Regeringens proposition
1997/98:45

Miljöbalk

Prop.
1997/98:45

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 december 1997

Göran Persson
Anna Lindh
(Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en ny balk, miljöbalken, införs. Miljölagstift-
ningen har under de senaste decennierna med tiden blivit allt mer svår-
överskådlig och någon gång motstridig. En samordning har därför under
flera år setts som en angelägen lagstiftningsuppgift. Det behövs emeller-
tid inte endast en samordning. För att skapa ett ekologiskt hållbart
industrisamhälle krävs det också en skärpt och breddad lagstiftning som
gör det möjligt att förena social och ekonomisk utveckling med ett effek-
tivt skydd för miljön. Förslaget till miljöbalk skall därför ses som en både
samordnad, skärpt och breddad miljölagstiftning för en hållbar
utveckling.
Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling och att till-
försäkra levande och kommande generationer en hälsosam och god
livsmiljö. Människans rätt att förändra och bruka naturen är knuten till ett
förvaltaransvar. I balken ges därför regler till skydd för människors hälsa
och miljön, värdefulla natur- och kulturmiljöer och den biologiska mång-
falden. Vidare ges regler som skall trygga en god hushållning med mark-
och vattenresurserna. Återanvändning och återvinning liksom annan
hushållning med råvaror, material samt med energi främjas så att ett
kretsloppsanpassat samhälle uppnås. Grundläggande internationella
miljöprinciper görs rättsligt bindande. Balkens regler skall tillämpas vid
all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål
parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten.
I miljöbalken sammansmälts bestämmelserna i centrala miljö- och re-
surslagar som miljöskyddslagen, naturvårdslagen, naturresurslagen,
vattenlagen, lagen om kemiska produkter, renhållningslagen och hälso-
skyddslagen samt åtta andra lagar till en sammanhållen och bred miljö-
och resurslagstiftning. Därmed kommer balken att reglera bl.a. landets
mark- och vattenresurser och särskilt olika former av vattenverksamhe-
ter, t.ex. byggande i vatten och vattenreglering. Därmed kommer kravet
på miljöhänsyn att strykas under.
Miljöbalken innehåller ett kapitel med rättsligt bindande principer och
allmänna hänsynsregler. Dessa skall gälla för all verksamhet och alla
åtgärder enligt balken. De innebär bl.a. att alla försiktighetsmått som
behövs skall vidtas så fort det finns en risk för skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön.
Regeringen bemyndigas att föreskriva om miljökvalitetsnormer för
geografiska områden. Skärpta och utökade krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar införs. Vid prövningen av olägenheter från kärntekniska
anläggningar enligt reglerna om miljöfarlig verksamhet skall också en
prövning av den joniserande strålningen ske. Regleringen rörande bio-
tekniska organismer samordnas med regleringen beträffande kemiska
produkter. Bestämmelser om skydd av områden och arter för att bevara
den biologiska mångfalden samlas och förtydligas, bl.a. för att underlätta
genomförandet av EG-rättens naturvårdsdirektiv. En ny skyddsform
införs med namnet kulturreservat. Strandskyddets syfte att tillvarata
livsvillkoren för djur- och växtarter regleras tydligare. Områden som inte
uppfyller miljökvalitetsnormer kan förklaras som miljöskyddsområden.
Miljöbalkens generella regler för verksamheter skall gälla även för
verksamhet som organiserar friluftsliv. Det innebär bl.a. att organisatören
skall förebygga att deltagare orsakar skada. Vidare kan anmälningsplikt
föreskrivas för verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras kom-
mersiellt med utnyttjande av allemansrätten.
Prövningsplikten för täkter av t.ex. grus och sand utökas genom att
husbehovstäkter kan underställas prövningsplikt. Miljöskydds-, natur-
vårds- och hushållningsaspekterna samordnas vid prövning av täkttill-
stånd.
Regeringens tillåtlighetsprövning av större miljöpåverkande anlägg-
ningar framhävs. Regeringen skall pröva tillåtligheten av bl.a. stora an-
läggningar som starkt påverkar miljön, däribland större trafikanlägg-
ningar. Vidare skall regionala miljödomstolar inrättas.
Länsstyrelsen ingår också i prövningskedjan. Detta innebär att ett sam-
ordnat och enhetligt prövningsförfarande skapas. En Miljööverdomstol
skall knytas till Svea hovrätt. Koncessionsnämnden för miljöskydd och
vattendomstolarna föreslås upphöra.
Verksamhetsutövare skall i större omfattning och solidariskt ansvara
för efterbehandling av förorenade områden. Även fastighetsägarnas
efterbehandlingsansvar skärps. Kvalificerat förorenade områden kan
förklaras som miljöriskområden.
Tillsynsmyndigheternas ansvar klargörs och understryks. De centrala
myndigheternas och länsstyrelsens ledande, utvecklande och informe-
rande roller förstärks medan kommunen i större utsträckning får ansvar
för den operativa tillsynen.
Miljösanktionsavgifter införs i balken. Tillsynsmyndigheterna skall
påföra näringsidkare sanktionsavgift vid överträdelser av miljöregler och
meddelade villkor.
Straffbestämmelserna från de lagar som ersätts av miljöbalken samlas
och samordnas i ett kapitel. Brottsbalkens bestämmelser om miljöbrott
förs över till miljöbalken. Straffen skärps för vissa typer av brott.
Ideella miljöorganisationer som bedrivit verksamhet i Sverige under
minst tre år och som har lägst 2 000 medlemmar ges rätt att överklaga
beslut enligt miljöbalken.
Ersättning skall betalas när mark tas i anspråk eller pågående markan-
vändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Ersättning
skall dock inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen.
Miljöskadeförsäkringssystemet utvidgas med en saneringsförsäkring
som skall täcka efterbehandlingsfall i de fall den ansvarige inte kan be-
tala.
Förslaget till miljöbalk utgör den första etappen i fyra s.k. balksteg,
som rymmer närmare hundratalet lagar och förordningar med några tusen
paragrafer inkl. information och utbildning. Arbetet fortsätter parallellt
med steg två, följdlagstiftning. I steg tre planeras förslag till förord-
ningar. Information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter
finns i det fjärde balksteget. Arbetet bedrivs i syfte att huvuddelen och
helheten i förekommande fall skall kunna träda i kraft den 1 januari
1999.

Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 10
2 Lagtext 11
2.1 Förslag till miljöbalk 11
2.2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet 114
2.3 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning 134
2.4 Förslag till lag om införande av miljöbalken 138
2.5 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet 146
2.6 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 149
2.7 Förslag till ändring i brottsbalken 150
3 Ärendet och dess beredning 151
4 En samlad miljölagstiftning för hållbar utveckling 154
4.1 Miljöpolitiska utgångspunkter för en reformerad
lagstiftning 154
4.1.1 En politik för ekologiskt hållbar utveckling 154
4.1.2 Miljölagstiftningens uppgift 160
4.2 Miljöbalken en samlad och skärpt miljölagstiftning 162
4.2.1 Införandet av miljöbalken och balkens mål 162
4.2.2 Principerna för miljöbalksförslaget m.m. 168
4.3 Gällande rätt 174
4.4 Miljöbalksreformens introducering 183
4.5 Lagar som samordnas i miljöbalken 185
4.6 Miljöbalkens tillämpningsområde 190
4.6.1 Miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning 190
4.6.2 Bemyndigande att meddela särskilda
föreskrifter för totalförsvaret 192
4.7 EG-reglerna och miljöbalken 194
4.7.1 EG-rätten 194
4.7.2 EG:s miljöregler 194
4.7.3 Genomförandet av EG:s rättsakter 197
4.7.4 Vissa frågor om nationell lagstiftning och dess
tillämpning vid EU-medlemskap 198
4.8 Rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler 201
4.8.1 Försiktighetsprincipen och bevisbördan för att
hänsynsreglerna tillämpas 208
4.8.2 Kunskapskrav 210
4.8.3 Skyddsåtgärder och försiktighetsmått 212
4.8.4 Principen om bästa möjliga teknik 215
4.8.5 Lokaliseringsprincipen 218
4.8.6 Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen 220
4.8.7 Produktvalsprincipen 224
4.8.8 Skälighetsregeln 231
4.8.9 Ansvaret för avhjälpande av skador och
olägenheter. 233
4.8.10 Stoppregeln 236
4.9 Bestämmelser om hushållning med mark och vatten 239
4.10 Miljökvalitetsnormer 245
4.10.1 Behov och syfte 245
4.10.2 Utformningen av miljökvalitetsnormer 251
4.10.3 Tillämpningen av miljökvalitetsnormer 258
4.11 Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag 272
4.11.1 Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar 272
4.11.2 Bakgrund och gällande bestämmelser 273
4.11.3 När en miljökonsekvensbeskrivning krävs 277
4.11.4 Tidigt samråd med länsstyrelsen och enskilda 282
4.11.5 Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning 289
4.11.6 Allmänhetens rätt att yttra sig över
miljökonsekvensbeskrivningen och
ansökan 292
4.11.7 Planer och planeringsunderlag m.m. 298
4.12 Organiserat friluftsliv och allemansrätten 300
4.12.1 Organiserat friluftsliv och kommersialisering 302
4.13 Skydd av områden och arter 307
4.13.1 Allmänna överväganden 307
4.13.2 Områdesskydd och artskydd i miljöbalken 310
4.13.3 Intresseprövning vid beslut om områdesskydd 320
4.13.4 Kulturreservat i miljöbalken 323
4.14 Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd 325
4.14.1 Sammansmältning av reglerna om miljöfarlig
verksamhet och hälsoskydd 325
4.14.2 EG-direktiv om utsläpp 329
4.14.3 Prövningen enligt miljöbalken av miljöfarlig
verksamhet 334
4.14.4 Prövningens omfattning och möjligheter att
ompröva 346
4.14.5 Särskilda regler om hälsoskydd i balken 350
4.15 Förorenade områden Fel! Bokmärket är inte definierat.
4.15.1 Ansvaret för efterbehandling av förorenade mark-
och vattenområden 358
4.15.2 Miljöriskområden 361
4.16 Vattenverksamhet 363
4.17 Täkter, jordbruk m.m. 376
4.17.1 Täkter 376
4.17.2 Regler för jordbruk och annan verksamhet
i naturen 380
4.18 Genteknik 384
4.18.1 Gentekniklagens bestämmelser arbetas in i
miljöbalken 390
4.18.2 Märkningskrav införs 393
4.19 Gemensamma regler om kemiska produkter och
biotekniska organismer 397
4.19.1 Samordning av regler om kemiska produkter
och biotekniska organismer 397
4.19.2 Spridning av bekämpningsmedel 410
4.19.3 Bestämmelser om bränslen 412
4.19.4 Kontroll av kemiska produkter och biotekniska
organismer 413
4.20 Avfall och producentansvar 415
4.20.1 Regler om avfall och producentansvar i balken 415
4.20.2 Definition av avfall 421
4.20.3 Särskilt om producentansvaret 424
4.20.4 Fastighetsinnehavarens och nyttjande-
rättshavarens möjligheter att på fastigheten
själva sörja för kompostering och annat
omhändertagande av avfall 428
4.20.5 Nedskräpning 430
4.20.6 Dumpningslagen 431
4.20.7 Gaturenhållning och skyltning 432
4.21 Regeringens tillåtlighetsprövning 433
4.21.1 Regeringsprövning av verksamheter som har stor
påverkan på miljön och naturresurserna 433
4.21.2 Obligatorisk regeringsprövning och prövning
efter förbehåll 438
4.21.3 Regeringsprövningen är en tillåtlig-
hetsprövning 441
4.21.4 Obligatorisk regeringsprövning av
trafikanläggningar med stor miljöpåverkan 444
4.21.5 Minskad obligatorisk regeringsprövning av viss
vattenverksamhet 450
4.21.6 Kommunalt veto 451
4.22 Regionala miljödomstolar 456
4.22.1 Inrättande av miljödomstolar 456
4.22.2 Prövningen i miljödomstolarna 463
4.23 Länsstyrelsernas prövning av ärenden om miljöfarlig
verksamhet 470
4.24 Prövningen av markavvattning 473
4.25 Särskilda tillståndsfrågor 478
4.25.1 Tidsbegränsade tillstånd 478
4.25.2 Tidigare underlåtenhet att fullgöra sina
skyldigheter 481
4.26 Sakägarbegreppet 482
4.27 Miljöorganisationers talerätt 486
4.28 Tillsyn 491
4.28.1 Vad är tillsyn? 492
4.28.2 Tillsynsmyndigheterna och deras
ansvarsfördelning 496
4.28.3 Närmare om fördelningen av tillsynsansvaret 501
4.28.4 Verksamhetsutövarnas ansvar m.m. 512
4.29 Avgifter 514
4.30 Tillträde 517
4.31 Straff och förverkande 519
4.31.1 Straffbestämmelser i miljöbalken och
brottsbalken 519
4.31.2 Brottsbeskrivningar och brottsbenämningar i
miljöbalken 522
4.31.3 Kemikaliehantering och sanktioner 524
4.31.4 Straffskalor, åtal och preskription 525
4.31.5 Förverkande 531
4.32 Miljösanktionsavgifter 531
4.32.1 Miljösanktionsavgift vid överträdelse av
miljöregler och meddelade villkor 531
4.32.2 Avgränsningen när miljösanktionsavgift skall
påföras 535
4.32.3 Miljösanktionsavgiftens storlek 538
4.32.4 Beslut om påförande av avgift 543
4.33 Ersättning vid ingripanden av det allmänna 546
4.33.1 Principer för ersättning enligt miljöbalken 546
4.33.2 Ändringen av 2 kap. 18 § regeringsformen 558
4.34 Skadestånd för vissa miljöskador 564
4.34.1 Miljöskadelagen skall ingå i miljöbalken 564
4.34.2 Skadeståndsreglerna 565
4.35 Utvidgning av miljöskadeförsäkringssystemet med en
saneringsförsäkring 568
4.36 Kommunernas, länsstyrelsernas och de centrala
myndigheternas roll 573
4.36.1 Kommunerna 573
4.36.2 Länsstyrelserna 575
4.36.3 De centrala miljö- och hälsoskydds-
myndigheterna 576
4.37 Miljöbalken införs 584
4.37.1 Övergångsbestämmelser i särskilda
promulgationslagar 584
4.37.2 Tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande 584
4.37.3 Verksamhet som bedrivs när miljöbalken
träder i kraft 586
4.37.4 Fortsatt giltighet av äldre beslut 590
4.37.5 Miljöbalkens inledande bestämmelser 593
4.37.6 Skydd av områden m.m. 608
4.37.7 Särskilda bestämmelser om vissa
verksamheter 612
4.37.8 Processuella bestämmelser 623
4.37.9 Tillsyn m.m. 635
4.37.10 Sanktioner 637
4.37.11 Ersättning och skadestånd m.m. 640
4.37.12 Lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet 642
4.37.13 Övriga lagförslag 643
4.38 Ekonomiska konsekvenser av förslagen 644
4.38.1 Rättsväsendet 645
4.38.2 Länsstyrelserna 646
4.38.3 Kommunerna 650
4.38.4 Utbildning och information 651
4.38.5 Finansiering 653
4.39 Uppföljning 654

Innehåll i Del 2
5 Författningskommentar
5.1 Förslaget till miljöbalk
5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning

5.4 Förslaget till lag om införande av miljöbalken

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet

5.6 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

5.7 Förslaget till ändring i brottsbalken

Bilagor

Bilaga A - Jämförande paragrafregister
Bilaga 1 - Lagrådets yttrande
Innehåll i Del 3
Bilaga 2

1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till

1. miljöbalk,
2. lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,
3. lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning,
4. lag om införande av miljöbalken,
5. lag om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet,
6. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
2 7. lag om ändring i brottsbalken

Lagtext
2.1 Förslag till miljöbalk
Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter jordabalken
införas en ny balk, benämnd miljöbalk, av följande lydelse.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Övergripande bestämmelser

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar
utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer
tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på
insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att
förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta
naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från
ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt
god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med
material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

2 § Bestämmelserna i 3 och 4 kap. skall tillämpas endast vid prövning av
frågor enligt 7 kap., tillståndsprövning av sådan verksamhet som är
tillståndspliktig enligt 9, 11 och 12 kap. och vid regeringens
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. samt enligt vad som är föreskrivet i
luftfarts-lagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen
(1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och
bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
och ellagen (1997:857).

3 § I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för
människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt
miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.
Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).

4 § I fråga om viss miljöfarlig verksamhet och viss vattenverksamhet
gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland.

5 § Regeringen får, i den utsträckning det på grund av rådande särskilda
förhållanden är nödvändigt för att stärka försvarsberedskapen, meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från denna balk, dock inte
inom sådant ämnesområde för vilket föreskrifter måste meddelas i lag.

6 § I lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen finns föreskrifter om verkan av unionens fördrag och
andra instrument samt de Europeiska gemenskapernas beslut.

2 kap. Allmänna hänsynsregler m.m.

1 § När frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens
och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn
enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en
verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som
följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit
verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön.
I detta kapitel avses med åtgärd en sådan åtgärd som inte är av
försumbar betydelse i det enskilda fallet.

2 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning för att skydda
människors hälsa och miljön mot skada eller olägenhet.

3 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta
de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet
för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig
verksamhet användas bästa möjliga teknik.
Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att
en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön.

4 § För verksamheter och åtgärder som tar i anspråk mark- eller
vattenområden annat än helt tillfälligt skall en sådan plats väljas som är
lämplig med hänsyn till 1 kap. 1 §, 3 kap. och 4 kap.
För all verksamhet och alla åtgärder skall en sådan plats väljas att
ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors
hälsa och miljön.

5 § Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla
med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning
och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas.

6 § Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en
åtgärd skall undvika att använda eller sälja sådana kemiska produkter
eller biotekniska organismer som kan befaras medföra risker för
människors hälsa eller miljön, om de kan ersättas med sådana produkter
eller organismer som kan antas vara mindre farliga. Motsvarande krav
gäller i fråga om varor som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt eller bioteknisk organism.

7 § Kraven på hänsyn enligt 2 6 §§ gäller i den utsträckning det inte kan
anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt
beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört
med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om
totalförsvarsverksamhet eller om en åtgärd behövs för totalförsvaret,
skall även detta förhållande beaktas vid avvägningen.
Avvägningen enligt första stycket får inte medföra att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. åsidosätts.

8 § Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en
åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess
skadan eller olägenheten har upphört för att denna avhjälps i den
omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. I den mån det föreskrivs i
denna balk kan i stället skyldighet att ersätta skadan eller olägenheten
uppkomma.

9 § Kan en verksamhet eller åtgärd befaras föranleda skada eller
olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön, även
om sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas som kan
krävas enligt denna balk, får verksamheten bedrivas eller åtgärden vidtas
endast om det finns särskilda skäl.
En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför
risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden
väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte, om regeringen har
tillåtit verksamheten enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §.

10 § Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän
synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är
sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om
verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna
hälsotillståndet.
Beslut enligt första stycket får förenas med villkor för att tillgodose
allmänna intressen.

3 kap. Grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och
vattenområden

1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.

2 § Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så
långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas
karaktär.

3 § Mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk
synpunkt skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan skada
naturmiljön.

4 § Jord- och skogsbruk är av nationell betydelse.
Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller
anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhälls-
intressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Skogsmark som har betydelse för skogsnäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra ett rationellt skogsbruk.

5 § Mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen eller
yrkesfisket eller för vattenbruk skall så långt möjligt skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra näringarnas bedrivande.
Områden som är av riksintresse för rennäringen eller yrkesfisket skall
skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

6 § Mark- och vattenområden samt fysisk miljö i övrigt som har
betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller
kulturvärden eller med hänsyn till friluftslivet skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön.
Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt
beaktas.
Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården
eller friluftslivet skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.

7 § Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller
material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt
försvåra utvinningen av dessa.
Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av
riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket.
8 § Mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar
för industriell produktion, energiproduktion, energidistribution,
kommunikationer, vattenförsörjning eller avfallshantering skall så långt
möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller
utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för anläggningar som avses i första
stycket skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra till-
komsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

9 § Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall
så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka
totalförsvarets intressen.
Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för
totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

10 § Om ett område enligt 5 8 §§ är av riksintresse för flera oförenliga
ändamål, skall företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste
sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den
fysiska miljön i övrigt. Behövs området eller del av detta för en
anläggning för totalförsvaret skall försvarsintresset ges företräde.
Beslut med stöd av första stycket får inte strida mot bestämmelserna i
4 kap.

4 kap. Särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten
för vissa områden i landet

1 § De områden som anges i 2 7 §§ är, med hänsyn till de natur- och
kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om det inte möter något hinder enligt 2 7 §§ och
om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och
kulturvärden.
Bestämmelserna i första stycket och 2 6 §§ utgör inte hinder för
utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för
utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns
särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar
för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i
3 kap. 7 § andra stycket.

2 § Inom följande områden skall turismens och friluftslivets, främst det
rörliga friluftslivets, intressen särskilt beaktas vid bedömningen av
tillåtligheten av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön:
Kustområdet och skärgården i Bohuslän från riksgränsen mot Norge
till Lysekil,
Kustområdet i Halland,
Kullaberg och Hallandsåsen med angränsande kustområden,
Kustområdet i Skåne från Örnahusen söder om Skillinge till Åhus,
Kustområdena och skärgårdarna i Småland och Östergötland från
Oskarshamn till Arkösund,
Kustområdena och skärgårdarna i Södermanland och Uppland från
Oxelösund till Herräng och Singö,
Kustområdet och skärgården i Ångermanland från Storfjärden vid
Ångermanälvens mynning till Skagsudde,
Kustområdet och skärgården i Norrbotten från Bondöfjärden till
riksgränsen mot Finland,
Öland,
Gotland,
Sjö- och åslandskapet vid Romeleåsen i Skåne,
Åsnen med öar och strandområden och områdena söder därom utmed
Mörrumsån och vid sjön Mien till Pukaviksbukten och Listerlandet,
Vänern med öar och strandområden,
Vättern med öar och strandområden,
Tiveden med områdena vid sjön Unden och sjön Viken samt området
utmed Göta kanal mellan Karlsborg och Sjötorp,
Området Dalsland Nordmarken från Mellerud och sjön Ånimmen vid
Vänern till sjösystemet från Dals-Ed i söder till Årjäng och Östervallskog
i norr,
Fryksdalen från Kil till Torsby samt området utmed övre delen av
Klarälven inom Torsby kommun,
Mälaren med öar och strandområden,
Området Malingsbo Kloten mellan Storå, Kopparberg, Smedjebacken
och Skinnskatteberg,
Området utmed Dalälven från Avesta till Skutskär,
Siljan och Orsasjön med öar och strandområden samt området utmed
Oreälven, sjön Skattungen och Oresjön med området söder därom över
Gulleråsen och Boda till Rättvik,
Området utmed Ljusnan från Färila till Bergvik,
Vindelådalen,
Fjällvärlden från Transtrandsfjällen i söder till Treriksröset med
undantag för de fjällområden som anges i 5 §.

3 § Inom kustområdena och skärgårdarna i Bohuslän från gränsen mot
Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till
Arkösund och i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens
mynning till Skagsudde samt på Öland får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1 11 och 17 inte komma till stånd.

4 § Inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp
och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och
Storsudret på Gotland samt på Fårö får fritidsbebyggelse komma till
stånd endast i form av kompletteringar till befintlig bebyggelse. Om det
finns särskilda skäl får dock annan fritidsbebyggelse komma till stånd,
företrädesvis sådan som tillgodoser det rörliga friluftslivets behov eller
avser enkla fritidshus i närheten av de stora tätortsregionerna.
Inom områden som avses i första stycket får anläggningar som avses i
17 kap. 1 § 1 7 och 10 11 komma till stånd endast på platser där det
redan finns anläggningar som skall prövas enligt angivna lagrum.

5 § Inom fjällområdena Långfjället Rogen, Sylarna Helags, Skäcker-
fjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken Borgafjällen, Marsfjällen
Vardofjällen, Artfjället, Tärna Vindelfjällen, Sarek Mavas, Kebnekaise
Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till
stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen,
den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra
åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att
områdenas karaktär påverkas.

6 § Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för
kraftändamål får inte utföras i nationalälvarna Torneälven, Kalixälven,
Piteälven och Vindelälven med tillhörande vattenområden, källflöden
och biflöden samt i följande vattenområden med tillhörande käll- och
biflöden:

I Dalälven Västerdalälven uppströms Hummelforsen
och Österdalälven uppströms Trängslet
I Ljusnan Voxnan uppströms Vallhaga
I Ljungan Ljungan uppströms Storsjön samt Gimån
uppströms Holmsjön
I Indalsälven Åreälven, Ammerån, Storån Dammån samt
Hårkan
I Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet,
Långselån Rörströmsälven, Saxån,
Ransarån uppströms Ransarn samt Vojmån
uppströms Vojmsjön
Vapstälven
Moälven
Lögdeälven
Öreälven
I Umeälven Tärnaån, Girjesån och Juktån uppströms
Fjosoken
Sävarån
I Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive
Riebnes samt Malån
Byskeälven
Åbyälven
I Luleälven Stora Luleälven uppströms Akkajaure, Lilla
Luleälven uppströms Skalka och
Tjaktjajaure samt Pärlälven
Råneälven
Emån
Bräkneån
Mörrumsån
Fylleån
I Enningdalsälven Enningdalsälven uppströms riksgränsen till
Norge
Vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraft-
ändamål får inte heller utföras i följande älvsträckor:

I Klarälven sträckan mellan Höljes och Edebäck
I Dalälven Västerdalälven nedströms Skiffsforsen samt
Dalälven nedströms Näs bruk
I Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön samt
sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna
I Ljungan sträckan mellan Havern och Holmsjön samt
sträckan nedströms Viforsen
I Indalsälven Långan nedströms Landösjön
I Ångermanälven Faxälven mellan Edsele och Helgumsjön
I Umeälven Tärnaforsen mellan Stor-Laisan och Gäuta
Första och andra stycket gäller inte vattenverksamhet som förorsakar
endast obetydlig miljöpåverkan.

7 § Området Ulriksdal Haga Brunnsviken Djurgården är en national-
stadspark.
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar
komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan
intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska
landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

5 kap. Miljökvalitetsnormer

Föreskrifter om miljökvalitet

1 § Regeringen får för vissa geografiska områden eller för hela landet
meddela föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i
övrigt, om det behövs för att varaktigt skydda människors hälsa eller
miljön eller för att avhjälpa skador på eller olägenheter för människors
hälsa eller miljön (miljökvalitetsnormer).
Regeringen får överlåta till en myndighet att meddela
miljökvalitetsnormer som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.

Vad miljökvalitetsnormer skall ange

2 § Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller
störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter
av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för
påtagliga olägenheter.
Miljökvalitetsnormernas nivåer får inte överskridas eller underskridas
efter en viss angiven tidpunkt och de skall ange
1. högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller
miljön i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer,
2. högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan
störning, eller
3. högsta eller lägsta nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i
vattensystem, vattendrag, grundvatten eller delar av dem.
Miljökvalitetsnormer kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt-
och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömning
av tillståndet i miljön.
Miljökvalitetsnormer skall vid behov omprövas.

Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas

3 § Myndigheter och kommuner skall säkerställa att de miljö-
kvalitetsnormer som meddelats enligt 1 § uppfylls när de
prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmäl-
ningsärenden,
utövar tillsyn, eller
meddelar föreskrifter.
Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter
iaktta miljökvalitetsnormer.

4 § Verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds.
Bestämmelser om att tillstånd inte får beviljas för verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds finns i 16 kap. 5 §.
Bestämmelser om att tillstånd eller villkor för ett tillstånd får omprövas,
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds, finns i 24 kap. 5 § 2.

Åtgärdsprogram

5 § Ett åtgärdsprogram skall upprättas, om det behövs för att en
miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller om kravet på det följer av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen skall i sådana
fall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas eller när behov
uppkommer besluta ett sådant åtgärdsprogram eller besluta att en eller
flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana åtgärdsprogram.
Regeringen får överlåta till en myndighet att besluta om åtgärdsprogram
som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Om en miljökvalitetsnorm för ett geografiskt område överträds därför
att miljön påverkas av en verksamhet som ligger utanför området, skall
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer upprätta ett
åtgärdsprogram för hela det område där störningar som påverkar
möjligheten att uppfylla normen förekommer.
Innan en myndighet eller kommun upprättar ett åtgärdsprogram skall
den samråda med myndigheter och kommuner som berörs samt med
verksamhetsutövare som berörs i betydande omfattning. Ett
åtgärdsprogram som upprättas av en kommun skall beslutas av
kommunfullmäktige.
Åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som regeringen
bestämmer.
Med kommun avses i denna paragraf även kommunalförbund.

6 § Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som avses i 2 § första stycket. I
ett åtgärdsprogram skall anges
1. den miljökvalitetsnorm som skall uppfyllas,
2. de åtgärder som skall vidtas för att miljökvalitetsnormen skall vara
uppfylld senast den tidpunkt som avses i 2 § andra stycket,
3. vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna
åtgärder vidtas, och
4. när de skall vara genomförda.
Ett åtgärdsprogram skall omprövas vid behov, dock minst vart femte
år.

Prövning av åtgärdsprogram

7 § Regeringen får föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas av
regeringen.

Åtgärdsplaner

8 § Regeringen får upprätta sådana åtgärdsplaner som kan krävas till
följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller besluta att en
eller flera myndigheter eller kommuner eller kommunalförbund skall
upprätta sådana åtgärdsplaner.

Mätning och kontroll

9 § Regeringen skall i samband med att föreskrifter enligt 1 § meddelas
även besluta vilka som är skyldiga att utföra de mätningar som behövs
för att kontrollera att en miljökvalitetsnorm uppfylls.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om mätmetoder och redovisning av mätresultat.

6 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

När det krävs en miljökonsekvensbeskrivning

1 § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd
enligt 9, 11 och 12 kap. eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av balken. En sådan skall finnas även vid tillåtlighetsprövning enligt
17 kap.
Regeringen får föreskriva att det skall upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning även i dispensärenden eller andra ärenden enligt denna balk
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken där det
behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan. Regeringen får även
föreskriva om undantag från skyldigheten enligt första stycket att
upprätta en miljökonsekvensbeskrivning för verksamheter vars miljö-
påverkan kan antas bli mindre betydande.

2 § Om det behövs för att miljöpåverkan skall kunna bedömas, får
regeringen föreskriva att det skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning
1. i ärenden enligt annan lag, av vilken det framgår att hänsyn till
människors hälsa eller miljön skall beaktas vid lagens tillämpning,
2. i särskilda ärenden av annat slag inom miljöbalkens område än som
avses i 1 §.
I fråga om sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i första
stycket gäller vad som sägs i detta kapitel, om inte något annat har
föreskrivits.

Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten,
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Tidigt samråd och beslut om betydande miljöpåverkan

4 § Alla som avser att bedriva verksamhet eller vidta någon åtgärd som
kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken skall tidigt samråda
med länsstyrelsen. De skall även samråda med enskilda som kan antas bli
särskilt berörda och göra det i god tid och i behövlig omfattning innan de
gör en ansökan om tillstånd och upprättar den miljökonsekvens-
beskrivning som krävs enligt 1 §. Före samrådet skall den som avser att
bedriva verksamheten till länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs
lämna uppgifter om den planerade verksamhetens lokalisering,
omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan.
Vad som sägs i första stycket gäller också för ärenden för vilka en
miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.
Efter samrådet skall länsstyrelsen besluta om verksamheten eller
åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet får inte
överklagas. Innan beslut fattas skall yttrande i frågan begäras in från
tillsynsmyndigheten i de fall denna inte är länsstyrelsen.
Regeringen får föreskriva om vilka slags verksamheter och åtgärder
som alltid kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Utökat samråd med miljökonsekvensbedömning

5 § Om länsstyrelsen enligt 4 § beslutar att verksamheten eller åtgärden
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett förfarande med
miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande skall
den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden samråda
med övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de
organisationer som kan antas bli berörda. Samrådet skall avse
verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och
miljöpåverkan samt innehåll och utformning av miljökonsekvens-
beskrivningen.

6 § Om en verksamhet eller åtgärd kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land, skall den ansvariga myndighet som
regeringen bestämmer informera det landets ansvariga myndighet om den
planerade verksamheten eller åtgärden och ge den berörda staten och den
allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om
ansökan och miljökonsekvensbedömningen.
Sådan information skall också lämnas om en annan stat som kan antas
bli utsatt för en betydande miljöpåverkan begär det.

Vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla

7 § En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en miljö-
kvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1 4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att
nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i
första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.

Kungörande samt tillfälle att yttra sig

8 § När en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i ett mål eller ärende
om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet, skall detta kungöras
tillsammans med kungörelsen om ansökan enligt 19 kap. 4 § och 22 kap.
3 §. Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats i något annat mål
eller ärende som rör en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan, skall detta kungöras. Har en ansökan gjorts
skall kungörelsen ske tillsammans med kungörelsen av ansökan. Därefter
skall ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen hållas tillgängliga för
allmänheten, som skall beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan
målet eller ärendet prövas.
När dom eller beslut har meddelats i målet eller ärendet skall detta
kungöras. Samtidigt skall också kungöras hur allmänheten kan få tillgång
till information om innehållet. Vidare skall den ansvariga myndigheten i
den stat med vilken samråd hållits enligt 6 § informeras.

Godkännande och beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen

9 § Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende
där det krävs en miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt
beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning
till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i detta kapitel.
Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i
samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden
enligt 4 6 och 8 §§.

Kostnaden för miljökonsekvensbeskrivningar

10 § En miljökonsekvensbeskrivning samt förfarandet med
miljökonsekvensbedömning skall bekostas av den som gjort en ansökan
som avses i 1 § eller i annat fall är skyldig att upprätta en miljö-
konsekvensbeskrivning.

Planer och planeringsunderlag

11 § Varje myndighet som skall tillämpa denna balk skall se till att
sådana planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) och sådant
planeringsunderlag som behövs för att belysa frågor om hushållning med
mark och vatten finns tillgängliga i målet eller ärendet.
Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla
planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

12 § Länsstyrelsen skall ställa samman utredningar, program och annat
planeringsunderlag som har betydelse för hushållningen med mark och
vatten i länet och som finns hos statliga myndigheter. Länsstyrelsen är
skyldig att på begäran tillhandahålla sådant planeringsunderlag åt
kommuner och myndigheter som skall tillämpa denna balk samt åt den
som är skyldig att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

13 § Regeringen får i ett visst fall besluta att en eller flera kommuner
skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur
kommunen eller kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen
(1987:10) avser att
1. genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt
skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls,
och
2. tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten
enligt 3 och 4 kap.
Statliga myndigheter skall anmäla till regeringen om det uppkommer
behov av en sådan redovisning.

ANDRA AVDELNINGEN

Skydd av naturen

7 kap. Skydd av områden

Allemansrätt m.m.

1 § Var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen
skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den.

Nationalpark

2 § Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens
medgivande av regeringen förklaras som nationalpark i syfte att bevara
ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick.

3 § Föreskrifter om vård och förvaltning av nationalparker och om
inskränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparker
får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Naturreservat

4 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturreservat i syfte att bevara biologisk mångfald, vårda
och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för
friluftslivet.
Ett område som behövs för att skydda, återställa eller nyskapa
värdefulla naturmiljöer eller livsmiljöer för skyddsvärda arter får också
förklaras som naturreservat.

5 § I ett beslut om att bilda naturreservat skall skälen för beslutet anges.
I beslutet skall också anges de inskränkningar i rätten att använda
mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet,
såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, upplag,
schaktning, täkt, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske
och användning av bekämpningsmedel. En inskränkning får innebära att
tillträde till området förbjuds under hela eller delar av året.
Om det senare visar sig finnas nya skäl eller behövas ytterligare
inskränkningar för att uppnå syftet med skyddet, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela beslut om detta.

6 § Om det behövs för att tillgodose syftet med ett naturreservat, får
länsstyrelsen eller kommunen förplikta ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet att tåla sådana intrång som att det inom området
1. anläggs vägar, parkeringsplatser, vandringsleder, raststugor,
tältplatser, badplatser, sanitära inrättningar eller liknande anordningar,
2. bereds tillträde till mark för allmänheten där allmänheten annars inte
har rätt att vistas,
3. utförs gallring, röjning, slåtter, plantering, betesdrift, avspärrning
eller liknande åtgärder, eller
4. genomförs undersökningar av djur- och växtarter samt av mark- och
vattenförhållanden.

7 § Länsstyrelsen eller kommunen får helt eller delvis upphäva beslut
som den har meddelat enligt 4 6 §§, om det finns synnerliga skäl.
Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett naturreservat, om det finns särskilda skäl.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.
Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall innan det beslutas om
upphävande eller dispens för ett sådant särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde som anges i 28 § följer av 29 §.
Beslut om upphävande eller dispens får meddelas endast om intrånget i
naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning på naturreservatet eller på
något annat område.

8 § Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte
strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10). Mindre avvikelser får dock göras, om syftet med
planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Kulturreservat

9 § Ett mark- eller vattenområde får förklaras som kulturreservat i syfte
att bevara värdefulla kulturpräglade landskap. På ett sådant område skall
bestämmelserna i 4 6 §§ tillämpas. Att det inom ett område finns en
byggnad eller anläggning som är skyddad som byggnadsminne, kyrkligt
kulturminne eller fast fornlämning enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. hindrar inte att området förklaras som kulturreservat.
I fråga om beslut enligt denna paragraf gäller också 7 och 8 §§.

Naturminne

10 § Ett särpräglat naturföremål får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som naturminne, om det behöver skyddas eller vårdas särskilt.
Förklaringen får omfatta även det område på marken som krävs för att
bevara naturföremålet och ge det behövligt utrymme.
Vad som i 5 8 §§ föreskrivs om naturreservat skall gälla även för
naturminnen.

Biotopskyddsområde

11 § Mindre mark- eller vattenområden som utgör livsmiljö för hotade
djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda får av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förklaras som
biotopskyddsområde. Sådana förklaringar får avse enskilda områden eller
samtliga områden av ett visst slag inom landet eller del av landet.
Inom biotopskyddsområde får inte bedrivas verksamhet eller vidtas
åtgärder som kan skada naturmiljön. Om regeringen förordnar att
samtliga områden av visst slag skall vara biotopskyddsområden, får den i
samband med beslutet meddela föreskrifter om att dispens kan medges
för sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Dispens får endast medges
om det finns särskilda skäl.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får vidta
de åtgärder som behövs för att vårda biotopskyddsområde. Innan det
vidtas någon åtgärd skall den som äger eller har särskild rätt till området
underrättas särskilt.
Ett beslut om biotopskyddsområde skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

Djur- och växtskyddsområde

12 § Om det utöver förbud enligt 8 kap. 1 och 2 §§ eller förbud och
begränsningar enligt jakt- och fiskelagstiftningen behövs särskilt skydd
för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller
kommunen meddela föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske
eller allmänhetens eller markägarens rätt att uppehålla sig inom området.

Strandskyddsområde

13 § Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag.
Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för
allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i
vatten för djur- och växtlivet.

14 § Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter
från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde).
Området får av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs
för att tillgodose något av strandskyddets syften.
Ett beslut om att utvidga strandskyddet skall gälla omedelbart även om
det överklagas.

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandområde som uppenbart saknar betydelse för att
tillgodose strandskyddets syften inte skall vara omfattat av strandskydd.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att ett strandskyddsområde som avses ingå i en detaljplan eller
omfattas av områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10)
inte längre skall vara omfattat av strandskydd, om det finns särskilda
skäl. Upphör området att ingå i detaljplan eller att omfattas av
områdesbestämmelser inträder åter strandskydd.

16 § Inom strandskyddsområde får inte
1. nya byggnader uppföras,
2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat
ändamål än de tidigare har använts till,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för
bebyggelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller
avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha
fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur-
eller växtarter, eller
5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för
djur- och växtarter.

17 § Förbuden i 16 § gäller inte
1. byggnader, anläggningar, anordningar eller åtgärder som behövs för
jordbruket, fisket, skogsbruket eller renskötseln och som inte tillgodoser
bostadsändamål, eller
2. verksamheter eller åtgärder som har tillåtits av regeringen enligt
17 kap. 1, 3 eller 4 § eller till vilka tillstånd har lämnats enligt denna balk
eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av denna balk.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att förbuden i 16 § inte skall gälla sådana byggnader,
anläggningar eller anordningar som utgör komplement till bebyggelse på
en tomtplats och som förläggs längre från stranden än huvudbyggnaden.

18 § Länsstyrelsen får meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om
det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall länsstyrelsen
bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller
annars användas för det avsedda ändamålet.
Ett beslut om dispens upphör att gälla, om den åtgärd som avses med
dispensen inte har påbörjats inom två år eller avslutats inom fem år från
den dag då beslutet vann laga kraft.

Miljöskyddsområde

19 § Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som
miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter därför att
området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller annars inte
uppfyller en miljökvalitetsnorm.

20 § För miljöskyddsområde skall regeringen eller efter regeringens
bemyndigande länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter om
skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått för
verksamheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med
området. Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifter som har
meddelats för ett miljöskyddsområde, om det finns särskilda skäl.
I 10 kap. finns särskilda bestämmelser om miljöriskområden.

Vattenskyddsområde

21 § Ett mark- eller vattenområde får av länsstyrelsen eller kommunen
förklaras som vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller
ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för
vattentäkt.

22 § För ett vattenskyddsområde skall länsstyrelsen eller kommunen
meddela sådana föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över
fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med
området. Om det behövs, får länsstyrelsen eller kommunen föreskriva att
skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk
för detta. Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.
Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter
som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda
skäl.

Marinvetenskaplig forskning

23 § För att skydda den marina miljön får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer föreskriva att marinvetenskaplig forskning
inom svenskt sjöterritorium inte får bedrivas från forskningsfartyg som
är registrerade i eller tillhör en annan stat utan att det finns tillstånd för
forskningen eller utan att den har anmälts.
Tillstånd får begränsas till viss tid och förenas med villkor.

Interimistiska förbud

24 § När en fråga har väckts om att ett område eller ett föremål skall
skyddas som naturreservat, kulturreservat, naturminne eller
vattenskyddsområde eller om att ett redan skyddat sådant område eller
föremål skall få utökat skydd, får länsstyrelsen eller kommunen för viss
tid dock högst tre år meddela förbud mot att sådana åtgärder vidtas utan
tillstånd som berör området eller föremålet och som strider mot syftet
med det tilltänkta skyddet. Om det finns särskilda skäl, får förbudet
förlängas att gälla i ytterligare högst ett år. Om det finns synnerliga skäl,
får förbudet därefter förlängas att gälla i ytterligare högst ett år.
Ett förbud enligt första stycket skall gälla omedelbart även om det
överklagas.

Intresseprövning

25 § Vid prövning av frågor om skydd av områden enligt detta kapitel
skall hänsyn tas även till enskilda intressen. En inskränkning i enskilds
rätt att använda mark eller vatten som grundas på skyddsbestämmelse i
kapitlet får därför inte gå längre än som krävs för att syftet med skyddet
skall tillgodoses.

26 § Dispens enligt 7, 9 11, 18, 20 och 22 §§ från förbud eller andra
föreskrifter som meddelats med stöd av detta kapitel får ges endast om
det är förenligt med förbudets eller föreskriftens syfte.

Förteckning över vissa naturområden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fortlöpande föra en förteckning över naturområden som bör beredas
skydd i enlighet med internationella åtaganden eller nationella mål om
skydd av sådana områden. Av förteckningen skall det framgå vilket
internationellt åtagande eller nationellt mål som har föranlett att området
har tagits upp i förteckningen.
Ett område som tagits upp i förteckningen skall prioriteras i det
fortsatta skyddsarbetet.

Särskilt skydds- eller bevarandeområde

28 § Regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde
om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om
bevarande av vilda fåglar är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana
fåglar.
Ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har
utpekats som ett område av intresse för gemenskapen skall av regeringen
förklaras som särskilt bevarandeområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG
av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter.
Regeringen får efter samråd med kommissionen upphäva en förklaring
enligt första eller andra stycket, om områdets naturvärden inte längre
motiverar en sådan förklaring.

29 § För ett område som förklarats som särskilt skyddsområde eller
särskilt bevarandeområde får beslut om helt eller delvis upphävande av
områdesskydd, om dispens från skyddsföreskrifter eller om tillstånd
enligt sådana föreskrifter inte meddelas utan regeringens tillåtelse.
Detta gäller inte beslut om dispens eller tillstånd, om det är uppenbart
att verksamheten inte kommer att orsaka mer än obetydlig skada på
områdets naturvärden.

Ordningsföreskrifter

30 § Föreskrifter om rätten att färdas och vistas inom ett område som
skyddas enligt detta kapitel och om ordningen i övrigt inom området får
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,
om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall kommunen
beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter.
Föreskrifterna skall gälla omedelbart, även om de överklagas.

Delegation till kommun

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
förordna att en kommun i stället för länsstyrelsen skall ha de
befogenheter som länsstyrelsen har enligt 18 §.

8 kap. Särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter

1 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada
eller fånga vilt levande djur eller att ta bort eller skada sådana djurs ägg,
rom eller bon får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns
risk för att en vilt levande djurart kan komma att försvinna eller utsättas
för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella
åtaganden om skydd av en sådan art. Förbudet får dock inte gälla fall då
ett sådant djur måste dödas, skadas eller fångas till försvar mot angrepp
på person eller värdefull egendom.
Särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur
av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

2 § Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort,
skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana
föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart
kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs
för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan
art.

3 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter eller naturmiljön får
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela
föreskrifter om förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar
av djur- eller växtarter i naturmiljön.
Detta gäller inte när sådana föreskrifter finns i annan lag.
I 13 kap. finns särskilda bestämmelser om genetiskt modifierade
organismer.

4 § För att skydda vilt levande djur- eller växtarter får regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om in-
och utförsel, transport, förvaring, preparering och förevisning av djur och
växter eller handel med dem. Sådana föreskrifter får meddelas, om det
behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området
eller av andra skäl. Föreskrifterna får också reglera motsvarande
befattning med ägg, rom eller bon eller med andra produkter som har
utvunnits av djur eller växter.
Föreskrifterna får innefatta förbud mot eller krav på tillstånd eller
andra särskilda villkor för sådana åtgärder som anges i första stycket.

5 § Föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt detta kapitel skall gälla
omedelbart, även om de överklagas.

TREDJE AVDELNINGEN

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Definitioner

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark,
byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,
2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat
utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft,
vattenområden eller grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som
kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus,
joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

2 § Med avloppsvatten avses
1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,
2. vatten som använts för kylning,
3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som
inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller
4. vatten som avleds för avvattning av en begravningplats.

3 § Med olägenhet för människors hälsa avses störning som enligt
medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och
som inte är ringa eller helt tillfällig.

Allmänna bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 § Om det finns särskilda skäl med hänsyn till skyddet för människors
hälsa eller miljön, får regeringen för en viss del av landet meddela
föreskrifter eller beslut om förbud mot att
1. släppa ut avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader
eller anläggningar, eller
2. lägga upp fasta ämnen.
Detta gäller om sådan verksamhet kan leda till att vattenområden,
marken eller grundvattnet kan förorenas eller på annat sätt påverkas
menligt.

5 § För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det
framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra
fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela
föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra
försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla
Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får
regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.
Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana
försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

Tillstånds- och anmälningsplikt för miljöfarlig verksamhet

6 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts
1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller
annan miljöfarlig verksamhet,
2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,
3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta
kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas, eller
4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1 3, om den
ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på
något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring.
Även om tillståndsplikt enligt första stycket inte har föreskrivits får
tillsynsmyndigheten i enskilda fall förelägga en verksamhetsutövare att
ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande
föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller
miljön.
Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får
ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte
krävs tillstånd.

7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något
annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte
uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller
andra inrättningar utföras.
Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd
eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana
avloppsanordningar eller andra inrättningar.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
andra stycket.

8 § Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas av
miljödomstol.
Regeringen får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av
verksamheter skall prövas av länsstyrelsen. Om den miljöfarliga
verksamheten kan antas ha en liten miljöpåverkan, får regeringen
föreskriva att en kommunal nämnd skall pröva frågor om tillstånd.
Tillstånd som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt skall alltid prövas av läns-
styrelsen.
Anmälan om miljöfarlig verksamhet skall enligt vad regeringen
föreskriver göras till generalläkaren, länsstyrelsen eller kommunen.

Särskilda bestämmelser om hälsoskydd

9 § Bostäder och lokaler för allmänna ändamål skall brukas på ett sådant
sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer och hållas fria
från ohyra och andra skadedjur.
Ägare eller nyttjanderättshavare till berörd egendom skall vidta de
åtgärder som skäligen kan krävas för att hindra uppkomsten av eller
undanröja olägenheter för människors hälsa.

10 § Anläggningar för grundvattentäkter skall inrättas och användas på
ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.
Om det inte krävs tillstånd enligt 11 kap., får en kommun föreskriva att
det ändå skall krävas tillstånd av kommunen eller anmälan till denna för
att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden
där knapphet på sött grundvatten råder eller kan befaras uppkomma.
Detta gäller om det behövs för att hindra att olägenheter för människors
hälsa skall uppkomma. Kommunen får också föreskriva anmälningsplikt
för sådana anläggningar som redan finns inom angivna områden.

11 § Regeringen får föreskriva att vissa djur inte utan särskilt tillstånd av
kommunen får hållas inom områden med detaljplan eller
områdesbestämmelser, om sådana föreskrifter behövs för att hindra att
olägenheter för människors hälsa uppstår.
Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ meddela de föreskrifter som
behövs till skydd mot olägenheter för människors hälsa. Regeringen får
överlåta åt kommunen att meddela sådana föreskrifter.
I föreskrifter enligt första stycket får anges att verksamheter som kan
medföra olägenheter för människors hälsa inte får bedrivas eller att vissa
anläggningar inte får inrättas utan att kommunen har lämnat tillstånd eller
en anmälan har gjorts till kommunen.

13 § Kommunala föreskrifter som meddelas till skydd mot olägenheter
för människors hälsa får inte medföra onödigt tvång för allmänheten eller
annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

10 kap. Förorenade områden

Ansvaret för utredning och efterbehandling

1 § Detta kapitel skall tillämpas på mark- och vattenområden samt
byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

2 § Ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller
anläggningar som anges i 1 § är den som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen
(verksamhetsutövare).

3 § Kan inte någon verksamhetsutövare utföra eller bekosta
efterbehandling av en förorenad fastighet är var och en
efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet
känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem. Avser förvärvet
en privatbostadsfastighet enligt 1 kap. 5 § kommunalskattelagen
(1928:370) ansvarar endast en förvärvare som känt till föroreningen. I
fråga om förorenad byggnad eller anläggning gäller detsamma den som
förvärvat den fastighet där byggnaden eller anläggningen är belägen.
Med förvärv av fastighet likställs förvärv av tomträtt.
Första stycket tillämpas inte när en bank har förvärvat en fastighet för
att skydda fordran enligt 2 kap. 8 § bankrörelselagen (1987:617)

4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig
omfattning skall utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på
grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att
skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När
ansvarets omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur lång tid som
har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den
ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och
omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han
bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, skall även detta beaktas
vid bedömningen av ansvarets omfattning.
Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehand-
lingsansvar.

5 § Den som äger en fastighet som efterbehandlas kan trots frihet från
ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att i skälig utsträckning svara för
kostnader som motsvaras av den värdeökning på fastigheten som
efterbehandlingen medför.

6 § Om flera verksamhetsutövare är ansvariga enligt 2 §, skall de svara
solidariskt i den utsträckning inte annat följer av att ansvaret är begränsat
enligt 4 § första stycket. En verksamhetsutövare som visar att hans eller
hennes bidrag till föroreningen är så obetydligt att det inte ensamt
motiverar efterbehandling skall dock ansvara endast för den del som
motsvarar bidraget.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem efter
vad som är skäligt med hänsyn till den omfattning i vilken var och en har
medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt.

7 § Om flera fastighetsägare eller tomträttshavare är ansvariga enligt 3 §,
skall de svara solidariskt i den utsträckning annat inte följer av att
ansvaret är begränsat enligt 4 § första stycket.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat skall fördelas mellan dem
efter vad som är skäligt med hänsyn till vad de insett vid förvärvet och
omständigheterna i övrigt.

8 § I frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett
sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning
som avses i 1 § tillämpas 2 4 samt 6 och 7 §§.
Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första
stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara
för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är
skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de
personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Upplysningsskyldighet

9 § Den som äger eller brukar en fastighet skall oavsett om området
tidigare ansetts förorenat genast underrätta tillsynsmyndigheten om det
upptäcks en förorening på fastigheten och föroreningen kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Miljöriskområden

10 § Länsstyrelsen skall genom beslut förklara ett mark- eller
vattenområde för miljöriskområde om det är så allvarligt förorenat att det
med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt
att föreskriva om begränsningar i markanvändningen eller andra
försiktighetsmått. Vid förklaringen skall beaktas föroreningarnas hälso-
och miljöfarlighet, föroreningsgraden, förutsättningarna för spridning
och den omgivande miljöns känslighet.

11 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som är ansvarig enligt 8 §
att ge in den utredning som behövs för prövningen. I föreläggandet får
länsstyrelsen föreskriva om tillträde för efterbehandling enligt 28 kap.
5 §. Länsstyrelsen kan även låta utföra nödvändig utredning på den
ansvariges bekostnad.

12 § När ett område förklaras som miljöriskområde skall länsstyrelsen
besluta om inskränkningar i markanvändningen eller om att vissa
åtgärder som fastighetsägare eller någon annan vill vidta skall vara
förenade med villkor eller skall föregås av en anmälan till
tillsynsmyndigheten.
Sådana inskränkningar och sådan anmälningsplikt som anges i första
stycket får avse grävning, schaktning och markarbeten, bebyggel-
seåtgärder, ändrad markanvändning samt andra åtgärder som kan
innebära
att belastningen av föroreningar i och omkring området kan komma
att öka,
att den miljömässiga situationen annars försämras, eller
att framtida efterbehandlingsåtgärder försvåras.
Länsstyrelsen får även besluta att sådana åtgärder inte får vidtas eller
att fastighet inte får överlåtas förrän nödvändiga markundersökningar har
utförts.

13 § Länsstyrelsen skall ändra eller meddela nya villkor eller upphäva
beslutet om miljöriskområde när ett miljöriskområde har efterbehandlats
eller när föroreningarna där av någon annan orsak minskat så att
meddelade villkor om inskränkningar i markanvändningen eller andra
försiktighetsmått inte längre är nödvändiga.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om miljöriskområden.

11 kap. Vattenverksamhet

Kapitlets innehåll

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vatten-
anläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanlägg-
ningar finns också i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Definitioner

2 § Med vattenverksamhet avses
1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra
anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden,
bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i
vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar
till att förändra vattnets djup eller läge,
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta,
3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande
av anläggningar och åtgärder för detta, och
4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om
avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur
ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden
är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål
(markavvattning).

3 § Med vattenanläggning avses en sådan anläggning som har kommit till
genom en vattenverksamhet, tillsammans med manöveranordningar som
hör till anläggningen.

4 § Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta
förutsebara vattenstånd.

5 § Med vattentäkt avses bortledande av yt- eller grundvatten för
vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning.
Med vattenreglering avses ändring av vattenföringen i ett vattendrag
till förmån för annan vattenverksamhet.
Med vattenöverledning avses vattenreglering genom överföring av
ytvatten från ett vattenområde till ett annat.

Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet

6 § En vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän
och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägen-
heterna av den.
I fråga om vissa vattenanläggningar finns ytterligare bestämmelser i 19
och 20 §§ elberedskapslagen (1997:228).

7 § En vattenverksamhet skall utföras så att den inte försvårar annan
verksamhet som i framtiden kan antas beröra samma vattentillgång och
som främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt. Detta krav gäller
om vattenverksamheten kan utföras på detta sätt utan oskälig kostnad.

8 § Den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är
skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga
anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram
vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av
verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av
vattenverksamheten eller i angränsande vattenområde. Om nyttan av en
ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den
kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan
verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet.
Vad som i denna paragraf sägs om fisk skall gälla även vattenlevande
blötdjur och vattenlevande kräftdjur.
Bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället
för att det meddelas villkor enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Tillståndsplikt för vattenverksamhet

9 § För vattenverksamhet krävs det tillstånd enligt denna balk, om inte
något annat följer av bestämmelserna i detta kapitel. Ansökan om
tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen. Ansökan om
tillstånd till markavvattning prövas dock av länsstyrelsen, om den inte
skall prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 och 20 §§ lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Den som vill bedriva vattenverksamhet får ansöka om tillstånd även
om det inte krävs tillstånd för verksamheten.
Bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning
för bortledande av grundvatten tas ur bruk finns i 23 §.

10 § Om det krävs tillstånd till en vattenverksamhet, får arbeten av större
omfattning i anslutning till verksamheten inte påbörjas innan tillstånd har
meddelats.

11 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för
1. vattentäkt för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruks-
fastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning,
2. utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur,
eller
3. utförande av anläggningar för utvinning av värme, om åtgärden inte
avser vattentäkt.

12 § Tillstånd enligt denna balk behövs inte, om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vatten-
verksamhetens inverkan på vattenförhållandena.
Av 13 § följer att första stycket inte gäller markavvattning eller, i den
utsträckning regeringen föreskriver det, andra åtgärder för avvattning av
mark.

13 § Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs tillstånd,
i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder som
utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden kan förväntas få en
bestående negativ effekt på växt- och djurlivet.
För dränering av jordbruksmark genom täckdikning med dräneringsrör
som har en största diameter av 300 millimeter krävs det dock tillstånd
endast om det är sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas
genom verksamheten.
Ett tillstånd till markavvattning eller annan åtgärd för att avvattna mark
skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka
skada på allmänna eller enskilda intressen. I tillståndet skall anges inom
vilken tid åtgärderna skall vara utförda.
Tillstånd enligt denna balk behövs inte för markavvattning i samband
med torvtäkt om koncession har lämnats enligt lagen (1985:620) om
vissa torvfyndigheter m.m.

14 § Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd
enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna
bevaras.
Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud som meddelats enligt
första stycket om det finns särskilda skäl.
Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för utförandet av
markavvattningen att tillstånd söks enligt 9 §. Beslutet om dispens
upphör att gälla om tillstånd till markavvattningen meddelas.

15 § Tillstånd enligt detta kapitel behövs inte för att utföra rensningar för
att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett
vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt
har förändrat sitt lopp.
Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall
fastighetsägaren alltid underrättas innan arbetena påbörjas.
Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras
till länsstyrelsen innan arbetena påbörjas.

16 § Arbeten får utföras utan föregående tillstånd, om det till följd av en
skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga
ändrings- eller lagningsarbeten utförs genast. Ansökan om godkännande
av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
Åtgärder som strider mot bestämmelser om innehållande och tappning
av vatten får vidtas utan föregående tillstånd, om det är nödvändigt för att
avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av någon
annan sådan orsak. Ansökan om godkännande av åtgärderna skall dock
göras snarast möjligt.

Underhållsansvar

17 § Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så
att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen
genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd
av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten
till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten
upphört, kvarstår underhållsskyldigheten för den som var rättig-
hetshavare.
Den som enligt 28 kap. 12 § har fått rätt att använda någon annans
vattenanläggning är tillsammans med ägaren skyldig att underhålla
anläggningen, om inte miljödomstolen bestämt något annat.
I 20 och 21 §§ samt i 24 kap. 4 § andra stycket finns bestämmelser om
överflyttning av underhållsskyldigheten.

18 § Den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för
vattenreglering skall ersätta skada som orsakas av att anläggningen inte
ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Detta gäller
även om varken den underhållsskyldige eller någon som den
underhållsskyldige svarar för har vållat skadan.
En underhållsskyldig som visar att dammhaveriet orsakats av en
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt,
inbördeskrig eller uppror är dock fri från ansvar.

Utrivning m.m.

19 § Tillstånd enligt denna balk skall alltid lämnas till utrivning av en
vattenanläggning i ytvatten, om inte förordnande meddelas enligt 20 §.

20 § I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i
ytvatten får miljödomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som
skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla
anläggningen och fullgöra övriga skyldigheter som ligger på
anläggningens ägare skall övergå på fastighetsägaren till dess något annat
bestäms.
Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant
förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett
vattenförbund.
Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren
inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande
eller till allmänna intressen anses mera angeläget att anläggningen rivs
ut.
Om ägaren av en vattenanläggning vållas skada av att anläggningen
bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen betala skälig
ersättning för skadan.

21 § Om en fastighet övergår till en ny ägare och den tidigare ägaren är
underhållsskyldig efter övertagande enligt 20 § första stycket, svarar den
nya ägaren för de skyldigheter som följer av övertagandet.
Övertagandet enligt 20 § första stycket skall antecknas i
inskrivningsregistret.

22 § Om det kan uppkomma fara för allmänna eller enskilda intressen
genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis
tas ur bruk, skall anläggningens ägare hämta in miljödomstolens tillstånd.
Skälig ersättning skall betalas, om en sådan åtgärd medför skada på
någon annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena.

Viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning

23 § Tillstånd skall lämnas till följande vattenverksamhet, om inte något
annat följer av 2 kap. 9 §:
1. vattenverksamhet som vid prövning av annan verksamhet enligt
17 kap. 1 eller 3 §§ har angetts som ett villkor för verksamhetens
utövande,
2. anläggande av broar och annan vattenverksamhet för väg, järnväg,
tunnelbana eller spårväg vars anläggande har prövats i särskild ordning,
3. anläggande av rörledningar i vatten som koncession har meddelats
för enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
4. verksamhet som bearbetningskoncession har meddelats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus, sand,
lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock
markinnehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer
av föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens
husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke
får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i
första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig
skada på miljön.
Första och andra stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,
2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, eller
3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt lagen
(1985:620) om vissa torvfyndigheter.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av
det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet
och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte
lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon
djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall
beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de
villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får
länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare
bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla åtgärder
i enlighet med villkor i täkttillståndet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som
kräver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken eller för den som bedriver stenkrossrörelse
att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs som underlag för
planering av naturvården.
Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som
avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som
är exploatör av täkten.
När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken
tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller föreskrifter
som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren anses som
exploatör av täkten.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds-
eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den
myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller
bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid
skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av
verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.
Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas
tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte
tillsynsmyndigheten medger något annat.
Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den
anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är
tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får
myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning
vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betesmark
som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet.
Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jord-
bruksmark
1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jordbruk
och som därefter inte har taxerats, eller
2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som
skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i
jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet
samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten
avsevärt försvåras.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter
anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för
jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.
Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars
tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskydds-
synpunkt i fråga om
1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,
2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och
3. växtodlingen.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på områden
där allmänheten får färdas fritt.
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas.
Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas
endast om det finns särskilda skäl.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter
eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.
Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller
består av sådana organismer släpps ut på marknaden.
Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första
stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan
verksamhet som avses i första stycket.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets
tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana
beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte
medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Definitioner

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra
över genetiskt material.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det
genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt
genom parning eller naturlig rekombination.

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon
modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,
transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade
organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och
kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa
organismers kontakt med allmänheten och miljön.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt
modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller
göra en produkt tillgänglig för någon annan.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna
läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och
miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i
enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning
skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av
genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och
avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en
produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på
marknaden.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som
innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt försvarbar.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa
och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om
undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten
användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av
hälso- eller miljöskäl.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet
som regeringen föreskriver.
Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen
föreskriver.
Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i
tillståndsbeslutet.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består
av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka
produkten.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om
användningen av gentekniken.
Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter
samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter
och biotekniska organismer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall
tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra
skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas
genom denna balk.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av
kemiska ämnen.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts
särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt
eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer, däribland
virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en
verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning, behand-
ling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande,
destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga
förfaranden.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är
avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller mikro-
organismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.
Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses
1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,
2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är avsedda
att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i första
stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat sätt
anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism
som framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter
eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet
för människors hälsa eller skada på egendom.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande
utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten
eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en bedömning av
produktens egenskaper från miljö- och hälsoskyddssynpunkt och visa
1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen
farliga egenskaper,
2. arten och graden av de farliga egenskaperna,
3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön
vid hanteringen, och
4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten eller
organismen.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en
kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på
annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa
eller miljön (produktinformation).

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en
kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som
regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter
regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter
om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för
att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten
eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till
Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar.
Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande
produktregister för biotekniska organismer.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en
kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i
landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt
redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan
skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den
tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillstånd för
1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska
organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,
2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer, och
3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras
från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på
marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso- och
miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som anges
i 5 eller 6 §.
Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett
annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv
91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om
jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för
användningen av medlet är jämförbara.
Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda
skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen
bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på
marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett
fast kontor inom gemenskapen eller EES.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en
ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som
redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller
i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning
av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-,
växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av
medlet är jämförbara.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd
eller godkännande enligt 12 15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.
Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan en
kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana
som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt
13 16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska
eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast
om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors
hälsa eller miljön.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett
sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas annan
olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall
vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.
Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från
luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från
detta förbud.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att
bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda
trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt
6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte rimligen
kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på livs-
betingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.
En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges
för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets
betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel
eller något annat kommunalt intresse.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra
olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om
bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och
egenskaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som
innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15o C skall av den som
tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och
tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller
bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den
myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller
godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten
eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i
produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa,
grundvattnet eller miljön i övrigt.
Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och
biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte
gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen
kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper
som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten
eller organismen.

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på
tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och
biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som
avses i 7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller
föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som
anges i 12 15 och 21 §§
1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får
hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller godkännande
har lämnats, och
2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel
av en sådan produkt eller organism.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskydds-
synpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda hantering,
införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk organism.

15 kap. Avfall och producentansvar

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en
avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är
skyldig att göra sig av med.
Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första
stycket.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt
därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs
av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

4 § Med producent avses
1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en
vara eller en förpackning, eller
2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som
kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger
fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall
samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på
ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar
avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av
de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till
Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars
sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.
Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen
och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om
insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra
förhållanden.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara
för att
1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en
behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet
för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, och
2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.
När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall
fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och nyttjanderätts-
havares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som
är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.
Kommunen skall i sin planering och i sina beslut vidare beakta att
borttransporten anpassas till de behov som finns hos olika slag av
bebyggelse.
I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar
fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om
hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som
uppkommit hos dem.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får
överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om
annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om
1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.
Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har
meddelats med stöd av 6 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
första och andra stycket.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för kommunen
och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana förutsättningar
anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall innehålla
uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att
minska avfallets mängd och farlighet.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande
skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen
på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med
fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i
saken.
Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall
utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut
och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en
renhållningsordning.
En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i
renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal
fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver
verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de
uppgifter som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av
renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte är
oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en
producents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på
annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren.
Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om
hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller
miljön.
Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos
dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra
detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och
det finns särskilda skäl för en sådan dispens.
Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för
sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som
innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort
skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som
behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt
kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om
förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge
dispens från förbuden som avses i första stycket.

21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte
någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för
ändamålet ta befattning med transporten.
Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får
regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten
eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med
transporten.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller
återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i
bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering
och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och
sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och
2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att
förbehandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av
elekt-riska och elektroniska produkter skall ha personal eller
kvalitetssystem som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering,
förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 § .

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer
eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och
2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än
hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar
tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven
myndighet.
Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som
regeringen föreskriver.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger
upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar
annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art,
sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer
och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala
nämnd som är tillsynsmyndighet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de
som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt
ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda
hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i
fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får
meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från vad
som föreskrivs i detta kapitel.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har
tillträde eller insyn till.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller
dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är
avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.
Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av
avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket,
om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.
Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet
meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten
inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet
återkallas.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden

16 kap. Allmänt om prövningen

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,
kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta
domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål
om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är
föreskrivet om brottmål i allmänhet.
Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av res-
pektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1-2 §§,
19 kap. 1-2 §§ , 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.
Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande
och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller
villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tids-
begränsning.
Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.
Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §
och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla
finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en
ansökan i ett ärende skall innehålla.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras
beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet
för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder som
verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och kom-
munalförbund behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens
besluta om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-
sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och
förvaras av länsstyrelsen.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre
avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Verksamheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så
att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig
utsträckning.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har
fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller
dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka om
nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan underlåtelse
förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras också om
sökanden eller någon som på grund av ägar- eller ansvarsförhållanden
har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet, har eller har haft
sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen har förekommit.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra
verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga
för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet
kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka
olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 §
andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för
detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt
5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på
något annat sätt.
Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om
tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda
beslut med gemensamma villkor.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får
förenas med skyldighet att utföra eller bekosta
1. särskild undersökning av berört område,
2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och
3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna
intressen som verksamheten medför.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en
efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är
verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde
i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens till
skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund av att
de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan utövas
vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall
verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan
väsentlig nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan
göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens
med 3 kap.
Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda
verksamheterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom
eller henne emot,
2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i den
verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,
3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-
givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut
som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat
med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser
ett särskilt fall, och
4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som
är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av
balken har rätt att överklaga.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att överklaga
enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening
som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller
miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd,
godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få överklaga domar
och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i Sverige under minst
tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.
Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör Försvarsmakten,
Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radio-
anstalt.
Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller
beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars
såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande
slag:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk
produktion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av det
avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller på
annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de områden
som anges i 4 kap. 5 §,
12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt
av minst 20 megawatt,
13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av
minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter
under veckan,
14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag
eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst tio
kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om
därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen
understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade lågvattenföringen,
15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna
vattnet återförs till grundvattenmagasinet,
16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vatten-
bortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser någon av
sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag,
17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid utvinning
av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt tillfällig ankring
eller förtöjning av sådana plattformar för reparation, ombyggnad eller av
någon annan anledning,
18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra
körfält och en sträckning av minst tio kilometer,
19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en
sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,
20. allmänna farleder,
21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från att
pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten
av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om
1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt
1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag,
2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller
andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom
området,
3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje
stycket.
Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet
som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade
med stöd av balken.
Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning
av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om
förbehållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får
regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan
verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och
dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning
eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant
förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får
kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen
om verksamheten.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1 11 och 17
endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.
Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga om
verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser annat
än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.
Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet
som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring
av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9 eller
10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att
verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan plats
bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats har
anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas godta
en placering där.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt
detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att tillgodose
allmänna intressen.

18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden m.m.

1 § Regeringen prövar efter överklagande
1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring
eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat,
naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller
vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och
2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter
överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning
Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt
vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken.
Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande
av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, strandskyddsområden eller
vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos
länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders
beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är
särskilt föreskrivet.
Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får
överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet
eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §
skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om
regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om
regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap.
3 §.
Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet
enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol
gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en
kommun.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall
1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda den
som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,
2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i saken,
3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på
platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt
4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter
genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne
tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen
(1986:223).

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder
skall tillämpas bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket 1 3 och 5 10 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje
stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska
föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkstäl-
lighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkun-
niga som avses i 22 kap. 12 §.

20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala
miljödomstolar.
Miljööverdomstol är Svea hovrätt.
Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om
1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
första stycket,
2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom
verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas
av länsstyrelsen,
3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen
eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,
4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§,
5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna
balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,
6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om
förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,
7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och
7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,
8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild
framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i
förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten.
Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte
annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga
myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande
prövar kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av
26 kap. 17 § andra stycket.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även
på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens
prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken
eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild
talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i
rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte
är föreskrivet.
Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i
miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av sådana
mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk eller
annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 § överklagar ett
beslut eller dom, skall dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren
domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.
Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.
Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och
erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha
erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för
Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets
beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av
industriell eller kommunal verksamhet.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med
ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid
huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som
avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs
sådana mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning
som anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med
ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet
är av enkel beskaffenhet.
I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av
ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor
skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar sakkunniga
ledamöter i miljödomstol.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet,
vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den
miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har
bedrivits eller skall bedrivas.
Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§ och vid
ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den miljödomstol
inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat eller
kommer att inträffa.
Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den
miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i
huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att
bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i 32
kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den miljödomstol
inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller skall bedrivas.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen
prövas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först
har prövat ärendet är belägen.
Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att
handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.
Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av högre
rätt.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening,
därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden har
utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste
meningen skall gälla.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol
skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha
teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner
eller anställer miljöråd.
Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder
sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än fem
ledamöter får inte delta.
Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall
Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock
ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

21 kap. Mål i miljödomstol

1 § Ansökningsmål är mål
1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som
inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som
föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,
2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall
prövas av en länsstyrelse,
3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller
lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser
om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte
avser en markavvattning som skall prövas av en länsstyrelse,
4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller
tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,
5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförande-
tiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,
6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap.
3 §,
7. om omprövning enligt 24 kap. 5 9 §§ samt enligt 7 kap. 13 15 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och
8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och
kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får
miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall
behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa
bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom
ansökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande
vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt
förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje
stycket.

3 § Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken får
mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rättegång,
om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller
verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol
prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant
ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av
en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en
förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med
ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om
tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som
sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende
som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får
miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller
avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och
begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att
tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan har
avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.
I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som
behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas upp
av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan
myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om
1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till
det,
2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen,
3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna balk, eller
4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan
tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen
med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap.
1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten
enligt 17 kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat
allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall
domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma
gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall
överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut
som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringens avgörande.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att
bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-
reglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
och
5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som
miljödomstolen finner behövligt.
Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar
eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden
inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på
sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan
ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda
kungörelse. Kungörelsen skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om
vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,
2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,
3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,
4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet
till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och
att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den
som förvarar akten, och
5. namn och adress på aktförvararen.
Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett
exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).
Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av
kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare
som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för
domstolen.
Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda
delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten,
skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det
kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse
inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna dock inte
sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter
vars verksamhet kan beröras av ansökan.

5 § Kungörelsen skall delges
1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller
flottled som är allmän,
2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen eller
någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller
motsvarande äldre bestämmelser,
3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,
4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda-
hålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och
5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt
21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det
behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna
fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om
sakkunnigutredning enligt 12 §.

7 § Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om
vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut,
nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.
Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för
sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för
miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har
sakägaren inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges
tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet
avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten
med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess den
lagligen vinns från innehavaren.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som
är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit
meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden
eller kallelser till den nye ägaren.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre
exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt.
Ett exemplar skall sändas till den sökande.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller muntlig.
Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i målet
får den inriktning och omfattning som krävs.
Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och
vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges
parterna eller kungöras i ortstidning.
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.
Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör
lämnas för skrifternas innehåll.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning
eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att
efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan
undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med
hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,
skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för
undersökningen.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall
på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid
undersökningen skall protokoll föras.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudförhandling
besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller
olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som
villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den
ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på grund av
åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken.
Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena
föranleder det.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den
sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge
ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter
tillfälle att yttra sig.
Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till
huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före
huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för
delgivning av stämning i tvistemål.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen
bestämma tid och plats för den.
Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan
förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att
målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i
kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte
huvudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 §
första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken.
Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om
anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.
Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den.
Tredskodom får dock inte meddelas.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedelse,
får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till huvudförhandling i
målet. Då gäller 3-9 och 12-16 §§. Huvudförhandlingen får hållas
tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en
åtgärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om
verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen
senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare
framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av
iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit
under huvudförhandlingen.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan
ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har framställts i
målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åberopa ingivna
skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas innehåll.
Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma
skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de
ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte
deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny
huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning
behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det
tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna
innehåller.
Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art
och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall,
om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter
det att förhandlingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att
underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom att
ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare
som har förordnats.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet
anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad
den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter
vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att
uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än
vad den sökande har erbjudit i målet.
Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det
värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar
fastighetens värde.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en
fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området
samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för
fastighetsbildning.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,
8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och
återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen
kan medföra olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,
10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får
framställas,
12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap.
22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst
tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra
frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3
eller 4 § skall prövas av regeringen.
Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-
hetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom
meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-
handling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.
Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen fått laga kraft.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig
säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till
verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till dess
erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.
I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om
skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska
föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är
nödvändigt för att motverka olägenheter, skall provisoriska föreskrifter
om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas.
Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning
får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts
provisoriskt.
Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som
villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk föreskriva
att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga
ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som
inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av
säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som
omfattas av ett uppskovsbeslut.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet
till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga
kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att
utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har
meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att
betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i
verkställighet som om den hade fått laga kraft.
Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra
stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot
domen i övrigt prövas.

23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till Miljööver-
domstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit överklagat
mål krävs prövningstillstånd.
Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall miljö-
domstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och innehållet i
34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas
34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut
fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i
7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i
7 kap. 12 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av
dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna
skall protokoll föras.
En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av
teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig
utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har
utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får
Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med
motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas
till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt
utfärda kungörelse om överklagandet.
I kungörelsen skall uppges
1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos
aktförvararen eller aktförvararna,
2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de
inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar
samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,
3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen
inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som Miljööver-
domstolen bestämt.
Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-
stolen har bestämt för meddelanden i målet.
Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses
ha skett.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööver-
domstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en
sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och
motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall
dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.
Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-
domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.
Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite
eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får före-
läggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 § utan
skall delges med parten.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i
övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23-28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§ lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som
meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit
laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har
prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.
I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om
rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål
enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en
verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,
gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen
eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig
verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av
9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats
av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-
läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta
kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk eller
2 kap. 10 § samt 7 kap. 13-17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med
ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet
förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande
förelägganden eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.
Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller
åtgärder enligt 11 kap. 16 §.
En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan
som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de
bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet
i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda eller den tid inom
vilken igångsättning skall ha skett.
Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet eller
att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan
tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillstånds-
myndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är
skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden
har gått ut.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens
eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter
med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet
1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har
vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller
underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen,
godkännandet eller villkoren,
2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för
verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av ringa
betydelse,
3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när
verksamheten eller åtgärden tilläts,
4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte
får bedrivas,
5. om verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,
7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-
medlemskapet,
8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,
eller
9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att
utnyttjas.
Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en
vattenanläggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla
rätten att bibehålla en vattenanläggning.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som
avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är
ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom
utrivningen.
I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får
också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 §
fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får
tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om
tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om
verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra
bestämmelser eller meddela nya sådana
1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller
den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer,
2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds,
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,
4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts,
5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan
uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,
8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten,
9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett
område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.
4 §,
10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller
11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt
6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet är mindre ändamålsenliga.
Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga
kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar
sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ påverkan
på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den i första
meningen angivna tiden.
I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för
framtiden.
Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så
ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre
kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter
enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för
en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna
omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3 6 §§ får göras hos miljödomstol
av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan
prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den
tas upp utan någon särskild framställning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva
eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett
tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret
får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret
inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen
påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns
i 7 kap. 13 16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har
föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödom-
stolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att
regeringen har medgivit det.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i
7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom ett
vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet
gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet
återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som avses med
tillståndet inte längre behövs.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i
enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte
förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den
skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.
Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens
bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att
medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för
tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I
fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.
Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till
prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden
räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken
arbetena skall vara utförda.
Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock
aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.
Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk
enligt denna paragraf.

14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till miljö-
domstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.
Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om
förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 8 12 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 §
samt 28 § andra och tredje stycket.

25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte
rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

2 § I ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i
andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall
sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid
miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för
markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för
kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för
deltagare i samfälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte
rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala rätte-
gångskostnader.
I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen
skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de
kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden
har klagat.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller
omprövning enligt 24 kap. 3 6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina
kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser
omprövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet
som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid
miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än
tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 §
första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10
omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall dock
tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och
länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i
samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part
svara för sina kostnader.

5 § Bestämmelserna i 2 4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap.
6 eller 8 § rättegångsbalken.
Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får
efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina
kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-
hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående
ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig anledning
att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen förordna
att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren av särskild
rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall svara för sina
kostnader vid miljödomstolen.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala
ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte
har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta
ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess
betalning sker.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens
kostnader för
1. kungörelser,
2. aktförvarare,
3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och
4. lokaler för sammanträden.
Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 §
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad
som i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.
I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande
eller kärande den som fullföljt talan.
På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i
mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i
expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock
bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.
Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande för
den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som avses i
21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har sökt och
fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter omständigheterna
förordna att vardera parten själv skall bära sin rättegångskostnad eller att
en av dem skall få full eller jämkad ersättning.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i
7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna
i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till
markavvattningen, skall sökanden betala de kostnader som har
uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att
betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av
dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som
enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har inletts på grund av ett beslut vid en
fastighetsreglering, skall kostnaderna anses som förrättningskostnader
vid fastighetsregleringen.

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt
2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet skall sökanden svara för samtliga kostnader.
I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den
ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.
Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en motsvarande
tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödomstolen.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.

26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt
föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med
stöd av balken efterlevs.
Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken
och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt
vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.
Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information
och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål
skall kunna tillgodoses.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i
balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till
polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt
9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materiel-
verk eller Försvarets radioanstalt.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör
överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om
kommunen begär det.
Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en
kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen
besluta om återkallelse.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i
fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna
balks tillämpningsområde.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda hän-
seenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet
skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande
ansvar.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att
tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt
eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta
befogenheten att meddela beslut i ärendet.
Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun
uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i
ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i
6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24 27
och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall
tillämpas på den som fattar sådana beslut.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt
någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i
tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd,
villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall
efterlevas.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får
inte tillgripas.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.
Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden
eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig
skada på miljön uppkommer.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap.
2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en
med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller
enskilda intressen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område
att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfattas av allemansrätten.
Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga
allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det.
Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt när
det gäller diken.

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i
denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet som
uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,
anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap.,
får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller
tomträttshavare, om det är skäligt.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en
fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller
mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller
nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den
tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna
uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och
adress.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är
föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den
som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om
den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av
inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om
anteckningen.
Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny ägare
av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom köp,
byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller även
löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för
äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av
egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren.
Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var
ägare vid periodens början.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat sin
betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om
förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har
överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att
tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång
tillämpas.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 9 13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får
beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.
Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1 4, 8, 9 eller 10 §,
får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten
meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om
sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål
överklagas hos miljödomstolen.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får
tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes
bekostnad.
Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan
föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med
hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast
eller det finns andra särskilda skäl.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras
medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall
fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller
förebygga sådana verkningar.
Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall
också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig
underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.
Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till
kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om
tillsynsmyndigheten begär det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar
verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet
som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som
förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I
miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att
uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av
verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas
av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra uppgifter
som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får
föreskrivas.
Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om
skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet
eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten
lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma
gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från
sådan verksamhet.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan befaras
medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den som
annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är skyldig
att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder
eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens
skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare kan
tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning skall
utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.
Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med
det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.
Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den
berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är
slutförd.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av
förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.
En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.
En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaff-
ningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för utredning
av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som bryter mot
förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5, 11, 12, 24
eller 28 §, 8 kap. 1 3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om detta är
straffbelagt enligt 29 kap.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den
tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om
tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11
kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en
naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen
gäller.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart även om det överklagas.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har
utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje
meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått
veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för
landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

27 kap. Avgifter

Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning
och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s
förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige
får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal
myndighets verksamhet.
Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess
beslut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om
beslutet överklagas.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.
Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns
också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta
kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall
lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens
storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen
eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt
denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken
utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens
bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg
finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat
sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande
vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas
särskilt för varje tillfälle i fråga.
Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att
täcka nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för
renhållningen. Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för
användning av anläggningar eller utrustning för andra ändamål än
renhållning. Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning,
återvinning eller annan miljöanpassad avfallshantering främjas.
Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden
därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som
kommunfullmäktige antar.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt
saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 §
skall då beaktas.
Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala avgift
för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs genom
kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall för
vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av 15 kap. 6 §.
Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.
Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som
regeringen bestämmer.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet och
den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till
fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och att
där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt till
ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig
att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder på
annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen
besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.
Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till
annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller
avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda
verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller
annat undersökningsarbete på fastigheten.
Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden
skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall
väckas vid miljödomstol.
Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen ställer
säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas. Om
säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas även
om beslutet om tillträde överklagas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta
en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder på
annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att
förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta
att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som ägs
eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.
Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till
en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet,
en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller
innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller
göra undersökningar för sådan efterbehandling.
Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång
om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har
kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1 5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång
orsakas.
Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för
att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

Förbud mot att rubba utrustning

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid
undersökningar enligt 1 5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller
skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller
liknande behöver sättas ut.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och
åtgärder enligt 1 5 §§.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän
åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare,
vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som
verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets
avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.
Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats
för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd
för fisket fullgörs.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av
miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på
fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när
det är fråga om
1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller
vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller
som främjar fisket,
2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,
3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller
grundvatten,
4. vattenreglering,
5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller
6. markavvattning.
Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det
skall ingå i en strömfallsfastighet.
Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta
annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller placerats på
marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har förts bort inom ett
år från upphörandet.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att
underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.
Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en
vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller
att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga eller
minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen ändras,
har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för kostnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens
ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Påföljder

29 kap. Straffbestämmelser och förverkande

1 § Den som med uppsåt
1. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan
medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur
eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande
olägenhet i miljön,
2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening
kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under
1, eller
3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller
strålning
döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är
allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av
stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.
Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig,
döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för
vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en
kemisk produkt eller vara som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller
försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller
varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på
människor eller i miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till
böter eller fängelse i högst två år.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en
verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat
tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en
anmälan som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken, döms för otillåten miljöverksamhet till
böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd,
godkännande eller dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken eller vid omprövning av sådana
tillstånd eller villkor.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för
gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som
föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en
oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en
tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll
till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken,
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller i en
sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller
2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en produkt som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer eller en
kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som innehåller eller
har behandlats med en kemisk produkt
döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra
bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall
skadas, för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst
ett år.

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för
nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter mot
1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om
överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits
är straffbelagd,
2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna inskränkningar
i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller tredje stycket,
3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom
biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,
4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt
7 kap. 12 §,
5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta
annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,
6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde
meddelade med stöd av 7 kap. 20 §,
7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade
med stöd av 7 kap. 22 §,
8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,
9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade
med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,
10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att
sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,
11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan
befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller
växter som strider mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i
enskilt fall,
12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten
m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,
13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet
meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,
14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna
beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,
15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 §
första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,
16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,
17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,
18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid
genteknisk verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,
19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.
18 § andra stycket,
20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 §
första stycket,
21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller
införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,
22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel eller utförsel av kemiska
produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap.
24 §,
23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller
bioteknisk organism enligt 14 kap. 25 §,
24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap.
31 §,
25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import
av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och
kontroll av risker med existerande ämnen,
26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet,
27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i
strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från
Europeiska gemenskapen,
28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som
meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9
december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom
kontroll av handeln med dem såvitt avser import till Sverige, export och
reexport från Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport
och transitering eller köp, försäljning och annan kommersiell åtgärd.
För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt
23 kap. brottsbalken.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan
ådömas enligt 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av
7 kap 30 §,
2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av
9 kap. 11 §,
3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa
meddelade med stöd av 9 kap. 12 §,
4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om
arbeten som kan skada fisket,
5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd
av 12 kap. 8 §,
6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.
meddelade med stöd av 12 kap. 10 §,
7. förbud eller föreskrifter om transport enligt 15 kap. 21 § genom att
yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort
avfall,
8. föreskrifter om borttransport meddelade med stöd av 15 kap. 25 §
första stycket 2,
9. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 24 kap. 12 §,
10. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §,
11. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9
december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom
kontroll av handeln med dem att i en ansökan eller annan handling lämna
uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas
enligt 1 eller 2 §.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon som
gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har åtkommits
genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

11 § Om gärning som avses i 3 10 §§ är att anse som ringa, döms inte
till ansvar.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för gärningen
kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

12 § Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska
produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska
produkter eller genetiskt modifierade organismer eller produkter som
innehåller eller består av gentekniskt modifierade organismer vilka har
varit föremål för brott enligt 1 4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet av
egendomen eller utbytet av sådant brott.
Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller
medförts vid brott enligt 1 4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om
det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I
stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk
domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har
brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den
tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt
en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
gärningen.

30 kap. Miljösanktionsavgifter

1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en
näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet
1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,
2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller
anmälningspliktig enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade
med stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har
gjorts, eller
3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av
denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.
Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen
har föreskrivit om avgift enligt 2 §.
Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas
ut om det är uppenbart oskäligt.
Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

2 § Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka
miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika
överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till
överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som
överträdelsen avser.
Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst
500 000 kronor.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket
riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges
verksamhetsutövaren.

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att
avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.
Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen
verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft.

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas
mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta
om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en
miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften
inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har vunnit laga kraft.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har
upphävts genom beslut som har vunnit laga kraft.
Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket
lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften
betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter
skall betalas.

SJUNDE AVDELNINGEN

Ersättning och skadestånd m.m.

31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll m.m.

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om
ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid
ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller
avvikande bestämmelser.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild rätt
till fastighet.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och
förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som
innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom
berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som rör
nationalparker,
2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och
inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,
3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som
rör vattenskyddsområden, eller
5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör
viss verksamhet.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter
björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1 4 att det krävs
tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap.
24 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som
motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i
4 § beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.
Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av
länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse
vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den
sökande.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga
olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har fastighetsägaren
rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning enligt 4 §. Beror

olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan tillstånd skall 5 §
första stycket tillämpas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut
enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket,
förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under
förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma
tid.
Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant
beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller
motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta förhållande
inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första stycket.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom åtgärder
enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna har
vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en kommun,
skall ersättning i stället betalas av kommunen.
Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas
med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.
Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område
marken eller större delen av den finns.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan
genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är berättigad
till ersättning av staten för detta och för underhåll av genomgången.
Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att stängslet
endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där den annars
skulle ha fått färdas fritt.
Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike på
grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra
anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,
anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till talan
annars förloras.
Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller
uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och en
sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning
uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §
eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad enligt
12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva inlösen
väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala
ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett
år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft
vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får
den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare
för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om
föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som
förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts
genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter eller
tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller ges
tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala tillbaka
ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn till
fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Detta
gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana föreskrifter
eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och tillsynsmyndigheten
har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år
från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten att

föra talan annars går förlorad.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på
annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som skadar
annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller skadas,
om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas även för
skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.
Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan
förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av tillståndshavaren.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga
olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11
kap., skall lösas in, om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och
fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla
fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i
16 § andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.
medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet, skall
ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om
medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i
fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan
fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare
lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt
domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller
har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en vattenanläggning
skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas
av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala
ersättning för en sådan förlust av förmån som orsakas av utrivningen
finns endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller i avtal
som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning
lämnas i sådant fall endast för kostnader orsakade av förlusten av
förmånen.
Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon
annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet
att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen
sökas åter av den underhållsskyldige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om
omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust
av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets
avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses
med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas
inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som förbättring
av en vattenanläggnings säkerhet.
Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna
balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren
som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller dock
viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16 18 §§ tillämpas.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.
Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,
1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §, av tillstånds-
havaren,
2. om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till konkur-
rerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,
3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.
Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som
omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till
kraftverket.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss vattenverksamhet

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en
förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som
avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån
för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller
hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap.
13 § första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.
Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller
inskränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av
vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om
1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondel av
produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan
tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som
är en följd av vattenregleringar,
2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en
tjugondel av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt
meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av
regleringen,
3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondel
av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som
omfattas av tillståndet till verksamheten.
När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken
denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom
de gränser som anges i andra stycket 1 3 fastställa den del som inte
ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på
vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet
som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av
nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.
Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda
tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid
som återstår till denna tidpunkt.

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt
22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet
orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en
vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän
farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.
Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.
Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av
vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta
värde är en följd av vattenregleringar.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för
ersättning som avser mark som skall lösas in.

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst
mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan
som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser
inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.
Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i
anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan åtgärd
har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk,
skall
den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas
och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen (1972:719) göras inom
en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller
ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av en
vattenverksamhet som redan har utförts.
Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions-
eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla
ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes,
vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något
annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det ut
ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.
På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 §
räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid
miljödomstolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning
enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall
länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller
en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut
varigenom ersättningen har bestämts.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har
fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §
expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt
27 § första stycket inte betalas.

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i
anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon
annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och
4 § expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall den
begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.
Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades
förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med
tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd enligt
11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock återkrävas om
det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av
den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall
betalas vid ett tillfälle.
Ersättning i fall som avses i 5 § andra stycket skall dock betalas med
ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen räknas
av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första stycket
eller 8 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den
ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också
ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst
årligt belopp med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.
I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller
vid tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till
ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har
deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den
ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och ersättningen
efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den
ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats av
domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att
överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att
förebyggande eller avhjälpande åtgärder skall utföras.
Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid
miljödomstolen.

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser
som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av
ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess
betalning gjorts.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i
inskrivningsregistret.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt
6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17
19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

32 kap. Skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk

Inledande bestämmelser

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och
sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet
har orsakat i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall
då särskilda bestämmelser gäller.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom
1. förorening av vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1 3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana
skador tillämpas 31 kap.
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av ett sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför
eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder
som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit i
omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om den
som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.
Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han eller hon skadeståndsskyldig
enligt detta kapitel endast om han eller hon har orsakat skadan
uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar de
solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att begränsning
gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för framtida
skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst
årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på
detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till de ändrade förhållandena.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning som
fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet och
som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt i
denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan den
ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan
anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till
gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att borgenärens fordran i
denna del skrivs av på fordringshandlingen.

Inlösen av fastighet m.m.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid
användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran
lösas in av den som bedriver verksamheten.
Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för
efterbehandling enligt 10 kap. vidtar en åtgärd som medför att
fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men
uppkommer vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock inte om
ansvaret för efterbehandling vilar även på ägaren.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som
bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka
talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder eller
andra försiktighetsmått skall vidtas.

33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i
32 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid
tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § skall om kostnaden är hänförlig till
miljöfarlig verksamhet, det finnas miljöskadeförsäkring och sanerings-
försäkring med villkor som har godkänts av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig
verksamhet som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra
till försäkringarna med belopp som framgår av tabeller som har godkänts
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Beloppen
skall betalas i förskott för kalenderår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna
i första stycket.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och
sakskada som avses i 32 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte kan
få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är förlorad,
eller
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har
uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt
verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse
enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan
betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som
har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt räddnings-
tjänstlagen (1986:1102).

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen
inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall
försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om
betalningsförsummelsen.
Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att
fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas

Bilaga

Krav Miljöklass 2 Miljöklass 3

kategori 2a kategori 2b kategori 2c
avsedd för for- avsedd för for-
don med kataly- don utan kataly-
tisk avgasrening tisk avgasrening

Svavelhalt, högst
massprocent
Ångtryck vid 37,8o C,
högst kilopascal
Ångtryck vid 37,8o C,
lägst kilopascal
Förångat vid 70oC,
volymprocent
Förångat vid 100oC,
lägst volymprocent
Förångat vid 180oC,
lägst volymprocent
Slutkokpunkt, högst oC
Bensenhalt vid 15oC,
högst volymprocent
Aromatindex3, högst
Aromathalt,
högst volymprocent
Syrehalt, högst mass-
procent
Blyhalt vid 15oC,
högst milligram per
liter
Fosforhalt, högst
milligram per liter
Tillsatsämnen
Densitet vid 15oC
kg/m3
Olefinhalt högst
volymprocent
n-Hexanhalt högst
volymprocent

0,01

70 /95

451/652

-

471/502

-

205
3

5,5
-

2

5

Inte
mätbar
*4
-

-

-

0,03

701/952

451/652

-

471/502

-

200
3

6
-

2

5

2

-

-

-

0,005

65

50

15-42

45-72

95

200
0,1

-
0,5

-

2

-

680-720

0,5

0,5

-

-

-

-

-

-

-
5

-
-

-

13

-

-

-

-

Bensin i miljöklass 2 skall uppfylla skäliga funktionskrav vad avser renhet för
insugnings-
respektive insprutningsventiler.

2.2 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och vattenanläggningar.
Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i
miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för
en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentlig nackdel för någon annan deltagare.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att
verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en
betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor
meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns
förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.
Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till
tillståndshavaren.
En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt första
stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha
rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.
Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av
upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet,
förvärv tvångsvis.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet
än på den andres.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål
rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär
1. vattenreglering,
2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
eller bevattning,
3. markavvattning,
4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller
allmän hamn,
5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten, eller
6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för
att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö-
eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.
Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan
rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge
eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt
förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket,
får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför
avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får
annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.
Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att
förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte
åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av
oskäliga kostnader.
Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans egendom,
skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall dock endast
betalas för skador som kvarstår sedan förebyggande eller avhjälpande
åtgärder har utförts.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för
sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan
byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden
lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften
av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot
alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som
svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig
vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det
gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk
synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får
tas
i anspråk, om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har ansökt
om det och det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är
nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som någon annan än
staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt
ändamålsenligt sätt.
Den som har fått ett tillstånd som avses i första stycket skall inom ett
år från det att tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av
ersättning hos miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första
stycket. Om ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att
gälla.
Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett beslut enligt första
stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till
någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som
behövs från allmän synpunkt.

10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en
vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det
vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna
vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om vattenbristen
orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet.
Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig
ersättning.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten
eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första
stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om
det överklagas.

3 kap. Markavvattningssamfälligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markavvattning
skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan
fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det
prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför
nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan
markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till
fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av
verksamheten.
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en
samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i
denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av
en anläggning.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas
mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är
skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.
Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn
till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena
eller av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en
avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om
ett annat område inte hade omfattats av verksamheten.
Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de
fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen
medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som
föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av
rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig
betydelse för dem.

4 § Bestämmelserna i 1 3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som
söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel användas
för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna
fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till
mark-avvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av
avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället
gälla huvudmannen för anläggningen.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning fördelas
mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till den
mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan
anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.
Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan
avloppsintressenter.
I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 §
tredje stycket.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det kan
ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

8 § Bestämmelserna i 5 7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren
själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.
Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om
åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som
sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen
för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng. Väghållarens
kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga
vägar och inte heller i fråga om broar och annan vattenverksamhet som
har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt
miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller vattenlagen (1918:523).
När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall
åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning görs.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning
för skadan.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett
vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för
vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den
fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller
9 § andra och tredje stycket samt 10 §.
En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om
enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet,
hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig
och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för mark-
avvattningen.

12 § Bestämmelserna i 9 11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

13 § Bestämmelserna i 9 12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd enligt miljöbalken till vattentäkt för
bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan
dem, får det vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna
skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning
(bevattningssamfällighet).
Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon
annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid
meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall
utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt
första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall
ingå i samfälligheten.
Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om
tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får
miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma
att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten.
Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av
miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i
anläggningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i
anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda
skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som
har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande
och drift av anläggningen.
Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för
de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsverksamheten.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan
deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd
vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med
detta bestäms andelstal för varje deltagare.
Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.
Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma
anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den
omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för
avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom, om
borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas
av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar för
gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22
kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om
överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen
besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av
verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som
framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje
strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt
för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till
vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av
ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att
denne skall delta i verksamheten.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av
verksamheten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i
miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
istället samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna
på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett
vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller
särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje sådan
del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i
första stycket.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i
de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en
fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de
medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för
relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs
inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till
vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra som
har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande
fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer
yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större
fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för
bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen
genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att denne skall delta i
verksamheten.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§
tillämpas med följande avvikelser.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, vid inlösen, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen
sker.
Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.
Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att
medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter
som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning
regleringen sker.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan av
flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör sökandena
en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om de inte har
kommit överens om annat.
Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt
första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte
tillämpas.

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar
1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och
2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde
stycket.

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig
bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter
avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten
innebär
1. drift av ett vattenkraftverk,
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller
4. ytvattentäkt.
Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet
eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter,
för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam
avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter
tidigare avgifter.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts
enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att
tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

2 § Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytter-
ligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter samt
varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,
klass 2: 1 promille av basbeloppet,
klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,
klass 4: 2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 5 procent av basbeloppet,
klass 2: 10 procent av basbeloppet,
klass 3: 15 procent av basbeloppet,
klass 4: 20 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller
större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större
olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller
anläggningar för denna medför.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det
år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år då
verksamheten läggs ned.
Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till läns-
styrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället
för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga
tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det
vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande
vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en
årlig avgift.
Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller
länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som
anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år
då avgiften fastställdes.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna
kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i
de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till
verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket
inom landet.
Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.
Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller,
om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för
vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift
fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare
avgifter.

7 § Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd som
omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje
enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,
klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,
klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,
klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 1 procent av basbeloppet,
klass 2: 5 procent av basbeloppet,
klass 3: 10 procent av basbeloppet,
klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till
den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde
som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna,
den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och
omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts
enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten
skall fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas
om det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring med-
elades till och med det år då verksamheten läggs ned.
Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till Fiskeriverket.
Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.
Ansökningsmål är även mål om
1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i
anspråk ett strömfall,
2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevatt-
ning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,
3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,
4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och
5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om
1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på
att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga
beskaffenhet,
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts,
eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
11 kap. 22 § andra stycket miljöbalken,
4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,
5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en
vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,
6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10 13 §§
miljöbalken,
7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,
8. meddelande av bestämmelser enligt 16 §,
9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken,
10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte
underhålls i enlighet med 11 kap. 17 eller 18 §§ miljöbalken,
11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,
om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på
vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,
12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken,
13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
25 kap. 11 § miljöbalken, och
14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål
finns även i 22 kap. miljöbalken.

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall
ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra
strömfallsfastighet.
En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av
strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersätt-
ningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma
ersättningsfrågan.
Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis rörande
den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels
överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i
fastigheten och andra rättsägare.

5 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall
som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta
med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha
utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett
vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet,
som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av
vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

6 § Domar i mål som rör vattenverksamhet skall utöver vad som följer
av 22 kap. 25 § miljöbalken i förekommande fall även innehålla
bestämmelser om
1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de
särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,
2. strömfallsfastighet,
3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattnings-
samfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för
verksamheten, och
4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om
kostnadsbidrag härför.

7 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för
att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en vatten-
anläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna utnyttjas
inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta upp
frågan om ersättning.
Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det
sätt som föreskrivs i 24 kap. 13 § miljöbalken.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

8 § Talan i stämningsmål väcks genom ansökan om stämning.

9 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.
Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

10 § Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i
42 kap. 18 § första stycket 1 4 rättegångsbalken, skall miljödomstolen ha
den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken.
Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångs-
balkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

11 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt
bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 11 § fjärde stycket, 12 och
13 §§, 16 § första stycket, 18 och 20 §§, 21 § första och andra stycket
samt 24 § miljöbalken.
I mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 23 och 28 §§ miljöbalken. Om
det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna
lag, gäller även 22 kap. 14 § miljöbalken.

12 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos
miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om
ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel,
handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med
stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett
stämningsmål.
Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning
meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av
kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om betalnings-
föreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26
kap. 9, 10 eller 18 § miljöbalken och görs en ansökan som avses i första
stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte
får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller miljödomstolen
förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

13 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillstånds-
havaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre, eller
efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill tillgodose
den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket. Till
förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings- och
markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana
bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

14 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan
vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om
jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten
motsvarande tillämpning.

15 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får
miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän
fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av vatten-
verksamhetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja
verksamheten i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt
13 och 14 §§ detta kapitel.

16 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten
beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en
vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får
miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande
förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för
framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra
vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

17 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken
eller 13 16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,
kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas
de ändrade bestämmelser som behövs.
Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall
än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa mån
inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen av
deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på ansökan
av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att sådana för-
hållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon vill ansluta
sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan
får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i
tillämpliga delar.
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall
åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras
kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu
gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en
samfällighet.

18 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller
att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan av en
deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande får inte
lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.

Markavvattning

19 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om
tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs
yrkande om
1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,
2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller
3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap.
17 § miljöbalken.
Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra
fastigheter än sökandens kan komma att beröras.
Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande
avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I
yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

20 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om
markavvattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av
lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som
ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.
Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en
ansökan om tillstånd till markavvattning.

21 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken
framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i
markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en markavvatt-
ningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall förordnas även i
mål som inletts genom en anmälan enligt 20 §.
Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är
uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.
Miljödomstolen får även i annat fall förordna en markavvatt-
ningssakkunnig.

22 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markav-
vattningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

23 § Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i
ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillför-
litligheten kan anses förringad.

24 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och
övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markavvattningen.

25 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,
övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen
skall underrättas om besiktningen.

26 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den
markavvattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra
mätningar och markundersökningar samt utföra därmed samman-
hängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även
i övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans
ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.
Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom
åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas
innan målet avgörs.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den mark-
avvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första
meningen skall kunna utövas.

27 § Om sökanden återkallar sin ansökan, skall de sakägare som har
framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om
sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att
handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.
Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som
sökande.

28 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten
enligt 20 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs in.
Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan i
målet och som har kunnat ansöka om markavvattningen begär det.
Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett
sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid samman-
trädet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som
miljödomstolen bestämmer.

29 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett
yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall
bifallas, skall yttrandet innehålla
1. förslag om hur markavvattningen skall utformas, med angivande av
de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,
2. vilka som skall delta i markavvattningen, och
3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.
Den markavvattningssakkunnige bör samtidigt med yttrandet ge in sin
kostnadsräkning.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.
8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i
kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för
kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i
den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande
gäller den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning för
ianspråktagandet inte redan har bestämts.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på strömfalls-
fastigheten.
Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första
stycket.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.
Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller
mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet mellan
dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas som
innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande
olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall
avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna i 31 kap.
miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av vatten-
verksamhet.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får
beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan
fastighet som tillhör samma ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.
Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har
denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från
det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begräns-
ning till viss tid.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall
som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av
omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är
mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna
minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från
vilket andelskraften tillhandahålls.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och
vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också gruvor.
Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet
1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i verksamheten,
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller
för en anläggning i samband med verksamheten, eller
3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som
tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på
fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken
inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten
prövas av länsstyrelsen.
Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen
svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar
solidariskt.
Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som
ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en
sakkunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga
undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på
det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som
Fiskeriverket föreslår.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman
för att utreda om anläggningen har kommit till i laga ordning eller är av
laga beskaffenhet.
Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala
kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen
bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort
ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för
förbrukning till husbehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad
som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en
sådan fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med
hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra
omständigheter bör anses ha företräde till.
En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

7 § Miljödomstolen skall föra en förteckning över vattenverksamhet
inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen
föreskriver.

2.3 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning
Härigenom föreskrivs följande.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger fastigheten
eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall
anses som fastighetsägare.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade i
detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka kommunen
är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom
gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant skick
att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de krav
tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga
omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och
trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall
utföras av staten som väghållare.
Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses i
första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som
kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän trafik.
Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen
i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall
användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med
nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.
När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första
stycket.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med
detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de
åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra
utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av
fastighetsinnehavaren.

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får
färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen skyldig
att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till ortsförhållandena,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk.
Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall
fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller särskilda
föreskrifter.

Skyltar m.m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är
av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av
kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att
allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig
av något annat skäl.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om affärs-
rörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för med-
delanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller
anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses
i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas
uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,
propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 §
tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter
uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har medgett annat.

10 § Bestämmelserna i 6 9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde
eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller
inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som inte
kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av
bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av
lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden och förbud som behövs
i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av
lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite
sättas ut.
Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta
åtgärder på den ansvariges bekostnad.
Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även
om det överklagas.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets
prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5 7 och 9 §§.
Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Ansvarsbestämmelser m.m.

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som
fastighetsinnehavare,
2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband
med medgivande enligt 9 §.
Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller miljöbalken.
Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna
lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får
förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av
gärningen.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
__________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som
avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i
de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari 1965.
Om en sådan anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
får länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort
den eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om
föreläggandet inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från
länsstyrelsen verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken
får då ske.
Om det finns särskilda skäl, skall länsstyrelsen tillerkänna den som har
förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett belopp som
högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta bort
anordningen.

2.4 Förslag till lag om införande av miljöbalken
Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 och 22 §§ denna
lag träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som framgår av
denna lag
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
6. renhållningslagen (1979:596),
7. hälsoskyddslagen (1982:1080),
8. vattenlagen (1983:291),
9. lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),
10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
11. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
12. miljöskadelagen (1986:225),
13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel,
15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och
16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestäm-
melser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i denna
lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om
regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter
som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser,
beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och
förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller registreringar
som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder skall fortsätta
att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt bestämmelser i en lag
som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i äldre lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana bestämmelser.
Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i
miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av
föreskrifterna.
Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka
tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket miljö-
skyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981. Villkoren för
en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess något annat
bestäms. Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken tillämpas på
villkoren. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot sådant
villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande
skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte
följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas
omedelbart.
Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller
överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens
ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om
förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga
om miljökonsekvensbeskrivningar.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig
besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken skall
tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått
efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår
vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger
behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av
verksamheten.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att
skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av
tidigare sådana beslut gäller fortfarande. Sådana beslut skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
Naturvårdsområden skall vid tillämpningen av miljöbalken anses som
naturreservat.
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i
inskrivningsregistret.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av
strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i
dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av
7 kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande inte
omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett
beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde
upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på
dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

13 § Föreskrifter enligt 7 kap. 20 § miljöbalken för ett miljöskydds-
område innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt miljöskyddslagen
(1969:387).

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i
naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om förbud
som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som har skett
före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas
bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om
1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,
2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,
3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och
15 §,
4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,
5. utrivning i 14 kap. 3 §, och
6. omprövning i 15 kap. 9 §.
Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om
vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.
Utöver vad som har sagts nu gäller vattenlagen (1983:291) även i den
utsträckning som framgår av 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled samt i 12 och 25 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund.

17 § Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt
vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om
tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som
äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet
begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.
Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har tillkommit utan
tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt göras
om prövning av anläggningens laglighet.
Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljö-
balken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en
sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
En lagligförklaring får förenas med villkor.

18 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

19 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 17 § andra stycket miljö-
balken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att
använda någon annans vattenanläggning.
Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.
21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har
övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291).

Särskilda övergångsbestämmelser till 16 23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts
hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsman som enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall
handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen,
myndigheten eller förrättningsmannen, om inte annat följer av denna lag.

21 § Ett ärende hos Koncessionsnämnden för miljöskydd som inte har
avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av den
miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

22 § Ett mål hos en vattendomstol som inte har avgjorts vid miljöbalkens
ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är
behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.
Ett mål hos Vattenöverdomstolen som vid ikraftträdandet inte har
avgjorts skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

23 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd, om
1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens ikraft-
trädande, eller
2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvalt-
ningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.
Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig
förvaltningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 §
skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga
enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter
ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
dock överklagas till Miljööverdomstolen.
Har före miljöbalkens ikraftträdande beslut i ärende enligt någon av de
lagar som upphävs genom 2 § överklagats hos regeringen och har ärendet
vid miljöbalkens ikraftträdande ännu inte avgjorts, får regeringen
föreskriva eller i det enskilda ärendet besluta att överlämna ärendet för
prövning vid den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 §
miljöbalken.

24 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol med-
delar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av
frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till Miljö-
överdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under rättegången i
mål vari sådan fråga skall prövas.

25 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens
ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)
skall överklagas till miljödomstolen.
När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa
13 kap. 30 33, 36, 38, 41 43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47 50 §§
samt 56 63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol
skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla
sakkunniga ledamöter.

26 § Tillstånd, godkännanden, undantag eller dispenser som enligt äldre
bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning
tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, endast om
1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan tidsbe-
gränsning skall ske, eller
2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre
bestämmelserna.

27 § Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg godkänt
miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens
ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.
1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan
för järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

28 § Mål som gäller laglighetsförklaring enligt 17 § denna lag skall
utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken.

29 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)
giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts under
vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig på
företaget.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

30 § Beträffande lagligförklaring enligt 17 § denna lag gäller detsamma
som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken.

31 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan
omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot
tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den
paragrafen första stycket 2.

32 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att
omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit
laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har
bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

33 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller
vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd får
omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast trettio
år efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall vara
fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om nyprövning
har gjorts enligt vattenlagen (1918:523), får en sådan omprövning göras
tidigast trettio år efter den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.
Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får
omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.
Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant
tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken
endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december
1983.

34 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen
(1918:523).

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

35 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap.
miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt bestäm-
melser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande
bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av sådana bestämmelser.

36 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken
får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

37 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken
tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har
trätt i kraft.
Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)
skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om
ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden
för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

38 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om
rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats före
balkens ikraftträdande.
Reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet skall
även gälla lagligförklaring enligt 17 § denna lag.

39 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning
enligt 31 kap. 20 22 §§ miljöbalken:
1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket
miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft
enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.
2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra fjärde stycket
miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten
eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad
tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt 12
eller 14 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),
motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av
vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 31 kap. 22 §
andra stycket miljöbalken.
Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället
tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

40 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också vid omprövning av en
sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 §
vattenlagen (1918:523).

41 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten
till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller äldre bestämmelser, endast om bestämmelserna om
kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana
fall även ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en
vattentäkt för bevattning.
Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som
den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som
har kommit till före den 1 januari 1984.

2.5 Förslag till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till
bestämmelser som har ersatts av vad som föreskrivs i lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i
stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med
stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med
stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre
lag och föreskrifterna gäller frågor som regleras i den nya lagen. Detta
gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte
heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än
regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på
den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med
fideikommissrätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens
ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan
särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen
vattenlagen (1918:523).

6 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att
bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2
vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna
flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall
anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12 25 och 27 §§, 7 kap. 61 65 §§ samt
8 kap. 38 45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning
av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge
företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag skall
avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.
15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 §
vattenlagen (1918:523).

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på
1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser
vattenreglering enbart för kraftändamål,
2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),
3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen
(1918:523), och
4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller
kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt
7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet eller godkännande av en överenskommelse enligt
7 kap. 18 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya lagen anses
bildad.

12 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att
bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291)
fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt
vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt
samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft gäller
fortfarande bestämmelserna i den lagen.
På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till
överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte
medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller
bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen bestäm-
mer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.
Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven
penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt
bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

2.6 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att det i
lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 16 a §, av följande lydelse.

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap.
miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om han har anledning att anta att
konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska
organismer eller farligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma
gäller vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.7 Förslag till ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 13 kap. 8 a § skall upphöra att gälla,
dels att 13 kap. 9 och 11 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

13 kap.
9 §
Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall
han dömas för vårdslöshet med gift eller smittoämne till böter eller
fängelse i högst två år.
Den som av oaktsamhet begår en
gärning som avses i 8 a § döms för
vållande till miljöstörning till straff
som anges i första stycket.

11 §
Om någon som ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 8 a, 9 eller
10 § eller enlig 5 a § andra stycket
2 eller 3, frivilligt har avvärjt en
sådan fara eller verkan som anges
där innan avsevärd olägenhet har
uppkommitt, får han dömas till
lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för gärningen. Var faran
ringa och är för gärningen ej
föreskrivet svårare straff än
fängelse i ett år; skall han ej dömas
till ansvar.
Om någon som ådragit sig ansvar
enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 §
eller enlig 5 a § andra stycket 2
eller 3, frivilligt har avvärjt en
sådan fara eller verkan som anges
där innan avsevärd olägenhet har
uppkommitt, får han dömas till
lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för gärningen. Var faran
ringa och är för gärningen ej
föreskrivet svårare straff än
fängelse i ett år; skall han ej dömas
till ansvar.

__________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Ärendet och dess beredning
Regeringen föreslår i detta ärende att en ny balk, kallad miljöbalk, införs
i Sveriges rikes lag.
Regeringen bemyndigade den 11 maj 1989 dåvarande chefen för
Miljö- och energidepartementet att tillkalla en kommitté med högst tret-
ton ledamöter att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen (dir.
1989:32). Kommittén antog namnet Miljöskyddskommittén. Enligt
direktiven skulle kommittén arbeta fram förslag till dels en samordning
av miljöskyddslagstiftningen, dels en skärpning av lagstiftningen i syfte
att medge ett ökat hänsynstagande till miljön. Den 29 januari 1991 över-
lämnade kommittén principbetänkandet Miljölagstiftningen i framtiden
(SOU 1991:4) till miljöministern. I propositionen En god livsmiljö
(1990/91:90) konstaterade regeringen att principbetänkandet var väl
ägnat att ligga till grund för det fortsatta arbetet med att reformera miljö-
lagstiftningen. Regeringen förordade att kommitténs fortsatta arbete
skulle gå ett steg längre och ta sikte på att i en miljöbalk samla alla lagar
som i första hand avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i
miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö
och att säkerställa en långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
Under riksdagsbehandlingen ställde sig riksdagen (bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338) i allt väsentligt bakom regeringens ställningstaganden.
I samband med kompletteringspropositionen till 1990/91 års riksmöte
(prop. 1990/91:150, bilaga II:13 s. 116, bet. 1990/91:FiU37, rskr.
1990/91:390) anfördes att omsorgen om människors hälsa och miljön
skall bilda utgångspunkt för miljöarbetet och att en samlad miljöbalk
borde ge positiva effekter på samhällsekonomin och minska byråkratin. I
tilläggsdirektiv den 20 juni 1991 (dir. 1991:54) uppdrog regeringen åt
kommittén att i det fortsatta utredningsarbetet förutom de ursprungliga
direktiven också beakta vad regeringen och riksdagen anfört med anled-
ning av principbetänkandet och i samband med nyssnämnda komplette-
ringsproposition.
Miljöskyddskommittén överlämnade i februari 1993 sitt huvudbetän-
kande Miljöbalk (SOU 1993:27). Vidare avgav kommittén i juni 1993
betänkandet Lag om införande av miljöbalken (SOU:1993:66). Slutligen
lämnade kommittén i juni 1994 slutbetänkandet Följdlagstiftning till
miljöbalken (SOU 1994:96). Betänkandena har remissbehandlats.
Regeringen bemyndigade den 7 april 1993 chefen för Miljö- och natur-
resursdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att
utreda organisationsförändringar med anledning av förslag till en miljö-
balk, dir. 1993:43. Utredningen antog namnet Miljöorganisationsutred-
ningen (M 1993:04).
Utredningen om översyn av miljöskadeförsäkringen m.m. (M 1992:01)
avgav i augusti 1993 betänkandet Miljöskadeförsäkringen i framtiden
(SOU 1993:78).
Dåvarande regeringen beslutade den 3 mars respektive den 5 maj 1994
att inhämta Lagrådets yttrande över förslagen till miljöbalk m.m. På
grundval av betänkande och Lagrådets yttrande fattade den dåvarande
regeringen den 18 augusti 1994 beslut om proposition om Miljöbalk
(1994/95:10). Regeringen återkallade propositionen genom en skrivelse
till riksdagen den 13 oktober 1994 (1994/95:30).
Regeringen beslutade i november 1994 att i tilläggsdirektiv ge Miljö-
organisationsutredningen (M 1993:04) i uppdrag att lägga fram ett nytt
förslag till miljöbalk. Utredningen antog då namnet Miljöbalksutred-
ningen.
Frågan om en ny miljöbalk har varit föremål för behandling av riksda-
gen bl.a. i samband med att regeringen i skrivelse 1994/95:120 redovi-
sade inriktningen av det miljöpolitiska arbetet och lämnade en redovis-
ning av tillståndet i miljön. Regeringen uttalade i skrivelsen att lagstift-
ningen skall samlas i en miljöbalk, som avsågs bli mer heltäckande än
det tidigare framlagda balkförslaget. Skrivelsen innehöll vidare en redo-
görelse för huvuddragen av Miljöbalksutredningens uppdrag enligt
tilläggsdirektiven med information om tidsplan för utredningens arbete.
Miljöbalksutredningen överlämnade den 4 juli 1996 betänkandet
Miljöbalken - En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar
utveckling (SOU 1996:103). Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. De lagförslag som lades
fram i betänkandet finns i bilaga 3. En förteckning över remissinstan-
serna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns hos
Miljödepartementet (M96/2857/1).
Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 oktober 1996 betänkandet
Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU 1996:147). Betänkandet
har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga
5. De lagförslag som lades fram i betänkandet finns i bilaga 6. En för-
teckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En sammanställning av
remissyttrandena finns hos Miljödepartementet (M96/3933/1).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 april 1997 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 8. Regeringen beslöt därefter den
12 juni 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns
i bilaga 9. Lagrådet har den 30 september 1997 avgivit ett gemensamt
yttrande över båda remisserna, yttrandet finns i bilaga 1. Lagrådets ytt-
rande har medfört en lagteknisk förbättring av miljöbalken. I samband
med att regeringen närmare redogör för miljöbalkens utformning och de
olika sakfrågorna kommer i stor utsträckning Lagrådets synpunkter att
närmare behandlas. Redan nu kan dock sägas att regeringen godtar Lag-
rådets synpunkter i väsentliga delar i fråga om lagtextens utformning
såväl i sak som redaktionellt. Vissa kompletterande redaktionella änd-
ringar har emellertid gjorts efter lagrådsgranskningen. Härtill har vissa
justeringar och tillägg gjorts särskilt i 2 kap., där föreskrifterna om pro-
duktval (6 §) föreslås innefatta även försäljning och föreskrifterna om
skälighetsavvägning (7 §) fått en delvis annan utformning än vad
Lagrådet föreslagit. Frågan om produktval kan genom ett tillägg i 29 kap.
även bli föremål för straffsanktioner (3 §). I miljöbalken har även inar-
betats bestämmelser från renhållningslagen som behandlats av riksdagen
i november 1997 (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr.
1997/98:55).

Följdlagstiftningen m.m.

Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 juli 1997 betänkandet Följd-
lagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32). Betänkandet har remissbe-
handlats och för närvarande utarbetas inom Miljödepartementet en lag-
rådsremiss. Regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen
under våren 1998. Miljöbalksutredningen beräknas i februari 1998 lämna
ett slutbetänkande med förslag till nya förordningar och förordningsänd-
ringar med anledning av miljöbalken som kan träda i kraft samtidigt med
miljöbalken och följdlagstiftningen.

4 En samlad miljölagstiftning för hållbar
utveckling
4.1 Miljöpolitiska utgångspunkter för en reformerad
lagstiftning
4.1.1 En politik för ekologiskt hållbar utveckling

Regeringens bedömning: Den senaste tioårsperioden har inneburit
stora förändringar på miljöpolitikens område. Begreppet hållbar
utveckling har slagit igenom som en vision som skall föras vidare i
miljöarbetet på alla samhällsnivåer. Att förverkliga en ekologiskt
hållbar utveckling kräver arbete på global nivå och på Europanivå lika
väl som nationellt.
Grundläggande för det nationella arbetet är ambitionen att skydda
miljön genom att få ned utsläppen under nivåer som varken hotar
människors hälsa eller ekosystemen. Detta förutsätter förändringar i
våra nuvarande konsumtions- och produktionsmönster. Ytterligare
viktiga led i en politik för ekologiskt hållbar utveckling är
förverkligandet av effektiv användning av energi och andra
naturresurser och en hållbar försörjning för att säkra ekosystemens
långsiktiga produktionsförmåga, samt en utformning av markan-
vändning och samhällsbyggande som slår vakt om den materiella
grunden för produktion och välfärd också för kommande generationer.
Miljöbalken måste spegla dessa förändringar och nya miljö-,
hälsoskydds- och naturresurspolitiska mål. Balken utgör en samman-
hållen och övergripande lagstiftning för hela miljöområdet där
miljötillståndet, miljökraven och miljömålen utgör grund för
miljöarbetet. Balken skall mot den bakgrunden inte bara ses som en
omfattande teknisk lagstiftningsreform utan som en nödvändig
utveckling av det grundläggande och centrala verktyget i miljöarbetet
i en tid när miljöpolitiken förändras snabbt och hela tiden ställs inför
nya utmaningar.
För att lagstiftningen skall kunna fungera effektivt krävs att det
finns tydliga mål för miljöpolitiken. Regeringen avser att i den
miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren 1998 bl.a.
behandla frågan om förslag till nya nationella miljömål. Med nya
miljömål blir miljöpolitiken lättare att överblicka och dess inriktning
kan beskrivas ännu tydligare.

Skälen för regeringens bedömning

Inledning

Det förslag till en miljöbalk som nu läggs fram är resultatet av ett
omfattande och långvarigt lagstiftningsarbete, som inleddes år 1989 med
att Miljöskyddskommittén fick uppdraget att göra en översyn av
miljöskyddslagstiftningen. I ett historiskt perspektiv kommer sannolikt
de tio åren från 1980-talets slut, dvs. tidpunkten då miljöbalksarbetet
sattes igång, till 1990-talets slut att ha samma miljöpolitiska betydelse
som de tio åren mellan 1960-talets början och 1970-talets början, då
miljöfrågorna började uppmärksammas på allvar och Stockholms-
konferensen år 1972 blev startpunkten för utvecklingen av en global
helhetssyn på miljöfrågorna. Det finns enligt regeringens uppfattning
skäl att inledningsvis ge en överblick över denna utveckling och
sammanfatta den politik som regeringen driver för att nå det
övergripande målet om en ekologiskt hållbar utveckling, som också är
balkens mål. Regeringen kommer att utveckla dessa frågor i den
miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren 1998.
Av största betydelse för den miljöpolitiska utvecklingen under den
period som vi nu befinner oss i är självfallet FN:s konferens om miljö
och utveckling år 1992 i Rio de Janeiro. I samband med den blev
Brundtlandkommissionens tanke på hållbar utveckling globalt förankrad
och miljöproblemen kopplades tydligt samman med utvecklingsfrågor.
Medvetenheten om behovet av en hållbar utveckling har fördjupats som
en följd av Rio-konferensen.
I ett internationellt perspektiv har också möjligheterna för en
nordeuropeisk miljöpolitik förbättrats genom det svenska, finska och
österrikiska EU-medlemskapet. En utvidgning av EU österut innebär
nya möjligheter. Om EU:s miljökrav kan genomföras runt Östersjön
kommer det att innebära en avsevärt minskad belastning också på svensk
miljö. Medlemskapet möjliggör samtidigt strängare krav inom ramen för
den inre marknaden när det gäller t.ex. kemikalier, utsläpp från bilar osv.
Därmed har de politiska förutsättningarna skapats för att påbörja ett
arbete för att minska nedfallen till ofarliga nivåer i hela norra Europa.
Samtidigt innebär EU-medlemskapet en grundläggande omorientering av
det praktiska miljöarbetet, inte minst när det gäller lagstiftningen.
Den senaste tioårsperioden innebär också en utveckling av styrmedlen
för miljöpolitiken, vilket återspeglas i lagstiftningen. Produkternas
miljöproblem uppmärksammas och åtgärdas alltmer i både kemikalie-
arbetet och avfallspolitiken, där principerna om kretslopp och
producentansvar innebär viktiga nyheter. Ekonomiska styrmedel används
på många områden. Likaså är miljöinformation på väg att få sitt
definitiva genombrott. Miljömärkningen som stöd i valet av produkter
och leverantörer är på väg att slå igenom på bred front i stora delar av
Europa. Även andra former av frivillig certifiering växer i betydelse
genom EU:s miljöledningssystem och den nyligen fastställda interna-
tionella standarden för sådana system. Enstaka företag kan förväntas
välja att utveckla egna miljöstrategier och miljöledningssystem för att
förekomma lagstiftningens krav.
Kraven på miljöförbättrande åtgärder har ökat ytterligare i alla delar av
samhället. Styrning genom lagstiftning och myndighetsutövning har
kompletterats genom konsumenternas inflytande (t.ex. önskemål om
märkning av produkter som utgör bra miljöval) samt miljökrav från olika
producentmarknader. Kraven på kvalitetsgaranterad information om
olika verksamhetsutövare ökar. Möjligheter finns nu för företag och
andra verksamhetsutövare att själva bilda nätverk för sådan utvecklingen
och systematiskt ligga före lagstiftningens krav.
Allt detta har lett till en utveckling också av lagstiftningen på en
mängd enskilda områden. Samtidigt har lagstiftningen blivit mer splittrad
och svåröverskådlig och behovet har ökat av ett regelsystem med
enhetliga principer för miljöarbetet. Miljöbalken skall enligt regeringens
uppfattning inte bara ses som en omfattande teknisk lagstiftningsreform
utan som en nödvändig utveckling av det grundläggande och centrala
verktyget i miljöarbetet i en tid när miljöpolitiken förändras snabbt och
hela tiden ställs inför nya utmaningar.
Miljöbalken behövs således både för att anpassa lagstiftningen till den
utveckling som skett och för att skapa ett bättre verktyg för
genomförandet av miljö- och resurspolitiken i framtiden.

En politik för ekologiskt hållbar utveckling

Det övergripande målet för regeringens politik är att Sverige skall vara
en pådrivande internationell kraft och ett föregångsland i strävan att
skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Regeringen arbetar för att
ekonomisk utveckling och bättre social välfärd skall gå hand i hand med
skyddet av miljön och hushållningen med naturresurser. Senast i
regeringsförklaringen den 16 september 1997 erinrades om att arbetet
fortsätter för att ställa om Sverige till ekologisk hållbarhet.
Regeringen har inom sig utsett en delegation för ekologiskt hållbar
utveckling. Delegationens överväganden har bl.a. legat till grund för de
förslag om ett investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och den
plattform för fortsatt arbete som redovisades i den ekonomiska
vårpropositionen (prop. 1996/97:150). I regeringens skrivelse 1997/98:13
Ekologisk hållbarhet förs arbetet vidare. Där redovisas bl.a. tre delmål
för ekologisk hållbarhet: skyddet av miljön, effektiv användning av
energi och andra naturresurser och hållbar försörjning för att säkra
ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga. Dessutom lämnas en
lägesbeskrivning avseende arbetet för en ekologiskt hållbar utveckling.
Den svenska politiken skall ses mot bakgrund av att Sverige tidigt fick
en central roll i det internationella miljöarbetet genom att arrangera FN:s
första miljökonferens i Stockholm år 1972. Konferensen innebar
genombrottet för en global helhetssyn på miljöfrågorna. Rio-konferensen
tjugo år senare kan ses som en uppföljning av Stockholmskonferensen.
Miljöarbetet har breddats från att huvudsakligen ha varit inriktat på
specifika miljöfrågor till att även omfatta ett engagemang för hållbar
utveckling. Aktiviteten är nu stor, från enskild nivå till global nivå, för att
följa upp Rio-konferensen. En första större uppföljning har ägt rum vid
det extra möte som FN:s generalförsamling höll under sommaren 1997
(UNGASS). För Sverige, där miljöfrågorna blev aktuella tidigt, finns det
särskilda förutsättningar när nu ett nytt steg skall tas på miljöområdet. I
nästa fas kanske de närmaste 25 åren ser vi framför oss en tid av
utmaningar och en politik för hållbar utveckling. En sådan politik har tre
sammanfallande perspektiv: nationellt, europeiskt och globalt.
I det nationella perspektivet ingår i enlighet med skrivelsen om
ekologisk hållbarhet en "nollutsläppsvision" som ett viktigt led i
politiken, dvs. en vision om att skydda miljön genom att få ned utsläppen
under nivåer som varken hotar människors hälsa eller ekosystemen. Detta
förutsätter förändringar i våra nuvarande konsumtions- och produk-
tionsmönster. Ytterligare viktiga led i en politik för ekologiskt hållbar
utveckling är förverkligandet av en långsiktigt hållbar hushållning med
landets mark- och vattenresurser och en utformning av markanvändning
och samhällsbyggande som slår vakt om den materiella grunden för
produktion och välfärd också för kommande generationer. I detta
sammanhang skall erinras om att många av vardagslivets villkor
grundläggs när beslut om markanvändning, bebyggelse och rumslig
utveckling fattas. Det är därför av största vikt att alla deltar i de beslut
som lägger grunden för samhällsutvecklingen och i den verksamhet som
blir följden av dessa beslut. I det som nu sägs ligger bl.a. att
ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska
mångfalden skall bevaras och att värdefulla natur- och kulturmiljöer skall
skyddas.
Lyfts blicken till det europeiska perspektivet kan vi konstatera att
politiken för hållbar utveckling knyter an till de nationella visionerna.
Miljöproblemen i Sverige orsakas i allt större utsträckning av utsläpp och
nedfall från källor i Europa norr om Alperna och Karpaterna. Även i
detta perspektiv krävs fortsatta åtgärder för att minska spridningen av
föroreningar som kan skada den svenska miljön. Politiken för hållbar
utveckling kommer i allt högre grad att utformas inom ramen för
samarbetet inom EU och en östutvidgning av unionen kan få stor
betydelse för ett framgångsrikt miljöarbete. Andra viktiga delar av
politiken för hållbar utveckling i detta perspektiv är en hållbar
markanvändning samt minskad belastning från produkter som säljs på
EU:s inre marknad.
Slutligen är det nödvändigt att ta hänsyn till det globala perspektivet.
En avsevärt ökad levnadsstandard tillsammans med en stor
befolkningsökning, i Asien och sannolikt i Latinamerika, kommer inom
en överskådlig framtid att inverka kraftigt på den globala miljön.
Resursanvändningen och påverkan på ekosystemen kan då förväntas öka
drastiskt. Världens miljösituation bestäms allt mer av vilken väg dagens
och morgondagens generationer i dessa världsdelar väljer för sin
utveckling. Det finns beräkningar som visar att dagens resursanvändning
behöver bli tio gånger mer effektiv för att en växande världsbefolkning
om 25 50 år skall kunna leva på en rimlig nivå. En nationell politik för
hållbar utveckling kan inte se bort från detta. Tvärtom ges politiken för
hållbar utveckling nya utmaningar och nya mål. Politiken måste innehålla
strategier och handlingsplaner för att bringa samhället i balans med de
förutsättningar som naturen/ekosystemen och jordens resurser kan
tillhandahålla. Samhällsorganisationen och teknologin måste successivt
göra det möjligt för en flera gånger så stor global befolkning att leva på
dagens nordeuropeiska nivå utan att skador orsakas på miljön och
resurserna överutnyttjas.
Enligt regeringens mening kan inte en framsynt och verkningsfull
politik för ekologiskt hållbar utveckling utgå enbart från det nationella
perspektivet. Politiken skall också ha som ambition att sprida teknik och
nationella miljökrav som syftar till att förverkliga "nollutsläppsvisionen"
och visionen om hållbar hushållning med mark- och vattenresurser.
Politiken skall alltså beakta även de europeiska och de globala
perspektiven.

Miljömål och målstyrning

För att förverkliga visionen om en ekologiskt hållbar utveckling krävs
konkreta och tydliga mål för miljöpolitiken. Under den senaste
tioårsperioden har inriktningen för det nationella miljöarbetet gjorts allt
tydligare. Riksdagen har t.ex. lagt fast övergripande mål för miljö-
politiken i samband med behandlingen av regeringens miljöpropositioner
Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23,
rskr. 1987/88:373) respektive En god livsmiljö (prop. 1990/91:90, bet.
1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338). De övergripande målen skall vara att
skydda människors hälsa, att bevara den biologiska mångfalden, att
hushålla med naturresurser och att skydda natur- och kulturlandskap.
Riksdagen har också successivt i olika miljöbeslut lagt fast riktlinjer för
hur skilda miljöproblem skall angripas framöver.
Under den aktuella perioden har riksdagen vidare lagt fast ett ansvar
för miljöarbetet för samhällets sektorer, bl.a. i propositionen om
miljöpolitiken inför 1990-talet. Exempelvis innebar riksdagens beslut om
en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226, bet. 1992/93:JoU15, rskr.
1992/93:352) att det infördes ett miljömål som gavs samma vikt som
produktionsmålet. Ett annat exempel är att principen om sektorsansvaret
avseende biologisk mångfald har utsträckts till att gälla även övriga
samhällsverksamheter genom beslutet om en svensk strategi för
bevarande av biologisk mångfald (prop. 1993/94:30, bet. 1993/94:JoU9,
rskr. 1993/94:87).
Genom dessa ärenden och många andra har riksdagen tagit ställning
till ett stort antal mål för miljöpolitiken. I dagsläget rör det sig om ca 170
miljömål som har kommit till på detta sätt. Miljömålen har rört sig om
allt från stort till smått, från att kretsloppsanpassa hela samhället till att
minska utsläppen av fosfor från lantgårdars mjölkrum. Att målen är av
olika karaktär och vikt beror av i vilket sammanhang målet har kommit
fram. Bland de ca 170 målen finns också mål som härstammar från
internationella överenskommelser.
Regeringen anser att det är viktigt att i detta sammanhang utveckla en
politik för mål- och resultatstyrning och kommer att behandla denna
fråga i den miljöpolitiska proposition som lämnas till riksdagen våren
1998. I korthet innebär mål- och resultatstyrningen att staten styr med
hjälp av uppställda mål utan att i detalj reglera vad som skall göras för att
nå dit. Följaktligen ges myndigheter och andra aktörer stor frihet att välja
väg för att nå målen. Styrningen förutsätter att berörda aktörer redovisar
resultatet av sin verksamhet och att målen kan följas upp. Nationella
miljömål av övergripande karaktär måste brytas ned för att bli
verksamma som mål i en process för mål- och resultatstyrning. En sådan
nedbrytning kan behöva ske dels sektorsvis av berörda
sektorsmyndigheter eller andra aktörer inom sektorn och dels geografiskt
(t.ex. av länsstyrelser eller kommuner).
Genom att styra mer med mål än med detaljerade regler ges utrymme
för en större delaktighet för berörda aktörer, så att de kan påverka
utformningen av de åtgärder som vidtas. Det ger också en möjlighet att
optimera insatser och kostnader.
Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag lämnat förslag till nya
nationella, sektorsövergripande miljömål. Verkets förslag inriktas på den
nationella och internationella vision om ett ekologiskt hållbart samhälle
som har behandlats i föregående avsnitt. Miljömålen är till sin natur
miljökvalitetsmål, dvs. de inriktas mot ett visst miljötillstånd som skall
uppnås i ett ekologiskt hållbart Sverige. För att beskriva och precisera det
tillstånd i miljön som behövs för att samhället skall vara ekologiskt
hållbart föreslår verket 18 nya nationella miljömål.
Naturvårdsverkets förslag kommer efter remissbehandling att ligga till
grund för regeringens överväganden i denna fråga i den kommande
miljöpolitiska propositionen. Förslagen har en inriktning på miljökvalitet
som är ovanlig bland de befintliga miljömålen, vilka ofta handlar om hur
man skall åtgärda specifika problem i miljön. Frågan om förhållandet
mellan miljömål av det slag som nu berörts och miljöbalkens
bestämmelser behandlas i avsnitt 4.2.1. Det kan dock redan här sägas att
miljöbalken innebär stora förbättringar i möjligheterna att använda
lagstiftningen för att styra mot de övergripande målen för miljöpolitiken.

Sektorsansvaret

Att miljöarbetet skall få genomslag i alla samhällssektorer är en
grundförutsättning för en hållbar utveckling. Regeringen har i skrivelsen
om ekologisk hållbarhet lämnat en redovisning för arbetet i de olika
sektorerna. Här skall endast i korthet nämnas följande exempel.
Även kulturpolitiken bidrar till att skapa goda förutsättningar för en
hållbar utveckling. Kulturmiljön omfattar den av människan skapade och
påverkade yttre och inre miljön samt såväl ett materiellt som ett
immateriellt arv. I propositionen om Kulturmiljövård (prop.
1987/88:104) aviserades en ny politik, som tydliggör bl.a. att frågor
rörande kulturmiljön är en del av miljöpolitiken. Detta markerades bl.a.
genom att området rubricerades kulturmiljövård, mot den tidigare
benämningen kulturminnesvård. I propositionen om kulturpolitik (prop.
1996/97:3 sid. 156) slår regeringen fast att kulturvärden är en oskiljaktig
del av miljön. En betydande del av de problem och hot som
kulturmiljösektorn förväntas motverka är också gemensamma med
naturmiljösektorn. I den praktiska hanteringen av vår gemensamma miljö
är det därför av särskild vikt att olika sektorer och synsätt kan förenas till
gagn för en långsiktigt hållbar förvaltning och utveckling av miljön.
Trafiksektorn, som har stor betydelse för miljön, är en annan sektor
som för närvarande har stor aktualitet genom att regeringen under våren
1998 avser att lägga en trafikpolitisk proposition. Till grund för denna
ligger bl.a. Kommunikationskommitténs del- och slutbetänkanden (SOU
1996:165 respektive SOU 1997:3). Vidare kan det vara av intresse att här
nämna konsumentpolitiken, beträffande vilken regeringen senast i
skrivelsen 1997/98:13 erinrat om den beredning som pågår. Betänkandet
Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) kommer att ligga till grund
för en presentation av en åtgärdsinriktad plan som skall konkretisera och
precisera miljömålet i konsumentpolitiken. Syftet med planen är att
utveckla sådana konsumtions- och produktionsmönster som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling.
4.1.2 Miljölagstiftningens uppgift

Regeringens bedömning: Miljölagstiftningen skall fungera som ett
centralt instrument i miljö- och resurspolitiken. Lagstiftningens
uppgift är att verka för att de miljö- och resurspolitiska målen
säkerställs. Bl.a. är det lagstiftningens roll att skapa förutsättningar för
ett decentraliserat och förebyggande miljöarbete som skall inspirera
verksamhetsutövare att tänka och handla så att de föregriper lagstift-
ningens obligatoriska krav.

Skälen för regeringens bedömning: Att genomföra ett ekologiskt
hållbart samhälle med den inriktning som regeringen redovisat i det
föregående kräver insatser på många nivåer och av många aktörer.
Statens roll är att skapa förutsättningar för alla att bidra till en ekologiskt
hållbar utveckling. Det arbete som redan pågår kommer att leda till
betydande förbättringar, men det behövs också skärpta styrmedel och
incitament som styr i rätt riktning samt ett system för uppföljning och
utvärdering. Målens betydelse har nämnts i föregående avsnitt.
Beträffande framtagandet av indikatorer för hållbar utveckling pågår
arbete, bl.a. på flera myndigheter. Regeringen har dessutom gett
Miljövårdsberedningen, som är regeringens råd i miljöfrågor, i uppdrag
att under 1997 presentera ett förslag till indikatorer för ekologiskt hållbar
utveckling, som också kommer att redovisas i miljöpropositionen år
1998.
Regeringen konstaterar att miljöarbetet hittills utgått från att
myndigheter ställer krav som företag m.fl. förväntas uppfylla. Enligt
regeringens mening bör miljöarbetet i framtiden kännetecknas av att
företag, hushåll samt statliga och kommunala förvaltningar i allt högre
grad ställer miljökrav på varandra och konkurrerar i att ligga före de
obligatoriska kraven. Här bör också erinras om samhällsplaneringens
betydelse och kommunernas framskjutna roll vad gäller resurshus-
hållningen, t.ex. i fråga om utnyttjandet av mark- och vattenresurser. Det
är i sammanhanget ointressant om miljökraven och kraven på
resurshushållning kommer från t.ex. EU:s lagstiftning eller från den
nationella lagstiftningen. En avsikt som regeringen har med
miljöbalksreformen är därför att den skall stimulera olika aktörer att
skapa egna miljöpolitiskt drivande nätverk som verkar i riktning mot de
miljömål som behöver nås på vägen mot visionen om ett ekologiskt
hållbart samhälle.
Regeringens ambition med förevarande lagstiftningsreform är att ge
den legala ramen inom vilken det framtida miljöarbetet skall bedrivas.
Grundtankarna bakom reformen kan översiktligt beskrivas enligt
följande.
Miljölagstiftningen skall innehålla ett antal centrala instrument som
skapar förutsättningar för ett decentraliserat och förebyggande
miljöarbete. Lagstiftningen skall alltså utgöra ramen och plattformen från
vilken olika verksamhetsutövare företag, statliga och kommunala
förvaltningar, föreningar, enskilda hushåll m.fl. formulerar egna
miljöpolitiska strategier. Decentraliseringstanken syftar i första hand på
de enskilda aktörerna, främst verksamhetsutövare. Tanken är således att
lagstiftningen skall inspirera verksamhetsutövare att tänka och handla så
att de föregriper lagstiftningens obligatoriska krav. Därmed blir
miljökrav som ställs på en gemensam nivå i relationen mellan aktörerna
viktigare, t.ex. konsumenternas krav på miljöanpassade produkter från
verksamhetsutövare, medan den offentliga styrningen och myndighets-
utövningen kan koncentreras till att klarlägga vad som gäller och till de
fall då en decentraliserad miljöanpassning och -styrning inte fungerar.
Såsom tidigare utvecklats förutsätts de nationella miljömålen vara
tydliga och möjliga att följa upp. Det är också viktigt att verk-
samhetsutövare kan formulera mål för sin egen verksamhet med ledning
av de nationellt fastlagda miljömålen och att det förutom enskilda och
nationella miljömål också formuleras mål för respektive samhällssektor.
Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan om förhållandet mellan
miljöbalken och de nationella miljömålen.
Bland tillgängliga miljöpolitiska instrument bör också komma i fråga
att använda ekonomiska styrmedel för att påverka verksamhetsutövare.
Genom t.ex. miljöskatter och -avgifter ges mekanismer för att driva
miljöförbättringarna längre. Självfallet grundas också denna form av
styrmedel på lagstiftning.
Vidare skapar öppen, lättillgänglig och kvalitetsgaranterad
information om olika produkter och verksamhetsutövare avsevärt
förbättrade möjligheter för företag, hushåll samt statliga och kommunala
förvaltningar att ställa krav på varandra.
I samspelet mellan de miljöpolitiska instrumenten skall dessutom den
statliga förvaltningen vara en förebild och pådrivande genom att
utveckla egna miljöledningssystem och driva en aktiv och miljöanpassad
upphandling. Såsom antyddes tidigare har regeringen i regleringsbrevet
för budgetåret 1997, efter förslag av Miljövårdsberedningen, utsett 25
pilotmyndigheter inom olika områden för att påbörja utvecklingen av
miljöledningssystem.
Av föregående avsnitt framgår att regeringens delegation för en
ekologiskt hållbar utveckling har presenterat en gemensam plattform för
det fortsatta arbetet med anknytning till det som nyss redovisats.
Delegationen föreslår bl.a. ett antal initiativ inom de områden där olika
miljöpolitiska styrmedel verkar, t.ex. utarbetande av indikatorer för
ekologiskt hållbar utveckling, översyn av subventioner som motverkar
avsedd utveckling samt vidareutveckling av kommunernas fysiska
planering som ett strategiskt instrument för en eftersträvad ekologiskt
hållbar utveckling.
4.2 Miljöbalken en samlad och skärpt miljölagstiftning
4.2.1 Införandet av miljöbalken och balkens mål
Regeringens förslag: Bestämmelserna i den centrala miljölagstift-
ningens olika lagar smälts samman i en miljöbalk.
Målet med miljöbalken skall vara att främja en hållbar utveckling så
att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam
och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har
ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen
är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl.
För att uppnå målet skall miljöbalken tillämpas så att
människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
den biologiska mångfalden bevaras,
mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från
ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt god
hushållning tryggas,
återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med
material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
Det är en angelägenhet för var och en att verka för att miljöbalkens
mål förverkligas.
Miljöbalkens utformning med övergripande mål, allmänna
hänsynsregler och nya instrument som t.ex. miljökvalitetsnormer
medför förbättrade förutsättningar att använda lagstiftningen som
instrument för att styra mot av riksdagen fastställda miljömål.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I förtydligande syfte har i författningstexten lagts till att en hållbar
utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och
människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar
att förvalta naturen väl.
Remissinstanserna: Om en miljöbalk: Det stora flertalet remiss-
instanser som uttalar sig i frågan tillstyrker att den centrala
miljölagstiftningen samordnas i en miljöbalk. Ett tiotal remissinstanser
har emellertid gett uttryck för viss tveksamhet, t.ex. Svea hovrätt,
Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Kraftverksföreningen
och SACO. Således ifrågasätts om det är klokt att samordna ett antal
lagar i en balk istället för att skärpa och harmonisera befintlig
lagstiftning. Tveksamhet anförs vidare beträffande det rimliga i att låta
gällande rätt sammansmältas i en balk istället för att genomgående till
balken föra allt det som riskerar att påverka miljön, inklusive
miljöreglerna i olika sektorslagar. Det sätts dessutom i fråga om det inte
vore att föredra att endast de övergripande frågorna reglerades i balken
och att sektorslagarna knöts till den.
Om miljöbalkens mål: Flertalet remissinstanser tillstyrker de principer
som angivits under miljöbalkens mål. Lunds universitet har framfört att
det, särskilt med hänsyn till att vi inte har någon grundlagsregel om
skyddet för miljön, är ett naturligt inslag med en målsättningsparagraf i
en lagstiftning av denna typ. Länsstyrelsen i Kristianstad län däremot,
ifrågasätter det berättigade i att det allmänt hållna målet ingår som
författningstext. Vad gäller utformningen av målet pekar Lunds
universitet på att miljöbalkens regler till stor del syftar till att förebygga
eller avhjälpa mer tillfälliga missförhållanden och att det därför kan vara
missvisande att ange att en hållbar utveckling är det övergripande målet.
Naturvårdsverket menar att miljöbalkens regler inte i sig kan skapa
tillräckliga förutsättningar för en hållbar utveckling då en sådan enligt
Riodeklarationen omfattar även ekonomiska och sociala frågor.
Karlstads kommun har anfört att målet bör vara längre gående och
innehålla krav även på förbättringar av miljösituationen. Några
remissinstanser, bl.a. Naturskyddsföreningen har inte haft någon
invändning mot målet i och för sig men anfört att balkens regler inte är
tillräckliga för att de övergripande målen skall kunna uppfyllas. Flera
länsstyrelser menar att det övergripande målet kan ge en alltför
människocentrerad bild av miljöfrågorna, där naturens egenvärde,
biologisk mångfald och de grundläggande funktionerna åsidosätts.
Jordbruksverket pekar särskilt på att djurs hälsa tydligare måste framgå
av målet. Skogsägarna å andra sidan, vill ha ett mål där människan
tydligare står i centrum. De förordar en hållbar utveckling med sikte på
ekonomisk tillväxt och ökad produktion med samtidigt ansvar för miljön.
Bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Stockholms
läns landsting och flera kommuner efterlyser ett klarare och mer
preciserat mål för att undvika tillämpningsproblem.
Skälen för regeringens förslag: Den svenska miljölagstiftningen kan
sägas ha varit framgångsrik mot bakgrund av de syften som låg bakom
den vid tillkomsten. Sedan nya miljöproblem har blivit kända och då
vikten av och syftet med miljöpolitiken ändrats måste miljölagstiftningen
bringas i samklang med de värderingar som gäller i dag och som
redovisats i det föregående. Lagstiftningen måste helt enkelt anpassas till
de erfarenheter som har vunnits under senare år och beakta den komplexa
bild av hur miljön påverkas som dessa erfarenheter visar på. En
miljölagstiftning måste fungera som ett verksamt instrument i
miljöpolitiken. Under de senaste decennierna har det vuxit fram en insikt
om att en ekologiskt hållbar utveckling förutsätter att varje enskild
individ tar sitt miljöansvar. Det räcker inte med att de stora miljö-
påverkande näringarna regleras. En positiv miljöutveckling kan inte
komma till stånd med mindre än att levnadsvanorna förändras t.ex. vad
gäller konsumtion och kommunikation. Var och en måste ta ett ansvar för
att iaktta den hänsyn som krävs för att miljöbalkens mål skall kunna
uppnås. I sammanhanget bör också erinras om att Riodeklarationen
ålägger alla stater att anta en modern och verkningsfull miljölagstiftning.
Förslaget till miljöbalk, som genom denna proposition föreläggs
riksdagen, är det centrala i detta avseende. Arbetet med miljöbalks-
reformen har etappindelats i fyra steg med hänsyn till projektets
omfattning. De fyra stegen innehåller
denna proposition med förslag till miljöbalk inklusive
övergångsbestämmelser,
proposition med förslag till följdlagstiftning,
utarbetande av och regeringsbeslut om förordningar efter förslag från
Miljöbalksutredningen,
information/utbildning samt myndighetsföreskrifter och allmänna
råd.
Meningen är att regelsystemet skall kunna träda i kraft som en helhet
och vid samma tidpunkt. Som närmare redovisas i avsnitt 4.4 och 4.38.4
planeras också sådana omfattande informations- och utbildningsinsatser
före och i samband med ikraftträdandet som efterfrågats av många
remissinstanser. Det är viktigt att se de fyra leden som en helhet även när
det gäller innehållet. Exempelvis är den kommande propositionen med
förslag till följdlagstiftning av stor betydelse för genomförandet av
principen att miljöhänsynen skall genomsyra alla samhällssektorer.
Regeringen tar i detta avsnitt upp grundläggande frågor om balk-
reformen och om balkens mål. I avsnittet kommenteras också Lagrådets
övergripande synpunkter. I det följande avsnittet redovisar regeringen de
bärande principer som varit vägledande för balkens tekniska utformning
tillsammans med en sammanfattning av de förändringar som finns i det
nya förslaget jämfört med det förslag som lades fram år 1994 och som
återkallades efter regeringsskiftet.
Det långa utredningsarbete som föregått detta förslag visar tydligt på
behovet av en reformering av miljölagstiftningen både i sakligt
hänseende och för att åstadkomma följdenlighet och tydlighet. Som
utvecklas ytterligare i avsnitt 4.2.2 och 4.5 är regeringens inställning att
en reformering av den svenska miljö- och resurslagstiftningen bör
komma till stånd i form av en samlad lagstiftning som innehåller de
viktigaste lagarna för miljöområdet. Med hänsyn till den nya
lagstiftningens omfattning och för att understryka dess betydelse bör den
utformas som en balk. Riksdagen har i samband med behandlingen av
1991 års miljöpolitiska proposition gjort samma ställningstagande i fråga
om inriktningen på reformarbetet (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30,
rskr. 1990/91:338). En del remissinstanser har visserligen ställt sig
tveksamma och föreslagit andra reformalternativ, men det stora flertalet
remissinstanser har samma inställning som regeringen i denna fråga.
För att miljöbalken skall bidra till att främja en hållbar utveckling på
miljöområdet införs i miljöbalken en rad nya verktyg som komplement
till de styrmedel som tidigare införts genom miljölagstiftningen. I flera
fall innebär miljöbalken en skärpning av tidigare tillgängliga instrument.
Regeringens förslag till miljöbalk innebär därför en genomgripande
modernisering av svensk miljörätt.
Lagrådet

Efter sin granskning av förslaget till miljöbalk har Lagrådet anfört vissa
principiella synpunkter. Lagrådet menar att det, med tanke på det uttalade
syftet att en miljölagstiftning bör fungera som ett centralt instrument i
miljö- och resurspolitiken, är beklagligt att arbetet har behövt utföras
under tidspress. Lagrådet har anfört att djupare analyser borde ha skett
vad gäller flera frågor, både avseende vilka regelområden som bör ingå i
balken och avseende de materiella reglernas innehåll.
Regeringen anser att de analyser och överväganden som ligger bakom
det förslag till miljöbalk som nu presenteras, vilket arbete påbörjades
genom Miljöskyddskommitténs uppdrag år 1989, utgör en god grund för
en ny samordnad och skärpt miljölagstiftning som ger väsentligt bättre
förutsättningar än gällande rätt att främja en långsiktigt hållbar
utveckling så att nu levande och kommande generationer kan
tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Lagrådet konstaterar för övrigt
att detta förslag i flera avseenden innebär förbättringar jämfört med det
förslag till miljöbalk som remitterades under år 1994. Förändringar i
samhällsutvecklingen och arten av miljöproblem kommer naturligtvis att
medföra att de regler som nu föreslås måste följas upp och vid behov
kompletteras eller på annat sätt förändras.
Vidare kommer regelverket att kompletteras med förordningar och
föreskrifter som förtydligar och preciserar balkens grundläggande
bestämmelser. Ett arbete för att skapa förutsättningar för samordning
bl.a. vad gäller regelgivningen med anledning av balken har redan
påbörjats. Miljölagstiftningsarbetet är således inte slutfört i och med att
miljöbalkspropositionen behandlas av riksdagen, utan fortsätter
kontinuerligt.
Regeringen vill dessutom påpeka att erfarenheterna visar att behovet
av en reformerad miljölagstiftning är påtagligt och att en sådan
lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Ett aktuellt exempel
som visar på detta behov är den allvarliga miljöpåverkan som orsakats av
tunnelbygget genom Hallandsåsen, där regeringen enligt den nu
föreslagna lagstiftningen hade haft att pröva tillåtligheten av byggandet
av en järnväg av aktuellt slag.
Lagrådet har vidare anfört att det förhållandet att det inte framgår av
förslaget vilka bestämmelser i andra lagar som skall ges företräde
respektive gälla parallellt med balken inte underlättar överblickbarheten
och tillämpningen av miljölagstiftningen. Lagrådet menar också att de
allmänna hänsynsreglerna är så generellt hållna att de kan förväntas leda
till åtskilliga tillämpningsproblem och inte i alla avseenden kan anses
förenliga med rättssäkerhetens krav. Regeringen har med anledning av
denna kritik försökt att ytterligare klargöra förhållandet mellan
miljöbalken och annan lag och även att i möjligaste mån precisera hur
hänsynsreglerna skall tillämpas. I detta sammanhang finns skäl att erinra
om att hänsynsregler av liknande karaktär men mer begränsad räckvidd
finns i gällande rätt och att en praxis har utvecklats för deras tillämpning.
Vad gäller de synpunkter som Lagrådet framfört särskilt när det gäller
infogandet av vattenlagen i miljöbalken och prövningsystemet behandlar
regeringen dessa frågor i anslutning till respektive sakområde i avsnitt
4.16, 4.22.1 och 4.22.2.

Miljöpolitikens mål och miljöbalken

Regeringen anser att miljöbalken måste ha uttalade syften som följer de
allmänna miljöpolitiska målsättningarna. I avsnitt 4.1 har regeringen
redovisat den grundläggande inriktningen för miljöpolitiken, som
utvecklats i den skrivelse om ekologisk hållbarhet som nyligen lämnats
till riksdagen och som kommer att följas upp och konkretiseras genom
arbetet med att ta fram nya nationella mål som kan läggas fram för
riksdagen i den miljöpolitiska propositionen våren 1998.
När det gäller frågan om vilka miljöpolitiska mål som bör ingå i balken
kan först konstateras att även om lagstiftningen har en central roll är den
inte det enda instrumentet för att realisera en ekologiskt hållbar
utveckling. Kunskaper om miljöproblem och den enskildes engagemang i
miljöfrågorna, ekonomiska förutsättningar m.m. är också avgörande för
att målen skall kunna nås. Därtill kommer att allmänt hållna mål kan vara
svåra att inordna i och lägga till grund för ett rättsligt system som skall
vara styrande för den enskildes handlande i enskilda fall och som är
sanktionerat med straff om reglerna inte följs. Trots detta är det givetvis
av avgörande betydelse att balken fungerar som ett verktyg för
genomförandet av de miljöpolitiska målen.
Regeringen anser att det i miljöbalken måste finnas en beskrivning av
syftet med miljöpolitiken som gäller för hela balkens
tillämpningsområde. Denna inställning delas också av remissinstanserna,
även om det i några fall finns synpunkter på utformningen. I förslaget till
miljöbalk har därför i 1 kap. 1 § tagits in den övergripande målsättningen
om en hållbar utveckling som innebär att nu levande och kommande
generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Där slås också fast
att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och
bruka naturen är förenad med ett förvaltaransvar. Vidare nämns i
bestämmelsen skyddet för människors hälsa och miljön samt för
värdefulla natur- och kulturmiljöer, bevarandet av biologisk mångfald, en
långsiktigt god hushållning med mark, vatten och fysisk miljö i övrigt
samt kretsloppsprincipen. Som närmare utvecklas i författnings-
kommentaren till paragrafen är dessa syften styrande på samtliga
bestämmelser i miljöbalken och medför en ny och vidare tillämpning av
de bestämmelser som har sin förebild i gällande lagstiftning.
Lagrådet har i sitt yttrande beträffande denna paragraf anfört att
bestämmelserna i miljöbalken är avsedda att vara ett av flera hjälpmedel
för att styra utvecklingen på området. Lagstiftningen kan bara ge den
rättsliga grundvalen för reformarbetet men bidrar därigenom verksamt
till att förutsättningar skapas för att genomföra vad som eftersträvas i
miljöhänseende. Lagrådet anger som en möjlighet att det inledande
stadgandet utformas på det sättet att vad som sägs om tryggandet av en
hållbar utveckling anges inte endast som ett mål med miljöbalken utan
som ett mål för samhällets samlade ansträngningar på miljöområdet.
Lagrådet anför vidare att om man vill begränsa räckvidden av
målparagrafen till målet med själva balken, bör den utformas under
hänsynstagande till att lagstiftning här liksom på andra områden har sina
givna begränsningar. Miljöbalken kan bidra till och främja den
utveckling som eftersträvas, men den kan inte ensam trygga en sådan
utveckling.
Regeringen godtar i sak Lagrådets bedömning och föreslår därför att
den ändringen görs i portalparagrafen jämfört med lagrådsremissen att
det anges att miljöbalken skall främja en hållbar utveckling, dvs. inte
trygga en sådan utveckling som sägs i remissens förslag.
Utöver de övergripande syften som uttrycks i 1 kap. 1 § och som styr
tillämpningen av hela balken vill regeringen peka på fyra faktorer av
betydelse för balkens verkan som instrument för att genomföra övriga
miljöpolitiska mål, t.ex. nationella miljömål av det slag som har berörts i
avsnitt 4.1.1.
Miljömålen kan, för det första, realiseras genom de nya instrument
som miljöbalken erbjuder. Miljökvalitetsnormer är en nyhet i balken som
innebär att en norm för miljökvalitet kan slås fast av regeringen eller i
vissa fall av en myndighet. Normerna skall följas vid planering,
tillståndsprövning, tillsyn och föreskriftsverksamhet samt av verksam-
hetsutövare och kan kompletteras med särskilda åtgärdsprogram.
Normerna kommer att avsevärt förbättra möjligheterna att styra mot
nationella mål för miljökvalitet. Miljökvalitetsnormer kan dock endast
väntas fastläggas i vissa fall där det finns nationella miljömål.
Exempelvis kan det finnas andra styrmedel än normerna som är bättre
lämpade för att nå målet. Det kan också antas att miljökvalitetsnormerna
kommer att innebära en högre grad av precisering i beskrivningen av
miljökvaliteten än de nationella miljömålen och att de ofta kommer att
begränsas geografiskt till att avse vissa områden.
För det andra innehåller balken nya allmänna hänsynsregler som gäller
för alla och som innehåller en skyldighet att beakta allmänna principer
för miljöarbetet som t.ex. försiktighetsprincipen, kretsloppsprincipen och
produktvalsprincipen. Balken innehåller därmed sådana strategier som
behövs för att nå miljömålen.
För det tredje utgör balken grunden för regeringens och
myndigheternas arbete att med stöd av de bemyndiganden som ges i
balken utfärda de förordningar och föreskrifter som behövs för att
förverkliga de miljöpolitiska målsättningarna. Styrande för detta är såväl
balkens övergripande syften och allmänna hänsynsregler som de andra
miljömål som berörts ovan och som inte tagits in i lagtexten.
För det fjärde är balken en sammanhållen lagstiftning som innefattar
och samordnar såväl traditionella miljöregler som regler om
markanvändning och resurshushållning. Detta medför samordnings-
vinster och en ökad enhetlighet i regelsystemet som förbättrar
förutsättningarna för att styra mot gemensamma mål.
4.2.2 Principerna för miljöbalksförslaget m.m.
Regeringens bedömning: Som bärande principer för balken bör gälla
att den
bildar en övergripande lagstiftning för all miljöpåverkan,
utformas som en sammanhållen miljö-, hälsoskydds- och
naturresurslagstiftning,
utformas så att skyddet för miljön, hälsan och naturresurserna
förstärks,
innehåller allmänna hänsynsregler och viktiga miljörättsliga
principer som är tillämpliga på all miljöpåverkan,
förstärker det demokratiskt förankrade inflytandet,
skapar förutsättningar för en integrerad tillämpning,
betonar hushållningsaspekten.
Miljöbalken bör innehålla vissa avgörande element för att
lagstiftningen skall fungera väl. Dessa element, som kan beskrivas
som en miljöbalkskedja, utgörs av rättsligt bindande principer och
allmänna hänsynsregler som skall följas av var och en, regler för
hushållning med mark- och vattenresurser riktade till statliga och
kommunala myndigheter, bestämmelser om utfärdande av miljö-
kvalitetsnormer och krav på miljökonsekvensbeskrivningar,
bestämmelser om tillståndsprövning samt ett effektivt tillsyns- och
sanktionssystem.
Förslaget innebär en utveckling och förändring på ett stort antal
punkter av det tidigare förslaget till miljöbalk.

Skälen för regeringens bedömning

Bärande principer

Sammanfattningsvis kan sägas att de bärande principerna vid
sammansmältningen av regler från de olika miljölagarna bör vara
följande.
Miljöbalken utformas som en sammanhållen miljö- och resurslag-
stiftning. Exempelvis integreras bestämmelserna i miljöskyddslagen,
lagen om kemiska produkter, hälsoskyddslagen samt renhållningslagen.
Genom bestämmelser från naturresurslagen anknyts lagstiftningen för
markanvändning och samhällsbyggande varvid resursavvägnings-
principer integreras i balken.
Miljöbalken utformas så att skyddsintressena förstärks. Alla
skyddsintressen i dagens lagstiftning har granskats. Flera långtgående
principer och aktsamhetsregler som hittills funnits i de lagar som arbetats
samman i balken föreslås gälla generellt inom balkens tillämp-
ningsområde. Det som kan uppfattas som motsägelsefullt eller
ofullständigt i dagens lagar har undanröjts och skyddsintressena har
förstärkts gentemot exploateringsintressena såsom de senare kommer till
uttryck i t.ex. vattenlagen och trafiklagstiftningen.
Miljöbalken bör innehålla ett antal allmänna hänsynsregler. De skall
verka så att balkens mål i praktiken får genomslag med avseende på
verksamheter som regleras enligt balkens bestämmelser. På detta sätt
garanteras en enhetlig tillämpning tvärs över olika sektorer, samtidigt
som sektorsprincipen slår igenom i tillämpningen.
Miljöbalken bör förstärka det demokratiskt förankrade inflytandet
genom framhävande och utökning av regeringens tillåtlighetsprövning av
miljöpåverkande anläggningar. Vidare ges miljöorganisationer talerätt
och kraven för miljökonsekvensbeskrivningar förstärks.
Miljöbalken bör skapa förutsättningar för en integrerad tillämpning av
miljölagstiftningen sett ur de enskilda verksamhetsutövarnas synvinkel. I
princip skall tillstånd för miljöfarlig verksamhet som innebär utsläpp,
avfall, kemikalieanvändning m.m. prövas i ett sammanhang. Tillstånds-
prövningen, tillsynsutövningen m.m. skall stimulera verksamhetsutövare
att medvetet välja att ligga före lagstiftningens obligatoriska krav.
Regleringen i miljöbalken utformas med avsikt att antalet överträdelser
skall minska. I de fall överträdelser sker bör dessa beivras effektivt.
Informationen om tillstånd, tillsyn, överträdelser, skadad mark m.m. skall
vara öppen, lättbegriplig och kvalitetsgaranterad. Dessutom skall
tillsynsorganisationen effektiviseras.
Viktiga miljörättsliga principer, såsom försiktighetsprincipen,
lokaliseringsprincipen, kretsloppsprincipen, produktvalsprincipen och
principen att förorenaren skall betala (PPP) bör tas in i lagstiftningen.
En nyhet i balken är den starka betoningen av hushållningsaspekten.
Hushållning kan ske dels genom ett optimalt utnyttjande med så resurs-
och energisnåla processer som möjligt, dels genom att utnyttja ett
kretslopp med slutna materialflöden där material genom återanvändning
eller återvinning kommer till ny användning. Kretsloppsprincipen syftar
till att vad som utvinns ur naturen skall på ett uthålligt sätt kunna
användas, återanvändas, återvinnas och bortskaffas med minsta möjliga
resursförbrukning utan att naturen skadas. Genom en tillämpning av
hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen minskar behovet att
förbruka ändliga naturresurser. Ett sådant kretslopp kan åstadkommas
dels genom krav individuella eller generella för verksamhetsutöv-
ningen, dels genom att var och en deltar i den avfallshantering, genom
bl.a. källsortering, som möjliggör återanvändning, återvinning och
energiutnyttjande.
Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän
synpunkt god hushållning. Vid bedömningen av den lämpligaste
användningen måste en avvägning göras mellan ekologiska, sociala och
samhällsekonomiska intressen på ett sätt som främjar en långsiktigt god
hushållning. Detta gäller för såväl mark- och vattenområden som energi
och andra resurser.

Miljöbalkskedjan

En verkningsfull miljölagstiftning förutsätter att vart och ett av dess led
fungerar effektivt. Samtidigt fordras att sambandet mellan leden är
följdenligt och tydligt. Om miljölagstiftningen liknas vid en kedja som
kan kallas miljöbalkskedjan vars länkar utgörs av t.ex. miljömål,
hänsyn, tillstånd, villkor, tillsyn, information, omprövning, överträdelse
och straff, krävs för lagstiftningens effektivitet att länkarna var och en för
sig men också samspelet mellan kedjans länkar fungerar väl.
Det kan inledningsvis upprepas att miljöbalkens grundläggande syfte
är att driva på utvecklingen mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Detta
uttrycks genom balkens rättsligt bindande syften och allmänna
hänsynsregler. Här har tillståndsprövning och tillsyn en central funktion
som konkreta verktyg för att styra varje verksamhet bort från miljö-
störande och resursslösande handlingssätt. Men också dessa traditionella
styrmedel får en delvis ny roll. Det allt större inslaget av mål- och
resultatstyrning ställer större krav på myndigheterna att sträva mot
miljömålen samt att följa upp och utvärdera resultatet. De principer för
miljöarbetet som utvecklas i balken skall genomsyra också prövnings-
och tillsynsverksamheten.
Miljökvalitetsnormer innebär konkreta målsättningar som styr
tillstånds- och tillsynsarbetet. Nationella mål nedbrutna regionalt eller
sektoriellt likaså. Balken lägger en betoning vid förebyggande insatser
som en grund för ett framgångsrikt miljöarbete. Den lägger ett tydligt
delegerat ansvar på utövare och sektorsorgan för att bedöma och åtgärda
miljöproblemen. Det finns också fler styrmedel i dagens miljöarbete.
Prövning och tillsyn skall samspela med ekonomiska styrmedel och med
frivilliga miljöstyrningssystem.
Grunden i ett förebyggande arbete är att påverkan på människors hälsa,
miljön och resurshushållningen kan förutses. Därför har ett kunskapskrav
införts i miljöbalken. Var och en skall skaffa sig den kunskap som
behövs för att bedöma miljöeffekterna av en åtgärd eller en verksamhet.
Naturligtvis är det först om det finns anledning att befara sådana effekter
som skyldigheten föreligger att utreda vad som kan göras för att
motverka olägenheterna. Det skall dock inte vara möjligt för
verksamhetsutövaren att försvara sig med att denne inte tänkte på att
olägenheterna kunde uppkomma. Utgångspunkten är att var och en i
varje situation skall fråga sig om sådana effekter kan uppstå. Är detta inte
uteslutet föreligger en skyldighet att ta reda på sannolikheten för
miljöeffekter, vilka de är, hur allvarliga eller omfattande de kan bli och
slutligen vad det finns för möjlighet att förebygga eller reducera dem.
Det finns också en skyldighet att avhjälpa problemen. Möjliga åtgärder
för att reducera effekterna till en acceptabel nivå skall vidtas om det inte
är orimligt i enlighet med de allmänna hänsynsreglerna i balken och
andra särskilda regler för den aktuella verksamheten. Kan påverkan inte
reduceras tillräckligt får åtgärden inte vidtas eller verksamheten inte
utövas.
Skyldigheten att skaffa sig erforderlig kunskap gäller alltså både
gemene man och den som utövar näringsverksamhet. Det är av
avgörande betydelse för att denna regel skall kunna uppfyllas att kunskap
finns att tillgå och att den också är lätt tillgänglig. Producenterna har här
ett ansvar för att genom märkning och annan information klargöra vilka
egenskaper olika produkter har och vilka effekter de kan medföra. Även
om huvudansvaret ligger på producenterna har tillsynsmyndigheterna en
viktig uppgift att sammanställa information om miljöpåverkan. Det är
data som kommer fram vid den löpande tillsynen, i miljörapporter och
genom miljöövervakningsarbetet. Den informationen tar mer sikte på
miljötillståndet som sådant och utvecklingen av miljöarbetet relativt
miljömålen. Det ankommer på tillsynsmyndigheterna att utöver den
löpande tillsynsverksamheten verka för balkens efterlevnad på så sätt att
information sprids och kunskap görs tillgänglig, så att miljöbalkens mål
kan nås.
Om verksamhetsutövaren inte frivilligt lämnar sådan information som
har betydelse för miljöbedömningar ger miljöbalken utökade möjligheter
för tillsynsmyndigheten att kräva in miljörapporter som innehåller
relevant information med avseende på miljöbalkens mål.
Kunskap är också grundläggande för miljömärkning och miljöstyrning,
dvs. frivilliga system för miljöarbetet vid sidan om miljöbalken.
Näringsutövare som ansluter sig till ett miljöstyrningssystem åtar sig
frivilligt att göra en miljöutredning om verksamhetens miljöpåverkan,
upprätta en miljöpolicy samt miljömål och handlingsprogram,
implementera programmet i hela verksamheten och genomföra en
miljörevision. Resultatet av revisionen, miljöredovisningen, skall enligt
EU:s miljöstyrningssystem (EMAS) vara tillgängligt för allmänheten.
Många av momenten i ett miljöstyrningssystem har gemensamma drag
med lagstiftningens miljökonsekvensbeskrivningar, miljörapporter och
villkor eller föreskrifter för verksamheten. Ett grundkrav för registrering
eller certifiering enligt någon av standarden för miljöstyrningssystem är
att alla lagstiftningens krav på verksamheten följs och kontrolleras.
Anslutning till ett miljöstyrningssystem kan således ha stor betydelse för
såväl tillståndsprövning som tillsyn.
Frivilliga system för miljöövervakning av produkter riktar sig till
konsumenterna och uppköpare för att ge dessa större möjligheter att välja
mer miljöanpassade produkter.
För miljöstörande verksamhet är det viktigt att precisera i tillståndet
hur verksamheten skall medverka till att nå miljömålen och en hållbar
utveckling. Med miljöbalken sker tillståndsprövningen utifrån fler
aspekter och med en högre ambitionsnivå än tidigare. Till att börja med
ställs högre krav på sökanden vad gäller skyldigheten att presentera en
relevant utredning så att prövningsmyndigheten kan ta ställning till om
miljöbalkens regler tillgodoses. Dessutom ges större möjligheter för
berörda att föra talan. Därigenom kan ytterligare information komma till
pröv-ningsmyndighetens kännedom, som säkerställer att alla aspekter
blir belysta. I dag prövas en verksamhet enligt olika miljölagar och av
olika instanser. Miljöbalkens system ger en bättre helhetsbild av de olika
miljöeffekter en verksamhet riskerar att medföra.
Utformningen av tillståndet och de villkor som fastställs för driften av
verksamheten har avgörande betydelse, både för möjligheten att utöva en
effektiv tillsyn, påföra miljösanktionsavgift och utdöma straff, men också
för att verksamhetsutövaren själv skall kunna utveckla mål och medel för
att följa upp sitt miljöarbete. Villkoren skall vara konkreta och exakta.
Omfattningen av tillståndet skall ha en tydlig avgränsning så att det går
att fastställa objektivt när en överträdelse skett. Villkoren skall också
utvecklas så att de tydligare kopplas till olika miljömål, anpassade till
verksamheten, och så att de även omfattar resurshushållningsaspekter.
Miljöbalkens regler lästa mot balkens mål innebär att villkor skall
föreskrivas i syfte att tillgodose både miljöskydd, hälsoskydd, bevarande
av biologisk mångfald, resurshushållning och hushållning med material.
Regler som i dag tillämpas vid prövning enligt olika lagar integreras och
en fullständig miljöbedömning skall alltså göras vid en och samma
prövning.
Detta innebär inte något hinder mot att villkor, när det är lämpligt,
utformas som riktvärden. Inte minst när kraven innebär att tidigare
oprövad teknik skall användas kan det vara svårt att avgöra vilken
utsläppsbegränsning som är möjlig. Då kan det finnas skäl att använda
riktvärden i stället för gränsvärden. På så sätt kan begränsningsvärdet
sättas strängare, eftersom ett gränsvärde förutsätter en viss
säkerhetsmarginal. Ett riktvärde bör emellertid alltid följas upp, och när
tillräcklig erfarenhet har vunnits bör det ersättas med ett absolut
gränsvärde. Riktvärden bör som huvudregel endast komma ifråga vid
prövotidsförordnanden där slutliga villkor skall fastställas senare.
Prövningsmyndigheterna kan efter en tid förväntas ha fått stor
erfarenhet av problemställningarna och en ökad kompetens inom
miljörätten som säkerställer en hög kvalitet på domar och beslut. Det
ökar förutsättningarna för efterlevnaden och underlättar för
verksamhetsutövaren att följa tillstånden och villkoren. Dessutom bör
acceptansen av villkoren öka om underlaget för dessa är utförligt och väl
belyst. Vidare kommer tillsynsmyndigheternas och, i sista hand,
domstolarnas arbete med att kontrollera efterlevnaden och påföra
sanktioner att underlättas om tillstånden och villkoren i dessa blir
konkreta och tydliga.
Det är på samma sätt av avgörande betydelse att de föreskrifter som
utfärdas av regeringen eller myndighet med stöd av balken, och som
gäller var och en eller i vart fall stora målgrupper, formuleras tydligt och
konkret. Dels bör det stå klart vilka krav som ställs. Dels bör det vara
möjligt för tillsynsmyndigheten att objektivt påvisa om en överträdelse
har ägt rum.
Efterlevnaden av miljöbalkens regler beror av två huvudsakliga
faktorer, nämligen att de som berörs förstår syftet med reglerna och
betydelsen av att de följs, och att det finns en väl fungerande tillsyn som
leder till att överträdelser beivras. Handlingsmönstren i samhället måste
undan för undan styras in på en mer miljöanpassad väg både vad gäller
det vi gör i näringsverksamhet och det vi gör var och en i vardagen.
Tillsynsmyndigheterna har en betydelsefull roll enligt miljöbalken. En
effektiv tillsyn kräver bl.a. att samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna
fungerar väl och att de har tillgång till stöd, erfarenhetsutbyte och
kompetens utanför den egna myndigheten. Tillsynsfrågorna behandlas
ingående i avsnitt 4.28. Här kan i korthet sägas att balken ger
förutsättningar för en samordnad och förbättrad tillsynsverksamhet. Det
är vidare viktigt att tillsynsmetoderna och tillsynsansvaret utvecklas i
balkens följdförfattningar och tillämpningsbestämmelser.
En miljöbalk med de centrala materiella bestämmelserna för att ta
tillvara miljöhänsyn samlade och där prövningen av tillståndsärenden
integreras, där tillsynen samordnas och där straffbestämmelserna
kommer till uttryck, bör således ge förutsättningar för ett fördjupat och
längre gående miljöarbete.
I avsnitt 4.4 och 4.38.4 redogörs närmare för det sista balksteget som
avser utbildning och information om miljöbalksreformen.

Ändringar i förhållande till det tidigare förslaget till miljöbalk

Jämfört med det förslag till miljöbalk som lades fram år 1994 och som
återkallades vid regeringsskiftet innebär det nya förslaget en utveckling
och förändring. Förändringarna innebär bl.a. att
de delar av vattenlagens bestämmelser som har avseende på
miljöfrågor har sammansmälts med övriga miljöbestämmelser i
balken,
sammansmältningen och integrationen av skyddslagstiftningen, t.ex.
bestämmelser från miljöskyddslagen och hälsoskyddslagen, har
drivits längre,
också den joniserande strålningen skall omfattas av prövningen av
kärntekniska anläggningar,
balken baseras på allmänna hänsynsregler som är knutna till målen
för miljöarbetet och balkens syfte,
hänsynsreglerna gäller för ett mer omfattande tillämpningsområde
där stor miljöpåverkan kan förekomma,
kraven på miljökonsekvensbeskrivningar skärps,
reglerna om miljökvalitetsnormer förtydligas,
miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om
tillstånd, godkännande och dispens enligt balken,
stora trafikanläggningar skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken,
strandskyddets ställning görs tydligare,
allemansrättens ställning görs tydligare, samtidigt som kommersiellt
organiserat utnyttjande av allemansrätten regleras,
genomförandet av EG:s naturvårdsdirektiv underlättas,
ansvaret för efterbehandling av mark görs tydligare och en
saneringsförsäkring införs,
reglerna om genetiskt modifierade organismer inarbetas i balken,
reglerna om biotekniska organismer arbetas in i balken och
samordnas med reglerna om kemiska produkter,
regeringens tillåtlighetsprövning framhävs samtidigt som regionala
miljödomstolar inrättas som ett led i prövningskedjan med i
huvudsak samma kompetens som den nuvarande
Koncessionsnämnden för miljöskydd,
Koncessionsnämnden och vattendomstolarna läggs ned,
en miljööverdomstol inrättas vid Svea hovrätt,
brottsbalkens straffbestämmelser arbetas in i balken,
tillsynsbegreppet ges en bestämd definition,
tillsynen avgiftsfinansieras och kommunerna ges en starkare och
tydligare roll,
miljösanktionsavgifter som ett led i tillsynen skall kunna beslutas av
tillsynsmyndigheter vid överträdelser.
4.3 Gällande rätt
Den svenska miljölagstiftningen finns i dag dels i lagstiftning som har
som främsta syfte att skydda miljön och då närmare precisera vilka
avvägningar som skall göras mellan olika intressen, dels i lagstiftning
som reglerar särskilda verksamheter där miljöhänsynen skall beaktas
särskilt. Dessutom finns regler av civilrättslig art om ersättning och
annan kompensation mellan enskilda i frågor om miljöskador. Den
svenska miljölagstiftningen reglerar så skilda saker som industriutsläpp,
kärnsäkerhet, naturvård, kemikaliehantering och skötsel av avfalls-
deponier. Det utmärkande draget för de centrala lagarna på miljöns
område är emellertid förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen
där närmare angivna myndigheter svarar för tillstånd, tillsyn och
ingripanden av olika slag genom förelägganden, förbud och andra
åtgärder. Den lagstiftning som reglerar samhällsplaneringen och
hushållningen med mark- och vattenresurserna har grundläggande
betydelse i det förebyggande miljöarbetet. Mark- och vattenområden
skall användas för det eller de ändamål för vilket områdena är mest
lämpade och så att en långsiktigt god hushållning främjas.
I det följande redovisas närmast den numera omfattande
miljölagstiftningen som kan betecknas som skyddslagstiftning. Därefter
behandlas sådan lagstiftning om användning av mark- och vattenområden
som är av betydelse bl.a. från miljösynpunkt.

Skyddslagstiftning

Miljöskyddslagen (1969:387) är till sin räckvidd den mest omfattande
miljörättsliga lagstiftningen. Ursprungligen utvecklades miljö-
skyddslagens tillåtlighetsregler, eller kravregler, efter mönster i vatten-
lagstiftningen. Därifrån överfördes också regler om ytvattenföroreningar.
Av särskild betydelse var att miljöskyddslagen innehöll nya regler till
skydd mot luftföroreningar. Numera är lagen tillämplig även på
verksamhet som kan förorsaka förorening av grundvatten.
Miljöskyddslagen reglerar således vatten- och luftföroreningar samt
buller och andra störningar i den yttre miljön förutsatt att störningen har
anknytning till användningen av fast egendom. Lagen syftar främst till att
förebygga störningar men även till att återställa skadade miljöer. Redan
risken för olägenhet skall beaktas. En huvudtanke med miljöskyddslagen
är att miljöstörande verksamhet i viss utsträckning måste tolereras, men
för att få utöva s.k. miljöfarlig verksamhet gäller krav på val av bästa
rimliga plats samt skyldighet att vidta försiktighetsmått och
skyddsåtgärder m.m. Bland lagens kravregler finns även en regel enligt
vilken mycket riskabel verksamhet praktiskt taget förbjuds.
Tillämpningen av miljöskyddslagen bygger väsentligen på tillstånds- och
anmälningsplikt samt tillsyn. Frågor om tillstånd prövas av en särskild
myndighet som inrättades vid lagens tillkomst, Koncessionsnämnden för
miljöskydd. Nämndens beslut överklagas hos regeringen. Verksamheter
av mindre omfattning och med lindrigare verkningar prövas av
länsstyrelsen vars beslut kan överklagas hos Koncessionsnämnden.
Omfattningen av förprövningsplikten regleras i miljöskyddsförordningen
(1989:364). Tillsynen över miljöfarlig verksamhet utövas av
Naturvårdsverket, länsstyrelserna samt miljö- och hälsoskydds-
nämnderna.
Miljöskyddslagen innehöll ursprungligen regler om skadestånd för
skada orsakad av miljöfarlig verksamhet. Dessa regler bröts år 1986 ut
och fördes tillsammans med vissa grannelagsrättsliga regler ur 3 kap.
jordabalken över till en särskild lag, miljöskadelagen (1986:225).
Skadeståndsansvar enligt miljöskadelagen gäller i princip även om
skadevållaren inte varit oaktsam s.k. strikt ansvar och lagen omfattar
praktiskt taget samma slags verksamheter som omfattas av
miljöskyddslagen, t.ex. olika former av vattenföroreningar, luft-
föroreningar och markföroreningar. För vissa fall av skador som omfattas
av miljöskadelagen finns det en särskild miljöskadeförsäkring.
Försäkringen gäller om den skadelidande har rätt till skadestånd enligt
miljöskadelagen men inte kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva
ut skadestånd är förlorad eller om det inte kan utredas vem som är
ansvarig för skadan. Regler om miljöskadeförsäkringen finns i
miljöskyddslagen. Bidrag till försäkringen skall betalas av den som
bedriver anmälnings- eller tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet.
Föreskrifter om sådana bidrag finns i förordningen (1989:365) om
miljöskadeförsäkring.
Tidigare hänfördes många frågor som numera karaktäriseras som
miljöfrågor till hälsovårdsområdet. Begreppet hälsovård har genom
tillkomsten av hälsoskyddslagen (1982:1080) ersatts av det vidare
begreppet hälsoskydd. Med hälsoskydd avses åtgärder för att hindra
uppkomsten av sanitära olägenheter och för att undanröja sådana
olägenheter. Sanitär olägenhet är enligt hälsoskyddslagen en störning
som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller
helt tillfällig. Lagen gäller i princip alla störningstyper varför
tillämpningområdet, i dessa avseenden, är större än miljöskyddslagens.
Hälsoskyddslagen är dock begränsad på det sättet att den syftar till att
skydda människors hälsa men inte naturmiljön. Hälsoskyddslagen har
ramlagskaraktär och får sitt konkreta innehåll till stor del genom
föreskrifter som meddelas av regeringen, kommunen eller myndighet
med stöd av bemyndiganden i lagen. Föreskrifter med stöd av lagen finns
bl.a. i hälsoskyddsförordningen (1983:616).
Bland de frågor som kan regleras med stöd av hälsoskyddslagen kan
nämnas kontroll av radonhalt i t.ex. bostäder, avloppsvatten och
avloppsledningar, värmepumpsanläggningar och badvattenkvalitet, såväl
i badanläggningar som i strandbad. Vidare har regler om förbud mot
tomgångskörning beslutats med stöd av hälsoskyddslagen. Med stöd av
hälsoskyddslagstiftningen kan också förekomsten av bl.a. hästar, får, svin
och ormar i fångenskap inom detaljplanelagda områden regleras.
Undan för undan har det stått klart att somliga väsentliga miljöproblem
inte orsakas av de mängdmässigt största utsläppen av förorenande
ämnen, utan i stället av kemiska ämnen med mycket stor miljöfarlighet.
Lagen (1985:426) om kemiska produkter syftar till att förebygga att
skador på människor och i miljön förorsakas av kemiska ämnens
inneboende egenskaper. Lagstiftningen är uppbyggd för att snabbt kunna
användas mot kemiska ämnen och beredningar som visar sig vara farliga,
varför lagen med nödvändighet i mycket har formen av ramlag. Lagen
ställer krav på dem som hanterar eller importerar kemiska produkter
såsom att dessa skall vidta behövliga försiktighetsmått och att sådana
kemiska produkter skall undvikas som kan ersättas med mindre farliga,
den s.k. substitutions- eller produktvalsprincipen. Lagen får sitt närmare
innehåll genom ett betydande antal regeringsförordningar och
myndighetsföreskrifter, grundade på bemyndiganden i lagen.
En särskild kemikalielag vid sidan av lagen om kemiska produkter är
lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark
som anger att det är förbjudet att över skogsmark sprida
bekämpningsmedel, avsedda för bekämpning av lövsly. Detsamma gäller
användningen av metoder där enskilda trädstammar behandlas med
bekämpningsmedel. Lagen ger dock möjlighet till vissa undantag. Andra
lagar som kan hänföras till den särskilda kemikalielagstiftningen är lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt arbetsmiljölagen
(1977:1160). Den sistnämnda lagen är viktig, bl.a. för kemikalie-
kontrollen, och har delvis samma tillämpningsområde som lagen om
kemiska produkter. Tillämpningsområdet för arbetsmiljölagen är dock
begränsat till den inre miljön på arbetsplatserna. En annan lag med bäring
på arbetsmiljön är strålskyddslagen (1988:220). Den lagstiftningen har
också viktiga tillämpningsområden utanför arbetsmiljöområdet. Lagens
syfte är att människor, djur och miljö skall skyddas mot skadlig verkan
av strålning. Lagen är tillämplig både på joniserande och icke
joniserande strålning.
En särskild grupp av författningar reglerar också skydd mot
luftföroreningar. Ofta gäller dessa författningar parallellt med bl.a.
miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen och lagen om kemiska produkter,
men tillämpningsområdet är mer avgränsat till viss typ av verksamhet.
Exempel på en författning av det slag som nu avses utgör lagen
(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle som syftar till att motverka utsläpp
i luften av svavelföreningar. Eftersom lagen är en typisk ramlag
meddelas detaljerade materiella bestämmelser i förordningen
(1976:1055) om svavelhaltigt bränsle. Näraliggande är vidare
bilavgaslagen (1986:1386) som syftar till att förebygga att bilar och
andra motorfordon orsakar skador på människors hälsa eller på miljön
genom utsläpp till luften av avgaser och andra ämnen. Bilavgaslagen
innehåller även en detaljreglering om bilars indelning i miljöklasserna
som utgör grund för ekonomiska styrmedel i form av differentierad
beskattning.
En särskild typ av miljölagstiftning är avfallslagstiftningen, även om
den ofta tangerar hälsoskyddslagen och lagen om kemiska produkter.
Renhållningslagen (1979:596) uttrycker numera kretsloppsprincipen
genom stadgandet, att avfallshantering skall ske på ett sådant sätt att
åtgärder som underlättar återanvändning och återvinning av avfallet
främjas, om det behövs för att spara råvaror eller energi eller med hänsyn
till miljövården. Våren 1993 infördes i renhållningslagen nya regler som
innebär att det kommunala ansvaret i vissa fall kan ersättas av ett
producentansvar. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får enligt dessa nya regler föreskriva om skyldighet för den
som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller försäljer en vara eller en
förpackning eller den som i sin yrkesmässiga verksamhet ger upphov till
avfall att se till att avfallet bortforslas, återanvänds, återvinns eller
omhändertas på ett sätt som kan krävas för en miljömässigt godtagbar
avfallshantering. Detaljföreskrifter om producentansvar har meddelats i
förordningen (1994:1205) om producentansvar för returpapper,
förordningen (1997:185) om producentansvar för vissa förpackningar
samt förordningen (1994:1236) om producentansvar för däck. Nyligen
har också regler om producentansvar för bilar tillkommit.
Till avfallslagstiftningen kan också lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten räknas. I den lagen stadgas förbud mot
dumpning av avfall fast ämne, vätska eller gas från fartyg, luftfartyg
eller annat transportmedel inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska
zon. Genom en lagändring våren 1993 har förbudet utvidgats så att det
även omfattar förbränning av avfall till sjöss. Dumpningslagen skall
enligt uttrycklig bestämmelse inte tillämpas på sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som avses i lagen (1980:424) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg. 1980 års lag innehåller viktiga
stadganden med avseende på miljön och dess syfte är att förebygga och
begränsa vattenföroreningar från fartyg. I lagen meddelas också ett antal
sjörättsligt präglade stadganden, t.ex. om fartygs konstruktion.
En mera speciell typ av avfallslagstiftning är bilskrotningslagen
(1975:343). Syftet med den lagen är att utrangerade fordon inte skall
placeras i naturen utan skrotas av auktoriserade bilskrotningsföretag. I
bilskrotningsförordningen (1975:348) finns föreskrifter om bl.a.
bilskrotningspremie och bilskrotningsavgift. Till samma typ av
lagstiftning hör lagen (1982:349) om återvinning av dryckes-
förpackningar i aluminium och lagen (1991:336) om vissa dryckes-
förpackningar som innehåller regler om retursystem för återanvändning
eller återvinning resp. särskilt hanteringstillstånd för s.k. PET-flaskor.
Behovet av en ny typ av miljörättslig skyddslagstiftning har framträtt
bl.a. med anledning av en av vår tids revolutionerande nyheter, den
biotekniska vetenskapen. Inom denna vetenskap har gentekniken, som
innebär att särskilda metoder används för att undersöka eller ändra en
organisms ärftliga material, utvecklats snabbt och gett biotekniken en ny
dimension. Organismer som har fått det genetiska materialet ändrat på ett
sätt som inte förekommer naturligt är genetiskt modifierade organismer.
Gentekniken har redan många användningsområden, bl.a. vid
framställning av mediciner och livsmedel samt vid nedbrytning av avfall.
Gentekniken innebär också risker för miljön.
Sedan år 1990 gäller inom EU ett direktiv om innesluten användning
av genetiskt modifierade mikroorganismer och ett annat om avsiktlig
utsättning av genetiskt modifierade organismer. Bl.a. för att uppfylla
dessa direktiv har i Sverige antagits lagen (1994:900) om genetiskt
modifierade organismer, vilken trädde i kraft den 1 juli 1994. Lagen är en
ramlag och har därför kompletterats med föreskrifter i förordningen
(1994:901) om genetiskt modifierade organismer. Lagen syftar till att
skydda människors och djurs hälsa och miljön samt säkerställa att etiska
hänsyn tas vid sådan verksamhet på vilken lagen är tillämplig.
Bestämmelser om grundläggande aktsamhetskrav, om förhands-
bedömning av hälso- och miljöskador samt om krav på tillstånd för
avsiktlig utsättning och utsläppande på marknaden ingår i lagen. Vidare
skall en särskild nämnd, Gentekniknämnden, följa utvecklingen på
genteknikområdet.
I samband med redogörelsen för gentekniklagstiftningen bör här också
nämnas lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel. Enligt den lagen får mikroorganismer, virus,
insekter m.m., dvs. bekämpningsmedel i form av levande organismer,
varken saluhållas eller användas innan de godkänts av Kemikalie-
inspektionen. Medlet i fråga får godkännas bara om det är godtagbart
från hälso- och miljövårdssynpunkt.

Lagstiftning om användning av mark- och vattenresurser

Miljöregler av en annan karaktär än de som har behandlats hittills
meddelas i naturvårdslagen (1964:822). Till grund för naturvårdslagen
låg två syften, hämtade från 1952 års naturskyddslag, nämligen syftet att
bevara vetenskapligt och kulturellt värdefulla områden samt syftet att
tillgodose sociala intressen genom att hålla mark och vatten öppna för
rekreation och friluftsliv. Ursprungligen lades tyngdpunkten på den
vetenskapliga och kulturella sidan men i 1964 års naturvårdslag
jämställdes friluftslivets intressen inom naturvården med vetenskapens
och kulturens. Skyddsinstitutet naturreservat infördes för att tillgodose
båda intressena. Som en ytterligare betoning av friluftsaspekten infördes
permanenta regler om strandskydd i lagen. Vidare förbättrades
myndigheternas möjligheter att ingripa mot särskilda åtgärder som
förfular landskapet, t.ex. genom tillståndsplikt för täkter av grus, sten
m.m.
Under årens lopp har grundsynen på naturvårdsfrågorna liksom
reglerna i naturvårdslagen ändrats, bl.a. under inflytande av andra
miljölagar som t.ex. miljöskyddslagen. I samband med den fysiska
riksplaneringen under 1970-talet stärktes bevarandeintresset som en följd
av att synen på hushållningen med mark och vatten ändrades. Samma
intresse stärkte sin position ytterligare genom att bestämmelserna om
ersättning för intrång ändrades och genom att naturvårdsmyndigheterna
gavs bättre möjligheter att fordra att även kostnadskrävande
naturvårdsåtgärder skulle vidtas i samband med exploateringsföretag.
Under de senaste tio åren har det viktigaste målet för det inhemska och
globala naturvårdsarbetet blivit att bevara så mycket som möjligt av alla
arter och deras livsmiljöer, den biologiska mångfalden. Naturvårdsarbetet
har således numera som huvudsyften, att skydda värdefulla naturmiljöer
och att åstadkomma en ekologisk anpassning av olika samhälls-
verksamheter som påverkar naturen, bl.a. de areella näringarna.
Samtidigt har naturvården och miljöskyddet i övrigt kommit att knytas
samman i arbetet för ett gemensamt mål. Därutöver syftar föreskrifter om
naturvård till att gagna friluftslivets intressen och kulturmiljöfrågor.
Naturvårdslagens områdesskydd kommer till uttryck genom regler om
nationalpark, naturreservat och naturvårdsområde. Syftet att bevara och
skydda kommer till stånd genom regler om fridlysning som naturminne.
Dessutom infördes nyligen i naturvårdslagen nya regler som innehåller
bl.a. bemyndigande att freda vilt levande exemplar av en växt- och
djurart, om det behövs för att uppfylla Sveriges internationella
naturvårdsåtaganden. Samtidigt infördes bestämmelser om särskilda
skyddsområden och särskilda bevarandeområden för att uppfylla våra
åtaganden inom EU. Naturvårdslagens regler om strandskydd syftar till
att ge friluftslivet erforderligt skydd samtidigt som reglerna också har
betydelse för naturmiljön. De särskilda reglerna för täktverksamhet och
markavvattning syftar mera uttalat till att skydda naturmiljön. Slutligen
finns i lagen regler till skydd mot nedskräpning. Föreskrifter på nationell
nivå som har beslutats med stöd av naturvårdslagen meddelas i
naturvårdsförordningen (1976:484) och nationalparksförordningen
(1987:938). Under hösten 1993 har med stöd i naturvårdslagen t.ex.
meddelats föreskrifter om biotopskydd och om förbud mot markav-
vattning inom vissa områden. Lokalt och regionalt är naturvårdsarbetet
en angelägenhet för kommunerna resp. länsstyrelserna och på central
nivå har Naturvårdsverket överinseende över detta arbete.
I naturvårdssammanhang utgör lagen (1994:1818) om åtgärder
beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter ett tydligt utslag
av Sveriges anslutning till EU. Lagen, som har karaktär av ramlag,
innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om in- och utförsel, transport, handel, förvaring,
preparering och förevisning som avser djur och växter, i den utsträckning
det behövs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden på området
eller av de andra skäl som kan finnas för att skydda vilt levande djur- och
växtarter. I lagen finns även tillsyns- och ansvarsbestämmelser. Dessa
kan, sedan Sverige inträtt som medlem i EU, även tillämpas för
övervakning och sanktionering av EG-rättsliga bestämmelser i en
förordning från 1982 om genomförandet i gemenskapen av konventionen
om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och
växter.
Den ökande konkurrensen om mark och vatten har skapat ett starkt
behov av lagstiftning som reglerar samhällsplaneringen och använd-
ningen av mark och vatten. Frågan om hushållningen med landets mark-
och vattenresurser har sedan länge ansetts vara av central betydelse från
miljöpolitisk utgångspunkt. 1963 års proposition angående riktlinjer och
organisation för naturvårdsverksamheten (1963:71) gav utgångspunkter
för den fortsatta lagstiftningen om naturens nyttjande och exploatering.
Departementschefen framhöll att utvecklingen gjorde det nödvändigt
"dels att söka åstadkomma en rimlig avvägning mellan de olika krav som
dagens samhälle ställer på naturen och dels se till att dessa tillgångar
också bevaras åt kommande generationer". Det här uttalandet blev
grunden för de tankar på en planmässig hushållning med landets mark-
och vattenresurser som kom att ta form i den fysiska riksplaneringen och
som sedermera gavs uttryck i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. (naturresurslagen). Naturresurslagens portalparagraf
anger att marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall användas
så att en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt
långsiktigt god hushållning främjas. Hushållningsbestämmelserna i
lagens 2 och 3 kap. framhäver behovet av skydd för långsiktiga och för
landet viktiga värden som är knutna till marken, vattnet och den fysiska
miljön i övrigt. Bestämmelserna är inriktade på att ge ledning för
prövning av mål och ärenden där det gäller att styra lokaliseringen av en
viss verksamhet eller att ange de villkor som behöver uppfyllas för att
viss verksamhet skall kunna accepteras med hänsyn till hushållningen
med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. För områden som är
av riksintresse enligt lagen har särskilda regler utformats i anknytande
lagstiftning för att säkerställa ett statligt inflytande över hur riksintressen
tas tillvara. Genom att hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen
skall tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt olika speciallagar
som reglerar mark- och vattenanvändningen, bl.a. plan- och bygglagen,
väglagen, vattenlagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen, har
naturresurslagen övergripande betydelse på miljö- och resurshus-
hållningsområdet. Naturresurslagen ger stöd åt ekologiska, sociala och
samhällsekonomiska avvägningar av mer långsiktig karaktär utan att för
den skull vara en bevarandelag. Syftet är att åstadkomma en förnuftig
användning av naturresurserna vid en samlad bedömning i både ett
långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Lagen ger stöd för att avgöra
konkurrensfrågor i samband med beslut rörande ändrad användning av
mark- och vattenområden och resurser som är knutna till sådana
områden. Däremot kan lagen inte tillämpas för ingripanden mot
pågående användning av sådana resurser. Förutom allmänna och
särskilda hushållningsbestämmelser innehåller naturresurslagen regler
om regeringsprövning av vissa från miljösynpunkt särskilt ingripande
anläggningar och verksamheter. År 1991 infördes i naturresurslagen
grundläggande regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Syftet med en
miljökonsekvensbeskrivning är att möjliggöra en samlad bedömning av
en åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med
naturresurser. Tillämpningsföreskrifter på naturresurslagens område
finns i förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser m.m. och i förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar.
Plan- och bygglagen (1987:10) är ett omfattande lagverk med
bestämmelser om kommunernas fysiska planering av mark och vatten
samt bestämmelser om byggande. Enligt portalparagrafen syftar lagens
bestämmelser till att med beaktande av den enskilda människans frihet
främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala
levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för
människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Lagen
innehåller detaljerade regler för kommunernas planläggning och
prövning av ärenden om bl.a. bygglov. Genom samarbete mellan statliga
och kommunala myndigheter i samhällsplaneringen förutsätts
kommunernas fysiska planer enligt plan- och bygglagen utgöra
betydelsefulla underlag för bedömning av från allmän synpunkt lämplig
mark- och vattenanvändning.
Till lagstiftning om användning av mark- och vattenresurser räknas
också lagstiftning rörande de s.k. areella näringarna. Både i lagen
(1979:425) om skötsel av jordbruksmark och i skogsvårdslagen
(1979:429) meddelas bestämmelser bl.a. om miljö- och naturvårds-
hänsyn. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har
bemyndigats att meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid utövande av resp.
näring. I skötsellagen finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter
som från miljöskyddssynpunkt skäligen kan fordras i fråga om
begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för
gödselhanteringen samt växtodlingen. Till lagstiftning om areella
näringar räknas även rennäringslagen (1971:437) och fiskelagen
(1993:787). Miljörelaterade lagar med avseende på jord- och skogs-
brukssektorn är vidare lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel och
lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel.
Som tidigare nämnts tjänade vattenlagen i vissa avseenden som
förebild till miljöskyddslagen. Liksom t.ex. jord-, skogs- och
gruvlagstiftningen har vattenlagen från början syftat till att åstadkomma
ett utnyttjande av naturtillgångarna som är tillfredsställande från
samhällsekonomisk synpunkt. Även om den enskilde ägaren har
medgetts stor frihet att bestämma över utnyttjandet av sin egendom har
det ansetts påkallat att vissa starka allmänna intressen ges stöd i
tvingande lagregler. Ett allmänt intresse som efterhand vuxit i styrka är,
som tidigare nämnts, bevarandeintresset. Detta avspeglar sig i det
omfattande lagstiftningsarbetet som resulterade i vattenlagen (1983:291).
Numera uttalas i vattenlagens portalparagraf att vatten skall vårdas och
skyddas som en gemensam naturtillgång. Ett intresse som tidigt
prioriterats i vattenlagstiftningen är fiskeintresset.
Vattenlagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar
oavsett vilken storlek företaget eller anläggningen har. Med vattenföretag
förstås bl.a. vissa byggnadsåtgärder i vatten. En vattenanläggning är en
anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag. Vattenföretag är
i princip tillståndspliktiga, dock inte om det är uppenbart att varken
allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på
vattenförhållandena. I vattenlagen ställs krav på bl.a. ett företags
lokalisering och nytta. Företaget får sålunda inte komma till stånd om
hinder möter från allmänna planeringssynpunkter, t.ex. regional-,
närings- eller energipolitiska synpunkter. Företaget får inte heller strida
mot hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen. Vidare får ett
vattenföretag inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av
större betydelse uppstår på allmänna intressen, t.ex. fisket, natur- och
miljövården eller kulturmiljövården. Slutligen måste fördelarna från
allmän och enskild synpunkt av ett vattenföretag överväga kostnaderna
och olägenheterna av det. I lagen ställs också upp vissa lämplig-
hetsvillkor.
Tillstånd till vattenföretag prövas av vattendomstolar. I landet finns för
närvarande sex vattendomstolar vilka är organisatoriskt knutna till
allmänna underrätter (tingsrätter). Vattenlagen innehåller detaljerade
regler om prövningsförfarandet, skadeersättning och rättegångskostnader.
Prövningen enligt vattenlagen kan sammanfattningsvis beskrivas som en
sammanhållen tillstånds- och skadeersättningsprövning. Markavvatt-
ningsföretag, som primärt handlar om att leda bort onyttigt vatten, prövas
vid förrättning på ungefär samma sätt som en prövning enligt t.ex.
fastighetsbildningslagen. Tillåtligheten av stora och ingripande
vattenföretag prövas av regeringen direkt enligt lagen eller efter
förbehåll. Den vattenrättsliga tillsynsutövningen ligger på länsstyrelsen.
På kulturmiljövårdens område finns lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m. I den finns bl.a. bestämmelser om skydd för fasta
fornlämningar, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Enligt lagen
krävs det tillstånd för att rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning.
Sådant tillstånd skall lämnas endast om fornlämningen medför hinder
eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens
betydelse. En byggnad, park, trädgård eller annan anläggning kan
förklaras för byggnadsminne. I skyddsföreskrifter skall anges på vilket
sätt ett byggnadsminne skall vårdas och underhållas och i vilket avseende
det inte får ändras. Med kyrkliga kulturminnen avses bl.a.
kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser. I fråga om sådana
kulturminnen som uppförts före utgången av år 1939 innebär lagen i
huvudsak att det krävs tillstånd för att göra en väsentlig ändring.
Utöver de nu nämnda lagarna finns det flera som helt eller delvis gäller
miljö- och hushållningsfrågor. Inom trafiksektorn är väglagen
(1971:948), lagen (1990:1070) om tillfälliga bilförbud, lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg samt lagen (1982:821) om
transport av farligt gods av betydelse för miljöskyddet. Möjligen mera
naturvårdsinriktad är terrängkörningslagen (1975:1313). Ett annat
samhällsområde som ger upphov till miljöproblem och behov av
reglering är energisektorn. En del av reglerna för denna sektor finns i
lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, som syftar till att
upprätthålla säkerheten vid kärntekniska anläggningar och annan
kärnteknisk verksamhet. Även strålskyddslagen (1988:220) har betydelse
för kärntekniska anläggningar. Strålskyddslagens regler avser till
övervägande del arbetarskydd och konsumentskydd. Av betydelse för
miljöskyddet inom samma sektor är lagen (1990:613) om miljöavgift på
utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion. Av betydelse från
naturvårdssynpunkt är lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
som bygger på Förenta nationernas havsrättskonvention från år 1982 och
innehåller regler om skydd för den marina miljön samt om krav på
tillstånd för att utnyttja vissa naturtillgångar och för att bedriva viss
forskning. Även jaktlagen (1987:259) är av intresse från
naturvårdssynpunkter. Enligt den lagen gäller ett generellt skydd för alla
djurarter för vilka särskilda bestämmelser om jakt inte finns.
4.4 Miljöbalksreformens introducering
Regeringens bedömning: Miljöbalksreformen bör introduceras
genom en bred informations- och utbildningsinsats huvudsakligen
enligt de riktlinjer som dras upp av den kommitté som regeringen har
tillkallat för ändamålet. Också på internationell nivå är det motiverat
att lämna information. Särskilda medel bör anslås för en sådan
informations- och utbildningsinsats.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, t.ex. Försvarsmakten,
Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner, har pekat på behovet av
informations- och utbildningsinsatser vid introduktionen av
miljöbalksreformen. Landstingsförbundet har erinrat om att sådana
insatser inte bara skall vända sig till allmänheten samt tillstånds- och
tillsynsmyndigheter utan även till sektorsansvariga för miljöfrågor.
Många remissinstanser har återkommit till behovet av information och
utbildning i samband med remissbehandlingen av Miljöbalks-
utredningens betänkande Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU
1996:147).
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens syfte med förslaget
till miljöbalk är, enligt vad som har utvecklats i det föregående, att skapa
ett centralt verktyg för den nationella miljöpolitiken och att utmaningen i
Riodeklarationen. Miljöbalken innebär stora materiella och systematiska
förändringar i miljörätten. Regelverket berör i olika avseenden
allmänheten, företag, kommuner och statliga myndigheter. Miljöbalkens
ikraftträdande leder till att befintliga myndigheter får nya uppgifter. För
att miljöbalken skall få avsedd effekt behövs kunskaper inte bara om de
materiella reglerna utan också om balkens uppbyggnad och om det
system i vilket reglerna samverkar.
Avsikten är att det samlade införandet av den nya miljölagstiftningen
skall ske i fyra steg. Det första steget innefattar utarbetandet av ett
förslag till och riksdagsbeslut om själva miljöbalken. Det andra omfattar
motsvarande ifråga om följdlagstiftning. Det tredje steget avser
följdändringar i gällande förordningar och utfärdande av nya förord-
ningar. I sistnämnda avseende förväntas Miljöbalksutredningen avge ett
betänkande under våren 1998. Det fjärde steget slutligen innefattar
information, utbildning och ytterligare tillämpningsföreskrifter. Arbetet
avses bedrivas så att huvuddelen av författningarna skall kunna träda i
kraft vid samma tidpunkt.
Flera remissinstanser har pekat på behovet av information och
utbildning dels i samband med införandet av balken, dels i form av
vidareutbildning. När det gäller företrädare för tillstånds- och
tillsynsmyndigheter, polis, åklagare och andra som skall tillämpa balkens
regler anser regeringen att fördjupad information och utbildning är en
självklarhet. Vidare är det, som Landstingsförbundet har erinrat om, av
största betydelse att sådana insatser även vänder sig till sektorsansvariga
för miljöfrågor. Reformen kan på så sätt snabbt få ett effektivt genomslag
och ge förväntade positiva effekter i miljöarbetet.
Av de skäl som nu har redovisats har regeringen i september 1997
beslutat att tillkalla en kommitté med uppdrag att ansvara för att den
utbildning som föranleds av miljöbalkens ikraftträdande genomförs i
sådan tid och på sådant sätt att förutsättningar skapas för att miljöbalkens
mål skall kunna uppnås. Enligt direktiven (dir. 1997:110) skall
kommittén i samarbete med berörda myndigheter och organisationer
kartlägga vilka som berörs av miljöbalken och gruppera dessa efter
behovet av kunskap om miljöbalken,
analysera behovet av utbildning hos olika målgrupper,
kartlägga och utvärdera olika utbildningsvägar och utbildnings-
metoder,
utarbeta en övergripande plan för genomförandet av utbildningen för
olika målgrupper,
utarbeta en strategi för hur miljöbalken skall tillämpas för att nå de
fastlagda miljömålen,
ansvara för att utbildningsmaterial tas fram för olika utbildnings-
metoder och för olika målgrupper,
initiera rekrytering och utbildning av informatörer för olika
målgrupper,
verka för att kunskapsbaser byggs upp,
verka för att nätverk för information skapas,
skapa förutsättningar för samråd och erfarenhetsutbyte mellan dem
som genomför utbildningen,
utvärdera utbildningen, och
lämna förslag till förbättringar av utbildningsinsatserna efter vad som
framkommer vid utvärdering.
Kommittén skall senast den 1 februari 1998 i en övergripande plan
över utbildningsinsatserna redovisa för regeringen det första steget i sitt
arbete, dvs. en kartläggning av målgrupperna och behovet av utbildning
för dessa i samband med miljöbalkens införande. Ett år efter miljö-
balkens ikraftträdande skall kommittén redovisa sitt arbete och en
utvärdering av genomförda utbildningsinsatser.
Regeringen erinrar om att särskilda informationsinsatser också kan
vara motiverade på internationell nivå, särskilt med avseende på de
länder som tillsammans med Sverige ingår i EU, samt för att svara upp
mot utmaningen i Riodeklarationen. Det är dessutom, som Miljöbalks-
utredningen har framhållit, betydelsefullt att de som i olika officiella
sammanhang företräder Sverige på miljöområdet har kunskap om och
utgår från miljöbalken i sitt arbete för en bättre hälsa och miljö.
Regeringen delar slutligen utredningens synpunkter att erforderliga
medel bör anslås för verksamhet av det slag som nu har beskrivits.

4.5 Lagar som samordnas i miljöbalken
Regeringens förslag: Bestämmelserna i följande 15 lagar skall
arbetas in i en miljöbalk:
naturvårdslagen (1964:822),
miljöskyddslagen (1969:387),
lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
renhållningslagen (1979:596),
hälsoskyddslagen (1982:1080),
vattenlagen (1983:291),
lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
lagen (1985:426) om kemiska produkter,
miljöskadelagen (1986:225),
lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämp-
ningsmedel,
lagen (1993:900) om genetiskt modifierade organismer,
lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
förutom att utredningen föreslagit att även lagen (1990:1079) om
bilförbud skulle ingå i balken.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser menar att ytterligare
lagar bör ingå i miljöbalken medan några däremot hävdar att somliga av
de föreslagna lagarna bör ställas utanför balken. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges advokatsamfund
liksom flera länsstyrelser och kommuner föreslår att miljöanknutna delar
av lagstiftning som inte omfattas av utredningens förslag bör ingå i
balken och pekar särskilt på delar av plan- och bygglagen.
Fakultetsnämnden föreslår också att skogsvårdslagen och lagstiftning om
joniserande strålning infogas i miljöbalken. Koncessionsnämnden för
miljöskydd understryker vikten av att naturresurslagens regler ingår i
miljöbalken. En balk som inte innehåller de grundläggande hushåll-
ningsreglerna förtjänar knappast att kallas miljöbalk, enligt
Koncessionsnämnden. Nämnden pekar också på den starka kopplingen
mellan plan- och bygglagen och delar av den föreslagna miljöbalken och
framhåller vikten av en samordning mellan miljöbalken och plan- och
bygglagen. Också Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppehåller
sig vid förhållandet mellan balken och plan- och bygglagen. Enligt
länsstyrelsen talar visserligen sakliga skäl för att plan- och bygglagen
förs till balken, men länsstyrelsen delar utredningens bedömning att en
inarbetning av ett sådant omfattande lagverk skulle belasta den
lagtekniska konstruktionen långt över bristningsgränsen. Naturvårds-
verket redovisar en likartad uppfattning och framhåller vikten av
samordning med andra lagar som skogsvårdslagen, rennäringslagen och
fiskelagen. Boverket anser att tillämpningen av nuvarande 2 och 3 kap.
naturresurslagen kommer att försvåras genom utredningens förslag därför
att dessa kapitel inte har integrerats i balken i tillräcklig omfattning.
Skälen för regeringens förslag: Ett tillskapande av miljöbalken skall
ses som ett miljöpolitiskt ställningstagande och utgör ett viktigt led i
arbetet med att tillskapa en ekologiskt hållbar utveckling i Sverige. Det är
mot den bakgrunden frågan om vilka av de nuvarande miljölagarnas
bestämmelser som skall inarbetas i balken skall prövas. Samtidigt måste
naturligtvis gränsen dras någonstans så att lagverkets omfattning inte
utgör ett hinder mot en effektiv tillämpning.
Naturresurslagens syfte är att marken, vattnet och den fysiska miljön i
övrigt skall användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning främjas.
Bestämmelserna innebär att en avvägning skall göras mellan bevarande-
och exploateringsintressena i ett långsiktigt hushållningsperspektiv vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden. Lagen innehåller
också regler om regeringsprövning av tillåtlighet av bl.a. stora
industrianläggningar. Den innehåller dessutom sedan 1991 regler om
miljökonsekvensbeskrivningar vilket stärkt dess karaktär av miljölag.
Lagens regler skall tillämpas vid lokalisering av sådan miljöpåverkande
verksamhet som regleras i balken, däribland miljöfarlig verksamhet och
vattenföretag. Naturresurslagens regler bör därför smältas in i balken.
Boverket har pekat på kopplingen mellan planeringen och
miljöhänsynen. Naturresurslagen har en betydelsefull roll i planeringen
genom sin nära anknytning till plan- och bygglagen och till
miljölagstiftningen och annan markanvändningslagstiftning. Regeringen
gör den bedömningen att denna roll både fördjupas och breddas vad
avser hushållnings- och miljöfrågor i balken. Som framgår av avsnitt 4.9
godtar även Lagrådet att naturresurslagens bestämmelser skall ingå i
balken.
Miljöskyddslagen, hälsoskyddslagen, lagen om kemiska produkter och
renhållningslagen har alla syften som kan sägas vara delvis samman-
fallande. Miljöskyddslagen syftar till att reglera vatten- och luftfö-
roreningar samt buller och andra störningar i den yttre miljön. Sådana
störningar påverkar naturligtvis inte enbart naturen utan ofta direkt eller
indirekt även människors hälsa. Hälsoskyddslagens syfte att hindra och
undanröja störningar som kan vara skadliga för människors hälsa kan
sägas sammanfalla med miljöskyddslagens syfte till viss del. Även lagen
om kemiska produkter syftar till att förebygga skador på människors
hälsa eller i miljön. Lagen ställer med detta syfte krav på dem som
hanterar eller importerar kemiska produkter. Renhållningslagen ställer i
sin tur krav på dem som hanterar avfall. Enligt lagen skall avfall hanteras
på sådant sätt att det inte uppkommer olägenheter från hälsoskydds- och
miljövårdssynpunkt. Inte enbart lagarnas syften är sammanfallande utan
till viss del även deras tillämpningsområden. Hälsoskyddslagen reglerar i
likhet med miljöskyddslagen störningar som kommer från användningen
av fast egendom även om den också omfattar störningar från lös
egendom. Även en så betydande störningskälla som trafiken regleras
delvis av såväl miljöskyddslagen som hälsoskyddslagen. Trafikens
avgaser och buller har i en del fall ansetts utgöra sanitär olägenhet och
föranlett ingripande med stöd av hälsoskyddslagen. Störningar från fasta
trafikanläggningar faller in under miljöskyddslagen.
Även tillämpningsområdena för lagen om kemiska produkter och
miljöskyddslagen är till viss del sammanfallande. Ett förbud kan med
stöd av miljöskyddslagen meddelas mot användningen av ett visst ämne i
en särskild anläggning, om ämnet kan förekomma i utsläppen från
anläggningen. Ett företag som har erhållit tillstånd enligt miljö-
skyddslagen att använda en viss kemikalie i sin verksamhet kan å andra
sidan förlora denna rätt om kemikalien senare förbjuds med stöd av lagen
om kemiska produkter. Ett förbud meddelat med stöd av lagen om
kemiska produkter kan således helt rycka undan förutsättningarna för ett
tidigare meddelat tillstånd. Även utsläpp från miljöfarlig verksamhet kan
regleras med stöd av båda lagarna. En föreskrift meddelad med stöd av
lagen om kemiska produkter om t.ex. hantering av ett visst ämne kan
direkt påverka ett utsläpp. Lagarnas tillämpningsområden överlappar
således varandra i inte obetydlig omfattning. Till detta kommer att en
samordning av reglerna i miljöskyddslagen och lagen om kemiska
produkter ger möjligheter att ingripa mot en viss produkt som ett
alternativ eller komplement till ingripande mot en miljöfarlig
verksamhet. Bestämmelserna i de nu nämnda lagarna bör således arbetas
in i miljöbalken.
Lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel
innehåller bl.a. bestämmelser om godkännande av sådana bekämp-
ningsmedel och om vissa skyldigheter vid hantering av dem. Reglerna
överensstämmer i stort med bestämmelserna om kemiska bekämp-
ningsmedel utfärdade med stöd av lagen om kemiska produkter.
Regeringen föreslår att lagens regler inordnas i balken samt att även
övriga biotekniska organismer regleras i balken. Förslaget innebär att
kemiska produkter och biotekniska organismer regleras tillsammans
utifrån de regler som för närvarande gäller om kemiska produkter och
förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel. En grupp av
biotekniska organismer är sådana som innehåller eller består av genetiskt
modifierade organismer. Genteknisk verksamhet regleras i dag i
gentekniklagen. Denna lags första uttryckliga syfte är att skydda
människors och djurs hälsa och miljön. Skälet är de ekologiska risker
som är förknippade med gentekniken liksom de hälsorisker som kan vara
förknippade med genetiskt modifierade organismer. Det föreligger t.ex.
en risk för att gentekniken leder till en utarmning av den biologiska
mångfalden. Kvalificerade ekologiska bedömningar är nödvändiga för att
avgöra riskerna för hälsan och miljön. Det andra uttryckliga syftet i
gentekniklagen är att säkerställa att etiska hänsyn tas. Kravet på etiska
hänsyn avser inte huvudsakligen hälso- eller miljöaspekter.
Utgångspunkten vid den etiska kontrollen är emellertid också av
naturskyddande karaktär. Regleringen av genetisk verksamhet bygger på
att människan kan anses ha en rätt att förändra och bruka naturen men att
det samtidigt är hennes ansvar att förhindra allvarliga rubbningar i de
ekologiska systemen. Människans rätt är kopplad till ett förvaltaransvar.
Gentekniken får anses i sådan grad avse frågor om skyddet för hälsan och
miljön att dess regler bör ingå i miljöbalken. Utöver de bestämmelser
som reglerar kemiska produkter och biotekniska organismer och som
alltså reglerar genetiskt modifierade organismer när sådana ingår i dessa,
innehåller miljöbalken ett kapitel med särskilda bestämmelser för
genetiskt modifierade organismer. Lagrådets synpunkter kommenteras i
avsnitt 4.18.
Det finns regler om spridning av bekämpningsmedel bl.a. i lagen om
spridning av bekämpningsmedel över skogsmark. Regeringen föreslår att
lagen smälts in i balken. Eftersom lagen handlar om spridning av
kemiska bekämpningsmedel föreslås reglerna inordnas i kapitlet om
kemiska produkter och biotekniska organismer samt utökas till att
omfatta även biologiska bekämpningsmedel. Därmed kan alla regler om
spridning av bekämpningsmedel, såväl kemiska som biologiska, samlas
och smältas ihop.
Fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har föreslagit bl.a. att
lagstiftning om joniserande strålning bör ingå i balken.
Fakultetsnämnden har pekat på att miljölagstiftningen i allmänhet
innefattar längre gående rättigheter för enskilda och sakägare än vad som
i dag är fallet med lagstiftning som rör joniserande strålning. Regeringen
delar fakultetsnämndens uppfattning så tillvida att regeringen anser att
begreppet miljöfarlig verksamhet som har en central betydelse i
miljöbalken, också bör omfatta joniserande strålning. I och med detta bör
strålskyddslagen, som till stora delar behandlar arbetar- och
patientskydd, inte ingå i balken. I avsnitt 4.14 utvecklas övervägandena
och skälen ytterligare.
I miljöbalken bör också lagen om svavelhaltigt bränsle arbetas in.
Lagen intar en mellanställning mellan miljöskyddslagen och lagen om
kemiska produkter men eftersom bestämmelserna handlar om hantering,
införsel och användning av kemiska produkter bör också den tas in i
kapitlet som behandlar dessa.
Lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten bör också smältas in
i balken. De grundläggande bestämmelserna i lagen följer av balken som
sådan medan de särskilda reglerna bör arbetas in i kapitlet om
avfallsregler.
Naturvårdslagen innehåller regler om att skydda och vårda naturen.
Med detta avses främst arter, biotoper, ekosystem och landskapsbild.
Lagstiftningen är också av betydelse för hushållningen med naturresur-
ser. Vidare innehåller lagen regler som skall underlätta för friluftslivet.
En samordning av de lagar som avser att bevara, skydda och förbättra
tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten och tillgången till en
ren och hälsosam miljö och att säkerställa en långsiktigt god hushållning
med naturresurserna förutsätter att naturvårdslagen inordnas i
miljöbalken som en central del av densamma.
Vattenlagen innehåller bestämmelser om vattenföretag. Denna
verksamhet har typiskt sett stor inverkan på miljön. Enligt lagens
portalparagraf skall vatten skyddas och vårdas som en gemensam
naturtillgång. Systematiska skäl talar därför för att smälta in vattenlagen i
miljöbalken. Vidare markeras härigenom att vattenrätten skall
genomsyras av ett miljötänkande och inte i första hand ett
exploateringstänkande. Slutligen kan viktiga samordningsfördelar vinnas
när gemensamma bestämmelser utformas.
Övervägandena och skälen för att inordna vattenlagen i miljöbalken
utvecklas i avsnitt 4.16 där även Lagrådets synpunkter kommenteras.
Jord- och skogsbruk har stor inverkan på miljön och hur dessa näringar
sköts påverkar i hög grad bl.a. den biologiska mångfalden, kväveläckage
och naturmiljöns utseende.
Många bestämmelser i framför allt lagen om skötsel av jordbruksmark,
men även skogsvårdslagen har också införts till skydd för miljön. När det
gäller skötsellagen är det endast två bestämmelser i lagen, 4 och 5 §§,
som rör näringen och som inte är bestämmelser med huvudsakligen
miljö- och naturskyddande syfte. Med hänsyn till att de materiella
bestämmelserna i lagen för lantbrukarna är så få finns det inte vägande
skäl för att behålla lagen som numera är en lag om miljöhänsyn i
jordbruket. Lagen bör i stället arbetas in i miljöbalken.
Skogsvårdslagen däremot innehåller många bestämmelser som reglerar
verksamheten i näringen. Om den lagen arbetades in i balken skulle det
innebära att balken skulle komma att innehålla bestämmelser som inte är
av miljökaraktär utan också reglerar skogsnäringen. Sammantaget talar
detta mot att skogsvårdslagen bör tas in i miljöbalken. Miljöbalkens
bestämmelser gäller då parallellt med skogsvårdslagens bestämmelser. I
den mån en fråga i vissa avseenden regleras särskilt i skogsvårdslagen
gäller den bestämmelsen i stället för miljöbalkens regler.
Det finns flera lagar, t.ex. lagen om åtgärder mot vattenförorening från
fartyg och lagen om transport av farligt gods, som i likhet med
kärntekniklagen reglerar verksamheter där stränga säkerhetskrav måste
upprätthållas för att minimera risken för miljöstörningar. Det som gör
kärntekniklagen speciell i sammanhanget är den osedvanliga räckvidden
av skador på miljön som kan bli följden av en allvarlig olycka i en
kärnteknisk anläggning.
Ett av huvudsyftena med att skapa gemensam lagstiftning på
miljöområdet är att den skall bli lättare att överblicka och tillämpa.
De ersättningsregler som finns i miljöskadelagen flyttades år 1986 ut
ur miljöskyddslagen och sammanfördes med vissa jordabalksregler om
skadestånd i grannelagsförhållanden till miljöskadelagen. Ändringarna
motiverades bl.a. med svårigheten att anpassa de nya skadeståndsreglerna
till begreppet "miljöfarlig verksamhet" och andra bestämmelser i
miljöskyddslagen. Föreskrifterna om miljöskadeförsäkringen finns i
miljöskyddslagen men förutsätter för sin tillämpning att den
skadelidande har drabbats av en skada som anges i miljöskadelagen och
inte kan få ersättning enligt den lagen, t.ex. på grund av preskription. Vid
en allmän översyn av miljölagstiftningen finns det anledning att utforma
såväl miljöreglerna som skadeståndsreglerna så att de passar samman.
Med hänsyn till det starka samband mellan miljöskadelagen och
miljöskyddslagen som redan finns och som genom
miljöskadeförsäkringen har blivit ännu starkare saknas skäl att överväga
någon annan lösning än att miljöskadelagens regler inarbetas i
miljöbalken. Miljöbalksutredningen föreslog att även lagen om bilförbud
skulle ingå i balken. Lagen, som kommenteras i avsnitt 4.10.1, är främst
ett trafikpolitiskt instrument varför övervägande skäl talar för att inte ta
in den i miljöbalken.
4.6 Miljöbalkens tillämpningsområde
4.6.1 Miljöbalkens förhållande till annan lagstiftning
Regeringens bedömning: Miljöbalken bör tillämpas parallellt med
annan lag som reglerar sådan verksamhet, åtgärder, anläggningar och
produkter som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde men
avser andra frågor. Det bör kunna föreskrivas att regler i balken inte
skall gälla för verksamhet, åtgärder, anläggningar eller produkter som
omfattas av en annan lag om samma frågor regleras i den lagen. I den
mån en regel i balken skulle stå i konflikt med en annan lagregel och
det inte föreskrivs vilken regel som skall gälla, får konflikten lösas
genom tillämpning av allmänna rättsgrundsatser.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Kritik har riktats mot utredningens förslag till
avgränsning av tillämpningsområdet. Bl.a. flertalet kommuner och
länsstyrelser, Naturvårdsverket och Jordbruksverket, Lunds universitet,
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Koncessions-
nämnden för miljöskydd, LRF, SAF, Industriförbundet, Länsrätten i
Östergötland och Länsrätten i Stockholm samt Naturskyddsföreningen
menar att tillämpningsområdet inte är tillräckligt precist definierat och att
någon klar avgränsning i förhållande till annan lag är svår att urskilja.
Dessutom riktas kritik mot att tillämpningsområdet kan inskränkas
genom annan lagstiftning. Advokatsamfundet har ifrågasatt om tillämp-
ningsområdet verkligen måste bestämmas särskilt. Samfundet menar att
det torde framgå av balkens bestämmelser i sig.
Skälen för regeringens förslag: Balkens tillämpningsområde framgår
av dess bestämmelser och behöver, såsom Advokatsamfundet påpekat,
enligt regeringens bedömning inte regleras särskilt.
I dag gäller flera miljölagar parallellt med annan lag. Som exempel kan
nämnas att miljöskyddslagen gäller för en miljöfarlig verksamhet oavsett
om en prövning av t.ex. lokaliseringen av ett industriområde har skett
enligt plan- och bygglagen. Ett beslut enligt miljöskyddslagen får
visserligen inte strida mot detaljplan, men verksamheten måste dessutom
vara tillåtlig enligt miljöskyddslagen, t.ex. dess lokaliseringsregel.
Att olika lagar gäller parallellt märks väl för den som vill bedriva
näringsverksamhet. Verksamhet skall alltid bedrivas med beaktande av
bokföringsregler, skatteregler, arbetsrättsregler, särskilda regler för den
aktuella verksamheten som t.ex. kan innebära krav på tillstånd med
hänsyn till hälsoskydd, olycksrisk och miljö och vissa kompetenskrav på
utövaren. Ett flertal av lagarna innehåller mycket allmänt hållna
aktsamhetsregler, se t.ex. arbetsmiljölagen (1977:1160). Sådana allmänna
regler får ofta sitt innehåll preciserat och konkretiserat genom föreskrifter
eller beslut.
Flera remissinstanser har kritiserat det förhållandet att undantag från
miljöbalkens regler kan ske i annan lag och att miljöbalkens tillämp-
ningsområde på så sätt kan inskränkas. Med hänsyn till att miljöbalken
inte är överordnad annan lag utan har samma status som lag i allmänhet
går det inte att undvika att tillämpningen av balkens regler i många fall
påverkas av att en verksamhet på vilken balken är tillämplig också
regleras av annan lagstiftning.
I sådana fall då en verksamhet som kan regleras med stöd av balken
också faller inom ramen för annan lagstiftning brukar emellertid inte
syftet med den andra lagens regler i första hand vara att reglera frågor
som omfattas av miljöbalken. Förekomsten av andra bestämmelser
innebär alltså inte med någon automatik att balkens regler inte skall
tillämpas. Tvärtom innebär den föreslagna ordningen att liksom i dag
gäller andra lagar parallellt med miljölagstiftningen. Den prövning som
sker enligt de olika lagarna har olika huvudsakliga syften och det är alltså
normalt inte fråga om någon dubbel prövning av en ansökan i den
meningen att samma sak är avsedd att prövas vid två eller flera tillfällen.
Prövningsmyndigheterna enligt miljöbalken skall svara för
miljöprövningen och ansvariga myndigheter enligt annan lagstiftning för
annan prövning som är relevant i sammanhanget. Även den senare
prövningen kan dock avse frågor av betydelse för miljön om det
föreskrivs i den lagen enligt vilken prövningen sker. Miljöbalkens vida
tillämpningsområde innebär också att de situationer då en verksamhet
kan falla under tillämpningsområdet såväl för miljöbalken som för annan
lagstiftning kommer att bli vanligt förekommande.
Regeringen föreslog i lagrådsremissen, för att klargöra förhållandet
mellan balkens regler och annan författning, att det uttryckligen bör
anges i miljöbalken att i den mån det i annan lag finns bestämmelser som
i särskilda avseenden reglerar en fråga som omfattas av balken gäller
istället vad som sägs i den lagen. Lagrådet har anfört att den föreslagna
bestämmelsen ger begränsad ledning för bedömningen av hur lagbestäm-
melser av avsedd specialkaraktär skall vara beskaffade för att utesluta
tillämpning av miljöbalken. Lagrådet menar att om det visar sig inte vara
möjligt att, efter närmare genomgång och analys av lagområden som kan
hänföras till speciallagstiftning i här avsedd mening, åstadkomma en mer
preciserad lagtext, skulle bestämmelsen kunna utgå. Lagrådet konstaterar
att uppkommande avgränsningsfrågor under alla omständigheter får lösas
i rättspraxis.
Att lagkonflikter kan uppkomma, om man ser till bestämmelsernas
lydelse, är inget nytt eller speciellt för miljöbalken. Ett exempel på en
sådan lagkonflikt regleras i 6 § tredje stycket miljöskyddslagen som
anger att bestämmelserna i första och andra styckena inte gäller anlägg-
ning eller åtgärd som har prövats enligt andra i paragrafen angivna
lagrum. Av intresse i det sammanhanget är också rättsfallet NJA 1993 s.
645 av vilket framgår att om en arbetsplan fastställts enligt väglagen kan
fastighetsdomstol inte med stöd av 4 § miljöskyddslagen förbjuda att
vägen anläggs i den sträckning som anges i arbetsplanen. HD uttalar bl.a.
att den prövning som Vägverket och vid överklagande regeringen gör
enligt väglagen i samband med att en arbetsplan fastställs innefattar att
hänsyn tas till miljökrav som i stor utsträckning motsvarar dem som
gäller enligt miljöskyddslagen (se 13 och 15 §§ väglagen).
Det finns ett flertal allmänna rättsgrundsatser som ligger till grund för
rättstillämpningen för att lösa denna typ av konflikter. Bland dessa kan
nämnas principen att specialregel går före allmän regel, att normer med
högre valör tar över normer med lägre valör dvs. grundlag tar över
vanlig lag, lag tar över förordning och förordning tar över myndighets
föreskrift samt att senare lag tar över tidigare stiftad lag.
Dessa principer bör tillämpas också i de situationer då konflikter kan
uppkomma mellan miljöbalken och annan lag. Där det är möjligt bör
samtidigt eftersträvas att direkt i berörd lagstiftning ange vilken lag som
är tillämplig i sådana fall då lagkonflikter kan uppkomma. Regeringen
avser därför att i samband med följdlagstiftningsarbetet med anledning
av miljöbalken återkomma till dessa frågor. Möjliga vägar att lösa
föreliggande tillämpningsproblem kan då vara att antingen upphäva de
bestämmelser i andra lagar som avser frågor som regleras i balken eller
att föreskriva att miljöbalkens regler i visst avseende inte gäller för
verksamhet som omfattas av den lag där frågan regleras. Den i lagråds-
remissen föreslagna bestämmelsen att det i den mån det i annan lag finns
bestämmelser som i särskilda avseenden reglerar en fråga som omfattas
av balken gäller i stället vad som sägs i den lagen, bör i enlighet med vad
Lagrådet nämnt kunna utgå.
4.6.2 Bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter för
totalförsvaret
Regeringens förslag: Ett allmänt hållet bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter för totalförsvaret i Sverige som avviker från
miljöbalkens bestämmelser skall införas i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har haft
synpunkter i denna del. Försvarsmakten har anfört att bemyndigandet
inte är tillräckligt för att Försvarsmakten skall kunna fullgöra ålagda
uppgifter, dvs. att vara krigsavhållande. I övrigt har inställningen varit att
bemyndigandet är för långtgående.
Skälen för regeringens förslag: Försvarsmaktens verksamhet är till
stor del av sådan karaktär att den medför en inte obetydlig miljö-
påverkan.
I fredstid gäller miljölagstiftningen även det militära försvaret, med de
undantag som anges i lag. Försvarsmakten har i enlighet med
sektorsprincipen under 1990-talet påbörjat ett strukturerat miljöarbete
och tagit fram miljöpolicy, miljömål och handlingsprogram.
I detta sammanhang kan även erinras om att regeringen har gjort vissa
ställningstaganden i UNCED-propositionen (prop. 1993/94:111, s. 57 f.)
när det gäller avvägningen mellan försvarsintresset och miljöintresset.
Verksamheten inom totalförsvaret genomförs i enlighet med mål som har
fastställts av statsmakterna. Försvarsmakten skall i fred bl.a. vidta
förberedelser för verksamhet i krig. Vikten av att försvarets verksamhet i
fred bedrivs på ett ändamålsenligt sätt har betydelse för avvägningarna
vid bedömningarna enligt miljöbalken av Försvarsmaktens miljöfarliga
verksamhet.
Ett av de allvarligaste miljöhoten av alla är krig. I den mån det krävs
för att kunna upprätthålla ett effektivt försvar måste det därför finnas
utrymme för att ha andra krav på försvaret än de som gäller samhället i
övrigt.
Genom 1996 års försvarsbeslut, etapp 2 (prop. 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109 112) lades principerna fast för
utformningen av det framtida totalförsvaret. En styrande grund skall vara
förmågan till anpassning. Anpassningen skall kunna genomföras bl.a.
genom en höjning av krigsdugligheten inom en ettårsperiod. Regeringen
förutser att bl.a. den förbandsutbildning som krävs för att nå ett sådant
mål erfordrar verksamhet utöver vad givna miljötillstånd anger.
Enligt regeringens mening utgör beslut att höja krigsdugligheten ett
exempel på en sådan situation som avses i bemyndigandet. Ett beslut att
höja krigsdugligheten möjliggör således för regeringen att meddela
föreskrifter för totalförsvaret som avviker från balken.
Att försvarsberedskapen behöver stärkas är i sig inte tillräckligt för att
totalförsvaret inte skall beakta miljöbalkens bestämmelser. Avvikelse
från balken skall få göras endast då bemyndigandet har utnyttjats och
föreskrifter meddelats. Avvikelser från miljöbalken kan, såsom Lagrådet
påpekar i sitt yttrande över förslag till miljöbalk, inte komma ifråga för
regler som ligger utanför de ämnesområden inom vilka regeringen enligt
8 kap. 7 § regeringsformen efter bemyndigande i lag kan meddela
föreskrifter i förordning.
Vid införandet av motsvarande bemyndigande i miljöskyddslagen
erinrade Lagrådet om förarbetena till den nya regeringsformen (prop.
1986/87:135). Lagrådet anförde att, vad gäller bemyndiganden för
regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen, när det är fråga om före-
skrifter som kan beröra mera väsentliga medborgarintressen, bör
riksdagen mer preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skall få
röra sig. Lagrådet konstaterade att miljöskyddet otvivelaktigt är ett
mycket väsentligt medborgarintresse. Lagrådet ansåg att av paragrafen
bör framgå att bemyndigandet får utnyttjas endast under tid då det råder,
om än inte krig eller krigsfara, så i varje fall särskilda förhållanden som
kräver en höjd försvarsberedskap. Bestämmelsen i miljöskyddslagen
utformades med hänsyn till Lagrådets synpunkter. Regeringen föreslår att
bestämmelsen i miljöbalken utformas med 64 § miljöskyddslagen som
förebild.
4.7 EG-reglerna och miljöbalken
4.7.1 EG-rätten
Regeringens förslag: En upplysning om EG-rättens existens skall
finnas i balken.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: NUTEK har tillstyrkt att en hänvisning till
anslutningslagen görs som en information.
Skälen för regeringens förslag: Det svenska medlemskapet i EU har i
hög grad ändrat förutsättningarna för den svenska miljölagstiftningen
både vad gäller tillvägagångssätt och innehåll. På nästan samtliga
områden som föreslås ingå i balken finns det EG-direktiv eller andra
rättsakter som måste beaktas när de nationella bestämmelserna beslutas.
Frågan om införlivandet av EG:s existerande rättsakter på
miljöområdet har behandlats av riksdag och regering genom den
lagstiftning som tillkom i samband med EES-avtalet och medlemskapet
(se prop. 1991/92:170 bilaga 13, bet. 1992/93:EU1, rskr. 1992/93:18,
prop. 1992/93:60, bet. 1992/93:JoU10, rskr. 1992/93:139 och prop.
1994/95:181, bet. 1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420).
EG:s rättsakter intar en framträdande plats inom miljörätten.
Regeringen gör därför den bedömningen att det finns skäl att lämna en
översikt över deras innehåll och över vilka krav EG-rätten ställer när det
gäller det nationella genomförandet.
4.7.2 EG:s miljöregler

Utvecklingen av EG:s regelsystem

De första rättsakterna med miljöanknytning tillkom på slutet av 1960-
talet och avsåg gemensamma krav på klassificering och märkning av
kemikalier. En miljöpolitik började därefter utvecklas genom de särskilda
åtgärdsprogrammen för miljön, av vilka det första antogs år 1973.
Programmen, som oftast löper på fem år, har dragit upp riktlinjer för
kommissionens arbete med att ta fram nya förslag till miljöregler.
Inledningsvis var man inom EG inte särskilt aktiv med att besluta om
miljöregler. Takten i lagstiftningsarbetet har dock ökat markant under
1970- och 1980-talen och det finns nu över 200 rättsakter som rör miljön.
Miljön har blivit ett av de viktigaste lagstiftningsområdena inom
unionen. Även om en viss avmattning har märkts under senare år är
kommissionen fortfarande relativt aktiv med att lägga fram förslag till ny
lagstiftning.
Ursprungligen fanns det inte någon egen grund i Romfördraget för att
anta gemensamma miljöregler. De första miljöreglerna antogs med stöd
av artikel 100 i Romfördraget, som avser den gemensamma marknaden,
och artikel 235, som ger gemenskapen ett slags restkompetens att besluta
om åtgärder för att uppnå gemenskapens mål i de fall fördraget inte ger
de nödvändiga befogenheterna. Genom den s.k. enhetsakten år 1987 blev
miljön ett eget politikområde i Romfördraget (artikel 130r-130t), och
miljöbestämmelserna utvecklades ytterligare genom Maastrichtfördraget
år 1992.
Miljöreglerna antas numera nästan alltid med stöd av antingen artikel
100a eller artikel 130s i Romfördraget. Artikel 100a används för regler
som behövs för genomförandet av den inre marknaden, dvs. nästan
uteslutande regler som ställer krav på varors miljöegenskaper. Andra
miljöregler beslutas med stöd av artikel 130s. Denna rättsliga grund
används t.ex. för regler om utsläpp från anläggningar, om avfall och om
naturvård.

Rättsakternas form

Bindande rättsakter kan ha formen av förordningar, direktiv eller beslut
(art. 189 Romfördraget). EG-förordningar är direkt gällande och skall
inte införlivas i nationell rätt. De får inte heller införlivas enligt EG-
domstolens praxis, eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras
ursprung och rättsliga effekt. Däremot är det vanligt att förordningarna
måste kompletteras med nationella regler. Exempelvis kan det behövas
nationella regler om straffsanktioner vid överträdelser av förordningens
regler eller bestämmelser om vilken myndighet som skall svara för
tillämpningen. EG-förordningar är ganska ovanliga på miljöområdet.
Direktiv är den rättsliga form som oftast används på miljöområdet.
Direktiven är bindande i förhållande till det resultat som skall uppnås
men överlåter åt medlemsstaterna att besluta om den närmare formen för
genomförandet. I likhet med internationella överenskommelser utanför
EU-området omarbetas de i allmänhet, transformeras, när de införlivas i
svensk rätt.
Beslut avser mer begränsade frågor än direktiv och kan i likhet med
förordningar men i motsats till direktiv rikta sig mot enskilda
rättssubjekt. Besluten förutsätter i allmänhet någon nationell
genomförandeåtgärd. De är ovanliga på miljöområdet.
Det bör i sammanhanget påpekas att en bedömning av EG-rättens
betydelse för miljöområdet inte kan begränsas till en analys av
rättsakterna. Särskilt bestämmelserna i Romfördraget om den
gemensamma marknaden har stor betydelse och vidare måste hänsyn tas
till den rättsbildning EG-domstolen står för genom sin praxis om
tillämpningen av fördraget och rättsakterna.

Rättsakternas innehåll

EG:s rättsakter på miljöområdet kan beroende på innehållet delas upp på
olika sätt. Som nämnts ovan är en första kategori de regler som
tillkommit för att förverkliga den inre marknaden och som grundas på
artikel 100a i fördraget. Dessa regler innehåller harmoniserade krav på
varor. De viktigaste reglerna på detta område är de som gäller bilar
(avgaser och buller) och kemikalier (klassificering och märkning samt
begränsning av saluförande och användning av vissa kemikalier). Till
denna kategori kan också räknas direktivet om växtskyddsmedel
(91/414/EEG), som dock ses som ett led i gemenskapens jordbrukspolitik
och därför grundas på artikel 43 i fördraget. För detta direktiv redogörs
närmare i avsnitt 4.19.1.
Att reglerna är harmoniserade innebär att medlemsstaterna i princip
inte får avvika från dem och införa strängare krav av t.ex. miljöskäl.
Artikel 100a.4, den s.k. miljögarantin, ger dock medlemsstaterna en viss
möjlighet att tillämpa strängare krav även på det harmoniserade området.
Detta förutsätter dock att en särskild anmälan görs till kommissionen,
som skall kontrollera att åtgärden inte innebär godtycklig diskriminering
eller ett förtäckt handelshinder.
Flertalet rättsakter på miljöområdet grundas dock på artikel 130s i
fördraget. De skall utformas som minimiregler (art. 130t), vilket innebär
att medlemsstaterna får tillämpa strängare miljökrav än de som föreskrivs
i rättsakterna. Dessa rättsakter brukar delas in i ett antal kategorier. Till
allmänna regler brukar räknas direktiv och förordningar om
miljökonsekvensbeskrivningar, om tillgång till miljöinformation samt om
miljörevision och miljömärkning. I avsnitt 4.11 om miljökon-
sekvensbeskrivningar kommenteras direktiv 85/337/EEG om bedömning
av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.
Vidare finns det EG-regler som behandlar förorening av vatten och
luft. Vattenreglerna är de mest utvecklade och finns i ett femtontal
direktiv som främst behandlar utsläpp av vissa farliga ämnen,
dricksvattenkvalitet och rening av avloppsvatten. Direktiven om
luftföroreningar innehåller både detaljerade regler om utsläppskrav från
förbränningsanläggningar och mera allmänna bestämmelser om miljö-
kvalitetsmål för vissa föroreningar (t.ex. bly och asbest). För direktiven
om luft och vatten redogörs i avsnitten 4.10.1 och 4.14.2. Användning
och utsättande av genetiskt modifierade organismer regleras i två
direktiv, som kommenteras i avsnitt 4.18. Slutligen finns det ett
omfattande regelverk om avfall, som bl.a. innehåller minimikrav på
ländernas avfallshantering och bestämmelser om förfarandet vid
transporter av farligt avfall. På senare år har också tillkommit regler som
behandlar återvinning av vissa avfallsslag (förpackningar och
förpackningsavfall). För dessa direktiv redogörs i avsnitt 4.20. Direktiven
på kemikalieområdet behandlas i avsnitt 4.19.1.
EG:s regelverk utvecklas ständigt och nya rättsakter tillkommer. Ett
antal nya behandlas för närvarande också i rådet och parlamentet eller
förbereds i kommissionen. Till de viktigaste som nyligen tagits hör
direktivet 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och
begränsa föreningar, det s.k. IPPC-direktivet, som avser en integrerad
tillståndsprövning av utsläpp från större anläggningar liknande den som
tillämpas enligt miljöskyddslagen. Detta direktiv kommenteras i avsnitt
4.14.2. Vidare har antagits ett nytt ramdirektiv om luftkvalitet, 96/62/EG,
som kommer att kompletteras med dotterdirektiv som behandlar olika
typer av föroreningar. Kommissionen har också lämnat ett förslag på ett
ramdirektiv om vattenkvalitet, som avses ersätta ett flertal direktiv. Detta
kommenteras kort i avsnitt 4.10.1.
4.7.3 Genomförandet av EG:s rättsakter
Sverige har en skyldighet att genomföra EG-direktiven i den nationella
lagstiftningen. Detta följer av artikel 189 i Romfördraget men också av
artikel 5, som innehåller en allmän skyldighet för medlemsstaterna att
säkerställa att förpliktelserna enligt fördraget och rättsakterna fullgörs.
Medlemsstaterna skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att
fördragets mål uppnås.
Med stöd av dessa bestämmelser i fördraget har EG-domstolen
utvecklat en praxis om vilka krav som skall ställas för att främst
direktiven skall anses genomförda. Det finns ett stort antal avgöranden
från domstolen som rör genomförandet av direktiv på miljöområdet.
Domstolens sätt att resonera i dessa avgöranden kan exemplifieras av
följande uttalande, som gäller genomförandet av direktivet 80/779/EEG
om gränsvärden och vägledande värden för luftkvalitet med avseende på
svaveldioxid och svävande partiklar (mål C-361/88, EG-kommissionen
mot Förbundsrepubliken Tyskland, REG 1991, s. 2567):

1. The transposition of a directive into domestic law does not
necessarily require that its provisions be incorporated formally and
verbatim in express, specific legislation; a general legal context may,
depending on the content of the directive, be adequate for the purpose
provided that it does indeed guarantee the full application of the
directive in a sufficiently clear and precise manner so that, where the
directive is intended to create rights for individuals, the persons
concerned can ascertain the full extent of their rights and, where
appropriate, rely on them before the national courts.
The fact that a practice is in conformity with the requirements of a
directive in the matter of protection may not constitute a reason for not
transposing that directive into the national legal system by provisions
capable of creating a situation which is sufficiently precise, clear and
transparent to enable individuals to ascertain their rights and
obligations. In order to secure the full implementation of directives in
law and not only in fact, Member States must establish a specific legal
framework in the area in question.
2. The obligation on Member States to prescribe limit values not to
be exceeded within specified periods and under specified conditions,
laid down in Article 2 of Directive 80/799 on air quality limit values
and guide values for sulphur dioxide and suspended particulates, is
imposed ''''in order to protect human health in particular''''. It implies,
therefore, that in all cases where the exceeding of the limit values
could endanger human health, individuals must be in a position to rely
on mandatory rules in order to be able to assert their rights.
Furthermore, the fixing of limit values in a provision whose binding
nature is undeniable is also necessary in order that all those whose
activities can give rise to nuisances can ascertain precisely the
obligations to which they are subject.

Som framgår av domen får direktiv omformas i den nationella
lagstiftningen och det finns inget krav på att direktivtexten skall
överföras ordagrant och oförändrad. Däremot skall en legalitetsprincip
tillämpas vid genomförandet i den meningen att direktivets regler skall
återspeglas i författningstext, åtminstone om reglerna fastställer
skyldigheter eller grundar rättigheter för enskilda. Det är därför inte
tillräckligt att direktivet följs i administrativ praxis (t.ex. vid tillstånds-
prövning enligt miljöskyddslagen). Uttalanden i förarbeten till
lagstiftning är inte heller tillräckliga för att direktivbestämmelser skall
anses genomförda (jfr. prop. 1994/95:19 s. 526).
EG-rätten uppställer däremot inte några krav på att direktiven skall
genomföras genom en viss typ av bindande författning. På miljöområdet
har de hittills främst genomförts i Sverige genom regler av lägre dignitet
än lag. Bestämmelser av teknisk karaktär har oftast tagits in i
myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndiganden i lag och förordning.
Det finns enligt regeringens mening inte någon anledning att ändra på
detta förhållande när miljöbalken införs. Det är inte rimligt att riksdagen
skall befatta sig med alla detaljbestämmelser som finns i EG-reglerna.
Lagtexten bör därför begränsas till att behandla de grundläggande
bestämmelserna i direktiven. Således kommer den allra största delen av
reglerna i EG-direktiven även i fortsättningen att genomföras genom
förordningar som beslutas av regeringen eller genom myndighets-
föreskrifter. Nödvändiga bemyndiganden för detta bör tas in i balken.
I de fall balken innehåller detaljerade regler av materiell karaktär måste
dock säkerställas att en harmonisering sker enligt EG-direktiven. Särskilt
viktigt är att tillämpningsområden och grundläggande definitioner i de
svenska reglerna överensstämmer med de i EG-rätten. Dessa frågor tar
regeringen upp i de avsnitt där de olika EG-direktiven behandlas
närmare.
EG-direktiven innehåller ibland skyldigheter för medlemsstaterna att
upprätta planer för de åtgärder på olika områden som skall vidtas för att
ett visst miljökvalitetsmål skall uppfyllas. Dessa planer skall lämnas till
kommissionen och regelbundet uppdateras. I den svenska miljölag-
stiftningen har i princip inte funnits något särskilt instrument som kan
användas för att säkerställa att de åtgärder som behövs för att ett
miljömål skall uppfyllas vidtas inom alla olika samhällsområden. Genom
regeringens förslag till nya regler om miljökvalitetsnormer, se avsnitt
4.10, med tillhörande åtgärdsprogram fylls denna lucka.
4.7.4 Vissa frågor om nationell lagstiftning och dess tillämpning
vid EU-medlemskap
Även införandet av nationell miljölagstiftning inom områden som inte är
reglerade inom EU påverkas av EG-rätten. En grundläggande princip
inom EU är förbudet i artikel 30 i Romfördraget mot kvantitativa
importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Bestämmelsen
omfattar bl.a. miljökrav på varor och innebär således i princip ett förbud
mot sådana krav. En medlemsstat kan dock införa sådana krav om
förutsättningarna i artikel 36 är uppfyllda, dvs. om kravet tillgodoser ett
bestämt allmänt intresse och inte innebär godtycklig diskriminering eller
ett förtäckt handelshinder. EG-domstolens praxis genom den s.k. Cassis
de Dijon-doktrinen kan också åberopas till stöd för nationella
miljöåtgärder som berör den gemensamma marknaden. Det krävs dock
alltid att de åtgärder som genomförs är nödvändiga, dvs. att syftet med
åtgärderna inte kan nås på ett annat sätt, och proportionella, dvs. att
åtgärderna inte är onödigt långtgående med hänsyn till det mål som skall
uppnås.
Det finns en skyldighet för medlemsstaterna att anmäla sådana
planerade nationella miljöåtgärder, s.k. tekniska föreskrifter, till
kommissionen. På så sätt vill EU undanröja faktorer som kan hindra den
fria varurörelsen på den inre marknaden. Denna skyldighet för medlems-
staterna regleras i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om
ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och
föreskrifter, senast ändrat genom rådets direktiv 94/10/EG, genomförd i
Sverige genom förordningen (1994:2029) om tekniska regler. En teknisk
föreskrift kan kortfattat sägas vara en teknisk specifikation eller ett annat
krav som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring eller
användning av en produkt eller som förbjuder tillverkning, import,
saluföring eller användning av produkten. Medlemsstaterna skall
omedelbart till kommissionen överlämna alla förslag till tekniska
föreskrifter när tillräcklig information om dem finns. Efter det att en
anmälan kommit in skall kommissionen och medlemsstaterna få
tillräcklig tid att föreslå ändringar i förslaget, varför den förslagsställande
medlemsstaten måste avvakta med genomförandet av sitt förslag under
viss tid. Tiden kan variera mellan tre och arton månader. När den slutliga
texten utarbetas måste medlemsstaten så långt det är möjligt ta hänsyn till
de förslag på ändringar som framkommit från kommissionen och
medlemsstaterna. Om en författning som är anmälningspliktig inte
anmäls enligt direktivet 83/189/EEG, är den ogiltig och skall inte
tillämpas av de nationella domstolarna enligt ett avgörande av EG-
domstolen (mål C-194/94 CIA Security International SA mot Signalson
SA och Securitel SPRL).
EG-förordningar är direkt gällande i Sverige. De skall alltså tillämpas
vid sidan av balken. EG-rättens direkta verkan visar sig på flera sätt.
Vissa bestämmelser i Romfördraget har stor betydelse för miljöområdet.
Viktigast är artikel 30 och 36 som reglerar Sveriges rätt att begränsa
införsel av varor från andra medlemsländer med hänsyn till varornas
miljöegenskaper.
Även EG-domstolens praxis, som ofta är av stor betydelse på
miljöområdet, gäller alltså i Sverige och skall tillämpas av svenska
myndigheter och domstolar. Utöver den praxis som utvecklats kring
artikel 30 och 36 kan särskilt nämnas skyldigheten för i första hand
domstolarna att tolka och tillämpa lagstiftningen i enlighet med de
tillämpliga EG-reglernas innehåll och syfte. Denna skyldighet framgår
bl.a. av domen i mål C-168/95. Enligt denna dom skall en medlemsstat
vidta alla åtgärder som behövs för att åstadkomma det resultat som
föreskrivs i ett direktiv. Denna skyldighet gäller även vid den praktiska
tillämpningen. En nationell domstol som vid tillämpningen av nationell
rätt har att tolka ett införlivat direktiv skall så långt det är möjligt tolka
den nationella rätten enligt direktivets ordalydelse och syfte för att
därigenom uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och
handla i överensstämmelse med artikel 189 i Romfördraget. Denna
skyldighet till s.k. fördragskonform lagtolkning grundas på artikel 5 i
fördraget.
Slutligen bör nämnas att även direktiv, som ju i princip måste
omformas i nationell lagstiftning, kan ha en s.k. direkt effekt.
Bestämmelser i direktiven som tillräckligt tydligt och utan inskränk-
ningar inför rättigheter för enskilda kan åberopas av dessa inför
nationella domstolar, även om direktivet inte genomförts på ett korrekt
sätt i nationell lagstiftning. Den nyss omnämnda domen i målet C-194/94
om effekten av direktivet 83/189/EEG visar hur tillämpningen av den
nationella rättsordningen underordnas EG-rätten.
Som framgår ovan finns det således i flera avseenden direkt gällande
EG-rätt som skall tillämpas jämsides med balken. I princip är detta inte
något som behöver påpekas i balkens bestämmelser. EG-rätten gäller i
Sverige enligt lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen. Samtidigt skulle det dock ge ett ofullständigt
intryck att i ett lagverk som omfattar hela miljöområdet inte på något sätt
kommentera att det finns en direkt verkande EG-rätt av det slag som nu
redovisats. Regeringen föreslår därför att det i bestämmelserna om
balkens tillämpningsområde tas in en regel, 1 kap. 6 §, som genom en
hänvisning till anslutningslagen erinrar om EG-reglernas existens.

4.8 Rättsligt bindande principer och allmänna
hänsynsregler
Regeringens förslag: Miljöbalken skall innehålla ett kapitel med
rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler.
Den som utövar verksamhet eller vidtar en åtgärd som inte är av
försumbar betydelse med hänsyn till miljöbalkens mål skall
skaffa sig den kunskap som behövs,
vidta de försiktighetsmått som behövs så snart det finns en risk
för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, och därvid
tillämpa bästa möjliga teknik i fråga om yrkesmässig verksamhet,
välja en lämplig plats,
hushålla med råvaror och energi,
utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning,
inte använda eller sälja kemiska produkter och biotekniska orga-
nismer som kan ersättas med mindre farliga sådana samt
ansvara för att skada som har uppkommit för miljön avhjälps.
Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning
göras med hänsyn särskilt till å ena sidan nyttan av försiktig-
hetsmåtten och å andras sidan kostnaderna för att vidta dessa.
Vid prövning och tillsyn enligt balken är verksamhetsutövaren
skyldig att visa att hänsynsreglerna följs.
En verksamhet eller åtgärd som kan befaras föranleda skada eller
olägenhet av väsentlig betydelse trots att de försiktighetsmått som kan
krävas vidtas, får bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda
skäl. Om verksamheten eller åtgärden medför risk för att ett stort antal
människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller en
avsevärd försämring av miljön, får den inte bedrivas eller vidtas.
Regeringen kan dock meddela dispens från denna stoppregel i
särskilda fall och tillåta verksamheten.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet vad gäller att införa ett kapitel
med allmänna hänsynsregler som skall gälla för all verksamhet och alla
åtgärder av betydelse för miljöbalkens mål är huvudsakligen positivt.
T.ex. har Lunds universitet anfört att de s.k. aktsamhetsreglerna tillhör
de viktigaste nyheterna i balken. Universitet anför vidare att tekniken att
ställa upp vissa generella krav av den här typen är värdefull från flera
synpunkter, den medför att miljöhänsyn gör sig gällande också vid
sådana myndighetsbeslut där en speciell lagstiftning inte ger klart besked,
och den inskärper ett allmänt förhållningssätt till miljöfrågor på ett
klarare och ett mer pedagogiskt sätt än bestämmelser i olika speciallagar.
Samtidigt menar dock universitetet att det saknas en analys om reglernas
eventuella inverkan vid en skadeståndsrättslig bedömning. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att det från systematisk
synpunkt är ett framsteg jämfört med idag att balkens allmänna aktsam-
hetsregler gäller mot alla de slag av verksamheter som regleras i balken.
Man menar att ett steg mot enhetlighet därmed har tagits.
Naturvårdsverket anför att det är stora fördelar med att de allmänna
aktsamhetsreglerna lagts samman i ett kapitel och gäller all verksamhet
som motverkar balkens syften. Verket välkomnar att flera för miljön
viktiga frågor som hushållning med naturresurser fått sin plats i kapitlet
och i fortsättningen skall beaktas vid bedömningen av olika
verksamheter. Vidare understryks att det förhållandet att de allmänna
aktsamhetsreglerna samlas i ett kapitel också innebär pedagogiska
fördelar. Naturskyddsföreningen anser att det principiellt är utmärkt att
samla aktsamhetsreglerna i ett övergripande kapitel som skall gälla för
hela balken och menar att kravreglerna förefaller tämligen heltäckande.
Ytterligare exempel på remissinstanser från olika sektorer som tillstyrker
att allmänna aktsamhetsregler införs är Koncessionsnämnden för
miljöskydd, NUTEK, SGU, KO, Kammarkollegiet, Kammarrätten i
Stockholm, Länsstyrelserna i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus
län, Landskrona kommun och Grossistförbundet Svensk Handel.
Synpunkter av olika slag på utformningen av reglerna har dock framförts
av ett stort antal remissinstanser.
Uppfattningen att reglerna är för långtgående har framförts av flera
remissinstanser. Andra har anfört att dessa inte alls kan medföra att
balkens mål uppfylls. T.ex. ifrågasätter Kommunförbundet om alla
aktsamhetsregler skall gälla var och en. Försvarsmakten, som i och för
sig delar utformningen i huvudsak, vill understryka att reglerna innebär
en skärpning jämfört med dagens förhållanden. Kammarkollegiet
ifrågasätter om det är motiverat att knyta rättsverkningar till
bestämmelser av så utpräglad ram- eller inriktningskaraktär. Kungliga
skogs- och lantbruksakademin anser att generella aktsamhetsregler
kommer att medföra att jordbruksföretag kan komma att omfattas av
miljövillkor som inte alltid står i proportion till verksamhetens
omfattning. Skogsindustrierna avstyrker att aktsamhetsreglerna skall
tillämpas på all verksamhet. Landstingsförbundet anför att kravet på
aktsamhet bör ställas lägre och hävdar att alltför strikt formulerad lagtext,
exempelvis föreslagna aktsamhetsregler, i vissa fall kan ersättas med en
ökad samrådsskyldighet. Gävle kommun å andra sidan, menar att de
allmänna aktsamhetsreglerna har skrivits på ett sådant sätt att de
miljöpolitiska målen inte kan uppnås. KO anför att det för att öka
reglernas genomslagskraft måste finnas en tydlighet i sanktionssystemet,
och att detta är särskilt viktigt eftersom även enskilda konsumenter
omfattas av reglerna. Länsstyrelsen i Jönköpings län och Norrköpings
kommun menar att reglerna måste omarbetas så att de bättre ansluter till
miljöbalkens mål i 1 kap. Samma inställning har Juridiska fakultets-
nämnden vid Uppsala universitet som menar att kravreglernas materiella
innehåll fullt ut bör återspegla de mål som anges i 1 kap, och att det är ett
kedjebrott i systemet när aktsamhetsreglerna saknar en klar och tydlig
koppling till de olika delmålen i 1 kap. Framför allt efterlyses regler till
värn om den biologiska mångfalden.
Synpunkter innebärande att aktsamhetsreglerna är alltför verksamhets-
eller anläggningsinriktade, och därmed inte i tillräcklig mån avser
aspekter knutna till de areella näringarna har framförts av bl.a.
Koncessionsnämnden och Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands
län.
Vidare har ett stort antal remissinstanser pekat på svårigheter vad
gäller reglernas avgränsning både i förhållande till andra regler i balken
och i förhållande till annan författning. Däribland kan nämnas
Naturvårdsverket, Vägverket, Statens järnvägar, Kommunförbundet,
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Västerås stad och Stockholm
stad.
Att reglerna är alltför allmänt hållna och otydliga, vilket kan medföra
tillämpningssvårigheter har också framförts av ett flertal remissinstanser.
Vissa pekar på att osäkerheten beträffande reglernas rättsliga status och
räckvidd kan få sådana konsekvenser att en överarbetning är nödvändig.
Bland de remissinstanser som har haft invändningar i denna del kan
nämnas Kommerskollegiet, Riksrevisionsverket, Kammarkollegiet,
Centrum för biologisk mångfald vid Uppsala universitet, SAF/Industri-
förbundet, Skogsägarna, Skogsindustrierna, Naturskyddsföreningen,
Jordens vänner, Länsstyrelserna i Gävleborgs, Värmlands och Jämtlands
län samt Karlskrona, Karlstad , Sundsvall och Gävle kommuner.
Arbetarskyddsstyrelsen däremot pekar på att aktsamhetsreglerna är
tydligare formulerade än i gällande rätt och att principerna nu förklaras i
lagtexten.

Skälen för regeringens förslag:

Bakgrund

Regeringen erinrar inledningsvis om att föreskrifter om skydd för
människors hälsa har funnits i Sverige under flera hundra år. Regler som
i första hand avser att skydda miljön har däremot vuxit fram i huvudsak
under de senaste hundra åren. Sådana regler har oftast tillkommit som ett
resultat av att uppkomna olägenheter inte har kunnat bemästras inom det
befintliga regelsystemet. Det har alltså varit fråga om att införa nya
bestämmelser för att motverka redan uppkomna problem. Sedan 1960-
talet har dock de centrala miljölagarna i ökad utsträckning kommit att
innehålla relativt likartade aktsamhetsregler för att förebygga skador och
andra olägenheter.
Det kan konstateras att de flesta av de lagar som skall sammansmältas i
miljöbalken innehåller aktsamhetsregler inriktade på skyddet av hälsan
eller miljön eller andra angelägna allmänna och enskilda intressen. Dessa
regler kan vara utformade på olika sätt. De flesta lagarna innehåller såväl
grundläggande som mer speciella aktsamhetsregler.
Reglerna i de olika lagarna riktar sig vanligtvis mot dem som utövar en
miljöfarlig verksamhet, hanterar en produkt, utför ett arbetsföretag som
kan skada naturmiljön m.m. Det finns emellertid också lagregler som mer
riktar sig till domstolar och andra myndigheter. Regler av det sistnämnda
slaget är särskilt vanliga i de lagar i vilka har tagits in bestämmelser om
tillståndsplikt, dvs. där tillämpningen av aktsamhetsreglerna skall bli
föremål för myndigheternas prövning.
I flera av lagarna är de grundläggande aktsamhetsreglerna utformade
på ett relativt likformigt sätt. I dessa fastläggs vissa allmänna
skyldigheter i fråga om skyddsåtgärder m.m. för att motverka skador på
människor eller miljön.

Överväganden

De nuvarande miljölagarna innehåller aktsamhetsregler som gäller för
olika verksamhetsområden. En utgångspunkt bör vara att de allmänt
utformade aktsamhetsreglerna i de gällande miljölagarna skall läggas till
grund för ett antal till varandra anpassade övergripande regler i
miljöbalken.
Lagrådet har anfört att hänsynsreglerna är så allmänt hållna och
avsedda för ett så generellt område att det ligger i öppen dag att
svårbemästrade problem inte kan undvikas när bestämmelserna skall
tolkas mot en mångskiftande praktisk verklighet samt därmed ofta ställas
i relation till andra bestämmelser i och utanför balken. Regeringen
konstaterar att införandet av allmänna hänsynsregler i miljöbalken
innebär att det tillskapas gemensamma bestämmelser för ett antal
sinsemellan relativt olikartade företeelser. Detta medför med
nödvändighet att reglerna blir relativt allmänt hållna vilket också erhållit
viss remisskritik. Också om reglerna begränsas till att avse särskilda
situationer är det dock svårt att ange vilka hänsyn som skall tas och
avvägningar som skall göras på ett mer precist sätt. Regeringen gör ändå
bedömningen att samma hänsynsregler bör råda oavsett om det är fråga
om fastighetsanknuten verksamhet eller t.ex. hantering av kemiska
produkter, låt vara att avvägningen naturligtvis kan utfalla olika beroende
på vilka hälso- och miljörisker som är förenade med aktiviteten. Dessa
allmänna hänsynsregler bör föras samman till ett kapitel i miljöbalkens
första avdelning.
Lunds universitet anför att det i utredningsförslaget saknas en analys
om de s.k. aktsamhetsreglernas eventuella inverkan vid en skadestånds-
rättslig bedömning. Även andra remissinstanser menar att det finns en
osäkerhet beträffande reglernas rättsliga status och räckvidd.
Avsikten med de föreslagna reglerna är inte att de skall förändra
rättsläget när det gäller att bedöma vad som är skadeståndsgrundande
oaktsamhet. Det skulle mot den bakgrunden kunna leda tankarna fel att
beteckna reglerna som aktsamhetsregler. Som Lagrådet påpekar kan
visserligen valet av beteckning på reglerna inte föranleda någon slutsats i
frågan om dess rättsverkningar. För att ändå markera att en förändring av
rättsläget inte är avsedd, väljer regeringen att kalla reglerna för
hänsynsregler, vilket nog också är den bäst beskrivande benämningen.
Lagrådet anför att eftersom tillämpningsområdet sträcks ut och
regleringen i vissa avseenden ges en strängare materiell innebörd än den
som nu gäller, måste rimligen följden kunna bli att överträdelse av
regleringen oftare än hittills kan åberopas som grund för skadestånds-
anspråk. De betänkligheter som enligt Lagrådet kan hysas mot detta
sammanhänger med svårigheten att ge denna typ av reglering en
tillfredsställande precision.
Enligt regeringens mening är den slutsats Lagrådet drar om
regleringens inverkan på skadeståndsansvaret inte helt självklar. I många
fall sker en culpabedömning i anslutning till specificerade normer som
finns i någon författning eller i myndighetsföreskrifter. En förutsättning
för att föreskrifterna skall vara relevanta i ett skadeståndssammanhang är
att de skyddar skadelidandes ekonomiska intressen. Det förhållandet att
det finns en författning eller annan föreskrift som preciserar det
handlande som krävs utesluter dock inte den avvägning av
omständigheter som är typisk för culpabedömningen. Utrymmet för
sådana mera allmänna culpaavvägningar blir naturligtvis mindre ju mer
preciserade handlingsreglerna är. (Se om det sagda i Jan Hellner,
Skadeståndsrätt, femte upplagan 1995, s. 125 f.).
Som Lagrådet framhåller är de föreslagna hänsynsreglerna allmänt
hållna och avsedda för ett generellt område. Bestämmelserna skall som
Lagrådet också framhåller tolkas mot en mångskiftande praktisk
verksamhet.
Det sagda talar enligt regeringens mening för att det finns ett stort
utrymme för att inom balkens allmänna tillämpningsområde använda sig
av den fria oaktsamhetsbedömning som domstolar använder sig av när
författningar, föreskrifter, prejudikat eller sedvana inte ger tillräcklig
ledning (se Jan Hellner, a.a. s. 130 f.).
Lagrådet konstaterar att syftet med att föra in åtgärdsbegreppet i
sammanhanget torde vara att låta hänsynsregleringen och därmed i
princip balkens tillämpningsområde omfatta också olika slags
handlingar eller förfaranden som är av så momentan art att de inte täcks
av vad som normalt utgör bedrivande av verksamhet. Lagrådet menar
dock att avsikten inte kan vara att varje åtgärd av en enskild skall falla in
under begreppet även om någon skulle anse den medföra sådana
olägenheter som avses i miljöbalkens portalparagraf. Detta skulle i så
fall, menar Lagrådet, leda till orimliga konsekvenser för den enskilde.
Miljöbalken syftar till att genom rättsligt bindande regler främja en
hållbar utveckling. Regeringen delar därför Lagrådets mening att de
åtgärder som skall omfattas av de rättsligt bindande hänsynsreglerna
skall vara av reell betydelse för miljön. Det främjar inte syftet att skapa
förutsättningar för en hållbar utveckling att låta åtgärder som saknar eller
endast har försumbar betydelse för balkens mål regleras av
hänsynsreglerna. En annan sak är att vissa åtgärder p.g.a. att de vidtas
ofta och av många ändå kan behöva regleras.
Det kan således mot den angivna bakgrunden inte anses befogat att
genom rättsligt bindande allmänna hänsynsregler i miljöbalken styra
sådant som valet av bostad eller semestersysselsättning. Regeringen
bedömer att det bör framgå av hänsynsreglerna att dessa skall gälla
endast sådana åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda
fallet.
Avgörande för om en åtgärd skall omfattas av hänsynsreglernas
tillämpningsområde eller inte bör vara åtgärdens effekt på människors
hälsa och miljön och inte vem som vidtar åtgärden. I alla de fall där
hänsynsreglerna gäller bör en skälighetsavvägning göras beträffande
vilka krav som kan ställas.
Även om en hänsynsregel gäller måste givetvis en avvägning i det
enskilda fallet göras. En åtgärds betydelse för miljön påverkar således
bedömningen av vilka försiktighetsmått som skall vidtas för att förhindra
eller begränsa olägenheterna från den. Typiskt sett torde de åtgärder en
person vidtar i det dagliga livet innebära betydligt mindre miljörisker än
en industriell verksamhet, vilket då också skall återspeglas vid de
avvägningar som skall göras.
De övergripande reglerna skall ge miljöhänsynen ökad tyngd. De
allmänna hänsynsreglerna bör därför innebära att den som bedriver eller
avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd enligt balken skall
vidta de skyddsåtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
behövs för att hindra eller motverka olägenhet eller skada på människors
hälsa eller miljön. Inte bara driften vid en anläggning utan även
anläggningen som sådan kan medföra konsekvenser för hälsa och miljö.
Flera remissinstanser har anfört att balkens delmål klart bör framgå i
hänsynsreglerna. Med skydd för människors hälsa och miljön avses
emellertid i balken att allt som är av betydelse för miljöbalkens mål skall
beaktas. Detta utvecklas närmare i författningskommentaren till 1 kap.
1 §. Således betraktas även t.ex. utarmning av den biologiska mångfalden
eller misshushållning med naturresurser som olägenhet eller skada för
miljön. Enligt regeringens mening innebär en koppling till balkens mål
inte att varje relevant delmål uttryckligen måste anges i hänsynsreglerna.
Regeringen ser, mot denna bakgrund, därför inte heller att det behövs
någon särskild regel avseende biologisk mångfald bland de allmänna
hänsynsreglerna.
Vissa remissinstanser har uppfattat det som oklart hur hänsynsreglerna
förhåller sig till annan författning. Regeringen vill klargöra och
understryka att hänsynsreglerna skall tillämpas på all verksamhet och alla
åtgärder som riskerar att orsaka olägenhet eller skada för människors
hälsa eller miljön om inte åtgärden är av försumbar betydelse med
hänsyn till balkens mål även om sådan verksamhet också regleras i annan
lag. Miljöbalkens hänsynsregler skall gälla parallellt med annan lag, om
det inte särskilt föreskrivs att balkens regler inte skall tillämpas på
verksamheten i fråga, se avsnitt 4.6. Vid tillämpningen av hänsyns-
reglerna måste dock bl.a. Sveriges internationella åtaganden avseende
t.ex. varors fria rörlighet beaktas.
Vidare har viss kritik framförts avseende möjligheterna att tillämpa de
allmänna hänsynsreglerna i praktiken. Genom tillsynsmyndigheternas
befogenheter att ingripa kommer hänsynsreglerna, både de allmänna och
de särskilda, att kunna direkt läggas till grund för förelägganden och
förbud m.m. Hur tillsynsmyndigheten bör utöva tillsynen med anledning
av överträdelser av de allmänna hänsynsreglerna beror naturligtvis på
omständigheterna i det enskilda fallet.
Hänsynsreglerna kan sägas ange den grad av hänsyn som skall iakttas.
Denna nivå framgår av respektive bestämmelse läst tillsammans med den
avvägningsregel som finns i 7 § i samma kapitel. Sistnämnda regel kan
sammanfattas med att kraven skall vara miljömässigt motiverade utan att
vara ekonomiskt orimliga. Det kan inte undvikas att även andra typer av
avvägningar ibland måste göras. Andra skyddsvärda intressen kan stå i
konflikt med miljöhänsynen. T.ex. kan den kortsiktigt effektivaste
olycksförebyggande åtgärden innebära en långsiktigt större försämring
för den yttre miljön än en mindre, men kanske ändå tillräckligt, effektiv
lösning. I en sådan situation måste en avvägning göras mellan vad som
kan anses vara en acceptabel nivå för de olika skyddsintressena och med
beaktande av den totalt sett bästa lösningen. Vid tillämpningen av
hänsynsreglerna måste också alltid en avvägning göras med hänsyn till
vad som får anses vara vedertaget godtagbart beteende med hänsyn till
andra intressen är rena miljöintressen. De krav som ställs får inte vara
orimliga med avseende på den olägenhet och det intrång i den personliga
valfriheten som de föranleder.
Kapitlets bestämmelser blir tillämpliga i fråga om ett stort antal
sinsemellan olikartade företeelser. Alla typer av åtgärder som kan få
betydelse för de intressen balken avser att skydda omfattas. Bestäm-
melserna skall beaktas både i det dagliga livet och vid utövande av
näringsverksamhet. I vissa fall är det inte bara själva åtgärden eller
verksamheten som kan få hälso- eller miljökonsekvenser, utan en
anläggning i sig kan ha betydelse för de värden balken värnar om. Så kan
en väg, oavsett trafiken på den, ha betydelse för t.ex. landskapsbilden,
tillgängligheten till naturen eller vissa arters livsmiljö.
Tillsynsmyndigheter får enligt 26 kap. 9 § lägga principerna och
hänsynsreglerna direkt till grund för föreläggande eller förbud eftersom
dessa är rättsligt bindande.
Bestämmelserna skall, i den mån de har relevans, ligga till grund för
prövning enligt balken. I de fall de särskilda reglerna för vissa
verksamheter innehåller bestämmelser som preciserar vilka krav som kan
ställas gäller dessa. I övrigt skall verksamheten också bedömas enligt de
allmänna hänsynsreglerna om annat inte föreskrivs. Vid prövning enligt
miljöbalken kan enligt 16 kap. 2 § andra stycket villkor meddelas med
stöd av hänsynsreglerna. Sådana villkor kan överklagas.
Ett tillstånds rättskraft kan begränsa tillståndshavarens skyldighet att
följa hänsynsreglerna. Tillstånd i ansökningsmål och ärenden enligt
miljöbalken har enligt 24 kap. 1 § rättskraft såvitt avser frågor som
behandlas i tillståndet. I dessa frågor behöver inte tillståndshavaren göra
mer än vad som följer av tillståndet. Andra kapitlets hänsynsregler ställer
alltså inga ytterligare krav på dessa områden. Tillståndshavaren måste
däremot följa dessa regler på områden som inte regleras av tillståndet.
Ytterligare krav kan vidare ställas när tillståndet omprövas enligt 24 kap.
Tillståndsbeslutet kommer alltså att ha rättskraft endast i de frågor som
beslutet omfattar. Det bör således vara möjligt för hälso-
skyddsmyndigheterna eller kemikaliemyndigheterna att ingripa med stöd
av de allmänna hänsynsreglerna eller de särskilda reglerna om kemikalier
och hälsoskydd i frågor som inte har blivit föremål för prövning av
tillståndsmyndigheten. Reglerna i balken om tillsyn bör ge
tillsynsmyndigheterna rätt att ingripa med förelägganden och förbud i ett
enskilt fall för att balkens föreskrifter och vad som kan följa av dem skall
iakttas.
4.8.1 Försiktighetsprincipen och bevisbördan för att
hänsynsreglerna tillämpas
Regeringens förslag: Försiktighetsprincipen skall gälla för all
verksamhet och alla åtgärder som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Principen innebär att förebyggande åtgärder och
andra försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att en viss
åtgärd skulle kunna utgöra en olägenhet för människors hälsa eller
miljön. Avsaknad av bevisning om att sådan olägenhet uppkommer
skall inte befria den som utövar verksamheten eller vidtar en åtgärd
från denna skyldighet.
Vid tillståndsprövning, prövning av villkor som inte avser ersätt-
ning samt vid tillsyn skall den som vidtar en åtgärd eller bedriver en
verksamhet vara skyldig att visa att de allmänna hänsyns-reglerna
tillämpas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Med något undantag har remissinstanserna varit
positiva till att försiktighetsprincipen kommer till uttryck i lagtext.
Sveriges fiskares riksförbund har dock anfört att försiktighetsprincipen
tillämpad på fisket skulle innebära att inte något fiske skulle kunna äga
rum. Umeå kommun har understrukit att försiktighetsprincipen som den
kommer till uttryck i balken är en skärpning av gällande rätt vad gäller
kravet på utredning av orsakssamband. Umeå kommun menar att den
måste tillämpas med försiktighet för att inte leda till oskäliga krav på
mindre verksamheter och privatpersoner. SAF/Industriförbundet erinrar
om den innebörd principen har i internationella sammanhang. Principen
har kommit till uttryck i artikel 15 Rio-deklarationen som i svensk
översättning lyder: "Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig
skada får inte avsaknande av vetenskaplig bevisning användas som
ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra
miljöförstöring." Lunds universitet å andra sidan, menar att regelns
motsvarighet i Rio-deklarationen inte ger skäl att begränsa dess innebörd
i miljöbalken. Kemikalieinspektionen och Stockholms kommun däremot,
pekar på att försiktighetsprincipen inskränks i balkförslaget i den mån en
skälighetsavvägning skall göras vid dess tillämpning. Flera länsstyrelser
pekar på att det finns behov av att tydliggöra att bevisbördan ligger på
verksamhetsutövaren och inte myndigheterna. Lunds universitet anser att
bestämmelsens karaktär av bevisbörderegel inte framkommer som den
formulerats. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
menar att bevisbörderegeln bör uttryckligen framgå av lagtexten.
Universitetet anser att det av lagtexten skall framgå att utövaren måste
visa att verksamheten bedrivs i enlighet med de allmänna aktsamhets-
reglerna. Bl.a. några länsstyrelser, Koncessionsnämnden, SAF/Industri-
förbundet och Lunds universitet anför att regeln bör utformas som en
egen bestämmelse eller arbetas in i regeln om kravet på att vidta
försiktighetsmått. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
anför att den är för begränsad med hänsyn till balkens mål då den även
borde tillämpas i situationer där verksamheten riskerar att innebära
misshushållning med naturresurser. Vidare föreslår man att lagtexten
kompletteras så att det klart framgår att domstolen skall tillämpa
försiktighetsprincipen och inte bara beakta den samt att principen skall
gälla även vid civil talan i domstol enligt 29 kap 11 § i
miljöbalksbetänkandet.
Skälen för regeringens förslag: Beteckningen "försiktighetsprin-
cipen" används för olika handlingsregler i olika sammanhang. Defini-
tioner från "man skall aldrig göra saker vars konsekvenser man inte kan
förutse" till "om det finns ett hot om allvarlig eller oåterkallelig skada får
avsaknaden av vetenskaplig bevisning inte användas som en ursäkt för att
skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring"
förekommer. Gemensamt för alla definitioner torde dock vara att syftet är
att förebygga inte bara säkert förutsebara utan också möjliga skador och
olägenheter.
Denna förebyggande princip återfinns sedan drygt 20 år i flera
konventioner och andra internationella instrument inom miljöområdet.
Under senare år har försiktighetsprincipen kommit att få en alltmer
framträdande plats i den internationella miljöpolitiken. Vid FN:s
konferens om miljö och utveckling år 1992 UNCED antogs den s.k.
Rio-deklarationen som innehåller en bestämmelse om att försiktighets-
principen skall tillämpas så långt möjligt och med hänsyn tagen till
staternas möjligheter. Försiktighetsprincipen har också kommit till
uttryck i 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina
miljö Helsingforskonventionen och samma års konvention om skydd
av den marina miljön i Nordostatlanten Pariskonventionen.
Försiktighetsprincipen som tillhör de nyare principerna i EG-rätten har
kommit till uttryck i flera av EG:s rättsakter. Det anges t.ex. i ingressen
till rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten
användning av genetiskt modifierade mikroorganismer att innesluten
användning av sådana organismer bör ske på ett sådant sätt att deras
möjliga negativa konsekvenser för människors hälsa och miljön
begränsas. Det talas vidare om nödvändigheten av att vidta gemensamma
åtgärder för att utvärdera och reducera potentiella risker som uppstår vid
verksamhet som innefattar innesluten användning av genetiskt
modifierade organismer.
Regeringen vill också erinra om att principen att hänsyn skall tas redan
till risken för skador på människors hälsa och miljön redan idag kommer
till uttryck i nuvarande miljölagstiftning. Departementschefen anförde i
1969 års proposition till nuvarande miljöskyddslag att olägenheter kan
förebyggas genom att redan risken för sådana beaktas vid bedömningen
om och på vilka villkor en verksamhet bör få komma till stånd. Han
underströk att det var nödvändigt att den nya lagen gav de tillämpande
myndigheterna möjlighet att beakta de faror från allmän hälsosynpunkt
eller andra allmänna synpunkter som kunde vara förbundna med hittills
okända eller otillräckligt utforskade föroreningsämnen. Den osäkerhet
som kunde råda rörande ett ämnes farlighet skulle inte gå ut över
allmänheten utan borde drabba den som släppte ut ämnet i luften eller i
vattnet. Tillsynsmyndigheten behövde således inte vänta med att ingripa
till dess skador inträffat. Den som ville släppa ut ett otillräckligt känt
ämne som det fanns grundad anledning att anta vara skadligt måste
kunna visa att olägenheter inte behöver befaras. Motsvarande skall gälla
också i miljöbalken.
Regeringen gör alltså den bedömningen att skyldigheten att förebygga
eller begränsa skador och olägenheter på människors hälsa och miljön
bör inträda så snart det kan befaras att åtgärden eller verksamheten kan
motverka balkens mål. I den mån kunskap om sambandet mellan
verksamheten och olägenheten saknas, men det finns skäl att anta att ett
samband likväl föreligger, bör bristen på bevisning om orsakssamband
inte frita verksamhetsutövaren från skyldigheten att vidta de åtgärder
som skäligen kan krävas. Denna princip kommer till praktiskt uttryck
genom att skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått vidtas så snart det
föreligger en risk för miljöpåverkan. Försiktighetsprincipen och
skyldigheten att begränsa olägenheter bör därför lämpligen regleras i ett
sammanhang.
En naturlig följd av försiktighetsprincipen kan sägas vara att
bevisbördan kastas om från den som riskerar att drabbas av en olägenhet
till den som vidtar en åtgärd som kan antas medföra olägenhet. Att det
ankommer på den som vidtar en åtgärd eller bedriver en verksamhet att
visa att tillräckliga åtgärder och försiktighetsmått till skydd för
människors hälsa och miljön vidtas bör komma till klart uttryck i
lagtexten. Bevisbördans placering som sådan bör aldrig kunna bli
föremål för någon skälighetsavvägning, däremot hur långt beviskravet
sträcker sig. Olika verksamheter och åtgärder kan nämligen motivera att
skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått vidtas vid olika grad av
sannolikhet för att miljö- eller hälsopåverkan uppkommer. Bestämmelsen
bör gälla vid prövning av frågor om tillåtlighet, tillstånd, godkännande
och dispens, vid prövning av villkor för att förebygga, begränsa eller
avhjälpa skador eller olägenheter för människors hälsa eller miljön och
vid tillsyn enligt balken med avseende på samtliga av miljöbalkens
allmänna hänsynsregler. Kapitlet med allmänna hänsynsregler bör därför
inledas med bevisbörderegeln. Bevisbörderegeln bör däremot inte gälla
för frågor om skadestånd eller brott.
4.8.2 Kunskapskrav

Regeringens förslag: Alla som bedriver verksamhet eller vidtar en
åtgärd skall skaffa sig kunskap om i vilken utsträckning verksamheten
medför olägenhet för människors hälsa och miljön och hur sådana
olägenheter kan förebyggas eller begränsas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har motsatt sig att ett
"kunskapskrav" införs bland de allmänna hänsynsreglerna. Några
remissinstanser, t.ex. länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,
Gävleborgs och Jämtlands län, har dock framfört att det klart måste
framgå att det är verksamhetsutövaren som har ansvaret för att skaffa sig
den kunskap som behövs om skadeverkningar och skyddsåtgärder.
NUTEK efterlyser en definition av begreppet "kunskap som behövs" och
menar att man i lagtext bör införa krav på ett miljöstyrningssystem.
Jordbruksverket saknar en diskussion om hur kunskapskravet skall
kontrolleras och vem som skall ställa sådana krav. Kemikalieinspektionen
anför att regeln om skälighetsavvägning inte får omfatta kunskapskravet.
Länsstyrelsen i Jönköping invänder mot att kunskapskravet endast
relaterar till hälsa och miljö. Koncessionsnämnden har anfört att det är en
ny bestämmelse som kan bli viktig i det framtida miljövårdsarbetet.
Koncessionsnämnden anmärker dock att utredningen inte närmare berört
hur bestämmelsen skall tillämpas. Nämnden menar att för att en sådan
bestämmelse skall få genomslagskraft torde krävas någon form av
prövning av verksamhetsutövares lämplighet, exempelvis då en
verksamhet byter ägare. I detta sammanhang vill Koncessionsnämnden
framhålla att det redan i dagens situation finns oklarheter om vem som
bör stå som tillståndshavare - ägaren till verksamheten eller utövaren,
huvudföretaget eller dotterbolaget m.m. och att utredningens förslag
permanentar den nuvarande osäkerheten. En lösning kan enligt nämnden
vara att öppna möjligheten för att återkalla ett tillstånd vid allvarlig
kunskapsbrist.
Skälen för regeringens förslag: Det är rimligt, och för de flesta en
självklarhet, att den som skall påbörja en verksamhet eller vidta en
åtgärd, innan detta sker, skaffar sig den kunskap som behövs för att
avgöra i vilken mån åtgärden eller verksamheten medför risker för
påverkan på människors hälsa eller miljön. Med risker för hälsa och
miljö avses här, liksom i balken i övrigt risker beträffande allt som
omfattas av miljöbalkens mål.
Regeringen bedömer att hur långt denna skyldighet bör sträcka sig
rimligen måste variera med verksamhetens eller åtgärdens art och
omfattning. Det är naturligtvis skillnad på vilka krav som kan ställas på
en enskild persons kunskap om olika vardagliga åtgärders påverkan på
miljön och på de krav som kan ställas på den som avser att driva en
industriell verksamhet vid valet av t.ex. olika kemiska produkter som
behövs i verksamheten. Det är dock alltid den eventuella effekten av en
verksamhet eller åtgärd, och inte vem som vidtar åtgärden eller utövar
verksamheten som skall vara avgörande för vilken kunskap som behövs.
För att förebygga skador och olägenheter bör rättsligt bindande krav
ställas på att var och en som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som
kan befaras motverka miljöbalkens mål skall skaffa sig den kunskap som
behövs för att vidta åtgärder för att begränsa sådan påverkan, inbegripet
att låta bli att vidta en åtgärd eller begränsa dess omfattning. Ett sådant
kunskapskrav finns i gällande rätt t.ex. i lagen om kemiska produkter.
Som framgår av avsnitt 4.19.1 gäller kravet enligt nämnda lag dock
endast yrkesmässig verksamhet i motsats till den allmänna hänsynsregeln
som gäller all kemikaliehantering. I och med att kunskapskravet skall
gälla generellt för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av
balken behövs inte särskilda bestämmelser om detta för olika typer av
verksamhet.
Vad gäller tillämpningen av bestämmelsen kommer den bl.a. att få
betydelse vid prövningen av om sökanden skall erhålla tillstånd till sökt
verksamhet. Sökanden skall redovisa vilka miljöeffekter den ansökta
verksamheten riskerar att medföra och vilka möjligheter det finns att
begränsa verkningarna. Detta förutsätter att sökanden skaffar sig
ingående kunskap både om verksamheten och omgivningen.
Kunskapskravet kan också komma att preciseras i villkor för tillstånden.
Olika typer av mätningar och andra utredningar kan föreskrivas. I de fall
en verksamhets miljöpåverkan eller effekten av olika försiktighetsmått
inte med säkerhet kan fastställas kan frågan om slutliga villkor skjutas på
framtiden i avvaktan på att erfarenheter av verkningarna vinns.
Överträdelse av villkor kan ytterst leda till att tillståndet återkallas.
I övrigt gäller bestämmelsen för all verksamhet och alla åtgärder av
betydelse för miljöbalkens mål, alltså även icke tillståndspliktig sådan,
och det ankommer på tillsynsmyndigheten att kontrollera efterlevnaden.
Tillsynsmyndigheten kan använda sig av förelägganden med
utredningskrav eller begäran om olika uppgifter i tillsynsarbetet.
Verksamhetsutövare är skyldiga att fortlöpande hålla sig underrättade om
verksamheten och dess verkningar på miljön. Övervägandena utvecklas
närmare i avsnitt 4.28. Om ett föreläggande inte följs kan vite påföras
eller, som yttersta åtgärd, fortsatt verksamhet förbjudas.
Även om det endast är för de mer påtagligt miljöpåverkande
verksamheterna och åtgärderna som kunskapskravet kommer att läggas
till grund för prövning och beslut av domstolar och andra myndigheter,
understryker kunskapsregeln vikten av att i förväg överväga
konsekvenserna för miljön av ett visst handlande. Detta ligger väl i linje
med det ökande engagemanget för miljöfrågor. Ett framgångsrikt
miljöarbete förutsätter att var och en av oss tar ansvar för miljön. Ett
sådant ansvar förutsätter i sin tur kunskap om miljön och hur vi påverkar
den.

4.8.3 Skyddsåtgärder och försiktighetsmått
Regeringens förslag: En verksamhetsutövare eller den som vidtar en
åtgärd skall vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga,
hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden kan medföra
skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot att en generell
hänsynsregel införs i lagtexten innebärande att krav skall ställas på att
försiktighetsmått vidtas i syfte att begränsa sådana effekter som kan
motverka miljöbalkens mål. Synpunkter både på att bestämmelsen är för
allmän och vid, och på att den i vissa hänseenden är för snäv har
framförts. Koncessionsnämnden t.ex., menar att den vidare tillämpningen
som framgår av motiven inte täcks av lagtexten och att ordalydelsen bör
ändras till "skydda människors hälsa och miljön". Länsstyrelsen i
Jönköpings län invänder mot att bestämmelsen endast relaterar till hälsa
och "omgivning". Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regeln om
försiktighetsmått måste kompletteras med hänsyn till biologisk mångfald.
Boverket menar att det är viktigt att sådana hushållningsaspekter som
idag regleras i naturresurslagen dvs. hänsyn jämväl till exploate-
ringsföretag av allmänt intresse också omfattas av paragrafens bestäm-
melser om försiktighetsmått m.m. Riksantikvarieämbetet menar att de
använda begreppen måste ses över med avseende på kulturmiljön i bl.a.
3 §.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar att uttrycket
omgivningen är olämplig eftersom utredningen avser även effekter inom
verksamhetsområdet.
Justitieombudsmannen anför att det måste komma till uttryck i lagtext
om man med omgivningen avser även verksamhetens område.
Länsstyrelsen i Gävleborgs och i Jämtlands län invänder att uttrycket
"som behövs" ger ett oklart ansvarsförhållande mellan utövare och
prövnings/tillsynsmyndigheten. Det måste klart framgå att bevisbördan
ligger på verksamhetsutövaren.
Naturskyddsföreningen ser det som en nackdel att man inte förmått
vara mer precis i lagtexten när det gäller vilka försiktighetsmått som kan
krävas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anför att
exemplifiering borde finnas i lagtexten av pedagogiska skäl.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det måste framgå att
försiktighetsmått skall kunna föreskrivas även för storregionala och
globala skador.
Kemikalieinspektionen motsätter sig att en skälighetsavvägning skall
ske vad gäller kraven på försiktighetsmått.
Skälen för regeringens förslag: Principen att det är den som
förorsakar miljöstörningar som har att bekosta de åtgärder som behövs
för att förebygga eller avhjälpa olägenheter fastlades redan i samband
med miljöskyddslagens tillkomst. Inom miljöpolitiken är principen
numera internationellt vedertagen och går under beteckningen PPP
(Polluter Pays Principle). Den sattes första gången på pränt i en
rekommendation av OECD år 1972. Rekommendationen gäller
internationella aspekter på miljöpolitik. Den innebär att förorenaren skall
betala kostnaderna för de åtgärder som krävs för att bibehålla en
acceptabel miljö. Dessa kostnader bör enligt rekommendationen
återspeglas i priserna på de varor och tjänster som ger upphov till
föroreningar när de produceras eller konsumeras. Likaså bör priser på
varor som är beroende av naturresurser återspegla den begränsade
tillgången på de naturresurser som används.
Principen har också slagits fast i EG:s Romfördrag (artikel 130 r i den
europeiska enhetsakten) och i andra internationella överenskommelser.
Regeringen vill inledningsvis erinra om att under andra hälften av
1900-talet har miljöarbetets tyngdpunkt förskjutits mot att människors
hälsa och miljön bäst skyddas genom förebyggande åtgärder och
miljöreglerna har därför i större utsträckning kommit att avse
förebyggande åtgärder istället för avhjälpande av redan uppkomna skador
och olägenheter. I vissa hänseenden kan förutses vad ett sådant krav på
förebyggande åtgärder skall innebära och mer eller mindre preciserade
krav uppställas. Sådana mer preciserade regler kan i och för sig gälla
generellt för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av balkens
tillämpningsområde, t.ex. produktvalsprincipen. Än mer preciserade
regler kan föreskrivas för en särskild typ av verksamhet. T.ex. ställs
särskilda krav för genteknisk verksamhet med hänsyn till de speciella
risker som sådan verksamhet medför. Då det inte är möjligt att förutse
alla risker från alla typer av verksamheter och åtgärder som omfattas av
miljöbalken, och än mindre görligt att precisera lagregler för hur varje
olägenhet skall förebyggas, bör en allmänt hållen hänsynsregel tas in i
balken. Denna hänsynsregel bör innebära att var och en som bedriver
verksamhet eller vidtar en åtgärd av betydelse för miljöbalkens mål skall
vidta åtgärder för att förebygga olägenheter och skador. Regeringen
förordar att det i en grundläggande rättsligt bindande allmän
hänsynsregel i miljöbalken föreskrivs att sådana försiktighetsmått skall
iakttas som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot
skador och olägenheter. Regeln skall vara tillämplig på alla verksamheter
och åtgärder som kan ha betydelse för miljöbalkens mål och gälla i den
mån särskilda krav på förebyggande åtgärder inte är föreskrivna. Till
skillnad från vad som anförts av vissa remissinstanser ser regeringen det
som naturligt att i begreppet skada för miljön även inbegripa sådant som
att den biologiska mångfalden utarmas eller misshushållning med natur-
och energiresurser liksom kulturresurser, då sådant är av direkt betydelse
för miljön och i förlängningen även för människors hälsa. Regeringen
bedömer att också det som i Miljöbalksutredningens betänkande har
angivits som omgivningen omfattas. Hänsynsregeln innebär även att
sådana skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått, som behövs för att
skyddssyftet i ett område där särskilt skydd föreskrivits enligt 7 kap.
skall uppnås, skall vidtas oavsett om verksamheten sker inom eller
utanför det skyddade området. Någon särskild bestämmelse i enlighet
med vad utredningen föreslagit behövs därför enligt regeringens
bedömning inte.
Skyddskraven bör inte sättas lägre än att i princip allt skall göras som
är meningsfullt för att dessa krav skall tillgodoses. Vad gäller teknikkrav
bör principen om bästa möjliga teknik gälla, se avsnitt 4.8.4. Av
praktiska eller ekonomiska skäl är emellertid detta inte alltid
genomförbart. Vissa remissinstanser har ansett att en
skälighetsavvägning måste göras medan andra menar att en sådan inte
bör förekomma i detta sammanhang. Regeringen bedömer att det av
hänsyn till motstående intressen kan vara nödvändigt att tillåta mindre
långtgående försiktighetsmått än som från strikt hälso- eller
miljösynpunkt skulle vara motiverat. Också i miljöbalken bör alltså
finnas utrymme för en viss skälighetsprövning, se avsnitt 4.8.8.
Flera remissinstanser har menat att det tydligare måste framgå vilka
försiktighetsmått som kan komma ifråga. Regeringen anser att en
exemplifiering i lagtexten inte är lämplig med hänsyn till att en sådan
inte skulle vara ägnad att belysa den mängd av olika försiktighetsmått
som kan komma ifråga. Vilka försiktighetsmått som kan komma ifråga i
vissa hänseenden har preciserats ytterligare i andra paragrafer i detta
kapitel. Det kan dels vara fråga om krav på teknisk utrustning såväl för
att begränsa utsläpp som för processen som sådan. Det kan dels vara
fråga om hur processen bedrivs och vilka råvaror och kemikalier som
används i denna. T.ex. kan mekanisk slipning vara att föredra från
miljösynpunkt framför användande av kemikalier och då skall mekanisk
slipning väljas. Vad gäller omhändertagande av avfall har på senare tid
aktualiserats att omhändertagandet skall ske med hänsyn till varje
avfallsslags särskilda egenskaper så att minsta miljöpåverkan uppstår och
bästa resursutnyttjande uppnås. En skyldighet att beakta möjligheten till
återanvändning, återvinning och energiutvinning vid val av metod följer
av kravet på att de skyddsåtgärder, begränsningar och försiktighetsmått
som behövs för att uppnå balkens mål skall vidtas.
4.8.4 Principen om bästa möjliga teknik
Regeringens förslag: För yrkesmässig verksamhet skall bästa
möjliga teknik användas för att förebygga skador och olägenheter.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Olika åsikter om hur långt gående tekniska krav
som skall kunna ställas enligt balken, och som kan ställas enligt gällande
rätt, har kommit till uttryck i remissvaren. LO understryker att det inte
enbart är frågan om att använda bästa kända teknik utan att det också
gäller att precisera kraven "möjliga teknik" så att det också innefattar en
utbildning av de anställda som möter de tekniska kraven.
NUTEK avstyrker att utredningskravet på bästa möjliga teknik skall
kunna riktas mot små och medelstora företag i vilken utsträckning som
helst. Sjöfartsverket har anfört farhågor för att om krav på att bästa
miljöstandard skall krävas för fartyg kan detta leda till
konkurrenssvårigheter då vi folkrättsligt är tvungna att acceptera sjöfart i
svenska vatten med tredje lands fartyg om dessa uppfyller vissa
konventionsbundna krav.
SAF/Industriförbundet instämmer inte i bedömningen att svensk
tillämpning av bästa möjliga teknik varit strängare än enligt vad som
följer av IPPC-direktivet (se avsnitt 4.14.2). De menar tvärt om att det
råder god överensstämmelse mellan direktivet och vår tillämpning av 5 §
miljöskyddslagen. En gemensam definition av bästa tillgängliga teknik är
för övrigt enligt SAF/Industriförbundet nödvändig för att harmoni-
seringen inom EU av villkoren för drift av fasta anläggningar överhuvud
skall få någon substans. Först då detta centrala begrepp tolkas och
tillämpas på samma sätt inom unionen finns det förutsättningar för ett
starkt miljöskydd och lika konkurrensförutsättningar.
Naturvårdsverket anför att det är viktigt att det framhålls att
utprovning av ny teknik under en prövotid skall vara möjlig att ålägga
verksamhetsutövaren även i framtiden.
Skälen för regeringens förslag: För att tillräckliga förebyggande
åtgärder för att begränsa olägenheter för människors hälsa och miljön
skall vidtas bör krävas att bästa möjliga teknik skall användas vid
bedrivande av yrkesmässig verksamhet. Detta krav bör kunna ställas
oavsett om det rör sig om en verksamhet vid en anläggning eller en
verksamhet som inte kan knytas till någon fastighet, som t.ex.
fartygsfrakt.
Det är naturligtvis av största vikt att var och en vidtar åtgärder för att
minska miljöpåverkan. Såsom Miljöbalksutredningen konstaterat måste
ett åläggande att vidta allt som är i och för sig tekniskt möjligt dock anses
för långtgående för att i alla situationer kunna läggas på gemene man.
Regeringen föreslår därför att kravet på att bästa möjliga teknik skall
tillämpas endast bör gälla yrkesmässig verksamhet. Även yrkesmässig
verksamhet kan vara av så varierande art och omfattning att olika teknik i
praktiken är möjlig vid olika verksamheter. Med bästa möjliga teknik
avses att tekniken skall vara ekonomiskt och tekniskt möjlig för
branschen typiskt sett. En annan sak är att bedömningen vid
skälighetsavvägningen enligt 2 kap. 7 §, också kan leda till att olika
försiktighetsmått krävs med hänsyn till de särskilda omständigheterna i
det aktuella fallet.
Uttrycket bästa möjliga teknik inrymmer både den använda teknologin
och det sätt på vilket en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs
samt avvecklas och tas ur bruk. Tekniken måste från teknisk och
ekonomisk synpunkt alltså vara industriellt möjlig att använda inom
branschen i fråga. Det innebär att den skall vara tillgänglig och inte bara
förekomma på experimentstadiet. Den behöver dock inte finnas i
Sverige.
En prövningsmyndighet bör i framtiden, liksom för närvarande, kunna
förelägga en sökande i ett ärende att utreda möjligheterna att använda en
viss känd teknik i verksamheten i fråga för att begränsa störningarna i
omgivningen. Ett sådant föreläggande kan omfatta krav på utredning av
förutsättningarna för modifieringar av känd teknik.
Självfallet måste, i enlighet med den praxis som utvecklats inom
svenskt miljöarbete, viss hänsyn tas till om det är fråga om en
nytillkommande verksamhet eller en befintlig anläggning. För befintliga
verksamheter torde ibland krävas en viss övergångstid för att införa en
utrustning som motsvarar vad som kan anses vara bästa möjliga teknik.
De allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas av alla som bedriver
näringsverksamhet och ligga till grund för myndigheternas
tillståndsbeslut i enskilda ärenden. Vad som är bästa möjliga teknik
kommer då att utgöra grund för prövningen av frågan om skyddsåtgärder
och försiktighetsmått enligt 2 kap. 3 §. Prövningsmyndigheten bör
emellertid också försäkra sig om att övriga hänsynsregler i balken
tillämpas i verksamheten. Det gäller bl.a. produktvalsprincipen,
kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och
energi.
Det innebär att när det skall avgöras vad som är bästa möjliga teknik
bör bedömningen även innefatta resultatet för miljön i stort. Hänsyn bör
tas också till råvaror och energiförbrukning, så att den teknik som
utnyttjar mindre miljöfarliga råvaror eller exempelvis återvunna
produkter eller som är energisnål kan vara bättre för miljön än en teknik
som gör det möjligt att något minska utsläppen.
Hänsynsregeln om bästa möjliga teknik skall, i likhet med övriga
hänsynsregler förutom regeln att avhjälpa skador och olägenheter samt
stoppregeln, tillämpas tillsammans med skälighetsregeln som finns i
2 kap. 7 §. Det innebär att en avvägning skall göras med särskilt
beaktande av risken för miljöpåverkan, nyttan av skyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått, dvs. i vilken grad risken för påverkan kan
begränsas, och kostnaderna för sådana åtgärder. Efter avvägningen kan
kraven jämföras med vad som ofta kallas krav på bästa tillgängliga
teknik. Bästa tillgängliga teknik är ett internationellt vedertaget begrepp
som på engelska uttrycks Best Available Techniques. Begreppet har
något varierande innebörd beroende på var det används.
Krav på att bästa tillgängliga teknik skall användas finns bland annat i
1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö och
konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten. Med
detta avses senaste utvecklingen av en teknik för praktisk tillämpning för
begränsning av utsläpp. Tekniken skall ha prövats framgångsrikt. Hänsyn
skall tas till teknikens genomförbarhet ur ekonomisk synvinkel.
Begreppet bästa tillgängliga teknik definieras också i ett direktiv som
EU:s ministerråd antog slutligt i september 1996. Direktivet innehåller
samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar
(Integrated Pollution Prevention and Control) och kallas därför IPPC-
direktivet. Direktivet, 96/61/EG, som närmast kan sägas motsvara vår
miljöskyddslag, redogörs för närmare i avsnitt 4.14.2. Vilka
verksamheter, framför allt industrier, som förslaget omfattar anges i en
bilaga till direktivet. I artikel 3 i IPPC-direktivet anges allmänna
principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter bl.a. att
bästa tillgängliga teknik skall användas och ingen betydande förorening
förorsakas.
Även enligt direktivet 84/360/EEG om bekämpning av luftförorening
från industrianläggningar, behandlat i avsnitt 4.14.2, vilket på sikt skall
ersättas av IPPC-direktivet, skall bästa tillgängliga teknik tillämpas.
Den definition av bästa tillgängliga teknik som anges i IPPC-direktivet
artikel 2 p. 11 är följande: "Det effektivaste och mest avancerade stadium
vad gäller utvecklingen av verksamheten och tillverkningsmetoderna
som anger en given tekniks praktiska lämplighet för att i princip utgöra
grunden för utsläppsgränsvärden och som har till syfte att hindra och, när
detta inte är möjligt, generellt minska utsläpp och påverkan på miljön
som helhet." Med teknik avses både använd teknik och det sätt på vilket
en anläggning utformas, uppförs, underhålls, drivs och avvecklas. Med
tillgänglig avses att tekniken skall ha utvecklats i sådan utsträckning att
den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt
och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och
nyttan, oavsett om tekniken tillämpas eller produceras inom den berörda
medlemsstaten, förutsatt att den berörda verksamhetsutövaren på rimliga
villkor kan få tillgång till den. Med bästa avses slutligen den teknik som
är mest effektiv för att uppnå en hög allmän skyddsnivå för miljön som
helhet. Det anges också att när det skall fastställas vad som är bästa
tillgängliga teknik bör punkterna i bilaga 4 särskilt beaktas. Dessa
punkter, som även berör sådant som behandlas i andra hänsynsregler, är
bl.a. 1. användning av avfallssnål teknik, 2. användning av ämnen som är
mindre farliga, 3. främjande av återvinning och återanvändning av
utsläppta ämnen som används i processen, och i förekommande fall, av
avfall, 5. tekniska framsteg och utvecklingen av vetenskapliga
kunskaper, och 9. hushållning med råvaror (inklusive vatten) och
energieffektivitet.
Det bör dock observeras att bestämmelserna om bästa tillgängliga
teknik i IPPC-direktivet utgör en minimireglering och att vi i Sverige har
en striktare tillämpning av teknikkravet. Enligt regeringens uppfattning
bör vi ha det även fortsättningsvis. Vad gäller de farhågor för
konkurrenssvårigheter som gjorts gällande i remissyttranden kan sägas
att Sverige hela tiden är pådrivande i det internationella miljöarbetet på
ett sådant sätt att likvärdiga miljökrav skall komma att gälla även för
andra nationer. En avvägning enligt skälighetsregeln skall dessutom ta
hänsyn till vad ett typiskt företag inom branschen kan klara i form av
miljöinvesteringar. Det är inte meningen att ett företag inom branschen
skall få konkurrensfördelar eller -nackdelar jämfört med andra i samma
bransch.
Med "teknik" förstås inte enbart produktionsanordningar utan även
metoder för produktion som utbildning och arbetsledning. Det
integrerade synsätt på teknik och organisation som även börjar tillämpas
inom EU bör komma till uttryck också i miljöbalken. Miljöarbetets
förskjutning från reningsteknik till kretsloppstänkande innebär att ett
företags hela organisation berörs av miljökraven.
4.8.5 Lokaliseringsprincipen
Regeringens förslag: Verksamheter och åtgärder skall lokaliseras till
de platser som är lämpliga med hänsyn till miljöbalkens mål och där
minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön
uppkommer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet ger uttryck för att det råder
osäkerhet om vilka avvägningar som skall göras vid
lokaliseringsprövningen och hur miljöskäl skall vägas mot mer
exploateringsinriktade hushållningshänsyn.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är en
fördel att frågan om platsval tas upp för sig i en separat paragraf men
menar att formuleringen dock inte är lyckad. Lunds universitet anför att
bestämmelsen innebär en långtgående skärpning och föreslår en mjukare
skrivning. Koncessionsnämnden konstaterar att den föreslagna regeln
skall gälla också för befintlig verksamhet. Nämnden pekar på att de
grundläggande och särskilda reglerna om hushållning med mark- och
vattenområden som finns i balken skall tillämpas endast i olika
planeringssammanhang och vid tillståndsprövning av nya verksamheter
och ifrågasätter hur den miljöinriktade lokaliseringsregeln i kapitlet med
hänsynsregler skall förenas med de exploateringsinriktade reglerna i 3
och 4 kapitlet. Nämnden menar att bestämmelsen bör omarbetas.
Boverket vill skriva om bestämmelsen på så sätt att den samskrivs med
lokaliseringsbestämmelsen i kapitlet med grundläggande regler för
hushållning med mark- och vattenområden. SAF/Industriförbundet anför
att det finns starka skäl att i lokaliseringsbestämmelsen skriva in en
uttrycklig skälighetsavvägning med samma lydelse som i
miljöskyddslagen. Skogsägarna anför att skogsbruk är en pågående
verksamhet som är platsbunden och lokal och att det är frågan om
pågående markanvändning. Man menar att det är viktigt att det klart sägs
ut att pågående markanvändning i skogsbruket inte berörs av
lokaliseringprincipen.
Skälen för regeringens förslag: Platsvalet har stor betydelse för vilka
miljöstörningar som uppkommer. I en modern och skärpt miljölag bör
därför en lokaliseringsbestämmelse ha en central plats. En sådan
bestämmelse bör gälla för all verksamhet. Bestämmelsen bör, bl.a. med
anledning av vad Lagrådet anfört, utformas så att för verksamhet som
inte endast helt tillfälligt tar i anspråk mark och vattenområden skall
reglerna om hushållning med mark och vatten i 3 och 4 kap. beaktas vid
platsvalet. För all verksamhet bör gälla att platsen för verksamheten skall
väljas så att minsta intrång och olägenheter för människans hälsa och
miljön uppkommer. Det finns, enligt regeringens mening, inte skäl att
göra undantag från principen i och för sig trots att en verksamhet i
praktiken inte kan lokaliseras till någon annan plats på grund av att en
viss naturresurs skall utnyttjas, t.ex. en grustillgång, en skog eller en
forssträcka. Möjligheten till alternativa lokaliseringar är dock naturligtvis
av betydelse vid bedömningen av om en plats kan godtas.
Miljöbalkens lokaliseringsregel bör alltså, vad gäller verksamhet som
inte helt tillfälligt tar i anspråk mark eller vattenområde, innehålla kravet
att den valda platsen skall vara lämplig från miljösynpunkt, bl.a. med
tanke på en god hushållning med mark och vatten. Verksamheter eller
åtgärder skall således lokaliseras till platser som är lämpliga.
Lämplighetsbedömningen bör ske med utgångspunkt i balkens syfte, de
grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelserna samt
förekommande miljökvalitetsnormer. Redan idag gäller för miljöfarlig
verksamhet att vid lokaliseringen skall hänsyn tas både till miljöaspekter
och hushållningsbestämmelser. De grundläggande och särskilda
bestämmelserna för hushållning med mark- och vattenområden skall
tillämpas av myndigheterna vid prövning av ärenden och mål men inte i
övrigt. Avvägningar med hänsyn till dessa skall således endast ske i de
fall reglerna är tillämpliga, dvs. i de fall verksamheten skall prövas av
domstol eller annan myndighet.
Genom att balkens syfte är vidare än miljöskyddslagens syfte, och då
platsen skall vara lämplig som sådan och inte bara i relation till andra
alternativ kommer hårdare krav att ställas på lokaliseringen enligt
miljöbalken än i gällande rätt. Regeringen delar remisskritiken mot
utformningen av utredningens förslag till lokaliseringsbestämmelse då
denna kunde tolkas som ett oeftergivligt förbud mot all verksamhet vars
lokalisering inte kunde anses lämplig med hänsyn till balkens mål, utan
något som helst utrymme för skälighetsavvägningar. Regeringen
bedömer att en viss möjlighet till skälighetsavvägning måste finnas även
vid tillämpningen av lokaliseringsbestämmelsen. En sådan behöver
emellertid inte skrivas in i paragrafen utan den allmänna avväg-
ningsbestämmelsen kan användas även vid lokaliseringsprövningen,
avsnitt 4.8.8.
Flera platser kan ibland vara lämpliga för en verksamhet. För sådana
situationer bör, enligt regeringen, lokaliseringsbestämmelsen föreskriva
att den bästa av dessa platser skall väljas. Detta uttrycks lämpligen på det
sätt som i dag sker i miljöskyddslagen, nämligen att ändamålet med
verksamheten skall vinnas med minsta intrång och olägenhet. Med detta
avses allt som motverkar miljöbalkens mål.
Miljökonsekvensbeskrivningar spelar en avgörande roll i proceduren
att avgöra om lokaliseringskraven är uppfyllda. En miljökonsekvens-
beskrivning skall, om det är möjligt, innehålla en redovisning av
alternativa platser samt en motivering varför den önskade platsen har
valts, se avsnitt 4.11.5.
4.8.6 Hushållningsprincipen och kretsloppsprincipen
Regeringens förslag: I balken skall införas en allmän hänsynsregel
att alla som bedriver verksamhet skall hushålla med råvaror och
energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och
återvinning.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till att
hushållnings- och kretsloppsprinciperna kommer till uttryck i balken.
Kritik mot att föreslagen bestämmelse är oklar vad gäller kravets
innebörd har emellertid framförts från vissa håll.
Naturvårdsverket välkomnar att flera för miljön viktiga frågor, som
hushållningen med naturresurser fått sin plats i kapitlet och i
fortsättningen skall beaktas vid bedömningen av verksamheter.
Landskrona kommun anför att det är en klar förbättring om miljöbalken
leder till att miljöarbetet förskjuts från reningsteknik till kretslopps-
tänkande. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att
det är mycket bra att principen har lagfästs och att den också är logisk i
förhållande till innehållet i balkens målregel. Universitetet anser dock att
regeln är för allmänt hållen och understryker att hushållning inte i varje
enskilt fall är det bästa från miljösynpunkt. Universitetet föreslår en regel
som starkare knyter till riksdagens mål.
Koncessionsnämnden anför att lagtexten behöver förtydligas så att det
framgår hur omfattande prövningen enligt dessa principer skall vara.
Nämnden frågar sig bl.a. om kretsloppskravet skall innebära att varor
som innehåller sådant som inte går in i kretsloppet inte skall tillåtas
tillverkas. Uppsala kommun invänder mot att det av lagtexten inte
framgår hur avvägningarna mellan miljö och hushållning kan göras i det
enskilda fallet och ifrågasätter om det är möjligt att göra en avvägning
mellan enskilda lösningar och en tillfredsställande helhetslösning ur
kretsloppssynpunkt. Boverket anför att begreppen hushållning och
naturresurser är otydliga i balken. Verket menar vidare att i den mån de
avser mark och vatten är det delvis en dubblering av de grundläggande
och särskilda reglerna om hushållning med mark- och vattenområden i
följande kapitel.
SAF/Industriförbundet instämmer i huvudsak i vad utredningen anfört,
men påpekar att om principen skall anses innebära att naturen inte får
skadas skulle i princip all utvinning av icke förnybara resurser vara
förbjuden. Man anför vidare att ingen prioritering skall ske mellan
återanvändning, återvinning och energiutnyttjande. Skogsindustrierna
instämmer i hushållnings- och kretsloppsprincipen under förutsättning att
tillämpningen inte blir sådan att den styr skogsföretagens
råvaruförbrukning i strid med egna önskemål eller innebär att företagen
föreskrivs vilka energislag som skall användas. Centrum för biologisk
mångfald anför att frågorna om hushållning med naturresurser och energi
bör integreras bättre i reglerna.
Skälen för regeringens förslag: Riksdagen har genom beslut 1993
(bet. 1992/93:JoU14, rskr. 1992/93:344) godtagit propositionen
1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling
(den s.k. kretsloppspropositionen). Avsikten med den lagstiftning om
producentansvar som infördes var att påskynda utvecklingen mot ett mer
resurshushållande samhälle och en miljöanpassad varuproduktion.
Genom att uppnå en ökad återanvändning, återvinning och återföring till
naturens kretslopp skulle uppkomsten av avfall förebyggas och
minimeras och hushållningen med våra resurser förbättras. Det fanns en
rad förslag med utgångspunkt i principen om slutna materialflöden
kretsloppsprincipen. Den innebär att vad som utvinns ur naturen skall på
ett uthålligt sätt kunna användas, återanvändas, återvinnas och
bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen
skadas.
Regeringen anser att hushållningsaspekterna beträffande alla resurser
är så betydelsefulla att de bör finnas med i de allmänna hänsynsreglerna i
miljöbalken. Det är alltså inte bara vid markanvändning som hushållning
är viktig.
Hushållningsprincipen har såvitt gäller råvaror och produkter på olika
sätt nära samband med kretsloppsprincipen. Beträffande båda principerna
kan de bästa effekterna nås i samband med konstruktion och tillverkning.
Principerna tillämpas exempelvis genom att en resurs- och energisnål
process används och genom återanvändning eller återvinning, varigenom
material kan komma till ny användning eller förvandlas till ny råvara. Då
minskas behovet att förbruka ändliga naturresurser så att dessa räcker
även för kommande generationer. Inte minst viktigt är att
avfallsmängderna kan minskas och därmed också omfattningen av
deponier begränsas liksom belastningen av skadliga ämnen på mark och
vatten.
Förutom att hushålla med råvaror är det betydelsefullt att hushålla med
energi. Med tanke på den betydelse sättet att framställa och använda
energi har för miljön, inte minst i fråga om inverkan på klimatet, framstår
det som naturligt att det finns en särskild regel om detta i miljöbalken.
Regeringen vill här understryka att en effektiv energianvändning och en
ökad energihushållning är en förutsättning för att viktiga energi- och
miljöpolitiska mål skall kunna nås. Förnybara energikällor innebär i
många fall den bästa hushållningen med ändliga resurser.
Därför bör alla verksamhetsutövare ha en effektiv energianvändning
och hushålla med energi. Vidare bör även energisystemet
kretsloppsanpassas så att nettotillskottet till atmosfären minskas. Detta
kräver att användningen av fossila bränslen begränsas genom effektiv
energianvändning och en ökad användning av förnyelsebara energikällor.
Att spara på energin i samband med tillverkning av produkter är också
som angetts en tillämpning av hushållningsprincipen. Ett ytterligare
alternativ är energiutvinning av avfall. Detta bör dock utnyttjas endast
om avfallet inte lämpar sig bättre för återanvändning eller återvinning.
Om nyttigare användning av materialet inte är möjlig bör dock ett
utnyttjande av energin i avfallet vara att föredra framför deponering.
Kretsloppsprincipen syftar också till att skapa ett mera
resurshushållande samhälle. Genom att uppnå en ökad återanvändning,
återvinning och återföring till naturens kretslopp skall uppkomsten av
avfall förebyggas och minimeras och hushållningen av våra resurser
förbättras. Om material återanvänds eller återvinns, kommer det till ny
användning eller förvandlas till ny råvara som kan användas i annan
verksamhet. I många fall är det mest fördelaktiga om varorna så långt
möjligt kan återanvändas. Ett bra exempel på detta sedan lång tid tillbaka
är returglashanteringen, men återanvändning bör också kunna komma i
fråga på många andra olika områden. Vid bedömningen av hur en vara
bäst utnyttjas bör inte enbart resurshushållningsaspekter beaktas. Hänsyn
bör även tas till miljöpåverkan som är förknippad med användningen.
Den användning som bäst främjar miljöbalkens mål med beaktande av
allt som anges där bör väljas. Kan eller bör vid en sådan bedömning
varorna inte återanvändas bör i stället så långt möjligt ämnen som ingår i
varorna återvinnas och användas vid produktion av nya varor.
Enligt regeringens mening bör kretsloppsprincipen tillämpas av oss
alla. Producenterna av varor har en betydelsefull roll när det gäller att
minska avfallet från produkter och att öka återvinningen av produkter
och avfall. En stor mängd för miljön farliga ämnen finns bundna i varor.
Förr eller senare återförs dessa ämnen till naturen och kan vålla skada
där. Detta är en av de stora miljöfarorna i industrisamhället. Denna fara
måste motverkas på olika sätt. Riksdagen har även tidigare (prop.
1975:32, bet. 1975:JoU10, rskr. 1975:161) slagit fast att det är
producenternas ansvar att bedöma miljöeffekterna av sina produkter och
att se till att de blir miljöanpassade. Regeringen anser att dessa krav
måste komma till uttryck i de allmänna hänsynsreglerna. Den princip
som bör läggas till grund för en sådan allmän hänsynsregel kan som
nämnts betecknas som kretsloppsprincipen.
Utgångspunkten bör vara att ämnen som kan skada miljön så långt
möjligt över huvud taget inte skall användas vid tillverkning av varor.
Detta är det säkraste sättet att förebygga att de kommer ut i naturen. Icke
naturliga stabila organiska ämnen skall över huvud taget inte tillföras
miljön. De bör därför få användas bara i helt slutna system. Giftiga
tungmetaller skall inte heller spridas i miljön. Det bästa är alltså att
varorna från början inte innehåller skadliga ämnen så att de när
användningen avslutats kan återföras till naturen utan att påverka denna
skadligt ett kretslopp. I den mån farliga ämnen inte kan undvikas i
varor och naturligtvis kan detta inte ske helt, liksom det också finns en
mängd gränsfall av mer eller mindre skadliga ämnen måste det
förhindras att dessa ämnen efter användning kommer ut i naturen.
Kretsloppsprincipen och principen om hushållning med råvaror och
energi skall även ingå som en del i de överväganden som skall göras för
miljöfarlig verksamhet. I enlighet med det vidare perspektiv som
miljöbalken skall bygga på bör också frågor om resurshushållning ingå i
prövningen. En sådan avvägning måste naturligtvis i det enskilda
prövnings-ärendet koncentreras på särskilda frågor. Särskilt bör frågor
som rör möjligheterna att återvinna och återanvända material samt frågor
om avfallshanteringen uppmärksammas. Det bör dock naturligtvis inte
komma i fråga att tillståndsmyndigheten skall göra någon självständig
bedömning huruvida den producerade varan bör få föras ut på marknaden
eller inte.
Vid tillämpningen av dessa principer måste olika avvägningar göras.
Dels måste de olika effekterna av betydelse för miljöbalkens mål som
föranleds av olika handlingsalternativ vägas mot varandra. Dels måste en
skälighetsavvägning enligt den allmänna avvägningsregeln i 2 kap. 7 §
göras. Avvägningar är nödvändiga, och sker i praktiken mer eller mindre
medvetet och med hänsyn till olika aspekter, vid varje val i livet. Att det
kan synas ovanligt svårt att göra de bedömningar som föranleds av
tillämpningen av hushållningsprincipen eller kretsloppsprincipen i
förhållande till övriga miljöregler, gör inte att regeln i 2 kap. 5 § kan
undvaras. Den är en förutsättning för att miljöbalkens mål skall kunna
uppnås och bör därför framgå av lagtexten. I viss mån kommer
principerna att kunna konkretiseras ytterligare och få sin närmare
innebörd i olika avseenden fastställd i annan författning, t.ex.
förordningar om producentansvar. I den mån sådana mer direkta
handlingsregler inte finns är det likväl av stor vikt att principerna utgör
utgångspunkt för miljöbedömningarna av varje verksamhet och åtgärd av
betydelse för miljöbalkens mål.

4.8.7 Produktvalsprincipen
Regeringens förslag: Produktvalsprincipen skall tillämpas vid
användning och försäljning av kemiska produkter, biotekniska
organismer och varor som innehåller eller har behandlats med sådana
produkter eller organismer. Produktvalsprincipen innebär att när det är
möjligt skall kemiska produkter och biotekniska organismer ersättas
med mindre farliga produkter eller organismer. Detta gäller också
varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt eller
bioteknisk organism.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att principen endast skall gälla för användning.
Remissinstanserna: Remissutfallet beträffande produktvalsprincipen
är delat.
Konsumentombudsmannen är positiv och anför att särskilt produktvals-
principen bör kunna få större genomslagskraft genom att den har gjorts
tydligare.
Naturvårdsverket påpekar att det i bestämmelsen talas om att ersätta en
kemisk produkt med en mindre riskabel, men att i specialmotiveringen
utökas principen till att avse utbyte av en metod mot en annan. Även
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet frågar sig om det är
meningen att man vid bedömningen skall jämföra inte bara olika
produkter utan även metoder. Fakultetsnämnden konstaterar att enligt
motivtexten skall det vara så, men att detta inte framgår av lagtexten.
Fakultetsnämnden menar också att det från miljösynpunkt är en fördel
om alla produkter, varor, metoder och förfaranden skall ingå i den
jämförande bedömningen, men att det förutsätter en ändring i lagtexten.
Regeln borde därför även döpas om till utbytesregeln eller
substitutionsregeln. Vidare ifrågasätts vad begreppet undvikas innebär.
Också Koncessionsnämnden anför att lagtexten behöver förtydligas så
att det klart framgår hur omfattande prövningen enligt dessa principer
skall vara.
Kemikalieinspektionen anser att en skälighetsavvägning inte skall ske
avseende produktvalsprincipen.
Örnsköldsviks kommun anser det vara otydligt att säga att man skall
undvika vissa produkter. Kommunen menar att det är bättre att säga att
vissa miljömässigt dåliga produkter skall bytas ut.
Landskrona kommun menar att utredningens förslag utgör en avsevärd
försämring i förhållande till gällande rätt. Kommunen hänvisar särskilt
till att det föreslås att produktvalsprincipen inte skall vara straff-
sanktionerad som idag och att tillsynsmyndigheten inte skall kunna
förbjuda en produkt när det finns ur miljösynpunkt bättre alternativ.
Kommunen föreslår att principen bör utvidgas att omfatta även andra
alternativ än produkter för att nå syftet. Man föreslår att principen skall
tillämpas vid alla aktiviteter som påverkar miljön.
Lunds universitet pekar dels på att principen inskränkts jämfört med
gällande rätt i det hänseendet att den endast avser användning. Vidare
påpekar man att det, till skillnad från den återkallade propositionen och
miljöskyddskommitténs förslag, inte krävs att produktvalet skall leda till
påtaglig fördel för människors hälsa, miljön etc. Istället hänvisas till
skälighetsavvägningen enligt 2 kap. 9 § i betänkandet. En strängare
tillämpning av produktvalsprincipen framstår enligt Lunds universitet
som i och för sig motiverad. Universitetet ifrågasätter om inte, trots detta,
någon inskränkning bör ske i paragrafen. Man menar att i vart fall måste
en sådan uppmjukning ske om regeln skall få konsekvenser på
skadeståndsrättens eller straffrättens område.
SAF/Industriförbundet instämmer i huvudsak i motivskrivningarna.
Dock synes texten, enligt SAF/Industriförbundet, i vissa stycken återfalla
till att principen skulle kunna utgöra någon form av förbudsregel och
menar att det är en felaktig tolkning att en tillverkare bör avstå från att
tillverka vissa produkter och varor. SAF/Industriförbundet anför också
att en användare knappast kan göra uppskattningar av effekterna från
andra användare.
Justitieombudsmannen anför att det för vanligt språkbruk är fel att
använda begreppet "riskabel vara" bara för att den har behandlats med en
kemisk produkt. JO menar också att det i praktiken är omöjligt för en
privatperson att iaktta denna regel.
Länsstyrelsen i Jönköpings län invänder mot att bestämmelsen inte
relaterar till något i balkens mål.
Skälen för regeringens förslag: I svensk miljölagstiftning tillämpas
en förebyggande hänsynsregel som innebär att skadliga kemiska ämnen
och beredningar som kan ersättas med sådana som är mindre farliga eller
helt ofarliga så långt som möjligt skall undvikas om användaren ändå kan
uppnå ändamålet med användningen. Den som i något sammanhang
tänker använda en kemisk produkt eller en vara som har behandlats med
en kemikalie skall alltså bedöma om samma resultat kan nås med en
annan produkt som är mindre riskfylld eller helt ofarlig. Flera
benämningar på principen förekommer, bl.a. substitutionsprincipen,
produktvalsprincipen och utbytesprincipen.
I lagen (1985:426) om kemiska produkter ställs krav både på att en
kemikalie som kan ersättas med en mindre farlig motsvarighet skall
undvikas och att de försiktighetsmått som behövs skall vidtas. Lagen ger
också regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
möjlighet att meddela förbud eller föreskrifter om hantering, export och
import av kemiska produkter. Vidare ger lagen en tillsynsmyndighet
möjlighet att meddela de förelägganden eller förbud som behövs i ett
enskilt fall för att lagen eller föreskrifter som är meddelade med stöd av
lagen skall efterlevas. Regeringen bedömer att det är lämpligt att
behandla dessa olika regler var för sig.
Ett par av remissinstanserna har pekat på att det är oklart om
produktvalsprincipen skall omfatta metodval.
Den hänsynsregel som här avses med benämningen produktvals-
principen begränsar sig till att avse skyldigheten att undvika sådana
farliga ämnen och beredningar som kan ersättas med mindre farliga
motsvarigheter. Principen bör även omfatta varor som innehåller eller har
behandlats med sådana ämnen eller beredningar.
Farliga ämnen och beredningar kan undvikas inte bara genom att de
ersätts utan också genom att en teknik eller metod används som medför
att användningen kan begränsas eller helt undvaras. Skyldigheten i lagen
om kemiska produkter om att behövliga försiktighetsmått skall vidtas
innefattar sådana teknik- och metodval. Den generella skyldigheten att
använda den teknik eller metod som bäst tillgodoser miljöbalkens mål
gäller även med avseende på användningen av kemikalier. Denna
skyldighet framgår av 2 kap. 3 §. Den övervägs och utvecklas under
avsnitt 4.8.3. Det saknas därför skäl att ta upp frågan om metodval
närmare i nuvarande sammanhang.
Produktvalsprincipens syfte är att tillgodose miljöbalkens mål genom
att ett miljömässigt val skall göras av kemiska ämnen och beredningar
som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön eller
varor som innehåller eller har behandlats med sådana. Principen innebär
således att sådana kemiska produkter eller biotekniska organismer eller
en vara som har behandlats med en sådan produkt eller organism skall
ersättas med en mindre farlig sådan oavsett om åtgärder kan vidtas för att
förhindra eller begränsa eventuella olägenheter eller skador med
anledning av att produkten, organismen eller varan används. Det är
produktens, organismens eller varans inneboende egenskaper som sådana
som skall bedömas och jämföras med andra alternativ när valet sker. Det
minst farliga alternativet skall väljas och därefter skall de åtgärder vidtas
som behövs för att förhindra eller begränsa de olägenheter eller skador
som ändå kan riskera drabba människors hälsa eller miljön.
Produktvalsprincipen blir således, som den här används, en handlings-
egel som skall tillämpas i en valsituation. Den skall följaktligen inte
kunna läggas till grund för myndighetsbeslut om att ett sådant ämne eller
en vara skall förbjudas generellt eller beslut som innehåller andra
generella begränsningar. Däremot kan en myndighet när den fattar
generella beslut om förbud eller andra begränsningar av ett preparat
beakta om det kan ersättas av något mindre farligt preparat. I en sådan
situation gör dock myndigheten inte ett positivt val mellan olika
produkter, i så måtto att den väljer ut en viss produkt som skall användas
för ett visst ändamål. Istället förbjuder myndigheten en viss produkt på
den grunden att den är alltför farlig och att den dessutom kan ersättas
med någon mindre farlig produkt. Detta är följaktligen inte en
tillämpning av produktvalsprincipen.
Det bör påpekas att om en produkt är mycket farlig kan den förbjudas
oavsett om den kan ersättas av andra produkter eller inte. Det ligger dock
i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas om produkten kan
ersättas med en mindre farlig. Förekomsten av alternativ får därför
framför allt betydelse vid beslut om något mindre farliga men ändå
riskabla produkter. I miljöbalken finns grunden för att meddela
föreskrifter om förbud och begränsningar i 14 kap. om kemiska
produkter och biotekniska organismer, se avsnitt 4.19.
Strävan att undvika sådana ämnen och beredningar som kan ersättas
med mindre farliga motsvarigheter finns även inom EU. I ett utkast till
EG-direktiv om utsläpp av organiska lösningsmedel från vissa processer
och industriella anläggningar föreslås t.ex. en bestämmelse att om det är
till fördel för hälsa och miljö skall organiska lösningsmedel som är
skadliga för hälsan och miljön eller som skapar allmän olägenhet ersättas
så långt det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart med sådana som
förorsakar mindre olägenhet. Även i ett förslag till biociddirektiv som
behandlas i avsnitt 4.19.1 finns en regel med motsvarande syfte.
Miljöbalksutredningen hade i december 1995 en utfrågning om
tillämpningen av produktvalsprincipen. Inför denna hade Statskontoret
tagit fram ett underlag om hur bestämmelsen har fungerat i praktiken.
Till utfrågningen hade inbjudits företrädare för näringslivet, statliga
myndigheter, kommuner, universitet, olika organisationer m.fl. Vid
utfrågningen ansågs inte att det krävdes ändrad lagstiftning. Flera
deltagare framförde dock synpunkten att tillämpningen kunde förbättras
ytterligare.
Regeringen föreslår att produktvalsprincipen införs i miljöbalken som
en central allmän hänsynsregel och att den skall avse både kemiska
produkter och biotekniska organismer. Med hänsyn till vad som anförts
om det generella kravet avseende metodval i försiktighetsmåttsprincipen
finns, trots vad flera remissinstanser anfört, inte skäl att särskilt för
användningen av kemiska produkter och biotekniska organismer
föreskriva att från miljösynpunkt bästa metod eller teknik skall användas.
Metod skall väljas med hänsyn också till möjligheten att undvika riskabla
kemiska produkter och biotekniska organismer.
Det är i praktiken i första hand vid användning av en kemisk produkt,
vara eller bioteknisk organism som föreskrivet produktval kan göras. I
dag omfattar produktvalsprincipen all hantering. Med hantering avses
tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport,
användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande,
överlåtelser och därmed jämförliga förfaranden.
Den som har fått i uppdrag att transportera en kemisk produkt kan
knappast kräva att få transportera en annan, mindre riskabel, produkt
istället. Inte heller den som skall förpacka, förvara, behandla, bearbeta
eller destruera en kemisk produkt eller bioteknisk organism kan byta ut
det som skall förpackas, förvaras, behandlas, bearbetas eller destrueras. I
de fall bearbetning, behandling, destruktion eller liknande sker med hjälp
av kemikalier eller biotekniska organismer är det dock frågan om
användning. Produktvalsprincipen är då tillämplig. Till användare räknas
också t.ex. den som använder kemiska produkter för att tillverka en
sammansatt produkt eller vara.
Produktvalsprincipen bör förutom vid användning också gälla vid
försäljning. Ofta har den som saluför en vara betydligt bättre möjligheter
än konsumenten att bedöma om en vara kan ersättas med en mindre farlig
motsvarighet för en viss användning. Förutsättningen då är att säljaren
vet eller kan förutse hur köparen avser att använda varan. Genom att ge
kunderna information om vikten av att produktvalsprincipen följs
kombinerat med information om olika kemiska produkters och varors
bruks- och miljöegenskaper, kan säljaren aktivt påverka produktvalet till
miljöns fördel. Vad beträffar möjligheter att ingripa i överlåtelseledet i
övrigt kan generella förbud mot försäljning av vissa produkter meddelas
med stöd av 14 kap. 25 § som motsvarar nuvarande 12 § lagen om
kemiska produkter. Vid prövning av frågor om ingripanden mot
produkter måste Sveriges internationella åtagande vad gäller framför allt
varors fria rörlighet beaktas.
Möjligheten för tillsynsmyndigheterna att meddela förbud mot
försäljning skall, på samma sätt som idag enligt 5 § LKP, endast kunna
utnyttjas i ett enskilt fall. Tillsynsbefogenheterna innefattar inte någon
rätt att meddela generella förbud mot försäljning av en produkt. I de fall
en miljönämnd, i syfte att förbjuda all försäljning av en viss produkt
inom kommunen, har meddelat beslut med stöd av 5 och 16 §§ LKP mot
återförsäljare i kommunen har detta ansetts vara att jämställa med ett
generellt förbud och har inte godtagits vid domstolsprövning (jmfr. t.ex.
Kammarrätten i Jönköpings dom den 5 mars 1997, 308-309-96). För att
en tillsynsmyndighet skall ha rätt att förbjuda försäljning av en produkt
måste det vara klarlagt att den produkt som skall förbjudas kan ersättas
med en annan mindre farlig produkt i det enskilda fallet. De krävs
således att tillsynsmyndigheten känner till hur produkten skall användas.
Också i ett fall som det angivna är myndigheten skyldig att iaktta
Sveriges internationella förpliktelser.
Produktvalsprincipen har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen,
bl.a. i jordbruksutskottets betänkande 1995/96:JoU10. Då hade i en
motion yrkats att kommunerna skulle få en uttrycklig rätt att förbjuda
varor och produkter i handeln utifrån produktvalsprincipen. Utskottet
föreslog att yrkandet skulle lämnas utan vidare åtgärd bl.a. med
hänvisning till Miljöbalksutredningens arbete.
Regeringen vill i anledning av detta återigen betona att
produktvalsprincipen inte är att se som en förbudsregel annat än för
användning och försäljning i vissa fall. Det är en hänsynsregel som alla
skall iaktta, ett förhållningssätt och inte ett förbud mot försäljning och
användning av vissa kemikalier. Generella förbud bör i likhet med för
närvarande beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer. Kommunernas rätt att ingripa i enskilda fall följer däremot
av reglerna om tillsyn.
Produktvalsprincipen bör gälla alla och alltså tillämpas både i
näringsverksamhet och av enskilda. Principen bör gälla inte bara för
kemiska produkter och biotekniska organismer såsom de definieras i
balken, utan även för varor som innehåller eller har behandlats med
sådana.
Några remissinstanser, däribland Örnsköldsviks kommun och Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framför att principen hellre
borde kallas utbytes- eller substitutionsprincipen. Principen inrymmer
emellertid ett vidare tillämpningsområde än enbart byte av kemiska
produkter där sådana redan används. Principen bör i första hand ses i ett
dynamiskt perspektiv. Ambitionen skall vara att vid varje beslut som styr
användning av en kemisk produkt skall bästa möjliga val göras mellan
olika kemiska produkter. Detta gäller redan vid beslut om utveckling och
tillverkning av en kemisk produkt eller en vara. Principen gäller inte bara
första gången ett val skall göras. Det är frågan om en fortlöpande
process. Allt eftersom ny erfarenhet vinns och nya procedurer utvecklas
skall ett utbyte ske.
Produktvalsprincipen skall ingå som en del i de överväganden som
skall göras för miljöfarlig verksamhet, vilket innebär att i fortsättningen
skall även användningen av kemiska produkter beaktas vid prövningen.
Hittills har tillståndsmyndigheten vid prövning enligt miljöskyddslagen
endast kunnat pröva kemikalieanvändningen vid miljöfarlig verksamhet i
den mån kemikalierna har haft betydelse för utsläpp till omgivningen. I
fortsättningen bör det därför, som även anges i avsnitt 4.14.4, ankomma
på tillståndsmyndigheten att överväga användningen av kemikalier och
att genom villkor fastställa regler om kemikaliehantering som kan leda
till att förhållandena i den yttre miljön påverkas negativt.
Produktvalsprincipen motiveras av att kemiska produkter och
biotekniska organismers egenskaper typiskt sett medför risker för
människors hälsa och miljön. Jämförelsen av olika alternativ skall avse
kemikaliernas eller organismernas direkta påverkan på människors hälsa
eller miljön. Det är däremot inte avsikten att inverkan på
resurshushållning eller andra aspekter som i och för sig är av betydelse
för en hållbar utveckling skall beaktas vid tillämpningen av produktvals-
principen. Dessa skyddsintressen tillgodoses genom andra principer,
främst hushållnings- och krets-loppsprincipen. När det gäller den inre
miljön, bl.a. arbetsmiljön, avses med förslaget till miljöbalk ingen
ändring i förhållande till nuvarande ordning.
En prövning enligt produktvalsprincipen innebär med nödvändighet
alltid att en avvägning mellan graden av risk mellan tillgängliga
alternativ, dvs. en bedömning av sannolikheten för att en skada skall
inträffa och verkningarna av en eventuell skada i samband med att olika
alternativ vägs mot varandra. Regeringen bedömer, att det är rimligt att
vid denna avvägning också en skälighetsavvägning enligt 2 kap. 7 § skall
göras. Produktvalsprincipen är däremot, som tidigare nämnts, inte att se
som en förbudsregel annat än för användning och försäljning i enskilda
fall. Vid generella förbud, som kan meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer, skall bestämmelsen i 14 kap. 25 §
som motsvarar nuvarande 12 § lagen om kemiska produkter användas.
Regeringen bedömer att produktvalsprincipen även fortsättningsvis
skall vara straffsanktionerad. I miljöbalken införs en straffbestämmelse
avseende miljöfarlig kemikaliehantering 29 kap. 3 §. Den avser den som
med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en kemisk
produkt eller en vara som innehåller en sådan, utan att vidta de
skyddsåtgärder eller försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av
produktens eller varans inneboende egenskaper. Om produktvals-
principen kommit till uttryck i villkor för en verksamhet kan överträdelse
av villkoren också föranleda straff. En från hälso- och miljösynpunkt
felaktig användning eller annan befattning med kemikalier är således
straffsanktionerad enligt balken. En tillsynsmyndighet kan också
meddela beslut om föreläggande i ett enskilt fall om produktvals-
principen inte har tillämpats. Ett sådant föreläggande kan förenas med
vite.
Justitieombudsmannen har pekat på svårigheterna att tillämpa
produktvalsprincipen i praktiken, framför allt för privatpersoner. Det är
viktigt att produktvalsprincipen verkligen genomdrivs med kraft och
klarhet, särskilt när det gäller betydelsefulla risker. Den renodling av
principen som föreslås kan underlätta tillämpningen. De myndigheter
som har ett särskilt ansvar på området är framför allt
Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Arbetarskyddsstyrelsen.
Kemikalieinspektionen har som central tillsynsmyndighet tillsyn över
tillverkare, importörer och andra leverantörer. Det innebär bl.a. ansvar
för åtgärder att begränsa riskerna med flödet av kemiska ämnen på
marknaden, däribland även åtgärder som rör den allmänna konsument-
användningen av kemiska produkter.
Naturvårdsverket har idag den centrala tillsynen över skyddet för den
yttre miljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter.
Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över skyddet mot
ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig
hantering av kemiska produkter. Det bör framför allt vara
Kemikalieinspektionens uppgift att meddela generella föreskrifter om
tillämpningen samt allmänna råd till tillsynsmyndigheter, även om
arbetet skall bedrivas i samråd med övriga myndigheter. Denna ordning
bör kvarstå även efter balkens ikraftträdande.
Kemikalieinspektionen anordnar regelbundet seminarier om produkt-
valsprincipen och dess tillämpning för tjänstemän hos de regionala och
lokala tillsynsmyndigheterna, framför allt länsstyrelser och kommuner.
Kemikalieinspektionen har också sammanställt olika förteckningar,
däribland den s.k. begränsningslistan, som omfattar ett 70-tal ämnen vars
användning begränsats i något avseende. Vidare har inspektionen
upprättat en förteckning, den s.k. OBS-listan. Listan, som successivt
uppdateras, innehåller över 250 ämnen som är så skadliga att de kräver
särskild uppmärksamhet vid användningen och vilka det är särskilt
viktigt att ersätta med andra ämnen. I Kemikalieinspektionens
märkningsföreskrifter listas för närvarande 1 500 ämnen med upplysning
om hur ämnena är klassificerade med avseende på hälso- och
miljöfarlighet och hur de skall märkas. Listorna ger underlag och råd för
jämförande bedömning av kemikalier och för goda produktval vid
tillämpning av produktvalsprincipen. Angivna myndigheter har vidare i
ett antal rapporter och andra publikationer riktade till både användare och
tillsynsmyndigheter behandlat produktvalsprincipen och hur den skall
tillämpas. Det är, enligt regeringens bedömning, viktigt att det
exemplifierade arbetet fortsätter och intensifieras för att produktvals-
principen skall bli allmänt tillämpad.
Eftersom produktvalsprincipen skall tillämpas av alla som använder
kemiska produkter och biotekniska organismer oavsett om myndig-
heterna tagit ställning beträffande enskilda produkter har bransch-
organisationerna en viktig funktion att fylla för att principen skall få ett
ordentligt genomslag och tillämpas på det sätt som är avsett.
Kemikontoret, som är ett branschorgan för den kemiska industrin, har i
detta syfte bl.a. utarbetat rekommendationer i sin serie Ansvar & Omsorg
som visar hur produktvalsprincipen kan tillämpas inom kemisk industri.

4.8.8 Skälighetsregeln
Regeringens förslag: Vid tillämpningen av hänsynsreglerna, med
undantag för regeln att avhjälpa skador och olägenheter samt
stoppregeln, skall en avvägning göras med beaktande av bl.a. risken
för hälso- eller miljöpåverkan, nyttan av skyddsåtgärder och andra
försiktighetsmått och kostnaderna för sådana åtgärder. En sådan
avvägning får emellertid aldrig leda till att en miljökvalitetsnorm
åsidosätts. Likaså skall det vid avvägningen beaktas om verksamheten
behövs för totalförsvaret.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet vad gäller skälighetsavvägningen
är delat. Många anför att regeln inte är tillräckligt klar. Åsikten att det
bör framgå direkt i lagtexten att en skälighetsavvägning aldrig får leda
till att en miljökvalitetsnorm inte kan uppfyllas har framförts av bl.a.
Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
och Landskrona kommun.
Ett flertal länsstyrelser anför att det bör framgå tydligare att det är
verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att ett aktsamhetskrav är
orimligt. Naturvårdsverket däremot, som anför att det från miljösynpunkt
är nödvändigt att verksamhetsutövaren har bevisbördan för att en kostnad
för en skyddsåtgärd är orimlig, anser att regeln uppfyller detta krav på ett
tydligt sätt.
Vissa remissinstanser ifrågasätter det berättigade i en skälighetsregel
och dess omfattning. Jordens vänner är kritiska och menar att
skälighetsavvägningen kommer att medföra att ekonomiska hänsyn går
före miljöhänsyn, precis som idag. Kemikalieinspektionen motsätter sig
uttryckligen att skälighetsavvägningen lagregleras på områden där den
tidigare kunnat undvaras.
Å andra sidan finns remissinstanser som upplever att skälighetsregeln
inte ger utrymme för tillräckliga inskränkningar i de krav som kan
ställas. SAF/Industriförbundet t.ex. anför att regeln visserligen är
förtjänstfullt tydlig i så motto att det klart framgår att en skälighets-
avvägning skall ske och att det är en kostnadsnyttoanalys som skall
göras, men enligt SAF/Industriförbundet bör nivån emellertid ligga på att
det som kan krävas skall vara rimligt, inte att det inte skall vara orimligt.
Andra remissinstanser såsom Naturvårdsverket och Koncessions-
nämnden har pekat på svårigheter vid tillämpningen av bestämmelsen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill understryka att de
allmänna hänsynsreglerna medför att all verksamhet och alla åtgärder
som kan påverka hälsa eller miljön skall bedrivas på ett sådant sätt att
olägenheterna förebyggs eller begränsas. Bestämmelserna pekar på vad
som särskilt skall beaktas för att åstadkomma detta. Det handlar både om
att verksamhetsutövaren skall skaffa sig erforderlig kunskap och om hur
och var verksamheten skall bedrivas eller åtgärden vidtas. Reglerna är
rättsligt bindande. Hänsynsreglerna måste dock tillämpas så inte orimliga
krav ställs på verksamhetsutövaren med hänsyn till den effekt
skyddsåtgärderna och försiktighetsmåtten kommer att ha på miljön och
kostnaderna för dessa åtgärder. Någonstans går en gräns där
marginalnyttan för miljön inte uppväger de kostnader som läggs ned på
försiktighetsmåtten. Detta gäller enligt regeringens mening oavsett vilken
verksamhet det rör sig om.
En sådan skälighetsavvägning skall i gällande rätt göras enligt 5 §
miljöskyddslagen. Även vattenlagen innehåller en bestämmelse i 3 kap.
7 § som innebär att en skälighetsavvägning skall göras vid bedömningen
av hur vattenföretaget skall utföras. Också i naturvårdslagen lämnas
utrymme för en avvägning i det enskilda fallet mellan naturvårdsintresset
och motstående allmänna och enskilda intressen. Även i andra miljölagar
görs med nödvändighet skälighetsavvägningar utan att särskilda
föreskrifter om detta återfinns i den aktuella lagen.
Ambitionsnivån och principerna för vad som skall vägas in i
bedömningen varierar något i gällande rätt. I miljöbalken bör kraven inte
sättas lägre än att allt skall göras som är meningsfullt för att miljöbalkens
mål skall uppnås. Regeringen vill i detta sammanhang, när hänsyn skall
tas också till praktiska och ekonomiska skäl, erinra om att all tillämpning
av miljöbalkens bestämmelser skall ske för att tillgodose miljöbalkens
mål. Regeringen delar meningen som framförts av remissinstanserna vad
gäller att det är förhållandena i det särskilda fallet som skall beaktas. Vad
gäller bedömningen av var gränsen för vad som kan anses vara en
orimlig kostnad går bör det vara av betydelse om det är fråga om
näringsverksamhet eller en åtgärd som vidtas av någon i det dagliga livet.
Om kostnaden för en åtgärd är orimlig skall bedömas framför allt med
hänsyn till miljönyttan som åstadkoms genom åtgärden. Vilken grad eller
art av påverkan som verksamheten eller åtgärden riskerar medföra får
således betydelse. Vad gäller yrkesmässig verksamhet ställs krav på att
bästa möjliga teknik skall tillämpas. I dessa fall utgår bedömningen av
vad som är ekonomiskt rimligt från branschförhållanden och inte den
aktuella verksamhetsutövarens betalningsförmåga, vad gäller yrkes-
mässig verksamhet gäller detta alla försiktighetsåtgärder. Den teknik som
krävs måste vara både från teknisk och ekonomisk synpunkt möjlig att
använda inom branschen i fråga. Detta behandlas under avsnitt 4.8.4.
Regeringen vill även framhålla det förhållandet att en verksamhet eller
åtgärd behövs för totalförsvaret särskilt bör beaktas i skälighets-
bedömningen.
En omprövning av villkoren för en verksamhet får enligt 24 kap. 5 §
fjärde stycket inte leda till att förutsättningarna för att bedriva
verksamheten avsevärt försvåras eller upphör. Med avsevärt försvåras
avses mycket ingripande villkor. Det är, enligt regeringens mening, av
avgörande betydelse för att miljöbalkens mål skall kunna uppnås i
praktiken, att det klart framgår att det ankommer på den som vidtar en
åtgärd eller bedriver en verksamhet av betydelse för människors hälsa
och miljön att visa att ett krav på skyddsåtgärd eller annat
försiktighetsmått enligt balken måste anses orimligt i det enskilda fallet.
Som Lagrådet har påpekat är det inte uteslutande en jämförelse av
kostnaderna för skyddsåtgärderna med nyttan för miljön av dessa som
skall beaktas även om dessa faktorer är av särskild betydelse för
bedömningen. Regeringen behandlar frågan om nödvändiga avvägningar
i övrigt i avsnitt 4.8. Med hänsyn till att det, med anledning av Lagrådets
påpekande, understrukits att även annat än nyttan av skyddsåtgärder och
andra försiktighetsmått i förhållande till kostnaderna för dessa skall
beaktas vid skälighetsavvägningen, bör också den ändringen göras i
förhållande till lagrådsremissens förslag att det klart framgår att det
ankommer på verksamhetsutövaren att visa att han vidtagit de
skyddsåtgärder som skäligen kan krävas. Detta åstadkoms lämpligen
genom att det anges att skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått skall
vidtas i den mån det inte kan anses orimligt.
Regeringen vill också i anslutning till de överväganden som måste
göras när olika intressen vägs mot varandra understryka att det är av
största vikt att den föreslagna stoppregeln alltid utgör en absolut gräns
för lägsta godtagbara nivå för hälso- och miljöskyddet. Det kan inte
komma ifråga att gå under denna gräns av ekonomiska skäl.
Verksamheten skall, om det skulle medföra orimliga kostnader att nå upp
till en godtagbar nivå, inte vara tillåten. Undantag härifrån kan endast
beslutas av regeringen, och då endast under särskilt angivna
förhållanden.
Skälighetsavvägningen bör inte heller kunna medverka till att en
utfärdad miljökvalitetsnorm åsidosätts. Miljökvalitetsnormen anger
nämligen alltid den lägsta godtagbara nivån i hälso- och miljöhänseende i
ett visst avseende inom ett angivet område. Regeringen delar
remisspåpekandena att detta direkt bör framgå av lagtexten.
4.8.9 Ansvaret för avhjälpande av skador och olägenheter.
Regeringens förslag: Den som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller annan
olägenhet för miljön skall ansvara för att skadan eller olägenheten
avhjälps i den utsträckning det är rimligt. Denna skyldighet kvarstår
till dess att skadan eller olägenheten har avhjälpts eller har upphört.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Remissutfallet är enigt vad gäller vikten av
principen samt att denna regels innebörd måste klargöras. Var principen
och dess verkningar bör regleras och hur detta skall ske råder det däremot
delade meningar om.
Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om det är fråga om en
aktsamhetsregel och menar att det bör närmare övervägas om inte regeln
snarare hör hemma under reglerna om efterbehandlingsansvar.
Bl.a. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att Klippanmålet visar att
principen att förorenaren skall betala måste göras mycket tydlig.
Försvarsmakten och JO m.fl. är av samma mening och efterlyser
övergångsregler som gör ansvaret för förfluten tid helt klart.
Lunds universitet anser att det är av värde att den viktiga principen om
förorenarens betalningsansvar kommit till uttryck i detta kapitel. Lunds
universitet menar dock att regeln inte är konsekvent genomförd vare sig i
gällande rätt eller i förslaget. Universitetet pekar särskilt på att ansvaret
begränsas genom olika stadganden medan förevarande bestämmelse där
principen kommer till uttryck inte ger uttryck för någon begränsning.
Universitetet anför vidare att begränsningarna kanske trots allt inte
innebär något avgörande hinder mot att formulera paragrafen som skett
om den uppfattas som en beskrivning av miljöbalkens allmänna
inställning eller som en huvudregel med vissa undantag men menar att
detta bör understrykas i kommentaren. Regeln bör, enligt universitetet, i
alla händelser inte ges någon skadeståndsrättslig effekt.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att en
tydligare skrivning i förhållande till polluter pays principle vore att i
första ledet relatera till begreppet förorening och inte till
följdverkningarna av en förorening.
Jordbruksverket saknar en diskussion om hur principen skall tillämpas
på näringar som förorsakar diffusa utsläpp och där utsläppen svårligen
kan hänföras till någon specifik aktör.
Skälen för regeringens förslag: Principen att förorenaren skall betala,
som har behandlats under 4.8.3, innebär inte endast ett ansvar för att
förebygga skador och olägenheter utan innebär också ett ansvar för den
som har orsakat att skada eller olägenhet har uppkommit för miljön, att
avhjälpa sådan skada eller olägenhet.
Regeringen konstaterar att principen att det är den som har orsakat en
skada eller olägenhet som ansvarar för avhjälpandet är av sådan allmän
betydelse för miljöarbetet att den bör slås fast i en bestämmelse bland de
allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken. Skyldigheten bör i princip
kvarstå till dess olägenheterna har upphört oavsett om verksamheten
lagts ned eller överlåtits. Bestämmelsen bör gälla för all verksamhet och
alla åtgärder som kan medföra sådan skada eller sådana olägenheter.
Lagrådet har framfört att förslaget i lagrådsremissen i denna del väcker
flera frågor. Lagrådet pekar bl.a. på att det är oklart hur den föreskrivna
skyldigheten att avhjälpa uppkomna skador eller olägenheter förhåller sig
till skyldigheten att utge ersättning för olika slags miljöskador som
föreskrivs på andra ställen i balken. Lagrådet pekar på att den som har
ålagts att utge ersättning för uppkomna skador inte kan förfoga över det
sätt på vilket ersättningsbeloppet används. Sådan ersättning kan
fastställas med utgångspunkt i kostnaderna för att avhjälpa skadan men
den kan också bestämmas som en kompensation för t.ex. bestående
värdeminskning. Ersättningsskyldighet kan, enligt Lagrådet, knappast
upphöra att gälla efter det att skadan eller olägenheten har upphört.
Lagrådet menar att oklarheterna i regleringen till viss del kan avhjälpas
genom att den skälighetsavvägning som skall ske vid tillämpningen av de
hänsynsregler som syftar till att tillräckliga åtgärder skall vidtas för att
förebygga skador och olägenheter inte skall ske vid tillämpningen av
bestämmelsen om ansvar för avhjälpande av skador och olägenhet. Den
skälighetsavvägning som skall göras beträffande ansvaret för
avhjälpande bör framgå direkt av den bestämmelsen.
Regeringen menar att både skyldigheten att avhjälpa skador och
olägenheter och skyldigheten att ersätta värdeminskning på grund av
dessa kan härledas ur principen att förorenaren skall betala. Det ansvar
som avses i förevarande bestämmelse avser dock endast en skyldighet att
avhjälpa skador och olägenheter genom praktisk handling eller genom
finansiering av sådana åtgärder. För att undvika oklarheter så långt
möjligt bör Lagrådets förslag till ändring beaktas. Den skälighets-
avvägning som skall göras beträffande krav på förebyggande åtgärder
behandlas därför före bestämmelsen om ansvar för att avhjälpa skador
och olägenheter. Den rimlighetsavvägning som skall göras avseende
sistnämnda ansvar bör följa direkt av ansvarsbestämmelsen.
Av både praktiska, ekonomiska och miljömässiga skäl bör ansvaret
inte innebära att det alltid ankommer på den som har orsakat skadan eller
olägenheten att vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa denna. I
många fall kan ett bättre resultat uppnås genom att skyldigheten får avse
ett kostnadsansvar. I vissa fall kan skadan vara av sådan art att åtgärder
måste vidtas innan det är möjligt att fastställa vem som orsakat skadan.
Regeringen instämmer i att ersättningsskyldighet inte kan upphöra att
gälla så snart skadan eller olägenheten har upphört. Om någon annan än
den som har orsakat skadan eller olägenheten avhjälper denna är det inte
rimligt att skadevållaren inte längre har något ansvar. Ersättning bör
kunna utkrävas av denne. Även om principen är allmänt vedertagen både
i Sverige och internationellt och har kommit till uttryck på olika sätt i lag
har det visat sig i rättspraxis att det förelegat svårigheter att tillämpa den i

praktiken.
Hur ansvaret skall göras gällande i det enskilda fallet måste regleras
tämligen detaljerat om regeln skall kunna få tillräcklig genomslagskraft i
praktiken. Vem som ansvarar för en miljöskada är inte alltid självklart,
det kan t.ex. vara svårt att avgöra vem som har orsakat skadan. Sådana
regler har inte sin plats i kapitlet med allmänna hänsynsregler utan bör
behandlas särskilt. Frågorna kring ansvaret för miljöskador och
ersättningsskyldighet med anledning av sådana övervägs och utvecklas
vidare i avsnitt 4.15 och 4.34.

4.8.10 Stoppregeln

Regeringens förslag: I miljöbalken skall införas en stoppregel som
innebär att en verksamhet eller en åtgärd som kan befaras föranleda
skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller
miljön får bedrivas respektive vidtas endast om det finns särskilda
skäl. Möjligheten att medge undantag från regeln skall vara mycket
liten. Finns det risk för att ett stort antal människor får sina levnads-
förhållanden väsentligt försämrade eller risk för en avsevärd försäm-
ring av miljön får verksamheten inte utövas eller åtgärden vidtas
under några förhållanden. Detta gäller dock inte om regeringen har
meddelat beslut om tillåtlighet enligt 17 kap. Endast regeringen skall
kunna meddela dispens från stoppregeln och då endast under särskilt
angivna förhållanden.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en stoppregel
skall införas som innebär att en verksamhet inte får bedrivas och en
åtgärd inte får vidtas som riskerar att ensam försämra det allmänna
hälsotillståndet eller väsentligt försämra miljön eller hushållningen med
naturresurser.
Remissinstanserna: Kritik har framförts mot stoppregeln från
remissinstanserna. Invändningarna har huvudsakligen avsett att det
endast är i de fall en ensam verksamhet orsakar den angivna skadan som
stoppregeln kan tillämpas, och att graden av påverkan skall vara mycket
allvarlig, ja långt allvarligare än enligt gällande miljörätt, för att
verksamheten skall kunna förbjudas (bl.a. Koncessionsnämnden,
Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, flera länsstyrelser, Juridiska faku-
tetsnämnden vid Uppsala universitet och Lunds universitet). Centrum för
biologisk mångfald, som i och för sig anser att en stoppregel är
nödvändig, menar att av utredningen föreslagen utformning är direkt
olämplig.
Bl.a. Kommerskollegiet och Kammarkollegiet har synpunkter på
stoppregelns förenlighet med 2:18 RF.
Kammarkollegiet anför vidare att miljöbalken ger obegränsade
möjligheter att stoppa en verksamhet eller föreskriva sådana villkor som i
grunden kommer att förändra förutsättningarna för verksamheten.
Kollegiet anser inte att det är acceptabelt att ett regelsystem, åtminstone
teoretiskt, ger utrymme för subjektiva tolkningar i en omfattning som
saknar egentliga gränser.
Banverket anser det vara oacceptabelt att stoppregeln skall kunna
användas för att stoppa väg, järnväg eller flygplats och Vägverket anser
att stoppregeln inte bör gälla allmänna vägar.
Åklagarmyndigheten i Göteborg anför att det är bra att dispens från
stoppregeln skall meddelas på regeringsnivå.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen avser med en stoppregel
en bestämmelse som förbjuder utövandet av verksamheter och
vidtagandet av åtgärder som kan orsaka stora skador. Stoppregeln anger
en högsta acceptabel störningsnivå. Verksamheter och åtgärder som
orsakar störningar som ligger över denna nivå skall inte få bedrivas.
Miljöbalkens hänsynsregler kommer att ställa höga krav på
verksamheter. Trots detta kan det inte uteslutas att en verksamhet som
uppfyller dessa krav ändå får sådana verkningar på miljön att den inte
kan godtas. Det behövs därför en stoppregel som garanterar att
verksamheter inte får bedrivas som har oacceptabla följder. Stoppregeln
skall alltså kunna tillgripas i sista hand, för att säkerställa att ett
godtagbart skydd uppnås för människors hälsa och miljön. Med
verkningar på miljön avses även i detta sammanhang allt av betydelse för
miljöbalkens mål, alltså även hushållningsfrågor, biologisk mångfald
m.m.
I gällande rätt finns stoppregler i 6 § miljöskyddslagen och 3 kap. 3 §
vattenlagen.
Enligt 6 § första stycket miljöskyddslagen får en verksamhet, som kan
befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, utövas endast om
särskilda skäl föreligger. Tillståndsmyndigheten avgör om det finns
särskilda skäl. Särskilda skäl brukar anses föreligga om det är en klart
dokumenterad övervikt på nyttosidan. Även om kravet på särskilda skäl
är uppfyllt får verksamheten enligt paragrafens andra stycke inte utövas
om den befarade olägenheten innebär att ett stort antal människor får sina
levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från
naturvårdssynpunkt uppkommer eller att ett liknande allmänt intresse
skadas avsevärt. Regeringen har dock i sistnämnda fall möjlighet att
lämna tillstånd, om verksamheten är av synnerlig betydelse för
näringslivet eller för orten eller i övrigt från allmän synpunkt.
Enligt vattenlagens stoppregel får ett vattenföretag inte komma till
stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom
uppkommer för allmänna intressen. Regeringen kan dock tillåta
vattenföretaget om det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
Miljöbalkens stoppregel bör, enligt regeringens bedömning, få en
bredare tillämpning än motsvarande bestämmelser i gällande rätt. Regeln
skall gälla vid all verksamhet enligt balken och alltså inte bara vid
miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. En annan sak är att de
särskilda regler som gäller för vissa verksamheter i balken också kan
innebär att en sådan verksamhet inte är tillåten. Till skillnad mot vad som
i dag är fallet i naturresurslagen skall regeln dessutom, liksom balkens
övriga hänsynsregler, gälla även vid regeringens tillåtlighetsprövning av
stora verksamheter.
Regeringen delar remissinstansernas kritik mot hur bestämmelsen har
utformats i betänkandet. Gränsen för när oacceptabel skada eller
olägenhet skall anses ha uppkommit bör sättas betydligt strängare än vad
utredningen har föreslagit. Regeringen bedömer att de skadenivåer som
har tillämpats enligt miljöskyddslagens stoppregel är både miljömässigt
motiverade och acceptabla med hänsyn till andra allmänna och enskilda
intressen. Redan risken för att de skadenivåer som anges kan uppkomma
innebär att stoppregeln skall tillämpas. Den gäller såväl ny som befintlig
verksamhet och åtgärder. Det finns, som remissinstanserna påpekat, inte
heller skäl att begränsa tillämpningen av stoppregeln till de fall
miljöpåverkan kan härledas till en ensam verksamhet. Detta vore tvärt
om mycket olyckligt. Vissa remissinstanser har ifrågasatt om några
sådana fall överhuvudtaget existerar. I vissa fall, t.ex. om en verksamhet
medför ytterligare påverkan på ett redan mycket belastat eller ett särskilt
känsligt område, behöver påverkan från den aktuella verksamheten inte
heller vara så stor i sig för att det skall vara miljömässigt motiverat att
förbjuda verksamheten. Det kan vara fråga om både bestående skada och
mer tillfälliga effekter. De sammanlagda effekterna av verksamheten
eller åtgärden skall beaktas.
Miljöskyddslagens stoppregel gör det för närvarande inte möjligt att
hindra flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande har prövats i särskild
ordning. Berörda remissinstanser har invänt mot ett frångående från
detta. Bakgrunden till undantaget är att det vid arbetet med
miljöskyddslagen antogs att tillräcklig hänsyn från miljöskyddssynpunkt
skulle tas vid specialprövningen (prop. 1969:28, s. 186). Erfarenheterna
har emellertid visat att det finns fog för att utsträcka miljölagstiftningens
tillämpningsområde till att också omfatta ingripanden mot trafikan-
läggningar i vidare mån än i dag. Regeringen föreslår därför att
stoppregeln skall kunna tillämpas även sedan en särskild prövning har
skett av flygplats, väg eller järnväg. Vad avser regeringens prövning av
trafikanläggningar övervägs och utvecklas detta i avsnitt 4.21.4.
Liksom miljöskyddslagens stoppregel bör miljöbalkens bestämmelse
däremot inte tillämpas på verksamheter som har tillåtits av regeringen
enligt miljöbalken. Orsaken till detta är att regeringen vid sin
tillåtlighetsprövning skall tillämpa de allmänna hänsynsreglerna,
däribland stoppregeln.
Särskilda skäl kan föranleda att verksamheten eller åtgärden skall
tillåtas även om den medför sådan skada som anges. Det krävs då att det
kan visas att verksamheten eller åtgärden medför så stora fördelar från
allmän och enskild synpunkt som klart överväger skadan. Exempel kan
vara en anläggning där miljöfarligt avfall tas omhand eller en
försvarsanläggning.
Lagrådet har pekat på att fall kan uppkomma där villkor för att
tillgodose miljöbalkens krav skulle bli så betungande att det saknas
praktisk möjlighet bedriva verksamheten med följd att denna inte kan
komma till stånd, trots att den från allmän synpunkt bedöms som
synnerligen angelägen.
Vid bedömningen av vilka skyddsåtgärder och försiktighetsmått som
skall vidtas skall en skälighetsavvägning göras som innebär att orimliga
krav inte får ställas. Är de åtgärder som krävs för att olägenheterna skall
begränsas i tillräcklig grad orimligt betungande skall verksamheten eller
åtgärden förbjudas. Det torde således inte komma ifråga att ge dispens
från kravet att vidta åtgärder då sådana krav aldrig får vara orimligt
betungande. En annan sak är att om dispens från förbud mot att bedriva
en verksamhet eller vidta en åtgärd meddelas skall ändå skyddsåtgärder
och försiktighetsmått vidtas i den mån det inte är orimligt för att så långt
möjligt begränsa olägenheterna.
Möjligheten att medge undantag från stoppregeln bör i miljöbalken
begränsas jämfört med vad som är fallet i gällande rätt. En
tillståndsmyndighet som finner att den skadenivå som beskrivs i
stoppregeln kommer att överskridas eller att villkor för att tillgodose
balkens regler skulle förhindra att verksamheten kunde komma till stånd,
men att förutsättningarna för undantag föreligger, skall underställa frågan
regeringens prövning. Regeringen bör nämligen ha det bästa underlaget
för att göra relevanta avvägningar mellan dels olika allmänna intressen,
dels allmänna och enskilda intressen. Prövningsmyndigheten kan alltså
inte själv meddela undantag.
I de fall ett stort antal människor riskerar att få sina förhållanden
väsentligt försämrade eller en avsevärd försämring av miljön kan befaras
bör regeringen endast undantagsvis kunna meddela dispens. Ett sådant
beslut kan innehålla villkor med hänsyn till allmänna intressen.
Förutsättningen för dispens i sådana fall skall vara att verksamheten är
av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. I den mån det allmänna
hälsotillståndet kan befaras försämras bör det inte över huvud taget vara
möjligt att meddela dispens.
Tillståndsmyndigheten har möjlighet att avslå sökandens yrkande om
underställning. Ett sådant beslut får överklagas endast i samband med
överklagande av dom eller slutligt beslut i målet eller ärendet.
Vad gäller stoppregelns förenlighet med 2 kap. 18 § regeringsformen
konstaterar regeringen att den möjlighet som stoppregeln ger att hindra
olägenhet eller skada för människors hälsa eller miljön av den grad som
avses i stoppregeln, måste anses vara ett sådant angeläget allmänt
intresse som kan motivera inskränkningar i rätten att använda mark eller
byggnad. Betydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen för miljöbalkens
bestämmelser i allmänhet utvecklas i avsnitt 4.33.
Lagrådet har ifrågasatt dispensmöjlighetens förenlighet med
regeringens allmänna befogenhet enligt 11 kap. 12 § regeringsformen att,
när inte annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag, medge undantag
från bestämmelse i förordning. Regeringen konstaterar att bestämmelsens
syfte är att reglera i vad mån dispens kan meddelas från reglerna i balken.
4.9 Bestämmelser om hushållning med mark och vatten
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen
som innehåller regler om användning av mark- och vattenområden
skall arbetas in i miljöbalken. Någon ändring i sak av bestämmelserna
skall inte göras.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har inget att erinra mot att
kapitlen lyfts in i balken men anser att kapitlen bör rubriceras hushåll-
ning med mark och vattenområden eftersom det är klargörande att
avvägningarna skall ge uttryck för hushållning. Verket understryker vad
utredningen anfört om behovet av översyn av bestämmelserna som bör
göras i särskild ordning men att den föreslagna sammanläggningsformen
kan fungera under en övergångstid. Verket föreslår dock en ändring i
4 kap. 8 § i utredningsförslaget utan att avvakta denna översyn, så att
skyddet skall avse även själva vattenförekomsten, inte bara området där
vattenförsörjningsanläggningen behöver lokaliseras. NUTEK tillstyrker
att kapitlen införlivas eftersom fördelarna överväger och det är förenligt
med både ekologiska hänsynstaganden och näringslivets behov av
exploateringsmöjligheter. Boverket anser att hanteringen av 2 och 3 kap.
NRL har så grundläggande brister att om verkets ändringsförslag inte tas
bör kapitlen lyftas ut. Flera andra bl.a. Koncessionsnämnden och
Naturskyddsföreningen anser att förhållandet mellan dessa bestämmelser
och aktsamhetsreglerna måste klaras ut. SGU avstyrker att NRL tas in i
balken eftersom NRL inte är en bevarandelag och därför bryter systemet.
Fiskeriverket föreslår att rubrikerna till 4 och 5 kap. skall ändras så att
det framgår att även vattenområden avses samt att i 4 kap. 5 § ordet
yrkesfiske skall bytas ut mot ordet fiske. Länsstyrelsen i Malmöhus län
föreslår detsamma. Riksantikvarieämbetet anser i likhet med utredningen
att det finns behov av en översyn av nuvarande 2 och 3 kap. NRL. Vidare
föreslår RAÄ att begreppet kulturminnesvården i 4 kap. 6 § skall ändras
till kulturmiljövården. Lunds universitet anser att rubriken till 4 och 5
kap. skall ändras till att avse markanvändning, inte bara ändrad
markanvändning. Flera länsstyrelser anser att rubriken till 4 och 5 kap.
bör ändras så att den inte begränsas till endast ändrad markanvändning
utan avser bestämmelser för hushållningen med mark- och
vattenområden. LRF anser att skyddet för jord- och skogsbruk enligt
4 kap. 4 § inte är tillräcklig utan vill att brukningsvärd åkermark ges
ställning av riksintresse. Skogsägarnas Riksförbund stödjer LRF:s krav
samt hävdar att skogsbruk är ett väl så uppenbart riksintresse som andra
näringar. Örnsköldsviks och Sundsvalls kommun vill att 4 kap. 4 § sista
stycket att skogsmark skall skyddas stryks.

Nuvarande regler

Regeringen vill erinra om att syftet med naturresurslagen, NRL, är att
uttrycka samhällets grundläggande synsätt beträffande vad som är god
hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Lagen
ger gemensamma utgångspunkter för ändrad användning av mark och
vatten vid tillståndsprövning enligt ett flertal till lagen knutna lagar som
gäller mark- och vattenanvändningen. Antalet lagar för vilka
hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas har vuxit
successivt. Dessa är nu plan- och bygglagen, vattenlagen, miljö-
skyddslagen, naturvårdslagen, lagen om vissa torvfyndigheter, väglagen,
ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen, minerallagen, kontinen-
talsockellagen, farledslagen, lagen om Sveriges ekonomiska zon och
lagen om byggande av järnväg.
I NRL finns bestämmelser som alltid skall beaktas vid
myndighetsbeslut om ändrad användning av mark och vatten. I de
inledande bestämmelserna anges att lagens syfte är att marken, vattnet
och den fysiska miljön i övrigt skall användas så att en från ekologisk,
social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
främjas. Med uttrycket den fysiska miljön i övrigt avses krav på hänsyn
till den byggda miljön, landskapsbilden m.m.
Bestämmelserna ger uttryck för nödvändigheten av en avvägning
mellan bevarande- och utnyttjandeintressena i ett långsiktigt
hushållningsperspektiv. Det innebär bl.a. att kortsiktiga ekonomiska
motiv inte skall leda till att långsiktiga behov av skydd för från allmän
synpunkt väsentliga värden som är knutna till mark- och vattenområden
åsidosätts. De övergripande inledande bestämmelserna konkretiseras i 2
och 3 kap. som anger grundläggande respektive särskilda
hushållningsbestämmelser. Lagens grundläggande hushållnings-
bestämmelser i 2 kap. innehåller föreskrifter om den avvägning som skall
göras mellan skilda intressen i fråga om ianspråkstagande av mark- och
vattenområden. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de
ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Områden med värden
eller kvaliteter som bör bevaras eller som inrymmer resurser eller
kvaliteter som är lämpliga att nyttja eller exploatera ges ett skydd genom
dessa bestämmelser. De områden som har sådana värden eller resurser
som är av nationell betydelse ges ett starkare skydd om de bedöms vara
av riksintresse. Beslutsmyndigheten skall bedöma om den åtgärd som
skall prövas kan medföra att områdenas värden eller resurser skadas
påtagligt.
I de särskilda hushållningsbestämmelserna i 3 kap. anges de olika
geografiska områden i landet som på grund av sina samlade natur- och
kulturvärden i sin helhet av riksdagen har bedömts vara av riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd i
dessa områden endast om det inte möter hinder enligt bestämmelserna
eller om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas
natur- och kulturvärden. I 3 kap. 6 § anges vattenområden och
älvsträckor där vattenkraftverk, vattenreglering eller vattenöverledning
inte får utföras. Förbudet mot vattenkraftsutbyggnad utökades 1993 med
ytterligare ett antal vattenområden och älvsträckor och de fyra största
outbyggda älvarna fick benämningen nationalälvar. Detta gäller
Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven.
Riksdagen beslutade 1994 (prop. 1994/95:3, bet. 1994/95:BoU6, rskr.
1994/95:52) att införa ett särskilt skydd för nationalstadsparker i en ny
paragraf, 3 kap. 7 §. Genom lagändringen inrättades området Ulriksdal-
Haga-Brunnsviken-Djurgården som landets första nationalstadspark.
Utredningen om nationalstadsparker har i betänkandet National-
stadsparker (SOU 1996:38) föreslagit att ytterligare två
nationalstadsparker skall inrättas. Riksdagen antog 1995 (bet.
1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) propositionen 1994/95:230 Kommunal
översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Därigenom infördes
en ändring i 2 kap. 6 § NRL så att även behovet av grönområden i och i
närheten av tätorterna särskilt skall beaktas. Genom propositionen
infördes också en ändring i 4 kap. 1 § plan- och bygglagen att vid
redovisningen av de allmänna intressena i översiktsplanen skall
riksintressen enligt naturresurslagen anges särskilt.
För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan och
beslutsmyndigheterna skall få tillgång till ett fullgott beslutsunderlag
krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. De kommunala
översiktsplanerna är av central betydelse för tillämpningen av NRL och
som vägledning för beslut enligt de NRL-anknutna lagarna.
Översiktsplanen skall redovisa de allmänna intressen som bör beaktas vid
beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen
skall områden av riksintresse anges särskilt. Av planen skall vidare
framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt 2 och 3
kap. NRL.
Genom förordningen (1993:191) om tillämpning av lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser m.m., NRL-förordningen, regleras
bl.a. de olika statliga myndigheternas uppgifter när det gäller att lämna
underlag till länsstyrelserna om områden som myndigheterna bedömer
vara av riksintresse enligt 2 kap. NRL. I förordningen anges vidare att de
myndigheter som skall tillämpa bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL i sitt
beslut skall ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att
förena med en från allmän synpunkt lämplig användning av mark- och
vattenresurserna enligt dessa bestämmelser samt med den för området
gällande regionplanen eller kommunala översiktsplanen. Enligt
förordningen skall länsstyrelserna och de centrala förvaltnings-
myndigheterna göra regeringen uppmärksam på om urvalet av områden
av riksintresse enligt 3 kap. NRL eller formerna för att ta tillvara
riksintressen enligt 2 och 3 kap. NRL behöver regleras närmare.
När det gäller frågan vad som avses med riksintresse föreskrivs i 3
kap. 1 § NRL att de områden som anges i kapitlets 2 7 §§ i sin helhet är
av riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns i
områdena. Riksintressen enligt 2 kap. NRL tas fram i en process där
centrala myndigheter, länsstyrelser och kommuner medverkar. I 2 §
NRL-förordningen anges vilka centrala myndigheter som efter samråd
med länsstyrelsen i skriftlig form skall lämna uppgifter till länsstyrelsen
om områden som myndigheten bedömer vara av riksintresse enligt 2 kap.
NRL. Enligt 4 § förordningen skall länsstyrelsen också underrätta de
centrala förvaltningsmyndigheterna om länsstyrelsen anser att ytterligare
mark- och vattenområden bör anges som riksintresse. De av
myndigheterna tillhandahållna underlagen beträffande vilka områden de
bedömer vara av riksintresse skall redovisas i den kommunala
översiktsplanen som utgör underlag för beslut enligt de NRL-anknutna
lagarna. Det är dock först vid den avvägning som görs enligt någon av de
lagar som är anknutna till NRL som det slutligt avgörs om ett område,
som inte anges i 3 kap. NRL, är av riksintresse och om en åtgärd
påtagligt skadar riksintresset eller inte.
Skälen för regeringens förslag: Genom regeringens förslag att
bestämmelser motsvarande 2 och 3 kap. NRL arbetas in i miljöbalken
blir det en starkare koppling än för närvarande mellan markanvändnings-
och miljöfrågorna och möjligheterna stärks att få till stånd samordnade
och sektorsövergripande bedömningar.
Miljöbalksutredningen har redogjort för ett flertal förslag om ändringar
och kompletteringar av bestämmelserna i NRL som har lagts fram
tidigare. Enligt utredningen har frågan om riksintressen ägnats stor
uppmärksamhet vid tillämpningen av NRL, men det råder enligt
utredningen alltjämt oklarhet om vad ett riksintresse är och vilket skydd
det ger. Utredningen föreslår dock inga ändringar i bestämmelserna annat
än att rubriken till de två kapitlen motsvarande 2 och 3 kap. NRL ändras
till att avse ändrad markanvändning.
Regeringen följde i lagrådsremissen utredningens förslag i stort. Några
ändringar gjordes dock. Lagrådet har haft vissa synpunkter på förslaget.
Till att börja med har Lagrådet den allmänna synpunkten att det
förhållandet att bestämmelser motsvarande 2 och 3 kap. NRL överförts
till miljöbalken har medfört att balken kommer att innehålla regler till
skydd för vissa näringar. Sådana hör enligt Lagrådet inte naturligen
hemma i en lagstiftning som primärt har till syfte att bidra till hälso- och
miljöskyddet. Enligt Lagrådets mening bör dessa regler ta sikte inte på
själva näringarna utan på de naturresurser som tas i anspråk av
näringarna. Någon annan lagstiftning som är bättre anpassad för sådana
regler finns dock inte, när naturresurslagen har upphävts och Lagrådet
anser att det skulle föra för långt att nu utreda möjligheterna att utforma
en sådan lagstiftning. Lagrådet anser därför att förslaget i detta
hänseende får godtas. Regeringen delar Lagrådets uppfattning att
reglerna i balken skall ta sikte inte på själva näringarna utan på de
naturresurser som behöver tas i anspråk av näringarna. Detta är också
förhållandet beträffande alla föreslagna bestämmelser utom 3 kap. 4 §
första stycket som lyder att jord- och skogsbruk är näringar av nationell
betydelse. Detta stycke, som överensstämmer med 2 kap. 4 § första
stycket naturresurslagen, lades till vid riksdagens behandling av förslaget
till naturresurslag (prop. 1985/86:3, bet. 1985/86:BoU3). I enlighet med
Lagrådets förslag föreslår regeringen att ordet näringar får utgå ur
angivna stycke. Övriga bestämmelser som berör näringsintressen
behandlar dessa näringars behov av tillgång till mark- och
vattenområden, vilket innebär att Lagrådets synpunkter i huvudsak
därmed är tillgodosedda i den delen.
Lagrådet skriver vidare att enligt rådets mening är det inte godtagbart
att ett så oprecist uttryck som "så långt möjligt" används i lagtexten för
att ange när avvikelse från skyddsreglerna kan ske och att innebörden av
uttrycket framgår endast av författningskommentaren. Vad där sägs om
undantagsmöjligheternas omfattning har i 3 kap. 4 § uttryckts med
ordalag som Lagrådet finner på ett adekvat sätt ange vad som avses.
Lagrådet föreslår därför att det i en ny paragraf ges en generell
undantagsregel med motsvarande lydelse. I en sådan paragraf bör också
kunna tas med det undantagslösa skyddet för områden av riksintresse,
som enligt förslaget behandlas i 5-9 §§. Regeringen delar Lagrådets
synpunkt att lagtext inte bör vara alltför oprecis. Avvägningsregler av
den typ som 3 kap. innehåller är dock svåra att göra precisa.
Bestämmelserna, som motsvarar 2 kap. NRL, har gällt sedan 1987 och
under dessa år tillämpats av ett stort antal myndigheter i mål och ärenden
och i kommunernas planering. Att nu ändra i enlighet med Lagrådets
förslag, trots att någon ändring i sak inte är avsedd, kan leda till
oklarheter som bör undvikas. Regeringen gör därför den bedömningen att
Lagrådets förslag inte bör följas annat än beträffande vissa mindre
ändringar som framgår av författningskommentaren.
Övriga ändringar i förhållande till utredningens förslag och gällande
rätt överensstämmer med förslaget i lagrådsremissen. Som ett flertal
remissinstanser anfört bör rubriken till kapitlen ändras. Naturvårdsverket
och flera länsstyrelser har föreslagit att kapitlen bör rubriceras
hushållning med mark- och vattenområden. För att framhäva att
avvägningsreglerna i kapitlen ger uttryck för hushållning med mark och
vatten anser därför regeringen att rubrikerna bör ändras till
grundläggande respektive särskilda bestämmelser för hushållning med
mark- och vattenområden i stället för ändrad markanvändning som
utredningen föreslog. Dessutom är det viktigt att ange att det inte bara är
mark utan även vattenområden som omfattas. Som Riksantikvarieämbetet
föreslagit bör vidare begreppet kulturminnesvården i 3 kap. 6 § ändras till
kulturmiljövården, eftersom det är det begrepp som numera används.
När det gäller 4 kap. har Lagrådet inte föreslagit någon ändring. Där
föreslår regeringen endast den ändringen i förhållande till utredningens
förslag att i bestämmelsen till skydd av vattendrag, 4 kap. 6 § som
motsvarar 3 kap. 6 § NRL, görs det tillägget i första stycket att skyddet
avser där angivna älvar med tillhörande vattenområden, källflöden och
biflöden. Ändringen görs därför att den definition av vattenområde som
idag finns i vattenlagen och som används i balken har en annan innebörd
än begreppet vattenområde haft enligt NRL. Att även källflöden och
biflöden skall omfattas av utbyggnadsförbudet överensstämmer med vad
som gäller redan idag.
Genom att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL nu inarbetas i balken
betonas miljöfrågornas betydelse i planeringen och vikten av att vi
hushållar med våra mark- och vattenområden samt att de ekologiska
förutsättningarna beaktas vid alla beslut som rör ianspråkstagande av
mark- och vattenområden. Som angavs när lagstiftningen infördes, prop.
1985/86:3 s. 47 ff, är det exempelvis viktigt att det finns kvar större
områden som är relativt opåverkade av exploateringsföretag eller andra
ingrepp i miljön. Vidare är det av grundläggande betydelse för en
ekologiskt hållbar utveckling att mark- och vattenområden som är
särskilt känsliga från ekologisk synpunkt skyddas. Exempel på sådana
områden är delar av de fjällnära skogarna, urskogarna, samt vissa
våtmarker, sjöar och vattendrag.
Förutsättningarna för en ekologiskt hållbar utveckling bestäms i hög
grad av den statliga och kommunala samhällsplaneringen. Planeringen
för infrastrukturens utveckling, för en balanserad regional utveckling, för
hushållningen med landets samlade mark- och vattenresurser och för
skyddet av miljön är i stor utsträckning gemensamma uppgifter för staten
och kommunerna. För att en ekologiskt hållbar utveckling skall främjas i
ett alltmer integrerat och internationaliserat samhälle behövs bättre
samordning och ökad samverkan mellan skilda former av
samhällsplanering. Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen har
stor betydelse i detta sammanhang genom att dels ge ledning för
avvägningen mellan olika intressen vid konkurrens om mark- och
vattenresurser, dels reglera de konflikter som kan uppkomma mellan
lokala intressen och riksintressen i sådana sammanhang.
Bestämmelserna om hushållning med mark och vatten skall kunna
utgöra ett instrument för samlade bedömningar i samhällsplaneringen för
en hållbar utveckling där mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används
så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk
synpunkt god hushållning tryggas. Det är också viktigt att
bestämmelserna får genomslag vid tillämpning av den lagstiftning som
nu är anknuten till naturresurslagen men som inte arbetas in i
miljöbalken. Detta uppnås genom att balkens regler skall tillämpas i mål
och ärenden även enligt annan lagstiftning än miljöbalken som berör
frågor om hushållningen med naturresurser. Genom att NRL:s
hushållningsregler inarbetas i miljöbalken kommer på motsvarande sätt
betydelsen av kommunernas översiktsplaner när det gäller bedömning av
frågor om ändrad markanvändning att lyftas fram på ett ännu tydligare
sätt än hittills inom miljöbalkens beslutsområde. Planeringsunderlag för
detta skall tillhandahållas enligt 6 kap. 11 och 12 §§.
4.10 Miljökvalitetsnormer
4.10.1 Behov och syfte
Regeringens förslag: Bestämmelser om miljökvalitetsnormer skall
införas i miljöbalken.
För att skydda människors hälsa eller miljön skall regeringen få
föreskriva om miljökvalitetsnormer. Regeringen skall få överlåta till
en myndighet att meddela normer som behövs till följd av EU-
medlemskapet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: De flesta är positiva till att möjligheten att
fastställa miljökvalitetsnormer med åtgärdsprogram införs. Flera anser
dock att utredningen på flera viktiga punkter inte ger svar på frågan hur
miljökvalitetsnormerna skall fungera i praktiken, däribland RRV och flera
länsstyrelser. Boverket anser att förslaget är ett steg i rätt riktning men
kan inte läggas till grund för lagstiftning eftersom det är oklarheter
beträffande åtgärdsprogrammet, dess rättsverkan och process, kunskaps-
mässigt och ansvarsmässigt. Även Naturskyddsföreningen anser att
förslaget är ett steg i rätt riktning men med nuvarande utformning blir de
svåra att genomföra och det är osäkert om de kommer att flytta fram
positionerna för miljön med den otydliga utformning de fått. Flera av
dem som är positiva till att möjligheten att föreskriva om
miljökvalitetsnormer införs, däribland LO tycker att det med hänsyn till
att ytterligare frågor behöver klarläggas är motiverat att införa dem
successivt. Enligt Kommunförbundet innebär en övergång till
författningsstyrda kvalitetsnormer en maktförskjutning till de statliga
myndigheterna. Hur stor den blir kan förbundet nu inte överblicka
eftersom konkretisering sker först genom föreskrifterna och denna
oklarhet kan förbundet inte acceptera.

Bakgrund och nuvarande bestämmelser

Svenska regler

Miljölagstiftningen syftar till att skydda människor och miljö från skador
och olägenheter. Några direkt i lag angivna gränsvärden för vilken
miljöpåverkan i olika avseenden som kan godtas finns inte. Enligt 14 a §
hälsoskyddslagen får dock regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, meddela föreskrifter om sådana gränsvärden för
högsta tillåtna halt i luften av föroreningar i form av kvävedioxid,
svaveldioxid, sot och bly som inte får åsidosättas på grund av Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen. Regeringen får enligt paragrafen
också, om det behövs, meddela föreskrifter om sådana gränsvärden som
går utöver de försiktighetsmått som följer av medlemskapet. En kommun
skall, om det kan antas att gränsvärdena kan komma att överskridas, mäta
förekomsten i luften av föroreningar samt redovisa mätningar och sådana
mätresultat. Föreskrifter som kan innehålla gränsvärden är främst tänkta
att vara de tillämpande myndigheterna till hjälp och läggas till grund för
myndighetsbeslut. Naturvårdsverket har enligt 9 b § hälsoskydds-
förordningen (1983:616) fått bemyndigande av regeringen att utfärda
föreskrifter enligt angivna bestämmelse och har med stöd av
bemyndigandet utfärdat föreskrifter om högsta tillåtna halt i luft av
svaveldioxid, SNFS 1993:10, av sot (svävande partiklar), SNFS 1993:11,
och av kvävedioxid, SNFS 1993:12.
Naturvårdsverket har även tagit fram riktlinjer och bedömningsgrunder
som har karaktären av allmänna råd eller aktionsprogram. Det är bl.a.
riktvärden för luftkvalitet i tätorter avseende koloxid, svaveldioxid och
sot. Riktvärdena skall i första hand utnyttjas av länsstyrelserna och
kommunerna. De skall utgöra underlag för kommunernas planering vad
gäller trafik, energi och bebyggelse. Naturvårdsverket har också utarbetat
allmänna råd i vilka anges hur mätningarna bör ske och
beräkningsmetoder. Mer långsiktiga luftkvalitetsmål har angivits i
aktionsprogrammet mot luftföroreningar. Där finns angivet kritiska
belastningsgränser bl.a. för svavel och kväve med beaktande av hur
känslig marken är.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även
enligt 8 § hälsoskyddslagen meddela föreskrifter om vattnets
beskaffenhet i vissa badanläggningar och strandbad och om kontrollen av
sådant vatten. Naturvårdsverket har enligt 9 c § hälsoskyddsförordningen
bemyndigats att utfärda sådana föreskrifter vilket verket gjort beträffande
strandbadvatten i SNFS 1996:6.
Socialstyrelsen och Boverket har utarbetat allmänna råd för
inomhusmiljön. Gränsvärden finns t.ex. för radonförekomst i befintlig
bebyggelse och i nybebyggelse.
I detta sammanhang bör lagen (1990:1079) om tillfälliga bilförbud
nämnas. Enligt den lagen får regeringen eller efter regeringens
bemyndigande en kommun meddela föreskrifter om tillfälligt förbud mot
trafik med person- och lastbilar inom vissa områden av kommunen, om
luftföroreningarna i kommunen innebär akuta hälsorisker för dem som
vistas där. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om vilka luftföroreningar som innebär
akuta hälsorisker. Regeringen har i förordningen (1990:1080) om
tillfälliga bilförbud föreskrivit att Göteborgs kommun får meddela
föreskrifter om tillfälliga bilförbud samt vilka föroreningar som innebär
akuta hälsorisker.
Ännu en bestämmelse som är näraliggande finns i 147 § andra stycket
1 vägtrafikkungörelsen (1972:603), VTK. Enligt den bestämmelsen får
en kommun meddela lokala trafikföreskrifter om förbud mot trafik med
fordon av visst slag eller fordon med last av viss beskaffenhet eller, i
särskilt miljökänsliga områden av tätorter, förbud med sådana
dieseldrivna bussar med totalvikt över 3,5 ton eller dieseldrivna tunga
lastbilar som inte enligt bilavgasförordningen (1991:1481) tillhör en viss
miljöklass. Bestämmelsen infördes den 1 juli 1992 och behandlas i
propositionen En god livsmiljö, 1990/91:90 s. 326 ff.
Med stöd av bestämmelsen i 147 § VTK har Stockholms, Göteborgs
och Malmö kommuner beslutat att införa en miljözon i sina centrala
områden fr.o.m. den 1 juli 1996. Enligt besluten gäller förbud för trafik
med dieseldrivna lastbilar och bussar över 3,5 ton som inte är
miljöklassade, med vissa generella undantag samt vissa särskilda
undantag, de omfattar bl.a. endast fordon registrerade i Sverige.

EG-regler

EG:s ministerråd har, förutom de mer tekniska direktiven, även antagit
ett antal direktiv innehållande miljökvalitetskrav i fråga om luft, vatten
och mark. Såväl gränsvärden som vägledande värden används i
direktiven. Gränsvärdena syftar i allmänhet direkt till att skydda
människornas hälsa. De uttrycks i fråga om luftföroreningar som halter
av vissa ämnen som inte får överskridas. Riktvärdena syftar i fråga om
luftvård mer till att tillgodose de långsiktiga miljökraven. Miljökvalitets-
direktiven innehåller i allmänhet också bestämmelser om att
medlemsländerna är skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att
kravreglerna i direktiven skall uppfyllas. I allmänhet är kraven förenade
med rapporteringsskyldighet till EU-kommissionen om direktiven inte
skulle uppfyllas inom angivna tidsgränser. I vissa fall föreligger en
skyldighet att samråda med grannländer. Bestämmelser finns också om
mät- och provtagningsmetoder.
EG-direktiv som har karaktären av miljökvalitetsnormer för luft är
Rådets direktiv (80/779/EEG) av den 15 juli 1980 om gränsvärden och
vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och
svävande partiklar, ändrat genom direktivet (89/427/EEG), direktiv
(82/884/EEG) av den 3 december 1982 om gränsvärde för bly i luften
och direktiv (85/203/EEG) av den 7 mars 1985 om luftkvalitetsnormer
för kvävedioxid. I direktiv (80/779/EEG) om gränsvärden och
vägledande värden för luftkvalitet med avseende på svaveldioxid och
svävande partiklar samt i direktiv (85/203/EEG) om luftkvalitetsnormer
för kvävedioxid fastställs gränsvärden för svaveldioxid och svävande
partiklar respektive för kvävedioxid i luft i direktivens bilaga 1.
Medlemsstaterna skall säkerställa att koncentrationerna inte överstiger
detta gränsvärde. I bägge direktivens bilaga 2 fastställs vidare vägledande
värden för svaveldioxid och svävande partiklar respektive för
kvävedioxid i luft. Dessa värden skall tjäna som skydd för hälsa och
miljö på lång sikt. För områden där en medlemsstat anser att det är
nödvändigt att vidta särskilda åtgärder till skydd för miljön, skall lägre
värden än dessa vägledande värden fastställas. I direktiv (82/884/EEG)
om gränsvärde för bly i luften fastställs ett gränsvärde för bly i luften
som inte får överskridas. Enligt alla tre direktiven får strängare
gränsvärden införas och vidare skall medlemsstaterna upprätta
mätstationer för att få fram mätuppgifter för att kunna tillämpa
direktiven. Enligt ett nytt direktiv (96/62/EG) av den 27 september 1996
om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten skall nya gränsvärden
och tröskelvärden för luft fastställas för ett antal föroreningar som anges i
direktivets bilaga 1. De ämnen som omfattas av de tre här tidigare
nämnda direktiven bör enligt detta nya ramdirektiv behandlas först vid
översynen. Ramdirektivet har även regler om bl.a. att medlemsstaterna
skall vidta åtgärder för att uppnå målen enligt direktivet.
Det finns även direktiv för kvalitetskrav beträffande vatten. När det
gäller dricksvatten är det dels direktiv (75/440/EEG) av den 16 juni 1975
om den kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning
av dricksvatten i medlemsstaterna, dels direktivet (80/778/EEG) om
kvaliteten på vatten avsett att använda som dricksvatten. Enligt
ytvattentäktdirektivet 75/440 skall medlemsstaterna vidta åtgärder för att
se till att ytvatten uppfyller de krav på värden som fastställs enligt
direktivets artikel 3. Enligt den artikeln skall för provtagningspunkter
fastställas värden som skall gälla för ytvatten för parametrar enligt
direktivets bilaga 2. De värden som fastställs får inte vara mindre stränga
än de som anges i bilagans spalt I, men medlemsstaterna skall sträva efter
att tillämpa de strängare värden som finns i bilagans spalt G. Vidare skall
medlemsstaterna utarbeta ett åtgärdsprogram för förbättring av ytvatten. I
direktiven finns även regler om provtagning och mätning. Dessutom har
rådet utfärdat ett särskilt direktiv (79/869/EEG) av den 9 oktober 1979
om mätmetoder samt provtagnings- och analysfrekvenser avseende
ytvatten för dricksvattenframställning i medlemsstaterna.
För badvatten finns direktiv (76/160/EEG) av den 8 december 1975
om kvaliteten på badvatten. Enligt direktivet skall medlemsstaterna för
alla badplatser eller för varje enskild badplats fastställa de värden som
skall gälla för badvatten i fråga om de parametrar som anges i bilagan till
direktivet. Direktivet gäller enligt artikel 1 allt rinnande eller stillastående

sötvatten och havsvatten, i vilket antingen bad uttryckligen är tillåtet eller
inte förbjudet och traditionellt utövas av ett stort antal badare, det gäller
dock inte vatten i simbassänger. Direktivet innehåller omfattande regler
om provtagning. Det finns också två direktiv om kvalitet på fiskevatten,
dels direktiv (78/659/EEG) av den 18 juli 1978 om kvaliteten på sådant
sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att upprätthålla
fiskbestånden, dels direktiv (79/923/EEG) av den 30 oktober 1979 om
kvalitetskrav på skaldjursvatten. Enligt sötvattenfiskedirektivet 78/659
skall medlemsstaterna välja ut de vattendrag de anser behöver skyddas
eller förbättras i kvalitet. Vattendragen skall indelas i laxfiskvatten och
karpfiskvatten, vilket är vatten även för gädda, abborre och ål. För dessa
vattendrag skall enligt artikel 3 fastställas värden på parametrar som
anges i direktivets bilaga 1. De värden som fastställs får inte vara mindre
stränga än de i bilagans kolumn I och skall i mesta möjliga mån iaktta
värdena i kolumn G. Program skall fastställas för hur föroreningar skall
bekämpas och hur de utvalda vattendragen inom fem år efter urvalet
uppfyller de gränsvärden som fastställts enligt artikel 3. Provtagningar
skall göras, lägsta godkända frekvens anges i bilaga 1.
Skaldjursvattendirektivet (79/923/EEG) är tillämpligt på kustvatten
och bräckvatten som enligt vad som anges av medlemsstaterna behöver
skyddas eller förbättras för att göra det möjligt för skaldjur (blötdjur som
tillhör klasserna snäckor eller musslor) att leva och växa till i dessa
vatten och på så sätt bidra till en hög kvalitet på sådana skaldjurs-
produkter som direkt äts av människan. Direktivet innehåller liknande
regler som fiskevattendirektivet. Även enligt skaldjursdirektivet skall
enligt artikel 3 fastställas värden på parametrar som anges i en bilaga till
direktivet. De värden som fastställs får inte vara mindre stränga än de i
bilagans kolumn I och staterna skall sträva efter att nå värdena i kolumn
G. Program skall fastställas för att minska föroreningar och säkerställa att
de angivna vattnen inom sex år efter direktivets anmälan uppfyller de
värden som fastställts enligt artikel 3 och kolumnerna G och I i bilagan.
Vidare skall provtagning göras med vissa lägsta frekvenser som är
fastställda i bilagan.
Vidare bör nämnas direktiv (91/676/EEG) av den 12 december 1991
om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Syftet med
direktivet är enligt artikel 1 att minska vattenförorening som orsakas eller
framkallas av nitrater som härrör från jordbruket och att förhindra
ytterligare sådan förorening. Medlemsstaterna skall för att uppnå en
allmän skyddsnivå mot föroreningar utarbeta riktlinjer för god
jordbrukssed utifrån en bilaga till direktivet som kan tillämpas av
jordbrukarna på frivillig basis. Medlemsstaterna skall vidare utifrån
kriterier i en annan bilaga förteckna vatten som är förorenade och ange
som känsliga områden alla områden från vilka avrinning sker till de
förtecknade områdena. Om medlemsstaten upprättar och tillämpar
åtgärdsprogram för att uppnå syftet med direktivet utifrån en tredje bilaga
behöver känsliga områden inte anges.
Ett stort antal av EG:s mer tekniska direktiv innehåller också
kvalitetsmål och kan ses som en form av kvalitetsnormer för miljön.
De kravnivåer avseende miljöskydd som EG:s regler innehåller är
generellt sett uppfyllda genom den nuvarande svenska miljöpolitiken.
Endast sådana bestämmelser i de aktuella miljödirektiven som saknar
motsvarighet i den svenska lagstiftningen och som innehåller direkta
lagstiftningskrav eller krav vars uppfyllande i Sverige förutsätter
lagstiftning har ansetts kräva transformering till den svenska
rättsordningen. I propositionen med anledning av EES-avtalet (prop.
1992/93:60, bet. 1992/92:JoU10, rskr.1992/93:139) lämnade regeringen
en redovisning av vilka EG-direktiv på miljöområdet som föranledde
lagstiftningsåtgärder för genomförandet av EES-avtalet. Ändringar för att
tillgodose krav på miljökvalitetsnormer har som angetts tidigare gjorts i
14 a § hälsoskyddslagen. Regeringen fann då att den lagreglering som är
direkt nödvändig till följd av direktiven är föreskrifter om mätverk-
samheten och att denna reglering lämpligen borde ske genom tillägg i
hälsoskyddslagen. Regeringen konstaterade vidare att även om regler om
mätning av luftföroreningar införs med stöd av hälsoskyddslagen så är
det genom olika administrativa förfaranden, dvs. en kombination av
tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen, fysisk planering inklusive
trafikplanering och åtgärder vid genomförandet av planerna i form av
förbud som en norm i praktiken kan iakttas. En kvalitetsnorm kan därför
i första hand bli styrande för myndigheternas verksamhet och endast
indirekt beröra medborgarna.
Regeringen har i samband med medlemskapet i EES och EU ansett att
det inte krävs några särskilda åtgärder för att i Sverige kunna minska
halterna av luftföroreningar så att gränsvärden och vägledande värden i
miljökvalitetsdirektiven inte överskrids. Även om direktiven alltså inte
kräver åtgärder i form av lagstiftning för att minska luftföroreningar
krävdes enligt EES-avtalet och senare vårt medlemskap i EU att vi
anpassar vår lagstiftning till de krav om miljökvalitetsnormer m.m. som
finns i direktiven. Som redogjorts för har ytterligare lagstiftningsåtgärder
vidtagits.
Tilläggas bör att kommissionen har lämnat ett förslag på ramdirektiv
för vattenresurser som skall ersätta direktiv (75/440/EEG) om den
kvalitet som krävs på det ytvatten som är avsett för framställning av
dricksvatten i medlemsstaterna, direktiv (79/869/EEG) om mätmetoder
samt provtagnings- och analysfrekvenser avseende ytvatten för dricks-
vattenframställning i medlemsstaterna, direktiv (78/659/EEG) om
kvaliteten på sådant sötvatten som behöver skyddas eller förbättras för att
upprätthålla fiskbestånden, direktiv (79/923/EEG) om kvalitetskrav på
skaldjursvatten samt grundvattendirektivet (80/68/EEG). Det sistnämnda
direktivet behandlas i avsnitt 4.14.2. Ramdirektivet, som planeras vara
klart att anta för rådet sommaren 1998, skall även ersätta rådets beslut
77/795/EEG av den 12 december 1977 om ett gemensamt förfarande för
utbyte av information om kvaliteten på sött ytvatten inom gemenskapen.
Skälen för regeringens förslag: Genom de regler om miljökvalitets-
normer som regeringen nu föreslår i miljöbalken kommer samtliga EG-
direktiv om miljökvalitetsnormer att kunna genomföras.
Miljöproblemen har under de senaste åren ändrat karaktär. Skade-
effekterna är mer storskaliga än tidigare och orsakssammanhangen mer
komplicerade. De diffusa utsläppen från jordbruk, biltrafik m.m. har fått
allt större betydelse. Även miljöförhållandena i andra länder påverkar vår
egen situation i hög grad. Utöver den nuvarande individuella prövningen
finns det därför behov av mer samordnade miljöinsatser och
kostnadseffektiva lösningar.
Det finns ett behov av att komplettera hänsynsreglerna i 2 kap.
miljöbalken med normer som mer direkt avser miljötillståndet. Det är en
förutsättning för att flera av de miljöpolitiska målen skall kunna följas
upp. Ett miljöarbete som bygger på att mäta miljökvalitet stämmer bättre
överens med sådana övergripande miljömål som är formulerade som
kvalitetsmål. Ett sådant system bör också kunna skapa förutsättningar för
en bättre styrning och prioritering av miljöinsatserna i landet och
internationellt och ge underlag för strävandena att inom vissa områden
samordna miljöinsatserna mot en maximal miljöeffekt.
Allmänt kan sägas att det finns ett stort antal gräns- och riktvärden
avseende vad som skall regleras i miljöbalken. Dessa har tagits fram efter
olika principer. Det föreligger därför ett behov av samordning för att
klarlägga vilken lägsta miljökvalitet som kan godtas utifrån
vetenskapliga kriterier. Ett system med miljökvalitetsnormer bör kunna
vara ett sätt att täcka detta behov. En prioritering av vilka normer som
bör tas fram måste ske. När regeringen skall bestämma
miljökvalitetsnormer bör det i första hand vara de krav på normer som
uppställs i EG-direktiv som skall utgöra utgångspunkten. Denna fråga
berörs också i författningskommentaren till 5 kap. 2 §.
Med hänsyn till att miljökvalitetsnormer är någonting nytt och att
normerna kan gälla stora områden, både flera kommuner och flera län
eller hela landet, ges regeringen rätten att utfärda miljökvalitetsnormerna.
I de fall EG-direktiv medför att en miljökvalitetsnorm måste föreskrivas,
får dock regeringen överlåta till en myndighet att meddela normen i de
fall de värden som skall föreskrivas helt överensstämmer med dem i
rättsakten från EU.
4.10.2 Utformningen av miljökvalitetsnormer
Regeringens förslag: Miljökvalitetsnormer skall vara föreskrifter om
lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga om mark, vatten, luft eller
miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens
förslag. Utredningens förslag att en norm kan avse förekomst av någon
viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av
miljötillståndet begränsas dock till vatten.
Remissinstanserna: Koncessionsnämnden anser att tillämpningen på
nytillkommande verksamheter inte föranleder problem men att
tillämpningen på befintlig verksamhet starkt kan ifrågasättas. Även Svea
hovrätt har liknande synpunkter och anser att ingripanden mot pågående
verksamhet kan resultera i krav på ersättning. Industriförbundet och SAF
anser att den praktiska tillämpningen måste förtydligas samt att större
respekt måste visas för befintliga tillstånd. Kraftverksföreningen har
liknande synpunkter samt anser vidare att 6 kap. 2 § 4 i betänkandet som
innebär möjlighet att föreskriva om högsta eller lägsta nivå eller värde
för vattenstånd eller flöde i vattensystem, vattendrag eller delar av dem
bör utgå ur balken. Även Jordbruksverket anser att sådana kvalitets-
normer för vatten gällande för hela landet eller stora regioner inte är
tillämpliga. Länsstyrelsen i Kristianstads län ser dock med tillfreds-
ställelse på att normerna föreslås omfatta även nivåer för vattenstånd och
flöde i vattendrag. Naturvårdsverket anser att det är utmärkt att det i
betänkandet slås fast att miljökvalitetsnormer även kan användas för att
bevara biologisk mångfald men anser vidare att förutsättningarna för
biologisk mångfald inte ryms inom de fyra punkterna i 6 kap. 2 § i
betänkandet. Naturvårdsverket föreslår därför att det läggs till en femte
punkt med innebörd att högsta eller lägsta förekomst i miljön av fysiska
eller biologiska eller andra förutsättningar för biologisk mångfald skall
kunna anges. Länsstyrelsen i Värmlands län anser också att en norm bör
kunna omfatta naturvärden eller olika aspekter på biologisk mångfald.
LRF och Skogsägarnas Riksförbund motsätter sig att
miljökvalitetsnormer för skydd av den biologiska mångfalden utfärdas.
Ett flertal länsstyrelser, däribland de i Östergötlands och Skaraborgs
län, har betonat att deras arbete med den regionala miljöstrategin,
STRAM, kan utgöra ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet med
miljökvalitetsnormer. Borås kommun har haft samma synpunkt. SMHI
anser att lagförslaget inte medger användning av de effektkriterier som
forskningen kan komma med i framtiden och att förslaget därför inte
ligger i linje med utvecklingsarbetet inom framför allt Oslo- och
Pariskommissionerna. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala univer-
sitet är kritisk och anser att en allvarlig brist är att utländska erfarenheter
inte analyserats samt att det är oklart vilken rättsverkan
miljökvalitetsnormer har och hur de skall genomföras.
Skälen för regeringens förslag: Lägsta godtagbara miljökvalitet kan
fastställas enligt två olika principer. Vad som skall anses vara godtagbar
miljökvalitet kan enligt ett synsätt grundas på enbart kunskaper om vad
människan och naturen kan anses tåla i fråga om störningar av olika slag.
Alternativt kan de tekniska och ekonomiska förutsättningarna vägas in
redan i samband med att godtagbar miljökvalitet fastställs. I båda fallen
måste dock en bedömning av vad som kan anses vara godtagbart göras.
Regeringens bedömning är att en godtagbar miljökvalitet bör, som
Miljöbalksutredningen föreslagit, fastställas enbart enligt det första
alternativet, dvs. utifrån kunskaper om vad människan och naturen tål
utan hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden. Då ges klar
information om de faktiska miljöriskerna och det skapas incitament för
ett fortsatt miljöförbättringsarbete i Sverige. Tekniska och ekonomiska
förhållanden kan däremot sedan ha betydelse för vilka åtgärder som kan
och bör vidtas med anledning av miljökvalitetsnormen då dessa åtgärder
bör vara så kostnadseffektiva som möjligt. Bedömningen av vad som kan
anses utgöra godtagbar miljökvalitet måste givetvis ske med största
omsorg. Vad gäller hälsoskydd måste en särskilt betryggande
säkerhetsmarginal tillämpas.
I de fall det finns skäl att fastställa lägsta godtagbara miljökvalitet skall
föreskrifter i vilka denna anges meddelas och dessa skall vara styrande. I
de fall det finns skäl att fastställa miljökvalitetsmål även då det inte finns
förutsättningar för att meddela en miljökvalitetsnorm, bör detta ske i
form av riktlinjer. Sådana riktlinjer bör därför inte regleras i samband
med regleringen av miljökvalitetsnormer. Som tidigare nämnts finns
redan idag ett stort antal sådana riktlinjer framtagna.
En miljökvalitetsnorm skall avse ett visst geografiskt område eller hela
landet. Området den omfattar kan alltså vara av mycket olika storlek.
Normen kan omfatta exempelvis ett vattendrag, en del av en kommun
eller hela kommunen, flera kommuner eller flera län. Normen kan även
omfatta vissa typer av områden. Som flera remissinstanser bl.a.
Naturvårdsverket och SGU har berört, kan de givetvis även gälla
förorenade områden.
Miljökvalitetsnormer skall ange de föroreningsnivåer eller
störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter
av betydelse eller som miljön eller naturen kan belastas med utan fara för
påtagliga olägenheter. Naturvårdsverket föreslår i sitt remissvar att orden
"av betydelse" skall strykas eftersom det enligt verket innebär att
påverkan på känsliga grupper av människor accepteras. Detta är dock en
missuppfattning av förslaget. Förslaget innebär för det första att det för
människor räcker med olägenheter av betydelse medan det för miljön och
naturen krävs påtagliga olägenheter. Alltså krävs det lägre
föroreningsnivåer eller störningsnivåer för människor än för miljön och
naturen. Dessutom är avsikten, vilket även angetts i
författningskommentaren, att när miljökvalitetsnormer fastställs skall
beaktas vad den känsligaste delen av befolkningen samt de mest känsliga
ekosystemen kan utsättas för.
Miljökvalitetsnormer får avse högsta eller lägsta förekomst i mark, yt-
och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter och
biotekniska organismer, som inte får överskridas eller underskridas efter
en viss tidpunkt. Normer kan även avse högsta nivå för buller, skakning,
ljus, strålning eller annan sådan miljöstörning som inte får överskridas.
SMHI skriver i sitt remissvar att utsläppsvillkor uttryckta som
koncentrationer eller mängd per tidsenhet är trubbiga instrument som inte
säger något om effekterna i miljön. SMHI anser att en styrning genom
effekttermer skulle göra det möjligt att bättre skydda miljön men att det i
praktiken ännu stöter på stora svårigheter, då sambandet mellan dos och
effekt inte är särskilt väl kända. När det gäller SMHI:s farhågor att
lagförslaget inte medger användning av de effektkriterier som
forskningen kan komma med i framtiden och att förslaget därför inte
ligger i linje med utvecklingsarbetet inom framför allt Oslo- och Paris-
kommissionerna, vill regeringen understryka att miljökvalitetsnormer
inte är utsläppsvillkor uttryckta som koncentrationer eller mängd per
tidsenhet. Normerna skall inte reglera vad som är tillåtet att släppa ut,
dvs. utsläppsmängder utan ange den miljökvalitet som skall finnas, den
högsta mängd eller belastning som får förekomma i miljön uttryckt
exempelvis som högsta eller lägsta förekomst av en viss kemisk produkt.
En norm skall som angetts tidigare bestämmas utifrån vad människan
och naturen tål utan hänsyn till tekniska och ekonomiska förhållanden.
Detta kan sedan i sin tur innebära att utsläppen i det område som normen
avser måste begränsas på olika sätt för att se till att normen inte
överträds. Då bör givetvis hänsyn tas till vilka effekter olika utsläpp har
på belastningen och hur dessa påverkar möjligheterna att uppnå den
miljökvalitetsnorm som har bestämts.
Även nivå eller värde för vattenstånd eller flöde i vattensystem eller
vattendrag föreslås kunna anges i normer. Denna sista punkt bygger
ursprungligen på ett förslag från Miljöskyddskommittén i
följdlagstiftningsbetänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU
1994:96) och som Miljöbalksutredningen omarbetat något. Kraftverks-
föreningen anser att möjligheten att föreskriva om sådana normer bör
utgå ur balken, eftersom i efterhand utfärdade miljökvalitetsnormer kan
komma att spoliera de vattendomar som gäller i vattensystem.
Jordbruksverket skriver att sådana normer i och för sig kan ha betydelse
för vattnets kvalitet, men kan också kräva radikala ingrepp i naturen för
att uppnås. Verket anser att de av utredningen aktualiserade problemen
med bevattningsuttag är mycket lokalt betingade och att sådana normer
gällande för hela landet eller stora regioner därför inte är tillämpliga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ser dock med tillfredsställelse på att
normerna föreslås omfatta även nivåer för vattenstånd och flöde i
vattendrag. Länsstyrelsen anser att en tillämpning i detta avseende bör
kunna ersätta en stor del av tillståndsprövningen av bevattningsuttag och
bör kunna underlätta tillsynen av sådana samt att bestämmelsen bör
kompletteras med möjlighet att ange nivån för grundvattenstånd.
Vad Kraftverksföreningen anfört bör inte föranleda att bestämmelsen
utgår eftersom en miljökvalitetsnorm inte automatiskt tar över meddelade
tillstånd. Däremot kan en norm medföra att tillstånden måste omprövas.
Inte heller vad Jordbruksverket anfört utgör skäl att låta bestämmelsen
utgå eftersom de normer som här kan bli aktuella troligtvis kommer att
omfatta enskilda vattendrag eller mindre områden.
Det pågår som tidigare nämnts ett arbete inom EU med att ta fram ett
ramdirektiv för vattenresurser. Detta kommer enligt det förslag från
kommissionen som föreligger att omfatta såväl ytvatten som grundvatten
och direktivet är avsett att främja en hållbar utveckling både när det
gäller kvalitet och kvantitet beträffande vatten. Därför är det lämpligt att i
enlighet med Länsstyrelsens i Kristianstads län förslag utöka bestäm-
melsen till att även omfatta nivån för grundvattenstånd.
Det saknas normalt skäl att meddela miljökvalitetsnormer i de fall där
den föreliggande miljökvaliteten väl ryms inom gränsen för vad som får
betraktas som godtagbart och miljöutvecklingen i området inte heller är
sådan att det finns en risk för att denna gräns överskrids.
Miljökvalitetsnormer skall dock alltid meddelas om det krävs för att
Sveriges internationella förpliktelser skall uppfyllas.
När regeringen skall bestämma miljökvalitetsnormer bör det som
angetts tidigare i första hand vara de krav på normer som uppställs i EG-
direktiv som skall utgöra utgångspunkten. Vidare bör bl.a. de mätresultat
och andra data som den nationella och regionala miljöövervakningen
regelbundet tar fram om miljötillståndet i landet utgöra en viktig del av
beslutsunderlaget. Dessutom bör som ett flertal länsstyrelser har betonat,
däribland de i Östergötlands och Skaraborgs län, länsstyrelsernas arbete
med den samlade regionala miljöstrategin (STRAM) kunna utgöra ett
underlag för arbetet med miljökvalitetsnormer.
Innan en norm utfärdas som inte föranleds av ett EG-direktiv bör en
konsekvensanalys göras. En sådan analys bör avse både vad en norm
skulle medföra för samhällsekonomiska konsekvenser och konsekvenser
för verksamhetsutövare samt vad konsekvenserna skulle bli om någon
norm inte utfärdades. Då bör givetvis även analyseras om andra åtgärder
än utfärdande av en norm kan vidtas som är tillräckliga för att komma till
rätta med den förorenings- eller störningssituation som föreligger. I
samband med att en norm utfärdas bör även göras en särskild beräkning
av de kostnader som kan antas uppkomma med anledning av åtgärder
som är nödvändiga för att normen skall kunna iakttas.
En miljökvalitetsnorm bör rikta sig mot myndigheter och kommuner
och skall vara bindande såtillvida att kommunerna och myndigheterna är
skyldiga att i sin prövning av tillåtlighets-, tillstånds- och anmälnings-
ärenden samt dispenser och godkännanden säkerställa att normen
uppfylls. Detta gäller även vid tillsyn och andra åtgärder.
Tillsynsmyndigheterna skall se till att verksamheter inte bedrivs så att de
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Kommuner och
myndigheter skall även iaktta normer vid planering och planläggning.
Föreskrifterna om miljökvalitetsnormer bör förutom utifrån kraven i
EG-rättsakter bestämmas utifrån det miljötillstånd och den miljökvalitet
som eftersträvas och som har ställts upp t.ex. av riksdagen.
Miljökvalitetsnormer skall kunna användas dels för att komma till rätta
med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida. Om de
fastläggs utifrån den princip som här förordats saknas anledning att
tillämpa olika miljökvalitetsnormer vid prövningen av befintliga och nya
verksamheter.
För att lösa de storregionala och globala miljöproblemen krävs
internationella åtgärder. Om Sverige har normer för miljökvalitet och
dessa överskrids eller inte kan uppnås på grund av föroreningar som
kommer från andra länder kan detta utgöra ett argument för gemensamt
genomförande av olika miljöåtgärder och användas vid förhandlingar för
att påverka den internationella miljöpolitiken inom EU och i andra
internationella sammanhang. De direktiv om miljökvalitet som hittills
tagits fram inom EU, och som i första hand avser skyddet av hälsan,
verkar i viss mån ha anpassats till tekniska och ekonomiska förhållanden.
Direktiven om miljökvalitet har emellertid karaktären av minimiregler
och Sverige kan därför, även efter vårt medlemskap i EU, fastställa
strängare värden om det finns skäl för det. Detta framgår också numera
av 14 a § andra stycket hälsoskyddslagen beträffande gränsvärden för
luftföroreningar.

Miljökvalitetsnormer knutna till naturen och den biologiska mångfalden

Miljöbalksutredningen föreslog även att det i en norm skulle kunna anges
högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt av
någon viss organism som kan tjäna till ledning för bedömningen av
tillståndet i miljön. En sådan organism skulle alltså fungera som en
indikator på tillståndet i miljön. En bedömning av miljökvaliteten skulle
då kunna ske genom att mäta ekosystemens sammansättning, t.ex.
förekomsten av arter eller deras individantal samt olika förändringar i
systemet.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om miljökvalitetsnormer
avsedda för att skydda den biologiska mångfalden. Naturvårdsverket
anser att det är utmärkt att det i betänkandet slås fast att
miljökvalitetsnormer även kan användas för att bevara biologisk
mångfald men anser att förutsättningarna för biologisk mångfald inte
ryms inom de fyra punkterna i utredningens förslag till 6 kap. 2 § som
anger vad en norm kan avse. Det kan enligt verket gälla miljökvalitet i
form av landskapselement, biotoper och habitat, substrat (t.ex. död ved)
m.m. Därför föreslår verket ett tillägg av en femte punkt att högsta eller
lägsta förekomst i miljön av fysiska eller biologiska eller andra
förutsättningar för biologisk mångfald skulle kunna anges.
Länsstyrelserna i Värmlands och Skaraborgs län anser att en norm bör
kunna omfatta naturvärden eller olika aspekter på biologisk mångfald.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör
finnas möjlighet att som miljökvalitetsnorm föreskriva ett visst minsta
antal individer av viss art (t.ex. för visst rovdjur) eller visst antal biotoper

av visst slag i ett område. LRF och Skogsägarnas Riksförbund motsätter
sig att miljökvalitetsnormer för skydd av den biologiska mångfalden
utfärdas.
Miljökvalitetsnormer skall som framgått tidigare ange de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för
eller miljön eller naturen kan belastas med utan fara. Detta innebär att
redan av det skälet är de förutsättningar som Naturvårdsverket och
Fakultetsnämnden m.fl. föreslår i sina remissvar, t.ex. biotoper och
habitat, inte lämpliga att föreskriva i en norm. Förutsättningarna för att
sådana skall bevaras och bildas uppnås genom att föroreningsnivåer och
störningsnivåer hålls på en för dessa ofarlig nivå. Biotoper och habitat
m.fl. får dessutom skydd genom andra regler i balken, framför allt
bestämmelserna i 7 och 8 kap. om skydd av områden och skydd av djur-
och växtarter. Avsikten med den av utredningen föreslagna punkten att i
en norm skulle kunna anges förekomsten i naturen av någon viss
organism till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön har aldrig
varit att exempelvis biotoper och habitat i sig skulle kunna föreskrivas i
en norm. LRF:s och Skogsägarnas synpunkter ger intryck av att även de
uppfattat förslaget så, vilket skulle kunna förklara deras farhågor som
alltså varit obefogade.
De olika tolkningar som remissinstanserna gjort visar dock enligt
regeringens bedömning att bestämmelsen att i en norm skulle kunna
anges högsta eller lägsta förekomst i mark, vatten, luft eller miljön i
övrigt av någon viss organism som kan tjäna till ledning för
bedömningen av tillståndet i miljön fortfarande förefaller svårtolkad och
uppfattas olika.
Miljökvalitetsnormer avseende organismer till ledning för
bedömningen av tillståndet i miljön kan vara ett värdefullt instrument i
miljöarbetet. Det gäller framför allt beträffande vattenlevande
organismer. Redan i dag mäter tillsynsmyndigheter förekomsten av
organismer av olika slag som kan tjäna som indikatorer av tillståndet i
miljön, framför allt i vatten. Sådana mätningar har visat sig vara
betydelsefulla för att kunna bedöma miljötillståndet. Med hänsyn till de
olika uppfattningar som har redovisats bland remissinstanserna är det
enligt regeringens bedömning lämpligt att nu begränsa möjligheterna att
föreskriva om normer för s.k. bioindikatorer till yt- och grundvatten.
Exempel på sådana indikatorer kan vara förekomsten av alger i insjöar
eller kustvatten som kan utnyttjas som mått på vattnets näringstillstånd.
När det gäller frågan om att kunna föreskriva om normer avseende
bioindikatorer beträffande mark, luft och miljön i övrigt bör ytterligare
erfarenheter av miljökvalitetsnormer ha vunnits innan det kan bli aktuellt.
Enligt regeringens bedömning ryms förutsättningarna för biologisk
mångfald inom de tre punkterna i 5 kap. 2 § andra stycket beträffande
vad en norm kan ange. Enligt paragrafens p. 1 kan i en norm anges
högsta eller lägsta förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön
i övrigt av kemiska produkter eller biotekniska organismer. Som framgår
av författningskommentaren till den paragrafen kan det exempelvis vara
halten av vissa tungmetaller såsom bly, kadmium eller kvicksilver. Det
kan också vara halten av svavel- och kvävedioxid, syrehalten eller pH-
värdet. Det innebär att många av de förutsättningar som krävs för
biologisk mångfald kan regleras genom miljökvalitetsnormer,
exempelvis pH-värdet i en sjö. Miljökvalitetsnormer avsedda att skydda
den biologiska mångfalden kan alltså, som avsikten var även med
utredningens förslag, utfärdas för exempelvis luft inom ett område eller
för ett visst vattendrag som är så förorenat eller försurat att någon art kan
befaras slås ut.
Vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet måste anpassas till de
lokala förhållandena. Detta kan illustreras med de skillnader i fråga om
övergödningseffekter som finns mellan sötvattenmiljöer och
havsvattenmiljöer. De ämnen som i första hand är aktuella i
sammanhanget är fosfor- och kväveföreningar. Den fosfor som tillförs
vattendragen kommer i stor utsträckning från bostäder, livsmedels-
industrier och jordbruk. Merparten av det kväve som tillförs vattendragen
kommer från nedfall av luftföroreningar från biltrafiken och jordbruket.
De aktuella gödningsämnena har emellertid olika stor betydelse i
sötvatten- respektive havsvattenmiljöer. Tillgången på fosfor har en
avgörande betydelse för tillväxten av biologiskt material i sjöar medan
kväveföreningar har större betydelse i havsmiljöerna. Således kan olika
miljökvalitetsnormer behövas beroende på vilken miljö det är frågan om.
Sjöar uppvisar dessutom stora skillnader sinsemellan. I en naturligt
näringsrik sjö är fosforhalterna normalt högre än i en naturligt
näringsfattig sjö. Vad som kan anses vara godtagbar miljökvalitet måste
därför fastställas för varje naturgeografisk enhet.
4.10.3 Tillämpningen av miljökvalitetsnormer
Regeringens förslag: Myndigheter och kommuner skall säkerställa
att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de prövar
tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälnings-
ärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Kommuner och
myndigheter skall även iaktta normer vid planering och planläggning.
Tillstånd skall inte få beviljas för verksamheter som medverkar till
att en miljökvalitetsnorm överträds.
Tillstånd skall få omprövas i vissa avseenden om en verksamhet
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Åtgärdsprogram skall upprättas av regeringen eller myndigheter
som regeringen bestämmer såsom länsstyrelser eller kommuner, om
det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas eller krävs
enligt en rättsakt från EU.
Ett åtgärdsprogram skall få omfatta all verksamhet som kan påverka
de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas
för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller
naturen kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.
Regeringen skall få föreskriva att vissa åtgärdsprogram skall prövas
av regeringen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Utredningen hade dock föreslagit att åtgärdsprogram skulle kunna
överklagas till regeringen av enskilda och organisationer. Vidare
föreslogs att ett tillstånd skulle kunna inte bara omprövas utan även
återkallas om en verksamhet påtagligt medverkar till att en norm
överträds.
Remissinstanserna: Försvarsmakten kan inte godta att en kommun
kan få upprätta ett åtgärdsprogram som kan omfatta militär verksamhet
och föreslår att 5 § kompletteras så att det lägst är länsstyrelserna som
kan upprätta åtgärdsprogram som berör Försvarsmakten. Vägverket anser
att väghållaren i stället för kommunen skall bedöma vilka åtgärder som
ett åtgärdsprogram skall innehålla. Räddningsverket pekar på att de
eventuella följderna av en olycka med tillfälligt men kraftigt förhöjda
utsläppsnivåer bör beaktas vid bedömningen av om en miljökvali-
tetsnorm är uppfylld. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
anser att åtgärdsprogrammens rättsverkan är oklar. Naturvårdsverket
anser att ett åtgärdsprogram alltid bör beslutas av en politisk instans.
Flera länsstyrelser anser att om en norm omfattar flera län, bör beslut om
åtgärdsprogram kunna fattas gemensamt av de berörda länsstyrelserna.
Skälen för regeringens förslag: Myndigheter och kommuner skall
säkerställa att miljökvalitetsnormer som har meddelats uppfylls när de
prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och
anmälningsärenden samt utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.
Regeringen vill understryka vikten av att de då ser till att verksamheter
bedrivs så att miljökvalitetsnormer kan uppfyllas och i framtiden bör en
verksamhet inte tillåtas, om den skulle medföra att en miljökvalitetsnorm
inom ett geografiskt område överskrids. Kommuner och myndigheter
skall även iaktta miljökvalitetsnormer när de planerar och planlägger. Det
innebär att planering och planläggning skall göras på ett sådant sätt att
möjligheterna att uppfylla normerna underlättas.

Befintlig verksamhet

När det gäller befintlig pågående verksamhet bör det i framtiden inte vara
acceptabelt att en miljökvalitetsnorm inom ett geografiskt område
överträds. En skyldighet att utföra mätningar eller på annat sätt
kontrollera om så är fallet föreligger för tillsynsmyndigheten om det kan
antas att en miljökvalitetsnorm överträds. Att kontrollera på annat sätt än
genom mätningar kan vara att göra modell- och balansberäkningar.
Genom sådana kan ibland omfattande och kostsamma mätningar
undvikas och därigenom kan också olika väderförhållanden bättre
simuleras. Sker ett överskridande bör olika åtgärder vidtas för att normen
skall uppfyllas.
I de fall överskridandet av föreskriven lägsta godtagbara miljökvalitet
orsakas av en enskild verksamhet bör tillsynsmyndigheterna ingripa och
besluta om åtgärder eller andra försiktighetsmått vid anläggningen.
I andra fall kommer förhållandena att vara sådana att den sammanlagda
miljöpåverkan från många olika verksamheter i ett område är så stor att
den inte ryms inom den miljökvalitet som har fastställts som godtagbar. I
dessa fall räcker det inte att ingripa mot enskilda verksamheter. Då bör
vad Miljöbalksutredningen kallat ett åtgärdsprogram upprättas med syfte
att nedbringa olägenheterna så att angiven miljökvalitet kan uppnås och
normen kan uppfyllas inom den tidpunkt som angetts. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet skriver i sitt remissvar att i
miljökvalitetsdirektiven används begreppet åtgärdsplan. Fakultets-
nämnden anser att begreppet åtgärdsplan bättre motsvarar vad som
behövs för en samordnad administrering och genomförande av miljö-
kvalitetsnormer och att det inte finns anledning att införa ett nytt begrepp
när det redan finns ett ändamålsenligt begrepp i bruk.
Regeringen kan konstatera att när det gäller EU:s miljökvalitetsdirektiv
är det riktigt att det i flera av dessa används begreppet åtgärdsplan eller
plan, t.ex. i direktiv 75/440/EEG om kvalitet på ytvatten som är avsett för
framställning av dricksvatten, direktiv 82/884/EEG om gränsvärde för
bly i luften och direktiv 85/203/EEG om luftkvalitetsnormer för
kvävedioxid. Det finns dock även exempel på direktiv där uttrycket
åtgärdsprogram eller program används t.ex. i direktiv 91/676/EEG om
skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket och
sötvattenfiskedirektivet 78/659/EEG. I kommissionens förslag till
ramdirektiv för vattenresurser som skall ersätta bl.a. direktiv 75/440/EEG
om ytvattenkvalitet och direktiv 78/659/EEG om sötvattenfiske finns
båda uttrycken använda. I förslaget finns bestämmelser om mera
övergripande planer och i dessa skall ingå bl.a. mera detaljerade åtgärds-
program (programme of measures). I det nya luftramdirektivet 96/62/EG
anges att en plan eller ett program skall utarbetas. Begreppen plan och
program får anses vara i stort sett likvärdiga och i remissen valde
regeringen att använda begreppet åtgärdsplan. Med hänsyn till att båda
används i kommissionens förslag till ramdirektiv för vatten, där
åtgärdsprogram avser sådana som omfattar mer detaljerade åtgärder
väljer regeringen att nu, som Miljöbalksutredningen föreslog, använda
uttrycket åtgärdsprogram för sådana. Som framgår längre fram kommer
även begreppet åtgärdsplaner att användas, men det avser då mera
övergripande planer.
Lagrådet skriver i sitt yttrande att i remissens motiv inte berörts frågan
i vad mån en plan, alltså vad som i propositionen kallas program, skall
anses utgöra föreskrifter i den mening som avses i 8 kap.
regeringsformen samt utvecklar detta på följande sätt: "Spörsmålet i vad
mån planer av olika slag skall anses utgöra föreskrifter har emellertid fått
en ingående belysning i samband med tillkomsten av plan- och
bygglagstiftningen (se främst prop. 1985/86:1 s. 89 ff och bilaga 10 s.
209 ff, BoU 1986/87:1 s. 17 ff och 453 ff samt KU 1985/86:8 y). Vad
som därvid stod i blickpunkten var bl.a. den konstitutionella valören av
en sådan översiktsplan som varje kommun enligt 1 kap. 3 § plan- och
bygglagen (1987:10) är skyldig att upprätta och som skall omfatta hela
kommunens område. Under lagstiftningsärendets slutskede eftersträvades
att ge reglerna om översiktsplan en sådan avfattning att en plan av detta
slag inte skulle kunna uppfattas som bindande direktiv och således inte
vara att hänföra till föreskrifter (BoU 1986/87:1 s. 28 ff). Detta har
kommit till uttryck bl.a. genom att det i 1 kap. 3 § första stycket
uttryckligen anges att en översiktsplan inte är bindande vare sig för
myndigheter eller för enskilda.
Bestämmelserna i 5 kap. 6 § miljöbalksförslaget är däremot kategoriskt
avfattade och det är svårt att uppfatta dem på annat sätt än att en
åtgärdsplan i flera avseenden blir bindande i varje fall för de berörda
myndigheterna och kommunerna. Detta betyder inte utan vidare att
åtgärdsplaner i alla lägen är att hänföra till föreskrifter; av betydelse är
härvidlag också i vad mån en plan omfattar endast ett konkret fall eller
får mera generell giltighet liksom planens geografiska omfattning. Det
går därför inte att göra ett generellt uttalande om i vad mån
åtgärdsplanerna kommer att utgöra föreskrifter eller förvaltningsbeslut,
utan detta kan vara beroende av utformningen och inriktningen av planen
i det särskilda fallet. Eftersom regleringen i 5 § måste kunna betraktas
som ett bemyndigande till regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen
förenat med ett medgivande till s.k. subdelegation enligt 8 kap. 11 § får
det här till skillnad från vad fallet var vid tillkomsten av plan- och
bygglagen ingen avgörande betydelse för planernas giltighet om de är
att hänföra till föreskrifter eller förvaltningsbeslut. Att märka är dock att,
om en plan skall anses innefatta föreskrifter, det strikt måste iakttas att de
håller sig inom ramen för de ämnen som enligt 8 kap. 7 §
regeringsformen över huvud taget kan bli föremål för delegation, dvs.
såvitt här är av intresse skydd för hälsa samt natur- och miljövård."
Regeringen delar de synpunkter som Lagrådet framfört och konstaterar
att detta inte föranleder några ändringar i förslaget.
Det förhållandet att en verksamhet med någon betydelse medverkar till
att en miljökvalitetsnorm överträds skall kunna utgöra grund för
omprövning av tillstånd och villkor i meddelade tillståndsbeslut för
verksamheter inom området. Därmed kan utsläppen nedbringas så att
normen kan uppfyllas.
Det bör då vara möjligt och även lämpligt att ompröva
tillståndsvillkoren för flera verksamheter i ett sammanhang genom s.k.
grupprövning. Genom en sådan grupprövning kan fördelningen av de
utökade kraven göras rättvis mellan dem som skall genomföra minsk-
ningen av utsläpp så att normen uppfylls. Sådan grupprövning bör göras
när verksamhetsutövarna begär det. Även utan begäran kan en typ av
gemensam prövning göras genom att tillståndsmyndigheten beslutar om
gemensam handläggning av flera ansökningar om omprövning. Detta
behandlas närmare i författningskommentaren till 5 kap. 4 §.
För att uppfylla en norm bör det också vara möjligt att meddela
områdesföreskrifter av det slag som nu finns för miljöskyddsområden i
miljöskyddslagen 8 a §. Bestämmelser om detta finns i 7 kap. 19-20 §§.
Sådana föreskrifter kan gälla även för verksamheter som har tillstånd.
Andra åtgärder kan vara att genom ändring av planer av betydelse för de
diffusa utsläppen nedbringa dessa.
Det kan finnas skäl att upprätta åtgärdsprogram även för områden där
miljökvaliteten är godtagbar men där det finns risk för försämring.
Härigenom kan en negativ miljöutveckling i dessa områden undvikas.
Beror överskridandet på föroreningar från verksamheter utanför det av
normen reglerade geografiska området kan åtgärder istället sättas in
utanför detta område. Det innebär att det inte bara är verksamheter
belägna inom det område som en norm omfattar som berörs av åtgärder,
utan det gäller alla som medverkar till att en norm överträds.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om miljökvalitetsnormers
inverkan på meddelade tillståndsbeslut. Industriförbundet och Arbets-
givareföreningen har framfört farhågor för att införandet av miljö-
kvalitetsnormer minskar stabiliteten och förutsebarheten och anfört att
systemet måste visa större respekt för befintliga tillstånd. Även andra
remissinstanser, bl.a. Koncessionsnämnden, har framfört synpunkter om
att rättssäkerheten kan urholkas för befintliga verksamheter genom att
meddelade normer skulle kunna leda till att tillstånd helt eller delvis
upphävs.
I detta sammanhang bör det betonas att en avvägning inom ramen för
regelsystemet alltid måste ske mellan verksamhetsutövarnas intressen,
möjligheten till kostnadseffektiva lösningar och hänsyn till miljön.
Regelsystemet skall tillämpas på ett sådant sätt att tillräcklig trygghet för
verksamhetsutövarna kan erhållas och näringslivet utvecklas, utan att
föranleda miljöpåverkan utöver det godtagbara, när det gäller att skydda
så viktiga värden som människors hälsa och miljön. Sådana
överväganden faller väl inom ramen för avvägningar enligt 2 kap. 7 §.

Ny verksamhet

Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds. Sådan verksamhet skall få komma till
stånd endast om utrymme för den skapas genom att olägenheter från
andra källor reduceras i minst motsvarande mån så att normen inte
överträds.
Det kan också uppkomma den situationen att ny verksamhet vill
lokalisera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan överträds och
där etableringen inte ryms inom ramen för de åtgärder som skall vidtas
enligt åtgärdsprogrammet för att nå den godtagbara miljökvaliteten. I det
fallet där normen redan är överträdd räcker det inte att olägenheter från
andra källor reduceras i minst motsvarande mån, eftersom belastningen i
ett redan överbelastat område då skulle bli oförändrad. Ny verksamhet
bör kunna få komma tillstånd även inom områden där en norm
överskrids, om sådana åtgärder vidtas att olägenheterna från annan
verksamhet minskar i sådan grad att möjligheterna att uppfylla normen
ökar i inte obetydlig utsträckning. Det innebär att den totala belastningen
måste minska mer än endast marginellt för att verksamheten skall få
komma till stånd. Det kan i sådana fall bli aktuellt med grupprövning
enligt vad som anges i författningskommentaren till 5 kap. 4 §. Då
öppnas en möjlighet för sökanden att vidta åtgärder för att minska
utsläppen från befintlig verksamhet och på så sätt skapa ett utrymme för
den egna verksamheten så att miljökvalitetsnormen inte längre utgör
hinder för att den nya verksamheten skall kunna etableras.
Även om en ny verksamhet inte medför att föreskriven lägsta
godtagbara miljökvalitet för området överskrids måste givetvis frågan
om erforderliga skyddsåtgärder eller försiktighetsmått ändå prövas.
Utformningen av tillståndsbesluten behöver således i många fall inte
påverkas nämnvärt av normerna. Däremot kommer beslutsunderlaget att
förbättras. Framför allt bör miljökvalitetsnormerna vara betydelsefulla
när miljökonsekvensbeskrivningar utarbetas. En miljökonsekvens-
beskrivning skall också enligt 6 kap. 7 § första stycket 2 miljöbalken
innehålla en beskrivning av hur det undviks att en verksamhet eller
åtgärd medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Hänsynsreglernas tillämpning

De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som skall föreskrivas såväl
beträffande befintlig verksamhet som beträffande ny verksamhet regleras
i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. balken. Miljökvalitetsnormerna
ger då upplysning om vilken miljökvalitet som behöver uppnås vid
tillämpningen av hänsynsreglerna. I de fall en miljökvalitetsnorm inte är
uppfylld, får vid tillämpningen av dessa den skälighetsavvägning som
skall göras enligt 2 kap. 7 § aldrig medföra att en miljökvalitetsnorm
åsidosätts. En miljökvalitetsnorm anger alltså alltid den miniminivå som
måste beaktas vid tillämpningen av hänsynsreglerna. Detta angavs i
utredningens förslag i författningskommentaren till den bestämmelsen
men framgår nu direkt av lagtexten, vilket även Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förordat i sitt remissvar.
Lagregeln får som nämnden skriver en direkt rättsverkan inte bara
gentemot myndigheter utan även mot verksamhetsutövare.
Vidare kan, som redan angetts, genom omprövning av tillståndsvillkor
för befintlig verksamhet enligt 24 kap. 5 § 2 utsläppen nedbringas så att
normen inte överträds. I dessa fall kan den situationen föreligga att det
inom det område där miljökvalitetsnormen överträds endast finns
tillståndsgivna verksamheter och alla dessa använder bästa möjliga
teknik. Med det menas i detta fall att det är så att verkligen den bästa
möjliga tekniken används utan att kraven sänkts genom
skälighetsavvägning, dvs. att det inte finns effektivare anordningar eller
metoder att tillgå, vilket förutsätter att alla tillstånd är relativt nya. För
att
i ett sådant fall kunna uppfylla normen måste tillståndsmyndigheten vid
omprövning av tillstånden minska tillåten produktionsmängd så att
utsläppen minskar tillräckligt för att uppfylla normen. Den
skälighetsavvägning som skall göras enligt 2 kap. 7 § vid tillämpning av
hänsynsreglerna och även vid tillämpning av regeln om bästa möjliga
teknik, motsvarande den som görs idag enligt 5 § miljöskyddslagen, får
som angetts aldrig medföra att en miljökvalitetsnorm inte kan uppnås. En
miljökvalitetsnorm anger alltid den miniminivå som måste beaktas vid
tillämpningen av hänsynsreglerna. Det innebär att det vid omprövning
går att ställa ytterligare krav än vad som kan uppnås med användning av
bästa möjliga teknik. Detta överensstämmer inom EG-rätten med artikel
10 i IPPC-direktivet 96/61, där det föreskrivs att om en
miljökvalitetsnorm ställer högre krav än vad som kan uppnås genom
användning av bästa tillgängliga teknik skall ytterligare åtgärder
föreskrivas i tillståndet, utan att detta påverkar vidtagandet av andra
åtgärder som kan behövas för att iaktta miljökvalitetsnormerna.
Direktivet behandlas utförligare i avsnitt 4.14.2. Därmed är också
Naturskyddsföreningens farhågor, att villkor som krävs vid en
omprövning av en verksamhet för att normen inte skall överträdas skulle
kunna anses oskäliga enligt avvägningsregeln, obefogade.
Det kan också i vissa fall även då behöva föreskrivas
produktionsminskningar för att normen skall uppfyllas. Den situationen
att det bara finns tillståndsgiven verksamhet inom ett område torde dock
inte bli vanligt förekommande. I de flesta fall torde det även finnas icke
tillståndsgiven verksamhet i området för vilken föreskrifter kan
meddelas.
Miljökvalitetsnormerna anger det miljötillstånd som behöver uppnås
vid tillämpningen av hänsynsreglerna och kan också ligga till grund för
generella föreskrifter. Inom ramen för de försiktighetsmått som kan
åläggas varje enskilt företag bör strävan vara att fördela bördorna så att
de mest kostnadseffektiva lösningarna uppnås. Detta kan innebära att
åtgärderna bör vidtas utanför det område som omfattas av
miljökvalitetsnormen.
Miljökvalitetsnormer kan också ligga till grund för andra föreskrifter.

Miljökvalitetsnormer skall omfatta alla verksamheter

Som angetts tidigare bör miljökvalitetsnormer rikta sig mot kommuner
och myndigheter och bör vara bindande såtillvida att kommunerna och
myndigheterna är skyldiga att tillämpa dessa vid prövning av tillåtlighet,
tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden samt vid
tillsyn och när föreskrifter meddelas och i sin planering och
planläggning. Miljökvalitetsnormer bör kunna användas dels för att
komma till rätta med rådande miljöproblem, dels för att undvika framtida
sådana och bör kunna tillämpas vid prövningen av såväl befintliga som
nya verksamheter. De skall också som framgått tillämpas vid individuell
prövning och omprövning av tillståndspliktig verksamhet.
Det innebär att i princip all verksamhet som påverkar de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för
utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön eller naturen kan
belastas med utan fara för påtagliga olägenheter omfattas av
miljökvalitetsnormerna. Här kan nämnas exempelvis diffusa utsläpp från
jordbruk och trafik. Om någon verksamhet som medför påverkan av
angivet slag skulle undantas skulle bestämmelserna bli verkningslösa.
Det skulle exempelvis vara omöjligt att uppfylla miljökvalitetsnormer för
luft om trafiken undantogs eller för vatten om de areella näringarna eller
trafiken undantogs. Vikten av att alla verksamheter kan omfattas har
Naturvårdsverket betonat i sitt remissvar. Även Advokatsamfundet
förutsätter att ett åtgärdsprogram kommer att omfatta alla verksamheter
som kan påverka normens uppfyllelse och att balkens
tillämpningsområde måste bestämmas därefter. Det vore enligt
samfundet mycket olyckligt om det inte lagligen gick att se till att den
objektivt sett mest effektiva åtgärden vidtogs på den grunden att den
verksamhet som gett upphov till denna påverkan faller utanför balkens
tillämpningsområde. Därför kan Skogsstyrelsen enligt regeringens
bedömning inte få gehör för sitt önskemål att det i 5 kap. 3 § bör
klargöras att bestämmelsen avser prövning, tillsyn och beslut om
föreskrifter enligt denna balk. Tvärtom skall det framgå av balken att all
verksamhet omfattas.
När det gäller verksamheter med påverkan från många små enheter där
var och ens påverkan inte är så stor men den sammanlagda påverkan är
betydande bör ett åtgärdsprogram inte peka ut enskilda
verksamhetsutövare utan reglera påverkan genom generella föreskrifter
som omfattar dessa. Exempelvis kan kväveutsläpp i vissa jordbruks-
bygder regleras genom generella föreskrifter avseende gödsling inom ett
geografiskt område, till viss del på samma sätt som föreskrivs idag med
stöd av lagen om skötsel av jordbruksmark, i stället för att villkor sätts
för varje jordbrukares verksamhet.
Regeringen finner därför sammanfattningsvis att i bestämmelsen om
åtgärdsprogram skall anges att dessa får omfatta all verksamhet som kan
påverka de störningsnivåer en norm omfattar, oavsett om den är
tillståndspliktig eller inte.

Miljökvalitetskrav inom hälsoskyddsområdet

Det ligger särskilt nära till hands att fastställa godtagbar miljökvalitet
inom hälsoskyddssektorn. Ett stort antal människor utsätts för störningar
som kan skada hälsan. Framför allt gäller detta i vissa städer där halterna
av luftföroreningar kan överskrida skadliga nivåer. Det finns också
många exempel på att utsläpp till luft från enskilda verksamheter gett
upphov till olägenheter för de närboende.
I dessa fall torde godtagbar miljökvalitet få bestämmas i form av
haltvärden som inte får överskridas momentant eller för vissa tidsenheter.
I vissa fall är det den momentana störningen och i andra fall
långtidsexponeringen som är avgörande från hälsorisksynpunkt.
Vad gäller buller har myndigheterna i princip redan under många år
arbetat med styrande normer. Mätparametern är vanligtvis decibel.
Bullerkraven är olika för olika områden, t.ex. bostadsområden,
fritidsområden och arbetsplatser. Både momentanvärden och ekvivalenta
värden, dvs. vägda genomsnittsvärden, används för att mäta bullernivåer.
Dricksvatten är ett livsmedel för vilket det finns särskild lagstiftning
och som därför inte som sådant berörs av miljöbalken. Däremot kan
kvalitetskrav ställas på vattentäkterna vilket framgått av genomgången av
direktiv (75/440/EEG) om kvalitet på ytvatten avsett att användas som
dricksvatten. Det finns även ett direktiv till skydd för grundvattnet
(80/68/EEG) som behandlas i avsnittet om miljöfarlig verksamhet. Som
angetts tidigare pågår ett arbete inom EU att ersätta bl.a. dessa direktiv
med ett ramdirektiv för vattenresurser.
Livsmedelsverket tillstyrker utredningens förslag om miljökvali-
tetsnormer och skriver att därmed kommer direktivens krav på yt- och
grundvatten som skall användas som råvatten för produktion av
dricksvatten, att omvandlas till miljökvalitetsnormer samt att det framstår
som mycket tillfredsställande att råvatten får skydd av miljöbalkens
regler. Verket skriver vidare att vid bedömning av miljökvalitetskrav
synes utredningen ha förbisett att den i särklass största intagskällan för
många miljökemikalier är livsmedel. Exempel på detta är
metylkvicksilver och PCB i fisk. Enligt Livsmedelsverkets mening bör
kvalitetsaspekter som har att göra med livsmedelsproduktion till havs och
till lands beaktas när miljökvalitetsnormer utarbetas.

Åtgärdsprogram och andra genomförandefrågor

För närvarande innebär det inte några svårigheter för Sverige att uppfylla
miljökraven i EG:s direktiv om miljökvalitet. Vi kommer därför
sannolikt inte att behöva tillämpa den rapporteringsskyldighet till
kommissionen som föreligger vid överskridande av föreskrifterna.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar dock i sitt
remissvar att flera vattenkvalitetsdirektiv exempelvis föreskriver en viss
lägsta syremättnadsgrad som periodvis understigs inom flera svenska
vattenområden.
Regeringen gör den bedömningen att förutom vår skyldighet att
genomföra EG-direktiv finns det med hänsyn till framtida mer skärpta
EG-regler skäl att utforma bestämmelserna i miljöbalken på ett sådant
sätt att de överensstämmer med genomförandereglerna i miljödirektiven.
Det ramdirektiv om vattenresurser som håller på att utarbetas inom EU
kommer enligt förslaget som föreligger från kommissionen att innebära
krav på att medlemsländerna skall indelas i avrinningsdistrikt. För dessa
avrinningsdistrikt skall upprättas vad som i förslaget kallas "Planer för
avrinningsområdesförvaltning (River Basin Management Plans)" och i
dessa skall ingå de mera detaljerade åtgärdsprogrammen (programme of
measures). EU:s tidsplan för ramdirektivet innebär att det skall antas av
rådet under år 1998.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett åtgärdsprogram skall
upprättas i de fall det behövs för att föreskriven lägsta godtagbara
miljökvalitet inte skall överskridas eller normen skall uppnås. I
utredningens lagförslag har även angetts att åtgärdsprogrammet skall
upprättas av en kommun om normen gäller bara kommunens område, av
länsstyrelsen om normen gäller flera kommuner och i övriga fall av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare har
angetts att när regeringen utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer
skall den föreskriva vilken eller vilka myndigheter eller kommuner som
skall upprätta åtgärdsprogram, eftersom det inte får råda någon tvekan
om vilken eller vilka myndigheter som har denna skyldighet, t.ex. med
hänsyn till normens geografiska område.
Med hänsyn till det arbete som pågår inom EU och remissynpunkter
från bl.a. flera länsstyrelser, som föreslår att flera länsstyrelser
gemensamt bör kunna upprätta åtgärdsprogram, finns det skäl att utforma
reglerna om åtgärdsprogram något annorlunda än utredningen föreslagit.
För att uppnå ett mera flexibelt system räcker det att i balken ange att
regeringen skall besluta vilken eller vilka myndigheter eller kommuner
som skall upprätta åtgärdsprogram. Ett åtgärdsprogram skall dock som
utredningen föreslagit upprättas i de fall det behövs för att föreskriven
lägsta godtagbara miljökvalitet inte skall överskridas eller normen skall
uppnås. Ett sådant beslut kan regeringen meddela i samband med att den
beslutar om att utfärda en miljökvalitetsnorm. För att kunna uppfylla EU-
krav bör också föreskrivas att åtgärdsprogram även skall upprättas om
det krävs enligt en rättsakt från EU. Regeringen bör då få rätt att överlåta
till en myndighet att besluta om sådana åtgärdsprogram. Vidare bör
regeringen även ges rätt att meddela föreskrifter om generella krav på att
åtgärdsplaner skall upprättas om sådana krav införs exempelvis i enlighet
med det förslag till ramdirektiv för vatten som kommissionen
presenterat. Begreppet åtgärdsplan bör användas eftersom det är en plan
av en mera övergripande natur för att på lång sikt uppnå vissa allmänna
mål som avses i direktivförslaget. Det åtgärdsprogram som regeringen
kan besluta skall upprättas för att en norm skall kunna uppfyllas, skall
vara på en mera detaljerad nivå och avse en mera näraliggande
tidsperiod. I enlighet med Lagrådets förslag bör bestämmelsen om
åtgärdsplaner, 5 kap. 8 §, utformas så att regeringen kan upprätta sådana
eller välja att delegera uppgiften till en eller flera myndigheter eller
kommuner.
Åtgärdsprogrammen bör i första hand tas fram av den berörda
kommunen, om normen omfattar endast en kommun. Innan kommunen
upprättar programmet bör samråd hållas med länsstyrelsen samt andra
myndigheter som berörs, eftersom ett åtgärdsprogram i de flesta fall
torde innefatta åtgärder som någon annan myndighet än kommunen skall
vidta. Detta gäller framför allt länsstyrelsen. I många fall kan
programmet även behöva omfatta åtgärder som endast en central
myndighet kan vidta. Det kan exempelvis gälla frågan om en omprövning
av tillståndsvillkor bör göras, vilket enligt balken skall initieras av
Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Kammarkollegiet eller läns-
styrelsen. Försvarsmakten har motsatt sig att en kommun kan få upprätta
ett åtgärdsprogram som kan omfatta militär verksamhet och föreslagit att
det lägst skall vara länsstyrelserna som kan upprätta åtgärdsprogram som
berör Försvarsmakten. Regeringen delar denna uppfattning. Ett
åtgärdsprogram som berör Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller
annan verksamhet inom försvaret bör därför upprättas av länsstyrelsen
och inte av en kommun. Vägverket har framfört synpunkten att väg-
hållaren i stället för kommunen skall bedöma vilka åtgärder som skall
sättas in för att minska den egna verksamhetens belastning. Kommunen
bör dock även i sådana fall upprätta ett åtgärdsprogram eftersom
Vägverket får tillfälle att framföra sina synpunkter i samrådet som
kommunen alltid skall ha med andra myndigheter som berörs.
Kommunen bör även samråda med sådana verksamhetsutövare som
berörs i betydande omfattning. NUTEK anser i sitt remissvar att uttrycket
i betydande omfattning skall ändras så att samråd skall ske med
verksamhetsutövare som påverkas i icke obetydlig omfattning. Detta
skulle dock medföra alltför omfattande samrådsskyldighet eftersom det
kan vara ett mycket stort antal verksamhetsutövare som berörs, varför
den av utredningen föreslagna omfattningen bör väljas enligt regeringens
uppfattning. Kommunfullmäktige bör besluta om åtgärdsprogram med
hänsyn till dess övergripande karaktär och den betydelse som ett sådan
program har.
Omfattar den aktuella normen flera kommuner i ett län bör det i många
fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen får i uppgift att ta fram
åtgärdsprogram. Innan länsstyrelsen beslutar om ett åtgärdsprogram skall
den också på motsvarande sätt som bör gälla för kommunerna samråda
med andra berörda myndigheter och kommuner. Även länsstyrelsen bör
samråda med sådana verksamhetsutövare som berörs i betydande
omfattning. Det bör även vara möjligt att i de fall där det är lämpligt och
berörda kommuner så önskar låta dessa kommuner i mellankommunal
samverkan upprätta ett åtgärdsprogram. Som nämnts innebär förslaget att
regeringen skall kunna besluta att en eller flera myndigheter eller
kommuner skall upprätta åtgärdsprogram. I de fall då den aktuella
miljökvalitetsnormen omfattar flera kommuner i ett län bör det enligt
motiven i många fall vara mest lämpligt att länsstyrelsen får till uppgift
att ta fram åtgärdsprogram, men det avses även vara möjligt att, i de fall
det är lämpligt och berörda kommuner så önskar, låta kommunerna i
mellankommunal samverkan upprätta ett åtgärdsprogram.
Lagrådet skriver i anslutning till detta: "Det förtjänar med anledning
av dessa uttalanden erinras om att samordningen av frågor om
användningen av mark- och vattenområden som berör flera kommuner
gemensamt har fått en annan lösning i plan- och bygglagen. Enligt 7 kap.
1 § nämnda lag skall sålunda, när den utrednings- och samord-
ningsverksamhet som behövs inte kommer till stånd på annat sätt,
regeringen utse ett regionplaneorgan som under viss tid eller tills vidare
skall ha hand om denna uppgift. Till regionplaneorgan kan regeringen
utse ett befintligt kommunalförbund, men regeringen kan också förordna
att de berörda kommunerna skall bilda ett särskilt regionplaneförbund för
ändamålet.
Den i plan- och bygglagen valda lösningen har den fördelen att man
säkerställer att en plan kommer till stånd även om de berörda
kommunerna inte skulle vara ense i alla frågor, eftersom omröstning om
planen skall ske i kommunalförbundets fullmäktige och inte i fullmäktige
för de berörda kommunerna. Eftersom det i förevarande fall är förutsatt
att uppgiften att upprätta en åtgärdsplan skall ges till flera kommuner
gemensamt bara när dessa önskar det och en åtgärdsplan normalt torde
avse mera avgränsade frågor än en regionplan, synes det inte finnas
tillräckliga skäl att på samma sätt som enligt plan- och bygglagen göra
delegation till kommunalförbund till ett obligatorium för fall då en
åtgärdsplan berör flera kommuner. Det synes emellertid kunna vara
lämpligt att, för de fall då ett regionplaneorgan eller något annat
kommunalförbund med likartade uppgifter redan har inrättats, öppna
möjlighet att anförtro även upprättandet av åtgärdsplanen åt ett sådant
organ. Lagrådet förordar med hänsyn härtill att 5 § kompletteras med ett
nytt sista stycke av följande lydelse: Med kommun avses i denna
paragraf även kommunalförbund." .
Regeringen anser i likhet med Lagrådet att åtgärdsprogram bör kunna
upprättas av ett kommunalförbund och följer därför förslaget.
I övriga fall bör åtgärdsprogram enligt vad regeringen beslutar tas fram
av regeringen eller den eller de myndigheter regeringen bestämmer. Det
innebär som bl.a. länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs,
Värmlands och Jämtlands län anfört, att om en norm omfattar flera län
kan regeringen bestämma att ett åtgärdsprogram skall upprättas
gemensamt av de berörda länsstyrelserna.
Naturvårdsverket anser i sitt remissvar att ett åtgärdsprogram alltid bör
beslutas av en politisk instans, som huvudregel regeringen eller om
normen enbart skall gälla inom en kommun och ingen påverkan kommer
utifrån, av kommunfullmäktige. Detta är dock enligt regeringens
uppfattning inte praktiskt rimligt, men det bör finnas en möjlighet för
regeringen att överpröva åtgärdsprogram vilket behandlas längre fram.
I de fall störningskällor som ligger utanför det geografiska område som
miljökvalitetsnormen avser har betydelse för möjligheten att uppfylla
normen bör det ankomma på regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, att upprätta ett åtgärdsprogram. Detta bör omfatta hela det
område där störningskällorna finns.
När regeringen utfärdar föreskrifter om miljökvalitetsnormer bör den
dessutom även besluta om skyldigheten att utföra mätningar i syfte att
kontrollera i vilken utsträckning åtgärderna ger önskad effekt.
Miljöbalksutredningen föreslog att kommunerna skulle vara skyldiga att
utföra de mätningar som behövs. Kommunerna har i dag en skyldighet
enligt 14 a § hälsoskyddslagen att mäta luftföroreningar om det kan antas
att gränsvärdena som föreskrivs enligt paragrafen kan komma att
överskridas. Många kommuner, däribland Skövde, Västerås, Sundsvall,
Umeå och Piteå, tar upp detta i sina remissvar och är kritiska till att det
innebär ökade kostnader för kommunerna och undrar hur det skall
finansieras. Flera anser att staten skall finansiera detta. Länsstyrelserna i
Göteborg- och Bohus län, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och
Malmöhus län anser att även verksamhetsutövare borde kunna åläggas ett
kostnadsansvar.
Regeringen gör den bedömningen att skyldigheten att utföra de
mätningar som krävs inte kan anges så kategoriskt som utredningen
föreslagit. I stället bör regeringen när den utfärdar föreskrifter om
miljökvalitetsnormer även pröva och besluta vilka som är skyldiga att
utföra de mätningar som behövs för att kontrollera att en
miljökvalitetsnorm uppfylls. Denna skyldighet kan då exempelvis
åläggas den centrala och regionala miljöövervakningen. Mätskyldigheten
kan även åläggas kommuner precis som de idag har skyldighet att mäta
luftföroreningar enligt hälsoskyddslagen. I många fall bör det vara
lämpligt att fördela mätskyldigheten mellan dessa. Vidare bör om
mätningarna görs hos eller i anslutning till en verksamhetsutövare i så
stor utsträckning som möjligt denne åläggas att betala i enlighet med
principen om att förorenaren betalar. I andra fall kan det vara svårt att
ålägga någon enskild förorenare att betala, eftersom föroreningar i många
fall orsakas av utsläpp som är många och små.
Några remissinstanser tar upp frågan om kunskapsförsörjning. Svea
hovrätt anser att ett system för kunskapsförsörjning till tillstånds- och
tillsynsmyndigheter måste byggas upp, eftersom det erfordras en
kontinuerlig uppföljning av de verksamheter som finns och som
tillkommer. Även Boverket anser att ett sådant system krävs och menar
att det kunskapsförsörjningssystem som utvecklats enligt NRL för
särskilt värdefulla områden, riksintressen, borde kunna utvecklas
ytterligare och användas även för miljökvalitetsnormer. Länsstyrelsen i
Stockholms län har liknande synpunkter. Regeringen anser att det blir en
uppgift för de tillsynsmyndigheter som har att kontrollera att normerna
uppfylls att bygga upp ett sådant kunskapsförsörjningssystem och då bör
möjligheterna till samordning med redan existerande system tas till vara.
I åtgärdsprogrammet bör anges förutom den miljökvalitetsnorm som
skall uppfyllas, vid vilken tidpunkt den skall vara uppfylld samt vilka
konkreta åtgärder som skall vidtas för detta. Vidare bör anges vilka
myndigheter och kommuner som skall se till att åtgärderna vidtas samt
när de skall vara genomförda. Åtgärdsprogrammen bör också som
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet angett i sitt
remissvar, innehålla uppgift om de källor som bidrar till att en
miljökvalitetsnorm överskrids och beräkningen av störningen från varje
sådan källa samt den totala belastningsminskning som krävs för att
normen skall kunna uppnås. Uppgiften om vilka källor som bidrar kan
dock av praktiska skäl i många fall inte omfatta alla som bidrar endast i
en mycket begränsad omfattning. I åtgärdsprogrammet bör även anges
för vilka verksamheter med tillstånd som ansökningar om omprövningar
av villkoren bör ske. En sådan omprövning regleras i 24 kap.
miljöbalken. Även åtgärder som skall vidtas beträffande befintlig
verksamhet utan tillstånd bör anges i programmet. Vad ett åtgärds-
program bör innehålla anges också i författningskommentaren till 5 kap.
6 §.
Regeringen gör den bedömningen att för att nå en så enhetlig och
förutsebar tillämpning av miljökvalitetsnormer som möjligt bör
Naturvårdsverket meddela allmänna råd för utformningen av
åtgärdsprogram.
Flera remissinstanser har ställt frågor beträffande miljökvalitetsnormer
och åtgärdsprogram. RRV undrar vad som händer om en miljö-
kvalitetsnorm inte uppnås, trots att åtgärderna enligt ett åtgärdsprogram
är uppfyllda. Regeringen gör den bedömningen att i så fall får
åtgärdsprogrammet omprövas och ytterligare åtgärder vidtas så att
normen uppnås. Det skall framgå direkt av balken att ett åtgärdsprogram
skall omprövas vid behov dock minst vart femte år. Statskontoret
ifrågasätter om normerna skall vara sanktionerade vid överträdelse så att
de inte riskerar att bli utan verkan. Normen som sådan kan inte vara
sanktionerad men många av de åtgärder som vidtas kommer att vara
knutna till sanktioner. Exempelvis kommer tillstånd att omprövas och om
de nya skärpta utsläppsvillkoren överträds kommer detta att vara
sanktionerat på samma sätt som andra tillståndsvillkor.

Prövning av åtgärdsprogram

Miljöbalksutredningen föreslog att de som berörs av ett åtgärdsprogram
bör ha en möjlighet att överklaga beslutet att anta ett sådant program,
eftersom de indirekt kommer att vara bundna av det genom
myndigheternas genomförande av programmet. Vidare föreslogs att det
därför skulle kungöras att ett åtgärdsprogram upprättats så att berörda får
kännedom om detta. Beslutet skulle kunna överklagas till regeringen.
Även ideella organisationer som har talerätt enligt balken skulle få
överklaga. Länsstyrelsen och andra berörda myndigheter skulle också ha
möjlighet att överklaga ett åtgärdsprogram som har beslutats av
kommunfullmäktige. Länsstyrelsen i Göteborg- och Bohus län ifråga-
sätter om ett åtgärdsprogram alls har någon rättsverkan som motiverar
klagorätt. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att
det är oklart på vilken grund ett åtgärdsprogram kan överklagas och vad
resultatet av en sådan överklagan kan leda till. Även om enskilda kan
överklaga kommer det att vara svårt för dessa att visa att de genom detta
kommer att lida orätt och att avvägningen är felaktigt gjord.
Fakultetsnämnden anser vidare att med den nuvarande utformningen av
ett åtgärdsprogram saknas egentligen mening att överklaga
överhuvudtaget. De rättsligt bindande besluten fattas inte genom
åtgärdsprogrammet utan av andra myndigheter vid en senare tidpunkt
och dessa skall fatta sina beslut utifrån hänsynsreglerna i balken och inte
utifrån åtgärdsprogrammet. Naturvårdsverket anser att enbart åtgärds-
program som beslutas av kommunfullmäktige bör få överklagas, som en
följd av att regeringen enligt verkets förslag alltid skall fastställa dem i
övriga fall.
Regeringen konstaterar att förutom vad remissinstanserna tar upp finns
det ytterligare aspekter som gör att det kan ifrågasättas om det skall vara
möjligt att överklaga ett åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i många
fall upprättas av en kommun och då skall kommunfullmäktige besluta
med hänsyn till programmets övergripande karaktär och den betydelse
som det har. Det normala för sådana beslut är att de endast kan
överprövas efter kommunalbesvär och förslaget innebär ett undantag från
denna allmänna princip. Dessutom kan det befaras att rätten att överklaga
i vissa fall kan leda till en fördröjning av att behövliga åtgärder vidtas så
att en norm kan uppfyllas. Eftersom åtgärdsprogram inte är direkt
bindande för enskilda utan endast de beslut som myndigheter vid senare
tidpunkt fattar, kan beslut om programmet inte anses vara en sådan
myndighetsutövning mot enskild som kräver rätt att överklaga. Däremot
är naturligtvis de särskilda beslut som är föranledda av ett
åtgärdsprogram överklagbara. Regeringens beslut beträffande vilka som
skall upprätta åtgärdsprogram och mäta och kontrollera att normen
uppfylls är inte heller en sådan myndighetsutövning mot enskild som
kräver rätt att överklaga.
Det kan dock finnas ett behov för regeringen att kunna överpröva ett
åtgärdsprogram som har beslutats av en annan myndighet eller av en
kommun i fall det skulle vara ofullständigt och därför inte kan förväntas
få avsedd verkan eller beröra verksamheter som har särskild betydelse.
Detta kan dock uppnås genom att en möjlighet för underställning införs.
Det finns exempel på statliga kontrollmöjligheter i annan lagstiftning,
bl.a. i räddningstjänstlagen och i plan- och bygglagen.
Med hänsyn till vad som har anförts gör regeringen den bedömningen
att någon rätt att överklaga ett åtgärdsprogram inte bör införas. I stället
införs en bestämmelse att regeringen ges rätt att föreskriva att vissa
åtgärdsprogram skall prövas av regeringen. Regeringen får därför även
föreskriva att åtgärdsprogrammet skall skickas till de myndigheter som
regeringen bestämmer. Därmed får samhället en kontroll av att systemet
med miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram fungerar. Med stöd av det
bemyndigandet kan regeringen exempelvis föreskriva att regeringen skall
pröva åtgärdsprogram som rör försvaret. Försvarsmakten har förordat en
möjlighet till regeringsprövning, eftersom detta berör en verksamhet som
beslutas av riksdag och regering. Föreskrifterna kan även omfatta sådan
rätt för annan central myndighet vars ansvarsområde berörs.
Regeringens prövning får avse hela programmet vilket är lämpligt med
hänsyn till att det normalt är regeringen som har utfärdat normen och
bestämt vem eller vilka som skall upprätta programmet. Även i de fall en
myndighet har utfärdat en norm i enlighet med en rättsakt från EU är det
lämpligt att regeringen kan överpröva ett eventuellt åtgärdsprogram.
Frågan är om krav bör ställas på att det skall kungöras att ett
åtgärdsprogram har upprättats. Det är visserligen lämpligt att berörda får
kännedom om programmet men det får åstadkommas genom olika typer
av informationsinsatser från den eller de myndigheter som upprättat
programmet. Detta kan göras exempelvis genom att kommunen ställer ut
det beslutade åtgärdsprogrammet eller genom annonsering i lokalpress
eller rikspress beroende på vilka områden som berörs.
Miljöbalksutredningen har i sitt fortsatta arbete i uppdrag att föreslå en
förordning med de ytterligare bestämmelser som kan behövas för att
införa miljökvalitetsnormer.
4.11 Miljökonsekvensbeskrivningar och annat
beslutsunderlag
4.11.1 Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringens förslag: Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB) skall utökas och skärpas i balken och anpassas ytterligare till
EG-regler och andra internationella regler.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker och anser att
förslaget är ett framsteg jämfört med nuvarande MKB-regler. Det gäller
bl.a. Naturvårdsverket, Boverket, RRV, Räddningsverket, SMHI,
Statskontoret och ett flertal länsstyrelser. Synpunkter och förslag för att
ytterligare förbättra systemet lämnas dock av många. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet är kritisk och anser att reglerna
i ett internationellt perspektiv inte är långtgående och att internationella
regler och erfarenheter inte beaktats.
Skälen för regeringens förslag: För att skydda människors hälsa och
miljön samt främja hushållningen med mark och vatten är det enligt
regeringens uppfattning viktigt att i större utsträckning utveckla och
använda en beslutsteknik där förutsättningarna för miljön beaktas inför
beslut av olika slag. Detta innebär att beslut om verksamheter som var
för sig eller som sammantagna med andra har betydelse för människors
hälsa, miljön samt hushållningen med mark och vatten m.m. skall
grundas på en beskrivning och analys av beslutens konsekvenser för
dessa intressen. Detta kan uppnås genom miljökonsekvensbeskrivningar.
Syftet med att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning är alltså att ge
ett bättre underlag för ett beslut. Den skall ingå som en del i
beslutsunderlaget och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad
verksamhets inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med
naturresurser. För att uppnå syftet med miljökonsekvensbeskrivningar
måste frågor om påverkan på miljön komma in på ett tidigt stadium och
ingå i beslutsunderlaget under hela processen fram till ett tillståndsbeslut.
Konsekvenserna för miljön skall från början inverka på de avvägningar
och förhandlingar som föregår ett beslut. Den allmänhet som berörs av
den planerade verksamheten skall på ett lika tidigt stadium ges möjlighet
att medverka och att påverka arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar.
Detta förfarande kan också medverka till att kunskapsluckor upptäcks
liksom till en allmänt ökad kunskap och insikt om miljö-, hälso- och
naturresursfrågor i samhället. Det är därför särskilt viktigt att en
bedömning av miljökonsekvenserna kommer in i ett tidigt
planeringsskede, parallellt med tekniska och ekonomiska frågor, innan
exploatören fattar beslut om inriktningen i stort av en verksamhet. MKB
har också, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
påpekar i sitt remissvar, en ytterligare mera framåtsyftande funktion
nämligen att bidra till att miljöpolitiska mål utvecklas och genomförs.
4.11.2 Bakgrund och gällande bestämmelser

Svenska regler

I Sverige har frågan om miljökonsekvensbeskrivningar aktualiserats vid
flera tillfällen under senare år. I miljöskyddslagen infördes dock redan år
1981 krav på att en ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet skall
innehålla en beskrivning av miljöeffekterna av den sökta verksamheten.
Här var Sverige ett föregångsland. Då infördes också krav på samråd
med myndigheter och enskilda som kunde ha ett intresse i saken, innan
ansökan om miljöfarlig verksamhet gjordes. I väglagen infördes år 1987
krav på att en arbetsplan för byggande av väg skall innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning. År 1991 infördes genom propositionen En
god livsmiljö, 1990/91:90, bestämmelser om miljökonsekvens-
beskrivningar i ett nytt 5 kap. i naturresurslagen. Samtidigt utökades det
tidigare nämnda kravet i miljöskyddslagen till att uttryckligen gälla ett
krav på en miljökonsekvensbeskrivning. Även vattenlagen komplet-
terades med krav på en miljökonsekvensbeskrivning. Med stöd av ett
bemyndigande i naturresurslagen har regeringen i förordningen
(1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivit att miljökon-
sekvensbeskrivningar krävs i ärenden enligt lagen om vissa
torvfyndigheter, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen, kontinen-
alsockellagen och farledslagen. Även i naturvårdsförordningen
(1976:484) infördes möjlighet att kräva miljökonsekvensbeskrivningar i
den utsträckning det behövs i det enskilda fallet. Krav på miljö-
konsekvensbeskrivningar har också införts i ett flertal andra lagar bl.a.
plan- och bygglagen, minerallagen, lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, skogsvårdslagen, fiskelagen, strålskyddslagen,
lagen om kärnteknisk verksamhet samt lagen om byggande av järnväg.

Internationellt

Internationellt tillämpas också miljökonsekvensbeskrivningar. Inom EU
gäller rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985 om bedömning
av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. EU:s
ministerråd har den 3 mars 1997 antagit ett nytt direktiv (97/11/EG) om
ändring av direktiv 85/337. Det nya direktivet skall vara genomfört
senast den 14 mars 1999.
Inom FN:s ekonomiska kommission för Europa, ECE, har utformats en
konvention, Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett
gränsöverskridande sammanhang (SÖ 1992:1). Sverige har ratificerat
konventionen år 1991 (prop. 1991/92:5, bet. 1991/92:BoU05, rskr.
1991/92:20) och den trädde i kraft den 10 september 1997. Även inom
Nordiska ministerrådet pågår arbete med ett program för fortsatt
samarbete om miljökonsekvensbeskrivningar.
En miljökonsekvensbeskrivning ses i flera länder som en formaliserad
process av en relativt stor omfattning som är reglerad i detalj och som
bara skall genomföras för vissa planerade verksamheter som kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan. Då inleds förfarandet med att en
myndighet bestämmer om verksamheten eller projektet kan antas ha
betydande miljöpåverkan och därför skall bli föremål för en miljö-
konsekvensbeskrivning, detta brukar kallas screening på engelska, alltså
en behovsbedömning. Om så anses vara fallet fortsätter förfarandet med
att myndigheten bestämmer vad som bör ingå i miljö-
konsekvensbeskrivningen, detta kallas på engelska scoping, alltså en
avgränsning. I processen ingår också ofta en offentlig utfrågning om
miljökonsekvensbeskrivningen samt en möjlighet att få den överprövad.

EG-direktivet 85/337/EEG

Rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27 juni 1985 om bedömning av
inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom
direktiv 97/11/EG, skall enligt artikel 1 tillämpas för bedömningen av
miljöeffekterna av sådana offentliga och privata projekt som kan antas
medföra betydande påverkan på miljön. Med projekt avses utförande av
byggnads- eller anläggningsarbeten eller andra installationer eller arbeten
samt andra ingrepp i den naturliga omgivningen och i landskapet
inklusive mineralutvinning.
Enligt hittillsvarande lydelse av artikel 2 skall medlemsstaterna vidta
alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan bl.a. på grund av sin art, storlek
eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påverkan innan
tillstånd ges samt att de projekt som skall omfattas av en sådan
bedömning anges i artikel 4. Artikel 2 ändras i direktiv 97/11 så att
angivna projekt blir föremål för krav på tillstånd och en bedömning av
deras påverkan innan tillstånd ges. Vidare läggs en ny punkt 2a till, att en
medlemsstat kan införa en gemensamt förfarande för att uppfylla kraven
enligt detta direktiv och kraven enligt direktiv 96/61/EG om samordnade
åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-
direktivet. Detta nya direktiv behandlas utförligare i avsnitt 4.14.2.
I artikel 4.1 i direktivet 85/337 anges att projekt inom de grupper som
redovisas i direktivets bilaga 1 skall bli föremål för en bedömning i
enlighet med artikel 5 10. I vissa fall kan dock ett visst projekt undantas
från föreskrifterna enligt artikel 2.3. I bilaga 1 anges projekt som till
stora delar överensstämmer med de projekt som regeringen för
närvarande skall pröva enligt 4 kap. 1 § NRL förutom att bilagan även
upptar större kommunikationsanläggningar. Artikel 4.1 ändras inte i sak i
direktiv 97/11 men bilaga 1 utökas med ett flertal projekt. Bl.a. fler typer
av vägar läggs till, stora avfallsanläggningar för förbränning eller kemisk
behandling av även annat avfall än farligt avfall, reningsverk med en viss
kapacitet samt dammar och rörledningar av viss storlek, pappers-
massaindustrier samt vissa andra anläggningar och verksamheter.
I direktivets artikel 4.2 anges i nuvarande lydelse att projekt inom de
grupper som redovisas i bilaga 2 skall bli föremål för en bedömning i
enlighet med artikel 5 10 när medlemsstaterna anser att detta krävs på
grund av projektets karaktär. I detta syfte kan medlemsstaterna bl.a.
bestämma att en bedömning skall göras för vissa typer av projekt eller
fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs för att avgöra vilka
projekt, hänförliga till de grupper som anges i bilaga 2, som skall bli
föremål för en bedömning enligt artikel 5 10. I bilaga 2 räknas upp ett
stort antal projekt inom jordbruk, utvinningsindustri, anläggningar för
energiproduktion, bearbetning av metaller, glasframställning, kemisk
industri, livsmedelsindustri, textil-, läder-, trä- och pappersindustri,
gummiindustri, infrastrukturprojekt samt andra projekt och ändringar i
projekt som avses i bilaga 1. I syfte att skärpa medlemsstaternas
tillämpning av artikel 4.2 ändras bestämmelsen i direktiv 97/11 så att
frågan huruvida en miljökonsekvensbedömning skall göras för projekt
enligt bilaga 2 skall medlemsstaterna bestämma genom a) granskning
från fall till fall eller b) gränsvärden eller kritier som fastställs av
medlemsstaten. Oavsett vilken metod ett land väljer skall en bedömning
göras med stöd av bl.a. kriterier i en ny bilaga 3 huruvida projektens
karaktär, lokalisering och effekter kräver en miljökonsekvensbedöm-
ning. Medlemsstaterna skall vidare säkerställa att de ansvariga
myndigheternas avgöranden beträffande vilka projekt enligt bilaga 2 som
skall bli föremål för en bedömning görs tillgängliga för allmänheten.

RRV-rapport om miljökonsekvensbeskrivningar i praktiken

Riksrevisionsverket (RRV) har i april 1996 till regeringen överlämnat en
rapport om hur miljökonsekvensbeskrivningar har fungerat i praktiken på
väg- och vattenkraftsområdet, Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i
praktiken, RRV 1996:29 (dnr M96/1793/1). I rapporten är RRV kritiskt
till hur systemet fungerat på undersökta områden. Enligt RRV engageras
allmänheten och dess intresseorganisationer ofta för sent i besluts-
processen. Vidare anförs att miljömyndigheterna inte har någon reglerad
ställning i MKB-proceduren. Det brister i granskningen av MKB i såväl
studerade vattendomstolar som hos Vägverket. Redovisning av alternativ
saknas i många fall. I ansökningar i vattenkraftsmål saknas normalt alla
andra alternativ än det företagsekonomiskt mest lönsamma. Inom
vägsektorn kolliderar kraven på att alternativ skall tas fram med
riksdagens beslut om målstandard, dvs. vilken bredd vägen skall ha.
RRV presenterar i rapporten ett antal förslag till förändringar. En
förutsättning för att MKB-förfarandet skall fungera tillfredsställande
uppges vara att de olika aktörerna förmår skilja på de olika funktioner de
kan ha i såväl beslutsprocess som MKB-procedur. RRV förordar därför
när det gäller vägområdet att statsmakterna överväger åtgärder för att
tydligare hålla isär exploatörsrollen och beslutsrollen i såväl
arbetsplaneskede som i förstudie och vägutredningsskede. När det gäller
vattenmål uppges att en förutsättning för att MKB skall beaktas i
beslutsprocessen är att statsmakterna beslutar om materiella förändringar
i vattenlagen. Därför föreslår RRV att vattenlagens 3 kap. kompletteras
så att det tydligt uttrycks vilka intressen som skall beaktas i vattenmålen,
bl.a. naturvårdsintressen och kulturmiljöintressen. Vidare föreslår RRV
att en översyn görs av väglagen och vattenlagen med inriktning att
utforma beslutsprocesserna på ett sätt som möjliggör en uppdelning av
MKB-proceduren i förstudie och huvudstudie. Vidare att en åtskillnad
görs mellan sådana projekt där fullständiga MKB behövs och sådana där
en enklare form är tillräcklig. För att garantera det breda samråd som
behövs för att få ett fullgott beslutsunderlag föreslår RRV att en
skyldighet införs för exploatören att samråda med allmänhetens intresse-
organisationer och ideella organisationer i förstudiefasen och mot slutet
av utredningsfasen. Länsstyrelsen föreslås ges talerätt i vattenmål
jämsides med Kammarkollegiet och kommuner. RRV föreslår också att
tydliga riktlinjer utarbetas för hur MKB-proceduren skall utföras och vad
MKB-dokumentet skall innehålla.
I sitt remissvar över Miljöbalksutredningen konstaterar RRV att
utredningens förslag som rör MKB i princip går i linje med de förslag
som RRV förde fram i sin rapport. Vattenlagen har arbetats in i
miljöbalken men RRV anser att det i den efterkommande översynen av
näraliggande lagstiftning är viktigt att se till att bestämmelser om MKB
även i andra lagar, t.ex. väglagen, går i linje med lagstiftningen i
miljöbalken.

4.11.3 När en miljökonsekvensbeskrivning krävs
Regeringens förslag: En ansökan om tillstånd enligt 9, 11 och 12
kap. miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken
skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Det innebär att alla
ansökningar om tillstånd skall innehålla en MKB förutom sådana som
avser kemiska produkter och biotekniska organismer enligt 13 och 14
kap. Även vid tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. skall det krävas en
MKB.
Regeringen skall få föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar
skall krävas även i dispensärenden eller andra ärenden enligt balken
eller andra lagar av vilka det framgår att hälso- och miljöskäl skall
beaktas, där det behövs för att man skall kunna bedöma miljö-
påverkan. Regeringen skall även få föreskriva om undantag från
kravet på miljökonsekvensbeskrivningar för verksamheter vars miljö-
påverkan kan antas bli mindre betydande.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Vissa anser att bestämmelserna kommer att
omfatta för många ärenden, däribland Skogsstyrelsen, LRF, Skogs-
ägarnas Riksförbund och Konkurrensverket som anser att kravet på
MKB skall begränsas till verksamheter som kan befaras medföra en
betydande miljöpåverkan. Grus- och makadamföreningen anser att
mindre täkter av grus och andra material skall undantas från krav på
MKB. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har ifrågasatt
att kraven på MKB inte är enhetliga eftersom de t.ex. inte omfattar
prövning av utsättande av gentekniskt modifierade produkter. Även
Landskrona kommun anser att en MKB behövs i dessa fall. Miljö-
förbundet Jordens Vänner vill att MKB skall krävas för alla tillstånd
enligt 13 och 14 kap.
Skälen för regeringens förslag: Genom att bestämmelserna i
miljölagstiftningen nu integreras i en balk blir bestämmelserna enhetliga
för de lagstiftningsområden som förs till balken. I de i sammanhanget
relevanta lagar som inte inarbetas i balken bör enligt regeringens
uppfattning göras en hänvisning till bestämmelserna om
miljökonsekvensbeskrivningar i balken så att samma regler tillämpas.
I nuvarande lagstiftning är kravet att en miljökonsekvensbeskrivning
skall finnas i en ansökan om tillstånd eller motsvarande som huvudregel
både generellt och obligatoriskt. Det sker normalt ingen förprövning av
behovet av en miljökonsekvensbeskrivning, med krav på exempelvis
betydande miljöpåverkan, utan varje tillståndsansökan skall åtföljas av en
miljökonsekvensbeskrivning. Denna skall emellertid till sin omfattning
stå i rimlig proportion till frågan som beslutet avser.
Undantag gäller dock för plan- och bygglagen och va-lagen. I 5 kap.
18 § PBL anges att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas om
detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan
eller hushållningen med naturresurser. I 12 a § va-lagen krävs också att
när en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras det
kan antas att den kan medföra betydande miljöpåverkan för att
huvudmannen skall upprätta en MKB. Även i vissa andra författningar
varierar kravet från fall till fall, bl.a. enligt naturvårdsförordningen.
Som redogjorts för tidigare ses en miljökonsekvensbeskrivning i flera
länder som en formaliserad process av en relativt stor omfattning som är
reglerad i detalj och som bara skall genomföras för vissa planerade
verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
I Sverige har vi hittills valt att se miljökonsekvensbeskrivningar som
ett dokument som ingår som en del i beslutsunderlaget. Vi har inte
begränsat kravet på beskrivningar på sätt som gjorts i EG-direktivet, dvs.
till verksamheter som har ansetts ha en "betydande miljöpåverkan". Detta
strider inte mot det nämnda EG-direktivet eftersom det är ett
minimidirektiv som enligt art. 13 inte hindrar att medlemsstaterna har
strängare regler i fråga om tillämpningsområde. Denna artikel utgår
visserligen genom ändringsdirektivet 97/11 men det är alltjämt ett
minimidirektiv. Det anges vidare i artikel 2.2 att bedömningen av
miljöpåverkan kan integreras i det befintliga tillståndsförfarandet för
projekt i medlemsstaterna eller, om detta inte är möjligt, i andra
förfaranden eller i sådana förfaranden som tillskapas för att målsätt-
ningen i direktivet skall uppfyllas. Som angetts tidigare har också det
tillägget gjorts i direktiv 97/11 i en ny punkt 2.2a att en medlemsstat kan
införa ett gemensamt förfarande för att fullgöra kraven enligt detta
direktiv och det nya IPPC-direktivet 96/61.
Kritiker har hävdat att det breda kravet i fråga om när
miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas enligt vår nuvarande
lagstiftning leder till eller redan har lett till att kraven på beskrivningarna
i Sverige sätts för lågt. Alternativet skulle vara att kravet begränsas till att

avse stora projekt som kan antas ha betydande miljöpåverkan. Det kan
dock ifrågasättas om det är rätt att konsekvenserna för miljön i anledning
av en åtgärd någon vill vidta, som kräver tillstånd och som har
miljöpåverkan, bör redovisas endast för vissa projekt. Dessutom är det
svårt att dra gränsen. Om kravet på miljökonsekvensbeskrivning
begränsas till verksamheter för vilka betydande miljöpåverkan kan antas,
leder det alltid till gränsdragningsproblem och diskussion om vad som
kan antas medföra betydande miljöpåverkan och därmed kräva en
konsekvensbeskrivning.
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning i miljöbalken bör därför enligt
regeringens uppfattning vara generellt för ansökan om tillstånd enligt
balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken med vissa
undantag och inte inskränkas till enbart åtgärder som leder till betydande
miljöpåverkan. Det innebär att en MKB skall ingå i en ansökan om
tillstånd enligt 9, 11 och 12 kap. miljöbalken. Även vid tillåtlig-
hetsprövning enligt 17 kap. skall krävas en MKB. Detta innebär en
utvidgning av kravet på miljökonsekvensbeskrivning i förhållande till
dagens lagstiftning, eftersom ett flertal lagar som för närvarande inte har
något krav alls eller inget generellt krav på miljökonsekvens-
beskrivningar också arbetas in i balken. I fortsättningen kommer kravet
att omfatta exempelvis alla tillstånd enligt nuvarande naturvårdslag. För
närvarande krävs enligt 25 § naturvårdsförordningen en miljö-
konsekvensbeskrivning i den utsträckning det behövs i det enskilda fallet.
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning bör dock enligt regeringens
bedömning och som även Miljöbalksutredningen föreslagit, inte omfatta
tillstånd för genetiskt modifierade organismer enligt 13 kap. eller
tillstånd eller godkännande av kemiska produkter eller biotekniska
organismer enligt 14 kap. Detta är en annan typ av tillstånd, som
vanligtvis inte avser anläggningar och åtgärder utan produkter, för vilka
det finns särskilda krav om bl.a. miljö- och hälsoutredning i angivna
kapitel. Dessa är tillräckliga för utredning av konsekvenserna för miljön.
EG-direktivet 85/337 omfattar inte heller denna typ av tillstånd. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har i sitt remissvar ifrågasatt
att kraven på MKB inte är enhetliga eftersom de t.ex. inte omfattar
prövning av utsättande av gentekniskt modifierade produkter. Även
Landskrona kommun anser att en MKB behövs i dessa fall.
Miljöförbundet Jordens Vänner vill att MKB skall krävas för alla
tillstånd enligt 13 och 14 kap. Avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer regleras dock i EG-direktivet 90/220 om
avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön vilket
redogörs för i avsnitt 4.18. Som framgår där är det ett harmo-
niseringsdirektiv som bl.a. innehåller krav på vad en ansökan skall
innefatta. Det innebär enligt regeringens bedömning att Sverige nu inte
kan införa krav på MKB för sådana tillstånd.
Det bör inte heller vara ett generellt krav på miljökonsekvens-
beskrivningar i dispensärenden eller anmälningsärenden enligt balken
eller enligt andra föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Något generellt krav i denna typ av ärenden finns inte heller i nuvarande
lagstiftning. Ansökningar om dispens blir framför allt aktuella i
naturvårdsärenden, t.ex. ansökan om strandskyddsdispens eller om
dispens från biotopskyddet. Som framgått kan i dag enligt
naturvårdsförordningen en miljökonsekvensbeskrivning krävas i den
utsträckning det behövs i det enskilda fallet.
Det kan dock finnas behov av miljökonsekvensbeskrivningar även i
dessa slags ärenden. Regeringen bör därför ges rätt att föreskriva att
miljökonsekvensbeskrivningar skall upprättas även i dispensärenden eller
andra ärenden enligt balken eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av balken om det behövs för att bedöma miljöpåverkan. Det kan till
exempel gälla vissa typer av strandskyddsdispenser eller anmälning-
ärenden enligt miljöbalken för vilka det inte föreligger ett obligatoriskt
krav på miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen bör även få föreskriva
om krav på miljökonsekvensbeskrivningar i särskilda ärenden inom
miljöbalkens område. Då kan föreskrivas att beslutsmyndigheten i det
enskilda fallet skall kunna besluta om krav på miljökon-
sekvensbeskrivningar. Därmed finns det möjlighet att ställa krav på
behövligt beslutsunderlag utan att kraven blir onödigt betungande i de
fall där det inte skulle fylla någon funktion.
Vidare bör regeringen få föreskriva om krav på miljökon-
ekvensbeskrivningar även i ärenden enligt andra lagar när det behövs för
att kunna bedöma miljöpåverkan. Det gäller framför allt i ärenden enligt
de lagar som i dag anges i 1 kap. 2 § naturresurslagen, dvs. de s.k. NRL-
anknutna lagar som inte arbetas in i miljöbalken. Ett liknande
bemyndigande finns för närvarande i 5 kap. 2 § NRL som i balken görs
mera generellt. Bemyndigandet bör dock i enlighet med Lagrådets
förslag begränsas till lagar av vilka framgår att hänsyn till människors
hälsa och miljön skall beaktas vid lagens tillämpning. Även för
miljökonsekvensbeskrivningar i dessa ärenden bör bestämmelserna i
miljöbalken tillämpas om inte annat särskilt har föreskrivits. Det bör
dock framhållas att balkens bestämmelser i första hand är inriktade på
verksamheter och projekt där den planerade verksamheten för vilken
tillstånd söks är känd till art och omfattning när miljökon-
sekvensbeskrivningen skall upprättas.
När det däremot gäller detaljplaner enligt PBL är det ofta inte känt i
detalj vilka verksamheter som kan komma att lokaliseras till planområdet
och därför kan regleringen behöva utformas på ett annat sätt. Den
närmare regleringen av ett system med miljökonsekvensbeskrivningar för
fysisk planering behöver således anpassas till de förhållanden som gäller
för den. För en tidig planprövning som främst inriktas på den lämpliga
markanvändningen inom olika delar av ett område, krävs således ett
annat beslutsunderlag än för den tillståndsprövning enligt miljöbalken
som i ett senare skede kan bli aktuell beträffande en verksamhet som
placeras inom planområdet.

Undantag från MKB-kravet kan föreskrivas av regeringen

Det finns enligt regeringens uppfattning inte heller skäl att kräva en
miljökonsekvensbeskrivning för tillstånd till obetydliga ingrepp eller
andra åtgärder, som kan antas ha mindre betydande miljöpåverkan. Detta
kan uppnås genom att som Miljöbalksutredningen har föreslagit
regeringen ges rätt att genom föreskrifter kunna medge befrielse från det
generella kravet. Sådana undantag får dock inte avse åtgärder som kan
antas ha betydande miljöpåverkan och som omfattas av EG-direktivets
listor, eftersom detta skulle stå i strid med omtanken om miljön och
dessutom skulle strida mot direktivet.
Föreskrifterna om undantag från det generella kravet får därför endast
avse tillståndsansökningar beträffande verksamheter vars miljöpåverkan
kan antas bli mindre betydande. Det kan gälla tillstånd till exempelvis
begränsade markavvattningsföretag eller andra små ingrepp, som
inrättande av avloppsanläggning för vattentoalett. Beslutsmyndigheten
kan ändå enligt förvaltningsrättsliga principer kräva att sökanden lämnar
de uppgifter som myndigheten behöver för att kunna pröva ansökan.
Skogsstyrelsen skriver i sitt remissvar att om kravet på MKB inte
begränsas till verksamheter som kan antas medföra betydande
miljöpåverkan, vilket Skogsstyrelsen förespråkar, är det angeläget att
regeringen får föreskriva om undantag från skyldigheten att upprätta
MKB om miljöpåverkan kan antas bli mindre betydande. SGU anser att
tillståndsgivande myndigheter enligt balken skall få rätt att medge
undantag från kravet på MKB om miljöpåverkan uppenbarligen är
obetydlig. Även Boverket föreslår att beslutsmyndigheten eller
länsstyrelsen bör ges möjlighet att besluta att MKB inte behövs, en s.k.
Fonsi (finding of no significant impacts) för att rensa bort det stora
antalet "fyra-raders MKB". Denna möjlighet diskuterades av
Miljöbalksutredningen som ansåg att generella regler i alla tillstånds-
ärenden var att föredra för att alla sökande skulle behandlas lika.
Regeringen delar denna bedömning och därför bör myndigheterna inte
ges en sådan möjlighet. Dessutom vill regeringen understryka att det är
viktigt att alla som planerar en verksamhet som inte generellt undantagits
från kravet på MKB överväger vilka konsekvenser verksamheten
kommer att få för miljön och vilka åtgärder som behöver vidtas i
anledning av det. Detta tvingas verksamhetsutövaren göra när MKB:n
upprättas. Sådana överväganden kan givetvis aldrig göras på fyra rader.
Däremot är det inte rimligt att alla formella krav som ställs upp i EG-
direktivet skall behöva uppfyllas för alla miljökonsekvensbeskrivningar,
särskilt som direktivet endast omfattar projekt eller anläggningar som
kan antas medföra en betydande påverkan på miljön. Därför bör reglerna
utformas så att endast miljökonsekvensbeskrivningar för verksamheter
som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall behöva
uppfylla direktivets formella krav om innehåll, allmänhetens möjlighet
att yttra sig m.m. För dessa föreslås en mera formaliserad process i likhet
med vad som finns i flera andra länder och brukar benämnas
miljökonsekvensbedömning. Detta förfarande med miljökonsekvens-
bedömning genom vilken miljökonsekvensbeskrivningen tas fram och
vilka krav som bör ställas behandlas längre fram. Kraven på vad en
miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla skulle då i den utsträckning
det behövs för att uppfylla syftet med en miljökonsekvensbeskrivning,
tillämpas även för beskrivningar avseende mindre miljöpåverkande
verksamheter. Kraven på innehåll och omfattning av en
miljökonsekvensbeskrivning måste dock stå i proportion till graden av
miljöpåverkan. Det är av stor vikt att kraven inte blir onödigt betungande
för mindre miljöpåverkande verksamheter, vilket bl.a. torde inkludera
många små och medelstora företag. Genom att kraven på innehållet i en
MKB på angivet sätt anpassas till vad ansökan om tillstånd avser och
förväntad miljöpåverkan behöver ett generellt krav på beskrivning av
miljökonsekvenserna i alla tillståndsärenden som inte har undantagits
inte vara onödigt betungande för sökanden.
Även i lagar som inte kommer att arbetas in i miljöbalken och som
innehåller krav på miljökonsekvensbeskrivningar bör dessa krav normalt
finnas kvar. De bör dock i de flesta fall ändras så att en hänvisning görs
till bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken för
att enhetliga regler skall uppnås och EU:s krav uppfyllas för projekt som
kan antas ha betydande miljöpåverkan. Regeringen avser att återkomma
med förslag om behövlig följdlagstiftning.

4.11.4 Tidigt samråd med länsstyrelsen och enskilda

Regeringens förslag: Allmänhetens möjligheter att påverka skall
förstärkas. Inflytandet skall vara på ett mycket tidigt stadium.
Ett tidigt samråd skall hållas med enskilda som särskilt berörs och
länsstyrelsen, som i många fall också är tillsynsmyndighet, långt
innan en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas.
För verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket
länsstyrelsen avgör, skall genomföras ett förfarande med miljö-
konsekvensbedömning som är ett utvidgat samråd med fler
myndigheter och en bredare allmänhet.
Grannländer som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan
från en planerad verksamhet skall informeras och få möjlighet att
delta i miljökonsekvensbedömningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Utredningen föreslog dock att det tidiga samrådet skulle hållas med
tillståndsmyndigheten i stället för länsstyrelsen. Vidare föreslog
utredningen att tillståndsmyndigheten i stället för länsstyrelsen skulle
besluta om det kunde antas vara betydande miljöpåverkan.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig är
positiva. Ett flertal tycker dock att bestämmelserna blivit för
formaliserade, däribland Koncessionsnämnden, Kammarkollegiet,
Industriförbundet, SAF och några länsstyrelser. Flera remissinstanser tar
upp frågan om samråd skall hållas med tillståndsmyndigheten eller om en
annan myndighet är lämpligare. NUTEK beklagar att frågan om
samordning av MKB och gemensamma utredningar för företag med
liknande påverkan på miljön inte behandlas i miljöbalksförslaget
eftersom sådan samordning sannolikt skulle ge högre effektivitet och
lägre kostnader.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill erinra om att syftet
med att upprätta miljökonsekvensbeskrivningar är att frågor om påverkan
på miljön skall komma in på ett tidigt stadium och ingå i
beslutsunderlaget under hela processen fram till ett tillståndsbeslut. Det
innebär att i de fall en verksamhet innefattar flera av varandra beroende
moment måste arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen påbörjas så
snart initiativet till någon del av projektet har tagits. Därigenom undviks
onödiga begränsningar eller felaktiga lösningar genom för tidiga
delbeslut. Den som planerar att genomföra ett projekt bör inleda arbetet
med någon typ av förstudie för att skapa en överblick över projektets
förutsättningar, vilka alternativa lösningar som är tänkbara och
identifikation av de avgörande frågorna. Vikten av tidigt faktaunderlag
betonar SMHI i sitt remissvar, exempelvis att eventuella mätinsatser
behöver initieras tidigt för att man skall hinna få fram en tillräckligt lång
mätserie till prövningen.
En relevant avgränsning i sak förutsätter vidare att företrädare för
berörda intressen kommer till tals i ett tidigt skede av projektet.
Erfarenheter av informella initiativ pekar på fördelar både vad avser
effektiv användning av tid, användning av utredningsresurser och
projektets slutliga utformning. En miljökonsekvensbeskrivning bör
därför utvecklas i takt med beslutsprocessen.
I miljöskyddslagen finns sedan år 1981 i 12 a § en bestämmelse om att
den som avser att utöva en miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd
skall innan ansökan görs i skälig omfattning och på lämpligt sätt samråda
med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer och
enskilda som kan ha intresse i saken. Även i vattenlagen finns
bestämmelser om förberedelse av vissa större vattenföretag som
regeringen kan antas komma att pröva. I dessa bestämmelser, som finns i
11 kap. 7 11 §§ VL, görs en detaljerad uppräkning av de myndigheter
som skall underrättas av den som vill ansöka om tillstånd för ett sådant
vattenföretag samt hur ortsbefolkningen skall informeras.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att i miljöbalken införs en
bestämmelse att den som avser att utöva en verksamhet som kräver
tillstånd enligt balken och är skyldig att upprätta en miljö-
konsekvensbeskrivning skall i god tid innan ansökan och beskrivningen
görs samråda med den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd
för verksamheten samt enskilda som kan antas bli särskilt berörda. Detta
tidiga samråd skulle avse både ansökan avseende verksamheten och dess
alternativ och utformning och den kommande miljökonsekvens-
beskrivningen. Detta samrådskrav föreslås omfatta alla typer av
ansökningar och miljökonsekvensbeskrivningar och vid detta samråd
skall klaras ut om projektet har betydande miljöpåverkan och
beskrivningen därför skall uppfylla alla formella krav och tas fram
genom ett förfarande med miljökonsekvensbedömning. Med enskilda
som kan antas bli särskilt berörda avses framför allt närboende som
kommer att bli berörda, i många fall kommer dessa också att vara
sakägare.
Vidare har utredningen föreslagit att efter det tidiga samrådet skall
tillståndsmyndigheten besluta om verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan. Skälet till detta är, som framgått tidigare, att flera regler
föreslås vara knutna till detta begrepp och därför bör den myndighet som
skall pröva ansökan ta ställning till frågan. Sökanden/exploatören får
därigenom besked bl.a. om ett utökat samråd skall genomföras och vilka
krav som skall ställas på miljökonsekvensbeskrivningen. Det kan även
underlätta den kommande handläggningen för myndigheten. I de fall
myndigheten beslutar att verksamheten inte kan antas medföra betydande
miljöpåverkan föreslås att beslutet skall kunna ändras då ansökan ges in,
om det då visar sig att det kommit fram ytterligare beslutsunderlag som
innebär att verksamheten kan antas ha en betydande miljöpåverkan.
Utredningen föreslår också att i de fall ansökan skall prövas av
miljödomstol skall samråd alltid ske även med länsstyrelsen. Skälet till
detta är att miljömyndigheternas ställning i processen att bedöma
miljökonsekvenserna och att ta fram miljökonsekvensbeskrivningen bör
stärkas. Vidare föreslås att domstolen skall inhämta yttrande från
länsstyrelsen innan beslut fattas om betydande miljöpåverkan kan antas,
eftersom samråd hållits med den.
Flera remissinstanser har tagit upp frågan om samråd. Särskilt frågan
om den skall hållas med tillståndsmyndigheten, framför allt i de fall det
är en miljödomstol. Statskontoret tillstyrker förslaget. Kammarkollegiet
anser att förslaget är onyanserat i den meningen att samrådsskyldigheten
omfattar all verksamhet oavsett graden av inverkan och avstyrker därför
obligatorisk samrådsskyldighet. Enligt Boverket kan det ifrågasättas om
det är lämpligast att samråda med beslutsmyndigheten eller om inte
länsstyrelsen som samlande MKB-myndighet regionalt borde vara den
som kan ge bäst stöd för bedömningen av omfattningen av MKB och
hanteringen av arbetet med MKB. Länsstyrelsen skulle då kunna på eget
ansvar bedöma om det är angeläget att länsstyrelsen redan i detta skede
samråder med beslutsmyndigheten. Umeå tingsrätt avstyrker att samråd
skall ske med prövningsmyndigheten innan ett ansökningsmål har
anhängiggjorts. Det föreslagna förfarandet framstår enligt tingsrätten
som helt främmande för ett domstolsförfarande och vidare föreligger en
påtaglig risk att förtroendet för domstolens opartiskhet i det efterföljande
prövningsförfarandet försvagas. Advokatsamfundet hyser liknande
betänkligheter. Växjö tingsrätt avstyrker på det bestämdaste att samråd
skall ske med prövningsmyndigheten innan ett ansökningsmål har
anhängiggjorts eftersom det finns överhängande risk att det kan skada
förtroendet för myndighetens opartiskhet. Detta inledande samråd,
vars värde tingsrätten inte på något sätt vill ifrågasätta, torde enligt
tingsrätten med fördel kunna läggas på länsstyrelsen i dess
sammansättning som tillsynsmyndighet. Möjligen skulle bestämmelsen
enligt tingsrätten kunna utökas med en möjlighet att efter överklagande
få tillsynsmyndighetens beslut överprövat av prövningsmyndigheten.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det är
klart olämpligt att det första samrådet skall ske enbart med
tillståndsmyndigheten. Därmed riskeras att myndigheten och sökanden
uppfattar att vissa frågor i princip bör lösas på ett visst sätt och sådana
psykologiska bindningar kan leda till att enskilda berörda och
organisationer inte får en reell möjlighet att påverka. Fakultetsnämnden
anser vidare att det inte finns skäl att skilja på särskilt berörda och andra
berörda, samrådet bör vara öppet för alla. Länsstyrelserna i Stockholms
och Östergötlands län anser att verksamhetsutövaren skall ha ett tidigt
samråd med tillsynsmyndigheten istället för med prövningsmyndigheten
och att tillsynsmyndigheten då får besluta om det är betydande
miljöpåverkan. Om de är oense får frågan hänskjutas till
prövningsmyndigheten. Även andra länsstyrelser betonar vikten av att
tillsynsmyndigheten bör få delta i det tidiga samrådet. Kraftverks-
föreningen vill att det tidiga samrådet skall vara frivilligt eftersom
sökanden står risken för en eventuell otillräcklig MKB.
Skogsindustrierna framför liknande synpunkter.
Regeringen finner med hänsyn till innehållet i de synpunkter som
kommit fram under remissen att reglerna om det tidiga samrådet bör
ändras något jämfört med utredningens förslag. Som framgått anser flera
det vara olämpligt att miljödomstolen på ett tidigt stadium skall ha
samråd med någon som senare avser att ansöka om tillstånd. I stort sett
alla som tagit upp frågan om samråd anser att det tidiga samrådet bör
hållas med länsstyrelsen alternativt tillsynsmyndigheten som i många fall
kommer att vara länsstyrelsen. Även utredningen har ju föreslagit att i de
fall miljödomstolen skall pröva ansökan skall samråd hållas även med
länsstyrelsen. För att bestämmelserna inte skall bli alltför komplicerade
anser regeringen att det tidiga samrådet skall ske med länsstyrelsen. Då
uppkommer ingen oklarhet om vilken myndighet som avses, vilket skulle
bli fallet om det föreskrivs att samrådet skall ske med
tillsynsmyndigheten, även om det i praktiken bli länsstyrelsen i många
fall. Länsstyrelsen är lämplig för uppgiften med hänsyn till dels deras
sakkunskap på plan- och miljöområdet, dels länsstyrelsens uppgift som
tillsynsmyndighet i många fall bl.a. vad gäller uppsikten inom länet över
hushållningen med naturresurser. Behovet av att ge miljömyndigheterna
en klarare ställning i processen har också påpekats av bl.a. RRV i den
tidigare nämnda rapporten.
Länsstyrelsen bör då även vara den myndighet som efter det tidiga
samrådet skall besluta om verksamheten kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan. Det finns inte skäl att som några remissinstanser
föreslagit införa någon rätt att överklaga detta beslut särskilt. Detta bör,
som Advokatsamfundet anfört, framgå av lagtexten. Om till-
ståndsmyndigheten när ansökan ges in gör en annan bedömning och
anser att den kan antas medföra betydande miljöpåverkan kan
myndigheten alltid begära in kompletterande uppgifter. Det utökade
tidiga samrådet har visserligen gått förlorat men går i vart fall till viss del
att reparera även om det blir en tidsutdräkt. De få fall där detta kan antas
inträffa motiverar inte ett komplicerat system med överprövning av detta
delbeslut. Länsstyrelsen skall dock innan beslut fattas begära in ett
yttrande från tillsynsmyndigheten i de fall det är annan myndighet än
länsstyrelsen. Det kommer i många fall att vara en kommun. Flera
kommuner har också angett att de vill delta i processen, bl.a. Västerås
kommun som anser att kommunen skall vara obligatoriskt samrådsorgan
innan ansökan ges in till domstolen.
Förutom med länsstyrelsen skall, som utredningen föreslagit, den som
planerar en verksamhet vara skyldig att ha tidigt samråd med enskilda
som kan antas bli särskilt berörda. Det är särskilt viktigt att dessa
kommer in på ett inledande stadium i processen. Hur omfattande samråd
som behövs i varje enskilt fall samt hur detta skall utformas blir beroende
av den planerade verksamhetens art och omfattning. Systemet skulle bli
för komplicerat om det infördes skyldighet att på detta stadium ha ett
mycket brett samråd. Det innebär dock inte att andra är utestängda från
detta tidiga samråd. Möjligheterna för en bredare allmänhet att påverka
processen bör dock framför allt gälla sådana verksamheter som har
betydande miljöpåverkan vilket den får möjlighet till vid den utökade
miljökonsekvensbedömningen.

Betydande miljöpåverkan och miljökonsekvensbedömning

Till stöd för myndigheternas bedömning bör regeringen föreskriva om
vilka verksamheter som alltid kan antas ha betydande miljöpåverkan.
Detta görs lämpligtvis bl.a. i samband med att regeringen bestämmer för
vilken miljöfarlig verksamhet det skall krävas tillstånd, dvs.
motsvarigheten till den nuvarande bilagan till miljöskyddsförordningen.
Vid utfärdande av dessa föreskrifter bör bl.a. bilagorna till EG-direktivet
85/337 med ändringsdirektivet 97/11 utgöra vägledning för
bedömningen. Naturvårdsverket har efter uppdrag från regeringen i
oktober 1997 lämnat förslag på vilka verksamheter som kan antas
medföra betydande miljöpåverkan i rapporten 4792, Miljökon-
sekvensbeskrivningar - betydande miljöpåverkan. Rapporten har över-
lämnats till Miljöbalksutredningen som kommer att utarbeta förslag till
förordning.
Verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan är
framför allt sådana vars tillåtlighet skall prövas av regeringen enligt
17 kap., samt en stor del av den miljöfarliga verksamhet för vilket krävs
tillstånd redan i dag enligt miljöskyddsförordningen. Det gäller särskilt
sådan verksamhet som för närvarande prövas av Koncessionsnämnden,
dvs. A-ärenden, som föreslås skall prövas av miljödomstol i framtiden.
Att dessa bör presumeras att alltid medföra betydande miljöpåverkan
anser även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet i sitt
remissvar. Många typer av vattenverksamhet kan också förutsättas
medföra betydande miljöpåverkan, samt även en stor del av den
miljöfarliga verksamhet som länsstyrelsen skall pröva som första instans,
dvs. nuvarande B-ärenden.
Beträffande verksamheter som inte omfattas av sådana föreskrifter får
länsstyrelsen bedöma om det är betydande miljöpåverkan utifrån bl.a.
verksamhetens art, storlek och lokalisering. För de verksamheter som
bedöms inte ha betydande miljöpåverkan blir det tidiga samrådet med
länsstyrelsen och berörda enskilda även en typ av avgränsning
beträffande vad miljökonsekvensbeskrivningen bör omfatta.
Om länsstyrelsen beslutar att verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan skall ett utökat samråd hållas. Detta förfarande med
miljökonsekvensbedömning skall ligga till grund för upprättandet av
miljökonsekvensbeskrivningen. Vid en sådan bedömning skall den som
avser att bedriva verksamheten samråda med andra statliga myndigheter,
kommuner, organisationer och den allmänhet som kan antas bli berörda.
Samrådet skall avse verksamhetens lokalisering, omfattning och
utformning samt miljöpåverkan och innehållet i miljökon-
sekvensbeskrivningen. Detta är en viktig del i processen med att upprätta
en ansökan och en miljökonsekvensbeskrivning.
Genom detta bredare samråd skall myndigheter, organisationer,
sakägare och allmänhet beredas tillfälle att framföra synpunkter och
kunna påverka verksamhetens lokalisering och utformning samt
innehållet i och utformningen av miljökonsekvensbeskrivningen. Därmed
förstärks inflytandet för myndigheter och allmänhet under
planeringsstadiet och underlaget för den som skall upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen breddas. För att informationen och
samrådet skall fylla sin funktion måste den, i likhet med det inledande
samrådet med länsstyrelsen och enskilda som särskilt berörs, komma in i
ett tidigt skede, parallellt med planeringen av tekniska och ekonomiska
frågor. Det måste ske innan exploatören har fattat beslut om inriktningen
i stort av verksamheten och innan några låsningar har gjorts och projektet
fått en mera bestämd utformning. Det innebär att samrådet givetvis skall
ske i god tid innan ansökan och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas.
Principen bör som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
skriver, vara att alla samråd skall ske så tidigt att i praktiken
grundläggande förändringar är möjliga, t.ex. att föreslagen lokalisering
kan ändras. I paragrafen regleras alltså ett tidigt samråd. I 6 kap. 8 § finns
bestämmelser om allmänhetens möjlighet att till tillståndsmyndigheten
yttra sig över den färdiga miljökonsekvensbeskrivningen samt ansökan.
Rätten för allmänheten att delta i och påverka utformningen av den
planerade verksamheten och miljökonsekvensbeskrivningen som skall
göras är som angetts av avgörande vikt och har även fått genomslag i
många länder. Frågan behandlas även i de nämnda EG-direktiven samt i
Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöver-
skridande sammanhang. Allmänhetens medverkan i ett tidigt skede av
arbetet med att färdigställa en miljökonsekvensbeskrivning påverkar med
stor sannolikhet både effektiviteten och kvaliteten i beslutsprocessen.
Allmänheten har kunskap att tillföra i arbetet och det visar sig ofta att
frågor som allmänheten bedömer som angelägna att belysa kommer att få
betydelse vid tillståndsprövningen.
Förfarandet med miljökonsekvensbedömning borde i många fall kunna
ske i former liknande de som redan i dag har utvecklats på många
områden för att hålla myndigheter, sakägare och allmänhet informerad
om en planerad anläggning. Allmänhetens tidiga medverkan och
möjlighet att påverka måste dock stärkas. Som framgått av RRV:s
rapport har den fungerat förhållandevis dåligt på väg- och
vattenkraftsområdet. Hur samrådet och förfarandet kan genomföras i
praktiken behandlas närmare i författningskommentaren till 6 kap. 5 §.
Tilläggas bör att i ändringsdirektivet 97/11 införs en ny punkt 2 i
artikel 5 som innebär att om exploatören begär det, skall den beslutande
myndigheten efter att ha samrått med exploatören och andra berörda
myndigheter som avses i artikel 6.1 yttra sig över vilken information
exploatören bör lämna, alltså en frivillig avgränsningsprocess. Att
myndigheten har yttrat sig hindrar den inte från att senare kräva
ytterligare uppgifter från exploatören. Medlemsstaterna kan kräva att den
ansvariga myndigheten avger yttrande utan att exploatören krävt det.
Det är viktigt att betona att det, oavsett att samråd har ägt rum mellan
sökanden och länsstyrelsen om miljökonsekvensbeskrivningens innehåll,
är sökanden som ansvarar för att alla relevanta uppgifter finns i beskriv-
ningen. Därför kan den beslutande myndigheten när den skall pröva
ansökan och MKB:n alltid begära komplettering i de fall den beskrivning
som ges in inte uppfyller kraven och därför inte utgör ett fullgott
beslutsunderlag. Detta är helt i enlighet med de förvaltningsrättsliga
principer som tillämpas i Sverige och överensstämmer med bestäm-
melsen i nya artikel 5.2 i EG-direktivet.

Samråd med andra länder

I vissa fall kan en planerad verksamhet antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land. I sådana fall bör det landet informeras och
dess myndigheter och allmänhet ges möjlighet till samråd. Enligt
Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gräns-
överskridande sammanhang skall sådan information och möjlighet till
samråd ges. I artikel 7 i EG-direktivet 85/337 finns bestämmelser av
liknande innebörd. I direktivet 97/11 utökas kraven i artikel 7 och 9.2 så
att direktivet anpassas till Esbokonventionen. Även i IPPC-direktivet
96/61 finns i art. 17 en motsvarande bestämmelse om gränsöverskridande
verkningar. Där föreskrivs att om en medlemsstat konstaterar att driften
av en anläggning kan få betydande, negativ påverkan på miljön i en
annan medlemsstat eller en annan medlemsstat begär det, skall
information om ansökan överlämnas till den andra staten och den
allmänhet som kan komma att beröras. Sverige har också sedan ett
tjugotal år ett samarbete beträffande gränsöverskridande störningar med
våra närmaste grannländer Danmark, Norge och Finland genom miljö-
skyddskonventionen från 1974. Den konventionen gäller som en särskild
lag i Sverige enligt lagen (1974:268).
I miljöbalken bör därför enligt regeringens uppfattning föreskrivas att
i de fall en planerad verksamhet kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land, skall den nationen informeras och ges
möjlighet att delta i förfarandet med miljökonsekvensbedömning. Även i
de fall en annan stat som kan antas bli utsatt för betydande miljöpåverkan
begär det skall samråd ske. För närvarande finns bestämmelser om
tillämpningen av Esbokonventionen i 9-11 §§ förordningen (1991:738)
om miljökonsekvensbeskrivningar. Ansvarig myndighet enligt förord-
ningen är Naturvårdsverket.
Bestämmelsernas utformning innebär att det i miljöbalken ställs krav
utöver de som finns inom EU och i Esbokonventionen eftersom detta
skall omfatta alla länder, inte bara medlemmar i EU och konventionen,
som kan antas utsättas för betydande miljöpåverkan av verksamhet i
Sverige.

4.11.5 Innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning
Regeringens förslag: En miljökonsekvensbeskrivning skall
identifiera, beskriva och möjliggöra en samlad bedömning av en
planerad verksamhets direkta och indirekta effekter på människor,
djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap och kulturmiljö samt
på hushållningen med mark och vatten och annan resurshushållning.
För verksamheter som kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla de upp-
gifter som krävs för att uppfylla syftet. Bland annat skall finnas en
beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning samt de åtgärder som planeras för att
skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas.
Det skall även redovisas alternativa lokaliseringar, om sådana är
möjliga, och alternativ utformning av verksamheten samt kon-
sekvenser av att verksamheten inte kommer till stånd, nollalternativet.
För verksamheter som inte kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan skall innehållet anpassas till vad som behövs för att
uppfylla syftet med miljökonsekvensbeskrivningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser, bl.a. Boverket,
Banverket och ett antal länsstyrelser, vill att definitionen av
nollalternativet ändras till den som nu finns i MKB-förordningen att den
sökta åtgärden inte vidtas. Försvarsmakten anser att i MKB för befintliga
skjutfält eller flottiljflygplatser bör kravet på alternativa lokaliseringar
tonas ner eller helt utgå. Fiskeriverket påpekar att generellt har hittills de
MKB som givits in till vattendomstolar och Koncessionsnämnden varit
påfallande svaga när det gäller att beskriva konsekvenserna för fisk och
fiske och tycker därför det är viktigt att krav på detta ställs i ökad
utsträckning. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslagen om ökade krav
men anser att ytterligare metoder för kvalitetssäkring bör övervägas,
exempelvis att utveckla länsstyrelsens roll till ett krav på formellt
godkännande. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser
att även syftet med verksamheten bör redovisas samt miljötillståndet idag
innan en eventuell påverkan sker och olika miljöpåverkan såsom
påverkan på biologisk mångfald och försurning. Vidare anser
fakultetsnämnden att frågorna om hushållning med naturresurser och
energi bör utvecklas. Koncessionsnämnden anser att utredningen borde
ha belyst vilka krav som bör ställas på miljökonsekvensbeskrivningar för
ansökningsärenden för utbyggnad eller ändring av befintliga
verksamheter. Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen betonar att
det är viktigt att beträffande utsläpp i en recipient konsekvenserna för
hela avrinningsområdet redovisas och att de areella näringarnas påverkan
tydliggörs.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen noterar att det enligt
Miljöbalksutredningen har visat sig under de år som lagstiftningen hittills
gällt att det har rått oklarhet om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall
innehålla. Regeringen anser därför, som utredningen föreslagit, att i
balken bör anges de minimikrav som skall ställas på innehållet i en
miljökonsekvensbeskrivning. Detta skall då framför allt avse
miljökonsekvensbeskrivningar för projekt som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan, dvs. vad EG-direktivet omfattar. En sådan
reglering bör inte leda till att möjligheterna till anpassning till det
enskilda projektet minskas. Det bör emellertid öka förutsättningarna för
att det väsentligaste alltid finns med och att det blir en mera enhetlig
tillämpning.
Kraven på innehåll i 6 kap. 7 § motsvarar kraven i EG-direktivet
85/337/EEG med ändringsdirektiv 97/11/EG, och får vid behov
kompletteras i en förordning. Direktivets bestämmelser om vad en
bedömning skall innehålla finns framför allt i artikel 5. Detta har
redogjorts för i Miljöbalksutredningens huvudbetänkande, del. 1, s 304 f.
Dessa bestämmelser blir även en vägledning vid utarbetande av
miljökonsekvensbeskrivningar för projekt som inte kan antas ha
betydande miljöpåverkan. Sådana skall inte behöva uppfylla de formella
kraven i EG-direktivet.
Samma krav skall ställas på miljökonsekvensbeskrivningar i
ansökningsärenden för utbyggnad eller ändring av befintliga
verksamheter som för nya verksamheter eller åtgärder av samma storlek.
Ett av de grundläggande krav som bör ställas på en miljö-
konsekvensbeskrivning är att alternativ skall redovisas beträffande val av
plats och utformning av verksamheten. Även enligt EG-direktivet krävs
att huvudalternativ som övervägts skall redovisas. Kravet på redovisning
av alternativ har i ändringsdirektivet 97/11 tagits in inte bara i direktivets
bilaga 4 utan även i artikel 5 och gjorts obligatoriskt. Kravet innebär att
exploatören skall lämna en översiktlig redovisning av de huvudalternativ
som exploatören övervägt och de viktigaste orsakerna till den valda
lösningen med beaktande av miljöeffekterna.
Redovisning av alternativ är alltså en viktig förutsättning för att syftet
med miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna uppnås. En beskrivning
av alternativet att allt förblir oförändrat, dvs. att anläggningen eller
åtgärden inte kommer till stånd, nollalternativet, skall också alltid
redovisas. Regeringen delar den uppfattning som flera remissinstanser
fört fram att kravet i balken bör uttryckas på samma sätt som i nuvarande
12 § MKB-förordningen. Om en redovisning av alternativ inte har gjorts
när en ansökan kommer in till en tillståndsprövande myndighet, bör
myndigheten kräva att sökanden gör en sådan redovisning. Alternativa
platser behöver dock enligt regeringens bedömning bara redovisas om
sådana är möjliga. Detta bör i de allra flesta fall vara möjligt och
nödvändigt för att miljökonsekvensbeskrivningen skall fylla sin funktion.
En alternativ lokalisering behöver dock inte anges, om det på grund av
verksamhetens särskilda karaktär inte finns annan lämplig plats. Det kan
exempelvis endast finnas en plats att lokalisera verksamheten på, om
ansökan avser en speciell fyndighet på en viss plats. SGU erinrar i sitt
remissvar om att en mineralfyndighet inte kan omlokaliseras, endast
nollalternativet att inte bearbeta finns. Regeringen vill också erinra om
att det, som Försvarsmakten påpekat, kan finnas situationer när det gäller
försvarets anläggningar där det av resursekonomiska skäl är mindre
meningsfullt att redovisa en alternativlokalisering eller ett nollalternativ.
Exempel på detta är prövning av ändrad verksamhet vid vissa befintliga
försvarsanläggningar som skjutfält och militära flygplatser. Försvars-
politiska, militärstrategiska och ekonomiska skäl kan medföra att den
befintliga lokaliseringen och den ändrade verksamheten är det enda
rimliga alternativet.
Det är tillståndsmyndigheten som avgör om sökanden får underlåta att
redovisa alternativ. Konsekvenserna av nollalternativet skall dock i stort
sett alltid redovisas. Vidare skall alltid ges en motivering till varför ett
visst alternativ har valts.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att tillståndsmyndigheten bör få
ställa krav på att andra jämförbara sätt att nå samma syfte skall redovisas
i miljökonsekvensbeskrivningen. Med andra jämförbara sätt att nå
samma syfte avses andra möjliga alternativ till den planerade
verksamheten, t.ex. andra möjligheter att utvinna energi eller att välja en
annan typ av kommunikationsmedel. Utredningen skrev att ett sådant
krav borde beslutas i ett lika tidigt skede som när beslut fattas om
verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan och lämpligen
kunde ske i samband med det beslutet. Eftersom utredningens förslag
efter remissynpunkter nu ändras av regeringen på det sättet att
länsstyrelsen i stället för beslutsmyndigheten skall fatta beslutet huruvida
betydande miljöpåverkan kan antas, är det inte lämpligt att möjligheten
att kräva redovisning i MKB:n av alternativ att nå samma syfte ligger
kvar hos tillståndsmyndigheten. Den har visserligen alltid möjlighet att
kräva komplettering men om en redovisning av alternativa lösningar att
uppnå samma syfte skall fylla sin funktion måste kravet ställas mycket
tidigt, redan på planeringsstadiet, alltså långt innan tillståndsmyndigheten
får ansökan om tillstånd. Dessutom är remissinstansernas farhågor
beträffande risken för att beslutsmyndighetens opartiskhet kan sättas
ifråga relevant även här. Därför bör enligt regeringens bedömning kravet
på alternativa redovisningar fattas av länsstyrelsen i samband med
beslutet huruvida betydande miljöpåverkan kan antas och endast i de fall
där sådan betydande påverkan antas. Sådant krav kan exempelvis ställas i
ärenden beträffande verksamheter där regeringen skall pröva
tillåtligheten enligt 17 kap. Som ett exempel på när det kan bli aktuellt att
kräva alternativa redovisningar beträffande kommunikationer angavs i
Miljöbalksutredningens betänkande en utbyggd järnväg i stället för en
flygplats. Detta exempel anser Luftfartsverket i sitt remissvar vara illa
valt med motiveringen att med en järnväg kan aldrig samma syfte nås
som med en flygplats. Detta visar enligt verket hur viktigt det är att
åtminstone den tillståndsprövande myndigheten har tillräckliga
kunskaper om olika verksamheters för- och nackdelar. Exemplet är dock
klart relevant för flygplatser för inrikesflyg, särskilt med hänsyn till
utvecklingen av höghastighetståg vilket även Juridiska fakultetsnämnden
vid Uppsala universitet pekat på i sitt remissvar. Regeringen bör vid sin
tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. av flygplatser göra denna typ av
överväganden. Då måste det finnas ett underlag i form av en
miljökonsekvensbeskrivning av alternativen med jämförelser. I vissa fall
kan det vara lämpligt att länsstyrelsen samråder med regeringen innan
den kräver en redovisning av jämförbara alternativ i ärenden som skall
tillåtlighetsprövas.
Alternativen skall redovisas så att beslutsunderlaget medger att
alternativet kan behandlas och prövas jämställt med sökandens
huvudförslag, dvs. där det är praktiskt möjligt som första- och
andrahandsyrkanden från sökanden. Detta innebär alltså att miljö-
konsekvenserna skall vara så utredda att det, om övriga relevanta
förutsättningar föreligger, skall vara möjligt för den tillståndsprövande
myndigheten att vid behandlingen av en ansökan ge tillstånd även till en
annan verksamhet eller anläggning än den en ansökan i första hand
gäller. Av avgörande betydelse är då givetvis att sökanden är beredd att
acceptera ett tillstånd till en alternativ verksamhet eller anläggning.
Särskilt beträffande projekt som sker i det allmännas intresse och som
kan ha stor påverkan på miljön eller människors levnadsförhållanden
måste sökanden vara beredd att acceptera alternativa lösningar och bör
vara beredd att medverka till sådana lösningar.
Miljökonsekvensbeskrivningar har en central roll i samordningen
mellan frågor som rör miljöskydd och markanvändning vid tillstånds-
prövning enligt miljöbalken. Hushållningsregler och bestämmelser om
miljökvalitetsnormer enligt 3 5 kap. skall iakttas vid tillståndsgivningen
och ett projekts förenlighet med dessa bestämmelser bör därför också
framgå av en miljökonsekvensbeskrivning.
4.11.6 Allmänhetens rätt att yttra sig över
miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan

Regeringens förslag: Allmänheten skall ges möjlighet att yttra sig
över miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan innan beslut fattas.
Tillståndsmyndigheten skall i ett särskilt beslut eller i samband med
avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljökon-
sekvensbeskrivningen uppfyller kraven.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen hade dock inte föreslagit att tillståndsmyndigheten i ett
särskilt beslut skulle ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen
uppfyller kraven.
Remissinstanserna: Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet vill att det skall införas en rätt för sakägare och kanske
Naturvårdsverket att överklaga MKB:n som sådan. Stockholms kommun
har betonat att om en kommuns miljö- och hälsoskyddsnämnd tagit över
tillsynen av en verksamhet är den en sådan myndighet som enligt EG-
direktivet alltid skall få yttra sig över en MKB för verksamheten.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör framgå av bestämmelsen
om granskning att ställningstagandet till MKB:ns kvalitet är fristående
från myndighetens ställningstagande till ansökan.
Skälen för regeringens förslag: Ett av syftena med miljökonsekvens-
beskrivningar är som tidigare framgått att få till stånd en offentlig
redovisning av den inverkan en åsyftad verksamhet eller åtgärd får på
människors hälsa, på miljön samt på hushållningen med naturresurser
liksom vilka motiv och avvägningar som ligger till grund för projektet.
Allmänheten skall alltså till att börja med ha möjlighet att på ett tidigt
stadium genom framför allt samrådet och förfarandet med
miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 § miljöbalken påverka
utformningen av verksamheten och miljökonsekvensbeskrivningen i de
fall verksamheten kan antas få betydande miljöpåverkan. Allmänhet,
organisationer m.fl. skall vidare ges tillfälle att få ta del av det samlade
materialet, ansökan och den färdiga miljökonsekvensbeskrivningen.
Genom detta ges dessa en möjlighet att påverka myndigheter och företag
att ta större hänsyn till deras intressen.
I EG-direktivet 85/337 finns också krav på att medlemsstaterna skall
säkerställa att varje tillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivningen
skall göras tillgänglig för allmänheten och att den berörda allmänheten
ges tillfälle att yttra sig innan projektet påbörjas. I direktiv 97/11 ändras
detta så att allmänheten skall ges tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges i

stället för innan projektet påbörjas. De uppgifter som inhämtats enligt
direktivet skall beaktas vid tillståndsgivningen. Även det nya IPPC-
direktivet 96/61 innehåller i artikel 15 krav på att tillståndsansökningar
för nya anläggningar eller väsentliga förändringar under lämplig tid skall
hållas tillgängliga för allmänheten så att den kan yttra sig innan
myndigheten fattar sitt beslut.
Miljökonsekvensbeskrivningar utgör genom vår grundlagsskyddade
offentlighetsprincip visserligen allmänna handlingar med offentliga
uppgifter, förutom att vissa delar i något fall kan vara sekretessbelagda
t.ex. affärsförhållanden. Det bör dock enligt regeringens uppfattning, för
att säkerställa att allmänheten alltid aktivt ges tillfälle att ta del av
miljökonsekvensbeskrivningarna och även ges tillfälle att yttra sig, i
lagtexten anges att det skall kungöras att en miljökonsekvensbeskrivning
har upprättats. Bestämmelser om kungörande av ansökningar om
miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet finns i 19 kap. 4 §
respektive 22 kap. 3 §. I dessa kungörelser bör alltid även miljökon-
sekvensbeskrivningen tas med, oavsett om verksamheten kan antas
medföra betydande miljöpåverkan. Allmänheten skall beredas möjlighet
att yttra sig över såväl ansökan som miljökonsekvensbeskrivningen. När
miljökonsekvensbeskrivningar, med ansökan om sådan finns, upprättats i
andra fall behöver dock detta kungöras endast i de fall verksamheten kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan, eftersom det inte är
administrativt rimligt att alltid kungöra detta. Övriga miljökon-
sekvensbeskrivningar och de ansökningar dessa vanligtvis avser är dock
genom offentlighetsprincipen givetvis tillgängliga och synpunkter får
framföras även beträffande dessa.
En miljödomstol, och i de flesta fall även länsstyrelsen, kan förväntas
hålla muntlig förhandling i alla mål avseende verksamheter som kan
antas få en betydande miljöpåverkan. Det innebär att det blir en offentlig
förhandling där även miljökonsekvensbeskrivningen tas upp. Eftersom
även kallelsen till förhandling i sedvanlig ordning kommer att kungöras
får enskilda och organisationer som anser sig berörda kännedom om den
och har vid denna möjlighet att framföra synpunkter på såväl ansökan
som miljökonsekvensbeskrivningen. Kungörande krävs inte formellt i
EG-direktiven, enligt vilka det räcker att den berörda allmänheten ges
tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Medlemsstaterna får avgöra hur
allmänheten skall få yttra sig, t.ex. skriftligen eller genom en offentlig
utfrågning.
Även vid tillståndsmyndighetens besiktning av den tilltänkta platsen
för den planerade verksamheten bör motsvarande rätt att närvara och
yttra sig som gäller för sakägare också gälla för enskilda och företrädare
för organisationer.
Möjligheten för allmänheten att delta i tillståndsförfarandet är inte
någon nyhet i sak. Regleringen i balken innebär dock enligt regeringens
bedömning en ännu större möjlighet att påverka på ett tidigare stadium
och även en förstärkning av möjligheten att påverka senare när
tillståndsansökan prövas.

Bedömningen av miljökonsekvensbeskrivningen

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå som en del i ett
beslutsunderlag. Av detta följer att dess kvalitet skall bedömas av den
myndighet som har att fatta beslut i det ärende där en beskrivning har
upprättats. Det bör i detta sammanhang återigen framhållas och kan inte
tillräckligt understrykas att beslutsmyndigheten i enlighet med
förvaltningsförfarandets allmänna principer har ett ansvar för att
ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har också bl.a. en
miljödomstol befogenhet och skyldighet att förordna om de
kompletteringar av beslutsunderlaget som den bedömer vara nödvändiga.
Om en konsekvensbeskrivning är bristfällig och sökanden inte
kompletterar beskrivningen, kan konsekvensen bli att ansökan anses vara
så bristfällig att den avvisas. I de fall det ändå är möjligt att ta upp
ansökan till prövning men miljökonsekvensbeskrivningen trots detta
bedöms inte vara tillräcklig kan följden bli att ansökningen lämnas utan
bifall därför att konsekvenserna för miljön är oklara och försiktig-
hetsprincipen som uttrycks i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.
tillämpas. Det är alltid den sökande eller motsvarande som skall ansvara
för innehållet i och bekosta att en miljökonsekvensbeskrivning upprättas
och eventuellt kompletteras så att den uppfyller kraven. Den
miljökonsekvensbeskrivning som ges in kan alltså kompletteras under
ärendets handläggning. Den dialog som på ett tidigt stadium skall
förekomma enligt 6 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken mellan sökanden,
länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten får således inte avslutas i och med
att en ansökan om tillstånd med tillhörande miljökonsekvensbeskrivning
har getts in.
Som angetts tidigare har RRV i sin rapport kritiserat
tillståndsmyndigheters granskning och beaktande av ingivna
miljökonsekvensbeskrivningar. För att uppnå en bättre tillämpning har
Miljöbalksutredningen föreslagit att i balken införs en uttrycklig
bestämmelse att den myndighet som skall pröva ansökan om tillstånd
skall i samband med den prövningen även ta ställning till om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven enligt balken.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det bör framgå av bestämmelsen
att granskningen och ställningstagandet till MKB:ns kvalitet är fristående
från myndighetens ställningstagande till ansökan.
För att det klart skall framgå av bestämmelsen att myndigheten skall ta
särskild ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller
kraven, föreslogs i lagrådsremissen att det i lagtexten skall anges att det
skall göras i ett särskilt beslut och att detta lämpligtvis dock sker i
samband med att ansökan prövas eftersom det är i anledning av ansökan
som krav på en MKB ställs. Lagrådet har haft synpunkter på detta och
föreslagit att bestämmelsen i 6 kap. 9 § utformas så att en myndighet som
skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en
miljökonsekvensbeskrivning skall genom ett särskilt beslut eller i
samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om
miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven. Lagrådets förslag bör
följas eftersom det i många fall kan vara lämpligt att ställningstagandet
till miljökonsekvensbeskrivningen görs i samband med att målet eller
ärendet avgörs i de fall där komplettering inte anses behövas, utan att
detta görs i ett särskilt beslut. Det är dock viktigt att betona att en särskild

bedömning skall göras av miljökonsekvensbeskrivningen och att den
skall göras fristående från prövningen av ansökan samt att
ställningstagandet skall motiveras.
Vidare föreslår regeringen att i bestämmelsen skall anges att
myndigheten vid prövningen av ansökan skall beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden
som getts in. Detta kan i och för sig tyckas vara självklarheter vid den
prövning en myndighet skall göra. RRV:s rapport antyder dock att MKB
inte fyllt den roll som beslutsunderlag som var avsedd och genom en
sådan bestämmelse uppfylls också kravet i artikel 8 i direktivet 85/337.
Där föreskrivs att uppgifter som inhämtats enligt direktivets artikel 5, 6
och 7 skall beaktas vid tillståndsgivningen. I direktivet 97/11 har lagts till
att även resultatet av samråden skall beaktas. Genom bestämmelsen
uppfylls även artikel 9.2 i IPPC-direktivet 96/61 där det också föreskrivs
att uppgifter som inhämtats enligt MKB-direktivets artikel 5 7 skall
beaktas när tillstånd meddelas.
Om det i efterhand visar sig att oriktiga uppgifter har lämnats eller att
uppgifter har utelämnats som varit av betydelse för tillståndet kan ett
tillstånd återkallas eller villkor omprövas enligt bestämmelser i 24 kap. 3
och 5 §§. Det kan även bli aktuellt att utkräva straffrättsligt ansvar för
försvårande av miljökontroll enligt 29 kap. 5 §. Genom att regionala
miljödomstolar och en miljööverdomstol inrättas kommer genom deras
prövning av om miljökonsekvensbeskrivningen är tillräcklig en enhetlig
praxis att skapas. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet vill
att det skall införas en rätt för sakägare och kanske Naturvårdsverket att
överklaga MKB:n som sådan och hänvisar till att sådana regler finns i
USA:s lagstiftning om MKB. En sådan möjlighet skulle dock ytterligare
komplicera systemet och skulle innebära att tidsutdräkten förlängs
betydligt. Det finns därför inte nu tillräckliga skäl att införa någon
möjlighet att överklaga myndighetens beslut vid prövningen av
miljökonsekvensbeskrivningen särskilt, vilket bör framgå direkt av
lagtexten. Domstolens eller myndighetens ställningstagande får alltså
endast överklagas i samband med att avgörandet i målet eller ärendet
överklagas. En överprövning av miljökonsekvensbeskrivningen får
därmed ske i samband med att det mål eller ärende som den gäller
överprövas. Något krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall gå att
överklaga särskilt finns inte heller i EG-direktivet.
Även om det är tillståndsmyndigheten som i sista hand avgör om en
miljökonsekvensbeskrivning är så fullständig att den kan godtas finns ett
behov av att remissorganen yttrar sig även med avseende på
miljökonsekvensbeskrivningen. Länsstyrelsen spelar här en viktig roll
även när den inte är tillståndsmyndighet. Som angetts tidigare skall det
tidiga samrådet inför upprättandet av MKB:n alltid hållas med
länsstyrelsen. En annan viktig uppgift för länsstyrelsen bör bli att vara
remissorgan för beslutsmyndigheten. Då bör länsstyrelsen i de fall där
den anser att den upprättade miljökonsekvensbeskrivningen behöver
kompletteras i något hänseende och där den inte själv är beslutande
myndighet, hos den beslutande myndigheten begära att beskrivningen
skall kompletteras. Länsstyrelserna har redan denna uppgift i ärenden
enligt vissa lagar enligt förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar.
I de fall länsstyrelsen inte är tillsynsmyndighet bör den myndighet som är
det också beredas tillfälle att yttra sig över miljökon-
sekvensbeskrivningen. Enligt artikel 6.1 i direktivet 85/337 skall de
myndigheter som kan antas bli berörda av ett projekt ges möjlighet att
yttra sig över de uppgifter som exploatören lämnar, dvs. MKB:n, samt
över ansökan. Tillsynsmyndigheten får anses alltid vara en sådan
myndighet som berörs, vilket i många fall är kommunen som även
Stockholms kommun påpekat i sitt remissvar.

Ytterligare föreskrifter

De bestämmelser som inte tas in i balken bör regeringen föreskriva i en
förordning. I dag finns inget bemyndigande för regeringen utan den rätt
som följer av 8 kap. 13 § regeringsformen att regeringen får meddela
föreskrifter för verkställighet av lag har utnyttjats vid utfärdandet av
förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar. Miljöbalksutredningen
har därför föreslagit att regeringen i balken skall ges ett bemyndigande
med stöd av 8 kap. 7 § 4 regeringsformen att meddela närmare före-
skrifter om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna fråga berördes i
samband med att lagstiftningen om MKB infördes i 5 kap. NRL. I
lagrådsremissen angående den lagstiftningen hade föreslagits ett liknande
bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer att meddela närmare föreskrifter. Lagrådet skrev då i sitt
yttrande: "Sådana föreskrifter som denna paragraf avser kan regeringen
utfärda som verkställighetsföreskrifter utan något särskilt bemyndigande.
Även subdelegation kan ske utan bemyndigande. Eftersom paragrafen
således är onödig bör den utgå." Regeringen följde Lagrådets förslag i
prop. 1990/91:90. Det saknas skäl att nu göra någon annan bedömning.
Därför bör det av Miljöbalksutredningen föreslagna bemyndigandet inte
ingå i miljöbalken.
Miljöbalksutredningen har vidare föreslagit att regeringen bör ge
Naturvårdsverket rätt att efter samråd med övriga berörda myndigheter
utfärda mera detaljerade bestämmelser bl.a. om hur förfarandet med
miljökonsekvensbedömning bör utformas. Boverket skriver att detta är ett
utslag av att synen på MKB gäller redovisning av störningar och intrång i
naturmiljön, vilket varit en av de allvarligaste svårigheterna för MKB att
slå igenom. Nu är det enligt Boverket mera accepterat att "M" i 5 kap.
NRL betyder även kultur, hälsa och säkerhet samt inverkan på allmänna
intressen och andra hushållningsaspekter, vilket innebär att RAÄ liksom
Socialstyrelsen och Räddningsverket är lika berörda sektorsintressen som
Naturvårdsverket. Boverket står dock alltfort för de samlade hushåll-
ningsaspekterna och med planering och den byggda miljön som
sektorsfrågor och bör därför även i framtiden vara ansvarig för procedur
och samordning. Enligt Boverket måste dock Naturvårdsverket ta fortsatt
ansvar för att utveckla frågor om miljöstörningar, naturvärden och
kretslopp med material m.m.
När miljölagstiftningen nu samlas i en balk, där även reglerna om
MKB arbetas in, kommer Naturvårdsverket att bli det statliga verk som
får ansvaret för flest av de verksamheter som regleras i balken. Det är
därför naturligt att Naturvårdsverket nu får ett mera samordnande och
övergripande ansvar också för arbetet med föreskrifter om MKB. Även
Boverket kommer dock liksom nu att behöva arbeta med frågor inom
detta område när det gäller fysisk planering och hushållningen med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt. RAÄ, Socialstyrelsen och
Räddningsverket bör också få uppgifter inom sina områden. Den närmare
ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter när det gäller
föreskriftsarbete m.m. som rör MKB får tas upp i Miljöbalks-
utredningens fortsatta arbete. Naturvårdsverket har, som nämnts tidigare,
utarbetat en rapport med förslag i fråga om vilka verksamheter som kan
ha betydande miljöpåverkan.

4.11.7 Planer och planeringsunderlag m.m.

Regeringens förslag: Varje myndighet som skall tillämpa
miljöbalken skall se till att planer enligt plan- och bygglagen och
annat planeringsunderlag som behövs för att belysa
hushållningsfrågan finns tillgängliga i målet eller ärendet.
Kommunerna skall i fortsättningen kunna åläggas att även redovisa
hur de avser att i sin planering skapa förutsättningar för att miljö-
kvalitetsnormer uppfylls.
Beskrivningar av miljökonsekvenserna skall systematiskt komma in
i ett tidigt skede av den politiska processen och skall som allmän regel
innefattas i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av
strategisk karaktär.
Myndigheterna skall beakta konsekvenserna för miljön innan de
utfärdar regler i form av föreskrifter och allmänna råd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen vill att 7 kap. 13 § i utredningens
förslag kompletteras med att länsstyrelsen skall åläggas att ta fram en
miljö- och hälsoskyddsplan för länet inom ramen för arbetet som pågår
under benämningen Strategi för regional miljö, STRAM.
Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. 1 § NRL finns för närvarande
bestämmelser om att myndigheter som tillämpar NRL skall se till att
planer enligt PBL och annat planeringsunderlag skall finnas tillgängligt
samt att kommuner och länsstyrelser är skyldiga att tillhandahålla detta.
Ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning är en förutsättning för
att en från allmän synpunkt god hushållning med naturresurser skall
uppnås. Därför är de myndigheter som skall tillämpa balkens regler om
hushållning med naturresurser skyldiga att se till att sådana planer enligt
PBL och sådant planeringsunderlag som kan ha betydelse för
tillämpningen finns tillgängliga i målet eller ärendet. Samma regler skall
alltså gälla vid tillämpning av miljöbalken som hittills gällt vid
tillämpning av naturresurslagen. Det gäller alltså inte bara vid prövning
av mål och ärenden enligt miljöbalken utan även mål och ärenden enligt
annan lagstiftning som berör frågor om hushållningen med mark och
vatten och där miljöbalken därför skall tillämpas.
I 6 kap. 2 § NRL finns en bestämmelse att regeringen kan besluta att
en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen hur de i sin
planering enligt NRL skall tillgodose ett intresse som rör hushållningen
med naturresurser. Som Miljöbalksutredningen föreslagit bör motsva-
rande bestämmelser gälla enligt balken. Eftersom dessa bestämmelser, i
likhet med reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar, rör besluts-
underlag för mål och ärenden är det lämpligt att arbeta in dessa i samma
kapitel. Vidare bör bestämmelserna, som utredningen föreslagit, utökas
så att kommunernas redovisning även skall kunna avse hur kommunen
avser att skapa förutsättningar för att utfärdade miljökvalitetsnormer
uppfylls.
När det gäller Socialstyrelsens förslag att komplettera 6 kap. 12 § med
att länsstyrelsen skall åläggas att ta fram en miljö- och hälsoskyddsplan
för länet inom ramen för arbetet med STRAM kan konstateras att 6 kap.
12 § avser sammanställande av planeringsunderlag från statliga myndig-
heter för den fysiska planeringen. Vad Socialstyrelsen tar upp avser
någonting annat, nämligen en omfattande plan som skulle gälla hur de
nationella och regionala miljö- och hälsoskyddsmålen skall genomföras i
olika avseenden.
Både internationellt och i Sverige ökar alltmer användningen av
miljökonsekvensbeskrivningar som stöd för en öppen demokratisk debatt
i samband med strategiskt viktiga beslut. I detta sammanhang åsyftas då
ofta miljökonsekvensbeskrivningar som underlag inför beslut om
program-, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer. I den s.k.
UNCED-propositionen (prop. 1993/94:111, bet. 1993/94:JoU19, rskr.
1993/94:256) anförde regeringen att det är angeläget att beskrivningar av
miljökonsekvenser systematiskt kommer in i ett tidigt skede av den
politiska processen. Sådana beskrivningar bör enligt regeringen göras när
det gäller program, plan- och policyarbete i viktiga samhällssektorer.
Beskrivningar av miljökonsekvenserna skall som allmän regel innefattas
i propositioner och andra förslag till övergripande beslut av strategisk
karaktär. Vidare bör myndigheterna beakta och redovisa konsekvenserna
för miljön innan de utfärdar regler i form av föreskrifter och allmänna
råd. Som framgick av UNCED-propositionen ser regeringen över
regelsystem, som instruktioner, författningar m.m. i syfte att bedöma
behovet av miljöanpassning av dessa. Även inom EU pågår ett arbete
med att ta fram ett förslag till direktiv om detta. Kommissionen har i
december 1996 till rådet överlämnat ett förslag till direktiv om
bedömning av vissa planers och programs inverkan på miljön. Enligt
regeringens uppfattning bör i fortsättningen redovisningar av
konsekvenserna för miljön komma till allmänt bruk mer aktivt och
målmedvetet i propositioner och andra politiska beslut.
I syfte att uppnå en hållbar utveckling bör miljöhänsyn och
resurshushållning integreras i all statlig verksamhet. Regeringen
beslutade därför i december 1996 att inleda utvecklingen av
miljöledningssystem i statliga myndigheter. I ett första skede genomförs
ett pilotprojekt med 25 medverkande myndigheter, bl.a. Naturvårds-
verket, Kemikalieinspektionen, Boverket, ett par länsstyrelser och
Vägverket. Pilotmyndigheterna skall under budgetåret 1997 göra en
miljöutredning, ta fram förslag till en miljöpolicy samt handlingsplan för
fortsatt integrering av miljöhänsyn i myndighetens verksamhet. I
samband med redovisningen av arbetet med miljöledningssystem skall
pilotmyndigheterna även redovisa frågor kring miljöanpassning av sin
upphandling. Med erfarenhet från pilotprojektet skall sedan
miljöledningssystem införas i samtliga statliga myndigheter.
4.12 Organiserat friluftsliv och allemansrätten
Regeringens förslag: Förutom allmänna regler som gäller för
allemansrätten skall även miljöbalkens generella regler för
verksamheter, t.ex. hänsynsreglerna och regler om
miljökvalitetsnormer, gälla sådan verksamhet som innebär att
friluftsliv organiseras kommersiellt med utnyttjande av allemans-
rätten. Detsamma skall gälla ideella former av organiserat friluftsliv.
Av detta följer bl.a. att organisatören skall vidta förebyggande
åtgärder och iaktta försiktighet i syfte att förhindra att deltagarna
orsakar skada. Genom att organiserat friluftsliv betraktas som en verk-
samhet enligt miljöbalken skall föreskrifter kunna meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om att
organisatören skall vara skyldig att anmäla sin verksamhet till natur-
vårdsmyndigheten för samråd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser framför inga
invändningar mot förslaget om anmälningsplikt för organiserat friluftsliv.
Göteborgsregionens Kommunalförbund samt miljö- och hälso-
skyddskontoret i Uddevalla kommun tillstyrker uttryckligen utredningens
förslag. Rikspolisstyrelsen och Naturskyddsföreningen anser att
innebörden av allemansrätten borde preciseras, särskilt med avseende på
kommersiellt utnyttjande, och Rikspolisstyrelsen framhåller vidare att
tillståndsplikt borde övervägas för sådant utnyttjande av allemansrätten.
Även Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att behov finns av en tydlig
regleringen av kommersiellt organiserade former av friluftsliv. Lunds
universitet påpekar att det är komplicerat att utarbeta en specifik
lagstiftning om allemansrätt och att en sådan snarare hör hemma i
jordabalken. Enligt Friluftsfrämjandet skulle skyddet för allemansrätten
öka om några allemansrättsliga grundprinciper slås fast i miljöbalken.
Friluftsfrämjandet och Svenska Orienteringsförbundet anser att anmäl-
ingsplikten i princip inte skall avse ideellt organiserad friluftsverksamhet.
Jordbruksverket, Karlskrona kommun och Kungl. Skogs- och
Lantbruksakademien tar upp frågan om markägares och nyttjande-
rättshavares ställning som sakägare i ärenden om anmälan av
kommersiellt organiserad friluftsverksamhet med utnyttjande av
allemansrätten. Enligt Göteborgs tingsrätt har utredningen behandlat
allemansrätten från felaktiga utgångspunkter genom att det i första hand
är en fråga om intrång i äganderätten. Tingsrätten anser vidare att det
borde ha klargjorts att kommersiellt organiserade former av friluftsliv
ligger utanför allemansrätten. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogs-
ägarnas Riksförbund anför liknande synpunkter samt framför att
allemansrättens innehåll med fokus på frågan om organiserat friluftsliv
på annans mark borde utredas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen vill påminna om att
allemansrätten kan beskrivas som en rätt för var och en att i viss
utsträckning vistas på mark- och vattenområden som tillhör andra och att
där plocka svamp, bär och vissa andra naturprodukter. Nyttjandet får inte
innebära att fastighetsägare eller andra med särskild rätt till fastighet
tillfogas nämnvärd skada eller olägenhet. Begränsningen brukar ibland
sammanfattas med uttrycket "inte störa, inte förstöra".
Allemansrätten grundas på sedvana. Den har mycket gamla traditioner
och var en gång i tiden nödvändig för att människor skulle kunna
förflytta sig i Sverige. Under 1900-talet har allemansrätten utvecklats till
att främst möjliggöra friluftsliv på annans fastighet.
Allemansrättens innebörd preciseras idag inte i lagtext. Vissa slutsatser
kan dock dras av ett antal lagstadganden. Den ur konstitutionell
synvinkel viktigaste paragrafen är 2 kap. 18 § regeringsformen som
innehåller regler om egendomsskyddet. Där görs i tredje stycket ett
förbehåll om att alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten
oberoende av vad som föreskrivs i lagrummet om ersättning m.m.
Förbehållet om allemansrätten fördes in i grundlagsparagrafen år 1994
samtidigt som egendomsskyddet preciserades i följd av inkorporeringen
av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, se
prop. 1993/94:117). I gällande lagstiftning fördes begreppet allemansrätt
in i 1 § naturvårdslagen år 1974. Där sägs att naturen är tillgänglig för
alla enligt allemansrätten. Vidare talas där om att alla skall visa hänsyn
och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Av intresse är också vissa
bestämmelser som kan sägas begränsa allemansrätten i olika avseenden
och så att säga motsatsvis ge allemansrätten sitt innehåll. Det gäller
främst brottsbalkens stadganden om hemfridsbrott och olaga intrång (4
kap. 6 §), skadegörelse (12 kap. 1 §), åverkan (12 kap. 2 §) samt tagande
av olovlig väg (12 kap. 4 §).
I propositionen till den nyss nämnda grundlagsändringen uttalades att
allemansrätten ur markägarens perspektiv kan sägas innebära en
inskränkning i äganderätten till fastigheten utan att fastighetsägaren har
rätt till någon ersättning för den. I propositionen ansågs det inte vara
lämpligt att ge allemansrätten en för framtiden bestämd innebörd och
därigenom låsa den till just den rörelsefrihet i naturen som idag får anses
ha sitt stöd i denna (prop 1993/94:117 s. 19).
Regeringen har även nu den inställningen att det inte, som vissa
remissinstanser önskar, är aktuellt att generellt lagreglera allemansrättens
innebörd. Regeringen finner i likhet med Miljöbalksutredningen att
genom en sådan lagstiftning skulle den sedvanerättsliga grunden för att
vistas i naturen ryckas undan och detta skulle på sikt kunna medföra en
oönskad inskränkning av allemansrätten. Vidare gör regeringen, i likhet
med utredningen den bedömningen, att det vid lagstiftningsförsök skulle
uppkomma stora svårigheter att generellt och exakt ange allemansrättens
innebörd, bl.a. av den orsaken att sedvanan varierar mellan olika delar av
landet.

4.12.1 Organiserat friluftsliv och kommersialisering

Intressekollisioner

Regeringen konstaterar att friluftslivets intressen ibland kan kollidera
med natur- och kulturvårdens intressen. Friluftsliv kan vidare bedrivas på
ett sätt som inte stämmer överens med markägarens intressen. En form
av friluftsliv kan dessutom störa en annan.
Det är ofta friluftsliv i organiserade och kommersiella former som
leder till skador eller andra olägenheter. Även friluftsliv som utövas i
mindre skala kan medföra störningar. De störande aktiviteterna går ofta
utanför gränsen för allemansrätten. Allemansrätten anses t.ex. inte ge rätt
att använda motorfordon på markområden. Detta är tvärtom förbjudet i
terrängkörningslagen (1975:1313).
En uppmärksammad fråga har varit om friluftsliv kan utövas
organiserat med stöd av allemansrätten. Visserligen kan allemansrätten
sägas vara en rätt för var och en, dvs. för den enskilde, men den kan
också utnyttjas samtidigt i grupp. De som deltar i arrangörens
verksamhet gör alltså detta med stöd av allemansrätten. Ibland har det
anförts att det är stötande att personer skall kunna tjäna pengar på att
organisera aktiviteter på annans mark utan att fastighetsägaren får del av
vinsten eller ens har tillåtit verksamheten. I gällande rätt finns emellertid
inte stöd för uppfattningen att arrangören behöver fastighetsägarens
tillstånd för en verksamhet som inte medför skada eller annan olägenhet.
Mera tveksamt är om en organisatör skall få utnyttja en fastighet
kommersiellt och mer eller mindre permanent utan ägarens tillstånd.
Sådana rådighetsfrågor behandlas dock inte i miljöbalken utan bör som
hittills lösas i rättspraxis. Rent allmänt kan sägas att arrangemang av
någon betydelse inte bör ske utan markägarens medgivande. Ett rättsfall
med anknytning till allemansrätten har nyligen avgjorts av Högsta
domstolen och refererats i NJA 1996 s. 495. En fastighetsägare förde
talan mot en person som hyrde ut kanoter och organiserade forsränning i
ett vattendrag på kärandens fastighet. Organisatören invände bl.a. att
eventuell förslitning på kärandens fastighet inte översteg den nivå som
måste accepteras på allemansrättslig grund. Högsta domstolen uttalade
följande: Även om allemansrätten tillkommer den enskilde kan den
naturligen utövas av ett flertal personer tillsammans, under förutsättning
att envar håller sig inom ramen för allemansrätten. Skulle ett sådant
kollektivt nyttjande emellertid innebära påtaglig skada eller olägenhet,
kan det medföra att allemansrätten inte får utnyttjas längre på det viset.
Hinder föreligger vidare inte mot att allemansrätten utnyttjas
kommersiellt; inte minst för att göra avlägsen eller eljest svåråtkomlig
natur tillgänglig för fler enskilda människor finns också på många håll i
vårt land anläggningar för att underlätta olika slag av friluftsliv. Högsta
domstolen fann i sin slutliga bedömning att utnyttjandet i detta fall
sammantaget blivit för intensivt och med hänsyn till växt- och djurlivet
även olämpligt. Eftersom utnyttjandet vidare hade medfört avsevärda
skador och olägenheter fann Högsta domstolen att organisatören saknade
rätt att utan medgivande av fastighetsägaren arrangera eller på annat sätt
medverka till den organiserade forsränningen.
Regeringen noterar att den som anordnar ett kollektivt nyttjande av
annans mark kan bli skyldig att ersätta skador som deltagarna orsakar,
även om deltagarna var för sig har uppträtt på ett sätt som faller inom
ramen för allemansrätten. För skadeståndsskyldighet förutsätts då att
organisatören har varit vållande, dvs. att skadan orsakats med uppsåt eller
av oaktsamhet. Normalt bör förutsättningarna för skadestånd vara
uppfyllda om skador uppkommer med anledning av att arrangören
hänvisat en stor grupp personer till ett naturområde, som är särskilt
känsligt. Detsamma gäller när arrangören har lämnat felaktiga
upplysningar om allemansrättens innebörd eller underlåtit att lämna
information om allemansrätten till personer som kan antas sakna
kännedom om den.

Allemansrätten och kommersen

Som underlag för Miljöbalksutredningens överväganden i denna del har
legat bl.a. Naturvårdsverkets rapport Allemansrätten och kommersen
(rapport 4446) som utarbetats på regeringens uppdrag. Även
Miljövårdsberedningens förslag i samma frågor i betänkandet Hållbar
utveckling i landets fjällområden (SOU 1995:100) har övervägts av
Miljöbalksutredningen. Såväl rapporten som betänkandet överlämnades
efter remissbehandling till utredningen. Beträffande innehållet i detta
underlag noteras i korthet följande.
Enligt Naturvårdsverket utgör friluftsliv och turism som regel inte
några allvarliga hot mot naturmiljön och den biologiska mångfalden utan
kan istället ofta medverka till att alla får förståelse och engagemang för
miljön. De problem som uppmärksammats i samband med "kommer-
sialiseringen av allemansrätten" är i huvudsak begränsade till vissa delar
av landet, framför allt Syd- och Västsverige samt fjällen.
För att komma till rätta med de problem som trots allt föreligger
föreslår Naturvårdsverket sammanfattningsvis följande.
Den som utnyttjar mark som är tillgänglig enligt allemansrätten
genom att organisera friluftsliv skall vidta förebyggande åtgärder för att
förhindra att deltagarna orsakar skada på naturen eller på annans
egendom.
Om skada orsakas genom friluftsanknuten näringsverksamhet skall
arrangören ansvara för skadan om han inte visar att den uppkommit utan
vållande från hans sida.
Anmälningsplikt till länsstyrelsen skall kunna införas för
näringsverksamhet på mark som är tillgänglig enligt allemansrätten och
länsstyrelsen skall kunna meddela särskilda villkor för verksamheten
eller förbjuda den.
I områden med särskilt stora konflikter bör länsstyrelsen eller
kommunen inrätta naturvårdsområden eller använda strandskydds-
bestämmelserna för att styra besökarna.
Undervisning i allemansrätt skall ingå i alla lokala arbetsplaner i
skolan.
Turistdelegationen skall utveckla utbildning i naturvägledning,
metodik för planering av naturturism, en långsiktig strategi angående
information om allemansrätten riktad till utländska turister samt miljö-
märkning av turistarrangemang som nyttjar mark som är tillgänglig
enligt allemansrätten.
Respektive "aktivitetsbransch" skall ta ansvar för auktorisation av de
egna företagen.
Boverket och Naturvårdsverket skall i samråd utveckla en metodik
för friluftsplanering inom ramen för den fysiska planeringen.
Miljöbalksutredningen har konstaterat att Miljövårdsberedningen i sitt
fjällbetänkande lämnat förslag som i flera väsentliga delar överens-
stämmer med Naturvårdsverkets. Som grund för förslagen ligger följande
allmänna utgångspunkter.
Inom turistsektorn, såväl nationellt som internationellt, har på senare år
uppmärksamheten alltmer ägnats åt frågan vilka miljöhänsyn som bör tas
i den naturrelaterade turismen. Exempelvis anförs i propositionen
angående turistpolitiken (prop. 1994/95:177, s. 11) att, eftersom naturen
är en unik tillgång för Sverige sett ur turismens synvinkel, det är av
avgörande betydelse att denna resurs vårdas. EU:s handlingsplan för stöd
till turismen syftar bl.a. till att säkerställa att större miljöhänsyn tas. I
EU:s femte handlingsprogram för miljön framhålls att det är nödvändigt
att utveckla nationella och regionala strategier för hållbar turism i bergs-
och kustområden. Inom Europarådet har utarbetats rekommendationer för
uthållig och miljövänligare utveckling av turismen samt för staternas
turism inom skyddade områden.
Mot bakgrund av det anförda konstaterar Miljöbalksutredningen att
trenderna inom turismnäringen är tydliga och att Naturvårdsverkets
förslag ligger i linje med denna utveckling. Utredningen har härefter tagit
ställning till dessa förslag, dock med inriktning enbart på de delar som
kan tänkas bli genomförda med stöd av miljöbalken, dvs. de tre första
punkterna i sammanfattningen ovan, nämligen att förebyggande åtgärder
skall vidtas, att arrangören kan bli ansvarig för skada som orsakas genom
friluftsanknuten näringsverksamhet samt att anmälningsplikt skall kunna
införas.
När det gäller den första punkten, om vidtagande av förebyggande
åtgärder, hänvisar Miljöbalksutredningen till den allmänna hänsynsregeln
om skyddsåtgärder och försiktighetsmått som verksamhetsutövare skall
vidta. Den verksamhet som här åsyftas skulle alltså innebära bl.a. att
organisera andra människors friluftsliv oavsett om det sker kommersiellt
eller ideellt. Utredningen understryker att särskilt höga krav bör ställas på
kommersiell verksamhet. Av aktsamhetsregeln följer bl.a. att arrangören
skall se till att deltagarna undviker särskilt känsliga områden. Vidare
skall tillses att skada överhuvudtaget inte uppkommer samt att särskild
information ges vid förekommande behov samt att deltagare som kan
antas ha otillräckliga kunskaper om allemansrättens innebörd ges
kunskap om grundprinciperna. Regeringens förslag till miljöbalk
överensstämmer i huvudsak med utredningens och regeringen ansluter
sig helt till vad utredningen har anfört i denna del.
Nästa punkt i Naturvårdsverkets förslag som Miljöbalksutredningen tar
upp avser fall då skada orsakas genom friluftsanknuten
näringsverksamhet. Verket har föreslagit att arrangören då skall vara
skadeståndsskyldig såvida denne inte visar att skadan har uppkommit
utan vållande från arrangörssidan. Förslaget innebär, som utredningen
har konstaterat, att s.k. omvänd bevisbörda eller presumtionsansvar
tillämpas. I denna del förs utredningens resonemang närmast ur
fastighetsägarens eller den enskilda rättsinnehavarens synvinkel.
Utredningen berör dock den senaste tidens rättsutveckling som pekar mot
att också det allmänna anses ha rätt till ersättning för skada på vissa
ideella värden (se NJA 1993 s. 753 om ingrepp i fast fornlämning och
NJA 1995 s. 249 om fridlysta järvar som dödats olovligt). I sitt
resonemang kommer utredningen slutligen fram till att det för närvarande
inte är aktuellt med några ändringar i gällande rätt för att öka möjligheten
att kräva skadestånd av en kommersiell arrangör. Lunds universitet anser
att utredningens ståndpunkt är acceptabel tills vidare. Regeringen gör inte
någon annan bedömning.
Miljöbalksutredningen har slutligen behandlat förslaget att införa
anmälningsplikt för verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras
och ansett att förslaget bör genomföras. Utredningens förslag innebär
inte att generell anmälningsplikt införs. Det skall istället bli möjligt att
med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken, dvs. balkens motsvarighet till
samrådsparagrafen i 20 § naturvårdslagen, föreskriva om sådan anmäl-
ningsplikt. Utredningens förslag gäller, till skillnad mot Natur-
vårdsverkets, för all verksamhet som inte är tillstånds- eller
anmälningspliktig enligt andra bestämmelser i balken. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer skall alltså kunna meddela
föreskrifter om att inom landet eller en del av landet anmälan alltid skall
göras i fråga om särskilda slag av verksamheter som typiskt sett kan
medföra skada på naturmiljön. Om anmälningsskyldighet föreligger får
verksamheten inte påbörjas innan anmälan har skett. Den
anmälningsmottagande myndigheten får förelägga verksamhetsutövaren
att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada.
Exempel på en sådan åtgärd är att ett företag som hyr ut kanoter efter
samråd med fastighetsägaren anvisar lämpliga platser för matlagning och
övernattning. Om åtgärderna inte är tillräckliga får myndigheten förbjuda
verksamheten.
Enligt Miljöbalksutredningen skapas genom anmälningsplikt av detta
slag möjlighet att få en bättre bild av vilka aktiviteter som förekommer i
känsliga områden. Det ges också en möjlighet att genom förelägganden
och förbud ingripa mot verksamheter som är skadliga för naturmiljön.
Utredningen förutser att anmälningsplikten, tillsammans med
möjligheten för samrådsmyndigheten att ingripa, kan styra bort en
organisatör från känsliga områden och få denne att utöva verksamheten
inom områden där anmälningsplikt inte föreligger.
Regeringen finner att utredningens förslag är välgrundat och anser,
liksom de flesta remissinstanserna, att förslaget bör genomföras. Såsom
utredningen har framhållit avses förelägganden och förbud enligt
miljöbalkens generella bestämmelse enbart grunda sig på att
verksamheten skadar eller kan skada naturmiljön. Regleringen är alltså
offentligrättslig och motiv för ingripandet är det allmänna intresset att
naturen inte skadas. Anmälningsärenden av det slag som avses här
handläggs enligt förvaltningslagen (1986:223). I den lagen finns bl.a.
regler om partsinsyn och myndigheters kommunikationsskyldighet. Det
bör därför föreligga en tillfredsställande garanti för att fastighetsägare,
nyttjanderättsinnehavare och eventuellt andra som berörs av ärendet får
kännedom om den aktuella verksamheten och innehållet i anmälan.
Vidare tillförsäkras samma krets möjlighet att lämna synpunkter i
ärendet.
Är skälet för ingripande mot en verksamhet av aktuellt slag enbart att
komma till rätta med olägenheter för fastighetsägaren bör myndigheten
som handlägger anmälningsärendet underlåta att ingripa. Exempelvis kan
föreläggande eller förbud inte meddelas mot arrangemang som hindrar
fastighetsägaren från att jaga i samma utsträckning som tidigare. I sådana
fall har fastighetsägaren själv, liksom enligt gällande rätt, att avgöra vad
som kan tålas. Fastighetsägaren får vidare själv ta ställning till
möjligheten att föra talan på civilrättslig grund vid domstol om
äganderättsintrång för att utverka föreläggande, förbud eller skadestånd
(jfr t.ex. NJA 1949 s. 167, i vilket fall Högsta domstolen fann att det var
otillåtet att på annans mark anlägga mindre brygga och båtplats till
förbättrande av badmöjligheterna, samt det tidigare redovisade fallet som
finns refererat i NJA 1996 s. 495).
Anmälningsplikt enligt miljöbalken avses även kunna föreskrivas för
den som på ideell grund organiserar verksamhet. Med anledning av den
oro som vissa ideella organisationer givit uttryck för under
remissbehandlingen är det dock viktigt att framhålla att friluftsliv som
det vanligen utövas inte utgör något egentligt hot mot miljön.
Anmälningsplikt bör föreskrivas endast för verksamheter som typiskt sett
medför skada. Det förhållandet att ett fåtal arrangörer missköter sig får
alltså inte gå ut över de skötsamma. Anmälningsplikten bör dessutom
begränsas geografiskt till områden där problem har uppstått eller kan
befaras uppstå.
Vid urvalet av anmälningspliktiga verksamheter måste också beaktas
att förfarandet blir hanterligt. Registrerandet av anmälningar får inte ta i
anspråk stora resurser på bekostnad av erforderliga åtgärder.
Anmälningsplikt för organiserande av friluftsliv förutsätter inte
nödvändigtvis att deltagarnas tillgång till marken grundas på
allemansrätten. Anmälningsplikt skall sålunda kunna gälla även för
organiserande av friluftsliv på den egna fastigheten. Utfärdas i sådant fall
ett föreläggande eller förbud som medför att pågående markanvändning
försvåras avsevärt på den berörda delen av fastigheten kan
ersättningsskyldighet uppkomma för det allmänna gentemot
fastighetsägaren enligt balkens ersättningsbestämmelser (31 kap. 4 §
första stycket 5).
4.13 Skydd av områden och arter
4.13.1 Allmänna överväganden
Regeringens förslag: Bestämmelser om olika former av
områdesskydd skall inarbetas samlat i ett särskilt kapitel i
miljöbalken.
Skyddsformerna naturreservat och naturvårdsområde skall arbetas
samman och modifieras till en skyddsform som benämns
naturreservat. En särskild regel om djur- och växtskyddsområden
skall behållas. När intrång tillåts i ett naturreservat skall kompen-
sationsåtgärder vidtas. En ny skyddsform, kulturreservat, skall
införas.
I strandskyddsområden skall inte få vidtas åtgärder som väsentligen
försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter.
Områden som inte uppfyller miljökvalitetsnormer skall kunna
förklaras som miljöskyddsområden. Föreskrifter i miljöskydds-
områden skall kunna innebära ändring i tidigare meddelade
tillståndsbeslut.
Interimistiska förbud skall kunna meddelas även för vatten-
skyddsområden. Förbudstiderna skall kortas vid interimistiska förbud.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att skyddsformerna
naturreservat, naturvårdsområde och det särskilda skyddet av djur- eller
växtarter inom ett område slås samman till en skyddsform som benämns
naturreservat. Enligt utredningens förslag bibehålls kommuners rätt att,
vid sidan av länsstyrelsen efter delegation, meddela beslut i vissa frågor
om områdesskydd. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i
huvudsak med regeringens förutom att utredningen i kapitlets
bestämmelser inte använt begreppet biologisk mångfald i samma grad. I
utredningsförslaget ingår inte heller en nytillkommen regel om skydd av
den marina miljön vid marinvetenskaplig forskning.
Remissinstanserna: I remissvaren framhålls överlag att reglerna om
områdes- och artskydd är betydelsefulla och en majoritet av
remissinstanserna tillstyrker huvudlinjerna i utredningens förslag.
Juridiska fakultetsnämnden, Uppsala universitet och Centrum för
biologisk mångfald vid universitetet kritiserar förslaget generellt och
menar att det har felaktiga utgångspunkter, lämnar internationella
åtagande delvis åt sidan och är, liksom idag, otillräckligt för att skydda
bl.a. de s.k. rödlistade arterna. Förutom en mängd detaljpåpekanden
framförs av remissinstanserna synpunkter av mera principiell karaktär
enligt följande. Naturvårdsverket, flertalet länsstyrelser och kommuner
samt Svenska kommunförbundet anser att kommuner skall ges befogenhet
direkt i lag att vid sidan av länsstyrelsen inrätta naturreservat och besluta
om annat områdesskydd. När det gäller de särskilda skyddsformerna
framförs flera olika synpunkter. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Jämtlands och Norrbottens län samt
Stockholms stad och Skövde kommun anser t.ex. att "djur- och
växtskyddsområden" motsvarande regleringen i 14 b § naturvårdslagen
bör kvarstå som självständig skyddsform och inte omfattas av regler för
naturreservat. Vissa remissinstanser, bl.a. Västerås stad och Skövde
kommun, menar att institutet naturreservat bör behållas som
kvalitetsbegrepp för särskilt skyddsvärda områden och att det ekologiska
syftet med naturreservat bör lyftas fram om inte reservatet inrättas
huvudsakligen för friluftslivets behov. Länsstyrelsen i Skaraborgs län,
Karlstads kommun samt Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges
Jordägareförbund avstyrker förslaget att utmönstra institutet
naturvårdsområde. Även inställningen till den nya skyddsformen
kulturreservat är splittrad. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens
län samt Falu kommun tillstyrker förslaget medan Naturvårdsverket,
Länsstyrelsen i Värmlands län, Stockholms stad, Västerås stad, Skövde
kommun och Nordiska förbundet för kulturlandskap är negativa och ger
uttryck för att naturvården och kulturmiljövården bör integreras bättre i
bl.a. skyddsformen naturreservat. Dessutom påpekar Riksantikvarie-
ämbetet att kulturreservat enligt miljöbalken inte kan ersätta sådant
kulturreservat som Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) anser skall
föras in i kulturminneslagen. Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen,
Fiskeriverket, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund
och Skogsindustrierna anser från olika utgångspunkter att reglerna om
biotopskyddsområden inte är tillfredsställande. I övrigt framför ett flertal
remissinstanser, bl.a. Försvarsmakten, Vägverket, Boverket, Läns-
styrelsen i Göteborgs och Bohus län, Stockholms stad samt
Örnsköldsviks kommun och Umeå kommun synpunkter på samordningen
mellan reglerna om områdesskydd och andra bestämmelser i och utanför
balken. Detsamma gäller Landskrona kommun och Naturskydds-
föreningen vilka påtalar att områdesskyddet bör överordnas plan- och
bygglagens detaljplaner. I remissyttranden från länsstyrelser, kommuner,
LO m.fl. uttrycks oro över att strandskyddet riskerar att urholkas genom
den senaste tidens tillämpning av dispensreglerna.
Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att besluta om
områdesskydd är tillsammans med artskyddet av stor betydelse för att
bevara den biologiska mångfalden. Områdesskyddet behövs också för att
säkerställa skydd för natur- och kulturlandskapet. Regler om områdes-
och artskydd är vidare nödvändigt för att Sverige skall uppfylla sina
internationella åtaganden på naturvårdsområdet.
Det är främst i naturvårdslagen som regler med dessa skyddssyften
finns. Där regleras t.ex. skyddsformerna nationalpark (4 §), naturreservat
(7 §), naturminne (13 §), skydd för djur- eller växtarter inom särskilda
områden (14 b §), strandskydd (15 §), naturvårdsområde (19 §) och
skydd av biotoper (21 §). I lagen finns dessutom regler om särskilt
skyddsområde och särskilt bevarandeområde (19 b §). Sådana områden
har samband med Sveriges anslutningen till EU och reglerna om dessa
områden har kommit till som ett led i genomförandet av rådets direktiv
79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar
(fågeldirektivet) och rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om
bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och
habitatdirektivet). De särskilda skyddsområdena och bevarandeområdena
innebär i sig inte några självständiga skyddsformer utan nödvändigt
skydd måste inrättas enligt andra författningsbestämmelser, t.ex. regler
om naturreservat.
Det specifika skyddet för djur- och växtarter finns delvis i
naturvårdslagen (14 och 14 a §§) samt i lagen om åtgärder beträffande
djur och växter som tillhör skyddade arter. Till artskyddsregleringen hör
också bl.a. regler om förbud och begränsning av jakt och fiske i jaktlagen
respektive fiskelagen med underliggande författningar. Vissa regler i
skogsvårdslagen har också betydelse för artskyddet särskilt sedan
miljömålet numera likställts med den lagens produktionsmål.
Användningen av områdesskydd begränsas inte till naturvårdssyftet
utan kan också användas för att skydda föroreningskänsliga områden och
värna skyddsvärda naturresurser. Skydd av detta slag behandlas i
vattenlagens bestämmelser om vattenskyddsområde (19 kap. 2 §) och i
miljöskyddslagens bestämmelser om miljöskyddsområde (8 a §).
Miljöbalksutredningen har föreslagit att flertalet bestämmelser om
skydd av geografiska områden samlas i ett kapitel med hänsyn till
systematiska skäl och att artskyddet behandlas i efterföljande kapitel.
Förslaget har tagits emot positivt vid remissbehandlingen och regeringen
anser att det bör genomföras. Vissa remissinstanser påpekar att
miljöbalken också borde innehålla jakt-, fiske- och skogsvårdslagens
bestämmelser med anknytning till skydd för djur- och växtarter.
Regeringen instämmer i att det skulle vara en fördel om samtliga regler
med avseende på natur och miljö kunde samlas i ett lagverk, men som
har utvecklats tidigare är detta av olika skäl mindre lämpligt.
Miljöbalksutredningen har i betänkandet Följdlagstiftning till
miljöbalken (SOU 1997:32) lämnat förslag till hur de nyssnämnda
lagarna och andra lagar kan knytas till balken. Regeringen planerar att
lämna en proposition om följdlagstiftningen till riksdagen under våren
1998.
Alla miljöbalkens bestämmelser om skydd av områden passar inte
systematiskt in i ett enda kapitel. Vissa andra regler i balken kan också
sägas innehålla bestämmelser av detta slag, t.ex. 4 kap. om
markanvändning för vissa områden i landet, 5 kap. om
miljökvalitetsnormer, 9 kap. 4 § om förbud mot utsläppande av avlopps-
vatten inom vissa områden samt 11 kap. 14 § om förbud mot
markavvattning inom vissa områden. Vidare kan med stöd av 12 kap. 6 §
inrättas en motsvarighet till områdesskydd i fråga om samrådsskyldighet.
Många remissinstanser är positiva till Miljöbalksutredningens initiativ
att reducera antalet skyddsformer. Utredningen har haft som mål att det
inte skall finnas fler skyddsformer än som motiveras av skyddsbehovet.
Regeringen delar i allt väsentligt utredningens bedömning men finner att
avvikande remissynpunkter i en del avseenden bör beaktas.

4.13.2 Områdesskydd och artskydd i miljöbalken

Naturreservat, naturminnen och "djur- och växtskyddsområden"

Gränserna mellan skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområde och
särskilt skydd för en djur- eller växtart inom visst område är inte alldeles
tydliga. Även skyddsformen naturminne, som syftar till att bevara
enstaka föremål i naturen, t.ex. ett träd eller ett flyttblock med ett litet
skyddsområde omkring, har likheter med de förstnämnda
områdesskydden.
Mellan naturreservat och naturvårdsområde är den egentliga skillnaden
att i de senare områdena får användningen av mark inte inskränkas så att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras. Avsikten är således att ersättning inte skall utgå vid inrättande
av naturvårdsområde. Det har inte heller uttalats i lagen att ersättning
skall utgå vid "djur- och växtskyddsområde". Inrättas naturminne, vilket
är ovanligt nuförtiden, kan däremot ersättning komma ifråga. Ett särdrag
som utmärker de sistnämnda formerna av områdeskydd är det begränsade
syftet. Även om det inte anges särskilt i de nuvarande bestämmelserna
om naturreservat och naturvårdsområde, finns det inget som hindrar att
dessa skyddsformer används för att skydda en djur- eller växtart inom ett
visst område. För naturminne kan möjligen också skyddsformen
naturreservat användas.
Såsom Miljöbalksutredningen konstaterar finns det enligt regeringens
bedömning knappast behov av alla dessa skyddsformer. Splittringen kan
tvärtom leda till att naturvårdsarbetet försvåras. Utredningen nämner som
exempel att nödvändigt skydd för ett befintligt naturvårdsområde kan
vara omöjligt utan ombildning till naturreservat om de nya föreskrifter
som behövs är så ingripande att ersättning skall utgå.
I remissvaren uttalas i allmänhet stöd för utredningens initiativ att
reducera antalet skyddsformer och remissinstanserna är i stort sett eniga
om att skyddsformen naturvårdsområde kan omfattas av naturreservat.
Från flera håll påpekas dock att huvudsyftet med naturreservatet bör
framgå tydligt för att skyddsformen skall bibehålla sin prägel. Det bör
t.ex. markeras om reservat inrättas med tyngdpunkt på skyddet av den
biologiska mångfalden och vidare bör anges i vilken utsträckning
reservatet avser att tillgodose friluftslivets behov. När det gäller övriga
skyddsformer är samstämmigheten i remissvaren inte lika stor. En
förhållandevis tydlig inställning bland remissinstanserna är ändå att det
särskilda områdesskyddet för djur- och växtarter som för närvarande
regleras i 14 b § naturvårdslagen bör finnas kvar. Enligt länsstyrelser,
kommuner, Sveriges lantbruksuniversitet m.fl. används oftast denna
skyddsform för att skydda t.ex. fågellivet eller sälar och brukar då i
dagligt tal kallas fågel- resp. sälskyddsområde. Syftet med sådana
områden uppges vara väl känd för allmänheten och en ändring skulle
skapa mer förvirring än de eventuella fördelar som kan vinnas med färre
skyddsformer. Även Naturvårdsverket förordar att "djur- och
växtskyddsområde" bör bestå som självständig skyddsform och anför att
detta områdesskydd är mera lätthanterligt än naturreservat, bl.a. på grund
av att syftet är mer begränsat både i tid och rum. Enligt verket kan den
skyddsformen också vara ett lämpligt instrument för att genomföra det
sammanhängande ekologiska nätverket "Natura 2000" som håller på att
upprättas inom EG enligt art- och habitatdirektivet. Verket föreslår därför
att miljöbalken skall innehålla ett stadgande som motsvarar 14 b §
naturvårdslagen i något omarbetad form.
Regeringen anser att det finns skäl att ta fasta på de remissynpunkter
som nu har redovisats. Även synpunkter som har framförts av Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Centrum för biologisk
mångfald vid universitetet har betydelse för denna bedömning.
I miljöbalken sammanförs således områdesskyddsformerna
naturreservat och naturvårdsområde till en skyddsform som benämns
naturreservat. Det innebär att i vissa fall relativt enkla naturreservat
kommer att inrättas. Skyddet som sådant behöver för den skull inte vara
mindre eftersträvansvärt. På samma sätt som tidigare skall valet av
skyddsformen naturreservat givetvis inte innebära att intrångsersättning
alltid skall utgå. Enligt vad som anges senare krävs för sådan ersättning
liksom tidigare att pågående markanvändning inom berörd del av
fastigheten avsevärt försvåras. Nytt enligt regeringens förslag är däremot
att naturreservat i framtiden även skall användas på samma sätt som
skyddsformen naturvårdsområde, dvs. i fall då enbart ersättningsfria
skyddsåtgärder skulle ha kunnat komma i fråga i dag. Stadgandet
utformas så att det tydligare uppfyller kraven enligt EG:s fågeldirektiv
samt art- och habitatdirektiv.
I anslutning till detta skall sägas att regeringen inte delar de synpunkter
som Lagrådet har framfört i fråga om förutsättningarna för upphävande
av reservatsbeslut och föreskrifter. Enligt Lagrådet bör kravet på
synnerliga skäl för upphävande kunna ersättas av ett mindre strängt krav
på särskilda skäl utan att syftet med reservatsinstitutet skulle riskeras.
Regeringen erinrar dock om att det idag enligt 12 § första stycket andra
meningen och 19 § andra stycket sista meningen naturvårdslagen fordras
synnerliga skäl för att upphäva ifrågavarande typer av beslut (jfr 13 §
andra stycket). Följaktligen finner regeringen att en mildring av detta
krav i miljöbalken skulle strida mot det miljöpolitiska syftet med
lagreformen. Regeringen kan därför inte godta Lagrådets förslag i denna
del.
Inget hindrar i och för sig att naturreservat bildas till skydd för t.ex.
fågellivet med den enda föreskriften att området inte får beträdas under
en viss del av året. Regeringen anser dock, i likhet med flera
remissinstanser, att det för sådana begränsade skyddssyften bör finnas
alternativa möjligheter. I miljöbalken inarbetas därför efter mönster i 14
b § naturvårdslagen ett stadgande med särskilda regler om skydd av
djurart eller växtart inom ett område.
I miljöbalken inarbetas också, i ett särskilt kapitel om skydd för djur-
och växtarter, dels naturvårdslagens särskilda artskyddsbestämmelser
beträffande vilda djur och växter, dels de materiella bestämmelserna i
lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter. När det gäller den sistnämnda lagen lämnade regeringen
under våren 1997 ett förslag till riksdagen om ändring av lagens straff-,
tillsyns- och förverkandebestämmelser (prop. 1996/97:75). Förslaget till
lagändring var föranlett av att EU:s miljöministrar i december 1996
beslutade om en ny förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av
vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem. EU:s nya
förordning, som har avseende på tillämpningen av konventionen om
internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter
(CITES), trädde i kraft den 1 juni 1997. Sedan riksdagen godtagit
regeringens förslag i den nyssnämnda propositionen har ändringarna i
den svenska lagstiftningen på området, jämte ändringar i t.ex.
naturvårdslagen och jaktlagen, trätt i kraft den 1 juni 1997 (bet.
1997/97:JoU15 och 22 samt rskr. 1996/97:239 och 240). Genom bl.a.
ändringarna i jaktlagen framgår nu tydligare att fågeldirektivets samt art-
och habitatdirektivets bestämmelser har genomförts i landet. Således har
4 § jaktlagen ändrats så att viltet skall vårdas även i syfte att bevara de
fågelarter som inte tillhör landets viltbestånd utan endast tillfälligt
förekommer i landet. I 5 och 9 §§ jaktlagen har vidare gjorts ett tillägg
som förtydligar att skadeförbyggande åtgärder som kan leda till
störningar eller resultera i avlivning endast får vidtas om det inte finns
någon annan tillfredsställande lösning. Som en följd av de redovisade
lagändringarna har också förordningen (1994:2027) om åtgärder
beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter ändrats för att
förstärka artskyddet, bl.a. genom reglering av handel med och
förevisning av vilda djur och växter (SFS 1997:217). Vid utarbetandet av
miljöbalkens regler om artskydd beaktas de författningsändringar som
har tagits upp här.
I detta avsnitt skall också i korthet påpekas att regeringen i
miljöbalkspropositionen lämnar förslag till en ny form av områdesskydd
som benämns kulturreservat och behandlas närmare i avsnitt 4.13.4. Den
nya skyddsformen ger bättre möjligheter att bevara kulturhistoriskt
värdefulla landskap.
Regeringen tar i detta avsnitt också upp frågan om beslutanderätten i
ärenden om de områdesskydd som nyss har behandlats. Flera
remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och Svenska kommunförbundet,
har framfört att kommunerna borde ges befogenhet direkt i lag att
jämsides med länsstyrelsen besluta om t.ex. naturreservat.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att sådan befogenhet precis som
idag skall kunna delegeras till kommunerna. Regeringen konstaterar att
det självfallet ligger i statens intresse att fler kommuner engageras i
naturvårdsarbetet. Bildandet av skyddade områden bör, som
Naturvårdsverket framhåller, vara ett konkret sätt att ytterligare bygga
upp den kommunala kompetensen på naturvårdsområdet. Detta kan sedan
förmodas komma att avspeglas i den kommunala översiktsplaneringen,
lokalt agenda 21-arbete m.m. Länsstyrelsen i Stockholm anför i denna
fråga bl.a. följande. Staten bör naturligtvis även i fortsättningen svara för
säkerställandet av områden som är värdefullast ur nationellt perspektiv.
Därigenom kan kommunerna koncentrera sina naturskyddsinsatser till
sådana mark- och vattenområden som har mer lokal betydelse. Helt kan
dock inte uteslutas att statens och kommunernas intresseområden
sammanfaller geografiskt. Länsstyrelse och kommun bör därför
fortlöpande samråda om lämplig beslutsordning. Den närmare
fördelningen av åtaganden dem emellan kan vid behov klarläggas genom
överläggningar. Länsstyrelsen i Stockholm föreslår att detta kan lösas
enligt följande. För kommunala områdesskydd bör formellt samråd ske i
motsvarande former som föreskrivs för detaljplan enligt 5 kap. plan- och
bygglagen. För statliga områdesskydd bör samråd ske i de former som
hittills har tillämpats enligt naturvårdsförordningen. För att inte olika
myndigheter av misstag skall fatta beslut om samma område bör, enligt
länsstyrelsen enklare samråd vara obligatoriska i tidiga skeden när
områdesskydd planeras. Ansvaret för att samråd sker bör vara
ömsesidigt.
Regeringen föreslår i enlighet med Naturvårdsverkets synpunkter att
kommunerna, parallellt med länsstyrelsen, får direkt befogenhet att fatta
beslut om naturreservat och naturminne. Detsamma föreslås gälla för
beslut om djur- och växtskyddsområden samt kulturreservat. I och med
detta läggs inte något ytterligare ansvar på kommunerna att agera utan de
får, med hänsyn till sina finansiella resurser, överväga om de vill initiera
naturvårdsåtgärder av detta slag. Regeringen gör vidare den bedöm-
ningen att samordningsfrågorna kan lösas på så sätt, att formellt samråd
sker i motsvarande former som föreskrivs för detaljplan enligt 5 kap.
plan- och bygglagen när det gäller kommunala områdesskydd och för
statliga områdesskydd sker samråd i de former som hittills tillämpats
enligt naturvårdsförordningen, dvs. samrådsformer tillämpas i enlighet
med vad Länsstyrelsen i Stockholms län har föreslagit.
Regeringen vill slutligen i detta delavsnitt framhålla att balkens kapitel
om områdesskydd och artskydd innehåller grundläggande och
övergripande bestämmelser. Mer detaljerade regler bör ges i
förordningsform. Miljöbalksutredningen förväntas under våren 1998 i ett
betänkande lämna förslag till bestämmelser om områdes- och artskydd
med stöd av bemyndiganden i miljöbalken. Det kan förutses att bl.a.
förordningsbestämmelser om de samordningsfrågor som nyss har berörts
kan lösas enligt mönster som hämtas från gällande bestämmelser i
naturvårdsförordningen.
I detta sammanhang skall också från mera allmänna utgångspunkter
erinras om den form av normgivning som sker genom särskilda beslut för
respektive skyddsområde. För att utpekade områden skall få nödvändigt
skydd bemyndigas länsstyrelsen eller kommunen att meddela
bestämmelser om t.ex. inskränkningar för fastighetsägare, andra
markanvändare och allmänheten. På detta sätt ges naturreservat och
andra former av områdesskydd sitt rättsliga innehåll. Som regel är det då
fråga om normbeslut genom att bestämmelserna är riktade till en
obestämd krets av adressater och gäller ett obestämt antal fall. Dessa
beslut skall också kungöras. Med vissa undantag torde detsamma gälla
för beslut enligt balkens bestämmelser om artskydd.

Biotopskyddsområden

År 1991 infördes i 21 § naturvårdslagen en ny skyddsform för värdefulla
småbiotoper (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:338).
Överväganden i fråga om bl.a. denna skyddsform, vanligtvis kallad
biotopskydd, gjordes även i propositionen Strategi för biologisk
mångfald (prop. 1993/94:30). Sedan Naturvårdsverket och
Skogsstyrelsen på regeringens uppdrag utrett och lämnat förslag till vilka
biotoper som borde omfattas av de nya bestämmelserna om biotopskydd,
kompletterades naturvårdslagens paragraf fr.o.m. den 1 januari 1994 med
ett antal nya paragrafer (19 a h §§) i naturvårdsförordningen. Regeringen
har alltså genom förordningen fattat beslut om vilka biotoper som skall
omfattas av skyddsformen. I korthet skall här sägas att själva
genomförandet av biotopskyddet har skett på två sätt. Beträffande sju
särskilt uppräknade slag av biotoper, däribland alléer, odlingsrösen i
jordbruksmark och åkerholmar, gäller ett generellt skydd i och med att de
har tagits in i naturvårdsförordningen. För ett antal andra typer av
biotoper, skogsbiotoper respektive övriga biotoper, krävs istället att
länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen fattar beslut i enskilda fall om att
avgränsa biotopområdet i fråga.
Naturvårdsverket har i sitt remissvar hänvisat till en skrivelse till
regeringen där verket redovisar de problem som verket anser föreligger
med utformningen av bestämmelserna om biotopskydd i naturvårdslagen.
Problemen rör enligt verket sammanfattningsvis tillämpningen av
ersättningsbestämmelserna för biotopskydd och oklarheter vad gäller den
tidpunkt från vilken rättsinnehavaren är berättigad till ersättning, den s.k.
värdetidpunkten. Den lösning som verket föreslår innebär att
bestämmelserna om biotopskydd ändras så att en undantagsmöjlighet
införs för alla arbetsföretag som kan skada naturmiljön, såväl inom
biotoper som är generellt skyddade (19 a § naturvårdsförordningen), som
inom biotoper där ett beslut om avgränsning fattas i varje enskilt fall (19
b och c §§ naturvårdsförordningen) och att rätt till ersättning inträder vid
tidpunkten för beslutet om att inte medge undantag.
Även Skogsstyrelsen tar upp denna fråga i sitt remissvar, med
hänvisning till en tidigare skrivelse till regeringen där styrelsen avstyrker
Naturvårdsverkets ändringsförslag. Skogsstyrelsen anser i korthet, vad
gäller biotopskydd där beslut om avgränsning fattas i varje enskilt fall,
att rättsinnehavaren är berättigad till ersättning i och med att beslutet om
biotopskydd vunnit laga kraft. Enligt Skogsstyrelsen bör reglerna om
biotopskydd i miljöbalken ges samma innebörd som i naturvårdslagen.
Regeringen finner att möjligheten till undantag från det generella
biotopskyddet har sin grund i att skyddet just är generellt. Den generella
skyddsformen skapar alltså i sig ett behov av att kunna medge dispens
för vissa oförutsedda situationer. Det är därför rimligt att
ersättningsrätten är knuten till myndighetens beslut att inte medge
dispens för en viss verksamhet eller åtgärd. Vid en avgränsning i det
enskilda fallet däremot åvilar det myndigheten att noga överväga bl.a.
vilka verksamheter och åtgärder som kan komma ifråga och att beräkna
eventuella kostnader för skyddet. Det kan därvid nämnas att
Naturvårdsverket har utfärdat allmänna råd (95:4) för tillämpningen av
gällande regler om biotopskydd. Likaså har Skogsstyrelsen utfärdat
allmänna råd till 21 § naturvårdslagen och 19 b § naturvårdsförordningen
samt riktlinjer för skogsvårdsstyrelsernas arbete med biotopskydd
(SKSFS 1994:1). Eftersom ett beslut om avgränsning föregås av
nyssnämnda överväganden bör enligt regeringens mening också rätten till
ersättning inträda när beslutet om avgränsningen vinner laga kraft. För att
klargöra regeringens uppfattning i denna fråga förslås en något ändrad
lydelse av paragrafen om biotopskyddsområden i miljöbalken. I
författningskommentaren till 7 kap. 11 § redovisas innebörden av
biotopskyddet närmare.

Kompensationsåtgärder

Sverige har enligt konventionen angående våtmarker av internationell
betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar (SÖ 1975:76),
den s.k. våtmarkskonventionen eller Ramsarkonventionen, åtagit sig att
så långt som möjligt gottgöra varje förlust av skyddad våtmark. Enligt
12 § tredje stycket naturvårdslagen gäller därför som förutsättning för att
skyddet för en våtmark helt eller delvis skall upphävas att intrånget i
naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning.
Regeringen föreslår att miljöbalken i 16 kap. 9 § 3 skall innehålla en
generell bestämmelse, enligt vilken ett tillstånd, ett upphävande av ett
tillstånd eller en dispens får förenas med skyldighet att utföra eller
bekosta särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna
intressen som verksamheten medför. Möjlighet att föreskriva om
kompensationsåtgärder finns därför alltid, när tillstånd eller dispens
meddelas för en åtgärd. Det gäller även åtgärder i naturreservat som
skyddar våtmarker. Miljöbalkens generella bestämmelse, som har ett
brett tillämpningsområde, sträcker sig dock inte lika långt som
naturvårdslagens specialbestämmelse i fråga om skyddet för våtmarker.
Den generella bestämmelse ger en möjlighet men innehåller inte något
krav på att kompensationsåtgärder skall föreskrivas. Vidare omfattar den
endast tillstånd och dispenser men inte myndigheters beslut att upphäva
naturreservat eller inskränka syftet med reservatet. I miljöbalkens
reservatsbestämmelser behålls därför naturvårdslagens nuvarande krav
på kompensationsåtgärder vid minskat reservatsskydd av våtmarker.
Regeringen anser vidare, i likhet med utredningen, att det saknas
anledning att låta reservatsbestämmelsen om kompensationsåtgärder avse
endast våtmarker. Avsikten med naturreservat är att dessa skall innebära
definitivt skydd. Det är rimligt att avsteg inte godtas från detta skydd
utan att kompensationsåtgärder vidtas. Kravet på kompensation bör dock
begränsas till de fall då intrång sker i ett naturvärde.
I detta sammanhang skall sägas att regeringen inte delar Lagrådets
inställning att kravet på kompensation kan utformas som ett fakultativt
krav. Regeringen anser, med hänvisning bl.a. till vad som följer av EG:s
fågel- samt art- och habitatdirektiv, att kravet på kompensation måste
vara absolut. I anslutning till detta vill regeringen upplysa att frågan om
kompensation utretts särskilt av professorn, f.d. justitierådet Bertil
Bengtsson. Resultatet av utredningen, som publicerats i promemorian
Kompensation för förlust av miljövärden (Ds 1997:52), har remitterats
och frågan om en utvidgning av kompensationssystemet bereds i särskild
ordning inom regeringskansliet.
Regeringen föreslår alltså att det i miljöbalken förs in en bestämmelse
som innebär att beslut om upphävande av naturreservat eller beslut om
dispens från förbud som gäller i reservatet endast får meddelas om
intrånget i naturvärdet kompenseras i skälig utsträckning. Genom en
sådan bestämmelse anpassar Sverige sin lagstiftning tydligare till EG:s
fågeldirektiv samt art- och habitatdirektiv där krav på
kompensationsåtgärder ställs.

Strandskyddsområden

Strandskydd infördes redan i början av 1950-talet, först provisoriskt och
sedan permanent genom 1952 års strandlag. Sedan år 1965 finns
strandskyddsbestämmelserna i naturvårdslagen. Strandskyddets
omfattning och innebörd skärptes år 1975. Då infördes generellt
strandskydd (100 meter) på land och i vatten. Tidigare föreskrifter om
tillståndsplikt ersattes med ett generellt förbud mot bebyggelse och
åtskilliga andra åtgärder inom strandskyddsområden. I motiven uttalades
att strandskyddet syftar till att bevara den möjlighet att bada och idka
friluftsliv inom strandområden som allmänheten har enligt allemansrätten
(prop. 1974:166 s. 94).
Ursprungligen var alltså syftet med strandskyddet uteslutande att
trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv på allemansrättslig
grund. Indirekt har dock strandskyddet, genom att det har upprätthållits
strikt, också haft den effekten att det här i landet har bevarats vidsträckta
och värdefulla strandbiotoper till gagn för den biologiska mångfalden.
Detta arv har, efter förslag av Miljöskyddskommittén, tagits tillvara
genom en utvidgning av strandskyddets syfte år 1994. Numera syftar
strandskyddet således även till att bevara goda livsvillkor på land och i
vatten för djur- och växtlivet (prop. 1993/94:229).
Naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd innebär visserligen ett
förbud mot att uppföra byggnader m.m. men strandskyddet är inte helt
undantagslöst. Från strandägarnas sida finns naturligtvis ofta ett
önskemål att få använda och bebygga mark i dessa attraktiva lägen.
Förutom en del särskilt angivna generella undantag, t.ex. för åtgärder
inom jord- eller skogsbruk, fiske eller renskötsel, finns därför en
möjlighet att ge dispens i ett enskilt fall. För dispens fordras att dock att
"särskilda skäl" föreligger. Redan vid tillkomsten av 1974 års
strandskyddsbestämmelser framhölls att dispensprövningen skall vara
restriktiv (prop. 1974:166 s. 97). Regeringen och riksdagen har därefter i
lagstiftningsärenden som berört strandskyddet tydligt stått fast vid
samma restriktiva inställning till undantag från strandskyddet (t.ex. prop.
1985/86:1, bet. BoU 1985/86:1, rskr. 1986/87:27). Även regeringens
praxis i överklagade dispensärenden har, som tidigare nämndes, strikt
tagit fasta på de av riksdagen godkända grunderna och riktlinjerna för
strandskyddet. Genom tillkomsten av naturresurslagen år 1987 har
statsmakterna lagt ännu större vikt vid friluftslivets och naturvårdens
intressen och därmed har också det allmänna intresset att hålla stränderna
fria från bebyggelse m.m. tillförts ytterligare tyngd vid prövningen av
strandskyddsdispens. En följd av att syftet med strandskyddet vidgats till
att avse även skydd för djur- och växtarter bör vara att tyngden hos det
allmänna intresset ökat ännu mera. Samtidigt finns naturligtvis
fortfarande de fall där allmänintresset bör tillåtas stå tillbaka till förmån
för det enskilda intresset. För sådana fall skall det finnas kvar en öppning
för dispens. Regeringen vill dock stryka under att dispensinstitutet
liksom hittills skall tillämpas med stor restriktivitet och endast under de
förutsättningar som behandlas i ett senare avsnitt om bl.a. avvägningen
vid prövning av sådana dispensfrågor.
Miljöbalksutredningens förslag till strandskyddsregler i miljöbalken
motsvarar i allt väsentligt naturvårdslagens regler. Enligt utredningen
återspeglas dock inte strandskyddets nya syfte tillräckligt väl i 16 §
naturvårdslagen. I den paragrafen anges vilka restriktioner som gäller i
ett strandskyddsområde. Utredningen anmärker att bestämmelserna
fortfarande är utformade på så sätt att de främst skyddar friluftslivet och i
mindre mån djur- och växtlivet.
Regeringen anser, i likhet med Miljöbalksutredningen och flera
remissinstanser, att det finns skäl att komplettera det stadgande som idag
anger de restriktioner som gäller i ett strandskyddsområde. På så sätt ges
djur- och växtlivet inom dessa områden ett bättre skydd när stadgandet
arbetas in i miljöbalken. I sak innebär ändringen att förbud införs mot
anläggningar eller anordningar som väsentligen försämrar livsvillkoren
för djur- och växtarter. Inte heller andra åtgärder som har denna effekt
bör få vidtas inom strandskyddsområdet.
En fråga som har uppmärksammats på senare tid är om
förutsättningarna för strandskyddsdispens borde skärpas ytterligare.
Remissinstanser som yttrat sig över Miljöbalksutredningens förslag oroar
sig över en uppluckring av strandskyddet med anledning av senare tids
tillämpning av dispensregeln. Samma oro uttrycks av
Miljövårdsberedningen i betänkandet Hållbar utveckling i Sveriges
skärgårdsområden (SOU 1996:153). Tillsammans med en mängd andra
förslag, som bereds i annan ordning, föreslår Miljövårdsberedningen att
förutsättningarna för strandskyddsdispens bör skärpas genom att
"synnerliga skäl" förs in i som krav för dispens. Regeringen återkommer
strax till denna fråga i avsnitt 4.13.3 där tillämpningen av reglerna om
områdesskydd behandlas från mera allmänna utgångspunkter.

Miljöskydds- och vattenskyddsområden

Inledningsvis nämndes att områdesskydd kan användas för andra
huvudsakliga syften än naturvårdsyftet, t.ex. för att skydda
föroreningskänsliga områden och för att värna skyddsvärda natur-
resurser. Miljöbalksutredningen har föreslagit att motsvarigheter till
miljöskyddslagens bestämmelser om miljöskyddsområde (8 a §) och
vattenlagens bestämmelser om vattenskyddsområde (19 kap. 2 §) förs in
kapitlet med bestämmelser om områdesskydd.
Enligt 8 a § miljöskyddslagen får regeringen förklara ett mark- eller
vattenområde och dess närmaste omgivningar som miljöskyddsområde
om det från allmän synpunkt är särskilt angeläget att skydda området
därför att det utsätts för miljöfarlig verksamhet. Möjligheten har hittills
använts endast för Ringsjön och Laholmsbukten. Framför allt beträffande
Laholmsbukten påstås att situationen inte har förbättrats.
I nuvarande regler bemyndigas regeringen eller länsstyrelsen att
meddela föreskrifter om försiktighetsmått för verksamheter inom ett
miljöskyddsområde. Sådana föreskrifter innebär inte någon ändring av
tidigare meddelade tillståndsbeslut. Enligt Miljöbalksutredningen är det
troligt att denna begränsning av föreskrifternas räckvidd har bidragit till
att miljöskyddsområdena inte har haft avsedd effekt.
I detta sammanhang skall påpekas att redan genom miljöbalkens
rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler i 2 kap. höjs
skyddsnivån generellt i förhållande till vad som gäller idag. Till detta
kommer att de tidigare behandlade miljökvalitetsnormerna skapar
möjlighet att uppnå en godtagbar nivå på miljökvaliteten i särskilda
avseenden för vissa geografiska områden eller i hela landet. Detta kan
förutses få betydelse också för de syften som ligger bakom skyddsformen
miljöskyddsområde. Ibland kan dock situationen fordra alldeles speciella
åtgärder anpassade till de lokala och regionala förhållandena.
Miljöskyddsområde kan då vara ett lämpligt instrument som alternativ
till andra möjliga åtgärder.
I linje med vad som avses gälla beträffande miljökvalitetsnormer har
utredningen föreslagit, att föreskrifter för miljöskyddsområden skall
kunna innebära inskränkningar av befintliga tillstånd. Utredningen
framhåller dock att en sådan ändring bör göras endast om det finns tungt
vägande skäl.
Förslaget att gällande tillstånd skall kunna omprövas vid beslut om
miljöskyddsområde har mött invändningar från SAF/Industriförbundet.
Regeringen vill i anledning av dessa invändningar framhålla att den
eftersträvade verkningsgraden av skyddsformen knappast kan uppnås
utan sådan omprövningsrätt. Dessutom bör noteras att ingripanden av
detta slag främst avser situationer då åtgärder ter sig särskilt angelägna.
För att kunna åstadkomma en nödvändig förbättring av förhållandena
inom området är det viktigt att snabbt kunna minska verkningarna av
samtliga verksamheter som bidrar till den dåliga situationen. Det finns
därför tungt vägande skäl för att införa en möjlighet att meddela
föreskrifter som gäller för även tillståndsgivna verksamheter. Det skulle
dessutom vara meningslöst att vidhålla nuvarande begränsning, eftersom
inskränkande föreskrifter i stället kan meddelas med stöd av 9 kap. 5 §
miljöbalken. Enligt 24 kap. 1 § tar sådana föreskrifter över villkoren i
befintliga tillstånd. Följaktligen bör föreskrifter om försiktighetsmått för
verksamheter i ett miljöskyddsområde kunna innebära ändring i tidigare
meddelade tillståndsbeslut. Förutsättningarna för att inrätta
miljöskyddsområden bör som en konsekvens av detta ändras enligt
utredningens föreslag. I miljöbalken införs möjlighet att förklara större
mark- eller vattenområde som miljöskyddsområde om särskilda åtgärder
krävs på grund av att området eller en del av området är utsatt för
föroreningar. Detta motsvarar i huvudsak den förutsättning som gäller i
dag för att förklara ett område som miljöskyddsområde. En betydelsefull
ändring är däremot att även områden som inte uppfyller en
miljökvalitetsnorm skall kunna förklaras som miljöskyddsområde.
Skyddsinstitutet kommer därför att utgöra ett komplement till dessa
normer.
I kapitlet om områdesskydd införs också, som tidigare antytts, regler
om vattenskyddsområden. Ett antal länsstyrelser och kommuner har
framfört att även kommunerna bör få besluta sådana områden.
Kommunerna har i dag generellt ett stort ansvar för
vattenförsörjningen och är vanligen s.k. huvudman för den allmänna
vatten- och avloppsanläggningen. Vidare har kommunerna ett omfattande
ansvar för hälso- och miljöskyddsfrågor. Enligt Länsstyrelsen i
Stockholms län är det oftast kommunen som begär att få grund- och
ytvattentillgångar skyddade för vattentäkt och som också tar fram
erforderligt beslutsunderlag. Regeringen finner mot bakgrund av detta att
önskemålet om kommunernas beslutsrätt i dessa ärenden är befogat och
bör genomföras.

Interimistiska förbud

Idag kan enligt 11 § naturvårdslagen interimistiska förbud meddelas när
det är aktuellt att bilda ett naturreservat, naturvårdsområde eller
naturminne. Det saknas däremot möjlighet att meddela interimistiska
förbud vid andra skyddsformer. En sådan möjlighet bör införas även för
kulturreservat, miljöskyddsområde och vattenskyddsområde.
Vidare kan interimistiska förbud i dag gälla under sammanlagt sex år.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att den sammanlagda förbudstiden
kortas till fem år samt påpekat att det är tveksamt om det på längre sikt är
till nytta för naturvården att interimistiska beslut gäller under långa
tidsperioder. Kammarkollegiet samt mark- och skogsägarnas företrädare
är av inställningen att tiden för interimistiska förbud bör begränsas
ytterligare. Regeringen anser liksom utredningen att långa förbud kan
skapa betydande osäkerhet för fastighetsägaren. Ifråga om giltighetstiden
för förbuden anser regeringen att utredningens förslag är väl avvägt. I
miljöbalken föreslås således att interimistiskt förbud som huvudregel
skall få gälla högst tre år. Förlängning av förbudet kan ske med högst ett
år om särskilda skäl föreligger och ytterligare högst ett år om det finns
synnerliga skäl.

4.13.3 Intresseprövning vid beslut om områdesskydd

Regeringens förslag: En särskild regel med avseende på
intresseprövningen skall införas för beslut om områdesskydd. En
liknande regel skall gälla för prövning av dispens från förbud enligt
t.ex. strandskyddsreglerna.

Utredningens förslag: Utredningen har inte föreslagit någon särskild
regel med motsvarande innehåll.
Remissinstanserna: Vissa remissinstanser, däribland Svea hovrätt,
Kammarrätten i Stockholm, Länsstyrelsen i Malmöhus län, Sveriges
advokatsamfund, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsägarnas Riksförbund
och Skogsindustrierna, tar upp frågor om avvägningen mellan allmänna
och enskilda intressen samt Regeringsrättens tillämpning av den s.k.
proportionalitetsprincipen.
Skälen för regeringens förslag: Inledningsvis i detta kapitel
framhölls att regler om områdesskydd och artskydd bl.a. syftar till att
säkerställa den biologiska mångfalden och att reglerna är nödvändiga
enligt internationella åtaganden på naturvårdsområdet. Tidigare har även
framgått att områdesskydd kan ha som huvudsakligt syfte att skydda
människors hälsa genom att hindra försämring av luft och vatten.
Områdesskyddet syftar inte bara till att undvika försämring av de
skyddade områdena utan förbättringsåtgärder skall också kunna vidtas.
De flesta skyddsformerna i miljöbalkens kapitel om områdesskydd
innebär att en myndighet skall fatta beslut i särskilda fall om att ett visst
geografiskt område skall skyddas. Strandskyddsområden och vissa typer
av biotopskyddsområden skiljer sig härifrån genom att de pekas ut
generellt och direkt i lagtexten resp. underliggande förordningar, men för
sådant områdesskydd gäller istället ett noga avgränsat utrymme för
undantag.
Såsom har berörts i avsnitt 4.13.2 måste vanligen föreskrivas
inskränkningar för fastighetsägare, andra markanvändare och allmänhet
för att utpekade områden skall få nödvändigt skydd. Om
inskränkningarna för en enskild fastighetsägare eller annan rättsinne-
havare överskrider en viss gräns kan inrättande av vissa former av
områdesskydd ge upphov till ersättningsrätt för den enskilde. Enligt vad
som skall utvecklas i annat sammanhang är det en strävan att i
lagstiftningen på detta område hitta en rimlig fördelningen av kostnader
och uppoffringar för att ta tillvara de intressen som reglerna om
områdesskydd grundar sig på (se avsnitt 4.33.1). Lagstiftningen bygger
vidare på tanken att bevarandet av biologisk mångfald, frisk luft, friskt
vatten etc. stundom är allmänna intressen av sådan tyngd att den
enskildes intressen måste vika. Beslut enligt reglerna i kapitlet om
områdesskydd innebär ofta intresseavvägningar av det slag som nu har
antytts.
Under senare tid har Regeringsrätten i ett antal avgöranden som gällt
naturvårdslagen prövat fall där allmänna intressen som ligger till grund
för lagen vägts mot enskilda intressen i det särskilda fallet. Domstolen
har byggt sitt resonemang på den s.k. proportionalitetsprincipen och i
flera avgöranden ansett att det enskilda intresset vägt tyngst (RÅ 1996
ref. 40; utvidgning av ett naturreservat, RÅ 1996 ref. 44;
strandskyddsdispens samt RÅ 1996 ref. 56; fråga om förutsättningar för
förbud enligt 20 § naturvårdslagen).
I propositionen som låg till grund för inkorporeringen av
Europakonventionen för mänskliga rättigheter uttalades bl.a. att rättsläget
beträffande sådana allmänna rättsprinciper som vunnit hävd i svensk rätt,
som t.ex. en allmän proportionalitetsprincip, inte skulle påverkas av
inkorporeringen (prop. 1993/94:117 s. 39 f.). I propositionen sägs inget
ytterligare om innebörden av den nämnda principen. I rättskällor
avseende svensk rätt har en proportionalitetsprincip ansetts gälla
åtminstone på förvaltningsrättens område men det saknas en bekräftelse
om en allmängiltig princip av detta slag. Däremot har Europadomstolen i
sin praxis, bl.a. på miljöområdet, grundat sin bedömning på en klart
definierad allmän proportionalitetsprincip (jfr Danelius i Svensk
Juristtidning 1991 s. 329-333. 1994 s. 381-383, 1995 s. 534-535, 1996 s.
75). Enligt Regeringsrättens uttalande i nyssnämnda domar bör principen
såvitt gäller områdesskyddet anses innebära i vart fall följande. En
inskränkning från det allmännas sida av enskilds rätt att använda sin
egendom förutsätter att det föreligger en rimlig balans eller
proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar
på grund av inskränkningen. En myndighets ingripande mot enskild får
alltså inte gå utöver vad som är erforderligt för ändamålets vinnande.
Det sagda avspeglas i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen i den
lydelse stadgandet har sedan den 1 januari 1995. Där anges som
förutsättning för rätt att ta annans egendom i anspråk och inskränka
användningen av mark eller byggnad, att förfogandet avser ett angeläget
allmänt intresse. Till förmån för sådana intressen kan således t.ex. i lag
som är underordnad regeringsformen meddelas föreskrifter om rätt för
det allmänna att ingripa mot viss användning av fastigheten. I motiven
till grundlagsstadgandet anges att med angelägna allmänna intressen
avses främst sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till
naturvårds- och miljöintressen.
Mot bakgrund av det som har anförts finner regeringen skäl att betona
följande. Miljöbalkens bestämmelser har, enligt vad som framgår av
portalparagrafen, som grundläggande syfte att ta tillvara allmänna
naturvårds- och miljöintressen av sådant slag som i förhållande till det
nyssnämnda grundlagsstadgandet bör betraktas som angelägna allmänna
intressen. Vid bedömningen av t.ex. ett ärende om strandskyddsdispens
skall alltså utgångspunkten vara följande. De syften som ligger till grund
för strandskyddet, nämligen tryggandet av områden för allmänhetens
friluftsliv samt bevarandet av goda livsvillkor för djur- och växtliv, har
avsevärd tyngd och just strandområdena är särskilt betydelsefulla för
dessa intressen. Avsikten med strandskyddsregleringen är att bevara
kvarvarande områden men inte att inkräkta på pågående mark-
användning. Av detta skäl förbjuds inte uppförandet av sådana nya
byggnader, anläggningar m.m. som behövs för jordbruket, fisket,
skogsbruket eller renskötseln och inte tillgodoser bostadsändamål. Inte
heller gäller förbuden befintliga lagenliga byggnader, anläggningar etc.
Om det av naturvårdsskäl behövs några ingrepp i sådana fall får de ske
med stöd av t.ex. bestämmelserna om naturreservat. Detta är i huvuddrag
den avvägning som riksdagen sedan tidigare gjort mellan de berörda
allmänna och enskilda intressena. Denna avvägning torde vara fullt
förenlig med den nya lydelsen av 2 kap. 18 § regeringsformen (jmf prop.
1993/94:117, bet. 1993/94:KU24). Regeringen föreslår att denna avväg-
ning även läggs till grund för regleringen i miljöbalken på ifrågavarande
område.
En möjlighet till dispens från förbudet behövs för sådana fall där de
allmänna intressena inte alls eller endast obetydligt skulle skadas, t.ex.
om dessa redan tappat i tyngd som när åtgärden rör en befintlig tomtplats
med utsläckt allemansrätt (se vidare författningskommentaren till 7 kap.
18 §).
Vid prövningen av strandskyddsdispenser måste vidare
uppmärksammas att strandskyddets syften är långsiktiga och att områden
som för tillfället verkar vara av begränsat intresse kan bli betydelsefulla i
framtiden. Det är sålunda väsentligt att såväl mindre återstående
obebyggda delar av hårdexploaterade kuster och insjöstränder bevaras
likväl som stora sammanhängande orörda områden. Även om en dispens
från förbudet i ett enstaka fall inte synes vara till större skada för
strandskyddsintressena, måste det uppmärksammas att på sikt kan
dispenser stegvis leda till sammantaget betydande nackdelar på sätt som
redan skett genom att stora delar av landets stränder exploaterats. I
normalfallet bör alltså inte ytterligare strandområden tas i anspråk. Mot
bakgrund av detta innebär dispensgrunden "särskilda skäl" att utrymmet
är mycket litet för dispens från förbud som strandskyddet innebär. Med
det sagda bör Miljövårdsberedningens förslag om skärpning av förut-
sättningarna för strandskyddsdispens vara behandlat (se avsnitt 4.13.2).
Liksom när det gäller strandskydd bör utgångspunkten för
naturvårdande och kulturmiljövårdande myndigheters tillämpning av
övriga regler om områdesskydd vara att skyddsinstituten avser att
tillgodose ett angeläget allmänt intresse.
Miljöbalksutredningens förslag innehåller inte någon direkt
motsvarighet till 3 § första stycket naturvårdslagen där det anges, att vid
prövning av frågor som rör naturvård skall tillbörlig hänsyn tas till övriga
allmänna och enskilda intressen. Avvägningar motsvarande dem som
omfattas av nämnda paragraf avses enligt utredningens förslag ske med
stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Såsom nämndes
inledningsvis i detta avsnitt har ett antal remissinstanser tagit upp frågan
om avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen samt
Regeringsrättens tillämpning av proportionalitetsprincipen.
Regeringen bedömer att det framför allt är vid tillämpningen av regler
om områdesskydd som det kan finnas behov av bestämmelser som ger
naturvårds- eller kulturmiljömyndigheten ledning för prövningen av det
allmänna intresset att åstadkomma ifrågavarande skydd och för
bedömningen av det enskilda intresset att använda fastigheten på ett sätt
som kan motverka skyddssyftet. Sammanfattningsvis finner regeringen
således skäl att komplettera miljöbalkens kapitel om områdesskydd med
paragrafer som uttrycker de principer för bedömningen av motstående
intressen som nu har betonats i rättstillämpningen.
4.13.4 Kulturreservat i miljöbalken
Regeringens förslag: En ny skyddsform, benämnd kulturreservat,
skall införas i miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en ny
skyddsform med namnet kulturreservat införs i miljöbalken. Enligt
utredningen behövs det bättre regler för att bevara kulturhistoriskt
värdefulla landskap.
Utredningen tar vidare upp att Kulturarvsutredningen (Ku 1994:09) har
utarbetat ett förslag till kulturreservat inom ramen för kulturminneslagen
och att förslaget i väsentliga delar tillgodoser samma skyddsbehov som
det utredningen presenterar. Miljöbalksutredningen uppger att flera skäl
talar för lämpligheten att reglera frågan inom ramen för kultur-
miljövårdens speciallagstiftning, dvs. kulturminneslagen och att den
fortsatta beredningen får utvisa vilken av de lagtekniska lösningarna som
är att föredra.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket avstyrker förslaget och anser
att skyddsformen strider mot strävan att bättre integrera naturvården och
kulturmiljövården. Vidare anser verket att skyddsformen naturreservat
väl täcker in de skyddsbehov som anges i motiven till kulturreservat.
Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget och anser att det förslag om
kulturreservat som lämnats av Kulturarvsutredningen inte kan ersätta
förslaget i miljöbalken. Inställningen till förslaget hos övriga remiss-
instanser som har yttrat sig, t.ex. länsstyrelser, kommuner och Juridiska
fakultetsstyrelsen, Lunds universitet, är splittrad. Vissa länsstyrelser
anser att kulturreservat i stället bör införas i kulturminneslagen.
Skälen för regeringens förslag: I förarbetena till naturvårdslagens
bestämmelse om naturreservat framhålls att begreppet natur innesluter
även den kulturpräglade naturen (prop. 1964:148 s. 45). Som exempel på
kulturlandskap som bör kunna avsättas till naturreservat nämns gamla
lövängar och betesmarker, vilkas bevarande i traditionsenlig hävd bidrar
till kännedom om det gamla odlingslandskapet eller som utmärker sig för
särskild skönhet.
Genom införandet år 1991 av bestämmelsen i 3 a § naturvårdslagen har
naturvårdslagens tillämpningsområde förtydligats så att det klart framgår
att den omfattar även kulturpräglade delar av naturmiljön. Det gäller
dock inte i den mån skydd följer av lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m.
Förutom Miljöbalksutredningens ovan refererade förslag har Kultur-
arvsutredningen i sitt betänkande Skyddet av kulturmiljön (SOU
1996:128) föreslagit att ett områdesskydd benämnt kulturreservat införs i
kulturminneslagen (betänkandets avsnitt 1.3.1 och 2.6). Det
områdesskydd som Kulturarvsutredningen föreslår skall möjliggöra
skydd av såväl bebyggda områden som kulturlandskap, medan skyddade
byggnader även fortsättningsvis skall kallas byggnadsminnen.
Kulturarvsutredningen anser att detta förslag medför en enklare och
tydligare ansvarsfördelning mellan kulturmiljövården och naturvården än
ett införande av kulturreservat i miljöbalken. Huvudskälet för förslaget
anges vara att frågor om skydd för kulturlandskap då kan lösas i ett nära
sammanhang med bevarandefrågor för bebyggelse och andra
anläggningar som utgör en integrerad del av kulturvärdet för det
ifrågavarande området.
Regeringen gav i september 1996 ämnessakkunnige Bengt O.H.
Johansson ett uppdrag avseende samverkan mellan kultur- och
naturmiljövården. I uppdraget ingick att behandla erfarenheterna av
hittillsvarande samarbete, de betydelsefulla fördelar som kan uppnås
samt vilka förändringar inom förvaltning, arbetssätt m.m. som kan leda
till ett utökat samarbete. I sin redovisning av uppdraget till regeringen i
december 1996 hänvisar Bengt O.H. Johansson till de förslag som
Miljöbalksutredningen resp. Kulturarvsutredningen har lämnat. Han gör
bedömningen att ett ställningstagande till om kulturmiljövården behöver
ett eget och utvidgat områdesskydd bör avvakta remissbehandlingen.
Regeringen gör följande bedömning. En god yttre miljö är ofta ett
landskap eller område som har ett rikt kulturhistoriskt innehåll. Att
bevara kulturlandskap med innehåll från olika tider och se till att de sköts
på ett sätt som gör att värdena inte förstörs eller förringas är en av
kulturmiljövårdens viktigaste uppgifter.
Ambitionen att slå vakt om den historiska dimensionen i landskapet
kan därför beskrivas som ytterligare en bevarandeaspekt vid sidan av
omsorgen om den biologiska mångfalden och om landskapsbilden ur rent
estetisk synpunkt. Uttrycket ett historiskt landskap har internationellt
börjat användas för att karakterisera ett landskap som är värt att slå vakt
om därför att det präglats av markanvändning och byggnader från äldre
tider. Ett historiskt landskap kan sägas vara ett landskap som präglas av
hävdade eller ohävdade kulturlandskapselement som återspeglar
väsentliga drag och företeelser från äldre markanvändning. En betydande
del av det historiska landskapets värde utgörs av sambanden mellan de
enskilda kulturlandskapselementen och av samspelet med naturmiljön.
Det samlade kulturvärdet i ett historiskt landskap kan således sägas vara
större än summan av kulturvärdet hos de enskilda element som ingår i
landskapet.
Regeringen erinrar om att naturreservat kan vara en tänkbar
skyddsform som kan användas för skydd av områden med såväl
skyddsvärd naturmiljö som värdefulla kulturmiljöer. Regeringen anser, i
likhet med Miljöbalksutredningen, att det dessutom behövs särskilda
regler för att bevara kulturhistoriskt värdefulla landskap. När det infördes
en möjlighet att genom reservatsföreskrifter skydda även den
kulturpräglade naturmiljön förutsattes att kulturvärdena i landskapet
skulle komma att skyddas i större utsträckning än vad som blivit fallet.
Naturvårdslagen har hittills endast undantagsvis använts för att
säkerställa de för kulturmiljövården viktigaste värdena. Inte heller har de
ur kulturmiljösynpunkt mest värdefulla miljöerna säkerställts i tillräcklig
omfattning genom reservatsförordnanden.
Regeringen bedömer att Kulturarvsutredningens förslag till nytt
områdesskydd inom ramen för kultuminneslagen inte kan ersätta det
föreliggande förslaget till kulturreservat i miljöbalken. Regeringen
förutsätter vidare att ett skydd i enlighet med Kulturarvsutredningens
förslag i den fortsatta beredningen kan ges en tydlig avgränsning
gentemot den skyddsform som föreslås bli möjlig enligt miljöbalken. För
de fall där det huvudsakligen är det historiska landskapet och dess
kulturvärden som skall skyddas, men kulturminneslagens regler inte är
tillräckliga, bör alltså införas ett särskilt institut benämnt kulturreservat.
Regeringen bedömer vidare att det uppdrag som Bengt O.H. Johansson
har redovisat också talar i den riktningen. Den nya skyddsformen bör ses
som kompletterande instrument till såväl bestämmelserna om
naturreservat som till kulturminneslagens regler. Att en del av området
redan är skyddat enligt bestämmelserna i kulturminneslagen skall inte
utgöra hinder mot att det också ingår i ett kulturreservat. Syftet med
förslaget är att skapa en skyddsform som är tydligt anpassad efter de
kulturmiljövårdande behoven.
I förslaget till lagtext preciseras inte i vilka fall benämningarna
naturreservat respektive kulturreservat skall användas. Den frågan bör
länsstyrelsen eller kommunen ta ställning till från fall till fall.
4.14 Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
4.14.1 Sammansmältning av reglerna om miljöfarlig verksamhet
och hälsoskydd
Regeringens förslag: Reglerna om miljöfarlig verksamhet och
hälsoskydd skall arbetas samman i miljöbalken.
De särskilda reglerna om miljöfarlig verksamhet skall i likhet med
nuvarande regler tillämpas på olägenheter för människors hälsa och
miljön vid användning av mark, byggnad eller anläggning.
När olägenheter från kärntekniska anläggningar prövas enligt reg-
lerna om miljöfarlig verksamhet skall även den joniserande strål-
ningen prövas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Utredningen hade dock föreslagit att motsvarande undantag som finns i
miljöskyddslagen för joniserande strålning skulle finnas i balken.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker
sammansmältningen av bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet och
hälsoskydd, eftersom den enligt länsstyrelsen är bra och ändamålsenlig
med hänsyn till syftet med skydd för människors hälsa och miljön. Även
Länsstyrelsen i Stockholms län ser positivt på att reglerna samordnas.
Malmö kommun anser att utredningen misslyckats med att sammansmälta
reglerna inom miljö- och hälsoskyddsområdet, förslaget är varken
lättillgängligt eller överskådligt. Även Stockholms kommun anser att det
är en dålig integrering av hälso- och miljöskydd. Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att genom definitionen av
miljöfarlig verksamhet förs vissa av dagens tolkningsproblem in i balken.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom miljöskyddslagen är en av
grundpelarna i den svenska miljölagstiftningen är det en självklarhet att
bestämmelserna i den skall ingå i miljöbalken. Det är även naturligt att
reglerna i hälsoskyddslagstiftningen arbetas in i miljöbalken. Den
lagstiftningens syfte, att motverka störningar som kan vara skadliga för
människors hälsa, sammanfaller till stor del med syftet med den övriga
lagstiftning som utgör naturliga delar i balken, inte bara miljö-
skyddslagen utan även lagen om kemiska produkter och renhåll-
ningslagen m.fl. lagar.
Nu sammansmälts bestämmelserna om hälsoskydd och miljöfarlig
verksamhet och bestämmelserna om prövning av tillstånd m.m. görs
gemensamma för hela balken. De särskilda bestämmelser om miljöfarlig
verksamhet, som inte rör tillståndsprövningen, och bestämmelser om
hälsoskydd förs samman i ett kapitel, eftersom båda ytterst gäller regler
till skydd för människors hälsa och miljön och möjligheter att kunna
ingripa mot verksamheter som kan påverka dessa skadligt. En sådan
sammansmältning underlättas av att regeringen föreslår ett enhetligt
system för prövning av överklaganden i miljödomstol i motsats till
nuvarande regler. För närvarande överprövas beslut enligt föreskrifterna
om miljöfarlig verksamhet i administrativ ordning medan beslut i
hälsoskydds-ärenden överklagas hos förvaltningsdomstol.
Skyddet för människors hälsa skall utgöra en integrerad del i
miljöbalken och samma grundläggande hänsynsregler skall gälla för
hälsoskyddet som gäller för exempelvis miljöfarlig verksamhet. De
särskilda reglerna om hälsoskydd görs dock mindre detaljerade än de är
för närvarande.

Miljöfarlig verksamhet

Reglerna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken bör, liksom varit fallet
enligt miljöskyddslagen, tillämpas på störningar vid användningen av
mark, byggnad eller anläggning som kan medföra olägenheter för såväl
miljön som hälsan. Koncessionsnämnden ifrågasätter att begreppet
miljöfarlig verksamhet används utöver begreppet verksamhet. De
allmänna aktsamhetsreglerna skall tillämpas på all verksamhet som kan
motverka balkens mål, dvs. även miljöfarlig verksamhet och eftersom
10 kap. i utredningens förslag inte innehåller några särskilda aktsam-
hetsregler saknas det enligt nämnden skäl att behålla begreppet
miljöfarlig verksamhet och då kan den krångliga definitionen i 10 kap. 1
och 2 §§ utgå. Nämnden anser vidare att om definitionen blir kvar bör
1 § 3 ändras så att omgivningen byts ut mot hälsan och miljön vilket
överensstämmer med övriga bestämmelser i kapitlet. Naturvårdsverket
anser att skillnaden mellan punkterna 1 och 2 i 1 § är otydlig och föreslår
att de arbetas ihop och vidare bör det enligt verket vara helt klart att
alltifrån lokal till global miljöförstöring beaktas. Vidare anser verket att
bestämmelsen ger intryck av att förorening av vatten prioriteras framför
förorening av luft eller mark. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet anser att eftersom den definition av miljöfarlig verksamhet
som Miljöbalksutredningen föreslagit är ungefär densamma som i
miljöskyddslagen så förs en hel del av dagens tolkningsproblem in i
balken.
Regeringen gör den bedömningen att vad Koncessionsnämnden
föreslår, att låta begreppet miljöfarlig verksamhet utgå, skulle vara en
alltför långtgående ändring. Det är ett vedertaget begrepp som används i
många olika sammanhang i balken, inte bara i detta kapitel utan även i
bl.a. processbestämmelserna. En fördel med begreppet är också, vilket
angavs även i propositionen till miljöskyddslagen, att det ger uttryck för
grundtanken att även risken för olägenhet skall beaktas.
Utifrån Naturvårdsverkets och andra remissinstansers kritik av
definitionen av miljöfarlig verksamhet har regeringen omarbetat den.
Den ges nu en utformning så att den inte skall kunna uppfattas så att
vissa utsläpp prioriteras, oavsett om det är till vatten, luft eller mark.
Undantaget för tillfälliga störningar av exempelvis luftföroreningar tas
bort eftersom även tillfälliga sådana störningar kan medföra akuta
hälsorisker. Vidare används samma begrepp som används i hänsyns-
reglerna i 2 kap. Begreppet omgivningen i 1 § 3 behålls dock eftersom
den störande anläggningen, i likhet med hittillsvarande regler, inte
omfattas. Något tillägg om lokal och global miljöförstöring behövs inte
eftersom all miljöförstöring omfattas. När det gäller tolkningsproblem så
kan en helt uttömmande reglering i lagtexten aldrig uppnås. Det finns
emellertid ett visst rimligt stöd för en tolkning i förarbeten och praxis
idag och avsikten är att den praxis som hittills gällt skall kunna ge
ledning även fortsättningsvis beträffande vad som är miljöfarlig
verksamhet i de delar definitionen överensstämmer med vad som gällt
tidigare, tillsammans med de uttalanden och den författningskommentar
som nu görs till balkens bestämmelser.

Utsläpp av radioaktiva ämnen samt generering av joniserande strålning
är miljöfarlig verksamhet

Miljöskyddslagen är inte tillämplig i fråga om joniserande strålning.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att samma undantag skall göras i
balken. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har
beträffande balkens tillämpningsområde anfört att även lagstiftningen om
joniserande strålning bör inarbetas i balken. Även några andra
remissinstanser har framfört liknande synpunkter, bl.a. Naturskydds-
föreningen samt Landskrona kommun och Gävle kommun.
Som framgått av avsnittet om balkens tillämpningsområde görs i
balken inte något sådant undantag som utredningen föreslog vilket
innebär att balkens regler om miljöfarlig verksamhet skall tillämpas även
på joniserande strålning. För att det helt tydligt skall framgå bör det
enligt regeringens bedömning uttryckligen i balkens definition av
miljöfarlig verksamhet anges att användning av mark, byggnader eller
anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen
genom joniserande strålning är miljöfarlig verksamhet. Vidare anges att
alla utsläpp som innebär sådan olägenhet omfattas, vilket även omfattar
utsläpp av radioaktiva ämnen.
För kärntekniska anläggningar krävs i dag tillstånd enligt
miljöskyddslagen, eftersom de är upptagna på miljöskyddsförordningens
A-lista och alltså prövas av Koncessionsnämnden. Eftersom undantaget
om joniserande strålning finns i den lagen prövas inte utsläppet av
radioaktiva ämnen och joniserande strålning vid den prövningen utan
endast alla andra utsläpp och störningar, såsom kylvattenutsläpp och
buller. Villkor för den joniserande strålningen fastställs i tillståndet enligt
kärntekniklagen med stöd av strålskyddslagen. Med den utformning
balken nu får skall i fortsättningen alla utsläpp och störningar från
kärntekniska anläggningar prövas av den regionala miljödomstolen, även
utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning.
Därmed kommer kärntekniska anläggningar att prövas på följande sätt.
Till att börja med prövar regeringen tillåtligheten enligt 17 kap., dvs.
motsvarigheten till nuvarande 4 kap. NRL. Efter att regeringen har
avgjort tillåtlighetsfrågan sker, om den bifallit ansökan om tillåtlighet, en
säkerhetsprövning enligt kärntekniklagen och även då är regeringen
normalt tillståndsmyndighet om beslutanderätten inte delegeras till
Statens Kärnkraftsinspektion. Slutligen krävs tillstånd enligt miljöbalken
och då prövas alla utsläpp och störningar från anläggningen. Då är den
regionala miljödomstolen prövningsmyndighet i första instans. Därmed
kommer balkens regler att styra prövningen t.ex. när det gäller
lokalisering vid tillåtlighetsprövningen enligt 17 kap. och det kommer att
krävas en miljökonsekvensbeskrivning enligt balken såväl beträffande
den prövningen som vid miljödomstolens prövning av utsläpp och andra
olägenheter. Därmed tillgodoses i princip remissinstansernas önskemål
utan att hela strålskyddslagen och kärntekniklagen tas in i balken.

Avloppsanordningar och avloppsvatten

Frågor om avloppsanordningar och värmepumpar förs bort från
hälsoskyddsreglerna till reglerna om miljöfarlig verksamhet och
bestämmelserna om avloppsanordningar och avloppsvatten integreras.
Eftersom dessa regler hör lika mycket samman med regleringen av
avloppsvatten som är miljöfarlig verksamhet bör de behandlas
tillsammans i balken. Länsstyrelsen i Stockholms län tycker att det är bra
att avloppsanordningar regleras som miljöfarlig verksamhet men anser
att såväl inrättande som anslutning bör vara tillstånds- och
anmälningspliktigt och att regeringens bemyndigande därför även bör
omfatta ändring av avloppsanordningar. Regeringen delar denna uppfatt-
ning och därför utökas det föreslagna bemyndigandet till att även omfatta
ändring av avloppsanordningar. Stenungsunds kommun anser att miljö-
skyddslagens förbud i 7 § mot att släppa ut avloppsvatten utan längre
gående rening än slamavskiljning bör behållas i balken. Enligt
kommunen har det visat sig vara det enda lagstöd i praktiken som vid
överprövning accepteras av Koncessionsnämnden. Vidare anser
kommunen att nuvarande definition av vattenområde måste ändras till att
omfatta även grundvatten, eftersom det idag enligt kommunen är tillåtet
enligt 7 § att släppa ut orenat avloppsvatten i grundvatten. Svenska
vatten- och avloppsverksföreningen, VAV, anser att verksamheten vid
avloppsreningsverk som leder till utsläpp av ett praktiskt taget helt rent
vatten inte skall klassificeras som miljöfarlig verksamhet och
avloppsvatten eftersom benämningen hämmar möjligheterna till
kretsloppslösningar.
I nuvarande 7 § miljöskyddslagen görs en uppräkning av olika slag av
avloppsvatten som inte får släppas ut i vattenområden om det inte det är
uppenbart att det kan ske utan olägenhet. Denna uppräkning fördes år
1969 över till miljöskyddslagen från gamla vattenlagen där reglerna
infördes 1956. Uppräkningen motsvarar inte längre de utsläpp som
framför allt bör regleras och som hittills har reglerats genom föreskrifter
om tillstånd med stöd av 10 § miljöskyddslagen. Dessutom finns det i
hälsoskyddslagen relativt detaljerade regler om inrättande av avlopps-
anordningar. För att få enhetliga regler när bestämmelserna samordnas
bör i balken regeringen bemyndigas att föreskriva om krav på tillstånd
eller anmälan för att inrätta eller ändra avloppsanordningar. Vidare bör
regeringen bemyndigas att föreskriva om krav på tillstånd eller anmälan
för att få släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten.
Då kan med stöd av den bestämmelsen exempelvis föreskrivas om krav
på tillstånd för utsläpp av de ämnen som i dag anges i 7 §
miljöskyddslagen eller andra utsläpp som bör regleras. Någon ändring av
definitionen av vattenområde bör inte göras eftersom eventuella utsläpp
som påverkar grundvattnet kan regleras med flera av de bestämmelser
som nu föreslås i 9 kap. miljöbalken, bl.a. det sistnämnda
bemyndigandet.
Beträffande VAV:s synpunkter så kan konstateras att även om
verksamheten vid reningsverken är mycket positiv från miljösynpunkt
eftersom den går ut på att rena vatten som andra förorenat, leder
verksamheten under reningsförfarandet till olika typer av olägenheter
som gör att verksamheten blir att klassificera som miljöfarlig
verksamhet. När det gäller produkter som kommer ut från verken såsom
vatten och slam bör det inte vara benämningen som är det avgörande för
om de kommer att användas i kretsloppslösningar, utan vad produkterna
innehåller beträffande halter av olika ämnen.
4.14.2 EG-direktiv om utsläpp
Det finns i gemenskapslagstiftningen ett antal direktiv om förebyggande
och bekämpning av föroreningar av luft och vatten. Dessa är bl.a. rådets
direktiv 76/464/EEG av den 4 maj 1976 om förorening genom utsläpp av
vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö, rådets direktiv
80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot
förorening genom vissa farliga ämnen, rådets direktiv 84/360/EEG av
den 28 juni 1984 om bekämpning av luftförorening från industri-
anläggningar och direktivet 96/61/EG av den 24 september 1996 om
samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k.
IPPC-direktivet.

Det allmänna vattenutsläppsdirektivet 76/464

Rådets direktiv (76/464/EEG) av den 4 maj 1976 om förorening genom
utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö gäller enligt
artikel 1 inlandsytvatten, territorialvatten, inre kustvatten och
grundvatten. När det gäller grundvatten har dock direktivets
bestämmelser ersatts av direktiv 80/68/EEG om skydd för grundvatten
mot föroreningar genom vissa farliga ämnen.
I det allmänna vattenutsläppsdirektivets art. 2 anges att
medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder dels för att hindra att de
vatten som anges i artikel 1 förorenas av farliga ämnen som ingår i de
grupper av ämnen som finns i förteckning 1 i direktivets bilaga, dels för
att minska föroreningen av dessa vatten genom de farliga ämnen som
anges i förteckning 2 i bilagan. I bilaga 1 anges bl.a. sådana ämnen som
organiska halogenföreningar, organiska fosforföreningar, organiska tenn-
föreningar, kvicksilver och kadmium samt ämnen som har cancerogena
egenskaper i vatten. I förteckning 2 anges ämnen enligt förteckning 1 för
vilka gränsvärden inte fastställts enligt art. 6 samt ämnen såsom zink,
koppar, nickel, krom, bly m.fl. Tillståndspliktens omfattning anges i
artikel 3. Alla utsläpp till vatten enligt artikel 1 av ämnen enligt
förteckning 1 kräver förhandstillstånd. I tillstånden skall fastställas
utsläppsnormer och tillstånd får endast beviljas för en begränsad tid.
Enligt artikel 9 får genomförandet av direktivet inte i något fall direkt
eller indirekt leda till en ökad förorening av de vatten som direktivet
omfattar. I artikel 8 anges att medlemsstaterna även skall tillse att
åtgärderna inte leder till en ökad förorening av vatten som inte omfattas
av artikel 1.
Direktivet kommer att vara genomfört genom reglerna i balken
motsvarande miljöskyddslagen med tillhörande förordningar samt de nya
bestämmelserna om miljökvalitetsnormer och deras roll vid
tillståndsprövningen.

Grundvattendirektivet 80/68

Syftet med direktivet (80/68/EEG) av den 17 december 1979 om skydd
för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen framgår redan
av namnet, att hindra förorening av grundvatten. Enligt artikel 3 skall
medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att hindra
tillförsel till grundvatten av ämnena i förteckning 1 i direktivets bilaga
och begränsa tillförsel till grundvatten av ämnena i bilagans förteckning
2, för att undvika att vattnet förorenas med ämnena. Bilagans
förteckningar överensstämmer till stora delar med de tidigare nämnda
förteckningarna i bilagan till direktivet 76/464. I direktivet definieras
direkt utsläpp på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i
direktivets förteckning 1 och 2 utan infiltration genom markyta och
underliggande jordlager. Direktivet omfattar även indirekta utsläpp som
definieras på följande sätt; tillförsel till grundvatten av ämnena i
direktivets förteckning 1 och 2 efter infiltration genom markyta och
underliggande jordlager.
Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna förbjuda direkta utsläpp av
ämnena i förteckning 1. Alla former av slutligt omhändertagande eller
deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena som kan medföra
indirekta utsläpp skall granskas i förväg. På grundval av detta skall
verksamheten förbjudas eller meddelas tillstånd med villkor att alla
förebyggande tekniska åtgärder vidtas som krävs för att hindra sådana
utsläpp. Åtgärder skall även vidtas för att förhindra indirekta utsläpp av
ämnena i förteckning 1 från andra verksamheter.
Enligt artikel 5 skall alla direkta utsläpp av ämnena i förteckning 2
förhandsgranskas och begränsas. Även slutligt omhändertagande eller
deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena som kan medföra
indirekta utsläpp skall granskas i förväg. Med utgångspunkt från
granskningen skall tillstånd beviljas om alla förebyggande tekniska
åtgärder vidtas för att förhindra förorening av grundvattnet med ämnena.
Åtgärder skall även vidtas för att begränsa indirekta utsläpp av ämnena i
förteckning 2 från andra verksamheter. Enligt artikel 6 krävs särskilt
tillstånd för konstgjord infiltration.
Vad förhandsgranskningarna som avses i artikel 4 och 5 skall innehålla
framgår av artikel 7 och vad tillstånd enligt artikel 4 och 5 skall innehålla
anges i artikel 9. Sådana tillstånd får enligt artikel 11 endast meddelas för
en begränsad tidsperiod och skall omprövas minst vart fjärde år.
Tillstånden kan därvid förnyas, ändras eller upphävas.
Direktivet kommer att vara genomfört genom reglerna i balken.
Förhandsgranskningarna som krävs kommer att finnas i de
miljökonsekvensbeskrivningar som skall krävas för tillstånd enligt
balken. I övrigt uppfyller bestämmelserna om möjligheter att föreskriva
om tillstånd för miljöfarlig verksamhet och övriga tillståndsregler, t.ex.
den utökade möjligheten att meddela tidsbegränsade tillstånd, direktivet.
Direktivet innehåller också en regel att tillstånd skall vägras om den som
begär tillstånd uppger att han inte kan uppfylla de villkor som gäller eller
om detta förhållande är uppenbart för den behöriga myndigheten.
Direktivet 76/464 innehåller en motsvarande bestämmelse. Någon
uttrycklig regel att tillstånd inte får meddelas om sökanden uppger att
han inte kan uppfylla de fastställda kraven eller om detta förhållande är
uppenbart för den behöriga myndigheten behövs dock inte i balken. Detta
är en självklarhet och gäller redan för närvarande eftersom ett tillstånd
inte skall innefatta villkor som inte kan uppfyllas. Som framgått av
avsnitt 4.10.1 har kommissionen lämnat ett förslag till ramdirektiv för
vattenresurser som skall ersätta ett antal vattendirektiv, bl.a. detta
grundvattendirektiv.

Det allmänna luftutsläppsdirektivet 84/360

I rådets direktiv (84/360/EEG) av den 28 juni 1984 om bekämpning av
luftförorening från industrianläggningar anges i artikel 3 att
medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att
anläggningar som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1 till direktivet
inte kan tas i drift eller ändras betydligt utan att tillstånd har lämnats.
Bilaga 1 innehåller kategorier av anläggningar inom energiindustri,
produktion och bearbetning av metaller, kemisk industri, avfallshantering
m.m. I artikel 4 anges förutsättningar för tillstånd. Tillstånd får ges
endast om tillståndsmyndigheten har förvissat sig om att 1) alla lämpliga
förebyggande åtgärder har vidtagits mot luftförorening, däribland bästa
tillgängliga teknik om det inte medför oskäliga kostnader 2) driften inte
orsakar betydande luftförorening, särskilt på grund av utsläpp av ämnen
som anges i direktivets bilaga 2 (bl.a. svaveldioxid, kväveoxid, kolväten,
tungmetaller, klor) 3) inte något av de gällande gränsvärdena för utsläpp
överskrids 4) samtliga gällande gränsvärden för luftkvalitet har beaktats.
Även detta direktiv kommer att vara genomfört genom reglerna i
balken.

IPPC-direktivet 96/61

Ett nytt direktiv är direktiv (96/61/EG) av den 24 september 1996 om
samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k.
IPPC-direktivet (Integrated Pollution Prevention and Control). Detta har
även redogjorts för i avsnittet om de allmänna hänsynsreglerna.
Syftet med direktivet är att förebygga och minska föroreningar från
större industrier m.m. Hittills har det funnits gemenskapslagstiftning om
bekämpning av luftföroreningar och om förebyggande eller minimering
av utsläpp av farliga ämnen i vattenmiljön, t.ex. de angivna 84/360 om
bekämpning av luftföroreningar från industrianläggningar och 76/464 om
förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens
vattenmiljö. Någon gemenskapslagstiftning för att förebygga eller
minska utsläppen i marken har dock inte funnits.
Syftet med IPPC-direktivet är att på ett samordnat sätt förebygga och
minska föroreningar till luft, vatten och även mark, inbegripet åtgärder
som gäller avfall, från verksamheter som anges i bilaga 1 till direktivet.
Direktivet kan närmast sägas motsvara vår miljöskyddslag.
De verksamheter som anges i bilaga 1 är industrier inom energisektorn,
produktion och omvandling av metaller, mineralindustri, kemisk industri,
avfallshantering och annan verksamhet såsom pappersindustri, livs-
medelsindustri, stora lantbruksanläggningar m.m. Denna bilaga omfattar
fler typer av industrianläggningar än bilagan till det allmänna
luftutsläppsdirektivet 84/360. Bilagan omfattar även fler typer av
industrianläggningar och i många fall lägre tröskelvärden för samma typ
av verksamheter än bilaga 1 till direktivet 85/337 om miljökon-
sekvensbeskrivningar som behandlats i avsnitt 4.11.2. Som angetts där
har en ändring föreslagits i det direktivet att en ny punkt 2a läggs till med
innehållet att en medlemsstat kan införa en gemensam procedur för att
fullgöra kraven enligt det direktivet och kraven enligt IPPC-direktivet.
En grov uppskattning har gjorts av Naturvårdsverket över antalet
verksamheter som kommer att omfattas av direktivet i Sverige. Enligt
den kommer lite färre än hälften av de verksamheter som i dag prövas av
Koncessionsnämnden att omfattas. Vidare omkring ett femhundratal av
de tillståndspliktiga verksamheter som i dag prövas av länsstyrelse, varav
275 deponier och drygt ett hundratal djurhållare.
I art. 3 i IPPC-direktivet anges allmänna principer för verksamhets-
utövarens grundläggande skyldigheter bl.a. att bästa tillgängliga teknik
skall användas och ingen betydande förorening förorsakas. Enligt artikel
4 skall medlemsstaterna säkerställa att inga nya anläggningar drivs utan
tillstånd enligt direktivet. I artikel 5 anges att medlemsstaterna skall
säkerställa att även befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med
ett flertal av direktivets artiklar senast åtta år efter dagen för direktivets
genomförande, dvs. senast 10 oktober 2007. Vissa artiklar skall tillämpas
på befintliga anläggningar från och med dagen för direktivets
genomförande, dvs. tre år efter offentliggörandet eller 10 oktober 1999. I
direktivet finns vidare bestämmelser om vad ansökan skall innehålla (art.
6), beslutet och de villkor som skall gälla (art. 8-9), bästa tillgängliga
teknik och miljökvalitetsnormer (art. 10-11) och verksamhetsutövarens
ändring av verksamheten (art. 12).
Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna säkerställa att de behöriga
myndigheterna regelbundet gör en förnyad bedömning av, och om det är
nödvändigt uppdaterar villkoren i tillståndet. En förnyad bedömning skall
alltid göras bl.a. om anläggningen orsakar förorening av sådan betydelse
att nya eller reviderade utsläppsvärden behöver införas i tillståndet eller
om väsentliga ändringar av bästa tillgängliga teknik möjliggör en
betydande minskning av utsläppen utan att detta medför oskäliga
kostnader.
Någon tid inom vilken dessa förnyade bedömningar skall göras anges
inte i direktivet utan det är en fråga för varje medlemsland att bestämma
med vilken regelbundenhet bedömningarna skall göras. Inte heller anges
i förslaget hur ofta uppdatering av villkoren bör göras. Det anges dock att
villkoren skall uppdateras om den behöriga myndigheten bedömer detta
nödvändigt. I ett tillägg till beslutsprotokollet anges att många länder
anser att tio år kan vara lämpligt intervall.
Enligt artikel 14 skall medlemsstaterna säkerställa att villkoren i
tillståndet iakttas av verksamhetsutövaren vid driften av anläggningen
samt att verksamhetsutövaren regelbundet underrättar den behöriga
myndigheten om bl.a. resultaten av utsläppskontroller. I art. 15 finns,
som tidigare angetts, en bestämmelse motsvarande en artikel i direktivet
85/337 om miljökonsekvensbeskrivningar att medlemsstaterna skall
säkerställa att tillståndsansökningar för nya anläggningar eller väsentliga
förändringar under lämplig tid hålls tillgängliga för allmänheten så att
den kan yttra sig innan myndigheten fattar sitt beslut. Även i artikel 17
finns en bestämmelse motsvarande en artikel i direktivet 85/337 om
gränsöverskridande verkningar. Där föreskrivs att om en medlemsstat
konstaterar att driften av en anläggning kan få betydande, negativ
påverkan på miljön i en annan medlemsstat eller en annan medlemsstat
begär det, skall information om ansökan överlämnas till den andra staten
och den allmänhet som kan komma att beröras.
IPPC-direktivet skall vara genomfört senast tre år efter det att det har
offentliggjorts vilket var 10 oktober 1996, alltså den 10 oktober 1999.
Enligt övergångsbestämmelserna i art. 20 skall direktivet 84/360 om
bekämpning av luftföroreningar från industrianläggningar upphöra att
gälla elva år efter IPPC-direktivets ikraftträdande som var den 30 oktober
1996. När nödvändiga åtgärder vidtagits enligt artikel 5, dvs. att
befintliga anläggningar drivs i överensstämmelse med ett flertal av
direktivets artiklar, skall inte längre ett flertal av artiklarna i direktivet
76/464 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i
gemenskapens vattenmiljö tillämpas på dessa anläggningar.
Genom miljöbalken och de förordningar som kommer ett utfärdas till
den kommer IPPC-direktivet att vara genomfört.
4.14.3 Prövningen enligt miljöbalken av miljöfarlig verksamhet
Regeringens förslag: Regeringen skall få föreskriva om krav på
tillstånd eller anmälan för miljöfarlig verksamhet.
I de fall en ändring är tillståndspliktig skall en samlad prövning
göras av hela verksamheten.
Även pågående verksamheter som har påbörjats före det att
tillståndsplikt föreskrivits skall kunna göras tillståndspliktiga genom
föreskrifter av regeringen.
Tillsynsmyndigheten skall i enskilda fall ges rätt att förelägga en
verksamhetsutövare att söka tillstånd även om tillståndskrav inte är
föreskrivet, om det är risk för betydande föroreningar eller andra
betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Om det är mer ändamålsenligt för att förebygga olägenheter skall
dock föreskrifter av generell karaktär kunna ersätta den individuella
prövningen.
Prövningsmyndigheter för tillståndsfrågor skall vara regionala
miljödomstolar och länsstyrelser. Även kommuner kan ges rätt att
pröva verksamheter med liten miljöpåverkan.
I fortsättningen skall inte bara villkor utan även tillstånd kunna om-
prövas.
Ökade möjligheter att tidsbegränsa tillstånd införs.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Utredningen hade dock inget förslag om att vid ändring av verksamheter
som kräver tillstånd skall hela verksamheten prövas. Även förslaget att
tillsynsmyndigheten kan få förelägga en verksamhetsutövare att söka
tillstånd även om sådan inte är föreskriven är en nyhet.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket är positivt till förslaget att
generella föreskrifter kan meddelas. Statskontoret tillstyrker att
möjligheten införs att meddela generella föreskrifter i stället för
individuell prövning. Försvarsmakten anser att generella föreskrifter kan
accepteras om hänsyn tas till försvarets speciella förhållanden och särart.
Industriförbundet och SAF tillstyrker att den individuella
tillståndsprövningen delvis ersätts med generella föreskrifter, men om
befintliga tillstånd inskränks, bara i de fall som föreskrifterna varit
möjliga att införa genom en omprövning. De motsätter sig inte heller att
möjlighet införs att föreskriva om tillståndsplikt för befintlig verksamhet
men anser att väl tilltagna övergångsperioder är nödvändiga. Över huvud
taget har de remissinstanser som yttrat sig över möjligheten att föreskriva
om tillståndsplikt för befintlig verksamhet varit positiva till förslaget,
t.ex. ett flertal länsstyrelser.
Advokatsamfundet avstyrker att kommuner skall kunna ges tillstånds-
prövande befogenheter. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet är starkt kritisk till det förslaget. Generalläkaren vill även i
fortsättningen pröva ansökningar och anmälningar beträffande vissa
avloppsanläggningar i Försvarsmakten samt anser att kommunen inte
skall få pröva tillstånd beträffande försvaret.

Gällande regler om prövning

Reglerna om tillåtlighetsprövning och tillståndsgivning och formerna för
denna prövning skiljer sig åt i miljölagstiftningen. Regeringens
tillåtlighetsprövning beskrivs i avsnitt 4.21.1.
Miljöskyddslagen har en utvecklad reglering av prövningsförfarandet
och vem som meddelar beslut om tillstånd och villkor samt innehåller
särskilda regler som anger under vilka förutsättningar miljö-
myndigheterna har rätt att begära ändrade villkor för tillståndet till en
verksamhet. För de verksamheter som regleras med stöd av annan
miljölagstiftning än miljöskyddslagen skiljer sig reglerna åt i fråga om
hur tillstånd och andra gynnande beslut med tillhörande villkor får
ändras. Enligt vattenlagen kan omprövning av villkor ske för att
tillgodose allmänna intressen. Vattendomstolen bestämmer i tillståndet
när detta får ske, tidigast efter tio år och senast trettio år efter
tillståndsdomen. Naturvårdslagen innehåller särskilda föreskrifter om
omprövning av täkttillstånd. Dessa kan upphävas helt eller delvis efter tio
år eller villkoren kan ändras. Enligt lagen om kemiska produkter får
regeringen meddela föreskrifter om tillstånd och villkor. Enligt dessa
föreskrifter får tillstånd gälla högst fem år. Naturresurslagens tillstånd är
inte tidsbegränsade och den saknar föreskrifter om omprövning av
villkor. Enligt hälsoskyddslagen gäller särskilda regler om tillstånd till
avloppsanläggningar, m.m.
Ett tillstånd enligt miljöskyddslagen till miljöfarlig verksamhet gäller
för all framtid men enligt 23 § miljöskyddslagen får miljöfarlig
verksamhet i särskilt angivna fall förbjudas, bl.a. om tillståndshavaren
åsidosatt villkor i betydande mån. Då kan även ett tillstånd återkallas helt
eller delvis. Även de villkor som föreskrivits för ett tillstånd gäller i
princip för all framtid men dessa kan i särskilt angivna fall, framför allt
enligt 24 § miljöskyddslagen, ändras eller upphävas. Tillstånd kan dock
enligt 18 § miljöskyddslagen även lämnas för begränsad tid om särskilda
skäl föreligger.
I fråga om tillstånd till utsläpp av avloppsvatten i en viss recipient
finns i 25 § miljöskyddslagen särskilda regler som bl.a. innebär att själva
tillståndet får omprövas efter tio år.
Tillståndet ger ett rättsligt skydd mot att själva den verksamhet som
avses med tillståndet tvingas upphöra på grund av föreskrifter i
miljöskyddslagen. Tryggheten består också i ett skydd mot längre gående
krav än vad som följer av tillståndsbeslutet. Skyddet är emellertid som
angetts inte absolut, utan i vissa situationer kan den verksamhet som
avses med ett tillstånd och villkoren för verksamheten tas upp till förnyad
prövning. Som en samlad benämning på detta förfarande brukar uttrycket
omprövning användas.
Att frågor om omprövning av villkor som har meddelats med stöd av
miljöskyddslagen har kommit att behandlas särskilt utförligt i
lagstiftningen beror på att de krav som kan ställas kan vara långtgående.
Genom tillståndsmyndighetens beslut om utsläppsbegränsade villkor och
andra restriktioner för en anläggning, kan innehavaren sålunda vara
tvungen att göra stora investeringar. Mot den bakgrunden har det
framstått som naturligt att tillståndsbeslutet med sina villkor ger
tillståndshavaren en rättstrygghet i den meningen att nya krav på åtgärder
inte kan ställas, utan att i lag angivna omständigheter föreligger.
Stegvis har reglerna om omprövning ändrats och ompröv-
ningsmöjligheterna blivit flera. I Miljöskyddskommitténs huvud-
betänkande Miljöbalk (SOU 1993:27, s. 555 ff.) finns en detaljerad
genomgång av detta. Där framgår bl.a. hur det med tiden har blivit lättare
för miljömyndigheterna att påfordra ändring av villkor i tillståndsbeslut.
Vidare framgår att trots att miljöskyddslagen tillämpats i drygt tjugo år
har antalet rena omprövningsärenden enligt 24 § miljöskyddslagen vid
Koncessionsnämnden och länsstyrelserna varit litet. I genomsnitt har
Naturvårdsverket och länsstyrelserna begärt omprövning i kanske något
enda per år. Rent faktiskt har dock omprövning av tillståndsvillkor skett i
ett betydande antal fall genom att pågående verksamheter tillstånds-
prövats på nytt till följd av bl.a. tillståndpliktiga förändringar i produk-
tionen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen bör även fortsättningsvis
föreskriva om när krav på tillstånd eller anmälan för miljöfarlig
verksamhet skall krävas. Utgångspunkten för när sådana krav skall
ställas är naturligtvis de effekter som utsläppen från olika verksamheter
har på omgivningen. De kriterier för miljöpåverkan som har utvecklats
vid tillämpningen av miljöskyddslagen bör kunna ligga till grund för
bedömningen, naturligtvis med beaktande av nya kunskaper om olika
ämnens farlighet. Motsvarande gäller frågan om en verksamhet
överhuvudtaget skall vara anmälningspliktig.
Regeringen bör i fortsättningen även föreskriva om när det krävs
tillstånd eller anmälan för inrättande av avloppsanordningar som i dag
regleras i hälsoskyddslagen. Det bör på samma sätt som idag krävas
tillstånd eller anmälan till kommunen.
När det gäller tillståndsplikten har Koncessionsnämnden i sitt
remissvar föreslagit att bestämmelsen att tillstånd eller anmälan kan
krävas för ändring av miljöfarlig verksamhet skall ändras så att inte bara
ändringen skall prövas som det är i dag. Det är enligt nämnden allt
vanligare att företagare ansöker om tillstånd endast till en ändring,
däremot inte till hela verksamheten sådan den kommer att se ut efter
ändringen. Detta kan leda till att det för verksamheten finns ett antal
tillståndsbeslut, som vart och ett endast avser den del som ändrades vid
prövningstillfället. Stora svårigheter uppstår då att få en samlad bild av
vad som gäller i fråga om tillåtna utsläpp etc. Dessutom kan det vara
svårt för prövningsmyndigheten att avgöra vad som skall omfattas av
prövningen varje gång. Koncessionsnämnden föreslår därför att det i
stället bör göras en samlad prövning varje gång en verksamhet ändras i
någon inte helt obetydlig omfattning. Regeringen delar
Koncessionsnämndens uppfattning att en samlad prövning bör göras vid
ändringar som inte är obetydliga och därför gjorts tillståndspliktiga. Det
är inte tillfredsställande att en verksamhet drivs med stöd av ett flertal
tillstånd som är svåra att överblicka och inte ger någon helhetsbild och
försvårar prövningen. Dessutom försvårar detta också tillsynen och
kontrollen av att tillstånden följs, för såväl verksamhetsutövare som
tillsynsmyndigheten. Den aktuella bestämmelsen bör därför utformas på
sätt som Koncessionsnämnden föreslagit.
Naturvårdsverket och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet föreslår att möjligheten att föreskriva om tillstånds- och
anmälningsplikt skall utökas till att avse efterbehandling.
Naturvårdsverket skriver också att utredningen inte givit någon möjlighet
för tillsynsmyndigheten att i kvalificerade fall förelägga en efter-
behandlare att söka tillstånd för verksamheten. Verket anser att båda
dessa möjligheter skulle vara mycket värdefulla för arbetet med
förorenade områden. Fakultetsnämnden anser också att det bör övervägas
att införa en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i vissa situationer
kunna förelägga en verksamhetsutövare att söka tillstånd. En sådan
möjlighet fanns enligt 1918 års vattenlag.
Regeringen konstaterar att när det gäller möjligheten att föreskriva om
tillstånds- och anmälningsplikt till att avse efterbehandling så omfattas
detta redan med den ändrade utformning som bestämmelsen nu har. Det
finns enligt regeringens uppfattning även skäl att som har föreslagits
införa en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i enskilda fall förelägga
en verksamhetsutövare att söka tillstånd även om sådan inte är
föreskriven, om det är risk för betydande föroreningar eller andra bety-
dande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Detta skulle då
omfatta alla typer av miljöfarlig verksamhet, även efterbehandling av
förorenade områden.

Prövningsmyndigheterna

Regeringen skall enligt 17 kap. 1 § miljöbalken obligatoriskt tillåtlig-
hetspröva flera olika slags miljöfarliga verksamheter. Därutöver har
regeringen enligt 17 kap. 3 § möjlighet att tillåtlighetspröva även andra
verksamheter som kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande beskaffenhet. Detta behandlas i avsnitt 4.21.
När det sedan gäller själva den administrativa tillståndsprövningen
skall enligt regeringens förslag regionala miljödomstolar ersätta den
nuvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd och dessa domstolar
skall pröva de frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som hittills
har prövats av nämnden, dvs. vad som angetts som A-ärenden i bilagan
till miljöskyddsförordningen. Också annan myndighet som regeringen
bestämmer får pröva frågor om tillstånd. Det kommer i likhet med
tidigare att vara länsstyrelserna som även fortsättningsvis skall pröva B-
ärenden enligt bilagan i förordningen.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att om verksamheten är av den
beskaffenheten, att den kan antas ha en begränsad miljöpåverkan, skall
regeringen kunna föreskriva att det ankommer på en kommun att pröva
frågan om tillstånd. Sådana ärenden kan avse tillstånd att installera
värmepumpar och vissa andra enklare tillståndsärenden, som i den
föreslagna ordningen överförs från hälsoskyddsreglerna till miljö-
skyddsreglerna. Advokatsamfundet har avstyrkt att kommuner skall
kunna ges tillståndsprövande befogenheter eftersom samfundet anser det
uppenbart att kommunerna inte kommer att kunna tillföras de resurser
som skulle behövas. Även Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet är starkt kritisk och skriver att resurserna är så varierande i de
många kommunerna att det finns stor risk för felaktiga rättsliga
bedömningar. Fakultetsnämnden vill också att språket i paragrafen
ändras, begränsad omfattning bör bytas ut mot liten omfattning el. dyl.
eftersom det är vad som avses.
Regeringen bedömer att kommunerna bör kunna meddela tillstånd i
vissa ärenden av mindre omfattning, särskilt som de redan i dag prövar
vissa avloppsanordningar som nu regleras i hälsoskyddslagen. Därför bör
en möjligheten införas i balken att ge kommunerna rätt att pröva tillstånd
till sådan miljöfarlig verksamhet som kan antas medföra liten
miljöpåverkan. Prövningen bör göras av en nämnd som i sin myndig-
hetsutövning skall vara fristående från kommunfullmäktige. Nämndens
beslut kan då överklagas genom förvaltningsbesvär till länsstyrelsen och
länsstyrelsens beslut kan överklagas till den regionala miljödomstolen.
Det bör som generalläkaren önskar dock inte vara kommunen som prövar
tillstånd beträffande försvaret utan det bör alltid vara länsstyrelsen.
Generalläkaren bör även i fortsättningen få pröva anmälningar
beträffande vissa avloppsanläggningar i Försvarsmakten.
Miljöbalksutredningen har föreslagit att frågor om anmälan, dvs. C-
ärenden enligt förordningsbilagan, skall även fortsättningsvis prövas av
kommunerna. Länsstyrelserna i Stockholms län, Göteborg och Bohus län
samt Gävleborgs län föreslår att det av bestämmelsen skall framgå att
anmälan skall göras till länsstyrelsen när det är verksamheter som
länsstyrelsen utövar tillsyn över. Eftersom anmälan för närvarande enligt
19 § miljöskyddsförordningen skall göras till länsstyrelsen i vissa fall
och kommunen i andra fall ändras bestämmelsen så att det anges att
anmälan skall göras till länsstyrelsen, kommunen eller generalläkaren
enligt vad regeringen föreskriver. När regeringen bestämmer vilka
verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga får den även
föreskriva var anmälan skall ges in.
Möjligheten att frivilligt ansöka om tillstånd även om obligatorisk
tillstånds- eller anmälningsplikt inte föreligger föreslås finnas också
enligt balken.
Miljökonsekvensbeskrivningar ingår som en naturlig del av
prövningsmaterialet, se avsnitt 4.11.
När det gäller fördelningen av prövningsärenden mellan A- och B-
listan har regeringen i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat att
ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta ett förslag till ny lista över
prövningspliktiga verksamheter. Naturvårdsverket har i oktober 1997
redovisat uppdraget i rapporten 4795, Miljöfarliga verksamheter -
prövning och klassificering. Rapporten har överlämnats till
Miljöbalksutredningen som i sitt fortsatta arbete också skall behandla
denna fråga och återkomma med förslag till regeringen.

Tillståndsplikt för pågående verksamhet

Såväl Miljöbalksutredningen, som behandlade frågan både i
huvudbetänkandet Miljöbalken, En skärpt och samordnad miljö-
lagstiftning för en hållbar utveckling (SOU 1996:103) och i betänkandet
Övergångsbestämmelser till miljöbalken (SOU 1996:147), som tidigare
Miljöskyddskommittén har föreslagit att det skall införas en möjlighet att
föreskriva om tillståndsplikt för pågående verksamheter som påbörjats
före det att tillståndsplikt föreskrivits och därför saknar tillstånd. Frågan
om tillståndsplikt för befintliga föroreningskällor behandlades även i
förslaget till miljöskyddslag. I propositionen (1969:28) med förslag till
miljöskyddslag m.m. uttalade sig föredragande departementschefen för
en sådan princip. I den efterföljande regleringen infördes också en sådan
prövningsplikt, dock av begränsad omfattning. De inventeringar som har
gjorts av miljöfarlig verksamhet under senare år visar att nära hälften av
alla i princip tillståndspliktiga anläggningar saknar tillstånd. Detta avser
särskilt mindre och medelstora verksamheter. Många av dessa
verksamheter blev tillståndspliktiga genom 1981 års ändringar i
miljöskyddslagen men hade då redan påbörjat verksamheten. Som
tidigare redogjorts för finns det också i artikel 5 i IPPC-direktivet 96/61
krav på att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att befintliga
verksamheter som omfattas av direktivet senast åtta år efter direktivets
genomförande dvs. senast 10 oktober 2007, drivs i överensstämmelse
med flertalet av direktivets artiklar.
De remissinstanser som yttrat sig i denna del har varit positiva till
förslaget, t.ex. ett flertal länsstyrelser. Industriförbundet och SAF
motsätter sig inte förslaget men anser att väl tilltagna övergångsperioder
är nödvändiga. Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker men menar att
en övergångstid på fem år behövs för att denna omfattande uppgift skall
kunna klaras av.
Eftersom det från föroreningssynpunkt är angeläget att verksamheter
som saknar tillstånd blir föremål för tillståndsprövning föreslår
regeringen att det nu införs en möjlighet att föreskriva om tillstånds- eller
anmälningsplikt för befintliga verksamheter. Dessutom kan därigenom
IPPC-direktivet genomföras. Tillståndsplikten får regleras närmare i en
förordning och en övergångstid kommer att behövas vilket får regleras i
övergångsbestämmelserna till den förordningen. Med hänsyn till
verksamheternas art och omfattning är det särskilt verksamheter som för
närvarande prövas av länsstyrelsen som kommer att beröras av sådana
bestämmelser. Miljöbalksutredningen kommer i sitt fortsatta arbete att
lämna förslag till förordning.

Generella föreskrifter i stället för krav på tillstånd eller anmälan

Miljöbalksutredningen har föreslagit att det inom området för miljöfarlig
verksamhet i ökad omfattning bör kunna meddelas generella föreskrifter
både i frågor av mer övergripande natur och såvitt gäller skyddsåtgärder
för särskilda verksamheter och områden. De remissinstanser som yttrat
sig i den delen har varit positiva.
Det bör enligt regeringens uppfattning i 9 kap. 5 § inom ramen för
prövningssystemet införas ett bemyndigande för regeringen att utfärda
sådana generella föreskrifter. Dessa skall framför allt kunna avse sådana
verksamheter som har så ringa miljöpåverkan att de endast skall vara
anmälningspliktiga. En genomgång som Naturvårdsverket har gjort, som
redovisas i Miljöbalksutredningens betänkande del 1 s. 445 ff., visar
också att det finns goda möjligheter att för vissa branscher meddela
gemensamma föreskrifter i olika avseenden. Tillståndsplikten bör i vissa
fall eller till viss del kunna ersättas av generella föreskrifter. Dessutom
bör viss typ av påverkan kunna regleras genom föreskrifter oavsett om
tillstånd krävs för verksamhet som medför sådan påverkan. T.ex. skulle
en generell föreskrift om buller kunna gälla för all verksamhet.
Beträffande tillståndspliktig verksamhet behöver bullret då inte regleras
särskilt i villkor i tillståndet efter prövning i varje enskilt fall, utan som
en generell prövning och föreskrift.
Industriförbundet och SAF tillstyrker att den individuella
tillståndsprövningen delvis ersätts med generella föreskrifter samt att det
ges en möjlighet att implementera tvingande EU-krav motsvarande 5 a §
miljöskyddslagen. Organisationerna anser dock att generella föreskrifter
som innebär att befintliga tillstånd inskränks bara skall accepteras i de
fall som föreskrifterna varit möjliga att införa genom en individuell
omprövning. Om en generell föreskrift ändå skulle inskränka tillståndet
utöver vad som kunnat åstadkommas med individuell omprövning, måste
de drabbade enligt organisationernas uppfattning ges möjlighet att söka
dispens. Sådan möjlighet till dispens bör enligt deras uppfattning även
finnas för verksamheter utan tillståndskrav, eftersom individuella hänsyn
bör kunna tas. Advokatsamfundet menar att ett meddelat tillstånd enligt
balken bör ges samma rättsverkan som ett dispensbeslut. Kraftverks-
föreningen anser att om inte synnerligen vägande skäl föreligger bör det
individuella tillståndets eventuella speciella bestämmelser ha företräde
och gälla i stället för generella föreskrifter.
De två sistnämnda förslagen är enligt regeringens mening inte
lämpliga. För att önskvärd effekt skall uppnås med föreskrifter som kan
gälla hela området för miljöfarlig verksamhet bör föreskrifterna ha
giltighet framför beslut av individuell karaktär. Detta framgår av 24 kap.
1 § miljöbalken och innebär att föreskrifterna måste utarbetas med stor
omsorg och med hänsyn tagen till berättigade rättssäkerhetskrav. Vid
utformningen av föreskrifterna skall samråd ske med de bransch-
organisationer och övriga intresseorgan som berörs. När en föreskrift väl
är beslutad och har trätt i kraft kan det som Industriförbundet och SAF
anfört i vissa fall finnas behov av att ge dispens från föreskrifterna.
Erfarenheten visar att det sällan går att klara alla individuella
hänsynstaganden i generella föreskrifter om man samtidigt skall hålla
uppe miljökraven. Det blir då nödvändigt med prövning av undantag i
enskilda fall från krav ställda i de generella föreskrifterna. Ett sådant
arbete är tids- och resurskrävande. En lösning kan vara att länsstyrelserna
får besluta om dispens.
Erfarenhetsmässigt innebär det vanligen ett omfattande arbete även att
ta fram generella föreskrifter. Naturvårdsverket har också i sitt remissvar
framhållit att det är en arbets- och tidskrävande uppgift att meddela
generella föreskrifter, enligt verket kan en generell föreskrift som inte
avser ett införlivande av ett EG-direktiv beräknas ta sammanlagt
åtminstone ett personår.
Bemyndigandet att meddela generella föreskrifter är även avsett att
användas för att införliva rättsakter från EU eller uppfylla andra
internationella åtaganden. Därför har i paragrafens andra stycke angetts
att regeringen om det behövs får meddela sådana föreskrifter om
försiktighetsmått som går längre än EG:s regler eller andra
internationella åtaganden. Motsvarande bestämmelse infördes i 5 a §
miljöskyddslagen den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:181, bet.
1994/95:JoU21, rskr. 1994/95:420) men har i balken utökats att gälla
även andra internationella åtaganden. Bemyndigandet gäller dock som
framgår av lydelsen endast regeringen och inte myndigheternas
föreskriftsrätt. Naturvårdsverket har invänt mot denna begränsning och
menar att den medför att de bestämmelser som tillkommer på grund av
EG-direktiv kommer att ligga vid sidan av det övriga systemet och
försvårar EG-rättens integrering i den svenska rättsordningen. Dessutom
menar verket att det medför att i de fall EG:s regler ligger på en låg
skyddsnivå riskerar de regler som införs i Sverige att hamna på en lägre
nivå än de hade gjort om reglerna hade fått bestämmas med utgångspunkt
i förhållandena i Sverige.
Regeringen delar inte verkets uppfattning att begränsningen försvårar
EG-integreringen eller påverkar skyddsnivån eftersom bestämmelsen
endast reglerar hur fördelningen av föreskriftsrätten bör vara mellan
regeringen och myndigheter. Tvärtom skulle EG-integreringen försvåras
om inte denna begränsning fanns. Om Sverige skall ha krav utöver EG-
rättsakter i de fall detta är möjligt, dvs. när det är minimidirektiv, bör
dessa av praktiska skäl bestämmas av regeringen eftersom övergripande
bedömningar måste göras. Även Koncessionsnämnden, som ser positivt
på att möjlighet införs att meddela generella föreskrifter, har ifrågasatt
om paragrafens andra stycke behövs med motiveringen att vad som står
där torde täckas in av första stycket. Det är dock regeringens uppfattning
att det finns skäl att uttryckligen ange att Sverige kan gå utöver EG:s och
andra internationella överenskommelsers minimiregler, så att balken
speglar den ambitionsnivå som Sverige har på miljöområdet. Därför bör
stycket vara med i paragrafen, med den begränsning till regeringen som
utredningen föreslagit.
De möjligheter att meddela föreskrifter för miljöfarlig verksamhet som
balken föreslås innehålla bör också ge möjlighet att arbeta med både
generella föreskrifter och individuell prövning för en viss bransch. De
generella föreskrifterna kan då ta sikte på de väsentliga grundkraven
medan den individuella prövningen får ta hänsyn till lokala eller
regionala behov. Länsstyrelsen i Kalmar betonar behovet av att kunna ta
hänsyn till lokala behov samt anser vidare utifrån gjorda erfarenheter att
beträffande jordbruk krävs det tillståndsprövning beträffande större
anläggningar inom djurhållningen för att kunna uppnå balkens mål och
göra en lokaliseringsprövning.
Strategin för hur generella föreskrifter bör användas i respektive
bransch behöver således klaras ut i förhand för att både resursanvändning
och miljöresultat skall kunna optimeras. Ett kriterium för lämpligheten
av generella föreskrifter är att det finns ett ganska stort antal
anläggningar som föreskriften avser att omfatta. Om det är få
anläggningar bör det vanligen vara lämpligare med individuell prövning,
inte minst av kostnadsskäl. Ett annat kriterium är att hälso- och
miljöskyddet inte får riskera att försämras vid övergång till generella
föreskrifter.
Det kan också finnas skäl att erinra om att sakägare inte kan få sina
intressen prövade om generella föreskrifter reglerar den olägenhet som
drabbar dem utan endast vid en individuell prövning av verksamheten.
Genom övergripande generella föreskrifter bör det också vara möjligt
att bättre utnyttja befintliga resurser inom miljövårdsarbetet. En
individuell omprövning av villkor i tillståndsbeslut kan sålunda framstå
som en onödig omgång när det är fråga om verksamheter med likartade
funktioner och väl kända miljöeffekter, t.ex. vissa kommunala
verksamheter som återvinning och bortskaffande av hushållsavfall.
Ett annat område inom den kommunala sektorn där generella
föreskrifter med fördel bör kunna användas i stället för individuell
prövning kan vara behandlingen av kommunalt avloppsvatten från
tätorter. Skälet för detta är att det inom landet finns ett stort antal
kommunala avloppsreningsverk, som är tillståndsprövade enligt
miljöskyddslagen. Reningsverken är till sin utformning tämligen lika
varandra. Att åstadkomma skärpningar av villkoren för varje reningsverk
genom omprövning av varje enskilt beslut framstår som onödigt inte
minst med hänsyn till de resurser detta skulle kräva. Även på detta
område finns det EG-direktiv. I direktivet 91/271/EEG om rening av
avloppsvatten från tätbebyggelse anges i artikel 12.2 att behöriga
myndigheter skall säkerställa att utsläpp från reningsverk för
avloppsvatten från tätbebyggelse omfattas av på förhand fastställda
regleringar och/eller särskilda tillstånd. Det innebär att det även enligt
direktivet kan meddelas generella regler på detta område. Vidare anges i
artikel 12.4 att regleringarna och/eller tillstånden skall regelbundet ses
över och vid behov anpassas.
Även i IPPC-direktivet 96/61 anges det i artikel 9.8 att medlems-
staterna får fastställa särskilda skyldigheter för vissa kategorier av
anläggningar i form av generella, bindande föreskrifter istället för i
tillståndsvillkoren. Detta gäller under förutsättning att det inte påverkar
skyldigheten att genomföra ett tillståndsförfarande i enlighet med
direktivet och att ett samordnat förfarande och en motsvarande hög
skyddsnivå för miljön som helhet säkerställs. Detta innebär att det även
enligt IPPC-direktivet kan meddelas generella föreskrifter om
grundtankarna i direktivet tillgodoses.
Enligt EG:s rättsordning på miljöområdet råder alltså inte heller något
motsatsförhållande mellan generella regler och individuell prövning.
Tvärtom finns det även andra direktiv med tillståndsplikt för en rad olika
verksamheter och enligt EG:s regelsystem gäller då att tillstånds-
myndigheten vid sin prövning av ett ärende är skyldig att rätta sig efter
de generella föreskrifter som EU fastställt i fråga om såväl
skyddsåtgärder som miljökvalitet. På motsvarande sätt skulle alltså de
svenska tillståndsmyndigheterna kunna förfara vid en prövning av en
tillståndsansökan där också generella föreskrifter gäller för verksamheten
i fråga.
När miljökvalitetsnormer som föreslås kunna föreskrivas enligt 5 kap.
miljöbalken skall genomföras kommer möjligheten att använda generella
föreskrifter att spela en viktig roll.
Självfallet bör av föreskrifterna klart framgå vilka krav som ställs i
olika avseenden och vid vilka tidpunkter dessa skall vara uppfyllda.
Detta innebär att övergångsregler av olika slag kan bli aktuella.
Regeringen har i regleringsbrev den 19 december 1996 beslutat att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att lämna förslag beträffande inom vilka
områden av miljöfarlig verksamhet som generella föreskrifter kan och
bör komma i fråga. Naturvårdsverket har redovisat uppdraget i oktober
1997 i rapporten 4794, Generella föreskrifter för miljöstörande
verksamheter, som överlämnats till Miljöbalksutredningen som skall
lämna förslag till regeringen.

Förbud mot utsläpp

Enligt nuvarande 8 § miljöskyddslagen kan regeringen för en viss del av
landet helt förbjuda utsläpp av avloppsvatten, fast ämne eller gas. En
motsvarande bestämmelse föreslås i balken. Det kan dock finnas behov
av att förbjuda även annan användning av mark, byggnad eller
anläggning som kan medföra förorening. Det gäller då framför allt
uppläggning av fasta ämnen som kan förorena, t.ex. sådant material som
innehåller tungmetaller som kan urlakas. Därför har i paragrafen lagts till
möjligheten att även förbjuda detta. De remissinstanser som yttrat sig har
varit positiva. Landskrona kommun menar dock att det finns lika starka
skäl att kunna förbjuda utsläpp av luftföroreningar i vissa områden där
det t.ex. är försurningskänslig mark.
Ett sådant förbud skulle dock vara svårt att upprätthålla eftersom
luftföroreningar dels kan komma från mobila källor, dels kan
transporteras långa sträckor. Därför bör inte bestämmelsen utökas mer än
i enlighet med utredningens förslag. Bestämmelsen, 9 kap. 4 §, behandlas
utförligare i författningskommentaren.

Tillståndet skall kunna omprövas

Enligt 23 § miljöskyddslagen får miljöfarlig verksamhet förbjudas och ett
tillstånd återkallas bl.a. om tillståndshavaren åsidosatt villkor i betydande
mån. Det görs alltså en skillnad i prövningen mellan tillståndet som
sådant och villkoren för detta. Denna skillnad mellan det som anges som
tillstånd i ett beslut, dvs. tillståndsmeningen, och vad som regleras i
villkor har medfört icke önskvärda konsekvenser. I praktiken har detta
inneburit att om den begränsning av verksamheten som tillståndshavaren
skall följa inte återfinns som ett villkor utan i själva tillståndet har inte
den angivna bestämmelsen om förbud eller återkallelse kunnat tillämpas.
Detsamma gäller bestämmelsen om omprövning i 24 § miljöskyddslagen.
Lagens formulering bygger på vad som har varit brukligt i vattenrättsliga
sammanhang. Som Miljöbalksutredningen föreslagit bör detta enligt
regeringens mening ändras, så att det i miljöbalken anges att tillstånd får
återkallas och omprövas. Därmed behöver det vid omprövning i
fortsättningen inte uppstå några tolkningstvister om vad som är villkor
och vad som är tillstånd.

Ökade möjligheter att meddela tidsbegränsade tillstånd

Tillstånd för verksamhet enligt balken skall enligt regeringens förslag i
ökad utsträckning kunna meddelas för begränsad tid. Förslagen
behandlas mera utförligt i avsnittet om särskilda tillståndsfrågor, 4.25.1.
Det innebär att tidsbegränsade tillstånd bör i stor utsträckning kunna
tillämpas på miljöfarlig verksamhet. Om det exempelvis finns risk för att
grundvattnet förorenas av vissa ämnen skall tidsperioden bestämmas till
högst fyra år. Även i andra fall kan det vara lämpligt att tiden begränsas
för verksamheter med kraftig miljöpåverkan, till exempelvis tio år,
eftersom det då blir en automatisk omprövning i samband med ansökan
om nytt tillstånd. Tillståndsmyndigheten får vid prövningen bestämma i
det enskilda fallet. Regeringen får även meddela generella föreskrifter
om detta.
Som har framgått av genomgången av EG-direktiv ställs i flera av
dessa krav på omprövning av tillstånden efter begränsade tidsperioder.
Detta gäller särskilt grundvattendirektivet 80/68 som har krav på att
tillstånd meddelas för begränsade tidsperioder samt att besluten
omprövas vart fjärde år. Även enligt direktivet 76/464 om utsläpp av
farliga ämnen i vatten får tillstånd endast beviljas för en begränsad
tidsperiod. I direktivet 91/271 om rening av avloppsvatten från
tätbebyggelse anges att regleringarna och/eller tillstånden regelbundet
skall ses över och vid behov anpassas. Vidare ställs i IPPC-direktivet
96/61 krav på att behöriga myndigheter regelbundet gör en förnyad
bedömning av tillståndsvillkoren, och om det är nödvändigt uppdaterar
dem. Även i andra internationella åtaganden finns krav på tidsbegränsade
tillstånd, bl.a. 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets
marina miljö, den s.k. Helsingsforskonventionen. Därför kan Sverige
genom regleringen i miljöbalken på ett bättre sätt uppfylla de krav som
bör ställas på en modern miljölagstiftning och som gäller enligt våra
internationella åtaganden och som kan förväntas komma att börja gälla i
ännu större utsträckning enligt rättsakter från EU. I dag krävs enligt
miljöskyddslagen särskilda skäl för att meddela tidsbegränsade tillstånd
för miljöfarlig verksamhet.
Om några föreskrifter inte har meddelats, får tillståndsmyndigheten i
det enskilda fallet avgöra om tillstånd skall tidsbegränsas.
En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att det blir automatiska och
regelbundna omprövningar och att det därmed blir en regelbunden
uppdatering av villkoren, däribland att bästa möjliga teknik används. En
annan fördel med tidsbegränsade tillstånd är att verksamhetsutövaren när
tillståndet går ut, är tvungen att göra en ny ansökan och därmed måste ge
in den utredning som behövs. Tillsynsmyndigheterna behöver således
inte som idag lägga ner ett omfattande arbete på att ansöka om
omprövning. Detta har hittills varit en bidragande orsak till att antalet
omprövningar blivit så få. En skyldighet för verksamhetsutövaren att ge
in den utredning som behövs för omprövning föreligger för övrigt sedan
några år tillbaka enligt 13 a § miljöskyddslagen men detta har inte ökat
antalet omprövningar.

4.14.4 Prövningens omfattning och möjligheter att ompröva

Regeringens förslag: Prövningen av en miljöfarlig verksamhet skall
inte enbart omfatta utsläppen från verksamheten. Också frågor om
kemikalieanvändning och om resurshushållning skall prövas utifrån
balkens hänsynsregler och omfattas av villkor. Ett tillstånd skall
kunna omfatta olika verksamheter med villkor att dessa gemensamt
vidtar åtgärder.
I balken skall anges särskilda grunder för upphävande av tillstånd
och omprövning av villkor.
Förutom Naturvårdsverket skall även länsstyrelserna och
Kammarkollegiet ges rätt att inom ramen för prövningssystemet
ansöka om återkallelse eller omprövning.
Tillstånd och omprövning av villkor för miljöfarlig verksamhet
skall få återkallas bl.a. om vilseledande uppgifter har lämnats,
tillstånd och villkor inte följts eller när förhållandena i omgivningen
påkallar detta. Vidare om användningen av annan teknik skulle med-
föra mindre påverkan på miljön. Kraven för att få återkalla skall
givetvis vara högre än för omprövning.
Om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljö-
kvalitetsnorm överträds skall villkoren kunna omprövas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: Industriförbundet och SAF tillstyrker den
föreslagna utvidgningen av tillståndsprövningens omfattning men
betonar att prövningen av kemikalier inte får övergå till prövning av
produkten. De vill vidare att tillståndets rättsverkan skall omfatta alla
frågor som behandlats i ärendet, även sådana som inte utmynnat i något
enski