planering kan
däremot låsa
markanvändningen till lösningar som är dåliga för miljön. Det är därför viktigt
att de krav
som ställs i miljöbalken i relevanta delar får genomslag i planeringen enligt
plan- och
bygglagen. Den fysiska planeringen måste nämligen ses som ett led i en samlad
politik för
en hållbar utveckling (jfr prop. 1994/95:230 s. 30 ff).
En av förutsättningarna för att uppnå miljöbalkens mål om en hållbar utveckling
är att
den biologiska mångfalden bevaras. Detta kommer att medföra särskilda krav på
den
fysiska planeringen. Djur- och växtlivet i tätorternas grönområden och i den
tätortsnära
naturen utgör viktiga värden. Samtidigt har bl.a. exploateringen av grönområden
medfört
att den biologiska mångfalden i tätorterna har minskat sedan 1960-talet. För att
denna
utveckling skall kunna vändas krävs att kommunerna i stor utsträckning tar
naturvårdshänsyn i sin planering. Genom de nyss nämnda ändringarna i plan- och
bygglagen infördes bestämmelser om att bebyggelseområden skall utformas med
hänsyn
till behovet av parker och grönområden samt nya möjligheter att skydda särskilt
värdefulla
tomter och allmänna platser.
Det finns en stark koppling mellan hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap.
lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och plan- och

bygglagen. Det förhållandet att bestämmelserna i naturresurslagen har arbetats
in i
miljöbalken ställer inte krav på några omfattande ändringar i plan- och
bygglagen,
eftersom hushållningsbestämmelserna har arbetats in utan några grundläggande
ändringar.
Som kommer att framgå av det följande kräver införandet av miljöbalken inte
heller i
övrigt någon genomgripande omarbetning av plan- och bygglagen. Nödvändiga
ändringar
kan ske inom ramen för befintligt regelverk. Det är främst miljöbalkens
bestämmelser om
miljökvalitetsnormer som föranleder nya bestämmelser i plan- och bygglagen.
Systemet
med miljökvalitetsnormer har visserligen så gott som tillräckliga
genomförandemöjligheter i miljöbalken, men vissa kompletteringar i regelverket
bör dock
ske i plan- och bygglagen.
Miljökvalitetsnormer

Regeringens förslag: Ett beslut enligt plan- och bygglagen skall inte få
meddelas, om
beslutet medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att iaktta
miljökvalitetsnormerna.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att det i detaljplaner skall få
meddelas
bestämmelser om åtgärder som främjar uppfyllandet av en miljökvalitetsnorm eller

genomförandet av en åtgärdsprogram. (I utredningens förslag benämndes
åtgärdsprogram
dock åtgärdsplan). Vidare föreslog utredningen särskilda lagbestämmelser om att
beslut
inte skall få meddelas som medverkar till att åtgärdsprogram motverkas och att
det i
bestämmelser i detaljplan om högsta tillåtna värden för störningar inte skall få
anges högre
värden än som följer av gällande miljökvalitetsnormer. I övrigt överensstämmer
utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det är enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bra att
miljökvalitetsnormer lagregleras i plan- och bygglagen. Flera kommuner, bland
dem
Halmstads kommun och Storumans kommun, anför dock att förslaget inskränker det
kommunala planmonopolet. Boverket anser att miljöbalksinstituten inte bör
införas som
begrepp i plan- och bygglagen. Det är enligt verket tillräckligt att i
motivtexten klargöra
att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram preciserar det allmänna begreppet
miljö- och
riskfaktorer. Boverket anser att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram inte
kan
hanteras på ett sätt som motsvarar riksintressen. Detta grundar verket på att
miljöbalksinstituten redan är givna och att de alltså inte som riksintressen kan
förändras i
en dialog mellan stat och kommun. Boverket vill i stället se instituten som
preciseringar
och uttolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redovisas.
Dessa
preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, eftersom plan- och
bygglagen inte
är skriven på den detaljeringsnivån.
Svea hovrätt har ingen erinran mot att det i plan- och bygglagen införs en
bestämmelse
om att beslut enligt lagen inte får medföra att miljökvalitetsnormer överträds
eller
åtgärdsprogram motverkas. Enligt hovrätten bör dock bestämmelsen införas i 2
kap. och
inte i 1 kap. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget att
miljökvalitetsnormer
och åtgärdsprogram skall beaktas vid planläggning och beslut enligt plan- och
bygglagen.
Lunds universitet anser att utredningens förslag att beslut inte får meddelas
som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds sällan kommer att kunna
användas. I
stället bör enligt universitetet förbjudas beslut som, om de utnyttjas av
markanvändaren,
kan väntas medföra överträdelse av en miljökvalitetsnorm. Man skall alltså ta
sikte på
risken för en framtida överträdelse. Boverket bedömer det som svårt att i
planeringen se
hur ett plangenomförande kan strida mot en viss normnivå. Verket grundar detta
på att det
dels är många osäkra faktorer innan planbeslutet leder till förändringar i
verkligheten, dels
planerna hanterar övergripande frågor som är svåra att precisera i konkreta
följder, dels de
reglerar själva markanvändningen och bara i liten mån kan styra vilken
verksamhet som
kan följa där. Boverket föreslår i stället att planbesluten så långt möjligt
skall ange hur de
förhåller sig till normen och eventuellt också åtgärdsprogram samt att besluten
skall
försöka främja normen och åtgärdsprogram. Om förslagen genomförs behövs enligt
Boverket lagjusteringar för att det skall bli möjligt att ändra detaljplaner
under pågående
genomförandetid, så att inte gällande byggrätter tas i anspråk och strider mot
normen.
Piteå kommun anför att kommuner i större omfattning bör ha möjlighet att avgöra
i vilken
omfattning miljökvalitetsnormer skall beaktas i den fysiska planeringen.
Karlstads
kommun anser det olyckligt om av länsstyrelsen fastställda åtgärdsprogram
förhindrar
andra likvärdiga eller bättre lösningar till lägre kostnader. Kommunen avstyrker
därför
förslaget om åtgärdsprogram. Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas bör enligt

kommunen kunna lösas direkt i samband med planprocessen. Länsstyrelsen i
Göteborgs
och Bohus län anser beträffande detaljplanelagd mark att förslaget att bygglov
inte får
strida mot miljökvalitetsnormer eller åtgärdsprogram strider mot den
grundläggande
principen att lov inte får vägras för åtgärder som överensstämmer med gällande
detaljplan.
Länsstyrelsen påpekar att miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogram på detta
sätt får en
starkare ställning än t.ex. påtagliga och överhängande säkerhetsskäl. En
liknande situation
uppkommer enligt länsstyrelsen när ett positivt förhandsbesked har lämnats för
en åtgärd
som kräver bygglov. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
miljökvalitetsnormer skall
beaktas även vid prövning av rivningslov, eftersom rivning skall genomföras på
ett sådant
sätt att det möjliggör omhändertagande av farligt avfall. Svenska
Kommunförbundet anser
att det bör klarläggas att kommunen inte skall vara ersättningsskyldig gentemot
fastighetsägare som har en byggrätt enligt detaljplan, i de fall bygglov kan
komma att
vägras till följd av miljökvalitetsnormer. Även Länsstyrelsen i Stockholms län
påpekar att
ersättningsbestämmelser saknas. Kammarrätten i Stockholm förutsätter att
prövningen av
om bygglov strider mot miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram görs av
regeringen och
inte av kammarrätt.
Svenska Kommunförbundet vill inte motsätta sig att av regeringen fastställda
miljökvalitetsnormer liksom andra allmänna intressen redovisas i
översiktsplanen.
Däremot passar enligt Kommunförbundet åtgärdsprogram inte in på samma sätt.
Kommunförbundet påpekar att det snarast är så att planer enligt plan- och
bygglagen kan
vara en del av det åtgärdsprogram som skall upprättas för att uppnå normen. Det
är enligt
Sveriges fastighetsägareförbund viktigt att fullständig information om
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram finns i kommunens planer och
områdesbestämmelser. En brist enligt förbundet är dock att betänkandet inte
tillräckligt
utförligt behandlar i vilka fall miljökvalitetsnormer medför att en planändring
blir aktuell
eller hur ändringen skall gå till. Boverket finner det varken lämpligt eller
meningsfullt
med obligatoriska krav på redovisning av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram
i
översiktsplanen. Verket föreslår i stället att miljökvalitetsnormer flyter in
som ett
planeringsunderlag till plan- och bygglagen, som precisering av de miljö- och
riskfaktorer
som det redan i dag finns krav på. Storumans kommun och Umeå kommun anför att
åtgärdsprogram fastställda av länsstyrelsen inte hör hemma i kommunens
översiktsplan.
Boverket tillstyrker förslaget att detaljplaner skall få innehålla bestämmelser
om
särskilda åtgärder som leder till att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram
kan
uppfyllas. Svea hovrätt avstyrker förslaget. Hovrätten påpekar, liksom
Länsstyrelsen i
Stockholms län och Sveriges fastighetsägareförbund, att det inte av förslaget
framgår
vilka åtgärder som åsyftas.
Förslaget att kommuner med stöd av plan- och bygglagen skall tillåtas ställa
hårdare
krav i fråga om gränsvärden än vad en miljökvalitetsnorm kräver är enligt
Grossistförbundet Svensk Handel oacceptabelt ur konkurrenssynpunkt. Boverket
anser att
det i lagtexten bör klargöras om bestämmelser kan meddelas även om störningar
från
planområdet. Sveriges fastighetsägareförbund pekar på en viktig skillnad mellan
miljökvalitetsnormer och gränsvärden enligt plan- och bygglagen, nämligen
möjligheten
att överklaga. Förbundet anser att en fastighetsägare måste kunna överklaga
beslut som
drabbar honom.
Naturvårdsverket vill införa en bestämmelse om att regionplaner skall ange hur
miljökvalitetsnormer bör tillgodoses. Stockholms läns landsting föreslår att
miljökvalitetsnormer skall ingå i regionplaner.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om
miljökvalitetsnormer. Detta är en principiell nyhet i svensk rätt.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller
naturen i
övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna får avse
bl.a.
förekomst av kemiska produkter eller högsta nivå för buller, skakning, ljus,
strålning eller
annan sådan störning. De kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och
grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för en bedömning av
tillståndet i
miljön.
Miljökvalitetsnormer måste omfatta samtliga verksamheter som bidrar till att
normen
överträds (jfr avsnitt 5). Detta gäller oavsett om verksamheten är
tillståndspliktig eller
inte. Om verksamheten är tillståndspliktig, har det inte någon betydelse om
tillståndsprövningen sker enligt bestämmelserna i balken eller någon annan lag.
Miljökvalitetsnormerna riktar sig även till kommuner och myndigheter som enligt
5 kap. 3
§ MB skall iaktta dessa när de planerar och planlägger.
Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, skall enligt 5 kap.
5 § MB
ett åtgärdsprogram upprättas. Regeringen fattar beslut om upprättande av
åtgärdsprogram
men kan besluta att i stället en eller flera myndigheter eller kommuner skall
upprätta
sådana program. Även kommunalförbund kan ges rätt att upprätta åtgärdsprogram.
Ett
åtgärdsprogram får enligt 5 kap. 6 § MB omfatta all verksamhet som kan påverka
förorenings- eller störningsnivåerna. I åtgärdsprogrammet skall anges de
åtgärder som
skall vidtas för att normen skall vara uppfylld vid en viss tidpunkt, vilka
myndigheter och
kommuner som skall se till att angivna åtgärder vidtas och när de skall vara
genomförda.
Åtgärdsprogram skall omprövas vid behov.
Med tanke på samhällsplaneringens betydelse för miljön bör kommunernas planering

syfta till att på sikt förbättra miljön inom områden där det finns brister.
Detta ansvar åvilar
kommunerna oavsett om miljökvalitetsnormer har överträtts eller inte.
Översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser har stor betydelse i arbetet med att
säkerställa att
miljökvalitetsnormerna inte överträds.
Genom kommunala rättsverkande planer regleras användningen av olika mark- och
vattenområden för olika ändamål. Planbeslutet garanterar dock inte att denna
användning
verkligen kommer till stånd. Planerna kan ange en markanvändning som främjar
eller
motverkar att en norm uppfylls. En plan kan dock inte ensam säkerställa att en
miljökvalitetsnorm klaras, men den kan å andra sidan vara ett av flera medel att
förhindra
att normerna överträds.
Den fysiska planeringen kan alltså i vissa fall innebära att
miljökvalitetsnormernas
uppfyllande försvåras. Detta skulle kunna bli fallet t.ex. när en plan medger en

industrianläggning eller en väg som orsakar sådana störningar som omfattas av
normen.
Enligt regeringens mening bör det av bestämmelserna i plan- och bygglagen
tydligt
framgå att varken planer eller andra beslut får strida mot miljökvalitetsnormer.
En generell
bestämmelse bör därför införas om att beslut inte får medverka till att
miljökvalitetsnormer överträds. Enligt Svea hovrätt bör denna bestämmelse
införas i 2
kap. plan- och bygglagen. Regeringen delar hovrättens bedömning att regleringen
hör
hemma i andra kapitlet. Enligt regeringens mening stämmer det dock bättre med
kapitlets
uppbyggnad att inpassa regleringen i de befintliga paragraferna i kapitlet, i
stället för att
införa en ny paragraf.
Genom den föreslagna regleringen får bestämmelserna direkt inverkan på beslut i
fråga
om detaljplaner och bygglov utanför områden med detaljplan. Således får en
detaljplan
inte antas om dess genomförande skulle medverka till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Detsamma gäller för bygglov och förhandsbesked utanför områden med detaljplan. I
de
fall en lagakraftvunnen, men inte genomförd, detaljplan skulle kunna medverka
till att en
miljökvalitetsnorm överträds, kan det bli aktuellt att upphäva eller ändra
planen. Om
frågan skulle aktualiseras under planens genomförandetid, dvs. den tid under
vilken de
rättigheter som uppkommit genom planen har ett starkt skydd, torde
bestämmelserna i 5
kap. 11 § första stycket plan- och bygglagen vara tillämpliga. Det innebär att
det är
möjligt att upphäva planen mot de berörda fastighetsägarnas bestridande på grund
av nya
förhållanden av stor allmän vikt vilka inte kunnat förutses vid planläggningen.
I sådana
fall har rättighetshavarna rätt till ersättning av kommunen för den skada de
lider. Har
genomförandetiden löpt ut kan planen upphävas utan att rättigheter som uppkommit

genom planen beaktas.
Utredningen föreslog dessutom att beslut enligt plan- och bygglagen inte heller
får
medföra att åtgärdsprogram motverkas. Syftet med ett åtgärdsprogram är att en
miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Regeringen delar den bedömning som framförs
från
flera remissinstanser nämligen att det är tillräckligt att införa bestämmelser
om att
normerna skall iakttas vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen
samt att
beslut inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds.
Det är enligt regeringens mening naturligt att de miljökvalitetsnormer som
gäller i en
kommun redovisas i eller i vart fall ingår i underlaget för kommunens
översiktsplan.
Översiktsplaneringen blir härigenom ett viktigt instrument för att synliggöra
vilka mark-
och vattenområden som omfattas av normerna. Detta gäller även när
miljökvalitetsnormen
omfattar ett större geografiskt område än kommunen, vilket oftast kommer att bli
fallet,.
Översiktsplaneringens betydelse i fråga om miljökvalitetsnormer bör tydliggöras
genom
bestämmelser om att det av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att
iaktta
normerna.
En detaljplan borde enligt utredningen kunna medverka till att
miljökvalitetsnormer och
åtgärdsprogram kan uppfyllas. Detta skulle ske genom att detaljplanen får
innehålla
bestämmelser om särskilda åtgärder för att uppnå detta syfte. Utredningen har
inte gett
exempel på vilka slags bestämmelser som kan bli aktuella. Bestämmelserna i 5
kap. 7 §
plan- och bygglagen ger redan nu möjligheter att i detaljplanen införa t.ex.
bestämmelser
om placering och utformning av bebyggelse och anläggningar eller bestämmelser om

skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen. Liksom flera
remissinstanser finner regeringen det svårt att mot den bakgrunden se vad
utredningens
förslag kan tillföra. Regeringen avstår därför från att följa utredningens
förslag i frågan
om innehållet i en detaljplan för att uppfylla miljökvalitetsnormer och
åtgärdsprogram.
Plan- och bygglagen innehåller i 5 kap. 7 § första stycket 11 en bestämmelse om
att en
kommun, om det finns särskilda skäl, i en detaljplan för planområdet får meddela

bestämmelser om högsta tillåtna värden för störningar från omgivningen genom
luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt
miljöskyddslagen (1969:387).
Det finns enligt regeringens mening inte någon påtaglig risk för att det skall
uppkomma
konflikter mellan miljökvalitetsnormer enligt balken och störningsgränser enligt
plan- och
bygglagen. Som redan har påpekats bör en bestämmelse införas om att beslut
enligt plan-
och bygglagen inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds.
Utredningen
föreslog därutöver en särskild bestämmelse om att de nyss nämnda
störningsgränserna
inte skulle få vara högre än motsvarande värde i en miljökvalitetsnorm.
Regeringen ser
dock inget behov av detta förtydligande och avstår därför från att föreslå
nämnda
bestämmelse.
Däremot bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit, plan- och bygglagens

bestämmelse förtydligas i ett avseende. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får

bestämmelser om högsta värden för störningar meddelas om vissa uppräknade
störningar
som "prövas enligt" miljöskyddslagen. Uttryckssättet kan ge intryck av att
regeln bara
gäller verksamhet som har tillståndsprövats enligt miljöskyddslagen. Det är
enligt
regeringen lämpligt att i stället skriva att störningarna skall "omfattas av" 9
kap. MB (jfr
Didón m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f).
I avsnitt 6.2.5 om statens roll vid planläggning ges ytterligare förslag på
lagändringar
till följd av att miljökvalitetsnormer införs.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringens förslag: I plan- och bygglagen förs in en regel om att en
miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och
hushållningen
med mark och vatten och andra resurser.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att miljöbalkens bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningars syfte och innehåll skall tillämpas vid
miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen. Vidare föreslog
utredningen att
en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även när områdesbestämmelser
medger en
användning av mark, byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande
miljöpåverkan.
Remissinstanserna: Sveriges fastighetsägareförbund anser att det är rimligt att
ställa
krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid betydande miljöpåverkan. Förbundet
anser
dock att man i varje enskilt fall måste väga nyttan och behovet av beskrivningen
mot
kostnaderna att upprätta den. Beträffande innehållet i en
miljökonsekvensbeskrivning
anser förbundet att kvalitet är viktigare än kvantitet. Länsstyrelsen i
Stockholms län
tillstyrker de utvidgade reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar för
detaljplaner och
områdesbestämmelser. Förslaget bör dock enligt länsstyrelsen utvecklas
ytterligare.
Länsstyrelsen är bl.a. tveksam till att byta ut nu gällande skrivning "betydande
påverkan
på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser" till "betydande
miljöpåverkan".
Vidare bör enligt länsstyrelsen en bestämmelse införas med krav på redovisning
huruvida
en detaljplan eller områdesbestämmelser kan antas innebära betydande
miljöpåverkan
eller inte. Boverket anser att den typ av konsekvensbeskrivning som skall
upprättas i ett
planärende är av annan typ än den som skall upprättas enligt miljöbalken. Enligt

Boverkets uppfattning är nuvarande regler i plan- och bygglagen i stort sett
lämpliga.
Boverket tillstyrker dock att det skall vara tillräckligt för att en
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas att en detaljplan "kan antas"
innebära en
betydande miljöpåverkan. För det fall hänvisningen till miljöbalkens bestämmelse
om
beskrivningens innehåll kvarstår måste enligt Boverket denna göras mer flexibel.
Svenska
Kommunförbundet anser att nuvarande regler om miljökonsekvensbeskrivningar bör
gälla
även i fortsättningen. Ett program bör enligt Naturvårdsverket alltid ligga till
grund för en
detaljplan. Verket påpekar att förfaranderegler saknas för program och
miljökonsekvensbeskrivningar. Verket föreslår att även 6 kap. 4 6 §§ MB skall
tillämpas.
Vidare bör enligt verket innehållskravet (6 kap. 7 § MB) utvidgas till att också
innefatta
redovisning av strategiskt viktiga miljökonsekvenser. Naturvårdsverket anför
vidare att
vissa projekt som omfattas av EG:s s.k. MKB-direktiv inte täcks in av plan- och
bygglagens förutsättning för miljökonsekvensbeskrivning vid detaljplan att
markanvändningen innebär en betydande miljöpåverkan.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om
miljökonsekvensbeskrivningar
för områdesbestämmelser. Boverket avstyrker detta förslag och anför att det här
är ännu
svårare än vid detaljplan att konkretisera vad en beskrivning skall innehålla
och se vad den
tillför. Verket tillägger att detaljplaneläggning eller annan myndighetsutövning
torde
krävas i den mån betydande miljöpåverkan kan förväntas. Naturvårdsverket anser
att en
form bör anges i plan- och bygglagen för process med
miljökonsekvensbeskrivningar i
arbetet med översiktsplaner. Boverket delar utredningens uppfattning att krav på

miljökonsekvensbeskrivning inte skall ställas vid bygglov. Naturvårdsverket vill
införa en
bestämmelse om miljökonsekvensbeskrivningar vid bygglov. Verket anser detta
nödvändigt för att uppfylla EG:s MKB-direktiv. Karlstads kommun föreslår att
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas inför prövning av bygglov i områden
med
äldre detaljplan som saknar miljökonsekvensbeskrivning.
Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. MB finns bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar. Kraven på dessa är skärpta jämfört med gällande
rätt. De
största ändringarna är att förfarandet vid framtagandet av
miljökonsekvensbeskrivningar
har byggts ut och att lagtexten anger vad en miljökonsekvensbeskrivning skall
innehålla.
Även plan- och bygglagen innehåller regler om miljökonsekvensbeskrivningar. I 5
kap.
18 § stadgas att en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. naturresurslagen
skall
upprättas, om en detaljplan medger en användning av mark eller av byggnader
eller andra
anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller
hushållningen med
naturresurser. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar vid planläggning enligt
plan- och
bygglagen ökades genom de ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996.
Utredningen föreslog att bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB om
miljökonsekvensbeskrivningars innehåll skall tillämpas vid sådana beskrivningar
enligt
plan- och bygglagen. Regeringen delar flera remissinstansers uppfattning att det
inte är
lämpligt att införa en generell hänvisning till dessa bestämmelser. I
regeringens förslag till
miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 280) framhålls att miljöbalkens
bestämmelser i
första hand är inriktade på verksamheter och projekt där den planerade
verksamheten är
känd till art och omfattning när miljökonsekvensbeskrivningen skall upprättas.
Vid
detaljplaner är det normalt inte känt i detalj vilka verksamheter som kan komma
att
lokaliseras till planområdet. Det är därför inte lämpligt att i plan- och
bygglagen införa
miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot bör i plan-
och
bygglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införas en regel som
motsvarar nuvarande 5 kap. 3 § naturresurslagen, nämligen att
miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad

anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och
hushållningen med
mark och vatten och andra resurser. Därigenom görs tydligt att
miljökonsekvensbeskrivningar för planer så långt möjligt skall fylla samma
funktion som
en miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken. Kraven på innehåll måste
emellertid
anpassas till planens syfte och detaljeringsgrad. En annan sak är att den praxis
som
kommer att utvecklas för innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar enligt
miljöbalken
även kommer att påverka miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen.
Ett
ytterligare incitament för noggranna miljökonsekvensbeskrivningar i planärenden
är att
dessa sedan kan komma att användas som grund för miljökonsekvensbeskrivningar
enligt
balken vid efterföljande tillståndsprövningar. Regeringen kommer att följa hur
miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen utvecklas för att vid
behov ta
initiativ till ytterligare anpassning till balkens regler. Det är också ett
naturligt led i
uppföljningen av miljöbalksreformen. I detta sammanhang bör framhållas att flera
av
plan- och bygglagens bestämmelser tillgodoser de krav på innehåll och öppenhet
som
avses med miljöbalkens utvidgade regler om miljökonsekvensbeskrivningar.
Utredningen föreslog att miljökonsekvensbeskrivningar i vissa fall skall
upprättas även
vid beslut om områdesbestämmelser. Eftersom regeringen är av den uppfattningen
att
miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas i
beslut enligt
plan- och bygglagen finns det heller inga skäl att överväga regler om
miljökonsekvensbeskrivningar vid områdesbestämmelser. Det får däremot
förutsättas att
kommunerna, utan formella krav i lagstiftningen, kommer att utveckla metoder för

konsekvensbeskrivningar i fråga om områdesbestämmelser. I sammanhanget bör även
nämnas de krav på konsekvensbeskrivningar i översiktsplaneringen som infördes
genom
1996 års ändringar i plan- och bygglagen. Eftersom områdesbestämmelser skall
säkerställa syftet med översiktsplanen bör konsekvensbeskrivningen även kunna
utgöra
underlag för områdesbestämmelserna.
Bygglovsplikt för grundvattentäkter
Regeringens bedömning: Kommunens möjlighet att införa bygglovsplikt för enskilda

brunnar bör behållas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att kommuners möjlighet att införa
bygglovsplikt för enskilda brunnar skulle avskaffas.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: En kommun kan enligt 8 kap. 6 § plan- och
bygglagen införa bygglovsplikt för vissa grundvattentäkter som är undantagna
vattenlagens tillståndsplikt, nämligen grundvattentäkter för en en- eller
tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller
värmeförsörjning. Inte heller enligt miljöbalkens bestämmelser om vattenföretag
kräver
sådana vattentäkter tillstånd (11 kap. 11 § MB). Däremot finns en bestämmelse
bland
reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som ger kommuner möjlighet att

föreskriva tillstånds- eller anmälningsplikt för att inrätta och använda en ny
anläggning för
grundvattentäkt i områden där det råder eller kan befaras uppkomma knapphet på
sött
grundvatten (9 kap. 10 § MB).
Bestämmelsen i 9 kap. 10 § MB bygger på ett förslag som hade lämnats av
Grundvattenutredningen (SOU 1994:97). Grundvattenutredningen ville samtidigt
behålla
möjligheten i plan- och bygglagen att införa bygglov (SOU 1995:45 s. 158 f).
Utredningen
motiverade detta med att plan- och bygglagens bestämmelse underlättar en
planmässig
hantering av grundvattenfrågorna inom nya områden som planläggs. Därmed skulle
på ett
tidigt stadium kunna anges vilka förutsättningar som gäller för
vattenförsörjningen inom
ett planerat område.
Miljöbalksutredningen ville, till skillnad från Grundvattenutredningen, avskaffa

möjligheten att införa bygglov. Regeringen delar dock den uppfattning som
framförs av
Grundvattenutredningen att det finns ett behov av att ha kvar bestämmelsen.
Särskilda skydds- och bevarandeområden
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser behöver inte införas i plan-

och bygglagen om särskilda skydds- och bevarandeområden.

Utredningens förslag: Särskilda skydds- och bevarandeområden skulle enligt
utredningen vid planläggning ges samma ställning som riksintressen enligt
naturresurslagen. Detta innebar bl.a. att kommunerna i översiktsplanerna skulle
redovisa
hur de avser att tillgodose skyddet av de områden som förklarats som särskilda
skydds-
eller bevarandeområden. Vidare skulle möjligheterna utökas att meddela
områdesbestämmelser. Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan
skulle
framgå om förslaget inte tillgodoser skyddet av områden som har förklarats som
särskilda
skydds- eller bevarandeområden. Slutligen skulle länsstyrelsen pröva beslut om
detaljplan
eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att skyddet
av ett
område som förklarats som ett särskilt skydds- eller bevarandeområde inte
tillgodoses.
Remissinstanserna: Boverket anser att särskilda skydds- och bevarandeområden
inte
kan hanteras på ett sätt som motsvarar riksintressen. Detta grundar verket på
att
miljöbalksinstituten redan är givna och att de alltså inte som riksintressen kan
förändras i
en dialog mellan stat och kommun. Boverket vill i stället se instituten som
preciseringar
och uttolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redovisas.
Dessa
preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, eftersom plan- och
bygglagen inte
är skriven på den detaljeringsnivån. Svea hovrätt ifrågasätter behovet av den
föreslagna
regleringen. Hovrätten påpekar att områdena ofta utpekas som riksintresse för
naturvården
och anför att de bestämmelser som reglerar användningen av sådana områden
effektivt
förhindrar markanvändning som kan menligt påverka de skyddsvärda intressena.
Svenska
Kommunförbundet anser att om särskilda skydds- och bevarandeområden skall
behandlas
som riksintressen så bör de också beslutas som riksintressen. Länsstyrelsen i
Stockholms
län anser att det måste förtydligas på vilket sätt särskilda skydds- och
bevarandeområden
har företräde framför riksintressen och hur en avvägning mellan dem skall gå
till.
Skälen för regeringens bedömning: Av 7 kap. 28 § MB följer att regeringen får
förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området enligt rådets
direktiv
79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet) är särskilt
betydelsefullt för
skyddet av sådana fåglar. Vidare anges att ett område som av Europeiska
gemenskapernas
kommission har utpekats som ett område av intresse för gemenskapen av regeringen
skall
förklaras som ett särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG om
bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och
habitatdirektivet).
Som framgår av redogörelsen av utredningens förslag ville utredningen i samband
med
planläggning enligt plan- och bygglagen ge särskilda skydds- och
bevarandeområden i
princip samma ställning som riksintressen enligt naturresurslagen. Syftet var
att ge ökad
tyngd åt dessa områden. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan är
kritiska.
Enligt regeringens uppfattning är de områden som förklaras som särskilda skydds-
eller
bevarandeområden vanligtvis så värdefulla att de också skall utpekas som
riksintresseområden av det slag som anges i 3 kap. 6 § MB (jfr prop. 85/86:3 s.
164 f).
Denna uppfattning stämmer överens med Svea hovrätts och Kommunförbundets åsikt.
Det
finns därför inte något behov av att skapa ett nytt system där områdena
jämställs med
riksintressen. Det grundläggande skyddet av områdena ges dock inte genom att
dessa
pekas ut som riksintresse utan genom reglerna i miljöbalkens kapitel om
områdesskydd.
Det är främst genom sådant skydd som olämplig markanvändning skall förhindras.
Om
detta skydd finns ger inte en plan enligt plan- och bygglagen någon ovillkorlig
rätt att
utföra åtgärder i området. Regeringen bedömer därför att det inte finns något
behov av den
föreslagna lagändringen.
Statens roll vid planläggning
Regeringens förslag: När översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser
upprättas skall länsstyrelsen vid samråd med kommunen verka för att
miljökvalitetsnormer inte överträds.
Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan skall framgå om
förslaget inte stämmer överens med miljökvalitetsnormer.
Länsstyrelsen skall pröva beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, om det

kan befaras att beslutet innebär att en miljökvalitetsnorm överträds.

Utredningens förslag: Som framgår av avsnittet om särskilda skydds- och
bevarandeområden hade utredningen flera förslag som avsåg att länsstyrelsen
skulle
bevaka skyddet av dessa. Vidare föreslog utredningen att länsstyrelsen på olika
sätt skulle
verka för att ett åtgärdsprogram inte motverkas. I övrigt överensstämmer
utredningens
förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Boverket ifrågasätter om det behövs en separat kontroll i
plan- och
bygglagen av att kommunen tar den hänsyn som vissa institut i just miljöbalken
kräver.
Motsvarande kontroll finns enligt verket inte i förhållande till
sektorsmyndigheterna. Flera
av de förhållanden som utredningen vill reglera innefattas enligt verket i de
nuvarande
möjligheterna att ingripa avseende riksintresse, mellankommunala intressen samt
hälsa
och säkerhet. Verket föreslår att ingripanden med anledning av
miljökvalitetsnormer och
åtgärdsprogram hanteras med stöd av reglerna i miljöbalken. Grossistförbundet
Svensk
Handel är positiv till förslaget att länsstyrelserna skall ge kommunerna råd om
tillämpning
av miljöbalken vid utarbetandet av detaljplaner m.m. och informera om
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Svea hovrätt anser det vara befogat med
statlig
kontroll av efterlevnaden av miljökvalitetsnormer. Hovrätten är däremot tveksam
till om
åtgärdsprogram skall omfattas av bestämmelserna. Om det kan befaras att ett
planbeslut
motverkar ett åtgärdsprogram, torde det enligt hovrätten kunna hävdas att det
kan befaras
att beslutet innebär att miljökvalitetsnormen överträds. Till hovrättens
tveksamhet bidrar
också att åtgärdsprogrammen har en något oklar konstitutionell status.
Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget att länsstyrelsen skall bevaka att

miljökvalitetsnormer inte överträds eller åtgärdsprogram motverkas.
Länsstyrelsen anser
dock att rekvisiten "medverka till att en norm överträds" och "(ett
åtgärdsprogram)
motverkas" är oklara.
Naturvårdsverket föreslår att staten skall kunna överpröva bl.a. detaljplaner
för att säkra
att en åtgärdsplan enligt 5 kap. 8 § MB följs. Stockholms läns landsting
föreslår att
regeringens möjlighet att pröva en regionplan utgår.
Skälen för regeringens förslag: Genom plan- och bygglagen har kommunernas
ställning stärkts. Tidigare gällde i stor utsträckning att kommunala planer
skulle fastställas
av länsstyrelsen eller i vissa fall regeringen. Med plan- och bygglagen slogs
den
kommunala bestämmanderätten fast i fråga om planläggningen. Det är enligt lagen
således
en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (1 kap. 2
§).
En grundtanke i plan- och bygglagen är att den statliga efterhandsgranskningen i
största
möjliga utsträckning skall ersättas av en medverkan redan i planeringsskedet.
Ett viktigt
inslag vid utarbetandet av en plan är att staten, normalt företrädd av
länsstyrelsen, vid
samråd skall ta tillvara statens intressen.
I viss utsträckning har dock staten fortfarande en möjlighet att tvångsvis
kontrollera
kommunala planer. I plan- och bygglagen ges regler om detta i 12 kap.
Länsstyrelsen skall
enligt nuvarande lydelse av 12 kap. 1 § pröva kommuners beslut att anta, ändra
eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet
innebär
att ett riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodoses, att regleringen
av sådana frågor
om mark och vatten som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt
sätt
eller att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes hälsa eller
till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Någon motsvarande statlig kontrollmöjlighet finns inte beträffande
översiktsplaner.
Skälet till detta är att översiktsplaner inte är bindande. Länsstyrelsen har
dock enligt 4
kap. 9 § plan- och bygglagen skyldighet att framföra en avvikande mening i ett
granskningsyttrande.
De kommunala planerna har stor inverkan på miljön. Det är därför angeläget att
miljöbalkens intentioner får genomslag även i den kommunala planläggningen.
Erfarenheterna från plan- och bygglagens tillämpning visar att de flesta frågor
där det
finns motsättningar mellan statliga och kommunala intressen kan lösas under
samrådsskedet. Det är alltså lämpligt att det åligger länsstyrelsen att verka
för att
riksintressen tillgodoses och att även i övrigt statens intressen tas tillvara
när en detaljplan,
områdesbestämmelser eller översiktsplan tas fram.
De statliga intressen i miljöbalken som kan leda till ingripande rör
miljökvalitetsnormer
och riksintressen. Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om
länsstyrelsens
uppgift under samrådet kompletteras med att länsstyrelsen skall verka för att
miljökvalitetsnormer inte överträds. Av samma skäl som anförs i tidigare avsnitt
finns det
däremot inte något behov av att införa särskilda lagbestämmelser om att
länsstyrelsen
skall verka för att åtgärdsplaner inte motverkas och att skyddet av de särskilda
skydds-
och bevarandeområdena tillgodoses.
Länsstyrelsen skall också i ett granskningsyttrande över en översiktsplan uttala
sig om
planens förenlighet med miljökvalitetsnormer.
Regeringen anser alltså att de flesta meningsmotsättningar mellan stat och
kommun bör
kunna lösas i samförstånd. Reglerna om statlig kontroll i 12 kap. plan- och
bygglagen
skall dock användas för att säkerställa att miljökvalitetsnormer iakttas i
planläggningen.
Miljökvalitetsnormer är av central betydelse för miljö- och hälsoskyddet. Det är

egentligen endast i sådana normer som en gräns kan sättas för vad människors
hälsa och
miljön får utsättas för. Regeringen är övertygad om att kommunerna kommer att
vara väl
medvetna om behovet att iaktta fastställda kvalitetsnormer och angelägna att
följa dem.
Eftersom det är ett övergripande nationellt intresse att miljökvalitetsnormerna
iakttas bör
dock enligt regeringens mening regler om en statlig överprövning införas. På
detta sätt
skapas en garanti för att kommuner iakttar miljökvalitetsnormer när de planerar
och
planlägger.
En statlig överprövningsmöjlighet är särskilt befogad just vad gäller
miljökvalitetsnormer. Sådana normer kommer ofta att behöva beaktas i flera
angränsande
kommuner. Den föreslagna ordningen är dessutom logisk i förhållande till vad som
redan
gäller. Med dagens bestämmelse kan en kommunal plan överprövas av länsstyrelsen
bl.a.
om en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa.
Kvalitetsnormer syftar bl.a. till att förebygga störningar som överskrider vad
människors
hälsa tål och det är på hälsoskyddsområdet som normerna åtminstone till en
början kan
väntas få störst betydelse. Regeringen föreslår att en möjlighet införs till
statlig
överprövning när det kan befaras att en miljökvalitetsnorm överträds.
Väglagen (1971:948)
Väglagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Väglagen och miljöbalken gäller parallellt. Ytterligare
krav skall
dock inte få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om sådan renhållning av
vägområden som regleras enligt väglagen. I övrigt införs inga begränsningar i
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid prövning av ärenden enligt väglagen skall ett antal bestämmelser i
miljöbalken
tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att ytterligare krav
i
fråga om renhållning av vägområden inte skall få ställas med stöd av
miljöbalken.
Utredningen gjorde bedömningen att miljöbalken inte skall kunna tillämpas i
fråga om
lokalisering av vägar.
Remissinstanserna: Vägverket menar att en väg, som har prövats genom
fastställelse
av en arbetsplan, därefter skall vara "färdigprövad". Frågor om exempelvis
utformning av
bullerskydd skall enligt Vägverket därefter inte kunna tas upp till en separat
prövning
enligt miljöbalken. I övrigt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet
mellan
väglagen och miljöbalken, utöver vad som framgår av avsnitt 7.2.
Skälen för regeringens förslag: I väglagen (1971:948) regleras byggande och
drift av
allmänna vägar, s.k. väghållning. Byggande och drift av vägar har genom bl.a.
luft- och
markföroreningar samt buller en sådan miljöpåverkan att miljöbalken (MB) är
tillämplig.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som
reglerar
sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde.
Miljöbalken och väglagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som
bygger eller på
annat sätt bedriver väghållning är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de
allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt
att begränsa
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken när väglagen har bestämmelser
som inte
är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta

lagstiftningsärende om väglagen har några sådana bestämmelser.
I 4 § andra stycket stadgas att väghållaren skall ta tillbörlig hänsyn till -
förutom
enskilda intressen - allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd,
naturvård och
kulturmiljövård. Bestämmelsen är enligt regeringens uppfattning så allmänt
hållen att den
inte kan anses stå i strid med miljöbalkens allmänna hänsynsregler eller någon
annan
bestämmelse i miljöbalken. Bestämmelsen kan inte heller tas bort, eftersom den
omfattar
även andra intressen än sådana som faller inom miljöbalkens tillämpningsområde.
Vidare skall enligt 13 § väglagen vid byggande av väg tillses att vägen får
sådant läge
och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet
utan
oskälig kostnad. Bestämmelsen har likheter med den allmänna regeln om
försiktighetsmått
i 2 kap. 3 § MB och lokaliseringsregeln i 2 kap. 4 § MB. Även andra bestämmelser
i
miljöbalken är av intresse, t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB.
Det kan
inte uteslutas att en bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i enskilda
situationer
får ett från miljösynpunkt annat resultat än en bedömning enligt 13 § väglagen.
Förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan i sådana fall uppfattas som
oklart.
Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lokalisering
och annat
hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byggande av vägar. Såsom Lagrådet
har
påpekat, i anledning av remissförslagets tillägg i 13 § väglagen, kommer detta
att framgå
med tillräcklig grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 3 a § väglagen
och som
innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid
prövningen
av ärenden enligt väglagen. Följaktligen skall, i de avseenden som nu är i
fråga, inga
begränsningar göras av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Även för drift av väg finns hänsynsregler i väglagen. Väg skall enligt 26 §
första stycket
hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Bestämmelsen kan knappast
komma i
konflikt med miljöbalken, eftersom balkens regler inte syftar till att skydda
samfärdseln.
Bestämmelsen hindrar inte att krav på en vägs drift ställs enligt miljöbalken.
Exempelvis
kan med stöd av miljöbalken ingripande ske mot en väg, i vilken ingår en vägbank
med ett
miljöfarligt fyllnadsmaterial som läcker i ett vattenområde.
Renhållning av vägområden är dock särskilt reglerat i väglagen. Enligt 26 §
andra
stycket skall nämligen vägområdet genom renhållning hållas i ett sådant skick
att skäliga
sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga
om mark
till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är
väganordning, i den
mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller det
sagda
dock endast vägområde för motorväg eller motortrafikled. Även miljöbalken är
tillämplig
på renhållning. Det är dock enligt regeringens uppfattning lämpligt att
ytterligare krav inte
skall få ställas med stöd av miljöbalken i de frågor som regleras i 26 §
väglagen.
Beträffande renhållning inom områden där 26 § andra stycket inte gäller skall
däremot
miljöbalken tillämpas. Detta innebär i princip ingen ändring jämfört med i dag,
eftersom
redan nu särskilda bestämmelser gäller för renhållning när regler saknas i
väglagstiftningen (prop. 1971:123 s. 172). Regeringen återkommer till 26 § i
nästa avsnitt.
I dag gäller att en väg, vars anläggande har prövats i särskild ordning, inte
genom den
s.k. stoppregeln i 6 § miljöskyddslagen (1969:387) kan hindras att användas för
avsett
ändamål. Som en följd av detta har ansetts att en domstol inte heller med stöd
av
lokaliseringsregeln i 4 § miljöskyddslagen kan förbjuda att en väg anläggs i den

sträckning som anges i en arbetsplan fastställd enligt väglagen (NJA 1993 s.
645).
Regeringen föreslår i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s.
238) att
miljöbalkens stoppregel skall kunna tillämpas även sedan en prövning har skett
av väg
enligt väglagstiftningen. Ingen begränsning bör således införas av möjligheten
att ingripa
med stöd av miljöbalken, utöver vad som nyss har sagts om renhållning.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande
eller användning, skall enligt 14 § andra stycket väg byggas så, att syftet med
bestämmelserna inte motverkas. Med naturvårdsföreskrifter avses främst
föreskrifter
meddelade med stöd av bestämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att
väglagens
bestämmelse finns kvar.
En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den aktuella
lagen. I
den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig grund för
myndighetsutövning enligt
en annan lag måste det föreskrivas särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett
antal
bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt väglagen.
Väglagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
prövning av ärenden enligt väglagen.
Vägar som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall inte få
byggas.
Begreppen förstudie och vägutredning förs in i väglagen. Samtidigt förs i
väglagen
in regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilka regler i huvudsak ansluter till
de
bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
När vägrätt upphör och vägen dras in, skall väghållaren vara skyldig att vidta
återställningsåtgärder.
Reglerna om täkt i väglagen upphävs.
I samband med tillstånd till åtgärder inom eller intill ett vägområde skall
villkor
kunna meddelas till skydd för miljön. Om sådana villkor inte är tillräckliga
skall
tillstånd kunna vägras.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om att miljöbalkens
allmänna
hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen eller att tillstånd
skall kunna
vägras för åtgärder vid vägområden, när villkor till skydd för miljön inte är
tillräckliga. I
övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Vägverket tillstyrker i allt väsentligt föreslagna ändringar
i
väglagen. Vägverket ser det som självklart att miljöbalkens regler och
hänsynstaganden
skall beaktas vid prövning av vägar enligt väglagen. Naturvårdsverket, Lunds
universitet
och Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det lämpligt att i väglagen föra in en
regel om att
de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken skall tillämpas. Universitetet
tillägger dock att
det kan vara naturligt att en speciell lokaliseringsregel gäller, när
myndigheten skall
bestämma platsen för en väg. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att
lokaliseringsregeln
och utföranderegeln i 13 § måste tas bort för att säkerställa miljöbalken som
speciallag för
miljön. Det bör enligt länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 4 § att

miljöbalkens regler har företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även för
planläggning
och avveckling av väg bör specificeras att tillbörlig hänsyn skall tas enligt 4
§.
Vägverket anser att kopplingen av förstudie enligt väglagen till bestämmelsen i
6 kap. 4
§ MB om tidigt samråd är naturlig. Den innebär enligt Vägverket dock vissa
problem,
med hänsyn till att förstudien främst är en inventeringsfas. Vägverket anser
vidare att
länsstyrelsens godkännande av vägutredningens miljökonsekvensbeskrivning bör ske

innan vägutredningen ställs ut. Vägverket godtar att det blir krav på att även
arbetsplaner
för drift av väg (förbättringsarbeten) fortsättningsvis måste ha en
miljökonsekvensbeskrivning. Naturvårdsverket anser att i förstudien skall
utredas
miljökonsekvenser av strategisk art. Det är enligt Naturvårdsverket önskvärt att
frågorna
om miljökonsekvensbeskrivningar vid vägutredning ses över. Enligt
Naturvårdsverkets
mening skall utökat samråd ske vid upprättandet av arbetsplanen även när sådant
samråd
har skett vid genomförandet av en vägutredning. Vidare föreslår Naturvårdsverket
att den
länsstyrelse som skall avgöra om vägbyggnadsprojektet har betydande
miljöpåverkan
skall samråda med andra berörda länsstyrelser. Slutligen anser Naturvårdsverket
att
förslaget bör ses över mot bakgrund av EG-direktivet om
miljökonsekvensbeskrivning.
Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa begreppen förstudie och
vägutredning
samt att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar görs tillämpliga.
Lagförslaget bör enligt ämbetet kompletteras med att kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar i rimlig omfattning bör gälla även för en förstudie
och vid
en så kallad enkel arbetsplan för mindre ombyggnadsåtgärder. Ämbetet föreslår
vidare att
bestämmelsen om tidigt samråd vid förstudie kompletteras med att samråd bör ske
med
intresseföreningar som har som ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds-
eller
kulturmiljövårdens intressen. Boverket anser att det inte bör vara möjligt att
gå vidare med
en vägutredning utan att förstudien är förankrad i en översiktsplan. Lunds
universitet
föreslår att det bör framgå av lagtexten att man som miljökonsekvensbeskrivning
vid
arbetsplan inte kan nöja sig med den beskrivning som har upprättats vid
vägutredningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en lagreglering av planeringsstegen
förstudie
och vägutredning. Länsstyrelsen anser att berörda länsstyrelser och kommuner
formellt
skall beredas tillfälle att yttra sig över vägutredningen. Vidare bör enligt
länsstyrelsen en
vägutredning alltid ställas ut för granskning, motsvarande vad som sker vid
arbetsplan. En
vägutredning kan enligt länsstyrelsen behöva göras inte bara i de fall
alternativa
terrängkorridorer behöver studeras, utan även om jämförande studier behöver
göras
mellan alternativa utformningar eller utföranden. Länsstyrelsen anser slutligen
att
länsstyrelsens godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall göras före det
att
miljökonsekvensbeskrivningen hålls tillgänglig för allmänheten. Det är enligt
Länsstyrelsen i Jönköpings län bra att förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivning
regleras i lagen. Länsstyrelsen i Skåne län finner det positivt att det
arbetssätt som använts
i planeringsprocessen vid byggande av väg under senare år blir lagreglerat.
Länsstyrelsen i
Norrbottens län tillstyrker de förslag som berör beskrivningen av arbetet med
vägar och
införandet av begrepp som förstudie och vägutredning. Västerås kommun är av
uppfattningen att alternativa korridorer alltid bör studeras, varför
vägutredningar alltid
skall genomföras. Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) bör bestämmelsen om
samråd
vid förstudien förtydligas på så sätt att det framgår att samråd även skall äga
rum med de
markägare som kan komma att beröras av vägprojektet. Ett likartat förtydligande
bör
enligt LRF göras i lagförslaget om vägutredning. LRF tillstyrker att reglerna om
täkt i
väglagen upphävs.
Grossistförbundet Svensk Handel finner det djupt otillfredsställande att
utredningen inte
i motiven närmare har presenterat vilken typ av villkor som kan bli aktuella och
innehållet
i dessa, när Vägverket och länsstyrelserna får möjlighet att besluta om villkor
inte bara av
hänsyn till vägen och trafiksäkerheten utan även till miljön. - Sveriges
advokatsamfund
anser att utredningens förslag till samordning med miljöbalkens bestämmelser om
obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfundet anför att
regeringens
prövning skall ske som ett led i den ordinarie prövningen och att därför
uttrycket "ansökan
om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall ges in till
Vägverket.
Länsstyrelsens yttrande bör enligt Länsstyrelsen i Stockholms län åtfölja
ärendet när det
lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning. - Den nya formuleringen
beträffande
återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet kompletteras med att
hänsyn skall
tas även till vägens kulturhistoriska värde. Koncessionsnämnden för miljöskydd
påpekar
att det av förslaget inte kan utläsas vem som prövar omfattningen av
återställningsskyldigheten. Enligt LRF bör klargöras att, för det fall vägen
övergår till att
bli enskild, återställningsansvaret inte automatiskt övergår till de enskilda
väghållarna.
Den tidigare väghållaren bör enligt LRF ha kvar ett ansvar när ett framtida
iordningställande av vägområdet aktualiseras. - Lunds universitet anser att
frågan om
utvidgning av miljöbalksprincipen om reduktion av ersättning under nivån
"avsevärt
försvåras" bör övervägas även i väglagen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt väglagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna skall
tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Flera remissinstanser har kritiserat
detta.
Regeringen vill för sin del understryka att det är viktigt att tillräckliga och
med
miljöbalken förenliga miljöhänsyn tas vid prövningen enligt väglagen. Även
praktiska
skäl talar för att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen
enligt
väglagen. Detta hänger samman med att större vägar skall tillåtlighetsprövas
enligt
miljöbalken. Vid regeringens tillåtlighetsprövning skall naturligtvis
hänsynsreglerna
tillämpas. Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen tillåtlighetspröva nya
motorvägar och
motortrafikleder samt andra nya vägar med minst fyra körfält och en sträckning
av minst
tio kilometer. Regeringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap. 3 § MB
förbehålla sig prövningen av även andra vägar. Innan tillåtlighetsprövning sker
skall dock,
som framgår nedan, Vägverket bereda ärendet enligt bestämmelserna i väglagen och
i
samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsreglerna är uppfyllda blir
tillräckligt
belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare
av Vägverket
och föreskrifter kan då meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt
att
Vägverket i denna inledande och avslutande handläggning av vägärendet tillämpar
miljöbalkens allmänna hänsynsregler.
Enligt nuvarande lydelse av 3 a § skall lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av ärenden enligt
väglagen.
Bestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning
skall i
fortsättningen göras till hushållningsbestämmelser i 3 och 4 kap. miljöbalken.
Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvalitetsnormer
uppfylls när
de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Vid planering och
planläggning skall
myndigheter enligt samma stadgande iaktta miljökvalitetsnormerna.
Miljökvalitetsnormer
skall naturligtvis iakttas även vid tillämpningen av väglagen. Regeringen anser
dessutom
att 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny
verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, skall ha motsvarande
tillämpning vid
arbetsplan enligt väglagen. Eftersom arbetsplan inte alltid skall fastställas är
det enligt
regeringens mening lämpligt att förbudet i 16 kap. 5 § MB knyts redan till
upprättandet av
arbetsplanen.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en
ansökan om
tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med stöd
av balken. I vägärenden är det i huvudsak väglagens prövningsregler som gäller
utom
ifråga om sådant byggande som utgör vattenverksamhet enligt miljöbalken.
Regeringen
bedömer därför att föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar, i enlighet med
vad som
gäller för närvarande, måste finnas i väglagen. Det återstår sedan att bestämma
hur
formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur
förfarandet
i samband med upprättandet bör vara utformat. Som framgår av avsnitt 5 bör
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor
utsträckning
som möjligt få tillämpning även på sådana beskrivningar enligt lagar utanför
balken.
I detta sammanhang erinras att regeringen i propositionen om miljöbalk (prop.
1997/98:45, del 1, s. 275 f) har berört den kritik som framfördes i
Riksrevisionsverkets
rapport Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i praktiken, RRV 1996:29. Regeringen
har i
likhet med utredningen tagit fasta på sagda kritik i de förslag till
förändringar i väglagen
som nu läggs fram.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i 6 kap. 7 § MB

skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Som

utredningen har framhållit saknas skäl att ha andra regler på väglagens område
än de som
gäller enligt miljöbalken. Regeringen anser därför att bestämmelsen i balkens
nyssnämnda
stadgande skall tillämpas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar enligt
väglagen.
Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt samråd, beslut
om
betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,

allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning samt kostnader. Som tidigare nämnts
bör
ordningen enligt väglagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som
gäller enligt
miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom
trafikverken,
däribland Vägverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom be-
slutsmyndighet,
exploatör och granskningsmyndighet.
För att bästa resultat för miljön skall uppnås anser regeringen att förfarandet
med
miljökonsekvensbeskrivning måste starta i ett tidigt skede och samordnas med
övrig
planering. Ett problem är dock att de tidiga planeringsstadierna förstudie och
vägutredning
i dag inte är lagreglerade. Regeringen noterar att Vägverket, under
Miljöbalksutredningens
arbete, har påtalat behovet av en översyn av väglagen så att de stadier i
vägplaneringen
som ligger före arbetsplaneskedet blir lagreglerade. Enligt Vägverket skulle
miljöarbetet
underlättas om proceduren med miljökonsekvensbeskrivning kunde samordnas på ett
mer
ändamålsenligt sätt med övrig vägplanering. I syfte att på ett tydligare och mer

ändamålsenligt sätt klargöra förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar samt
för att
tillgodose Vägverkets synpunkter föreslår regeringen liksom utredningen att de
inarbetade
begreppen förstudie och vägutredning införs i väglagen. Regeringen föreslår
följaktligen
med utgångspunkt i miljöbalkens regler att förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivning
enligt väglagen skall vara utformat på följande sätt.
Planeringsprocessen vid byggande av väg skall inledas med en förstudie, där
förutsättningarna för den fortsatta planeringen skall klarläggas. Så sker även i
dag utan att
förfarandet är lagreglerat. Under detta skede bör ett sådant tidigt samråd som
avses i 6
kap. 4 § första stycket MB äga rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser,
kommuner och miljöorganisationer samt med den allmänhet som kan antas bli
särskilt
berörd, exempelvis markägare och närboende.
Efter samrådet skall den länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojektet
huvudsakligen
avses att fullföljas fatta beslut i frågan om projektet kan antas ha betydande
miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår skall detta ske efter samråd med
övriga
berörda länsstyrelser. I överensstämmelse med 6 kap. 4 § tredje stycket MB skall
beslutet
inte kunna överklagas. Förstudien skall klarlägga i vad mån en vägutredning
behövs innan
en arbetsplan upprättas.
Om förstudien anger att alternativa terrängkorridorer behöver studeras skall en
vägutredning upprättas. En sådan utredningen utgör sedan underlag för val av
vägkorridor
och trafikteknisk standard. Alternativa terrängkorridorer skall jämföras
sinsemellan och
med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg
skall också
studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Vad åter gäller miljökonsekvensbeskrivningen är tanken att arbetet med denna
skall
fortsätta under vägutredningsskedet. Finner länsstyrelsen under förstudien att
vägbyggnadsprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan, skall det under
vägutredningen ske ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap.
5 6
§§ MB.
Enligt 6 kap. 8 § första stycket MB skall en miljökonsekvensbeskrivning kungöras
när
verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Detsamma bör gälla på

väglagens område. Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig
för
allmänheten, som får tillfälle att yttra sig. Detta sker genom att
miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut tillsammans med övriga delar av
vägutredningen.
Genom detta ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till
den
enskildes intressen. Innan miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut skall den
godkännas av
samtliga berörda länsstyrelser i enlighet med vad som gäller i dag enligt 24 §
andra
stycket vägkungörelsen (1971:954). På detta sätt säkras att den
miljökonsekvensbeskrivning som allmänheten får del av har en godtagbar kvalitet.
Det
bör påpekas att godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att
miljökonsekvensbeskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad
bedömning av
den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning
med
naturresurser. Godkännandet innebär således uteslutande att kvaliteten godkänns
och
ställning tas alltså inte till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om
projektet bör
genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsens beslut om godkännande av
miljökonsekvensbeskrivningen skall liksom enligt 6 kap. 9 § första stycket MB
inte kunna
överklagas.
Om det under förstudien har konstaterats att vägutredning inte behövs, skall vad
som
har nämnts om förfarandet vid vägutredning i stället gälla under
arbetsplaneskedet.
Kungörandet av miljökonsekvensbeskrivningen liksom att den hålls tillgänglig för

allmänheten kan dock ske i samband med att arbetsplanen ställs ut för granskning
enligt
17 § väglagen.
En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas under arbetsplaneskedet även i de
fall där
vägutredning tidigare har genomförts. Det blir då fråga om en fördjupad
miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att detaljeringsgraden är mycket
högre i en
arbetsplan. Det är naturligt att miljökonsekvensbeskrivningen, liksom
arbetsplanen i
övrigt, upprättas i samråd med bl.a. miljövårdsmyndigheter. Däremot behöver inte
ett
sådant utökat samråd som regleras i 6 kap. 5 6 §§ MB ske, när detta har skett
redan vid
upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen vid vägutredningen. Det bör krävas
att
berörda länsstyrelser godkänner miljökonsekvensbeskrivningen innan den tas in i
arbetsplanen. Även för arbetsplaner gäller att godkännandet skall ske innan
utställning
sker.
Då en arbetsplan skall fastställas bör i enlighet med vad som följer av 6 kap. 9
§ andra
stycket MB en lagstadgad skyldighet finnas att beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden. Vidare bör
det i
överensstämmelse med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB införas en

bestämmelse i väglagen om att ett beslut om fastställelse av arbetsplan skall
kungöras. I
fråga om kostnaderna bör precis som enligt 6 kap. 10 § MB den som är skyldig att

upprätta miljökonsekvensbeskrivningen svara för dessa.

Övriga frågor

Hälsoskyddslagen (1982:1080) har arbetats in i miljöbalken. Begreppet sanitär
olägenhet
har i samband med detta ändrats till olägenhet för människors hälsa (9 kap. 3 §
MB). Som
en följd av detta bör uttrycket sanitära hänsyn i väglagens bestämmelse om
renhållning
(26 §) ändras.
Av 38 § väglagen följer att om väghållaren till drift av väg behöver ta sten,
grus, sand
eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta kan ske utan avsevärd
olägenhet,
så kan länsstyrelsen på framställning av väghållaren föreskriva att rätt till
sådan täkt skall
upplåtas. Enligt 63 § skall väghållaren ersätta skador till följd av att han har
förvärvat rätt
till täkt för drift av väg.
Reglerna om täkt i 12 kap. MB är tillämpliga även på den typ av täkt som avses i

väglagen. Väglagens täktbestämmelser tillämpas praktiskt taget aldrig. Med
nutidens stora
belagda vägar, som inte fordrar grusning, och med tanke på att vid vinterväglag
saltning,
åtminstone i landets södra och mellersta delar, är vanligare än sandning, är de
speciella
reglerna om täkter för vägar knappast ändamålsenliga. Regeringen finner därför
att
bestämmelserna i väglagen bör kunna upphävas. Följden blir att väghållaren får
förvärva
erforderliga massor på marknaden, där miljöbalkens regler är tillämpliga på
leverantörernas täktverksamhet. Det betyder även att väghållaren förlorar sin
möjlighet till
"tvångsrätt" enligt väglagen, dvs. att kunna gå in på annans mark och mot
markägarens
vilja öppna täkt. Motsvarande tvångsregler saknas i miljöbalken.
Väglagen innehåller bestämmelser om skyltar och liknande anordningar inom och i
närheten av vägområden. Bestämmelser om skyltar finns även i den lag med
särskilda
bestämmelser om gaturenhållning och skyltning som har förslagits riksdagen
samtidigt
med miljöbalken. I 10 § i den nya lagen finns dock en undantagsbestämmelse som
leder
till att regeln i 43 § väglagen om skyltar inom vägområde inte påverkas av den
nya
lagstiftningen.
Vad gäller skyltar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50 meter därifrån
sker
enligt nuvarande ordning en dubbelprövning av länsstyrelsen, enligt
naturvårdslagen
(1964:822) och väglagen. Det kan anmärkas att Vägverket i sitt remissvar med
anledning
av Miljöskyddskommitténs förslag till följdlagstiftning (SOU 1994:96) ansåg att
dubbelprövningen inte utgjorde något praktiskt problem, eftersom länsstyrelsen
är
beslutsmyndighet i båda fallen och relativt enkelt kan samordna
tillståndsansökningarna.
Regeringen finner inte skäl att nu frångå utredningsförslaget som innebär att
prövningen
behålls enligt nuvarande ordning och att länsstyrelsen kvarstår som
tillståndsmyndighet
enligt både väglagen och lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och

skyltning.
Vägverket har enligt utredningen påtalat att det finns ett behov av att kunna
meddela
föreskrifter, inte bara av hänsyn till vägen och trafiksäkerheten utan även till
miljön i
samband med att tillstånd till åtgärder inom och intill ett vägområde beslutas
enligt 43 48
§§. De åtgärder som får vidtas efter tillstånd är sådana att de kan ha en
miljöpåverkan.
Regeringen finner, liksom utredningen, att väghållningsmyndigheten respektive
länsstyrelsen bör ges den föreslagna möjligheten. Detta innebär t.ex. att
föreskrifter kan
meddelas om bullerskydd, när tillstånd meddelas enligt 47 § att uppföra en
byggnad i
närheten av en väg. Det kan dock tänkas att sådana föreskrifter inte är
tillräckliga.
Regeringen anser därför att det bör införas en möjlighet att vägra tillstånd,
när de
föreskrifter som kan meddelas inte är tillräckliga. Som bestämmelserna nu är
utformade
kan tillstånd normalt vägras endast av trafiksäkerhetsskäl eller annars med
hänsyn till
vägen.
Som redan har nämnts skall enligt 17 kap. 1 § 18 MB regeringen
tillåtlighetspröva
motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält och en
sträckning av minst tio kilometer. Regeringens prövning bör, som utredningen har

framhållit, ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokaliseringen
har blivit
alltför låst och stora kostnader har lagts ned i projekteringen. Då ges även
möjlighet för
regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ. Det är enligt
regeringen
lämpligt att regeringsprövningen sker i samband med vägutredningen då den
lämpligaste
vägsträckningen skall läggas fast. Till grund för regeringens prövning ligger
den av
Vägverket upprättade vägutredningen. Vägverket skall överlämna alla relevanta
handlingar i ärendet till regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens

tillåtlighetsbeslut kommer att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom en
viss
vägkorridor utan att den närmare sträckningen av trafikanläggningen har
preciserats.
Genom regeringens beslut blir frågan om tillåtligheten i det aktuella fallet
avgjord.
Arbetsplanen skall således endast avse vägsträckning inom det område som
regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på Vägverket att se till att vägar som är
obligatoriskt
prövningspliktiga överlämnas till regeringens prövning.
I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmelser om
återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar tas bort
och spåren av
verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten på en väg har upphört.
Tidpunkten
kan lämpligen knytas till när vägen dras in och vägrätten därmed upphör.
Eftersom
verksamhet som faller under väglagen inte kräver tillstånd kan frågan om
återställningsåtgärder inte regleras vid tillståndsprövningen eller särskilt i
samband med
att tillståndet upphör. I stället får skyldigheten följa direkt av väglagen. Mot
bakgrund av
att staten eller kommuner är väghållare finns enligt regeringens mening ingen
anledning
att införa bestämmelser om skyldighet att ställa säkerhet för kostnader för
återställningsåtgärder.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Reglerna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Regeringen anser att
denna
ordning även bör gälla enligt väglagen. Regeringen finner det dock lämpligt att
äldre
bestämmelser får gälla i de fall då en miljökonsekvensbeskrivning har lämnats in
till
länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen före ändringarnas
ikraftträdande. Såsom Lagrådet har förordat tas vidare bland
övergångsbestämmelserna in
en föreskrift av innebörd att bestämmelsen i 63 § första stycket 5 väglagen
fortfarande
skall gälla i fråga om skador på grund av täkt som upplåtits med stöd av 38 §
samma lag
före den nya lagens ikraftträdande.
Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
Banlagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Banlagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga
begränsningar
införs av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort med
regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av avsnitt 8.2 har ingen remissinstans

uttalat sig om banlagens förhållande till miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: Före den 1 februari 1996 saknades i lag
fastställda
krav på järnvägsbyggande. I syfte att råda bot på dessa brister utarbetades med
väglagen
som förebild lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (banlagen). I motiven till
lagen
anges att förfarandet vid byggande av järnväg haft klara brister vad gällde
anknytningen
till bl.a. miljölagstiftning (prop. 1995/96:2 s. 17 och 31).
Banlagen är tillämplig på byggande av järnväg. Med järnväg avses i lagen
spåranläggning för järnvägstrafik. Till spåranläggning hör inte bara spår utan
också bl.a.
andra fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande.
Med
byggande av järnväg avses anläggande av en ny järnväg, omläggning av spår i en
ny
sträckning, utläggning av ytterligare spår och ombyggnad av järnväg på annat
sätt.
Banlagen innehåller däremot inga regler om drift av järnväg. I
järnvägssäkerhetslagen
(1990:1157) finns visserligen utförliga regler om bl.a. drift av spåranläggning
men dessa
regler omfattar snarare säkerhetsfrågor än miljöfrågor. När det gäller
miljöfrågor vid drift
av järnväg gäller i stället miljöbalken.
Frågor som regleras i banlagen, dvs. byggande av järnväg, omfattas således också
av
miljöbalken, eftersom verksamheten påverkar miljön. Banlagen och miljöbalken
gäller
alltså parallellt. Detta innebär att den som bygger järnväg är skyldig att
iaktta miljöbalken,
särskilt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. samt hushållningsbestämmelserna i
3 och 4
kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa
möjligheten att
ingripa med stöd av miljöbalken, om det i banlagen finns bestämmelser som står i
strid
med bestämmelser i miljöbalken. En bedömning måste således göras i detta
lagstiftningsärende om banlagen innehåller några sådana bestämmelser.
Enligt 1 kap. 3 § banlagen skall vid planläggning, byggande och underhåll av
järnväg
hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Till de allmänna
intressena räknas
exempelvis hushållning med naturresurser, miljöskydd, hälsoskydd,
kulturmiljövård och
naturvård (a. prop. s. 49). Bestämmelsen är enligt regeringens uppfattning så
allmänt
hållen att den inte kan anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken.
Vidare skall enligt 1 kap. 4 § banlagen tillses att järnvägen får sådant läge
och utförande
att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad. Bestämmelsen har likheter med den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 §
MB och
lokaliseringsregeln i 2 kap. 4 § MB. Även andra bestämmelser i miljöbalken är av

intresse, t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Det kan inte
uteslutas att en
bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i en enskild situation kan få ett
från
miljösynpunkt annat resultat än en bedömning enligt 1 kap. 4 § banlagen.
Förhållandet
mellan lagverkens bestämmelser kan i ett sådant fall uppfattas som oklart.
Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lokalisering
och annat
hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byggande av järnvägar. Såsom
Lagrådet
har påpekat, i anledning av remissförslagets tillägg i 1 kap. 4 § banlagen,
kommer detta att
framgå med tillräcklig grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 1 kap.
3 §
banlagen och som innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall

tillämpas vid prövningen av ärenden enligt banlagen. Följaktligen anser
regeringen att
inga begränsningar skall göras av möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Gäller skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av
bebyggelse, mark eller vatten, får järnväg enligt 1 kap. 5 § banlagen inte
byggas så att
syftet med bestämmelserna motverkas. De bestämmelser som åsyftas är bl.a.
föreskrifter
meddelade med stöd av bestämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att
banlagens
bestämmelse finns kvar.
En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den aktuella
lagen. I
den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig grund för
myndighetsutövning enligt
en annan lag måste det föreskrivas särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett
antal
bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt banlagen.

Banlagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
prövning av ärenden enligt banlagen.
Järnvägar får inte byggas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Begreppen förstudie och järnvägsutredning förs in i banlagen. Samtidigt förs i
banlagen in regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilka regler i huvudsak
ansluter
till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör, skall
verksamhetsutövaren
vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag att miljöbalkens allmänna
hänsynsregler skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt banlagen eller att
förstudier
skall regleras i lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med

regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i
Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken skall
tillämpas vid
planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att lokaliseringsregeln och utföranderegeln
i 1 kap. 4
§ måste tas bort för att säkerställa miljöbalken som speciallag för miljön. Det
bör enligt
Länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 1 kap. 3 § att miljöbalkens
regler har
företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även för avveckling av järnväg bör

specificeras att tillbörlig hänsyn skall tas enligt 1 kap. 3 §.
Banverket föreslår att den som planerar att bygga en järnväg alltid skall
genomföra en
förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggs.
Förstudien skall
enligt Banverkets förslag även ange om en järnvägsutredning behövs innan en
järnvägsplan upprättas. Vid utarbetandet av förstudien skall enligt Banverket
den som
avser att bygga en järnväg ha ett sådant tidigt samråd som utredningen har
förslagit. Efter
samrådet skall enligt Banverket länsstyrelsen i enlighet med utredningens
förslag fatta
beslut om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. En järnvägsutredning
skall
enligt Banverket utföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa
terrängkorridorer
behöver studeras. Banverket föreslår att miljöbalkens regler om förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivningen inte görs tillämpliga vid järnvägsutredning.
Förfarandet
skall enligt Banverket i stället regleras inom ramen för den normala
planeringsprocessen.
Om länsstyrelsen beslutar att järnvägsprojektet kan antas medföra betydande
miljöpåverkan skall dock enligt Banverkets förslag utökat samråd ske med
miljökonsekvensbedömning. Banverket föreslår att järnvägsutredning skall ställas
ut för
granskning och att då miljöbalkens bestämmelser om kungörande och tillfälle att
yttra sig
skall tillämpas. Vidare föreslår Banverket en regel om att beslut med anledning
av
järnvägsutredningen skall fattas först när miljökonsekvensbeskrivningen har
godkänts av
länsstyrelsen. Enligt Naturvårdsverket bör även förstudien regleras.
Naturvårdsverket
anser det angeläget att i järnvägsplaneskedet ha ett utökat samråd, även om
detta redan har
skett vid upprättandet av en järnvägsutredning. Länsstyrelsen bör dock enligt
Naturvårdsverket få besluta om att ett sådant förfarande inte är nödvändigt i
vissa fall.
Naturvårdsverket anser att det bör införas ett krav på att den länsstyrelse som
avgör om ett
järnvägsprojekt har betydande miljöpåverkan skall samråda med andra berörda
länsstyrelser. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa begreppet
järnvägsutredning och att miljöbalkens regler för beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningar i beslut görs tillämpliga. Ämbetet finner att
begreppet
förstudie på samma sätt som i väglagen bör införas i banlagen och att en
miljökonsekvensbeskrivning i rimlig omfattning bör krävas i alla skeden av
planeringen.
Tidigt samråd bör enligt ämbetet ske med intresseföreningar som har som ändamål
att
tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen, t.ex.
representanter för hembygdsrörelsen. Även Länsstyrelsen i Stockholms län anser
att
förstudie bör regleras i banlagen. Länsstyrelsen anser att berörda länsstyrelser
och
kommuner formellt skall beredas tillfälle att yttra sig över
järnvägsutredningen. Vidare
bör enligt länsstyrelsen en järnvägsutredning alltid ställas ut för granskning.
Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att processen från förstudie till arbetsplan bör vara
densamma som
gäller enligt väglagen. Förfarandet m.m. beträffande
miljökonsekvensbeskrivningar bör
enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att
i banlagen
bör införas bestämmelser om förstudie. I en förstudie är det enligt
länsstyrelsen viktigt att
fånga upp de problem som uppstår vid stängning av plankorsningar. I en till
förstudien
knuten miljökonsekvensbeskrivning kan enligt länsstyrelsen dessa problem
beskrivas
mera heltäckande. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om
införande av
begreppet järnvägsutredning. Lunds universitet föreslår att det på något sätt
bör framgå av
lagtexten att man som miljökonsekvensbeskrivning vid järnvägsplan inte kan nöja
sig med
den som har upprättats vid järnvägsutredningen.
Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samordning med
miljöbalkens bestämmelser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt
utformat.
Samfundet anför att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie
prövningen
och att därför uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den
ansökan som
skall ges in till Banverket. Länsstyrelsens yttrande bör enligt Länsstyrelsen i
Stockholms
län åtfölja ärendet när det lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning. -
Vid
återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet hänsyn tas till
anläggningens
kulturhistoriska värde. Koncessionsnämnden för miljöskydd och Västerås kommun
påpekar att det av förslaget inte kan utläsas vem som prövar omfattningen av
återställningskyldigheten. Lunds universitet anser att i banlagen bör införas
bestämmelser
om ställande av säkerhet för återställningskostnader. - Koncessionsnämnden för
miljöskydd anser att miljöbalkens regler skall kunna tillämpas i fråga om
tillfälligt
ianspråktagande av mark.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt banlagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna skall
tillämpas vid prövningen enligt banlagen. Flera remissinstanser har kritiserat
detta.
Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. Någon tillståndsprövning enligt

miljöbalken kommer normalt inte att ske av järnvägar. Det är därför viktigt att
tillräckliga
miljöhänsyn tas i prövningen enligt banlagen. Även praktiska skäl talar för att
miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas vid förfarandet enligt banlagen.
Detta hänger
samman med att större järnvägar skall tillåtlighetsprövas av regeringen. Vid
regeringens
tillåtlighetsprövning skall naturligtvis hänsynsreglerna tillämpas. Enligt 17
kap. 1 § 19
MB skall regeringen tillåtlighetspröva nya järnvägar avsedda för fjärrtrafik och

anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga
järnvägar för
fjärrtrafik. Regeringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap. 3 § MB
förbehålla
sig prövningen av även andra järnvägar. Innan tillåtlighetsprövning sker skall
dock, som
framgår nedan, Banverket bereda ärendet och i samband med detta se till att
bl.a. frågan
om hänsynsreglerna är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt
tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av Banverket och
föreskrifter kan då
meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt att Banverket i denna
inledande
och avslutande handläggning av järnvägsärendet tillämpar miljöbalkens allmänna
hänsynsregler.
Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall
enligt
nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § banlagen tillämpas vid planläggning av järnväg
och vid
prövning av ärenden om byggande av järnväg. Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3
kap.
naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall därför i
stället ske till
dessa kapitel i miljöbalken.
Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvalitetsnormer
uppfylls när
de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Vid planering och
planläggning skall
myndigheterna enligt samma stadgande iaktta miljökvalitetsnormer. Detta skall
gälla
också vid tillämpningen av banlagen. Regeringen anser dessutom att 16 kap. 5 §
MB, som
innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att
en
miljökvalitetsnorm överträds, bör ha motsvarande tillämpning vid fastställande
av
järnvägsplan enligt banlagen.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en
ansökan om
tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med stöd
av balken. Verksamhet enligt banlagen kommer inte att vara tillståndspliktig
enligt
miljöbalken, bortsett från de delar av verksamheten som utgör vattenverksamhet.
Föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar bör därför, i enlighet med vad som
gäller
för närvarande, finnas i banlagen. Det återstår sedan att bestämma hur
formaliserad och
omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband
med
upprättandet bör vara utformat. Som framgår av avsnitt 5 bör miljöbalkens
bestämmelser
om miljökonsekvensbeskrivningar i så stor utsträckning som möjligt få
tillämpning även
på beskrivningar som föreskrivs i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i 6 kap. 7 § MB

skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Som

utredningen har framhållit saknas skäl att ha andra regler på banlagens område
än de som
gäller enligt miljöbalken. Regeringen anser därför att balkens nyssnämnda
stadgande skall
tillämpas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar enligt banlagen.
Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt samråd, beslut
om
betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,

allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning samt kostnader. Som tidigare nämndes
bör
ordningen enligt banlagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som
gäller enligt
miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom
trafikverken,
däribland Banverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom
beslutsmyndighet,
exploatör och granskningsmyndighet.
För att bästa resultat för miljön skall uppnås måste enligt regeringen
förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivning starta i ett tidigt skede och samordnas med övrig
planering.
Ett problem är dock att de tidiga planeringsstadierna förstudie och
järnvägsutredning i dag
inte är lagreglerade. Utredningen föreslog därför att begreppet
järnvägsutredning skall
föras in i banlagen, i syfte att på ett tydligare och mer ändamålsenligt sätt
klargöra
förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen. Däremot avstod utredningen från
att
lägga fram något förslag rörande förstudier, eftersom Banverket inte hade blivit
klart med
utarbetandet av formerna för dessa. Banverket har nu slutfört arbetet med
utformningen av
planeringsprocessen. Regeringen har därför tillräckligt underlag för att föra in
begreppet
förstudie i banlagen.
Till detta hör att ett antal remissinstanser är kritiska till att utredningen
inte i banlagen
har lämnat något förslag om lagreglering av förstudier. Samtliga remissinstanser
som
yttrar sig över förslaget att lagreglera förstudier i väglagen är positiva till
att detta sker.
Regeringen föreslår att begreppen förstudie och järnvägsutredning förs in i
banlagen.
Förfarandet skall enligt regeringens uppfattning vara utformat på följande sätt.
Planeringsprocessen vid byggande av järnväg inleds med en idéstudie. Denna
utförs i
huvudsak internt inom Banverket och har som syfte att skissera alternativa
lösningar. Det
har inte framkommit något behov av lagreglering av detta förfarande.
Därefter inleds en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta
planeringen skall
klarläggas. Syftet med förstudien är att utarbeta underlag för val av
alternativa
principlösningar. Begreppet förstudie kan vid järnvägsplanering ha ett helt
annat innehåll
än motsvarigheten vid byggande av väg. Exempelvis kan en förstudie på
järnvägsområdet
avse företeelser som inte har någon fysisk omfattning, t.ex. förändringar av
signalsystemet. Den form av förstudie som är intressant i detta sammanhang
liknar dock
förstudien enligt väglagen, eftersom den avser studier av lämpliga nya
sträckningar av en
järnväg. Begreppet förstudie bör enligt regeringens uppfattning arbetas in i
banlagen. Det
är förstudier vid byggande av järnväg som blir reglerat i banlagen. Med byggande
av
järnväg avses enligt 1 kap. 2 § att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår
i en ny
sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järnväg.
Under förstudien skall ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 § första
stycket MB
äga rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser, kommuner och
miljöorganisationer
samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare
och
närboende.
I förstudien skall klargöras om en järnvägsutredning behövs innan järnvägsplan
upprättas. Samrådet om förstudien med bl.a. länsstyrelsen kommer därmed att avse
även
frågan om behovet av järnvägsutredning. Efter samrådet skall länsstyrelsen i det
län där
järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras fatta beslut i frågan om projektet
kan antas
ha betydande miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår skall detta ske efter
samråd
med övriga berörda länsstyrelser. I överensstämmelse med 6 kap. 4 § tredje
stycket MB
skall beslutet inte kunna överklagas.
Utredningen föreslog att den som planerar att bygga en järnväg alltid skall
upprätta en
järnvägsutredning. Banverkets fortsatta arbete med planeringsformerna har dock
lett fram
till uppfattningen att det i vissa fall, t.ex. när förstudien resulterar i att
befintlig bana skall
förbättras, kanske inte är nödvändigt att upprätta en järnvägsutredning.
Regeringens
förslag innebär att en sådan lösning blir möjlig. Förslaget anger minimikraven
för när
järnvägsutredning skall upprättas. I förstudien tas som redan nämnts ställning
till behovet
av järnvägsutredning.
Järnvägsutredningen skall redovisa samhällsekonomiska bedömningar och övriga
konsekvensbeskrivningar som ger underlag för beslut om frågan skall drivas
vidare, val av
principlösning och banteknisk standard. I en järnvägsutredning redovisas olika
utbyggnadsalternativ och dessa jämförs sinsemellan och med alternativet att inte

genomföra den aktuella järnvägsutbyggnaden. Arbetet med
miljökonsekvensbeskrivningen skall fortsätta under järnvägsutredningen.
Har länsstyrelsen beslutat att järnvägsprojektet kan antas ha betydande
miljöpåverkan,
skall det under järnvägsutredningen ske ett utökat samråd med
miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 6 §§ MB. Detta samråd kan lämpligen
samordnas med det samråd som sker avseende övriga delar av järnvägsutredningen.
Det
finns alltså normalt inte något behov av ett parallellt samrådsförfarande
avseende
miljökonsekvensbeskrivningen. Det är dock bara samrådet avseende
miljökonsekvensbeskrivningen som lagregleras.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras och därefter ställas ut tillsammans
med
övriga järnvägsutredningen. Härigenom ges en möjlighet att påverka myndigheter
att ta
större hänsyn till den enskildes intressen. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § första
stycket MB
skall tillämpas vid detta förfarande. Innan miljökonsekvensbeskrivningen ställs
ut skall
den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser i enlighet med vad som gäller i
dag enligt
2 kap. 4 § banlagen. På detta sätt säkras att den miljökonsekvensbeskrivning som

allmänheten får del av har en godtagbar kvalitet. Det bör påpekas att
godkännandet
innebär att länsstyrelsen anser att miljökonsekvensbeskrivningen utgör ett
tillräckligt
underlag för en samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på
exempelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär
således
uteslutande att kvaliteten godkänns och ställning tas alltså inte till om
miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop.
1995/96:2 s.
51). I likhet med vad som gäller i dag enligt 5 kap. 2 § banlagen skall
länsstyrelsens beslut
om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen inte kunna överklagas.
En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas även under järnvägsplaneskedet. Det
blir
då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att
detaljeringsgraden är mycket högre i en järnvägsplan. Det finns inte alltid
något behov av
förnyade samrådsförfaranden avseende miljökonsekvensbeskrivningen. Någon
särskild
bestämmelse bör därför inte införas om sådant samråd. I den mån förnyat samråd
bör
genomföras kan detta ske med stöd av befintlig bestämmelse i 2 kap. 5 § om
samråd i
fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt. Däremot kan krävas att
berörda
länsstyrelser godkänner miljökonsekvensbeskrivningen innan den tas in i
järnvägsplanen.
Även för järnvägsplaner gäller att godkännandet skall ske före utställandet.
Liksom enligt 6 kap. 9 § andra stycket MB bör då en järnvägsplan skall
fastställas
finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och
resultatet av samråd och yttranden. Vidare bör det, i enlighet med vad som
föreskrivs i 6
kap. 8 § andra stycket MB, även införas en bestämmelse om att ett beslut om
fastställelse
av järnvägsplan skall kungöras. På samma vis som enligt 6 kap. 10 § MB skall den
som är
skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen svara för kostnaderna som
uppkommer
för den.

Övriga frågor

Som redan har nämnts skall regeringen enligt 17 kap. 1 § 19 MB
tillåtlighetspröva
järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av
minst fem
kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik. Regeringens prövning bör,
som
utredningen har framhållit, ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan
lokaliseringen
har blivit alltför låst och stora kostnader lagts ner i projekteringen. Då ges
även möjlighet
för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ om sådana är
aktuella.
Regeringen delar utredningens uppfattning att det är ändamålsenligt om
regeringsprövningen sker i samband med järnvägsutredningen då den lämpligaste
sträckningen skall läggas fast. Till grund för regeringens prövning ligger den
av Banverket
upprättade järnvägsutredningen. Banverket skall överlämna alla relevanta
handlingar i
ärendet till regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens
tillåtlighetsbeslut
kommer att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom ett visst område utan att
den
närmare sträckningen har preciserats. Genom regeringens beslut blir frågan om
tillåtligheten i det aktuella fallet avgjord. Järnvägsplanen skall således
endast avse
sträckning inom det område som regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på
Banverket att se
till att järnvägar som är obligatoriskt prövningspliktiga överlämnas till
regeringens
prövning.
I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmelser om
återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar tas bort
och spåren av
verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten på en järnväg har upphört.
Eftersom verksamhet som faller under banlagen inte kräver tillstånd, kan frågan
om
återställningsåtgärder inte regleras av myndighet vid tillståndsprövningen eller
särskilt i
samband med att tillståndet upphör. I stället får skyldigheten följa direkt av
banlagen.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Enligt
samma paragraf skall dock reglerna om miljökvalitetsnormer tillämpas omedelbart.

Regeringen anser att denna ordning bör gälla även enligt banlagen. Enligt
regeringens
mening kan det vara lämpligt att äldre bestämmelser får gälla i de fall då en
miljökonsekvensbeskrivning har lämnats in till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2
kap. 4 § banlagen före ändringarnas ikraftträdande.
Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt den nya bestämmelsen i 1
kap. 8 §
skall gälla även då järnvägen har tillkommit enligt äldre bestämmelser.
Regeringen godtar
Lagrådets ståndpunkt att denna ordning bör framgå av en uttrycklig
övergångsbestämmelse. I förhållande till remissförslaget innehåller således
övergångsreglerna en kompletterande regel i detta hänseende.
Luftfartslagen (1957:297)
Luftfartslagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Luftfartslagen och miljöbalken gäller parallellt. Krav
skall dock
inte få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om luftfartygs miljövärdighet
eller
framförande av luftfartyg i överljudsfart. I övrigt införs inga begränsningar i
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte något förslag om att krav i fråga
om
luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart inte
skall få
ställas med stöd av miljöbalken.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar sig ingen
remissinstans om förhållandet mellan luftfartslagen och miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: Luftfartslagen (1957:297) innehåller
bestämmelser om
bl.a. luftfartyg och flygplatser. Luftfartyg och verksamheten vid flygplatser
har genom
bl.a. luft- och markföroreningar samt buller en sådan miljöpåverkan att
miljöbalken är
tillämplig.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som
reglerar
sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde.
Miljöbalken och luftfartslagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den
som bedriver
verksamhet enligt luftfartslagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis
de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt
att begränsa
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken när luftfartslagen har
bestämmelser som
kan tänkas bli tillämpade på ett sätt som inte är förenligt med bestämmelser i
balken. En
bedömning måste göras om luftfartslagen har sådana bestämmelser.
Enligt 3 kap. 1 § gäller att luftfartyg skall vara miljövärdiga när de används
vid luftfart.
Ett luftfartyg anses enligt paragrafen miljövärdigt, om det är konstruerat,
byggt, utrustat
och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller
eller
luftförorening eller genom annan liknande störning. Även bestämmelsen i 2 kap. 3
§ MB
om försiktighetsmått och bästa möjliga teknik kan användas i fråga om
miljövärdighetskrav på luftfartyg. I en enskild situation kan tänkas att
bestämmelserna får
olika tillämpning. Ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg skall enligt
regeringens
uppfattning därför inte kunna ställas med stöd av miljöbalken.
Vidare stadgas i 1 kap. 2 a § att luftfartyg inte får framföras med
överljudsfart. Om det
finns synnerliga skäl kan dock undantag medges från förbudet. I samband med
detta får
anges på vilka villkor luftfarten får äga rum. Någon annan bedömning skall
enligt
regeringens uppfattning inte kunna göras med stöd av miljöbalken.
Vad gäller bestämmelserna i 6 kap. om flygplatser och markorganisationen i
övrigt
finns det däremot inte några bestämmelser som enligt regeringens uppfattning kan
anses
stå i strid med bestämmelser i miljöbalken. Detta innebär att miljöbalken med
bl.a. de
allmänna hänsynsreglerna gäller för den som skall anlägga och driva en
flygplats. Det
saknas därför skäl att införa bestämmelser om att ytterligare krav inte skall
kunna ställas
med stöd av miljöbalken.
Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får enligt 6 kap. 4 § inte
inrättas
eller drivas utan tillstånd. Detsamma gäller om en allmän flygplats byggs om
eller driften
ändras, såvida inte ombyggnaden eller driftsändringen är av ringa betydelse.
Tillstånd kan
krävas även enligt miljöbalken. För närvarande gäller enligt
miljöskyddsförordningen
(1989:364) att flygplatser med instrumentbana över 1 200 meter är
tillståndspliktiga
medan övriga flygplatser är anmälningspliktiga. Dessutom gäller enligt 17 kap. 1
§ 21 MB
att nya flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter skall
tillåtlighetsprövas av
regeringen.
Det förhållandet att miljöbalken gäller vid anläggandet och driften av
flygplatser
innebär inte automatiskt att balken skall tillämpas vid tillståndsprövning av
flygplats
enligt luftfartslagen (jfr avsnitt 4.2). Vid tillståndsprövningen enligt
luftfartslagen skall
tillses att reglerna i just den lagen är uppfyllda. I dag finns dessutom ett
uttryckligt
stadgande i 6 kap. 5 § att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

(naturresurslagen) skall tillämpas. Av nästa avsnitt framgår dock att vissa
bestämmelser i
miljöbalken skall tillämpas även vid tillståndsprövning enligt luftfartslagen.
Luftfartslagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en ny flygplats som
medverkar till
att en miljökvalitetsnorm överträds.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar införs vilka i huvudsak ansluter till de
bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i
luftfartslagen om
att i ett tillstånd större vikt än i dag skall läggas vid miljön, att ett
tillstånd skall kunna
förenas med nya eller ändrade villkor, att tillståndet skall kunna göras
beroende av att
verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning samt om
att
tillståndshavaren, när verksamheten upphör, skall vara skyldig att vidta
återställningsåtgärder. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med

regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker utredningens
förslag.
Det bör enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län övervägas om inte de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av luftfartslagen.
Riksantikvarieämbetet anser att lokaliseringsprincipen i 2 kap. 4 § MB bör gälla
vid
prövningen enligt luftfartslagen. Naturvårdsverket anser däremot att det saknas
anledning
att införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt
luftfartslagen.
Det bör enligt Naturvårdsverket klargöras genom ett motivuttalande att en
prövning enligt
luftfartslagen inte innebär en lokaliseringsprövning.
Luftfartsverket har inget att erinra mot den förslagna skärpningen av kraven på
miljökonsekvensbeskrivningars utformning och på förfarandet vid upprättandet av
sådana.
Luftfartsverket föreslår dock att inledande samråd alltid skall ske med verket
när
flygplatsen inte samtidigt är prövningspliktig enligt miljöbalken. Västerås
kommun anför
att samråd måste ske med berörda kommuner vid förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivning. Riksantikvarieämbetet anser att samråd bör ske med
intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-,
miljöskydds- eller
kulturmiljövårdens intressen. Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av
utredningens
förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande av en
miljökonsekvensbeskrivning har
när det uppkommer frågor om komplettering av beskrivningen.
Riksantikvarieämbetet
tillstyrker att miljöbalkens regler för beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningar i beslut
görs tillämpliga. Ämbetet anser att lagtexten bör kompletteras med krav på att
en ansökan
skall innehålla en lokaliseringsutredning med miljökonsekvensbeskrivning.
Luftfartsverket har ingen erinran mot att nuvarande stadgande om villkor i
tillstånd
ändras så att det markeras att behovet av skydd för hälsan, miljön och
hushållningen med
naturresurser särskilt skall beaktas. Verket påpekar dock att säkerhetsbegreppet
är av
grundläggande betydelse, varför säkerhetsaspekterna bör nämnas först. Även Lunds

universitet är av denna uppfattning. Koncessionsnämnden för miljöskydd befarar
att
luftfartslagens bestämmelse om villkor i tillstånd är en sådan bestämmelse som
enligt 1
kap. 3 § i lagrådsremissens förslag till miljöbalk medför att miljöbalken inte
skall
tillämpas. Lunds universitet erinrar om att förutsättningarna för att meddela
nya eller
ändrade villkor inte är desamma som i miljöbalken. Universitetet påpekar också
att
grunderna för återkallande av tillstånd anges på annat sätt än i miljöbalken.
Riksantikvarieämbetet tillstyrker att tillståndshavaren skall vara skyldig att
vidta
återställningsåtgärder då en luftfartsverksamhet upphör att gälla. Ämbetet anser
att hänsyn
skall tas till anläggningens kulturhistoriska värde vid återställningsarbeten.
Luftfartsverket
motsätter sig att återställningsåtgärder kan krävas när ett tillstånd har
meddelats före
lagändringarna. Naturvårdsverket anser att ställande av säkerhet för
återställningsåtgärder
bör vara obligatoriskt.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid tillståndsprövningen enligt luftfartslagen

Som framgår i föregående avsnitt finns tillståndsplikt för flygplatser enligt
såväl
luftfartslagen som miljöbalken. Dessutom kan enligt miljöbalken
tillåtlighetsprövning ske
av regeringen. Miljöbalksutredningen påpekade att prövningsförfarandena enligt
de olika
lagarna borde samordnas så att en tydligare ordning skapas i förhållande till
vad som
gäller i dag. Utredningen hänvisade dock till att en särskild utredning har
tillsatts för att se
över luftfartslagstiftningen (dir. 1996:32). Miljöbalksutredningen gick därför
inte djupare
in på den samordningsproblematik som föreligger. Det gör inte heller regeringen
i detta
ärende.
Vid remissbehandlingen har framkommit delade meningar i frågan om de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt
luftfartslagen.
Som framgår av föregående avsnitt skall flygplatser tillståndsprövas eller
anmälas även
enligt miljöbalken. Vid denna prövning tillämpas naturligtvis 2 kap. MB. Mot
bakgrund
av detta delar regeringen därför Naturvårdsverkets uppfattning att det saknas
anledning att
införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas.
Det förhållandet att hela 2 kap. MB skall tillämpas vid miljöbalksprövningen
innebär att
miljömyndigheten är fri att göra bedömningen att en flygplats som visserligen
har fått
tillstånd enligt luftfartslagen likväl inte skall tillåtas enligt miljöbalken,
t.ex. därför att den
är olämpligt lokaliserad.
Enligt 6 kap. 5 § i luftfartslagens nuvarande lydelse skall naturresurslagen
tillämpas vid
tillståndsprövning av flygplats enligt luftfartslagen. Reglerna om hushållning
med
naturresurser har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Bestämmelsen måste därför
ändras så att
den hänvisar till miljöbalken.
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller
miljön i
övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange
t.ex.
förekomst av kemiska produkter i mark, vatten, luft eller miljön i övrigt eller
högsta nivå
för buller.
Verksamheten vid en flygplats kan påverka miljökvalitetsnormer för t.ex.
luftföroreningar och buller. Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att
myndigheter
skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet,
tillstånd och
godkännanden (5 kap. 3 § MB). Reglerna skall tillämpas vid tillståndsbeslut även
enligt
luftfartslagen. En erinran bör införas om detta. Vidare skall 16 kap. 5 § MB
tillämpas.
Enligt denna bestämmelse får tillstånd inte meddelas för en ny verksamhet som
medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds. Som framgår nedan skall villkoren i
tillstånd
kunna omprövas om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en
ansökan
om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med
stöd av balken. Denna regel blir tillämplig för de flygplatser som kommer att
tillstånds-
eller tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken. För närvarande stadgas dessutom i
6 §
förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar en skyldighet att bifoga
en
miljökonsekvensbeskrivning till ansökan om tillstånd till allmän flygplats
enligt 6 kap. 4 §
luftfartslagen.
En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid
tillståndsprövning
enligt luftfartslagen. Detta gäller även om flygplatsen är så stor att den
samtidigt kräver
tillstånd enligt miljöbalken. Frågan är hur formaliserad och omfattande
miljökonsekvensbeskrivningen enligt luftfartslagen bör vara samt hur förfarandet
i
samband med upprättandet bör vara utformat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört
att
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor
utsträckning
som möjligt bör få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar
utanför
balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken
skillnad på
om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB).
Det
saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler inom luftfartslagens
område än
som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför
tillämpas även
på miljökonsekvensbeskrivningar enligt luftfartslagen. Av paragrafen följer
bl.a. att
beskrivningen skall innehålla en redovisning av alternativa platser med en
motivering
varför ett visst alternativ har valts.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om
betydande
miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,
allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.
Som tidigare nämndes bör ordningen enligt luftfartslagen i så stor utsträckning
som
möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella
inom
trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Luftfartsverket, kan ha flera
uppgifter och
roller, såsom beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
Det är viktigt att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning startar i ett
tidigt skede
av planeringsprocessen.
I fall då flygplats skall tillståndsprövas även enligt miljöbalken och
bestämmelserna i 6
kap. MB därför blir tillämpliga finns inte skäl att ha samma utförliga regler i
luftfartslagen
angående förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning som då miljöbalken inte
föreskriver tillståndsplikt. Vad som anges nedan om förfarandet gäller där
tillståndsplikt
inte samtidigt föreligger enligt miljöbalken.
Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall enligt utredningens förslag
samråd ske med berörda länsstyrelser och enskilda samt, i förekommande fall,
Luftfartsverket. Utredningen tänkte sig att något samråd med Luftfartsverket
inte skulle
ske när verket själv står som sökande. Luftfartsverket föreslår i sitt
remissyttrande att
uttrycket i förekommande fall tas bort, eftersom verket bara anlägger
flygplatser som är av
den storleken att de är prövningspliktiga också enligt miljöbalken. Vid nu
aktuella samråd
kommer således inte Luftfartsverket att stå som sökande. Regeringen delar
bedömningen
att uttrycket i förekommande fall kan utgå.
Efter samrådet skall den länsstyrelse inom vars område verksamheten
huvudsakligen
skall bedrivas besluta i fråga om verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan. För
det fall att verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan skall sådant
utökat samråd
ske som föreskrivs i 6 kap. 5 6 §§ MB.
Västerås kommun anför att samråd måste ske med berörda kommuner. Regeringen
konstaterar att det enligt 6 kap. 5 § MB är obligatoriskt med samråd med berörda

kommuner när verksamheten har betydande miljöpåverkan. Det bör observeras att
även
andra kommuner än den där flygplatsen ligger kan vara berörda av verksamheten,
genom
att flygplan vid start och landning passerar kommunen.
Riksantikvarieämbetet anför att samråd bör ske med intresseföreningar som har
till
ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens
intressen.
Regeringen vill erinra om att samråd med berörda sådana organisationer skall ske
enligt 6
kap. 5 § MB, när verksamheten har betydande miljöpåverkan.
När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, föreskrivs i 6
kap. 8
§ första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras. Även på
luftfartslagens område bör denna ordning gälla. Miljökonsekvensbeskrivningen
skall
därefter hållas tillgänglig för allmänheten, som får tillfälle att yttra sig.
Genom detta ges
en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes
intressen.
När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen
har
gjorts skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser. Godkännandet
innebär att
länsstyrelsen anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en
samlad
bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och

hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således endast att
kvaliteten
godkänns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan godtas
eller om
projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsens beslut om
godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall inte kunna överklagas (jfr 6
kap. 9 §
första stycket MB). Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens
förslag
vilken verkan länsstyrelsens godkännande har när det uppkommer frågor om
komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i anledning av
detta
framhålla att beslutsmyndigheterna enligt allmänna förvaltningsrättsliga
principer har ett
ansvar för att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har de också en
befogenhet
att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som de bedömer
erforderliga (jfr
Lagrådets yttrande i prop. 1990/91:90 s. 567).
I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB bör det även
införas en
bestämmelse om att ett beslut om tillstånd skall kungöras i de fall
miljökonsekvensbeskrivningen tidigare har kungjorts.
I samband med prövningen av tillstånd bör det också finnas en lagstadgad
skyldighet att
beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och
yttranden
(jfr 6 kap. 9 § andra stycket MB).
Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för
kostnaderna
för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken (6 kap. 10 § MB).
Beträffande flygplatser som samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken bör,
förutom
bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivningens syfte och kravet på innehållet i
denna,
6 kap. 9 10 §§ MB äga motsvarande tillämpning, dvs. reglerna om att
tillståndsmyndigheten skall pröva om beskrivningen uppfyller uppställda krav och
beakta
innehållet i beskrivningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att
upprätta
beskrivningen skall stå för kostnaderna.

Övriga frågor

Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i luftfartslagen om att i ett
tillstånd större
vikt än i dag skall läggas vid miljön, att ett tillstånd skall kunna förenas med
nya eller
ändrade villkor, att tillståndet skall kunna göras beroende av att
verksamhetsutövaren
ställer säkerhet för kostnaderna för återställning samt om att
tillståndshavaren, när
verksamheten upphör, skall vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.
Regeringen ser
dock inte något behov av sådana bestämmelser. Som redan har påpekats kommer
flygplatser normalt att tillståndsprövas även enligt miljöbalken. Utredningens
förslag
innebär en onödig dubbelprövning som dessutom medför risk för oförenliga
villkor.
En nyhet i miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva flygplatser
med en
banlängd av minst 2 100 meter (17 kap. 1 § 21 MB). Prövningen bör ske i ett
tidigt skede i
planeringsprocessen innan lokaliseringen blivit alltför låst och stora kostnader
lagts ned i
projekteringen. Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera
lokaliseringsalternativ om sådana är aktuella. De stora flygplatserna kommer att
vara
tillståndspliktiga även enligt miljöbalken. Regeringsprövningen skall ske som
ett led i den
ordinarie tillståndsprövningen enligt miljöbalken. Ansökan skall som vanligt ges
in till
den myndighet som har att pröva en sådan ansökan enligt miljöbalkens regler.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Reglerna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla
även
vid ärenden enligt luft-fartslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har
gjorts den dag
ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad
gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast
efter balkens ikraftträdande får ha en sådan framförhållning att denne ser till
att balkens
krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt ser regeringen inte något behov av
övergångsbestämmelser.
Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn
Farledslagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalken och farledslagen gäller parallellt. Inga
begränsningar införs av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar sig ingen
remissinstans om förhållandet mellan miljöbalken och farledslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1983:293) om inrättande,
utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn (farledslagen) skall frågor om sådana

åtgärder prövas i administrativ ordning. Prövningen handhas enligt huvudregeln
av
regeringen. Delegation har dock skett till Sjöfartsverket.
Den rättsliga betydelsen av att en farled eller hamn förklaras som allmän är att

verksamhetsutövaren enligt 2 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får rådighet att bedriva vattenverksamhet. Vidare kan
verksamhetsutövaren enligt 28 kap. 10 § miljöbalken (MB) sedan farleden eller
hamnen
har förklarats som allmän ges rätt att utföra anläggningar och åtgärder på
annans mark. Ett
beslut att inrätta eller utvidga en allmän farled eller allmän hamn innebär
däremot inte
automatiskt någon rätt att vidta åtgärder som behövs i form av t.ex. sprängning,
muddring
eller anläggande av kajer. Tillstånd för sådana åtgärder behövs enligt
miljöbalkens regler
om vattenverksamhet. Dessutom kan förväntas att Miljöbalksutredningen i sitt
slutbetänkande med förslag till förordningar på miljöbalkens område berör frågan
om
vissa hamnar skall behöva tillstånd enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig
verksamhet.
Det vanliga är att farleden först har funnits, därefter har hamnen byggts och
slutligen
har leden gjorts till allmän farled. Farleder har ofta Sjöfartsverket som
innehavare men
nyttjas i princip av alla.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan
verksamhet och
sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och
farledslagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som inrättar eller
vidtar andra
åtgärder med allmänna farleder och allmänna hamnar är skyldig att iaktta
miljöbalken,
exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan
det dock
bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om
farledslagen
har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. Några sådana
bestämmelser finns emellertid inte. Miljöbalkens tillsynsregler kan därför
användas för att
se till att den som utövar verksamhet på allmän farled och allmän hamn följer de
allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Detsamma gäller de särskilda hänsynsreglerna för
vattenverksamhet och vattenanläggningar i 11 kap. 6 8 och 17 §§ MB, i den
utsträckning
dessa är tillämpliga.
Av nästa avsnitt framgår att vissa regler i miljöbalken skall tillämpas vid
prövning
enligt farledslagen.

Farledslagens anpassningen till miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
prövningen enligt farledslagen.
Allmänna farleder får inte inrättas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm

överträds.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar införs som i huvudsak ansluter till de
bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får av miljöskäl meddela
föreskrifter om hur en allmän farled skall ordnas och begagnas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Utredningen
lämnade dock inget förslag om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall
tillämpas
vid prövningen enligt farledslagen.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i
Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall
tillämpas vid
prövning av ärenden enligt farledslagen. Sjöfartsverket är kritiskt mot ett
uttalande av
utredningen att miljöbalkens bestämmelser till skydd för områden samt djur- och
växtarter
skall beaktas vid prövning enligt farledslagen utan att någon hänvisning görs i
lagen.
Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget
att föra in
regler om miljökonsekvensbeskrivningar i lagtexten. Riksantikvarieämbetet
föreslår att
lagtexten kompletteras med att samråd bör ske med intresseföreningar som har
till
ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- och kulturmiljövårdens
intressen. Det
bör enligt Naturvårdsverket klargöras efter vilka principer ansvaret skall
fördelas mellan
länsstyrelserna vid bedömningen av om en miljökonsekvensbeskrivning kan
godkännas i
fråga om ett projekt som rör flera län. Svea hovrätt påpekar att det inte
framgår av
utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande av en
miljökonsekvensbeskrivning har när det uppkommer frågor om komplettering av
beskrivningen. Riksantikvarieämbetet anser att det vid en avlysning av ett
område som
allmän farled eller hamn även skall tas hänsyn till anläggningens
kulturhistoriska värde.
Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samordning med
miljöbalkens
bestämmelser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfundet
anför
att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie prövningen och
att därför
uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall
ges in till
Sjöfartsverket. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att länsstyrelsens yttrande
bör åtfölja
ärendet när ärendet lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövning enligt farledslagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap. MB
skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen. Bland annat Naturvårdsverket
har gjort
gällande att balkens hänsynsregler borde gälla vid denna prövning. Regeringen
delar
Naturvårdsverkets uppfattning. Hänsynsreglerna skall naturligtvis tillämpas när
regeringen med stöd av 17 kap. MB gör en tillåtlighetsprövning av en allmän
farled. Innan
detta sker skall dock, som framgår nedan, Sjöfartsverket bereda ärendet och i
samband
med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsreglerna är uppfyllda blir
tillräckligt belyst.
Efter ett eventuellt tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av
Sjöfartsverket och
föreskrifter kan då meddelas till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med

naturresurser. Enligt regeringens uppfattning bör Sjöfartsverket i denna
inledande och
avslutande handläggning av farledslagsärendet tillämpa miljöbalkens allmänna
hänsynsregler. Ett ytterligare skäl för att tillämpa dessa bestämmelser är att
någon
tillståndsprövning enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet inte
kommer att
ske av farleder. Regeringen finner således att de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap. MB
skall tillämpas i ärenden enligt farledslagen.
Vid prövning av ärenden enligt farledslagen skall i dag lagen (1987:12) om
hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas. Denna lag har arbetats in i

miljöbalken. Farledslagen skall efter detta vara knuten till
hushållningsbestämmelserna i 3
och 4 kap. MB. Nuvarande hänvisning till naturresurslagen måste därför ändras.
Miljöbalken innehåller bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är
föreskrifter om
kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska
områden.
Normerna skall ange t.ex. högsta eller lägsta förekomst av kemiska produkter
eller högsta
nivå för buller.
Det åligger enligt 5 kap. 3 § MB myndigheter att säkerställa att
miljökvalitetsnormer
uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Enligt samma
stadgande
skall myndigheter vid planering och planläggning iaktta miljökvalitetsnormerna.
Detta bör
gälla även vid tillämpningen av farledslagen. Dessutom bör 16 kap. 5 § MB, att
tillstånd
inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm

överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut enligt farledslagen. På grund
av den
bestämmelsen kan det alltså finnas hinder mot att tillåta allmänna farleder
eller hamnar.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en
ansökan
om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med
stöd av balken. Av detta följer dock inte att en miljökonsekvensbeskrivning
skall finnas i
ärenden enligt farledslagen. För närvarande stadgas i 8 § förordningen
(1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar att en sådan beskrivning skall bifogas ansökan om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled eller allmän hamn.
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning skall i fortsättningen följa av
farledslagen.
Frågan är hur formaliserad och omfattande beskrivningen bör vara och hur
förfarandet i
samband med upprättandet bör vara utformat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört
att
bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor
utsträckning
som möjligt bör få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför
balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken
skillnad på
om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB).
Det
saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler inom farledslagens
område än de
som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför
tillämpas även
på miljökonsekvensbeskrivningar enligt farledslagen.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om
betydande
miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,
allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.
Som tidigare nämndes bör ordningen enligt farledslagen i så stor utsträckning
som
möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella
inom
trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Sjöfartsverket, kan ha flera
uppgifter och
roller, såsom be- slutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivning startar i ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Med
utgångspunkt från miljöbalkens regler anser regeringen att förfarandet skall
vara utformat
på följande sätt.
Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall samråd ske med berörda
länsstyrelser och enskilda, såsom närboende. I de fall där Sjöfartsverket inte
är sökande
skall samråd även ske med verket. Efter samrådet skall den länsstyrelse inom
vars område
verksamheten huvudsakligen skall bedrivas besluta i frågan om verksamheten kan
antas
ha betydande miljöpåverkan. För det fall att verksamheten kan antas ha betydande

miljöpåverkan skall sådant utökat samråd ske som föreskrivs i 6 kap. 5 6 §§ MB.
Enligt Riksantikvarieämbetet bör samråd ske med intresseföreningar som har till
ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens
intressen.
Regeringen vill erinra om att samråd med berörda sådana organisationer skall ske
enligt 6
kap. 5 § MB, när verksamheten har betydande miljöpåverkan.
När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, föreskrivs i 6
kap. 8
§ första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras. Detta bör
gälla
även på farledslagens område. Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas

tillgänglig för allmänheten, som får tillfälle att yttra sig. På detta sätt ges
en möjlighet att
påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen.
När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen
har
gjorts, skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser. Godkännandet
innebär att
länsstyrelserna anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en
samlad
bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och

hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således endast att
kvaliteten
godkänns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan godtas
eller om
projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsernas beslut om

godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall inte kunna överklagas (jfr 6
kap. 9 §
första stycket MB). Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens
förslag
vilken verkan länsstyrelsernas godkännande har när det uppkommer frågor om
komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i anledning av
detta
påpeka att beslutsmyndigheterna enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer
har ett
ansvar för att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har de också en
befogenhet
att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som de bedömer
erforderliga (jfr
Lagrådets yttrande i prop. 1990/91 s. 567).
I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB skall ett beslut
om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn kungöras i
de fall
miljökonsekvensbeskrivningen tidigare har kungjorts.
I samband med prövningen av ärenden enligt farledslagen bör det också finnas en
lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och
resultatet
av samråd och yttranden (jfr 6 kap. 9 § andra stycket MB).
Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för
kostnaderna
för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken (6 kap. 10 § MB).

Övriga frågor

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall
tillgodose,
säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt,
får enligt
nuvarande lydelse av 3 § särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna
farleden
skall ordnas och begagnas. Det har ansetts att sådana föreskrifter inte får avse
miljöhänsyn
(prop. 1990/91:90 s. 182). Regeringen har uppfattningen att paragrafen bör
ändras så att
det tydligt framgår att föreskrifter får meddelas även för hälsan, miljön och
hushållningen
med mark och vatten och andra resurser.
En nyhet med miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva nya allmänna

farleder (17 kap. 1 § 20 MB). Prövningen bör enligt regeringens uppfattning ske
som ett
led i den ordinarie prövningen enligt farledslagen (jfr prop. 1997/98:45, del 1,
s. 441 ff).
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Reglerna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla
även
vid ärenden om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän
hamn.
Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i
kraft. En
sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den
som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande
får ha en
sådan planering att han ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.

Ellagen (1997:857)
Ellagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Ellagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga
begränsningar
införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid prövning av nätkoncession skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag om ändringar i ellagen,
men
däremot i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, i fortsättningen benämnd 1902 års lag. Utredningens förslag
beträffande
1902 års lag överensstämmer i stora delar med regeringens förslag beträffande
ellagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga synpunkter på för-hållandet mellan

miljöbalken och ellagen utöver vad som redovisas i nästa avsnitt.
Skälen för regeringens förslag: Ellagen (1997:857) trädde i kraft den 1 januari
1998.
Samtidigt upphörde 1902 års lag att gälla.
I ellagen behandlas bl.a. elektriska anläggningar. Framför allt kraftledningar
är av
intresse när förhållandet till miljöbalken diskuteras. An-läggandet av en
kraftledning har
en sådan miljöpåverkan att miljöbalken (MB) är tillämplig. Framdragandet av
kraftledningar kan medföra stora ingrepp i natur- och kulturmiljö och innebär
ofta att
värdefull mark tas i anspråk.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan
verksamhet och
sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Ellagen och
miljöbalken gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver
verksamhet enligt
ellagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap.
Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten
att ingripa
med stöd av miljöbalken, när bestämmelser i en annan lag står i konflikt med
bestämmelser i miljöbalken. En bedömning måste således göras i detta
lagstiftningsärende
om ellagen har sådana bestämmelser.
Enligt 9 kap. 1 § skall elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda
att
anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska
installationer vara så
beskaffade och placeras och brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges
mot bl.a.
person- eller sakskada. Bestämmelsen avser endast skadlig inverkan av el (jfr
prop.
1996/97:136 s. 76). Den reglerar alltså inte den inverkan på omgivningen som an-
läggandet av en kraftledning innebär. Bestämmelsen avser därmed andra frågor än
miljöbalken och kan därför inte komma i konflikt med miljöbalkens bestämmelser.
Inte
heller i övrigt finns det enligt regeringens mening bestämmelser i ellagen som
föranleder
att möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken skall begränsas.
En elektrisk starkströmsledning får enligt 2 kap. 1 § ellagen inte byggas eller
användas
utan tillstånd (koncession) av regeringen eller nätmyndigheten. Till byggandet
av en
ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att
bereda
plats för ledningen.
Det förhållandet att miljöbalken gäller vid utförandet av starkströmsledningar
innebär
inte automatiskt att miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt
ellagen av
sådana anläggningar (jfr avsnitt 4.2). Vid koncessionsprövning enligt ellagen
skall tillses
att reglerna i just den lagen är uppfyllda. Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8
§ ellagen
skall dessutom reglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(naturresurslagen) tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av
nätkoncession för
linje.
Starkströmsledningar kommer inte att tillståndsprövas enligt miljöbalken.
Anmälan om
samråd skall dock ske enligt 12 kap. 6 § MB om framdragandet kan komma att
väsentligt
ändra naturmiljön. Bestämmelsen blir enligt regeringens uppfattning alltid
tillämplig när
en ledning dras fram i helt ny sträckning. I övrigt får avgöras från fall till
fall om
framdragandet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.
Eftersom någon tillståndsprövning inte sker enligt miljöbalken är det viktigt
att
nödvändiga miljökrav ställs vid koncessionsprövningen enligt ellagen. Detta
åstadkoms
genom att vissa regler i miljöbalken görs tillämpliga vid prövningen. Regeringen

behandlar i nästa avsnitt vilka bestämmelser i balken som skall tillämpas.
Ellagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: I ärenden om nätkoncession för linje skall miljöbalkens
allmänna hänsynsregler samt bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer
och
miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas.
Nätkoncession för linje skall inte få ges till en ny anläggning som medverkar
till att
en miljökvalitetsnorm överträds.
Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att nätkoncession skall kunna
förenas
med villkor för att skydda bl.a. miljön.
En nätkoncession skall för sin giltighet kunna göras beroende av att
koncessionshavaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag på ändringar i ellagen,
men
däremot i 1902 års lag. Till skillnad från regeringen föreslog utredningen att
miljöbalkens
bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och
miljökonsekvensbeskrivningar
skall tillämpas även vid prövning av koncession för område. Utredningen föreslog

däremot inte att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas i ärenden
om
nätkoncession för linje. Vidare föreslog utredningen att regeringen skall kunna
föreskriva
nya eller ändrade villkor för en nätkoncession, om en oförutsedd betydande
olägenhet har
uppkommit eller om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds. I
övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med de ändringar som
regeringen
föreslår i ellagen.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i
Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken
skall
tillämpas vid koncessionsprövning enligt ellagen.
Svenska Kraftverksföreningen ser det som anmärkningsvärt att långt-gående
rättsverkningar knyts till miljökvalitetsnormer vilkas innebörd inte är kända
vid det
tillfälle då lagändringarna skall antas. Sveriges Elleverantörer motsätter sig
att
bestämmelser om miljökvalitetsnormer införs i ellagen. Enligt Elleverantörernas
mening
kan inte verksamheten enligt ellagen påverka en miljökvalitetsnorm. Även Svenska

Kraftnät anser att frågan bör övervägas närmare.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anför att en
miljökonsekvensbeskrivning avseende områdeskoncession inte har någon av-görande
betydelse för beslutet, men innebär en stor belastning på sökanden. Att
miljökonsekvenser
beaktas säkerställs enligt NUTEK på ett tillfredsställande sätt genom andra
regler.
Svenska Kraftverksföreningen anför att omfattningen av informationen, samrådet
och
miljökonsekvensbeskrivningen måste bli rimlig utifrån vad ansökan avser.
Föreningen ser
det som viktigt att en onödigt komplicerad process för förnyelse av koncessioner
inte
framtvingas. I enlighet med vad Ellagstiftningsutredningen föreslog (SOU
1995:108) bör
enligt föreningen inte en miljökonsekvensbeskrivning upprättas vid förnyelse av
nätkoncession för linje med i huvudsak oförändrad sträckning. Sveriges
Elleverantörer
anser att länsstyrelsens beslut om en verksamhet kan antas medföra betydande
miljö-
påverkan skall kunna överklagas. Elleverantörerna ifrågasätter
tillståndsmyndighetens
befogenheter att kunna kräva att sökanden presenterar alternativ som åskådliggör

jämförbara sätt att nå samma syfte. Elleverantörerna anser att en
miljökonsekvensbeskrivning trots betydande miljöpåverkan inte alltid bör behöva
innehålla allt som framgår av miljöbalken. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför
att
processen från förstudie till arbetsplan bör vara densamma som i väglagen.
Förfarandet
med miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen.
NUTEK tillstyrker förslaget att i villkor för nätkoncession större vikt än i dag
skall
läggas vid miljön. Sveriges Elleverantörer anser att det inte finns behov av en
möjlighet
att förena en nätkoncession med nya eller ändrade villkor, eftersom enligt den
nya ellagen
nya eller ändrade villkor kan ställas vid förlängning av koncessionen. Under
pågående
kon-cessionstid bör verksamhetsutövaren enligt Elleverantörerna få bedriva
verksamheten
ostört. I vart fall måste bestämmelsen enligt Elleverantörerna begränsas till
att omfatta
endast betydande olägenhet rörande frågor om miljöintrång. Även Svenska Kraftnät

motsätter sig att en möjlighet införs att under löpande koncessionstid förändra
gällande
koncessionsvillkor. Lunds universitet påpekar att förutsättningarna för att
meddela nya
eller ändrade villkor inte är desamma som i miljöbalken.
Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med begreppet
efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandlingsåtgärder bör enligt
verket vara
obligatoriskt. Svenska Kraftverksföreningen anser däremot att säkerhet endast
bör behöva
ställas i undantagsfall. Föreningen anser att nätföretagets och, i förekommande
fall, dess
företagsgrupps ekonomiska ställning bör beaktas. Sveriges Elleverantörer
avstyrker
förslaget att säkerhet skall kunna krävas för återställning och pekar på att den
nya ellagen
har en regel om att åtgärder för återställning kan vidtas på koncessionshavarens

bekostnad. Svenska Kraftnät ser inget behov av bestämmelsen om ställande av
säkerhet
för återställningsåtgärder och anför att koncessionshavarens möjlighet att vidta
sådana
åtgärder får anses ingå i den lämplighetsprövning som sker vid prövningen av
kon-
cessionsansökan. Svenska Kraftnät påpekar vidare att det torde innebära vissa
svårigheter
att pröva säkerheter som utställs för åtgärder som i många fall kanske blir
aktuella först
efter ett halvsekel.
Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftnät anser att det äventyrar
rättssäkerheten att
tillämpa miljökvalitetsnormer omedelbart på ärenden som har inletts före
miljöbalkens
ikraftträdande. Elleverantörerna menar vidare att reglerna om ytterligare och
ändrade
villkor samt ställande av säkerhet för återställning inte skall gälla
nätkoncessioner som har
meddelats före ändringarnas ikraftträdande.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid prövning av koncession

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap. MB
skall tillämpas vid prövningen enligt 1902 års lag. Regeringen finner däremot -
i likhet
med flera remissinstanser - att övervägande skäl talar för att hänsynsreglerna
skall
tillämpas vid prövningen enligt ellagen. Avgörande vid denna bedömning är att
någon
tillståndsprövning enligt miljöbalken inte kommer att ske av
starkströmsledningar. Den
enda prövningen som sker är koncessionsprövningen enligt ellagen. Det är därför
viktigt
att miljöhänsynen integreras i denna prövning. Av samma skäl som nedan anförs
beträffande hushållningsbestämmelserna är det tillräckligt att miljöbalkens
hänsynsregler
tillämpas vid nätkoncession för linje.
Enligt 1902 års lag skulle naturresurslagen tillämpas vid prövning av frågor om
meddelande av nätkoncession. Detta gällde såväl vid nätkoncession för linje som
vid
nätkoncession för område. Miljöbalksutredningen ville behålla denna ordning i
1902 års
lag. Utredningen föreslog dock att bestämmelsen skulle ändras till att hänvisa
till 3 och 4
kap. MB.
I ellagen har tillämpningen av naturresurslagen begränsats till prövning av
ansökan om
nätkoncession för linje. Ändringen har motiverats med att nätkoncession för
område
innebär en rätt för koncessionshavaren att anlägga ett ledningsnät inom ett
visst område
och att vid prövningen inte avgörs var och hur ledningar skall dras fram.
Bestämmelserna
i natur-resurslagen kan därför i praktiken inte tillämpas vid prövning av
ansökan om
nätkoncession för område (prop. 1996/97:136 s. 44 f). Regeringen gör inte någon
annan
bedömning när miljöbalken införs. Miljöbalkens hushållningsbestämmelser skall
alltså
tillämpas bara vid prövning av ansökan om nätkoncession för linje.
I miljöbalken finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter
om
kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för
hela landet. Normerna skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som
människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som
miljön kan
belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.
Miljökvalitetsnormer måste omfatta alla verksamheter som medverkar till att
normerna
överträds (jfr avsnitt 5). Tillkomsten av en starkströmsledning kan i speciella
fall tänkas
påverka en miljökvalitetsnorm, t.ex. om högsta eller lägsta förekomst i yt-
eller
grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömningen av
tillståndet i
miljön. Miljökvalitetsnormer skall därför iakttas vid koncessionsprövning enligt
ellagen.
Av samma skäl som för hushållningsbestämmelserna är det tillräckligt att detta
sker vid
prövning av nätkoncession för linje. Lagtekniskt uppnås detta genom att ellagen
hänvisar
till 5 kap. 3 § MB, där det anges att myndigheter skall säkerställa att
miljökvalitetsnormer
uppfylls när de prövar tillstånd. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB,
att
tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm
överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut om nätkoncession för linje.
I propositionen om ellag gör regeringen av samma skäl bedömningen att någon
miljökonsekvensbeskrivning inte behöver upprättas i ärenden som gäller
nätkoncession
för område (prop. 1996/97:136 s. 45). Regeringen gör inte någon annan bedömning
nu och
instämmer i vad NUTEK anför om att beskrivningen inte får någon avgörande
betydelse
för beslutet om nätkoncession för område. En miljökonsekvensbeskrivning behöver
efter
ellagens ikraftträdande finnas endast vid prövning av nätkoncession för linje.
För närvarande ställs i 4 § förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar
krav på sådana beskrivningar i ärenden om koncession enligt ellagen. Regelverket
blir
enligt regeringens uppfattning tydligare om kravet framgår av ellagen.
Regeringen har redan tidigare uttalat att bestämmelserna om
miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt
bör få
tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför balken (prop.
1997/98:45, del 1, s. 279 f). Detta gäller även miljökonsekvensbeskrivningar i
ärenden
enligt ellagen.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken
skillnad på
om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB).
Det
saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på ellagens område.
Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på
miljökonsekvensbeskrivningar enligt ellagen.
Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt samråd, beslut
om
betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,

allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader. Inte heller beträffande

förfarandet finns det anledning att ha andra regler än som följer av
miljöbalkens
bestämmelser.

Övriga frågor

En nätkoncession skall enligt 2 kap. 11 § ellagen förenas med de villkor som
behövs för
att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för
anläggningens
utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl
behövs från
allmän synpunkt. Villkor till skydd för miljön nämns inte uttryckligen men är
ändå
möjliga att meddela.
Regeringen har i föregående avsnitt konstaterat att det inte kommer att ske
någon
tillståndsprövning enligt miljöbalken av elektriska starkströmsledningar. Det är
vid detta
förhållande viktigt att nödvändiga miljökrav ställs på verksamheten vid
koncessionsprövningen enligt ellagen. Av denna anledning bör paragrafen ändras
så att
det tydligt framgår att koncession skall förenas med de villkor som behövs till
skydd för
miljön. Detta uttrycks lämpligen med att sådana villkor skall meddelas som
behövs för att
skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en
långsiktigt
god hushållning med mark och vatten och andra resurser.
Ellagen saknar bestämmelser om att nätkoncession kan förenas med nya eller
ändrade
villkor. Utredningen föreslog att en sådan bestämmelse skulle införas och angav
som
förutsättningar att det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon
betydelse
som inte förutsågs när nätkoncessionen meddelades eller att verksamheten med
någon
betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Enligt regeringens

uppfattning är det dock tveksamt om några oförutsedda olägenheter kan uppkomma
av en
enskild befintlig kraftledning. I den mån nya olägenheter kommer att framkomma
av
kraftledningar kommer detta snarare att gälla hela kraftledningsnätet och inte
en enstaka
kraftledning. Samma bedömning gäller påverkan på en miljökvalitetsnorm.
Regeringen
lämnar därför inte något förslag om möjlighet att införa nya eller ändrade
villkor.
I 2 kap. 19 21 §§ ellagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Reglerna
ligger
helt i linje med miljöbalken. Det finns därför ingen anledning att föreslå
ändringar i dessa.
För att öka förutsättningarna för att återställningsåtgärder vidtas, bör
möjlighet finnas för
prövningsmyndigheten att ålägga koncessionshavaren att ställa säkerhet för
sådana
åtgärder. Om en ställd säkerhet inte längre är tillräcklig skall ytterligare
säkerhet kunna
krävas.
I 6 § lagen om införande av miljöbalken stadgas att ärenden som har inletts före

miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser.
Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning
bör
gälla även i ärenden enligt ellagen. Det avgörande blir om ansökan har gjorts
den dag
ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad
gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast
efter lagändringarnas ikraftträdande måste ha en sådan framförhållning att
balkens krav är
uppfyllda när ansökan görs. I övrigt kan inte regeringen se något behov av
övergångsbestämmelser.
Lagen (1978:160) om vissa rörledningar
Rörledningslagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Rörledningslagen och miljöbalken gäller pa-rallellt. Med
stöd av
miljöbalken skall dock inte framdragande eller användande av rörledningar som
regeringen har tillåtit enligt rörledningslagen kunna förbjudas. I övrigt införs
inga
begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att verksamhet som
regeringen har tillåtit inte skall kunna förbjudas med stöd av miljöbalken. I
stället
framgick av lagrådsremissens förslag till miljöbalk att miljöbalkens stoppregel
inte skall
gälla.
Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt behandlar inget
remissyttrande rörledningslagens förhållande till miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: I lagen (1978:160) om vissa rörledningar
(rörledningslagen) finns regler om koncession för att dra fram eller använda
rörledningar
för transport av fjärrvärme eller av råolja, naturgas eller produkt av råolja
eller naturgas
eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle.
Koncession behövs
dock inte för ledningar med en längd av högst 20 kilometer, ledningar för
distribution till
hushåll eller ledningar inom hamn eller industriområde. Rörledningslagen
omfattar bara
stora projekt, varför antalet koncessionsärenden har varit litet och i huvudsak
begränsat till
1980-talet och början av 1990-talet när den svenska naturgasutbyggnaden på
Västkusten
och i Skåne ägde rum.
Anläggningsarbeten för framdragande av rörledningar påverkar naturmiljön i vart
fall
under en tid. Själva begagnandet av rörledningarna innefattar en risk för
utsläpp av den
vätska eller gas som transporteras. Bland annat mot denna bakgrund utgör den
verksamhet
som regleras i rörledningslagen en verksamhet som delvis faller inom
miljöbalkens
tillämpningsområde.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som
reglerar
sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde.
Miljöbalken och rörledningslagen gäller alltså parallellt i vissa avseenden.
Detta innebär
att den som drar fram eller använder rörledningar är skyldig att iaktta
miljöbalken,
exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan
det dock
bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, när
det i en lag
finns bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning

måste således göras i detta lagstiftningsärende om rörledningslagen innehåller
sådana
bestämmelser.
Om en koncession upphör att gälla är enligt 16 § rörledningslagen den som senast

innehaft koncessionen skyldig att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för

återställning. Bestämmelsen har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna
skall alla
som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har
medfört
skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten
avhjälps. Det kan
dock inte bli fråga om att i rörledningslagen göra undantag från bestämmelsen i
miljöbalken, eftersom denna avser delvis andra situationer än rörledningslagens
återställningsparagraf. Exempelvis omfattar miljöbalkens, men inte
rörledningslagens,
bestämmelse den situationen att ett läckage på en rörledning under löpande
koncessionstid
orsakar en förorening. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att undanta
bestämmelserna i 10 kap. MB om förorenade områden.
Inte heller i övrigt finns det bestämmelser som kan anses stå i konflikt med
bestämmelser i miljöbalken. Detta hänger samman med att lagen i övrigt i
huvudsak
behandlar koncession. Några allmänna regler om hur verksamheten skall bedrivas
finns
inte.
Den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § MB måste dock behandlas särskilt. Av denna
framgår
att en verksamhet eller åtgärd, som kan befaras föranleda skada eller olägenhet
av
väsentlig betydelse även om sådana skyddsåtgärder och försiktighetsmått
vidtagits som
krävs enligt balken, får bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda
skäl.
Verksamheten eller åtgärden skall dock inte få bedrivas eller vidtas, om den
medför risk
för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade eller
miljön försämras avsevärt. Enligt den lydelse som paragrafen hade i
lagrådsremissen
skulle detta inte gälla om regeringen tillåtit verksamheten enligt
rörledningslagen. Denna
bestämmelse har tagits bort i propositionen om miljöbalk därför att frågan i
stället skall
behandlas i följdlagstiftningen.
Enligt regeringens uppfattning bör en bestämmelse införas om att en rörlednings
framdragande eller användning inte kan förbjudas med stöd av miljöbalken, om
rörledningen har tillåtits i en koncession enligt rörledningslagen. Med denna
lagtekniska
konstruktion saknas det skäl att begränsa undantaget till situationer där det är
stoppregeln
som hindrar att verksamheten bedrivs.
Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall
tillämpas vid
koncessionsprövning enligt rörledningslagen.

Rörledningslagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
koncessionsprövning.
Koncession skall inte få ges för en ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.
Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas vid
koncessionsprövning.
Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att koncessionen skall förenas med
villkor för att skydda bl.a. miljön.
En koncession skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor, om den
verksamhet för vilken koncession har meddelats medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds.
En koncession skall kunna göras beroende av att koncessionshavaren ställer
säkerhet
för kostnaderna för återställning.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog inte att miljöbalkens allmänna
hänsynsregler skall tillämpas vid koncessionsprövningen. I övrigt överensstämmer

utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Gasföreningen har inte något att erinra mot
förslagen. De
allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken bör enligt Naturvårdsverket och
Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillämpas vid koncessionsprövning enligt
rörledningslagen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att processen från
förstudie till
arbetsplan bör vara densamma som i väglagen. Förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen. Lunds
universitet
anmärker att förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor i en
koncession
enligt rörledningslagen inte stämmer överens med motsvarande förutsättningar
enligt
miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med
begreppet
efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandling bör enligt verket
vara
obligatoriskt.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid koncessionsprövning enligt rörled-
ningslagen

Den verksamhet som regleras i rörledningslagen omfattas även av miljöbalkens
tillämpningsområde. Verksamhetsutövaren är därför skyldig att iaktta de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Av detta följer inte automatiskt att reglerna skall
tillämpas
av regeringen när den prövar om koncession skall ges. Vid en koncessionsprövning
enligt
en lag skall nämligen normalt bara avgöras om förutsättningarna i den aktuella
lagen är
uppfyllda (jfr avsnitt 4.2).
Rörledningar kommer normalt inte att tillståndsprövas enligt miljöbalken. Någon
prövning av verksamhetens tillåtlighet och utförande kommer alltså inte att ske
med
utgångspunkt i miljöbalkens hänsynsregler. Trots detta åligger det
verksamhetsutövaren
att följa hänsynsreglerna. Enligt regeringens uppfattning är detta en olämplig
ordning.
Regeringen föreslår därför, i enlighet med vad Naturvårdsverket och
Länsstyrelsen i
Skaraborgs län anför, att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall
tillämpas vid
regeringens koncessionsprövning. Förutsättningarna i detta kapitel måste alltså
vara
uppfyllda för att koncession skall meddelas och regeringen kan sätta villkor som
utgår
från dessa regler.
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller
naturen i
övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange
t.ex.
förekomst av kemiska produkter i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt.
Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säkerställa att
miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och
godkännanden (5
kap. 3 § MB). Det kan vara tveksamt om verksamhet enligt rörledningslagen kan
påverka
en miljökvalitetsnorm. Om läckage uppstår kan detta naturligtvis bli fallet, men
läckage är
normalt inte något man förutser vid koncessionsprövningen. Om det i ett enskilt
fall trots
allt kan förutses att verksamheten medverkar till att en norm överträds är det
inte lämpligt
att samhället genom att ge koncession sanktionerar verksamheten.
Miljökvalitetsnormer
skall därför iakttas vid koncessionsprövning även enligt rörledningslagen.
Dessutom bör
bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet
som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning
vid beslut
om koncession.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en
ansökan
om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med
stöd av balken. För närvarande stadgar 5 § förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar en skyldighet att bifoga en
miljökonsekvensbeskrivning till
ansökan om koncession enligt rörledningslagen.
En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid
koncessionsprövningen. Bestämmelserna om miljökonsekvensbeskriv-ningar i
miljöbalken bör i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på sådana

beskrivningar i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken
skillnad på
om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB).
Det
saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på rörledningslagens
område än
vad som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför
tillämpas
även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt rörledningslagen.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om
betydande
miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,
allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningar vid prövning och kostnader. Inte heller beträffande

förfarandet finns det anledning att ha andra regler vid upprättande av
miljökonsekvensbeskrivningar än som följer av miljöbalkens bestämmelser.

Övriga frågor

När koncession meddelas får enligt 6 § rörledningslagen de villkor föreskrivas
som
behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. I lagtexten anges
vissa av de
villkor som kan komma ifråga, exempelvis villkor om statligt deltagande. Enligt
regeringens mening bör paragrafen ändras så att det tydligt framgår att
koncessionen skall
förenas med de villkor som behövs till skydd för bl.a. miljön. Detta är särskilt
motiverat
med tanke på att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
koncessionsprövningen och att någon tillståndsprövning enligt miljöbalken
normalt inte
kommer att ske.
Rörledningslagen innehåller en bestämmelse i 7 § om att villkor kan föreskrivas
då en
oförutsedd betydande olägenhet har uppkommit. Det är enligt regeringens mening
ändamålsenligt att regeln behålls. Den bör dock utökas med en möjlighet att
ingripa med
nya eller ändrade villkor när verksamheten med någon betydelse medverkar till
att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. 1 § MB överträds. Den bör även i övrigt ändras
så att
förutsättningarna för omprövning överensstämmer med 24 kap. 5 § MB.
I 16 och 17 §§ rörledningslagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder.
Naturvårdsverket föreslår att uttrycket återställning ersätts av uttrycket
efterbehandling,
med motiveringen att återställning är åtgärder i avsikt att återskapa den
situation som
tidigare har rått på en viss plats. Naturvårdsverket påpekar att detta inte
alltid är möjligt.
Genom att använda uttrycket efterbehandling skulle man enligt verket täcka in
även
sanering. Regeringen vill i denna fråga hänvisa till föregående avsnitt, där det
har
konstaterats att miljöbalkens bestämmelser om avhjälpande av skada och
efterbehandling
gäller parallellt med rörledningslagens bestämmelser om återställning.
Regeringen ser
därför inte något behov av lagändring.
För att öka förutsättningarna för att återställningsåtgärder kommer till stånd,
bör
möjlighet finnas för regeringen att ålägga koncessionshavaren skyldighet att
ställa
säkerhet för sådana åtgärder.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Reglerna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla
även
vid ärenden enligt rörledningslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har
gjorts den
dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad
gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast
efter balkens ikraftträdande får ha en sådan planering av verksamheten att han
ser till att
balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt kan inte regeringen se
något behov av
övergångsbestämmelser. Följaktligen skall en koncession som har meddelats före
ändringarnas ikraftträdande kunna förses med ytterligare eller ändrade villkor.

Minerallagen (1991:45)
Minerallagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Minerallagen och miljöbalken gäller parallellt.
Miljöbalkens
hushållningsbestämmelser skall dock inte tillämpas i sådana prövningar enligt
miljöbalken eller andra lagar som sker efter prövningen av
bearbetningskoncession. I
övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.
Bergmästaren skall i ärenden om bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen

såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om bergmästaren och länsstyrelsen har

olika uppfattning om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna, skall ärendet
hänskjutas till regeringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Utredningen
hade dock inget förslag om att minerallagens bestämmelse om efterarbete inte
innebär
någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i
miljöbalken.
Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att den
bestämmelsen tas bort som innebär att hushållningsbestämmelserna i miljöbalken
tillämpas endast vid den prövning som sker enligt minerallagen. Lunds
universitet anser
att regleringen kan godtas, om koncessionsprövningen sker med beaktande av
miljöaspekter av alla slag.
Skälen för regeringens förslag: I minerallagen (1991:45) regleras undersökning
och
bearbetning av ett antal särskilt uppräknade mineraliska ämnen. Med undersökning
avses
arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett mineral och att utröna
fyndighetens sannolika
ekonomiska värde och dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär
intrång i
markägarens eller annan rättsinnehavares rätt (1 kap. 3 § minerallagen). I de
flesta fall
består undersökningsarbetet i att genom mätningar klarlägga ett områdes
geologiska
förhållanden. Undersökning bedrivs vanligtvis på ett sådant sätt att miljöbalken
inte blir
tillämplig. Om undersökningarna är så ingripande att miljön riskerar att
påverkas blir dock
balken tillämplig. Detta kan bli fallet bl.a. när en väg måste byggas fram till
ett
undersökningsområde. I ett fåtal fall påträffas vid undersökningsarbeten
fyndigheter i en
sådan omfattning att provbrytning inleds. Provbrytning har en sådan
miljöpåverkan att
miljöbalken är tillämplig.
Med bearbetning avses enligt 1 kap. 3 § utvinning och tillgodogörande av ett
mineral.
Till bearbetning hänförs, förutom själva brytningen, allt det förfarande som
avser
uppfordring, sovring och malmens vidare behandling på mekanisk väg vid gruvan i
avsikt
att göra den mer lämpad för förädling. Dit torde också räknas anrikningsverk som
uppförts
i direkt anslutning till en gruva och huvudsakligen avser att anrika endast
denna gruvas
produkter (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen, 1996, s. 116).
Bearbetning
har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tillämplig.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan
verksamhet och
sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och
minerallagen gäller alltså parallellt.
Redan i dag finns dock i 4 kap. 2 § fjärde stycket minerallagen en bestämmelse
som gör
uttryckligt undantag från bestämmelser i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (naturresurslagen). Enligt bestämmelsen skall
hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen inte tillämpas vid
andra
prövningar än prövningen av bearbetningskoncession, när det är fråga om ett
företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt även andra lagar knutna till naturresurslagen.
Bakgrunden
till bestämmelsen beskrivs i utredningens betänkande (SOU 1997:23, s. 348 ff).
Det är i dag främst prövningar enligt miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen
(1964:822), vattenlagen (1983:291) och plan- och bygglagen (1987:10) som kan bli

aktuella sedan bearbetningskoncession har meddelats. De tre första lagarna
kommer att
ersättas av miljöbalken. Det måste övervägas om det är lämpligt att behålla den
ordning
som nu gäller då miljöbalken införs. Vid denna bedömning måste hänsyn tas till
förutsättningarna för mineralhantering.
Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig basnäring.
Denna
skulle allvarligt hotas om bestämmelsen i 4 kap. 2 § fjärde stycket om
inskränkning av
tillämpningen av hushållningsbestämmelserna togs bort. Det är nämligen tveksamt
om
prospektering överhuvudtaget kommer att ske om den som får
bearbetningskoncession
riskerar att inte kunna utnyttja koncessionen därför att det vid den (ofta flera
år senare)
följande miljöprövningen beslutas att marken bör användas för något annat
ändamål.
Farhågorna grundas på att prospektering är mycket kostnadskrävande, bedrivs
under lång
tid och sällan leder till att fyndigheter upptäcks i en sådan omfattning att de
kan utvinnas.
Att undersöka en fyndighet fram till dess att den är klar att bearbeta kostar i
regel tiotals
miljoner kronor. Resultaten av verksamheten ligger långt fram i tiden, ofta upp
mot tio år.
Endast omkring en procent av projekteringsinsatserna leder till bearbetning.
Bestämmelsen i 4 kap. 2 § fjärde stycket bör bara finnas kvar om det kan ske en
förutsättningslös prövning i koncessionsärendet. Länsstyrelsen har en viktig
roll att se till
att marken får den användning som den är mest lämpad för. Redan i dag har
länsstyrelsen
i uppgift att bevaka att frågan om bästa markanvändning blir allsidigt belyst i
ärendet om
bearbetningskoncession. Bergmästaren skall enligt 8 kap. 1 § tredje stycket
minerallagen
samråda med länsstyrelsen såvitt gäller tillämpningen av naturresurslagen.
Regeringen
föreslår att samrådet utökas till att avse samtliga tillämpliga bestämmelser i
miljöbalken.
Om bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning, skall ärendet liksom i
dag
hänskjutas till regeringen.
Enligt regeringens uppfattning talar mineralhanteringens särdrag, tillsammans
med det
faktum att tillräckliga möjligheter får anses finnas att se till att en
förutsättningslös
prövning sker, för att bestämmelsen bör finnas kvar. Den behöver dock anpassas
språkligt
sedan 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i balken.
Som nämnts gäller minerallagen och miljöbalken parallellt. Detta innebär att den
som
bedriver undersökning eller bearbetning enligt minerallagen är skyldig att
iaktta
miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av
avsnitt 4.2
kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken, om
minerallagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken.
En
bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om minerallagen har
sådana
bestämmelser.
I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren
enligt 13 kap. 4 § utföra efterarbete. Bestämmelsen har vissa likheter med 2
kap. 8 § MB.
Enligt denna skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller
vidtagit en
åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan
eller
olägenheten avhjälps. Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om
att ta bort
möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelsen i miljöbalken, eftersom denna,
till
skillnad från bestämmelsen i minerallagen, omfattar den situationen att skada
eller
olägenhet uppkommer under löpande koncessionstid. Av samma skäl är det inte
heller
aktuellt att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelserna i 10
kap. MB om
förorenade områden.
Det förhållandet att 13 kap. 4 § minerallagen, 2 kap. 8 § MB och 10 kap. MB
gäller
samtidigt kan dock ge upphov till tvekan om vilka regler som skall tillämpas när
en skada
föreligger sedan bearbetningskoncessionen har upphört. Gruvor kan ge upphov till
svåra
föroreningsskador, exempelvis genom läckage av miljöfarliga ämnen från varphögar
och
sanddammar. Enligt regeringens uppfattning bör lägre krav inte ställas vid sådan

verksamhet än vad som gäller för annan verksamhet. Minerallagen bör därför
kompletteras med en bestämmelse om att lagens bestämmelse om efterarbete inte
innebär
någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i
miljöbalken.
Detta stämmer överens med vad som får anses gälla i dag (jfr Delin, Minerallagen
med
kontinentalsockellagen, 1996, s. 209).
I övrigt innehåller knappast minerallagen några bestämmelser som inte är
förenliga med
bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att lagen i första hand syftar
till att
reglera förhållandet mellan prospektör och gruvinnehavare å ena sidan och
markägare och
innehavare av särskild rätt till marken å andra sidan. Det finns dock några
bestämmelser
utöver de redan nämnda som syftar till att även skydda miljön. Ett exempel på en
sådan
bestämmelse finns i 3 kap. 3 § tredje stycket, där det sägs att
undersökningsarbete skall
utföras så att minsta skada och intrång vållas. Bestämmelsen är så allmänt
hållen att den
inte kan anses stå i konflikt med bestämmelsen om försiktighetsmått i 2 kap. 3 §
MB eller
någon annan hänsynsregel i miljöbalken. Minerallagens bestämmelse kan dock inte
strykas, eftersom den avser även annat än skada eller olägenheter för människors
hälsa
eller miljön.
I sammanhanget kan nämnas att minerallagen inte har någon motsvarande
hänsynsregel
för bearbetning, vilket är det skede i mineralhanteringen som har störst
miljöpåverkan.
Regeringen finner att något undantag från miljöbalkens bestämmelser inte skall
göras i
minerallagen, bortsett från vad som har sagts ovan om
hushållningsbestämmelserna. Detta
stämmer väl med de överväganden som vid minerallagens tillkomst gjordes angående

denna lags förhållande till miljölagstiftningen. Minerallagen är inte i första
hand en
miljölag. När prövningen sker enligt minerallagen återstår normalt mycket arbete
innan
man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas. Det är därför svårt och
ofta inte
lämpligt att i en koncession meddela exempelvis villkor till skydd för miljön.
Av denna
anledning bör därför väsentliga villkor, bl.a. till skydd för den yttre miljön,
bestämmas
med stöd av miljöbalken.
En rätt enligt minerallagen kan beskrivas som en nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för att bedriva den verksamhet som omfattas av lagen. För
bearbetning och i
undantagsfall också för undersökningsarbete kommer förutsättningarna alltså att
preciseras genom en miljöprövning. Vid en sådan miljöprövning skall miljöbalken
tillämpas.
Detta hindrar inte att vissa bestämmelser i miljöbalken tillämpas redan vid
koncessionsprövningen enligt minerallagen. Regeringen kommer i nästa avsnitt att

behandla vilka bestämmelser som skall tillämpas.
Minerallagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Flertalet av miljöbalkens bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden om beviljande av
bearbetningskoncession.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att bearbetningskoncession inte skall

ges till en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds
och att
bergmästaren skall kunna bestämma nya villkor, om verksamheten med någon
betydelse
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Dessutom föreslog
utredningen att ett
med-givande till undersökning i de obrutna fjällområdena skulle få förenas med
villkor till
skydd för natur- och kulturvärden. I övrigt överensstämmer utredningens förslag
i stort
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap.
MB skall gälla vid tillämpningen av minerallagen. Även Länsstyrelsen i
Skaraborgs län
anser att detta bör övervägas. Naturvårdsverket är däremot tveksamt till att
låta 2 kap. MB
gälla vid tillämpningen av lagen. Verket nöjer sig med att föreslå att 2 kap. 8
§ MB om
skyldighet att avhjälpa olägenhet skall tillämpas vid prövningen enligt
minerallagen.
Miljökvalitetsnormer bör enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) inte få
ligga
till grund för en alltför omfattande rätt att under tillståndstiden meddela
föreskrifter som
begränsar möjligheterna att utnyttja ett gällande tillstånd.
SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att en miljökonsekvensbeskrivning i ett
minerallagsärende bör hållas på en övergripande nivå. Naturvårdsverket anser att

miljökonsekvensbeskrivningen fullt ut bör ligga till grund för ett beslut i
koncessionsärendet hos bergmästaren. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, mot
bakgrund av att länsstyrelsen enligt 28 § mineralförordningen (1992:285) skall
göra en
bedömning av miljökonsekvensbeskrivningen, att bestämmelsen i 6 kap. 4 §
miljöbalken
om att länsstyrelsen skall avgöra om verksamheten kan antas medföra en betydande

miljöpåverkan skall gälla. Länsstyrelsen i Skåne län finner att även
bestämmelsen i 6 kap.
8 § miljöbalken om kungörande av miljökonsekvensbeskrivningen och tillfälle att
yttra sig
bör tillämpas.
SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att paragrafen om att regeringens beslut
enligt 4 kap. naturresurslagen är bindande vid prövning enligt minerallagen bör
behållas
för tydlighets skull.
SGU och Södra Bergmästarämbetet ifrågasätter förbudet mot pros-pektering i
kulturreservat och i områden som tidigare har betecknats som naturvårdsområden.
Det är enligt Lunds universitet önskvärt att minerallagens bestämmelse om
koncessionsvillkor på samma sätt som i kontinentalsockellagen byggs ut med krav

villkor som skall tillvarata olika miljöhänsyn och främja en hållbar hushållning
med
naturresurser. Enligt SGU:s uppfattning finns det behov av övergångsbestämmelser
som
begränsar rätten att på grund av miljökvalitetsnormer införa nya eller ändrade
villkor för
verksamheter som i dag bedrivs med stöd av tillstånd.
Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har minerallagen inte tillräckligt
tydliga
bestämmelser i verkställighetsdelen.
Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt att överklaga
beslut
enligt minerallagen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid prövning av undersökningstillstånd och
bearbetningskoncession enligt minerallagen

Som framgår av föregående avsnitt måste den som bedriver verksamhet enligt
minerallagen iaktta de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. En annan fråga är
om dessa
regler skall tillämpas vid prövningen av undersökningstillstånd och
bearbetningskoncession. Utredningen lämnade inget sådant förslag.
Remissinstanserna är
delade i frågan om en sådan tillämpning bör ske eller inte.
Regeringen delar Naturvårdsverkets tvekan i det lämpliga i att tillämpa 2 kap.
MB vid
minerallagsprövningen. Prövningen av bearbetningskoncession sker på ett tidigt
stadium
då verksamhetens närmare utformning inte är bestämd och miljöeffekterna ofta är
oklara.
När utformningen har bestämts och miljöeffekterna närmare kan förutses skall
verksamheten tillståndsprövas enligt miljöbalken. Vid denna prövning tillämpas
naturligtvis de allmänna hänsynsreglerna. Om hänsynsreglerna skulle tillämpas
två gånger
finns risk för att motstridiga bedömningar görs. Regeringen finner med hänsyn
till detta
att det inte är lämpligt att föreskriva att 2 kap. MB skall tillämpas vid
prövningen enligt
minerallagen.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft
eller miljön i
övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange
de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara
för
olägenheter av betydelse eller som miljön kan belastas med utan fara för
påtagliga
olägenheter. Normerna skall ange t.ex. förekomst i mark, yt- och grundvatten,
luft eller
miljön i övrigt av kemiska produkter. Gruvdrift kan tänkas påverka en
miljökvalitetsnorm,
bl.a. genom urlakning av metaller som skadar grundvattnet.
Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säkerställa att
miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och
godkännanden (5
kap. 3 § MB). Vidare finns i 16 kap. 5 § MB en bestämmelse om att tillstånd inte
får
meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar
till att
normerna överträds, jfr avsnitt 5.
När prövning sker av bearbetningskoncession är verksamhetens närmare utformning
inte bestämd och miljöeffekterna oklara. Det material som finns vid
prövningstillfället
tillåter inte en detaljprövning. Det finns därför inte skäl att införa
bestämmelser om att
miljökvalitetsnormer skall iakttas vid koncessionsprövningen. Däremot skall
normerna
naturligtvis tillämpas vid den senare tillståndsprövningen enligt miljöbalken.
Det är inte heller lämpligt att införa regler om att bearbetningskoncession
skall kunna
förenas med nya eller ändrade villkor om en miljökvalitetsnorm överträds. Denna
möjlighet skall i stället finnas vid omprövning av tillstånd enligt miljöbalken.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en
ansökan
om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med
stöd av balken. Regeln blir tillämplig för anläggningar för provbrytning och
utvinning av
mineralfyndigheter, vilka i dag kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen och
naturvårdslagen och i framtiden kommer att göra det enligt balken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall enligt 4 kap. 2 § femte stycket minerallagen

finnas även i ärenden om beviljande av koncession. Frågan är hur formaliserad
och
omfattande miljökonsekvensbeskrivningen enligt minerallagen bör vara samt hur
förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Regeringen har
tidigare uttalat
att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor
utsträckning
som möjligt bör få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför
balken, jfr
avsnitt 5.
Vad först gäller syftet med en miljökonsekvensbeskrivning anges detta i 6 kap. 3
§ MB.
Detta skall gälla också en miljökonsekvensbeskrivning i samband med prövning
enligt
minerallagen.
Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt minerallagen innehålla
samtliga
uppgifter av betydelse för en miljöprövning. Alltså skall reglerna i 6 kap. 7 §
MB om vad
en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla tillämpas. De krav som ställs upp
är
obligatoriska för verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Anläggningar för bearbetning av mineralfyndigheter kan ofta antas ha en sådan
effekt. För
verksamheter som inte kan antas ha en betydande miljöpåverkan skall kraven vara
uppfyllda i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens art och
omfattning
för att möjliggöra syftet med miljökonsekvensbeskrivningen.
Vid bedömningen av om kraven i 6 kap. 7 § MB är uppfyllda måste hänsyn tas till
att
verksamhetsutövaren vid tidpunkten för minerallagsprövningen sällan kan avgöra i
detalj
hur verksamheten skall se ut. I många fall kommer en avsevärd tid att förflyta
mellan
prövningen enligt minerallagen och den mer detaljerade prövningen enligt
miljöbalken.
Alternativa platser skall enligt 6 kap. 7 § MB redovisas, om sådana är möjliga.
En gruva
eller annan anläggning för bearbetning av ett mineral måste naturligtvis ligga
där
mineralet finns. Anläggningens närmare utformning liksom dess placering kan dock

behandlas i miljökonsekvensbeskrivningen.
Bergmästarens roll vid miljökonsekvensbeskrivningen är viktig. Bergmästaren kan
via
kontakter med länsstyrelser och kommuner ge företagen vägledning om vad en
miljökonsekvensbeskrivning i ett koncessionsärende bör innehålla.
Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt samråd, beslut
om
betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande,

allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av
miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader. Eftersom anläggningar
för
provbrytning och bearbetning av mineralfyndigheter skall tillståndsprövas även
enligt
balken finns det inte skäl att ha samma utförliga regler i minerallagen angående

förfarandet. Det är tillräckligt att reglerna i 6 kap. 9 10 §§ MB tillämpas,
dvs.
bestämmelserna om att tillståndsmyndigheten skall pröva om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller uppställda krav och beakta innehållet i
beskrivningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för kostnaderna. Slutligen bör 6 kap. 11
och 12 §§
MB om planer och planeringsunderlag tillämpas.
I lagrådsremissen föreslogs ett tillägg i 8 kap. 2 § minerallagen, innebärande
att ärenden
om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens
prövning, om
bergmästaren vid tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har
föreslagit.
Lagrådet förordar att tillägget utgår och anför att det inte synes föreligga
något behov av
tillägget. Regeringen är inte av någon annan uppfattning och följer Lagrådets
förslag..

Övriga frågor

Undersökningsarbete får enligt nuvarande lydelse av 3 kap. 6 § mineral-lagen
inte äga rum
i strid med föreskrifter som har meddelats för natur-reservat. Enligt
regeringens
uppfattning bör undersökningsarbete inte heller får ske i strid med föreskrifter
för den nya
skyddsformen kultur-reservat. Detta innebär i praktiken inte någon skillnad mot
i dag,
eftersom det skydd som skall uppnås med kulturreservat redan nu kan uppnås genom

skyddsinstitutet naturreservat (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 323
ff). Det bör
däremot observeras att miljöbalkens beteckning naturreservat omfattar även
områden som
tidigare har kallats naturvårdsområde (prop. 1997/98:45, del 1, s. 310 f). I de
flesta fall
kommer föreskrifterna för sådana områden knappast att hindra att prospektering
sker. Det
är dock lämpligt att en övergångsbestämmelse införs om att undersökningsarbete
även i
fortsättningen får ske i områden som vid lagändringarnas ikraftträdande
betecknades som
naturvårdsområde.
Miljöbalksutredningen föreslog att länsstyrelsens medgivande enligt 3 kap. 6 §
minerallagen att utföra undersökningsarbete inom de fjällområden som räknas upp
i 4 kap.
5 § MB skall få förenas med de villkor som är nödvändiga för att förhindra att
skada
uppkommer för områdets natur- och kulturvärden. Förslaget anslöt till ett
tidigare förslag
av Gruvkommittén (SOU 1996:152 s. 115 och 141). Enligt Gruvkommitténs förslag
skulle
dock endast villkor kunna ställas för att förhindra en påtaglig sådan skada.
Regeringen har
efter beredning av Gruvkommitténs förslag beslutat proposition där
Gruvkommitténs
förslag upprepas (prop. 1997/98:47). Regeringen gör inte någon annan bedömning i
detta
ärende.
En bearbetningskoncession skall enligt 4 kap. 5 § förenas med de villkor som
behövs
för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att
naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt.
Lunds
universitet föreslår att bestämmelsen byggs ut med krav på villkor som skall
tillvarata
olika miljöhänsyn och främja en hållbar hushållning med naturresurser. Sådana
villkor
kan redan nu ställas med stöd av paragrafen, eftersom de innefattas i uttrycket
allmänna
intressen. Som redan har påpekats sker prövningen enligt minerallagen på ett
tidigt
stadium när verksamhetens exakta utformning och dess miljöeffekter är oklara. En

tillståndsprövning skall senare ske enligt miljöbalken. Det finns därför enligt
regeringens
mening inget behov av att i paragrafen särskilt nämna villkor för miljön och
hushållningen
med naturresurser. Om detta betonades i paragrafen skulle risken öka för att
motstridiga
villkor meddelades vid de olika prövningarna.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
balkens
ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre lag. Denna ordning bör gälla
även i
ärenden enligt minerallagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den
dag som
ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad
gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast
efter balkens ikraftträdande får ha en sådan planering av verksamheten att han
ser till att
balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.
Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
Torvlagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Torvlagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga
begränsningar
införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt uttalar sig ingen
remissinstans om förhållandet mellan torvlagen och miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: I lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter
(torvlagen) regleras utvinning av torv som skall användas som bränsle
(energitorv). Lagen
avser däremot inte torv som skördas för annat ändamål, exempelvis odling
(odlingstorv
eller torvmull). I lagen görs skillnad mellan undersökning och bearbetning av
torv.
Undersökning innebär inte alltid någon nämnbar miljöpåverkan. Om
undersökningsarbetet riskerar att negativt påverka miljön är miljöbalken
tillämplig. Detta
kan vara fallet t.ex. då en väg byggs fram till undersökningsområdet eller då
torv utvinns i
samband med undersökningen.
Bearbetning av torv sker normalt i flera led som vart och ett har en sådan
miljöpåverkan
att balken är tillämplig. Innan torven kan utvinnas måste mossen beredas. Detta
innebär att
all vegetation på mossens yta tas bort och att mossen dikas ut. Den största
påverkan på
naturen sker genom dessa förberedande åtgärder. Även den därefter följande
torvbrytningen påverkar emellertid miljön, bl.a. genom buller och damm. Då
täktverksamheten avslutats måste torvmossen efterbehandlats. Efterbehandlingen
syftar
till att antingen skapa en våt eller torr miljö på den utbrutna mossen.
Miljöbalken (MB) skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan
verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde.
Miljöbalken och torvlagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som
bedriver
undersökning och bearbetning enligt torvlagen är skyldig att iaktta miljöbalken,

exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan
det dock
bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om
torvlagen har
bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste

således göras i detta lagstiftningsärende om det finns några sådana
bestämmelser.
När en koncession har upphört skall enligt 34 § torvlagen koncessionshavaren ta
bort
anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat
från allmän
eller enskild synpunkt. Bestämmelsen har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB.
Enligt denna
skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en
åtgärd som har
medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller
olägenheten avhjälps.
Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om att ta bort möjligheten
att ingripa
med stöd av bestämmelsen i miljöbalken, eftersom denna, till skillnad från
bestämmelsen i
torvlagen, omfattar den situationen att skada eller olägenhet uppkommer under
löpande
kon-cessionstid. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att ta bort
möjligheten att
ingripa med stöd av bestämmelserna i 10 kap. MB om förorenade områden.
Det förhållandet att 34 § torvlagen, 2 kap. 8 § MB och 10 kap. MB gäller
samtidigt kan
dock ge upphov till tvekan om vilka regler som skall tillämpas när en skada
föreligger
sedan bearbetningskoncessionen har upphört. Enligt regeringens uppfattning bör
lägre
krav inte ställas vid brytning av energitorv än vad som gäller för annan
verksamhet.
Torvlagen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att lagens bestämmelse
om
efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande
bestämmelser i miljöbalken.
I övrigt är det tveksamt om torvlagen har några bestämmelser som inte är
förenliga med
bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att lagen i första hand syftar
till att
reglera förhållandet mellan å ena sidan den som undersöker och bearbetar en
torvfyndighet och å andra sidan markägare och innehavare av särskild rätt till
marken.
Bara i mindre omfattning finns i lagen bestämmelser som även har ett annat
syfte. En
sådan bestämmelse finns i 20 § tredje stycket. Enligt denna skall åtgärder i
undersökningsarbete utföras så att minsta skada och intrång vållas. En liknande
bestämmelse finns för förberedande undersökning i 18 § andra stycket.
Bestämmelserna är
så allmänt hållen att de inte kan anses stå i konflikt med bestämmelsen om
försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB eller någon annan allmän hänsynsregel i 2 kap.
MB.
Torvlagens bestämmelser kan dock inte utgå, eftersom de avser även annat än
skada eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
I sammanhanget kan nämnas att torvlagen inte har någon motsvarande hänsynsregel
för
bearbetning, vilket är det skede i torvhanteringen som har störst miljöpåverkan.
Regeringen finner alltså att någon begränsning inte skall införas i möjligheten
att
ingripa med stöd av miljöbalken.
Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte
automatiskt att
balken skall tillämpas vid prövning enligt en lag. Vid en koncessionsprövning i
dag enligt
torvlagen skall tillses att reglerna i just den lagen är uppfyllda. Enligt
nuvarande lydelse
av 7 § skall dessutom naturresurslagen tillämpas. Trots att verksamhetsutövaren
enligt 6 §
skall iaktta tillämpliga föreskrifter i bl.a. miljöskyddslagen kan inte
länsstyrelsen lägga
denna lag till grund för prövningen.
Täkter av energitorv skall normalt inte tillståndsprövas enligt miljöbalken.
Enligt 11
kap. 13 § MB behövs nämligen inte tillstånd till markavvattning i samband med
torvtäkt,
om koncession har lämnats enligt torvlagen. Inte heller behövs enligt 12 kap. 1
§ MB
tillstånd till täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats.
Enligt gällande rätt skall däremot prövning ske enligt miljöskyddslagen
(1969:387).
Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) skall tillstånd sökas för
torvtäkt
med en produktion överstigande 25 000 kubikmeter per år (29.01). För annan täkt
för
vilken krävs tillstånd enligt 1 § torvlagen skall anmälan göras till den
kommunala
nämnden (29.02). Prövningen enligt miljöskyddslagen rör främst störningar på
omgivningen i form av t.ex. damm och buller.
Regeringen har i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 380)
anfört att
det i miljöbalken inte längre finns något behov av den dubbelprövning av täkt
som i dag
sker enligt naturvårdslagen (1964:822) och miljöskyddslagen (1969:387). Täktens
samtliga effekter på omgivningen skall i stället prövas vid ett tillfälle.
Eftersom det redan
av miljöbalken (12 kap. 1 §) framgår att tillstånd krävs för täkt måste därför
bilagan till
den nuvarande miljöskyddsförordningen ändras så att den inte längre omfattar
täkter.
Bestämmelsen i 12 kap. 1 § tredje stycket MB att tillstånd inte krävs för täkt
av torv för
vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt torvlagen kommer därefter att
innebära
att någon tillståndsprövning med stöd av miljöbalken överhuvudtaget inte kommer
att ske
för sådana täkter.
Före torvlagens tillkomst prövades verksamheten enligt både naturvårdslagen och
dåvarande minerallag. Dubbelprövningen avskaffades för att systemet skulle bli
enklare
och smidigare (prop. 1984/85:120 s. 328). Att nu dessutom avskaffa den prövning
som i
dag sker enligt miljöskyddslagen är ett ytterligare steg i denna riktning.
Avskaffandet av tillståndsplikten enligt miljöbalken får inte innebära att det
tas mindre
miljöhänsyn. Det är viktigt att nödvändig miljöhänsyn i fortsättningen tas vid
koncessionsprövningen enligt torvlagen. Detta åstadkoms genom att relevanta
bestämmelser i miljöbalken görs tillämpliga vid koncessionsprövningen. Denna
lösning är
särskilt lämplig med tanke på att länsstyrelsen, som kommer att ha erfarenhet av
att
tillämpa miljöbalken, är prövningsmyndighet enligt torvlagen.
När dubbelprövningen i naturvårdslagen och minerallagen av utvinning av
energitorv
avskaffades anfördes att den hänsyn som tidigare skulle tas enligt
naturvårdslagen
fortsättningsvis skulle tas enligt den nya torvlagen (prop. 1984/85:120 s. 328
f). När
miljöbalken införs stärks miljökraven på täkter. Detta kommer att gälla även
täkter som
koncessionsprövas enligt torvlagen.
I nästa avsnitt kommer att behandlas vilka bestämmelser i miljöbalken som skall
tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen.

Torvlagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Vid koncessionsprövning skall miljöbalkens allmänna
hänsynsregler och bestämmelser om hushållning och miljökvalitetsnormer
tillämpas.
Vid prövning av bearbetningskoncession skall ytterligare bestämmelser i
miljöbalken och i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
tillämpas,
bl.a. om miljökonsekvensbeskrivningar, miljöorganisationers talerätt och
markavvattningssakkunniga.
Undersökningskoncession skall inte längre kunna förenas med rätt för innehavaren

att senare få bearbetningskoncession.
Länsstyrelsen skall kunna bestämma nya villkor om en verksamhet medverkar till
att
en miljökvalitetsnorm överträds.
Möjligheten avskaffas att kräva säkerhet för att villkor i koncessionen skall
uppfyllas. I stället införs en regel om att en koncession skall kunna göras
beroende av
att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Om en verksamhetsutövare inte uppfyller sin skyldighet att vidta
återställningsåtgärder, skall länsstyrelsen få meddela vitesföreläggande och
kronofogdemyndigheten särskild handräckning.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att lagtexten bör erinra om att
miljöbalkens hänsynsregler gäller för verksamheten. Samtidigt bör enligt
universitetet
bestämmelsen om att "andra författningar" skall iakttas tas bort, eftersom den
är
förvirrande. Naturvårdsverket anser att torvlagen bör kompletteras med ett krav
på att
beakta förbud mot mark-avvattning enligt 11 kap. 14 § miljöbalken. Även Lunds
universitet är inne på denna tanke. Det finns enligt Närings- och
teknikutvecklingsverket
(NUTEK) skäl att redan vid beslut om undersökningskoncession avgöra om prövning
skall
ske enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Torvlagens bestämmelse om villkor i koncession bör enligt Naturvårdsverket och
Lunds
universitet utformas på samma sätt som i flera andra lagar. Detta innebär enligt

Naturvårdsverket att koncessionen skall kunna förenas med de villkor som behövs
för att
begränsa eller motverka olägenheter för människors hälsa eller skada på
omgivningen,
främja en hållbar hushållning med naturresurser samt skydda andra allmänna
intressen och
enskild rätt. Vidare bör enligt verket införas en möjlighet att ompröva
koncessionsvillkor.
Lunds universitet påpekar att förutsättningarna för att meddela nya villkor inte
är
utformade på samma sätt som i andra lagar. Statens geologiska undersökning (SGU)
anser
inte att sak-ägarbegreppet genom motivuttalanden till miljöbalken skall ändras.

NUTEK och Naturvårdsverket anser att ordet efterbehandling bör användas i
stället för
återställning. Enligt Naturvårdsverket bör ställande av säkerhet för
efterbehandling vara
obligatoriskt. Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att det är oklart vad som
skall hända
med säkerheter som har ställts för att villkor skall uppfyllas.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
vid koncessionsprövning enligt torvlagen

I det förra avsnittet konstaterade regeringen att ett antal bestämmelser i
miljöbalken skall
tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen. Denna slutsats grundades
främst på
att någon särskild tillståndsprövning enligt balken normalt inte kommer att ske.

Regeringen övergår härefter till frågan vilka bestämmelser i miljöbalken som bör
göras
tillämpliga.
Skillnad bör göras mellan prövningen av undersökning och prövningen av
bearbetning.
Som framgår av föregående avsnitt sker den största miljöpåverkan vid
bearbetning. Det
finns därför anledning att tillämpa fler regler i miljöbalken vid prövningen av
bearbetningskoncession.
För att säkerställa att tillräckliga miljöhänsyn tas måste de allmänna
hänsynsreglerna i 2
kap. MB bli tillämpliga vid koncessionsprövningen. Eftersom reglerna gäller för
verksamhetsutövaren redan vid undersökning, förutsatt att undersökningen
riskerar att
påverka miljön, är det lämpligt att reglerna tillämpas även vid prövningen av
undersökningskoncession.
Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i 3
och 4
kap. MB. Liksom tidigare skall dessa tillämpas vid prövning av såväl
undersöknings- som
bearbetningskoncession. Hänvisningen till naturresurslagen måste därför ersättas
med en
hänvisning till balken.
Även den allmänna regeln i 5 kap. 3 § MB att prövningsmyndigheter skall
säkerställa
att miljökvalitetsnormer uppfylls bör enligt regeringens uppfattning tillämpas
vid all
koncessionsprövning.
Vad gäller prövningen av bearbetningskoncession bör enligt regeringens
uppfattning
ytterligare bestämmelser i balken tillämpas. Detta gäller bl.a. bestämmelserna i
6 kap. MB
om miljökonsekvensbeskrivningar, planer och annat beslutsunderlag.
I 12 kap. 2 § MB finns en bestämmelse att vid prövning av ansökan om tillstånd
till täkt
behovet av materialet skall vägas mot skador på djur- och växtliv samt miljön i
övrigt som
täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får enligt bestämmelsen inte lämnas till en
täkt som
kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är
hotad, sällsynt
eller i övrigt hänsynskrävande.
Som framgår av föregående avsnitt har torvtäkter typiskt sett stor påverkan på
miljön.
Eftersom täkten normalt sker i områden där den biologiska mångfalden är stor är
denna
påverkan väl så stor som påverkan av täkter som tillståndsprövas enligt
miljöbalken.
Bestämmelsen i 12 kap. 2 § MB bör därför tillämpas även vid prövning av
bearbetningskoncession enligt torvlagen.
Torvtäkter kan orsaka föroreningar och störningar som omfattas av
miljökvalitetsnormer. Exempelvis kan en norm för kväve påverkas av en i täkten
ingående
markavvattning. Bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB om att tillstånd inte får meddelas
för en
ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds bör därför
tillämpas
i ärenden enligt torvlagen om bearbetningskoncession.
Vidare bör miljöbalkens enhetliga processuella sakägarbegrepp tillämpas i
ärenden om
bearbetningskoncession enligt torvlagen. Detta är nödvändigt för att rätten att
överklaga
miljöbeslut angående torvtäkter inte skall inskränkas när tillståndsprövningen
enligt
miljöskyddslagen avskaffas. I dag har nämligen miljöskyddslagen ett bredare
sakägarbegrepp än torvlagen.
Det har inte varit möjligt att i miljöbalkens lagtext precisera vem som är
sakägare. I
stället används i 16 kap. 12 § MB uttrycket "den som domen eller beslutet angår,
om
avgörandet har gått honom eller henne emot". I sak samma uttryck finns redan i
22 §
förvaltningslagen (1986:223). Det kan tyckas onödigt att i torvlagen införa en
hänvisning
till 16 kap. 12 § MB, när denna paragraf har samma innebörd som motsvarande
paragraf i
förvaltningslagen. Om inte hänvisningen finns skall ju den likalydande
bestämmelsen i
förvaltningslagen tillämpas. Syftet med att trots detta hänvisa till miljöbalken
är att visa
att balkens sakägarbegrepp skall gälla. Motivuttalanden om balkens
sakägarbegrepp (prop.
1997/98:45, del 1, s. 482 ff) samt rättspraxis beträffande detta bör således
vara
vägledande.
Regeringen anser vidare att miljöorganisationer bör få överklaga beslut om
bearbetningskoncession. Detta är motiverat mot bakgrund av att en sådan rätt
skulle ha
förelegat vid en miljöprövning enligt miljöskyddslagen (1969:387), om denna
prövning
inte hade avskaffats.
Ett viktigt inslag i torvtäkt är markavvattning. I lagen med särskilda
bestämmelser om
vattenverksamhet finns bestämmelser för markavvattning som inte i första hand
avser
påverkan på miljön. Det är nödvändigt att vid prövningen av ärenden om
bearbetningskoncession tillämpa 1 kap. (inledande bestämmelser), 2 kap.
(rådighet över
vatten m.m.), 3 kap. (markavvattningssamfälligheter) samt 7 kap. 21 27 och 29 §§

(markavvattningssakkunniga).
Regeringen anser däremot inte att 7 kap. 19 § lagen med särskilda bestämmelser
om
vattenverksamhet skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Enligt denna skall
länsstyrelsen i tre situationer överlämna ärenden till miljödomstolen. De
angivna
situationerna är att det framställs yrkande om (1) att även någon annan än
sökanden skall
delta i markavvattningen, (2) särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § MB och (3)
ersättning
enligt 31 kap. 16 § MB eller inlösen enligt 31 kap. 17 § MB.
Vad gäller den första situationen har regeringen visserligen ansett det vara
mindre
lämpligt att länsstyrelsen prövar frågor om flera personers deltagande i
markavvattning i
de fall det råder oenighet mellan dessa (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 476).
När sådana
frågor uppkommer skall ärendet därför lämnas över till miljödomstol. Det kan
tyckas
saknas skäl att se annorlunda på saken när markavvattningen innebär att en
torvmosse
skall dräneras inför framtida brytning av energitorv. Trots detta anser
regeringen att något
överlämnande inte bör ske i dessa situationer. Ett överlämnande skulle innebära
att
miljödomstolen fick överta hela koncessionsprövningen enligt torvlagen och
alltså frågor i
en lagstiftning som den annars aldrig tillämpar. Detta skulle ske i endast
enstaka fall,
varför domstolen inte skulle få någon bredare erfarenhet av lagen.
Vad gäller den andra och tredje situationen har torvlagen egna bestämmelser om
tvångsrätt och ersättning som alltjämt bör gälla. Frågor om ersättning skall
enligt dessa
bestämmelser prövas av fastighetsdomstol.
Regeringen stannar därför för lösningen att ge länsstyrelsen större befogenheter
vid
prövningen av markavvattning i ärenden enligt torvlagen än i andra
markavvattningsärenden.
Länsstyrelsens handläggning underlättas om den får möjlighet att tillkalla
markavvattningssakkunniga. En sådan möjlighet bör därför införas.

Övriga frågor

Enligt 4 § torvlagen får undersökningskoncession förenas med rätt för
innehavaren att
senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför annan
till sådan
koncession. Paragrafen bör ses över, eftersom den innebär att den miljöprövning
som skall
ske vid prövningen av bearbetningskoncession inte får leda till att koncession
vägras i de
fallen där undersökningskoncessionen har förenats med rätt till
bearbetningskoncession.
Enligt regeringens mening bör paragrafen ändras så att den medger endast rätt
att förena
undersökningskoncession med rätt för innehavaren att få företräde framför annan
till
bearbetningskoncession. I praktiken är det för övrigt just en sådan rätt som
beviljas (jfr
prop. 1984/85:120 s. 327).
Som Naturvårdsverket anför bör en möjlighet införas att ompröva befintliga
villkor.
Förutsättningarna för att ompröva villkor och meddela nya villkor bör enligt
regeringens
mening utformas efter mönster i miljöbalken. Detta innebär bl.a. att
länsstyrelsen kan
bestämma nya villkor om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Enligt 13 § torvlagen skall koncessionshavaren, om inte särskilda skäl
föranleder annat,
åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra
allmänna
intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Om säkerheten visar sig
otillräcklig får
länsstyrelsen bestämma att ytter- ligare säkerhet skall ställas.
Villkoren i en koncession kan förmodas vara av en sådan art att det ofta är
svårt att
åsätta dem ett ekonomiskt värde. När en koncessionshavare inte fullgör sina
skyldigheter
enligt föreskrivna villkor kan koncessionen återkallas med stöd av 17 §. En
sådan påföljd
torde vara ett effektivare påtryckningsmedel än en risk att inte få tillbaka en
ställd
säkerhet. Skyldigheten att ställa säkerhet för villkor kan därför utgå.
Av större vikt skulle vara att kunna ålägga koncessionshavaren att ställa
säkerhet för
fullgörande av återställningsåtgärder. Ett sådant krav finns i 4 kap. 6 §
minerallagen
(1991:45) men saknas i torvlagen. Även i 16 kap. 3 § MB ges en möjlighet att
förena
tillstånd med krav på säkerhet för kostnaderna för återställningsåtgärder.
Regeringen föreslår därför att torvlagens bestämmelser om återställningsåtgärder
sedan
verksamheten har upphört kompletteras med att koncessionen skall kunna göras
beroende
av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Det är
naturligtvis särskilt angeläget att återställningsåtgärder sker vid större
ingrepp i naturen. I
sådana fall bör huvudregeln vara att säkerhet skall ställas.
Det är enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län oklart vad som skall ske med
säkerheter
som har ställts enligt äldre bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning skall
sådana
säkerheter bestå. En länsstyrelse har dock inte möjlighet att med stöd av den
äldre
lydelsen av 13 § kräva ytterligare säkerhet.
Om verksamhetsutövaren inte iakttar sin skyldighet att vidta
återställningsåtgärder, bör
länsstyrelsen få meddela vitesföreläggande. Vidare bör kronofogdemyndigheten
kunna
meddela särskild handräckning.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före
balkens
ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om
miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla
även i
ärenden enligt torvlagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den
dag som
ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse bl.a. vad gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast
efter balkens ikraftträdande får ha en sådan framförhållning att denne ser till
att balkens
krav är uppfyllda när ansökan görs.
Som framgår ovan behövs en särskild övergångsbestämmelse om säkerheter som har
ställts enligt äldre bestämmelser. I övrigt kan inte regeringen se något behov
av
övergångsbestämmelser. Följaktligen bör miljökvalitetsnormer kunna ligga till
grund för
nya eller ändrade villkor i koncessioner som har meddelats före lagändringarnas
ikraftträdande.
Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Kontinentalsockellagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Kontinentalsockellagen och miljöbalken gäller parallellt på

svenskt territorium. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med
stöd av
miljöbalken, när balken är tillämplig.
Miljöbalken skall gälla även utanför den svenska territorialgränsen inom
anläggningar och säkerhetszoner. Tillståndsprövning enligt miljöbalken skall
dock inte
behöva ske när tillståndsprövning har skett enligt kontinentalsockellagen, om
inte
regeringen har bestämt annat.
Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla även när utforskning och
utvinning
sker utanför den svenska territorialgränsen på andra platser än inom
anläggningar och
säkerhetszoner.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag. Enligt
utredningens förslag skulle dock utforskning och utvinning inom anläggningar och

säkerhetszoner utanför territorialgränsen tillståndsprövas enligt miljöbalken
även i de fall
där tillståndsprövning har skett enligt kontinentalsockellagen.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Sveriges geologiska
undersökning (SGU) anför att 9 och 11 kap. miljöbalken bör undantas från
tillämpning
inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Lunds
universitet anför
att i vart fall försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § MB bör gälla vid utläggande
av
undervattenskablar och rörledningar utanför territorialgränsen.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken (MB) är enligt grundläggande
rättsliga
principer tillämplig på svenskt territorium (prop. 1997/98:45, del 2, s. 11). I
enstaka fall
kan tillämpningsområdet sträcka sig utanför svenskt territorium. Detta kan följa
av
balkens egna regler eller av annan lag, exempelvis lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln.
Kontinentalsockellagen är tillämplig på dels den del av kontinentalsockeln som
ligger
inom allmänt vattenområde, dvs. på svenskt territorium, dels den del av sockeln
utanför
Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer i enlighet med den år 1958 i
Genève
antagna konventionen om kontinentalsockeln.
Inom allmänt vattenområde gäller miljöbalken och kontinentalsockellagen
parallellt.
Detta innebär att den som på en sådan plats bedriver verksamhet enligt
kontinentalsockellagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna

hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt
att begränsa
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om kontinentalsockellagen har
bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. Enligt regeringens

bedömning finns det emellertid inga sådana bestämmelser i
kontinentalsockellagen.
På den del av kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt territorium gäller
däremot
enligt huvudregeln bara kontinentalsockellagen. Vid bedömningen i vilken
utsträckning
reglerna i miljöbalken ändå skall gälla utanför svenskt territorium måste
internationell rätt
beaktas. Utan stöd i denna kan inte Sverige utsträcka sin jurisdiktion utanför
svenskt
territorium.
Som nämnts antogs 1958 i Genève konventionen om kontinentalsockeln. Motsvarande
regler återfinns numera också i 1982 års havsrättskonvention.
Havsrättskonventionen
trädde i kraft den 16 november 1994 och ratificerades av Sverige den 25 juli
1996. I
fortsättningen hänvisas endast till artiklar i havsrättskonventionen. Dessa har
dock
vanligen motsvarigheter i konventionen om kontinentalsockeln.
Även 1974 års konvention om skydd av Östersjöns marina miljö och den ännu ej
ikraftträdda konventionen från 1992 i samma ämne har bestämmelser som handlar om

utvinning av kontinentalsockelns naturtillgångar. Konventionerna ger inte
staterna någon
generell jurisdiktion utanför territorialhavet. Staterna skall däremot enligt
artikel 4 i
respektive konvention genomföra bestämmelserna inom sitt territorialhav och,
såvitt avser
1992 års konvention, sina inre vatten.
En kuststat utövar enligt artikel 77 i havsrättskonventionen suveräna
rättigheter över
kontinentalsockeln i syfte att utforska den och utvinna dess naturtillgångar. Av
detta följer
att staten kan sätta upp regler för hur utforskning och utvinning skall gå till.

Kontinentalsockellagen innehåller dock inte någon hänsynsregel för utforskning
och
utvinning. En sådan finns däremot i 6 § kontinentalsockelförordningen
(1966:315).
Enligt regeringens mening bör de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB gälla även
när
utforskning och utvinning sker utanför den svenska territorialgränsen. I
kontinentalsockellagen bör därför föreskrivas att balkens allmänna hänsynsregler
skall
gälla även vid denna verksamhet. En sådan regel har stöd i artikel 77 i
havsrättskonventionen.
Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas vid
tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och utvinning.
En kuststat har enligt havsrättskonventionen rätt att uppföra, underhålla och
driva de
anläggningar som fordras för utforskning av kontinentalsockeln och utvinning av
dess
tillgångar. Kuststaten får upprätta säkerhetszoner kring anläggningarna.
Anläggningarna
är enligt konventionen underkastade kuststatens jurisdiktion. Det sägs däremot
inte
uttryckligen att zonerna är underkastade strandstaternas jurisdiktion men
däremot att
erforderliga åtgärder får vidtas i zonerna för anläggningarnas skydd. Avsikten
torde i
första hand vara att den stat som i kraft av konventionen gett tillstånd till
anläggningen
och verksamheten skall ha makt att upprätthålla ordning och säkerhet på
anläggningen.
Den bedömningen gjordes emellertid vid kontinentalsockellagens tillkomst att
regeln (som
även finns i konventionen om kontinentalsockeln) också inbegriper befogenhet för

strandstaten att tillämpa annan nationell lagstiftning på anläggningen (prop.
1966:114 s.
54). Av intresse i sammanhanget är dessutom att det enligt artikel 194 i
havsrättskonventionen åligger staterna att inom säkerhetszonen vidta alla
nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att det inte uppkommer skada.
Enligt nuvarande lydelse av 10 och 10 a §§ kontinentalsockellagen skall svensk
lag
tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen.
Undantag
gäller dock för bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387), minerallagen
(1991:45),
vattenlagen (1983:291) samt jakt- och fiskelagstiftningen. Motivet till att
undanta
vattenlagen och miljöskyddslagen var att de allmänna intressen som kan beröras i

tillräcklig mån kunde tillgodoses vid tillståndsgivningen enligt
kontinentalsockellagen (jfr
prop. 1966:114 s. 55). Regeringen får trots undantagen bestämma som villkor för
ett
tillstånd att prövning enligt miljöskyddslagen skall ske. Därefter gäller
miljöskyddslagen
för verksamheten.
Sedan miljöskyddslagen och vattenlagen har arbetats in i miljöbalken måste 10
och 10 a
§§ kontinentalsockellagen ses över. Det är enligt regeringens mening inte
lämpligt att
generellt föreskriva att miljöbalken inte skall tillämpas inom anläggningar och
säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Ett sådant undantag skulle vara
vidare än i dag,
eftersom balken innehåller regler även på andra områden än de som nu omfattas av

miljöskyddslagen och vattenlagen. Det ligger i stället nära till hands att, som
SGU har
varit inne på, endast undanta balkens kapitel om miljöfarlig verksamhet (9 kap.)
och
vattenverksamhet (11 kap.).
Regeringen ifrågasätter dock om det finns några skäl för att undanta delar av
balken.
Om man vill vara säker på att allmänna intressen beaktas bör hela miljöbalken
gälla. Av
intresse är att något motsvarande undantag inte görs i den senare tillkomna
lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, vilken har en liknande bestämmelse (se
avsnitt
16). Vid ekozonslagens införande uttalades att erfarenheterna skulle få visa om
undantag
trots allt borde införas även i denna lag (prop. 1992/93:54 s. 55). Något sådant
behov har
inte visat sig.
Genom att hela balken görs tillämplig kan Sverige mer kraftfullt uppfylla kravet
i
artikel 194 i havsrättskonventionen att inom säkerhetszonen vidta alla
nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att inte föroreningar uppkommer.
Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. En sådan
förenkling
kan bl.a. innebära att flera separata tillståndsprövningar för en verksamhet
ersätts av en
tillståndsprövning. Att generellt föreskriva att miljöbalken skall gälla inom
anläggningar
och säkerhetszoner utanför territorialgränsen skulle dock innebära att en eller
två nya
tillståndsprövningar införs. Det är därför lämpligt att föreskriva att någon
tillståndsprövning enligt miljöbalken inte skall ske när regeringen har
tillståndsprövat
verksamheten enligt kontinentalsockellagen. Nödvändiga villkor för att
säkerställa att t.ex.
föroreningar inte uppkommer kommer att intas i regeringens beslut.
I vissa fall kan det ändå vara lämpligt att miljöfarlig verksamhet
tillståndsprövas enligt
9 kap. MB. En möjlighet att bestämma om detta finns redan i dag i 10 a §
kontinentalsockellagen. Denna möjlighet bör finnas kvar.
I 10 § kontinentalsockellagen undantas också minerallagen och jakt- och
fiskelagstiftningen. Det ligger inte inom ramen för detta lagstiftningsärende
att överväga
om även dessa lagar bör undantas. Regeringen stannar därför för att föreslå att
miljöbalken skall gälla inom anläggningar och säkerhetszoner utanför den svenska

territorialgränsen.
Som framgår av nästa avsnitt skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas vid
tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen.

Kontinentalsockellagens anpassning till miljöbalken
Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning av utforskning och utvinning skall
miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas.
Vid tillståndsprövning av utforskning och utvinning skall hänsyn tas till
miljökvalitetsnormer.
När miljökonsekvensbeskrivningar upprättas skall miljöbalkens regler tillämpas.
Vid prövning av en ansökan om täkt skall behovet av materialet vägas mot de
skador
som kan uppkomma. Tillstånd skall inte få lämnas, om det kan befaras att
livsbetingelserna försämras för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt
eller i
övrigt hänsynskrävande.
I ett tillstånds villkor skall större vikt än i dag läggas vid miljön.
Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor.
Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer
säkerhet
för kostnaderna för återställning.
Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att vidta
återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Utredningen hade inte något förslag om att miljöbalkens
allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt
kontinentalsockellagen. Enligt utredningens lagförslag skulle
miljökvalitetsnormer
beaktas endast vid tillståndsprövning av utvinning och alltså inte av
utforskning. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Det är enligt Lunds
universitet lämpligt att i motiven till den nya avvägningsregeln för täkter i 3
b § erinra om
att också avvägningsregeln i den föreslagna 2 kap. 8 § MB spelar in.
Universitetet påpekar
vidare att förutsättningarna för att meddela nya villkor under koncessionstiden
inte är
desamma som i miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket
ersättas
med begreppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandling bör
enligt verket
vara obligatoriskt. Lunds universitet påpekar att bestämmelser om
återställningsåtgärder i
olika lagar har olika utformning. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har
kontinentalsockellagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i
verkställighetsdelen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt kontinental-
sockellagen

Regeringen har i föregående avsnitt slagit fast att de allmänna hänsynsreglerna
i 2 kap.
MB skall gälla även när utforskning eller utvinning sker på den del av
kontinentalsockeln
som ligger utanför den svenska territorialgränsen. Det är trots detta inte givet
att dessa
bestämmelser skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt
kontinentalsockellagen till
sådan verksamhet. Vid en tillståndsprövning enligt en lag skall nämligen enligt
huvudregeln endast avgöras om de förutsättningar är uppfyllda som direkt framgår
av
lagen i fråga (jfr avsnitt 4.2).
På svenskt territorium kan tillstånd till åtgärder på kontinentalsockeln krävas
enligt
miljöbalken. Vid denna prövning skall naturligtvis 2 kap. MB tillämpas. Utanför
territorialgränsen krävs däremot inte tillstånd enligt balken i andra fall än
som har
bestämts enligt 10 a § kontinentalsockellagen.
Eftersom någon tillståndsprövning enligt balken normalt inte sker för verksamhet

utanför territorialgränsen bör enligt regeringens mening föreskrivas att 2 kap.
MB skall
tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen. Härigenom
säkerställs att
balkens hänsynsregler följs. Behovet att tillämpa 2 kap. MB kan tyckas vara
störst vid
verksamhet som bedrivs utanför territorialgränsen, eftersom där normalt inte
sker någon
miljöbalksprövning. Inte heller täkt på svenskt territorium skall dock
tillståndsprövas
enligt balken, om åtgärden kräver tillstånd enligt kontinentalsockellagen (12
kap. 1 §
tredje stycket MB).
I dag görs i kontinentalsockellagen inte någon skillnad på prövning av
verksamhet som
sker utanför respektive inom svenskt territorium. Enligt regeringens uppfattning
skulle
regelsystemet onödigt kompliceras om en sådan skillnad nu infördes. Det skulle
dessutom
medföra att täkter på den del av kontinentalsockeln som ligger på svenskt
territorium inte
kom att prövas enligt 2 kap. MB. Bestämmelserna i 2 kap. MB skall därför
tillämpas vid
all tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och
utvinning.
I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om

kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för
hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst i vatten och luft av kemiska
produkter.
Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som kan bidra till att normerna
överträds. Detta gäller även utforskning och utvinning på kontinentalsockeln och
detta
oavsett om verksamheten bedrivs inom miljöbalkens geografiska tillämpningsområde
eller
inte. Vid tillståndsprövningen skall därför miljökvalitetsnormer beaktas.
Tillstånd skall
inte få ges för en verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna användas även
vid
sådana beskrivningar enligt andra lagar (jfr avsnitt 5). Detta bör gälla även i
de fall där
enligt 7 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar sådana
beskrivningar skall upprättas i ärenden enligt kontinentalsockellagen, dvs. i
ärenden om
tillstånd att genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller
att utvinna
naturtillgångar från denna. Bestämmelsen i förordningen om
miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt regeringens mening föras över till
kontinentalsockellagen.
Täkt på kontinentalsockeln, exempelvis i form av sandsugning, är en verksamhet
som
omfattas av kontinentalsockellagen. Sandsugning är den enda form av utvinning
som i
dagsläget bedrivs på den svenska delen av kontinentalsockeln.
Särskilda bestämmelser om täkter finns i 12 kap. MB. Åtgärder som kräver
tillstånd
enligt kontinentalsockellagen behöver dock enligt 12 kap. 1 § tredje stycket MB
inte
tillstånd enligt balken.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd enligt miljöbalken till täkt skall
enligt 12 kap.
2 § behovet av materialet vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt
som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får enligt bestämmelsen aldrig lämnas
till en täkt
som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är
hotad,
sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Enligt regeringens mening bör
motsvarande
förutsättningar gälla vid tillståndsprövningen av täkt enligt
kontinentalsockellagen.

Övriga frågor

Enligt 4 § kontinentalsockellagen skall vid tillståndet fogas de villkor som är
påkallade
från allmän synpunkt. Ett antal exempel räknas upp i lagtexten, bl.a. villkor
som behövs
till skydd för miljön. De ändringar som regeringen föreslår i
kontinentalsockellagen syftar
till att större hänsyn skall tas till miljön. Det är då naturligt att detta
markeras genom att
villkor till skydd för miljön får en mer framträdande plats i bestämmelsen.
Paragrafen
föreslås därför få ett ändrat innehåll.
Kontinentalsockellagen saknar bestämmelser om att tillstånd kan förenas med nya
eller
ändrade villkor. Det är enligt regeringens mening lämpligt att en sådan
bestämmelse
införs. Hänsyn till tillståndshavaren gör att detta inte bör få ske utan vidare.
Som
förutsättning bör gälla att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av
någon
betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att verksamheten
med någon
betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detta är samma
förutsättningar för att meddela nya eller ändrade villkor som enligt 24 kap. 5 §
första
stycket 2 och 5 MB.
I olika lagar knutna till hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB finns
bestämmelser om återställningsåtgärder. Så är fallet exempelvis i minerallagen.
Det är väl
så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i
övrigt utplånas
när verksamheten har berört kontinentalsockeln. Detta får särskild betydelse
eftersom
tillstånd enligt lagen skall tidsbegränsas. Av artikel 60 och 80 i
havsrättskonventionen
följer dessutom en skyldighet att ta bort anläggningar och konstruktioner som är

övergivna eller inte längre används. Även kontinentalsockellagen bör därför
innehålla en
bestämmelse om återställningsåtgärder.
Frågan om återställningsåtgärder kan regleras antingen i form av villkor i
tillståndet
eller särskilt i samband med att tillståndet upphör.
Efter förebild i miljöbalken bör i kontinentalsockellagen samtidigt införas en
bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillståndet kan åläggas att ställa
säkerhet för
kostnaderna för återställningsåtgärder.
Ändringarna i kontinentalsockellagen bör enligt regeringens mening träda i kraft

samtidigt med miljöbalken. Liksom i 6 § lagen om införande av miljöbalken bör
stadgas
att äldre rätt skall tillämpas i ärenden som har inletts före lagändringarna.
Vidare bör, som
Lagrådet anför, en övergångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om
skyldighet att
vidta återställningsåtgärder skall tillämpas även när tillstånd har meddelats
före
lagändringarna. En tidigare övergångsbestämmelse till 10 a § bör dessutom
upprepas, fast
i något modifierad form. I övrigt finner regeringen inte något behov av
övergångsbestämmelser. Följaktligen bör tillstånd som har meddelats före
ändringarnas
ikraftträdande kunna förses med nya villkor enligt de nya bestämmelserna.
Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon
Förhållandet mellan lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken
Regeringens förslag: Miljöbalken skall gälla på konstgjorda öar, anläggningar
och
andra inrättningar i den ekonomiska zonen.
Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla på även andra platser i den
ekonomiska zonen vid utforskning, utvinning och annat utnyttjande av
naturtillgångar,
uppförande och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i
kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig om förhållandet mellan lagen
om
Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken, utöver vad som redovisas i nästa
avsnitt.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken (MB) skall enligt huvudregeln
tillämpas
parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar
som
omfattas av balkens tillämpningsområde. I geografiskt hänseende är dock
tillämpningsområdet för miljöbalken i huvudsak begränsat till svenskt
territorium.
Undantag från detta gäller enligt reglerna om dumpning. Enligt 15 kap. 31 § MB
får avfall
inte dumpas inom bl.a. Sveriges ekonomiska zon. Tillämpningsområdet kan i
enstaka fall
sträcka sig utanför den svenska territorialgränsen även enligt bestämmelser i
annan
lagstiftning. Ett exempel på att balkens geografiska tillämpningsområde utvidgas
av annan
lag är 15 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Där anges att svensk
lag
tillämpas på en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning på samma sätt
som om
inrättningen var belägen inom riket. Denna bestämmelse bör finnas kvar.
Lagen om Sveriges ekonomiska zon gäller bara i Sveriges ekonomiska zon, vilken i
sin
helhet ligger utanför svenskt territorium. Endast i särskilt angivna fall gäller
alltså lagen
parallellt med miljöbalken.
I och med att miljöbalken enligt 15 § lagen om Sveriges ekonomiska zon gäller på

konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar som har kommit till med
stöd av
denna lag kommer bl.a. hänsynsreglerna i 2 kap. MB att bli tillämpliga vid
användandet
av sådana inrättningar. Bestämmelsen i 15 § ger däremot inte stöd för att
tillämpa
miljöbalken vid uppförandet av inrättningen. Svensk lag gäller nämligen enligt
bestämmelsen först när inrättningen har kommit till. Miljöbalken är inte heller
tillämplig
vid sådan utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar som
med stöd av
lagen om Sveriges ekonomiska zon sker på andra platser än konstgjorda öar,
anläggningar
eller andra inrättningar.
Det bör enligt regeringens mening övervägas att göra bestämmelser i miljöbalken
tillämpliga i den ekonomiska zonen i fler fall än som följer av 15 §. Vid
bedömningen i
vilken utsträckning detta är möjligt måste internationell rätt beaktas.
Lagen om Sveriges ekonomiska zon grundar sig på 1982 års havsrättskonvention,
som
innehåller regler om ekonomiska zoner i del V. Havsrättskonventionen trädde i
kraft den
16 november 1994 och ratificerades av Sverige den 25 juli 1996.
Artikel 56 i havsrättskonventionen ger ramen för kuststatens rättigheter i den
ekonomiska zonen. I denna zon har kuststaten suveräna rättigheter till
utforskning och
utvinning av naturtillgångarna på havsbottnen och därunder samt i överliggande
vatten.
Även i fråga om andra verksamheter som rör ekonomisk exploatering och
utforskning av
zonen, t.ex. när det gäller framställning av energi från vatten, strömmar och
vindar, har
kuststaten denna suveräna rätt. Kuststatens rättigheter kombineras med en
skyldighet att
bevara och förvalta naturtillgångarna. Kuststatens jurisdiktion omfattar vid
sidan av dessa
ensamrättigheter också uppförandet och användningen av konstgjorda öar,
anläggningar
och andra inrättningar, bedrivande av marinvetenskaplig forskning samt skyddet
av den
marina miljön och andra rättigheter och skyldigheter inom ramen för vad som
anges i
konventionen. Kuststaten skall vid utövandet av sina rättigheter enligt
konventionen ta
vederbörlig hänsyn till andra staters intressen.
Enligt artikel 60 i havsrättskonventionen har kuststaten exklusiv rätt att
reglera
uppförandet, driften och användningen av konstgjorda öar, anläggningar och andra

inrättningar. Svensk lag får därför ange förutsättningarna för att
inrättningarna skall få
uppföras. På samma sätt får svensk lag ställa krav på utforskning, utvinning och
annat
utnyttjande av de naturtillgångar som lagen är tillämplig på.
Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon krävs tillstånd för utforskning,
utvinning
och annat utnyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av
konstgjorda öar
samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra
inrättningar. I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet
avser och de
villkor som skall gälla för verksamheten.
Den enda hänsynsregel som i dag gäller för utforskning, utvinning och annat
utnyttjande av naturtillgångar som sker på andra platser än konstgjorda öar,
anläggningar
eller andra inrättningar finns i 2 § lagen om Sveriges ekonomiska zon. Inte
heller för
uppförandet av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar gäller någon
annan
hänsynsregel. Enligt paragrafen skall den som färdas i den ekonomiska zonen
eller som
bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen vidta sådana åtgärder som är
nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Regeln i 2 § är
värdefull,
eftersom den skyddar den marina miljön. Verksamheten kan dock orsaka även annan
skada, exempelvis luftföroreningar. Det är därför lämpligt att ytterligare
hänsynsregler
görs tillämpliga.
Detta får dock inte ske om det strider mot havsrättskonventionen. Ovan har
konstaterats
att svensk lag får ange förutsättningarna för att inrättningar skall få uppföras
och att
svensk lag får ställa krav på utforskning, utvinning och annat utnyttjande av
naturtillgångar. Dessutom är av intresse att i 10 § lagen om Sveriges ekonomiska
zon
anges att lagen samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av
lagen inte
skall innefatta någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande
rättigheterna till fri
sjöfart i den ekonomiska zonen och till överflygning av zonen och inte heller av
några
andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Mot denna bakgrund kan de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB göras tillämpliga

verksamheten. Regeln i 2 § lagen om Sveriges ekonomiska zon behöver finnas kvar
som
komplement till balkens hänsynsregler.
Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglerna och vissa andra
bestämmelser
i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges
ekonomiska
zon.

Anpassningen av lagen om Sveriges ekonomiska zon till miljöbalken
Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning skall miljöbalkens allmänna
hänsynsregler tillämpas.
Vid tillståndsprövningen skall hänsyn tas till miljökvalitetsnormer.
En ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbeskriv-ning. När
miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall miljöbalkens regler tillämpas.
Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor.
Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer
säkerhet
för kostnaderna för återställning.
Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att vidta
återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens förslag.
Utredningen
föreslog dock inte någon lagregel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler
skall
tillämpas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna. Sveriges
advokatsamfund
tillstyrker att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas vid
tillståndsprövning enligt
lagen om Sveriges ekonomiska zon men anser att detta endast skall gälla den
prövning
som avser frågan om en utvinningsbar naturtillgång skall få utnyttjas. Lunds
universitet
erinrar om att förutsättningarna för att meddela nya villkor under
koncessionstiden inte är
desamma som i miljöbalken. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har lagen om

Sveriges ekonomiska zon inte tillräckligt tydliga bestämmelser i
verkställighetsdelen.
Riksdagens ombudsmän JO påpekar att det redan i 2 § fjärde stycket lagen
(1985:206) om
viten finns en bestämmelse om att vitesföreläggande skall delges.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges
ekonomiska
zon

Regeringen har i föregående avsnitt fastslagit att de allmänna hänsynsreglerna i
2 kap. MB
skall gälla vid utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar,
uppförande
och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt
syfte
av anläggningar och andra inrättningar, även om detta sker utanför områden där
miljöbalken gäller. Det är trots detta inte givet att dessa bestämmelser skall
tillämpas vid
tillståndsprövning till sådan verksamhet enligt lagen om Sveriges ekonomiska
zon. Vid en
prövning enligt en lag skall nämligen enligt huvudregeln endast avgöras om de
förutsättningar är uppfyllda som direkt framgår av lagen i fråga (jfr avsnitt
4.2).
Någon tillståndsprövning enligt balken kommer inte att ske för nu aktuell
verksamhet.
Enligt regeringens mening bör därför föreskrivas att 2 kap. MB skall tillämpas
vid
tillståndsprövningen enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Härigenom
säkerställs att
hänsynskraven i 2 kap. MB uppfylls.
I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om

kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för
hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst i vatten eller luft av kemiska
produkter.
Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar till att normerna
överträds.
Eftersom Sverige inom ramen för havsrättskonventionen har möjlighet att ställa
krav på
tillstånd för viss verksamhet i den ekonomiska zonen och bestämma på vilka
villkor
tillstånd skall få ges kan Sverige föreskriva att svenska miljökvalitetsnormer
skall iakttas
vid tillståndsgivningen. Det har ingen betydelse att de områden där
miljökvaliteten skall
uppnås ligger på svenskt territorium och att den verksamhet som regleras i lagen
om
Sveriges ekonomiska zon bedrivs utanför svenskt territorium. Regeringen föreslår
därför
att miljökvalitetsnormer skall beaktas vid tillståndsgivningen och att tillstånd
inte skall få
ges till ny verksamhet som medverkar till att normerna överträds.
Det finns i dag inte något krav på miljökonsekvensbeskrivning i
tillståndsärenden enligt
lagen om Sveriges ekonomiska zon. Ett sådant krav bör införas. Bestämmelserna om

miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken bör i så stor utsträckning som
möjligt få
tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken. Detta bör vara
fallet även
i tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.

Övriga frågor

Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon får tillstånd förenas med villkor.
Det anges
inte vad villkoren får avse. Den utvidgade prövning som blir fallet när
miljöbalkens
allmänna hänsynsregler tillämpas bör återspeglas i villkoren. Lagen bör därför
förtydligas
på denna punkt.
Tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon kan återkallas enligt 8 §. Det
finns
däremot inte någon bestämmelse om att tillståndet kan förenas med nya villkor
eller att
meddelade villkor kan ändras. Enligt regeringens mening bör en sådan bestämmelse

införas. Hänsyn till tillståndshavaren gör att detta inte bör få ske utan
vidare. Som
förutsättning bör gälla att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av
någon
betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att verksamheten
med någon
betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detta är samma
förutsättningar för att meddela nya eller ändrade villkor som enligt 24 kap. 5 §
första
stycket 2 och 5 MB.
I flera lagar som liksom lagen om Sveriges ekonomiska zon är knutna till
hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB finns bestämmelser om
återställningsåtgärder. Så är exempelvis fallet i minerallagen. Det är väl så
viktigt att
anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när
verksamheten har bedrivits i Sveriges ekonomiska zon. En sådan skyldighet följer
också
av havsrättskonventionen. Enligt artikel 60 skall alla anläggningar och
konstruktioner som
är övergivna eller inte längre används avlägsnas. Även lagen om Sveriges
ekonomiska zon
bör därför innehålla en bestämmelse om återställningsåtgärder. Frågan om
återställningsåtgärder skall kunna regleras antingen i form av villkor i
tillståndet eller
särskilt i samband med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet inte iakttar vad som har ålagts honom i form av
återställningsåtgärder skall tillståndsmyndigheten vid vite kunna förelägga
honom att
fullgöra sina skyldigheter. Enligt utredningens förslag till paragraf skulle
vitesföreläggandet delges. Som påpekas av Riksdagens ombudsmän, JO framgår det
redan
av lagen (1985:206) om viten att viten skall delges. Någon särskild bestämmelse
om detta
behövs därför inte i lagen om Sveriges ekonomiska zon.
Efter förebild i miljöbalken bör i lagen om Sveriges ekonomiska zon samtidigt
införas
en bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillståndet kan åläggas att ställa
säkerhet för
kostnaderna för återställningsåtgärder.
Ändringarna i lagen om Sveriges ekonomiska zon bör enligt regeringens mening
träda i
kraft samtidigt med miljöbalken. Liksom enligt 6 § lagen om införande av
miljöbalken bör
äldre rätt tillämpas i ärenden som har inletts före lagändringarna. Vidare bör,
som
Lagrådet anför, en övergångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om
skyldighet att
vidta återställningsåtgärder skall tillämpas, även när tillstånd har meddelats
före
lagändringarna. I övrigt finner inte regeringen något behov av
övergångsbestämmelser. De
nya bestämmelserna blir med andra ord omedelbart tillämpliga även på tillstånd
som har
meddelats före ändringarnas ikraftträdande.
Skogsvårdslagen (1979:429)
Skogsvårdslagens förhållande till miljöbalken
Regeringens förslag: Skogsvårdslagen och miljöbalken gäller pa-rallellt.
Skogsvårdslagen skall dock inte tillämpas i den mån den strider mot miljöbalkens

bestämmelser om hänsyn inom biotopskyddsområden eller föreskrifter meddelade
enligt miljöbalken om områdesskydd eller skydd för djur- och växtarter.
Vid tillståndsprövning och i frågor om ersättning skall ett antal bestämmelser i

miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen gjorde i stort sett samma bedömning som
regeringen såvitt gäller förhållandet mellan bestämmelserna i miljöbalken (MB)
och
bestämmelser intagna i skogsvårdslagen. Den lämnade inget förslag på lagregel om
när
andra krav skall respektive inte skall få ställas med stöd av miljöbalken.
Utredningen gjorde bedömningen att miljöbalkens bestämmelser alltid skall gå
före
bestämmelser i författningar på lägre nivå än lag. Detta innebar att andra krav
alltid skall
kunna ställas med stöd miljöbalken i frågor där bestämmelser finns i
skogsvårdsförordningen eller i Skogsstyrelsens föreskrifter.
Utredningen föreslog en generell bestämmelse om att skogsvårdslagen inte skall
tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av
annan lag.
Någon begränsning gjordes alltså inte av vilka föreskrifter meddelade med stöd
av
miljöbalken som skall gå före skogsvårdslagen.
Remissinstanserna: Skogsägarnas Riksförbund menar att utredningens slutsats att
miljöbalken skall tillämpas på skogsbruket ändrar skogspolitiken i grunden.
Kungl. Skogs-
och Lantbruksakademien anser att uppmärksamheten mot areell bärkraftig
produktion har
skjutits i bakgrunden. - Många remissinstanser är kritiska till utredningens
uttalande att
miljöbalken alltid går före bestämmelser på lägre nivå än lag. - Lunds
universitet vill att
lagen slår fast att de allmänna krav på verksamhetsutövarna som ställs i
miljöbalkens
hänsynsregler är tillämpliga. Universitetet motiverar detta med att lagens
målsättningar i
stor utsträckning skall tillgodoses genom verksamhetsutövarens egna insatser och
att
kontrollen över skogens skötsel delvis är begränsad. Det får dock enligt
universitetet
godtas att lagens krav på anläggning av ny skog på skogsmark och krav på
föryngringsåtgärder tar över miljöbalksreglerna. Lantbrukarnas Riksförbund
föreslår
däremot att det i skogsvårdslagen införs en bestämmelse om att flera av
miljöbalkens
hänsynsregler inte skall tillämpas på verksamhet enligt skogsvårdslagen. Även
Skogsstyrelsen anför att miljöbalkens hänsynsregler bara delvis är tillämpliga

skogsbruk och att för ändamålet särskilt anpassade hänsynsregler redan finns i
form av
föreskrifter till skogsvårdslagen. Skogsindustrierna bedömer att det finns en
uppenbar risk
att nuvarande balans mellan produktions- och miljömål rubbas om miljöbalkens
hänsynsregler gäller inom skogsbruket. Skogsägarnas Riksförbund anser att
miljöbalkens
hänsynsregler är dåligt anpassade till skogsbrukets förhållanden och påpekar
dessutom att
hänsynsreglerna i balken inte är förenade med ersättningsrätt, vilket enligt
förbundet
strider mot grundlagen. Landsorganisationen i Sverige föreslår att
skogsvårdslagen gör
undantag för miljöbalkens bestämmelser om allmän försiktighet, lokalisering och
hushållning med naturresurser samt den s.k. stoppregeln.
Skälen för regeringens förslag: I skogsvårdslagen finns bestämmelser om olika
skogsbruksåtgärder. Två huvudgrupper av åtgärder är anläggning av skog och
avverkning.
Dessa kan i sin tur delas upp i en mängd åtgärder, t.ex. markberedning, sådd,
plantering,
röjning, gallring och föryngringsavverkning. Lagen innehåller vidare regler om
andra
skötselåtgärder såsom bekämpning av insektshärjning.
Gemensamt för alla dessa skogsbruksåtgärder är att de påverkar miljön. Mest
uppmärksammad är påverkan på den biologiska mångfalden men även andra negativa
effekter kan uppkomma, såsom läckage av kväve till vattendrag. Åtgärdernas
miljöpåverkan gör att miljöbalken är tillämplig.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som
reglerar
verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och
skogsvårdslagen gäller alltså parallellt.
I dag sker en inskränkning i skogsvårdslagens räckvidd i förhållande till annan
lagstiftning. Lagen skall enligt 4 § inte tillämpas i den mån den strider mot
föreskrifter
som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag.
Beträffande
föreskrifter som har utfärdats med stöd av naturvårdslagen ansågs vid lagens
tillkomst
gränsdragningen framför allt vara aktuell när det gäller skötselföreskrifter för

naturreservat (prop. 1978/79:110 s. 62). Sedan skyddsformen biotopskydd har
tillkommit
kan även föreskrifter för detta inskränka skogsvårdslagens tillämpning.
Bestämmelsen i 4 § skogsvårdslagen måste arbetas om till följd av miljöbalkens
införande. Utredningen föreslog den lydelsen att skogsvårdslagen inte skall
tillämpas i den
mån den strider mot föreskrifter meddelade med stöd av annan lag. Detta skulle
innefatta
även föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken. Enligt regeringens
uppfattning blir
detta en alltför oklar inskränkning i skogsvårdslagens tillämpningsområde.
Utredningens
förslag kan till och med innebära att föreskrifter meddelade med stöd av
miljöbalken får
en starkare ställning än de bestämmelser som finns intagna i själva balken. En
sådan
ordning är inte förenlig med svensk lagstiftningstradition.
Några föreskrifter meddelade med stöd av balken måste dock ha företräde framför
skogsvårdslagen. Detta gäller till att börja med föreskrifter för områdesskydd
meddelade
med stöd av 7 kap. MB. Härigenom säkerställs bl.a. att föreskrifter för
naturreservat alltid
blir gällande. Vidare skall föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. MB om
skydd av
djur- och växtarter alltid iakttas.
Vidare bör enligt regeringens uppfattning en bestämmelse införas i
skogsvårdslagen om
att lagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot 7 kap. 11 § andra
stycket MB.
Enligt nämnda stadgande skall inom biotopskyddsområden inte bedrivas verksamhet
eller
vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Bestämmelsen tar sikte på bl.a.
åtgärder inom
skogsbruket och är av en sådan art att den inte kan omfattas av begränsningen av

möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Regeringen övergår härefter till frågan om tillämpningen av enskilda
bestämmelser i
skogsvårdsförfattningarna kan leda till andra resultat än tillämpningen av
bestämmelser i
miljöbalken. Om detta är fallet föreligger en konflikt mellan bestämmelserna som
måste
lösas.
I 5 § skogsvårdslagen finns krav på att ny skog skall anläggas på skogsmark. Ny
skog
skall enligt paragrafen anläggas om markens virkesproducerande förmåga efter
avverkning eller på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett
godtagbart sätt, om
marken ligger outnyttjad eller om skogens tillstånd är uppenbart
otillfredsställande. I
speciella situationer är det tänkbart att en bedömning enligt den allmänna
hänsynsregeln i
2 kap. 3 § MB skulle leda till att ny skog inte skall anläggas eller anläggas
bara i
begränsad omfattning. Samma sak gäller föryngringsåtgärder, exempelvis
markberedning,
sådd och plantering. Sådana åtgärder skall enligt 6 § vidtas vid anläggning av
ny skog, om
det behövs för att trygga återväxten av en skog av tillfredsställande täthet och

beskaffenhet i övrigt.
I övrigt innehåller skogsvårdslagen knappast några bestämmelser av den arten att
de kan
hamna i konflikt med bestämmelser i miljöbalken. Detta hänger samman med att de
flesta
materiella reglerna finns i skogsvårdsförordningen (1993:1096) och
Skogsstyrelsens
föreskrifter. Dessa bestämmelser är meddelade med stöd av bemyndiganden i
skogsvårdslagen.
Exempelvis stadgas i 30 § första stycket skogsvårdslagen att regeringen eller
den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som
skall
tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog,
såsom i fråga
om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och
trädsamlingar, gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning. För att
tillgodose dessa
intressen får enligt paragrafens andra stycke regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot avverkning och andra
skogsbruksåtgärder på skogliga impediment. Av paragrafens tredje stycke framgår
att
bemyndigandet i det första stycket inte medför befogenhet att meddela
föreskrifter som är
så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Av 30 §
skogsvårdsförordningen framgår att föreskrifter enligt 30 § skogsvårdslagen
meddelas av
Skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsen har meddelat detaljerade föreskrifter med stöd av nämnda
bemyndiganden. I dessa behandlas allmänna frågor, förbud mot avverkning och
andra
åtgärder på skogliga impediment, trädslagsblandning, hänsynskrävande biotoper
och
värdefulla kulturmiljöer i skogen, hänsyn till växt- och djurarter, kvarlämnande
av
skyddszoner, kvarlämnande av träd, trädsamlingar och döda träd, hyggens storlek
och
form, undvikande och begränsande av skador på mark och i vatten samt byggande av

skogsbilvägar.
Miljöbalkens målparagraf, allmänna hänsynsregler och miljökvalitetsnormer
utfärdade
med stöd av miljöbalken är tillämpliga på skogsmark och skogsbruk, dvs. inom
skogsvårdslagens tillämpningsområde. Därav följer att föreskrifter som meddelas
med
stöd av skogsvårdslagen skall vara förenliga med de allmänna hänsynsreglerna i 2
kap.
MB och att de skall främja uppfyllandet av miljöbalkens mål, sådant som detta
kommer
till uttryck i 1 kap. 1 § MB. Föreskrifterna får inte heller motverka att
miljökvalitetsnormer som har utfärdats enligt 5 kap. MB uppfylls. I den mån en
fråga får
anses vara olämpligt reglerad i skogsvårdsförordningen eller Skogsstyrelsens
föreskrifter
skall reglerna naturligtvis ändras. Föreskrifterna skall givetvis medverka till
att miljömålet
för skogsbruket uppnås. Vid utfärdandet av nya eller ändrade föreskrifter skall
dessutom
beaktas hur frågan behandlas i miljöbalken.
När två bestämmelser som är tillämpliga på samma fråga leder till olika resultat
och
bestämmelserna alltså är oförenliga, måste en bedömning göras av vilken
bestämmelse
som skall tillämpas. Av allmänna lagvalsprinciper följer i förevarande fall att
de
detaljerade föreskrifterna om miljöhänsyn i skogsvårdsförfattningarna skall
tillämpas.
Lagrådet har föreslagit att det lagval som skall göras regleras direkt i
lagtexten.
Regeringen gör dock den bedömningen att någon uttrycklig lagreglering inte
behövs,
eftersom den valda metodiken med tillräcklig tydlighet knyter an till allmänt
erkända
lagvalsprinciper.
En tillsynsmyndighet får således inte med stöd av miljöbalkens allmänna
hänsynsregler
meddela förelägganden om bredden på skyddszoner med träd och buskar som lämnas
kvar
mot vattendrag, eftersom bestämmelser om sådana skyddszoner finns i
Skogsstyrelsens
föreskrifter. Däremot kan med stöd av miljöbalken krav ställas på t.ex.
kemikaliehantering, eftersom sådan hantering inte regleras i
skogsvårdsförfattningarna. En
lagvalsprövning leder nämligen till bedömningen att om en fråga om miljöhänsyn
är
oreglerad i skogsvårdsförfattningarna kan miljöbalkens hänsynsregler läggas till
grund för
ingripanden.
Miljöbalkens hänsynsregel om försiktighetsmått (2 kap. 3 §) blir således
tillämplig i de
frågor som inte är särskilt reglerade i skogsvårdsförfattningarna. Detsamma
gäller i
princip lokaliseringsregeln (2 kap. 4 §). I fråga om denna regel finns det dock
naturliga
begränsningar i samband med skogsbruk. Möjligheten till alternativ lokalisering
är
naturligtvis av betydelse vid bedömningen av om en plats kan godtas (prop.
1997/98:45,
del 1, s. 219). Andra hänsynsregler i miljöbalken kommer att gälla så gott som
utan
inskränkning, eftersom inga eller endast få föreskrifter på området finns i
skogsvårdsförfattningarna. Detta gäller t.ex. kravet på kunskap (2 kap. 2 §) och

produktvalsprincipen (2 kap. 6 §). I likhet med vad som skall gälla för 12 kap.
6 § MB
kommer skogsvårdsstyrelsen att vara tillsynsmyndighet inom det område som
regleras i
skogsvårdsförfattningarna, även om ingripandet stöder sig på de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. MB.
Någon begränsning av möjligheten att ställa krav bör inte gälla i fråga om
föreläggande
och förbud i samband med anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § MB. Detta
överensstämmer med vad som gäller i dag (jfr Skogsstyrelsens cirkulär om samråd
enligt
20 § naturvårdslagen, C nr 13, LA 21.01). Av intresse i sammanhanget är att rätt
till
ersättning föreligger om ett sådant föreläggande eller förbud enligt 31 kap. 4 §
MB medför
att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.
Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall
tillämpas vid
tillståndsprövning och i frågor om ersättning enligt skogsvårdslagen.

1 Balken omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1983:657.
3 Senaste lydelse 1992:1209.
4 Senaste lydelse 1997:617.
1 Prop. 1997/98:45.
1 Senaste lydelse 1983:649.
2 Senaste lydelse 1983:649.
1 Senaste lydelse 1997:851.
1 Lagen omtryckt 1983:1010.
2 Senaste lydelse 1993:1417.
1 Senaste lydelse 1990:651.
1 Lagen omtryckt 1986:166.
2 Senaste lydelse 1988:1572.
1 Senaste lydelse 1994:1633.
2 Senaste lydelse 1983:653
3 Senaste lydelse 1983:653.
4 Senaste lydelse 1983:653.
5 Senaste lydelse 1983:653.
6 Senaste lydelse 1983:653.
7 Senaste lydelse 1983:653.
8 Senaste lydelse 1983:653
9 Senaste lydelse 1983:653.
10 Senaste lydelse 1983:653.
11 Senaste lydelse 1983:653.
12 Senaste lydelse 1983:653.
13 Senaste lydelse 1983:653.
1 Senaste lydelse 1991:49.
2 Senaste lydelse 1992:1145.
3 Senaste lydelse 1992:1145.
4 Senaste lydelse 1992:1145.
1 Lagen omtryckt 1976:842.
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1997:339.
3 Senaste lydelse 1995:1394.
4 Senaste lydelse 1995:1394.
5 Senaste lydelse 1995:1394.
1 Lagen omtryckt 1987:459.
2 Senaste lydelse 1987:745.
3 Senaste lydelse 1992:1652.
4 Senaste lydelse 1992:1652.
5 Senaste lydelse 1995:1695.
1 Senaste lydelse 1997:340.
1 Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1997:341.
1 Lagen omtryckt 1987:128.
2 Senaste lydelse 1995:1406.
1 Senaste lydelse 1983:661.
2 Senaste lydelse 1983:661.
3 Senaste lydelse 1983:661.
1 Senaste lydelse 1994:1044.
1 Senaste lydelse 1983:663.
2 Senaste lydelse 1983:663.
3 Senaste lydelse 1983:663.
4 Senaste lydelse 1983:663.
1 Senaste lydelse 1991:653.
1 Senaste lydelse 1987:143.
2 Senaste lydelse 1982:486.
1 Lagen omtryckt 1993:553.
2 Senaste lydelse 1997:1241.
1 Senaste lydelse 1997:451.
2 Senaste lydelse 1994:1909.
1 Senaste lydelse 1990:1134.
1 Lagen omtryckt 1983:463.
1 Senaste lydelse 1997:491.
1 Senaste lydelse 1991:652.
1 Lagen omtryckt 1992:1536.
1 Lagen omtryckt 1995:617.
1 Senaste lydelse 1987:164.
2 Senaste lydelse 1987:164.
3 Senaste lydelse 1993:689.
4 Senaste lydelse 1991:870.
1 Lagen omtryckt 1992:948.
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Senaste lydelse 1995:1197.
3 Senaste lydelse 1995:1197.
4 Senaste lydelse 1995:1197.
5 Senaste lydelse 1995:1197.
6 Senaste lydelse 1995:1197.
7 Senaste lydelse 1996:1315.
8 Senaste lydelse 1995:1197.
9 Senaste lydelse 1995:1197.
10 Senaste lydelse 1995:1197.
1 Senaste lydelse 1994:1819.
1 Senaste lydelse 1992:1546.
2 Senaste lydelse 1992:1546.
3 Senaste lydelse 1991:1706.
4 Senaste lydelse 1995:69.
1 Senaste lydelse 1993:1626.
1 Senaste lydelse 1997:302.
1 Senaste lydelse 1991:1891.
2 Senaste lydelse 1993:690.
3 Senaste lydelse 1993:690.
1 Senaste lydelse 1993:1323.
2 Senaste lydelse 1997:644.
1 Senaste lydelse 1994:327.
1 Senaste lydelse 1997:858.
365

147

1

365

243

148