Regeringens proposition
1997/98:64

Lag om allmän kameraövervakning

Prop.
1997/98:64

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 januari 1998

Göran Persson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag om allmän kameraövervakning som
skall ersätta lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Det
huvudsakliga syftet med förslaget är att reglera användningen av
kameraövervakning på ett sådant sätt att detta hjälpmedel för att
förhindra brott och minska risken för olyckor kan utnyttjas på ett
effektivt sätt samtidigt som ett tillfredsställande skydd mot
integritetskränkningar upprätthålls.
Den nya lagen föreslås omfatta även avlyssning eller upptagning av
ljud som sker i samband med optisk övervakning. Avlyssning eller
upptagning av ljud skall enligt förslaget aldrig få ske utan att upplysning
lämnas om det.
Enligt förslaget utvidgas rätten att, främst i brottsförebyggande syfte,
bedriva allmän kameraövervakning efter tillstånd.
Det föreslås vidare att allmän kameraövervakning i banklokaler,
postkontor och butiker skall undantas från kravet på tillstånd. Kraven för
den tillståndsfria kameraövervakningen regleras i lagen och innebär bl.a.
att en anmälan skall göras till länsstyrelsen.
I propositionen behandlas även polisens rätt att utan tillstånd bedriva
allmän kameraövervakning om det av särskild anledning föreligger risk
för att allvarlig brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för
allvarlig förstörelse av egendom kommer att utövas på viss plats.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1998.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Lagtext 4
2.1 Förslag till lag om allmän kameraövervakning 4
2.2 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) 11
2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 12
3 Ärendet och dess beredning 13
4 Utgångspunkterna för regeringens förslag 14
4.1 Nuvarande lagstiftning om användningen av
övervakningskameror 14
4.2 Behovet av lagändringar 16
5 Användningen av övervakningskameror 16
5.1 Allmänna utgångspunkter 16
5.2 Tillämpningsområdet för lagen 19
5.3 Upplysningsplikten och rätten att använda dold kamera 23
5.4 Tillståndsprövning 26
5.5 Undantag från tillståndsplikten 30
5.6 Övervakning efter anmälan 34
5.7 Rätten att bevara material och tillgången till bevarat
material m.m. 40
5.8 Kommunernas och de fackliga organisationernas roll 44
5.9 Tillsyn och finansiering m.m. 48
6 Kostnader och ikraftträdande 51
7 Författningskommentar 52
7.1 Förslag till lag om allmän kameraövervakning 52
7.2 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291) 69
7.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) 70
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet 71
Bilaga 2 Utredningens lagförslag 80
Bilaga 3 Förteckning av remissinstanser 87
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag Fel! Bokmärket är inte
definierat.
Bilaga 5 Lagrådets yttrande 97
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1998 104
Rättsdatablad 105

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om allmän kameraövervakning,
2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2 Lagtext
2.1 Förslag till lag om allmän kameraövervakning
Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om användning av
övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Allmän
kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet.
I fråga om hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål
gäller lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

2 § Med övervakningsutrustning avses i denna lag
1. TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed
jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på
platsen, kan användas för personövervakning och separata tekniska
anordningar för att behandla eller bevara bilder som tas upp av sådana
utrustningar (övervakningskameror) samt
2. separata tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av
ljud som i samband med användning av övervakningskamera används för
personövervakning (övrig övervakningsutrustning).

Upplysningsplikt

3 § Upplysning om allmän kameraövervakning skall lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Om ljud kan
avlyssnas eller tas upp vid övervakningen skall särskild upplysning
lämnas om detta.

4 § Upplysning enligt 3 § behöver inte lämnas
1. om allmän kameraövervakning sker för att skydda en anläggning
eller ett område som enligt 4 § 2 6 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd
för samhällsviktiga anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt
eller
2. vid allmän kameraövervakning som en polismyndighet utför vid
automatisk hastighetsövervakning.
Om det finns synnerliga skäl får undantag från upplysningsplikten i
övrigt medges av länsstyrelsen. En ansökan om undantag skall vara
skriftlig. I sådana ärenden tillämpas, om övervakningsutrustningen skall
kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde, 16 § andra stycket
och 18 §. Länsstyrelsen skall i sitt beslut om undantag meddela de villkor
som behövs.
Vad som sägs om undantag från upplysningsplikten i första och andra
styckena gäller inte avlyssning eller upptagning av ljud.

Tillstånd

5 § Tillstånd till allmän kameraövervakning krävs för att en
övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en
plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd behövs dock inte i fall som
avses i 7 10 §§.
Under de förutsättningar som anges i 11 och 12 §§ är allmän
kameraövervakning tillåten efter enbart anmälan.

6 § Tillstånd till allmän kameraövervakning skall meddelas om intresset
av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte
bli övervakad. Vid bedömningen av intresset av allmän
kameraövervakning skall särskilt beaktas om övervakningen behövs för
att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed jämförliga ändamål.
Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall
särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område som
skall övervakas.

Undantag från tillståndsplikten

7 § Tillstånd krävs inte för allmän kameraövervakning
1. när övervakningen sker med en övervakningskamera som av
trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatt på
fordon, maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller
användaren,
2. vid övervakning som utförs av Vägverket vid trafikövervakning
eller
3. när övervakningen sker i sådana fall som avses i 4 § första stycket.

8 § En polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) får bedriva allmän kamera-
övervakning utan tillstånd, om övervakningen är av vikt för att avvärja en
hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av en
inträffad olyckshändelse.

9 § En polismyndighet får bedriva allmän kameraövervakning utan
tillstånd, om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig
brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom kommer att utövas på en viss plats och syftet
med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott.

10 § Allmän kameraövervakning enligt 8 eller 9 § får ske under högst en
månad utan att ansökan om tillstånd givits in till länsstyrelsen. Om
ansökan gjorts inom en månad får övervakningen bedrivas utan tillstånd
även till dess att länsstyrelsen har prövat ansökningen.

Anmälan

11 § En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en banklokal eller ett postkontor, i området
omedelbart utanför in- och utgångar till en sådan lokal samt vid
betalningsautomater eller liknande anordningar i anslutning till en sådan
lokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott
och
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik.
Med banklokal avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs
bankrörelse enligt bankrörelselagen (1987:617). Med postkontor avses en
lokal där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår
postverksamhet enligt postlagen (1993:1684).
Avlyssning eller upptagning av ljud får ske endast sedan anordning för
avlyssning eller upptagning av ljud aktiverats på grund av misstanke om
brott.

12 § En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en butikslokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott,
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik
och
3. den som avser att bedriva övervakningen har träffat en skriftlig
överenskommelse om övervakningen med skyddsombud,
skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på
arbetsplatsen.
Med butikslokal avses en lokal, där konsumenter kan köpa varor eller
tjänster eller hyra varor, dock inte restauranger och andra näringsställen.
Vad som sägs om butikslokal gäller även i fråga om sådan
bankverksamhet genom ombud eller postverksamhet som bedrivs i en
butikslokal.
Endast bilder av kassaområdet och av in- och utgångar får behandlas
eller bevaras utan tillstånd. Avlyssning eller upptagning av ljud får inte
ske utan tillstånd.

Bevarande av material

13 § Vid allmän kameraövervakning av en plats dit allmänheten har
tillträde får inte fler personer än som behövs för att övervakningen skall
kunna bedrivas ha tillgång till behandlade eller bevarade bilder eller
upptaget ljud. Materialet skall hanteras så att missbruk motverkas.

14 § Bild- eller ljudmaterial från allmän kameraövervakning av en plats
dit allmänheten har tillträde får bevaras under högst en månad, om inte
länsstyrelsen beslutar om en längre bevarandetid.
Första stycket gäller inte, om materialet
1. har betydelse vid utredning av brottslig verksamhet och antingen
tagits upp av polismyndighet eller inom en månad från upptagningen
lämnats över till polismyndighet eller åklagare av någon annan som gjort
upptagningen eller
2. ges in till domstol i mål om ansvar för brott.
När bild- eller ljudmaterial inte längre får bevaras skall det omedelbart
förstöras.

Ansökan om tillstånd och anmälan

15 § Ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning enligt 5 § och
anmälan om allmän kameraövervakning enligt 11 eller 12 § skall göras
skriftligen hos länsstyrelsen i det län där kameraövervakningen skall ske.

16 § En ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning skall
innehålla uppgift om och beskrivning av
1. ändamålet med kameraövervakningen,
2. den utrustning som skall användas,
3. den plats där utrustningen skall placeras och det område som kan
övervakas samt
4. de omständigheter i övrigt som är av betydelse för prövningen av
ärendet.
Om övervakningen avser en arbetsplats skall yttrande från
skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de
anställda på arbetsplatsen vara fogat till ansökan.

17 § En anmälan om allmän kameraövervakning skall innehålla uppgift
om
1. den som skall bedriva kameraövervakningen och i förekommande
fall den som för anmälarens räkning skall ha hand om övervakningen,
2. i vilken typ av verksamhet som övervakningen skall förekomma,
3. huruvida bilder skall behandlas eller bevaras eller ljud avlyssnas och
tas upp,
4. det antal personer som skall få ha tillgång till det bevarade
materialet samt
5. huruvida områden omedelbart utanför in- och utgångar samt
betalningsautomater eller liknande anordningar skall övervakas i enlighet
med bestämmelserna i 11 §.
Om de förhållanden som har redovisats i en anmälan enligt första
stycket ändras, skall länsstyrelsen skriftligen underrättas om
förändringen.

Beslut om tillstånd

18 § Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd till allmän
kameraövervakning skall den kommun där övervakningen skall ske, få
tillfälle att yttra sig.

19 § Har sökanden inte tidigare meddelats tillstånd till allmän
kameraövervakning av det område som ansökan avser skall tillståndet
innehålla uppgifter om hur kameraövervakningen får anordnas. Dessa
uppgifter skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som får
användas och det område som får övervakas.
Länsstyrelsen skall också meddela de övriga villkor som behövs för
tillståndet. Sådana villkor kan avse upplysningar om övervakningen,
upptagning, användning, behandling eller bevarande av bilder,
avlyssning eller upptagning av ljud samt andra förhållanden som har
betydelse för att skydda enskildas personliga integritet.
Ett tillstånd får helt eller delvis meddelas för en begränsad tid.

20 § Om förutsättningarna för ett tillstånd ändras får länsstyrelsen
meddela nya villkor eller, om det inte längre finns förutsättningar för att
meddela tillstånd, återkalla tillståndet. Länsstyrelsen får i motsvarande
fall ändra eller återkalla ett medgivande om undantag från
upplysningsplikten enligt 4 § andra stycket.

Tillsyn

21 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över allmän kameraövervakning av en
plats dit allmänheten har tillträde. Länsstyrelsen skall också se till att
tillståndskravet och anmälningsplikten för uppsatta övervakningskameror
som inte tagits i bruk efterlevs.

22 § Länsstyrelsen får inom ramen för sin tillsynsverksamhet meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att denna lag och de
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen skall följas.

23 § Ett föreläggande eller förbud enligt 22 § får förenas med vite.

24 § Länsstyrelsen har rätt att för tillsynen få tillträde till kontrollrum och

andra delar av en övervakningsanläggning.
Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som bedriver
kameraövervakning samt granska bevarat bild- eller ljudmaterial. Detta
gäller även i fråga om den som för någon annans räkning har hand om
övervakningen.

Tystnadsplikt

25 § Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom
allmän kameraövervakning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han
eller hon på detta sätt fått veta om någon enskilds personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet skall i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100) tillämpas.

Straff m.m.

26 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot bestämmelsen i 3 eller 4 § om upplysningsplikt,
2. bryter mot bestämmelsen i 5 § om tillståndsplikt,
3. bryter mot bestämmelsen i 11 eller 12 § om anmälningsplikt,
4. bryter mot bestämmelsen i 14 § om bevarandetid,
5. bryter mot villkor som har meddelats med stöd av 19 eller 20 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Den som överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt
denna lag får inte dömas till straff för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.

27 § Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

28 § Om den som bedriver allmän kameraövervakning eller den som för
någon annans räkning har hand om övervakningen underlåter att i
enlighet med 24 § ge tillträde eller lämna upplysningar eller hålla till
handa bevarat bild- eller ljudmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite.
För att bereda sig tillträde får länsstyrelsen vid behov anlita
polishandräckning.

Överklagande m.m.

29 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Justitiekanslern får överklaga ett beslut för att ta till vara allmänna
intressen. Beslut om tillstånd till allmän kameraövervakning och om
undantag enligt 4 § andra stycket från upplysningsplikten får överklagas
även av den kommun där övervakningen skall ske och, om
kameraövervakningen skall avse en arbetsplats, av en organisation som
företräder de anställda på arbetsplatsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten utom i
mål där Justitiekanslern för talan.

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet att betala avgifter för länsstyrelsernas
verksamhet enligt denna lag. Sådana föreskrifter får endast innebära rätt
att ta ut avgifter för en ansökan, anmälan eller tillsynsåtgärd.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 då lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. upphör att gälla.
2. Beslut om tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av den
gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av den nya lagen.
3. Ett beslut om tillstånd, som har meddelats med stöd av den gamla
lagen och som inte omfattar kameraövervakning i större utsträckning än
vad som är medgivet enligt 11 eller 12 § i den nya lagen, skall anses vara
förfallet när en anmälan enligt den nya lagen har skett, under
förutsättning att anmälan innefattar den kameraövervakning som
tillståndsbeslutet avser.
4. Har en ansökan om tillstånd att använda en övervakningskamera
gjorts men inte slutligt prövats före ikraftträdandet, skall ansökan anses
som en anmälan enligt den nya lagen, om ansökan inte omfattar
kameraövervakning i större utsträckning än vad som är medgivet enligt
11 eller 12 § i den nya lagen.
5. Beslut som har meddelats före den 1 april 1995 överklagas enligt då
gällande bestämmelser.

2.2 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)
Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

35 §1
Ett överklagande av kammarrättens beslut i ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom överklagande, underställning eller ansökan prövas
av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål
om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln
med läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva
veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1990:484) om övervaknings-
kameror m.m.
2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1998:000) om allmän kamera-
övervakning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

2.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 32 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
32 §
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats
med övervakningskamera som
avses i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m., om det
kan antas att den som uppgiften rör
eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats
genom kameraövervakning som
avses i lagen (1998:000) om allmän
kameraövervakning, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som
avses i paragrafen i dess lydelse före den 1 juli 1998.

3 Ärendet och dess beredning
Den 16 februari 1995 beslutade regeringen att tillsätta en särskild
utredare för att utreda frågor om användningen av övervakningskameror.
Enligt direktiven (dir. 1995:18) skulle utredningen göra en
genomgripande översyn av reglerna i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. och bl.a. pröva möjligheten att gå ifrån det
nuvarande systemet med tillstånd. Enligt direktiven skulle utredningen
också överväga frågan om en utvidgad rätt för polisen att använda
övervakningskameror. Utredningen överlämnade i juli 1995
delbetänkandet Polisens användning av övervakningskameror vid
förundersökning (SOU 1995:66). Detta betänkande har lett till
lagstiftning om hemlig kameraövervakning (prop. 1995/96:85, bet.
1995/96:JuU11, rskr. 1995/96:125, SFS 1995:1506).
I juli 1996 överlämnade utredningen slutbetänkandet
Kameraövervakning (SOU 1996:88). En sammanfattning av betänkandet
finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga
3. En remissammanställning finns tillgänglig i ärendet (dnr Ju 96/2501).
I ärendet behandlas också en skrivelse som har kommit in till
Justitiedepartementet. I den framförs önskemål om att videoövervakning
skall kunna ske i butik på samma sätt som i bank- och postlokaler (Ju
93/580).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 november 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de förslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 5.
Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag.
Det innebär bl.a. att Lagrådets påpekande om hur bestämmelserna bör
placeras inbördes har följts. Därutöver har vissa redaktionella ändringar
gjorts. Lagrådets övriga synpunkter behandlas i avsnitt 5.1 och 5.9 samt i
författningskommentaren till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter
på.

4 Utgångspunkterna för regeringens förslag
4.1 Nuvarande lagstiftning om användningen av
övervakningskameror
År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV-övervakning (prop.
1975/76:194, bet. 1976/77:JuU14, rskr. 1976/77:93). Dessförinnan
saknades i princip lagstiftning om sådan övervakning. Lagen kom till för
att stärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar i samband med
övervakning och bevakning med hjälp av TV-apparatur. Lagen om TV-
övervakning föreskrev att övervakning inte fick ske dolt och att det
krävdes tillstånd av länsstyrelsen för att en plats som är upplåten för eller
annars nyttjas av allmänheten skulle få övervakas.
År 1990 ersattes lagen om TV-övervakning av den nu gällande lagen
(1990:484) om övervakningskameror m.m. (prop. 1989/90:119, bet.
1989/90:JuU34, rskr. 1989/90:320). Den nya lagen syftade bl.a. till att
stärka integritetsskyddet. Den innebar dock inte några genomgripande
förändringar av regleringen. De grundläggande principerna att
övervakning av enskilda med kamera i de flesta fall inte får ske utan
deras vetskap och att det som huvudregel krävs tillstånd för att få
övervaka utrymmen som används av allmänheten behölls sålunda.
Med övervakningskamera avses i den nuvarande lagens mening TV-
kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara
utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan
användas för personövervakning. Vad som i lagen sägs om
övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata tekniska
anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller bevara
bilder som tas upp av en övervakningskamera. Enligt lagen krävs det
tillstånd för att en övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den
kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd får bara
meddelas om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få använda
övervakningskameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på
något annat sätt. Vidare skall vid tillståndsgivningen alltid prövas vilken
betydelse övervakningen kan ha för enskildas personliga integritet.
Upplysning om en övervakningskamera skall som huvudregel lämnas
genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Undantag från
upplysningsplikten görs i lagen beträffande polismyndighets användning
av övervakningskamera vid automatisk hastighetsövervakning och vid
övervakning av vissa skyddsobjekt enligt lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. Undantag från upplysningsplikten får
i övrigt endast medges om det finns synnerliga skäl för det.
Tillstånd att använda övervakningskamera får i vissa fall förenas med
en rätt att behandla eller bevara bilder som tas upp av kameran. Detta
gäller när risken för integritetsintrång är liten och i sådana fall där
övervakningskameran är avsedd att användas för att förebygga brott,
förhindra olyckor eller tillgodose något annat därmed jämförligt
ändamål. Som ytterligare förutsättning gäller att sökanden av särskilda
skäl behöver behandla eller bevara bilderna.
Länsstyrelsen är tillstånds- och tillsynsmyndighet. Innan tillstånd
meddelas, skall yttrande inhämtas från berörd kommun utom i fall då
risken för integritetsintrång får anses liten. Yttrande från skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder de anställda skall
fogas till ansökan om tillstånd i de fall kameran är avsedd att kunna
riktas mot en arbetsplats. Justitiekanslern får överklaga beslut enligt
lagen. Beslut om tillstånd och undantag från upplysningsplikten får också
överklagas av den berörda kommunen samt, i vissa fall, av en
arbetstagarorganisation. Överklagande sker till länsrätten.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i
lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Straffbestämmelserna avser den som bryter mot upplysningsplikten eller
tillståndskravet. Även den som inte iakttar ett villkor som länsstyrelsen
meddelat eller behandlar eller bevarar upptagna bilder utan sådan rätt
omfattas av straffbestämmelserna. I ringa fall döms inte till ansvar.
Frågan om ljudupptagningar i samband med kameraövervakning är
inte reglerad i lagen om övervakningskameror.
Genom lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning, som trädde
i kraft den 1 februari 1996, infördes ett nytt tvångsmedel, hemlig
kameraövervakning. Lagen innebär att polisen kan bedriva spaning mot
en person genom att använda dolda fjärrstyrda övervakningskameror.
Regleringen ansluter nära till bestämmelserna i rättegångsbalken om
hemlig teleavlyssning. Dolda fjärrstyrda övervakningskameror får
användas vid förundersökning angående brott för vilket minimistraffet
inte understiger två års fängelse samt vid försök, förberedelse eller
stämpling till sådant brott om gärningen är straffbar. Hemlig
kameraövervakning får endast användas om någon är skäligen misstänkt
för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Beslut om
tillstånd till hemlig kameraövervakning fattas av rätten på ansökan av
åklagaren. Tillstånd skall meddelas för viss tid och viss plats. Lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
omfattar också hemlig kameraövervakning. Tvångsmedlet kan således i
vissa fall användas även vid utredning av allmänfarliga brott, vissa
högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet även om det för brottet
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Lagen om hemlig
kameraövervakning gäller till utgången av år 1998 (prop. 1996/97:26,
bet. 1996/97:JuU5, rskr. 1996/97:40, SFS 1996:1286).
Regeringen beslutade den 12 september 1996 om direktiv till en
särskild utredare med uppgift att utreda ett antal frågor om
kriminalpolisiära arbetsmetoder inom ramen för straffprocessuella
tvångsmedel (Utredningen om hemlig avlyssning m.m., JU 1996:07, dir.
1996:64). Utredaren skall bl.a. se över tillämpningsområdet för hemlig
kameraövervakning. Utredaren skall avsluta sitt arbete senast den 1 april
1998.
4.2 Behovet av lagändringar
Alltsedan år 1950, från vilket år uppgifter om antalet polisanmälda brott
finns att tillgå, och fram till början av 1990-talet har antalet anmälda
brott ökat kraftigt. Den totala våldsbrottsligheten har ökat även under
1990-talet.
Användning av en övervakningskamera med rätt att bevara upptagna
bilder är en åtgärd som kan förhindra brott och minska risken för
olyckor. Dessutom kan ett på sådant sätt inspelat material vara
betydelsefullt under utredningen av ett inträffat brott. Övervakningen kan
bidra till att öka människors trygghet mot brott. Enligt regeringens
mening bör, med hänsyn bl.a. till våldsbrottsligheten, intresset att
förhindra och utreda brott få spela en mer framträdande roll än hittills vid
prövningen av övervakningskamerors användning i samhället. Särskild
hänsyn måste också tas till det ökade behovet av skydd mot butiksrån och
annan liknande brottslighet. Dessa intressen måste dock alltid vägas mot
enskildas berättigade intresse av skydd för den personliga integriteten.
Frågan om att utvidga möjligheterna att använda sådan
övervakningsutrustning som avses i lagen om övervakningskameror har
på senare år också aktualiserats i skilda sammanhang. I de flesta fall har
en ökad användning av övervakningskameror förespråkats.
I samband med att den nuvarande lagen infördes uttalade
justitieministern att det på längre sikt kunde finnas skäl att överväga
mera grundläggande förändringar av regleringen, t.ex. att övergå till en
ordning som inte byggde på tillståndskrav i samma utsträckning som
dittills.
Det är enligt regeringens uppfattning angeläget att användningen av
övervakningskameror nu regleras på ett sådant sätt att detta hjälpmedel
för att förhindra brott och minska risken för olyckor utnyttjas på ett
effektivt sätt utan att integritetsintressen träds för när.
5 Användningen av övervakningskameror
5.1 Allmänna utgångspunkter
Regeringens förslag: Den nuvarande lagen om övervakningskameror
m.m. skall ersättas av en ny lag om allmän kameraövervakning som
bygger på i huvudsak samma principer som den nuvarande.
Avlyssning eller upptagning av ljud i samband med
kameraövervakning skall regleras i lagen. Rätten att bedriva
kameraövervakning främst i syfte att förebygga brott skall utökas,
liksom den tillståndsfria användningen. Kraven för den tillståndsfria
kameraövervakningen skall regleras i lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till
utredningens huvudsakliga inriktning och uppläggning. Brotts-
förebyggande rådet (BRÅ) anser dock att utredningen inte redovisat
tillräckligt kraftiga argument för den utvidgning av
kameraövervakningen som föreslås och att de effekter som kan förväntas
av övervakningen inte har analyserats tillräckligt. Liknande synpunkter
har framförts av Göteborgs stad. BRÅ föreslår att en lagstiftning föregås
av en begränsad försöksverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. har till ändamål att skydda den enskilde mot
sådana integritetskränkningar som användning av dessa kameror kan ge
upphov till. Lagstiftningen bygger på principen att upplysning om
övervakningskameror måste lämnas och att en kamera inte får användas
för övervakning av utrymmen som allmänheten har tillträde till, om inte
intresset av att tillgodose ändamålet med övervakningen väger tyngre än
integritetsintresset. Dessa grundprinciper för regleringen sätts inte i
fråga. Lagstiftningen skall vara utformad på ett sådant sätt att den
enskildes intresse av integritetsskydd även i fortsättningen tillgodoses.
Avlyssning eller upptagning av ljud regleras inte i den nuvarande
lagstiftningen och är således tillåten så länge avlyssningen och
ljudupptagningen inte sker i hemlighet (se 2 kap. 6 § regeringsformen
och 4 kap. 9 a § brottsbalken; se även avsnitt 5.2). Öppen avlyssning och
ljudupptagning kan vara ett värdefullt komplement till optisk
övervakning och enligt uppgift förekommer det att den används, t.ex. i
banklokaler. Avlyssning och ljudupptagningar innebär emellertid också
risk för intrång i den personliga integriteten. Den nya lagen bör därför
också reglera rätten att avlyssna och göra ljudupptagningar i samband
med kameraövervakning.
Det är en grundläggande uppgift för staten att förhindra brott och att
motverka otrygghet. Brottsligheten i Sverige har ökat på ett oroande sätt
under de senaste årtiondena och ligger på en oacceptabelt hög nivå.
Under samma period har också andelen uppklarade brott minskat.
Undersökningar som utförts visar också att rädslan för att utsättas för
brott är ett påtagligt problem för många människor. Det är angeläget att
man försöker förbättra möjligheterna att förebygga och avslöja brott.
Forskningen om övervakningskameror och deras effekter för
brottsbekämpningen är visserligen inte omfattande men undersökningar
som har gjorts, bland annat i Storbritannien, tyder på att användning av
övervakningskameror kan bidra till att minska brottsligheten och öka
uppklaringsprocenten. En viktigt förutsättning för att uppnå
brottsförebyggande effekter är dock att kameraövervakningen används
tillsammans med andra brottsförebyggande åtgärder. Bland annat
beträffande tillgreppsbrott har man konstaterat att dessa går att reducera
med hjälp av användning av övervakningskamera. Kameraövervakning
är en metod bland andra som kan bidra till att reducera brottsligheten och
därmed ge medborgarna ökad trygghet och säkerhet.
Intresset av att förebygga och utreda brott bör få spela en mer
framträdande roll vid utformningen av lagstiftningen. En möjlighet till
ökad användning av övervakningsutrustning i detta syfte bör därför
införas.
Enligt den nu gällande lagen krävs med några få undantag alltid
tillstånd för att en övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den
kan riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde. En stor del av
ansökningarna om tillstånd avser bevakning i banklokaler, postkontor
och butiker. Generellt kan sägas att övervakning i dessa typer av lokaler
sker i brottsförebyggande syfte. Den som i dag i sådant syfte söker
tillstånd att med kamera övervaka banklokaler, postkontor och butiker
kan, under vissa förutsättningar, räkna med att få sin ansökan beviljad.
Kameraövervakning i banklokaler, postkontor och butiker bör
undantas från tillståndsplikten. Kraven för den tillståndsfria
användningen skall regleras i lagen. Även i övrigt är det motiverat att i
viss utsträckning öka möjligheterna att, efter tillstånd, använda
kameraövervakning, till exempel i entréer till restauranger och hotell.
Med hänsyn till att de föreslagna ändringarna är omfattande både i
sakligt hänseende och när det gäller den språkliga utformningen anser
regeringen att den nuvarande lagen om övervakningskameror m.m. bör
ersättas av en ny lag. Detta har också föreslagits av utredningen.
När det gäller rätten att överklaga beslut enligt denna lag föreslås inte
några förändringar i förhållande till den nuvarande regleringen. Enligt
7 a § förvaltningsprocesslagen skall länsstyrelsen numera vara den
enskildes motpart om länsstyrelsens beslut av enskild överklagas till
domstol. Bestämmelsen infördes genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 maj 1996 (prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55,
SFS 1995:1692). Enligt Lagrådets uppfattning kan länsstyrelsens nya
ställning som motpart minska behovet av ingripanden från
Justitiekanslerns sida. Motsvarande frågeställning har med anledning av
den nyss nämnda lagändringen aktualiserats även i andra sammanhang
där Justitiekanslern tillvaratar allmänna intressen och därför äger rätt att
överklaga beslut. För närvarande saknas underlag att göra en samlad
bedömning av frågan. Regeringen avser därför att återkomma till denna
frågeställning i ett annat sammanhang.
En mindre restriktiv reglering och en utvidgning av undantagen från
kraven på tillstånd innebär naturligtvis att det är sannolikt att
användningen av övervakningskameror ökar i samhället. För att
förhindra negativa följder av en ökad användning av
övervakningskameror är det angeläget att noga följa utvecklingen och då
särskilt från integritetssynpunkt. Som tidigare har nämnts saknas svensk
forskning om effekterna av användningen av sådana kameror. Det finns
därför skäl att inom överskådlig framtid överväga en utvärdering av den
nu aktuella reformen.

5.2 Tillämpningsområdet för lagen
Regeringens förslag: Den nya lagen skall, liksom den tidigare,
omfatta TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och
därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att
manövreras på platsen, kan användas för personövervakning samt
separata tekniska anordningar för att behandla eller bevara bilder
(övervakningskameror). Separata anordningar för avlyssning eller
upptagning av ljud, som i samband med användning av
övervakningskamera används för personövervakning (övrig
övervakningsutrustning) skall också omfattas av lagen.
Övervakningsutrustning skall införas som samlingsbegrepp för
övervakningskameror och övrig övervakningsutrustning. Lagen skall
reglera användning av övervakningsutrustningen (allmän
kameraövervakning). Tillstånds- och anmälningsplikten skall vara
uppfylld när en övervakningskamera satts upp.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock föreslagit att separata tekniska anordningar för att
behandla eller bevara bilder samt för avlyssning eller upptagning av ljud
också skall omfattas av begreppet övervakningskamera samt att
begreppet kameraövervakning skall avse även uppsättande av
övervakningskamera. Utredningsförslaget innebär alltså att de
skyldigheter som följer av lagen, dvs. upplysnings-, anmälnings- och
tillståndsplikt, skall vara fullgjorda redan när den första åtgärden vidtas
för att sätta upp en övervakningskamera.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som har berört frågan
delar utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Några
remissinstanser ifrågasätter dock att begreppet övervakningskameror ges
en så vid innebörd som den föreslagna. Riksåklagaren anser att
begreppen i den nu aktuella lagen bör definieras på ett sådant sätt att
lagen omfattar samma utrustning som lagen (1995:1506) om hemlig
kameraövervakning. Försvarsmakten anser att det bör klarläggas
huruvida lagen är tillämplig på vapen som har TV-kameror eller andra
optisk-elektroniska instrument i sikten, målsökare eller andra rikt- eller
styrmedel och att endast samtal, men däremot inte registrering av ljud,
där samtal mellan personer inte kan uppfattas, skall träffas av lagens
bestämmelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län efterlyser ett
ställningstagande när det gäller användning av kamera-attrapper.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 § i den nuvarande lagen
avses med begreppet övervakningskamera TV-kameror, andra optisk-
elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är
uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för
personövervakning. Med termen "optisk" avses alla registreringar som
kan ske med instrument inom det elektromagnetiska våglängdsspektrat
för optisk strålning. Med uttrycket "elektronisk" förstås att förmedlingen
av bilderna, visningen av bilderna på en till instrumentet anknuten
monitor eller att lagringen av de upptagna bilderna sker genom
elektronisk påverkan. Däremot saknar det betydelse om andra funktioner
hos instrumentet styrs på elektronisk väg. Med uttrycket "därmed
jämförbara utrustningar" avses instrument som kan utnyttja sådan
elektromagnetisk strålning som röntgen och radiofrekvent strålning. I
dagens lagstiftning föreskrivs att vad som sägs om övervakningskameror
i tillämpliga delar gäller även för separata tekniska anordningar som är
avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder som tas upp av
en övervakningskamera. Så gott som alla medier som kan användas för
lagring, bearbetning, analys m.m. åsyftas med detta uttryck. Det saknar
betydelse om bilderna bevaras i form av stillbilder eller s.k. rörliga
bilder. Härigenom täcker lagstiftningen även de fall där själva kameran
inte innehåller den utrustning som krävs för att behandla och bevara
bilder.
Utredningen har undersökt vilken övervakningsapparatur som står till
buds i dag och hur den tekniska utvecklingen kan förväntas bli.
Utredningen har gjort bedömningen att den i nuvarande lagstiftning
intagna legaldefinitionen av begreppet övervakningskamera väl täcker
den kamerautrustning som finns i dag och som kan förväntas vara
tillgänglig inom den närmaste tiden. Regeringen delar den bedömningen.
Den tekniska utvecklingen ger alltså inte anledning att ändra
avgränsningen av begreppet övervakningskamera som finns i lagen om
övervakningskameror m.m.
Endast optisk personövervakning omfattas av den nuvarande
lagstiftningen. Frågan om avlyssning eller ljudupptagning i samband med
kameraövervakning är således inte reglerad i lagen om
övervakningskameror m.m.
I 2 kap. 6 § regeringsformen finns det grundläggande skyddet mot
hemlig avlyssning och i 4 kap. 9 a § brottsbalken stadgas att den som gör
sig skyldig till olovlig avlyssning med hjälp av tekniskt hjälpmedel kan
dömas till böter eller fängelse i högst två år. Frågan om ljudupptagningar
som sker öppet är däremot oreglerad. För att verksamheten skall
betecknas som öppen krävs att man på ett verksamt sätt lämnar
upplysning om vad som pågår. Enligt uppgift förekommer att
ljudupptagning görs med hjälp av de kameror som tar upp bilder som
spelas in och bevaras på videoband, t.ex. i samband med att ett
överfallslarm utlösts i en banklokal. För att öka säkerheten vid vissa
objekt, som kan förorsaka olyckor vid felaktig användning, anordnas
ibland ljudförbindelse mellan den övervakade platsen och den plats
varifrån övervakningen sköts. Som exempel kan nämnas att
ljudförbindelse förekommer vid övervakning av rulltrappor i Stockholms
tunnelbana. Skulle en olycka inträffa i en rulltrappa kan den som
övervakar trappan kommunicera med de personer som befinner sig i
trappan eller dess omedelbara närhet. Om någon har skadat sig i trappan,
kan denne begära hjälp eller få besked om att hjälp tillkallats.
Ljudupptagningar ger möjlighet att inhämta information som inte är
åtkomlig genom optisk övervakning. En upptagning av en persons röst
kan, t.ex. i situationer där gärningsmannen uppträder maskerad eller
förklädd, vara ett hjälpmedel för att avslöja en brottslings identitet.
Genom ljudupptagningen kan man dessutom säkra bevisning rörande
tillvägagångssättet vid t.ex. ett rån. Avlyssning och upptagning av ljud
kan även bidra till att förhindra olyckor eller underlätta ett
räddningsarbete.
Avlyssning och upptagning av ljud kan alltså vara ett värdefullt
komplement till optisk övervakning. För den som skall övervaka är det
bättre att både se och höra vad som försiggår än att bara kunna iaktta ett
händelseförlopp. Samtidigt är det ofrånkomligt att denna form av
övervakning också medför stora risker för integritetsintrång. Öppen
avlyssning och ljudupptagning uppfattas troligen som ett allvarligare
intrång i den personliga integriteten än optisk övervakning. I offentliga
miljöer finns det vanligen anledning att anta att andra ser vad man gör,
men man förväntar sig inte att andra än de som befinner sig i den
omedelbara närheten skall höra vad man säger. Ett utbrett bruk av
avlyssningsapparatur skulle därför sannolikt av de flesta anses innebära
en besvärande begränsning i möjligheten att kunna föra förtroliga samtal
i sådana miljöer. Tas ljud och bild upp samtidigt förstärks givetvis risken
för integritetsintrång eftersom det då är lättare att identifiera den som har
fällt de inspelade yttrandena. Trots dessa olägenheter innebär emellertid
öppen avlyssning och upptagning av ljud sådana fördelar att denna
verksamhet inte kan förbjudas helt. Däremot framstår det som angeläget
med hänsyn till verksamhetens integritetsskadliga karaktär att den
regleras i den nya lagen om allmän kameraövervakning.
Den teknik som används för sådan avlyssning eller upptagning av ljud
skall därför omfattas av lagens bestämmelser. Många kameror har
inbyggda mikrofoner med möjlighet att göra ljudupptagningar. För att
även fånga in fall där ljudupptagningsutrustningen finns i en separat
enhet skall separata tekniska hjälpmedel för avlyssning eller upptagning
av ljud i samband med användning av övervakningskamera definieras i
lagen. Alla slags fungerande inspelnings- och avlyssningsutrustningar
faller in under begreppet tekniskt hjälpmedel för avlyssning eller
upptagning av ljud, t.ex. mikrofoner, radiosändare och bandspelare. Även
laser kan begagnas för återgivning av ljud och omfattas av uttrycket. En
grundläggande förutsättning är att utrustningen används för
personövervakning. Denna förutsättning innebär att alla former av
upptagning och avlyssning av ljud inte omfattas av lagen. Bestämmelsen
begränsas till avlyssning av tal eller samtal.
Den föreslagna förändringarna ger också anledning till vissa språkliga
förändringar av de inledande bestämmelserna. Separata tekniska
anordningar för avlyssning eller upptagning av ljud faller i språkligt
hänseende inte naturligt in under begreppet övervakningskamera. Detta
begrepp behålls som beteckning på TV-kameror, andra optisk-
elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar samt för
separata anordningar för att behandla eller bevara bilder. Separata
anordningar för avlyssning eller upptagning av ljud bör däremot
betecknas som övrig övervakningsutrustning. Som samlingsbegrepp för
övervakningskameror och övrig övervakningsutrustning används
övervakningsutrustning.
Det finns också behov av ett samlat begrepp som täcker all lagreglerad
användning av övervakningsutrustning och som ger en klar och
lättförståelig bild av verksamheten.
Termen hemlig kameraövervakning används i dag i lagen (1995:1506)
om hemlig kameraövervakning och lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Dessa lagar reglerar
rätten för polisen att vid förundersökning i brottmål bedriva spaning mot
en person genom att använda dolda fjärrstyrda övervakningskameror.
Dessa lagar tar sikte på en annan, väl avgränsad, användning av
övervakningskameror. För att markera skillnaden i förhållande till hemlig
kameraövervakning föreslås termen allmän kameraövervakning och att
detta begrepp förs in i den nya lagen.
I likhet med nuvarande ordning bör gälla att utrustningen är uppsatt så
att den kan användas för personövervakning. Kravet på att utrustningen
skall kunna användas för personövervakning innebär bl.a. att s.k.
kamera-attrapper inte träffas av lagens bestämmelser. Liksom nu bör
också göras en begränsning till instrument som kan användas utan att
manövreras på platsen.
Krav på tillstånd inträder enligt den nu gällande lagen då utrustningen
är uppsatt, utan krav på att den faktiskt har använts för sitt ändamål.
Utredningen förslår att de skyldigheter som följer av lagen skall vara
fullgjorda redan då den första åtgärden vidtas för att sätta upp en
övervakningsutrustning.
Risken för kränkningar av den enskildes integritet uppstår i samband
med användningen av en övervakningsutrustning. Detta talar för att
kravet på tillstånd liksom anmälningsskyldigheten inte skall inträda
förrän utrustningen tas i bruk, särskilt inte som bestämmelserna om
tillståndskrav och anmälningsskyldighet är straffsanktionerade. En
reglering som innebär att tillståndskrav och anmälningsskyldighet
inträder först när utrustningen tas i bruk kan dock medföra bevisproblem,
t.ex. om en oseriös användare felaktigt invänder att utrustningen inte har
använts. För att förhindra ett sådant kringgående bör kravet på tillstånd
och anmälningsplikten vara uppfyllt när utrustningen satts upp, även om
den inte tagits i bruk. Det finns dock inte anledning att, som utredningen
föreslagit, ytterligare förskjuta tidpunkten då skyldigheten skall vara
fullgjord. Tillståndskrav och anmälningsskyldighet skall därför enligt
regeringens mening vara uppfyllt för att en övervakningskamera skall få
vara uppsatt, även om den inte börjat användas för sitt ändamål.
Dagens teknik gör det möjligt att överföra information från olika
övervakningsanläggningar till en larmcentral. En möjlig utveckling är
därför att fler och fler överlåter den operativa hanteringen av sin
övervakningsutrustning till bevakningsföretag eller andra operatörer av
larmcentraler. En sådan utveckling behöver, enligt utredningens
bedömning, inte innebära något negativt för allmänheten. Detta
förutsätter dock, enligt utredningen, att ansvaret för att
kamerahanteringen sköts i enlighet med lagens bestämmelser stannar
kvar hos den som bedriver kameraövervakning, dvs. den i vars intresse
övervakningen sker och att det också är den som bedriver
kameraövervakningen inte larmcentralen som får ansöka om tillstånd
eller i vissa fall göra en anmälan. Regeringen delar denna bedömning.
Sensorer för infraröd strålning, rörelser, ljud m.m. är nu relativt
vanliga i de utrustningar som finns på marknaden. Sensorerna bidrar till
att göra kameraövervakningen mer effektiv genom att de kan styra
utrustningen så att den endast träder i funktion när något händer.
Sensorerna kan på det sättet kvantitativt minska kameraanvändningen i
samhället och utredningen ser inte att det finns anledning att anta att
bruket av denna teknik medför några negativa konsekvenser från
integritetssynpunkt. Enligt utredningens bedömning behöver varken en
ökad anslutning till larmcentraler eller bruket av sensorer i
övervakningsanläggningar leda till några särskilda lagstiftningsåtgärder.
Regeringen delar utredningens bedömning i dessa delar.
5.3 Upplysningsplikten och rätten att använda dold kamera
Regeringens förslag: Avlyssning eller upptagning av ljud skall
aldrig få ske utan att särskild upplysning lämnas om detta.
Länsstyrelsen skall kunna medge undantag från upplysningsplikten
för användning av övervakningskameror om det finns synnerliga
skäl. De i lagen reglerade undantagen från upplysningsplikten skall,
i förhållande till den nuvarande lagen, utvidgas till att avse även
områden som förklarats utgöra skyddsobjekt och där främmande
makts militära styrka bedriver övning inom ramen för
internationellt samarbete.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har dock föreslagit att länsstyrelsens möjlighet att
medge undantag från upplysningsplikten vid synnerliga skäl skall tas
bort. Utredningen har inte förslagit någon utvidgning av undantagen från
upplysningsplikten när det gäller skyddsobjekt.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän (JO) anser att det krävs
en särskild upplysningsplikt i det enskilda fallet om att avlyssning eller
upptagning av ljud äger rum. Flera remissinstanser, bl.a. JO, ifrågasätter
eller avstyrker förslaget att ta bort den nuvarande möjligheten att medge
undantag från upplysningsplikten. Några remissinstanser anser att
möjligheten att använda dolda kameror bör finnas kvar och t.o.m. utökas.
Försvarsmakten anser att undantagen från upplysningsplikten som
regleras i lagen även bör omfatta skyddsobjekt enligt 4 § 6 lagen
(1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. samt
militära fartyg, luftfartyg och förvaltningsbyggnader som ägs av staten
och förvaltas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets
radioanstalt.
Skälen för regeringens förslag: Det är från integritetssynpunkt av
stor betydelse att den som blir utsatt för övervakning har kännedom om
detta, inte minst om övervakningen innefattar avlyssning eller
upptagning av ljud. Det finns normalt inte anledning att förvänta sig att
utomstående skall ta del av vad man säger, även om man befinner sig i en
offentlig miljö. Övervakning som sker i det fördolda uppfattas säkert
också som betydligt mer integritetskränkande än öppen övervakning.
Liksom i den nu gällande lagen skall det därför finnas ett förbud mot
dold övervakning. Upplysningsplikten bör inträda då
övervakningsutrustningen tas i bruk. När det gäller avlyssning eller
upptagning av ljud bör upplysningsplikten vara ovillkorlig, vilket innebär
att det enligt den nya lagen inte i något fall skall finnas möjlighet att
avlyssna eller göra ljudupptagning utan att upplysa om att så sker. Även
övriga former av allmän kameraövervakning bör omfattas av ett
principiellt förbud mot dold övervakning. Förbudet innebär alltså att i
stort sett all användning av övervakningsutrustning som regleras i lagen
omfattas av en straffsanktionerad upplysningsplikt. När det gäller optisk
övervakning finns dock anledning att medge vissa undantag från
upplysningsplikten.
Utredningen har föreslagit att länsstyrelsens möjlighet att medge
undantag från upplysningsplikten vid synnerliga skäl skall tas bort och
att dold kameraövervakning med undantag för kameraövervakning av
vissa skyddsobjekt och vid automatisk hastighetsövervakning
uttömmande skall regleras i lagen om hemlig kameraövervakning. Som
skäl för sitt ställningstagande har utredningen anfört att den nuvarande
möjligheten till undantag från upplysningsplikten medför en risk för att
man enligt denna bestämmelse skall kunna få tillstånd till dold
kameraövervakning vid förundersökning i brottmål trots att rekvisiten
enligt lagen om hemlig kameraövervakning inte är uppfyllda.
Utredningen menar vidare att dold kameraövervakning inte har någon
förebyggande effekt och att något behov av dold kameraövervakning
utanför förundersökningssituationen inte torde finnas.
Utredningens förslag i denna del har mött kritik vid
remissbehandlingen. Några remissinstanser har pekat på möjligheten att
ta bort den nu aktuella bestämmelsen om undantag från
upplysningsplikten och i stället utvidga tillämpningsområdet för lagen
om hemlig kameraövervakning på ett sådant sätt att polisen ges möjlighet
till sådan övervakning bl.a. i de fall det inte finns någon person som är
skäligen misstänkt för brottet.
Länsstyrelsens rätt att medge undantag från upplysningsplikten vid
synnerliga skäl tillkom vid införandet av lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. I lagstiftningsärendet uttalades att en
ovillkorlig upplysningsplikt i vissa fall kunde motverka syftet med
användningen av övervakningskamera. Vidare uttalades att
bestämmelsen avsåg undantagssituationer där det finns ett starkt behov
av att kunna använda en övervakningskamera utan att behöva informera
om den.
Genom lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning har polisen
givits möjlighet att bedriva spaning mot en person genom att använda
dolda fjärrstyrda övervakningskameror. Möjligheterna att använda dolda
övervakningskameror har alltså utvidgats sedan lagen om
övervakningskameror m.m. infördes. Lagen om hemlig
kameraövervakning är dock begränsad, bl.a. på så sätt att det endast
gäller polisens användning av övervakningskameror, att det skall ske i
samband med en förundersökning angående brott för vilket är föreskrivet
visst minimistraff samt att någon person skall vara skäligen misstänkt för
brottet.
Det är från kriminalpolitisk synpunkt ytterst angeläget att det finns
möjlighet att använda sig av de tekniska hjälpmedel som finns för att
motverka brottsligheten och de negativa samhällseffekter som följer av
den. Det finns, som Justitiekanslern har påpekat i sitt remissyttrande, fall
då det skulle kunna framstå som stötande om möjligheten att använda
dold kameraövervakning saknades. Som exempel kan nämnas det fall
som har prövats i praxis då ett antal butiker utsattes för sabotage genom
att främmande föremål placerades i matvaror, liksom andra fall av
sabotage, t.ex. mot sjukhus eller allmänna kommunikationer, bombhot
eller andra allvarliga hot som riktas mot vissa platser eller en begränsad
krets av personer. En kameraövervakning i dessa fall torde vara önskvärd
av en kombination av olika skäl: att förebygga ytterligare brott, av
hänsyn till allmän ordning och säkerhet och i syfte att utreda brott. En
öppen kameraövervakning kan förfela sitt förebyggande syfte, genom att
gärningsmannen, då han får veta att brottsplatsen är övervakad, väljer att
rikta sin brottsliga verksamhet mot ett annat objekt.
Möjligheten att medge undantag från upplysningsplikten har endast
använts ett fåtal gånger sedan bestämmelsen infördes. Regeringen
bedömer inte att det föreligger någon risk för att bestämmelsen skulle
komma att tillämpas på ett sådant sätt att det i praktiken innebär en
utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om hemlig
kameraövervakning. Till den nu gällande bestämmelsen är
prövningsregler kopplade som enligt regeringens uppfattning motverkar
risken för en sådan tillämpning.
Avsikten är att bestämmelsen skall kunna tillämpas i speciella
undantagssituationer där det finns ett starkt behov av att bedriva allmän
kameraövervakning utan att behöva informera om det. Det kan t.ex. vara
fall där hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller behovet av att
förebygga allvarlig brottslighet gör sig särskilt starkt gällande. Avsikten
är inte att bestämmelsen skall användas för att övervaka en misstänkt
gärningsman med anledning av ett begånget brott.
Samtidigt torde förundersökning i många fall ha inletts när
bestämmelsen kan komma att tillämpas. Normalt torde det också avse
situationer där polisen genomför övervakningen. Dessa skäl talar för att
en reglering av det nu aktuella slaget införs i lagen om hemlig
kameraövervakning. Lagen är emellertid för närvarande föremål för
översyn (dir. 1996:64). Utredaren har bl.a. till uppgift att undersöka
möjligheterna att utvidga tillämpningsområdet för lagen för att försöka
åstadkomma ett flexibelt och mer finmaskigt system som bättre än det
nuvarande ger utrymme för bedömningar i det enskilda fallet. Utredaren
skall avsluta sitt uppdrag före den 1 april 1998. Det är inte lämpligt att i
det nu aktuella lagstiftningsärendet föregå utredarens bedömning av
dessa frågor. Regeringen anser därför att länsstyrelsens möjlighet att
medge undantag från upplysningsplikten enligt denna lag bör behållas, i
vart fall till dess att frågan om att utvidga tillämpningsområdet för
hemlig kameraövervakning har prövats.
I den nu gällande lagen stadgas också undantag från
upplysningsplikten för övervakning av en anläggning eller ett område
som enligt 4 § 2 5 eller 5 § lagen om skydd för samhällsviktiga
anläggningar förklarats utgöra skyddsobjekt. I samband med att Sverige
undertecknade de avtal som har utarbetats mellan de stater som deltar i
fredssamarbetet inom ramen för initiativet Partnerskap för fred (PFF)
gjordes vissa ändringar i lagen om skydd för samhällsviktiga
anläggningar (prop. 1995/96:37, bet. 1995/96:FöU4, rskr. 1995/96:237,
SFS 1996:403). En möjlighet infördes att som skyddsobjekt förklara
områden där en främmande stats militära styrka tillfälligt bedriver
övningar. Som förutsättning gäller att styrkan här i landet deltar i
utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt
samarbete (4 § 6). Det är viktigt att övervakning av sådana områden kan
ske utan att de blir föremål för onödig uppmärksamhet. Områden som
enligt 4 § 6 lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar har
förklarats utgöra skyddsobjekt bör därför, liksom vissa andra
skyddsobjekt, kunna övervakas utan att upplysning lämnas härom.
I övrigt finner regeringen inte anledning att föreslå några förändringar
av de undantag från upplysningsplikten som gäller i dag.
5.4 Tillståndsprövning
Regeringens förslag: Tillstånd till allmän kameraövervakning skall
meddelas om intresset av sådan övervakning väger tyngre än den
enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid bedömningen av
intresset av allmän kameraövervakning skall särskilt beaktas om
den behövs för att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed
jämförliga ändamål. Vid bedömningen av den enskildes intresse av
att inte bli övervakad skall särskilt beaktas hur övervakningen skall
utföras och vilket område som skall övervakas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag. Utredningen har dock inte utvecklat några riktlinjer för
tillståndsprövningen i lagtexten.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berört frågan
har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några
remissinstanser anser dock att lagtexten bör förtydligas beträffande de
omständigheter som skall beaktas vid tillståndsprövningen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 § första stycket i den
nuvarande lagen är en första förutsättning för tillstånd att använda en
övervakningskamera att sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att
få använda kameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på
något annat sätt.
Om denna första förutsättning är uppfylld skall, enligt 5 § andra
stycket, tillstånd meddelas om övervakningen kan antas vara av ringa
betydelse för enskildas personliga integritet.
Om risken för integritetsintrång inte kan anses vara av ringa betydelse
får tillstånd meddelas endast om intresset av att tillgodose det avsedda
ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges företräde
framför intresset av att värna enskildas personliga integritet. Vidare får
enligt 6 § ett tillstånd förenas med rätt att med någon teknisk anordning
behandla eller bevara bilder som tas upp av kameran.

Tillståndsprövningen

Rätten att använda övervakningskameror bör utvidgas i sådana fall där
intresset av att bekämpa brott och att förhindra olyckor eller tillgodose
därmed jämförliga ändamål väger särskilt tungt. Samtidigt måste den
enskildes berättigade intresse av skydd för sin integritet tillgodoses och
vägas in i bedömningen. Vid avvägningen mellan dessa intressen bör
dock intresset av att förebygga brott samt att förhindra olyckor och
liknande ändamål få spela en mer framträdande roll än hittills.
Den tekniska utvecklingen liksom den ökande brottsligheten och den
förändrade karaktären på kriminaliteten har lett till att olika tekniska
hjälpmedel har tagits i bruk för att förstärka skyddet mot brott. Vid sidan
av sedan gammalt förekommande hjälpmedel, framför allt olika typer av
låsanordningar, förekommer nu även andra hjälpmedel, t.ex. datoriserade
in- och utpasseringssystem. Ett annat sådant modernt skyddssystem är
kameraövervakning. Kameraövervakning bör ses som ett medel bland
andra att skydda sig mot brott och tillgodose andra seriösa syften och
kameraövervakning bör kunna användas vid sidan av andra åtgärder.
Syftet med lagstiftningen, som tar sikte på användning av
övervakningsutrustning, är att skydda enskilda mot
integritetskränkningar som kan orsakas av sådana tekniska hjälpmedel.
Det är mot den bakgrunden som reglerna för tillståndsprövningen skall
utformas.
Den nuvarande ordningen (5 § första stycket) innebär att
tillståndsmyndigheten först innan den egentliga intresseavvägningen
görs skall pröva om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få
använda kameran och om detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på
något annat sätt. Med tanke på lagens syfte framstår det inte som rimligt
att en ansökan skall kunna avslås redan innan en bedömning av om det
finns något motstående integritetsintresse har gjorts eller av hur starkt ett
sådant intresse är. Behovsbedömningen kan inte ses isolerad, utan är nära
förknippad med frågan om det finns några motstående intressen. Ju större
integritetsriskerna med kameraövervakningen är, desto större krav får
naturligtvis ställas på sökandens behov av övervakningen. Om tillstånd
skall meddelas eller inte bör emellertid avgöras vid en avvägning mellan
övervakningsintresset och integritetsintresset, och några
lämplighetsaspekter i övrigt bör inte anläggas. Även om behovet av
kameraövervakning inte framstår som uppenbart, bör detta inte ensamt
kunna motivera att en ansökan avslås. En bestämmelse motsvarande den
som i dag finns i 5 § första stycket lagen om övervakningskameror m.m.
bör följaktligen inte införas i en ny lagstiftning om kameraövervakning.
Även frågan om bilder skall få behandlas eller bevaras eller om ljud
skall få avlyssnas eller tas upp behandlas inom ramen för den samlade
bedömning som skall göras vid intresseavvägningen. Det finns ingen
anledning att i lagstiftningen ha några särskilda rekvisit för när tillstånd
bör ges att behandla eller bevara bilder som i dag finns i 6 § eller att
avlyssna eller ta upp ljud.
Frågan om tillstånd till allmän kameraövervakning bör i stället avgöras
med tillämpning av en allmän bestämmelse där övervakningsintresset får
vägas mot integritetsintresset. För att tillstånd skall meddelas skall
sökanden visa att övervakningsintresset väger över integritetsintresset.
Om syftet med övervakningen är att förebygga brott eller att förhindra
olyckor eller andra därmed jämförliga ändamål, bör detta särskilt
beaktas. Vidare skall behovet av övervakningen beaktas. Även när syftet
med övervakningen är ett annat än att förebygga brott eller förhindra
olyckor eller därmed jämförliga ändamål bör det inte vara uteslutet att
intresset av övervakningen skall kunna väga över hänsynen till
integritetsskyddet. Som tidigare har berörts bör, om integritetsriskerna är
helt försumbara, även andra legitima syften godtas. I sådana fall bör dock
restriktivitet iakttas. Grundtanken bakom lagen är att
övervakningskameror skall kunna användas när det finns ett samhälleligt
intresse av övervakning. Utrymmet för övervakning enbart t.ex. i syfte att
öka försäljningen är därför ytterst begränsat.
Vid bedömningen av om övervakningen behövs är det naturligtvis av
betydelse att veta vilka alternativa och kompletterande åtgärder som står
till buds. För att uppnå brottsförebyggande effekter är det viktigt att
övervakningsutrustning används tillsammans med andra förebyggande
åtgärder. Allmän kameraövervakning skall inte ses som ett hjälpmedel
som skall användas i stället för andra säkerhetsåtgärder eller
förebyggande insatser. Om kompletterande förebyggande eller
säkerhetsfrämjande åtgärder försummats kan det därför komma att
påverka behovet av allmän kameraövervakning. Om tänkbara alternativa
jämförbara åtgärder är enklare att använda, billigare och lika effektiva,
torde det också göra att behovet av övervakningsutrustning får anses
minska.
Vid prövningen av integritetsintresset är det naturligtvis av stor
betydelse vad kameraövervakningen skall innefatta. När det är fråga om
att behandla eller bevara bilder eller avlyssna eller ta upp ljud, ökar
riskerna för intrång i enskildas personliga integritet. Vidare är
bedömningen beroende av det område som skall övervakas, när och hur
länge övervakningen skall pågå och övriga omständigheter.
Det förhållandet att den som söker tillstånd avser att överlåta den
operativa hanteringen till ett bevakningsföretag eller annan operatör av
larmcentral bör normalt inte innebära att riskerna för integritetsintrång
kan sägas öka.
Det bör vidare nämnas att tillståndsprövningen, liksom enligt gällande
rätt, inte skall vara av fakultativ karaktär, dvs. tillstånd skall meddelas
om förutsättningarna är uppfyllda.
De föreslagna förändringarna innebär i viss utsträckning en mindre
restriktiv linje vid tillståndsprövningen än som följer av nuvarande
praxis. Intresset av att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed
jämförliga ändamål bör vid avvägningen mellan övervakningsintresset
och integritetsintresset spela en mer framträdande roll än enligt nu
gällande rätt. Detta innebär dock självfallet inte att integritetsintressena
får eftersättas.
När det gäller bedömningen av risken för integritetsintrång i
förhållande till övervakningsobjekten kan det i vissa fall finnas anledning
att inta en mindre restriktiv linje. Det bör t.ex. finnas anledning att i
något större utsträckning än hittills tillåta kameraövervakning av entréer
till exempelvis en restaurang, ett hotell, en utställningslokal eller ett
museum under förutsättning att det behövs för att förebygga brott. Det
bör också vara möjligt att i viss ökad utsträckning ge tillstånd till
övervakning av områden utanför det egentliga övervakningsobjektet,
t.ex. när det gäller inrättningar som till sin funktion påminner om bank-
eller postkontor. På motsvarande sätt bör även t.ex. en restaurang, ett
dansställe eller liknande kunna få tillstånd att övervaka den del av
närområdet utanför entrén där kö brukar bildas, om det är motiverat i
brottsförebyggande syfte.
Tillstånd att behandla och bevara bilder skall naturligtvis inte
regelmässigt följa ett tillstånd till allmän kameraövervakning. Behovet av
att behandla och bevara bilderna måste kunna påvisas i det enskilda
fallet. Det bör dock kunna vara möjligt att ge tillstånd till allmän
kameraövervakning som innefattar rätt att behandla eller bevara bilder
vid övervakning av särskilt brottsutsatta platser.
Tillstånd till kameraövervakning som innefattar rätt att avlyssna eller
ta upp ljud bör ges under förutsättning att sökanden kan påvisa ett starkt
behov av sådan övervakning.
Det förtjänar att påpekas att den spännvidd som finns i fråga om
riskerna för enskildas personliga integritet vid olika former av
övervakning är mycket stor. Det finns andra fall än de nu redovisade där
övervakningsintresset vid en samlad bedömning får anses väga tyngre än
integritetsintresset.

Ansökan om tillstånd

Tillstånd skall liksom i dag meddelas av länsstyrelsen. Som tidigare
nämnts krävs tillstånd för att få ha en övervakningskamera uppsatt. En
ansökan om tillstånd skall göras skriftligen i det län där
kameraövervakningen skall ske. Det bör gälla samtliga typer av
ansökningar, t.ex. även ansökan om undantag från upplysningsplikten.
Ansökan skall göras av den som avser att bedriva allmän
kameraövervakning. Det har inte någon betydelse vem som äger
övervakningsutrustningen, utan det avgörande är vem som skall bedriva
övervakningen. Om flera skilda fysiska eller juridiska subjekt
självständigt bedriver allmän kameraövervakning med samma utrustning
bör var och en ansöka om tillstånd för sin användning. Rikspolisstyrelsen
har i sitt remissvar pekat på behovet att kunna använda t.ex.
övervakningsutrustning på idrottsarenor. För det fall polisen har
möjlighet att självständigt förfoga över utrustningen och påverka
användningen av den bör polismyndigheten i sådant fall ansöka om
tillstånd för övervakningen, även om tillstånd också meddelats t.ex. en
arrangör av ett idrottsevenemang eller ägaren av en idrottsanläggning.
Det bör krävas av sökanden att denna alltid gör sin ansökan så
fullständig att ärendet i princip kan avgöras på handlingarna. Vid mer
omfattande övervakning eller där övervakningen av något skäl kan antas
bli ingripande för enskilda kan det vara nödvändigt för länsstyrelsen att
företrädare på platsen bildar sig en uppfattning om riskerna för
integritetsintrång, jfr 14 och 15 §§ förvaltningslagen (1986:223). Om
sökanden underlåter att efter anmaning av länsstyrelsen lämna
erforderligt material eller att på annat sätt medverka till att länsstyrelsen
får underlag som är nödvändigt för tillståndsprövningen, får ärendet
avgöras i befintligt skick. En redogörelse för vilka uppgifter som skall
lämnas i ansökan lämnas i författningskommentaren (se
författningskommentaren till 16 §).
Det bör också påpekas att det enligt gällande regler även kan krävas
tillstånd t.ex. enligt datalagen (1973:289) vid användning av
övervakningskameror. Det kan bl.a. komma i fråga för den som lagrar
bilder från en övervakningskamera på ett datamedium. För närvarande
pågår en reformering av datalagen, bl.a. mot bakgrund av EG-direktivet
95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling
av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (prop.
1997/98:44). Detta lagstiftningsarbete kan få konsekvenser även när det
gäller uppgifter som inhämtats genom kameraövervakning.
5.5 Undantag från tillståndsplikten
Regeringens förslag: En polismyndighet eller den som är
räddningsledare enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) skall få
bedriva allmän kameraövervakning utan tillstånd om sådan
övervakning är av vikt för att avvärja en hotande olyckshändelse eller
för att begränsa verkningar av en inträffad olyckshändelse.
En polismyndighet skall få bedriva allmän kameraövervakning utan
tillstånd om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig
brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för att allvarlig
förstörelse av egendom kommer att utövas på en viss plats och syftet
med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott.
Övervakning skall få ske under högst en månad utan att tillstånd har
sökts.
Allmän kameraövervakning som bedrivs av Vägverket vid
trafikövervakning skall undantas från tillståndsplikt.

Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall det föreligga
misstanke om ett brott för att polisen skall ges rätt att utan tillstånd
bedriva allmän kameraövervakning. Utredningen har inte föreslagit att
den tillståndsfria övervakningen skall begränsas till viss tid. Utredningen
har inte heller föreslagit något undantag från tillståndsplikten beträffande
allmän kameraövervakning vid Vägverkets trafikövervakning. I övrigt
överensstämmer regeringens förslag med utredningens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Vägverket,
Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen anser att det
tillståndsfria området kan utvidgas. Majoriteten av remissinstanserna har
tillstyrkt eller inte haft något att invända mot utredningens förslag i fråga
om polisens och räddningstjänstens rätt att bedriva övervakning. Några
remissinstanser har dock invänt mot att en polismyndighet utan någon
kontroll utifrån skall ha rätt att bedriva kameraövervakning under
obegränsad tid. Rikspolisstyrelsen (RPS) förordar att tillståndsfri
kameraövervakning även skall få anordnas som ett led i polisens
bevakning av en plats eller ett utrymme där det i ett särskilt fall finns skäl
att anta att den allmänna ordningen och säkerheten kan komma att
allvarligt störas. Bestämmelsen bör, enligt RPS, undantas från kravet på
upplysningsplikt. RPS pekar också på att vissa gränsdragningssvårigheter
kan uppstå när det gäller tillämpningen av den aktuella lagen och lagen
(1995:1506) om hemlig kameraövervakning. RPS anser vidare att det är
nödvändigt att införa en bestämmelse som ger polisen möjlighet att utan
tillstånd och utan upplysningsplikt använda kameraövervakning i
gränskontrollverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: I dagens lagstiftning görs undantag
för tillståndskravet vid vissa typer av kameraanvändning. Det gäller dels
s.k. TV-backspeglar, dels kameror som används för bevakning av
skyddsobjekt, dels kameror som polisen använder vid automatisk
hastighetsövervakning. Vidare får polismyndighet eller räddningsledare
enligt räddningstjänstlagen under högst fjorton dagar ha en
övervakningskamera uppsatt så att den kan riktas mot en plats dit
allmänheten har tillträde, om användningen av kamera är oundgängligen
nödvändig vid olyckshändelse eller överhängande fara för sådan
olyckshändelse eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Under förutsättning att ansökan om tillstånd görs inom fjorton dagar får
kameran vara uppsatt utan tillstånd även för tid därefter, så länge
användningen är oundgängligen nödvändig för ändamålet och
länsstyrelsen inte har prövat ansökan.

Olyckshändelser

Polisen och räddningstjänsten bör även i fortsättningen ha möjlighet att
utan krav på tillstånd använda övervakningsutrustning vid inträffade
olyckshändelser eller vid överhängande fara för att sådana skall inträffa.
Bestämmelsen bör innefatta rätt att behandla och bevara bilder samt att
avlyssna och ta upp ljud. Upplysning om övervakningen skall lämnas.
Det skall av lagtexten tydligt framgå att syftet skall vara att avvärja en
hotande olyckshändelse eller att begränsa skadeverkningarna av en sådan
händelse. Enligt den nu gällande bestämmelsen krävs att övervakningen
skall vara oundgängligen nödvändig. Enligt regeringens uppfattning leder
detta krav till att tillämpningsområdet begränsas i alltför hög grad. I
stället bör krävas att övervakningen är av vikt för räddningsarbetet. Detta
innebär ett kvalitetskrav beträffande den hjälp som övervakningen tillför.
Allmän kameraövervakning skall framstå som betydelsefull för
räddningsarbetet och om övervakningen endast medför bagatellartade
bidrag är kravet inte uppfyllt. Det behöver dock inte föreligga något
absolut hinder mot att använda andra övervakningsmetoder för att allmän
kameraövervakning skall få utnyttjas. Vid prövningen får en
lämplighetsavvägning göras. I fall där personell övervakning kan ske
men denna innebär höga personalinsatser och säkerhetsrisker bör allmän
kameraövervakning kunna komma i fråga.

Förhindra allvarlig brottslighet

Polisen bör också ges möjlighet att använda allmän kameraövervakning
för att förebygga eller förhindra brott. Bestämmelsen bör innefatta rätt att
behandla och besvara bilder samt att avlyssna och ta upp ljud. Den bör
inte vara tillämplig i en ren förundersökningssituation där syftet är att
utreda brott. Bestämmelsen är inte heller avsedd att tillämpas för att
övervaka en misstänkt gärningsman. Syftet bör i stället vara att kunna
övervaka den plats där det finns risk för att viss brottslighet kommer att
utövas. Det bör inte krävas misstanke om ett konkret brott utan det bör
räcka med att det av särskild anledning föreligger risk att allvarlig
brottslighet kommer att utövas. Avsikten är att bestämmelsen skall kunna
tillämpas i situationer där det uppstår behov av att snabbt kunna tillgripa
kameraövervakning. Brottsligheten skall vara av sådan art att den innebär
allvarlig risk för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom. Som exempel kan nämnas att det till en fotbollsmatch anländer
ett stort antal fotbollshuliganer, vid misstanke om konfrontationer mellan
olika extremistgrupper, vid internationella konferenser, statsbesök eller
liknande situationer då det av särskild anledning finns en risk för
allvarlig brottslighet. Avsikten är inte att bestämmelsen skall tillämpas
vid kontinuerlig övervakning av brottsutsatta platser, t.ex. parkeringshus
eller särskilt brottsutsatta gator och torg.
RPS har i sitt remissvar framfört att polisen även bör ges rätt att utan
tillstånd bedriva allmän kameraövervakning i gränskontrollen samt vid
risk för allvarlig störning av den allmänna ordningen eller säkerheten. En
generell regel som gav polisen möjlighet att tillståndsfritt bedriva allmän
kameraövervakning i samband med kontroll vid gränsövergångar skulle
medföra en kraftig utvidgning av polisens rätt att använda
kameraövervakning. Det finns enligt regeringens uppfattning inte
beredningsunderlag för en sådan utvidgning av möjligheterna till
tillståndsfri övervakning.
När det gäller rätten att bedriva kameraövervakning vid risk för
allvarlig störning av den allmänna ordningen finns en sådan möjlighet
enligt den nu gällande lagen. Enligt uppgift har dock denna bestämmelse
sällan tillämpats. Det är också svårt att överblicka de konkreta fall då
bestämmelsen kan komma att tillämpas. Med hänsyn till den
bestämmelse som föreslås om rätt för polisen att tillståndsfritt bedriva
allmän kameraövervakning i brottsförebyggande syfte finner regeringen
inte skäl att även införa en bestämmelse om tillståndsfri övervakning för
att förebygga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten.
Övervakningen enligt de nu aktuella bestämmelserna avser normalt
tidsmässigt begränsade insatser. Enligt utredningens förslag skall
övervakningen få ske utan tillstånd eller anmälan och utan reglerad
begränsning i tiden. För att understryka att det inte skall vara fråga om
någon kontinuerlig övervakning och för att åstadkomma möjligheter till
prövning och kontroll i de fall det är motiverat att bedriva övervakning
under en längre tid bör det enligt regeringens mening föreskrivas att
övervakningen får pågå under högst en månad utan att tillstånd sökts.
Under förutsättning att ansökan om tillstånd görs inom en månad får
övervakningen pågå även därefter så länge förutsättningarna i
bestämmelserna är uppfyllda och länsstyrelsen inte har prövat ansökan.

Vägverkets trafikövervakning

Vägverkets underhållsansvar för det statliga vägnätet innefattar bl.a.
kontroller av vägarna. Användningen av övervakningskameror utgör ett
komplement i den tillsynsverksamheten. Vägverket använder två typer av
optisk övervakning för trafikövervakning. För väglagsuppföljning och
trafikmätning används kameror som tar stillbilder med jämna intervall.
Kamerornas bildupplösning är sådan att identifiering av personer normalt
inte är möjlig. Denna typ av övervakning torde därför, med hänsyn till
lagens krav på att övervakningskamerorna skall kunna användas för
personövervakning, endast undantagsvis omfattas av lagens
tillämpningsområde. Bilderna ger underlag för åtgärder vid dåligt väglag
eller vid trafikhinder.
Därutöver används kameror med fiberoptik för ett s.k.
motorvägsstyrningssystem. Kamerorna har god bildupplösning och
medger identifiering av personer. Kamerorna är placerade bl.a. vid
motorvägsinfarter och i vägtunnlar i Stockholmsområdet. Bildmaterialet
används för att minska riskerna för trafikolyckor, bl.a. som underlag för
trafikinformation och varningar via radio, för att dirigera om trafik eller
för att rekommendera lägre hastighet vid trafikhinder. Bildmaterialet
används också som underlag för bedömningar om vilka räddningsinsatser
som krävs vid inträffade olyckor.
Vägverkets användning av kameraövervakning vid väglagsuppföljning
och trafikmätning torde, även i de fall övervakningsutrustningen är sådan
att personövervakning kan ske, medföra begränsade risker för
integritetsintrång. Den övervakning som genomförs i det s.k.
motorvägsstyrningssystemet medför visserligen större risker för
integritetsintrång. Risken för integritetsintrång måste alltjämt betraktas
som relativt begränsad med hänsyn till de platser där kamerorna är
placerade. Samtidigt måste också beaktas att denna övervakning kan ha
stor betydelse för att förhindra olyckor eller för att minska
skadeverkningarna av en inträffad olycka. Allmän kameraövervakning
som utförs av Vägverket för trafikövervakning bör därför undantas från
tillståndsplikt.
5.6 Övervakning efter anmälan
Regeringens förslag: Allmän kameraövervakning i banklokaler och
postkontor, områden omedelbart utanför in- och utgångar till sådana
lokaler, vid betalningsautomater eller liknande anordningar i
anslutning till sådana lokaler samt i butikslokaler skall undantas från
kravet på tillstånd. Med butikslokal skall avses en lokal där det
bedrivs försäljning av varor eller tjänster eller uthyrning av varor till
konsumenter, dock inte restauranger och andra näringsställen.
Som förutsättningar för den tillståndsfria övervakningen i dessa fall
skall gälla att övervakningen har till enda syfte att förebygga eller
avslöja brott och att den övervakningskamera som används är fast
monterad och försedd med fast optik samt att anmälan gjorts innan en
övervakningskamera har satts upp.
I butikslokaler skall endast bilder av kassaområden och av in- och
utgångar få behandlas eller bevaras. Avlyssning eller upptagning av
ljud skall inte få ske tillståndsfritt i butikslokaler. I banklokaler och
postkontor skall avlyssning eller upptagning av ljud få ske endast efter
det att en anordning för avlyssning eller upptagning av ljud har
aktiverats på grund av misstanke om brott.
Vad som sägs om butikslokaler skall även gälla bankverksamhet
genom ombud eller postverksamhet som bedrivs i sådan lokal.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stora delar med regeringens.
Utredningen har dock inte föreslagit att bankverksamhet som bedrivs i
butikslokaler skall omfattas av undantaget från tillståndsplikten eller att
insättnings- och uttagsautomater tillståndsfritt skall få övervakas. Vidare
avses, enligt utredningen, med begreppet butikslokal endast sådan lokal
där det bedrivs detaljhandel med varor. Enligt utredningens förslag skall
föreskrivas att övervakningskameran inte får riktas så att övervakningen
framstår som uppenbart kränkande. Enligt utredningens förslag skall
avlyssning eller upptagning av ljud endast få ske sedan överfallslarm
utlösts.
Remissinstanserna: Grundtanken att undanta ytterligare
övervakningsobjekt från kravet på tillstånd har inte mött någon kritik från
remissinstanserna. Däremot har olika synpunkter framförts på förslagets
utformning. Flera remissinstanser har ifrågasatt om en
anmälningsskyldighet skall införas, bl.a. mot bakgrund av att det medför
ökade kostnader. Stockholms tingsrätt och Sveriges Köpmannaförbund
anser att butiksbegreppet skall tolkas vidare än utredningen har
föreslagit. Riksåklagaren (RÅ) avstyrker att butikslokaler skall undantas
från kravet på tillstånd då butiksbegreppet kan medföra
tillämpningssvårigheter. Flera remissinstanser har framfört synpunkter på
avgränsningen av rätten att behandla och bevara bilder samt rätten att
avlyssna eller ta upp ljud. De flesta förespråkar ökade möjligheter i dessa
delar inom det tillståndsfria området. Stockholms tingsrätt uttalar att det
kan förefalla överflödigt att föreskriva att kameran inte får vara riktad så
att övervakningen framstår som uppenbart kränkande eftersom detta
redan följer av målstadgandet om att övervakning skall ske med tillbörlig
hänsyn till enskildas personliga integritet.
Skälen för regeringens förslag: Utredningen har haft till uppgift att
pröva möjligheten att gå ifrån det nuvarande systemet med tillstånd.
Utredningen har kommit fram till att tillståndssystemet inte helt bör
överges och föreslår i stället att ytterligare kategorier skall undantas från
tillståndsplikten. Regeringen delar utredningens bedömning, som inte
heller mött någon kritik från remissinstanserna.

Undantag för vissa bevakningsobjekt

Tillståndsplikten bör tas bort i de fall där det finns ett mycket starkt
objektivt intresse av kameraövervakning för att förebygga brott eller att
förhindra olyckor och där det således inte är påkallat med individuell
prövning i varje enskilt fall. När det gäller avgränsningen av de grupper
som skall undantas från ansökningsförfarandet är det viktigt att väl
avgränsa undantagen och att förutsättningarna för och omfattningen av
den tillståndsfria övervakningen kan anges tydligt. För att en särreglering
skall vara motiverad krävs att de grupper som undantas från kraven på
tillstånd generellt har ett starkt intresse av att kunna använda
övervakningsutrustning. Det krävs vidare att särregleringen täcker in en
stor del av de fall av övervakning som den utvalda kategorin kan ha
intresse av att bedriva.
De kategorier som i första hand bör kunna komma i fråga för en
särreglering är banklokaler, postkontor och butiker. Dessa grupper har
cirka 60 procent av de nu löpande tillstånden. Den som i dag ansöker om
tillstånd att i brottsförebyggande syfte använda övervakningskamera för
bevakning i banklokaler, postkontor och butiker torde med nuvarande
ordning kunna få ansökan beviljad, när det gäller butiker under
förutsättning att ansökan inte avser rätten att behandla eller bevara bilder.
Vid avgränsningen av bevakningsobjekten beträffande banklokaler och
postkontor är det möjligt att anknyta till bankrörelselagens (1987:617)
respektive postlagens (1993:1684) regler, vilket leder till att banklokal är
en lokal där det bedrivs bankrörelse och postkontor är en lokal där det
bedrivs postverksamhet. Det finns också ett beaktansvärt intresse av att
kunna använda kameraövervakning i dessa lokaler och den
kameraövervakningen som bedrivs sker under relativt likartade
omständigheter. Lokaler där det huvudsakligen bedrivs
bankrörelseverksamhet och lokaler där det huvudsakligen bedrivs
verksamhet i vilken ingår postverksamhet skall därför undantas från
kravet på tillstånd.
Begreppet butikslokal saknar en enhetlig definition. Dessutom råder en
större variation mellan verksamheterna i olika butikslokaler vilket gör det
avsevärt svårare att avgränsa bevakningsobjektet. RÅ har också, mot
denna bakgrund, avstyrkt förslaget att undanta butikslokaler från det
tillståndsfria området. Samtidigt finns dock ett beaktansvärt behov av att
kunna förenkla kameraanvändningen inom detaljhandeln, inte minst på
grund av den stöld- och rånbrottslighet som den är utsatt för. Enligt
regeringens mening bör därför också butikslokaler undantas från kravet
på tillstånd.
En strikt språklig tolkning av begreppet butikslokal torde utvisa att
med begreppet avses en lokal där det bedrivs detaljhandel med varor. I
dag är dock affärsverksamhet i detaljledet en mångfacetterad företeelse.
En trend inom handeln är den tilltagande integrationen mellan
detaljhandeln och andra branscher, t.ex. restaurang-, service-, bank- och
postverksamhet. Det förekommer en mängd kombinationer, t.ex. av
försäljning av varor och tjänster, uthyrning och servering. Det är enligt
regeringens mening inte sakligt motiverat att från kravet på tillstånd
enbart undanta lokaler där verksamheten består i försäljning av varor.
Det skulle leda till en mindre lämplig avgränsning av det tillståndsfria
området. Bl.a. skulle lokaler för videouthyrning omfattas av krav på
tillstånd, trots att sådana lokaler språkligt faller väl samman med
butiksbegreppet och de även av sakliga skäl bör undantas från
tillståndskravet. Butiksbegreppet bör i stället tolkas så att därmed förstås
en lokal där det bedrivs försäljning av varor eller tjänster eller uthyrning
av varor till konsumenter. I begreppet innefattas då det som i dagligt tal
kallas affärer liksom varuhus, stormarknader och försäljningstält. I
definitionen ingår vidare lokaler där verksamheten består i att
tillhandahålla tjänster t.ex. resebyråer, skomakare och frisörer, liksom
verksamheter som kombinerar försäljning av varor och tjänster, t.ex.
optiker och lokaler för uthyrning, t.ex. av videofilmer.
Den tillståndsfria övervakningen får endast ske i den del av lokalen där
försäljning äger rum. Om det t.ex. i ett köpcentrum ryms flera butiker
med gångstråk mellan affärerna, utgör gångstråken inte del av
butikslokalen. I ett varuhus utan avgränsade affärslokaler får hela
varuhuset anses utgöra butikslokal i den mån inte särskilt utrymme
avskilts för annat ändamål.
Utanför butiksbegreppet faller restauranger och andra näringsställen,
t.ex. pubar och caféer. Det har under senare år blivit alltmer vanligt med
försäljning av färdig mat att avhämtas för omedelbar förtäring, t.ex.
pizza, smörgåsar och sallader. Dessa verksamheter kombineras ofta med
servering i försäljningslokalen och bör då inte omfattas av
butiksbegreppet. Om det däremot vid sidan av detaljhandel med varor av
annat slag än färdig mat eller tjänster eller uthyrning av varor, bedrivs
serveringsverksamhet i mindre omfattning, innebär det inte att lokalen
anses som annat än butikslokal i lagens mening. Det sistnämnda gäller i
de fall serveringen inte avgränsats i butikslokalen. Om det avskilts ett
avgränsat område för restaurangändamål bör inte det området utgöra
butikslokal i lagens mening. Det förutsätter dock att området avgränsats
väl så att det otvetydligt framgår vilket område som avses.
När det gäller bensinstationer bör den lokal där det uppbärs betalning
för inköpt bensin och där det bedrivs försäljning av biltillbehör och andra
varor anses som butikslokal i lagens mening. Däremot bör området
utanför lokalen, t.ex. bensinpumpar, inte omfattas av begreppet
butikslokal, dvs. det tillståndsfria området.
Områden omedelbart utanför in- och utgångar till butikslokaler bör inte
omfattas av undantaget från tillståndsplikt. Begreppet butikslokal bör, i
klargörande syfte, definieras i lagen.
Det förekommer att post och bank inrättat serviceenheter i lokaler som
omfattas av butiksbegreppet. I sådana situationer bör verksamheten
uttryckligen omfattas av de regler som gäller för butikslokaler. Att låta
även sådana serviceenheter omfattas av reglerna för bank och post är inte
motiverat på grund av de varierade förhållanden de bedrivs under. Detta
har markerats genom att bank- och postreglerna endast skall avse lokaler
där den huvudsakliga verksamheten är bankrörelse eller där det
huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår postverksamhet. Platsen
för post- eller bankverksamheten, till den del den är tillgänglig för
allmänheten, får alltså övervakas med en kamera och bilderna får
behandlas och bevaras enligt de regler som gäller för övervakning i en
butik. Om verksamheten bedrivs i någon annan lokal än postkontor,
banklokal eller butik omfattas verksamheten däremot av tillståndsplikt.

Anmälan

En förutsättning för den tillståndsfria övervakningen i banklokaler,
postkontor och butiker bör vara att en anmälan sker innan en
övervakningskamera sätts upp. Några remissinstanser har ifrågasatt
behovet av en sådan föreskrift, bl.a. mot bakgrund av de kostnader som
uppstår för hanteringar av anmälningsfallen. Den nu aktuella reformen
innebär troligtvis att användningen av övervakningsutrustning ökar. Som
tidigare nämnts är det därför angeläget att noga följa utvecklingen på
området och särskilt uppmärksamma att enskilda inte utsätts för
opåkallade integritetskränkningar. Inte minst när det gäller butiker har
anmälningarna också betydelse som underlag för tillsynsverksamheten
och för en utvärdering av de nya bestämmelserna. Regeringen anser
därför att det för närvarande bör föreskrivas en anmälningsskyldighet i
dessa fall. Vid en kommande utvärdering av reformen bör också frågan
om anmälningsskyldighet belysas.
Anmälan skall göras skriftligen till länsstyrelsen i det län där
kameraövervakningen skall ske. Upplysningarna i anmälan kommer att
utgöra grunden för länsstyrelsens bedömning av i vilken grad tillsyn bör
utövas över det aktuella objektet. Ju större integritetsrisker som är
förenade med kameraövervakningen, desto större anledning finns det för
länsstyrelsen att prioritera objektet i sin tillsynsverksamhet. Liksom när
det gäller ansökningsblanketter bör länsstyrelserna tillhandahålla
blanketter för anmälan. En redogörelse för vilka uppgifter en anmälan
skall innehålla lämnas i författningskommentaren (se
författningskommentaren till 17 §).

Övriga förutsättningar för tillståndsfri övervakning

En annan förutsättning för att den nu aktuella övervakningen skall vara
tillståndsfri bör vara att det enda syftet med övervakningen är att
förebygga eller avslöja brott. Även detta krav är förenligt med den praxis
som gäller i dag. Det förekommer t.ex. att butiker i marknadsföringssyfte
sätter upp kameror och placerar bildskärmar så att bilder från butiken
visas för dem som passerar förbi utanför. Sådan användning av
övervakningsutrustning omfattas inte av det tillståndsfria området.
Vidare bör krävas att kameran är fast monterad och försedd med fast
optik. Dessa förutsättningar föreskrivs för att begränsa det övervakade
området i syfte att minska risken för integritetsintrång. Föreskriften
stämmer också överens med den praxis som i dag gäller vid
tillståndsgivning i bank, post och butik.
Därutöver bör det vid tillståndsfri övervakning i butiker krävas att den
som avser att bedriva övervakningen träffat en överenskommelse om
övervakningen med skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation
som företräder de anställda på arbetsplatsen. Överenskommelsen behöver
inte ges in till länsstyrelsen då anmälan görs men den som bedriver
övervakningen måste kunna visa att en överenskommelse träffats. Den
bör därför vara skriftlig och utvisa att parterna är ense om att
övervakningen skall bedrivas på det sätt som faller inom ramen för vad
som föreskrivs för butiker. Detta krav behandlas även under avsnitt 5.8.

Kameraövervakningens utförande

Enligt utredningen förslag skall, som förutsättning för den tillståndsfria
övervakningen föreskrivas att övervakningskameran inte får riktas så att
övervakningen framstår som uppenbart kränkande. Att en
övervakningskamera inte får användas på ett sådant sätt framgår redan av
1 § i den nu föreslagna lagen enligt vilken allmän kameraövervakning
skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet. Det
allmänna aktsamhetskravet vid allmän kameraövervakning är en
grundläggande bestämmelse som skall beaktas vid all
kameraövervakning. När det gäller tillståndsfri kameraövervakning i
post, bank och butik bör den allmänna aktsamhetsregeln särskilt beaktas
vid utformningen av övervakningen. Det finns dock inte, enligt
regeringens mening, skäl att införa en bestämmelse på det sätt som
utredningen föreslagit.
Enligt nuvarande lagstiftning får tillstånd att använda övervaknings-
kameror förenas med rätt att behandla eller bevara bilder. Den
genomgång av praxis som utredningen har gjort visar att en stor andel av
tillstånden avseende banklokaler och postkontor omfattar rätt att
behandla eller bevara bilder. Från såväl bank- som postväsendet har det
framförts önskemål om att inspelningsrätten utvidgas.
Från bank- och postväsendet har önskemålen främst gällt att man velat
ha möjlighet att även övervaka området omedelbart utanför in- och
utgångar till bank- och postlokaler. Bakgrunden till dessa önskemål är att
erfarenheten visar att vid råntillfällen eventuell maskering och
demaskering brukar ske i nära anslutning till ingången. Med in- och
utgångar avses då inte endast sådan ingång som vanligtvis används av
allmänheten utan även t.ex. ett postkontors bakdörr. För att
kameraövervakningen i bank- och postlokaler skall kunna bidra till att
exempelvis begångna rån klaras upp är det naturligtvis av avgörande
betydelse att övervakningen ger information som gör det möjligt att
identifiera brottslingen. Intresset av en effektiv brottsbekämpning talar
därför starkt för att man tillåter kameraövervakning med rätt att behandla
eller bevara bilder av området omedelbart utanför in- och utgångarna.
För att motverka att allmänheten utsätts för icke godtagbart
integritetsintrång måste man se till att detta område inte omfattar för stor
yta. I begreppet område omedelbart utanför ligger att området inte får
vara särskilt stort. Vidare bör betalningsautomater eller liknande
anordningar i anslutning till banklokaler och postkontor få övervakas.
Med detta avses sådana automater som är placerade på utsidan av den
byggnad banklokalen eller postkontoret är beläget, t.ex. s.k. bankomater,
på-minuten-automater och serviceboxar.
Avlyssning eller upptagning av ljud i bank och post bör endast kunna
ske när personalen på grund av misstanke om brott aktiverat
utrustningen. I dag finns i vissa banker möjligheter för personalen att
aktivera avlyssnings- och ljudupptagningsutrustning dels i samband med
s.k. överfallslarm som är kopplat till polisens larmcentral och dels vid
misstanke om annat brott som inte ger anledning att kalla på polisen. Det
kan t.ex. röra sig om bedrägerier. Såsom Rikspolisstyrelsen påpekat finns
det även i dessa situationer behov av att ta upp eller avlyssna ljud t.ex.
för identifiering av en gärningsman eller för kartläggning och analys av
tillvägagångssättet för brottslig verksamhet.
Endast ett fåtal butiker har rätt att behandla och bevara bilder. Från
detaljhandelsnäringen har man framfört önskemål att få utökade
möjligheter till inspelning. Den verksamhet som bedrivs i butikslokaler
är av mycket varierande slag och den bedrivs i många olika former. En
inspelningsrätt utan begränsning i butikslokaler skulle medföra att
inspelningar med bilder av enskilda skulle komma att öka kraftigt. Det
skulle leda för långt att medge en sådan tillståndsfri inspelningsrätt i
butikslokaler. Den tillståndsfria kameraövervakningen av butikslokaler
bör därför enligt regeringens uppfattning endast omfatta inspelning av
bilder av kassaområdet och av in- och utgångar. Avlyssning eller
upptagning av ljud bör av samma skäl inte undantas från kravet på
tillstånd. Det skulle också leda för långt att låta butiker bevaka områden
utanför in- och utgångarna. Detta skulle i praktiken kunna medföra att
stora delar av vägar och trottoarer i en stads mest centrala delar blev
utsatta för övervakning och att det skulle kunna bli svårt att röra sig på
offentliga platser i områden med många butiker utan att bli övervakad.
5.7 Rätten att bevara material och tillgången till bevarat
material m.m.
Regeringens förslag: Vid allmän kameraövervakning av en plats dit
allmänheten har tillträde, får inte fler personer än som behövs för att
övervakningen skall kunna bedrivas ha tillgång till behandlade eller
bevarade bilder eller upptaget ljud. Materialet skall hanteras så att
missbruk motverkas.
Bild- eller ljudmaterial från allmän kameraövervakning av en plats
dit allmänheten har tillträde skall få bevaras under högst en månad om
inte länsstyrelsen beslutar om en längre bevarandetid. Längre
bevarandetid skall också vara tillåten om materialet har betydelse vid
utredning av brottslig verksamhet och antingen tagits upp av
polismyndighet eller inom en månad överlämnats till polismyndighet
eller åklagare av någon annan som gjort upptagningen. Detsamma
gäller om sådant material ges in till domstol i ett brottmål.
När bild- eller ljudmaterial inte längre får bevaras skall det
omedelbart förstöras.
Tystnadsplikt skall gälla för uppgifter som inhämtats genom allmän
kameraövervakning.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens
förslag. Utredningen har dock inte föreslagit något stadgande om att
materialet skall omhändertas så att missbruk motverkas. Utredningen har,
beträffande material som överlämnats till polismyndighet eller åklagare,
föreslagit att det skall få bevaras till dess att ärendet avslutats utan att
förundersökning inletts, inledd förundersökning har lagts ned eller
avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt. Utredningen
har vidare föreslagit att tystnadsplikten i verksamhet som inte är allmän,
skall vara begränsad till sådan övervakning som kräver tillstånd eller
anmälan.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig över
förslaget har lämnat det utan erinran. Några remissinstanser tar dock upp
frågan om upptaget material skall kunna bevaras längre tid än
utredningen har föreslagit. Någon remissinstans har, beträffande sådant
material som överlämnas till polismyndighet eller åklagare, motsatt sig
den föreslagna regeln att materialet skall förstöras. Beträffande förslaget
i övrigt har Rikspolisstyrelsen understrukit behovet av att reglera hur det
inspelade materialet förvaras i syfte att förhindra manipulationer av det
inspelade materialet. Försvarsmakten har framfört att tystnadsplikten,
beträffande verksamhet som inte är allmän, inte bör vara begränsad till
uppgifter som inhämtats vid övervakning som kräver tillstånd eller
anmälan.
Skälen för regeringens förslag: För att begränsa det integritetsintrång
som kameraövervakning kan medföra är det av stor betydelse att inspelat
material inte sprids till fler än nödvändigt. I dag meddelar länsstyrelsen
villkor om hur man skall förfara med materialet. Dessa villkor innehåller
vanligen bestämmelser om vilken befattningshavare som får ha tillgång
till materialet och hur länge det får bevaras hos kameraanvändaren.
Eftersom tillståndskravet efterges bör det i lagen införas bestämmelser
om vem eller vilka som får ha tillgång till materialet och hur länge det får
bevaras hos kameraanvändaren. Regleringen bör avse all hantering av det
inspelade materialet, således både sådan som består i att ta del av det
bevarade materialets informationsinnehåll, t.ex. genom att titta på en
videoinspelning, och sådan som bara består i att man fysiskt tar
befattning med materialet, t.ex. i samband med ett bandbyte. Regleringen
bör gå ut på att fler än som behövs för att övervakningen skall kunna
bedrivas inte får ha tillgång till bevarat material. En sådan föreskrift
innebär i de flesta fall att fler personer än de som behövs för att byta
band i videobandspelaren inte får ha tillgång till materialet. Detta antal
varierar naturligtvis beroende på storleken av övervakningsanläggningen.
Kravet innebär dock att det är det totala antalet som minimeras.
Härigenom förhindras ett förfarande som innebär att man låter uppgiften
cirkulera bland medarbetarna i större utsträckning än vad som är
nödvändigt med hänsyn till personalens arbetstider. Det bör påpekas att
kameraanvändare, som ansluter en övervakningsanläggning till en
larmcentral, genom avtal får förvissa sig om att den som driver centralen
i fråga följer gällande regler.
Stadgandet bör gälla endast vid den allmänna kameraövervakningen
och inte ta sikte på hanteringen av inspelat material som t.ex. vid
misstanke om brott överlämnas till polisen.
Som tidigare nämnts är det upptagna bild- och ljudmaterialet av
integritetskänslig karaktär. Vidare kan materialet få betydelse vid
utredningen av brott eller lagföring av en misstänkt gärningsman. I de
fall en inspelning används vid utredning och lagföring av ett brott är det
från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att det finns garantier för att
upptagningen inte ändrats. Det är därför angeläget att motverka att
materialet förvaras och hanteras på ett sådant sätt att obehöriga kan få
tillgång till det. Det är också viktigt att obehöriga personer inte får
tillgång till materialet för att förhindra att det används för andra syften än
de avsedda.
En bestämmelse om att materialet skall förvaras så att missbruk
motverkas bör därför införas. Inspelat material bör t.ex. förvaras i låsta
utrymmen. Personer som ansvarar för sådant material bör noga överväga
vilka rutiner som skall gälla för hanteringen av materialet. Det är dock
inte möjligt att i lagen närmare reglera utformningen av dessa rutiner.

Bevarandetiden

När det gäller bevarandetiden har det enligt tillståndspraxis brukat
föreskrivas att inspelat material får bevaras under en tid av högst 14
dagar, om det inte dessförinnan har överlämnats till polismyndighet eller
åklagare i anledning av misstanke om brott. Under senare tid, se t.ex.
Kammarrättens i Göteborg dom den 29 november 1994 i mål nr 6692-
1994, har det emellertid förekommit att bevarandetiden bestämts till en
månad. Rättsfallet gällde kameraövervakning i en bank och den
förlängda bevarandetiden motiverades med att banker behöver bevara
inspelat material så länge för att kunna fullgöra sina förpliktelser enligt
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Föreskrifterna i
sistnämnda lag syftar till att förhindra att banken utnyttjas för
transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Det rör sig då ofta
om brott som inte upptäcks omedelbart när de begås, såsom är fallet vid
rån, utan först i efterhand. Även vid bevakning av postkontor och butiker
kan det finnas behov av att få bevara inspelat material under längre tid än
14 dagar. I båda fallen gäller att de kan utsättas för brottslighet som inte
upptäcks omgående utan först i efterhand. Vad som närmast kan
förekomma är att det förövas någon form av bedrägeribrott. Ur
integritetssynpunkt torde det dessutom vara av mindre betydelse om
bevarandetiden bestäms till fjorton dagar eller en månad. Det är också
önskvärt att denna tid blir så enhetlig som möjligt. Mot denna bakgrund
föreslår regeringen att inspelat material får bevaras under högst en
månad, om det inte dessförinnan har överlämnats till en polismyndighet
eller åklagare med anledning av misstanke om brottslig verksamhet eller
till en domstol i ett mål om ansvar för brott. Om det i det enskilda fallet
skulle föreligga behov av längre bevarandetid, bör det finnas en
möjlighet för länsstyrelsen att medge en sådan.
När det gäller bild- och ljudmaterial som tagits upp av en
polismyndighet bör motsvarande tidsgräns om en månad gälla, om inte
materialet har betydelse med anledning av misstanke om brottslig
verksamhet.
I 7 § lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning föreskrivs att
upptagningar som har betydelse från utredningssynpunkt skall bevaras
till dess att förundersökningen har lagts ned eller avslutats eller, om åtal
väckts, målet har avgjorts slutligt och att de därefter omedelbart skall
förstöras. Utredningen har i detta ärende förslagit en bestämmelse som i
viss mån utformats efter nyss nämnda paragraf.
Allmän kameraövervakning avser nästan uteslutande material som har
inhämtats vid öppen kameraövervakning. Detta gör att det inte kan anses
påkallat med en lika sträng reglering som när det gäller hemlig
kameraövervakning. Allmän kameraövervakning avser dessutom såväl
material som har tagits upp av en polismyndighet som material som
tagits upp av någon annan. I lagen om hemlig kameraövervakning rör det
sig endast om upptagningar som har gjorts av polisen vid pågående
förundersökning. Detta gör att det inte är nödvändigt eller ens önskvärt
att ha likartade bestämmelser i de två lagarna. Bland annat kan det, när
det gäller allmän kameraövervakning, komma i fråga att tillämpa
bestämmelserna om beslag.
När det gäller rätten att bevara material som innehas av en
polismyndighet eller åklagare med anledning av misstanke om brottslig
verksamhet anser regeringen, liksom vissa remissinstanser, att det är
motiverat att materialet kan sparas under längre tid än den utredningen
har föreslagit. Detsamma gäller om materialet givits in till en domstol i
ett brottmål. Till exempel i fall då en nedlagd förundersökning åter tas
upp på grund av att det har framkommit nya omständigheter kan det vara
motiverat att det inspelade materialet finns kvar. Motsvarande gäller även
i fall då en lagakraftägande dom föreligger i ett brottmål och den
tilltalade beviljas resning i målet. Vidare kan det vara ett berättigat krav
från den misstänkte att han skall kunna ta del av det material som legat
till grund för de misstankar som har riktats mot honom.
Polis och åklagare hanterar i sin spanings- och utredningsverksamhet
en stor mängd information av olika slag, t.ex. tekniska och kliniska
analyser, fotografier, brev och andra nedtecknade uppgifter m.m.
Materialet kan ofta vara av integritetskänslig karaktär. Myndigheternas
hantering av sådant material är också reglerad t.ex. när det gäller
diarieföring och arkivbildning. I fall då en förundersökning har inletts
finns också bestämmelser i rättegångsbalken och
förundersökningskungörelsen (1947:948). Regeringen anser att de
allmänna bestämmelser som gäller för material som hanteras av
polismyndigheterna skall tillämpas även beträffande material som tagits
upp vid allmän kameraövervakning och som sparas för att detta har
betydelse för utredning om brott. På motsvarande sätt skall generella
regler för åklagarmyndigheternas och domstolarnas verksamhet tillämpas
då materialet har överlämnats till åklagare eller givits in till domstol (jfr
prop. 1988/89:124 s. 69). I de fall då materialet inte innehas av
polismyndighet, åklagare eller domstol bör materialet förstöras inom en
månad om inte tillstånd har meddelats att bevara materialet under längre
tid.
Bestämmelserna om vem som får ha tillgång till bevarat material och
hur länge det får bevaras bör ges en sådan utformning att de omfattar
såväl den tillståndsfria som den tillståndspliktiga kameraövervakningen
av en plats dit allmänheten har tillträde. Vad som föreskrivs om vem som
får ha tillgång till bevarat material och hur länge det får bevaras gäller
även ljud som har tagits upp.

Tystnadsplikt

I den nuvarande lagen gäller tystnadsplikt i enskild verksamhet för den
som tar befattning med uppgift som inhämtats genom användning av en
övervakningskamera som är uppsatt så att det krävs tillstånd för att
använda den. Den tillståndsfria användning omfattas således inte av
tystnadsplikten.
Det förekommer att kameraövervakning som enligt förslaget varken
kräver tillstånd eller anmälan utförs av andra än myndigheter. Det kan
gälla bevakning av vissa skyddsobjekt enligt lagen om skydd för vissa
samhällsviktiga anläggningar m.m. Mot denna bakgrund anser
regeringen att bestämmelsen om sekretess hos andra än myndigheter inte
skall begränsas till uppgifter som inhämtats vid övervakning som kräver
tillstånd eller anmälan. Utvidgningen innebär en förstärkning av
sekretesskyddet för enskilda och medför att skyddet omfattar samma
övervakning som i det allmännas verksamhet (7 kap. 32 § sekretesslagen
[1980:100]).
5.8 Kommunernas och de fackliga organisationernas roll
Regeringens förslag: Kommunerna skall få tillfälle att yttra sig
innan länsstyrelsen fattar beslut i frågor om tillstånd till allmän
kameraövervakning. Ett yttrande från skyddsombud,
skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda
skall, liksom tidigare, fogas till en ansökan om tillstånd om
övervakningen avser en arbetsplats. Kommunernas rätt att yttra sig
eller på annat sätt utöva inflytande över allmän kameraövervakning
skall omfatta enbart den övervakning som är förenad med
tillståndsplikt. När det gäller den tillståndsfria övervakningen i
butiker skall en skriftlig överenskommelse om övervakningen
träffas mellan den som skall bedriva övervakningen och
skyddsombud, skyddskommittén eller en organisation som
företräder de anställda.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock inte föreslagit att det skall krävas en
överenskommelse mellan den som skall bedriva kameraövervakning i
butiker och skyddsombud, skyddskommittén eller en organisation som
företräder de anställda.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, däribland
Svenska Kommunförbundet, har tillstyrkt utredningens förslag eller
lämnat det utan erinran. Konsumentverket anser att kommunerna och de
fackliga organisationerna skall ha rätt att yttra sig eller att på annat sätt
utöva inflytande också över den tillståndsfria övervakningen och att
kommunerna i vart fall skall informeras om att tillståndsfri övervakning
sker för att de lättare skall kunna reagera mot eventuella felplaceringar av
kameror m.m. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att utredningen
inte tillräckligt ha analyserat de integritetskrav som anställda kan resa
och föreslår att verksamheter som är befriade från tillstånd skall vara
belagda med en villkorad anmälningsskyldighet. I de fall då man har
träffat en överenskommelse med den fackliga organisationen bör, enligt
LO:s uppfattning, övervakningen kunna vara anmälningspliktig medan
det, för de fall överenskommelse saknas, bör krävas tillstånd.

Skälen för regeringens förslag:

Kommunernas inflytande vid kameraövervakning som förutsätter
tillstånd

En föreskrift om att länsstyrelsen, innan tillstånd meddelas, skall inhämta
yttrande från vederbörande kommun har funnits med i lagstiftningen om
övervakningskameror ända sedan lagen om TV-övervakning infördes den
1 juli 1977. Ett mindre undantag finns för fall då övervakningen kan
antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet (se 9 §
andra meningen i den nuvarande lagen). Kommunerna har också rätt att
föra talan mot beslut i tillståndsfrågor. I förarbetena till såväl den
nämnda lagen som lagen om övervakningskameror m.m. har betydelsen
av att lokala synpunkter beaktas i ärenden om övervakningskameror
understrukits vid upprepade tillfällen. Regeringen delar uppfattningen att
det är av stort intresse att de särskilda kommunala aspekterna i ett ärende
om kameraövervakning kan föras fram till länsstyrelsen vid dess
tillståndsprövning.
Regeringen anser således att systemet med yttranden från kommunerna
bör behållas. Däremot saknas det anledning att i lagen ha en bestämmelse
som innebär att kommunen alltid skall yttra sig innan tillstånd meddelas.
Undersökningar som har genomförts av utredningen tyder på att det
kommunala intresset för den här typen av ärenden inte alltid är så stort.
Av undersökningen framgår att inhämtandet av yttrande från kommunen
i normalfallet också försenar handläggningen av ärendet. I syfte att få en
snabbare handläggning av ärendena och att befria kommunerna från
skyldigheten att avge yttranden i ärenden där de ändå inte har några
synpunkter, föreslås därför en ordning som innebär att kommunerna i
stället endast skall beredas tillfälle att yttra sig innan tillstånd meddelas.
Så skall ske enligt förslaget i samtliga tillståndsärenden. Något undantag
bör inte göras. En sådan ordning kan inte anses innebära någon
försämring för kommunerna jämfört med i dag, eftersom en kommun i
fortsättningen alltid har möjlighet att yttra sig till länsstyrelsen.
Regeringen finner inte anledning att göra någon ändring när det gäller
kommunens rätt att överklaga ett beslut om tillstånd. En bestämmelse
motsvarande den som nu finns i 18 § andra stycket lagen om
övervakningskameror m.m. bör därför finnas även i fortsättningen.

De fackliga organisationernas inflytande vid kameraövervakning som
förutsätter tillstånd

I likhet med vad som gäller för kommunerna har de anställda, genom
sina fackliga organisationer, ända sedan lagen om TV-övervakning
infördes år 1977, haft rätt att yttra sig i ett ärende om användning av
övervakningskameror på en arbetsplats. Justitieutskottet har vid
upprepade tillfällen uttalat att de anställdas uppfattning bör tillmätas
särskild betydelse i ett sådant ärende. Det finns inte anledning att nu se
annorlunda på betydelsen av de anställdas uppfattning i ett ärende om
tillstånd till kameraövervakning. Regeringen anser således att systemet
med att inhämta de fackliga synpunkterna på tillstånd till
kameraövervakning som skall anordnas på en arbetsplats skall behållas
oförändrat. Liksom enligt nuvarande lagstiftning bör det fordras skäl av
särskild styrka för att tillstånd skall få meddelas i strid mot klart uttalade
önskemål från de anställdas sida.
Vidare saknas det anledning att göra någon ändring när det gäller de
fackliga organisationernas rätt att överklaga ett beslut om tillstånd. En
bestämmelse motsvarande den som finns i 18 § andra stycket lagen om
övervakningskameror m.m. bör därför även fortsättningsvis finnas.
Det nu sagda, i likhet med vad som föreslås i fråga om yttranden från
kommunerna, gäller endast om den aktuella kameraövervakningen
förutsätter tillstånd.
Kommunernas och de fackliga organisationernas intressen vid
tillståndsfri kameraövervakning

Redan enligt nu gällande lagstiftning saknar kommunen och de fackliga
organisationerna rätt att yttra sig till länsstyrelsen i de fall då det är fråga

om en tillståndsfri användning av övervakningskameror. Vidare saknar
kommunen rätt att yttra sig i ansökningsärendet i de fall då det är fråga
om den enklare tillståndsprövning som förutsätts i 5 § andra stycket
lagen om övervakningskameror m.m., dvs. då risken för
integritetsintrång är liten vid den avsedda övervakningen. En
förutsättning är dock att ansökningen inte också gäller rätt att behandla
eller bevara bilder som tas upp med övervakningskameran.
Den tillståndsfria kameraövervakningen kommer enligt regeringens
förslag att utvidgas bl.a. till att avse även en stor del av den i dag
tillståndspliktiga övervakning som sker i bank-, post- och butikslokaler.
En konsekvens av detta blir att kommunerna och de fackliga
organisationerna i dessa fall inte kommer att ha möjlighet att yttra sig,
om inte särskilda regler införs.
Kommunerna har praktiskt taget aldrig haft några synpunkter vid
tillståndsprövningen när det gäller övervakning av lokaler av nu berört
slag (bank-, post- och butikslokaler). Under remissbehandlingen har inte
heller framkommit att det skulle vara ett krav från kommunalt håll att
utöva inflytande över den tillståndsfria övervakningen. Regeringen anser
därför att kommunernas inflytande kan begränsas till det
tillståndspliktiga området.
När det gäller de anställdas möjligheter att påverka övervakningen av
arbetsplatser har LO framfört att den tillståndsfria användningen av
övervakningskameror bör förutsätta att en överenskommelse har träffats
mellan den fackliga organisationen och arbetsgivaren.
Anställda på en arbetsplats där övervakningskameror används riskerar
att under sin arbetstid utsättas för kameraövervakning. Det är i sådana
fall ofta inte möjligt att undvika övervakningen. Dessutom finns, som LO
påpekat, bland de anställda och deras fackliga organisationer, både
kunskaper och erfarenheter som kan vara värdefulla att utnyttja. Bl.a.
dessa förhållanden talar för att de fackliga organisationerna bör ges
inflytande över beslut om kameraövervakning. Det kan dock finnas skäl
att göra en differentierad bedömning när det gäller inflytandet inom det
tillståndsfria området.
Den största utvidgningen av det tillståndsfria området avser
banklokaler, postkontor och butiker. I butiker avser övervakningen en
mängd olika verksamheter. Butiksbegreppet har givits en relativt vid
tillämpning. En stor grupp anställda kan i ökad utsträckning komma att
utsättas för kameraövervakning. Inom detta område innebär regleringen
också en utvidgning i förhållande till nu gällande praxis, t.ex. beträffande
rätten att behandla eller bevara bilder. Dessa skäl talar för att de anställda
också bör ges möjlighet till inflytande över kameraanvändningen.
Regeringen finner därför motiverat att övervakningen i butiker skall
förutsätta att en skriftlig överenskommelse har träffats mellan den som
avser att bedriva övervakningen och skyddsombud, skyddskommitté eller
en organisation som företräder de anställda. Det bör inte krävas att
överenskommelsen ges in till länsstyrelsen. Om en överenskommelse
inte uppnås brister en förutsättning för den tillståndsfria övervakningen
och den som avser att bedriva kameraövervakning är då hänvisad till att
ansöka om tillstånd. Om det i undantagsfall inte finns något
skyddsombud, någon skyddskommitté eller någon organisation som
företräder de anställda på arbetsplatsen bortfaller självklart kravet på en
överenskommelse.
I praktiken innebär detta att överenskommelsen skall träffas mellan
arbetsgivaren och företrädare för arbetstagarna. Det kan dock i
undantagsfall inträffa att den som vill bedriva övervakningen inte
samtidigt är arbetsgivare i förhållande till de anställda som kan komma
att utsättas för kameraövervakningen. Överenskommelsen bör i sådana
fall träffas mellan den som avser att bedriva kameraövervakningen och
företrädare för de anställda.
Användningen av övervakningskameror är i dag vanligen
förekommande i banklokaler och på postkontor. Samtliga postkontor
förmedlar banktjänster och övervakningen inom dessa verksamhetsgrenar
sker också under likartade förhållanden. En stor del av de i dag beviljade
tillstånden är förenade med rätt att behandla eller bevara bilder och de
krav som ställs upp för den tillståndsfria övervakningen kan sägas ligga
relativt nära den praxis som tillämpas av länsstyrelserna.
Finansinspektionen har i föreskrifter och allmänna råd till förebyggande
av brott i bankverksamhet uttalat att det i banklokaler skall finnas optisk
övervakning.
Med hänsyn till vad som nu redovisats finner regeringen inte motiverat
att beträffande tillståndsfri kameraövervakning i banklokaler och
postkontor medge inflytande för de anställda på samma sätt som när det
gäller butiker.
Den tillståndsfria övervakning som i övrigt föreslagits i 7 9 §§ har i
stor utsträckning sin motsvarighet i den nu gällande lagens 4 §. Inom
detta område saknas enligt nuvarande lagstiftning möjligheter för de
anställda att påverka övervakningen. Med hänsyn till detta och till
övervakningens beskaffenhet finner regeringen inte motiverat att införa
någon sådan möjlighet.
Det bör i detta sammanhang slutligen påpekas att det vid beslut av det
nu aktuella slaget kan finnas skyldighet för arbetsgivaren att förhandla
med de fackliga organisationerna på arbetsplatsen. I 11 13 §§ lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet finns föreskrifter om när
arbetsgivare är skyldiga att före ett tilltänkt beslut förhandla med
arbetstagarorganisationerna, dels på eget initiativ och dels när
arbetstagarorganisationen påkallar förhandling.

5.9 Tillsyn och finansiering m.m.
Regeringens förslag: Länsstyrelsens tillsynsverksamhet skall utökas.
Tillsynsansvaret skall avse övervakning av platser dit allmänheten har
tillträde och omfatta samtliga delar av en
kameraövervakningsanläggning oavsett om anläggningen finns hos
kameraanvändaren eller tillhör t.ex. en larmcentral som sköter den
operativa hanteringen av övervakningen. Länsstyrelsen skall i sin
tillsynsverksamhet kunna meddela förelägganden och förbud. Ett
föreläggande eller förbud skall kunna förenas med vite.
Länsstyrelsens ärendehantering skall finansieras genom avgifter.
Stat och kommun skall omfattas av skyldighet att betala avgift.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att länsstyrelsen ges
rätt att förelägga den som bedriver övervakning att vidta rättelse och, om
ett sådant föreläggande inte följs, återkalla ett tillstånd eller förbjuda
fortsatt övervakning. Utredningen har inte förslagit att länsstyrelsen ges
rätt att förelägga vite. Utredningen har vidare föreslagit att länsstyrelsens
tillsynsverksamhet skall finansieras genom årliga avgifter.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har yttrat sig i
frågan tillstyrker förslagen. Några anser dock att avgiftsskyldigheten inte
skall omfatta alla. Någon remissinstans avstyrker avgiftsskyldighet för
tillsynsverksamhet.
Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande lagen har
länsstyrelsen ett relativt vittgående tillsynsansvar. I 11 § föreskrivs att
länsstyrelsen skall se till att upplysnings- och tillståndsplikten följs, att
ingen som inte har en sådan rätt behandlar och bevarar bilder samt att de
villkor som länsstyrelsen meddelat för kameraanvändningen följs. Om
det behövs för tillsynen, har länsstyrelsen enligt 12 § rätt att få tillträde
till kontrollrum och andra delar av en övervakningsanläggning.
Länsstyrelsen har även rätt att begära in upplysningar från den som
innehar eller använder en övervakningskamera samt att granska bevarat
bildmaterial.
I förarbetena till lagen om övervakningskameror m.m. framhölls vikten
av en effektiv tillsyn. Det betonades också att det var viktigt att
tillsynsmyndigheten fick tillräckliga resurser för detta ändamål. De
resurser som antogs bli frigjorda genom den förenklade
tillståndsprövning som infördes för vissa ärenden förväntades komma till
användning vid tillsynsverksamheten. Vid sidan av dessa mer allmänt
hållna riktlinjer angavs inte några kvantitativa mål för tillsynen.
Enligt en av utredningen genomförd enkätundersökning lägger landets
länsstyrelser sammantaget per år ned drygt 400 arbetstimmar eller cirka
en fjärdedels årsarbetskraft på tillsynsverksamhet. Även om siffrorna,
som bygger på uppskattningar, får bedömas med viss försiktighet, visar
svaren att tillsynsverksamheten i dag har en blygsam omfattning.
Införs ett system med en så relativt omfattande tillståndsfri kamera-
övervakning som har förespråkats, fordras att tillsynsverksamheten
utökas. Behovet av ökad tillsyn gäller generellt för hela kameraområdet
men gör sig särskilt starkt gällande i fråga om den tillståndsfria
övervakningen av banker, postkontor och butiker. Det är av stor vikt att
kontroll över en så förhållandevis integritetskänslig verksamhet som
kameraövervakning utövas i allmän regi av ett organ som står fritt från
olika särintressen. Länsstyrelserna, som sedan år 1977 haft ansvaret för
tillståndsgivning och tillsyn av kamerahanteringen, fyller väl de krav som
man med den utgångspunkten kan ställa på ett kontrollorgan.
Länsstyrelsen bör även i fortsättningen vara tillståndsmyndighet och det
framstår också mot den bakgrunden som lämpligt att anförtro även
tillsynsuppgiften åt länsstyrelsen.
Inspektionsbehovet kan variera från anläggning till anläggning, och det
bör även i fortsättningen ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra hur
ofta en övervakningsanläggning skall inspekteras. Som har nämnts ovan
torde det i vart fall under ett inledningsskede finnas anledning att
prioritera inspektioner av nya anläggningar inom det tillståndsfria
området. Länsstyrelserna bör vidare ägna särskild omsorg åt att
inspektera anläggningar där man har fått indikationer på att allt inte står
rätt till. Enligt regeringens mening bör ambitionen vara att varje
övervakningsanläggning utsätts för regelbunden inspektion. En utökad
tillsynsverksamhet kommer att innebära ökade kostnader för
länsstyrelserna. Hur stor kostnadsökningen blir beror emellertid också på
hur många kameraanläggningar som det kommer att finnas i framtiden.
Det är svårt att ha någon säker uppfattning om omfattningen av den
framtida kameraanvändningen. Skäl talar dock för att
kameraanvändningen i samhället totalt sett kommer att öka i framtiden.
Länsstyrelsens tillsynsansvar bör omfatta samtliga delar av en
kameraövervakningsanläggning oavsett om anläggningen finns hos
kameraanvändaren eller tillhör t.ex. en larmcentral som sköter den
operativa hanteringen av övervakningen. Tillsynen bör liksom hittills
omfatta kameraövervakning som avser platser dit allmänheten har
tillträde och uppsatta övervakningskameror på sådana platser.
Tillsynsansvaret bör vidare begränsas till de fall då länsstyrelsen har
något belägg för att kameraövervakning rent faktiskt bedrivs på en plats
eller att en övervakningskamera har satts upp. Tillsynsverksamheten bör
bestå av kontroll av att lagens bestämmelser och meddelade villkor för
kameraövervakning, av platser dit allmänheten har tillträde, efterlevs.
Till skillnad från vad som gäller i dag bör tillsynen inte begränsas till
vissa angivna uppgifter, utan den bör gå ut på att kontrollera att samtliga
bestämmelser i lagen följs.
I lagrådsremissen föreslogs, i enlighet med utredningens förslag, att
länsstyrelsen skulle ges rätt att förelägga den som bedrev
kameraövervakning att vidta rättelse om övervakningen skedde i strid
med vad som gällde för denna. Om ett sådant föreläggande inte
efterlevdes gavs länsstyrelsen, enligt förslaget i remissen, möjlighet att
återkalla ett tillstånd eller att förbjuda fortsatt övervakning. De nu
nämnda möjligheterna till förelägganden, återkallelser och förbud
omfattade dock inte sådan övervakning som skedde tillståndsfritt med
stöd av 7 9 §§ i det nuvarande lagförslaget.
Lagrådet har ifrågasatt behovet av att avgränsa möjligheten att
meddela förelägganden och förbud så att sådana förelägganden och
förbud inte kan meddelas beträffande övervakning enligt 7-9 §§.
Lagrådet ansåg också att en undantagsbestämmelse med den föreslagna
innebörden var mindre lämplig. Lagrådet har också ansett att den
föreslagna konstruktionen med föreläggande att vidta rättelse,
återkallelse av tillstånd och förbud mot fortsatt övervakning i sig är
diskutabel dels mot bakgrund av att någon särskild sanktion inte är
kopplad till möjligheten att meddela förelägganden att vidta rättelse eller
att meddela förbud mot fortsatt övervakning, dels mot bakgrund av att
såväl ett föreläggande som ett förbud torde kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol samtidigt som frågan kan förekomma i en
brottmålsprocess. Lagrådet har ansett att det bör övervägas om ett
förläggande skall kunna förenas med vite och har avstyrkt de föreslagna
bestämmelserna om rättelse jämte förbud för det fall en möjlighet att
förelägga vite inte införs.
Regeringen ansluter sig till Lagrådets synpunkter i denna del.
Länsstyrelsen bör i enlighet härmed ges rätt att meddela förelägganden
och förbud i de fall allmän kameraövervakning bedrivs i strid med
gällande bestämmelser och meddelade villkor. Rätten att meddela
föreläggande och förbud bör omfatta all övervakning som avser platser
dit allmänheten har tillträde oavsett om tillstånd eller anmälan krävs. Ett
föreläggande eller förbud kan således meddelas t.ex. om
aktsamhetskravet i lagens 1 § inte efterlevs eller om tillståndsplikten eller
anmälningsskyldigheten inte har fullgjorts. För att effektivisera tillsynen
bör länsstyrelsen också ges möjlighet att förena ett sådant föreläggande
eller förbud med vite.

Finansiering

Förordningen (1990:487) om övervakningskameror m.m. innehåller
bestämmelser om avgifter för tillstånd.
Länsstyrelsens verksamhet med ärendehantering angående
övervakningskameror bör alltjämt vara avgiftsfinansierad. En allmän
utgångspunkt för avgiftsuttaget bör enligt regeringens mening vara
självkostnadstäckning. Länsstyrelserna skall ges kostnadstäckning för
arbetet med ansökningar om tillstånd och anmälningar. Kostnaderna bör
bäras av dem som använder övervakningskameror. Staten, kommunerna
och landstingen bör inte undantas från avgiftsplikten. När dessa
myndigheter t.ex. väljer mellan olika åtgärder i det brottsförebyggande
arbetet bör de, liksom alla andra, ta med alla kostnader i beräkningen,
dvs. även kostnaderna för de avgifter som tas ut för kameraövervakning.
När det gäller finansieringen av tillsynsverksamheten föreslogs i
lagrådsremissen ett system med årliga tillsynsavgifter. Lagrådet har
framfört att sådana generella årliga avgifter, som utgår även om den
avgiftsskyldige inte varit föremål för någon direkt åtgärd från
länsstyrelsens sida, har karaktären av skatt. Mot denna bakgrund anser
regeringen att den nu föreslagna utökade generella tillsynen bör
finansieras genom att länsstyrelserna tillförs resurser utan att någon
särskild tillsynsavgift tas ut.
6 Kostnader och ikraftträdande
Det förslag som nu läggs fram innebär ökade möjligheter att använda
kameraövervakning för att förebygga brott och att förhindra olyckor. Den
tillståndsfria användningen utökas och en anmälningsskyldighet införs i
vissa fall. Tillsynsverksamheten skall öka. Tillståndsgivning och
anmälningsförfarande skall finansieras genom avgifter som betalas av
dem som bedriver allmän kameraövervakning. Avgifterna skall täcka
kostnaderna för länsstyrelsernas verksamhet i denna del. Förslagen bör
därför inte medföra några ökade kostnader för staten i denna del. För de
statliga myndigheter, t.ex. polisen, som väljer att använda allmän
kameraövervakning i arbetet gäller att kostnaderna skall finansieras inom
berörda anslagsramar.
När det gäller den utökade tillsynsverksamheten har utredningen gjort
bedömningen att denna medför en kostnadsökning för länsstyrelserna
med sammanlagt ca tre miljoner kronor i hela landet. Länsstyrelserna bör
tillföras dessa medel för att kunna genomföra den utökade
tillsynsverksamheten. Under innevarande budgetår bör dock denna
verksamhet kunna finansieras inom befintlig ram.
De nya bestämmelserna bör lämpligen träda i kraft den 1 juli 1998.

7 Författningskommentar
7.1 Förslag till lag om allmän kameraövervakning
Inledande bestämmelser

1 § I denna lag finns bestämmelser om användning av
övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Allmän
kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet.
I fråga om hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål
gäller lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Första meningen innehåller en beskrivning av begreppet allmän
kameraövervakning. Med begreppet användning avses användning av
utrustningen för sitt angivna ändamål, dvs. förmedling av bilder,
eventuell upptagning av bilder för behandling eller bevarande samt
eventuell avlyssning eller upptagning av ljud .
Andra meningen motsvarar 2 § i den nuvarande lagen och har endast
justerats språkligt.
Andra stycket motsvarar 1 § andra stycket i den nuvarande lagen. I
klargörande syfte har lagts till att i fråga om hemlig kameraövervakning
vid förundersökning i brottmål gäller även lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

2 § Med övervakningsutrustning avses i denna lag
1. TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed
jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på
platsen, kan användas för personövervakning och separata tekniska
anordningar för att behandla eller bevara bilder som tas upp av sådana
utrustningar (övervakningskameror) samt
2. separata tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av
ljud som i samband med användning av övervakningskamera används för
personövervakning (övrig övervakningsutrustning).

Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 5.2, innehåller en
förklaring om vad som enligt den nya lagen avses med begreppet
övervakningsutrustning. När det gäller begreppet övervakningskamera i
punkten 1 används huvudsakligen samma uttryck som i den nuvarande
lagen, dvs. TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och
därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att
manövreras på platsen, kan användas för personövervakning och separata
tekniska anordningar för att behandla eller bevara bilder. Någon saklig
ändring är inte avsedd i detta hänseende.
Punkten 2 innehåller en förklaring om vad som enligt lagen avses med
begreppet övrig övervakningsutrustning. Detta begrepp omfattar separata
tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av ljud som i
samband med användning av övervakningskamera används för
personövervakning. Till skillnad från den nuvarande lagen omfattas
således även avlyssning och ljudupptagning av den nya regleringen.
Skälen härför framgår av avsnitt 5.2. Alla slag av fungerande tekniska
anordningar för avlyssning åsyftas. Genom kravet på att avlyssning skall
göras med ett tekniskt hjälpmedel blir bestämmelsen inte tillämplig på
avlyssning som görs med blotta örat. En förutsättning för att anordningar
för avlyssning eller upptagning av ljud skall omfattas av lagen är att
utrustningen används i samband med användning av
övervakningskamera. Vidare krävs att utrustningen används för
personövervakning. Detta krav innebär att utrustning som inte möjliggör
avlyssning eller upptagning av tal eller samtal mellan människor inte
omfattas av lagen. Det innebär t.ex. att Försvarsmaktens
avlyssningsutrustningar under vattnet som används i samband med
kameraövervakning ovanför vattnet inte omfattas av lagen.
Genom begreppet övrig övervakningsutrustning omfattas även de fall
där själva övervakningskameran inte innehåller den utrustning som krävs
för att avlyssna och ta upp ljud.
Som samlingsbegrepp för övervakningskameror och övrig
övervakningsutrustning används begreppet övervakningsutrustning.

Upplysningsplikt

3 § Upplysning om allmän kameraövervakning skall lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Om ljud kan
avlyssnas eller tas upp vid övervakningen skall särskild upplysning
lämnas om detta.

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 5.3. I första meningen
föreskrivs att upplysning om allmän kameraövervakning skall lämnas
genom tydlig skyltning eller på annat verksamt sätt. Föreskriften
motsvarar 3 § första stycket i den nuvarande lagen. I andra meningen
föreskrivs att särskild upplysning skall lämnas om att avlyssning eller
upptagning av ljud kan ske. Upplysningsplikten inträder då
övervakningsutrustningen tas i bruk.
Upplysningsplikten gäller även om varken tillstånd eller anmälan krävs
och även i de fall då övervakningen avser en plats dit allmänheten inte
har tillträde. Bestämmelsen innebär också en särskild upplysningsplikt
om att kameraövervakningen i det enskilda fallet kan innefatta
avlyssning eller upptagning av ljud. Sådan upplysning skall alltid lämnas.
Det kan inte förutsättas att den enskilde alltid har klart för sig att
begreppet kameraövervakning kan innefatta både avlyssning och
upptagning av ljud och bildupptagning, särskilt som avlyssning eller
upptagning av ljud inte omfattas av den nuvarande lagens reglering. När
det gäller avlyssning eller upptagning av ljud finns det inte i något fall
möjlighet till undantag från upplysningsplikten.

4 § Upplysning enligt 3 § behöver inte lämnas
1. om allmän kameraövervakning sker för att skydda en anläggning
eller ett område som enligt 4 § 2 6 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd
för samhällsviktiga anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt
eller
2. vid allmän kameraövervakning som en polismyndighet utför vid
automatisk hastighetsövervakning.
Om det finns synnerliga skäl får undantag från upplysningsplikten i
övrigt medges av länsstyrelsen. En ansökan om undantag skall vara
skriftlig. I sådana ärenden tillämpas, om övervakningsutrustningen skall
kunna riktas mot en plats dit allmänheten har tillträde, 16 § andra stycket
och 18 §. Länsstyrelsen skall i sitt beslut om undantag meddela de villkor
som behövs.
Vad som sägs om undantag från upplysningsplikten i första och andra
styckena gäller inte avlyssning eller upptagning av ljud.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.3. Bestämmelsen reglerar
undantagen från upplysningsplikten. I första stycket punkten 1 har, i
förhållande till den nuvarande lagen, ett tillägg gjorts beträffande
anläggning eller område som enligt 4 § 6 lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt.
Tillägget innebär att kravet på upplysningsplikt inte omfattar allmän
kameraövervakning för att övervaka ett område där en främmande stats
militära styrka som här i landet deltar i utbildning för fredsfrämjande
verksamhet inom ramen för internationellt samarbete bedriver övning,
förutsatt att området har förklarats som skyddsobjekt. Punkten 2
motsvarar 3 § andra stycket andra meningen i den nuvarande lagen.
I andra stycket regleras länsstyrelsens möjlighet att vid synnerliga skäl
medge undantag från upplysningsplikten. Bestämmelsen har sin
motsvarighet i 3 § tredje stycket i den nuvarande lagen.
I tredje stycket föreskrivs att undantagen från upplysningsplikten inte i
något fall omfattar avlyssning eller upptagning av ljud.

Tillstånd

5 § Tillstånd till allmän kameraövervakning krävs för att en
övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en
plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd behövs dock inte i fall som
avses i 7 10 §§.
Under de förutsättningar som anges i 11 och 12 §§ är allmän
kameraövervakning tillåten efter enbart anmälan.

I första stycket första meningen regleras tillståndsplikten. Bestämmelsen
innebär ingen förändring av det tillståndspliktiga området i förhållande
till nuvarande reglering. Liksom tidigare krävs tillstånd för att en
övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en
plats dit allmänheten har tillträde. Begreppet plats dit allmänheten har
tillträde används även i den nuvarande lagen (prop. 1989/90:119 s. 44). I
första stycket andra meningen hänvisas till de fall som är undantagna
från såväl tillståndsplikt som anmälningsplikt medan andra stycket
erinrar om de fall då allmän kameraövervakning är tillåten efter anmälan.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

6 § Tillstånd till allmän kameraövervakning skall meddelas om intresset
av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte
bli övervakad. Vid bedömningen av intresset av allmän
kameraövervakning skall särskilt beaktas om övervakningen behövs för
att förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed jämförliga ändamål.
Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall
särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område som
skall övervakas.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.4. Den motsvarar närmast 5 och 6 §§ i
den nuvarande lagen. Bestämmelsen innebär att frågan om tillstånd till
allmän kameraövervakning får avgöras efter en avvägning där
övervakningsintresset får vägas mot integritetsintresset. Den s.k.
överviktsprincipen skall tillämpas. Om sökanden kan visa att
övervakningsintresset väger över integritetsintresset skall tillstånd
meddelas. Riktlinjerna för intresseavvägningen har angivits i lagtexten.
Vid bedömningen av övervakningsintresset skall särskilt beaktas om
kameraövervakningen behövs för att förebygga brott, förhindra olyckor
eller därmed jämförliga ändamål. Uttrycket jämförliga ändamål skall
tolkas restriktivt. Ändamålet måste ligga i linje med de fall som
uttryckligen nämns i lagtexten. Det skall alltid göras en bedömning av
den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid den bedömningen
skall särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område
som skall övervakas.

Undantag från tillståndsplikten

7 § Tillstånd krävs inte för allmän kameraövervakning
1. när övervakningen sker med en övervakningskamera som av
trafiksäkerhetsskäl eller för säkerheten i arbetsmiljön är uppsatt på
fordon, maskin eller liknande för att förbättra sikten för föraren eller
användaren,
2. vid övervakning som utförs av Vägverket vid trafikövervakning
eller
3. när övervakningen sker i sådana fall som avses i 4 § första stycket.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.5. beträffande Vägverkets
trafikövervakning. Paragrafen motsvarar 4 § första stycket andra
meningen 1 3 i den nuvarande lagen. Bestämmelsen har fått en annan
teknisk utformning och har justerats språkligt. Punkten 1 har, som
Lagrådet förordat, utformats på ett sätt som nära överensstämmer med
4 § första stycket 1 i den nuvarande lagen.
Vidare har Vägverkets trafikövervakning liksom anläggningar eller
områden som enligt 4 § 6 lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. förklarats utgöra skyddsobjekt tillförts undantagen
från tillståndsplikt. Regleringen innebär att övervakning enligt punkterna
1 och 2 är befriade från tillståndsplikt medan övervakning enligt punkten
3 är befriad från såväl tillståndsplikt som upplysningsplikt. Befrielsen
från upplysningsplikten gäller dock inte avlyssning eller upptagning av
ljud.

8 § En polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) får bedriva allmän kamera-
övervakning utan tillstånd, om övervakningen är av vikt för att avvärja en
hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av en
inträffad olyckshändelse.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.5. Paragrafen reglerar rätten att
utan tillstånd bedriva allmän kameraövervakning vid olyckshändelser
eller vid risk för sådana händelser och motsvarar närmast 4 § andra
stycket i nuvarande lag. Bestämmelsen ger polismyndigheter och
räddningsledare enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) rätt att utan
tillstånd bedriva kameraövervakning om det är av vikt för att avvärja en
hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av en
inträffad olyckshändelse. Kraven för att få bedriva allmän
kameraövervakning i nu aktuella situationer har ställts något lägre än i
den nuvarande lagen genom att uttrycket oundgängligen nödvändig vid
ersatts av av vikt för . Samtidigt har lagtexten förtydligats så att syftet
med kameraövervakningen uttryckligen anges. Bestämmelsen är avsedd
att komma till användning främst i anslutning till att avspärrning har
skett på grund av en olycka, en katastrof eller någon annan
nödfallsliknande situation där det finns behov av att bedriva allmän
kameraövervakning. Det ankommer på myndigheterna själva att bedöma
om förutsättningarna är uppfyllda. Upplysning skall lämnas om
övervakningen. Övervakning utan tillstånd får endast ske under
begränsad tid, se 10 §.

9 § En polismyndighet får bedriva allmän kameraövervakning utan
tillstånd, om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig
brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom kommer att utövas på en viss plats och syftet
med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott.

Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i nu gällande lag, har
behandlats i avsnitt 5.5. Den reglerar en polismyndighets möjlighet att
bedriva allmän kameraövervakning utan tillstånd i syfte att förebygga
eller förhindra brott. Enligt första stycket får sådan övervakning ske då
det av särskild anledning föreligger risk för att allvarlig brottslighet som
innebär fara för liv eller hälsa eller för allvarlig förstörelse av egendom
kommer att utövas på en viss plats. Genom uttrycket allvarlig brottslighet
markeras att det inte krävs att polismyndigheten skall kunna konstatera
att det föreligger risk för ett bestämt brott. Brottsligheten skall innebära
fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Som
närmare har utvecklats i avsnitt 5.5 kan det t.ex. vara fråga om större
idrottsevenemang där det förekommit någon indikation på att det t.ex.
kan bli fråga om allvarligt våld, exempelvis genom hot eller uppgifter om
att våldsbenägna supportrar kommer att besöka evenemanget.
Upplysning skall lämnas om övervakningen. Övervakning utan tillstånd
får endast ske under begränsad tid, se 10 §.

10 § Allmän kameraövervakning enligt 8 eller 9 § får ske under högst en
månad utan att ansökan om tillstånd givits in till länsstyrelsen. Om
ansökan gjorts inom en månad får övervakningen bedrivas utan tillstånd
även till dess att länsstyrelsen har prövat ansökningen.

Bestämmelsen, som närmast motsvaras av 4 § andra stycket sista
meningen i den nu gällande lagen reglerar hur länge tillståndsfri
övervakning enligt 8 eller 9 § får bedrivas. Den lagtekniska
konstruktionen överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande lag
men tiden har utsträckts från fjorton dagar till en månad.

Anmälan

11 § En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en banklokal eller ett postkontor, i området
omedelbart utanför in- och utgångar till en sådan lokal samt vid
betalningsautomater eller liknande anordningar i anslutning till en sådan
lokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott
och
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik.
Med banklokal avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs
bankrörelse enligt bankrörelselagen (1987:617). Med postkontor avses en
lokal där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår
postverksamhet enligt postlagen (1993:1684).
Avlyssning eller upptagning av ljud får ske endast sedan anordning för
avlyssning eller upptagning av ljud aktiverats på grund av misstanke om
brott.

Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i den gamla lagen, har
behandlats i avsnitt 5.6.
Enligt första stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag, får övervakningskamera efter anmälan sättas upp för allmän
kameraövervakning i banklokaler och postkontor under vissa
förutsättningar. Samma anmälan kan avse flera övervakningskameror så
länge övervakningen i övrigt sker inom ramen för bestämmelsen. Genom
paragrafen regleras undantagen från tillståndsplikten avseende
banklokaler och postkontor. Övervakningskamera får också sättas upp
för allmän kameraövervakning i området omedelbart utanför banklokaler
och postkontor. Med området omedelbart utanför får förstås ett område
inom några meter från in- och utgångarna. Vidare får
betalningsautomater och liknande anordningar, t.ex. s.k. bankomater, på-
minuten-automater och serviceboxar i anslutning till banklokaler eller
postkontor övervakas efter anmälan. Avsikten är att sådana automater
som är placerade i eller på den byggnad som banklokalen eller
postkontoret är inrymd i skall kunna övervakas.
Som förutsättning för den tillståndsfria användningen gäller vidare att
det enda syftet med övervakningen skall vara att förebygga eller avslöja
brott och att den övervakningskamera som används är fast monterad och
försedd med fast optik. Under dessa förutsättningar kan allmän
kameraövervakning bedrivas relativt fritt i banklokaler och postkontor,
naturligtvis med beaktande av de allmänna regler som gäller för
övervakningen, bl.a. det allmänna aktsamhetskravet i lagens 1 §.
Med banklokal förstås enligt andra stycket en lokal där det
huvudsakligen bedrivs bankrörelse enligt definitionen i bankrörelselagen
(1987:617), dvs. verksamhet i vilken ingår inlåning på konto om
behållningen är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort
varsel. Bankrörelse får bedrivas endast efter tillstånd. Definitionen av
begreppet bankrörelse har senast ändrats genom en lagändring som
trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1995/96:10 och 1995/96:74, bet.
1995/96:NU9, rskr. 1995/96:112, SFS 1995:1572). Med postkontor
förstås lokal där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken
postverksamhet enligt den definition som anges i postlagen (1993:1684)
ingår, dvs. lokal där det bedrivs regelbunden befordran mot avgift av
brev eller av brev och paket. I de fall bankverksamhet sker genom ombud
eller postverksamhet sker i butik gäller reglerna för butikslokaler, se 12 §
andra stycket.
Avlyssning eller upptagning av ljud får enligt tredje stycket ske endast
efter det att anordning för avlyssning eller upptagning av ljud aktiverats
på grund av misstanke om brott.

12 § En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en butikslokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott,
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik
och
3. den som avser att bedriva övervakningen träffat en skriftlig
överenskommelse om övervakningen med skyddsombud,
skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda på
arbetsplatsen.
Med butikslokal avses en lokal, där konsumenter kan köpa varor eller
tjänster eller hyra varor, dock inte restauranger och andra näringsställen.
Vad som i första stycket sägs om butikslokal gäller även i fråga om sådan
bankverksamhet genom ombud eller postverksamhet som bedrivs i en
butikslokal.
Endast bilder av kassaområdet och av in- och utgångar får behandlas
eller bevaras utan tillstånd. Avlyssning eller upptagning av ljud får inte
ske utan tillstånd.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6. Bestämmelsen, som inte har
någon motsvarighet i den gamla lagen, reglerar rätten att efter anmälan
sätta upp övervakningskamera för allmän kameraövervakning i butik.
Paragrafens första stycke har i huvudsak utformats i enlighet med
Lagrådets förslag. Samma generella krav gäller som för övervakning
efter anmälan i banklokaler och postkontor dvs. att det enda syftet med
övervakningen skall vara att förebygga eller avslöja brott och att
övervakningskameran skall vara fast monterad och försedd med fast
optik. Vidare krävs att en skriftlig överenskommelse har träffats om
övervakningen mellan den som avser att bedriva övervakningen och
skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de
anställda på arbetsplatsen. Om sådan överenskommelse inte kan uppnås
är övervakningen tillståndspliktig. I de fall då varken skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder de anställda på
arbetsplatsen finns bortfaller kravet.
En definition av butiksbegreppet har i klargörande syfte tagits in i
andra stycket och avgränsningen av begreppet har utförligt utvecklats i
avsnitt 5.6. Stycket reglerar också bankverksamhet genom ombud och
postverksamhet som bedrivs i butikslokal.
Avlyssning eller upptagning av ljud får enligt tredje stycket inte ske
utan tillstånd i butik. Endast bilder av kassaområden eller av entréer får
behandlas eller bevaras utan tillstånd. Med uttrycket kassaområde bör
avses det område som ligger i omedelbar anslutning till kassan. Området
bör omfatta dels platsen där kassaapparaten med tillhörande
varutransportband och uppläggningsytor finns, dels den plats där kunden
skall uppehålla sig då betalning skall erläggas för inhandlade varor.
Angående uttrycket in- och utgångar bör det omfatta även området
mellan dörrarna i fall då in- och utgångarna har utformats som ett
slussystem.
Under dessa förutsättningar kan, på motsvarande sätt som när det
gäller anmälningspliktig övervakning i banklokaler och postkontor,
allmän kameraövervakning bedrivas relativt fritt i butikslokaler,
naturligtvis med beaktande av de allmänna regler som gäller för
övervakningen, bl.a. det allmänna aktsamhetskravet i lagens 1 §.

Bevarande av material

13 § Vid allmän kameraövervakning av en plats dit allmänheten har
tillträde får inte fler personer än som behövs för att övervakningen skall
kunna bedrivas ha tillgång till behandlade eller bevarade bilder eller
upptaget ljud. Materialet skall hanteras så att missbruk motverkas.

Bestämmelsen, som inte har någon motsvarighet i nu gällande lag, har
närmare behandlats i avsnitt 5.7. Paragrafen reglerar hanteringen av
inspelat material. Med hantering avses såväl att ta del av
informationsinnehållet som rent fysisk befattning med materialet, t.ex.
vid byte och lagring av band. Bestämmelsen avser såväl bild- som
ljudmaterial och syftar till att förhindra att obehöriga personer får
tillgång till materialet eller att manipulationer sker av upptagna bilder
eller ljud. Bestämmelsen innebär inte någon inskränkning i rätten att ta
del av allmänna handlingar enligt 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Som framgår av andra meningen skall materialet hanteras så att
missbruk motverkas. Bedömningen av vad som är missbruk skall bl.a.
göras mot bakgrund av vilka skäl som kan ligga till grund för
övervakningen. Materialet får inte användas för andra syften än sådana
som anges i 6 12 §§.

14 § Bild- eller ljudmaterial från allmän kameraövervakning av en plats
dit allmänheten har tillträde får bevaras under högst en månad, om inte
länsstyrelsen beslutar om en längre bevarandetid.
Första stycket gäller inte, om materialet
1. har betydelse vid utredning av brottslig verksamhet och antingen
tagits upp av polismyndighet eller inom en månad från upptagningen
lämnats över till polismyndighet eller åklagare av någon annan som gjort
upptagningen eller
2. ges in till domstol i mål om ansvar för brott.
När bild- eller ljudmaterial inte längre får bevaras skall det omedelbart
förstöras.

Bestämmelsen har behandlats under avsnitt 5.7. Paragrafen, som har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är ny och reglerar rätten att
bevara upptaget bild- eller ljudmaterial. Bestämmelsen omfattar enbart
bild- och ljudmaterial från allmän kameraövervakning av platser dit
allmänheten har tillträde. Bestämmelsen omfattar inte endast den film
eller det band som använts vid övervakningen utan även kopior.
Utgångspunkten är att bild- eller ljudmaterialet får bevaras en månad och
att det omedelbart skall förstöras, om det inte längre får innehas.
Bestämmelsen innebär att det upptagna materialet skall förstöras inom en
månad, om inte någon undantagsbestämmelse är tillämplig.
Länsstyrelsen kan besluta om längre bevarandetid och kan fatta ett sådant
beslut även i andra fall än efter ansökan. Det kan t.ex. komma ifråga att
länsstyrelsen för sin tillsynsverksamhet behöver bevara upptaget bild-
eller ljudmaterial längre tid än en månad.
Länsstyrelsen bör i förekommande fall erinra om vad som enligt
förevarande paragraf gäller angående bevarande av inspelat bild- eller
ljudmaterial.
I de fall då upptaget material överlämnas till en polismyndighet eller
åklagare med anledning av utredning om brottslig verksamhet eller till
domstol i ett brottmål eller om material som har tagits upp av
polismyndigheten har betydelse för utredning av brottslig verksamhet
saknas bestämmelser om bevarandetider i denna lag. Det innebär att de
allmänna regler och rutiner som polis, åklagare och domstol tillämpar
beträffande material som innehas av dessa får tillämpas även beträffande
bild- och ljudmaterial som tagits upp enligt bestämmelser i denna lag.
Bestämmelsen i sista stycket innebär i fråga om allmänna handlingar
att materialet skall förstöras utan de hänsyn som föreskrivs i arkivlagen
(1990:782). Bestämmelsen gäller dock inte de fall då materialet innehas
av polismyndighet, åklagare eller domstol enligt vad som ovan
redovisats.

Ansökan om tillstånd och anmälan

15 § Ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning enligt 5 § och
anmälan om allmän kameraövervakning enligt 11 eller 12 § skall göras
skriftligen hos länsstyrelsen i det län där kameraövervakningen skall ske.

Paragrafen har kommenterats närmare under avsnitt 5.4. Bestämmelsen,
som närmast motsvaras av 7 § i den nuvarande lagen, reglerar
ansöknings- och anmälningsförfarandet. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Ansöknings- eller anmälningsskyldigheten åvilar den som avser att
bedriva allmän kameraövervakning eller att sätta upp en
övervakningskamera på sätt som anges i 5 §, dvs. den som disponerar
över anläggningen eller i vars intresse övervakningen bedrivs. Om
övervakningen rent praktiskt skall bedrivas av någon annan, t.ex. av en
larmcentral, är det ändå den som disponerar över utrustningen som skall
göra ansökan eller anmälan. Om flera fysiska eller juridiska personer
självständigt bedriver övervakning med utrustningen, bör var och en
ansöka om tillstånd.
Ansökan skall göras hos länsstyrelsen i det län där övervakningen skall
ske. Det kan undantagsvis inträffa att olika delar av
övervakningsutrustningen placeras i skilda län eller att utrustningen finns
i ett län och övervakningsobjektet helt eller delvis i ett annat län.
Ansökan eller anmälan får i så fall ges in till länsstyrelsen i det län där
övervakningsobjektet huvudsakligen finns.

16 § En ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning skall
innehålla uppgift om och beskrivning av
1. ändamålet med kameraövervakningen,
2. den utrustning som skall användas,
3. den plats där utrustningen skall placeras och det område som kan
övervakas samt
4. de omständigheter i övrigt som är av betydelse för prövningen av
ärendet.
Om övervakningen avser en arbetsplats skall yttrande från
skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de
anställda på arbetsplatsen vara fogat till ansökan.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.4. I bestämmelsen regleras frågan
om vilka uppgifter som skall lämnas vid ansökan om tillstånd att bedriva
allmän kameraövervakning. Uppgifterna skall kunna utgöra underlag för
att avgöra en fråga om rätten att bedriva allmän kameraövervakning. I
första stycket punkterna 1 3 anges vissa grundläggande uppgifter som en
ansökan alltid skall innehålla. En redovisning av ändamålet med den
allmänna kameraövervakningen skall ske i ansökan. Sökanden skall
vidare lämna information om den övervakningsutrustning som skall
användas. Uppgifterna bör avse såväl bildupptagning och bevarande och
behandling av bilder som avlyssning eller upptagning av ljud. Av
betydelse för tillståndsprövningen är bl.a. hur stor del av bildytan som en
person kan beräknas uppta, om övervakningen är fast eller rörlig, om
zoomning är möjlig, om bildupptagning sker i färg, vilken
upplösningsgrad som finns, om utrustningen medger avlyssning eller
upptagning av ljud samt vilken bearbetning som är möjlig. Om en
särskild dator ingår i utrustningen, skall detta anges. Om övervakningen
helt eller delvis skall skötas från en larmcentral, bör detta framgå av
ansökan. Det bör även anges var larmcentralen är placerad. Ansökan
skall vidare innehålla uppgift om och beskrivning av den plats där
utrustningen skall placeras och det område som skall övervakas. Som
underlag för bedömningen av vilka integritetsintrång som
kameraövervakningen kan medföra bör beskrivningen även innehålla en
uppgift om i vilken utsträckning området frekventeras av människor.
Skulle en övervakningskamera vara gemensam för två eller flera platser
och kunna flyttas mellan dessa samt alternativa övervakningsområden
behöva bestämmas, bör uppgifter om detta lämnas i ansökan.
Punkten 4 innehåller en allmän regel om sökandens skyldighet att i sin
ansökan lämna de uppgifter som är av betydelse för länsstyrelsens
prövning. Sökanden bör t.ex. även uppge hur lång tid övervakningen
skall pågå och om den är tänkt att ske kontinuerligt eller med vissa
upprepningar.
Om sökanden tidigare gjort en ansökan bör sökanden upplysa om
detta. Som Lagrådet påpekat behöver sökanden då inte upprepa
uppgifterna i den ansökan som tidigare gjorts beträffande samma område.
En särskild bestämmelse om detta har därför, på Lagrådets inrådan,
strukits i förhållande till lagrådsremissen.
Andra stycket motsvarar 8 § andra stycket i nuvarande lagen om
övervakningskameror m.m. och endast språkliga justeringar har skett.
Någon saklig ändring är inte avsedd i denna del.

17 § En anmälan om allmän kameraövervakning skall innehålla uppgift
om
1. den som skall bedriva kameraövervakningen och i förekommande
fall den som för anmälarens räkning skall ha hand om övervakningen,
2. i vilken typ av verksamhet som övervakningen skall förekomma,
3. huruvida bilder skall behandlas eller bevaras eller ljud avlyssnas och
tas upp,
4. det antal personer som skall få ha tillgång till det bevarade
materialet samt
5. huruvida områden omedelbart utanför in- och utgångar samt
betalningsautomater eller liknande anordningar skall övervakas i enlighet
med bestämmelserna i 11 §.
Om de förhållanden som har redovisats i en anmälan enligt första
stycket ändras, skall länsstyrelsen skriftligen underrättas om
förändringen.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.6. I denna bestämmelse anges vad
en anmälan skall innehålla. Tanken är att en anmälan skall vara av enkel
beskaffenhet men likväl ge tillräckliga upplysningar för att länsstyrelsen
vid sin granskning av anmälan och i sin fortsatta tillsynsverksamhet skall
kunna göra en viss bedömning av om kameraövervakningen verkligen är
tillståndsfri och kunna sluta sig till hur stora integritetsriskerna med
kameraövervakningen är.
En anmälan måste innehålla uppgift om vem som skall bedriva
kameraövervakningen, dvs. den i vars intresse kameraövervakningen
sker. De uppgifter som lämnas måste vara tillräckliga för att kunna
identifiera den som skall bedriva övervakningen och för att länsstyrelsen
skall kunna utöva tillsyn över övervakningsobjekten. Det är fråga om
namn samt personnummer eller organisationsnummer, adresser, m.m.
Om den som skall bedriva kameraövervakningen avser att låta t.ex. en
larmcentral ha hand om övervakningen skall uppgift om detta lämnas i
anmälan. Härmed avses alltså bl.a. den situationen att
övervakningsanläggningen, bortsett från själva kameran, finns hos någon
annan än anmälaren. Även den anmälare som i sina egna lokaler t.ex.
låter personal från ett bevakningsföretag ombesörja övervakningen, skall
lämna upplysning om detta i anmälan.
I anmälan skall vidare anges i vilken typ av verksamhet
kameraövervakningen skall förekomma. Det kan här endast vara fråga
om bankverksamhet, postverksamhet, försäljning eller uthyrning i butik.
Det är tillräckligt med en enkel upplysning om vad det är för verksamhet
som skall övervakas.
Därutöver skall i anmälan anges huruvida bilder skall behandlas eller
bevaras eller ljud avlyssnas eller tas upp. Om bilder skall behandlas eller
bevaras eller ljud avlyssnas eller tas upp, skall i anmälan dessutom
lämnas uppgift om det antal personer som får ha tillgång till bevarat
material. Det bör påpekas att det endast är antalet personer som skall
anges, inte vilka de är eller vilken arbetsfunktion de har.
Slutligen gäller att det av anmälan skall framgå om områden
omedelbart utanför in- och utgångar skall övervakas liksom om
betalningsautomater och liknande anordningar skall övervakas. Detta kan
bli aktuellt endast om det är fråga om en bank- eller postlokal.
En användare skall skriftligen underrätta länsstyrelsen om det sker en
förändring av de förhållanden som har redovisats i den ursprungliga
anmälan. Självfallet måste de förändringar som görs ligga inom de ramar
som lagts fast för den tillståndsfria användningen. I annat fall krävs
tillstånd.

Beslut om tillstånd

18 § Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd till allmän
kameraövervakning skall den kommun där övervakningen skall ske, få
tillfälle att yttra sig.

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.8. Bestämmelsen motsvaras
närmast av 9 § i den nuvarande lagen och innebär att länsstyrelsen, innan
tillstånd meddelas, skall bereda kommunen tillfälle att yttra sig. Detta
skall ske i alla tillståndsärenden. Det bör ankomma på länsstyrelsen att
ange den tid inom vilken kommunen har möjlighet att yttra sig. Självklart
får länsstyrelsen, om så erfordras, på begäran meddela kommunen
anstånd med att komma in med yttrande. För att få en snabbare
handläggning av tillståndsärendet kan det vidare vara lämpligt att
länsstyrelsen i remissen till kommunen anger att kommunen, om den inte
har några synpunkter på ärendet, snarast bör meddela att den avstår från
att yttra sig. Ett sådant meddelande från kommunen kan lämnas genom
en enkel telefonkontakt med handläggaren på länsstyrelsen. På så sätt
undviker man att ärendet drar ut på tiden, när det redan från början står
klart att kommunen inte har några synpunkter. Länsstyrelsen kan alltid
avslå en ansökan utan att först ha berett kommunen tillfälle att yttra sig.
Länsstyrelsen får med hänsyn till karaktären av det enskilda ärendet
avgöra på vilket stadium av handläggningen det är lämpligast att höra
kommunen. Det är den kommun, där den plats finns som övervakningen
skall avse, som skall beredas tillfälle att komma in med yttrande.

19 § Har sökanden inte tidigare meddelats tillstånd till allmän
kameraövervakning av det område som ansökan avser skall tillståndet
innehålla uppgifter om hur kameraövervakningen får anordnas. Dessa
uppgifter skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som får
användas och det område som får övervakas.
Länsstyrelsen skall också meddela de övriga villkor som behövs för
tillståndet. Sådana villkor kan avse upplysningar om övervakningen,
upptagning, användning, behandling eller bevarande av bilder,
avlyssning eller upptagning av ljud samt andra förhållanden som har
betydelse för att skydda enskildas personliga integritet.
Ett tillstånd får helt eller delvis meddelas för en begränsad tid.

Paragrafen har inte närmare berörts tidigare. Bestämmelsen motsvarar
10 § i den nuvarande lagen om övervakningskameror m.m. Det bör
inledningsvis påpekas att villkor som meddelas med stöd av paragrafen
som rör användningen av bilder och som riktar sig till myndigheter inte
får gå utöver vad dessa har att iaktta enligt tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen (1980:100) i fråga om offentlighetsprincipen.
När ett tillstånd avser en ny kameraövervakning skall länsstyrelsen
alltid förena tillståndet med vissa villkor. Dessa villkor tar sikte på hur
kameraövervakningen får anordnas. Villkoren skall avse övervak-
ningens ändamål, den utrustning som får användas och det område som
får övervakas. Någon ändring i förhållande till nuvarande lag när det
gäller länsstyrelsens möjlighet att meddela villkor enligt första eller
andra stycket är inte avsedd. Utgångspunkten är de materiella regler som
finns i lagen och villkoren får inte innebära annat än att det skapas en
viss övervakning i överensstämmelse med dessa regler. I klargörande
syfte har ett tillägg gjorts när det gäller villkor som avser avlyssning eller
upptagning av ljud.
I tredje stycket regleras frågan om att tidsbegränsa tillståndet. En
tidsbegränsning kan utgöra ett av de villkor som länsstyrelsen meddelar.
För att undanröja oklarheter när det gäller rätten att tidsbegränsa en viss
del av tillståndsbeslutet, framgår det nu uttryckligen av den lagtexten att
ett tillstånd helt eller delvis får meddelas för en begränsad tid. En sådan
tidsbegränsning kan t.ex. ta sikte på enbart rätten att spela in bilder,
medan övriga moment i kameraövervakningen inte behöver vara
begränsade i tiden.

20 § Om förutsättningarna för ett tillstånd ändras får länsstyrelsen
meddela nya villkor eller, om det inte längre finns förutsättningar för att
meddela tillstånd, återkalla tillståndet. Länsstyrelsen får i motsvarande
fall ändra eller återkalla ett medgivande om undantag från
upplysningsplikten enligt 4 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar 13 § första stycket i den nuvarande lagen.
Bestämmelsen innebär att nya villkor får meddelas eller att ett tillstånd
får återkallas om förutsättningarna har förändrats.
Det uttryckliga stadgandet om rätten att återkalla tillstånd att behandla
och bevara bilder har utgått ur lagtexten. I paragrafens första stycke ges
rätt att meddela nya villkor eller att återkalla ett tillstånd. Detta innefattar

bl.a. rätt att genom nya villkor föreskriva att bilder inte får behandlas
eller bevaras eller att ljud inte får avlyssnas eller tas upp. Länsstyrelsen
bör i första hand meddela nya villkor. Endast om det inte ter sig
meningsfullt att meddela nya villkor bör tillståndet återkallas.

Tillsyn

21 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över allmän kameraövervakning av en
plats dit allmänheten har tillträde. Länsstyrelsen skall också se till att
tillståndskravet och anmälningsplikten för uppsatta övervakningskameror
som inte tagits i bruk efterlevs.

Paragrafen har närmast sin motsvarighet i 11 § i den nuvarande lagen och
reglerar frågor om länsstyrelsens tillsynsansvar.
Länsstyrelsens tillsynsansvar omfattar enligt bestämmelsen endast
sådan kameraövervakning som avser platser dit allmänheten har tillträde.
Utanför tillsynsansvaret faller således kameraövervakning av platser dit
allmänheten inte har tillträde. I den mån länsstyrelsen får uppgifter som
tyder på att t.ex. upplysningsplikten inte har fullgjorts vid allmän
kameraövervakning av en sådan plats, bör anmälan göras till polis och
åklagare om misstanke om brott.
Länsstyrelsens tillsyn omfattar även tillståndsplikten och
anmälningsplikten för övervakningskameror som har satts upp utan att
tas i bruk.
I 11 § den nuvarande lagen anges i fyra olika punkter vad
tillsynsansvaret omfattar. Någon motsvarande uppräkning har inte ansetts
erforderlig. Länsstyrelsen har nämligen att se till att samtliga lagens
bestämmelser följs, förutsatt att det gäller allmän kameraövervakning av
platser dit allmänheten har tillträde. Länsstyrelsen skall således bl.a. se
till att aktsamhetskravet i 1 § följs, att upplysningsplikten enligt 3 och
4 §§ fullgörs och att bestämmelserna om tillstånd i 5 § följs.

22 § Länsstyrelsen får inom ramen för sin tillsynsverksamhet meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att denna lag och de
föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen skall följas.

Bestämmelsen, som är ny, har behandlats i avsnitt 5.9. Länsstyrelsen ges
rätt att meddela förelägganden och förbud inom ramen för sin
tillsynsverksamhet. Det innebär att rätten är begränsad till sådan
kameraövervakning som avser en plats dit allmänheten har tillträde.
Tillsynsansvaret är dock inte begränsat till vissa bestämmelser i lagen.
Det innebär att ett föreläggande kan meddelas t.ex. om
upplysningsplikten inte fullgörs på ett tillräckligt tydligt sätt, om
övervakningen inte sker i enlighet med det i 1 § föreskriva allmänna
aktsamhetskravet eller om tillståndsplikten inte fullgjorts. Länsstyrelsen
har också rätt att med stöd av bestämmelsen förbjuda övervakning som
sker i strid med gällande bestämmelser eller meddelade villkor.
Bestämmelserna i 22 och 23 §§ har utformats efter de synpunkter som
framförts av Lagrådet.

23 § Ett föreläggande eller förbud enligt 22 § får förenas med vite.

Länsstyrelsen ges en rätt att förena ett föreläggande eller förbud med vite
för att skapa möjligheter till effektiva ingripanden. Bestämmelsen har
kommenterats i avsnitt 5.9. Rätten att förena ett föreläggande eller förbud
med vite har införts efter förslag från Lagrådet.
Vitets storlek skall i enlighet med lagen (1985:206) om viten vara
sådan att vitet kan förväntas få den förelagde att vidta den önskade
åtgärden. Frågan om att döma ut ett förelagt vite prövas av länsrätten.

24 § Länsstyrelsen har rätt att för tillsynen få tillträde till kontrollrum och

andra delar av en övervakningsanläggning.
Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som bedriver
kameraövervakning samt granska bevarat bild- eller ljudmaterial. Detta
gäller även i fråga om den som för någon annans räkning har hand om
övervakningen.

Paragrafen reglerar länsstyrelsens möjligheter att vidta åtgärder för att
kunna utöva sin tillsyn. Bestämmelsen, som motsvarar 12 § i den
nuvarande lagen har språkligt justerats. Eftersom tillsynsansvaret i
förhållande till den nuvarande lagen har utvidgats får bestämmelsen ett
utökat tillämpningsområde. Någon ändring i fråga om länsstyrelsens
möjligheter att vidta åtgärder i sin tillsynsverksamhet är dock inte
avsedd. Se också 28 §.

Tystnadsplikt

25 § Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom
allmän kameraövervakning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han
eller hon på detta sätt fått veta om någon enskilds personliga
förhållanden. I det allmännas verksamhet skall i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100) tillämpas.

Bestämmelsen, som har behandlats under avsnitt 5.7, motsvarar 14 § i
den nuvarande lagen. I förhållande till den nuvarande lagen har
bestämmelsen utvidgats till att även omfatta den övervakning som avser
plats dit allmänheten inte har tillträde. Bestämmelsen innebär bl.a. att
bilder som inhämtats vid allmän kameraövervakning inte obehörigen får
t.ex. säljas eller på annat sätt spridas om det innebär att uppgifter om
någon enskilds personliga förhållanden röjs. Straffbestämmelser vid
åsidosättande av tystnadsplikten finns i 20 kap. 3 § brottsbalken. Frågan
om sekretess i det allmännas verksamhet regleras i 7 kap. 32 §
sekretesslagen (1980:100)

Straff m.m.

26 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot bestämmelsen i 3 eller 4 § om upplysningsplikt,
2. bryter mot bestämmelsen i 5 § om tillståndsplikt,
3. bryter mot bestämmelsen i 11 eller 12 § om anmälningsplikt,
4. bryter mot bestämmelsen i 14 § om bevarandetid,
5. bryter mot villkor som har meddelats med stöd av 19 eller 20 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.
Den som överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt
denna lag får inte dömas till straff för en gärning som omfattas av
föreläggandet eller förbudet.

Paragrafen innehåller straffbestämmelser och motsvarar närmast 15 § i
den nuvarande lagen. Första stycket 3 har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Straffansvaret omfattar även överträdelser mot kravet på tillstånd och
anmälningsplikten för den som har en övervakningskamera uppsatt utan
att den tagits i bruk.
Lagstiftningen om kameraövervakning har till syfte att ge enskilda
skydd mot integritetsintrång och det avgörande för bedömningen av en
gärnings straffvärde blir därför hur allvarligt integritetsintrång den
kunnat förorsaka. Vid bedömningen måste samtliga omständigheter kring
övervakningen beaktas. Av stor betydelse är naturligtvis integritetsskador
eller risker för att sådana kan uppkomma. Vidare måste beaktas om
övervakningsutrustningen tagits i bruk. Andra faktorer som måste vägas
in vid bedömningen är hur länge övervakningen har pågått och med vilka
medel den skett, om bilder bevarats och om ljud tagits upp. Vid
bedömningen av straffvärdet skall det dock som framhållits ovan alltid
ske en samlad bedömning av samtliga omständigheter. Vid bedömningen
skall givetvis även de allmänna regler om straffmätning som finns i
29 kap. brottsbalken beaktas.
I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet för straffansvar. I
andra stycket undantas ringa fall från straffansvar. Vilka faktorer som
skall beaktas vid bedömningen av en lagöverträdelses straffvärde har
berörts i det föregående.
Liksom i andra sammanhang får straff inte dömas ut för en gärning
som omfattas av ett vitesföreläggande som har överträtts.

27 § Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

Paragrafen motsvarar 16 § i nu gällande lag.

28 § Om den som bedriver allmän kameraövervakning eller den som för
någon annans räkning har hand om övervakningen underlåter att i
enlighet med 24 § ge tillträde eller lämna upplysningar eller hålla till
handa bevarat bild- eller ljudmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite.
För att bereda sig tillträde får länsstyrelsen vid behov anlita
polishandräckning.

Paragrafen har sin motsvarighet i 17 § lagen om övervakningskameror
m.m. Språkliga justeringar har gjorts men någon saklig ändring är inte
avsedd.

Överklagande m.m.

29 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Justitiekanslern får överklaga ett beslut för att ta till vara allmänna
intressen. Beslut om tillstånd till allmän kameraövervakning och om
undantag enligt 4 § andra stycket från upplysningsplikten får överklagas
även av den kommun där övervakningen skall ske och, om
kameraövervakningen skall avse en arbetsplats, av en organisation som
företräder de anställda på arbetsplatsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten utom i
mål där Justitiekanslern för talan.

I paragrafen, som har sin motsvarighet i 18 § i den nuvarande lagen
regleras frågor om överklagande. Språkliga justeringar har gjorts men
någon saklig ändring är inte avsedd.

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva om skyldighet att betala avgifter för länsstyrelsernas
verksamhet enligt denna lag. Sådana föreskrifter får endast innebära rätt
att ta ut avgifter för en ansökan, anmälan eller tillsynsåtgärd.

Paragrafen motsvarar närmast 19 § i den nuvarande lagen. Meningen är
att avgifterna skall täcka länsstyrelsens kostnader för verksamhet med
anmälan och prövning av ansökan. Såsom Lagrådet påpekat får generella
avgifter, dvs. avgifter som utgår även om den avgiftsskyldige inte varit
föremål för någon direkt åtgärd från länsstyrelsens sida, inte tas ut.

Övergångsbestämmelserna

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 då lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. upphör att gälla.
2. Beslut om tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av den
gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av den nya lagen.
3. Ett beslut om tillstånd, som har meddelats med stöd av den gamla
lagen och som inte omfattar kameraövervakning i större utsträckning än
vad som är medgivet enligt 11 eller 12 § i den nya lagen, skall anses vara
förfallet när en anmälan enligt den nya lagen har skett, under
förutsättning att anmälan innefattar den kameraövervakning som
tillståndsbeslutet avser.
4. Har en ansökan om tillstånd att använda en övervakningskamera
gjorts men inte slutligt prövats före ikraftträdandet, skall ansökan anses
som en anmälan enligt den nya lagen, om ansökan inte omfattar
kameraövervakning i större utsträckning än vad som är medgivet enligt
11 eller 12 § i den nya lagen.
5. Beslut som har meddelats före den 1 april 1995 överklagas enligt då
gällande bestämmelser.

När den nya lagen träder i kraft upphör lagen om övervakningskameror
m.m. att gälla. Detta följer av punkten 1. I den mån det vid den
tidpunkten har gjorts en ansökan om tillstånd att använda en
övervakningskamera, som inte har prövats slutligt, skall den prövas
enligt den nya lagen. I vissa fall skall dock en ansökan betraktas som en
anmälan (se punkt 4).
Bestämmelsen i punkten 2 innebär att de tillståndsbeslut som har
meddelats med stöd av den gamla lagen kommer att gälla även när den
nya lagen har trätt i kraft. Detta gäller även de tillståndsbeslut som
omfattas av det tillståndsfria området enligt den nya lagen, dvs. i
praktiken de tillståndsbeslut som motsvarar anmälningsfallen enligt 11
och 12 §§ (jfr dock punkt 3). Bestämmelserna i den nya lagen om tillsyn
m.m. kommer att gälla för de gamla tillståndsbesluten.
Enligt bestämmelsen i punkten 3 upphör vissa tillståndsbeslut att gälla
när en anmälan om kameraövervakning sker. Så är fallet när det finns ett
tillståndsbeslut enligt den gamla lagen och det görs en anmälan enligt
den nya lagen, under förutsättning att den kameraövervakning som
anmälan avser omfattar övervakningen enligt det tidigare
tillståndsbeslutet. Kameraövervakningen regleras då i stället enligt vad
som gäller för anmälningsfallen. Avsikten med bestämmelsen är att i
största möjliga utsträckning undvika parallella tillstånds- och
anmälningsfall. Om en anmälan aldrig görs, eftersom tillståndshavaren är
tillfreds med den kameraövervakning han redan har tillstånd till, kommer
beslutet självfallet att bestå. Detta följer av punkten 2.
Bestämmelsen i punkten 4 tar sikte på den situationen att en ansökan
om tillstånd att använda en övervakningskamera har gjorts men inte
prövats slutligt före ikraftträdandet. Om i ett sådant fall ansökan inte
omfattar kameraövervakning i större utsträckning än vad som är
medgivet utan tillstånd enligt 11 eller 12 §§ i den nya lagen, skall
länsstyrelsen i stället för att pröva ansökan behandla den som en anmälan
enligt 17 §. Motsvarande situation kan inträffa även hos allmän
förvaltningsdomstol när ett ärende om användning av över-
vakningskamera har överklagats. Om domstolen kan konstatera att den
kameraövervakning som målet gäller får ske utan tillstånd enligt den nya
lagen om anmälan om den görs, skall domstolen undanröja det
överklagade beslutet och visa målet åter till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
har då att tillämpa förevarande bestämmelse. Detta innebär i praktiken att
ansökan där registreras som en anmälan.
Sedan den 1 april 1995 gäller enligt 18 § lagen om övervaknings-
kameror m.m. att länsstyrelsens beslut överklagas hos länsrätt och att det,
utom i mål där Justitiekanslern för talan, krävs prövningstillstånd vid
överklagande till kammarrätten (SFS 1995:76). Enligt en då införd
övergångsbestämmelse överklagas dock beslut som har meddelats före
ikraftträdandet enligt äldre bestämmelser. Dessa äldre bestämmelser
innebar att länsstyrelsens beslut överklagades hos kammarrätten och att
något krav på prövningstillstånd inte ställdes upp. Även om det förefaller
mindre troligt kan det inte uteslutas att det vid den tidpunkt då den nu
föreslagna lagen kan träda i kraft i de allmänna förvaltningsdomstolarna
kommer att finnas kvar några mål där det överklagade beslutet har
meddelats före den 1 april 1995. För dessa fall bör införas en
övergångsbestämmelse, punkten 5, som innebär att ett beslut som har
meddelats före den 1 april 1995 skall överklagas enligt då gällande
bestämmelser.
7.2 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)
35 § Ett överklagande av kammarrättens beslut i ett mål som har väckts
hos kammarrätten genom överklagande, underställning eller ansökan
prövas av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål
om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln
med läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva
veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslern för i mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182), lagen
(1987:1231) om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m.
eller lagen (1998:000) om allmän kameraövervakning.

I paragrafen har en hänvisning till lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. ändrats till att avse lagen om allmän
kameraövervakning.
7.3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
7 kap. 32 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats genom kameraövervakning som avses i
lagen (1998:000) om allmän kameraövervakning, om det kan antas att
den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

Ändringen innefattar endast en anpassning av bestämmelsen till lagen om
allmän kameraövervakning. Anpassningen innebär att sekretess-
bestämmelsen kommer att omfatta uppgifter som har inhämtats vid sådan
avlyssning eller upptagning av ljud som regleras i lagen om allmän
kameraövervakning.

Sammanfattning av betänkandet
Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att göra en genomgripande översyn av
lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. och att lägga fram de
förslag som översynen ger anledning till. Enligt direktiven skall
utredningen bl.a. pröva möjligheten att gå ifrån det nuvarande systemet
med tillstånd.
Utgångspunkten för utredningens uppdrag är enligt direktiven att rätten
att använda övervakningskameror bör utvidgas i sådana fall där intresset
av att bekämpa brott och att förhindra olyckor eller tillgodose därmed
jämförliga ändamål väger särskilt tungt. Samtidigt måste enligt
direktiven den enskildes intresse av skydd för sin integritet tillgodoses.
Vid avvägningen mellan dessa intressen bör dock, fortfarande enligt
direktiven, intresset av att förebygga och utreda brott samt att förhindra
olyckor och liknande ändamål få spela en mer framträdande roll än
hittills. Enligt direktiven skall utredningen även belysa frågan om rätten
att behandla och bevara upptagna bilder kan utökas samt analysera
möjligheten att reglera öppen ljudupptagning som företas i samband med
användning av en övervakningskamera.
Slutligen skall utredningen enligt direktiven även särskilt överväga
frågor rörande en utvidgad rätt för polisen att använda
övervakningskameror. Denna del av utredningsuppdraget har delvis
redovisats i delbetänkandet Polisens användning av
övervakningskameror vid förundersökning (SOU 1995:66).

Allmänna utgångspunkter

Brottsligheten har ökat markant under de senaste decennierna och har nu
nått oroväckande höga nivåer. Tillgänglig information tyder på att
användning av övervakningskameror kan bidra till att minska
brottsligheten och öka uppklaringsprocenten. De undersökningar som
finns tyder också på att allmänheten är beredd att acceptera en ökad
kameraanvändning om det kan leda till minskad brottslighet.
Utredningsarbetet har därför inriktats på att undersöka om det är möjligt
att utvidga rätten att använda övervakningskameror utan att berättigade
integritetsskyddsintressen skadas.

Tillämpningsområdet för lagen

Lagen föreslås omfatta i princip samma typ av teknisk utrustning som i
dag, dvs. dels TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller
därmed jämförbara utrustningar som, utan att manövreras på platsen, kan
användas för personövervakning, dels separata tekniska anordningar som
är avsedda att användas för att behandla eller bevara bilder från
övervakningskameror. Eftersom utredningens förslag innebär att även
avlyssning och upptagning av ljud omfattas av regleringen har
lagförslaget utformats så att det även täcker avlyssningsutrustning.
Begreppet övervakningskamera används liksom hittills som
samlingsbeteckning för den utrustning som omfattas av lagen.
Den lagreglerade kameraanvändningen föreslås i likhet med nuvarande
lagstiftning omfatta inhämtning, behandling och bevarande av bilder.
Vidare föreslås att avlyssning och upptagning av ljud skall regleras i
lagen. En förutsättning för detta är dock att verksamheten bedrivs i
samband med annan kameraanvändning som omfattas av lagförslaget.
Som en gemensam beteckning för all lagreglerad kameraanvändning
föreslår utredningen termen kameraövervakning. För att hindra oseriösa
kameraanvändare från att kringgå lagens bestämmelser med hjälp av
invändningar om att en lagstridig kameraanläggning inte använts föreslår
utredningen att kameraövervakningsbegreppet skall omfatta även
uppsättande av övervakningskameror.

Tillstånd eller anmälan?

Enligt den nuvarande lagstiftningen om övervakningskameror krävs med
några få undantag alltid tillstånd för att man skall få sätta upp en
övervakningskamera som kan riktas mot platser dit allmänheten har
tillträde. I utredningens direktiv framhålls att översynen av lagstiftningen
skall inriktas på möjligheten att helt eller delvis gå ifrån detta
tillståndssystem.
Utredningen har övervägt möjligheten att ersätta tillståndsförfarandet
med straffbestämmelser som kriminaliserar sådan integritetskränkande
kameraövervakning som inte kan godtas. Utredningen har dock funnit en
sådan lagstiftningsteknik mindre lämplig, eftersom legitim
kameraövervakning bedrivs under så varierande förhållanden att det
skulle vara svårt att med erforderlig tydlighet avgränsa det
kriminaliserade området.
Utredningen föreslår i stället att tillståndskravet tas bort för vissa grupper
av användare. De kategorier som utredningen därvid har stannat för är
banklokaler, postkontor och butiker. Dessa objekt står sammantaget för
drygt 61 procent av nu löpande tillstånd. Enligt nuvarande lagstiftning
ankommer det på länsstyrelsen att förena kameratillstånden med villkor
för hur övervakningen skall bedrivas. De meddelade tillstånden inom å
ena sidan bank- och postväsendet och å andra sidan
detaljhandelsnäringen är relativt likartade. Den praxis som utbildats
innebär bl.a. att kameraövervakning av bank- och postlokaler vanligen
innefattar rätt att behandla och bevara bilder medan sådan rätt är sällsynt
när det gäller butiker. Vidare har tillståndsmyndigheterna intagit en
restriktiv hållning till övervakning utanför entréerna till nu aktuella
lokaliteter. Utredningens förslag innebär att villkoren för
kameraövervakning anges direkt i lagen. Villkoren följer i stort sett de
villkor som i dag meddelas av länsstyrelserna, nämligen att syftet med
övervakningen är att förebygga eller avslöja brott, att den
övervakningskamera som används är fast monterad och försedd med fast
optik samt att övervakningskameran inte är riktad så att övervakningen
framstår som uppenbart kränkande. En utvidgning i förhållande till
nuvarande tillståndspraxis är att kameraövervakning föreslås få ske även
av närområdet utanför entréer till banker och postkontor. I fråga om
sådana lokaler får ljud avlyssnas och tas upp i samband med att
överfallslarm har utlösts. När det gäller den tillståndsfria
kameraövervakningen i butiker föreslås denna innefatta en rätt att
behandla och bevara bilder av kassaområdet och av butiksentrén.
Utredningen föreslår att den nu berörda tillståndsfria
kameraanvändningen skall villkoras av att användaren anmäler saken till
länsstyrelsen. Huvudsyftet med anmälan är att den skall ge
länsstyrelserna underlag för den inspektionsverksamhet som de är ålagda.
I fråga om undantag från tillståndsplikten i övrigt har utredningen inte
funnit anledning att göra några större förändringar beträffande den
tillståndsfria kameraövervakning som får bedrivas enligt dagens
lagstiftning. Undantagen för s.k. TV-backspeglar, kameraövervakning
som sker för att skydda en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2-5
eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt och för kameraövervakning som
en polismyndighet utför vid automatisk hastighetsövervakning har
behållits oförändrade. Utredningen föreslår också, som berörs i det
följande, att en polismyndighet i vissa andra fall skall få bedriva
kameraövervakning utan föregående tillstånd. När det gäller de nu
berörda undantagen från tillståndsplikten föreligger inte någon
anmälningsplikt för den som bedriver kameraövervakningen.

Tillståndsprövningen

Utredningen föreslår att frågan om tillstånd till kameraövervakning skall
avgöras endast med tillämpning av en allmän bestämmelse där
övervakningsintresset får vägas mot integritetsintresset. För att tillstånd
skall meddelas är det tillräckligt att sökanden kan visa att
övervakningsintresset väger över integritetsintresset. Liksom enligt
gällande rätt bör tillståndsprövningen inte vara av fakultativ karaktär,
dvs. tillstånd skall meddelas om förutsättningarna är uppfyllda.
Avsikten med utredningens förslag är emellertid inte att i någon större
utsträckning få till stånd en ändring av nuvarande praxis i
tillståndsärenden. Utredningen förordar endast i några hänseenden,
huvudsakligen i fall där intresset av att förebygga eller avslöja brott kan
sägas väga särskilt tungt, en mindre restriktiv linje vid
tillståndsprövningen. Samtidigt vill utredningen erinra om att enligt dess
förslag stora områden tas undan från tillståndsplikten och regleras direkt
i lagen.
När det gäller övervakningsobjekten anser utredningen att såväl de
uttalanden som gjordes i förarbetena till den nuvarande lagstiftningen om
i vilka fall risken för integritetsintrång i allmänhet får anses vara av
mindre betydelse och i vilka fall där riskbedömningen är den motsatta
som den praxis som har utbildats i huvudsak kan vara vägledande för
tillståndsprövningen även i fortsättningen. Utredningen menar dock att
det kan finnas anledning att i något större utsträckning än hittills tillåta
kameraövervakning av entréer, t.ex. av en entré till en restaurang, ett
hotell, en utställningslokal eller ett museum. Frågan om närområdet
utanför entrén skall kunna övervakas tas upp i det följande.
Tillstånd till övervakning av området utanför det egentliga
övervakningsobjektet lämnas enligt den nuvarande lagstiftningen i
mycket ringa utsträckning. Som har nämnts i det föregående föreslår
utredningen en specialreglering när det gäller övervakning av närområde
utanför bank- och postkontor. Växlingskontor eller andra inrättningar
som till sin funktion påminner om bank- och postkontor (dock ej
pantbanker) bör i princip kunna få tillstånd att övervaka närområdet
utanför entréerna på motsvarande sätt som gäller för bank och post. En
förutsättning bör därvid vara att det finns en allvarlig hotbild mot
inrättningen, att den varit utsatt för rån eller liknande eller att risken för
rån mot dylika inrättningar allmänt sett har ökat. När det gäller övriga
användare anser utredningen att starka skäl talar för att man även
fortsättningsvis skall vara mycket restriktiv när det gäller att ge tillstånd
till kameraövervakning av s.k. närområden som används för allmän
trafik. Nuvarande praxis kan därför vara vägledande även i
fortsättningen. Det bör dock i vissa fall vara möjligt att en restaurang, ett
dansställe eller liknande skall kunna få tillstånd att övervaka den del av
närområdet utanför entrén där kö brukar bildas.
Beträffande bank-, post- och butikslokaler föreslår utredningen en
specialreglering av rätten att behandla eller bevara bilder. När det gäller
övriga användare skall en prövning göras i varje enskilt fall och
utgångspunkten bör enligt utredningen alltjämt vara att
tillståndsmyndigheten skall vara restriktiv med att bevilja tillstånd att
behandla eller bevara bilder. Dock bör växlingskontor och liknande samt
tjänsteproducerande butiker kunna få tillstånd att behandla eller bevara
bilder i samma utsträckning som föreslås gälla vid tillståndsfri
kameraövervakning av bank-, post- och butikslokaler, om de kan påvisa
ett motsvarande behov av åtgärden. Vidare bör det vara tänkbart att
tillstånd till kameraövervakning som innefattar rätt att behandla eller
bevara bilder kan beviljas även vid övervakning av entréer och krogköer
och på andra särskilt brottsutsatta platser, t.ex. i ett större parkeringshus.
Utredningens förslag innebär vidare att det, om inte annat sägs i lagen,
inte kommer att vara tillåtet att utan tillstånd avlyssna och ta upp ljud i
samband med sådan kameraövervakning som avser plats dit allmänheten
har tillträde. När det gäller bank- och postlokaler föreslås en
specialreglering, som innebär att ljud får avlyssnas och tas upp i samband
med att överfallslarm har utlösts. Tillstånd till kameraövervakning som
innefattar rätt att avlyssna och ta upp ljud bör ges endast i rena
undantagsfall. Under förutsättning att sökanden kan påvisa ett starkt
behov av att avlyssna och ta upp ljud i syfte att förebygga eller avslöja
brott, bör det emellertid inte vara uteslutet att det tillåts t.ex. i lokaler
som
kan antas vara särskilt utsatta för rån, såsom växlingskontor,
guldsmedsaffärer och liknande.
Enligt utredningens förslag får bild- eller ljudmaterial som har tagits
upp i samband med sådan kameraövervakning som avser plats dit
allmänheten har tillträde bevaras under högst en månad, om det inte
dessförinnan överlämnats till en polismyndighet eller åklagare med
anledning av misstanke om brott. Vidare får länsstyrelsen medge längre
bevarandetid för bild- eller ljudmaterialet. En förutsättning för att en
ansökan om förlängd bevarandetid skall kunna beviljas är att sökanden
kan förebringa starka skäl för den. Det rör sig troligen om ett mycket
begränsat antal fall där det finns ett behov av en längre bevarandetid än
en månad.
Tillstånd till kameraövervakning i en bank-, post- eller butikslokal som
sträcker sig längre än den som är medgiven utan tillstånd bör få
förekomma endast om det i det enskilda fallet finns några särskilda skäl.
Redan den tillståndsfria kameraövervakning som följer direkt av lagens
bestämmelser innebär nämligen en utvidgning i förhållande till
nuvarande praxis. Man kan emellertid tänka sig t.ex. att en bank skall
kunna få tillstånd att övervaka ett något större närområde utanför lokalen,
för att på så sätt täcka upp en uttagsautomat, en servicebox eller den plats
där bankens värdetransport brukar lasta och lossa.

Bör dold kameraövervakning få förekomma?

Enligt utredningens förslag skall liksom i dag upplysning lämnas om
kameraövervakning.
Utredningen föreslår att dold kameraövervakning bara skall få
förekomma i tre fall, dels vid kameraövervakning som sker för att skydda
en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen
(1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. har
förklarats utgöra skyddsobjekt, dels vid kameraövervakning som används
av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning, dels om
kameraövervakningen sker med stöd av bestämmelserna i lagen
(1995:1506) om hemlig kameraövervakning. I alla övriga situationer
råder sålunda förbud mot dold kameraövervakning.
Utredningen menar att om man skulle behålla den ytterligare möjlighet
som finns i lagen om övervakningskameror m.m. att vid synnerliga skäl
medge undantag från upplysningsplikten, t.ex. i syfte att förebygga brott,
det finns en risk för att man "bakvägen" skulle kunna få tillstånd till dold
kameraövervakning vid förundersökning trots att rekvisiten enligt
tvångsmedelsregleringen inte var uppfyllda, t.ex. på grund av att brottet
inte var tillräckligt allvarligt. Utredningen menar vidare att dold
kameraövervakning inte har någon preventiv effekt.

Polisens användning av öppen kameraövervakning utan föregående
tillstånd

Utredningen föreslår att en polismyndighet eller den som är
räddningsledare enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) får rätt att utan
att först söka tillstånd eller göra anmälan bedriva kameraövervakning när
det har inträffat en olyckshändelse eller när det föreligger en
överhängande fara för att en olycka skall inträffa. Upplysning om
övervakningen måste dock lämnas. Syftet med detta undantag från
tillståndsplikten är att ge möjlighet till kameraövervakning i samband
med hastigt uppkomna räddningsaktioner där det normalt inte finns tid att
avvakta länsstyrelsens handläggning av ett tillståndsärende. Det
ankommer på de agerande myndigheterna själva att bedöma inte bara om
det finns ett behov av en sådan kameraövervakning utan även hur länge
ett sådant behov kvarstår. Eftersom det ställs upp ett krav på att
kameraövervakningen skall vara av synnerlig vikt för att avvärja en
hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av en
inträffad olyckshändelse, kan den endast komma i fråga under det mest
akuta skedet av en räddningsoperation. Det rör sig således normalt om en
tidsmässigt mycket begränsad användning.
Utredningen föreslår vidare att polisen får rätt att utan föregående
tillstånd och utan att anmälan behöver göras till länsstyrelsen bedriva
kameraövervakning i brottsförebyggande syfte i vissa speciella
situationer där det ofta uppstår ett behov av att snabbt kunna tillgripa
kameraövervakning. Även frågan hur länge en sådan kameraövervakning
skall få ske får polisen själv avgöra. Upplysning om övervakningen
måste dock lämnas. En första förutsättning är att det av särskild
anledning kan anses föreligga risk för att viss brottslighet kommer att
förövas. Med detta avses att det på någon särskild grund finns anledning
misstänka framtida brottslighet i ett enskilt fall, t.ex. mellan olika
extremistgrupper i samband med en demonstration. Polisen får inte i
allmänt förebyggande syfte använda sig av kameraövervakning med stöd
av bestämmelsen. Vill man använda kameraövervakning för att bekämpa
kriminalitet på vissa platser, såsom t.ex. torg och parker, där man vet att
det med jämna mellanrum brukar inträffa olika typer av brott får polisen
eller rättighetsinnehavaren i stället söka tillstånd till
kameraövervakningen. Vidare skall den brottslighet som befaras inträffa
vara av viss särskild beskaffenhet. Kameraövervakning får alltid anses
vara motiverad om det rör sig om något allvarligt brott som innebär fara
för liv eller hälsa. Men även vid brottslighet som berör annans egendom
får kameraövervakning tillgripas med stöd av bestämmelsen, om det
finns fara för omfattande förstörelse av egendomen. Slutligen gäller att
kameraövervakningen måste begränsas till den plats där brottsligheten
kan befaras uppkomma.

Kommunernas och de fackliga organisationernas roll

Utredningen föreslår att systemet med yttranden från kommunerna i
tillståndsärendena bör behållas. Däremot anser utredningen att det saknas
anledning att i lagen ha en bestämmelse som innebär att kommunen alltid
skall yttra sig innan tillstånd meddelas. En undersökning som
utredningen har gjort tyder på att det kommunala intresset för den här
typen av ärenden inte alltid är så stort. Av undersökningen framgår också
att inhämtandet av yttrandet från kommunen i normalfallet försenar
handläggningen av ärendet. I syfte att få en snabbare handläggning av
ärendena och att befria kommunerna från skyldigheten att avge yttranden
i ärenden där de ändå inte har några synpunkter, föreslår utredningen en
ordning som innebär att kommunerna i stället endast skall beredas
tillfälle att yttra sig innan tillstånd meddelas. Å andra sidan skall så ske i
alla tillståndsärenden.
Utredningen föreslår vidare att systemet med att i ett tillståndsärende
inhämta de fackliga synpunkterna på kameraövervakning som skall
anordnas på en arbetsplats skall behållas oförändrat.
Slutligen föreslår utredningen att kommunerna och de fackliga
organisationerna liksom hittills skall ha rätt att överklaga ett beslut om
tillstånd till kameraövervakning.
Det bör dock framhållas att det nu sagda gäller endast om den aktuella
kameraövervakningen förutsätter ett tillstånd. Utredningen har inte ansett
det vara nödvändigt att införa en ordning som skulle ge kommunerna och
de fackliga organisationerna rätt att yttra sig eller på något annat sätt
utöva inflytande vid den kameraövervakning som får ske utan tillstånd.

Tillsyn

Införs ett system med en relativt omfattande tillståndsfri
kameraövervakning fordras att länsstyrelsens tillsynsverksamhet utökas
från dagens under alla förhållanden helt otillräckliga nivå. Behovet av
ökad tillsyn gäller generellt för hela kameraområdet men gör sig särskilt
starkt gällande i fråga om den tillståndsfria kameraövervakningen i
banker, postkontor och butiker. Inspektionsbehovet kan variera från
anläggning till anläggning och det bör även i fortsättningen ankomma på
tillsynsmyndigheten att avgöra hur ofta en övervakningsanläggning skall
inspekteras. Ambitionen bör vara att varje övervakningsanläggning
utsätts för regelbunden inspektion.
Länsstyrelsens tillsynsansvar omfattar samtliga delar av en
kameraövervakningsanläggning oavsett om anläggningen finns hos
kameraanvändaren eller tillhör t.ex. en larmcentral som sköter den
operativa hanteringen av övervakningen. Tillsynen omfattar liksom
hittills endast kameraövervakning som avser platser dit allmänheten har
tillträde.

Finansiering av reformen

Enligt den nuvarande regleringen gäller att den som får tillstånd att
använda en övervakningskamera måste betala en avgift. Detta gäller dock
inte för staten, kommunerna och landstingen, som är fria från avgift.
Avgifterna täcker emellertid inte länsstyrelsernas kostnader för
handläggningen av ansökningarna. För att så skulle vara fallet borde
avgiften genomsnittligt sett vara nästan tio gånger högre än i dag.
I anslutning till detta konstaterande diskuterar utredningen vilka
principer som bör gälla för finansieringen av länsstyrelsernas
handläggning av ärenden om kameraövervakning. Utredningen stannar
för att självkostnadsprincipen bör tillämpas i dessa ärenden och omfatta
inte bara handläggningen av ärenden om tillstånd utan också
anmälningsärenden samt länsstyrelsernas kostnader för tillsynen.
Utredningen framhåller att de uppgifter som finns tillgängliga inte är
helt lämpade som underlag för en slutlig bedömning av hur ett
avgiftssystem bör konstrueras och vilka differentieringar mellan avgifter
för anmälan, tillstånd och för tillsynen som bör göras. Utredningen
föreslår därför att Riksrevisionsverket får i uppdrag att utforma ett sådant
system efter principer som redovisas i betänkandet (avsnitt 7.9.2).
Utredningen redovisar en skiss till hur ett avgiftssystem bör kunna
utformas och gör en allmän bedömning av sannolika nivåer på avgifterna
för anmälan, tillstånd och för tillsynen.
Avgiften för handläggningen av en anmälan bör enligt utredningen
vara av storleksordningen 500 kronor.
Avgiften för tillstånd bör bestå av ett fast belopp, som alltid utgår, och
ett rörligt belopp, som bestäms av den tid som handläggaren lägger ned i
ärendet. Det fasta beloppet bör sättas till 2 000 kronor. Det fasta beloppet
inkluderar tre timmars arbete av en handläggare och en fast kostnad för
det administrativa arbete som är förknippat med ett tillståndsärende. I
andra fall bör avgiften höjas med förslagsvis 500 kronor per timme som
handläggaren lägger ned i ärendet utöver de tre timmar som ingår i den
fasta avgiften.
Avgiften för tillsyn bör enligt utredningen utgå med 1 000 kronor om
året för varje kameraövervakningsanläggning. Avgiftsnivån bör ses över
med jämna mellanrum med hänsyn till utvecklingen på
övervakningsområdet och behovet av tillsyn inom det.
Staten, kommunerna och landstingen bör inte vara fria från avgift. När
dessa myndigheter t.ex. väljer mellan olika åtgärder i det
brottsförebyggande arbetet bör de liksom alla andra ta med alla kostnader
i beräkningen, dvs. även kostnaderna för de avgifter som tas ut för
kameraövervakning.

Lagteknisk lösning m.m.

Utredningen föreslår att lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
ersätts av en ny lag om kameraövervakning. Även om vissa av
bestämmelserna i lagen om övervakningskameror m.m. skulle kunna
behållas efter endast smärre förändringar är nämligen de ändringar som
utredningen förslår sammantaget så omfattande och av sådan saklig
karaktär att lagen om övervakningskameror m.m. bör ersättas av en ny
lag. Utredningens förslag innebär vidare ändringar i
förvaltningsprocesslagen (1971:291) och sekretesslagen (1980:100).
EG-direktivet om skydd för personuppgifter, 95/46/EG, som antogs
den 24 oktober 1995 innehåller regler om behandling av personuppgifter,
däribland ljud- och bilduppgifter, avseende en identifierad eller
identifierbar person. Direktivet, som i princip skall vara infört i svensk
rätt senast den 24 oktober 1998, berör kameraövervakning som sker med
hjälp av digital teknik. Regeringen har tillkallat en kommitté som fått i
uppdrag att analysera på vilket sätt direktivet skall införlivas i svensk
lagstiftning. Sannolikt kommer införlivandet att ske genom en ny
datalag. Det ingår således inte i uppdraget för Utredningen om
användningen av övervakningskameror att anpassa den svenska
lagstiftningen om övervakningskameror till direktivet. Ett införlivande av
direktivet i en ny datalag kommer att innebära att viss reglering avseende
digitaliserad kameraanvändning kommer att återfinnas där. Den som
avser att skaffa en anläggning som bygger på digital teknik får därför
vara beredd på att dubbla regelsystem kommer att gälla för
verksamheten. Detta innebär emellertid ingen principiell förändring i
förhållande till vad som gäller i dag. Även enligt gällande rätt kan t.ex.
den som lagrar bilder från en övervakningskamera på ett datamedium
vara förpliktad att söka tillstånd till detta enligt datalagen.

Utredningens lagförslag

1 Förslag till
Lag (1997:000) om kameraövervakning

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag förstås med
1. övervakningskameror: TV-kameror, andra optisk-elektroniska
instrument eller därmed jämförbara utrustningar som, utan att
manövreras på platsen, kan användas för personövervakning. Vad som
sägs om övervakningskameror gäller i tillämpliga delar även för separata
tekniska anordningar som är avsedda att användas för att behandla eller
bevara bilder som tas upp av en övervakningskamera samt separata
tekniska anordningar för avlyssning och upptagning av ljud i samband
med användning av sådan utrustning som avses i första meningen,
2. kameraövervakning: uppsättande eller användning av
övervakningskameror.
I fråga om hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål
gäller lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning.

2 § Kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet.

Upplysningsplikt

3 § Upplysning om kameraövervakning skall lämnas genom tydlig
skyltning eller på något annat verksamt sätt.
Sker kameraövervakning för att skydda en anläggning eller ett område
som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt,
behöver dock sådan upplysning inte lämnas. Detsamma gäller
kameraövervakning som en polismyndighet utför vid automatisk
hastighetsövervakning.

Tillståndsplikt

4 § Tillstånd till kameraövervakning krävs för att övervakningen skall få
avse en plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd behövs dock inte i de
fall som avses i 6 - 10 §§.

5 § Tillstånd till kameraövervakning skall meddelas om intresset av att
tillgodose ändamålet med övervakningen får anses väga tyngre än den
enskildes intresse av att inte kunna bli övervakad.

Undantag från tillståndsplikten

6 § Tillstånd krävs inte för kameraövervakning
1. när övervakningen sker med en övervakningskamera som är uppsatt
på ett fordon, en maskin eller liknande och där ändamålet med
övervakningen är att förbättra sikten för föraren eller användaren och
därigenom öka trafiksäkerheten eller säkerheten i arbetsmiljön,
2. när övervakningen sker i sådana fall som avses i 3 § andra stycket.
7 § En polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) får tillgripa kameraövervakning utan
att söka tillstånd, om kameraövervakningen är av synnerlig vikt för att
avvärja en hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av
en inträffad olyckshändelse.

8 § En polismyndighet får tillgripa kameraövervakning utan att söka
tillstånd, om det av särskild anledning kan anses föreligga risk för att
något allvarligt brott som innebär fara för liv eller hälsa eller för
omfattande förstörelse av egendom kommer att förövas på en viss plats
och syftet med övervakningen är att förebygga eller avslöja brottet.

9 § Tillstånd krävs inte för kameraövervakning i en banklokal eller i ett
postkontor samt av närområdet utanför entréer till en sådan lokal, under
förutsättning att
1. syftet med övervakningen endast är att förebygga eller avslöja brott,
2. den övervakningskamera som används är fast monterad och försedd
med fast optik,
3. övervakningskameran inte är riktad så att övervakningen framstår
som uppenbart kränkande samt att
4. en anmälan har gjorts om att kameraövervakning skall ske.
Avlyssning och upptagning av ljud får dock ske endast sedan
överfallslarm har utlösts.

10 § Tillstånd krävs inte för kameraövervakning i en butikslokal, om de
förutsättningar som anges i 9 § första stycket 1 - 4 är uppfyllda. Endast
bilder av kassaområdet eller av entréer får dock behandlas eller bevaras.
Avlyssning och upptagning av ljud får inte ske.
Vad som i första stycket sägs om butikslokal gäller även i fråga om
postverksamhet som bedrivs i en sådan lokal.

Tillgång till bevarat material

11 § Om bilder behandlas eller bevaras eller ljud avlyssnas och tas upp
vid sådan kameraövervakning som avser en plats dit allmänheten har
tillträde, får inte fler än som behövs för att övervakningen skall kunna
bedrivas ha tillgång till bevarat material.

12 § Bild- eller ljudmaterial som har tagits upp i samband med sådan
kameraövervakning som avser en plats dit allmänheten har tillträde får
bevaras under högst en månad, om det inte dessförinnan överlämnats till
en polismyndighet eller åklagare med anledning av misstanke om brott
eller länsstyrelsen har medgett en längre bevarandetid.
Bild- eller ljudmaterial som har överlämnats till en polismyndighet
eller åklagare får bevaras till dess att ärendet har avslutats utan att
förundersökning inletts, inledd förundersökning har lagts ned eller
avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt.
När bild- eller ljudmaterialet inte längre får bevaras skall det
omedelbart förstöras.

Ansökan om tillstånd och anmälan

13 § Ansökan om tillstånd och anmälan skall göras skriftligen hos
länsstyrelsen i det län där kameraövervakningen skall ske. Ansökan eller
anmälan skall göras av den som avser att bedriva kameraövervakningen.

14 § I en ansökan om tillstånd skall anges de omständigheter som är av
betydelse för prövningen av ärendet.
Har sökanden inte tidigare meddelats tillstånd till kameraövervakning
av det område som ansökningen avser och har heller inte någon anmälan
om den skett, skall ansökningen alltid innehålla uppgift om och
beskrivning av
1. ändamålet med kameraövervakningen,
2. den utrustning som skall användas samt
3. den plats där utrustningen skall placeras och det område som kan
övervakas.
Om kameraövervakningen avser en arbetsplats skall till ansökningen
vara fogat ett yttrande från skyddsombud, skyddskommitté eller
organisation som företräder de anställda.

15 § En anmälan om kameraövervakning skall innehålla uppgift om
1. den som skall bedriva kameraövervakningen och i förekommande
fall den som för anmälarens räkning skall ha hand om övervakningen,
2. i vilken typ av verksamhet som övervakningen skall förekomma,
3. huruvida bilder skall behandlas eller bevaras eller ljud avlyssnas och
tas upp,
4. det antal personer som får ha tillgång till bevarat material samt
5. huruvida närområden utanför entréer skall övervakas.
Om en ändring sker av de förhållanden som har redovisats i en
anmälan enligt första stycket, skall länsstyrelsen skriftligen underrättas
om förändringen.

Beslut om tillstånd m.m.

16 § Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd till kameraövervakning skall
den kommun, där den plats finns som övervakningen skall avse, ha
beretts tillfälle att komma in med yttrande.

17 § Länsstyrelsen skall meddela de villkor som behövs för tillståndet.
Har sökanden inte tidigare meddelats tillstånd till kameraövervakning
av det område som ansökningen avser och har heller inte någon anmälan
om den skett, skall ett tillstånd innehålla uppgifter om hur
kameraövervakningen får anordnas. Dessa skall avse övervakningens
ändamål, den utrustning som får användas och det område som får
övervakas.
Ett tillstånd får helt eller delvis meddelas för en begränsad tid.

18 § Ändras förutsättningarna för ett tillstånd får länsstyrelsen meddela
nya villkor eller, om det inte längre finns förutsättningar för att ge
tillstånd, återkalla tillståndet.

Tillsyn

19 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över den kameraövervakning som avser
platser dit allmänheten har tillträde.

20 § Om sådan kameraövervakning som avser en plats dit allmänheten
har tillträde sker i strid med vad som gäller för övervakningen, får
länsstyrelsen förelägga den som bedriver kameraövervakningen att inom
viss tid vidta rättelse. Ett sådant föreläggande skall delges.
Vad som sägs i första stycket gäller dock inte sådan
kameraövervakning som bedrivs med stöd av 6 - 8 §§.

21 § Om ett föreläggande enligt 20 § inte följs, får länsstyrelsen återkalla
tillståndet eller, i fall som avses i 9 och 10 §§, förbjuda fortsatt
kameraövervakning. Förbudet gäller till dess att en ny anmälan enligt
15 § har gjorts.

22 § Länsstyrelsen har rätt att för tillsynen få tillträde till kontrollrum och
andra delar av en övervakningsanläggning.
Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som bedriver
kameraövervakning samt granska bevarat bild- eller ljudmaterial. Vad
som sagts nu gäller även i fråga om den som för annans räkning har hand
om övervakningen.

Tystnadsplikt

23 § Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom sådan
kameraövervakning som kräver tillstånd eller anmälan, får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han till följd därav fått veta om någon
enskilds personliga förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Straff m.m.

24 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot bestämmelsen i 3 § om upplysningsplikt,
2. bryter mot bestämmelsen i 4 § om tillståndsplikt,
3. bryter mot bestämmelsen i 9 § första stycket 4 eller 10 § om
anmälningsplikt,
4. bryter mot bestämmelsen i 12 § om bevarandetid,
5. bryter mot villkor som har meddelats med stöd av 17 eller 18 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.

25 § Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

26 § Om den som bedriver kameraövervakning eller den som för annans
räkning har hand om övervakningen underlåter att i enlighet med 22 § ge
tillträde eller lämna upplysningar eller hålla tillhanda bevarat bild- eller
ljudmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite. För att bereda sig tillträde
får länsstyrelsen vid behov anlita polishandräckning.

Överklagande m.m.

27 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Justitiekanslern får överklaga ett beslut för att ta tillvara allmänna
intressen. Beslut om tillstånd till kameraövervakning får överklagas även
av den kommun där den plats finns som övervakningen skall avse och,
om kameraövervakningen skall avse en arbetsplats, av en organisation
som företräder de anställda.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten utom i
mål där Justitiekanslern för talan.

28 § Regeringen får föreskriva om avgift för länsstyrelsens
handläggning.

_________

1. Denna lag träder i kraft den .... då lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. upphör att gälla.
2. Beslut om tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd den
gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av den nya lagen.
3. Ett beslut om tillstånd som har meddelats med stöd av den gamla lagen
och som inte omfattar kameraövervakning i större utsträckning än vad
som är medgivet enligt 9 eller 10 § i den nya lagen, skall anses vara
förfallet när en anmälan enligt den nya lagen har skett, under
förutsättning att anmälan innefattar den kameraövervakning som
tillståndsbeslutet avser.
4. Har en ansökan om tillstånd att använda en övervakningskamera gjorts
men inte slutligt prövats före ikraftträdandet, skall ansökningen anses
som en anmälan enligt den nya lagen, om ansökningen inte omfattar
kameraövervakning i större utsträckning än vad som är medgivet enligt 9
eller 10 § i den nya lagen.
5. Beslut som har meddelats före den 1 april 1995 överklagas enligt då
gällande bestämmelser.

2 Förslag till
Lag (1997:000) om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

35 §

Ett överklagande av kammarrättens beslut i ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom överklagande, underställning eller ansökan prövas
av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket
gäller inte
1. talan som Riksdagens
ombudsmän eller Justitiekanslern
för i mål om disciplinansvar eller
om återkallelse eller begränsning av
behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården, tandvården
eller detaljhandeln med läkemedel
eller om återkallelse av behörighet
att utöva veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1990:484) om
övervakningskameror m.m.
Vad som sägs i första stycket
gäller inte
1. talan som Riksdagens
ombudsmän eller Justitiekanslern
för i mål om disciplinansvar eller
om återkallelse eller begränsning av
behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården, tandvården
eller detaljhandeln med läkemedel
eller om återkallelse av behörighet
att utöva veterinäryrket,
2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1997:000) om kameraövervakning.

________

Denna lag träder i kraft den ...

3 Förslag till
Lag (1997:000) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 32 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
32 §
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats
med övervakningskamera som
avses i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m., om det
kan antas att den som uppgiften rör
eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats vid
kameraövervakning som avses i
lagen (1997:000) om
kameraövervakning, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

________

Denna lag träder i kraft den

Förteckning av remissinstanser
Remissyttranden har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt,
Stockholms tingsrätt, Örebro tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Gävleborgs län, Länsrätten i
Östergötlands län, Justitiekanslern, Domstolsverket, Riksåklagaren,
Åklagarmyndigheten i Göteborg, Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i
Stockholms län, Polismyndigheten i Kalmar län, Brottsförebyggande
rådet, Datainspektionen, Försvarsmakten, Försvarets forskningsanstalt,
Statens Räddningsverk, Post- och telestyrelsen, Vägverket,
Finansinspektionen, Riksrevisionsverket, Arbetarskyddsstyrelsen,
Riksarkivet, Kungliga Tekniska Högskolan, Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet, Konsumentverket, Länsstyrelsen i Stockholms
län, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stockholms stad, Sundsvalls
kommun, Posten Aktiebolag, Telia Aktiebolag, Svenska
Kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Kooperativa Förbundet,
Sveriges Försäkringsförbund, Riksidrottsförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenska
Bankföreningen och Svenska Fotbollförbundet.
Därutöver har yttrande inkommit från Lars Kinnander

Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om allmän kameraövervakning
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § I denna lag finns bestämmelser om användning av
övervakningsutrustning (allmän kameraövervakning). Allmän
kameraövervakning skall ske med tillbörlig hänsyn till enskildas
personliga integritet.
I fråga om hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål
gäller lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning och lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

2 § Med övervakningsutrustning avses i denna lag
1. TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed
jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på
platsen, kan användas för personövervakning och separata tekniska
anordningar för att behandla eller bevara bilder som tas upp av sådana
utrustningar (övervakningskameror) samt
2. separata tekniska anordningar för avlyssning eller upptagning av
ljud, som kan användas för personövervakning i samband med
användning av övervakningskamera (övrig övervakningsutrustning).

Upplysningsplikt

3 § Upplysning om allmän kameraövervakning skall lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt. Om ljud kan
avlyssnas eller tas upp vid övervakningen skall särskild upplysning om
detta alltid lämnas.

4 § Upplysning enligt 3 § behöver inte lämnas
1. om allmän kameraövervakning sker för att skydda en anläggning
eller ett område som enligt 4 § 2 6 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd
för samhällsviktiga anläggningar m.m. har förklarats utgöra skyddsobjekt
eller
2. vid allmän kameraövervakning som en polismyndighet utför vid
automatisk hastighetsövervakning.
Om det finns synnerliga skäl får undantag från upplysningsplikten i
övrigt medges av länsstyrelsen. En ansökan om undantag skall vara
skriftlig. I sådana ärenden tillämpas 16 § tredje stycket och, om
övervakningsutrustningen skall kunna riktas mot en plats dit allmänheten
har tillträde, 18 §. Länsstyrelsen skall i sitt beslut om undantag meddela
de villkor som behövs.
Vad som sägs om undantag från upplysningsplikten i första och andra
styckena gäller inte avlyssning eller upptagning av ljud.
Tillstånd

5 § Tillstånd till allmän kameraövervakning krävs för övervakning av en
plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd behövs dock inte i de fall
som avses i 7 11 §§.

6 § Tillstånd till allmän kameraövervakning skall meddelas om intresset
av sådan övervakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte
bli övervakad. Vid bedömningen av intresset av allmän
kameraövervakning skall särskilt beaktas om den behövs för att
förebygga brott, förhindra olyckor eller därmed jämförliga ändamål. Vid
bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli övervakad skall
särskilt beaktas hur övervakningen skall utföras och vilket område som
skall övervakas.

Undantag från tillståndsplikten

7 § Tillstånd krävs inte för allmän kameraövervakning i en banklokal, i
ett postkontor, i närområdet utanför in- och utgångar till sådana lokaler
samt vid insättnings- eller uttagsautomater i anslutning till sådana lokaler
under förutsättning att
1. syftet med övervakningen endast är att förebygga eller avslöja brott,
2. den övervakningskamera som används är fast monterad och försedd
med fast optik och
3. en anmälan enligt 15 § har gjorts om att allmän kameraövervakning
skall ske.
Med banklokal avses en lokal där det huvudsakligen bedrivs
bankrörelse enligt banklagen (1987:617). Med postkontor avses en lokal
där det huvudsakligen bedrivs verksamhet i vilken ingår postverksamhet
enligt postlagen (1993:1684).
Avlyssning eller upptagning av ljud får endast ske sedan anordning för
avlyssning eller upptagning av ljud aktiverats på grund av misstanke om
brott.

8 § Tillstånd krävs inte för allmän kameraövervakning i en butikslokal,
om de förutsättningar som anges i 7 § första stycket 1 3 är uppfyllda och
den som avser att bedriva övervakningen träffat en skriftlig
överenskommelse om övervakningen med skyddsombud,
skyddskommitté eller en organisation som företräder de anställda. Med
butikslokal avses lokaler där konsumenter kan köpa varor eller tjänster
eller hyra varor, dock inte restauranger och andra näringsställen.
Endast bilder av kassaområdet eller av in- och utgångar får behandlas
eller bevaras utan tillstånd. Avlyssning eller upptagning av ljud får inte
ske utan tillstånd.
Vad som i första stycket sägs om butikslokal gäller även i fråga om
bankverksamhet genom ombud eller postverksamhet som bedrivs i en
sådan lokal.

9 § Tillstånd krävs inte för allmän kameraövervakning
1. när övervakningen sker med en övervakningskamera som är uppsatt
på ett fordon, en maskin eller liknande och där ändamålet med
övervakningen är att förbättra sikten för föraren eller användaren och
därigenom öka trafiksäkerheten eller säkerheten i arbetsmiljön,
2. vid övervakning som utförs av Vägverket vid trafikövervakning
eller
3. när övervakningen sker i sådana fall som avses i 4 § första stycket.

10 § En polismyndighet eller den som är räddningsledare enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) får bedriva allmän kamera-
övervakning utan tillstånd, om övervakningen är av vikt för att avvärja en
hotande olyckshändelse eller för att begränsa verkningarna av en
inträffad olyckshändelse.

11 § En polismyndighet får bedriva allmän kameraövervakning utan
tillstånd, om det av särskild anledning finns risk för att allvarlig
brottslighet som innebär fara för liv eller hälsa eller för omfattande
förstörelse av egendom kommer att utövas på en viss plats och syftet
med övervakningen är att förebygga eller förhindra brott.

12 § Allmän kameraövervakning enligt 10 eller 11 § får ske under högst
en månad utan att ansökan om tillstånd givits in till länsstyrelsen. Om
ansökan gjorts inom en månad får övervakningen bedrivas utan tillstånd
även till dess att länsstyrelsen har prövat ansökningen.

Bevarande av material

13 § Vid allmän kameraövervakning av en plats dit allmänheten har
tillträde, får inte fler personer än som behövs för att övervakningen skall
kunna bedrivas ha tillgång till behandlade eller bevarade bilder eller
upptaget ljud. Materialet skall hanteras så att missbruk motverkas.

14 § Bild- eller ljudmaterial som har tagits upp i samband med allmän
kameraövervakning av en plats dit allmänheten har tillträde får bevaras
under högst en månad, om inte länsstyrelsen medger en längre
bevarandetid.
Längre bevarandetid är också tillåten om sådant material som sägs i
första stycket har betydelse vid utredning av brottslig verksamhet och
antingen har tagits upp av polismyndighet eller inom en månad lämnats
över till polismyndighet eller åklagare av någon annan som har gjort
upptagningen. Det samma gäller om sådant material som sägs i första
stycket ges in till domstol i mål om ansvar för brott.
När bild- eller ljudmaterial inte längre får bevaras, och materialet inte
innehas av en polismyndighet eller åklagare med anledning av utredning
om brottslig verksamhet eller av domstol i mål om ansvar för brott, skall
det omedelbart förstöras.

Ansökan om tillstånd och anmälan

15 § Den som avser att bedriva allmän kameraövervakning skall
skriftligen göra en ansökan om tillstånd eller, om tillstånd inte krävs
enligt 7 eller 8 §, en anmälan om detta hos länsstyrelsen i det län där
kameraövervakningen skall ske. Övervakning som sker enligt 9 11 §§
behöver inte anmälas.

16 § En ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning skall
innehålla uppgift om och beskrivning av
1. ändamålet med kameraövervakningen,
2. den utrustning som skall användas,
3. den plats där utrustningen skall placeras och det område som kan
övervakas samt
4. de omständigheter i övrigt som är av betydelse för prövningen av
ärendet.
Har sökanden tidigare meddelats tillstånd till allmän
kameraövervakning av det område som ansökningen omfattar behöver
uppgifterna i punkterna 1 3 inte anges igen.
Om övervakningen avser en arbetsplats skall yttrande från
skyddsombud, skyddskommitté eller en organisation som företräder de
anställda vara fogat till ansökan.

17 § En anmälan om allmän kameraövervakning skall innehålla uppgift
om
1. den som skall bedriva kameraövervakningen och i förekommande
fall den som för anmälarens räkning skall ha hand om övervakningen,
2. i vilken typ av verksamhet som övervakningen skall förekomma,
3. huruvida bilder skall behandlas eller bevaras eller ljud avlyssnas och
tas upp,
4. det antal personer som skall få ha tillgång till det bevarade
materialet samt
5. huruvida närområden utanför in- och utgångar samt insättnings-
eller uttagsautomater skall övervakas i enlighet med bestämmelserna i
7 §.
Om de förhållanden som har redovisats i en anmälan enligt första
stycket ändras, skall länsstyrelsen skriftligen underrättas om
förändringen.

Beslut om tillstånd m.m.

18 § Innan länsstyrelsen meddelar tillstånd till allmän
kameraövervakning skall den kommun, där övervakningen skall ske, få
tillfälle att yttra sig.

19 § Har sökanden inte tidigare meddelats tillstånd till
kameraövervakning av det område som ansökningen avser skall
tillståndet innehålla uppgifter om hur kameraövervakningen får anordnas.
Dessa uppgifter skall avse övervakningens ändamål, den utrustning som
får användas och det område som får övervakas.
Länsstyrelsen skall också meddela de övriga villkor som behövs för
tillståndet. Sådana villkor kan avse upplysningar om övervakningen,
upptagning, användning, behandling eller bevarande av bilder,
avlyssning eller upptagning av ljud samt andra förhållanden som har
betydelse för att skydda den enskildes personliga integritet.
Ett tillstånd får helt eller delvis meddelas för en begränsad tid.

20 § Om förutsättningarna för ett tillstånd ändras får länsstyrelsen
meddela nya villkor eller, om det inte längre finns förutsättningar för att
ge tillstånd, återkalla tillståndet. Detsamma gäller undantag från
upplysningsplikten enligt 4 § andra stycket.

Tillsyn

21 § Länsstyrelsen utövar tillsyn över allmän kameraövervakning av en
plats dit allmänheten har tillträde.

22 § Om allmän kameraövervakning av en plats dit allmänheten har
tillträde sker i strid med vad som gäller för övervakningen, får
länsstyrelsen förelägga den som bedriver kameraövervakningen att inom
viss tid vidta rättelse. Ett sådant föreläggande skall delges.
Vad som sägs i första stycket gäller dock inte sådan kamera-
övervakning som bedrivs med stöd av 9 11 §§ och som inte omfattas av
krav på tillstånd.

23 § Om ett föreläggande enligt 22 § inte följs, får länsstyrelsen återkalla
tillståndet eller undantagsmedgivandet eller, i fall som avses i 7 och 8 §§,
förbjuda fortsatt kameraövervakning. Förbudet gäller till dess att en ny
anmälan enligt 17 § har gjorts.

24 § Länsstyrelsen har rätt att för tillsynen få tillträde till kontrollrum och

andra delar av en övervakningsanläggning.
Länsstyrelsen får också begära upplysningar från den som bedriver
kameraövervakning samt granska bevarat bild- eller ljudmaterial. Detta
gäller även för den som för någon annans räkning har hand om
övervakningen.

Tystnadsplikt

25 § Den som tar befattning med uppgift som har inhämtats genom
allmän kameraövervakning får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han
eller hon på detta sätt fått veta om någon enskilds personliga
förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Straff m.m.

26 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. bryter mot bestämmelsen i 3 eller 4 § om upplysningsplikt,
2. bryter mot bestämmelsen i 5 § om tillståndsplikt,
3. bryter mot bestämmelsen i 7 § första stycket 3 eller 8 § om
anmälningsplikt,
4. bryter mot bestämmelsen i 14 § om bevarandetid,
5. bryter mot villkor som har meddelats med stöd av 19 eller 20 §.
I ringa fall döms inte till ansvar.

27 § Övervakningsutrustning som har använts vid brott enligt denna lag
skall förklaras förverkad, om det inte är oskäligt.

28 § Om den som bedriver allmän kameraövervakning eller den som för
någon annans räkning har hand om övervakningen underlåter att i
enlighet med 24 § ge tillträde eller lämna upplysningar eller hålla
tillhanda bevarat bild- eller ljudmaterial, får länsstyrelsen förelägga vite.
För att bereda sig tillträde får länsstyrelsen vid behov anlita
polishandräckning.

Överklagande m.m.

29 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Justitiekanslern får överklaga ett beslut för att ta tillvara allmänna
intressen. Beslut om tillstånd till allmän kameraövervakning och om
undantag enligt 4 § andra stycket från upplysningsplikten får överklagas
även av den kommun där övervakningen skall ske och, om
kameraövervakningen skall avse en arbetsplats, av en organisation som
företräder de anställda på arbetsplatsen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

30 § Regeringen får föreskriva om avgift för länsstyrelsens
handläggning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998 då lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m. upphör att gälla.
2. Beslut om tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av den
gamla lagen skall anses ha meddelats med stöd av den nya lagen.
3. Ett beslut om tillstånd, som har meddelats med stöd av den gamla
lagen och som inte omfattar kameraövervakning i större utsträckning än
vad som är medgivet enligt 7 eller 8 § i den nya lagen, skall anses vara
förfallet när en anmälan enligt den nya lagen har skett, under
förutsättning att anmälan innefattar den kameraövervakning som
tillståndsbeslutet avser.
4. Har en ansökan om tillstånd att använda en övervakningskamera
gjorts men inte slutligt prövats före ikraftträdandet, skall ansökningen
anses som en anmälan enligt den nya lagen, om ansökningen inte
omfattar kameraövervakning i större utsträckning än vad som är
medgivet enligt 7 eller 8 § i den nya lagen.
5. Beslut som har meddelats före den 1 april 1995 överklagas enligt då
gällande bestämmelser.

Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)
Härigenom föreskrivs att 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

35 §
Ett överklagande av kammarrättens beslut i ett mål som har väckts hos
kammarrätten genom överklagande, underställning eller ansökan prövas
av Regeringsrätten endast om Regeringsrätten har meddelat
prövningstillstånd.
Meddelas inte prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. En
upplysning om detta skall tas in i Regeringsrättens beslut.
Vad som sägs i första stycket gäller inte
1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål om
disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården eller detaljhandeln
med läkemedel eller om återkallelse av behörighet att utöva
veterinäryrket,

2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1990:484) om
övervakningskameror m.m.
2. talan som Justitiekanslern för i
mål enligt datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen
(1973:1173), inkassolagen
(1974:182), lagen (1987:1231) om
automatisk databehandling vid
taxeringsrevision, m.m. eller lagen
(1998:000) om allmän
kameraövervakning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 32 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

7 kap.
32 §
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats
med övervakningskamera som
avses i lagen (1990:484) om
övervakningskameror m.m., om det
kan antas att den som uppgiften rör
eller någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller för sådan uppgift
om enskilds personliga
förhållanden som har inhämtats vid
kameraövervakning som avses i
lagen (1998:000) om allmän
kameraövervakning, om det kan
antas att den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio
år.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om uppgifter som
avses i paragrafen i dess lydelse före den 1 juli 1998.

Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-12-02

Närvarande: regeringsrådet Stig von Bahr, regeringsrådet Arne
Baekkevold, justitierådet Edvard Nilsson.

Enligt en lagrådsremiss den 13 november 1997 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om allmän kameraövervakning,
2. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Agneta
Bäcklund.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om allmän kameraövervakning

Inledande synpunkter

Den föreslagna lagen skiljer mellan allmän kameraövervakning som
kräver tillstånd (5 och 12 §§) och allmän kameraövervakning som kräver
endast anmälan (7 och 8 §§). Vissa former av allmän kameraövervakning
är vidare undantagna från både tillståndsplikt och anmälningsplikt (9-
11 §§).
Enligt Lagrådets mening bör denna åtskillnad mellan olika slag av
allmän kameraövervakning komma till tydligare uttryck i lagförslaget än
som skett. Lagrådet föreslår i detta syfte att 5 § får innehålla, utöver
huvudregeln om tillståndsplikt, en erinran om att allmän
kameraövervakning i vissa fall är tillåten efter enbart anmälan. Vidare
bör de föreslagna bestämmelserna i 9-12 §§ placeras närmast under
rubriken Undantag från tillståndsplikten och alltså bilda 7-10 §§, medan
de bestämmelser som i lagförslaget återfinns i 7 och 8 §§ bör flytttas till
11 och 12 §§ under en ny rubrik Anmälan och ges en något annan
lydelse. Skillnaden mellan ansökan om tillstånd och anmälan bör
slutligen markeras genom en omformulering av 15 § och genom ett
tillägg i 26 § första stycket 3. Lagrådet återkommer i det följande till den
närmare lydelsen av angivna paragrafer.
Godtas Lagrådets förslag till ändrad paragrafindelning, får de
hänvisningar till nämnda paragrafer som finns i andra paragrafer i
lagförslaget ändras.

5 §
I första meningen föreskrivs att tillstånd till allmän kameraövervakning
krävs för övervakning av en plats dit allmänheten har tillträde, medan
andra meningen innehåller att tillstånd till allmän kameraövervakning
krävs också för att en övervakningskamera skall få vara uppsatt så att
den kan riktas mot en sådan plats. Tredje meningen erinrar om att
tillstånd dock inte behövs i de fall som avses i 7-11 §§.
Enligt Lagrådets mening fyller bestämmelsen i första meningen
knappast någon funktion vid sidan av bestämmelsen i andra meningen.
Den bör därför kunna utgå.
På grund härav och med hänvisning till vad som anförts inledningsvis
förordar Lagrådet att paragrafen ges följande lydelse:
"Tillstånd till allmän kameraövervakning krävs för att en
övervakningskamera skall få vara uppsatt så att den kan riktas mot en
plats dit allmänheten har tillträde. Tillstånd behövs dock inte i fall som
avses i 7-10 §§.
Under de förutsättningar som anges i 11 och 12 §§ är allmän
kameraövervakning tillåten efter enbart anmälan."

7 §
I första stycket föreskrivs att tillstånd under vissa förutsättningar inte
krävs för allmän kameraövervakning i en banklokal, i ett postkontor, i
närområdet utanför in- och utgångar till sådana lokaler samt vid
insättnings- eller uttagsautomater i anslutning till sådana lokaler.
Av författningskommentaren framgår att med "närområde" får förstås
ett område inom några meter från in- och utgångarna. Enligt Lagrådets
mening kommer den avsedda innebörden till tydligare uttryck, om detta
begrepp byts ut mot orden "området omedelbart" utanför in- och
utgångarna. - Exempel på insättnings- och uttagsautomater är enligt
författningskommentaren s.k. bankomater, på-minuten-automater och
serviceboxar. Att beteckna serviceboxar som insättningsautomater synes
dock inte särskilt träffande. Vidare bör beaktas att nya former av
automater och liknande anordningar i anslutning till banklokaler och
postkontor kan bli aktuella i framtiden. Lagrådet förordar därför att
begreppet "insättnings- och uttagsautomater" byts ut mot orden
"betalningsautomater och liknande anordningar".
På grund härav och med hänvisning till vad som anförts inledningsvis
förordar Lagrådet att första stycket i denna paragraf - vilken bör tas in
under rubriken Anmälan och betecknas 11 § - ges följande lydelse:
"En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en banklokal eller ett postkontor, i området
omedelbart utanför in- och utgångar till en sådan lokal samt vid
betalningsautomater och liknande anordningar i anslutning till en sådan
lokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott
och
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik."

8 §
Med hänvisning till vad som anförts inledningsvis förordar Lagrådet att
första stycket i denna paragraf - vilken bör betecknas 12 § - ges följande
lydelse:
"En övervakningskamera får efter anmälan enligt 17 § sättas upp för
allmän kameraövervakning i en butikslokal, om
1. övervakningen har till enda syfte att förebygga eller avslöja brott,
2. övervakningskameran är fast monterad och försedd med fast optik
och
3. den som avser att bedriva övervakningen har träffat en skriftlig
överenskommelse om övervakningen med skyddsombud,
skyddskommitté eller organisation som företräder de anställda på
arbetsplatsen."

9 §
Lagrådet förordar att punkt 1 ges en lydelse som närmare
överensstämmer med bestämmelsen i 4 § första stycket 1 i den nuvarande
lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.

14 §
Enligt första stycket får bild- eller ljudmaterial som har tagits upp i
samband med allmän kameraövervakning av en plats dit allmänheten har
tillträde bevaras under högst en månad, om inte länsstyrelsen medger en
längre bevarandetid.
Bestämmelsen skulle enligt Lagrådets mening kunna uppfattas så att
den avser endast den film eller det band som har använts vid
upptagningen men däremot inte några kopior. Detta är givetvis inte
avsikten. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utformas så att den
blir tillämplig på bild- eller ljudmaterial "från" allmän
kameraövervakning. Vidare kan föreskriften om att länsstyrelsen kan
medge undantag från den bevarandetid som föreskrivs i första stycket
uppfattas så att det kan ske endast på ansökan härom. Inte heller detta
torde emellertid vara avsett, utan länsstyrelsen bör kunna besluta om
undantag från denna bevarandetid även i andra fall. Lagrådet förordar
därför att ordet "medger" byts ut mot orden "beslutar om".
I andra stycket föreskrivs vissa undantag från den bevarandetid som
gäller enligt första stycket. Bestämmelserna skulle enligt Lagrådets
mening vinna i tydlighet, om undantagen anges i skilda punkter.
Enligt tredje stycket skall bild- eller ljudmaterial omedelbart förstöras
när det inte längre får bevaras. Bestämmelsen innehåller ett undantag för
fall då materialet innehas av polismyndighet eller åklagare med
anledning av utredning om brottslig verksamhet eller av domstol i mål
om ansvar för brott. Detta undantag framstår emellertid som obehövligt
vid sidan av andra stycket och synes därför kunna utgå.
Med hänsyn till det anförda förordar Lagrådet att paragrafen ges
följande lydelse:
"Bild- eller ljudmaterial från allmän kameraövervakning av en plats dit
allmänheten har tillträde får bevaras under högst en månad, om inte
länsstyrelsen beslutar om en längre bevarandetid.
Första stycket gäller inte, om materialet
1. har betydelse vid utredning av brottslig verksamhet och antingen har
tagits upp av polismyndighet eller inom en månad lämnats över till
polismyndighet eller åklagare av någon annan som har gjort
upptagningen eller
2. ges in till domstol i mål om ansvar för brott.
När bild- eller ljudmaterial inte längre får bevaras skall det omedelbart
förstöras."

15 §
Med hänvisning till vad som anförts inledningsvis förordar Lagrådet att
denna paragraf ges följande lydelse:
"Ansökan om tillstånd till allmän kameraövervakning enligt 5 § och
anmälan om allmän kameraövervakning enligt 11 eller 12 § skall göras
skriftligen hos länsstyrelsen i det län där övervakningen skall ske."

16 §
I andra stycket föreskrivs att uppgifter som en ansökan om tillstånd till
allmän kameraövervakning skall innehålla enligt första stycket inte
behöver anges igen, om sökanden tidigare har meddelats tillstånd till
allmän kameraövervakning av det område som ansökan omfattar. För att
länsstyrelsen skall veta att en ansökan har gjorts tidigare bör sökanden
emellertid upplysa om detta. Att sökanden då i sin nya ansökan inte
behöver upprepa uppgifterna i den ansökan som han tidigare har gjort
beträffande samma område framstår som självklart. Någon uttrycklig
bestämmelse om detta behövs därför inte. Lagrådet förordar att
bestämmelsen i andra stycket utgår.

17 §
Med anledning av vad Lagrådet förordat i anslutning till 7 § första
stycket bör första stycket 5 i förevarande paragraf ges följande lydelse:
"huruvida områden omedelbart utanför in- och utgångar samt
betalningsautomater och liknande anordningar skall övervakas i enlighet
med bestämmelserna i 11 §."

22 och 23 §§
I 22 § första stycket föreskrivs att länsstyrelsen kan förelägga den som
bedriver allmän kameraövervakning i strid med vad som gäller för
övervakningen att inom viss tid vidta rättelse. Enligt andra stycket gäller
vad som sägs i första stycket dock inte sådan kameraövervakning som
bedrivs med stöd av 9-11 §§ och som inte omfattas av krav på tillstånd.
Omfattningen av undantaget i andra stycket framstår som något oklart.
Uppenbart är att undantaget saknar mening så länge
kameraövervakningen uppfyller de i 9-11 §§ angivna förutsättningarna
för övervakning utan tillstånd. Är dessa förutsättningar inte uppfyllda -
tillståndsfrihet enligt 9 § 1 föreligger exempelvis inte eftersom
övervakningskameran inte är uppsatt på ett fordon, maskin eller liknande
anordning - kan det på goda grunder hävdas att övervakningen inte sker
"med stöd av 9-11 §§". Undantaget skulle således inte heller gälla i detta
fall. Därmed synes den enda återstående tolkningen vara att undantaget
tar sikte på situationer då övervakningen bedrivs nästan men inte helt i
överensstämmelse med reglerna i 9-11 §§. En undantagsbestämmelse av
denna innebörd synes dock, inte minst med tanke på svårigheten att veta
var gränsen skall dras, mindre lämplig. Lagrådets slutsats är att - om det
över huvud taget finns något behov av ett undantag från vad som sägs i
första stycket - omfattningen av undantaget måste anges tydligare än vad
som skett.
Om ett föreläggande enligt 22 § inte följs, får länsstyrelsen enligt 23 §
återkalla tillståndet eller undantagsmedgivandet eller, i fall som avses i 7
och 8 §§, förbjuda fortsatt kameraövervakning. Förbudet skall gälla till
dess ny anmälan enligt 17 § har gjorts.
Vad som föreslagits i 22 och 23 §§ bör sammanställas med
bestämmelserna i 26 och 29 §§ om straff respektive överklagande.
Därvid kan till en början konstateras att den enda egentliga sanktion som
med stöd av 23 § kan riktas mot den som inte följer ett föreläggande
enligt 22 § är att återkalla ett meddelat tillstånd till kameraövervakning
eller ett undantagsmedgivande beträffande skyltning. I andra fall,
exempelvis om kameraövervakningen bedrivs trots att tillstånd krävs, ger
23 § inte någon grund för att utsätta den försumlige för sanktion. Någon
särskild sanktion är alltså inte kopplad till ett med stöd av 22 § meddelat
föreläggande om rättelse eller ett enligt 23 § meddelat förbud mot fortsatt
kameraövervakning. En annan sak är att övervakningen kan föranleda
straffansvar enligt 26 §.
Avsaknaden av egentliga sanktioner till förelägganden enligt 22 § och
förbud enligt 23 § framstår enligt Lagrådets uppfattning som diskutabel,
särskilt med hänsyn till att såväl ett föreläggande som ett förbud synes
kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (29 §). Domstolens
avgöranden i mål av dessa slag kommer inte att få någon direkt rättsföljd
utan innebär bara att parterna får ett uttalande om vad som gäller enligt
lagen. Samma fråga kan samtidigt förekomma i en brottmålsprocess.
Såvitt Lagrådet har sig bekant förekommer inte denna kombination av
straff och fastställelsetalan på annat håll inom svensk rätt.
Enligt Lagrådets mening finns det skäl att överväga om inte sådana
förelägganden som avses i 22 och 23 §§ skall kunna förenas med vite. I
många situationer torde nämligen vitesinstitutet vara en mer verksam
sanktion än exempelvis straff eller återkallande av tillstånd. Om en
möjlighet att förelägga vite inte införs avstyrker Lagrådet de i 22 och
23 §§ föreslagna bestämmelserna om rättelse jämte förbud.
Förenas ett föreläggande med vite bör ansvar inte ådömas för en
gärning som omfattas av föreläggandet. Införande av en rätt för
länsstyrelsen att förena ett föreläggande med vite får då till konsekvens
att det straffbara området enligt 26 § begränsas.

26 §
Med hänvisning till vad som anförts inledningsvis förordar Lagrådet att
första stycket 3 ges följande lydelse:
"bryter mot bestämmelserna i 11 eller 12 § om anmälningsplikt."

29 §
Bestämmelsen om Justitiekanslerns rätt att överklaga motsvarar 18 § i
den nuvarande lagen om övervakningskameror m.m. I remissen har inte
kommenterats i vad mån Justitiekanslerns uppgift att ta till vara allmänna
intressen har påverkats av att länsstyrelsen enligt 7 a §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) numera skall vara den enskildes
motpart om länssstyrelsens beslut överklagas till domstol. Enligt
Lagrådets uppfattning kan länsstyrelsens nya ställning som motpart
minska behovet av ingripanden från Justitiekanslerns sida.

30 §
Enligt paragrafen får regeringen föreskriva om avgift för länsstyrelsens
handläggning. En sådan delegation av föreskriftsrätt får enligt 8 kap.
regeringsformen (RF) ske endast under förutsättning att avgiften inte är
att betrakta som en skatt.
RF innehåller inte någon definition av begreppen skatt och avgift. I
förarbetena till RF anförde föredragande departementschefen i fråga om
gränsdragningen bl.a. att skatt kan karakteriseras som ett tvångsbidrag till
det allmänna utan direkt motprestation, medan med avgift vanligen
förstås en penningprestation som betalas för en specificerad
motprestation från det allmänna (prop. 1973:90 s. 213). Han anförde
vidare (s. 219):
"Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s
bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda
penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga
anses ha karaktär av avgift och inte av skatt. Ett sådant fall föreligger när
penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i sin
helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler.
Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot
svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana
utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår
som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets områden som
avgifter i statsrättslig bemärkelse."
För att en avgift skall föreligga i RF:s mening förutsätts sålunda enligt
förarbetena normalt att ett specificerat vederlag utgår. Är denna
förutsättning uppfylld torde en penningpålaga ha karaktären av avgift
även om denna - som i förevarande fall - är obligatorisk och tas ut i
samband med myndighetsutövning. Utgör avgiften vederlag för en
myndighets kostnader i samband med myndighetsutövning som är riktad
direkt mot den avgiftsskyldige torde avgiftskriteriet således vara uppfyllt.
Det gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggningen av
en ansökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.
Däremot är det tveksamt i vad mån en pålaga rättsligt kan betraktas
som en avgift i fall då vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället
utgörs av en s.k. kollektiv motprestation. Som har framgått av de
redovisade förarbetsuttalandena har avsikten varit att vissa avgifter av
detta slag skall kunna betraktas som avgifter i statsrättslig bemärkelse,
nämligen bl.a. avgifter som tas ut endast i näringsreglerande syfte och i
sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga. Av förarbetena framgår inte i
vilka andra fall det kan vara motiverat att frångå huvudprincipen att en
avgiftsklassificering förutsätter ett specificerat vederlag. Det är dock
enligt Lagrådets mening tydligt att något mer omfattande avsteg från
denna princip inte varit avsett bortsett från prisregleringsavgifter o.d.
Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf torde ge möjlighet att
föreskriva en generell avgift för dem som använder
övervakningskameror, dvs. en avgift som utgår även om användaren inte
varit föremål för någon direkt åtgärd från länsstyrelsens sida. Av den
allmänna motiveringen framgår att meningen är att en generell avgift
skall tas ut för att finansiera länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn m.m.
En sådan avgift har enligt Lagrådets mening karaktären av skatt (jfr RÅ
1991 ref. 87 och Lagrådets yttrande i prop. 1993/94:198 s. 162 f.). Det
anförda innebär att delegationsbestämmelsen står i strid med RF.
Grunderna för finansieringen av länsstyrelsens handläggning bör därför
regleras i lagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 1998

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: Laila Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:64 Lag om allmän kamera-
övervakning

Rättsdatablad

Författningsrubrik
Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om allmän
kameraövervakning
30 §

1 Senaste lydelse 1995:22.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.

1

2

Prop. 1997/98:64

Prop. 1997/98:64
Bilaga 1

Prop. 1997/98:64
Bilaga 2

Prop. 1997/98:64
Bilaga 3

Prop. 1997/98:64
Bilaga 4

Prop. 1997/98:64
Bilaga 5

Prop. 1997/98:64

106

1

Prop. 1997/98:64

1

Prop. 1997/98:64

1