Regeringens proposition
1997/98:7

Vårdnad, boende och umgänge

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 30 oktober 1997

Lena Hjelm-Wallén

Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till ändringar i föräldrabalkens bestämmel-
ser om vårdnad m.m. Förslagen syftar till att betona vikten av sam-
förståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning
som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge m.m.
skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg för ökad
användning av gemensam vårdnad.
För att betona principen om barnets bästa föreslås en övergripande be-
stämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid av-
görande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande
bestämmelse föreslås bli införd i det kapitel i föräldrabalken som handlar
om verkställighet av domstols avgöranden om vårdnad m.m.
Det föreslås att föräldrar som är överens skall kunna reglera frågor om
vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av social-
nämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden skall gälla och
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.
Gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även om en av föräld-
rarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning skall dock vara att
gemensam vårdnad är bäst för barnet. I anslutning härtill föreslås att
domstol skall kunna besluta om umgänge också i de fall där föräldrarna har
gemensam vårdnad om barnet och att domstol vid gemensam vårdnad skall
kunna avgöra vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med.
I propositionen föreslås en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt
till
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Båda
föräldrarna får ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses.
En särskild bestämmelse föreslås för de resekostnader som kan uppstå i
samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än
barnet. Den förälder som barnet bor hos skall enligt förslaget ta del i
kostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.
Vidare föreslås att rätten till s.k. umgängesavdrag vid betalning av
underhållsbidrag vidgas. De förbättrade avdragsmöjligheterna föreslås
gälla även vid återbetalningsskyldighet enligt lagen (1996:1030) om
underhållsstöd. Syftet med lagändringen är att uppmuntra vardagsum-
gänge.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1998.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 6

2 Lagtext 7
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 7
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 21
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap 23
2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650)
om medling mellan samlevande 24
2.5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) 25
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030)
om underhållsstöd 27

3 Ärendet och dess beredning 28

4 Gällande ordning 30

5 Allmänna utgångspunkter 34

6 Terminologiska frågor 37

7 Samarbetssamtal 38
7.1 Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet
och kvalitet 38
7.2 Samarbetssamtalen lyfts fram i föräldrabalken 43

8 Barnets bästa 46

9 Gemensam vårdnad 48
9.1 Gemensam vårdnad mot en förälders vilja 48
9.2 Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar 52

10 Utövande av vårdnaden 53

11 Barnets boende 55

12 Umgänge och annan kontakt 59
12.1 Barnets rätt till umgänge 59
12.2 Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad 62
12.3 Individuellt anpassat umgänge 63
12.4 Annan kontakt än umgänge 64
12.5 Umgängesavdrag 65
12.6 Resekostnader 68
12.7 Kontaktperson vid umgänge 75

13 Upplysningar om barnet 76

14 Tillstånd till utlandsvistelse 78

15 Avtal om vårdnad m.m. 80

16 Utredning om vårdnad, boende eller umgänge 89

17 Familjedomstolar m.m. 92

18 Sekretess vid samarbetssamtal 93
18.1 Gällande bestämmelser om sekretess 93
18.2 Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal? 94
18.3 Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgivningen 95
18.4 Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal? 96

19 Medling mellan samlevande 97
19.1 Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande 97
19.2 Lagen bör upphävas 98

20 Barnets bästa i mål om verkställighet 99

21 Ikraftträdande 100

22 Kostnadseffekter m.m. 101

23 Författningskommentar 103
23.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 103
23.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 129
23.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap 131
23.4 Förslaget till lag om ändring i
socialtjänstlagen
(1980:620) 131
23.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd 133

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Vårdnad,
boende och umgänge, SOU 1995:79 135
Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 140
Bilaga 3 Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport,
Ds 1995:2 160
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till
betänkandet SOU 1995:79 och departements-
promemorian Ds 1995:2 162
Bilaga 5 Sammanfattning av här aktuella delar av
betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott,
SOU 1995:26 163
Bilaga 6 Betänkandets lagförslag i här aktuella delar 164
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till
betänkandet SOU 1995:26 166
Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna beträffande
lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande 167
Bilaga 9 6 kap. föräldrabalken i dess lydelse efter här
föreslagna lagändringar 168
Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag 176
Bilaga 11 Lagrådets yttrande 197

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
30 oktober 1997 201

Fel! Okänt växelargument. Förslag till
riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande,
5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Fel! Okänt växelargument. Lagtext
2.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 5 7, 10, 14, 15, 17 och 18 22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§,
20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och 21 kap.
samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda Förfarandet i mål

och ärenden om vårdnad m.m. ,
dels att det i balken skall införas sju nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 2 b,

14 a, 15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny rubrik
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
Om vårdnad och umgänge

Om vårdnad, boende och um-
gänge

2 a §
Barnets bästa skall komma i
främsta rummet vid avgörande
enligt detta kapitel av alla frågor
som rör vårdnad, boende och
umgänge.
Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall det
fästas avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.
Risken för att barnet utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort
eller hålls kvar eller annars far
illa skall beaktas.

2 b §
Vid avgörande enligt detta
kapitel av frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge
skall hänsyn tas till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder
och mognad.

5 §
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte längre
skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem
och vill någon av dem få ändring
i vårdnaden, skall rätten efter
vad som är bäst för barnet
förordna att vårdnaden skall
vara gemensam eller anförtro
vårdnaden åt en av föräldrarna.
Rätten får inte besluta om
gemensam vårdnad, om båda
föräldrarna motsätter sig det.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemen-
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

6 §

Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och vill
någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en
av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av
dem, får de avtala att vårdnaden
skall vara gemensam eller att en
av dem skall ha vårdnaden om
barnet. Avtalet skall gälla, om
det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det enligt
andra stycket.
Har föräldrarna avtalat om
gemensam vårdnad, skall social-
nämnden godkänna avtalet, om
det inte är uppenbart oförenligt
med barnets bästa. Innebär
avtalet att en av föräldrarna
skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

7 §
Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål enligt
5 §.

10 §
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad som
är bäst för barnet. Rätten får
dock inte flytta över vårdnaden
till föräldrarna gemensamt, om
någon av dem motsätter sig
gemensam vårdnad.
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad som
är bäst för barnet. Rätten får inte
flytta över vårdnaden till
föräldrarna gemensamt, om båda
föräldrarna motsätter sig det.
Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

14 §
Om rätten för barn och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med medlare
och andra rådgivande samhälls-
organ.
Om rätten för barn och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med andra råd-
givande samhällsorgan.

Barnets boende

14 a §
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna, får rätten på
talan av en av dem eller båda
besluta vem av föräldrarna
barnet skall bo tillsammans med.
Avgörande skall vara vad som är
bäst för barnet.
Föräldrarna får avtala om
barnets boende. Avtalet skall
gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det.
Avtalet skall godkännas, om det
som har överenskommits är till
barnets bästa.

15 §
Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med
någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses. Vårdnadshavaren
skall, om inte särskilda skäl talar
mot det, lämna sådana upp-
lysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna förälder
i frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på talan
av socialnämnden i frågan om
umgänge efter vad som är bäst
för barnet.
Vid bedömningen av frågor om
umgänge skall rätten ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.
Rätten skall vidare beakta risken
för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs
eller kvarhålls eller annars far
illa.
Barnet skall ha rätt till um-
gänge med en förälder som det
inte bor tillsammans med.
Barnets föräldrar har ett
gemensamt ansvar för att barnets
behov av umgänge med en
förälder som barnet inte bor till-
sammans med så långt möjligt
tillgodoses. Särskilt förordnade
vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med någon annan
som står det särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses.
Om barnet står under vårdnad
av båda föräldrarna och skall
umgås med en förälder som det
inte bor tillsammans med, skall
den andra föräldern lämna
sådana upplysningar om barnet
som kan främja umgänget, om
inte särskilda skäl talar mot det.
Om barnet skall umgås med en
förälder som inte är vårdnads-
havare eller med någon annan
som står barnet särskilt nära,
skall upplysningar enligt första
meningen lämnas av vårdnads-
havaren.

15 a §

Rätten skall besluta om um-
gänge efter vad som är bäst för
barnet. Talan om umgänge får
föras av en förälder som vill
umgås med sitt barn. Om um-
gänge begärs av någon annan,
får talan föras av social-
nämnden.
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av
dem, får de avtala om barnets
umgänge med en förälder som
barnet inte bor tillsammans med.
Avtalet skall gälla, om det är
skriftligt och socialnämnden god-
känner det. Avtalet skall god-
kännas, om det som har överens-
kommits är till barnets bästa.

15 b §
Om barnet bor tillsammans
med endast en förälder, skall den
föräldern ta del i kostnaderna för
de resor som föranleds av
barnets behov av umgänge med
den andra föräldern. Det skall
ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till föräldrarnas ekono-
miska förmåga och övriga om-
ständigheter.
En dom eller ett avtal om
kostnaderna för resor kan
jämkas av rätten för tiden efter
det att talan har väckts, om
ändring i förhållandena föran-
leder det.

17 §
Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även i
samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4 8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.
Frågor om vårdnad, boende
eller umgänge tas upp av rätten i
den ort där barnet har sitt
hemvist. Sådana frågor kan tas
upp även i samband med äkten-
skapsmål. Om det inte finns
någon behörig domstol, tas frå-
gorna upp av Stockholms tings-
rätt.
Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket samt frågor
om boende och umgänge hand-
läggs i den ordning som är före-
skriven för tvistemål. Frågan om
fördelning av resekostnader
enligt 15 b § skall anses som en
del av frågan om umgänge. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.
Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.
I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.
Dom i mål om vårdnad,
boende eller umgänge får med-
delas utan huvudförhandling, om
parterna är överens i saken.

17 a §
Föräldrar kan enligt 12 a
§ socialtjänstlagen (1980:620) få
hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge.
Socialnämnden i den kommun
där barnet är folkbokfört prövar
om ett avtal mellan föräldrarna
enligt 6 §, 14 a § andra stycket
eller 15 a § andra stycket skall
godkännas.
Vid sin prövning av för-
äldrarnas avtal skall social-
nämnden se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4
§ första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan social-
nämnd som har tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
skyldig att lämna sådana upp-
lysningar på begäran av den
socialnämnd som skall pröva
avtalet.
Socialnämndens beslut enligt
andra stycket får inte överklagas.

17 b §
Har en socialnämnd godkänt
ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll
sändas samma dag till
1. skattemyndigheten i det län
där barnet är eller senast har
varit folkbokfört,
2. om avtalet gäller ett barn
som har fyllt 15 år: Centrala
studiestödsnämnden,
3. den allmänna försäkrings-
kassa där vårdnadshavaren är
inskriven eller skulle ha varit
inskriven om vårdnadshavaren
hade uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Innebär avta-
let att föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till den
försäkringskassa där modern är
eller skulle ha varit inskriven.

18 §

I mål om vårdnad eller um-
gänge får rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).
Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga
den utsatta tiden.
Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620)
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller
umgänge får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga
den utsatta tiden.

19 §
Rätten skall se till att frågor om
vårdnad och umgänge blir till-
börligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges tillfälle
att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upp-
lysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om
det behövs ytterligare utredning
får rätten uppdra åt socialnämn-
den eller något annat organ att
utse någon att verkställa sådan.
Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.

Rätten skall se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad, boende eller
umgänge skall socialnämnden
ges tillfälle att lämna upp-
lysningar. Har nämnden tillgång
till upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar.
Om det behövs utredning ut-
över vad som sägs i andra
stycket, får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa
den. Rätten får fastställa riktlinjer
för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att utred-
ningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer utredning skall, om det inte är
olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det
är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut
som har vunnit laga kraft, besluta
om vårdnad eller umgänge. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna får rätten i stället
besluta vem barnet skall bo
tillsammans med. Rätten skall
besluta efter vad som är bäst för
barnet.
Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden
i frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när
målet eller ärendet avgörs.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge får rätten
besluta om vårdnad, boende eller
umgänge för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har
vunnit laga kraft eller föräldrar-
na har träffat ett avtal om frågan
och avtalet har godkänts av
socialnämnden. Rätten skall be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet.
Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden
i frågan. Har rätten meddelat ett
beslut som ännu gäller när målet
eller ärendet skall avgöras, skall
rätten ompröva beslutet.
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

21 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna ifrån
sig barnet. Har vite förelagts i
samband med beslut som avses i
20 § första stycket, kan rätten
förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge kan rätten,
i samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna ifrån
sig barnet. Har vite förelagts i
samband med beslut som avses i
20 § första stycket, kan rätten
förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagande
av domen eller beslutet om
vårdnad eller umgänge.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagande
av domen eller beslutet om
vårdnad, boende eller umgänge.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt föreläggandet.

22 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge gäller i fråga om
rättegångskostnader andra och
tredje styckena i stället för 18
kap. 1 7 §§ rättegångsbalken.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge gäller i
fråga om rättegångskostnader
andra och tredje styckena i stället
för 18 kap. 1 7 §§ rättegångs-
balken.
Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta
om detta även om någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre

rätt.

7 kap.
4 §
Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en sam-
manhängande tid av minst fem
hela dygn, får föräldern vid full-
görande av sin bidragsskyldighet
tillgodoräkna sig ett avdrag för
varje helt dygn av barnets vistelse
med 1/40 av det underhållsbidrag
som räknat för kalendermånad
gäller under tiden för vistelsen.
Sådant avdrag får dock inte göras
på underhållsbidrag som belöper
på senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Föreligger särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot parts bestri-
dande får sådant förordnande
dock inte meddelas för tiden
innan talan har väckts.
Rätt till avdrag föreligger ej i
fall då underhållsbidraget har
fastställts med beaktande av att
den bidragsskyldiga föräldern i
väsentlig mån fullgör sin under-
hållsskyldighet genom att ha
barnet hos sig
Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en sam-
manhängande tid av minst fem
hela dygn eller under en kalen-
dermånad haft barnet hos sig i
minst sex hela dygn, får föräldern
vid fullgörande av sin bidrags-
skyldighet tillgodoräkna sig ett
avdrag för varje helt dygn av
barnets vistelse med 1/40 av det
underhållsbidrag som räknat för
kalendermånad gäller under tiden
för vistelsen. Något sådant
avdrag får dock inte göras på
underhållsbidrag som belöper på
senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.
Om det finns särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot en parts
bestridande får ett sådant
förordnande dock inte meddelas
för tiden innan talan har väckts.
Den bidragsskyldiga föräldern
har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts
med beaktande av att han eller
hon i väsentlig mån fullgör sin
underhållsskyldighet genom att
ha barnet hos sig.

12 §
Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. Sådan
fråga kan väckas även i samband
med mål om fastställande av
faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om barn.

Finns ej behörig domstol enligt
första stycket, upptas målet av
Stockholms tingsrätt.
Talan om underhåll till barn tas
upp av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. En
sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål, mål om vårdna-
den om barn eller mål om barns
boende.
Finns det inte någon behörig
domstol enligt första stycket, tas
målet upp av Stockholms tings-
rätt.

20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.
I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.

21 kap.
Om verkställighet av domar
eller beslut om vårdnad eller
umgänge m.m.

Verkställighet av domar eller
beslut
Om verkställighet av domar,
beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

1 §

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge eller
överlämnande av barn söks hos
länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft och
är det inte särskilt medgivet att
verkställighet ändå får ske, får
länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2 4 §§.
Vid verkställighet skall barnets
bästa komma i främsta rummet.
Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av barn
söks hos länsrätten. Har domen
eller beslutet inte vunnit laga
kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2 4 §§.
Verkställighet av avtal enligt
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket
och 15 a § andra stycket söks hos
länsrätten. Vad som i detta
kapitel föreskrivs om verkställig-
het av dom eller beslut som
vunnit laga kraft gäller även ett
sådant avtal.

3 §
Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.
Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av barn, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte kan
ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.
Är det fråga om dom eller be-
slut om umgänge mellan barnet
och en förälder som inte är
vårdnadshavare, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte kan
ske och barnet har ett särskilt
starkt behov av umgänge med
föräldern.
Är det fråga om en dom eller
ett beslut om vårdnad, boende
eller överlämnande av barn, får
länsrätten besluta om hämtning
av barnet, om verkställighet an-
nars inte kan ske eller om hämt-
ning är nödvändig för att undvika
att barnet lider allvarlig skada.
Är det fråga om en dom eller
ett beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som barnet
inte bor tillsammans med, får
länsrätten besluta om hämtning
av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet har
ett särskilt starkt behov av um-
gänge med föräldern.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt verkställigheten.

6 §
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.

Länsrätten får även i annat fall
vägra verkställighet, om det finns
risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas.
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades eller
socialnämnden godkände för-
äldrarnas avtal, och det av hän-
syn till barnets bästa är påkallat
att frågan om vårdnad, boende
eller umgänge prövas på nytt. En
sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av soci-
alnämnden.
Länsrätten får även i andra fall
vägra verkställighet, om det finns
en risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

14 kap.
5 §
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, barns boende, umgänge
med barn, rätt att bo kvar i
makarnas gemensamma bostad
till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra.
Yrkanden i sådana frågor fram-
ställs i den ansökan genom
vilken talan om äktenskapsskill-
nad väcks. Har sådan talan redan
väckts, får yrkandena framställas
muntligen inför domstolen eller
skriftligen utan särskild
stämning.
I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

7 §
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna
1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,
2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.
I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att
skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.
Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.
Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag till
barns underhåll för tiden till dess
att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga
har avgjorts genom en dom som
har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och, i de fall det
krävs för att avtalet skall gälla,
avtalet har godkänts av social-
nämnden.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap

Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt medbor-
garskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk med-
borgare och har han genom slut-
ligt avgörande av svensk domstol
fått vårdnaden om barnet ensam
eller gemensamt med barnets
moder eller fått vårdnaden
gemensamt med barnets moder
genom registrering hos skatte-
myndighet, förvärvar barnet
svenskt medborgarskap genom
att fadern eller, vid gemensam
vårdnad, föräldrarna hos den
myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler
sin önskan om detta innan barnet
fyllt aderton år. Har barnet fyllt
femton år, fordras barnets sam-
tycke.
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk med-
borgare och har han genom slut-
ligt avgörande av svensk domstol
eller genom ett avtal som
godkänts av socialnämnden fått
vårdnaden om barnet ensam eller
gemensamt med barnets moder
eller fått vårdnaden gemensamt
med barnets moder genom
registrering hos skattemyndighet,
förvärvar barnet svenskt med-
borgarskap genom att fadern
eller, vid gemensam vårdnad,
föräldrarna hos den myndighet
som anges i 11 § första stycket
skriftligen anmäler sin önskan
om detta innan barnet fyllt
aderton år. Har barnet fyllt
femton år, fordras barnets sam-
tycke.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om
medling mellan samlevande

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts
före utgången av mars 1998.

2.5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12, 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets-
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt
i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som kan
finnas sedan ett mål eller ärende
om vårdnad, umgänge eller
adoption har avgjorts.
i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som kan
finnas sedan ett mål eller ärende
om vårdnad, boende, umgänge
eller adoption har avgjorts.

12 a §
Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

Kommunen skall sörja för
1. att föräldrar kan erbjudas
samtal under sakkunnig ledning i
syfte att nå enighet i frågor
rörande vårdnad, boende och
umgänge (samarbetssamtal) samt
2. att föräldrar får hjälp att
träffa avtal enligt 6 kap. 6 §,
14 a § andra stycket eller 15 a §
andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som
begär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.

48 §
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9
§ att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad ut-
redning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 19 § föräldrabalken
beträffande beslut att utse
utredare i mål och ärenden om
vårdnad eller umgänge,
6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket och 15 a § andra stycket
föräldrabalken,
6 kap. 19 § föräldrabalken
beträffande beslut att utse ut-
redare i mål och ärenden om
vårdnad, boende eller umgänge,
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

23 §
Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll
som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot underhålls-
stödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan.
Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får han eller hon
vid fullgörande av sin åter-
betalningsskyldighet tillgodoräk-
nas ett avdrag som försäkrings-
kassan bestämmer enligt vad
som föreskrivs om underhålls-
bidrag i 7 kap. 4 § första stycket
föräldrabalken. Avdrag medges
endast om anmälan om vistelsen
görs till försäkringskassan inom
tre månader från utgången av
den kalendermånad då barnets
vistelse hos den bidragsskyldige
upphörde.

Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, får han
eller hon vid fullgörande av sin
återbetalningsskyldighet tillgodo-
räknas ett avdrag som för-
säkringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket föräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

3 Ärendet och dess beredning

Den 1 mars 1991 trädde nya bestämmelser om vårdnad och umgänge i
kraft (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53, SFS
1990:1526 och 1527). De nya bestämmelserna syftade särskilt till att
bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så stor ut-
sträckning som möjligt skulle kunna komma överens i vårdnads- och
umgängesfrågor.
Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal,
dvs. samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker nå enighet i
frågor rörande vårdnad och umgänge. Enligt de nya reglerna skall
kommunerna sörja för att samarbetssamtal kan erbjudas alla föräldrar.
Vidare får domstolen i mål om vårdnad och umgänge uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal.
Det är i dag endast domstol som kan avgöra vårdnads- och umgänges-
frågor. Utgångspunkten för domstolens prövning är vad som kan antas
vara bäst för barnet. Om föräldrarna är överens i en vårdnads- eller
umgängesfråga, beslutar domstolen i allmänhet i enlighet med föräld-
rarnas överenskommelse.
Domstolsutredningen behandlade i sitt betänkande Domstolarna inför
2000-talet, Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) den
s.k. finländska modellen för att handlägga frågor om vårdnad och
umgänge. Enligt finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa
vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av social-
nämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är gällande och
kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Domstols-
utredningen uttalade att det fanns mycket som talade för att en lösning
baserad på den finländska förebilden skulle vara en framkomlig väg
också i Sverige. Enligt Domstolsutredningen måste ett ställningstagande
emellertid föregås av ytterligare utredning.
Under remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande ut-
talade remissinstanserna stort intresse för den finländska modellen och
några av dem förordade att den skulle utredas vidare.
Även i andra sammanhang har framförts förslag till ändrad hand-
läggningsordning för frågor om vårdnad och umgänge.
I Nordiska rådet lades den 25 november 1992 fram ett medlemsförslag
om uppgörelser utanför domstolarna om barnens framtid vid föräldrarnas
skilsmässa (A 1026/j). Enligt förslagsställarna borde man försöka få
föräldrar att utanför domstolar träffa avtal och uppgörelser om barnens
framtid som tryggar barnens rätt till två föräldrar och barnens och
föräldrarnas livskvalitet. För att uppnå detta ansåg förslagsställarna att
man borde inleda en försöksverksamhet med familjerätter i Norden.
Dessa familjerätter skulle kunna bestå av personer med juridisk, social
och barnpsykologisk kompetens. Föräldrar som tänker separera skulle
vara skyldiga att före separationen vända sig till denna instans, vars
uppgift skulle vara att se till att det kommer till stånd en uppgörelse om
de gemensamma barnens framtid och även om föräldrarnas ekonomiska
förhållanden.
Liknande tankar har framförts också i riksdagen (se bl.a. bet.
1992/93:LU22 och prot. 1992/93:114 s. 116 f.).
Hösten 1993 tillkallades en särskild utredare för att utvärdera 1991 års

reform av föräldrabalkens regler (dir. 1993:120). Utvärderingen skulle
särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal inverkat på
handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Vidare skulle
utredningen överväga om handläggningsreglerna borde ändras.
Utredningen (dåvarande lagmannen Karin Bishop jämte experter och
sekreterare) antog namnet Vårdnadstvistutredningen.
I augusti 1995 överlämnade Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande
Vårdnad, boende och umgänge (SOU 1995:79). Utredningens samman-
fattning av betänkandet finns i bilaga 1. Dess lagförslag finns i bilaga 2.
Frågor om vårdnad och umgänge har även behandlats av Arbets-
gruppen om papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen). I
december 1994 överlämnade Pappagruppen sin slutrapport (Ds 1995:2).
En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. De förslag angående
vårdnad och umgänge som Pappagruppen redovisar i sin slutrapport
behandlas i detta ärende.
Såväl Vårdnadstvistutredningens betänkande som nu aktuella delar av
Pappagruppens slutrapport har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298).
Sommaren 1993 tillkallades efter regeringens bemyndigande en särskild
utredare för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag
m.m. (dir. 1993:82). Utredningen (numera hovrättspresidenten Anna-
Karin Lundin jämte sakkunniga, experter och sekreterare) antog namnet
Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93 (UBU -93). Den
överlämnade i mars 1995 sitt betänkande Underhållsbidrag och bidrags-
förskott (SOU 1995:26). Regeringen tar i detta ärende upp utredningens
förslag om kostnader för umgänge och umgängesresor. En samman-
fattning av betänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga 5 och ut-
redningens lagförslag i de delarna i bilaga 6. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En
remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S95/1686/F).
Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har det
kommit in skrivelser från organisationer och enskilda med synpunkter
och önskemål som anknyter till de frågor som nu kommer att behandlas.
Bl.a. har getts in en framställning om att lagen (1973:650) om medling
mellan samlevande skall upphävas. Framställningen har remissbe-
handlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298).

Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 september 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 11.
Lagrådet har lämnat ett antal synpunkter på utformningen av lag-
förslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art men avser även i
vissa fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets
förslag men på några punkter avstått från detta. Regeringen återkommer i
avsnitten 8, 12.6 och 15 samt i författningskommentaren till Lagrådets
synpunkter.
I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom gjorts några
ändringar som syftar till att förtydliga bestämmelserna. Vidare har vissa
språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4 Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om vårdnad och umgänge finns i
6 kap. föräldrabalken.

Barns grundläggande rättigheter
Barn har enligt föräldrabalken vissa grundläggande rättigheter. De har
rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas
med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande behandling (6 kap. 1 §).
I rätten till omvårdnad ingår inte endast rätten för barnet att få sina
materiella behov tillfredsställda. Minst lika viktigt är det som kan
hänföras till barnets psykiska och sociala behov. I barnets rätt till
trygghet ligger bl.a. att få leva under stabila förhållanden och att ha
någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att barnet får känna att
det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina
inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av
föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta
gränser för sitt handlande och att ta ansvar.
Barnets rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart
innebär att hänsyn och respekt skall visas barnet i fråga om de
individuella egenskaper och de särdrag som barnet har. Barnet har med
stigande ålder rätt till ett allt starkare integritetsskydd.
Uppräkningen av barnets grundläggande rättigheter kan få betydelse
vid tvister om vårdnaden om eller umgänge med ett barn på så sätt att
domstolen bör välja den lösning som kan antas bäst främja att de angivna
rättigheterna blir tillgodosedda (se prop. 1981/82:168 s. 22).

Vårdnad om barn
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga
förhållanden och skall se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en
god fostran. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. För att hindra att barnet orsakar skada för
någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står under uppsikt
eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (6 kap. 2 § andra stycket).
Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 §).
Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, skall de utöva
sina skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans. Är en
vårdnadshavare förhindrad att delta i ett beslut rörande vårdnaden,
bestämmer den andra vårdnadshavaren ensam, om inte beslutet utan
nackdel kan skjutas upp. Han eller hon får emellertid inte ensam fatta
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver det (6 kap. 13 §).
Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller arton år eller
gifter
sig innan dess (6 kap. 2 § första stycket). Många av de befogenheter som
tillkommer vårdnadshavaren är dock till sin natur sådana att de upphör att
gälla innan barnet har fyllt 18 år. Med stigande ålder skall allt större
hänsyn tas till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 §).

Vårdnadshavare
Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa
är gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir
modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med
varandra, får de därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet
(6 kap. 3 § första stycket).
Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna, kan föräldrarna
gemensamt ansöka hos domstol om att få gemensam vårdnad. Domstolen
förordnar då i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan få gemensam
vårdnad också genom en registrering hos skattemyndigheten efter
gemensam anmälan, antingen till socialnämnden i samband med att
nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse, eller till skattemyndig-
heten under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte har
meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare
(6 kap. 4 §).
Döms det till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, står barnet även
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma
vårdnaden upplöses (6 kap. 3 § andra stycket).
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem
att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall domstolen efter vad
som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Om den
förälder som har begärt att den gemensamma vårdnaden skall upplösas
inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, skall domstolen låta den
gemensamma vårdnaden bestå, om detta är bäst för barnet (6 kap. 5 §
första stycket).
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen utan yrkande upplösa den
gemensamma vårdnaden, om sådan vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa (6 kap. 5 § andra stycket).
Är endast en av föräldrarna vårdnadshavare för barnet och vill någon
av föräldrarna att vårdnaden skall ändras, skall domstolen efter vad som
är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt den andra föräldern, om den
föräldern vill att vårdnaden flyttas över till honom eller henne, eller, om
en av föräldrarna begär gemensam vårdnad och den andra föräldern inte
motsätter sig det, förordna att föräldrarna i fortsättningen skall utöva
vårdnaden gemensamt (6 kap. 6 §).
Om en förälder vid utövandet av vårdnaden brister i omsorgen om
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall domstolen frånta den försumliga föräldern vårdnaden
(6 kap. 7 §). Detta kan bli fallet när barnet har tagits om hand med stöd
av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem
än föräldrahemmet ett s.k. familjehem och är det uppenbart bäst för
barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över
till den eller dem som har tagit emot barnet eller till någon av dem, skall
domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade
vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet (6 kap. 8 §).
Särskilda regler om förordnande av vårdnadshavare finns också i
händelse av den ena eller båda föräldrarnas död. Om båda föräldrarna har
vårdnaden om barnet och en av dem dör, blir den efterlevande
automatiskt ensam vårdnadshavare. Om barnet står under vårdnad av
endast en av föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på
ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 §).
När en domstol avgör frågor om vårdnad skall domstolens ställnings-
tagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet. Föräldrabalkens
bestämmelser om vårdnad bygger på uppfattningen att barnet har behov
av nära och goda relationer till bägge föräldrarna. Bestämmelserna inne-
bär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mer lämpad
som vårdnadshavare än den andra. Behovet av kontakt kan självfallet
variera under åren (se NJA 1989 s. 335).
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall domstolen fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna (6 kap. 6 a §). I de fall då vårdnaden om ett barn skall
anförtros åt en av föräldrarna, är utgångspunkten i föräldrabalken och i
Högsta domstolens praxis att den av föräldrarna skall anförtros vårdnaden
som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och
den andra föräldern, se prop. 1990/91:8 s. 61 samt t.ex. NJA 1986 s.
338, NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666. De nu nämnda rättsfallen
behandlar också en annan omständighet som är av betydelse vid
domstolens ställningstagande till frågan om vem av föräldrarna som skall
tillerkännas vårdnaden, nämligen vilken inverkan ett byte av hemmiljö
skulle få för barnet. Ytterligare ett rättsfall som berör betydelsen av att
barnet flyttas från den miljö som det har vistats i under lång tid är NJA
1992 s. 93.
Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall domstolen ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 10 d §).

Umgänge
Frågor om umgänge behandlas i 6 kap. 15 §. Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära så
långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är, om inte särskilda skäl
talar däremot, skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget. Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge
som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar
domstolen i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.
Motsätter sig vårdnadshavaren det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, t.ex. en farförälder eller en morförälder, beslutar
domstolen på talan av socialnämnden efter vad som är bäst för barnet.
Vid sin bedömning av frågor om umgänge skall domstolen ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Domstolen
skall vidare beakta risken för att barnet i samband med umgänget utsätts
för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

Umgängeskostnader och kostnader för umgängesresor
De grundläggande bestämmelserna om underhållsbidrag finns i 7 kap.
föräldrabalken.
En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn är som
regel skyldig att betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 2 §). När
barnet vistas hos den bidragsskyldiga föräldern har den föräldern vissa
kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som föräldern kan vara
skyldig att betala. Samtidigt har den förälder som barnet bor tillsammans
med minskade kostnader för barnet.
En bidragsskyldig förälder som har haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst fem hela dygn får göra ett visst avdrag på
det underhållsbidrag som han eller hon skall betala. För varje helt dygn
av barnets vistelse är avdraget 1/40 av det månatliga underhållsbidraget.
Om det föreligger särskilda skäl får domstol förordna om andra villkor
för avdragsrätten (7 kap. 4 §).
Det föreligger inte någon rätt till avdrag, om det redan då under-
hållsbidraget fastställdes togs hänsyn till att den bidragsskyldiga föräldern
i väsentlig mån fullgjorde sin underhållsskyldighet genom att ha barnet
hos sig (7 kap. 4 § tredje stycket).
Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort
än barnet, kan särskilda kostnader uppkomma. Det kan t.ex. vara fråga
om resekostnader för barnet eller någon av föräldrarna.
Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för-
äldrarnas inbördes ansvar för sådana kostnader. I rättspraxis har rese-
kostnader i samband med umgänge beaktats när underhållsbidraget
bestämts. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 1990 s. 219
uttalat att föreskrifter som en domstol meddelar rörande umgänget i
undantagsfall kan innefatta angivande av på vilken plats umgänget skall
påbörjas och avslutas samt hur resekostnader och andra utgifter i
samband med utövandet av umgänget skall fördelas mellan vård-
nadshavaren och den andra föräldern.
Resekostnader har i praxis ansetts kunna berättiga till bistånd enligt 6
§
socialtjänstlagen (se RÅ 84 2:6, RÅ 1987 ref. 109 och RÅ 1994 ref. 81).

Handläggning m.m.
När det krävs domstolsprövning av frågor om vårdnad och umgänge
anhängiggörs sådana frågor antingen genom att en förälder väcker talan
mot den andra föräldern eller, om föräldrarna är överens, genom att de
ger in en gemensam ansökan till domstolen (6 kap. 17 § andra stycket).
Mål om vårdnad och umgänge är indispositiva. Det innebär bl.a. att
domstolen skall se till att frågorna blir tillbörligt utredda och att
domstolen i varje enskilt fall skall göra en prövning av vad som är bäst
för barnet.
I mål om vårdnad eller umgänge får domstolen uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i
syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal).
Innan domstolen avgör ett mål om vårdnad eller umgänge skall social-
nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Om det behövs ytterligare
utredning får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ
att utse någon att verkställa sådan utredning. Den som gör utredningen
skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och
redovisa den för domstolen. Barnet får höras inför domstolen, om sär-
skilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada
av att höras (6 kap. 19 §). Bestämmelsen tillämpas synnerligen restriktivt
av domstolarna. Barnets vilja får i allmänhet komma fram genom
vårdnads- eller umgängesutredningen.
I ett mål om vårdnad eller umgänge får domstolen besluta
interimistiskt, dvs. för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft. Står barnet under vårdnad
av båda föräldrarna, får domstolen interimistiskt besluta vem barnet skall
bo tillsammans med (6 kap. 20 §).
Särskilda regler om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande
vårdnad eller umgänge finns i 21 kap. föräldrabalken.

5 Allmänna utgångspunkter
Det råder numera allmän enighet om att barnets bästa skall stå i centrum
vid lagstiftning som nära berör barn. Det gäller både de familjerättsliga
och de socialrättsliga regelsystemen. Samma grundsyn kommer till
uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989 (barn-
konventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets bästa skall komma i
främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Frågor om vårdnad och umgänge skall avgöras efter vad som är bäst
för barnet. Bedömningen av vad som i ett enskilt fall är bäst för ett barn
kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av omstän-
digheterna i det särskilda fallet. För att barnets bästa skall kunna till-
godoses måste regelsystemet ge de rättstillämpande myndigheterna det
utrymme som behövs för att de skall kunna beakta de individuella för-
hållandena och välja den lösning som bäst svarar mot behovet i det
enskilda fallet.
Av avgörande betydelse för att barn skall få växa upp under trygga och
goda förhållanden är att föräldrar och andra fostrare handlar i en anda av
omtanke om barnet och låter barnets rättmätiga behov gå före det egna
intresset. Föräldrarna står under olika perioder i barnets utveckling
barnet olika nära och fyller olika behov. De måste respektera att barnet
känner lojalitet och samhörighet med dem båda även om de är i konflikt
med varandra. Barnet skall inte behöva välja sida och ta ansvar i
föräldrarnas konflikter i samband med separation eller skilsmässa, men
det skall inte heller lämnas okunnigt om föräldrarnas beslut. Barnets egen
uppfattning och egna önskemål skall tillmätas betydelse i förhållande till
dess ålder och mognad. Detta har tydligt markerats genom de ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge som trädde i
kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr.
1995/96:35).
Det är också viktigt att hålla i minnet att vårdnaden om barn inte har
med rättvisa mellan föräldrarna att göra och att beslut i vårdnadsfrågan
inte är belöning eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot
varandra.
Av betydelse är vidare att de bidragssystem som finns är så
konstruerade att de inte hindrar eller försvårar för föräldrarna att träffa
den överenskommelse som är bäst för barnet. Här kan nämnas att det
stöd till barn till särlevande föräldrar (underhållsstöd) som utgår sedan
den 1 februari 1997 till skillnad från det tidigare bidragsförskottet även
omfattar barn som bor växelvis hos föräldrarna (prop. 1995/96:208, bet.
1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21).
Ett barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar
även om föräldrarna bor isär. Föräldrabalkens regler bygger på den
uppfattningen. Det råder stor enighet om att gemensam vårdnad i de
flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad. Gemensam vårdnad är
ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning
av barnets intressen och möjligheterna till gemensam vårdnad har
successivt utvidgats. Det finns goda skäl att nu fortsätta på den inslagna
vägen och överväga om möjligheterna till gemensam vårdnad bör
utvidgas ytterligare. Målet bör vara att föräldrarna har gemensam
vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet.
Det är angeläget att regelsystemet i övrigt utformas så att det inte
hindrar eller försvårar för särlevande föräldrar att ha gemensam vårdnad
om sitt barn. En central fråga i det sammanhanget är möjligheterna till
tvistlösning i frågor som inryms i vårdnaden, t.ex. beträffande barnets
boende och umgänge med barnet.
Frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar har
diskuterats i flera sammanhang och under lång tid. Såväl Vårdnadstvist-
utredningen som regeringens Pappagrupp tar upp frågan. Regeringen
avser inte att nu lägga fram något förslag om automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar. Även när det gäller ogifta föräldrar är ett
gemensamt rättsligt ansvar för barnet emellertid en naturlig utgångs-
punkt. Enligt regeringens mening finns det därför goda skäl att närmare
undersöka om det är möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till
huvudprincip även för dessa föräldrar och hur en sådan reglering i så fall
kan utformas. Frågan bereds vidare i Justitiedepartementet (se avsnitt
9.2).
Oavsett vårdnadsform är det normalt så att barnet bor hos en av
föräldrarna, om de lever isär. Barnet har då ett behov av att umgås med
den förälder som det inte bor tillsammans med. Barnet behöver ett
regelbundet, konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den
föräldern. Många gånger är det värdefullt för barnet att få träffa
föräldern ofta och i vardagssituationer. Regelsystemet bör därför vara så
konstruerat att det inte försvårar ett vardagsumgänge.
Det är viktigt att betona att båda föräldrarna har ett ansvar för att
barnets behov av umgänge tillgodoses. Det är i dag inte ovanligt att den
förälder som barnet skall umgås med bor på en annan ort än barnet.
Umgänget kan i sådana fall vara förenat med särskilda kostnader, t.ex.
resekostnader. Kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet från
att umgås med den särlevande föräldern i önskvärd omfattning. Även när
det gäller resekostnader m.m. bör föräldrarnas gemensamma ansvar för
sitt barn slå igenom.
Det är självklart att barnets möjligheter till en nära och god kontakt
med båda föräldrarna underlättas om föräldrarna kan samarbeta i frågor
som rör barnet. Det ligger också i sakens natur att förutsättningarna för
ett sådant samarbete är bättre, om föräldrarna själva kan komma överens
i frågor som rör barnet än om avgörandet måste överlämnas till domstol.
En tvist kan dessutom lätt bli mer konfliktfylld när föräldrarna uppträder
i domstol än den annars skulle vara.
Den reform av reglerna om vårdnad m.m. som genomfördes år 1991
syftade särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna
själva i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna komma överens i
frågor som rör barnet. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på
samarbetssamtal. Reformen har verkat i önskad riktning. Den utvärdering
som Vårdnadstvistutredningen gjort visar att samarbetssamtal är ett bra
instrument för att lösa konflikter. Om föräldrarna på ett tidigt stadium får
tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig ledning, är
utsikterna goda att en överenskommelse kan nås.
Det är mot den angivna bakgrunden naturligt att nu gå vidare med
inriktningen att frågor om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning
skall hanteras utanför domstolarna. Härigenom skapas bättre förut-
sättningar för samförståndslösningar. Samtidigt kan en sådan inriktning
medföra en avlastning för domstolarna.

6 Terminologiska frågor
Regeringens bedömning: Termerna vårdnad, umgänge och sam-
arbetssamtal bör behållas.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med
regeringens (se betänkandet s. 69 f.).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom två instämmer i
utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning.

Skälen för regeringens bedömning

Vårdnad
Vårdnadstvistutredningen diskuterar om termen vårdnad bör ersättas med
ordet föräldraansvar. En tanke med detta skulle vara att föräldrarnas
ansvar för sitt barn skulle komma till tydligare uttryck i lagen och att
man skulle komma ifrån den sammanblandning mellan den juridiska
vårdnaden och den faktiska vården om barnet som ibland förekommer.
Som utredningen framhåller har även termen föräldraansvar nackdelar.
En sådan nackdel är att även en förälder som aldrig haft eller som
fråntagits den rättsliga vårdnaden om sitt barn har ett ansvar för barnet
både i rättslig och i moralisk mening. Den som blir fråntagen sitt
föräldraansvar skulle sannolikt i än högre grad uppleva sig definitivt skild
från sitt barn än i dag när saken avser vårdnad . Ett byte av term skulle
därför i många fall motverka syftet att betona föräldrarnas ansvar för sina
barn.
Ett annat skäl mot att byta ut termen vårdnad mot ordet föräldraansvar
är att den juridiska innebörden av ordet föräldraansvar skulle bli snävare
än den betydelse ordet har i allmänt språkbruk. I de fall det juridiska an-
svaret för barnets person anförtros åt någon annan än en förälder är
termen föräldraansvar dessutom motsägelsefull.
I engelskan används visserligen ett berepp som närmast kan översättas
med föräldraansvar, nämligen parental responsibility . Detta begrepp
har emellertid ett mera vidsträckt innehåll än det svenska begreppet vård-
nad, som på engelska närmast motsvaras av custody .
Den missuppfattning som ibland förekommer när det gäller betydelsen
av begreppet vårdnad går till stor del att komma till rätta med genom
information.
Samtliga remissinstanser utom en godtar bedömningen att termen
vårdnad bör behållas. Regeringen har samma uppfattning.

Umgänge
När det gäller termen umgänge har kritiken främst riktats mot att
uttrycket umgängesrätt ofta används och uppfattas så att det rör sig om en
rätt för en förälder att umgås med barnet. En remissinstans anför att
ordet umgänge för tankarna till sexualbrott mot barn och föreslår att
ordet ersätts med termen vistelse . Även ordet samvaro har
föreslagits.
Uttrycket sexuellt umgänge förekommer visserligen inom straff-
rätten. Regeringen har emellertid svårt att se att uttrycket umgänge
skulle kunna misstolkas på det sätt som hävdats. Tillräckliga skäl att av
den anledningen införa en ny term finns därför inte. Vad gäller kritiken i
övrigt har under senare år tydligt betonats att det är fråga om barnets rätt
till umgänge. Detta betonas ytterligare genom de förslag som läggs fram
här (se avsnitt 12.1). Härtill kommer att ett inarbetat uttryck inte bör
överges i lagen utan starka skäl. Mot den angivna bakgrunden instämmer
regeringen i utredningens bedömning att termen umgänge bör
behållas.

Samarbetssamtal
Såvitt gäller samarbetssamtal har kritiken huvudsakligen tagit sikte på att
det talas om samarbete mellan föräldrar som kanske aldrig tidigare
samarbetat om barnet. Från kritikerna har även framförts att många
människor tror att samarbetssamtal är någon form av familjerådgivning,
varför samtalen borde kallas föräldrasamtal så att det därigenom
markeras att det är föräldrarollen som skall diskuteras. En remissinstans
tar upp just detta problem och föreslår att termen samarbetssamtal ersätta
med ordet vårdnadssamtal.
Regeringen delar utredningens uppfattning att samarbetssamtal är en
bra term. Den ger klart uttryck för avsikten med samtalen och tydliggör
att föräldrarna har en skyldighet att i barnets intresse försöka komma
fram till en överenskommelse.

7 Samarbetssamtal
7.1 Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och
kvalitet
Regeringens bedömning: Åtgärder bör vidtas för att öka
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för att
information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till
berörda föräldrar bör vila på Socialstyrelsen. Det bör också vara
Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för samarbetssamtal
och överväga hur barn skall informeras och få möjlighet att komma
till tals vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet behöver inte göras.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens (se betänkandet s. 56 f.).
Pappagruppens förslag: Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och
familjesamtal med både manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande
(se promemorian s. 12 och s. 113).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads-
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett flertal
remissinstanser betonar vikten av att barnets åsikter kommer fram och
beaktas i samarbetssamtalen. Till dem hör Barnombudsmannen (BO),
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Rädda Barnens riksförbund och
Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället. Riksorganisationen för kvinno-
jourer i Sverige anser att samarbetssamtal inte skall användas i de fall där
våld eller övergrepp förekommit. Ensamstående Mammors Rättigheter I
Samhället och Bortrövade Barns Förening framför liknande synpunkter.
Rädda Barnens riksförbund och UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening
(UFR) framhåller fördelarna med en ordning med två samtalsledare, en
man och en kvinna. Rädda Barnens riksförbund anför att föräldrarnas
uppfattning i frågan om antalet samtalsledare bör beaktas. Förbundet
anser att en huvudregel beträffande antalet samtalsledare bör ges för s.k.
remissärenden och de fall där föräldrarna inte kan enas. Tjänstemän vid
familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner framhåller att det
finns stora möjligheter för familjerättssektionerna att medverka till att
även föräldrar med utländsk bakgrund kan enas i frågor som rör barnet.
Bakgrund: Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig
ledning i syfte att föräldrarna skall nå enighet i frågor om vårdnad och
umgänge. Samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och
umgängestvister introducerades i början av 1970-talet. Sedan den 1 mars
1991 är kommunerna skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till
samarbetssamtal (12 a § socialtjänstlagen). I mål om vårdnad och um-
gänge får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att nå enighet mellan
föräldrarna (6 kap. 18 § föräldrabalken).
Skälen för regeringens bedömning: Vårdnadstvistutredningen har
undersökt hur bestämmelserna om samarbetssamtal tillämpas i praktiken.
En sammanfattande redovisning av resultaten finns i betänkandet
(s. 59 f.).
Utvärderingen visar att antalet samarbetssamtal har mer än fördubblats
mellan år 1986 och år 1993. Samtalen har lett till att föräldrarna i allt
större omfattning kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge.
Särskilt samarbetssamtal före ett domstolsförfarande ger bra resultat med
liten resursåtgång.

Information om samtalen
Av Vårdnadstvistutredningens redovisning framgår att samarbetssamtalen
är ojämnt fördelade över landet. Små och medelstora kommuner har flest
samarbetssamtal i förhållande till antalet invånare. En förklaring till detta
kan vara att närheten till service underlättar informationsspridning. Som
utredningen anför är det viktigt att information om möjligheterna till
samarbetssamtal finns tillgänglig och sprids bland berörda föräldrar. Det
bör ankomma på Socialstyrelsen att utarbeta informationsmaterial om
den service kommunerna ger genom samarbetssamtalen. Särskilt bör
uppmärksammas att många invandrare har behov av information på sitt
eget modersmål.

Samarbetssamtal efter initiativ av domstol
Även i de fall där samarbetssamtal genomförs efter förordnande av
domstol (s.k. remissärenden) leder samtalen enligt den undersökning som
Vårdnadstvistutredningen genomfört ofta till att föräldrarna enas. Här
finns emellertid särskilda problem att beakta. Enligt utredningen är
remissärendena i dag svårare än tidigare. Det förekommer oftare
anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m., och i många
ärenden har en av föräldrarna eller båda utländsk bakgrund. Dessa
förhållanden talar enligt utredningen för att domstolarna iakttar en viss
återhållsamhet med att förordna om samarbetssamtal. Om inga särskilda
skäl framkommer bör domstolen, enligt Vårdnadstvistutredningen, i
allmänhet inte förordna om samtal i dessa situationer.
En domstols möjlighet att förordna om samarbetssamtal förutsätter inte,
och bör enligt regeringens mening inte heller i framtiden förutsätta,
samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten bör alltjämt vara att ett
förordnande om samarbetssamtal meddelas så snart det kan antas tjäna
något syfte (se prop. 1990/91:8 s. 30).
I vissa situationer kan det dock vara olämpligt att förordna om
samarbetssamtal. Så kan vara fallet om en av föräldrarna misshandlat
eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andra föräldern. De
risker som samarbetssamtalen i det enskilda fallet kan innebära tas upp i
bl.a. Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60).
Kommissionen pekar på att en misshandlad kvinna löper stor risk att
utsättas för ytterligare våld, om hon tillsammans med mannen deltar i
familjerådgivning. Vidare framhåller kommissionen att familjerådgivning
kan leda till att våldet från mannens sida trappas upp. Samarbetssamtalen
liknar familjerådgivningen, och som kommissionen påpekar har det i
olika sammanhang manats till stor försiktighet även i fråga om
samarbetssamtal när det finns misstankar om misshandel.
Det har inte framkommit något som tyder på att domstolarna i dag
skulle negligera de risker som i vissa fall kan vara förenade med
samtalen. Mot bakgrund av den uppmärksamhet som problemet fått kan
det i alla händelser förväntas att domstolarna fortsättningsvis tar all
hänsyn till möjliga risker med samtalen. Härtill kommer att det även i
vissa fall där övergrepp förekommit kan vara bra om föräldrarna kan
mötas och under sakkunnig ledning ges tillfälle att diskutera igenom
barnets situation. Regeringen anser därför att det inte bör införas någon
inskränkning i domstolarnas befogenheter att förordna om samarbets-
samtal. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda
fallet om domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal eller inte. Det är
emellertid viktigt att domstolarna och socialtjänsten är medvetna om och
observanta på att det kan finnas våld med i bilden.
Samarbetssamtal när det förekommit misshandel eller andra övergrepp
ställer givetvis stora krav såväl på föräldrarna som på samtalsledarna.
Som anfördes när möjligheten för domstol att ta initiativ till samarbets-
samtal infördes är det mycket viktigt att den som leder samtalen är lyhörd
för båda föräldrarnas erfarenheter och synpunkter och kan det vara
lämpligt att samtala enskilt med en av föräldrarna eller båda (se prop.
1990/91:8 s. 30 f.). Självklart måste samtalen arrangeras så att en
förälder som utsatts för våld eller andra övergrepp kan känna sig trygg i
samband med samtalen. Det är vidare viktigt att en förälder som har ett
godtagbart skäl till att inte vilja delta i samarbetssamtal t.ex. en
förälder som har anledning att känna fruktan för sin säkerhet inte
känner sig tvingad att delta av rädsla för att han eller hon skall anses sätta
det egna intresset före barnets (se prop. 1990/91:8 s. 30 f.).
Regeringen kan inte se några skäl att inskränka domstolarnas befogen-
heter att förordna om samarbetssamtal när en förälder eller båda har
utländsk bakgrund. Däremot är det viktigt att samtalsledarna har den
särskilda kompetens som krävs i dessa fall och att metoder för sam-
arbetssamtal med dessa föräldrar utvecklas.

Vårdnads- och umgängesutredningar
Den ökade användningen av samarbetssamtal har medfört att antalet
vårdnads- och umgängesutredningar har minskat totalt sett. Enligt
Vårdnadstvistutredningen har emellertid antalet vårdnads- och um-
gängesutredningar under år 1994 och år 1995 ökat i flera kommuner,
främst i större kommuner med en stor andel invandrare. Det finns
anledning att noga följa denna utveckling. Om trenden blir bestående bör
anledningen analyseras och eventuella åtgärder övervägas.

En tidsgräns för samtalen
Vårdnadstvistutredningen berör inte frågan om en gräns för hur länge
samarbetssamtal efter förordnande av domstol skall kunna pågå. Frågan
tas emellertid upp av ett par remissinstanser.
Som utredningen framhåller är det viktigt att samarbetssamtal inte
tillåts fortsätta, om hoppet att föräldrarna skall nå fram till en
överenskommelse är litet. Enligt regeringens mening är det dock inte
lämpligt att i lagen ange en bestämd tidsgräns för hur länge
samarbetssamtal skall bedrivas. Intresset av att samtalen och därmed
målets fortsatta handläggning inte skall dra ut på tiden alltför länge
tillgodoses genom att domstolen vid en vilandeförklaring av målet skall
bestämma en tidpunkt då målet skall tas upp på nytt. Härigenom ges
domstolen möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Som anfördes när bestämmelsen om samarbetssamtal infördes i
föräldrabalken torde det i allmänhet inte finnas anledning att förklara
målet vilande för längre tid än tre till fyra månader (se prop. 1990/91:8
s. 65). Vid behov kan tiden förlängas. Så bör givetvis bara ske i de fall
då fortsatta samtal kan antas vara till nytta.
I detta sammanhang kan nämnas att samarbetssamtalen år 1993 i 80
procent av fallen slutfördes inom fyra månader.

Samtalsledare
Det är angeläget att den kompetens som finns hos den personal som
arbetar med samarbetssamtal vidmakthålls så att samtalen även
fortsättningsvis kan bedrivas med gott resultat. För att upprätthålla och
utveckla kompetens behövs, som utredningen framhåller, inte bara
utbildning utan även möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss
regelbundenhet. Det kan vara svårt för små kommuner som kanske har
ett eller ett par samarbetssamtal under ett år att upprätthålla en tillräcklig
kompetens. En möjlighet är i sådana fall att flera kommuner samarbetar i
frågan.
Flera remissinstanser tar upp frågan om antalet samtalsledare och om
kvinnliga resp. manliga samtalsledarna.
I flertalet fall leds samarbetssamtalen i dag av två kvinnliga
samtalsledare. Det är givetvis viktigt att tillgängliga resurser används på
ett effektivt sätt och där de gör störst nytta. Som Vårdnadstvist-
utredningen anför kan det därför finns anledning att undersöka om det i
större utsträckning går att arbeta med en samtalsledare, t.ex. i de fall där
föräldrarna är motiverade och själva tar kontakt med kommunen. Två
samtalsledare kunde då användas i de mer komplicerade ärendena.
Frågan om antalet samtalsledare måste emellertid ytterst bli beroende av
förhållandena i det enskilda fallet.
En angelägen uppgift för kommunerna är att söka få in fler manliga
samtalsledare i samarbetssamtalen.
Det finns inte något behov av lagstiftning med anledning av vad som
anförts om samtalsledare.

Väntetider
Det är viktigt att samarbetssamtalen inleds så snart som möjligt efter det
att samtalet har aktualiserats. Väntetiden för samtal är enligt den gjorda
utvärderingen högst tre veckor i åtta av tio kommuner. Det är ett bra
resultat. Det är dock en betydelsefull uppgift för kommunerna att se till
att samtal kan inledas så snart det över huvud taget är möjligt.

Barnets rätt att komma till tals
Flera remissinstanser framhåller vikten av att barnets åsikter kommer
fram och beaktas i samarbetssamtalen. BO anser att socialnämnderna som
huvudregel skall vara skyldiga att klarlägga barnets inställning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att det i socialtjänstlagen tas in en
uttrycklig bestämmelse om att hänsyn vid samarbetssamtalen skall tas till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Enligt artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barn-
konventionen) skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som
rör det och skall barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till
barnets ålder och mognad.
I förarbetena till bestämmelserna om samarbetssamtal uttalades att
samtalen i första hand är att uppfatta som ett instrument för föräldrarna
att gemensamt och i samråd besluta om vårdnad och umgänge. Det behov
som barnet kan ha av att tala med någon utomstående får enligt
förarbetena primärt tillgodoses på något annat sätt (se prop. 1990/91:8 s.
27 f.).
Samarbetssamtal syftar till att föräldrarna skall bli överens i frågor
om
vårdnad m.m. Det kan mot den bakgrunden vara mindre lämpligt att den
som anordnar samarbetssamtal också skall ha en uttrycklig skyldighet att
utreda barnets inställning. En annan sak är att samarbetssamtal
naturligtvis ändå till stor del handlar om hur frågor om vårdnad och um-
gänge bäst skall anordnas i framtiden. Barnet måste därför, om det inte
är olämpligt, på något stadium komma med i samtalen. Som regel bör
detta ske när föräldrarna börjat samarbeta och kan föra konkreta
diskussioner i tvistefrågorna. Av Vårdnadstvistutredningens utvärdering
framgår att barn i endast begränsad omfattning får möjlighet att komma
till tals vid samarbetssamtalen. Detta förhållande är inte tillfredsställande.
Metoder för hur barnet skall informeras och få möjlighet att komma till
tals bör utvecklas.

Uppföljning m.m.
För att samarbetssamtalens effekt på längre sikt skall kunna mätas är det,
som utredningen framhåller, av vikt att kommunerna dokumenterar i vart
fall resultatet av samarbetssamtalen. Metoder och rutiner för detta arbete
behöver utvecklas.
Socialstyrelsen har en viktig uppgift när det gäller information,
metodutveckling, utbildning av personal m.m. Det ter sig naturligt att
Socialstyrelsen tar ledningen i det arbete som behöver komma till stånd
för att ytterligare utveckla samarbetssamtalen som ett instrument för att
uppnå resultat som främjar barnets bästa vid tvister om vårdnad och
umgänge.

7.2 Samarbetssamtalen lyfts fram i föräldrabalken
Regeringens förslag: I föräldrabalken införs en bestämmelse som
erinrar om att föräldrar har möjlighet att genom samarbetssamtal få
hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad m.m. (6 kap. 18 § första
stycket). Därutöver genomförs ingen lagändring för att öka antalet
samarbetssamtal. Samtalen görs således inte obligatoriska.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med rege-
ringens (se betänkandet s. 66 f.)
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist-
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Domstolsverket
ifrågasätter om det är nödvändigt att tynga föräldrabalken med en
bestämmelse som har till enda uppgift att hänvisa till en bestämmelse i en
annan lag. BO anser att samtalen skall vara obligatoriska och ett par
remissinstanser Riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund
anser att det finns anledning att närmare överväga ett obligatorium.
Kammarrätten i Göteborg anser att det av lagen bör framgå att sam-
arbetssamtal är det normala som en första åtgärd för att nå enighet i
frågor om vårdnad m.m. UFR anser att en förälders skyldighet att delta i
samarbetssamtal skall kunna förenas med vite.
Skälen för regeringens förslag: Den utvärdering av samarbets-
samtalen som Vårdnadstvistutredningen har gjort talar för att sådana sam-
tal bör komma till stånd så snart som möjligt när föräldrar inte kan
komma överens i frågor om vårdnad eller umgänge. Ju tidigare samtalen
kommer till stånd, desto större är i regel möjligheterna att föräldrarna når
fram till en överenskommelse. Regelsystemet bör därför vara så utformat
att det uppmuntrar föräldrar att försöka lösa frågor om barnen genom
samarbetssamtal, innan en process inleds i domstol.
Som utredningen föreslår bör det i föräldrabalken införas en
bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt social-
tjänstlagen att genom samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om
vårdnad m.m. Bestämmelsen bör placeras i den avdelning i 6 kap. som
handlar om förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m. Härigenom
betonas samarbetssamtalen på ett ändamålsenligt sätt och markeras att
samarbetssamtalen bör vara den första åtgärd som vidtas när föräldrarna
inte kan komma överens.
Det kan i detta sammanhang erinras om att 6 kap. 14 § föräldrabalken
innehåller en erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnden kan
ge barn och vårdnadshavare och om den hjälp som genom nämndens
förmedling kan erhållas från andra samhällsorgan. Bestämmelsen
omfattar enligt förarbetena även samarbetssamtal (se prop. 1981/82:168
s. 48 och 79). Den är emellertid mera allmänt hållen än den nu före-
slagna bestämmelsen och omfattar t.ex. den enskildes rätt till bistånd för
sin försörjning och sin livsföring i övrigt (6 § socialtjänstlagen) och
utseende av kontaktperson (10 § tredje stycket socialtjänstlagen). Den
bestämmelsen återfinns i den avdelning i 6 kap. föräldrabalken som har
rubriken Vårdnadens utövande och gör inte den nu föreslagna bestäm-
melsen om samarbetssamtal överflödig.
En fråga som diskuteras av Vårdnadstvistutredningen och av några
remissinstanser är om samtalen liksom i Norge bör göras
obligatoriska i den meningen att en talan om vårdnad m.m. inte får
väckas innan samarbetssamtal har ägt rum. Som utredningen anför
fungerar den nuvarande ordningen, som bygger på frivillighet, väl. Det
är inte självklart att ett obligatorium skulle leda till någon ökning av
antalet överenskommelser. Tvärtom kan ett tvångsmoment ibland
försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade samtal.
Därtill kommer, som Sveriges Psykologförbund påpekar i sitt remissvar,
att samtalen sannolikt har liten effekt om motivationen att delta saknas.
Regeringen anser därför i likhet med utredningen att något obligatorium
inte bör införas. Utvärderingen av den nu föreslagna reformen och
erfarenheterna från Norge kan dock ge underlag för en annan bedömning
senare. Regeringen kommer i så fall att ta upp frågan på nytt.
Vårdnadstvistutredningen tar även upp frågan om samarbetssamtal bör
vara en förutsättning för att föräldern skall erhålla allmän rättshjälp men
avvisar en sådan ordning. Under beredningen av utredningens förslag har
riksdagen fattat beslut om en ny rättshjälpslag som träder i kraft den 1
december 1997 (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55,
SFS 1996:1619). De nya reglerna innebär inte att förutsättningarna för
den bedömning som utredningen gjort har ändrats. Samtliga
remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den
utan invändning. Regeringen gör samma bedömning som utredningen.
Som en väg att ytterligare öka användningen av samarbetssamtal har
det föreslagits att domstolen skall få en skyldighet att under vissa
förutsättningar förordna om sådana samtal. Det har emellertid inte
framkommit något som visar att den nuvarande bestämmelsen om
domstols förordnande utgjort ett hinder mot önskvärda samtal. Problemet
gäller i stället, som vi tidigare varit inne på, frekvensen av
samarbetssamtal före domstolsprocessen.
Sveriges Advokatsamfund anser att samarbetssamtalen även bör
omfatta frågan om vem av föräldrarna som skall ha rätt att bo kvar i den
gemensamma bostaden.
Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall komma överens i
frågor som gäller barnet. Det behov föräldrarna kan ha att tala om sina
ekonomiska mellanhavanden får därför primärt tillgodoses på något annat
sätt. Kvarboendefrågan kan ibland vara en huvudsakligen ekonomisk
fråga och det bör därför inte föreskrivas någon skyldighet att ta upp den i
samarbetssamtalen. Den har emellertid ofta också ett nära samband med
frågan om hur vårdnaden om barnet och barnets boende bäst skall
anordnas. Det torde därför många gånger vara naturligt att man under
samarbetssamtalen också kommer in på frågan om kvarboende.
Självfallet finns det inget som hindrar detta. Huruvida frågan skall tas
upp torde bero på dess koppling i det enskilda fallet till de frågor rörande
vårdnad, umgänge och barnets boende som är tvistiga.

8 Barnets bästa
Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla
frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge.
Nuvarande bestämmelser om vad som skall beaktas vid be-
dömningen av frågor om vårdnad m.m. samordnas. (6 kap. 2 a och
2 b §§ föräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med
regeringens (se betänkandet s. 74 f.).
Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Principen om barnets bästa är väl
förankrad i svensk rätt. Den är även central i FN:s konvention om
barnets rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör
barn.
Att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet anges i
flera bestämmelser i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad och umgänge.
Någon övergripande regel om barnets bästa finns däremot inte.
Vårdnadstvistutredningen anser att principen om barnets bästa bör
betonas ytterligare genom att det redan i inledningen till 6 kap. för-
äldrabalken föreskrivs att barnets bästa skall vara avgörande för alla
rättens ställningstaganden enligt 6 kap. Regeringen har i huvudsak
samma uppfattning. I enlighet med vad bl.a. Kammarrätten i Göteborg
uttalar bör bestämmelsen emellertid ges en mer generell utformning och
inte endast avse domstols avgöranden. Bestämmelsen bör omfatta även
socialnämndens prövning av avtal om vårdnad m.m. (se avsnitt 15
angående sådana avtal och socialnämndens godkännande av dem).
Även i övrigt föredrar regeringen en delvis annorlunda teknik än den
som utredningen föreslagit. Enligt utredningens förslag skulle den
grundläggande bestämmelsen om barnets bästa fungera som en integrerad
del av de mer detaljerade bestämmelserna. Till följd därav föreslår
utredningen att bedömningsgrunden efter vad som är bäst för barnet
slopas i de enskilda bestämmelser där uttrycket förekommer. De
bestämmelser som innehåller delvis andra bedömningsgrunder se
exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§ skulle däremot inte ändras. En sådan
teknik skapar enligt regeringens mening onödiga svårigheter vid
tillämpningen. En fråga som uppkommer är hur den grundläggande
bestämmelsen skall påverka tillämpningen av de bestämmelser i kapitlet
som innehåller andra bedömningsgrunder. Den grundläggande bestäm-
melsen skall ju gälla vid sidan av de särskilda bestämmelserna. Regel-
systemet blir också mer svåröverskådligt när rekvisitet vad som är bäst
för barnet skall tillämpas, om rekvisitet står på en annan plats i lagen än
i den särskilda bestämmelsen. Bättre synes vara att behålla alla de
särskilda bestämmelserna vid sidan av en inledande allmänt hållen regel
en portalparagraf om barnets bästa. Bestämmelsen kommer då att
utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera att
barnets bästa alltid skall finnas med som en bas för bedömningen.
Vad gäller bestämmelsens närmare utformning och innebörd hänvisas
till författningskommentaren.
Lagrådet har påpekat att den valda lagstiftningstekniken kan kräva att
följdändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i detta
lagstiftningsärende (7 § tredje stycket, 9 § andra stycket och 10 a § fjärde
stycket). Regeringen instämmer i att de angivna bestämmelserna bör ses
över. De bör dock inte ändras utan en beredning i vanlig ordning och
därför inte i detta skede av lagstiftningsprocessen. Frågan kan lämpligen
tas upp i samband med den språkliga och redaktionella översyn av 6 kap.
föräldrabalken som Justitiedepartementet har för avsikt att göra.
I nuvarande 6 kap. 6 a § föräldrabalken slås fast att frågan om barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en
särskilt framträdande plats vid domstolens prövning av vad som är bäst
för barnet. Den bestämmelsen kompletteras och förtydligas av bestäm-
melsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken som anger att
domstolen vid bedömningen av frågor om umgänge skall beakta risken
för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Som utredningen föreslår bör
dessa bestämmelser inarbetas i den föreslagna paragrafen.
Vad beträffar de sedan den 1 januari 1996 gällande bestämmelserna att
domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad och umgänge skall ta
hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6
kap. 10 d § och 15 § fjärde stycket föräldrabalken) är frågan om de
såsom föreslagits i lagrådsremissen bör inarbetas i den föreslagna nya
paragrafen eller om de, såsom Lagrådet har förslagit, bör ges en
fristående placering.
Som Lagrådet påpekat kan barnets vilja ibland böra ges en betydelse
som är fristående från bedömningen av vad som är bäst för barnet. I
enlighet med Lagrådets förslag bör bestämmelsen därför tas in i en egen
paragraf närmast efter den inledande bestämmelsen om barnets bästa.
De sålunda föreslagna allmänna bestämmelserna bör gälla vid all
bedömning av frågor om vårdnad, boende (se avsnitt 11) och umgänge.
En fråga som tas upp av ett flertal remissinstanser, bl.a. Barn-
ombudsmannen, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället och Umgänges-
rättsFöräldrarnas Riksförening är vad som avses med barnets bästa.
Denna fråga har, som närmare anges i betänkandet, utvecklats i olika
sammanhang. I föräldrabalken framhålls, som framgått, vissa omstän-
digheter som skall beaktas vid bedömningen. Också den uppräkning av
barnets grundläggande rättigheter som görs i 6 kap. 1 § föräldrabalken
kan vara till hjälp när det gäller att bestämma vad som är barnets bästa.
Att i lagtexten mera utförligt och precist ange vad som skall anses vara
bäst för barnet låter sig knappast göra utan risk för att nödvändig
flexibilitet i enskilda fall går förlorad. I författningskommentaren går
dock regeringen något närmare in på frågan om begreppets innebörd.
Några remissinstanser, bl.a. Riksorganisationen för kvinnojourer i
Sverige, tar upp frågan om hur misstankar om övergrepp mot barnet,
t.ex. misshandel eller sexuella förgripelser, och risken för att barnet
annars far illa skall beaktas. Ett par remissinstanser hävdar att brott ofta
måste bevisas för att ett barn skall få skydd mot en förälder som utsätter
barnet för övergrepp.
I förarbetena till de lagändringar som vidtogs år 1991 (prop.
1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53) och år 1993 (prop.
1992/93:139, bet. 1992/93:LU22, rskr. 1992/93:259) betonades vikten
av att umgängesbeslut inte fattas efter schabloner utan grundas på
omständigheterna i det enskilda fallet. Den omständigheten att föräldra-
balken utgår från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda
sina föräldrar även om dessa bor isär innebär givetvis inte att det alltid är
bäst för barnet att ett umgänge med den förälder som barnet inte bor
tillsammans med kommer till stånd. Det är barnets bästa och inte
förälderns intresse som skall vara avgörande. Detta synsätt ligger också
till grund för den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket
andra meningen föräldrabalken, som infördes i syfte att klarlägga vikten
av en individualiserad bedömning. Bestämmelsen talar om att risken för
att barnet far illa skall beaktas. Det behöver alltså inte vilket också
framhölls när bestämmelsen infördes vara ställt utom allt tvivel att
förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för
att förhållandet skall få inverka på beslutet. Det räcker med att det
föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för
att barnet kommer att fara illa (prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37).
Mot bakgrund av det anförda finns inte något behov av någon
lagändring.
En remissinstans tar upp frågan om en bestämd åldersgräns för när
barnets vilja skall beaktas. Denna fråga har nyligen diskuterats i
förarbetena till bestämmelserna om barns rätt att komma till tals (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35). Som då anfördes är
det inte lämpligt att i lagen ange en viss åldersgräns.

9 Gemensam vårdnad
9.1 Gemensam vårdnad mot en förälders vilja
Regeringens förslag: Domstolen skall kunna vägra att upplösa den
gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot en
förälders vilja. En förutsättning för ett sådant förordnande är att
gemensam vårdnad är bäst för barnet. (6 kap. 5 § föräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering-
ens. Enligt utredningens förslag skall dock domstolens skyldighet att i
dom på äktenskapsskillnad erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam
upphöra att gälla (se betänkandet s. 80 f.).
Pappagruppens förslag: Det bör endast finnas gemensam vårdnad
som juridiskt vårdnadsbegrepp (se promemorian s. 12 och 113 f.).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist-
utredningens förslag om ökade möjligheter till gemensam vårdnad eller
lämnar det utan invändning. Förslaget avstyrks av bl.a. Sundsvalls tings-
rätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riks-
organisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Bortrövade Barns
Förening och Länsstyrelsen i Västernorrlands län. Rädda Barnens riks-
förbund ställer sig tveksamt till förslaget. De remissinstanser som yttrat
sig över Pappagruppens förslag avstyrker det. Vårdnadstvistutredningens
förslag angående erinran om den gemensamma vårdnaden tillstyrks eller
lämnas utan invändning av flertalet remissinstanser.
Skälen för regeringens förslag: Barn har behov av nära och goda
relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. Föräldra-
balkens regler om vårdnad och umgänge bygger på den uppfattningen.
För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets
förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer
också till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989
(barnkonventionen). Där sägs i artikel 18 bl.a. att konventionsstaterna
skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda
föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveck-
ling.
Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett
mot en starkare betoning på barnets intresse, och möjligheterna till
gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Syftet med bestämmelserna
om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden
mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan
många gånger bidra till detta.
Det har emellertid även framförts invändningar mot användningen av
gemensam vårdnad. Det gäller i de fall där föräldrarna inte bor
tillsammans. Det har bl.a. sagts att gemensam vårdnad ger fäderna makt,
rättigheter och möjligheter utan att samtidigt ålägga dem ett ansvar för
den dagliga omsorgen om barnet. I det alldeles övervägande antalet fall
bor barnen hos mödrarna, som därmed också har ansvaret för den
dagliga omsorgen.
På det hela taget torde det emellertid råda en stor enighet om att
gemensam vårdnad i de flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad. I
likhet med många remissinstanser anser regeringen därför att det nu finns
anledning att gå vidare på den inslagna vägen och ytterligare öka
möjligheterna till gemensam vårdnad. Det är emellertid viktigt att komma
ihåg att man inte kan förlita sig blint på en viss modell. För de flesta barn
är det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och sin far och
att slippa konflikter mellan föräldrarna.
Det kan inte komma i fråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam
vårdnad. Det finns fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare.
Så kan vara fallet om föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet
eller den andra föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan
föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i
frågor som rör barnet. Ofta är det då bäst för barnet att en av föräldrarna
är ensam vårdnadshavare.
Målet bör vara att föräldrar har gemensam vårdnad i samtliga fall då
den vårdnadsformen är bäst för barnet.
Som reglerna i dag är utformade kommer den gemensamma vårdnaden
alltid att upplösas om någon av föräldrarna begär det och motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad. Och ensam vårdnad kan aldrig ändras till
gemensam vårdnad på talan av en förälder, om den andra motsätter sig
det.
Vårdnadstvistutredningen föreslår att bestämmelserna i 6 kap. 5 och
6 §§ föräldrabalken ersätts av en ny bestämmelse som anger att det är
domstolen som beslutar om vårdnaden. Bestämmelsen skall utformas så
att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om en av
föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning för ett sådant
förordnande mot en förälders vilja är enligt förslaget att gemensam vård-
nad är bäst för barnet.
Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget. Många är
emellertid
tveksamma eller negativa.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet tar i sitt remiss-
svar upp risken för att den föreslagna regleringen kommer att leda till att
modern, om föräldrarna är ogifta vid barnets födelse, inte vågar
medverka till att faderskapet blir fastställt. Några remissinstanser, bl.a.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, pekar på risken för att föräldrar med
gemensam vårdnad inte förmår samarbeta i frågor som rör barnet.
Andra, bl.a. ROKS, tar upp situationen för misshandlade kvinnor och
deras barn. ROKS anför att en öppning för gemensam vårdnad mot en
förälders vilja innebär ett stort hot mot misshandlade kvinnor och att
föräldrar som kämpar för att skydda sina barn ställs inför en än mer
hopplös situation än i dag. Riksförbundet Mot Sexuella Övergrepp på
barn befarar att den reglering som föreslagits kommer att utnyttjas av
pedofiler och kvinnomisshandlare till att ytterligare öka deras makt över
offren.
Barnets intresse av att få vetskap om sina föräldrar är naturligtvis av
mycket stor betydelse. Regeringen delar emellertid inte farhågorna för att
mödrar i ökad omfattning skulle vägra att medverka till att faderskapet
blir fastställt. De allra flesta mödrar är eller blir genom socialnämndens
försorg väl medvetna om vikten av att barnet har kunskap om sitt
ursprung och kontakt med sin far. Man bör alltså kunna räkna med att
modern av hänsyn till barnet normalt inte förtiger faderskapet. En ökad
möjlighet till gemensam vårdnad kan emellertid komma att ställa högre
krav på socialnämnderna i faderskapsärenden.
Som tidigare påpekats är det inte alltid till barnets bästa med gemensam

vårdnad. De farhågor som framförts måste tas på allvar och en
lagändring får inte medföra att det mer eller mindre schablonmässigt
beslutas om gemensam vårdnad även mot den ena förälderns önskemål.
Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför vägande skäl för sin
ståndpunkt, är det ofta lämpligast att inte gå emot den personens vilja.
Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel eller
trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälderns
sida, kan det vara bäst för barnet att den ena föräldern får ensam
vårdnad. Det skall betonas att avgörandet alltid skall ske utifrån vad som
är bäst för barnet.
Som Vårdnadstvistutredningen framhåller är det emellertid inte
självklart att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för
barnet bara för att en förälder begär att få ensam vårdnad. Inte heller är
det givet att gemensam vårdnad är en dålig lösning för barnet bara för att
en förälder motsätter sig den vårdnadsformen. Dessa förhållanden talar
för att bestämmelserna om gemensam vårdnad ändras och görs mera
flexibla. Att en sådan ordning ställer stora krav på den som fattar beslutet
är givet, men det bör inte hindra reformen.
Den av utredningen föreslagna regleringen markerar att det är det
enskilda barnets bästa som skall tillgodoses när föräldrarna tvistar om
vårdnaden. Vidare markeras den betydelse som från allmän synpunkt
tillmäts ett gemensamt föräldraansvar. Förslaget ligger helt i linje med
vad regeringen uttalat om behovet av flexibilitet i regelsystemet.
Regeringen ställer sig därför bakom förslaget.
Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad, saknas som
utredningen anför förutsättningar för denna vårdnadsform. Härmed är
inte sagt att gemensam vårdnad alltid skulle vara utesluten för att ingen
av föräldrarna från början är intresserad av en sådan ordning. Genom
samarbetssamtal torde föräldrarna ofta kunna närma sig varandra och
förstå att gemensam vårdnad kan vara värd att pröva i barnets intresse.
Bestämmelserna bör utformas något annorlunda än utredningen
föreslagit. Till detta återkommer vi i författningskommentaren. Som
redan betonats måste möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en
förälders vilja användas med stor försiktighet och lyhördhet. Många
gånger kommer avgörandet i vårdnadsfrågan att bli detsamma som med i
dag gällande regler, men domstolen får en något större handlingsfrihet än
för närvarande för att barnets bästa skall kunna tillgodoses.
I författningskommentaren behandlas den praktiska tillämpningen
närmare.
Gemensam vårdnad bygger i dag på utgångspunkten att föräldrarna
skall kunna enas i frågor som rör barnet. De föreslagna ändringarna gör
det nödvändigt att modifiera den utgångspunkten något. I avsnitten 11
och 12.2 föreslår regeringen sålunda att domstolen skall kunna besluta
om vem barnet skall bo tillsammans med och om umgänge även när
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Beslutar domstolen om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja, kan ett beslut om boende eller
umgänge bli aktuellt. Mot en sådan ordning kan riktas invändningen att
föräldrarna kommer att tvista om boende och umgänge i stället för om
vårdnaden. En sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Många gånger
torde det emellertid vara lättare för en förälder att acceptera att barnet
bor hos den andra föräldern än att vårdnaden ges åt den andra föräldern
ensam.
Även i övriga frågor som rör barnet skall föräldrar som har gemensam
vårdnad normalt besluta gemensamt. Vårdnadstvistutredningen diskuterar
möjligheten att ge domstol möjlighet att besluta om en uppdelning av
vårdnadshavarnas uppgifter mellan föräldrarna. Utredningen avvisar dock
en sådan lösning, bl.a. eftersom den inte skulle stå i samklang med
önskemålet att föräldrar så långt som möjligt skall komma överens i
frågor om barnet. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser
instämmer i den bedömningen. Regeringen är av samma mening.
En remissinstans anser att den nya regleringen beträffande gemensam
vårdnad skall omfatta inte endast föräldrar som tvistar om vårdnaden utan
även särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 10 b § föräldrabalken).
Som tidigare anförts är syftet med den gemensamma vårdnaden fram-
för allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna.
Den gemensamma vårdnaden markerar också den betydelse som från
allmän synpunkt bör tillmätas ett gemensamt föräldraansvar. Det är mot
den bakgrunden mindre motiverat att utvidga möjligheterna till gemen-
sam vårdnad i de fall vårdnaden anförtrotts åt två särskilt förordnade
vårdnadshavare. Den möjlighet som i dag finns för en domstol att låta
den gemensamma vårdnaden bestå trots att en eller båda föräldrarna helst
vill ha ensam vårdnad gäller endast barnets föräldrar. Även i övrigt gäller
delvis olika regler för föräldrar och särskilda vårdnadshavare. Så är t.ex.
en särskild vårdnadshavare inte underhållsskyldig gentemot barnet. Enligt
regeringens mening finns det inte tillräckliga skäl att utvidga den
föreslagna regleringen till att omfatta också särskilt förordnade
vårdnadshavare.

Erinran om att vårdnaden alltjämt är gemensam
I de fall barnet även efter en dom på äktenskapsskillnad skall stå under
båda föräldrarnas vårdnad, skall domstolen i domen erinra om att
vårdnaden alltjämt är gemensam (6 kap. 3 § andra stycket föräldra-
balken).
Sedan bestämmelsen infördes år 1983 har utvecklingen gått mot att den
gemensamma vårdnaden i allt större omfattning består efter föräldrarnas
skilsmässa. Detta talar enligt Vårdnadstvistutredningen för att det inte
längre finns skäl för att domstolen skall erinra om att den gemensamma
vårdnaden består. Regeringen instämmer inte i den bedömningen.
Visserligen är risken förmodligen mycket liten att föräldrarna efter
skilsmässan inte har klart för sig att de har gemensam vårdnad. Men
risken kan ytterligare minskas genom domstolens erinran. Regeringen
delar inte Vårdnadstvistutredningens oro över att detta skulle kunna ge
sken av att gemensam vårdnad är ett undantag och inte en huvudregel.
Med tanke på den betydelse som vårdnadsfrågan har anser regeringen
att övervägande skäl talar för att domstolen alltjämt skall vara skyldig att
i domen erinra om att den gemensamma vårdnaden består.

9.2 Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
Regeringens bedömning: Frågan om automatisk gemensam vård-
nad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare.
Vårdnadstvistutredningens bedömning: Någon regel om automatisk
gemensam vårdnad bör inte införas (se betänkandet s. 76 f.).
Pappagruppens förslag: Enskild vårdnad bör avskaffas så att
gemensam vårdnad gäller från det att faderskapet fastställts.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads-
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Flera
remissinstanser anser dock i likhet med Pappagruppen att en
bestämmelse om automatisk gemensam vårdnad bör införas för ogifta
föräldrar. Till dem hör Eksjö tingsrätt, Svenska kommunförbundet och
Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Kammarrätten i Göteborg och
Socialstyrelsen anser att det finns anledning att närmare undersöka
möjligheterna att införa en sådan bestämmelse. Ett par remissinstanser,
bl.a. Barnombudsmannen, förordar att en bestämmelse om automatisk
gemensam vårdnad införs för ogifta sammanboende föräldrar.
Skälen för regeringens bedömning: Även när det gäller ogifta
föräldrar är ett gemensamt rättsligt ansvar för barnet den naturliga
utgångspunkten.
Med en ordning där alla föräldrar automatiskt har gemensam vårdnad
om sina barn skulle barnets behov av båda föräldrarna och föräldrarnas
gemensamma ansvar för sitt barn markeras tydligare än i dag. Att ogifta
föräldrars gemensamma ansvar för sitt barn betonas är av vikt mot
bakgrund av att den allmänna bilden av barns familjesituation i Sverige
har förändrats avsevärt. De flesta föräldrar (54 procent) är i dag ogifta
vid barnets födelse och separationsfrekvensen är ungefär tre gånger högre
bland ogifta sammanboende föräldrar än bland gifta föräldrar.
Det finns mot den bakgrunden goda skäl att överväga om det är möjligt
att göra automatisk gemensam vårdnad till huvudprincip även för ogifta
föräldrar och hur en sådan reglering i så fall skulle kunna utformas. Som
framgår av Vårdnadstvistutredningens betänkande kräver detta emellertid
en noggrann analys. Frågan kommer att beredas vidare i
Justitiedepartementet.

10 Utövande av vårdnaden
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon uttrycklig
bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor till-
sammans med får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet.
Någon lagändring behövs inte för att klargöra att vårdnadshavarna
vid gemensam vårdnad skall besluta gemensamt.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Bor barnet tillsammans med
endast en av vårdnadshavarna får denne ensam besluta i frågor som gäller
den dagliga omsorgen om barnet. En förtydligande bestämmelse om detta
införs i 6 kap. föräldrabalken (se betänkandet s. 85 f.).
Pappagruppen: Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare stärkas så
att beslut som allvarligt inverkar på barnets nära och vardagliga kontakt
med båda föräldrarna måste tas i uttryckligt samförstånd av båda
föräldrarna (se promemorian s. 12 och 114).
Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser
tillstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag eller lämnar det utan in-
vändning. Några remissinstanser tar upp frågan vad som är att hänföra
till den dagliga omsorgen. Till dem hör Socialstyrelsen och Kristianstads
kommun. Socialstyrelsen delar inte Vårdnadstvistutredningens upp-
fattning om vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen. Sundsvalls
tingsrätt anser att beslutanderätten för den förälder som barnet bor hos
bör vidgas, om domstolarna ges möjlighet att förordna om gemensam
vårdnad mot en förälders vilja. Föreningen Ensamstående Mammors
Rättigheter I Samhället framför liknande synpunkter. De remissinstanser
som yttrat sig över Pappagruppens förslag avstyrker det.
Bakgrund: Att ha vårdnaden om ett barn betyder att ha det rättsliga
ansvaret för barnets person. Barnets vårdnadshavare har rätt och skyl-
dighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål
(6 kap. 11 § föräldrabalken).
Har barnet två vårdnadshavare skall dessa utöva sina rättigheter och
skyldigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 § föräldrabalken).
Det krävs alltså normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden.
Bestämmanderätten utövas av den ene vårdnadshavaren ensam när den
andre till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta
del i beslut rörande vårdnaden och beslutet inte kan skjutas upp utan o-
lägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid får
dock inte fattas av den ene vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver det.
Bestämmelserna i 6 kap. 13 § föräldrabalken skall inte tolkas så att
båda föräldrarna, om ingen är direkt förhindrad, skulle behöva delta i
alla de vardagliga avgöranden som måste träffas när det gäller vårdnaden
om barnet. Det ligger i sakens natur att bestämmanderätten utövas av än
den ene och än den andre föräldern, beroende på vilken av dem som för
tillfället är till hands eller på hur föräldrarna har organiserat utövandet av
vårdnaden.
Om föräldrarna inte sammanbor måste med nödvändighet den förälder
som har barnet hos sig träffa de flesta vardagliga besluten. Det kan gälla
frågor om barnets mat och kläder, sovtider m.m. Man kan utgå från att
föräldrarna i dessa fall vanligtvis är överens om hur vårdnaden i stort
skall utövas och vem som skall fatta de nödvändiga besluten.
Skälen för regeringens bedömning: Vid gemensam vårdnad är
huvudregeln att föräldrarna skall utöva sina rättigheter och skyldigheter
tillsammans. Pappagruppens förslag föranleder därför inte något
regeringens förslag.
För att gemensam vårdnad skall fungera i de fall vårdnadshavarna inte
bor tillsammans är det nödvändigt att den vårdnadshavare som barnet bor
tillsammans med kan besluta ensam i frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet. Som redan påpekats utövas bestämmanderätten i
sådana frågor av än den ene och än den andre föräldern även om det inte
framgår av någon direkt lagregel. Syftet med den bestämmelse som
Vårdnadstvistutredningen föreslår är också att förtydliga och klargöra
gällande rätt. För att en sådan regel skall införas bör krävas att det finns
ett reellt behov av en uttrycklig lagreglering och att regleringen kan göras
så klar och tydlig att den löser de gränsdragningsproblem som kan
finnas.
Om föräldrarna inte sammanbor måste den som har barnet hos sig till
stor del ensam fatta de vardagliga besluten i fråga om vårdnaden. Det har
inte framkommit att dessa fall i praktiken skulle vålla några sådana
konflikter mellan föräldrarna att det funnits behov av en lagregel. Genom
de nu föreslagna reglerna ändras inte förhållandena i sådan mån att någon
uttrycklig lagreglering av dessa vardagssituationer framstår som
nödvändig.
Som några remissinstanser påpekar är det inte helt lätt att i alla lägen

avgöra vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen. Detta gäller
t.ex. frågor som rör hur barnet skall tillbringa sin fritid och sina ferier,
vilket belyses av Socialstyrelsens remisssvar. Socialstyrelsen anser att
beslut huruvida barnet skall tillåtas utöva en farofylld fritidsaktivitet eller
delta i en längre ferievistelse inte är att hänföra till den dagliga
omsorgen. För dessa fall lämnar den av utredningen föreslagna lagregeln
emellertid inte någon ledning.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör Vårdnadstvistutred-
ningens förslag inte genomföras. Inte heller bör det komma i fråga att i
lagen försöka precisera vad som hör till den dagliga omsorgen. En sådan
bestämmelse torde lika ofta komma att skapa eller förstärka tvister som
lösa dem.
Det kommande arbetet angående gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar (se avsnitt 9.2) kan ge anledning för regeringen att på nytt ta
upp de frågor som nu har behandlats. I det sammanhanget kan det också
finnas anledning att överväga om beslutanderätten för den förälder som
barnet bor hos bör vidgas.

11 Barnets boende
Regeringens förslag: Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet
skall domstolen kunna besluta om barnets boende. (6 kap. 14 a §
föräldrabalken)
Vad domstolen bestämt om barnets boende skall kunna verkställas
enligt bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken.
Samarbetssamtal skall kunna avse även frågor om barnets boende.
(6 kap. 18 § föräldrabalken och 12 a § socialtjänstlagen)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med reger-
ingens (se betänkandet s. 88 f. och 128).
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Vid de intervjuer Vårdnads-
tvistutredningen genomfört, vid utredningens hearing och i andra
sammanhang har stor samstämmighet rått om att det borde vara möjligt
för föräldrar att få frågan om barnets boende prövad av domstol inom
ramen för den gemensamma vårdnaden.
En sådan ordning skulle bereda vägen för en ökad användning av
gemensam vårdnad. Den av regeringen föreslagna utvidgningen av möj-
ligheterna för domstol att vägra att upplösa resp. förordna om gemensam
vårdnad (se avsnitt 9.1) skapar dessutom i praktiken ett behov av en
möjlighet till tvistlösning för vissa frågor som inryms i vårdnaden. En
grundläggande sådan fråga som kan leda till konflikter mellan föräldrarna
är var barnet skall bo.
Ett klart övervägande antal av remissinstanserna biträder Vårdnads-
tvistutredningens förslag i denna del. Också regeringen delar utred-
ningens uppfattning att domstolen bör kunna besluta om vem barnet skall
bo tillsammans med i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om
barnet. Domstolens dom bör kunna innebära att barnet skall bo hos en av
föräldrarna eller att barnet skall bo växelvis hos var och en av dem.
Avgörande för domstolens bedömning bör vara barnets bästa. För att
kunna göra en bedömning av vad som är till barnets bästa måste
domstolen i regel införskaffa utredning i någon form. Vad som är
nödvändigt i fråga om utredning får avgöras från fall till fall. Givetvis
behöver utredningen så gott som alltid vara mer omsorgsfull om
föräldrarna är oense i boendefrågan än om de är ense. I domstolens
officialprövningsplikt bör visserligen ligga att domstolen även vid enighet
skall fatta sitt beslut efter vad som är bäst för barnet. När föräldrarna är
överens har domstolen dock normalt inte anledning att ifrågasätta
överenskommelsen.
Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör ett domstolsavgörande om
vem barnet skall bo tillsammans med kunna verkställas enligt de be-
stämmelser som finns i 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av
domar och beslut. Som anfördes när möjligheten till interimistiska beslut
om boende infördes ligger det dock något motsägelsefullt i att tvångsvis
genomföra ett beslut om boende under det att den gemensamma
vårdnaden består. Om föräldrarna inte rättar sig efter domstolens
avgörande, kan detta vara ett tecken på att en prövning av boende- eller
vårdnadsfrågan behövs. Begärd verkställighet kan då i vissa fall vägras
enligt 21 kap. 6 § föräldrabalken.
Länsrätten i Malmöhus län anser att begreppet boende är oklart. Detta
kan som länsrätten ser det i vissa fall medföra svårigheter vid verk-
ställighet av en dom eller ett avtal om boende. Som exempel nämner
länsrätten att ett barn som enligt en dom skall bo tillsammans med sin far
tillfälligt vistas hos sin mor när fadern ansöker om verkställighet
avseende boendet. Även tjänstemän vid familjerättssektionerna i
Stockholms söderkommuner tar i sitt remissvar upp frågan vad som
ligger i begreppet boende och om därmed syftas på folkbokföringen,
nattvilan eller den aktuella vistelsen.
Med boende bör i detta sammanhang avses barnets faktiska bosättning.
Rent allmänt kan barnet anses bosatt där det normalt bor. Att barnet är
tillfälligt borta med anledning av t.ex. ferier ändrar således inte boendet.
Som länsrätten påpekar kan i vissa fall fråga uppkomma om var
gränsen går mellan tillfällig vistelse och boende. Det kan visserligen inte
uteslutas att gränsdragningen i en del fall kan komma att vålla svårigheter
i tillämpningen. Problemen är emellertid inte så stora att det finns
anledning att lagreglera frågan.
En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är om den nu
föreslagna ordningen kommer att medföra att föräldrarna i fortsättningen
kommer att tvista om barnets boende i stället för om vårdnaden. En
sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Som tidigare anförts torde det
emellertid många gånger vara lättare för en förälder att acceptera att
barnet bor hos den andra föräldern än att den föräldern får ensam
vårdnad.
Samarbetssamtal bör, som Vårdnadstvistutredningen föreslår, kunna
avse även frågan om barnets boende.

Barnets folkbokföring
En fråga som diskuteras i några remissvar är hur domstolens beslut om
barnets boende skall påverka barnets folkbokföring. Riksskatteverket
önskar ett klargörande av att det inte finns något formellt samband mellan
domstols förordnande om barnets boende och barnets rätta
folkbokföringsort. Riksförbundet för Familjers Rättigheter anser att ett
barn bör kunna folkbokföras hos båda föräldrarna. Föreningen Mull-
vadarna Malmö/Lund anser att folkbokföring hos båda föräldrarna bör
utredas. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söder-
kommuner pekar på att barnets folkbokföring ofta är avgörande för rätten
att uppbära sociala förmåner och på de problem som kan uppkomma om
folkbokföringsmyndigheterna inte godtar domstolens beslut eller
föräldrarnas avtal om barnets boende.
Folkbokföringslagen (1991:481) innehåller inte några särskilda be-
stämmelser som tar sikte på bedömningen av barns bosättning.
Folkbokföringsreglerna innebär i korthet följande. En person skall
folkbokföras på den fastighet och i den församling där han eller hon är att
anse som bosatt (6 § folkbokföringslagen). En person anses vara bosatt
på den fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila
eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt
tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler
än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon
sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter
får anses ha sitt egentliga hemvist. En person skall anses regelmässigt
tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han eller hon under sin
normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i
samma omfattning men med en annan förläggning i tiden (7 §
folkbokföringslagen).
Folkbokföringsbestämmelserna utgår från att bosättningen skall be-
dömas på grundval av faktiska omständigheter. Exempelvis folkbokförs
ett barn hos den förälder som barnet faktiskt bor tillsammans med, även
om den andra föräldern är ensam vårdnadshavare. Ett beslut om boende
(eller ett av socialnämnden godkänt avtal, se avsnitt 15) får därför inte
någon avgörande betydelse vid beslut om barnets folkbokföring. Däremot
är domstolens avgörande naturligtvis en omständighet som vägs in i
bedömningen (jfr RÅ 1997 ref. 8 om betydelsen av vårdnadshavarnas
uppfattning eller önskemål).
Frågan om barns folkbokföring har varit föremål för en viss debatt och
en del kritiska röster har höjts. Med något undantag riktar sig kritiken
inte mot folkbokföringsbestämmelserna som sådana. Det som har väckt
debatt är i stället främst den praktiska tillämpningen. Kritik har sålunda
riktats mot att skattemyndigheterna i vissa fall ansett att barnet alltjämt
skall vara folkbokfört på den fastighet där familjen bodde innan
föräldrarna separerade, trots att barnet till övervägande del vistas hos den
förälder som flyttat därifrån. En remissinstans, Tjänstemän vid
familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner, tar upp just den
frågan i sitt remissvar. I remissvaret pekar tjänstemännen på att det
inträffat att föräldrarnas överenskommelse om var barnet skall bo i
sådana fall inte godtagits av skattemyndigheten.
Skattemyndigheten kan alltså efter utredning av de faktiska för-
hållandena bedöma att ett barn är bosatt på en annan plats än där det
enligt domstolens beslut eller föräldrarnas avtal skall bo. Detta kan av
föräldrarna uppfattas som inkonsekvent. Avgörandet i folkbokförings-
frågan kan även medföra att de förutsättningar som utgjort grunden för
föräldrarnas överenskommelse ändras.
Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan vem
av föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära det
särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om barnet
har rätt till underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan om och
var barnet skall få daghemsplats.
Någon avgörande betydelse kan dock inte tillmätas en dom eller ett
avtal om barnets boende när bosättningsfrågan skall bedömas i andra
sammanhang. En sådan ordning är nödvändig bl.a. för att förhindra miss-
bruk av olika stödsystem. Föräldrarna skulle annars efter en separation
kunna göra en ekonomisk vinst genom att avtala exempelvis att barnet
skall bo hos den förälder som har den högsta inkomsten och uppbära
underhållsstöd i förhållande till den andra föräldern. Om barnet i
verkligheten bor hos den andra föräldern, blir återbetalningsskyldigheten
då mindre än den rätteligen skall vara. En annan sak är att det givetvis är
viktigt att reglerna inte är så konstruerade eller tillämpas så att de hindrar
eller försvårar att barnets boende ordnas på det sätt som är bäst för
barnet.
Regeringen kan inte finna att det i ärendet har påvisats något
tillräckligt
stort behov av författningsändringar i fråga om barnets folkbokföring.
Rättstillämpningen synes också ha utvecklats mot att större vikt läggs vid
hos vilken förälder barnet till övervägande delen vistas hos. Med hänsyn
till frågans vikt finns det emellertid anledning för regeringen att noga
följa utvecklingen på området.
Andra frågor som tilldragit sig uppmärksamhet gäller rätten att anmäla
flyttning och rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbokföring.
Det ankommer på ett barns vårdnadshavare att anmäla flyttning till
skattemyndigheten (30 § folkbokföringslagen och 6 kap. 11 § föräldra-
balken). Har föräldrarna gemensam vårdnad, skall de i princip göra
flyttningsanmälan gemensamt (6 kap. 13 § föräldrabalken). Vidare kan
ett beslut om barnets folkbokföring överklagas endast av vårdnads-
havarna gemensamt (se RÅ 1996 ref. 74). Riksskatteverket påpekar att
detta förhållande kan medföra olägenheter, om domstol beslutar om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja. En förälder kan då hamna i
det läget att han eller hon varken kan överklaga ett beslut om barnets
folkbokföring eller få till stånd en ändring av vårdnaden.
Att vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad utövar sina rättigheter och
skyldigheter gemensamt kan givetvis innebära många slags problem i de
fall då vårdnadshavarna är oeniga. Frågor som rör folkbokföringen är
härvidlag inte unika, låt vara att konsekvenserna kan bli särskilt
besvärande.
Möjligheten att ge en av två vårdnadshavare rätt att överklaga ett
beslut
som rör barnets folkbokföring har nyligen övervägts av regeringen (se
prop. 1997/98:9). Då gjorde regeringen den bedömningen att det inte bör
införas någon bestämmelse som ger en av vårdnadshavarna rätt att
överklaga skattemyndighetens beslut om barnets folkbokföring.
I detta sammanhang kan emellertid anmärkas att skattemyndigheten
självmant kan ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det (34 §
folkbokföringslagen). Kan vårdnadshavarna inte komma överens i frågan
får vardera föräldern förse skattemyndigheten med den information som
från hans eller hennes synpunkt kan vara relevant för frågans prövning.

12 Umgänge och annan kontakt
12.1 Barnets rätt till umgänge
Regeringens förslag: Barnets rätt till umgänge med en förälder
som det inte bor tillsammans med lyfts fram i lagen. Vidare betonas
föräldrarnas gemensamma ansvar för att barnets behov av umgänge
så långt möjligt tillgodoses. Härigenom understryks också att en
förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att
umgås med barnet. (6 kap. 15 § föräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i sak med
regeringens (se betänkandet s. 90 f.).
Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal av remissinstanserna
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Barnombuds-
mannen och Bortrövade Barns Förening framhåller att umgänge inte får
bli en skyldighet för barnet.
Skälen för regeringens förslag: Umgänget är i första hand till för
barnet. Det är således främst barnets intresse och behov av umgänge som
skall tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt till umgänge med
sitt barn (se bl.a. SOU 1979:63 s. 81 f. och prop. 1981/82:168 s. 43 f.).
Detta är i linje med den grundläggande principen om barnets bästa.
I skilda sammanhang har det anförts att föräldrabalkens regler om
umgänge med barn bör formuleras så att det tydligare framgår att
umgänget är en rätt för barnet. Vårdnadstvistutredningen föreslår ett
sådant tillägg i lagen. Det alldeles övervägande antalet av remiss-
instanserna tillstyrker utredningens förslag. Också regeringen anser att de
nuvarande bestämmelserna om umgänge bör ändras så att barnets rätt till
umgänge markeras tydligare än i dag.
Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör det också betonas i lagen att
barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med tillgodoses.
Härigenom understryks att en förälder som barnet inte bor tillsammans
med har en skyldighet och ett ansvar att umgås med barnet.
Utövandet av umgänge med barn vållar ibland praktiska problem. I
vissa fall kan barnet vilja träffa den förälder som barnet inte bor hos,
medan denne själv inte är intresserad av att umgås med barnet (s.k.
umgängesvägran). I den allmänna debatten har rests krav på att
förälderns ansvar för att umgås med sitt barn skall sanktioneras. Frågan
om sanktioner, t.ex. föreläggande av vite, i de fall där föräldern
undandrar sig umgänge eller inte umgås med barnet i den utsträckning
som är planerat tas också upp av flera remissinstanser. Det gäller bl.a.
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riksorganisa-
tionen för kvinnojourer i Sverige, Bortrövade Barns Förening och En-
samstående Mammors Rättigheter I Samhället.
Det förekommer också att den förälder som barnet bor tillsammans
med genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för barnet att få
träffa den andra föräldern (s.k. umgängessabotage). Riksförbundet för
Familjers Rättigheter (RFFR) anför i sitt remissvar att man bör se
strängare på umgängessabotage. Enligt föreningen bör det övervägas om
samhället vid upprepat trots skall betala ut bidragsförskott. Även
UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening tar upp frågan om umgänges-
sabotage.
Umgänge är till för barnet; det är viktigt för barnet att ha nära och
goda relationer med båda sina föräldrar. Det finns en risk att ett umgänge
som måste tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning vad gäller
relationerna. Även av andra orsaker framstår det som mindre lämpligt att
införa sanktioner för att tvinga en förälder att umgås med sitt barn. En
förälders ovilja eller vägran att umgås med sitt barn kan ha sin grund i en
rad olika omständigheter som kan innebära att ett framtvingat umgänge
inte skulle vara till gagn för barnet. Regeringen instämmer därför i
Vårdnadstvistutredningens bedömning att en förälders skyldighet att
umgås med sitt barn inte bör sanktioneras. Med de föreslagna
lagändringarna understryks emellertid betydelsen av att den förälder som
barnet inte bor hos också medverkar till att umgänge kommer till stånd.
Även om ingen sanktion införs kan en uttrycklig regel om förälderns
ansvar inverka positivt. Den kan också utgöra ett stöd för en förälder
som vill umgås med sitt barn men som möter motstånd från den andra
föräldern liksom för en förälder som arbetar för att få till stånd ett
umgänge mellan sitt barn och den andra föräldern.
När det så gäller umgängessabotage finns det skäl att inta en sträng
hållning. I föräldrabalken slås också uttryckligen fast att barnets behov av
en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt
framträdande plats vid bedömningen av frågor om vårdnad och med det
förslag som läggs fram här boende (se 2 a § i förslaget). Om en
förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett umgänge
mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken på att
vårdnaden eller boendet kan behöva ändras. Att därutöver införa
sanktioner mot umgängessabotage är inte påkallat. Att exempelvis dra in
underhållsstödet till barnet vid umgängessabotage bör inte komma i
fråga. En sådan sanktion skulle ytterst drabba barnets försörjning.
UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening tar i sitt remissvar upp frågan
om barnets umgänge med andra närstående, t.ex. far- och morföräldrar.
Föreningen anser att det är oacceptabelt att enbart socialnämnden har rätt
att i dessa fall föra talan i domstol. Frågan om talerätt för närstående tas
upp även av RFFR. Pensionärernas Riksorganisation betonar i en
skrivelse till Justitiedepartementet vikten av att mor- och farföräldrar får
träffa sina barnbarn.
Barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan även med
andra personer som står dem särskilt nära. I föräldrabalken slås
uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodoses. Far- och
morföräldrar hör till dem som ett barn normalt måste få träffa. I den mån
ett bristande umgänge beror på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är
det en viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att
se till barnets behov.
När bestämmelsen om umgänge mellan barnet och andra personer än
barnets föräldrar infördes ansågs det mindre lämpligt att var och en som
anser sig stå barnet särskilt nära skulle kunna föra talan vid domstol om
umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför åt socialnämnderna,
som ansågs kunna bedöma i vilka fall det var motiverat utifrån barnets
bästa att inleda en umgängesprocess.
Enligt regeringens mening har de skäl som åberopades för den
nuvarande regleringen alltjämt bärighet. En utvidgning av kretsen
taleberättigade ligger inte i linje med strävandena att i så stor utsträckning
som möjligt undvika domstolsprocesser om umgänge. Regeringen är
därför inte beredd att nu föreslå någon ändring. Med hänsyn till frågans
vikt och till de svårigheter som kan finnas vid tillämpningen finns det
emellertid anledning för regeringen att följa utvecklingen.

12.2 Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad
Regeringens förslag: Beslut om umgänge skall kunna meddelas
även i de fall då föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.
(6 kap. 15 a § första stycket föräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering-
ens (se betänkandet s. 90 f.).
Pappagruppens förslag: Överensstämmer med regeringens (se prome-
morian s. 12 och 114).
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Såväl föräldrar som domare,
advokater och handläggare av samarbetssamtal har till utredningen
framfört önskemål om att det skall bli möjligt att inom ramen för
gemensam vårdnad reglera barnets umgänge med den förälder som
barnet inte bor tillsammans med. Sådana önskemål har framförts även i
andra sammanhang.
Lagutskottet behandlade hösten 1990 ett motionsyrkande om att
föräldrabalken skulle kompletteras med en bestämmelse om umgänges-
beslut även i samband med beslut om gemensam vårdnad. Utskottet
ansåg då att det fanns skäl att under en tid avvakta erfarenheterna från
tillämpningen av den då nya bestämmelsen om vidgade möjligheter till
gemensam vårdnad (bet. 1990/91:LU13 s. 23 f.).
Som Vårdnadstvistutredningen anför finns det flera skäl som talar för
att umgänget mellan barnet och en förälder som inte bor tillsammans med
det skall kunna regleras även i de fall då föräldrarna har gemensam
vårdnad.
För närvarande kan alltså den förälder som inte bor tillsammans med
barnet inte få ett domstolsavgörande beträffande umgänge, om föräld-
rarna har gemensam vårdnad om barnet. Vill föräldern få umgänget
reglerat, måste han eller hon begära att få ensam vårdnad och i andra
hand, för den händelse vårdnaden tillerkänns den andra föräldern, yrka
umgänge med barnet. Genom detta förfarande kan föräldern visserligen
få till stånd ett av domstol reglerat och verkställbart umgänge, men
föräldern riskerar samtidigt att gå miste om sin del i vårdnaden.
För de flesta föräldrar är det svårt att acceptera att förlora vårdnaden

om barnet. En förälder har många gånger lättare att acceptera att den
andra föräldern får hand om den dagliga omsorgen om barnet, om den
gemensamma vårdnaden kan bestå. En ordning som den nu diskuterade
skulle därför kunna bredda vägen för en ökad användning av gemensam
vårdnad.
För att införa en sådan ordning talar också det här framlagda förslaget
att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall då en
förälder motsätter sig denna vårdnadsform (se avsnitt 9.1). Man kan i
sådana fall inte bortse från risken att det kan bli svårt för föräldrarna att
komma överens om umgänget.
Såväl Vårdnadstvistutredningen som Pappagruppen föreslår att det skall
bli möjligt för domstolen att besluta om umgänge även i de fall då
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. En mycket stor majoritet
av remissinstanserna ställer sig bakom förslagen. Regeringen är av
samma mening. En sådan ordning bör därför införas.

12.3 Individuellt anpassat umgänge
Regeringens bedömning: Inga lagstiftningsåtgärder behöver vidtas
för att betona vikten av att beslut om umgänge präglas av
flexibilitet.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg-
eringens (se betänkandet s. 90 f.).
Remissinstanserna: Vårdnadstvistutredningens bedömning får starkt
stöd.
Skälen för regeringens bedömning: En fråga som Vårdnadstvist-
utredningen fått åtskilliga synpunkter på och som återkommande be-
handlats i lagförarbeten är flexibiliteten i besluten om umgänge.
Vårdnadstvistutredningen lämnar i betänkandet en utförlig redogörelse
för de uttalanden som gjorts i olika lagstiftningsärenden om betydelsen av
att umgängesfrågan bedöms med utgångspunkt i omständigheterna i det
enskilda fallet och vikten av att umgänget blir individuellt anpassat och
flexibelt (se betänkandet s. 95). Också Högsta domstolen har tagit
avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit be-
tydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna i
det särskilda fallet (NJA 1988 s. 559).
Det framgår med styrka av förarbetsuttalanden i en rad lagstiftnings-
ärenden och av Högsta domstolens nämnda avgörande att domstolen skall
beakta de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall och
besluta om umgänge efter vad som är bäst för just det barn som är i
fråga. Detta understryks dessutom av det tillägg om hänsynstagande till
barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad som införts genom
lagstiftning år 1995. Vidare bör det förslag beträffande avtal om vårdnad
m.m. som läggs fram här kunna bidra till en mer flexibel reglering av
umgänget (se avsnitt 15).
Mot den bakgrunden delar regeringen Vårdnadstvistutredningens upp-
fattning att det inte finns skäl att nu vidta några åtgärder för att ytterligare

betona vikten av att regleringen av umgänget präglas av flexibilitet och
de övriga hänsynstaganden som berörts ovan.

12.4 Annan kontakt än umgänge
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon regel om att
domstol i särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än
umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor
tillsammans med.

Vårdnadstvistutredningens förslag: I särskilda fall skall domstolen
kunna besluta om annan kontakt än umgänge (se betänkandet s. 90 f.).
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Några remiss-
instanser, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Socialstyrelsen, av-
styrker förslaget. Riksdagens ombudsmän anför att det inte är uteslutet att
en dom där en förälder ålagts att hålla viss kontakt med sitt barn skulle
kunna verkställas enligt reglerna i utsökningsbalken.
Skälen för regeringens bedömning: Det är tveksamt om ett beslut om
umgänge i Sverige kan omfatta annan kontakt än direkt umgänge, t.ex.
kontakt genom brev eller telefonsamtal. En majoritet av remiss-
instanserna ställer sig bakom Vårdnadstvistutredningens förslag om en
uttrycklig bestämmelse av innebörd att en domstol skall få besluta om
även annan kontakt än umgänge. Några remissinstanser uttalar emellertid
tveksamhet och anför bl.a. att annan kontakt än umgänge inte lämpar sig
för den detaljreglering som förslaget innebär. Vidare anförs att förslaget
inte överensstämmer med de allmänna strävandena att underlätta för för-
äldrar att nå samförståndslösningar.
I Danmark gäller sedan den 1 januari 1996 att statsamtet (en
administrativ myndighet) i särskilda fall kan besluta om annan kontakt än
fysiskt umgänge (t.ex. kontakt genom brev eller telefon) mellan barnet
och den förälder som barnet inte bor tillsammans med (se betänkandet s.
194 för en närmare redogörelse för de danska reglerna). I Finland gäller
sedan år 1984 att domstol kan besluta om annan kontakt än direkt
umgänge (se betänkandet s. 202 f.).
En regel av det slag som Vårdnadstvistutredningen föreslår skulle
kunna tillämpas exempelvis när en direkt kontakt mellan barnet och den
särlevande föräldern kan vara skadlig. Den skulle också kunna tillämpas
när barnet bor långt ifrån den ena föräldern eller när det av andra skäl är
svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge. Detta skulle kunna vara
värdefullt för barnet. Samtidigt har den kritik som framförts mot
förslaget skäl för sig. Man kan inte heller bortse från risken för att alltför
detaljerade föreskrifter kan minska samarbetsviljan hos föräldrarna.
Något underlag för att bedöma hur regleringen slagit ut i våra nordiska
grannländer finns inte; de danska reglerna har varit i kraft förhållandevis
kort tid och någon redogörelse för erfarenheterna av den finländska
regleringen lämnas inte i Vårdnadstvistutredningens betänkande.
Regeringen är mot den bakgrunden inte beredd att i detta lag-
stiftningsärende föreslå en lagbestämmelse om annan kontakt än um-
gänge. Ingenting hindrar naturligtvis att föräldrarna kommer överens om
annan kontakt än umgänge och att frågan om sådan kontakt tas upp i de
samarbetssamtal som skall erbjudas föräldrarna.

12.5 Umgängesavdrag
Regeringens förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet
hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller
under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn
skall få göra ett avdrag från det underhållsbidrag som han eller hon
skall betala. (7 kap. 4 § föräldrabalken)
Motsvarande regler skall gälla för rätten till umgängesavdrag vid
återbetalning enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93:s (UBU -
93) förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet hos sig under
minst sex hela dygn under en kalendermånad skall få göra ett avdrag från
det underhållsbidrag som han eller hon skall betala (se betänkandet s. 343
f.).
Pappagruppens förslag: I reglerna för underhållsbidrag bör större
skillnader göras mellan dem som aldrig har sitt barn hos sig och dem som
tar en betydande del av ansvaret. I stället bör utgångsnivåerna för
underhållsbidrag höjas (se promemorian s. 12 och 114).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker UBU -93:s
förslag eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen och Riksför-
säkringsverket (RFV) avstyrker förslaget. Ett par remissinstanser, RFV
och Försäkringsanställdas förbund, påpekar att rätten till umgängesavdrag
kan vålla konflikter och minska föräldrarnas samarbetsvilja. RFV anför
vidare att umgängesavdragen är dyra att administrera och att förslaget
kommer att innebära en påtaglig ökning av den redan nu omfattande
administrationen. Försäkringsanställdas förbund framför liknande
synpunkter. Riksskatteverket påpekar att umgängesavdrag kan göras
gällande även vid verkställighet och att den föreslagna ordningen
sannolikt komma att innebära fler yrkanden om umgängesavdrag. Ett par
remissinstanser, bl.a. RFV, är tveksamma till om förslaget verkligen
kommer att stimulera till ett vardagsumgänge. Några remissinstanser tar
upp dygnsberäkningen. Karlskrona kommun och Um-
gängesrättsFöräldrarnas Riksförening anser att även ankomstdag och av-
resedag skall berättiga till umgängesavdrag och Stockholms stad anser att
beräkningen bör spegla det verkliga umgängets omfattning och därför
anknyta till dagar i stället för till dygn. Riksförbundet Barnens Rätt i
Samhället (BRIS) förordar en övergång från kalenderdygnsberäkning till
24-timmarsberäkning. BRIS anser vidare att det skall vara möjligt att
räkna ihop umgängestid under flera kalendermånader. De remissinstanser
som yttrat sig över Pappagruppens förslag avstyrker det.
Bakgrund: När barnet vistas hos en bidragsskyldig förälder har den
föräldern vissa kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som han
eller hon skall betala. Samtidigt har den andra föräldern minskade
kostnader för barnet. Har den bidragsskyldiga föräldern haft barnet hos
sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn, får föräldern
när han eller hon fullgör sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett
avdrag. Avdraget uppgår till 1/40 av det månatliga underhållsbidraget för
varje helt dygn av barnets vistelse (7 kap. 4 § första stycket föräldra-
balken). Om det föreligger särskilda skäl kan domstol förordna om andra
villkor för avdragsrätten (7 kap. 4 § andra stycket föräldrabalken).
Den bidragsskyldiga föräldern kan göra gällande rätten till umgänges-
avdrag även när han eller hon fullgör sin återbetalningsskyldighet enligt
lagen (1996:1030) om underhållsstöd. Umgängesavdraget bestäms då
enligt vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § första stycket föräldrabalken.
Skälen för regeringens förslag: Rätten till umgängesavdrag utnyttjas i
dag i ganska liten utsträckning och kan i vissa fall orsaka konflikter
mellan föräldrarna. En första fråga är därför om umgängesavdragen bör
vara kvar eller inte. Med hänsyn till vikten av att barnet har nära och
goda kontakter även med den förälder som barnet inte bor tillsammans
med framstår ett borttagande av rätten till kompensation som ett steg i fel
riktning. Ser man på situationen för den förälder som barnet bor hos är
det inte heller rättvist eller rimligt att underhållsbidrag utgår med samma
belopp när barnet vistas hos den bidragsskyldige i viss omfattning.
Regeringen anser därför, i likhet med UBU -93, att rätten till
umgängesavdrag bör vara kvar.
Umgängesmönstren har förändrats sedan rätten till umgängesavdrag
infördes för drygt 15 år sedan. Många barn vistas i dag i stor omfattning
hos den förälder som barnet inte bor hos. Det är emellertid inte alltid så
att vistelsen omfattar fem hela dygn i följd. I vissa fall är inte heller så
långa vistelseperioder den bästa lösningen för barnet.
UBU -93 föreslår att en bidragsskyldig förälder skall få tillgodoräkna
sig umgängesavdrag även om umgänget inte varat under en samman-
hängande period. De flesta remissinstanser är positiva till förslaget.
Regeringen anser att ett mer flexibelt system går bättre ihop med den
grundläggande principen om barnets bästa. Förslaget ligger också väl i
linje med vad regeringen i inledningen uttalat om vikten av att barnet får
träffa föräldern ofta och i vardagssituationer. Regeringen ställer sig
därför bakom grundprincipen i UBU -93:s förslag.
Frågan är då vilka villkor som skall ställas för avdragsrätten i fram-
tiden. UBU -93 bedömer det som rimligt att man knyter rätten till att
barnet har vistats hos den bidragsskyldige under ett visst antal dygn under
en bestämd tidsperiod. Vårdnadstvistutredningen anser att det finns
anledning att överväga en ordning som innebär att umgängesavdrag får
göras för varje helt dygn som umgänge ägt rum (se betänkandet s. 111
f.). Pappagruppen berör inte villkoren för avdragsrätten.
Det är väl känt att rätten till umgängesavdrag kan vålla konflikter och
minska samarbetsviljan mellan föräldrarna. Regeringen delar därför UBU
-93:s uppfattning att avdragssystemet i framtiden i första hand bör ta
sikte på de fall där den bidragsskyldige har störst behov av avdrag,
nämligen när barnet visats hos honom eller henne i stor omfattning. Som
en remissinstans påpekar får kravet på vistelsens omfattning samtidigt
inte ställas så högt att det blir fråga om ett s.k. växelvis boende, dvs. att
barnet är varaktigt bosatt hos var och en av föräldrarna. I den situationen
är normalt ingen av föräldrarna skyldig att betala underhållsbidrag till
barnet och något umgängesavdrag kan således inte göras.
Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan växelvis boende och
umgänge. Bor barnet i stort sett lika mycket hos var och en av
föräldrarna torde det normalt vara fråga om ett växelvis boende. Inte
endast tiden för barnets vistelse hos resp. förälder utan även andra
omständigheter, t.ex. hur barnets försörjning fördelats mellan föräldrarna
och var barnet förvarar sina tillhörigheter, är emellertid av betydelse vid
bedömningen (prop. 1978/79:12 s. 92, 157 f. och 197, bet.
1983/84:LU18 s. 13, prop. 1995/96:208 s. 86, RH 1993:64 och FÖD
1988:23, jfr dock bet. 1996/97:SfU3 s.12.)
Regeringen bedömer det liksom UBU -93 som rimligt att avdrag får
göras när barnets vistelse uppgår till minst sex hela dygn under en
kalendermånad. Det är då normalt inte fråga om ett växelvis boende,
även om så ibland kan vara fallet. Samtidigt är behovet av kompensation
stort vid ett så omfattande umgänge.
Som bl.a. Socialstyrelsen, RFV och Uddevalla kommun anför skulle
emellertid UBU -93:s förslag leda till försämringar för vissa bidrags-
skyldiga, nämligen för dem som har sitt barn hos sig under fem dygn i en
följd men inte under sex dygn under en kalendermånad och för dem som
visserligen har sitt barn hos sig under en sammanhängande period om sex
hela dygn men där umgängesperioden sträcker sig över ett månadsskifte.
I enlighet med vad Uddevalla kommun föreslår anser regeringen därför
att den nuvarande rätten till avdrag vid umgänge under minst fem
sammanhängade dygn bör gälla parallellt med den mer flexibla ordning
som UBU -93 föreslår.
Några remissinstanser tar upp frågan om dygnsberäkning. I dag räknas
avdrag endast för fullbordade kalenderdygn (dvs. kl. 00.00 24.00). Det
dygn barnet överlämnas från den ena föräldern till den andra ger alltså
inte någon rätt till umgängesavdrag. Detta kan visserligen framstå som
orättvist i enskilda fall. Kalenderdygnsberäkningen har emellertid den
fördelen att det sällan får betydelse vid vilken tidpunkt på dygnet som
barnet skall anses ha överlämnats från den ena föräldern till den andra.
Att frångå kalenderdygnsberäkningen skulle kunna ge upphov till
konflikter mellan föräldrarna angående vistelsens längd. Det skulle också
innebära att systemet över huvud taget blev alltför detaljreglerat.
Regeringen anser därför att kalenderdygnsberäkningen bör vara kvar.
Bestämmelser om umgängesavdrag finns inte endast i föräldrabalken
utan, som nämnts ovan, även i lagen om underhållsstöd. Bestämmelserna
i den lagen bör ändras i enlighet med vad som föreslås beträffande
föräldrabalken. Den föreslagna regleringen kommer annars inte att gälla
för det stora antal bidragsskyldiga som är återbetalningsskyldiga mot
staten för underhållsstöd.

12.6 Resekostnader
Regeringens förslag: Den förälder som barnet bor hos skall ta del i
de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet
umgås med den andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall
bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. (6 kap. 15 b §
första stycket föräldrabalken)

UBU -93:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se
betänkandet s. 321 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan invändning. Svea hovrätt och Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget och Malmö tingsrätt
ställer sig tveksam. Domstolsverket motsätter sig att nya mål tillförs dom-
stolarna. Länsrätten i Uppsala län påpekar att den föreslagna bestämmelsen
om resekostnader kommer att leda till fler processer i såväl tingsrätt som
länsrätt. Några remissinstanser, bl.a. Domstolsverket och Svea hovrätt,
anför att regleringen kan ge upphov till tvister av såväl praktisk som
ekonomisk natur och försvåra lösningar av umgängesfrågan.
Riksskatteverket anför att ett domstolsförordnande där det fastställs hur
barnets föräldrar skall ta del i resekostnaderna inte torde kunna verkställas;
det krävs en särskild fullgörelsedom. Verket anför vidare att föräldrarnas
överskott kan komma att tas i anspråk vid löneexekution och att
kostnaderna för barns resor inte beaktas vid beräkning av förbehållsbelopp
vid löneutmätning. Domstolsverket påpekar att jämkning måste kunna ske
vid ändrade förhållanden. Malmö tingsrätt och BRIS anser att fördelningen
av resekostnader skall kunna prövas av domstol även i de fall då
föräldrarna är ense om umgänget i övrigt.

Skälen för regeringens förslag

Problemet
Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort än
barnet, är det normalt förenat med särskilda kostnader att utöva umgänget.
Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för någon av
föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgängestillfälle. Är barnet
litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna eller någon annan
vuxen följer med barnet under resan. Om den förälder som barnet skall
umgås med reser till den ort där barnet bor, kan det bli fråga om kostnader
för både resa och övernattning. Någon rätt för den förälder som har utgifter
för resa och andra kostnader att få ersättning från den andra föräldern finns
inte. Den rätt till avdrag på underhållsbidrag som föreskrivs i 7 kap. 4 §
föräldrabalken är så begränsad att avdraget på sin höjd ger den
bidragsskyldige kompensation för extra utgifter för mat till barnet och
andra kostnader för barnet under umgänget.
Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för-
äldrarnas ansvar för de resekostnader som nu nämnts. I rättspraxis har rese-
kostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag (NJA
1992 s. 93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att före-
skrifter som domstolen meddelar rörande umgänget i undantagsfall kan
innefatta t.ex. hur resekostnader och andra utgifter i samband med
umgänget skall fördelas (NJA 1990 s. 219).
Som tidigare har betonats är det av stor betydelse att barnet har nära
och
goda relationer till båda sina föräldrar, även om föräldrarna inte lever
tillsammans. Geografiska avstånd och därmed förenade resekostnader kan
medföra att barnet inte får möjlighet att umgås i den utsträckning som är
önskvärd med den förälder som barnet inte bor hos. Det rådande rättsläget
har länge ansetts otillfredsställande och lagstiftning har övervägts i olika
sammanhang (se t.ex. bet. 1995/96:LU2 och 1996/97:SfU3).

Utgångspunkter
Umgänget mellan barnet och den förälder som bor på en annan ort kan
underlättas ekonomiskt på huvudsakligen två sätt. Ett sätt är att införa
någon form av stöd från det allmänna för umgängesresor. Ett annat sätt är
att se till att föräldrarnas gemensamma ekonomiska resurser utnyttjas mer
effektivt än i dag.
Oavsett hur ett stöd från det allmänna utformas medför det stora
kostnader. Den finansiella situationen i landet medger inte en sådan
reform. I de fall då en förälder helt saknar ekonomiska resurser kan dock
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) bli aktuellt.
Någon landsomfattande undersökning av hur vanligt det är att föräldrar
som inte bor tillsammans delar på de resekostnader som uppkommer i
samband med umgänge finns inte. En undersökning som UBU -93
omnämner tyder dock på att föräldrarna oftast inte delar på rese-
kostnaderna (se betänkandet s. 325 och 333). Allmänt sett torde därför en
förbättring kunna komma till stånd, om båda föräldrarnas ekonomiska
förmåga kan utnyttjas.
Att föräldrabalken inte innehåller några bestämmelser som reglerar
föräldrarnas inbördes ansvar för resekostnader i samband med umgänge
innebär att det, om saken ställs på sin spets, är den förälder som vill att
umgänge skall komma till stånd som måste bekosta resorna. Eftersom
umgänget i första hand sker i barnet intresse är det svårt att principiellt
motivera en sådan ordning. Regler om att föräldrarna i större utsträckning
skall dela på resekostnaderna skulle ytterligare betona att föräldrarna har
ett gemensamt ansvar för sina barn. Det kan visserligen hävdas att sådana
regler kan leda till att en förälder avstår från att flytta till en annan ort.
Detta är emellertid inte ett tillräckligt vägande argument mot en reglering.
Att föräldrarna bor nära varandra är i sig i regel bra för barnet.
Som några remissinstanser påpekar är det viktigt att undvika en onödig
detaljreglering. Den totala bristen på reglering av resekostnadsfrågan
medför emellertid att det bland föräldrar råder oklarhet om vad som gäller.
Klarläggande regler skulle sannolikt många gånger kunna underlätta för
föräldrarna att komma överens om umgänget och undanröja en anledning
till konflikt.
Med hänsyn till det anförda delar regeringen UBU -93:s uppfattning att
föräldrabalken bör reglera fördelningen av resekostnader m.m. mellan
föräldrarna. Därmed är inte sagt att varje kostnad, oavsett storlek, skall
fördelas.
En särskild fråga är om en bestämmelse om resekostnader bör införas
även för det fallet att barnet bor växelvis hos föräldrarna.
Det har inte framkommit att dessa fall i praktiken vållar sådana problem

att det finns behov av en lagregel. I många fall av växelvis boende torde
föräldrarna bo så nära varandra att några resekostnader inte uppkommer. I
andra fall kan föräldrarna som regel förväntas komma överens om
resekostnadernas fördelning. Någon lagreglering framstår mot denna
bakgrund inte som nödvändig.

En särskild regel
UBU -93 diskuterar möjligheten att beakta resekostnaderna i samband med
att ett underhållsbidrag till barnet bestäms. Som utredningen framhåller är
en sådan ordning förenad med vissa nackdelar. Den innebär t.ex. inte
någon lättnad för en förälder som saknar förmåga att bidra till sitt barns
försörjning. En sådan lösning ligger inte heller i linje med den reform av
samhällsstödet till barn till särlevande föräldrar som nyligen genomförts
och som inneburit att underhållsbidrag inte behöver fastställas i lika många
fall som tidigare (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21).
Som UBU -93 föreslår bör det därför införas en särskild regel i
föräldrabalken om hur resekostnader skall fördelas mellan föräldrarna.

Fördelningsmetod
Frågan är då efter vilken metod resekostnaderna skall fördelas. I huvudsak
två metoder är tänkbara. Den ena, kvotdelningsmetoden , föreslås av
UBU -93. Den innebär att kostnaderna fördelas efter resp. förälders för-
måga med tillämpning av i huvudsak samma principer som när underhålls-
bidrag bestäms. Den andra tänkbara metoden, hälftendelningsmetoden ,
innebär att kostnaderna delas på mitten. Den metoden föreslås av
Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Även andra har varit inne på en
sådan enklare metod.
Valet mellan de båda metoderna är i stor utsträckning ett val mellan å
ena sidan största möjliga rättvisa och å andra sidan enkelhet.
Hälftendelningsmetoden är enkel att förstå och att tillämpa men tar inte

hänsyn till de ekonomiska förhållandena och innebär därför inte ett
optimalt utnyttjande av föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. En tung
invändning mot hälftendelningsmetoden är att den avgjort missgynnar den
av föräldrarna som är ekonomiskt sämst ställd. Det kan framstå som
stötande om en förälder som lever under små omständigheter och som har
barnet boende hos sig skall bidra med hälften av resekostnaderna för
barnets umgänge med en ekonomiskt betydligt bättre ställd förälder.
Kvotdelningsmetoden tar uppenbarligen bättre hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden i det enskilda fallet. På så sätt utnyttjas deras
ekonomiska förmåga på bästa möjliga sätt. En kvotdelningsmetod stämmer
också bättre överens med grundprincipen i föräldrabalken att föräldrar har
ett gemensamt ansvar för sina barn.
En invändning mot kvotdelningsmetoden är att den kan vara svår att
tillämpa för föräldrarna om de själva vill bestämma om resekostnaderna.
Beräkningarna blir med nödvändighet ganska komplicerade. Detta beror
emellertid mindre på själva fördelningsmetoden i sig än på den detaljerade
beräkningen av resp. förälders ekonomiska förmåga som blir följden om
samma principer tillämpas på resekostnaderna som på underhållsbidragen.
En möjlighet är därför att beträffande resekostnaderna använda en
modifierad förmågeberäkning som i större utsträckning bygger på
schabloner. För underhållsbidragens del föreslår UBU -93 en sådan
ändring. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Om en
kvotdelningsmetod väljs för fördelningen av resekostnader, bör
beräkningen av den ekonomiska förmågan så långt som möjligt bygga på
samma principer som gäller för underhållsbidrag. Mot bakgrund av det
arbete som pågår finns det inte tillräckliga skäl att här överväga en
schabloniserad metod.
De svårigheter som kan föreligga att fördela resekostnaderna måste
vidare ses mot bakgrund av de övriga förslag som regeringen nu lägger
fram. Enligt vad regeringen föreslår skall kommunerna sörja för att
föräldrar får hjälp med att träffa avtal om umgänge, varvid frågan om för-
delningen av resekostnader ofta ingår som en del (se avsnitt 15).
Föräldrarna kan naturligtvis också få hjälp med att lösa frågor om
resekostnadernas fördelning av en advokat eller någon annan juridisk
rådgivare. Föräldrarnas avtal gäller till dess att ett nytt avtal träffas eller
frågan avgörs av domstol. Frågan om resekostnadernas fördelning är alltså
inte något som föräldrarna behöver diskutera vid varje enskilt
umgängestillfälle.
Ingen metod är idealisk. Vid en samlad bedömning anser regeringen
dock att övervägande skäl talar för kvotdelningsmetoden.
Regeringen föredrar emellertid en delvis annorlunda teknik än den UBU
-93 föreslår. Enligt utredningens förslag skall var och en av föräldrarna
efter sin förmåga i skälig omfattning ta del i resekostnaderna. En sådan
teknik kan enligt regeringen skapa oklarhet särskilt i de fall där föräldrarna
inte ens tillsammans har förmåga att svara för resekostnaderna. Bättre
synes då vara att utgå från att en av föräldrarna svarar för resekostnaderna
och ålägga den andra föräldern en skyldighet att ta del i dem. Gjorda
undersökningar tyder på att det som regel är den förälder som barnet inte
bor hos som i dag svarar för resekostnaderna, om föräldrarna inte kan
komma överens. Det framstår även i övrigt som en naturlig ordning att
lägga det primära betalningsansvaret på den föräldern. Det bör därför
föreskrivas att den andra föräldern på visst sätt skall ta del i
resekostnaderna.

Närmare om den valda metoden
Utgångspunkten vid fördelningen av resekostnaderna bör alltså vara
föräldrarnas ekonomiska förmåga. Som sagts tidigare bör den förälder som
barnet skall umgås med ha det primära ansvaret för kostnaderna. Den
andra föräldern skall ta del av dem i den mån hans eller hennes
ekonomiska förmåga så tillåter. Saknar den förälder som barnet bor hos
förmåga att stå för någon del av resekostnaderna, skall den föräldern inte
heller vara skyldig att göra det. Detta ligger i linje med vad som i dag
gäller beträffande föräldrars skyldighet att betala underhållsbidrag.
I ett enkelt fall kan följande metod användas vid fördelningen av rese-
kostnaderna. Varje förälders nettoinkomst efter skatt beräknas. Härifrån
dras förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhåll åt
barn och eventuell make eller sambo. Det belopp som återstår representerar
resp. förälders överskott. Resekostnaderna fördelas därefter proportionellt
mellan föräldrarna efter överskottsbeloppens storlek. Den förälder som bor
tillsammans med barnet svarar för den del av kostnaderna som faller på
honom eller henne. Bidraget får dock inte inkräkta på det belopp som
förbehållits denna förälder.
En särskild fråga är om den beräkningsmetod som här skisserats bör
preciseras närmare i lagen. Med hänsyn till att i huvudsak de angivna
principerna redan i dag tillämpas vid beräkning av underhållsbidrag, och
att ledning alltså kan hämtas från det området, anser regeringen att detta
inte är nödvändigt. Man kan inte heller utan vidare lita till att matematiska
beräkningar och detaljerade föreskrifter i alla fall ger ett rättvisande
resultat. Omständigheterna i de enskilda fallen är så varierande att ett
ganska stort utrymme måste lämnas åt mera skönsmässiga överväganden
vid förmågebedömningen.
En annan fråga är om andra omständigheter än de rent ekonomiska bör
beaktas vid fördelningen av resekostnaderna.
En omständighet som i och för sig skulle kunna beaktas är anledningen
till att barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter. Enligt
regeringens mening bör detta dock normalt inte vägas in vid bedömningen.
Risken är annars att resor i vissa fall inte skulle komma till stånd i den
omfattning som skulle vara ekonomiskt möjlig, om man kunde utnyttja den
ekonomiska förmågan hos båda föräldrarna. Detta skulle stämma dåligt
överens med den grundläggande principen att umgänge tar sikte på barnets
behov av kontakt med båda sina föräldrar och att det är barnets intresse
som står i centrum. Ett sådant hänsynstagande skulle dessutom kunna ge
upphov till konflikter mellan föräldrarna.
Det kan emellertid finnas situationer då det skulle framstå som mindre
lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att föräldern och barnet
bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av föräldrarna
utan godtagbara skäl flyttar långt bort.
Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det framstår som
skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna
huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas utrymme för att
ta hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även
om det innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får
underordnas andra intressen.

Vilka kostnader skall beaktas?
Som tidigare sagts bör beräkningsnormerna inte preciseras i lagtexten.
Detaljfrågorna bör sålunda kunna överlämnas åt parterna och rätts-
tillämpningen. Regeringen ser dock anledning att beröra några av de frågor
som uppkommer.
För att kostnaderna skall fördelas mellan föräldrarna bör kostnaderna
vara av någon betydenhet. Inte endast kostnader för resor inom landet utan
även kostnader för resor utom landet bör självfallet fördelas. Endast
nödvändiga kostnader bör i regel beaktas. Som regel får man utgå från att
billigaste färdsätt med allmänna kommunikationer används.
Regeringen återkommer något till dessa frågor i författningskom-
mentaren.

Domstolsprövning
Liksom när det gäller andra frågor som rör barnet är det önskvärt att
föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt kommer överens om de
ekonomiska frågor som är förenade med umgänget. Om de inte kan
komma överens, har de enligt rättspraxis möjlighet att i undantagsfall få
dessa frågor prövade av domstol i mål om umgänge (se NJA 1990 s. 219).
Som några remissinstanser påpekar skulle en ökad möjlighet att få frågan

om resekostnader reglerad av domstol leda till fler processer. Det finns
emellertid skäl som talar för att domstolarna oftare än som sker i dag bör
besluta om resekostnadernas fördelning. Med den föreslagna
bestämmelsen om fördelning av resekostnaderna är det helt naturligt att
domstolen kan fatta beslut i frågan. Sålunda finns inte anledning att
domstol fortsättningsvis skall kunna pröva denna fråga bara i undantags-
fall. Ett sådant beslut behöver för övrigt inte ha någon negativ inverkan på
föräldrarnas förmåga att samarbeta. I vissa fall måste frågan prövas av
domstol just därför att föräldrarna inte kan samarbeta och detta går ut över
barnets intresse av umgänge. I andra fall kan domstolens avgörande ha en
positiv inverkan genom att det innebär en lösning som båda föräldrarna
kan acceptera. Avgörandet kan också tjäna till utgångspunkt för en
överenskommelse mellan föräldrarna om de faktiska förhållandena skulle
ändras.
Lagrådsremissens förslag innebar i denna del att det av bl.a.
pedagogiska
skäl skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att domstolen får besluta
om resekostnaderna. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen utgår såsom
obehövlig. Regeringen har inget att invända mot Lagrådets bedömning.
Enligt utredningens förslag skulle frågan om resekostnadernas för-
delning kunna prövas av domstol endast i samband med att domstolen
prövade umgängesfrågan i övrigt.
Fördelningen av resekostnaderna bör behandlas som en del av
umgängesfrågan. Även föräldrar som är ense om umgängets omfattning
m.m. kan vara oense om resekostnadernas fördelning. Regeringen har svårt
att se något bärande skäl till att de inte skulle kunna få umgängesfrågan
prövad endast i den del frågan är tvistig. Med hänsyn till det anförda bör
frågan om resekostnadernas fördelning kunna prövas av domstol även om
umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens prövning. Någon särskild
regel om detta behövs inte. Däremot bör uttryckligen av lagen framgå att
fördelningen av resekostnader skall anses som en del av umgängesfrågan.
Lagrådet har föreslagit att det införs en uttrycklig regel om att
ersättning
för resekostnader kan yrkas utan stämning i ett mål om umgänge (jfr 17 §
fjärde stycket föräldrabalken). Regeringen instämmer i att frågan om
resekostnader bör kunna prövas i ett mål om umgänge även om talan
därom inte väckts genom stämning. Mot bakgrund av att regeringen
föreslår att det i föräldrabalken införs en uttrycklig bestämmelse om att
resekostnaderna skall anses utgöra en del av umgängesfrågan anser
regeringen att någon uttrycklig lagbestämmelse av det slag som Lagrådet
har föreslagit inte är nödvändig.
En remissinstans tar upp frågan om jämkning vid ändrade förhållanden
av vad som bestämts om resekostnadernas fördelning. Hänsynen till
barnets bästa och intresset av att belastningen på föräldrarnas ekonomi blir
rättvis och från social synpunkt rimlig kräver enligt regeringens mening att
bidragsskyldigheten kan anpassas till ändrade förhållanden. Till skillnad
från vad som gäller om underhåll (se 7 kap. 10 § första stycket
föräldrabalken) bör det vara tillräckligt att bidragsskyldigheten för
resekostnader kan jämkas för framtiden. Nedsättning av skyldigheten för
förfluten tid torde som regel avse förhållandevis små belopp. Vad gäller
höjning för förfluten tid överensstämmer regleringen med vad som gäller
om underhåll. Den föreslagna jämkningsmöjligheten bör omfatta såväl
domar som avtal.
Den förälder som barnet skall umgås med har i regel ett intresse av att
veta i förväg hur stort belopp den andra föräldern skall bidra med. Om
domstolen skall pröva saken kommer avgörandet i sådana fall att få formen
av en fastställelse av betalningsansvaret för resekostnaderna (jfr 13 kap. 1
och 2 §§ rättegångsbalken). Därvid behöver inte alltid ett bestämt belopp
anges. Avgörandet kan t.ex. innebära att resekostnaderna skall fördelas
efter kvotdelar. Beslutet torde t.ex. kunna utformas enligt följande. NN
skall stå för hälften av faktiska kostnader för barnets resa med tåg i andra
klass mellan A-stad och B-stad i samband med barnets umgänge med AA,
dock för högst tre resor per månad och med högst 400 kr per månad. Den
förälder som barnet inte bor tillsammans med måste, om betalning inte
sker på frivillig väg, utverka en exekutionstitel i efterhand.
Frågor om resekostnader är i huvudsak dispositiva. Det innebär att rese-
kostnaderna omfattas av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.
Många gånger torde valet av den plats där umgänget skall påbörjas resp.
avslutas ha ekonomiska konsekvenser. Detta kan innebära att valet av
plats indirekt reglerar hur resekostnaderna skall fördelas. Man kan också
tänka sig en reglering som går ut på att den förälder som barnet bor
tillsammans med skall bekosta vissa resor för barnen. Hur föreskrifterna
skall utformas måste avgöras efter vad som är lämpligt i varje enskilt fall
och utifrån det yrkande som framställts.
Riksskatteverket tar i sitt remissvar upp frågan om förbehåll för
resekostnader vid utmätning av lön. Den frågan har inte behandlats av
UBU -93. Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en
ändring i de utsökningsrättsliga reglerna och effekterna av en eventuell
sådan ändring saknas. Regeringen tar därför inte upp frågan nu. Det kan
emellertid finnas anledning att återkomma till den i samband med en
utvärdering av de nu föreslagna reglerna.

12.7 Kontaktperson vid umgänge
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon möjlighet för
domstol att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid
umgänge.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reger-
ingens (se betänkandet s. 121 f.) utom så till vida att utredningen föreslår
att frågan om socialnämndernas skyldighet att utse kontaktperson bör bli
föremål för förnyad utredning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i ut-
redningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett par remiss-
instanser, bl.a. Socialstyrelsen, framhåller att det är angeläget att frågan
om socialnämndernas skyldighet att utse kontaktperson får en snar
lösning. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer pekar
på den bristfälliga regleringen av bl.a. kontaktpersoners skyldigheter och
anser att det behövs en grundläggande översyn och en reglering av frågan
om kontaktpersoner. Sveriges domareförbund anser att en skyldighet för
socialnämnderna att utse en kontaktperson vid umgänge bör införas, men
motsätter sig inte ytterligare utredning. Länsstyrelsen i Malmöhus län
anser att domstolarna bör ha en lagstadgad skyldighet att inhämta
yttrande från socialnämnden om dels lämpligheten i att umgänge sker i
närvaro av en tredje person, dels möjligheterna att utse en sådan lämplig
person. Länsstyrelsen anser vidare att domstol inte skall kunna förordna
om umgänge med kontaktperson i strid mot socialnämndens uppfattning.
Skälen för regeringens bedömning: När en domstol beslutar om
umgänge kan domstolen föreskriva att umgänget skall ske i närvaro av
t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Allmän domstol kan emellertid
inte ålägga en kommun att utse en kontaktperson att närvara vid
umgänget (se NJA 1987 s. 15). Om umgänge inte kan komma till stånd i
enlighet med domstolens förordnande beroende på att nämnden inte utser
någon kontaktperson, kan detta få till följd att umgängesfrågan måste
omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens
medverkan inte kan påräknas.
En första fråga är vilka kontakter som bör förekomma mellan
domstolen och socialnämnden innan ett beslut om umgänge kombineras
med ett förordnande om kontaktperson. Mot bakgrund av att såväl
Högsta domstolen (se NJA 1987 s. 15) som Riksdagens ombudsmän (se
beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) framhållit vikten av att ett
förordnande föregås av en kontakt med socialnämnden, ter sig inte några
ytterligare åtgärder påkallade i detta sammanhang.
En annan fråga är om det finns tillräckliga skäl att utreda om
socialnämnderna bör åläggas en skyldighet att utse en kontaktperson vid
umgänge.
Härvid måste beaktas att det redan i dag i socialnämndens övergripande
ansvar enligt 3 och 12 §§ socialtjänstlagen ligger en skyldighet att
medverka till att ett barns behov av umgänge med sin förälder blir
tillgodosett. Om en domstol har förordnat att umgänge skall utövas i
närvaro av en person som utses av socialnämnden, har nämnden vid
behandlingen av frågan om utseende av en sådan person att utgå från att
umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som domstolen
beslutat och att detta är i överensstämmelse med barnets bästa (se NJA
1987 s. 15).
Frågan behöver knappast utredas ytterligare. Det i praktiken största
problemet torde vara att det kan vara svårt för socialnämnden att finna
lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget som kontakt-
person vid umgänge. Denna fråga kan knappast lösas lagstiftningsvägen.

13 Upplysningar om barnet
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon ny
bestämmelse i föräldrabalken om rätten för en förälder som inte bor
tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet. Inte heller
bör sekretessreglerna ändras.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg-
eringens (se betänkandet s. 97 f.).
Remissinstanserna: Det klart övervägande antalet remissinstanser
instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att föräldrar
och andra vårdnadshavare bör ha en ömsesidig skyldighet att lämna
varandra de upplysningar som behövs för att främja barnets bästa och
barnets behov av en konfliktfri uppväxt. UmgängesrättsFöräldrarnas
Riksförening anser att barnets föräldrar bör vara likställda i sekre-
tessammanhang. Föreningen Söndagsbarn i Stockholm anser att en inte
vårdnadshavande förälders rätt att få upplysningar om barnet bör vidgas.
Skälen för regeringens förslag: Det är viktigt att den förälder som
inte
är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på ett naturligt sätt. Den
nuvarande bestämmelsen i föräldrabalken om vårdnadshavarens skyldighet
att lämna upplysningar till en förälder som inte är vårdnadshavare (15 §
första stycket andra meningen) kan ses som ett led i strävandena att främja
en sådan kontakt. Bestämmelsen har, enligt Vårdnadstvistutredningens be-
dömning, i vart fall i viss omfattning haft en psykologisk effekt och i en
del fall främjat umgänget. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning
bestämmelsen tillämpas har dock inte gått att få. Enligt utredningens
bedömning tjänar bestämmelsen det syfte som angavs när den infördes år
1991, nämligen att vara ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett
fungerande umgänge.
Som framgår av vad Vårdnadstvistutredningen anför är det svårt att få
kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas. Till svårigheterna
bidrar att bestämmelsen lämnar ett betydande utrymme för skönsmässiga
bedömningar, att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sanktionerad och att
vårdnadshavarens beslut inte heller kan överprövas. Enligt regeringens
mening är det därför knappast meningsfullt att försöka göra någon närmare
utvärdering av bestämmelsen än den utredningen har gjort.
En naturlig följd av regeringens förslag att domstol skall kunna besluta

om umgänge inom ramen för gemensam vårdnad är att bestämmelsen om
vårdnadshavares upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn
som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysnings-
skyldigheten bör då åvila den förälder som barnet bor tillsammans med.
En remissinstans anser att föräldrar och andra vårdnadshavare bör ha en
ömsesidig skyldighet att lämna varandra de upplysningar som behövs för
att främja barnets bästa. En sådan reglering skulle innebära en utvidgning
av kretsen upplysningsskyldiga och av de upplysningar som skall lämnas.
Frågan har inte behandlats av Vårdnadstvistutredningen. Underlag för att
bedöma om det föreligger ett reellt behov av den föreslagna utvidgningen
saknas. Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå
någon sådan ändring.
Vårdnadstvistutredningen diskuterar behovet av en bestämmelse som gör
det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få tillgång till
information om barnet i samma utsträckning som vårdnadshavaren, men
stannar för att inte föreslå någon ytterligare reglering. I riksdagen har
återkommande behandlats och avslagits motionsyrkanden om att ett barns
båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, skall vara
jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma rätt till information om
barnet från t.ex. sjukvårdsinrättningar. I betänkandet lämnas en redogörelse
för frågans behandling i riksdagen (s. 99 f.).
De förslag som regeringen här lägger fram kommer att medföra att fler
barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad.
Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som inte har
vårdnadshavarens möjlighet att få information beträffande sitt barn. De fall
i vilka vårdnaden om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan
antas många gånger vara sådana där konflikten mellan föräldrarna är så
djupgående att en informationsmöjlighet skulle kunna komma att
missbrukas.
Med hänsyn till det anförda och till riksdagens upprepade ställnings-
taganden har regeringen stannat för att inte föreslå någon ytterligare
reglering av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om
barnet. Regeringen är således inte beredd att förorda någon utvidgning av
myndigheters och institutioners skyldighet att lämna uppgifter till en
förälder som inte har vårdnaden om sitt barn. Av betydelse är därvid att det
föreligger ett visst utrymme för uppgiftslämnande inom t.ex. skolan och
inom hälso- och sjukvården till denna förälder, även om vårdnadshavarens
samtycke saknas.

14 Tillstånd till utlandsvistelse
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något förbud för en
ensam vårdnadshavare att ta med sig barnet utomlands utan tillstånd
av barnets andra förälder.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att en ensam
vårdnadshavare inte skall få ta med sig barnet utomlands under en längre
sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av den andra föräldern.
Ett sådant tillstånd skall emellertid fordras endast om det finns ett reglerat
umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I de fall den förälder som
inte är vårdnadshavare motsätter sig att vårdnadshavaren tar med sig barnet
utomlands skall domstol kunna lämna tillstånd till utlandsvistelsen (se
betänkandet s. 101 f.).
Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning. Många remissinstanser av-
styrker dock förslaget eller ställer sig tveksamma till det. Till dem hör Svea
hovrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Socialstyrelsen, Dom-
stolsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Bortrövade Barns Förening och Föreningen jurister vid Sveriges Allmänna
advokatbyråer. Sveriges Advokatsamfund anser att bestämmelsen skall
omfatta även fall där domstol förordnat om gemensam vårdnad och
beslutat om boende och umgänge. Några remissinstanser, bl.a. Umgänges-
rättsFöräldrarnas Riksförening, anser att överträdelser av den föreslagna
bestämmelsen bör sanktioneras. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i
Stockholms söderkommuner anser att bestämmelsen är otydlig och att den
bör omfatta utlandsvistelser som varar under en längre sammanhängande
tid än fem veckor.
Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare anförts får en
förälder som ensam har vårdnad om barnet själv besluta i de frågor som tar
sikte på vårdnaden, bl.a. barnets boende och utlandsvistelser. Någon be-
stämmelse som inskränker vårdnadshavarens bestämmanderätt i dessa
avseenden finns inte. Om vårdnadshavaren använder sin bestämmanderätt
utan tillbörlig hänsyn till exempelvis barnets behov av umgänge med den
andra föräldern, kan det dock ibland ge anledning till en prövning av vem
av föräldrarna som i fortsättningen skall ha vårdnaden om barnet. Denna
fråga kan ibland aktualiseras exempelvis när vårdnadshavaren tillsammans
med barnet flyttar lång bort från den andra föräldern.
Mot bakgrund av barnets behov av ett nära och frekvent umgänge med
båda sina föräldrar har Vårdnadstvistutredningen övervägt möjligheten att
införa en bestämmelse som begränsar vårdnadshavarens rätt att flytta inom
Sverige. Som utredningen framhåller skulle en sådan bestämmelse
emellertid föra alltför långt. Tilläggas kan att inte något av de europeiska
länder vars regelsystem utredningen tagit del av har någon sådan
bestämmelse.
En annan fråga gäller vårdnadshavarens möjligheter att ta med sig barnet

utomlands. Som Vårdnadstvistutredningen redovisar finns det i flera länder
mer eller mindre omfattande möjligheter att förbjuda en förälder som
ensam har vårdnaden att flytta eller resa med barnet utomlands.
Mot bakgrund av barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar har
regeringen förståelse för utredningens förslag. Det finns emellertid inte
något egentligt faktaunderlag för att bedöma om det föreligger ett reellt
behov av den föreslagna regleringen. Flera remissinstanser anser också att
det inte anförts tillräckliga skäl för utredningens förslag. Till dem hör Svea
hovrätt och Stockholms tingsrätt. De förslag som nu läggs fram av
regeringen torde dessutom komma att innebära att sådana föräldrar som
omfattas av Vårdnadstvistutredningens förslag, ensamma vårdnadshavare,
blir färre i framtiden än i dag. Som Socialstyrelsen påpekar kan de fall där
vårdnaden om barnet inte blir gemensam många gånger antas vara sådana
där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en bestämmelse om
tillståndskrav skulle kunna missbrukas och användas i syfte att enbart ställa
till bekymmer för den vårdnadshavande föräldern. Risken är att den
föreslagna ordningen i många fall skulle medföra ytterligare konflikter
mellan föräldrarna.
Det föreslagna tillståndskravet är vidare inte sanktionerat och torde
sällan hindra en vårdnadshavare som bestämt sig för att ta med sig barnet
utomlands att göra så. Som ett par remissinstanser påpekar kan således den
praktiska och handlingsdirigerande effekten av bestämmelsen ifrågasättas.
Till det anförda kommer att de lagändringar som genomförts på senare år
har inriktats på att förhindra domstolsprocesser rörande barn. Även de
ändringsförslag som läggs fram i denna proposition har detta syfte. För att
nu genomföra en ändring som innebär att ytterligare en fråga kan bli
föremål för domstolsprövning bör det därför krävas mycket starka skäl.
Några sådana skäl har inte anförts.
Regeringen har med hänsyn till det anförda stannat för att inte nu lägga

fram något förslag om att inskränka möjligheterna för en ensam
vårdnadshavare att vara utomlands med barnet.

15 Avtal om vårdnad m.m.
Regeringens förslag: Föräldrar skall kunna bestämma om vårdnad,
boende och umgänge genom avtal. Avtalet skall gälla, om det
godkänns av socialnämnden. Det skall godkännas, om det som har
överenskommits är till barnets bästa eller när avtalet går ut på
gemensam vårdnad inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa.
Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Ett godkänt avtal skall
kunna verkställas på samma sätt som ett domstolsavgörande som har
vunnit laga kraft. (6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket, 15 a § andra
stycket, 17 a § och 21 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt
med regeringens (se betänkandet s. 105 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller

lämnar dem utan invändning. Sveriges Advokatsamfund och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslagen.
Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget att ett avtal som godkänts
av socialnämnden skall kunna verkställas på samma sätt som ett
lagakraftvunnet domstolsavgörande. Ett flertal remissinstanser framför
synpunkter på olika enskildheter i förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I Finland kan föräldrar i stor
omfattning lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal som
fastställs av socialnämnden. Sådana avtal skall ingås skriftligen. När
socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas skall nämnden beakta
barnets bästa och barnets egna önskemål. Socialnämnden kan även
fastställa avtal om underhållsbidrag. Ett fastställt avtal är gällande och kan
verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsbeslut. Denna möjlighet att i
Finland fastställa föräldrars avtal har i Sverige kommit att kallas den
finländska modellen. I betänkandet (s. 106 f. och s. 202 f.) lämnas en
ingående redogörelse för den finländska modellen.
Vid en separation kommer de flesta föräldrar fram till en lösning i
fråga
om vårdnad och umgänge utan att alls tvista i domstol. Som
Vårdnadstvistutredningen anför finns det mycket som talar för att det går
att föra bort fler tvister från domstolarna, om man fortsätter på den väg
som man slagit in på genom att erbjuda föräldrarna samarbetssamtal.
Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal har
störst utsikter att leda till avtal, om samtalen kommer till stånd innan ett
domstolsförfarande har inletts. När parterna väl befinner sig i domstolen
kan tvisten lätt bli mera konfliktfylld än den annars skulle vara. Detta gör
det önskvärt med en ordning där frågor om vårdnad m.m. i största möjliga
utsträckning kan handläggas i mindre konfliktskapande former och utanför
domstolarna.
Samtidigt kan en sådan ordning medföra en avlastning för domstolarna.
Den möjlighet som finns i Finland för föräldrar som är överens att
genom avtal reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge framstår i
det sammanhanget som ett intressant alternativ till domstolsprocessen. De
erfarenheter som Vårdnadstvistutredningen redovisar av den finländska
modellen är goda. Enligt utredningens uppfattning bör en liknande
möjlighet införas i Sverige. De allra flesta remissinstanser är positiva till
utredningens förslag. Även regeringen anser att en möjlighet bör införas
för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vissa frågor som rör
barnet.

Vilket organ skall hjälpa föräldrarna att träffa avtal respektive pröva om
avtalet stämmer överens med vad som är bäst för barnet?
Det ligger nära till hands att lägga uppgiften att hjälpa föräldrarna att träffa

avtal om vårdnad, boende och umgänge på kommunerna. Socialnämn-
derna har sedan länge haft vissa familjerättsliga uppgifter. Kommunerna
har även ansvaret för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal och för att
det finns tillgång till familjerådgivning. Regeringen delar mot den
bakgrunden utredningens uppfattning att det liksom i Finland bör
ankomma på kommunerna i praktiken socialnämnderna att sörja för att
föräldrar får hjälp att träffa avtal.
I likhet med vad som gäller beträffande samarbetssamtal bör det
överlämnas till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att hjälpa till
med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna verksamheten eller
genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat sätt.
Domstolen skall som regel förordna om vårdnad, boende och umgänge i
enlighet med föräldrarnas gemensamma önskemål. Frågorna är emellertid
indispositiva, vilket innebär bl.a. att domstolen, oavsett hur föräldrarna
agerar, är skyldig att se till att det finns tillräckligt underlag för ett
avgörande. Domstolen måste, innan den meddelar ett förordnande, pröva
om föräldrarnas överenskommelse stämmer överens med vad som är bäst
för barnet. Även i de fall då domstolen inte är inblandad måste något organ
ha till uppgift att bevaka att föräldrarnas överenskommelse stämmer med
barnets bästa. Hos socialnämnderna finns en vana vid de överväganden
som kan vara aktuella vid prövningar av detta slag. Socialnämnderna
ansvarar för samarbetssamtal och kommer normalt att vara det organ som
fullgör den föreslagna skyldigheten att hjälpa föräldrar att träffa avtal. Det
är därför naturligt att socialnämnderna också får uppgiften att godkänna
ingångna överenskommelser. Uppgiften att pröva avtalet bör sålunda
ankomma på socialnämnderna.
I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör barnets folkbokföring vara
avgörande för vilken socialnämnd som skall pröva föräldrarnas avtal.
Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att
det
uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. En fråga är om
socialnämnden skall vara behörig att pröva föräldrarnas avtal endast om
barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet, eller om nämnden
skall vara behörig att pröva avtalet även i andra fall då rättsförhållandet
uppvisar en stark anknytning till Sverige.
För att avtal om exempelvis vårdnad skall kunna prövas på ett
tillfredsställande sätt av socialnämnden krävs att utredning kan inhämtas
om barnets förhållanden och om föräldrarnas lämplighet som vårdnads-
havare (jfr Högsta domstolens beslut den 12 mars 1997 i mål Ö 1592/96).
Detta talar för att socialnämndens behörighet begränsas till de fall där
barnet är folkbokfört i kommunen. För en sådan ordning talar också den
omständigheten att kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen
(1980:620) endast gäller dem som vistas i kommunen (se 3 §
socialtjänstlagen). En ordning där socialnämndens behörighet begränsas
till de fall där barnet är folkbokfört i kommunen innebär inte att föräldrar
som är ense saknar möjlighet att få överenskommelsen prövad här i landet
(se t.ex. NJA 1995 s. 770). De svenska domstolarnas domsrätt påverkas
inte av vilken behörighet socialnämnderna ges.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att övervägande skäl talar
för att socialnämndernas behörighet bör avse endast de fall där barnet är
folkbokfört i en viss kommun här i landet.
Vårdnadstvistutredningen föreslår att socialnämndens godkännande skall
lämnas på nämndens vägnar av den nämnden utsett att pröva föräldrarnas
avtal. Socialnämnden skulle alltså inte själv pröva avtalet. Förslaget bygger
på vad som i dag gäller beträffande vårdnads- och umgängesutredningar.
Nämnden utser någon som gör utredningen men tar inte själv ställning till
den. De två situationerna är emellertid inte helt jämförbara. Som JO
påpekar står det i bättre överensstämmelse med vad som gäller i andra
liknande fall att nämnden som sådan tar ställning till avtalet (se exempelvis
1 kap. 4 § föräldrabalken angående godkännande av faderskapsbekräftelser
och 7 kap. 7 § föräldrabalken angående godkännande av avtal som innebär
att underhållsbidrag skall betalas i form av ett engångsbelopp). Nämnden
bör dock ha möjlighet att delegera till exempelvis en ledamot eller en
anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar.
För det fall att överenskommelsen har föregåtts av samarbetssamtal bör
det enligt Vårdnadstvistutredningen i allmänhet vara den som handlagt
samarbetssamtalen som skall pröva om avtalet kan godkännas. Ett flertal
remissinstanser, bl.a. JO, Föreningen Sveriges Kommunala Familje-
rådgivare och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället, ifrågasätter eller tar
avstånd från denna tanke.
Enligt regeringens mening kan det inte uteslutas att det i vissa fall
kan
vara lämpligt att samtalsledaren också hanterar frågan om godkännande.
Det bör därför inte i lagen uppställas något hinder mot en sådan ordning. I
enlighet med vad som gäller på andra områden bör det överlämnas till
socialnämnden att inom ramen för de bestämmelser som gäller pröva
om, och i så fall till vem, den vill delegera beslutanderätten.
Från advokathåll uttrycks farhågor för att parterna kan komma att bli
felinformerade om gällande rätt och att de kan känna sig tvingade att skriva
under ett av socialnämnden föreslaget avtal. Sveriges Advokatsamfund
understryker vikten av att båda parter vid en separation har tillgång till
kvalificerad juridisk hjälp.
Det är givetvis en förutsättning för att den föreslagna ordningen skall
genomföras att den bedöms kunna fungera på ett rättssäkert och bra sätt.
Förslaget ställer delvis nya krav på kommunerna och deras personal, inte
minst när det gäller kunskap om rättsreglerna. Det är viktigt att den
personal som skall hjälpa till med avtal har den kunskap som behövs. I den
mån de nya arbetsuppgifterna leder till att kraven på förtrogenhet med
regelsystemet ökar, bör det dock kunna lösas genom relativt begränsade
utbildningsinsatser.

Vilka frågor skall kunna bli föremål för avtal mellan föräldrarna?
För att avtalsmöjligheten skall kunna utnyttjas i önskvärd utsträckning och
utgöra ett fullvärdigt alternativ till en talan vid domstol bör föräldrarna
kunna träffa avtal om såväl vårdnad som boende och umgänge.
Frågor om vårdnad, boende och umgänge kommer, som några
remissinstanser påpekar, sällan upp isolerade utan som regel i samband
med en separation. Det är då vanligt att föräldrarna samtidigt har att lösa
även frågor om exempelvis underhållsbidrag, kvarsittande i hemmet och
bodelning. Samtliga dessa frågor är redan i dag sådana att parterna kan
träffa avtal om dem, även om avtalen som regel inte kan läggas till grund
för verkställighet. Vad som bör diskuteras är mot den bakgrunden i första
hand om frågorna bör omfattas av den föreslagna skyldigheten för
kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal. För
detta talar i viss mån att frågorna kan behöva lösas i ett sammanhang och
att en överenskommelse i någon av frågorna kan vara beroende av att även
andra frågor blir lösta.
När det gäller underhållsbidrag till barn har det betydelse att ett nytt

samhällsstöd, underhållsstöd, sedan den 1 februari 1997 ersatt det tidigare
bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd har medfört att det normalt
blir aktuellt att fastställa ett underhållsbidrag till barnet endast om den
bidragsskyldiga föräldern skall betala ett underhållsbidrag till barnet som
överstiger underhållsstödets belopp. Det torde innebära att det sällan finns
behov av att aktualisera frågor om underhållsbidrag i samband med en
separation. Med hänsyn härtill har socialnämndernas skyldighet att hjälpa
barn till ogifta föräldrar att få underhållsbidrag fastställt tagits bort.
Det finns mot den skisserade bakgrunden inte skäl att låta frågor om
underhållsbidrag omfattas av den här föreslagna serviceskyldigheten. Som
framhålls i förarbetena till underhållsstödsreformen innebär inte detta att
barnet helt skulle vara betaget möjligheten att få hjälp med frågor om
underhåll. Barnet kan enligt rättshjälpslagens bestämmelser få biträde av
en jurist såväl vid en domstolsprocess som före en sådan process.
Dessutom åligger det socialnämnderna att inom ramen för socialtjänsten i
vissa fall lämna barnet och föräldern bistånd. Och självfallet är det inget
som hindrar att hjälpen att träffa avtal ibland utsträcks till frågan om
underhållsbidrag.
Kvarboendet i den gemensamma bostaden är ofta en fråga av stor vikt,
inte minst ekonomiskt. I äktenskapsbalken finns det inte någon bestäm-
melse som ålägger den av makarna som vid en skilsmässa får rätt att bo
kvar i den gemensamma bostaden till dess bodelning sker att betala
ersättning för nyttjandet. Frågan har prövats av Högsta domstolen i två
refererade avgöranden, NJA 1968 s. 197 och NJA 1983 s. 255. Högsta
domstolen har i dessa fall uttalat att ersättning kan komma i fråga i vissa
fall.
Den skyldighet att hjälpa föräldrar att träffa avtal som läggs på
kommunerna tar sikte på sådana frågor som rör barnen. Frågan om
kvarboende har, som framgått, starka ekonomiska implikationer. Det är
mot den bakgrunden mindre lämpligt att låta skyldigheten omfatta också
kvarsittandefrågan. Eftersom denna fråga kan vara nära kopplad till frågan
om barnets boende, kan det dock ibland vara ändamålsenligt att försöka
lösa båda frågorna i ett sammanhang. Därvid bör uppmärksammas att de
ekonomiska verkningarna av en överenskommelse i kvarsittandefrågan i
vissa fall kan vara svåra att överblicka.
Kvarsittandefrågan bör därför inte omfattas av kommunernas skyldighet
att hjälpa till med avtal.
Inte heller bör det ankomma på kommunerna att sörja för att föräldrar
får
hjälp att träffa avtal i frågor om bodelning. Sådana avtal är ofta ekonomiskt
komplicerade och lämpar sig mindre väl för socialnämnderna att hantera. I
det sammanhanget kan dock anmärkas att det i samband med att den nya
rättshjälpslagen träder i kraft den 1 december 1997 införs en ny form av
bistånd ersättningsgaranti vid bodelning (prop. 1996/97:9, bet.
1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55). Biståndet innebär att staten i vissa fall
bidrar till kostnaderna för bodelningsförrättare.
En fråga som kan bli föremål för avtal är frågan om fördelning av
resekostnader (se avsnitt 12.6). Den bör, som tidigare anförts, anses utgöra
en del av frågan om umgänge. Ett umgängesavtal kan rentav vara beroende
av att även resekostnaderna blir reglerade. Det är naturligt att
socialnämnden hjälper parterna att träffa avtal även i denna fråga.
Den skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal
som
läggs på kommunerna skall alltså inte omfatta alla frågor som kan
uppkomma i samband med en separation. Det kan hävdas att detta är en
svaghet. Som regeringen ser det är det emellertid en fördel att de frågor
som mera direkt berör barnet, och som skall avgöras med utgångspunkt i
barnets bästa, i möjligaste mån hålls isär från andra frågor. Men även om
kommunernas skyldighet endast avser vårdnad, boende och umgänge bör
hållbara helhetslösningar givetvis eftersträvas. Det kan betyda att även
annat än vårdnad, boende och umgänge ibland kan behöva tas med i ett
avtal som förhandlas fram inför socialnämnden. Och ofta kan samråd
behöva ske med andra inblandade, exempelvis försäkringskassan och
advokater.

Avtalets verkan och form, m.m.
En viktig fråga är om ett godkänt avtal skall kunna läggas till grund för
verkställighet. JO avstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag i denna del
och framhåller att fastställande och tolkning av privaträttsliga avtal är en
för förvaltningsdomstolarna främmande uppgift. JO pekar även på risken
för att ingångna avtal kan komma att bli svåra att tillämpa och tolka och på
de svårigheter som kan uppkomma om föräldrarnas överenskommelse
innebär partiella ändringar i ett domstolsavgörande, varvid
förvaltningsdomstolen alltså skall samtidigt tillämpa två olika verkställig-
hetsurkunder. Även Länsrätten i Malmöhus län tar upp risken för
svårtolkade avtal.
För att en möjlighet för föräldrarna att träffa bindande avtal om
vårdnaden m.m. skall bli ett fullvärdigt alternativ till att väcka talan vid
domstol måste ett godkänt avtal enligt regeringens mening ha i huvudsak
samma effekt som ett avgörande av domstol. Ett godkänt avtal bör alltså
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Regeringen
återkommer i det följande till risken för att ingångna avtal blir otydliga.
Sveriges Advokatsamfund tar i sitt remissvar upp frågan om avtalets
rättskraft. Enligt samfundet bör avtalet inte få hindra att en talan väcks vid
allmän domstol efter att avtalet slutits, om skäl talar för det.
Att en dom som vunnit laga kraft har meddelats angående exempelvis
vårdnaden om ett barn hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas på nytt (se
t.ex. rättsfallet NJA 1993 s. 226). I likhet med detta bör ett godkänt avtal
kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som genom ett domstols-
avgörande.
Avtal om vårdnad, boende och umgänge bör ingås skriftligen. Den
skriftliga formen är nödvändig bl.a. för att kommunerna skall kunna ge sitt
godkännande och för att avtalen skall kunna ligga till grund för
verkställighet.
För att underlätta handläggningen och för att säkerställa att inga
väsentliga uppgifter utelämnas kan det vara av värde om det finns en färdig
avtalsblankett för föräldrars avtal. I bilaga 14 till betänkandet återges den
blankett som används i Finland.

Vilken prövning skall göras av föräldrarnas avtal?
Frågor om vårdnad, boende och umgänge kräver särskilda överväganden. I
de allra flesta fall torde den prövning som socialnämnden skall göra vara
enkel. Men fall kan förekomma som ger anledning till närmare eftertanke.
Det kan exempelvis inte uteslutas att det finns situationer där föräldrarna
mindre ser till barnets behov än till sina egna intressen. Att en
överenskommelse inte i tillräcklig grad tar hänsyn till barnets bästa kan ha
olika orsaker. Bakom föräldrarnas överenskommelse kan ligga t.ex.
ekonomiska överväganden eller ett rättvisetänkande eller en starkare
förälders inflytande över en svagare förälder. Uppgiften att pröva
föräldrarnas avtal är alltså något annat och betydligt mer ansvarsfullt än att
endast registrera föräldrarnas överenskommelse.
Utgångspunkten vid prövningen av föräldrarnas avtal skall vara barnets
bästa (se avsnitt 8).
Några remissinstanser anser att barnet bör få möjlighet att komma till
tals vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal.
Frågan om domstolarnas skyldighet att i vårdnads- och umgängesmål ta
reda på barnets inställning när föräldrarna är ense berördes i förarbetena till
de nu gällande bestämmelserna om barns rätt att komma till tals i mål och
ärenden om vårdnad och umgänge. Det ansågs då som regel inte vara
nödvändigt att i dessa fall inhämta någon särskild utredning om barnets
inställning (se prop. 1994/95:224 s. 35). Det finns inte anledning att här
göra någon skillnad mellan domstolens prövning och den prövning som
socialnämnden har att göra. Det bör alltså inte införas någon absolut
skyldighet för socialnämnden att ta reda på barnets inställning. Ibland är
omständigheterna emellertid sådana att det finns anledning för nämnden att
göra det. Även vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal bör
givetvis den grundprincipen gälla att hänsyn skall tas till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad (se förslaget till 6 kap. 2 b §
föräldrabalken). Skulle det komma fram att barnet motsätter sig den
lösning som föräldrarna kommit överens om, är det ett skäl att närmare
undersöka om överenskommelsen verkligen är till barnets bästa (se prop.
1994/95:224 s. 35).
Även i övrigt skall socialnämnden göra samma prövning av föräldrarnas
överenskommelse som en domstol gör när föräldrarna är ense. Står barnet
under vårdnad av endast en förälder och vill föräldrarna gemensamt utöva
vårdnaden om barnet, skall nämnden alltså godkänna avtalet om inte
gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. Står barnet
under båda föräldrarnas vårdnad och vill föräldrarna att en av dem skall ha
vårdnaden om barnet ensam, skall nämnden godkänna avtalet om
överenskommelsen är till barnets bästa. Det sistnämnda bör gälla även
beträffande avtal om boende och umgänge.
Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra godkännande.
Någon möjlighet för socialnämnden att ändra avtalets innehåll bör inte
finnas. Detta hänger samman med att tvister mellan föräldrar skall avgöras
av domstol. Däremot är det ofta lämpligt att socialnämnden, om den anser
att det avtalade arrangemanget står i strid med barnets bästa, föreslår för-
äldrarna att ändra avtalet så att det svarar mot barnets bästa.
För att nämnden skall kunna ta ställning till avtalet krävs att det är
tydligt
formulerat. Även om socialnämnden inte i sitt godkännandebeslut kan
ändra avtalets innehåll ens i förtydligande syfte, bör nämnden givetvis
verka för att oklara avtal görs tydliga och ofullständiga avtal fullständiga;
man riskerar annars att avtalet inte kan läggas till grund för verkställighet.
Särskilt vad gäller vårdnaden om barnet är det viktigt att avtalet är klart till

sin innebörd. Det måste med säkerhet gå att utläsa vem som är barnets
vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte möjligt att uppnå sådan
klarhet, återstår för nämnden att vägra att godkänna avtalet.
JO tar i sitt remissvar upp frågan om socialnämndernas möjligheter att
vid sin bedömning av ett avtal inhämta upplysningar från en annan
avdelning inom kommunen eller från en annan kommun och framhåller att
sekretessfrågorna bör uppmärksammas.
När frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs av domstol skall
domstolen se till att frågorna blir tillbörligt utredda och skall social-
nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Nämnden är därvid skyldig
att lämna de upplysningar av betydelse som nämnden har. Om det behövs
ytterligare utredning, kan domstolen uppdra åt socialnämnden eller något
annat organ att verkställa en sådan. Är föräldrarna överens torde
domstolens utredning i regel inskränka sig till att socialnämnden bereds
tillfälle att lämna upplysningar inom en viss kortare tid.
I stort sett bör motsvarande möjligheter och skyldigheter att inhämta
upplysningar gälla för socialnämnderna vid deras prövning av avtal. Den
socialnämnd som skall pröva avtalet kan behöva inhämta upplysningar från
socialnämnden i en annan kommun. Det kan bli aktuellt exempelvis om
barnet nyligen har flyttat till kommunen eller om en av föräldrarna är
bosatt i en annan kommun. Sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket
sekretesslagen (1980:100), s.k. socialtjänstsekretess, bör då inte hindra att
uppgifter av betydelse lämnas till den socialnämnd som skall pröva avtalet
(se 14 kap. 1 § första stycket sekretesslagen). Däremot bör uppgifter som
lämnats under familjerådgivningssekretess (7 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen) inte omfattas av den nämnda uppgiftsskyldigheten.
Slutligen bör på nytt påpekas att det föreslagna systemet inte innebär
att
socialnämnderna skall avgöra frågor om vårdnad, boende och umgänge i
fall då föräldrarna inte kan enas. Förslaget syftar till att främja
samförståndslösningar. Om det till slut ändå kvarstår en tvist, är det
domstolens uppgift att slita tvisten.

Ändring av avtal
Ett godkänt avtal bör kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som
godkänts av socialnämnden som genom ett avgörande av domstol, och ett
domstolsavgörande bör kunna ändras inte bara genom ett nytt avgörande
av domstol utan även genom ett skriftligt avtal mellan föräldrarna som
godkänns av socialnämnden. Detta bidrar till ett smidigt förfarande och
underlättar anpassning av boende och umgänge efter den aktuella
situationen. Det överensstämmer också med den ordning som gäller i
Finland. Några särskilda regler om detta behövs inte.
Den föreslagna ordningen med avtal möjliggör också att ett avtals
giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna kommer tillbaka till
socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett
sådant förfarande kan framstå som lämpligt t.ex. för att pröva hur en
överenskommelse fungerar eller för att beakta barnets växlande behov av
umgänge och kontakt med båda föräldrarna. Umgänge lämpar sig
uppenbarligen bättre för tidsbegränsade avtal än vårdnad och boende. Som
Riksförsäkringsverket påpekar får ett avtal givetvis inte innebära att barnet
under någon tid ställs utan vårdnadshavare. Ett nytt avtal eller ett
domstolsavgörande torde inte heller kunna ges retroaktiv verkan (se NJA
1972 s. 350).

Domstolsprövning när föräldrarna är ense?
I Finland avgör föräldrarna själva på vilket sätt de vill få frågor om
vårdnad m.m. reglerade. Detta innebär att även föräldrar som är överens
har möjlighet att vända sig till domstol. Möjligheten att träffa avtal
används dock i det stora flertalet fall.
Vårdnadstvistutredningen föreslår inte någon begränsning i möjlig-
heterna för föräldrar som är ense att genom gemensam ansökan väcka talan
i domstol. Socialstyrelsen anser att en sådan möjlighet innebär en onödig
belastning på domstolarna. Eksjö tingsrätt och Domstolsverket anser att
möjligheten till domstolsprövning i dessa fall bör kvarstå endast när den
gemensamma ansökan avser även äktenskapsskillnad.
Domstols medverkan bör tas i anspråk i princip endast i de fall där en
verklig tvist föreligger. Det går emellertid inte att bortse från att föräldrar
som är ense i vissa fall av olika anledningar kan föredra att vända sig till
domstol i stället för till socialnämnden. Det kan inte heller uteslutas att
domstols dom i internationella sammanhang i vissa fall kan väga tyngre än
ett av socialnämnden godkänt avtal. Även enkelheten i systemet talar för
att möjligheten till domstolsprövning behålls för föräldrar som är överens.
Särskilt i fall då talan väckts innan föräldrarna enats vore det olyckligt om
det inte gick att få överenskommelsen fastställd av domstolen.
Erfarenheterna från Finland talar för att de flesta föräldrar ändå kommer att
vända sig till socialnämnden för att få sina avtal godkända.
Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att den
föreslagna avtalsmöjligheten inte bör innebära någon inskränkning i
möjligheten att få ett domstolsutslag beträffande vårdnad, boende och
umgänge.

Den lagtekniska utformningen, m.m.
Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att lagtexten i utrednings-
förslaget är så utformad att alla typer av ändringar i vårdnad och umgänge
kan avtalas, således även överflyttning av vårdnaden till en särskild
vårdnadshavare och umgänge med någon annan än en förälder. Att sådana
frågor skall omfattas av den föreslagna avtalsmöjligheten är givetvis inte
meningen.
En motsvarande skyldighet att lämna uppgifter till försäkringskassa,
skattemyndighet och Centrala studiestödsnämnden som i dag gäller för
tingsrätt när ett vårdnadsavgörande vinner laga kraft bör gälla för
socialnämnderna när nämnderna godkänner ett avtal om vårdnad (för-
ordningen [1949:661] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål
och ärenden enligt föräldrabalken, m.m.). En bestämmelse härom bör tas in
i lag (jfr 8 kap. 5 § regeringsformen).
En förutsättning för att reformen skall få genomslag och komma till an-
vändning i så många fall som möjligt är att berörda föräldrar informeras
om den. Det bör ankomma på Socialstyrelsen att vidta de informations-
insatser som behövs.

16 Utredning om vårdnad, boende eller umgänge

Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen när det gäller
vårdnadsutredarens skyldigheter bör inte ändras.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att den som
verkställer en vårdnads-, boende- eller umgängesutredning skall lämna ett
förslag till beslut. Om det framstår som ett lämpligare alternativ, skall
utredaren dock i stället redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalter-
nativ får för barnet (se betänkandet s. 117).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan invändning. Några remissinstanser tillstyrker förslaget att
en konsekvensbeskrivning skall lämnas i utredningen men avstyrker eller
ställer sig tveksamma till förslaget i övrigt. Till dem hör Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Rädda Barnens riksför-
bund, Föreningen Söndagsbarn i Stockholm och Föreningen Barns Rätt
Till 2 Föräldrar i Skövde. Riksdagens ombudsmän anser att det bör vara
tillräckligt att i lagen ange att utredningen bör innefatta ett ställ-
ningstagande i sakfrågan. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den
som verkställer utredningen alltid skall lämna ett förslag till beslut.
Tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner
anser att utredaren i första hand bör ge en konsekvensbeskrivning och,
om det inte är lämpligt, ett förslag till beslut. UmgängesrättsFöräldrarnas
Riksförening avstyrker förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken
skall domstolen innan den avgör ett mål eller ett ärende om vårdnad eller
umgänge ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Behövs
ytterligare utredning, får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något
annat organ att utse någon att verkställa en sådan utredning. Domstolen
får därvid fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara slutförd. Vidare skall domstolen se till
att utredningen bedrivs skyndsamt.
Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att verkställa utred-
ningen skall själv svara för den och sända rapporten direkt till domstolen.
Denna ordning gäller sedan den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:8, bet.
1990/91:LU13), då socialnämnden frikopplades från arbetet med
vårdnads- och umgängesutredningar. Utredningen skall i normalfallet inte
mynna ut i ett förslag till domstolen utan endast innefatta en redovisning
av insamlade och sammanställda fakta och upplysningar om barnet och
dess föräldrar. Den utredande tjänstemannen skall i varje enskilt fall själv
avgöra om det insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en
slutsats från hans eller hennes sida. Vägledande bör vara vad som är
barnets bästa.
1991 års reform har mottagits i stort sett positivt av domare, advokater

och socialtjänstemän. I den utvärdering som Vårdnadstvistutredningen
har gjort har det inte kommit fram några påtagliga brister med den
nuvarande ordningen. Liksom i den diskussion som ledde till 1991 års
reform har dock från personer med erfarenhet av handläggningen av
vårdnadstvister framförts att vårdnadsutredningen alltid borde innehålla
något ställningstagande från den som genomfört utredningen.
Som anfördes i samband med 1991 års reform finns det både för- och
nackdelar med en ordning som innebär att utredaren skall ta ställning i
sakfrågan. En preferens för den ena föräldern kan av den andra föräldern
uppfattas som en nedvärdering, vilket kan öka de motsättningar som kan
finnas mellan föräldrarna. Samtidigt kan det finnas fall där det är av stort
värde att den som är väl insatt i ärendet och kanske hyser en bestämd
uppfattning ger uttryck för den.
De för- och nackdelar som är förknippade med olika alternativ
analyserades noga i samband med 1991 års reform. Tillräckliga skäl för
regeringen att nu frångå sin tidigare ståndpunkt har inte anförts. Även i
framtiden bör utredaren alltså själv få bedöma om han eller hon vill
komplettera det insamlade faktamaterialet med en egen slutsats.
Utgångspunkten vid domstolens bedömning av frågor om vårdnad
m.m. är barnets bästa. Det torde mot den bakgrunden i många fall vara
naturligt att den som gör utredningen resonerar om vad olika besluts-
alternativ kan innebära för barnet. Det har inte framkommit något som
tyder på att utredarna i dag inte skulle utreda och för domstolen redovisa
vilka konsekvenser olika lösningar kan få för barnet. Mot bakgrund av
den diskussion som förts i bl.a. förarbetena till de ändringar i
socialtjänstlagen (1980:620) som träder i kraft den 1 januari 1998 kan i
alla händelser förväntas att utredarna framdeles vid behov lämnar en
konsekvensbeskrivning (jfr prop. 1996/97:124 s. 98 f.). Mot den
bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa någon
lagbestämmelse om en skyldighet att redovisa konsekvensbeskrivningar.

Riktlinjer för utredningens bedrivande
I samband med 1991 års reform infördes en möjlighet för domstolen att
lämna riktlinjer för hur en vårdnads- eller umgängesutredning skall be-
drivas. Tanken när bestämmelsen infördes var inte att domstolarna
regelmässigt skulle fastställa riktlinjer för utredningen utan att de skulle
ha en sådan möjlighet i de fall det ter sig påkallat. Även om möjligheten
utnyttjas endast undantagsvis anses den värdefull och
Vårdnadstvistutredningen anser att den bör finnas kvar. Regeringen
instämmer i den bedömningen.
Oavsett om domstolen drar upp riktlinjer för utredningen eller inte har
domstolen ett ansvar för att utredningen bedrivs skyndsamt. Som regel
bör domstolen sätta ut en viss tid inom vilken utredningen skall vara
färdig (se prop. 1990/91:8 s. 46 och 66 f., bet. 1990/91:LU13 s. 36 och
JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 79 f.). Ett par remissinstanser föreslår
att en fast tidsgräns skall läggas fast i lagen. Den frågan var aktuell i
1991 års lagstiftningsärende. Som lagutskottet då anmärkte är en fast
tidsgräns olämplig, eftersom möjligheterna att åstadkomma en
tillfredsställande utredning varierar från fall till fall. Tidsfristens längd
får bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda
fallet. Tidigare har uttalats att en handläggningstid på tre till fyra
månader ofta torde kunna vara ett riktmärke på vad som kan anses
rimligt (prop. 1990/91:8 s. 66 f.). Detta uttalande synes ge uttryck för en
god avvägning.

I vilken omfattning bör det förordnas om vårdnadsutredning?
Domstolarna beslutar inte alltid om utredning när det föreligger en tvist
om vårdnad eller umgänge. Emellertid är de mål som kommer till
domstolen i dag ofta sådana att det fordras någon form av utredning för
att domstolen skall kunna ta ställning.
Som Vårdnadstvistutredningen påpekar är det väsentligt att domstolen
förordnar om utredning endast i de fall där det är nödvändigt. Bara om
det behövs ytterligare utredning utöver de upplysningar som social-
nämnden skall ges tillfälle att lämna får domstolen sålunda förordna om
sådan utredning. Detta framgår av 6 kap. 19 § andra stycket tredje
meningen föräldrabalken. För att tydligare markera att det inte skall
förordnas om utredning slentrianmässigt bör bestämmelsen, som utred-
ningen föreslår, utformas något annorlunda.

Innehållet i utredningarna
En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är att vårdnadsutred-
ningarna ofta innehåller för mycket av partsberättelser och för lite
information om barnet.
Det är viktigt att utredningsförfarandet i tvister om vårdnad m.m.
bedrivs effektivt och problemorienterat. Hur noggrant de uppgifter som
föräldrarna lämnar till utredaren skall redovisas och hur mycket
information om barnet som skall tas med i redovisningen måste dock
avgöras från fall till fall. Frågan lämpar sig inte för lagstiftning.
Vad gäller upplysningar om barnet kan det i detta sammanhang finnas
anledning att erinra om att det sedan den 1 januari 1996 finns uttryckliga
bestämmelser om att en domstol vid bedömningen av frågor om vårdnad
m.m. skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad. Vidare gäller numera att den som verkställer utredning i sådana
mål och ärenden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets
inställning och redovisa den för domstolen. Genom ändringarna markeras
att barnet skall ha en framträdande plats i utredningarna.

17 Familjedomstolar m.m.

Regeringens bedömning: Några särskilda familjedomstolar bör inte
inrättas.
Ett system med familjenämnder eller liknande bör övervägas på
nytt först efter att de reformer som regeringen föreslår i detta lag-
stiftningsärende har utvärderats.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Förutsättningarna för ett system
med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar och konsekvenserna
därav bör undersökas (se betänkandet s. 125 f.).
Pappagruppens förslag: Särskilda familjerättsenheter bör etableras där
domstolens ledamöter väljs och utbildas efter erfarenheter av modernt och
delat föräldraskap (se promemorian s. 12 och 113).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist-
utredningens förslag eller har ingen invändning mot det. Svea hovrätt,
Sundsvalls tingsrätt och Sveriges domareförbund ställer sig negativa till ett
inrättande av familjedomstolar eller liknande och Svea hovrätt motsätter
sig en fortsatt utredning av frågan. Riksrevisionsverket anser att
Pappagruppens förslag om speciella familjerättsenheter i domstolarna inte
är övertygande och anför att de frågor som dessa enheter är tänkta att
handlägga i stället bör kunna hanteras genom ett ökat och fördjupat
samarbete mellan kommunernas socialförvaltningar och de allmänna
domstolarna.
Skälen för regeringens bedömning: I olika sammanhang har förslag
framförts om att mål om vårdnad och umgänge skall handläggas i särskilda
familjedomstolar eller familjenämnder med speciell sammansättning och
kompetens för de aktuella frågorna.
De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en betoning av
samförståndslösningar när det gäller frågor om vårdnad, boende och
umgänge. Om det till slut ändå kvarstår en tvist är enligt regeringens
uppfattning domstol det organ som är mest lämpat att lösa tvisten.
Ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den
svenska domstolsorganisationen och den svenska rättstraditionen. Under
senare år har riksdagen vid flera tillfällen haft att behandla frågan om
specialdomstolar (se t.ex. bet. 1990/91:LU13 s. 45 f. och 1992/93:LU22 s.
28 f.). Riksdagens ställningstaganden innebär att antalet specialdomstolar
bör minska. Man anser det viktigt att slå vakt om de allmänna
domstolarnas breda sakliga kompetens och domarnas överblick över hela
det juridiska fältet. Några omständigheter har inte framkommit som för-
anleder regeringen att göra en annan bedömning beträffande special-
domstolar.
En annan sak är att domstolarna givetvis måste ha tillgång till ett
fullgott
beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan behövas i
familjemål. I mål om vårdnad m.m. har domstolen en skyldighet att se till
att frågorna blir tillbörligt utredda. Innan målet avgörs skall
socialnämnderna ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång
till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är
nämnden skyldig att lämna domstolen sådana upplysningar. Behövs det
ytterligare utredning, får domstolen uppdra åt nämnden eller något annat
lämpligt organ att utse någon att verkställa sådan utredning. Förutom att
låta genomföra vårdnads- och umgängesutredningar kan domstolen ta in
exempelvis ett barnpsykiatriskt utlåtande.
Det är självfallet också viktigt att domare som handlägger mål om
vårdnad, boende och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet.
Regeringen vill här peka på att Domstolsverket varje år anordnar
seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol
och vid allmän förvaltningsdomstol samt till advokater med erfarenhet av
vårdnadsmål. Syftet med seminarierna är bl.a. att ge deltagarna tillfälle att
utifrån sina erfarenheter diskutera vårdnadsfrågor. Regeringen förutsätter
att liknande seminarier och annan utbildning av domare som handlägger
familjemål också fortsättningsvis kommer till stånd.
En särskild fråga är om domstolen skall ha expertledamöter i familjemål.

Möjligheten till sådan expertmedverkan i domstolarna har tidigare avvisats
av riksdagen (se t.ex. bet. 1989/90:JuU32 s. 4 f. och 1990/91:LU13 s. 45
f.). Det har inte framkommit några omständigheter som föranleder
regeringen att för närvarande inta en annan ståndpunkt.
En annan fråga som tas upp av UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening
och som även diskuterats i riksdagen (se bet. 1992/93:LU22 s. 25 f. och
prot. 1992/93:114 s. 116 f.) gäller s.k. familjenämnder eller barnråd.
Härmed avses en instans bestående av personer med bl.a. juridisk, social,
barnpsykologisk och ekonomisk kompetens dit föräldrar som tänker
separera kan vända sig för att få information och hjälp att komma fram till
en överenskommelse. Om föräldrarna inte kan enas skulle saken få avgöras
av domstolen efter att familjenämnden har avgett ett yttrande.
Ett system där föräldrar hos ett enda organ kan få hjälp med samtliga de

frågor som kan uppkomma i samband med en separation är i sig tilltalande.
Den ordning som regeringen nu föreslår, med bl.a. en skyldighet för
kommunerna att sörja för att föräldrar erbjuds samarbetssamtal och hjälp
att träffa avtal, har en sådan inriktning. Innan man tar ställning till om
andra åtgärder behöver vidtas bör den nu föreslagna reformen ges tid att
verka och utvärderas.

18 Sekretess vid samarbetssamtal
18.1 Gällande bestämmelser om sekretess
Bestämmelser om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap.
4 § sekretesslagen (1980:100). Sekretess gäller inom socialtjänsten för
uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne
närstående lider men (socialtjänstsekretess). Med socialtjänst förstås bl.a.
verksamhet som enligt lag handhas av socialnämnden. Social-
tjänstsekretess gäller vid exempelvis vårdnads- och umgängesutredningar.
Inom den kommunala familjerådgivningen gäller sekretess för uppgifter
som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband
med rådgivningen (familjerådgivningssekretess). Sekretessen är i dessa
fall absolut. Uppgifterna är alltså hemliga oavsett om det skulle vara till
men eller inte för den enskilde om de kom ut. Bestämmelserna innebär i
praktiken för familjerådgivarens del att han eller hon inte kan delta i
vårdnads- eller umgängesutredning i samma ärende, såvida inte den
enskilde efterger sekretessen (14 kap. 4 § sekretesslagen).
Uppgifter för vilka sekretess gäller får inte röjas för en enskild i
andra
fall än som anges i sekretesslagen eller i en lag eller förordning till vilken
sekretesslagen hänvisar (1 kap. 2 § sekretesslagen). Gäller sekretess för
en uppgift som förekommer hos en viss myndighet, får uppgiften inte
röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen
eller i en lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Detta
gäller även i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma
myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till
varandra (1 kap. 3 § sekretesslagen). Gäller sekretess, får uppgiften inte
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller
för uppgiften (1 kap. 4 § sekretesslagen).
Sekretess hindrar inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet, om
uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §
sekretesslagen). För socialtjänstens del finns en bestämmelse om sådan
uppgiftsskyldighet i 71 § socialtjänstlagen.
Familjerådgivare enligt socialtjänstlagen och deras biträden får inte
höras som vittnen om något som har anförtrotts dem i deras
yrkesutövning eller som de har fått veta i samband därmed, annat än om
det är medgivet i lag eller om den till vars förmån tystnadsplikten gäller
samtycker till det (36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken).
Fr.o.m. den 1 januari 1998 gäller dock en skyldighet för dessa
befattningshavare att vittna i mål om vissa brott som begåtts mot en
underårig (t.ex. i mål om misshandel och sexualbrott). Vidare gäller från
årsskiftet 1997/98 en skyldighet för dem som har uppgiftsskyldighet
enligt 71 § socialtjänstlagen att vid rättegång i vissa typer av mål lämna
motsvarande uppgifter till domstolen (prop. 1996/97:124, bet.
1996/97:SoU18, rskr 1996/97:264, SFS 1997:314).

18.2 Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal?
Kommunerna är skyldiga att sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad
och umgänge (samarbetssamtal; 12 a § första stycket socialtjänstlagen).
När bestämmelsen infördes underströk lagutskottet vikten av att
kommunerna så långt som möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar
samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess (se bet.
1990/91:LU13 s. 15). En enkätundersökning gjord av Socialstyrelsen år
1987 gav emellertid vid handen att av 217 kommuner endast 54
tillämpade familjerådgivningssekretess vid samarbetssamtal. I 179
kommuner tillämpades socialtjänstsekretess. Ett mindre antal kommuner
tillämpade båda formerna av sekretess. En undersökning gjord av
Socialstyrelsen år 1993 visar att endast drygt 15 procent av kommunerna
anser att de kan erbjuda samarbetssamtal under familje-
rådgivningssekretess. Det innebär att samtalen inte kan få karaktär av
familjerådgivning; om så blir fallet gäller naturligtvis familjerådgivnings-
sekretess. I redovisningen av enkäten anges att svårigheten att erbjuda
samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess beror på att
verksamheten då måste vara organiserad på ett sådant sätt att den skiljer
sig från övrig verksamhet inom familjerättssektionen. Samtalsledarna
måste exempelvis vara bortkopplade från eventuella vårdnads- eller
umgängesutredningar.

18.3 Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgivningen
Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har det i
socialtjänstlagen införts en definition av begreppet familjerådgivning
(prop. 1995/96:117, bet. 1995/96:SoU12, rskr. 1995/96:170). Med
familjerådgivning avses en verksamhet som bedrivs av det allmänna eller
yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med syfte att bearbeta
samlevnadskonflikter i parförhållanden eller familjer (12 a § tredje
stycket socialtjänstlagen). I samband med ändringen i socialtjänstlagen
ändrades även bestämmelsen om frågeförbud i 36 kap. 5 §
rättegångsbalken på så sätt att undantaget i stället för att omfatta
kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, lands-
ting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu omfattar familjeråd-
givare enligt socialtjänstlagen. Frågeförbudet kom härigenom att om-
fatta även enskilda familjerådgivare.
Av den nämnda propositionen framgår bl.a. att begreppet familje-
rådgivning inte skall uppfattas så snävt att det endast inbegriper fall då
rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv utan att begreppet också skall
täcka sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter en
separation, så att föräldrarna får möjlighet att fungera tillsammans i
föräldrarollen. Vidare anförs att vissa samarbetssamtal därmed kommer
att falla in under begreppet familjerådgivning.
Lagrådet anförde i sitt yttrande att det vore önskvärt med en tydligare
belysning av förhållandet mellan samarbetssamtal och familjerådgivning.
Lagrådet ansåg sig emellertid kunna godta det i remissen framlagda
förslaget eftersom hithörande frågor inom kort skulle aktualiseras på nytt
i anledning av Vårdnadstvistutredningens betänkande. Regeringen
uttalade i anledning härav i propositionen att en sådan belysning skulle
göras vid beredningen av Vårdnadstvistutredningens betänkande.

18.4 Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal?

Regeringens bedömning: Vad som gäller om sekretess vid
samarbetssamtal bör gälla även fortsättningsvis. Det behövs inte
någon lagändring för att frågeförbudet i rättegångsbalken skall gälla
även för dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under
familjerådgivningssekretess.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att
rättegångsbalkens bestämmelser ändras så att vittnesförbudet kommer att
omfatta även dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under
familjerådgivningssekretess (se betänkandet s. 131 f.).
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan invändning. Några remissinstanser anser att sam-
arbetssamtal bör föras under familjerådgivningssekretess. Till dem hör
Riksdagens ombudsmän (JO), Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer.
Några remissinstanser, bl.a. Gällivare kommun och Föreningen
Kommunala Familjerådgivare (KFR), framhåller att det är en fördel om
föräldrarna kan välja sekretessform. Ett par remissinstanser anser att
familjerådgivningssekretess inte passar eller utgör ett hinder i arbetet med
samarbetssamtal. Kammarrätten i Göteborg anser att det av sekretess-
lagen bör framgå vilken sekretess som gäller vid samarbetssamtal.
Skälen för regeringens förslag: Familjerådgivningen har till syfte att
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer (se 12 a §
tredje stycket socialtjänstlagen). Inriktningen är då i regel om än inte
alltid, se avsnitt 18.3 att samlevnaden skall fortsätta. Under familje-
rådgivningen kan komma att avhandlas frågor som är mycket känsliga för
parterna. Ett framgångsrikt samtal förutsätter då i regel att parterna kan
lita på att uppgifterna inte förs vidare.
Samarbetssamtal är inriktade på barnet, inte på vuxenrelationerna, och
syftar i första hand till att skapa enighet i frågor om vårdnad och
umgänge (se 6 kap. 18 § första stycket föräldrabalken och 12 a § första
stycket socialtjänstlagen). Samarbetssamtalet fungerar närmast som ett
led i en utredning eller innefattar en medling mellan parterna i praktiska
frågor. Då föreligger inte samma behov av långtgående sekretess.
I vissa fall utgör familjerådgivningen ett första steg på vägen för att
föräldrarna skall kunna samtala om hur de skall ordna det för barnet efter
separationen. Ett samtal som börjar som ett samarbetssamtal kan också
övergå till att bli familjerådgivning enligt den i lagen använda
definitionen och med den strängare sekretess som gäller för familje-
rådgivning.
JO föreslår att definitionen av familjerådgivning skall utvidgas till
att
omfatta även samarbetssamtal. Enligt regeringens mening är detta inte
lämpligt. Det nyss anförda visar att samtal med parter som står i begrepp
att separera kan vara av så olika karaktär att det knappast är ända-
målsenligt med enhetliga regler för alla samtal.
Inom socialtjänsten har man lång erfarenhet av samarbetssamtal.
Samtalen bedrivs framgångsrikt och tillgängligheten är hög. Även det
talar emot att man omorganiserar verksamheten med samarbetssamtal.
Till detta kommer att det skulle medföra resursproblem för många
kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för familje-
rådgivningsverksamheten. Inom familjerådgivningen är sekretessen, som
nämnts, absolut. Det blir därför i praktiken inte möjligt att låta samtals-
ledaren göra en efterföljande vårdnads-, boende- eller umgänges-
utredning.
Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att sekretessen även
fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär (jfr JO:s uttalande i beslut
den 15 december 1994, se betänkandet s. 135 f.). Har samtalet karaktär
av familjerådgivning bör den strängare familjerådgivningssekretessen
gälla, medan i andra fall det är tillräckligt med s.k. socialtjänstsekretess.
Självfallet är det viktigt att det före samtalen klargörs vilken inriktning
samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det är också av vikt
att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är avgörande för
vilken sekretess som gäller.
Som framgått kan ett samtal som äger rum inom socialtjänsten falla in
under definitionen av familjerådgivning och alltså komma att föras med
familjerådgivningssekretess. Utredningen föreslår mot den bakgrunden
att frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken utsträcks
till att gälla även samtalsledare inom socialtjänsten som lett samarbets-
samtal under familjerådgivningssekretess.
Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har
bestämmelsen om frågeförbud ändrats på så sätt att undantaget i stället
för att omfatta kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av
kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu
omfattar familjerådgivare enligt socialtjänstlagen . Regeringen anser att
det efter den genomförda ändringen framgår tillräckligt tydligt att
frågeförbud gäller för alla uppgifter som lämnats under familjeråd-
givningssekretess. I den mån ett samarbetssamtal med hänsyn till sin
karaktär är att anse som familjerådgivning måste sålunda den som leder
samtalet vara att anse som familjerådgivare i rättegångsbalkens mening.
Någon lagändring är med hänsyn till det anförda numera inte påkallad.
Visserligen kan det i praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter
under ett samtal som är belagda med en strängare sekretess och föremål
för frågeförbud vid vittnesmål. Denna svårighet kan man dock knappast
undgå.

19 Medling mellan samlevande
19.1 Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande
I samband med att hemskillnadsinstitutet avskaffades och de nuvarande
bestämmelserna om rätt till äktenskapsskillnad infördes år 1973 blev
medling frivillig. Bestämmelserna om medling flyttades till en särskild
lag, lagen om medling mellan samlevande.
Medling enligt den angivna lagen har till ändamål att utjämna mot-
sättningar mellan en man och en kvinna som sammanlever eller har sam-
manlevt. Medlaren skall på lämpligt sätt ta reda på anledningen till
motsättningarna och, i de fall där en brytning är aktuell, rådgöra med
parterna om möjligheten att fortsätta samlevnaden.
Det skall finnas minst två medlare för varje kommun. Medlare utses av
länsstyrelsen efter hörande av kommunen.
Medlaren är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller
kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren
har förordnats.
Medlaren får inte yppa vad han eller hon har erfarit under medlingen.
Ersättning till medlaren betalas av kommunen.

19.2 Lagen bör upphävas
Regeringens förslag: Lagen om medling mellan samlevande
upphävs.

Framställningen: I en framställning till Justitiedepartementet har två
medlare i Jönköpings kommun anhållit att lagen om medling mellan
samlevande skall upphävas. Enligt anmälarna synes de kommunala
medlarna inte längre fylla någon funktion.
Remissinstanserna: Remissinstanserna anser att lagen kan upphävas
eller har ingen invändning mot att så sker. Föreningen Sveriges
Kommunala Familjerådgivare och Föreningen Söndagsbarn i Stockholm
framhåller att det är viktigt att familjerådgivningen tillförsäkras resurser.
Föreningen Söndagsbarn anser vidare att någon form av obligatorisk
medling mellan samlevande som skall separera och som har
gemensamma barn under 16 år bör införas.
Skälen för regeringens förslag: Sedan lagen om medling mellan
samlevande infördes för mer än 20 år sedan har andra stödsystem vuxit
fram. Här kan särskilt nämnas att kommunerna sedan den 1 januari 1995
är skyldiga att sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som
begär det. Familjerådgivningen är i huvudsak inriktad på att
sammanlevande par skall få hjälp med sin relation. Syftet är att bistå dem
så att de kan hantera sina konflikter, problem och krissituationer. De
flesta vill ha hjälp så att de kan fortsätta att leva tillsammans. För andra
par är separationen redan ett faktum. Om paret har barn kan
familjerådgivningen då bidra till att dämpa konflikterna så att föräldrarna
får möjlighet att tillsammans fungera i föräldrarollen efter separationen.
Med familjerådgivningens utbyggnad synes medlingsinstitutet ha
förlorat sin betydelse. Av remissvaren framgår att medling under senare
år har använts i mycket begränsad utsträckning. Ingen av de tillfrågade
remissinstanserna ser något hinder mot att lagen upphävs. Länsstyrelsen i
Västernorrlands län framhåller visserligen att det är kostnadsfritt för den
enskilde att anlita en medlare och uttrycker oro över att allt fler
kommuner i framtiden kan komma att ta ut avgifter för familjeråd-
givningsverksamheten. Detta är dock inget vägande skäl för att behålla de
särskilda medlarna. I samband med att kommunerna gavs ansvaret för
familjerådgivningen uttalades att eventuella avgifter självfallet inte får
vara av sådan storlek att de avhåller enskilda från att vända sig till
familjerådgivningen (se prop. 1993/94:4 s. 6).
De kommunala medlarna synes alltså inte längre fylla någon funktion.
Regeringen anser därför att lagen om medling mellan samlevande bör
upphävas.
Frågan om obligatoriska samarbetssamtal har behandlats i avsnitt 7.2.

20 Barnets bästa i mål om verkställighet

Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet.
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon lagändring för att
tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighetsmålen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Barnombudsmannen
(BO) föreslår i sin rapport till regeringen år 1996 (Tänk om..., Rapport
från barnens myndighet) att bestämmelser motsvarande dels artikel 3 i
barnkonventionen med principen om barnets bästa, dels artikel 12 i
konventionen med principen om barnets rätt att föra fram sina åsikter och
få dem beaktade i förhållande till ålder och mognad skall tas in i 21 kap.
föräldrabalken. Kapitlet handlar om verkställighet av domar eller beslut
om vårdnad eller umgänge m.m.
Föräldrabalkens bestämmelser bygger på principen om barnets bästa.
Detta gäller även bestämmelserna om verkställighet. Principen om
barnets bästa betonas nu ytterligare genom den övergripande bestäm-
melse som regeringen föreslår skall föras in i inledningen till 6 kap.
föräldrabalken (se avsnitt 8). I bestämmelsen slås fast att barnets bästa
skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande bestämmelse bör tas in i
21 kap. föräldrabalken.
Frågan om det behövs några lagändringar för att tillförsäkra barnet en
rätt att komma till tals i verkställighetsmål har nyligen övervägts och
avvisats (se prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35,
SFS 1995:1242). I propositionen anfördes följande.

Målen har som regel föregåtts av en process i allmän domstol och kan
därför sägas vara en fortsättning på den processen. Om barnet får
komma till tals innan vårdnads- eller umgängesfrågan avgörs ,
bör någon föreskrift om utredning av barnets vilja även i verk-
ställighetsmålen inte vara nödvändig. Som Kammarrätten i Jönköping
påpekar kan det dock ibland förflyta lång tid mellan avgörandena i de
olika domstolarna, varför barnets inställning kan ha ändrats. Domstolen
i verkställighetsmålet bör vara särskilt uppmärksam på den
möjligheten.

Några nya omständigheter har inte framkommit som föranleder
regeringen att nu göra en annan bedömning beträffande behovet av
lagändringar.

21 Ikraftträdande

Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i
kraft den 1 april 1998. Den upphävda lagen om medling mellan
samlevande skall dock tillämpas i fråga om medling som påbörjats
före utgången av mars 1998. Några särskilda övergångsbestämmelser
skall inte meddelas i övrigt. De nya bestämmelserna skall alltså
tillämpas fullt ut fr.o.m. ikraftträdandet.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Inte heller utredningen föreslår
några övergångsbestämmelser (se betänkandet s. 128).
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksdagens
ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör träda
i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som kommer att
förflyta innan riksdagen kan fatta beslut i lagstiftningsärendet är en lämplig
ikraftträdandetidpunkt den 1 april 1998.
Vårdnadstvistutredningen anser det inte påkallat med några särskilda
övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya bestämmelserna skall
tillämpas från ikraftträdandet. JO påpekar att följden av detta kan bli att
tingsrätt och hovrätt kommer att tillämpa olika regler i ett och samma mål,
om tingsrätten beslutar före och hovrätten efter ikraftträdandet. JO anser
därför att uttryckliga övergångsbestämmelser bör meddelas.
Det är angeläget att de nya bestämmelserna får genomslag så snart som
möjligt. En föreskrift om att de nya reglerna skall tillämpas endast i mål
som inleds efter ikraftträdandet kan gå ut över vad som är bäst för barnet. I
exempelvis ett fall där vårdnaden om ett barn anförtrotts åt en av
föräldrarna trots att gemensam vårdnad skulle vara bäst för barnet, är det
svårt att se något bärande skäl till att de nya reglerna om vårdnad inte
skulle kunna tillämpas i högre rätt. Regeringen instämmer därför i
Vårdnadstvistutredningens bedömning att de föreslagna lagändringarna
inte bör förses med övergångsbestämmelser utan i den mån process-
rättsliga bestämmelser inte lägger hinder i vägen tillämpas fullt ut även i
pågående mål och ärenden.
Medling mellan samlevande som inletts före utgången av mars 1998 bör
slutföras. Den upphävda lagen bör därför fortsätta att gälla i fråga om
medling som påbörjats före denna tidpunkt.

22 Kostnadseffekter m.m.
De föreslagna ändringarna i föräldrabalken och socialtjänstlagen syftar till
att lyfta fram samarbetssamtalen och till att öka möjligheterna för
föräldrarna att själva så långt som möjligt komma överens i frågor som
nära berör barnet. Härigenom kommer domstolarna att i viss mån avlastas
mål om vårdnad och umgänge. Vidare torde reformen medföra att det blir
färre tvister än i dag om ändring i fråga om vad som bestämts om vårdnad
m.m. Åtminstone på sikt torde belastningen på samhällets institutioner
komma att blir mindre.
Genom reformen får domstolarna möjlighet att avgöra frågor om barnets
boende och frågor om umgänge med barnet i större omfattning än i dag
och utvidgas möjligheterna att döma till gemensam vårdnad och att
meddela föreskrifter om hur resekostnader vid umgänge skall fördelas
mellan föräldrarna.
Sammantaget innebär de föreslagna lagändringarna för domstols-
väsendets del vissa besparingar.
För enskilda parter kan de nya reglerna medföra lägre processkostnader.
I den mån processandet bedrivs med stöd av rättshjälp kan även statens
kostnader komma att minska. Förändringarna torde dock endast bli
marginella.
För kommunerna får framför allt förslaget om hjälp till föräldrar att
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge samt förslaget om
godkännande av sådana avtal betydelse. Syftet med förslagen är bl.a. att
föräldrar som inte själva kan enas i frågor om barnen skall, innan de vidtar
rättsliga åtgärder, vända sig till socialnämnden för att få hjälp att komma
överens. De personellt och ekonomiskt resurskrävande vårdnads- och
umgängesutredningarna kommer då att bli färre till antalet och resurser
frigörs som i stället kan användas till att hjälpa föräldrar att komma
överens. Till detta kan läggas att många avtal om vårdnad, boende och
umgänge kommer att träffas i anslutning till samarbetssamtal. Kommunens
resurser kommer då inte att belastas utöver den tid som åtgår för samtalet
och för att pröva om avtalet kan godkännas.
Trots det anförda kan det antas att kostnaderna i kommunerna kommer
att öka något, i varje fall inledningsvis. Vissa utbildningsinsatser kommer
att bli nödvändiga och kommunerna får ta över en del av de frågor om
vårdnad m.m. som i dag handläggs av domstolarna. Vidare kommer
sannolikt en del föräldrar som i och för sig inte är i tvist men som ändå vill
få frågor om barnet reglerade, t.ex. beträffande umgänge inom ramen för
en gemensam vårdnad, att vilja träffa avtal om detta och få avtalet godkänt.
Till detta kommer att samarbetssamtal sannolikt kommer att användas i
större utsträckning än i dag. Om kostnadsökningen blir bestående beror
bl.a. på hur många föräldrar ytterligare som kommer att använda
samarbetssamtal och hur många föräldrar som kommer att använda sig av
möjligheten att träffa avtal som godkänns av socialnämnden. Det beror
vidare på hur kommunerna organiserar verksamheten med
samarbetssamtal. De kommunala kostnadsökningarna torde i varje fall
uppvägas av de besparingar för staten som nämnts tidigare. Även
kommunerna kan uppnå besparingar i andra hänseenden, om
samarbetssamtalen bedrivs framgångsrikt. Riksrevisionsverket gör
bedömningen att förslagen bör kunna ge en generell vinst för samhället.
Regeringen och Svenska Kommunförbundet har träffat en överens-
kommelse om regleringen av de ekonomiska effekterna för kommunerna i
anledning av de förslag som läggs fram i denna proposition. Överens-
kommelsen innebär att generellt statsbidrag utgår med 12 miljoner kr per
år för det första året och med 7,5 miljoner kr per år för följande år.
För Socialstyrelsens del innebär förslagen vissa initialkostnader. Det
gäller förutom informationsinsatser den metodutveckling av samarbets-
samtalen som tagits upp i avsnitt 7 och allmänna råd m.m. som kan behöva
utarbetas i anledning av reformen. Detta är dock insatser som bedöms
kunna hanteras inom ramen för befintliga resurser.
Det förslag som läggs fram om umgängesavdrag bedöms inte leda till
några nämnvärda kostnader för berörda myndigheter (de allmänna
försäkringskassorna och kronofogdemyndigheterna).
En separation är en smärtsam upplevelse för alla inblandade, inte minst
för barnen. Forskning visar emellertid att barn klarar av föräldrarnas
separation bra i ett långt perspektiv om föräldrarna kan samarbeta och
finnas kvar som föräldrar. Däremot kan barn som lever i en konflikt på
olika sätt påverkas negativt. En vinst med förslagen är att barn i allt större
utsträckning kommer att slippa det lidande som en process vid domstol
mellan föräldrarna i allmänhet innebär. Barn som slipper konflikter är i det
stora hela också mindre resurskrävande för familjen och för samhället.

Informationsinsatser
Det är angeläget att information lämnas om de nya bestämmelserna om
vårdnad, boende och umgänge. Det är också viktigt att föräldrar informeras
om möjligheten att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor
om vårdnad, boende och umgänge.
En central roll när det gäller spridning av information spelar
socialnämnder, familjerådgivningsbyråer, advokater och domstolar. Även
andra kanaler kan emellertid vara till nytta när det gäller informa-
tionsspridning. Här avses exempelvis de frivilliga organisationerna och
personal inom barnomsorg och skolväsende.
Ansvaret för att informationen når ut till enskilda och berörda
myndigheter vilar i första hand på Socialstyrelsen. Ett visst ansvar ligger
också på Domstolsverket och domstolarna. Informationsinsatserna bör ske
inom befintliga budgetramar. Även kommunerna har ett ansvar för att
information når ut till enskilda.

Uppföljning
Som tidigare framhållits syftar de förslag som regeringen lägger fram i
denna proposition bl.a. till att betona vikten av samförståndslösningar, till
att bana väg för en ökad användning av gemensam vårdnad och till att
ytterligare framhäva principen om barnets bästa.
Frågor om vårdnad m.m. skall avgöras efter vad som är bäst för barnet.
Det är viktigt att lagändringarna inte får till följd att en förälders motstånd
mot gemensam vårdnad inte tas på allvar eller att det mer eller mindre
rutinmässigt beslutas om gemensam vårdnad. Den föreslagna ordningen
ställer stora krav på dem som fattar beslut i frågor som rör barn.
Regeringen har för avsikt att utvärdera reformen när den varit i kraft
en
tid. Med hänsyn till de särskilda svårigheter som finns i de fall där det
förekommit övergrepp eller misstanke om övergrepp kan det finnas
anledning att särskilt uppmärksamma hur reglerna tillämpas av domstolar
och socialnämnder i de fallen.

23 Författningskommentar
23.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

2 a §
Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta
kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende
särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrar-
na. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller -
hålls kvar eller annars far illa skall beaktas.

(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.
I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet när frågor om
vårdnad, boende och umgänge avgörs. Det innebär inte någon förändring i
gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar tydligare än som sker
i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en utgångspunkt för
bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i kapitlet tar sitt
avstamp i denna allmänna regel. Genom den nya bestämmelsen knyts
också regleringen av frågor om vårdnad, boende och umgänge tydligt till
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Artikel 3 i
konventionen föreskriver i svensk officiell översättning att barnets bästa
skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn (se prop.
1989/90:107, bilaga 1).
Barnets bästa skall således komma i främsta rummet vid alla avgöranden
av frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det gäller alltså såväl för
domar och beslut av domstol som för beslut av socialnämnden att
godkänna eller inte godkänna avtal som föräldrarna träffat. Som nämnts
ansluter bestämmelsen till hur barnkonventionens artikel 3 är formulerad.
Principen om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen skall appliceras
på alla områden. Den är i konventionen ett av flera relevanta intressen att ta
hänsyn till (se bl.a. prop. 1989/90:107 s. 31 f. och SOU 1996:115 s. 35 f.;
jfr prop. 1996/97:25 s. 362 f. och prop. 1996/97:124 s. 259 f.). Den
bestämmelse som här föreslås skall inte för den skull tolkas så att andra
intressen kan gå före barnets. När det gäller vårdnad, boende och umgänge
finns det inte några andra intressen som kan ta över.
I lagen anges inte vad som närmare bestämt skall anses vara barnets
bästa. Det låter sig inte göra att en gång för alla precisera innebörden av ett
sådant begrepp. Som många gånger framhållits måste barnets bästa
avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella för-
hållandena. I andra stycket och i 2 b § pekas visserligen på några om-
ständigheter som skall beaktas, men det rör sig självfallet inte om någon
uttömmande uppräkning. Vid bedömningen måste hänsyn tas till allt som
rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det
är möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet
beaktas. Det säger sig självt att det ofta är nära nog omöjligt att objektivt
slå fast vad som är bäst för barnet. I sådana fall blir det till sist domstolens

resp. socialnämndens uppfattning, antaganden och bedömningar som blir
avgörande.
De särskilda bestämmelser i kapitlet som talar om barnets bästa se 5,
6,
10, 14 a och 15 a §§ liksom de bestämmelser som innehåller delvis andra
bedömningsgrunder se exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§ har behållits
oförändrade vid sidan av den inledande allmänna regeln. Avsikten med den
nya allmänna bestämmelsen har som sagt inte varit att förändra rättsläget.
Bestämmelsen innebär dock att rättsläget för vissa situationer har
preciserats.
Till andra stycket har förts bestämmelsen i 6 a § som anger att
domstolen
vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt
vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (se
prop. 1990/91:8 s. 60 62). Den bestämmelsen har hittills gällt bara för
frågor om vårdnad. Den kommer i fortsättningen att gälla även vid
avgöranden om boende och umgänge. Vidare har till andra stycket förts
bestämmelsen i 15 § fjärde stycket. Det innebär att domstolen och
socialnämnden skall beakta risken för att barnet utsätts för övergrepp,
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa (se prop.
1992/93:139 s. 37 f.). Den bestämmelsen har hittills gällt bara för frågor
om umgänge. Den kommer i fortsättningen att gälla även vid avgöranden
av vårdnad och boende.
De omständigheter som anges i andra stycket skall beaktas vid
tillämpning av första stycket i paragrafen. Men de skall också beaktas vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet enligt de särskilda
bestämmelserna i kapitlet, t.ex. 5 § första stycket, 6 § andra stycket, 10 §
första stycket, 14 a § första och andra styckena samt 15 a § första och
andra styckena. Det är främst som komplettering till dessa bestämmelser
som anvisningarna i andra stycket torde få praktisk betydelse.
Att vissa omständigheter nämns särskilt är i första hand ett uttryck för
att
dessa omständigheter aldrig får glömmas bort vid bedömningen. Men det
är också ett uttryck för vad lagstiftaren särskilt velat fästa uppmärk-
samheten på. Däremot behöver inte de angivna omständigheterna nöd-
vändigtvis betyda mer än andra viktiga förhållanden i ett enskilt fall. Att
två tidigare bestämmelser nu förs samman till en är inte avsett att innebära
någon annan ändring i sak än att tillämpningsområdena delvis har ändrats.

2 b §
Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende och
umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder
och mognad.

(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.
Till paragrafen har förts bestämmelserna i 10 d § och 15 § fjärde
stycket
om att domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad resp. umgänge
skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad (se prop. 1994/95:224 s. 53 f.). Den regeln gäller i fortsättningen
också för frågan om barnets boende.
Bestämmelsen har i enlighet med ett påpekande från Lagrådet getts en
fristående placering och inte inarbetats i 2 a §. Härigenom markeras att
barnets vilja inte endast är en omständighet att beakta vid bedömningen av
barnets bästa utan ibland bör beaktas fristående från den bedömningen (jfr
prop. 1981/82:168 s. 66, prop. 1994/95:224 s. 32 f. och SOU 1997:116 s.
133 f.). Frågor om vårdnad, boende och umgänge skall alltid avgöras efter
vad som är bäst för barnet. Men man kan tänka sig situationer där det är
mycket svårt att avgöra vad som är bäst för barnet och där barnets vilja bör
såsom fristående omständighet bli avgörande för domstolens
ställningstagande.

5 §
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill
någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för
barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro
vårdnaden åt en av föräldrarna.
Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna
motsätter sig det.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en
av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 5 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens prövning när en
ändring av vårdnaden aktualiseras.
Bestämmelserna i första och andra styckena ersätter de nuvarande
bestämmelserna i 5 och 6 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
I bestämmelserna regleras endast det fallet att någon av föräldrarna
eller
båda i framtiden skall ha vårdnaden om barnet. Om överflyttning av
vårdnaden till en eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare finns
bestämmelser i 7 9 §§.
Bestämmelserna innebär att domstolarna får större handlingsfrihet än för

närvarande vid avgörande av frågor om vårdnad. Utgångspunkten är att
domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Det innebär bl.a.
att domstolen, till skillnad från vad som gäller i dag, kan vägra att upplösa
den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad även om en
av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. Det framgår av första
stycket och motsatsvis av andra stycket. Härigenom blir det bl.a. möjligt
för en far som vid barnets födelse inte är gift med barnets mor att få
gemensam vårdnad om barnet även om modern motsätter sig detta.
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem att
vårdnaden inte längre skall vara gemensam, står det domstolen fritt att,
efter vad som är bäst för barnet, upplösa den gemensamma vårdnaden och
anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna eller att ogilla det
framställda yrkandet och låta den gemensamma vårdnaden bestå. Den
sistnämnda möjligheten står dock som framgått inte öppen, om båda
föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad.
Motsvarande gäller om båda föräldrarna var för sig begär att få ensam
vårdnad om barnet. Om ingen av dem eller endast en av dem motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, kan alltså domstolen låta den gemensamma
vårdnaden bestå, om det är bäst för barnet. Om däremot båda föräldrarna
motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, är domstolen skyldig att upplösa
den gemensamma vårdnaden och anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.
Står barnet under vårdnad av endast en förälder och begär den förälder
som inte är vårdnadshavare gemensam vårdnad, kan domstolen förordna
om gemensam vårdnad även om den andra föräldern motsätter sig detta.
Den förälder som är ensam vårdnadshavare kan också på eget initiativ få
till stånd gemensam vårdnad. Även här är det barnets bästa som är
avgörande.
Bestämmelsen möjliggör i och för sig för domstolen att förordna en
förälder som vårdnadshavare mot hans eller hennes vilja. Om en förälder
uttryckligen förklarar att han eller hon inte vill ha del i vårdnaden om
barnet, får det dock som regel antas att en sådan lösning inte är förenlig
med barnets bästa.
Som angetts skall domstolens ställningstagande grundas på vad som är
bäst för barnet. Detta får prövas mot bakgrund av förhållandena i det
enskilda fallet. I 2 a § andra stycket och 2 b § framhålls vissa omständig-
heter som skall beaktas vid bedömningen av vad som är till barnets bästa.
Frågor som rör barnets bästa har behandlats även i avsnitt 8 och i
författningskommentaren till 2 a §.
Att det nu öppnas möjlighet för domstolarna att besluta om gemensam
vårdnad mot den ena förälderns vilja får självfallet inte leda till att den
förälderns motstånd mot gemensam vårdnad negligeras. Detta motstånd
kan bero på en vällovlig önskan att skydda barnet. Om det finns risk för att
barnet far illa vid gemensam vårdnad, skall domstolen givetvis beakta det.
Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om vad som anfördes i
samband med de ändringar som genomfördes i 6 kap. föräldrabalken år
1991 beträffande vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet att en
förälder motsätter sig gemensam vårdnad (prop. 1990/91:8 s. 34). Där
anfördes följande.

Med utgångspunkt i att gemensam vårdnad typiskt sett kan
gagna ett barns intresse ligger det typiskt sett också ofta
närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i
centrum att sträva efter gemensam vårdnad. En förälders
motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken på
att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka
upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den
andra föräldern är mindre. Men motståndet kan naturligtvis
också bottna i andra orsaker. Det kan bero på en strävan hos
föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det kan ha sin
grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller
ständiga trakasserier från en makes sida, förhållanden som kan
göra det svårt eller omöjligt med en vårdnadsform som
förutsätter enighet i frågor som rör barnet. I det enskilda fallet
måste bedömningen därför vara mycket lyhörd och noggrant
inriktas på de omständigheter och behov som föreligger i just
det fallet.

Detta uttalande äger alltjämt giltighet; en förälders motstånd mot
gemensam vårdnad måste bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda
fallet.
Att den ena föräldern utsatt barnet eller den andra föräldern för
övergrepp kan göra gemensam vårdnad olämplig. Barnets möjligheter till
en trygg uppväxtmiljö påverkas uppenbarligen av förhållandet mellan
föräldrarna. Av betydelse kan också vara hur den förälder som barnet bor
hos upplever sitt och barnets förhållande till den andra föräldern (se bl.a.
NJA 1995 s. 727 och SOU 1995:60 s. 363 f.). En förälder som
misshandlats eller utsatts för andra övergrepp av den andra föräldern och
som lever i ett tillstånd av oro eller till och med skräck för den andra för-
äldern kan vid gemensam vårdnad vara dåligt rustad att tillgodose sitt
barns behov av trygghet och omsorg. Det gäller även om samarbetet
mellan föräldrarna ytligt sett synes fungera. Därmed är inte sagt att
övergrepp inom familjen alltid bör utesluta gemensam vårdnad. Det måste
som alltid bli beroende av en prövning i det enskilda fallet.
Frågan om i vilka fall gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets
bästa har berörts även i avsnitt 9.1.
Om det alltså i vissa fall är olämpligt med gemensam vårdnad mot den
ena förälderns vilja, kan det i andra fall vara bäst för barnet att den
föräldern inte får sin vilja igenom. Så kan exempelvis vara fallet när
modern har ensam vårdnad och fadern önskar gemensam vårdnad samt
modern motsätter sig detta utan något godtagbart skäl. Ofta kommer det i
dessa fall inte i fråga att föra över vårdnaden till fadern ensam, varför
gemensam vårdnad är enda sättet för fadern att få del i vårdnaden. Ett
sådant arrangemang kan då vara till barnets bästa, trots moderns motstånd.
Det är bl.a. för sådana situationer som lagändringen är avsedd.
I enlighet med ett påpekande från Lagrådet har en talerättsbestämmelse
tagits in i tredje stycket. Tredje stycket motsvarar efter justeringen
nuvarande 5 § andra stycket och 6 § andra stycket.
Bestämmelser om att mål om vårdnad handläggs enligt reglerna i
rättegångsbalken om tvistemål och om gemensam ansökan finns i 17 §.

6 §
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de
avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall ha
vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det enligt andra stycket.
Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa.
Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till barnets
bästa.

(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

I 6 § finns i dag bestämmelser om överflyttning av vårdnad.
Bestämmelser om detta återfinns i förslaget i 5 §.
Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den innehåller be-
stämmelser om föräldrars avtal om vårdnad. Övervägandena finns i avsnitt
15. Procedurfrågor som rör föräldraavtal och socialnämndens godkännande
behandlas i 17 a §.
Enligt första stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om
vårdnad. För att ett sådant avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och
att
det godkänns av socialnämnden. Att avtalet gäller innebär att det får
samma verkan som en dom avseende vårdnaden. Det betyder bl.a. att
avtalet kan verkställas (se 21 kap. 1 § andra stycket).
Möjligheten att med bindande verkan träffa avtal om vårdnaden är ny.
Parterna kan på motsvarande sätt träffa avtal om barnets boende (14 a §
andra stycket) och om umgänge mellan barnet och den förälder som det
inte bor tillsammans med (15 a § andra stycket). Genom att det införs en
möjlighet att träffa avtal betonas ytterligare att samförståndslösningar i
dessa frågor bör eftersträvas.
Avtalsmöjligheten kan användas även när föräldrarna önskar ändra en
tidigare dom eller ett tidigare avtal.
Föräldrarna skall vara ense om ändringen. Men det betyder inte att de
måste vara helt nöjda med avtalet eller att avtalet skall motsvara det som
båda eftersträvat. Tvärtom kan ett avtal många gånger vara resultatet av
långvariga diskussioner där parterna kompromissat eller där någon valt att
ge efter i insikt om att det är bäst för barnet.
Men det måste naturligtvis vara fråga om ett avtal i egentlig mening.
Föreligger det någon ogiltighetsgrund (se särskilt 28 32 §§ avtalslagen,
som anses vara analogt tillämpliga inom familjerätten), är avtalet inte
giltigt. I praktiken torde det dock sällan bli aktuellt att pröva ett avtals
giltighet i denna mening. Hävdar den ena parten att avtalet inte skall gälla,
kan han eller hon ta upp vårdnadsfrågan på nytt. Någon avtalsbundenhet i
egentlig mening uppkommer sålunda inte.
En förutsättning för att föräldrarna skall kunna avtala om vårdnaden är

att åtminstone en av dem har vårdnaden om barnet. Föräldrarna kan alltså
inte avtala om vårdnaden sig emellan när vårdnaden är anförtrodd åt en
eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7 § andra och tredje
styckena, 8 § och 9 §). Inte heller kan de, när en av dem eller båda har
vårdnaden om barnet, träffa avtal med bindande verkan om ett sådant
särskilt vårdnadsarrangemang.
Bestämmelsen tar i första hand sikte på de fall då ändring skall ske i
fråga om vårdnaden. Emellertid är det inte ovanligt att föräldrarna efter
diskussioner kommer fram till att det är bäst att låta gällande vårdnads-
förhållanden bestå. Det är naturligtvis inget som hindrar att parterna då
träffar ett avtal för att befästa vad de kommit överens om, dvs. det som
redan gäller. Ett sådant avtal får dock ingen rättslig verkan och det finns
därför ingen anledning att kräva socialnämndens godkännande.
Det finns inte något hinder mot att avtalet begränsas i tiden. Inte
heller
finns det något hinder mot att föräldrarna kommer överens om att avtalet
skall gälla till dess att en slutlig överenskommelse har nåtts eller frågan
avgjorts av domstol; ett sådant interimistiskt avtal kan också ersätta ett
interimistiskt domstolsbeslut. Vad gäller vårdnaden om barnet torde av
hänsyn till barnet tidsbegränsade avtal i övrigt endast undantagsvis kunna
godtas.
Kravet på skriftlighet avses innefatta att parterna skall skriva under
avtalet.
Vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal gäller bestämmel-
serna i andra stycket. Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna
och vill föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden om barnet, skall social-
nämnden godkänna deras avtal om inte gemensam vårdnad är uppenbart
oförenlig med barnets bästa. Detta överensstämmer med vad som gäller när
tingsrätten skall förordna om vårdnaden i motsvarande fall (se 4 § första
stycket och prop. 1981/82:168 s. 63 f.).
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och avtalar föräldrarna att
en
av dem skall ha vårdnaden om barnet ensam, skall nämnden godkänna
avtalet om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning social-
nämnden skall göra av avtalet motsvarar även här den prövning som dom-
stolarna skall göra i de fall föräldrarna är ense (se 5 § första stycket och
prop. 1990/91:8 s. 59).
Vid nämndens bedömning gäller bestämmelserna i 2 a § andra stycket
och 2 b §.
Det torde sällan finnas anledning för socialnämnden att ta reda på
barnets inställning när föräldrarna är överens. Skulle det undantagsvis
komma fram att barnet motsätter sig den lösning som föräldrarna har enats
om, är det ett skäl för nämnden att närmare undersöka om överenskommel-
sen verkligen är förenlig med barnets bästa (se prop. 1994/95:224 s. 35).
Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra godkännande.
Nämnden får inte ändra avtalets innehåll. Om en överenskommelse inte
överensstämmer med barnets bästa, är det dock lämpligt att nämnden
föreslår föräldrarna att ändra avtalet.
Endast undantagsvis torde det behöva förekomma att ett avtal under-
känns. Särskilt gäller detta om avtalet har förhandlats fram vid samarbets-
samtal och samtalsledaren står bakom avtalet. Däremot finns det
naturligtvis anledning att underkänna avtalet , om det står klart att en av
parterna har utsatts för påtryckningar och skrivit under mot sin vilja (jfr
vad som sagts ovan om ogiltighet).
Ibland kan det finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att
ett
avtal mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att även
boendefrågan eller umgängesfrågan regleras i avtalet.
För att nämnden skall kunna ta ställning till föräldrarnas avtal krävs
att
det är klart och tydligt utformat. Nämnden bör verka för att otydliga eller
ofullständiga avtal ändras. Risken är annars att avtalet inte kan läggas till
grund för verkställighet. Det får inte råda någon tvekan om vem som är
barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte möjligt att
utläsa vem som är vårdnadshavare skall socialnämnden inte godkänna
avtalet.
Om nämnden inte godkänner avtalet, är vårdnadsförhållandena oför-
ändrade. Det innebär att parterna får fortsätta sina samtal i syfte att komma
fram till en lösning eller att domstolen får lösa tvisten.
Ett avtal gäller från och med den tidpunkt då det godkänns. Det följer
av
att ett godkännande inte kan överklagas.
Ett gällande avtal hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas av domstol om
någon av föräldrarna vill ha en ändring, eller att föräldrarna träffar en ny
överenskommelse som godkänns av socialnämnden. Detta ligger i linje
med vad som gäller om möjligheterna till en ny domstolsprövning efter det
att en vårdnadsdom vunnit laga kraft (se t.ex. NJA 1993 s. 226).
Föräldrarna avgör själva på vilket sätt de vill få frågor om vårdnad
m.m.
reglerade. Även om föräldrarna är ense har de alltså möjlighet att väcka
talan i domstol i stället för att vända sig till socialnämnden för att få sitt
avtal godkänt.
Uppgiften att godkänna avtalet för socialnämndens räkning får delegeras
(se 48 § socialtjänstlagen). Frågan har diskuterats närmare i övervägandena
(avsnitt 15). Också vissa andra frågor som gäller avtalet och
socialnämndens godkännande har behandlats där.

7 §
Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet
på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling,
skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra för-
äldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt
som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två
särskilt förordnade vårdnadshavare.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av
socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §.

I fjärde stycket fanns tidigare en hänvisning till även 6 §. Som en följd av
att domstols prövning av frågor om vårdnad numera regleras i 5 §, medan
6 § gäller avtal mellan föräldrarna, har hänvisningen till 6 § tagits bort.

10 §
Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnads-
havare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet.
Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om båda
föräldrarna motsätter sig det.
Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

(Jfr 6 kap. 10 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

I första stycket andra meningen föreskrivs enligt gällande rätt att domstolen
inte får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem
motsätter sig en sådan ordning. Denna begränsning har tagits bort i
förslaget och samordnats med förslaget i 5 § andra stycket. Domstolen kan
alltså flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, även om en
förälder motsätter sig gemensam vårdnad. Självfallet förutsätter detta att
det är bäst för barnet, se första meningen. Utrymmet för domstolen att
besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja när barnet enligt 7 §
stått under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare torde
i själva verket vara mycket begränsat. I övrigt kan hänvisas till vad som
anförts i författningskommentaren till 5 §.
Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad saknas förutsättningar
för den vårdnadsformen. I andra meningen sägs uttryckligen att rätten inte
får förordna om gemensam vårdnad i sådana fall.

14 §
Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620).
Socialnämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.

I andra meningen nämndes tidigare medlare som ett rådgivande
samhällsorgan. Ändringen är en följd av att lagen (1973:650) om medling
mellan samlevande föreslås upphävd. Övervägandena avseende denna
ändring finns i avsnitt 19.

14 a §
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på talan av en

av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans
med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet.
Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det är

skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om
det som har överenskommits är till barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 14 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om barnets boende, är ny.
Genom bestämmelsen i första stycket blir det möjligt för domstolen att

i de fall då barnet står under vårdnad av båda föräldrarna besluta vem
barnet skall bo tillsammans med (överväganden se avsnitt 11). I enlighet
med ett påpekande från Lagrådet har bestämmelsen förtydligats så att det
uttryckligen framgår att domstolens beslut endast kan avse vem av
föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med, inte att barnet skall bo
tillsammans med någon annan än en förälder. Eftersom uttrycket vem av
föräldrarna får anses innefatta en möjlighet för domstolen att besluta att
barnet skall bo hos var och en av föräldrarna (växelvis boende) har
regeringen gett bestämmelsen en något annorlunda lydelse än den som
Lagrådet föreslagit.
Det krävs inte att föräldrarna skall bo isär för att domstol skall få
besluta
om barnets boende. Ingenting hindrar alltså ett förordnande om boendet i
fall då föräldrarna avser att flytta isär men fortfarande bor ihop vid
tidpunkten för förordnandet. Däremot kan det knappast vara förenligt med
barnets bästa att förordna om boende, om någon separation inte är aktuell.
Ett beslut om barnets boende kan bli aktuellt när föräldrar som har
gemensam vårdnad om barnet inte kan enas om var barnet skall bo, eller
när föräldrarna vill få sin överenskommelse om boende fastställd av
domstolen. Även i de fall domstolen mot en förälders vilja finner att barnet
skall stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad kan det bli aktuellt att
besluta om barnets boende.
Det kan finnas anledning för domstolen att ta upp frågan om barnets
boende med parterna även om något yrkande om boendet inte har
framställts.
Som redan nämnts finns det ingenting som hindrar att domstolen beslutar
att barnet skall bo växelvis hos föräldrarna, om detta är bäst för barnet.
Avgörandet får då inte lämna öppet hur det växelvisa boendet skall
utformas. Riktpunkten skall vara att föreskrifterna skall vara så noggranna
att domen kan verkställas.
Avgörande för domstolens bedömning av boendefrågan skall vara vad
som är bäst för barnet. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i 2 a §
andra stycket och 2 b §. Rätten skall alltså fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, och risken
för att barnet utsätts för övergrepp m.m. skall beaktas. Vidare gäller att
hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.
Även andra omständigheter skall självfallet beaktas vid bedömningen av
vad som är bäst för barnet när det gäller dess boende. Här kan hänvisas till
vad som anförts vid 2 a §. Sålunda bör hänsyn tas till allt som rör barnets
fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling.
Är föräldrarna ense om hur boendefrågan skall lösas, torde den lösning
de valt i allmänhet kunna antas vara bäst för barnet. Angående barnets rätt
att komma till tals när föräldrarna är ense, se prop. 1994/95:224 s. 35. Vad
som sägs där gäller även när föräldrarnas överenskommelse avser barnets
boende.
Med boende avses barnets faktiska bosättning. Boendebegreppet och hur
detta begrepp förhåller sig till bl.a. folkbokföringslagens bestämmelser har
berörts i avsnitt 11.
Enligt andra stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om
barnets
boende. Av sammanhanget framgår att avtal om boende skall komma i
fråga endast i de situationer som anges i första stycket; föräldrarna skall
alltså ha gemensam vårdnad.
För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och
att det
godkänns av socialnämnden. Socialnämnden skall godkänna föräldrarnas
avtal, om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning
socialnämnden skall göra av avtalet motsvarar alltså den prövning som
domstolen skall göra enligt första stycket.
Skulle socialnämnden inte godkänna föräldrarnas avtal, är boendet
oreglerat tills föräldrarna har träffat ett annat avtal som har godkänts eller
tills domstolen har avgjort tvisten. Avser det underkända avtalet ändring av
vad som tidigare gällt om barnets boende, fortsätter den gamla ordningen
att gälla tills vidare.
Inget hindrar naturligtvis att boendet lämnas oreglerat i ett avtal
mellan
parterna om vårdnaden. Som anförts vid 6 § kan det dock ibland finnas
skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett vårdnadsavtal mellan för-
äldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att boendefrågan
regleras.
När det i övrigt gäller frågor om avtalet och socialnämndens god-
kännande hänvisas till vad som har anförts vid 6 §. Att märka är därvid att
ett avtal om barnets boende kan träffas enligt lagens bestämmelser även
när det inte är fråga om en ändring i de bestående faktiska förhållandena.
Vissa regler för proceduren kring avtalet finns i 17 a §.

15 §
Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor till-
sammans med.
Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av um-
gänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses.
Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med
en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte
särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt
nära, skall upplysningar enligt första meningen lämnas av vårdnads-
havaren.

(Jfr 6 kap. 15 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

De nuvarande andra och tredje styckena, som innehåller bestämmelser om
domstolsprövning av frågor om umgänge, har omarbetats och flyttats till
15 a §. Bestämmelserna i det nuvarande fjärde stycket om att domstolen
vid bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja
samt beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge far
illa har inarbetats i 2 a § andra stycket (överväganden se avsnitt 8).
Paragrafen innehåller liksom i dag bestämmelser om barnets rätt till
umgänge (första tredje styckena) och om upplysningsplikt i samband med
umgänge (fjärde stycket).
Första tredje styckena, som innehåller bestämmelser om barns umgänge
med en förälder och andra som står barnet särskilt nära, har utformats
något annorlunda än i dag. Huvudprinciperna är dock desamma.
Övervägandena finns i avsnitt 12.1.
I första stycket anges uttryckligen att barnet skall ha rätt till
umgänge
med en förälder som det inte bor tillsammans med. Härigenom markeras
att umgänget i första hand är till för barnet samt att det är barnets intressen
och behov som skall vara avgörande (se även 2 a §). Någon plikt för barnet
att umgås med föräldern finns inte, inte heller någon absolut rätt för
föräldern att umgås med barnet. Bestämmelsen har karaktär av
portalstadgande. Innehållet i den rätt till umgänge som barnet skall ha
bestäms med hänsyn till barnets bästa (se 15 a §).
Utgångspunkterna för reglerna om umgänge är att det är viktigt att
barnet
har kontakt med båda föräldrarna även om dessa inte bor tillsammans. Det
innebär dock inte att det alltid är bäst för barnet att umgås med den förälder
som det inte bor tillsammans med. Ibland kan det vara bäst för barnet om
något umgänge inte alls äger rum eller om umgänge kommer till stånd
först när barnet har nått en mogen ålder. Så kan vara fallet om föräldern har
gjort sig skyldig till övergrepp mot barnet eller den andra föräldern. I
sådana fall kan umgänget vara direkt skadligt för barnet. Därmed är dock
inte sagt att umgänge bör uteslutas i alla fall där det förekommit övergrepp.
Det måste som alltid bli beroende av en individuell prövning med
utgångspunkt från vad som är bäst för barnet.
En nyhet i andra stycket är föräldrarnas gemensamma ansvar för att
barnets behov av umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans
med tillgodoses. Även den förälder som barnet inte bor tillsammans med
har alltså ett uttryckligt ansvar för att barnets behov av umgänge med
honom eller henne blir tillgodosett. Föräldrarnas ansvar enligt andra
stycket är inte sanktionerat. Om en förälder utan godtagbar anledning
flyttar långt bort, kan det emellertid beaktas vid fördelningen av rese-
kostnaderna mellan föräldrarna (se 15 b § första stycket). I speciella fall
kan även frågor om vem som bör ha vårdnaden om barnet eller vem som
barnet skall bo hos påverkas. Det framgår av att man vid bedömningen av
barnets bästa skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och
god kontakt med båda föräldrarna (se 2 a § andra stycket). Frågan om
sanktioner har berörts i avsnitt 12.1.
Bestämmelserna gäller oberoende av om föräldrarna har gemensam
vårdnad om barnet eller inte.
Barnets rätt till umgänge med en förälder gäller även om vårdnaden om
barnet har anförtrotts åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. I
likhet med vad som gäller i dag har även särskilt förordnade
vårdnadshavare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med
föräldrarna så långt möjligt tillgodoses. Det framgår fortsättningsvis av
andra meningen i andra stycket. I dessa fall får dock bestämmelsen i 2 a §
om att risken för att barnet far illa skall beaktas särskild aktualitet (jfr 14
§
lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga). Även i
dessa fall har barnets föräldrar ett ansvar för att barnets behov av umgänge
så långt möjligt tillgodoses.
I tredje stycket regleras ansvaret för att barnets behov av umgänge med
andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex. far- eller morföräldrar,
tillgodoses. Bestämmelsen är oförändrad i sak. Den fanns tidigare i första
stycket.
Fjärde stycket innehåller bestämmelser som reglerar skyldigheten att
lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget (jfr första stycket
andra meningen i gällande lag).
I första meningen regleras det fallet att barnet står under båda föräld-
rarnas vårdnad och barnet skall umgås med en förälder som det inte bor
tillsammans med. I sådana fall har den förälder som barnet bor hos en
skyldighet att lämna upplysningar. Bestämmelsen är ny och har tillkommit
mot bakgrund av att domstolarna i framtiden skall kunna meddela beslut
om umgänge även när föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet (se 15
a §).
I övriga fall skall upplysningar enligt andra meningen lämnas av barnets

vårdnadshavare. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra meningen i
första stycket och omfattar dels det fallet att barnet skall umgås med en
förälder som inte är vårdnadshavare, dels det fallet att barnet skall umgås
med någon annan som står barnet särskilt nära, exempelvis en mor- eller
farförälder.

15 a §
Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Talan
om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. Om
umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden.
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har överens-
kommits är till barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 15 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om umgänge. Första stycket motsvarar
nuvarande 15 § andra och tredje styckena med vissa redaktionella
ändringar samt de sakliga justeringar som föranleds av att förordnande om
umgänge kan ges även vid gemensam vårdnad. Andra stycket är nytt.
I första stycket första meningen anges att frågor om umgänge skall
avgöras efter vad som är bäst för barnet. Motsvarande bestämmelse finns i
dag i 15 § andra och tredje styckena (jfr prop. 1981/82:168 s. 74 f.). Kravet
att barnets vårdnadshavare skall motsätta sig umgänget har tagits bort
såsom onödigt (jfr för övrigt 17 § femte stycket i gällande lydelse).
Den nuvarande bestämmelserna i 15 § fjärde stycket om att rätten vid
bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja har
flyttats till 2 b §. Bestämmelsen i samma stycke om att rätten skall beakta
risken för att barnet i samband med utövande av umgänge far illa har
inarbetats i 2 a §.
En nyhet är alltså att umgänge kan fastställas även om barnets föräldrar

har gemensam vårdnad (överväganden se avsnitt 12.2). Normalt bör man
kunna utgå ifrån att föräldrar med gemensam vårdnad kan komma överens
om umgänget och att det därför inte behövs något domstolsförordnande.
Det har dock visat sig att det även vid gemensam vårdnad ibland finns ett
behov av att låta domstolen besluta om umgänget. Genom att det nu
öppnas en möjlighet att besluta om gemensam vårdnad mot den ena för-
älderns vilja, tillkommer ytterligare en del fall där ett sådant behov kan
uppkomma.
Bestämmelserna omfattar, liksom motsvarande bestämmelse i dag, även
den situationen att vårdnaden har anförtrotts åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare.
Bestämmelsen i andra meningen innebär givetvis inte att varje förälder
som vill umgås med sitt barn skall kunna få umgängesfrågan reglerad av
domstol. Regeln är avsedd för fall där en förälder som inte bor tillsammans
med barnet vill få umgänget reglerat (jfr 15 § första stycket).
Liksom i dag får domstolen förordna om villkor för umgänget, jfr vad
som sägs i anslutning till 15 b § andra stycket nedan.
Enligt andra stycket kan föräldrarna träffa avtal om umgänge. Detta är i

och för sig inte någon nyhet. Redan i dag är det vanligt att föräldrarna
träffar umgängesavtal. Nyheten är att avtalet blir gällande och verkställbart
utan att umgängesordningen fastställs av domstol.
En förutsättning för att föräldrarna skall kunna avtala om umgänget är
att
åtminstone en av dem har vårdnaden om barnet. Föräldrarna kan alltså inte
avtala om umgänget när vårdnaden är anförtrodd åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare. Inte heller kan föräldrarna träffa avtal med
bindande verkan om barnets umgänge med andra närstående än en
förälder.
För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs dock att det är skriftligt
och att
det godkänns av socialnämnden. Nämnden skall godkänna avtalet om det
är till barnets bästa. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i 2 a §
andra stycket och 2 b §. Den prövning nämnden skall göra av avtalet
motsvarar den prövning som domstolen skall göra i de fall föräldrarna är
ense.
Umgängesavtal kan innehålla villkor av olika slag för umgänget,
exempelvis om att umgänget endast får utövas i närvaro av en person
utsedd av socialnämnden. Vidare kan ett umgängesavtal förutsätta en
överenskommelse om fördelningen av resekostnaderna. Kravet på god-
kännande är inte avsett att gälla eventuella ekonomiska uppgörelser. En
överenskommelse om resekostnaderna behöver alltså inte godkännas för
att gälla. Nämndens godkännande medför inte heller att en sådan
överenskommelse blir verkställbar enligt reglerna i utsökningsbalken.
Föräldrarnas överenskommelse om resekostnaderna torde ofta uttryck-
ligen eller underförstått vara villkorad av att umgängesavtalet godkänns
av socialnämnden.
För andra slags villkor i ett umgängesavtal får kravet på godkännande
anses gälla. Sålunda blir avtalet inte gällande förrän det har godkänts även i
dessa delar av socialnämnden.
I övrigt hänvisas i tillämpliga delar till vad som har anförts i
författnings-
kommentaren till 6 § angående avtal om vårdnad och 14 a § andra stycket
angående avtal om boende.

15 b §
Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den föräldern
ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets behov av
umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som är skäligt
med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständig-
heter.
En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten för

tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena föranleder
det.

(Jfr 6 kap. 6 a § och 15 § andra stycket i UBU -93:s förslag.)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om resekostnader
(överväganden se avsnitt 12.6).
I första stycket slås fast att en förälder som bor tillsammans med
barnet
skall ta del i de resekostnader som föranleds av barnets behov av umgänge
med den andra föräldern. Det innebär samtidigt att det primära ansvaret för
kostnaderna läggs på den förälder som inte bor tillsammans med barnet.
Den förälder som bor tillsammans med barnet skall ta del i kostnaderna
efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga
och övriga omständigheter. Avsikten är att i normalfallet samma principer
skall tillämpas vid prövningen som när underhållsbidrag till barn bestäms.
En förälder som saknar förmåga att bidra till resekostnaderna är inte heller
skyldig att göra det.
Även andra omständigheter än de ekonomiska förhållandena kan
emellertid beaktas vid skälighetsbedömningen. En sådan omständighet kan
vara att en förälder utan någon godtagbar anledning flyttar långt bort. En
förälders intresse av att själv få avgöra hur han eller hon vill inrätta sitt
liv
får sålunda här, liksom när det gäller plikten att försörja barnet, tåla vissa
inskränkningar. Givetvis är det dock ett godtagbart skäl att flytta
exempelvis om en arbetslös förälder har fått arbete på annan ort.
Den skälighetsbedömning som skall göras bör vidare innebära att endast
kostnader av någon betydenhet beaktas. I allmänhet bör den förälder som
barnet bor hos vara skyldig att ta del i resekostnaderna bara när avståndet
mellan bostadsorterna är relativt stort; en riktpunkt kan vara att avståndet
överstiger tio mil (se SOU 1995:26 s. 522). I enskilda fall kan det
emellertid finnas anledning att göra en annan bedömning. Det bör t.ex. tas
hänsyn till eventuella möjligheter att använda månadskort eller liknande
färdbevis även för längre resor. Hänsyn måste också tas till antalet
umgängesresor. Även om kostnaden för varje enskild resa är låg kan
antalet resor göra att kostnaderna totalt sett blir betydande.
Skälighetsbedömningen bör i regel innebära att endast nödvändiga
kostnader beaktas. Normalt sett bör den som reser förväntas använda det
billigaste färdsättet med allmänna kommunikationer. Det finns emellertid
situationer då bil kan vara det bästa alternativet. Av betydelse för valet av
kommunikationsmedel är givetvis också restiden och den tid som barnet
har på sig att umgås med föräldern. Kostnader för hotellvistelse torde böra
beaktas endast om inga andra boendealternativ står till buds. Inte
endast resor inom landet utan även resor utom landet omfattas av
bestämmelsen.
För att det skall finnas en skyldighet att bidra till resekostnaderna
skall
barnet enligt bestämmelsen bo tillsammans med endast den ena av
föräldrarna. I vissa fall kan fråga uppkomma om barnet bor tillsammans
med endast den ena föräldern, eller om det är fråga om s.k. växelvis
boende. Bor barnet i stort sett lika mycket hos var och en av föräldrarna,
torde det normalt vara fråga om växelvis boende. Men inte bara tiden för
barnets vistelse hos resp. förälder utan även andra omständigheter är av
betydelse, t.ex. var barnet förvarar sina tillhörigheter. Frågan har berörts i
avsitt 12.5 där hänvisningar finns till motivuttalanden och rättsfall.
I lagrådsremissens lagförslag fanns en uttrycklig bestämmelse om att
rätten får besluta om kostnaderna för umgängesresor enligt första stycket.
Den bestämmelsen har på inrådan av Lagrådet utgått såsom obehövlig.
Domstolen torde normalt kunna meddela villkor för umgänget
oberoende av yrkande. Ett domstolsbeslut om resekostnaderna torde dock
förutsätta ett yrkande av part (jfr 17 kap. 3 § rättegångsbalken). Frågan om
utformningen av beslut om fördelningen av resekostnader har behandlats i
avsnitt 12.6.
Frågan om föreskrifter om resekostnader prövas normalt i samband med
att domstolen behandlar frågan om något umgänge skall äga rum och
omfattningen av ett eventuellt umgänge. Ingenting hindrar emellertid att
resekostnaderna prövas av domstol även om umgänget i övrigt inte är
föremål för domstolens prövning. Detta kan bli aktuellt om föräldrarna är
ense om umgängets omfattning och önskar ett domstolsavgörande endast
beträffande resekostnaderna.
I andra stycket finns en regel om jämkning. Bestämmelsen innebär att en
dom eller ett avtal om resekostnadernas fördelning kan jämkas av rätten,
om ändrade förhållanden föranleder det. Ett skäl för jämkning kan vara att
någon av föräldrarna har fått underhållsansvar mot ytterligare ett barn.
Oavsett anledningen kan parterna alltid själva komma överens om att
ändra vad som har bestämts i en dom eller ett avtal.
Domstolen får inte höja eller sätta ned bidrag som hänför sig till tiden

före talans väckande.
I bestämmelsen uppställs inte något krav på att en ändring i för-
hållandena skall vara väsentlig för att en dom eller ett avtal om
resekostnader skall kunna jämkas. Självfallet bör dock inte varje ändring
kunna åberopas till grund för jämkning. En förutsättning bör vara att
bidraget med hänsyn till de ändrade förhållandena inte framstår som
välavvägt och att förändringen inte är tillfällig. Förändringen bör alltså
vara något så när betydelsefull (jfr 7 kap. 10 § föräldrabalken och prop.
1978/79:12 s. 116 och 398).
Bestämmelsen i andra stycket skall inte uppfattas så att andra villkor
för
umgänget än fördelningen av resekostnaderna inte skulle kunna omprövas.
Det ligger i sakens natur att sådana föreskrifter såsom en del av
umgängesfrågan kan prövas på nytt. Beslut om umgänge vinner inte
rättskraft i vanlig bemärkelse.
Av 17 § andra stycket framgår att frågan om fördelning av resekostnader
skall anses som en del av frågan om umgänge.

17 §
Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp
av Stockholms tingsrätt.
Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som
är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.
Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser. Följdändringar har gjorts
med hänsyn till att domstolarna i framtiden skall kunna besluta om barnets
boende (se 14 a §).
I ett tillägg till andra stycket slås fast att frågan om
resekostnadernas
fördelning skall anses utgöra en del av umgängesfrågan. Detta innebär bl.a.
att de regler om forum, huvudförhandling, väckande av talan,
interimistiska beslut och rättegångskostnader som gäller för umgänges-
frågorna i övrigt även gäller för denna fråga. Frågan om fördelning av
resekostnaderna är emellertid, till skillnad från umgängesfrågan i övrigt, i
huvudsak dispositiv. I fråga om verkställighet gäller reglerna i utsök-
ningsbalken.
Som en följd av att 6 § har fått ett annat innehåll än tidigare har
hänvisningen till den paragrafen i andra stycket tagits bort.

17 a §
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp att
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge.
Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra
stycket skall godkännas.
Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva
avtalet.
Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om förfarandet vid
föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge och vid socialnämndens
prövning av sådana avtal.
Kommunen skall sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal om

vårdnad, boende och umgänge på samma sätt som gäller för
samarbetssamtal. Bestämmelser om detta finns i 12 a § socialtjänstlagen
(1980:620). Första stycket innehåller en erinran om denna rätt för
föräldrarna. Bestämmelsen har tagits in i första stycket i enlighet med
Lagrådets förslag.
Enligt andra stycket är barnets folkbokföring avgörande för vilken
socialnämnd som är behörig att godkänna avtalet. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att
det
uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. Det kan exempelvis
vara så att en förälder eller barnet är utländsk medborgare eller att någon
av föräldrarna eller barnet har hemvist utomlands. Bestämmelsen i andra
stycket tar sikte på socialnämndernas interna behörighet, men eftersom den
innebär ett krav på folkbokföring i en svensk kommun får den också
avgörande betydelse för den internationella behörigheten. Det är sålunda
ett nödvändigt kriterium att barnet är folkbokfört i en svensk kommun för
att svensk behörighet att pröva föräldrarnas avtal skall föreligga.
Frågan om när sådan behörighet föreligger får i övrigt bedömas enligt
allmänna internationellt processrättsliga principer på familjerättens område
(se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl. s. 197 f.).
Folkbokföring i Sverige är inte ett tillräckligt kriterium för svensk
behörighet enligt en internationellt processrättslig bedömning.
I tredje stycket anges att socialnämnden har en utredningsskyldighet.
Liksom rätten skall socialnämnden se till att frågor om vårdnad, boende
och umgänge blir tillbörligt utredda (jfr prop. 1981/82:168 s. 77). Det
anges inte närmare vad detta innebär. Avsikten är dock att socialnämnden
skall ha ett i huvudsak lika gott underlag för sin bedömning av godkännan-
defrågan som rätten har när den prövar en gemensam ansökan (se 19 §
andra stycket). Om en annan socialnämnd har upplysningar att lämna, skall
den sålunda ges tillfälle till det innan godkännandefrågan avgörs. Av andra
meningen i andra stycket framgår att den andra socialnämnden är skyldig
att utan hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) lämna upplysningar på begäran. Detta innebär att s.k.
socialtjänstsekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till den socialnämnd
som har att pröva avtalet (se 14 kap. 1 § sekretesslagen). Däremot bryts
inte s.k. familjerådgivningssekretess igenom av upplysningsskyldigheten
(7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen).
Av det sagda framgår att det, om någon av föräldrarna är bosatt i en
annan kommun, kan vara lämpligt att socialnämnden tar kontakt med
socialnämnden i den kommunen. Om barnet nyligen har flyttat till
kommunen, blir det aktuellt att ta kontakt med socialnämnden i barnets
tidigare hemvistkommun.
I de fall då avtalet skall gälla bara för tiden till dess att frågan
avgörs
slutligt behöver inte samma krav ställas på socialnämndens utredning. I
regel lär då frågorna kunna anses tillbörligt utredda genom den information
som socialnämnden kunnat inhämta i samband med att föräldrarna fått
hjälp med sitt avtal (jfr 20 § andra stycket tredje meningen angående
rättens utredningsskyldighet i motsvarande fall).
Utredningsskyldigheten innebär att socialnämnden ibland bör ta reda på
barnets inställning. Frågan om barnets rätt att komma till tals har
behandlats i avsnitt 15 och i författningskommentaren till 6 §.
Enligt fjärde stycket är det inte möjligt att överklaga socialnämndens
beslut att godkänna eller vägra att godkänna ett avtal. Vägrar nämnden att
godkänna ett avtal som föräldrarna har träffat, återstår för föräldrarna att
väcka talan i domstol. Är föräldrarna ense kan det ske genom en
gemensam ansökan (se 4 och 17 §§).

17 b §
Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett meddelande
om avtalets innehåll sändas samma dag till
1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit
folk-
bokfört,
2. om avtalet gäller ett barn som har fyllt 15 år: Centrala studiestöds-
nämnden,
3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt ålders-
villkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Innebär
avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet, skall
meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller skulle
ha varit inskriven.

Paragrafen är ny. I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har den
justerats med anledning av att behörighetsregeln i 17 a § andra stycket
ändrats. Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndernas upp-
giftsskyldighet. Bestämmelserna omfattar godkända avtal om vårdnad och
motsvarar föreskrifterna i förordningen (1949:661) om skyldighet för
domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken, m.m.

18 §
Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och
umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Första stycket är nytt. Det innehåller en erinran om att föräldrar enligt 12 a
§ socialtjänstlagen har möjlighet att få hjälp att nå enighet i frågor om
vårdnad, boende och umgänge (överväganden se avsnitt 7.2). Genom
bestämmelsen markeras att föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i
samförstånd innan de vänder sig till domstol med sin tvist. Ingenting
hindrar emellertid att föräldrarna inleder eller fortsätter samtalen efter det
att tvisten börjat handläggas vid domstol. Domstolens möjligheter att
initiera samarbetssamtal regleras i andra stycket.
Andra stycket motsvarar det nuvarande första stycket med det tillägget
att bestämmelsen även omfattar mål om boende. Ändringen är en följd av
att domstolen vid gemensam vårdnad skall kunna besluta om barnets
boende. I övrigt har en redaktionell ändring gjorts.
Tredje stycket motsvarar det nuvarande andra stycket.

19 §
Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir
till-
börligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um-
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar.
Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får rätten
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk-
ställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får
rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs
skyndsamt.
Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det
är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Paragrafen reglerar domstolens utredningsskyldighet i frågor om vårdnad
m.m. Endast mindre ändringar har gjorts jämfört med gällande rätt.
Genom ett tillägg till första stycket har domstolarnas utrednings-
skyldighet utsträckts till att gälla även frågor om boende. Ändringen är en
följd av att domstolen i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad skall
kunna besluta om barnets boende (se 14 a §).
Andra och tredje styckena motsvarar i sak de bestämmelser som i dag
finns i andra stycket. Genom uppdelningen i två stycken och genom att det
nya tredje stycket inleds med orden Om det behövs utredning utöver vad
som sägs i andra stycket ... är avsett att markera att vårdnads-, boende-
och umgängesutredningar inte skall beslutas slentrianmässigt. Sådana
utredningar bör göras bara om det verkligen fordras ytterligare uppgifter
och endast när det är nödvändigt för att tvisten skall kunna avgöras. Frågan
har diskuterats ytterligare i övervägandena, vartill hänvisas (se avsnitt 16).
Bestämmelserna i fjärde och femte styckena är oförändrade.

20 §
I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten besluta
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av
socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.
Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten med-
delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall avgöras, skall
rätten ompröva beslutet.
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

(Jfr 6 kap. 20 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen reglerar s.k. interimistiska beslut. Den har kompletterats med
hänsyn dels till att det blir möjligt att reglera frågan om barnets boende vid
gemensam vårdnad (se 14 a §), dels till att föräldrarna föreslås kunna träffa
avtal om vårdnad, boende och umgänge (se 6 §, 14 a § andra stycket och
15 a § andra stycket). Övervägandena avseende dessa båda ändringar finns
i avsnitt 11 resp. avsnitt 15.
I första stycket har gjorts två tillägg till första meningen. Det första

tillägget innebär att rätten kan besluta interimistiskt även i fråga om
boende. Det andra tillägget är en följd av att det föreslås bli möjligt för
föräldrarna att bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal
som godkänns av socialnämnden. Föräldrarna får även avtala om dessa
frågor interimistiskt, dvs. för tiden fram till det slutliga avgörandet. Och de
får genom avtal ändra vad domstolen har bestämt. Allt detta gäller under
förutsättning att deras överenskommelse godkänns av socialnämnden.
Rätten måste alltså numera vid utformningen av interimistiska beslut om
vårdnad m.m. beakta avtalsmöjligheten. Detta framgår av första meningen
i dess nya lydelse.
Som framgått måste interimistiska beslut utformas mot bakgrund av att
det blir möjligt att träffa avtal såväl slutligt som för tiden fram till ett
slutligt avgörande. Vidare bör interimistiska beslut på samma sätt som
regelmässigt torde ske i dag utformas mot bakgrund av rättens möjlighet
att när som helst ändra beslutet (se tredje stycket sista meningen).
Avtalsmöjligheten står inte öppen för alla frågor om vårdnad m.m.
Föräldrarna får självfallet inte avtala med bindande verkan sig emellan i
fråga om särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7 10 c §§). Inte heller får
de träffa bindande avtal om barnets umgänge med andra som står barnet
särskilt nära (se 15 § tredje stycket). Interimistiska beslut i sådana frågor
kan följaktligen inte ändras genom avtal.
Med undantag för de nyss nämnda besluten synes interimistiska beslut
framdeles kunna formuleras enligt följande mönster: Till dess att frågan
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, eller
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan som har godkänts av socialnämn-
den, eller rätten har förordnat annorlunda, skall följande gälla.
I första stycket andra meningen finns i gällande rätt en bestämmelse om
att rätten i mål och ärenden om vårdnad och umgänge i fall då barnet står
under vårdnad av båda föräldrarna kan begränsa det interimistiska
beslutet till att avse frågan vem barnet skall bo tillsammans med. I och med
att domstol i fortsättningen kan reglera frågan om barnets boende slutligt
(se 14 a §) har den bestämmelsen utgått såsom obehövlig. Någon ändring i
sak är inte avsedd. Även framdeles kan alltså ett interimistiskt beslut i ett
vårdnadsmål om föräldrarna har gemensam vårdnad begränsas till att
avse frågan vilken av föräldrarna som barnet skall bo hos.
I tredje meningen i första stycket sägs att rätten skall besluta efter
vad
som är bäst för barnet. Bestämmelsen är oförändrad. Vid bedömning av
vad som är bäst för barnet gäller 2 a § andra stycket. Angående frågan vad
som i olika sammanhang är bäst för barnet, se även författnings-
kommentaren till 5 §.
I andra stycket har gjorts en ändring i sista meningen. Ändringen är en
följd av att interimistiska beslut ibland upphör att gälla genom avtal mellan
föräldrarna. I sådana fall skall rätten självfallet inte ompröva det in-
terimistiska beslutet när målet avgörs.
Tredje stycket är oförändrat. I andra meningen klargörs sålunda att ett
in-
terimistiskt beslut när som helst får ändras av rätten. Det finns skäl att
påpeka att sådana beslut i fortsättningen också kan ändras när som helst
genom avtal av föräldrarna som godkänns av socialnämnden. Som tidigare
framgått kan sådana avtal göras interimistiska, dvs. utformas så att de
gäller för tiden till dess att frågan avgörs slutligt. Detta sägs inte
uttryckligen i lagen men är avsett att framgå av att avtalsmöjligheten inte
är begränsad till avtal som skall gälla slutligt (se 6 §, 14 a § andra stycket
och 15 a § andra stycket samt författningskommentaren till dessa lagrum).

21 §
I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns
särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna
ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 §
första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.
Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende
eller umgänge.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt föreläggandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vitesförelägganden i domar eller
beslut om vårdnad, boende eller umgänge.
Genom ett tillägg till första stycket har det införts en möjlighet för
domstolen att förelägga en part att vid vite lämna ifrån sig barnet även i
domar eller beslut om boende. Ändringen är en följd av att domstol när
föräldrarna har gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem barnet
skall bo tillsammans med.
En följdändring har gjorts i andra stycket.

22 §
I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge gäller i fråga om
rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap. 1 7 §§
rättegångsbalken.
Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta
om detta även om någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre

rätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelningen av rättegångs-
kostnader i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge. Dessa rättegångs-
kostnadsregler har gjorts tillämpliga även på mål om barnets boende.

7 kap. Om underhållsskyldighet

4 §
Har en förälder som enligt 2 § skall betala underhållsbidrag haft barnet

hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller under
en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn, får föräldern
vid fullgörande av sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett avdrag för
varje helt dygn av barnets vistelse med 1/40 av det underhållsbidrag som
räknat för kalendermånad gäller under tiden för vistelsen. Något sådant
avdrag får dock inte göras på underhållsbidrag som belöper på senare tid
än sex månader från utgången av den kalendermånad då vistelsen
upphörde. Det sammanlagda avdragsbelopp som tillgodoräknas föräldern
vid ett tillfälle skall, om det slutar på örestal, avrundas till närmast lägre
krontal.
Om det finns särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot en parts bestridande får ett
sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har väckts.
Den bidragsskyldiga föräldern har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts med beaktande av att han eller hon i
väsentlig mån fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig.

(Jfr 7 kap. 4 § i UBU -93:s förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om en bidragsskyldig förälders rätt till
avdrag på underhållsbidraget vid umgänge med barnet.
Den enda sakliga nyheten finns i första stycket. I fortsättningen kan
även
umgänge som inte har varat under en sammanhängande tid av minst fem
hela dygn berättiga till umgängesavdrag. För att avdrag skall få göras
enligt första stycket krävs då att det har förekommit umgänge under minst
sex hela dygn under en kalendermånad (överväganden se avsnitt 12.5). Är
denna förutsättning uppfylld görs ett avdrag motsvarande 1/40 av det
månatliga underhållsbidraget för varje helt dygn av barnets vistelse. I likhet
med vad som gäller i dag avses med ett dygn tiden mellan kl. 0 och kl. 24
(se prop. 1978/79:12 s. 161).
En motsvarande ändring har gjorts i 23 § andra stycket lagen
(1996:1030) om underhållsstöd.
I övrigt har språkliga justeringar gjorts i paragrafen.

12 §
Talan om underhåll till barn tas upp av rätten i den ort där svaranden
har
sitt hemvist. En sådan fråga kan väckas även i samband med mål om
fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdnaden
om barn eller mål om barns boende.
Finns det inte någon behörig domstol enligt första stycket, tas målet
upp
av Stockholms tingsrätt.

I paragrafen finns regler om talan i underhållsmål. Genom ett tillägg till
första stycket blir det möjligt att väcka talan om underhåll till barn även i
mål om boende.

20 kap. Vissa gemensamma bestämmelser om rättegången

1 §
I mål om faderskap, vårdnad, boende, umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegången i mål och ärenden
enligt föräldrabalken. De lagrum i äktenskapsbalken vartill hänvisas
innehåller bestämmelser om domstols sammansättning samt överläggning
och omröstning. Genom ett tillägg till första stycket har dessa
bestämmelser gjorts tillämpliga även på mål om boende.

21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

1 §
Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om
vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten.
Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2 4 §§.
Verkställighet av avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a
§
andra stycket söks hos länsrätten. Vad som i detta kapitel föreskrivs om
verkställighet av dom eller beslut som vunnit laga kraft gäller även ett
sådant avtal.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet.
I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet.
Det gäller såväl vid prövningen av om verkställighet skall vägras eller inte
som vid själva verkställighetsförfarandet. Det innebär inte någon ändring i
gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar tydligare än som sker i
dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en utgångspunkt för
bedömningen. De mer preciserade bestämmelserna i kapitlet tar sitt
avstamp i denna allmänna regel. Bestämmelsen har tagits in som ett första
stycke i förevarande paragraf efter förslag från Lagrådet.
En motsvarande bestämmelse om barnets bästa har tagits in i 6 kap. 2 a
§.
Övervägandena finns i avsnitt 20.
Genom ett tillägg till andra stycket kommer även domstols dom eller
beslut om boende att omfattas av bestämmelserna.
Enligt ett nytt tredje stycke skall föräldrars avtal om vårdnad, boende
och
umgänge verkställas på samma sätt som ett lagakraftvunnet avgörande av
allmän domstol. Övervägandena finns i avsnitt 15. Bestämmelserna om
avtal finns i 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§. I 6 kap. 17 a § finns
förfaranderegler. Regleringen innebär att avtalet blir verkställbart så snart
det gäller enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och
15 a § andra stycket. Det betyder att avtalet måste vara skriftligt och därtill
godkänt av socialnämnden. Däremot krävs inte i och för sig för att avtalet
skall gälla och vara verkställbart att förfarandereglerna i 6 kap. 17 a §
tredje stycket har iakttagits.
Avtal om vårdnad, boende eller umgänge kan tänkas förutsätta överens-
kommelser i frågor för vilka de särskilda verkställighetsreglerna inte gäller.
Så är fallet med föreskrifter om betalningsförpliktelser. Det kan gälla t.ex.
skyldigheten för en förälder att betala en del av resekostnaderna i samband
med barnets umgänge med den andra föräldern.

3 §
Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.
Är det fråga om en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller över-
lämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verk-
ställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att
undvika att barnet lider allvarlig skada.
Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och
en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har
ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt verkställigheten.

Paragrafen behandlar länsrättens möjlighet att i ett beslut om verkställighet
förelägga vite eller besluta om polishämtning av barnet. I andra stycket
anges de närmare förutsättningarna för beslut om hämtning för
verkställighet av en dom eller ett beslut om bl.a. vårdnad. Genom ett tillägg
till detta stycke har bestämmelsen gjorts tillämplig även på verkställighet
av domstols dom eller beslut om boende. Tredje stycket anger förutsätt-
ningarna för hämtning av barnet för verkställighet av en dom eller ett
beslut om umgänge. Fortsättningsvis kan umgängesförordnanden meddelas
även vid gemensam vårdnad. Bestämmelsen har ändrats i överensstämmel-
se härmed.
På grund av tillägget i 1 § tredje stycket gäller bestämmelserna även
för
verkställighet av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende eller umgänge.

6 §
Länsrätten kan vägra verkställighet, om det är uppenbart att för-
hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut
meddelades eller socialnämnden godkände föräldrarnas avtal, och det av
hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad, boende eller
umgänge prövas på nytt. En sådan fråga tas upp av allmän domstol på
ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan av
socialnämnden.
Länsrätten får även i andra fall vägra verkställighet, om det finns en
risk
som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

I paragrafen behandlas länsrättens möjligheter att vägra verkställighet.
I första stycket har gjorts ett tillägg så att även frågor om boende
täcks av
bestämmelserna.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya
bestämmelserna, i den mån processuella regler inte utgör hinder häremot,
tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet (se avsnitt 21).
Regleringen innebär vidare att en förälder inte kan kräva att den andra
föräldern tar del i resekostnader som har uppkommit före ikraftträdandet,
om inte skyldighet härtill har förelegat redan tidigare t.ex. på grund av en
överenskommelse mellan föräldrarna. Inte heller kan en bidragsskyldig
förälder kräva umgängesavdrag enligt de nya bestämmelserna, om
umgänget har ägt rum före ikraftträdandet.

23.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

5 §
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhålls-
bidrag, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn, rätt att bo
kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den
ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan
redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller
skriftligen utan särskild stämning.
I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

Domstolen får i äktenskapsmål pröva frågor om bl.a. vårdnad om och
umgänge med barn. Som en följd av att domstolen i fortsättningen skall
kunna besluta om vem barnet skall bo tillsammans med har första stycket
ändrats så att domstolen i äktenskapsmål kan pröva även denna fråga.

7 §
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av
makarna
1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,
2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.
I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att
skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av
makarna förbjuda makarna att besöka varandra.
Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom
som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma
sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra
stycket får dock när som helst ändras av domstolen.
Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning
av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i
fråga om vårdnad, boende, umgänge och bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga har avgjorts genom en dom som har vunnit
laga kraft eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och, i de fall det
krävs för att avtalet skall gälla, avtalet har godkänts av socialnämnden.

Enligt paragrafen kan domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska
beslut beträffande de frågor som anges i 5 §. Genom ett tillägg till femte
stycket får domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska beslut även
om boende. Och genom ytterligare ett tillägg sist i stycket har
bestämmelserna anpassats till den möjlighet som föreslås införd för
föräldrarna att träffa avtal om vårdnad om barn, barns boende och
umgänge med barn. För kommentarer i övrigt avseende denna ändring
hänvisas till författningskommentaren till 6 kap. 20 § föräldrabalken.
Bestämmelsen i sista stycket omfattar även avtal om underhållsbidrag. För
sådana avtal krävs normalt inte godkännande för att de skall gälla. Se dock
7 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya
bestämmelserna tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet
(se avsnitt 21).

23.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap

2 a §
Har barn ej förvärvat svenskt medborgarskap enligt 1 eller 2 § men är
barnets fader sedan tiden för barnets födelse svensk medborgare och har
han genom slutligt avgörande av svensk domstol eller genom ett avtal som
godkänts av socialnämnden fått vårdnaden om barnet ensam eller
gemensamt med barnets moder eller fått vårdnaden gemensamt med
barnets moder genom registrering hos skattemyndighet, förvärvar barnet
svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnad,
föräldrarna hos den myndighet som anges i 11 § första stycket skriftligen
anmäler sin önskan om detta innan barnet fyllt aderton år. Har barnet fyllt
femton år, fordras barnets samtycke.

Genom ändringar i 6 kap. föräldrabalken har föräldrar fått möjlighet att
genom avtal som godkänns av socialnämnden bestämma vem eller vilka av
dem som skall ha vårdnaden om barnet. Ett utländskt barn vars far sedan
tiden för barnets födelse är svensk medborgare kan genom tillägget till 2 a
§ erhålla svenskt medborgarskap, om fadern genom ett skriftligt avtal som
godkänts av socialnämnden ensam fått vårdnaden om barnet eller fått
vårdnaden om barnet gemensamt med modern (se 6 kap. 6 §
föräldrabalken).

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

23.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:-
620)

12 §
Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt
i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd
och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende,
umgänge eller adoption har avgjorts.

Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndens omsorg om barn
och ungdom. Genom ett tillägg till sista ledet kommer socialnämndens
skyldighet att ge stöd och hjälp att gälla även sedan ett mål eller ärende om
boende har avgjorts.

12 a §
Kommunen skall sörja för
1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att

enighet i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal)
samt
2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a §
andra
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas den som begär
det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.

Genom ett tillägg till paragrafens första stycke utsträcks kommunens
skyldighet att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal till att
avse även frågor om boende. En annan och viktigare nyhet är att
kommunerna åläggs att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge. I 6 kap. föräldrabalken finns nya
bestämmelser om föräldrars möjligheter att avtala om vårdnad m.m. Om
föräldrarna begär att få hjälp att träffa ett sådant avtal, är kommunen alltså
enligt förevarande bestämmelse skyldig att sörja för att de får sådan hjälp.
Kommunernas skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal i
frågor om umgänge omfattar även frågan om fördelningen av de
resekostnader som kan uppkomma i samband med umgänget (se 6 kap. 17
§ föräldrabalken).
Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att kommunen skall hålla
verksamheten med avtal inom sin egen organisation. Den skyldighet som
läggs på kommunen är att, inom eller utom sin organisation, sörja för att
föräldrar som vill få hjälp med avtal kan erbjudas sådan hjälp.

48 §
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9
§
att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket
föräldrabalken,
6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål
och
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall socialnämnden får
delegera uppgifter som anges i föräldrabalken. En ny punkt i första stycket
innebär att socialnämnden får delegera uppgiften att besluta om god-
kännande av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende och umgänge. Bak-
grunden är att föräldrar nu skall kunna reglera frågor om vårdnad, boende
och umgänge i avtal. För att ett sådant avtal skall vara gällande krävs att
det har godkänts av socialnämnden.
Vidare har delegationsmöjligheterna beträffande utredningar enligt
6 kap. 19 § föräldrabalken utsträckts till att gälla även utredningar om
barnets boende. Ändringen är en följd av att domstol i framtiden vid
gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem av föräldrarna barnet skall
bo hos.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. De nya bestämmelserna skall
alltså tillämpas från ikraftträdandet.

23.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd

23 §
Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas
till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll som har
betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot under-
hållsstödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan.
Om den bidragsskyldige har haft barnet hos sig under en samman-
hängande tid av minst fem hela dygn eller under en kalendermånad haft
barnet hos sig i minst sex hela dygn, får han eller hon vid fullgörande av
sin återbetalningsskyldighet tillgodoräknas ett avdrag som försäkrings-
kassan bestämmer enligt vad som föreskrivs om underhållsbidrag i 7 kap. 4
§ första stycket föräldrabalken. Avdrag medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkringskassan inom tre månader från utgången av
den kalendermånad då barnets vistelse hos den bidragsskyldige upphörde.

Andra stycket innehåller bestämmelser om s.k. umgängesavdrag. Rätten till
avdrag har utvidgats. En motsvarande ändring har gjorts i bestämmelserna
om umgängesavdrag i 7 kap. 4 § föräldrabalken. Här hänvisas till
författningskommentaren till den ändringen (avsnitt 23.1).

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 april 1998. Några särskilda
övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya bestämmelserna
om umgängesavdrag inte är tillämpliga i de fall då umgänget har ägt rum
före ikraftträdandet.

Sammanfattning av betänkandet Vårdnad, boende och
umgänge, SOU 1995:79

Vårdnadstvistutredningen redovisar i detta betänkande en utvärdering av
samarbetssamtal mellan tvistande föräldrar. Vidare behandlar utredningen
frågor om handläggningen av vårdnadstvister samt om gemensam
vårdnad, barnets boende och barnets umgänge med en förälder som
barnet inte bor tillsammans med.

Samarbetssamtal
Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband
med eller efter separation är oeniga om hur de skall lösa frågor kring
vårdnad och umgänge. Syftet med samtalen är att hjälpa föräldrarna att
träffa en överenskommelse om barnets förhållanden. Kommunerna har
till uppgift att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal under
sakkunnig ledning. Föräldrarna kan vända sig självmant till kommunens
socialtjänst för att få hjälp. Samarbetssamtal kan också inledas efter
beslut av domstol.
Utredningen har undersökt hur samarbetssamtalen fungerar. Ut-
värderingen visar att samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa
vårdnadskonflikter. Det är en förebyggande åtgärd som utnyttjas i ökad
utsträckning. Ungefär 25 procent av alla föräldrar som separerade år
1993 hade kontakt med socialtjänsten i samband med separation eller
skilsmässa. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större omfattning
kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbets-
samtal före ett domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten
resursåtgång. Ungefär 80 procent av dessa samtal ledde år 1993 till att
föräldrarna kom överens. Föräldrar som i andra sammanhang inte tar
kontakt med socialtjänsten gör det när de behöver råd och stöd i samband
med en separation eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har medfört att
antalet vårdnads- och umgängesutredningar har minskat.
För att öka användningen av samarbetssamtal rekommenderar ut-
redningen att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida information om den
service som kommunerna kan ge. Kommunerna bör arbeta med att stärka
kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal. Vidare
bör man undersöka om det går att i större utsträckning arbeta med en
samtalsledare.
Utvärderingen innehåller även en samhällsekonomisk analys. Denna
visar att samarbetssamtal är samhällsekonomiskt lönsamma. Härtill
kommer kvalitativa effekter, som påverkan på barns och föräldrars hälsa
och livskvalitet i övrigt.
För att lyfta fram samarbetssamtalen och markera att föräldrar skall
försöka lösa sina tvister om barnen genom samförståndslösningar innan
rättsliga åtgärder vidtas, föreslår utredningen att det i 6 kap. föräldra-
balken införs en bestämmelse som erinrar om denna möjlighet. Denna
bestämmelse bör också ses som en uppmaning till advokater och övriga
juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol
innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförstånds-
lösning.
Utredningen har övervägt om samarbetssamtal, liksom i Norge, bör
vara obligatoriska, men avvisar en sådan ordning. Utredningen anser inte
heller att samarbetssamtal bör vara en förutsättning för allmän rättshjälp.

Terminologiska frågor
Utredningen har övervägt om termerna i 6 kap. föräldrabalken bör
ändras, framför allt om vårdnad borde ersättas med föräldraansvar. Ut-
redningen har stannat för att behålla de sedan länge inarbetade termerna
vårdnad, umgänge och samarbetssamtal.

Barnets bästa

I frågor om vårdnad och umgänge enligt 6 kap. föräldrabalken skall dom-
stolen besluta efter vad som är bäst för barnet. Detta anges i flera
bestämmelser men någon övergripande regel finns inte. För att ytterligare
betona denna princip föreslår utredningen en ny inledande bestämmelse i
6 kap. föräldrabalken som anger att barnets bästa skall vara avgörande
vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. Till denna be-
stämmelse förs bestämmelserna i dels 6 kap. 6 a § föräldrabalken som
anger att domstolen i en vårdnadstvist skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, dels 6
kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken om att domstolen vid beslut om
umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av
umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa. Slutligen förs dit även de genom propositionen Barns rätt
att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagna bestämmelserna som
anger att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad.

Gemensam vårdnad
Utredningen har övervägt om gemensam vårdnad bör inträda automatiskt
vid barnets födelse för föräldrar som inte är gifta med varandra, men har
stannat för att den nuvarande ordningen bör behållas. Detta innebär att
om modern är ogift vid barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare
för barnet.
Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. för-
äldrabalken, som anger vilka beslutsalternativ domstolen har när en för-
älder eller båda vill få ändring i vårdnaden, ersätts av en ny be-
stämmelse. Enligt denna skall domstolen i varje enskilt fall besluta efter
vad som är bäst för barnet. Detta innebär att domstolen kan, mot en för-
älders önskemål, vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna om
sådan vårdnad. Detta medför bl.a. att fadern kan få del i vårdnaden även
om modern motsätter sig detta i de fall modern är ensam vårdnadshavare
på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse. En ändring
som den föreslagna innebär en ytterligare betoning av den gemensamma
vårdnaden och ger dessutom större flexibilitet åt regelsystemet.

Vårdnadens utövande
En förtydligande bestämmelse om vårdnadens utövande införs i föräldra-
balken. Där anges, i överensstämmelse med gällande rätt, att den
vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med ensam får besluta i
frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

Barnets boende
För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och
för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvud-
regel föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem av
föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut förutsätter
att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, att föräldrarna inte bor
tillsammans samt att föräldrarna inte kan enas om var barnet skall bo
eller av någon annan anledning vill få ett beslut om boende.

Umgänge och annan kontakt
Utredningen föreslår att barnets rätt till umgänge och annan kontakt med
en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram och betonas i 6
kap. föräldrabalken. I samband därmed betonas föräldrarnas ömsesidiga
skyldighet att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en
förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses. Härigenom
understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med
har en skyldighet att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med
barnet. Enligt utredningen skall domstolen i särskilda fall kunna besluta
om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som det inte
bor tillsammans med t.ex. när en direkt kontakt mellan barnet och en
förälder kan vara skadlig för barnet eller när det föreligger hinder för
umgänge på grund av risk för bortförande av barnet. Beslut om umgänge
skall kunna meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad om
barnet.

Upplysningar om barnet
Med hänvisning till att de föreslagna bestämmelserna om gemensam
vårdnad, boende och umgänge kan väntas medföra att ännu fler barn
kommer att ha båda föräldrarna som vårdnadshavare, avstår utredningen
från att föreslå någon ytterligare reglering av umgängesförälderns rätt till
upplysningar om barnet.

Tillstånd till utlandsvistelse
Utredningen föreslår att en vårdnadshavare inte får ta med sig barnet
utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd
av en förälder som inte är vårdnadshavare. Ett sådant tillstånd skall dock
fordras endast om det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och
föräldern. Motsätter sig den förälder som inte är vårdnadshavare att
vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan domstol lämna till-
stånd till utlandsvistelsen.

Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m.
Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal
har störst utsikter att leda till överenskommelse mellan föräldrarna om
samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande inletts. Detta
förhållande gör det önskvärt med en ordning som kan leda till att frågor
om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre
konfliktskapande former. Utredningen föreslår därför att det införs en
möjlighet för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vårdnad,
boende och umgänge. Det bör ankomma på kommunerna att sörja för att
föräldrar får hjälp med att träffa sådana avtal och dessutom att godkänna
ingångna avtal. Avtal bör godkännas av en tjänsteman som social-
nämnden utsett. Ofta kan det vara samma person som varit samtalsledare
vid ett samarbetssamtal som lett fram till en överenskommelse mellan
föräldrarna. Vid prövningen av om föräldrarnas avtal kan godkännas
skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal skall
gälla på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. Kan
föräldrarna inte komma överens och blir det nödvändigt att slita en tvist
mellan dem är det utredningens uppfattning att allmän domstol är det
samhällsorgan som bäst lämpar sig för att avgöra tvistefrågorna.

Utredning om vårdnad, boende eller umgänge
När domstolen beslutat om en vårdnadsutredning är det den socialtjänste-
man som socialnämnden utser att utföra utredningen som själv svarar för
den. Någon skyldighet att komplettera utredningen med en slutsats finns
inte. Eftersom det i allmänhet är utredaren som får störst kunskap om
föräldrarna och barnet i de avseenden som är av avgörande betydelse
föreslår Vårdnadstvistutredningen att den som verkställer en utredning
om vårdnad m.m. skall lämna ett förslag till beslut. Om det framstår som
lämpligare kan utredaren i stället redovisa vilka konsekvenser olika
beslutsalternativ får för barnet.

Sekretess vid samarbetssamtal
Samarbetssamtal inom socialtjänsten kan enligt sekretesslagen äga rum
under s.k. familjerådgivningssekretess. För att de tjänstemän inom social-
tjänsten som leder samarbetssamtal inte vid vittnesförhör inför domstol
skall tvingas avslöja vad som förekommit vid ett samarbetssamtal föreslår
utredningen en ny regel i rättegångsbalken. Denna innebär att den som
inom socialtjänsten leder ett samarbetssamtal inte får höras som vittne om
vad som anförtrotts honom eller henne under samtalet.

Övriga frågor
Utredningen anser att frågan om att införa en uttrycklig bestämmelse i
socialtjänstlagen om socialnämndens skyldighet att utse en kontaktperson
vid umgänge och en motsvarande bestämmelse i föräldrabalken bör bli
föremål för utredning.
Utredningen anser också att det finns anledning att närmare undersöka
förutsättningarna för ett system med familjenämnder eller särskilda
familjedomstolar och konsekvenserna därav. De i detta betänkande före-
slagna ändringarna skulle kunna bli ett steg på vägen till om inte precis
familjedomstolar någon form för samordnad behandling av de frågor
som kan uppkomma vid skilsmässa eller separation.

Konsekvenser av utredningens förslag
Enligt utredningens uppfattning kommer de framlagda förslagen att leda
till reella besparingar, framför allt för staten genom minskade kostnader
för domstolsförfarande och rättshjälp. Den stora vinsten nämligen att
barn i större utsträckning kommer att besparas det lidande som en ut-
dragen domstolsprocess medför går inte att mäta i pengar.

Betänkandets lagförslag

1. Förslag till
Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 6 kap. 6, 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 3, 5, 7, 10, 10 b, 13, 15 och 17 - 22 §§, 7 kap. 12 §,
20
kap. 1 §, 21 kap. 1 och 3 §§, rubriken till 6 kap., rubriken närmast före
6 kap. 16 § samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i 6 kap. skall införas sex nya paragrafer 2 a, 14 a, 15 a,
15
b, 17 a och 17 b §§, närmast före 14 a § en ny rubrik samt närmast före
15 b § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.

Om vårdnad och umgänge

Om vårdnad, boende och um-
gänge

2 a §

Vid dom eller beslut enligt
detta kapitel skall vad som är
bäst för barnet vara avgörande
för rättens ställningstaganden.
Rätten skall fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en
nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Vid beslut om
umgänge skall rätten beakta
risken för att barnet i samband
med utövande av umgänge
utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa.
Rätten skall vidare ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.

3 §
Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa
är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den
tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har
anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Om det döms till äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna står
barnet även därefter under båda
föräldrarnas vårdnad, om inte
den gemensamma vårdnaden
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §.
Skall barnet även efter domen på
äktenskapsskillnad stå under
båda föräldrarnas vårdnad, skall
rätten i domen erinra om att
vårdnaden alltjämt är gemen-
sam.
Om det döms till äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna står
barnet även därefter under båda
föräldrarnas vårdnad, om inte
den gemensamma vårdnaden
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §.

5 §
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte längre
skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda. I mål om äkten-
skapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om
barnet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart
oförenlig med barnets bästa.
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna (gemensam
vårdnad) eller endast en av dem
(ensam vårdnad) och vill någon
av föräldrarna att vårdnaden
skall ändras skall rätten besluta
om vårdnaden. Frågor om
ändring i vårdnaden enligt detta
stycke prövas på talan av en av
föräldrarna eller båda.
Är gemensam vårdnad bäst för
barnet, skall rätten, om
föräldrarna har gemensam vård-
nad, låta denna bestå eller i
annat fall förordna om gemen-
sam vårdnad, även om en av
föräldrarna motsätter sig en
sådan ordning.
I mål om äktenskapsskillnad
får rätten utan yrkande anförtro
vårdnaden om barnet åt en av
föräldrarna, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig
med barnets bästa.
Att socialnämnden kan god-
känna avtal om vårdnad framgår
av 17 b §.

6 §
Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och vill
någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en
av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.

6 a §
Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall rätten
fästa avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.

7 §
Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 §.

10 §
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad som
är bäst för barnet. Rätten får
dock inte flytta över vårdnaden
till föräldrarna gemensamt, om
någon av dem motsätter sig
gemensam vårdnad.
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta om vårdna-
den.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

10 b §
En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli
entledigad från uppdraget.
Om barnet har två särskilt
förordnade vårdnadshavare och
någon av dem vill att vårdnaden
inte längre skall vara gemensam,
skall rätten på talan av en av
dem eller båda anförtro
vårdnaden åt en av dem efter vad
som är bäst för barnet. Rätten
kan också i mål om äkten-
skapsskillnad mellan vård-
nadshavarna utan yrkande för-
ordna om vårdnaden enligt vad
som nu har sagts, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig
med barnets bästa.

Om barnet har två särskilt
förordnade vårdnadshavare och
någon av dem vill att vårdnaden
inte längre skall vara gemensam,
skall rätten på talan av en av
dem eller båda anförtro
vårdnaden åt en av dem. Rätten
kan också i mål om äktenskaps-
skillnad mellan vårdnadshavarna
utan yrkande förordna om vård-
naden enligt vad som nu har
sagts, om gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets
bästa.
10 d §
Vid bedömningen av frågor om
vårdnad skall rätten ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.

13 §
Står barnet under vårdnad av
två vårdnadshavare, skall vad
som sägs i 11 eller 12 § gälla
dem tillsammans.
Står barnet under vårdnad av
två vårdnadshavare, skall vad
som sägs i 11 eller 12 § gälla
dem tillsammans. Den vård-
nadshavare som barnet bor
tillsammans med får dock ensam
besluta i frågor som gäller den
dagliga omsorgen om barnet.
Är en av vårdnadshavarna till
följd av frånvaro, sjukdom eller
annan orsak förhindrad att ta del
i sådana beslut rörande vårdna-
den som inte utan olägenhet kan
uppskjutas, bestämmer den andre
ensam. Denne får dock inte
ensam fatta beslut av ingripande
betydelse för barnets framtid,
om inte barnets bästa uppen-
barligen kräver det.
Är en av vårdnadshavarna till
följd av frånvaro, sjukdom eller
annan orsak förhindrad att ta del
i sådana beslut rörande vårdna-
den som gäller annat än den
dagliga omsorgen och inte utan
olägenhet kan uppskjutas, be-
stämmer den andre ensam.
Denne får dock inte ensam fatta
beslut av ingripande betydelse
för barnets framtid, om inte
barnets bästa uppenbarligen
kräver det.

Barnets boende

14 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och bor för-
äldrarna inte tillsammans skall
rätten, på talan av en av dem
eller båda, besluta vem barnet
skall bo tillsammans med.
Att socialnämnden kan god-
känna avtal om boende framgår
av 17 b §.

15 §
Barnets vårdnadshavare har ett
ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med
någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses. Vårdnadshavaren
skall, om inte särskilda skäl talar
mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna förälder
i frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på talan
av socialnämnden i frågan om
umgänge efter vad som är bäst
för barnet.
Vid bedömningen av frågor om
umgänge skall rätten ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.
Rätten skall vidare beakta risken
för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs
eller kvarhålls eller annars far
illa.
Barnet har rätt till umgänge
och annan kontakt med en
förälder som det inte bor tillsam-
mans med eller med någon
annan som står barnet särskilt
nära. Barnets föräldrar och
vårdnadshavare har ett ömsesi-
digt ansvar för att barnets behov
av umgänge och annan kontakt
så långt möjligt tillgodoses.
Om särskilda skäl inte talar
mot det skall den som barnet bor
tillsammans med lämna sådana
upplysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

15 a §

Motsätter sig den som barnet
bor tillsammans med det um-
gänge som begärs av en förälder
som barnet inte bor tillsammans
med, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om
umgänge.
Motsätter sig den som barnet
bor tillsammans med det um-
gänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar
rätten på talan av socialnämnden
i frågan om umgänge.
Om särskilda skäl föreligger,
kan rätten besluta om annan
kontakt än umgänge mellan
barnet och en förälder som
barnet inte bor tillsammans med,
såsom telefonkontakt, brevväx-
ling och liknande.
Att socialnämnden kan god-
känna avtal om umgänge fram-
går av 17 b §.

Tillstånd till utlandsvistelse
15 b §

En vårdnadshavare får inte ta
med sig barnet utomlands för
längre sammanhängande tid än
trettio dagar utan tillstånd av en
förälder som inte är vårdnadsha-
vare. Tillstånd fordras dock
endast om det finns ett genom
dom eller avtal reglerat umgänge
mellan barnet och den förälder
som inte är vårdnadshavare.
Motsätter sig denna förälder att
vårdnadshavaren tar med sig
barnet utomlands kan rätten på
talan av vårdnadshavaren lämna
tillstånd till utlandsvistelsen.

Förfarandet i mål och ärenden
om vårdnad eller umgänge

Förfarandet i mål och ärenden
om vårdnad m.m.
17 §
Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även i
samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4-8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.
Frågor om vårdnad, boende,
umgänge eller tillstånd till
utlandsvistelse tas upp av rätten i
den ort där barnet har sitt hem-
vist. Sådana frågor kan tas upp
även i samband med äktenskaps-
mål. Om det inte finns någon
behörig domstol, tas frågorna
upp av Stockholms tingsrätt.
Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket, samt frågor
om boende, umgänge och till-
stånd till utlandsvistelse hand-
läggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.
Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.
I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.
Dom i mål om vårdnad,
boende, umgänge eller tillstånd
till utlandsvistelse får meddelas
utan huvudförhandling, om
parterna är överens i saken.

17 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem
och är föräldrarna överens i
saken, får de väcka talan om
vårdnad, boende och umgänge
genom gemensam ansökan.

17 b §

Ett skriftligt avtal om vårdnad,
boende och umgänge kan efter
godkännande av socialnämnden i
den ort där barnet har sitt hem-
vist verkställas som ett laga kraft
vunnet domstolsavgörande.
När socialnämnden prövar om
avtalet kan godkännas skall den
beakta de omständigheter som
anges i 2 a §.
Socialnämndens godkännande
lämnas av den nämnden utsett
att pröva föräldrarnas avtal.

18 §

I mål om vårdnad eller um-
gänge får rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).
Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.
Föräldrar har enligt 12 a §
socialtjänstlagen möjlighet att
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.
I mål om vårdnad, boende
eller umgänge får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något
annat organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrar-
na.
Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

19 §
Rätten skall se till att frågor
om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller um-
gänge skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna upplysningar.
Har nämnden tillgång till upp-
lysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om
det behövs ytterligare utredning
får rätten uppdra åt socialnämn-
den eller något annat organ att
utse någon att verkställa sådan.
Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning
skall, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställning
och redovisa den för rätten.

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad, boende, umgänge
och tillstånd till utlandsvistelse
blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad, boende eller
umgänge skall socialnämnden
ges tillfälle att lämna upplys-
ningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar.
Om det behövs utredning
utöver vad som sägs i andra
stycket får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa
riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom
vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får
rätten förlänga denna tid. Rätten
skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer utredning
skall, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställning
och redovisa den för rätten.
Vidare skall utredaren lämna
förslag till beslut, eller, om det
framstår som lämpligare, redo-
visa vilka konsekvenser olika be-
slutsalternativ kan få för barnet.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det
är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §
I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge får rätten, för
tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett
beslut som har vunnit laga kraft,
besluta om vårdnad eller um-
gänge. Står barnet under vårdnad
av båda föräldrarna får rätten i
stället besluta vem barnet skall
bo tillsammans med. Rätten skall
besluta efter vad som är bäst för
barnet.
I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge får
rätten, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har
vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad, boende eller umgänge.
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna får rätten i mål
om vårdnad i stället besluta vem
barnet skall bo tillsammans med.
Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

21 §
I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna
ifrån sig barnet. Har vite före-
lagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan
rätten förordna att föreläggandet
skall gälla omedelbart.
I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge kan
rätten, i samband med att den
meddelar dom eller beslut i
saken och om det finns särskilda
skäl, på yrkande av en part
förelägga motparten vid vite att
lämna ifrån sig barnet. Har vite
förelagts i samband med beslut
som avses i 20 § första stycket,
kan rätten förordna att före-
läggandet skall gälla omedelbart.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om
vårdnad eller umgänge.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om
vårdnad, boende eller umgänge.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

22 §
I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge gäller i fråga
om rättegångskostnader andra
och tredje styckena i stället för
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken.

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende, umgänge eller
tillstånd till utlandsvistelse gäller
i fråga om rättegångskostnader
andra och tredje styckena i stället
för 18 kap. 1-7 §§ rättegångs-
balken.
Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller
6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan
besluta om detta även om någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

7 kap.
12 §
Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om barn.
Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål, mål om vårdna-
den om barn eller mål om vem
barnet skall bo tillsammans med.
Finns ej behörig domstol enligt första stycket, upptas målet av
Stockholms tingsrätt.

20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.
I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge, tillstånd till
utlandsvistelse och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.

21 kap.
Verkställighet av domar eller
beslut
Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

1 §
Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge
eller överlämnande av barn söks
hos länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft
och är det inte särskilt medgivet
att verkställighet ändå får ske,
får länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2-4 §§.
Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av
barn söks hos länsrätten. Har
domen eller beslutet inte vunnit
laga kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2-4 §§.
Verkställighet av avtal enligt 6
kap. 17 b § söks hos länsrätten.
Vad som i detta kapitel föreskrivs
om verkställighet av dom eller
beslut, som vunnit laga kraft,
gäller även sådant avtal.

3 §
Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.
Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av barn, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte kan
ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.
Är det fråga om dom eller
beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som inte
är vårdnadshavare, får läns-
rätten besluta om hämtning av
barnet, om verkställighet annars
inte kan ske och barnet har ett
särskilt starkt behov av umgänge
med föräldern.

Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad, boende eller
överlämnande av barn, får läns-
rätten besluta om hämtning av
barnet, om verkställighet annars
inte kan ske eller om hämtning
är nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.
Är det fråga om dom eller
beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som
barnet inte bor tillsammans med,
får länsrätten besluta om hämt-
ning av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet
har ett särskilt starkt behov av
umgänge med föräldern.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt verkställigheten.

6 §
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad,
boende eller umgänge prövas på
nytt. Sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av
den som har varit part i målet
hos länsrätten eller på ansökan
av socialnämnden.
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk

som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

2. Förslag till
Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.

14 kap.
5 §
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, vem barnet skall bo till-
sammans med, umgänge med
barn, tillstånd till utlandsvistelse,
rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad till dess att
bodelning sker och förbud att
besöka varandra. Yrkanden i
sådana frågor framställs i den
ansökan genom vilken talan om
äktenskapsskillnad söks. Har
sådan talan redan väckts, får
yrkandena framställas muntligen
inför domstolen eller skriftligen
utan särskild stämning.
I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

7 §
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna
1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,
2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.
I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att
skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.
Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.
Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag till
barns underhåll för tiden till dess
att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att sådan fråga har
avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft.

3. Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 a §
Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad, boende och umgänge
(samarbetssamtal) samt att
föräldrar får hjälp att träffa
avtal enligt 6 kap. 17 b § för-
äldrabalken.
Kommunen skall även sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem
som begär det.

48 §
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4 - 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 17 b § föräldrabalken,
6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare
i mål
och ärenden om vårdnad eller umgänge,
7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 §
att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag eller 9 § lagen (1964:143) om bidragsförskott.

4. Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 16 § rättshjälpslagen (1972:429) skall ha
följande lydelse.

16 §
Allmän rättshjälp får, om ej
annat följer av 17 §, beviljas av
advokat eller av biträdande jurist
på advokatbyrå, om den rättsliga
angelägenheten avser
äktenskapsskillnad
underhållsbidrag till make
eller barn
faderskap till barn
vårdnad
umgänge.

Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja
allmän rättshjälp för verkställig-
het av avgörande om underhålls-
bidrag, vårdnad eller umgänge.
Ej heller får advokat eller biträ-
dande jurist bevilja allmän rätts-
hjälp
1. om den rättssökande är
dödsbo,
2. om den rättssökande är bo-
satt utom riket,
3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandla utom riket.
Allmän rättshjälp får, om ej
annat följer av 17 §, beviljas av
advokat eller av biträdande jurist
på advokatbyrå, om den rättsliga
angelägenheten avser
äktenskapsskillnad
underhållsbidrag till make
eller barn
faderskap till barn
vårdnad
boende
umgänge.
Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja
allmän rättshjälp för verkställig-
het av avgörande om underhålls-
bidrag, vårdnad, boende eller
umgänge. Ej heller får advokat
eller biträdande jurist bevilja
allmän rättshjälp
1. om den rättssökande är
dödsbo,
2. om den rättssökande är bo-
satt utom riket,
3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.

5. Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

36 kap.
5 §
Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen

(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.
Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter,
kuratorer vid familjerådgiv-
ningsbyråer, som drivs av kom-
muner, landsting, församlingar
eller kyrkliga samfälligheter, och
deras biträden får höras som
vittnen om något som i denna
deras yrkesutövning anförtrotts
dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är
medgivet i lag eller den, till vars
förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker till det. Den som till
följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna
uppgifter som avses där får
höras som vittnen om dem
endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
tessen gäller samtycker till det.
Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter,
kuratorer vid familjerådgiv-
ningsbyråer, som drivs av kom-
muner, landsting, församlingar
eller kyrkliga samfälligheter, och
deras biträden får höras som
vittnen om något som i denna
deras yrkesutövning anförtrotts
dem eller som de i samband
därmed erfarit, endast om det är
medgivet i lag eller den, till vars
förmån tystnadsplikten gäller,
samtycker till det. Detsamma
gäller den som inom
socialtjänsten leder sam-
arbetssamtal under sekretess
enligt 7 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen (1980:100). Den
som till följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna
uppgifter som avses där får
höras som vittnen om dem
endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
tessen gäller samtycker till det.
Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.
Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än
försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till
det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen
(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan
är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får
inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt
eller själavårdande samtal.
Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om
förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.
Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport, Ds 1995:2

Arbetsgruppens utgångspunkt har varit att ett barn behöver båda sina för-
äldrar, behöver också den närvarande pappan. Barnets och pappans
relation måste få det stöd och den uppmuntran som är möjlig från sam-
hällets sida.
Syftet med denna slutrapport är att genom en rad djupintervjuer och
resonemang fördjupa kunskapen och argumenten för denna strävan.
I rapporten formuleras visionen av den närvarande pappan. Vi ser den
som en grund för fortsatt opinionsbildning.
Det främsta hindret för den närvarande pappan är de attityder som
finns i arbetslivet. Även det nuvarande könsrollsmönstret spelar stor roll.
Attityderna kan förändras genom uppmuntran, information och genom att
lyfta fram positiva exempel.
Män måste uppmuntras att våga ta tid med barnen när de är små. I
rapporten formuleras ett antal förslag med denna inriktning.
Chefer på alla nivåer måste våga vara förebilder. Vi har inte mött
någon som med trovärdighet har kunnat hävda att en månads ledighet är
omöjlig under de första åren av ett barns levnad.
En pappagaranti bör övervägas som ett stöd för de pappor som vill
vara med sina barn men där attityderna står i vägen. Den införda pappa-
månaden i föräldraförsäkringen är ett första viktigt steg.
Arbetsgivare inom kommuner och landsting måste gå före. Ett förslag
är att anställda män som tar ut tre månaders föräldraledighet eller mera
uppmuntras med extra semesterdagar.
Det bör anses som meriterande för såväl kvinnor som män att ha varit
föräldralediga.
Staten måste i egenskap av arbetsgivare driva på utvecklingen mot fler
kvinnliga chefer. Det program som initierats bör ha målet att inom en
femårsperiod nå jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga
chefsbefattningar.
Fler män bör uppmuntras att arbeta inom barnomsorgen.
I rapporten formuleras också ett antal råd till chefer inom den privata
och offentliga sektorn råd som bygger på att även enskilda företag bör
ha intresse av att stimulera pappor att ta föräldraledighet.
Rapporten uppehåller sig, delvis utanför våra direktiv, vid hur barnets
rätt till båda föräldrarna ska kunna iakttas vid skilsmässa. Vi utgår från
insikten att många pappor blir frånvarande pappor just i samband med
skilsmässor.
Vår slutsats är:
Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och familjesamtal med både
manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande. Särskilda familjerätts-
enheter bör etableras där domstolens ledamöter väljs och utbildas efter
erfarenhet av modernt och delat föräldraskap.
Väntetiderna för vårdnadstvister måste kortas drastiskt så att inte
interimsbeslut med begränsad rättssäkerhet blir avgörande.
Det bör endast finnas gemensam vårdnad som juridiskt vårdnads-
begrepp.
Enskild vårdnad bör avskaffas så att gemensam vårdnad gäller från det
att faderskap fastställts. Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare
stärkas så att beslut, som allvarligt inverkar på barnets nära och var-
dagliga kontakt med båda sina föräldrar måste tas i uttryckligt sam-
förstånd av båda föräldrarna. Umgängesrätt skall kunna fastställas av
domstol inom ramen för gemensam vårdnad och med särskilt beaktande
av respektive förälders förmåga och beredskap att samarbeta och under-
lätta för barnets kontakt med båda sina föräldrar.
Den gemensamma vårdnaden bör i större utsträckning bejakas i
administrativa beslut. Barn bör räknas in för bostadsbidrag och bostads-
behov hos båda föräldrarna. I reglerna för underhållsbidrag bör större
skillnad göras mellan dem som aldrig har sina barn hos sig och dem som
tar en betydande del av ansvaret. I stället bör utgångsnivåerna för under-
hållsbidrag höjas.

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU
1995:79 och departementspromemorian Ds 1995:2

Efter remiss har yttrande över betänkandet och promemorian avgetts av
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Sundsvalls tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Länsrätten i
Malmöhus län, Riksförsäkringsverket (avsnitt 4.11 i betänkandet),
Socialstyrelsen, Domstolsverket, Riksrevisionsverket, Juridiska fakultets-
nämnden vid Stockholms universitet, Barnombudsmannen, Länsstyrelsen
i Malmöhus län, Svenska kommunförbundet, Kristianstads kommun,
Gällivare kommun, Försäkringskasseförbundet (avsnitt 4.11 i be-
tänkandet), Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, För-
eningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare (KFR), Riksförbundet
Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Föreningen jurister vid Sveriges all-
männa advokatbyråer, Rädda Barnens riksförbund, UmgängesrättsFör-
äldrarnas Riksförening (UFR), Sveriges Psykologförbund, Fredrika-
Bremer-Förbundet, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige
(ROKS), Föreningen Söndagsbarn, Stockholm och Bortrövade Barns
Förening.
Borås kommun och Sveriges Mansjourers Riksorganisation har beretts
tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.
Yttranden över betänkandet har också kommit in från Ilse Wetter,
Gösta Emtestam, Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR),
tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner,
Gudrun Nordborg, Jeanette Sterner, Länsstyrelsen i Västernorrlands län,
Föreningen Mullvadarna Malmö/Lund, Föreningen Barns Rätt Till 2
Föräldrar, Skövde, Riksskatteverket (RSV), Ensamstående Mammors
Rättigheter I Samhället (EMRIS), Ulla Norrhäll, Riksförbundet Mot
Sexuella Övergrepp på barn och Gunnar Smårs.

Sammanfattning av här aktuella delar av betänkandet
Underhållsbidrag och bidragsförskott, SOU 1995:26

Resekostnader i samband med umgänge

Utredningen föreslår en regel om att föräldrarna skall dela på de rese-
kostnader som uppstår i samband med att barnet träffar en förälder som
bor på en annan ort än barnet. Kostnaderna skall i princip delas mellan
föräldrarna efter deras ekonomiska förmåga. Avsikten är att föräldrarnas
samlade ekonomiska förmåga skall utnyttjas bättre än i dag.
Något förslag om stöd från det allmänna till resekostnader läggs inte
fram.

Umgängesavdrag

En bidragsansvarig förälder som har haft sitt barn hos sig kan ha rätt att
göra ett avdrag på underhållsbidraget. Utredningen föreslår att reglerna
om detta s.k. umgängesavdrag ändras så att det inte längre skall krävas
att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i fem hela dygn i en följd.
I stället skall varje dygns vistelse räcka för ett umgängesavdrag under
förutsättning att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i minst sex
hela dygn under en kalendermånad. Tanken är att avdraget skall komma
dem till godo som bäst behöver dem och att de skall vara utformade så
att de uppmuntrar till ett vardagsumgänge i stället för till umgänge endast
under längre sammanhängande perioder.

Betänkandets lagförslag i här aktuella delar

Förslag till
Lag om ändring i Föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken

dels att ,
dels att 6 kap. 6 a, 15 och samt 7 kap. 4, §§ skall ha

följande lydelse,
dels lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
6 a §

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna.

Var och en av föräldrarna
skall efter sin förmåga i skälig
omfattning ta del i kostnaderna
för de resor som föranleds av
barnets behov av kontakt med en
förälder som bor på annan ort
än barnet.

15 §
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.
Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte är
vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i
frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte är
vårdnadshavare, beslutar rätten
på talan av denna förälder i
frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet. Rätten
får därvid, jämte andra villkor
för umgänget, besluta hur
barnets föräldrar skall ta del i
kostnader för resor i samband
med barnets umgänge med en
förälder som bor på annan ort
än barnet,
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i
frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Vid beslut enligt andra och tredje styckena skall rätten beakta risken
för
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

7 kap.
4 §
Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får föräldern vid
fullgörande av sin bidragsskyl-
dighet tillgodoräkna sig ett av-
drag för varje helt dygn av bar-
nets vistelse med 1/40 av det
underhållsbidrag som räknat för
kalendermånad gäller under tid-
en för vistelsen. Sådant avdrag
får dock inte göras på under-
hållsbidrag som belöper på se-
nare tid än sex månader från ut-
gången av den kalendermånad då
vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.
Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag
under en kalendermånad haft
barnet hos sig i minst sex hela
dygn, får föräldern vid full-
görande av sin bidragsskyldighet
tillgodoräkna sig ett avdrag för
varje helt dygn av barnets
vistelse med 1/40 av det under-
hållsbidrag som räknat för kalen-
dermånad gäller under tiden för
vistelsen. Sådant avdrag får dock
inte göras på underhållsbidrag
som belöper på senare tid än sex
månader från utgången av den
kalendermånad då vistelsen ägde
rum. Det sammanlagda
avdragsbelopp som tillgodoräk-
nas föräldern vid ett tillfälle
skall, om det slutar på örestal,
avrundas till närmast lägre
krontal.
Föreligger särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot parts bestridande får
sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har väckts.
Rätt till avdrag föreligger ej i fall då underhållsbidraget har
fastställts
med beaktande av att den bidragsskyldiga föräldern i väsentlig mån
fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig.

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU
1995:26

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Domstolsverket,
Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län, Läns-
rätten i Västernorrlands län, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,
Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Centrala studie-
stödsnämnden, Konsumentverket, Svenska kommunförbundet, Stock-
holms kommun, Umeå kommun, Jönköpings kommun, Uddevalla
kommun, Karlskrona kommun, Försäkringskasseförbundet, Landsor-
ganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO),
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Föreningen jurister
vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges domareförbund, Sveriges
Advokatsamfund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Moderats Kvinno-
förbundet, Centerkvinnorna, Folkpartiet Liberalernas Kvinnoförbund,
Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Husmodersförbundet Hem
och Samhälle, Ensamstående adoptivföräldrars förening, Riksförbundet
Barnens Rätt i Samhället (BRIS), UmgängesrättsFöräldrarnas
Riksförening (UFR), Föreningen Söndagsbarn i Stockholm, Föreningen
Barns Rätt Till 2 Föräldrar i Skövde och Aktionsgruppen behåll
bidragsförskottet.
Sveriges Mansjourers Riksorganisation har gett in ett yttrande från
Mansföreningen i Linköping.
Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från försäkrings-
kassorna.
Askersunds kommun, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Föreningen Vardagsföräldrar
och Föreningen Söndagsföräldrar har beretts tillfälle att avge yttrande
men avstått från att yttra sig.
Yttrande över betänkandet har också inkommit från Försäkrings-
anställdas Förbund, Kerstin Andersson och Mansföreningen i Linköping.

Förteckning över remissinstanserna beträffande lagen
(1973:650) om medling mellan samlevande

Efter remiss har yttrande över en framställning om att lagen om medling
mellan samlevande skall upphävas avgetts av Socialstyrelsen, Svenska
kommunförbundet, Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län, Läns-
styrelsen i Västernorrlands län, Stockholms kommun, Malmö kommun,
Jönköpings kommun, Umeå kommun, Föreningen Sveriges Kommunala
Familjerådgivare (KFR) och Föreningen Söndagsbarn, Stockholm.

6 kap. föräldrabalken i dess lydelse efter här föreslagna
lagändringar

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

Inledande bestämmelser

1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall
behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för
kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

2 § Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir
tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för
någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns
bestämmelser i 9 15 kap.

2 a § Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt
detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.
Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas av-
seende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs
bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas.

2 b § Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad,
boende och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad.

Vårdnadshavare

3 § Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om
dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid-
punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har
anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma
vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Skall barnet även efter domen
på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i
domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

4 § Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem
båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad
är uppenbart oförenlig med barnets bästa.
Föräldrarna kan få gemensam vårdnad också genom registrering hos
skattemyndigheten efter anmälan av dem båda
1. till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en
faderskapsbekräftelse, eller
2. till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om
vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är
svenska medborgare.

5 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och
vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är
bäst för barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro
vårdnaden åt en av föräldrarna.
Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna
motsätter sig det.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemen-
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

6 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får
de avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall ha
vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det enligt andra stycket.
Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa.
Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till
barnets bästa.

6 a § Upphävd

7 § Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen
om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan
av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §.

8 § Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem
än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande
förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem
som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne
eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden
om barnet.
Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av socialnämnden.

9 § Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem
dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna
dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet
annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare.
Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den
föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på
anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern
eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnads-
havare.

10 § Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst
för barnet. Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemen-
samt, om båda föräldrarna motsätter sig det.
Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

10 a § Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är
lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som
är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare.
Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta
med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhål-
landen.
För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte
särskilda skäl talar mot det.
Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och
föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till
vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

10 b § En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli
entledigad från uppdraget.
Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av
dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på
talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad
som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad
mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad
som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

10 c § En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han
eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller
försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som
vårdnadshavare.
Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena
entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda
vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller två andra
personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter an-
sökan av socialnämnden.

10 d § Upphävd

Vårdnadens utövande

11 § Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som
rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i
takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till
barnets synpunkter och önskemål.

12 § Barnet ingår självt avtal om anställning eller annat arbete, men
endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet. Barnet får självt säga
upp avtalet och, om barnet har fyllt sexton år, utan nytt samtycke avtala
om annat arbete av liknande art.
Barnet eller vårdnadshavaren får säga upp avtalet med omedelbar
verkan, om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller
skolgång. Har vårdnadshavaren sagt upp avtalet av detta skäl, får barnet
inte därefter träffa nytt avtal utan vårdnadshavarens samtycke.
Om verkan av att barnet ensamt har träffat avtal om arbete utan att ha
rätt till det finns bestämmelser i 9 kap. 6 och 7 §§.

13 § Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som
sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans.
Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan
orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte
utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får
dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid,
om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

14 § Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). Social-
nämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.

Barnets boende

14 a § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på talan
av en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo
tillsammans med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet.
Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det
är skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas,
om det som har överenskommits är till barnets bästa.

Umgänge

15 § Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor
tillsammans med.
Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt till-
godoses.
Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med
en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte
särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt
nära, skall upplysningar enligt första meningen lämnas av
vårdnadshavaren.

15 a § Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet.
Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn.
Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden.
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har
överenskommits är till barnets bästa.

15 b § Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den
föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets
behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som
är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga
omständigheter.
En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten
för tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena
föranleder det.

Förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m.

16 § Anmälan enligt 4 § andra stycket om gemensam vårdnad för
föräldrar som inte är gifta med varandra prövas av skattemyndigheten i
det län där barnet är folkbokfört. Anmälan skall göras skriftligen av båda
föräldrarna.
Anmälan enligt 4 § andra stycket 2 görs hos valfri skattemyndighet
eller allmän försäkringskassa.
Beslut av skattemyndigheten överklagas hos länsrätten.

17 § Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den
ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband
med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas
frågorna upp av Stockholms tingsrätt.
Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning
som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader
enligt 15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet
under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna
överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas
utan stämning.
Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

17 a § Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp
att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge.
Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a §
andra stycket skall godkännas.
Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva
avtalet.
Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

17 b § Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll sändas samma dag till
1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit
folkbokfört,
2. om avtalet gäller ett barn som har fyllt 15 år: Centrala studie-
stödsnämnden,
3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Innebär avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller
skulle ha varit inskriven.

18 § Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och
umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbets-
samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

19 § Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir
tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um-
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar.
Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att
verkställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det
är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten
besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av
socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.
Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten med-
delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall avgöras,
skall rätten ompröva beslutet.
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

21 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns
särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att
lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.
Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende
eller umgänge.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

22 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge gäller i
fråga om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för
18 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken.
Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller
6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon för-
pliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta
om detta även om någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken
dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 5 7, 10, 14, 15, 17 och 18 22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§,
20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3, 5 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och 21 kap.
samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda Förfarandet i mål

och ärenden om vårdnad m.m. ,
dels att det i balken skall införas sex nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 14
a,
15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny rubrik av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

6 kap.
Om vårdnad och umgänge

Om vårdnad, boende och
umgänge

2 a §
Barnets bästa skall komma i
främsta rummet vid avgörande
enligt detta kapitel av alla frågor
som rör vårdnad, boende och
umgänge.
Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall det
fästas avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.
Risken för att barnet utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort
eller hålls kvar eller annars far
illa skall beaktas. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och
mognad.

5 §
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte längre
skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda. I mål om äkten-
skapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om
barnet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart
oförenlig med barnets bästa.
Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda och
vill någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet förordna
att vårdnaden skall vara gemen-
sam eller anförtro vårdnaden åt
en av föräldrarna.
Rätten får inte besluta om
gemensam vårdnad, om båda
föräldrarna motsätter sig det.

I mål om äktenskapsskillnad
får rätten utan yrkande anförtro
vårdnaden om barnet åt en av
föräldrarna, om gemensam vård-
nad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

6 §

Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och vill
någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en
av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.
Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda, får
de avtala att vårdnaden skall
vara gemensam eller att en av
dem skall ha vårdnaden om
barnet. Avtalet skall gälla, om
det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det enligt
andra stycket.
Har föräldrarna avtalat om
gemensam vårdnad, skall social-
nämnden godkänna avtalet, om
det inte är uppenbart oförenligt
med barnets bästa. Innebär
avtalet att en av föräldrarna
skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

7 §
Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.
Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.
Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål enligt
5 §.

10 §
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad som
är bäst för barnet. Rätten får
dock inte flytta över vårdnaden
till föräldrarna gemensamt, om
någon av dem motsätter sig
gemensam vårdnad.
Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad som
är bäst för barnet. Rätten får inte
flytta över vårdnaden till
föräldrarna gemensamt, om båda
föräldrarna motsätter sig det.
Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

14 §
Om rätten för barn och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med medlare
och andra rådgivande samhälls-
organ.
Om rätten för barn och
vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med andra råd-
givande samhällsorgan.

Barnets boende

14 a §
Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna får rätten på
talan av en av dem eller båda
besluta vem barnet skall bo till-
sammans med. Avgörande skall
vara vad som är bäst för barnet.
Föräldrarna får avtala om
barnets boende. Avtalet skall
gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det.
Avtalet skall godkännas, om det
som har överenskommits är till
barnets bästa.

15 §
Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med
någon annan som står barnet
särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses. Vårdnadshavaren
skall, om inte särskilda skäl talar
mot det, lämna sådana upp-
lysningar rörande barnet som
kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna förälder
i frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet.
Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på talan
av socialnämnden i frågan om
umgänge efter vad som är bäst
för barnet.
Vid bedömningen av frågor om
umgänge skall rätten ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.
Rätten skall vidare beakta risken
för att barnet i samband med
utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs
eller kvarhålls eller annars far
illa.
Barnet skall ha rätt till um-
gänge med en förälder som det
inte bor tillsammans med.
Barnets föräldrar har ett
gemensamt ansvar för att barnets
behov av umgänge med en
förälder som barnet inte bor till-
sammans med så långt möjligt
tillgodoses. Särskilt förordnade
vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.
Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med någon annan
som står det särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses.
Om barnet står under vårdnad
av båda föräldrarna och skall
umgås med en förälder som det
inte bor tillsammans med, skall
den andra föräldern lämna
sådana upplysningar om barnet
som kan främja umgänget, om
inte särskilda skäl talar mot det.
Om barnet skall umgås med en
förälder som inte är vårdnads-
havare eller med någon annan
som står barnet särskilt nära,
skall upplysningar enligt första
meningen lämnas av vårdnads-
havaren.

15 a §

Rätten skall besluta om um-
gänge efter vad som är bäst för
barnet. Talan om umgänge får
föras av en förälder som vill
umgås med sitt barn. Om um-
gänge begärs av någon annan,
får talan föras av social-
nämnden.
Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda, får
de avtala om barnets umgänge
med en förälder som barnet inte
bor tillsammans med. Avtalet
skall gälla, om det är skriftligt
och socialnämnden godkänner
det. Avtalet skall godkännas, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

15 b §
Om barnet bor tillsammans
med endast en förälder, skall den
föräldern ta del i kostnaderna för
de resor som föranleds av
barnets behov av umgänge med
den andra föräldern. Det skall
ske efter vad som är skäligt med
hänsyn till föräldrarnas ekono-
miska förmåga och övriga om-
ständigheter.
Rätten får besluta om
kostnaderna för resor enligt
första stycket.
En dom eller ett avtal om
kostnaderna för resor kan
jämkas av rätten för tiden efter
det att talan har väckts, om
ändring i förhållandena föran-
leder det.

17 §
Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även i
samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4 8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.
Frågor om vårdnad, boende
eller umgänge tas upp av rätten i
den ort där barnet har sitt
hemvist. Sådana frågor kan tas
upp även i samband med äkten-
skapsmål. Om det inte finns
någon behörig domstol, tas frå-
gorna upp av Stockholms tings-
rätt.
Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket samt frågor
om boende och umgänge hand-
läggs i den ordning som är före-
skriven för tvistemål. Står barnet
under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.
Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.
I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.
Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.
I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.
Dom i mål om vårdnad,
boende eller umgänge får med-
delas utan huvudförhandling, om
parterna är överens i saken.

17 a §
Socialnämnden i den kommun
där barnet har sitt hemvist
prövar om ett avtal mellan
föräldrarna enligt 6 §, 14 a §
andra stycket eller 15 a § andra
stycket skall godkännas.
Vid sin prövning av för-
äldrarnas avtal skall social-
nämnden se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap.
4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan social-
nämnd som har tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
skyldig att lämna sådana upp-
lysningar på begäran av den
socialnämnd som skall pröva
avtalet.
Socialnämndens beslut enligt
första stycket får inte överklagas.
Föräldrar kan enligt 12 a
§ socialtjänstlagen (1980:620) få
hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge.

17 b §
Har en socialnämnd godkänt
ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll
sändas samma dag till
1. skattemyndigheten i det län
där barnet är eller senast har
varit folkbokfört,
2. om barnet är folkbokfört i en
annan kommun: socialnämnden i
den kommunen,
3. om avtalet gäller ett barn
som har fyllt 15 år: Centrala
studiestödsnämnden,
4. den allmänna försäkrings-
kassa där vårdnadshavaren är
inskriven eller skulle ha varit
inskriven om vårdnadshavaren
hade uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Innebär
avtalet att föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till den
försäkringskassa där modern är
eller skulle ha varit inskriven.

18 §

I mål om vårdnad eller um-
gänge får rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).
Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga
den utsatta tiden.
Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620)
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.
I mål om vårdnad, boende eller
umgänge får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrarna.
Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila under
en viss tid. Detsamma gäller om
samarbetssamtal redan har inletts
och fortsatta samtal kan antas
vara till nytta. Om det finns
särskilda skäl, kan rätten förlänga
den utsatta tiden.

19 §
Rätten skall se till att frågor om
vårdnad och umgänge blir till-
börligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges tillfälle
att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upp-
lysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om
det behövs ytterligare utredning
får rätten uppdra åt socialnämn-
den eller något annat organ att
utse någon att verkställa sådan.
Rätten får fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.

Rätten skall se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett mål eller
ärende om vårdnad, boende eller
umgänge skall socialnämnden
ges tillfälle att lämna upplys-
ningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar.
Om det behövs utredning ut-
över vad som sägs i andra
stycket, får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa
den. Rätten får fastställa riktlinjer
för utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, får rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att utred-
ningen bedrivs skyndsamt.
Den som verkställer utredning skall, om det inte är
olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det
är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge får rätten, för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut
som har vunnit laga kraft, besluta
om vårdnad eller umgänge. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna får rätten i stället
besluta vem barnet skall bo
tillsammans med. Rätten skall
besluta efter vad som är bäst för
barnet.
Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden
i frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när
målet eller ärendet avgörs.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge får rätten
besluta om vårdnad, boende eller
umgänge för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har
vunnit laga kraft eller föräldrar-
na har träffat ett avtal om frågan
och avtalet har godkänts av
socialnämnden. Rätten skall be-
sluta efter vad som är bäst för
barnet.
Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhandling.
Innan beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle att yttra sig i
frågan. Rätten kan inhämta
upplysningar från socialnämnden
i frågan. Har rätten meddelat ett
beslut som ännu gäller när målet
eller ärendet skall avgöras, skall
rätten ompröva beslutet.
Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av
rätten.

21 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna ifrån
sig barnet. Har vite förelagts i
samband med beslut som avses i
20 § första stycket, kan rätten
förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge kan rätten,
i samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna ifrån
sig barnet. Har vite förelagts i
samband med beslut som avses i
20 § första stycket, kan rätten
förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagande
av domen eller beslutet om
vårdnad eller umgänge.
Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagande
av domen eller beslutet om
vårdnad, boende eller umgänge.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt föreläggandet.

22 §
I mål eller ärenden om vårdnad
eller umgänge gäller i fråga om
rättegångskostnader andra och
tredje styckena i stället för 18
kap. 1 7 §§ rättegångsbalken.
I mål eller ärenden om vårdnad,
boende eller umgänge gäller i
fråga om rättegångskostnader
andra och tredje styckena i stället
för 18 kap. 1 7 §§ rättegångs-
balken.
Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.
Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta
om detta även om någon part inte yrkar det.
Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre

rätt.

7 kap.
4 §
Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får föräldern vid
fullgörande av sin bidragsskyl-
dighet tillgodoräkna sig ett av-
drag för varje helt dygn av
barnets vistelse med 1/40 av det
underhållsbidrag som räknat för
kalendermånad gäller under tiden
för vistelsen. Sådant avdrag får
dock inte göras på under-
hållsbidrag som belöper på senare
tid än sex månader från utgången
av den kalendermånad då
vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Föreligger särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot parts
bestridande får sådant förord-
nande dock inte meddelas för
tiden innan talan har väckts.
Rätt till avdrag föreligger ej i
fall då underhållsbidraget har
fastställts med beaktande av att
den bidragsskyldiga föräldern i
väsentlig mån fullgör sin under-
hållsskyldighet genom att ha
barnet hos sig
Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, får för-
äldern vid fullgörande av sin
bidragsskyldighet tillgodoräkna
sig ett avdrag för varje helt dygn
av barnets vistelse med 1/40 av
det underhållsbidrag som räknat
för kalendermånad gäller under
tiden för vistelsen. Något sådant
avdrag får dock inte göras på
underhållsbidrag som belöper på
senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.
Om det finns särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot en parts
bestridande får ett sådant
förordnande dock inte meddelas
för tiden innan talan har väckts.
Den bidragsskyldiga föräldern
har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts
med beaktande av att han eller
hon i väsentlig mån fullgör sin
underhållsskyldighet genom att
ha barnet hos sig.

12 §
Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. Sådan
fråga kan väckas även i samband
med mål om fastställande av
faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om barn.

Finns ej behörig domstol enligt
första stycket, upptas målet av
Stockholms tingsrätt.
Talan om underhåll till barn tas
upp av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. En
sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål, mål om vårdna-
den om barn eller mål om barns
boende.
Finns det inte någon behörig
domstol enligt första stycket, tas
målet upp av Stockholms tings-
rätt.

20 kap.
1 §
I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.
I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.
Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren
domare och tre nämndemän.

21 kap.

Om verkställighet av domar
eller beslut om vårdnad eller
umgänge m.m.

Verkställighet av domar eller
beslut
Om verkställighet av domar,
beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

1 §
Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge eller
överlämnande av barn söks hos
länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft och
är det inte särskilt medgivet att
verkställighet ändå får ske, får
länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2 4 §§.
Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av barn
söks hos länsrätten. Har domen
eller beslutet inte vunnit laga
kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2 4 §§.
Verkställighet av avtal enligt
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket
och 15 a § andra stycket söks hos
länsrätten. Vad som i detta
kapitel föreskrivs om verkställig-
het av dom eller beslut som
vunnit laga kraft gäller även ett
sådant avtal.

3 §
Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.
Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av barn, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte kan
ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller be-
slut om umgänge mellan barnet
och en förälder som inte är
vårdnadshavare, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte kan
ske och barnet har ett särskilt
starkt behov av umgänge med
föräldern.
Är det fråga om en dom eller
ett beslut om vårdnad, boende
eller överlämnande av barn, får
länsrätten besluta om hämtning
av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske eller om
hämtning är nödvändig för att
undvika att barnet lider allvarlig
skada.
Är det fråga om en dom eller
ett beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som barnet
inte bor tillsammans med, får
länsrätten besluta om hämtning
av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet har
ett särskilt starkt behov av um-
gänge med föräldern.
Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av
den part som har begärt verkställigheten.

5 §

Vid verkställighet skall barnets
bästa komma i främsta rummet.
Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske
mot dess vilja
utom då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.
Detsamma gäller, om barnet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

6 §
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.
Länsrätten får även i annat fall
vägra verkställighet, om det finns
risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas.
Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad,
boende eller umgänge prövas på
nytt. En sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av
den som har varit part i målet hos
länsrätten eller på ansökan av
socialnämnden.
Länsrätten får även i andra fall
vägra verkställighet, om det finns
en risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa skadas.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 kap.
5 §
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, barns boende, umgänge
med barn, rätt att bo kvar i
makarnas gemensamma bostad
till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra.
Yrkanden i sådana frågor fram-
ställs i den ansökan genom
vilken talan om äktenskapsskill-
nad väcks. Har sådan talan redan
väckts, får yrkandena framställas
muntligen inför domstolen eller
skriftligen utan särskild
stämning.
I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

7 §
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna
1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,
2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.
I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att
skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.
Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.
Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag till
barns underhåll för tiden till dess
att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.
I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
föräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga
har avgjorts genom en dom som
har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och avtalet har
godkänts av socialnämnden.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap

Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

2 a §
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk
medborgare och har han genom
slutligt avgörande av svensk
domstol fått vårdnaden om
barnet ensam eller gemensamt
med barnets moder eller fått
vårdnaden gemensamt med
barnets moder genom registre-
ring hos skattemyndighet, för-
värvar barnet svenskt med-
borgarskap genom att fadern
eller, vid gemensam vårdnad,
föräldrarna hos den myndighet
som anges i 11 § första stycket
skriftligen anmäler sin önskan
om detta innan barnet fyllt
aderton år. Har barnet fyllt
femton år, fordras barnets sam-
tycke.
Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk
medborgare och har han genom
slutligt avgörande av svensk
domstol eller genom ett avtal
som godkänts av socialnämnden
fått vårdnaden om barnet ensam
eller gemensamt med barnets
moder eller fått vårdnaden
gemensamt med barnets moder
genom registrering hos skatte-
myndighet, förvärvar barnet
svenskt medborgarskap genom
att fadern eller, vid gemensam
vårdnad, föräldrarna hos den
myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler
sin önskan om detta innan barnet
fyllt aderton år. Har barnet fyllt
femton år, fordras barnets sam-
tycke.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om
medling mellan samlevande

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts
före utgången av mars 1998.

5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12, 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen
(1980:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

12 §
Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmet främja en allsidig personlighets-
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom,
med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,
i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de
behöver och, om hänsyn till den unges bästa motiverar det, vård och
fostran utanför det egna hemmet, samt
i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som kan
finnas sedan ett mål eller ärende
om vårdnad, umgänge eller
adoption har avgjorts.
i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som kan
finnas sedan ett mål eller ärende
om vårdnad, boende, umgänge
eller adoption har avgjorts.

12 a §
Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad, boende och umgänge
(samarbetssamtal) samt att för-
äldrar får hjälp att träffa avtal
enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra stycket
föräldrabalken.
Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som
begär det.
Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.

48 §
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum
1 kap. 4 § föräldrabalken,
2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9
§ att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad ut-
redning,
3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

6 kap. 19 § föräldrabalken
beträffande beslut att utse
utredare i mål och ärenden om
vårdnad eller umgänge,
6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket och 15 a § andra stycket
föräldrabalken,
6 kap. 19 § föräldrabalken
beträffande beslut att utse ut-
redare i mål och ärenden om
vårdnad, boende eller umgänge,
7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,
11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken.
Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

23 §
Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll
som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot underhålls-
stödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan.
Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får han eller hon
vid fullgörande av sin åter-
betalningsskyldighet tillgodoräk-
nas ett avdrag som försäk-
ringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket föräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, får han
eller hon vid fullgörande av sin
återbetalningsskyldighet tillgodo-
räknas ett avdrag som för-
säkringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket föräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-18

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 4 september 1997 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i äktenskapsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,
4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan

samlevande,
5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita
Wickström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap.

De föreslagna ändringarna utvigar möjligheterna att använda institutet
gemensam vårdnad ytterligare något, genom att rätten kan förordna att
föräldrarna skall ha vårdnaden gemensamt, även om en av föräldrarna
motsätter sig det, och genom att särskilda föreskrifter kan meddelas om
var barnet skall bo i händelse av gemensam vårdnad. Vidare understryks
ytterligare att i frågor om vårdnad m.m. barnets bästa har avgörande
betydelse, genom att bestämmelser därom lyfts fram i en portalparagraf.
Inget av dessa förslag torde i praktiken medföra några större
förskjutningar i rättstillämpningen. Av större saklig betydelse torde de
förslag vara som innebär att föräldrar, om de är ense, skall kunna med
socialnämndens godkännande träffa avtal om vårdnad, boende och
umgänge. Detta, i förening med den hjälp socialnämnden skall ge
föräldrarna för att de skall komma överens, kan tänkas motverka tvister,
som ytterst går ut över barnet, och kanske också minska rättsväsendets
kostnader för mål av denna art. Dessutom löser det remitterade
lagförslaget ett länge diskuterat problem om ersättning för resekostnader,
vilket kan minska motsättningar mellan föräldrarna.

Föräldrabalkens vårdnadskapitel blev redan när den fick ny lydelse år
1983 omfattande, med praktiskt taget en bestämmelse för varje ny
situation, och med många variationer av bestämmelser om likartade
frågor, såsom om hänsynen till barnets bästa och om talerätt. En viss
bättre samordning har kommit till stånd genom förslaget, såtillvida att
bestämmelserna i 5 och nuvarande 6 § slås samman. Samordningen torde
emellertid kunna drivas betydligt längre. Under föredragningen av
lagrådsremissen har ställts i utsikt att en översyn av kapitlet kommer att
äga rum i systematiskt och språkligt hänseende. En sådan översyn måste
hälsas med tillfredsställelse. Det kan dock inte ankomma på Lagrådet att i
förevarande lagstiftningsärende lägga några synpunkter på den framtida
utformningen av kapitlet.

Däremot måste begäras att när ändringar nu föreslås i kapitlet dessa
genomförs konsekvent genom hela kapitlet så att inte detta blir än mer
komplext än det redan är. Ett exempel på bristande samordning i 6 kap.
är som nämnts mångfalden av olika talebestämmelser. I 5 § innebär dock
förslaget att en talerättsbestämmelse tas bort därför att det av paragrafen i
övrigt framgår att det är någon av föräldrarna som vill få en ändring till
stånd; detta anses inkludera att också båda föräldrarna kan föra talan.
Resonemanget är i sig invändningsfritt men leder till att paragrafen blir
tämligen ensam om att sakna talerättsbestämmelse bland de paragrafer
som kan komma i fråga (se t.ex. 14 a § där motsvarande
talerättsbestämmelse nu föreslås). Lagrådet vill ifrågasätta om det inte
vore bättre att i avvaktan på en samlad genomgång av bl.a.
talerättsbestämmelserna i kapitlet behålla dem som redan finns.

Viktigare är de samordningsproblem som uppkommer genom införandet
av den nya portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa. Denna
bestämmelse föreslås införd samtidigt som bl.a. redan gällande fö-
reskrifter om att hänsyn skall tas till barnets bästa behålls i en rad en-
skilda stadganden. En sådan lagstiftningsteknik kan kräva att följd-
ändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i förevarande
lagstiftningsärende. Således anges i 7 § tredje stycket, att vårdnaden i
visst fall skall överflyttas till särskilt förordnade vårdnadshavare, om det
är "lämpligare". En liknande regel finns i 9 § andra stycket. Uttrycket
"lämpligare" infördes vid 1983 års reform i syfte att något försvaga det
då gällande rekvisitet "uppenbart med hänsyn till barnets bästa" (jfr t.ex.
prop. 1981/82:168 s. 71). I 10 a §, som infördes 1994, stadgas i sista
stycket att viss person skall förordnas till vårdnadshavare, om det inte är
"olämpligt". I nu angivna fall kan fråga uppstå, om rekvisiten "lämp-
ligare" och "olämpligt" innehåller en i något avseende annorlunda be-
dömningsgrund än ett hänsynstagande till vad som är förenligt eller
oförenligt med barnets bästa.

2 a §
I 2 a § andra stycket anges vissa omständigheter som är avsedda att
beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Till dem hör
också barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. I FN:s
barnkonvention behandlas dessa båda frågor, om barnets bästa och om
barnets egen vilja, i skilda bestämmelser. Enligt art. 3 skall barnets bästa
komma i främsta rummet vid alla frågor som rör barn. Enligt art. 12
skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det och
barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och
mognad. Konventionen får dock ses som en helhet; vid bedömningen av
barnets bästa skall alltså hänsyn tas bl.a. till barnets rätt att komma till
tals. Nu gällande bestämmelser i föräldrabalken om barnets vilja (6 kap.
10 d § och 15 § fjärde stycket) synes behandla principen om hänsynen till
barnets bästa som fristående. Särskilt tydligt är detta i fråga om 10 d §,
som infördes i syfte att den grundläggande principen om barnens rätt att
komma till tals i frågor som rör deras person skall framgå direkt av lag-
texten. I rättsfallet NJA 1995 s.398 har HD vid valet av vårdnadshavare
för en 13-årig flicka tagit hänsyn till barnets bestämda vilja. HD uttalade
därvid att även om faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde
ifrågasättas av olika skäl, var förhållandena inte sådana att en lösning i
enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara
för hennes hälsa eller utveckling på sätt som sägs i 6 kap. 7 § FB. Det är
alltså här fråga om en princip, som särskilt i fråga om äldre barn ger
uttryck för respekt för barnets person och egenart (jfr 6 kap. 1 §), låt
vara att den är underordnad hänsynen till barnets bästa på så sätt att
starka kontraindikationer kan tvinga domstolen att gå emot barnets vilja
även om det nått en viss grad av mognad. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen ges en fristående placering. Eftersom det synes svårt att på
ett motsägelsefritt sätt ordna in den i 2 a §, föreslår Lagrådet att den tas
in närmast efter denna paragraf i en ny 2 b § med följande lydelse:

"Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende
och umgänge skall hänsyn också tas till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad."

14 a §
Enligt första stycket får, om barnet står under vårdnad av båda
föräldrarna, rätten på talan av en av dem eller båda besluta vem barnet
skall bo tillsammans med. Av motiveringen framgår att avsikten med
bestämmelsen är att domstolen skall kunna förordna att barnet skall bo
hos en av föräldrarna eller växelvis hos båda. Domstolarna gör sig
emellertid alltmer oberoende av förarbetsuttalanden och det kan inte
uteslutas att någon förälder kommer att föra talan om att barnet skall bo
hos exempelvis farmor och kanske rentav får bifall till sin talan. Den
avsedda begränsningen bör därför framgå direkt av lagtexten som
förslagsvis kan få följande lydelse:
"Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får rätten på talan av en
av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans
med eller att barnet skall bo växelvis hos båda."

15 b §
I paragrafen, som handlar om resekostnader i samband med umgänge,
sägs i andra stycket att rätten får besluta om kostnad för resor enligt
första stycket. Det rör sig här om ett betalningsanspråk, en fråga som det
är självklart att rätten kan pröva. Stycket bör utgå. Däremot kan över-
vägas att i 17 §, analogt med bestämmelsen i fjärde stycket, införa en
bestämmelse om att i mål om umgänge ersättning för resekostnader enligt
15 b § kan yrkas utan stämning.

17 a §
I bestämmelsen föreslås bl.a. att socialnämnden i den kommun där barnet
har sitt hemvist skall pröva om ett avtal mellan föräldrarna om vårdnad,
boende eller umgänge skall godkännas. Det kan i förevarande fall finnas
skäl för att - i överensstämmelse med forumreglerna i 6 kap. 17 § - knyta
socialnämndens prövning till hemvistkommunen. Emellertid har enligt 2
kap. 2 § föräldrabalken socialnämnden i den kommun där barnet är
folkbokfört fått i uppgift att utreda frågan om faderskapet till ett barn.
Lagrådet ifrågasätter om inte socialnämnden i den kommun där barnet är
folkbokfört också bör anförtros de uppgifter som avses i 6 kap. 17 a §.
Detta skulle kunna vara till fördel bl.a. i de fall då det kan bli aktuellt att
reglera förhållanden mellan föräldrar där en av dem är tillsammans med
barnet s.k. kvarskriven i en kommun. Några avgörande tillämpnings-
svårigheter med att knyta socialnämndens nu aktuella prövning till
barnets folkbokföringskommun torde inte uppkomma. Det kan i sam-
manhanget erinras om att kommunen enligt 3 § socialtjänstlagen
(1980:620) har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får
det stöd och den hjälp som de behöver.

För att uppnå en bättre samordning av de olika paragraferna torde hän-
visningen i sista stycket till socialtjänstlagen böra på motsvarande sätt
som skett i 18 § föras in i ett nytt första stycke i paragrafen.

21 kap. 5 §
Den nya bestämmelsen om att barnets bästa skall komma i främsta
rummet vid verkställighet kan enligt Lagrådets mening skjutas fram
ytterligare genom att den placeras t.ex. som ett första stycke i 21 kap.
1 §, eftersom den är avsedd att stå i fokus såväl vid prövningen av om
verkställighet skall vägras eller inte som vid själva verkställig-
hetsförfarandet.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 oktober 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden
Peterson, Freivalds, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,
Uusmann, Sundström, Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Freivalds

_____________

Regeringen beslutar proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och
umgänge.

Balken omtryckt 1995:974.
Senaste lydelse 1995:1242.
Senaste lydelse 1995:1242.
Senaste lydelse 1996:244.
Senaste lydelse 1989:1076.
Senaste lydelse 1994:143.
Lagen omtryckt 1988:871.
Senaste lydelse 1997:313.
Senaste lydelse 1996:140.
Senaste lydelse 1996:1034.
Balken omtryckt 1995:974.
Senaste lydelse 1994:1433.
Senaste lydelse 1990:1526.
Senaste lydelse 1990:1526.
Senaste lydelse 1990:1526.
Senaste lydelse 1994:1433.
Senaste lydelse 1994:1433.
Senaste lydelse 1994:1433.
Lydelse enligt proposition 1994/95:224.
Senaste lydelse 1983:47.
Lydelse enligt proposition 1994/95:224.
Senaste lydelse 1994:1433.
Senaste lydelse 1990:1526.
Lydelse enligt proposition 1994/95:224.
Senaste lydelse 1990:1526.
Senaste lydelse 1994:1433.
Senaste lydelse 1983:484.
Senaste lydelse 1978:853.
Senaste lydelse 1988:1251.
Senaste lydelse 1983:485.
Senaste lydelse 1983:485.
Senaste lydelse 1983:485.
Senaste lydelse 1989:1076.
Lagen omtryckt 1988:871.
Senaste lydelse 1994:10.
Senaste lydelse 1994:1571.
Lagen omtryckt 1993:9.
Senaste lydelse 1987:806.
Senaste lydelse1992:340.
Balken omtryckt 1990:1526.
Senaste lydelse 1993:213.
Balken omtryckt 1995:974.
Senaste lydelse 1995:1242.
Senaste lydelse 1995:1242.
Senaste lydelse 1996:244.
Senaste lydelse 1989:1076.
Senaste lydelse 1994:143.
Lagen omtryckt 1988:871.
Senaste lydelse 1997:313.
Senaste lydelse 1996:140.
Senaste lydelse 1996:1034.