Regeringens proposition 
1997/98:7  
Vårdnad, boende och umgänge  
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. 
 
Stockholm den 30 oktober 1997  
Lena Hjelm-Wallén 
 
Laila Freivalds 
(Justitiedepartementet)  
Propositionens huvudsakliga innehåll 
Propositionen innehåller förslag till ändringar i föräldrabalkens bestämmel- 
ser om vårdnad m.m. Förslagen syftar till att betona vikten av sam- 
förståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning 
som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge m.m. 
skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg för ökad 
användning av gemensam vårdnad. 
        För att betona principen om barnets bästa föreslås en övergripande be- 
stämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid av- 
görande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. En  motsvarande 
bestämmelse föreslås bli införd i det kapitel i föräldrabalken som handlar 
om verkställighet av domstols avgöranden om vårdnad m.m. 
        Det föreslås att föräldrar som är överens skall kunna reglera frågor om 
vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av social- 
nämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden skall gälla och 
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. 
        Gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även om en av föräld- 
rarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning skall dock vara att 
gemensam vårdnad är bäst för barnet. I anslutning härtill föreslås att 
domstol skall kunna besluta om umgänge också i de fall där föräldrarna har 
gemensam vårdnad om barnet och att domstol vid gemensam vårdnad skall 
kunna avgöra vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med. 
        I propositionen föreslås en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt 
 till 
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Båda 
föräldrarna får ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses. 
        En särskild bestämmelse föreslås för de resekostnader som kan uppstå i 
samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än 
barnet. Den förälder som barnet bor hos skall enligt förslaget ta del i 
kostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas 
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. 
        Vidare föreslås att rätten till s.k. umgängesavdrag vid betalning av 
underhållsbidrag vidgas. De förbättrade avdragsmöjligheterna föreslås 
gälla även vid återbetalningsskyldighet enligt lagen (1996:1030) om 
underhållsstöd. Syftet med lagändringen är att uppmuntra vardagsum- 
gänge. 
        Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. 
 
Innehållsförteckning  
1       Förslag till riksdagsbeslut       6 
 
2       Lagtext   7 
        2.1     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken      7 
        2.2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken   21 
        2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om 
svenskt medborgarskap    23 
        2.4     Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) 
om medling mellan samlevande     24 
        2.5     Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen 
(1980:620)       25 
        2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) 
                om underhållsstöd        27 
 
3       Ärendet och dess beredning       28 
 
4       Gällande ordning         30 
 
5       Allmänna utgångspunkter  34 
 
6       Terminologiska frågor    37 
 
7       Samarbetssamtal  38 
        7.1     Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet 
och kvalitet     38 
        7.2     Samarbetssamtalen lyfts fram i föräldrabalken    43 
 
8       Barnets bästa    46 
 
9       Gemensam vårdnad         48 
        9.1     Gemensam vårdnad mot en förälders vilja  48 
        9.2     Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar    52 
 
10      Utövande av vårdnaden    53 
 
11      Barnets boende   55 
 
12      Umgänge och annan kontakt        59 
        12.1    Barnets rätt till umgänge        59 
        12.2    Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad   62 
        12.3    Individuellt anpassat umgänge    63 
        12.4    Annan kontakt än umgänge         64 
        12.5    Umgängesavdrag   65 
        12.6    Resekostnader    68 
        12.7    Kontaktperson vid umgänge        75 
 
13      Upplysningar om barnet   76 
 
14      Tillstånd till utlandsvistelse   78 
 
15      Avtal om vårdnad m.m.    80 
 
16      Utredning om vårdnad, boende eller umgänge       89 
 
17      Familjedomstolar m.m.    92 
 
18      Sekretess vid samarbetssamtal    93 
        18.1    Gällande bestämmelser om sekretess       93 
        18.2    Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal?  94 
        18.3    Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgivningen      95 
        18.4    Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal?          96 
 
19      Medling mellan samlevande        97 
        19.1    Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande    97 
        19.2    Lagen bör upphävas       98 
 
20  Barnets bästa i mål om verkställighet        99 
 
21  Ikraftträdande      100 
 
22  Kostnadseffekter m.m.       101 
 
23  Författningskommentar       103 
        23.1  Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken    103 
        23.2    Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken        129 
        23.3  Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om 
svenskt medborgarskap   131 
        23.4    Förslaget till lag om ändring i 
        socialtjänstlagen 
                (1980:620)      131 
        23.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om 
underhållsstöd  133 
 
Bilaga 1        Sammanfattning av betänkandet Vårdnad, 
                boende och umgänge, SOU 1995:79 135 
Bilaga 2        Betänkandets lagförslag 140 
Bilaga 3        Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport, 
                Ds 1995:2       160 
Bilaga 4        Förteckning över remissinstanserna till 
                betänkandet SOU 1995:79 och departements- 
                promemorian Ds 1995:2   162 
Bilaga 5        Sammanfattning av här aktuella delar av 
                betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott, 
                SOU 1995:26     163 
Bilaga 6        Betänkandets lagförslag i här aktuella delar    164 
Bilaga 7        Förteckning över remissinstanserna till 
                betänkandet SOU 1995:26 166 
Bilaga 8        Förteckning över remissinstanserna beträffande 
                lagen (1973:650) om medling mellan 
                samlevande      167 
Bilaga 9        6 kap. föräldrabalken i dess lydelse efter här 
                föreslagna lagändringar 168 
Bilaga 10       Lagrådsremissens lagförslag     176 
Bilaga 11       Lagrådets yttrande      197 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 
30 oktober 1997 201  
Fel! Okänt växelargument.       Förslag till 
riksdagsbeslut 
Regeringen föreslår att riksdagen 
        antar regeringens förslag till 
        1. lag om ändring i föräldrabalken, 
        2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 
        3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, 
        4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan 
           samlevande, 
        5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 
        6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
Fel! Okänt växelargument.       Lagtext 
2.1     Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
        Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
        dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla, 
        dels att 6 kap. 5 7, 10, 14, 15, 17 och 18 22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§, 
20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och 21 kap. 
samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande lydelse, 
        dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda  Förfarandet i mål 
 
och ärenden om vårdnad m.m. , 
        dels att det i balken skall införas sju nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 2 b, 
 
14 a, 15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny rubrik 
av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
        6 kap. 
Om vårdnad och umgänge 
 
Om vårdnad, boende och um- 
gänge  
2 a § 
        Barnets bästa skall komma i 
främsta rummet vid avgörande 
enligt detta kapitel av alla frågor 
som rör vårdnad, boende och 
umgänge. 
        Vid bedömningen av vad som 
är bäst för barnet skall det 
fästas avseende särskilt vid bar- 
nets behov av en nära och god 
kontakt med båda föräldrarna. 
Risken för att barnet utsätts för 
övergrepp, olovligen förs bort 
eller hålls kvar eller annars far 
illa skall beaktas. 
 
2 b § 
        Vid avgörande enligt detta 
kapitel av frågor som rör 
vårdnad, boende och umgänge 
skall hänsyn tas till barnets vilja 
med beaktande av barnets ålder 
och mognad. 
 
        5 § 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna och vill någon 
av dem att vårdnaden inte längre 
skall vara gemensam, skall 
rätten efter vad som är bäst för 
barnet anförtro vårdnaden åt en 
av föräldrarna eller, om den 
förälder som har begärt upp- 
lösning av den gemensamma 
vårdnaden inte motsätter sig 
fortsatt gemensam vårdnad, låta 
den gemensamma vårdnaden 
bestå. 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna eller en av dem 
och vill någon av dem få ändring 
i vårdnaden, skall rätten efter 
vad som är bäst för barnet 
förordna att vårdnaden skall 
vara gemensam eller anförtro 
vårdnaden åt en av föräldrarna. 
        Rätten får inte besluta om 
gemensam vårdnad, om båda 
föräldrarna motsätter sig det. 
 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av 
en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan 
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemen- 
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. 
 
        6 §  
        Står barnet under vårdnad av 
endast en av föräldrarna och vill 
någon av dem få ändring i 
vårdnaden, skall rätten efter vad 
som är bäst för barnet anförtro 
vårdnaden åt den andra för- 
äldern, om denne vill att vård- 
naden skall flyttas över till 
honom eller henne, eller, om en 
av föräldrarna begär gemensam 
vårdnad och den andra inte 
motsätter sig det, förordna att 
föräldrarna i fortsättningen skall 
utöva vårdnaden gemensamt. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt första stycket prövas 
på talan av en av föräldrarna 
eller båda. 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna eller en av 
dem, får de avtala att vårdnaden 
skall vara gemensam eller att en 
av dem skall ha vårdnaden om 
barnet. Avtalet skall gälla, om 
det är skriftligt och social- 
nämnden godkänner det enligt 
andra stycket. 
        Har föräldrarna avtalat om 
gemensam vårdnad, skall social- 
nämnden godkänna avtalet, om 
det inte är uppenbart oförenligt 
med barnets bästa. Innebär 
avtalet att en av föräldrarna 
skall ha ensam vårdnad, skall 
nämnden godkänna avtalet, om 
det som har överenskommits är 
till barnets bästa. 
 
        7 § 
        Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig 
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om 
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller 
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i 
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra 
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på 
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en 
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som 
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, 
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål som 
avses i 5 eller 6 §. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål enligt 
5 §. 
 
        10 § 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta efter vad som 
är bäst för barnet. Rätten får 
dock inte flytta över vårdnaden 
till föräldrarna gemensamt, om 
någon av dem motsätter sig 
gemensam vårdnad. 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta efter vad som 
är bäst för barnet. Rätten får inte 
flytta över vårdnaden till 
föräldrarna gemensamt, om båda 
föräldrarna motsätter sig det. 
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- 
den. 
 
14 § 
        Om rätten för barn och 
vårdnadshavare att få stöd och 
hjälp hos socialnämnden finns 
bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620). Socialnämnden för- 
medlar kontakter med medlare 
och andra rådgivande samhälls- 
organ. 
        Om rätten för barn och 
vårdnadshavare att få stöd och 
hjälp hos socialnämnden finns 
bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620). Socialnämnden för- 
medlar kontakter med andra råd- 
givande samhällsorgan.  
Barnets boende 
 
14 a § 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna, får rätten på 
talan av en av dem eller båda 
besluta vem av föräldrarna 
barnet skall bo tillsammans med. 
Avgörande skall vara vad som är 
bäst för barnet. 
        Föräldrarna får avtala om 
barnets boende. Avtalet skall 
gälla, om det är skriftligt och 
socialnämnden godkänner det. 
Avtalet skall godkännas, om det 
som har överenskommits är till 
barnets bästa. 
 
15 § 
        Barnets vårdnadshavare har 
ett ansvar för att barnets behov 
av umgänge med en förälder som 
inte är vårdnadshavare eller med 
någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt 
tillgodoses. Vårdnadshavaren 
skall, om inte särskilda skäl talar 
mot det, lämna sådana upp- 
lysningar rörande barnet som 
kan främja umgänget.  
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av en förälder som inte 
är vårdnadshavare, beslutar 
rätten på talan av denna förälder 
i frågan om umgänge efter vad 
som är bäst för barnet. 
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av någon annan än en 
förälder, beslutar rätten på talan 
av socialnämnden i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst 
för barnet. 
        Vid bedömningen av frågor om 
umgänge skall rätten ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande 
av barnets ålder och mognad. 
Rätten skall vidare beakta risken 
för att barnet i samband med 
utövande av umgänge utsätts för 
övergrepp, olovligen bortförs 
eller kvarhålls eller annars far 
illa. 
        Barnet skall ha rätt till um- 
gänge med en förälder som det 
inte bor tillsammans med. 
        Barnets föräldrar har ett 
gemensamt ansvar för att barnets 
behov av umgänge med en 
förälder som barnet inte bor till- 
sammans med så långt möjligt 
tillgodoses. Särskilt förordnade 
vårdnadshavare har ett mot- 
svarande ansvar. 
        Barnets vårdnadshavare har 
ett ansvar för att barnets behov 
av umgänge med någon annan 
som står det särskilt nära så 
långt möjligt tillgodoses. 
        Om barnet står under vårdnad 
av båda föräldrarna och skall 
umgås med en förälder som det 
inte bor tillsammans med, skall 
den andra föräldern lämna 
sådana upplysningar om barnet 
som kan främja umgänget, om 
inte särskilda skäl talar mot det. 
Om barnet skall umgås med en 
förälder som inte är vårdnads- 
havare eller med någon annan 
som står barnet särskilt nära, 
skall upplysningar enligt första 
meningen lämnas av vårdnads- 
havaren.  
15 a § 
 
        Rätten skall besluta om um- 
gänge efter vad som är bäst för 
barnet. Talan om umgänge får 
föras av en förälder som vill 
umgås med sitt barn. Om um- 
gänge begärs av någon annan, 
får talan föras av social- 
nämnden. 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna eller en av 
dem, får de avtala om barnets 
umgänge med en förälder som 
barnet inte bor tillsammans med. 
Avtalet skall gälla, om det är 
skriftligt och socialnämnden god- 
känner det. Avtalet skall god- 
kännas, om det som har överens- 
kommits är till barnets bästa.  
15 b § 
        Om barnet bor tillsammans 
med endast en förälder, skall den 
föräldern ta del i kostnaderna för 
de resor som föranleds av 
barnets behov av umgänge med 
den andra föräldern. Det skall 
ske efter vad som är skäligt med 
hänsyn till föräldrarnas ekono- 
miska förmåga och övriga om- 
ständigheter. 
                En dom eller ett avtal om 
kostnaderna för resor kan 
jämkas av rätten för tiden efter 
det att talan har väckts, om 
ändring i förhållandena föran- 
leder det. 
 
        17 § 
        Frågor om vårdnad eller um- 
gänge tas upp av rätten i den ort 
där barnet har sitt hemvist. 
Sådana frågor kan tas upp även i 
samband med äktenskapsmål. 
Om det inte finns någon behörig 
domstol, tas frågorna upp av 
Stockholms tingsrätt. 
 
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4 8 och 10 §§ samt 10 b § 
andra stycket samt frågor om 
umgänge som avses i 15 § 
handläggs i den ordning som är 
föreskriven för tvistemål. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna eller en av dem och 
är föräldrarna överens i saken, 
får de väcka talan genom ge- 
mensam ansökan. 
        Frågor om vårdnad, boende 
eller umgänge tas upp av rätten i 
den ort där barnet har sitt 
hemvist. Sådana frågor kan tas 
upp även i samband med äkten- 
skapsmål. Om det inte finns 
någon behörig domstol, tas frå- 
gorna upp av Stockholms tings- 
rätt. 
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 
10 b § andra stycket samt frågor 
om boende och umgänge hand- 
läggs i den ordning som är före- 
skriven för tvistemål. Frågan om 
fördelning av resekostnader 
enligt 15 b § skall anses som en 
del av frågan om umgänge. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna eller en av dem och 
är föräldrarna överens i saken, 
får de väcka talan genom ge- 
mensam ansökan. 
        Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
        I mål om vårdnad kan under- 
hållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
        Dom i mål om vårdnad eller 
umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna 
är överens i saken. 
        I mål om vårdnad och boende 
kan underhållsbidrag för barnet 
yrkas utan stämning. 
        Dom i mål om vårdnad, 
boende eller umgänge får med- 
delas utan huvudförhandling, om 
parterna är överens i saken.  
17 a § 
                Föräldrar kan enligt 12 a 
§ socialtjänstlagen (1980:620) få 
hjälp att träffa avtal om 
vårdnad, boende och umgänge. 
        Socialnämnden i den kommun 
där barnet är folkbokfört prövar 
om ett avtal mellan föräldrarna 
enligt 6 §, 14 a § andra stycket 
eller 15 a § andra stycket skall 
godkännas. 
        Vid sin prövning av för- 
äldrarnas avtal skall social- 
nämnden se till att frågor om 
vårdnad, boende och umgänge 
blir tillbörligt utredda. Utan 
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 
§ första stycket sekretesslagen 
(1980:100) är en annan social- 
nämnd som har tillgång till 
upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
skyldig att lämna sådana upp- 
lysningar på begäran av den 
socialnämnd som skall pröva 
avtalet. 
        Socialnämndens beslut enligt 
andra stycket får inte överklagas. 
 
17 b § 
        Har en socialnämnd godkänt 
ett avtal om vårdnad, skall ett 
meddelande om avtalets innehåll 
sändas samma dag till 
        1. skattemyndigheten i det län 
där barnet är eller senast har 
varit folkbokfört, 
        2. om avtalet gäller ett barn 
som har fyllt 15 år: Centrala 
studiestödsnämnden, 
        3. den allmänna försäkrings- 
kassa där vårdnadshavaren är 
inskriven eller skulle ha varit 
inskriven om vårdnadshavaren 
hade uppfyllt åldersvillkoret i 
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om 
allmän försäkring. Innebär avta- 
let att föräldrarna skall ha 
gemensam vårdnad om barnet, 
skall meddelandet sändas till den 
försäkringskassa där modern är 
eller skulle ha varit inskriven. 
 
        18 §  
        I mål om vårdnad eller um- 
gänge får rätten uppdra åt soci- 
alnämnden eller något annat 
organ att i barnets intresse 
anordna samtal i syfte att nå 
enighet mellan föräldrarna 
(samarbetssamtal). 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt första stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten förlänga 
den utsatta tiden. 
        Föräldrar kan enligt 12 a § 
socialtjänstlagen (1980:620) 
genom samarbetssamtal få hjälp 
att nå enighet i frågor om vård- 
nad, boende och umgänge. 
        I mål om vårdnad, boende eller 
umgänge får rätten uppdra åt 
socialnämnden eller något annat 
organ att i barnets intresse 
anordna samarbetssamtal i syfte 
att nå enighet mellan föräldrarna. 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt andra stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten förlänga 
den utsatta tiden. 
 
        19 § 
        Rätten skall se till att frågor om 
vårdnad och umgänge blir till- 
börligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad eller umgänge 
skall socialnämnden ges tillfälle 
att lämna upplysningar. Har 
nämnden tillgång till upp- 
lysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. Om 
det behövs ytterligare utredning 
får rätten uppdra åt socialnämn- 
den eller något annat organ att 
utse någon att verkställa sådan. 
Rätten får fastställa riktlinjer för 
utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen 
skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna 
tid. Rätten skall se till att 
utredningen bedrivs skyndsamt.  
        Rätten skall se till att frågor om 
vårdnad, boende och umgänge 
blir tillbörligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad, boende eller 
umgänge skall socialnämnden 
ges tillfälle att lämna upp- 
lysningar. Har nämnden tillgång 
till upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. 
        Om det behövs utredning ut- 
över vad som sägs i andra 
stycket, får rätten uppdra åt 
socialnämnden eller något annat 
organ att utse någon att verkställa 
den. Rätten får fastställa riktlinjer 
för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen 
skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna 
tid. Rätten skall se till att utred- 
ningen bedrivs skyndsamt. 
                        Den som verkställer utredning skall, om det inte är 
olämpligt, söka 
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. 
        Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det 
är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
        20 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge får rätten, för tiden 
till dess att frågan har avgjorts 
genom en dom eller ett beslut 
som har vunnit laga kraft, besluta 
om vårdnad eller umgänge. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna får rätten i stället 
besluta vem barnet skall bo 
tillsammans med. Rätten skall 
besluta efter vad som är bäst för 
barnet. 
        Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden 
i frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet eller ärendet avgörs. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge får rätten 
besluta om vårdnad, boende eller 
umgänge för tiden till dess att 
frågan har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som har 
vunnit laga kraft eller föräldrar- 
na har träffat ett avtal om frågan 
och avtalet har godkänts av 
socialnämnden. Rätten skall be- 
sluta efter vad som är bäst för 
barnet. 
        Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden 
i frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut som ännu gäller när målet 
eller ärendet skall avgöras, skall 
rätten ompröva beslutet. 
        Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
 
        21 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge kan rätten, i 
samband med att den meddelar 
dom eller beslut i saken och om 
det finns särskilda skäl, på 
yrkande av en part förelägga 
motparten vid vite att lämna ifrån 
sig barnet. Har vite förelagts i 
samband med beslut som avses i 
20 § första stycket, kan rätten 
förordna att föreläggandet skall 
gälla omedelbart. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge kan rätten, 
i samband med att den meddelar 
dom eller beslut i saken och om 
det finns särskilda skäl, på 
yrkande av en part förelägga 
motparten vid vite att lämna ifrån 
sig barnet. Har vite förelagts i 
samband med beslut som avses i 
20 § första stycket, kan rätten 
förordna att föreläggandet skall 
gälla omedelbart. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagande 
av domen eller beslutet om 
vårdnad eller umgänge. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagande 
av domen eller beslutet om 
vårdnad, boende eller umgänge. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt föreläggandet. 
 
        22 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge gäller i fråga om 
rättegångskostnader andra och 
tredje styckena i stället för 18 
kap. 1 7 §§ rättegångsbalken. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge gäller i 
fråga om rättegångskostnader 
andra och tredje styckena i stället 
för 18 kap. 1 7 §§ rättegångs- 
balken. 
        Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock 
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, 
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. 
        Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde 
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken 
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon 
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta 
om detta även om någon part inte yrkar det. 
        Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre 
 
rätt.  
        7 kap. 
4 § 
        Har förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag haft 
barnet hos sig under en sam- 
manhängande tid av minst fem 
hela dygn, får föräldern vid full- 
görande av sin bidragsskyldighet 
tillgodoräkna sig ett avdrag för 
varje helt dygn av barnets vistelse 
med 1/40 av det underhållsbidrag 
som räknat för kalendermånad 
gäller under tiden för vistelsen. 
Sådant avdrag får dock inte göras 
på underhållsbidrag som belöper 
på senare tid än sex månader från 
utgången av den kalendermånad 
då vistelsen upphörde. Det sam- 
manlagda avdragsbelopp som 
tillgodoräknas föräldern vid ett 
tillfälle skall, om det slutar på 
örestal, avrundas till närmast 
lägre krontal.  
        Föreligger särskilda skäl kan 
rätten förordna om andra villkor 
för avdragsrätten än som anges i 
första stycket. Mot parts bestri- 
dande får sådant förordnande 
dock inte meddelas för tiden 
innan talan har väckts. 
        Rätt till avdrag föreligger ej i 
fall då underhållsbidraget har 
fastställts med beaktande av att 
den bidragsskyldiga föräldern i 
väsentlig mån fullgör sin under- 
hållsskyldighet genom att ha 
barnet hos sig 
        Har en förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag haft 
barnet hos sig under en sam- 
manhängande tid av minst fem 
hela dygn eller under en kalen- 
dermånad haft barnet hos sig i 
minst sex hela dygn, får föräldern 
vid fullgörande av sin bidrags- 
skyldighet tillgodoräkna sig ett 
avdrag för varje helt dygn av 
barnets vistelse med 1/40 av det 
underhållsbidrag som räknat för 
kalendermånad gäller under tiden 
för vistelsen. Något sådant 
avdrag får dock inte göras på 
underhållsbidrag som belöper på 
senare tid än sex månader från 
utgången av den kalendermånad 
då vistelsen upphörde. Det sam- 
manlagda avdragsbelopp som 
tillgodoräknas föräldern vid ett 
tillfälle skall, om det slutar på 
örestal, avrundas till närmast 
lägre krontal. 
        Om det finns särskilda skäl kan 
rätten förordna om andra villkor 
för avdragsrätten än som anges i 
första stycket. Mot en parts 
bestridande får ett sådant 
förordnande dock inte meddelas 
för tiden innan talan har väckts. 
        Den bidragsskyldiga föräldern 
har inte rätt till avdrag när 
underhållsbidraget har fastställts 
med beaktande av att han eller 
hon i väsentlig mån fullgör sin 
underhållsskyldighet genom att 
ha barnet hos sig. 
 
        12 § 
        Talan om underhåll till barn 
upptas av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. Sådan 
fråga kan väckas även i samband 
med mål om fastställande av 
faderskapet till barn, 
äktenskapsmål eller mål om 
vårdnaden om barn. 
 
        Finns ej behörig domstol enligt 
första stycket, upptas målet av 
Stockholms tingsrätt. 
        Talan om underhåll till barn tas 
upp av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. En 
sådan fråga kan väckas även i 
samband med mål om faststäl- 
lande av faderskapet till barn, 
äktenskapsmål, mål om vårdna- 
den om barn eller mål om barns 
boende. 
        Finns det inte någon behörig 
domstol enligt första stycket, tas 
målet upp av Stockholms tings- 
rätt. 
 
        20 kap. 
        1 § 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
umgänge och underhåll tillämpas 
14 kap. 17 och 18 §§ äkten- 
skapsbalken. 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
boende, umgänge och underhåll 
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ 
äktenskapsbalken. 
        Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden 
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren 
domare och tre nämndemän. 
 
        21 kap. 
Om verkställighet av domar 
eller beslut om vårdnad eller 
umgänge m.m. 
 
Verkställighet av domar eller 
beslut 
Om verkställighet av domar, 
beslut eller avtal om vårdnad, 
boende eller umgänge m.m. 
 
Verkställighet av domar, beslut 
eller avtal 
 
        1 §  
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, umgänge eller 
överlämnande av barn söks hos 
länsrätten. Har domen eller 
beslutet inte vunnit laga kraft och 
är det inte särskilt medgivet att 
verkställighet ändå får ske, får 
länsrätten inte vidta åtgärder 
enligt 2 4 §§. 
        Vid verkställighet skall barnets 
bästa komma i främsta rummet. 
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, boende, um- 
gänge eller överlämnande av barn 
söks hos länsrätten. Har domen 
eller beslutet inte vunnit laga 
kraft och är det inte särskilt 
medgivet att verkställighet ändå 
får ske, får länsrätten inte vidta 
åtgärder enligt 2 4 §§. 
        Verkställighet av avtal enligt 
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket 
och 15 a § andra stycket söks hos 
länsrätten. Vad som i detta 
kapitel föreskrivs om verkställig- 
het av dom eller beslut som 
vunnit laga kraft gäller även ett 
sådant avtal. 
 
        3 § 
        Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller 
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. 
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar 
som anges i andra och tredje styckena. 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om vårdnad eller över- 
lämnande av barn, får länsrätten 
besluta om hämtning av barnet, 
om verkställighet annars inte kan 
ske eller om hämtning är 
nödvändig för att undvika att 
barnet lider allvarlig skada. 
        Är det fråga om dom eller be- 
slut om umgänge mellan barnet 
och en förälder som inte är 
vårdnadshavare, får länsrätten 
besluta om hämtning av barnet, 
om verkställighet annars inte kan 
ske och barnet har ett särskilt 
starkt behov av umgänge med 
föräldern. 
        Är det fråga om en dom eller 
ett beslut om vårdnad, boende 
eller överlämnande av barn, får 
länsrätten besluta om hämtning 
av barnet, om verkställighet an- 
nars inte kan ske eller om hämt- 
ning är nödvändig för att undvika 
att barnet lider allvarlig skada. 
        Är det fråga om en dom eller 
ett beslut om umgänge mellan 
barnet och en förälder som barnet 
inte bor tillsammans med, får 
länsrätten besluta om hämtning 
av barnet, om verkställighet 
annars inte kan ske och barnet har 
ett särskilt starkt behov av um- 
gänge med föräldern. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt verkställigheten. 
 
6 § 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades och det 
av hänsyn till barnets bästa är 
påkallat att frågan om vårdnad 
eller umgänge prövas på nytt. 
Sådan fråga tas upp av allmän 
domstol på ansökan av den som 
har varit part i målet hos läns- 
rätten eller på ansökan av 
socialnämnden.  
        Länsrätten får även i annat fall 
vägra verkställighet, om det finns 
risk som inte är ringa för att 
barnets kroppsliga eller själsliga 
hälsa skadas. 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades eller 
socialnämnden godkände för- 
äldrarnas avtal, och det av hän- 
syn till barnets bästa är påkallat 
att frågan om vårdnad, boende 
eller umgänge prövas på nytt. En 
sådan fråga tas upp av allmän 
domstol på ansökan av den som 
har varit part i målet hos läns- 
rätten eller på ansökan av soci- 
alnämnden. 
        Länsrätten får även i andra fall 
vägra verkställighet, om det finns 
en risk som inte är ringa för att 
barnets kroppsliga eller själsliga 
hälsa skadas. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
2.2     Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
        Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
14 kap. 
5 § 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
och umgänge med barn, rätt att 
bo kvar i makarnas gemensam- 
ma bostad till dess att bodelning 
sker och förbud att besöka 
varandra. Yrkanden i sådana 
frågor framställs i den ansökan 
genom vilken talan om äkten- 
skapsskillnad väcks. Har sådan 
talan redan väckts, får yrkandena 
framställas muntligen inför 
domstolen eller skriftligen utan 
särskild stämning. 
 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
barn, barns boende, umgänge 
med barn,  rätt att bo kvar i 
makarnas gemensamma bostad 
till dess att bodelning sker och 
förbud att besöka varandra. 
Yrkanden i sådana frågor fram- 
ställs i den ansökan genom 
vilken talan om äktenskapsskill- 
nad väcks. Har sådan talan redan 
väckts, får yrkandena framställas 
muntligen inför domstolen eller 
skriftligen utan särskild 
stämning. 
        I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare. 
 
7 § 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att 
frågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna 
        1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas 
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har 
skett, 
        2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den 
andra makens underhåll. 
        I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att 
skillnadsfrågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra. 
        Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på 
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första 
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen. 
        Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen 
(1988:688) om besöksförbud. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, umgänge och bidrag till 
barns underhåll för tiden till dess 
att sådan fråga har avgjorts 
genom dom som har vunnit laga 
kraft. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, boende, umgänge och 
bidrag till barns underhåll för 
tiden till dess att en sådan fråga 
har avgjorts genom en dom som 
har vunnit laga kraft eller 
föräldrarna har träffat ett avtal 
om frågan och, i de fall det 
krävs för att avtalet skall gälla, 
avtalet har godkänts av social- 
nämnden. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.  
2.3     Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt 
medborgarskap 
 
        Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt medbor- 
garskap skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 a § 
        Har barn ej förvärvat svenskt 
medborgarskap enligt 1 eller 2 § 
men är barnets fader sedan tiden 
för barnets födelse svensk med- 
borgare och har han genom slut- 
ligt avgörande av svensk domstol 
fått vårdnaden om barnet ensam 
eller gemensamt med barnets 
moder eller fått vårdnaden 
gemensamt med barnets moder 
genom registrering hos skatte- 
myndighet, förvärvar barnet 
svenskt medborgarskap genom 
att fadern eller, vid gemensam 
vårdnad, föräldrarna hos den 
myndighet som anges i 11 § 
första stycket skriftligen anmäler 
sin önskan om detta innan barnet 
fyllt aderton år. Har barnet fyllt 
femton år, fordras barnets sam- 
tycke. 
        Har barn ej förvärvat svenskt 
medborgarskap enligt 1 eller 2 § 
men är barnets fader sedan tiden 
för barnets födelse svensk med- 
borgare och har han genom slut- 
ligt avgörande av svensk domstol 
eller genom ett avtal som 
godkänts av socialnämnden fått 
vårdnaden om barnet ensam eller 
gemensamt med barnets moder 
eller fått vårdnaden gemensamt 
med barnets moder genom 
registrering hos skattemyndighet, 
förvärvar barnet svenskt med- 
borgarskap genom att fadern 
eller, vid gemensam vårdnad, 
föräldrarna hos den myndighet 
som anges i 11 § första stycket 
skriftligen anmäler sin önskan 
om detta innan barnet fyllt 
aderton år. Har barnet fyllt 
femton år, fordras barnets sam- 
tycke. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
2.4     Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om 
medling mellan samlevande 
 
        Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan 
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den 
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts 
före utgången av mars 1998. 
 
2.5     Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
 
        Härigenom föreskrivs att 12, 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen 
(1980:620)  skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
12 § 
        Socialnämnden skall 
        verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda 
förhållanden, 
        i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets- 
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och 
ungdom, 
        med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom 
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, 
        i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som 
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver 
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran 
utanför det egna hemmet, samt 
        i sin omsorg om barn och 
ungdom tillgodose det särskilda 
behov av stöd och hjälp som kan 
finnas sedan ett mål eller ärende 
om vårdnad, umgänge eller 
adoption har avgjorts. 
        i sin omsorg om barn och 
ungdom tillgodose det särskilda 
behov av stöd och hjälp som kan 
finnas sedan ett mål eller ärende 
om vårdnad, boende, umgänge 
eller adoption har avgjorts. 
 
        12 a § 
        Kommunen skall sörja för att 
föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte 
att nå enighet i frågor rörande 
vårdnad och umgänge (sam- 
arbetssamtal). 
 
        Kommunen skall sörja för 
        1. att föräldrar kan erbjudas 
samtal under sakkunnig ledning i 
syfte att nå enighet i frågor 
rörande vårdnad, boende och 
umgänge (samarbetssamtal) samt 
        2. att föräldrar får hjälp att 
träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 
14 a § andra stycket eller 15 a § 
andra stycket  föräldrabalken. 
        Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens 
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som 
begär det. 
        Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av 
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med 
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer. 
 
        48 § 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller 
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
        1 kap. 4 § föräldrabalken, 
        2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 
§ att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad ut- 
redning, 
        3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,  
        6 kap. 19 § föräldrabalken 
beträffande beslut att utse 
utredare i mål och ärenden om 
vårdnad eller umgänge, 
        6 kap. 6 §, 14 a § andra 
stycket och 15 a § andra stycket 
föräldrabalken, 
        6 kap. 19 § föräldrabalken 
beträffande beslut att utse ut- 
redare i mål och ärenden om 
vårdnad, boende eller umgänge, 
        7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
        11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta 
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att 
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om 
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
2.6     Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om 
underhållsstöd 
 
        Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
        Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall 
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll 
som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om 
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot underhålls- 
stödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan. 
        Om den bidragsskyldige har 
haft barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn, får han eller hon 
vid fullgörande av sin åter- 
betalningsskyldighet tillgodoräk- 
nas ett avdrag som försäkrings- 
kassan bestämmer enligt vad 
som föreskrivs om underhålls- 
bidrag i 7 kap. 4 § första stycket 
föräldrabalken. Avdrag medges 
endast om anmälan om vistelsen 
görs till försäkringskassan inom 
tre månader från utgången av 
den kalendermånad då barnets 
vistelse hos den bidragsskyldige 
upphörde. 
 
        Om den bidragsskyldige har 
haft barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn eller under en 
kalendermånad haft barnet hos 
sig i minst sex hela dygn, får han 
eller hon vid fullgörande av sin 
återbetalningsskyldighet tillgodo- 
räknas ett avdrag som för- 
säkringskassan bestämmer enligt 
vad som föreskrivs om under- 
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första 
stycket föräldrabalken. Avdrag 
medges endast om anmälan om 
vistelsen görs till försäkrings- 
kassan inom tre månader från 
utgången av den kalendermånad 
då barnets vistelse hos den 
bidragsskyldige upphörde. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
3       Ärendet och dess beredning 
 
Den 1 mars 1991 trädde nya bestämmelser om vårdnad och umgänge i 
kraft (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53, SFS 
1990:1526 och 1527). De nya bestämmelserna syftade särskilt till att 
bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så stor ut- 
sträckning som möjligt skulle kunna komma överens i vårdnads- och 
umgängesfrågor. 
        Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal, 
dvs. samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker nå enighet i 
frågor rörande vårdnad och umgänge. Enligt de nya reglerna skall 
kommunerna sörja för att samarbetssamtal kan erbjudas alla föräldrar. 
Vidare får domstolen i mål om vårdnad och umgänge uppdra åt social- 
nämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal. 
        Det är i dag endast domstol som kan avgöra vårdnads- och umgänges- 
frågor. Utgångspunkten för domstolens prövning är vad som kan antas 
vara bäst för barnet. Om föräldrarna är överens i en vårdnads- eller 
umgängesfråga, beslutar domstolen i allmänhet i enlighet med föräld- 
rarnas överenskommelse. 
        Domstolsutredningen behandlade i sitt betänkande Domstolarna inför 
2000-talet, Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) den 
s.k. finländska modellen för att handlägga frågor om vårdnad och 
umgänge. Enligt finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa 
vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av social- 
nämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är gällande och 
kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Domstols- 
utredningen uttalade att det fanns mycket som talade för att en lösning 
baserad på den finländska förebilden skulle vara en framkomlig väg 
också i Sverige. Enligt Domstolsutredningen måste ett ställningstagande 
emellertid föregås av ytterligare utredning. 
        Under remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande ut- 
talade remissinstanserna stort intresse för den finländska modellen och 
några av dem förordade att den skulle utredas vidare. 
        Även i andra sammanhang har framförts förslag till ändrad hand- 
läggningsordning för frågor om vårdnad och umgänge. 
        I Nordiska rådet lades den 25 november 1992 fram ett medlemsförslag 
om uppgörelser utanför domstolarna om barnens framtid vid föräldrarnas 
skilsmässa (A 1026/j). Enligt förslagsställarna borde man försöka få 
föräldrar att utanför domstolar träffa avtal och uppgörelser om barnens 
framtid som tryggar barnens rätt till två föräldrar och barnens och 
föräldrarnas livskvalitet. För att uppnå detta ansåg förslagsställarna att 
man borde inleda en försöksverksamhet med  familjerätter  i Norden. 
Dessa familjerätter skulle kunna bestå av personer med juridisk, social 
och barnpsykologisk kompetens. Föräldrar som tänker separera skulle 
vara skyldiga att före separationen vända sig till denna instans, vars 
uppgift skulle vara att se till att det kommer till stånd en uppgörelse om 
de gemensamma barnens framtid och även om föräldrarnas ekonomiska 
förhållanden. 
        Liknande tankar har framförts också i riksdagen (se bl.a. bet. 
1992/93:LU22 och prot. 1992/93:114 s. 116 f.). 
        Hösten 1993 tillkallades en särskild utredare för att utvärdera 1991 års 
 
reform av föräldrabalkens regler (dir. 1993:120). Utvärderingen skulle 
särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal inverkat på 
handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Vidare skulle 
utredningen överväga om handläggningsreglerna borde ändras. 
Utredningen (dåvarande lagmannen Karin Bishop jämte experter och 
sekreterare) antog namnet Vårdnadstvistutredningen. 
        I augusti 1995 överlämnade Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande 
Vårdnad, boende och umgänge (SOU 1995:79).      Utredningens samman- 
fattning av betänkandet finns i bilaga 1. Dess lagförslag finns i bilaga 2. 
        Frågor om vårdnad och umgänge har även behandlats av Arbets- 
gruppen om papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen). I 
december 1994 överlämnade Pappagruppen sin slutrapport (Ds 1995:2). 
En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. De förslag angående 
vårdnad och umgänge som Pappagruppen redovisar i sin slutrapport 
behandlas i detta ärende. 
        Såväl Vårdnadstvistutredningens betänkande som nu aktuella delar av 
Pappagruppens slutrapport har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns till- 
gänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298). 
        Sommaren 1993 tillkallades efter regeringens bemyndigande en särskild 
utredare för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag 
m.m. (dir. 1993:82). Utredningen (numera hovrättspresidenten Anna- 
Karin Lundin jämte sakkunniga, experter och sekreterare) antog namnet 
Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93 (UBU  -93). Den 
överlämnade i mars 1995 sitt betänkande Underhållsbidrag och bidrags- 
förskott (SOU 1995:26). Regeringen tar i detta ärende upp utredningens 
förslag om kostnader för umgänge och umgängesresor. En samman- 
fattning av betänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga 5 och ut- 
redningens lagförslag i de delarna i bilaga 6. Betänkandet har remiss- 
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En 
remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr 
S95/1686/F). 
        Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har det 
kommit in skrivelser från organisationer och enskilda med synpunkter 
och önskemål som anknyter till de frågor som nu kommer att behandlas. 
Bl.a. har getts in en framställning om att lagen (1973:650) om medling 
mellan samlevande skall upphävas. Framställningen har remissbe- 
handlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. 
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298).  
Lagrådet 
Regeringen beslutade den 4 september 1997 att inhämta Lagrådets 
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10. 
        Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. 
        Lagrådet har lämnat ett antal synpunkter på utformningen av lag- 
förslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art men avser även i 
vissa fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets 
förslag men på några punkter avstått från detta. Regeringen återkommer i 
avsnitten 8, 12.6 och 15 samt i författningskommentaren till Lagrådets 
synpunkter. 
        I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom gjorts några 
ändringar som syftar till att förtydliga bestämmelserna. Vidare har vissa 
språkliga och redaktionella ändringar gjorts.  
4       Gällande ordning 
 
De grundläggande bestämmelserna om vårdnad och umgänge finns  i 
6 kap. föräldrabalken.  
Barns grundläggande rättigheter 
Barn har enligt föräldrabalken vissa grundläggande rättigheter. De har 
rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas 
med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig 
bestraffning eller annan kränkande behandling (6 kap. 1 §). 
        I rätten till omvårdnad ingår inte endast rätten för barnet att få sina 
materiella behov tillfredsställda. Minst lika viktigt är det som kan 
hänföras till barnets psykiska och sociala behov. I barnets rätt till 
trygghet ligger bl.a. att få leva under stabila förhållanden och att ha 
någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att barnet får känna att 
det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina 
inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av 
föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta 
gränser för sitt handlande och att ta ansvar. 
        Barnets rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart 
innebär att hänsyn och respekt skall visas barnet i fråga om de 
individuella egenskaper och de särdrag som barnet har. Barnet har med 
stigande ålder rätt till ett allt starkare integritetsskydd. 
        Uppräkningen av barnets grundläggande rättigheter kan få betydelse 
vid  tvister om vårdnaden om eller umgänge med ett barn på så sätt att 
domstolen bör välja den lösning som kan antas bäst främja att de angivna 
rättigheterna blir tillgodosedda (se prop. 1981/82:168 s. 22).  
Vårdnad om barn 
Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga 
förhållanden och skall se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en 
god fostran. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den 
tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får tillfredsställande 
försörjning och utbildning. För att hindra att barnet orsakar skada för 
någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står under uppsikt 
eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (6 kap. 2 § andra stycket). 
        Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör 
barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 §). 
        Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, skall de utöva 
sina skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans. Är en 
vårdnadshavare förhindrad att delta i ett beslut rörande vårdnaden, 
bestämmer den andra vårdnadshavaren ensam, om inte beslutet utan 
nackdel kan skjutas upp. Han eller hon får emellertid inte ensam fatta 
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa 
uppenbarligen kräver det (6 kap. 13 §). 
        Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller arton år eller 
gifter 
sig innan dess (6 kap. 2 § första stycket). Många av de befogenheter som 
tillkommer vårdnadshavaren är dock till sin natur sådana att de upphör att 
gälla innan barnet har fyllt 18 år. Med stigande ålder skall allt större 
hänsyn tas till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 §).  
Vårdnadshavare 
Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa 
är gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir 
modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med 
varandra, får de därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet 
(6 kap. 3 § första stycket). 
        Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna, kan föräldrarna 
gemensamt ansöka hos domstol om att få gemensam vårdnad. Domstolen 
förordnar då i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är 
uppenbart oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan få gemensam 
vårdnad också genom en registrering hos skattemyndigheten efter 
gemensam anmälan, antingen till socialnämnden i samband med att 
nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse, eller till skattemyndig- 
heten under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte har 
meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare 
(6 kap. 4 §). 
        Döms det till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, står barnet även 
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma 
vårdnaden upplöses (6 kap. 3 § andra stycket). 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem 
att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall domstolen efter vad 
som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Om den 
förälder som har begärt att den gemensamma vårdnaden skall upplösas 
inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, skall domstolen låta den 
gemensamma vårdnaden bestå, om detta är bäst för barnet (6 kap. 5 § 
första stycket). 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen utan yrkande upplösa den 
gemensamma vårdnaden, om sådan vårdnad är uppenbart oförenlig med 
barnets bästa (6 kap. 5 § andra stycket). 
   Är endast en av föräldrarna vårdnadshavare för barnet och vill någon 
av föräldrarna att vårdnaden skall ändras, skall domstolen efter vad som 
är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt den andra föräldern, om den 
föräldern vill att vårdnaden flyttas över till honom eller henne, eller, om 
en av föräldrarna begär gemensam vårdnad och den andra föräldern inte 
motsätter sig det, förordna att föräldrarna i fortsättningen skall utöva 
vårdnaden gemensamt (6 kap. 6 §). 
   Om en förälder vid utövandet av vårdnaden brister i omsorgen om 
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller 
utveckling, skall domstolen frånta den försumliga föräldern vårdnaden 
(6 kap. 7 §). Detta kan bli fallet när barnet har tagits om hand med stöd 
av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 
        Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem 
än föräldrahemmet   ett s.k. familjehem   och är det uppenbart bäst för 
barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över 
till den eller dem som har tagit emot barnet eller till någon av dem, skall 
domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade 
vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet (6 kap. 8 §). 
        Särskilda regler om förordnande av vårdnadshavare finns också i 
händelse av den ena eller båda föräldrarnas död. Om båda föräldrarna har 
vårdnaden om barnet och en av dem dör, blir den efterlevande 
automatiskt ensam vårdnadshavare. Om barnet står under vårdnad av 
endast en av föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på 
ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden 
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt 
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 §). 
        När en domstol avgör frågor om vårdnad skall domstolens ställnings- 
tagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet. Föräldrabalkens 
bestämmelser om vårdnad bygger på uppfattningen att barnet har behov 
av nära och goda relationer till bägge föräldrarna. Bestämmelserna inne- 
bär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mer lämpad 
som vårdnadshavare än den andra. Behovet av kontakt kan självfallet 
variera under åren (se NJA 1989 s. 335). 
        Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall domstolen fästa 
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda 
föräldrarna (6 kap. 6 a §). I de fall då vårdnaden om ett barn skall 
anförtros åt en av föräldrarna, är utgångspunkten i föräldrabalken och i 
Högsta domstolens praxis att den av föräldrarna skall anförtros vårdnaden 
som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och 
den andra föräldern, se prop. 1990/91:8 s. 61 samt t.ex. NJA 1986 s. 
338, NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666. De nu nämnda rättsfallen 
behandlar också en annan omständighet som är av betydelse vid 
domstolens ställningstagande till frågan om vem av föräldrarna som skall 
tillerkännas vårdnaden, nämligen vilken inverkan ett byte av hemmiljö 
skulle få för barnet. Ytterligare ett rättsfall som berör betydelsen av att 
barnet flyttas från den miljö som det har vistats i under lång tid är NJA 
1992 s. 93. 
        Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall domstolen ta hänsyn till 
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 10 d §).  
Umgänge 
Frågor om umgänge behandlas i 6 kap. 15 §. Barnets vårdnadshavare har 
ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är 
vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära så 
långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är, om inte särskilda skäl 
talar däremot, skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet som 
kan främja umgänget. Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge 
som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar 
domstolen i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. 
        Motsätter sig vårdnadshavaren det umgänge som begärs av någon 
annan än en förälder, t.ex. en farförälder eller en morförälder, beslutar 
domstolen på talan av socialnämnden efter vad som är bäst för barnet. 
        Vid sin bedömning av frågor om umgänge skall domstolen ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Domstolen 
skall vidare beakta risken för att barnet i samband med umgänget utsätts 
för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.  
Umgängeskostnader och kostnader för umgängesresor 
De grundläggande bestämmelserna om underhållsbidrag finns i 7 kap. 
föräldrabalken. 
        En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn är som 
regel skyldig att betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 2 §). När 
barnet vistas hos den bidragsskyldiga föräldern har den föräldern vissa 
kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som föräldern kan vara 
skyldig att betala. Samtidigt har den förälder som barnet bor tillsammans 
med minskade kostnader för barnet. 
        En bidragsskyldig förälder som har haft barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst fem hela dygn får göra ett visst avdrag på 
det underhållsbidrag som han eller hon skall betala. För varje helt dygn 
av barnets vistelse är avdraget 1/40 av det månatliga underhållsbidraget. 
Om det föreligger särskilda skäl får domstol förordna om andra villkor 
för avdragsrätten (7 kap. 4 §). 
        Det föreligger inte någon rätt till avdrag, om det redan då under- 
hållsbidraget fastställdes togs hänsyn till att den bidragsskyldiga föräldern 
i väsentlig mån fullgjorde sin underhållsskyldighet genom att ha barnet 
hos sig (7 kap. 4 § tredje stycket). 
        Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort 
än barnet, kan särskilda kostnader uppkomma. Det kan t.ex. vara fråga 
om resekostnader för barnet eller någon av föräldrarna. 
        Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för- 
äldrarnas inbördes ansvar för sådana kostnader. I rättspraxis har rese- 
kostnader i samband med umgänge beaktats när underhållsbidraget 
bestämts. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 1990 s. 219 
uttalat att föreskrifter som en domstol meddelar rörande umgänget i 
undantagsfall kan innefatta angivande av på vilken plats umgänget skall 
påbörjas och avslutas samt hur resekostnader och andra utgifter i 
samband med utövandet av umgänget skall fördelas mellan vård- 
nadshavaren och den andra föräldern. 
        Resekostnader har i praxis ansetts kunna berättiga till bistånd enligt 6 
 § 
socialtjänstlagen (se RÅ 84 2:6, RÅ 1987 ref. 109 och RÅ 1994 ref. 81).  
Handläggning m.m. 
När det krävs domstolsprövning av frågor om vårdnad och umgänge 
anhängiggörs sådana frågor antingen genom att en förälder väcker talan 
mot den andra föräldern eller, om föräldrarna är överens, genom att de 
ger in en gemensam ansökan till domstolen (6 kap. 17 § andra stycket). 
        Mål om vårdnad och umgänge är indispositiva. Det innebär bl.a. att 
domstolen skall se till att frågorna blir tillbörligt utredda och att 
domstolen i varje enskilt fall skall göra en prövning av vad som är bäst 
för barnet. 
        I mål om vårdnad eller umgänge får domstolen uppdra åt social- 
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i 
syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal). 
        Innan domstolen avgör ett mål om vårdnad eller umgänge skall social- 
nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Om det behövs ytterligare 
utredning får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ 
att utse någon att verkställa sådan utredning. Den som gör utredningen 
skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och 
redovisa den för domstolen. Barnet får höras inför domstolen, om sär- 
skilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada 
av att höras (6 kap. 19 §). Bestämmelsen tillämpas synnerligen restriktivt 
av domstolarna. Barnets vilja får i allmänhet komma fram genom 
vårdnads- eller umgängesutredningen. 
        I ett mål om vårdnad eller umgänge får domstolen besluta 
interimistiskt, dvs. för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft. Står barnet under vårdnad 
av båda föräldrarna, får domstolen interimistiskt besluta vem barnet skall 
bo tillsammans med (6 kap. 20 §). 
        Särskilda regler om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande 
vårdnad eller umgänge finns i 21 kap. föräldrabalken.  
5       Allmänna utgångspunkter 
Det råder numera allmän enighet om att barnets bästa skall stå i centrum 
vid lagstiftning som nära berör barn. Det gäller både de familjerättsliga 
och de socialrättsliga regelsystemen. Samma grundsyn kommer till 
uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989 (barn- 
konventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets bästa skall komma i 
främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. 
        Frågor om vårdnad och umgänge skall avgöras efter vad som är bäst 
för barnet. Bedömningen av vad som i ett enskilt fall är bäst för ett barn 
kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av omstän- 
digheterna i det särskilda fallet. För att barnets bästa skall kunna till- 
godoses måste regelsystemet ge de rättstillämpande myndigheterna det 
utrymme som behövs för att de skall kunna beakta de individuella för- 
hållandena och välja den lösning som bäst svarar mot behovet i det 
enskilda fallet. 
        Av avgörande betydelse för att barn skall få växa upp under trygga och 
goda förhållanden är att föräldrar och andra fostrare handlar i en anda av 
omtanke om barnet och låter barnets rättmätiga behov gå före det egna 
intresset. Föräldrarna står under olika perioder i barnets utveckling 
barnet olika nära och fyller olika behov. De måste respektera att barnet 
känner lojalitet och samhörighet med dem båda även om de är i konflikt 
med varandra. Barnet skall inte behöva välja sida och ta ansvar i 
föräldrarnas konflikter i samband med separation eller skilsmässa, men 
det skall inte heller lämnas okunnigt om föräldrarnas beslut. Barnets egen 
uppfattning och egna önskemål skall tillmätas betydelse i förhållande till 
dess ålder och mognad. Detta har tydligt markerats genom de ändringar i 
föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge som trädde i 
kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 
1995/96:35). 
        Det är också viktigt att hålla i minnet att vårdnaden om barn inte har 
med rättvisa mellan föräldrarna att göra och att beslut i vårdnadsfrågan 
inte är belöning eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot 
varandra. 
        Av betydelse är vidare att de bidragssystem som finns är så 
konstruerade att de inte hindrar eller försvårar för föräldrarna att träffa 
den överenskommelse som är bäst för barnet. Här kan nämnas att det 
stöd till barn till särlevande föräldrar (underhållsstöd) som utgår sedan 
den 1 februari 1997 till skillnad från det tidigare bidragsförskottet även 
omfattar barn som bor växelvis hos föräldrarna (prop. 1995/96:208, bet. 
1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21). 
        Ett barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar 
även om föräldrarna bor isär. Föräldrabalkens regler bygger på den 
uppfattningen. Det råder stor enighet om att gemensam vårdnad i de 
flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad. Gemensam vårdnad är 
ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning 
av barnets intressen och möjligheterna till gemensam vårdnad har 
successivt utvidgats. Det finns goda skäl att nu fortsätta på den inslagna 
vägen och överväga om möjligheterna till gemensam vårdnad bör 
utvidgas ytterligare. Målet bör vara att föräldrarna har gemensam 
vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet. 
        Det är angeläget att regelsystemet i övrigt utformas så att det inte 
hindrar eller försvårar för särlevande föräldrar att ha gemensam vårdnad 
om sitt barn. En central fråga i det sammanhanget är möjligheterna till 
tvistlösning i frågor som inryms i vårdnaden, t.ex. beträffande barnets 
boende och umgänge med barnet. 
        Frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar har 
diskuterats i flera sammanhang och under lång tid. Såväl Vårdnadstvist- 
utredningen som regeringens Pappagrupp tar upp frågan. Regeringen 
avser inte att nu lägga fram något förslag om automatisk gemensam 
vårdnad för ogifta föräldrar. Även när det gäller ogifta föräldrar är ett 
gemensamt rättsligt ansvar för barnet emellertid en naturlig utgångs- 
punkt. Enligt regeringens mening finns det därför goda skäl att närmare 
undersöka om det är möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till 
huvudprincip även för dessa föräldrar och hur en sådan reglering i så fall 
kan utformas. Frågan bereds vidare i Justitiedepartementet (se avsnitt 
9.2). 
        Oavsett vårdnadsform är det normalt så att barnet bor hos en av 
föräldrarna, om de lever isär. Barnet har då ett behov av att umgås med 
den förälder som det inte bor tillsammans med. Barnet behöver ett 
regelbundet, konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den 
föräldern. Många gånger är det värdefullt för barnet att få träffa 
föräldern ofta och i vardagssituationer. Regelsystemet bör därför vara så 
konstruerat att det inte försvårar ett vardagsumgänge. 
        Det är viktigt att betona att båda föräldrarna har ett ansvar för att 
barnets behov av umgänge tillgodoses. Det är i dag inte ovanligt att den 
förälder som barnet skall umgås med bor på en annan ort än barnet. 
Umgänget kan i sådana fall vara förenat med särskilda kostnader, t.ex. 
resekostnader. Kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet från 
att umgås med den särlevande föräldern i önskvärd omfattning. Även när 
det gäller resekostnader m.m. bör föräldrarnas gemensamma ansvar för 
sitt barn slå igenom. 
        Det är självklart att barnets möjligheter till en nära och god kontakt 
med båda föräldrarna underlättas om föräldrarna kan samarbeta i frågor 
som rör barnet. Det ligger också i sakens natur att förutsättningarna för 
ett sådant samarbete är bättre, om föräldrarna själva kan komma överens 
i frågor som rör barnet än om avgörandet måste överlämnas till domstol. 
En tvist kan dessutom lätt bli mer konfliktfylld när föräldrarna uppträder 
i domstol än den annars skulle vara. 
        Den reform av reglerna om vårdnad m.m. som genomfördes år 1991 
syftade särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna 
själva i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna komma överens i 
frågor som rör barnet. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på 
samarbetssamtal. Reformen har verkat i önskad riktning. Den utvärdering 
som Vårdnadstvistutredningen gjort visar att samarbetssamtal är ett bra 
instrument för att lösa konflikter. Om föräldrarna på ett tidigt stadium får 
tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig ledning, är 
utsikterna goda att en överenskommelse kan nås. 
        Det är mot den angivna bakgrunden naturligt att nu gå vidare med 
inriktningen att frågor om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning 
skall hanteras utanför domstolarna. Härigenom skapas bättre förut- 
sättningar för samförståndslösningar. Samtidigt kan en sådan inriktning 
medföra en avlastning för domstolarna.  
6       Terminologiska frågor 
Regeringens bedömning: Termerna vårdnad, umgänge och sam- 
arbetssamtal bör behållas. 
 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med 
regeringens (se betänkandet s. 69 f.). 
        Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom två instämmer i 
utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning.  
Skälen för regeringens bedömning 
 
Vårdnad 
Vårdnadstvistutredningen diskuterar om termen vårdnad bör ersättas med 
ordet föräldraansvar. En tanke med detta skulle vara att föräldrarnas 
ansvar för sitt barn skulle komma till tydligare uttryck i lagen och att 
man skulle komma ifrån den sammanblandning mellan den juridiska 
vårdnaden och den faktiska vården om barnet som ibland förekommer. 
        Som utredningen framhåller har även termen föräldraansvar nackdelar. 
En sådan nackdel är att även en förälder som aldrig haft eller som 
fråntagits den rättsliga vårdnaden om sitt barn har ett ansvar för barnet 
både i rättslig och i moralisk mening. Den som blir fråntagen sitt 
föräldraansvar skulle sannolikt i än högre grad uppleva sig definitivt skild 
från sitt barn än i dag när saken avser  vårdnad . Ett byte av term skulle 
därför i många fall motverka syftet att betona föräldrarnas ansvar för sina 
barn. 
        Ett annat skäl mot att byta ut termen vårdnad mot ordet föräldraansvar 
är att den juridiska innebörden av ordet föräldraansvar skulle bli  snävare 
än den betydelse ordet har i allmänt språkbruk. I de fall det juridiska an- 
svaret för barnets person anförtros åt någon annan än en förälder är 
termen föräldraansvar dessutom motsägelsefull. 
        I engelskan används visserligen ett berepp som närmast kan översättas 
med föräldraansvar, nämligen  parental responsibility . Detta begrepp 
har emellertid ett mera vidsträckt innehåll än det svenska begreppet vård- 
nad, som på engelska närmast motsvaras av  custody . 
        Den missuppfattning som ibland förekommer när det gäller betydelsen 
av begreppet vårdnad går till stor del att komma till rätta med genom 
information. 
        Samtliga remissinstanser utom en godtar bedömningen att termen 
vårdnad bör behållas. Regeringen har samma uppfattning.  
Umgänge 
När det gäller termen umgänge har kritiken främst riktats mot att 
uttrycket umgängesrätt ofta används och uppfattas så att det rör sig om en 
rätt för en förälder att umgås med barnet. En remissinstans anför att 
ordet  umgänge  för tankarna till sexualbrott mot barn och föreslår att 
ordet ersätts med termen  vistelse . Även ordet  samvaro  har 
föreslagits. 
        Uttrycket  sexuellt umgänge  förekommer visserligen inom straff- 
rätten. Regeringen har emellertid svårt att se att uttrycket  umgänge 
skulle kunna misstolkas på det sätt som hävdats. Tillräckliga skäl att av 
den anledningen införa en ny term finns därför inte. Vad gäller kritiken i 
övrigt har under senare år tydligt betonats att det är fråga om barnets rätt 
till umgänge. Detta betonas ytterligare genom de förslag som läggs fram 
här (se avsnitt 12.1). Härtill kommer att ett inarbetat uttryck inte bör 
överges i lagen utan starka skäl. Mot den angivna bakgrunden instämmer 
regeringen i utredningens bedömning att termen  umgänge  bör 
behållas.  
Samarbetssamtal 
Såvitt gäller samarbetssamtal har kritiken huvudsakligen tagit sikte på att 
det talas om samarbete mellan föräldrar som kanske aldrig tidigare 
samarbetat om barnet. Från kritikerna har även framförts att många 
människor tror att samarbetssamtal är någon form av familjerådgivning, 
varför samtalen borde kallas föräldrasamtal så att det därigenom 
markeras att det är föräldrarollen som skall diskuteras. En remissinstans 
tar upp just detta problem och föreslår att termen samarbetssamtal ersätta 
med ordet vårdnadssamtal. 
        Regeringen delar utredningens uppfattning att samarbetssamtal är en 
bra term. Den ger klart uttryck för avsikten med samtalen och tydliggör 
att föräldrarna har en skyldighet att i barnets intresse försöka komma 
fram till en överenskommelse.  
7       Samarbetssamtal 
7.1     Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet och 
kvalitet 
Regeringens bedömning: Åtgärder bör vidtas för att öka 
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för att 
information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till 
berörda föräldrar bör vila på Socialstyrelsen. Det bör också  vara 
Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för samarbetssamtal 
och överväga hur barn skall informeras och få möjlighet att komma 
till tals vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla 
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet behöver inte göras. 
 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med rege- 
ringens (se betänkandet s. 56 f.). 
        Pappagruppens förslag: Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och 
familjesamtal med både manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande 
(se promemorian s. 12 och s. 113). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads- 
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett flertal 
remissinstanser betonar vikten av att barnets åsikter kommer fram och 
beaktas i samarbetssamtalen. Till dem hör Barnombudsmannen (BO), 
Länsstyrelsen i Malmöhus län, Rädda Barnens riksförbund och 
Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället. Riksorganisationen för kvinno- 
jourer i Sverige anser att samarbetssamtal inte skall användas i de fall där 
våld eller övergrepp förekommit. Ensamstående Mammors Rättigheter I 
Samhället och Bortrövade Barns Förening framför liknande synpunkter. 
Rädda Barnens riksförbund och UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening 
(UFR) framhåller fördelarna med en ordning med två samtalsledare, en 
man och en kvinna. Rädda Barnens riksförbund anför att föräldrarnas 
uppfattning i frågan om antalet samtalsledare bör beaktas. Förbundet 
anser att en huvudregel beträffande antalet samtalsledare bör ges för s.k. 
remissärenden och de fall där föräldrarna inte kan enas. Tjänstemän vid 
familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner framhåller att det 
finns stora möjligheter för familjerättssektionerna att medverka till att 
även föräldrar med utländsk bakgrund kan enas i frågor som rör barnet. 
        Bakgrund: Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig 
ledning i syfte att föräldrarna skall nå enighet i frågor om vårdnad och 
umgänge. Samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och 
umgängestvister introducerades i början av 1970-talet. Sedan den 1 mars 
1991 är kommunerna skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till 
samarbetssamtal (12 a § socialtjänstlagen). I mål om vårdnad och um- 
gänge får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att 
i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att nå enighet mellan 
föräldrarna (6 kap. 18 § föräldrabalken). 
        Skälen för regeringens bedömning: Vårdnadstvistutredningen har 
undersökt hur bestämmelserna om samarbetssamtal tillämpas i praktiken. 
En sammanfattande redovisning av resultaten finns i betänkandet 
(s. 59 f.). 
        Utvärderingen visar att antalet samarbetssamtal har mer än fördubblats 
mellan år 1986 och år 1993. Samtalen har lett till att föräldrarna i allt 
större omfattning kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. 
Särskilt samarbetssamtal före ett domstolsförfarande ger bra resultat med 
liten resursåtgång.  
Information om samtalen 
Av Vårdnadstvistutredningens redovisning framgår att samarbetssamtalen 
är ojämnt fördelade över landet. Små och medelstora kommuner har flest 
samarbetssamtal i förhållande till antalet invånare. En förklaring till detta 
kan vara att närheten till service underlättar informationsspridning. Som 
utredningen anför är det viktigt att information om möjligheterna till 
samarbetssamtal finns tillgänglig och sprids bland berörda föräldrar. Det 
bör ankomma på Socialstyrelsen att utarbeta  informationsmaterial om 
den service kommunerna ger genom samarbetssamtalen. Särskilt bör 
uppmärksammas att många invandrare har behov av information på sitt 
eget modersmål.  
Samarbetssamtal efter initiativ av domstol 
Även i de fall där samarbetssamtal genomförs efter förordnande av 
domstol (s.k. remissärenden) leder samtalen enligt den undersökning som 
Vårdnadstvistutredningen genomfört ofta till att föräldrarna enas. Här 
finns emellertid särskilda problem att beakta. Enligt utredningen är 
remissärendena i dag svårare än tidigare. Det förekommer oftare 
anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m., och i många 
ärenden har en av föräldrarna eller båda utländsk bakgrund. Dessa 
förhållanden talar enligt utredningen för att domstolarna iakttar en viss 
återhållsamhet med att förordna om samarbetssamtal. Om inga särskilda 
skäl framkommer bör domstolen, enligt Vårdnadstvistutredningen, i 
allmänhet inte förordna om samtal i dessa situationer. 
        En domstols möjlighet att förordna om samarbetssamtal förutsätter inte, 
och bör enligt regeringens mening inte heller i framtiden förutsätta, 
samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten bör alltjämt vara att ett 
förordnande om samarbetssamtal meddelas så snart det kan antas tjäna 
något syfte (se prop. 1990/91:8 s. 30). 
        I vissa situationer kan det dock vara olämpligt att förordna om 
samarbetssamtal. Så kan vara fallet om en av föräldrarna misshandlat 
eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andra föräldern. De 
risker som samarbetssamtalen i det enskilda fallet kan innebära tas upp i 
bl.a. Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60). 
Kommissionen pekar på att en misshandlad kvinna löper stor risk att 
utsättas för ytterligare våld, om hon tillsammans med mannen deltar i 
familjerådgivning. Vidare framhåller kommissionen att familjerådgivning 
kan leda till att våldet från mannens sida trappas upp. Samarbetssamtalen 
liknar familjerådgivningen, och som kommissionen påpekar har det i 
olika sammanhang manats till stor försiktighet även i fråga om 
samarbetssamtal när det finns misstankar om misshandel. 
        Det har inte framkommit något som tyder på att domstolarna i dag 
skulle negligera de risker som i vissa fall kan vara förenade med 
samtalen. Mot bakgrund av den uppmärksamhet som problemet fått kan 
det i alla händelser förväntas att domstolarna fortsättningsvis tar all 
hänsyn till möjliga risker med samtalen. Härtill kommer att det även i 
vissa fall där övergrepp förekommit kan vara bra om föräldrarna kan 
mötas och under sakkunnig ledning ges tillfälle att diskutera igenom 
barnets situation. Regeringen anser därför att det inte bör införas någon 
inskränkning i domstolarnas befogenheter att förordna om samarbets- 
samtal. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda 
fallet om domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal eller inte. Det är 
emellertid viktigt att domstolarna och socialtjänsten är medvetna om och 
observanta på att det kan finnas våld med i bilden. 
        Samarbetssamtal när det förekommit misshandel eller andra övergrepp 
ställer givetvis stora krav såväl på föräldrarna som på samtalsledarna. 
Som anfördes när möjligheten för domstol att ta initiativ till samarbets- 
samtal infördes är det mycket viktigt att den som leder samtalen är lyhörd 
för båda föräldrarnas erfarenheter och synpunkter och kan det  vara 
lämpligt att samtala enskilt med en av föräldrarna eller båda (se prop. 
1990/91:8 s. 30 f.). Självklart måste samtalen arrangeras så att en 
förälder som utsatts för våld eller andra övergrepp kan känna sig trygg i 
samband med samtalen. Det är vidare viktigt att en förälder som har ett 
godtagbart skäl till att inte vilja delta i samarbetssamtal   t.ex. en 
förälder som har anledning att känna fruktan för sin säkerhet   inte 
känner sig tvingad att delta av rädsla för att han eller hon skall anses sätta 
det egna intresset före barnets (se prop. 1990/91:8 s. 30 f.). 
        Regeringen kan inte se några skäl att inskränka domstolarnas befogen- 
heter att förordna om samarbetssamtal när en förälder eller båda har 
utländsk bakgrund. Däremot är det viktigt att samtalsledarna har den 
särskilda kompetens som krävs i dessa fall och att metoder för sam- 
arbetssamtal med dessa föräldrar utvecklas.  
Vårdnads- och umgängesutredningar 
Den ökade användningen av samarbetssamtal har medfört att antalet 
vårdnads- och umgängesutredningar har minskat totalt sett. Enligt 
Vårdnadstvistutredningen har emellertid antalet vårdnads- och um- 
gängesutredningar under år 1994 och år 1995 ökat i flera kommuner, 
främst i större kommuner med en stor andel invandrare. Det finns 
anledning att noga följa denna utveckling. Om trenden blir bestående bör 
anledningen analyseras och eventuella åtgärder övervägas.  
En tidsgräns för samtalen 
Vårdnadstvistutredningen berör inte frågan om en gräns för hur länge 
samarbetssamtal efter förordnande av domstol skall kunna pågå. Frågan 
tas emellertid upp av ett par remissinstanser. 
        Som utredningen framhåller är det viktigt att samarbetssamtal inte 
tillåts fortsätta, om hoppet att föräldrarna skall nå fram till en 
överenskommelse är litet. Enligt regeringens mening är det dock inte 
lämpligt att i lagen ange en bestämd tidsgräns för hur länge 
samarbetssamtal skall bedrivas. Intresset av att samtalen och därmed 
målets fortsatta handläggning inte skall dra ut på tiden alltför länge 
tillgodoses genom att domstolen vid en vilandeförklaring av målet skall 
bestämma en tidpunkt då målet skall tas upp på nytt. Härigenom ges 
domstolen möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda 
fallet. Som anfördes när bestämmelsen om samarbetssamtal infördes i 
föräldrabalken torde det i allmänhet inte finnas anledning att förklara 
målet vilande för längre tid än tre till fyra månader (se prop. 1990/91:8 
s. 65). Vid behov kan tiden förlängas. Så bör givetvis bara ske i de fall 
då fortsatta samtal kan antas vara till nytta. 
        I detta sammanhang kan nämnas att samarbetssamtalen år 1993 i 80 
procent av fallen slutfördes inom fyra månader.  
Samtalsledare 
Det är angeläget att den kompetens som finns hos den personal som 
arbetar med samarbetssamtal vidmakthålls så att samtalen även 
fortsättningsvis kan bedrivas med gott resultat. För att upprätthålla och 
utveckla kompetens behövs, som utredningen framhåller, inte bara 
utbildning utan även möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss 
regelbundenhet. Det kan vara svårt för små kommuner som kanske har 
ett eller ett par samarbetssamtal under ett år att upprätthålla en tillräcklig 
kompetens. En möjlighet är i sådana fall att flera kommuner samarbetar i 
frågan. 
        Flera remissinstanser tar upp frågan om antalet samtalsledare och om 
kvinnliga resp. manliga samtalsledarna. 
        I flertalet fall leds samarbetssamtalen i dag av två kvinnliga 
samtalsledare. Det är givetvis viktigt att tillgängliga resurser används på 
ett effektivt sätt och där de gör störst nytta. Som Vårdnadstvist- 
utredningen anför kan det därför finns anledning att undersöka om det i 
större utsträckning går att arbeta med en samtalsledare, t.ex. i de fall där 
föräldrarna är motiverade och själva tar kontakt med kommunen. Två 
samtalsledare kunde då användas i de mer komplicerade ärendena. 
Frågan om antalet samtalsledare måste emellertid ytterst bli beroende av 
förhållandena i det enskilda fallet. 
        En angelägen uppgift för kommunerna är att söka få in fler manliga 
samtalsledare i samarbetssamtalen. 
        Det finns inte något behov av lagstiftning med anledning av vad som 
anförts om samtalsledare.  
Väntetider 
Det är viktigt att samarbetssamtalen inleds så snart som möjligt efter det 
att samtalet har aktualiserats. Väntetiden för samtal är enligt den gjorda 
utvärderingen högst tre veckor i åtta av tio kommuner. Det är ett bra 
resultat. Det är dock en betydelsefull uppgift för kommunerna att se till 
att samtal kan inledas så snart det över huvud taget är möjligt.  
Barnets rätt att komma till tals 
Flera remissinstanser framhåller vikten av att barnets åsikter kommer 
fram och beaktas i samarbetssamtalen. BO anser att socialnämnderna som 
huvudregel skall vara skyldiga att klarlägga barnets inställning. 
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att det i socialtjänstlagen tas in en 
uttrycklig bestämmelse om att hänsyn vid samarbetssamtalen skall tas  till 
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. 
        Enligt artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barn- 
konventionen) skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som 
rör det och skall barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till 
barnets ålder och mognad. 
        I förarbetena till bestämmelserna om samarbetssamtal uttalades att 
samtalen i första hand är att uppfatta som ett instrument för föräldrarna 
att gemensamt och i samråd besluta om vårdnad och umgänge. Det behov 
som barnet kan ha av att tala med någon utomstående får enligt 
förarbetena primärt tillgodoses på något annat sätt (se prop. 1990/91:8 s. 
27 f.). 
        Samarbetssamtal syftar till att föräldrarna skall bli överens i frågor 
om 
vårdnad m.m. Det kan mot den bakgrunden vara mindre lämpligt att den 
som anordnar samarbetssamtal också skall ha en uttrycklig skyldighet att 
utreda barnets inställning. En annan sak är att samarbetssamtal 
naturligtvis ändå till stor del handlar om hur frågor om vårdnad och um- 
gänge bäst skall anordnas i framtiden. Barnet måste därför, om det inte 
är olämpligt, på något stadium komma med i samtalen. Som regel bör 
detta ske när föräldrarna börjat samarbeta och kan föra konkreta 
diskussioner i tvistefrågorna. Av Vårdnadstvistutredningens utvärdering 
framgår att barn i endast begränsad omfattning får möjlighet att komma 
till tals vid samarbetssamtalen. Detta förhållande är inte tillfredsställande. 
Metoder för hur barnet skall informeras och få möjlighet att komma till 
tals bör utvecklas.  
Uppföljning m.m. 
För att samarbetssamtalens effekt på längre sikt skall kunna mätas är det, 
som utredningen framhåller, av vikt att kommunerna dokumenterar i vart 
fall resultatet av samarbetssamtalen. Metoder och rutiner för detta arbete 
behöver utvecklas. 
        Socialstyrelsen har en viktig uppgift när det gäller information, 
metodutveckling, utbildning av personal m.m. Det ter sig naturligt att 
Socialstyrelsen tar ledningen i det arbete som behöver komma till stånd 
för att ytterligare utveckla samarbetssamtalen som ett instrument för att 
uppnå resultat som främjar barnets bästa vid tvister om vårdnad och 
umgänge.  
7.2     Samarbetssamtalen lyfts fram i föräldrabalken 
Regeringens förslag: I föräldrabalken införs en bestämmelse  som 
erinrar om att föräldrar har möjlighet att genom samarbetssamtal få 
hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad m.m. (6 kap. 18 § första 
stycket). Därutöver genomförs ingen lagändring för att öka antalet 
samarbetssamtal. Samtalen görs således inte obligatoriska. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med rege- 
ringens (se betänkandet s. 66 f.) 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist- 
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Domstolsverket 
ifrågasätter om det är nödvändigt att tynga föräldrabalken med en 
bestämmelse som har till enda uppgift att hänvisa till en bestämmelse i en 
annan lag. BO anser att samtalen skall vara obligatoriska och ett par 
remissinstanser   Riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund 
anser att det finns anledning att närmare överväga ett obligatorium. 
Kammarrätten i Göteborg anser att det av lagen bör framgå att sam- 
arbetssamtal är det normala som en första åtgärd för att nå enighet i 
frågor om vårdnad m.m. UFR anser att en förälders skyldighet att delta i 
samarbetssamtal skall kunna förenas med vite. 
        Skälen för regeringens förslag: Den utvärdering av samarbets- 
samtalen som Vårdnadstvistutredningen har gjort talar för att sådana sam- 
tal bör komma till stånd så snart som möjligt när föräldrar inte kan 
komma överens i frågor om vårdnad eller umgänge. Ju tidigare samtalen 
kommer till stånd, desto större är i regel möjligheterna att föräldrarna når 
fram till en överenskommelse. Regelsystemet bör därför vara så utformat 
att det uppmuntrar föräldrar att försöka lösa frågor om barnen genom 
samarbetssamtal, innan en process inleds i domstol. 
        Som utredningen föreslår bör det i föräldrabalken införas en 
bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt social- 
tjänstlagen att genom samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om 
vårdnad m.m. Bestämmelsen bör placeras i den avdelning i 6 kap. som 
handlar om förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m. Härigenom 
betonas samarbetssamtalen på ett ändamålsenligt sätt och markeras att 
samarbetssamtalen bör vara den första åtgärd som vidtas när föräldrarna 
inte kan komma överens. 
        Det kan i detta sammanhang erinras om att 6 kap. 14 § föräldrabalken 
innehåller en erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnden kan 
ge barn och vårdnadshavare och om den hjälp som genom nämndens 
förmedling kan erhållas från andra samhällsorgan. Bestämmelsen 
omfattar enligt förarbetena även samarbetssamtal (se prop. 1981/82:168 
s. 48 och 79). Den är emellertid mera allmänt hållen än den nu före- 
slagna bestämmelsen och omfattar t.ex. den enskildes rätt till bistånd för 
sin försörjning och sin livsföring i övrigt (6 § socialtjänstlagen) och 
utseende av kontaktperson (10 § tredje stycket socialtjänstlagen). Den 
bestämmelsen återfinns i den avdelning i 6 kap. föräldrabalken som har 
rubriken  Vårdnadens utövande  och gör inte den nu föreslagna bestäm- 
melsen om samarbetssamtal överflödig. 
        En fråga som diskuteras av Vårdnadstvistutredningen och av några 
remissinstanser är om samtalen   liksom i Norge   bör göras 
obligatoriska i den meningen att en talan om vårdnad m.m. inte får 
väckas innan samarbetssamtal har ägt rum. Som utredningen anför 
fungerar den nuvarande ordningen, som bygger på frivillighet, väl. Det 
är inte självklart att ett obligatorium skulle leda till någon ökning av 
antalet överenskommelser. Tvärtom kan ett tvångsmoment ibland 
försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade samtal. 
Därtill kommer, som Sveriges Psykologförbund påpekar i sitt remissvar, 
att samtalen sannolikt har liten effekt om motivationen att delta saknas. 
Regeringen anser därför i likhet med utredningen att något obligatorium 
inte bör införas. Utvärderingen av den nu föreslagna reformen och 
erfarenheterna från Norge kan dock ge underlag för en annan bedömning 
senare. Regeringen kommer i så fall att ta upp frågan  på nytt. 
        Vårdnadstvistutredningen tar även upp frågan om samarbetssamtal bör 
vara en förutsättning för att föräldern skall erhålla allmän rättshjälp men 
avvisar en sådan ordning. Under beredningen av utredningens förslag har 
riksdagen fattat beslut om en ny rättshjälpslag som träder i kraft den 1 
december 1997 (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55, 
SFS 1996:1619). De nya reglerna innebär inte att förutsättningarna för 
den bedömning som utredningen gjort har ändrats.  Samtliga 
remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den 
utan invändning. Regeringen gör samma bedömning som utredningen. 
        Som en väg att ytterligare öka användningen av samarbetssamtal har 
det föreslagits att domstolen skall få en skyldighet att under vissa 
förutsättningar förordna om sådana samtal. Det har emellertid inte 
framkommit något som visar att den nuvarande bestämmelsen om 
domstols förordnande utgjort ett hinder mot önskvärda samtal. Problemet 
gäller i stället, som vi tidigare varit inne på, frekvensen av 
samarbetssamtal före domstolsprocessen. 
        Sveriges Advokatsamfund anser att samarbetssamtalen även bör 
omfatta frågan om vem av föräldrarna som skall ha rätt att bo kvar i den 
gemensamma bostaden. 
        Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall komma överens i 
frågor som gäller barnet. Det behov föräldrarna kan ha att tala om sina 
ekonomiska mellanhavanden får därför primärt tillgodoses på något annat 
sätt. Kvarboendefrågan kan ibland vara en huvudsakligen ekonomisk 
fråga och det bör därför inte föreskrivas någon skyldighet att ta upp den i 
samarbetssamtalen. Den har emellertid ofta också ett nära samband med 
frågan om hur vårdnaden om barnet och barnets boende bäst skall 
anordnas. Det torde därför många gånger vara naturligt att man under 
samarbetssamtalen också kommer in på frågan om kvarboende. 
Självfallet finns det inget som hindrar detta. Huruvida frågan skall tas 
upp torde bero på dess koppling i det enskilda fallet till de frågor rörande 
vårdnad, umgänge och barnets boende som är tvistiga.  
8       Barnets bästa 
Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att 
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla 
frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge. 
Nuvarande bestämmelser om vad som skall beaktas vid be- 
dömningen av frågor om vårdnad m.m. samordnas. (6 kap. 2 a och 
2 b §§ föräldrabalken) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med 
regeringens (se betänkandet s. 74 f.). 
        Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser 
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. 
        Skälen för regeringens förslag: Principen om barnets bästa är väl 
förankrad i svensk rätt. Den är även central i FN:s konvention om 
barnets rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3 
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör 
barn. 
        Att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet anges i 
flera bestämmelser i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad och umgänge. 
Någon övergripande regel om barnets bästa finns däremot inte. 
Vårdnadstvistutredningen anser att principen om barnets bästa bör 
betonas ytterligare genom att det redan i inledningen till 6 kap. för- 
äldrabalken föreskrivs att barnets bästa skall vara avgörande för alla 
rättens ställningstaganden enligt 6 kap. Regeringen har i huvudsak 
samma uppfattning. I enlighet med vad bl.a. Kammarrätten i Göteborg 
uttalar bör bestämmelsen emellertid ges en mer generell utformning och 
inte endast avse domstols avgöranden.  Bestämmelsen bör omfatta även 
socialnämndens prövning av avtal om vårdnad m.m. (se avsnitt 15 
angående sådana avtal och socialnämndens godkännande av dem). 
        Även i övrigt föredrar regeringen en delvis annorlunda teknik än den 
som utredningen föreslagit. Enligt utredningens förslag skulle den 
grundläggande bestämmelsen om barnets bästa fungera som en integrerad 
del av de mer detaljerade bestämmelserna. Till följd därav föreslår 
utredningen att bedömningsgrunden  efter vad som är bäst för barnet 
slopas i de enskilda bestämmelser där uttrycket förekommer. De 
bestämmelser som innehåller delvis andra bedömningsgrunder   se 
exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§   skulle däremot inte ändras. En sådan 
teknik skapar enligt regeringens mening onödiga svårigheter vid 
tillämpningen. En fråga som uppkommer är hur den grundläggande 
bestämmelsen skall påverka tillämpningen av de bestämmelser i kapitlet 
som innehåller andra bedömningsgrunder. Den grundläggande bestäm- 
melsen skall ju gälla vid sidan av de särskilda bestämmelserna. Regel- 
systemet blir också mer svåröverskådligt när rekvisitet  vad som är bäst 
för barnet  skall tillämpas, om rekvisitet står på en annan plats i lagen än 
i den särskilda bestämmelsen. Bättre synes vara att behålla alla de 
särskilda bestämmelserna vid sidan av en inledande allmänt hållen regel 
en portalparagraf   om barnets bästa. Bestämmelsen kommer då att 
utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera att 
barnets bästa alltid skall finnas med som en bas för bedömningen. 
        Vad gäller bestämmelsens närmare utformning och innebörd hänvisas 
till författningskommentaren. 
        Lagrådet har påpekat att den valda lagstiftningstekniken kan kräva att 
följdändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i detta 
lagstiftningsärende (7 § tredje stycket, 9 § andra stycket och 10 a § fjärde 
stycket). Regeringen instämmer i att de angivna bestämmelserna bör ses 
över. De bör dock inte ändras utan en beredning i vanlig ordning och 
därför inte i detta skede av lagstiftningsprocessen. Frågan kan lämpligen 
tas upp i samband med den språkliga och redaktionella översyn av 6 kap. 
föräldrabalken som Justitiedepartementet har för avsikt att göra. 
        I nuvarande 6 kap. 6 a § föräldrabalken slås fast att frågan om barnets 
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en 
särskilt framträdande plats vid domstolens prövning av vad som är bäst 
för barnet. Den bestämmelsen kompletteras och förtydligas av bestäm- 
melsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken som anger att 
domstolen vid bedömningen av frågor om umgänge skall beakta risken 
för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen 
bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Som utredningen föreslår bör 
dessa bestämmelser inarbetas i den föreslagna paragrafen. 
        Vad beträffar de sedan den 1 januari 1996 gällande bestämmelserna att 
domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad och umgänge skall ta 
hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 
kap. 10 d § och 15 § fjärde stycket föräldrabalken) är frågan om de 
såsom föreslagits i lagrådsremissen   bör inarbetas i den föreslagna nya 
paragrafen eller om de, såsom Lagrådet har förslagit, bör ges en 
fristående placering. 
        Som Lagrådet påpekat kan barnets vilja ibland böra ges en betydelse 
som är fristående från bedömningen av vad som är bäst för barnet. I 
enlighet med Lagrådets förslag bör bestämmelsen därför tas in i en egen 
paragraf närmast efter den inledande bestämmelsen om barnets bästa. 
        De sålunda föreslagna allmänna bestämmelserna bör gälla vid all 
bedömning av frågor om vårdnad, boende (se avsnitt 11) och umgänge. 
        En fråga som tas upp av ett flertal remissinstanser, bl.a. Barn- 
ombudsmannen, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället och Umgänges- 
rättsFöräldrarnas Riksförening är vad som avses med barnets bästa. 
Denna fråga har, som närmare anges i betänkandet, utvecklats i olika 
sammanhang. I föräldrabalken framhålls, som framgått, vissa omstän- 
digheter som skall beaktas vid bedömningen. Också den uppräkning av 
barnets grundläggande rättigheter som görs i 6 kap. 1 § föräldrabalken 
kan vara till hjälp när det gäller att bestämma vad som är barnets bästa. 
Att i lagtexten  mera utförligt och precist ange vad som skall anses vara 
bäst för barnet låter sig knappast göra utan risk för att nödvändig 
flexibilitet i enskilda fall går förlorad. I författningskommentaren går 
dock regeringen något närmare in på frågan om begreppets innebörd. 
        Några remissinstanser, bl.a. Riksorganisationen för kvinnojourer i 
Sverige, tar upp frågan om hur misstankar om övergrepp mot barnet, 
t.ex. misshandel eller sexuella förgripelser, och risken för att barnet 
annars far illa skall beaktas. Ett par remissinstanser hävdar att brott ofta 
måste bevisas för att ett barn skall få skydd mot en förälder som utsätter 
barnet för övergrepp. 
        I förarbetena till de lagändringar som vidtogs år 1991 (prop. 
1990/91:8, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53) och år 1993 (prop. 
1992/93:139, bet. 1992/93:LU22, rskr. 1992/93:259) betonades vikten 
av att umgängesbeslut inte fattas efter schabloner utan grundas på 
omständigheterna i det enskilda fallet. Den omständigheten att föräldra- 
balken utgår från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda 
sina föräldrar även om dessa bor isär innebär givetvis inte att det alltid är 
bäst för barnet att ett umgänge med den förälder som barnet inte bor 
tillsammans med kommer till stånd. Det är barnets bästa och inte 
förälderns intresse som skall vara avgörande. Detta synsätt ligger också 
till grund för den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket 
andra meningen föräldrabalken, som infördes i syfte att klarlägga vikten 
av en individualiserad bedömning. Bestämmelsen talar om att risken för 
att barnet far illa skall beaktas. Det behöver alltså inte   vilket också 
framhölls när bestämmelsen infördes   vara ställt utom allt tvivel att 
förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för 
att förhållandet skall få inverka på beslutet. Det räcker med att det 
föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för 
att barnet kommer att fara illa (prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37). 
        Mot bakgrund av det anförda finns inte något behov av någon 
lagändring. 
        En remissinstans tar upp frågan om en bestämd åldersgräns för när 
barnets vilja skall beaktas. Denna fråga har nyligen diskuterats i 
förarbetena till bestämmelserna om barns rätt att komma till tals (prop. 
1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35). Som då anfördes är 
det inte lämpligt att i lagen ange en viss åldersgräns.  
9       Gemensam vårdnad 
9.1     Gemensam vårdnad mot en förälders vilja 
Regeringens förslag: Domstolen skall kunna vägra att upplösa den 
gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot en 
förälders vilja. En förutsättning för ett sådant förordnande är att 
gemensam vårdnad är bäst för barnet. (6 kap. 5 § föräldrabalken) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering- 
ens. Enligt utredningens förslag skall dock domstolens skyldighet att i 
dom på äktenskapsskillnad erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam 
upphöra att gälla (se betänkandet s. 80 f.). 
        Pappagruppens förslag: Det bör endast finnas gemensam vårdnad 
som juridiskt vårdnadsbegrepp (se promemorian s. 12 och 113 f.). 
        Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist- 
utredningens förslag om ökade möjligheter till gemensam vårdnad eller 
lämnar det utan invändning. Förslaget avstyrks av bl.a. Sundsvalls tings- 
rätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riks- 
organisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Bortrövade Barns 
Förening och Länsstyrelsen i Västernorrlands län.  Rädda Barnens riks- 
förbund ställer sig tveksamt till förslaget. De remissinstanser som yttrat 
sig över Pappagruppens förslag avstyrker det. Vårdnadstvistutredningens 
förslag angående erinran om den gemensamma vårdnaden tillstyrks eller 
lämnas utan invändning av flertalet remissinstanser. 
        Skälen för regeringens förslag: Barn har behov av nära och goda 
relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. Föräldra- 
balkens regler om vårdnad och umgänge bygger på den uppfattningen. 
För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets 
förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer 
också till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989 
(barnkonventionen). Där sägs i artikel 18 bl.a. att konventionsstaterna 
skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda 
föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveck- 
ling. 
        Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett 
mot en starkare betoning på barnets intresse, och möjligheterna till 
gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Syftet med bestämmelserna 
om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden 
mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan 
många gånger bidra till detta. 
        Det har emellertid även framförts invändningar mot användningen av 
gemensam vårdnad. Det gäller i de fall där föräldrarna inte bor 
tillsammans. Det har bl.a. sagts att gemensam vårdnad ger fäderna makt, 
rättigheter och möjligheter utan att samtidigt ålägga dem ett ansvar för 
den dagliga omsorgen om barnet. I det alldeles övervägande antalet fall 
bor barnen hos mödrarna, som därmed också har ansvaret för den 
dagliga omsorgen. 
        På det hela taget torde det emellertid råda en stor enighet om att 
gemensam vårdnad i de flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad. I 
likhet med många remissinstanser anser regeringen därför att det nu finns 
anledning att gå vidare på den inslagna vägen och ytterligare öka 
möjligheterna till gemensam vårdnad. Det är emellertid viktigt att komma 
ihåg att man inte kan förlita sig blint på en viss modell. För de flesta barn 
är det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och sin far och 
att slippa konflikter mellan föräldrarna. 
        Det kan inte komma i fråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam 
vårdnad. Det finns fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare. 
Så kan vara fallet om föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet 
eller den andra föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan 
föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i 
frågor som rör barnet. Ofta är det då bäst för barnet att en av föräldrarna 
är ensam vårdnadshavare. 
        Målet bör vara att föräldrar har gemensam vårdnad i samtliga fall då 
den vårdnadsformen är bäst för barnet. 
        Som reglerna i dag är utformade kommer den gemensamma vårdnaden 
alltid att upplösas om någon av föräldrarna begär det och motsätter sig 
fortsatt gemensam vårdnad. Och ensam vårdnad kan aldrig ändras till 
gemensam vårdnad på talan av en förälder, om den andra motsätter sig 
det. 
        Vårdnadstvistutredningen föreslår att bestämmelserna i 6 kap. 5 och 
6 §§ föräldrabalken ersätts av en ny bestämmelse som anger att det är 
domstolen som beslutar om vårdnaden. Bestämmelsen skall  utformas så 
att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om en av 
föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning för ett sådant 
förordnande mot en förälders vilja är enligt förslaget att gemensam vård- 
nad är bäst för barnet. 
        Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget. Många är 
emellertid 
tveksamma eller negativa. 
        Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet tar i sitt remiss- 
svar upp risken för att den föreslagna regleringen kommer att leda till att 
modern, om föräldrarna är ogifta vid barnets födelse, inte vågar 
medverka till att faderskapet blir fastställt. Några remissinstanser, bl.a. 
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, pekar på risken för att föräldrar med 
gemensam vårdnad inte förmår samarbeta i frågor som rör barnet. 
Andra, bl.a. ROKS, tar upp situationen för misshandlade kvinnor och 
deras barn. ROKS anför att en öppning för gemensam vårdnad mot en 
förälders vilja innebär ett stort hot mot misshandlade kvinnor och att 
föräldrar som kämpar för att skydda sina barn ställs inför en än mer 
hopplös situation än i dag. Riksförbundet Mot Sexuella Övergrepp på 
barn befarar att den reglering som föreslagits kommer att utnyttjas av 
pedofiler och kvinnomisshandlare till att ytterligare öka deras makt över 
offren. 
        Barnets intresse av att få vetskap om sina föräldrar är naturligtvis av 
mycket stor betydelse. Regeringen delar emellertid inte farhågorna för att 
mödrar i ökad omfattning skulle vägra att medverka till att faderskapet 
blir fastställt. De allra flesta mödrar är eller blir genom socialnämndens 
försorg väl medvetna om vikten av att barnet har kunskap om sitt 
ursprung och kontakt med sin far. Man bör alltså kunna räkna med att 
modern av hänsyn till barnet normalt inte förtiger faderskapet. En ökad 
möjlighet till gemensam vårdnad kan emellertid komma att ställa högre 
krav på socialnämnderna i faderskapsärenden. 
        Som tidigare påpekats är det inte alltid till barnets bästa med gemensam 
 
vårdnad. De farhågor som framförts måste tas på allvar och en 
lagändring får inte medföra att det mer eller mindre schablonmässigt 
beslutas om gemensam vårdnad även mot den ena förälderns önskemål. 
Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför vägande skäl för sin 
ståndpunkt, är det ofta lämpligast att inte gå emot den personens vilja. 
Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel  eller 
trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälderns 
sida, kan det vara bäst för barnet att den ena föräldern får ensam 
vårdnad. Det skall betonas att avgörandet alltid skall ske utifrån vad som 
är bäst för barnet. 
        Som Vårdnadstvistutredningen framhåller är det emellertid inte 
självklart att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för 
barnet bara för att en förälder begär att få ensam vårdnad. Inte heller är 
det givet att gemensam vårdnad är en dålig lösning för barnet bara för att 
en förälder motsätter sig den vårdnadsformen. Dessa förhållanden talar 
för att bestämmelserna om gemensam vårdnad ändras och görs mera 
flexibla. Att en sådan ordning ställer stora krav på den som fattar beslutet 
 är givet, men det bör inte hindra reformen. 
        Den av utredningen föreslagna regleringen markerar att det är det 
enskilda barnets bästa som skall tillgodoses när föräldrarna tvistar om 
vårdnaden. Vidare markeras den betydelse som från allmän synpunkt 
tillmäts ett gemensamt föräldraansvar. Förslaget ligger helt i linje med 
vad regeringen uttalat om behovet av flexibilitet i regelsystemet. 
Regeringen ställer sig därför bakom förslaget. 
        Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad, saknas som 
utredningen anför förutsättningar för denna vårdnadsform. Härmed är 
inte sagt att gemensam vårdnad alltid skulle vara utesluten för att ingen 
av föräldrarna från början är intresserad av en sådan ordning. Genom 
samarbetssamtal torde föräldrarna ofta kunna närma sig varandra och 
förstå att gemensam vårdnad kan vara värd att pröva i barnets intresse. 
        Bestämmelserna bör utformas något annorlunda än utredningen 
föreslagit. Till detta återkommer vi i författningskommentaren. Som 
redan betonats måste möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en 
förälders vilja användas med stor försiktighet och lyhördhet. Många 
gånger kommer avgörandet i vårdnadsfrågan att bli detsamma som med  i 
dag gällande regler, men domstolen får en något större handlingsfrihet än 
för närvarande för att barnets bästa skall kunna tillgodoses. 
        I författningskommentaren behandlas den praktiska tillämpningen 
närmare. 
        Gemensam vårdnad bygger i dag på utgångspunkten att föräldrarna 
skall kunna enas i frågor som rör barnet. De föreslagna ändringarna gör 
det nödvändigt att modifiera den utgångspunkten något. I avsnitten 11 
och 12.2 föreslår regeringen sålunda att domstolen skall kunna besluta 
om vem barnet skall bo tillsammans med och om umgänge även när 
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Beslutar domstolen om 
gemensam vårdnad mot en förälders vilja, kan ett beslut om boende eller 
umgänge bli aktuellt. Mot en sådan ordning kan riktas invändningen att 
föräldrarna kommer att tvista om boende och umgänge i stället för om 
vårdnaden. En sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Många gånger 
torde det emellertid vara lättare för en förälder att acceptera att barnet 
bor hos den andra föräldern än att vårdnaden ges åt den andra föräldern 
ensam. 
        Även i övriga frågor som rör barnet skall föräldrar som har gemensam 
vårdnad normalt besluta gemensamt. Vårdnadstvistutredningen diskuterar 
möjligheten att ge domstol möjlighet att besluta om en uppdelning av 
vårdnadshavarnas uppgifter mellan föräldrarna. Utredningen avvisar dock 
en sådan lösning, bl.a. eftersom den inte skulle stå i samklang med 
önskemålet att föräldrar så långt som möjligt skall komma överens i 
frågor om barnet. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser 
instämmer i den bedömningen. Regeringen är av samma mening. 
        En remissinstans anser att den nya regleringen beträffande gemensam 
vårdnad skall omfatta inte endast föräldrar som tvistar om vårdnaden utan 
även särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 10 b § föräldrabalken). 
        Som tidigare anförts är syftet med den gemensamma vårdnaden fram- 
för allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. 
Den gemensamma vårdnaden markerar också den betydelse som från 
allmän synpunkt bör tillmätas ett gemensamt föräldraansvar. Det är mot 
den bakgrunden mindre motiverat att utvidga möjligheterna till gemen- 
sam vårdnad i de fall vårdnaden anförtrotts åt två särskilt förordnade 
vårdnadshavare. Den möjlighet som i dag finns för en domstol att låta 
den gemensamma vårdnaden bestå trots att en eller båda föräldrarna helst 
vill ha ensam vårdnad gäller endast barnets föräldrar. Även i övrigt gäller 
delvis olika regler för föräldrar och särskilda vårdnadshavare. Så är t.ex. 
en särskild vårdnadshavare inte underhållsskyldig gentemot barnet. Enligt 
regeringens mening finns det inte tillräckliga skäl att utvidga den 
föreslagna regleringen till att omfatta också särskilt förordnade 
vårdnadshavare.  
Erinran om att vårdnaden alltjämt är gemensam 
I de fall barnet även efter en dom på äktenskapsskillnad skall stå under 
båda föräldrarnas vårdnad, skall domstolen i domen erinra om att 
vårdnaden alltjämt är gemensam (6 kap. 3 § andra stycket föräldra- 
balken). 
        Sedan bestämmelsen infördes år 1983 har utvecklingen gått mot att den 
gemensamma vårdnaden i allt större omfattning består efter föräldrarnas 
skilsmässa. Detta talar enligt Vårdnadstvistutredningen för att det inte 
längre finns skäl för att domstolen skall erinra om att den gemensamma 
vårdnaden består. Regeringen instämmer inte i den bedömningen. 
Visserligen är risken förmodligen mycket liten att föräldrarna efter 
skilsmässan inte har klart för sig att de har gemensam vårdnad. Men 
risken kan ytterligare minskas genom domstolens erinran. Regeringen 
delar inte Vårdnadstvistutredningens oro över att detta skulle kunna ge 
sken av att gemensam vårdnad är ett undantag och inte en huvudregel. 
        Med tanke på den betydelse som vårdnadsfrågan har anser regeringen 
att övervägande skäl talar för att domstolen alltjämt skall vara skyldig att 
i domen erinra om att den gemensamma vårdnaden består.  
9.2     Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar 
Regeringens bedömning: Frågan om automatisk gemensam vård- 
nad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare. 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Någon regel om automatisk 
gemensam vårdnad bör inte införas (se betänkandet s. 76 f.). 
        Pappagruppens förslag: Enskild vårdnad bör avskaffas så att 
gemensam vårdnad gäller från det att faderskapet fastställts. 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads- 
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Flera 
remissinstanser anser dock   i likhet med Pappagruppen   att en 
bestämmelse om automatisk gemensam vårdnad bör införas för ogifta 
föräldrar. Till dem hör Eksjö tingsrätt, Svenska kommunförbundet och 
Föreningen Söndagsbarn i Stockholm.  Kammarrätten i Göteborg och 
Socialstyrelsen anser att det finns anledning att närmare undersöka 
möjligheterna att införa en sådan bestämmelse. Ett par remissinstanser, 
bl.a. Barnombudsmannen, förordar att en bestämmelse om automatisk 
gemensam vårdnad införs för ogifta sammanboende föräldrar. 
        Skälen för regeringens bedömning: Även när det gäller ogifta 
föräldrar är ett gemensamt rättsligt ansvar för barnet den naturliga 
utgångspunkten. 
        Med en ordning där alla föräldrar automatiskt har gemensam vårdnad 
om sina barn skulle barnets behov av båda föräldrarna och föräldrarnas 
gemensamma ansvar för sitt barn markeras tydligare än i dag. Att ogifta 
föräldrars gemensamma ansvar för sitt barn betonas är av vikt mot 
bakgrund av att den allmänna bilden av barns familjesituation i Sverige 
har förändrats avsevärt. De flesta föräldrar (54 procent) är i dag ogifta 
vid barnets födelse och separationsfrekvensen är ungefär tre gånger högre 
bland ogifta sammanboende föräldrar än bland gifta föräldrar. 
        Det finns mot den bakgrunden goda skäl att överväga om det är möjligt 
att göra automatisk gemensam vårdnad till huvudprincip även för ogifta 
föräldrar och hur en sådan reglering i så fall skulle kunna utformas. Som 
framgår av Vårdnadstvistutredningens betänkande kräver detta emellertid 
en noggrann analys. Frågan kommer att beredas vidare i 
Justitiedepartementet.  
10      Utövande av vårdnaden 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon uttrycklig 
bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor till- 
sammans med får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga 
omsorgen om barnet. 
        Någon lagändring behövs inte för att klargöra att vårdnadshavarna 
vid gemensam vårdnad skall besluta gemensamt. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Bor barnet tillsammans med 
endast en av vårdnadshavarna får denne ensam besluta i frågor som gäller 
den dagliga omsorgen om barnet. En förtydligande bestämmelse om detta 
införs i 6 kap. föräldrabalken (se betänkandet s. 85 f.). 
        Pappagruppen: Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare stärkas så 
att beslut som allvarligt inverkar på barnets nära och vardagliga kontakt 
med båda föräldrarna måste tas i uttryckligt samförstånd av båda 
föräldrarna (se promemorian s. 12 och 114). 
        Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser 
tillstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag eller lämnar det utan in- 
vändning. Några remissinstanser tar upp frågan vad som är att hänföra 
till den dagliga omsorgen. Till dem hör Socialstyrelsen och Kristianstads 
kommun. Socialstyrelsen delar inte Vårdnadstvistutredningens upp- 
fattning om vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen. Sundsvalls 
tingsrätt anser att beslutanderätten för den förälder som barnet bor hos 
bör vidgas, om domstolarna ges möjlighet att förordna om gemensam 
vårdnad mot en förälders vilja. Föreningen Ensamstående Mammors 
Rättigheter I Samhället framför liknande synpunkter. De remissinstanser 
som yttrat sig över Pappagruppens förslag avstyrker det. 
        Bakgrund: Att ha vårdnaden om ett barn betyder att ha det rättsliga 
ansvaret för barnets person. Barnets vårdnadshavare har rätt och skyl- 
dighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. 
Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och 
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål 
(6 kap. 11 § föräldrabalken). 
        Har barnet två vårdnadshavare skall dessa utöva sina rättigheter och 
skyldigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 § föräldrabalken). 
Det krävs alltså normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. 
Bestämmanderätten utövas av den ene vårdnadshavaren ensam när den 
andre till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta 
del i beslut rörande vårdnaden och beslutet inte kan skjutas upp utan o- 
lägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid får 
dock inte fattas av den ene vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa 
uppenbarligen kräver det. 
        Bestämmelserna i 6 kap. 13 § föräldrabalken skall inte tolkas så att 
båda föräldrarna, om ingen är direkt förhindrad, skulle behöva delta i 
alla de vardagliga avgöranden som måste träffas när det gäller vårdnaden 
om barnet. Det ligger i sakens natur att bestämmanderätten utövas av än 
den ene och än den andre föräldern, beroende på vilken av dem som för 
tillfället är till hands eller på hur föräldrarna har organiserat utövandet av 
vårdnaden. 
        Om föräldrarna inte sammanbor måste med nödvändighet den förälder 
som har barnet hos sig träffa de flesta vardagliga besluten. Det kan gälla 
frågor om barnets mat och kläder, sovtider m.m. Man kan utgå från att 
föräldrarna i dessa fall vanligtvis är överens om hur vårdnaden i stort 
skall utövas och vem som skall fatta de nödvändiga besluten. 
        Skälen för regeringens bedömning: Vid gemensam vårdnad är 
huvudregeln att föräldrarna skall utöva sina rättigheter och skyldigheter 
tillsammans. Pappagruppens förslag föranleder därför inte något 
regeringens förslag. 
        För att gemensam vårdnad skall fungera i de fall vårdnadshavarna inte 
bor tillsammans är det nödvändigt att den vårdnadshavare som barnet bor 
tillsammans med kan besluta ensam i frågor som gäller den dagliga 
omsorgen om barnet. Som redan påpekats utövas bestämmanderätten i 
sådana frågor av än den ene och än den andre föräldern även om det inte 
framgår av någon direkt lagregel. Syftet med den bestämmelse som 
Vårdnadstvistutredningen föreslår är också att förtydliga och klargöra 
gällande rätt. För att en sådan regel skall införas bör krävas att det finns 
ett reellt behov av en uttrycklig lagreglering och att regleringen kan göras 
så klar och tydlig att den löser de gränsdragningsproblem som kan 
finnas. 
        Om föräldrarna inte sammanbor måste den som har barnet hos sig till 
stor del ensam fatta de vardagliga besluten i fråga om vårdnaden. Det har 
inte framkommit att dessa fall i praktiken skulle vålla några sådana 
konflikter mellan föräldrarna att det funnits behov av en lagregel. Genom 
de nu föreslagna reglerna ändras inte förhållandena i sådan mån att någon 
uttrycklig lagreglering av dessa vardagssituationer framstår  som 
nödvändig. 
        Som några remissinstanser påpekar är det inte helt lätt att i alla lägen 
 
avgöra vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen. Detta gäller 
t.ex. frågor som rör hur barnet skall tillbringa sin fritid och sina ferier, 
vilket belyses av Socialstyrelsens remisssvar. Socialstyrelsen anser att 
beslut huruvida barnet skall tillåtas utöva en farofylld fritidsaktivitet eller 
delta i en längre ferievistelse inte är att hänföra till den dagliga 
omsorgen. För dessa fall lämnar den av utredningen föreslagna lagregeln 
emellertid inte någon ledning. 
        Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör Vårdnadstvistutred- 
ningens förslag inte genomföras. Inte heller bör det komma i fråga att i 
lagen försöka precisera vad som hör till den dagliga omsorgen. En sådan 
bestämmelse torde lika ofta komma att skapa eller förstärka tvister som 
lösa dem. 
        Det kommande arbetet angående gemensam vårdnad för ogifta 
föräldrar (se avsnitt 9.2) kan ge anledning för regeringen att på nytt ta 
upp de frågor som nu har behandlats. I det sammanhanget kan det också 
finnas anledning att överväga om beslutanderätten för den förälder som 
barnet bor hos bör vidgas.  
11      Barnets boende 
Regeringens förslag: Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet 
skall domstolen kunna besluta om  barnets boende. (6 kap. 14 a § 
föräldrabalken) 
        Vad domstolen bestämt om barnets boende skall kunna verkställas 
enligt bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken. 
        Samarbetssamtal skall kunna avse även frågor om barnets boende. 
(6 kap. 18 § föräldrabalken och 12 a § socialtjänstlagen) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med reger- 
ingens (se betänkandet s. 88 f. och 128). 
        Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna  tillstyrker 
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. 
        Skälen för regeringens förslag: Vid de intervjuer Vårdnads- 
tvistutredningen genomfört, vid utredningens hearing och i andra 
sammanhang har stor samstämmighet rått om att det borde vara möjligt 
för föräldrar att få frågan om barnets boende prövad av domstol inom 
ramen för den gemensamma vårdnaden. 
        En sådan ordning skulle bereda vägen för en ökad användning av 
gemensam vårdnad. Den av regeringen föreslagna utvidgningen av möj- 
ligheterna för domstol att vägra att upplösa resp. förordna om gemensam 
vårdnad (se avsnitt 9.1) skapar dessutom i praktiken ett behov av en 
möjlighet till tvistlösning för vissa frågor som inryms i vårdnaden. En 
grundläggande sådan fråga som kan leda till konflikter mellan föräldrarna 
är var barnet skall bo. 
        Ett klart övervägande antal av remissinstanserna biträder Vårdnads- 
tvistutredningens förslag i denna del. Också regeringen delar utred- 
ningens uppfattning att domstolen bör kunna besluta om vem barnet skall 
bo tillsammans med i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om 
barnet. Domstolens dom bör kunna innebära att barnet skall bo hos en av 
föräldrarna eller att barnet skall bo växelvis hos var och en av dem. 
        Avgörande för domstolens bedömning bör vara barnets bästa. För att 
kunna göra en bedömning av vad som är till barnets bästa måste 
domstolen i regel införskaffa utredning i någon form. Vad som är 
nödvändigt i fråga om utredning får avgöras från fall till fall. Givetvis 
behöver utredningen så gott som alltid vara mer omsorgsfull om 
föräldrarna är oense i boendefrågan än om de är ense. I domstolens 
officialprövningsplikt bör visserligen ligga att domstolen även vid enighet 
skall fatta sitt beslut efter vad som är bäst för barnet. När föräldrarna är 
överens har domstolen dock normalt inte anledning att ifrågasätta 
överenskommelsen. 
        Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör ett domstolsavgörande om 
vem barnet skall bo tillsammans med kunna verkställas enligt de be- 
stämmelser som finns i 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av 
domar och beslut. Som anfördes när möjligheten till interimistiska beslut 
om boende infördes ligger det dock något motsägelsefullt i att tvångsvis 
genomföra ett beslut om boende under det att den gemensamma 
vårdnaden består. Om föräldrarna inte rättar sig efter domstolens 
avgörande, kan detta vara ett tecken på att en prövning av boende- eller 
vårdnadsfrågan behövs. Begärd verkställighet kan då i vissa fall vägras 
enligt 21 kap. 6 § föräldrabalken. 
        Länsrätten i Malmöhus län anser att begreppet boende är oklart. Detta 
kan som länsrätten ser det i vissa fall medföra svårigheter vid verk- 
ställighet av en dom eller ett avtal om boende. Som exempel nämner 
länsrätten att ett barn som enligt en dom skall bo tillsammans med sin far 
tillfälligt vistas hos sin mor när fadern ansöker om verkställighet 
avseende boendet. Även tjänstemän vid familjerättssektionerna i 
Stockholms söderkommuner tar i sitt remissvar upp frågan vad som 
ligger i begreppet boende och om därmed syftas på folkbokföringen, 
nattvilan eller den aktuella vistelsen. 
        Med boende bör i detta sammanhang avses barnets faktiska bosättning. 
Rent allmänt kan barnet anses bosatt där det normalt bor. Att barnet är 
tillfälligt borta med anledning av t.ex. ferier ändrar således inte boendet. 
        Som länsrätten påpekar kan i vissa fall fråga uppkomma om var 
gränsen går mellan tillfällig vistelse och boende. Det kan visserligen inte 
uteslutas att gränsdragningen i en del fall kan komma att vålla svårigheter 
i tillämpningen. Problemen är emellertid inte så stora att det finns 
anledning att lagreglera frågan. 
        En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är om den nu 
föreslagna ordningen kommer att medföra att föräldrarna i fortsättningen 
kommer att tvista om barnets boende i stället för om vårdnaden. En 
sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Som tidigare anförts torde det 
emellertid många gånger vara lättare för en förälder att acceptera att 
barnet bor hos den andra föräldern än att den föräldern får ensam 
vårdnad. 
        Samarbetssamtal bör, som Vårdnadstvistutredningen föreslår, kunna 
avse även frågan om barnets boende.  
Barnets folkbokföring 
En fråga som diskuteras i några remissvar är hur domstolens beslut om 
barnets boende skall påverka barnets folkbokföring. Riksskatteverket 
önskar ett klargörande av att det inte finns något formellt samband mellan 
domstols förordnande om barnets boende och barnets rätta 
folkbokföringsort. Riksförbundet för Familjers Rättigheter anser att ett 
barn bör kunna folkbokföras hos båda föräldrarna. Föreningen Mull- 
vadarna Malmö/Lund anser att folkbokföring hos båda föräldrarna bör 
utredas. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söder- 
kommuner pekar på att barnets folkbokföring ofta är avgörande för rätten 
att uppbära sociala förmåner och på de problem som kan uppkomma om 
folkbokföringsmyndigheterna inte godtar domstolens beslut eller 
föräldrarnas avtal om barnets boende. 
        Folkbokföringslagen (1991:481) innehåller inte några särskilda be- 
stämmelser som tar sikte på bedömningen av barns bosättning. 
Folkbokföringsreglerna innebär i korthet följande. En person skall 
folkbokföras på den fastighet och i den församling där han eller hon är att 
anse som bosatt (6 § folkbokföringslagen). En person anses vara bosatt 
på den fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar sin dygnsvila 
eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt 
tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler 
än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon 
sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter 
får anses ha sitt egentliga hemvist. En person skall anses regelmässigt 
tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han eller hon under sin 
normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i 
samma omfattning men med en annan förläggning i tiden (7 § 
folkbokföringslagen). 
        Folkbokföringsbestämmelserna utgår från att bosättningen skall be- 
dömas på grundval av faktiska omständigheter. Exempelvis folkbokförs 
ett barn hos den förälder som barnet faktiskt bor tillsammans med, även 
om den andra föräldern är ensam vårdnadshavare. Ett beslut om boende 
(eller ett av socialnämnden godkänt avtal, se avsnitt 15) får därför inte 
någon avgörande betydelse vid beslut om barnets folkbokföring. Däremot 
är domstolens avgörande naturligtvis en omständighet som vägs in i 
bedömningen (jfr RÅ 1997 ref. 8 om betydelsen av vårdnadshavarnas 
uppfattning eller önskemål). 
        Frågan om barns folkbokföring har varit föremål för en viss debatt och 
en del kritiska röster har höjts. Med något undantag riktar sig kritiken 
inte mot folkbokföringsbestämmelserna som sådana. Det som har väckt 
debatt är i stället främst den praktiska tillämpningen. Kritik har sålunda 
riktats mot att skattemyndigheterna i vissa fall ansett att barnet alltjämt 
skall vara folkbokfört på den fastighet där familjen bodde innan 
föräldrarna separerade, trots att barnet till övervägande del vistas hos den 
förälder som flyttat därifrån. En remissinstans, Tjänstemän vid 
familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner, tar upp just den 
frågan i sitt remissvar. I remissvaret pekar tjänstemännen på att det 
inträffat att föräldrarnas överenskommelse om var barnet skall bo i 
sådana fall inte godtagits av skattemyndigheten. 
        Skattemyndigheten kan alltså efter utredning av de faktiska för- 
hållandena bedöma att ett barn är bosatt på en annan plats än där det 
enligt domstolens beslut eller föräldrarnas avtal skall bo. Detta kan av 
föräldrarna uppfattas som inkonsekvent. Avgörandet i folkbokförings- 
frågan kan även medföra att de förutsättningar som utgjort grunden för 
föräldrarnas överenskommelse ändras. 
        Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan vem 
av föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära det 
särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om barnet 
har rätt till underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan om och 
var barnet skall få daghemsplats. 
        Någon avgörande betydelse kan dock inte tillmätas en dom eller ett 
avtal om barnets boende när  bosättningsfrågan skall bedömas i andra 
sammanhang. En sådan ordning är nödvändig bl.a. för att förhindra miss- 
bruk av olika stödsystem. Föräldrarna skulle annars efter en separation 
kunna göra en ekonomisk vinst genom att avtala exempelvis att barnet 
skall bo hos den förälder som har den högsta inkomsten och uppbära 
underhållsstöd i förhållande till den andra föräldern. Om barnet i 
verkligheten bor hos den andra föräldern, blir återbetalningsskyldigheten 
då mindre än den rätteligen skall vara. En annan sak är att det givetvis är 
viktigt att reglerna inte är så konstruerade eller tillämpas så att de hindrar 
eller försvårar att barnets boende ordnas på det sätt som är bäst för 
barnet. 
        Regeringen kan inte finna att det i ärendet har påvisats något 
tillräckligt 
stort behov av författningsändringar i fråga om barnets folkbokföring. 
Rättstillämpningen synes också ha utvecklats mot att större vikt läggs vid 
hos vilken förälder barnet till övervägande delen vistas hos. Med hänsyn 
till frågans vikt finns det emellertid anledning för regeringen att noga 
följa utvecklingen på området. 
        Andra frågor som tilldragit sig uppmärksamhet gäller rätten att anmäla 
flyttning och rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbokföring. 
        Det ankommer på ett barns vårdnadshavare att anmäla flyttning till 
skattemyndigheten (30 § folkbokföringslagen och 6 kap. 11 § föräldra- 
balken). Har föräldrarna gemensam vårdnad, skall de i princip göra 
flyttningsanmälan gemensamt (6 kap. 13 § föräldrabalken). Vidare kan 
ett beslut om barnets folkbokföring överklagas endast av vårdnads- 
havarna gemensamt (se RÅ 1996 ref. 74). Riksskatteverket påpekar att 
detta förhållande kan medföra olägenheter, om domstol beslutar om 
gemensam vårdnad mot en förälders vilja. En förälder kan då hamna i 
det läget att han eller hon varken kan överklaga ett beslut om barnets 
folkbokföring eller få till stånd en ändring av vårdnaden. 
        Att vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad utövar sina rättigheter och 
skyldigheter gemensamt kan givetvis innebära många slags problem i de 
fall då vårdnadshavarna är oeniga. Frågor som rör folkbokföringen är 
härvidlag inte unika, låt vara att konsekvenserna kan bli särskilt 
besvärande. 
        Möjligheten att ge en av två vårdnadshavare rätt att överklaga ett 
beslut 
som rör barnets folkbokföring har nyligen övervägts av regeringen (se 
prop. 1997/98:9). Då gjorde regeringen den bedömningen att det inte bör 
införas någon bestämmelse som ger en av vårdnadshavarna rätt att 
överklaga skattemyndighetens beslut om barnets folkbokföring. 
        I detta sammanhang kan emellertid anmärkas att skattemyndigheten 
självmant kan ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det (34 § 
folkbokföringslagen). Kan vårdnadshavarna inte komma överens i frågan 
får vardera föräldern förse skattemyndigheten med den information som 
från hans eller hennes synpunkt kan vara relevant för frågans prövning.  
12      Umgänge och annan kontakt 
12.1    Barnets rätt till umgänge 
Regeringens förslag: Barnets rätt till umgänge med en förälder 
som det inte bor tillsammans med lyfts fram i lagen. Vidare betonas 
föräldrarnas gemensamma ansvar för att barnets behov av umgänge 
så långt möjligt tillgodoses. Härigenom understryks också att en 
förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att 
umgås med barnet. (6 kap. 15 § föräldrabalken) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i sak med 
regeringens (se betänkandet s. 90 f.). 
        Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal av remissinstanserna 
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Barnombuds- 
mannen och Bortrövade Barns Förening framhåller att umgänge inte får 
bli en skyldighet för barnet. 
        Skälen för regeringens förslag: Umgänget är i första hand till för 
barnet. Det är således främst barnets intresse och behov av umgänge som 
skall tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt till umgänge med 
sitt barn (se bl.a. SOU 1979:63 s. 81 f. och prop. 1981/82:168 s. 43 f.). 
Detta är i linje med den grundläggande principen om barnets bästa. 
        I skilda sammanhang har det anförts att föräldrabalkens regler om 
umgänge med barn bör formuleras så att det tydligare framgår att 
umgänget är en rätt för barnet. Vårdnadstvistutredningen föreslår ett 
sådant tillägg i lagen. Det alldeles övervägande antalet av remiss- 
instanserna tillstyrker utredningens förslag. Också regeringen anser att de 
nuvarande bestämmelserna om umgänge bör ändras så att barnets rätt till 
umgänge markeras tydligare än i dag. 
        Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör det också betonas i lagen att 
barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av 
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med tillgodoses. 
Härigenom understryks att en förälder som barnet inte bor tillsammans 
med har en skyldighet och ett ansvar att umgås med barnet. 
        Utövandet av umgänge med barn vållar ibland praktiska problem. I 
vissa fall kan barnet vilja träffa den förälder som barnet inte bor hos, 
medan denne själv inte är intresserad av att umgås med barnet (s.k. 
umgängesvägran). I den allmänna debatten har rests krav på att 
förälderns ansvar för att umgås med sitt barn skall sanktioneras. Frågan 
om sanktioner, t.ex. föreläggande av vite, i de fall där föräldern 
undandrar sig umgänge eller inte umgås med barnet i den utsträckning 
som är planerat tas också upp av flera remissinstanser. Det gäller bl.a. 
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riksorganisa- 
tionen för kvinnojourer i Sverige, Bortrövade Barns Förening och En- 
samstående Mammors Rättigheter I Samhället. 
        Det förekommer också att den förälder som barnet bor  tillsammans 
med genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för barnet att få 
träffa den andra föräldern (s.k. umgängessabotage). Riksförbundet för 
Familjers Rättigheter (RFFR) anför i sitt remissvar att man bör se 
strängare på umgängessabotage. Enligt föreningen bör det övervägas om 
samhället vid upprepat trots skall betala ut bidragsförskott. Även 
UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening tar upp frågan om umgänges- 
sabotage. 
        Umgänge är till för barnet; det är viktigt för barnet att ha nära och 
goda relationer med båda sina föräldrar. Det finns en risk att ett umgänge 
som måste tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning vad gäller 
relationerna. Även av andra orsaker framstår det som mindre lämpligt att 
införa sanktioner för att tvinga en förälder att umgås med sitt barn. En 
förälders ovilja eller vägran att umgås med sitt barn kan ha sin grund i en 
rad olika omständigheter som kan innebära att ett framtvingat umgänge 
inte skulle vara till gagn för barnet. Regeringen instämmer därför i 
Vårdnadstvistutredningens bedömning att en förälders skyldighet att 
umgås med sitt barn inte bör sanktioneras. Med de föreslagna 
lagändringarna understryks emellertid betydelsen av att den förälder som 
barnet inte bor hos också medverkar till att umgänge kommer till stånd. 
Även om ingen sanktion införs kan en uttrycklig regel om förälderns 
ansvar inverka positivt. Den kan också utgöra ett stöd för en förälder 
som vill umgås med sitt barn men som möter motstånd från den andra 
föräldern liksom för en förälder som arbetar för att få till stånd ett 
umgänge mellan sitt barn och den andra föräldern. 
        När det så gäller umgängessabotage finns det skäl att inta en sträng 
hållning. I föräldrabalken slås också uttryckligen fast att barnets behov av 
en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt 
framträdande plats vid bedömningen av frågor om vårdnad och   med det 
förslag som läggs fram här   boende (se 2 a § i förslaget). Om en 
förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett umgänge 
mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken på att 
vårdnaden eller boendet kan behöva ändras. Att därutöver införa 
sanktioner mot umgängessabotage är inte påkallat. Att exempelvis dra in 
underhållsstödet till barnet vid umgängessabotage bör inte komma i 
fråga. En sådan sanktion skulle ytterst drabba barnets försörjning. 
        UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening tar i sitt remissvar upp frågan 
om barnets umgänge med andra närstående, t.ex. far- och morföräldrar. 
Föreningen anser att det är oacceptabelt att enbart socialnämnden har rätt 
att i dessa fall föra talan i domstol. Frågan om talerätt för närstående tas 
upp även av RFFR. Pensionärernas Riksorganisation betonar i en 
skrivelse till Justitiedepartementet vikten av att mor- och farföräldrar får 
träffa sina barnbarn. 
        Barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan även med 
andra personer som står dem särskilt nära. I föräldrabalken slås 
uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov 
av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodoses. Far- och 
morföräldrar hör till dem som ett barn normalt måste få träffa. I den mån 
ett bristande umgänge beror på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar är 
det en viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnadshavaren att 
se till barnets behov. 
        När bestämmelsen om umgänge mellan barnet och andra personer än 
barnets föräldrar infördes ansågs det mindre lämpligt att var och en som 
anser sig stå barnet särskilt nära skulle kunna föra talan vid domstol om 
umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför åt socialnämnderna, 
som ansågs kunna bedöma i vilka fall det var motiverat utifrån barnets 
bästa att inleda en umgängesprocess. 
        Enligt regeringens mening har de skäl som åberopades för den 
nuvarande regleringen alltjämt bärighet. En utvidgning av kretsen 
taleberättigade ligger inte i linje med strävandena att i så stor utsträckning 
som möjligt undvika domstolsprocesser om umgänge. Regeringen är 
därför inte beredd att nu föreslå någon ändring. Med hänsyn till frågans 
vikt och till de svårigheter som kan finnas vid tillämpningen finns det 
emellertid anledning för regeringen att följa utvecklingen.  
12.2    Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad 
Regeringens förslag: Beslut om umgänge skall kunna meddelas 
även i de fall då föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. 
(6 kap. 15 a § första stycket föräldrabalken) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering- 
ens (se betänkandet s. 90 f.). 
        Pappagruppens förslag: Överensstämmer med regeringens (se prome- 
morian s. 12 och 114). 
        Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker 
förslaget eller lämnar det utan invändning. 
        Skälen för regeringens förslag: Såväl föräldrar som domare, 
advokater och handläggare av samarbetssamtal har till utredningen 
framfört önskemål om att det skall bli möjligt att inom ramen för 
gemensam vårdnad reglera barnets umgänge med den förälder som 
barnet inte bor tillsammans med. Sådana önskemål har  framförts även i 
andra sammanhang. 
        Lagutskottet behandlade hösten 1990 ett motionsyrkande om att 
föräldrabalken skulle kompletteras med en bestämmelse om umgänges- 
beslut även i samband med beslut om gemensam vårdnad. Utskottet 
ansåg då att det fanns skäl att under en tid avvakta erfarenheterna från 
tillämpningen av den då nya bestämmelsen om vidgade möjligheter till 
gemensam vårdnad (bet. 1990/91:LU13 s. 23 f.). 
        Som Vårdnadstvistutredningen anför finns det flera skäl som talar för 
att umgänget mellan barnet och en förälder som inte bor tillsammans med 
det skall kunna regleras även i de fall då föräldrarna har gemensam 
vårdnad. 
        För närvarande kan alltså den förälder som inte bor tillsammans med 
barnet inte få ett domstolsavgörande beträffande umgänge, om föräld- 
rarna har gemensam vårdnad om barnet. Vill föräldern få umgänget 
reglerat, måste han eller hon begära att få ensam vårdnad  och i andra 
hand, för den händelse vårdnaden tillerkänns den andra föräldern, yrka 
umgänge med barnet. Genom detta förfarande kan föräldern visserligen 
få till stånd ett av domstol reglerat och verkställbart umgänge, men 
föräldern riskerar samtidigt att gå miste om sin del i vårdnaden. 
        För de flesta föräldrar är det svårt att acceptera att förlora vårdnaden 
 
om barnet. En förälder har många gånger lättare att acceptera att den 
andra föräldern får hand om den dagliga omsorgen om barnet, om den 
gemensamma vårdnaden kan bestå. En ordning som den nu diskuterade 
skulle därför kunna bredda vägen för en ökad användning av gemensam 
vårdnad. 
        För att införa en sådan ordning talar också det här framlagda förslaget 
att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall då en 
förälder motsätter sig denna vårdnadsform (se avsnitt 9.1). Man kan i 
sådana fall inte bortse från risken att det kan bli svårt för föräldrarna att 
komma överens om umgänget. 
        Såväl Vårdnadstvistutredningen som Pappagruppen föreslår att det skall 
bli möjligt för domstolen att besluta om umgänge även i de fall då 
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. En mycket stor majoritet 
av remissinstanserna ställer sig bakom förslagen. Regeringen är av 
samma mening. En sådan ordning bör därför införas.  
12.3    Individuellt anpassat umgänge 
Regeringens bedömning: Inga lagstiftningsåtgärder behöver vidtas 
för att betona vikten av att beslut om umgänge präglas av 
flexibilitet. 
 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg- 
eringens (se betänkandet s. 90 f.). 
        Remissinstanserna: Vårdnadstvistutredningens bedömning får starkt 
stöd. 
        Skälen för regeringens bedömning: En fråga som Vårdnadstvist- 
utredningen fått åtskilliga synpunkter på och som återkommande be- 
handlats i lagförarbeten är flexibiliteten i besluten om umgänge. 
        Vårdnadstvistutredningen lämnar i betänkandet en utförlig redogörelse 
för de uttalanden som gjorts i olika lagstiftningsärenden om betydelsen av 
att umgängesfrågan bedöms med utgångspunkt i omständigheterna i det 
enskilda fallet och vikten av att umgänget blir individuellt anpassat och 
flexibelt (se betänkandet s. 95). Också Högsta domstolen har tagit 
avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit be- 
tydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna i 
det särskilda fallet (NJA 1988 s. 559). 
        Det framgår med styrka av förarbetsuttalanden i en rad lagstiftnings- 
ärenden och av Högsta domstolens nämnda avgörande att domstolen skall 
beakta de särskilda omständigheter som  föreligger i varje enskilt fall och 
besluta om umgänge efter vad som är bäst för just det barn som är i 
fråga. Detta understryks dessutom av det tillägg om hänsynstagande till 
barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad som införts genom 
lagstiftning år 1995. Vidare bör det förslag beträffande avtal om vårdnad 
m.m. som läggs fram här kunna bidra till en mer flexibel reglering av 
umgänget (se avsnitt 15). 
        Mot den bakgrunden delar regeringen Vårdnadstvistutredningens upp- 
fattning att det inte finns skäl att nu vidta några åtgärder för att ytterligare 
 
betona vikten av att regleringen av umgänget präglas av flexibilitet och 
de övriga hänsynstaganden som berörts ovan.  
12.4    Annan kontakt än umgänge 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon regel om att 
domstol i särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än 
umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor 
tillsammans med. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: I särskilda fall skall domstolen 
kunna besluta om annan kontakt än umgänge (se betänkandet s. 90 f.). 
        Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker 
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Några remiss- 
instanser, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Socialstyrelsen, av- 
styrker förslaget. Riksdagens ombudsmän anför att det inte är uteslutet att 
en dom där en förälder ålagts att hålla viss kontakt med sitt barn skulle 
kunna verkställas enligt reglerna i utsökningsbalken. 
        Skälen för regeringens bedömning: Det är tveksamt om ett beslut om 
umgänge i Sverige kan omfatta annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. 
kontakt genom brev eller telefonsamtal. En majoritet av remiss- 
instanserna ställer sig bakom Vårdnadstvistutredningens förslag om en 
uttrycklig bestämmelse av innebörd att en domstol  skall få besluta om 
även annan kontakt än umgänge. Några remissinstanser uttalar emellertid 
tveksamhet och anför bl.a. att annan kontakt än umgänge inte lämpar sig 
för den detaljreglering som förslaget innebär. Vidare anförs att förslaget 
inte överensstämmer med de allmänna strävandena att underlätta för för- 
äldrar att nå samförståndslösningar. 
        I Danmark gäller sedan den 1 januari 1996 att statsamtet (en 
administrativ myndighet) i särskilda fall kan besluta om annan kontakt än 
fysiskt umgänge (t.ex. kontakt genom brev eller telefon) mellan barnet 
och den förälder som barnet inte bor tillsammans med (se betänkandet s. 
194 för en närmare redogörelse för de danska reglerna). I Finland gäller 
sedan år 1984 att domstol kan besluta om annan kontakt än direkt 
umgänge (se betänkandet s. 202 f.). 
        En regel av det slag som Vårdnadstvistutredningen föreslår skulle 
kunna tillämpas exempelvis när en direkt kontakt mellan barnet och den 
särlevande föräldern kan vara skadlig. Den skulle också kunna tillämpas 
när barnet bor långt ifrån den ena föräldern eller när det av andra skäl är 
svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge. Detta skulle kunna vara 
värdefullt för barnet. Samtidigt har den kritik som framförts mot 
förslaget skäl för sig. Man kan inte heller bortse från risken för att alltför 
detaljerade föreskrifter kan minska samarbetsviljan hos föräldrarna. 
Något underlag för att bedöma hur regleringen slagit ut i våra nordiska 
grannländer finns inte; de danska reglerna har varit i kraft förhållandevis 
kort tid och någon redogörelse för erfarenheterna av den finländska 
regleringen lämnas inte i Vårdnadstvistutredningens betänkande. 
Regeringen är mot den bakgrunden inte beredd att i detta lag- 
stiftningsärende föreslå en lagbestämmelse om annan kontakt än um- 
gänge. Ingenting hindrar naturligtvis att föräldrarna kommer överens om 
annan kontakt än umgänge och att frågan om sådan kontakt tas upp i de 
samarbetssamtal som skall erbjudas föräldrarna.  
12.5    Umgängesavdrag 
Regeringens förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet 
hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller 
under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn 
skall få göra ett avdrag från det underhållsbidrag som han eller hon 
skall betala. (7 kap. 4 § föräldrabalken) 
        Motsvarande regler skall gälla för rätten till umgängesavdrag vid 
återbetalning enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
        Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93:s (UBU    - 
93) förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet hos sig under 
minst sex hela dygn under en kalendermånad skall få göra ett avdrag från 
det underhållsbidrag som han eller hon skall betala (se betänkandet s. 343 
f.). 
        Pappagruppens förslag: I reglerna för underhållsbidrag bör större 
skillnader göras mellan dem som aldrig har sitt barn hos sig och dem som 
tar en betydande del av ansvaret. I stället bör  utgångsnivåerna  för 
underhållsbidrag höjas (se promemorian s. 12 och 114). 
        Remissinstanserna: De  flesta remissinstanser tillstyrker UBU -93:s 
förslag eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen och Riksför- 
säkringsverket (RFV) avstyrker förslaget. Ett par remissinstanser,  RFV 
och Försäkringsanställdas förbund, påpekar att rätten till umgängesavdrag 
kan vålla konflikter och minska föräldrarnas samarbetsvilja. RFV anför 
vidare att umgängesavdragen är dyra att administrera och att förslaget 
kommer att innebära en påtaglig ökning av den redan nu omfattande 
administrationen. Försäkringsanställdas förbund framför liknande 
synpunkter. Riksskatteverket påpekar att umgängesavdrag kan göras 
gällande även vid verkställighet och att den föreslagna ordningen 
sannolikt komma att innebära fler yrkanden om umgängesavdrag. Ett par 
remissinstanser, bl.a. RFV, är tveksamma till om förslaget verkligen 
kommer att stimulera till ett vardagsumgänge. Några remissinstanser tar 
upp dygnsberäkningen. Karlskrona kommun och Um- 
gängesrättsFöräldrarnas Riksförening anser att även ankomstdag och av- 
resedag skall berättiga till umgängesavdrag och Stockholms stad anser att 
beräkningen bör spegla det verkliga umgängets omfattning och därför 
anknyta till dagar i stället för till dygn. Riksförbundet Barnens Rätt i 
Samhället (BRIS) förordar en övergång från kalenderdygnsberäkning till 
24-timmarsberäkning. BRIS anser vidare att det skall vara möjligt att 
räkna ihop umgängestid under flera kalendermånader. De remissinstanser 
som yttrat sig över Pappagruppens förslag avstyrker det. 
         Bakgrund: När barnet vistas hos en bidragsskyldig förälder har den 
föräldern vissa kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som han 
eller hon skall betala. Samtidigt har den andra föräldern minskade 
kostnader för barnet. Har den bidragsskyldiga föräldern haft barnet hos 
sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn, får föräldern 
när han eller hon fullgör sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett 
avdrag. Avdraget uppgår till 1/40 av det månatliga underhållsbidraget för 
varje helt dygn av barnets vistelse (7 kap. 4 § första stycket föräldra- 
balken). Om det föreligger särskilda skäl kan domstol förordna om andra 
villkor för avdragsrätten (7 kap. 4 § andra stycket föräldrabalken). 
        Den bidragsskyldiga föräldern kan göra gällande rätten till umgänges- 
avdrag även när han eller hon fullgör sin återbetalningsskyldighet enligt 
lagen (1996:1030) om underhållsstöd. Umgängesavdraget bestäms då 
enligt vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § första stycket föräldrabalken. 
        Skälen för regeringens förslag: Rätten till umgängesavdrag utnyttjas  i 
dag i ganska liten utsträckning och kan i vissa fall orsaka konflikter 
mellan föräldrarna. En första fråga är därför om umgängesavdragen bör 
vara kvar eller inte. Med hänsyn till vikten av att barnet har nära och 
goda kontakter även med den förälder som barnet inte bor tillsammans 
med framstår ett borttagande av rätten till kompensation som ett steg i fel 
riktning. Ser man på situationen för den förälder som barnet bor hos är 
det inte heller rättvist eller rimligt att underhållsbidrag utgår med samma 
belopp när barnet vistas hos den bidragsskyldige i viss omfattning. 
Regeringen anser därför, i likhet med UBU -93, att rätten till 
umgängesavdrag bör vara kvar. 
        Umgängesmönstren har förändrats sedan rätten till umgängesavdrag 
infördes för drygt 15 år sedan. Många barn vistas i dag i stor omfattning 
hos den förälder som barnet inte bor hos. Det är emellertid inte alltid så 
att vistelsen omfattar fem hela dygn i följd. I vissa fall är inte heller så 
långa vistelseperioder den bästa lösningen för barnet. 
        UBU -93 föreslår att en bidragsskyldig förälder skall få tillgodoräkna 
sig umgängesavdrag även om umgänget inte varat under en samman- 
hängande period. De flesta remissinstanser är positiva till förslaget. 
Regeringen anser att ett mer flexibelt system går bättre ihop med den 
grundläggande principen om barnets bästa. Förslaget ligger också väl i 
linje med vad regeringen i inledningen uttalat om vikten av att barnet får 
träffa föräldern ofta och i vardagssituationer. Regeringen ställer sig 
därför bakom grundprincipen i UBU -93:s förslag. 
        Frågan är då vilka villkor som skall ställas för avdragsrätten i fram- 
tiden. UBU -93 bedömer det som rimligt att man knyter rätten till att 
barnet har vistats hos den bidragsskyldige under ett visst antal dygn under 
en bestämd tidsperiod. Vårdnadstvistutredningen anser att det finns 
anledning att överväga en ordning som innebär att umgängesavdrag får 
göras för varje helt dygn som umgänge ägt rum (se betänkandet s. 111 
f.). Pappagruppen berör inte villkoren för avdragsrätten. 
        Det är väl känt att rätten till umgängesavdrag kan vålla konflikter och 
minska samarbetsviljan mellan föräldrarna. Regeringen delar därför UBU 
-93:s uppfattning att avdragssystemet i framtiden i första hand bör ta 
sikte på de fall där den bidragsskyldige har störst behov av avdrag, 
nämligen när barnet visats hos honom eller henne i stor omfattning. Som 
en remissinstans påpekar får kravet på vistelsens omfattning samtidigt 
inte ställas så högt att det blir fråga om ett s.k. växelvis boende, dvs. att 
barnet är varaktigt bosatt hos var och en av föräldrarna. I den situationen 
är normalt ingen av föräldrarna skyldig att betala underhållsbidrag till 
barnet och något umgängesavdrag kan således inte göras. 
         Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan växelvis boende och 
umgänge. Bor barnet i stort sett lika mycket hos var och en av 
föräldrarna torde det normalt vara fråga om ett växelvis boende. Inte 
endast tiden för barnets vistelse hos resp. förälder utan även andra 
omständigheter, t.ex. hur barnets försörjning fördelats mellan föräldrarna 
och var barnet förvarar sina tillhörigheter, är emellertid av betydelse vid 
bedömningen (prop. 1978/79:12 s. 92, 157 f. och 197, bet. 
1983/84:LU18 s. 13, prop. 1995/96:208 s. 86, RH 1993:64 och FÖD 
1988:23, jfr dock bet. 1996/97:SfU3 s.12.) 
        Regeringen bedömer det liksom UBU -93 som rimligt att avdrag får 
göras när barnets vistelse uppgår till minst sex hela dygn under en 
kalendermånad. Det är då normalt inte fråga om ett växelvis boende, 
även om så ibland kan vara fallet. Samtidigt är behovet av kompensation 
stort vid ett så omfattande umgänge. 
        Som bl.a. Socialstyrelsen, RFV och Uddevalla kommun anför skulle 
emellertid UBU -93:s förslag leda till försämringar för vissa bidrags- 
skyldiga, nämligen för dem som har sitt barn hos sig under fem dygn i en 
följd men inte under sex dygn under en kalendermånad och för dem som 
visserligen har sitt barn hos sig under en sammanhängande period om sex 
hela dygn men där umgängesperioden sträcker sig över ett månadsskifte. 
I enlighet med vad Uddevalla kommun föreslår anser regeringen därför 
att den nuvarande rätten till avdrag vid umgänge under minst fem 
sammanhängade dygn bör gälla parallellt med den mer flexibla ordning 
som UBU -93 föreslår. 
        Några remissinstanser tar upp frågan om dygnsberäkning. I dag räknas 
avdrag endast för fullbordade kalenderdygn (dvs. kl. 00.00 24.00). Det 
dygn barnet överlämnas från den ena föräldern till den andra ger alltså 
inte någon rätt till umgängesavdrag. Detta kan visserligen framstå som 
orättvist i enskilda fall. Kalenderdygnsberäkningen har emellertid den 
fördelen att det sällan får betydelse vid vilken tidpunkt på dygnet som 
barnet skall anses ha överlämnats från den ena föräldern till den andra. 
Att frångå kalenderdygnsberäkningen skulle kunna ge upphov till 
konflikter mellan föräldrarna angående vistelsens längd. Det skulle också 
innebära att systemet över huvud taget blev alltför detaljreglerat. 
Regeringen anser därför att kalenderdygnsberäkningen bör vara kvar. 
        Bestämmelser om umgängesavdrag finns inte endast i föräldrabalken 
utan, som nämnts ovan, även i lagen om underhållsstöd. Bestämmelserna 
i den lagen bör ändras i enlighet med vad som föreslås beträffande 
föräldrabalken. Den föreslagna regleringen kommer annars inte att gälla 
för det stora antal bidragsskyldiga som är  återbetalningsskyldiga mot 
staten för underhållsstöd.  
12.6    Resekostnader 
Regeringens förslag: Den förälder som barnet bor hos skall ta del i 
de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet 
umgås med den andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall 
bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas 
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. (6 kap. 15 b § 
första stycket föräldrabalken) 
 
        UBU -93:s förslag: Överensstämmer i  huvudsak  med  regeringens (se 
betänkandet s. 321 f.). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller 
 
lämnar det utan invändning. Svea hovrätt och Föreningen jurister vid 
Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget och Malmö tingsrätt 
ställer sig tveksam. Domstolsverket motsätter sig att nya mål tillförs dom- 
stolarna. Länsrätten i Uppsala län påpekar att den föreslagna bestämmelsen 
om resekostnader kommer att leda till fler processer i såväl tingsrätt som 
länsrätt. Några remissinstanser, bl.a. Domstolsverket och Svea hovrätt, 
anför att  regleringen kan ge upphov till tvister av såväl praktisk som 
ekonomisk natur och försvåra lösningar av umgängesfrågan. 
Riksskatteverket anför att ett domstolsförordnande där det fastställs hur 
barnets föräldrar skall ta del i resekostnaderna inte torde kunna verkställas; 
det krävs en särskild fullgörelsedom. Verket anför vidare att föräldrarnas 
överskott kan komma att tas i anspråk vid löneexekution och att 
kostnaderna för barns resor inte beaktas vid beräkning av förbehållsbelopp 
vid löneutmätning. Domstolsverket påpekar att jämkning måste kunna ske 
vid ändrade förhållanden. Malmö tingsrätt och BRIS anser att fördelningen 
av resekostnader skall kunna prövas av domstol även i de fall då 
föräldrarna är ense om umgänget i övrigt.  
Skälen för regeringens förslag 
 
Problemet 
Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort än 
barnet, är det normalt förenat med särskilda kostnader att utöva umgänget. 
Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för någon av 
föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgängestillfälle. Är barnet 
litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna eller någon annan 
vuxen följer med barnet under resan. Om den förälder som barnet skall 
umgås med reser till den ort där barnet bor, kan det bli fråga om kostnader 
för både resa och övernattning. Någon rätt för den förälder som har utgifter 
för resa och andra kostnader att få ersättning från den andra föräldern finns 
inte. Den rätt till avdrag på underhållsbidrag som föreskrivs i 7 kap. 4 § 
föräldrabalken är så begränsad att avdraget på sin höjd ger den 
bidragsskyldige kompensation för extra utgifter för mat till barnet och 
andra kostnader för barnet under umgänget. 
        Föräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för- 
äldrarnas ansvar för de resekostnader som nu nämnts. I rättspraxis har rese- 
kostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag (NJA 
1992 s. 93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att före- 
skrifter som domstolen meddelar rörande umgänget i undantagsfall kan 
innefatta t.ex. hur resekostnader och andra utgifter i samband med 
umgänget skall fördelas (NJA 1990 s. 219). 
        Som tidigare har betonats är det av stor betydelse att barnet har nära 
och 
goda relationer till båda sina föräldrar, även om föräldrarna inte lever 
tillsammans. Geografiska avstånd och därmed förenade resekostnader kan 
medföra att barnet inte får möjlighet att umgås i den utsträckning som är 
önskvärd med den förälder som barnet inte bor hos. Det rådande rättsläget 
har länge ansetts otillfredsställande och lagstiftning har övervägts i olika 
sammanhang (se t.ex. bet. 1995/96:LU2 och 1996/97:SfU3).  
Utgångspunkter 
Umgänget mellan barnet och den förälder som bor på en annan ort kan 
underlättas ekonomiskt på huvudsakligen två sätt. Ett sätt är att införa 
någon form av stöd från det allmänna för umgängesresor. Ett annat sätt är 
att se till att föräldrarnas gemensamma ekonomiska resurser utnyttjas mer 
effektivt än i dag. 
        Oavsett hur ett stöd från det allmänna utformas medför det stora 
kostnader. Den finansiella situationen i landet medger inte en sådan 
reform. I de fall då en förälder helt saknar ekonomiska resurser kan dock 
bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) bli aktuellt. 
        Någon landsomfattande undersökning av hur vanligt det är att föräldrar 
som inte bor tillsammans delar på de resekostnader som  uppkommer i 
samband med umgänge finns inte. En undersökning som UBU -93 
omnämner tyder dock på att föräldrarna oftast inte delar på rese- 
kostnaderna (se betänkandet s. 325 och 333). Allmänt sett torde därför en 
förbättring kunna komma till stånd, om båda föräldrarnas ekonomiska 
förmåga kan utnyttjas. 
        Att föräldrabalken inte innehåller några bestämmelser som reglerar 
föräldrarnas inbördes ansvar för resekostnader i samband med umgänge 
innebär att det, om saken ställs på sin spets, är den förälder som vill att 
umgänge skall komma till stånd som måste bekosta resorna. Eftersom 
umgänget i första hand sker i barnet intresse är det svårt att principiellt 
motivera en sådan ordning. Regler om att föräldrarna i större utsträckning 
skall dela på resekostnaderna skulle ytterligare betona att föräldrarna har 
ett gemensamt ansvar för sina barn. Det kan visserligen hävdas att sådana 
regler kan leda till att en förälder avstår från att flytta till en annan ort. 
Detta är emellertid inte ett tillräckligt vägande argument mot en reglering. 
Att föräldrarna bor nära varandra är i sig i regel bra för barnet. 
        Som några remissinstanser påpekar är det viktigt att undvika en onödig 
detaljreglering. Den totala bristen på reglering av resekostnadsfrågan 
medför emellertid att det bland föräldrar råder oklarhet om vad som gäller. 
Klarläggande regler skulle sannolikt många gånger kunna underlätta för 
föräldrarna att komma överens om umgänget och undanröja en anledning 
till konflikt. 
        Med hänsyn till det anförda delar regeringen UBU -93:s uppfattning att 
föräldrabalken bör reglera fördelningen av resekostnader m.m. mellan 
föräldrarna. Därmed är inte sagt att varje kostnad, oavsett storlek, skall 
fördelas. 
        En särskild fråga är om en bestämmelse om resekostnader bör införas 
även för det fallet att barnet bor växelvis hos föräldrarna. 
        Det har inte framkommit att dessa fall i praktiken vållar sådana problem 
 
att det finns behov av en lagregel. I många fall av växelvis boende torde 
föräldrarna bo så nära varandra att några resekostnader inte uppkommer. I 
andra fall kan föräldrarna som regel förväntas komma överens om 
resekostnadernas fördelning. Någon lagreglering framstår mot denna 
bakgrund inte som nödvändig.  
En särskild regel 
UBU -93 diskuterar möjligheten att beakta resekostnaderna i samband med 
att ett underhållsbidrag till barnet bestäms. Som utredningen framhåller är 
en sådan ordning förenad med vissa nackdelar. Den innebär t.ex. inte 
någon lättnad för en förälder som saknar förmåga att bidra till sitt barns 
försörjning. En sådan lösning ligger inte heller i linje med den reform av 
samhällsstödet till barn till särlevande föräldrar som nyligen genomförts 
och som inneburit att underhållsbidrag inte behöver fastställas i lika många 
fall som tidigare (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21). 
        Som UBU -93 föreslår bör det därför införas en särskild regel i 
föräldrabalken om hur resekostnader skall fördelas mellan föräldrarna.  
Fördelningsmetod 
Frågan är då efter vilken metod resekostnaderna skall fördelas. I huvudsak 
två metoder är tänkbara. Den ena,  kvotdelningsmetoden , föreslås av 
UBU -93. Den innebär att kostnaderna fördelas efter resp. förälders för- 
måga med tillämpning av i huvudsak samma principer som när underhålls- 
bidrag bestäms. Den andra tänkbara metoden,  hälftendelningsmetoden , 
innebär att kostnaderna delas på mitten. Den metoden föreslås av 
Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Även andra har varit inne på en 
sådan enklare metod. 
        Valet mellan de båda metoderna är i stor utsträckning ett val mellan å 
ena sidan största möjliga rättvisa och å andra sidan enkelhet. 
        Hälftendelningsmetoden är enkel att förstå och att tillämpa men tar inte 
 
hänsyn till de ekonomiska förhållandena och innebär därför inte ett 
optimalt utnyttjande av föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. En tung 
invändning mot hälftendelningsmetoden är att den avgjort missgynnar den 
av föräldrarna som är ekonomiskt sämst ställd. Det kan  framstå som 
stötande om en förälder som lever under små omständigheter och som har 
barnet boende hos sig skall bidra med hälften av resekostnaderna för 
barnets umgänge med en ekonomiskt betydligt bättre ställd förälder. 
        Kvotdelningsmetoden tar uppenbarligen bättre hänsyn till föräldrarnas 
ekonomiska förhållanden i det enskilda fallet. På så sätt utnyttjas deras 
ekonomiska förmåga på bästa möjliga sätt. En kvotdelningsmetod stämmer 
också bättre överens med grundprincipen i föräldrabalken att föräldrar har 
ett gemensamt ansvar för sina barn. 
        En invändning mot kvotdelningsmetoden är att den kan vara svår att 
tillämpa för föräldrarna om de själva vill bestämma om resekostnaderna. 
Beräkningarna blir med nödvändighet ganska komplicerade. Detta beror 
emellertid mindre på själva fördelningsmetoden i sig än på den detaljerade 
beräkningen av resp. förälders ekonomiska förmåga som blir följden om 
samma principer tillämpas på resekostnaderna som på underhållsbidragen. 
En möjlighet är därför att beträffande resekostnaderna använda en 
modifierad förmågeberäkning som i större utsträckning bygger på 
schabloner. För underhållsbidragens del föreslår UBU -93 en sådan 
ändring. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Om en 
kvotdelningsmetod väljs för fördelningen av resekostnader, bör 
beräkningen av den ekonomiska förmågan så långt som möjligt bygga på 
samma principer som gäller för underhållsbidrag. Mot bakgrund av det 
arbete som pågår finns det inte tillräckliga skäl att här överväga en 
schabloniserad metod. 
        De svårigheter som kan föreligga att fördela resekostnaderna måste 
vidare ses mot bakgrund av de övriga förslag som regeringen nu lägger 
fram. Enligt vad regeringen föreslår skall kommunerna sörja för att 
föräldrar får hjälp med att träffa avtal om umgänge, varvid frågan om för- 
delningen av resekostnader ofta ingår som en del (se avsnitt 15). 
Föräldrarna kan naturligtvis också få hjälp med att lösa frågor om 
resekostnadernas fördelning av en advokat eller någon annan juridisk 
rådgivare. Föräldrarnas avtal gäller till dess att ett nytt avtal träffas eller 
frågan avgörs av domstol. Frågan om resekostnadernas fördelning är alltså 
inte något som föräldrarna behöver diskutera vid varje enskilt 
umgängestillfälle. 
        Ingen metod är idealisk. Vid en samlad bedömning anser regeringen 
dock att övervägande skäl talar för kvotdelningsmetoden. 
        Regeringen föredrar emellertid en delvis annorlunda teknik än den UBU 
-93 föreslår. Enligt utredningens förslag skall var och en av föräldrarna 
efter sin förmåga i skälig omfattning ta del i resekostnaderna. En sådan 
teknik kan enligt regeringen skapa oklarhet särskilt i de fall där föräldrarna 
inte ens tillsammans har förmåga att svara för resekostnaderna. Bättre 
synes då vara att utgå från att en av föräldrarna svarar för resekostnaderna 
och ålägga den andra föräldern en skyldighet att ta del i dem. Gjorda 
undersökningar tyder på att det som regel är den  förälder som barnet inte 
bor hos som i dag svarar för resekostnaderna, om föräldrarna inte kan 
komma överens. Det framstår även i övrigt som en naturlig ordning att 
lägga det primära betalningsansvaret på den föräldern. Det bör därför 
föreskrivas att den andra föräldern på visst sätt skall ta del i 
resekostnaderna.  
Närmare om den valda metoden 
Utgångspunkten vid fördelningen av resekostnaderna bör alltså vara 
föräldrarnas ekonomiska förmåga. Som sagts tidigare bör den förälder som 
barnet skall umgås med ha det primära ansvaret för kostnaderna. Den 
andra föräldern skall ta del av dem i den mån hans eller hennes 
ekonomiska förmåga så tillåter. Saknar den förälder som barnet bor hos 
förmåga att stå för någon del av resekostnaderna, skall den föräldern inte 
heller vara skyldig att göra det. Detta ligger i linje med vad som i dag 
gäller beträffande föräldrars skyldighet att betala underhållsbidrag. 
        I ett enkelt fall kan följande metod användas vid fördelningen av rese- 
kostnaderna. Varje förälders nettoinkomst efter skatt beräknas. Härifrån 
dras förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhåll åt 
barn och eventuell make eller sambo. Det belopp som återstår representerar 
resp. förälders överskott. Resekostnaderna fördelas därefter proportionellt 
mellan föräldrarna efter överskottsbeloppens storlek. Den förälder som bor 
tillsammans med barnet svarar för den del av kostnaderna som faller på 
honom eller henne. Bidraget får dock inte inkräkta på det belopp som 
förbehållits denna förälder. 
        En särskild fråga är om den beräkningsmetod som här skisserats bör 
preciseras närmare i lagen. Med hänsyn till att i huvudsak de angivna 
principerna redan i dag tillämpas vid beräkning av underhållsbidrag, och 
att ledning alltså kan hämtas från det området, anser regeringen att detta 
inte är nödvändigt. Man kan inte heller utan vidare lita till att matematiska 
beräkningar och detaljerade föreskrifter i alla fall ger ett rättvisande 
resultat. Omständigheterna i de enskilda fallen är så varierande att ett 
ganska stort utrymme måste lämnas åt mera skönsmässiga överväganden 
vid förmågebedömningen. 
        En annan fråga är om andra omständigheter än de rent ekonomiska bör 
beaktas vid fördelningen av resekostnaderna. 
        En omständighet som i och för sig skulle kunna beaktas är anledningen 
till att barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter.  Enligt 
regeringens mening bör detta dock normalt inte vägas in vid bedömningen. 
Risken är annars att resor i vissa fall inte skulle komma till stånd i den 
omfattning som skulle vara ekonomiskt möjlig, om man kunde utnyttja den 
ekonomiska förmågan hos båda föräldrarna. Detta skulle stämma dåligt 
överens med den grundläggande principen att umgänge tar sikte på barnets 
behov av kontakt med båda sina föräldrar och att det är barnets intresse 
som står i centrum. Ett sådant hänsynstagande skulle dessutom kunna ge 
upphov till konflikter mellan föräldrarna. 
        Det kan emellertid finnas situationer då det skulle framstå som mindre 
lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att föräldern och barnet 
bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av föräldrarna 
utan godtagbara skäl flyttar långt bort. 
        Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det framstår som 
skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna 
huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas  utrymme för att 
ta hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även 
om det innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får 
underordnas andra intressen.  
Vilka kostnader skall beaktas? 
Som tidigare sagts bör beräkningsnormerna inte preciseras i lagtexten. 
Detaljfrågorna bör sålunda kunna överlämnas åt parterna och rätts- 
tillämpningen. Regeringen ser dock anledning att beröra några av de frågor 
som uppkommer. 
        För att kostnaderna skall fördelas mellan föräldrarna bör kostnaderna 
vara av någon betydenhet. Inte endast kostnader för resor inom landet utan 
även kostnader för resor utom landet bör självfallet fördelas. Endast 
nödvändiga kostnader bör i regel beaktas. Som regel får man utgå från att 
billigaste färdsätt med allmänna kommunikationer används. 
        Regeringen återkommer något till dessa frågor i författningskom- 
mentaren.  
Domstolsprövning 
Liksom när det gäller andra frågor som rör barnet är det önskvärt att 
föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt kommer överens om de 
ekonomiska frågor som är förenade med umgänget. Om de inte kan 
komma överens, har de enligt rättspraxis möjlighet att i undantagsfall få 
dessa frågor prövade av domstol i mål om umgänge (se NJA 1990 s. 219). 
        Som några remissinstanser påpekar skulle en ökad möjlighet att få frågan 
 
om resekostnader reglerad av domstol leda till fler processer. Det finns 
emellertid skäl som talar för att domstolarna oftare än som sker i dag bör 
besluta om resekostnadernas fördelning. Med den föreslagna 
bestämmelsen om fördelning av resekostnaderna är det helt naturligt att 
domstolen kan fatta beslut i frågan. Sålunda finns inte anledning att 
domstol fortsättningsvis skall kunna pröva denna fråga bara i undantags- 
fall. Ett sådant beslut behöver för övrigt inte ha någon negativ inverkan på 
föräldrarnas förmåga att samarbeta. I vissa fall måste frågan prövas av 
domstol just därför att föräldrarna inte kan samarbeta och detta går ut över 
barnets intresse av umgänge. I andra fall kan domstolens avgörande ha en 
positiv inverkan genom att det innebär en lösning som båda föräldrarna 
kan acceptera. Avgörandet kan också tjäna till utgångspunkt för en 
överenskommelse mellan föräldrarna om de faktiska förhållandena skulle 
ändras. 
        Lagrådsremissens förslag innebar i denna del att det av bl.a. 
pedagogiska 
skäl skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att domstolen får besluta 
om resekostnaderna. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen utgår såsom 
obehövlig. Regeringen har inget att invända mot Lagrådets bedömning. 
        Enligt utredningens förslag skulle frågan om resekostnadernas för- 
delning kunna prövas av domstol endast i samband med att domstolen 
prövade umgängesfrågan i övrigt. 
        Fördelningen av resekostnaderna bör behandlas som en del av 
umgängesfrågan. Även föräldrar som är ense om umgängets omfattning 
m.m. kan vara oense om resekostnadernas fördelning. Regeringen har svårt 
att se något bärande skäl till att de inte skulle kunna få umgängesfrågan 
prövad endast i den del frågan är tvistig. Med hänsyn till det anförda bör 
frågan om resekostnadernas fördelning kunna prövas av domstol även om 
umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens prövning. Någon särskild 
regel om detta behövs inte. Däremot bör uttryckligen av lagen framgå att 
fördelningen av resekostnader skall anses som en del av umgängesfrågan. 
        Lagrådet har föreslagit att det införs en uttrycklig regel om att 
ersättning 
för resekostnader kan yrkas utan stämning i ett mål om umgänge (jfr 17 § 
fjärde stycket föräldrabalken). Regeringen instämmer i att frågan om 
resekostnader bör kunna prövas i ett mål om umgänge även om talan 
därom inte väckts genom stämning. Mot bakgrund av att regeringen 
föreslår att det i föräldrabalken införs en uttrycklig bestämmelse om att 
resekostnaderna skall anses utgöra en del av umgängesfrågan anser 
regeringen att någon uttrycklig lagbestämmelse av det slag som Lagrådet 
har föreslagit inte är nödvändig. 
        En remissinstans tar upp frågan om jämkning vid ändrade förhållanden 
av vad som bestämts om resekostnadernas fördelning. Hänsynen till 
barnets bästa och intresset av att belastningen på föräldrarnas ekonomi blir 
rättvis och från social synpunkt rimlig kräver enligt regeringens mening att 
bidragsskyldigheten kan anpassas till ändrade förhållanden. Till skillnad 
från vad som gäller om underhåll (se 7 kap. 10 § första stycket 
föräldrabalken) bör det vara tillräckligt att bidragsskyldigheten för 
resekostnader kan jämkas för framtiden. Nedsättning av skyldigheten för 
förfluten tid torde som regel avse förhållandevis små belopp. Vad gäller 
höjning för förfluten tid överensstämmer regleringen med vad som gäller 
om underhåll. Den föreslagna jämkningsmöjligheten bör omfatta såväl 
domar som avtal. 
        Den förälder som barnet skall umgås med har i regel ett intresse av att 
veta i förväg hur stort belopp den andra föräldern skall bidra med. Om 
domstolen skall pröva saken kommer avgörandet i sådana fall att få formen 
av en fastställelse av betalningsansvaret för resekostnaderna (jfr 13 kap. 1 
och 2 §§ rättegångsbalken). Därvid behöver inte alltid ett bestämt belopp 
anges. Avgörandet kan t.ex. innebära att resekostnaderna skall fördelas 
efter kvotdelar. Beslutet torde t.ex. kunna utformas enligt följande.  NN 
skall stå för hälften av faktiska kostnader för barnets resa med tåg i andra 
klass mellan A-stad och B-stad i samband med barnets umgänge med AA, 
dock för högst tre resor per månad och med högst 400 kr per månad.  Den 
förälder som barnet inte bor tillsammans med måste, om betalning inte 
sker på frivillig väg, utverka en exekutionstitel i efterhand. 
        Frågor om resekostnader är i huvudsak dispositiva. Det innebär att rese- 
kostnaderna omfattas av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och 
handräckning. 
        Många gånger torde valet av den plats där umgänget skall påbörjas resp. 
avslutas ha ekonomiska konsekvenser.  Detta kan innebära att valet av 
plats indirekt reglerar hur resekostnaderna skall fördelas. Man kan också 
tänka sig en reglering som går ut på att den förälder som barnet bor 
tillsammans med skall bekosta vissa resor för barnen. Hur föreskrifterna 
skall utformas måste avgöras efter vad som är lämpligt i varje enskilt fall 
och utifrån det yrkande som framställts. 
        Riksskatteverket tar i sitt remissvar upp frågan om förbehåll för 
resekostnader vid utmätning av lön. Den frågan har inte behandlats av 
UBU -93. Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en 
ändring i de utsökningsrättsliga reglerna och effekterna av en eventuell 
sådan ändring saknas. Regeringen tar därför inte upp frågan nu. Det kan 
emellertid finnas anledning att återkomma till den i samband med en 
utvärdering av de nu föreslagna reglerna.  
12.7    Kontaktperson vid umgänge 
Regeringens bedömning: Det bör inte  införas någon möjlighet för 
domstol att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid 
umgänge. 
 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reger- 
ingens (se betänkandet s. 121 f.) utom så till vida att utredningen föreslår 
att frågan om socialnämndernas skyldighet att utse kontaktperson bör bli 
föremål för förnyad utredning. 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i ut- 
redningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett par remiss- 
instanser, bl.a. Socialstyrelsen, framhåller att det är angeläget att frågan 
om socialnämndernas skyldighet att utse kontaktperson får en snar 
lösning. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer pekar 
på den bristfälliga regleringen av bl.a. kontaktpersoners skyldigheter och 
anser att det behövs en grundläggande översyn och en reglering av frågan 
om kontaktpersoner. Sveriges domareförbund anser att en skyldighet för 
socialnämnderna att utse en kontaktperson vid umgänge bör införas, men 
motsätter sig inte ytterligare utredning. Länsstyrelsen i Malmöhus län 
anser att domstolarna bör ha en lagstadgad skyldighet att inhämta 
yttrande från socialnämnden om dels lämpligheten i att umgänge sker i 
närvaro av en tredje person, dels möjligheterna att utse en sådan lämplig 
person. Länsstyrelsen anser vidare att domstol inte skall kunna förordna 
om umgänge med kontaktperson i strid mot socialnämndens uppfattning. 
        Skälen för regeringens bedömning: När en domstol beslutar om 
umgänge  kan domstolen föreskriva att umgänget skall ske i närvaro av 
t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Allmän domstol kan emellertid 
inte ålägga en kommun att utse en kontaktperson att närvara vid 
umgänget (se NJA 1987 s. 15). Om umgänge inte kan komma till stånd i 
enlighet med domstolens förordnande beroende på att nämnden inte utser 
någon kontaktperson, kan detta få till följd att  umgängesfrågan måste 
omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att nämndens 
medverkan inte kan påräknas. 
        En första fråga är vilka kontakter som bör förekomma mellan 
domstolen och socialnämnden innan ett beslut om umgänge kombineras 
med ett förordnande om kontaktperson. Mot bakgrund av att såväl 
Högsta domstolen (se NJA 1987 s. 15) som Riksdagens ombudsmän (se 
beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) framhållit vikten av att ett 
förordnande föregås av en kontakt med socialnämnden, ter sig inte några 
ytterligare åtgärder påkallade i detta sammanhang. 
        En annan fråga är om det finns tillräckliga skäl att utreda om 
socialnämnderna bör åläggas en skyldighet att utse en kontaktperson vid 
umgänge. 
        Härvid måste beaktas att det redan i dag i socialnämndens övergripande 
ansvar enligt 3 och 12 §§ socialtjänstlagen ligger en skyldighet att 
medverka till att ett barns behov av umgänge med sin förälder blir 
tillgodosett. Om en domstol har förordnat att umgänge skall utövas i 
närvaro av en person som utses av socialnämnden, har nämnden vid 
behandlingen av frågan om utseende av en sådan person att utgå från att 
umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som domstolen 
beslutat och att detta är i överensstämmelse med barnets bästa (se NJA 
1987 s. 15). 
        Frågan behöver knappast utredas ytterligare. Det i praktiken största 
problemet torde vara att det kan vara svårt för socialnämnden att finna 
lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget som kontakt- 
person vid umgänge. Denna fråga kan knappast lösas lagstiftningsvägen.  
13      Upplysningar om barnet 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon ny 
bestämmelse i föräldrabalken om rätten för en förälder som inte bor 
tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet. Inte heller 
bör sekretessreglerna ändras. 
 
        Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg- 
eringens (se betänkandet s. 97 f.). 
        Remissinstanserna: Det klart övervägande antalet remissinstanser 
instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. 
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att föräldrar 
och andra vårdnadshavare bör ha en ömsesidig skyldighet att lämna 
varandra de upplysningar som behövs för att främja barnets bästa och 
barnets behov av en konfliktfri uppväxt. UmgängesrättsFöräldrarnas 
Riksförening anser att barnets föräldrar bör vara likställda i sekre- 
tessammanhang. Föreningen Söndagsbarn i Stockholm anser att en inte 
vårdnadshavande förälders rätt att få upplysningar om barnet bör vidgas. 
        Skälen för regeringens förslag:  Det är viktigt att den förälder som 
inte 
är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på ett naturligt sätt. Den 
nuvarande bestämmelsen i föräldrabalken om vårdnadshavarens skyldighet 
att lämna upplysningar till en förälder som inte är vårdnadshavare (15 § 
första stycket andra meningen) kan ses som ett led i strävandena att främja 
en sådan kontakt. Bestämmelsen har, enligt Vårdnadstvistutredningens be- 
dömning, i vart fall i viss omfattning haft en psykologisk effekt och i en 
del fall främjat umgänget. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning 
bestämmelsen tillämpas har dock inte gått att få. Enligt utredningens 
bedömning tjänar bestämmelsen det syfte som angavs när den infördes år 
1991, nämligen att vara ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett 
fungerande umgänge. 
        Som framgår av vad Vårdnadstvistutredningen anför är det svårt att få 
kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas. Till svårigheterna 
bidrar att bestämmelsen lämnar ett betydande utrymme för skönsmässiga 
bedömningar, att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sanktionerad och att 
vårdnadshavarens beslut inte heller kan överprövas. Enligt regeringens 
mening är det därför knappast meningsfullt att försöka göra någon närmare 
utvärdering av bestämmelsen än den utredningen har gjort. 
        En naturlig följd av regeringens förslag att domstol skall kunna besluta 
 
om umgänge inom ramen för gemensam vårdnad är att bestämmelsen om 
vårdnadshavares upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även barn 
som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysnings- 
skyldigheten bör då åvila den förälder som barnet bor tillsammans med. 
        En remissinstans anser att föräldrar och andra vårdnadshavare bör ha en 
ömsesidig skyldighet att lämna varandra de upplysningar som behövs för 
att främja barnets bästa. En sådan reglering skulle innebära en utvidgning 
av kretsen upplysningsskyldiga och av de upplysningar som skall lämnas. 
Frågan har inte behandlats av Vårdnadstvistutredningen. Underlag för att 
bedöma om det föreligger ett reellt behov av den föreslagna utvidgningen 
saknas. Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang föreslå 
någon sådan ändring. 
        Vårdnadstvistutredningen diskuterar behovet av en bestämmelse som gör 
det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få tillgång till 
information om barnet i samma utsträckning som vårdnadshavaren, men 
stannar för att inte föreslå någon ytterligare reglering. I riksdagen har 
återkommande behandlats och avslagits motionsyrkanden om att ett barns 
båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, skall vara 
jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma rätt till information om 
barnet från t.ex. sjukvårdsinrättningar. I betänkandet lämnas en redogörelse 
för frågans behandling i riksdagen (s. 99 f.). 
        De förslag som regeringen här lägger fram kommer att medföra att fler 
barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad. 
Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som inte har 
vårdnadshavarens möjlighet att få information beträffande sitt barn. De fall 
i vilka vårdnaden om barnet i framtiden inte kommer att bli gemensam kan 
antas många gånger vara sådana där konflikten mellan föräldrarna är så 
djupgående att en informationsmöjlighet skulle kunna komma att 
missbrukas. 
        Med hänsyn  till det anförda och till riksdagens upprepade ställnings- 
taganden har regeringen stannat för att inte föreslå någon ytterligare 
reglering av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om 
barnet. Regeringen är således inte beredd att förorda någon utvidgning av 
myndigheters och institutioners skyldighet att lämna uppgifter till en 
förälder som inte har vårdnaden om sitt barn. Av betydelse är därvid att det 
föreligger ett visst utrymme för uppgiftslämnande inom t.ex. skolan och 
inom hälso- och sjukvården till denna förälder, även om vårdnadshavarens 
samtycke saknas.  
14      Tillstånd till utlandsvistelse 
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något förbud för en 
ensam vårdnadshavare att ta med sig barnet utomlands utan tillstånd 
av barnets andra förälder. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att en ensam 
vårdnadshavare inte skall få ta med sig barnet utomlands under en längre 
sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av den andra föräldern. 
Ett sådant tillstånd skall emellertid fordras endast om det finns ett reglerat 
umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I de fall den förälder som 
inte är vårdnadshavare motsätter sig att vårdnadshavaren tar med sig barnet 
utomlands skall domstol kunna lämna tillstånd till utlandsvistelsen (se 
betänkandet s. 101 f.). 
        Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker 
förslaget eller lämnar det utan invändning. Många remissinstanser av- 
styrker dock förslaget eller ställer sig tveksamma till det. Till dem hör Svea 
hovrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Socialstyrelsen, Dom- 
stolsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, 
Bortrövade Barns Förening och Föreningen jurister vid Sveriges Allmänna 
advokatbyråer. Sveriges Advokatsamfund anser att bestämmelsen skall 
omfatta även fall där domstol förordnat om gemensam vårdnad och 
beslutat om boende och umgänge. Några remissinstanser, bl.a. Umgänges- 
rättsFöräldrarnas Riksförening, anser att överträdelser av den föreslagna 
bestämmelsen bör sanktioneras. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i 
Stockholms söderkommuner anser att bestämmelsen är otydlig och att den 
bör omfatta utlandsvistelser som varar under en längre sammanhängande 
tid än fem veckor. 
        Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare anförts får en 
förälder som ensam har vårdnad om barnet själv besluta i de frågor som tar 
sikte på vårdnaden, bl.a. barnets boende och utlandsvistelser. Någon be- 
stämmelse som inskränker vårdnadshavarens bestämmanderätt i dessa 
avseenden finns inte. Om vårdnadshavaren använder sin bestämmanderätt 
utan tillbörlig hänsyn till exempelvis barnets behov av umgänge med den 
andra föräldern, kan det dock ibland ge anledning till en prövning av vem 
av föräldrarna som i fortsättningen skall ha vårdnaden om barnet. Denna 
fråga kan ibland aktualiseras exempelvis när vårdnadshavaren tillsammans 
med barnet flyttar lång bort från den andra föräldern. 
        Mot bakgrund av barnets behov av ett nära och frekvent umgänge med 
båda sina föräldrar har Vårdnadstvistutredningen övervägt möjligheten att 
införa en bestämmelse som begränsar vårdnadshavarens rätt att flytta inom 
Sverige. Som utredningen framhåller skulle en sådan bestämmelse 
emellertid föra alltför långt. Tilläggas kan att inte något av de europeiska 
länder vars regelsystem utredningen tagit del av har någon sådan 
bestämmelse. 
        En annan fråga gäller vårdnadshavarens möjligheter att ta med sig barnet 
 
utomlands. Som Vårdnadstvistutredningen redovisar finns det i flera länder 
mer eller mindre omfattande möjligheter att förbjuda en förälder som 
ensam har vårdnaden att flytta eller resa med barnet utomlands. 
        Mot bakgrund av barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar har 
regeringen förståelse för utredningens förslag. Det finns emellertid inte 
något egentligt faktaunderlag för att bedöma om det föreligger ett reellt 
behov av den föreslagna regleringen. Flera remissinstanser anser också att 
det inte anförts tillräckliga skäl för utredningens förslag. Till dem hör Svea 
hovrätt och Stockholms tingsrätt. De förslag som nu läggs fram av 
regeringen torde dessutom komma att innebära att sådana föräldrar som 
omfattas av Vårdnadstvistutredningens förslag, ensamma vårdnadshavare, 
blir färre i framtiden än i dag. Som Socialstyrelsen påpekar kan de fall där 
vårdnaden om barnet inte blir gemensam många gånger antas vara sådana 
där konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en bestämmelse om 
tillståndskrav skulle kunna missbrukas och användas i syfte att enbart ställa 
till bekymmer för den vårdnadshavande föräldern. Risken är att den 
föreslagna ordningen i många fall skulle medföra ytterligare konflikter 
mellan föräldrarna. 
        Det föreslagna tillståndskravet är vidare inte sanktionerat och torde 
sällan hindra en vårdnadshavare som bestämt sig för att ta med sig barnet 
utomlands att göra så. Som ett par remissinstanser påpekar kan således den 
praktiska och handlingsdirigerande effekten av bestämmelsen ifrågasättas. 
        Till det anförda kommer att de lagändringar som genomförts på senare år 
har inriktats på att förhindra domstolsprocesser rörande barn. Även de 
ändringsförslag som läggs fram i denna proposition har detta syfte. För att 
nu genomföra en ändring som innebär att ytterligare en fråga kan bli 
föremål för domstolsprövning bör det därför krävas mycket starka skäl. 
Några sådana skäl har inte anförts. 
        Regeringen har med hänsyn till det anförda stannat för att inte nu lägga 
 
fram något förslag om att inskränka möjligheterna för en ensam 
vårdnadshavare att vara utomlands med barnet.  
15      Avtal om vårdnad m.m. 
Regeringens förslag: Föräldrar skall kunna bestämma om vårdnad, 
boende och umgänge genom avtal. Avtalet skall gälla, om det 
godkänns av socialnämnden. Det skall godkännas, om det som har 
överenskommits är till barnets bästa eller   när avtalet går ut på 
gemensam vårdnad   inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa. 
Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets vilja med 
beaktande av barnets ålder och mognad. Ett godkänt avtal skall 
kunna verkställas på samma sätt som ett domstolsavgörande som har 
vunnit laga kraft. (6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket, 15 a § andra 
stycket, 17 a § och 21 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken) 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt 
med regeringens (se betänkandet s. 105 f.). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller 
 
lämnar dem utan invändning. Sveriges Advokatsamfund och Föreningen 
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslagen. 
Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget att ett avtal som godkänts 
av socialnämnden skall kunna verkställas på samma sätt som ett 
lagakraftvunnet domstolsavgörande. Ett flertal remissinstanser framför 
synpunkter på olika enskildheter i förslagen. 
        Skälen för regeringens förslag: I Finland kan föräldrar i stor 
omfattning lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal som 
fastställs av socialnämnden. Sådana avtal skall ingås skriftligen. När 
socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas skall nämnden beakta 
barnets bästa och barnets egna önskemål. Socialnämnden kan även 
fastställa  avtal om underhållsbidrag. Ett fastställt avtal är gällande och kan 
verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsbeslut. Denna möjlighet att i 
Finland fastställa föräldrars avtal har i Sverige kommit att kallas den 
finländska modellen. I betänkandet (s. 106 f. och s. 202 f.) lämnas en 
ingående redogörelse för den finländska modellen. 
        Vid en separation kommer de flesta föräldrar fram till en lösning i 
fråga 
om vårdnad och umgänge utan att alls tvista i domstol. Som 
Vårdnadstvistutredningen anför finns det mycket som talar för att det går 
att föra bort fler tvister från domstolarna, om man fortsätter på den väg 
som man slagit in på genom att erbjuda föräldrarna samarbetssamtal. 
Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal har 
störst utsikter att leda till avtal, om samtalen kommer till stånd innan ett 
domstolsförfarande har inletts. När parterna väl befinner sig i domstolen 
kan tvisten lätt bli mera konfliktfylld än den annars skulle vara. Detta gör 
det önskvärt med en ordning där frågor om vårdnad m.m. i största möjliga 
utsträckning kan handläggas i mindre konfliktskapande former och utanför 
domstolarna. 
        Samtidigt kan en sådan ordning medföra en avlastning för domstolarna. 
        Den möjlighet som finns i Finland för föräldrar som är överens att 
genom avtal reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge framstår i 
det sammanhanget som ett intressant alternativ till domstolsprocessen. De 
erfarenheter som Vårdnadstvistutredningen redovisar av den finländska 
modellen är goda. Enligt utredningens uppfattning bör en liknande 
möjlighet införas i Sverige. De allra flesta remissinstanser är positiva till 
utredningens förslag. Även regeringen anser att en möjlighet bör införas 
för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vissa frågor som rör 
barnet.  
Vilket organ skall hjälpa föräldrarna att träffa avtal respektive pröva om 
avtalet stämmer överens med vad som är bäst för barnet? 
Det ligger nära till hands att lägga uppgiften att hjälpa föräldrarna att träffa 
 
avtal om vårdnad, boende och umgänge  på kommunerna. Socialnämn- 
derna har sedan länge haft vissa familjerättsliga uppgifter.  Kommunerna 
har även ansvaret för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal och för att 
det finns tillgång till familjerådgivning. Regeringen delar mot den 
bakgrunden utredningens uppfattning att det liksom i Finland bör 
ankomma på kommunerna   i praktiken socialnämnderna   att sörja för att 
föräldrar får hjälp att träffa avtal. 
        I likhet med vad som gäller beträffande samarbetssamtal bör det 
överlämnas till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att hjälpa till 
med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna verksamheten eller 
genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat sätt. 
        Domstolen skall som regel förordna om vårdnad, boende och umgänge i 
enlighet med föräldrarnas gemensamma önskemål. Frågorna är emellertid 
indispositiva, vilket innebär bl.a. att domstolen, oavsett hur föräldrarna 
agerar, är skyldig att se till att det finns tillräckligt underlag för ett 
avgörande. Domstolen måste, innan den meddelar ett förordnande, pröva 
om föräldrarnas överenskommelse stämmer överens med vad som är bäst 
för barnet. Även i de fall då domstolen inte är inblandad måste något organ 
ha till uppgift att bevaka att föräldrarnas överenskommelse stämmer med 
barnets bästa. Hos socialnämnderna finns en vana vid de överväganden 
som kan vara aktuella vid prövningar av detta slag. Socialnämnderna 
ansvarar för samarbetssamtal och kommer normalt att vara det organ som 
fullgör den föreslagna skyldigheten att hjälpa föräldrar att träffa avtal. Det 
är därför naturligt att socialnämnderna också får uppgiften att godkänna 
ingångna överenskommelser. Uppgiften att pröva avtalet bör sålunda 
ankomma på socialnämnderna. 
        I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör barnets folkbokföring vara 
avgörande för vilken socialnämnd som skall pröva föräldrarnas avtal. 
        Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att 
 det 
uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. En fråga är om 
socialnämnden skall vara behörig att pröva föräldrarnas avtal endast om 
barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet, eller om nämnden 
skall vara behörig att pröva avtalet även i andra fall då rättsförhållandet 
uppvisar en stark anknytning till Sverige. 
        För att avtal om exempelvis vårdnad skall kunna prövas på ett 
tillfredsställande sätt av socialnämnden krävs att utredning kan inhämtas 
om barnets förhållanden och om föräldrarnas lämplighet som vårdnads- 
havare (jfr Högsta domstolens beslut den 12 mars 1997 i mål Ö 1592/96). 
Detta talar för att socialnämndens behörighet begränsas till de fall där 
barnet är folkbokfört i kommunen. För en sådan ordning talar också den 
omständigheten att kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen 
(1980:620) endast gäller dem som vistas i kommunen (se 3 § 
socialtjänstlagen). En ordning där socialnämndens behörighet begränsas 
till de fall där barnet är folkbokfört i kommunen innebär inte att föräldrar 
som är ense saknar möjlighet att få överenskommelsen prövad här i landet 
(se t.ex. NJA 1995 s. 770). De svenska domstolarnas domsrätt påverkas 
inte av vilken behörighet socialnämnderna ges. 
        Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att övervägande skäl talar 
för att socialnämndernas behörighet bör avse endast de fall där barnet är 
folkbokfört i en viss kommun här i landet. 
        Vårdnadstvistutredningen föreslår att socialnämndens godkännande skall 
lämnas på nämndens vägnar av den nämnden utsett att pröva föräldrarnas 
avtal. Socialnämnden skulle alltså inte själv pröva avtalet. Förslaget bygger 
på vad som i dag gäller beträffande vårdnads- och umgängesutredningar. 
Nämnden utser någon som gör utredningen men tar inte själv ställning till 
den. De två situationerna är emellertid inte helt jämförbara. Som JO 
påpekar står det i bättre överensstämmelse med vad som gäller i andra 
liknande fall att nämnden som sådan tar ställning till avtalet (se exempelvis 
1 kap. 4 § föräldrabalken angående godkännande av faderskapsbekräftelser 
och 7 kap. 7 § föräldrabalken angående godkännande av avtal som innebär 
att underhållsbidrag skall betalas i form av ett engångsbelopp). Nämnden 
bör dock ha möjlighet att delegera till exempelvis en ledamot eller en 
anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar. 
        För det fall att överenskommelsen har föregåtts av samarbetssamtal bör 
det enligt Vårdnadstvistutredningen i allmänhet vara den som handlagt 
samarbetssamtalen som skall pröva om avtalet kan godkännas. Ett flertal 
remissinstanser, bl.a. JO, Föreningen Sveriges Kommunala Familje- 
rådgivare och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället, ifrågasätter eller tar 
avstånd från denna tanke. 
        Enligt regeringens mening kan det inte uteslutas att det i vissa fall 
kan 
vara lämpligt att samtalsledaren också hanterar frågan om godkännande. 
Det bör därför inte i lagen uppställas något hinder mot en sådan ordning. I 
enlighet med vad som gäller på andra områden bör det överlämnas till 
socialnämnden att   inom ramen för de bestämmelser som gäller   pröva 
om, och i så fall till vem, den vill delegera beslutanderätten. 
        Från advokathåll uttrycks farhågor för att parterna kan komma att bli 
felinformerade om gällande rätt och att de kan känna sig tvingade att skriva 
under ett av socialnämnden föreslaget avtal. Sveriges Advokatsamfund 
understryker vikten av att båda parter vid en separation har tillgång till 
kvalificerad juridisk hjälp. 
        Det är givetvis en förutsättning för att den föreslagna ordningen skall 
genomföras att den bedöms kunna fungera på ett rättssäkert och bra sätt. 
Förslaget ställer delvis nya krav på kommunerna och deras personal, inte 
minst när det gäller kunskap om rättsreglerna. Det är viktigt att den 
personal som skall hjälpa till med avtal har den kunskap som behövs. I den 
mån de nya arbetsuppgifterna leder till att kraven på förtrogenhet med 
regelsystemet ökar, bör det dock kunna lösas genom relativt begränsade 
utbildningsinsatser.  
Vilka frågor skall kunna bli föremål för avtal mellan föräldrarna? 
För att avtalsmöjligheten skall kunna utnyttjas i önskvärd utsträckning  och 
utgöra ett fullvärdigt alternativ till en talan vid domstol bör föräldrarna 
kunna träffa avtal om såväl vårdnad som boende och umgänge. 
        Frågor om vårdnad, boende och umgänge kommer, som några 
remissinstanser påpekar, sällan upp isolerade utan som regel i samband 
med en separation. Det är då vanligt att föräldrarna samtidigt har att lösa 
även frågor om exempelvis underhållsbidrag, kvarsittande i hemmet och 
bodelning. Samtliga dessa frågor är redan i dag sådana att parterna kan 
träffa avtal om dem, även om avtalen som regel inte kan läggas till grund 
för verkställighet. Vad som bör diskuteras är mot den bakgrunden i första 
hand om frågorna bör omfattas av den föreslagna skyldigheten för 
kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal. För 
detta talar i viss mån att frågorna kan behöva lösas i ett sammanhang och 
att en överenskommelse i någon av frågorna kan vara beroende av att även 
andra frågor blir lösta. 
        När det gäller underhållsbidrag till barn har det betydelse att ett nytt 
 
samhällsstöd, underhållsstöd, sedan den 1 februari 1997 ersatt det tidigare 
bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd har medfört att det normalt 
blir aktuellt att fastställa ett underhållsbidrag till barnet endast om den 
bidragsskyldiga föräldern skall betala ett underhållsbidrag till barnet som 
överstiger underhållsstödets belopp. Det torde innebära att det sällan finns 
behov av att aktualisera frågor om underhållsbidrag i samband med en 
separation. Med hänsyn härtill har socialnämndernas skyldighet att hjälpa 
barn till ogifta föräldrar att få underhållsbidrag fastställt tagits bort. 
        Det finns mot den skisserade bakgrunden inte skäl att låta frågor om 
underhållsbidrag omfattas av den här föreslagna serviceskyldigheten. Som 
framhålls i förarbetena till underhållsstödsreformen innebär inte detta att 
barnet helt skulle vara betaget möjligheten att få hjälp med frågor om 
underhåll. Barnet kan enligt rättshjälpslagens bestämmelser få biträde av 
en jurist såväl vid en domstolsprocess som före en sådan process. 
Dessutom åligger det socialnämnderna att inom ramen för socialtjänsten i 
vissa fall lämna barnet och föräldern bistånd. Och självfallet är det inget 
som hindrar att hjälpen att träffa avtal ibland utsträcks till frågan om 
underhållsbidrag. 
        Kvarboendet i den gemensamma bostaden är ofta en fråga av stor vikt, 
inte minst ekonomiskt. I äktenskapsbalken finns det inte någon bestäm- 
melse som ålägger den av makarna som vid en skilsmässa får rätt att bo 
kvar i den gemensamma bostaden till dess bodelning sker att betala 
ersättning för nyttjandet. Frågan har prövats av Högsta domstolen i två 
refererade avgöranden, NJA 1968 s. 197 och NJA 1983 s. 255. Högsta 
domstolen har i dessa fall uttalat att ersättning kan komma i fråga i vissa 
fall. 
        Den skyldighet att hjälpa föräldrar att träffa avtal som läggs på 
kommunerna tar sikte på sådana frågor som rör barnen. Frågan om 
kvarboende har, som framgått, starka ekonomiska implikationer. Det är 
mot den bakgrunden mindre lämpligt att låta skyldigheten omfatta också 
kvarsittandefrågan. Eftersom denna fråga kan vara nära kopplad till frågan 
om barnets boende, kan det dock ibland vara ändamålsenligt att försöka 
lösa båda frågorna i ett sammanhang. Därvid bör uppmärksammas att de 
ekonomiska verkningarna av en överenskommelse i kvarsittandefrågan i 
vissa fall kan vara svåra att överblicka. 
        Kvarsittandefrågan bör därför inte omfattas av kommunernas skyldighet 
att hjälpa till med avtal. 
        Inte heller bör det ankomma på kommunerna att sörja för att föräldrar 
får 
hjälp att träffa avtal i frågor om bodelning. Sådana avtal är ofta ekonomiskt 
komplicerade och lämpar sig mindre väl för socialnämnderna att hantera. I 
det sammanhanget kan dock anmärkas att det i samband med att den nya 
rättshjälpslagen träder i kraft den 1 december 1997 införs en ny form av 
bistånd   ersättningsgaranti   vid bodelning (prop. 1996/97:9, bet. 
1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55). Biståndet innebär att staten i vissa fall 
bidrar till kostnaderna för bodelningsförrättare. 
        En fråga som kan bli föremål för avtal är frågan om fördelning av 
resekostnader (se avsnitt 12.6). Den bör, som tidigare anförts, anses utgöra 
en del av frågan om umgänge. Ett umgängesavtal kan rentav vara beroende 
av att även resekostnaderna blir reglerade. Det är naturligt att 
socialnämnden hjälper parterna att träffa avtal även i denna fråga. 
        Den skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal 
som 
läggs på kommunerna skall alltså inte omfatta alla frågor som kan 
uppkomma i samband med en separation. Det kan hävdas att detta är en 
svaghet. Som regeringen ser det är det emellertid en fördel att de frågor 
som mera direkt berör barnet, och som skall avgöras med utgångspunkt i 
barnets bästa, i möjligaste mån hålls isär från andra frågor. Men även om 
kommunernas skyldighet endast avser vårdnad, boende och umgänge bör 
hållbara helhetslösningar givetvis eftersträvas. Det kan betyda att även 
annat än vårdnad, boende och umgänge ibland kan behöva tas med i ett 
avtal som förhandlas fram inför socialnämnden. Och ofta kan samråd 
behöva ske med andra inblandade, exempelvis försäkringskassan och 
advokater.  
Avtalets verkan och form, m.m. 
En viktig fråga är om ett godkänt avtal skall kunna läggas till grund för 
verkställighet. JO avstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag i denna del 
och framhåller att fastställande och tolkning av privaträttsliga avtal är en 
för förvaltningsdomstolarna främmande uppgift. JO pekar även på risken 
för att ingångna avtal kan komma att bli svåra att tillämpa och tolka och på 
de svårigheter som kan uppkomma om föräldrarnas överenskommelse 
innebär partiella ändringar i ett domstolsavgörande, varvid 
förvaltningsdomstolen alltså skall samtidigt tillämpa två olika verkställig- 
hetsurkunder. Även Länsrätten i Malmöhus län tar upp risken för 
svårtolkade avtal. 
        För att en möjlighet för föräldrarna att träffa bindande avtal om 
vårdnaden m.m. skall bli ett fullvärdigt alternativ till att väcka talan vid 
domstol måste ett godkänt avtal enligt regeringens mening ha i huvudsak 
samma effekt som ett avgörande av domstol. Ett godkänt avtal bör alltså 
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.  Regeringen 
återkommer i det följande till risken för att ingångna avtal blir otydliga. 
        Sveriges Advokatsamfund tar i sitt remissvar upp frågan om avtalets 
rättskraft. Enligt samfundet bör avtalet inte få hindra att en talan väcks  vid 
allmän domstol efter att avtalet slutits, om skäl talar för det. 
        Att en dom som vunnit laga kraft har meddelats angående exempelvis 
vårdnaden om ett barn hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas på nytt (se 
t.ex. rättsfallet NJA 1993 s. 226). I likhet med detta bör ett godkänt avtal 
kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som genom ett domstols- 
avgörande. 
        Avtal om vårdnad, boende och umgänge bör ingås skriftligen. Den 
skriftliga formen är nödvändig bl.a. för att kommunerna skall kunna ge sitt 
godkännande och för att avtalen skall kunna ligga till grund för 
verkställighet. 
        För att underlätta handläggningen och för att säkerställa att inga 
väsentliga uppgifter utelämnas kan det vara av värde om det finns en färdig 
avtalsblankett för föräldrars avtal. I bilaga 14 till betänkandet återges den 
blankett som används i Finland.  
Vilken prövning skall göras av föräldrarnas avtal? 
Frågor om vårdnad, boende och umgänge kräver särskilda överväganden. I 
de allra flesta fall torde den prövning som socialnämnden skall göra vara 
enkel. Men fall kan förekomma som ger anledning till närmare eftertanke. 
Det kan exempelvis inte uteslutas att det finns situationer där föräldrarna 
mindre ser till barnets behov än till sina egna intressen. Att en 
överenskommelse inte i tillräcklig grad tar hänsyn till barnets bästa kan ha 
olika orsaker. Bakom föräldrarnas överenskommelse kan ligga t.ex. 
ekonomiska överväganden eller ett  rättvisetänkande  eller en starkare 
förälders inflytande över en svagare förälder. Uppgiften att pröva 
föräldrarnas avtal är alltså något annat och betydligt mer ansvarsfullt än att 
endast registrera föräldrarnas överenskommelse. 
        Utgångspunkten vid prövningen av föräldrarnas avtal skall vara barnets 
bästa (se avsnitt 8). 
        Några remissinstanser anser att barnet bör få möjlighet att komma till 
tals vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal. 
        Frågan om domstolarnas skyldighet att i vårdnads- och umgängesmål ta 
reda på barnets inställning när föräldrarna är ense berördes i förarbetena till 
de nu gällande bestämmelserna om barns rätt att komma till tals i mål och 
ärenden om vårdnad och umgänge. Det ansågs då som regel inte vara 
nödvändigt att i dessa fall inhämta någon särskild utredning om barnets 
inställning (se prop. 1994/95:224 s. 35). Det finns inte anledning att här 
göra någon skillnad mellan domstolens prövning och den prövning som 
socialnämnden har att göra. Det bör alltså inte införas någon absolut 
skyldighet för socialnämnden att ta reda på barnets inställning. Ibland är 
omständigheterna emellertid sådana att det finns anledning för nämnden att 
göra det. Även vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal bör 
givetvis den grundprincipen gälla att hänsyn skall tas till barnets vilja med 
beaktande av barnets ålder och mognad (se förslaget till 6 kap. 2 b § 
föräldrabalken). Skulle det komma fram att barnet motsätter sig den 
lösning som föräldrarna kommit överens om, är det ett skäl att närmare 
undersöka om överenskommelsen verkligen är till barnets bästa (se prop. 
1994/95:224 s. 35). 
        Även i övrigt skall socialnämnden göra samma prövning av föräldrarnas 
överenskommelse som en domstol gör när föräldrarna är ense. Står barnet 
under vårdnad av endast en förälder och vill föräldrarna gemensamt utöva 
vårdnaden om barnet, skall nämnden alltså godkänna avtalet om inte 
gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. Står barnet 
under båda föräldrarnas vårdnad och vill  föräldrarna att en av dem skall ha 
vårdnaden om barnet ensam, skall nämnden godkänna avtalet om 
överenskommelsen är till barnets bästa. Det sistnämnda bör gälla även 
beträffande avtal om boende och umgänge. 
        Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra godkännande. 
Någon möjlighet för socialnämnden att ändra avtalets innehåll  bör inte 
finnas. Detta hänger samman med att  tvister mellan föräldrar skall avgöras 
av domstol. Däremot är det ofta lämpligt att socialnämnden, om den anser 
att det avtalade arrangemanget står i strid med barnets bästa,  föreslår för- 
äldrarna att ändra avtalet så att det svarar mot barnets bästa. 
        För att nämnden skall kunna ta ställning till avtalet krävs att det är 
tydligt 
formulerat. Även om socialnämnden inte i sitt godkännandebeslut kan 
ändra avtalets innehåll ens i förtydligande syfte, bör nämnden givetvis 
verka för att oklara avtal görs tydliga och ofullständiga avtal fullständiga; 
man riskerar annars att avtalet inte kan läggas till grund för verkställighet. 
Särskilt vad gäller vårdnaden om barnet är det viktigt att avtalet är klart till 
 
sin innebörd. Det måste med säkerhet gå att utläsa vem som är barnets 
vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte möjligt att uppnå sådan 
klarhet, återstår för nämnden att vägra att godkänna avtalet. 
        JO tar i sitt remissvar upp frågan om socialnämndernas möjligheter att 
vid sin bedömning av ett avtal inhämta upplysningar från en annan 
avdelning inom kommunen eller från en annan kommun och framhåller att 
sekretessfrågorna bör uppmärksammas. 
        När frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs av domstol skall 
domstolen se till att frågorna blir tillbörligt utredda och skall social- 
nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Nämnden är därvid skyldig 
att lämna de upplysningar av betydelse som nämnden har. Om det behövs 
ytterligare utredning, kan domstolen uppdra åt socialnämnden eller något 
annat organ att verkställa en sådan. Är föräldrarna överens torde 
domstolens utredning i regel inskränka sig till att socialnämnden bereds 
tillfälle att lämna upplysningar inom en viss kortare tid. 
        I stort sett bör motsvarande möjligheter och skyldigheter att inhämta 
upplysningar gälla för socialnämnderna vid deras prövning av avtal.  Den 
socialnämnd som skall pröva avtalet kan behöva inhämta upplysningar från 
socialnämnden i en annan kommun. Det kan bli aktuellt exempelvis om 
barnet nyligen har flyttat till kommunen eller om en av föräldrarna är 
bosatt i en annan kommun. Sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket 
sekretesslagen (1980:100), s.k. socialtjänstsekretess, bör då inte hindra att 
uppgifter av betydelse lämnas till den socialnämnd som skall pröva avtalet 
(se 14 kap. 1 § första stycket sekretesslagen). Däremot bör uppgifter som 
lämnats under familjerådgivningssekretess (7 kap. 4 § andra stycket 
sekretesslagen) inte omfattas av den nämnda uppgiftsskyldigheten. 
        Slutligen bör på nytt påpekas att det föreslagna systemet inte innebär 
att 
socialnämnderna skall avgöra frågor om vårdnad, boende och umgänge i 
fall då föräldrarna inte kan enas. Förslaget syftar till att främja 
samförståndslösningar. Om det till slut ändå kvarstår en tvist, är det 
domstolens uppgift att slita tvisten.  
Ändring av avtal 
Ett godkänt avtal bör kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som 
godkänts av socialnämnden som genom ett avgörande av domstol, och ett 
domstolsavgörande bör kunna ändras inte bara genom ett nytt avgörande 
av domstol utan även genom ett skriftligt avtal mellan föräldrarna som 
godkänns av socialnämnden. Detta bidrar till ett smidigt förfarande och 
underlättar anpassning av  boende och umgänge efter den aktuella 
situationen. Det överensstämmer också med den ordning som gäller i 
Finland. Några särskilda regler om detta behövs inte. 
        Den föreslagna ordningen med avtal möjliggör också att ett avtals 
giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna kommer tillbaka till 
socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett 
sådant förfarande kan framstå som lämpligt t.ex. för att pröva hur en 
överenskommelse fungerar eller för att beakta barnets växlande behov av 
umgänge och kontakt med båda föräldrarna. Umgänge lämpar sig 
uppenbarligen bättre för tidsbegränsade avtal än vårdnad och boende. Som 
Riksförsäkringsverket påpekar får ett avtal givetvis inte innebära att barnet 
under någon tid ställs utan vårdnadshavare. Ett nytt avtal eller ett 
domstolsavgörande torde inte heller kunna ges retroaktiv verkan (se NJA 
1972 s. 350).  
Domstolsprövning när föräldrarna är ense? 
I Finland avgör föräldrarna själva på vilket sätt de vill få frågor om 
vårdnad m.m. reglerade. Detta innebär att även föräldrar som är överens 
har möjlighet att vända sig till domstol. Möjligheten att träffa avtal 
används dock i det stora flertalet fall. 
        Vårdnadstvistutredningen föreslår inte någon begränsning i möjlig- 
heterna för föräldrar som är ense att genom gemensam ansökan väcka talan 
i domstol. Socialstyrelsen anser att en sådan möjlighet innebär en onödig 
belastning på domstolarna. Eksjö tingsrätt och Domstolsverket anser att 
möjligheten till domstolsprövning i dessa fall bör kvarstå endast när den 
gemensamma ansökan avser även äktenskapsskillnad. 
        Domstols medverkan bör tas i anspråk i princip endast i de fall där en 
verklig tvist föreligger. Det går emellertid inte att bortse från att föräldrar 
som är ense i vissa fall av olika anledningar kan föredra att vända sig till 
domstol i stället för till socialnämnden. Det kan inte heller uteslutas att 
domstols dom i internationella sammanhang i vissa fall kan väga tyngre än 
ett av socialnämnden godkänt avtal. Även enkelheten i systemet talar för 
att möjligheten till domstolsprövning behålls för  föräldrar som är överens. 
Särskilt i fall då talan väckts innan föräldrarna enats vore det olyckligt om 
det inte gick att få överenskommelsen fastställd av domstolen. 
Erfarenheterna från Finland talar för att de flesta föräldrar ändå kommer att 
vända sig till socialnämnden för att få sina avtal godkända. 
        Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att den 
föreslagna avtalsmöjligheten inte bör innebära någon inskränkning i 
möjligheten att få ett domstolsutslag beträffande vårdnad, boende och 
umgänge.  
Den lagtekniska utformningen, m.m. 
Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att lagtexten i utrednings- 
förslaget är så utformad att alla typer av ändringar i vårdnad och umgänge 
kan avtalas, således även överflyttning av vårdnaden till en särskild 
vårdnadshavare och umgänge med någon annan än en förälder. Att sådana 
frågor skall omfattas av den föreslagna avtalsmöjligheten är givetvis inte 
meningen. 
        En motsvarande skyldighet att lämna uppgifter till försäkringskassa, 
skattemyndighet och Centrala studiestödsnämnden som i dag gäller för 
tingsrätt när ett vårdnadsavgörande vinner laga kraft bör gälla för 
socialnämnderna när nämnderna godkänner ett avtal om vårdnad (för- 
ordningen [1949:661] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål 
och ärenden enligt föräldrabalken, m.m.). En bestämmelse härom bör tas in 
i lag (jfr 8 kap. 5 § regeringsformen). 
        En förutsättning för att reformen skall få genomslag och komma till an- 
vändning i så många fall som möjligt är att berörda föräldrar informeras 
om den. Det bör ankomma på Socialstyrelsen att vidta de informations- 
insatser som behövs.  
16      Utredning om vårdnad, boende eller umgänge 
 
Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen när det gäller 
vårdnadsutredarens skyldigheter bör inte ändras. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att den som 
verkställer en vårdnads-, boende- eller umgängesutredning skall lämna ett 
förslag till beslut. Om det framstår som ett lämpligare alternativ, skall 
utredaren dock i stället redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalter- 
nativ får för barnet (se betänkandet s. 117). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller 
 
lämnar det utan invändning. Några remissinstanser tillstyrker förslaget att 
en konsekvensbeskrivning skall lämnas i utredningen men avstyrker eller 
ställer sig tveksamma till förslaget i övrigt. Till dem hör Juridiska 
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Rädda Barnens riksför- 
bund, Föreningen Söndagsbarn i Stockholm och Föreningen Barns Rätt 
Till 2 Föräldrar i Skövde. Riksdagens ombudsmän anser att det bör vara 
tillräckligt att i lagen ange att utredningen bör innefatta ett ställ- 
ningstagande i sakfrågan. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den 
som verkställer utredningen alltid skall lämna ett förslag till beslut. 
Tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner 
anser att utredaren i första hand bör ge en konsekvensbeskrivning och, 
om det inte är lämpligt, ett förslag till beslut. UmgängesrättsFöräldrarnas 
Riksförening avstyrker förslaget. 
        Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken 
skall domstolen innan den avgör ett mål eller ett ärende om vårdnad eller 
umgänge ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Behövs 
ytterligare utredning, får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något 
annat organ att utse någon att verkställa en sådan utredning. Domstolen 
får därvid fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid 
inom vilken utredningen skall vara slutförd. Vidare skall domstolen se till 
att utredningen bedrivs skyndsamt. 
        Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att verkställa utred- 
ningen skall själv svara för den och sända rapporten direkt till domstolen. 
Denna ordning gäller sedan den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:8, bet. 
1990/91:LU13), då socialnämnden frikopplades från arbetet med 
vårdnads- och umgängesutredningar. Utredningen skall i normalfallet inte 
mynna ut i ett förslag till domstolen utan endast innefatta en redovisning 
av insamlade och sammanställda fakta och upplysningar om barnet och 
dess föräldrar. Den utredande tjänstemannen skall i varje enskilt fall själv 
avgöra om det insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en 
slutsats från hans eller hennes sida. Vägledande bör vara vad som är 
barnets bästa. 
        1991 års reform har mottagits i stort sett positivt av domare, advokater 
 
och socialtjänstemän. I den utvärdering som Vårdnadstvistutredningen 
har gjort har det inte kommit fram några påtagliga brister med den 
nuvarande ordningen. Liksom i den diskussion som ledde till 1991 års 
reform har dock från personer med erfarenhet av handläggningen av 
vårdnadstvister framförts att vårdnadsutredningen alltid borde innehålla 
något ställningstagande från den som genomfört utredningen. 
        Som anfördes i samband med 1991 års reform finns det både för- och 
nackdelar med en ordning som innebär att utredaren skall ta ställning i 
sakfrågan. En preferens för den ena föräldern kan av den andra föräldern 
uppfattas som en nedvärdering, vilket kan öka de motsättningar som kan 
finnas mellan föräldrarna. Samtidigt kan det finnas fall där det är av stort 
värde att den som är väl insatt i ärendet och kanske hyser en bestämd 
uppfattning ger uttryck för den. 
        De för- och nackdelar som är förknippade med olika alternativ 
analyserades noga i samband med 1991 års reform. Tillräckliga skäl för 
regeringen att nu frångå sin tidigare ståndpunkt har inte anförts. Även i 
framtiden bör utredaren alltså själv få bedöma om han eller hon vill 
komplettera det insamlade faktamaterialet med en egen slutsats. 
        Utgångspunkten vid domstolens bedömning av frågor om vårdnad 
m.m. är barnets bästa. Det torde mot den bakgrunden i många fall vara 
naturligt att den som gör utredningen resonerar om vad olika besluts- 
alternativ kan innebära för barnet. Det har inte framkommit något som 
tyder på att utredarna i dag inte skulle utreda och för domstolen redovisa 
vilka konsekvenser olika lösningar kan få för barnet. Mot bakgrund av 
den diskussion som förts i bl.a. förarbetena till de ändringar i 
socialtjänstlagen (1980:620) som träder i kraft den 1 januari 1998 kan i 
alla händelser förväntas att utredarna framdeles vid behov lämnar en 
konsekvensbeskrivning (jfr prop. 1996/97:124 s. 98 f.). Mot den 
bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa någon 
lagbestämmelse om en skyldighet att redovisa konsekvensbeskrivningar.  
Riktlinjer för utredningens bedrivande 
I samband med 1991 års reform infördes en möjlighet för domstolen att 
lämna riktlinjer för hur en vårdnads- eller umgängesutredning skall be- 
drivas. Tanken när bestämmelsen infördes var inte att domstolarna 
regelmässigt skulle fastställa riktlinjer för utredningen utan att de skulle 
ha en sådan möjlighet i de fall det ter sig påkallat. Även om möjligheten 
utnyttjas endast undantagsvis anses den värdefull och 
Vårdnadstvistutredningen anser att den bör finnas kvar. Regeringen 
instämmer i den bedömningen. 
        Oavsett om domstolen drar upp riktlinjer för utredningen eller inte har 
domstolen ett ansvar för att utredningen bedrivs skyndsamt. Som regel 
bör domstolen sätta ut en viss tid inom vilken utredningen skall vara 
färdig (se prop. 1990/91:8 s. 46 och 66 f., bet. 1990/91:LU13 s. 36 och 
JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 79 f.). Ett par remissinstanser föreslår 
att en fast tidsgräns skall läggas fast i lagen. Den frågan var aktuell i 
1991 års lagstiftningsärende. Som lagutskottet då anmärkte är en fast 
tidsgräns olämplig, eftersom möjligheterna att åstadkomma en 
tillfredsställande utredning varierar från fall till fall. Tidsfristens längd 
får bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda 
fallet. Tidigare har uttalats att en handläggningstid på tre till fyra 
månader ofta torde kunna vara ett riktmärke på vad som kan anses 
rimligt (prop. 1990/91:8 s. 66 f.). Detta uttalande synes ge uttryck för en 
god avvägning.  
I vilken omfattning bör det förordnas om vårdnadsutredning? 
Domstolarna beslutar inte alltid om utredning när det föreligger en tvist 
om vårdnad eller umgänge. Emellertid är de mål som kommer till 
domstolen i dag ofta sådana att det fordras någon form av utredning för 
att domstolen skall kunna ta ställning. 
        Som Vårdnadstvistutredningen påpekar är det väsentligt att domstolen 
förordnar om utredning endast i de fall där det är nödvändigt. Bara om 
det behövs ytterligare utredning utöver de upplysningar som social- 
nämnden skall ges tillfälle att lämna får domstolen sålunda förordna om 
sådan utredning. Detta framgår av 6 kap. 19 § andra stycket tredje 
meningen föräldrabalken. För att tydligare markera att det inte skall 
förordnas om utredning slentrianmässigt bör bestämmelsen, som utred- 
ningen föreslår, utformas något annorlunda.  
Innehållet i utredningarna 
En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är att vårdnadsutred- 
ningarna ofta innehåller för mycket av partsberättelser och för lite 
information om barnet. 
        Det är viktigt att utredningsförfarandet i tvister om vårdnad m.m. 
bedrivs effektivt och problemorienterat. Hur noggrant de uppgifter som 
föräldrarna lämnar till utredaren skall redovisas och hur mycket 
information om barnet som skall tas med i redovisningen måste dock 
avgöras från fall till fall. Frågan lämpar sig inte för lagstiftning. 
        Vad gäller upplysningar om barnet kan det i detta sammanhang  finnas 
anledning att erinra om att det sedan den 1 januari 1996 finns uttryckliga 
bestämmelser om att en domstol vid bedömningen av frågor om vårdnad 
m.m. skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och 
mognad. Vidare gäller numera att den som verkställer utredning i sådana 
mål och ärenden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets 
inställning och redovisa den för domstolen. Genom ändringarna markeras 
att barnet skall ha en framträdande plats i utredningarna.  
17      Familjedomstolar m.m. 
 
Regeringens bedömning: Några särskilda familjedomstolar bör inte 
inrättas. 
        Ett system med familjenämnder eller liknande bör övervägas  på 
nytt först efter att de reformer som regeringen föreslår i detta lag- 
stiftningsärende har utvärderats. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag:  Förutsättningarna för ett system 
med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar och konsekvenserna 
därav bör undersökas (se betänkandet s. 125 f.). 
        Pappagruppens förslag: Särskilda familjerättsenheter bör etableras där 
domstolens ledamöter väljs och utbildas efter erfarenheter av modernt och 
delat föräldraskap (se promemorian s. 12 och 113). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist- 
utredningens förslag eller har ingen invändning mot det. Svea hovrätt, 
Sundsvalls tingsrätt och Sveriges domareförbund ställer sig negativa till ett 
inrättande av familjedomstolar eller liknande och Svea hovrätt motsätter 
sig en fortsatt utredning av frågan. Riksrevisionsverket anser att 
Pappagruppens förslag om speciella familjerättsenheter i domstolarna inte 
är övertygande och anför att de frågor som dessa enheter är tänkta att 
handlägga i stället bör kunna hanteras genom ett ökat och fördjupat 
samarbete mellan kommunernas socialförvaltningar och de allmänna 
domstolarna. 
        Skälen för regeringens bedömning: I olika sammanhang har förslag 
framförts om att mål om vårdnad och umgänge skall handläggas i särskilda 
familjedomstolar eller familjenämnder med speciell sammansättning och 
kompetens för de aktuella frågorna. 
        De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en betoning av 
samförståndslösningar när det gäller frågor om vårdnad, boende och 
umgänge. Om det till slut ändå kvarstår en tvist är enligt regeringens 
uppfattning domstol det organ som är mest lämpat att lösa tvisten. 
        Ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den 
svenska domstolsorganisationen och den svenska rättstraditionen. Under 
senare år har riksdagen vid flera tillfällen haft att behandla frågan om 
specialdomstolar (se t.ex. bet. 1990/91:LU13 s. 45 f. och 1992/93:LU22 s. 
28 f.). Riksdagens ställningstaganden innebär att antalet specialdomstolar 
bör minska. Man anser det viktigt att slå vakt om de allmänna 
domstolarnas breda sakliga kompetens och domarnas överblick över hela 
det juridiska fältet. Några omständigheter har inte framkommit som för- 
anleder regeringen att göra en annan bedömning beträffande special- 
domstolar. 
        En annan sak är att domstolarna givetvis måste ha tillgång till ett 
fullgott 
beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan behövas i 
familjemål. I mål om vårdnad m.m. har domstolen en skyldighet att se till 
att frågorna blir tillbörligt utredda. Innan målet avgörs skall 
socialnämnderna ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång 
till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning är 
nämnden skyldig att lämna domstolen sådana upplysningar. Behövs det 
ytterligare utredning, får domstolen uppdra åt nämnden eller något annat 
lämpligt organ att utse någon att verkställa sådan utredning. Förutom att 
låta genomföra vårdnads- och umgängesutredningar kan domstolen ta in 
exempelvis ett barnpsykiatriskt utlåtande. 
        Det är självfallet också viktigt att domare som handlägger mål om 
vårdnad, boende och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet. 
Regeringen vill här peka på att Domstolsverket varje år anordnar 
seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol 
och vid allmän förvaltningsdomstol samt till advokater med erfarenhet av 
vårdnadsmål. Syftet med seminarierna är bl.a. att ge deltagarna tillfälle att 
utifrån sina erfarenheter diskutera vårdnadsfrågor.     Regeringen förutsätter 
att liknande seminarier och annan utbildning av domare som handlägger 
familjemål också fortsättningsvis kommer till stånd. 
        En särskild fråga är om domstolen skall ha expertledamöter i familjemål. 
 
Möjligheten till sådan expertmedverkan i domstolarna har tidigare avvisats 
av riksdagen (se t.ex. bet. 1989/90:JuU32 s. 4 f. och 1990/91:LU13 s. 45 
f.). Det har inte framkommit några omständigheter som föranleder 
regeringen att för närvarande inta en annan ståndpunkt. 
        En annan fråga som tas upp av UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening 
och som även diskuterats i riksdagen (se bet. 1992/93:LU22 s. 25 f. och 
prot. 1992/93:114 s. 116 f.) gäller s.k. familjenämnder eller barnråd. 
Härmed avses en instans bestående av personer med bl.a. juridisk, social, 
barnpsykologisk och ekonomisk kompetens dit föräldrar som tänker 
separera kan vända sig för att få information och hjälp att komma fram till 
en överenskommelse. Om föräldrarna inte kan enas skulle saken få avgöras 
av domstolen efter att familjenämnden har avgett ett yttrande. 
        Ett system där föräldrar hos ett enda organ kan få hjälp med samtliga de 
 
frågor som kan uppkomma i samband med en separation är i sig tilltalande. 
Den ordning som regeringen nu föreslår, med bl.a. en skyldighet för 
kommunerna att sörja för att föräldrar erbjuds samarbetssamtal och hjälp 
att träffa avtal, har en sådan inriktning. Innan man tar ställning till om 
andra åtgärder behöver vidtas bör den nu föreslagna reformen ges tid att 
verka och utvärderas.  
18      Sekretess vid samarbetssamtal 
18.1    Gällande bestämmelser om sekretess 
Bestämmelser om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap. 
4 § sekretesslagen (1980:100). Sekretess gäller inom socialtjänsten för 
uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att 
uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller henne 
närstående lider men (socialtjänstsekretess). Med socialtjänst förstås bl.a. 
verksamhet som enligt lag handhas av socialnämnden. Social- 
tjänstsekretess gäller vid exempelvis vårdnads- och umgängesutredningar. 
Inom den kommunala familjerådgivningen gäller sekretess för uppgifter 
som en enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband 
med rådgivningen (familjerådgivningssekretess). Sekretessen är i dessa 
fall absolut. Uppgifterna är alltså hemliga oavsett om det skulle vara till 
men eller inte för den enskilde om de kom ut. Bestämmelserna innebär i 
praktiken för familjerådgivarens del att han eller hon inte kan delta i 
vårdnads- eller umgängesutredning i samma ärende, såvida inte den 
enskilde efterger sekretessen (14 kap. 4 § sekretesslagen). 
        Uppgifter för vilka sekretess gäller får inte röjas för en enskild i 
andra 
fall än som anges i sekretesslagen eller i en lag eller förordning till vilken 
sekretesslagen hänvisar (1 kap. 2 § sekretesslagen). Gäller sekretess för 
en uppgift som förekommer hos en viss myndighet, får uppgiften inte 
röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen 
eller i en lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Detta 
gäller även i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar inom samma 
myndighet, när de är att betrakta som självständiga i förhållande till 
varandra (1 kap. 3 § sekretesslagen). Gäller sekretess, får uppgiften inte 
heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller 
för uppgiften (1 kap. 4 § sekretesslagen). 
        Sekretess hindrar inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet, om 
uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 § 
sekretesslagen). För socialtjänstens del finns en bestämmelse om sådan 
uppgiftsskyldighet i 71 § socialtjänstlagen. 
        Familjerådgivare enligt socialtjänstlagen och deras biträden får inte 
höras som vittnen om något som har anförtrotts dem i deras 
yrkesutövning eller som de har fått veta i samband därmed, annat än om 
det är medgivet i lag eller om den till vars förmån tystnadsplikten gäller 
samtycker till det (36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken). 
        Fr.o.m. den 1 januari 1998 gäller dock en skyldighet för dessa 
befattningshavare att vittna i mål om vissa brott som begåtts mot en 
underårig (t.ex. i mål om misshandel och sexualbrott). Vidare gäller från 
årsskiftet 1997/98 en skyldighet för dem som har uppgiftsskyldighet 
enligt 71 § socialtjänstlagen att vid rättegång i vissa typer av mål lämna 
motsvarande uppgifter till domstolen (prop. 1996/97:124, bet. 
1996/97:SoU18, rskr 1996/97:264, SFS 1997:314).  
18.2    Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal? 
Kommunerna är skyldiga att sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad 
och umgänge (samarbetssamtal; 12 a § första stycket socialtjänstlagen). 
När bestämmelsen infördes underströk lagutskottet vikten av att 
kommunerna så långt som möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar 
samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess (se bet. 
1990/91:LU13 s. 15). En enkätundersökning gjord av Socialstyrelsen år 
1987 gav emellertid vid handen att av 217 kommuner endast 54 
tillämpade familjerådgivningssekretess vid samarbetssamtal. I 179 
kommuner tillämpades socialtjänstsekretess. Ett mindre antal kommuner 
tillämpade båda formerna av sekretess. En undersökning gjord av 
Socialstyrelsen år 1993 visar att endast drygt 15 procent av kommunerna 
anser att de kan erbjuda samarbetssamtal under familje- 
rådgivningssekretess. Det innebär att samtalen inte kan få karaktär av 
familjerådgivning; om så blir fallet gäller naturligtvis familjerådgivnings- 
sekretess. I redovisningen av enkäten anges att svårigheten att erbjuda 
samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess beror på att 
verksamheten då måste vara organiserad på ett sådant sätt att den skiljer 
sig från övrig verksamhet inom familjerättssektionen. Samtalsledarna 
måste exempelvis vara bortkopplade från eventuella vårdnads- eller 
umgängesutredningar.  
18.3    Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgivningen 
Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har det i 
socialtjänstlagen införts en definition av begreppet familjerådgivning 
(prop. 1995/96:117, bet. 1995/96:SoU12, rskr. 1995/96:170). Med 
familjerådgivning avses en verksamhet som bedrivs av det allmänna eller 
yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med syfte att bearbeta 
samlevnadskonflikter i parförhållanden eller familjer (12 a § tredje 
stycket socialtjänstlagen). I samband med ändringen i socialtjänstlagen 
ändrades även bestämmelsen om frågeförbud i 36 kap. 5 § 
rättegångsbalken på så sätt att undantaget i stället för att omfatta 
kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, lands- 
ting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu omfattar  familjeråd- 
givare  enligt socialtjänstlagen. Frågeförbudet kom härigenom att om- 
fatta även enskilda familjerådgivare. 
        Av den nämnda propositionen framgår bl.a. att begreppet familje- 
rådgivning inte skall uppfattas så snävt att det endast inbegriper fall då 
rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv utan att begreppet också skall 
täcka sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter en 
separation, så att föräldrarna får möjlighet att fungera tillsammans i 
föräldrarollen. Vidare anförs att vissa samarbetssamtal därmed kommer 
att falla in under begreppet familjerådgivning. 
        Lagrådet anförde i sitt yttrande att det vore önskvärt med en tydligare 
belysning av förhållandet mellan samarbetssamtal och familjerådgivning. 
Lagrådet ansåg sig emellertid kunna godta det i remissen framlagda 
förslaget eftersom hithörande frågor inom kort skulle aktualiseras på nytt 
i anledning av Vårdnadstvistutredningens betänkande. Regeringen 
uttalade i anledning härav i propositionen att en sådan belysning skulle 
göras vid beredningen av Vårdnadstvistutredningens betänkande.  
18.4    Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal? 
 
Regeringens bedömning: Vad som gäller om sekretess vid 
samarbetssamtal bör gälla även fortsättningsvis. Det behövs inte 
någon lagändring för att frågeförbudet i rättegångsbalken skall gälla 
även för dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under 
familjerådgivningssekretess. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att 
rättegångsbalkens bestämmelser ändras så att vittnesförbudet kommer att 
omfatta även dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under 
familjerådgivningssekretess (se betänkandet s. 131 f.). 
        Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller 
 
lämnar det utan invändning. Några remissinstanser anser att sam- 
arbetssamtal bör föras under familjerådgivningssekretess. Till dem hör 
Riksdagens ombudsmän (JO), Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms 
universitet och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. 
Några remissinstanser, bl.a. Gällivare kommun och Föreningen 
Kommunala Familjerådgivare (KFR), framhåller att det är en fördel om 
föräldrarna kan välja sekretessform. Ett par remissinstanser anser att 
familjerådgivningssekretess inte passar eller utgör ett hinder i arbetet med 
samarbetssamtal. Kammarrätten i Göteborg anser att det av sekretess- 
lagen bör framgå vilken sekretess som gäller vid samarbetssamtal. 
        Skälen för regeringens förslag: Familjerådgivningen har till syfte att 
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer (se 12 a § 
tredje stycket socialtjänstlagen). Inriktningen är då i regel   om än inte 
alltid, se avsnitt 18.3   att samlevnaden skall fortsätta. Under familje- 
rådgivningen kan komma att avhandlas frågor som är mycket känsliga för 
parterna. Ett framgångsrikt samtal förutsätter då i regel att parterna kan 
lita på att uppgifterna inte förs vidare. 
        Samarbetssamtal är inriktade på barnet, inte på vuxenrelationerna, och 
syftar i första hand till att skapa enighet i frågor om vårdnad och 
umgänge (se 6 kap. 18 § första stycket föräldrabalken och 12 a § första 
stycket socialtjänstlagen). Samarbetssamtalet fungerar närmast som ett 
led i en utredning eller innefattar en medling mellan parterna i praktiska 
frågor. Då föreligger inte samma behov av långtgående sekretess. 
        I vissa fall utgör familjerådgivningen ett första steg på vägen för att 
föräldrarna skall kunna samtala om hur de skall ordna det för barnet efter 
separationen. Ett samtal som börjar som ett samarbetssamtal kan också 
övergå till att bli familjerådgivning enligt den i lagen använda 
definitionen och med den strängare sekretess som gäller för familje- 
rådgivning. 
        JO föreslår att definitionen av familjerådgivning skall utvidgas till 
att 
omfatta även samarbetssamtal. Enligt regeringens mening är detta inte 
lämpligt. Det nyss anförda visar att samtal med parter som står i begrepp 
att separera kan vara av så olika karaktär att det knappast är ända- 
målsenligt med enhetliga regler för alla samtal. 
        Inom socialtjänsten har man lång erfarenhet av samarbetssamtal. 
Samtalen bedrivs framgångsrikt och tillgängligheten är hög. Även det 
talar emot att man  omorganiserar verksamheten med samarbetssamtal. 
        Till detta kommer att det skulle medföra resursproblem för många 
kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för familje- 
rådgivningsverksamheten. Inom familjerådgivningen är sekretessen, som 
nämnts, absolut. Det blir därför i praktiken inte möjligt att låta samtals- 
ledaren göra en efterföljande vårdnads-, boende- eller umgänges- 
utredning. 
        Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att sekretessen även 
fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär (jfr JO:s uttalande i beslut 
den 15 december 1994, se betänkandet s. 135 f.). Har samtalet karaktär 
av familjerådgivning bör den strängare familjerådgivningssekretessen 
gälla, medan i andra fall det är tillräckligt med s.k. socialtjänstsekretess. 
Självfallet är det viktigt att det före samtalen klargörs vilken inriktning 
samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det är också av vikt 
att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är avgörande för 
vilken sekretess som gäller. 
        Som framgått kan ett samtal som äger rum inom socialtjänsten falla in 
under definitionen av familjerådgivning och alltså komma att föras med 
familjerådgivningssekretess. Utredningen föreslår mot den bakgrunden 
att frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken utsträcks 
till att gälla även samtalsledare inom socialtjänsten som lett samarbets- 
samtal under familjerådgivningssekretess. 
        Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har 
bestämmelsen om frågeförbud ändrats på så sätt att undantaget i stället 
för att omfatta kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av 
kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu 
omfattar  familjerådgivare enligt socialtjänstlagen . Regeringen anser att 
det efter den genomförda ändringen framgår tillräckligt tydligt att 
frågeförbud gäller för alla uppgifter som lämnats under familjeråd- 
givningssekretess. I den mån ett samarbetssamtal med hänsyn till sin 
karaktär är att anse som familjerådgivning måste sålunda den som leder 
samtalet vara att anse som familjerådgivare i rättegångsbalkens mening. 
Någon lagändring är med hänsyn till det anförda numera inte påkallad. 
        Visserligen kan det i praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter 
under ett samtal som är belagda med en strängare sekretess och föremål 
för frågeförbud vid vittnesmål. Denna svårighet kan man dock knappast 
undgå.  
19      Medling mellan samlevande 
19.1    Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande 
I samband med att hemskillnadsinstitutet avskaffades och de nuvarande 
bestämmelserna om rätt till äktenskapsskillnad infördes år 1973 blev 
medling frivillig. Bestämmelserna om medling flyttades till en särskild 
lag, lagen om medling mellan samlevande. 
        Medling enligt den angivna lagen har till ändamål att utjämna mot- 
sättningar mellan en man och en kvinna som sammanlever eller har sam- 
manlevt. Medlaren skall på lämpligt sätt ta reda på anledningen till 
motsättningarna och, i de fall där en brytning är aktuell, rådgöra med 
parterna om möjligheten att fortsätta samlevnaden. 
        Det skall finnas minst två medlare för varje kommun. Medlare utses av 
länsstyrelsen efter hörande av kommunen. 
        Medlaren är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller 
kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren 
har förordnats. 
        Medlaren får inte yppa vad han eller hon har erfarit under medlingen. 
        Ersättning till medlaren betalas av kommunen.  
19.2    Lagen bör upphävas 
Regeringens förslag: Lagen om medling mellan samlevande 
upphävs. 
 
        Framställningen: I en framställning till Justitiedepartementet har två 
medlare i Jönköpings kommun anhållit att lagen om medling mellan 
samlevande skall upphävas. Enligt anmälarna synes de kommunala 
medlarna inte längre fylla någon funktion. 
        Remissinstanserna: Remissinstanserna anser att lagen kan upphävas 
eller har ingen invändning mot att så sker. Föreningen Sveriges 
Kommunala Familjerådgivare och Föreningen Söndagsbarn i Stockholm 
framhåller att det är viktigt att familjerådgivningen tillförsäkras resurser. 
Föreningen Söndagsbarn anser vidare att någon form av obligatorisk 
medling mellan samlevande som skall separera och som har 
gemensamma barn under 16 år bör införas. 
        Skälen för regeringens förslag: Sedan lagen om medling mellan 
samlevande infördes för mer än 20 år sedan har andra stödsystem vuxit 
fram. Här kan särskilt nämnas att kommunerna sedan den 1 januari 1995 
är skyldiga att sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som 
begär det. Familjerådgivningen är i huvudsak inriktad på att 
sammanlevande par skall få hjälp med sin relation. Syftet är att bistå dem 
så att de kan hantera sina konflikter, problem och krissituationer. De 
flesta vill ha hjälp så att de kan fortsätta att leva tillsammans. För andra 
par är separationen redan ett faktum. Om paret har barn kan 
familjerådgivningen då bidra till att dämpa konflikterna så att föräldrarna 
får möjlighet att tillsammans fungera i föräldrarollen efter separationen. 
        Med familjerådgivningens utbyggnad synes medlingsinstitutet ha 
förlorat sin betydelse. Av remissvaren framgår att medling under senare 
år har använts i mycket begränsad utsträckning. Ingen av de tillfrågade 
remissinstanserna ser något hinder mot att lagen upphävs. Länsstyrelsen i 
Västernorrlands län framhåller visserligen att det är kostnadsfritt för den 
enskilde att anlita en medlare och uttrycker oro över att allt fler 
kommuner i framtiden kan komma att ta ut avgifter för familjeråd- 
givningsverksamheten. Detta är dock inget vägande skäl för att behålla de 
särskilda medlarna. I samband med att kommunerna gavs ansvaret för 
familjerådgivningen uttalades att eventuella avgifter självfallet inte får 
vara av sådan storlek att de avhåller enskilda från att vända sig till 
familjerådgivningen (se prop. 1993/94:4 s. 6). 
        De kommunala medlarna synes alltså inte längre fylla någon funktion. 
Regeringen anser därför att lagen om medling mellan samlevande bör 
upphävas. 
        Frågan om obligatoriska samarbetssamtal har behandlats i avsnitt 7.2.  
20  Barnets bästa i mål om verkställighet 
 
Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att 
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet. 
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon lagändring för att 
tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighetsmålen. 
 
        Skälen för regeringens förslag och bedömning: Barnombudsmannen 
(BO) föreslår i sin rapport till regeringen år 1996 (Tänk om..., Rapport 
från barnens myndighet) att bestämmelser motsvarande dels artikel 3 i 
barnkonventionen med principen om barnets bästa, dels artikel 12 i 
konventionen med principen om barnets rätt att föra fram sina åsikter och 
få dem beaktade i förhållande till ålder och mognad skall tas in i 21 kap. 
föräldrabalken. Kapitlet handlar om verkställighet av domar eller beslut 
om vårdnad eller umgänge m.m. 
        Föräldrabalkens bestämmelser bygger på principen om barnets bästa. 
Detta gäller även bestämmelserna om verkställighet. Principen om 
barnets bästa betonas nu ytterligare genom den övergripande bestäm- 
melse som regeringen föreslår skall föras in i inledningen till 6 kap. 
föräldrabalken (se avsnitt 8). I bestämmelsen slås fast att barnets bästa 
skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör 
vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande bestämmelse bör tas in i 
21 kap. föräldrabalken. 
        Frågan om det behövs några lagändringar för att tillförsäkra barnet en 
rätt att komma till tals i verkställighetsmål har nyligen övervägts och 
avvisats (se prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35, 
SFS 1995:1242). I propositionen anfördes följande. 
 
        Målen har som regel föregåtts av en process i allmän domstol och kan 
därför sägas vara en fortsättning på den processen. Om barnet får 
komma till tals innan vårdnads- eller umgängesfrågan avgörs       , 
bör någon föreskrift om utredning av barnets vilja även i verk- 
ställighetsmålen inte vara nödvändig. Som Kammarrätten i Jönköping 
påpekar kan det dock ibland förflyta lång tid mellan avgörandena i de 
olika domstolarna, varför barnets inställning kan ha ändrats. Domstolen 
i verkställighetsmålet bör vara särskilt uppmärksam på den 
möjligheten. 
 
Några nya omständigheter har inte framkommit som föranleder 
regeringen att nu göra en annan bedömning beträffande behovet av 
lagändringar.  
21  Ikraftträdande 
 
Regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i 
kraft den 1 april 1998. Den upphävda lagen om medling mellan 
samlevande skall dock tillämpas i fråga om medling som påbörjats 
före utgången av mars 1998. Några särskilda övergångsbestämmelser 
skall inte meddelas i övrigt. De nya bestämmelserna skall alltså 
tillämpas fullt ut fr.o.m. ikraftträdandet. 
 
        Vårdnadstvistutredningens förslag: Inte heller utredningen föreslår 
några övergångsbestämmelser (se betänkandet s. 128). 
        Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksdagens 
ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. 
        Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör träda 
i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som kommer att 
förflyta innan riksdagen kan fatta beslut i lagstiftningsärendet är en lämplig 
ikraftträdandetidpunkt den 1 april 1998. 
        Vårdnadstvistutredningen anser det inte påkallat med några särskilda 
övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya bestämmelserna skall 
tillämpas från ikraftträdandet. JO påpekar att följden av detta kan bli att 
tingsrätt och hovrätt kommer att tillämpa olika regler i ett och samma mål, 
om tingsrätten beslutar före och hovrätten efter ikraftträdandet. JO anser 
därför att uttryckliga övergångsbestämmelser bör meddelas. 
        Det är angeläget att de nya bestämmelserna får genomslag så snart som 
möjligt. En föreskrift om att de nya reglerna skall tillämpas endast i mål 
som inleds efter ikraftträdandet kan gå ut över vad som är bäst för barnet. I 
exempelvis ett fall där vårdnaden om ett barn anförtrotts åt en av 
föräldrarna trots att gemensam vårdnad skulle vara bäst för barnet, är det 
svårt att se något bärande skäl till att de nya reglerna om vårdnad inte 
skulle kunna tillämpas i högre rätt. Regeringen instämmer därför i 
Vårdnadstvistutredningens bedömning att de föreslagna lagändringarna 
inte bör förses med övergångsbestämmelser utan   i den mån process- 
rättsliga bestämmelser inte lägger hinder i vägen   tillämpas fullt ut även i 
pågående mål och ärenden. 
        Medling mellan samlevande som inletts före utgången av mars 1998 bör 
slutföras. Den upphävda lagen bör därför fortsätta att gälla i fråga om 
medling som påbörjats före denna tidpunkt.  
22  Kostnadseffekter m.m. 
De föreslagna ändringarna i föräldrabalken och socialtjänstlagen syftar till 
att lyfta fram samarbetssamtalen och till att öka möjligheterna för 
föräldrarna att själva så långt som möjligt komma överens i frågor som 
nära berör barnet. Härigenom kommer domstolarna att i viss mån avlastas 
mål om vårdnad och umgänge. Vidare torde reformen medföra att det blir 
färre tvister än i dag om ändring i fråga om vad som bestämts om vårdnad 
m.m. Åtminstone på sikt torde belastningen på samhällets institutioner 
komma att blir mindre. 
        Genom reformen får domstolarna möjlighet att avgöra frågor om barnets 
boende och frågor om umgänge med barnet i större omfattning än i dag 
och utvidgas möjligheterna att döma till gemensam vårdnad och att 
meddela föreskrifter om hur resekostnader vid umgänge skall fördelas 
mellan föräldrarna. 
        Sammantaget innebär de föreslagna lagändringarna för domstols- 
väsendets del vissa besparingar. 
        För enskilda parter kan de nya reglerna medföra lägre processkostnader. 
I den mån processandet bedrivs med stöd av rättshjälp kan även statens 
kostnader komma att minska. Förändringarna torde dock endast bli 
marginella. 
        För kommunerna får framför allt förslaget om hjälp till föräldrar att 
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge samt förslaget om 
godkännande av sådana avtal betydelse. Syftet med förslagen är bl.a. att 
föräldrar som inte själva kan enas i frågor om barnen skall, innan de vidtar 
rättsliga åtgärder, vända sig till socialnämnden för att få hjälp att komma 
överens. De personellt och ekonomiskt resurskrävande vårdnads- och 
umgängesutredningarna kommer då att bli färre till antalet och resurser 
frigörs som i stället kan användas till att hjälpa föräldrar att komma 
överens. Till detta kan läggas att många avtal om vårdnad, boende och 
umgänge kommer att träffas i anslutning till samarbetssamtal. Kommunens 
resurser kommer då inte att belastas utöver den tid som åtgår för samtalet 
och för att pröva om avtalet kan godkännas. 
        Trots det anförda kan det antas att kostnaderna i kommunerna kommer 
att öka något, i varje fall inledningsvis. Vissa utbildningsinsatser kommer 
att bli nödvändiga och kommunerna får ta över en del av de  frågor om 
vårdnad m.m. som i dag handläggs av domstolarna. Vidare kommer 
sannolikt en del föräldrar som i och för sig inte är i tvist men som ändå vill 
få frågor om barnet reglerade, t.ex. beträffande umgänge inom ramen för 
en gemensam vårdnad, att vilja träffa avtal om detta och få avtalet godkänt. 
Till detta kommer att samarbetssamtal sannolikt kommer att användas i 
större utsträckning än i dag. Om kostnadsökningen blir bestående beror 
bl.a. på hur många föräldrar ytterligare som kommer att använda 
samarbetssamtal och hur många föräldrar som kommer att använda sig av 
möjligheten att träffa avtal som godkänns av socialnämnden. Det beror 
vidare på hur kommunerna organiserar verksamheten med 
samarbetssamtal. De kommunala kostnadsökningarna torde i varje fall 
uppvägas av de besparingar för staten som nämnts tidigare. Även 
kommunerna kan uppnå besparingar i andra hänseenden, om 
samarbetssamtalen bedrivs framgångsrikt. Riksrevisionsverket gör 
bedömningen att förslagen bör kunna ge en generell vinst för samhället. 
        Regeringen och Svenska Kommunförbundet har träffat en överens- 
kommelse om regleringen av de ekonomiska effekterna för kommunerna i 
anledning av de förslag som läggs fram i denna proposition. Överens- 
kommelsen innebär att generellt statsbidrag utgår med 12 miljoner kr per 
år för det första året och med 7,5 miljoner kr per år för följande år. 
        För Socialstyrelsens del innebär förslagen vissa initialkostnader. Det 
gäller förutom informationsinsatser den metodutveckling av samarbets- 
samtalen som tagits upp i avsnitt 7 och allmänna råd m.m. som kan behöva 
utarbetas i anledning av reformen. Detta är dock insatser som bedöms 
kunna hanteras inom ramen för befintliga resurser. 
        Det förslag som läggs fram om umgängesavdrag bedöms inte leda till 
några nämnvärda kostnader för berörda myndigheter (de allmänna 
försäkringskassorna och kronofogdemyndigheterna). 
        En separation är en smärtsam upplevelse för alla inblandade, inte minst 
för barnen. Forskning visar emellertid att barn klarar av föräldrarnas 
separation bra i ett långt perspektiv om föräldrarna kan samarbeta och 
finnas kvar som föräldrar. Däremot kan barn som lever i en konflikt på 
olika sätt påverkas negativt. En vinst med förslagen är  att barn i allt större 
utsträckning kommer att slippa det lidande som en process vid domstol 
mellan föräldrarna i allmänhet innebär. Barn som slipper konflikter är i det 
stora hela också mindre resurskrävande för familjen och för samhället.  
Informationsinsatser 
Det är angeläget att information lämnas om de nya bestämmelserna om 
vårdnad, boende och umgänge. Det är också viktigt att föräldrar informeras 
om möjligheten att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor 
om vårdnad, boende och umgänge. 
        En central roll när det gäller spridning av information spelar 
socialnämnder, familjerådgivningsbyråer, advokater och domstolar. Även 
andra kanaler kan emellertid vara till nytta när det gäller informa- 
tionsspridning. Här avses exempelvis de frivilliga organisationerna och 
personal inom barnomsorg och skolväsende. 
        Ansvaret för att informationen når ut till enskilda och berörda 
myndigheter vilar i första hand på Socialstyrelsen. Ett visst ansvar ligger 
också på Domstolsverket och domstolarna. Informationsinsatserna bör ske 
inom befintliga budgetramar. Även kommunerna har ett ansvar för att 
information når ut till enskilda.  
Uppföljning 
Som tidigare framhållits syftar de förslag som regeringen lägger fram i 
denna proposition bl.a. till att betona vikten av samförståndslösningar, till 
att bana väg för en ökad användning av gemensam vårdnad och till att 
ytterligare framhäva principen om barnets bästa. 
        Frågor om vårdnad m.m. skall avgöras efter vad som är bäst för barnet. 
Det är viktigt att lagändringarna inte får till följd att en förälders motstånd 
mot gemensam vårdnad inte tas på allvar eller att det mer eller mindre 
rutinmässigt beslutas om gemensam vårdnad. Den föreslagna ordningen 
ställer stora krav på dem som fattar beslut i frågor som rör barn. 
        Regeringen har för avsikt att utvärdera reformen när den varit i kraft 
en 
tid. Med hänsyn till de särskilda svårigheter som finns i de fall där det 
förekommit övergrepp eller misstanke om övergrepp kan det finnas 
anledning att särskilt uppmärksamma hur reglerna tillämpas av domstolar 
och socialnämnder i de fallen.  
23  Författningskommentar 
23.1  Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge 
 
2 a § 
        Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt detta 
kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. 
        Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende 
särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrar- 
na. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller - 
hålls kvar eller annars far illa skall beaktas. 
 
(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8. 
        I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen 
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet när frågor om 
vårdnad, boende och umgänge avgörs. Det innebär inte någon förändring i 
gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar tydligare än som sker 
i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en utgångspunkt för 
bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i kapitlet tar sitt 
avstamp i denna allmänna regel. Genom den nya bestämmelsen knyts 
också regleringen av frågor om vårdnad, boende och umgänge tydligt till 
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Artikel 3 i 
konventionen föreskriver i svensk officiell översättning att barnets bästa 
skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn (se prop. 
1989/90:107, bilaga 1). 
        Barnets bästa skall således komma i främsta rummet vid alla avgöranden 
av frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det gäller alltså såväl för 
domar och beslut av domstol som för beslut av socialnämnden att 
godkänna eller inte godkänna avtal som föräldrarna träffat. Som nämnts 
ansluter bestämmelsen till hur barnkonventionens artikel 3 är formulerad. 
Principen om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen skall appliceras 
på alla områden. Den är i konventionen ett av flera relevanta intressen att ta 
hänsyn till (se bl.a. prop. 1989/90:107 s. 31 f. och SOU 1996:115 s. 35 f.; 
jfr prop. 1996/97:25 s. 362 f. och prop. 1996/97:124 s. 259 f.). Den 
bestämmelse som här föreslås skall inte för den skull tolkas så att andra 
intressen kan gå före barnets. När det gäller vårdnad, boende och umgänge 
finns det inte några andra intressen som kan ta över. 
        I lagen anges inte vad som närmare bestämt skall anses vara barnets 
bästa. Det låter sig inte göra att en gång för alla precisera innebörden av ett 
sådant begrepp. Som många gånger framhållits måste barnets bästa 
avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella för- 
hållandena. I andra stycket och i 2 b § pekas visserligen på några om- 
ständigheter som skall beaktas, men det rör sig självfallet inte om någon 
uttömmande uppräkning. Vid bedömningen måste hänsyn tas till allt som 
rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt det 
är möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för barnet 
beaktas. Det säger sig självt att det ofta är nära nog omöjligt att objektivt 
slå fast vad som är bäst för barnet. I sådana fall blir det till sist domstolens 
 
resp. socialnämndens uppfattning, antaganden och bedömningar som blir 
avgörande. 
        De särskilda bestämmelser i kapitlet som talar om barnets bästa   se 5, 
6, 
10, 14 a och 15 a §§   liksom de bestämmelser som innehåller delvis andra 
bedömningsgrunder   se exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§   har behållits 
oförändrade vid sidan av den inledande allmänna regeln. Avsikten med den 
nya allmänna bestämmelsen har som sagt inte varit att förändra rättsläget. 
Bestämmelsen innebär dock att rättsläget för vissa situationer har 
preciserats. 
        Till andra stycket har förts bestämmelsen i 6 a § som anger att 
domstolen 
vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt 
vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (se 
prop. 1990/91:8 s. 60 62). Den bestämmelsen har hittills gällt bara för 
frågor om vårdnad. Den kommer i fortsättningen att gälla även vid 
avgöranden om boende och umgänge. Vidare har till andra stycket förts 
bestämmelsen i 15 § fjärde stycket. Det innebär att domstolen och 
socialnämnden skall beakta risken för att barnet utsätts för övergrepp, 
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa (se prop. 
1992/93:139 s. 37 f.). Den bestämmelsen har hittills gällt bara för frågor 
om umgänge. Den kommer i fortsättningen att gälla även vid avgöranden 
av vårdnad och boende. 
        De omständigheter som anges i andra stycket skall beaktas vid 
tillämpning av första stycket i paragrafen. Men de skall också beaktas vid 
bedömningen av vad som är bäst för barnet enligt de särskilda 
bestämmelserna i kapitlet, t.ex. 5 § första stycket, 6 § andra stycket, 10 § 
första stycket, 14 a § första och andra styckena samt 15 a § första och 
andra styckena. Det är främst som komplettering till dessa bestämmelser 
som anvisningarna i andra stycket torde få praktisk betydelse. 
        Att vissa omständigheter nämns särskilt är i första hand ett uttryck för 
 att 
dessa omständigheter aldrig får glömmas bort vid bedömningen. Men det 
är också ett uttryck för vad lagstiftaren särskilt velat fästa uppmärk- 
samheten på. Däremot behöver inte de angivna omständigheterna nöd- 
vändigtvis betyda mer än andra viktiga förhållanden i ett enskilt fall. Att 
två tidigare bestämmelser nu förs samman till en är inte avsett att innebära 
någon annan ändring i sak än att tillämpningsområdena delvis har ändrats.  
2 b § 
 Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende och 
umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder 
och mognad. 
 
(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8. 
        Till paragrafen har förts bestämmelserna i 10 d § och 15 § fjärde 
stycket 
om att domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad resp. umgänge 
skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och 
mognad (se prop. 1994/95:224 s. 53 f.). Den regeln gäller i fortsättningen 
också för frågan om barnets boende. 
        Bestämmelsen har i enlighet med ett påpekande från Lagrådet getts en 
fristående placering och inte inarbetats i 2 a §. Härigenom markeras att 
barnets vilja inte endast är en omständighet att beakta vid bedömningen av 
barnets bästa utan ibland bör beaktas fristående från den bedömningen (jfr 
prop. 1981/82:168 s. 66, prop. 1994/95:224 s. 32 f. och SOU 1997:116 s. 
133 f.). Frågor om vårdnad, boende och umgänge skall alltid avgöras efter 
vad som är bäst för barnet. Men man kan tänka sig situationer där det är 
mycket svårt att avgöra vad som är bäst för barnet och där barnets vilja bör 
såsom fristående omständighet bli  avgörande för domstolens 
ställningstagande.  
5 § 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill 
någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för 
barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro 
vårdnaden åt en av föräldrarna. 
        Rätten får inte besluta om  gemensam vårdnad, om båda  föräldrarna 
motsätter sig det. 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av 
en 
av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan 
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam 
vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. 
 
(Jfr 6 kap. 5 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens prövning när en 
ändring av vårdnaden aktualiseras. 
        Bestämmelserna i första och andra styckena ersätter de nuvarande 
bestämmelserna i 5 och 6 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. 
        I bestämmelserna regleras endast det fallet att någon av föräldrarna 
eller 
båda i framtiden skall ha vårdnaden om barnet. Om överflyttning av 
vårdnaden till en eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare finns 
bestämmelser i 7 9 §§. 
        Bestämmelserna innebär att domstolarna får större handlingsfrihet än för 
 
närvarande vid avgörande av frågor om vårdnad. Utgångspunkten är att 
domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Det innebär bl.a. 
att domstolen, till skillnad från vad som gäller i dag, kan vägra att upplösa 
den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad även om en 
av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. Det framgår av första 
stycket och motsatsvis av andra stycket. Härigenom blir det bl.a. möjligt 
för en far som vid barnets födelse inte är gift med barnets mor att få 
gemensam vårdnad om barnet även om modern motsätter sig detta. 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem att 
vårdnaden inte längre skall vara gemensam, står det domstolen fritt att, 
efter vad som är bäst för barnet, upplösa den gemensamma vårdnaden och 
anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna eller att ogilla det 
framställda yrkandet och låta den gemensamma vårdnaden bestå. Den 
sistnämnda möjligheten står dock som framgått inte öppen, om båda 
föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad. 
        Motsvarande gäller om båda föräldrarna var för sig begär att få ensam 
vårdnad om barnet. Om ingen av dem eller endast en av dem motsätter sig 
fortsatt gemensam vårdnad, kan alltså domstolen låta den gemensamma 
vårdnaden bestå, om det är bäst för barnet. Om däremot båda föräldrarna 
motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, är domstolen skyldig att upplösa 
den gemensamma vårdnaden och anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. 
        Står barnet under vårdnad av endast en förälder och begär den förälder 
som inte är vårdnadshavare gemensam vårdnad, kan domstolen förordna 
om gemensam vårdnad även om den andra föräldern motsätter sig detta. 
Den förälder som är ensam vårdnadshavare kan också på eget initiativ få 
till stånd gemensam vårdnad. Även här är det barnets bästa som är 
avgörande. 
        Bestämmelsen möjliggör i och för sig för domstolen att förordna en 
förälder som vårdnadshavare mot hans eller hennes vilja. Om en förälder 
uttryckligen förklarar att han eller hon inte vill ha del i vårdnaden om 
barnet, får det dock som regel antas att en sådan lösning inte är förenlig 
med barnets bästa. 
        Som angetts skall domstolens ställningstagande grundas på vad som är 
bäst för barnet. Detta får prövas mot bakgrund av förhållandena i det 
enskilda fallet. I 2 a § andra stycket och 2 b § framhålls vissa omständig- 
heter som skall beaktas vid bedömningen av vad som är till barnets bästa. 
Frågor som rör barnets bästa har behandlats även i avsnitt 8 och i 
författningskommentaren till 2 a §. 
        Att det nu öppnas möjlighet för domstolarna att besluta om gemensam 
vårdnad mot den ena förälderns vilja får självfallet inte leda till att den 
förälderns motstånd mot gemensam vårdnad negligeras. Detta motstånd 
kan bero på en vällovlig önskan att skydda barnet. Om det finns risk för att 
barnet far illa vid gemensam vårdnad, skall domstolen givetvis beakta det. 
        Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om vad som anfördes i 
samband med de ändringar som genomfördes i 6 kap. föräldrabalken år 
1991 beträffande vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet att en 
förälder motsätter sig gemensam vårdnad (prop. 1990/91:8 s. 34). Där 
anfördes följande. 
 
Med utgångspunkt i att gemensam vårdnad typiskt sett kan 
gagna ett barns intresse ligger det typiskt sett också ofta 
närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i 
centrum att sträva efter gemensam vårdnad. En förälders 
motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken på 
att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka 
upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den 
andra föräldern är mindre. Men motståndet kan naturligtvis 
också bottna i andra orsaker. Det kan bero på en strävan hos 
föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det kan ha sin 
grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller 
ständiga trakasserier från en makes sida, förhållanden som kan 
göra det svårt eller omöjligt med en vårdnadsform som 
förutsätter enighet i frågor som rör barnet. I det enskilda fallet 
måste bedömningen därför vara mycket lyhörd och noggrant 
inriktas på de omständigheter och behov som föreligger i just 
det fallet. 
 
Detta uttalande äger alltjämt giltighet; en förälders motstånd mot 
gemensam vårdnad måste bedömas utifrån förutsättningarna i det enskilda 
fallet. 
        Att den ena föräldern utsatt barnet eller den andra föräldern för 
övergrepp kan göra gemensam vårdnad olämplig. Barnets möjligheter till 
en trygg uppväxtmiljö påverkas uppenbarligen av förhållandet mellan 
föräldrarna. Av betydelse kan också vara hur den förälder som barnet bor 
hos upplever sitt och barnets förhållande till den andra föräldern (se bl.a. 
NJA 1995 s. 727 och SOU 1995:60 s. 363 f.). En förälder som 
misshandlats eller utsatts för andra övergrepp av den andra föräldern  och 
som lever i ett tillstånd av oro eller till och med skräck för den andra för- 
äldern kan vid gemensam vårdnad vara dåligt rustad att tillgodose sitt 
barns behov av trygghet och omsorg. Det gäller även om samarbetet 
mellan föräldrarna ytligt sett synes fungera. Därmed är inte sagt att 
övergrepp inom familjen alltid bör utesluta gemensam vårdnad. Det måste 
som alltid bli beroende av en prövning i det enskilda fallet. 
        Frågan om i vilka fall gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets 
bästa har berörts även i avsnitt 9.1. 
        Om det alltså i vissa fall är olämpligt med gemensam vårdnad mot den 
ena förälderns vilja, kan det i andra fall vara bäst för barnet att den 
föräldern inte får sin vilja igenom. Så kan exempelvis vara fallet när 
modern har ensam vårdnad och fadern önskar gemensam vårdnad samt 
modern motsätter sig detta utan något godtagbart skäl. Ofta kommer det i 
dessa fall inte i fråga att föra över vårdnaden till fadern ensam, varför 
gemensam vårdnad är enda sättet för fadern att få del i vårdnaden. Ett 
sådant arrangemang kan då vara till barnets bästa, trots moderns motstånd. 
Det är bl.a. för sådana situationer som lagändringen är avsedd. 
        I enlighet med ett påpekande från Lagrådet har en talerättsbestämmelse 
tagits in i tredje stycket. Tredje stycket motsvarar efter justeringen 
nuvarande 5 § andra stycket och 6 § andra stycket. 
        Bestämmelser om att mål om vårdnad handläggs enligt reglerna i 
rättegångsbalken om tvistemål och om gemensam ansökan finns i 17 §.  
6 § 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de 
avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall ha 
vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social- 
nämnden godkänner det enligt andra stycket. 
        Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden 
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa. 
Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad, skall 
nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till barnets 
bästa. 
 
(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
        I 6 § finns i dag bestämmelser om överflyttning av vårdnad. 
Bestämmelser om detta återfinns i förslaget i 5 §. 
        Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den innehåller be- 
stämmelser om föräldrars avtal om vårdnad. Övervägandena finns i avsnitt 
15. Procedurfrågor som rör föräldraavtal och socialnämndens godkännande 
behandlas i 17 a §. 
        Enligt första stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om 
vårdnad. För att ett sådant avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och 
att 
det godkänns av socialnämnden. Att avtalet gäller innebär att det får 
samma verkan som en dom avseende vårdnaden. Det betyder bl.a. att 
avtalet kan verkställas (se 21 kap. 1 § andra stycket). 
        Möjligheten att med bindande verkan träffa avtal om vårdnaden är ny. 
Parterna kan på motsvarande sätt träffa avtal om barnets boende (14 a § 
andra stycket) och om umgänge mellan barnet och den förälder som det 
inte bor tillsammans med (15 a § andra stycket). Genom att det införs en 
möjlighet att träffa avtal betonas ytterligare att samförståndslösningar i 
dessa frågor bör eftersträvas. 
        Avtalsmöjligheten kan användas även när föräldrarna önskar ändra en 
tidigare dom eller ett tidigare avtal. 
        Föräldrarna skall vara ense om ändringen. Men det betyder inte att de 
måste vara helt nöjda med avtalet eller att avtalet skall motsvara det som 
båda eftersträvat. Tvärtom kan ett avtal många gånger vara resultatet av 
långvariga diskussioner där parterna kompromissat eller där någon valt att 
ge efter i insikt om att det är bäst för barnet. 
        Men det måste naturligtvis vara fråga om ett  avtal  i egentlig mening. 
Föreligger det någon ogiltighetsgrund (se särskilt 28 32 §§ avtalslagen, 
som anses vara analogt tillämpliga inom familjerätten), är avtalet inte 
giltigt. I praktiken torde det dock sällan bli aktuellt att pröva ett avtals 
giltighet i denna mening. Hävdar den ena parten att avtalet inte skall gälla, 
kan han eller hon ta upp vårdnadsfrågan på nytt. Någon avtalsbundenhet i 
egentlig mening uppkommer sålunda inte. 
        En förutsättning för att föräldrarna skall kunna avtala om vårdnaden är 
 
att åtminstone en av dem har vårdnaden om barnet. Föräldrarna kan alltså 
inte avtala om vårdnaden sig emellan när vårdnaden är anförtrodd åt en 
eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7 § andra och tredje 
styckena, 8 § och 9 §). Inte heller kan de, när en av dem eller båda har 
vårdnaden om barnet, träffa avtal med bindande verkan om ett sådant 
särskilt vårdnadsarrangemang. 
        Bestämmelsen tar i första hand sikte på de fall då ändring skall ske i 
fråga om vårdnaden. Emellertid är det inte ovanligt att föräldrarna efter 
diskussioner kommer fram till att det är bäst att låta gällande vårdnads- 
förhållanden bestå. Det är naturligtvis inget som hindrar att parterna då 
träffar ett avtal för att befästa vad de kommit överens om, dvs. det som 
redan gäller. Ett sådant avtal får dock ingen rättslig verkan och det finns 
därför ingen anledning att kräva socialnämndens godkännande. 
        Det finns inte något hinder mot att avtalet begränsas i tiden. Inte 
heller 
finns det något hinder mot att föräldrarna kommer överens om att avtalet 
skall gälla till dess att en slutlig överenskommelse har nåtts eller frågan 
avgjorts av domstol; ett sådant  interimistiskt  avtal kan också ersätta ett 
interimistiskt domstolsbeslut. Vad gäller vårdnaden om barnet torde   av 
hänsyn till barnet   tidsbegränsade avtal i övrigt endast undantagsvis kunna 
godtas. 
        Kravet på skriftlighet avses innefatta att parterna skall skriva under 
avtalet. 
        Vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal gäller bestämmel- 
serna i andra stycket. Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna 
och vill föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden om barnet, skall social- 
nämnden godkänna deras avtal om inte gemensam vårdnad är uppenbart 
oförenlig med barnets bästa. Detta överensstämmer med vad som gäller när 
tingsrätten skall förordna om vårdnaden i motsvarande fall (se 4 § första 
stycket och prop. 1981/82:168 s. 63 f.). 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och avtalar föräldrarna att 
en 
av dem skall ha vårdnaden om barnet ensam, skall nämnden godkänna 
avtalet om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning social- 
nämnden skall göra av avtalet motsvarar även här den prövning som dom- 
stolarna skall göra i de fall föräldrarna är ense (se 5 § första stycket och 
prop. 1990/91:8 s. 59). 
        Vid nämndens bedömning gäller bestämmelserna i 2 a § andra stycket 
och 2 b §. 
        Det torde sällan finnas anledning för socialnämnden att ta reda på 
barnets inställning när föräldrarna är överens. Skulle det undantagsvis 
komma fram att barnet motsätter sig den lösning som föräldrarna har enats 
om, är det ett skäl för nämnden att närmare undersöka om överenskommel- 
sen verkligen är förenlig med barnets bästa (se prop. 1994/95:224 s. 35). 
        Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra godkännande. 
Nämnden får inte ändra avtalets innehåll. Om en överenskommelse inte 
överensstämmer med barnets bästa, är det dock lämpligt att nämnden 
föreslår föräldrarna att ändra avtalet. 
        Endast undantagsvis torde det behöva förekomma att ett avtal under- 
känns. Särskilt gäller detta om avtalet har förhandlats fram vid samarbets- 
samtal och samtalsledaren står bakom avtalet. Däremot finns det 
naturligtvis anledning att underkänna  avtalet , om det står klart att en av 
parterna har utsatts för påtryckningar och skrivit under mot sin vilja (jfr 
vad som sagts ovan om ogiltighet). 
        Ibland kan det finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att 
ett 
avtal mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att även 
boendefrågan eller umgängesfrågan regleras i avtalet. 
        För att nämnden skall kunna ta ställning till föräldrarnas avtal krävs 
att 
det är klart och tydligt utformat. Nämnden bör verka för att otydliga eller 
ofullständiga avtal ändras. Risken är annars att avtalet inte kan läggas till 
grund för verkställighet. Det får inte råda någon tvekan om vem som är 
barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte möjligt att 
utläsa vem som är vårdnadshavare skall socialnämnden inte godkänna 
avtalet. 
        Om nämnden inte godkänner avtalet, är vårdnadsförhållandena oför- 
ändrade. Det innebär att parterna får fortsätta sina samtal i syfte att komma 
fram till en lösning eller att domstolen får lösa tvisten. 
        Ett avtal gäller från och med den tidpunkt då det godkänns. Det följer 
av 
att ett godkännande inte kan överklagas. 
        Ett gällande avtal hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas av domstol om 
någon av föräldrarna vill ha en ändring, eller att föräldrarna träffar en ny 
överenskommelse som godkänns av socialnämnden. Detta ligger i linje 
med vad som gäller om möjligheterna till en ny domstolsprövning efter det 
att en vårdnadsdom vunnit laga kraft (se t.ex. NJA 1993 s. 226). 
        Föräldrarna avgör själva på vilket sätt de vill få frågor om vårdnad 
m.m. 
reglerade. Även om föräldrarna är ense har de alltså möjlighet att väcka 
talan i domstol i stället för att vända sig till socialnämnden för att få sitt 
avtal godkänt. 
        Uppgiften att godkänna avtalet för socialnämndens räkning får delegeras 
(se 48 § socialtjänstlagen). Frågan har diskuterats närmare i övervägandena 
(avsnitt 15). Också vissa andra frågor som gäller avtalet och 
socialnämndens godkännande har behandlats där.  
7 § 
        Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig 
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet 
på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, 
skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i 
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra för- 
äldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt 
som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två 
särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som 
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, 
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av 
socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad 
mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §. 
 
I fjärde stycket fanns tidigare en hänvisning till även 6 §. Som en följd av 
att domstols prövning av frågor om vårdnad numera regleras i 5 §, medan 
6 § gäller avtal mellan föräldrarna, har hänvisningen till 6 § tagits bort.  
10 § 
        Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnads- 
havare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden 
överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. 
Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om båda 
föräldrarna motsätter sig det. 
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden. 
 
(Jfr 6 kap. 10 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
I första stycket andra meningen föreskrivs enligt gällande rätt att domstolen 
inte får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om någon av dem 
motsätter sig en sådan ordning. Denna begränsning har tagits bort i 
förslaget och samordnats med förslaget i 5 § andra stycket. Domstolen kan 
alltså flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, även om en 
förälder motsätter sig gemensam vårdnad. Självfallet förutsätter detta att 
det är bäst för barnet, se första meningen. Utrymmet för domstolen att 
besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja när barnet enligt 7 § 
stått under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare torde 
i själva verket vara mycket begränsat. I övrigt kan hänvisas till vad som 
anförts i författningskommentaren till 5 §. 
        Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad saknas förutsättningar 
för den vårdnadsformen. I andra meningen sägs uttryckligen att rätten inte 
får förordna om gemensam vårdnad i sådana fall.  
14 § 
        Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos 
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). 
Socialnämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhällsorgan. 
 
I andra meningen nämndes tidigare medlare som ett rådgivande 
samhällsorgan. Ändringen är en följd av att lagen (1973:650) om medling 
mellan samlevande föreslås upphävd.  Övervägandena avseende denna 
ändring finns i avsnitt 19.  
14 a § 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på talan av en 
 
av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans 
med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet. 
        Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det är 
 
skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om 
det som har överenskommits är till barnets bästa. 
 
(Jfr 6 kap. 14 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om barnets boende, är ny. 
        Genom bestämmelsen i första stycket blir det möjligt för domstolen att 
 
i de fall då barnet står under vårdnad av båda föräldrarna   besluta  vem 
barnet skall bo tillsammans med (överväganden se avsnitt 11). I enlighet 
med ett påpekande från Lagrådet har bestämmelsen förtydligats så att det 
uttryckligen framgår att domstolens beslut endast kan avse vem av 
föräldrarna som barnet skall bo tillsammans med, inte att barnet skall bo 
tillsammans med någon annan än en förälder. Eftersom uttrycket  vem av 
föräldrarna  får anses innefatta en möjlighet för domstolen att besluta att 
barnet skall bo hos var och en av föräldrarna (växelvis boende) har 
regeringen gett bestämmelsen en något annorlunda lydelse än den som 
Lagrådet föreslagit. 
        Det krävs inte att föräldrarna skall bo isär för att domstol skall få 
besluta 
om barnets boende. Ingenting hindrar alltså ett förordnande om boendet i 
fall då föräldrarna avser att flytta isär men fortfarande bor ihop vid 
tidpunkten för förordnandet. Däremot kan det knappast vara förenligt med 
barnets bästa att förordna om boende, om någon separation inte är aktuell. 
        Ett beslut om barnets boende kan bli aktuellt när föräldrar som har 
gemensam vårdnad om barnet inte kan enas om var barnet skall bo, eller 
när föräldrarna vill få sin överenskommelse om boende fastställd av 
domstolen. Även i de fall domstolen mot en förälders vilja finner att barnet 
skall stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad kan det bli aktuellt att 
besluta om barnets boende. 
        Det kan finnas anledning för domstolen att ta upp frågan om barnets 
boende med parterna även om något yrkande om boendet inte har 
framställts. 
        Som redan nämnts finns det ingenting som hindrar att domstolen beslutar 
att barnet skall bo växelvis hos föräldrarna, om detta är bäst för barnet. 
Avgörandet får då inte lämna öppet hur det växelvisa boendet skall 
utformas. Riktpunkten skall vara att föreskrifterna skall vara så noggranna 
att domen kan verkställas. 
        Avgörande för domstolens bedömning av boendefrågan skall vara vad 
som är bäst för barnet. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i 2 a § 
andra stycket och 2 b §. Rätten skall alltså fästa avseende särskilt vid 
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, och risken 
för att barnet utsätts för övergrepp m.m. skall beaktas. Vidare gäller att 
hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. 
        Även andra omständigheter skall självfallet beaktas vid bedömningen av 
vad som är bäst för barnet när det gäller dess boende. Här kan hänvisas till 
vad som anförts vid 2 a §. Sålunda bör hänsyn tas till allt som rör barnets 
fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. 
        Är föräldrarna ense om hur boendefrågan skall lösas, torde den lösning 
de valt i allmänhet kunna antas vara bäst för barnet. Angående barnets rätt 
att komma till tals när föräldrarna är ense, se prop. 1994/95:224 s. 35. Vad 
som sägs där gäller även när föräldrarnas överenskommelse avser barnets 
boende. 
        Med boende avses barnets faktiska bosättning. Boendebegreppet och hur 
detta begrepp förhåller sig till bl.a. folkbokföringslagens bestämmelser har 
berörts i avsnitt 11. 
        Enligt andra stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om 
barnets 
boende. Av sammanhanget framgår att avtal om boende skall komma i 
fråga endast i de situationer som anges i första stycket; föräldrarna skall 
alltså ha gemensam vårdnad. 
        För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och 
att det 
godkänns av socialnämnden. Socialnämnden skall godkänna föräldrarnas 
avtal, om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning 
socialnämnden skall göra av avtalet motsvarar alltså den prövning som 
domstolen skall göra enligt första stycket. 
        Skulle socialnämnden inte godkänna föräldrarnas avtal, är boendet 
oreglerat tills föräldrarna har träffat ett annat avtal som har godkänts eller 
tills domstolen har avgjort tvisten. Avser det underkända avtalet ändring av 
vad som tidigare gällt om barnets boende, fortsätter den gamla ordningen 
att gälla tills vidare. 
        Inget hindrar naturligtvis att boendet lämnas oreglerat i ett avtal 
mellan 
parterna om vårdnaden. Som anförts vid 6 § kan det dock ibland finnas 
skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett vårdnadsavtal mellan för- 
äldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att boendefrågan 
regleras. 
        När det i övrigt gäller frågor om avtalet och socialnämndens god- 
kännande hänvisas till vad som har anförts vid 6 §. Att märka är därvid att 
ett avtal om barnets boende kan träffas enligt lagens bestämmelser även 
när det inte är fråga om en ändring i de bestående faktiska förhållandena. 
        Vissa regler för proceduren kring avtalet finns i 17 a §.  
15 § 
        Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor till- 
sammans med. 
        Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av um- 
gänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt 
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot- 
svarande ansvar. 
        Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av 
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt 
tillgodoses. 
        Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med 
en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern 
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte 
särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås med en förälder som 
inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt 
nära, skall upplysningar enligt första meningen lämnas av vårdnads- 
havaren. 
 
(Jfr 6 kap. 15 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
De nuvarande andra och tredje styckena, som innehåller bestämmelser om 
domstolsprövning av frågor om umgänge, har omarbetats och flyttats till 
15 a §. Bestämmelserna i det nuvarande fjärde stycket om att domstolen 
vid bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja 
samt beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge far 
illa har inarbetats i 2 a § andra stycket (överväganden se avsnitt 8). 
        Paragrafen innehåller liksom i dag bestämmelser om barnets rätt till 
umgänge (första tredje styckena) och om upplysningsplikt i samband med 
umgänge (fjärde stycket). 
        Första tredje styckena, som innehåller bestämmelser om barns umgänge 
med en förälder och andra som står barnet särskilt nära, har utformats 
något annorlunda än i dag. Huvudprinciperna är dock desamma. 
Övervägandena finns i avsnitt 12.1. 
        I första stycket anges uttryckligen att barnet skall ha rätt till 
umgänge 
med en förälder som det inte bor tillsammans med. Härigenom markeras 
att umgänget i första hand är till för barnet samt att det är barnets intressen 
och behov som skall vara avgörande (se även 2 a §). Någon plikt för barnet 
att umgås med föräldern finns inte, inte heller någon absolut rätt för 
föräldern att umgås med barnet. Bestämmelsen har karaktär av 
portalstadgande. Innehållet i den rätt till umgänge som barnet skall ha 
bestäms med hänsyn till barnets bästa (se 15 a §). 
        Utgångspunkterna för reglerna om umgänge är att det är viktigt att 
barnet 
har kontakt med båda föräldrarna även om dessa inte bor tillsammans. Det 
innebär dock inte att det alltid är bäst för barnet att umgås med den förälder 
som det inte bor tillsammans med. Ibland kan det vara bäst för barnet om 
något umgänge inte alls äger rum eller om umgänge kommer till stånd 
först när barnet har nått en mogen ålder. Så kan vara fallet om föräldern har 
gjort sig skyldig till övergrepp mot barnet eller den andra föräldern. I 
sådana fall kan umgänget vara direkt skadligt för barnet. Därmed är dock 
inte sagt att umgänge bör uteslutas i alla fall där det förekommit övergrepp. 
Det måste som alltid bli beroende av en individuell prövning med 
utgångspunkt från vad som är bäst för barnet. 
        En nyhet i andra stycket är föräldrarnas gemensamma ansvar för att 
barnets behov av umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans 
med tillgodoses. Även den förälder som barnet inte bor tillsammans med 
har alltså ett uttryckligt ansvar för att barnets behov av umgänge med 
honom eller henne blir tillgodosett. Föräldrarnas ansvar enligt andra 
stycket är inte sanktionerat. Om en förälder utan godtagbar anledning 
flyttar långt bort, kan det emellertid beaktas vid fördelningen av rese- 
kostnaderna mellan föräldrarna (se 15 b § första stycket). I speciella fall 
kan även frågor om vem som bör ha vårdnaden om barnet eller vem som 
barnet skall bo hos påverkas. Det framgår av att man vid bedömningen av 
barnets bästa skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och 
god kontakt med båda föräldrarna (se 2 a § andra stycket). Frågan om 
sanktioner har berörts i avsnitt 12.1. 
        Bestämmelserna gäller oberoende av om föräldrarna har gemensam 
vårdnad om barnet eller inte. 
        Barnets rätt till umgänge med en förälder gäller även om vårdnaden om 
barnet har anförtrotts åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. I 
likhet med vad som gäller i dag har även särskilt förordnade 
vårdnadshavare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med 
föräldrarna så långt möjligt tillgodoses. Det framgår fortsättningsvis av 
andra meningen i andra stycket. I dessa fall får dock bestämmelsen i 2 a § 
om att risken för att barnet far illa skall beaktas särskild aktualitet (jfr 14 
§ 
lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga).    Även i 
dessa fall har barnets föräldrar ett ansvar för att barnets behov av umgänge 
så långt möjligt tillgodoses. 
        I tredje stycket regleras ansvaret för att barnets behov av umgänge med 
andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex. far- eller morföräldrar, 
tillgodoses. Bestämmelsen är oförändrad i sak. Den fanns tidigare i första 
stycket. 
        Fjärde stycket innehåller bestämmelser som reglerar skyldigheten att 
lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget (jfr första stycket 
andra meningen i gällande lag). 
        I första meningen regleras det fallet att barnet står under båda föräld- 
rarnas vårdnad och barnet skall umgås med en förälder som det inte bor 
tillsammans med. I sådana fall har den förälder som barnet bor hos en 
skyldighet att lämna upplysningar. Bestämmelsen är ny och har tillkommit 
mot bakgrund av att domstolarna i framtiden skall kunna meddela beslut 
om umgänge även när föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet (se 15 
a §). 
        I övriga fall skall upplysningar enligt andra meningen lämnas av barnets 
 
vårdnadshavare. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra meningen i 
första stycket och omfattar dels det fallet att barnet skall umgås med en 
förälder som inte är vårdnadshavare, dels det fallet att barnet skall umgås 
med någon annan som står barnet särskilt nära, exempelvis en mor- eller 
farförälder.  
15 a § 
        Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Talan 
om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. Om 
umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden. 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de 
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor 
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social- 
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har överens- 
kommits är till barnets bästa. 
 
(Jfr 6 kap. 15 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om umgänge. Första stycket motsvarar 
nuvarande 15 § andra och tredje styckena med vissa redaktionella 
ändringar samt de sakliga justeringar som föranleds av att förordnande om 
umgänge kan ges även vid gemensam vårdnad. Andra stycket är nytt. 
        I första stycket första meningen anges att frågor om umgänge skall 
avgöras efter vad som är bäst för barnet. Motsvarande bestämmelse finns i 
dag i 15 § andra och tredje styckena (jfr prop. 1981/82:168 s. 74 f.). Kravet 
att barnets vårdnadshavare skall motsätta sig umgänget har tagits bort 
såsom onödigt (jfr för övrigt 17 § femte stycket i gällande lydelse). 
        Den nuvarande bestämmelserna i 15 § fjärde stycket om att rätten vid 
bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja har 
flyttats till 2 b §. Bestämmelsen i samma stycke om att rätten skall beakta 
risken för att barnet i samband med utövande av umgänge far illa har 
inarbetats i 2 a §. 
        En nyhet är alltså att umgänge kan fastställas även om barnets föräldrar 
 
har gemensam vårdnad (överväganden se avsnitt 12.2).  Normalt bör man 
kunna utgå ifrån att föräldrar med gemensam vårdnad kan komma överens 
om umgänget och att det därför inte behövs något domstolsförordnande. 
Det har dock visat sig att det även vid gemensam vårdnad ibland finns ett 
behov av att låta domstolen besluta om umgänget. Genom att det nu 
öppnas en möjlighet att besluta om gemensam vårdnad mot den ena för- 
älderns vilja, tillkommer ytterligare en del fall där ett sådant behov kan 
uppkomma. 
        Bestämmelserna omfattar, liksom motsvarande bestämmelse i dag, även 
den situationen att vårdnaden har anförtrotts åt en eller två särskilt 
förordnade vårdnadshavare. 
        Bestämmelsen i andra meningen innebär givetvis inte att varje förälder 
som vill umgås med sitt barn skall kunna få umgängesfrågan reglerad av 
domstol. Regeln är avsedd för fall där en förälder som inte bor tillsammans 
med barnet vill få umgänget reglerat (jfr 15 § första stycket). 
        Liksom i dag får domstolen förordna om villkor för umgänget, jfr vad 
som sägs i anslutning till 15 b § andra stycket nedan. 
        Enligt andra stycket kan föräldrarna träffa avtal om umgänge. Detta är i 
 
och för sig inte någon nyhet. Redan i dag är det vanligt att föräldrarna 
träffar umgängesavtal. Nyheten är att avtalet blir gällande och verkställbart 
utan att umgängesordningen fastställs av domstol. 
        En förutsättning för att föräldrarna skall kunna avtala om umgänget är 
att 
åtminstone en av dem har vårdnaden om barnet. Föräldrarna kan alltså inte 
avtala om umgänget när vårdnaden är anförtrodd åt en eller två särskilt 
förordnade vårdnadshavare. Inte heller kan föräldrarna träffa avtal med 
bindande verkan om barnets umgänge med andra närstående än en 
förälder. 
        För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs dock att det är skriftligt 
och att 
det godkänns av socialnämnden. Nämnden skall godkänna avtalet om det 
är till barnets bästa. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i 2 a § 
andra stycket och 2 b §. Den prövning nämnden skall göra av avtalet 
motsvarar den prövning som domstolen skall göra i de fall föräldrarna är 
ense. 
        Umgängesavtal kan innehålla villkor av olika slag för umgänget, 
exempelvis om att umgänget endast får utövas i närvaro av en person 
utsedd av socialnämnden. Vidare kan ett umgängesavtal förutsätta en 
överenskommelse om fördelningen av resekostnaderna. Kravet på god- 
kännande är inte avsett att gälla eventuella ekonomiska uppgörelser. En 
överenskommelse om resekostnaderna behöver alltså inte godkännas för 
att gälla. Nämndens godkännande medför inte heller att en sådan 
överenskommelse blir verkställbar enligt reglerna i utsökningsbalken. 
Föräldrarnas överenskommelse om resekostnaderna torde ofta   uttryck- 
ligen eller underförstått   vara villkorad av att umgängesavtalet  godkänns 
av socialnämnden. 
        För andra slags villkor i ett umgängesavtal får kravet på godkännande 
anses gälla. Sålunda blir avtalet inte gällande förrän det har godkänts även i 
dessa delar av socialnämnden. 
        I övrigt hänvisas i tillämpliga delar till vad som har anförts i 
författnings- 
kommentaren till 6 § angående avtal om vårdnad och 14 a § andra stycket 
angående avtal om boende.  
15 b § 
        Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den föräldern 
ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets behov av 
umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som är skäligt 
med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständig- 
heter. 
        En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten för 
 
tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena föranleder 
det. 
 
(Jfr 6 kap. 6 a § och 15 § andra stycket i UBU -93:s förslag.) 
 
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om resekostnader 
(överväganden se avsnitt 12.6). 
        I första stycket slås fast att en förälder som bor tillsammans med 
barnet 
skall ta del i de resekostnader som föranleds av barnets behov av umgänge 
med den andra föräldern. Det innebär samtidigt att det primära ansvaret för 
kostnaderna läggs på den förälder som inte bor tillsammans med barnet. 
        Den förälder som bor tillsammans med barnet skall ta del i kostnaderna 
efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga 
och övriga omständigheter. Avsikten är att i normalfallet samma principer 
skall tillämpas vid prövningen som när underhållsbidrag till barn bestäms. 
En förälder som saknar förmåga att bidra till resekostnaderna är inte heller 
skyldig att göra det. 
        Även andra omständigheter än de ekonomiska förhållandena kan 
emellertid beaktas vid skälighetsbedömningen. En sådan omständighet kan 
vara att en förälder utan någon godtagbar anledning flyttar långt bort. En 
förälders intresse av att själv få avgöra hur han eller hon vill inrätta sitt 
liv 
får sålunda här, liksom när det gäller plikten att försörja barnet, tåla vissa 
inskränkningar. Givetvis är det dock ett godtagbart skäl att flytta 
exempelvis om en arbetslös förälder har fått arbete på annan ort. 
        Den skälighetsbedömning som skall göras bör vidare innebära att endast 
kostnader av någon betydenhet beaktas. I allmänhet bör den förälder som 
barnet bor hos vara skyldig att ta del i resekostnaderna bara när avståndet 
mellan bostadsorterna är relativt stort; en riktpunkt kan vara att avståndet 
överstiger tio mil (se SOU 1995:26 s. 522). I enskilda fall kan det 
emellertid finnas anledning att göra en annan bedömning. Det bör t.ex. tas 
hänsyn till eventuella möjligheter att använda månadskort eller liknande 
färdbevis även för längre resor. Hänsyn måste också tas till antalet 
umgängesresor. Även om kostnaden för varje enskild resa är låg kan 
antalet resor göra att kostnaderna totalt sett blir betydande. 
        Skälighetsbedömningen bör i regel innebära att endast nödvändiga 
kostnader beaktas. Normalt sett bör den som reser förväntas använda det 
billigaste färdsättet med allmänna kommunikationer. Det finns emellertid 
situationer då bil kan vara det bästa alternativet. Av betydelse för valet av 
kommunikationsmedel är givetvis också restiden och den tid som barnet 
har på sig att umgås med föräldern. Kostnader för hotellvistelse torde böra 
beaktas endast om inga andra boendealternativ står till buds.   Inte 
endast resor inom landet utan även resor utom landet omfattas av 
bestämmelsen. 
        För att det skall finnas en skyldighet att bidra till resekostnaderna 
skall 
barnet enligt bestämmelsen bo tillsammans med endast den ena av 
föräldrarna. I vissa fall kan fråga uppkomma om barnet bor tillsammans 
med endast den ena föräldern, eller om det är fråga om s.k. växelvis 
boende. Bor barnet i stort sett lika mycket hos var och en av föräldrarna, 
torde det normalt vara fråga om växelvis boende. Men inte bara tiden för 
barnets vistelse hos resp. förälder utan även andra omständigheter är av 
betydelse, t.ex. var barnet förvarar sina tillhörigheter. Frågan har berörts i 
avsitt 12.5 där hänvisningar finns till motivuttalanden och rättsfall. 
        I lagrådsremissens lagförslag fanns en uttrycklig bestämmelse om att 
rätten får besluta om kostnaderna för umgängesresor enligt första stycket. 
Den bestämmelsen har på inrådan av Lagrådet utgått såsom obehövlig. 
        Domstolen torde normalt kunna meddela villkor för umgänget 
oberoende av yrkande. Ett domstolsbeslut om resekostnaderna torde dock 
förutsätta ett yrkande av part (jfr 17 kap. 3 § rättegångsbalken). Frågan om 
utformningen av beslut om fördelningen av resekostnader har behandlats i 
avsnitt 12.6. 
        Frågan om föreskrifter om resekostnader prövas normalt i samband med 
att domstolen behandlar frågan om något umgänge skall äga rum och 
omfattningen av ett eventuellt umgänge. Ingenting hindrar emellertid att 
resekostnaderna prövas av domstol även om umgänget i övrigt inte är 
föremål för domstolens prövning. Detta kan bli aktuellt om föräldrarna är 
ense om umgängets omfattning och önskar ett domstolsavgörande endast 
beträffande resekostnaderna. 
        I andra stycket finns en regel om jämkning. Bestämmelsen innebär att en 
dom eller ett avtal om resekostnadernas fördelning kan jämkas av rätten, 
om ändrade förhållanden föranleder det. Ett skäl för jämkning kan vara att 
någon av föräldrarna har fått underhållsansvar mot ytterligare ett barn. 
        Oavsett anledningen kan parterna alltid själva komma överens om att 
ändra vad som har bestämts i en dom eller ett avtal. 
        Domstolen får inte höja eller sätta ned bidrag som hänför sig till tiden 
 
före talans väckande. 
        I bestämmelsen uppställs inte något krav på att en ändring i för- 
hållandena skall vara väsentlig för att en dom eller ett avtal om 
resekostnader skall kunna jämkas. Självfallet bör dock inte varje ändring 
kunna åberopas till grund för jämkning. En förutsättning bör vara att 
bidraget med hänsyn till de ändrade förhållandena inte framstår som 
välavvägt och att förändringen inte är tillfällig. Förändringen bör alltså 
vara något så när betydelsefull (jfr 7 kap. 10 § föräldrabalken och prop. 
1978/79:12 s. 116 och 398). 
        Bestämmelsen i andra stycket skall inte uppfattas så att andra villkor 
för 
umgänget än fördelningen av resekostnaderna inte skulle kunna omprövas. 
Det ligger i sakens natur att sådana föreskrifter såsom en del av 
umgängesfrågan kan prövas på nytt. Beslut om umgänge vinner inte 
rättskraft i vanlig bemärkelse. 
        Av 17 § andra stycket framgår att frågan om fördelning av resekostnader 
skall anses som en del av frågan om umgänge.  
17 § 
        Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där 
barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med 
äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp 
av Stockholms tingsrätt. 
        Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra 
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som 
är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt 
15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet under 
vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i 
saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. 
        Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
        I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
        Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna är överens i saken. 
 
Paragrafen innehåller processuella bestämmelser. Följdändringar har gjorts 
med hänsyn till att domstolarna i framtiden skall kunna besluta om barnets 
boende (se 14 a §). 
        I ett tillägg till andra stycket slås fast att frågan om 
resekostnadernas 
fördelning skall anses utgöra en del av umgängesfrågan. Detta innebär bl.a. 
att de regler om forum, huvudförhandling, väckande av talan, 
interimistiska beslut och rättegångskostnader som gäller för umgänges- 
frågorna i övrigt även gäller för denna fråga. Frågan om fördelning av 
resekostnaderna är emellertid, till skillnad från umgängesfrågan i övrigt, i 
huvudsak dispositiv. I fråga om verkställighet gäller reglerna i utsök- 
ningsbalken. 
        Som en följd av att 6 § har fått ett annat innehåll än tidigare har 
hänvisningen till den paragrafen i andra stycket tagits bort.  
17 a § 
        Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp att 
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge. 
        Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett 
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § andra 
stycket skall godkännas. 
        Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att 
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan 
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen 
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar 
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna 
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva 
avtalet. 
        Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas. 
 
(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om förfarandet vid 
föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge och vid socialnämndens 
prövning av sådana avtal. 
        Kommunen skall sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal om 
 
vårdnad, boende och umgänge på samma sätt som gäller för 
samarbetssamtal. Bestämmelser om detta finns i 12 a § socialtjänstlagen 
(1980:620). Första stycket innehåller en erinran om denna rätt för 
föräldrarna. Bestämmelsen har tagits in i första stycket i enlighet med 
Lagrådets förslag. 
        Enligt andra stycket är barnets folkbokföring avgörande för vilken 
socialnämnd som är behörig att godkänna avtalet. Bestämmelsen har 
utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 
        Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att 
 det 
uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. Det kan exempelvis 
vara så att en förälder eller barnet är utländsk medborgare eller att någon 
av föräldrarna eller barnet har hemvist utomlands. Bestämmelsen i andra 
stycket tar sikte på socialnämndernas interna behörighet, men eftersom den 
innebär ett krav på folkbokföring i en svensk kommun får den också 
avgörande betydelse för den internationella behörigheten. Det är sålunda 
ett nödvändigt kriterium att barnet är folkbokfört i en svensk kommun för 
att svensk behörighet att pröva föräldrarnas avtal skall föreligga. 
        Frågan om när sådan behörighet föreligger får i övrigt bedömas enligt 
allmänna internationellt processrättsliga principer på familjerättens område 
(se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl. s. 197 f.). 
Folkbokföring i Sverige är inte ett tillräckligt kriterium för svensk 
behörighet enligt en internationellt processrättslig bedömning. 
        I tredje stycket anges att socialnämnden har en utredningsskyldighet. 
Liksom rätten skall socialnämnden se till att frågor om vårdnad, boende 
och umgänge blir tillbörligt utredda (jfr prop. 1981/82:168 s. 77). Det 
anges inte närmare vad detta innebär. Avsikten är dock att socialnämnden 
skall ha ett i huvudsak lika gott underlag för sin bedömning av godkännan- 
defrågan som rätten har när den prövar en gemensam ansökan (se 19 § 
andra stycket). Om en annan socialnämnd har upplysningar att lämna, skall 
den sålunda ges tillfälle till det innan godkännandefrågan avgörs. Av andra 
meningen i andra stycket framgår att den andra socialnämnden är skyldig 
att   utan hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen 
(1980:100)   lämna upplysningar på begäran. Detta innebär att s.k. 
socialtjänstsekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till den socialnämnd 
som har att pröva avtalet (se 14 kap. 1 § sekretesslagen). Däremot bryts 
inte s.k. familjerådgivningssekretess igenom av upplysningsskyldigheten 
(7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). 
        Av det sagda framgår att det, om någon av föräldrarna är bosatt i en 
annan kommun, kan vara lämpligt att socialnämnden tar kontakt med 
socialnämnden i den kommunen. Om barnet nyligen har flyttat till 
kommunen, blir det aktuellt att ta kontakt med socialnämnden i barnets 
tidigare hemvistkommun. 
        I de fall då avtalet skall gälla bara för tiden till dess att frågan 
avgörs 
slutligt behöver inte samma krav ställas på socialnämndens utredning. I 
regel lär då frågorna kunna anses tillbörligt utredda genom den information 
som socialnämnden kunnat inhämta i samband med att föräldrarna fått 
hjälp med sitt avtal (jfr 20 § andra stycket tredje meningen angående 
rättens utredningsskyldighet i motsvarande fall). 
        Utredningsskyldigheten innebär att socialnämnden ibland bör ta reda på 
barnets inställning. Frågan om barnets rätt att komma till tals har 
behandlats i avsnitt 15 och i författningskommentaren till 6 §. 
        Enligt fjärde stycket är det inte möjligt att överklaga socialnämndens 
beslut att godkänna eller vägra att godkänna ett avtal. Vägrar nämnden att 
godkänna ett avtal som föräldrarna har träffat, återstår för föräldrarna att 
väcka talan i domstol. Är föräldrarna ense kan det ske genom en 
gemensam ansökan (se 4 och 17 §§).  
17 b § 
        Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett meddelande 
om avtalets innehåll sändas samma dag till 
        1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit 
folk- 
bokfört, 
        2. om avtalet gäller ett barn som har fyllt 15 år: Centrala studiestöds- 
nämnden, 
        3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven 
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt ålders- 
villkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Innebär 
avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet, skall 
meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller skulle 
ha varit inskriven. 
 
Paragrafen är ny. I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har den 
justerats med anledning av att behörighetsregeln i 17 a § andra stycket 
ändrats. Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndernas upp- 
giftsskyldighet. Bestämmelserna omfattar godkända avtal om vårdnad och 
motsvarar föreskrifterna i förordningen (1949:661) om skyldighet för 
domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken, m.m.  
18 § 
        Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom 
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och 
umgänge. 
        I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social- 
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna 
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna. 
        Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att 
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal 
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden. 
 
Första stycket är nytt. Det innehåller en erinran om att föräldrar enligt 12 a 
§ socialtjänstlagen har möjlighet att få hjälp att nå enighet i frågor om 
vårdnad, boende och umgänge (överväganden se avsnitt 7.2). Genom 
bestämmelsen markeras att föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i 
samförstånd innan de vänder sig till domstol med sin tvist. Ingenting 
hindrar emellertid att föräldrarna inleder eller fortsätter samtalen efter det 
att tvisten börjat handläggas vid domstol. Domstolens möjligheter att 
initiera samarbetssamtal regleras i andra stycket. 
        Andra stycket motsvarar det nuvarande första stycket med det tillägget 
att bestämmelsen även omfattar mål om boende. Ändringen är en följd av 
att domstolen vid gemensam vårdnad skall kunna besluta om barnets 
boende. I övrigt har en redaktionell ändring gjorts. 
        Tredje stycket motsvarar det nuvarande andra stycket.  
19 § 
        Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir 
till- 
börligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um- 
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har 
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans 
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. 
        Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får rätten 
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- 
ställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får 
rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs 
skyndsamt. 
        Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka 
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. 
        Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det 
är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
Paragrafen reglerar domstolens utredningsskyldighet i frågor om vårdnad 
m.m. Endast mindre ändringar har gjorts jämfört med gällande rätt. 
        Genom ett tillägg till första stycket har domstolarnas utrednings- 
skyldighet utsträckts till att gälla även frågor om boende. Ändringen är en 
följd av att domstolen i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad skall 
kunna besluta om barnets boende (se 14 a §). 
        Andra och tredje styckena motsvarar i sak de bestämmelser som i dag 
finns i andra stycket. Genom uppdelningen i två stycken och genom att det 
nya tredje stycket inleds med orden  Om det behövs utredning utöver vad 
som sägs i andra stycket ...  är avsett att markera att  vårdnads-, boende- 
och umgängesutredningar inte skall beslutas slentrianmässigt. Sådana 
utredningar bör göras bara om det verkligen fordras ytterligare uppgifter 
och endast när det är nödvändigt för att tvisten skall kunna avgöras. Frågan 
har diskuterats ytterligare i övervägandena, vartill hänvisas (se avsnitt 16). 
        Bestämmelserna i fjärde och femte styckena är oförändrade.  
20 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten besluta 
om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har 
avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller 
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av 
socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. 
        Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten 
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten med- 
delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall avgöras, skall 
rätten ompröva beslutet. 
        Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
 
(Jfr 6 kap. 20 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.) 
 
Paragrafen reglerar s.k. interimistiska beslut. Den har kompletterats med 
hänsyn dels till att det blir möjligt att reglera frågan om barnets boende vid 
gemensam vårdnad (se 14 a §), dels till att föräldrarna föreslås kunna träffa 
avtal om vårdnad, boende och umgänge (se 6 §, 14 a § andra stycket och 
15 a § andra stycket). Övervägandena avseende dessa båda ändringar finns 
i avsnitt 11 resp. avsnitt 15. 
        I första stycket har gjorts två tillägg till första meningen. Det första 
 
tillägget innebär att rätten kan besluta interimistiskt även i fråga om 
boende. Det andra tillägget är en följd av att det föreslås bli möjligt för 
föräldrarna att bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal 
som godkänns av socialnämnden. Föräldrarna får även avtala om dessa 
frågor interimistiskt, dvs. för tiden fram till det slutliga avgörandet. Och de 
får genom avtal ändra vad domstolen har bestämt. Allt detta gäller under 
förutsättning att deras överenskommelse godkänns av socialnämnden. 
Rätten måste alltså numera vid utformningen av interimistiska beslut om 
vårdnad m.m. beakta avtalsmöjligheten. Detta framgår av första meningen 
i dess nya lydelse. 
        Som framgått måste interimistiska beslut utformas mot bakgrund av att 
det blir möjligt att träffa avtal såväl slutligt som för tiden fram till ett 
slutligt avgörande. Vidare bör interimistiska beslut   på samma sätt som 
regelmässigt torde ske i dag   utformas mot bakgrund av rättens möjlighet 
att när som helst ändra beslutet (se tredje stycket sista meningen). 
        Avtalsmöjligheten står inte öppen för alla frågor om vårdnad m.m. 
Föräldrarna får självfallet inte avtala med bindande verkan sig emellan i 
fråga om särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7 10 c §§). Inte heller får 
de träffa bindande avtal om barnets umgänge med andra som står barnet 
särskilt nära (se 15 § tredje stycket). Interimistiska beslut i sådana frågor 
kan följaktligen inte ändras genom avtal. 
        Med undantag för de nyss nämnda besluten synes interimistiska beslut 
framdeles kunna formuleras enligt följande mönster:  Till dess att frågan 
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, eller 
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan som har godkänts av socialnämn- 
den, eller rätten har förordnat annorlunda, skall följande gälla. 
        I första stycket andra meningen finns i gällande rätt en bestämmelse om 
att rätten i mål och ärenden om vårdnad och umgänge   i fall då barnet står 
under vårdnad av båda föräldrarna   kan begränsa det interimistiska 
beslutet till att avse frågan vem barnet skall bo tillsammans med. I och med 
att domstol i fortsättningen kan reglera frågan om barnets boende slutligt 
(se 14 a §) har den bestämmelsen utgått såsom obehövlig. Någon ändring i 
sak är inte avsedd. Även framdeles kan alltså ett interimistiskt beslut i ett 
vårdnadsmål   om föräldrarna har gemensam vårdnad   begränsas till att 
avse frågan vilken av föräldrarna som barnet skall bo hos. 
        I tredje meningen i första stycket sägs att rätten skall besluta efter 
vad 
som är bäst för barnet. Bestämmelsen är oförändrad. Vid bedömning av 
vad som är bäst för barnet gäller 2 a § andra stycket. Angående frågan vad 
som i olika sammanhang är bäst för barnet, se även författnings- 
kommentaren till 5 §. 
        I andra stycket har gjorts en ändring i sista meningen. Ändringen är en 
följd av att interimistiska beslut ibland upphör att gälla genom avtal mellan 
föräldrarna. I sådana fall skall rätten självfallet inte ompröva det in- 
terimistiska beslutet när målet avgörs. 
        Tredje stycket är oförändrat. I andra meningen klargörs sålunda att ett 
in- 
terimistiskt beslut när som helst får ändras av rätten. Det finns skäl att 
påpeka att sådana beslut i fortsättningen också kan ändras när som helst 
genom avtal av föräldrarna som godkänns av socialnämnden. Som tidigare 
framgått kan sådana avtal göras interimistiska, dvs. utformas så att de 
gäller för tiden till dess att frågan avgörs slutligt. Detta sägs inte 
uttryckligen i lagen men är avsett att framgå av att avtalsmöjligheten inte 
är begränsad till avtal som skall gälla slutligt (se 6 §, 14 a § andra stycket 
och 15 a § andra stycket samt författningskommentaren till dessa lagrum).  
21 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i 
samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns 
särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna 
ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 § 
första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart. 
        Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i 
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende 
eller umgänge. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt föreläggandet. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om vitesförelägganden i domar eller 
beslut om vårdnad, boende eller umgänge. 
        Genom ett tillägg till första stycket har det införts en möjlighet för 
domstolen att förelägga en part att vid vite lämna ifrån sig barnet även i 
domar eller beslut om boende. Ändringen är en följd av att domstol när 
föräldrarna har gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem barnet 
skall bo tillsammans med. 
        En följdändring har gjorts i andra stycket.  
22 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge gäller i fråga om 
rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap. 1 7 §§ 
rättegångsbalken. 
        Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock 
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, 
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. 
        Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde 
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken 
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon 
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta 
om detta även om någon part inte yrkar det. 
        Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre 
 
rätt. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelningen av rättegångs- 
kostnader i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge. Dessa rättegångs- 
kostnadsregler har gjorts tillämpliga även på mål om barnets boende.  
7 kap. Om underhållsskyldighet 
 
4 § 
        Har en förälder som enligt 2 § skall betala underhållsbidrag haft barnet 
 
hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller under 
en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn, får föräldern 
vid fullgörande av sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett avdrag för 
varje helt dygn av barnets vistelse med 1/40 av det underhållsbidrag som 
räknat för kalendermånad gäller under tiden för vistelsen. Något sådant 
avdrag får dock inte göras på underhållsbidrag som belöper på senare tid 
än sex månader från utgången av den kalendermånad då vistelsen 
upphörde. Det sammanlagda avdragsbelopp som tillgodoräknas föräldern 
vid ett tillfälle skall, om det slutar på örestal, avrundas till närmast lägre 
krontal. 
        Om det finns särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för 
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot en parts bestridande får ett 
sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har väckts. 
        Den bidragsskyldiga föräldern har inte rätt till avdrag när 
underhållsbidraget har fastställts med beaktande av att han eller hon i 
väsentlig mån fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig. 
 
(Jfr 7 kap. 4 § i UBU -93:s förslag.) 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om en bidragsskyldig förälders rätt till 
avdrag på underhållsbidraget vid umgänge med barnet. 
        Den enda sakliga nyheten finns i första stycket. I fortsättningen kan 
även 
umgänge som inte har varat under en sammanhängande tid av minst fem 
hela dygn berättiga till umgängesavdrag. För att avdrag skall få göras 
enligt första stycket krävs då att det har förekommit umgänge under minst 
sex hela dygn under en kalendermånad (överväganden se avsnitt 12.5). Är 
denna förutsättning uppfylld görs ett avdrag motsvarande 1/40 av det 
månatliga underhållsbidraget för varje helt dygn av barnets vistelse. I likhet 
med vad som gäller i dag avses med ett dygn tiden mellan kl. 0 och kl. 24 
(se prop. 1978/79:12 s. 161). 
        En motsvarande ändring har gjorts i 23 § andra stycket lagen 
(1996:1030) om underhållsstöd. 
        I övrigt har språkliga justeringar gjorts i paragrafen.  
12 § 
        Talan om underhåll till barn tas upp av rätten i den ort där svaranden 
har 
sitt hemvist. En sådan fråga kan väckas även i samband med mål om 
fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdnaden 
om barn eller mål om barns boende. 
        Finns det inte någon behörig domstol enligt första stycket, tas målet 
upp 
av Stockholms tingsrätt. 
 
I paragrafen finns regler om talan i underhållsmål. Genom ett tillägg till 
första stycket blir det möjligt att väcka talan om underhåll till barn även i 
mål om boende.  
20 kap. Vissa gemensamma bestämmelser om rättegången 
 
1 § 
        I mål om faderskap, vårdnad, boende, umgänge och underhåll tillämpas 
14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken. 
        Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden 
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren 
domare och tre nämndemän. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegången i mål och ärenden 
enligt föräldrabalken. De lagrum i äktenskapsbalken vartill hänvisas 
innehåller bestämmelser om domstols sammansättning samt överläggning 
och omröstning. Genom ett tillägg till första stycket har dessa 
bestämmelser gjorts tillämpliga även på mål om boende.  
21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, 
boende eller umgänge m.m. 
 
1 § 
        Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet. 
 
        Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om 
vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. 
Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt 
medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder 
enligt 2 4 §§. 
        Verkställighet av avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a 
 § 
andra stycket söks hos länsrätten. Vad som i detta kapitel föreskrivs om 
verkställighet av dom eller beslut som vunnit laga kraft gäller även ett 
sådant avtal. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet. 
        I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen 
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet. 
Det gäller såväl vid prövningen av om verkställighet skall vägras eller inte 
som vid själva verkställighetsförfarandet. Det innebär inte någon ändring i 
gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar tydligare än som sker i 
dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en utgångspunkt för 
bedömningen. De mer preciserade bestämmelserna i kapitlet tar sitt 
avstamp i denna allmänna regel. Bestämmelsen har tagits in som ett första 
stycke i förevarande paragraf efter förslag från Lagrådet. 
        En motsvarande bestämmelse om barnets bästa har tagits in i 6 kap. 2 a 
§. 
        Övervägandena finns i avsnitt 20. 
        Genom ett tillägg till andra stycket kommer även domstols dom eller 
beslut om boende att omfattas av bestämmelserna. 
        Enligt ett nytt tredje stycke skall föräldrars avtal om vårdnad, boende 
och 
umgänge verkställas på samma sätt som ett lagakraftvunnet avgörande av 
allmän domstol. Övervägandena finns i avsnitt 15. Bestämmelserna om 
avtal finns i 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§. I 6 kap. 17 a § finns 
förfaranderegler. Regleringen innebär att avtalet blir verkställbart så snart 
det  gäller  enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 
15 a § andra stycket. Det betyder att avtalet måste vara skriftligt och därtill 
godkänt av socialnämnden. Däremot krävs inte i och för sig för att avtalet 
skall gälla och vara verkställbart att förfarandereglerna i 6 kap. 17 a § 
tredje stycket har iakttagits. 
        Avtal om vårdnad, boende eller umgänge kan tänkas förutsätta överens- 
kommelser i frågor för vilka de särskilda verkställighetsreglerna inte gäller. 
Så är fallet med föreskrifter om betalningsförpliktelser. Det kan gälla t.ex. 
skyldigheten för en förälder att betala en del av resekostnaderna i samband 
med barnets umgänge med den andra föräldern.  
3 § 
        Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller 
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. 
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar 
som anges i andra och tredje styckena. 
        Är det fråga om en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller över- 
lämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verk- 
ställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att 
undvika att barnet lider allvarlig skada. 
        Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och 
en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får länsrätten besluta om 
hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har 
ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt verkställigheten. 
 
Paragrafen behandlar länsrättens möjlighet att i ett beslut om verkställighet 
förelägga vite eller besluta om polishämtning av barnet. I andra stycket 
anges de närmare förutsättningarna för beslut om hämtning för 
verkställighet av en dom eller ett beslut om bl.a. vårdnad. Genom ett tillägg 
till detta stycke har bestämmelsen gjorts tillämplig även på verkställighet 
av domstols dom eller beslut om boende. Tredje stycket anger förutsätt- 
ningarna för hämtning av barnet för verkställighet av en dom eller ett 
beslut om umgänge. Fortsättningsvis kan umgängesförordnanden meddelas 
även vid gemensam vårdnad. Bestämmelsen har ändrats i överensstämmel- 
se härmed. 
        På grund av tillägget i 1 § tredje stycket gäller bestämmelserna även 
för 
verkställighet av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende eller umgänge.  
6 § 
        Länsrätten kan vägra verkställighet, om det är uppenbart att för- 
hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut 
meddelades eller socialnämnden godkände föräldrarnas avtal, och det av 
hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad, boende eller 
umgänge prövas på nytt. En sådan fråga tas upp av allmän domstol på 
ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan av 
socialnämnden. 
        Länsrätten får även i andra fall vägra verkställighet, om det finns en 
risk 
som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. 
 
I paragrafen behandlas länsrättens möjligheter att vägra verkställighet. 
        I första stycket har gjorts ett tillägg så att även frågor om boende 
täcks av 
bestämmelserna.  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några 
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya 
bestämmelserna, i den mån processuella regler inte utgör hinder häremot, 
tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet (se avsnitt 21). 
Regleringen innebär vidare att en förälder inte kan kräva att den andra 
föräldern tar del i resekostnader som har uppkommit före ikraftträdandet, 
om inte skyldighet härtill har förelegat redan tidigare t.ex. på grund av en 
överenskommelse mellan föräldrarna. Inte heller kan en bidragsskyldig 
förälder kräva umgängesavdrag enligt de nya bestämmelserna, om 
umgänget har ägt rum före ikraftträdandet.  
23.2    Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll 
 
5 § 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhålls- 
bidrag, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn, rätt att bo 
kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och 
förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den 
ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan 
redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller 
skriftligen utan särskild stämning. 
        I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare. 
 
Domstolen får i äktenskapsmål pröva frågor om bl.a. vårdnad om och 
umgänge med barn. Som en följd av att domstolen i fortsättningen skall 
kunna besluta om vem barnet skall bo tillsammans med har första stycket 
ändrats så att domstolen i äktenskapsmål kan pröva även denna fråga.  
7 § 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att 
frågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av 
makarna 
        1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas 
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett, 
        2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den 
andra makens underhåll. 
        I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att 
skillnadsfrågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av 
makarna förbjuda makarna att besöka varandra. 
        Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en 
dom 
som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma 
sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra 
stycket får dock när som helst ändras av domstolen. 
        Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen 
(1988:688) om besöksförbud. 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning 
av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i 
fråga om vårdnad, boende, umgänge och bidrag till barns underhåll för 
tiden till dess att en sådan fråga har avgjorts genom en dom som har vunnit 
laga kraft eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och, i de fall det 
krävs för att avtalet skall gälla, avtalet har godkänts av socialnämnden. 
 
Enligt paragrafen kan domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska 
beslut beträffande de frågor som anges i 5 §. Genom ett tillägg till  femte 
stycket får domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska beslut även 
om boende. Och genom ytterligare ett tillägg sist i stycket har 
bestämmelserna anpassats till den möjlighet som föreslås införd för 
föräldrarna att träffa avtal om vårdnad om barn, barns boende och 
umgänge med barn. För kommentarer i övrigt avseende denna ändring 
hänvisas till författningskommentaren till 6 kap. 20 § föräldrabalken. 
Bestämmelsen i sista stycket omfattar även avtal om underhållsbidrag. För 
sådana avtal krävs normalt inte godkännande för att de skall gälla. Se dock 
7 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken.  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några 
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya 
bestämmelserna tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet 
(se avsnitt 21).  
23.3  Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om 
        svenskt medborgarskap 
 
2 a § 
        Har barn ej förvärvat svenskt medborgarskap enligt 1 eller 2 § men är 
barnets fader sedan tiden för barnets födelse svensk medborgare och har 
han genom slutligt avgörande av svensk domstol eller genom ett avtal som 
godkänts av socialnämnden fått vårdnaden om barnet ensam eller 
gemensamt med barnets moder eller fått vårdnaden gemensamt med 
barnets moder genom registrering hos skattemyndighet, förvärvar barnet 
svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnad, 
föräldrarna hos den myndighet som anges i 11 § första stycket skriftligen 
anmäler sin önskan om detta innan barnet fyllt aderton år. Har barnet fyllt 
femton år, fordras barnets samtycke. 
 
Genom ändringar i 6 kap. föräldrabalken har föräldrar fått möjlighet att 
genom avtal som godkänns av socialnämnden bestämma vem eller vilka av 
dem som skall ha vårdnaden om barnet. Ett utländskt barn vars far sedan 
tiden för barnets födelse är svensk medborgare kan genom tillägget till 2 a 
§ erhålla svenskt medborgarskap, om fadern genom ett skriftligt avtal som 
godkänts av socialnämnden ensam fått vårdnaden om barnet eller fått 
vårdnaden om barnet gemensamt med modern (se 6 kap. 6 § 
föräldrabalken).  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.  
23.4    Förslaget till lag om ändring i                 socialtjänstlagen 
(1980:- 
620) 
 
12 § 
        Socialnämnden skall 
        verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda 
förhållanden, 
        i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling 
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom, 
        med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom 
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, 
        i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som 
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver 
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran 
utanför det egna hemmet, samt 
        i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd 
och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, 
umgänge eller adoption har avgjorts. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndens omsorg om barn 
och ungdom. Genom ett tillägg till sista ledet kommer socialnämndens 
skyldighet att ge stöd och hjälp att gälla även sedan ett mål eller ärende om 
boende har avgjorts.  
12 a § 
        Kommunen skall sörja för 
        1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att 
 nå 
enighet i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) 
samt 
        2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § 
andra 
stycket eller 15 a § andra stycket föräldrabalken. 
        Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens 
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas den som begär 
det. 
        Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av 
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med 
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer. 
 
Genom ett tillägg till paragrafens första stycke utsträcks kommunens 
skyldighet att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal till att 
avse även frågor om boende. En annan och viktigare nyhet är att 
kommunerna åläggs att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal om 
vårdnad, boende och umgänge. I 6 kap. föräldrabalken finns nya 
bestämmelser om föräldrars möjligheter att avtala om vårdnad m.m. Om 
föräldrarna begär att få hjälp att träffa ett sådant avtal, är kommunen alltså 
enligt förevarande bestämmelse skyldig att sörja för att de får sådan hjälp. 
Kommunernas skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal i 
frågor om umgänge omfattar även frågan om fördelningen av de 
resekostnader som kan uppkomma i samband med umgänget (se 6 kap. 17 
§ föräldrabalken). 
        Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att kommunen skall hålla 
verksamheten med avtal inom sin egen organisation. Den skyldighet som 
läggs på kommunen är att, inom eller utom sin organisation, sörja för att 
föräldrar som vill få hjälp med avtal kan erbjudas sådan hjälp.  
48 § 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för- 
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
        1 kap. 4 § föräldrabalken, 
        2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 
§ 
att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad 
utredning, 
        3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, 
        6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket 
föräldrabalken, 
        6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål 
och 
ärenden om vårdnad, boende eller umgänge, 
        7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
        11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta 
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att 
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om 
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall socialnämnden får 
delegera uppgifter som anges i föräldrabalken. En ny punkt i första stycket 
innebär att socialnämnden får delegera uppgiften att besluta om god- 
kännande av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende och umgänge. Bak- 
grunden är att föräldrar nu skall kunna reglera frågor om vårdnad, boende 
och umgänge i avtal. För att ett sådant avtal skall vara gällande krävs att 
det har godkänts av socialnämnden. 
        Vidare har delegationsmöjligheterna beträffande utredningar enligt 
6 kap. 19 § föräldrabalken utsträckts till att gälla även utredningar om 
barnets boende. Ändringen är en följd av att domstol i framtiden vid 
gemensam vårdnad skall kunna  besluta om vem av föräldrarna barnet skall 
bo hos.  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några 
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. De nya bestämmelserna skall 
alltså tillämpas från ikraftträdandet.  
23.5    Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om 
underhållsstöd 
 
23 § 
        Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall 
erläggas 
till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll som har 
betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om 
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot under- 
hållsstödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan. 
        Om den bidragsskyldige har haft barnet hos sig under en samman- 
hängande tid av minst fem hela dygn eller under en kalendermånad haft 
barnet hos sig i minst sex hela dygn, får han eller hon vid fullgörande av 
sin återbetalningsskyldighet tillgodoräknas ett avdrag som försäkrings- 
kassan bestämmer enligt vad som föreskrivs om underhållsbidrag i 7 kap. 4 
§ första stycket föräldrabalken. Avdrag medges endast om anmälan om 
vistelsen görs till försäkringskassan inom tre månader från utgången av 
den kalendermånad då barnets vistelse hos den bidragsskyldige upphörde. 
 
Andra stycket innehåller bestämmelser om s.k. umgängesavdrag. Rätten till 
avdrag har utvidgats. En motsvarande ändring har gjorts i bestämmelserna 
om umgängesavdrag i 7 kap. 4 § föräldrabalken. Här hänvisas till 
författningskommentaren till den ändringen (avsnitt 23.1).  
Ikraftträdande 
 
Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 april 1998. Några särskilda 
övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya bestämmelserna 
om umgängesavdrag inte är tillämpliga i de fall då umgänget har ägt rum 
före ikraftträdandet. 
 
Sammanfattning av betänkandet Vårdnad, boende och 
umgänge, SOU 1995:79  
Vårdnadstvistutredningen redovisar i detta betänkande en utvärdering av 
samarbetssamtal mellan tvistande föräldrar. Vidare behandlar utredningen 
frågor om handläggningen av vårdnadstvister samt om gemensam 
vårdnad, barnets boende och barnets umgänge med en förälder som 
barnet inte bor tillsammans med.  
Samarbetssamtal 
Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband 
med eller efter separation är oeniga om hur de skall lösa frågor kring 
vårdnad och umgänge. Syftet med samtalen är att hjälpa föräldrarna att 
träffa en överenskommelse om barnets förhållanden. Kommunerna har 
till uppgift att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal under 
sakkunnig ledning. Föräldrarna kan vända sig självmant till kommunens 
socialtjänst för att få hjälp. Samarbetssamtal kan också inledas efter 
beslut av domstol. 
        Utredningen har undersökt hur samarbetssamtalen fungerar. Ut- 
värderingen visar att samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa 
vårdnadskonflikter. Det är en förebyggande åtgärd som utnyttjas i ökad 
utsträckning. Ungefär 25 procent av alla föräldrar som separerade år 
1993 hade kontakt med socialtjänsten i samband med separation eller 
skilsmässa. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större omfattning 
kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbets- 
samtal före ett domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten 
resursåtgång. Ungefär 80 procent av dessa samtal ledde år 1993 till att 
föräldrarna kom överens. Föräldrar som i andra sammanhang inte tar 
kontakt med socialtjänsten gör det när de behöver råd och stöd i samband 
med en separation eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har medfört att 
antalet vårdnads- och umgängesutredningar har minskat. 
        För att öka användningen av samarbetssamtal rekommenderar ut- 
redningen att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida information om den 
service som kommunerna kan ge. Kommunerna bör arbeta med att stärka 
kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal. Vidare 
bör man undersöka om det går att i större utsträckning arbeta med en 
samtalsledare. 
        Utvärderingen innehåller även en samhällsekonomisk analys. Denna 
visar att samarbetssamtal är samhällsekonomiskt lönsamma. Härtill 
kommer kvalitativa effekter, som påverkan på barns och föräldrars hälsa 
och livskvalitet i övrigt. 
        För att lyfta fram samarbetssamtalen och markera att föräldrar skall 
försöka lösa sina tvister om barnen genom samförståndslösningar innan 
rättsliga åtgärder vidtas, föreslår utredningen att det i 6 kap. föräldra- 
balken införs en bestämmelse som erinrar om denna möjlighet. Denna 
bestämmelse bör också ses som en uppmaning till advokater och övriga 
juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol 
innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförstånds- 
lösning. 
        Utredningen har övervägt om samarbetssamtal, liksom i Norge, bör 
vara obligatoriska, men avvisar en sådan ordning. Utredningen anser inte 
heller att samarbetssamtal bör vara en förutsättning för allmän rättshjälp.  
Terminologiska frågor 
Utredningen har övervägt om termerna i 6 kap. föräldrabalken bör 
ändras, framför allt om vårdnad borde ersättas med föräldraansvar. Ut- 
redningen har stannat för att behålla de sedan länge inarbetade termerna 
vårdnad, umgänge och samarbetssamtal.  
Barnets bästa 
 
I frågor om vårdnad och umgänge enligt 6 kap. föräldrabalken skall dom- 
stolen besluta efter vad som är bäst för barnet. Detta anges i flera 
bestämmelser men någon övergripande regel finns inte. För att ytterligare 
betona denna princip föreslår utredningen en ny inledande bestämmelse i 
6 kap. föräldrabalken som anger att barnets bästa skall vara avgörande 
vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. Till denna be- 
stämmelse förs bestämmelserna i dels 6 kap. 6 a § föräldrabalken som 
anger att domstolen i en vårdnadstvist skall fästa avseende särskilt vid 
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, dels 6 
kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken om att domstolen vid beslut om 
umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av 
umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller 
annars far illa. Slutligen förs dit även de genom propositionen Barns rätt 
att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagna bestämmelserna som 
anger att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av 
barnets ålder och mognad.  
Gemensam vårdnad 
Utredningen har övervägt om gemensam vårdnad bör inträda automatiskt 
vid barnets födelse för föräldrar som inte är gifta med varandra, men har 
stannat för att den nuvarande ordningen bör behållas. Detta innebär att 
om modern är ogift vid barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare 
för barnet. 
        Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. för- 
äldrabalken, som anger vilka beslutsalternativ domstolen har när en för- 
älder eller båda vill få ändring i vårdnaden, ersätts av en ny be- 
stämmelse. Enligt denna skall domstolen i varje enskilt fall besluta efter 
vad som är bäst för barnet. Detta innebär att domstolen kan, mot en för- 
älders önskemål, vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna om 
sådan vårdnad. Detta medför bl.a. att fadern kan få del i vårdnaden även 
om modern motsätter sig detta i de fall modern är ensam vårdnadshavare 
på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse. En ändring 
som den föreslagna innebär en ytterligare betoning av den gemensamma 
vårdnaden och ger dessutom större flexibilitet åt regelsystemet.  
Vårdnadens utövande 
En förtydligande bestämmelse om vårdnadens utövande införs i föräldra- 
balken. Där anges, i överensstämmelse med gällande rätt, att den 
vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med ensam får besluta i 
frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.  
Barnets boende 
För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och 
för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvud- 
regel föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem av 
föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut förutsätter 
att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, att föräldrarna inte bor 
tillsammans samt att föräldrarna inte kan enas om var barnet skall bo 
eller av någon annan anledning vill få ett beslut om boende.  
Umgänge och annan kontakt 
Utredningen föreslår att barnets rätt till umgänge och annan kontakt med 
en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram och betonas i 6 
kap. föräldrabalken. I samband därmed betonas föräldrarnas ömsesidiga 
skyldighet att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en 
förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses. Härigenom 
understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med 
har en skyldighet att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med 
barnet. Enligt utredningen skall domstolen i särskilda fall kunna besluta 
om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som det inte 
bor tillsammans med t.ex. när en direkt kontakt mellan barnet och en 
förälder kan vara skadlig för barnet eller när det föreligger hinder för 
umgänge på grund av risk för bortförande av barnet. Beslut om umgänge 
skall kunna meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad om 
barnet.  
Upplysningar om barnet 
Med hänvisning till att de föreslagna bestämmelserna om gemensam 
vårdnad, boende och umgänge kan väntas medföra att ännu fler barn 
kommer att ha båda föräldrarna som vårdnadshavare, avstår utredningen 
från att föreslå någon ytterligare reglering av umgängesförälderns rätt till 
upplysningar om barnet.  
Tillstånd till utlandsvistelse 
Utredningen föreslår att en vårdnadshavare inte får ta med sig barnet 
utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd 
av en förälder som inte är vårdnadshavare. Ett sådant tillstånd skall dock 
fordras endast om det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och 
föräldern. Motsätter sig den förälder som inte är vårdnadshavare att 
vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan domstol lämna till- 
stånd till utlandsvistelsen.  
Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m. 
Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal 
har störst utsikter att leda till överenskommelse mellan föräldrarna om 
samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande inletts. Detta 
förhållande gör det önskvärt med en ordning som kan leda till att frågor 
om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre 
konfliktskapande former. Utredningen föreslår därför att det införs en 
möjlighet för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vårdnad, 
boende och umgänge. Det bör ankomma på kommunerna att sörja för att 
föräldrar får hjälp med att träffa sådana avtal och dessutom att godkänna 
ingångna avtal. Avtal bör godkännas av en tjänsteman som social- 
nämnden utsett. Ofta kan det vara samma person som varit samtalsledare 
vid ett samarbetssamtal som lett fram till en överenskommelse mellan 
föräldrarna. Vid prövningen av om föräldrarnas avtal kan godkännas 
skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal skall 
gälla på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. Kan 
föräldrarna inte komma överens och blir det nödvändigt att slita en tvist 
mellan dem är det utredningens uppfattning att allmän domstol är det 
samhällsorgan som bäst lämpar sig för att avgöra tvistefrågorna.  
Utredning om vårdnad, boende eller umgänge 
När domstolen beslutat om en vårdnadsutredning är det den socialtjänste- 
man som socialnämnden utser att utföra utredningen som själv svarar för 
den. Någon skyldighet att komplettera utredningen med en slutsats finns 
inte. Eftersom det i allmänhet är utredaren som får störst kunskap om 
föräldrarna och barnet i de avseenden som är av avgörande betydelse 
föreslår Vårdnadstvistutredningen att den som verkställer en utredning 
om vårdnad m.m. skall lämna ett förslag till beslut. Om det framstår som 
lämpligare kan utredaren i stället redovisa vilka konsekvenser olika 
beslutsalternativ får för barnet.  
Sekretess vid samarbetssamtal 
Samarbetssamtal inom socialtjänsten kan enligt sekretesslagen äga rum 
under s.k. familjerådgivningssekretess. För att de tjänstemän inom social- 
tjänsten som leder samarbetssamtal inte vid vittnesförhör inför domstol 
skall tvingas avslöja vad som förekommit vid ett samarbetssamtal föreslår 
utredningen en ny regel i rättegångsbalken. Denna innebär att den som 
inom socialtjänsten leder ett samarbetssamtal inte får höras som vittne om 
vad som anförtrotts honom eller henne under samtalet.  
Övriga frågor 
Utredningen anser att frågan om att införa en uttrycklig bestämmelse i 
socialtjänstlagen om socialnämndens skyldighet att utse en kontaktperson 
vid umgänge och en motsvarande bestämmelse i föräldrabalken bör bli 
föremål för utredning. 
        Utredningen anser också att det finns anledning att närmare undersöka 
förutsättningarna för ett system med familjenämnder eller särskilda 
familjedomstolar och konsekvenserna därav. De i detta betänkande före- 
slagna ändringarna skulle kunna bli ett steg på vägen till   om inte precis 
familjedomstolar   någon form för samordnad behandling av de frågor 
som kan uppkomma vid skilsmässa eller separation.  
Konsekvenser av utredningens förslag 
Enligt utredningens uppfattning kommer de framlagda förslagen att leda 
till reella besparingar, framför allt för staten genom minskade kostnader 
för domstolsförfarande och rättshjälp. Den stora vinsten   nämligen att 
barn i större utsträckning kommer att besparas det lidande som en ut- 
dragen domstolsprocess medför   går inte att mäta i pengar. 
 
Betänkandets lagförslag 
 
1. Förslag till 
Lag om ändring i föräldrabalken 
 
        Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
        dels att 6 kap. 6, 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla, 
        dels att 6 kap. 3, 5, 7, 10, 10 b, 13, 15 och 17 - 22 §§, 7 kap. 12 §, 
20 
kap. 1 §, 21 kap. 1 och 3 §§, rubriken till 6 kap., rubriken närmast före 
6 kap. 16 § samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande 
lydelse, 
        dels att det i 6 kap. skall införas sex nya paragrafer 2 a, 14 a, 15 a, 
15 
b, 17 a och 17 b §§, närmast före 14 a § en ny rubrik samt närmast före 
15 b § en ny rubrik av följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
        6 kap. 
 
Om vårdnad och umgänge 
 
Om vårdnad, boende och um- 
gänge 
 
        2 a §  
        Vid dom eller beslut enligt 
detta kapitel skall vad som är 
bäst för barnet vara avgörande 
för rättens ställningstaganden. 
Rätten skall fästa avseende 
särskilt vid barnets behov av en 
nära och god kontakt med båda 
föräldrarna. Vid beslut om 
umgänge skall rätten beakta 
risken för att barnet i samband 
med utövande av umgänge 
utsätts för övergrepp, olovligen 
bortförs eller kvarhålls eller 
annars far illa. 
        Rätten skall vidare ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande 
av barnets ålder och mognad.  
        3 § 
        Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa 
är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår 
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den 
tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har 
anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Om det döms till äktenskaps- 
skillnad mellan föräldrarna står 
barnet även därefter under båda 
föräldrarnas vårdnad, om inte 
den gemensamma vårdnaden 
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. 
Skall barnet även efter domen på 
äktenskapsskillnad stå under 
båda föräldrarnas vårdnad, skall 
rätten i domen erinra om att 
vårdnaden alltjämt är gemen- 
sam. 
        Om det döms till äktenskaps- 
skillnad mellan föräldrarna står 
barnet även därefter under båda 
föräldrarnas vårdnad, om inte 
den gemensamma vårdnaden 
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. 
 
        5 § 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna och vill någon 
av dem att vårdnaden inte längre 
skall vara gemensam, skall 
rätten efter vad som är bäst för 
barnet anförtro vårdnaden åt en 
av föräldrarna eller, om den 
förälder som har begärt upp- 
lösning av den gemensamma 
vårdnaden inte motsätter sig 
fortsatt gemensam vårdnad, låta 
den gemensamma vårdnaden 
bestå.  
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt första stycket prövas 
på talan av en av föräldrarna 
eller båda. I mål om äkten- 
skapsskillnad får rätten utan 
yrkande anförtro vårdnaden om 
barnet åt en av föräldrarna, om 
gemensam vårdnad är uppenbart 
oförenlig med barnets bästa. 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna (gemensam 
vårdnad) eller endast en av dem 
(ensam vårdnad) och vill någon 
av föräldrarna att vårdnaden 
skall ändras skall rätten besluta 
om vårdnaden. Frågor om 
ändring i vårdnaden enligt detta 
stycke prövas på talan av en av 
föräldrarna eller båda. 
        Är gemensam vårdnad bäst för 
barnet, skall rätten, om 
föräldrarna har gemensam vård- 
nad, låta denna bestå eller i 
annat fall förordna om gemen- 
sam vårdnad, även om en av 
föräldrarna motsätter sig en 
sådan ordning. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får rätten utan yrkande anförtro 
vårdnaden om barnet åt en av 
föräldrarna, om gemensam 
vårdnad är uppenbart oförenlig 
med barnets bästa. 
   Att socialnämnden kan god- 
känna avtal om vårdnad framgår 
av 17 b §. 
 
        6 § 
        Står barnet under vårdnad av 
endast en av föräldrarna och vill 
någon av dem få ändring i 
vårdnaden, skall rätten efter vad 
som är bäst för barnet anförtro 
vårdnaden åt den andra för- 
äldern, om denne vill att vård- 
naden skall flyttas över till 
honom eller henne, eller, om en 
av föräldrarna begär gemensam 
vårdnad och den andra inte 
motsätter sig det, förordna att 
föräldrarna i fortsättningen skall 
utöva vårdnaden gemensamt. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt första stycket prövas 
på talan av en av föräldrarna 
eller båda.  
        6 a § 
        Vid bedömningen av vad som 
är bäst för barnet skall rätten 
fästa avseende särskilt vid bar- 
nets behov av en nära och god 
kontakt med båda föräldrarna.  
        7 § 
        Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig 
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om 
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller 
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i 
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra 
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på 
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en 
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som 
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, 
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål som 
avses i 5 eller 6 §. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål som 
avses i 5 §. 
 
        10 § 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta efter vad som 
är bäst för barnet. Rätten får 
dock inte flytta över vårdnaden 
till föräldrarna gemensamt, om 
någon av dem motsätter sig 
gemensam vårdnad. 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta om vårdna- 
den.  
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- 
den. 
 
        10 b § 
        En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli 
entledigad från uppdraget. 
        Om barnet har två särskilt 
förordnade vårdnadshavare och 
någon av dem vill att vårdnaden 
inte längre skall vara gemensam, 
skall rätten på talan av en av 
dem eller båda anförtro 
vårdnaden åt en av dem efter vad 
som är bäst för barnet. Rätten 
kan också i mål om äkten- 
skapsskillnad mellan vård- 
nadshavarna utan yrkande för- 
ordna om vårdnaden enligt vad 
som nu har sagts, om gemensam 
vårdnad är uppenbart oförenlig 
med barnets bästa. 
 
        Om barnet har två särskilt 
förordnade vårdnadshavare och 
någon av dem vill att vårdnaden 
inte längre skall vara gemensam, 
skall rätten på talan av en av 
dem eller båda anförtro 
vårdnaden åt en av dem. Rätten 
kan också i mål om äktenskaps- 
skillnad mellan vårdnadshavarna 
utan yrkande förordna om vård- 
naden enligt vad som nu har 
sagts, om gemensam vårdnad är 
uppenbart oförenlig med barnets 
bästa. 
        10 d § 
        Vid bedömningen av frågor om 
vårdnad skall rätten ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande 
av barnets ålder och mognad.  
        13 § 
        Står barnet under vårdnad av 
två vårdnadshavare, skall vad 
som sägs i 11 eller 12 § gälla 
dem tillsammans. 
        Står barnet under vårdnad av 
två vårdnadshavare, skall vad 
som sägs i 11 eller 12 § gälla 
dem tillsammans. Den vård- 
nadshavare som barnet bor 
tillsammans med får dock ensam 
besluta i frågor som gäller den 
dagliga omsorgen om barnet. 
        Är en av vårdnadshavarna till 
följd av frånvaro, sjukdom eller 
annan orsak förhindrad att ta del 
i sådana beslut rörande vårdna- 
den som inte utan olägenhet kan 
uppskjutas, bestämmer den andre 
ensam. Denne får dock inte 
ensam fatta beslut av ingripande 
betydelse för barnets framtid, 
om inte barnets bästa uppen- 
barligen kräver det. 
        Är en av vårdnadshavarna till 
följd av frånvaro, sjukdom eller 
annan orsak förhindrad att ta del 
i sådana beslut rörande vårdna- 
den som gäller annat än den 
dagliga omsorgen och inte utan 
olägenhet kan uppskjutas, be- 
stämmer den andre ensam. 
Denne får dock inte ensam fatta 
beslut av ingripande betydelse 
för barnets framtid, om inte 
barnets bästa uppenbarligen 
kräver det.  
Barnets boende 
 
        14 a § 
 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna och bor för- 
äldrarna inte tillsammans skall 
rätten, på talan av en av dem 
eller båda, besluta vem barnet 
skall bo tillsammans med. 
        Att socialnämnden kan god- 
känna avtal om boende framgår 
av 17 b §. 
 
        15 § 
        Barnets vårdnadshavare har ett 
ansvar för att barnets behov av 
umgänge med en förälder som 
inte är vårdnadshavare eller med 
någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt 
tillgodoses. Vårdnadshavaren 
skall, om inte särskilda skäl talar 
mot det, lämna sådana 
upplysningar rörande barnet som 
kan främja umgänget.  
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av en förälder som inte 
är vårdnadshavare, beslutar 
rätten på talan av denna förälder 
i frågan om umgänge efter vad 
som är bäst för barnet. 
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av någon annan än en 
förälder, beslutar rätten på talan 
av socialnämnden i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst 
för barnet. 
        Vid bedömningen av frågor om 
umgänge skall rätten ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande 
av barnets ålder och mognad. 
Rätten skall vidare beakta risken 
för att barnet i samband med 
utövande av umgänge utsätts för 
övergrepp, olovligen bortförs 
eller kvarhålls eller annars far 
illa. 
        Barnet har rätt till umgänge 
och annan kontakt med en 
förälder som det inte bor tillsam- 
mans med eller med någon 
annan som står barnet särskilt 
nära. Barnets föräldrar och 
vårdnadshavare har ett ömsesi- 
digt ansvar för att barnets behov 
av umgänge och annan kontakt 
så långt möjligt tillgodoses. 
        Om särskilda skäl inte talar 
mot det skall den som barnet bor 
tillsammans med lämna sådana 
upplysningar rörande barnet som 
kan främja umgänget. 
 
        15 a §  
        Motsätter sig den som barnet 
bor tillsammans med det um- 
gänge som begärs av en förälder 
som barnet inte bor tillsammans 
med, beslutar rätten på talan av 
denna förälder i frågan om 
umgänge. 
        Motsätter sig den som barnet 
bor tillsammans med det um- 
gänge som begärs av någon 
annan än en förälder, beslutar 
rätten på talan av socialnämnden 
i frågan om umgänge. 
        Om särskilda skäl föreligger, 
kan rätten besluta om annan 
kontakt än umgänge mellan 
barnet och en förälder som 
barnet inte bor tillsammans med, 
såsom telefonkontakt, brevväx- 
ling och liknande. 
        Att socialnämnden kan god- 
känna avtal om umgänge fram- 
går av 17 b §.  
Tillstånd till utlandsvistelse 
        15 b § 
 
        En vårdnadshavare får inte ta 
med sig barnet utomlands för 
längre sammanhängande tid än 
trettio dagar utan tillstånd av en 
förälder som inte är vårdnadsha- 
vare. Tillstånd fordras dock 
endast om det finns ett genom 
dom eller avtal reglerat umgänge 
mellan barnet och den förälder 
som inte är vårdnadshavare. 
Motsätter sig denna förälder att 
vårdnadshavaren tar med sig 
barnet utomlands kan rätten på 
talan av vårdnadshavaren lämna 
tillstånd till utlandsvistelsen.  
Förfarandet i mål och ärenden 
om vårdnad eller umgänge  
Förfarandet i mål och ärenden 
om vårdnad m.m. 
        17 § 
        Frågor om vårdnad eller um- 
gänge tas upp av rätten i den ort 
där barnet har sitt hemvist. 
Sådana frågor kan tas upp även i 
samband med äktenskapsmål. 
Om det inte finns någon behörig 
domstol, tas frågorna upp av 
Stockholms tingsrätt.  
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § 
andra stycket samt frågor om 
umgänge som avses i 15 § 
handläggs i den ordning som är 
föreskriven för tvistemål. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna eller en av dem och 
är föräldrarna överens i saken, 
får de väcka talan genom ge- 
mensam ansökan. 
        Frågor om vårdnad, boende, 
umgänge eller tillstånd till 
utlandsvistelse tas upp av rätten i 
den ort där barnet har sitt hem- 
vist. Sådana frågor kan tas upp 
även i samband med äktenskaps- 
mål. Om det inte finns någon 
behörig domstol, tas frågorna 
upp av Stockholms tingsrätt. 
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 
10 b § andra stycket, samt frågor 
om boende, umgänge och till- 
stånd till utlandsvistelse hand- 
läggs i den ordning som är 
föreskriven för tvistemål. 
        Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
        I mål om vårdnad kan under- 
hållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
        Dom i mål om vårdnad eller 
umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna 
är överens i saken. 
        I mål om vårdnad och boende 
kan underhållsbidrag för barnet 
yrkas utan stämning. 
        Dom i mål om vårdnad, 
boende, umgänge eller tillstånd 
till utlandsvistelse får meddelas 
utan huvudförhandling, om 
parterna är överens i saken. 
 
        17 a § 
 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna eller en av dem 
och är föräldrarna överens i 
saken, får de väcka talan om 
vårdnad, boende och umgänge 
genom gemensam ansökan. 
 
        17 b § 
 
        Ett skriftligt avtal om vårdnad, 
boende och umgänge kan efter 
godkännande av socialnämnden i 
den ort där barnet har sitt hem- 
vist verkställas som ett laga kraft 
vunnet domstolsavgörande. 
        När socialnämnden prövar om 
avtalet kan godkännas skall den 
beakta de omständigheter som 
anges i 2 a §. 
        Socialnämndens godkännande 
lämnas av den nämnden utsett 
att pröva föräldrarnas avtal. 
 
        18 §  
        I mål om vårdnad eller um- 
gänge får rätten uppdra åt soci- 
alnämnden eller något annat 
organ att i barnets intresse 
anordna samtal i syfte att nå 
enighet mellan föräldrarna 
(samarbetssamtal). 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt första stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten 
förlänga den utsatta tiden. 
        Föräldrar har enligt 12 a § 
socialtjänstlagen möjlighet att 
genom samarbetssamtal få hjälp 
att nå enighet i frågor om vård- 
nad, boende och umgänge. 
        I mål om vårdnad, boende 
eller umgänge får rätten uppdra 
åt socialnämnden eller något 
annat organ att i barnets intresse 
anordna samarbetssamtal i syfte 
att nå enighet mellan föräldrar- 
na. 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt andra stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten 
förlänga den utsatta tiden. 
 
        19 § 
        Rätten skall se till att frågor 
om vårdnad och umgänge blir 
tillbörligt utredda. 
 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad eller um- 
gänge skall socialnämnden ges 
tillfälle att lämna upplysningar. 
Har nämnden tillgång till upp- 
lysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. Om 
det behövs ytterligare utredning 
får rätten uppdra åt socialnämn- 
den eller något annat organ att 
utse någon att verkställa sådan. 
Rätten får fastställa riktlinjer för 
utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen 
skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna 
tid. Rätten skall se till att 
utredningen bedrivs skyndsamt.  
        Den som verkställer utredning 
skall, om det inte är olämpligt, 
söka klarlägga barnets inställning 
och redovisa den för rätten.  
        Rätten skall se till att frågor 
om vårdnad, boende, umgänge 
och tillstånd till utlandsvistelse 
blir tillbörligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad, boende eller 
umgänge skall socialnämnden 
ges tillfälle att lämna upplys- 
ningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. 
        Om det behövs utredning 
utöver vad som sägs i andra 
stycket får rätten uppdra åt 
socialnämnden eller något annat 
organ att utse någon att verk- 
ställa sådan. Rätten får fastställa 
riktlinjer för utredningen och 
bestämma en viss tid inom 
vilken utredningen skall vara 
slutförd. Om det behövs, får 
rätten förlänga denna tid. Rätten 
skall se till att utredningen 
bedrivs skyndsamt. 
        Den som verkställer utredning 
skall, om det inte är olämpligt, 
söka klarlägga barnets inställning 
och redovisa den för rätten. 
Vidare skall utredaren lämna 
förslag till beslut, eller, om det 
framstår som lämpligare, redo- 
visa vilka konsekvenser olika be- 
slutsalternativ kan få för barnet. 
        Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det 
är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
        20 § 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad eller umgänge får rätten, för 
tiden till dess att frågan har 
avgjorts genom en dom eller ett 
beslut som har vunnit laga kraft, 
besluta om vårdnad eller um- 
gänge. Står barnet under vårdnad 
av båda föräldrarna får rätten i 
stället besluta vem barnet skall 
bo tillsammans med. Rätten skall 
besluta efter vad som är bäst för 
barnet. 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad, boende eller umgänge får 
rätten, för tiden till dess att 
frågan har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som har 
vunnit laga kraft, besluta om 
vårdnad, boende eller umgänge. 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna får rätten i mål 
om vårdnad i stället besluta vem 
barnet skall bo tillsammans med. 
        Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten 
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten 
meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs. 
        Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
 
        21 § 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad eller umgänge kan rätten, i 
samband med att den meddelar 
dom eller beslut i saken och om 
det finns särskilda skäl, på 
yrkande av en part förelägga 
motparten vid vite att lämna 
ifrån sig barnet. Har vite före- 
lagts i samband med beslut som 
avses i 20 § första stycket, kan 
rätten förordna att föreläggandet 
skall gälla omedelbart. 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad, boende eller umgänge kan 
rätten, i samband med att den 
meddelar dom eller beslut i 
saken och om det finns särskilda 
skäl, på yrkande av en part 
förelägga motparten vid vite att 
lämna ifrån sig barnet. Har vite 
förelagts i samband med beslut 
som avses i 20 § första stycket, 
kan rätten förordna att före- 
läggandet skall gälla omedelbart. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagan- 
de av domen eller beslutet om 
vårdnad eller umgänge. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagan- 
de av domen eller beslutet om 
vårdnad, boende eller umgänge. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan 
av den part som har begärt föreläggandet. 
 
        22 § 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad eller umgänge gäller i fråga 
om rättegångskostnader andra 
och tredje styckena i stället för 
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken. 
 
        I mål eller ärenden om vård- 
nad, boende, umgänge eller 
tillstånd till utlandsvistelse gäller 
i fråga om rättegångskostnader 
andra och tredje styckena i stället 
för 18 kap. 1-7 §§ rättegångs- 
balken. 
        Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock 
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, 
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 
6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. 
        Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde 
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken 
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon 
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan 
besluta om detta även om någon part inte yrkar det. 
        Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i 
högre rätt. 
 
        7 kap. 
        12 § 
        Talan om underhåll till barn 
upptas av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. 
Sådan fråga kan väckas även i 
samband med mål om faststäl- 
lande av faderskapet till barn, 
äktenskapsmål eller mål om 
vårdnaden om barn. 
        Talan om underhåll till barn 
upptas av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. 
Sådan fråga kan väckas även i 
samband med mål om faststäl- 
lande av faderskapet till barn, 
äktenskapsmål, mål om vårdna- 
den om barn eller mål om vem 
barnet skall bo tillsammans med. 
        Finns ej behörig domstol enligt första stycket, upptas målet av 
Stockholms tingsrätt. 
 
        20 kap. 
        1 § 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
umgänge och underhåll tillämpas 
14 kap. 17 och 18 §§ äkten- 
skapsbalken. 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
boende, umgänge, tillstånd till 
utlandsvistelse och underhåll 
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ 
äktenskapsbalken. 
 
        21 kap. 
Verkställighet av domar eller 
beslut 
Verkställighet av domar, beslut 
eller avtal 
 
        1 § 
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, umgänge 
eller överlämnande av barn söks 
hos länsrätten. Har domen eller 
beslutet inte vunnit laga kraft 
och är det inte särskilt medgivet 
att verkställighet ändå får ske, 
får länsrätten inte vidta åtgärder 
enligt 2-4 §§. 
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, boende, um- 
gänge eller överlämnande av 
barn söks hos länsrätten. Har 
domen eller beslutet inte vunnit 
laga kraft och är det inte särskilt 
medgivet att verkställighet ändå 
får ske, får länsrätten inte vidta 
åtgärder enligt 2-4 §§. 
        Verkställighet av avtal enligt 6 
kap. 17 b § söks hos länsrätten. 
Vad som i detta kapitel föreskrivs 
om verkställighet av dom eller 
beslut, som vunnit laga kraft, 
gäller även sådant avtal. 
 
        3 § 
        Förordnar länsrätten om verkställighet,  får den förelägga vite eller 
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. 
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar 
som anges i andra och tredje styckena. 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om vårdnad eller över- 
lämnande av barn, får länsrätten 
besluta om hämtning av barnet, 
om verkställighet annars inte kan 
ske eller om hämtning är 
nödvändig för att undvika att 
barnet lider allvarlig skada. 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om umgänge mellan 
barnet och en förälder som inte 
är vårdnadshavare, får läns- 
rätten besluta om hämtning av 
barnet, om verkställighet annars 
inte kan ske och barnet har ett 
särskilt starkt behov av umgänge 
med föräldern. 
 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om vårdnad, boende eller 
överlämnande av barn, får läns- 
rätten besluta om hämtning av 
barnet, om verkställighet annars 
inte kan ske eller om hämtning 
är nödvändig för att undvika att 
barnet lider allvarlig skada. 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om umgänge mellan 
barnet och en förälder som 
barnet inte bor tillsammans med, 
får länsrätten besluta om hämt- 
ning av barnet, om verkställighet 
annars inte kan ske och barnet 
har ett särskilt starkt behov av 
umgänge med föräldern. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan 
av den part som har begärt verkställigheten. 
 
        6 § 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades och det 
av hänsyn till barnets bästa är 
påkallat att frågan om vårdnad 
eller umgänge prövas på nytt. 
Sådan fråga tas upp av allmän 
domstol på ansökan av den som 
har varit part i målet hos läns- 
rätten eller på ansökan av 
socialnämnden. 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades och det 
av hänsyn till barnets bästa är 
påkallat att frågan om vårdnad, 
boende eller umgänge prövas på 
nytt. Sådan fråga tas upp av 
allmän domstol på ansökan av 
den som har varit part i målet 
hos länsrätten eller på ansökan 
av socialnämnden. 
        Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk 
 
som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas. 
 
2. Förslag till 
Lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha 
följande lydelse. 
 
        14 kap. 
        5 § 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
och umgänge med barn, rätt att 
bo kvar i makarnas gemensam- 
ma bostad till dess att bodelning 
sker och förbud att besöka 
varandra. Yrkanden i sådana 
frågor framställs i den ansökan 
genom vilken talan om äkten- 
skapsskillnad väcks. Har sådan 
talan redan väckts, får yrkandena 
framställas muntligen inför 
domstolen eller skriftligen utan 
särskild stämning. 
 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
barn, vem barnet skall bo till- 
sammans med, umgänge med 
barn, tillstånd till utlandsvistelse, 
rätt att bo kvar i makarnas 
gemensamma bostad till dess att 
bodelning sker och förbud att 
besöka varandra. Yrkanden i 
sådana frågor framställs i den 
ansökan genom vilken talan om 
äktenskapsskillnad söks. Har 
sådan talan redan väckts, får 
yrkandena framställas muntligen 
inför domstolen eller skriftligen 
utan särskild stämning. 
        I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare. 
 
        7 § 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att 
frågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna 
        1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas 
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har 
skett, 
        2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den 
andra makens underhåll. 
        I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att 
skillnadsfrågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra. 
        Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på 
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första 
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen. 
        Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen 
(1988:688) om besöksförbud. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, umgänge och bidrag till 
barns underhåll för tiden till dess 
att sådan fråga har avgjorts 
genom dom som har vunnit laga 
kraft. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, boende, umgänge och 
bidrag till barns underhåll för 
tiden till dess att sådan fråga har 
avgjorts genom dom som har 
vunnit laga kraft.  
3. Förslag till 
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
 
        Härigenom föreskrivs att 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen 
(1980:620) skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
        12 a § 
        Kommunen skall sörja för att 
föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte 
att nå enighet i frågor rörande 
vårdnad och umgänge (sam- 
arbetssamtal). 
 
        Kommunen skall sörja för att 
föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte 
att nå enighet i frågor rörande 
vårdnad, boende och umgänge 
(samarbetssamtal) samt att 
föräldrar får hjälp att träffa 
avtal enligt 6 kap. 17 b § för- 
äldrabalken. 
        Kommunen skall även sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem 
som begär det. 
 
        48 § 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller 
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
        1 kap. 4 § föräldrabalken, 
        2 kap. 1, 4 - 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad 
utredning, 
        3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken, 
 
6 kap. 17 b § föräldrabalken, 
                6 kap. 19 § föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare 
i mål 
och ärenden om vårdnad eller umgänge, 
        7 kap. 7, 11 och 14 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt  7 § 
att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp, 
        11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta 
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att 
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om 
allmänna barnbidrag eller 9 § lagen (1964:143) om bidragsförskott. 
 
4. Förslag till 
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) 
 
        Härigenom föreskrivs att 16 § rättshjälpslagen (1972:429)  skall ha 
följande lydelse. 
 
        16 § 
        Allmän rättshjälp får, om ej 
annat följer av 17 §, beviljas av 
advokat eller av biträdande jurist 
på advokatbyrå, om den rättsliga 
angelägenheten avser 
        äktenskapsskillnad 
        underhållsbidrag till make 
eller barn 
        faderskap till barn 
        vårdnad 
        umgänge. 
 
        Advokat eller biträdande jurist 
på advokatbyrå får ej bevilja 
allmän rättshjälp för verkställig- 
het av avgörande om underhålls- 
bidrag, vårdnad eller umgänge. 
Ej heller får advokat eller biträ- 
dande jurist bevilja allmän rätts- 
hjälp 
        1. om den rättssökande är 
dödsbo, 
        2. om den rättssökande är bo- 
satt utom riket, 
        3. om den rättsliga angelägen- 
heten skall prövas eller på annat 
sätt behandla utom riket. 
        Allmän rättshjälp får, om ej 
annat följer av 17 §, beviljas av 
advokat eller av biträdande jurist 
på advokatbyrå, om den rättsliga 
angelägenheten avser 
        äktenskapsskillnad 
        underhållsbidrag till make 
eller barn 
        faderskap till barn 
        vårdnad 
        boende 
        umgänge. 
        Advokat eller biträdande jurist 
på advokatbyrå får ej bevilja 
allmän rättshjälp för verkställig- 
het av avgörande om underhålls- 
bidrag, vårdnad, boende eller 
umgänge. Ej heller får advokat 
eller biträdande jurist bevilja 
allmän rättshjälp 
        1. om den rättssökande är 
dödsbo, 
        2. om den rättssökande är bo- 
satt utom riket, 
        3. om den rättsliga angelägen- 
heten skall prövas eller på annat 
sätt behandlas utom riket. 
 
5. Förslag till 
Lag om ändring i rättegångsbalken 
 
        Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande 
lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
        36 kap. 
        5 § 
        Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen 
 
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa 
lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan 
tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. 
        Advokater, läkare, tandläkare, 
barnmorskor, sjuksköterskor, 
psykologer, psykoterapeuter, 
kuratorer vid familjerådgiv- 
ningsbyråer, som drivs av kom- 
muner, landsting, församlingar 
eller kyrkliga samfälligheter, och 
deras biträden får höras som 
vittnen om något som i denna 
deras yrkesutövning anförtrotts 
dem eller som de i samband 
därmed erfarit, endast om det är 
medgivet i lag eller den, till vars 
förmån tystnadsplikten gäller, 
samtycker till det. Den som till 
följd av 9 kap. 4 § 
sekretesslagen inte får lämna 
uppgifter som avses där får 
höras som vittnen om dem 
endast om det är medgivet i lag 
eller den till vars förmån sekre- 
tessen gäller samtycker till det. 
        Advokater, läkare, tandläkare, 
barnmorskor, sjuksköterskor, 
psykologer, psykoterapeuter, 
kuratorer vid familjerådgiv- 
ningsbyråer, som drivs av kom- 
muner, landsting, församlingar 
eller kyrkliga samfälligheter, och 
deras biträden får höras som 
vittnen om något som i denna 
deras yrkesutövning anförtrotts 
dem eller som de i samband 
därmed erfarit, endast om det är 
medgivet i lag eller den, till vars 
förmån tystnadsplikten gäller, 
samtycker till det. Detsamma 
gäller den som inom 
socialtjänsten leder sam- 
arbetssamtal under sekretess 
enligt 7 kap. 4 § andra stycket 
sekretesslagen (1980:100). Den 
som till följd av 9 kap. 4 § 
sekretesslagen inte får lämna 
uppgifter som avses där får 
höras som vittnen om dem 
endast om det är medgivet i lag 
eller den till vars förmån sekre- 
tessen gäller samtycker till det. 
        Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om 
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten 
medger det. 
        Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än 
försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är 
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. 
        Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till 
det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen 
(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan 
är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får 
inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt 
eller själavårdande samtal. 
        Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen 
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om 
förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i 
nämnda paragrafer. 
        Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som 
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med 
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning. 
 
Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport, Ds 1995:2 
 
Arbetsgruppens utgångspunkt har varit att ett barn behöver båda sina för- 
äldrar, behöver också den närvarande pappan. Barnets och pappans 
relation måste få det stöd och den uppmuntran som är möjlig från sam- 
hällets sida. 
        Syftet med denna slutrapport är att genom en rad djupintervjuer och 
resonemang fördjupa kunskapen och argumenten för denna strävan. 
        I rapporten formuleras visionen av den närvarande pappan. Vi ser den 
som en grund för fortsatt opinionsbildning. 
        Det främsta hindret för den närvarande pappan är de attityder som 
finns i arbetslivet. Även det nuvarande könsrollsmönstret spelar stor roll. 
Attityderna kan förändras genom uppmuntran, information och genom att 
lyfta fram positiva exempel. 
        Män måste uppmuntras att våga ta tid med barnen när de är små. I 
rapporten formuleras ett antal förslag med denna inriktning. 
        Chefer på alla nivåer måste våga vara förebilder. Vi har inte mött 
någon som med trovärdighet har kunnat hävda att en månads ledighet är 
omöjlig under de första åren av ett barns levnad. 
        En pappagaranti bör övervägas som ett stöd för de pappor som vill 
vara med sina barn men där attityderna står i vägen. Den införda pappa- 
månaden i föräldraförsäkringen är ett första viktigt steg. 
        Arbetsgivare inom kommuner och landsting måste gå före. Ett förslag 
är att anställda män som tar ut tre månaders föräldraledighet eller mera 
uppmuntras med extra semesterdagar. 
        Det bör anses som meriterande för såväl kvinnor som män att ha varit 
föräldralediga. 
        Staten måste i egenskap av arbetsgivare driva på utvecklingen mot fler 
kvinnliga chefer. Det program som initierats bör ha målet att inom en 
femårsperiod nå jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga 
chefsbefattningar. 
        Fler män bör uppmuntras att arbeta inom barnomsorgen. 
        I rapporten formuleras också ett antal råd till chefer inom den privata 
och offentliga sektorn   råd som bygger på att även enskilda företag bör 
ha intresse av att stimulera pappor att ta föräldraledighet. 
        Rapporten uppehåller sig, delvis utanför våra direktiv, vid hur barnets 
rätt till båda föräldrarna ska kunna iakttas vid skilsmässa. Vi utgår från 
insikten att många pappor blir frånvarande pappor just i samband med 
skilsmässor. 
        Vår slutsats är: 
        Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och familjesamtal med både 
manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande. Särskilda familjerätts- 
enheter bör etableras där domstolens ledamöter väljs och utbildas efter 
erfarenhet av modernt och delat föräldraskap. 
        Väntetiderna för vårdnadstvister måste kortas drastiskt så att inte 
interimsbeslut med begränsad rättssäkerhet blir avgörande. 
        Det bör endast finnas gemensam vårdnad som juridiskt vårdnads- 
begrepp. 
        Enskild vårdnad bör avskaffas så att gemensam vårdnad gäller från det 
att faderskap fastställts. Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare 
stärkas så att beslut, som allvarligt inverkar på barnets nära och var- 
dagliga kontakt med båda sina föräldrar måste tas i uttryckligt sam- 
förstånd av båda föräldrarna. Umgängesrätt skall kunna fastställas av 
domstol inom ramen för gemensam vårdnad och med särskilt beaktande 
av respektive förälders förmåga och beredskap att samarbeta och under- 
lätta för barnets kontakt med båda sina föräldrar. 
        Den gemensamma vårdnaden bör i större utsträckning bejakas i 
administrativa beslut. Barn bör räknas in för bostadsbidrag och bostads- 
behov hos båda föräldrarna. I reglerna för underhållsbidrag bör större 
skillnad göras mellan dem som aldrig har sina barn hos sig och dem som 
tar en betydande del av ansvaret. I stället bör utgångsnivåerna för under- 
hållsbidrag höjas. 
 
Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU 
1995:79 och departementspromemorian Ds 1995:2 
 
Efter remiss har yttrande över betänkandet och promemorian avgetts av 
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, 
Sundsvalls tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Länsrätten i 
Malmöhus län, Riksförsäkringsverket (avsnitt 4.11 i betänkandet), 
Socialstyrelsen, Domstolsverket, Riksrevisionsverket, Juridiska fakultets- 
nämnden vid Stockholms universitet, Barnombudsmannen, Länsstyrelsen 
i Malmöhus län, Svenska kommunförbundet, Kristianstads kommun, 
Gällivare kommun, Försäkringskasseförbundet (avsnitt 4.11 i be- 
tänkandet), Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, För- 
eningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare (KFR), Riksförbundet 
Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Föreningen jurister vid Sveriges all- 
männa advokatbyråer, Rädda Barnens riksförbund, UmgängesrättsFör- 
äldrarnas Riksförening (UFR), Sveriges Psykologförbund, Fredrika- 
Bremer-Förbundet, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige 
(ROKS), Föreningen Söndagsbarn, Stockholm och Bortrövade Barns 
Förening. 
        Borås kommun och Sveriges Mansjourers Riksorganisation har beretts 
tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig. 
        Yttranden över betänkandet har också kommit in från Ilse Wetter, 
Gösta Emtestam, Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR), 
tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner, 
 Gudrun Nordborg, Jeanette Sterner, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 
Föreningen Mullvadarna Malmö/Lund, Föreningen Barns Rätt Till 2 
Föräldrar, Skövde, Riksskatteverket (RSV), Ensamstående Mammors 
Rättigheter I Samhället (EMRIS), Ulla Norrhäll, Riksförbundet Mot 
Sexuella Övergrepp på barn och Gunnar Smårs.  
Sammanfattning av här aktuella delar av betänkandet 
Underhållsbidrag och bidragsförskott, SOU 1995:26 
 
Resekostnader i samband med umgänge 
 
Utredningen föreslår en regel om att föräldrarna skall dela på de rese- 
kostnader som uppstår i samband med att barnet träffar en förälder som 
bor på en annan ort än barnet. Kostnaderna skall i princip delas mellan 
föräldrarna efter deras ekonomiska förmåga. Avsikten är att föräldrarnas 
samlade ekonomiska förmåga skall utnyttjas bättre än i dag. 
        Något förslag om stöd från det allmänna till resekostnader läggs inte 
fram.  
Umgängesavdrag 
 
En bidragsansvarig förälder som har haft sitt barn hos sig kan ha rätt att 
göra ett avdrag på underhållsbidraget. Utredningen föreslår att reglerna 
om detta s.k. umgängesavdrag ändras så att det inte längre skall krävas 
att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i fem hela dygn i en följd. 
I stället skall varje dygns vistelse räcka för ett umgängesavdrag under 
förutsättning att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i minst sex 
hela dygn under en kalendermånad. Tanken är att avdraget skall komma 
dem till godo som bäst behöver dem och att de skall vara utformade så 
att de uppmuntrar till ett vardagsumgänge i stället för till umgänge endast 
under längre sammanhängande perioder.  
Betänkandets lagförslag i här aktuella delar 
 
Förslag till 
Lag om ändring i Föräldrabalken 
 
Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
 
        dels att       , 
        dels att 6 kap. 6 a, 15 och       samt 7 kap.       4,       §§ skall ha 
 
följande lydelse, 
        dels       lydelse. 
 
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
6 kap. 
 6 a § 
 
        Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa 
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda 
föräldrarna. 
 
        Var och en av föräldrarna 
skall efter sin förmåga i skälig 
omfattning ta del i kostnaderna 
för de resor som föranleds av 
barnets behov av kontakt med en 
förälder som bor på annan ort 
än barnet. 
 
15 § 
        Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av 
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon 
annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. 
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna 
sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget. 
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av en förälder som inte är 
vårdnadshavare, beslutar rätten 
på talan av denna förälder i 
frågan om umgänge efter vad 
som är bäst för barnet. 
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av en förälder som inte är 
vårdnadshavare, beslutar rätten 
på talan av denna förälder i 
frågan om umgänge efter vad 
som är bäst för barnet. Rätten 
får därvid, jämte andra villkor 
för umgänget, besluta hur 
barnets föräldrar skall ta del i 
kostnader för resor i samband 
med barnets umgänge med en 
förälder som bor på annan ort 
än barnet, 
        Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av 
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i 
frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
        Vid beslut enligt andra och tredje styckena skall rätten beakta risken 
för 
att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, 
olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. 
 
7 kap. 
4 § 
        Har förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag haft 
barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn, får föräldern vid 
fullgörande av sin bidragsskyl- 
dighet tillgodoräkna sig ett av- 
drag för varje helt dygn av bar- 
nets vistelse med 1/40 av det 
underhållsbidrag som räknat för 
kalendermånad gäller under tid- 
en för vistelsen. Sådant avdrag 
får dock inte göras på under- 
hållsbidrag som belöper på se- 
nare tid än sex månader från ut- 
gången av den kalendermånad då 
vistelsen upphörde. Det sam- 
manlagda avdragsbelopp som 
tillgodoräknas föräldern vid ett 
tillfälle skall, om det slutar på 
örestal, avrundas till närmast 
lägre  krontal. 
        Har en förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag 
under en kalendermånad haft 
barnet hos sig i minst sex hela 
dygn, får föräldern vid full- 
görande av sin bidragsskyldighet 
tillgodoräkna sig ett avdrag för 
varje helt dygn av barnets 
vistelse med 1/40 av det under- 
hållsbidrag som räknat för kalen- 
dermånad gäller under tiden för 
vistelsen. Sådant avdrag får dock 
inte göras på underhållsbidrag 
som belöper på senare tid än sex 
månader från utgången av den 
kalendermånad då vistelsen ägde 
rum. Det sammanlagda 
avdragsbelopp som tillgodoräk- 
nas föräldern vid ett tillfälle 
skall, om det slutar på örestal, 
avrundas till närmast lägre 
krontal. 
        Föreligger särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för 
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot parts bestridande får 
sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har väckts. 
        Rätt till avdrag föreligger ej i fall då underhållsbidraget har 
fastställts 
med beaktande av att den bidragsskyldiga föräldern i väsentlig mån 
fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig. 
 
Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU 
1995:26 
 
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Domstolsverket, 
Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län, Läns- 
rätten i Västernorrlands län, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, 
Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Centrala studie- 
stödsnämnden, Konsumentverket, Svenska kommunförbundet, Stock- 
holms kommun, Umeå kommun, Jönköpings kommun, Uddevalla 
kommun, Karlskrona kommun,  Försäkringskasseförbundet, Landsor- 
ganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), 
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Föreningen jurister 
vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges domareförbund, Sveriges 
Advokatsamfund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Moderats Kvinno- 
förbundet, Centerkvinnorna, Folkpartiet Liberalernas Kvinnoförbund, 
Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Husmodersförbundet Hem 
och Samhälle, Ensamstående adoptivföräldrars förening, Riksförbundet 
Barnens Rätt i Samhället (BRIS), UmgängesrättsFöräldrarnas 
Riksförening (UFR), Föreningen Söndagsbarn i Stockholm, Föreningen 
Barns Rätt Till 2 Föräldrar i Skövde och  Aktionsgruppen behåll 
bidragsförskottet. 
        Sveriges Mansjourers Riksorganisation har gett in ett yttrande från 
Mansföreningen i Linköping. 
        Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från försäkrings- 
kassorna. 
        Askersunds kommun, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Sveriges 
Akademikers Centralorganisation (SACO), Föreningen Vardagsföräldrar 
och Föreningen Söndagsföräldrar har beretts tillfälle att avge yttrande 
men avstått från att yttra sig. 
        Yttrande över betänkandet har också inkommit från Försäkrings- 
anställdas Förbund, Kerstin Andersson och  Mansföreningen i Linköping.  
Förteckning över remissinstanserna beträffande lagen 
(1973:650) om medling mellan samlevande 
 
Efter remiss har yttrande över en framställning om att lagen om medling 
mellan samlevande skall upphävas avgetts av Socialstyrelsen, Svenska 
kommunförbundet, Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län, Läns- 
styrelsen i Västernorrlands län, Stockholms kommun, Malmö kommun, 
Jönköpings kommun, Umeå kommun, Föreningen Sveriges Kommunala 
Familjerådgivare (KFR) och Föreningen Söndagsbarn, Stockholm.  
6 kap. föräldrabalken i dess lydelse efter här föreslagna 
lagändringar 
 
6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge 
 
Inledande bestämmelser 
 
1 §  Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall 
behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för 
kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. 
 
2 §  Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om 
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap. 
        Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets 
personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir 
tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den 
tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga 
omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande 
försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för 
någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under 
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. 
        Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns 
bestämmelser i 9 15 kap. 
 
2 a §  Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt 
detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. 
        Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det  fästas av- 
seende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda 
föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs 
bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas. 
 
2 b §  Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, 
boende och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av 
barnets ålder och mognad.  
Vårdnadshavare 
 
3 §  Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om 
dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår 
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tid- 
punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har 
anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även 
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma 
vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Skall barnet även efter domen 
på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i 
domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam. 
 
4 §  Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill 
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem 
båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad 
är uppenbart oförenlig med barnets bästa. 
        Föräldrarna kan få gemensam vårdnad också genom registrering hos 
skattemyndigheten efter anmälan av dem båda 
        1. till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en 
faderskapsbekräftelse, eller 
        2. till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om 
vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är 
svenska medborgare. 
 
5 §  Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och 
vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är 
bäst för barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro 
vårdnaden åt en av föräldrarna. 
        Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda  föräldrarna 
motsätter sig det. 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av 
en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan 
yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemen- 
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. 
 
6 §  Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får 
de avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall ha 
vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och 
socialnämnden godkänner det enligt andra stycket. 
        Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden 
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa. 
Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad, skall 
nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till 
barnets bästa. 
 
6 a §  Upphävd 
 
7 §  Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig 
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen 
om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller 
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i 
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra 
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på 
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en 
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som 
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, 
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan 
av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskaps- 
skillnad mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §. 
 
8 §  Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem 
än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande 
förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem 
som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne 
eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden 
om barnet. 
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av socialnämnden. 
 
9 §  Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem 
dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda föräldrarna 
dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet 
annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare. 
        Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den 
föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på 
anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern 
eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnads- 
havare. 
 
10 §  Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst 
för barnet. Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemen- 
samt, om båda föräldrarna motsätter sig det. 
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- 
den. 
 
10 a §  Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är 
lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som 
är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare. 
        Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta 
med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhål- 
landen. 
        För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte 
särskilda skäl talar mot det. 
        Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och 
föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till 
vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt. 
 
10 b §  En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli 
entledigad från uppdraget. 
        Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av 
dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på 
talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad 
som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad 
mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad 
som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med 
barnets bästa. 
 
10 c §  En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han 
eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller 
försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som 
vårdnadshavare. 
        Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena 
entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda 
vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller två andra 
personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter an- 
sökan av socialnämnden. 
 
10 d §  Upphävd  
Vårdnadens utövande 
 
11 §  Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som 
rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i 
takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till 
barnets synpunkter och önskemål. 
 
12 §  Barnet ingår självt avtal om anställning eller annat arbete, men 
endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet. Barnet får självt säga 
upp avtalet och, om barnet har fyllt sexton år, utan nytt samtycke avtala 
om annat arbete av liknande art. 
        Barnet eller vårdnadshavaren får säga upp avtalet med omedelbar 
verkan, om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller 
skolgång. Har vårdnadshavaren sagt upp avtalet av detta skäl, får barnet 
inte därefter träffa nytt avtal utan vårdnadshavarens samtycke. 
        Om verkan av att barnet ensamt har träffat avtal om arbete utan att ha 
rätt till det finns bestämmelser i 9 kap. 6 och 7 §§. 
 
13 §  Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som 
sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans. 
        Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan 
orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte 
utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får 
dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, 
om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det. 
 
14 §  Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos 
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). Social- 
nämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.  
Barnets boende 
 
14 a §  Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på talan 
av en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo 
tillsammans med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet. 
        Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det 
är skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, 
om det som har överenskommits är till barnets bästa.  
Umgänge 
 
15 §  Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor 
tillsammans med. 
        Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av 
umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt 
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot- 
svarande ansvar. 
        Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av 
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt till- 
godoses. 
        Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås med 
en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra föräldern 
lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte 
särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås med en förälder som 
inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt 
nära, skall upplysningar enligt första meningen lämnas av 
vårdnadshavaren. 
 
15 a §  Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. 
Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. 
Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av socialnämnden. 
        Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de 
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor 
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social- 
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har 
överenskommits är till barnets bästa. 
 
15 b §  Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den 
föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets 
behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som 
är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga 
omständigheter. 
        En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten 
för tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena 
föranleder det.  
Förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m. 
 
16 §  Anmälan enligt 4 § andra stycket om gemensam vårdnad för 
föräldrar som inte är gifta med varandra prövas av skattemyndigheten i 
det län där barnet är folkbokfört. Anmälan skall göras skriftligen av båda 
föräldrarna. 
        Anmälan enligt 4 § andra stycket 2 görs hos valfri skattemyndighet 
eller allmän försäkringskassa. 
        Beslut av skattemyndigheten överklagas hos länsrätten. 
 
17 §  Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den 
ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband 
med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas 
frågorna upp av Stockholms tingsrätt. 
        Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra 
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning 
som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader 
enligt 15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står barnet 
under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna 
överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. 
        Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
        I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas 
utan stämning. 
        Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna är överens i saken. 
 
17 a §  Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp 
att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge. 
        Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om  ett 
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § 
andra stycket  skall godkännas. 
        Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att 
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan 
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen 
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar 
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna 
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva 
avtalet. 
        Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas. 
 
17 b §  Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett 
meddelande om avtalets innehåll sändas samma dag till 
        1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit 
folkbokfört, 
        2. om avtalet gäller ett barn som har fyllt 15 år: Centrala studie- 
stödsnämnden, 
        3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven 
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt 
åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. 
Innebär avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet, 
skall meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller 
skulle ha varit inskriven. 
 
18 §  Föräldrar kan enligt 12 a §  socialtjänstlagen (1980:620) genom 
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och 
umgänge. 
        I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social- 
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbets- 
samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna. 
        Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att 
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal 
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det 
finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden. 
 
19 §  Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir 
tillbörligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um- 
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har 
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans 
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. 
        Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får 
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att 
verkställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och 
bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen 
bedrivs skyndsamt. 
        Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka 
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. 
        Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det 
är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
20 §  I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten 
besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan 
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft eller 
föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts av 
socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet. 
        Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan 
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten 
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten med- 
delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall avgöras, 
skall rätten ompröva beslutet. 
        Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
 
21 §  I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i 
samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns 
särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att 
lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som 
avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall 
gälla omedelbart. 
        Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i 
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende 
eller umgänge. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan 
av den part som har begärt föreläggandet. 
 
22 §  I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge  gäller i 
fråga om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 
18 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken. 
        Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock 
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, 
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 
6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. 
        Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde 
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken 
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon för- 
pliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta 
om detta även om någon part inte yrkar det. 
        Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i 
högre rätt. 
 
Lagrådsremissens lagförslag 
 
1       Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 
 
        Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken 
        dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla, 
        dels att 6 kap. 5 7, 10, 14, 15, 17 och 18 22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§, 
20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3, 5 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och 21 kap. 
samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande lydelse, 
        dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda  Förfarandet i mål 
 
och ärenden om vårdnad m.m. , 
        dels att det i balken skall införas sex nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 14 
a, 
15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny rubrik av 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
        6 kap. 
        Om vårdnad och umgänge 
 
        Om vårdnad, boende och 
umgänge  
2 a § 
        Barnets bästa skall komma i 
främsta rummet vid avgörande 
enligt detta kapitel av alla frågor 
som rör vårdnad, boende och 
umgänge. 
        Vid bedömningen av vad som 
är bäst för barnet skall det 
fästas avseende särskilt vid bar- 
nets behov av en nära och god 
kontakt med båda föräldrarna. 
Risken för att barnet utsätts för 
övergrepp, olovligen förs bort 
eller hålls kvar eller annars far 
illa skall beaktas. Hänsyn skall 
tas till barnets vilja med 
beaktande av barnets ålder och 
mognad. 
 
        5 § 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna och vill någon 
av dem att vårdnaden inte längre 
skall vara gemensam, skall 
rätten efter vad som är bäst för 
barnet anförtro vårdnaden åt en 
av föräldrarna eller, om den 
förälder som har begärt upp- 
lösning av den gemensamma 
vårdnaden inte motsätter sig 
fortsatt gemensam vårdnad, låta 
den gemensamma vårdnaden 
bestå. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt första stycket prövas 
på talan av en av föräldrarna 
eller båda. I mål om äkten- 
skapsskillnad får rätten utan 
yrkande anförtro vårdnaden om 
barnet åt en av föräldrarna, om 
gemensam vårdnad är uppenbart 
oförenlig med barnets bästa. 
        Står barnet under vårdnad av 
en av föräldrarna eller båda och 
vill någon av dem få ändring i 
vårdnaden, skall rätten efter vad 
som är bäst för barnet förordna 
att vårdnaden skall vara gemen- 
sam eller anförtro vårdnaden åt 
en av föräldrarna. 
        Rätten får inte besluta om 
gemensam vårdnad, om båda 
föräldrarna motsätter sig det.  
        I mål om äktenskapsskillnad 
får rätten utan yrkande anförtro 
vårdnaden om barnet åt en av 
föräldrarna, om gemensam vård- 
nad är uppenbart oförenlig med 
barnets bästa.  
        6 §  
        Står barnet under vårdnad av 
endast en av föräldrarna och vill 
någon av dem få ändring i 
vårdnaden, skall rätten efter vad 
som är bäst för barnet anförtro 
vårdnaden åt den andra för- 
äldern, om denne vill att vård- 
naden skall flyttas över till 
honom eller henne, eller, om en 
av föräldrarna begär gemensam 
vårdnad och den andra inte 
motsätter sig det, förordna att 
föräldrarna i fortsättningen skall 
utöva vårdnaden gemensamt. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt första stycket prövas 
på talan av en av föräldrarna 
eller båda. 
        Står barnet under vårdnad av 
en av föräldrarna eller båda, får 
de avtala att vårdnaden skall 
vara gemensam eller att en av 
dem skall ha vårdnaden om 
barnet. Avtalet skall gälla, om 
det är skriftligt och social- 
nämnden godkänner det enligt 
andra stycket. 
        Har föräldrarna avtalat om 
gemensam vårdnad, skall social- 
nämnden godkänna avtalet, om 
det inte är uppenbart oförenligt 
med barnets bästa. Innebär 
avtalet att en av föräldrarna 
skall ha ensam vårdnad, skall 
nämnden godkänna avtalet, om 
det som har överenskommits är 
till barnets bästa. 
 
        7 § 
        Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig 
till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om 
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller 
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden. 
        Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i 
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra 
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på 
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en 
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som 
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, 
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål som 
avses i 5 eller 6 §. 
        Frågor om ändring i vårdna- 
den enligt denna paragraf prövas 
på talan av socialnämnden eller, 
utan särskilt yrkande, i mål om 
äktenskapsskillnad mellan för- 
äldrarna eller i andra mål enligt 
5 §. 
 
        10 § 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta efter vad som 
är bäst för barnet. Rätten får 
dock inte flytta över vårdnaden 
till föräldrarna gemensamt, om 
någon av dem motsätter sig 
gemensam vårdnad. 
        Står barnet under vårdnad av 
en eller två särskilt förordnade 
vårdnadshavare och vill någon 
av barnets föräldrar eller båda få 
vårdnaden överflyttad till sig, 
skall rätten besluta efter vad som 
är bäst för barnet. Rätten får inte 
flytta över vårdnaden till 
föräldrarna gemensamt, om båda 
föräldrarna motsätter sig det. 
        Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på 
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn- 
den.  
14 § 
        Om rätten för barn och 
vårdnadshavare att få stöd och 
hjälp hos socialnämnden finns 
bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620). Socialnämnden för- 
medlar kontakter med medlare 
och andra rådgivande samhälls- 
organ. 
        Om rätten för barn och 
vårdnadshavare att få stöd och 
hjälp hos socialnämnden finns 
bestämmelser i socialtjänstlagen 
(1980:620). Socialnämnden för- 
medlar kontakter med andra råd- 
givande samhällsorgan.  
Barnets boende 
 
14 a § 
        Står barnet under vårdnad av 
båda föräldrarna får rätten på 
talan av en av dem eller båda 
besluta vem barnet skall bo till- 
sammans med. Avgörande skall 
vara vad som är bäst för barnet. 
        Föräldrarna får avtala om 
barnets boende. Avtalet skall 
gälla, om det är skriftligt och 
socialnämnden godkänner det. 
Avtalet skall godkännas, om det 
som har överenskommits är till 
barnets bästa. 
 
15 § 
        Barnets vårdnadshavare har 
ett ansvar för att barnets behov 
av umgänge med en förälder som 
inte är vårdnadshavare eller med 
någon annan som står barnet 
särskilt nära så långt möjligt 
tillgodoses. Vårdnadshavaren 
skall, om inte särskilda skäl talar 
mot det, lämna sådana upp- 
lysningar rörande barnet som 
kan främja umgänget.  
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av en förälder som inte 
är vårdnadshavare, beslutar 
rätten på talan av denna förälder 
i frågan om umgänge efter vad 
som är bäst för barnet. 
        Motsätter sig barnets vård- 
nadshavare det umgänge som 
begärs av någon annan än en 
förälder, beslutar rätten på talan 
av socialnämnden i frågan om 
umgänge efter vad som är bäst 
för barnet. 
        Vid bedömningen av frågor om 
umgänge skall rätten ta hänsyn 
till barnets vilja med beaktande 
av barnets ålder och mognad. 
Rätten skall vidare beakta risken 
för att barnet i samband med 
utövande av umgänge utsätts för 
övergrepp, olovligen bortförs 
eller kvarhålls eller annars far 
illa. 
        Barnet skall ha rätt till um- 
gänge med en förälder som det 
inte bor tillsammans med. 
        Barnets föräldrar har ett 
gemensamt ansvar för att barnets 
behov av umgänge med en 
förälder som barnet inte bor till- 
sammans med så långt möjligt 
tillgodoses. Särskilt förordnade 
vårdnadshavare har ett mot- 
svarande ansvar. 
        Barnets vårdnadshavare har 
ett ansvar för att barnets behov 
av umgänge med någon annan 
som står det särskilt nära så 
långt möjligt tillgodoses. 
        Om barnet står under vårdnad 
av båda föräldrarna och skall 
umgås med en förälder som det 
inte bor tillsammans med, skall 
den andra föräldern lämna 
sådana upplysningar om barnet 
som kan främja umgänget, om 
inte särskilda skäl talar mot det. 
Om barnet skall umgås med en 
förälder som inte är vårdnads- 
havare eller med någon annan 
som står barnet särskilt nära, 
skall upplysningar enligt första 
meningen lämnas av vårdnads- 
havaren.  
15 a § 
 
        Rätten skall besluta om um- 
gänge efter vad som är bäst för 
barnet. Talan om umgänge får 
föras av en förälder som vill 
umgås med sitt barn. Om um- 
gänge begärs av någon annan, 
får talan föras av social- 
nämnden. 
        Står barnet under vårdnad av 
en av föräldrarna eller båda, får 
de avtala om barnets umgänge 
med en förälder som barnet inte 
bor tillsammans med. Avtalet 
skall gälla, om det är skriftligt 
och socialnämnden godkänner 
det. Avtalet skall godkännas, om 
det som har överenskommits är 
till barnets bästa.  
15 b § 
        Om barnet bor tillsammans 
med endast en förälder, skall den 
föräldern ta del i kostnaderna för 
de resor som föranleds av 
barnets behov av umgänge med 
den andra föräldern. Det skall 
ske efter vad som är skäligt med 
hänsyn till föräldrarnas ekono- 
miska förmåga och övriga om- 
ständigheter. 
                Rätten får besluta om 
kostnaderna för resor enligt 
första stycket. 
        En dom eller ett avtal om 
kostnaderna för resor kan 
jämkas av rätten för tiden efter 
det att talan har väckts, om 
ändring i förhållandena föran- 
leder det. 
 
        17 § 
        Frågor om vårdnad eller um- 
gänge tas upp av rätten i den ort 
där barnet har sitt hemvist. 
Sådana frågor kan tas upp även i 
samband med äktenskapsmål. 
Om det inte finns någon behörig 
domstol, tas frågorna upp av 
Stockholms tingsrätt. 
 
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4 8 och 10 §§ samt 10 b § 
andra stycket samt frågor om 
umgänge som avses i 15 § 
handläggs i den ordning som är 
föreskriven för tvistemål. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna eller en av dem och 
är föräldrarna överens i saken, 
får de väcka talan genom ge- 
mensam ansökan. 
        Frågor om vårdnad, boende 
eller umgänge tas upp av rätten i 
den ort där barnet har sitt 
hemvist. Sådana frågor kan tas 
upp även i samband med äkten- 
skapsmål. Om det inte finns 
någon behörig domstol, tas frå- 
gorna upp av Stockholms tings- 
rätt. 
        Frågor om vårdnad som avses 
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 
10 b § andra stycket samt frågor 
om boende och umgänge hand- 
läggs i den ordning som är före- 
skriven för tvistemål. Står barnet 
under vårdnad av båda 
föräldrarna eller en av dem och 
är föräldrarna överens i saken, 
får de väcka talan genom ge- 
mensam ansökan. 
        Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för 
domstolsärenden. 
        I mål om vårdnad kan under- 
hållsbidrag för barnet yrkas utan 
stämning. 
        Dom i mål om vårdnad eller 
umgänge får meddelas utan 
huvudförhandling, om parterna 
är överens i saken. 
        I mål om vårdnad och boende 
kan underhållsbidrag för barnet 
yrkas utan stämning. 
        Dom i mål om vårdnad, 
boende eller umgänge får med- 
delas utan huvudförhandling, om 
parterna är överens i saken.  
17 a § 
        Socialnämnden i den kommun 
där barnet har sitt hemvist 
prövar om ett avtal mellan 
föräldrarna enligt 6 §, 14 a § 
andra stycket eller 15 a § andra 
stycket skall godkännas. 
        Vid sin prövning av för- 
äldrarnas avtal skall social- 
nämnden se till att frågor om 
vårdnad, boende och umgänge 
blir tillbörligt utredda. Utan 
hinder av sekretess enligt 7 kap. 
4 § första stycket sekretesslagen 
(1980:100) är en annan social- 
nämnd som har tillgång till 
upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
skyldig att lämna sådana upp- 
lysningar på begäran av den 
socialnämnd som skall pröva 
avtalet. 
        Socialnämndens beslut enligt 
första stycket får inte överklagas. 
                Föräldrar kan enligt 12 a 
§ socialtjänstlagen (1980:620) få 
hjälp att träffa avtal om 
vårdnad, boende och umgänge. 
 
17 b § 
        Har en socialnämnd godkänt 
ett avtal om vårdnad, skall ett 
meddelande om avtalets innehåll 
sändas samma dag till 
        1. skattemyndigheten i det län 
där barnet är eller senast har 
varit folkbokfört, 
        2. om barnet är folkbokfört i en 
annan kommun: socialnämnden i 
den kommunen, 
        3. om avtalet gäller ett barn 
som har fyllt 15 år: Centrala 
studiestödsnämnden, 
        4. den allmänna försäkrings- 
kassa där vårdnadshavaren är 
inskriven eller skulle ha varit 
inskriven om vårdnadshavaren 
hade uppfyllt åldersvillkoret i 
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om 
allmän försäkring. Innebär 
avtalet att föräldrarna skall ha 
gemensam vårdnad om barnet, 
skall meddelandet sändas till den 
försäkringskassa där modern är 
eller skulle ha varit inskriven. 
 
18 §  
        I mål om vårdnad eller um- 
gänge får rätten uppdra åt soci- 
alnämnden eller något annat 
organ att i barnets intresse 
anordna samtal i syfte att nå 
enighet mellan föräldrarna 
(samarbetssamtal). 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt första stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten förlänga 
den utsatta tiden. 
        Föräldrar kan enligt 12 a § 
socialtjänstlagen (1980:620) 
genom samarbetssamtal få hjälp 
att nå enighet i frågor om vård- 
nad, boende och umgänge. 
        I mål om vårdnad, boende eller 
umgänge får rätten uppdra åt 
socialnämnden eller något annat 
organ att i barnets intresse 
anordna samarbetssamtal i syfte 
att nå enighet mellan föräldrarna. 
        Om rätten lämnar uppdrag 
enligt andra stycket, kan den 
förklara att målet skall vila under 
en viss tid. Detsamma gäller om 
samarbetssamtal redan har inletts 
och fortsatta samtal kan antas 
vara till nytta. Om det finns 
särskilda skäl, kan rätten förlänga 
den utsatta tiden.  
        19 § 
        Rätten skall se till att frågor om 
vårdnad och umgänge blir till- 
börligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad eller umgänge 
skall socialnämnden ges tillfälle 
att lämna upplysningar. Har 
nämnden tillgång till upp- 
lysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. Om 
det behövs ytterligare utredning 
får rätten uppdra åt socialnämn- 
den eller något annat organ att 
utse någon att verkställa sådan. 
Rätten får fastställa riktlinjer för 
utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen 
skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna 
tid. Rätten skall se till att 
utredningen bedrivs skyndsamt.  
        Rätten skall se till att frågor om 
vårdnad, boende och umgänge 
blir tillbörligt utredda. 
        Innan rätten avgör ett mål eller 
ärende om vårdnad, boende eller 
umgänge skall socialnämnden 
ges tillfälle att lämna upplys- 
ningar. Har nämnden tillgång till 
upplysningar som kan vara av 
betydelse för frågans bedömning 
är nämnden skyldig att lämna 
rätten sådana upplysningar. 
        Om det behövs utredning ut- 
över vad som sägs i andra 
stycket, får rätten uppdra åt 
socialnämnden eller något annat 
organ att utse någon att verkställa 
den. Rätten får fastställa riktlinjer 
för utredningen och bestämma en 
viss tid inom vilken utredningen 
skall vara slutförd. Om det 
behövs, får rätten förlänga denna 
tid. Rätten skall se till att utred- 
ningen bedrivs skyndsamt. 
                        Den som verkställer utredning skall, om det inte är 
olämpligt, söka 
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. 
        Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det 
är 
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. 
 
        20 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge får rätten, för tiden 
till dess att frågan har avgjorts 
genom en dom eller ett beslut 
som har vunnit laga kraft, besluta 
om vårdnad eller umgänge. Står 
barnet under vårdnad av båda 
föräldrarna får rätten i stället 
besluta vem barnet skall bo 
tillsammans med. Rätten skall 
besluta efter vad som är bäst för 
barnet. 
        Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden 
i frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut, skall den ompröva det när 
målet eller ärendet avgörs. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge får rätten 
besluta om vårdnad, boende eller 
umgänge för tiden till dess att 
frågan har avgjorts genom en 
dom eller ett beslut som har 
vunnit laga kraft eller föräldrar- 
na har träffat ett avtal om frågan 
och avtalet har godkänts av 
socialnämnden. Rätten skall be- 
sluta efter vad som är bäst för 
barnet. 
        Beslut enligt första stycket får 
meddelas utan huvudförhandling. 
Innan beslutet meddelas skall 
motparten få tillfälle att yttra sig i 
frågan. Rätten kan inhämta 
upplysningar från socialnämnden 
i frågan. Har rätten meddelat ett 
beslut som ännu gäller när målet 
eller ärendet skall avgöras, skall 
rätten ompröva beslutet. 
        Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av 
rätten. 
 
        21 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge kan rätten, i 
samband med att den meddelar 
dom eller beslut i saken och om 
det finns särskilda skäl, på 
yrkande av en part förelägga 
motparten vid vite att lämna ifrån 
sig barnet. Har vite förelagts i 
samband med beslut som avses i 
20 § första stycket, kan rätten 
förordna att föreläggandet skall 
gälla omedelbart. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge kan rätten, 
i samband med att den meddelar 
dom eller beslut i saken och om 
det finns särskilda skäl, på 
yrkande av en part förelägga 
motparten vid vite att lämna ifrån 
sig barnet. Har vite förelagts i 
samband med beslut som avses i 
20 § första stycket, kan rätten 
förordna att föreläggandet skall 
gälla omedelbart. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagande 
av domen eller beslutet om 
vårdnad eller umgänge. 
        Beslut om föreläggande enligt 
första stycket får överklagas en- 
dast i samband med överklagande 
av domen eller beslutet om 
vårdnad, boende eller umgänge. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt föreläggandet. 
 
        22 § 
        I mål eller ärenden om vårdnad 
eller umgänge gäller i fråga om 
rättegångskostnader andra och 
tredje styckena i stället för 18 
kap. 1 7 §§ rättegångsbalken. 
        I mål eller ärenden om vårdnad, 
boende eller umgänge gäller i 
fråga om rättegångskostnader 
andra och tredje styckena i stället 
för 18 kap. 1 7 §§ rättegångs- 
balken. 
        Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock 
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad, 
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 
§ rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. 
        Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens 
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde 
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken 
och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon 
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta 
om detta även om någon part inte yrkar det. 
        Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre 
 
rätt. 
 
        7 kap. 
4 § 
        Har förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag haft 
barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn, får föräldern vid 
fullgörande av sin bidragsskyl- 
dighet tillgodoräkna sig ett av- 
drag för varje helt dygn av 
barnets vistelse med 1/40 av det 
underhållsbidrag som räknat för 
kalendermånad gäller under tiden 
för vistelsen. Sådant avdrag får 
dock inte göras på under- 
hållsbidrag som belöper på senare 
tid än sex månader från utgången 
av den kalendermånad då 
vistelsen upphörde. Det sam- 
manlagda avdragsbelopp som 
tillgodoräknas föräldern vid ett 
tillfälle skall, om det slutar på 
örestal, avrundas till närmast 
lägre krontal.  
        Föreligger särskilda skäl kan 
rätten förordna om andra villkor 
för avdragsrätten än som anges i 
första stycket. Mot parts 
bestridande får sådant förord- 
nande dock inte meddelas för 
tiden innan talan har väckts. 
        Rätt till avdrag föreligger ej i 
fall då underhållsbidraget har 
fastställts med beaktande av att 
den bidragsskyldiga föräldern i 
väsentlig mån fullgör sin under- 
hållsskyldighet genom att ha 
barnet hos sig 
        Har en förälder som enligt 2 § 
skall betala underhållsbidrag haft 
barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn eller under en 
kalendermånad haft barnet hos 
sig i minst sex hela dygn, får för- 
äldern vid fullgörande av sin 
bidragsskyldighet tillgodoräkna 
sig ett avdrag för varje helt dygn 
av barnets vistelse med 1/40 av 
det underhållsbidrag som räknat 
för kalendermånad gäller under 
tiden för vistelsen. Något sådant 
avdrag får dock inte göras på 
underhållsbidrag som belöper på 
senare tid än sex månader från 
utgången av den kalendermånad 
då vistelsen upphörde. Det sam- 
manlagda avdragsbelopp som 
tillgodoräknas föräldern vid ett 
tillfälle skall, om det slutar på 
örestal, avrundas till närmast 
lägre krontal. 
        Om det finns särskilda skäl kan 
rätten förordna om andra villkor 
för avdragsrätten än som anges i 
första stycket. Mot en parts 
bestridande får ett sådant 
förordnande dock inte meddelas 
för tiden innan talan har väckts. 
        Den bidragsskyldiga föräldern 
har inte rätt till avdrag när 
underhållsbidraget har fastställts 
med beaktande av att han eller 
hon i väsentlig mån fullgör sin 
underhållsskyldighet genom att 
ha barnet hos sig.  
        12 § 
        Talan om underhåll till barn 
upptas av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. Sådan 
fråga kan väckas även i samband 
med mål om fastställande av 
faderskapet till barn, 
äktenskapsmål eller mål om 
vårdnaden om barn. 
 
        Finns ej behörig domstol enligt 
första stycket, upptas målet av 
Stockholms tingsrätt. 
        Talan om underhåll till barn tas 
upp av rätten i den ort där 
svaranden har sitt hemvist. En 
sådan fråga kan väckas även i 
samband med mål om faststäl- 
lande av faderskapet till barn, 
äktenskapsmål, mål om vårdna- 
den om barn eller mål om barns 
boende. 
        Finns det inte någon behörig 
domstol enligt första stycket, tas 
målet upp av Stockholms tings- 
rätt. 
 
        20 kap. 
        1 § 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
umgänge och underhåll tillämpas 
14 kap. 17 och 18 §§ äkten- 
skapsbalken. 
        I mål om faderskap, vårdnad, 
boende, umgänge och underhåll 
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§ 
äktenskapsbalken. 
        Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden 
består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med 
hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren 
domare och tre nämndemän. 
 
        21 kap. 
 
Om verkställighet av domar 
eller beslut om vårdnad eller 
umgänge m.m. 
 
Verkställighet av domar eller 
beslut 
Om verkställighet av domar, 
beslut eller avtal om vårdnad, 
boende eller umgänge m.m. 
 
Verkställighet av domar, beslut 
eller avtal 
 
        1 § 
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, umgänge eller 
överlämnande av barn söks hos 
länsrätten. Har domen eller 
beslutet inte vunnit laga kraft och 
är det inte särskilt medgivet att 
verkställighet ändå får ske, får 
länsrätten inte vidta åtgärder 
enligt 2 4 §§. 
        Verkställighet av vad allmän 
domstol har bestämt i dom eller 
beslut om vårdnad, boende, um- 
gänge eller överlämnande av barn 
söks hos länsrätten. Har domen 
eller beslutet inte vunnit laga 
kraft och är det inte särskilt 
medgivet att verkställighet ändå 
får ske, får länsrätten inte vidta 
åtgärder enligt 2 4 §§. 
        Verkställighet av avtal enligt 
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket 
och 15 a § andra stycket söks hos 
länsrätten. Vad som i detta 
kapitel föreskrivs om verkställig- 
het av dom eller beslut som 
vunnit laga kraft gäller även ett 
sådant avtal. 
 
        3 § 
        Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller 
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. 
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar 
som anges i andra och tredje styckena. 
        Är det fråga om dom eller 
beslut om vårdnad eller över- 
lämnande av barn, får länsrätten 
besluta om hämtning av barnet, 
om verkställighet annars inte kan 
ske eller om hämtning är 
nödvändig för att undvika att 
barnet lider allvarlig skada. 
 
        Är det fråga om dom eller be- 
slut om umgänge mellan barnet 
och en förälder som inte är 
vårdnadshavare, får länsrätten 
besluta om hämtning av barnet, 
om verkställighet annars inte kan 
ske och barnet har ett särskilt 
starkt behov av umgänge med 
föräldern. 
        Är det fråga om en dom eller 
ett beslut om vårdnad, boende 
eller överlämnande av barn, får 
länsrätten besluta om hämtning 
av barnet, om verkställighet 
annars inte kan ske eller om 
hämtning är nödvändig för att 
undvika att barnet lider allvarlig 
skada. 
        Är det fråga om en dom eller 
ett beslut om umgänge mellan 
barnet och en förälder som barnet 
inte bor tillsammans med, får 
länsrätten besluta om hämtning 
av barnet, om verkställighet 
annars inte kan ske och barnet har 
ett särskilt starkt behov av um- 
gänge med föräldern. 
        Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av 
den part som har begärt verkställigheten. 
 
5 §  
        Vid verkställighet skall barnets 
bästa komma i främsta rummet. 
                        Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske 
mot dess vilja 
utom då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. 
Detsamma gäller, om barnet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en 
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. 
 
        6 § 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades och det 
av hänsyn till barnets bästa är 
påkallat att frågan om vårdnad 
eller umgänge prövas på nytt. 
Sådan fråga tas upp av allmän 
domstol på ansökan av den som 
har varit part i målet hos läns- 
rätten eller på ansökan av 
socialnämnden. 
        Länsrätten får även i annat fall 
vägra verkställighet, om det finns 
risk som inte är ringa för att 
barnets kroppsliga eller själsliga 
hälsa skadas. 
        Länsrätten kan vägra verkstäl- 
lighet, om det är uppenbart att 
förhållandena har ändrats sedan 
den allmänna domstolens dom 
eller beslut meddelades och det 
av hänsyn till barnets bästa är 
påkallat att frågan om vårdnad, 
boende eller umgänge prövas på 
nytt. En sådan fråga tas upp av 
allmän domstol på ansökan av 
den som har varit part i målet hos 
länsrätten eller på ansökan av 
socialnämnden. 
        Länsrätten får även i andra fall 
vägra verkställighet, om det finns 
en risk som inte är ringa för att 
barnets kroppsliga eller själsliga 
hälsa skadas. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
2       Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 
 
        Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
        14 kap. 
        5 § 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
och umgänge med barn, rätt att 
bo kvar i makarnas gemensam- 
ma bostad till dess att bodelning 
sker och förbud att besöka 
varandra. Yrkanden i sådana 
frågor framställs i den ansökan 
genom vilken talan om äkten- 
skapsskillnad väcks. Har sådan 
talan redan väckts, får yrkandena 
framställas muntligen inför 
domstolen eller skriftligen utan 
särskild stämning. 
 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen pröva frågor om 
underhållsbidrag, vårdnad om 
barn, barns boende, umgänge 
med barn,  rätt att bo kvar i 
makarnas gemensamma bostad 
till dess att bodelning sker och 
förbud att besöka varandra. 
Yrkanden i sådana frågor fram- 
ställs i den ansökan genom 
vilken talan om äktenskapsskill- 
nad väcks. Har sådan talan redan 
väckts, får yrkandena framställas 
muntligen inför domstolen eller 
skriftligen utan särskild 
stämning. 
        I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare. 
 
        7 § 
        I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att 
frågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna 
        1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas 
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har 
skett, 
        2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den 
andra makens underhåll. 
        I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att 
skillnadsfrågan 
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon 
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra. 
        Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en 
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på 
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första 
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen. 
        Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen 
(1988:688) om besöksförbud. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, umgänge och bidrag till 
barns underhåll för tiden till dess 
att sådan fråga har avgjorts 
genom dom som har vunnit laga 
kraft. 
        I mål om äktenskapsskillnad 
får domstolen dessutom, med 
tillämpning av bestämmelserna i 
föräldrabalken, förordna om vad 
som skall gälla i fråga om 
vårdnad, boende, umgänge och 
bidrag till barns underhåll för 
tiden till dess att en sådan fråga 
har avgjorts genom en dom som 
har vunnit laga kraft eller 
föräldrarna har träffat ett avtal 
om frågan och avtalet har 
godkänts av socialnämnden. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.  
3       Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt 
medborgarskap 
 
        Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt 
medborgarskap skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
2 a § 
        Har barn ej förvärvat svenskt 
medborgarskap enligt 1 eller 2 § 
men är barnets fader sedan tiden 
för barnets födelse svensk 
medborgare och har han genom 
slutligt avgörande av svensk 
domstol fått vårdnaden om 
barnet ensam eller gemensamt 
med barnets moder eller fått 
vårdnaden gemensamt med 
barnets moder genom registre- 
ring hos skattemyndighet, för- 
värvar barnet svenskt med- 
borgarskap genom att fadern 
eller, vid gemensam vårdnad, 
föräldrarna hos den myndighet 
som anges i 11 § första stycket 
skriftligen anmäler sin önskan 
om detta innan barnet fyllt 
aderton år. Har barnet fyllt 
femton år, fordras barnets sam- 
tycke. 
        Har barn ej förvärvat svenskt 
medborgarskap enligt 1 eller 2 § 
men är barnets fader sedan tiden 
för barnets födelse svensk 
medborgare och har han genom 
slutligt avgörande av svensk 
domstol eller genom ett avtal 
som godkänts av socialnämnden 
fått vårdnaden om barnet ensam 
eller gemensamt med barnets 
moder eller fått vårdnaden 
gemensamt med barnets moder 
genom registrering hos skatte- 
myndighet, förvärvar barnet 
svenskt medborgarskap genom 
att fadern eller, vid gemensam 
vårdnad, föräldrarna hos den 
myndighet som anges i 11 § 
första stycket skriftligen anmäler 
sin önskan om detta innan barnet 
fyllt aderton år. Har barnet fyllt 
femton år, fordras barnets sam- 
tycke. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
 
4       Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om 
medling mellan samlevande 
 
        Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan 
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den 
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts 
före utgången av mars 1998. 
 
5       Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) 
 
        Härigenom föreskrivs att 12, 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen 
(1980:620)  skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
12 § 
        Socialnämnden skall 
        verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda 
förhållanden, 
        i nära samarbete med hemmet främja en allsidig personlighets- 
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och 
ungdom, 
        med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom 
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling, 
        i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdom som 
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de 
behöver och, om hänsyn till den unges bästa motiverar det, vård och 
fostran utanför det egna hemmet, samt 
        i sin omsorg om barn och 
ungdom tillgodose det särskilda 
behov av stöd och hjälp som kan 
finnas sedan ett mål eller ärende 
om vårdnad, umgänge eller 
adoption har avgjorts. 
        i sin omsorg om barn och 
ungdom tillgodose det särskilda 
behov av stöd och hjälp som kan 
finnas sedan ett mål eller ärende 
om vårdnad, boende, umgänge 
eller adoption har avgjorts. 
 
        12 a § 
        Kommunen skall sörja för att 
föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte 
att nå enighet i frågor rörande 
vårdnad och umgänge (sam- 
arbetssamtal). 
 
        Kommunen skall sörja för att 
föräldrar kan erbjudas samtal 
under sakkunnig ledning i syfte 
att nå enighet i frågor rörande 
vårdnad, boende och umgänge 
(samarbetssamtal) samt att för- 
äldrar får hjälp att träffa avtal 
enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra 
stycket eller 15 a § andra stycket 
föräldrabalken. 
        Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens 
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som 
begär det. 
        Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs av 
det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med 
syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer. 
 
        48 § 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller 
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum 
        1 kap. 4 § föräldrabalken, 
        2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 
§ att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad ut- 
redning, 
        3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,  
        6 kap. 19 § föräldrabalken 
beträffande beslut att utse 
utredare i mål och ärenden om 
vårdnad eller umgänge, 
        6 kap. 6 §, 14 a § andra 
stycket och 15 a § andra stycket 
föräldrabalken, 
        6 kap. 19 § föräldrabalken 
beträffande beslut att utse ut- 
redare i mål och ärenden om 
vårdnad, boende eller umgänge, 
        7 kap. 7 § föräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att 
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader, 
        11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. 
        Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta 
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller att 
fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529) om 
allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998. 
6       Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om 
underhållsstöd 
 
        Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030) 
skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse 
Föreslagen lydelse 
 
23 § 
        Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall 
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll 
som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet om 
återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot underhålls- 
stödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan. 
        Om den bidragsskyldige har 
haft barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn, får han eller hon 
vid fullgörande av sin åter- 
betalningsskyldighet tillgodoräk- 
nas ett avdrag som försäk- 
ringskassan bestämmer enligt 
vad som föreskrivs om under- 
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första 
stycket föräldrabalken. Avdrag 
medges endast om anmälan om 
vistelsen görs till försäkrings- 
kassan inom tre månader från 
utgången av den kalendermånad 
då barnets vistelse hos den 
bidragsskyldige upphörde. 
 
        Om den bidragsskyldige har 
haft barnet hos sig under en 
sammanhängande tid av minst 
fem hela dygn eller under en 
kalendermånad haft barnet hos 
sig i minst sex hela dygn, får han 
eller hon vid fullgörande av sin 
återbetalningsskyldighet tillgodo- 
räknas ett avdrag som för- 
säkringskassan bestämmer enligt 
vad som föreskrivs om under- 
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första 
stycket föräldrabalken. Avdrag 
medges endast om anmälan om 
vistelsen görs till försäkrings- 
kassan inom tre månader från 
utgången av den kalendermånad 
då barnets vistelse hos den 
bidragsskyldige upphörde. 
 
__________ 
 
        Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.  
Lagrådets yttrande 
 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-18 
 
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet 
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg. 
 
Enligt en lagrådsremiss den 4 september 1997 (Justitiedepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
        1.      lag om ändring i föräldrabalken, 
        2.      lag om ändring i äktenskapsbalken, 
        3.      lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap, 
        4.      lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan 
 
                samlevande, 
        5.      lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620), 
        6.      lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd. 
 
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita 
Wickström. 
 
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: 
 
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken 
 
6 kap. 
 
De föreslagna ändringarna utvigar möjligheterna att använda institutet 
gemensam vårdnad ytterligare något, genom att rätten kan förordna att 
föräldrarna skall ha vårdnaden gemensamt, även om en av föräldrarna 
motsätter sig det, och genom att särskilda föreskrifter kan meddelas om 
var barnet skall bo i händelse av gemensam vårdnad. Vidare understryks 
ytterligare att i frågor om vårdnad m.m. barnets bästa har avgörande 
betydelse, genom att bestämmelser därom lyfts fram i en portalparagraf. 
Inget av dessa förslag torde i praktiken medföra några större 
förskjutningar i rättstillämpningen. Av större saklig betydelse torde de 
förslag vara som innebär att föräldrar, om de är ense, skall kunna med 
socialnämndens godkännande träffa avtal om vårdnad, boende och 
umgänge. Detta, i förening med den hjälp socialnämnden skall ge 
föräldrarna för att de skall komma överens, kan tänkas motverka tvister, 
som ytterst går ut över barnet, och kanske också minska rättsväsendets 
kostnader för mål av denna art. Dessutom löser det remitterade 
lagförslaget ett länge diskuterat problem om ersättning för resekostnader, 
vilket kan minska motsättningar mellan föräldrarna. 
 
Föräldrabalkens vårdnadskapitel blev redan när den fick ny lydelse år 
1983 omfattande, med praktiskt taget en bestämmelse för varje ny 
situation, och med många variationer av bestämmelser om likartade 
frågor, såsom om hänsynen till barnets bästa och om talerätt. En viss 
bättre samordning har kommit till stånd genom förslaget, såtillvida att 
bestämmelserna i 5 och nuvarande 6 § slås samman. Samordningen torde 
emellertid kunna drivas betydligt längre. Under föredragningen av 
lagrådsremissen har ställts i utsikt att en översyn av kapitlet kommer att 
äga rum i systematiskt och språkligt hänseende. En sådan översyn måste 
hälsas med tillfredsställelse. Det kan dock inte ankomma på Lagrådet att i 
förevarande lagstiftningsärende lägga några synpunkter på den framtida 
utformningen av kapitlet. 
 
Däremot måste begäras att när ändringar nu föreslås i kapitlet dessa 
genomförs konsekvent genom hela kapitlet så att inte detta blir än mer 
komplext än det redan är. Ett exempel på bristande samordning i 6 kap. 
är som nämnts mångfalden av olika talebestämmelser. I 5 § innebär dock 
förslaget att en talerättsbestämmelse tas bort därför att det av paragrafen i 
övrigt framgår att det är någon av föräldrarna som vill få en ändring till 
stånd; detta anses inkludera att också båda föräldrarna kan föra talan. 
Resonemanget är i sig invändningsfritt men leder till att paragrafen blir 
tämligen ensam om att sakna talerättsbestämmelse bland de paragrafer 
som kan komma i fråga  (se t.ex. 14 a § där motsvarande 
talerättsbestämmelse nu föreslås). Lagrådet vill ifrågasätta om det inte 
vore bättre att i avvaktan på en samlad genomgång av bl.a. 
talerättsbestämmelserna i kapitlet behålla dem som redan finns. 
 
Viktigare är de samordningsproblem som uppkommer genom införandet 
av den nya portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa. Denna 
bestämmelse föreslås införd samtidigt som bl.a. redan gällande fö- 
reskrifter om att hänsyn skall tas till barnets bästa behålls i en rad en- 
skilda stadganden. En sådan lagstiftningsteknik kan kräva att följd- 
ändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i förevarande 
lagstiftningsärende. Således anges i 7 § tredje stycket, att vårdnaden i 
visst fall skall överflyttas till särskilt förordnade vårdnadshavare, om det 
är "lämpligare". En liknande regel finns i 9 § andra stycket. Uttrycket 
"lämpligare" infördes vid 1983 års reform i syfte att något försvaga det 
då gällande rekvisitet "uppenbart med hänsyn till barnets bästa" (jfr t.ex. 
prop. 1981/82:168 s. 71). I 10 a §, som infördes 1994, stadgas i sista 
stycket att viss person skall förordnas till vårdnadshavare, om det inte är 
"olämpligt". I nu angivna fall kan fråga uppstå, om rekvisiten "lämp- 
ligare" och "olämpligt" innehåller en i något avseende annorlunda be- 
dömningsgrund än ett hänsynstagande till vad som är förenligt eller 
oförenligt med barnets bästa. 
 
2 a § 
I 2 a § andra stycket anges vissa omständigheter som är avsedda att 
beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Till dem hör 
också barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. I FN:s 
barnkonvention behandlas dessa båda frågor, om barnets bästa och om 
barnets egen vilja, i skilda bestämmelser. Enligt art. 3 skall barnets bästa 
komma i främsta rummet vid alla frågor som rör barn. Enligt art. 12 
skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det och 
barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och 
mognad. Konventionen får dock ses som en helhet; vid bedömningen av 
barnets bästa skall alltså hänsyn tas bl.a. till barnets rätt att komma till 
tals. Nu gällande bestämmelser i föräldrabalken om barnets vilja (6 kap. 
10 d § och 15 § fjärde stycket) synes behandla principen om hänsynen till 
barnets bästa som fristående. Särskilt tydligt är detta i fråga om 10 d §, 
som infördes i syfte att den grundläggande principen om barnens rätt att 
komma till tals i frågor som rör deras person skall framgå direkt av lag- 
texten. I rättsfallet NJA 1995 s.398 har HD vid valet av vårdnadshavare 
för en 13-årig flicka tagit hänsyn till barnets bestämda vilja. HD uttalade 
därvid att även om faderns lämplighet som vårdnadshavare kunde 
ifrågasättas av olika skäl, var förhållandena inte sådana att en lösning i 
enlighet med flickans bestämda vilja kunde antas medföra bestående fara 
för hennes hälsa eller utveckling på sätt som sägs i 6 kap. 7 § FB. Det är 
alltså här fråga om en princip, som särskilt i fråga om äldre barn ger 
uttryck för respekt för barnets person och egenart (jfr 6 kap. 1 §), låt 
vara att den är underordnad hänsynen till barnets bästa på så sätt att 
starka kontraindikationer kan tvinga domstolen att gå emot barnets vilja 
även om det nått en viss grad av mognad. Lagrådet förordar därför att 
bestämmelsen ges en fristående placering. Eftersom det synes svårt att på 
ett motsägelsefritt sätt ordna in den i 2 a §, föreslår Lagrådet att den tas 
in närmast efter denna paragraf i en ny 2 b § med följande lydelse: 
 
"Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende 
och umgänge skall hänsyn också tas till barnets vilja med beaktande av 
barnets ålder och mognad." 
 
14 a § 
Enligt första stycket får, om barnet står under vårdnad av båda 
föräldrarna, rätten på talan av en av dem eller båda besluta vem barnet 
skall bo tillsammans med. Av motiveringen framgår att avsikten med 
bestämmelsen är att domstolen skall kunna förordna att barnet skall bo 
hos en av föräldrarna eller växelvis hos båda. Domstolarna gör sig 
emellertid alltmer oberoende av förarbetsuttalanden och det kan inte 
uteslutas att någon förälder kommer att föra talan om att barnet skall bo 
hos exempelvis farmor och kanske rentav får bifall till sin talan. Den 
avsedda begränsningen bör därför framgå direkt av lagtexten som 
förslagsvis kan få följande lydelse: 
"Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får rätten på talan av en 
av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans 
med eller att barnet skall bo växelvis hos båda." 
 
15 b § 
I paragrafen, som handlar om resekostnader i samband med umgänge, 
sägs i andra stycket att rätten får besluta om kostnad för resor enligt 
första stycket. Det rör sig här om ett betalningsanspråk, en fråga som det 
är självklart att rätten kan pröva. Stycket bör utgå.  Däremot kan över- 
vägas att i 17 §, analogt med bestämmelsen i fjärde stycket, införa en 
bestämmelse om att i mål om umgänge ersättning för resekostnader enligt 
15 b § kan yrkas utan stämning. 
 
17 a § 
I bestämmelsen föreslås bl.a. att socialnämnden i den kommun där barnet 
har sitt hemvist skall pröva om ett avtal mellan föräldrarna om vårdnad, 
boende eller umgänge skall godkännas. Det kan i förevarande fall finnas 
skäl för att - i överensstämmelse med forumreglerna i 6 kap. 17 § - knyta 
socialnämndens prövning till hemvistkommunen. Emellertid har enligt 2 
kap. 2 § föräldrabalken socialnämnden i den kommun där barnet är 
folkbokfört fått i uppgift att utreda frågan om faderskapet till ett barn. 
Lagrådet ifrågasätter om inte socialnämnden i den kommun där barnet är 
folkbokfört också bör anförtros de uppgifter som avses i 6 kap. 17 a §. 
Detta skulle kunna vara till fördel bl.a. i de fall då det kan bli aktuellt att 
reglera förhållanden mellan föräldrar där en av dem är tillsammans med 
barnet s.k. kvarskriven i en kommun. Några avgörande tillämpnings- 
svårigheter med att knyta socialnämndens nu aktuella prövning till 
barnets folkbokföringskommun torde inte uppkomma. Det kan i sam- 
manhanget erinras om att kommunen enligt 3 § socialtjänstlagen 
(1980:620) har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får 
det stöd och den hjälp som de behöver. 
 
För att uppnå en bättre samordning av de olika paragraferna torde hän- 
visningen i sista stycket till socialtjänstlagen böra på motsvarande sätt 
som skett i 18 § föras in i ett nytt första stycke i paragrafen. 
 
21 kap. 5 § 
Den nya bestämmelsen om att barnets bästa skall komma i främsta 
rummet vid verkställighet kan enligt Lagrådets mening skjutas fram 
ytterligare genom att den placeras t.ex. som ett första stycke i 21 kap. 
1 §, eftersom den är avsedd att stå i fokus såväl vid prövningen av om 
verkställighet skall vägras eller inte som vid själva verkställig- 
hetsförfarandet. 
 
Övriga lagförslag 
 
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 
 
Justitiedepartementet 
 
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 oktober 1997 
 
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden 
Peterson, Freivalds, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, 
Uusmann, Sundström, Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing 
 
Föredragande: statsrådet Freivalds 
 
_____________ 
 
Regeringen beslutar proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och 
umgänge. 
 
  Balken omtryckt 1995:974. 
  Senaste lydelse 1995:1242. 
  Senaste lydelse 1995:1242. 
  Senaste lydelse 1996:244. 
  Senaste lydelse 1989:1076. 
  Senaste lydelse 1994:143. 
  Lagen omtryckt 1988:871. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1996:140. 
  Senaste lydelse 1996:1034. 
  Balken omtryckt 1995:974. 
  Senaste lydelse 1994:1433. 
  Senaste lydelse 1990:1526. 
 Senaste lydelse 1990:1526. 
 Senaste lydelse 1990:1526. 
 Senaste lydelse 1994:1433. 
  Senaste lydelse 1994:1433. 
  Senaste lydelse 1994:1433. 
  Lydelse enligt proposition 1994/95:224. 
  Senaste lydelse 1983:47. 
  Lydelse enligt proposition 1994/95:224. 
  Senaste lydelse 1994:1433. 
  Senaste lydelse 1990:1526. 
  Lydelse enligt proposition 1994/95:224. 
  Senaste lydelse 1990:1526. 
  Senaste lydelse 1994:1433. 
  Senaste lydelse 1983:484. 
  Senaste lydelse 1978:853. 
  Senaste lydelse 1988:1251. 
  Senaste lydelse 1983:485. 
  Senaste lydelse 1983:485. 
  Senaste lydelse 1983:485. 
  Senaste lydelse 1989:1076. 
  Lagen omtryckt 1988:871. 
  Senaste lydelse 1994:10. 
  Senaste lydelse 1994:1571. 
  Lagen omtryckt 1993:9. 
  Senaste lydelse 1987:806. 
  Senaste lydelse1992:340. 
  Balken omtryckt 1990:1526. 
  Senaste lydelse 1993:213. 
  Balken omtryckt 1995:974. 
  Senaste lydelse 1995:1242. 
  Senaste lydelse 1995:1242. 
  Senaste lydelse 1996:244. 
  Senaste lydelse 1989:1076. 
  Senaste lydelse 1994:143. 
  Lagen omtryckt 1988:871. 
  Senaste lydelse 1997:313. 
  Senaste lydelse 1996:140. 
  Senaste lydelse 1996:1034.